SOU 1963:40

Arbetslöshetsförsäkringen

N +” Gc

oå (- _ CDL"

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

Inrikesdepartementet

ARBETSLÖSHETS- FÖRSÄKRINGEN

BETÄNKANDE AVGIVET AV

1960. ÅRS ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGSUTREDNING

Stockholm 1963

1.

manarna-hun

HHH NNO

13.

14.

15. 16.

17. 18.

. Försvarskostnaderna

. Indelnings-

STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1963

Kronologisk förteckning

En teknisk institution inom Stockholms univer- sitet. Svenska Reproduktions AB. 114 s. E. . Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 a. I. . Utrikesförvaltningens organisation och perso—

nalbehov. Idun. 90 5. U. . Administrativ organisation inom utrikesförvalt-

ningen. Idun. 95 s. U. budgetåren maa/67. Idun.

och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. Idun. 212 s. 130 s. På.

1. . Utlännings tillträde till offentlig tjänst. Sven-

ska Reproduktions AB. 43 s

. Ju. . Preliminär nationalbudget för år 1963. Marcus. IV+97 s. Fl.

. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. Haeggström. 509 s. E . Universitetsviisendets organisation. Baggström. 190 s. E. . Uppehållstillstånd m.m. för utländska stude rande. Idun. 54 S. T. . Översättning av fördrag angående upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. Marcus. 283 5. H. Utbildning av lärare för jordbruk och skogs- bruk samt fortbildning av lärare i yrkesiimnen. Idun. 269 3. E. grdersökning av taxeringsuttallet. Idun. 155 :. Vägen genom gymnasiet. Idun. 315 s. E. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. Idun. 206 &. .Tu. Sveriges statsskick. Del 2. Motiv. Idun. 522 s. Ju. Sveriges statsskick. Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsordning. Idun. 220 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives,

19. 20.

21. 23. Kraven på gymnasiet. Idun. 387 s. + 12 8. in. E.

24.

. Trafikm . Utsökningsrätt II. Norstedt & Söner. 119 s. Ju. . Kommunala renhållningsavgifter. Beckman. 81

s. 1. . Den statliga konsulentverksamheten på social-

SVeriges statsskick. Del 4. Bilagor. Idun. 311 s. Ju Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m Idun. 111 s. .Tu. Sjukhus och öppen vård. Idun. 486 s. I.

Förslag till lag om vissa gemensamhetsanlägg- ningar m. m. Idun. 290 s. Ju. Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervju- och frekvensundersöknlngar m. m. Idun. 259 s. I. . Palplper och annan skrivmateriel. Kihlström. 74 S. . . Religionens betydelse som samhällsfaktor. AB

Wilhelmssons Boktryckeri. 211 8. E. ål. Beckman. 237 s. .Iu.

vårdens område. Beckman. 119 s . Försvar och fiskerinäring. Norstedt & Söner.

235 s. F ö. . Listerlandets ålfisken. Kihlström. 67 s. .Io. . Skadestånd I. Norstedt & Söner. 81 s. Ju. . U-liinder och utbildning. Idun. 201 5. U. . Lärare på grundskolans mellanstadium. Idun.

91 s.!) . Malmen i Norrbotten. Svenska Reproduktions

AB. 150 5. H

. Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklings- bistånd. Idun. 151 5. U . Arbetsföreliiggande. m'un. 97 s. s. . Kyrkor och samfund i Sverige. Idun. 300 s. E. . Arbetslöshetsförsökringen. Idun. 248 s. 1.

är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963z40

Inrikesdepartementet

ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGEN

BETÄNKAN DE AVGIVET AV

1960 ÅRS ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGSUTREDNING

lDUNS TRYCXERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1963

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

Genom beslut den 30 september 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla utredningsmän med uppgift att företa en översyn av bestämmelserna rörande den frivilliga statsunderstödda ar- betslöshetsförsäkringen. Med stöd av bemyndigandet har såsom utrednings- män tillkallats ledamoten av riksdagens andra kammare Ingemund Bengts- son, ordförande, nuvarande direktörsassistenten i Svenska arbetsgivareför- eningen S.-W. Beckman, föreståndaren för Byggnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa Algot Elf, ledamoten av riksdagens andra kammare Thorbjörn Fälldin, föreståndaren för Skogsarbetarnas erkända arbetslös- hetskassa Otto Malmberg, kassören i Svenska fabriksarbetareförbundets avdelning 7 Elna Nilsson, ombudsmannen i Handelstjänstemannaförbundet Nils Roth och nuvarande förste länsassessorn vid länsstyrelsen i Malmöhus län Arne Steneborn.

Såsom experter åt utredningen har tillkallats den 14 april 1961 nuva- rande t.f. byrådirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Gunnar Andersson och nuvarande byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen Bernt Erici samt den 18 januari 1963 fiskalen i Svea hovrätt Hans-Olov Stark. Såsom sekreterare åt utredningen har den 14 november 1960 förordnats förste byråsekreteraren i arbetsmarknadsstyrelsen Ulf Lindwall.

Utredningsmännen har antagit benämningen 1960 års arbetslöshetsför- säkringsutredning.

För övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget har från social- departementet till utredningen överlämnats

dels i oktober 1960 arbetsmarknadsstyrelsens framställning till Kungl. Maj:t den 29 april 1960 angående arbetslöshetsförsäkringens anpassning till fem dagars arbetsvecka, m.m.,

dels den 21 april 1961 PM angående ILO:s anmärkningar mot Sverige

för bristande uppfyllelse av vissa föreskrifter i konvention nr 102 om mini- mistandard för social trygghet (1952),

och dels den 5 juli 1962 arbetsmarknadsstyrelsens framställning till Kungl. Maj:t den 21 oktober 1961 med förslag om ändring av 28 å förord- ningen om erkända arbetslöshetskassor.

På grund av särskilda remisser har utredningen avgett utlåtanden till Kungl. Maj:t

dels den 23 mars 1962 över framställning av Sveriges fiskares riksförbund angående tillgodoräknanderätt beträffande avgifter i en arbetslöshetskassa för yrkesfiskare

och dels den 29 augusti 1962 över framställning av arbetsmarknadssty- relsen angående disposition för budgetåret 1961/62 av anslaget Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor.

Utredningen får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Reservation har avgetts av ledamoten Fälldin och särskilda yttranden av ledamöterna Beckman och Steneborn samt av experten Andersson.

Utredningens uppdrag är härmed slutfört. Stockholm i juli 1963.

I ngemund Bengtsson

S.-W. Beckman Algot Elf Thorbjörn Fälldin Otto Malmberg Elna Nilsson Nils Roth Arne Steneborn

/ Ulf Lindwall

Förslag till Förordning

om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas beträffande förordningen den 14 december 1956 om erkända arbetslöshetskassorl, dels att i 13, 15, 27 och 35 55 ordet »daghjälp» eller former av detta ord skola ersättas med ordet »dagpenning» eller mot- svarande former härav, dels att i 15 5 ordet »daghjälpsklass» skall ersättas med ordet »dagpenningklass», dels att 10, 16, 18—23, 28—34, 36, 40—42 och 50 55 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att förordningen skall tillföras en bilaga av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 5. Från rätt —————— i stadgarna. Har någon —————— vägras honom. Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå som medlem vägras någon av anledning som i första stycket 4) omförmäles, skall av kassans styrelse ofördröjligen an- mälas för tillsynsmyndigheten. Det— samma skall iakttagas beträffande beslut, varigenom någon jämlikt andra stycket vägras återinträde.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå som medlem vägras någon av anledning som i första stycket 4) och 5) omförmäles, skall av kassans styrelse ofördröjli- gen anmälas för tillsynsmyndighe- ten. Detsamma skall iakttagas beträf- fande beslut, varigenom någon jäm- likt andra stycket vägras återinträde.

16 å.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter för tid, som avses i 24 &. Om sådana av- gifter stadgas i lagen om understöds- föreningar.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter, var- om stadgas i lagen om understöds- föreningar.

I stadgarna ______ skall verkställas. Föreskrives i stadgarna, att sär- skild avgift skall erläggas vid inträ- de i kassan eller vid övergång till klass med högre daghjälp eller av medlem, som underlåtit att i rätt tid

Föreskrives i stadgarna, att sär- skild avgift skall erläggas vid inträ- de i kassan eller vid övergång till klass med högre dagpenning eller av medlem, som underlåtit att i rätt tid

1 Senaste lydelse av 285, se SFS 1958: 145, samt av 295, se SFS 1959: 533

(Gällande lydelse) betala fast avgift eller uttaxerat be— lopp, må dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som tillsyns- myndigheten finner skäligt.

(Föreslagen lydelse) betala fast avgift eller uttaxerat be- lopp, må dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som tillsyns- myndigheten finner skäligt.

18 &.

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva ersättning dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels ock i form av familje- tillägg till daghjålpen. Om skäl äro därtill, må daghjälp och familjetill- lägg helt eller delvis utgå i natura- förmåner.

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva ersättning dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt dagpenning, dels ock i form av barn- tillägg till dagpenningen.

Ersättning må —————— annan ort. I annan ______ ej utgivas. 19 5.

1 mom. Familjetillägg utgår iform av barntillägg samt, om kassan så beslutat, maketillågg och husföre- ständarinnetillägg. Husförestånda- rinneiillägg må endast utgivas av kassa, vari maketillägg utgår.

2 mom. Barntillägg utgår till med- lem, som själv har barn, adoptiv— barn eller fosterbarn eller vars make har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, under förutsättning att barnet är under 16 år och kyrkoskrivet hos medlemmen. Därest medlemmen är underhålls- skyldig mot eget eller andra makens barn eller adoptivbarn under 16 år och på sätt tillsynsmyndigheten före- skriver styrker, att underhållsskyl- digheten fullgöres, utgår barntillägg, ehuru barnet ej är kyrkoskrivet hos honom.

Barntillägg utgår till medlem, som själv har barn, adoptivbarn eller fos- terbarn eller vars make har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, under förutsätt- ning att barnet är under 16 år och kyrkoskrivet hos medlemmen. Där- est medlemmen är underhållsskyldig mot eget eller andra makens barn eller adoptivbarn under 16 år och på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att underhållsskyldigheten fullgöres, utgår barntillägg, ehuru barnet ej är kyrkoskrivet hos honom.

Äro medlemmar —————— ( adopt-ivmodern, fostermodern).

3 mom. Maketillägg utgår till gift medlem ävensom till medlem, som varit gift och som på sätt tillsyns-

(Gällande lydelse)

myndigheten föreskriver styrker, att han fullgör honom åliggande ander- hållsskyldighet mot förutvarande maken. Maketillägg skall dock icke utgivas om medlemmens make eller förutvarande make har förvärvsar- bete motsvarande minst tre dagar i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Husföreståndarinnetillägg utgår till ogift medlem, som icke äger upp- bära maketillägg under förutsättning att medlemmen varaktigt har gemen- sam bostad med kvinna, vilken före- står medlemmens hushåll. Beträf- fande husföreståndarinnetillägg skall vad som sägs i första stycket andra punkten äga motsvarande tillämp- ning, därvid dock hushållsarbete i medlemmens hem icke skall räknas som förvärvsarbete.

11 (Föreslagen lydelse)

20 5.

Ersättning må endast utgå till ar- betslös medlem över 16 år, som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.

Ersättning må endast utgå till ar- betslös medlem, som fyllt 16 år och som är arbetsför och i övrigt oför- hindrad att åtaga sig arbete.

21 5.

Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos arbetsgivaren an- hålla om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört ar- bete, och orsaken till anställnnigens upphörande. Ämnar medlem söka daghjälp på grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, skall han hos ar- betsgivaren anhålla om intyg röran- de antalet arbetsdagar varje vecka.

Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos arbetsgivaren an- hålla om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört ar- bete, och orsaken till anställningens upphörande. Ämnar medlem söka dagpenning på grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning eller dylikt, skall han hos arbetsgivaren anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar varje vecka.

12 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22 5.

Medlem, som önskar komma i åt- njutande av daghjälp för viss dag, skall den dagen hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen per- sonligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av an- nan anledning skyldigheten att per- sonligen inställa sig bliva synnerli- gen betungande för honom eller fö- religga eljest särskilda omständighe- ter, må denna skyldighet eftergivas honom. Beslut härom meddelas, där- est eftergiften avser viss dag eller visst antal dagar varje vecka, av ar- betsförmedlingsanstalt och eljest av tillsynsmyndigheten.

Medlemmen har att från arbets- förmedlingsanstalten anskaffa intyg om att han sökt arbete på sätt i förs- ta stycket sägs eller erhållit eftergift som där avses.

Medlem skall den dag, från och med vilken han önskar komma i åt- njutande av ersättning, personligen anmäla sig som arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsför- medlingen samt stå till arbetsmark— nadens förfogande varje dag, så länge han är anmäld som arbetssökande hos förmedlingen. Under tid, för vil- ken medlemmen gör anspråk på er- sättning, skall han minst en gång i veckan personligen besöka förmed- lingen å dag, som förmedlingen före- skriver. Om särskilda skäl föreligga, må tillsynsmyndigheten medgiva in- skränkning i medlemmens skyldig— het att personligen inställa sig hos förmedlingen.

Medlemmen har att från arbets- förmedlingen anskaffa intyg om att han på sätt i första stycket sägs an— mält" sig som arbetssökande och full- gjort honom ålagd besöksskyldighet.

23 5.

1 mom. Ersättning må utgivas till medlem först sedan han

antingen till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa med månadsavgifter, minst tolv så— dana avgifter,

eller till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgif— ter samt därefter på grund av yrkes- utbildning eller tjänstgöring som värnpliktig varit befriad från av- giftsplikt under så lång tid att den- samma jämte den tid, för vilken av- gifter erlagts, motsvarar minst fem- tiotvå veckor eller tolv månader.

1 mom. Ersättning mä utgivas till medlem först sedan han

antingen till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa med månadsavgifter, minst tolv så- dana avgifter,

eller till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgif- ter samt därefter varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbild- ning eller tjänstgöring som värnplik- tig eller uppburit tilläggssjukpen- ning enligt 3 kap. 13 5 lagen om all- män försäkring under så lång tid att densamma jämte den tid, för vilken

(Gällande lydelse)

2 mom. Ersättning må första gång- en under varje försäkringsår utgivas endast under förutsättning att med- lemmen för minst tjugo veckor eller, i kassa med månadsavgifter, för minst fem månader under en period av tolv månader närmast före arbets- löshetens inträdande

erlagt avgift,

varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värnpliktig eller

uppburit tilläggspenning enligt la- gen om moderskapshjälp.

(Föreslagen lydelse)

avgifter erlagts, motsvarar minst femtiotvå veckor eller tolv månader.

2 mom. Ersättning må första gång— en under varje försäkringsår utgivas endast under förutsättning att med- lemmen för minst tjugo veckor eller, i kassa med månadsavgifter, för minst fem månader under—en period av tolv månader närmast före arbets- löshetens inträdande

erlagt avgift,

varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värnpliktig elle-r

uppburit tilläggssjukpenning en— ligt 3 kap. 13 9” lagen om allmän för- säkring.

I den _ — — —- —-- — — — — sig arbete. Därest tillsynsmyndigheten —————— fyra månader. Är medlem ______ senare försäkringsåret.

28 5.

1 mom. Daghjälp må icke utgå till medlem, förrän han under en sam- manhängande tid av högst tjugoen dagar varit arbetslös sex dagar (ka- renstid) och för dessa dagar företett intyg som i 22 & sägs.

Om särskilda skäl föranleda där— till, äger kassa föreskriva förläng- ning av de tider, som angivas iförs- ta stycket. Karenstiden må dock ej utsträckas längre än till tre måna— der och den tid, inom vilken karens- tiden beräknas, ej bestämmas längre än till sex månader.

I karenstid inräknas endast dag, för vilken hel daghjälp skulle hava utgått, om karenstiden gått till ända. Dag, för vilken daghjälp jämlikt 29 5 2 mom. andra stycket skulle hava

1 mom. Dagpenning må icke utgå till medlem, förrän han under en sammanhängande tid av högst fyra kalenderveckor varit arbetslös fem dagar (karenstid) och för dessa da- gar företett intyg som i 22 å sägs.

Omfattar kassas verksamhetsom- råde yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet förekommer, äger kassan för medlemmar, som tillhöra sådant yrke, i sina stadgar föreskriva längre karenstid än i förs— ta stycket sägs, varvid den tid inom vilken karenstiden beräknas skall förlängas i motsvarande omfattning.

I karenstid inräknas endast dag, för vilken hel dagpenning skulle hava utgått, om karenstiden gått till ända. Dag, för vilken dagpenning jämlikt 29 Q 2 mom. fjärde stycket

(Gällande lydelse) utgått med nedsatt belopp eller för vilken daghjälp jämlikt 33 & icke skulle hava utgått, må dock inräknas i karenstiden.

Förekommer inom — —— — — _— —

2 mom. Karenstid anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter att hava

uppburit hel sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller lagen om yrkes- skadeförsäkring för så många dagar, att deras antal ökat med tre, mot- svarar den för honom föreskrivna karenstiden, eller

åtnjutit tilläggspenning enligt la- gen om moderskapshjälp eller

under minst trettio dagar fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig

samt för senast sjunde kalender- dagen efter försäkringsförmånens upphörande eller tjänstgöringens slut företer intyg som avses i 22 5.

Ny karenstid skall ej krävas, när medlem på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att han icke haft arbete mer än fyrtioåtta dagar efter det han senast fullgjort eller jämlikt första stycket anses hava fullgjort karenstid eller efter det han senast uppburit daghjälp för minst fem av sea: på varandra följande dagar. Ny karenstid skall dock fullgöras av medlem, som uppburit daghjälp för

skulle hava utgått med nedsatt be- lopp eller för vilken dagpenning jämlikt 33 å icke skulle hava utgått, må dock inräknas i karenstiden.

I karenstid må ej inräknas dag, som i 32 5 andra stycket 2) sägs.

i karenstiden.

2 mom. Karenstid anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter att hava

uppburit hel sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring eller la— gen om yrkesskadeförsäkring för så många dagar, att deras antal ökat med tre, motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden, eller

under minst fem dagar fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig eller

genomgått nybörjar-, fortbild- nings- eller omskolningskurs, som av tillsynsmyndigheten förklaras vara av beskaffenhet att kunna medföra befrielse från kravet på karenstid,

samt för senast sjunde kalender- dagen efter försäkringsförmånens upphörande eller tjänstgöringens el- ler kursens slut företer intyg som avses i 22 ä.

3 mom. Fullgjord karenstid gäller under återstoden av försäkringsåret. Har karenstiden till någon del full- gjorts eller har i fall som avses i 2 mom. försäkringsförmån upphört eller tjänstgöring eller kurs slutat under augusti månad gäller karens- tiden jämväl under följande försäk- ringsår.

Har medlem uppburit dagpenning i omedelbar anslutning till försäk-

(Gällande lydelse) det jämlikt 31 & fastställda högsta antalet dagar.

(Föreslagen lydelse) ringsårets utgång, skall karenstid ej krävas under följande försäkringsår, så länge medlemmen är oavbrutet arbetslös och åtnjuter dagpenning.

29 5.

1 mom. Daghjälp må icke översti- ga tjugo kronor.

Barntillägg utgör två kronor om dagen för varje barn.

Maketillägg utgår med två kronor om dagen och husföreståndarinne— tillägg med samma belopp.

2 mom. Utför medlem å dag, då han i övrigt är arbetslös, avlönat ar- bete i högst två timmar eller, då frå— ga är om bisyssla, i högst tre tim-

1 mom. Dagpenning må utgivas med belopp, som angives för någon i följande tabell upptagen dagpen- ningklass.

Dagpenningklass Dagpenning 12 14 16 18 20 22 25 27 30 32 35 37 40

ZFNHHEQWWUOUJT»

Tillsynsmyndigheten skall tillse, att dagpenning icke sättes lägre än som fordras för uppfyllande av de krav, som uppställas i internationel- la arbetsorganisationens konvention angående minimistandard för social trygghet.

Barntillägg utgår för högst fyra barn och utgör två kronor om dagen för varje barn.

2 mom. Utför medlem å dag, då han i övrigt är arbetslös, avlönat ar- bete i högst två timmar må hel dag- penning jämte barntillägg likväl ut-

(Gällande lydelse)

mar, må hel daghjälp jämte familje- tillägg likväl utgivas till honom. Där- est han å sådan dag utför avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar, må med tillsynsmyn- dighetens medgivande daghjälp och familjetillägg utgivas med hälften av vad eljest skolat utgå. Vad sist sagts skall dock endast gälla, om medlem- men före arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete och jämväl söker sådant arbete.

Uppbär medlem för viss dag halv sjukpenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller lagen om yrkes- skadeförsäkring, skall daghjälp och familjetillägg för samma dag nedsät- tas till hälften av vad eljest skolat utgå.

givas till honom. Därest han å sådan dag utför avlönat arbete under läng- re tid, dock högst fyra timmar, må med tillsynsmyndighetens medgivan- de dagpenning och barntillägg utgi- vas med hälften av vad eljest skolat "utgå. Vad sist sagts skall dock en- dast gälla, om medlemmen före ar- betslöshetens inträdande haft hel- dagsarbete och jämväl söker sådant arbete.

Om särskilda skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten medgiva att medlem, som utför avlönat arbete under det av dag och i övrigt är ar- betslös, må uppbära dagpenning jämte barntillägg för det antal dagar för varje vecka, vilket tillsynsmyn- digheten bestämmer med ledning av en jämförelse mellan antalet timmar medlemmen utför arbete under vec- kan och den normala veckoarbets- tiden.

Vid tillämpningen av första och andra styckena skall hänsyn ej tagas till bisyssla.

Uppbär medlem för viss dag halv sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesska- deförsäkring, skall dagpenning och barntillägg för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skolat utgå.

30 5.

1 mom. I daghjälp jämte, i före- kommande fall, familjetillägg må ej utgivas högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd tabell (överförsäkringsta- bell).

1 mom. Såsom dagpenning jämte, i förekommande fall, barntillägg må ej utgivas högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd tabell (överförsäkrings- tabell).

(Gällande lydelse)

Med dagsförtjänst avses en sjätte- deel av den veckoinkomst eller, i frå- gal om medlem med månadslön, en tjlugofemtedel av den månadsin- koomst, som medlemmen före arbets- lösshetens inträdande vanligen åtnjöt umder arbetstid som var normal för homom. Där särskilda omständighe- teir föreligga, äger tillsynsmyndighe- tem medgiva, att större andel av miedlems vecko- eller månadsin- koomst än nu sagts skall anses ut- göira hans dagsförtjänst.

Saknas underlag ——————

Måste ersättningen minskas på grrund av vad som stadgas i detta mo- mient, skall först maketillägget eller hiusföreståndarinnetillägget och där- eftter barntillägget nedsättas eller hezlt innehållas samt sist daghjälpen needsättas.

2 mom. Åtnjuter medlem i anled- niing av arbetslöshet fortlöpande un- dezrstöd från arbetsgivaren eller från amnan sammanslutning för medde- lalnde av arbetslöshetshjälp än er- käind arbetslöshetskassa, må dag- hjiälp och familjetillägg utgivas höågst med belopp som motsvarar skillnaden mellan den högsta ersätt- niing, som må utgå enligt 1 mom., oth understödet.

(Föreslagen lydelse)

Med dagsförtjänst avses en femte- del av den veckoinkomst eller, i frå- ga om medlem med månadslön, en tjugotvåendel av den månadsin- komst, som medlemmen före arbets- löshetens inträdande vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal för honom. Där särskilda omständighe- ter föreligga, äger tillsynsmyndighe- ten medgiva, att större andel av medlems vecko- eller månadsin- komst än nu sagts skall anses utgöra hans dagsförtjänst. som medlemmen.

2 mom. Åtnjuter medlem i anled- ning av arbetslöshet fortlöpande un- derstöd från arbetsgivaren eller från annan sammanslutning för medde- lande av arbetslöshetshjälp än er- känd arbetslöshetskassa, må dag- penning och barntillägg utgivas högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan den högsta ersätt- ning, som må utgå enligt 1 mom., och understödet sedan detta mins- kats med vad som må ha avdragits för gäldande av preliminär skatt.

3 mom. Uppbär medlem ålders- pension skall han, då ansökan om ersättning första gången göres under försäkringsåret, inplaceras i av- draysklass enligt den vid denna för- ordning fogade tabellen. Dagpenning och barntillägg skall nedsättas med det mot avdragsklassen svarande av-

18 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse) dragsbeloppet. Ersättning understi- gande fem kronor för dag må icke utbetalas.

4 mom. Måste ersättning minskas på grund av vad som stadgas i denna paragraf, skall först barntillägget nedsättas eller helt innehållas.

31 ä.

1 mom. Medlem må icke uppbära daghjälp för mer än etthundrafem- tiosex dagar under varje försäkrings- år, Tillsynsmyndigheten äger dock för viss kassa eller viss klass med- giva, att daghjälp må utgå för högst tvåhundratio dagar under varje så- dant år.

I annat fall än som avses i 35 5 skall den tid, för vilken daghjälp under ett försäkringsår längst må utgå, utgöra minst etthundratjugo dagar för medlem, som före försäk- ringsårets ingång ej fyllt 67 år.

2 mom. Har överenskommelse — »—

1 mom. Medlem må icke uppbära dagpenning för mer än etthundra-

femtio dagar under varje försäk- ringsår. Tillsynsmyndigheten äger dock för viss kassa eller viss klass medgiva, att dagpenning må utgå för högst tvåhundra dagar under varje sådant är.

I annat fall än som avses i 35 5 skall den tid, för vilken dagpenning under ett försäkringsår längst må utgå, utgöra minst etthundra dagar.

_____ medgivandet gäller.

32 &.

Daghjälp må icke utgivas för 1) söndag, 2) annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföre- gående eller efterföljande vardag,

Under en och samma kalender- vecka må dagpenning icke utgå för flera dagar än att ersättningsdagar- nas antal, ökat med summan av an- talet under veckan infallande arbets- dagar samt i karenstid ingående da- gar uppgår till högst fem. Med ar- betsdag förstås härvid dag, varun- der medlem utfört arbete i sådan ut- sträckning att dagpenning ej kunnat utgå för densamma.

Dagpenning må icke utgivas för 1) söndag, 2) annan helgdag samt påskafton, pingstafton, midsommarafton, jul- afton och nyårsafton, såvida icke

3) avtalsenlig friday, såvida icke tillsynsmyndigheten medgivit, att dylik fridag må likställas med sådan helgdag, som angives under 2),

4) dag, då medlemmen äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp, och

5) dag, för vilken medlemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.

Har medlem under en kalender— vecka i fem dagar utfört arbete i så- dan utsträckning, att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, må daghjälp ej heller utgivas för den sjätte dagen.

(Föreslagen lydelse) tillsynsmyndigheten medgivit, att dagpenning må utgå för dylik dag,

3) dag, då medlemmen äger rätt till tilläggssjukpenning enligt 3 kap. 13 5 lagen om allmän försäkring,

I!) dag, då medlemmen under del— tagande i yrkesutbildning äger rätt till utbildningsbidrag av statsmedel enligt vad därom är särskilt stadgat, och

5) dag, för vilken medlemmen icke är arbetssökande eller söker ar- bete för kortare tid än fyra timmar.

33 5.

Har medlem på grund av driftin- skränkning vid det företag, där han fortlöpande är anställd, arbete mind- re än fem dagar i veckan, skall det antal dagar under varje vecka, för vilka han eljest är berättigad till daghjälp, minskas med en. Sådan minskning skall dock ej ske i ome- delbar anslutning till genomgången karenstid.

Då skäl äro därtill, må tillsyns- myndigheten i den omfattning och för den tid myndigheten bestämmer medgiva kassa befrielse från skyl- digheten att tillämpa vad som är stadgat i första stycket.

Tillsynsmyndigheten äger — — ——

Har medlem vid det företag, där han fortlöpande är anställd, arbete mindre än fem dagar i veckan, äger tillsynsmyndigheten, då särskilda skäl äro därtill, föreskriva, att det antal dagar under varje vecka, för vilka medlemmen eljest är berätti- gad till daghjälp minskas med en.

— — — per vecka.

434 å.

Omfattar kassas verksamhetsom— råde yrke, inom vilket arbetslöshet

Omfattar kassas verksamhetsom- råde yrke, inom vilket arbetslöshet

årligen regelbundet förekommer, el- ler föreligga eljest särskilda omstän- digheter, äger tillsynsmyndigheten beträffande kassans medlemmar el- ler viss grupp av dem föreskriva be— gränsning i rätten till daghjälp. Därvid må stadgas,

att karenstiden och den tid, inom vilken karenstiden skall beräknas skola förlängas,

att daghjälp ej skall utgivas för viss tid av året, eller

att den tid, för vilken daghjälp längst må utgå under försäkrings— året, skall uppdelas i två perioder, av vilka den ena skall omfatta tid under vilken arbetslöshet regelbun- det förekommer.

Ej må med stöd av första stycket karenstiden eller den tid, inom vil— ken karenstiden skall beräknas, ut- sträckas längre än som sägs i 28 5 1 mom. andra stycket.

årligen regelbundet förekommer, el— ler föreligga eljest särskilda omstän- digheter, äger tillsynsmyndigheten beträffande kassans medlemmar el- ler viss grupp av dem föreskriva be- gränsning i rätten till dagpenning. Därvid må stadgas,

att karenstiden och den tid, inom vilken karenstiden skall beräknas skola förlängas,

att dagpenning ej skall utgivas för viss tid av året, eller

att den tid, för vilken dagpenning längst må utgå under försäkrings— året, skall uppdelas i perioder, av vilka någon eller några skall omfat- ta tid under vilken arbetslöshet re- gelbundet förekommer.

36 5.

Till den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat er- bjudet lämpligt arbete eller utan att uttryckligen hava avvisat sådant ar- bete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen Vållat, att anställning ej kommit till stånd, må ersättning icke utgivas för de fyra närmast föl- jande veckorna efter det sådant för- hållande inträffat.

Har medlem frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat er- bjudet lämpligt arbete eller utan att uttryckligen hava avvisat sådant ar— bete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till stånd, skall han från- kännas rätt till ersättning för de tjuguåtta närmast följande kalen- derdagarna eller, om erbjudandet om arbete avsett högst två dagar, för de fjorton närmast följande kalen- derdagarna efter det sådant förhål- lande inträffat. Tillsynsmyndighe- ten må, om särskilda skäl därtill för-

(Gällande lydelse)

Erbjudet arbete skall anses lämp- ligt under förutsättning,

att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande av- löning för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbets— plats, där arbetskonflikt råder,

att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvara vad som i lag och författning kan finnas föreskri- vet rörande åtgärder till förebyggan- de av ohälsa och olycksfall, samt

att icke heller eljest särskilda om- ständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållan- den eller arbetets natur.

(Föreslagen lydelse) anleda, medgiva att avstängnings- tiden skall börja löpa från senare tidpunkt än nu sagts.

Vad i första stycket föreskrivits om arbete skall i tillämpliga delar gälla även sådan kurs, som avses i 28 ä' 2 mom. första stycket.

Har medlem vid upprepade tillfäl- len avvisat erbjudet lämpligt arbete eller finnes eljest i fall som i första och andra styckena sägs anledning antaga, att medlemmen saknar ar- betsvilja, må kassa besluta att er- sättning icke skall utgivas förrän medlemmen utfört arbete under tju- go dagarfBeslutet skall för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyn- digheten.

Erbjudet arbete skall anses lämp- ligt under förutsättning,

att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till lön, som för sådant arbete utgår enligt kollektivavtal eller eljest före— kommer på orten,

att det icke hänför sig till arbets- plats, där arbetskonflikt råder,

att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvara vad Som i lag och författning kan finnas föreskri- vet rörande åtgärder till förebyggan- de av ohälsa och olycksfall, samt

att icke heller eljest särskilda om- ständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållan- den eller arbetets natur.

Vad sålunda —————— angående konflikten.

40 5.

Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos kassan. Vid ansök-

Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos kassan. Vid ansök-

(Gällande lydelse) ningen skola fogas intyg, som avses i 21 och 22 55.

Intygen skola förvaras bland kas- sans handlingar.

(Föreslagen lydelse) ningen skola fogas intyg, som avses i 21 och 22 55, samt de uppgifter i övrigt, vilka erfordras för bedöman— de av medlemmens ersättningsrätt. Intyg och övriga uppgifter skola förvaras bland kassans handlingar.

41 å.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, mot- svarande per medlem räknat,

om kassan har minst 10 000 med- lemmar: minst tvä gånger genom- snittliga beloppet per medlem av de tio sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter, räntor och erhållet statsbidrag,

om kassan har högst 500 medlem- mar: minst fyra gånger ett på sam— ma sätt beräknat belopp, och

om kassan har flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar: minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av ovan angivna siffror be- stämmer.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, mot- svarande per medlem räknat,

om kassan har minst 10 000 med- lemmar: minst ett belopp motsva- rande summan av förvaltningskost- naden per medlem under det sistför' flutna försäkringsåret samt det ge- nomsnittliga antalet ersättningsda- gar per medlem under de tio senaste försäkringsåren, multiplicerat med det ersättningsbelopp kassan utgivit per ersättningsdag under det sist- förflutna försäkringsåret,

om kassan har högst 1 500 med- lemmar: minst två gånger ett på samma sätt beräknat belopp, och

om kassan har flera än 1 500 men färre än 10000 medlemmar: minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av ovan angivna tal bestäm- mer.

Har under —————— stycket sägs.

' Intill dess ______ fondens minimibelopp. Utbetalning av —————— medgivande därtill. Överskott å —————— tillföras fonden. Fonden får —————— löpande utgifter.

42 å.

Fondens tillgångar skola redovi- sas 1) i obligationer eller andra skuld—

Fondens tillgångar skola redovi- sas 1) i obligationer utfärdade av sta-

(Gällande lydelse) förbindelser, som utfärdats eller ga- ranterats av staten,

2) i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo- tekskassa, Svenska bostadskredit- kassan eller Svenska skeppshypo- tekskassan eller av hypoteksaktiebo- lag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen,

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparbanken, svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit, med undantag av sådana för den all— männa rörelsen avsedda förskriv- ningar, som medföra rätt till betal- ning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis),

4) i obligationer eller andra skuld- förbindelser, utfärdade eller garan- terade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanteran- de erhållit Konungens tillstånd, eller

5) med tillsynsmyndighetens med- givande i fastighet, avsedd för kas— sans verksamhet, eller i aktier i ak- tiebolag eller andelar i ekonomisk förening, därest bolaget eller för- eningen uteslutande har till uppgift att äga och förvalta sådan fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fas- tigheten skall vara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i ut- ländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i ri- ket." '

(Föreslagen lydelse) ten, kommun, Sveriges allmänna'hi — poteksbank eller Konungariket Sve- riges stadshypotekskassa, 2) i obligationer garanterade av staten eller kommun,

3)i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda för- skrivningar, som offentligen utbju— dits av svenska bankaktiebolag,

4) i andra skuldförbindelser ut- färdade eller garanterade av staten eller kommun eller utfärdade av riksbanken, postbanken, bankaktie- bolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit,

5) med tillsynsmyndighetens med- givande intill högst en femtedel av fondens tillgångar i skuldförbindel- ser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i fastighet inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxerings- värdet å jordbruksfastiyhet icke må medräknas taxeringsvärdet å växan- de skog; dock skall åbyggnad, för att inteckning i fastigheten må god— kännas, vara brandförsäkrad i för- säkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk

Utan hinder av vad ovan föreskri- vits må med tillsynsmyndighetens medgivande högst en femtedel av fondens tillgångar redovisas i skuld- förbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas.

(Föreslagen lydelse) försäkringsanstalt med rätt att dri— va försäkringsrörelse här i landet, samt

6) med tillsynsmyndighetens med- givande i fastighet, avsedd för kas- sans verksamhet; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas.

50 5.

1 mom. Talan mot beslut av er- känd arbetslöshetskassa i ärende an- gående försäkring enligt denna för- ordning föres genom besvär hos till— synsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten äger ock, utan att talan föres, till prövning upptaga ärende, som avses i första stycket.

2 mom. Mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom i 1 mom. för— mäles, föres talan genom besvär hos försäkringsdomstolen.

Tillsynsmyndighetens beslut i frå- ga som i första stycket sägs må av tillsynsmyndigheten underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen eller eljest särskilda skäl förefinnas för sådan prövning.

3 mom. Besvär skola ingivas till den myndighet eller det organ som meddelat beslutet.

Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet, som har att pröva besvä- ren, utgör ej hinder för besvärens

(Gällande lydelse)

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats en— ligt denna förordning, så ock om be— svär över sådant beslut skall gälla vad i 79 5 lagen om understödsför- eningar finnes stadgat; dock må kla— gan icke föras över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats an- gående beskaffenheten av arbetskon- flikt inom område, där kollektivav— tal gäller.

(Föreslagen lydelse) upptagande till prövning, därest de inkommit före besvärstidens utgång.

Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om er— känd arbetslöshetskassas beslut till— lämpas vad som är föreskrivet i la- gen om besvärstid vid talan mot för- valtande myndigheters beslut.

Erkänd arbetslöshetskassas och tillsynsmyndighetens beslut lända till omedelbar efterrättelse, om ej annat föreskrivits i beslutet eller be- stämmes av myndighet som har att pröva beslutet.

4 mom. Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten medde- lats enligt denna förordning i annat ärende än som i 1 mom. sägs, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 79 5 lagen om under- stödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras över beslut, som av tillsynsmyndigheten medde— lats angående beskaffenheten av ar- betskonflikt inom område, där kol- lektivavtal gäller.

Denna förordning träder i kraft den I september 1964.

Har medlem vid förordningens ikraftträdande fullgjort eller skall han anses ha fullgjort karenstid el- ler del därav enligt äldre bestämmel- ser, skall vid tillämpning av 28 _6' nämnda tid anses fullgjord enligt stadgandets nya lydelse.

Äldre bestämmelser skola äga till- lämpning beträffande skuldförbin- delser, aktier och andelar i ekono- misk förening, vilka kassa förvärvat före ikraftträdandet.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) Beträffande beslut av arbetslös— hetskassa eller av tillsynsmyndighe— ten, som meddelats före ikraftträ- dandet, skola äldre bestämmelser gälla. Bilaga Bilaga till förordningen den 14 december 1956 om erkända arbetslöshetskassor.

Ålderspension Av dra gs— Avdrag

för är kronor I för månad kronor klass kronor -— 1 049 -— 87 0 0 1 050— 2 099 88— 175 1 5 2 100— 3 149 176— 262 2 8 3 150—_ 4 199 263— 350 3 11 4 200— 5 249 351— 437 4 14 5 250— 6 299 438— 525 5 17 6 300— 7 349 526— 612 6 20 7 350— 8 399 613— 700 7 23 8 400— 9 449 701— 787 8 26 9 450—10 499 788— 875 9 29 10 500—11 549 876— 962 10 32 11 550—12 599 963—1 050 11 35 12 600—13 649 1 051—1 137 12 38 13 650—14 699 1 138—1 225 13 41 14 700— 1 226— 14 44

Förslag till Förordning angående ändring i-förordningen den 14 december 1956 (nr 630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas beträffande förordningen den 14 december 1956 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassorl, dels att i 1, 3—6 och 9 55 orden »daghjälp», »daghjälpsbidrag», »daghjälpsbidraget», »famijetillägg» och »familjetilläggsbidrag», skola ersättas med orden »dagpenning», »dag- penningbidrag», »dagpenningbidraget», »barntillägg» och »barntilläggsbi- drag», dels att 7 5 skall upphöra att gälla, dels ock att 2, 8 och 10 55 samt bilagan till förordningen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25.

Grundstatsbidrag utgår, där ej ari-, nat följer av vad nedan sägs, för varje dag, för vilken daghjälp utgi— vits, med dels ett grundbelopp av tre kronor 25 öre vid en daghjälp av _sex kronor, dels ock ett tilläggsbe-

1 mom. Grundstatsbidrag utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, för varje dag, för vilken dag- penning utgivits, med den procen- tuella andel av dagpenningen, som framgår av följande tabell.

lopp av 25 öre för varje hel krona,

Dagpenningklass Bidragsprocent varmed daghjälpen överstiger sex . . A 50,0 kronor; dock ma grundstatsbidraget . . , , . .. B 48,9 ej 1 nagot fall uppga till hogre be- C 47 9 lopp än sex kronor för varje ersätt- ' . D 46,8 ntngsdag. E 45 7 För dag, då halv ersättning utgi- ' . .. . F 44,6 ves enligt 29 5 2 mom. förordningen .. .. G 43,0 om erkanda arbetsloshetskassor, . ., H 42,0 skall grundstatsbldrag utga med .. . .. I 40,4 halften av belopp, som I forsta styc- J 39 3 k t " . * e sags K 37,7 L 36,6 M 35,0

2 mom. Överstiger för viss kassa antalet ersättningsdagar per med- lem under försäkringsåret det ge-

1 Senaste lydelse av 2 å, se SFS 1959: 534, och-av 3,5,6 och 8—10 55, se SFS 1958: 101.

(Föreslagen lydelse) nomsnittliga antal ersättningsdagcr per medlem och försäkringsår, sa.-n förekommit för de erkända arbet:— Iöshetskassorna under de tio när- föregående försäkringsåret, med 100 procent eller mer, utgår ett tillägg till grundstatsbidraget med 25 procent av detta. Överstiger för viss kassa antalet ersättningsdagar per medlem under försäkringsåret nyssnämnda genomsnittliga antal er- sättningsdagar med 75 procent men ej med 100 procent, utgår ett tillägg till grundstatsbidraget med 10 pro- cent av detta.

mast

85.

Förvaltningshidrag —————— av tillsynsmyndigheten.

Medlemsbidrag utgår, där ej an- nat följer av vad i tredje stycket sägs, med fem kronor per årsmed- lem för det antal årsmedlemmar, som icke överstiger 3 000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 3 000 men icke 25000, och med tre kro- nor per årsmedlem för det antal års- medlemmar, som överstiger 25 000.

Medlemsbidrag utgår, där ej an- nat följer av vad nedan sägs, med sen: kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som icke över— stiger 3000, med fem kronor per årsmedlem för det antal årsmedlem- mar, som överstiger 3 000 men icke 25 000, och med fyra kronor per års- medlem för det antal årsmedlem- mar, som överstiger 25 000.

Har antagande till erkänd arbets- löshetskassa gällt endast under del av försäkringsåret, skall medlems- bidraget beräknas på grundval av det genomsnittliga antal medlem- mar, som förelegat vid utgången av varje i9 59 första stycket angiven pe- riod, under vilken antagandet hela tiden varit gällande, samt utgå med det jämkade belopp, som svarar mot den del av försäkringsåret antagan- det varit gällande.

Då kassa ______ skall utgå.

(Gällande lydelse)

29 (Föreslagen lydelse)

10 &.

Statsbidrag utbetalas för försäk- ringsär i efterskott efter ansökan.

När skäl äro därtill må efter till- synsmyndighetens beprövande till kassa utbetalas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetill- läggsbidrag, som belöpa å tiden från försäkringsårets början till utbetal— ningsdagen, samt intill nio tiondelar av medlemsbidrag och daghjälpsbi- drag, som skäligen kunna antagas belöpa å samma tid.

På ansökan av kassa skall till- synsmyndigheten efter försäkrings— årets utgång fastställa och utbetala kassan tillkommande statsbidrag.

Preliminär utbetalning av statsbi- drag må ske sedan halva försäk— ringsåret tilländalupit. Om särskilda skäl äro därtill, mä tillsynsmyndig- heten medgiva preliminär utbetal- ning av statsbidrag även vid annan tidpunkt än nu sagts. Preliminär ut- betalning må avse hela beloppet av grundstatsbidrag och barntilläggsbi- drag, som belöpa å tiden från för- säkringsårets början till utbetal- ningsdagen, samt intill nio tiondelar av medlemsbidrag och dagpenning- bidrag, som skäligen kunna antagas belöpa åt samma tid.

Denna förordning träder i kraft den I september 1964. Äldre bestäm— melser skola dock äga tillämpning ifråga om statsbidrag för tiden före de nya bestämmelsernas ikraftträ— dande.

Bilagcga Bilaga till förordningen den 14 december 1956 (nr 630) om statsbidrag till erkändcda arbetslöshetskassor Dagpenningbidragets Dagpenningbidragets ; storlek i procent av storlek i procent av '

.. . hela hidragsunder- .. . hela bidragsunder-

33:11— 633335; laget enligt 3 5 vid ä;”; "533135; laget enligt 3 5 vid

3 p olika antal ersätt- g per e e olika antal ersätt-

ningsdagar per ningsdagar per medlem medlem 0.00—2.50 0.0 8.00 51.4 2.70 3.0 9.00 56.0 3.00 7.2 10.00 60.0 3.25 10.8 11.00 63.2 3.50 13.9 12.00 65.8 3.75 16.9 13.00 68.0 4.00 19.9 14.00 69.8 4.25 22.8 15.00 71.3 4.50 25.3 16.00 72.4 4.75 27.8 17.00 73.3 5.00 30.3 18.00 74.0 5.25 32.5 19.00 74.5 5.50 34.7 20.00 74.8 6.00 38.7 21.00 74.9 7.00 45.6 22.00 och 75.0 däröver

Särskilda bestämmelser: Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant som direkt framgår av tabellen interer- poleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundalas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.

Förslag till Lag angående ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 45 5 lagen den 24 mars 1938 om understödsför- eningar1 ävensom överskriften omedelbart framför samma paragraf skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) Om klander av understödsför- enings beslut.

(Föreslagen lydelse) Om talan & understödsförenings beslut.

45 5.

Menar styrelsen eller ledamot där- av eller föreningsmedlem, att under- stödsförenings beslut icke tillkom- mit i behörig ordning eller eljest stri- der mot denna lag eller föreningens stadgar, äge därå tala genom stäm- ning å föreningen inom tre måna— der från beslutets dag. Försulnmas det, vare rätt till klandertalan mot beslutet förlorad.

Angående talan å beslut av erkänd arbetslöshetskassa i ärende angåen- de arbetsIöshetsförsäkringen gäller vad därom är särskilt föreskrivet.

Menar styrelsen eller ledamot där- av eller föreningsmedlem, att” beslut av understödsförening i annat fall än iförsta stycket sägs icke tillkom- mit i behörig ordning eller eljest stri- der nlot denna lag eller föreningens stadgar, åge dårå tala genom stäm- ning å föreningen inom tre måna— der från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till klandertalan mot beslutet förlorad.

Har klandertalan —————— för registrering. Domstols utslag —————— instämt klandertalan.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 854.

Denna lag träder i kraft den 1 sep- tember 1964. Beträffande beslut av arbetslöshetskassa, som meddelats före ikraftträdandet, skola äldre be- stämmelser gälla.

Förslag till Lag angående ändring i lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 5 lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdom- stol skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Försäkringsdomstolen upptager enligt vad därom är stadgat mål, vari besvär anförts över riksförsäk- ringsverkets eller försäkringsrådets beslut, ävensom mål, vilka av riks— försäkringsverket underställas dom- stolens prövning.

Över försäkringsdomstolens —— — — Försäkringsdomstolen har _— -—— _—

Försäkringsdomstolen upptagcr enligt vad därom är stadgat mål, vari besvär anförts över riksförsäk- ringsverkets, försäkringsrådets eller arbetsmarknadsstyrelsens beslut, ävensom mål, vilka av riksförsäk- ringsverket eller arbetsmarknadssty- relsen underställas domstolens pröv- ning.

— — — ej föras. _— — — finnes erforderligt.

Denna lag träder i kraft den 1 sep— tember 1964.

r____, r i [

Utredningens uppdrag

I yttrande till statsrådsprotokollet den 30 september 1960 anförde chefen för socialdepartementet följande.

Tidigare denna dag har jag erhållit bemyndigande att tillkalla utrednings- män med uppgift att företa en översyn av arbetsmarknadspolitiken. Dessa utredningsmän skall inte behandla frågor rörande arbetslöshetsförsäkringen i annan mån än som föranledes av deras uppdrag att göra en avvägning mellan olika åtgärder i anledning av arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringen bör bli föremål för en översyn av särskilda utredningsmän. Beträffande denna översyn vill jag anföra följande.

Kontanta bidrag till arbetslösa utgår numera företrädesvis i form av er- sättning från de erkända arbetslöshetskassorna. Arbetslöshetsförsäkringen har fått allt större omfattning. Antalet medlemmar i arbetslöshetskassorna överstiger nu 1 300 000. Flertalet av dem, som har ett mera framträdande behov av försäkringsmässigt skydd mot arbetslöshet, torde nu vara anslut— na till kassorna.

Trots den betydande omfattning arbets]öshetsförsäkringen nått finns det fortfarande grupper med inte ringa arbetslöshetsrisk, som står utanför för- säkringen. Denna bör så vitt möjligt täcka alla grupper med arbetslöshets- risk och bereda dem det försäkringsmässiga skydd, som socialförsäkringar- na avser att ge medborgarna. Vid utredningen bör undersökas, vilka grup- per som fortfarande står utanför försäkringen och anledningen härtill, samt övervägas i vad mån särskilda åtgärder kan vara erforderliga för att även dessa grupper skall omfattas av försäkringen.

Statsbidraget till arbetslöshetskassorna är så utformat, att det utgår med avsevärt större andel av en kassas utgifter när arbetslösheten bland kassans medlemmar är stor än när den är liten. Härigenom erhålles en utjämning i finansieringshänseende mellan kassorna. Icke desto mindre är skillnaden mellan de olika kassorna i fråga om avgifter, försäkringsförmåner, fond- bildning etc. markant. Temporärt har möjlighet till stöd åt de mest an- strängda kassorna skapats genom det anslag på 10 miljoner kronor, som riksdagen beviljat för vart och ett av budgetåren 1959/60 och 1960/61. Möj— ligheterna att på längre sikt skapa former för en ytterligare utjämning av skillnaderna mellan olika kassor bör prövas. Härvid bör bl. a. övervägas om

» det vore lämpligt att kassornas fondering till större eller mindre del skedde i en för kassorna gemensam fond.

De mindre kassorna möter stundom svårigheter med hänsyn till att en effektiv riskutjämning inte kan ernås i en kassa med litet antal medlemmar. Det bör undersökas, huruvida nuvarande bestämmelse angående minimi— antal medlemmar i arbetslöshetskassa kan anses ändamålsenlig.

Ersättningen till olika grupper av försäkrade ger skiftande kompensation för inkomstbortfallet. Utredningen bör söka svara på frågan, huruvida för- säkringen nu kan anses ge tillfredsställande kompensation för olika grup- per samt om man bör eftersträva en mera enhetlig kompensationsgrad för samtliga försäkrade. Utredningsmännen bör därvid överväga om det är möj- ligt och lämpligt att övergå till ett system liknande det i sjukförsäkringen tillämpade med försäkringsersättningen graderad efter arbetsförtjänsten.

Ett spörsmål som har nära samband med de problem som skall behandlas vid översynen av arbetsmarknadspolitiken, är frågan om ersättningstidens längd inom arbetslöshetsförsäkringen. Enligt gällande bestämmelser får försäkringsersättning inte utgå för mer än 156 dagar under varje försäk- ringsår, varvid man räknar med sex ersättningsdagar per kalendervecka. För viss kassa eller viss klass kan dock ersättning efter särskilt medgivande utgå för högst 210 dagar. Till ersättning åt medlemmar, som fyllt 67 år, ut- går statsbidrag för högst 78 ersättningsdagar. Som regel utgår ersättning till sådana medlemmar endast för de statsbidragsberättigade dagarna.

Arhetslöshetsförsäkringens syfte är att lämna hjälp under den övergångs- tid, som erfordras för att den arbetslöse skall kunna få nytt arbete. Utred- ningsmännen bör förutsättningslöst överväga, huruvida ersättningstidens nuvarande längd är lämpligt avvägd. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas åt de långtidsarbetslösas problem. Frågan om ersättningstidens längd inom arbetslöshetsförsäkringen påverkas av arbetsmarknadspolitikens ut- formning i andra hänseenden. Vid behandlingen av denna fråga bör arbetet därför samordnas med arbetet inom utredningen för en översyn av arbets- marknadspolitiken, som också kommer att uppmärksamma de långtids- arbetslösas problem.

Detsamma gäller i fråga om ersättningen vid säsongarbetslöshet. Ersätt- ningsrätten inom de kassor, där säsongarbetslöshet förekommer, är i all— mänhet tämligen snävt begränsad under lågsäsongen. Den som på grund av säsongbegränsning inte är berättigad till ersättning från sin kassa är hänvisad till kontantunderstöd från de kommunala arbetslöshetsnämnder— na eller annan hjälp från samhället om han inte själv har medel för sin och sin familjs försörjning. Vid översynen av arbetsmarknadspolitiken skall undersökas vad som kan göras från statens sida för att medverka till en ytterligare utjämning av säsongerna. Utredningen om arbetslöshetsförsäk— ringen bör innefatta frågan om rätt till ersättning vid säsongarbetslöshet och möjligheterna att utvidga försäkringsskyddet i sådana fall. Bland tänk- bara möjligheter att lösa dessa problem kan nämnas inrättandet av särskilda fortsättningskassor som en komplettering till arbetslöshetskassorna.

Beträffande ålderspensionärerna gäller f. 11., att kassorna har rätt att låta ålderspensionärer inträda och kvarstå i försäkringen. Statsbidraget till er- sättning åt sådana medlemmar utgår dock som tidigare nämnts för högst 78 ersättningsdagar varje försäkringsär efter det under vilket vederbörande fyllt 67 år. I propositionen 1956: 144 s. 55 förutsattes, att folkpensionärer- nas ställning inom försäkringen skulle upptagas till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effektivare pensionssystem bringades till en lösning. De i propositionen förordade reglerna borde därför betraktas som ett provisorium. Frågan om ålderspensionärernas ställning inom arbetslös- hetsförsäkringen bör nu prövas på nytt.

En förändring av reglerna för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen kan antagas få konsekvenser för den av kommunerna bedrivna kontant- understödsverksamheten för arbetslösa. Utredningsmännen bör uppmärk- samma de samordningsproblem, som kan föreligga på detta område.

Arbetsmarknadsstyrelsen har innevarande år lagt fram utredning och förslag angående arbetslöshetsförsäkringens anpassning till fem dagars arbetsvecka. I framställningen har styrelsen även behandlat en del andra spörsmål, som rör lagstiftningen om de erkända arbetslöshetskassorna och deras verksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsens framställning bör bli föremål för fortsatt behandling av utredningsmännen.

Utöver de här berörda frågorna torde flera problem som sammanhänger med frågan om en utbyggnad och effektivisering av arbetslöshetsförsäk- ringen komma att aktualiseras under utredningsarbetets gång. Utredningen bör omfatta även sådana problem. I den mån så befinnes lämpligt bör utred- ningen lägga fram delförslag innan arbetet slutförts. Detta torde särskilt böra övervägas beträffande utformningen av försäkringen med hänsyn till fem dagars arbetsvecka

Vid utredningsuppdragets fullgörande böl bestämmelserna i de inter— nationella konventioner, som vårt land ratificerat, beaktas.

KAPITEL 1

Inledning

Historik

Utredningar och propositioner m. 171. före år 1935. Frågan om arbetslöshets försäkring var i vårt land föremål för offentlig prövning första gången vid 1908 års riksdag. I en motion hemställdes om utredning angående försäkring mot arbetslöshetens ekonomiska följder, men motionen avslogs trots att den tillstyrkts av vederbörande utskott. Motioner av samma innehåll till 1909 och 1910 års riksdagar ledde till samma resultat.

År 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialförsåkringskommittén att verk- ställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna skulle kunna vidtas för att främja arbetares försäkring mot de ekonomiska följ- derna av oförvållad arbetslöshet. År 1922 avgav kommittén förslag angående offentlig arbetsförmedling och om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Kom— mittén förordade ett system med bidrag av allmänna medel till frivilliga arbetslöshetskassor, som för detta ändamål borde bildas av arbetarna själva.

Vid 1924 års riksdag väcktes i båda kamrarna likalydande motioner med förslag till lag om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Innehållet i detta förslag anslöt sig i huvudsak till det av socialförsäkringskommittén utar- betade förslaget. Inte heller dessa motioner ledde till någon lagstiftning.

År 1925 tillkallades två sakkunniga för att fortsätta utredningen av frågan om arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder för att bekämpa arbetslös- hetens verkningar. Denna utredning inriktades i första hand på att söka lösa frågan genom en tillämpning av båda de system för mildrande av arbetslöshetens verkningar — arbetslöshetsförsäkring och anordnande av offentliga arbeten för de arbetslösa — som kommit till uttryck i tidigare förslag. De sakkunniga fann lämpligt att uppdela bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring på två särskilda författningsutkast, ett till lag om arbetslöshetskassor och ett till förordning angående statsbidrag till sådana kassor. Enligt det förstnämnda utkastet skulle bestämmelserna i lagen om understödsföreningar med vissa avvikelser äga tillämpning på arbetslöshets- kassorna. Den viktigaste skillnaden mellan de båda sakkunnigas och social— försäkringskommitténs förslag framträdde i de olika system som tillämpats för beräkning av statsbidraget. Enligt kommittéförslaget skulle statens bi-

37 drag utgå i viss proportion till medlemsavgifterna. De båda sakkunnigas förslag däremot gick ut på att statsbidraget skulle utges som ersättning för viss del av utbetalad arbetslöshetshjälp.

Det sistnämnda förslaget blev därefter föremål för prövning av en granskningsnämnd om sexton sakkunniga, vilka är 1926 inkom med utlå- tande i ärendet. Flertalet inom granskningsnämnden anslöt sig till uppfatt- ningen, att samhällets åtgärder borde inriktas på dels en arbetslinje, som skulle komma att få sin största betydelse vid mera omfattande arbetslöshet, dels en försäkringslinje, vars huvudsakliga uppgift skulle bli att komplet— tera arbetslinjen under tider av normal arbetslöshet.

l yttranden över de sakkunnigas förslag och granskningsnämndens ut— låtande framhöll såväl socialstyrelsen som statens arbetslöshetskommission, att den arbetslöshetshjälp som staten enligt nämnda förslag skulle lämna sannolikt inte skulle komma vissa arbetargrupper till godo, däribland de ekonomiskt svagaste grupperna inom jord- och skogsbruket. Med anledning härav hänsköts frågan till förnyad utredning, varvid särskilt skulle beaktas frågan om att utsträcka försäkringen till arbetarna inom jord- och skogs- bruket samt frågan om bidrag från industrins arbetsgivare till kostnaderna för försäkringen. Nio sakkunniga tillkallades, 1926 års arbetslöshetssak- kunniga, vilka härutöver hade att pröva frågan om obligatorisk arbetslös- hetsförsäkring. De sakkunniga utarbetade två alternativa förslag, avseende ett obligatoriskt och ett frivilligt försäkringssystem, samt förslag rörande reglering av den offentliga arbetsförmedlingen och om anordnande av all- männa arbeten.

Enligt förslaget till obligatorisk försäkring skulle denna med vissa undan— tag omfatta varje arbetare mellan 16 och 67 år, som mot avlöning utförde arbete för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse. De vikti— gare undantagen utgjordes av kontors- och butikspersonal samt lant- och skogsarbetare ävensom personer med ordinarie anställning. i statens tjänst.. Kostnaderna för försäkringen skulle enligt förslaget bestridas genom för— säkringsavgifter av arbetare och arbetsgivare med bidrag av statsmedel.

Förslaget rörande frivillig försäkring, som sammanförts i en förordning om erkända arbetslöshetskassor, gick ut på att det allmänna skulle lämna bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fyllde vissa i lagen angivna villkor rörande medlemsantal m. m. och bedrev sin verksam— het i enlighet med givna föreskrifter. De sakkunnigas flertal förordade, att det allmännas bidrag till kassorna skulle bäras av staten ensam. '

År 1927 tillsattes den s.k. arbetslöshetsutredningen, som avgav ett betän— kande år 1931 om arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker samt ett år 1934 om åtgärder mot arbetslöshet.

I riksdagen väcktes under åren 1928—1932 ett flertal motioner med för-- slag om införande av arbetslöshetsförsäkring. Under hänvisning till bl. a-

arbetslöshetsutredningens pågående arbete blev samtliga motioner avslag- na av riksdagen.

År 1932 tillkallades fem sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med den fortsatta behandlingen av frågan om införande av arbetslöshets— försäkring. Utredningen skulle bl.a. ta sikte på att försäkringen borde inbegripa största möjliga antal arbetargrupper. De sakkunniga avgav år 1933 en promemoria rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m.m. Enligt denna promemoria skulle arbetslöshetsförsäkringen bygga på ett system av statsunderstödda arbetslöshetskassor. I föreningsrättsligt hänseende skulle dessa vara registrerade som understödsföreningar. Vidare skulle kas- sorna för att komma i åtnjutande av statsbidrag antas till erkända arbets- löshetskassor. I fråga om kassornas verksamhetsområde föreslogs inte nå- gon annan begränsning än att medlemmarna i kassorna skulle vara lön— tagare. Närmare bestämmelser om understödsverksamheten och om stats- bidrag skulle regleras genom särskilda förordningar härom.

För att bli berättigad till understöd från erkänd arbetslöshetskassa före— slogs, att medlem under de närmast före arbetslöshetens inträdande för- flutna tolv månaderna erlagt minst 26 veckoavgifter. Medlem, som ej tidi- gare uppburit understöd, skulle därjämte fylla kravet att under de senast förflutna 24 månaderna ha erlagt avgifter för minst 52 veckor. Understöd skulle utgå med ett för dag beräknat belopp, daghjälp. Denna fick uppgå till högst 6 kr och i regel ej understiga 2 kr. Varje kassa ägde att själv inrätta erforderligt antal daghjälpsklasser och medlemmarna skulle själva få välja den daghjälpsklass de önskade tillhöra. Understödstiden fick av kassorna bestämmas till högst 120 dagar under 52 på varandra följande veckor och till lägst 90 dagar under samma tid. Kassorna skulle sortera under en tillsynsmyndighet, socialstyrelsen, som skulle äga utse en ledamot i varje kassas styrelse ävensom en revisor.

Statens bidrag till de erkända arbetslöshetskassorna föreslogs utgå för att täcka dels kassornas utgifter för understöd (daghjälpsbidrag), dels kassor- nas förvaltningskostnader (förvaltningsbidrag). Daghjälpsbidraget borde i princip vara avvägt så, att de försäkrade själva helt skulle finansiera under- stödsverk'samheten vid arbetslöshet av ringa omfattning. Daghjälpsbidraget, uttryckt i procent av kostnaden för utgivet understöd, skulle enligt en till förslaget till statsbidragsförordning fogad tabell stiga i visst förhållande till understödsverksamhetens omfattning; denna mättes härvid i antalet under- stödsdagar per år och medlem. Vidare skulle statsbidraget avpassas så, att det utgick med förhållandevis stor andel vid det regelmässigt lägsta dag- hjälpsbeloppet 2 kr; för högre daghjälpsbelopp sjönk statsbidragsandelen successivt.

För att täcka en del av de av försäkringen föranledda merkostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassornas förvalt- ningskostnader föreslogs, att ett system med arbetsgivarbidrag skulle in- föras.

I huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 209 till 1933 års riksdag förslag om införande av frivillig arbetslöshetsförsäkring. Avgiftsvillkoret föreslogs dock till 26 veckoavgifter under senast förflutna 18 månader; medlemmar som ej tidi- gare uppburit understöd skulle härjämte under de senaste 36 månaderna ha erlagt 52 avgifter.

I utlåtande av särskilda utskottet tillstyrktes propositionen i huvudsak. Dock avstyrktes arbetsgivarbidraget, och vidare förordades den av de sakkunniga föreslagna utformningen av avgiftsvillkoret. Vid frågans be— handling i riksdagen föll emellertid förslaget genom att kamrarna stannade i olika beslut. Första kammaren antog en reservation med hemställan om avslag under motivering, att vissa frågor ej lösts på ett tillfredsställande sätt.

Sedan förnyade utredningar verkställts inom socialdepartementet, fram— lades i proposition nr 38 till 1934 års riksdag ånyo förslag om frivillig arbetslöshetsförsäkring, vilket i huvudsak anslöt sig till det föregående år framlagda förslaget. Avgiftsvillkoret föreslogs dock till 20 avgifter under tolv månader resp. 40 avgifter under 24 månader.

Efter det andra lagutskottet tillstyrkt införande av frivillig arbetslöshets- försäkring med i huvudsak de ovan angivna modifikationer som gjorts i föregående års utskottsutlåtande, biföll riksdagen förslaget med de av ut- skottet förordade jämkningarna. Förordningarna om erkända arbetslöshets- kassor och om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor trädde i kraft den 1 januari 1935.

Ändringar under åren 1935—1959. De ursprungliga bestämmelserna har ändrats genom beslut vid åtskilliga riksdagar. I några fall har ändringarna gällt detaljspörsmål. Betydelsefullare ändringar har beslutats vid 1941, 1944, 1946, 1953 och 1956 års riksdagar.

Statsbidragets ursprungliga konstruktion förde med sig vissa inte avsedda konsekvenser. Till följd av att statsbidraget utgick med procentuellt större andel för lägre daghjälpsbelopp än för högre, kom avgifterna i de högre daghjälpsklasserna att för de försäkrade framstå som så betungande, att kassamedlemmarna i stor utsträckning valde låga daghjälpsbelopp. De för- säkrade fick härigenom inte ett tillräckligt skydd från försäkringen. Bl. a. med hänsyn härtill erhöll socialstyrelsen år 1939 i uppdrag att utreda frågan om erforderliga ändringar rörande statsbidragsbestämmelserna.

År 1941 överlämnade socialstyrelsen sin utredning. I anslutning härtill framlade Kungl. Maj:t i proposition 1941:214 förslag till vissa förbätt- ringar ifråga om statsbidraget liksom av förmånerna från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. I vissa hänseenden gick de i propositionen upp- tagna förslagen längre än socialstyrelsens, såsom i fråga om statsbidragets avvägning och de nedan berörda kompletteringsbidragen, vilka inte före- slagits av socialstyrelsen.

Det framhölls i propositionen, att det måste vara ett statsintresse av vikt att tillse att arbetslöshetsförsäkringen, till vars kostnader arbetstagarna själva bidrog med avsevärda belopp, ordnades så att den inte blev satt ur spel, därför att den erbjöd avsevärt sämre förmåner än hjälpformer som helt bekostades av stat och kommun. För att åstadkomma en höjning av understödsförmånerna föreslogs en sådan ändring av statsbidragsgrunderna, att de procentsatser som förut gällt för daghjälpsbelopp om 2 kr nu skulle gälla för daghjälpsbelopp upp t. o. m. 4 kr, att de grunder som gällt för 3 kr skulle gälla för 5 kronors daghjälp o.s.v. Vidare föreslogs införande av barntillägg med 60 öre per barn och dag. Kostnaderna för barntillägg skulle till 75 procent bestridas med statsmedel. För att få till stånd en allmän höj- ning av daghjälpsbeloppen och förhindra att personer med liten arbetslös- hetsrisk företrädesvis valde daghjälpsklasser med låga daghjälpsbelopp föreslogs, att tillsynsmyndigheten skulle få befogenhet att medge föreskrif— ter om hunden klasstillhörighet. Departementschefen ansåg emellertid inte de förbättringar som skulle komma till stånd genom dessa åtgärder vara tillräckliga. I propositionen föreslogs därför, att de försäkrade skulle ha rätt att uppbära kompletterande understöd från arbetslöshetskommittéerna vid sidan av vad de erhöll från arbetslöshetskassan. Härutöver föreslogs åtskil- liga detaljändringar i arbetslöshetskasseförordningen, av vilka kan nämnas att det tidsbestämda avgiftsvillkoret förordades sänkt till 20 veckoavgifter under de senaste tolv månaderna.

Andra lagutskottet tillstyrkte förslaget om införande av barntillägg, regle- ringen av rätten att välja daghjälpsklass samt sänkningen av antalet av- gifter för att uppfylla det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Däremot ansåg sig utskottet inte kunna biträda förslaget om kompletteringsunderstöd från arbetslöshetskommittéerna. I stället föreslog utskottet införande av rätt för arbetslöshetskassorna att, om de så önskade, utge hustrutillägg om 1 kr per dag, varav 75 procent skulle bestridas med statsmedel. Vidare föreslogs statsbidraget till daghjälpen hö-jt utöver vad i propositionen före— slagits. Enligt utskottet borde de procentsatser som gällde för 2 kronors daghjälp avse samtliga daghjälpsklasser. Statsbidraget skulle alltså inte längre göras förmånligare för de lägre daghjälpsklasserna än för de högre. Till sist föreslog utskottet en sådan ändring i statsbidragsbestämmelserna, att statsbidragets maximigräns höjdes från 26 till 35 understödda dagar per år och medlem.

Vad utskottet föreslagit bifölls av riksdagen. I framställningar av den 17 mars och den 30 september 1944 framhöl socialstyrelsen behovet av högre understöd från arbetslöshetskassorna, då dessa understöd i många fall låg under kontantunderstöden från arbetslös- hetsnämnderna. Som målsättning för en förbättring uppställde styrelsen understödsbelopp från kassorna, som i allmänhet låg 25 procent över dag- understöden från arbetslöshetsnämnderna. I sådant syfte föreslogs en för-

höjning av hustrutillägget från 1 kr till 1: 25 kr och av barntillägget från 0:60 kr till 1 kr per dag. Dessa förbättringar ansågs dock inte tillräckliga. Styrelsen föreslog införandet av ett graderat kristillägg till daghjälpen om 0:25, 0: 50 resp. 0: 75 kr per dag, helt bekostat av statsmedel. Vidare före- slogs en höjning av de maximala understödsbelopp som enligt överförsäk- ringsbestämmelserna fick utgå till familjeförsörjare med mer än två barn samt vissa lättnader i bestämmelserna för kassamedlemmar i fråga om hyreshjälp från arbetslöshetsnämnderna.

I proposition 1944: 301 förordades socialstyrelsens förslag om höjning av hustru- och barntilläggen samt införandet av ett med statsmedel helt he- kostat kristillägg till daghj älpen, vilket dock borde utgå med 0: 75 kr för alla kassor utan hänsyn till avgiftsstorleken. Vidare tillstyrktes styrelsens övri- ga förslag.

Andra lagutskottet tillstyrkte de i propositionen framlagda förslagen men underströk, att kristillägget vore att betrakta som ett provisorium och att det därför snarast borde avvecklas.

Utskottets tillstyrkan bifölls av riksdagen. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 december 1945 framlade delegerade för de erkända arbetslöshetskassorna förslag om vissa ändringar i arbets— löshetskasseförordningen. Bl.a. framhölls, att en förstärkning av försäk— ringsskyddet var påkallad. Med hänsyn till den försörjningsplikt som åvi- lade hustrun gentemot mannen borde hustrutillägget ombildas till ett make— tillägg. Manlig ogift kassamedlem, som varaktigt sammanbodde med kvinna, borde för henne kunna komma i åtnjutande av ett husföreståndarinnetillägg. Vidare borde medlem, som bodde tillsammans med fader eller moder och som bidrog till deras försörjning, erhålla föräldratillägg. Det ovillkorliga hindret för kassorna att utge daghjälp för enstaka veckodag, under vilken kassamedlem blivit arbetslös på grund av driftsinskränkning vid det företag där han var anställd, det s.k. korttidsavdraget, borde avskaffas. Begräns- ningen i understödsrätten vid korttidsarbete borde (lock såtillvida bibehål- las, att kassa skulle beredas möjlighet att frivilligt i stadgarna införa be— stämmelser härom. Karensbestämmelserna borde ändras för att få till stånd överensstämmelse med korttidsreglerna. Bl.a. föreslogs en förlängning av ramtiden från 14 till 21 dagar. Genom att statsbidraget till daghjälpen var maximerat till en arbetslöshet motsvarande högst 35 understödsdagar per år och medlem i varje daghjälpsklass, kunde svårigheter uppkomma för kas- sorna vid arbetslöshetskriser. Denna maximering av statsbidraget borde av- skaffas. I samhand härmed hemställdes om utredning av xmöjligheterna att vid tillfällig, omfattande arbetslöshet lämna kassa extraordinärt eko— nomiskt stöd.

I proposition 1946:326 föreslogs, att husföreståndarinnetillägg borde utgå även till kvinnlig medlem. De delegerades förslag om föräldratillägg upp— togs däremot inte i propositionen. I yttrande över de delegerades förslag

hade socialstyrelsen avstyrkt ändringsförslaget i fråga om korttidsavdrag. Styrelsen föreslog i stället, att i förordningen skulle införas en tilläggsbe- stämmelse, som gav styrelsen rätt att medge kassa befrielse från skyldig- heten att tillämpa korttidsavdrag. Till detta förslag anslöt sig föredragande departementschefen. Ramtiden för karensen föreslogs förlängd till 21 dagar och i överensstämmelse med ett förslag av socialstyrelsen skulle ett nytt vill- kor införas av innebörd att under sju på varandra följande dagar, söndagar oräknade, alltid skulle ligga minst en dag, för vilken medlemmen kunde styrka att han hos arbetsförmedlingen sökt men inte erhållit arbete. Här- igenom skulle medlemmen visa, att han uppehöll kontakt med arbetsmark- naden. Kunde han inte uppfylla villkoret, skulle han genomgå ny karenstid. Förslaget att upphäva bestämmelsen om statsbidragets maximering biträd— des inte av d-epartementschefen, som också ansåg tillräckliga skäl saknas för en utredning om extraordinärt ekonomiskt stöd till arbetslöshetskassa i vissa särskilda situationer.

Andra lagutskottet anslöt sig till de i propositionen framlagda förslagen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Enligt dittills gällande bestämmelser var utländska medborgare — med två undantag —— uteslutna från rätten att vinna inträde i erkänd arbetslös— hetskassa. I skrivelse den 13 november 1946 föreslog de erkända arbetslös- hetskassornas samorganisation, att de gällande inskränkningarna för ut— ländsk medborgare att tillhöra erkänd arbetslöshetskassa måtte helt bort- falla.

I proposition nr 200 till 1947 års riksdag anslöt sig föredragande stats— rådet till förslaget. I likhet med vad socialstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t anfört ansåg statsrådet, att vissa möjligheter till inskränkningar i utlännings rätt att vinna inträde i och uppbära understöd från arbetslös- hetskassa dock borde bibehållas. Behörighet att meddela dylika inskränk- ningar borde tillkomma tillsynsmyndigheten.

Andra lagutskottet anslöt sig till de i propositionen framlagda förslagen, varefter utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1947 års riksdag beslöts vidare, att tillsynen över arbetslöshetskas— sorna den 1 januari 1948 skulle överflyttas från socialstyrelsen till den ny— inrättade arbetsmarknadsstyrelsen. Inom denna skulle ärenden angående arbetslöshetsförsäkringen handläggas av en särskild delegation i syfte att bereda tillsynsmyndigheten en mera fristående ställning.

År 1937 hade utsetts en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården. Kommittén, som antog namnet socialvårds— kommittén, skulle bl.a. söka få till stånd en samordning av socialvårdens olika grenar. Med utgångspunkt härifrån beslöt kommittén år 1941 att till behandling uppta frågan om införande av obligatorisk arbetslöshetsför- säkring. Förslag härom framlades år 1948 (SOU 1948:39). Meningarna vid remissbehandlingen av förslaget var emellertid starkt delade rörande det

lämpliga i att införa en sådan försäkring. I ett betydande antal yttranden hävdades, att man i stället borde inrikta sig på att förbättra den frivilliga försäkringen. Förslaget föranledde ingen åtgärd.

Vid 1950 års riksdag beslöts, att det år 1944 införda kristillägget skulle ersättas av ett fast statsbidrag, benämnt grundstatsbidrag. Detta fastställdes till samma belopp som kristillägget. 0: 75 kr per understödsdag. Samtidigt höjdes daghjälpens maximibelopp från 7 till 8 kr.

År 1951 tillsattes en utredning med uppgift att verkställa översyn av be— stämmelserna rörande den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäk- ringen, 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen. Denna avlämnade år 1952 ett delbetänkande med förslag till vissa förbättringar av försäkrings— ersättningarna. Enligt utredningen lämnade dessa en alltför låg kompensa— tion för förlorade arbetsinkomster i jämförelse med de bidrag som då utgick i form av kontantunderstöd eller understöd från fattigvården. Beträffande daghjälpen uppställde utredningen som en allmän målsättning en kompen— sationsgrad, vilken för ensamstående inte skulle understiga 50 procent av nettoförtjänsten. Försäkringsersättningen borde främst anpassas efter ar- betsförtjänsten. Med hänsyn härtill och till förhållandena inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna föreslog utredningen en höjning av maximibelop— pet för daghjälpen från 8 till 20 kr. Vidare föreslogs, att make- och hus- föreståndarinnetillägget skulle höjas från 1: 25 kr till 2 kr samt barntillägget från 1 kr till 1: 50 kr. Som motivering härför åberopades angelägenheten att säkerställa en tillfredsställande nivå för ersättningarna till familjeförsör— jarna även i kassor där daghjälpen blev låg. Även en kraftig lyftning av hela daghjälpsnivån ansågs nödvändig. Kostnaderna härför borde fördelas mellan staten och de försäkrade. Förutom att statens åtagande i fråga om daghjälpsbidrag och familjetilläggsbidrag utsträcktes till de föreslagna högre beloppen, föreslogs statens insats få formen av ett förbättrat grund- statsbidrag.

Proposition nr 166, som framlades för 1953 års riksdag, anslöt sig till utredningens förslag. Propositionen tillstyrktes av sammansatta stats— och andra lagutskottet. Riksdagen biföll utskottets tillstyrkan.

Övriga frågor rörande arbetslöshetsförsäkringen upptog utredningen i ett betänkande som avgavs år 1955 (SOU 1955:27). Bland där framförda för- slag kan följande nämnas.

Minimiantalet medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa föreslogs höjt från 500 till 1 500. I samband med behandlingen av frågor rörande försäkringens omfattning uttalade utredningen, att något mera allmänt intresse från före— tagarnas sida för anslutning till arbetslöshetsförsäkringen inte kunde på— räknas. Med tanke på företagargrupper som i olika hänseenden stod arbets- tagarna nära föreslog dock utredningen vissa utvidgningar av företagarnas möjligheter till anslutning. Ett förslag i samma riktning avsåg hemarbe- tarna, d.v.s. personer som arbetar för annans räkning men utför arbetet

i sitt hem. En av utredningen företagen undersökning gav dock vid handen, att ej heller dessa kunde förväntas arbetslöshetsförsäkra sig i större llt- sträckning.

Till grund för prövningen av frågan om utförsäkring låg enligt då gil— lande bestämmelser antalet ersättningsdagar under en tidsperiod av tolv månader bakåt i tiden med utgångspunkt från den aktuella ersättnings- dagen. Utredningen ansåg, att väsentliga administrativa förenklingar kunde vinnas, om detta 5. k. rullande prövningsår för utförsäkringen ersattes av ett fast år och föreslog därför, att utförsäkringsperioden skulle omfatta tiden 1/9—31/8 och benämnas ”försäkringsår”.

Ersättning borde enligt utredningen inte utgå för enstaka arbetslös dag i en vecka. Om medlem under fem dagar i en kalendervecka arbetat i sädin utsträckning att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, skulle således daghjälp ej heller utges för den sjätte dagen.

Karensbefrielse föreslogs för vissa fall. Sålunda skulle medlem ej behöva genomgå karens, när han blev arbetslös efter att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för minst tre dagar eller tilläggs— penning enligt lagen om moderskapshjälp eller fullgjort värnpliktstjänst- göring under minst 30 dagar. Ny karenstid skulle ej heller behöva genomgis, när medlem styrkt sig ha haft arbete högst 48 dagar efter det han senast fullgjort karens eller uppburit daghjälp för minst fem av sex på varandra följande dagar.

Enligt tidigare bestämmelser skulle ersättning från arbetslöshetsförsäk- ringen i princip utgå endast för helt arbetslösa dagar. I praxis förekom emellertid, att full ersättning utgick även för dag, under vilken arbete utförts i högst två timmar och, om fråga var om bisysselsättning, i högst tre timmar. Utredningen föreslog lagfästande av dessa 5. k. timregler. Hår- utöver föreslogs, att tillsynsmyndigheten skulle få befogenhet att medge kassa rätt att utge halv ersättning till medlem som arbetat i mer än två men ej över fyra timmar under en i övrigt arbetslös dag, under förutsätt— ning att medlemmen före arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete och sökte sådant arbete. Vidare föreslogs att halv ersättning skulle kunna utgå för dag, då medlem erhöll halv sjukpenning.

Överförsäkringsgränserna, 80 procent av bruttoförtjänsten för familje— försörjare och 60 procent för andra, föreslogs ersatta med nya bestämmel- ser, som skulle fastställas av Kungl. Maj:t och införas i en" särskild över- försäkringstabell. Den mera schematiska beräkningen skulle därmed ersät- tas av en till de olika inkomstlägena bättre anpassad beräkning. Beloppen i tabellen skulle beräknas genom att arbetsförtjänsten för dag minskades med dels vanligen förekommande avdrag för preliminär skatt, dels ett mar— ginalbelopp därutöver utgörande omkring en åttondel av nettoarbetsför— tjänsten.

