Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Den 16 december 1960 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för socialdeparte- mentet att tillkalla en utredningsman för att verkställa en översyn av den regionala tillsyns- och rådgivningsverksamheten på socialvårdens område.

Med stöd av detta bemyndigande har departementschefen den 9 januari 1961 uppdragit åt ledamoten av riksdagens första kammare, skyddskonsulen- ten Georg Pettersson att vara utredningsman samt den 11 i samma månad förordnat numera direktören B. Bagger—Sjöbäck att vara sekreterare åt ut- redningsmannen. Sedan Bagger-Sjöbäck beviljats begärt entledigande från detta uppdrag har departementschefen förordnat förste länsassesorn vid länsstyrelsen i Kristianstads län Nils Ekblom att från och med den 13 sep- tember 1962 vara sekreterare i Bagger-Sjöbäcks ställe. Ekblom har för upp- dragets fullgörande åtnjutit tjänstledighet under tiden 8 oktober—31 de- cember 1962.

För utredningen har antagits benämningen socialvårdskonsulentutred- ningen.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget har, såsom re- dovisats i detta betänkande, till utredningen överlämnats en av Allmänna Barnhusets direktion till Kungl. Maj:t ingiven framställning med begäran om ett övervägande av frågan om förmedlingen av familjevårdshem för barn och ungdom.

Sedan uppdraget nu slutförts får utredningen härmed överlämna sitt be- tänkande.

Stockholm den 15 maj 1963.

Georg Pettersson N. Ekblom

• Sida 6
•  Original

Jill. Linqnyktmrhlrl'IIHMth-fWH. qall! IWII'RIP'MEVIS'J'H-W'Hth

IH] Flmvlnindnunnhnpwl [Hr WEMM [iw—"FHI HH MY, l,,Ehllim unujunlo. "".thWI 'rHl |' ..|| Imi-TW.- r .

11?- bhndunnaumW. VW.”) AN ERNER"? hill

HEL FEI..." ";;-.rmq mud. "lj-adm.. Innu-. uVm- all-Mimi!" Nulli." .. Wiggum mt rum:-lb &! mr:

""” ””namn &.MPM. mmm—munnwm. 31..- min...... '4 Wm.? MMMMMWMW mami n.... M......- M mnasmmwam m......»

att WWW ”Mit! mmm-... mamman"! då tm'mqqu [mn Wm...- .! ll usb inte Wat-Emm hur: tha mna—what! mma n | in *W .iFimmJ-mlttuwmw wenn-.....r- —

M Mathura... Jumo www mamma m m.....m...e.....'....-... Mm..-mu minä! mer m.m.-simpla w: w...... ...nu mer nah bum nm mm om mm om om amma?! i mm..-(:......

w'i'löi du Meidal! alla: almar-nail! ! ”man nu som m...... _ o'b tynande & utan rollm- Miran—uma: mulm man..! mami.

331! Edlund Mmmuuiewntw mguhmömd attan-n' ud maniulnala 'är

Juhani"

—u med: .nu! Wibqqu vm man bit! Mmm & nnan! ||. 16?! man Wi M mum-...?. "män."-beim till. .WGW alt!!!) 1 dim-mi. Mihai! lam gatunamnen %! |: ini! lånar" m. W&W dwdmr m Immmutmt .. Martim-am ..... m.m .ru amma—rowe m. u.. &!de lion um! då. få! Butiken hamn ww 'till 541th nm toumbqqn nah»? .ahnmlnö'!

em tina äl filat: nindzlwit'. mm M

• Sida 7
•  Original

I. Utredningsuppdraget

Direktiven för utredningen framgår av följande, i statsrådsprotokollet för den 16 december 1960 intagna anförande av chefen för socialdepartementet, dåvarande statsrådet Nilsson.

Tillsyns- och rådgivningsverksamheten på socialvårdens område ombesör- jes på det regionala planet av länsstyrelserna och socialvårdskonsulenterna. De sistnämnda har sin verksamhet uppdelad på 13 distrikt. Distrikten omfattar som regel ett eller två län. I varje distrikt finns en socialvårdskonsulent. I organisa- toriskt hänseende är konsulenterna underställda socialstyrelsen.

Socialvårdskonsulenterna har att tillhandagå länsstyrelserna inom sina di- strikt i frågor rörande länsstyrelsernas befattning med socialhjälp och barna- vård inom distriktets kommuner. Särskilt åligger det konsulenterna att biträda länsstyrelserna vid utövandet av sådan tillsyn över kommunernas socialhjälp och barnavård som avses i 52 5 lagen om socialhjälp och 4 & barnavårdslagen. Kon- sulenterna skall genom resor inom sina distrikt göra sig underrättade om förhål- landena inom kommunerna. Vid sidan av den verksamhet som de själva plan- lägger, skall de göra undersökningar med anledning av inkomna anmälningar. De skall jämväl inom sitt verksamhetsområde göra de framställningar till läns- styrelserna som de finner påkallade.

Konsulenterna har även i övrigt att biträda länsstyrelserna med yttranden i ärenden som överlämnas till dem. De skall därjämte i den utsträckning veder- börande länsstyrelse bestämmer vara föredragande eller eljest delta i handlägg— ningen hos länsstyrelsen av ärenden rörande socialhjälp och barnavård.

Vidare skall konsulenterna under socialstyrelsens ledning biträda vid tillsy- nen över tillämpningen av bestämmelserna om allmänna barnbidrag och mödra- hjälp samt avge yttranden till socialstyrelsen i olika socialvårdsfrågor. Slutligen skall de bistå socialnämnderna och barnavårdsnämnderna i kommunerna även— som föreningar och enskilda, som inom vederbörande distrikt utövar frivillig hjälp- och barnavårdsverksamhet, med upplysningar och råd.

Organisationen av den regionala tillsynen på socialvårdens område berördes i 1955 års statsverksproposition, varvid dåvarande chefen för socialdepartemen- tet. statsrådet Sträng, anförde att det kunde ifrågasättas, huruvida konsulent- organisationen vore ordnad på sådant sätt att den med hänsyn till rådande för— hållanden kunde anses fullt ändamålsenlig. Att konsulentorganisationen inte stämde överens med länsindelningen ledde sålunda till vissa olägenheter. Vidare syntes frågan om gränsdragningen mellan länsstyrelsernas och konsulenternas arbetsuppgifter på vissa punkter kunna diskuteras. En översyn av organisationen borde därför göras, när det då pågående arbetet på ny fattigvårds- och barna— vårdslagstiftning lett till resultat.

Under erinran om nyssnämnda uttalande tog 1958 års besparingsutredning i sitt betänkande rörande besparingar inom statsverksamheten ( SOU 1959:28 ) upp spörsmålet om en översyn av konsulentorganisationen. Utredningen anförde bland annat, att kommunernas möjlighet att tillgodose olika sociala verksamhets— grenar nu torde vara en helt annan än tidigare. Behovet av uppsikt från statens sida över att kommunala organ fullgjorde sina ifrågavarande uppgifter torde

• Sida 8
•  Original

därför vara mindre nu än tidigare. Samtidigt torde emellertid utvecklingen av de sociala åtgärderna och dessas differentiering ha bidragit till ett ökat behov av upplysning och rådgivning. Mot denna bakgrund hade även den av de stat- liga organen bedrivna verksamheten i form av råd och upplysningar fått alltmer framträdande roll framför den direkta uppsiktsverksamheten. Med hänvisning till dessa förhållanden ifrågasatte besparingsutredningen, om inte en mera gene- rell minskning av den statliga nppgiftsverksamheten inom socialvårdens område skulle kunna genomföras.

Utredningen förordade, att den tidigare förutskickade översynen av konsu- lentorganisationen skulle komma till stånd. Vid översynen borde enligt utred— ningen även övervägas huruvida inte den inspektionsverksamhet, som åvilade socialvårdskonsulenterna, skulle kunna ersättas av en allmän tillsyn från läns- styrelsernas sida och upplysnings- och rådgivningsverksamheten i större ut- sträckning tillgodoses genom centrala anvisningar från socialstyrelsens sida samt huruvida därvid de särskilda socialvårdskonsulentbefattningarna skulle kun- na avvecklas.

I årets statsverksproposition uttalade jag vid min anmälan av avlöningsanslaget till socialvårdskonsulenterna, att en översyn av den regionala rådgivnings— och tillsynsverksamheten på socialvårdens område borde komma till stånd sedan be- handlingen av förslaget till ny barnavårdslag avslutats. Då detta numera skett, bör den ifrågavarande översynen verkställas. Uppgiften bör anförtros åt en sär- skild utredningsman.

Utredningsmannen bör mot bakgrunden av bestämmelserna i socialhjälps— och barnavårdslagarna samt de förändringar, som i övrigt sedan konsulentorganisa- tionens tillkomst ägt rum i fråga om de socialvårdande åtgärder-nas innehåll och utformning liksom beträffande kommunernas förutsättningar att fullgöra sina socialvårdande uppgifter, allmänt bedöma behovet av statlig tillsyns- och rådgiv- ningsverksamhet på ifrågavarande område. Med denna bedömning som utgångs- punkt bör utredningsmannen undersöka arten och omfattningen av socialvårds— konsulenternas olika göromål samt pröva vilka av deras arbetsuppgifter som allt- jämt bör finnas kvar. Härefter bör prövas vilken organisation som bör finnas för handhavande av dessa uppgifter.

Skulle utredningsmannens prövning leda till slutsatsen att en särskild konsu- lentorganisation bör finnas även framdeles, bör sådana ändringar i den nuvaran- de organisationen övervägas, som kan vara ägnade att främja arbetet. Bland annat bör därvid undersökas, huruvida distriktsindelningen kan behöva ändras.

Om utredningsmannen kommer till det resultatet att en särskild konsulentorga— nisation kan avvaras, torde detta hänga samman med att de arbetsuppgifter, som nu ankommer på konsulenterna och som alltjämt anses böra fullgöras, befinnes böra föras över till andra organ. Konsekvenserna härav bör då undersökas. Särskilt bör beaktas, att länsstyrelserna blir i stånd att effektivt fullgöra på dem ankom— mande tillsyns- och rådgivningsuppgifter.

Då de frågor som jag nu nämnt berör en del av socialförvaltningen och denna kommer att prövas av socialpolitiska kommittén, bör utredningsmannen under sitt arbete samråda med denna kommitté.

Härutöver bör omnämnas, att chefen för socialdepartementet med skri- velse den 28 juni 1962 till utredningen överlämnat en från Allmänna Barn- huset inkommen framställning med begäran om en utredning av frågan om förmedlingen av familjevården för barn och ungdom. Framställningen skall enligt skrivelsen av utredningen tas i övervägande vid fullgörande av det utredningen meddelade uppdraget.

• Sida 9
•  Original

II. Socialvårdskonsulentorganisationens tillkomst och utbyggnad

]. 1918 års riksdagsbeslut samt 1919 års kungörelse om fattigvårdskonsulenter

Den av Kungl. Maj:t år 1907 tillkallade fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i sitt år 1915 överlämnade betänkande —— Förslag till lag om fat- tigvården m. fl. författningar —— att länsstyrelsernas uppsikt över kommu- nernas sätt att handha fattigvården skulle kompletteras med en statlig fattigvårdsinspektion, som skulle >>jämte utövande av kontroll över huru fattigvården handhaves, huvudsakligen hava en rådgivande och instru- erande verksamhet».

De tankegångar, som låg bakom detta förslag och som även kan spåras i de riksdagsmotioner i frågan som väckts långt tidigare, byggde i mycket på erfarenheterna av dels den statliga fattigvårdsinspektion som införts i Fin- land år 1888, och dels den konsulentverksamhet på fattigvårdcns område som i vårt land bedrivits av det år 1906 bildade Svenska fattigvårdsför- bundet.

I allt väsentligt överensstämmer de synpunkter på behovet av en regio- nal tillsyns- och rådgivningsverksamhet på fattigvårdens område, som kom- mittén förfäktade, med Kungl. Maj:ts förslag om en dylik verksamhet i propositionen nr 135 till 1918 års riksdag med förslag till lag om fattig- vården m.m. och med riksdagens beslut med anledning av propositionen. Propositionens innehåll i nu ifrågavarande avsnitt innebar i korthet föl— jande.

Riket indelades i åtta distrikt med var sin fattigvårdskonsulent, vars huvudsakliga arbetsuppgifter skulle vara att utöva tillsyn över den kom- munala fattigvården och tillhandagå kommunerna med råd rörande hand- havandet av fattigvården. Detta ansågs inte höra inskränka länsstyrelsens inspektionsskyldigheter eller dess ställning som överklagandeinstans vid missnöje över kommuns beslut i fattigvårdsärende. Konsulenterna skulle också, enligt propositionen, >>tillhandagå Kungl. Maj:ts befallningshavande i de län, som ligga inom hans distrikt, uti allt vad som rör befallningshavan- des befattning med fattigvårdsförvaltningen inom länets kommuner (alltså icke i processer, utredningar 0111 hemortsrätt, åtgärder mot försumliga för- sörjare m. m.)». Vid sidan av länsstyrelsernas övervakande av fattigvården i länen skulle det ankomma på en statens fattigvårdsinspektör att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande.

Under riksdagsbehandlingen av propositionen ändrades uttrycket i den föreslagna fattigvårdslagens 43 5 andra stycke om fattigvårdskonsulenter-

• Sida 10
•  Original

nas uppgift att tillhandagå med »råd och anvisningar rörande fattigvården» till »upplysningar och råd rörande fattigvården». Härigenom ville riksda- gen understryka, att tyngdpunkten i konsulenternas verksamhet skulle vara av rådgivande slag.

I anslutning till den nya fattigvårdslagen kungjorde Kungl. Maj:t i sär— skild ordning omfattningen av de beslutade åtta konsulentdistrikten. Redan år 1919 utökades emellertid antalet konsulentdistrikt till nio. Förändringen innebar, att de två nordligaste distrikten enligt 1918 års beslut uppdelades på tre distrikt. vart och ett omfattande två län.

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för statens fattigvårdskonsulenter den 25 april 1919 (nr 410) hade fattigvårdskonsulent att tillhandagå länssty- relserna inom konsulentens distrikt i allt vad som rörde länsstyrelsernas befattning med fattigvårdsförvaltningen inom distriktets kommuner. Vidare skulle, som nyss nämnts, konsulent lämna fattigvårdsstyrelserna inom sitt distrikt upplysningar och råd i allt vad som rörde ombesörjande av kom- munernas fattigvård. Vid utövande av denna sin verksamhet hade kon- sulent att följa de anvisningar och föreskrifter, som av statens fattigvårds- inspektör meddelades.

För att fullgöra sina uppgifter skulle konsulent genom resor i distriktet hålla sig å jour med fattigvårdsförvaltningens tillstånd och därvid särskilt tillse, att sjuka understödstagare, som befanns vara i behov av särskild omvårdnad, erhöll det underhåll och den vård deras tillstånd krävde.

Förutom åt fattigvården skulle konsulenten äga noggrann uppmärk- samhet åt barnavården inom distriktet. Om denna i någon kommun visade sig vara ordnad otillfredsställande, hade konsulenten att försöka förmå vederbörande fattigvårdsstyrelse att skyndsamt rätta till detta. I sin till- syn över barnavården i distriktet skulle konsulenten särskilt tillse, att före- skrifterna i lagen om fattigvården angående minderårigas vistelse på anstalt iakttogs av fattigvårdsstyrelserna, att i de fall fattigvårdsstyrelse berett minderårig tjänst eller anställning de i lagen angivna förutsättningarna härför verkligen förelegat och att. den minderårige erhållit nödig utrust- ning samt att fattigvårdsstyrelse över sådan minderårig övade den tillsyn lagen om fattigvården föreskriver. Ej minst i anslutning till vad social- vårdskonsulentutredningen i senare delen av detta betänkande kommer att anföra, bör uppmärksammas föreskriften, att konsulenten hade att med råd och upplysningar tillhandagå ej endast barnavårdsnämnderna inom di- striktet beträffande de förpliktelser, vilka ålagts dem genom lagen om barn utom äktenskap, utan även nykterhetsnänmderna inom distriktet i fråga om deras åligganden enligt lagen den 30 juni 1913 om behandling av alko- holister.

Beträffande inom distriktet befintliga fattigvårdsanstalter (ålderdoms- hem, försörjningshem, vårdhem, barnhem, barnkrubbor, uppfostringsan- stalter m. fl.) skulle konsulenten ägna uppmärksamhet åt vissa i instruk- tionen närmare angivna förhållanden.

• Sida 11
•  Original

Om hos konsulent anmäldes, att fattigvårdssamhälle, fattigvårdsstyrelse eller vid fattigvården anställd person åsidosatt skyldighet, eller då eljest fanns anledning anta, att fel, försummelse eller missbruk förelåg, hade konsulenten att verkställa undersökning rörande förhållandena i fråga samt, om skäl därtill fanns, göra erinran hos vederbörande för att få rät- telse till stånd. Rättades inte missförhållandet till, skulle konsulenten an- mäla saken hos vederbörande länsstyrelse.

2. Utveckling och förändringar 1919—1961

Fattigvårdslagstiftningskommittén överlämnade år 1921 betänkande med förslag till lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar. I kom- mittéförslaget, på vilket Kungl. Maj:ts proposition i ämnet (nr 150) till 1924 års riksdag byggde, överfördes en del barnavårdsärenden från fattig- vården och fattigvårdsstyrelserna till barnavården och barnavårdsnämn- derna.

I berörda proposition uttalade departementschefen att tillsynen över barnavården, liksom beträffande fattigvården, borde uppdragas åt läns- styrelserna. Vid utövandet av denna tillsyn ansåg departementschefen »det uppenbarligen i hög grad av behovet påkallat, att länsstyrelserna till sitt förfogande hava särskilda, sakkunniga organ». Han konstaterade vidare, att den erfarenhet som vunnits genom fattigvårdskonsulenternas arbete var ägnad att uppmuntra till en motsvarande anordning beträffande barna- vården. I valet mellan att åt länsstyrelserna anställda särskilda befatt- ningshavare (harnavårdskonsulenter) och att anlita fattigvårdskonsulen- terna för denna uppgift förordade departementschefen —— dock med viss tvekan _ det senare alternativet. Departementsehefsuttalandet fick på denna punkt följande lydelse:

» . . .i lagen bör införas bestämmelse, att länsstyrelserna skola till biträden i fråga om tillsynen över barnavården hava barnavårdskonsulenter, men att dylik befattning må, där så prövas lämpligt, kunna innehavas av fattigvårdskonsulent. Tills vidare böra i alla distrikt fattigvårds— och barnavårdskonsulentbefattningar— na innehavas av samma personer; skulle ändring härutinnan befinnas påkallad, torde för riksdagen böra framläggas förslag om den ökning av för ändamålet an- visade anslag, som påkallas av anställande av särskild barnavårdskonsulent i nå- got eller några distrikt.»

Enligt den av riksdagen slutgiltigt antagna lydelsen av ifrågavarande bestämmelse i barnavårdslagen — 20 5 andra stycket —— skulle befatt- ningen som barnavårdskonsulent obligatoriskt innehas av vederbörande fattigvårdskonsulent. Det skulle ankomma på Konungen att utfärda in— struktion för fattigvårdskonsulenterna i deras egenskap av jämväl barna-

• Sida 12
•  Original

vårdskonsulent. Bestämmelsens avfattning föranledde ett tillägg till 43 & fattigvårdslagen.

Inför ikraftträdandet den 1 januari 1926 av 1924 års barnavårdslag utfärdade Kungl. Maj ;t den 8 maj 1925 instruktion för statens fattigvårds— och barnavårdskonsulenter (nr 134), att ersätta 1919 års instruktion. Här skall endast återges vissa tillägg till konsulenternas tidigare instruktions- cnliga åligganden.

Till de allmänna uppgifterna enligt 5 1 i 1919 års instruktion fogades sålunda uppdraget åt konsulent att på länsstyrelsernas vägnar övervaka, att barnavårdsnämnderna fullgjorde de förpliktelser som enligt lagen om barn utom äktenskap och med stöd därav utfärdade föreskrifter ålåg dem.

Förutom de i 1919 års konsulentinstruktion angivna åliggandena för konsulent vid dennes resor i distriktet, skulle konsulenten enligt motsva- rande paragraf i 1925 års instruktion bland annat utröna huruvida veder— hörliga åtgärder vidtagits av barnavårdsnämnderna, då sådana förhållanden förelåg, som nämndes i 22 och 29 gg barnavårdslagen (omhändertagande för skyddsuppfostran resp. samhällsvård), huruvida kontroll över foster- barnsvården utövades i enlighet med barnavårdslagens föreskrifter samt huruvida barnavårdsmän tillsatts för barn utom äktenskap. Vidare hade konsulent enligt denna paragraf att särskilt tillse, att sjuka barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd, erhöll det understöd och den värd deras tillstånd krävde samt att föreskrifterna i sista stycket 32 5 lagen om fattigvården (angående minderårigas vistelse på anstalt) blev veder- börligen iakttagna.

Den 30 november 1934 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (nr 567) med ändringar av vissa paragrafer i 1925 års konsulentinstruktion. I instruk— tionens 1 5, vari angavs konsulenternas uppgifter i stort, utbyttes uttryc- ket >>fattigvården och barnavården» mot orden »t'attigvård, barnavård och ungdomsskydd». Detta hängde samman med den ändring i vissa delar av lagen om samhällets barnavård, som genomfördes genom lagen den 31 maj 1934 (nr 204), varigenom barnavårdsnämnderna bland annat tillades rät— ten att ingripa även mot personer i åldern 18—21 år med förebyggande åtgärder eller med beslut om skyddsuppfostran.

Konsulentinstruktionen ändrades åter i vissa delar genom kungörelsen den 23 december 1937 (nr 1032). Delvis var dessa ändringar betingade av den nya instruktion för socialstyrelsen, som samtidigt fastställdes (nr 1031), delvis berodde de på några av de socialpolitiska reformer, som trädde i kraft den 1 januari 1938. Sålunda tillkom i konsulentinstruktio- nen åliggande för konsulent att med upplysningar och råd tillhandagå barnavårdsnämnderna inom distriktet beträffande förpliktelserna enligt förordningen om mödrahjälp och lagen om förskottering av underhålls- bidrag till barn.

Genom ändring av konsulentinstruktionens 1 5 — kungörelsen den 31

• Sida 13
•  Original

augusti 1940 (nr 793) _ utvidgades konsulenternas befattning med mödra- hjälpen genom bestämmelsen att »konsulent skall vidare inom sitt distrikt å socialstyrelsens vägnar och under dess ledning utöva tillsyn över tillämp- ningen av förordningen om mödrahjälp och med stöd av densamma med- delade föreskrifter, såvitt angår på barnavårdsnämnderna ankommande åtgärder». Mödrahjälpen fogades i denna paragraf till de områden inom socialvården (fattigvård, barnavård och ungdomsskydd), där konsulent hade att avgiva yttrande i frågor, *vilk'a av länsstyrelsen, socialstyrelsen eller statens inspektör för fattigvård och barnavård hänsköts till honom.

Antalet konsulentdistrikt utökades genom kungörelsen den 22 juni 1945 (nr 510) från den 1 oktober 1945 från 9 till 13, vilken indelning alltjämt gäller.

Genom kungörelsen den 3 november 1950 (nr 552) lades till de i 1 5 konsulentinstruktionen uppräknade arbetsuppgifterna den att biträda läns- styrelserna vid tillsynen över barnavårdsnämndernas tillämpning av lagen om allmänna barnbidrag och med stöd därav meddelade föreskrifter.

Jämlikt kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 550) ändrades konsulenternas benämning från fattigvårds— och barnavårdskonsulent till socialvårdskonsu- lent, detta i enlighet med förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Konsulenttjänsterna höjdes samtidigt från 26:e till 27:e lönegraden i den före den 1 juli 1957 gällande statliga löneplanen. Samtidigt komplettera- des 1 & konsulentinstruktionen med stadgandet att »socialvårdskonsulent åligger vidare dels att vara föredragande hos länsstyrelse inom distriktet i sådana mål och ärenden rörande fattigvård, barnavård eller ungdoms- skydd i länet, som länsstyrelsen bestämmer, dels ock att, då så påkallas, även eljest deltaga i handläggningen hos länsstyrelsen av dylika mål och ärenden, allt i enlighet med vad därom stadgas i länsstyrelseinstruktionen».

1945 års kungörelse om rikets indelning i fattigvårds- och barnavårds- konsulentdistrikt ersattes den 1 januari 1961 med kungörelsen den'9 de- cember 1960 (nr 719) om rikets indelning i socialvårdskonsulentdistrikt, vilken inte innebar någon ändring i sak utan endast var betingad av den redan är 1953 genomförda förändringen av benämningen av konsulenterna. Samtidigt utfärdade Kungl. Maj:t en ny instruktion för statens social- vårdskonsulenter (nr 718), vilken inte medförde några mera väsentliga förändringar jämfört med 1925 års instruktion i dess sedan år 1953 före- liggande skick. Ändringarna är i huvudsak av formell natur, föranledda av tillkomsten av socialhjälps- och barnavårdslagarna.

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, att Kungl. Maj :t genom beslut den 27 april 1962 förordnat att stationeringsorten för konsulenten i 12:e distriktet skall vara Härnösand i stället för Östersund.

• Sida 14
•  Original

III. Nuvarande socialvårdskonsulentorganisation

] . Distriktsindelning

Enligt kungörelsen den 9 december 1960 (nr 719) om rikets indelning i socialvårdskonsulentdistrikt är dessa —— sås-om förut angivits —— till antalet tretton. Av nedanstående tablå framgår de län distrikten omfattar, di- striktens folkmängd, antal kommuner och landareal samt (inom parentes) socialvårdskousulenternas stationeringsort inom respektive distrikt.

. . Antal Land- _ .Distrikt Omfattande Folkmängd kommu- areal, (stationermgsort) 1/1 1962 ner kvkm 1/1 1962 l:a distriktet (Stockholm) Stockholms stad samt Stock- holms och Uppsala län 1 464 221 79 12 890 2:a distriktet (Västerås) Södermanlands län och Väst- manlands län 465 549 67 12 770 3:e distriktet (Linköping) Östergötlands och Kalmar län 592 876 96 21 155 4:e distriktet (Växjö) Jönköpings och Kronobergs län 445 403 97 19 566 5:e distriktet (Kristianstad) Blekinge och Kristianstads län 401 560 82 9 065 6:e distriktet (Malmö) Malmöhus län 632168 71 4752 7:e distriktet (Göteborg) Hallands samt Göteborgs och Bohus län 804 251 82 9 710 8:e distriktet (Vänersborg) Älvsborgs län 376 460 66 11 710 9:e distriktet (Mariestad) Skaraborgs län 249 873 56 8071 10:e distriktet (Karlstad) Värmlands och Örebro län 553 536 84 25 951 11:e distriktet (Falun) Kopparbergs och Gävleborgs län 580 818 90 46 543 12:e distriktet (Härnö- Västernorrlands och Jämt- sand lands län 420 919 79 71 631 13:e distriktet (Luleå) Västerbottens och Norrbottens län 501 163 63 154 306

Härtill kommer Gotlands län (53.662 invånare och 14 kommuner). Sam- tidigt med utfärdandet av ovannämnda kungörelse den 9 december 1960 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att de på socialvårdskonsulent instruktions- enligt ankommande uppgifterna och befogenheterna skall beträffande Gotlands län fullgöras, såvitt de angår barnavård, allmänna barnbidrag, mödrahjälp, bidragsförskott och utfyllnad av vissa underhållsbidrag, av barnavårdskonsulenten hos länsstyrelsen i länet samt, såvitt de angår övriga frågor, av byrådirektören på socialstyrelsens socialvårdsbyrå.

Det säger sig självt att inte enbart de i tablån medtagna uppgifterna om konsulentdistrikten _ folkmängd, antal kommuner och areal — är

• Sida 15
•  Original

avgörande för arbetsbelastningen inom de olika konsulentdistrikten. Hår- för är också bestämmande sådana kvantitativt mera svårangivbara för- hållanden som sysselsättningsläget, förekomsten av speciella tätorts— eller glesbygdsproblem av social karaktär samt socialvårdens resurser i skilda avseenden inom kommunerna i de olika distrikten. Utredningen återkom- mer till detta i ett senare sammanhang.

3. Nykterhetsvårdskonsulenterna

Nykterhetsvårdskonsulenterna och nykterhetsvårdsassistenterna är läns- nykterhetsnämndernas tjänstemän. Deras arbetsuppgifter och tjänsteställ- ning finns angivna i instruktionen för länsnykterhetsnämnderna den 23 november 1956 (nr 552). Då det ur olika synpunkter framstår som naturligt att i förevarande sammanhang även beröra motiven för länsnykterhets— nämndernas inrättande samt deras ställning och uppgifter, lämnas i det följande en redogörelse jämväl för dessa länsnämnders del. Utredningen har därvid ansett sig lämpligen kunna i viss utsträckning bygga på det material i nu angivna avseenden, som sammanställts av Nykterhetsvårds— utredningen i dess är 1961 avgivna betänkande (SOU 1961: 58).

Mot slutet av 1930-talet stod det klart att betydande. brister förelåg i frå- ga 0111 tillämpningen av 1931 års alkoholistlag. En av de faktorer som här- vid tillmättes betydelse var den omständigheten att i mer än hälften av rikets kommuner fattigvårdsstyrelsen fungerade som nykterhetsnämnd. Som medel att effektivisera samhällets nykterhetsvård övervägdes olika möjligheter såsom att göra sammanslutningarna av nykterhetsnämnder till kontrollorgan, att tillsätta nykterhetsvårdskonsulenter _ särskilda sådana eller också fattigvårds- och barnavårdskonsulenter med utvidgat uppdrag —— eller att tillskapa särskilda länsnykterhetsnämnder. Det sistnämnda al- ternativet valdes, och i varje län inrättades länsnykterhetsnämnd med in- gången av år 1939.

• Sida 27
•  Original

Länsnykterhetsnämnden ålades särskilt att hålla sig noggrant under- rättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva till— syn över att dessa fullgjorde dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning och bistånd. Kommunal nykterhetsnänmd hade att följa dylika råd och anvisningar. Om länsnämnd fann att en nykterhetsnämnd ej nöjaktigt skötte ett fall, ägde länsnämnden att vidtaga de åtgärder i ärendet som eljest skulle ha ankommit på den kommunala nämnden. För att kunna stå i nära kontakt med varje kommun ägde länsnämnden utse ett ombud i varje kommunal nykterhetsnämnd.

Länsnykterhetsnämnderna förutsattes behöva förfoga över anställd ar- betskraft. ] förstone ansågs det dock tillräckligt med halvtidstjänster. Efter förslag av den s.k. snabbutredningen tillsattes år 1945 heltidsanställd om— budsman hos tio länsnykterhetsnämnder. Sedermera tillkom ytterligare fem ombudsmannatjänster på heltid.

Länsnykterhetsnämndernas uppgifter och organisation blev i olika sam- manhang föremål för förnyat övervägande. Förslag om avskaffande av läns- nykterhetsnämnderna framlades sålunda dels år 1942 av besparingsbered- ningen, som förordade en organisation baserad på heltidsanställda tjänste- män, dels år 1950 av länsstyrelsentredningen, som ville överföra länsnykter- hetsnämndens uppgifter till länsstyrelsen. Intetdera förslaget föranledde någon ändring av organisationen.

AIkoholistvårdsutredningen hävdade att länsnykterhetsnämnderna borde begränsa sin uppgift till att vägleda och bistå de kommunala nykterhets— nämnderna. Länsnämnderna skulle icke annat än om det visade sig alldeles nödvändigt övertaga ett ärende från kommunal nämnd. För att länsnämn- derna i tillräcklig omfattning skulle kunna ge de kommunala nämnderna råd och bistånd borde bl.a. tidsödande registreringsarbete så långt som möjligt rationaliseras och på lämpligt sätt begränsas.

Nykterhetskommittén ansåg att länsnämnderna borde erhålla sådan or- ganisation och ställning i nykterhetsvårdssystemet att de blev verkligt le- dande specialorgan för nykterhetsvården i länen med tyngdpunkten lagd på allmän övervakning av nykterhetstillståndet samt vägledning av och bistånd åt de kommunala nykterhetsnämnderna. Länsnämnderna borde endast undantagsvis taga direkt befattning med sådana enskilda ärenden som kunde avgöras av de kommunala nämnderna. Kommitténs majoritet föreslog att länsnykterhetsnämnden jämte sina nykterhetsvårdande funk- tioner skulle åläggas det huvudsakliga ansvaret för utredning och kontroll i fråga om rättigheter till utskänkning av rusdrycker och försäljning av öl.

Frågan om länsnykterhetsnämndernas ställning behandlades i proposi- tionen 1954: 159, varvid de av alkoholistvårdsutredningen och nykterhets- kommittén framförda synpunkterna på förhållandet mellan länsnykterhets- nämnd och kommunal nykterhetsnämnd vann stöd. Sålunda uttalades att de kommunala nämnderna borde tillgodose vårdbehovet i de individuella

• Sida 28
•  Original

fallen, medan länsnämnderna främst hade att verka för en enhetlig tillämp- ning av förekommande åtgärder samt i övrigt vägleda och bistå de kom- munala nämnderna i deras verksamhet. Endast i speciella undantagsfall, såsom då kommunal nykterhetsnämnd förhåller sig passiv eller på annat sätt visar bristande handlag vid behandling av ett ärende, borde länsnämnd äga inskrida. Såsom en viktig uppgift betecknades att länsnämnden fort— löpande gjorde sig underrättad om den kommunala nykterhetsverksamheten, varjämte länsnämnden genom kurser och konferenser borde hålla de kom- munala förtroendemännen och övriga funktionärer i nykterhetsarbetet a jour med den nykterhetspolitiska utvecklingen och gjorda erfarenheter i praktisk nykterhetsvård. Länsnykterhetsnämnden b01de också kunna spela en verksam roll vid själva 01 ganisationen av den kommunala nykterhets- våiden. Sama1betet mellan länsnämnd och kommunala nykterhetsnämnder borde präglas av en anda av förtroende och god arbetsstämning, förståelse och frihet från byråkratiska arbetsformer.

1954 års reform innebar således i princip ingen större förändring med avseende på länsnykterhetsnämndens ställning inom nykterhetsvården. Av intresse är emellertid att den tidigare stadgade skyldigheten för kommunal nykterhetsnämnd att följa av länsnykterhetsnämnden meddelade råd och anvisningar avskaffades. Vidare upphörde systemet med ombud för läns— nykterhetsnämnden i den kommunala nykterhetsnämnden, vilket system främst hade motiverats av den beränsade personalorganisation som tidigare stått till länsnämndernas förfogande. Bland de nytillkomna arbetsuppgif- ter, som genom lagstiftning pålagts länsnykterhetsnämnderna, må nämnas funktionen som obligatoriskt remissorgan enligt rusdrycks- och ölförsälj- ningsförordningarna samt som mottagare av vissa uppgifter angående fylle- ri m.m. från kontrollstyrelsen.

Såväl alkoholistvårdsutredningen som nykterhetskommittén hade under- strukit behovet av förbättrad effektivitet hos länsnämnderna genom för- stärkning på personalsidan, och budgetåret 1954/55 påbörjades en genom- gående personalupprustning. Varje länsnämnd erhöll en heltidsanställd tjänsteman, dock med undantag för Gotlands län, där deltidstjänst inrätta- des. Benämningen ombudsman ändrades till nykterhetsvårdskonsulent. Tjänster som nykterhetsvårdsassistenter tillkom i flertalet län och kansli-

i 21 lönegraden. Assistenterna erhåller lön enligt 17 lönegraden.

