SOU 1963:79
Nordisk verkställighet av administrativa frihetsberövanden
N 4-0 (;(
oå (-
— CUL"
&( 4. IGT?!
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
Justitiedepartementet
NORDISK VERKSTÄLLIGHET AV ADMINISTRATIVA
FRIHETSBERÖVANDEN
BETÄNKANDE AVGIVET AV UTREDNINGEN OM
ADMINISTRATIVA FRIHETSBERÖVANDEN
Stockholm 1963
QOQOUQINH
s;:s
13.
14.
15. 16.
17. 18.
19. 20.
21. 28. 24
STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1963
Kronologisk förteckning
. En teknisk institution inom Stockholms univer- sitet. Svenska Reproduktions AB. 114 s. 1: . Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 a. I. . Utrikesförvaltningens organisation och personal- behov. Idun. 90 s. U. . Administrativ organisation inom utrikesförvalt- ningen. Idun. 95 5. U. . faörsvaååkostnaderna budgetåren isa/n. Idun. 0 s . Indelningr- och samarbetsh'ågorl i Göteborgs- ocb Malmöområdena. Idun. 212 s. . Utlännings tillträde till offentlig tjänst. Svenska Reproduktions AB. 435
. Preliminär nationalbucslgatu för år 1008. Marcus. F
IV+97 s.
.Universitetens och högskolornas årganisation
och förvaltning. Haeggström. 500 s. . Universitetsväsendets organisation. Baggström.
190 5. E. Uppehållstiustånd m. m. för utländska stude- rande. Idun. 54 s. 1. . Översättning av fördrag angående upprättandet
av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. Marcus. 283 5. H. Utbildning av lärare för jordbruk och skogs- bruk samt fortbildning av lärare i yrkeaamnen. Idun. 269 5. E. gndersökning av taxeringsutfallet. Idun. 155 s. Vägen genom gymnasiet. Idun. 315 5. E. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. Idun. 206 :. Ju. Sveriges statsskick. Del 2. Motiv. Idun. 522 s. Ju. Sveriges statsskick. Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsor g. Idun. 220 s. Ju. Sveriges stats ck. Del 4. Bilagor. Idun. 311 s. Ju. Bargarlönens fördelning. sjöförklaring m.m. Idun. 111 !. Ju. Sjukhus och öppen vård. Idun. 488 5.1. . Kraven på gymnasiet. Idun. 367 s. +12 5.111. E.
Förslag nu lag om vissa gemensamhetsanlägg- ningar m. m. Idun. 290 s. Ju. Mentalsjukhusens personalorganlsation. Del 1. Intervju- och frekvensundersökningar m.m Idun. 259 5. I. Papper och annan skrivmateriei. Kihlström. 74 !. H. . Religionens betydelse som samhällsfaktor. AB
Wilhelmssons Boktryckeri. 211 s. E. . Trafikmål. Beckman. 287 s. Ju. . Utsökningsrätt II. Norstedt & Söner. 119 s. Ju. . Kommunala renhållningsavglfter. Beckman. 81
a. I. Den statliga konsulentverksamheten på social- vårdens område. Beckman. 119 s. s. . Försvar och fiskerinäring. Norstedt & Söner.
2855. Fö. . Listerlandets ålfisken. Kihlström. 57 s. Jo. . Skadestånd I. Norstedt & Söner. 81 s. Ju. . U—länder och utbildning. Idun. 201 B. U. . Lärare på grundskolans mellanstadium. Idun. 91 5.15 . Malmen i Norrbotten. Svenska Reproduktions AB. 150 5. H. . Kommersiellt och handelspolitiskt uveckiings- bistånd. Idun. 151 5. U. . Arbetsföreläggande. Idun. 07 s. S. . Kyrkor och samfund i Sverige. Idun. 308 5. E.
59. 60. 61.
.3
63.
65. 65. 67.
68. 69.
70. 71. 73. 74. 75. 76. 77. 78.
H. .Aktiv lokaliseringspolitik. Betänkande. . Arbetslöshetsförsäkringen. Idun. 248 a. I. . Specialutredningar om gymnasiet. Beckman.
318 s. E . Ett nytt gymnasium. Idun. 949 s. E. . Läroplan för gymnasiet. Heggström. 776 5. E. . Akademikernas skuldsättning. Marcus. 107 5. E. . Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämt-
lands län. Idun. 456 s. +1 utvikskarta. I. . Yrkesmedicinska sjukhusenheter — behov och
organisation. Kihlström. 91 5. I. . Aldringsvårdens läge. Idun. 295 sE. +20 5.111. S. . Bättre studiehjälp. Idun. 220 5. E.
Aktiv lokaliseringspoiitik. Bilaga 1. Idun. 392 s. + 2 st. utvikskartor. I. . Fackskolan. Hasggström. 782 5. E. . De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt.