Beträffande ersättningStidens längd föreslog utredningen, att tillsyns-

myndigheten skulle få befogenhet att för viss kassa eller klass medge, att antalet dagar bestämdes till mer än 156, dock högst 210. Minimigränsen föreslogs höjd från 90 till 120 dagar.

Daghjälpsbidraget utgick med en sjunkande procent av daghjälpskost— naderna allteftersom antalet ersatta dagar per medlem och år översteg 35. Denna begränsning av daghjälpsbidraget föreslogs slopad.

Kungl. Maj:t framlade för 1956 års riksdag en proposition (nr 144), som i huvudsak överensstämde med utredningens förslag. Avvikelser härifrån förekom beträffande några detaljer. Bl.a. borde enligt departementschefen statsbidrag till ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar varje försäkringsår efter det, under vilket veder— börande fyllt 67 år.

Andra lagutskottet tillstyrkte propositionen med ett par smärre änd- ringar. Förslaget bifölls av riksdagen i enlighet härmed.

Efter år 1956 har endast ett fåtal ändringar i arbetslöshetskasse- och stats- bidragsförordningarna genomförts. Vid 1958 års riksdag beslöts dels att dag, för vilken halv ersättning skulle kunna utgå samtidigt med halv sjuk— penning, finge inräknas i karenstiden, dels att en omläggning skulle ske av arbetslöshetskassas redovisningsår och av statsbidragsberäkningen till att avse försäkringsåret i stället för kalenderåret.

Enligt beslut vid 1959 års riksdag höjdes barntillägget från 1:50 kr till 2 kr om dagen för varje barn samtidigt som grundstatsbidraget från den 1 januari 1960 genomgående höjdes med 1 kr under förutsättning att mot— svarande höjning av daghjälpsbeloppet genomfördes. Ändringarna föran- leddes av införandet av allmän varuskatt.

Översikter över arbetslöshetsförsäkringens utveckling och över de erkända arbetslöshetskassornas ekonomiska förhållanden under åren 1935—1961/62, d.v.s. under hela den tid den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen varit i verksamhet, redovisas i bilagorna 1 och 2.

De erkända arbetslöshetskassornas verksamhet under försäkringsåret 1961/62 I det följande lämnas vissa uppgifter rörande arbetslöshetskassornas verk- samhet under försäkringsåret 1961/62. Uppgifterna är hämtade ur arbets- marknadsstyrelsens redogörelse för kassornas verksamhet under detta för— säkringsår. '

Under verksamhetsåret 1961/62 registrerades inte någon ny arbetslöshets— kassa. Den 1 januari 1962 upplöstes de kemisk-tekniska industriarbetarnas kassa, varvid medlemmarna huvudsakligen överfördes till fabriksarbetarnas samt sko- och läderarbetarnas kassor (ca 10 700 resp. 4 000 medlemmar). Antalet kassor minskade således med en och uppgick den 31 augusti 1962 till 45.

Medlemsutuecklingen. Medlemsantalet i kassorna var den 31 augusti 196! 1 395 772, varav ca 273000 kvinnor. Under försäkringsåret utgjorde ök- ningen 29 254 medlemmar, motsvarande 2,1 procent av medlemsantale: den 31 augusti 1961. Antalet i kassorna nyinskrivna medlemmar uppgick till 185 513, d.v.s. 13,6 procent av medlemsantalet vid försäkringsåret; början, medan antalet personer som av olika anledningar lämnade kassor- na under året var 156 259 eller 11,4 procent av samma antal. Av de med- lemmar som lämnat försäkringen hade enligt kassornas redovisning 86 041 eller 6,3 procent utträtt på grund av bristande avgiftsbetalning. Mellan kas- sorna flyttade mer än 55 000 personer, däri ej inräknade de ca 15 000 med- lemmar i de kemisk—tekniska industriarbetarnas kassa, som vid dess upp- lösning överfördes till andra kassor.

Den mest betydande medlemsminskningen förekom i lantarbetarnas, trä- industriarbetarnas, sjöfolkets och hotellanställdas kassor. Kraftig medlems- ökning kunde konstateras i metallindustriarbetarnas, handelsanställdas, handelstjänstemännens, arbetsledarnas och industritjänstemännens kassor.

Avgifter och försäkringsförmåner. Den 31 augusti 1962 utgjorde den genomsnittliga veckoavgiften (en månadsavgift antas motsvara 4 % vecko- avgifter) ] : 15 kr mot 1: 13 kr föregående år —-— en stegring som främst sam- manhänger med ökade daghjälpsbelopp -— och medelbeloppet tillförsäk- rad daghjälp 18: 10 kr mot 17: 46 kr ett år tidigare.

Arbetslösheten. Arbetslösheten bland de försäkrade enligt den räkning av antalet på landets arbetsförmedlingar anmälda arbetslösa kassamed- lemmar som verkställdes i mitten av varje månad under försäkringsåren 1960/61 och 1961/62 framgår av nedanstående uppställning. Däri anges även den procentuella fördelningen, d. v. s. arbetslösa kassamedlemmar i procent av totala antalet kassamedlemmar.

Tab. 1. Antal arbetslösa kassamedlemmar 1960/61 och 1961/62

Absoluta tal Procentuella tal 1960/61 1961/62 1960/61 1961/62 September ........................ 10 800 10 200 0,8 0,7 Oktober ........................... 11 200 12 300 0,8 0,9 November ......................... 15 300 15 900 1,1 1,2 December ......................... 18 500 19 400 1,4 1,4 Januari ........................... 29 000 29 600 2,1 2,1 Februari .......................... 27 700 29 800 2,0 2,2 Mars ............................. 20 700 27 700 2,5 2,0 April ............................. 22 100 26 300 1,6 1,9 Maj .............................. 15 600 18 300 1,1 1,3 Juni .............................. 9 100 11 600 0,7 0,8 Juli .............................. 7 500 8 500 0,5 0,6 Augusti ........................... 9 900 11 200 0,7 0,8

Årsmedeltalet för antalet arbetslösa kassamedlemmar i procent av totala antalet medlemmar för försäkringsåren 1960/61 och 1961/62 var 1,2 resp. 1,3 procent.

Utbetalning av försäkringsersättning. Totala antalet arbetslöshetsdagar, för vilka ersättning utgått under försäkringsåret 1961/"62, uppgick till 4653 810 mot 4160 136 närmast föregående är. Per medlem motsvarade detta antal 3,3 dagar mot 3,0 föregående försäkringsår, alltså en ökning med 10 procent.

Per ersättningsdag utbetalades i daghjälp 18:22 kr och i familjetillägg 2: 17 kr i genomsnitt. Motsvarande belopp var försäkringsåret dessförinnan 17:60 resp. 2: 20 kr.

Kassornas ekonomi. I medlemsavgifter inflöt under året 67 822 025 kr, innebärande en ökning från föregående år med 3,9 procent. Per medlem och år utgjorde avgiftssumman 48: 74 kr mot 47: 80 kr försäkringsåret 1960/61. Uppgifter om statsbidraget lämnas nedan. I övrigt utgjordes inkomsterna av räntor, 15 962 691 kr, vilket innebär en genomsnittlig förräntning av kassornas tillgångar med ca 4 procent.

Totala beloppet utgiven försäkringsersättning uppgick till 94 878 936 kr mot 82 373 842 kr året dessförinnan, en ökning med 15,2 procent. Som ti— digare nämnts ökade antalet ersättningsdagar per medlem med 10 procent. Den förskjutning mot högre daghjälpsbelopp som skett under 1961/62 _— ävensom det ökade antalet kassamedlemmar — påverkade givetvis även den totala summan utbetalad ersättning. Per medlem och år utgjorde ersätt- ningen 68: 19 kr mot 60: 31 kr föregående försäkringsår. Av det utbetalade beloppet utgjorde 84 777 469 kr eller 89 procent daghjälp och 10 101 467 kr eller 11 procent familjetillägg.

Kassornas förvaltningskostnader för verksamheten belöpte sig till 13 276 783 kr, utgörande 9: 54 kr per årsmedlem.

I statsbidrag till försäkringsersättningen erhöll kassorna 53 728 606 kr, vilket motsvarade 56,6 procent av det utbetalade beloppet (45 252 876 kr resp. 54,9 procent år 1960/61).

Daghjälpsbidrag, som utgår till kassa först när antalet ersättningsdagar per medlem och år överstiger tre, utbetalades till 21 kassor.

Bidraget till förvaltningen, 4965 619 kr, täckte 37,4 procent av kassor- nas kostnader härför (39,5 procent år 1960/61).

Försäkringsfonderna. Enligt arbetslöshetskasseförordnjngen skall över- skott på verksamheten tillföras vederbörande kassas fond. Fonderna uppgick den 31 augusti 1962 till 389 507 438 kr mot 352 743 674 kr vid ingången av försäkringsåret. Per medlem utgjorde fonderna 279 kr mot 258 kr ett år tidigare. Kassornas ekonomiska ställning har under försäkringsåret väsent- ligt förbättrats. Ingen kassa redovisade underskott.

I arbetslöshetskasseförordningen finns bestämmelser om hur fondens tillgångar skall redovisas. Den 31 augusti 1962 var ca 45 procent placerade i obligationer och 14 procent i skuldförbindelser, som utfärdats eller garan- terats av stat eller kommun, 18 procent utgjordes av fordringar hos banker eller av kontanter och 7 procent hade placerats i fastigheter avsedda för kassornas verksamhet och i lån mot inteckning i fast egendom. Återstående 16 procent bestod av utestående fordringar, såsom statsbidrag, avgifter m. m.

I bilaga 3 har för jämförelse sammanställts vissa uppgifter rörande verk- samheten inom de olika kassorna under försäkringsåret 1961/62.

Gällande lagstiftning

Gällande lagstiftning om arbetslöshetsförsäkringen omfattar förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor (arbetslös- hetskasseförordningen)1 och förordningen samma dag (nr 630) om stats- bidrag till erkända arbetslöshetskassor (statsbidragsförordningen)2 även- som kungörelsen den 27 juni 1957 (nr 481) med tillämpningsföreskrif'ter till arbetslöshetskasseförordningen och kungörelsen samma dag (nr 482) angående handläggning av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshets- kassor. Kassorna är i föreningsrättsligt hänseende organiserade som undler— stödsföreningar och lyder såsom sådana under lagen den 24 mars 1938 tom understödsföreningar (understödsföreningslagen).

Arbetslöshetskasseförordningen. Förening, som enligt sina stadgar bezre- der medlem ersättning vid arbetslöshet och som består av minst 1 500 med- lemmar, kan antas till erkänd arbetslöshetskassa. Om särskilda skäl för:an- leder därtill, kan dock undantag göras från regeln om lägsta antal medlem- mar. Ansökan om antagande görs hos tillsynsmyndigheten (arbetsmalrk- nadsstyrelsen). Vid sin prövning av ansökan har tillsynsmyndigheten att tillse, att föreningens stadgar överensstämmer med vad som föreskrivzs i arbetslöshetskasseförordningen.

De i arbetslöshetskasseförordningen förekommande bestämmelserna om innehållet i erkänd arbetslöshetskassas stadgar avser bl.a. medlemskap i kassan, avgifter, villkor för rätt till arbetslöshetsersättning, ersättninggens former och storlek, ersättningstidens längd samt kassas fondbildning. Be- stämmelserna har i huvudsak följande innehåll.

Från rätten att vinna inträde i arbetslöshetskassa skall i stadgarna fiöre- skrivas undantag för den som är medlem av annan kassa, den som ej tupp— nått viss i stadgarna angiven minimiålder samt den som inte mot avlöming utför arbete för annans räkning eller som utför arbete uteslutande för' sin

1 ändr. SFS 1958: 100, 1958: 145 och 1959: 533. * ändr. SFS 1958: 101 och 1959: 534.

makes räkning (9 5 1 mom.). Från rätt att kvarstå som medlem i kassa skall undantas den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader varit självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning utföra arbete för annans räkning, eller utfört arbete uteslu- tande för sin makes räkning (9 5 2 mom.). Beträffande självständiga före- tagare gäller dock att den som omväxlande mot avlöning utför arbete för annans räkning och arbetar som självständig företagare äger tillhöra kassa, under förutsättning att tillsynsmyndigheten lämnat kassan medgivande där- till (9 5 3 mom. första stycket). Detsamma gäller den som övergått till att bli självständig företagare, såvitt avser en tid av högst 24 månader efter övergången (9 5 3 mom. första stycket). Självständiga företagare kan jäm- väl under vissa förutsättningar bilda egen arbetslöshetskassa (9 5 3 mom. första stycket). Tillsynsmyndigheten kan även för viss kassa medge un- dantag från bestämmelserna om hinder för den som utför arbete uteslu- tande för sin makes räkning att tillhöra kassa (9 5 3 mom. andra stycket). Arbetslöshetskasseförordningen innehåller vidare regler, som anger i vilka ytterligare fall kassa i sina stadgar kan undanta någon från rätt att vinna inträde i kassa eller att där kvarstå som medlem (10 å).

Kassa äger fördela sina medlemmar på klasser med skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäkringsvillkor i övrigt (15 5 första stycket).

Ersättning vid arbetslöshet skall utgå med ett för dag beräknat belopp i form av daghjälp och familjetillägg till denna (18 å). Familjetillägg utgår i form av barntillägg samt, om kassan så beslutat, maketillägg och husföre- ståndarinnetillägg (19 å).

Såsom huvudvillkor för rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen gäller att ersättning endast må utgå till arbetslös medlem över 16 år, som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att äta sig arbete (20 5).

Medlem skall för en tid av fyra veckor avstängas från rätt till ersättning, om han frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller om han av— skedats på grund av otillbörligt uppförande. Samma påföljd inträder, om medlemmen avvisar lämpligt arbete eller utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande vållat, att anställning ej kom- mit till stånd (36 5 första stycket). Erbjudet arbete skall anses lämpligt bl.a. om det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter och om det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbets- orten förekommande avlöning för sådant arbete (36 å andra stycket).

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall den dagen personligen söka arbete hos arbetsförmedlingen (22 5). Möjlighet finns dock att i särskilda fall efterge denna skyldighet. Vid ansökan om ersättning skall fogas intyg dels från medlemmens arbetsgivare, utvisande den tid under vilken medlemmen utfört arbete och orsaken till anställ—

'50 ningens upphörande, dels från arbetsförmedlingen om att medlemmen sökt arbete på sätt arbetslöshetskasseförordningen föreskriver (40 å).

Rätten till ersättning är vidare beroende av att medlem fullgjort viss avgiftsbetalning till kassan. Ersättning må sålunda utges först sedan med- lemmen erlagt minst 52 veckoavgifter till kassan, det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, (23 5 1 mom.). Dessutom gäller beträffande den första 'arbetslöshetsperioden under varje försäkringsår (tiden den 1 september— den 31 augusti påföljande år), att medlemmen skall ha erlagt minst 20 veckoavgifter under en period av tolv månader närmast före arbetslöshetens inträdande, det tidsbestämda avgiftsvillkoret, (23 5 2 mom.). Vid tillämp- ningen av detta sistnämnda villkor jämställes tid, under vilken medlem- men varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänst- göring som värnpliktig eller uppburit tilläggspenning med anledning av barnsbörd, med tid för vilken avgift erlagts. Tid för yrkesutbildning och tjänstgöring som värnpliktig kan även i viss utsträckning tillgodoräknas medlem såvitt gäller det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Medlem får vid tillämpning av de i föregående stycke återgivna bestäm- melserna endast tillgodoräknas avgift som erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot avlöning utfört arbete annorstädes än i sitt hem, eller för tid, då han haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänst- göring eller barnsbörd. Med tillsynsmyndighetens medgivande kan dock un— dantag ske från denna regel i fråga om hemarbetare samt under vissa förut- sättningar beträffande självständiga företagare (24 å).

Arbetslöshetsförsäkringen är så konstruerad, att utgående förmåner skall kompensera inkomstbortfall för sex dagar per vecka. Denna princip har kommit till uttryck på det sättet att daghjälp inte utgår för söndag. Dag- hjälp får ej heller utges bl.a. för helgdag, om medlem ej var arbetslös när- mast föregående eller efterföljande vardag, eller för dag, då medlemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar, eller för enstaka dag i en vecka, under vilken medlemmen arbetat i fem dagar (32 6).

Medlem äger vidare ej rätt att uppbära ersättning, förrän han under en sammanhängande tid av högst 21 dagar varit arbetslös sex dagar, karens— tid, (28 5 1 mom. första stycket). I karenstiden inräknas endast dag, för vilken hel daghjälp skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända. Om medlem för viss dag uppbär halv sjukpenning från allmän försäkrings- kassa och om daghjälp skulle ha utgått med nedsatt belopp för sådan dag, därest karenstiden gått till ända, får dock denna dag inräknas i karenstiden. Vidare skall karenstiden anses fullgjord, när medlem'blir arbetslös efter att ha uppburit sjukpenning i minst tre dagar eller efter det att medlem- men åtnjutit tilläggssjukpenning med anledning av barnsbörd eller fullgjort värnpliktstjänstgöring under minst 30 dagar, »liarensbefrielse», (28 ä 2 inom. första stycket).

Ny karenstid skall krävas, om medlemmen efter det att han se'nast full- gjort karenstid eller erhållit karensbefrielse .eller uppburit daghjälp för minst fem av sex på varandra följande dagar haft arbete mer än 48 dagar (28 5 2 mom. andra stycket).

Högsta daghjälpsbelopp, som arbetslöshetskassa får utge, är 20 kr. Barn- tillägget utgör 2 kr om dagen för varje barn under 16 år. Maketillägg och husföreståndarinnetillägg uppgår likaledes till 2 kr om dagen (29 Q 1 mom.). Hel daghjälp utges, om medlem å dag då han i övrigt är arbetslös utför 'av- lönat arbete i högst två timmar. Utför han avlönat arbete under längre tid"-, dock högst fyra timmar, äger kassa med tillsynsmyndighetens medgivande utge daghjälp och familjetillägg med hälften av vad eljest skulle ha utgått (29 g 2 mom.).

Om daghjälp jämte i förekommande fall familjetillägg överstiger viss del av medlems normala dagsinkomst, reduceras ersättningen enligt en av Kungl. Maj:t fastställd överförsäkringstabell (30 g 1 mom.).

Daghjälp får utges för högst 156 dagar under varje försäkringsår (31 g 1 mom.). Tillsynsmyndigheten äger dock medge, att denna tid utsträckes till högst 210 dagar.

Arbetslöshetskasseförordningen föreskriver viss reducering av förmåner- na beträffande medlem, som på grund av driftsinskränkning har arbete mindre än fem dagar i veckan, korttidsavdrag, (33 å). Tillsynsmyndig- heten kan dock medge kassa befrielse från skyldigheten att tillämpa kort- tidsavdrag. Tillsynsmyndigheten äger vidare föreskriva begränsning i rätten till daghjälp beträffande medlemmar, som sysselsätts i yrke med säsong— arbetslöshet, säsongbegränsning, (34 5).

Erkänd arbetslöshetskassa är skyldig att såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande i princip minst två års inkomst per medlem i form av avgifter, räntor och statsbidrag (41 5). Om kassa har färre än 10000 medlemmar kräves större fondavsättning per medlem räknat. Kassas fondmedel skall redovisas i enlighet med särskilda föreskrifter (42 å).

Arbetslöshetskasseförordningen innehåller härutöver föreskrifter om till- syn å erkänd arbetslöshetskassa samt straffbestämmelser.

Statsbidragsförordningen. Enligt denna förordning utgår statsbidrag till kassa såsom grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag (1 g).

Grundstatsbidraget utgår med visst belopp för varje dag, för vilken dag— hjälp utgetts (2 5). Beloppet varierar med storleken av den daghjälp kassan har fastställt. Vid en daghjälp av 6 kr uppgår grundstatsbidraget till 3: 25 kr. Högsta grundstatsbidraget uppgår till 6 kr och utgår vid en dag- hjälp av 17 kr.

Daghjälpsbidraget utgår med viss procentuell andel av kassans samman— lagda kostnader för daghjälp med avdrag för grundstatsbidraget. Procent-

52 talet bestämmes i förhållande till antalet ersättningsdagar per medlem un— der försäkringsåret och uppgår till högst 75 procent vid 26 eller fler ersätt— ningsdagar per medlem (3 5).

Familjetilläggsbidrag utgår med 75 procent av utgifterna för detta bidrag (6 5)-

I fråga om medlem, som fyllt 67 år, utgår statsbidrag för högst 78 ersätt- ningsdagar under försäkringsåret (7 5).

Förvaltningsbidrag utgår med belopp mellan 3 och 5 kr per årsmedlem, beroende på kassans storlek.

KAPITEL 2

Arbetslöshetsförsäkringens omfattning

Gällande bestämmelser m.m.

Arbetslöshetsförsäkringen omfattar i princip endast arbetstagare. Enligt 0 5 1 mom. 3) arbetslöshetskasseförordningen skall nämligen den, som inte mot avlöning utför arbete för annans räkning, undantas från rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Vissa inskränkningar i rätten till medlemskap i sådan kassa gäller emellertid även för arbetstagare.

Sålunda får enligt 9 5 1 mom. 4) arbetslöshetskasseförordningen person som utför arbete uteslutande för sin makes räkning inte bli medlem i ar- betslöshetskassa. Ej heller får enligt samma paragraf 2 mom. 2) den som under de senast förflutna tolv månaderna uteslutande arbetat för sin makes räkning under mer än fem månader kvarstå såsom medlem i kassan. Be- stämmelserna är motiverade av svårigheten att i dylika fall kontrollera ar- betslösheten. Tillsynsmyndigheten äger dock meddela dispens från dessa bestämmelser. Denna möjlighet har ej utnyttjats av någon kassa. Enligt uppgifter från arbetslöshetskassorna har under tiden 1958—1960 endast tre medlemmar uteslutits på grund av anställning hos make.

10 5 första stycket arbetslöshetskasseförordningen innehåller regler, som ger arbetslöshetskassa rätt att vägra vissa grupper av arbetstagare inträde i eller rätt att utesluta dem ur kassan. Detta gäller bl. a. personer som under de senaste tolv månaderna under längre tid än fem månader utfört arbete uteslutande åt föräldrar (adoptant) eller barn (adoptivbarn) samt den vars ålder överstiger den gräns som kan vara föreskriven i stadgarna. Ingen kassa har numera i sina stadgar bestämmelser som hindrar arbetsgivares för- åldrar och barn, som är anställda hos denne, från att bli medlemmar.

Ett antal kassor har, som framgår av tabell 2 (s. 54), i sina stadgar föreskrivit viss övre åldersgräns för medlemskap. I några av kassorna är denna gräns ovillkorlig.

Av en undersökning i arbetslöshetskassorna framgår, att under treårs- perioden 1958—1960 tio kassor vägrat sammanlagt ca 300 personer med- lemskap av åldersskäl, därav enbart en kassa ca 200. Uteslutningar har under den angivna perioden skett i fyra kassor i ett hundratal fall.

Någon undre åldersgräns för rätt att vinna inträde i arbetslöshetskassa

Inträde Uteslutnin g

Åldersgräns Antal kassor med Antal kassor med

villkor]. gräns ovillkorl. gräns villkorl. gräns ovillkorl. gräns

55 2 60 20 1 2 65 7 3 1 67 7 1 8 70 2 Summa 36 | 2 15 |

finns ej angiven i arbetslöshetskasseförordningen. Enligt 20 % medges emel- lertid ersättning till arbetslös medlem först då denne fyllt 16 år. Med hän- syn till det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret har därför flertalet kassor undantagit den som ej fyllt 15 år från rätt till inträde. I sex kassor har denna undre åldersgräns satts något högre: 16 år i en kassa, 18 år i tre, 19 år i en och 21 år i en.

Arbetslöshetskassorna står öppna ej blott för svenska medborgare utan även för utlänningar. Beträffande dessa äger dock tillsynsmyndigheten en- ligt 11 & arbetslöshetskasseförordningen i fråga om rätten att vinna inträde i kassa föreskriva de begränsningar som kan finnas påkallade utöver dem som gäller generellt enligt 9 och 10 55 samma förordning.

Enligt 24 5 första stycket arbetslöshetskasseförordningen får medlem endast tillgodoräknas avgift som erlagts för tid, då han mot avlöning utfört arbete annorstädes än i sitt hem. Under förutsättning att hemarbetare arbetar under sådana förhållanden att en tillfredsställande avgifts- och arbetslöshetskontroll kan anordnas, äger dock tillsynsmyndigheten enligt 24 å andra stycket 1) medge, att beträffande viss grupp av sådana medlem- mar deras avgifter tillgodoräknas för rätt till ersättning. Fem kassor, som erhållit dylikt medgivande, har i sina stadgar infört bestämmelser i sådant syfte. En undersökning rörande hemarbetarna redovisas längre fram i detta kapitel.

Självständig företagare kan tillhöra arbetslöshetsförsäkringen under föl- jande förutsättningar:

. -1) att han under de senaste tolv månaderna varit självständig företagare i högst fem månader;

2) att han omväxlande arbetar mot avlöning för annans räkning och som självständig företagare;

3) att han övergått till att helt bli egen företagare, varvid dock försäk- ringen gäller i högst 24 månader därefter; '

4) att han ingår i en grupp av företagare, för vilka Kungl. Maj:t medgett, att deras avgifter får tillgodoräknas såsom kvalificerande för ersättning.

Den inledningsvis återgivna föreskriften i 9 5 1 mom. 3) arbetslöshets- kasseförordningen lämnar ej utrymme för självständig företagare att an- sluta sig till arbetslöshetsförsäkringen. Om kassamedlem under de senaste tolv månaderna varit självständig företagare under längre tid än fem må— nader utan att samtidigt mot avlöning utföra arbete för annans räkning, skall han enligt nämnda paragraf 2 mom. 1) uteslutas ur kassan. Av detta stadgande följer å andra sidan, att kassamedlem kan fortsätta att tillhöra försäkringen, om han under de senaste tolv månaderna varit självständig företagare under högst fem månader. Med stöd av 24 å andra stycket 2) arbetslöshetskasseförordningen kan medlem, som omväxlande arbetar mot avlöning för annans räkning och som självständig företagare efter tillsyns- myndighetens medgivande få tillgodoräknas avgift jämväl för tid, då han utfört arbete som självständig företagare. Sådan medlem kan med bibehål- lande av sin försäkringsrätt arbeta som självständig företagare under längre tid än fem av de senaste tolv månaderna.

Personer som var omväxlande arbetstagare och företagare förekom är 1961 såsom medlemmari tolv kassor, i sex av dem endast ett fåtal. De flesta förekom i byggnadsarbetarnas och skogsarbetarnas kassor, 2000—3000 resp. 7 000, åtskilliga även i fartygsbefälets, järnvägsmännens, lantarbetar- nas och vägarbetarnas kassor. Frånsett fartygsbefälets kassa är dessa med— lemmar i egenskap av företagare nästan genomgående småbrukare. Bestäm- melsen om rätt att i dessa fall tillgodoräkna avgifter för tid då medlem utför arbete såsom företagare har intagits i stadgarna endast i skogsarbetarnas och lantarbetarnas kassor, där den dock hittills tillämpats blott i ett få- tal fall.

Kassamedlem som övergått till att bli enbart företagare kan i denna sin egenskap fortsätta att tillhöra försäkringen under viss tid. Enligt 24 å andra stycket 3) arbetslöshetskasseförordningen äger nämligen tillsynsmyndig— heten medge, att sådan medlem får tillgodoräknas avgift för en tid av 24 månader därefter. Med stöd av sådant medgivande har under åren 1958— 1960 ca 200 medlemmar i 19 kassor fått tillgodoräknas avgifter. Endast i undantagsfall har medlem vägrats rätt att kvarstå i kassan. Så har skett i fyra kassor i sammanlagt 15 fall. I stor utsträckning synes dock ifråga- varande medlemmar ej ansöka om att få kvarstå i kassan. Bland frisörerna t. ex. har under den angivna tiden ingen ansökan härom ingetts till kassan, ehuru det ingalunda är ovanligt inom detta fack, att medlemmar blir egna företagare.

Kungl. Maj:t äger enligt 24 & sista stycket arbetslöshetskasseförord- ningen för viss grupp av medlemmar medge, att avgift för tid då medlem arbetar som självständig företagare får tillgodoräknas i större utsträckning än förut sagts. Genom denna bestämmelse har det blivit möjligt för en grupp av företagare utan direkt anknytning till kategorin arbetstagare att under vissa förutsättningar bilda egen arbetslöshetskassa. Dispens har hit—

tills meddelats endast i ett fall, nämligen medlemmarna i Sveriges fiskares erkända arbetslöshetskassa.

Arbetstagare i allmänhet

Anslutningen till försäkringen

Arbetslöshetsförsäkringen omfattade den 31 augusti 1962 45 erkända ar- betslöshetskassor. Av dem var 33 bildade av LO-förbund, en av Sveriges ar— betares centralorganisation och nio av TCO-förbund; av de övriga två har den ena bildats av en fristående fackorganisation, medan den andra ej har anknytning till sådan organisation. Samtliga kassor är begränsade till visst yrkesområde med undantag av Sveriges arbetares erkända arbetslöshets- kaSSa, som enligt sina stadgar står öppen för anställda i Sverige. De yrkes- områden som omfattas av försäkringen framgår av namnen på kassorna, vilka anges i nedanstående förteckning.

För medlemmarna i samtliga här ifrågavarande förbund utom ett är an- slutning till vederbörande arbetslöshetskassa i princip obligatorisk. Av olika skäl _ som redovisas i annat sammanhang — är emellertid ett stort antal medlemmar undantagna härifrån. Den 31 augusti 1962 var 1 395 772 per- soner anslutna till arbetslöshetsförsäkringen. Deras fördelning på de olika kassorna framgår av följande uppställning.

Medlemsantalet i de erkända arbetslöshetskassorna den 31 augusti 1962.

Arbetsledarnas ............................................................ 44 003 Beklädnadsarbetarnas ...................................................... 35 734 Bleck- och plåtslagarnas .................................................... 4 360 Bokbinderiarbetarnas ...................................................... 11 624 Bryggeriarbetarnas ......................................................... 6 532 Byggnadsarbetarnas ........................................................ 150 761 Elektrikernas .............................................................. 22 583 Fabriksarbetarnas .......................................................... 71 207 Fartygsbetälets ............................................................ 3 356 Fastighetsarbetarnas ....................................................... 4 660 Frisörernas ................................................................ 5 596 Försvarsverkens civila personals ............................................. 18 341 Gjuteriarbetarnas .......................................................... 11 339 Grafiska tjänstemännens ................................................... 1 701 Gruvindustriarbetarnas ..................................................... 13 263 Handelsanställdas .......................................................... 99 361 Handelsresandenas ......................................................... 628 Handelstjänstemännens ..................................................... 28 602 Hotell-, kafé- och restauranganställdas ........................................ 22 339 Hotell- och restaurangtjänstemännens ........................................ 2 477 Industritjänstemännens ..................................................... 126 551 Järnvägsmännens .......................................................... 14 136 Kooperativa tjänstemännens ................................................ 1 120 Lantarbetarnas ............................................................ 21 435 Litografernas .............................................................. 5 921 Livsmedelsarbetarnas ....................................................... 38 973 Maskinhefälets ............................................................. 3 653 Metallindustriarbetarnas .................................................... 298 135 Mustkernas m. fl ........................................................... 3 652

Målarnas .................................................................. 21 393 Pappersindustriarbetarnas .................................................. 44 771 Sadelmakarnas m. fl ........................................................ 4 701 Sjötolkets ................................................................. 20 387 Sko- och läderarbetarnas .................................................... 13 156 Skogsarbetarnas ........................................................... 30 534 Stenindustriarbetarnas ...................................................... 4 307 Stewardarnas .............................................................. 761 Sveriges arbetares ......................................................... 15 793 Sveriges teateranställdas ................................................... 1 083 Textilarbetarnas ........................................................... 33 217 Tobaksarbetarnas .......................................................... 1 466 Transportarbetarnas ........................................................ 39 062 Träindustriarbetarnas ...................................................... 59 928 Typografernas ............................................................. 15 912 Vägarbetarnas ............................................................. 17 258

Summa 1 395 772

Som jämförelse kan nämnas, att det totala antalet anställda enligt 1960 års folkräkning uppgick till 2 808 700. I nedanstående tabell anges fördel- ningen av antalet anställda efter näringsgrenar samt antalet arbetslöshets- försäkrade inom samma kategorier den 31 december 1960.

Tab. 3. Fördelning av antalet anställda och arbetslöshetsförsäkradeefternäringsgrenar

Antal anställda Därav försäkrade Näringsgren totalt antal %

Jordbruk, skogsbruk m. m ........................ 220 700 60 600 27,5 Industri ........................................ 1 080 700 836 600 77,4 Byggnads— och anläggningsverksamhet m. m ........ 254 900 220 100 86,3 Samfärdsel ..................................... 221 600 84 300 38,0 Handel ........................................ 367 200 122 400 33,3 Tjänster m. m ................................... 652 500 37 600 5,8 Ej specificerbar verksamhet ...................... 11 100 — —

2 808 700 1 361 600 | 48,5

Såsom framgår av följande avsnitt är arbetslöshetsförsäkringens effekti- vitet betydligt större än vad procenttalet 48,5 kan antyda.

Grupper utanför försäkringen

Enligt direktiven åligger det utredningen att undersöka vilka grupper som fortfarande står utanför försäkringen samt att i förekommande fall föreslå erforderliga åtgärder för att även dessa grupper skall omfattas av denna. Vi har för den skull företagit vissa undersökningar, som redovisas i det följande. Först lämnas några allmänna uppgifter rörande arbetstagare. Av dessa uppgifter har den som gäller det totala antalet hämtats från en urvals— undersökning av 1960 års folkräkning. Även övriga uppgifter avser år 1960.

Totala antalet arbetstagare .................................................. 2 809 000 Fackligt organiserade ..................................................... 1 994 000 Icke organiserade ........................................................ 815 000 Arbetslöshetsförsäkrade ................................................... 1 362 000 Icke försäkrade .......................................................... 1 447 000

därav:

organiserade ........................................................... 632 000 i tackorganisation med a-kassa ................................ 132 000 i fackorganisation utan a-kassa ................................ 500 000 icke organiserade ....................................................... 815 000 inom yrkesområde med a-kassa ................................. 615 000 inom yrkesområde utan a—kassa ................................. 200 000

Arbetstagare i fackorganisationer med arbetslöshetskassa. Trots att med— lemskap i dylik fackorganisation i princip medför obligatorisk anslutning till vederbörande kassa, är ej mindre än ca 132 000 medlemmar i sådana organisationer inte arbetslöshetsförsäkrade. Undantag från regeln har i åt- skilliga organisationer medgetts för vissa grupper av medlemmar. Så är fallet med t.ex. äldre medlemmar som ej längre är yrkesverksamma, del- tidsanställda, medlemmar utan arbetslöshetsrisk (ca 43 000 i Svenska järn- vägsmannaförbundet) och medlemmar med inkomst under en viss gräns (ca 23 000 i Svenska fastighetsarbetareförbundet). I Svenska musikerför- bundet är omkring 13 000 medlemmar — huvudsakligen fritidsmusiker -— ej anslutna till arbetslöshetskassan. Av dem är emellertid, liksom i fråga om fastighetsarbetareförbundets medlemmar, ett stort antal försäkrade i andra kassor.

Arbetstagare i fackorganisationer utan arbetslöshetskassa. Av dessa ar— betstagare, ca 500 000, var 194 000 medlemmar i nio förbund inom Lands- organisationen (LO), 207 000 i 28 förbund inom Tjänstemännens central- organisation (TCO), 42 000 i Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), 17 000 i Statstjänstemännens riksförbund (SR), 35 000 i Riksför— bundet landsbygdens folk (RLF) och ca 5 000 i förbund som ej tillhör någon av nu nämnda centralorganisationer.

Utredningen har år 1961 gjort en undersökning för att söka utröna bl.a. om intresse och behov finns för en arbetslöshetsförsäkring bland dessa är- betstagare. Inom LO och TCO har samtliga berörda förbund tillfrågats, inom SACO 28 av dess dåvarande 34 förbund samt centralt SR och RLF. Svar har inkommit från 50 organisationer (8 inom LO, 21 inom TCO, 19 inom SACO samt SR och RLF).

Till en början må anmärkas, att under år 1963 bildats tre nya arbetslös- hetskassor för arbetstagare, nämligen av Svenska kommunalarbetareför- bundet (130 000 medlemmar), Svenska journalistförbundet (3 400 medlem— mar) och Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet (1250 medlemmar). Av kommunalarbetareförbundets medlemmar kommer ca 100 000 att vara anslutna till kassan. Inom RLF är ca 35 000 småbrukare särskilt registre—

rade som skogsarbetare. Dessa intar en särställning inom den grupp av arbetstagare varom här är fråga, såtillvida att de är berättigade att ansluta sig till en befintlig kassa, skogsarbetarnas. Arbetslöshetsrisk har uppgetts föreligga för medlemmar inom denna grupp.

Det allmänna intrycket av svaren i övrigt är, att såväl arbetslöshetsris- kerna som försäkringsbehovet bedömts såsom relativt obetydliga. Detta kan huvudsakligen förklaras av att hithörande arbetstagare till allra största delen är stats- och kommunalanställda. Nedan redovisade förbund har upp- gett, att arbetslöshetsrisk eller försäkringsbehov föreligger bland deras medlemmar. Antalet medlemmar, för vilka arbetslöshetsrisk uppgetts före— ligga, anges i förekommande fall inom parentes.

Postmanna- och teleförbunden anser arbetslöshetsförsäkring ej erforderlig med hänsyn till den ringa arbetslöshetsrisken bland sina medlemmar (50 resp. 100). I händelse av arbetslöshet erhåller medlemmarna understöd från resp. förbund, i det förstnämnda från särskild understödskassa och enligt uppgift efter i stort sett samma grunder som i erkänd arbetslöshetskassa. Även i skorstensfejeriarbetareför— bundet utbetalas understöd i det fåtal fall, då medlemmar drabbas av arbetslöshet. Detta förbunds och vattenfallsverkens personalförbunds uttalande till förmån för en arbetslöshetsförsäkring är enligt vad som uppgetts uttryck för en principiell inställning. Beträffande statens sjukhuspersonals förbund torde förhållandet vara detsamma. Arbetslöshetsrisk har uppgetts beträffande 1000—1 500 medlemmar som innehar extra anställning. Risken anges emellertid vara teoretisk; någon arbetslöshet har ej förekommit inom denna grupp. Såväl v-attenfallsverkens per- sonalförbund som statens sjukhuspersonals förbund har varit intresserade av planerna på att bilda en erkänd arbetslöshetskassa för medlemmarna i vissa för- hund inom statstjänarkartellen.

Den arbetslöshetsrisk som anmälts beträffande medlemmar i försvarets civila tjänsternannaförhund och kontrollassistenternas riksförening (2 000 resp. 200) sammanhänger med eventuella strukturförändringar på resp. områden, varför ar- betslöshet, i den mån sådan uppkommer, mer eller mindre torde bli en engångs- företeelse. Arbetslöshetsriskerna för kvinnliga telefontjänstemannaförbundets med— lemmar (1500) beror på telefonväsendets automatisering, vilken beräknas få verkningar för medlemmarna under hela 1960-talet. Följande två TCO-förbund ut- ger understöd till arbetslösa medlemmar: bankmannaförhundet (i stort sett efter samma regler som gäller för de erkända arbetslöshetskassorna) och försvarets civila tjänstemannaförbund.

Sveriges agronom— och lanntbrukslärareförbund har uppgett arbetslöshetsrisk endast beträffande privatanställda medlemmar (200). Någon arbetslöshet bland dessa har dock ej förekommit annat än i enstaka fall. SACO:s allmänna tjänste- mannaförbund och Sveriges yngre humanisters förbund har sagt sig ha svårt att överblicka arbetslöshetsriskerna. I varje fall inom det senare synes dock arbets— löshet befaras, eftersom man diskuterar inrättandet av en understödsfond för ar- betslösa medlemmar. Sveriges arkitekters riksförbund utbetalar i förekommande fall bidrag till arbetslösa medlemmar ur sin stödfond.

I undersökningen har sålunda arbetslöshetsrisk uppgetts föreligga för ca 4 000 medlemmar i nu berörda organisationer, i realiteten sannolikt be- tydligt färre.

Icke fackligt organiserade arbetstagare. Ehuru de erkända arbetslöshets- kassorna principiellt står öppna även för de icke organiserade arbetstagare som är sysselsatta inom kassornas verksamhetsområden är antalet kassa- medlemmar inom denna kategori så obetydligt, att man kan räkna med att praktiskt taget alla arbetstagare som inte är fackligt organiserade står utan- för försäkringen. Deras antal uppgår till ca 815 000.

Det är av naturliga skäl ej möjligt att vare sig direkt eller indirekt in- hämta uppgifter rörande dessa arbetstagares inställning till en arbetslös- hetsförsäkring. För att i någon mån få en uppfattning om hur denna kate- gori är sammansatt med hänsyn till arbetslöshetsrisker och försäkrings— behov har — med utgångspunkt från uppgifter dels ur folkräkningens förut- nämnda urvalsundersökning, dels angående medlemsantalet i fackorganisa- tioner och arbetslöshetskassor -—— gjorts en sammanställning över fördel- ningen på näringsgrenar inom gruppen. Sammanställningen upptar för jäm- förelsens skull även de organiserade arbetstagarna som står utanför för- säkringen.

Tab. 4. Fördelning av icke försäkrade arbetstagare efter näringsgrenar

Icke försäkrade arbetstagare Näringsgren Summa organzde icke organzde Jordbruk, skogsbruk m. m ............ 47 000 113 000 160 000 Industri ............................ 26 000 218 000 244 000 Byggnads- och anläggningsverksamhet. 9 000 26 000 35 000 Samfärdsel ......................... 103 000 34 000 137 000 Handel ............................. 66 000 179 000 245 000 Tjänster m. m ....................... 381 000 234 000 615 000 Ej specificerbar verksamhet .......... — 11 000 11 000 632 000 | 815 000 | 1 447 000

De icke organiserade arbetstagarna kan indelas i två huvudgrupper, de som arbetar inom yrkesområde där arbetslöshetskassa finns och de som ar- betar inom område där kassa inte finns.

Till den förra huvudgruppen kan hänföras praktiskt taget samtliga inom näringsgrenarna jordbruk/skogsbruk, industri, byggnadsverksamhet, sam- färdsel och handel. Deras antal uppgår till 570 000. I gruppen samfärdsel ingår dock oorganiserad personal vid post- och televerken, men den torde ej vara så stor att den nämnvärt påverkar det nyssnämnda talet. Till detta skall ytterligare läggas de icke organiserade arbetstagarna inom musiker-, teater-, hotell- och restaurang- samt frisörbr*anscherna, vilka — i överens- stämmelse med det system som tillämpats av 1960 års folkräkning — redo— visas under gruppen Tjänster. Därmed torde antalet icke fackligt organi— serade, som står utanför arbetslöshetsförsäkringen men som är sysselsatta inom yrkesområde där kassa finns, uppgå till omkring 615 000.

Principiellt skiljer sig, som förut sagts, dessa 615 000 ej från de fackligt organiserade i fråga om rätten att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen. Att så likväl ej skett torde i stort sett förklaras av bristande kännedom om möjligheterna härtill och i inte ringa grad bristande intresse för försäk- ringen samt i övrigt av frånvaron av arbetslöshetsrisk. Till grund för upp- fattningen rörande i synnerhet de två förstnämnda omständigheterna ligger det förhållandet, att den nu ifrågavarande gruppen kan antas bestå av över- vägande två kategorier arbetstagare, nämligen deltidsarbetande kvinnor, huvudsakligen gifta sådana, samt ungdomar.

Hur stor del dessa två kategorier utgör av de 615 000 kan ej anges, men att det rör sig om ett betydande antal kan man sluta sig till av följande uppgifter. I november 1961 uppgick antalet kvinnor med deltidsarbete, d. v. 5. med en arbetstid om 35 timmar per vecka eller mindre, till 435 000, varav 341 000 gifta. Av dessa arbetade 217 000 resp. 195 000 högst 20 timmar per vecka.

Vad ungdomarna beträffar uppgick enligt 1960 års folkräkning antalet förvärvsarbetande i åldrarna upp t.o.m. 19 år till 311 000. Det kan med stor sannolikhet antas, att flertalet av dessa ej är arbetslöshetsförsäkrade, vilket väsentligen torde sammanhänga med att de i stor utsträckning anser sig inte definitivt ha valt yrke och vidare att de ej har familj att försörja och i stor utsträckning bor kvar i föräldrahemmet. Det må emellertid beak- tas, att av dessa ungdomar en mycket stor del kommer att förr eller senare ingå som medlemmar i arbetslöshetskassorna.

Den grupp, varom här talats, utgör ej något problem från principiell syn- punkt, då däri ingående arbetstagare är försäkringsbara. Problemet beträf- fande dem ligger uteslutande på det praktiska planet.

Annorlunda förhåller det sig med den andra huvudgruppen bland de 815 000 icke organiserade arbetstagarna. Den består av sådana som är sys- selsatta inom yrkesområden där arbetslöshetskassa inte finns. De ingår i gruppen Tjänster och torde omfatta inemot 200 000 anställda. Då dessa ej har någon formell möjlighet att arbetslöshetsförsäkra sig, är det angeläget att få klarlagt, om de kan antas ha behov därav. Uppgifterna om de yrken som ingår i denna grupp ger i viss mån svar på frågan. Hit hör ca 70 000 personer anställda i husligt arbete, vilken yrkesgrupp saknar facklig orga- nisation. För dessa husligt anställda torde med hänsyn till den rådande arbetskraftsbristen på området ej föreligga någon arbetslöshetsrisk, ett för- hållande som kan antas komma att bestå även framdeles. De återstående 130 000 av de här ifrågavarande arbetstagarna är anställda inom följande yrkesområden: förvaltning, undervisning, sjukvård och annan offentlig verksamhet. På alla dessa områden torde det till alldeles övervägande delen vara fråga om tjänstemän anställda i statlig eller kommunal tjänst. Dessa har på grund av obetydlig arbetslöshetsrisk i stort sett ej något behov av en arbetslöshetsförsäkring. Ingen av de fackorganisationer som helt eller

till större delen består av stats- eller kommunaltjänstemän har funnit an- ledning att bilda arbetslöshetskassa. Endast inom sjukvården och i någon mån undervisningen torde förekomma privatanställda. Åtminstone på det förra området torde emellertid risken för arbetslöshet under nuvarande för- hållanden och inom överskådlig tid vara mycket obetydlig.

Utredningen Av det föregående framgår, att det antal arbetstagare som är sysselsatta inom yrkesområden utan arbetslöshetskassa och som alltså inte har möjlig- het att arbetslöshetsförsäkra sig uppgår till ca 700 000. Därav är 500000 fackligt organiserade och omkring 200 000 icke organiserade. Enligt uppgif- ter från organisationerna har av de 500 000 högt räknat endast ca 4000 medlemmar i ett fåtal förbund bedömts ha en arbetslöshetsrisk som medför behov av en arbetslöshetsförsäkring. Som tidigare framhållits torde detta antal i realiteten ligga betydligt lägre.

Beträffande de 200000 icke organiserade kan, som nyss nämnts, med visshet sägas, att anställda i husligt arbete ej har något behov av en arbets— löshetsförsäkring. Bland de övriga har inte ens tillnärmelsevis kunnat fram- räknas hur stort antal som kan antas vara i behov därav. Sammansätt- ningen av denna grupp, huvudsakligen stats- och kommunaltjänstemän, ger emellertid fog för slutsatsen, att detta antal måste vara relativt obetydligt.

De verkställda undersökningarna ger vid handen, att behovet av en arbets- löshetsförsäkring bland de arbetstagare som tillhör yrkesområde där arbets- löshetskassa saknas på 'det hela taget är förhållandevis ringa. Vi har under- sökt vilka praktiska utvägar som står till buds för att bereda dem som dock har ett verkligt behov av en försäkring möjlighet att komma i åtnjutande därav. Två alternativ föreligger, vilka kan genomföras utan ändring av gäl- lande författningar. De står emellertid öppna endast för fackligt organisa- rade arbetstagare och deras praktiska värde torde över huvud taget vara begränsat.

Det ena innebär, att förbund som "saknar kassa bildar en sådan. Enligt vad som framkom i samband med de ovan redovisade undersökningarna var detta alternativ då aktuellt för två förbund, nämligen Svenska kommu- nalarbetareförbundet och Svenska journalistförbundet, vilka förbund nu bildat arbetslöshetskassor. I detta sammanhang må även omnämnas möj- lighet-en att bilda en arbetslöshetskassa gemensam för'medlemmarna i flera fackförbund. Planer häl-på har förelegat inom statstjänarka—rtellen, men dessa har ännu inte lett till något resultat.

Det andra alternativet innebär, att medlemmarna i ett" förbund som är för litet att bilda egen kassa anslutes till redan befintlig kassa. Överenskom— melse härom torde innebära, att kassan därmed vidgar sitt verksamhetsom- råde att omfatta även 'det nya yrkesområdet.

Om man vill göra det möjligt för alla de arbetstagare, varom nu är fråga,

att ansluta sig till försäkringen, torde — inom den frivilliga försäkringens ram —— endast inrättandet av en allmän arbetslöshetskassa komma i fråga, vilken står öppen för alla arbetstagare, som ej har möjlighet att försäkra sig i någon av de för olika yrkesområden bildade arbetslöshetskassorna.

Innan förutsättningarna för en allmän kassa redovisas, må nämnas att en av nu existerande kassor, Sveriges arbetares erkända arbetslöshetskassa, enligt sina stadgar står öppen för alla anställda i Sverige. I realiteten om- fattar emellertid kassan, trots det sålunda angivna vidsträckta verksamhets- området, endast medlemmarna i Sveriges arbetares centralorganisation (SAC).

En allmän arbetslöshetskassa skulle kunna räkna med följande fyra grupper såsom rekryteringsunderlag:

a) medlemmarna i mindre fackorganisationer, d.v.s. sådana som är för små för att bilda egna erkända kassor och vilkas medlemmar ej kan vinna inträde i annan kassa;

b) mindre grupper inom fackliga organisationer, inom vilka majoriteten av medlemmarna ej har intresse av att bilda egen kassa, då arbetslöshets— risken för flertalet medlemmar är liten eller ingen;

c) enskilda medlemmar i fackorganisationer utan arbetslöshetskassa;

d) arbetstagare, som inte är fackligt organiserade och som tillhör yrkes— område som saknar arbetslöshetskassa.

För grupperna a) och b) vore det tänkbart med någon form av kollektiv anslutning 'till kassan av vederbörande medlemmar i organisationen.

Inrättandet av en allmän kassa skulle således öppna försäkringen för alla dem som är sysselsatta inom yrkesområden, där arbetslöshetskassa ej finns. Det kan synas som om man härigenom skulle kunna på ett enkelt sätt lösa frågan att göra arbetslöshetsförsäkringen tillgänglig för samtliga ar— betstagare. Mot bildandet av en allmän kassa talar dock vissa starka skäl, främst av administrativ men även av ekonomisk karaktär.

En" av de allvarligaste invändningarna mot en allmän kassa grundar sig på dess sammansättning med hänsyn till arbetslöshetsriskerna för de med— lemmar som tillhör kategorierna c) ”och d) och i viss mån även b). En ar— betslöshetskassa bör nämligen inte enbart omfatta medlemmar med stor ar- betslöshetsrisk. Såsom försäkringen nu är utformad med arbetslöshetskas— sor starkt avgränsade från varandra och utan annan riskutjämning än den som åstadkommes genom statsbidraget är det av stor betydelse, att inom "'en kassa finns även medlemmar med liten arbetslöshetsrisk. Endast härige- nom kan möjliggöras godtagbara förmåner till rimliga avgifter.

En realistisk utgångspunkt "vid bedömandet av frågan om en allmän ar— betslöshetskassa måste vara, att denna till övervägande delen skulle kömma att bestå av medlemmar med relativt stor arbetslöshetsrisk, ett förhållande söm skulle kräva'särskilda åtgärder för att den skullekunna existera och

fylla sitt ändamål. Dessa åtgärder måste främst sättas in på finansieringens område. För att hålla avgifterna på en rimlig nivå och möjliggöra skäliga ersättningsbelopp skulle det därför bli nödvändigt, att statsbidrag till en sådan kassa utginge efter andra och generösare grunder än till de nuva- rande kassorna. Härtill kommer även svårigheter att beräkna avgifter och fastställa förmåner för kollektivet, vilket skulle vara vanskligt att över- blicka och bedöma i arbetslöshetshänseende på grund av dess obestämda och varierande sammansättning av medlemmar från vitt skilda yrkesområ- den. Härjämte skulle gränsdragningen mellan en allmän kassa och övriga kassor komma att vålla vissa problem, därest den frågan uppkommer, till vilket yrkesområde en person med växlande sysselsättning skall hänföras.

Betydande svårigheter vid drivandet av en allmän arbetslöshetskassa hän— för sig till administrationen av densamma. Den lokala administrationen, d. v. s. avgiftsuppbörd, utbetalning av ersättning, arbets- och arbetslöshets— kontroll etc. handhas inom de nuvarande kassorna i allmänhet av redogöra— ren, som vanligen är kassör i den lokala fackföreningen och på vars känne— dom om förhållandena på orten och personliga kontakt med medlemmarna försäkringens ändamålsenliga bedrivande är i hög grad beroende. Kassornas lokaladministration bygger på ett nära samarbete med vederbörande fack— förbunds avdelning på orten. En allmän kassa skulle ej ha tillgång till en motsvarande administrationsapparat, varför det skulle bli nödvändigt att bygga upp en särskild organisation för denna kassa. Det kan vidare med stor sannolikhet förmodas, att antalet medlemmar i kassan skulle komma att bli relativt obetydligt. Även om det är tekniskt genomförbart att inrätta och administrera en allmän kassa, finner vi det sannolikt, att arbetsinsatser och kostnader härför inte skulle stå i rimlig proportion till antalet medlem- mar i densamma.

Vi är visserligen medvetna om att ett visst, begränsat behov av en arbets- löshetsförsäkring finns bland dem som står utanför denna och att en allmän kassa därför i och för sig skulle kunna fylla en uppgift. På de skäl som ovan anförts anser vi emellertid inrättandet av en sådan kassa inte erbjuda en tillfredsställande lösning av frågan.

Därest försäkringen anses böra öppnas för alla arbetstagare, torde endast den utvägen återstå att göra densamma obligatorisk. Frågan härom faller emellertid utanför utredningens uppdrag.

Pensionärer I den tidigare nämnda propositionen 1956:144 föreslogs, att kassorna skulle bibehållas vid sin rätt att, om de så önskade, låta ålderspensionärerna inträda och kvarstå i försäkringen men att statsbidraget till ersättning åt ålderspensionärer skulle begränsas till att utgå för högst 78 ersättnings— dagar varje försäkringsår efter det, under vilket vederbörande fyllt 67 år. Bestämmelse härom infördes i förordningen om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor (7 5). Med anledning härav har ersättningstiden för ålderspensionärer fastställts i 33 kassor till 78 dagar och i en till 90 dagar per försäkringsår. Härutöver har några kassor infört speciella begräns- ningar beträffande ersättningsrätten till pensionärer.

Departementschefen uttalade i propositionen, att han förutsatte att folk- pensionärer-nas ställning inom försäkringen komme att upptas till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effektivare pensionssystem än den dåvarande folkpensioneringen bringades till sin lösning samt att de förordade reglerna —— angående statsbidragets begränsning till 78 dagar — därför borde betraktas som ett provisorium.

Socialförsäkringarna har numera i stort sett samordnats så att ersättning i princip ej skall utgå jämsides från olika försäkringsgrenar. I enlighet här- med bör i och med tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) ålderspensionärerna principiellt ej tillhöra arbetslöshetsförsäk- ringen. Så länge detta pensionssystem inte är fullt utbyggt, bör de emellertid vara berättigade att kvarstå i detsamma. Vi föreslår därför i kap. 6 en successiv avveckling av pensionärernas rättigheter inom försäkringen i takt med pensioneringens utbyggnad. En dylik avveckling bör ske genom in— förande av ett system, enligt vilket kassaersättningen till pensionär ned- sättes i viss relation till storleken av hans pension. Det kan nämnas, att ett likartat system redan tillämpas inom fyra kassor. [ågon ändring i kassor- nas nuvarande rätt att föreskriva viss högsta ålder för medlemskap eller att i övrigt införa mera omfattande begränsningar synes däremot inte höra ske.

I fråga om förtidspensionärerna anser vi, att personer med hel förtids- pension med hänsyn till deras höggradigt nedsatta arbetsförmåga ej har någon anledning att arbetslöshetsförsäkra sig. Däremot bör _ i överens- stämmelse med rådande praxis — personer som uppbär 1/3 och % förtids- pension ha viss möjlighet att försäkra sig för sin arbetsinkomst.

H emarbetare

Hemarbetarna utgör en grupp av arbetstagare, för vilka i stort sett försäk- ringen står öppen men som i mycket liten utsträckning utnyttjat möjlig— heten att ansluta sig till denna. Någon uppgift om det totala antalet hem- arbetare finns ej tillgänglig. Det övervägande antalet torde förekomma inom industrin. Ett relativt stort antal hemarbetare utgörs av partiellt ar- betsföra. Dessa torde till stor del vara sysselsatta med tillverkning av hem- slöjdsbetonade alster, men genom hemarbetscentraler som upprättats i an- slutning till träningsverkstäder och skyddade verkstäder inom ar'betsvården, förmedlas hemarbeten, förutom från dessa verkstäder, även från industri- företag. Dessutom utlämnas hemarbeten från sådana företag också direkt till personer med nedsatt arbetsförmåga.

Enligt kommerskollegii industriberättelse för år 1960 uppgick antalet

hemarbetare vid de industriföretag som omfattas av industristatistiken till 15 836, fördelade på olika industrigrenar enligt nedanstående uppställning.

Metall- och verkstadsindustrin ................................................... 2 731 Jord- och stenindustrin ............ 79

Träindustrin ............................................................ . . 675

Massa- och pappersindustrin ..................................................... 459 Grafiska industrin .............................................................. 559 Livsmedelsindustrin ............................................................ 97 Textil- och sömnadsindustrin .................................................... 7 955 varav konfektionsindustrin 3 536 Läder-, hår- och gummivaruindustrin ............................................. 2 358 varav läder- och skinnindustrin 995 Kemisk—tekniska industrin ...................................................... 923

Summa 15 836

Genom den nu gällande arbetslöshetskasseförordningen har, som förut nämnts, skapats möjligheter för hemarbetare att ansluta sig till försäkring- en, dock först efter det tillsynsmyndigheten särskilt medgett, att deras av- gifter får tillgodoräknas såsom kvalificerande för ersättning. Flertalet av de kassor som erhållit dylikt medgivande representerar yrken, inom vilka hem- arbetare förekommer i relativt stort antal. Trots detta har endast hemarbe- tarna i läder- och skinnindustrin arbetslöshetsförsäkrat sig i nämnvärd ut— sträckning. Dessa är medlemmar i sko- och läderarbetarnas kassa.

Antalet hemarbetare i denna kassa uppgick år 1961 till ca 500 i skinn- och handskindustrin och ca 100 i skoindustrin, eller tillhopa drygt 60 procent av det totala antalet hemarbetare i läder- och skinnindustrin. Härutöver före— kommer hemarbetare inom försäkringen endast i ringa utsträckning i me- tallindustriarbetarnas kassa och i textilarbetarnas kassa (ca 30 väv- och tyglagerskor) samt i enstaka fall i beklädnadsarbetarnas kassa. Nu nämnda kassor är samtliga industrikassor och av hemarbetare utanför industrin tillhör således ingen arbetslöshetsförsäkringen.

Det sammanlagda antalet arbetslöshetsförsäkrade hemarbetare kan upp- skattas till ca 700 och utgör alltså mindre än fem procent av de i industri- statistiken redovisade.1 Bortses från dem i läder- och skinnindustrin kan hemarbetarna betraktas som praktiskt taget obefintliga inom arbetslöshets- försäkringen.

Orsakerna härtill kan sökas i olika förhållanden. Först må nämnas, att vissa grupper även inom industrin är uteslutna från tillträde till försäkring- en. Här åsyftas de ca 1 700 hemarbetare som tillhör yrkesområden, vilkas ar- betslöshetskassor ej har dispensbestämmelser rörande hemarbetare i sina stadgar.

Arbetslöshetsrisk torde föreligga för åtskilliga hemarbetare. Om driften inskränkes vid företag med hemarbetare, torde i allmänhet dessa i första

1 Den omständigheten att uppgifterna i industristatistiken hänför sig till år 1960 medan ar- betslöshetskassornas uppgifter avser år 1961 torde ej ha någon nämnvärd betydelse

hand drabbas av arbetslöshet, och även under normala förhållanden synes det ej vara ovanligt, att tillgången på arbete för hemarbetarna är ojämn, så att dessa är arbetslösa under längre eller kortare perioder. Dessa omständig- heter talar för att antalet hemarbetare i arbetslöshetsförsäkringen borde vara relativt stort.

Utredningen har gjort en undersökning rörande hemarbetare, vilken redo— visas nedan. Denna visar, att hemarbetarna i mycket liten utsträckning kän- ner till försäkringen och sina möjligheter att vinna inträde i denna. Det kan förefalla naturligt att häri söka förklaringen till den ringa förekomsten av hemarbetare i försäkringen. Med stor sannolikhet torde emellertid kunna an- tas, att upplysning bland hemarbetarna om försäkringen och dess bestäm- melser ej skulle väsentligt ändra på det nuvarande förhållandet. Ett villkor för ersättning från arbetslöshetskassan i den gällande försäkringen är näm- ligen för försäkrade hemarbetare likaväl som för övriga kassamedlemmar, att de vid arbetslöshet ställer sig till den allmänna arbetsmarknadens förfo- gande. För de hemarbetare som ej har möjlighet eller intresse av att arbeta utom hemmet _ och detta är förhållandet beträffande den övervägande de- len — erbjuder därför försäkringen inte något skydd vid arbetslöshet. Med bibehållande av nuvarande villkor kan försäkringen således inte heller för framtiden förväntas få nämnvärt större anslutning från hemarbetarnas sida än som nu är fallet.

De föreskrifter rörande hemarbetare som infördes i och med den nuvaran- de arbetslöshetskasseförordningens tillkomst kan mot bakgrunden av det ovan anförda sägas ha i det närmaste fått endast formell betydelse. Med hän- syn till den arbetslöshetsrisk som är en realitet för många hemarbetare hal den nyssnämnda undersökningen, som gjordes år 1962, skett i syfte —— för- utom att så långt möjligt få en allmän kartläggning av hemarbetarnas för- hållanden —— att söka utröna, om och i vilken utsträckning behov föreligger av en förbättring av deras ställning inom arbetslöshetsförsäkringen.

Uppgiftsformulär har tillställts drygt 1 300 hemarbetare. Av 678 inkomna svar har 652 medtagits i undersökningen. Praktiskt taget alla uppgiftslämnare var sys- selsatta inom industrin. Eftersom det totala antalet hemarbetare i industrin upp- går till ca 15 800, utgör underlaget för undersökningen ca 4 1/2 procent. Härnedan följer en kortfattad redovisning av svaren.

Dessa omfattar 49 män (7,5 %) och 603 kvinnor (92,5 %). Av de senare var 516 gifta (85,6 %) och 87 icke gifta (14,4 %) (däri ingår även frånskilda och änkor).

Fördelningen på industrigrenar var följande: metall 163, textil 278, konfektion 32, läder 35, skinn 67 samt gummi och plast 54, sammanlagt 629. Återstående 23 är sådana som erhållit arbete genom hemarbetscentraler och som ej uppgett yrke.

Genomsnittsåldern är för männen 53 år och för kvinnorna 44 år. Det största antalet kvinnliga hemarbetare förekommer i åldersgrupperna 31—50 år, vilket till stor del beror på att dessa är bundna vid hemmet för tillsyn av barn.

Orsakerna till hemarbetet, vilka angetts i 597 svar, kan indelas i följande huvud-

grupper: familjeskäl 357, nedsatt arbetsförmåga 132 och andra skäl 108. Till fa- miljeskäl har hänförts tillsyn av barn, av gamla och sjuka anhöriga samt skötsel av hemmet. Av dem som uppgett nedsatt arbetsförmåga är 21 män. Inom gruppen »andra» skäl har 70 angett ekonomiska orsaker.

Den genomsnittliga veckoarbetstiden är för männen 38 timmar och för kvin' norna 27 timmar. Männen har hemarbetet som lieltidsarbete i betydligt högre grad än kvinnorna. Sålunda arbetar 70 procent av männen mer än 35 timmar i veckan men av kvinnorna endast 26,5 procent. De senare består till större delen av ogifta kvinnor.

Den genomsnittliga timförtjänsten (475 svar) uppgår för männen till 3: 50 kr och för kvinnorna till 2: 50 kr.

Den genomsnittliga årsinkomsten (617 svar) utgör för männen 5 100 kr och för kvinnorna 3 100 kr.

Av 537 svarande har 387 förklarat sig vara endast delvis beroende av hemarbe- tet för sin eller sin familjs försörjning och 152 helt beroende därav.

511 har svarat på frågan, om hemarbetet är säsongarbete. Av dem har 82 upp- gett, att så är fallet.

Under år 1961 var 97 hemarbetare ofrivilligt arbetslösa. Den genomsnittliga ar- betslöshetstidcn var 3,3 månader.

Av de 652 som ingår i undersökningen är 66 medlemmar i erkända arbetslös— hetskassor. Härutöver har 43 förklarat sig känna till att de har möjlighet att an- sluta sig till sådan kassa.

Vid arbetslöshet har 32 sökt hemarbete genom arbetsförmedlingen och 73 på annat sätt, medan 20 sökt annat arbete än hemarbete. Enligt de inkomna uppgif- terna utför 32 hemarbcte åt mer än en arbetsgivare.

233 har tidigare haft förvärvsarbete utanför hemmet och 22 har det fortfarande. De senare representerar elva olika yrken.

44 säger sig ha kunnat ta arbete utanför hemmet men ej gjort det, 31 därför att de trivs bättre med hemarbete, 9 på grund av brist på arbetstillfällen på den all- männa arbetsmarknaden och 4 på grund av för långt avstånd till arbetsplats.

Utredningen. Förbättrade möjligheter att få ersättning från arbetslöshets- försäkringen synes önskvärda främst för de hemarbetare som har ett påtag- ligt behov av en försäkring. En sådan förbättring synes kunna begränsas till att i stort sett omfatta endast män och ensamstående kvinnor, vilka är bund- na vid hemmet och har hemarbetet som sin huvudsakliga inkomstkälla. Des- sa båda grupper är relativt fåtaligt representerade bland hemarbetarna. Gi- vetvis förekommer, att även gift hemarbetande kvinna har ett uppenbart be- hov av en arbetslöshetsförsäkring, nämligen om hennes inkomst av hemar— betet är ett nödvändigt komplement för familjens försörjning. Arbetslöshet drabbar hemarbetarna inom nu angivna kategorier särskilt hårt, då deras ut- sikter att få nytt hemarbcte ofta är små.

Att lösa frågan om en förbättring av hemarbetarnas villkor efter denna linje skulle emellertid innebära en ny princip inom arbetslöshetsförsäkring- en, då den förutsätter en individuell behovsprövning. Frågan bör i stället bedömas med—hänsyn till de omständigheter som binder vederbörande vid hemmet. Sådana i och för sig beaktansvärda omständigheter är bl. a. tillsyn av barn samt av gamla och sjuka anhöriga ävensom nedsatt arbetsförmåga.

Även om vi av sociala skäl finner det angeläget att låta en uppmjukning av ersättningsvillkoren utvidgas att omfatta alla dem vilka av nu angivna orsaker är bundna vid hemmet, är vi dock medvetna om att stora svå— righeter av principiell och praktisk art därvid skulle uppkomma, främst med hänsyn till de icke hemarbetande kassamedlemmar, vilka på grund av vård av barn och andra anhöriga kommit i den situationen att de måst lämna ett förvärvsarbete utanför hemmet. Dessa kan ej få ersättning från arbetslöshetskassan, då de ej är i arbetslöshetskasseförordningens mening arbetssökande och oförhindrade att ta arbete. Motsvarande kategori av hemarbetare synes därför ej böra medges rätt till ersättning för tid, då de endast kan ta arbete i hemmet. En utvidgning av ersättningsrätten synes således böra begränsas till enbart dem som på grund av personligt handi- kapp, huvudsakligen av fysisk art, kan ta arbete endast i hemmet. Med hemarbetare bör enligt vår mening i detta hänseende jämställas de som är sysselsatta med vissa arbeten i s. k. skyddade verkstäder. Det måste också vara av en viss psykologisk betydelse, att de handikappade hemarbetarna vid arbetslöshet får ersättning i arbetslöshetsförsäkringens form. Utred— ningen vill i detta sammanhang uttala den uppfattningen, att personer, som på grund av bundenhet vid hemmet utför arbete där, vilket närmast har karaktären av verksamhet såsom egen företagare, inte är att anse såsom hemarbetare i arbetslöshetskasseförordningens mening.

Den förbättring av hemarbetarnas ställning inom försäkringen som åsyftas innebär, att man eftersätter kravet på att en hemarbetande, handikappad kassamedlem som villkor för rätt till ersättning skall vara beredd att ta ar- bete på den allmänna arbetsmarknaden. Dock skall även för dessa medlem- mar krävas ett minimiarbetsutbud, som motsvarar vad som fordras för full- görande av avgiftsvillkoren.

Med hänsyn till att den ifrågavarande kategorin av hemarbetare är rela— tivt fåtalig och att anslutningen till försäkringen kan antas bli långt ifrån fullständig torde kostnaderna för ett genomförande av förslaget inte komma att belöpa sig till något mera avsevärt belopp.

Förslaget synes ej behöva föranleda ändringar i arbetslöshetskasseförord- ningen, då det närmast är fråga om en tillämpning av denna förordning. Er— forderliga föreskrifter torde därför kunna utfärdas av tillsynsmyndigheten.

Företagare

Frågan om arbetslöshetsförsäkring för företagare har tidigare varit före— mål för prövning dels inom socialvårdskommittén, dels i 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen. Den förra föreslog i sitt betänkande angående obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948: 39), att denna försäkring skulle omfatta även företagare. Två omständigheter var avgörande för kom— mitténs ställningstagande. Företagarna skulle komma att påföras socialför—

säkringsavgifter och därmed delta i kostnaderna för denna försäkring, var- för det skulle vara orättvist att ställa dem utanför densamma, och under— stödsverksamheten för arbetslösa företagare skulle sannolikt få en blygsam omfattning. Den förstnämnda omständigheten sammanhänger med att kom- mitténs förslag avsåg en obligatorisk försäkring. Såsom förutsättning för rätt till ersättning från försäkringen uppställdes bl. a., att företagaren i viss utsträckning själv deltagit i arbetet i rörelsen. Syftet härmed var att för- hindra, att en person, som inte alls eller blott i obetydlig omfattning utförde arbete i företaget utan huvudsakligen uppbar avkastningen av kapital som han insatt i detsamma, förvärvade ersättningsrätt från försäkringen.

På förslag av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen infördes i den nuvarande arbets]öshetskasseförordningen vissa tidigare relaterade be- stämmelser angående företagares rätt att tillhöra försäkringen och därvid tillgodoräknas avgifter, bl. a. 24 & sista stycket, varigenom öppnades möjlig- het för grupp av företagare att bilda egen arbetslöshetskassa. 1951 års utred— ning ansåg emellertid, att en särskilt ingående prövning borde äga rum, in- nan så skedde, varför utredningen föreslog ett dispensförfarande. Enligt sist- nämnda stadgande tillkommer det Kungl. Maj :t att lämna däri angivet med- givande. En förutsättning för dispens borde enligt utredningen vara, att rö- relsen bedrivs under ordnade former, d.v.s. i särskild arbetslokal (butik, verkstad el. dyl.). Vidare borde dispensen begränsas att gälla huvudsakligen enmansföretagare eller i varje fall endast företagare, som arbetar i rörelsen i stort sett under samma betingelser som anställda.

Dispens för företagare har i november 1962 meddelats Sveriges fiskares riksförbund för bildande av en erkänd arbetslöshetskassa för yrkesfiskare. Fiskarnas fackorganisationer har 12 400 medlemmar, och det beräknas, att ca 7 000 av dem kommer att omfattas av Sveriges fiskares erkända arbets- löshetskassa, som börjat sin verksamhet den 1 juli 1963.

Under år 1961 har vi gjort en undersökning i syfte att söka utröna, om det finns behov av och intresse för arbetslöshetsförsäkring bland företagarna och om i så fall möjligheterna för dessa att försäkra sig borde vidgas ut- över de gränser som den nuvarande förordningen uppställer.

Ett frågeformulär tillställdes följande organisationer, vilka representerar sammanlagt ca 280 000 företagare: Sveriges köpmannaförhund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svensk industriförening, Svenska drosk- bilägareförbundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibus- ägareförbundet och Riksförbundet landsbygdens folk. Svar har inkommit från samtliga. Av de 40 branschförbunden inom Sveriges hantverks- och in- dustriorganisation har 19 svarat. Resultatet av undersökningen tyder på att det föreligger ett obetydligt intresse för en arbetslöshetsförsäkring bland företagarna.

Sveriges köpmannaförbund uppger, att ingen arbetslöshetsrisk kan anses före- ligga för dess medlemmar, ehuru en sådan risk förmodligen skulle uppkomma vid en konjunkturnedgång. Vid tiden för redovisningen bedömdes behovet av en för-

säkring ej vara aktuell. Förbundet ifrågasätter, om ej t. ex. olika former av om— skolning vore ett lämpligare medel än en försäkring att motverka följderna av arbetslöshet.

Sveriges Itanlverks- och industriorganis-ation. Av de 19 branschförbund som inkommit med svar har tre förklarat behov av en arbetslöshetsförsäkring föreligga, nämligen Sveriges radiomästareförbund (700 medlemmar), Sveriges skomakar- mästarförbund (2 500) och Sveriges stenindustriförbund (230). Inom det först- nämnda förbundet finns ej och befaras ej heller för framtiden någon arbetslöshet. Det uttalade behovet grundar sig enbart på en principiell inställning. Bland sko- makarna drabbas ca 250 medlemmar av säsongarbetslöshet under två—tre måna- der på vintern. För dem skulle enligt förbundet en arbetslöshetsförsäkring fylla ett behov. I dessa fall hålles emellertid med få undantag verkstäderna öppna un- der lågsäsongen. Ca 150 företag inom denna bransch läggs ned per är, dels på grund av innehavarens ålder, dels i brist på arbete. I dessa senare fall har dock företagarna ingen svårighet att erhålla nytt arbete. Beträffande stenindustrin slut- ligen kan en arbetslöshetsförsäkring möjligen komma i fråga för ca 50 mindre företagare. Två förbund, Sveriges bageriidkareförening och Motorbranschens riks- förbund, anser i likhet med Sveriges köpmannaförhund, att hjälp till omskolning skulle vara av större värde vid arbetslöshet än en försäkring.

Sven'sk industriförening upplyser, att inte i någon av de branscher som är före— trädda inom föreningen företagarna är speciellt utsatta för arbetslöshetsrisk. En— dast i undantagsfall förekommer att medlemsföretag nedlägges, och då så sker har i allmänhet företagaren ej någon svårighet att få annat arbete. Något behov av en arbetslöshetsförsäkring föreligger således ej, men å andra sidan är det enligt föreningen inte otänkbart, att ett visst intresse kan uppstå, om en särskild kassa för företagare skulle bildas.

Svenska droskbilägareförbundet har uppgett, att någon arbetslöshetsrisk för dess medlemmar ej föreligger.

Svenska lasltrafikbilägareförbandel. Av medlemmarna är ca 70 % s. k. enbils— åkerier, vilka är beroende av en relativt jämn och kontinuerlig sysselsättning. En sådan åstadkommes i viss mån genom lastbilscentralerna, till vilka flertalet av dessa åkerier är anslutna. Det kan likväl ej undvikas, att variationer i sysselsätt- ningen förekommer och därmed stilleståndsperioder. Till följd därav uppkom- mande problem sammanhänger emellertid mindre med den egna försörjningen än med svårigheterna att fullgöra amorteringar m. rn. Lösningen av arbetslöshets- problemet för åkeriägarna torde därför enligt förbundets uppfattning ej ligga i en arbetslöshetsförsäkring utan snarare i något slag av avbrottsförsäkring.

Svenska omnibusägareförbundet. Bland bussföretag som ej drivs i aktiebolags- form, företrädesvis mindre företag, tjänstgör i allmänhet företagaren själv som chaufför. Denne har i regel ingen svårighet att erhålla nytt arbete, om hans före- tag läggs ned.

Riksförbundet landsbygdens folk. Det finns över huvud taget ej något arbets- löshetsproblem för de av RLFzs medlemmar som är enbart jordbrukare. En jord- brukare lämnar nämligen inte sitt jordbruk, förrän han ordnat för sig på annat sätt. (Annorlunda förhåller det sig, som tidigare nämnts, med småbrukare som jämväl är skogsarbetare.)

Utredningen. De inkomna uppgifterna ger vid handen, att intresset för en arbetslöshetsförsäkring synes vara ringa bland medlemmarna i tillfrågade organisationer. Detta förhållande bestyrks i någon mån därav att _ frånsett yrkesfiskarna — ingen grupp av företagare ansökt om dispens enligt 24 5

arbetslöshetskasseförordningen eller ens hört sig för hos tillsynsmyndighe- ten om förutsättningarna härför. Förklaringen till det bristande försäk- ringsbehovet torde till stor del ligga däri att företagaren, för vilken arbets- lösheten i allmänhet inträder s.a.s. successivt genom minskad arbetstillgång och minskade arbetsinkomster, har relativt god tid att ordna för sig, innan rörelsen _ definitivt eller tillfälligt _— upphör. Med hänsyn härtill torde intresset hos företagarna —— såsom i någon mån framgår av undersök- ningen — vara mera inriktat på hjälp i andra former, såsom lån och kre- diter eller bidrag till startande av ny rörelse, omskolning, avbrottsförsäk- ring m.m.

Det må påpekas, att en person som driver ett företag i aktiebolagsform inte är att anse såsom företagare. Han är nämligen då, såsom verkställande direktör eller i annan befattning, formellt endast anställd i företaget. I denna sin egenskap hör han under vissa förutsättningar ha möjlighet att arbetslöshetsförsäkra sig i någon existerande kassa.

Det försäkringsbehov som framkommit vid undersökningen ävensom even— tuellt i övrigt förekommande behov därav bland företagare torde kunna be- dömas som så ringa, att åtgärder för att utsträcka arbetslöshetsförsäkringen till att mera generellt omfatta företagarna ej synes erforderliga. De möjlig- heter till försäkring som den nu gällande arbetslöshetskasseförordningen er— bjuder synes oss vara tillräckliga för att tillgodose företagarnas behov.

KAPITEL 3

Arbetslöshetsförsäkringen och femdagarsveckan

Arbetstiden och dess förläggning

Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är konstruerad så, att från försäk- ringen utgående förmåner skall kompensera inkomstbortfall för sex dagar per vecka. Både försäkringsersättningarna, vilka fastställs till vissa belopp per dag, och statsbidraget till dessa är beräknade på grundval av sex dagars arbetsvecka. Denna ordning har med hänsyn till arbetstidens sedvanliga längd och förläggning inom det stora flertalet yrkesområden från början framstått såsom naturlig och ändamålsenlig.

Genom ändring den 16 maj 1957 av lagen om arbetstidens begränsning fastställdes veckoarbetstiden fr. o. 111. år 1960 till i medeltal högst 45 timmar. Därigenom uppstod vissa problem inom arbetslöshetsförsäkringen, främst föranledda av en väsentligt ökad tillämpning av fem dagars arbetsvecka. Er- sättning enligt gällande heräkningsgrunder baserad på endast fem arbetade dagar i veckan skulle nämligen vid arbetslöshet under lika många eller mind- re antal arbetslösa dagar per vecka innebära, att den arbetslöse blev under- kompenserad. En omprövning av dagersättnings- och karensbestämmelserna m. m. är därför nödvändig för att åstadkomma större likställighet i dessa hänseenden mellan de medlemmar som arbetar i sex dagars arbetsvecka och de som arbetar i fem dagars arbetsvecka. Olika utvägar står öppna för att lösa problemet. Innan vi går in härpå, skall dock nämnas något om arbets— tidsförkortningens utformning och 5—dagarsveckans utbredning på den svenska arbetsmarknaden.

Den föreskrivna veckoarbetstiden, 45 timmar, avser som nämnts genom- snittlig arbetstid, och parterna på arbetsmarknaden får själva överenskomma om hur den sålunda uppkomna lediga tiden skall utt-as. Hur detta skett, är svårt att överblicka på grund av att lokala överenskommelser med hänsyn till arbetsplatsernas speciella förhållanden medgetts inom flertalet fack. I regel har dock den lediga tiden uttagits i hela dagar och endast i undantags- fall genom förkortad arbetsdag. Det sistnämnda är förhållandet inom vissa serviceyrken, t. ex. detaljhandeln, där arbetstidsförkortningen i stor ut- sträckning uttas i form av förkortad arbetstid på lördagarna under hela året.