Enligt 9 & nykterhetsvårdslagen skall länsnykterhetsnämnd bestå av en ledamot, tillika ordförande, utsedd av socialstyrelsen, en läkarledamot, ut- sedd av samma myndighet efter samråd med medicinalstyrelsen, en leda- mot utsedd av länsstyrelsen samt två ledamöter utsedda av landsting. För län som omfattar två landsting eller stad, som ej deltager i landsting, gäller särskilda regler.

• Sida 29
•  Original

Grundläggande bestämmelser om länsnykterhetsnämndens uppgifter återfinns i 4 & nykterhetsvårdslagen. Här stadgas att >>kommunal nykter- hetsnämnd och länsnykterhetsuämnd hava till uppgift, var inom sitt verk- samhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt att i enlighet med vad i denna lag sägs eller eljest finnes stadgat vidtaga åtgärder för dess för- bättrande». Därutöver åligger det länsnykterhetsnämnd »att hålla sig nog- grant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över att dessa fullgöra sina uppgifter samt att lämna dem vägledning och bistånd». I nämnda paragraf föreskrivs vidare:

Finner länsnykterhetsnämnd, att kommunal nykterhetsnämnd underlåter att vidtaga åtgärd, som enligt denna lag ankommer på den kommunala nämnden, eller att sådan nämnd ej handlägger ärende på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhets- nämnden söka åvägabringa rättelse genom råd och anvisningar. Vinnes ej rättelse härigenom eller påfordrar ärendets art omelbart ingripande, har länsnykter- hetsnämnden att vidtaga de åtgärder i ärendet, som eljest ankomma på den kom- munala nämnden. Har så skett, må den kommunala nämnden ej taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver.

Närmare bestämmelser 0111 verksamheten återfinns i ovannämnda in- struktion för länsnykterhetsnämnderna den 23 november 1956. Instruktio- nen föreskriver bl. a. att länsnämnden skall utöva sin verksamhet på ett sätt som är ägnat att främja förtroendefullt samarbete med de kommunala nykterhetsnämnderna. Befinnes kommunal nykterhetsnämnd på grund av olämplig sammansättning, brist på anslag eller annan orsak, som beror på kommunen, vara ur stånd att nöjaktigt fullgöra sina uppgifter, skall läns- nämnden söka åvägabringa ändring genom hänvändelse till vederbörande kommunala myndighet.

Enligt bestämmelse i 14 5 2 inom. nykterhetsvårdslagen, vilken bestäm- melse trädde i kraft den 1 juli 1957, äger länsnykterhetsnämnd, där det prövas vara till gagn för den som befunnits missbruka alkohol, föranstalta om åtgärder i syfte att alkoholhaltiga drycker ej skall utlämnas till honom från detaljhandelsbolaget eller andra försäljare av sådana drycker. Samma het'ogenbet tillkommer kommunal nykterhetsnämnd efter länsnykterhets- nämnds bemyndigande. Dylikt bemyndigande torde som regel ha lämnats nykterhetsnämnderna i vissa städer, men praxis växlar kraftigt från län till län i fråga om omfattningen av denna delegation.

Jämte sina uppgifter enligt nykterhetsvårdslagen har länsnykterhets- nämnden vissa funktioner, som regleras i andra författningar. Sålunda har länsnämnden att avge yttranden enligt rusdrycksförsäljningsförordningen i utskänkningsärenden ävensom vid sidan av länsstyrelsen, polismyndighet och kommunal nykterhetsnämnd att övervaka efterlevnaden av bestämmel— serna i förordningen 0111 försäljning av alkoholfria drycker. Vidare tjänar länsnämnden i växlande omfattning som länsstyrelsens remissinstans i främst tvångsintagnings- och körkortsärenden. Dylikt remissförfarande tor-

• Sida 30
•  Original

de ej sällan i fråga om körkortsärendena finnas påkallat, då den kommu- nala nykterhetsnämndens uttalande ger anledning till tvekan samt, vad be- träffar interneringsärenden, när länsstyrelsen efter förhör finner ytterligare utredning erforderlig och dylik utredning inte anses kunna presteras av vederbörande nykterhetsnämnd.

Vidare tar länsnykterhetsnämnden viss befattning med uppgifter an- gående nykterhetsanmärkningar mot enskilda personer inom länet. De till länsnämnden inkommande uppgifterna införes vanligen i ett anmärknings— register för att därefter vidarebefordras till vederbörande kommunala nyk— terhetsnämnd. Länsnämnden tillhandagår slutligen de kommunala nykter- hetsnämnderna med registerutdrag från kontrollstyrelsen.

Ovannämnda instruktion för länsnykterhetsnämnderna anger i sin 7 5 nykterhetsvårdskonsulentens tjänsteställning och åligganden. Han har att närmast under länsnykterhetsnämnden svara för nämndens verksamhet. Särskilt åligger det konsulent att hålla sig väl underrättad om de kommu- nala nykterhetsnämnderna samt deras arbetsförhållanden och sätt att full- göra dem åvilande uppgifter ävensom att vid behov lämna nämnderna >>räd, anvisningar och bistånd». Konsulenten skall vidare bl. a. fullgöra på läns- nämnden ankommande åligganden att tillhandagå enskilda personer med råd och upplysningar, som äger samband med länsnämndens uppgifter. Han är föredragande vid länsnämndens sammanträden samt fungerar som länsnämndens sekreterare, kassaförvaltare och redogörare, såvida nämnden inte annat beslutar. Konsulenten förestår länsnämndens expedition och för- delar arbetsuppgifterna mellan nämndens tjänstemän. Det är slutligen kon— sulentens skyldighet att med uppmärksamhet följa nykterhetsvårdens ut- veckling och genom förslag till länsnämnden ta initiativ till åtgärder, som är avsedda att främja denna vård.

Instruktionens 8 5 anger nykterhetsvårdsassistentens uppgift vara att biträda nykterhetsvårdskonsulenten i dennes arbete samt att vid konsulen— tens frånvaro förestå länsnämndens expedition och i övrigt fullgöra konsu- lentens åligganden. Om hos länsnämnden t'inns anställda mer än en assis— tent, bestämmer länsnämnden om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dem.

Konsulenter och assistenter tillsätts av socialstyrelsen, medan biträdes- personalen antas av länsnämnden.

Nykterhetsvårdsutredningen har i sitt ovan angivna betänkande redo- gjort för resultatet av en enkät till samtliga nykterhetsvårdskonsulenter samt muntliga intervjuer med två länsnämnder. Nykterhetsvårdsutredning- en anför härom sammanfattningsvis följande:

Det har därvid framgått att man i huvudsak uppfattar länsnämnden som ett rådgivningsorgan. Övervägande delen av tjänsteresorna motiveras av de kommu- nala nykterhetsnämndernas behov av rådgivning i'utredningsarbetet och anvis—

• Sida 31
•  Original

ningar i vårdärenden i samband med dylika ärendens handläggning vid nämnd- sammanträde. En betydande del av länsnämndstjänstemännens arbete avser ut— bildning och fortbildning av funktionärer för nykterhetsvården genom regionala kurser och dylikt.

Från länsnämndshåll tas initiativet till förbättrade medicinska och sociala an- ordningar inom länen för att underlätta de kommunala nykterhetsnämndernas arbete. Att sådana initiativ kan krönas med framgång tillskrives till stor del läns- nämndsledamöternas inflytande och deras anknytning till betydelsefulla sam— hällsorgan i länen.

Den i instruktionen stadgade skyldigheten att inhämta noggrann kännedom om de kommunala nykterhetsnämndernas arbetsförhållanden etc. fullgöres vanligtvis genom löpande granskning av insända protokollskopior från nämndsammanträ- den. Denna kontinuerliga insyn i den kommunala verksamheten anses i allmänhet ej behöva skapa något motsatsförhållande mellan kommunen och länsorganet. I vissa länsstäder är man dock mera återhållsam under motiveringen att ett dju- pare engagemang i verksamheten kan avtrnbba den kommunala nämndens an- svarskänsla för vårduppgifterna. Andra länsnämnder praktiserar ett fastare grepp, t.ex. genom att infordra ej blott protokollskopior utan även skriftlig undersök- ningsrapport i varje enskilt vårdfall eller genom att intaga en restriktiv inställ- ning till att delegera avstängningsrätten enligt 14 ä 2 mom. nykterhetsvårdslagen.

Genomgående anser man att blott jämförelsevis få kommunala nykterhetsnämn- der förfogar över sådan kvalificerad arbetskraft att deras sätt att bedriva verk— samheten sällan eller aldrig ger anledning att taga befattning därmed från läns— nämndens sida. Formligt övertagande av ärende från kommunal nykterhetsnämnd enligt 4 5 3 mom. nykterhetsvårdslagen synes dock i flertalet län vara sällan före- kommande.

Vid utredningens kontakter med kommunala nykterhetsnämnder har speciellt av landsortsnämnderna betonats värdet av att i komplicerade vårdfall ha tillgång till länsnykterhetsnämndens tjänstemän. Undantagsvis har rent av uttalats att man ej skulle kunna klara verksamheten utan bistånd av dessa. Dock har även fram- hållits att en utifrån kommande tjänsteman ej kan ersätta de lokala krafterna, då han ej kan fortlöpande följa vad som händer i kommunen och saknar möjlighet att på samma sätt som den kommunala nämnden vinna gehör och komma till tals med folk. I några fall har noterats en närmast indifferent inställning till länsnyk- terhetsnämnden, delvis beroende på att kontakten med denna varit obetydlig. För kommunala nykterhetsnämnder med relativt väl utbyggda organisatoriska och personella resurser har av naturliga skäl länsnämndsorganisatiorrens rådgivande och handledande insatser spelat en mindre roll. Stundom har framskymtat att krav från länsnämndens sida på detaljerad redovisning av vidtagna åtgärder fram- kallat en känsla av bundenhet och givit länsnämnden en anstrykning av uppsikts- myndighet. Det allmänna intrycket är emellertid att länsnämndens egenskap av rådgivande organ sätter sin prägel på samarbetet.

Utöver vad nykterhetsvårdsutredningen sålunda anfört bör framhållas att länsnämndernas tjänstemän i stor utsträckning är de lokala nämnder- na behjälpliga med ofta tidsödande utredningar i skilda slag av ärenden.

Enligt vad socialvårdskonsulentutredningen inhämtat av länsförvalt- ningsutredningen har sistnämnda utredning hos länsstyrelserna efterhört, i vilken omfattning länsnykterhetsnämnderna under sistförflutna femårs— period — 1957—1961 — begagnat sig av sin rätt att själva ansöka hos

• Sida 32
•  Original

länsstyrelse om tvångsintagning av alkoholmissbrukare å vårdanstalt. I 10 län hade intet dylikt fall inträffat under denna tid. Uppgift saknades ännu från två länsstyrelser. Inom övriga 12 län hade vederbörande länsnämnd övertagit sammanlagt 60 ärenden om tvångsintagning under femårsperio- den eller, utslaget på de 12 länen, i genomsnitt ett ärende per länsnämnd och år.

• Sida 33
•  Original

V. Barnavårdsombuden

[ sin redogörelse ovan för barnavårdskonsulenternas ställning och arbets- uppgifter har utredningen erinrat om att i den år 1960 utfärdade nya in- struktionen för dessa konsulenter uttryckligen anges att konsulenterna är befriade från fosterhemsanskaffning i län med särskilt anställda barna- vårdsombud, »i den mån icke annat påkallas av konsulentens samarbete med barnavårdsombudet».

Såsom inledningsvis omnämnts i samband med återgivandet av utred- ningens direktiv har chefen för socialdepartementet med skrivelse den 28 juni 1962 till utredningen överlämnat en av Allmänna Barnhuset på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställd utredning av frågan om Barnhusets understöd- jande av den verksamhet, som avser förmedling av fosterhem och andra familjevårdshem genom barnavårdsombud, anställda hos länens social- vårdsförbund (barnavårdsförbund). Den verkställda utredningen utmynnar i en framställning, »att Kungl. Maj:t ville på det sätt som befinnes lämpligt ytterligare låta utreda frågan om förmedlingen av familjevårdshem för barn och ungdom i samband med de pågående utredningar, vilka berör so- cialvårdens organisation på länsplanet och ungdomsvårdsskolornas vård av elever utom skolan, varvid även frågan om vården av psykiskt efterblivna barn borde ägnas uppmärksamhet».

Då i den av Allmänna Barnhuset på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställda utredningen närmare redogöres för den på Barnhusets tillskyndan länsvis uppbyggda fosterhemsförmedlingen har socialvårdskonsulentutredningen ansett lämpligt att i förevarande sammanhang återgiva delar av redogö- relsen.

Genom den sociala lagstiftningen i början av 1900-talet hade utgångs- punkterna för Barnhusets dittillsvarande verksamhet förskjutits. Den fa- miljerättsliga lagstiftningen, särskilt 1917 års lag om barn utom äktenskap, hade överhuvudtaget inskränkt den krets av barn som var i behov av att omhändertagas och 1924 års barnavårdslag överflyttade i stort sett de upp- gifter för omhändertagande av barn, som ankommit på Barnhuset, till har- navårdsnämnderna. En fullständig omläggning av verksamheten blev där- för påkallad och i ett nytt reglemente fastställde Kungl. Maj:t år 1930 att Barnhusets huvuduppgifter skulle vara att komplettera den på 1924 års lag stödda sociala barnavården genom att lämna understöd för upptagningshem och förmedling av fosterhem. Denna Barnhusets nya verksamhet anslöt sig sålunda nära till den äldre och innebar att Barnhusets medel alltjämt skulle

3—4665 83

• Sida 34
•  Original

disponeras i hög grad för fosterbarnsvården. Barnhusets verksamhet erhöll den utformningen att det på initiativ från Barnhusets sida bildades länsför- bund av barnavårdsnämnder i det stora flertalet län. I ett fåtal län fanns redan dylika förbund. Vad beträffar fosterhemsförmedlingen anställdes hos varje länsförbund en särskild tjänsteman — barnavårdsombud _ med upp- gift att bedriva dylik förmedling. Barnhuset beviljade erforderliga medel för täckande av barnavårdsombudens löner och övriga omkostnader för verksamheten, som tog sin början är 1931.

Kostnaderna för bidragen till upptagningshemmen och för fosterhems- förmedlingen ökades under årens lopp så kraftigt, att Barnhusets medel vid övergången till 1940-talet inte längre förslog till uppgiften. Direktionen för Barnhuset nödgades därför hos Kungl. Maj:t hemställa om extra statsbi- drag och erhöll också sådant under budgetåren 1941/42—1945/46.

Allmänna Barnhuset erinrar i sin nu refererade redogörelse vidare om att socialvårdskommitténs förslag ledde till viktiga ändringar i barnavårds— lagen vid 1945 års riksdag. I vissa delar har även ovan i samband med de lämnade uppgifterna rörande barnavårdskonsulenterna antytts konturerna av riksdagsbeslutet. Landstingen gjordes till huvudmän för barnhemmen och en befattning som barnavårdsassistent (numera barnavårdskonsulent) inrättades i varje länsstyrelse. Dessa statliga befattningshavare skulle ha till huvuduppgift att närmast svara för länsstyrelsernas tillsyn över barna- vårdsanstaltcrna. och över barnavårdsnämndernas fosterbarnskontroll men de skulle därjämte i mån av tid bedriva fosterhemsförmedling, och man räknade med att detta skulle bli möjligt i sådan omfattning att de hos länsförbunden anställda barnavårdsombuden inte längre skulle behöva bi- behållas. Med hänsyn härtill upphörde Barnhuset att lämna bidrag till om- hudsorganisationen och omhudstjänsterna försvann —— flertalet ombud pla— cerades på de nyinrättade tjänsterna som barnavårdsassistent hos läns- styrelserna.

Kungl. Maj:t hade i slutet av år 1945 uppdragit åt Barnhusets direktion att verkställa undersökning beträffande den verksamhet, som efter ikraft- trädandet av nyssnämnda ändringar i barnavårdslagen borde bedrivas av Barnhuset. I en av direktionen till samtliga länsförbund översänd prome— moria erinrades bl. a. att det från många håll uttryckts tvivel beträffande möjligheterna för innehavarna av barnavårdsassistentbefattningarna hos länsstyrelserna att hinna med de förelagda uppgifterna och att det befarats att särskilt uppgiften att förmedla fosterhem skulle bli lidande på detta.

De till direktionen inkomna yttrandena utvisade enligt direktionens me— ning oförtydbart att fosterhemsförmedlingen kommit att eftersättas i sådan grad att åtgärder däremot borde vidtagas. Sedan direktionen under hand från socialdepartementet inhämtat, att förslag om en utökning av antalet harnavärdsassistenter inom länsstyrelserna inte skulle komma att föreläg- gas riksdagen, fann direktionen nödvändigt att Barnhuset återupptog sin

• Sida 35
•  Original

verksamhet att lämna understöd åt fosterhemsförmedling. Utgångspunkten för finansiering av dylik förmedling hade. _ framhåller direktionen — i väsentlig grad ändrats i och med att landstingen gjorts till huvudmän för barnhemmen. Därigenom hade det kommit att ligga i landstingens intresse att medverka till en effektiv fosterhemsförmedling. Endast genom en sådan kunde det förebyggas att barnen blev kvar på barnhemmen längre än som ur vårdsynpunkt vore påkallat och antalet erforderliga platser på barnhem- men skulle alltså genom en dylik förmedling kunna begränsas. Lands: tingen borde sålunda finna med sin fördel förenligt att bidraga till kost- naderna för fosterhemsförmedling.

I anslutning härtill hemställde barnhusdirektionen, att Kungl. Maj:t måtte medgiva direktionen att försöksvis lämna visst årligt bidrag till varje länsförbund för en särskild befattningshavare för fosterhemsförmedling under villkor att vederbörande landsting lämnade förbundet ett minst lika stort anslag för ändamålet. Efter på socialstyrelsens initiativ förda förhand- lingar med Barnhuset och svenska landstingsförbundet medgav Kungl. Maj :t i december 1947 Barnhuset att tillsvidare försöksvis lämna bidrag till läns— förbunden för anställande av barnavårdsombud med högst hälften av kost- naderna. Karaktären av försöksverksamhet har sedermera upphävts.

På grundval av detta beslut har successivt en ny organisation av barna— vårdsombud, anställda hos länsförbunden, växt fram. För närvarande är situationen den att en tjänst som barnavårdsombud finns inrättad hos länens socialvårds- respektive barnavårdsförbund med undantag av Örebro, Västerbottens, Gotlands och Hallands län. För dessa län gäller följande.

I Örebro län följdes ända fram till år 1957 den i allmänhet tillämpade ordningen. I samband med det dåvarande ombudets pensionering beslöt landstinget emellertid att i stället anställa egen tjänsteman för fosterhems- förmedlingen, vilken dock utnyttjas även för vissa andra uppgifter (förste kurator). I Västerbottens, Hallands och Gotlands län har fosterhemsför- medlingen hittills legat på vederbörande harnavårdskonsulent. För Väster— bottens läns del föreligger dock numera beslut om bidrag från Barnhuset och landstinget till anställandet enligt gängse grunder av ett ombud i länet. Vad beträffar Hallands län har barnavårdskonsulenten själv länge ansett behov av en ombudstjänst föreligga. Frågan om landstingshidrag för att medgiva inrättandet av en dylik tjänst har motionsvägen aktualiserats vid 1962 års landsting, som beslutat att uppdraga åt förvaltningsutskottet att utreda behovet av och den lämpliga organisationen för en tjänst som barnavårdsombud i Hallands län. Vad slutligen Gotlands län angår torde någon tanke på att inrätta en särskild ombudstjänst inte ha funnits utan barnavårdskonsulenten har ansetts kunna hinna med även fosterhemsför- medlingen i länet. Även Stockholms stad saknar barnavårdsombud.

Till sist skall i detta sammanhang återges vad Barnhusdirektionen anfört rörande barnavårdsombudens verksamhet under senare år. Placeringen i

• Sida 36
•  Original

enskilda hem sker för närvarande i avsevärd omfattning utan förmedling av barnavårdsombuden och för vissa grupper med anlitande av dessa i en- dast ringa grad. Med den nuvarande snäva ombudsorganisationen _ anför direktionen —- torde någon annan ordning knappast vara möjlig. Det blir då framför allt barnavårdsombuden som får till uppgift att placera de svåra fallen. Direktionen konstaterar att antalet placeringar genom ombudens försorg på längre sikt i viss mån ökat, detta trots att de successivt fått allt flera svåra fall att placera och trots att hela antalet utplacerade sjunkit. Följande siffror anser direktionen med viss reservation kunna ge någon ledning: År 1956 placerades av barnavårdsombuden 1 017 barn och följande år 1 067 barn, under det att antalet under åren 1958—1960 hållit sig unge- fär konstant (1 185, 1 189 och 1 190). För år 1961 räknade direktionen med ett ungefärligen oförändrat antal place-ringar genom barnavårdsombudens försorg, vilken förmodan enligt vad socialvårdskonsulentutredningen nume- ra inhämtat har visat sig riktig.

Av det nu anförda bör man enligt barnhusdirektionen kunna dra den slutsatsen att, ehuru hela antalet i familjevård utplacerade successivt sjun- kit, antalet svårplacerade ökat. Direktionen anser troligt att det antal svår— placerade, för vilka familjevårdshem inte kunnat anskaffas, även ökat. En bearbetning av de uppgifter, som avser barnavårdsombudens placeringar under första halvåret 1961, visar enligt direktionen att det i 47 % varit fråga om barn och ungdomar, som av särskilda orsaker varit »direkt svåra» att placera.

Vad beträffar de utan förmedling av ombuden faktiskt utplacerade fos- terbarnen består dessa i huvudsak av två grupper, nämligen de av barna- vårdsnämnden omhändertagna barnen och de övriga. Den senare gruppen placeras i regel av modern eller föräldrarna. Med den tilltagande svårighets- graden hos barnavårdsnämndernas klientel kan man räkna med ett behov av en fortsatt förskjutning av barnavårdsnämndernas egna placeringar över till ombuden. Även i sådana fall som inte kan karaktäriseras som särskilt svåra är det enligt barnhusdirektionens mening otvivelaktigt en mycket stor fördel om placeringen sker genom en person, som genom ut- bildning och praktisk erfarenhet fått de bästa möjligheter att bedöma lämp- ligheten av ett visst hem för varje barn som skall placeras.

Avslutningsvis vill socialvårdskonsulentutredningen i detta avsnitt av utredningen i korthet redogöra för den normalinstruktion för barnavårds- ombuden, som fastställts av barnhusdirektionen den 23 maj 1952 och som alltjämt är gällande.

Enligt instruktionens & 2 skall ombudet vara bosatt i residensstaden när särskilda omständigheter inte föranleder annat samt vara tillgänglig för allmänheten å plats och tid, styrelsen för ]änsförbundet bestämmer.

l 5 3 anges barnavårdsombudets huvudsakliga åligganden. Ombudets

• Sida 37
•  Original

uppgift skall sålunda främst vara att anskaffa fosterhem och sommarhem och att på begäran av barnavårdsnämnd inom länet samt landstingets för- valtningsutskott tillhandagå vid placering av barn i fosterhem, sommarhem eller anstalter av olika slag. Därvid skall ombudet i första hand stå till förfogande för barnavårdsnämnd, som själv inte har ställt arbetskraft till förfogande för detta ändamål. På samma sätt skall ombudet på begäran av länets barnavårdskonsulent tillhandagå vid placering av barn. I görligaste mån bör ombudet bistå även annat barnavårdsombud samt barnavårds- konsulenten i annat län. För att fullgöra sin uppgift har ombudet bl.a. att uppsöka och hålla förteckning över goda fosterhem och sommarhem inom länet. Innan barn placeras i fosterhem åligger det ombudet att genom per- sonligt besök i hemmet samt genom skriftlig förfrågan hos barnavårds— nämnd och dispensärorgan förvissa sig om hemmets lämplighet. Då barna- vårdsnämnd begär ombesörjande av vård åt omhändertaget barn, skall om- budet söka skaffa sig en personlig uppfattning om barnets egenart, lynne, begåvning och utvecklingsmöjligheter. För detta ändamål bör ombudet efter samråd med barnavårdskonsulenten som regel tillråda att barnet intages på upptagningshem för att därigenom kunna observera barnet och ombe- sörja en efter anlag och förhållanden lämpad vård. Vid förmedling av fos- terhem åt barnavårdsnämnd bör ombudet framhålla, att ombudet därige- nom inte samtidigt åtagit sig någon skyldighet att inspektera hemmet i fortsättningen utan att denna skyldighet enligt lag åligger nämnden.

Vad i instruktionens 5 3 sägs skall i tillämpliga delar även gälla då exem- pelvis barnavårdsman, fader eller moder begär bistånd beträffande barnets vård (5 4). Vid anmälan från barnavårdsnämnd eller enskild enligt åå 3 och 4 skall ombudet enligt 5 5 alltid göra sig underrättat om barnet tidigare varit föremål för barnavårdskonsulents åtgärd och, där så Visar sig vara fallet, samråda med barnavårdskonsulenten.

I den mån tillfälle därtill erbjudes må barnavårdsombudet göra besök i fosterhem, som förmedlats av ombudet. Erbåller ombudet kännedom om missförhållanden i fråga om barn, som placerats av henne, skall ombudet innan åtgärd vidtages ofördröjligen göra anmälan därom till barnavårds— nämnden i orten och till barnavårdskonsulenten (& 7).

Barnavårdsombud anställs med en ömsesidig uppsägningstid av 3 måna- der. Beträffande ombudens löneförmåner har enligt vad utredningen erfa- rit landstingens centrala lönenämnd vid sammanträde den 20 juli 1962 för sin del godkänt en överenskommelse om en placering av barnavårdsombu- den i lönegrad 16 från den 1 januari 1962, att gälla till och med den 31 december 1963. Svenska landstingsförbundets styrelse har rekommenderat landstingens förvaltningsutskott att på respektive landstings vägnar besluta om denna lönegradsplacering. Barnhusdirektionen har för sin del hos Kungl. Maj:t hemställt om godkännande av den föreslagna överenskommel- sen. Överenskommelsen har numera av båda parter godkänts.

• Sida 38
•  Original

VI. Skyddskonsulenterna

Sedan behovet av särskilda statliga funktionärer, vilka var och en för visst distrikt skulle ägna sig åt skyddsverksamhet, fastslagits i samband med an- tagandet av 1939 års lag om villkorlig dom och 1943 års lag om villkorlig frigivning, har medel funnits anslagna för anställande av skyddskonsulen— ter och assistenter åt dem jämte biträdeshjälp.

I enlighet med statsmakternas beslut om en successiv utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen förstärkes denna stegvis och omfattar från den 1 juli 1962 31 konsulenter och 40 assistenter, vartill kommer ett antal kanslibiträden och biträden för skriv- och kontorsgöromål.

] den för skyddskonsulenterna gällande instruktionen anges konsulen- tens arbetsuppgifter sammanfattningsvis vara att ta befattning med över- vakning, tillsyn och annan verksamhet beträffande villkorligt dömda och villkorligt frigivna samt att biträda vid personundersökning i brottmål. Vi- dare skall konsulenten, då han därtill anlitas, ägna sig åt eftervård av andra från fångvårdsanstalt frigivna än villkorligt frigivna samt av perso- ner som utskrivits från anstalt för verkställighet av ungdomsfängelse, för- varing eller internering.

Landet är för närvarande indelat i 31 skyddskonsulentdistrikt. Genom riksdagens beslut innevarande år kommer efter förslag av Kungl. Maj:t en ytterligare förstärkning av skyddskonsulentorganisationen att äga rum.

• Sida 39
•  Original

VII. Uttalanden och förslag i skilda sammanhang rörande den regionala konsulentverksamheten på socialvårdens område

Såsom utredningen ovan erinrat framhöll chefen för socialdepartementet i 1960 års statsverksproposition behovet av en översyn av den regionala råd— givnings- och tillsynsverksamheten på socialvårdens område. Detta utta— lande återges i de för utredningen gällande direktiven. Även andra delar av direktiven talar för att utredningsuppdraget inte ansetts böra begränsas till ett ensidigt bedömande enbart av de frågor, som i direktiven direkt anknu- tits till socialvårdskonsulenternas angelägenheter. En sådan inställning ä; fullt motiverad. Ju mer utredningen sökt göra sig förtrogen med de skilda spörsmål, som uppdraget omspänner, desto mer uppenbart har det blivit, att man svårligen kan rätt bedöma den fråga, som i första hand aktualiserat utredningen _ socialvårdskonsulenternas ställning och uppgifter — utan att samtidigt söka en överblick över den regionala konsulentverksamheten i stort. Den sammanställning som utredningen verkställt i form av följande kortfattade redogörelse för uttalanden, i första hand i en rad framlagda sakkunnigbetånkanden under de senaste årtiondena, rörande den regionala rådgivnings- och tillsynsverksamhetens uppgifter och administration, utgör redan i sig själv ett stöd för uppfattningen om det vanskliga i att mer eller mindre fristående behandla frågan om ett konsulentorgans ställning och arbetsförhållanden. Samtidigt ger de i redogörelsen återgivna olika stånd- punkterna belägg för en i och för sig förståelig motsättning i uppfattningar- na rörande ofta väsentliga spörsmål i detta sammanhang.

1948 års länsstyrelsentredning har i sitt år 1950 avgivna betänkande (SOU 1950: 28) utförligt uppehållit sig vid bl.a. frågan om en regional samordning av konsulentverksamheten samt även behandlat spörsmålet om huvudmannaskapet.Utredn-ingen har därvid till en bör- jan erinrat om vissa uttalanden av socialvårdskommittén (SOU 1942: 56) rö- rande handläggningen av de socialvårdande uppgifterna på länsplanet. En- ligt kommitténs mening borde huvudparten av socialhjälps-, barnavårds- och alkoholistvårdsärendena överföras från länsstyrelsens direkta handläggning till ett särskilt länsorgan med lekmannainslag, förslagsvis benämnt läns- socialnämnd, vilket ändock skulle vara nära knutet till länsstyrelsen. So- cialvårdskonsulenter, barnavårdskonsulenter och socialvårdsrevisorer skulle vara befattningshavare hos länsstyrelsen men biträda länssocialnämnden vid dess verksamhet. Vad angår alkoholistvården anförde kommittén, att de nykterhetsvårdande uppgifterna hade ett så intimt samband med social-

• Sida 40
•  Original

hjälp, fattigvård och barnavård att vägande skäl talade för att det länsorgan, som hade ledningen av denna verksamhet, även omhänderhade nykterhets- rården; särskilda befattningshavare, lämpligen benämnda nykterhetskon- sulenter, borde anknytas till länsstyrelsen. _ Förslaget om länssocialnämn- der avstyrktes emellertid av flertalet remissinstanser. En utbyggnad av kon- sulentorganisationen hos länsstyrelserna förordades dock tämligen allmänt.

Decentraliseringsutredningen anförde i en är 1948 avgiven promemoria (nr 17) angående decentraliseringsfrågor inom socialstyrelsens verksam- hetsområde bl.a., att utredningen förutsatte att frågan om statens fattig- vårds- och barnavårdskonsulenters inordnande under länsstyrelserna i sain— band med dessas utbyggnad för socialvårdsärendenas handläggning komme att upptagas till prövning av 1948 års länsstyrelseutredning.

I sitt betänkande med förslag till socialhjälp (SOU 1950:11) ansåg socialvårdskommittén, att en fortlöpande övervakning av kommunernas fattigvårdande verksamhet även i fortsättningen borde ankomma på läns- styrelsen, och denna övervakning skulle intimt förenas med rådgivning och upplysning. Enligt kommitténs mening brast det därvidlag. Fattigvårds— konsulenterna hade på sina håll för stora distrikt för att kunna hinna med sina uppgifter. Efter att ha erinrat om den samtidigt pågående länsstyrelse— utredningens propåer om ett sammanförande till länsstyrelserna av samt- liga eller vissa administrativa socialvårdsuppgifter, uttalade socialvårds- kommittén att kommittén inte hyste någon tvekan om att en dylik centrali— sering Var lämplig. I samband därmed ändras enligt kommittén även förut- sättningarua för den rådgivande och upplysande verksamhet, som länssty- relserna genom lämpliga tjänstemän har att utöva. Denna måste få en bre- dare uppläggning och avse socialvården i sin helhet. Därjämte gäller _— framhåller kommittén i fortsättningen —— att de statliga tjänstemän, som kan disponeras för socialvården i länet, överhuvud taget bör kunna utnytt- jas var och en inte enbart på sitt skarpt avgränsade område utan även för en mindre komplicerad utredning e. d., som inte tillhör tjänstemannens egentliga arbetsområde. För detta ändamål liksom för att vinna ett nära samarbete i övrigt mellan de olika tjänstemännen erfordras en gemensam ledning. En sådan vinnes genom att sammanföra de befattningar, som skall disponeras för socialvården, till en social byrå eller avdelning inom varje länsstyrelse.

1948 års Iänsstyrelseutredning framlade i sitt ovannämnda betänkande (SOU 1950:28) vissa förslag, som sammanhänger med frågan om de sociala konsulenternas ställning och befogenheter. Utredningen konstaterar att länsstyrelserna för närvarande i fråga om tvångsåtgärder på de allmänna

• Sida 41
•  Original

socialvårdsområdena i stort sett intar en objektivt dömande ställning och deras tillsynsbefogenheter på samma områden har inte någon åklagarmäs- sig karaktär. På nykterhetsvårdens område åter fungerar länsstyrelsen en- bart som domstol, medan tillsynsbefogenheterna ankommer på länsnyk- terhetsnämnderna, som i vissa avseenden har en åklagarmässig karaktär. Att hos samma myndighet (länsstyrelsen) förena tillsynsbefogenheterna, sådana dessa nu är utformade, samt den dömande funktionen skulle onek- ligen i och för sig framstå som mindre förenligt med rättssäkerhetskravet. Därest även de: nykterhetsvårdande tillsynsuppgifterna skulle ankomma på länsstyrelsen och ett initiativ till en förundersökning och en domsförhand— ling utgå från länsstyrelsen som tillsynsmyndighet, kan kraven på uppdel— ning av de nämnda befogenheterna enligt länsstyrelseutredningen tillgodo- ses genom att de allmänna vårdsynpunkterna företrädas av en särskild tjänsteman (konsulent), som utåt och för den berörda alkoholmissbruka- ren framträder som självständigt agerande. Denne tjänsteman bör — i viss män i motsvarighet till vad som gäller taxeringsintendenten —4 ha en från länsstyrelsen fristående befogenhet och plikt att, då behov av tvångsåtgär- der ansers föreligga men frågan inte i annan ordning (av nykterhetsnämnd eller polismyndighet) bringas under länsstyrelsens prövning, själv genom en anmälan hos länsstyrelsen anhängiggöra frågan. Länsstyrelsentredningen förmenade att länsstyrelsen vid utövande av en allmän tillsynsbefogenhet även skulle kunna anmoda denne tjänsteman att bringa en viss fråga under länsstyrelsen prövning. Utredningen hade kommit till den slutsatsen att en rationell samordning inom de delar av socialvården, varom nu var fråga, inte kunde uppnås på annat sätt än genom att överföra länsnykterhets— nämndens uppgifter på länsstyrelsen. En följd av denna anknytning borde bli att de båda myndigheternas tillsynsorgan sammanslogs, så att i varje län komme att finnas minst en tjänsteman med de befogenheter och skyl- digheter, som nu ankomma på socialvårdskonsulenten samt länsnykterhets- nämndens konsulent. Denna reduktion av antalet tjänstemän behövde inte föranleda minskad effektivitet. Vid alla inspektioner kunde både de all- männa socialvårdsfrågorna och nykterhetsvården genomgås. Kommunernas antal och därmed inspektionsobjekten minskades genom kommunsamman— slagningen. Denna komme säkerligen även att på det sättet minska konsu— lenternas arbete, att en högre standard i den kommunala verksamheten över huvud kunde förväntas. Länsstyrelseutredningen räknade även med att en av utredningen föreslagen ny organisationsform för länsstyrelsen skulle medgiva att konsulenternas mindre: kvalificerade arbetsuppgifter skulle kunna övertagas av länsstyrelsens befattningshavare i lägre grader. Enligt länsstyrelseutredningens uppfattning kunde slutligen de sociala re- formerna med ökade förmåner och standardhöjningar tänkas medföra att konsulenternas arbetsuppgifter åtminstone på vissa områden komme att i någon mån begränsas.