Marcus. 115 5. C. . Om åtgärder mot skatteflykt. Idun. 288 s. Fi. . Studentrekrytering och studentekonomi. Kihl-
ström. 131 S. E. . Några valfrågor. Kihlström. 75 s. . Reviderat förslag till jordabalk m. m. Norstedt
& Söner. 459 S. Ju. . Domstolsväsendet. 1. Rådhusrätternas förstatli-
gande. Idun. 261 S. . översättning av föredrag angående upprättan-
det av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Marcus. 157s
Idun. 458 5. +4 st. kartor. I.
Tillfällig hastighetsbegränsning i motKortrafiken under åren 1961 och 1962. Idun. 163 Svenska handelsflottans krigsförlustserK under det andra världskriget. Marcus. 185 s. H. Organisatoriska åtgärder för rymdverksamhe- tens främjande. Kihlström. 119 s. E.
Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga 11. Idun. 455 5. +5 st. kartor. I. Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk. Idun. 80 5. Jo.
Landstingens organisation m. m. Kihlström. 195 5.1. ;gtalförsvarets regionala ledning. Idun. 210 s. Det svenska lantbrukets effektiviseringsvägar. Idun. 241 s. Jo o. Stöd åt ungdomsorganisationernsa centrala verksamhet. Idun. 102 5. E.
Fastighetsbildning. Idun. 827 s. Ju. gokalislelring av statlig verksamhet. Kihlström. 54 s Stadsbyggnadsmässiga konsekvenser av inflytt— ning av statlig verksamhet. Kihlström. 92 s. Fi. Skogsvägen Svenska ReproduktioKns AB. 73 s. Jo.
och arbetsformer
. Nykterhet i trafik. Idun. 292 :.
Domar i expropriationsmål 1951—1752). Idun. na s. Ju Rätt till studiemedel. Kihlström. 320 5. E. Slakt och kastrering av ren Jämte andra djur- fliryddsfrågor. Norstedt & Söner. 132 5. +4 s. Högre utbildning och forskning i Umeå. II. Haeggström. 89 5. E. Forskning, undervisning och information inom näringslärans område. Idun. 168 s. E. Nya medel för plangenomförande. Idun. 55 s. Ju.
. Nordisk verkställighet av administrativa fri- hetsberövanden. Idun. 90 s. Ju.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR l963:79
Justitiedepartementet
N ORDISK VERKSTÄLLIGHET AV ADMINISTRATIVA FRIHETSBERÖVANDEN
BETÄNKANDE AVGIVET AV UTREDNINGEN OM
ADMINISTRATIVA FRIHETSBERÖVANDEN
IDUNS TRYCIEBIAKTIEBOLAG ESSELTE AB
STOCKHOLM 1964
Bilagor
Utkasten till motsvarande lagar om utlämning från Danmark, Finland och Norge (Bil. 1—3) . Redogörelser för gällande bestämmelser beträffande vissa frihetsberövanden i Danmark, Finland och Norge. (Bil. 4—6).
12 12
18
27 31 33 35
38 38 40 43 47 54
55
57
60
66
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 4 december 1953 tillkallades den 5 i samma månad dåvarande revisionssekreteraren, numera ledamoten av riksdagens första kammare häradshövdingen K. E. Alexanderson, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, cementgjutaren K. E. Ahlkvist, dåvarande förste länsassessorn, numera landssekreteraren N. E. A. Axelson, socialläkaren C.-G. Berglin och dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, sedermera ledamoten av dess första kammare, advokaten L. E. B. Gezelius att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet utreda frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga antog benämningen utredningen om administrativa frihetsberövanden.
Den 1 februari 1957 utvidgades det till de sakkunniga lämnade uppdraget till att omfatta jämväl frågan om omhändertagande för verkställighet av beslut om administrativt frihetsberövande i annat nordiskt land.
Den 1 juli 1960 avgav utredningen till slutförande av sitt huvuduppdrag betänkande angående rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövan- den (SOU 1960: 19).
Den 6 september 1961 avled Gezelius. I dennes ställe förordnades den 16 oktober samma år hovrättsrådet H. V. H. Nordqvist att vara ledamot av ut- redningen. Nordqvist, som den 15 juni 1954 förordnats till sekreterare i utredningen, befriades samtidigt från detta uppdrag. Till sekreterare för- ordnades samma den 16 oktober numera hovrättsrådet E. 0. Nyman, vilken efter förordnande den 17 november 1955 varit biträdande sekreterare i ut- redningen, dels under tiden den 21 november 1955—den 15 november 1956, dels från och med den 1 mars 1958.