Ledighet i hela dagar uttas inom vissa fack i samband med semester eller vissa helger. De anställda inom bl. a. byggnadsfacken tillgodogjorde sig så- lunda tidigare en del av arbetstidsförkortningen genom ett antal extra arbets- lediga dagar i anslutning till jul- och nyårshelgerna.

Den mest påtagliga konsekvensen av arbetstidsförkortningen är emeller- tid 5-dagarsveckans genombrott. Före år 1958 förekom denna form av ar- betstid endast i undantagsfall på den svenska arbetsmarknaden, t. ex. inom målarfacket och gruvindustrin. 5-dagarsveckan innebär i regel, att måndag t. o. m. fredag är arbetsdagar och lördag är arbetsledig. Det må anmärkas, att med 5-dagarsvecka i detta sammanhang ej avses sådana fall, då en redu- cering till fem dagar av den ordinarie arbetstiden vidtas i samband med driftsinskränkning av mera övergående karaktär, s. k. korttidsarbete.

Tillämpningen av 5-dagarsvecka sker i varierande omfattning —— under hela, halva eller mindre delar av året. 5-dagarsvecka under hela året förut— sätter nio timmars arbetsdag. Denna veckoarbetsform börjar nu bli vanli- gare, trots att tidigare vissa betänkligheter mot densamma yppades med hän- syn till den dagliga arbetstidens längd. Undersökningar av Svenska arbets- givareföreningen visar sålunda, att vid större företag andelen anställda tjäns— temän med 5-dagarsvecka året runt i maj 1961 uppgick till ca 12 procent och i augusti 1962 hade Ökat till ca 28,5 procent. Då arbetsledare ingått i under- sökningen torde det kunna antas, att det angivna procenttalet i stort sett är representativt även för arbetarna. Det torde vidare finnas skäl för antagan- det, att förekomsten av 5-dagarsvecka året runt inom medelstora och mindre företag inte i någon högre grad avviker från angivna tal. Denna typ av ar— betsvecka förekommer i viss utsträckning inom flertalet industrigrenar.

5—dagarsvecka under halva året, d.v.s. 26 arbetslediga lördagar per år, kan uttas under förutsättning att den under 48-timmarsveckan gällande arbetsti- den för övriga veckodagar bibehålls. Så har skett inom stora delar av nä- ringslivet. Det förekommer också, att arbetstidsförkortningen uttas i ett mindre antal fria lördagar jämte andra former av ledighet, t. ex. en extra le- dighetsvecka i anslutning till den ordinarie semestern eller lediga dagar i samband med helger.

I fråga om 5-dagarsveckans tillämpning under en kortare del av året har hos arbetsgivareföreningen upplysts, att den inom dess område med vissa undantag torde vara i det närmaste 100-procentig under tiden maj—augusti. Undantagen utgörs av anställda vid företag med kontinuerlig drift, t. ex. pappersmasseindustrin, pappersbruken och järnverken. Även under måna- derna april och september förekommer 5—dagarsvecka i stor utsträckning. Förhållandena inom arbetsgivareföreningens område torde i stort sett äga motsvarighet på arbetsmarknaden i övrigt. Som förut nämnts tillämpas dock ej 5—dagarsvecka i detaljhandeln — med undantag av vissa större varuhus —— ens under någon del av året.

Utredningen

Olika alternativ för anpassning av försäkringen till S-dagarsveckan

En anpassning av arbetslöshetsförsäkringen till de ändrade förhållanden som uppkommit till följd av 5-dagarsveckans tillkomst och utbredning på arbetsmarknaden kan ske på olika sätt. Utredningen har till närmare pröv-

ning upptagit följande alternativ:

införande av en annan metod för beräkning av försäkringsersättningen (tim— beräkning); införande av en 7-dagarsförsäkring; införande av en 5-dagarsförsäkring vid sidan av den nuvarande 6-dagarsför— säkringen; bibehållande av den nuvarande försäkringen kompletterad med särskilda föreskrifter för 5-dagarsarbetande medlemmar; införande av en 5-dagarsförsäkring, som ersätter den nuvarande försäk- ringen.

Annan metod för beräkning av försäkringsersättningen. Inom utredningen har framkommit förslag till en annan metod för beräkning av försäkrings- ersättningen än den som nu tillämpas. Förslaget har till syfte att i högre grad än nu är fallet åstadkomma likställighet i ersättningshänseende mellan medlemmarna. Om ersättningen bestämmes med utgångspunkt från antalet arbetslösa timmar, ej antalet dagar, kommer frågan om antalet arbetade och arbetslösa dagar per vecka att förlora sin betydelse. Ett genomförande av den föreslagna metoden skulle få den effekten, att problemet om försäkring— ens anpassning till 5-dagarsveckan i stort sett eliminerades.

Av skäl som redovisas i avsnittet om 5-dagarsförsäkringen har vi dock ansett oss inte höra förorda ett genomförande av förslaget.

7-dagarsförsälcring. I diskussionen om en 7-dagarsförsäkring har såsom en fördel med införandet av ett sådant system främst framhållits, att över- ensstämmelse skulle erhållas med den obligatoriska sjukförsäkringen såtill- vida att ersättning skulle komma att utgå för alla dagar i veckan. Vidare har ansetts, att ett klart stöd i arbetslöshetskasseförordningen därigenom skulle skapas för medlems skyldighet att i förekommande fall söka och anta lämp- ligt arbete, oavsett antalet arbetsdagar per vecka och dessas förläggning.

Vi har vid övervägandet av frågan om en 7-dagarsförsäkring varit fullt medvetna om att enhetlighet mellan de olika socialförsäkringarna bör efter- strävas så långt det är möjligt, om bärande skäl härför föreligger. Arbetslös- hets- och sjukförsäkringarna har det syftet gemensamt, att de skall kompen- sera inkomstbortfall. Orsakerna till inkomstbortfallet är emellertid helt olika, och detta förhållande, liksom över huvud taget arbetslöshetsförsäkringens i

jämförelse med övriga socialförsäkringar speciella karaktär, motiverar att de båda försäkringarna är konstruerade och utformade var och en med hän- syn till sina speciella förutsättningar. En väsentlig olikhet är t. ex., att en sjukdomsperiod i regel är oavbruten, medan en arbetslöshetsperiod ofta kan avbrytas av tillfälliga, kortvariga arbeten. En närmare samordning mellan dessa försäkringar synes ej erforderlig, vilket givetvis inte utesluter en viss anpassning i detaljfrågor, då så kan befinnas lämpligt. Som exempel härpå kan nämnas karensbestämmelserna i 28 5 2 mom. arbetslöshetskasseförord- ningen och 3 kap. 10 5 lagen om allmän försäkring.

I den nu aktuella frågan — utbetalning av arbetslöshetsersättning för alla dagar i veckan — synes varken praktiska motiv eller skälighetshänsyn kun- na åberopas för likformiga bestämmelser. Sålunda utgör den omständighe- ten att arbetslöshetsersättning inte utgår för veckans alla dagar intet hinder för en organisatorisk och administrativ samordning mellan arbetslöshetsför- säkringen och sjukförsäkringen eller eventuellt mellan samtliga socialför- säkringar, därest en sådan skulle anses erforderlig. Vidare utbetalas i sjuk- försäkringen ersättning endast för dag då medlem varit sjuk, och i arbets- löshetsförsäkringen utgår ersättning i regel endast för dag då medlem varit arbetslös. Dessa försäkringar är alltså under nuvarande förhållanden likar— tade, såtillvida att ersättning principiellt utgår endast för dag då försäk- ringsfall föreligger. Införandet av ett 7—dagarssystem inom arbetslöshetsför- säkringen skulle innebära ett avsteg från denna princip, i det ersätt- ning skulle komma att utgå även för dag —— söndag eller annan fridag _— då medlem ej varit arbetslös. Visserligen skulle en 7-dagarsförsäkring från ersättningssynpunkt inte innebära någon olägenhet vid arbetslöshet hel ka— lendervecka. Vid sådant förhållande saknar det nämligen betydelse, om er— sättningsbeloppet per vecka uppdelas på fem, sex eller sju dagar. I samband med korttidsarbete och i övriga fall då arbete och arbetslöshet infaller i sam— ma vecka uppkommer däremot problem vid bristande överensstämmelse mellan tiden för inkomstbortfall och tiden för arbetslöshetsersättning. Re- dan införandet av fem dagars arbetsvecka på en stor del av den svenska arbetsmarknaden har i detta avseende medfört olägenheter till följd av att försäkringsersättningen är uppdelad på sex dagar i veckan. Dessa olägen- heter torde öka väsentligt, om fem dagars arbetsvecka skulle komma att tillämpas mera allmänt och samtidigt ett system med ersättning för veckans samtliga sju dagar skulle införas.

Om arbetslösheten endast omfattar de] av kalendervecka, uppstår en över- kompensation, därest ersättning skulle utbetalas för alla de dagar då arbete inte utförts. Denna överkompensation blir större ju lägre antalet arbetslösa dagar är. Reduceras å andra sidan antalet ersättningsberättigade dagar vid arbetslöshet under enstaka dag, uppstår ett svårbemästrat tröskelproblem.

Vad härefter angår frågan om medlems skyldighet att söka och anta ar- bete vid företag med sjudagarsdrift må endast anföras, att denna fråga inte

förutsätter en 7-dagarsförsäkring för sin lösning. En sådan skyldighet kan skapas även i system med färre ersättningsdagar per vecka genom en ut- trycklig föreskrift härom i arbetslöshetskasseförordningen. Vi har i avsnittet om 5-dagarsförsäkringen framlagt förslag härom.

Den uppfattningen har framförts — bl. a. av en arbetslöshetskassa — att för kassamedlemmar som arbetar i kontinuerlig drift en 7-dagarsförsäkring bör gälla. Häremot må anföras följande. Arbete i kontinuerlig drift innebär inte, att däri anställda har genomsnittligt längre arbetstid än vad som är normalt på arbetsmarknaden. Därest speciella förhållanden i arbets— tidshänseende eller eljest är rådande i en medlems anställning, upphör dessa att vara relevanta beträffande honom, då han blir arbetslös. Det arbetskraftsutbud som kassamedlem gör kan nämligen inte begränsas — t. ex. till anställning i företag med kontinuerlig drift — utan måste avse samtliga arbeten, för vilka han kan anses lämplig.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen behandlade i korthet förevarande fråga och uttalade den uppfattningen, att det vore principiellt riktigt, att ersättning från arbetslöshetsförsäkringen utginge endast för de dagar i veckan, då arbete vanligen brukade utföras.

På grund av ovan angivna förhållanden finner vi ej anledning föreslå införande av en 7-dagarsförsäkring.

5-cdagarsförsäkring och 6-dagarsförsäkring vid sidan av varandra. Det torde kunna förutsättas, att såväl fem som sex dagars arbetsvecka kommer att tillämpas samtidigt inom skilda delar av arbetsmarknaden under ganska lång tid. En av utredningen gjord undersökning (5. 80 ff.) visar, att den nu gällande försäkringen med sex dagars utbetalningsvecka är fördelakti— gast för den som arbetar i ö-dagarsvecka och en 5-dagarsförsäkring —- i enlighet med vårt senare framlagda förslag —-— är gynnsammast för den 5-dagarsarbetande. Detta förhållande talar för att arbetslöshetsförsäkringens anpassning till 5-dagarsveckan bör ske på så sätt, att den nuvarande för- säkringen bibehålles för dem som har sex dagars arbetsvecka och att en ö—dagarsförsäkring införs med tillämpning på dem som arbetar i 5-dagars- vecka. Åtminstone tills vidare skulle sålunda två olika försäkringsformer gälla vid sidan av varandra.

I första hand bör därvid utrönas, om medlemmarnas individuella förhål- landen vad beträffar antalet arbetsdagar per vecka skall läggas till grund för detta system. Under denna förutsättning skall medlem principiellt till- höra 5-dagarsförsäkringen så länge han arbetar fem dagar i veckan och un- der en arbetslöshetsperiod som inträffar i omedelbar anslutning därtill samt automatiskt övergå till 6-dagarsförsäkringen den dag han börjar en anställ— ning i företag med 6-dagarsvecka. En strikt tillämpning av denna princip skulle emellertid i praktiken stöta på stora svårigheter på grund av rörlig- heten på arbetsmarknaden. Under försäkringsåret 1961/62 uppgick antalet övergångar mellan arbetslöshetskassorna till ca 55 000, vilket betyder lika

många övergångar mellan olika yrkesområden och —— intill dess 5-dagars- veckan får en mera allmän utbredning — i viss utsträckning byte av vecko— arbetsform för de enskilda medlemmarna. I relativt sett ännu större om- fattning sker flyttningar från ett företag till ett annat inom en och samma kassas verksamhetsområde. Eftersom olika veckoarbetsformer ofta före- kommer vid skilda företag inom samma område, är det vanligt att medlem därvid övergår från 5- till (*)-dagarsvecka eller tvärtom.

Denna arbetskraftens rörlighet skulle vid ett genomförande av det nu ifrågavarande systemet skapa problem inte enbart genom sin omfattning utan även i andra avseenden, som framgår av följande exempel. En arbetslös kassamedlem, som under många år varit knuten till ett företag vid vilket G-dagarsvecka tillämpats, har mycket kort tid före arbetslösheten tillträtt en anställning med fem dagars arbetsvecka. Då uppstår frågan, om med- lemmen — i enlighet med den ovan angivna huvudregeln —— under alla förhållanden skall vara i försäkringshänseende bunden vid den veckoarbets- form som tillämpats vid det företag där han senast var anställd eller om anställningen skall ha haft en viss varaktighet för att byte av försäkring skall ske. Skall vidare den omständigheten att han frivilligt lämnat det första företaget tillmätas betydelse? Om han under pågående arbetslöshets- period erhållit en tillfällig anställning i ett företag med annan veckoarbets- form än den som ligger till grund för hans försäkringstillhörighet, skall han därvid byta försäkring och, om så sker, efter anställningens slut bibehållas vid den senare försäkringen eller återgå till den förra? Dessutom skulle särskilda svårigheter vållas av att relativt stora grupper av arbetstagare inte har någon normalarbetstid per vecka. Så är fallet med t.ex. vissa kategorier av transportarbetare, skogsarbetare och diversearbetare.

Regler för att lösa problem av den art som här antytts skulle givetvis kunna skapas. Vid avgörande av frågan om så bör ske måste emellertid hän— syn tas till svårigheterna för dem som har att tillämpa reglerna. Därvid bör i första hand beaktas, att redogörarna i regel är personer som på sin fritid sköter arbetslöshetskassornas lokala angelägenheter och att utbild- ningen härför ofta är begränsad till en kurs på några dagar. På grund av den förhållandevis stora omsättningen på dessa funktionärer har många av dem ej heller någon längre tids praktisk erfarenhet av försäkringen. Med hänsyn härtill och då erforderliga regler torde bli både omfattande och komplicerade kan det befaras, att svårigheter uppstår vid tolkningen av desamma och att till följd därav felaktiga beslut fattas vid handläggningen av hithörande ärenden, vartill kommer administrativa olägenheter i sam- band med rättelse av de felaktiga besluten.

Antalet arbetsdagar per vecka kan emellertid skifta även för medlemmar som kvarstår i sitt företag, nämligen i de talrikt förekommande fall då 5- resp. 6-dagarsvecka tillämpas inom ett företag under olika delar av året. Den frågan inställer sig, om det över huvud taget är möjligt att tillämpa

ett system, i vilket medlemmarna skall byta försäkringsform två gånger om året. Frågan torde utan motivering kunna besvaras nekande. Dessa medlemmar skall följaktligen placeras antingen i den ena eller i den andra försäkringsformen, trots att de under en stor del av året kommer att arbeta i en veckoarbetsform som inte ligger till grund för deras försäkringstillhö— righet. Därmed skulle ett så väsentligt avsteg göras från principen om med- lemmarnas individuella förhållanden såsom avgörande för försäkringstill- hörigheten, att denna princip inte skäligen bör läggas till grund för det för- säkringssystem, varom här är fråga.

För att undvika de ovan angivna olägenheterna kan det synas lämpligt, att försäkringstillhörigheten i stället bestämmes kollektivt för en hel yrkes— grupp antingen så, att samtliga medlemmar i en kassa förs till den ena eller andra försäkringen (5-dagarskassa resp. 6-dagarskassa) eller så, att inom kassan sker en uppdelning mellan speciella yrkeskategorier på 5- dagarsklasser och 6-dagarsklasser. Renodlade 5- och G-dagarskassor (klas- ser) skulle dock bli undantagsfall. Även om enhetlighet i fråga om antalet arbetsdagar per vecka kunde åstadkommas inom vart och ett av de olika yrkesområdena, skulle likväl det förhållandet kvarstå, att det övervägande antalet medlemmar i 6-dagarskassor (klasser) skulle komma att arbeta i 5-dagarsvecka under en stor del av sommarhalvåret. Att grunda ett system med en 5-dagarsförsäkring och en 6-dagarsförsäkring vid sidan av varandra på en kollektiv uppdelning av medlemmarna skulle under nu angivna för- hållanden strida mot själva syftet med ett sådant system.

Med hänsyn till vad ovan anförts har vi funnit detta alternativ inte kunna komma ifråga som en lösning av förevarande problem.

6-dagarsfö-rsäkring kompletterad med särbestämmelser för 5-dagarsar- betande. Införandet av 5—dagarsvecka på den svenska arbetsmarknaden efter arbetstidsförkortningens genomförande gjorde det nödvändigt att trots dess relativt ringa omfattning redan då vidta åtgärder för att med hänsyn härtill ävensom till de andra former i vilka den uppkomna ledigheten uttogs reglera rätten till ersättning från försäkringen. På grund härav meddelade arbetsmarknadsstyrelsen i maj 1958 i cirkulärskrivelse till de erkända arbetslöshetskassorna föreskrifter angående rätten till ersättning för dag, som på grund av avtalad förkortning av arbetstiden eller genom inarbetning av sådan tid var »arbetsledig». I april 1959 lämnade styrelsen förnyade anvisningar härom, vilka fortfarande gäller. Den grundläggande principen däri är, att en till följd av den lagstadgade arbetstidsförkortningen uppkom- men arbetsledig dag inte är att anse såsom dag, för vilken inkomstbortfall föreligger. Ej heller bör en försäkrad då kunna betecknas såsom arbetslös enligt de villkor som gäller för rätt till ersättning enligt arbetslöshetskasse— förordningen. Arbetsledig dag av det slag varom här är fråga har i enlighet härmed i nämnda anvisningar förklarats skola principiellt likställas med

söndag, för vilken rätt till ersättning eller karensberäkning inte kan ifråga- komma. Denna inskränkning i ersättningsrätten skall dock ej tillämpas vid entledigande från anställning eller vid permittering, som omfattar minst en kalendervecka. Anledningen härtill år, att kassamedlemmar som blir mera varaktigt arbetslösa eljest skulle bli alltför kännbart underkompen- serade, enär försäkringsersättningarna per dag utgår med samma belopp till 5-dagarsarbetande som till 6-dagarsarbetande medlemmar. I realiteten betyder de nu angivna reglerna, att ersättning för arbetsledig dag utgår i flertalet fall. Endast om permittering avser en period som ej sammanfaller med hel kalendervecka, kan ersättning inte utgå för sådan dag, t. ex. vid korttidsarbete.

Sex dagars karenstid gäller även för 5-dagarsarbetande medlemmar. Detta förhållande är emellertid i stort sett inte till nackdel för dessa. Enligt de nu ifrågavarande särskilda föreskrifterna för 5-dagarsarbetande får nämligen arbetsledig dag räknas såsom karensdag dels vid entledigande från anställ- ning, dels vid permittering som omfattar minst hel kalendervecka och dels om den arbetslediga dagen infaller under en i samband med driftsinskränk- ning pågående fyra dagars arbetsvecka (korttidsarbete). Den sistnämnda bestämmelsen är betingad av nödvändigheten att möjliggöra två karens- dagar i sådan vecka, då i annat fall erforderligt antal karensdagar inte kan erhållas inom den stadgade 21-dagarsperioden.

I andra fall än de här ovan nämnda får arbetsledig dag inte räknas såsom karensdag, d.v.s. då permittering avser en period som inte omfattar hel kalendervecka samt vid korttidsarbete under mindre än fyra dagar per vecka. Konsekvensen härav blir i det förra fallet, att försäkringsersättning börjar utgå till den 5-dagarsarbetande en dag senare än till den 6-dagars- arbetande medlemmen, och beträffande det senare fallet kan såsom exempel nämnas, att normalt G—dagarsarbetande medlem med till tre dagar avkortad arbetsvecka kan fullgöra sin karens inom loppet av två veckor, medan för den 5-dagarsarbetande i samma situation erfordras tre veckor härför.

Vi har gjort en undersökning, som avser att ge en uppfattning om ersätt- ningsbestämmelsernas verkningar för 5— och 6-dagarsarbetande kassamed- lemmar dels i 6-dagarsförsäkringen (arbetslöshetskasseförordningen jämte här ovan relaterade speciella ersättningsbestämmelser för 5-dagarsarhetan— de), dels i en ö-dagarsförsäkring i enlighet med vårt förslag härom. Här nedan följer en redovisning av undersökningen.

I tabell 5 a) anges 6-dagarsarbetande medlems ersättningsförmåner i 6— resp. 5-dagarsförsäkringen och i tabell 5 b) motsvarande uppgifter rörande 5—dagarsarbetande medlem. I förslaget till 5-dagarsförsäkring har förutsatts, dels att daghjälpsbeloppet — i likhet med vad som gäller i den nuvarande försäkringen — skall vara lika för båda kategorierna, dels att ersättnings- beloppet per vecka skall vara detsamma som i 6—dagarsförsäkringen.

Arbetslös- 6—dagarsförsäkring 5-dagarsförsäkrmg hetsdagar Ersättningsdagar Ersättningsbelopp Ersättningsdagar Ersättningsbetopp a) i 6-dagarsvecka 1 0 0 0 0 2 2 40 1 24 3 3 60 2 43 4 4 80 3 72 5 5 100 4 96 6 6 120 5 120 b) i 5-dagarsvecka 1 1 20 1 24 2 2 40 2 48 3 3 60 3 72 4 4 80 4 96 5 6 120 5 120

Av tabell 5 a) framgår, att G-dagarsförsäkringen är förmånligare än 5- dagarsförsäkringen för den som arbetar i 6-dagarsvecka. Vid arbetslöshet en dag eller hel vecka föreligger ingen skillnad mellan de båda försäk- ringarna. Vid två till fem dagars arbetslöshet ger 6-dagarsförsäkringen ersättning för varje sådan dag, medan i 5-dagarsförsäkringen ersättning utgår för en dag mindre än antalet arbetslösa dagar. Den försämring som uppkommer härigenom kompenseras inte av det högre daghjälpsbelopp som utgår i den sistnämnda försäkringen.

Tabell 5 b) visar, att 5-dagarsförsäkringen är fördelaktigas—t för den som arbetar i 5-dagarsvecka. Vid en till fyra dagars arbetslöshet utgår visserligen ersättning för lika antal dagar i båda försäkringarna, men de högre dag- hjälpsbeloppen i 5-dagarsförsäkringen är härvidlag avgörande. Vid fem dagars, d.v.s. hel veckas arbetslöshet är ersättningsbeloppet detsamma i båda fösäkringarna.

Tabell 5 a) och 5 b) ger således inte utslag till förmån för enbart den ena eller andra försäkringsformen. Snarare talar detta förhållande för att de båda försäkringarna borde tillämpas vid sidan av varandra, vilket alternativ vi emellertid avvisat i det föregående.

Med stöd av uppgifterna i tabellerna 6- —9 skall den 5-dagarsarhetande kassamedlemmens ställning i 6-dagarsförsäkringen närmare jämföras med den ö-dagarsarbetandes i 5-dagarsförsäkringen för att söka utröna, vilken av dessa försäkringar som ger det från rättvisesynpunkt mest tillfredsstäl- lande resultatet.

I tabellerna 6 och 7 räknas med lika lång veckoarbetstid (45 tim.) för både de 5- och de 6-dagarsarbetande medlemmarna, medan däremot arbetstidens förläggning, d.v.s. arbetstidens längd per dag, varierar. För ö-dagarsarbe- tande medlem förutsättes sålunda arbetstiden vara 8 timmar under fem

dagar och 5 timmar under en dag samt för ö-dagarsarbetande 9 timmar per dag. Detta förhållande medför vissa skiljaktigheter i ersättnings— och in- komsthänseende vid en arbetslöshetsperiod som inte sammanfaller med hel kalendervecka. Sålunda har den G-dagarsarbetande kassamedlemmen med sin kortare dagliga arbetstid större kompensation per dag från försäk- ringen än den 5-dagarsarbetande. I realiteten visar sig detta däri att den förre vid arbetslöshet en till fem dagar har inkomst av arbete en dag mer än den 5-dagarsarbetande. Å andra sidan kan denne — de dagar under veckan som han utför arbete _ tillgodoräkna sig inkomst av längre tids arbete per dag än den 6-dagarsarbetande. Vidare uppbär den 5-dagarsarbetande med- lemmen i 5-dagarsförsäkringen vid en till fem dagars arbetslöshet daghjälp för en dag mer än den 6—dagarsarbetande. Dessa omständigheter gör det nöd- vändigt, att den ifrågavarande jämförelsen sker med utgångspunkt från den sammanlagda försäkringsersättningen och arbetsinkomsten för hel vecka.

Tabellerna 6 och 7 bygger i övrigt på följande förutsättningar. Daghj älpen utgår med 20 kr vid ö-dagarsförsäkring och 24 kr vid 5-dagarsförsäkring. Nettoarbetsinkomsten, d.v.s. inkomsten efter avdrag för skatt, utgör 5 kr per timme. I alternativ a) förutsättes, att en av arbetsdagarna har 5 timmars arbetstid, medan alternativ b) utgår från att arbetstiden samtliga dagar då arbete utförs är 8 timmar.

I anslutning till tabellerna ges här ett par exempel som hänför sig till tabell 6. En ö-dagarsarbetande medlem är arbetslös i tre dagar i en kalen- dervecka. Ersättning från försäkringen utgår för samtliga dessa dagar med 20 kr per dag, d.v.s. tillhopa 60 kr. Medlemmen utför arbete i tre dagar, varav två i 8 timmar och en i 5 timmar (alt. a), sammanlagt 21 timmar. Efter en timlön om 5 kr blir arbetsinkomsten för den arbetade tiden 105 kr. F örsäkringsersättningen och arbetsinkomsten för den aktuella veckan utgör således tillsammans 165 kr. En 5—dagarsarbetande medlem (alt. c) är lika- ledes arbetslös i tre dagar och får samma ersättning för dessa dagar som den 6-dagarsarbetande, 60 kr. För honom inskränker sig emellertid antalet arbetsdagar till två med 9 timmar per dag, sammanlagt 18 timmar. Med samma timlön blir inkomsten för dessa två dagar 90 kr, varför försäkrings- ersättningen och arbetsinkomsten tillhopa uppgår till 150 kr. I det förelig- gande exemplet har alltså den 5-dagarsarbetande medlemmen en veckoin— komst som ligger 15 kr under den ö-dagarsarhetandes, vilken inkomstskill- nad uppställningen under d) avser att Visa.

Därest arbetstiden för var och en av de tre dagar under vilka den 6- dagarsarbetande medlemmen utför arbete är 8 timmar (alt. b) ökas givert- vis arbetsinkomsten. Denna utgör vid sådant förhållande 120 kr. Därmed uppgår den sammanlagda veckoinkomsten för den 6—dagarsarbetande med- lemmen till 180 kr, och inkomstskillnaden mellan de båda medlemmarna stiger till 30 kr.

(45 timmars arbetsvecka)

Arbetsloshet Ersättn.- Försäkr.- Arbete Arbets— Summa Komp.- dagar timmar dagar ersättn. dagar timmar inkomst inkomst grad % a) för 6-dagarsarbelande med 45 tim. arbetstid (en av arbetsdagarna har 5 tim. arbetstid)

1 8 0 0 5 37 185 185 82 2 16 2 40 4 29 145 185 82 3 24 3 60 3 21 105 165 73 4 32 4 80 2 13 65 145 64 5 40 5 100 1 5 25 125 56 6 45 6 120 0 0 0 120 53

b) för 6-dagarsarbetande med 45 tim. arbetstid (de dagar då arbete utförs har 8 tim. arbetstid)

1 5 0 0 5 40 200 200 89 2 13 2 40 4 32 160 200 89 3 21 3 60 3 24 120 180 80 4 29 4 80 2 16 80 160 71 5 37 5 100 1 8 40 140 62 6 45 6 120 0 0 0 120 53

e) för 5—dagarsarbetande med 45 tim. arbetstid

1 9 1 20 4 36 180 200 89 2 18 2 40 3 27 135 175 78 3 27 3 60 2 18 90 150 67 4 36 4 80 1 9 45 125 56 5 45 6 120 0 0 0 120 53

Inkomst enligt Arbetslöshetsdagar c)./.a) c)./.b) a) b) c)

d) Skillnad i inkomst per vecka mellan 5— och 6-dagarsarbetande medlemmar 1 185 200 200 + 15 + —— 0 2 185 200 175 — 10 _ 25 3 165 180 150 -— 15 — 30 4 145 160 125 -— 20 —— 35 5 125 140 120 —— 5 —20

Av tabell 6 framgår, att i 6-dagarsförsäkringen den 5-dagarsarbetande medlemmen genomgående intar en sämre ställning än den 6-dagarsarbe- tande utom vid arbetslöshet en dag, då den enligt alternativ a) är bättre än och enligt b) densamma som den 6—dagarsarbetandes.

Den 6-dagarsarbetande medlemmens ställning i 5-dagarsförsäkringen är mera varierad. Enligt tabell 7 ger denna försäkring större inkomster för 5- än för 6-dagarsarbetande enligt alternativ a), om arbetslösheten varar en till fyra dagar och obetydligt mindre vid fem dagars arbetslöshet. Där- emot är 5-dagarsförsäkringen fördelaktigare för den 6—dagarsarbetande en— ligt alternativ b) utom vid en dags arbetslöshet, då inkomsten är något större för den 5-dagarsarbetande. Den 6-dagarsarbetande medlemmen har alltså

Tab. 7. Total veckoinkomst vid 5-dagarsförsäkring

(45 timmars arbetsvecka)

Arbetsloshet Ersättn.— Försäkr.- Arbete Arbets— Summa Komp.— dagar timmar dagar ersättn. dagar timmar inkomst inkomst grad % a) för 6-dagarsarbelande med 45 tim. arbetstid (se tab. 6 a)

1 8 0 O 5 37 185 185 82 2 16 1 24 4 29 145 169 75 3 24 2 48 3 21 105 153 68 4 32 3 72 2 13 65 137 61 5 40 4 96 1 5 25 121 54 6 45 5 120 0 0 0 120 53 b) för 6-dagarsarbelande med 45 tim. arbetstid (se tab. 6 b) 1 5 0 0 5 40 200 200 89 2 13 1 24 4 32 160 184 82 3 21 2 48 3 24 120 168 75 4 29 3 72 2 16 80 152 68 5 37 4 96 1 8 40 136 60 6 45 5 120 0 0 0 120 53 e) för 5-dagarsarbetande med 45 tim. arbetstid 1 9 1 24 4 36 180 204 91 2 18 2 48 3 27 135 183 81 3 27 3 72 2 18 90 162 72 4 36 4 96 1 9 45 141 63 5 45 5 120 0 0 O 120 53 Inkomst enligt Arbetslöshetsdagar a)./.c) b)./.c) a) b) 0)

d) Skillnad i inkomst per vecka mellan 5- och 6—dagarsarbetande medlemmar 1 185 200 204 -—19 —— 4 2 169 184 183 — 14 + 1 3 153 168 162 —— 9 + 6 4 137 152 141 — 4 + 11 5 121 136 120 + 1 + 16

under angivna förutsättningar en gynnsammare ställning i 5—dagarsförsäk- ringen än den 5—dagarsarbetande i 6-dagarsförsäkringen.

Veckoarbetstiden kan emellertid förläggas på åtskilliga andra sätt än som skett i tabellerna 6 och 7. I stor utsträckning förekommer, som tidigare nämnts, att 6-dagarsvecka (t. ex. 47,5 timmar) tillämpas under vinterhalv- året eller längre tid och 5-dagarsvecka (t. ex. 42,5 timmar) under sommar- halvåret eller del därav. I tabellerna 8 och 9 görs jämförelser mellan 6— dagarsarbetande medlem med 47,5 timmars arbetsvecka (8,5 timmar i fem dagar och 5 timmar en dag) och 5-dagarsarbetande medlem med 45 tim— mars arbetsvecka (9 timmar per dag). I fråga om daghjälpsbelopp och tim- lön är förutsättningarna desamma som i tabellerna 6 och 7.

Tab. 8. Total veckoinkomst vid G-dagarsförsäkring

(Olika veckoarbetstider)

Arbetsloshet Ersättn.- Försäkr.- Arbete Arbets- Summa Komp.- dagar timmar dagar ersättn. dagar timmar inkomst inkomst grad % a) för 6—dagarsarbetande med 47,5 tim. arbetstid (se tab. 6 a) 1 , 0 0 5 39 195 195 82 2 17 2 40 4 30,5 153 193 81 3 25,5 3 60 3 22 110 170 71 4 34 4 80 2 13,5 68 148 62 5 42,5 5 100 1 5 25 125 53 6 47,5 6 120 0 O 0 120 50 b) för 6—dagarsarbetande med 47,5 tim. arbetstid (de dagar då arbete utförs har 8,5 tim. arbetstid) 1 5 0 0 5 42,5 213 213 89 2 13,5 2 40 4 34 170 210 88 3 22 3 60 3 25,5 128 188 79 4 30,5 4 80 2 17 85 165 69 5 39 5 100 1 8,5 43 143 60 6 47,5 6 120 0 0 0 120 50 e) för 5-dagarsarbetande med 45 tim. arbetstid 1 9 1 20 4 36 180 200 89 2 18 2 40 3 27 135 175 78 3 27 3 60 2 18 90 150 67 4 36 4 80 1 9 45 125 56 5 45 6 120 0 O 0 120 53 Inkomst enligt Arbetslöshetsdagar c)./.a) c)./.b) a) h) e) d) Skillnad i inkomst per vecka mellan 5- och 6-dagarsarbetande medlemmar 1 195 213 200 + 5 —— 13 2 193 210 175 — 18 — 35 3 170 188 150 -— 20 —— 38 4 148 165 125 — 23 —— 40 5 125 143 120 _— 5 ——23

Av tabell 8 framgår, att den 5-dagarsarbetande medlemmen är ojämförligt sämre ställd i 6-dagarsförsäkringen än den 6-dagarsarbetande, vilket delvis sammanhänger med att den förres veckoarbetstid är kortare och hans ar- betsinkomst sålunda mindre än den 6-dagarsarhetandes. Detta förhållande bidrar till att denne är mera gynnad även i 5-dagarsförsäkringen, ehuru betydligt mindre markerat.

Den tendens som kan utläsas ur tabellerna 6—9, (1. v. s. att den 6-dagars— arbetande medlemmens ställning i 5-dagarsförsäkringen är påtagligt bätt- re än den 5-dagarsarbetandes i 6-dagarsförsäkringen, är på det hela taget densamma, även om andra daghjälps- och timlönebelopp eller andra vecko- arbetstider läggs till grund för jämförelserna. Med hänsyn härtill och då enligt tabell 5 5-dagarsförsäkringen i ersättningshänseende är förmånligare

Tab. 9. Total veckoinkomst vid 5-dagarsförsäkring (Olika veckoarbetstider)

Arbetslöshet Ersättn.- Försäkr.- Arbete Arbets- Summa Komp.— dagar timmar dagar ersättn. dagar I timmar inkomst inkomst grad % a) för 6-dagarsarbetande med 47,5 tim. arbetstid (se tab. 6 a)

1 8,5 0 0 5 39 195 195 82 2 17 1 24 4 30,5 153 177 74 3 25,5 2 48 3 22 110 158 66 4 34 3 72 2 13,5 68 140 59 5 42,5 4 96 1 5 25 121 51 6 47 5 120 0 0 0 120 50 b) för 6-dagarsarbetande med 47,5 tim. arbetstid (se tab. 8 b) 1 0 0 5 42,5 213 213 89 2 13,5 1 24 4 34 170 194 82 3 22 2 48 3 25,5 128 176 74 4 30,5 3 72 2 17 85 157 66 5 39 4 96 1 8,5 43 139 58 6 47,5 5 120 0 0 0 120 50 e) för 5—dagarsarbetande med 45 tim. arbetstid 1 9 1 24 4 36 180 204 91 2 18 2 48 3 27 135 183 81 3 27 3 72 2 18 90 162 72 4 36 4 96 1 9 45 141 63 5 45 5 120 0 0 0 120 53 Inkomst enligt Arbetslöshetsdagar a). /.c) b)./.c) a) b) c)

d) Skillnad i inkomst per vecka mellan 5— och 6-dagarsarbctande medlemmar 1 195 213 204 —- 9 + 9 2 177 194 183 —— 6 + 11 3 158 176 162 — 4 + 14 4 140 157 141 —— 1 + 16 5 121 139 120 + 1 + 19

för den 5-dagarsarbetande medlemmen än 6-dagarsförsäkringen, synes från ersättningssynpunkt en 5-dagarsförsäkring vara att föredra framför 6- dagarsförsäkringen kompletterad med speciella ersättningsbestämmelser för 5-dagarsarbetande medlemmar.

Häremot kan göras den invändningen, att _— säsorn också framhållits i kommentaren till tabell 5 a) — en 5-dagarsförsäkring medför, att 6-dagars- arbetande medlem däri erhåller sämre förmåner än dem han åtnjuter under nuvarande förhållanden, beroende på att han i 5-dagarsförsäkringen genom- gående får ersättning för en dag mindre än antalet arbetslösa dagar. Så- lunda utgår vid två till fem dagars arbetslöshet ersättningen till 6-dagars- arbetande medlem i 5-dagarsförsäkringen med 16, 12, 8 resp. 4 kr mindre än i den nuvarande försäkringen. Dessvärre synes praktiskt genomförbara

åtgärder för att eliminera denna olägenhet inte kunna åstadkommas. Det är ej möjligt att t. ex. tillämpa olika ersättningsbelopp för 5— och 6-dagars- arbetande medlemmar. Då emellertid verkningarna av nu angivna förhållan- de inte gör sig gällande vid arbetslöshet under hel vecka (sex dagar) och för övrigt är mest kännbara vid två dagars arbetslöshet och därefter mindre för varje ytterligare sådan dag, synes förevarande omständighet i och för sig inte höra utgöra hinder för införande av en 5-dagarsförsäkring.

5-dagarsförsikring Vi har funnit övervägande skäl tala för att arbetslöshetsförsäkringens an- passning till fem dagars arbetsvecka bör ske genom en 5-dagarsförsäkring. Skäl härför utgör, förutom den nu redovisade undersökningen, omständig- heter som'anges i det följande. Det må anmärkas, att utredningen i stort sett gör till sitt det förslag härom som framlagts av arbetsmarknadsstyrelsen i förutnämnd skrivelse till Konungen den 29 april 1960. Införandet av en 5-dagarsförsäkring i enlighet med nämnda förslag innebär inte en omvand— ling av hela den nuvarande lagstiftningen på området, utan den rent tek- niska omläggningen av försäkringen kan ske genom ändringar av vissa, relativt få paragrafer i arbetslöshetskasse- och statsbidragsförordningarna. Dessa ändringar avser främst antalet ersättningsdagar per vecka, karens- reglerna och omfattningen av kassamedlems arbetskraftsutbud.

Antalet ersättningsdagar per vecka. Arbetslöshetskasseförordningen inne- håller ej något direkt stadgande om att högsta antalet ersättningsdagar per kalendervecka är sex. Indirekt framgår emellertid detta av 32 5 första styc- ket, enligt vilket ersättning inte får utges för söndag. För att anpassa arbets— löshetsförsäkringen till fem dagars arbetsvecka bör 32 å innehålla en be- stämmelse som innebär, att ersättning kan utgå för högst fem dagar per kalendervecka. I sådant syfte har arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit, att i paragrafen ges en allmän föreskrift om att ersättning ej får utges i större omfattning än att sammanlagda antalet arbetsdagar och ersättningsdagar i en och samma vecka inte överstiger fem. Här som eljest i förordningen förutsättes, att med »vecka» förstås kalendervecka, d.v.s. söndag t.o.m. lördag. Någon särskild författningsbeståmmelse härom synes inte erfor- derlig.

I 32 5 av vårt förslag till arbetslöshetskasseförordning har införts en definition av begreppet arbetsdag. Enligt den föreslagna texten förstås här- med dag, varunder arbete utförts i sådan utsträckning, att daghjälp ej kun- nat utgå för densamma. Varje dag då arbete under vanlig arbetstid utförts i mer än fyra timmar är sålunda i här avsedd mening att anse såsom »arbets- dag». Såsom »ersättningsdag» skall följaktligen räknas varje dag, för vilken daghjälp —— hel eller halv -— kan utgå.

Genom en bestämmelse utformad enligt förslaget möjliggörs en reglering

av ersättningsrätten för varje situation, sedd från arbetslöshetssynpunkt. Vid arbete minst fem dagar i en vecka utgår ingen ersättning, vid fyra da- gars arbete erhålles ersättning för en dag, vid tre dagars arbete för två da- gar o. s. v. Är slutligen medlem arbets—lös under hel vecka, blir högsta antalet ersättningsdagar fem. Rätt till ersättning för arbetslös dag förutsätter givet- .vis, att vederbörande medlem den dagen är att betrakta som arbetssökande och oförhindrad att anta arbete samt uppfyller alla i övrigt förskrivna villkor för rätt till ersättning. Deltidsarbetande person t. ex. anses från er- sättningssynpunkt inte såsom arbetssökande andra dagar än de, då han nor- malt brukar utföra arbete och kan följaktligen inte erhålla ersättning för övriga dagar.

Förslaget skiljer sig från den nu gällande försäkringen bl.a. i fråga om beräkningen av ersättningen. I den sistnämnda grundar sig beräkningen på antalet arbetslösa dagar, enligt förslaget på en kombination av antalet arbetade dagar och arbetslösa dagar. Vid fastställande av rätten till ersätt- ning skall enligt förslaget antalet arbetsdagar under den aktuella veckan tas till utgångspunkt för beräkningen. En konsekvens härav för 6-dagarsarbetan- de medlem är, att alltid en arbetslös dag, som i och för sig borde berättiga till ersättning, bortfaller per vecka. Den 6-dagarsarbetande medlemmen utfår alltså ersättning genomgående för en dag mindre än det verkliga antalet arbetslösa dagar, den 5-dagarsarbetande medlemmen däremot för varje så— dan dag. Det kan synas orätt, att ersättning ej utgår till alla medlemmar för varje dag som de är arbetslösa. Men om även 6-dagarsarbetande medlem blev berättigad härtill, skulle konsekvenserna bli än mer ogynnsamma. På grund av förekommande olikheter i fråga om veckoarbetsformer och arbets- tidens förläggning måste vid en jämförelse mellan 5- och 6-dagarsarbetande medlemmars förmåner i försäkringen hänsyn tas även till arbetsinkomsten under de icke arbetslösa dagarna den ifrågavarande veckan. Jämförelse- materialet skall alltså utgöras av medlemmarnas sammanlagda vecko- inkomst, d. v. s. arbetsinkomst + försäkringsersättning. Såsom framgått av den ovan redovisade undersökningen skulle ersättning till den 6-dagars— arbetande medlemmen för varje arbetslös dag medföra väsentligt större veckoinkomst för denne än för 5-dagarsarbetande medlem med samma arbetsinkomst.

I och med genomförandet av den lagstadgade arbetstidsförkortningen har, som nämnts, såväl den dagliga arbetstiden som veckoarbetstiden blivit i hög grad varierande. Detta är förhållandet även för medlemmar i samma arbets- löshetskassa, då arbetstidens utformning inom vissa yrkesområden inte är enhetlig utan kan fastställas individuellt på de olika arbetsplatserna. Genom att dessutom 5-dagarsvecka och 6-dagarsvecka på flertalet arbetsplatser till- lämpas under olika delar av året skiftar antalet arbetstimmar per vecka jämväl för en och samma medlem. Försäkringsersättningen utgår emellertid inom överförsäkringsbestämmelsernas ram _— till medlemmar i samma

kassa och samma klass — med lika stora belopp per dag resp. vecka, oavsett arbetstidens längd. Innebörden härav är, att medlem med kortare arbetstid per dag eller per vecka i realiteten erhåller större kompensation för in- komstbortfall än medlem med längre arbetstid. Medlemmarna är följaktli- gen inte likställda i ersättningshänseende.

Likställdhet medlemmarna emellan är ett mål som så långt möjligt bör eftersträvas inom arbetslöshetsförsäkringen. En sådan synes i detta hän— seende kunna uppnås endast om beräkningen av försäkringsersättningen sker efter en annan princip än den som tillämpas i den nuvarande försäk- ringen och som förutsättes även i förslaget. Inom utredningen har diskute- rats en metod, som i och för sig tillgodoser rättvisekravet men som vi av andra skäl ansett oss inte höra förorda. För metoden, som tidigare om- nämnts i korthet, redogörs här nedan.

För att åstadkomma en likvärdig försäkringsersättning för alla medlem— mar, oavsett hur deras arbetstid är förlagd, måste ersättningstiden exakt motsvara den tid för vilken inkomstbortfall föreligger. Detta skulle kunna ske, om timmen, icke dagen, användes såsom tidsenhet vid beräkning av försäkringsersättningen, d.v.s. om beräkningen grundade sig på det antal timmar som medlemmen varit arbetslös. Ersättningen måste vid sådant förhållande fastställas till visst belopp per timme. Om så skedde, skulle detta dock ej hindra att den utgick per dag. Arbetslöshet hel dag skulle även i ett dylikt system i princip vara förutsättning för ersättning.

På sätt här angetts skulle alltså kunna skapas rättvisa, såtillvida att ersättningen anpassades exakt efter den tid arbetslösheten varat. Den i kom- pensationshänseende bristande likställdhet mellan medlemmarna i samma klass som har sin grund i individuella inkomstskillnader skulle däremot inte påverkas av denna beräkningsmetod.

Timersättningens storlek finge i de olika klasserna bestämmas i propor— tion till det gällande daghjälpsbeloppet. För att förenkla uträkningen av ersättningsbeloppet (antalet arbetslösa timmar multiplicerat med timersätt- ningsbeloppet) kunde sammanställas tabeller, som angav den totala ersätt- ningen för olika antal timmar (under högst en vecka) och vid olika tim— belopp.

Gentemot den nu beskrivna metoden för beräkning av ersättningen har anförts följande synpunkter. En förutsättning för att densamma skulle kunna tillämpas vore, att den enskildes normala arbetstid kunde fastställas i timmar per vecka. Då ersättning komme att utgå endast för hel dag, skulle kontrollen av medlems arbetslöshet i stort sett bli densamma som nu. Vid ansökan om ersättning skulle redogöraren ha att fastställa antalet arbets- lösa timmar — i stället för dagar — den aktuella veckan. Detta torde i all- mänhet ej vålla några svårigheter, om dels medlemmen på kassakortet deklarerade sin arbetslöshet per dag med angivandet av antalet timmar,

dels arbetsgivaren i arbetsgivarintyget lämnade uppgift om medlemmens normalarbetstid per dag och vecka. För stora grupper av arbetstagare gäller emellertid, som tidigare nämnts, ingen normalarbetstid per vecka (t.ex. vissa kategorier av transportarbetare, skogsarbetare och diversearbetare).

Om vidare veckoarbetstiden vid ett företag skulle ändras t. ex. vid över- gång till sommartid resp. vintertid, måste även ersättningsbeloppet per vecka ändras för medlemmarna på arbetsplatsen. Då dylika växlingar i ar- betstiden förekommer på flertalet arbetsplatser och vid olika tidpunkter, skulle det sannolikt förorsaka redogörarna och kassornas huvudkontor stora svårigheter att hålla sig underrättade därom i varje särskilt fall. Även den frågan uppkommer, i vilken utsträckning den arbetslöse i försäkringshän- seende skulle anses bunden vid det företag, där han senast var anställd. I princip borde så vara fallet. Skälighetshänsyn talar emellertid för att er- sättningen inte alltid borde grunda sig på arbetstiden vid sådan arbetsplats, utan att även anställningstidens längd tillmättes betydelse.

Givetvis skulle speciella regler kunna skapas, genom vilka de ovannämnda olägenheterna i viss mån upphävdes. Sådana regler torde emellertid bli relativt komplicerade och i många fall vålla stora tillämpningssvårigheter. Enligt utredningens mening får för övrigt arbetslöshetsförsäkringens be- stämmelser, säväl de nu gällande som de föreslagna, i detta hänseende anses väl tillgodose de krav som kan ställas på en dylik försäkring.

Vi har på grund av de anförda omständigheterna ansett oss inte kunna förorda den metod för beräkning av försäkringsersättningen, för vilken redogjorts ovan. Enligt vår uppfattning bör härvid av praktiska skäl dagen bibehållas såsom tidsenhet. Vid sådant förhållande synes något alternativ som från rättvisesynpunkt ger ett mera tillfredsställande resultat än det framförda förslaget ej kunna åstadkommas.

Försäkringen avser i första hand arbetslöshet av Viss varaktighet. För arbetslöshet under kort tid står de försäkrade självrisk genom karensen. Härutöver har en begränsning av ersättningsrätten gjorts genom korttids- reglerna i 32 å andra stycket arbetslöshetskasseförordningen, som avser förbud mot ersättning för enstaka arbetslös dag, och 33 & samma förord— ning, vari lämnas föreskrifter om s. k. korttidsavdrag.

Korttidsarbete i arbetslöshetsförs-äkringens mening — vilket skall skiljas från deltidsarbete —— innebär, att en reducering av det ordinarie antalet arbetsdagar för en viss tidsenhet, t.ex. per vecka, sker i samband med driftsinskränkning av mera övergående karaktär. I princip bör rätt till er- sättning från försäkringen föreligga även vid korttidsarbete. Vissa skäl talar emellertid för en begränsning av ersättningsrätten i sådana fall.

Vid korttidsarbete i form av en mera tillfällig inskränkning av arbetstiden med en eller flera dagar i veckan gällde ursprungligen den regeln, att rätten till försäkringsersättning alltid bortföll för en arbetslös dag i veckan, kort-

tidsavdrag. Ett Viktigt skäl för denna begränsning av ersättningsrätten var, att arbetslöshetskassorna därigenom bereddes en viss ekonomisk lättnad. I övrigt motiverades införandet av denna bestämmelse främst av risken för en mera allmän tendens till konservering av sådant korttidsarbete som av ekonomiska, sociala eller arbetsmarknadspolitiska skäl måste betraktas såsom inte önskvärt.

År 1947 fick emellertid tillsynsmyndigheten möjlighet att bevilja kassa dispens från skyldigheten att göra dylikt avdrag. Sådant medgivande läm- nades för ett flertal kassor och innebar, att medlemmar som arbetade exem- pelvis fem dagar i veckan blev berättigade till ersättning för den sjätte, arbetslösa dagen. I praktiken visade det sig dock ofta svårt att konstatera, om förekommande 5-dagarsvecka verkligen innebar korttidsarbete eller om det — trots uppgift härom — inte i själva verket var fråga om en överens- kommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare rörande förläggningen av den ordinarie arbetstiden i syfte att åstadkomma en arbetsledig dag i vec— kan, eventuellt i kombination med ersättning till kassamedlemmarna för den regelmässigt arbetslediga dagen. Med hänsyn härtill, ävensom till den ökade förekomsten av korttidsarbete, beslöt arbetsmarknadsstyrelsen år 1952 att generellt indra den ovannämnda dispensen, såvitt gällde medlem- mar med fem dagars arbetsvecka. Denna anordning lagfästes år 1956 i det nu ifrågavarande andra stycket av 32 5 arbets]öshetskasseförordningen.

I denna paragraf föreskrivs, att kassaersättning inte får utgå för den sjätte dagen i en kalendervecka, under vilken medlem arbetat fem dagar. Arbetsmarknadsstyrelsen har övervägt, om ett motsvarande stadgande bör intas i en 5-dagarsförsäkring, vari ersättning inte kan utgå för mer än fem dagar i en och samma vecka. I praktiken skulle detta betyda, att t.ex. en korttidsarbetande kassamedlem som arbetar fyra dagar i veckan inte heller skulle kunna få ersättning för den sålunda arbetslösa femte dagen. Styrelsen har emellertid ansett en dylik generell inskränkning av ersättningsrätten ej böra ifrågakomma vid en övergång till 5-dagarsförsäk- ring. Motiveringen härför är främst, att inkomstbortfallet för den femte dagen — vilken merendels torde infalla på en enligt det normala arbetstids- schemat full arbetsdag — därvid skulle bli alltför kännbart för den försäk- rade. Under nuvarande förhållanden, då den arbet-slösa sjätte dagen i all- mänhet är en lördag med betydligt avkortad arbetstid, anses motsvarande betänkligheter mot indragning av rätten till ersättning inte föreligga.

Genom vårt i karenskapitlet framlagda förslag om införande av engångs- karens har i viss mån förutsättningarna för bedömningen av frågan om rätten till ersättning för enstaka arbetslös dag ändrats. Det har inom utred- ningen ifrågasatts om ej detta karenssystem borde kompletteras med en spärregel, genom vilken skulle förhindras att ersättning utgick för enstaka dag. Andra stycket av 32 & arbetslöshetskasseförordningen skulle kunna tjäna som förebild för en sådan spärregel, Vi har emellertid funnit över—

vägande skäl tala för att medlem efter genomgången karens bör vara berätti- gad att erhålla ersättning för enstaka dag.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare föreslagit, att i 33 & arbetslöshets- kasseförordningen införs ändrade bestämmelser angående ersättnings- rätten i de fall då arbetstiden vid ett företag på grund av driftsinskränk- ning avkortas till fyra dagar i veckan eller mindre. Enligt den nuvarande förordningen gäller såsom huvudregel, att antalet ersättningsdagar per ka- lendervecka i sådant fall skall minskas med en, korttidsavdrag. Tillsyns- myndigheten äger dock, då skäl därtill föreligger, medge kassa dispens från skyldigheten att tillämpa denna föreskrift. Under årens lopp har den praxis utbildats, att kassa som så önskat i allmänhet erhållit dispens. För närva- rande gäller detta 21 kassor, huvudsakligen kassor för anställda inom indu- strin. Den omständigheten att de kassor, för vilka denna föreskrift blivit aktuell, i allmänhet anhållit om dispens från skyldigheten att tillämpa den- samma, tyder på att numera kassornas ekonomi inte är något väsentligt skäl för en begränsning av ersättningsrätten enligt 33 5.

Vid några tillfällen har tillsynsmyndigheten beslutat om indragning av meddelad dispens för viss kassa, som regel avseende ett enstaka företag eller någon särskild arbetsplats. Anledningen härtill har varit, att anord- ningen med korttidsarbete inom företaget uppenbarligen medfört ett icke önskvärt utnyttjande av försäkringen. Med hänsyn till den praxis som så- lunda tillämpats har styrelsen föreslagit en omläggning av systemet så, att såsom huvudregel skall gälla, att daghjälp får utgå för varje arbetslös dag t.o.m. fem dagar per vecka, men att tillsynsmyndigheten, då särskilda skäl föreligger, skall kunna föreskriva viss kassa att helt eller delvis tillämpa systemet med korttidsavdrag.

Rätt till ersättning vid korttidsarbete har befarats leda till en tillämpning i onödigt stor utsträckning av denna arbetsform. Detta skäl torde i och för sig äga giltighet även i en 5-dagarsförsäkring. Framför allt i ett arbets- marknadsläge med brist på arbetskraft synes -—— om korttidsarbetet blir av längre varaktighet — en rationell fördelning av arbetskraften därigenom kunna motverkas. Sannolikheten för att veckoarbetstiden reduceras till fyra dagar eller mindre — under sken av driftsinskränkning eller på sakliga grunder — därför att försäkringen medger rätt till ersättning för den femte arbetslösa dagen, torde emellertid inte vara tillnärmelsevis lika stor som att under nuvarande förhållanden antalet veckoarbetsdagar minskas till fem.

Nu angivna omständigheter liksom tillsynsmyndighetens erfarenheter i samband med förekommande dispensärenden talar för att korttidsavdraget i ett normalt arbetsmarknadsläge numera bör betraktas som en undantags- företeelse. Det är för övrigt, som förut antytts, utredningens uppfattning, att ersättning principiellt bör utgå även vid korttidsarbete. Den försäkrade har därvid blivit arbetslös i viss omfattning och åsamkats inkomstbortfall. Korttidsavdrag är emellertid fortfarande erforderligt såsom ett medel att

söka förhindra korttidsarbete i de fall, då denna arbetsform med hänsyn till sin längd och omfattning ej kan anses rationell från arbetsmarknadspoli- tiska och försäkringsmässiga synpunkter. Vi anser oss därför i stort sett kunna godta arbetsmarknadsstyrelsens förslag.

Tillsynsmyndighetens befogenhet att förordna om korttidsavdrag endast vid korttidsarbete på grund av driftsinskränkning synes dock vara alltför snäv. Sålunda kan t. ex. rationalisering av driften vid ett företag leda till att antalet arbetsdagar per vecka inskränks för vissa anställda. Härvid torde i allmänhet inte vara fråga om driftsinskränkning; rationaliseringen kan tvärtom få en utvidgning av driften till följd. I regel bör ersättning för den arbetslösa dagen utgå i dylika fall. Konsekvensen kan dock bli, att de an— ställda vid ifrågavarande företag kommer att uppbära ersättning för den arbetslösa dagen varje vecka så länge de kvarstår i företaget. Detta synes mindre tillfredsställande, i synnerhet om annat arbete finns tillgängligt, och tillsynsmyndigheten bör ha möjlighet att förordna om korttidsavdrag i dylika fall. Även andra situationer vid korttidsarbete kan tänkas uppstå, vilka påkallar sådant ingripande. Att tillsynsmyndigheten får en generell möjlighet härtill torde ej medföra någon olägenhet för kassorna eller deras medlemmar. Dels torde korttidsavdrag i andra fall än vid driftsinskränk- ning komma att tillgripas ytterst sällan, dels kan besvär anföras över till— synsmyndighetens beslut om korttidsavdrag.

Karensreglema. I förevarande sammanhang beaktas karensfrågan endast i den mån den har samband med frågan om införande av en 5—dagars— försäkring. Karensproblemet upptas till en allsidigare prövning i kap. 7.

Systemet med högst fem ersättningsdagar i veckan nödvändiggör en änd- ring även av gällande karensregler, då eljest en försämring av försäkrings- villkoren i denna del skulle uppkomma. För att förhindra detta bör antalet karensdagar minskas från nuvarande sex till fem.

I den nuvarande försäkringen uppgår antalet karensdagar till sex. (i- dagarsarbetande medlem kan alltså fullgöra karensen under en tid, som för honom motsvarar en arbetsvecka, vilken period från olika synpunkter ansetts lämplig. Ett fasthållande vid denna princip medför, att i en 5-dagars— försäkring antalet karensdagar borde fastställas till fem för 5-dagarsarbe- tande och sex för 6-dagarsarbetande medlemmar. Arbetsmarknadsstyrelsens förslag avser emellertid en enhetlig karenstid om fem dagar för båda kate- gorierna. Detta kan synas leda till en förbättring för den 6-dagarsarbetande, i det han kan intjäna sin karens på kortare tid än hel arbetsvecka, d. v. s. efter vanligen högst 40 arbetstimmar mot 45 för den ö-dagarsarbetande. I realiteten saknar emellertid detta betydelse, enär den sjätte dagen i en kalendervecka inte får räknas såsom karensdag och sådan dag ej heller berättigar till ersättning. En karenstid om fem dagar i 5-dagarsförsäkringen innebär således för den 6-dagarsarbetande ingen förändring i förhållande

till de nuvarande villkoren. Såsom i annat sammanhang framhållits har de nu gällande provisoriska karensbestämmelserna för 5-dagarsarbetande medlem, för vilken likaledes gäller en karenstid om sex dagar, i vissa fall ställt denne i ett sämre läge än den 6-dagarsarbetande. Genom att den förre därvid inte kan intjäna sin karens under en vecka, erhåller han — under i övrigt lika förutsättningar _— ersättning en dag senare än den 6-dagarsar— betande. Arbetsmarknadsstyrelsens förslag i denna del betyder, att (">-dagars- arbetande medlemmar blir helt likställda med de 6-dagarsarbetande.

Såsom förut nämnts får enligt styrelsens förslag antalet arbetsdagar + ersättningsdagar inte överstiga fem per vecka. Enligt vår mening bör vid tillämpningen av denna regel karensdag jämställas med ersättningsdag. En (i-dagarsarbetande medlem bör sålunda ej kunna utfå ersättning från för- säkringen för en arbetslös dag i en vecka som i övrigt omfattar fem karens— dagar. Antalet arbetsdagar + karensdagar + ersättningsdagar får följaktli- gen uppgå till högst fem per vecka.

Med hänsyn till den likställdhet mellan 5- och 6-dagarsarbetande medlem- mar som åstadkommes genom att antalet karensdagar i 5-dagarsförsäk— ringen fastställs till fem, synes ej finnas något att invända mot arbets- marknadsstyrelsens förslag i denna del. Däremot föranleder denna avkort- ning av karenstiden i och för sig inte någon begränsning av den tid, inom vilken dessa fem dagar måste ligga för att karensvillkoret skall vara upp- fyllt, den s.k. ramtiden. Från denna synpunkt skulle alltså ramtiden kunna bibehållas vid nuvarande 21 kalenderdagar. Vi framlägger emellertid på andra grunder förslag om ändrade bestämmelser rörande ramtiden i kap. 7 om karensreglerna.

Kassamedlems arbetskraftsutbud och kontakt med arbetsförmedlingen. Enligt nu gällande regler skall medlem i erkänd arbetslöshetskassa vid arbetslöshet fortlöpande vara anmäld såsom arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen och för varje dag deklarera sin arbetslöshet på s.k. kassakort. Enligt 22 5 skall medlem personligen besöka förmed- lingen varje dag, för vilken han önskar erhålla daghjälp. I praktiken har emellertid kravet på personligt besök efter hand begränsats till i allmänhet ett i veckan. Skälet härtill är främst, att dessa besök inte i alltför hög grad skall inkräkta på arbetsförmedlingstjänstemännens huvuduppgift, den di- rekt förmedlande verksamheten. Kontrollverksamheten beträffande de ar- betslösa kassamedlemmarna är nämligen ofta tidskrävande. Vederbörande arbetsförmedling bestämmer dag och tid för besök på förmedlingen. Dagar utan besöksskyldighet kallas dispensdagar.

För att nå en bättre överensstämmelse mellan författningstexten och rådande praxis har arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit, att arbetsförmed- lingen skall äga ålägga kassamedlem att besöka förmedlingen minst en gång i veckan. Om skäl föreligger att bevilja dispens från besöksskyldigheten för

längre tid, skall sådan kunna lämnas endast av tillsynsmyndigheten.

I praxis tillämpas i den nuvarande försäkringen den regeln, att medlem som ej är berättigad till ersättning —— t. ex. på grund av att han inte upp- fyller avgiftsvillkoren eller därför att han är utförsäkrad — inte är skyldig att uppehålla kontakt med arbetsförmedlingen och vid besök där utan på- följd kan avvisa varje arbetserbjudande. Av 36 å arbetslöshetskasseförord- ningen framgår indirekt att på grund av avstängning, utförsäkring o.dyl. icke ersättningsberättigad medlem får anses ha en sådan avvisningsrätt. En förutsättning för avstängning enligt denna paragraf måste nämligen vara, att vederbörande medlem är ersättningsberättigad. Frågan om erbjudet ar- betes lämplighet i arbetslöshetskasseförordningens mening upptas inte till prövning av vederbörande kassa beträffande icke ersättningsberättigade medlemmar.

I den nuvarande försäkringen kan ersättning ej utgå för söndagar och vissa andra i 32 5 arbetslöshetskasseförordningen angivna dagar. I en 5- dagarsförsäkring kan medlem dessutom ej erhålla ersättning för den sjätte dagen i veckan. En strikt tillämpning av den förutnämnda regeln angående icke ersättningsberättigade medlemmar skulle innebära, att en medlem under sådan dag, då han inte är berättigad till ersättning på grund av den nya utformningen av försäkringen, inte skulle vara skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande samt kunna utan påföljd avvisa varje slag av arbetserbjudande, vare sig fråga vore om arbete enstaka icke ersättnings- berättigad dag eller om anställning i företag med 6-dagarsvecka. Denna konsekvens av de föreslagna bestämmelserna är givetvis inte avsedd. Även från ekonomisk synpunkt är det för arbetslöshetskassorna angeläget att medlem har skyldighet att anta ett arbete jämväl på icke ersättningsberät- tigad dag, eftersom därigenom kassornas utbetalning av ersättning minskas. I den nuvarande försäkringen tillämpas i praxis den regeln, att medlem är skyldig att äta sig lämpligt arbete även på söndagar etc. Denna praxis skulle i 5-dagarsförsäkringen kunna utvidgas att omfatta även den icke ersätt— ningsberättigade, sjätte dagen. Det synes oss emellertid vara att föredra, att en uttrycklig föreskrift om medlems skyldighet att åta sig arbete även på dagar som inte berättigar till ersättning intas i arbetslöshetskasseförord- ningen. I enlighet härmed har vi i förslaget till 22 & uppställt såsom villkor för ersättning, att medlem skall stå till arbetsmarknadens förfogande varje dag under den tid han är anmäld som arbetssökande hos den offentliga ar- betsförmedlingen.

Det torde kunna förutsättas, att sex dagars arbetsvecka kommer att till- lämpas på arbetsmarknaden i betydande omfattning under relativt lång tid framåt. Efter genomförandet av en 5-dagarsförsäkring torde därför den situationen bli tämligen vanlig, att 5-dagarsarbetande kassamedlem, som blir arbetslös, erbjudes arbete med 6-dagarsvecka. Den frågan uppkommer då, hur ett sådant fall skall bedömas. Under nuvarande förhållanden är

medlem skyldig att anta lämpligt arbete, som helt eller delvis kan vara förlagt till dag för vilken ersättning inte utgår, t. ex. söndag (skiftarbete, servicearbete etc.). Det finns ingen anledning, att införandet av en 5- dagarsförsäkring skulle minska denna skyldighet. Även arbetslös medlem, som normalt arbetar i 5-dagarsvecka och som utan giltig anledning vägrar att anta erbjudande om arbete med sex dagars arbetsvecka, bör således förlora sin ersättningsrätt. Detta bör i allmänhet gälla, även om sådan medlem har ett extraarbete som han regelbundet utför på den arbetslediga dagen. I det enskilda fallet blir frågan om ersättningsrätten beroende av, huruvida arbetet kan anses lämpligt i arbetslöshetskasseförordningens me- ning.

Betydelsen av arbetstidens förläggning och längd vid prövning av ett erbjudet arbetes lämplighet framgår av det följande. En kassamedlem, som är fortlöpande arbetslös hela veckan, bör ej utan avstängningspåföljd kunna undandra sig att anta ett för honom lämpligt arbete, som omfattar sex dagar i veckan, oavsett hur arbetsdagarna är förlagda under kalenderveckan. Om sålunda arbete skall utföras även på söndagar, men fritid motsvarande sön- dagsledigheten i stället beredes annan dag i veckan, utgör arbetstidens för- läggning i och för sig inte något godtagbart skäl för avvisande av arbetet.

Om tillfällighetsarbete erbjuds kassamedlem, som arbetar endast under viss del av en vecka, bör detta från den nu aktuella synpunkten kunna be- dömas såsom lämpligt, även om det tillsammans med det förstnämnda ar- betet något överstiger den i lagstiftningen om arbetstidens begränsning an— givna totala veckoarbetstiden, 45 timmar. Annorlunda förhåller det sig om en korttidsarbetande medlem, som fortlöpande arbetar t. ex. måndag—tors- dag, erbjudes ett regelbundet kompletteringsarbete under fredag—lördag. Om hans totala veckoarbetstid därvid skulle mera påtagligt överstiga 45 tim- mar, bör i allmänhet det erbjudna arbetet utan påföljd kunna avvisas såsom icke lämpligt. Från arbets]öshetsförsäkringens synpunkt bör medlem inte annat än rent tillfälligtvis vara skyldig att äta sig arbete flera timmar per vecka än som medges i arbetstidslagstiftningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i samband med frågan om erbjudet arbetes lämplighet uttalat den uppfattningen, att regler härom inte bör införas i författningen utan bör ges karaktären av tillämpningsföreskrifter som får utfärdas av tillsynsmyndigheten. Som skäl härför har styrelsen åberopat svårigheterna, att i författningstext på ett lättfattligt sätt ge uttryck åt dessa speciella regler angående innebörden av begreppet lämpligt arbete. Med hänsyn härtill och då reglerna inte är av den art att de med nödvändig- het måste införas i författningen samt då erfarenheterna av den nya försäk- ringen snart nog kan göra kompletteringar i detta avseende erforderliga, anser även vi det mest ändamålsenligt, att regler rörande begreppet lämpligt arbete, såvitt avser arbetstiden och dess förläggning, ges formen av tillämp- ningsföreskrifter.

Den i praxis tillämpade besöksordningen för kassamedlemmar hos arbets— förmedlingen kommer, som framgår av det föregående, inte att behöva änd- ras vid en övergång till 5-dagarsförsäkring. Systemet med normalt ett besök i veckan kan således bibehållas. Även i fråga om kassamedlems självdekla- ration på kassakort och arbetsförmedlingens granskning av detta kort bör den nuvarande ordningen i huvudsak kunna bestå. Införandet av en 5- dagarsförsäkring torde däremot göra en omläggning av arbetslöshetskas- sornas utbetalningsrutin nödvändig. Eftersom sammanlagda antalet arbets- dagar och ersättningsdagar—i en kalenderveCka enligt de föreslagna bestäm- melserna ej får överstiga fem, kan rätten till ersättning fastställas definitivt först efter veckans slut. Utbetalning av ersättning kommer därför i regel att kunna ske endast i efterhand för kalendervecka. Detta kan innebära en olägenhet i jämförelse med vad fallet är under nuvarande förhållanden, som tillåter utbetalning av ersättning t. o. ni. den senaste av arbetsförmed— lingen markerade dagen, oavsett när denna infaller. I allmänhet torde det dock inte bli fråga om mer än några få dagars försening som vid längre arbetslöshet i allmänhet har praktisk betydelse endast vid den första ut-' betalningen av ersättning.

KA P I T E L 4 Försäkringsförmånerna

F örsäkringsersätmingen

Gällande bestämmelser m.m.

Ersättningens former. Enligt 185 arbetslöshetskasseförordningen skall er- känd arbetslöshetskassa utge ersättning i form av dels ett för dag beräk- nat belopp, daghjälp, dels familjetillägg till daghjälpen. Familjetillägg utgår enligt 19 & samma förordning i form av barntillägg samt, om kassan så beslutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Det sistnämnda får dock utges endast av kassa, i vilken maketillägg utgår. Samtliga kassor har i sina stadgar infört bestämmelser om make- och husföreståndarinnetillägg. Ersättning må därjämte utges såsom hjälp till täckande av rese- och flytt- ningskostnader i samband med tillträde av arbete på annan ort. Denna förmån utgår dock mycket sällan. I annan form än som nu angetts får ersättning inte utges av erkänd arbetslöshetskassa.

Barntillägg utgår till medlem, som själv har barn, adoptivbarn eller fos- terbarn eller vars make har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, under förutsättning att barnet är under 16 år och kyrkoskrivet hos medlemmen och oavsett om det har egen inkomst. Även om barnet inte är kyrkoskrivet hos medlemmen, kan barntillägg utgå, nämligen om med- lemmen är underhållsskyldig mot barnet och — på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver —— styrker, att underhållsskyldigheten fullgörs. I sådant fall möter ej hinder för att andra maken vid egen arbetslöshet uppbär barn— tillägg, varför dylikt tillägg kan utgå samtidigt till båda föräldrarna för samma barn. Är medlemmar som sammanbor samtidigt arbetslösa och be- rättigade till barntillägg för samma barn, skall däremot tillägg utgå endast till fadern (adoptivfadern, fosterfadern), om han är berättigad, eljest till modern (adoptivmodern, fostermodem).

Maketillägg utgår till gift medlem samt till medlem som varit gift och som styrker, att han fullgör honom åliggande underhållsskyldighet mot för- utvarande maken, dock inte samtidigt för make och förutvarande make. Maketillägg skall ej utges, om medlemmens make eller förutvarande make har förvärvsarbete motsvarande minst tre dagar i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Husföreståndarinnetillägg utgår till ogift medlem som inte äger uppbära maketillägg, under förutsättning att medlemmen varaktigt har gemensam bostad med kvinna, vilken förestår medlemmens hushåll. Såsom husföre- ståndarinna kan räknas även anhörig, t.ex. mor, syster eller dotter. Det undantag rörande rätten till maketillägg som angetts beträffande make, vil- ken har förvärvsarbete i viss omfattning, äger motsvarande tillämpning i fråga om husföreståndarinna, dock att därvid hushållsarbete i medlem- mens hem inte räknas som förvärvsarbete.

Daghjälp och familjetillägg kan helt eller delvis utgå i naturaförmåner, om skäl därtill föreligger. Detta förekommer dock endast i undantagsfall.

Ersättningens storlek. I 29 å arbetslöshetskasseförordningevn ges föreskrif- ter om ersättningens storlek. Daghjälpen är där fastställd endast till ett maximibelopp, 20 kr. Detta belopp har gällt sedan den 1 juli 1953, då en höj- ning skedde från 8 kr. Inom den angivna gränsen får kassorna själva be- stämma daghjälpens storlek. Barntillägget utgör 2 kr om dagen för varje barn under 16 år. Make- och husföreståndarinnetillägget utgår med samma belopp, 2 kr per dag.

Om medlem på dag, då han i övrigt är arbetslös, utför avlönat arbete i högst två timmar eller, då fråga är om bisyssla, i högst tre timmar, får likväl enligt 29 & arbetslöshetskasseförordningen hel daghjälp jämte familje- tillägg utges till honom. Om medlem sådan dag arbetat under längre tid, dock högst fyra timmar, får med tillsynsmyndighetens medgivande dag- hjälp och familj etillägg utges med hälften av vad som eljest skulle ha utgått, dock endast under förutsättning att medlemmen före arbetslöshetens in- trädande haft heldagsarbete och även söker sådant arbete. Arbete varom här är fråga har i vissa kassor begränsats till att avse endast arbete utan— för den egna kassans verksamhetsområde. Beträffande bisyssla utgår er- sättning enligt ovan endast om denna kan utföras vid sidan av heldags- arbete. Förevarande frågor om ersättning i samband med kortare arbetstid och bisyssla behandlas närmare i kap. 5.

Uppbär medlem halv sjukpenning för viss dag, skall daghjälpen och familjetillägget för samma dag nedsättas till hälften av vad som eljest skulle ha utgått.

Principer för ersättningens avvägning. Vid behandlingen av frågor röran- de ersättning från arbetslöshetsförsäkringen liksom från andra socialför- säkringar kan man urskilja två principer för ersättningens avvägning: in- komstbortfallsprincipen och minimistandardprincipen. Enligt den förra skall försäkringsersättningen avvägas i förhållande till den arbetsinkomst den försäkrade haft, d.v.s. försäkringen skall ge en viss kompensation för det inkomstbortfall som uppkommer till följd av försäkringsfallet. Enligt den senare principen skall ersättningen fastställas till ett enhetsbelopp, be-

1'00 stämt efter behovet av att upprätthålla en viss minimistandard och således utan direkt anknytning till tidigare arbetsförtjänst. I den svenskaarbetslösf hetsförsäkringen har båda principerna tillämpats, dock med huvudvikten lagd på inkomstbortfallsprincipen. . Ersättningens relation till den försäkrades tidigare inkomst kommer till uttryck i överförsäkringsbestämmelserna (30 å arbetslöshetskasseförord— ningen), i vilka stadgas att i daghjälp jämte familjetillägg ej får utges högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som framgår av en särskild överförsäkringstabell. Syftet med överförsäkringsreglerna är således att åstadkomma ett »tak» för försäkringsersättningen, varigenom garanteras att ersättningen ej överstiger den behållna inkomsten, d. v. s. ar— betsinkomsten efter avdrag av skatt. Den normalt tillförsäkrade ersättning- en» måste följaktligen minskas, om den eljest skulle ge kompensation ut- över »taket».

Införandet av familjetillägg. Familjetillägg infördes i arbetslöshetsförsäk— ringen år 1941. Genom den kraftiga prisstegring som blev följden av andra världskrigets utbrott blev försäkringsskyddet i arbetslöshetskassorna otill- räckligt, framför allt för familjeförsörjarna. Härtill kom de väsentliga för- bättringar, som på förslag av statens arbetsmarknadskommission beslutades i slutet av år 1940 beträffande den av samhället helt bekostade kontant- understödsverksamheten. De av de arbetslöshetsförsäkrade till ungefär hälf- ten bekostade försäkringsförmånernas konkurrenskraft gentemot denna hjälpform minskades härigenom väsentligt. Speciellt märkbart var detta vid jämförelse med understöden för sådana hjälpbehövande som fick tillägg för barn samt hyreshjälp. Samtidigt aktualiserades kravet påatt förmå- nerna i försäkringen skulle hållas på en sådan nivå, att familjen inte skulle vara hänvisad till att söka kompletterande fattigvård. Under rådande dyrtid ansåg man sig emellertid ej kunna belasta de försäkrade med de avgifts- höjningar som skulle krävas för en allmän ökning av daghjälpen. Även det statsfinansiella läget var sådant att det ej var möjligt att genom väsent— ligt förbättrade statsbidrag belasta staten med kostnaderna för en mera betydande generell höjning av daghjälpen. Man valde därför att förbättra familjeförsörjarnas ersättning genom införande av familjetillägg till dag- hjälpen i arbetslöshetskassorna.

Införandet av familjetillägg, som till en början omfattade barntillägg och hustrutillägg, utgjorde ett avsteg från den s. k. inkomstbortfallsprincipen i arbetslöshetsförsäkringen. Differentieringen av understödsbeloppen efter de försäkrades individuella försörjningsbörda tillförde lagstiftningen rö- rande denna försäkring ett nytt moment, som får anses främmande för själva försäkringstanken. Betänkligheterna häremot fick emellertid vika för kravet på att för ganska begränsade kostnader söka skapa garantier för att kassamedlemmar med större försörjningsbörda tillförsäkrades någor— lunda tillräckliga ersättningar.

Tab. 10. Familjetilläggets storlek

(Hustru- Husföre- Medel- Maketillägg Barntillägg

År tillägg) ståndarinne- Barntillägg daghjälp i % av i % av Maketillägg tillägg (utbet.) daghjälp daghjälp 1935 — _— _ 2.35 — _ 1941 1.00 _ 0.60 3.13 31.9 19.2 1945 1.25 _ 1.00 5.03 24.9 19.9 1947 1.25 1 25 1.00 5.58 22.4 17.9 1953 2.00 2.00 1.50 8.72 22.9 17.2 1950 2.00 2.00 2.00 16.98 11.8 11.8 1902 2.00 2 00 2.00 18.22 11.0 11.0

Den starkt sociala aspekten hos familjetillägget avspeglas i de generösa statsbidragsbestämmelser som gäller för familjetillägget, d.v.s. 75 procent av kostnaderna. '

Utvecklingen av familjetilläggen framgår av ovanstående sammanställ- ning. Såsom denna visar, har familjetilläggets storlek i förhållande till den vid varje tidpunkt utbetalade daghjälpen stadigt minskat, vilket avspeg- lar ett reducerat behov av kompletterande familjetillägg i samma mån som daghjälpen ökat. För närvarande utgör dessa tillägg endast ca en tiondel av den utbetalade daghjälpen.

Det utbetalade familjetillägget. Det genomsnittliga, utbetalade familjetill- lägget per ersättningsdag har under senare år hållit sig relativt konstant vid något över 2 kr. Det varierar emellertid starkt mellan de olika kassorna. Det största tillägget utbetalades under försäkringsåret 1961/62 i skogsarbe- tarnas kassa med 3: 27 kr per dag, det lägsta i tobaksarbebarnas kassa med endast 0:36 kr. Genomsnittet för hela försäkringen utgjorde detta år 2:17,kr per dag. Här spelar ålders— och könsfördelningen inom resp. kassakollektiv en väsentlig roll. Frekvensen hos familjetillägget är låg i kassor med stort antal kvinnliga medlemmar samt" därinedelåldern är'hög. I genomsnitt för hela försäkringskollektivet har under tiden 1950—1960/61 antalet make— och husföreståndarinnetillägg ut'-gjort 0,55 och. antalet "barntillägg 0,63 per ersättningsdag. ,

Under försäkringsåret l961/62, då den sammanlagda arbetslöshetsersätt- ningen uppgick till 94. 9 mkr, utgjorde därav make- och husföreståndarinne- tillägg 5.1 mkr och barntillägg 5.0 mkr, eller vardera drygt 5 procent av den totala ersättningen.