• Sida 42
•  Original

Vad angår fattigvårds- och barnavårdskonsulentens (socialvårdskonsu- lentens) och barnavårdsassistentens (barnavårdskonsulentens) ställning så intar —— erinrar utredningen —— för närvarande den förre en självständig men i stort sett underordnad ställning i förhållande till länsstyrelsen, me— dan barnavårdsassistenten är en länsstyrelsens tjänsteman. Enligt länssty- relseutredningens mening bör emellertid båda dessa befattningshavare inta samma ställning i förhållande till länsstyrelsen och utredningen förordar därför att även fattigvårds— och harnavårdskonsulenten knytes till läns— styrelsen som en dennas tjänsteman. Inte minst sambandet mellan konsu- lentens och assistentens verksamhetsområden talar därför. Att konsulenten i fortsättningen liksom nu bör vara skyldig att även utom den sedvanliga tjänstetiden i sin bostad stå till förfogande för besvarande av telefonför— frågningar o. d. fann utredningen uppenbart. Konsulentens tjänstgöring hos länsstyrelsen och ianspråktagandet av hans tid för det interna länsstyrelse- arbetet måste avvägas med beaktande av att tyngdpunkten allt fortfarande bör ligga på det yttre arbetsområdet.

I allmänhet syntes arbetsformerna för barnavårdsassistcnten, sådana de i praxis utformats sedan institutionens tillkomst, kunna tagas till utgångs- punkt för ordnandet också av konsulentens tjänstgöring. Därvid var dock att märka att de båda i viss utsträckning syntes böra tagas i anspråk för föredragning i länsstyrelsen. I vart fall borde de närvara vid föredrag- ningar, då så påfordrades med hänsyn till arten av förekommande ärenden.

Länsstyrelseutredningen har vidare övervägt lämpligheten av en föränd- ring av konsulentens och barnavårdsassistentens uppgifter efter vissa lin- jer som antytts av socialvårdskommittén och befolkningsutredningen. Läns- styrelseutredningen har därvid funnit att barnavårdsassistenten icke kan påläggas ökade uppgifter, tagna från konsulentens arbetsområde, utan att assistentens huvudsakliga arbetsuppgifter blir åsidosätta. Ett belägg härför finner utredningen bland annat i det förhållandet, att inom de flesta län återinförts ett barnavårdsombud, vilken organisation med inrättandet av barnavårdsassistenterna ansågs skola bli överflödig. Den fara för dubbel- arbete, som med nuvarande ordning förefinns, bör emellertid kunna elimi— neras, då både konsulenten och barnavårdsassistenten kommer att tillhöra länsstyrelsen. Samarbetet och samordningen bör då kunna ordnas i önsk- värd omfattning såväl dem emellan som i förhållande till förste provinsial- läkaren. Det ingår i sektionschefens uppgifter att vaka häröver. Länsstyrel- seutredningen fortsätter:

Ehuru som nyss sagts barnavårdsassistentens arbetsuppgifter icke torde kun- na ökas, böra assistentens befogenheter ej vara så begränsade att hon ej kan t.ex. vid en inspektion granska även andra socialvårdsfrågor än sådana som i första hand falla inom hennes befogenhetsområde. En utvidgning av assistentens for— mella befogenheter skulle därför icke innebära någon nämnvärd ändring i sak men väl medgiva en bättre samordning och en smidigare fördelning av vissa in- spektionsuppgifter. Även om utredningen självfallet icke avser annat än att barna—

• Sida 43
•  Original

vården även fortsättningsvis skall vara assistentens utan gensägelse främsta lipp— gift, synes det av praktiska skäl önskvärt att ur arbetsfördelningssynpunkt och för att dubbelinspektioner skola kunna undvikas de formella kompetensreglerna justeras. Utredningen utgår från att detta skall kunna instruktionsvägen lösas på ett tillfredsställande sätt.

På grund av vad sålunda anförts vill utredningen förorda att i varje län skola finnas två (i Gotlands län en) befattningshavare med uppgifter i huvudsak mot- svarande fattigvårds- och barnavårdskonsulentens, länsnykterhetsnämndens om- budsmans samt barnavårdsassistentens uppgifter med de ändringar som ovan an- givits. Dessa befattningshavare skola tillhöra länsstyrelsen och vara placerade på socialsektionen (eller motsvarande) och höra förslagsvis benämnas socialkonsu- lent respektive socialassistent. För deras yttre verksamhet böra fastställas sär— skilda bestämmelser.

De nya barnavårdsombuden böra åtminstone tills vidare icke inflyttas i läns- styrelsen. Genom deras tillkomst ha vissa arbetsuppgifter avlyftats från barna— vårdsassistenten, som därmed fått större möjligheter att ägna sig åt allmän tillsyn och egentlig konsulentverksamhet. Det ligger dock stor vikt uppå att ett intimt samarbete upprättas mellan barnavårdsassistenten och barnavårdsombudet. Läns— styrelsen bör ha tillsyn över att sådant samarbete sker och på allt sätt befrämja detsamma. Länsstyrelsen torde dessutom såvitt möjligt böra upplåta lokal ät barna- vårdsombudet. Om ombudet har lokal i anslutning till länsstyrelsens lokaler torde samarbetet kunna underlättas.

Med hänsyn till den särskilda betydelse, som socialstyrelsens inställning till länsstyrelseutredningens förslag i nu förevarande delar måste tillmätas, skall i det följande återges några av styrelsens synpunkter och påpekanden i utlåtande över förslaget.

Rent allmänt konstaterar socialstyrelsen, att socialvården numera i väx- lande mån bedrives på en profylaktisk linje och i nära kontakt med sam- hällcts allmänna hälsovård och sjukvård. Arbetsfältet har ett flertal aspek- ter, som inte lämpligen kan isoleras från varandra utan bör fattas i sitt sammanhang. Enligt styrelsens uppfattning är det också uppenbart, att mycket väsentliga fördelar skulle vinnas genom att hos länsstyrelserna sammanföra vissa betydelsefulla och mångskiftande uppgifter, vilka alla tillhöra modern socialvård och som nu har lagts på särskilda länsorgan. Med ett viktigt undantag ,..- förslaget om länsnykterhetsnämndernas upp- hörande — ansluter sig därför styrelsen till tanken på en koncentration lill länsstyrelserna av rådgivnings- och övervakningsarbetct för socialvården inom länen.

Då _ som ovan erinrats », nykterhetsvårdens organisation på det regio- nala planet i skilda sammanhang diskuterats i anknytning till frågan om utformningen av motsvarande verksamhet beträffande socialvården i öv- rigt, bör måhända här redovisas några av de synpunkter, som socialstyrel- sens majoritet med stöd av uttalanden av vissa länsnykterhetsnämnder anfört på spörsmålet om nykterhetsvårdens inlemmande i länsstyrelserna.

Att de föreslagna socialkonsulenterna hos länsstyrelserna skulle få tid för en nykterhetsvårdande verksamhet ansågs tämligen allmänt bland läns—

• Sida 44
•  Original

nykterhetsnämnderna som uteslutet. Överhuvud ansågs den av länsstyrelse- utredningen föreslagna personalutrustningen som i hög grad otillräcklig. Länsnämnderna framhöll också i sina yttranden till socialstyrelsen, att nykterhetsvård, bedriven i hälftenbruk med annan socialvård, enligt all er- farenhet kommer i efterhand och blir försummad. Man berörde vidare faran för rättssäkerheten i interneringsprocessen, om länsnämnderna slopas.

Socialstyrelsen ansåg sig kunna konstatera, att länsstyrelseutredningens förslag i fråga om det regionala nykterhetsarbetets organisation skulle in- nebära en försvagning av den förebyggande grenen av nykterhetsvården. Vad som nu uträttas på detta område inom ett län av en för ändamålet utsedd särskild nämnd med biträde av en i flertalet län heltidsanställd tjänsteman med uteslutande uppgift att ägna sig åt denna verksamhet, skulle enligt förslaget ankomma på en länsstyrelse med synnerligen omfat- tande och skiftande andra uppgifter och med biträde av allenast en tjänste- man, som skulle kunna ägna endast en mindre del, i många län kanske blott en ringa del, av sin arbetskraft åt nykterhetsvården.

Vad beträffar länsstyrelseutredningens förslag till inrättande inom läns— styrelserna av socialkonsuleznt- och socialassistenttjänster tillstyrkte i ytt- randen till socialstyrelsen samtliga fattigvårds- och barnavårdskonsulenter utom tre förslaget i denna del. Ett par konsulenter anmärkte, att nykter- hetsarbetet måste bli lidande på en sådan anordning, men godtog likväl för— slaget. Om nykterhetsvården hålls utanför länsstyrelserna, kunde även socialstyrelsen tillstyrka, i betraktande av att en samordning mellan social— vårdens skilda gre:nar inom länsförvaltningen var av behovet påkallad.

En minoritet inom socialstyrelsen ansåg att en inflyttning av länsnykter- hetsnämnderna i länsstyrelserna borde under viss förutsättning äga rum. Till stöd för denna inställning anfördes bl. a. följande:

Vid genomförandet av en så betydelsefull administrativ reform, som den av länsstyrelseutredningen nu föreslagna, är det angeläget att man tillser, att man till en myndighet samlar alla de arbetsuppgifter som organiskt höra samman. Socialvården är ett sådant sammanhängande område, där man icke kan bryta ut en viss del och likväl nå lika goda resultat. Fattigvård, barnavård och nykterhets- vård hänga nära samman och det är av betydelse, att länsstyrelsen såsom det cen- trala statliga organet i länet får ansvaret för alla dessa delar av socialvården. Ur sådana allmänna synpunkter tala alltså mycket starka skäl för ett bifall till läns— styrelseutredningens förslag om inflyttning jämväl av länsnykterhetsnämnden i länsstyrelsen.

Som ett villkor för en inflyttning i länsstyrelserna av de nykterhetsvår- dande uppgifterna uppställde minoriteten dock kravet på att länsstyrelserna utrustas med tjänstemän, som kan ägna huvuddelen av sin verksamhet åt nykterhertsvårdsarbetet. I anslutning härtill föreslog minoriteten, att läns- styrelserna -— utöver de av utredningen angivna befattningarna — skulle

• Sida 45
•  Original

utrustas var och en med ytterligare en socialassistent, som i huvudsak skulle ägna sig åt nu angivna uppgifter.

1 ett annat avsnitt av sitt betänkande har länsstyrelseutredningen be- handlat frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelserna och därvid ansett sig kunna konstatera, att statsmakterna i samband med an- tagandet av principerna för ålderdomsliemsreformen tagit ställning till för- mån för lekmannamedverkan i länsstyrelserna beträffande socialvårdsfrå- gor. Länsstyrelseutredningen ville för egen del deklarera att utredningen i stort sett kunde ansluta sig till ett av socialvårdskommittén gjort uttalande om önskvärdheten av lekmannainflytande inom socialvårdens länsorgan. Det kunde dessutom uppenbarligen inte komma ifråga att taga bort eller minska lekmannainflytandet beträffande den allmänna tillsynen över bl.a. nykterhetsvården. Enligt länsstyrelseutredningens mening var det särskilt i två avseenden, som lekmannainflytandet i fråga om socialvården har stor betydelse: Samtidigt som det framstår som en garanti för sakligt riktiga be- slut, tjänar det bland annat också till att öka de enskildas förtroende för sådana avgöranden som berör för den enskilde livsviktiga frågor. En lek- mannamedverkan borde vidare kunna utgöra ett stöd för den statliga led- ningen och tillsynen av socialvårdsarbetet i kommunerna och bidraga till att denna ledning och tillsyn effektiviseras inte minst därigenom att möjlig- heterna till ett mera intimt och förtroendefullt samarbete mellan länsstyrel- sen och kommunernas socialvårdsorgan ökas. Det borde dock inte komma ifråga att denna medverkan får annan form än deltagande i besluten.

I de inledningsvis återgivna direktiven för socialvårdskonsulentutred- ningen erinras om ett uttalande i 1955 års statsverksproposition av dåva- rande chefen för socialdepartementet om organisationen av den regionala tillsynen på socialvårdens område. Departementschefen, som ansåg att frå- gan om gränsdragningen mellan länsstyrelsernas och socialvårdskonsulen— ternas arbetsuppgifter kunde på vissa punkter diskuteras, konstaterade samtidigt, att denna fråga sammanhänger med den större frågan om de statliga myndigheternas uppgifter i förhållande till de kommunala social- vårdsorganen. Departementschefen erinrade vidare om att 1953 års riksdag hemställt (rskr. 413), att vissa spörsmål rörande den statliga tillsynen över kommunernas verksamhet skall upptagas till be- handling.

Barnauårdskommittén framhöll i sitt år 1956 avgivna betänkande med förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956: 61) att det förhållandet att sam- hällets barnavård nått en rik utveckling samt att verksamheten i stort sett löper i goda banor inte bör föranleda någon begränsning av den del av verk- samheten, som i då gällande barnavårdslag betecknades som uppsikt. Till-

• Sida 46
•  Original

synsmyndigheternas fortsatta och oförsvagade insats krävdes även i fort- sättningen för att bevara vad som uppnåtts. Kommittén fortsätter:

Uppsikten —— här avses närmast befattningen med kommunernas barnavård ' » torde ännu mera än vid tillkomsten av Bvl. böra ha sin tyngdpunkt i informa- tion, vägledning och rådgivning. Det gäller främst att i mån av behov leda an— strängningarna rätt och se till att ekonomiska insatser ger bästa möjliga utbyte. Vådan av utbredd passivitet eller svåra missförhållanden vid indragen eller ned— skuren statsuppsikt är icke densamma nu som vid tillkomsten av BvL. Men risk föreligger för att här och var vissa grenar av verksamheten försummas, att i verk- samheten obehöriga undantag från ingripande göres, att synpunkter, som icke bort tillmätas betydelse, får inverka på val av åtgärd, att allvarliga avsteg fran god standard tages etc. Därför erfordras också en verksam övervakande uppsikt av myndighet med rättande befogenhet. De värden som står på spel är av den art, att man ej kan nöja sig med en barnavårdsverksamhet som i stort sett och på de flesta håll är tillfredsställande.

Efter att ha närmare angivit beskaffenheten av länsstyrelsernas till- synsverksamhet konstaterar barnavårdskommittén att länsstyrelsen i denna sin verksamhet i fortsättningen liksom hittills självfallet behöver biträde av specialutbildade befattningshavare. Dessas uppgifter inom tillsynen bör emellertid inte vara andra än länsstyrelsernas egna. Med hänsyn härtill och då socialvårdskonsulenterna enligt kommitténs mening bör bli tjänste— män hos länsstyrelserna synes anledning inte föreligga att i ny barnavårds- lag särskilt ange vilka befattningshavare, som skall eller bör anlitas i läns- styrelses tillsynsverksamhet.

Efter att ha erinrat om länsstyrelseutredningens förslag att länsnykter- hetsnämndens uppgifter skulle övertagas av länsstyrelsen och att länssty- relsens tillsynsorgan på socialvårdens område och länsnykterhetsnämndens på nykterhetsvårdens område skulle sammanslås, finner kommittén emel— lertid det uteslutet att efter genomförandet av den nya nykterhetsvårdslag- stiftningen lösa konsulentfrågan på sätt länsstyrelseutredningen tänkte sig. Den frågan kan då enligt kommittén ställas, om socialvårdsuppgifter- na i varje län kräver en konsulent. Ehuru kommunsammanslag— ningen i och för sig medfört lättnad i socialvårdskonsulenternas arbete har —— framhåller kommittén _ deras arbetsbörda inte minskats. Konsulenter- nas arbetsuppgifter och deras möjlighet att gå i land med dessa uppgifter bör emellertid inte betraktas som ett isolerat spörsmål. Kommittén anför härom:

Om de — relativt — fristående konsulenthefattningarna inflyttas i länsstyrel- serna kan det med visst fog sägas, att frågan ej längre gäller, hur många konsu— lenter som behövs, utan vilka arbetskrafter länsstyrelsens socialvårdande verk- samhet kräver bland annat för rådgivning och inspektion. Även efter sådan för- ändring bör i varje län finnas en befattningshavare, som har till huvuduppgift — eller såsom en av sina huvuduppgifter —— att dels genom resor i länet göra sig för- trogen med förhållandena på socialvårdens område och därunder meddela upp- lysningar och råd samt dels informera länsstyrelsen om gjorda iakttagelser. Sam-

• Sida 47
•  Original

ma befattningshavare bör naturligen handha en väsentlig del av länsstyrelsens inspekterande och kontrollerande verksamhet samt verkställa speciella utred— ningar. De nuvarande konsulentuppgifterna bör med andra ord även i fortsätt— ningen i huvudsak hållas samlade hos en befattningshavare. Frågan är om sagda uppgifter i alla län ger fullt arbete åt en befattningshavare. Därom må framhållas följande.

Såsom barnavårdskommittén i flera sammanhang betonat, måste de kommunala socialvårdsorganen beredas ökat stöd i form av upplysningar och råd av sakkun- niga tillsynstjänstemän, vilka måste vara beredda och ha tid att med kommunala förtroendemän och tjänstemän ur allmänt sociala synpunkter genomdiskutera såväl lagens tolkning, lämpliga arbetsmetoder och dylikt som ock särskilda mera svårbedömda fall.

Konsulentarbetet har underlättats av kommunsammanslagningarna på det sät— tet, att det blivit färre kommuner att besöka, och det är möjligt att arbetet i någon mån begränsas till följd av de sociala reformerna med åtföljande standardhöj— ningar. I stället har såsom förut berörts uppgifterna i andra hänseenden vuxit och anspråken skärpts. I vissa distrikt hinner konsulenten endast vart tredje år besöka barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse (socialnämnd) för allmän inspektion. Det är ytterst angeläget, att konsulenten en gång varje år kan besöka samtliga kommuner för inspektion och rådgivning och då har tid för ett sådant ingående samråd, som förut sagts. Konsulentens deltagande i kursverksamheten för barna— vårds- och socialnämnderna är även av stort värde och konsulenten måste få tid därtill.

På grund av dessa och andra överväganden höll kommittén med be- stämdhet före att ett tillfredsställande handhavande av konsulentuppgif— terna i alla eller nästan alla län kräver att en befattningshavare med de kvalifikationer, som de nuvarande. socialvårdskonsulenterna äger, helt eller i allt väsentligt ägnar sin tid åt sagda uppgifter.

De skäl som länsstyrelseutredningen anfört för införande i länsstyrelsen av lekmannaelementet vid handläggningen av ärenden angående väsentliga frihetsinskränkningar finner barnavårdskommitte'n bärande. Däremot ställer sig kommittén tveksam till förslaget om lekmannamedverkan i länsstyrel- sens allmänna verksamhet som tillsynsmyndighet på socialvårdens område.

Vad angår arbetsfördelningen inom den av länsstyrelseutredningen före- slagna socialsektionen å landskansliet anser kommittén visserligen, att socialvårdskonsulenten och barnavårdskonsulenten i princip bör bibehållas vid sina nuvarande huvuduppgifter. Det bör dock ankomma på sektions- chefen eller, om det befinnes påkallat, på länsstyrelsen att meddela sådana direktiv för de båda konsulenternas verksamhet, att dubbelarbete undvikes och största möjliga resultat uppnås.

1958 års besparingsutredning, vars uppgift var att verkställa utredning rörande möjligheterna att göra besparingar inom statsverksamheten, avgav sitt betänkande år 1959 (SOU 1959: 28). Då vissa uttalanden av utredningen återgivits i de för socialvårdskonsulentutredningen gällande direktiven, har det ansetts lämpligt att mera utförligt här redogöra för de synpunkter, som besparingsutredningen utifrån sina utgångspunkter anlagt på behovet av

• Sida 48
•  Original

den verksamhet, som de regionala konsulentorganen inom socialvårdens område satts att fullgöra.

Med hänsyn till att barnavårdskonsulenterna och eftervårdskonsulen- terna är tjänstemän i länsstyrelsernas resp. socialstyrelsen har besparings- utredningen inte funnit anledning att närmare beröra deras verksamhet utan begränsat sina överväganden till att avse socialvärdskonsulenterna och länsnykterhetsnämnderna.

Besparingsutredningen har till en början anfört vissa allmänna synpunk— ter på uppsiktsverksamheten gentemot kommunerna inom socialvårdens område. När de olika sociala verksamhetsgrenarna utvecklades, förelåg otvivelaktigt — framhåller utredningen — ett behov av uppsikt från de statliga organens sida för att den nya verksamheten skulle komma att fun- gera effektivt. Genom utvecklingen av den kommunala verksamheten och inte minst efter kommunindelningsreformens genomförande syntes möj- ligheterna för kommunerna att tillgodose olika sociala verksamhetsgrenar vara en helt annan än tidigare. Behovet av uppsikt från statens sida syntes därför vara mindre nu än tidigare. Å andra sidan hade emellertid utveck- lingen av de sociala åtgärderna och dessas differentiering bidragit till ett ökat behov av upplysning och rådgivning. Mot denna bakgrund hade även den av de statliga organen bedrivna verksamheten i form av råd och upp- lysningar fått alltmera framträdande roll framför den direkta uppsikts- verksamheten. Detta förhållande gjorde att man kunde ifrågasätta om inte en mera generell minskning av den statliga uppsiktsverk- samheten inom socialvårdens område skulle kunna genomföras. Efter att ha erinrat om departementschefens uttalande år 1955 om behovet av en översyn av den sociala konsulentorganisationen anför besparingsutred- ningen ytterligare bl.a. följande:

Den nya socialhjälpslagen har numera tillämpats några år, och vissa erfaren- heter av densamma torde ha erhållits. Sedan Kungl. Maj:t och riksdagen tagit slut- lig ställning även till principerna i det numera framlagda förslaget till ny barna- vårdslag, torde frågan om den statliga tillsynen inom socialvårdens område bättre kunna bedömas. Enligt besparingsutredningen bör därvid den tidigare förut- skickade översynen av socialvårdskonsulentorganisationen komma till stånd. Med den allmänna syn på uppsiktsverksamheten, som besparingsutredningen framlagt, vill utredningen förorda, att vid en dylik översyn även överväges huruvida inte den inspektionsverksamhet, som nu åvilar socialvårdskonsulenterna, skulle kun- na ersättas av en allmän tillsyn från länsstyrelsernas sida och upplysnings- och rådgivningsverksamheten i större utsträckning tillgodoses genom centrala anvis- ningar från socialstyrelsens sida samt huruvida därvid de särskilda socialvårds- konsulentbefattningarna skulle kunna avvecklas.

I fråga om länsnykterhetsnämnderna kan förhållandena böra bedömas något annorlunda än beträffande socialvårdskonsulenterna. Besparingsutredningen in- tager visserligen principiellt sett samma allmänna syn på uppsiktsverksamheten, men de reformer, som genomförts inom nykterhetspolitikens område, gör att be- hovet av en effektiv rådgivande och ledande verksamhet på det regionala planet

• Sida 49
•  Original

torde vara mera framträdande inom nykterhetsvården än inom den allmänna so- cialvårdens område.

Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen är antalet befattningshavare vid varje länsnykterhetsnämnd relativt litet.Antalet varierar mellan 2 och 6 tjänste- män, varav 1—3 i biträdesgrad. Ur administrativ synpunkt innebär små regionala organ vissa nackdelar. Betydande svårigheter möter sålunda att bedöma och till- godose personalbehovet, ett förhållande som inte minst gäller frågan om biträdes- personalen. Ett sammanförande till större enheter antingen genom ett vidgat verk- samhetsområde eller genom sammanförande med andra organ torde därför ofta innebära besparingar i personellt hänseende. Dessa synpunkter har varit vägledan- de när besparingsutredningen vid sin genomgång av förvaltningsorganisation'en behandlat länsnykterhetsnämnderna.

Utredningen konstaterar emellertid att den inte kunnat framlägga något utarbetat förslag till ändrad organisation av länsnykterhetsvården utan hade endast velat rikta uppmärksamheten på frågan. Utredningen föror- dade, att länsnykterhetsnämndernas uppgifter och organisation gjordes till föremål för utredning i särskild ordning.

Socialvårdskonsulentutredningen har — i viss anknytning till nyss redo- visade uttalanden av 1958 års besparingsutredning —— ansett sig böra något uppehålla sig vid riksdagsbehandlingen av två vid 1960 års riksdag väckta, likalydande motioner I: 257 och II: 316, vari hemställts att riksdagen i skri- velse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att »en utredning skyndsammast kommer till stånd angående möjligheterna att minska den statliga kontrol- len över kommunala organ, vare sig denna härleder sig från lag eller är påbjuden på administrativ väg».

Motionärerna erinrade om att den nu avhandlade frågan även behandlats vid 1953 års riksdag, som hade att taga ställning till ett par likartade mo- tioner. I dessa hade bl. a. anförts att de former, under vilka den statliga kontrollen utövas över kommunala organ, inte var enhetligt reglerade. In- spektionens uppgift hade i första hand ansetts vara att med låmpor nå sitt mål. Om undermåliga anordningar anträffas, träder ett administrativt ma- skineri i verksamhet med promemorior och erinringar till vederbörande kommunala myndigheter, anmälningar till länsstyrelser eller statligt cen- tralorgan. Resultatet blir ett administrativt tvång mot vederbörande kom- mun, som denna inte kan undandra sig. »Bakom de skilda kontrollanterna står nämligen staten med sin makt beredd att, om så krävs, tvinga en treds- kande kommun till de åtgärder som anses erforderliga. Även om kommu- nerna själva får fatta de beslut som anbefallts, och sålunda en kommunal självstyrelse till formen föreligger, är det likväl uppenbart att denna genom den s. k. effektivitetskontrollen berövats sitt reella innehåll.»

I nu ifrågavarande motioner framhölls bl. a., att det totala samhälls- intresset självfallet även i fortsättningen måste få göra sig gällande inom den kommunala förvaltningen, men detta syntes kunna begränsas till råd- givande statlig verksamhet på vissa områden. Den grundsynen måste domi-

• Sida 50
•  Original

nera iagstiftningsarbetet och kontakterna med kommunerna, att de kom- munala myndigheterna skall tillerkännas största möjliga förtroende, och tänkbara åtgärder för att motverka alltför påträngande insyn och övervak- ning måste enligt motionärerna genomföras.

I ett till statsutskottet avgivet yttrande över motionerna anförde Svenska landskommunernas förbund bl. a., att socialministerns uttalande i 1960 års statsverksproposition om avveckling av socialstyrelsens befogenheter att utfärda föreskrifter i kompetenshänseende för hemvårdarinnor, helt gick i linje med önskemålen från kommunalt håll om en begränsning av den statliga kontrollen över kommunala organ. I samma riktning pekade också den av socialministern aviserade översynen av den regionala rådgivnings- och tillsynsverksamheten på socialvårdens område.

Statsutskottet, som i sak ställde sig välvillig till tanken bakom motio- nerna, fann emellertid i utlåtande nr 166 inte skäl förorda en särskild ut- redning i ämnet. Utskottet ville dock framhålla angelägenheten av att hit- hörande spörsmål följdes med uppmärksamhet. Härvidlag borde särskilt beaktas, att kommittéer, som redan är i verksamhet eller framdeles tillsät- tes, vid behandlingen av sina specialfrågor ägnar det av motionärerna ak- tualiserade spörsmålet tillbörlig uppmärksamhet. __ Motionerna föranledde ingen riksdagens åtgärd.

Frågan om den statliga tillsynen över kommunerna uppmärksammades även av 1960 års riksdagsreuisorer i anslutning till frågan om socialstyrel— sens tillsynsuppgifter (g 13). Statsrevisorerna erinrade om att allmänna statsbidragsutredningen i'sitt principbetänkande angående driftbidrag till kommunerna ägnat relationerna mellan stat och kommun en ingående be- handling. Utredningen hade bl. a. framhållit, att den statliga tillsynen över kommunerna inte som dittills i stor utsträckning varit fallet borde vara inriktad på detaljer utan ha formen av en allmän tillsyn över att den kom- munala verksamheten bedrevs på sådant sätt, att dess syften inte förfelades. Frågan hade flera gånger berörts även i riksdagen, varvid uttryckts önske- mål om att den statliga kontrollen på förevarande område i möjligaste mån borde begränsas. Självfallet saknas —— framhåller statsrevisorerna vidare ,_ på kommunalt håll inte förståelse för att bl. a. statsbidragsgivningen kan motivera en viss statlig tillsyn över kommunerna. Särskilt den över- vakning som äger rum i form av inspektioner på platsen framstår dock ofta för kommunalmännen som meningslös och onödig i andra fall än då fråga är om besök, föranledda av omständigheter som kräver ett direkt in- gripande från vederbörande tillsynsmyndighets sida. Utvecklingen på det kommunala området finge anses ha nått därhän att en statlig tillsyn i de flesta fall kunde utan olägenhet undvaras.

Socialstyrelsen anförde i avgivet utlåtande över vad statsrevisorerna an- sett om behovet av en statlig tillsyn bl. a. att revisorerna närmast syntes ha

• Sida 51
•  Original

syftat på dylik tillsyn av anstalter som drivs av kommuner. Socialstyrelsen framhöll härom:

Med uttrycket statlig tillsyn synes revisorerna närmast åsyfta en verksamhet, som till övervägande delen är inriktad på att avslöja bristfälligheter. Även med utgångspunkt från att den statliga tillsynen skulle ha ett så begränsat syfte kan socialstyrelsen icke ansluta sig till revisorernas uppfattning, att sådan tillsyn såvitt angår anstalter av här ifrågavarande slag kan undvaras. Som närmare ut- vecklas i det följande anser styrelsen att enbart den omständigheten att en in— spektion när som helst kan företagas är av avsevärd betydelse för de vårdades trygghet och trivsel. Härtill kommer att—primärkommunernas ekonomiska och personella resurser ännu är utomordentligt ojämna. När dessa resurser är svaga innebär detta naturligen en avsevärd risk för att uppgifterna eftersättes. Med hän— syn till arten av den verksamhet varom här är fråga — vård av barn och gamla samt av alkoholmissbrukare — kan det enligt socialstyrelsens mening knappast i något fall ifrågasättas att lämna verksamheten helt utan statlig tillsyn.

Socialstyrelsen åberopar i fortsättningen följande avsnitt av sitt utlå- tande över allmänna statsbidragsutredningens betänkande:

Utredningen har beträffande den statliga tillsynsverksamheten uttalat, att den icke skulle behöva inriktas på detaljerna i den kommunala verksamheten :utan statsmakterna skulle kunna begränsa sig till att utöva en allmän tillsyn över att den kommunala verksamheten icke bedrives på sådant sätt, att syftet med den- samma förfelas». Enligt socialstyrelsens uppfattning har utredningen därvid helt lämnat utan beaktande de möjligheter till standardhöjning på olika områden, vilka kunna drivas fram genom de centrala myndigheternas samlade erfarenheter och expertis. Det gäller icke endast att hålla i gång en påbörjad verksamhet; den måste förnyas och följa med utvecklingen. Ett visst framåtskridande bör ständigt ske. Att ge stimulans härtill är en av de centrala myndigheternas huvuduppgifter.

Utan att framföra en »oberättigad misstro mot kommunalmännen: anser sty— relsen, att kommunerna helt enkelt icke kan ha möjlighet att omspänna eller följa med utvecklingen på alla här berörda områden. En viss stagnation i utveck- lingen skulle troligtvis bli följden, om den av utredningen ifrågasatta omlägg— ningen av den statliga tillsynsverksamheten skulle genomföras. Att begränsa till— synen till att endast förhindra misskötsel torde icke lända utvecklingen till gagn.

Förut i denna utredning har i korthet redogjorts för skyddskonsu- lentorganisationens ställning och arbetsuppgifter. Här skall endast erinras om att enligt de för 1956 års eftervårdsutredning gällande direktiven borde beaktas att eftervårdande åtgärder kunde förekomma be— träffande samma person från olika vårdområden. Samma människor kunde t. ex. återfinnas såväl inom kriminalvårdens som inom alkoholistvårdens klientel. En splittrad tillsynsorganisation skulle under sådana förhållanden inte vara ändamålsenlig. Å andra sidan kunde sammanförande av samhäl- lets eftervårdsorganjsationer för olika vårdområden vålla svårigheter.

Efter att ha uppehållit sig vid länsstyrelseutredningens uttalande om önskvärdheten av en undersökning om skyddskonsulentorganisationen lämpligen kunde anknytas till länen och dess befattningshavare till veder-

• Sida 52
•  Original

hörande länsstyrelse, har eftervårdsutredningen återgett den uppfattning i samordningsfrågan, som kommit till uttryck i ett av kommittén för ung- domsvårdsskolorna avgivet betänkande om verksamheten vid dessa skolor (SOU 1959: 25). Eftervårdskonsulenterna inom ungdomsvården och skydds- konsulenterna hade enligt kommitténs mening ett i huvudsak olikartat kli- entel, både i fråga om ålder och vanartstyp, varför arbetet i viss mån måste bedrivas efter skilda linjer. En fullständig samordning av de båda konsu- lentorganisationerna vore vidare enligt kommittén otänkbar, så länge olika anstaltsområden låg under skilda huvudmän och kommittén rekommen— derade i stället ett utökat samarbete mellan ungdomsvårdens, kriminal- vårdens och nykterhetsvårdens konsulentorganisationer.

Eftervårdsutredningen hade kommit till samma uppfattning i samord— ningsfrågan som ungdomsvårdsskolekommittén och hyste sålunda den me- ningen att något väsentligt knappast stod att vinna vid ett samgående. Skyddskonsulentorganisationen borde därför bestå som ett särskilt organ för kriminalvården. Allmänna direktiv om en intim samverkan med orga- nen för ungdomsvård, nykterhetsvård och annan socialvård borde utfärdas av vederbörande tillsynsmyndigheter. Ett bibehållande av skyddskonsulent- organisationen i dess nuvarande gestaltning var motiverat även mot bak— grunden av vad som enligt förslaget till brottsbalk i organisatoriskt avse- ende förordas i fråga om ledningen av och tillsynen över kriminalvården i frihet.