Frågan om omhändertagande för verkställighet av beslut om administra- tivt frihetsberövande, som meddelats i annat nordiskt land, upptogs till närmare behandling efter det utredningen slutfört sitt huvuduppdrag. En—
ligt direktiven skulle utredandet av nämnda fråga ske i samråd med de övriga nordiska länderna. Det skulle emellertid i första hand ankomma på Sverige att ta upp utredningen i ämnet. I överensstämmelse härmed inrik- tade sig utredningen till en början på att sammanställa material, som skulle kunna läggas till grund för överläggningar med företrädare för de övriga länderna. Genom förfrågningar hos svenska myndigheter verkställdes en undersökning av det nuvarande förfarandet i olika s. k. hemsändningsfall samt av behovet av en särskild lagstiftning. Vidare utarbetades redogörelser för reglerna i de olika länderna om förutsättningarna och formerna för frihetsberövanden på olika områden. Slutligen upprättades ett första ut- kast till en reglering av förfarandet vid utlämning för verkställighet av beslut om vissa frihetsberövanden i annat nordiskt land.
Under det förberedande arbetet hade kontakt tagits med de övriga nordiska länderna, varvid dessa med undantag för Island anmält intresse för ett ut- redningssamarbete rörande de föreliggande spörsmålen. Sedan därefter sär- skilda sakkunniga utsetts från dansk, finsk och norsk sida överlämnades det sammanställda materialet till dessa. Det fortsatta utredningsarbetet har därefter bedrivits i samråd med nämnda sakkunniga.
Gemensamma överläggningar har hållits dels den 16 och 17 mars 1961 i Stockholm med deltagande från dansk sida av fuldmaegtige L. Nordskov Niel- sen och J. Lungte, från finsk sida av förvaltningsrådet A. K. Ikkala och byrå- chefen, äldre regeringssekreteraren Aune Mäkinen-Ollinen, från norsk sida av expedisjonssjefen K. J. kanes, byråsjefen A. Os och underdirektören K. Munch-Soegaard samt från svensk sida av utredningens samtliga leda- möter och sekreterare, dels ock den 4 och 5 juni 1962 i Oslo med deltagande från dansk och finsk sida av de ovannämnda delegerade, från norsk sida av Munch-Söegaard, byråsjefen Magne Langholm, byråsjefen Elisabeth Schwei- gaard Selmer och förstesekretaer Hans-Kjeld Glittenberg samt från svensk sida av Alexanderson, Berglin, Nordqvist och Nyman. Särskilda överlägg- ningar rörande utformningen av lagtext har vidare förekommit den 23 och 24 januari 1962 i Köpenhamn mellan Nordskov-Nielsen, Aune Mäkinen- Ollinen, Elisabeth Schweigaard Selmer och Nyman.
Den 10 september 1962 avled förvaltningsrådet Ikkala. Hans frånfälle medförde ett uppehåll i arbetet med den slutliga utformningen av ett finskt lagutkast. Arbetet härmed återupptogs under våren 1963, sedan hovrätts- rådet Harald af Hällström utsetts att efterträda Ikkala.
Utredningen och de övriga delegerade har enats om att förorda, att myn- digheterna i de olika länderna ålägges att medverka vid verkställighet av vissa beslut om frihetsberövande eller omhändertagande som meddelats i annat nordiskt land, samt att nämnda medverkan regleras genom med varandra i huvudsak Överensstämmande lagar i de olika länderna. Särskilda lagförslag har utarbetats för varje lands del i överensstämmelse med vad sålunda förordats.
Den verkställda utredningen redovisas för Sveriges del i ett betänkande med förslag till lag om utlämning för verkställighet av vissa beslut om fri- hetsberövande i Danmark, Finland, Island och Norge. I betänkandet har såsom bilagor intagits de förslag till lagtext som utarbetats i Danmark, Fin- land och Norge.
Utredningen får härmed vördsamt överlämna betänkandet samt anmäla att utredningen därmed slutfört sitt uppdrag.
Stockholm den 31 december 1963.
Erik Alexanderson Emil Ahlkvist Erik Axelson Carl-Gustaf Berglin Holger Nordqvist
/Erik Nyman
Inledning
Omfattningen av utredningens uppdrag
I direktiven för utredningsuppdraget anförde dåvarande chefen för justitie- departementet, statsrådet Zetterberg bl. a.