Sjukförsäkringens barntillägg. En jämförelse med bestämmelserna om familjetillägg O' inom sjukförsäkringen kan vara av intresse i detta samman- hang. I denna försäkring har familjetilläggen alltid spelat en mycket under- ordnad roll, vilket är fallet även inom den obligatoriska "sjukförsäkringen som infördes .år-1955.Inplacer1ngen av de forsakrade efter deras inkomst i ett relativt stort antal sjukpenningklasser har gjort att behov av överför-

såkringsbestämmelser inom sjukförsäkringen i stort sett ej föreligger. Till medlem som anses vara den huvudsakliga familjeförsörjaren — i regel man- nen —— utgår barntillägg för barn under 16 år. Detta är för dag räknat 1 kr för ett eller två barn, 2 kr för tre eller fyra barn och 3 kr för fem eller flera barn. Maketillägg utgår inte. Sålunda erhåller i arbetslöshetsförsäk— ringen t. ex. en familjeförsörjare med make och tre barn familjetillägg med 8 kr per dag under sex dagar i veckan, medan han i sjukförsäkringen er- håller endast 2 kr per dag under sju dagar i veckan. I detta exempel utgör familjetillägget per vecka 48 kr i arbets]öshetsförsäkringen och endast 14 kr i sjukförsäkringen. Daghjälpsnjvån kan sägas i princip ha varit densamma. Anknytningen till inkomstbortfallet är emellertid mera strikt inom sjuk- försäkringen än inom arbetslöshetsförsäkringen.

Daghjälpen och familjetillägget. Här må i korthet beröras även gällande överförsäkringsbestämmelser, vilka närmare behandlas i annat samman- hang. Dessa bestämmelser, som avser att begränsa ersättningen i förhållande till den försäkrades normala dagsinkomst, blir avgörande för den marginal inom vilken familjetillägget kan utgå, marginalen mellan daghjälpen och överförsäkringsgränsen. Var denna gräns ligger för olika ersättningsbelopp framgår av en överförsäkringstabell. Denna är så utformad, att i densamma kan utläsas, vilken lägsta normala dagsförtjänst för familjeförsörjare resp. icke familjeförsörjare som måste vara för handen för att viss ersättning skall kunna utgå från arbetslöshetskassa. Vid inkomst under denna gräns måste överförsäkringsavdrag göras.

Familjetillägget har haft en tendens att verka återhållande på möjlig- heterna att höja daghjälpen. Detta gäller särskilt kassor verksamma inom låglönegrupperna. För att hålla en tillräcklig marginal till överförsäkrings- gränsen och sålunda motverka alltför många fall av överförsäkring, har man

Tab. 11. Marginal för familjetillägg vid olika inkomster och daghjälp

Normal dags- inkomst kr 20 25 30 35 40 50

Överförsäk—

ringsgra'ris1 ) 16 20 23 26 29 34

Marginal för familjetillägg Daghjälp kr 12. 00 4 8 11 14 17 22 1 4.00 2 6 9 12 15 20 18.00 -— 2 5 8 11 16 20.00 — -— 3 6 9 14 25.00 —- — — 1 4 9 30.00 _ _ __ __ _ 4 35.00 _— _ _ _ _ __.

1) Beloppen hänför sig till den föreslagna övertörsäkringstabellen.

ibland varit tvingad att fastställa en lägre daghjälp än som eljest hade varit möjligt och lämpligt. Detta har gällt exempelvis skogsarbetare, lantarbetare samt vissa grupper handelsanställda och industriarbetare. I allmänhet har det ansetts önskvärt, att man utan överförsäkringsavdrag skall kunna ut— betala åtminstone maketillägg och två barntillägg. Med de senare årens löneutveckling har överförsäkringsgränsen höjts, varför familjetilläggets »tryck» på daghjälpen minskat och f. n. är mycket ringa.

Överförsäkringsavdragets omfattning utgjorde under försäkringsåret 1959/60 259 000 kr, vilket motsvarar 0.3 procent av den utbetalade ersätt— ningen, 95 mkr, under samma tid.

Att marginalen för utgivande av familjetillägg hastigt sjunker vid en höjning av daghjälpen framgår tydligt av tabell 11, som upptar olika kom- binationer av inkomst och daghjälp.

Utredningen Till en början föreslår vi, att daghjälpen i fortsättningen kallas »dagpen- ning», varigenom grundförmånen inom arbetslöshetsförsäkringen får en benämning som bättre överensstämmer med dess karaktär av försäkrings- mässig förmån än ordet daghjälp, vilket närmast leder tanken till en behovs- prövad »hjälp». Dagpenning används för enkelhetens skull i vissa fall i det följande även då fråga är om daghjälp enligt nu gällande förordning.

Dagpenningens maximering. Först under de senaste åren har kassorna mera allmänt börjat nå upp till nu gällande maximum för daghjälpen, 20 kr. Den 1 september 1960 hade i tre kassor 19 600 medlemmar tillförsäkrats detta belopp. Den 1 januari 1963 gällde denna daghjälp för 730 000 medlem- mar 1 17 kassor, vilket innebär att drygt 50 procent av arbetslöshetskassor— nas medlemmar nu är tillförsäkrade den högsta möjliga daghjälpen. Den genomsnittliga ersättningens (daghjälp och familjetillägg) förändringar un- der olika år sedan den statsunderstödda arbets]öshetsförsäkringens tillkomst framgår av bilaga 1.

Daghjälpen var den 1 januari 1963 fördelad på 16 olika daghjälpsbelopp, varierande mellan 9 och 20 kr. Av kassamedlemmarna var 78 procent till— försäkrade en daghjälp uppgående till 18 kr eller däröver. Medelbeloppet var under försäkringsåret 1961/62 18: 22 kr.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen uppställde som allmän målsättning för arbetslöshetsförsäkringen en kompensationsgrad, vilken för ensamstående inte skulle understiga 50 procent av nettoinkomsten, varvid hänsyn inte tagits till karenstiden. Denna kompensationsgrad synes mot bakgrunden av den moderna socialförsäkringens standard väl låg. Angelä- genheten av en relativt hög kompensationsgrad framträder även genom den

bundenhet vid en viss utgiftsnivå som karakteriserar människorna i det moderna samhället. Karenstidens kompensationssänkande effekt framför allt vid kortare arbetslöshet bör ej heller underskattas, i all synnerhet som denna effekt blir större i samma mån som man genom arbetsmarknadspo- litiska åtgärder lyckas förkorta arbetslöshetsperioderna.

Medan 1951 års utredning utgick från en genomsnittlig arbetsinkomst om ca 30 kr per dag för» vuxen manlig industriarbetare, utgör den nuvarande dagsinkomsten med en genomsnittstimpenning av 7:06 kr (februari 1963) vid 7,5 timmars arbetsdag 52:95 kr och vid 9 timmars arbetsdag 63:54 kr. Efter källskatteavdrag (tab: 16 kr) utgör nettoinkomsten 41 resp. 49 kr. Vi har valt medelinkomsten för industriarbetare som utgångspunkt för bedömningen av frågan om maximigräns för dagpenningen med hänsyn till att denna yrkesgrupp intar en dominerande ställning inom försäkringen.

Med utgångspunkt från den ovannämnda medelinkomsten har vi ansett det lämpligt att föreslå dagpenningmaximum till 40 kr. Differensen mellan detta belopp och 50 procent av sagda medelinkomst kan måhända synas väl stor. Härvid bör emellertid beaktas, att detta maximum fastställs att gälla .för en längre tid, varunder lönerna kan väntas stiga. Såsom inledningsvis antytts ger erfarenheten vid handen, att ett maximibelopp av angiven karak- tär uppnås först sedan viss .tid förflutit. Den högsta dagpenningen i kas- sorna kommer sannolikt att en tid framåt uppgå till 30—35 kr. Det sålunda föreslagna beloppet får därför tills vidare endast teoretisk betydelse. Dag— penningmaximum behöver ej direkt påverkas av frågan om familjetilläggens utformning i den framtida arbetslöshetsförsäkringen, då denna fråga är av betydelse närmast för kassornas möjlighet att nå upp till ovan angivna maximum av 40 kr.

. Även en annan riktpunkt för dagpenningens maximering torde kunna väljas. Arbetslöshetsförsäkringen bör ge möjlighet till samma standard som ,övriga socialförsäkringar. I förstahand må härvid förmånerna inom sjuk- försäkringen beaktas. De olikartade ersättningssystemen i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna gör emellertid, att en jämförelse dem emellan i detta hänseende måste begränsas till maximiersättningarna. Sjukförsäkringen har nyligen varit föremål för en översyn. Enligt 1962 års lag om allmän försäk— ring. har det högsta sjukpenningbeloppet fastställts till 28 kr vid en års- inkomst av 21000 kr och-däröver. Sjukpenningen utgår för sju dagar per vecka. Ersättningen för medlem i högsta sjukpenningklassen uppgår således för hel vecka till 7 )( 28 — 196 kr. I den av oss föreslagna 5-dagarsförsäk— ringen kan ersättning utgå för högst fem _.dagar i veckan. För att samma belopp,'196 kr, skall: utgå under fem. dagar" erfordras en dagpenning av 39:20 kr eller i runt tal .,40 kr. Även omhärvid får beaktas, att maketillägg inte utgår i sjukförsäkringen samt att, barntillägg utgår med belopp från 15—3 kr beroende på antalet barn, medan barntillägget i arbetslöshetsv försäkringen enligt-_vårtlförslag, som förut nämntsär _2 kr per barn för högst

fyra barn, torde således även från samordningssynpunkt skäl föreligga att som högsta dagpenning välja 40 kr.

Slutligen må erinras om att viss del av höjningen av dagpenningsmaxi— mum är motiverad av övergången från 6-dagarsförsäkring till 5-dagarsför— säkring. Den tekniska omräkningen av nuvarande maximibelopp innebär en höjning av detta med 20 procent till 24 kr.

Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna föreslår vi, att det högsta dagpenningbeloppet enligt arbetslöshetskasseförordningen sättes till 40 kr. Det förhållandet att den maximala dagpenningen stiger till det dubbla mot vad som nu gäller torde som nyss nämnts ingalunda innebära, att den reella dagpenningen inom arbetslöshetskassorna under de närmaste åren kommer att genomgå motsvarande höjning. Den begränsade möjligheten att utta erforderliga avgifter samt löneläge och överförsäkringsbestälnmel- ser har nämligen en starkt återhållande effekt. Man måste därför räkna med en viss differens mellan den planerade och önskade kompensations- graden å ena sidan och den reella å andra sidan. I detta sammanhang må framhållas den roll som statsbidragets utformning har när det gäller arbets- löshetskassornas faktiska möjligheter att uppnå viss förmånsstandard.

Familjetillägget. En mera väsentlig höjning av familjetilläggens belopp skulle, om dagpenningen uppräknas i önskvärd omfattning, medföra över— försäkringsavdrag även för familjeförsörjare med relativt små familjer. I denna situation aktualiseras frågan om en reduktion av familjetillägget eller införande av ett enhetligt familjetillägg, vilket diskuterats tidigare inom arbetsloshetsfo1sakrinden men avvisats.

Ett bibehållande av familjetilläggens relativa värde skulle med hänsyn till de senaste årens löne- och penningvärdesutveckling kräva en höj— ning av dessa tillägg i likhet med vad. som föreslås för dagpenningen. Det har också i några fall vid kassornas föreningssammanträden förekommit motioner, i vilka. föreslagits en höjning av familjetilläggen. De erkända ar- betslöshetskassornas samorganisation har emellertid i skrivelse den 10 *au- gusti.1961 till utredningen. föreslagit, att utredningen borde undersöka möj- ligheterna att begränsa familjetillägget för att i stället söka uppnå" ytterli- gare förbättringar av dagpenningen; Härigenom» skulle kunna erhållas. en högre kompensationsgrad för' inkomstbortfallet. Angelägenheten av detta understrykes enligt samorganisationenäven därav, att den störstaarbetslös- heten .är att hänföra till' åldersgrupperna 454—55 år. Ungefär hälften av, alla arbetslösa kassamedlemmar tillhör kategorier som ej uppbär barntillägg. De erhåller således i allmänhet endast det tillförsäkrade daghjälpsbeloppet eventuellt jämte maketillågg.

Samorganisationens förslag skulle innebära, att man förde arbetslöshets- försäkringen ettsteg närmare:.enrenodlad inkomstbortfallsförsäkring, vil.— ket —bör:varaj.en_.för modern socialförsäkring riktig princip. För försäkrade

inom låglönegrupperna har marginalen för familjetillägg ofta varit ganska liten. I de fall då daghjälpsbeloppen av denna anledning varit låga har beträffande dem som inte varit berättigade till familjetillägg kompensatio- nen för inkomstbortfallet blivit ringa.

En begränsning av familjetillägget i arbetslöshetsfö-rsäkringen torde kunna ske på något av följande två sätt. Antingen bibehålles de nuvarande formerna av familjetillägg oförändrade, varigenom familjetilläggets relativa andel i försäkringsersättningen sjunker i samma mån som dagpenningen höjes i försäkringen. Eller också kan man gå ett steg längre och minska även nu utgående familjetillägg. Detta kan ske genom att make- och hus- föreståndarinnetillägget slopas och endast barntillägget bibehålles, even- tuellt i kombination med en begränsning av antalet sådana tillägg.

Genom en reduktion av familjetillägget minskas betydelsen av överför- säkringsbestämmelserna, eftersom variationerna i försäkringsersättningen i det enskilda fallet blir mindre än under nuvarande förhållanden.

Emellertid är genomförandet av denna omläggning beroende av möjlig- heten att såsom kompensation till de minskade familjetilläggen i stället generellt höja dagpenningen. Det statsbidrag som nu utges till familjetillägg och som genom minskning eller utebliven ökning av familjetilläggen kom- mer att inbesparas bör i stället tillgodoföras dagpenningen. Detta kan ske genom att grundstatsbidraget, såsom vi också föreslår, höjes och att arbets- löshetskassorna där-igenom erhåller möjlighet att utan kostnad för med- lemmarna i viss mån höja dagpenningen. Denna fråga utvecklas närmare i kap. 8 om finansieringen. Härtill kommer att i samma mån som familje— tillägget minskar kan den del av avgifterna som för närvarande beräknas för detta tillägg — d.v.s. de 25 procent av familjetilläggskostnaderna som ej täcks av familjetilläggsbidraget — disponeras för en höjning av dagpen- ningen utan motsvarande höjning av avgiften.

Vad som sålunda anförts utgör enligt vår mening skäl för en begränsning av familjetillägget. Denna begränsning bör ske på så sätt, att make- och husföreståndarinnetillägget slopas, att antalet barntillägg till dagpenningen begränsas till högst fyra och att tillägget utgår med samma belopp som nu. d. v. s. 2 kr per barn och dag.

Skulle detta förslag ej vinna bifall såvitt gäller slopandet av make- och husföreståndarinnetillägget bör i fråga om detta tillägg övervägas en viss schematisering av utgivandet av detsamma. Enligt gällande bestämmelser skall tillägget inte utges för make eller husföreståndarinna som har för- värvsarbete motsvarande minst tre dagar i veckan eller själv uppbär dag- hjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Beträffande dem som arbetar mera oregelbundet torde det vara svårt för såväl medlemmarna som kassornas funktionärer att följa denna bestämmelse resp. att utöva kontroll över att densamma efterleves. Det vore därför önskvärt, att villkoret för make- och husföreståndarinnetillägget knytes till det förhållandet, att maken eller husföreståndarinnan ej har förvärvsarbete mera stadigvarande. Eventuellt

skulle såsom villkor för ifrågavarande tillägg gälla, att maken eller hus— föreståndarinnan ej vore tillförsäkrad sjukpenning i någon av sjukförsäk- ringens sjukpenningklasser 2—15. Slutligen bör vid ett bibehållande av make- och husföreståndarinnetillägget detsamma göras obligatoriskt.

Klassindelning

Gällande bestämmelser

Enligt 15 & arbetslöshetskasseförordningen äger kassa — efter godkän- nande av tillsynsmyndigheten — fördela sina medlemmar på klasser med skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäk- ringsvillkor i övrigt. I andra stycket av samma paragraf ges föreskrifter om övergång från en daghjälpsklass till en annan. Klasstillhörighetsreglerna har i kassornas stadgar utformats så, att medlemmarna som regel är skyl— diga att tillhöra viss klass. Tidigare har medlemmarna haft stor valfrihet i detta hänseende. Genom de nuvarande tvingande reglerna har i stort sett möjligheterna bortfallit att övergå till annan klass enbart i syfte att därige— nom bereda sig lägre avgifter eller bättre förmåner.

Klassindelning förekommer för närvarande i 32 kassor. Högsta antalet klasser i en och samma kassa är fem. I 15 kassor är arbetsinkomsten av- görande för klasstillhörigheten. Härigenom sker i viss mån en automatisk anpassning av daghjälpen till arbetsförtjänsten. Bland indelningsgrunder inom övriga kassor kan nämnas ålder, kön, yrkestillhörighet och anställ- ningsförhållanden.

Daghjälpen kan utgå med samma belopp i olika klasser inom en kassa. I sådana fall utgår avgifterna i motsvarande klasser med olika belopp, var—

Tab. 12. Daghjälpens storlek i arbetslöshetskassorna 1/1 1963

Daghj älp Antal Procent Ackumulerad kr medlemmar procent 9: — 8 695 0,6 0,6 9: 50 2 476 0,2 0,8 10: — 5 649 0,4 1,2 11: -— 8 674 0,6 1,8 12: _— 34 409 2,4 4,2 12: 50 1 607 0,1 4,6 13: —— 47 385 3,3 7,6 14. — 12 755 0,9 8,5 14: 50 5 838 0,4 8,9 15: — 98 799 7,0 15,9 16: — 21133 1,5 17,4 17: — 11 031 0,8 18,2 17:50 52 281 3,7 21,9 18: — 261 853 18,5 40,4 19:—- 115 215 8,1 48,5 20: —— 730 554 51,5 100,0 1 418 354 100,0

vid den lägre a'vgiften/uttasnavmedlemsgrupp med' mindre arbetslöshets- risk. ' ' ' " '

Tabell 12 (s. 107) visar kassamedlemmarnas fördelning efter tillförsäkrad daghjälp. '

Utredningen Enligt utredningsdirektiven har vi att överväga, om det är möjligt och lämpligt att övergå till ett system liknande det i sjukförsäkringen med försäkringsersättningen graderad efter arbetsförtjänsten. En kort redo- görelse för arbetslöshetsförsäkringens resp. sjukförsäkringens system för klassificering av försäkringsersättningen lämnas här nedan.

Inom arbetslöshetskassorna har förelegat möjligheter att upp till den av lagstiftningen fastställda maximigränsen fritt välja de daghjälpsbelopp som en kassa med hänsyn till medlemmarnas inkomstläge och avgifternas stor- lek har ansett böra utgå. Det är dock inte alltid som kassan inom den här angivna ramen kunnat tillförsäkra sina medlemmar den daghjälp som på grund av inkömstläget inom kassans verksamhetsområde eljest hade varit skälig. En större arbetslöshetsrisk kan ha krävt så höga avgifter, att man ansett sig nödsakad att begränsa daghjälpen till lägre belopp än som med hänsyn till inkomstläget kunde ha varit motiverat.

Frånsett arbetslöshetsförsäkringens första år, har daghjälpen under se— nare år antingen utgått i hela kronor eller med belopp som slutat med 50 öre. Utvecklingen går mot daghjälpsbelopp i hela kronor, vilket stimuleras av den utformning som grundstatsbidraget numera fått. Medan till en bör- jan en större differentiering av daghjälpen förelåg med hänsyn till medlem- marnas kön, ålder och framför allt inkomst, har tendensen i arbetslöshets— kassorna gått mot allt färre daghjälpsklasser. I de senast bildade kassorna förekommer merendels endast en klass.

Sambandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och de fackliga organisatio- nerna har varit normgivande för klassindelningen i arbetslöshetskassorna, såsom i fråga om den fackliga organisationens indelning 'i' helbetalande och halvbetalande medlemmar, efter inkomst o-. s. v. Överförsäkringsbestämmel- serna har även varit av viss betydelse för klassindelningen.

Antalet daghjälpsklasser i arbetslöshetskassorna utgjorde den 1 januari 1963 följande: '

Antal daghjälps- ' Antal kassor klasser * 1 " i ,, 11 2 * ' 18 3 , '. 10 4 , i . 4 2 5

Av denna sammanställning framgår. att en fjärdedeljav kassorna endast har en daghjälpsklass, två femtedelartvå klasser och en-.'fjärdede1 tre klasser medan kassor med flera än tre daghjälpsklasser förekommer en— dast undantagsvis. _

Såsom framgår av tabell 12 utgick den 1 januari 1963 daghjälp inom arbetslöshetskassorna med 16 olika belopp varierande mellan 9 och 20 kr.

Enligt lagen om allmän försäkringskall fr.o.m. den 1 januari 1963 de som är sjukförsäkrade vara indelade i 15 sjukpenningklasser, varav klass nr 1 är avsedd för hemmafruar, vilkas inkomst av förvärvsarbete inte upp— går till 1 800 kr. Övriga försäkrade uppdelas på sjukpenningklasser efter årsinkomsten enligt följande.

Tab. 13. Klassindelningen i sjukförsäkringen

Inkomsten av förvärvsarbete Sjukpenning— uppgår för år ' Sjukpenning ' klass nr kr till kr men ej till kr

2 1 800 2 600 5 3 2 600 3 400 6 4 3 400 4 200 7 5 4 200 5 000 , 8 6 5 000 5 800 9 7 5 800 6 800 10 8 6 800 8 400 12 9 8 400 10 200 14 10 10 200 12 000 16 11 12 000 14 000 18 12 14 000 16 000 20 13 16 000 18 000 22 14 18 000 21 000 25 15 21 000 — 28

Ersättningen inom sjukförsäkringen är således fast knuten till en be— räknad årsinkomst. Denna direkta anknytning till årsinkomsten förekom— mer ej inom arbetslöshetsförsäkringen. Inom vissa kassor finns visserligen en klassindelning efter månadsinkomsten, men för säsongarbetare ger detta ett annat resultat än om årsinkomsten skulle utgöra klassificerings- grunden. Överförsäkringsbestämmelserna inom. arbetslöshetsförsäkringen är grundade på dagsinkomsten, vilket för icke årsanställda kan ge ett helt annat resultat än om ersättningens storlek bedöms efter årsinkomsten. Detta framgår av följande schematiserade exempel. En person med an— ställning hela året och en dagsinkomst av 40 kr per arbetsdag erhåller en årsinkomst av 300 x 40 : 12 000 kr och placeras till följd därav i sjuk- penningklass nr 11 med en sjukpenning av 18 kr. Sjukersättningen per vecka utgör då 126 kr. En säsonganställd, som exempelvis har arbete en- dast nio månader men med samma dagsinkomst, erhåller en årsinkomst

av % x 12 000 = 9000 och placeras i sjukpenningklass 9 med en sjuk- penning av 14 kr, vilket gör 98 kr per vecka. Inom arbetslöshetsförsäk— ringen behandlas dessa båda medlemmar lika, eftersom ersättningsrätten knytes till dagsinkomsten, i vissa fall beräknad på vecko- eller månads- inkomsten, och inte till årsinkomsten. Enligt gällande överförsäkringstabell kan en familjeförsörjare med denna inkomst erhålla högst 28: 50 kr om dagen. Om detta belopp erhålles är emellertid beroende av daghj älpens storlek, högst 20 kr, och det antal familjetillägg, vartill rätt föreligger. Härvid bör uppmärksammas, att de skilda daghjälpsnivåerna i olika kas- sor försvårar jämförelsen mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsför- säkringen och att även extra inkomster och inkomst av bisyssla ingår i den beräknade årsinkomsten i sjukförsäkringen. Någon för arbetslöshetsför- säkringen generell kompensationsgrad finns således ej.

En övergång till sjukförsäkringens system med årsinkomsten som grund för ersättningen skulle följaktligen innebära en ny princip för bedömningen av försäkringsersättningen. I vissa fall skulle det för icke årsarbetare kunna innebära en försämring av ersättningen. Vidare skulle krävas en långt dri— ven systematisering i fråga om ersättningen inom arbetslöshetsförsäk- ringen. Såsom tidigare framhållits fordrar denna systematisering ett så stort antal dagpenningklasser, att ett dylikt system av praktiska skäl får anses orealistiskt. Härtill kommer svårigheter att på avgiftssidan förverk- liga de krav som ifrågavarande klassindelning skulle komma att ställa. Vi kan därför inte i fråga om ersättningen inom arbetslöshetsförsäkringen för- orda en övergång till det inom sjukförsäkringen tillämpade systemet för klassindelning. Det torde utan vidare vara uppenbart, att en frivillig arbets- löshetsförsäkring inte har möjlighet att i en och samma kassa administrera lika många klasser och därmed lika många olika avgifter som den obligato- riska sjukförsäkringen. Såsom förut nämnts har utvecklingen inom ar- betslöshetsförsäkringen tvärtom gått mot ett mindre antal daghjälpsklasser i de enskilda kassorna.

Däremot synes det av administrativa skäl lämpligt att genomföra en viss systematisering av dagpenningbeloppen i arbetslöshetskassorna. En sådan är önskvärd även med hänsyn till att den föreslagna höjningen av dagpen- ningens maximibelopp kommer att medge ytterligare möjligheter till va- riation av dagpenningbeloppen. Vidare skulle medlemmarnas flyttning mel- lan olika kassor i viss mån underlättas, om antalet tillämpade dagpenning- belopp begränsades.

Vi föreslår att inom den tidigare i detta kapitel angivna ramen för dag- penningen kassorna får välja ett eller flera dagpenningbelopp, vilka skall ha en för hela arbetslöshetsförsäkringen gemensam bokstavsbeteckning. Sålunda har t. ex. klass E samma belopp, 20 kr, oavsett i vilken kassa den förekommer.

Lägsta nu utgående daghjälp är 9 kr. För framtiden torde ej böra räknas

med lägre dagpenning än 12 kr. Efter en höjning av dagpenningtaket till 40 kr skulle nedanstående klassindelning kunna införas. Vid en framtida höjning av dagpenningens maximum kan tabellen kompletteras med nya klasser N, O, o.s.v. utan ändring av de redan befintliga. I tabellen nedan anges även den lägsta dagsinkomst som erfordras enligt den längre fram i detta kapitel föreslagna överförsäkringstabellen, för att dagpenningbelop- pet skall kunna utgå utan överförsäkringsavdrag.

Tab. 14. Förslag till klassindelning

Erforderlig lägsta dags-

. Dagpenning inkomst enligt föresla- Klassbeteckning Kr gen överförsäkringsta-

bell kr

A 12 15 B 14 17 C 16 20 D 18 23 E 20 26 F 22 29 G 25 34 H 27 37 I 30 42 J 32 46 K 35 51 L 37 55 M 40 58

Det här angivna systemet innebär inte, att avgiften för samma klass blir lika i alla kassor. Här spelar arbetslöshetsrisken en avgörande roll. Månads- avgiften kan således för t. ex. klass G i en kassa vara 3 kr och i en annan 8 kr.

Ersättningstidens längd Gällande bestämmelser m.m.

Enligt 31 & arbetslöshetskasseförordningen må medlem inte uppbära dag- hjälp för mer än 156 dagar under varje försäkringsår. För viss kassa eller för viss klass i en kassa äger dock tillsynsmyndigheten medge att daghjälp må utgå för högst 210 dagar.

Den lägsta maximitid som enligt förordningen må tillämpas är 120 dagar. För medlemmar som före försäkringsårets ingång uppnått 67 års ålder må dock lägre maximitid fastställas. Beträffande dessa sistnämnda medlem- mar gäller dessutom att kassorna erhåller statsbidrag för högst 78 ersätt- ningsdagar för varje försäkringsår.

35 & arbetslöshetskasseförordningen föreskriver, att i kassas stadgar skall finnas angivet under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens om- fattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning be-

Slut må fattas av, kassans styrelse-om minskning av den längsta tiden för erhållande av daghjälp.

Den 1 september 1962 tillämpades en maximitid av 156 dagar i 39 arbets— löshetskassor. Endast två kassor, maskinbefälets och sjöfolkets, hade kor.- tare'maximitid, 120 dagar. För tre kassor, arbetsledarnas, handelstjänste- männens och industritjänstemännens, gällde en maximitid av 200 dagar. Som jämförelse kan nämnas att så sent som den 1 januari 1955 endast 20 arbetslöshetskassor (av sammanlagt 44) tillämpade en maximitid av 156 dagar, och den 1 januari 1952 var motsvarande antal 10 kassor.

Enligt artikel 24 i 1952 års konvention (nr 102) angående minimistan- dard för social trygghet, antagen av Internationella arbetsorganisationen (ILO), skall ersättning utgå så länge följderna av det inträffade riskfallet består, dock att ersättningstidens längd, när skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare, må begränsas till 13 veckor unde-r en period av , tolv månader. i

För säsongarbetare må ersättningstiden anpassas efter respektive grup- * pers sysselsättningsförhållanden.

Av intresse för bedömningen av frågan om den maximala ersättningstiden per försäkringsår är det antal av kassorna registrerade fall, då arbetslös medlem utnyttjat den maximala försäkringstiden (utförsäkringsfall). Utred- ningen har tillfrågat ett antal kassor om utförsäkringsfrekvensen under försäkringsåren 1958/59, 1959/60 och 1960/61. Av de tillfrågade kassorna |

l l

Undersökning angående antalet utförsäkringsfall 4

har nio lämnat'uppgifter för alla tre försäkringsåren, medan uppgifterna från fyra kassor endast avser det sistnämnda försäkringsåret. Uppgifterna är sammanställda i följande tabeller. I tabell 15 redovisas uppgifterna från * samtliga 13 kassor för försäkringsåret 1960/61 och i tabell 16 totaluppgif— terna från de nio kassor som lämnat uppgifter för alla tre försäkringsåren.

Tab. 15. Antal ulförsäkrade i 13 kassor 1960/61

Kassa Medl- Under 25—34 35—44 45—54 55—59 60—66 67 år Så antal 25 är år är år är år 0. över '

Byggnadsarbetarnas. . . . 148 561 —— —- 9 14 20 47 330 420 Handelsanställdas ...... 93 005 8 15 23 28 17 34 134 259 Handelstjänstemännens. 24 497 -— _— —— 2 2 8 12 24 Hotell-, kafé- o rest ..... 23 698 2 7 4 20 11 16 24 84 Industritjänstemännens . 114 156 —— 9 7 10 4 16 33 79 Järnvägsmännens ...... 14 828 —— —— 2 3 3 21 1 30 Lantarbetarnas ........ 23 943 —— — 1 12 4 24 85 126 Metallindarbetarnas . . . . 288 218 6 17 46 60 33 462 1 060 1 684 ! Musikernas m fl ........ 3 588 _— _— 2 1 2 3 9 17 | Pappersindarbetarnas. . . 44 363 2 —— 3 6 11 70 63 155 | Skogsarbetarnas ....... 31 087 5 6 8 13 10 29 35 106 1 Textil-arbetarnas ....... 34 465 _ 5 20 39 21 81 257 423 ; Transportarbetarnas. . . . 39 437 —— 6 7 12 11 33 127 196

Summa 883 846 | 23 65 132 220 149 844 2 170 3 603

% _ | 0,6 1,8 3,7 6,1 | 4,2 | 23,4 60,2 100,0

- . ' ' Antal ' ' ' % Utförsäkrade efter 78 dagar .................. 1 900 52,7 » » 156 » .................. 1 703 47,3 Summa 3 603 100,0

Tab. 16. Antal utförsäkrade i nio kassor1 1958/59— 1960/61

.. .. . Under 25—34 35—44 45—54 55—59 60—66 67 år . Forsaknngs” 25 är år är är år är och över S.a 1958/59 antal.. 182 267 358 448 , 274 631 1 865 4 025 % 4,5 6,7 8,9 11,1 6,8 15,7 46,3 100,0 1959/60 antal.. 56 129 209 272 171 740 1 749 3 326 % 1,7 3,9 6,3 8,2 5,1 22,2 52,6 100,0 1960/61 antal . 21 56 112 178 110 687 1 659 2 823 % 0,7 2,0 4,0 6,3 3,9 24,3 58,8 100,0

Tab. 17. Antal utförsäkrade efter 78 resp. 156 dagar 1958/59 — 1960/61

. Utförsäkrade Antal medl 1 FÖTSäkTmESåT "”Ser-"mäta Efter 78 dagar Efter 156 dagar Totalt

assor . Antal % Antal % Antal % 1958/59 535 730 1 646 40,9 2 739 59,1 4 025 100,0 1959/60 552 050 1 554 46,7 1 772 53,3 3 326 100,0 1960/61 563 959 1 433 50,8 1 390 49,2 2 823 100,0

Vad först angår tabell 15 är uppgifterna däri baserade på ett medlemsantal i berörda kassor av ca 884 000, vilket utgjorde 65,0 procent av samtliga den 1 januari 1962 arbetslöshetsförsäkrade. Under hela försäkringsåret 1960/61 rådde mycket livlig efterfrågan på arbetskraft. Inom de flesta näringsom- råden förekom brist på kvalificerade arbetstagare och särskilt markant framträdde detta under sommaren 1961, då knapphet förelåg även beträffan- de icke yrkesvan arbetskraft. Genom olika arbetsmarknadspolitiska åtgär— der sökte man tillvarata alla arbetskraftsresurser för att täcka rådande un- derskott. Detta kom bland annat att innebära bättre sysselsättningsmöjlig— heter än kanske någonsin tidigare för vissa eljest traditionellt arbetslöshets- drabbade grupper, såsom de från industriorter avlägset boende, icke yrkes- utbildade, handikappade, den äldre arbetskraften o.s.v.

Det är delvis mot bakgrunden härav som siffrorna i tabell 15 skall bedö- mas." Ifrågavarande försäkringsår utförsäkrades i de redovisade kassorna endast 3 603 medlemmar, varav inte mindre än 2 170 eller 60,2 procent upp- nått 67 års ålder och 3 014 var 60 år och däröver, vilket sistnämnda antal utgör 83,6 procent av det totala antalet utförsäkrade.

1 Avser de i tab. 15 angivna kassorna med undantag av byggnadsarbetarnas, industritjänste— männens, lantarbetarnas och pappersindustriarbetarnas kassor. 8—318255

Av uppgifterna i tabell 16 kan utläsas en gradvis förskjutning av rela- tionstalen mot de högre åldersgrupperna. Sålunda var andelen utförsäkrade över 60 år under försäkringsåret 1958/59 62,0 procent, 1959/60 74,8 procent och 1960/61 83,1 procent.

Under försäkringsåret 1958/59 utförsäkrades 4 025 medlemmar i de i ta— bell 17 redovisade kassorna. Då inträffade den hittills största arbetslösheten efter andra världskriget med ett maximum i januari månad 1959 av 73 000 arbetslösa anmälda vid den offentliga arbetsförmedlingen, varav 55300 arbetslöshetsförsäkrade. Sett mot sysselsättningsläget under den aktuella tidsperioden måste antalet utförsäkrade i förhållande till redovisat med- lemsantal anses vara lågt.

Det är uppenbart, att arbetsmarknadsläget påverkar antalet och sam- mansättningen av de utförsåkrade i kassorna. Inkomna uppgifter tyder på att förändringarna därvid blir relativt större för arbetstagare under 60 år än för dem som är äldre. Stickprovsundersökningar avseende två större indu- strikassor, metallindustriarbetarnas och textilarbetarnas, styrker detta.

Tab. 18. Antal utför-säkrade i melallindustriarbelarnas erkända arbetslöshetskassa 1958/59 — 1960/61.

.. .. . Under 25—34 35—44 45—54 55—59 60—66 67 år . Forsakrlngsår 25 år är är år är år 0. över S.a 1958/1959 antal 69 91 129 146 78 303 1 235 2 051

% 3,4 4,4 6,3 7,1 3,8 14,8 60,2 100,0 1959/1960 antal 18 43 78 90 50 487 1 206 1 972

% 0,9 2,2 4,0 4,6 2,5 24,7 61,1 100,0 1960/1961 antal 6 17 46 60 33 462 1 060 1 684

% 0,4 1,0 2,7 3,6 2,0 27,4 62,9 100,0

Tab. 19. Antal ulförsäkrade i textilarbelarnas erkända arbetslöshetskassa 1958/59 —

1960/61.

.. .. . Under 25—34 35—44 45—54 55—59 60—66 67 år _ Forsakrlngsår 25 är är år är år år 0. över S.a 1958/1959 antal 6 39 60 80 59 84 247 575

% 1,0 6,8 10,4 13,9 10,3 14,6 43,0 100,0 1959/1960 antal 3 9 32 28 35 70 233 410

% 0,7 2,2 7,8 6,8 8,6 17,1 56,8 100,0 1960/1961 antal — 5 20 39 21 81 257 423

% -— 1,2 4,7 9,2 5,0 19,1 60,8 100,0

Av tabell 18 framgår, att andelen utförsäkrade över 60 år under försäk— ringsåret 1958/59 var 75 procent, året 1959/60 85,8 procent och året 1960/61 90,3 procent. Andelen äldre utför-säkrade har alltså stigit vid mindre total ar-

betslöshet. Tendensen är densamma i tabell 19 och är för övrigt utmärkande för de övriga kassor som redovisat uppgifter för de senaste tre försäkrings- åren med undantag av skogsarbetarnas arbetslöshetskassa, som i detta hänseende avviker från övriga kassor. Fördelningen i sistnämnda kassa framgår av följande tabell.

Tab. 20. Antal utförsäkrade i skogsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa 1958/59—

1960/61.

.. .. . Under 25—34 35—44 45—54 55—59 60—66 67 år _ Forsakrmgsår 25 år är är år år år 0. över S.a 1958/1959 antal 62 58 68 65 53 61 95 462

% 13,4 12,5 14,7 14,1 11,5 13,2 20,6 100,0 1959/1960 antal 14 28 26 38 20 26 16 168

% 8,3 16,7 15,5 22,6 11,9 15,5 9,5 100,0 1960/1961 antal 5 6 8 13 10 29 35 106

% 4,7 5,7 7,5 12,3 9,4 27,4 33,0 100,0

Under försäkringsåret 1958/59 var 33,8 procent av de utförsäkrade i skogs- arbetarnas kassa över 60 år. Påföljande försäkringsår var andelen endast 25,0 procent för att under försäkringsåret 1960/61 öka till 60,4 procent. An- ledningen till de ganska kraftiga årliga förskjutningarna i utförsäkringen de olika åldersgrupperna emellan torde inte kunna anges entydigt. Inom denna yrkeskategori varierar sysselsättningen kraftigt inte bara mellan olika årstider, växlande konjunkturer och skiftande väderleksförhållanden utan också mellan olika geografiska områden. Huvudparten av de utförsäk- rade medlemmarna i skogsarbetarnas arbetslöshetskassa återfinns i övre Norrland, där ersättningsfrekvensen i mycket hög grad är beroende av vidtagna arbetslöshetsbekämpande åtgärder. Om inte betydande beredskaps— arbeten bedrivits i Norrbotten under de senaste tre—fyra åren, skulle an— talet utförsäkrade medlemmar sannolikt ha varit betydligt högre i kassan. Häri torde också ligga en förklaring till att så många yngre medlemmar utförsäkrats. Genom den behovsprövning som sker vid uttagning av arbets- lösa till beredskapsarbeten — en behovs—prövning som blir strängare ju flera som konkurrerar om antalet tillgängliga platser — placeras i första hand de som har stor försörjningsbörda och de som är lokalt bundna. Vidare er- håller som regel de, vilka genom sin ålder är svåra att omplacera på den öppna arbetsmarknaden, ej sällan företräde. Detta gäller dock inte dem, som är 67 år och däröver, vilka inte kan komma i fråga för beredskapsar— bete. Det låga antalet utförsäkrade inom sistnämnda åldersgrupp beror på att skogsarbetarlra till stor del inte kan stå kvar i arbete vid denna ålder på grund av yrkets karaktär.

Av den gjorda undersökningen rörande utförsäkringens omfattning i

vissa arbetslöshetskassor framgår sålunda, att utförsäkring efter maximal ersättningstid inte skett i någon större omfattning under de angivna tre försäkringsåren. Särskilt gäller detta medlemmar i åldern under 60 år. Mer betydande utförsäkring har förekommit i åldersgrupperna 60 år och där- över och i synnerhet för de medlemmar som fyllt 67 år.

Utredningen _

Vid bedömandet av frågan om ersättningstidens längd har man att ta hän— syn å ena sidan till att fortlöpande ersättning vid kronisk arbetslöshet inte bör täckas genom arbetslöshetsförsäkringen och å andra sidan till att trygg— het beredes för den arbetslöse kassamedlemmens försörjning under den tid som i normala fall erfordras för att nytt arbete skall kunna" anskaffas. Även kassornas ekonomi är av betydelse vid fastställandet av ersättnings- tiden, varjämte Internationella arbetsorganisationens (ILO) av Sverige an— tagna föreskrifter härom (konvention nr 102 angående minimistandard för social trygghet, artikel 24: 1) måste beaktas.

I övriga socialförsäkringar är ersättningstiden numera inte begränsad. Detta förhållande ger anledning till frågan, om inte även i arbetslöshets- försäkringen ersättning borde utges så länge en arbetslöshetsperiod varar. Ett slopande av ersättningstidens begränsning inom arbetslöshetsförsäk- ringen är dock knappast tänkbart. Det får, som nyss antyddes, i princip anses ligga utanför försäkringens uppgift att fortlöpande utge ersättning till medlem som är arbetslös under mycket lång tid. Det kan nämligen under sådant förhållande i många fall starkt ifrågasättas, om arbetslöshet i verklig mening längre föreligger, d. v. s. om medlemmen både kan och vill arbeta. Dessutom torde den omständigheten att ersättningen upphör efter viss tid utgöra en sporre för medlemmen att själv vara verksam för att skaffa sig ett arbete, innan ersättningstiden utgått. Härtill kommer att ersättningsrättens relation till vissa avgifts- och arbetsvillkor av tekniska skäl gör det nödvändigt att föreskriva en viss begränsning av ersättnings- tiden. Det tidsbestämda avgiftsvillkoret måste nämligen prövas en gång varje försäkringsår, varigenom vissa garantier erhålles för att medlem, som får ersättning från sin kassa, verkligen tillhör arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadspolitiken bör normalt verka så, att medlemmarnas sys- selsättningsproblem efter viss tids ersättning från arbetslöshetskassan blir löst på ett eller annat sätt. Det synes därför lämpligt att välja en maximal ersättningstid som motsvarar den längsta tid som under normala förhållan- den behövs för att genom andra åtgärder hjälpa de arbetslösa kassamed- lemmarna. Från denna synpunkt torde den nu gällande ersättningstiden om 156 dagar vara godtagbar.

Ej minst till följd av den aktiva arbetsmarknadspolitiken torde _ även vid väsentligt försämrade konjunkturer — arbetslöshetsperioder om ett halvt år och mera komma att tillhöra undantagen. Under efterkrigstiden

har en omfattande strukturförändring skett inom näringslivet, vilken fått återverkningar på arbetsmarknaden, ehuru i stort sett inte av mera kännbar karaktär. Detta visar, att betydande förändringar i sysselsättningsförhållan- dena kan ske utan att långtidsarbetslöshet behöver uppstå annat än i rela- tivt få fall. Om inte långvariga perioder av lågkonjunktur med allvarliga störningar på arbetsmarknaden kommer att inträffa, torde också i fortsätt- ningen antalet långtidsarbetslösa bli förhållandevis litet.

Man måste emellertid vid behandlingen av frågan om ersättningstidens längd utgå från den förutsättningen att det alltid, oavsett vilket arbets- marknadsläge som råder, kommer att finnas medlemmar som har svårig- heter att få ett nytt arbete. Med hänsyn till de möjligheter till såväl geo— grafisk som yrkesmässig rörlighet på arbetsmarknaden som den nuvarande arbetsmarknadspolitiken ger, finns det dock anledning anta, att den arbets- löshet som drabbar flertalet av de utförsäkrade medlemmarna i realiteten är av en annan art än den som i ersättningshänseende principiellt bör rym- mas inom arbetslöshetsförsäkringens ram. Självfallet finns bland dessa medlemmar även sådana som är i verklig mening arbetslösa. Om en med— lem inte lyckats få ett nytt arbete efter ett halvt års arbetslöshet måste dock, åtminstone i ett normalt arbetsmarknadsläge, detta förhållande grunda sig på speciella omständigheter. Som exempel kan nämnas, att för lokalt bundna medlemmar lång tid kan förflyta, innan de får ett nytt ar- bete, om det företag där de varit anställda lagts ned och andra arbetstillfäl- len på bostadsorten saknas. Frågan är om med hänsyn till denna senare ka— tegori den nuvarande ersättningstiden kan anses tillräcklig eller om en för- längning av densamma bör ske.

Det har förut sagts, att ersättningstiden måste ha en gräns, bl. a. därför att denna har betydelse i vissa fall då det gäller att stimulera de lång- tidsarbetslösa medlemmarnas egen aktivitet för att återinträda i arbetslivet. Även för arbetsförmedlingen bör det förhållandet att en medlem riskerar att inom kort bli utförsäkrad utgöra en anledning till särskilda ansträng- ningar för att skaffa honom ett arbete. Från dessa synpunkter bör ersätt- ningstiden inte vara alltför lång. Vi vill dock med hänsyn just till de utför- säkrade medlemmarna, vilkas arbetslöshet är betingad enbart av arbets- marknadsförhållanden, föreslå en viss förlängning av ersättningstiden.

Den maximala ersättningstiden är, som förut sagts, 156 dagar. Tillsyns- myndigheten har dock möjlighet att för viss kassa eller klass medge, att denna tid må utsträckas till 210 dagar. Omräknat i veckor utgör dessa tids- perioder 26 resp. 35 veckor. I en 5-dagarsförsäkring motsvarar samma 311- tal veckor 130 resp. 175 dagar. Vårt förslag i denna del går ut på att —— un- der förutsättning att 5-dagarsförsäkringen införes _— den maximala ersätt- ningstiden fastställes till 150 dagar, d.v.s. 30 veckor mot 26 i den nuva— rande försäkringen. Tillsynsmyndighetens befogenhet att medge en utök—

ning av ersättningstiden bör bibehållas. Maximigränsen härför bör sättas vid 200 dagar, vilket i realiteten innebär en förlängning med fem veckor.

Det ökade antal ersättningsdagar som en sålunda förlängd ersättnings- tid för med sig torde inte få någon nämnvärd ekonomisk betydelse på grund av att utförsäkringsfallen är relativt få. En viss minskning av dessa fall kan för övrigt förväntas. Det avvecklingssystem rörande pensionärer som föreslås i annat sammanhang innebär, om det genomföres, att dessa så småningom till större delen automatiskt kommer att utgå ur försäkringen. Av den förut redovisade undersökningen framgår, att ej mindre än hälften av alla utförsäkringsfall under de aktuella åren avsåg medlemmar i åldern 67 år och däröver, d. v. s. folkpensionärer. Vidare torde åtgärder för att möjliggöra de långtidsarbetslösas återinträde i arbetslivet komma att in- tensifieras och sättas in på ett tidigare stadium än som hittills skett, vilket också torde få en reducering av antalet utförsäkringsfall till följd.

Vi vill i detta sammanhang betona vikten av att alla de åtgärder vidtas som är ägnade att förhindra långtidsarbetslöshet. Sålunda bör t. ex. efter viss tids utbetalning av ersättning vederbörande kassa närmare undersöka anledningen till medlemmens arbetslöshet. För arbetsförmedlingens vid- kommande får förutsättas, att alla till buds stående medel används för att arbetslöshetsperioderna skall bli så kortvariga som möjligt. Lyckas för- medlingen trots detta inte skaffa medlemmen nytt arbete, bör efter viss tid — exempelvis två månader — frågan om särskilda åtgärder upptas till prövning av förmedlingsorganet och huvudkontoret för länets arbetsför- medling. Det är enligt vår mening angeläget, att samråd därvid sker med arbetslöshetskassans redogörare på orten eller med dess huvudkontor. En- ligt uppgift har samråd mellan företrädare för arbetslöshetskassorna och arbetsförmedlingen om de 5. k. långtidsfallen blivit allt vanligare under senare år.

I direktiven för utredningen har såsom en tänkbar möjlighet att lösa sä- songbegränsningsproblemet inom arbetslöshetsförsäkringen nämnts in- rättandet av särskilda fortsättningskassor som en komplettering till arbets- löshetskassorna. Det förslag till uppmjukning av gällande praxis som vi i det sammanhanget framlägger innebär i realiteten ett slopande av säsong- begränsningsbestämmelserna och eliminerar behovet av fortsättningskassor för säsongutförsäkrade medlemmar. Vad härovan anförts ger ej heller stöd för uppfattningen att behovet av en längre ersättningstid bör tillgodoses ge- nom införande av dylika kassor. Med hänsyn till det relativt ringa antalet utförsäkringsfall uppväger inte de därmed förbundna fördelarna de stora olägenheter som administrerandet av sådana kassor skulle innebära. Det må för övrigt nämnas, att man inom den danska arbetslöshetsförsäkringen, där man tidigare haft fortsättningskassor, övergett detta system.

Överförsäkringsbestämmelserna'

Gällande bestämmelser

Enligt 305 arbetslöshetskasseförordningen får i daghjälp jämte familje— tillägg ej utges högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som framgår av en av Kungl. Maj:t fastställd s.k. överförsäkringstabell. Nu gällande tabell finns intagen i förordningen den 14 december 1956 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter till arbetslöshetskasseförordningen. Över- försäkringstabellen har sålunda varit oförändrad under hela den nuvarande förordningens giltighetstid. De förändringar som skett beträffande käll- skatteavdragens storlek har varit så små att anledning att fastställa ny överförsäkringstabell inte ansetts föreligga.

Överförsäkringsgränsen bestämmes enligt nu gällande regler på det sättet, att —— med hänsyn till att ersättningen från arbetslöshetsförsäleringen är skattefri — från dagsinkomsten dras ett belopp motsvarande den prelimi- nära skatten enligt skattetabell III: 13/1955 samt därefter för familjeför— sörjare ungefär en åttondel av återstoden. För icke familjeförsörjare upp- tar tabellen samma överförsäkringsgränser som för familjeförsörjare upp till en dagsförtjänst av ca 15 kr, varefter tabellen successivt anpassats efter beskattningsförhållandena.

Utredningen Någon ändring av de grundläggande överförsäkringsbestämmelserna sy- nes ej erforderlig. Vi har diskuterat ett slopande av överförsäkringsbestäm- melserna med hänsyn till dels den av oss föreslagna begränsningen av familjetillägget, dels den ringa omfattning, i vilken överförsäkringsavdrag för närvarande förekommer. För ett bibehållande av ifrågavarande bestäm- melser talar dock följande faktorer. På grund av att de flesta kassorna har endast ett fåtal daghjälpsklasser blir inkomstspridningen ofta bety- dande bland medlemmarna i varje klass. Den för närvarande obetydliga förekomsten av överförsäkringsfall är dessutom till stor del betingad av för- säkringsersättningens eftersläpning i förhållande till arbetsinkomsten och av den därigenom uppkomna låga kompensationsgraden. Den väsentliga för- bättring som vi förutsätter i fråga om dagpenningen kan dock antas komma att i viss mån öka antalet överförsäkringsfall. Även vid en låg frekvens av tillämpningen av överförsäkringsbestämmelserna är det dock i det enskilda fallet av stor betydelse, att den försäkrade ej får mera i ersättning från för- säkringen när han är arbetslös än han uppbär i lön, då han har arbete.

Överförsäkringstabellens utformning och tillämpning. Beträffande över- försäkringstabellens utformning bör vissa ändringar vidtas. De genom- snittsantaganden som krävs för att skapa en schematiserad överförsäkrings- tabell fordrar en viss marginal. Den för närvarande utöver källSkatteavdraL get gällande marginalen om en åttondel av nettoinkomsten motiveras av att

vissa utgifter som den försäkradehar då han arbetar, t. ex. fackförenings— avgifter och kostnader för resor till och från arbetet, bortfaller vid arbets- löshet. Det är svårt att bedöma, hur stor marginalen bör vara. Gentemot 1951 års utrednings förslag om en marginal om en åttondel reserverade sig en ledamot för en marginal om en tiondel. I sin förutnämnda skrivelse den 10 augusti 1961 har arbetslöshetskassornas samorganisation likaledes föresla- git, att marginalen bör vara endast en tiondel av nettoförtjänsten.

Ett starkt skäl för en relativt stor marginal utöver skatten är, att det måste framstå som avgjort fördelaktigare för en försäkrad att ta arbete än att uppbära försäkringsersättning. Risken för överförsäkring i samband med ersättningsberättigad arbetslöshet som omfattar endast fredag och lör- dag har också framhållits som motiv för den fastställda marginalen. Denna risk kan emellertid förutsättas minska, då arbete utföres under fem dagars arbetsvecka. Med hänsyn härtill och framför allt till det förhållandet att övenförsäkringsavdraget i allmänhet drabbar medlemmar med de lägsta inkomsterna, synes det oss motiverat att minska marginalen till en tiondel av nettoförtjänsten. Samma effekt skulle visserligen kunna uppnås genom att differentiera marginalen för olika inkomstlägen. Vi har dock ej funnit anledning framlägga förslag härom.

Även i fortsättningen bör överförsäkringsbestämmelserna anknytas till den försäkrades normala dagsinkomst. Vunna erfarenheter på denna punkt ger ej vid handen, att en ändring av nu gällande bestämmelser för faststäl- lande av dagsinkomsten är erforderlig med undantag för följande justering med anledning av vårt förslag om övergång till 5-dagarsförsäkring.

Dagsinkomsten bestämmes för närvarande till en sjättedel av veckoin- komsten och en tjugofemtedel av månadsinkomsten. På grund av övergång till utbetalning av ersättning för högst fem dagar i en kalendervecka er- fordras på denna punkt en ändring, så att dagsinkomsten fastställes till en femtedel av veckoinkomsten och en tjugotvåendel av månadsinkomsten.

Det på s. 121 införda förslaget till överförsäkringstabell har konstruerats på grundval av skattetabell för beräkning av preliminär A-skatt för år 1963. Enligt uppgift från statistiska centralbyrån _utgör medelbeloppet för skatte- krona år 1963 15: 46 kr. Med hänsyn till den fortgående höj ningen av skat— ten till kommuner och landsting har vi funnit det lämpligt att i detta sam,- manhang räkna med en sammanlagd kommunal utdebitering av 16 kr per skattekrona.

Den högsta ersättning som enligt vårt förslag kan utgå per dag till en för säkrad är 40 kr i dagpenning och 8 kr i barntillägg, om den försäkrade har fyra barn, för vilka barntillägg kan utgå. Med anledning härav behöver överförsäkringstabellen ej fastställas till högre belopp än som motsvarar en dagersättning av 48 kr, vilket inträffar vid en dagsinkomst av .69 kr. Då den tillförsäkrade ersättningen i framtiden kommer att utgå endast i belopp omhela kronor, synes det tillräckligt att överförsäkringstabellen

121 Tab. 21. Förslag till överförsäkringstabell

Kronor Da gsinkomst Högstiersättnings- Dagsinkomst Högsta ersättnings- elopp belopp

12 10 42 30 14 11 44 31 15 12 46 32 16 13 48 33 17 14 50 34 18 15 51 35 20 16 53 36 21 17 55 37 23 18 56 38 24 19 57 39 26 20 58 40 27 21 59 41 29 22 60 42 31 23 62 43 32 24 63 44 34 25 64 45 35 26 66 46 37 27 68 47 38 28 69 48 40 29

beräknas på ersättningsbelopp i enkronasintervall. Förslaget till överför— säkringstabell upptar inte ersättningsbelopp under 10 kr, då sådana belopp knappast torde bli aktuella. Lägsta dagpenning utgör 12 kr, på vilket be- lopp överförsäkringsavdrag dock i vissa fall kan komma i fråga.

I gällande bestämmelser görs åtskillnad mellan högsta möjliga ersättning för familjeförsörjare och för icke familjeförsörjare, beroende på att olika skattesatser tillämpas för dessa båda grupper. I allmänhet gäller det rela- tivt små skillnader, högst 2 kr i fråga om den dagsinkomst som lägst fordras för att kunna erhålla viss ersättning. För att förenkla tillämpningen har vi föreslagit en enhetlig överförsäkringsgräns för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare. Vi har härvid för ersättningsbelopp t.o.m. 29 kr valt de för medlemmarna gynnsammaste avdragsbeloppen, nämligen de som avser familjeförsörjare, för ersättningsbelopp fr. o. m. 30 t.o.m. 40 kr ett genom- snitt mellan inkomstbeloppen för familjeförsörjare och för icke familje- försörjare samt för ersättning över 40 kr avdragsbeloppen för familjeför- sörjare. Den föreslagna omläggningen medför även den administrativa för- enklingen att begreppet familjeförsörjare bortfaller ur försäkringens be- stämmelser. För närvarande är begreppet familjeförsörjare knutet till det förhållandet att en medlem äger uppbära familjetillägg i försäkringen.

Överförsäkringsavdrag skall enligt gällande bestämmelser göras i första hand på make- resp. husföreståndarinnetillägget och därefter på barntilläg— get. Om vårt förslag att förstnämnda tillägg ej längre skall. utgå genom-

förs, kommer i första hand barntillägget att bli föremål för avdrag. Anled— ningen till att denna ordning måste bibehållas är de olikheter i statsbidrags- hänseende som föreligger mellan barntillägg och dagpenning.

Understöd med anledning av arbetslöshet. I 30 5 2 mom. arbetslöshets- kasseförordningen stadgas, att om medlem med anledning av arbetslöshet åtnjuter fortlöpande understöd från arbetsgivare eller från annan samman- slutning för meddelande av arbetslöshetshjälp än erkänd arbetslöshetskassa må daghjälp och familjetillägg utges högst med belopp som motsvarar skill— naden mellan den högsta ersättning som må utgå enligt 1 mom. av nyss— nämnda paragraf (överförsäkringstabellen) och understödet.

Denna bestämmelse har kommit till användning endast i enstaka fall. Någon praktisk erfarenhet av tillämpningen av densamma föreligger så- ledes ej. Dock synes den ändringen befogad, att i de fall då understödet utgörs av skattepliktig inkomst från detsamma skall göras avdrag med belopp som motsvarar källskatten, innan sammanläggning med ersättningen från arbetslöshetskassan sker. Enligt nuvarande bestämmelser kan skatte- pliktig och icke skattepliktig ersättning komma att summeras inom en gräns som är beräknad för enbart icke skattepliktig inkomst.

En fråga av stor betydelse i detta sammanhang är, om avgångsvederlag och permitteringsersättning, varom parterna på arbetsmarknaden eventu- ellt kan komma att träffa överenskommelse, skall betraktas såsom här av- sett understöd i samband med arbetslöshet. På nuvarande stadium är det dock inte möjligt att närmare överblicka innebörden av ifrågavarande er- sättningar.

Ersättning vid säsongarbetslöshet

Gällande bestämmelser m. m. ,

Inom stora delar av det svenska näringslivet förekommer variationer i sys- selsättningen mellan sommar och vinter, huvudsakligen beroende på klima- tiska förhållanden men i viss mån även på andra faktorer. Säsongarbets- löshetens utbredning inom olika yrkesområden framgår av att ej mindre än 17 arbetslöshetskassor i sina stadgar infört bestämmelser, genom vilka rätten till ersättning inskränks under perioder, då mer eller mindre regel- bundet återkommande arbetslöshet uppstår. I åtskilliga fall har så skett efter anmodan av tillsynsmyndigheten. Denna har nämligen enligt 34 & arbetslöshetskasseförordningen möjlighet att, om den så finner erforderligt, föreskriva en dylik begränsning i ersättningsrätten. I vissa kassor gäller säsongbegränsningsbestämmelserna inte medlemmarna i alla klasser. Det antal medlemmar som omfattas av sådana bestämmelser uppgår till ca 225 000, varav 150 000 enbart i byggnadsarbetarnas kassa. Av övriga kassor med säsongrestriktioner kan nämnas skogsarbetarnas, lantarbetarnas, må- larnas, sjöfolkets och vägarbetarnas ävensom musikernas och teateranställ- das kassor.

En omständighet som åberopats som- skäl för införande av säsongbe- gränsningsbestämmelser bl.a. i förarbetena till 1934 års arbetslöshetskasse- förordning var, att lönerna inom säsongyrkena skulle vara förhållandevis högre än inom andra yrken, varför medlemmarna inom den förstnämnda gruppen ansågs böra kunna försörja sig med egna medel under säsong— arbetslösheten. Ett annat motiv för dessa restriktioner var försäkringsmäs— sigt. Eftersom försäkringsobjektet, d. v. s. arbetet, var begränsat till viss del av året, ansågs ersättning ej böra utgå i samma utsträckning som då arbete regelmässigt utförs under hela året. Ett annat viktigt motiv torde ha varit. att avgifterna för medlemmarna i berörda kassor (klasser) skulle bli alltför höga, om ersättning skulle utgå utan inskränkningar under arbetslöshets- säsongen.

Genom den förutnämnda 34 5 arbetslöshetskassaförordningen anvisas tillsynsmyndigheten tre alternativ vid förordnande om begränsning av er- sättningsrätten. Sålunda må därvid stadgas,

a) att karenstiden och ramtiden skall förlängas,

b) att daghjälp ej skall utges för viss tid av året eller

e) att den tid för vilken daghjälp längst må utgå under försäkringsåret skall uppdelas i två perioder, av vilka den ena skall omfatta tid under vil— ken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Av dessa tre alternativ är ej numera det enda som tillämpas. I flertalet kassor utgår sålunda ersättning för ett maximerat antal dagar under en viss period, begränsningstiden, t. ex. för högst 48 dagar under tiden den 1 december—den 31 mars. Antalet ersättningsdagar under begränsningstiden varierar i några kassor, beroende på i vilken utsträckning medlemmarna i vederbörande kassa eller klass kollektivt eller vederbörande medlem indivi— duellt arbetat och erlagt avgifter under motsvarande tid de två närmast föregående åren. Härutöver finns en helt annan typ av säsongbegränsnings- bestämmelser. Dessa innehåller inte föreskrifter om vare sig begränsnings- tid eller maximerat antal ersättningsdagar. Förutsättning för ersättning i dessa fall är, att medlemmen under något av de två närmast föregående åren arbetat i viss omfattning under den månad som motsvarar den i vilken den ifrågasatta ersättningsdagen ingår. Bestämmelser av denna art tilläm- pas inom fyra kassor, inom vilkas verksamhetsområden arbetssäsongen ej är enhetlig. '

I åtskilliga kassor gäller, att medlem undantas från säsongrestriktioner under den aktuella begränsningsperioden, om han under motsvarande tid de närmast föregående åren genom sin avgiftsbetalning visar sig ha arbetat i viss, relativt stor utsträckning. "Han anses då inte vara att hänföra till kategorin säsongarbetare.

Säsongarbetulösheten Ännu under högkonjunktur-en i slutet av 1930-talet kännetecknades den svenska arbetsmarknaden av mycket kraftiga svängningar i sysselsätt-

ningen mellan sommar och vinter. Utvecklingen tenderade emellertid redan då mot en utjämning. För år 1945 noterades en dittills rekordartad liten spännvidd mellan arbetslöshetsmaximum och arbetslöshetsminimum, 2,5 procent, och denna har därefter med något undantag hållit sig inom nämn- da års gränser. År 1960 utgjorde den 1,5 procent.

Säsongarbetslöshetens omfattning och utveckling framgår av nedanståen- de tabell. Uppgifterna bygger för åren 1937—1957 på den inom Landsorga- nisationen förda s.k. fackförbundsstatistiken, som upphörde sistnämnda år, och för åren 1956—1960 på arbetsmarknadsstyrelsens statistik rörande medlemmarna i arbetslöshetskassorna. En jämförelse beträffande åren 1956 och 1957 visar, att arbetsmarknadsstyrelsens statistik ger lägre värden än fackförbundsstatistiken. Detta sammanhänger huvudsakligen med att den förra endast omfattar sådana kassamedlemmar som en viss dag i månaden är anmälda arbetslösa hos arbetsförmedlingen, medan den sistnämnda sta- tistiken upptog såsom arbetslösa även medlemmar, som ej var reellt arbets- sökande eller arbetslösa i arbetslöshetsförsäkringens mening.

Såsom säsongarbetslöshet brukar anges skillnaden mellan arbetslöshetens årsmedeltal och lägsta arbetslösheten för året. Vid fastställandet av värdena i nedanstående tabell ävensom av motsvarande — längre fram redovisade _— uppgifter rörande säsongarbetslösheten inorn byggnadsverksamheten och skogsbruket har dock i stället för de lägsta arbetslöshetssiffrorna för året genomgående använts uppgifterna för angusti månad.

Tab. 22. Säsongarbetslösheten 1937—1960

(Skillnaden mellan arbetslöshetens årsmedeltal och arbetslösheten under augusti i % av antalet med- lemmar i fackförbunden resp. de erkända arbetslöshetskassorna)

1937 4,6 1945 1,4 1953 1,3 1938 3,7 1946 1,1 1954 1,1 1939 4,2 1947 1,2 1955 1,1 1940 2,7 1948 1,1 1956 1,4 0,8 1941 3,8 1949 1,1 1957 1,3 1,0 1942 3,5 1950 0,9 1958 1,2 1943 2,1 1951 0,6 1959 1,2 1944 2 1 1952 1,0 1960 0,6

Av tabellen framgår, att säsongarbetslösheten i stort sett befunnit sig i sjunkande fram till år 1952. År 1951 noterades det lägsta procenttalet, 0,6 procent av antalet medlemmar i fackförbunden. Säsongarbetslösheten kan dock sägas ha hållit sig på en relativt jämn nivå under hela efterkrigs- tiden. Värdet för år 1960, 0,6 procent, innebar en säsongarbetslöshet som omfattade grovt räknat 8000 årsarbetare, vilket motsvarade ungefär 40 procent av den totala arbetslösheten bland kassamedlemmarna nämnda år.

Härnedan lämnas några uppgifter om säsongarbetslösheten i de två ar- betslöshetskassor,.bland vilkas medlemmar den mest omfattande säsong-

arbetslösheten förekommer, nämligen byggnadsarbetarnas och skogsarbe- tarnas kassor.

Svängningarna i sysselsättningen mellan sommar och Vinter inom bygg- nadsverksamheten är numera väsentligt mindre jämfört med förhållandena under 1930—talet, d. v. 5. vid tiden för arbetslöshetsförsäkringens tillkomst. Grunden till denna utveckling torde främst ha varit de successivt ökade anspråken på produktionsresurserna över huvud taget och den knapphet på arbetskraft som till följd därav kommit att råda under vissa perioder. Till säsongutjämningen har också bidragit rationellare byggnadsmetoder och andra tekniska framsteg, varigenom tidigare förekommande hinder för vinterbyggande kunnat minskas eller helt undanröjas.

Beträffande medlemmarna i byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa var spännvidden mellan den högsta och den lägsta arbetslösheten ca 9 procent år 1957, 11 procent år 1958, 10 procent år 1959 och 8 procent år 1960. Säsongarbetslösheten var under samma år: 4,8, 5,5, 3,5 resp. 3,0 procent. Det sistnämnda värdet motsvarade i runt tal 4 500 årsarbetare, vilket kan jämföras med den totala säsongarbetslösheten om 8 000 årsarbetare år 1960.

Även inom skogsbruket har säsongvariationerna minskat efter hand. Här— till har bl.a. medverkat nya arbetsmetoder och en utbyggnad av skogsväg- nätet, som har medfört en viss förskjutning av avverkningarna från vinter till' sommar. Skillnaderna mellan den högsta och den lägsta arbetslösheten bland medlemmarna i skogsarbetarnas arbetslöshetskassa var 8 procent år 1957, 10 procent år 1958, 7 procent år 1959 och 6 procent år 1960. Motsva- rande år uppgick säsongarbetslösheten till 2,8, 3,6, 2,5 resp. 2,1 procent. Värdet för år 1960 betydde ca 700 årsarbetare.

Utredningen

Vid fastställande av bestämmelser om ersättning vid säsongarbetslöshet har man att i första hand mot varandra väga å ena sidan de säsongarbets- lösa medlemmarnas intresse av att i största möjliga utsträckning få ersätt- ning under säsongarbetslösheten, å andra sidan vederbörande kassas resur- ser för att tillgodose detta behov eller m.a.o. medlemmarnas förmåga att bära härför erforderliga avgifter liksom även statens villighet att genom statsbidrag möjliggöra ökade utbetalningar av ersättning. 1951 års utred— ning om arbetslöshetsförsäkringen ansåg, att säsongrestriktionerna —— så— som de då tillämpades — innebar en godtagbar avvägning av de intressen som därvid gjorde sig gällande, en uppfattning, i vilken departementschefen instämde i propositionen till den nu gällande arbetslöshetskasseförord- ningen.

Ett viktigt skäl för säsongrestriktionernas införande har som förut nämnts varit, att medlemmarna inte skulle kunna bära de avgifter som i annat fall skulle krävas. För att utröna, om detta motiv fortfarande äger giltighet, har vi låtit göra en undersökning i byggnadsarbetarnas och skogs-

arbetarnas arbetslöshetskassor. Syftet med undersökningen har varit att söka få en uppfattning om vilka ekonomiska konsekvenser som skulle upp- stå, om säsongbegränsningsbestämmelserna slopades i dessa kassor.

Undersökningen i byggnadsarbetarnas kassa, som grundar sig på arbets- löshetsförhållandena under försäkringsåret 1961/62, visar, att ett upphä- vande av restriktionerna skulle medföra en ökning av utbetalningarna från kassan med mindre än en dag (0,8) per medlem och år. Detta skulle för hela kassan motsvara ca 125 000 ersättningsdagar. Kostnaderna härför be- räknas med nuvarande ersättningsbelopp till 2,9 mkr, varav 1,9 mkr skulle täckas av statsmedel, medan återstående 1,0 mkr skulle falla på kassan. Den till följd härav uppkommande höjningen av medlemsavgifterna skulle upp- gå till 6 ä 7 kr per medlem och år eller ca 0: 60 kr per månad. Avgifterna i de två klasserna i byggnadsarbetarnas kassa uppgår till 8: 50 kr resp. 12 kr per månad.

Enligt undersökningen i skogsarbetarnas kassa, som likaledes avser för- säkringsåret 1961/62, skulle ett slopande av säsongrestriktionerna innebära, att även i denna kassa utbetalningarna ökades med mindre än en dag (0,7) per medlem och år, vilket totalt motsvarar omkring 22 000 ersättningsdagar. Kostnaderna beräknas uppgå till ca 450 000 kr. Detta belopp skulle fördelas med 315 000 kr på staten och 135 000 kr på kassan. Höjningen av medlems- avgifterna skulle komma att stanna vid ca 0: 55 kr per månad. I skogsarbe- tarnas kassa uppgår avgiften till 8 kr per månad.

Beträffande kassor, vilkas medlemmar har en motsvarande säsongarbets- löshetsrisk, torde man kunna utgå från ungefär samma ökning av antalet ersättningsdagar som i de nu nämnda. Om man således räknar med att en ersättningsdag per medlem och år tillkommer, stiger dagantalet per år i dessa kassor med ca 40 000. För övriga kassor, i vilka säsongarbetslösheten berör endast smärre grupper, torde man få räkna med betydligt lägre tal. Ökningen av antalet ersättningsdagar i dessa kassor torde kunna uppskattas till sammanlagt högst 15 000. Totalt skulle således ett slopande av säsong- restriktionerna medföra, att säsongkassorna skulle få betala ersättning för ca 200 000 dagar mer än under nuvarande förhållanden. Om man räknar med en säkerhetsmarginal om 20 procent, skulle antalet tillkommande er- sättningsdagar utgöra 240 000, vilket motsvarar en total kostnad av 5,3 mkr med nuvarande ersättningsbelopp och 7,2 mkr vid en genomsnittsersättning av 30 kr per dag. Till täckande av dessa kostnader torde 3,2 resp. 4,0 mkr utgå i statsbidrag. Att kostnaderna stannar vid de angivna beloppen sam- manhänger med att säsongarbetslösheten minskat under senare år. Detta har gjort det möjligt att höja antalet ersättningsdagar under begränsnings- tiden, vilket delvis skett till följd av den automatik som i vissa kassor råder för bestämmande av antalet nu ifrågavarande ersättningsdagar.

Resultatet av den företagna undersökningen visar, att den avvägning mellan berörda intressen som ligger till grund för säsongbegränsningsbe-

stämmelserna inte längre kan anses vara avpassade med hänsyn till nuva— rande förhållanden. I ett arbetsmarknadsläge som det under försäkringsåret 1961/62, vilket torde kunna betecknas som ett normalår, synes ett upphä- vande av säsongrestriktionerna inte ge anledning till betänkligheter från kostnadssynpunkt. Det torde vidare kunna förutsättas, att — med den ar- betsmarknadspolitik som bedrivs och de åtgärder i övrigt som på olika om— råden vidtas för att söka minska säsongvariationerna — säsongarbetslös- heten i framtiden i varje fall inte nämnvärt kommer att överstiga den un- der efterkrigstiden genomsnittliga nivån. Vi är dock väl medvetna om att ett borttagande av restriktionerna kan få ekonomiska konsekvenser för en enskild kassa. Vidare kan behov av säsongbegränsningsbestämmelser före- ligga beträffande smärre grupper av medlemmar i en kassa. Vårt förslag i frågan avser därför inte ett generellt förbud mot säsongrestriktioner. Enligt vår mening bör en reform gå ut på att kassorna ges möjlighet att efter eget bedömande bibehålla eller upphäva säsongbegränsningsbestämmelserna. Tillsynsmyndighetens befogenhet att föreskriva säsongbegränsningar bör dock kvarstå. Ingripande från tillsynsmyndighetens sida synes böra ske en- dast i fall, då försäkringen i nu ifrågavarande sammanhang utnyttjas på ett icke önskvärt sätt eller om det skulle vara påkallat av ekonomiska skäl.

Med den kännedom utredningen äger om kassornas inställning i denna fråga finns anledning räkna med att säsongkassorna med vissa undantag kommer att utnyttja möjligheten att slopa säsongbegränsningsbestämmel- serna. Undantagen torde komma att främst utgöras av kassor, vilka infört dylika bestämmelser, inte på grund av att säsongarbetslösheten har någon större utbredning inom vederbörande yrkesområden utan för att söka för- hindra, att medlemmar, som mera regelmässigt har förvärvsarbete endast i mindre omfattning under året och vilkas arbetsutbud i realiteten är begrän- sat till viss tid, utnyttjar försäkringen under den återstående delen av året under hänvisning till att de är lokalt bundna och att arbete ej finns att tillgå på hemorten.

Det må slutligen anmärkas, att ett slopande av säsongrestriktionerna be— tyder en administrativ lättnad för vederbörande kassa.

Det nu framlagda förslaget föranleder i och för sig inte någon ändring av 34 & arbetslöshetskasseförordningen, då här närmast är fråga om tillämp- ning av gällande bestämmelser.

KAPITEL 5

Vissa villkor för ersättning

Ersättning i samband med kortare arbetstid

2- och 4-timmarsreglerna På förslag av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen intogs i 1956 års arbetslöshetskasseförordning 29 5 2 mom. en bestämmelse, enligt vilken hel daghjälp jämte familjetillägg får utges till medlem för dag, då han utfört avlönat arbete i högst 2 timmar eller, då fråga är om bisyssla, i högst 3 timmar men i övrigt är arbetslös. Frågan om ersättning i samband med bisyssla behandlas längre fram i detta avsnitt. Införandet i förord— ningen av ifrågavarande bestämmelse innebar en kodifiering av en redan tidigare tillämpad praxis, som grundade sig på tillämpningsföreskrifter ut- färdade av tillsynsmyndigheten. Härutöver intogs i förordningen en kom- pletterande regel av innebörd, att den som tar arbete för längre tid än 2 timmar men för högst 4 timmar, skall med tillsynsmyndighetens medgi- vande kunna erhålla halv ersättning. En förutsättning härför är dock, att medlemmen haft heldagsarbete före arbetslöshetens inträdande och söker sådant arbete. Enligt förarbetena bör här avsett medgivande lämnas endast då tillräckliga garantier mot missbruk finns.

Bestämmelsen om halv ersättning för dag då arbete utförts mellan 2 och 4 timmar har intagits i stadgarna för 19 kassor, varav sju har begränsat bestämmelserna till att gälla endast vid arbete utanför kassans verksam— hetsområde, detta för att förhindra missbruk. Tillämpningen har hittills varit mycket restriktiv, och halv ersättning har i regel utgetts endast i samband med tillfälligt arbete om en eller ett par dagar. En viss upp- mjukning av denna praxis torde emellertid vara befogad för att ernå en smidigare anpassning av arbetslöshetsförsäkringen till de skiftande arbets- tidsförhållandena på arbetsmarknaden. Om en normalt heltidsarbetande medlem som är arbetslös erhåller ett arbete, vilket endast omfattar hälften av ordinarie arbetstid, bör enligt vår mening halv ersättning kunna utgå från arbetslöshetsförsäkringen, även om arbetet skulle avse längre tid än en enstaka dag och kanske pågå under några veckor. Det kan exempelvis vara fråga om ett tillfälligt vikariat i ett arbete med kortare arbetstid. Det är dock angeläget att klart fastslå, att denna ersättning från

arbetslöshetskassan ej får ta formen av något slag av löneutfyllnad och ej heller bör få någon mera permanent karaktär. För att erhålla garantier häremot bör tillsynsmyndighetens medgivande inhämtas i de särskilda fall då halv ersättning skall utbetalas i samband med arbeten, som överstiger en eller två dagar. Vi förutsätter, att kassorna mera allmänt i stadgarna intar en bestämmelse som möjliggör utbetalning av halv ersättning vid arbete 2—4 timmar om dagen.

De här angivna »timreglerna» är relativt schematiska och synes oss där- för böra kompletteras med en »omräkningsregel», genom vilken kortare arbetstid kan omräknas i hela arbetsdagar. På så sätt möjliggörs en mera exakt anpassning av ersättningen till förhållandena i det enskilda fallet. En dylik regel diskuterades av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkring— en men avvisades närmast av administrativa skäl. Vi anser det av samma skäl ej lämpligt att göra tillämpningen av en sådan omräkningsregel mera generell. De normala fallen bör i allmänhet tillfredsställande kunna regleras med de ovan angivna bestämmelserna. Emellertid kan det i vissa fall —— t. ex. då 2 a 3 timmars arbete utförs mera regelbundet under en längre tid _ vara önskvärt att ha tillgång till en kompletterande omräkningsregel, vars tillämpning tillsynsmyndigheten skall ha möjlighet att medge, då så anses lämpligt.

Här skall nämnas några fall i det praktiska livet, i vilka en omräknings- regel lämpligen bör komma till användning. En arbetslös kassamedlem erbjuds ett vikariat som tidningsbud 3 timmar om dagen. Om han antar erbjudandet, förlorar han med nuvarande bestämmelser sin ersättning från arbetslöshetskassan, ifall dess stadgar saknar föreskrift om halv er- sättning vid arbete 2—4 timmar. Detsamma gäller, om denna föreskrift finns, men ifrågavarande vikariat avser en längre tid. Därest arbetet ej överstigit 2 timmar per dag, hade hel ersättning kunnat utgå, även om det inte varit fråga om ett kortvarigt arbete. Dock torde 2-timmarsregeln knappast ha varit avsedd för arbete 2 timmar per dag under någon längre tid. Såsom andra exempel kan nämnas mjölkkörning vissa timmar under några dagar i veckan, några timmars bokföring om dagen på ett mindre kontor eller kägelresning i en bowlinghall. Det är inte rimligt, att dager- sättningen skall gå helt förlorad, om den arbetslöse tar sådana arbeten. I dessa och liknande fall löses inte ersättningsfrågan alltid på ett tillfreds- ställande sätt genom bestämmelsen om halv ersättning. Detta gäller i än högre grad beträffande arbeten med mera oregelbunden arbetstid.

Innebörden av omräkningsregeln är, som ovan antytts, att arbetstider om i genomsnitt högst 4 timmar per dag omräknas per vecka till ett antal hela dagar, för vilka ersättning ej kan utgå. Det torde kunna överlåtas på tillsynsmyndigheten att närmare utforma och i tillämpningsföreskrifter ange de regler, efter vilka omräkning bör ske.

En annan fråga av viss principiell betydelse i detta sammanhang utgör spörsmålet om bisysslas inverkan på ersättningsrätten. Enligt nuvarande bestämmelser påverkar bisyssla ej ersättningsrätten, om tiden för den- samma inte överskrider 3 timmar per dag. I annat fall kan ersättning likväl utgå, under förutsättning att medlemmen i bisysselsättningen inte förtjänar mer än han skulle ha gjort vid 3 timmars arbete inom det ordi— narie yrket.