I ett av särskilt tillkallad utredningsman år 1962 avgivet betänkande rörande samhällsfarlig asocialitet (SOU 1962: 22) föreslås nya regler för intagning å arbetshem. I fråga om eftervårdsorganisationen anser utred- ningsmannen att en förstärkt skyddskonsulentorganisation bör bli rustad att taga sig an även arbetshemmens klientel. För det yngsta klientelet — särskilt dem som tidigare varit intagna på ungdomsvårdsskola —— bör social- styrelsens eftervårdskonsulenter kunna anlitas. Utredningsmannen föreslår därför, att nu angivna eftervårdsorganisationer skall få hand även om ar- betshemmens klientel i den utsträckning som är erforderlig och i överens- stämmelse med de bestämmelser, som gäller för deras nuvarande verksam- het.

Såsom socialvårdskonsulentutredningen tidigare framhållit har det ur olika synpunkter inte ansetts lämpligt att fristående bedöma behovet av änd- rade regler för socialvårdskonsulenternas ställning och uppgifter. Hänsyn måste tagas även till angränsande områden inom den regionala socialvår— den och utredningen har också bl. a. i det föregående dels redogjort för länsnykterhetsnämndernas tillkomst samt för de nuvarande nämndernas ställning och uppgifter och dels återgivit tidigare förslag i fråga om dessa länsnämnders fortsatta verksamhet. Härom bör anföras ytterligare.

• Sida 53
•  Original

1957 års riksdagsrevisorer behandlade i sin berättelse den statliga admi— nistrationen för nykterhetsvård och föreslog, med framhållande av den starka splittringen av denna administration i skilda avseenden, bland annat att länsnykterhetsnämndernas verksamhet borde överföras till länsstyrelserna för att man skulle kunna uppnå samordning på det regionala planet.

I sitt ovan angivna betänkande (SOU 1961: 58) har nykterhetsvårdsut- redningen funnit, att länsnykterhetsnämnderna bör ersättas med länsorgan av konsulentkaraktär. Utredningen har därvid redogjort för 1958 års hesparingsutrednings rekommendation att länsnykterhetsnämn- deras uppgifter och organisation borde göras till föremål för utredning i särskild ordning. Nykterhetsvårdsutredningen erinrar om att föredragande departementschefen vid redovisningen i 1960 års statsverksproposition av besparingsutredningens förslag fann starka skäl —— inte minst av princi- piell natur — tala emot att länsnämnderna inordnas under länsstyrelserna men att en utredning borde göras beträffande nämndernas arbetsuppgifter och arbetssätt.

Nykterhetsvårdsutredningen, som inte ansett sig böra framlägga något utarbetat förslag rörande länsnykterhetsnämndens omvandling till ett läns- organ av konsulentkaraktär, har i fortsättningen av sitt betänkande läm- nat en närmare motivering för sin principiella ståndpunkt och redovisar de konsekvenser den medför. Nykterhetsvårdsutredningen anför sålunda bl. a. följande:

Enligt utredningens mening är det angeläget att nykterhetsvården får en klar och entydig organisation, där ansvaret för initiativ och åtgärder vilar på de pri- märkommunala organen och där landsting och stat ställer till förfogande de vård- resurser som kommunerna av praktiska skäl ej själva kan anordna. Denna upp— fattning stämmer väl överens med den bärande principen i vår nykterhetsvårds- lagstiftning, enligt vilken det är den kommunala nykterhetsnämnden som bär ansvaret för att alkoholmissbrukare blir föremål för åtgärder enligt lagens be- stämmelser. Emellertid kan denna princip icke anses ha kommit till klart uttryck så länge en annan myndighet, nämligen länsnykterhetsnämnden, äger befogehet att upptaga enskilda vårdärenden. Ett avskaffande av länsnykterhetsämndens ifråga- varande befogenhet skulle skapa klarare linjer och markera de kommunala nyk- terhetsnämndernas ansvar. Det råder dock ingen tvekan om att nämnderna för att tillfredsställande kunna fullgöra sina uppgifter är i behov av kvalificerat bistånd och viss tillsyn. Genom att koncentrera sig på sådan rådgivande verksamhet sy- nes länsorganet bäst kunna befrämja en önskvärd utveckling på nykterhetsvår- dens område.

Länsnykte-rhetsnämndens faktiska funktion syntes enligt nykterhets- vårdsutredningens mening inte alltid ha kommit att motsvara de mönster, som uppställdes i förarbetena till gällande lagstiftning. På sina håll ansågs verksamheten ha fått sådan inriktning, att inskridande från länsnämndens eller konsulentens sida i den kommunala verksamheten inte framstod som en endast undantagsvis ifrågakommande åtgärd. På andra håll fanns an-

• Sida 54
•  Original

ledning ifrågasätta om länsnämnden tillräckligt aktivt engagerat sig i upp— giften som vägledande och samordnande organ. Vad som främst borde eftersträvas var därför — framhåller nykterhetsvårdsutredningen vidare — en sådan avvägning av verksamheten att nykterhetsvårdens länsorgan målmedvetet och aktivt bedriver sin på de kommunala nykterhetsnämn— derna inriktade vägledande, samordnande och rådgivande vcrksamhet men undviker former, som kan minska den kommunala nämndens känsla av ansvar för sina uppgifter. Bestämmelserna om länsorganets tillsynsövande funktion borde därför utformas på ett sätt som vid jämförelse med mot— svarande bestämmelser för andra vårdområden inte ingav föreställningen att det kommunala organet för nykterhetsvård i princip behövde mer ingå— ende kontroll än t. ex. motsvarande organ för socialhjälp och barnavård. Nykterhetsvårdsutredningen fortsätter:

Organisatoriskt sett utgöres nykterhetsvårdens länsorgan av lekmannanämn- der med till desamma anknutna men av socialstyrelsen tillsatta konsulenter och assistenter. Utan tvivel har själva nämnden tidigare haft» ansenlig betydelse för nykterhetsvårdens utveckling. Numera synes det emellertid i stort sett förhålla sig så, att konsulenten spelar den dominerande rollen i fråga om såväl den all- männa inriktningen av länsnykterhetsnämndens verksamhet som bedömningen av de enskilda ärendena. Det huvudsakliga skäl som numera kan åberopas för att nykterhetsvården till skillnad från närmast jämförliga vårdområden behöver ett i nämndform organiserat länsorgan synes vara, att i vissa fall beslut i vårdärenden rörande enskilda personer kan ankomma på detsamma. Om läsorganets åliggan— den i sistnämnda hänseende slopas, är det därför en naturlig konsekvens att lek— mannanämnden avskaffas. Det förhållandet att enligt utredningens förslag lands- tingen på ett helt annat sätt än tidigare engageras i nykterhetsvården borgar för att det medborgerliga inflytandet på länsplanet alltjämt blir väl tillgodosett då det gäller att tillvarataga nykterhetsvårdens intressen i fråga om vårdresurser och att det fortfarande kommer att finnas utrymme för värdefulla personliga insatser i detta sammanhang.

Beträffande konsulentorganisationens utformning diskuterar nykter- hetsvårdsutredningen olika alternativ. I och för sig syntes intet hindra att den nu till länsnykterhetsnämnden anknutna personal- och expeditions— organisationen bibehålles i huvudsak oförändrad men underställes social- styrelsen med nykterhetsvårdskonsulenten i länet som ansvarig chefstjäns— teman. Redan nu är konsulent och assistent anställda av socialstyrelsen och länsnämndernas verksamhet finansieras helt med statsmedel, som fördelas av socialstyrelsen. Ett annat alternativ innebär att under en eller annan form anknyta konsulentpersonal till länsstyrelserna. Nykterhetsvårdsut- redningen erinrar här att tidigare förslag i denna riktning avvisats med hänsyn bl. a. till de olägenheter som befarats kunna uppkomma därigenom att den myndighet, som har att besluta om tvångsintagning av alkoholmiss- brukare, också skulle få inflytande över konsulentverksamheten på om— rådet. Nykterhetsvårdsutredningen anmärker att sistnämnda argument torde få minskad bärkraft, om i enlighet med det av utredningen om admi-

• Sida 55
•  Original

nistrativa frihetsberövanden framlagda förslaget (SOU 1960:19) särskilda lekmän knytes till det organ som har att besluta i tvångsintagningsärenden enligt nykterhetsvårdslagen.

Nykterhetsvårdsutredningen anser det emellertid inte vara lämpligt att i fortsättningen behandla konsulentorganisationsfrågan på nykterhetsvår- dens område fristående, enär mellan denna konsulentverksamhet och andra grenar av statlig rådgivnings- och tillsynsverksamhet med social inriktning finns talrika beröringspunkter. Utredningen tillägger:

Konsulentverksamheten på dessa olika områden synes i stor utsträckning möta likartade problem. I betydande omfattning är nykterhetsvårdens klientel aktuellt hos andra sociala samhällsorgan, och de nykterhetsvårdande åtgärderna behöver ej sällan kompletteras av eller eljest samordnas med andra åtgärder. En nära sam- verkan mellan nykterhetsvård och andra vårdområden är därför önskvärd ej minst på konsulentplanet. Behovet av nära samverkan med angränsande vård- områden torde ej vara en för nykterhetsvården specifik företeelse. Samordning i en eller annan form mellan konsulentorganen för nykterhetsvård, socialhjälp, barnavård och kriminalvård framstår ur denna synpunkt såsom önskvärd och är den utväg som enligt utredningens mening i första hand bör övervägas. I sin enklaste form kunde en dylik samordning innebära, att konsulenter för olika vårdområden finge gemensamma lokaler och gemensam biträdespersonal. På längre sikt kan måhända övervägas en för flera vårdområden gemensam chefs- tjänsteman, biträdd av konsulenter eller assistenter för de olika verksamhets- grenarna.

Otvivelaktigt skulle en samordning av konsulentverksamheten för olika vård- områden öppna möjligheter till besparingar genom rationaliseringsåtgärder. Det bör emellertid framhållas att man i den inom länsnykterhetsnämndens ram be- drivna konsulentverksamheten allmänt synes ha svårigheter att medhinna upp- gifterna på detta område. Det har sålunda omvittnats att verksamheten alltför mycket måst begränsas till åtgärder i fall av påträngande natur, medan viktiga sidor av nykterhetsvården såsom förebyggande åtgärder och eftervård ej kun- nat ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Möjligheterna till besparingar i fråga om kvalificerad personal synes därför osäkra.

En reform efter dessa linjer skulle enligt nykterhetsvårdsutredningens mening medföra att länsnykterhetsnämnds skyldighet att hålla sig under- rättad om de kommunala nämndernas verksamhet, att utöva tillsyn och att lämna nämnderna vägledning och bistånd borde överföras på konsulenten. Länsnänmds nuvarande åliggandc att under vissa betingelser fullgöra vad på kommunal nykterhetsnämnd ankommer, komme att utgå. Vidare syntes få övervägas att bringa länsstyrelsens ställning gentemot nykterhets- nämnderna i närmare överensstämmelse med vad som gäller med avseende på andra jämförliga kommunala områden. Med hänsyn till de viktiga befo- genheter som anförtrotts nykterhetsnämnden i fråga om andra åtgärder, t. ex. övervakning och initiativ till tvångsintagnjng, borde nykterhetsnämn- den också kunna handha avstängningsärendena. Utredningen avslutar sina överväganden i denna del av sitt betänl—zzwnde med följande uttalande:

• Sida 56
•  Original

Förutom de funktioner som berörts i det föregående har länsnykterhetsnämn- derna i ansenlig utsträckning tagit befattning med frågor avseende regionalt be— tonade anordningar för vård av alkoholmissbrukare. Tillkomsten av i främsta rummet medicinska vårdresurser samt s.k. enskilda vårdanstalter har verksamt befrämjats genom initiativtagande och stimulerande åtgärder från länsnämnder— nas sida. Bortfallet av länsnykterhetsnämndernas insatser på ifrågavarande om- råde skulle emellertid kompenseras genom förverkligandet av i tidigare avsnitt framlagda förslag, enligt vilka landstingskommunerna tilldelas betydelsefulla upp— gifter med avseende på den icke tvångsmässiga vården av alkoholmissbrukare, nämligen i fråga om dels medicinska vårdresurser. dels vårdhem för alkoholmiss— brukare. Det förutsättes att vid beredning och planläggning av hithörande, för den samhälleliga nykterhetsvården viktiga frågor utrymme gives åt erforderlig sakkunskap.

Nykterhetsvårdsutredningens betänkande har varit föremål för remiss- behandling.

Socialstyrelsen anför i sitt utlåtande i vad avser länsnykterhetsnämn— derna, att dessa nämnder, verksamma från och med år 1939, gjort en bety— delse-full insats. Utvecklingen av nykterhetsvården, dess inriktning på me- dicinsk vård genom upprättande av polikliniker och inrättande av enskilda vårdanstalter är i väsentlig utsträckning länsnykterhetsnämndernas för— tjänst. Länsnykterhetsnämnderna har därjämte lagt ner mycken, även framgångsrik, möda på att hjälpa de kommunala nykterhetsnämnderna, att göra dessa bättre skickade för sina uppgifter och att utveckla arbetet, inte minst vården i allmänhet av alkoholmissbrukare. Enligt socialstyrelsens uppfattning har härvid inte endast konsulentorganisationen utan även läns- nykterhetsnämnderna i sig själva varit av betydelse. Socialstyrelsen sätter sålunda stort värde på länsnykterhetsnämnderna och skattar deras arbete högt. Styrelsen påpekar emellertid att för närvarande pågår två utredningar, vilkas resultat kan komma att beröra länsnykterhetsnämndernas ställning. Styrelsen syftar här på socialvårdskonsulentutredningen och länsförvalt— ningsutredningen. Ställning till nykterhetsvårdsutredningens förslag om avskaffande av länSnykterhetsnämnderna som förtroendemannaorgan kan socialstyrelsen inte ta, innan resultatet av dessa båda utredningar före-

ligger.

I de direktiv som gäller för den i skilda sammanhang ovan omnämnda länsförvaltningsutredningen anför departementschefen att ett starkt behov talar för en förutsättningslös och allsidig undersökning rörande grunderna för den statliga länsförvaltningens ordnande för framtiden. Vid denna ut- redning bör bl. a. övervägas huruvida de synpunkter, som varit bestäm- mande för besluten om tillskapande av de olika fristående länsorganen, fortfarande äger giltighet samt i vad mån nya skäl kan anföras till förmån för den bestående ordningen. Nästa steg bör vara att klarlägga vilka om- ständigheter av organisatorisk eller annan art, vare sig av allmän räckvidd eller för olika verksamhetsområden speciella, som kan åberopas för en

• Sida 57
•  Original

57 större eller mindre koncentration av arbetsuppgifter, alternativt till läns— styrelsen eller genom separat sammanslagning av två eller flera av de fri- stående länsmyndigheterna.

Över huvud måste enligt direktiven största vikt fästas vid frågan om samordning både inom de olika verksamhetsområdena i länsförvalt- ningen och mellan dessa verksamhetsområden. Som speciellt betydelsefulla i detta hänseende nämner departementschefen bland annat socialvår- den i vidsträckt mening. För att förbättra samordningen måste en så- dan organisation eftersträvas som tillgodoser både det allmännas nytta och kommunernas och allmänhetens intresse av god service. Även om angivna önskemål i flera fall kan med fördel vinnas genom anknytning till länssty- relsen, torde i andra fall en sådan lösning framstå som mindre önskvärd eller obehövlig bl. a. med hänsyn till verksamhetens art.

Avgörande för organisationsfrågans lösning är emellertid _— framhåller departementschefen vidare — i främsta rummet arbetsuppgifternas beskaf- fenhet och omfattning samt det därav betingade, ur effektivitets- och rätts- säkerhetssynpunkter mest lämpliga förfarandet vid arbetsuppgifternas utförande. Frågan om experternas anknytning till länsstyrelsen torde mera få bedömas ur interna personal- och arbetsorganisatoriska synpunkter. Så— väl i denna fråga som beträffande spörsmålet om inordning av länsnämn— derna i länsstyrelsen måste den utökade länsstyrelsens och vederbörande centrala verks inbördes ställning och befogenheter klarläggas.

Det heter vidare i direktiven för länsförvaltningsutredningen att den första förutsättningen för att länsnämnderna skall kunna inordnas i läns- styrelsen är att lekmannamedverkan i länsstyrelsen kan ordnas.

• Sida 58
•  Original

VIII. Frågan om behovet av en fortsatt statsuppsikt vid sidan av rådgivning beträffande den socialvårdande verksamheten

Såsom ovan erinrats har i de för socialvårdskonsulentutredningen gällande direktiven anknutits till vissa uttalanden av 1958 års besparingsutredning, vari utredningen ifrågasatt om inte en mera generell minskning av den stat- liga uppsiktsverksamheten inom socialvårdens område skulle kunna genom- föras. Under den tid då de olika sociala verksamhetsgrenarna utvecklades, förelåg enligt besparingsutredningens mening otvivelaktigt ett behov av uppsikt från de statliga organens sida för att den nya verksamheten skulle kunna fungera effektivt. Möjligheterna för kommunerna att tillgodose dessa verksamhetsgrenar var emellertid numera en helt annan än tidigare, inte minst efter kommunindelningsreformens genomförande, varför behovet av uppsikt nu var mindre än tidigare. Å andra sidan hade dock utvecklingen av de sociala åtgärderna och dessas differentiering ökat behovet av upplys— ning och rådgivning. Med denna allmänna syn på uppsiktsverksamheten ville besparingsutredningen förorda att vid den förutskickade översynen av socialvårdskonsulentorganisationen borde övervägas om inte den inspek- tionsverksamhet, som nu åvilar socialvårdskonsulenterna, »skulle kunna ersättas av en allmän tillsyn från länsstyrelsernas sida och upplysnings- och rådgivningsverksamheten i större utsträckning tillgodoses genom cen- trala anvisningar från socialstyrelsens sida sanit huruvida därvid de sär- skilda socialvårdskonsulentbefattningarna skulle kunna avvecklas». Bespa- ringsutredningen intog visserligen principiellt sett samma allmänna ställ- ning i fråga om uppsiktsverksamheten inom nykterhetsvården men fann att de reformer, som genomförts inom nykterhetspolitikens område, gjorde behovet av en effektiv rådgivande och ledande verksamhet på det regionala planet mera framträdande inom nykterhetsvården än inom den allmänna socialvården.

Enligt de för socialvårdskonsulentutredningen gällande direktiven skall utredningen allmänt bedöma behovet av statlig tillsyns— och rådgivnings— verksamhet på socialvårdens område.

Ämnets omfattning nödvändiggör en anknytning till vad som i nu an- givna avseenden var normgivande i den lagstiftning, som gällde innan nu- varande socialvårds- och harnavårdslagar tillkom, dvs. 1918 års fattigvårds- lag och 1924 års barnavårdslag. Vidare bör uppmärksammas vad hithörande instruktioner innehåller rörande konsulenternas uppgifter.

Då är till att börja med att erinra om att 1907 års fattigvårdslagstift- ningskommitté i sitt år 1915 framlagda betänkande föreslog att länsstyrel—

• Sida 59
•  Original

59 sernas uppsikt över kommunernas sätt att handha fattigvården skulle kom- pletteras med en statlig fattigvårdsinspektion med uppgift att »jämte ut- övande av kontroll över huru fattigvården handhaves, huvudsakligen hava en rådgivande och instruerande verksamhet». 1918 års fattigvårdslag före- skrev att länsstyrelsen skulle vaka över fattigvården i länet och därvid bi- trädas av statens inspektör för fattigvård. Den centrala fattigvårdsinspek— tionen kompletterades samtidigt med konsulenter ute i landet. Såsom ut- redningen antytt i sin ovan intagna redogörelse för 1918 års riksdagsbe- handling av denna fråga skulle dessa konsulenter enligt propositionen ha till uppgift att tillhandagå med »råd och anvisningar rörande fattigvården». Under riksdagsbehandlingen ändrades detta uttryck till »upplysningar och råd rörande fattigvården». Vederbörande utskott hade funnit, att »råd och anvisningar» möjligen kunde föranleda till den uppfattningen, att konsu- lenterna skulle kunna ge bindande förelägganden men då »sådant tydligen är förbehållet Konungens Befallningshavande har utskottet i stället för orden ”råd och anvisningar' infört uttrycket 'upplysningar och råd”».

Länsstyrelsernas uppgift enligt 1924 års barnavårdslag skulle vara att i motsvarighet till vad som gällde beträffande fattigvården —— vaka över att den barnavårdsverksamhet, som angavs i lagen, ordnades ändamåls— enligt. Barnavårdskonsulenterna _ dvs. fattigvårdskousulenterna — hade att biträda länsstyrelserna med samtidig uppgift att tillhandagå med »upp- lysningar och råd rörande barnavården». Socialstyrelsen, som år 1938 fått på sig överflyttade fattigvårds- och barnavårdsärendena från socialdepar— teinentet, erhöll i samband med 1945 års revision av bestämmelserna om barnavårdsanstalterna befogenheten att öva tillsyn över dessa anstalter. Samma behörighet tillkom socialstyrelsen i fråga om ungdomsvårdssko- lorna. Helt allmänt skulle socialstyrelsen verka för barnavårdens ända- målsenliga ordnande och främja dess utveckling.

Till jämförelse med vad sålunda tidigare gällde på nu nämnda båda socialvårdsområden kan antecknas, att socialhjälpslagen ålägger länssty- relserna att med biträde av socialvårdskonsulenterna noga följa tillämp— ningen av denna lag samt därvid tillse att socialhjälpsverksamheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt. Underlåter kommun att lämna socialhjälp, då sådan erfordras, skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet. Yppas eljest missförhållande har länsstyrelsen att vidtaga lämplig åtgärd. Socialstyrelsen har att genom råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverrksamheten ordnas och utvecklas på ett ända- målsenligt sätt samt att öva uppsikt över arbetshemmen. Sistnämnda befo- genhet tillkom i ett tidigare skede statsinspektören.

Enligt nuvarande barnavårdslag skall länsstyrelsen följa tillämpningen av lagen samt tillse att barnavården i länet ordnas och handhaves ända- målsenligt. Försummar barnavårdsnämnd att vidtaga erforderliga åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen ålägga nämnden att fullgöra sin

• Sida 60
•  Original

skyldighet. I överensstämmelse med motsvarande stadgande i socialhjälps— lagen har länsstyrelsen att träffa nödiga anstalter, om eljest missförhållan— de yppas inom barnavården. Socialstyrelsen har enligt lagen att följa bar- navårdsverksainheten i riket, att genom råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt samt att öva tillsyn över barna- vårdsanstalterna.

Jämlikt den för socialvårdskonsulenterna gällande instruktionen, för vars innehåll tidigare utförligt redogjorts, skall konsulent biträda länssty- relserna inom konsulentdistriktet vid utövandet av tillsyn över kommuner- nas socialhjälp och barnavård. Vidare skall konsulent under socialstyrel- sens ledning biträda vid tillsynen över tillämpningen av viss särskilt angi- ven barnavårdslagstiftning samt med stöd av denna lagstiftning meddelade föreskrifter, allt i vad avser på barnavårdsnämnderna ankommande åtgär- der. Därjämte har konsulenten att vaka över att nämnderna fullgör de skyl- digheter, som åvilar dem enligt bl. a. föräldrabalken . Slutligen bör i föreva- rande sammanhang nämnas upplysnings- och rådgivningsverksamhet gent- emot socialnämnder och barnavårdsnämnder, varvid konsulent har att följa »de anvisningar och föreskrifter som socialstyrelsen meddelar».

För överskådlighetens skull bör här återges de huvudsakligaste övervak- ningsuppgifter, som barnavårdskonsulenten har att fullgöra. Barnavårds- konsulent skall sålunda särskilt taga befattning med den verksamhet be- träffande barnavårdsanstalterna och fosterbarnsvården i länet, som enligt barnavårdslagen och med stöd av densamma utfärdade författningar an— kommer på länsstyrelsen, vars tjänsteman konsulenten är. I anslutning härtill stadgas, bl.a. att barnavårdskonsulent har att genom inspektioner och på annat sätt hålla sig noggrant underrättad om förhållandena vid barnavårdsanstalterna i länet. Konsulenten skall vidare följa intagningen av barn på barnhem och i förekommande fall söka åstadkomma lämpligare placering av barnet. Barnavårdskonsulent skall vidare genom resor och på annat sätt hålla sig noggrant underrättad om förhållandena inom länet på fosterbarnsvårdens område och att ägna särskild uppmärksamhet åt den tillsynsverksamhet som bedrives av de av barnavårdsnämnderna utsedda fosterbarnsinspektörerna. Socialstyrelsen äger att hos länsstyrelsen påkalla biträde av barnavårdskonsulenten för bl. a. »särskild inspektion».

Slutligen bör här erinras om den tillsyn och rådgivning, som länsnyk— terhetsnämnderna och dessas konsulenter fått sig ålagda att ombesörja gentemot de kommunala nykterhetsnämnderna. Den betydelsefullaste före— skriften härom återfinnes i nykterhetsvårdslagens 4 5, där det heter att länsnykterhetsnämnd, som finner att kommunal nykterhetsnämnd under- låter att vidtaga åtgärd som ankommer på nämnden eller inte handlägger ärende på nöjaktigt sätt, skall i första hand söka åvägabringa rättelse genom råd och upplysningar. Sker inte rättelse eller är ärendet brådskande äger länsnykterhetsnämnden att handla i den kommunala nykterhetsnämn- dens ställe.

• Sida 61
•  Original

Nykterhetsvårdskonsulent har att närmast under länsnykterhetsnämn- den svara för nämndens verksamhet. Han har att hålla sig väl underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas sätt att fullgöra dem åvilande uppgifter samt vid behov lämna nämnderna råd, anvisningar och bistånd.

Det är självfallet vanskligt att med utgångspunkt från tillsyns- och råd- givningsbestämmelsernas utformning i de olika författningarna draga någon bestämdare slutsats om tendensen kan anses ha gått mot en med- veten intensifiering av den statliga tillsynen över de kommunala myndig- heternas verksamhet på socialvårdens område. Så mycket kan dock sägas, att de under ett senare skede tillkomna bestämmelserna i allmänhet fått ett något fylligare innehåll, samtidigt som tillsynsfältet vidgats. Å andra sidan kan det väl med visst fog göras gällande att möjligheterna i och för sig till ingripande i inspektionens form eller i annan ordning tidigare varit lika stora som vad numera är fallet, även om dessa möjligheter kom att utnytt— jas i endast begränsad omfattning, beroende bl. a. av de centrala och re- gionala tillsynsorganens högst begränsade resurser. Sålunda talas _ som ovan nämnts —— vid utskottsbehandlingen av förslaget till lagen om fattig- vård vid 1918 års riksdag om de »bindande förelägganden» för kommu- nerna, som länsstyrelsen i motsats till konsulenten skulle äga utfärda.

När man diskuterar frågan om statsuppsiktens omfattning och behovet av tillsyn på de socialvårdande områdena har man ju att ta i beaktande att tillsynsorganens kontakter med de lokala myndigheterna följer en »fallan- de skala» _ från inspektioner i anledning av inträffade missförhållanden till rundskrivelser eller publicerade råd och upplysningar. Mellan dessa två former av kontakt ligger den tillsynsverksamhet, som äger rum antingen rutinmässigt — såsom fallet bl. a. är i fråga om socialvårdskon- sulenternas kommunbesök et'ter upprättad plan samt den lokala barnbi- dragsgranskningen — eller tillfälligt av särskilda omständigheter. Ofta lämnas »anvisningar» i samband med tillsynsbesök av annan anledning eller per telefon eller i skriftlig form. På samma sätt meddelas »råd».

Det är uppenbart att vid gränsdragningen mellan sinsemellan näralig- gande former av kontakt det ofta nog inte är möjligt att avgöra om fråga är om exempelvis tillsyn eller anvisning eller var gränsen går mellan an- visning och råd. En rådgivning i mer eller mindre kategorisk form torde väl snarare vara att hänföra till en anvisning och kan även stå tillsynen nära. Strikt tolkat torde väl meddelandet av en anvisning få anses innebära ett mera aktivt uppträdande i jämförelse med lämnandet av en upplysning, en distinktion som ju uppmärksammades vid 1918 "års riksdag vid utform- ningen av fattigvårdskonsulenternas uppgifter. Men att av detta förhållan- de dra den slutsatsen, att exempelvis socialstyrelsens allmänna behörighet enligt barnavårdslagen att utfärda råd och anvisningar skulle inrymma mera vittgående befogenheter än styrelsens behörighet enligt socialhjälps- lagen att lämna råd och upplysningar, kan ju inte vara motiverat.

• Sida 62
•  Original

Om det således i praktiken mången gång stöter på avsevärda svårighe— ter att närmare rubricera beskaffenheten av rådgivnings- och tillsynsorga- nets åtgärd visavi en kommunal myndighet måste det dock självfallet krävas att de övervakande myndigheterna vid det praktiska utövandet av dem tillkommande befogenheter låter sig angeläget vara att eftersträva en begränsning av tillsynen varmed i detta sammanhang närmast bör jäm- ställas »övervakning» och »inspektion» -—— till sådana områden för verksam— heten, där befogenheten att utöva dylik tillsyn är uttryckligen medgiven.

Såsom framgått av ovan lämnade redogörelse för uttalanden i ämnet från skilda myndigheters och statliga utredningars sida har uppfattningen om det fortsatta behovet av en övervakande verksamhet från statligt håll i hög grad växlat, medan man självfallet varit ense om det ändamålsenliga i att upplysningar och råd även framdeles lämnas kommunerna av veder- börande statliga myndigheter och konsulenter.

Representativt för den mera avvisande inställningen till statsuppsikten på socialvårdens område är besparingsutredningens tidigare citerade utta— lande, att man bör överväga om inte den inspektionsverksamhet, som nu åvilar socialvårdskonsulenten, skall kunna ersättas av »en allmän tillsyn» från länsstyrelsernas sida samt upplysnings- och rådgivningsverksamheten i större utsträckning tillgodoses genom centrala anvisnigar från socialsty- erlsen. I anslutning härtill bör enligt besparingsutredningen övervägas om inte de särskilda socialvårdskonsulentbefattningarna skall kunna avveck- las. Den allmänna syn på uppsiktsfrägan inom socialvården, som utred- ningen sålunda redovisade, delades av bl. a. 1960 års riksdagsrevisorer, för vilkas uttalanden ovan redogjorts. Här må endast erinras om riksdags- revisorernas påpekande att särskilt den övervakning, som äger rum i form av inspektioner på platsen, ofta framstår för kommunalmännen som me- ningslös och onödig i andra fall än då fråga är om besök, »föranledda av omständigheter som kräver ett direkt ingripande från vederbörande till- synsmyndighets sida».

Att märka är att besparingsutredningens riktmärke var att i första hand framlägga förslag, ägnade att åstadkomma besparingar inom statsförvalt— ningen. Utredningens arbete hade enligt utredningens eget uttalande sär— skilt inriktats på de anslag eller grupper av anslag, som bedömts vara av intresse ur besparingssynpunkt. När riksdagsrevisorerna ställde sig tvek- samma till den statliga uppsikten och därvid åberopade allmänna statsbi— dragsutredningens principiella uppfattning bör man uppmärksamma att sistnämnda utredning behandlade uppsiktsfrågan närmast ur den synpunk- ten, att man från statens sida önskade erhålla garantier för att de utdelade statsmedlen komme till användning på ett ur statens egen synpunkt önsk- värt sätt. Det står dock klart att man vid riksdagsbehandlingen av hithö- rande spörsmål under senare år intag-it en allmänt sett positiv ståndpunkt

• Sida 63
•  Original

till en såvitt möjligt minskad tillsyn från statens sida i kommunernas ange— lägenheter överhuvudtaget.

En motsatt uppfattning i fråga om behovet av fortsatt tillsyn inom socialvårdens område gör sig gällande i socialstyrelsens utlåtande i anled- ning av riksdagsre-visorernas uttalande. Även med utgångspunkt från att den statliga tillsynen skulle ha det begränsade syftet att avslöja bristfäl- ligheter kunde socialstyrelsen inte ansluta sig till revisorernas uppfattning, att sådan tillsyn såvitt angår anstalter inom socialvården kunde undvaras. Enbart den omständigheten att en inspektion när som helst kan företagas var enligt socialstyrelsens mening av avsevärd betydelse för de vårdades trygghet och trivsel.

Samma mening om nödvändigheten av en statlig uppsikt inom kommu- nerna på nu ifrågavarande område redovisade bl. a. barnavårdskommittén i sitt förslag till ny barnavårdslag. Sålunda hävdade kommittén att stats— uppsikten över barnavården hör till såväl omfattning som karaktär förbli oförändrad. Denna uppfattning delades av föredragande departementschefen vid framläggandet för 1960 års riksdag av propositionen i ämnet. Departe— mentschefen framhöll i anslutning härtill bl. a. följande:

Att samhällets barnavård på grundval av barnavårdslagen utvecklats väl samt att verksamheten i stort löper i goda banor, har uppnåtts genom samverkan av olika krafter, och inte minst betydelsefull har därvid varit insatsen av de myndig— heter och befattningshavare, som anförtrotts tillsynsuppgiften. Deras fortsatta och oförsvagade insats krävs för att bevara vad som uppnåtts och göra nya framsteg.

Uppenbart är att 1952 års kommunreform på åtskilliga håll medförde en förbättrad kommunal administration genom ökade ekonomiska och per— sonella resurser. Förbättringarna kom också i viss utsträckning den kom- munala socialvården till del. Det kan emellertid inte förnekas, att i många kommuner »— framför allt självfallet de mindre enheterna —— arbetet med de socialvårdande uppgifterna alltjämt är behäftat med påtagliga svagheter. Även om upprustningen på den personella sidan äger rum i ökad omfatt- ning måste man dock konstatera en på åtskilliga håll betydande eftersläp- ning.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att återge vissa siffror, som publicerats av socionomutbildningskommittén i dess nyligen avgivna betänkande (SOU 1962: 43) och som hämtats från en av arbetsmarknads- styrelsen år 1959 företagen undersökning.

Gruppen socialsysslomän och övriga i chefsställning omfattade 135 personer år 1950 och 172 personer år 1958. Socialsysslomän (motsvarande) finnes i prak- tiskt taget alla städer med mer än 6 000 invånare samt i landskommuner med mer än 10 000 invånare. Dessutom finns ett 25-tal socialsysslomän i städer och lands- kommuner med mindre invånarantal än de nu angivna.

Gruppen socialinspektörer och föreståndare omfattar förutom socialinspektö- rerna även föreståndare för socialbyråer, barnavårdsbyråer etc. Antalet befatt-

• Sida 64
•  Original

ningar har under åren 1951—1957 ökat från 53 till 91. Denna grupp av tjänstemän förekommer så gott som uteslutande i de större städerna.

Antalet socialassistenter och förste sorialassistenler inklusive barnavårdsmän, fosterhemsinspektörer etc. har under samma tid ökat från 700 till 1200. I en kommentar till dessa siffror anföres att en så kraftig ökning kan man måhända inte räkna med under 1960-talet, enär ökningen under 1950-talet till viss del haft karaktären av engångstillskott och föranletts av reformer på sociallagstifningens och kommunindelningens områden. Å andra sidan har bristen på socionomer orsakat en viss återhållsamhet vid inrättande av befattningar som eljest hade varit motiverade.

Till det nu refererade vill socialvårdskonsulentutredningen foga det på- pekandet att i ej ringa utsträckning den kategori kommunala tjänstemän, som benämns kommunalassistent, ofta _ framför allt i mindre och medel- stora kommuner ,_ i växlande utsträckning även tas i anspråk för utred- ning och handläggning av sociala ärenden av skilda slag. Hänsyn bör där- för även tagas till denna tjänstemannagrupp då det gäller att erhålla bekräftelse på den tendens till ökad kommunal service inom socialvården som ändock präglat i varje fall 1950-talets utveckling och som väl kommer att ytterligare accentueras t'ramdeles, inte minst med tanke på den nya kommunreformens inverkan.