De åtgärder som under senare år vidtagits för att underlätta förbindelserna mellan de nordiska länderna har medfört att också personer, vilka enligt beslut av myndighet i hemlandet skall vara berövade friheten, lättare kan undandraga sig verkställighet av beslutet genom att begiva sig till något av grannländerna. Beträffande judiciella ingripanden kan sedan gammalt verkställighet komma till stånd genom att vederbörande utlämnas till det land där brorttet begåtts. När det gäller administrativa frihetsberövanden såsom exempelvis intagning på an- stalt för alkoholmissbrukare eller lösdrivare eller omhändertagande för skydds- uppfostran enligt barnavårdslagstiftningen, saknas motsvarande möjlighet att återsända den som är föremål för åtgärden. Såväl praktiska som humanitära skäl torde i allmänhet i sådana fall tala för att den vårdbehövande återsändes för att omhändertagas i hemlandet. Eftersom lagbestämmelser som direkt tar sikte härpå saknas, synes i viss utsträckning utlänningslagens regler om avvisning och ut- visning ha tillämpats för att tillgodose behovet av lämpliga åtgärder. Dessa reg- ler är emellertid främst tillkomna för att personer som icke är önskvärda här skall kunna avlägsnas ur landet och de tar icke heller tillräcklig hänsyn till vård— synpunkter. Då det gäller nödställda personer, som är omhändertagna för skydds- uppfostran eller samhällsvård, torde ett hemsändande i vissa fall kunna ske enligt den nordiska konventionen om social trygghet. Beträffande återförande till hemlandet av utländska medborgare som är för vård intagna å sinnessjukhus föreligger vidare särskilda överenskommelser med Danmark, Finland och Norge.
Då sålunda förutsättningarna för ett hemsändande inom Norden av personer, som är föremål för administrativt frihetsberövande, och formerna härför är en- dast ofullständigt reglerade, bör en utredning göras. Frågan härom behandlades vid det nordiska justitieministermötet i Helsingfors i oktober 1956, och man kom därvid överens om att det borde ankomma på Sverige att i första hand taga upp en utredning i ämnet.
De praktiska problem som föreligger i detta sammanhang bör givetvis lösas med hänsyn tagen till skyddet för den enskildes rättssäkerhet. I första hand torde utredningen böra avse ett principiellt ställningstagande till hithörande frågor. Vid arbetets utförande bör kontakt sökas med övriga nordiska länder.
Behovet av särskilda regler om hemsändande inom Norden av personer, som är föremål för administrativt frihetsberövande, måste bedömas mot bakgrunden av de möjligheter som finnes att med utnyttjande av redan förefintliga bestämmelser genomföra ett dylikt hemsändande. Utredningen
har därför funnit en genomgång böra ske av för ändamålet användbara stadganden. Denna genomgång har vidare ansetts böra kompletteras med en undersökning rörande i vilken utsträckning fråga för närvarande upp— kommer om hemsändande för verkställighet av ett i ett annat nordiskt land beslutat administrativt frihetsberövande.
I direktiven lämnas öppet i vad mån en reglering bör omfatta alla slag av administrativa frihetsberövanden eller begränsas till att avse vissa grup- per. Ställningstagandet i denna fråga påverkas av behovet för olika grupper, sådant detta ter sig vid den nämnda genomgången av för närvarande an- vändbara bestämmelser och undersökningen av förekomsten av hemsänd- ningsfall. Frågan torde emellertid därutöver böra avgöras med utgångs- punkt från det ändamål, hemsändandet i olika fall skall tjäna. I första hand kommer därvid i betraktande de grupper, vid vilka vårdsynpunkter särskilt träder i förgrunden. Detta är förhållandet med bl. a. alkoholmiss- brukare, barn och ungdom samt psykiskt sjuka. Bland övriga grupper är särskilt att uppmärksamma lösdrivare och försumliga försörjare. Särskilt beträffande de sistnämnda gör sig även andra synpunkter än sådana som avser tillgodoseendet av ett vårdbehov gällande. Detta är vidare helt fallet med de i olika sammanhang förekommande frihetsberövanden, som har karaktären av påtrycknings- eller säkringsmedel.
De ingripanden, för vilka en reglering av hemsändningsmöjligheterna bör övervägas, har ovan sammanfattats under beteckningen administrativa frihetsberövanden. Den avgränsning av utredningsområdet, som därmed skett, har avsett svenska förhållanden. Vad gäller de övriga länderna har beteckningen administrativa frihetsberövanden däremot befunnits mindre väl passa in på vissa av de ingripanden, vilka bör omfattas av den ifråga- satta regleringen. Nämnda beteckning har därför ansetts icke böra använ- das för en bestämning av utredningsområdet, då förhållandena i alla länder— na kommer i betraktande.