Principiellt bör arbetslöshetsförsäkringen vara en försäkring mot in— komstbortfall i medlemmens huvudsysselsättning. Vad han till äventyrs kan förtjäna utanför denna synes i allmänhet ej böra påverka ersättnings- rätten. En medlem med en inkomst av exempelvis 50 kr per dag i sitt ordi- narie arbete och 20 kr per dag i en bisyssla har en ekonomisk standard som bygger på en dagsinkomst av 70 kr per dag. Det kan ej vara rimligt, att han vid arbetslöshet i sitt huvudyrke skall förlora en ersättning från ar- betslöshetskassan uppgående till kanske 25 kr, som dessutom är skattefri, emedan han har en skattepliktig extrainkomst på 20 kr av bisyssla, som kräver mer än 3 timmars arbete. Vi föreslår därför att den nuvarande be- stämmelsen, enligt vilken ersättningsrätt föreligger endast om arbete i bi— sysselsättningen pågått i högst 3 timmar, skall utgå ur förordningen. Rätten till ersättning i arbetslöshetsförsäkringen bör således i princip göras obe- roende av innehavet av bisyssla och dennas omfattning.

Vid tillämpningen av nu nämnda bestämmelse bör dock som hittills gälla, att bisysslan inte får utgöra hinder för den försäkrade att uppträda som arbetssökande. Vidare måste medlem för att ett arbete skall betraktas såsom bisyssla ha haft detta samtidigt med en huvudsyssla före arbetslös— hetens inträde. Arbete som erhålles under en arbetslöshetsperiod skall så- ledes påverka ersättningsrätten enligt 2- och 4-timmarsreglerna samt den omräkningsregel som ovan föreslagits, såvida det inte klart kan visas att arbetet, t. ex. fastighetsskötsel, är avsett att fortsätta även då den försäk- rade återinträtt i arbete (huvudsyssla) i full omfattning.

Rätten till ersättning för helgdag och avtalsenlig fridag

Gällande bestämmelser m.m. Enligt 325 första stycket 2) och 3) ar- betslöshetskasseförordningen må daghjälp inte utges för »annan helgdag, med mindre medlemmen är arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag» och ej heller för »avtalsenlig fridag, såvida icke tillsynsmyndig- heten medgivit, att dylik fridag likställes med sådan helgdag» som ovan angetts, d.v.s. annan helgdag än söndag. Med avtalsenlig fridag avses i detta sammanhang närmast vissa helgdagsaftnar.

Beträffande de på grund av arbetstidsförkortningen uppkomna avtals- enliga fridagarna har arbetsmarknadsstyrelsen i sin förutnämnda skrivelse

till Kungl. Maj:t föreslagit en ny punkt i 32 5, vilken skulle innehålla be- stämmelser om generell indragning av rätten till kassaersättning för dag som är arbetsledig jämlikt centralt eller lokalt avtal, ingånget med stöd av lagstiftningen om arbetstidens begränsning eller enligt annan överens- kommelse om arbetstidens förläggning.

De s.k. helgdagsreglerna har fått en något olika utformning i arbetslös- hetskassorna. I några kassor förekommer ett generellt förbud mot att räkna karens eller utge ersättning för sådana dagar. I andra har gjorts särskilda inskränkningar beträffande vissa angivna helgdagar. Motiveringen härtill har varit, att det i samband med helgerna förekommit stora utbetalningar av ersättning från kassorna. Detta gäller framför allt jul- och nyårshelgerna men i viss mån även påskhelgen. Ibland har det varit fråga om mer eller mindre arrangerad arbetslöshet under en eller annan dag närmast före eller efter helgen, varigenom ersättningsrätt »utlösts» även för helgdagarna. Berörda medlemmar har härigenom kommit i bättre ställning än de som hela tiden stått kvar i arbete.

Utredningen. Principiellt bör ersättning ej utgå för helgdagar och avtals- enliga fridagar. De nuvarande möjligheterna att erhålla ersättning för dylika dagar innebär ett avsteg från den s.k. inkomstbortfallsprincipen, vilken ligger till grund för arbetslöshetsförsäkringen. För nämnda dagar föreligger nämligen i allmänhet inte något inkomstbortfall.

Vad först beträffar de avtalsenliga fridagar som uppkommit i samband med arbetstidens förkortning skall ersättning över huvud taget inte utgå för sådana dagar, eftersom arbetslöshet då inte kan förekomma. Ledigheten under dessa dagar är för övrigt närmast att betrakta som »frivillig». De bör därför inte anges i 32 å arbetslöshetskasseförordningen.

När det gäller att avgöra frågan, om en dag skall betraktas som avtals- enlig fridag, torde praktiska svårigheter uppstå. Bedömningen härav synes böra anknytas till om medlem under sin arbetslöshet är bunden av ett an- ställningsavtal eller vid en arbetsplats. Att närmare fastställa de riktlinjer, enligt vilka denna fråga skall lösas, synes oss lämpligen böra överlåtas på tillsynsmyndigheten. Härigenom underlättas ändringar av praxis, om be- hov därav skulle uppstå, sedan erfarenhet vunnits på detta område.

I fråga om helgdagar och storhelgdagsaftnar vill vi till en början uttala, att dessa dagar i försäkringshänseende bör vara jämställda och behandlas lika. Som ovan nämnts bör enligt vår mening ersättning principiellt ej utgå för sådana dagar. Denna princip gäller även i den nuvarande försäkringen, ehuru med det väsentliga undantaget, att ersättning utgår, om medlemmen varit arbetslös närmast föregående eller efterföljande vardag. På grund av den uppmjukning av gällande karensregler genom övergång till s.k. en- gångskarens, som föreslås i kap. 7, kommer i viss mån möjligheterna till uttagande av ersättning i samband med helger att öka, i det att flera med-

lemmar än nu kommer att ha karensen fullgjord vid dessa tillfällen. Med hänsyn härtill synes en skärpning av ifrågavarande bestämmelse böra ske, såtillvida att det angivna undantaget slopas. Den inskränkning i ersättnings- rätten som härigenom uppstår kommer ej att få några långtgående verk- ningar i den föreslagna femdagarsförsäkringen. Ersättning kan enligt grundregeln för denna försäkring ej utgå för mer än högst fem dagar i en kalendervecka, varför den sjätte dagen, då helgdagen eller helgdagsaftonen normalt infaller, likväl kommer att vara ersättningsförbjuden.

Vi avser dock inte att föreslå ett generellt förbud mot ersättning för ifrå- gavarande dagar. Enligt förslaget till huvudregel i 32 5 2) arbetslöshets— kasseförordningen skall ersättning inte få utges för helgdag samt påskaf- ton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton. Det finns emel— lertid fall, då utgivandet av ersättning för dessa dagar kan vara skäligt, t. ex. till långvarigt arbetslösa medlemmar och då på grund av arbetslöshet omedelbart före eller efter helgdag eller helgdagsafton inkomstbortfall upp- kommit genom utebliven helgdagslön eller liknande. För att tillgodose de behov som kan uppkomma i dylika fall föreslår vi, att tillsynsmyndigheten får möjlighet att medge undantag från den angivna huvudregeln.

Tillgodoräknande i avgiftsvillkoren av tid för havandeskap, m.m. Gällande bestämmelser. Enligt 23 5 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen får ersättning första gången under varje försäkringsår utgå endast under förutsättning att medlemmen för minst 20 veckor (fem månader) under en period av tolv månader närmast före arbetslöshetens inträdande erlagt av- gift, varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller värn- pliktstjänstgöring eller uppburit tilläggspenning enligt lagen om moder— skapshjälp. (Förordningen har ännu ej ändrats med anledning av införan— det av lagen om allmän försäkring.)

Bestämmelsen om att vid prövningen av detta s.k. tidsbestämda avgifts— villkor få tillgodoräkna på grund av barnsbörd avgiftsbefriad tid såsom ar— betad tid infördes i 1956 års arbetslöshetskasseförordning på förslag av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsåkringen. Denna tid hade tidigare upp'till sex veckor före och sex veckor efter barnsbörden varit s.k. över- hoppningsbar tid vid fastställande av den period om tolv månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skulle ha erlagts.

Avsikten med rätten att tillgodoräkna bl.a. tid som varit avgiftsbefriad på grund av barnsbörd var att begränsa prövningstiden för det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Med hänsyn till att en obegränsad tillgodoräknanderätt skulle medföra vissa administrativa svårigheter, bl.a. från kontrollsyn— punkt, samt med tanke på utformningen av karensreglerna föreslogs emel— lertid i fråga om barnsbörd, att endast tid, för vilken medlemmen uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp skulle jämställas med arbetad tid.

Motsvarande tillgodoräknanderätt beträffande barnsbördstid har ej med- getts vid prövningen av avgiftsvillkoret enligt 23 & 1 mom. arbetslöshets- kasseförordningen, det s.k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Detta vill- kor innebär, att medlem, innan ersättning från arbetslöshetskassa kan utgå, skall till kassan ha erlagt antingen minst 52 veckoavgifter (tolv månads— avgifter) eller minst tolv veckoavgifter (tre månadsavgifter) samt därefter på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värnpliktig varit be- friad från avgiftsplikt under så lång tid att densamma jämte den tid för vilken avgifter erlagts, motsvarar minst 52 veckor (tolv månader).

I proposition nr 1956: 144 (s. 76) yttrade departementschefen i denna fråga, att man med hänsyn till ändamålet med avgiftsvillkoret inte borde gå utöver vad som föreslagits av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäk— ringen, när det gällde att tillgodoräkna annan tid än sådan för vilken avgift erlagts. Han anförde vidare: »Jag kan därför inte biträda det i ett remiss— yttrande väckta förslaget, att även barnbördstid skall få tillgodoräknas. Detta skulle för övrigt komplicera bestämmelserna rörande det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, enär man väl i så fall finge å ena sidan föreskriva att kvin- nan tillhört försäkringen i minst tio månader och å andra sidan begränsa den tillgodoräkningsbara barnbördstiden till de dagar, för vilka tilläggs- penning uppburits enligt lagen om moderskapshjålp.»

Utredningen. Några vägande motiv för att bedöma den tid för vilken medlem erhåller avgiftsbefrielse på grund av barnsbörd olika i de båda avgiftsvillkoren synes oss ej föreligga. För dem som handhar försäkringen uppkommer däremot genom denna olikhet i bedömningen praktiska olä— genheter. Vi föreslår därför, att för barnsbörd avgiftsbefriad tid bör få till- godoräknas medlem även i det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret under samma förutsättning som gäller för tid som är avgiftsbefriad på grund av yrkesutbildning eller värnplikt, d. v. 5. att medlemmen skall ha erlagt minst tolv veckoavgifter (tre månadsavgifter) före avgiftsbefrielse på grund av barnsbörd. Vidare bör stadgas samma begränsning som för närvarande gäller i fråga om tillgodoräknandet i det tidsbestämda avgiftsvillkoret, näm- ligen att det skall avse endast sådan tid för vilken medlemmen med anled- ning av barnsbörd uppburit tilläggssjukpenning enligt 3 kap. 13 5 lagen om allmän försäkring. Sådan sjukpenning utgår tidigast fr.o.m. den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast fr.o.m. förlossningsdagen, så länge kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete, dock för högst 180 dagar.

Antalet fall, då ersättningsrätt kommer att förvärvas genom denna upp- mjukning av bestämmelserna, torde bli ytterligt få och kommer ej att få någon nämnvärd betydelse för arbetslöshetskassornas ekonomi.

Vi har funnit det lämpligt att i detta sammanhang uppta till behandling en annan fråga som har anknytning till frågan om rätt till sjukpenning

med anledning av barnsbörd. För den sjukförsäkrade föreligger som ovan nämnts en viss valfrihet beträffande tidpunkten från och med vilken sjuk- penning av nämnda anledning kan börja uttas. På grund härav förekom- mer det inte sällan att de som är arbetslöshetsförsäkrade skjuter denna tidpunkt så långt fram i tiden som möjligt för att erhålla ersättning från de båda försäkringarna under längsta möjliga sammanlagda tid. Härige— nom kommer försäkringsersättning från arbetslöshetskassorna att utgå under en tid, då ifrågavarande medlemmar i allmänhet måste ha en ytterst begränsad, ofta obefintlig arbetsförmåga. Arbetslöshetskasseförordningen föreskriver i 32 5 4), att daghjälp inte må utges för dag, då medlem äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp. Denna bestämmelse har emellertid i enlighet med vissa uttalanden i förarbetena till förord- ningen ansetts böra tolkas så, att medlemmen själv har rätt att välja, om hon under tiden närmast före nedkomsten skall utta ersättning från arbets— löshets- eller sjukförsäkringen. Vi anser, att ersättning från sj ukförsäkring- en bör utgå under den tid före nedkomsten som lagen om allmän försäkring medger och avser. Ersättning från arbetslöshetsförsäkringen bör därför ej kunna utgå för tid, då medlem haft möjlighet att erhålla sj ukpenning med anledning av barnsbörd, även om denna möjlighet ej utnyttjats. Medlem som inte är berättigad till sjukpenning på grund av havandeskap bör där- emot äga rätt till ersättning från arbetslöshetskassa i den mån villkoren för rätt till sådan ersättning är uppfyllda.

KA P I T E L 6 Ersättningsrätten för pensionärer

Å lders pensionärer

Gällande bestämmelser

Folk-pensionärer. Frågan om pensionärernas ställning i arbetslöshetsför- säkringen har tidigare i korthet behandlats i kap. 2 om arbetslöshetsför- säkringens omfattning. Inom försäkringen har redan från början tilläm— pats den grundprincipen att ålderspensionen, oavsett om det gäller folk- pension eller tjänstepension, inte skall påverka rätten att tillhöra arbets- löshetsförsäkringen eller att få ersättning från densamma. Ett avsteg från denna princip gjordes dock i 1956 års förordning om statsbidrag. Enligt 7 5 denna förordning utgår i fråga om medlem, som vid ingången av ett för- säkringsår fyllt 67 år, statsbidrag för högst 78 ersättningsdagar under för- säkringsåret mot normalt 156 dagar.

I flertalet kassor har ersättningsrätten för den som erhållit ålderspen- sion från folkpensioneringen begränsats till nämnda antal ersättnings- dagar. Det står emellertid kassorna fritt, att intill det för kassan normala antalet ersättningsdagar utge ersättning till ifrågavarande medlemmar ut- över de 78 dagarna. Så sker i ett mindre antal kassor.

Möjlighet föreligger för enskilda kassor att utöver den nämnda begräns- ningen till 78 ersättningsdagar införa en ytterligare begränsning av ersätt- ningsrätten för medlem som erhåller ålderspension antingen den erhålles genom folkpensioneringen eller genom tjänstepensionering eller genom bådadera. Vissa kassor har begagnat sig av denna möjlighet.

I motsats till ålderspension har förtidspension —— såsom invalidpensionen numera benämnes — mera indirekt påverkat rätten till ersättning från ar— betslöshetsförsäkringen. Sådan rätt föreligger inte, om den invaliditet som ligger till grund för förtidspensionen är av sådan omfattning att den arbets- löshetsförsäkrade inte kan anses uppfylla det allmänna villkor som arbets— löshetsförsäkringen uppställer för rätten till ersättning, nämligen att den arbetslöse skall vara »arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete» (205 arbetslöshetskasseförordningen). Tidigare förutsatte invalidpension från folkpensioneringen minst % invaliditet. En kassamedlem, som upp- bar sådan pension, kunde inte anses såsom arbetsför i arbetslöshetskasse— förordningens mening, varför rätt till ersättning i arbetslöshetsförsäkringen

ej förelåg i dessa fall. Från och med den 1 januari 1963 gäller genom lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring andra regler beträffande förtids- pension. Dessa regler behandlas närmare längre fram i detta kapitel.

Gällande lagstiftning föreskriver inte några generella åldersgränser för rätten att tillhöra erkänd arbetslöshetskassa. Enskilda kassor har emeller- tid infört särskilda bestämmelser härom. En redogörelse härför har läm- nats i kap. 2 angående försäkringens omfattning. Utöver där angivna ålders- gränser har alla kassor utom en möjlighet att utesluta medlem, för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan synnerlig risk för ar- betslöshet föreligger. Uteslutning ur kassa med stöd av dessa olika villkor- liga bestämmelser förekommer dock endast i undantagsfall.

I fråga om rätten till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa gäller således rent allmänt för pensionärer, att om de uppfyller de allmänna vill- koren beträffande arbete och avgiftsbetalning samt har förmåga och vilja att ta arbete föreligger sådan ersättningsrätt.

Endast tio kassor saknar 78-dagarsbegränsningen för folkpensionärer. En av dessa kassor, fabriksarbetarnas, har dock en begränsning som i och för sig är hårdare än 78-dagarsbegränsningen. Medlem äger nämligen efter den kalendervecka varunder han fyllt 66 är över huvud taget inte uppbära er- sättning för mer än sammanlagt 120 dagar. Vidare skall varje medlem som fyllt 67 år tillhöra daghjälpsklassen med den lägsta daghjälpen. I transport— arbetarnas kassa finns jämsides med 78-dagarsbegränsningen en inskränk- ning, som påminner om fabriksarbetarnas här angivna, i det att medlem fr. o. m. månaden efter den varunder han fyller 67 år kan erhålla ersättning för sammanlagt högst 156 dagar. I övriga kassor med särskilda begräns— ningsbestämmelser för folkpensionärer kan pensionär som uppfyller av- giftsvillkoren och eljest föreskrivna villkor få ersättning för högst 78 da— gar under ett ej begränsat antal försäkringsår.

De kassor som saknar 78-dagarsbegränsningen för folkpensionärer är i allmänhet sådana kassor, för vilka ålderssammansättningen bland med— lemmarna m.m. är sådan att ifrågavarande begränsning saknar större be— tydelse. Detta framgår bl.a. av den ringa omfattningen av utbetalningar som utan statsbidrag gjorts till medlemmar, vilka under tidigare försäk- ringsår fyllt 67 år. Under försäkringsåret 1961/62 utbetalades till sådana medlemmar ersättning för 6929 icke statsbidragsberättigade dagar med tillsammans 105978 kr. Då under samma tid utbetalades ersättning för totalt 4653 901 dagar med 94 878 936 kr utgjorde ifrågavarande utbetal— ning endast 0,1 procent såväl av det totala dagantalet som av ersättnings- beloppet. Huvudparten av dagarna (6 000) kommer på fabriksarbetarnas kassa, för vilken enligt vad som nyss nämnts gäller speciella bestämmelser. Bortser man från denna kassa, återstår sammanlagt endast 900 dagar och 19 000 kr i de övriga kassorna eller 0,02 procent av totala antalet dagar lik- som även av det sammanlagda ersättningsbeloppet.

Tjänstepensionärer. Ej heller för personer, som åtnjuter ålderspension på grund av tjänstepensionering, finns i de förordningar som reglerar de erkända arbetslöshetskassornas verksamhet särskilda bestämmelser som begränsar rätten till medlemskap och ersättning. 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen uttalar i denna fråga endast följande (5. 87): »Starka såväl teoretiska som praktiska skäl talar enligt utredningens me— ning mot varje som helst inskränkning i rätten för dylika personer att till- höra arbetslöshetsförsäkringen.» '

En del kassor har trots detta frivilligt i sina stadgar infört bestämmelser, som utesluter eller begränsar tjänstepensionärernas rätt att erhålla ersätt- ning från kassan. Såsom framgår av det följande varierar dessa bestämmel- ser i de olika kassorna. I en kassa gäller totalt förbud för tjänstepensionä- rer, som uppnått viss ålder, att erhålla ersättning. Däremot påverkas ej rät- ten till inträde och fortsatt medlemskap i arbetslöshetskassa av det förhål— landet i och för sig att medlem uppbär pension.

Olika metoder används för att minska ersättningen till den som på grund av tidigare innehavd tjänst uppbär ålderspension alternativt sådan pension i förening med ålderspension från folkpensioneringen. En metod innebär, att ersättningen från arbetslöshetskassan (daghjälp och familjetillägg) minskas med 1/500 av pensionens årsbelopp. I vissa fall utbetalas ej det kvarstående beloppet, om ersättningen per dag understiger 5 kr, medan av- drag ej görs, om avdraget skulle understiga 3 kr. Fem kassor tillämpar denna metod för begränsning av pensionärernas ersättning från arbetslös- hetsförsäkringen. En kassa minskar högsta antalet ersättningsdagar för varje försäkringsår från 156 till 120 för den som uppbär tjänstepension, förtidspension eller uppskjuten livränta överstigande 2 500 kr om året. I en kassa erhåller medlem, som lämnar sin tjänst med ålderspension eller över— gångstidsersättning från arbetsgivaren, ersättning för sammanlagt högst 120 dagar.

Bestämmelserna i de nu angivna kassorna avser medlemmar med eljest normal ersättningsrätt. I fem kassor finns emellertid daghjälpsklasser omfattande medlemmar med starkt begränsad ersättningsrätt. Dessa klas- ser, som i flertalet fall benämnes »0-klasser», är främst avsedda för stöd- jande medlemmar, d. v. s.. personer med ingen eller mycket ringa arbetslös— hetsrisk, såsom vissa medlemmar med fastare statlig eller kommunal an— ställning. Avgifterna är låga, ca 25 procent av de normala. För medlem- marna i dessa klasser utgör i regel tjänstepension ett hinder för att erhålla ersättning från arbetslöshetskassan.

Av vad ovan anförts framgår, att redan nu tjänstepensionen i vissa fall tillåtits påverka rätten till ersättning. Härav berörs närmast stats- och kom- munalanställda och därmed jämställda med i stort sett välordnade pen- sionsförhållanden. En del kassor, som i och för sig varit intresserade av be— gränsningsbestämmvelser för pensionärer, har ställt sig avvaktande i denna

fråga med hänvisning till de mera generella bestämmelser som i detta hän- seende vore att vänta. Önskvärdheten av likartade bestämmelser i de olika kassorna har därvid utgjort ett återhållande moment.

I detta sammanhang kan nämnas, att man i arbetslöshetskassorna i vissa fall klagat över att medlemmar, som är pensionärer —— ofta personer med låg pensionsålder _ övergått från andra arbetslöshetskassor med särskilda begränsningar för pensionärer. På grund av en överenskommelse om in- träde vid medlems övergång från annan kassa och tillgodoräknanderätt av avgifter i samband därmed, villken överenskommelse samtliga erkända kas- sor anslutit sig till, har pensionärer vid tillfälliga anställningar inom veder- börande kassas verksamhetsområde erhållit inträde i kassan. Härvid har de villkorliga eller ovillkorliga åldersgränserna för inträde i kassan ej kunnat utgöra något hinder. På grund av nämnda överenskommelse, som även om— fattar tillgodoräknanderätt av avgifter, har ersättningsrätt förelegat ome- delbart. Ofta har ifrågavarande medlemmar haft stor arbetslöshetsrisk och uppburit ersättning för relativt lång tid i den nya kassan.

Tidigare behandling av pensionärsfrågan

Den principiella grundinställningen till frågan om pensionärernas rättig- heter i arbetslöshetsförsäkringen har ända från dess tillkomst varit, att pensionen ej skulle påverka rätten till medlemskap och ersättning. Ett un- dantag härifrån utgjorde Socialvårdskommitténs uppfattning sådan den tog sig uttryck i kommitténs förslag till obligatorisk "arbetslöshetsförsäk- ring. Däri föreslogs, att understödsrätten skulle upphöra vid 67 års ålder.

Majoriteten i 1951 års utredning om arbetslösh'etsförsäkringen ansåg, att arbetslöshetskassorna själva borde äga bestämma, huruvida medlemmarna skulle uteslutas ur försäkringen. Motiveringen var bl. a. följande.

Det ansågs ostridigt, att personer som uppnått folkpensionsåldern i stor ut- sträckning var verksamma i yrkesarbete och måste betraktas som fullt arbets- föra. För dessa syntes behovet av arbetslöshetsförsäkring bestå även sedan de nått folkpensionsåldern. Om en sådan person drabbades av arbetslöshet, syntes det rimligt att han kunde få komma i åtnjutande av det skydd mot skador för in- komstbortfall vid arbetslöshet, som erbjödes genom arbetslöshetsförsäkringen. Den omständigheten, att det i enskilda fall kunde vara svårt att bedöma, huruvida en medlem längre var att anse som arbetsför, ansågs inte utgöra tillräckligt skäl för att helt utesluta ifrågavarande grupp från möjligheten att kvarstå i försäkringen. För övrigt skulle den ifrågavarande åldersgränsen inskränka men långt ifrån av- skaffa de praktiska bedömningssvårigheterna, då dessa i betydande utsträckning inträder redan före 67-årså1dern.

Genom det kombinerade arbets- och avgiftsvillkoret avgränsades arbetslöshets- försäkringen till personer, som utfört förvärvsarbete omedelbart före arbetslös- heten i en icke obetydlig utsträckning (i allmänhet 20 veckor under de senaste 52). Ifrågavarande avgiftsvillkor hindrade i stort sett att medlem, som under längre tid på grund av ålder varit borta från förvärvslivet eller som blivit utför— säkrad och i samband därmed lämnat förvärvslivet, på nytt gjorde anspråk på er-

sättning från arbetslöshetskassan utan att han genom längre tids arbete styrkt, att han varit yrkesverksam. Utredningens förslag att sjukdomstid skulle få tillgodo— räknas vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skulle inte gälla sjuk- domstid som infallit efter det medlem fyllt 67 år. Utan denna inskränkning kunde nämligen avgiftsvillkorets avgränsade verkan beträffande åldringarna delvis sät- tas ur funktion.

Även överförsäkringsbestämmelserna ansågs vara av betydelse såsom en be— gränsningsfaktor för de äldre medlemmarnas rätt till ersättning, liksom de all— männa villkoren, att ersättning endast måtte utgå till arbetslös medlem, som var arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete och som dessutom anmält sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen.

. Bland de begränsningar rörande pensionärer som diskuterades märktes en förkortning av ersättningstiden. Utredningen fann emellertid inte heller i detta avseende tillräckliga skäl för sådan begränsning föreligga. Det förut- sattes dock, att den äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem ägnades särskild uppmärksamhet. Meningarna om pensionärernas ställning i försäkringen var emellertid delade. En ledamot hävdade i ett särskilt yttrande, att från arbetslöshets- försäkringen borde uteslutas var och en som förvärvat rätt till ålderspen— sion från folkpensioneringen. Som skäl härför anfördes bl.a. följande.

Det vore naturligt att anse folkpensionen som en grundval för ålderspensionä- rernas försörjning, medan arbetsinkomsten bleve en ur alla synpunkter eftersträ— vansvärd komplettering. Vid arbetslöshet vore deras försörjning tryggad genom folkpensionen, som genom de senare årens reformer inte oväsentligt förbättrats. I första hand vore emellertid en ändring beträffande ålderspensionärernas rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen motiverad av kravet på arbetsförhet. Genom folkpensioneringen hade en viss åldersgräns fixerats, då man räknade med att vederbörande i allmänhet lämnade arbetslivet på grund av att hans arbetsför— måga nedsatts i sådan utsträckning, att han inte längre vore i stånd till eller själv önskade fortsätta sitt förvärvsarbete. I varje fall hade en person över 67 års ålder väsentligt minskade möjligheter att erhålla ny anställning. Möjligheterna att pröva arbetsförheten bleve därför ytterst begränsade, för att inte säga en chimär. Vis- serligen funnes äldre arbetstagare, som bevarade sin arbetsförmåga ännu i hög ålder, men detta vore inte tillräckligt skäl för att generellt medge personer i folk- pensionsåldern rätt till ersättning från försäkringen. Bedömningen om till hög ålder komna personer hade kvar sin arbetsförmåga vore en så vansklig sak, att det inte kunde vara lämpligt att för deras del ha en rätt till ersättning, som vore baserad på prövningar av ett sådant villkor. En viktig princip i svensk socialför- säkring vore vidare, att man skulle undvika en sammanblandning av statsunder- stödda hjälpformer.

Den begränsning av statsbidraget till högst 78 dagar per försäkringsår för folkpensionärer, som genomfördes i 1956 års statsbidragsförordning, grundade sig på ett ävenledes i ett särskilt yttrande framfört förslag inom 1951 års utredning. Begränsningen motiverades bl.a. med att ju längre tid en sådan pensionär vore arbetslös desto större vore sannolikheten för att det inte vore fråga om en tillfällig arbetslöshet utan om hans utträde ur

förvärvslivet. Svårigheten att bedöma arbetsförheten måste också bli allt- mera utpräglad ju längre tid som förflöt sedan den försäkrade haft arbete.

Utredningsmajoritetens förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran av LO, TCO och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. So- cialstyrelsen ansåg, att personer i åldern över 67 år så långt det lät sig göra borde behandlas som andra människor. Någon begränsning av ersättnings- rätten på grund av ålder borde därför inte införas i arbetslöshetskasseför- ordningen. Styrelsen reserverade sig dock för att frågan kunde komma i ett annat läge, därest en lag om allmän pensionsförsäkring infördes.

Det i särskilt yttrande framförda förslaget att utesluta folkpensionärerna ur arbetslöshetskassorna tillstyrktes bl. a. av Svenska arbetsgivarerförening- en, Svenska lantarbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisa— tion. Kompromisslinjen —— 78-dagars ersättning —— förordades av arbets- marknadsstyrelsen. Styrelsens försäkringsdelegation (majoriteten) till- styrkte utredningsmajoritetens förslag men ansåg, att medlem som uppbar folkpension borde från arbetslöshetskassa uppbära ett försäkringsbelopp, som var begränsat med hänsyn till utgående folkpension. Svenska sjuk- kasseförbundet ansåg, att 78-dagarsbegränsningen borde lagfästas.

Pensionsstyrelsen fann det klart, att arbetslöshetsförsäkringen från ren principsynpunkt inte borde omfatta åldringar. Eftersom försäkringen inte var obligatorisk, borde emellertid kassorna ej betas möjligheten att som medlemmar behålla personer som fyllt 67 år. Ersättning skulle få utgå till dessa medlemmar i högst 78 dagar, dock utan något statsbidrag.

Även kommerskollegium och statskontoret förordade, att ersättningsrät- ten för folkpensionärer begränsades på olika sätt.

Departementschefen ansåg, att man inte kunde bortse från att åtskilliga ålderspensionärer fortfarande var fullt arbetsföra och sysselsatta i förvärvs- arbete. För dessa förelåg det liksom för övriga förvärvsarbetande ett fullt legitimt intresse att genom försäkringen gardera sig mot inkomstbortfall på grund av arbetslöshet. Genom försäkringens arbets- och avgiftsvillkor utmönstrades ålderspensionärerna i stor utsträckning automatiskt ur för- säkringen. Departementschefen anförde emellertid även de principiella in- vändningarna mot att ersättning från den statsunderstödda arbetslöshets- försäkringen utgavs utan hänsyn till utgående ålderspension samt de prak- tiska svårigheterna att tillämpa arbetslöshetskasseförordningens regler på äldre kassamedlemmar. Det kunde vidare inte anses tillfredsställande, att i många fall ersättning utgick under maximal ersättningstid till äldre per- soner, som därefter lämnade förvärvsarbetet. Även den ekonomiska belast- ning som dessa medlemmar utgj orde för kassorna framhölls.

Resultatet blev de nu gällande bestämmelserna om högst 78 dagars er- sättning med statsbidrag fr. o. m. försäkringsåret efter det medlem fyllt 67 år. Härigenom nåddes även viss överensstämmelse med allmänna sjukför-

säkringens dåvarande bestämmelser om rätten till sjukpenning för ålders- pensionärer.

Slutligen må nämnas, att 1959 års besparingsutredning föreslog, att åt- gärder borde övervägas för att förhindra, att exempelvis folkpensionärer och andra kategorier, som blir tillgodosedda i annan ordning, komme i åt- njutande av ersättning från försäkringen.

Statistiska uppgifter

Avsaknaden av allmänna begränsningsregler beträffande rätten för dem som uppnått viss ålder eller erhåller pension att tillhöra arbetslöshetskassa och att erhålla ersättning från kassan har medfört, att det i arbetslöshets- kassorna finns relativt många medlemmar i de högre åldrarna.

Från en undersökning, som gjorts är 1960, har hämtats följande siffror beträffande åldern hos de arbetslöshetsförsäkrade, fördelade på olika yrkes- grupper. Siffrorna utgör procenttal av antalet försäkrade i resp. grupp. Ca 36 000 försäkrade var vid denna tid 67 år och däröver.

Tab. 23. Åldern hos äldre arbetslöshetsförsäkrade, fördelade på yrkesgrupper

Byggnads- Industri- .. Övriga arbetslös— .

Ålder arbetare arbetare Tjänsteman hetsförsäkrade Samtliga 60—66 8.4 7.2 4.8 6.1 6.6 67 år och däröver 2.7 3.8 0.5 1.8 2.7 (Arbetsmarknadsstatistik, specialundersökningar 1960 nr 4: Åldersfördelningen bland de erkända arbetslöshetskassornas medlemmar.)

Åldersfördelningen är som synes mycket olika inom skilda yrkesområ- den beroende på dels hur krävande yrkena i olika hänseenden är för sina utövare och dels om näringsområdet tillhör de expansiva eller motsatsen. Möjligheten för industriarbetare att i högre ålder stå kvar i produktionen är större än för exempelvis vissa byggnadsarbetare, vilket förhållande fram- går av ovanstående siffror. På grund av att tjänstemännen haft sin pen— si-onsfråga ordnad i större utsträckning än andra grupper och dessutom har en relativt låg pensionsålder, förekommer endast få tjänstemän i åldern 67 år och däröver i arbetslöshetskassorna.

Arbetslöshetsrisken är helt naturligt större i de högre åldrarna, vilket avspeglar sig i ett relativt större antal arbetslösa i dessa åldersgrupper, sär- skilt i tider med hög sysselsättning. Flertalet av dem som då saknar arbete utgörs av personer, vilka främst på grund av hög ålder men även av andra skäl är handikappade på arbetsmarknaden. Under sämre tider utbreder sig arbetslösheten mera till de lägre åldersskikten, och åldringarnas relativa andel av de arbetslösa blir mindre. Till belysning av detta förhållande läm- nas här några sifferuppgifter.

Antalet arbetslöshetsförsäkrade, som är 60 år eller däröver, utgör för när- varande 9—10 procent av totala antalet medlemmar i arbetslöshetskas- sorna. Vid arbetslöshetsräkningen i maj 1961 tillhörde 28,9 procent av de arbetslösa denna ålderskategori. Vid samma tid ett år tidigare, då arbets- lösheten var något större, uppgick motsvarande procenttal till 27,7.

Som exempel från en enskild kassa kan nämnas, att i industritjäuste— männens kassa under år 1959 19,4 procent av de arbetslösa tillhörde ålders— gruppen 60—66 år och 2,9 procent åldersgruppen 67 år och däröver. Av kassans samtliga medlemmar tillhörde 3,1 procent den förstnämnda ålders- gruppen och endast 0,5 procent den sistnämnda.

Utredningen I den förutnämnda propositionen 1956: 144 förutsattes, att folkpensionä— rernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen skulle upptas till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effektivare pensionssystem bringades till en lösning. De i propositionen förordade reglerna skulle där- för betraktas som ett provisorium. Vi har enligt direktiven att pröva frå— gan om folkpensionärernas ställning. Vi har emellertid ansett oss ej böra begränsa frågan härtill utan tar upp till behandling även frågan om tj änste- pensionärernas ställning i arbetslöshetsförsäkringen. Utöver denna fråga om ålderspensionärerna behandlar vi också frågan om förtidspensionärer— nas ställning i försäkringen.

Utvecklingen går alltmer mot att se de båda pensioneringssystemen, folk- pensioneringen och tjänstepensioneringen, som en enhet. Varken av prin— cipiella eller praktiska skäl synes det vara lämpligt att här göra någon åt- skillnad.

Den principiella inställningen till tjänstepensionsfrågan har eljest när— mast varit den, att pensionen är att anse såsom intjänad lön och därmed främst jämförbar med en tillgång —— förmögenhet, som ej bör påverka er- sättningsrätten från arbetslöshetsförsäkringen, eftersom denna ej grun- das på behovsprövning. Men från likaledes principiella utgångspunkter kan dras en slutsats, som ger motsatt resultat. Pensionen är i princip att anse som ersättning för ett bortfall av arbetsinkomsten i samband med arbets— oförmåga, förorsakad av hög ålder. För att slippa en svår individuell pröv- ning har valts att utge pension (ålderspension) efter vissa schematiska normer — åldersgränser. Detta leder till att även personer med ålderspen- sion kan besitta en icke oväsentlig arbetsförmåga. Framförallt gäller detta i de fall, då tjänstepension utgår redan i 55—60-årsåldern. Under alla för- hållanden kan denna arbetsförmåga i och för sig vara fullt tillräcklig för att täcka villkoret i arbetslöshetsförsäkringen, att en försäkrad för rätt att uppbära arbetslöshetsersättning skall vara »arbetsför». Trots det sistnämn- da bör man kunna hävda, att den som genom pension erhållit ersättning för förlorad arbetsförtjänst inte samtidigt skall kunna få denna förlust er- satt från arbetslöshetsförsäkringen i samband med arbetslöshet.

Att »förmögenhetsprincipen» i praktiken blivit den inom arbetslöshets— försäkringen gällande är med hänsyn till de låga pensioner som hittills i allmänhet utgått inte anmärkningsvärt. Framförallt har tjänstepensionen till arbetarna, i de fall sådan pension förekommit, i allmänhet uppgått till blygsamma bel-opp. Härtill kommer att ersättningarna från arbetslöshets- kassorna till en början var relativt små. En kombination av pension och arbetslöshetsersättning har därför inte tett sig särskilt stötande. Förhållan- det blir emellertid annorlunda, då en väl utbyggd ålderspension och en i enlighet med vårt förslag förbättrad ersättning i arbetslöshetskassorna före- ligger, vilka förmåner var för sig bör tillfredsställande kompensera inkomst. bortfallet vid uppnåendet av viss ålder resp. arbetslöshet. Härvid uppträder också starkare önskemålet om en klar gränsdragning mellan de båda för- säkringssystemen.

Medan det inom arbetslöshetskassorna tidigare funnits ett relativt starkt motstånd mot att införa särskilda begränsningar för pensionärerna — i all- mänhet har i diskussionen inte gjorts åtskillnad mellan folkpensionärer och tjänstepensionärer — har under senare tid en omsvängning i uppfatt- ningen gjort sig gällande. Pensionärernas ersättningsrätt är en av de van- ligast förekommande diskussionsfrågorna på kassornas årsmöten och vid redogörarekonferenser.

Arbetslöshetsförsäkringen har under tider med brist på arbetskraft an— setts vara ett lämpligt medel för att stimulera den äldre arbetskraften att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Inte desto mindre måste man beakta de praktiska svårigheterna att avgöra i vad mån arbetsförhet och arbetsvilja verkligen föreligger hos dessa medlemmar. Ofta blir det fråga om en arbetslöshetsdeklaration med ganska illusoriskt innehåll. Det är många gånger svårt för arbetsförmedlingen att skaffa lämpligt arbete för den kategori arbetssökande varom här är fråga. Vid sådant förhållande saknar man det viktigaste instrumentet för prövning av arbetsförmåga och arbetsvilja hos dem som söker ersättning från arbetslöshetskassorna, näm- ligen arbetserbjudandet. Ofta blir utbudet av arbetskraft från dessa med- lemmars sida endast formellt. Man vill »stämpla ut», d. v. 5. från sin kassa ha ersättning för en hel ersättningsperiod, vilket man i stor utsträckning anser sig berättigad till, innan man lämnar kassan. Detta utgör en admi- nistrativ belastning för arbetsförmedlingen och är ej sällan ägnat att skapa irritation. I vissa fall synes uttagandet av ersättning under hel period i sam- band med pensioneringen nära nog ha satts i system. Det förekommer även, att pensionsnämnder vägrat att bevilja kommunalt bostadstillägg till kassa— medlem med ålderspension från folkpensioneringen, innan han blivit utför- säkrad i sin kassa.

Om de försäkrade vid den aktiva tidens upphörande mera allmänt utnytt— jar en maximal ersättningsperiod — vilket i regel inte är svårt på grund av arbetsförmedlingens nyss antydda små möjligheter att skaffa lämpligt ar- bete åt ifrågavarande medlemmar —— påverkar detta negativt kassornas

ekonomi. Avgiftstrycket ökar och möjligheterna till att förbättra dagpen- ning och andra förmåner minskar.

Sedan beslut om ålderspensioneringens framtida gestaltning och infö- rande av allmän tjänstepensionering nu fattats, är tidpunkten inne för ett mera definitivt ställningstagande till ålderspensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen.

Vi anser det på de skäl som ovan anförts vara från såväl principiell som ekonomisk synpunkt riktigt, att pensionärerna inte bör tillhöra arbetslös- hetsförsäkringen. Vid valet av metod härför bör följande beaktas. De olika pensionssystemens genomförande är tidskrävande. Det kommer därför att dröja relativt länge, innan de når full effekt och fullgoda pensioner är en allmän företeelse. Den individuella pensionsstandarden kan därför förut- sättas bli mycket ojämn under det närmaste decenniet. Detta talar mot att låta pensionen utgöra grunden för ovillkorlig uteslutning ur arbetslöshets— kassorna. Även nedsättning av antalet ersättningsdagar eller reduktion av dagersättningen med ett bestämt belopp innebär en alltför stel anpassning av kassaersättningen till pensionen.

Av ekonomiska och administrativa skäl synes det ej heller vara möjligt att bilda särskilda klasser med begränsade förmåner för pensionärerna. På grund av dessa medlemmars stora arbetslöshetsrisk skulle avgifterna, trots den angivna begränsningen, bli höga i sådana klasser.

Endast det alternativet synes kvarstå, att kassaersättningen till pensio— närer begränsas på så sätt att den nedsättes i viss relation till pensionens storlek. Denna metod ger en smidig avveckling av pensionärernas rättig— heter inom arbetslöshetsförsäkringen parallellt med pensioneringens ut— byggnad och torde bli någorlunda enkel att tillämpa. Som underlag för ne- dan angivna fö—rslag har med viss komplettering närmast använts de i indu— stritjänstemännens m.fl. kassor tillämpade bestämmelserna.

Vi föreslår, att dagersättningen i erkänd arbetslöshetskassa för medlem som uppbär ålderspension skall minskas med 1/350 av årspensionen. Vid denna avvägning har hänsyn tagits till att pensionen i motsats till kassa- ersättningen är skattepliktig inkomst samt till att den nuvarande begräns— ningen av antalet statsbidragsberättigade ersättningsdagar för folkpensio- närer till 78 föreslås upphävd. Vidare har beaktats att vid en konsekvent genomförd ö-dagars arbetsvecka antalet arbetsdagar per år uppgår till totalt 260 (semesterdagar och vissa helgdagar inräknade).

Endast medlemmens egen ålderspension bör läggas till grund för av- draget från kassaersättningen. Däremot bör ej familjepension eller makes ålderspension påverka nämnda ersättning. Av praktiska skäl är man hän- visad till bruttopensionen, d.v.s. pensionen före avdrag av skatt, eftersom vid debiteringen av skatt även andra inkomster ofta påverkar debiteringens , storlek.

Principiellt sett borde man vid tillämpning av avdragsregeln ta viss hän-

syn till sättet för pensionsrättens uppbyggande och pensioneringens utform- ning. Av administrativa skäl torde emellertid detta ej vara möjligt, såvida man ej begränsar avdragssystemet till att avse endast folkpension och ATP-pension. Detta synes dock ej vara sakligt befogat. Undantag bör göras endast för sådana pensionsliknande anordningar, som medlem helt privat tagit initiativ till för sin framtida försörjning.

I flertalet fall medges i pensioneringssystemen variabel pensionsålder. En lägre pensionsålder bör ej motivera något undantag från den här an- givna avdragsregeln. Den erhållna pensionen blir vid låg pensionsålder i många fall lägre och därmed även avdraget i arbetslöshetskassan, vilket kan anses utgöra kompensation för att avdrag göres från en tidigare tid- punkt än om en högre pensionsålder hade valts. Vid uppskjuten pensions- ålder blir pensionen högre och avdraget i motsvarande mån större, vilket dock kompenseras av att medlemmen under en längre tid kunnat erhålla oreducerad ersättning från arbetslöshetskassan.

För att underlätta administrationen bör reduktion och utbetalning av er- sättning begränsas, så att de ej kommer att avse alltför obetydliga belopp. Systemet bör, likaledes av administrativa skäl, ej vara utformat för alltför stor exakthet i avvägningen mellan arbetslöshetsersättning och pension. Detta gäller såväl beträffande beloppens storlek som i fråga om tidpunk- ten, när pensionsbeloppen på grund av indextillägg och liknande ändras under pågående arbetslöshet. Därför föreslås ett system med avdragsklasscr för pensionärer (tab. 24, s. 146).

Vissa pensionsintervaller bör således bilda avdragsklasser. I det enskilda fallet fastställs med ledning av en deklaration av den försäkrade avseende pensionen-s storlek vid försäkringsfallets början vilken avdragsklass han skall tillhöra. Denna klassificering bör sedan gälla till utgången av löpande försäkringsår. Genom en sådan schematisering undvikes smärre, admini- strativt betungande ändringar under försäkringsåret på grund av ändringar i pensionsbeloppet. Eftersom pensionen i allmänhet stiger, kommer denna anordning endast i undantagsfall att vara till de arbetslöshetsförsäkrades nackdel.

Ersättning understigande 5 kr per dag utbetalas ej. Högsta möjliga ersättning (dagpenning och barntillägg) för dag utgör enligt vårt förslag 48 kr. Större intervaller i fråga om pension och avdrag kan tillämpas för att nedbringa antalet avdragsklasser. Eftersom avdraget är räknat på mittvärdet i varje avdragsklass, ökas dock därigenom schemati- ser-ingen.

De lägsta avdragsklasserna avser relativt små pensionsbelopp. Dessa kan i allmänhet bli aktuella endast i de fall då någon på grund av kort anställ— ningstid i pensionsgivande tjänster erhåller endast en starkt reducerad pension.

Förslaget verkar så, att om en medlem exempelvis blir arbetslös den

Tab. 24. Förslag till avdragsklasser på grund av ålderspension

Penswn Avdrags- Avdrag för år, kr för månad, kr klass kr

— 1 049 — 87 0 0

1 050— 2 099 88— 175 1 5 2 100— 3 149 176— 262 2 8 3 150— 4 199 263— 350 3 11 4 200— 5 249 351— 437 4 14 5 250— 6 299 438— 525 5 17 G 300— 7 349 526— 612 6 20 7 350— 8 399 613— 700 7 23 8 400— 9 449 701— 787 8 26 9 450—10 499 788— 875 9 29 10 500—11 549 876— 962 10 32 11 550—12 599 963—1 050 11 35 12 600—13 649 1 051—1 137 12 38 13 650—14 699 1 138—1 225 13 41 14 700— 1 226— 14 44

1 december och då har en årspension av 8 000 kr görs avdrag från dagersätt- ningen enligt avdragsklass 7 med 23 kr. Skulle årspensionen den 1 januari stiga till 9 000 kr görs ingen ändring i avdragsheloppet under löp-ande för- säkringsår. Omplacering i avdragsklass sker först vid ingången till nytt försäkringsår den 1 september eller första gången ersättning från arbets- löshetskassan utgår under sistnämnda år.

Praktiskt hör gången vara den, att medlem i ansökan om ersättning från arbetslöshetskassan skall ange den ålderspension som han eventuellt upp— bär. Redogöraren eller, vid central utbetalning, huvudkontoret fastställer sedan den avdragsklass medlem skall tillhöra. Om pension börjar utgå un- der tid, då kassamedlem gör karens eller erhåller ersättning från arbetslös- hetskassa, skall han vara skyldig att anmäla detta till kassan för inplace- ring i avdragsklass.

Beträffande antalet ersättningsdagar till den som under ett tidigare för— säkringsår fyllt 67 är gäller i allmänhet i kassorna den begränsningen att ersättning utgår för högst 78 dagar. Detta sammanhänger som förut nämnts med gällande statsbidragssystem. Det har väckt irritation bla-nd kassamed- lemmarna och bland dem som administrerar kassorna, att denna ålders— gräns resulterar i så olika ersättning till medlemmarna. En medlem som fyller 67 är exempelvis den 31 augusti kan under efterföljande försäkringsår i allmänhet få ersättning för högst 78 dagar, medan en annan medlem, som uppnår samma ålder först efterföljande dag, erhåller ersättning för 156 dagar under försäkringsåret i fråga. Dessa olikheter beträffande ersättnings- rätten kan undvikas, om den särskilda begränsningen av antalet ersättnings- dagar för dem som fyllt 67 år slopas. Pensionär bör därför ha möjlighet att erhålla ersättning under samma maximiantal dagar som övriga medlem-

mar. Detta innebär en avsevärd förlängning av ersättningstiden för ifråga— varande åldersgrupp jämfört med vad som nu gäller. Härigenom förtas till en början en väsentlig del av den effekt som avses med vårt förslag till av- dragsregel i fråga om kassaersättningen till pensionärer. Först då ATP- pensioneringen når större effekt kommer ifrågavarande reduktion att bli av betydelse för den sammanlagda utbetalningen av ersättning från arbetslös- hetskassorna till pensionärerna.

Vi förutsätter, att arbetslöshetskassorna även i fortsättningen skall ha rätt att beträffande pensionärerna, utöver vad här föreslagits, företa längre gående begränsningar exempelvis genom tillämpning av ett lägre antal ersätt- ningsdagar och ett lägre reduktionstal.

F örtids pensionärer

Gällande bestämmelser

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering förutsatte minst %, invaliditet för att invalidpension skulle utgå. Den arbetsförmåga som därvid kunde återstå ansågs ej tillräcklig för att uppfylla arbetslöshetskasseförordning- ens krav om arbetsförhet, och ersättning från erkänd arbetslöshetskassa utgick ej i dessa fall. Något minimikrav beträffande arbetslösheten anges inte i förordningen, utan tillsynsmyndigheten har uppdragit riktlinjer för denna bedömning genom tillämpningsföreskrifter. Enligt dessa var tidigare i stort sett medlem med minst % invaliditet ej berättigad till ersättning. Om invaliditetsgraden låg mellan 1/2 och % prövades särskilt, om medlemmen hade sådan arbetsförmåga, att han kunde anses ersättningsberättigad.

Genom lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring gäller från och med den 1 januari 1963 andra bestämmelser, vilka föranlett arbetsmarknads- styrelsen att i fråga om förtidspensionärerna utfärda nya tillämpningsföre— skrifter.

Enligt 7 kap. lagen om allmän försäkring kan till försäkrad i åldern ”16—66 år, vilkens arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterbliven- het, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften, utgå folkpen— sion antingen i form av förtidspension, om nedsättningen i arbetsförmåga kan anses varaktig, eller i form av sjukbidrag, om nedsättningen av arbets— förmågan inte anses varaktig men kan antas bli bestående avsevärd tid. Förtidspension och sjukbidrag kan efter samma normer utgå från tilläggs— pensioneringen (ATP).

Förtidspensionens (sjukbidragets) storlek kan efter graden av arbets— förmågans nedsättning variera enligt följande:

I Hel pension, om intet eller endast en ringa del av arbetsförmågan åter-

står (varmed i princip avses att arbetsförmågan är nedsatt med [minst 5/6). 11 Två tredjedelar av hel pension, om arbetsförmågan är nedsatt i mindre

grad än under punkt I angetts men likväl med avsevärt mer än hälften (arbetsförmågan i princip nedsatt med minst 2/3 men ej 5/e).

III En tredjedel av hel pension i övriga fall (arbetsförmågan i princip nedsatt med minst 1/2 men ej 2/3). Pensionärer i grupp I (hel pension) kan ej vara sjukpenningförsäkrade. Pensionärer i grupperna II % pension) och i 111 (% pension) kan inplace- ras i sjukpenningklasser. Vid tillfällig sjukdom skall således förtidspensio- när i grupp 11 eller III i regel kunna erhålla sjukpenning.

De av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifterna be- träffande förtidspensionärernas ersättningsrätt från arbetslöshetsförsäk- ringen innebär, att förtidspensionär i grupp I på grund av sin otillräckliga arbetsförmåga aldrig kan erhålla ersättning. Förtidspensionär i grupp 11 kan i regel ej vara ersättningsberättigad i arbetslöshetsförsäkringen. Om emellertid medlem efter pensioneringstillfället haft förvärvsarbete i sådan omfattning som krävs för fullgörandet av det tidsbestämda avgiftsvillkoret, föreligger dock ersättningsrätt. Överförsäkringsgränsen bestämmes därvid på grundval av den arbetsinkomst, som medlemmen haft under den tid av- giftsvillkoret fullgjorts. Förtidspensionär i grupp III är i princip berättigad till försäkringsersättning. Har medlemmen efter pensioneringstillfället mera stadigvarande haft arbete, skall inkomsten härav läggas till grund för till— lämpning av överförsäkringsbestämmelserna. I annat fall får den inkomst vilken skall bestämma överförsäkringsgränsen beräknas efter den inkomst som kan antas svara mot medlemmens återstående förvärvsförmåga.

Beträffande de övriga villkoren för försäkringsrätt må följande nämnas. Begreppet »arbetssökande» i arbetslöshetskasseföroa'dningens mening inne- bär bl.a., att ersättning kan utgå endast för dag, då medlem söker arbete för minst fyra timmar. Detta gäller även för förtidspensionärerna. Möjlig— heten att vidmakthålla ersättningsrätten är beroende på omfattningen av det arbete den förtidspensionerade utför. För avgiftsplikt föreligger i all- mänhet krav på arbete under minst hälften av normal arbetstid. Vid pröv— ningen av avgiftsvillkoren kan även för förtidspensionärer endast avgifter som grundar sig på arbete av minst den i kassastadgarnas 5 18 angivna omfattningen tillgodoräknas.

Utredningen

I fråga om förtidspension synes höra gälla andra bestämmelser än beträf- fande ålderspension. Sålunda torde ersättningsrätten i kassan generellt ej böra ställas i direkt förhållande till förtidspensionens storlek. Denna pen— sion ersätter ett inkomstbortfall, som sammanhänger med helt eller delvis förlorad arbetsförmåga, och pensionens storlek bestämmes med hänsyn här- till. I den mån arbetsförmågan är relativt stor, blir förtidspensionen liten. Det är då rimligt att en sådan pensionär kan arbetslöshetsförsäkra sig, så att han erhåller trygghet mot inkomstbortfall, då hans arbetsförmåga ej kan

utnyttjas på grund av arbetslöshet. Det är således den kvarvarande arbets- förmågans omfattning, som bör vara grundläggande för möjligheten att uppbära ersättning i erkänd arbetslöshetskassa, ej förtidspensionens stor- lek i och för sig.

Vi finner de av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade föreskrifterna för er- sättningsrätten för förtidspensionärer ändamålsenliga, varför de bör tilläm- pas tillsvidare. Föreskrifterna har gällt endast kort tid, och praktiska er- farenheter beträffande deras tillämpning har därför ännu ej vunnits. Skulle emellertid behov visa sig föreligga av ändring av dessa bestämmelser bör frågan om förtidspensionärernas ställning i arbetslöshetsförsäkringen på nytt upptas till behandling. Någon ändring av arbetslöshetskasseförord- ningen synes dessa föreskrifter ej behöva föranleda.

I detta sammanhang må framhållas angelägenheten av att pensionärer — ålderspensionärer och förtidspensionärer — som saknar ersättningsrätt inom arbetslöshetsförsäkringen, ej genom föreskrifterna i resp. fackför- bunds stadgar om obligatorisk anslutning till arbetslöshetskassan tvingas att kvarstå i försäkringen och betala avgift till denna.

KAPITEL 7

Karensreglerna

Gällande bestämmelser

28 5 arbets]öshetskasseförordningen innehåller föreskrifter om karenstid. 'Enligt dessa får daghjälp inte utgå till kassamedlem, förrän han varit ar- betslös sex dagar. Dessa skall ligga inom en sammanhängande tid av högst 21 dagar, ramtiden. Om särskilda skäl föranleder därtill, kan karens- och ramtiderna förlängas till högst tre resp. sex månader.

Såsom karensdag räknas endast dag, för vilken hel daghjälp skulle ha utgått, om karensvillkoret varit fullgjort. De i arbetslöshetskasseförordning— en uppställda villkoren för hel ersättning skall således vara uppfyllda redan under karenstiden. Om medlem t. ex. utfört avlönat arbete i högst två tim- mar under en i övrigt arbetslös dag, får enligt 29 5 arbetslöshetskasseförord- ningen hel daghjälp utges till honom. Följaktligen får sådan dag också räknas som karensdag. Däremot utgår inte ersättning för söndag och semes- terdag. Dessa dagar får därför inte heller inräknas i karenstiden. Samma är förhållandet med helgdag och avtalsenlig fridag — under förutsättning att tillsynsmyndigheten medgett, att dylik fridag må likställas med helgdag — såvida inte medlemmen varit arbetslös närmast föregående eller efterföljan- de vardag. Med avtalsenliga fridagar avses i detta sammanhang närmast vissa helgdagsaftnar. Tillsynsmyndigheten äger föreskriva, att vissa dagar exem- pelvis vid jul- och nyårshelgerna inte skall inräknas i karenstiden, s.k. karensförbjudna dagar.

Om medlem för viss dag uppbär halv sjukpenning från allmän försäk— ringskassa och om daghjälp skulle ha utgått med nedsatt belopp för så- dan dag, därest karenstiden gått till ända, får trots den förutnämnda regeln denna dag inräknas i karenstiden. Samma är förhållandet med den dag, för Vilken enligt 33å arbetslöshetskasseförordningen ersättning ej kan ut— gå, om på grund av driftsinskränkning arbetstiden begränsats till mindre än fem dagar per vecka.

Ett villkor för ersättning är, att medlemmen den arbetslösa dagen person- ligen har anmält sig såsom arbetssökande hos arbetsförmedlingen eller er— hållit dispens från personligt besök hos förmedlingen. Härav följer, att ar- betslös dag före det första besöket på förmedlingen i regel inte får räknas som karensdag.

En generell tillämpning av de allmänna karensreglerna skulle i vissa fall leda till alltför hårda konsekvenser. Därför har i 2 mom. av 28 & meddelats undantagsbestämmelser, enligt vilka medlem i vissa fall inte behöver full- göra karens, karensbef—rielse. Karenstiden anses sålunda genomgången, när medlem blir arbetslös efter att ha

uppburit hel sjukpenning för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden,

åtnj utit tilläggssj ukpenning med anledning av barnsbörd eller fullgjort värnpliktstjänstgöring i minst 30 dagar.

Villkor för karensbefrielse i dessa fall är, att medlemmen anmält sig som arbetslös hos arbetsförmedlingen senast sjunde kalenderdagen efter det för- säkringsförmånen upphört eller tjänstgöringen avslutats samt företer intyg härom (markering på kassakortet) för redogöraren, det s. k. anslutnings— villkoret.

I samtliga arbetslöshetskassor är tre sjukersättningsdagar tillräckliga för karensbefrielse. Dessa tre dagar jämte de tre karensdagarna i sjukförsäk- ringen svarar mot den regelmässiga karenstiden om sex dagar i arbetslös- hetsförsäkringen. Alla sjukersättningsdagar kvalificerar dock ej för karens- befrielse. Sålunda är detta enligt tillsynsmyndighetens tillämpningsföreskrif- ter inte fallet med Sjukdag som sammanfaller med dag, vilken medför av- giftsplikt till arbetslöshetskassan på grund av semesterlön, semesterersätt— ning, uppsägningslön el. dyl. eller dag, då medlemmen saknar ersättnings- rätt på grund av utförsäkring (säsongutförsäkring) eller är avstängd från ersättning.

Karensbefrielse i de nu angivna fallen infördes i arbetslöshetskasseförord- ningen på förslag av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen. Moti- veringen härför var att, då det gällde två avgiftsbelagda grenar av socialför- säkringen, sjukförsäkring resp. moderskapshjälp å den ena sidan och arbets- löshetsförsäkringen å den andra, det inte syntes skäligt, att den försäkrade skulle behöva genomgå två karensperioder enbart därför att orsaken till in— komstbortfallet ändrats. I fråga om karensbefrielse på grund av Värnplikts- tjänstgöring motiverades bestämmelsen med att sådan tjänstgöring i allmän- _ het innebar ekonomiska uppoffringar för vederbörande och minskade hans möjligheter att stå självrisk vid arbetslöshet.

Vid beräkning av karenstiden får karensdagar och dagar, på grund av vilka karensbefrielse erhålles, inte sammanräknas. Sålunda skall antingen karensen ha fullgjorts i enlighet med huvudregeln eller villkoren för karens- befrielse vara uppfyllda.

Även den s. k. 48-dagarsregeln, för vilken redogörs i det följande, innebär en modifiering av karensbestämmelserna. Om medlem styrker, att han ej haft arbete mer än sammanlagt 48 dagar efter det han senast fullgjort karens eller efter det han senast uppburit daghjälp för minst fem av sex på var- andra följande dagar eller av skäl som ovan angetts befriats från karens, be—

höver han enligt 28 å sista stycket arbetslöshetskasseförordningen inte ge- nomgå ny karens. Karensen hålles »levande» under denna tid, och medlem- men kan följaktligen omedelbart få ersättning för arbetslösa dagar som då infaller. I och med att medlemmen arbetar den 49:e dagen »dör» karensen, och ny karens eller karensbefrielse erfordras, innan ersättning åter kan börja utgå.

48-dagarsregeln infördes i arbetslöshetskasseförordningen på förslag av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen. Dessförinnan gällde en motsvarande 24-dagarsregel. Den ansågs emellertid mindre lämplig, då verk- ningarna av densamma var påtagligt beroende av hur arbetslösheten inföll. Den som var arbetslös t. ex. 40 dagar i följd behövde genomgå karenstid en- dast en gång. Om samma antal arbetslösa dagar var uppdelat på flera pe- rioder med mellankommande arbetsperioder, som var för sig översteg 24 da- gar, måste ny karens genomgås efter varje sådan arbetsperiod. Genom att ut- sträcka det ifrågavarande antalet arbetsdagar till 48 skulle en väsentlig för- bättring i detta hänseende åstadkommas. Antalet arbetsdagar borde vara så tilltaget, att det verkligen lönade sig för den arbetslöse att ta ett arbete. Om medlem måste genomgå ny karens efter en relativt kort arbetsperiod, skulle med hänsyn till att han är helt utan inkomst under karenstiden den situationen kunna uppkomma, att hans inkomst under den sammanlagda arbetstiden och karenstiden bleve mindre än den försäkringsersättning han skulle ha uppburit under motsvarande tid.

48-dagarsregeln skiljer sig från 24-dagarsregeln i ett väsentligt avseende. Enligt den sistnämnda kunde en enda arbetslös dag bilda utgångspunkt för beräkning av en ny 24-dagarsperiod. Det ansågs emellertid angeläget, att karensreglerna inte helt skulle sättas ur kraft vid återkommande arbetslös- het under enstaka dagar. För den skull infördes i arbetslöshetskasseförord— ningen en föreskrift, enligt vilken kravet på ny karenstid eftersättes först när medlemmen varit arbetslös fem dagar och då uppburit daghjälp, var— jämte fordras, att dessa dagar skall infalla under sex på varandra följande dagar. Under de angivna förutsättningarna inträder en s. k. nollställning; pågående 48-dagarsperiod avbryts och en ny påbörjas utan att ny karens behöver fullgöras. I arbetslöshetskassornas stadgar har motsvarande bestäm- melse skärpts såtillvida att de fem daghjälpsdagarna skall komma i en följd.

Avbrytande av 48-dagarsberäkning, nollställning och ny 48-dagarsberäk- ning sker dessutom — enligt tillsynsmyndighetens tillämpningsföreskrifter — efter det medlem med »levande» karens uppburit hel sjukpenning i minst tre dagar, erhållit tilläggssj ukpenning med anledning av barnsbörd eller full- gjort värnpliktstjänstgöring under minst 30 dagar.

Den ursprungliga karensen kan alltså genom upprepade avbrott i 48-da- garsberäkningen hållas levande under lång tid. Beräkningen av 48-dagarspe- rioden fortsätter oberoende av att nytt försäkringsår börjar. För medlem som är utförsäkrad gäller dock inte 48-dagarsregeln. Han skall under alla

förhållanden fullgöra ny karenstid, innan ersättning kan erhållas under det nya försäkringsåret.

Vid tillämpningen av 48-dagarsregeln jämställes med arbetad dag (belast- ningsdag) varje dag utom sådan, då medlem

varit arbetslös och arbetssökande hos arbetsförmedlingen, varit arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller yrkesskada, åtnj utit tilläggssjukpenning med anledning av barnsbörd, fullgjort värnpliktstjänstgöring eller

genomgått yrkesutbildning.

I kassor med säsongbegränsningsbestämmelser räknas inte heller dag, då medlem varit säsongutförsäkrad, såsom belastningsdag. Som framgår av det föregående skall räkningen av belastningsdagar inte ske under själva karenstiden utan börja omedelbart efter sista karensdagen resp. den sista dag, på grund av vilken karensbefrielse erhålles.

Tidigare diskuterade förslag

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen diskuterade olika förslag till karensbestämmelser. I första hand upptogs frågan om karenstidens längd. Med hänsyn till att karenstiden inom den allmänna sjukförsäkringen var tre dagar ifrågasattes en allmän förkortning av karenstiden inom arbetslöshets- försäkringen. Utredningen framhöll emellertid, att en sådan förkortning skulle innebära en så väsentlig och kostnadskrävande ändring, att försäk- ringsersättningarnas storlek avsevärt skulle påverkas därav. Någon allmän förkortning av karenstiden föreslogs därför inte. Ej heller ansågs en för- längning av karenstiden böra komma i fråga.

Arbetslöshetskasseförordningens bestämmelser angående krav på genom- gång av ny karenstid drabbar olika beroende på om arbetslösheten är upp- delad i en eller flera perioder. Denna olägenhet skulle bli väsentligt mindre, om kortare karenstid vid upprepade arbetslöshetsperioder infördes, och den skulle kunna helt undvikas, om endast en karens per försäkringsår krävdes. 1951 års utredning ansåg sig emellertid inte kunna föreslå något av dessa alternativ dels av kostnadsskäl, dels av administrativa skäl, det sistnämnda huvudsakligen med hänsyn till redogörarna. Utredningens förslag om infö- rande av den s.k. 48-dagarsregeln avsåg att i någon mån modifiera den an- givna olägenheten.

Arbetsmarknadsstyrelse'n har i sin framställning till Kungl. Maj:t an- gående arbetslöshetsförsäkringens anpassning till 5-dagarsveckan även fram- fört andra önskemål om författningsändringar, bl. a. i fråga om karensreg- lerna. Med hänsyn till att systemet med full karenstid vid förnyad arbets- löshet kan bli väsentligt mer ekonomiskt betungande för kassamedlemmar som vid upprepade tillfällen blir arbetslösa än för dem som har arbetslöshe-

ten koncentrerad till en sammanhängande längre period ansåg arbetsmark- nadsstyrelsen, att en förnyad utredning rörande möjligheterna till en om- läggning och utjämning i detta hänseende vore motiverad. Vidare borde en— ligt styrelsen även 48—dagarsregeln upptas till omprövning i samband därmed.

Arbetslöshetskassornas samorganisation har i förut nämnd skrivelse hem- ställt, att vi måtte upptaga till behandling även frågan om karensens ut- formning. Samorganisationen, som utgått från att 48-dagarsregeln måste ersättas av en annan bestämmelse, då den visat sig vara svår att tillämpa, har därvid i första hand framfört den uppfattningen, att det i princip bör vara tillräckligt med en karens per försäkringsår. I andra hand har sam- organisationen föreslagit införande av en tredagarskarens med ett obegrän- satt antal karensperioder och kompletterad med en 24-dagarsregel.

Utredningen Olika karensaltemativ

Det nuvarande karenssystemet är mindre tillfredsställande från såväl prin- cipiella som administrativa synpunkter. Det är också en ganska allmän upp— fattning inom arbets]öshetsförsäkringen, att nuvarande bestämmelser bör re- formeras. De principiella betänkligheterna sammanhänger närmast med kra- vet på ny karens vid förnyad arbetslöshet, varigenom de kassamedlemmar missgynnas som drabbas av arbetslöshet mer än en gång per försäkringsår, låt vara att verkningarna i praktiken väsentligt modifieras genom 48-dagars- regeln. Emellertid ger just denna regel upphov till en av de mest kännbara administrativa olägenheterna i det nuvarande systemet.

Vid en prövning av olika karenssystem utgör frågorna om karensperioder- nas antal och längd det primära problemet. Följande alternativ har diskute— rats inom utredningen. Även ett totalt slopande av karensen har upptagits såsom ett alternativ.

1. Obegränsat antal karensperioder (t.ex. 5 + 5 + 5 dagar o.s.v. eller 3 + 3 + 30.s.v.).

2. Begränsat antal karensperioder per försäkringsår (t. ex. 5 + 5 eller 3 + 3).

3. Kortare karenstid vid upprepad arbetslöshet (t. ex. 5 + 3 + 3 o. s. v. eller 5 + 3).

4. En karens per försäkringsår (t. ex. 5 eller 3 dagar).

5. Ingen karens. Vi har låtit verkställa en undersökning för att utröna bl.a. i vilken ut- sträckning kassamedlemmarna genomgått en, två, tre eller flera karens— perioder. Undersökningen, som avser försäkringsåret 1960/61, är begränsad till de i tabell 25 angivna 13 arbetslöshetskassorna. Inom en del av dessa kassors verksamhetsområden var arbetskraftens rörlighet relativt stor och arbetslösheten förhållandevis hög.

Tab. 25. Antal karenser inom 13 arbetslöshetskassor 1960/61

Antal medlemmar som genomgått Kassa tre el. flera en karens två karenser karenser

Byggnadsarbetarnas ................. 23 017 1 695 44 Handelsanställdas ................... 2 162 96 16 Handelstjänstemännens .............. 234 7 — Hotell- 0. rest. anställdas ............ 1 025 69 8 Industritjänstemännens ....... . . 550 29 — Järnvägsmännens ................... 223 39 — Lantarbetarnas ..................... 1 997 156 20 Metall ind.arbetarnas ................ 7 160 238 12 Musikernas ......................... 199 58 9 Pappersind.arbetarnas ............... 520 27 1 Skogsarbetarnas ..................... 5 266 977 43 Textilarbetarnas .................... 1 374 71 7 Transportarbetarnas ................. 2 495 203 11

46 222 3 665 171

Antalet medlemmar i berörda kassor uppgick den 31 augusti 1961 till 884 000 eller ca 65 procent av det totala medlemsantalet. Antalet karenser i dessa kassor torde dock utgöra en proportionellt större andel.

Undersökningen visar, att antalet medlemmar som genomgått två karenser _är förhållandevis litet och att den tredje och följande karenserna praktiskt taget saknar betydelse.

Kostnader. I förhållande till det nuvarande systemet (6 + 6 + 6 0. s. v.) innebär ett genomförande av de ovan angivna alternativen en förkortning av karensen i fråga om antingen karensperiodernas antal eller deras längd eller bådadera. En uppmjukning av nuvarande regler medför kostnadsök- ningar för staten och kassorna. En redovisning härav synes lämplig, innan en närmare prövning sker av de olika alternativen. Kostnadsökningarna kan indelas i direkta och indirekta. Till grund för beräkningen av de förra ligger bl.a. tillgängliga uppgifter om det antal karenser ersättningsberätti- gade medlemmar genomgått under ett försäkringsår. De indirekta kostnads- ökningarna hänför sig till de utbetalningar till ersättningssökande medlem- mar, som tillkommer genom karensbestämmelsernas uppmjukning, d.v.s. till sådana medlemmar som enligt nu gällande regler inte skulle ha varit arbetslösa tillräckligt antal dagar för att vara berättigade till ersättning eller som saknat »levande karens».

Det må anmärkas, att vid beräkningen av de direkta kostnadsökningarna för ett normalår, vilka redovisas i tabell 26 (s. 156), hänsyn inte tagits till Specialregler av olika slag, som kan ifrågakomnia såsom komplement till huvudbestämmelserna.

Direkta kostnadsökningar

Karensalternativ Statens andel Kassornas andel Totalt 1 a) 5 + 5 + 5 o. s. v ................ (Motsvarar gällande bestämmelser) b)3 + 3 + 30. s.v ................ 4610 000 2920 000 7530 000 2 a) 5 + 5 .......................... 55 000 35 000 90 000 b) 3 + 3 .......................... 4 650 000 2 940 000 7 590 000 3 a) 5 + 3 + 3 o. s. v ................ 350 000 220 000 570 000 b) 5 + 3 .......................... 380 000 240 000 620 000 4 a) 5 .............................. 870 000 550 000 1 420 000 b) 3 .............................. 5 140 000 3 250 000 8 390 000 5 0 .............................. 11 530 000 7 310 000 18 840 000

De indirekta kostnadsökningarna kan i avsaknad av underlag för beräk- ning av desamma inte närmare uppskattas. Så mycket är emellertid klart, att de varierar avsevärt i fråga om de olika alternativen och att de stiger progressivt ju mer liberala karensbestämmelserna är.

Tredagarskarens med obegränsat antal karensperioder. Inom utredningen har övervägts att bibehålla det nuvarande systemet med obegränsat antal karensperioder men med en förkortning av karenstiden till tre dagar (alt. 1 b). Bakgrunden härtill är — förutom att åstadkomma en allmän förbätt— ring för medlemmarna — att, då karenstiden inom den allmänna sjukför- säkringen är endast tre dagar, göra medlemmarna i arbetslöshetsförsäk— ringen likställda ined medlemmarna i sjukförsäkringen i detta hänseende. Vad denna sistnämnda synpunkt beträffar har vi dock funnit, att praktiska skäl inte synes påkalla en sådan anpassning av arbetslöshetsförsäkringens karenstid till sjukförsäkringens. Dess-a försäkringar är, såsom i annat sam- manhang framhållits, inte jämförbara. Såväl försäkringsobjekt som risker är olika i de båda försäkringarna.

En förkortning av karenstiden till tre dagar skulle medföra, att de nack- delar som sammanhänger med det nuvarande karenssystemet i principiellt och administrativt hänseende skulle kvarstå i stort sett oförändrade. Genom den kortare karenstiden skulle i stället såsom en ytterligare belastning på administrationen tillkomma ett inte obetydligt antal ersättningsfall, vilka sållas bort genom den nuvarande längre karenstiden. Den fördel som vinnes består som sagt i gynnsammare ersättningsförhållanden för medlemmarna.

Såväl de direkta som de indirekta kostnadsökningarna torde vid detta alternativ bli stora till följd av förkortningen av den första karensen. De förra beräknas till 7 530 000 kr, varav 4 610 000 kr faller på staten.

Begränsat antal karensperioder. Resultatet av den ovan redovisade under- sökningen ger vid handen, att något behov av en begränsning av antalet karensperioder enligt alternativ 2 inte föreligger. Eftersom blott ett fåtal medlemmar fullgjort karens tre eller flera gånger, skulle ett system med

endast två karensperioder enligt alternativ 2 a) (5 + 5) praktiskt taget inte innebära någon förändring i förhållande till det nuvarande, vare sig i administrativt eller i ekonomiskt hänseende. Av samma skäl har det all— mänt sett inte heller någon praktisk betydelse, om den tredje och följande karensperioderna bibehålles. Det sist sagda äger giltighet även i fråga om alternativ 2 b) (3 + 3), beträffande vilket i övrigt gäller vad som i före- gående avsnitt sagts om tredagarskarensen.

Dessa alternativ kostar 90 000 resp. 7 590 000 kr, varav för staten 55 000 resp. 4 650 000 kr, de indirekta kostnadsökningarna ej medräknade.

Kortare karenstid vid upprepad arbetslöshet. De under 3 upptagna alter— nativen med kortare karenstid vid upprepad arbetslöshet tillgodoser i viss mån behovet av en förbättring för de medlemmar som nödgas genomgå karens mer än en gång per försäkringsår. Å andra sidan följer med detta system i stället för en eftersträvad administrativ förenkling ytterligare be- stämmelser att beakta vid prövningen av karensvillkoren genom förekoms- ten av två olika karenstider och därmed följande två olika ramtider för dessa. Vidare tillkommer som en följd av karenstidens förkortning nya ersättningsfall.

Direkta kostnadsökningar: 570 000 resp. 620 000 kr, varav statens andel 350 000 resp. 380 000 kr.

Engångskarens. De administrativa olägenheter med vilka det nuvarande karenssystemet är förenat sammanhänger främst med prövningen av frågan, om medlem vid förnyad arbetslöshet skall fullgöra ny karens eller med stöd av 48-dagarsregeln befrias därifrån. 48-dagarsregeln, för vilken tidigare redogjorts i avsnittet om gällande karensbestämmelser, är synnerligen kom- plicerad, och tillämpningen av densamma skapar svårigheter särskilt för redogörarna på grund av att dessa tvingas följa medlemmarnas förhållan- den i arbets- och arbetslöshetshänseende för långa perioder.

Om i försäkringen såsom princip uppställes krav på ny karens vid upp- repad arbetslöshet, fordras en 48—dagarsregel eller någon motsvarande be— stämmelse. Eljest skulle den försäkrade behöva genomgå ny karens även efter ett kortvarigt arbete, vilket skulle drabba orimligt hårt. Ett slopande av 48-dagarsregeln synes för den skull angeläget men kan genomföras en- dast om en engångskarens införs, enär i ett sådant system behov av en dylik regel saknas. Med införandet av ett enkarenssystem skulle således automatiskt följa den mest betydande administrativa lättnaden på detta område. Dock reduceras i någon mån denna fördel genom tillkomsten av nya ersättningsfall, vilka sållas bort av de nuvarande reglerna. Ökningen föranleds av medlemmar, som vid förnyad arbetslöshet enligt nu gällande regler gör anspråk på ersättning för högst sex dagar och som därvid ej skulle ha haft »levande» karens.

Det har förut sagts, att det nuvarande karenssystemet —— förutom i admi- nistrativt hänseende —— är mindre tillfredsställande såtillvida att det miss- gynnar kassamedlem som drabbas av arbetslöshet mer än en gång per för- säkringsår. Visserligen visar den förutnämnda karensundersökningen, att antalet medlemmar som genomgår karens mer än en gång per försäkringsår är relativt litet, men detta förhållande gör ej föreskriften om ny karens vid förnyad arbetslöshet mindre kännbar i det enskilda fallet, då den blir till- lämplig. I och med införandet av ett enkarenssystem elimineras emellertid även denna olägenhet. Medlemmarna blir härvid likställda, såtillvida att alla som blir arbetslösa behöver genomgå endast en karens, oavsett hur många gånger de drabbas av arbetslöshet under försäkringsåret.

Vad slutligen kostnaderna för en engångskarens beträffar beräknas de direkta kostnadsökningarna vid en femdagarskarens till 1 420 000 kr, varav statens andel skulle utgöra 870 000 kr. De indirekta kostnadsökningarna torde i detta fall bli relativt begränsade. Om karenstiden däremot fastställes till tre dagar, stiger de direkta kostnadsökningarna till 8 390 000 kr, varav ca 5 140 000 kr utgör statens andel. De indirekta kostnadsökningarna torde enligt detta alternativ även proportionellt bli större än vid en femdagars- karens.

Slopande av karensen. En sådan åtgärd torde med hänsyn till karensens betydelse i olika hänseenden få ogynnsamma konsekvenser. Många kassors ekonomi skulle väsentligt påverkas såväl av den direkta kostnadsökningen genom karensbortfallet som av att antalet ersättningsfall vid kortare arbets- löshet skulle öka i mycket hög grad. Mot bakgrunden härav framstår också karensens administrativa betydelse. Främst redogörarna men även kassor— nas huvudkontor och tillsynsmyndigheten besparas genom karensen arbete med utredning och prövning av de talrikt förekommande fallen av kortvarig arbetslöshet. Kontrollen av dessa fall är nämligen i allmänhet lika besvärlig och tidskrävande som i fråga om längre arbetslöshetsfall.

De direkta kostnadsökningarna vid ett slopande av karensen kommer att uppgå till ej mindre än 18 840 000 kr, varav ca 11 530 000 kr skulle falla på staten. Även de indirekta kostnadsökningarna kan antas bli mycket stora.

Sammanfattningsvis kan beträffande de olika alternativen anföras föl- jande.

Administrativt innebär en tredagarskarens med obegränsat antal karens- perioder en försämring i jämförelse med nuvarande bestämmelser. Den förbättring som därvid uppnås, d.v.s. gynnsammare ersättningsförhållan— den för medlemmarna, står emellertid inte i proportion till kostnaderna för detta alternativ.

En begränsning av antalet karensperioder ger ett alltför obetydligt resultat i administrativt hänseende för att en ändring i enlighet med detta alternativ

skall anses motiverad. Dessutom skulle detta system praktiskt taget sakna betydelse för medlemmarna.

Kortare karenstid vid upprepad arbetslöshet skulle visserligen ge med— lemmar som måste genomgå karens mer än en gång per försäkringsår en viss förbättring, men denna är enligt vår mening inte tillräcklig. Härtill kommer att detta system, som i stort sett bibehåller de nuvarande admi- nistrativa olägenheterna, ger upphov till nya sådana.