I den av arbetsmarknadsstyrelsen verkställda undersökningen görs vissa uttalanden rörande hjälpbehovets utveckling inom socialvårdens område, vilka uttalanden kan sägas ge uttryck för en allmän uppfattning bland så- väl statliga som kommunala befattningshavare med sociala arbetsuppgifter och 50111 utredningen inte minst av denna anledning ansett sig böra här återge i sammanfattning.

I undersökningen framhålles sålunda, att behovet av socialhjälp i tra- ditionell mening inte synes rent kvantitativt sett ha undergått någon större förändring under 1950-talet, och på längre sikt har närmast inträtt en minskning. Socialvården har emellertid undergått en ändring i kvalitativt avseende, en omdaning som alltjämt pågår. Målsättningen är en inte bara expeditionellt och anstaltsmässigt arbetande socialvård, utan en orsaks- sökande och äteranpassande sådan, vilket kommit till uttryck i den nya socialhjälpslagen, vars kärna är den förebyggande vården. Denna ändrade målsättning torde enligt detta sätt att se även i framtiden komma att åter- speglas i krav på ökade personella resurser. Även på barnavårdens och nyk- terhetsvårdens områden kommer inte minst den ökade aktivitet, som den nya lagstiftningen ålagt de. kommunala myndigheterna, att medföra beho- vet av en förstärkning på tjänstemannasidan inom de sociala nämnderna.

Såsom framgår av det i skilda sammanhang anförda gör sig olika, till sin verkan motsatta faktorer gällande, då man haft att söka besvara frågan om omfattningen av behovet nu och framdeles av statlig tillsyn och råd— givning inom socialvården.

• Sida 65
•  Original

Innan socialvårdskonsulentberedningen tar ställning till detta avväg- ningsspörsmål anser sig emellertid utredningen kunna på grundval av vunna erfarenheter utan någon mera uttömmande motivering understryka det uppenbart orealistiska såväl i dagens läge som framdeles i tanken att cirkulär och andra liknande meddelanden från socialstyrelsens sida med upplysningar och råd samt en »allmän tillsyn» från länsstyrelsernas sida skulle göra den regionala konsulentverksamheten onödig. Utredningen är vidare övertygad om att de lokala socialorganen över lag anser det vara en obestridlig förmån för dem att få stöd och goda råd då det gäller att komma till rätta med de ofta komplicerade vårdfallen i vårt moderna sam- hälle. Socialvårdskonsulentutredningen kan här helt och fullt instämma i vad arbetsmarknadsstyrelsen i sin ovan refererade undersökning anfört i fråga om socialvårdens kvalitativa omdaning, en utveckling som allmänt vitsordas av dem som är verksamma i praktiskt socialarbete. Såsom i det följande skall ytterligare betonas föreligger enligt socialvårdskonsulentut- redningens mening alltjämt behov även av tillsyn från statens sida, särskilt inom vissa sociala vårdområden.

I diskussionerna kring frågan om den regionala konsulentverksamheten glömmer man ofta att rätt värdesätta konsulenternas uppgift att vara kon- taktorgan åt de enskilda, vilka anser sig ha anledning att påtala det förment oriktiga eller orättvisa i de lokala nämndernas åtgärder och beslut. Vetska- pen om möjligheten att på detta sätt kunna under enkla former få råd och bistånd i en enskild angelägenhet är redan den av betydande värde.

Om således socialvårdskonsulentutredningen anser sig kunna konstatera ett fortsatt behov av statlig tillsyns- och rådgivningsverksamhet genom de olika tilsynsorganen på socialvårdens område, ställer det sig otvielaktigt vanskligare att avgöra den erforderliga omfattningen av tillsynsverksam- heten på mera längre sikt. Utredningen vill i detta avseende anföra följande.

Man synes allmänt och på goda grunder vara av den meningen att en successiv förskjutning under senare år inträtt i konsulentverksamheten så- tillvida att denna alltmer kommit att präglas av upplysning och rådgiv- ning, medan i samma mån de övervakande åtgärderna minskat i omfång. Även om det ligger en fara i generaliseringar av detta slag är det dock tyd— ligt att vissa faktorer tillkommit — inte minst den i det föregående. redo- visade, relativt betydande upprustningen i personellt avseende av den 10- kala socialvården —— som måste ha medverkat till denna utveckling. De senare årens utbyggnad av socialförsäkringsförmånerna kommer att i allt— mer ökad grad i en förenklad form lösa åtskilliga vårdproblem, där tidi- gare kunde konstateras ett klart behov av tillsyn över de lokala myndig- heternas åtgöranden.

När besparingsutredningen ifrågasätter om inte en mera generell minsk-

5—4665 63

• Sida 66
•  Original

ning av den statliga uppsiktsverksamheten inom socialvårdens område skall kunna genomföras, kan man därför hävda att en sådan minskning redan börjat successivt inträda. Att tillsynen ofta kan begränsas mera i fråga om kommuner med en tillfredsställande dimensionerad socialorgani- sation är självfallet.

Enligt de för socialvårdskonsulentutredningcn gällande direktiven har utredningen, under förutsättning att utredningen finner statlig tillsyns- och upplysningsverksamhet över huvud böra bestå, att bl.a. pröva vilka av socialvårdskonsulenternas arbetsuppgifter, >>som alltjämt bör finnas kvar».

Förut i denna utredning (s. 15 of.) har utförligt redogjorts för beskaf- fenheten av socialvårdskonsulenternas nuvarande uppgifter enligt gällande instruktion. Utredningen hänvisar till denna sammanställning.

Utredningen har i anslutning till nyssnämnda passus i direktiven i cirkulärskrivelse till konsulenterna efterlyst deras uppfattning i fråga om lämpligheten av en inskränkning av deras arbetsuppgifter samt hemställt om ett uttalande vilka uppgifter som efter en dylik inskränkning alltjämt borde finnas kvar. De uttalanden, som på detta sätt kommit utredningen till handa, har i stort sett gett stöd åt uppfattningen om behovet av fortsatt tillsyn och rådgivning i en omfattning, som praktiskt sett måste betraktas som oförändrad i förhållande till nuläget. Utredningen har ovan i anslut- ning till redogörelsen för socialvårdskonsulenternas arbetsuppgifter ur till- gängliga årsberättelser återgivit de olika slag av ärenden, som i regel på— kallat konsulenternas speciella uppmärksamhet. Även denna sistnämnda förteckning spänner över hela arbetsfältet. Det har ansetts vara av intresse att här återge några allmänna synpunkter på hithörande spörsmål, som framkommit ur svaren på utredningens nyssnämnda enkät. [ ett av utla- landena anförs bl.a. följande:

Som jag ser och har erfarenhet av problemen, så behövs fortfarande en fält- mässig tillsyns— och rådgivningsverksamhet från tillsynsmyndighetens sida. Själva tillsynen kan givetvis reformeras och nyanseras, men det finns knappast något område som kan uteslutas. Det finns områden, där man önskar sig ha tid till en aktivisering. Det gäller främst möjligheten att vid kommunbesöken följa upp en- skilda hjälpärenden. Det är ett tidsödande arbete, men det finns säkerligen många, som icke erhåller den hjälp och det stöd, som lagstiftningen ger dem rätt till. Det finns andra områden där det kan räcka med en mera sporadisk tillsyn. Verksam— heten med allmänna barnbidragen är nu så inarbetad och är ju mest ett rutin- arbete, att där sällan göres några felaktigheter. Tillsynen över barnavårdsmanna- ärendena är viktig och överhuvudtaget bör de ensamma mödrarna med barn ägnas en ökad uppmärksamhet. Det är en grupp hjälpbehövande i samhället, som ofta får sitta emellan och har svårt att hävda sig och sina berättigade intressen. En statlig tillsyn bör ju även ha till syfte att aktivisera den kommunala social- vården på de områden, som kan befinnas vara försummade. Tillsynen är ju inte enbart negativ, ur kommunens synpunkt, den är ju även positiv.

• Sida 67
•  Original

En annan konsulent framhåller följande synpunkter: Först och främst anser jag det nödvändigt, att efterlevnaden av alla lagar och förordningar på socialvårdens område på något sätt bevakas. De personella re— surserna inom den lokala socialvården är tyvärr på många håll alltjämt otillfreds- ställande. Särskild tillsyn över ålderdomshemmen utöver den rent medicinska anser jag bl.a. med hänsyn till de verkligt svåra missförhållanden som under senare år uppdagats vara absolut ofrånkomlig. För föreståndarinnornas del utgör konsulentens besök en trygghet. Också kommunerna förefaller många gånger angelägna att få besök av konsulenten, evad det gäller ålderdomshemmen. Barna- vårdsmannaskapen och handläggningen av bidragsförskottsärenden är framför allt för lekmännen bland barnavårdsmännen svåra saker. I dessa avseenden ford- ras det inte bara rådgivning utan även en direkt tillsyn, eftersom det fortfarande finns ärenden som är direkt eftersatta. Utöver dessa rent påtagliga behov av till— syn måste man också räkna med att enskilda personer i behov av samhällets bi- stånd i ekonomiska eller likartade angelägenheter ha rätt att få en tillsyn på detta område över kommunerna. Besvärsrätten hos länsstyrelserna är därvidlag inte till- räcklig, eftersom många inte har tillräcklig kunskap om de möjligheter som lagen medger.

Ett ställningstagande till möjligheten av en inskränkning av socialvårds- konsulenternas arbetsuppgifter sammanhänger självfallet direkt med frå- gan om en motsvarande krympning av tillsyns- och rådgivningsverksam- heten från socialstyrelsens och länsstyrelsernas sida. Socialvårdskonsulen- terna intar ju ställningen som integrerande tillsynsorgan, som vid utövan- det av sin tjänst är underordnade såväl socialstyrelsen som länsstyrelserna. För att besvara frågan om vilka av socialvårdskonsulenternas arbetsupp— gifter, »som alltjämt bör finnas kvar», faller det sig därför naturligt att med utgångspunkt från socialvårdskonsulenternas instruktion även granska de åligganden, som länsstyrelserna och socialstyrelsen har att fullgöra enligt de i instruktionen gjorda hänvisningarna till andra författningar.

I 1 5 i instruktionen anknyts sålunda till den tillsyn över kommunernas socialhjälp och barnavård, som länsstyrelserna har att ombesörja enligt 52 '; socialhjälpslagen och 4 & barnavårdslagen. Enligt de båda lagrummen har länsstyrelsen att noga följa tillämpningen av de två lagarna samt att tillse att socialhjälpsverksamheten och barnavården ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt. Vid underlåtelse att lämna erforderlig social- hjälp kan länsstyrelsen ålägga kommun att fullgöra sin skyldighet. Samma gäller om barnavårdsnämnd försummat att vidtaga åtgärd beträffande underårig. Yppas eljest missförhållande i fråga om socialhjälpsverksam- heten eller i fråga om barnavård, för vilken kommunen i länet är ansvarig, har länsstyrelsen att föranstalta om erforderliga åtgärder.

Instruktionens 1 5 innehåller vidare de tillsynsområden, som socialvårds- konsulenten satts att bevaka under socialstyrelsen. Dessa begränsas —— sedan förordningen om mödrahjälp upphört att gälla — till tillämpningen av lagen om allmänna barnbidrag samt med stöd av denna lag meddelade föreskrifter.

• Sida 68
•  Original

När i konsulentinstruktionen föreskrivs, att konsulent skall övervaka att barnavårdsnämnden fullgör de förpliktelser, som enligt föräldrabalken och med stöd därav utfärdade föreskrifter åligger nämnden f— det gäller här i första hand tillsynen över tillsättning och entledigande av barnavårds- man -7— innebär detta stadgande att konsulent vid konstaterad försummelse från barnavårdsnämndens sida har att vända sig till länsstyrelsen med begäran om föreläggande för barnavårdsnämnden.

Slutligen stadgas i 2 5 instruktionen att socialvårdskonsulent vid ut- övandet av sin upplysande och rådgivande verksamhet har att följa de anvisningar och föreskrifter som socialstyrelsen meddelar.

Mot bakgrunden av socialvårdskonsulenternas ovan återgivna uttalanden och med tanke på innebörden av den tillsyns- och rådgivningsverksamhet, som jämlikt socialhjälps- och barnavårdslagarna samt annan sociallag- stiftning ankommer på länsstyrelserna och socialstyrelsen att fullgöra, torde någon inskränkning av dessa myndigheters verksamhet inte vara att anbefalla. De argument, som i diskussionen om behovet av uppsikt från statens sida framförts till stöd för ett utmönstrande helt eller i större omfattning av bestämmelserna om statlig tillsyn över vissa områden av den lokalt anordnade socialvården, har mot bakgrunden av rådande för- hållanden enligt utredningens mening inte övertygat. Redan den omständig- heten att tillsynsbehovet kommer att under alla förhållanden starkt växla under överskådlig tid från en kommun till en annan är enligt utredningens mening ett fullgott skäl för ett bibehållande i allt väsentligt av nuvarande grunder för statlig insyn, vid sidan av en allt mer dominerande rådgiv- ningsverksamhet.

Det ligger självfallet i sakens natur, att tillsynsbehovet i hög grad varie— rar även i det avseendet att vissa vårdområden i sig själva påkallar större uppmärksamhet än andra. Utredningen har i tidigare sammanhang på- pekat detta. Sårskilt synes så vara fallet i fråga om åldringsvården, den förebyggande barna- och ungdomsvården, ärenden rörande omhänderta- gande för samhällsvård, understöd och annat bistånd enligt socialhjälps- lagen samt tillsynen över barnavårdsmannaskapen och barnavårdsnämn— dernas handläggning av ärenden rörande barnavårdsmännen. Men man har även betonat det angelägna i att — så långt tiden det medger — granska exempelvis barnavårdsnämndernas åtgärder i anslutning till med- delade åtalseftergifter samt dessa nämnders befattning med ärenden rörande unga alkoholmissbrukare.

• Sida 69
•  Original

IX. Klarare gränsdragning eller samordning inom den regionala rådgivnings- och tillsynsverksamheten?

Såsom framgår av utredningsdirektiven berördes organisationen av den regionala tillsynen på socialvårdens område i 1955 års statsverkspropo- sition, varvid departementschefen bl. a. framhöll att frågan om gränsdrag- ningen mellan länsstyrelsernas och socialvårdskonsulenternas arbetsupp- gifter kunde på vissa punkter diskuteras. Ehuru detta spörsmål enligt ut- redningens mening inte i någon högre grad varit ägnat att påkalla större uppmärksamhet i det praktiska arbetet, har utredningen i inledningen av detta avsnitt likväl ansett sig böra anföra följande.

Det händer ju i stor utsträckning att enskilda klagar över de lokala socialorganens beslut i skilda ärenden, framförallt över utebliven eller enligt den enskildes uppfattning för liten socialhjälp. Man vänder sig där— vid antingen till länsstyrelsen eller — kanske än oftare —— direkt till social- vårdskonsulenten för att få rättelse. I sistnämnda fall torde konsulenten i regel ta direkt kontakt med vederbörande socialnämnd med begäran om dess yttrande. Härefter kan följa överläggningar och hembesök med en enligt konsulentens uppfattning godtagbar uppgörelse som följd. Visar sig socialnämnden ovillig att tillgodose ett, som konsulenten anser, i och för sig berättigat krav, överlämnar konsulenten ärendet till länsstyrelsen för prövning och avgörande. Klagomål, som inkommer direkt till läns- styrelsen, torde praktiskt taget alltid remitteras till konsulenten, som väl i regel söker nå en uppgörelse mellan parterna, därest han finner klago- målen helt eller delvis berättigade. Konsulentens yttrande till länsstyrelsen blir sedan oftast vägledande för länsstyrelsen vid ärendets avgörande.

Det tillämpade systemet innebär bl.a. att i de fall, då konsulenten nått ett enligt hans eget bedömande acceptabelt resultat vid förhandlingar med en socialnämnd i anledning av klagomål, som framförts direkt till konsu- lenten av den enskilde, avföres ärendet av konsulenten därefter från vidare behandling —— eventuellt efter besked till den klagande att, om denne på- fodrar ytterligare bistånd, han har att vända sig till länsstyrelsen för en prövning av detta anspråk. Ställes klagomålen däremot till länsstyrelsen eller har konsulenten inte uppnått en enligt hans mening skälig uppgörelse i anledning av hos honom framställda klagomål och därför vidarebefordrar ärendet till länsstyrelsen, sker avgörandet hos länsstyrelsen. Likartade ärenden kommer således mera av en tillfällighet att antingen i sin helhet "handläggas av konsulenten eller avgöras av länsstyrelsen efter remissbe-

• Sida 70
•  Original

handling. Då konsulenten saknar befogenhet att utfärda bindande föreläg- ganden måste det hävdas, att det förstnämnda förfaringssättet inte kan god- tagas, även om det i och för sig är förenat med den fördelen framför läns- styrelsehandläggningen att ärendet kan behandlas snabbare. Socialhjälps- fallen avser ju ofta brådskande angelägenheter. Det bör emellertid här :i andra sidan utsägas, att om den enskildes hos konsulenten framställda _vr- kande till alla delar tillmötesgås av vederbörande kommunala nämnd —— det kan gälla socialhjälp, beredande av bostad, anskaffande av hemhjälp och annat —— någon vidarebefordran av ärendet till länsstyrelsen inte bör vara erforderlig, därest inte ärendet ur annan synpunkt anses böra påkalla länsstyrelsens uppmärksamhet.

En annan fråga i detta sammanhang gäller behovet i och för sig av klarare gränser mellan socialvårdskonsulenternas och barnavårdskonsulen- ternas arbetsuppgifter. Barnavårdskonsulenten, som är länsstyrelsens tjänsteman, fullgör som tidigare nämnts inom flertalet län vid sidan av socialvårdskonsulenten bestyren med den yttre barnbidragsgranskningen. Vidare har vid ett stort antal länsstyrelser genomförts en uppdelning på de båda konsulenterna av uppgiften att verkställa utredning och i övrigt biträda vid handläggningen av underställda beslut om samhällsvård. I praktiken har några svårigheter knappast uppstått då det gällt att fast- ställa arbetsfördelningen vid handläggningen av dessa ärenden.

Vidare bör här konstateras, att socialvårdskonsulentens instruktion genom sin vidsträcktare avfattning täcker flertalet av de mera preciserade uppgifter, som barnavårdskonsulenten instruktionsenligt har att fullgöra. Man kan alltså konstatera att även på detta område behovet av större klar- het i fråga om de ömsesidiga befogenheterna i och för sig kunde vara moti- verat för undvikande bl. a. av dubbelförrättningar och annat onödigt arbete. Till bilden bör även den växlande omfattning, vari länsstyrelserna tagit barnavårdskonsulenterna i anspråk som föredragande eller ålagt konsu- lenterna att på annat sätt »biträda vid handläggningen av de ärenden rörande barnavård, som länsstyrelsen bestämmer». Man kan nog ändå påstå, att det i regel gått att finna en lösning, som eliminerat riskerna för en dubblering av arbetet ute på fältet. En annan sak är att barnavårds- nämnderna och dess tjänstemän ej sällan varit ovissa om vem av de båda konsulenterna som närmar-t skall rådfrågas i det konkreta fallet.

Slutligen har utredningen här funnit sig böra erinra om att efter till- komsten av gällande barnavårdslag såväl barnavårdsnämnderna som nyk- terhetsnämnderna har att ägna uppmärksamhet åt omyndiga alkoholmiss- brukare.

Socialvårdskonsulentutredningen vill här förutskicka att utredningen har för avsikt att i det följande närmare diskutera fördelar och nackdelar med ett sammanförande till ett gemensamt organ för varje län av de råd- givnings- och tillsynsuppgifter, som det för närvarande ankommer på de

• Sida 71
•  Original

skilda socialkonsulenterna att fullgöra. Genom tillkomsten av en dylik organisation skulle den ej alltför betydelsefulla frågan om behovet av tyd- ligare avgränsade kompetensområden inom den regionala konsulentverk— samheten av sig själv försvinna.

1 ovan lämnade: redogörelse för uttalanden och förslag i skilda samman- hang rörande konsulentverksamheten på socialvårdens område har _ vid sidan av frågorna om de regionala konsulentorganens uppgifter och admi- nistrativa ställning utåt — återgivits överväganden i fråga om dessa organs inbördes samverkan. Ej sällan har därvid diskuterats ett sammanförande av två eller flera organ til] en arbetsenhet.

Innan utredningen går närmare in på detta spörsmål har det synts utredningen lämpligt att något uppehålla sig vid de åtgärder, som från statsmakternas sida vidtagits för att främja en samverkan inom den kom- munala socialvården och de motiv som här varit vägledande.

Till att börja med bör erinras om att i de olika lagarna inom vår social- lagstiftning betonas nödvändigheten av att vederbörande nämnder och styrelser håller nära kontakt med varandra. Sålunda stadgas exempelvis i gällande socialhjälpslag att socialnämnden bör samarbeta med myndig- heter och andra, vilkas verksamhet berör nämndens. Utredningen tar emel- lertid i det följande närmast sikte på den samverkan som äger rum i det löpande arbetet mellan de kommunala socialvårdsorganens företrädare.

Härvid må till en början framhållas, att en av huvudanledningarna till tillkomsten av 1936 års lag om socialregister var att det _— som departe- mentschefen framhöll i propositionen i ämnet — otvivelaktigt förelåg »ett visst behov av samverkan i större utsträckning än som för närvarande förekommer mellan kommunernas olika organ för hjälpverksamhet för att motverka en del nu rådande missförhållanden». Departementschefen anförde vidare att i nu angivet avseende åtskilligt skulle kunna vinnas genom tillskapandet av ett kommunalt register, som i första hand innehöll uppgifter rörande kommunens understödsverksamhet av skilda slag men därutöver även andra upplysningar, som kunde vara av värde då det gällde att bedöma föreliggande understödsfall.

I augustihäftet av socialstyrelsens Råd och anvisningar för år 1958 har styrelsen framfört vissa synpunkter och förslag i avsikt att stimulera kommunerna till ett förbättrat samarbete inom socialvården. Även om socialstyrelsen därvid ansåg sig kunna konstatera att spörsmålet uppmärk- sammats i många kommuner, hade styrelsen ändå erfarit, att samarbetet mellan de kommunala socialvårdsorganen inbördes på åtskilliga håll upp- visade stora brister. I synnerhet framträdde bristerna i fråga om anmäl— ningar till nykterhetsnämnd från andra socialvårdsorgan om alkoholmiss- bruk och till barnavårdsnämnd rörande barn och ungdom i familjer med socialunderstöd.

• Sida 72
•  Original

Socialstyrelsen konstaterar vidare, att uppdelningen på skilda special- organ och den rika tillgången på speciella hjälpformer i kommunernas socialvård har sin förklaring i socialvårdens och socialförsäkringens succesr siva utveckling och sin motivering i behovet av hjälpformer och sakkun- skap, specialiserade för de olikartade och skiftande hjälpsituationerna i det moderna samhället. Samverkan är därför en nödvändig komplettering av den rikt förgrenade socialvården. Kravet på en snabb insats av den effektivaste hjälpformen i förebyggande syfte är —— framhöll socialsty- relsen — ett av de starkaste sociala motiven för samverkan inom social- vården. Ett annat socialt motiv för en effektivisering av samverkan mellan socialvårdsorganen är vikten av att familjesynpunkten får dominera i varje socialvårdsfråga. Om olika hjälporgan ingrep vart och ett för sig för att avhjälpa individuella hjälpbehov, hade man inte någon garanti för att familjezsociala problem upptäcks, dvs. problem som rör hela familjen. För att få denna viktiga garanti måste samverkan mellan hjälporganen fungera så att ett individuellt hjälpbehov, som anmälts hos ett socialvårdsorgan, föranleder en systematisk utredning av alla de hemmavarande familje— medlemmarnas hälso- och försörjningssituation. Familjesynpunkten som motiv för samverkan är enligt socialstyrelsens mening så mycket viktigare som enligt erfarenheten en nödsituation i en familj tenderar att utbreda sig och ge upphov till olika hjälpbehov hos olika familje-medlemmar. —— Utredningen vill här erinra om en i Malmö verkställd undersökning, enligt vilken socialnämndens klientel under en femårsperiod även förekom hos annan eller andra nämnder i 44,8 procent av samtliga fall. För nykterhets- nämndens klientel uppgick motsvarande siffra till 48,0 procent. Omkring 15—20 procent av klientelet förekom samtidigt hos mer än två nämnder. Även om dessa tal självfallet inte kan anses allmänt representativa torde de dock i och för sig utgöra ett kraftigt belägg för behovet av en effektiv samordning inbördes av arbetet inom en kommuns olika socialvårdande organ.

Allmänt är känt att utvecklingen inom åtskilliga kommuner föranlett en centralisering av socialvårdens organisation. Denna centralisering har givits olika omfattning och utformning i de olika kommunerna. I städerna har vanligen inrättats en socialvårdsbyrå, som betjänar två eller flera nämnder, och i köpingarna och landskommunerna ingår en motsvarande byrå ofta som en del av kommunalkontoren. Antalet städer med social- vårdsbyrå i en eller annan utformning var i början av år 1953 något över 80. År 1961 hade antalet ökat till i det närmaste 120, varför endast ett fåtal städer numera alltjämt har sin socialvårdsförvaltning decentraliserad. Sam- tidigt har antalet landskommuner och köpingar med kommunalkontor stigit från cirka 450 till över 560.

I detta sammanhang bör erinras om lagen den 22 maj 1953 (nr 228) om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. Lagen inne-

• Sida 73
•  Original

bär att, om kommun beslutat att inrätta en befattning som skall vara gemensam för två eller flera av kommunens socialvårdsorgan, sådan befatt- ning må tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer. Lagen, som alltså inte åsyftar det fall, att den lokala socialvården ej är centrali- serad i kommunen, har till syfte att undanröja de tidigare lagligen gällande hindren mot ett dylikt tillsättningsförfarande.

Då propositionen 0111 den sedermera antagna socialhjälpslagen förelades 1955 års riksdag uttalade föredragande departementschefen i fråga om samordningen av kommunernas socialvård på det verkställande planet att det ur såväl samhällets som allmänhetens synpunkt är av vikt, att de verkställande funktionerna är samordnade och så koncentrerade som möj- ligt. Efter att ha berört tillkomsten av socialregistret framhöll departe- mentschefen att det inte är av mindre vikt att åstadkomma en koncentra- tion av de olika sociala nämndernas lmntorsorganisation. Detta hade av statsmakterna underlättats genom nyssnämnda lag den 22 maj 1953. Inrät— tandet i stigande omfattning av kommunalkontor och socialvårdsbyråer — delvis oberoende av de statliga åtgärderna — möjliggjorde utredningar i aktuella hjälpfall för flera olika sociala nämnder. På sina håll hade till- satts särskilda styrelser för socialvårdsbyråerena, varigenom ett samord- ningsorgan med företrädare för olika sociala nämnder tillkommit.

Den 5. k. familjeprincipen har framför allt under de senaste åren flitigt debatterats såväl inom de större städernas förvaltningar som av kommun- förbunden och principen har också knäsatts i en del fall. Det är emellertid uppenbart att man ännu befinner sig i försöksstadiet och att det i dagens läge inte låter sig göra att med någon större bestämdhet förutse den slutliga utformningen. I häfte 3 av årgång 1962 av Sociala meddelanden har redo- görelser lämnats för omorganisationen av socialvården i två större städer i enlighet med nu angivna riktlinjer. Utredningen, som funnit de bakom- liggande tankegångarna vara av stort intresse då det gäller att bedöma mot- svarande förhållanden på det regionala planet, skall i korthet redogöra för den numera i funktion varande organisationen i den ena av de båda stä- derna, belägen i södra delen av landet.

Före omorganisationen hade funnits inte mindre än åtta olika expeditioner för de sociala nämnderna och styrelserna i staden. Enligt det fastställda reglementet är socialbyrån organ för socialnämnden — tillika hemhjälpsnämnd —, barna— vårdsnämnden, nykterhetsnämnden, pensionsnämnden, arbetslöshetsämnden _— tillika familjebidragsnämnd _— och pensionärshemsstyrelsen. Socialbyrån har till uppgift att i den omfattning de anslutna organen bestämmer företa utredningar och verkställa beslut. Den har särskild styrelse, står under ledning av en social- direktör och är organiserad på fyra avdelningar, nämligen avdelningen för social- hjälp, åldringsvård m.m., barnavårdsavdelningen, nykterhetsvårdsavdelningen och kamerala avdelningen. Samtliga tjänsterum och övriga lokaler är inrymda i samma byggnad. I redogörelsen framhålles att även om avsikten är att i arbetet tillämpa familjeprincipen, torde det dock komma att ta flera år innan principen kan till alla delar genomföras, eftersom de olika befattningshavarna i regel är specialise-

• Sida 74
•  Original

rade var på sitt område. En intern utbildning har dock påbörjats och ett särskilt anslag har beviljats för ändamålet. Av betydelse i sammanhanget har även ansetts vara de överläggningar med vissa av byråns befattningshavare, som äger rum varje morgon i samband med postöppningen. Vidare må nämnas att den befatt- ningshavare på byrån, som fungerar som praktikanthandledare, även meddelar 'praktikanterna teoretisk undervisning.

Det framhålles emellertid i redogörelsen, att man inte får blunda för det faktum att det inom socialvården finns vissa speciella grupper av ärenden _, fosterhcmsförmedling, komplicerade nykterhetsvårdsutred- ningar och utredningar i vårdnads- och adoptionsärenden ——f— som inte är lämpade för denna arbetsmetod. Nackdelarna härav anses dock i viss mån kunna elimineras genom att man låter utredningarna i dessa ärenden be- drivas i samråd med och under överinseende av befattningshavare, som är speciellt förtrogna med sådana arbetsuppgifter. — Försök har gjorts att överföra mindre. kvalificerade uppgifter från assistenter till biträdes- personal.

Slutligen hävdas i redogörelsen för denna socialbyras verksamhet, att en fördel med socialvårdens centralisering varit att samarbetet mellan de sociala nämnderna och andra utanförstående organ med socialvårdande uppgifter kunnat intensifieras.

Det bör vara av intresse att i detta sammanhang nämna, att norska socialdepartementet år 1960 framlagt utkast till »Lov om sosial omsorg», vari finns bestämmelser som avser att få till stånd en samordning av den sociala verksamheten inom kommunerna. Förslaget innebär att varje kom— mun skall ha en socialnämnd, som skall vara »fellesnemnd for alle sosiale saker i kommunen» och som kan förgrenas i särskilda utskott för de olika vårdområdena. Ett beredningsutskott, som verkställt en översyn av departe— mentsförslaget, har är 1962 avgivit utlåtande i ärendet. I detta gör man ingen erinran mot den s.k. familjebehandlingen som riktlinje för det so- cialvårdande arbetet, men har en annan uppfattning om hur ledningen av detta arbete skall vara uppbyggd. Därest det inom en familj finns sociala problem, som omfattar vårdområden, tillhörande flera sociala nämnder eller utskott, skall ärendet i sin helhet dryftas och avgöras av antingen »sosialstyret» självt eller på gemensamt sammanträde med ifrågavarande nämnder eller utskott. ——— Frågan om en samverkan enligt familjeprincipen på det kommunala planet har'även uppmärksammats vid 1963 års riks— dag ilikalydande motionerna I: 277 och 11:326.

När utredningen nu övergår till att bedöma frågan om lämpligheten och behovet av en intensifierad samverkan inom den regionala konsulentverk- samheten har utredningen velat knyta an dels till tidigare uttalanden i denna angelägenhet och dels'till familjeprincipens successiva introduktion på det lokala planet. I förstnämnda hänseende vill utredningen endast över- siktligt dröja vid de huvudlinjer,efter vilka de olika uppfattningarna rört sig.

• Sida 75
•  Original

Enligt socialvårdskommittén borde huvudparten av socialhjälps-, barna- vårds- och alkoholistvårdsärendena överföras till ett särskilt länsorgan med lekmannainslag, förslagsvis benämnt länssocialnämnd, vilket skulle vara nära knutet till länsstyrelsen. Socialvårdskonsulenter, barnavårdskonsulen- ter, >>socialvårdsrevisorer» och nykterhetsvårdskonsulenter skulle visser- ligen vara befattningshavare hos länsstyrelsen men biträda länssocialnämn- den. Kommittén anförde —— i ett senare betänkande _— att kommittén inte hyste någon tvekan om lämpligheten av en centralisering till länsstyrelserna av samtliga socialvårdsuppgifter. De tjänstemän, som kunde disponeras för socialvården i länet, borde var och en kunna utnyttjas inte bara på sitt skarpt avgränsade område utan även för en mindre komplicerad utredning e.d., som inte. tillhörde tjänstemannens egentliga arbetsområde. Härför erfordrades en gemensam ledning.

Länsstyrelseutredningen förordade att i varje län skulle finnas två _ i Gotlands län en — befattningshavare med uppgifter i huvudsak motsva- rande socialvårdskonsulentens, nykterhetsvårdskonsulentens och barna- vårdskonsulentens. Det förutsattes därvid av utredningen, att länsnykter- hetsnämndens uppgifter överfördes på länsstyrelsen, som skulle förstär- kas med lekmän vid handläggningen av nykterhetsvårdsärendena, samt att de uppgifter, som nu fullgöras av socialvårds- och nykterhetsvårdskonsulen- terna, skulle ankomma på den ene av de nyssnämnda båda nya befatt- ningshavarna. Tjänstebenämningarna föreslogs bli »socialkonsulent» resp. »socialassistent».

[ yttrande över länsstyrelscutredningens betänkande avstyrkte social— styrelsens majoritet förslaget om länsnykterhetsnämndernas slopande. Däremot tillstyrkte styrelsen, att socialvårdskonsulenten överflyttades till länsstyrelsen. En minoritet inom styrelsen instämde i förslaget om läns- nykterhetsnämndernas inlemmande i länsstyrelserna. En förutsättning här— för borde dock vara att en tredje befattningshavare tillfördes länsstyrelsen för handläggning av nykterhetsvårdsärendena.

1946 års alkoholistutredning ansåg att socialstyrelsen alltjämt borde vara centralmyndighet för den offentliga nykterhetsvården.

Barnavårdskommittén fann att socialvårdskonsulenten borde bli tjänste- man hos länsstyrelsen. I en ny barnavårdslag var det inte någon anledning att särskilt ange vilka befattningshavare som skulle anlitas av länsstyrelsen i dess tillsynsverksamhet. På något undantag när behövdes det en social- vårdskonsulent i varje län. Denne konsulent och barnavårdskonsulenten borde även i fortsättningen bibehållas vid sina huvuduppgifter. Den nya nykterhetsvårdslagstiftningen uteslöt möjligheten att lösa nykterhetsvårds- konsulentfrågan på det sätt som länsstyrelseutredningen tänkte sig.

1957 års riksdagsrevisorer föreslog att länsnykterhetsnämndernas verk- samhet borde överflyttas på länsstyrelserna. Det begränsade antal läns- styrelser, som hördes över förslaget, stannade i skilda uppfattningar.

• Sida 76
•  Original

1958 års besparingsutredning ifrågasatte om inte socialvårdskonsulent- befattningarna skulle kunna avvecklas. I fråga om nykterhetsvårdskonsu— lenterna syntes det ligga närmast till hands att konsulenterna överfördes till länsstyrelserna.