Det hemsändande, som utredningen enligt direktiven har att pröva, för- anledes av ett beslut om frihetsberövande, som meddelats av utländsk myn- dighet enligt regler som gäller i ifrågavarande land, och innefattar ett utläm— nande för verkställighet av nämnda beslut. Möjligheterna för vederbörande svenska myndigheter att i samband med ett dylikt utlämnande närmare pröva de omständigheter, varå det i det andra landet meddelade beslutet grundats, torde i allmänhet vara begränsade. Av praktiska skäl är i övrigt angeläget, att ett utlämnande icke kompliceras av ett omständligt pröv- ningsförfarande. En reglering på ifrågavarande område synes därför bli beroende av att de beslut, för vilkas verkställande utlämning påkallas, kan accepteras i det land, varifrån utlämning skall ske. Detta gäller såväl for- merna för beslutens fattande som bestämmelserna i övrigt om de ifrågava— rande ingripandena.
Vad avser de allmänna förutsättningarna för ett godtagande av beslut
om ingripande, vilka meddelats i annat nordiskt land, är i första hand att hänvisa till den samstämmighet i rättsuppfattning och likhet i fråga om sociallagstiftningens inriktning, som föreligger mellan de nordiska länder- na. Nämnda likheter mellan länderna utesluter emellertid icke, att skill- nader förefinnes i fråga om grunderna för ingripande i olika fall, formerna för prövningen av ärendena och sättet för verkställigheten. Med hänsyn härtill samt till de särskilda rättssäkerhetssynpunkter, som gör sig gällande, då fråga är om ingrepp i den enskildes personliga frihet, har en jämförande undersökning av lagstiftningen på berörda områden i de olika länderna ansetts böra ske för att klargöra de närmare förutsättningarna för ett ut- lämnande i olika fall. De redogörelser för nämnda lagstiftning, som för detta ändamål upprättats, har fogats till betänkandet såsom bilagor (Bil. 4—6).
Även andra omständigheter än sådana som hänför sig till det beslutade frihetsberövandet torde bli av betydelse för frågan om utlämning. Sålunda synes vederbörandes förhållanden efter det aktuella beslutet eller anknyt- ning till Sverige i vissa fall kunna motivera undantag från en på ovan- nämnda förutsättningar grundad allmän regel om att utlämning må ske. Sådant undantag synes också kunna vara motiverat i vissa fall, då ett ut- lämnande skulle komma att inverka hindrande i svenska myndigheters verksaJnhet eller eljest kollidera med svenska intressen.
När det gäller den närmare utformningen av en reglering av möjligheter- na till utlämning bör målsättningen vara att med beaktande av berättigade krav på rättssäkerhet för den enskilde skapa förutsättningar för en snabb handläggning av utlämningsärendena. I detta hänseende blir av betydelse vilka myndigheter, som skall ha att besluta beträffande utlämning, samt vilka regler som i övrigt skall gälla för förfarandet. Med hänsyn till utläm- ningens karaktär av verkställighetsåtgärd torde vara naturligt att i fråga om förfarandet anknyta till de myndigheter, som eljest har att biträda vid verkställigheten av ingripanden av ifrågavarande slag. Möjligheterna härtill beror bl. a. på omfattningen av den prövning, som skall förekomma i ären- dena.
Upptagande av fråga om utlämning får förutsättas bli beroende av en framställning därom från det lands sida, i vilket det aktuella frihetsberövan- det beslutats. Behov av ytterligare kontakt mellan myndigheterna i nämnda land och den myndighet som handlägger utlänmingsärendet kan vidare ofta väntas uppkomma. För en snabb handläggning av ärendena blir under sådana förhållanden av betydelse, på vilket sätt förbindelserna mellan myn— digheterna kan ordnas. Uppmärksamhet har därför ansetts böra ägnas åt formerna för kommunikation mellan olika myndigheter. Särskilt har möj- ligheterna till direkta kontakter synts böra undersökas.
Undersökningar rörande nuvarande förhållanden
För närvarande användbara bestämmelser
Såsom påpekats i direktiven erbjuder utlänningslagstiftningen, den nordis- ka konventionen om social trygghet och överenskommelser mellan de nor- diska länderna om utbyte av underrättelser rörande sinnessjuka, som om- händertagits i annat land än sitt medborgarland, vissa möjligheter att till hemlandet återföra nordiska medborgare, som vistas i annat nordiskt land. De bestämmelser, som i dessa fall träder i tillämpning, har emellertid icke till syfte att möjliggöra verkställighet av ett i ett annat nordiskt land med- delat beslut om administrativt frihetsberövande. Bestämmelsernas an- vändbarhet blir därför beroende av i vad mån de ändamål, de skall tjäna, kan förenas med ett sådant syfte.
Av de ovanberörda bestämmelserna är uppenbarligen de som finnes i ut- länningslagstiftningen främst av betydelse. Det är där fråga om de stadgan- den med stöd av vilka utlänningar, som av olika anledningar icke är önsk— värda i ifrågavarande land, kan avlägsnas ur eller hindras att inkomma i detta.
För Sveriges del återfinnes de stadganden, som i sammanhanget är av intresse, i 1954 års utlänningslag. Enligt utlänningslagen kan beträffande utlänning förekomma avvisning, utvisning, förpassning och förvisning.