Engångskarensen är förenad med påtagliga administrativa fördelar, även om hänsyn tas till den ökning av antalet ersättningsfall som följer med detta system. Vidare innebär det förhållandet, att ingen medlem behöver genomgå karens mer än en gång per försäkringsår, att likställdhet i detta hänseende uppnås mellan alla medlemmar. Med hänsyn till dessa omstän— digheter ävensom att kostnadsökningarna är relativt begränsade, såvitt gäl- ler ett system med fem dagars karenstid, föreslår vi en reformering av ka- renssystemet i enlighet med de regler, för vilka redogörs i det följande.

Ett totalt slapande av karensen anser vi oss framför allt med hänsyn till kostnaderna men även av administrativa skäl inte kunna föreslå.

Engångskarens

Karenstiden. Karensens minimitid är i den nu gällande arbetslöshetskasse- förordningen fastställd till sex dagar. En konsekvens av den tidigare före- slagna 5-dagarsförsäkringen är att denna karenstid förkortas till fem dagar. Frågan är nu, om i ett enkarenssystem denna karenstid är lämplig och skälig eller om den bör minskas eller ökas. En förlängning till sex eller sju dagar synes oss inte höra komma i fråga, då anledning saknas att på sätt som däri- genom skulle ske försämra medlemmarnas ställning. Å andra sidan torde en förkortning närmast böra stanna vid tre dagar. Slopandet av två karens- dagar föranleder, som tidigare framhållits, ett stort antal nya ersättnings— fall, som skulle komma att belasta administrationen. Dessutom får priset för den vinst som medlemmarna härigenom skulle göra anses vara alltför högt, ca 6,4 mkr i direkta kostnadsökningar. Vi förordar således en i reali- teten oförändrad minimitid för karensen, d. v. s. fem dagar.

Vad beträffar frågan om maximitid för karensen är denna behandlad i kapitel 10 (ILO-avsnittet). Det må här nämnas, att vi beslutat föreslå att karenstiden inte får fastställas till mer än fem dagar, d. v. s. samma tid som vi ovan föreslagit såsom minimitid samt att karenstiden för säsongarbetare skall kunna förlängas, om särskilda skäl föranleder därtill.

Ramtiden för karensen behandlas längre fram i detta kapitel i avsnittet Förslag till andra ändringar.

Frågan om rätt till ersättning för enstaka arbetslös dag. Engångskarensen ger upphov till frågan, om den bör vara renodlad, d.v.s. om efter full- gjord karens ersättning skall utgå utan restriktioner, alltså även för en-

staka arbetslös dag, eller om så inte bör vara förhållandet. Enligt den nuva- rande arbetslöshetskasseförordningen (32 å andra stycket) kan medlem som arbetat fem dagar i en kalendervecka inte erhålla daghjälp för den sjätte da- gen. I princip har en dylik självrisk ansetts befogad och ekonomiskt möjlig för de försäkrade att bära. Det har också ansetts vara svårt att vid endags- arbetslöshet bedöma, om verklig arbetslöshet föreligger. Det kan nämligen ofta vara fråga om ledighet genom inarbetning av arbetstid eller frivillig överenskommelse mellan parterna om kortare arbetstid.

Statistiska uppgifter rörande förekomsten av endagsarbetslöshet finns inte tillgängliga. För att i någon mån få en uppfattning om i vilken utsträckning ersättning kan komma att utbetalas för enstaka arbetslösa dagar har vi låtit göra en undersökning härom inom byggnadsarbetarnas kassa. Till dess med- lemmar utgår nämligen ersättning för högst fem dagar per kalendervecka, vilket innebär, att medlem efter fullgjord karens i regel är berättigad till er- sättning för enstaka dag, under förutsättning att han arbetat fyra dagar i den ifrågavarande kalenderveckan. Det må anmärkas, att nämnda kassa har det ojämförligt största antalet arbetslösa medlemmar. Undersökningen arbetslöshet bedöma, om verklig arbetslöshet föreligger. Det kan nämligen har gett vid handen, att antalet fall, då ersättning utbetalas för enstaka dag i en kalendervecka är mycket begränsat samt att av sådana dagar det all- deles övervägande flertalet ingår som den första eller sista dagen i en sam- manhängande arbetslöshetsperiod.

De skäl som kan anföras till förmån för ett förbud mot ersättning för en- staka arbetslös dag är av administrativ, ekonomisk och arbetsmarknadspoli- tisk art. En utvidgning av ersättningsrätten för med sig en ökning av antalet ersättningsfall och en häremot svarande stegring av arbetsbördan framför allt för redogörarna och i viss mån även för personalen vid arbetsförmed- lingarna. Anmärkas må, att handläggningen av ersättningsärenden som avser arbetslöshet en dag i allmänhet inte är mindre arbetskrävande än den som gäller flera dagar. I vilken omfattning antalet ersättningsfall kommer att stiga, om ersättning medges för enstaka dag, är på grund av bristen på mera ingående uppgifter rörande endagsarbetslösheten svårt att ange. Detta för- hållande får även till följd, att inte heller kostnaderna för den nu ifrågasatta reformen kan närmare beräknas, vilket kan vara ägnat att skapa osäkerhet rörande de ekonomiska konsekvenserna av densamma.

De arbetsmarknadspolitiska skäl som åsyftas sammanhänger med att icke önskvärda överenskommelser rörande arbetstidens förläggning kan befaras. Vetskapen om att ersättning kan utgå för en enstaka dag kan leda till att ar— betsgivare och anställda vid ett företag överenskommer om permittering un- der enstaka dag eller —— vid driftsinskränkning — om korttidsarbete med fyra dagar i veckan, ehuru denna form för arbetstidens förläggning med hänsyn till sin varaktighet eller av annan anledning kan vara mindre lämp- lig från arbetsmarknadspolitisk synpunkt.

Om på grund av nu angivna omständigheter ersättning anses ej böra utgå för enstaka arbetslös dag, måste engångskarensen kompletteras med en spärr- regel av något slag. En dylik regel, enligt vilken ersättning skall utgå först sedan arbetslösheten nått en viss omfattning och då redan fr. o. m. första dagen, har vi i och för sig funnit principiellt och praktiskt mindre lämplig. Dels medför den administrativa komplikationer bl. a. genom att en ramtid måste fastställas, inom vilken de arbetslösa dagar som kvalificerar för er- sättning måste infalla, dels förorsakar den ett tröskelproblem. Om ersättning får börja utges för arbetslöshet omfattande t. ex. minst tre dagar, innebär det att medlem efter två dagar ej erhåller någon ersättning, men vid en dag— penning om 25 kr skulle ytterligare en arbetslös dag ge honom 75 kr. Detta kan innebära en stimulans till att förlänga arbetslösheten utöver vad som skulle vara nödvändigt. En spärrtid om två dagar innebär också i reali- teten ett slags tvådagarskarens och därmed skulle en stor del av vinsten med ett enkarenssystem gå förlorad.

En spärregel med det syfte som här avses torde emellertid inte kunna ut- formas annorledes än i enlighet med den nyss angivna principen. Det enda alternativ som vid sådant förhållande återstår är, att spärrtiden begrän- sas till endast en dag. Visserligen innebär detta ett slags endagskarens och tröskelproblemet kvarstår, men vad det sistnämnda problemet beträffar har dess olägenheter härvid reducerats till det minsta möjliga.

Innebörden av spärregeln i en 5—dagarsförsäkring är, att om medlem un— der en kalendervecka arbetat fyra dagar får ersättning inte utges för den femte dagen. Om han arbetat endast tre dagar, får däremot ersättning utgå för två dagar. Medlem som normalt arbetar i 6-dagarsvecka får således vid arbete fyra dagar i en vecka ingen ersättning för två arbetslösa dagar, vilket skulle kunna få kännbara konsekvenser för honom vid ett mera varaktigt korttidsarbete om fyra dagar i veckan. Till förebyggande härav skulle kunna införas en undantagsbestämmelse, genom vilken tillsynsmyndigheten ges be- fogenhet medge, att då förhållandena så påkallar ersättning får utges för den femte dagen. Därmed skulle dock en ny administrativ belastning uppstå.

Om en spärregel införs, synes ytterligare ett undantag därifrån vara erforderligt. Förbud mot ersättning för enstaka arbetslös dag medför i samband med en arbetsvecka om minst fyra dagar, att ersättning inte utgår för en arbetslös dag i slutet eller början av veckan, även om denna utgör den första resp. sista dagen i en längre arbetslöshetsperiod. Det betyder, att i ö-dagarsförsäkringen medlem som normalt arbetar sex dagar i veckan skulle gå förlustig ersättning för de två första resp. sista dagarna i en sammanhäng- ande arbetslöshetsperiod, om dessa var de enda arbetslösa dagarna i de vec- kor, i vilka de ingick. Om en spärregel skulle införas i försäkringen, borde därför en uppmjukning av densamma ske på så sätt, att ersättning fick utgå för enstaka arbetslös dag, under förutsättning att denna påbörjade eller av- slutade en sammanhängande arbetslöshetsperiod i en vecka, som i övrigt

162 omfattade fyra arbetade dagar. Med en sammanhängande arbetslöshetsperiod skulle här avses, att den sträckte sig över längre tid än en kalendervecka. En sådan undantagsbestämmelse torde inte kunna begränsas till enbart de 6- dagarsarbetande utan måste gälla generellt på grund av svårigheterna att i det enskilda fallet avgöra, om en medlem är 6-dagarsarbetande eller ej.

Medlem som fullgjort karens är i princip berättigad till ersättning för tid, då han under det aktuella försäkringsåret varit ofrivilligt arbetslös, alltså även för arbetslös tid som är begränsad till en enda dag. Några principiella skäl för att i ersättningshänseende skilja på en- och tvådagarsarbetslöshet torde inte kunna anföras. Endast speciella omständigheter av praktisk art bör kunna föranleda undantag från denna regel.

De skäl som ovan angetts för ett förbud mot ersättning för enstaka arbets- lös dag är i och för sig värda beaktande, men de olägenheter som kan uppstå om ersättning utges i dylika fall äger principiellt samma giltighet, därest er- sättning får utgå först efter två eller flera dagar, låt vara att härvid de prak— tiska konsekvenserna blir av mindre betydelse. Vad som i förevarande fall skulle kunna motivera ett avsteg från den nyssnämnda principen hänför sig till frågan, om den ökade arbetsbördan, de ökade kostnaderna och riskerna för icke önskvärda överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda kan antas få en alltför stor omfattning, därest ersättning medges utgå för enstaka dag. På de skäl som nedan anföres finner vi dock, att vad som kan åberopas för en dylik uppfattning inte är så tungt vägande, att det bör föranleda för- bud mot ersättning för sådan dag.

Såsom en omständighet, vilken i sig själv talar för att ersättning bör utgå för enstaka dag, må till en början framhållas, att ett förbud mot ersättning i hög grad skulle förta effekten av engångskarensen, eftersom en föreskrift härom i realiteten utgör en form av karens.

För vårt förslag om införande av engångskarens har administrativa syn- punkter spelat en väsentlig roll. Ett oundgängligt villkor för övergång till ett sådant system måste nämligen vara, att de administrativa fördelar som därmed vinnes —— främst genom 48-dagarsregelns upphörande — inte i allt- för hög grad reduceras genom uppkomsten av andra administrativa olägen- heter. lnförandet av en spärregel, som i sig själv är en undantagsbestäm- melse, för med sig ytterligare sådana bestämmelser. Visserligen torde dessa inte vålla några större tillämpningssvårigheter, men enbart förekomsten av undantagsföreskrifter torde inte minst för redogörarna skapa en viss osäker- het vid tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningen. Om ersättning får utgå på sätt här föreslagits, behöver komplikationer av detta slag inte upp- komma. Detta innebär bl. a., att ersättning kommer att utgå automatiskt för sådan dag i slutet eller början av en vecka som utgör den första resp. sista dagen i en sammanhängande arbetslöshetsperiod, under förutsättning dock att antalet arbetade dagar i den ifrågavarande veckan ej överstiger fyra.

Vad beträffar den omständighet som av administrativa skäl anförts mot er- sättning för enstaka dag, nämligen en ökning av arbetsbördan för dem som har att handlägga ersättningsärenden m. fl., är det självfallet att en sådan är ofrånkomlig. Någon närmare kännedom om endagsarbetslöshetens karaktär och omfattning har vi visserligen inte. Resultatet av den förutnämnda under- sökningen ger dock inte anledning att befara någon mera kännbar stegring i antalet ersättningsfall. Det må framhållas, att ersättning inte kan komma i fråga för alla enstaka arbetslösa dagar. Ersättning kan sålunda inte utgå för någon dag som infaller innan vederbörande medlem fullgjort karens eller erhållit karensbefrielse. Det torde kunna antas, att inte så få medlemmar som blir arbetslösa enstaka dagar över huvud taget inte uppfyller karens- villkoret under försäkringsåret eller fullgör karensen så sent på året, att den inte får någon betydelse i detta hänseende. Det torde vidare kunna förutsät- tas, att åtskilliga medlemmar ej kommer att göra anspråk på ersättning för arbetslöshet om endast en dag, eftersom de — för att rätt till ersättning skall föreligga måste anskaffa och förete arbetsgivarintyg samt anmäla sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen, vilket i regel kräver personligt besök på förmedlingsexpedition.

I princip gäller såsom villkor för rätt till ersättning, att medlem skall an- mäla sig såsom arbetssökande vid personligt besök på arbetsförmedlingen redan under arbetslöshetens första dag. Arbetslös dag som infaller före så- dant besök berättigar ej till ersättning. Denna princip gäller även om arbetslösheten omfattar endast enstaka dag. Vi utgår från att nu angivna regel skall gälla oförändrad. I vissa fall synes dock —— i likhet med vad nu gäller —- kravet på personligt besök vid endagsarbetslöshet kunna efterges, såsom vid korttidsarbete beträffande arbetslösa dagar, vilka följer efter den första veckan och i fall då fråga är om så många samtidigt permit- terade att arbetsförmedlingens kapacitet är otillräcklig för att ta emot alla redan första arbetslösa dagen. Vidare bör viss hänsyn tas till sådana kassa- medlemmar som betjänas av s.k. ambulatorisk arbetsförmedling och dem som i övrigt bor så att även under nuvarande förhållanden kontakten med arbetsförmedlingen kan behöva upprätthållas på annat sätt än genom perr- sonligt besök, t. ex. genom telefonanmälan. Vi är medvetna om den risk för missbruk som möjligheten till en dylik anmälan innebär. Kvar står dock kravet på arbetsgivarintyg, vilket torde vara ägnat att i väsentlig grad mot- verka denna olägenhet. På grund härav bedömer vi riskerna för missbruk inte vara så stora, att ej hänsynen till ifrågavarande kategori av medlemmar bör förtjäna större beaktande. Vi förutsätter härvid, att ingen eftergift sker i fråga om de nuvarande kraven på kontroll beträffande dessa medlemmar utan att, såvitt gäller endagsfallen, snarare en skärpning kommer till stånd t. ex. genom en närmare kontroll hos arbetsgivaren, om så anses böra ske, eller eljest på sätt som i det enskilda fallet befinnes erforderligt.

Givetvis bör man inte förbise den risk för missbruk av försäkringen som

möjligheten till ersättning för enstaka dag över huvud taget kan skapa. Den- na risk bör emellertid inte överdrivas. De nyssnämnda kraven på arbetsgi— varintyg, utvisande att vederbörande medlem är ofrivilligt arbetslös, samt på personlig inställelse hos arbetsförmedlingen vid ansökan om arbete torde i förening med det förhållandet att här blott är fråga om ersättning för en enda dag i detta sammanhang utgöra återhållande faktorer, låt vara att er- sättningsbeloppens höjning i viss mån ökar riskerna för missbruk.

I övrigt hör till förebyggande av missbruk såväl tillsynsmyndigheten som enskild arbetslöshetskassa beredas möjlighet att förordna om förbud mot ersättning för enstaka dag för hela eller för en del av kassakollektivet. En föreskrift om dylikt förbud är således avsedd att tillämpas i de fall då enligt tillsynsmyndighetens eller kassans uppfattning medlemmar orättmätigt ut- nyttjar rätten till ersättning för enstaka dag. Bestämmelsen torde huvudsak— ligen komma att tillämpas vid otillbörliga fall av endagspermittering i större omfattning, vilket i allmänhet förutsätter arbetsgivarens medverkan, medan individuella fall av missbruk torde vara svårare att förhindra. Icke önsk— värda överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda om permittering enstaka dag torde i de allra flesta fall ha ägt rum i samband med någon helg. Vårt i annat sammanhang framlagda förslag att i princip ersättning ej skall utgå för helgdagar och vissa helgdagsaftnar bör väsentligt minska farhå— gorna för dylikt missbruk. Det finns således skäl anta, att den ifrågava— rande undantagsbestämmelsen blott sällan kommer att tillgripas.

I detta sammanhang må också framhållas, att det står varje arbetslöshets- kassa fritt att i sina stadgar införa en spärregel, d.v.s. ett generellt förbud mot ersättning för enstaka arbetslös dag, om kassan anser, att inom dess verksamhetsområde av någon anledning ersättning inte bör utgå för så- dan dag.

Vidare må erinras om att då fråga är om arbetslöshet under enstaka dag och denna arbetslöshet uppkommit genom 5. k. korttidsarbete tillsynsmyn- digheten, enligt vad vi tidigare föreslagit, kommer att få befogenhet att för— ordna om korttidsavdrag, varigenom ersättning innehålles för i regel en dag per kalendervecka. Tillsynsmyndigheten kan förutsättas komma att begagna sig av denna rätt i de fall, då korttidsarbete bedrivs i en omfattning som inte är önskvärd från arbetsmarknadspolitiska eller försäkringsekonomiska synpunkter. (Korttidsreglerna behandlas närmare i avsnittet om 5-dagars— försäkringen i kap. 3.)

Om en spärregel skulle införas i försäkringen, får som förut nämnts med- lemmar med sex dagars arbetsvecka i princip inte någon ersättning vid två dagars arbetslöshet i en och samma vecka. Vid korttidsarbete om fyra dagar i veckan skulle dock ersättning kunna medges utgå för den femte dagen, men även om så skedde skulle sannolikt endast ett relativt fåtal medlemmar bli delaktiga därav. Trots en dylik dispens skulle således i vissa fall, nämli- gen då fråga inte är om korttidsarbete, ö-dagarsarbetande medlemmar bli

utan ersättning för två arbetslösa dagar i en vecka, vilket får anses otill- fredsställande. Om de skäl som här i övrigt anförs för en utvidgning av er- sättningsrätten ej skulle anses godtagbara, synes oss den nu ifrågavarande omständigheten med hänsyn till följderna i det enskilda fallet utgöra till- räckligt motiv härför, såvitt gäller de 6-dagarsarbetande medlemmarna. Av administrativa skäl torde dock en bestämmelse av detta slag inte höra be- gränsas till enbart 6-dagarsarbetande medlemmar utan gälla hela försäk- ringskollektivet.

Införande av rätt till ersättning för enstaka dag får även konsekvenser som har samband med ramtiden för karensen. En sådan ersättningsdag skall enligt huvudregeln för karenstid också räknas som karensdag. Längre fram föreslår vi en förlängning av ramtiden till fyra kalenderveckor. Denna är likväl inte tillräcklig för att medlem vid korttidsarbete om fyra dagar i vec- kan skall kunna intjäna karensen. En generell förlängning av ramtiden till fem kalenderveckor torde dock av administrativa skäl inte höra komma i fråga. En annan möjlighet att lösa karensproblemet i dessa fall vore att ge tillsynsmyndigheten befogenhet att då förhållandena så påkallar förordna om en till fem kalenderveckor utsträckt ramtid för de av korttidsarbetet be- rörda medlemmarna. Med hänsyn till vår strävan att så långt möjligt söka undvika särbestämmelser vill vi emellertid i stället föreslå, att ramtiden om fyra veckor skall gälla utan undantag, vilket betyder att vid korttidsarbete av nu ifrågavarande slag medlem ej kan intjäna sin karens enbart på grund av den arbetslöshet som korttidsarbetet innebär utan först sedan han varit arbetslös minst två ersättningsberättigade dagar i en av fyra på varandra följande kalenderveckor. Den nu angivna konsekvensen torde för övrigt i någon mån medverka till att förhindra övergång från femdagarsvecka till fyradagarsvecka i fall, då en sådan ej är sakligt motiverad.

Såsom tidigare nämnts saknas uppgifter rörande förekomsten av endags- arbetslöshet, varför det inte är möjligt att närmare ange kostnaderna för den nu föreslagna utvidgningen av ersättningsrätten. Med hänsyn till de förut- nämnda kraven på arbetsgivarintyg och i regel personligt besök på arbets- förmedlingen samt att vederbörande medlem måste ha fullgjort karens, in- nan ersättning för enstaka dag kan utgå, torde emellertid antalet ersättnings- fall av detta slag inte föranleda kostnader av sådan storlek att de kan få nå- gon större betydelse för de enskilda arbetslöshetskassornas ekonomi. Denna uppfattning får i viss mån stöd av den förutnämnda undersökningen inom byggnadsarbetarnas kassa. Antalet fall av utbetalning för enstaka dag visade sig över huvud taget vara ganska begränsat. Härvid må beaktas, att det stora flertalet av dessa ersättningsdagar ingick i sammanhängande arbets- löshetsperioder, d. v. s. utgjordes av sådana dagar för vilka ersättning skulle ha utgått enligt en undantagsbestämmelse, därest vi föreslagit införande av en spärregel.

Skulle likväl erfarenheterna ge vid handen, att utbetalningen av ersättning

för enstaka arbetslösa dagar får sådan omfattning att uppenbara olägenhe- ter uppkommer därav, t. ex. på grund av mera utbrett missbruk, kontroll- svårigheter m. ni., anser vi att frågan om rätt till ersättning i dylika fall bör upptas till förnyad prövning.

Karensens giltighetstid. I den nuvarande försäkringen gäller, att övergång till nytt försäkringsår inte utgör hinder för omedelbar ersättning, om med— lemmen har en från föregående försäkringsår giltig (»levande») karens. Un- dantagna härifrån är utförsäkrade medlemmar. I ett system med engångs— karens däremot ligger en begränsning av karenstidens giltighet i sakens na- tur liksom också att försäkringsårsskiftet skall utgöra gränsen härför. Det synes oss dock rimligt, att undantag från denna regel görs för medlemmar, som fullgjort karens viss kortare tid dessförinnan. Denna övergångsperiod bör enligt vår mening omfatta en kalendermånad, d.v.s. augusti. För till- lämpning av bestämmelsen bör det vara tillräckligt, att någon del av karen- sen infaller under augusti. Karensdag som intjänats under augusti månad och som ej ingår i fullgjord karens bör, om den ligger inom den föreskrivna ramtiden, få tillgodoräknas vid beräknande av karens under det nya för- säkringsåret.

Karensens giltighet under det nya försäkringsåret hör av administrativa skäl inte begränsas till viss tid utan bör gälla under hela försäkringsåret. Från ekonomiska synpunkter synes förslaget inte ge anledning till invänd- ningar, då arbetslösheten är relativt liten under sommarmånaderna och an- talet medlemmar som då genomgår karens därför är förhållandevis ringa. Ej heller i administrativt hänseende behöver en bestämmelse av detta slag inge betänkligheter. Den enda åtgärd som erfordras sedan medlem fullgjort karens under augusti är en anteckning av redogöraren på vederbörande registerkort, att medlemmen uppfyllt karensvillkoret för påföljande för- säkringsår. '

En följd av den ovan föreslagna huvudregeln blir, att medlem som full- gjort karens före augusti månad och som är ersättningsberättigad vid ut— gången av augusti och arbetslös jämväl den första dagen i september, måste genomgå ny karens i och med det nya försäkringsårets inträde. Han får så- ledes under pågående arbetslöshetsperiod vidkännas ett avbrott i ersätt- ningen under fem dagar. Till förebyggande härav föreslås, att i nu ifråga— varande fall utgivandet av ersättning under det nya försäkringsåret ej skall avbrytas genom krav på karens så länge medlemmen är oavbrutet arbets- lös och åtnjuter dagpenning.

Kmensbefriel'se. I fråga om rätten till ersättning vid arbetslöshet som inträffar i anslutning till sjukdom och barnsbörd bör gälla samma regler som enligt den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen. Vad karensbe- frielse i samband med värnpliktstjänstgöring beträffar föreslår vi däremot nedan en förkortning av kvalifikationstiden.

Rörande frågan om karensbefrielses giltighet i ett system med engångs- karens anser vi, att medlem som uppburit ersättning från arbetslöshetskassa minst en dag i anslutning till genomgången sjukdom, barnsbörd eller värn- plikt ej skall fullgöra ny karens vid upprepad arbetslöshet under det ak- tuella försäkringsåret. Detsamma bör gälla vid ett genomförande av karens- befrielse i samband med viss yrkesutbildning, varom vi framlägger förslag längre fram i detta avsnitt. Medlem som erhållit karensbefrielse får därmed anses ha uppfyllt karensvillkoret för hela det ifrågavarande försäkringsåret.

Om medlem under augusti månad uppburit sjukpenning eller tilläggs- sjukpenning med anledning av barnsbörd, fullgjort värnpliktstjänstgöring eller genomgått utbildningskurs, bör i tillämpliga delar de bestämmelser gälla som ovan föreslagits beträffande vanlig karens.

Enligt arbetslöshetskasseförordningen erhåller medlem som blivit arbets- lös efter att ha fullgjort värnpliktstjänstgöring i minst 30 dagar karens— befrielse under vissa tidigare angivna förutsättningar. Arbetslöshetskassor- nas samorganisation har i sin förutnämnda skrivelse framhållit, att med- lem som av någon anledning dessförinnan avbryter sådan tjänstgöring inte komm-er i åtnjutande av denna förmån. Samorganisationen anser, att med- lem bör erhålla rätt till karensbefrielse, då han fullgjort så många dagars militärtjänstgöring som svarar mot den normala karenstiden, d.v. 5. enligt vårt förslag fem dagar.

Samma fråga har tagits upp av arbetsmarknadsstyrelsen, som i en skrivel- se den 21 oktober 1961 till Kungl. Maj:t hemställt, att den ifrågavarande tids- gränsen sättes till 15 dagar. Att denna i den nuvarande förordningen fast- ställts till 30 dagar sammanhänger med att värnpliktiga inom armén och kustartilleriet är skyldiga att fullgöra — utöver en första tjänstgöring —— tre repetitionsövningar, envar om 30 dagar. Det förekommer emellertid nu- mera, att repetitionsövningar inom nämnda vapenslag omfattar endast 25 dagar. Även om det i nuvarande arbetsmarknadsläge endast torde röra sig om ett relativt litet antal fall, där kassamedlemmar till följd härav mist eller kommer att mista förmånen av karensbefrielse, ansåg styrelsen en ändring av ifrågavarande bestämmelse önskvärd. I skrivelsen åberopas vidare, att inkallelse till värnpliktstjänstgöring i vissa fall kan avse kortare tid än 25 dagar. För värnpliktig inom flygvapnet gäller sålunda en tid av endast 15 dagar, vilket är fallet jämväl beträffande viss tjänstgöring för värnpliktiga som genomgått underofficers— eller officersutbildning.

Vi har i samband med den tidigare redovisade karensundersökningen er- hållit uppgifter från elva arbetslöshetskassor angående antalet medlemmar med karensbefrielse under försäkringsåret 1960/61. Detta antal uppgick till 4 142 av de totalt 556 000 medlemmarna i berörda kassor, varav närmare 3/4 i enbart en kassa. Det stora flertalet torde ha erhållit karensbefrielse efter sjukdom, medan antalet medlemmar som befriats från karens i samband med militärtjänstgöring torde vara relativt litet.

Vi finner det till en början självfallet, att den tjänstgöringstid som skall

kvalificera för karensbefrielse ej skall omfatta fler dagar än som motsvarar den i varje särskilt fall föreskrivna tjänstgöringstiden. Under den nuvarande förutsättningen för karensbefrielse, nämligen att tjänstgöringen skall ha fullgjorts i sin helhet, borde med hänsyn till gällande tider för repetitionsöv- ningar antalet kvalifikationsdagar fastställas till minst 15. Även bortsett från att en inkallelseperiod kan komma att avse en kortare tid än 15 da- gar finns skäl för en minskning av kvalifikationstiden. I likhet med ar- betslöshetskassornas samorganisation anser vi nämligen, att även den om- ständigheten bör beaktas, att medlem av någon anledning avbryter tjänst- göringen i förtid. Därest så sker, bör denna få tillgodoräknas honom för ka- rensbefrielse, under förutsättning att den uppgår till minst fem dagar, d.v.s. den tid som motsvarar den fulla karenstiden. Från kostnadssynpunkt torde förslaget inte ha någon betydelse.

För att förbättra ersättningsmöjligheterna för kassamedlemmar som ge- nomgår yrkesutbildning föreslår vi, att medlem skall anses ha fullgjort karens, när han blir arbetslös efter att ha genomgått nybörjar—, fortbild- nings- eller omskolningskurs. Därvid bör samma villkor gälla i fråga om sambandet mellan arbetslöshet och karensbefrielseanledning som är före- skriven för karensbefrielse efter sjukdom, barnsbörd och värnplikt. Vidare bör kurs, varom här är fråga, omfatta heldagsundervisning, och medlem- men bör ha deltagit i densamma under minst den tid som motsvarar ka- renstiden. Medlem som erhållit karensbefrielse på grund av deltagande i sådan kurs bör anses ha fullgjort karensvillkoret för det aktuella försäk- ringsåret.

Kurs som här åsyftas är i första hand sådan som anordnas av stat eller kommun. Även kurs av annat slag bör emellertid kunna komma i fråga. Därvid bör dock ankomma på tillsynsmyndigheten att avgöra, om kursen skall anses vara av den art att deltagande i densamma skall grunda rätt till karensbefrielse. Vid bedömningen härav bör hänsyn tas bl. a. till om bidrag till kurskostnaderna erhålles av stat eller kommun samt till värdet av den utbildning som meddelas.

Vid de kurser som är anordnade av stat och kommun utgår utbildnings- bidrag till kursdeltagarna. För närvarande har kassamedlem möjlighet att välja mellan sådant bidrag och ersättning från arbetslöshetskassa. Några större skillnader i fråga om ersättningsbeloppens maximala storlek torde ej föreligga mellan dessa båda hidragsformer. När kassamedlem väljer ersätt- ning från arbetslöshetsförsäkringen torde detta ofta sammanhänga med att utbildningsbidraget i motsats till försäkringsersättningen är inkomstprö- vat, d.v.s. det påverkas av andra makens inkomst. Vi förutsätter, att ut- bildningsbidraget skall vara av sådan storlek att det är tillräckligt för kurs- deltagarens och —— i förekommande fall — hans familjs försörjning. Med hänsyn härtill synes den nyssnämnda valmöjligheten inte höra bibehållas. Anledningen till att ersättning från försäkringen inte bör komma i fråga

för detta ändamål är dels att arbetslöshetskassa ej bör belastas under tid då medlem uppenbarligen kan erhålla sin försörjning på annat sätt, dels att medlemmen vid sådant förhållande förbrukar ersättningstid som han kan behöva, om han senare under försäkringsåret skulle bli arbetslös.

Förslag till andra ändringar

Utöver de ovan föreslagna ändringar av karensbestämmelserna som sam- manhänger med införandet av 5-dagarsförsäkring och engångskarens före- ligger enligt vår mening behov av förenklingar och kompletteringar även inom det nuvarande karenssystemet.

Ramtiden. Den förkortning av karenstiden till fem dagar som följer med en 5-dagarsförsäkring föranleder i och för sig inte någon begränsning av ramtiden, d.v.s. den längsta tidrymd inom vilken dessa fem dagar måste ligga. Med hänsyn härtill skulle således ramtiden kunna bibehållas vid nuvarande 21 dagar. Andra skäl talar dock för en ändring av denna. Redogörarna begår nämligen ej sällan fel då det gäller att fastställa, om i det enskilda fallet sex arbetslösa dagar ligger inom den nyssnämnda tidsperioden. Vi anser att om ramtiden kunde anges i ett antal på varandra följande kalenderveckor i stället för dagar, skulle detta innebära en för- enkling som väsentligt skulle underlätta redogörarnas arbete. Ramtiden skulle då börja räknas fr. o. m. måndagen i den vecka, då den första karens- dagen inträffar.

Med hänsyn till den nuvarande ramtiden kan det synas naturligt att den- samma i förslaget fastställes till tre veckor. En dylik ramtid skulle emeller- tid innebära en försämring av möjligheterna att fullgöra karensvillkoret, i det att karenstiden för en medlem, vars arbetslöshet börjar senare än på en måndag, blir kortare än 21 dagar. Därför synes en ändring även beträf- fande ramtidens längd höra genomföras. Om denna bestämmes till fyra på varandra följande kalenderveckor, kan nyss antydda olägenheter undvikas. Visserligen medför det en förbättring för de försäkrade, då längsta ramtiden kommer att omfatta 28 dagar mot nu 21 dagar. Från ekonomisk synpunkt torde dock detta sakna betydelse för kassorna, eftersom det med stöd av erfarenheten kan antas, att kassamedlemmarna endast sällan måste utnyttja hela den nu föreslagna ramtiden.

Ramtidens omfattning får betydelse i vissa fall av korttidsarbete. Om ersättning medges utgå för enstaka arbetslös dag, bör — såsom föreslagits i avsnittet om engångskarensen —— ramtiden om fyra veckor likväl gälla utan undantag. Skulle däremot en spärregel införas i försäkringen, torde en undantagsbestämmelse bli erforderlig. För 5-dagarsarbetande medlemmar uppstår i regel inga problem i detta hänseende, när de arbetar fyra dagar i veckan. Ersättning får inte utgå för den femte dagen och frågan om karens

blir alltså i detta sammanhang inte aktuell. Korttidsarbete om fyra dagar skulle emellertid, som förut påpekats, komma att drabba medlemmar som normalt arbetar i G-dagarsvecka särskilt hårt, varför det under den angivna förutsättningen ifrågasatts, att dessa medlemmar av tillsynsmyndigheten i undantagsfall skulle kunna medges rätt till ersättning för den femte dagen. Denna dag borde då också få räknas som karensdag. Karensvillkoret kan emellertid i sådant fall inte fullgöras inom den föreslagna ramtiden, efter- som härvid endast fyra karensdagar inrymmes i de fyra kalenderveckorna. För att motverka denna olägenhet skulle tillsynsmyndigheten kunna ges befogenhet att ——i samband med beslutet om ersättning för den femte dagen — förordna, att ramtiden för av beslutet berörda medlemmar utsträckes till fem på varandra följande kalenderveckor.

Karensförbjudna dagar. Helgdagar och avtalsenliga fridagar _ de senare huvudsakligen vissa helgdagsaftnar _ får räknas som karensdagar endast under förutsättning att vederbörande medlem varit arbetslös närmast före— gående eller efterföljande vardag. På grund härav har de normalt arbets- fria helgdagarna och helgdagsaftnarna kunnat utnyttjas som karensdagar, och vid de inom vissa yrkesområden förekommande årsskiftespermitte— ringarna har ett fåtal vardagar med arbetslöshet kunnat leda till inte obe- tydliga utbetalningar för vederbörande kassor. I syfte att åstadkomma en minskning av sådana utbetalningar infördes i den nu gällande arbetslös- hetskasseförordningen en bestämmelse, enligt vilken tillsynsmyndigheten äger föreskriva, att vissa dagar vid jul— och nyårshelgerna inte skall inräk- nas i karenstiden, s.k. karensförbjudna dagar. 17 kassor har infört be- stämmelse härom i sina stadgar. Några av kassorna har utvidgat föreskrif- ten att gälla även andra helgdagar och avtalsenliga fridagar än de som har samband med jul- och nyårshelgerna. Sådana helgdagar och avtalsenliga fridagar får således inte räknas som karensdagar, även om de föregås eller efterföljs av en arbetslös vardag.

En väsentlig administrativ förenkling skulle uppnås, om helgdagsregeln slopades såvitt gäller karensen och därmed ett generellt förbud mot att räkna helgdagar och vissa helgdagsaftnar som karensdagar infördes. För- slag härom har införts i 28 5 1 mom. arbetslöshetskasseförordningen. Följ— derna härav blir mindre kännbara i en 5-dagarsförsäkring, eftersom, oav- sett ett dylikt förbud, den sjätte dagen i en kalendervecka inte får räknas som karensdag i en sådan försäkring.

Karens i samband med avgångsvederlag och permitteringsersättning

Enligt uppgift kommer på Landsorganisationens begäran överläggningar att äga rum med Svenska arbetsgivareförening—en rörande permitteringser- sättning till den som permitterats och avgångsvederlag till den som avske- dats. Sådana ersättningar skulle exempelvis kunna kompensera den arbets-

löse för inkomstbortfall under karenstiden i arbetslöshetskassan. Enligt gängse principer är en arbetslöshetsförsäkrad i allmänhet ej att betrakta som arbetslös, så länge han uppbär lön i någon form från arbetsgivaren, oavsett om han under tiden utfört arbete eller ej. Kassaersättning kan ej utgå för sådan tid, varför denna ej heller räknas som karenstid. Så är fallet med tid, för vilken kassamedlem erhåller t. ex. semesterlön, uppsäg- ningslön och helglön. För att rätten till eventuell permitteringsersättning resp. avgångsvederlag skall innebära någon väsentlig förbättring för den försäkrade, fordras emellertid att han får möjlighet att som karenstid räkna även tid, för vilken sådan ersättning resp. sådant vederlag utgår. Vi finner en sådan ordning vara skälig. En klar gränsdragning mellan här aktuella ersättningar och andra ersättningar från arbetsgivare bör emellertid krävas. Vi förutsätter, att karens skall få räknas för tid som ersatts av arbetsgivaren i de fall då det klart framgår av gällande avtal, att det är fråga om avgångs— vederlag eller permitteringsersättning.

Att redan nu framlägga förslag till bestämmelser på denna punkt är inte möjligt, då vi saknar kännedom om hur dessa eventuella ersättningar i praktiken kan komma att utformas.

K A P I T E L 8 Finansierings- och fonderingsfrågor

Försäkringens finansering

Gällande bestämmelser m.m.

Utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen finansieras genom avgifter från de försäkrade, genom statsbidrag samt genom avkastning å fondmedel. Pro- portionerna mellan de olika finansieringsformerna för vissa utvalda försäk- ringsår framgår av nedanstående tabell. En specifikation avseende uppgifter rörande de erkända arbetslöshetskassornas ekonomiska verksamhet under åren 1935—1961/62 är intagen såsom bilaga 2.

Tab. 27. Arbetslöshelsförsäkringens finansering 1945—1961/62

. Statsbi— Fondav- . Statsbi- Fondav- Kalenderår Avgifter drag kastning Totalt Avglfter drag kastning Försäkringsår Miljoner Procent 1945 ............ 18,8 8,7 1,5 29,0 64,8 30,0 5,2 1950 ............ 29,6 12,9 3,5 46,0 64,4 28,0 7,6 1955 52,9 35,8 6,7 95,4 55,5 37,5 7,0 1958/59 ......... 59,2 85,6 10,0 154,8 38,2 55,3 6,5 1959/60 ......... 62,3 63,2 10,7 136,2 45,7 46,4 7,9 1960/61 ......... 65,3 49,2 13,3 127,8 51,1 38,5 10,4 1961/62 ......... 67,8 58,7 16,0 142,5 47,6 41,2 11,2

Av tabellen framgår den expansion som skett för kassornas del under efterkrigstiden. Sålunda har totalt sett närmare en femdubbling ägt rum av intäkternas storlek. Denna intäktsstegring är i hög grad en följd av den reformering av försäkringens förmånssida som genomfördes mellan åren 1950 och 1955.

De i procent angivna talen i tabellen utvisar bättre än de i kronor lämnade beloppen den kostnadsmässiga förskjutningen mellan olika finansierings- grenar sedan år 1955. Under sådana är som från arbetsmarknadspolitisk synpunkt kan betecknas såsom mindre goda —— t. ex. är 1958 —— spelar stats- bidraget procentuellt sett en större roll för kassornas ekonomi än under goda år. På motsvarande sätt blir avgifternas proportionella betydelse

större under de år som från arbetsmarknadssynpunkt kan karakterise- ras som tillfredsställande. Det nu sagda återspeglas även av de i kronor lämnade uppgifterna. Sålunda visar det sig att storleken av de influtna totala avgifterna varierar mellan olika är och att en tydlig trend till ökning föreligger. Detta beror till stor del på att förmånerna — om än med en viss tidsmässig eftersläpning —— följer den faktiska löneutvecklingen och att antalet medlemmar i kassorna ökar. Än tydligare är dock, att storleksför- ändringarna för avgifternas del är väsentligt mindre än för statsbidragets. Statsbidragets storlek varierar nämligen avsevärt mellan olika är. Vad slutligen beträffar avkastningen å fondmedel framgår av de lämnade upp- gifterna, att denna såväl i kronor som i procent räknat kommit att spela en större roll under senare år än tidigare. Den i tabellen angivna ökningen bör ses mot bakgrunden av att kassorna totalt sett under de från arbetssyn— punkt goda åren haft möjlighet att öka sina fonderade medel. Vidare har den stegrade avkastningen å fondmedel i viss utsträckning berott på de relativt höga räntesatser som tidigare gällt under en följd av år.

Avgifter från de försäkrade. Arbetslöshetskassorna är en form av under- stödsföreningar. De grundläggande reglerna om de försäkrades avgifter till arbetslöshetskassorna återfinns i 13 5 lagen om understödsföreningar. Av denna paragraf framgår, att understödsförening skall till verksamhetens bedrivande uppta fasta medlemsavgifter. Dessa skall vara så avvägda att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster må antas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och öv- riga föreningen åliggande utgifter ävensom till föreskriven fondbildning. Avgifternas uttagande må inte göras beroende av inträffade försäkringsfall. Ej heller må avgifterna utgå med olika belopp för olika grupper av för- eningens medlemmar i vidare mån än som skäligen föranleds av olikhet medlemmarna emellan i fråga om försäkringsrisk eller understödsrätt, till den del densamma grundas på erlagda medlemsavgifter. Om föreningens verksamhet är uppdelad på flera verksamhetsgrenar, skall vad som nu sagts gälla varje sådan gren.

Med hänsyn till att de grundläggande reglerna om avgiftsuttag är in- tagna i understödsföreningslagen har i 16 & arbetslöshetskasseförordningen — förutom en hänvisning till vad som sägs i sagda lag -— endast föreskri- vits, att erkänd arbetslöshetskassa skall uppta fasta medlemsavgifter för närmare angiven tid.

Inom de författningsmässigt angivna gränserna har kassorna frihet att självständigt fastställa avgifterna från de försäkrade. Oaktat de legala gränserna kan rubriceras såsom vida är dock i verkligheten kassornas möj- ligheter att bestämma avgifternas storlek mycket begränsade. Den undre gränsen för avgiftsuttaget ger sig i regel av sig självt; den bestämmes av kravet att fylla minimibehovet av medel för utbetalningar av ersättning,

1.74 bestridande av förvaltningsomkostnader samt avsättning av fondmedel, allt såvitt avser den närmaste framtiden. I fråga om den övre gränsen gäller, att något författningsmässigt hinder ej föreligger att bestämma avgifterna till så höga belopp att en kassa med anlitande av överskottsmedel snabbt skulle kunna lägga upp fonder för att därmed skapa betryggande säker- heter på längre sikt. l sakens natur ligger emellertid, att medlemmarna skulle komma med erinringar, om kassans beslutande organ i alltför hög grad skulle tillgodose det långsiktiga behovet av medel. I realiteten måste avgifterna bestämmas med beaktande av å ena sidan både det aktuella och det långsiktiga behovet och å den andra medlemmarnas benägenhet att medge höjda avgifter för att erhålla framtida förmåner. Frågan är sålunda, hur mycket man är beredd att betala för en höjning av dagpenningen m.m. Detta medför, att den marginal inom vilken kassorna har möjlighet att variera sina avgifter blir begränsad. Avgifternas storlek bestämmes i högre grad av de aktuella förmånernas storlek och arbetslöshetsfrekvensen i det yrkesområde inom vilket kassan verkar än av tillgodoseendet av det framtida behovet av fonderade medel. I tekniskt hänseende förtjänar fram— hållas, att för avgiftssättningen i kassorna tillsynsmyndighetens beräk- ningar spelar en avgörande roll och att dessa beräkningar ligger till grund för registrering av ifrågavarande avgifter.

Av bilaga 3 till detta betänkande framgår bl.a. den genomsnittliga vecko- avgiften och den genomsnittliga veckoavgiften per ersättningskrona den 31 augusti 1962 i samtliga kassor. Uppgifterna i bilagan visar även, att för samtliga kassor tillhopa var den 31 augusti 1962 den genomsnittliga veckoavgiften 1: 15 kr samt den genomsnittliga veckoavgiften 0:06 kr för daghjälpskrona. Med genomsnittlig veckoavgift förstås här vägda genom— snittstal uträknade efter totalantalet försäkrade. Det förtjänar understry- kas, att veckoavgifternas storlek varierade mycket mellan kassorna och mellan deras olika daghjälpsklasser. Den högsta avgiften räknad per vecka uttogs i transportarbetarnas kassa av stuveriarbetare i klass IV med 3: 50 kr, följd av avgifter i vissa klasser i byggnadsarbetarnas, vägarbetarnas och Sveriges arbetares kassor med 2: 77 kr. Den högsta genomsnittliga avgiften per daghjälpskrona och vecka utgick i nyss nämnda klass i transportarbe— tarnas kassa och utgjorde 0: 21 kr. Den näst högsta avgiften per daghjälps- krona, 0:15 kr, förekom i musikernas och Sveriges arbetares kassor. De lägsta avgifterna uttogs av industritjänstemännens kassa, nämligen med 0:16 kr, vilket motsvarar endast 0:01 kr per daghjälpskrona och vecka. Avgiften per daghj älpskrona var densamma i arbetsledarnas kassa.

Statsbidrag. Bestämmelserna om statsbidrag till erkända arbetslöshets- kassor är intagna i en särskild förordning den 14 december 1956 (nr 630). Av denna framgår att statsbidrag utgår i form av grundstatsbidrag, dag- hjälpsbid-rag, familjetilläggsbidrag samt förvaltningsbidrag.

Grundstatsbidrag utgår för varje dag som daghjälp utgetts med dels ett grundbelopp av 3: 25 kr vid en daghjälp av 6 kr, dels ett tilläggsbelopp av 0: 25 kr för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger 6 kr; dock må grundstatsbidraget ej i något fall uppgå till högre belopp än 6 kr för varje ersättningsdag. Nämnda maximering till 6 kr innebär, att grundstats— bidraget inte utgår till den del av daghjälpsbeloppet som överstiger 17 kr.

Daghjälpsbidraget utgår för kalenderår med viss procentuell andel av kassas sammanlagda kostnader för daghjälp minskade med grundstats- bidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet ersättningsdagar per årsmedlem med hjälp av en till statsbidragsförordningen fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser. Ett utdrag ur tabellen visar föl— jande procenttal för daghjälpsbidragets bestämmande:

Antal ersätt- Daghjälpsbidragets storlek i pro- ningsdagar per cent av bidragsunderlaget vid olika medlem antal ersättningsdagar per medlem

0—3 ............................ 0,0 4 ............................ 11,9 8 ................................... 43,5 12 ........................................ 60,0 16 ........................................ 68,7 20 ........................................ 73,0 24 ........................................ 74,8 26 och däröver ........................... 75,0

Vidare gäller att vid beräkning av daghjälpsbidraget hänsyn ej skall tas till daghjälp som jämlikt 29 5 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen utgår med halvt belopp eller på sådan daghjälp belöpande grundstatsbidrag. För kassa, där medlemmarna är fördelade på olika klasser, beräknas grund- statsbidraget och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

Familjetilläggsbidrag utgår med 75 procent av kassas utgifter för fa- miljetillägg.

Förvaltningsbidrag utgår för försäkringsår dels med ett i förhållande till antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbi- drag), dels med belopp motsvarande vad under året utgetts i ersättning till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Medlemsbidrag utgår med 5, 4 eller 3 kr per årsmedlem beroende på medlemsantalet.

Statsbidragen utbetalas jämlikt 10 5 statsbidragsförordningen efter an— sökan för försäkringsår i efterskott. När skäl därtill är må dock efter till— synsmyndighetens prövning till kassa utbetalas intill hela beloppet av grund- statsbidrag och familjetilläggsbidrag, som belöper å tiden från försäkrings- årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio tiondelar av medlems- bidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kan antas belöpa å samma tid.

Möjligheten för kassorna att erhålla preliminär utbetalning av stats- bidrag underlättar för dessa att ha likvida medel till hands för aktuella ut-

= +- ....__-

. . ax.—-- .-.

Lt;—

176 betalningar. Närmare bestämmelser om utbetalning av medel från tillsyns- myndigheten återfinns i förordningen den 27 juni 1957 (nr 482) angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Storleken av utbetalade statsbidrag bestämmes främst av tre faktorer, nämligen verkningarna av arbetslöshetssituationen inom resp. yrken, er- sättningarnas storlek samt antalet försäkrade. Dessa faktorer påverkar varandra ömsesidigt. Därför kan även vid en förbättring av arbetsmark- nadssituationen på grund av en fortgående höjning av ersättningarnas stor- lek och ökning av antalet försäkrade statsbidraget öka från det ena året till det andra. De till kassorna utbetalade statsbidragen för budgetåren 1958/59, 1959/60, 1960/61 och 1961/62 har i avrundade belopp utgått med 79, 71, 58 resp. 50 mkr. Nedgången beror på ett flertal faktorer. En av dessa är den ak- tiva arbetsmarknadspolitik som bedrivits framför allt efter den senaste kon- junkturnedgängen 1957—1958. Uppmärksammas må, att statsbidragen ut— betalas i efterskott och avser närmast föregående försäkringsår.

Vidare kan nämnas att för ettvart av budgetåren 1959/60 och 1960/61 har å reservationsanslag anvisats engångsbelopp med 10 mkr. Av det sam— manlagda beloppet, 20 mkr, har drygt 7 mkr fördelats år 1960 och drygt 3,5 mkr år 1962. Således uppgår ej förbrukade reservationsmedel till mer än 9 mkr.

Avkastning å fondmedel. Avkastningen å fonderade medel har för försäk- ringsåret 1961/62 uppgått till ca 16 mkr. Det kan nämnas, att för hela försäkringskollektivets del uppgick för samma försäkringsår utgifterna för administrationskostnader till ca 14 mkr. Dock råder ej samma siffermäs- siga överensstämmelse mellan fondavkastning och förvaltningskostnader beträffande de enskilda kassorna.

Utredningen

De av oss föreslagna reformerna av arbetslöshetsförsäkringens förmåner innebär, att kostnaderna för försäkringen i dess helhet kommer att öka i jämförelse med vad som nu är fallet. Framför allt uppkommer en utgifts- stegring till följd av den föreslagna höjningen av det maximala dagpenning- beloppet från nuvarande 20 kr till 40 kr. Som framhållits i kap. 4 leder dock en betydande del av denna höjning ej till några ökade kostnader, eftersom samtidigt antalet ersättningsdagar per vecka nedgår från sex till fem. Vi- dare må påpekas, att den föreslagna ökningen av maximibeloppet ej inne- bär, att dagpenningen i de olika kassorna och klasserna genast kommer att höjas till föreslagna maximum. Liksom nu är fallet kommer även i fortsätt- ningen ersättningsbeloppen att variera. Enligt våra uppskattningar torde den genomsnittliga dagpenningen under den närmaste tiden efter det att reformen trätt i kraft komma att uppgå till ca 30 kr.

Under förutsättning av bifall till de av oss framlagda förslagen om förbätt- rade förmåner har vi låtit'verkställa beräkningar angående de totala kost— naderna för arbetslöshetsförsäkringen för försäkringsåret 1964/65. Dessa beräkningar redovisas i bilaga 4. Vi vill framhålla, att åtskilliga av de fak— torer som påverkar beräkningsgrunderna är synnerligen svåra att bedöma. Uppgifterna angående de olika delposterna i bilagan utgörs därför av approxi- mativa tal. Slutbeloppen torde dock i stort sett utvisa den totala storleken av de ökade utgifterna och statsbidragen.

Här må uppmärksammas, att begreppen budgetår och försäkringsår ej sammanfaller och att, även om i fortsättningen utbetalning av statsbidrag under löpande försäkringsår till en del skall vara det normala, viss tids- mässig förskjutning i utbetalningen av bidraget kommer att ske. Det har i kostnadsberäkningarna förutsatts, att antalet försäkrade under försäkrings- året 1964/65 kommer att uppgå till ca 1 575 000, utgörande en uppräkning på grundval av medlemsantalet den 1 september 1962 samt att antalet ersätt- ningsdagar per medlem motsvarar genomsnittet för åren 1953—1961/62 eller 3,9. Vidare kan antas, att de ökade kostnaderna helt kommer att slå ige- nom för försäkringsåret 1964/65. Eftersom statsbidraget utgår för för- säkringsår i efterskott, kommer dock endast en del av kostnaden, beroende på i vilken utsträckning förskott uttas, att belasta budgetåret 1964/65. Å andra sidan kommer utgifterna för nämnda budgetår att påverkas i sti- gande riktning som en följd av ökat medlemsantal och av högre ersättnings- belopp än de som utgick under år 1962, vilket i sin tur medför stegrade er- sättningsanspråk. Den genomsnittliga dagpenningen har uppskattats till 30 kr. För hela försäkringen beräknas utgifterna stiga under försäkrings— året 1964/65 från 142,1 mkr med 34,5 mkr till 176,6 mkr. Med tillämpning av de i det följande föreslagna statsbidragsreglerna skulle det samman- lagda statsbidraget stiga från 77,6 mkr med 30,9 mkr till 108,5 mkr.

Statsbidragens utformning. För närvarande utgår statsbidrag till kassor— na i form av grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag. Visserligen skulle från förenklingssynpunkt vara önsk- värt med en rationalisering av bidragsformerna. Vi har bl. a. diskuterat en sammanslagning av de olika statsbidragsformerna till en enhet. Detta är emellertid en så komplicerad fråga, att den kräver en specialutredning, vil- ken skulle kunna fördröja försäkringens reformering. Vi anser för övrigt, att erfarenheter av det förslag till avgiftsutjämning som vi framlägger längre fram i detta kapitel bör inhämtas, innan möjligheten att slå samman bidragen närmare undersöks. Däremot föreslår vi vissa ändringar rörande de nuvarande bidragen. Vidare föreslår vi följande ändringar beträffande statsbidragens benämning. Daghjälpsbidrag utbytes mot dagpenningbidrag och familjetilläggsbidrag benämnes i fortsättningen barntilläggsbidrag med hänsyn till att enligt vårt förslag familjetillägget kommer att bestå enbart av barntillägg.

De av oss föreslagna avdragsklasserna för pensionärer kan medföra, att många olika dagpenningbelopp kommer att utbetalas i en dagpenningklass. Det synes därför nödvändigt att utbyta det nuvarande systemet med fasta grundstatsbidragsbelopp mot ett procentsystem. Vi föreslår därför, att grundstatsbidraget utgår med viss procent av dagpenningkostnaderna. Ett sådant system blir också praktiskt lättare att tillämpa.

En omreglering av grundstatsbidraget måste ske till följd av den av oss föreslagna höjningen av dagpenningens maximibelopp. Vi har i kapitel 4 föreslagit, att make- och husföreståndarinnetillägget skall slopas. Det bortfall av statsbidrag som härigenom uppstår bör beaktas vid fastställande av reglerna för grundstatsbidrag. Vid en omräkning kommer sålunda grund- statsbidraget att utgöra vid en dagpenning om 12 kr 50 procent samt vid en dagpenning om 40 kr 30 procent av dagpenningens storlek. För att främja kassornas strävan att höja dagpenningbeloppen föreslår vi dock, att sist- nämnda procentsats höjs till 35 och att skalan för grundstatsbidrag i sin helhet beräknas med hänsyn härtill.

För närvarande gäller att då daghjälpsbeloppen överstiger 17 kr något grundstatsbidrag ej utgår för den del som överstiger detta belopp. Det har dock visat sig, att denna begränsning av grundstatsbidraget motverkat bi- dragets primära syfte att vara ett medel för att tillförsäkra kassamedlem- marna ett tillfredsställande daghjälpsbelopp. Därför har, såsom tidigare påpekats, i viss utsträckning engångsbidrag i extraordinär ordning med- delats kassor för att dessa skulle höja daghjälpen. För att stimulera kas- sorna att i framtiden söka hålla dagpenningbeloppen på en tillfredsställan- de nivå synes, även med beaktande av de löner som framdeles kan komma att utgå, i stället för det nuvarande tvära avbrottet i grundstatsbidraget detta bidrag böra öka även vid de högre dagpenningbeloppen. Däremot bör grund- statsbidragets relativa andel av dagpenningen avta så att denna andel blir lägst vid dagpenningens maximum, 40 kr. Vi har med beaktande av nu nämnda synpunkter samt med iakttagande av önskemålet att undvika »tröskelproblem» utarbetat nedanstående förslag till konstruktion av grund— statsbidraget. Främst för att undvika »tröskelproblem» har härvid grund- statsbidragets procentsats i förekommande fall angetts med en decimal. Nå— got merarbete från administrativ synpunkt medför ej detta. Som framgår av vad nedan i avsnittet om avgiftsutjämning sägs skall dock vissa modifika- tioner härutinnan kunna ske, om antalet ersättningsdagar i en kassa ligger särskilt högt i förhållande till ett framräknat genomsnittsantal för hela kassasystemet under en längre tidsperiod.

Dagpenningbidraget medverkar till en avgiftsutjämning mellan kassorna. Ett av våra främsta strävanden har varit att nå längre på avgiftsutjämning— ens väg. Önskvärt vore att en ytterligare utjämning kunde åstadkommas via dagpenningbidraget. Vi har undersökt, om så kunde ske genom att ut- forma detta bidrag på annat sätt än som nu är fallet men funnit, att detta

Tab. 28. Förslag till grundstatsbidrag

Dagpenning- Dagpenning Bidragsprocent klass kr A ............................... 12 50,0 E ............................... 14 48,9 C ................................ 16 47,9 D ............................... 18 46,8 E ............................... 20 45,7 F ............................... 22 44,6 G ............................... 25 43,0 H ............................... 27 42,0 1 ................................ 30 40,4 J ............................... 32 39,3 K ............................... 35 37,7 L ............................... 37 36,6 M ............................... 40 35,0

ej är möjligt utan olägenheter. Dagpenningbidraget bör bibehållas i sin nuvarande form. Grunderna för detsamma synes väl avvägda. Vi föreslår således ej någon saklig ändring såvitt gäller ifrågavarande bidrag. Däremot måste en omräkning ske av statsbidragsprocenten vid olika antal ersätt- ningsdagar per medlem på grund av övergången till 5-dagarsförsäkring, så att detta statsbidrag bibehålles vid en oförändrad faktisk nivå. De nya pro- centtalen framgår av en vid statsbidragsförordningen fogad bilaga. Medan enligt nuvarande tabell daghjälpsbidraget vid t. ex. sex ersättningsdagar per medlem är 30,3 procent, kommer bidrag av samma storlek att enligt den nya tabellen utgå redan vid fem ersättningsdagar per medlem.

Vi har tidigare föreslagit, att make- och husföreståndarinnetillägget skall slopas, medan barntillägget skall bibehållas ehuru i begränsad omfattning. Kompensation för det statsbidrag som hittills utgått i form av bidrag till make- och husföreståndarinnetillägg erhåller kassorna till följd av grund- statsbidragets nya utformning. Liksom nuvarande familjetilläggsbidrag bör barntilläggsbidraget täcka 75 procent av kostnaderna.

Beträffande förvaltningsbidraget anser vi, att det skulle ha varit lämp- ligt, om detta bidrag kunnat inarbetas i grundstatsbidraget. Med hänsyn till kassornas skiftande storlek 111. m. är detta dock ej möjligt. Sedan grun- derna för bidraget fastställdes år 1953 har utgifterna för kassornas förvalt- ning ökat. En generell höjning av bidraget är befogad. Vi föreslår därför, att nuvarande bidrag ä 5, 4 och 3 kr höjs till 6, 5 resp. 4 kr.

A vgiftsutjämning. Enligt direktiven har vi att undersöka möjligheterna att genom något slag av utjämningsfond söka minska de nuvarande skiljak- tigheterna ifråga om bl. a. avgifterna i de olika arbetslöshetskassorna. För närvarande varierar avgifterna per daghjälpskrona och vecka mellan lägst 0: 01 kr i arbetsledarnas och industritjänstemännens kassor och högst 0: 21 kr i transportarbetarnas kassa. Visserligen har redan det nuvarande stats- bidraget en starkt avgiftsutjämnande effekt, men som synes är denna inte

tillräcklig för att hålla variationerna mellan avgifterna inom vad vi anser vara rimliga gränser.

Det gäller sålunda att finna en metod, varigenom de högsta avgifterna inom försäkringskollektivet skulle kunna minskas. Denna effekt kan uppnås på olika sätt. Ett av dessa är att skapa en för alla kassor gemensam fond, vil- ken skulle svara för de 5. k. toppriskerna inom arbetslöshetsförsäkringen. Två väsentliga frågor uppkommer härvid, nämligen finansieringen av en sådan utjämningsfond och metoden för fördelningen av dess medel.

Beträffande finansieringen av en gemensam fond kan det synas natur— ligt, att kassorna själva skulle svara härför. Detta torde emellertid knappast vara en praktiskt framkomlig väg inom ramen för en frivillig arbetslöshets- försäkring. En nu avsedd utjämningsfond skulle nämligen komma att i hu- vudsak finansieras genom bidrag från kassor med låga avgifter, och fon- dens medel skulle systematiskt tillföras kassor med höga avgifter på grund av den relativt stora arbetslösheten inom deras verksamhetsområden. Då sistnämnda kassors inkomster till stor del redan nu består av statsbidrag, skulle problemet förenklas, om finansieringen av utjämningsfonden helt skedde med statsmedel. Vid sådant förhållande ligger det dock närmare till hands att söka utröna, om ej den åsyftade utjämningseffekten kunde nås mera direkt via statsbidraget. Ej heller har vi kunnat finna någon automa- tiskt verkande metod för fördelningen av bidrag från en utjämningsfond.

Ovan i korthet angivna skäl har föranlett oss att avskriva fondalterna— tivet såsom ett led i avgiftsutjämningen. I stället har vi prövat den nyss- nämnda möjligheten att få till stånd en dylik utjämning genom en för— bättring av statsbidraget för arbetslöshetskassor med stora utbetalningar av ersättning och till följd därav höga avgifter. Därvid har vi i första hand undersökt möjligheten att höja dagpenningbidragsprocenten. Procentska- lan för detta bidrag är emellertid så konstruerad, att en höjning av denna i vissa lägen får den effekten, att statsbidraget stiger mera än dagpenning— kostnaderna. Detta gäller den nedre delen av bidragsskalan. En höjning inom den övre delen av skalan skulle ej få någon nämnvärd verkan, enär endast undantagsvis bidrag utgår efter procentsatserna inom denna del. En total omkonstruktion av detta statsbidrag skulle därför bli nödvändig för att nå vårt syfte. Då daghjälpsbidraget även i övrigt visat sig ha en ända- målsenlig utformning, har vi ansett oss ej böra föreslå en sådan åtgärd.

Vi har, för att nå den önskade effekten, i stället prövat möjligheten att variera grundstatsbidraget. Så kan ske genom att höj a detta bidrag för kassor med särskilt höga avgifter. Det synes då ligga nära till hands att direkt anknyta till avgiftstrycket i de olika kassorna eller klasserna och ställa deras avgifter i relation till den för hela arbetslöshetsförsäkringen fram- räknade medelavgiften per dagpenningkrona.

Det har gällt att finna en metod för att bestämma, vilka kassor som skall vara berättigade till sådant särskilt bidrag samt bidragets storlek. Därvid

har ifrågasatts, om inte avgifternas procentuella avvikelse från medelav- giften skulle kunna läggas till grund för ett sådant bidrag. Detta är teore- tiskt möjligt men svårt att tillämpa i praktiken. Metoden har nämligen den svagheten, att i den mån det extra statsbidraget inverkar i sänkande rikt- ning på avgiften i den enskilda kassan, påverkas även medelavgiften för hela försäkringskollektivet, varför underlaget för statsbidragsberäkningen i viss mån blir »flytande». Härtill kommer att avgifterna påverkas av en rad faktorer vilka ej bör öva inflytande på frågan, om särskilt bidrag skall utgå eller ej. Detta gäller t. ex. fonduppbyggnaden, bidrag från utomstående av annan karaktär än statsbidrag, arbetslöshetsprognoser o. s. v.

Vi har därför funnit det lämpligare att låta rätten till särskilt statsbidrag knytas till de under det enskilda försäkringsåret förekommande avvikel- serna från det för hela försäkringskollektivet konstaterade genomsnittliga antalet ersättningsdagar per år under en tioårsperiod. Detta underlag är stabilt men avspeglar likväl utvecklingen ifråga om sådana strukturella förändringar på arbetsmarknaden och även sådana förändringar i arbets- löshetsförsäkringslagstiftningen som mera avsevärt påverkar utbetalningen av ersättning i arbetslöshetskassorna. Effekten för kassorna av den nu an- givna metoden blir i stort sett densamma som av den nyssnämnda, enligt vil- ken anknytning sker direkt till de aktuella avgifterna.

Vi framlägger i förevarande fråga följande förslag. Vid beräkningen av statsbidraget för ett försäkringsår framräknas för hela kassakollektivet an- talet ersättningsdagar i genomsnitt per medlem och år under de tio närmast föregående försäkringsåren (före år 1958 kalenderår). Om antalet ersätt- ningsdagar i en kassa eller klass skulle överstiga nämnda medeltal med 100 procent eller mer, skall grundstatsbidraget ökas med 25 procent. Att välja ett lägre procenttal för höjning av grundstatsbidraget torde inte vara rationellt, eftersom effekten av ifrågavarande åtgärd då skulle bli alltför obetydlig. För den del av dagpenningen varmed grundstatsbidraget ökar utgör i de berörda kassorna daghjälpsbidraget för närvarande i allmänhet 60—-70 procent, varför effekten av höjningen blir, att statsbidraget på denna del ökar från nämnda, procenttal till 100 procent.

För att undvika tröskelproblem synes det lämpligt med någon differen- tiering av procentsatsen. Denna differentiering torde emellertid ej be— höva göras alltför omfattande. De kassor som är i behov av det särskilda grundstatsbidraget befinner sig nämligen, om beräkningen grundas på 1961/62 års siffror för utbetalningen, i den grupp som enligt förslaget ovan erhåller bidraget i fråga. I intervallen 50—75 procent finns under samma är ingen kassa och i intervallen 75—100 procent endast en daghjälpsklass med några hundra medlemmar. Dessa förhållanden kan självfallet ändras under andra försäkringsår. En tillräcklig differentiering synes dock uppnås, om för intervallen 75—100 procent medges en höjning av grundstatsbidraget med 10 procent.

Den tanken har framkommit, att den föreslagna bestämmelsen om sär- skilt grundstatsbidrag till kassor med stora utbetalningar av ersättning kompletteras med en bestämmelse om minskat grundstatsbidrag till de kas- sor som har små utbetalningar av ersättning. Detta skulle i viss mån få till resultat höjda avgifter i sistnämnda kassor, samtidigt som härigenom be— sparingar skulle kunna göras i fråga om statsbidraget. Då förutsättningen för en sådan anordning skulle vara, att utbetalningen av ersättning i dessa kassor är särskilt liten, blir som en följd härav också grundstatsbidraget av ringa omfattning. Effekten av en sådan reduktion av grundstatsbidraget blir därför obetydlig, varför vi ansett oss ej böra föreslå densamma.

Arbetslöshetskassornas fonder

Gällande bestämmelser

Fondering. Bestämmelserna om fond-bildning återfinns i 41 å arbetslöshets— kasseförordningen och är av följande lydelse:

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per medlem räknat,

om kassan har minst 10 000 medlemmar: minst två gånger genomsnittliga be— loppet per medlem av de tio sistförflutna åre-ns inkomster i form av erlagda avgifter, räntor och erhållet statsbidrag,

om kassan har högst 500 medlemmar: minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp, och

om kassan har flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar: minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av ovan angivna siffror bestämmer.

Har under tioårsperioden försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskost- naderna eller statsbidraget ökats avsevärt, äger tillsynsmyndigheten föreskriva, att såsom fond skola avsättas större tillgångar än som följer av vad i första styc- ket sägs.

Intill dess erkänd arbetslöshetskassa varit i verksamhet under tio år skall till- synsmyndigheten årligen, med hänsynstagande till vad ovan sägs, bestämma fon- dens minimibelopp.

Utbetalning av ersättning må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande därtill.

Överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande utgifter.

Nu återgivna bestämmelser återgår i stort på den ursprungliga författ- ningstexten och har sedan den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen började sin verksamhet är 1935 varit föremål för endast ett fåtal ändringar. En viss skärpning i jämförelse med vad som tidigare gällt skedde dock är 1957. I enlighet med förslag av 1951 års utredning om arbetslöshetsför- säkringen bestämdes, att fondens minimistorlek skall utgöra en multipel

inte blott av inkomsterna av avgifter och statsbidrag utan även av influtna räntor. Med hänsyn till de ständigt förekommande förändringarna i kassor- nas medlemsantal skall minimifonden enligt gällande regler bestämmas på grundval av kassas genomsnittsinkomst per medlem. Samtidigt med att denna bestämmelse infördes gavs även en möjlighet för tillsynsmyndighe- ten att föreskriva avsättning till större fond, därest försäkringsersättningens belopp, förvaltningskostnaderna eller statsbidraget ökat avsevärt under tioårsperioden. Så har även skett under senare år.

Då en kassa skall börja sin verksamhet, medtas i kalkylen vid faststäl- lande av erforderliga avgifter en fonduppbyggnadsdel, som skall möjliggöra för kassan att efter tio år uppnå den föreskrivna fonden. Dennas storlek beräknas på grundval av samtidigt gjorda antaganden om arbetslöshets— risken inom kassans verksamhetsområde.

Fondens verkliga storlek skall upptas i kassans balansräkning som en tillgång. Såsom skuld skall enligt 46 5 arbetslöshetskasseförordningen upp— tas ett belopp, minst motsvarande det för kassan föreskrivna lägsta fond- beloppet. I de fall då fonden inte uppgår till detta belopp anges på till— gångssidan en brist.

Bestämmelsen om att kassa ej får påbörja utbetalning av ersättning förr— än fondens tillgångar uppgår till betryggande belopp har motiverats av angelägenheten att skapa ökad trygghet för kassans solvens. Intet hindrar att en kassa får sådant medgivande samtidigt med antagandet till erkänd kassa, under förutsättning att kassan vid dess igångsättande erhållit till- räckligt startkapital från den kassabildande organisationen eller på annat sätt. I vissa fall har kassor fått medel från prisutjämningsfonder och lik- nande. Någon gång har vederbörande fackliga organisation vid kassans start lämnat en garantiförbindelse innebärande skyldighet att vid större ekonomiska påfrestningar för kassan ställa erforderligt kapital till förfo- gande.

Fonden får tas i anspråk endast i den mån en kassas inkomster ej för- slår att täcka dess löpande utgifter. Vid större påfrestningar måste kassan vidta åtgärder för att återställa balansen mellan inkomster och utgifter samt åter bringa upp fonden i dess föreskrivna minimistorlek. Detta kan ske genom att minska daghjälpens storlek eller ersättningstidens längd eller genom att besluta om extra uttaxering. Enligt 34 5 arbetslöshetskasse- förordningen skall i kassas stadgar anges, under vilka förutsättningar be— träffande arbetslöshetens omfattning eller kassans ekonomiska ställning dessa åtgärder skall vidtas. Sådana bestämmelser finns därför intagna i de av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade s. k. normalstadgarna. Sålunda anges i 56 å i dessa stadgar vilka åtgärder en kassastyrelse kan vidta, om viss för olika kassor något varierande del av fonden tagits i anspråk. Om fonden nedgått under viss i 57 & stadgarna angiven gräns skall vissa åtgärder vidtas, för att fonden inom fem år skall kunna bringas upp till sin föreskrivna

storlek. Nämnda bestämmelser har inte sedan början av 1940-talet behövt tillämpas av någon kassa.

Eftersom den legala minimifondens exakta storlek är beroende av ett medelvärde på inkomsterna under de senaste tio åren, sker en ständig för- skjutning uppåt eller nedåt ifråga om den erforderliga fondens storlek alltefter relationen mellan inkomsterna under det år som faller bort i tio- årsperioden och inkomsterna under det som kommer till. Vad som får anses som erforderlig fondering påverkas följaktligen av förändringar un- der det senaste året i fråga om arbetslöshetens omfattning, förmånernas storlek, ersättningstidens längd m. m.

Sedan den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen började sin verk- samhet år 1935, har arbetsmarknaden ej kännetecknats av någon allmän, mera djupgående arbetslöshet, som satt arbetslöshetskassornas ekonomiska bärkraft på allvarliga prov. Kassorna har därför i allmänhet haft möjlighet att konsolidera sin ekonomi. I flertalet fall kan även deras fonder anses vara färdigbildade.

Av bilaga 1 framgår huvuddragen av de förändringar, som arbetslöshets— kassornas fonder per medlem genomgått sedan år 1935. Vid studiet av kas— sornas fondbildning bör beaktas, att fonderna ej i sin helhet uppkommit genom överskott på kassornas verksamhet utan även genom anslag som vid starten beviljats av de fackliga organisationer vilka bildat resp. kassor. Till— sammans utgör dessa anslag 28,3 mkr. Vidare har kassorna i vissa fall er- hållit bidrag från sådana fackliga organisationer även under den tid de varit verksamma. De har också som nyss nämnts mottagit bidrag från prisut- jämningsfonder och liknande. Summan av sistnämnda anslag utgör 15,1 mkr. Slutligen tillkommer ca 11 mkr, som utgått i form av särskilda stats- bidrag.

Den årliga fon—dökningen för kassakollektivet i dess helhet har sedan år 1942 vanligen legat mellan 10 och 20 mkr. Endast för enstaka år har dessa gränser under- eller överskridits. Totalt sett har kassorna redovisat bok- föringsmässigt underskott endast en gång sedan försäkringen började sin verksamhet. Detta skedde år 1958 i samband med omläggningen av redovis- ningen från kalenderår till försäkringsår. Om redovisning även vid detta till- fälle avsett en tolvmånadersperiod, hade underskott ej uppkommit.

Av intresse i sammanhanget är den totala fonderingens bärkraft, ut— tryckt i antal ersättningsdagar per årsmedlem. Det överskott som under senare år redovisats för samtliga kassor fr. o. m. är 1954 har i stort sett endast svarat mot ökningen i medlemsantal och ersättningsbelopp. Det antal ersättningsdagar, som enbart fonderade medel motsvarar, har nämligen hållit sig konstant vid 12—13 dagar. I runt tal räcker således enbart fon- derna till att utbetala ersättning för i genomsnitt två veckor. Kassornas möjligheter att betala ut bidrag beror dock inte enbart på fondernas storlek. Ännu större roll spelar kontinuerligt inflytande avgifter, fondräntor samt möjligheten att under löpande försäkringsår utfå statsbidrag. Kassornas eko-

nomiska resurser är därför i realiteten väsentligt större än fondernas stor- lek kan ge intryck av.

Medeltalet i fondbehållning per medlem utgjorde _ såsom framgår av bilaga 3 _ den 31 augusti 1962 279 kr. Spridningen kring detta medeltal är betydande. Högsta fond per medlem redovisade järnvägsmännens kassa, 626 kr, motsvarande 33 dagars ersättning, lägsta fond industritjänstemän- nens kassa, 59 kr, motsvarande tre dagars ersättning. Trots det låga belop- pet i sistnämnda kassa översteg fonden väsentligt —— på grund av de obetyd- liga utbetalningarna av ersättning — vad som erfordras enligt fonderings— bestämmelserna. Som exempel på motsatta förhållandet kan nämnas bygg- nadsarbetarnas kassa, där fonden utgjorde 397 kr per medlem, motsvarande 21 dagars ersättning. Inte desto mindre förelåg i denna kassa en beräknad brist av totalt ca 25 mkr i förhållande till vad som erfordras.

Fondmedlens placering. Enligt 42 & arbetslöshetskasseförordningen gäller beträffande de tillgångar, vari fonden skall redovisas, följande.

Fondens tillgångar skola redovisas 1) i obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats av staten, 2) i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konunga- riket Svcriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Svenska skeppshypotekskassan eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank— och fondinspektionen,

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit, med undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlags- bevis),

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd, eller

5) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verk- samhet, eller i aktier i aktiebolag eller andelar i ekonomisk förening, därest bo— laget eller föreningen uteslutande har till uppgift att äga och förvalta sådan fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk för- säkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må med tillsynsmyndighetens medgivande högst en femtedel av fondens tillgångar redovisas i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde; och skall i fråga om brandför- säkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas.

I väsentliga delar har ovan angivna bestämmelser gällt från den ursprung- liga lagstiftningens tillkomst. I stort sett har kassorna varit hänvisade att redovisa sina tillgångar i »guldkantade papper». Syftet har varit att ernå betryggande säkerhet och hög likviditet.

Placeringen av arbetslöshetskassornas fonder är mycket skiftande. En

undersökning har gjorts rörande fondplaceringarna under åren 1950—1960. Denna redovisas dock ej här. Det torde räcka med att nämna, att de likvida medlen i bank och på giro under den redovisade perioden sjunkit från en tredjedel till ej fullt en femtedel av tillgångarna. Obligationsinnehavet sjönk samtidigt från 53 till 48 procent. Däremot har kommunala lån och lån med statlig eller kommunal garanti ökat sin andel från 4,5 procent till 10,4 pro— cent. Posten >>egna fastigheter» och »inteckningar» är fortfarande obetyd- lig, även om dess andel i tillgångarna tiodubblats. I posten »övriga till— gångar» ingår oredovisade förskottsmedel och utestående avgifter, vilka ej kan betraktas såsom egentliga fondplaceringar. Detta gäller givetvis även i fråga om kassornas fordran på statsbidrag. Bland aktuella placerings- objekt kan nämnas lån till vatten- och avloppsföretag, hotell— och folkets- husbyggen med kommunal borgen o.dyl.

I detta sammanhang må erinras om de bestämmelser i kommunallagen som reglerar kommunernas rättigheter och skyldigheter vid upptagande av lån. Såsom huvudregel gäller, att kommunala beslut om upptagande av län eller ingående av borgen skall underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Från regeln om underställningsskyldighet finns dock vissa undantag. Enligt lagstiftning som trätt i kraft den 1 juli 1961 gäller, att låneärenden avseende kommuns anläggningar för vatten och avlopp i mot- sats till tidigare ej skall underställas Kungl. Maj:t. Då i 42 5 fjärde punkten arbetslöshetskasseförordningen föreskrivs såsom ett villkor för placering av fondmedel hos kommun att denna erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd till länet, har kassorna följaktligen numera ej längre möjlighet att placera fondmedel i kommunala vatten- och avloppsföretag.

Utredningen Fondering. Vid bedömning av de frågor som har samband med arbetslös— hetskassornas fondering aktualiseras främst spörsmålet, huruvida en fon- dering över huvud taget är erforderlig eller om de syften fonderingen avser att tjäna kan uppnås på annat och bättre sätt. Därest frågan om behovet av fondering besvaras jakande, återstår att utreda fondernas storlek och där- med sammanhängande problem samt frågorna om en för kassorna gemen- sam fond och om fondmedlens placering.

Fondbildningen i en erkänd arbetslöshetskassa har till huvudsaklig upp— gift att möjliggöra en tidsmässig utjämning av de ekonomiska krav, som ställs på kassan till följd av förändringar i fråga om arbetslösheten inom kassans verksamhetsområde under olika är. Variationerna i arbetslösheten blir i allmänhet relativt sett mindre ju större de kollektiv är på vilka ris- kerna skall fördelas. Därför krävs förhållandevis mindre fonder för de större kassorna än för de mindre. Enligt vår mening torde en arbetslöshetskassas fonderade medel närmast kunna karakteriseras som en s. k. buffertfond.

Vidare möjliggör innehav av fonderade medel för kassorna att säker— ställa framtida förpliktelser samt att ha tillgång till likvida medel för ak- tuella utbetalningar. För att utröna vilken betydelse dessa två omständig- heter haft för fonderingen har vi låtit verkställa vissa undersökningar. Av dessa framgår, att kassorna endast i undantagsfall avyttrat tillgångar för att i en ansträngd situation kunna uppfylla sina förpliktelser. Såvitt vi kunnat utröna har under de senare årtiondena försäljning av obligationer och upp- sägningar av lämnade lån endast i undantagsfall skett i avsikt att erhålla medel för utbetalning av ersättning till medlemmar. Belåning samt pantför- skrivning har förekommit i några fall. I första hand har man dock tagit insatta bank- och giromedel i anspråk samt utnyttjat möjligheten att er- hålla statsbidrag under löpande försäkringsår.