Kommittén för ungdomsvårdsskolorna rekommenderade ett utökat sam- arbete mellan ungdomsvårdens, kriminalvårdens och nykterhetsvårdens konsulentorganisationer. Eftervårdsutredningen delade denna uppfattning.

Nykterhetsvårdsutredningen fann att länsnykterhetsnämnderna borde ersättas med länsorgan av konsulentkaraktär. Det var därvid inte otänkbart att den nu till länsnykterhetsnämnden anknutna personal- och expeditions- organisationen bibehölls i huvudsak oförändrad men underställdes social- styrelsen med nykterhetsvårdskonsulenten i länet som ansvarig chefs- tjänsteman. Ett annat alternativ innebar att under en eller annan form anknyta konsulentpersonal till länsstyrelserna. De uttalade farhågorna för länsstyrelsens dubbelställning inom nykterhetsvården vid en sådan lösning syntes bli mindre om man genomförde det av utredningen om administra- tiva frihetsberövanden förordade stödet av lekmän hos länsstyrelserna. Det var enligt nykterhetsvårdsutredningen inte lämpligt att i fortsättningen behandla denna konsulentfråga fristående, enär det mellan denna konsu- lentverksamhet och andra grenar av statlig rådgivnings- och tillsynsverk- samhet med social inriktning fanns talrika beröringspunkter. En samord- ning mellan de olika konsulentorganen framstod för utredningen ur denna synpunkt som önskvärd och var den utväg som i första hand borde över— vägas. I sin enklaste form kunde en dylik samordning innebära, att kon- sulenter för olika vårdområden tinge gemensamma lokaler och gemensam biträdespersonal. På längre sikt kunde måhända övervägas en för flera vårdområden gemensam chefstjänsteman, biträdd av konsulenter eller assi- stenter för de olika verksamhetsgrenarna. Möjligheterna att genom en lös- ning efter dessa linjer göra besparingar i fråga om kvalificerad personal syntes emellertid osäkra.

Slutligen bör ur de för länsförvaltningsutredningen gällande direktiven återges ett uttalande av föredragande departementschefen av den inne- börden att den största vikt måste fästas vid frågan om samordning både inom de olika verksamhetsområdena i länsförvaltningen och mellan dessa verksamhetsområden. Som speciellt betydelsefull i detta hänseende nämner departementschefen bland annat socialvården i vidsträckt mening.

Man kan alltså konstatera att frågan om ett sammanförande helt eller delvis under en huvudman av den regionala konsulentverksamheten på socialvårdens område flitigt diskuterats under åtskilliga år och att förslag i ena eller andra riktningen framförts av statliga utredningar och myndig- heter. Den i ett tidigare avsnitt mera utförligt återgivna redogörelsen för de olika uttalandena visar hur dessa ger uttryck för ofta inbördes motsatta

• Sida 77
•  Original

åsikter. Ett studium av de remissyttranden, som under årens lopp avgivits över de framkomna förslagen, ger därför föga vägledning på grund av de i hög grad varierande uppfattningarna.

I den mån man av den ena eller den andra anledningen ställt sig positiv till en samverkan mellan olika konsulentorgan har förslagen om en dylik samverkan i huvudsak avsett något av följande alternativ:

1. Gemensamma lokaler för två eller flera konsulentorgan eller »utökat samarbete» i allmänhet.

2. Överförande till länsstyrelsen av socialvårdskonsulenten eller av såväl denne som nykterhetsvårdskonsulenten.

3. Sistnämnda båda konsulenter samt barnavårdskonsulenten utnyttjas inom länsstyrelsen även för mindre utredningar utanför vederbörande kon- sulents egentliga arbetsområde.

4. Två konsulenter, benämnda »socialkonsulent» och »socialassistent», tillsättes —— med visst undantag —— i varje län, varvid förutsättes att den ene konsulenten skall ombesörja på socialvårds— och nykterhetsvårdskonsulen- terna nu ankommande uppgifter.

5. 'l'illsättande inom varje län av en för flera vårdområden gemensam chefstjänsteman, biträdd av konsulenter eller assistenter för de olika verk- samhetsgrenarna.

Även om man äger förhållandevis begränsad erfarenhet i fråga om fa- miljeprincipens betydelse som arbetsmetod i det praktiska socialarbetet har utredningen ändock inte kunnat undgå att finna den bakomliggande tanke- gången riktig. Givet är att inom en mindre kommun, där man oftast äger en god kännedom om miljöer och medmänniskor, familjeprincipen går att tillämpa utan särskilda arrangemang, även om den i praktiken inte alltid kommit till uttryck i de sociala nämndernas handlande. Går man till större enheter -' * framför allt där flera än en kommunal tjänsteman sysslar med socialvårdande bestyr —— framstår det utan vidare som naturligt att sådana anstalter träffas, som medger en nära arbetsgemenskap mellan de olika vårdorganen. Men det är självfallet inom de städer, som har socialvårds— byråer, som en tillämpning av familjeprincipen kräver en särskild utform- ning av själva byråorganisationen för att systemet skall fungera tillfreds- ställande.

I nyssnämnda redogörelse för familjeprincipens tillämpning i en svensk stad framhölls att man inte kunde bortse från att vissa uppgifter inte lämp- ligen kunde handläggas enligt dessa grunder. Det tillades dock att nackde- larna delvis kunde elimineras genom att man lät den tjänsteman, som fått sig dylikt ärende anförtrott, bedriva utredningen i samråd med en med uppgifter av detta slag speciellt förtrogen kollega.

Den inte minst viktiga följden av en på nu angivet sätt koncentrerad

• Sida 78
•  Original

socialvård är otvivelaktigt ökade möjligheter till en kontinuerlig kontakt med företrädare för angränsande vårdområden av skilda slag —— arbetsvård, sjuk- och hälsovård, kriminalvård etc. Överhuvudtaget kräver, som allmänt omvittnas, samhällsutvecklingen en intensifierad samverkan i stegrad om— fattning mellan dem -— myndigheter, ideellt arbetande organisationer och enskilda - ,, som verkar för bistånd och social trygghet åt de vårdbehövande.

När man sålunda numera allmänt torde vara överens om behovet av en intensifierad samverkan —— i sin längst drivna form liktydig med en arbetsgemenskap i enlighet med familjeprincipen —— mellan de sociala näm- derna inbördes och mellan nämndernas tjänstemän inom en kommun för planering av förebyggande åtgärder och för att komma till rätta med de alltmer komplicerade vårdfallen, anser socialvårdskonsulentutredningen samma skäl som här anförts även tala för att man på det regionala planet intensifierar en motsvarande samverkan mellan de statliga konsulenterna. Utredningen vill självfallet inte därmed indirekt ha sagt att de konsulenter av skilda slag, som det här är fråga om, skulle erfarenhetsmässigt ha visat sig mindre intresserade av att tillsammans dryfta gemensamma vård- problem och i samförstånd söka lösa dessa. Tvärtom torde det väl förhålla sig så, att på åtskilliga håll redan nu etablerats ett konstruktivt samarbete konsulenterna emellan. Vad utredningen här velat trycka på är behovet av ständiga inbördes kontakter och informationer under hand under den löpande konsulentverksamheten, varigenom ökade möjligheter successivt skapas för envar av de samarbetande tjänstemännen att i praktiskt arbete ensam agera även i mera komplicerade vårdfall, där behov av skilda slag av bistånd sålunda gjort sig gällande. Att man genom ett sammanförande av den regionala konsulentverksambeten till en organisatorisk enhet samti- digt breddar effekten, totalt sett, av de nuvarande konsulentgruppernas råd- givande verksamhet visavi kommunala myndigheter och tjänstemän, torde inte kunna bestridas. Det räcker här med att påpeka betydelsen av att inte minst rutinbesöken ute hos kommunerna kan företas oftare, om varje kon- sulent behärskar ett större register och inte som nu i princip endast tar direkt befattning med ärenden i den utsträckning som vederbörande in- struktion anvisar. Att man åtminstone under en övergångstid, som med hänsyn till föreliggande personella förhållanden otvivelaktigt måste växla i längd inom de olika länen, alltjämt kommer att i stor utsträckning ha be- 'hov 'av att i komplicerade vårdfall eller andra spörsmål av större betydelse låta flera än en konsulent agera, är en sak. Däremot bör de ej sällan upp— märksammade dubblerade förrättningarna i huvudsak försvinna.

Kommittén för ungdomsvårdsskolorna och eftervårdsutredningen re- kommenderade som ovan nämnts ett »utökat samarbete» mellan ungdoms- vårdens, kriminalvårdens och nykterhetsvårdens konsulentorganisationer. Nykterhetsvårdsutre'dningen framhöll att i sin enklaste form innebar en

• Sida 79
•  Original

samordning av konsulentverksamheten, att konsulenter för olika vårdom- råden får gemensamma lokaler och gemensam biträdespersonal.

Uppenbart är att redan ett sammanförande av konsulenterna till samma lokaler skulle innebära obestridliga fördelar för arbetet. Erfarenheterna av en placering av exempelvif'socialvårdskonsulent och barnavårdskonsulent inom länsstyrelselokalerna har visat sig vara av stor betydelse, inte minst med hänsyn till de delvis sammanfallande tjänsteåliggandena.

Det säger sig emellertid självt att man genom att endast bereda konsu— lenter av olika slag gemensamma lokaler inte skapat förutsättningarna för det lagarbete, som ju är grunden för socialvårdsarbetet enligt familjeprin- cipen.

Den som visserligen finner sig böra förorda en uppläggning av det sociala vårdarbetet på det lokala planet enligt denna princip, kan emellertid anse sig ha invändningar att göra mot familjeprincipen i regionala sammanhang med den motiveringen att de lokala socialmyndigheterna är mera betjänta av specialistuttalanden på de olika vårdområdena än av råd av tjänstemän, som —— även om de i en sammansluten grupp av konsulenter var på sitt sätt i måhända första hand behärskar visst eller vissa vårdområden — före- träder rådgivning och tillsyn inom den samlade socialvården i stort. Reso- nemanget kan vid första påseendet synas äga visst fog för sig. Enligt utred- ningens uppfattning l'år man emellertid inte överdriva betydelsen av »spe— cialisering» inom socialvårdsarbetet. Tvärtom kräver detta av sin man _ var han än har sin verksamhet _ i första hand gott allround-kunnande ooh en förmåga att bedöma situationen i stort.

Socialvårdskonsulentutredningen har sålunda funnit att lika väl som ett genomförande så långt möjligt av familjeprincipen på det lokala planet utan tvekan måste innebära en rationalisering av den socialvårdande verk- samheten ute bland kommunerna, så kan man på goda grunder utgå från att ett sammanförande till en konsulentgrupp av den sociala expertisen på lånsplanet skulle komma att medföra obestridliga fördelar. Möjligheten för en tjänsteman i en dylik grupp att »ute på linjen» ensam kunna ta sig an ett socialvårdsfall, som måhända till en början förmodats endast eller i varje fall i huvudsak beröra ett vårdområde men sedan även Visar sig till- höra ett eller flera andra dylika, innebär ju bl. a. att samlade åtgärder snabbt kan anbefallas vederbörande lokala myndigheter för verkställighet. Att kommunbesök och annan tillsyn i stor utsträckning skall kunna för— enklas till »enmansbesök», har utredningen redan tidigare betonat.

Då man i andra sammanhang diskuterat behovet av och formerna för en konsulentsamverkan har det som regel varit konsulenterna på social— vårdens, barnavårdens och nykterhetsvårdens områden som frågan gällt. Kommittén för ungdomsvårdsskolorna __ liksom eftervårdsutredningen _

• Sida 80
•  Original

föreslog som tidigare nämnts även deltagande av skyddskonsulenterna i ett utökat samarbete.

En utformning av konsulentverksamheten enligt familjeprincipen inklu- derar utan vidare de uppgifter i fråga om rådgivning och tillsyn, som för närvarande omhänderhas av socialvårds—, barnavårds- och nykterhetsvårds- konsulenterna. Av samma skäl torde den verksamhet, som utövas av sta— tens konsulenter för eftervården vid ungdomsvårdsskolorna (de 8. k. efter- vårdskonsulenterna) böra fullgöras inom en samordnad konsulentorganisa- tion på länsplanet.

Det kan inte förnekas att vissa skäl onekligen kan anföras som stöd för ett inlemmande i konsulentorganisationen även av skyddskonsulenterna. Tjänstekontakterna mellan dessa och övriga nyssnämnda konsulenter är både många och värdefulla. Utredningen är likväl inte övertygad om lämp- ligheten för närvarande av skyddskonsulentorganisationens infogande i det tilltänkta länsorganet. Vägledande för denna utredningens inställning har varit de motiv för samma uppfattning, som framgår av eftervårdsutredning- ens är 1961 avgivna betänkande om kriminalvård i frihet. Man bör dock enligt socialvårdskonsulentutredningens mening inte definitivt avskriva tanken på ett överflyttande framdeles av skyddskonsulenterna och deras arbetsuppgifter till en enhetlig länsorganisation.

Socialvårdskonsulentutredningen föreslår sålunda att ett för varje län avsett konsulentorgan inrättas, med uppgift att i huvudsak övertaga de uppgifter beträffande rådgivning, tillsyn och annan instruktionsenlig verk— samhet, som för närvarande ankommer på socialvårdskonsulenten, barna— vårdskonsulenten, nykterhetsvårdskonsulenten (med assistent) samt de s. k. eftervårdskonsulenterna. Frågan om barnavårdsombudets uppgifter även skall överföras till konsulentorganet kommer att behandlas i följande avsnitt av denna utredning.

Utredningen har funnit fördelarna av ett samordnat socialvårdande råd- givnings- och tillsynsorgan vid jämförelse med den nu starkt splittrade verksamheten på skilda vårdområden vara så uppenbara, att nuvarande uppdelning av de olika slagen av konsulenter på olika huvudmän inte får utgöra hinder för realiserandet av förslaget. Kravet på gemensam huvud- man är självfallet oeftergivligt.

När socialvårdskommittén på sin tid diskuterade frågan om samverkan _ inom länsstyrelsen _ mellan de tjänstemän som skulle kunna dispone— ras för socialvården i länet, tryckte kommittén på behovet av en gemen— sam ledning av verksamheten. Även för socialvårdskonsulentutredningen står det klart att, huru än frågan om huvudmannaskapet för länskonsulent— organet löses, är det uppenbart att — på samma sätt som det visat sig nöd— vändigt för att göra den kommunala socialvårdsbyrån funktionsduglig _ i spetsen för konsulentorganet måste sättas en chef, som har att fördela arbetet på de olika konsulenterna samt att i övrigt ha ledningen och ansva— ret för organets verksamhet.

• Sida 81
•  Original

X. Barnavårdsombuden och länskonsulentorganen

I den å s. 33 ot'. lämnade redogörelsen för bakgrunden till de nuvarande bar- navårdsombudstjänsternas tillkomst har bl. a. erinrats om att landstingen genom ändringarna i barnavårdslagen vid 1945 års riksdag gjordes till hu- vudmän för barnhemmen, samtidigt som barnavårdsassistenttjänsterna in- rättades vid länsstyrelserna. Barnavårdsassistenterna (numera barnavårds— konsulenterna) skulle ha till huvuduppgift att närmast svara för länssty— relscrnas tillsyn över barnavårdsanstalterna och över barnavårdsnämnder- nas fosterbarnskontroll _ uppgifter som alltjämt utgör dessa tjänstemäns väsentligaste åligganden _ men de skulle vid sidan härav bl. a. bedriva fosterhemsförmedling. Man hade optimistiskt räknat med att sistnämnda verksamhet skulle kunna utföras i sådan omfattning att de för detta ända— mål alltsedan 1931 hos barnavårdsnämndernas länsförbund anställda har- navårdsombuden inte längre skulle behövas och dessas tjänster drogs också in. Det visade sig dock ganska snart att fosterhemsförmedlingen kom att eftersättas i sådan grad att särskilda åtgärder måste till. Då statsmakterna inte ville binda sig för en utökning av antalet harnavårdsassistenttjänster för att komma till rätta med de rådande förhållandena, löstes frågan genom återinrättandet av barnavårdsombudstjänsterna. Kostnaderna för ombu- dens verksamhet bestrids av Allmänna Barnhuset och vederbörande lands- ting. Barnavårdsombud finns i så gott som samtliga län.

I den för barnavårdskonsulenternas verksamhet gällande kungörelsen föreskrivs att konsulenten har att biträda barnavårdsnämnderna och, i mån av tid, även annan vid anskaffande av fosterhem. I län där särskilt barna- vårdsombud finns anställt är konsulenten dock befriad från dessa göromål, i den mån annat inte påkallas av konsulentens samarbete med barnavårds- ombudet.

Direktionen för Allmänna Barnhuset har framhållit att erfarenheten visat att, ehuru hela antalet i familjevård utplacerade successivt sjunkit, antalet svårplacerade ökat. Utredningen hänvisar här till den utförligare redogörelse för direktionens synpunkter, som i det föregående lämnats. Här skall endast tilläggas att direktionen anser att man med hänsyn till den till- tagande svårhetsgraden hos barnavårdsnämndernas klientel kan räkna med ett behov av en fortsatt förskjutning av barnavårdsnämndernas egna placeringar över till barnavårdsombuden. Socialvårdskonsulentutredningen delar denna uppfattning. Ökningen av de svårplacerade fallen är ett av de inom socialvården konstaterade tecknen på en allmän tendens till alltmer komplicerade vårdfall.

• Sida 82
•  Original

Av skilda anledningar visar Barnhusets verksamhet de senare budget- åren underskott och direktionen har i samband med sin nyssnämnda redo- görelse bl. a. diskuterat olika förslag för en omfördelning av kostnaderna för ombuden, som skulle göra det möjligt för Barnhuset att även i fortsätt- ningen bidra till dessas verksamhet. Man har även ifrågasatt barnavårds- ombudens inordnande under landstingen.

Barnhusdirektionen betonar i detta sammanhang att det är angeläget att beakta att de över hela landet spridda ombuden är i behov av en central ledning som samordnar verksamheten och ser till att erfarenheter från skilda håll blir beaktade. Direktionen har av denna anledning samlat om- buden till möten minst en gång om året, varjämte Barnhusets direktör före- tar resor till ombuden. Direktionen understryker att _ vilken lösning man än må söka _ behovet av ledning och sammanhållning från centralt håll måste tillgodoses.

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är direktionens uttalande att man måste ta hänsyn till det ofrånkomliga faktum att ombudsverksam- heten har starka anknytningar åt olika håll _ till landstingen genom barn- hemmen och till länsstyrelserna, vilka ju har som sin uppgift att tillse att barnen från barnhemmen verkligen blir utplacerade samt att fosterbarns- vården i kommunerna omhänderhas väl. Enligt direktionens mening kan man inte behandla fosterhemsförmedlingens organisation fristående från andra organisationsfrågor inom socialvården och direktionen erinrar om nykterhetsvårdsutredningens tidigare i denna utredning redovisade förslag om ett avskaffande av länsnykterhetsnämnderna i nuvarande form och om inrättandet av ett länsorgan av konsulentkaraktär, där verksamheten på de olika vårdområdena skulle samordnas. Direktionen erinrar dessutom om de för socialvårdskonsulentutredningen och länsförvaltningsutredningen gällande direktiven.

Vad barnhusdirektionen anfört rörande det vanskliga i att fristående från varandra bedöma de olika slagen av organisationsfrågor inom social— vården ligger helt i linje med vad socialvårdskonsulentutredningen själv i skilda sammanhang betonat. Ett övervägande av arbetsformer och uppgif- ter för ett slag av konsulenter har genast aktualiserat motsvarande spörs- mål beträffande andra konsulenter inom socialvården och utredningen har på anförda skål ansett sig böra förorda en gemensam lösning av dessa frå— gor genom att knyta samman de olika konsulentgrenarna inom socialvård, barnavård och nykterhetsvård till ett länsorgan, som så långt möjligt arbe- tar efter familjeprincipens linjer.

Fråga uppstår då om den av barnavårdsombuden bedrivna verksamhe- ten kan och bör handhas inom länsorganet. Det bör då framhållas att fos- terhemsförmedlingen, sådan denna ombesörjs av barnavårdsombuden, inte kan betecknas som en konsulentuppgift i egentlig mening. Det måste där- för konstateras att barnavårdsombudet med hänsyn till sina uppgifter intar

• Sida 83
•  Original

en annan ställning än de konsulenter, varom här är fråga. Å andra sidan bör självfallet barnavårdsombudet för att rätt kunna utöva sin verksamhet noga följa utvecklingen på socialvårdens och speciellt då barnavårdens om- råde och att i sitt praktiska arbete skaffa sig goda personkontakter och personkännedom. Det råder med hänsyn härtill inte någon tvekan om att barnavårdsombudens inträde i länskonsulentorganen skulle vara till be- stämd fördel för ombudens eget arbete. För de i organet verksamma kon- sulenternas del är barnavårdsombudets stora kännedom om person- och lokalförhållanden säkert av värde. Även här griper ej sällan olika vårdpro- blem in i varandra. De ständiga inbördes kontakter med informationer under hand i det löpande arbetet, som utredningen funnit så värdefulla och som bäst torde kunna uppnås genom att all social konsulentverksamhet samordnas i en organisation, spelar uppenbarligen samma roll för barna- vårdsombuden i deras verksamhet. Att redan i nuläget barnavårdskonsulent och barnavårdsombud har att intimt samarbeta med varandra har ju även instruktionsvägen fastslagits.

Barnavårdsombuden i de län, där tjänster som sådana finns inrättade, är för närvarande anställda av vederbörande länsförbund av barnavårds- nämnder och avlönas genom bidrag av Allmänna Barnhuset och av lands- tingsmedel. Ett överförande av ombudstjänsterna till statliga länskonsu- lentorgan förutsätter dock att även uppgiften att förmedla fosterhem lämp— ligen bör anses kunna vara en statlig uppgift vid sidan av den kommunala förmedlingsverksamhet, som utövas av barnavårdsnämnderna. Enligt ut- redningens mening kan någon tvekan härom inte råda. Utredningen har tidigare hävdat att rådgivning och tillsyn inom socialvården även framdeles är en statlig angelägenhet. Biståndet åt barnavårdsnämnder och andra då det gäller att förmedla fosterhem åt ofta svårplacerade barn och ungdomar måste i lika hög grad kunna vara en statens uppgift. Det räcker för övrigt med att här erinra om dels att beslutet år 1947 om ett återinrättande av barnavårdsombudstjänsterna synes ha föregåtts av ett departementsutta— lande att man inte var beredd att _ för att effektivisera den då eftersatta fosterhemsförmedlingen _ förorda en utökning av antalet statliga barna- vårdsassistenter och dels att det författningsenligt åligger barnavårdskon- sulent att i län, där särskilt barnavårdsombud inte finns anställt, biträda barnavårdsnämnderna och _ i mån av tid _ även annan med att anskaffa fosterhem.

Att Allmänna Barnhuset redan i 1930—talets början kom att bli den som tog det betydelsefulla initiativet till att inrätta en kvalificerad förmedlings- organisation på länsplanet sammanhängde självfallet med att barnhuset med sin på fosterbarnsvården allmänt inriktade verksamhet ägde de eko- nomiska förutsättningarna för att realisera denna organisation, statens hjälp förutan, och får därjämte ses mot bakgrunden av den omläggning av barnhusets arbetsuppgifter, som påkallades av tillkomsten av 1924 års barnavårdslag.

• Sida 84
•  Original

Att flertalet landsting gått samman med Barnhuset då det gällt att eko- nomiskt säkerställa barnavårdsombudens verksamhet sammanhänger själv- fallet med ombudens betydelsefulla förmedlingsuppgifter på landstingens barnhem. Som nyss återgivits har barnhusdirektionen för övrigt bl. a. dis- kuterat förslaget om att barnavårdsombuden skulle landstingsanställas. Enligt utredningens mening bör emellertid inte den ekonomiska frågan få spela någon avgörande roll vid valet av den lämpligaste huvudmannen. En omsorgsfullt handhavd verksamhet från barnavårdsombudens sida är ett betydande samhällsintresse, var än verksamheten bedrivs.

Utredningen är emellertid angelägen understryka att en anknytning av barnavårdsombudens hittillsvarande verksamhet till länskonsulentorganet inte får innebära att Allmänna Barnhusets stimulerande insatser bland om— buden upphör eller stagnerar. Det är tvärtom av den största vikt att direk— tionen även framdeles bl. a. samlar ombuden till möten för diskussion av fosterhemsförmedlingsverksamheten. Vidare bör här betonas betydelsen av att Barnhusets direktör även allt framgent genom personliga besök med om— buden diskuterar arbetets olika sidor och även samarbetet mellan ombuden inbördes.

Vad angår barnavårdsombudets ställning inom det tilltänkta länsorganet vill utredningen knyta an till utredningens tidigare uttalande att man _ åtminstone under en förhållandevis lång övergångstid _ som regel bör räkna med att en viss specialisering inom konsulentorganet blir nödvän— dig med hänsyn till vederbörande konsulents tidigare sysslor, även om åtskilliga ärenden av sammansatt beskaffenhet skall i stigande omfattning kunna handläggas av en av konsulenterna efter samråd i förekommande fall med annan konsulent. Vad särskilt angår den fosterhemsförmedlande verksamheten är det utredningens uppfattning _ och utredningen kan i detta avseende hämta stöd av erfarenheterna från familjeprincipens till- lämpning på det kommunala planet —— att anskaffandet av goda fosterhem är en uppgift av speciell beskaffenhet vid sidan av konsulenternas göromål, vilken med största fördel bör fullgöras av en särskild befattningshavare, även .i fortsättningen förslagsvis benämnd barnavårdsombud. Att övriga tjänstemän i länsorganet därmed skulle stå helt utanför denna verksamhet är självfallet inte meningen. Genom de dagliga kontakterna inom länsor- ganet utväxlas samtliga tjänstemän emellan erfarenheter och upplysningar av värde för de fortsatta uppgifterna inom de olika vårdområdena, genom ett gemensamt aktsystem får envar tjänsteman tillgång till den utredning, som annan befattningshavare tidigare kan ha utfört rörande vårdtagaren och dennes familj osv.

• Sida 85
•  Original

XI. Sammansättningen av länsorganet för den sociala konsulentverksamheten

Socialvårdskonsulentutredningen har ovan funnit sig i rationaliseringssyfte höra förorda en samordning av den regionala konsulentverksamheten på socialvårdens område inom ett särskilt konsulentorgan för varje län samt ett överförande till detta organ av den fosterhemsförmedling, som nu om— besörjes av barnavårdsombuden inom flertalet län.

Behovet av den konsulentverksamhet, varom nu är fråga, växlar själv- fallet i hög grad inom olika län. Länens folkmängd, ytvidd och antalet kom- muner i varje län är inte ensamt avgörande för arbetets omfattning inom ifrågavarande vårdområden. Såsom utredningen tidigare framhållit är här- för också bestämmande sådana i detta sammanhang mera svåruppskattade faktorer, såsom det allmänna sysselsättningsläget och förekomsten av spe- ciella tätorts— eller glesbygdsproblem av social karaktär. Inte minst inver- kar här socialvårdens personella resurser ute i kommunerna.

En å Bilaga A återgiven översikt av personalstaterna inom de regionala konsulentorganisationerna ger vid handen att för närvarande finns anställ- da tretton socialvårdskonsulenter, tjugofem barnavårdskonsulenter, fyrtio- nio nykterhetsvårdskonsulenter och nykterhetsvårdsassistenter samt sex eftervårdskonsulenter för ungdomsvårdsskoleelever jämte socialstyrelsens konsulent för fosterhemsanskaffning och vissa eftervårdsuppgifter. För överskådlighetens skull har även redovisats de tjugoett barnavårdsombud, till vilkas verksamhet Allmänna Barnhuset bidrar. _ Påfallande är utan vidare den stora skillnaden mellan antalet socialvårdskonsulenter och anta— let nykterhetsvårdstjänslemän (konsulenter och assistenter).

Såsom tidigare betonats torde man kunna utgå från att under en för- hållandevis lång övergångsperiod de olika vårdområdena av naturliga skäl kommer att i länskonsulentorganet närmast företrädas av de' dittillsvarande konsulenterna inom respektive områden, även om en successiv samman- smältning av verksamheten inom länsorganet på allt sätt bör stimuleras. Genom att fristående ta i beaktande de nuvarande olika konsulentgrupper- nas numerär och uppskattade arbetsbelastning synes man kunna skapa sig en förhållandevis god utgångspunkt för en beräkning av det aktuella per- sonalhehovet inom länskonsulentorganen. Att vid denna beräkning hänsyn även bör tas till de nya formerna för den samlade konsulentverksamheten inom ett gemensamt organ är självfallet.

Det bör redan här sägas att utredningen inte i första hand eftersträvat

• Sida 86
•  Original

en rationalisering, syftande till en minskning av den nu verksamma konsu- lentpersonalen totalt sett. Rationaliseringen har i stället ansetts böra som huvudändamål ha att effektivisera den sociala rådgivnings- och tillsyns- verksamheten, vartill kommer att konsulentorganet ju övertar de service- uppgifter, som hittills ålegat eftervårdskousulenterna och barnavårdsom— buden.

Utredningen har i anslutning till vad nyss anförts ansett sig lämpligen höra i detta skede av undersökningen uppta till fristående behandling frå— gan om socialvårdskonsulentorganisatiouen mot bakgrunden av framförda krav på en utökning av antalet konsulenter m.m.

1. Behovet i och för sig av en förstärkning av socialvårds- konsulentorganisationen

Inledningsvis vill utredningen erinra om att enligt 1918 års riksdagsbeslut antalet socialvårdskonsulenter och konsulentdistrikt skulle vara åtta. Redan år 1919 utökades emellertid detta antal till nio genom att de två nordligaste distrikten enligt 1918 års beslut uppdelades på tre distrikt, vart och ett om— fattande två län. År 1945 erhöll konsulentorganisationen den omfattning som den alltjämt har. Den utökades då till tretton konsulenter och konsu— lentdistrikt. Enda ändringen som därefter genomförts är att stationerings- orten för konsulenten i 12:e distriktet är 1962 flyttades från Östersund till Härnösand.

Beträffande Gotlands län har numera föreskrivits, att de på socialvårds- konsulent ankommande åliggandena och befogenheterna skall fullgöras, såvitt de avser barnavård, allmänna barnbidrag, bidragsförskott och utfyll- nad av vissa underhållsbidrag av barnavårdskonsulenten hos länsstyrelsen och, såvitt angår övriga frågor, av byrådirektören på socialstyrelsens social- vårdsbyrå.

Den nuvarande distriktsindelningen, distriktens folkmängd, antalet kom- muner inom varje distrikt samt distriktens ytvidd framgår närmare av sammanställningen på s. 14, till vilken utredningen hänvisar. En jämfö- relse i nu angivna avseenden mellan de skilda konsulentdistrikten visar i sin helhet starkt divergerande tal.

I den sammanfattning rörande uttalanden och förslag i skilda samman— hang i fråga om den regionala konsulentverksamheten på socialvårdens område, som utredningen lämnat i ett tidigare avsnitt, har utredningen även uppehållit sig vid de vid olika tidpunkter framförda kraven på en ök- ning av distriktens antal. Här skall endast i korthet erinras om vissa utta- landen i denna riktning.

Socialvårdskommittén ansåg att en fortlöpande övervakning av kom- munernas socialvårdande verksamhet även i fortsättningen borde ankomma

• Sida 87
•  Original

på länsstyrelsen och denna övervakning skulle intimt förenas med rådgiv- ning och upplysning. Enligt kommittén brast det därvidlag. Socialvårds- konsulenterna hade på sina håll för stora distrikt för att kunna hinna med sina uppgifter.

Barnavårdskommittén ställde den frågan om socialvårdsuppgifterna kräver en konsulent i varje län. Socialvårdskonsulenternas arbetsbörda hade inte minskats, även om kommunsammanslagningcn i och för sig med- fört lättnad i konsulenternas arbete. De kommunala socialorganen måste beredas ökat stöd i form av upplysningar och råd av sakkunniga tillsyns- ljänstemän, vilka måste vara beredda och ha tid att med kommunala för- troendemän och tjänstemän ur allmänt sociala synpunkter genomdiskutera såväl lagens tolkning, lämpliga arbetsmetoder och dylikt som också sär- skilda, mera svårbedömda fall. Även om det var möjligt att arbetet komme att begränsas till följd av de sociala reformerna med åtföljande standard— höjningar, hade i gengäld uppgifterna i andra hänseenden vuxit och an- språken skärpts. Kommittén påtalade det förhållandet att konsulenten i vissa distrikt endast vart tredje år hinner besöka varje barnavårdsnämnd och socialnämnd för allmän inspektion. Det var enligt kommitténs mening ytterst angeläget med ett årligt besök hos samtliga kommuner i distriktet och konsulenten borde beredas tid att delta i den värdefulla kursverksam— heten för barnavårds- och socialnämnderna. Kommittén höll med bestämd— het före »att ett tillfredsställande handhavande av socialvårdskonsulentens uppgifter i alla eller nästan alla län kräver att en befattningshavare med de kvalifikationer, som de nuvarande socialvårdskonsulenterna äger, helt eller i allt väsentligt ägnar sin tid åt sagda uppgifter».

Socialstyrelsen har vid åtskilliga tillfällen påyrkat en utökning av anta- let socialvårdskonsulenter. Sålunda föreslog styrelsen år 1944 att antalet konsulenter skulle ökas med fyra till tretton. Detta blev också _ som nyss antytts _. statsmakternas beslut påföljande. år. Socialstyrelsen framlade därefter i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 augusti 1954 ett nytt förslag i frågan. I denna framställning konstaterar styrelsen att socialvårdens ut- veckling efter 1945 medfört en allt större arbetsbörda för konsulenterna, samt erinrade om att styrelsen i olika sammanhang framhållit angelägen- lieten av att varje län erhåller en egen socialvårdskonsulent. Utvecklingen i fråga om socialvården har _ anförde socialstyrelsen vidare _ ställt ökade krav på konsulenternas rådgivnings- och upplysningsvrrksamhet inte bara i förhållande till socialvårdsorganen utan även för allmänhetens del. Efter att ha redogjort för konsulenternas expeditions- och reseverksamhet under ett par jämförelseår betonade socialstyrelsen att samtliga konsulenter i av— sevärd omfattning även har att besvara telefonförfrågningar samt att mot- taga ofta mycket tidskrävande besök av hjälpsökande och representanter för kommunala socialvårdsmyndigheter. I avvaktan på slutligt ställnings- tagande från statsmakternas sida till bl. a. förslaget till lag om socialhjälp

• Sida 88
•  Original

hade socialstyrelsen inte tidigare gjort framställning om fortsatt utökning av antalet konsulentdistrikt. Konsulernternas alltför stora arbetsbelastning i de olika distrikten och de härav följande svårigheterna att driva en effek- tiv, fortlöpande rådgivning och tillsyn beträffande skilda socialvårdsupp- gifter »gör emellertid numera en förstärkning av konsulentverksamheten oavvisligen nödvändig». Styrelsen ville dock i rådande läge begränsa sig till en partiell distriktsutökning och föreslog samtidigt viss ändring i distrikts- indelningen. Såsom ovan anmärkts har likväl någon ändring av organisa- tionen inte ägt rum sedan år 1945.