Avvisning kan endast ske vid utlännings ankomst till landet eller ome- delbart därefter. Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet eller i vissa fall av den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningskommissionen. Utlänning, som ankommer till Sverige, skall avvisas bl. a. (19 5) :
1. om han kan antages komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i riket eller, därest han ämnar besöka Danmark, Finland eller Norge, för sin vistel- se därstädes ävensom för sin hemresa;
2. om han ämnar söka sitt uppehälle här i riket eller i Danmark, Finland eller Norge och det skäligen kan antagas att han icke kommer att årligen försörja sig;
3. om han, enligt vad känt är, under de senast förflutna två åren yrkesmässigt bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmäs- sigt bedrivit olovlig införsel eller utförsel;
4. om han tidigare inom eller utom riket blivit dömd till frihetsstraff och det skäligen kan befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark, Finland eller Norge fortsätta brottslig verksamhet; eller
5. om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller eljest skäligen kan
befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark, Finland eller Norge be- driva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.
Utlänning må på begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i Dan- mark, Finland eller Norge avvisas även i annat fall, om det kan antagas att han eljest beger sig till det land, som framställt sådan begäran.
Länsstyrelse kan utvisa utlänning, som inkommit i landet, (29 5):
1. om han yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig;
2. om han är hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller föra ett grovt störande levnadssätt;
3. om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undan- drager sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild per- son; eller
4. om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket genom dom, som äger laga kraft, blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför utlämning må ske enligt svensk lag, eller undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständig- heter kan befaras att han kommer att här i riket fortsätta brottslig verksamhet.
Vid bedömande, huruvida utlänning bör utvisas, skall hänsyn tagas till hans levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats i landet. Utlänning, som innehar bosättningstillstånd eller som sedan minst fem år tillbaka är bosatt i landet, må utvisas endast om synnerliga skäl därtill föreligger.
Förpassning kan förekomma beträffande utlänning, som uppehåller sig i landet utan att, då så erfordras, inneha pass och tillstånd att vistas i lan- det. Fordringar i dessa hänseenden finnes numera icke beträffande med- borgare i annat nordiskt land. Beslut om förpassning meddelas av utlän- ningskommissionen (23 å).
Förvisning kan förekomma i samband med att utlänning dömes till an- svar för brott, varå straffarbete kan följa, eller i samband med att anstånd, som meddelats honom med ådömande eller verkställande av straff för så- dant brott, förklaras förverkat. Såsom förutsättning gäller dock, att det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras, att utlånningen kommer att fortsätta sin brottsliga verksamhet i landet eller att brottet eljest föranleder, att han icke bör få kvarstanna. Att be- sluta i fråga om förvisning tillkommer vederbörande domstol.
Vid avgörandet i fråga om förvisning skall på samma sätt som vid ut- visning hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid han vistats i landet.
I Danmark finnes motsvarande bestämmelser i 1952 års lov om udlaen- dings adgang til landet 111. v. (nr 224) samt lov 1958 om ändringar i först— nämnda lag (nr 104).
Enligt 2 &, stk. 1 i 1952 års lag gäller, att politiet bör afvise en udlaending, der vil indrejse til landet
1. när han ikke opfylder de i henhold til & 1 fastsatte bestemmelser med hen- syn til rejselegitimation og visering;
2. när det må antages, at han ikke har de til opholdet her i landet fornedre midler til sit underhold;
3. när det må antages, at han agter at tage arbejde, fast ophold eller ophold af leengere, ubestemt varighed her i landet uden i forvejen at have indhentet den dertil fornödne tilladelse;
4. när det må antages, at han helt eller delvis vil ernaere sig på ulovlig eller uhaederlig måde;
5. när han er politiet bekendt som erhvervs- eller vanemaessig forbryder eller efter det foreliggende må antages at ville indrejse for att begå forbrydelser;
6. när hans indrejse på grund af begåede borgerlige forbrydelser ikke er önskelig;
7. når han tidligere er udvist og påny forsdger at indrejse hertil uden at vaere i besiddelse af den fornödne tilladelse.
Efter beslut av justitieministern kan utlänning avvisas (2 5 stk. 5) »når det skönnes, at hans indrejse af hensyn til statens sikkerhed eller opret- holdelse af ro og orden eller som falge af deltagelse i foranstaltninger, der har en mod den danske stat eller dens institutioner rettet fjendtlig karakter, ikke er önskelig, eller när hans forhold i övrigt måtte give anledning dertil». Det åligger polismyndigheten, om den anser att inresa bör vägras någon på nu angiven grund, att snarast göra anmälan därom till justitieministern.