I detta sammanhang bör arbetsmarknadspolitikens betydelse beaktas. Denna politik syftar bl. a. till att undanröja såväl säsongmässiga som lång- siktiga rubbningar inom näringslivet. Den har därför medfört, att riskerna för att en kassa framdeles skall utsättas för långvariga påfrestningar av allvarlig art är väsentligt lägre nu än när gällande bestämmelser om fonde— ring tillkom. Med hänsyn till nu angivna omständigheter finner vi, att ar- betslöshetskassornas fonder bör kunna hållas på en lägre nivå än den som nu gäller såsom minimum.

Under åberopande av vad ovan anförts föreslår vi en väsentlig uppmjuk- ning av kassornas skyldighet att verkställa avsättningar till fonder. Fon- derna skall sålunda enligt vår mening hållas endast vid ungefär hälften av den nuvarande nivån. Möjlighet bör dock finnas för tillsynsmyndigheten att föreskriva större fondering, därest en jämförelse mellan den aktuella ar- betslösheten och arbetslösheten under den närmast tilländalupna tioårs- perioden skulle ge ett klart otillfredsställande resultat. I den mån kassor- nas nuvarande fonder överstiger de belopp som erfordras enligt vårt förslag, bör överskottsmedlen enligt varje kassas bedömande antingen bibehållas eller också användas för att öka dagpenningbeloppen på längre sikt utan avgiftshöjning.

Mot vårt förslag kan göras den i och för sig riktiga invändningen, att man därmed sänker kassornas betalningsberedskap. Vi anser dock den beredskap som den av oss föreslagna fonderingen innebär vara fullt till— räcklig. Vidare vill vi erinra om att kassorna redan nu har möjlighet att erhålla statsbidrag under löpande försäkringsår från tillsynsmyndigheten samt att de även utnyttjar denna möjlighet. Den nuvarande författningen är i denna del så formulerad, att utbetalning under löpande är endast bör ske i undantagsfall. En sådan utbetalningsordning bör dock, om vårt förslag genomförs, vara det normala. Härvid bör eftersträvas en fast ordning och en enkel beräkning avseende t. ex. de första sex månaderna av försäkringsåret.

En justering av metoden för att bestämma fondens minimistorlek synes er- forderlig. Huvudregeln för fonderingen är, att minimifonden skall utgöra

dubbla genomsnittliga årsinkomsten under en tioårsperiod. Tillsynsmyndig- heten har möjlighet att föreskriva en större fond med hänsyn till föränd— ringar under tioårsperioden i fråga om försäkringsers-ättningens belopp, för- valtningskostnaderna eller statsbidraget. Dessa förändringar har i allmän- het varit så betydande att undantaget blivit regel. Av dessa och vissa andra skäl föreslår vi en justering av metoden för att bestämma fondens minimi— storlek. I stället för att som nu fastställa minimistorleken på grundval av medelinkomsten per medlem och år under en tioårsperiod, föreslår vi att utgifterna per medlem lägges till grund för fondberäkningen. Dessa utgifter bör beräknas på så sätt, att antalet ersättningsdagar per årsmedlem i ge- nomsnitt under den senaste tioårsperioden multipliceras med den aktuella dagpenningen jämte barntillägg, varefter till den sålunda erhållna summan lägges även förvaltningskostnaden per medlem.

De av oss föreslagna förbättringarna av förmånerna ökar i och för sig fonderingskravet, eftersom detta enligt vårt nu angivna förslag står i rela- tion till arbetslöshetskassornas utgifter. Denna ökning uppväges emellertid av den föreslagna generella sänkningen av kassornas fondering. Försäk- ringens kostnader under ett normalår har vi, som tidigare redovisats, beräk- nat till 176,6 mkr. Detta skulle innebära en minimifondering av ca 180 mkr mot 360 mkr enligt gällande fonderingsbestämmelser. Vid en jämförelse med det nuvarande totala fondbeloppet i försäkringen, 390 mkr, bör beaktas, att i flera kassor fonderna väsentligt överstiger det enligt gällande förord- ning erforderliga beloppet.

Frågan om fondernas storlek påverkas även av möjligheten att skapa en gemensam fond för kassorna. Visserligen skulle en dylik fond bidra till att minska behovet av likvida medel i de enskilda kassorna, men då vi, som framhållits i samband med frågan om utjämning av avgifterna, inte kun- nat finna någon praktisk form för bildandet och handhavandet av en sådan fond bör tanken därpå avvisas även i detta sammanhang. Det i direktiven uttalade önskemålet om en minskning av olikheterna i skilda hänseenden kassorna emellan genom att låta kassornas fondering till större eller mindre del ske i en för dem gemensam fond kan således inte tillgodoses i denna form.

Fondmedlens placering. Vi har under hand erfarit, att kassorna i allmän- het ej haft några svårigheter att placera sina tillgångar på föreskrivet sätt. Från den allmänna kapitalmarknadens synpunkter är de kapitalplaceringar som sker av kassorna relativt obetydliga. När arbetsmarknadsstyrelsen år 1948 hemställde om vidgade placeringsmöjligheter för kassornas fonder, hade dock vissa placeringssvårigheter förelegat. Styrelsen ansåg det även på längre sikt nödvändigt att ge arbetslöshetskassorna bättre möjligheter att placera fonderna. Man hänvisade till de utvidgningar för redovisning av för- säkringsfonden för livförsäkringar som medgetts i 1948 års lag om försäk- ringsrörelse. Beträffande likviditeten framhölls de större krav som måste

ställas på arbetslöshetskassorna med hänsyn till den ojämna frekvens-en hos försäkringsfallen inom arbets]öshetsförsäkringen. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslog, att kassorna skulle erhålla rätt att intill 20 procent av fonden vid placeringstillfället redovisa sina tillgångar i obligationer utfärdade av svenska industriföretag samt inhemska värdehandlingar, som till sin art och säker- het kunde anses jämförliga med övriga tillåtna placeringsobjekt. Härvid åsyftades närmast industrifondbevis utställda av Kooperativa förbundet samt fordringsbevis utfärdade av detta förbunds eller HSB:s sparkassor.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har till utredningen inkommit med ett förslag om fri placeringsrätt intill 20 procent av fondens belopp. Därvid har åberopats, att 1951 års utredning haft att utreda motsva- rande fråga men ej framlagt något förslag härutinnan, enär en översyn av bestämmelserna i understödsföreningslagen kunde förutses. Därest i enlighet med vårt förslag fondbildningen väsentligt nedbringas, minskar fondavkastningens betydelse för kassornas ekonomi samtidigt som behovet av att ha förefintliga fondmedel lättillgängligt placerade ökar. Med hänsyn härtill har vi inte funnit skäl föreslå införande av fri placeringsrätt beträf— fande någon del av kassornas fondmedel.

Eftersom arbetslöshetsförsäkringen utgör en gren av socialförsäkringen, ligger det nära till hands att undersöka möjligheterna att utforma kassornas placeringsbestämmelser med utgångspunkt från vad som gäller för andra delar av socialförsäkringen.

I samband med den reform av socialförsäkringen som skedde år 1962 fastställdes reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkrings- kassornas fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen (nr 401). 2 & nämnda reglemente lyder.

Allmän försäkringskassa må placera fondmedel

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa;

2. i obligationer garanterade av staten eller kommun;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av staten eller kommun eller utfärdade av riksbanken, postbanken, bankaktiebolag, sparbank eller central- kassa för jordbrukskredit;

5. i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i annan fastighet än industrifastighet inom två tredjedelar av senast fastställda taxe— ringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må medräknas taxeringsvärdet å växande skog; dock skall åbyggnad, för att inteckning i fastig— heten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva för— säkringsrörelse här i riket; samt

6. med riksförsäkringsverkets medgivande i fastighet, avsedd för kassans verk- samhet; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5. stadgas.

Arbetslöshetskasseförordningens regler om fondmedlens placering bör utarbetas med utgångspunkt från vad som gäller för fonderna inom sjuk- försäkringen. Till följd härav har vårt förslag till ändring av 42 & arbets— löshetskasseförordningen utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 2 & fondreglementet. För att dock kassorna även i fortsättningen skall kunna placera medel i form av inteckningslån till industrier har i värt för- slag ej medtagits något förbud mot att lämna dylika län. I likhet med vad som nu är stadgat i 42 & arbetslöshetskasseförordningen bör emellertid med tillsynsmyndighetens medgivande högst en femtedel av fondens till- gångar utgöras av inteckningslån.

Såsom en följd av den föreslagna utformningen av 42 5 arbetslöshets- kasseförordningen ges kassorna möjlighet att även i fortsättningen lämna lån till kommunala vatten- och avloppsanläggningar eller andra kommunala lån, för vilka ej längre fordras Kungl. Maj:ts godkännande.

KAPITEL 9

Den kommunala kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa

Verksamhetens utveckling

År 1914 infördes den form av kommunala kontantunderstöd med stats— bidrag åt arbetslösa som fortfarande tillämpas. Under årens lopp har under- stödens konstruktion och villkoren för desamma ändrats åtskilliga gånger.

Syftet med kontantunderstödsverksamhetens införande var att avlasta den dåvarande fattigvården kostnaderna för de arbetslösas uppehälle. Vi- dare ville man ha denna hjälp arbetsmarknadsbetonad, d. v. s. man önskade skapa ett samband mellan hjälpen åt de arbetslösa och de möjligheter till försörjning genom arbete som eventuellt kunde föreligga. Denna senare inställning blev f.ö. avgörande för hjälpformen i samband med tillkomsten av socialhjälpslagen.

Från början gavs inga föreskrifter angående understödsbeloppens maxi- mering. Den första kungörelsen av år 1914 innehöll sålunda endast maximi- regler för statsbidraget och i övrigt villkor för erhållande av detta stats- bidrag. Statsbidragets maximibelopp undergick sedan vissa justeringar med hänsyn till förändringar i levnadskostnaderna.

Fram till år 1921 kunde en kommun utge kontantunderstöd utan att i förväg ha ansökt och erhållit besked om statsbidrag till kostnader härför. Nämnda år bestämdes emellertid, att arbetslöshetskommissionens medgi— vande till utbetalning av understöd, vartill statsbidrag önskades, skulle i förväg inhämtas. Därjämte förbättrades understöden såtillvida, att hyres- hjälp infördes. Följande år maximerades understödsbeloppen, varvid hän- syn togs till inom olika orter gällande grovarbetarlön.

År 1940 vidtogs väsentliga förändringar. Dåvarande arbetsmarknadskom— missionen fastställde maximibelopp för understöden, vilka gällde fr.o.m. den 1 januari 1941 enligt den dyrortsgradering, som var gällande för folk- pensioneringen. Understöden var uppdelade i dels dagunderstöd för ensam— stående och för makar, dels barntillägg. Vidare differentierades hyreshjäl- pen, som utsträcktes att gälla även för icke familjeförsörjare. År 1941 till- kom möjligheten att få hyreshjälp jämväl för medlemmar i erkänd arbets- löshetskassa, som då i särskilt ömmande fall kunde erhålla detta jämsides med daghjälpen.

År 1949 utfärdade Kungl. Maj:t den kungörelse angående vissa statliga

och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet som ännu gäller, den s.k. arbetslöshetskungörelsen.

I anslutning till denna kungörelse utfärdade arbetsmarknadsstyrelsen anvisningar i vilka angavs, att i samband med tillstånd för kommun att utge kontantunderstöd även skulle anges de högsta belopp som fick tilläm- pas. Sedan tillkom det kommunen (arbetslöshetsnämnden) att variera un- derstödsbeloppen efter behoven i de enskilda fallen. Därvid skulle tillses, att det sammanlagda understödet (dagunderstöd och hyreshjälp) var lägre än den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft och de inkoms— ter vederbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställning.

År 1950 avlämnade socialvårdskommittén sitt betänkande (XVII) med förslag till lag om socialhjälp m. m. Kommittén föreslog därvid att kontant- understödet som hjälpform skulle avskaffas. Så skedde emellertid inte;

Genom beslut den 19 mars 1954 uppdrog Kungl. Maj:t åt 1951 års utred- ning om arbetslöshetsförsäkringen att utreda och framlägga förslag beträf- fande vissa frågor rörande kontantunderstödsverksamheten. I oktober 1955 avlämnade utredningen en PM i frågan, vilken utmynnade i vissa förslag till ändringar beträffande ifrågavarande verksamhet.

I proposition nr 144 till 1956 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag till ändrade bestämmelser för kontantunderstödsverksamheten. Propositio- nen kom att i väsentliga avseenden avvika från de förslag, som ovannämnda utredning framlagt.

I propositionen uttalades, att kontantunderstöden borde avvägas så, att de inte gav förmåner jämförliga med dem de arbetslöshets-försäkrade erhöll genom sina kassor. För att få fram en sådan marginal mellan ersättningen från arbetslöshetskassorna och kontantunderstöden borde maximibeloppet för kontantunderstöd till ensamstående understiga kassornas genomsnitts- belopp med 3 kr och för makar med 1 kr. I propositionen uttalades vidare, att maximibeloppet för dagunderstöd vid lämpliga tillfällen borde revideras med hänsyn till ändringar i den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen för hela arbetslöshetsförsäkringen, vilket också skett vid ett par tillfällen.

Under årens lopp har denna kontantunderstödsver'ksamhet bedrivits i allt mindre omfattning såsom framgår av uppställningen i tabell 29. Särskilt gäller detta åren 1946—1956 samt fr. o. m. är 1960. Även under åren 1957— 1959 var verksamheten av liten omfattning i förhållande till den stegrade arbetslösheten under dessa år.

Gällande bestämmelser

Jämlikt kungörelsen angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet åvilar det arbetsmarknadsstyrelsen att utöva den centrala ledningen av den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid ar- betslöshet. Regionalt är det länsarbetsnämnderna, som på uppdrag av arbets- marknadsstyrelsen har att handlägga hithörande frågor.

Antal Antal År understödda År understödda

1935 6 589 1949 288 1936 4 710 1950 144 1937 2 271 1951 49 1938 2 370 1952 196 1939 2 885 1953 864 1940 3 764 1954 343 1941 8 731 1955 96 1942 3 528 1956 248 1943 1 336 1957 1 144 1944 1 948 1958 2 470 1945 1 161 1959 1 570 1946 366 1960 490 1947 185 1961 245 1948 207 1962 224

Lokalt ombesörjes verksamheten inom kommunerna av arbetslöshets- nämnden eller — där sådan ej finns — i stad av drätselkammare och i landskommun av kommunalnämnd. Kommun, som anvisat medel till kon— tantunderstöd och som önskar för sådant ändamål åtnjuta statsbidrag, har att inhämta arbetsmarknadsstyrelsens medgivande innan verksamheten på- börjas. Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid med stöd av kungörelsens & 1 delegerat beslutanderätten om sådant medgivande till länsarbetsnämn— derna. Vederbörande länsarbetsnämnd skall därvid skriftligen underrätta kommunen om det högsta antal understödsrum över vilka kommunen får förfoga under viss angiven tid, som regel fyra veckor. Beslut om kontant- understöd i det enskilda fallet fattas av arbetslöshetsnämnd (eller annan som sådan fungerande myndighet).

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar skall en arbetslös om möj— ligt beredas hjälp genom arbetslöshetsnämnden i den kommun, där han uppehåller sig. I anslutning till beslut om medgivande att utge kontantun- derstöd kan föreskrivas, att visst antal understödsrum skall förbehållas hjälpsökande, som är mantalsskriven i annan kommun.

Följande villkor gäller för erhållande av kontantunderstöd. Huvudregeln är, att kontantunderstöd må utges efter ansökan endast till svenska med— borgare eller till medborgare i stat med vilken Sverige träffat överens- kommelse om ömsesidighet beträffande hjälp vid arbetslöshet. Sådan över- enskommelse har träffats med Danmark, Finland, Island och Norge. Kungl. Maj:t har bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen att medge, att hjälp må utgå även till andra utlänningar. '

Kontantunderstöd kan endast beviljas den som fyllt 16 men ej 67 år. Hjälpsökande skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åta sig arbete för annans räkning samt skall för arbetslöshetsnämnden förete ar- betsgivarintyg. Det åligger honom vidare att uppehålla kontakt med ar-

betsförmedlingen. Kontantunderstöd kan ej utges för dag före första besöket vid förmedlingen. Vid besök där skall den arbetslöse uppvisa ett kontroll- kort, på vilket han skall ha deklarerat dag för dag, om han varit arbetslös etc. Som regel skall besök göras vid arbetsförmedlingen en gång per vecka. Tätare besök kan föreskrivas.

Understöd utgår inte för de första sex dagarna i en arbetslöshetsperiod. Karenstid skall anses fullgjord, om hjälpsökande blivit arbetslös efter att ha uppburit hel sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring för minst tre dagar. Utförsäkrad medlem i erkänd arbetslöshetskassa må utan karens— tid kunna erhålla kontantunderstöd fr.o.m. den dag, då daghjälpen från kassan upphört att utgå.

Den som frivilligt slutat en anställning eller på grund av otillbörligt upp- trädande skilts därifrån kan inte tillerkännas understöd under viss av ar— betslöshetsnämnden fastställd tid, dock minst fyra veckor. Samma gäller för den som utan giltig anledning avvisar erbjudet lämpligt arbete.

Kontantunderstöd får som regel inte utges till den som på grund av arbetslöshet åtnjuter socialhjälp för sig eller sin familj. Undantag från denna regel kan göras, om socialhjälpen är av tillfällig natur och utges i synnerligen trängande fall.

Kontantunderstödet utgöres av dagunderstöd och barntillägg. För när- varande gäller följande maximibelopp, angivna i kronor per dag.

Dagunderstöd Barntillägg Ensam person Makar per barn 15 19 2

Det ankommer på vederbörande kommun att inom ramen för fastställda maximibelopp besluta om kontantunderstödens storlek.

Dagunderstöd kan inte utges till medlem i erkänd arbetslöshetskassa un- der tid då denne uppbär daghjälp från kassan. Dock må i ömmande fall för sådan tid kunna utgå dagunderstöd till bostadskostnader. Härför fordras dock, att medlemmen under de närmast förflutna 30 dagarna har uppburit daghjälp för minst 18 dagar. Här avsett dagunderstöd kan utgå med högst följ ande belopp per månad:

Ortsgrupp För familjeförsörjare För ensamstående II 60 kr 30 kr

Ill 0 IV 75 ,, 40 ,, V 90 ,, 50 ,,

Genom ändring av kommunalskattelagen år 1959 upphörde kontantunder— stödet att vara skattepliktig inkomst. Arbetslöshetsnämnden har att tillse, att hjälpverksamheten begränsas till

vad som påkallas av verkligt behov. Det sägs vidare i arbetslöshetskungörel- sen, att verksamheten inte får komma arbetsovilliga eller i övrigt obehöriga till godo. Vid behovsprövningen skall hänsyn inte tas till allmänna barn- bidrag, ej heller till sådana tillgångar som bohag och arbetsredskap. Vidare bör ej smärre besparingar eller innehav av eget hem tillmätas betydelse vid behovsprövningen.

Vad gäller behörighet att erhålla kontantunderstöd är en av förutsätt— ningarna härför att den sökande tidigare skall ha utfört avlönat arbete eller för sin försörjning är i behov därav. Av detta följer, att den som driver egen rörelse inte kan tillerkännas kontantunderstöd med mindre han jämsides därmed utfört avlönat arbete eller för framtiden är hänvisad till att helt eller delvis försörja sig genom sådant arbete.

Någon ovillkorlig rätt att erhålla kontantunderstöd föreligger inte, även om alla härför gällande villkor är uppfyllda. Det tillkommer kommunen att avgöra, om dylik verksamhet skall bedrivas. Kommun kan alltså ej åläggas att utge sådan hjälp. Om kommun beslutar anslå medel härtill samt erhåller länsarbetsnämndens medgivande att bedriva dylik verksamhet, åligger det arbetslöshetsnämnden att bevilja eller avslå ansökningar om hjälp. Till- synsmyndigheten skall tillse, att understöd inte utgår oriktigt.

En följd av att ovillkorlig rätt till arbetslöshetshjälp inte föreligger är, att hjälpsökande ej heller har någon besvärsrätt över avslag på ansökan.

Statsbidrag till kontantunderstödsverksamhet utgår i form av årskost— nadsbidrag. Utöver årskostnadsbidraget kan arbetsmarknadsstyrelsen be- sluta om särskilt statsbidrag till kommun, som lämnar understöd åt arbets— lösa, mantalsskrivna i annan kommun. F.n. utgår sådant särskilt statsbi- drag med 75 procent av kostnaderna för understödet, varjämte utgår års— kostnadsbidrag på överskjutande 25 procent. Årskostnadsbidraget har under ett flertal år inte för någon kommun som utgivit kontantunderstöd översti- git minimibidraget (20 procent). För understödskostnader avseende utlän- ningar utgår statsbidrag till hela kostnaden.

Utredningen

Enligt direktiven har vi att beakta de konsekvenser för den av kommunerna bedrivna kontantunderstödsverksamheten som kan bli följden av ändrade ersättningsbestämmelser i de erkända arbetslöshetskassorna.

Vi har med hänsyn bl.a. till kontantunderstödsverksamhetens ringa omfattning — vilken framgår av tabell 29 —— ingående prövat möjligheten att inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens ram så långt möjligt er- sätta en dylik verksamhet. Sålunda har vi övervägt bildandet av en allmän arbetslöshetskassa för arbetstagare som inte har tillgång till sådan kassa inom sitt yrkesområde. Vi har emellertid, som framgår av kap. 2 rörande

försäkringens omfattning, inte funnit tillräckliga skäl föreligga att fram- lägga förslag härom. Följaktligen kommer det även i fortsättningen att finnas arbetstagare som saknar möjlighet att ansluta sig till erkänd arbets- löshetskassa, låt vara att arbetslöshetsriskerna inom denna kategori, såsom redovisas i annat sammanhang, torde vara relativt obetydliga.

Även om en allmän arbetslöshetskassa inrättades, skulle dock med stor sannolikhet åtskilliga personer med arbetslöshetsrisk stanna utanför för- säkringen. En av utredningen företagen stickprovsundersökning bland per- soner som uppburit kontantunderstöd i oktober månad 1962 visar nämligen, att av de 74 procent som inte var arbetslöshetsförsäkrade nästan alla till— hörde yrkesområden, inom vilka erkänd arbetslöshetskassa fanns. Flertalet av de i undersökningen ingående arbetstagarna, vilka genom att söka kon— tantunderstöd i viss mån visat sig ha behov av att vara arbetslöshetsför- säkrade, har således också haft möjlighet härtill men inte utnyttjat den. Behovet av hjälp åt arbetslösa i annan form än genom arbetslöshetsförsäk— ringen torde därför komma att föreligga även i fortsättningen, inte minst ge— nom förekomsten av den sistnämnda kategorin av arbetstagare.

Kontantunderstödsverksamhetens synnerligen ringa omfattning framstår särskilt markant mot bakgrunden av antalet icke arbetslöshetsförsäkrade personer som varit anmälda som arbetslösa hos den offentliga arbetsförmed- lingen. I nedanstående uppställning anges för åren 1956—1962 det genom- snittliga antalet ieke försäkrade arbetssökande och motsvarande antal per- soner som uppburit kontantunderstöd.

Tab. 30. Genomsnittligt antal icke försäkrade arbetssökande och kontantunderstödda

Antal icke försäkrade .. År arbetslösa arb.sök. Antal understodda 1956 5 466 248 1957 7 011 1 144 1958 10 868 2 470 1959 10 224 1 570 1960 5 437 490 1961 4 337 245 1962 4 599 224

Det må härutöver nämnas, att år 1963 endast åtta kommuner i hela lan- det bedriver kontanunderstödsverksamhet.

Det ligger utanför Vårt uppdrag att närmare utreda frågan om kontant— understödsverksamheten. Vi har vid kontakt med den pågående arbets- marknadsutredningcn erfarit, att denna utredning kommer att pröva for- merna för hjälpverksamheten rörande icke arbetslöshetsförsäkrade arbets- lösa personer. Skulle kontantunderstödsverksamheten komma att bibehål- las, måste förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och denna verk- samhet noga beaktas. Det måste därvid tillses, att försäkringen i förhållande

till kontanthjälpen kan erbjuda så mycket bättre förmåner att intresset av att tillhöra försäkringen inte minskas.

Som framgår av den lämnade redogörelsen för kontantunderstödsverk- samheten är villkoren för erhållande av ersättning från erkänd arbetslös- hetskassa och kontantunderstöd från arbetslöshetsnämnd i flera avseenden likartade. Sålunda sammanfaller begreppen arbetslöshet och lämpligt arbete helt. Likhet föreligger i fråga om föreskrifterna för besök vid arbetsförmed- ling. Vidare tillämpas samma karenstid, ehuru försäkringens karensregler i Övrigt saknar motsvarighet i arbetslöshetskungörelsen eller utfärdade an- visningar. Vi finner denna ordning med så långt möjligt likartade bestäm— melser på dessa båda områden vara ändamålsenlig. Inom kontantunderstöds- verksamheten —— eller den hjälpform som eventuellt ersätter denna — synes för den skull en anpassning av bestämmelserna i tillämpliga delar böra ske med hänsyn till de ändringar som föreslås beträffande försäkringen.

Kontantunderstödets maximibelopp understiger numera som regel för- säkringens genomsnittliga daghjälp jämte familjetillägg med endast 1 kr beträffande makar och 3 kr i fråga om ensamstående. Detta betyder, att kontantunderstöd kan utgå med samma eller högre belopp än försäkrings- ersättningen i vissa klasser. Vi vill dock i detta sammanhang inskjuta, att man vid en jämförelse mellan försäkringen och kontantunderstödsverk- samheten synes höra ta hänsyn till det förhållandet, att den försäkrade för sin rätt till ersättning inte är beroende av särskilda kommunala beslut eller av behovsprövning.

För att försäkringens konkurrenskraft inte skall försvagas genom ett i förhållande till försäkringsersättningen alltför generöst kontantunderstöd fordras, att relationerna mellan ersättningsbeloppen i dessa båda hjälpfor- mer fastställes efter andra normer än som nu sker. Den nuvarande margi— nalen pä 1 resp. 3 kr kommer att få förhållandevis mindre betydelse ju högre dagpenningen resp. dagunderstödet blir. Den relativa skillnaden mel— lan dessa ersättningar måste upprätthållas. Detta torde kunna ske, om man —— med utgångspunkt från dels den nuvarande medeldaghjälpen jämte familjetillägg om 20 kr, dels kontantunderstödets maximibelopp om 19 kr för makar och 15 kr för ensamstående — höjer dagunderstödets maximibelopp med 1 kr för varje 1: 50 kr, varmed dagpenningens medel- belopp ökar. Därigenom skulle vid en genomsnittlig försäkringsersättning om 24: 50 kr dagunderstödets maximibelopp för makar ha stigit till 22 kr, (1. v, 5. en skillnad på 2: 50 kr. Om försäkringsersättningen stiger till 29 kr skulle dagunderstödet bli 25 kr och skillnaden således 4 kr 0. s. v. Vi förut- sätter av administrativa skäl, att dagunderstödets belopp endast höjes med jämna kronor.

Om Vårt förslag rörande barntilläggets utformning i arbetslöshetsförsäk- ringen genomförs, bör motsvarande ändringar göras inom kontantunder- stödsverksamheten. Detta innebär, att det nuvarande beloppet om 2 kr per

barn och dag bibehålles men att antalet barntillägg maximeras till fyra. Vidare bör, om en 5-dagarsförsäkring införs, den tid som medlem i erkänd arbetslöshetskassa skall ha uppburit dagpenning såsom villkor för rätt att erhålla dagunderstöd till bostadskostnaden från arbetslöshetsnämnd, mins- kas från 18 till 15 dagar.

Med hänsyn till att, som nämnts, förevarande fråga är föremål för be- handling av arbetsmarknadsutredningen finner vi ej anledning att på grund av vad härovan anförts framlägga förslag till ändringar i 1949 års kun- görelse angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslös— het. Vi har till arbetsmarknadsutredningen under hand överlämnat våra överväganden och förslag i saken och därvid förutsatt, att de kommer att beaktas av utredningen.

KAPITEL 10

Övriga frågor

Minimiantalet medlemmar i arbetslöshetskassa

Stundom möter de mindre kassorna svårigheter på grund av att en effektiv riskutjämning inte kan ernås i en kassa med litet antal medlemmar. Vi har därför enligt direktiven att undersöka, huruvida nuvarande bestämmelse angående minimiantalet medlemmar i en arbetslöshetskassa kan anses ändamålsenlig.

På förslag av 1951 års utredning angående arbetslöshetsförsäkringen höj— des nämnda minimiantal i gällande arbetslöshetskasseförordning från 500 till 1 500, dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att, om särskilda omständigheter föranleder därtill, anta understödsförening med lägre med- lemsantal till erkänd arbetslöshetskassa.

Något erfarenhetsmässigt behov av att nu ändra gällande minimigräns för medlemsantalet har inte gjort sig gällande. Föreligger ej någon större arbetslöshetsrisk för en organisations medlemmar, torde den riskutjämning som erhålles vid nuvarande minimiantal i allmänhet vara tillfredsställande. En höjning av detta skulle innebära en ytterligare begränsning av de fack- liga organisationernas möjligheter att bilda erkända arbetslöshetskassor. Den administrativa samordningen mellan den statsunderstödda arbetslös- hetsförsäkringen och de fackliga organisationerna medför, att den fackliga uppdelningen av de anställda blir normgivande för försäkringskollektivets uppdelning i arbetslöshetskassor och för dessas medlemsantal. Det har näm- ligen i praktiken vis-at sig förenat med stora svårigheter att bilda och admi- nistrera för flera fackförbund gemensamma arbetslöshetskassor.

För närvarande undergår de fackliga organisationerna en omvandling. som innebär att de mindre enheterna i allt vidare omfattning går upp i större enheter. Eftersom arbetslöshetskassorna härvid följer resp. fack- förbund leder denna strukturförändring även till att små arbetslöshets— kassor uppgår i större kassor. Under år 1962 upphörde på så sätt tre kassor. Härigenom uppkommer, oavsett arbetslöshetskasseförordningens bestäm- melser om minimiantal medlemmar, en utveckling mot större försäkrings- enheter till fördel för såväl riskutjämning som administrationskostnader.

Vi finner med stöd av vad ovan anförts ej anledning att föreslå någon höjning av nu gällande minimiantal medlemmar i en arbetslöshetskassa, 1500. - " ' ' '

200. Avgijtsbetalningen

Utträden på grund av bristande avgiftsbetalning

Enligt 17 5 arbetslöshetskasseförordningen skall medlem erlägga avgift till kassan senast vid utgången av åttonde veckan eller, i kassa med månads- avgifter, andra månaden efter den vecka resp. månad som avgiften avser. Om så ej skett och om medlemmen ej heller anmält för kassan förhållande, varpå befrielse från betalningsskyldighet kan grundas, skall medlem anses ha utträtt ur kassan vid nämnda tidpunkt.

Vi har uppmärksammat att ett påfallande stort antal medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna utträtt på grund av bristande avgiftsbetal- ning. Under försäkringsåret 1960/61 var detta fallet med 83 176 medlemmar, d. v. s. mer än sex procent av samtliga kassamedlemmar (1 340 097 den 1 september 1960). Vi har funnit det angeläget att söka få en uppfattning om orsakerna till detta förhållande och har därför gj ort en undersökning härom inom arbetslöshetskassorna. Innan resultatet av denna redovisas, må dock det speciella förhållande beröras som ligger i kassornas nära samband med de fackliga organisationer som bildat dem.

Den som ansluter sig till en sådan organisation blir i regel automatiskt medlem även i arbetslöshetskassan inom vederbörande yrkesområde. Av- giften till kassan betalas i sådana fall ej separat utan tillsammans med av- giften till fackorganisationen. Vanligen är kassören i fackorganisationens lokalavdelning jämväl arbetslöshetskassans redogörare och lokala ombud på orten.

Det kunde ifrågasättas, om inte en förklaring till det stora antalet ut- träden är att medlemmarna på grund av det samordnade uppbördsför- farandet i stor utsträckning ej kan skilja på de ändamål till vilka avgifterna går utan betraktar hela det inbetalade beloppet som en avgift till fack- organisationen och att de därför skulle vara okunniga om att de vid under- låten avgiftsbetalning även förlorar sitt arbetslöshetsskydd. Så torde emel- lertid vara förhållandet endast i mycket begränsad utsträckning. Den upp- lysning som kassorna bedriver medelst broschyrer, i fackförbundspress o. dyl. för att klargöra för medlemmarna skillnaden mellan kassan och fack- [organisationen torde på det hela taget vara ganska effektiv, och även om denna skillnad i och för sig inte står helt klar för alla medlemmar torde likväl flertalet av dem genom upplysningsverksamheten bli medvetna om att de i och med avgiftsbetalningen också blir arbetslöshetsförsäkrade. Viss bétydelse i detta hänseende har även det förhållandet, att avgiften till kas- san är avdragsgill i medlemmens självdeklaration vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt, vilket däremot ej är fallet med avgiften till fackorganisationen.

En bekräftelse på vad nu sagts utgör i viss mån uppgifterna i nedan- stående diagram avseende åren 1950—1960/61, vilket visar att antalet ut—

träden på grund av bristande avgiftsbetalning har ett påtagligt samband med konjunkturerna på arbetsmarknaden. Vid sämre konjunkturer med stigande arbetslöshet som följd ökar behovet av arbetslöshetsförsäkring och intresset för att bevara försäkringsskyddet, varför antalet utträden sjunker. Vid förbättrade konjunkturer är förhållandet det motsatta.

Förhållandet mellan antalet ersättningsdagar och antalet utträdda ur arbetslöshetskassorna under åren 1950—1961/62

8 _ = antal personer utträdda på grund av bristande avgiftsbetalning per 100 medlemmar — — — - = antal ersättningsdagar per medlem och år 7 6 A 5 / X ./ X / ' X / 4 , XX __ / 3 ], X/ XI x / 2 x / X/ 1

1950 51 52 53 54 55 56 57 58/59 59/60 60/61 61/62

Här nedan följer diagrammets uppgifter i tabellform.

Tab. 31 Jämförelse mellan antalet utträdda och antalet ersättningsdagar

Antal personer per 100 År medlemmar som ut— Antal ersättningsdagar trätt på grund av bris- per medlem och år

tande avgiftsbetalning

1950 6,64 2,6 1951 7,29 1,5 1952 6,94 2,4 1953 6,30 3,6 1954 6,71 3,5 1955 7,06 2,9 1956 6,95 4,0 1957 6,22 4,7 1958/59 5,03 5,8 1959/60 5,51 4,0 1960/61 6,21 3 o

Kassorna söker med olika medel förhindra utträden på grund av bristande avgiftsbetalning. I det upplysningsmaterial som tillställs medlemmarna in- skärps vikten av att avgifterna till kassan inbetalas inom föreskriven tid. Vidare erhåller i många kassor försumlig medlem en skriftlig varning att han riskerar att förlora sitt medlemskap i kassan vid underlåten avgiftsbe- talning. Bland åtgärder av annat slag må nämnas sådana som avser att effek- tivisera uppbördssystemet och förenkla detsamma t. ex. genom införande av s. k. kontinuerlig avgiftsbetalning, som innebär att avgift erlägges även då — medlem enligt eljest tillämpade regler är berättigad att erhålla avgiftsbe- frielse. Sålunda har t. ex. medverkan av arbetsgivare i samband med lön- sparande samt anlitande av särskilda uppbördsmän varit ägnade att väsent- ligt nedbringa antalet utträden i de kassor (avdelningar) där dessa upp- bördsmetoder tillämpats.

Den nämnda undersökningen har företagits för att utröna orsakerna till att här berörda medlemmar upphört att betala sina avgifter. Med ledning av inkomna uppgifter om orsakerna har medlemmarna kunnat indelas i två huvudgrupper. Den ena gruppen består av dem som även efter utträdet ar- betar inom vederbörande kassas verksamhetsområde, den andra av dem som lämnat detta och därmed haft ett s.a.s. legitimt skäl för att lämna även kassan, då de ej längre är kvalificerade för medlemskap i denna. Deras försummelse ligger i att de underlåtit att göra en formell utträdesanmälan. Syftet med undersökningen har således främst varit att få en uppfattning om storleken av den förstnämnda gruppen. I uppställningen nedan ingår såsom en tredje grupp de fall där orsaken är okänd.

Undersökningen omfattar redovisningsperioden september—oktober 1961. Under den angivna tvåmånadersperioden har 14 783 medlemmar (1,1 % av det totala antalet medlemmar) utträtt ur försäkringen på grund av bris- tande avgiftsbetalning. Deras fördelning på de tre grupperna framgår av följande uppställning.

Tab. 32. Utträden på grund av bristande avgiftsbetalning

Antal Procenttal Legitima skäl ..................... 2 908 19,7 Ej legitima skäl (kvar inom kassans verksamhetsområde) ............. 2 722 18,4 Okända skäl ...................... 9 153 61,9 Summa 14 783 100,0

Tre kassor har inte till någon del kunnat specificera orsakerna utan en— dast angett det totala antalet utträdda medlemmar. Dessa är inräknade i gruppen »okända skäl». Beträffande denna må i övrigt anmärkas, att av de

där angivna fallen ej mindre än 4 848, d. v. s. mer än hälften, redovisats av enbart två kassor.

Bland orsaker som uppgetts av kassorna kan beträffande gruppen »legi- tima skäl» nämnas giftermål (786), tillfällighetsarbete — till större delen sonnnararbeten av olika slag —— (638), övergång till yrkesområde utan ar- betslöshetskassa (464), blivit egen företagare (298), eljest lämnat kassans verksamhetsområde (406) etc. Slarv och likgiltighet är de vanligaste orsa- kerna (1 065) som angetts beträffande dem som är kvar inom kassans verk- samhetsområde efter utträdet. Vidare har som skäl inom denna grupp upp- getts ingen arbetslöshetsrisk (724), för höga avgifter (704) etc.

Arbetslöshetskassorna har vidare tillfrågats, i vilken omfattning återin— träde skett bland medlemmar som under år 1960 utträtt på grund av bristan- de avgiftsbetalning. Det visade sig, att återinträdesprocenten drygt ett halv- år efter utgången av det aktuella året till övervägande delen var låg. Det är emellertid en utbredd uppfattning inom kassorna, att flertalet av de med- lemmar som efter utträdet kvarstår inom vederbörande kassas verksamhets- område förr eller senare återkommer till kassan. Dessutom kan det förutsät- tas, att av dem som övergått till annat verksamhetsområde, där kassa finns, många så småningom ansluter sig till denna.

I nära 40 procent av de i undersökningen ingående fallen har orsakerna till utträdena kunnat specificeras. Det material som föreligger synes således vara så representativt att det torde kunna läggas till grund för slutsatser i stort rörande dessa utträden. De som haft »legitima skäl» är enligt redovis— ningen något flera än de som varit »kvar inom kassans verksamhetsområ- de». Härav kan man dock ej sluta sig till att förhållandet är detsamma inom gruppen »okända skäl». Det finns anledning anta, att förhållandet där sna— rare är det motsatta. Det relativt stora antal fall av »legitima skäl» som re- dovisats gör det emellertid sannolikt, att sådana skäl i ej ringa utsträckning förekommer även bland de okända fallen. Vi anser oss kunna dra den slut- satsen av undersökningen, att antalet personer som även efter sitt utträde är sysselsatta inom yrkesområde där kassa finns inte är onormalt stort i för- hållande till det totala antalet kassamedlemmar och med hänsyn till att för- säkringen är frivillig.

Vi förutsätter, att kassorna i samarbete med tillsynsmyndigheten och ar- betslöshetskassornas samorganisation också i fortsättningen ägnar den före- varande frågan ett fortlöpande intresse i syfte att även genom andra än nu förekommande åtgärder nedbringa antalet utträden så långt detta är möjligt.

Frågan om s. k. kontinueng avgiftsbetalning Gällande bestämmelser "m. m. Alltsedan arbetslöshetsförsäkringens till— komst har'beträffande avgiftsbetalningen gällt den bestämmelsen, att sådan betalning endast skall ske för tid, då medlem för annansräkning utfört av-

204 lönat arbete annorstädes än i sitt hem. Med arbetad tid jämställes tid, då medlem haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd. Genom en bestämmelse som infördes i 1956 års arbetslös— hetskasseförordning kan skyldighet att erlägga avgift även åläggas med- lemmar, som arbetar såsom hemarbetare eller egna företagare. För all övrig tid är den försäkrade avgiftsbefriad.

Denna konstruktion av bestämmelserna om avgiftsskyldigheten har sin grund i arbetslöshetsförsäkringens nära faktiska anknytning till de fack— liga organisationerna, i vilka sedan gammalt motsvarande bestämmelser för avgiftsskyldighet varit gällande. Då avgiften till fackorganisationen och arbetslöshetskassan i allmänhet upptas samtidigt och av samma person, fackföreningskassören-kassaredogöraren, har det bl.a. av administrativa skäl befunnits lämpligt, för att inte säga nödvändigt att utforma enhetliga bestämmelser om avgiftsskyldighet.

Systemet med en långt gående avgiftsbefrielse är administrativt tungrott och arbetskrävande samt minskar möjligheterna att rationellt utnyttja mo— derna kontorsmaskiner av olika slag. Svårigheterna gäller dels den bokfö— ringsmässiga sidan, dels och framför allt kontrollen av att vederbörliga av- gifter erlagts för tid för vilken avgiftsskyldighet förelegat och att avgif— terna redovisats för rätt tid, en kontroll som sker främst med hjälp av in- kommande arbetsgivarintyg. Det har även visat sig omöjligt att med det nuvarande systemet förhindra, att avgiftsbefrielse förekommer även för tid, för vilken avgift rätteligen skulle ha erlagts. Framför allt gäller detta områden, där korta och växlande anställningar förekommer i stor ut- sträckning.

Medlemmarna skall själva svara för att avgift erlägges i rätt tid (inom 8 veckor — 2 månader) till kassan, då avgiftsskyldighet föreligger. Om av- gift ej erlagts inom föreskriven tid, anses medlemmen ha utträtt ur kassan. Genom de relativt komplicerade bestämmelserna i fråga om avgiftsskyldig- het är det ofta svårt för den enskilde medlemmen att veta, när avgift skall erläggas. Försummad avgiftsbetalning medför i regel, att medlemmen för— lorar sin ersättningsrätt. För att bygga upp en ny sådan rätt fordras avgifts- betalning under ej mindre än tolv månader. Även på grund av nu angivna omständigheter är det angeläget med en förenkling av avgiftsbestämmel- serna. Härtill kommer slutligen det förhållandet att den som uppbär ersätt- ning från kassan systematiskt erhåller en lägre årspremie än den som inte utnyttjar sin arbetslöshetsförsäkring.

Utredningen. På senare tid har såväl inom arbetslöshetskassorna som inom den fackliga rörelse-n diskuterats olika möjligheter att modernisera och rationalisera administrationen. Därvid har bl. a. frågan om avgifter och av- giftsuppbörd upptagits till behandling. Det system som ligger närmast till hands att pröva i detta hänseende är en kontinuerlig avgiftsbetalning, d. v. s.

betalning av en årspremie till arbetslöshetskassan, normalt uppdelad på tolv månader eller 52 veckor. Genom införandet av obligatorisk sjukförsäkring, förbättrade förmåner för arbetslösa, för värnpliktiga och för dem som är arbetslediga på grund av havandeskap synes nu finnas bättre möjligheter än tidigare att av den arbetslöshetsförsäkrade utta en kontinuerlig avgift.

För den kommande utvecklingen på avgiftsområdet finner vi det önsk- värt, att arbetslöshetskasseförordningen ej utgör något hinder för arbets- löshetskassa att Övergå till kontinuerlig avgiftsbetalning. Även om bestäm- melserna i den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen inte innehål— ler något direkt förbud däremot, synes det dock vara lämpligt med en änd— ring av 16 & nämnda förordning så, att möjligheten att införa det an- givna avgiftssystemet kommer till mera positivt uttryck. Utformandet av erforderliga detaljbestämmelser torde dock böra överlåtas på tillsynsmyn- digheten. Därvid bör beaktas, att behov av avgiftsbefrielse kan föreligga i vissa fall, exempelvis vid långvarig sjukdom, första militärtjänstgöring och utförsäkring från arbetslöshetskassa i samband med långvarig ar- betslöshet. Någon avgiftshöjning bör detta system i och för sig ej med- föra. Med utgångspunkt från vad som betalas i en dagpenningsklass i ge- nomsnitt per medlem och år efter de normer för avgiftsbefrielse som för närvarande gäller beräknas den avgift per månad/vecka som erfordras vid kontinuerlig betalning. Denna avgift blir i allmänhet lägre beroende på att avgiftsbefrielsen bortfaller.

I detta sammanhang må framhållas, att även inom den obligatoriska sjuk- försäkringen avgift för sjukvård och grundsjukpenning uttas genom en års- premie. Beträffande avgifter för tilläggssjukpenningen kan efter framställ- ning av den försäkrade avgiftsbefrielse erhållas vid långvarigt inkomst— bortfall.

Vårt förslag innebär ej någon saklig ändring i de försäkrades möjlighe- ter att bygga upp ersättningsrätten i arbetslöshetskassorna. För att få till- godoräkna erlagda avgifter vid prövningen av avgiftsvillkoren skall fortfa— rande tillämpas bestämmelserna i 24 å arbetslöshetskasseförordningen, nämligen att endast sådana avgifter normalt får tillgodoräknas, vilka er- lagts för tid varunder den försäkrade i viss i kassastadgarna angiven om- fattning utfört avlönat arbete för annans räkning annorstädes än i sitt hem, eller tid som eljest får tillgodoräknas på grund av yrkesutbildning, värn- pliktstjänstgöring eller barnsbörd. Erforderlig kontroll av arbetad tid skall liksom hittills ske bl. a. medelst arbetsgivarintyg. Redan nu är avgiftsvill- koren i princip arbetsvillkor, eftersom endast avgifter för tid då arbete ut- förts i viss omfattning får tillgodoräknas. Genom den kontinuerliga avgifts— betalningen får avgiftsvillkoret mer direkt formen av arbetsvillkor.

En förutsättning för att en arbetslöshetskassa skall kunna göra någon administrativ vinst genom det nu föreslagna avgiftssystemet är, att veder- börande fackförbund samtidigt övergår till detsamma.

Avsikten med vårt förslag är endast att arbetslöshetskassa, då så befinnes lämpligt, skall kunna välja ett alternativ till den nu gällande ordningen för beräkning och erläggande av avgift.

Förslag med anledning av Sveriges anslutning till ILO-konvention

Sverige har ratificerat Konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet, antagen av Internationella arbetsorganisationen (ILO) år 1952. ILO:s expertkommission för granskning av ratificerade konventio- ners tillämpning riktade år 1958 anmärkningar mot Sverige för bristande uppfyllelse av konventionen i två avseenden såvitt gäller arbetslöshetsför- säkringen, nämligen dels angående maximitiden för karensen, dels med an- ledning av frånvaron av föreskrift om minimiersättning. Utredningen har fått i uppdrag att uppta förevarande spörsmål till prövning.

Maximitid för karensen Den i 28 Q 1 mom. första stycket arbetslöshetskasseförordningen angivna tiden sex dagar är avsedd att vara karenstid under normala förhållanden. Om särskilda skäl föranleder därtill, kan karenstiden förlängas, dock högst till tre månader. I artikel 24:13 av konventionens »Del IV. Förmåner vid arbetslöshet» stadgas bl.a., att förmånen inte behöver utgå under en ka- renstid omfattande de första sju dagarna av varje period av inkomstbort- fall. Enligt artikel 24: 4 må dock i fråga om säsongarbete förmånens var- aktighet och karenstiden anpassas efter arbetsförhållandena.

ILO:s anmärkning i denna del föranleddes av att karenstiden för medlem- marna i handelsresandenas erkända arbetslöshetskassa var fastställd till tolv dagar.1 Från svensk sida gjordes invändningar mot anmärkningen. Dessa avvisades dock av kommissionen, som uttryckte önskemål om att åtgärder måtte vidtas för att inom den svenska arbetslöshetsförsäkringen åstad— komma full överensstämmelse med artikel 24 i konventionen.

Kassan kunde till stöd för sin föreskrift om tolv dagars karenstid åberopa den nyss återgivna bestämmelsen, vari medges förlängning av karenstiden (28 ä 1 mom. andra stycket nämnda förordning). Denna bestämmelse står emellertid i strid med artikel 24 i konventionen, varför en ändring av be- stämmelsen synes böra ske på så sätt att ifrågavarande stycke begränsas att gälla endast beträffande säsongarbetare. Den i samma stycke angivna maxi- mitiden tre månader har visat sig vara föga realistisk. Det fåtal undantag från normaltiden som förekommit har inneburit högst en fördubbling av denna. Beträffande säsongarbetare torde något behov av maximitid för ka- rensen inte föreligga, varför den ifrågavarande föreskriften bör utgå.

Kvar står emellertid frågan om att fastställa'en generell föreskrift om

1 Karenstideni handelsresandenas erkända arbetslöshetskassa är fr. o. m. den 1 september 1963 sex dagar.

maximitid för karensen. Den i konventionen angivna tiden, sju dagar, torde vara fastställd med hänsyn till eventuellt förekommande 7—dagarsförsäk- ringar, d.v.s. försäkringar som utbetalar ersättning för veckans samtliga da- gar. Då ett dylikt system enligt vår tidigare redovisade uppfattning inte bör komma i fråga för Sveriges del, synes anledning ej föreligga att ange maxi- mitiden till sju dagar. Ej heller talar några skäl för att ens i speciella fall karenstiden i en 5—dagarsförsäkring bör utsträckas till sex dagar, ehuru i och för sig intet hinder möter härför. Enligt utredningens mening bör följaktli- gen karenstiden — med ovan angivna undantag — inte få fastställas till mer än fem dagar, således samma tid som vi föreslagit såsom minimitid. Till följd härav kommer begreppen maximitid och minimitid att sakna betydelse i samband med karensen.

Ersättningsminimum Vid arbetslöshetsförsäkringens tillkomst framhölls, att daghjälpen inte finge sättas lägre än att därigenom den arbetslöses nödtorftiga försörjning tryggades under den tid som normalt kunde erfordras för anskaffande av nytt arbete. För att de försäkrade skulle garanteras en viss minimistandard fanns fram till år 1953 ett minimibelopp för daghjälpen fastställt i ar— betslöshetskasseförordningen. På förslag av 1951 års utredning om arbets- löshetsförsäkringen infördes emellertid inte någon motsvarande föreskrift i den nu gällande förordningen. Förslaget motiverades med att ett bibe— hållande av bestämmelsen i fortsättningen liksom dittills måste föra med sig undantagsföreskrifter för deltidsarbetande, lärlingar och andra med relativt låg lön. Under sådana förhållanden ansågs en minimigräns sakna större praktisk betydelse.

Frågan om en minimigräns för ersättning från försäkringen har aktuali- serats av den förutnämnda anmärkningen från ILO:s expertkommission. I artikel 22:1 i konventionen stadgas, att minimiförmånen skall utgöras av en periodisk utbetalning, beräknad enligt bestämmelserna i artikel 66. Innebör- den av denna sistnämnda artikel är, att minimiersättningen (inklusive fa- miljetillägg) till en standardförmånstagare — vilken är angiven såsom en man med hustru och två barn — skall utgöra 45 procent av en vuxen manlig grovarbetares lön jämte allmänna familjeförmåner. Föreskriften om mini- miersättning har således begränsats att gälla en förmånstagare av genom- snittstyp. Enligt artikel 71:3 skall medlemsstat »ikläda sig ansvaret för vederbörligt tillhandahållande av de förmåner, som skola utgå enligt denna konvention och vidtaga alla nödiga åtgärder i sådant syfte». Kommissionen uttryckte därför den förhoppningen, att erforderliga ändringar i arbets- löshetskasseförordningen skulle företas för att åstadkomma överensstäm— melse med minimiföreskrifterna i konventionen.

Enligt konventionen föreligger inte skyldighet för medlemsstat att i ve- derbörande författning ange ett fixerat minimibelopp för ersättningen till

arbetslös standardförmånstagare. Ett sådant skulle för övrigt i den svenslska försäkringen från praktisk synpunkt vara olämpligt, eftersom lönerna ännd- ras från år till år, och det skulle vålla arbetslöshetskassorna tekniska svvå— righeter att för varje år anpassa dagpenningens minimibelopp till löneuut— vecklingen. Expertkommissionens krav på den svenska arbetslöshetsförsääk— ringens anpassning till konventionen i denna del torde kunna tillgodos'ses genom att i 29 & arbetslöshetskasseförordningen införs en allmän bestänm- melse, enligt vilken det åligger tillsynsmyndigheten att tillse att den angivyna minimistandarden upprätthålles inom kassorna, vilket torde utgöra en gga- ranti för att den svenska arbetslöshetsförsäkringen även i realiteten bringgas i överensstämmelse med konventionen.

»Skälig lön»

Gällande bestämmelser och praxis m.m.

36 5 arbetslöshetskasseförordningen lyder i här tillämpliga delar: »Till dien som . .. avvisat erbjudet lämpligt arbete . . . må ersättning icke utgivas lför de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande inträfffat. Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning . . . att det är flör- enat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten lfö- rekommande avlöning för sådant arbete, . . .». Denna bestämmelse har kvz'ar- stått oförändrad sedan den infördes i 1934 års förordning.

Vid fastställande av vad som är att anse såsom lämpligt arbete gäller lbe- träffande bedömningen av begreppet skälig lön två principer:

1. Om kollektivavtal finns inom det yrkesområde och tillämpas på dlen ort varom fråga år, skall vid bedömningen av frågan om erbjuden löns slkä— lighet den i avtalet angivna lönen anses som minimilön.

2. Om kollektivavtal inte finns inom det aktuella yrkesområdet eller ej tillämpas på den ort varom fråga år, skall den på vederbörande ort gänggse förekommande lönen för arbete av det slag som erbjudes vara normgivande vid skälighetsprövningen. Till grund för denna uppdelning ligger uttalanden redan i förarbetena "till 1934 års arbetslöshetskasseförordning. Av handböcker med kommentarer till förordningen — den senaste utgiven år 1952 av arbetsmarknadsstyrelsen _ framgår, att praxis i stort sett varit oförändrad sedan bestämmelsens till- komst. I den nyssnämnda handboken av år 1952 har gjorts ett uttalande, att >>lön som ostridigt utgår i enlighet med kollektivavtal är skälig». Vad punkt 1 beträffar har dock praxis ändrats i fråga om bedömningen av lön som erbjudes av arbetsgivare, vilken ej är bunden av kollektivavtal- Ursprungligen gällde i detta avseende, att om det erbjudna arbetet var be— läget på ort där kollektivavtal förekom men där flertalet anställda inte om- fattades av avtalet, bedömningen av lönens skälighet anknöts till den gängse lönen utan hänsyn till avtalet. Numera tillmätes ej omfattningen av kollek-

tivavtalets tillämpning på orten betydelse. Kollektivavtalslönen är att anse som skälig lön, om sådant avtal över huvud taget förekommer inom veder- börande yrkesområde på orten. Medlem kan alltså under denna förutsätt- ning, med bibehållen rätt till ersättning från försäkringen, alltid avvisa ett erbjudande om anställning hos arbetsgivare som inte är avtalsbunden, om denne erbjuder lön som understiger den enligt kollektivavtalet gällande lö- nen för arbetet i fråga.

De fall av arbetsvägran som grundar sig på missnöje med erbjuden lön och som föranleder en mera ingående prövning är relativt få i förhållande till antalet arbetsvägransfall av annat slag som tillsynsmyndigheten och arbetslöshetskassorna har att handlägga. Frågan om erbjuden löns skälighet vållar dock ej sällan svårigheter, vartill bl. a. det förhållandet bidrar, att rå- dande praxis inte alltid lämnar utrymme för tillfredsställande lösningar. Det finns således behov av en viss uppmjukning av praxis, vilket gjort sig särskilt gällande i två avseenden.

Arbetslöshetskassornas samorganisation har i en skrivelse till arbets- marknadsstyrelsen den 10 oktober 1962 aktualiserat problemet. I skrivel- sen konstateras till en början, att om »kollektivavtal med löner finnes inom visst yrkesområde, bransch etc., skall kollektivavtalslönen över hela landet anses som skälig och icke underskridas», varefter framhålles, »att en minimilön enligt avtal icke alltid är identisk med i orten verkligt utgående lön. Äro därför de kollektivavtalsenliga lönerna minimilöner, bör den er— bjudna lönen jämföras med i orten förekommande gängse lön för sådant arbete, som den försäkrade anvisats. I sådant fall bör alltså den i avtalet angivna lönen icke utan vidare anses skälig.» Samorganisationen åsyftar således med sin skrivelse ändring av praxis dels för det fall att riksomfat— tande kollektivavtal finns inom ett yrkesområde men ej tillämpas på den aktuella orten, dels i fall, då den gängse lönen på orten överstiger kollektiv- avtalslönen.

Utredningen I stort sett föreligger ej anledning till erinran mot den praxis som-tillämpas på förevarande område. Med hänsyn till angelägenheten att snarast möjligt få den arbetslöse placerad i arbete är det i princip inte rimligt, att han skall kunna vägra att anta ett arbete, för vilket erbjudes lön i enlighet med kol— lektivavtal och ändock vara bibehållen vid rätten till ersättning från försäk- ringen. Vad de avtalsslutande parterna överenskommit om såsom ersättning för ett arbete bör normalt vara att anse som skälig lön. Om sålunda medlem t. ex. anvisas arbete inom annat yrkesområde än sitt eget och den erbjudna lönen, ehuru kollektivavtalsenlig, är avsevärt mindre än den han senast haft, skall han likväl inte med hänvisning härtill kunna vägra att anta arbetet utan att förlora sin rätt till ersättning under föreskriven tid. Av 36 & arbets- löshetskasseförordningen framgår också, att den erbjudna lönens skälighet i

det enskilda fallet skall bedömas inte med utgångspunkt från den arbetsseö- kandes tidigare löneförhållanden utan enbart med hänsyn till den lön sonm normalt betalas för arbete av den art som erbjudes. Denna princip synes bönra strikt upprätthållas såsom grundläggande för arbets]öshetsförsäkringen.

Kollektivavtalsenlig lön skall således som regel betraktas som skälig löön på ort där sådant avtal tillämpas, medan på ort där så inte är fallet erbjiu— den löns skälighet skall bedömas i förhållande till den gängse lönen på 0)r- ten för det arbete varom fråga är. Erfarenheten har dock visat, att i visssa fall ett strikt fasthållande vid de angivna principerna _ vilka praktistkt taget inte ger någon marginal för avvikelser -— ej kan anses skäligt.

Vad först den frågan beträffar att gängse lön på orten överstiger kollezk- tivavtalslönen kan skyldighet för medlem att i sådana fall acceptera en liön i enlighet med kollektivavtalets minimibestämmelser få konsekvenser, sonn inte gärna kan godtas. Som exempel kan nämnas det fallet, att en arbetts- givare erbjuder minimilön enligt kollektivavtalet, medan lägsta lönen för samtliga jämförbara anställda inom företaget ligger väsentligt över den eer- bjudna lönen. Under förutsättning att sökanden är kvalificerad inom yrluet, synes det inte skäligt att han skall behöva uppbära nämnvärt lägre lön än övriga anställda med motsvarande arbetsuppgifter. Han bör i sådant fall vara berättigad att avvisa arbetserbjudandet utan att bli avstängd från (er- sättning. Däremot bör kollektivavtalslön i princip anses skälig som begy'n- nelselön inom ett yrke.

Såsom framgår av det anförda exemplet skall i de fall kollektivavtal gåäl— ler inom företaget frågan om skäligheten inte avgöras med hänsyn till löme- förhållandena på den ifrågavarande orten i dess helhet utan bör begränsas till att gälla förhållandena inom det berörda företaget eller arbetSplatsen. Om sökanden finge avvisa arbete med kollektivavtalslön under hänvisning till att gängse lön på orten ligger väsentligt högre, skulle konsekvens-en kunna bli att anställda i andra företag på samma ort, vilkas löner ligger över den i kollektivavtalet fastställda lönen men under gängse lön på orten, slutade sina anställningar med motivering att lönen inte vore »Skä- lig» och i stället uppbar ersättning från vederbörande arbetslöshetskassa. Försäkringen skulle på så sätt indirekt kunna bli ett medel för att påverka lönerna, vilket inte överensstämmer med den neutralitet som försäkringen är skyldig iaktta. Att bedömningen begränsas på sätt här föreslagits synes motiverat även med hänsyn till att de likartade arbetsförhållandena inom ett företag gör en jämförelse i lönehänseende mera rättvis. Härvid kan t. ex. beaktas, att storleken av de anställdas löner till en del har sin grund i lång- varig anställning el. dyl., vilket kan motivera en lägre lön för sökanden.

Såsom en ytterligare förutsättning för att ett avsteg från huvudregeln skall få ske i sådana fall varom nu är fråga bör gälla, att medlemmer. an- tingen själv eller genom arbetsförmedlingens medverkan tagit kontakt med arbetsgivaren i lönefrågan, innan han med bibehållen. rätt till ersättning kan avvisa arbetserbjudandet. Vi vill i detta sammanhang framhålla, att

som en allmän regel bör gälla, att en kassamedlem inte skall'kunna avvisa ett arbete enbart på grund av den genom arbetsförmedlingen lämnade upp- giften om erbjuden lön.

Den andra frågan som aktualiserats gäller, om lön enligt kollektivavtal, som omfattar hela riket eller del därav, kan betraktas som från arbetslöshets— försäkringens synpunkt normgivande även på orter där avtalet ej tillämpas. Tillsynsmyndigheten har haft att handlägga ärenden av följande typ. En medlem anvisas arbete på en ort, där ingen arbetsgivare inom den ifrågava- rande branschen är bunden av gällande kollektivavtal. Den erbjudna må- nadslönen är avsevärt lägre än kollektivavtalslönen. Medlemmen avvisar ar- betserbjudandet, då han anser lönen vara för låg. Under förutsättning att denna överensstämmer med den på orten gängse förekommande lönen, skall enligt rådande praxis, d. v. s. eftersom avtalet inte gäller på orten, medlem— mens arbetsvägran föranleda avstängning från ersättning under föreskriven tid.

Om emellertid en av arbetsgivarna ——— vilken kan vara en annan än den som erbjudit anställningen — kommer att omfattas av kollektivavtalet, an- ses detta därmed enligt nuvarande praxis såsom reellt gällande på orten. Anslutningen till avtalet kan tänkas äga rum redan dagen efter det den förutnämnde medlemmen avvisat arbetserbj udandet. Om annan medlem då anvisas samma arbete, kan denne avvisa detta med bibehållande av rätt till ersättning från sin kassa.

En praxis som kan få sådana konsekvenser synes oss inte rimlig. Medlem bör inte gå miste om sin rätt till ersättning och försäkringen således sättas ur funktion enbart på grund av det förhållandet att ingen av arbetsgivarna på orten vid det tillfälle då frågan aktualiseras är bunden av kollektivavtal inom vederbörande yrkesområde. Frågan om ett dylikt avtals tillämplighet på en ort bör således inte tillmätas avgörande betydelse i detta sammanhang. Det torde för övrigt kunna hävdas, att ett kollektivavtal som omfattar hela landet eller del därav får anses vara gällande även på de orter inom giltig- hetsområdet, där branschen är representerad men där ingen avtalsbunden arbetsgivare finns. På grund av nu angivna omständigheter föreslår vi, att även i sådana fall varom här är fråga den i kollektivavtal angivna lönen i princip skall anses som minimilön vid bedömningen av erbjuden löns skä- lighet.

Beträffande tjänstemän, för vilka lön fastställs individuellt, bör frågan om erbjuden löns skälighet avgöras med hänsyn till personliga kvalifika- tioner, meriter o. dyl. samt med stöd av den lönestatistik rörande tjänstemän som kan finnas tillgänglig.

Om bedömningen av begreppet skälig lön i förevarande fall sker i enlig- het med vad härovan föreslagits, innebär detta en renodling av de' två prin— ciper som anges i början av detta avsnitt: den ena kommer att avse alla de fall, då kollektivavtal finns inom vederbörande yrkesområde, den andra de

fall då sådant avtal saknas. Vi vill understryka, att undantag från dessa principer skall ske blott om mycket starka skäl talar härför och då endast om de förutsättningar föreligger som anges i det föregående.

I de fall då kollektivavtal ej finns inom yrkesområdet skall »gängse lön på orten» vara riktpunkt för skälighetsbedömningen. I regel sker bestäm- mandet av denna lön med utgångspunkt från jämförelser mellan lönerna för motsvarande arbeten hos de olika arbetsgivarna på orten inom den ifrågavarande branschen. Om det förekommer endast en arbetsgivare i sitt slag på orten, kan det emellertid i vissa fall medföra från arbetslöshetsför— säkringens synpunkt mindre lämpliga konsekvenser, därest lönerna hos denne arbetsgivare skulle betraktas som representativa för orten. I dylika fall bör undersökningen av löneförhållandena kunna utsträckas att gälla arbetsgivare inom samma bransch på närliggande orter.

En ändring av författningstexten med anledning av vad här föreslagits torde få begränsas så, att de angivna huvudprinciperna kommer till klart uttryck däri, medan vad som i övrigt anförts rörande begreppet skälig lön får vara vägledande för kommande praxis på området.

Avstängningstid vid självförvållad arbetslöshet

Gällande bestämmelser

En av de grundläggande principerna i arbetslöshetsförsäkringen är, att er- sättning ej skall utgå vid självförvållad arbetslöshet. Av 36 & arbetslöshets— förordningen framgår, i vilka fall en medlem skall anses själv ha vållat sin arbetslöshet. Detta gäller om medlemmen

1. frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete;

2. på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet;

3. avvisat erbjudet lämpligt arbete eller 4 utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete dock genom sitt upp-

trädande uppenbarligen förorsakat att anställning ej kommit till stånd. Påföljden från arbetslöshetsförsäkringens sida är enhetlig. Den försäk- rade avstängs i samtliga dessa fall från ersättning för de fyra veckor som följer närmast efter det något av ovan angivna förhållanden inträffat. Av- stängningstidens längd påverkas således ej av det erbjudna arbetets Oln- fattning. I vissa fall, då ett arbete av mycket kort varaktighet avvisats, exempelvis snöskottning en halv dag, har det från arbetslöshetskassornas sida ansetts, att den föreskrivna avstängningstiden om fyra veckor varit oskäligt lång.

Medlem, som av arbetsförmedlingen eller annan rapporterats till veder- börande arbetslöshetskassa för att ha avvisat erbjudet arbete eller för att

frivilligt ha slutat sitt arbete e. d., avstängs provisoriskt från ersättning intill dess kassan fattat beslut om medlemmens ersättningsrätt, dock högst under fyra veckor. Om kassan bedömer medlemmens arbetslöshet såsom ej självförvållad, erhåller han ersättning för avstängningstiden i den ut- sträckning han under densamma varit arbetslös samt arbetssökande hos förmedlingen i föreskriven ordning.

Arbetslöshetskassornas samorganisation har i sin framställning den 10 augusti 1961 hemställt, att utredningen skulle till behandling uppta bl.a. frågan om en differentierad avstängningstid vid självförvållad arbetslöshet. Närmast har syftet varit att få möjlighet till en kortare avstängningstid i samband med avvisandet av mycket kortvariga arbeten.

De nuvarande bestämmelserna om avstängningstid vid självförvållad ar- betslöshet har gällt sedan tillkomsten av den statsunderstödda arbetslös- hetsförsäkringen. De har emellertid därefter varit föremål för behandling bl.a. vid 1941 års riksdag. Landsorganisationen hade i en skrivelse den 13 december 1938 föreslagit, att medlem i erkänd arbetslöshetskassa skulle berättigas vägra anta sådant arbete som kunde beräknas omfatta högst två hela arbetsdagar. En enskild kassa hade hos socialstyrelsen, den dåva- rande tillsynsmyndigheten, föreslagit att en erbjuden anställning inte skulle anses lämplig, om den såväl påbörjades som avslutades samma dag som arbetserbjudandet skedde. I proposition nr 214 till 1941 års riksdag före— slog chefen för socialdepartementet ingen ändring i gällande bestämmelser men framhöll, att det noga borde iakttas att hänvisning inte skedde med så kort frist före arbetets påbörjande eller för så kort tid, att den arbets- löse därigenom förorsakades påtagliga olägenheter.

I sin ovannämnda skrivelse föreslog Landsorganisationen även, att den stadgade avstängningen för den som, vägrade anta anvisat arbete skulle minskas från fyra till två veckor. En enskild kassa ansåg, att ändringen skulle utvidgas till att avse även de medlemmar som frivilligt utan giltig anledning slutade sin anställning. Sedan socialstyrelsen avstyrkt ändring av gällande bestämmelser och arbetslöshetskassorna uttalat sig för att bi- behålla dessa, förklarade sig Landsorganisationen ej vidhålla sitt förslag-. Departementschefen fann en kortare avstängningstid inte vara nödvändig och ansåg, att avstängningstiden borde bibehållas vid fyra veckor. I detta sammanhang hänvisades även till de ekonomiska konsekvenserna för kas- sorna av en kortare avstängningstid.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen uttalade (s. 212), att den vid prövningen av frågan om avstängningstidens längd inte funnit skäl att frångå bestämmelsen om en enhetlig avstängningstid, omfattande— fyra veckor. En graderad avstängningstid skulle visserligen i en del fall kunna leda till större rättvisa men torde vålla alltför stora svårigheter i den praktiska tillämpningen.

Utredningen» . ' Differentierad avstängningstid. Huvudmotivet för en enhetlig avstäng- ningstid är, att en differentiering skapar administrativa svårigheter. En mera långtgående anpassning av avstängningstiden i förhållande till det avvisade arbetets varaktighet torde vara utesluten. Däremot vill vi föreslå, att från den nuvarande avstängningstiden, fyra veckor, skall kunna medges vissa undantag. För att genomföra en sådan ordning måste emellertid det oeftergivliga kravet ställas, att de fall klart definieras då en annan avstäng— ningstid än den generella skall kunna tillämpas. Rätten att göra avsteg från huvudregeln bör knytas till varaktigheten av det anvisade arbetet. Detta förutsätter, att arbetstidens omfattning är ostridig vid tiden för arbetser— bjudandet. Uppges ett arbete skola pågå »tills vidare» eller föreligger annan obestämd tidsangivning, måste således huvudregeln tillämpas. Det måste vidare vara arbetstidens uppgivna varaktighet vid arbetserbjudandet som skall vara avgörande för ifrågavarande bedömning och ej dess faktiska omfattning, såsom denna i efterhand kan konstateras.

Följande två alternativ för utformning av undantagen från huvudre- geln har närmare diskuterats inom utredningen.

1. Vid avvisande av ett lämpligt arbete, som uppgetts skola pågå högst två dagar, skall gälla en avstängningstid av två veckor. I övriga fall skall avstängningstiden vara fyra veckor.

2. Avstängningstiden vid avvisande av ett lämpligt arbete om högst en dag fastställs till en vecka, om högst två dagar till två veckor, om högst tre dagar till tre veckor samt om högst fyra dagar eller däröver till fyra veckor. En så långt gående differentiering som enligt alternativ 2 synes oss av administrativa skäl inte höra förordas. Vi föreslår, att huvudregeln komplet- teras med den i alternativ 1 angivna bestämmelsen. Ehuru denna främst torde komma att tillämpas vid avvisande av lämpligt arbete, bör den i prin— cip bli tillämplig även vid de övriga förut angivna formerna av självför— vållad arbetslöshet. ' De fall då kortare avstängningstid kan ifrågakomma bör med hänsyn till det behov av snabbare avgörande som här föreligger behandlas med förtursrätt vid handläggningen av arbetsvägransfall. Eventuellt erforderlig provisorisk avstängningstid bör alltid omfatta fyra veckor. Den blankett som används av arbetsförmedlingen för att underrätta kassa om att medlem avvisat ett erbjudet arbete skall under rubriken »Ar- betsförmedlingens upplysningar till den arbetssökande» bl.a. innehålla uppgift om arbetets varaktighet. Om det nu föreslagna systemet genomförs, måste denna uppgift ovillkorligen lämnas av arbetsförmedlingen såväl till medlemmen som på rapporten till kassan. Om»man i samband med avvisandet av kortvariga arbeten överger anord- ningen med en enhetlig avstängningstid vid självförvållad arbetslöshet, sy-

nes det logiskt att även skärpa avstängningsvillkoret i vissa fall där den nuvarande avstängningstiden om fyra veckor kan synas vara för kort. Detta borde principiellt gälla vid avvisande av stadigvarande anställningar (årsanställningar) med motsvarande motivering som framkommit för kor- tare avstängningstid i samband med avvisandet av kortvariga anställningar. Emellertid torde det ej vara lämpligt att härvid mera allmänt göra avvi- kelser från huvudregeln, då avstängningssystemet därigenom skulle bli allt- för komplicerat.

Vi anser dock, att en längre avstängningstid än fyra veckor skulle kunna komma i fråga endast i speciella fall. Den kan anses påkallad t. ex. då medlem på egen begäran utan giltig anledning lämnar en anställning i påtagligt syfte att uthyttja sin ersättningsrätt i arbetslöshetskassan eller då medlem uppre- pade gånger avvisat lämpligt arbete. Beträffande sådana medlemmar kan ifrågasättas, om de är verkligt arbetssökande. Under nuvarande förhål- landen avstänges de i en del fall med stöd av 20 5 arbetslöshetskasseförord- ningen från rätt till ersättning såsom varande icke arbetssökande och ej oförhindrade att anta arbete. Först sedan vederbörande genom mera stadig- varande arbete dokumenterat sig kunna och vilja ta arbete upphäves av- stängningen. En viss osäkerhet vid behandlingen av dessa fall har dock gjort sig gällande hos arbetslöshetskassorna. Det är därför önskvärt, att fastare normer härvidlag skapas. Sålunda kan tänkas en förlängning av avstängningstiden till exempelvis åtta veckor. Då emellertid, som nyss nämnts, i de angivna fallen finns skäl att ifrågasätta medlemmarnas vilja och möjlighet att ta arbete, bör åtgärderna anpassas med hänsyn här- till. Vi föreslår därför, att i fall, då det finns anledning anta att medlem saknar arbetsvilja, i stället för avstängning från ersättning under fyra vec— kor skall krävas fyra veckors arbete, innan vederbörande medlem ånyo kan bli ersättningsberättigad. Ifrågavarande villkor kan till sin effekt bli hår- dare än avstängning enligt gällande bestämmelser, särskilt under tider med låg sysselsättning. Emellertid kan det vara befogat med strängare regler i de här angivna fallen. Det förekommer exempelvis understundom, att medlemmar med lokal bundenhet till hemorten slutar en stadigvarande anställning i ett läge, då möjligheter att erhålla ny anställning på hem— orten uppenbarligen inte föreligger. Efter en avstängningstid av fyra veckor och karens kan dessa medlemmar sedan erhålla ersättning ofta under ganska lång tid.

Det nu föreslagna speciella avstängningsförfarandet bör, om omständig- heterna i övrigt föranleder därtill, tillgripas oberoende av det sätt, på vilket den självförvållade arbetslösheten uppkommit. Det bör understrykas, att en föreskrift om avstängning i enlighet med vad här föreslagits endast bör tillämpas då graverande omständigheter kan anses föreligga. För att skapa garantier härför bör beslut om sådan avstängning bli gällande endast efter tillsynsmyndighetens godkännande.

I detta sammanhang må upptas en annan fråga som berör det erbjudna arbetets längd. Enligt gällande praxis —— något direkt stadgandet härom finns ej i arbetslöshetskasseförordningen _ anses medlem som avvisar ett arbete vilket ej överstiger två timmar per dag som självförvållat arbetslös, och han avstänges från ersättning under fyra veckor, om arbetet i övrigt bedömts såsom lämpligt. Denna påföljd synes oss ologisk, enär såsom förut nämnts medlemmens rätt till ersättning ej påverkas, om han utför ett arbete av så kort varaktighet. Vi anser därför, att tillämpningen av gäl- lande förordning bör ändras därhän, att avstängning från ersättning ej sker i de fall då medlem avvisar ett arbete, vars antagande ej skulle ha påverkat hans ersättningsrätt.

Tiden för avstängningens förläggning. Enligt tillämpningen av gällande bestämmelser avstänges en medlem fyra veckor räknat från och med dagen efter det arbetserbjudandet avvisats. Förlåggningen av avstängningen på- verkas ej av vad som inträffar under densamma. Om medlemmen får ar- bete, blir sjuk el. dyl., förskjuts ej avstängningstiden på grund härav. Ett arbetsavvisande under dag, för vilken medlem varken kan räkna karens eller göra anspråk på ersättning, kan inte medföra avstängning.

Denna anordning har fört med sig olägenheter i vissa kassor, t.ex. i musikernas, teateranställdas och skogsarbetarnas kassor. Beträffande skå— despelare och musiker sker ganska ofta engagemangserbjudanden långt före den tidpunkt, då anställningen är avsedd att börja och under tid, då veder— börande har engagemang. På liknande sätt erbjuds ej sällan skogsarbetare nytt arbete av sin arbetsgivare, innan det pågående arbetet slutförts. I dy- lika fall kan enligt nu gällande bestämmelser avstängning inte ske i sam- band med avvisandet. Den frågan uppkommer då, om ej arbetslöshetskas- san i stället borde kunna avstänga medlemmen från ersättning fr.o.m. den dag då han skulle ha börjat det erbjudna arbetet.

Även i annat sammanhang har de nu gällande mera strikta reglerna för bestämmande av avstängningstiden vållat olägenheter. Stundom händer det, att en kassaredogörare först sedan ersättning för den ifrågavarande tiden utgetts till en medlem får kännedom om att en omständighet inträffat, vilken kan föranleda avstängning. En eventuell avstängning skall då enligt gällande regler ske retroaktivt, vilket innebär att utgiven ersättning måste återkrävas, vilket i allmänhet medför stora praktiska svårigheter.

Vi föreslår, att i ovan angivna fall undantag från huvudregeln om av- stängningstidens förläggning skall kunna medges och sålunda avstängnings- perioden kunna räknas från senare tidpunkt än den normala. Denna möjlig- het innebär även, att avsteg görs från den allmänna principen att avstäng- ning ej skall ske, om avstängningsanledning inträffar på dag, för vilken er- sättningsrätt ej föreligger. Närmare bestämmelser härom bör utfärdas av till— synsmyndigheten. Avvikelser i nu nämnda hänseende i fråga om avstäng— ningstid bör för att bli gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.

Med uttrycket »vecka» i arbetslöshetskasseförordningen förstås vanligen kalendervecka, d. v. 5. söndag t. o. m. lördag. I 36 5 första stycket i dess gäl— lande lydelse användes emellertid begreppet vecka i en annan bemärkelse. Där stadgas nämligen, att avstängning från rätt till ersättning vid s.k. fri- villigt slutande, arbetsvägran etc. skall omfatta »de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande inträffat». Med fyra veckor förstås i detta fall 28 kalenderdagar, inte fyra kalenderveckor. I förtydligande syfte föreslår vi, att uttrycket »fyra veckor» utbytes mot 28 kalenderdagar.

Påföljd vid avvisande av yrkesutbildning. I sin framställning den 29 april 1960 med utredning och förslag angående arbetslöshetsförsäkringens an- passning till fem dagars arbetsvecka, m.m. har arbetsmarknadsstyrelsen även upptagit frågan om påföljd vid avvisande av erbjuden yrkesutbild- ning. Härvid har styrelsen anfört, att det understundom inträffat att erbju— danden till arbetslösa kassamedlemmar att delta i yrkesutbildningskurser avvisats utan att godtagbara skäl härför anförts. Vidare har förekommit, att kursdeltagare utan giltig anledning avbrutit utbildningen och därefter fort- satt att utnyttja arbetslöshetsförsäkringen.

Vi finner det i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen otillfredsställande, att kassaersättning skall kunna utgå till en medlem som utan vägande skäl vägrar att öka sina möjligheter att erhålla arbete genom att delta i yrkes- utbildningskurs. En sådan inställning från kassamedlemmars sida kan i varje fall ej godtas, då utbildningen inte åsamkar deltagarna några kost- nader.

Behovet av yrkesutbildning och möjligheterna därtill har ökat väsentligt under senare år. Omskolnings- och fortbildningskurser för vuxna har blivit en av arbetsmarknadspolitikens viktigaste uppgifter. Den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen har förstärkt behovet av utbildning av dem som blivit arbetslösa. Kursverksamhet i sådant syfte är därför nu ännu an- gelägnare än tidigare. Även från den enskildes synpunkt blir en fullgod yrkesutbildning av allt större betydelse inte blott för arbetsinkomst och arbetsvillkor i övrigt utan också emedan risken för arbetslöshet därigenom minskar. Härtill kommer att möjligheten att erhålla bidrag av olika slag till deltagares och i förekommande fall hans familjs uppehälle under kurstiden väsentligt förbättrats.