Innan utredningen tar slutlig ställning till frågan om det nuvarande an- talet socialvårdskonsulentbefattningar kan anses tillräckligt för att man skall kunna tillfredsställande bemästra konsulenternas instruktionsenliga arbetsuppgifter, kan det vara av visst värde att redovisa några siffror, som återfinns dels i barnavårdskommitténs betänkande och dels i de samman- ställningar av socialvårdskonsulenternas årsrapporter, som socialstyrelsen upprättar.

Barnavårdskommittén konstaterade i fråga om socialvårdskonsulenter— nas arbetsbörda, att denna ökat väsentligt på senare tid. Konsulenternas totala antal ärenden _ muntliga förfrågningar oräknade _ hade 1954 upp- gått till ett antal som med ungefär 18 % översteg antalet är 1949. Kommit- tén hade funnit att ökningen låg på ärenden som inkommit från statliga myndigheter och syntes betingad av att konsulenternas yttranden inhäm- tades i vidgad omfattning.

Enligt nyssnämnda sammanställningar, vilka från och med år 1954 upp— lagts mera detaljerat än tidigare, inkom nämnda år till konsulenterna sam— manlagt 10183 ärenden. Motsvarande siffra var för år 1961 20 075. Av dessa ärenden kom år 1954 7 074 från statlig myndighet, medan år 1961 detta var fallet med 16144 ärenden. Från socialvårdsorgan emanerade under samma båda är 1 885 resp. 2 725 ärenden, under det att antalet från enskilda inkomna diarieförda framställningar utgjorde 725 resp. 948.

Av sammanställningarna framgår vidare, att antalet år 1954 från social- vårdskonsulenterna utgående skrivelser uppgick, till statliga myndigheter 4 638, till socialvårdsorgan 2 518, till enskilda 765 och till »övriga» 331. Mot- svarande tal utgjorde år 1961 5 815, 4461, 803 resp. 343. Vidare må näm- nas att antalet kommunbesök utom resplanen hållit sig relativt konstant eller sammanlagt omkring 1000 per år. Av lätt insedda skäl förekommer beträffande samtliga nu angivna uppgifter stora variationer om man jämför de olika konsulentdistrikten med varandra. Slutligen kan påpekas att de skilda talen allmänt visar sig i stort sett kontinuerligt stiga under de mel- lanliggande åren 1955—1960.

Även om utredningen är medveten om att sammanfattningar av detta slag endast kan tillmätas ett relativt begränsat värde som mätare av arbets-

• Sida 89
•  Original

89 bördans faktiska omfattning, torde dock den allmänna tendensen vara uppenbar.

Som en kommentar till det redovisade materialet vill socialvårdskonsu- lentutredningen framhålla, att den kraftiga ökningen av antalet från stat- liga myndigheter inkomna ärenden — till den del dessa inte endast avser bl. a. meddelanden av skilda stag utan frågor som kräver särskild hand- läggning —— självfallet till stor del sammanhänger med de successiva refor- merna på socialförsäkringens område. Då de statliga myndigheterna i endast mindre omfattning torde använda sig av annan form än den skrift- liga för sina meddelanden eller uppdrag till konsulenterna, återspeglar de återgivna siffrorna säkerligen i hög grad de faktiska förhållandena. Vad angår motsvarande uppgifter i fråga om det antal ärenden, som under åren inkommit från socialvårdsorgan och från enskilda, torde dessa däremot vara i hög grad missvisande i nu förevarande sammanhang. I socialstyrel- sens ovan återgivna framställning år 1954 till Kungl. Maj:t betonade sty- relsen att samtliga konsulenter i avsevärd omfattning har att besvara tele— fonförfrågningar från kommunala myndigheter och enskilda hjälpsökande och att motta ofta tidskrävande besök. Detta påpekande bestyrkes och un- derstrykes starkt av socialvårdskonsulenterna i deras enkätsvar till utred- ningen.

Utredningen har tidigare i detta betänkande hävdat behovet även i fort- sättningen av en viss tillsyn av den lokalt arbetande socialvården vid sidan av en rådgivningsverksamhet, som dock alltmera måste komma att domi— nera konsulenternas uppgifter.

Utredningen har vidare pekat på att även om man självfallet har att räkna med en successivt förbättrad tillgång ute i kommunerna på socionom- utbildade tjänstemän kommer ändå under en lång följd av år att på många håll kvarstå en kännbar brist på utbildad personal. Erfarenheten har dess- utom allmänt visat att förfrågningarna hos konsulenterna från de kommu- nala socialvårdsorganen rörande tolkningen av gällande författningar eller om råd i komplicerade vårdfall och annat visat en tydligt stegrad frekvens även från kommuner med utbildade socialvårdstjänstemän.

I ett tidigare avsnitt av detta betänkande — s. 66 of. —— har utredningen sammanfattat vissa uttalanden av socialvårdskonsulenterna, som av ut- redningen ombetts att söka besvara den i direktiven ställda frågan, vilka av konsulenternas arbetsuppgifter »som alltjämt bör finnas kvar». Mot bak- grunden av bl. a. dessa uttalanden har utredningen funnit fullgoda skäl tala för ett bibehållande i allt väsentligt av nuvarande grunder för en stat- lig insyn på socialvårdens område.

Socialvårdskonsulenternas distrikt är av starkt växlande omfattning så- väl vad avser ytvidd och folkmängd som i fråga om antal primärkommuner. Som utredningen förut påpekat inverkar självfallet även andra, mera svår- bedömbara faktorer i hög grad på konsulentverksamhetens omfattning.

• Sida 90
•  Original

När kravet på inrättandet av i princip en konsulentbefattning i varje län vid skilda tillfällen framförts, har väl i första hand härför varit bestäm- mande uppfattningen om ett på olika sätt klart dokumenterat behov av en vidgad verksamhet för konsulenterna samt nödvändigheten för dessa att ha tid till att närmare tränga in i sammansatta vårdproblem och ägna större omsorg åt rådgivning och tillsyn än vad med de nuvarande konsulentdi- striktens omfattning låter sig göra. Konsulenternas egna uttalanden be- styrker samstämmigt den tidsnöd som till men för enskilda vårdbehövande ofta präglar konsulentens arbete. Inte minst har man här tryckt på de allt- mer brännande problem som åldringsvärden _ och då måhända främst den slutna vården —_ ger upphov till.

Men även en annan sida av saken måste enligt socialvårdskonsulentut- redningen här beröras. Utredningen syftar på det förhållandet att åtskilliga länsstyrelser för närvarande har att anlita en konsulent, som är bosatt å residensorten i det andra län som ingår i konsulentens distrikt. I endast tre distrikt har konsulenten att verka i ett län; så är förhållandet med Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län.

Länsstyrelsen är konsulentens huvudsakliga arbetsgivare även om social- styrelsen är konsulentens huvudman. En av förutsättningarna för att en länsstyrelse skall kunna tillfredsställande handlägga socialvårdsärendena är ett intimt, så gott som dagligt samarbete med konsulenten. Något sådant är självfallet uteslutet, då det gäller länsstyrelser som har sin konsulent sta- tionerad i grannlänet. Utredningen har sig väl bekant, att missnöjet med rådande förhållanden är stort bland de länsstyrelser, vilkas direkta kontak- ter med sina konsulenter begränsas till kortvariga konsulentbesök med för- hållandevis avsevärda tidsintervaller. Det kan självfallet inte läggas konsu- lenten till last men är icke förty ett faktum att det län, där konsulenten inte är stationerad, allmänt sett av naturliga skäl ofta blir mindre väl tillgodo- sett. Tiden räcker ej till.

Av vad utredningen nu anfört får enligt utredningens mening anses klart framgå, att socialvårdskonsulenternas nuvarande verksamhet för att kunna tillfredsställande fullgöras i princip kräver en konsulent i varje län. Detta behov måste _ fristående bedömt — betecknas som varaktigt.

2. Behovet av konsulentpersonal i avseende å övriga vårdområden

l överensstämmelse med vad utredningen ovan anfört i anslutning till upp- skattningen av behovet av kvalificerad personal för att närmast fullgöra de uppgifter inom det tilltänkta länsorganet, som nu åvilar socialvårdskonsu— lent, ämnar utredningen i det följande överväga motsvarande spörsmål be— träffande övriga hithörande vårdområden.

• Sida 91
•  Original

A) Vad då först angar de med barnavårdskonsulentbefattningarna före- nade uppgifterna vill utredningen erinra om att man vid inrättandet år 1945 av befattningarna som barnavårdsassistent. — numera barnavårdskonsulent — utgick från att assistenterna, vid sidan av sin verksamhet beträffande i främsta rummet barnavårdsanstalterna och fosterbarnsvården, skulle i mån av tid dessutom bedriva bl.a. t'osterhemsförmedling. Såsom utredningen i olika sammanhang anfört visade det sig snart att assistenternas möjlig— heter att förmedla fosterhem var synnerligen begränsade med hänsyn till övriga tjänsteåligganden, varför befattningarna som barnavårdsombud maste återinrättas.

Tyngdpunkten i barnavårdskonsulenternas arbete ligger således i rådgiv- ning och tillsyn beträffande barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Verk- samheten på dessa näraliggande vårdområden har erfarenhetsmässigt visat sig vara både tidsödande och i hög grad nödvändig. Från säväl socialstyrel- sens som åtskilliga konsulenters sida har man i olika sammanhang uttryckt önskemål om att konsulenterna borde beredas möjlighet att i högre grad än vad som ofta visat sig vara fallet ägna sig åt tillsyn och rådgivning i nu angivna avseenden.

Tidigare har redogjorts för de uppgifter — utöver de båda nyssnämnda —— som barnavårdskonsulenten instruktionsenligt har att handlägga. Då det ur olika synpunkter ansetts vara av intresse att närmare få klarlagt, i vilken omfattning länsstyrelserna med stöd av 1 5 första stycket första att-satsen i den för barnavårdskonsulenternas verksamhet gällande kungörelsen sta- digvarande använder sig av dessa konsulenter antingen som föredragande eller eljest som biträde vid handläggningen inom länsstyrelserna av åren- den rörande barnavård, har utredningen tillskrivit länsstyrelserna med en begäran om besked i detta hänseende.

Sammanfattningsvis kan sägas, att barnavårdskonsulenterna i endast för— hållandevis begränsad omfattning förordnats att vara länsstyrelseföredra— gande. Som en av anledningarna till denna restriktivitet har någon gång an- givits den omfattning som konsulenternas verksamhet i praktiskt arbete an— tagit. ] femton länsstyrelser föreligger överhuvudtaget inte någon föredrag- ningsskyldighet för dessa konsulenter.

Antalet ärendegrupper, däri bai'nzn'årdskonsulenterna utsetts att vara föredragande, skiftar starkt och föredragningsskyldigheten omfattar i här berörda fall i huvudsak ansökningar om äktenskapsdispenser, länsstyrel— sernas granskning av barnbidragen, granskningen av beslut om utbetalade bidragsförskott samt länsstyrelsernas verksamhet beträffande barnavårds- anstalterna och fosterbarnsvården. I ett län har barnavårdskonsulenten satts att vara föredragande i bl. a. vissa ärenden enligt 595 barnavårdslagen samt kungörelsen om fosterbarnsvård och stadgan för barnavårdsanstalter.

Barnavårdskonsulenterna biträder länsstyrelserna med stöd av nu ifråga- varande bestämmelse på annat sätt än som föredragande i mycket växlande

• Sida 92
•  Original

omfattning. ] huvudsak avser detta biträde handläggning av underställnings- ärenden enligt barnavårdslagen, den yttre granskningen — oftast tillsam- mans med socialvårdskonsulenten av barnbidragen, inkomna klagomål från enskilda rörande barnavård, haudräckningsärenden, äktenskapsdispen- ser samt vissa arvsfondsärenden. ! ett fall har upplysts att konsulenten handhar granskningen av barnavårdsmännens arbete, i ett annat att _ i den män så kan ske utan att barnavårdskonsulentens övriga åliggaden eftersätts » konsulenten skriver protokoll i ärenden rörande omhänderta- gande för samhällsvård.

l anslutning till nu lämnade uppgifter anser sig utredningen kunna uttala den uppfattningen att ett överförande av barnavårdskonsulenternas verk- samhet till ett länskonsulentorgan inte skulle komma att _— allmänt sett —— för länsstyrelsernas del medföra några olägenheter för det inre länsstyrelse- arbetet på barnavårdens område. Bortsett från den omständigheten att det övervägande antalet länsstyrelser avstått från att nyttja barnavårdskonsu- lenterna som föredragande, är att märka att konsulenternas biträde, sådant detta här sammanfattningsvis angivits, till huvudsaklig del inte avser annat än sådana konsulentuppgiflcr, som konsulenten även skulle komma att »medföra» till länskonsulentorganet.

För barnavårdskonsulenternas nära kontakter med landstingens barn- hemsdirektioner spelar det självfallet ingen roll om barnavårdskonsulenten har sitt arbete förlagt till länsstyrelsen eller om konsulentens uppgifter i fortsättningen kommer att fullgöras genom ett länsorgan för den samlade sociala expertisen. Dessa kontakter tar sig ofta den formen att konsulenten tillsammans med vederbörande läkare från tid till annan på direktionssam- inanträdena redogör för klientelet på barnhemmen. Vidare biträder barna— vårdskonsulenten i stigande omfattning landstinget med bl. a. utredning och yttranden i ärenden om landstingshidrag till kvalificerade fosterhem.

Enligt utredningens uppfattning har man otvivelaktigt att räkna med att ett överförande till ett länskonsulentorgan av de uppgifter av konsulentna— tur, som för närvarande fullgöres av barnavårdskonsulent, kommer att i huf vudsak kräva en befattningshavares arbetsinsats.

B) Beträffande de uppgifter, som för närvarande instruktionsenligt åvilar nykterhetsvårdskonsulenterna och nykterhetsvårdsassistenterna, är till en början att märka att dessa tjänstemäns anknytning till en regional lekman- nanämnd — länsnykterhetsnämnden — ger dem en särställning i förhållan— de till de kategorier konsulenter, som det här i övrigt är fråga om. Vad sär— skilt angår nykterhelsvårdskonsulenten gäller ju att han skall vara läns— nämndens sekreterare samt föredragande inom nämnden, vid sidan av den direkta konsulentverksamheten.

Efter länsnykterhetsnämndernas tillkomst med ingången av år 1939 har en successiv upprustning på personalsidan ägt rum. Från och med budget-

• Sida 93
•  Original

aret 1954/55 erhöll varje länsnämnd en heltidsanställd tjänsteman, dock med undantag för Gotlands län, där deltidstjänst inrättades. Den tidigare benämningen ombudsman ändrades då till nykterhetsvårdskonsulent. Tjäns- ter som nykterhetsvårdsassistenter tillkom i flertalet län och kanslipersona— len utökades. Numera t'inns —— Soili ovan anförts _ tillsammans 49 konsu- lenter och assistenter. Stockholms stad saknar motsvarighet till länsnykter- hetsnämnd. Någon fristående statlig konsulentorganisation på detta område finns ej heller där.

Befattningarna som nykterhetsvårdsassistent fördelar sig på följande sätt inom de olika länen: ] vart och ett av Stockholms, Östergötlands, Malmöhus och Älvsborgs län är anställda två assistenter. Uppsala, Gotlands och Ble— kinge län saknar assistenter, medan envar av övriga länsnämnder har en assistent. Ytterligare utökning av nykterhetsvårdskonsulenternas organisa— tion har inte aviserats i 1963 års statsverksproposition. Något utrednings— förslag, innebärande en allmän förstärkning av denna organisation, före— ligger inte heller såvitt för utredningen är bekant.

När nykterhetsvårdsutredningen diskuterade olika alternativ för en en- ligt utredningens mening önskvärd samordning av den regionala konsulent— verksamheten på socialvårdens område, ansåg utredningen att en dylik åt- gärd otvivelaktigt skulle öppna möjligheter till besparingar genom rationa- liseringsåtgärder. Det bör emellertid framhållas anförde utredningen vi- dare att man i den inom länsnykterhetsnämndens ram bedrivna konsu- lentverksamheten allmänt synes ha svårigheter att medhinna uppgifterna på detta område. Det har sålunda omvittnats att verksamheten alltför myc- ket måste begränsas till åtgärder i fall av påträngande natur, medan vik- tiga sidor av nykterhetsvården. såsom förebyggande åtgärder och eftervård, inte kunnat ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Möjligheterna till besparingar i fråga om kvalificerad personal syntes därför nykterhetsvårdsutredningen osäkra.

Såsom utredningen ovan anfört har utredningen, för att få en ungefärlig uppfattning om det totala konsulentbehovet i ett länsorgan i inledningsske- det. ansett sig lämpligen böra fristående bedöma motsvarande behov inom de nuvarande konsulentorganisationerna och låta det samlade resultatet av dessa överväganden påverka det slutliga ställningstagandet. Vad angår den kvalificerade personalen inom länsnykterhetsvården _— konsulenter och assistenter # anser socialvårdskonsulentutredningen att man för närvaran— de inte bör kräva en ytterligare förstärkning av denna personal. Vid en be- räkning av arbetskraftsbehovet i det tilltänkta länskonsulentorganet bör hänsyn tas till detta förhållande.

C) Vad härefter angår eftervärdskonsutenterna, d. v. s. de sex konsulen- terna för eftervården vid skolor, tillhörande barna- och ungdomsvården, har socialvårdskonsulentutredningen överlagt med den år 1961 tillsatta ut—

• Sida 94
•  Original

redning, som har till uppgift att pröva frågan om effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. I anslutning härtill får socialvårdskonsnlentutredningen anföra följande.

Enligt vad som framhållits av 1961 års utredning och som kommer att av nämnda utredning utförligt redovisas i särskild ordning, har eftervårdskon- sulenternas översiktliga och allmänt planerande arbetsuppgifter för den öppna vårdens effektivisering kommit att skjutas i bakgrunden. Konsulen- terna har huvudsakligast blivit skolorna behjälpliga med att anskaffa bo— stad och arbete åt elev utanför skola samt med att bereda sådan elev över- vakning och ekonomiskt bistånd.

Med utgångspunkt från utredningens intentioner kommer vid ett över— förande på ett länskonsulentorgan av eftervårdskonsulenternas arbetsupp- gifter detta organ att främst bli inkopplat på allmänna åtgärder för en effek— tivisering av ifrågavarande vårdform i sambaan med skolornas planlägg— ning av verksamheten med anskaffande av lämpliga familjevårdshem för elevers vård utom skola. Beträffande arbetet med de enskilda elevernas vård— problem synes avsikten enligt berörda utrednings mening vara att de olika skolorna skall i stort sett genom egna bet'attningshavare kunna vidta er- forderliga behandlingsåtgärder beträffande elever i enskilda hem, belägna på relativt kort avstånd från vederbörande skola.

Att ens tillnärmelsevis bedöma i vilken utsträckning ett genomförande av 1961 års utrednings förslag i nu angivna avseenden kommer att i och för sig påverka behovet av arbetskraft för ett tillfredsställande fullgörande av eftervårdskonsulenternas åligganden är självfallet inte möjligt. Vid behand— lingen senare av länskonsulentorganens personalbehov kommer socialvårds- konsulentutredningen emellertid att —— med utgångspunkt från eftervårds- konsulenternas nuvarande organisation —— söka ta skälig hänsyn till de vård- nppgifter, som denna konsulentgrupp nu fullgör.

D) Beträffande slutligen de nuvarande barnavårdsombuden har utred- ningen ovan (s. 82 of.) föreslagit att ombudens verksamhet inordnas i resp. konsulentorgan men att ombuden i fortsättningen skall i huvudsak alltjämt fullgöra sina speciella uppgifter på t'osterhemsförmedlingens område. Med hänsyn till vunna erfarenheter kan man enligt utredningens mening för samtliga läns del _— bortsett från Gotlands län __ räkna med ett behov av ett ombud för varje län.

Ett successivt genomförande av familjeprincipen inom konsulentorga- net innebär självfallet ökade möjligheter för ett bedömande efter någon tid av det samlade behovet på längre sikt av kvalificerad arbetskraft samtidigt som olika vårdområden alltmer kommer att tillgodoses efter lika grunder. I tider då kravet på uppmärksamhet från den sociala länsexpertisens sida ökar inom ett vårdområde, medan samtidigt läget inom ett annat område av skilda anledningar måhända påkallar mindre insatser, innebär därjämte

• Sida 95
•  Original

en samordnad konsulentverksamhet en smidig arbetsform i jämförelse med vad under rådande förhållanden är möjligt.

4. Personaluppsättningen inom länsorganen

l överensstämmelse med de synpunkter på det aktuella personalbehovet, som utredningen i det föregående redovisat i fråga om de olika vårdområ- dena, samt med beaktande av andra i sammanhanget relevanta förhållanden har utredningen tänkt sig konsulentbefattningarnas och barnavårdsombuds- tjänsternas antal och fördelning på de olika länen i enlighet med vad upp- ställningen å Bilaga B utvisar. Uppställningen föranleder utredningen till följande kommentarer.

För Stockholms stads vidkommande har utredningen — i överensstäm- melse med vad nu är fallet —— ej heller i fortsättningen räknat med statens medverkan på konsulentplanet i fråga om nykterhetsvården; något barna— vårdsombud torde lika litet böra där tillsättas. Däremot bör vid länsorga- nets dimensionering hänsyn tas till det bortfall av de båda där inrättade eftervårdskonsulenttjänsterna, som utredningen förordat, samt till de öka- de arbetsinsatserna inom socialvårdskonsulentens nuvarande verksamhets- område, som allmänt torde anses motiverade.

Avvecklingen av de övriga fyra eftervårdskonsulenttjänsterna har inte av utredningen bedömts böra i annan män påverka det totala personalbehovet inom konsulentorganen i övrigt än i fråga om dimensioneringen av länsorga- nen i Matmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

• Sida 96
•  Original

För Gotlands läns del gäller som tidigare framhållits för närvarande, att byrådirektören på socialstyrelsens socialvårdsbyrå skall fullgöra vissa på statens socialvårdskonsulent ankommande uppgifter. Tillkomsten av ett konsulentorgan i detta län försvarar självfallet i och för sig ett bibehållande av nämnda uppdrag. Med hänsyn emellertid till betydelsen för den centrala myndigheten på socialvårdens område av en värdefull direktkontakt med de regionala vårdbestyren anser utredningen det mycket önskvärt om även efter tillkomsten av ett konsulentorgan någon anordning kan träffas som i en eller annan form ger möjlighet för socialstyrelsen att även i fortsättningen bere— das tillfälle att låta någon av verkets befattningshavare från och till deltaga i praktiskt fältarbete.

Det säger sig självt att det inte är möjligt att då det gäller en organisa- tion med ett så begränsat antal tjänster, som utredningens förslag till läns— konsulentorgan utgör, kunna ens tillnärmelsevis uppnå »rättvisa» de olika länen emellan vid graderingen av personalbehovet, Motsvarande svårigheter gäller ju inom åtskilliga andra områden av den statliga administrationen på det regionala planet och först erfarenheten får efter hand visa, i vilken omfattning en justering i ena eller andra riktningen bör göras. Det bör dock här framhållas att all konsulentverksamhet i själva verket står eller faller med konsulentens möjligheter att ägna erforderlig tid och kraft åt före— liggande uppgifter och att målmedvetet följa förloppet av en svårbemästrad vårdfråga. En nödvändig »iiilevelse» i ett komplicerat vårdfall, en fortlö- pande kontakt med vissa sociala nämnder, som visat sig vara i särskilt behov av information och vägledning, eller insatser — ofta på längre sikt — för att stimulera till kommunala initiativ i olika avseenden, är exempel på arbetsuppgifter som kräver mycken tid och som av denna anledning måste helt eller delvis eftersättas om arbetsfältet blir alltför omfattande.

Länsstyrelseutredningen föreslog på sin tid att i varje län skulle finnas två (i Gotlands län en) befattningshavare med uppgifter i huvudsak mot— svarande socialvårdskonsulentens, nykterhetsvårdskonsulentens och barna- vårdskonsulentens åligganden. ] sitt yttrande över detta förslag betonade socialstyrelsen att personalutrustningen föreföll vara i hög grad otillräcklig. Socialvårdskonsulentutredningens nu redovisade personalstat för länskon- sulentorganen visar att utredningen helt delat socialstyrelsens mening.

Chefstjänstemannen för länsorganet har utredningen som nämnts ansett böra lämpligen benämnas förste socialkonsulent. Övriga befattningshavare med konsulentuppgifter bör erhålla benämningen socialkonsulent och biträ- dande socialkonsulent. Utredningen har övervägt om inte titeln »social— assistent» bättre skulle lämpa sig för sistnämnda tjänstemannagrupp. Ehuru vissa skäl onekligen skulle kunna anföras till stöd härför, har utredningen ändock stannat för benämningen »biträdande socialkonsulent» av framför allt den anledningen att »socialassistent» allmänt brukas inom den kommu— nala förvaltningen och att det måste anses vara av bestämt värde för både

• Sida 97
•  Original

myndigheter och enskilda att länsorganets företrädare ute i bygderna får en ensartad benämning, som lätt skiljes från de kommunala socialvårdstjänste— männens.

Såsom utredningen nedan kommer att föreslå bör socialkonsulenterna lönegradsmässigt placeras i två grupper.

• Sida 98
•  Original

XII. Länsnykterhetsnämnderna och länskonsulentorganen

När socialvårdskonsulentutredningen i det föregående framlagt förslaget om ett länsorgan för den sociala konsulentverksamheten har utredningen helt bortsett från den omständigheten att nykterhetsvärdstjänstemännen _ kon— sulenten och assistenten — i motsats till de statliga konsulenterna inom övriga vårdområden är anknutna till en regional lekmannanämnd — läns- nykterhetsnämnden. Detta förhållande påkallar självfallet uppmärksam— het, under förutsättning att länsnykterhetsnämnderna även framdeles skall bestå.

Tidigare har erinrats om de förslag som från tid till annan framställts i fråga om länsnykterhetsnämndernas fortsatta verksamhet. När länsstyrelse- utredningen föreslog att nykterhetskonsulentens verksamhet skulle flyttas in i länsstyrelserna förutsatte utredningen att länsnykterhetsnämndens uppgifter skulle överföras på länsstyrelsen, som förstärktes med lekmän vid handläggningen av nykterhetsvårdsärendena. I annat sammanhang har man ansett sig kunna konstatera, att den nya nykterhetsvårdslagstiftingen omin- tetgjorde en lösning av nykterhetskonsulentfrågan på det sätt som läns— styrelseutredningen tänkt sig. I senare uttalanden — det gäller i första band 1957 års riksdagsrevisorer och nykterhetsvårdsutredningen —— har pläderats för länsnämndens avskaffande och sistnämnda utredning föreslog att den regionala nykterhetsvården borde omhänderhavas av ett länsorgan av kon— sulentkaraktär.

Man torde emellertid numera kunna utgå från ett bibehållande av läns- nykterhetsnämnderna i deras nuvarande form för åtminstone ett antal år framåt. Av årets statsverksproposition framgår nämligen att spörsmålet om länsnämndernas avskaffande av departementschefen inte ansetts böra tipp- tagas till slutlig prövning förrän bl.a. länsförvaltningsutredningen slutfört sitt uppdrag. I detta ingår att överväga i vilken omfattning de fristående länsorganens uppgifter skall kunna övertagas av länsstyrelsen, men det be- tonas att en första förutsättning för att länsnämnderna skall kunna inord- nas i länsstyrelsen är att lekmannamedverkan kan ordnas i länsstyrelsen. Med hänsyn till de synnerligen omfattande uppgifter, som lagts på länsför- valtningsutredningen, torde man sannolikt ha att räkna med ett förhållan- devis långvarigt utredningsarbete, innan ett eventuellt förslag om en dylik medverkan kan föreligga. Man har även att i detta sammanhang ta hänsyn till den innevarande vår tillsatta utredningen om en översyn av länsgrän— serna, vilket uppdrag enligt direktiven skall bedrivas jämsides med utred- ningen om länsförvaltningen.

• Sida 99
•  Original

Departementschefen anser däremot att det kan visa sig möjligt och önsk- värt att redan innan man tar ståndpunkt till eventuella ändringar i läns- förvaltningens organisation pröva socialvårdskonsulentutredningens kom- mande förslag även i den del som detta kan komma att beröra konsulent- verksamheten för nykterhetsvård.

Innan utredningen tar upp till närmare övervägande frågan om möjlig- heten av ett överförande till ett länskonsulentorgan av de arbetsuppgifter, som nu åvilar länsnykterhetstjänstemännen i deras egenskap av konsulen- ter, vill utredningen uttryckligen framhålla att nykterhetsvården måste bedömas såsom något väsentligt i nu förevarande sammanhang. Ett uteslu- tande av konsulentverksamheten inom detta vårdområde vid uppbyggandet av ett länsorgan med angivet syfte och arbetssätt skulle innebära en sådan begränsning av länsorganets uppgifter, att ändamålet med tillkomsten av länsorganet inte skulle uppnås i praktiken. Det står därför klart för ut- redningen, ntt en av förutsättningarna för att ett länskonsulentorgan skall kunna tillfredsställande fylla sina funktioner är att konsulentverk- samheten inom nykterhetsvården får ingå som en del av Iänsorganets upp- gifter. Därest detta inte befinnes realiserbart bör tanken på en samordning av denna verksamhet — så långt möjligt byggande på familjeprincipen — tills vidare få falla för att åter aktualiseras vid den tidpunkt då länsförvalt- ningsutredningen tagit ställning till frågan om ett införande av lekmanna— medverkan i länsstyrelserna vid handläggningen av ärenden om de s.k. administrativa frihetsberövandena.

Innan utredningen i det följande går att närmare söka ge svar på frågan om de praktiska möjligheterna för nykterhetsvårdskonsulenten att dela sin tid mellan fortsatt tjänstgöring i länsnykterhetsnämnden såsom nämndens sekreterare och som föredragande i denna samt att ingå som konsulent i ett länskonsulentorgan, vill utredningen erinra om »— och samtidigt under- stryka — nykterhetsvårdsutredningens ovan återgivna uttalande, att läns— nykterhetsnämnden haft ansenlig betydelse för nykterhetsvårdens utveck- ling. De intensifierade ansträngningarna i slutet av 1930-talet att genom tillskapandet av länsnämnderna ge stadga och stimulans åt nykterhets— vårdsarbetet ute i kommunerna har otvivelaktigt lett till värdefulla resultat.

Socialvårdskonsulentutredningen har emellertid vid sitt sysslande med dessa spörsmål alltmer kommit att dela nykterhetsvårdsutredningens upp— fattning, att konsulenten i allmänhet kommit att i stigande omfattning bli den i första hand agerande både ifråga om den allmänna inriktningen av länsnämndernas verksamhet och beträffande bedömandet av vad som i det enskilda fallet t'år anses påkallat från en länsnämnds sida.

För att få en uppfattning om vilka ärendegrupper, som för närvarande handläggs av länsnykterhetsnämnderna själva enligt de vid nämndernas sammanträden förda protokollen, har utredningen från några länsnämnder

• Sida 100
•  Original

under hand infordrat uppgifter härom och därvid även hemställt om ett an- givande av antalet ärenden av de skilda slagen. Då man inom de olika läns- nämnderna inte synes diarieföra ärendena efter samma plan har det inte varit möjligt att med någon större grad av säkerhet avgöra om nämnderna i mera avsevärd omfattning avviker från varandra i fråga om de ärende— grupper, som nämnderna förbehållit sig att i huvudsak själva ta slutlig ställ— ning till. Fralnhållas ma att man inom vissa länsnämnder alltmer börjat till- 'lämpa den ordningen att nämndens ordförande efter föredragning själv tar ställning i brådskande ärenden —— framför allt i avstängningsärenden — på länsnämndens vägnar och att det därvid träffade avgörandet därefter an- mäles för godkännande på nästföljande nämndssammanträde.

De båda siffermässigt dominerande kategorierna ärenden, som länsnämn- derna själva befattar sig med, utgörs av avstängningsärenden enligt 145 andra stycket nykterhetsvårdslagen samt yttranden till länsstyrelserna i kör- kortsärenden. Övriga ärendegrupper, där det visat sig att ärendenas antal måste bedömas som i allmänhet blygsamt, avser i huvudsak följande ange— lägenheter: Yttranden rörande utskänkning av rusdrycker, ordningen på vissa serveringslokaler, fråga om intagning på allmän vårdanstalt för alko— holmissbrukare, besvär över beslut om övervakning, vapenärenden, statliga utredningar samt statsbidragsansökningar till socialstyrelsen. Till nämnd- ärendena hör självfallet vidare att i förekommande fall gentemot lokal nyk— terhetsnämnd använda sig av befogenheterna i 4 5 2 mom. andra stycket nykterhetsvårdslagen. Slutligen bör i detta sammanhang nämnas läns— nämnds beslut rörande vissa val av ledamöter i nämnder och dylikt samt beslut om länskonferenser och om länsnämndens representation i olika sammanhang.

Även om den verksamhet, som länsnykterhetsnämnderna således själva utövar, ofta avser frågor av väsentligt intresse för den enskilde, vilka krä- ver noggrann utredning innan de föredras inför nämnden, står det ändå klart att den tid som nämndens tjänstemän nedlägger i det rena konsulent- arbetet utgör huvudparten. Det kan för övrigt ifrågasättas om inte även en del av de yttranden i skilda ämnen, som länsnämnderna enligt de lämnade uppgifterna för närvarande själva avlåter, utan större olägenhet skulle kun- na anförtros åt konsulenten att på egen hand avge.

Men även vid ett bibehållande av den fördelning av uppgifterna på läns- nämnd och konsulent, som nu tillämpas, ser socialvårdskonsulentutredning— en inte något hinder för att nykterhetsvårdskonsulenten — med bibehållan— de av sina funktioner som länsnämndens sekreterare och dess föredragan- de — övergår till att bli konsulent i ett länskonsulentorgan med uppgift att, så länge länsnämnderna kommer att bestå, i första hand företräda nykter- hetsvården inom konsulentorganet. Det bör här utsägas att hinder själv- fallet inte bör föreligga för denne konsulent att själv kunna inneha befatt— ningen som förste socialkonsulent inom konsulentorganet.

• Sida 101
•  Original

Det dubbla förmansskap, som genom nu antydda ordning skulle komma att gälla för nykterhetsvårdskonsulenten, behöver enligt utredningen inte innebära några större olägenheter. Det konstruktiva samarbete, som en till- Iämpning så långt möjligt av familjeprincipen på länsplanet kräver för att uppnå en effektivare konsulentverksamhet i stort. kommer med säkerhet inte att äventyras genom att en av konsulentorganets tjänstemän samtidigt fullgör vissa funktioner hos länsnykterhetsnämnden. Tvärtom kommer im— pulserna från arbetet inom länsnykterhetsnämnden på detta sätt länskon— sulentorganet till godo, samtidigt som inte minst den stora personkännedom, som samlas inom länsorganet blir av väsentlig betydelse för länsnämnden vid handläggningen av åtskilliga ärenden, exempelvis då nämnden avger yttrande i fråga om återfående av körkort samt i ärenden om frihetsberö- vande eller andra åtgärder enligt nykterhetsvårdslagen. Såsom utredningen i det följande kommer att förorda i samband med övriga lokalfrågor bör länsnykterhetsnämnderna få sina sammanträdeslokaler förlagda i anslut— ning till lånskonsutentorganets utrymmen.