Justitieministern äger besluta om utvisning av utlänning (5 5)
1. när afvisning kunne vaere sket af de i 5 2 stk. 1, pkt. 4—6, naevnte grunde, og afvisningsgrunden fremdeles er tilstede;
2. när han har forsemt at opfylde de i henhold til & 1 fastsatte bestemmelser med hensyn til rejselegitimation;
3. när han forsaatligt eller trods politiets advarsel gentagne gange undlader at overholde reglerne om tilmelding till politiet;
4. när han overtreeder forskrifterne om opholdstilladelse, arbejdstilladelse el— ler visering eller ikke overholder dertil knyttede betingelser eller har opnået sådanna tilladelser ved bevidst urigtige anbringender eller svigagtige fortielseir;
5. när hans fortsatte forbliven har i landet af hensyn til statens sikkerhed eller opretholdelse af ro og orden eller som fölge af deltagelse i foranstaltninger, der har en mod den danske stat eller dens institutioner rettet fjendtlig karakter, ter udnskelig, eller när hans forhold iovrigt måtte give anledning dertil.
I Finland finnes bestämmelser om utlännings inresa och vistelse i landet i 1958 års utlänningsförordning (187/1958).
Enligt nämnda förordning (25 5) må passgranskningsmyndigheten atv-— visa utlänning
1. som icke innehar för inresa till landet erforderligt giltigt pass;
2. som vägrar att lämna de uppgifter angående sin identitet eller sin resa, vilkra passgranskningsmyndigheten finner erforderliga, eller som uppsåtligen lämmar oriktiga uppgifter om dessa omständigheter;
3. som saknar erforderligt visum eller arbetstillstånd;
4. som förmodligen saknar erforderliga medel för sitt uppehälle och för henn— resan;
5. som uppenbarligen har för avsikt att här söka sitt uppehälle genom bettleri, mångleri, gatumusik eller på annat därmed jämförligt sätt;
6. som kan antagas komma att icke ärligen försörja sig;
7. som tidigare ådömts frihetsstraff och som kan antagas komma att begå straff- bar gärning härstädes, eller som på grund av tidigare verksamhet eller eljest med skäl kan misstänkas komma att bedriva sabotage, spionage, olovlig underrättelse- verksamhet eller för staten eller samhället skadlig uppvigling; eller
8. som blivit utvisad från landet eller som av annan orsak förvägrats inrese— tillstånd.
Utlänning, som inkommit i landet, kan förpassas eller utvisas därifrån. Har utlänning genom sitt uppförande ådagalagt, att hans vistelse i Finland icke är önskvärd, må ministeriets för utrikes ärendena utlänningsbyrå för— ordna, att han skall förpassas ur landet, såframt det icke prövas skäligt att bereda honom tillfälle att inom viss tid lämna landet. Ministeriet för inrikesärenden må, då det påkallas av statens säkerhet eller andra viktiga skäl, förordna, att utlänning skall utvisas ur landet (35 5).
För Norges del finnes de bestämmelser, som här är av intresse, i 1956 års lov om utlendingers adgang til riket m. v. (Fremmedloven). Enligt bestäm— melser i 5 kap. kan beträffande utlänningar förekomma avvisning, bort— visning och utvisning.
Utlänning skall vid ankomsten till Norge avvisas (11 &) bl. a.
1. när det må antas at han ikke har tilstrekkelige midler til å oppholde seg i riket;
2. när det må antas at han helt eller delvis vil söke å ernaere seg på ulovlig eller uhederlig måte eller som omstreifer 0. l.;
3. när det på grunn av at han tidligere er idemt straffedommer her eller i ut— landet eller av andre grunner må fryktes at han vil komme til å begå straffbare handlinger i riket;
4. när han er utvist av riket ved en utvisningsbeslutuing som ennå står ved makt, og han ikke har fått tillatelse til innreise.
Utlänning kan även eljest avvisas, »dersom hans forhold tilsier det». Utlänning, som kommit in i landet och som icke behöver uppehålls- eller arbetstillstånd kan bl. a. på ovannämnda grunder bortvisas efter beslut av »vedkommende politimester eller den han gir myndighet».
I den mån icke annat gäller enligt avtal med annan stat kan »politimeste- ren eller den han gir myndighet» utvisa utlänning (13 5 ) bl. a.