Med hänsyn till vad nu anförts anser vi, att arbetslös kassamedlem i fort- sättningen inte skall utan risk för avstängning från kassaersättning kunna avböja erbjudande att delta i viss yrkesutbildning. Härvid avses sådan huvudsakligen för arbetslösa anordnad, av staten helt eller till större delen bekostad utbildningskurs, vilken inte medför några kostnader för delta- garna. Det är emellertid angeläget, att arbetsförmedlingens erbjudande av "yrkesutbildning åt en arbetslös alltid föregås av en omsorgsfull prövning av utbildningens lämplighet i det aktuella fallet, varvid hänsyn i första hand bör tas till den arbetslöses förutsättningar att tillgodogöra sig den-

samma. Dessa förutsättningar torde i regel vara störst, när utbildningen avser den arbetslöses tidigare eller därmed likartat yrke. Därjämte måste tillses att anvisad utbildning avser yrke, som kan beräknas ge utkomstmöj- ligheter åt den arbetslöse omedelbart eller inom relativt kort tid efter av- slutad utbildning. Erfarenheten har visat, att en påtvingad utbildning ofta inte leder till avsett resultat. Hänsyn bör därför i möjligaste mån tas till den arbetslöses egna önskemål och synpunkter beträffande utbildning och yrkesval. Även sökandens ålder bör beaktas. Vi förutsätter, att vederbörande kassa noggrant prövar, om de skäl som av medlem anförts mot att genomgå erbjuden yrkesutbildning är av sådan natur att ett avvisande av densamma bör föranleda avstängning från rätt till ersättning under 28 dagar.

Vårt nu framlagda förslag bör få den konsekvensen, att även den som utan giltig anledning avbryter en påbörjad kurs avstänges från rätten till ersättning under samma tid.

Arbetslöshetskassorna och understödsföreningslagen

Gällande bestämmelser m.m.

I 1 & understödsföreningslagen stadgas, att med understödsförening förstås sådan förening för inbördes bistånd, som avser att utan affärsmässigt dri- vande av försäkringsrörelse bedriva till personförsäkring hänförlig verksam— het, vartill räknas bland annat att bereda understöd vid arbetslöshet. Under- stödsförening skall enligt 2 & samma lag registreras i enlighet med lagens föreskrifter. Arbets]öshetskasseförordningen innehåller i 1 5 första stycket den bestämmelsen, att endast registrerad understödsförening kan antas till erkänd arbetslöshetskassa. Understödsföreningslagens bestämmelser är på grund härav gällande för arbetslöshetskassorna, i den mån kassorna ej ut— tryckligen undantagits från bestämmelsernas tillämplighet.

Understödsföreningslagen består av 90 paragrafer, vilka är uppdelade under 19 olika rubriker. Bland dessa märks följande rubriker: Om under- stödsförenings bildande, Om medlems avgång ur understödsförening, Om avgifter, Om räkenskapers förande och försäkri-ngsteknisk utredning, Om fondbildning, Om styrelse och firmateckning, Om revision, Om förenings— sammanträde, Om talan mot styrelse eller revisorer, Om ändring av under- stödsförenings stadgar och vissa andra fall, då särskilda bestämmelser gälla angående giltighet av föreningsbeslut, Om likvidation och upplösning, Om registrering och om tillsyn å understödsföreningar samt Straffbestämmelser.

Främst i följande avseenden är understödsföreningslagens bestämmelser ej tillämpliga för arbetslöshetskassorna.

Lagens föreskrifter om föreningarnas medlemsantal blir i praktiken inte gällande för arbetslöshetskassorna med hänsyn till att arbetslöshetskasseför- ordningen såsom huvudregel uppställer en avsevärt högre minimigräns för medlemsantalet än lagen. Beträffande fondbildningen och reglerna om fond-

medlens placering gäller vidare särskilda i arbetslöshetskasseförordningen intagna föreskrifter. I fråga om medlemstillhörigheten, avgifterna och ar- betslöshetsersättningen innehåller arbetslöshetskasseförordningen detalje— rade stadganden, som i vissa avseenden ersätter och i övrigt utfyller under— stödsföreningslagens motsvarande regelsystem.

Om sålunda arbetslöshetskassorna i vissa avseenden följer sina egna i arbetslöshetskasseförordningen intagna föreskrifter, finns å andra sidan i understödsföreningslagen föreningsrättsliga bestämmelser av allmän natur, vilka i sin helhet gäller för kassorna. Hit hör reglerna om styrelse, firma- teckning, revision, föreningssammanträde och stadgeändring samt fram- för allt om förenings likvidation och upphörande, vilket avsnitt omfattar ej mindre än 20 paragrafer.

Utredningen

Under utredningens arbete med en Översyn av arbets]öshetskasseförordning- en har fråga uppkommit, huruvida anledning föreligger att föreslå någon ändring beträffande de för arbetslöshetskassor tillämpliga bestämmelserna i 1938 års lag om understödsföreningar.

Utredningen har gjort ett allmänt övervägande av dispositionen av de för arbetslöshetskassor tillämpliga författningsbestämmelserna. Denna fråga har upptagits till behandling främst av den anledningen, att arbetslöshets- kasseförordningen innehåller ett betydande antal föreskrifter, som ersät- ter motsvarande stadganden i understödsföreningslagen. Härigenom och även på grund av att understödsföreningslagen innehåller särbestäm- melser för andra understödsföreningar än arbetslöshetskassor är en stor del av lagens bestämmelser inte tillämpliga för arbetslöshetskassorna. Det kan med hänsyn härtill ej utan fog göras gällande, att understödsförenings— lagen för arbetslöshetskassornas del i sådan grad brister i överskådlighet, att ett utbrytande av kassorna från lagens giltighetsområde vore motiverat. Till stöd för en sådan åtgärd kan även åberopas, att arbetslöshetskassorna utgör en enhetlig, från övriga understödsföreningar klart avgränsad grupp av föreningar, som i väsentliga avseenden skiljer sig från dessa.

Om arbetslöshetskasseförordningen utbyggdes till att i princip omfatta all för kassorna tillämplig föreningsrättslig lagstiftning, skulle lagtexten otvivel— aktigt kunna ges en avsevärt klarare disposition än som nu är fallet. I många avseenden har man nämligen med lagtextens nuvarande utformning att i ett visst ämne söka för arbetslöshetsförsäkringen gällande bestämmel— ser såväl i förordningen som i understödsföreningslagen. Såsom exempel härpå må nämnas reglerna om medlems avgång från förening och om till— synen å föreningarna. Genom sin uppbyggnad och genom verksamhetens art är vidare arbetslöshetskassorna enligt vår mening så olikartade andra understödsföreningar att ett utskiljande av kassorna från lagen redan av detta skäl är motiverad. Det må även framhållas, att arbetslöshetskassorna

lyder under en särskild tillsynsmyndighet, arbetsmarknadsstyrelsen, medan understödsföreningarna i övrigt står under tillsyn av försäkringsinspektio- nen ävensom att tillsynen över arbetslöshetskassorna är av helt annan om- fattning och beskaffenhet än beträffande övriga understödsföreningar.

Ett utbrytande av arbetslöshetskassorna från understödsföreningslagen synes dock inte utesluta, att vissa i understödsföreningslagen ingående be- stämmelser av allmän föreningsrättslig natur alltjämt bör gälla för arbets— löshetskassorna. Såsom exempel på sådana bestämmelser må nämnas de omfattande reglerna om förenings likvidation och upplösning. I den mån understödsföreningslagens regelsystem i någon del alltjämt skall vara till- lämpligt för arbetslöshetskassorna bör detta emellertid enligt vår mening tydligt anges i varje enskilt fall genom en hänvisning från arbetslöshets- kasseförordningen till de ifrågavarande bestämmelserna i understödsför— eningslagen.

För utredningen är bekant, att understödsföreningslagen inom kort avses skola göras till föremål för en översyn. Med hänsyn härtill talar starka skäl mot att för närvarande vidta någon omdisposition av den för arbetslöshets— kassorna gällande föreningsrättsliga lagstiftningen. Denna fråga bör i stål- let upptas till förnyad prövning vid den kommande översynen av under- stödsföreningslagen.

Under hänvisning till vad sist anförts har vi ej ansett lämpligt att föreslå en särreglering för arbetslöshetskassorna, ehuru vi finner en sådan åtgärd motiverad. Med hänsyn till detta ställningstagande har vi ej heller funnit anledning att närmare ingå på någon prövning i övrigt av understödsför- eningslagens för arbetslöshetskassorna tillämpliga stadganden av förenings- rättslig natur. En sådan undersökning torde lämpligen böra genomföras i an- slutning till översynen av understödsföreningslagen. Bland de frågor som därvid bör beaktas märkes särskilt reglerna för ändring av understödsför- enings stadgar, vilka regler synes alltför restriktiva för arbetslöshetskassor- nas del.

Besvärsordningen inom arbetslöshetshrsäkringen

Gällande bestämmelser m.m.

Besvärsfrågan inom gällande arbetslöshetslagstiftning. Arbetslöshetsförsäk— ringen saknar, åtminstone formellt sett, besvärsinstitut. Vill någon på rätts- lig väg vinna rättelse i ett av arbetslöshetskassa meddelat beslut, är han därför i princip hänvisad att väcka talan mot kassan vid allmän domstol. Understödsföreningslagen innehåller i 45 5 vissa regler för sådan s. k. klan- dertalan. Sålunda föreskrivs, att om förenings styrelse, ledamot av sty- relsen eller föreningsmedlem anser, att föreningens beslut inte tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot understödsföreningslagen eller föreningens stadgar äger han föra talan mot beslutet genom stämning å för- eningen inom tre månader från beslutets dag.

Tillsynsmyndigheten har emellertid i praktiken kommit att i viss ut- sträckning fungera såsom besvärsmyndighet över arbetslöshetskassorna. Enligt 495 arbetslöshetskasseförordningen äger nämligen tillsynsmyndig— heten, om den finner avvikelse från förordningen föreligga eller om anled- ning eljest förekommer till anmärkning mot kassas verksamhet, meddela kassan erforderliga anvisningar. Den som är missnöjd över ett av en ar- betslöshetskassa meddelat beslut har alltså möjlighet att vinna rättelse genom att vända sig till tillsynsmyndigheten och påkalla dess ingripande mot kassan genom utfärdande av anvisning. I sista hand kan statsbidraget helt eller delvis indras, om kassan ej följer anvisningen.

Mot tillsynsmyndighetens beslut med anledning av framställning eller anmälan till myndigheten kan besvär anföras hos Kungl. Maj :t. Besvären prövas av regeringsrätten.

Tidigare behandling av besvärsfrågan inom arbetslöshetsförsäkringen. 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen övervägde att föreslå in— förandet av ett besvärsinstitut inom arbetslöshetsförsäkringen men fann detta ej lämpligt under dåvarande förhållanden och uttalade att saken lämpligen borde upptas »i samband med den vid olika tillfällen väckta frågan om inrättandet av en soeialförsäkringsdomstol» (SOU 1955:27 s. 228). I propositionen nr 144 till 1956 års riksdag med förslag till ny ar— betslöshetskasseförordning anslöt sig föredragande departementschefen till utredningens uppfattning att frågan om införande av ett besvärsinstitut inom arbetslöshetsförsäkringen inte borde upptas i det sammanhanget.

I sitt år 1960 framlagda betänkande »Socialförsäkringens organisation» behandlade socialförsäkringens administrationsnämnd frågan om besvärs- ordningen inom försäkringen och föreslog därvid bl.a., att en gemensam högsta besvärsinstans skulle inrättas. Beträffande arbetslöshetsförsäk- ringen uttalade nämnden emellertid följande.

Arbetslöshetsförsäkringen och inte minst dess administration avviker i väsent- lig grad från socialförsäkringen i övrigt. I flertalet av de sammanlagt 6 ärenden som under åren 1956—1959 underställdes regeringsrättens prövning gällde tviste- frågan, huruvida medlem i arbetslöshetskassa skall vara skyldig att antaga visst erbjudet arbete. Eftersom arbetslöshetsförsäkringsärendena överlag har relativt få beröringspunkter med den allmänna pensioneringen samt sjuk-, moderskaps— och yrkesskadeförsäkringarna kan det ifrågasättas, om en främst med tanke på nämnda försäkringar .tillskapad socialförsäkringsdomstol är den lämpligaste högsta instansen för arbetslöshetsförsäkringen.

Enligt administrationsnämndens mening är det inte av behovet påkallat att nu ändra besvärsförhållandena inom arbetslöshetsförsäkringen. Skulle det emel- lertid befinnas önskvärt, att den av nämnden föreslagna socialförsäkringsdomsto— len blir högsta besvärsinstans även för nämnda försäkring, torde hinder inte möta att utsträcka domstolens kompetensområde härtill.

Arbetsmarknadsstyrelsen anförde i sitt remissutlåtande över betänkan-

det, att frågan om ändring av besvärsordningen inom arbetslöshetsförsäk- ringen borde upptas till ytterligare prövning och fann det lämpligt att den då redan tillsatta arbetslöshetsförsäkringsutredningen behandlade spörss- målet i samband med frågan om tillsynsmyndighetens befogenheter genLt- emot arbetslöshetskassorna.

Administrationsnämndens förslag upptogs till behandling i propositionen nr 45 till 1961 års riksdag. I anslutning till förslaget om att inrätta en högstta besvärsinstans för socialförsäkringen anförde föredragande departements- chefen beträffande den nya domstolens kompetensområde följande.

Frågan huruvida även den mera fristående socialförsäkringsgrenen arbetslöis- hetsförsäkringen bör omfattas av domstolens behörighet har enligt min mening i dagens läge mindre betydelse. Inom arbetslöshetsförsäkringen finnes inte något fullt utbyggt besvärsinstitut. En arbetslöshetskassas beslut kan inte överklagats, men den enskilde har en viss möjlighet att få till stånd en prövning av dylikt b-e- slut genom att vända sig till arbetsmarknadsstyrelsen som är tillsynsmyndighaet för kassorna. Mot styrelsens beslut kan klagan föras hos regeringsrätten. Det är emellertid mycket få mål som på denna väg nått regeringsrätten, och dessa mål har inte heller haft någon närmare beröring med andra typer av socialförsäk- ringsmål. Jag anser det därför f.n. inte motiverat att överföra arbetslöshetsför— säkringsmålen från regeringsrätten till den nya domstolen. Ingenting hindrar dock att så sker vid en senare tidpunkt, om det skulle befinnas lämpligt.

Besvärsinstitutet inom socialförsäkringen i övrigt. Enligt 20 kap. 10 5 lagen om allmän försäkring förs talan mot beslut i försäkringsårende htos riksförsäkringsverket. Verket äger dessutom på eget initiativ uppta för— säkringsårende till prövning. Beslut av riksförsäkringsverket kan överkla- gas hos socialförsäkringens högsta besvärsinstans, försäkringsdomstolen. Riksförsäkringsverket har även möjlighet att underställa ett ärende för- säkringsdomstolens prövning, om det för en enhetlig lagtolkning eller rätts- tillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen eller eljest särskilda skäl föreligger för sådan prövning.

Försäkringsdomstolens beslut kan ej överklagas. Domstolen är domför med tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöter. De icke lagfarna ledamö- terna förordnas av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder och skall ha särskild erfarenhet av arbetsförhållanden eller eljest besitta insikter av särskilt värde för domstolens arbete. Vidare finns förordnade särskilda sakkunniga att tillhandagå domstolen med utlåtanden i medicinska frågor.

Yrkesskadeförsäkringen har sitt särskilda intresse i förevarande sam— manhang med hänsyn till att sådan försäkring meddelas förutom av riks- försäkringsverket av för ändamålet särskilt bildade ömsesidiga försäkrings- bolag, vilka i likhet med arbetslöshetskassorna är privaträttsliga rättssub- jekt. Ett beslut av riksförsäkringsverket eller försäkringsbolag i ärende an- gående yrkesskadeförsäkring kan överklagas till försäkringsrådet. Över försäkringsrådets beslut i sådant ärende kan besvär anföras hos försäk— ringsdomstolen.

Utredningen Enligt 3 & kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till arbetslöshetskasse- förordningen åligger det arbetslöshetskassa att omedelbart lämna tillsyns- myndigheten en redogörelse för kassans beslut i fall av avstängning från ersättning på grund av arbetsvägran eller där rätten till ersättning från för- säkringen eljest ifrågasatts och därför blivit föremål för särskild prövning. Enligt rådande praxis blir angivna beslut föremål för en detaljerad gransk- ning från tillsynsmyndighetens sida och kan föranleda ingripande mot ve- derbörande kassa enligt arbetslöshetskasseförordningens regler för tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen. Denna granskning utgör otvivelaktigt från de försäkrades synpunkt en viss ersättning för ett besvärsinstitut. Tillsyns— myndighetens beslut i anledning av granskningen eller på grund av påpekan- den frän kassamedlemmar och andra har i mycket få fall överklagats till regeringsrätten. På grund av de särskilda förhållanden som råder inom ar— betslöshetsförsäkringen synes alltså behovet av ett besvärsinstitut inte vara framträdande.

Å andra sidan kan ej bestridas, att de spörsmål som uppkommer vid be- dömningen av rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i många fall har gemensamma drag med frågor som aktualiseras inom andra grenar av socialförsäkringen. Detta gäller exempelvis de ofta förekommande fal— len, där den individuella arbetsförheten är av betydelse för bedömandet av om ett erbjudet arbete är lämpligt för en arbetssökande kassamedlem. Hit torde även höra frågor rörande uppskattningen av en medlems inkomstför— hållanden och bedömningen av erbjuden löns skälighet. I frågor av denna art är det av värde, att de principer som i rättstillämpningen utformas inom socialförsäkringen i övrigt vinner tillämpning även beträffande ar— betslöshetsförsäkringen i den omfattning som betingas av de särskilda för— hållandena på detta område. Enligt vår uppfattning är det också i och för sig av betydelse, att arbetslöshetsförsäkringens principiella samhörighet med annan socialförsäkring såsom ett viktigt led i skyddet mot inkomst- bortfall kommer till uttryck genom att den högsta besvärsinstansen blir gemensam.

Försäkringsdomstolens sammansättning med sitt inslag av lekmän, som har särskild erfarenhet av arbetsförhållanden och av andra socialförsäk- ringar, gör domstolen väl lämpad att pröva ärenden i allmänhet rörande arbetslöshetsförsäkringen. Av särskilt värde för denna försäkring synes dessutom vara att till försäkringsdomstolen finns knuten medicinsk sak— kunskap. Även inom arbetslöshetsförsäkringen måste nämligen i många fall avgörande hänsyn tas till den medicinska expertisens uttalanden, exem— pelvis vid bedömningen av om kassamedlems sjukdom eller svaga hälsa kan anses hindra honom från att ta arbete i allmänhet eller visst anvisat arbete.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser vi såväl praktiska som principiella skäl tala för att arbetslöshetsförsäkringsmålen överförs från regeringsrätten till försäkringsdomstolen.

Ett genomförande av detta förslag bör få till konsekvens, att i ärenden rörande försäkringen talan ej längre skall kunna föras mot arbetslöshets- kassa vid allmän domstol, varför understödsföreningslagens bestämmelser om klandertalan bör inskränkas till att omfatta andra understödsförening- ar än arbetslöshetskassorna. Vidare bör formell möjlighet införas att över- klaga arbetslöshetskassas beslut i ärende angående försäkringen hos till- synsmyndigheten. Detta bör dock ej få medföra att den ovan beskrivna granskningen från tillsynsmyndighetens sida av vissa beslut som meddelats av kassa upphör eller ändrar karaktär. I övrigt bör besvärsordningen utfor— mas i nära överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen om allmän försäkring.

Slutligen må nämnas, att ett genomförande av vårt förslag om besvärs- rätt över arbetslöshetskassornas beslut i ärende angående försäkringen, vil— ket medför att tillsynsmyndigheten även får ställningen av besvärsinstans, sannolikt torde komma att kräva någon ändring av ordningen för besluts fattande hos arbetsmarknadsstyrelsen i försäkringsårenden. Möjligen kan också utöver organisatoriska förändringar viss arbetskraftsförstärkning hos styrelsen bli erforderlig. Vi har dock inte ansett oss böra ingå på dessa frå— gor, utan de får behandlas i annan ordning, möjligen först sedan viss erfaren- het vunnits av det nya förfarandet.

KAPITEL 11

Specialmotivering

Förslaget om ändringar i arbetslöshetskasseförordningen

10 5.

I 38 & tredje stycket gällande förordning föreskrives, att beslut om från- kännande av ersättning för viss tid och om innehållande av ersättning he- träffande medlem, som svikligen uppgett eller förtegat något förhållande av betydelse för bedömande av medlemmens rätt till ersättning, skall anmä— las för tillsynsmyndigheten. Sådan anmälningsskyldighet har ansetts böra införas även i det fall att medlem uteslutes ur kassa av ifrågavarande an- ledning.

16 &.

Medlemsavgifternas anknytning till tid, som avses i 24 5, har borttagits för att ge kassa möjlighet att införa s.k. kontinuerlig avgiftsbetalning.

18 å. Möjligheten att utbetala ersättning i naturaförmåner har ansetts kunna upphöra, enär denna sedan lång tid inte praktiseras av kassorna.

20 5. Förslaget innefattar viss redaktionell jämkning av ordalydelsen.

21 &. Minskning av antalet arbetsdagar kan uppstå även av annan anledning än driftsinskränkning, t. ex. till följd av rationalisering av driften.

22 5. Den i förslaget inskrivna skyldigheten att »stå till arbetsmarknadens för- fogande» avser även dag, då medlem på grund av bestämmelserna i 32 5 inte är berättigad till ersättning.

28 å. Begreppet sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring innefattar även tilläggssjukpenning enligt 3 kap. 13 å samma lag. Denna senare karens-

befrielseanledning, som avser barnsbörd, har därför inte nämnts särskilt.

Bestämmelsen i 3 mom. första stycket första punkten innebär, att även karensdag, som infaller under augusti månad och som ligger inom den föreskrivna ramtiden, får tillgodoräknas vid beräknande av karens under det nya försäkringsåret. Vad nu sagts gäller i motsvarande mån tid, på grund av vilken karensbefrielse erhålles.

Om medlem uppbär dagpenning i omedelbar anslutning till försäkrings— årets utgång, behöver han enligt bestämmelsen i 3 mom. sista stycket ej genomgå ny karens, så länge han är oavbrutet arbetslös och åtnjuter dag- penning. Denna modifikation i reglerna om engångskarensens giltighetstid har föreslagits av den anledningen att den långvarigt arbetslöse eljest skulle drabbas oskäligt hårt genom krav på ny karenstid vid det nya försäkrings- årets ingång. Regeln innebär, att även arbete under enstaka dag föranleder att medlemmen därefter skall genomgå karenstid; detta till undvikande av en i praktiken svårtillämpbar bestämmelse om när pågående arbetslöshets- period skall anses ha upphört.

29 5. Det må framhållas, att i begreppet bisyssla ansetts ligga, att arbete av denna art inte får påverka medlemmens möjlighet att ta heltidsarbete som erbjudes honom.

32 å. Uttrycket »avtalsenlig fridag», som ej längre kan användas i den tidigare betydelsen, har ersatts genom att de s.k. storhelgdagsaftnarna uppräknats. Därest medlem under deltagande i yrkesutbildning uppbär utbildnings- bidrag, som ej utgår av statsmedel, bör det ankomma på tillsynsmyndighe— ten att avgöra, om jämväl ersättning från arbets]öshetsförsäkringen därvid skall kunna utge—s.

33 5.

Bestämmelsen i första stycket sista punkten i dess gällande lydelse, enligt vilken korttidsavdrag inte får ske i omedelbar anslutning till genomgången karenstid, föreslås utgå. Föreskrift härom höri stället kunna meddelas i varje särskilt fall i beslutet om dylikt avdrag. Med stöd av hittillsvarande erfaren- heter kan det nämligen förväntas, att tillsynsmyndigheten endast mera un- dantagsvis skall finna anledning ålägga en kassa att verkställa korttids- avdrag.

41 5. Med hänsyn till den obetydliga riskutjämning och de små utgiftsbelopp som förekommer i de minsta arbetslöshetskassorna bör här minimiantalet medlemmar höjas från 500 till det för erkänd arbetslöshetskassa gällande

minimiantalet medlemmar, 1 500. Detta innebär beträffande de små kas- sorna ett något högre fonderingskrav än hälften av det nu gällande.

42 5. Till skillnad mot vad som gäller för de allmänna försäkringskassorna har arbetslöshetskassornas möjligheter att placera medel mot säkerhet av in- teckning i industrifastighet ansetts böra bibehållas.

50 5. Besvärsbestämmelserna är utformade i nära överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen om allmän försäkring.

Förslaget om ändringar i statsbidragsförordningen

8 5.

Enligt nu gällande bestämmelser för beräkning av medlemsbidrag till kassa, som varit i verksamhet endast under del av året, har medlemsbidra- get utgått på grundval av det för kassan gällande antalet årsmedlemmar, vilket antal för sådan kassa blir lägre än det genomsnittliga antalet med- lemmar i kassan. Kassan har därigenom blivit överkompenserad. Förslagets regel medför, att bidraget kommer att utgå med ett belopp, som står i pro- portion till den del av året, som kassan varit i verksamhet.

10 å. Förslaget innebär, att statsbidrag normalt skall utbetalas två gånger år- ligen. Den första utbetalningen är därvid preliminär i avvaktan på stats- bidragets slutgiltiga fastställande efter försäkringsårets utgång.

SAMMANFATTN ING

Kapitel 1 innehåller en historik över den statsunderstödda arbetslöshets- försäkringen och i samband därmed hänvisas till bilagorna 1 och 2, som ger en översikt dels över försäkringens utveckling i olika hänseenden under åren 1935—1961/62, dels över de erkända arbetslös-hetskassornas ekono- miska förhållanden under samma tid. Vidare ingår i detta kapitel kortfat- tade redogörelser för arbetslöshetskassornas verksamhet under försäkrings- året 1961/62 och för den svenska lagstiftningen.

I kapitel 2 behandlas frågor rörande arbetslöshetsförsäkringens omfatt- ning. Enligt 1960 års folkräkning uppgick det totala antalet anställda nämn- da år till 2 808 700, av vilka 1 361 600 eller 48,5 procent var arbetslöshets- försäkrade. Då arbetslöshetskassor i stort sett finns inom de yrkesområden där nämnvärd arbetslöshetsrisk förekommer, är försäkringens effektivitet betydligt större än vad det angivna procenttalet kan antyda. Härtill kom- mer dels att medlemsantalet den 31 augusti 1962 stigit till 1 400 000, dels att under år 1963 bildats tre nya kassor för arbetstagare med sammanlagt ca 105 000 medlemmar.

Enligt direktiven har det ålegat utredningen att undersöka vilka grupper som fortfarande står utanför försäkringen samt att i förekommande fall föreslå erforderliga åtgärder för att även dessa grupper skall omfattas av denna. Vi har bl. a. övervägt frågan om bildande av en erkänd arbetslöshets- kassa, som skulle stå öppen för alla arbetstagare tillhörande yrkesområden, inom vilka kassa saknas. Drivandet av en dylik allmän kassa skulle dock vara förenad med såväl administrativa svårigheter som kostnader av en omfattning som ej skulle stå i rimlig proportion till det sannolikt förhål— landevis ringa antal arbetstagare som _ enligt gjorda undersökningar —— kunde förväntas ansluta sig till en allmän kassa. Vi har bl. a. med hänsyn härtill ej föreslagit inrättandet av en sådan kassa.

Hemarbetama är i mycket obetydlig utsträckning anslutna till arbetslös- hetsförsäkringen. Vi har gjort en undersökning för att utröna, i vad mån hemarbetarnas förhållanden är sådana, att deras ställning inom försäk- ringen bör förbättras. Vi har därvid funnit, att en förbättring av ersätt- ningsvillkoren bör begränsas till personer som är bundna vid hemmet på grund av nedsatt arbetsförmåga. Dessa skall med bibehållen rätt till er- sättning — i den mån sjukförsäkringen eller pensionsförsäkringen inte lämnar hjälp —— kunna begränsa sitt arbetskraftsutbud till hemarbete.

Även beträffande företagarna har en undersökning gjorts rörande beho- vet av och intresset för en arbetslöshetsförsäkring. Undersökningen har gett vid handen, att inom berörda organisationer behovet av en dylik försäk- ring bedömts vara mycket ringa. Från företagarhåll har såsom lämpligare åtgärder än en arbetslöshetsförsäkring nämnts t. ex. avbrottsförsäkring, av- vecklingsbidrag och omskolning. En utvidgning av möjligheten till arbets- löshetsförsäkring utöver vad den nuvarande arbetslöshetskasseförordningcn erbjuder synes således ej erforderlig.

I kapitel 3 behandlas frågan om arbctslöshetsförsäkringens anpassning till fem dagars arbetsvecka. Inom utredningen har diskuterats åtskilliga alternativ för en lösning av frågan. Vi har dock stannat för att föreslå in- förandet av en 5-dagarsförsäkring, vilken skall ersätta den nuvarande 6-dagarsförsäkringen. Ersättning skall kunna utgå för högst fem dagar per kalendervecka. Den allmänna föreskriften härom i arbetslöshetskasseför- ordningen bör utformas så, att ersättning ej får utges i större omfattning än att sammanlagda antalet arbetsdagar och ersättningsdagar i en och samma vecka uppgår till högst fem.

Ersättning bör principiellt utgå även vid korttidsarbete. I ett normalt arbetsmarknadsläge utgör denna arbetsform en undantagsföreteelse, men 5. k. korttidsavdrag är likväl erforderligt som ett medel att i vissa fall söka förhindra korttidsarbete. Vi föreslår den ändringen av nuvarande bestäm- melser, att såsom huvudregel skall gälla, att ersättning får utgå för varje ar— betslös dag t. o. m. fem dagar per vecka, men att tillsynsmyndigheten, då särskilda skäl föreligger, skall kunna föreskriva att viss kassa helt eller delvis skall införa korttidsavdrag.

Systemet med högst fem ersättningsdagar i veckan gör det nödvändigt att minska antalet karensdagar från nuvarande sex till fem. (I övrigt behandlas karensfrågan i kapitel 7.)

För att nå en bättre överensstämmelse mellan författningstexten och rådande praxis föreslås i 22 & arbetslöshetskasseförordningen, att arbets- förmedlingen skall äga ålägga kassamedlem att besöka förmedlingen minst en gång i veckan. Vid en övergång till 5-dagarsförsäkring kommer alltid en dag i veckan utöver söndagen att inte berättiga till ersättning. En strikt tillämpning av den praxis, enligt vilken medlem som ej är berättigad till kassaersättning inte är skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande, skulle innebära, att medlem även under sådan dag då han saknar ersätt- ningsrätt på grund av försäkringens nya utformning inte skulle vara skyl- dig därtill och då följaktligen kunna utan påföljd avvisa varje slag av arbets- erbjudande. Vi föreslår en uttrycklig föreskrift angående medlems skyl- dighet att äta sig arbete även på dagar som inte berättigar till ersättning. I enlighet härmed har i förslaget till 22 & arbetslöshetskasseförordningen inta— gits som villkor för ersättning, att medlem skall stå till arbetsmarknadens

förfogande varje dag så länge han är anmäld som arbetssökande hos arbets— förmedlingen.

Kapitel 4 innehäller förslag i olika avseenden rörande förmånerna i för- säkringen. Till en början må nämnas, att termen »daghjälp» föreslås utbytt mot »dagpenning». Vi anser, att den kompensation för inkomstbortfall som försäkringen ger under nuvarande förhållanden är för låg. För att möjlig— göra högre dagpenningbelopp måste dagpenningens maximibelopp höjas. Vi föreslår detta maximum till 40 kr. Till grund härför ligger dels den automa- tiska höjning som följer med en omläggning till 5-dagarsförsäkring, dels det allmänna löneläget för de försäkrade, varjämte hänsyn tagits till för- månerna inom sjukförsäkringen. Vidare föreslår vi en begränsning av familjetillägget för att i stället via grundstatsbidraget förbättra dagpen— ningen. Härigenom erhålles en högre genomsnittlig kompensationsgrad för inkomstbortfallet. Vår förslag innebär, att make- och husföreståndarinne— tillägget slopas, att antalet barntillägg till dagpenningen begränsas till högst fyra och att tillägget utgår med samma belopp som nu, d. v. s. 2 kr per barn

Förslag framförs om en för hela försäkringen gemensam klassindelning. Enligt förslaget skall kassorna inom ramen för dagpenningen välja en eller flera av de 13 dagpenningklasser som finns angivna i en särskild tabell.

Den nuvarande ersättningstidens längd, 156 dagar (26 veckor) motsvarar i en 5-dagarsförsäkring 130 dagar. Vi föreslår, att ersättningstiden fastställs till 150 dagar, vilket innebär en förlängning av denna tid med fyra veckor. Tillsynsmyndigheten äger i vissa fall medge en förlängning av ersättnings- tiden till 210 dagar under ett försäkringsår, vilket i 5-dagarsförsäkringen motsvarar 175 dagar. Vi föreslår denna längsta ersättningstid till 200 dagar, d.v.s. i realiteten en förlängning med fem veckor.

Överförsäkringsgränsen bestämmes enligt nu gällande regler på så sätt att från ersättningsberättigad medlems dagsinkomst dras dels ett belopp motsvarande preliminär skatt, dels ca 1/8 av nettoinkomsten för familje- försörjare. Vi föreslår, att sistnämnda marginal minskas till 1/10 framför allt med hänsyn till att överförsäkringsavdraget i allmänhet drabbar med- lemmar med de lägsta inkomsterna. I gällande bestämmelser görs viss åtskill- nad mellan högsta möjliga ersättning för familjeförsörjare och för icke familjeförsörjare, beroende på att olika skattesatser tillämpas för dessa båda grupper. I allmänhet gäller det relativt små skillnader. För att uppnå en förenkling föreslår vi en enhetlig överförsäkringsgräns.

En av utredningen företagen undersökning i byggnadsarbetarnas och skogsarbetarnas kassor visar, att säsongbegränsningsbestämmelserna inte är avpassade med hänsyn till nuvarande förhållanden. Vi föreslår, att ar- betslöshetskassorna bör ges möjlighet att efter eget bedömande bibehålla eller upphäva säsongbegränsningsbestämmelserna. Tillsynsmyndighetens befogenhet att föreskriva säsongbegränsningar bör kvarstå.

I kapitel 5 upptas till behandling vissa villkor för ersättning, i första

band frågan om ersättning i samband med kortare arbetstid och bisyssla. Den nuvarande bestämmelsen om halv ersättning vid arbete under mer än två men högst fyra timmar har hittills tillämpats mycket restriktivt. Halv ersättning har i regel utgetts endast i samband med tillfälligt arbete under en eller ett par dagar. Vi föreslår en mera omfattande tillämpning av denna regel. Vidare föreslås som en komplettering härtill, att omräkning av arbets- tid till hela dagar skall kunna ske för att åstadkomma en mera exakt an- passning av ersättningen till förhållandena i det enskilda fallet. Härvid av- ses närmast sådana fall, då arbeten med kortare daglig arbetstid utförs mera regelbundet under en längre tid.

Enligt nuvarande bestämmelser påverkar bisyssla ej ersättningsrätten, om tiden för densamma inte överskrider tre timmar per dag. Principiellt bör arbetslöshctsförsäkringen vara en försäkring mot inkomstbortfall i med- lemmens huvudsysselsättning. Vad han eventuellt kan förtjäna utanför detta synes i allmänhet ej böra påverka ersättningsrätten, såvida ej genom bisysslan hinder uppkommer för den försäkrade att uppträda såsom arbets- sökande. Vi föreslår, att den nuvarande bestämmelsen rörande bisyssla änd- ras i förordningen.

Gällande regler medger, att ersättning utges för helgdagar och avtalsenliga fridagar _ vilka senare närmast avser vissa helgdagsaftnar _ om medlem— men var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. Bl. a. med hän- syn till förslaget om införande av engångskarens, vilken i viss mån ökar möjligheterna att utta ersättning i samband med helger, föreslås att i prin- cip ersättning inte skall utgå för helgdagar samt påskafton, pingstafton, mid— sommarafton, julafton och nyårsafton. Undantagsvis skall dock tillsyns- myndigheten kunna medge, att ersättning utges även för dessa dagar.

Slutligen föreslås, att på grund av barnsbörd avgiftsbefriad tid —— liksom i det tidsbestämda avgiftsvillkoret _ bör få tillgodoräknas i det icke tids- bestämda avgiftsvillkoret under samma förutsättningar som gäller för tid, som är avgiftsbefriad på grund av yrkesutbildning eller värnplikt.

I kapitel 6 tar vi upp frågan om pensionärernas ställning i arbetslöshets- försäkringen. Med hänsyn till den förbättring av ålderspensioneringen (folk— pensionen och ATP) som skett bör enligt vår mening ålderspensionärerna principiellt inte tillhöra arbets]öshetsförsäkringen. De bör emellertid vara berättigade att kvarstå i försäkringen så länge detta pensionssystem inte är fullt utbyggt. Majoriteten inom utredningen föreslår en successiv av- veckling av pensionärernas rättigheter inom arbetslöshetsförsäkringen i takt med pensioneringens utbyggnad genom att dagersättningen till med- lem som uppbär ålderspension minskas med 1/350 av årspensionen. Sådan medlem skall inplaceras i ett system med avdragsklasser enligt en särskild tabell. I fråga om förtidspensionärerna uttalar vi, att personer som uppbär 1/3 och 2/3 förtidspension bör ha viss möjlighet att försäkra sig för sin arbetsinkomst.

Karensreglerna behandlas i kapitel 7. Från säväl tillsynsmyndighetens som kassornas sida har framhållits behovet av en reformering av karensens utformning. Inom utredningen har diskuterats ett flertal olika alternativ i fråga om karensperiodernas antal och längd. Vi anser, att kravet på ny karens vid upprepad arbetslöshet bör slopas och föreslår därför en engångs— karens med en karenstid om fem dagar. Motiven för vårt förslag är princi— piella, administrativa och ekonomiska. Den angivna karenstiden, fem dagar, föreslås även såsom maximitid. Beträffande säsongarbetare kan dock en längre karenstid medges. (Frågan om maximitid behandlas närmare i ka— pitel 10 under avsnittet ILO-frågor.)

Vi har i samband med engångskarensen tagit upp frågan om ersättning för enstaka arbetslös dag. I den nuvarande försäkringen gäller förbud mot ersättning för sådan dag. Även om vissa omständigheter kan tala härför, har dock majoriteten inom utredningen funnit övervägande skäl motivera att ersättning därvid skall utgå. Ett väsentligt skäl för vårt ståndpunktstagande har varit, att ett förbud mot ersättning i hög grad skulle förta effekten av engångskarensen, eftersom ett sådant förbud i realiteten utgör en form av karens. En annan omständighet av betydelse är, att ett förbud skulle för- sätta medlemmar med sex dagars arbetsvecka i en sämre ställning än övriga medlemmar genom att de därvid skulle kunna bli utan ersättning för två arbetslösa dagar i en vecka.

Försäkringsårsskiftet bör utgöra gräns för engångskarensens giltighet. Undantag föreslås för medlem som fullgjort någon del av karensen under augusti månad. Den fullgjorda karensen bör vid sådant förhållande gälla för hela det påföljande försäkringsåret. Karensdag som intjänats under au- gusti månad och som ej ingår i fullgjord karens får, om den ligger inom den föreskrivna ramtiden, tillgodoräknas under september månad. En följd av den föreslagna huvudregeln blir, att medlem, som fullgjort karens före au- gusti månad och som är ersättningsberättigad vid utgången av augusti och arbetslös jämväl den första dagen i september, måste genomgå ny karens i och med det nya försäkringsårets inträde. För att förebygga avbrott i er- sättningen i dylika fall föreslås, att utgivandet av ersättning under det nya försäkringsåret ej skall avbrytas genom krav på karens, så länge medlem— men är arbetslös och uppbär dagpenning.

De regler som föreslagits gälla för karensen och dess giltighet skall äga motsvarande tillämpning vid karensbefrielse. Antalet dagar i värnplikts— tjänstgöring som erfordras för att kvalificera för karensbefrielse föreslås minskat från 30 till 5. Vidare föreslår vi, att medlem under vissa förutsätt— ningar skall anses ha fullgjort karensen, när han blir arbetslös efter att ha genomgått nybörjar-, fortbildnings- eller omskolningskurs. Därvid bör sam- ma villkor gälla i fråga om sambandet mellan arbetslöshet och karensbe— frielseanledning som är föreskriven för karensbefrielse efter sjukdom, barns- börd och värnplikt.

Av administrativa skäl föreslås karensens ramtid ändrad från nuvarande 21 dagar till fyra kalenderveckor.

Av det tidigare återgivna förslaget, att ersättning i princip ej får utges för helgdagar och vissa helgdagsaftnar, följer att dessa dagar ej heller får räknas som karensdagar.

Kapitel 8 behandlar försäkringens finansiering och fondering. Vi föreslår inte någon ändring beträffande formerna för försäkringens finansiering, vilken sker huvudsakligen genom medlemsavgifter och statsbidrag. Vad gäller statsbidragens utformning föreslås en omreglering av grundstats- bidraget till följd av den föreslagna höjningen av dagpenningens maximi— belopp. Härvid har även det bortfall av statsbidrag som uppstår genom slo- pandet av make— och husföreståndarinnetillägget beaktats. Vi föreslår en omläggning av grundstatsbidraget från fasta till procentberäknade belopp. Grundstatsbidraget skall sålunda utgå med högst 50 och lägst 35 procent av dagpenningbeloppet. Dessa procentsatser skall tillämpas vid dagpenningbe— lopp om 12 resp. 40 kr. För närvarande gäller att då daghjälpsbeloppen över- stiger 17 kr grundstatsbidrag ej utgår för den del som överstiger detta be— lopp. Enligt vår mening bör ökningen av detta bidrag successivt avta ända upp till det högsta dagpenningbeloppet, 40 kr. I fråga om daghjälpsbidraget föreslås ingen saklig ändring. Det nuvarande familjetilläggsbidraget ersättes av barntilläggsbidrag som en konsekvens av vårt förslag om slopande av make- och husföreståndarinnetillägget. Barntilläggsbidraget bör — liksom nu familjetilläggsbidraget _ täcka 75 procent av kostnaderna. På grund av ökade förvaltningskostnader för kassorna föreslår vi, att nuvarande bidrag ä 5, 4 och 3 kr höjs till 6, 5 resp. 4 kr.

Avgifterna per dagpenningkrona och vecka varierar väsentligt mellan Jlika kassor. I enlighet med direktiven har vi undersökt möjligheterna att genom bildandet av en för kassorna gemensam fond åstadkomma en av- giftsutjämning. Framför allt praktiska svårigheter lägger hinder i vägen för realiserandet av en sådan anordning. Vi föreslår i stället, att avgiftsut- jämningen skall ske genom en förbättring av grundstatsbidraget för kassor med stora utbetalningar av ersättning och till följd härav höga avgifter. Vid beräkningen av statsbidraget för ett försäkringsår framräknas det antal er- sättningsdagar som i genomsnitt utgått per medlem och år under de tio närmast föregående försäkringsåren. Om antalet ersättningsdagar i en kassa eller klass skulle överstiga nämnda medeltal med 75—100 procent, skall grundstatsbidraget ökas med 10 procent, medan förhöjningen blir 25 procent, om antalet ersättningsdagar överstiger medeltalet med 100 pro— cent eller mera.

Med hänsyn till att riskerna för att en kassa framdeles skall utsättas för långvariga påfrestningar av allvarlig art är väsentligt lägre nu än när gäl- lande bestämmelser om fondering tillkom, föreslår vi en inskränkning i kassornas skyldighet att göra fondavsättningar. I princip skall fonderna

inte uppgå till mer än ungefär hälften av vad som nu föreskrivs härom. Vidare föreslås, att i stället för att som nu bestämma fondens minimistor- lek på grundval av medelinkomsten per medlem och år, utgifterna per medlem lägges till grund för fondberäkningen.

I kapitel 9 upptas frågan om förhållandet mellan den kommunala k-on- tantunderstödsverksamheten och arbetslöshetsförsäkringen. Under förut- sättning att nämnda verksamhet kommer att fortsätta förordar vi, att en anpassning av dess bestämmelser i tillämpliga delar bör ske med hänsyn till de ändringar som vi föreslår beträffande försäkringen. Än viktigare är emellertid, att försäkringen i förhållande till kontanthjälpen kan erbjuda så mycket bättre förmåner att intresset av att tillhöra försäkringen inte minskas. På grund härav rekommenderas ett automatiskt verkande system, enligt vilket fasta differenser mellan förmånerna i dessa båda hjälpformer upprätthålles.

I kapitel 10 har vi samlat vissa frågor av skilda slag. Till en börj an behand- las där frågan om minimiantalet medlemmar i arbetslöshetskassa. Frågan härom finns intagen i direktiven för utredningen. Vi har dock inte funnit skäl föreslå någon ändring av den nuvarande minimigränsen, 1 500 med- lemmar.

Vidare redovisas i ifrågavarande kapitel en undersökning rörande utträ- den på grund av bristande avgiftsbetalning, varjämte i ett annat avsnitt för- slag framlägges som ger arbetslöshetskassorna möjlighet att övergå till s. k. kontinuerlig avgiftsbetalning.

Beträffande frågan om skälig län, (1. v. s. frågan, om den lön som medlem erbjuds för arbete som han anvisas av arbetsförmedlingen är att anse som skälig, har vi uttalat, att vår uppfattning i princip överensstämmer med den praxis som tillämpas. I vissa fall kan dock ett strikt fasthållande vid rå— dande praxjs inte anses rimligt. Om exempelvis en arbetsgivare erbjuder minimilön enligt kollektivavtalet, under det att lönen för jämförbara an— ställda inom företaget ligger väsentligt över minimilönen, bör arbetssökande medlem, som är kvalificerad inom yrket, vara berättigad att avvisa arbets— erbjudandet utan att bli avstängd från ersättning. Även i ett annat avse— ende föreslår vi en uppmjukning av gällande praxis. Om ett kollektivavtal omfattar hela landet eller del därav bör kollektivavtalslönen i princip anses som minimilön vid bedömningen av erbjuden löns skälighet även på de orter inom giltighetsområdet, där den ifrågavarande branschen är repre- senterad men där ingen avtalsbunden arbetsgivare finns. Då kollektivavtal saknas inom vederbörande yrkesområde skall »gängse lön på orten» vara riktpunkt för skälighetsbedömningen. Om endast en arbetsgivare i sitt slag finns på den aktuella orten, bör enligt vår mening undersökningen av löne-

förhållandena kunna utsträckas att gälla arbetsgivare inom samma bransch på närliggande orter.

Ersättning från arbetslöshetsförsäkringen utgår inte vid självförvållad arbetslöshet. I dylika fall är enligt nuvarande bestämmelser den enda på- följden avstängning från ersättning i fyra veckor. Vi anser det motiverat att såsom ett alternativ införs en kortare avstängningstid, t. ex. för sådana fall då medlem avvisar erbjudande om ett kortvarigt arbete. Vi föreslår en avstängningstid om två veckor, om medlem avvisat ett lämpligt arbete som uppgetts skola pågå högst två dagar. Bestämmelsen bör i princip kunna tillämpas även vid de övriga i 36 & arbetslöshetskasseförordningen angivna formerna av självförvållad arbetslöshet. Även en skärpning av avstäng— ningsvillkoret synes erforderlig för vissa fall, i huvudsak sådana då med- lems arbetsvilja kan starkt ifrågasättas. Med hänsyn till karaktären hos dessa fall föreslår vi, att i stället för avstängning under fyra veckor, skall krävas fyra veckors arbete, innan vederbörande medlem ånyo kan bli er- sättningsberättigad. Även avvisande av erbjuden yrkesutbildning bör enligt vår mening under vissa förutsättningar medföra avstängning från ersätt- ning. Enligt rådande praxis anses medlem som avvisar ett arbete, vilket ej överstiger två timmar per dag, som självförvållat arbetslös, och han avstänges från ersättning, om arbetet i övrigt bedömts såsom lämpligt. Eftersom medlemmens rätt till ersättning ej påverkas, om han antar ett arbete av så kort varaktighet, föreslår vi, att tillämpningen av gällande för- ordning ändras därhän, att avstängning från ersättning ej sker i de fall, då medlem avvisar ett arbete, vars antagande ej skulle ha påverkat hans ersättningsrätt. Slutligen har vi föreslagit, att avstängningsperioden i vissa undantagsfall skall kunna räknas från en senare tidpunkt än den som nu gäller samt att uttrycket »fyra veckor» i 36 å arbetslöshetskasseförord- ningen utbytes mot 28 kalenderdagar.

Vi är av den uppfattningen att av praktiska skäl ett utbrytande av arbets- löshetskassorna från anderstödsföreningslagens giltighetsområde vore mo- tiverat. Sistnämnda lag avses emellertid inom kort göras till föremål för en översyn. Med hänsyn härtill har vi ej ansett lämpligt attföreslå en sär- reglering för arbetslöshetskassorna.

I förevarande kapitel framför vi till sist ett förslag om besvärsordning för ärenden rörande försäkringen. Enligt detta skall arbetslöshetskassas be- slut kunna överklagas hos tillsynsmyndigheten (arbetsmarknadsstyrelsen) och tillsynsmyndighetens beslut hos försäkringsdomstolen. I högsta instans bör således arbetslöshetsförsäkringsmålen överföras från regeringsrätten till försäkringsdomstolen.

Reservation och särskilda yttranden

Reservation av ben Fälldin

Rätten till arbete måste ses som en allmän medborgerlig rättighet. Envar som söker arbete skall ha goda praktiska möjligheter att erhålla detta. Det är en uppgift för samhället att genom sysselsättningspolitikens olika åtgärder se till att de arbetssökande erbjudes sådana möjligheter. Arbetslöshetsförsäk- ringen skall i detta sammanhang fylla viktiga funktioner i två avseenden; den skall lämna ekonomisk ersättning i den mån den enskilde — trots syssel- sättningspolitiska åtgärder — inte kan få sin rätt till arbete tillgodosedd och den skall medverka till att skapa underlag för en effektiv sysselsättnings- politik.

Såsom framgår av bl. a. utredningens direktiv kan den nuvarande arbets- löshetsförsäkringen inte anses fylla sin funktion på ett tillfredsställande sätt. Betydande grupper står utanför försäkringen och kan inte anses ha till- räckliga möjligheter att ansluta sig till densamma. Kostnaderna för dem som är anslutna varierar på ett sätt som bl. a. medför att vissa grupper inte kan få ett acceptabelt försäkringsskydd för en kostnad som är rimlig i för- hållande till motsvarande kostnad för andra försäkrade. Utredningens upp- gift har varit att framlägga förslag, avsedda att eliminera och reducera olä- genheter av nämnda art. Direktiven för utredningens arbete är emellertid så snävt hållna att effektivast möjliga lösning inte kan uppnås. Inte heller har utredningens majoritet tillräckligt utnyttjat de möjligheter som ligger inom direktivens ram.

Den effektivaste lösningen skulle vara en allmän arbetslöshetsförsäkring utformad som en allmän grundförsäkring och i väsentliga avseenden en mot- svarighet till grundpenningförsäkringen inom sjukförsäkringen. Härutöver borde finnas en frivillig påbyggnadsförsäkring. Den allmänna försäkringen skulle omfatta i princip alla arbetsföra. Envar arbetssökande som inte kan beredas arbete skulle således ha en viss rätt till ersättning från försäkringen. Finansieringen borde i huvudsak ske på det sätt som anses böra gälla för de nuvarande grundläggande socialförsäkringsförmånerna. Den frivilliga pä— byggnadsförsäkringen skulle kunna organiseras i arbetslöshetskassor av nu- varande typ och finansieras på i princip det sätt som sker i de nuvarande kassorna, således med statsbidrag och egenavgifter.

Genom den allmänna försäkringen skulle de grupper och enskilda som står utanför den nuvarande försäkringen automatiskt erhålla ett försäkrings— skydd. Härigenom skulle också erhållas en effektivare registrering av den

faktiska arbetslösheten och sysselsättningsläget och därmed en bättre grund för de sysselsättningspolitiska åtgärderna. Även möjligheten att utjämna de i direktiven nämnda kostnadsskillnaderna för medlemmar i olika kassor skulle öka. Inom den allmänna försäkringen skulle utjämningen bli total. Då påbyggnadsförsäkringen endast skulle omfatta en del av det totala för- säkringsskyddet — hur stor del är beroende av ersättningen från den all—4 männa försäkringen _ skulle därjämte kostnaderna för en långtgående ut- jämning bli mindre.

Det faller emellertid inte inom utredningens uppdrag att ta upp frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Enligt min mening bör denna fråga skyndsamt utredas i annat sammanhang. I avvaktan härpå bör de åtgärder som kan vidtagas på grundval av de direktiv denna utredning erhållit vara temporära.

Det förslag utredningens majoritet framlagt medför en viss utjämning av de nuvarande skillnaderna i egenavgift. Utjämningen kan dock inte anses tillräcklig. Vid en daghjälp om 20 kronor per dag är för närvarande vecko— avgiften per ersättningsdag ca 20 öre i de bäst ställda kassorna men uppgår till hela 4 kronor och 20 öre för motsvarande förmån i de sämst ställda kas— sorna, d. v. 5. mer än 20 gånger högre. Genomsnittsavgiften uppgår till ca 1 krona och 20 öre. Orsaken till dessa skillnader utgöres av olika arbetslös- hetsrisk bland de arbetstagare som är anslutna till resp. kassor. Den utjäm- ning som åstadkommes genom majoritetens förslag härleder sig dels till grundstatsbidragets allmänna konstruktion och dels till den förhöjning av grundstatsbidraget som förutsättes i vissa fall. Förhöjningen av grundstats- bidraget innebär att detta höjes med 10 resp. 25 procent om u-värdet, d. v. s. antalet ersättningsdagar per kassamedlem, inom kassan överstiger det genomsnittliga u—värdet för samtliga kassor med 75 resp. 100 procent. Om det genomsnittliga u-värdet överskrides med mer än 100 procent kommer dock ingen ytterligare förhöjning av grundstatsbidraget ifråga trots att det i vissa kassor är fråga om överskridande med 300—600 procent. Detta bely— ses bäst av att den sämst ställda kassan enligt majoritetens förslag skulle få en avgift som vore upp till 10 ggr större än avgiften i de bäst ställda kas— sorna. . De åtgärder som majoriteten föreslagit i syfte att utjämna kassamedlem— marnas egenavgifter är otillräckliga. En ytterligare utjämning bör åstadkom— mas genom att den av majoriteten påbörjade skalan med förhöjning av grundstatsbidraget med 10 resp. 25 procent fullföljes med större förhöj ningar i de fall då det genomsnittliga u-värdet överskrides med mer än 100 procent. En sådan åtgärd skulle åtminstone hypotetiskt k-unn-a medföraatt stats— bidraget i vissa fall komme att överskrida kostnaderna för de utbetalade försåkringsförmånerna. Till förhindrande härav bör införas spärregel av den innebörden, att statsbidrag får utgå högst med en viss procentsats avs den totala kostnaden.

Effekten av ett ytterligare stöd till de sämst ställda kassorna skulle inne- bära en ytterligare stimulans att genomföra synnerligen önskvärda höj- ningar av daghjälpsbeloppen i dessa kassor.

En utjämning av egenavgifterna enligt dessa riktlinjer skulle i förhål— lande till majoritetens förslag medföra vissa ökade kostnader för staten, dock inte av sådan omfattning att statsfinansiella skäl kan tillåtas lägga hinder i vägen. Frågan är ytterst om arbetstagare inom branscher med relativt om- fattande arbetslöshet skall bära kostnaderna härför i långt större utsträck- ning än andra medborgare. Hade statsfinansiella skäl lagt hinder i vägen för en ytterligare utjämning borde en omdisposition ha skett av de stats— medel som enligt majoritetens förslag bör ställas till förfogande för för- bättringar av arbetslöshetsförsäkringen.

Särskilt yttrande av herrar Beckman och Steneborn

Utredningen har föreslagit en engångskarens. I anslutning härtill har vissa skäl anförts för att ersättning till den som genomgått engångskarens, inte skall kunna utgå för enstaka arbetslös dag. Majoriteten har ansett dessa skäl otillräckliga. Vi delar emellertid inte denna uppfattning.

Såsom framhållits i betänkandet finns statistiska uppgifter rörande före— komsten av endagsarbetslöshet inte tillgängliga. Även om man kunde göra sig någon. föreställning om förekomsten i dag skulle man för övrigt inte kunna bedöma hur rätten till ersättning för enstaka dag skulle komma att påverka endagsarbetslöshetens omfattning. Följderna av en sådan rätt synes följaktligen inte möjliga att överblicka.

Regelmässigt är försäkringar av såväl frivillig som obligatorisk karaktär förbundna med villkor om självrisk, stundom i en ej obetydlig omfattning. Vid' en jämförelse mellan det av majoriteten förordade förslaget och andra försäkringar synes _— oaktat de sociala skäl som må tala för majoritetens ståndpunktstagande —— självriskmomentet i förslaget vara alltför ringa.

Det lcan"vidare inte göras gällande att ett förbud mot ersättning för en— staka dag skulle vara oskäligt betungande. Bl. a. bör beaktas de förbätt— ringar av förmånerna som i övrigt genomföres beträffande karensen, såsom införandet" av engångskarens.

'Vi är medvetna om att vissa undantag behövs för att de som har sex— dagarsvecka i realiteten inte skall kunna gå miste om ersättning för två ar— betslösa dagar. De undantag som erfordras synes emellertid inte i alltför hög gradikomplicera försäkringen.

. Enligt vår mening bör således införas ett förbud mot ersättning för en— staka arbetslös dag. Eventuellt kan det dock vara lämpligt att tillsynsmyn— digheten—ges befogenhet att-tills vidare medge att någon enstaka kassa ger ersättning under sådan dag, i syfte att samla erfarenheter till grund för en förnyad prövning av frågan. '

Kommitténs majoritet har föreslagit att ålderspensionärernas rätt till kassaersättning samordnas med ålderspension i form av folkpension och allmän tilläggspension. Innebörden av samordningsreglerna är att kassa- ersättning under lång tid framåt kan komma att utgå vid sidan av ålders— pension. Enligt min mening bör emellertid den som uppnått viss högre ålder inte kunna göra anspråk på arbets]öshetsersättning. Hur hög pension han åtnjuter bör i princip inte tillmätas någon betydelse. Uppgiften är således i första hand inte att samordna arbetslöshetsförsäkring och ålderspension.

Såsom en försäkring mot arbetslöshet skall försäkringen. endast bereda ersättning åt arbetsföra personer. Var och en som uppnått viss ålder och gör anspråk på kassaersättning skulle teoretiskt kunna åläggas att styrka sin arbetsförmåga. Det synes mig emellertid uppenbart att man av prak- tiska skäl i stället måste fixera en åldersgräns, lika för alla, vid vilken för- säkringen senast träder ur kraft. Därvid bör lämpligen anknytas till den ålder vid vilken ålderspension i form av folkpension och allmän tilläggs- pension enligt huvudregeln börjar utgå, d. v. s. 67 år. Det kan i normalfallet inte vara rimligt att personer, som uppnått denna ålder, med bidrag av statsmedel skall försäkras mot arbetslöshet. I viss mån har detta erkänts redan vid utformningen av de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka stats— bidrag till ersättning åt personer över 67 år utgår endast för 78 dagar per år mot normalt 156.

En följd av att försäkring-en träder ur kraft för den som uppnått 67 år blir onekligen att vissa personer med full arbetsförmåga går miste om er— sättning. I detta sammanhang är det emellertid berättigat att beakta de avsevärda förbättringar av pensionsförmånerna som genomförts de senaste åren. Den nämnda konsekvensen kan för övrigt inte undvikas, såvida man inte är beredd att ge ersättning i det stora flertal fall där det icke är motiverat.

Även andra skäl kan anföras. Uppenbarligen finns bland de personer över 67 år, som söker arbete, många som verkligen önskar erhålla ett så- dant. I åtskilliga fall finns det dock inte någon utsikt för pensionären att erhålla någon anställning. Det lär int-e vara ovanligt att en person, i medve- tande härom söker arbete hos arbetsförmedlingen endast i syfte att däri-ge— nom kvalificera sig för kassaersättning. Det nuvarande systemet har till och med på sina håll givit upphov till den missuppfattningen, att den som varit med i försäkringen har rätt att, då han av åldersskäl slutar sitt förvärvs- arbete, få tillbaka en del av vad han betalt i form av avgifter.

Vid ett borttagande av möjligheten att även efter 67 års ålder göra an- språk på kassaersättning synes viss hänsyn böra tagas till de försäkrade, som redan uppnått 67 års ålder, eller inom kort kommer att göra det. Där- för anser jag att rätten i fråga bör bortfalla först efter någon tid, förslagsvis två år, efter det att beslut därom fattats. '

Vad slutligen angår sådan ålderspension, som utgår före 67 års ålder, synes det ej lämpligt att lagstiftningsvägen föreskriva en för alla kassor en- hetlig reglering. Tillsynsmyndigheten bör emellertid verka för att kassorna genomför någon form av anpassning till pensionen.

Särskilt yttrande av herr Andersson

Kommittén föreslår införande av engångskarens. Vid fem ersättningsbe- rättigade dagar per vecka betyder det en femdagarskarens per försäkrings- år. Vidare förordar kommittén att den nuvarande spärregeln beträffande dag- hjälp för enstaka dag i en vecka skall upphöra.

Jag har rekommenderat kommittén att föreslå ett slopande av karens- villkoren men bibehållande av spärregeln för enstaka dag.

Skälen härtill är följande. Arbetslöshet innebär en betydande ekonomisk påfrestning för den en- skilde. Löntagarna har i allmänhet inte kontanter i reserv för dylika situa- tioner. Den enskildes budget, som ofta innefattar betydande fasta utgifter torde numera vara baserad på löpande inkomst från kontinuerligt arbete. Vid arbetslöshet finns alltså dessa fasta utgifter. Härtill kommer att ett platsbyte, kanske förenat med en betydande omställning på arbetsmarkna- den, icke sällan drar med sig extra kostnader, även om man med olika ar- betsmarknadspolitiska medel underlättar för den arbetslöse. Särskilt är så fallet om med en nya anställning också följer byte av arbetsort.

Enligt min mening skulle den arbetslöse ha lättare att komma tillrätta med de ekonomiska problem som en anpassning till arbetsmarknaden med- för, om hans ekonomi icke omgående så allvarligt försvagades som nu sker genom helt bortfall av inkomst redan fr. o. m. den första arbetslösa veckan. Därför skulle det vara värdefullt om arbetslöshetsförsäkringen fungerade på samma sätt som vår nuvarande arbetsmarknadspolitik, nämligen att ge- nom snabb ekonomisk hjälp undanröja de hinder som kan finnas för en återgång till arbetsmarknaden.

Detta skulle, som framgår av gjorda beräkningar, öka utgifterna för kassorna. Men det skulle å andra sidan ge en effektivare försäkring där er- sättningen sätts in i ett arbetsmarknadspolitiskt riktigt sammanhang.

Ett slopande av spärregeln för ersättning vid en enstaka dag i veckan kan däremot få för arbetsmarknaden icke önskvärda konsekvenser. De tillfäl- liga, s.k. dagspermitteringarna, är nämligen icke sällan beroende på dålig arbetsplanering eller slentrian. De kan också ha sin orsak i dålig väderlek, snöhinder eller dylikt. Om man medger ersättning för sådana enstaka dagar löper man risken att denna typ av arbetslöshet — även innefattande s. k. korttidsarbete — ökar.

Till detta kommer att det förefaller orationellt att för ersättning av detta slag belasta kassorna _— icke minst de lokala redogörarna — och arbetsför- medlingen. Vidare torde det bli så, att de som verkligen kommer att ut-

nyttja detta är de som har förmånen att vara bosatta nära arbetsförmed— lingen under det att de som har längre väg dit icke kommer att finna det lönande — eller ens möjligt —— att försöka tillvarata denna förmån. Dess— utom torde en del av de ökade kostnader som ett slopande av karenstiden skulle innebära kunna återvinnas genom ett bibehållande av nu gällande spärregel.

Såväl den enskilde som arbetsmarknaden torde vara bäst betjänt av en rejäl hjälp vid verklig arbetslöshet och mindre av att hjälpen så att säga »växlas bort i småpengar—»..

BILAGA 1

ArbetsIöshetsförsäkringens utveckling under åren 1935—1961/62

Å Antal med- Genomsnitts- Antal ersattmngsdagar Fondbelopp r Antal kassor lemmar ersättning totalt å _ per medlem 1 per rs (1000-ta1) per dag, kr (1000-tal) medlem kr 1935 5 54 2,35 158 3,9 22 1936 9 83 2,70 400 5,2 27 1937 11 152 2,90 624 5,2 27 1938 13 182 2,90 988 5,6 33 1939 13 196 2,97 806 4,3 38 1940 14 210 2,88 1 502 7,3 40 1941 17 291 3,26 2 027 7,4 35 1942 25 562 4,38 2 169 5,1 50 1943 29 703 4,68 1 851 2,7 62 1944 30 752 4,96 1 995 2,7 72 1945 33 819 6,19 2 423 3,0 80 1946 35 872 6,63 1 639 1,9 93 1947 36 956 6,99 1 588 1,7 107 1948 37 1 033 7,38 2 372 2,3 118 1949 37 1 063 7,87 2 948 2,8 132 1950 37 1 085 8,05 2 805 2,6 145 1951 38 1 122 8,24 1 674 1,5 160 1952 38 1 143 8,30 2 715 2,4 172 1953 39 1 148 10,22 4 112 3,6 185 1954 43 1 212 16,66 4 088 3,5 194 1955 44 1 243 16,77 3 536 2,9 208 1956 44 1 258 16,97 5 006 4,0 222 1957 45 1 273 17,17 5 950 4,7 228 1958 45 1 285 17,69 5 800 4,5 225 (1/1—31/8) 1958/59 47 1 317 17,73 7 546 5,8 227 1959/60 47 1 340 19,08 5 356 4,0 241 1960/61 462 1 367 19,80 4 160 3,0 258 1961/62 452 1 396 20,39 4 654 3,3 279

1 AVSer både daghjälp Och familjetillägg * Det minskade antalet beror på sammanslagning av kassor.

BILAGA 2

De erkända arbetslöshetskassornas ekonomiska förhållanden 1935-1961/62

(Uppgifterna avser 1000-tal kronor)

Inkomster År Start- Avgifter, Statsbi- Uppskrivn. fonder räntor, drag enl. av oblig. Summa anslag m.m.1 förordn. värden 1935—39 2 953 11 440 4 535 — 18 928 1940—44 18 336 55 093 22 921 274 96 624 1945—49 6 540 133 712 46 344 — 186 596 1950—54 229 207 608 95 408 338 303 583 1955—58/59 250 298 365 309 207 471 608 293 1959/60 — 80 129 63 175 — 143 304 1960/61 , — 78 742 49 166 — 127 908 1961/62 — 83 800 59 671 1 583 145 054 S:a , 28 308 948 889 650 427 2 666 1 630 290 Utgifter År .. -.. Nedskrivn. Ersatt- FOI—valt" av oblig. Fondering Summa ning ning m. m. värden 1935—39 * ' 8 515 2 728 332 7 353 18 928 1940—44 . . 38 993 » 10 985 — 46 646 96 624 . 1945—49 77 717 22 959 — 85 920 186 596 1950—54 ' 169 006 34 270 4 861 95 446 303 583 1955—58/59 482 716 45 770 16 201 63 606 608 293 1959/60 _ 102 217 11 835 5 117 24 135 143 304 1960/61 82 374 12 472 3 425 29 637 127 908 1961/62 94 879 12 823 588 36 764 145 054 S:a 1 056 417 153 842 30 524 389 507 1 630 290

1 Häri ingår bidrag från statliga prisutjämningsfonder och från anslaget Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor m. m.

BILAGA 3

Vissa uppgifter angående de erkända arbetslöshetskassorna för försäkringsåret 1961/62

Uthet. försäk-

Antal statsbi-

. .. . dragsberättiga- ringäeäzattägig Genom- de ersättnings— P g Genom- snittl. dagar per Fond er K Antal snlttl. veckoav- medlem per med- assa medl. vecko- giftnper ( lem 31/8 Da g- Famil- avgift ersatt-1 därav 1962 hjälp jetillägg nmgskr hela under året tiden jan — april Jord- a skogsbruk Lantarb .......... 23 943 15: 96 1: 87 1: 32 0: 07 5,3 4,0 329 Skogsarb ......... 31 087 17: 00 3:27 1: 85 0:09 10,1 3,3 291 Industri m m Gjuteriarb ........ 11 407 19: 92 2: 04 1: 42 0: 06 2,2 0,8 312 Gruvind arb ...... 13 489 18:45 2: 19 1: 48 0:07 3,7 1,4 533 Metallind arb ..... 288 218 19: 39 1: 66 0:91 0: 04 1,6 0,6 287 Stenind arb ....... 4 325 17: 76 2: 28 2: 21 0: 11 5,5 3,7 466 Fabriksarb ....... 63 199 15:92 1: 78 1: 16 0: 07 2,9 1,5 234 Träind arb ....... 62 224 17: 62 2: 01 1: 40 0: 07 4,0 2,0 323 Pappersind arb . . . 44 363 17: 42 1: 87 1: 02 0: 05 1,8 0,8 442 Bokbinderiarb . . . . 11 623 16: 60 0:96 0: 55 0: 03 0,7 0,3 366 Litografernas ..... 5 700 19: 91 1: 26 0: 75 0: 04 0,2 0,1 138 Typografernas. . . . 15 749 19:33 1: 96 0:75 0:04 0,3 0,1 557 Beklädnadsarb. . . . 36 549 15:60 0:56 1: 12 0: 07 2,5 1,0 311 Bryggeriarb ...... 6 606 17: 79 1: 35 1: 30 0: 07 1,8 0,7 404 Livsmedelsarb. . . . 36 320 15:14 1: 33 1:17 0:07 3,3 1,6 353 Sadelmakarnas. . . . 4 889 16:47 1: 76 1: 44 0:08 3,2 1,7 451 Sko- o läderarb . . . 9 117 16:80 1: 21 1: 02 0:06 3,8 1,7 379 Textilarb ......... 34 465 16: 87 0: 91 1: 12 0: 06 2,5 0,8 447 Tobaksarb ........ 1 495 12: 21 0: 36 0: 93 0: 07 2,3 1,0 183 Försvarsv civ pers . 18 110 17:32 1: 55 1: 12 0:06 2,4 1,0 164 Byggn- o anläggn- verksamhet — Bleck- o plåtslag. . 4 225 19: 66 2: 35 1: 54 0: 07 1,7 1,3 480 Byggnadsarb ..... 148 561 19: 78 2: 60 2: 63 0: 12 10,5 6,6 397 Elektrikernas ..... 22 030 19: 58 2: 37 1: 12 0: 05 2,3 1,2 265 Målarnas ......... 21 032 18:96 2: 52 2: 44 0: 11 8,5 6,9 574 Vägarb .......... 17 217 18:01 3:00 1: 32 0:06 6,4 3,0 198 Samfärdsel Järnvägsmännens . 14 828 17: 38 1: 85 0: 55 0: 03 1,5 0,8 626 Sjöfolkets ........ 22 072 17: 49 0:93 1: 50 0: 08 0,7 0,4 478 Transportarb ..... 39 437 18: 38 2: 64 1: 36 0: 06 3,3 1,7 308 Handel Handelsanst ...... 93 005 17: 38 1: 09 0: 58 0: 03 1,7 0,8 120 Handelsres ....... 552 16: 98 0: 79 1: 13 0: 06 0,7 0,1 160 Handelstjm ....... 24 497 18: 57 1: 30 0:42 0: 02 0,7 0,3 77

Arbetsledn m m. . . . Arbetsledarnas . . . 41 407 13: 85 1: 20 0: 25 0: 02 1,3 0,5 115 Fartygsbefälets . . . 3 296 19: 00 2: 65 1: 04 0: 05 0,4 0,2 184 Grafiska tjm ..... 1 540 20: 00 1: 31 0: 37 0: 02 0,0 0,0 142 Hotelltjm ........ 2 393 17: 05 1: 46 0: 73 0: 04 1,0 0,5 106 Industritjm ....... 114 156 15:55 1: 51 0:26 0: 02 0,4 0,1 59 Kooperativa tjm . . 1 002 18:00 9: 20 0:60 0: 02 0,2 0,1 194 Maskinbefälets . . . . 3 266 18: 98 2: 30 0:46 0:02 0,1 0,1 194 Stewardarnas ..... 760 17: 50 1: 92 1: 38 0: 07 2,0 1,1 208 Övriga Fastighetsarb ..... 4 341 17:50 1: 44 1: 15 0: 06 1,0 0,5 154 Frisörernas ....... 5 296 13: 95 0:49 0: 44 0: 03 0,8 0,4 214 Hotellanst ........ 23 698 13: 84 0: 85 0: 96 0: 07 2,9 1,3 138 Musikernas ....... 3 588 15: 40 1: 62 1: 33 0: 08 5,2 1,2 337 Sv Teateranst. . . . 1 052 17:00 1: 13 0: 87 0:05 12,3 3,5 271 Sv Arbetares ..... 15 422 17: 53 2: 61 2: 22 0:11 10,5 3,8 190 Samtliga 1 366 518] 18: 22 | 2:17 1: 15 0:06 3,3 | 1,7 279

1 Beräkningen avser summan av utbetalad daghjälp och familjetillägg per ersättningsdag.

BILAGA 4

Kostnadsberäkningar

Vid bedömningen av ifrågavarande siffror bör beaktas, att de bygger på ett ge- nomsnittligt antal ersättningsdagar per årsmedlem, som hänför sig till tioårs- perioden 1953—1961/62. För vissa delposter har efter vederbörliga justeringar an- vänts värden från undersökningar, som utredningen i vissa avseenden gjort i fråga om försäkringsåret 1961/62.

Avvikelserna från nämnda genomsnitt blir beträffande enskilda är beroende på dels konjunkturläget under den aktuella tiden, dels den arbetsmarknadspolitik som förs. En fortsatt aktiv arbetsmarknadspolitik kan beräknas minska arbetslösheten och därmed kostnaderna för arbetslöshetskassornas utgivande av ersättning.

Eftersom dagpenningbidraget ökar progressivt vid stegrat antal ersättningsda- gar per årsmedlem förändras statens andel av kostnaderna så att den blir relativt större vid ett högre antal ersättningsdagar per årsmedlem och relativt mindre vid ett lägre antal dagar per medlem. Hänsyn härtill har dock ej tagits vid beräkningen av de olika delposterna under II.

En del smärre poster har ej kunnat beräknas, såsom de besparingar som görs genom att helgdagar föreslås bli karensförbjudna och de kostnadsökningar som uppkommer genom att ersättning kan utges även för enstaka arbetslös dag.

Förutsättningar

Tid: försäkringsåret 1964/65 Medlemsantal: 1 575 000 (31/8 1962 1 396 000) Antal ersättningsdagar per medlem och år: 3,9 : medeltal för tiden 1953—1961/62 (1961/62 : 3.3). Omräknat till 5-dagarsförsäkring 3,25

Totalt antal ersättningsdagar: 5 120 000 d (6 d : 6 140 000) .

Ersättning: nuvarande (1961/62):

daghjälp ....................................................... 18: 22 kr familjetillägg ................................................... 2: 17 » 20: 39 kr beräknad: dagpenning ..................................................... 30: 00 kr barntillägg ..................................................... 1: 20 » 31: 20 kr Statsbidrag: nuvarande: daghjälp grundstatsbidrag .................................... 5: 89 kr daghjälpsbidrag ..................................... 4: 19 kr 10: 08 kr familjetillägg ................................................... 1: 63 » 11: 71 kr beräknat: grundstatsbidrag (0,404 )( 30,00) ........................ 12: 12 kr dagpenningsbidrag (0,34 )( 17,88) ....................... 6: 08 » 18:20 kr barntilläggsbidrag (0,75 )( 120) ................................... 0:90 »

19: 10 kr

247 Egendel: nuvarande: daghjälp ....................................................... 8: 14 kr familjetillägg ................................................... 0:54 » beräknad: & 68 kr dagpenning ..................................................... 11: 80 kr barntillägg ..................................................... 0:30 » 12: 10 kr Förvaltningskostnader (1961/62 9: 54) 10: 75 kr per medlem Statsbidrag: nuvarande ....................................................... 3: 60 kr beräknat ......................................................... 4: 60 » I Jämförande kostnadsberäkning Milj. kronor Med nuvarande förmåner och stats- Differens Därav bidrag Specifikation Kostnad statsbi- drag Därav Belopp stats- Kostnad Så:;— bidrag g Dagpenning (Daghjälp) ..... 153,6 96,7 111,9 61,9 + 41,7 + 34,8 (Grundstatsbidrag 40,4 %) ( 62,1) (36,2) (+ 25,9) (Dagpenningbidrag 34,0 %) .............. (31,1) (25,7) (+ 5,4) (Särskiltgrundstatsbidrag) (3,5) — ( + 3,5) Barntillägg (Familjetillägg). 6,1 4,6 13,3 10,0 — 7,2 — 5,4 Förvaltningskostnader ..... 16,9 7,2 16,9 5,7 0 + 1,5 Summa 176,6 108,5 142,1 77,6 + 34,5 + 30,9

II Approximativ beräkning av olika delposter

Milj. kronor

Därav Totalt statsbidrag egendel A. Övergång till 5-dagarsveckan ............... — — — B. Förlängning av ersättningstiden och avtrapp- ning av ersättningsrätten för pensionärer ..... 1,0 0,6 0,4 C. Dagpenningtaket höjes från 20 kr till 40 kr. Effekt 1 medeldagpenning 30 kr. Barntillägg 1: 20 kr per ersättningsdag ................. 159,7 97,8 58,4 Särskilt grundstatsbidrag ................. — 3,5 — D. Make- och husföreståndarinnetillägget slopas. . — 6,8 — 5,1 — 1,7 E. Barntilläggens antal maximeras till 4 ........ — 0,4 — 0,3 — 0,1 F. Kompensation för D och E (ingår i grundstats— bidraget under C) ......................... — (5,4) — G. Ersättningstidens längd höjes från högst 130 till högst 150 dagar under ett försäkringsår samt slopande av säsongbegränsning ......... 10,1 6,2 3,9 H. Engångskarens (de indirekta kostnaderna ej medräknade) ............................. 1,4 0,9 0,5 I. Förvaltningskostnader. . ................... 16,9 7,2 9,7 Summa 181,9 110,8 71,1

Anmärkningar

B. Beträffande avtrappningen av pensionärernas ersättningsrätt innebär den för- längda ersättningstiden, att reduktionen av dagersättningen med hänsyn till pension till en början ej kan redovisas i en minuspost. Genom de växande pensionerna bör emellertid redan efter några år uppnås en besparing, som överstiger nämnda kostnadsökning. Den sålunda uppkommande minusposten ökas sedan för varje år.

C. Kostnader för dagpenning och barntillägg redovisas under en post, medan dessa kostnader i den jämförande kostnadsberäkningen under I redovisas var för sig.

För det särskilda grundstatsbidraget anges nettokostnaden sedan hänsyn tagits till att dagpenningbidraget i viss utsträckning minskas.

H. Införandet av engångskarens medför vissa indirekta kostnader, i det att nya ersättningsfall uppkommer i jämförelse med dem som uppkommer med nuva- rande karensbestämmelser.

Uppmärksammas må att summorna i beräkningarna under I och II ej är jäm- förbara.

MH

. aresunds—forbindelsen. 1. del. . Fiske och flottning i gränsvattnen mellan Fin- land och Sverige.

3. Opprettelse av »Nordens Hus» i Reykjavik.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitledepartementet

Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsordning. [18] Del 4. Bi— lagor. [19] Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [20] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. 523] Trafikm i. [27] Utsökningsrätt II. [28] Skadestånd I. [33]

Utrikesdepartementet

Ugikesåörvaltningens organisation och personalbe-

ov. Administrativ organisation inom utrikestörvalt- ningen. [4] U—länder och utbildning. [34] Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbl- stånd. [37]

Försvarsdepartementet

Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5] Försvar och fiskerinäring. [31]

Socialdepartementet

Den statliga konsulentverksamheten på socialvår- dens område. [30] Arbetstöreläggande. [38]

Finansdepartementet

Preliminär nationalbudget för år 1963. [81 Undersökning av taxeringsutiailet. [14]

Ecklesiastikdepartementet En1 teknisk institution inom Stockholms universitet.

1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [13] 1960 års gymnasieutredning. 1. Vägen genom gym- nasiet. [15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] 1958 års utredning kyrka—stat. 1. Religionens bety- delse som samhällsfaktor. [26] 2. Kyrkor och sam- fund i Sverige. [39] Lärare på grundskolans mellanstadium. [35]

J ordbruksdenartementet Listerlandets ålfisken. [32]

Handelsdepartementet

Översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhö- rande dokument. [12] Papper och annan skrivmateriel. [25] Malmen i Norrbotten. [36]

Inrikesdepartementet

Kommunairättskommittén IV. Kommunalförbun- dens lånerätt. [2] V. Kommunala renhållningsav- gifter. [29] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. [6] Uppehållstillständ m. m. för utländska studerande. 11 [ ] Sjukhus och öppen värd. [21] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del. 1. In- tervju- och frekvensundersökningar m. m. [24] Arbetslöshetsförsäkringen. [40]