I den för länsorganet avsedda instruktionen bör i anslutning till vad nu föreslagits föreskrivas att en av tänsorganets konsulenter skall vid sidan av sina uppgifter som konsulent även tjänstgöra som sekreterare och föredra— gande inom länsnykterhetsnämnden på sätt i den för länsnykterhetsnämn— derna fastställda instruktionen närmare anges. Vidare bör i samma ordning lämpligen stadgas att det skall ankomma på länsnykterhetsnämnden att efter hörande av länskonsulentorganet bestämma de ärendegrupper, som länsnämnden förbehåller sig att i första hand själv handlägga.

Vad nykterhetsvårdsassistenterna angår synes dessa utan olägenhet kun- na helt övergå till länskonsulentorganet. Assistentens i 8 5 instruktionen för länsnykterhetsnämnderna angivna skyldighet att vid konsulentens frånvaro fullgöra dennes åliganden visavi nämnden kan självfallet övertas av den tjänsteman inom länsorganet, som därtill utses. Utredningen vill för övrigt erinra om att vissa länsnykterhetsnämnder saknar assistent.

• Sida 102
•  Original

XIII. Huvudmannaskapet för länskonsulentorganen

Ett sammanförande av den regionala konsulentverksamheten på socialvår- dens område till ett konsulentorgan för varje län aktualiserar frågan om den ur olika synpunkter lämpligaste huvudmannen för dessa länsorgan.

De statliga utredningar som under de sista årtiondena diskuterat en mer eller mindre fast samverkan mellan de skilda konsulentgrupperna har i all— mänhet ansett att övervägande skäl talar för att konsulentverksamheten bör inordnas under länsstyrelserna. En variant i uppfattningarna representeras av socialvårdskommittén, som ansåg att huvudparten av socialhjälps-, barna- vårds— och alkoholistvårdsärendena borde överföras till ett särskilt läns- organ med lekmannainslag, förslagsvis benämnt länssocialnämnd, vilket ändock skulle vara nära knutet till länsstyrelsen. Vad som för vissa utred— ningar och remissmyndigheter utgjort en naturlig förutsättning för ett in- lemmande i länsstyrelsen av de utanförstående konsulenterna har varit ett samtidigt införande i länsstyrelsen av lekmannamedverkan. Speciellt har behovet av dylik medverkan betonats då nykterhetsvårdskonsulenternas ställning diskuterats. Nu nämnda spörsmål är som ovan anmärkts föremål för länsförvaltningsutredningens övervägånden. Resultatet av dessa torde inte vara att förvänta inom de allra närmaste åren.

Länsnykterhetsnämnderna lyder alltsedan sin tillkomst under social- styrelsen. Länsstyrelsen fullgör enligt gällande nykterhetsvårdslagstiftning uppgiften som domstol vid prövningen av ansökningar om frihetsberövan- den, medan länsnykterhetsnämnderna övar tillsyn över nykterhetsnämnder och enskilda.

Ett bibehållande under ett antal år av tänsnykterhetsnämnderna med i princip oförändrade befogenheter torde utgöra ett vägande argument för att det tilltänkta länsorganet för den samordnade konsulentverksamheten inte för närvarande inlemmas i länsstyrelsen. Det är dessutom vid sidan härav att tillråda att man under förhandenvarande förhållanden eftersträvar en så- dan temporär lösning av huvudmannafrågan för länskonsulentorganet, som medför minsta möjliga förändringar i förhållande till gällande huvudman- naskap. Dispositioner som skulle vara ägnade att föregripa länsförvaltnings— utredningens ställningstagande i fråga om den regionala administrationen i stort bör självfallet undvikas.

Socialvårdskonsulenterna har socialstyrelsen till huvudman. Nykterhets- vårdskonsulenterna lyder dels under länsnykterhetsnämnderna och dels un- der socialstyrelsen, som inte enbart handhar tillsättningen av de kvalifice-

• Sida 103
•  Original

rade tjänsterna inom länsnämnderna samt övriga i gällande instruktion an- givna personalärenden utan även från och till genom besök eller i annan ordning direkt med konsulenterna dryftar angelägenheter i tjänsten. Barna- vårdskonsulenterna är länsstyrelsernas egna tjänstemän, även om social— styrelsen äger instruktionsenlig rätt att hos länsstyrelse påkalla biträde av barnavårdskonsulenten. De nuvarande eftervärdskonsulenterna, vilkas upp— gifter utredningen även ansett höra i fortsättningen fullgöras av länskonsu— lentorganet, tillhör socialstyrelsen. Barnavårdsombuden slutligen intar en från såväl länsstyrelserna som socialstyrelsen fristående ställning, i det de har barnavårdsnämndernas länssammanslulningar som huvudmän och av— lönas av Allmänna Barnhuset och landstingen.

Med utgångspunkt från den lämnade redogörelsen för rådande huvud— mannaskap och med hänsyn till vad ovan anförts om lämpligheten av att sådana anstalter träffas, att minsta möjliga ändringar i gällande huvud— mannaskap för de skilda konsulentgrupperna nu vidtages, har utredningen ansett att övervägande skäl kunna anföras för att socialstyrelsen tills vida- re, intill dess att frågan om lekmannamedverkan i sociala ärenden inom länsstyrelsena omprövats, utses till länskonsulentorganens huvudman. Vid detta sitt ställningstagande har utredningen ansett sig böra ta hänsyn till bl.a. de i huvudsak positiva erfarenheter, som länsstyrelserna torde ha vunnit i fråga om möjligheterna att för egen del ta i anspråk de under socialstyrelsens huvudmannaskap ställda socialvårdskonsulenterna.

För länsstyrelsernas del innebär förslaget sålunda endast att de nuva- rande barnavårdskonsulenterna försvinner som länsstyrelsetjänstemän och överflyttas till de olika länskonsulentorganen för att där till en början ha att som konsulenter ombesörja i första hand den barnuvärdande verksamheten men därefter successivt tilldelas uppgifter även inom andra vårdområden. Såsom utredningen förut ansett sig kunna konstatera synes genom en över— flyttning av dessa konsulenter för länsstyrelsearhetets del inte höra uppstå olägenheter av sådan storleksordning, att de skulle motivera att barnavårds- konsulenten ändock kvarstannar i länsstyrelsen.

Socialvårdskonsulentutredningcn vill emellertid understryka att spörs- målet om länskonsulentorgancns huvudmannaskap bör definitivt lösas, så snart frågan om medverkan av lekmän i länsstyrelserna vid vissa avgöran- den i sociala ärenden slutgiltigt avgjorts. Skulle sistnämnda fråga få en po— sitiv lösning — vilket utredningen ur sina speciella synpunkter vill bestämt förorda — talar onekligen synnerligen starka skäl för att länskonsulentor— ganen infogas i länsstyrelserna. Utredningen vill härom ytterligare anföra följande.

En förankring framdeles i länsstyrelserna av den samlade regionala ex- pertisen på socialvårdens område måste otvivelaktigt innebära odiskutabla fördelar i skilda avseenden i jämförelse med ett centralt huvudmannaskap, som erfarenhetsmässigt ofta leder till tungroddhet i samarbetet med de un-

• Sida 104
•  Original

derställda myndigheterna. I huvudmannens uppgifter ingår ju som en be- tydelsefull beståndsdel att utöva en effektiv ledning och att lätt vara till hands för samråd och annat bistånd, då behov av sådant uppstår. Möjlig- heterna till rationalisering av den regionala verksamheten kan på ett helt annat sätt bevakas om huvudmannen har tillfälle till daglig kontakt med vederbörande tjänstemän, än om ett centralt verk skall söka åstadkomma förenklade och förbättrade arbetsmetoder eller dylikt hos — som i detta t'all — över tjugotalet länskonsulentorgan.

Härtill kommer att länsstyrelserna redan i nuläget är den huvudsakliga arbetsgivaren åt säväl socialvårdskonsulenten som barnavårdskonsulenten. Ett överflyttande till länsstyrelserna av länsnykterhetsnämndernas befogen- heter i samband med införande av lekmannamedverkan i länsstyrelserna kommer ytterligare att förstärka länsstyrelsernas dominerande ställning i detta hänseende.

De nu anförda synpunkterna överensstämmer i allt väsentligt med vad som i tidigare sammanhang hävdats av andra utredningar, då frågan om den sociala expertisens ställning inom länsförvaltningen varit på tal.

• Sida 105
•  Original

XIV. Länskonsulentorganens lokalfråga

Utredningen har i annat sammanhang framhållit det i och för sig självklara i att länskonsulentorganets personal _ såväl konsulentpersonalen som bi- trädespersonalen _" bereds gemensamma lokalutrymmen. För den samord- ning av verksamheten, som bör känneteckna konsulentarbetet, är detta ett oeftergivligt villkor.

Något mera omfattande lokalsamband har helt naturligt hittills inte kom- mit till stånd mellan de skilda slagen av konsulenter. Den successiva till- komsten av de olika kategorierna experter och den splittring i fråga om huvudmannaskapen, som kännetecknar förhållandena, har inte bidragit till att underlätta ett förbättrat lokalsamband.

På senare tid har emellertid vid vissa länsstyrelser kunnat placeras inte bara barnavårdskonsulenterna utan även socialvårdskonsulenter och barna— vårdsombud och redan denna lokalkontakt har självfallet visat sig vara av stor betydelse inte endast för länsstyrelsernas verksamhet på det sociala området. För konsulenternas och barnavårdsombudets naturliga samarbete har anordningen betytt en klar rationalisering. I ett län har länsnykterhets— nämndens lokaler inrymts i den fastighet, där socialvårdskonsulenten har sin expedition. I övrigt synes länsnämnderna, såvitt för utredningen är be- kant, sakna lokalt samhand med annan regional konsulentverksamhet.

Utredningen har ovan föreslagit att länsstyrelserna inte förrän i samband med ett eventuellt beslut om lekmannamedverkan skall överta huvudmanna- skapet för länskonsulentorganen från socialstyrelsen. Detta till trots måste det ändå framstå som ett berättigat önskemål att länsorganen om möjligt redan från början tilldelas erforderliga lokalutrymmen i omedelbar anslut— ning till respektive länsstyrelse. Skulle detta inte visa sig genomförbart inom vissa län bör man dock där eftersträva att få tänsorganets lokaler placerade så nära länsstyrelsen som omständigheterna det medger. Under alla förhål- landen bör länsorganet självfallet undantagslöst förläggas till residens— staden.

Utredningen har funnit ur olika synpunkter ändamålsenligt. att länsnyk— terhetsnämnden beredes sammanträdeslokal i anslutning till länskonsulent- organets utrymmen samtidigt som länsnämndens biträdespersonal tillföres länsorganet. Detta innebär att länsnykterhetsnämnden i Östergötlands län förflyttas från Norrköping till Linköping, länsnämnden i Älvsborgs län från Borås till Vänersborg samt länsnämnden i Västernorrlands län från Sunds- vall till Härnösand.

• Sida 106
•  Original

En annan följd av tillkomsten av ett länskonsulentorgan, till vilket bar- navårdsombudet enl-igt utredningens förslag skall knytas, blir en förändrad stationeringsort för ombuden i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Kopparbergs län.

'till förmån för en lokalanknytning mellan länsnykterhetsnämnd och länskonsulentorgan talar ytterligare en omständighet. Ä länsnämndens ex- pedition finns sedan lång tid tillbaka upplagda personakter med tillhörande kort- och namnregister. Det synes utredningen ändamålsenligt att detta akt- malerial med register även ställs till länskonsulentorganels förfogande för att efter hand kompletteras med utredningar och uppgifter beträffande verk- samheten inom samtliga de vårdområden, som länsorganet omspänner.

Nykterhetsvårdsutredningen fann för sin del, då den diskuterade frågan om länsnykterhetsnämndernas avskaffande och nykterhetsvårdskonsulen- ternas i samband därmed förändrade uppgifter, att en konsulentorganisa— tiou så litet som möjligt borde belastas med den registrering av nykterhets- anmärkningar, som länsnämnderna för närvarande verkställer. Denna upp- gift måste enligt nykterhetsvårdsutredningens mening i främsta rummet an- ses vara ett led i den kommunala nykterhetsnämndens arbete.

Behovet av ett samlat aktmaterial, som innehåller relevanta uppgifter rörande person- och familjeförhållanden av intresse för länskonsulentorga- nets tjänstemän, är självfallet betydande, inte minst med hänsyn till den arbetsmetodik som familjeprincipen förutsätter för en effektivisering av konsulentverksamheten. Av denna anledning anser socialvårdskonsulent- utredningen att den regionala registreringen av nykterhetsanmärkningarna bör tills vidare bestå. Självfallet förutsätter utredningen att det till läns— konsulentorganens förfogande stående aktmaterialet så långt möjligt be- gränsas till omfånget genom att bl.a. standardiserade blanketter för utred— ning och andra uppgifter i största utsträckning kommer till användning.

• Sida 107
•  Original

XV. Länskonsulentorganens behov av biträdespersonal

För att erhålla en utgångspunkt för ett bedömande av behovet av biträdes— personal inom de olika länskonsulentorganen har utredningen — i likhet med vad som var fallet vid motsvarande uppskattning i fråga om personal- uppsättningen på konsulentsidan —-— sökt besvara frågan om biträdesbehovet för nuvarande konsulenter av skilda slag kan anses tillgodosett med den hjälp som nu står till deras förfogande.

Vad då först angår socialvårdskonsulenterna är det för utredningen be— kant att konsulenterna sedan lång tid tillbaka funnit de för anställandet av biträdespersonal anvisade medlen i allmänhet helt otillräckliga. Budgetårs- vis tilldelas envar konsulent ett maximerat belopp till bestridande av kost- nader för skrivhjälp. Beloppen varierar förhållandevis mycket inom de olika distrikten. Budgetåret 1961/1962 utgjorde det totala anslaget 51 800 kronor, budgetåret 1962/1963 52 200 kronor. Som en jämförelse må nämnas att be— loppet för budgetåret 1957/1958 uppgick till 44 000 kronor.

Enligt vad som uppgivits förslår de till konsulenternas disposition ståen- de medlen inte till ens halvtidsanställning av skrivhjälp. [ regel får expe— ditionen stå helt obemannad under lördagarna, om konsulenten då befinner sig på resa. Svårigheten att med hänsyn till de korta arbetspassen erhålla ett biträde med tillfredsställamle kvalifikationer är lättförståelig.

Ej heller enligt utredningens mening förefaller socialvårdskonsulentens biträdesbehov att vara väl tillgodosett. Såvitt utredningen kan förstå skulle vid ett bibehållande av socialvårdskonsulentorganisationen böra som ett mi- nimikrav gälla att konsulenten skall äga tillgång till ett. halvtidsanställt biträde och därutöver beredas möjlighet att vid behov tillfälligt utsträcka biträdets arbetstid. Vad nu anförts bör enligt utredningens mening i huvud- sak äga sin giltighet även för det fall att socialvårdskonsulenternas distrikt minskades till att i princip omfatta ett län.

Barnavårdskonsulenterna äger i egenskap av tjänstemän hos länsstyrel— serna att ta i anspråk biträdespersonal hos dessa för skrivgöromål och, i viss utsträckning, för förande av förteckningar o.d. Biträdesbehovet för barnavårdskonsulenternas del växlar starkt, beroende bl.a. på den varie— rande omfattning, vari dessa konsulenter engageras i det egentliga läns— styrelsearbetet. Med vissa undantag kan man väl hävda att behovet av skriv- hjälp och annat biträde i allmänhet är av förhållandevis ringa omfattning.

I fråga om länsnykterhetsnämndernas kontorsorganisation gäller för närvarande att inom varje länsnämnd skall finnas ett kanslibiträde jämte

• Sida 108
•  Original

biträden för skriv— och kontorsgöromål till det antal och med den fördel— ning mellan nämnderna, som socialstyrelsen bestämmer. För budgetåret 1962/1963 är kanslibiträdet ensamt biträde i Uppsala, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Västmanlands och Jämtlands län. Högsta antalet biträden _ eller tre —— har tilldelats länsnykterhetsnämnderna i Stockholms och Malmöhus län. Denna personaluppsättning har för de olika länsnämndernas del i all— mänhet ansetts tillräcklig.

Vad barnavårdsombuden beträffar fär vissa ombud bidrag till skrivhjälp och annat biträde från vederbörande landsting — i några fall kan de även påräkna hjälp i mindre omfattning från berörda länsstyrelser. Ombudens verksamhet skulle otvivelaktigt vinna i effektivitet om de mera allmänt kunde beredas ökat biträde. Samma förhållande gäller för eftervårdskon- sulenternas del.

Ett sammanförande av den regionala konsulentverksamheten till ett or- gan bör i och för sig kunna leda till besparingar i fråga om behovet av bi- trädespersonal. Å andra sidan bör vid övervägandena i denna del hänsyn tas till de biträdesuppgifter, som sammanhänger med tillsynen av personak— terna samt med införandet av uppgifter av olika slag i de för de olika vård- områdena gemensamma registren. Vidare måste rådande underdimensione- ring av biträdeshjälpen å socialvårdskonsulenternas expeditioner uppmärk- sammas i detta sammanhang. Därjämte medför ett överförande till länskon- sulentorganet av de arbetsuppgifter, som för närvarande åvilar barnavårds- och eftervårdskonsulenterna, behov av visst biträdestillskott, varjämte bar— navårdsombuden bör avlastas sitt nuvarande expeditionsarbete. Slutligen kräver rationaliseringssynpunkterna att biträdespersonalen får från konsu- lentsidan överta uppgifter av rutinkaraktär, som medger en förenklad hand— läggning.

Med utgångspunkt från det nu anförda har utredningen — som upp— märksammat den »ojämna» tilldelningen av biträden till länsnykterhets- nämnderna i län med ungefärligen lika stor befolkning och med likartad struktur —— ansett sig böra föreslå en uppsättning av biträdespersonal hos konsulentorganen på sätt närmare framgår av Bilaga C.

• Sida 109
•  Original

XVI. Vissa övriga med utredningen sammanhängande frågor

1. Länskonsulentorganens benämning m. m.

I analogi med vad som gäller viss annan länsexpertis synes de olika konsulentorganen lämpligen böra organisatoriskt och anslagsmässigt sett sammanföras under beteckningen »socialkonsulentorganisationen» och verksamheten regleras genom en för organisationen gällande instruktion. Tillkomsten av en dylik föranleder samtidigt upphävande av bl.a. instruk- tionen för socialvårdskonsulenterna samt ändringar i länsstyrelseinstruk— tionen och i instruktionerna för socialstyrelsen och länsnykterhetsnämn— derna.

Utredningen har efter vissa överväganden funnit sig böra förorda, att varje länsorgan benämnes »socialkonsulentkontor». Alternativt har utred- ningen tänkt sig benämningen »socialkonsulentbyrå». Då emellertid ordet »byrå» återfinns i ett stort antal städers beteckning för dessas egna social- vårdsorgan, har utredningen ansett att man för att undvika förväxling bland allmänheten i fråga om de statliga och kommunala socialmyndig- heterna inte bör använda byråbenämningen då det gäller den statliga sidan.

XVII. Sammanfattning

I de för socialvårdskonsulentutredningen gällande direktiven erinrar före- dragande departementschefen bl.a. om sitt uttalande i 1960 års stats- verksproposition i samband med behandlingen av avlöningsanslaget till socialvårdskonsulenterna, att en översyn av den regionala rådgivnings- och tillsynsverksamheten på socialvårdens område borde komma till stånd. Socialvårdskonsulentutredningen har funnit att även andra uttalanden i direktiven måste anses böra så tolkas att frågan om behovet av ändrade former för den rådgivning och tillsyn, som författningsenligt åligger social- vårdskonsulenterna, ej kan tillfredsställande besvaras, om inte den verk— samhet som bedrivs av angränsande konsulentorgan även kommer i blick- punkten.

Av denna anledning har det synts socialvårdskonsulentutredningen lämpligt att inte bara lämna en redogörelse för socialvårdskonsulentorga- nisationens tillkomst och utbyggnad utan även sammanfattningsvis göra reda för de huvudsakliga uppgifter liksom också för den administrativa ställning, som gäller för barnavårdskonsulenterna, eftervårdskonsulenterna, nykterhetsvårdskonsulenterna och skyddskonsulenterna. Även barnavårds- ombudens åligganden och tjänsteställning har uppmärksammats.

Socialvårdskonsulentutredningen har vidare verkställt en sammanställ— ning av uttalanden —— i första hand i en rad framlagda sakkunnigbetän- kanden under de senaste årtiondena — om den regionala rådgivnings- och tillsynsverksamhetens uppgifter och administration. Utredningen konsta- terar i anslutning härtill att de synpunkter, som redovisats, ofta kretsat kring tanken på en mer eller mindre medveten samordning av konsulent- verksamheten inom olika vårdområden.

Den är 1958 tillsatta besparingsutredningen ansåg att man borde över- väga om inte den inspektionsverksamhet, som nu åvilar socialvårdskonsu- lenterna, skulle kunna ersättas av en allmän tillsyn från länssstyrelsernas sida och upplysnings- och rådgivningsverksamheten i större utsträckning tillgodoses genom centrala anvisningar av socialstyrelsen. Tänkbart vore enligt besparingsutredningens uppfattning att man vid ett genomföran- de av dessa åtgärder skulle kunna avveckla de särskilda socialvårds— konsulentbefattningarna. I anslutning till detta uttalande har socialvårds- konsulentutredningen enligt direktiven att allmänt bedöma behovet av statlig tillsyns- och rådgivningsverksamhet på socialvårdens område. Efter vissa överväganden, delvis stödda av tidigare sakkunniguttalanden, anser sig socialvårdskonsulentutredningen kunna utan någon mera uttömmande

• Sida 113
•  Original

argumentering understryka det uppenbart orealistiska såväl i dagens läge som framdeles i tanken att cirkulär och andra liknande meddelanden från socialstyrelsens sida med upplysningar och råd samt en »allmän tillsyn» av länsstyrelserna skulle göra den regionala konsulentverksamheten över- flödig. Utredningen konstaterar i fortsättningen av detta avsnitt vidare, att man med tanke på innebörden av gällande tillsyns- och rådgivningsverk- samhet inte heller bör anbefalla någon inskränkning av denna verksamhet. Den omständigheten att tillsynsbehovet kommer att under alla förhållan- den starkt växla under överskådlig tid från en kommun till en annan är enligt utredningens mening ett fullgott skäl för ett bibehållande i allt vä- sentligt av nuvarande grunder för statlig insyn —— vid sidan av en allt mer ökande rådgivningsverksamhet.

Sedan utredningen i anslutning till visst uttalande i direktiven diskute- rat frågan om behovet i och för sig av en klarare gränsdragning beträffande tillsynsbefogenheterna inom olika vårdområden, har utredningen erinrat om att man i skilda sammanhang uppehållit sig vid de fördelar ur effek- tivitetssynpunkt som skulle stå att vinna genom ett sammanförande till en arbetsenhet av två eller flera konsulentgrupper på socialvårdens om- råde. Utredningen har som en bakgrund för sina överväganden i dessa delar uppehållit sig vid de åtgärder, som — delvis genom statliga initiativ —— vidtagits för att befrämja en samverkan inom den kommunala social— vården enligt den s.k. familjeprincipen.

Enligt utredningens uppfattning uppnår man genom ett sammanförande av den regionala konsulentverksamheten till en organisatorisk enhet en breddning av effekten, totalt sett, av de nuvarande konsulentgruppernas rådgivande verksamhet visavi de kommunala myndigheterna och tjänste- männen. En samordnad verksamhet tillgodoser vidare det naturliga be— hovet av ständiga inbördes kontakter och informationer under hand i det löpande konsulentarhetet, varigenom ökade möjligheter successivt skapas för envar av de samarbetande tjänstemännen att i praktiskt handlande ensam agera även i mera komplicerade vårdfall.

En utformning av konsulentverksamheten enligt »familjeprincipen» in- kluderar utan vidare enligt utredningens mening de uppgifter i fråga om rådgivning och tillsyn, som för närvarande omhänderhas av socialvårds-, barnavårds- och nykterhetsvårdskonsulenterna. Av samma skäl torde den verksamhet, som utövas av statens konsulenter för eftervården vid ung- domsvårdsskolorna _ de s.k. eftervårdskonsulenterna -— enligt utred- ningen böra fullgöras inom en samordnad konsulentorganisation på läns- planet. Barnavårdsombuden skall enligt utredningens förslag inträda i konsulentorganet men i huvudsak bibehållas vid sina nuvarande uppgifter. Däremot anser utredningen att skyddskonsulenterna i varje fall inte för närvarande bör tillföras denna organisation.

8—4665 63

• Sida 114
•  Original

I samband med frågan om dimensioneringen av de olika länskonsulent— organen anser sig utredningen utifrån rådande förhållanden kunna kon- statera, att det i och för sig borde krävas i princip en socialvårdskonsulent i varje län för att de med dessas verksamhet förenade uppgifterna inte skulle eftersättas.

Inom varje länsorgan av utredningen förslagsvis benämnt »social- konsulentkontor» —— skall finnas en förste socialkonsulent, på vilken det ankommer att ha den översiktliga ledningen och i sista hand bära ansvaret för arbetsinsatserna. Övriga befattningshavare med konsulentuppgifter skall kallas »socialkonsulent» och »biträdande socialkonsulent».

Utredningen har vid bedömandet av de nykterhetsvårdande angelägen- heterna haft att ta hänsyn till att länsnykterhetsnämnderna skall tills vidare alltjämt bestå. Utredningen, som funnit uppenbart att en av förut- sättningarna för att ett länskonsulentorgan skall kunna tillfredsställande fylla sin uppgift är att den nykterhetsvårdande konsulentverksamheten får ingå som ett betydelsefullt led i länsorganets uppgifter, har ansett sig kunna konstatera att praktiska möjligheter föreligger för att en av läns- organets konsulenter delar sin tid mellan tjänstgöring såsom länsnykter- hetsnämndens sekreterare och föredragande samt konsulentarbete i likhet med övriga konsulenter. Utredningen har framhållit att det bör instruk- tionsvägen fastslås att det skall ankomma på länsnykterhetsnämnden att efter hörande av länskonsulentorganet bestämma de årendegrupper, som länsnämnden förbehåller sig att i första hand själv handlägga. Länsnämn- dens sammanträdeslokal föreslås anknuten till länskonsulentorganets ut— rymmen och nämndens kansli föreslås uppgå i länsorganets.

Ett bibehållande under ett antal år av länsnykterhetsnämnderna med i princip oförändrade befogenheter torde enligt utredningens mening ut- göra ett vägande argument för att det föreslagna länskonsulentorganet inte för närvarande inlemmas i länsstyrelsen. Härtill kommer att man under förhandenvarande förhållanden bör eftersträva en sådan temporär lösning av huvudmannafrågan för länskonsulentorganet, som medför minsta möj- liga förändringar i förhållande till gällande huvudmannaskap. Ur dessa synpunkter sett måste övervägande skäl tala för att socialstyrelsen tills vidare, intill dess att frågan om lekmannamedverkan i sociala ärenden inom länsstyrelserna omprövats, utses till länskonsulentorganets huvud- man. Utredningen understryker dock, att om sistnämnda fråga skulle komma att lösas i positiv riktning —— vilket utredningen ur sina speciella synpunkter bestämt förordar _ talar otvivelaktigt synnerligen starka skäl för att länskonsulentorganen infogas i länsstyrelserna. Redan i nuläget betonar utredningen starkt önskvärdheten av att länskonsulentorganen bereds utrymmen i närmast möjliga anslutning till länsstyrelserna.

I samband med utredningens överväganden i fråga om konsulentper— sonalens löneställning har utredningen anfört att utredningen sökt an-

• Sida 115
•  Original

knytning till löneläget inom andra statliga organ med konsulentuppgifter. Utredningen har därjämte inte ansett sig kunna undgå att ta hänsyn till den lönesättning som gäller för de kommunala tjänstemännen på socialvår- dens område.

• Sida 116
•  Original

BILAGA A

SK BK LN EK BO

Stockholms stad ..................... 1/3 1 1 —— 2 I 1 _ Stockholms län ...................... 1/3 1 1 3 1/6 II1 1 Uppsala län ......................... 1/3 I 1 1 1/6 II 1 Södermanlands län ................... 1/2 11 1 2 1/6 II 1 Östergötlands län .................... 1/2 III i 3 1/6 11 1 Jönköpings län ...................... 1/2 IV 1 2 1/6 Ill 1 Kronobergs län ...................... 1/2 IV 1 2 1/6 Ill 1 Kalmar län .......................... 1/2 Ill 1 2 1/6 Ill 1 Gotlands län ........................ -—' 1 18 1/6 11 — Blekinge län ......................... 1/2 V 1 1 1/6 Ill 1 Kristianstads län ...................... 1/2 V 1 2 1/6 III 1 Malmöhus län ........................ 1 VI 1 3 1/6 Ill 1 Hallands län ........................ 1/2 V" 1 2 1/4 IV _ Göteborgs och Bohus län .............. 1/2 VII 1 2 1/4 IV l Älvsborgs län ........................ 1 VIII 1 3 1/4 IV 1 Skaraborgs län ...................... 1 IX 1 2 1/4 IV 1 Värmlands län ....................... 1/2 X 1 2 1/8 V 1 Örebro län .......................... 1/2 X 1 2 1/6 II —— Västmanlands län .................... 1/2 II 1 2 1/8 V 1 Kopparbergs län ..................... 1/2 XI 1 2 118 V 1 Gävleborgs län ....................... 1/2 XI 1 2 1/8 V 1 Västernorrlands län .................. 1/2 XII 1 2 1/8 V 1 Jämtlands län ....................... 1/2 XII 1 2 1/8 V 1 Västerbottens län ..................... 1/2 XIII 1 2 1/8 V 1 Norrbottens län ...................... 1/2 XIII 1 2 118 V 1 Summa 13 25 49 64 21

SK = socialvårdskonsulent; BK = barnavårdskonsulent; LN = länsnykterhetsnämnd (kon- sulenter och assistenter); EK = eftervårdskonsulent; BO = barnavårdsombud. Romerska siEror betecknar i förekommande fall vederbörande konsulentdistrikts nummer.

' Delar av Stockholms län ingår i I distr. ' .lfr Kungl. Brev den 9 december 1960 med bestämmelser beträHande Gotlands län an- gående fullgörande av de på statens socialvårdskonsulent ankommande uppgifterna.

” Deltidstjänst. ' Härtill kommer socialstyrelsens konsulent för fosterhemsanskaffning och vissa eftervårds— uppgifter.

• Sida 117
•  Original

BILAGA B

Län

Förste social- konsulent

Social- konsulent

Bitr. social- konsulent

Barnavårds- ombud

Stockholms stad ................. Stockholms län ................... Uppsala län ..................... Södermanlands län ............... Östergötlands län ................ Jönköpings län .................. Kronobergs län .................. Kalmar län ..................... Gotlands län .................... Blekinge län .................... Kristianstads län ................. Malmöhus län ................... Hallands län .................... Göteborgs och Bohus län .......... Älvsborgs län .................... Skaraborgs län .................. Värmlands län .................. Örebro län ...................... Västmanlands län ................ Kopparbergs län .................. Gävleborgs län .................. Västernorrlands län .............. Jämtlands län .................... Västerbottens län ................ Norrbottens län ..................

..._H__——__—__HHH__—___—__—

N O'

nunwmnwuwuuw—wm—l munala—wu

0! O

l..—_____—HH—HHM—Fiv—OH———_——_

M 03

............,........................_.........| _____.......I

M 03

• Sida 118
•  Original

BILAGA C

Kontorist 9 lgr

Kanslif biträde 7 lgr

Kontors- biträde 2—5 lgr

Stockholms stad ............................. Stockholms län .............................. Uppsala län ................................. Södermanlands län ........................... Östergötlands län ............................ Jönköpings län .............................. Kronobergs län .............................. Kalmar län .................................. Gotlands län ................................ Blekinge län ................................. Kristianstads län .............................. Malmöhus län ................................ Hallands län ................................ Göteborgs och Bohus län ...................... Älvsborgs län ................................ Skaraborgs län .............................. Värmlands län ............................... Örebro län .................................. Västmanlands län ............................ Kopparbergs län ............................. Gävleborgs län ............................... Västernorrlands län .......................... Jämtlands län ............................... Västerbottens län ............................. Norrbottens län ................ , ..............

___._.._...._..........._._._._._| [._._._....... [ __|

& ...

......___—_H___—.g—___—HHH._—_—

& ”J!

..

. ...,—......___..e._._._.,_....m._._s—._....._.._.,_....,__,..

N G

1 Deltidsanställt.

• Sida 119
•  Original

BILAGA D

Län

Förste social- konsulent 25 lgr

Social- konsulent 23 lgr

Social- konsulent 21 lgr

Bitr. social- konsulent 19 lgr

Barna- vårds- ombud 17 lgr

Stockholms stad .................... Stockholms län ..................... Uppsala län ........................ Södermanlands län .................. Östergötlands län ................... Jönköpings län ..................... Kronobergs län ..................... Kalmar län ......................... Gotlands län ....................... Blekinge län ........................ Kristianstads län ..................... Malmöhus län ....................... Hallands län ....................... Göteborgs och Bohus län ............. Älvsborgs län ....................... Skaraborgs län ..................... Värmlands län ...................... Örebro län ......................... Västmanlands län ................... Kopparbergs län .................... Gävleborgs län ...................... Västernorrlands län ................. Jämtlands län ...................... Västerbottens län .................... Norrbottens län .....................

KO &

..

_—

HP—lD—ih-l—v—lhlI—l—l—H—v—lU—CHD—lP—F—lv—l—i—ib—lv—IMD—

& 01

Hmm—H—u—H—r—NMo—Nv—u— ] r—Au—n—My—n—M—

& GO

huv—___...p—u-nu—s—v—r— I MHH—HHHb—ib—v—b—II—l

M U'

v

& QD

1 Förste konsulent.

• Sida 120
•  Original

• Sida 121
•  Original

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963

1. Öresundsforblndelsen. 1. del. 2. Fiske och flottning i gränsvattnen mellan Finland och Sverige.

• Sida 122
•  Original

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 6 3

Systematisk förteckning

(Sill'rorna inom klammer beteckna utredningar-nas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedeputementet Utlännings tillträde till oEentlig tjänst. [7]

Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv [17] Del 4. Bila or. [19] Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [2 ] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggnlngar m. m. [2 ] Trafikmål. [27] Utsökningsrätt II. [28]

Utrikestiepu'tunentet Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov.[3] Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. 4]

Försvuldepartemeutet Försvarskostnaderna budgetåren 1963I67. [5]

Socialdepartementet

Den statliga konsulentverksamheten på socialvårdens område. (30)

Mopar-temana Preliminär nationalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfallet. [14]

Ecklesus' tikdepartementet

En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Uni- versitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkmämnen. [18] 1960 års nasieutredm'ng. 1. Vägen genom gymnasiet. [15] 2. raven på gymnasiet. [22] 1958 års utredning kyrka —stat I. Religionens betydelse som samhällsfaktor. [26]

Hlndelsdepu'tementet

Översättning av fördrag angående upprättandet av Eu- ropeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. [12] Papper och annan skrivmateriel. [25]

Inrikesdeputementet

Kommunalrättskommitten IV. Kommunalförbundens lånerätt. [2] V. Kommunala renhållningsavgifter. [29] Indelnings- och samarbetsfrågori Göteborgs- och Malmö- områdena. [6] Uppehålistillständ m. m. för utländska studerande. [11] Sjukhus och öppen värd. [21] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del !. Intervju- och frekvensundersökningar m. m. [24]

STOCKHOLM 1963. K L BECKMANS TRYCKERIER AB