1. när han handler mot en beslutning om bortvisning eller om år nekte ham opphold i riket eller en del av eller et helt politidistrikt, eller mot et pålegg om å oppholde seg i et bestemt politidistrikt;
2. når han under sitt opphold her i riket gir seg til å gå ledig eller drive om— kring uten å kunne påvise lovlig erverv eller när det er grunn til å tro at han helt eller delvis skaffer seg midlene til sin livsfersel ved ulovlig virksomhet eller på uhederlig måte;
3. när han for mindre enn 5 år siden i utlandet har avsonet eller er ilagt straff" for et forhold som etter norsk lov er en forbrytelse eller flere ganger er ilagt straff for et forhold som etter norsk lov går inn under losgjenger- eller rusdrikk—
lovgivningen, dog så at denne bestemmelse ikke får anvendelse når det gjelder en politisk forbrytelse eller for handling som er gjort i sammenheng med en politisk forbrytelse og i den hensikt å fremme det mål som ved den er tilsiktet;
4. när han her i riket er ilagt straff for en forbrytelse eller for et forhold som inngår under lösgjenger- eller rusdrikklovgivningen, eller när han i löpet av de siste 3 år flere ganger er dömt til frihetsstraff.
Såvitt icke annat är avtalat med annan stat kan vidare enligt 15 å »Kong- en av hensyn til rikets Sikkerhet eller interesser for övrig beslutte utvist enhver utlending».
Av det ovanstående framgår att möjligheterna att med utnyttjande av utlänningslagstiftningen genomföra ett utlämnande blir beroende av om vederbörande enligt nämnda lagstiftning kan vägras inkomma i landet el- ler, om han redan uppehåller sig där, kan tvingas lämna detta. Det förhål- landet att i det andra landet beslut meddelats om frihetsberövande av det slag, varom i detta sammanhang är fråga, torde sålunda icke omedelbart kunna läggas till grund för en avvisnings- eller utvisningsåtgärd. De om- ständigheter, som föranlett det nämnda beslutet, synes emellertid i vissa fall kunna bli av betydelse för frågan om avvisning eller utvisning. Vad först angår möjligheten att i de berörda länderna avvisa den som önskar inkomma i landet finnes som regel sådan möjlighet bl. a. beträffan- de den som varit straffad för vissa brott och kan befaras komma att ånyo begå brott samt beträffande den som eljest kan antagas icke komma att ärli- gen försörja sig. I fråga om den, vars förhållanden föranlett beslut om frihetsberövande, torde i många fall finnas utrymme för dylika antagan- den. Den praktiska betydelsen av möjligheten att inskrida med avvisning måste emellertid anses ringa med hänsyn till den begränsade kontroll, som efter passfrihetens införande upprätthålles beträffande resande mellan de nordiska länderna samt till de lättnader i vad avser reglerna om uppehålls— och arbetstillstånd, som gäller för nordiska medborgare.
Reglerna om de åtgärder, som innebär avlägsnande av utlänning vilken uppehåller sigi landet (bortvisning, utvisning, förvisning, förpassning), an- knyter närmast till utlänningens förhållanden under dennes vistelse i lan- det. Även beträffande dessa regler är att erinra om de ovannämnda lättna- der, som gäller för nordiska medborgare. I förevarande sammanhang blir därför närmast av betydelse att alkoholmissbruk, underlåtenhet att efter förmåga fullgöra försörjningsplikt samt en sådan livsföring, som är att hänföra till lösdriveri, i allmänhet synes kunna utgöra grund för utvisning. Då fråga är om utvisning på sådana grunder, torde beträffande den som nyligen inkommit i landet kunna beaktas även omständigheter, vilka i ett annat land lett till beslut om frihetsberövande. Vederbörandes tidigare för- hållande får i övrigt främst betydelse i de fall, då han gjort sig skyldig till grövre brottslighet före ankomsten till landet.
En begränsning av möjligheten att använda utlänningslagstiftningen för utlämning ligger vidare däri att den icke har avseende å medborgare i det
egna landet. Denna begränsning torde icke vara av större praktisk betydelse. Den utesluter emellertid fall, där medborgare i utlämningslandet genom lång tids vistelse i annat nordiskt land eller eljest fått sådan anknytning till sistnämnda land, att erforderliga vårdåtgärder lämpligen bör vidtagas i detta och utlämning för möjliggörande därav därför bör kunna ske. En sär— skild situation uppkommer, om den som frihetsberövandet avser varken är medborgare i beslutslandet eller i det land, från vilket utlämning ifråga- sättes. Huvudregeln enligt utlänningslagen är, att utlänning, som skall ut— visas, förpassas eller förvisas, i första hand skall återföras till sitt hemland. Undantag från denna regel kan dock bland annat göras, om det innebär, att han Överlämnas till Danmark, Finland eller Norge.
Beträffande utlänningslagstiftningens användbarhet är slutligen att an- märka, att det förfarande, som innefattas i nämnda lagstiftning, icke är av- passat för de olika utlämningssituationer, som kan uppkomma.
Enligt 1955 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om social trygghet (SFS 491/1956) kan i vissa fall medborgare i något av de nämnda länderna, vilken vistas i annat nordiskt land och på grund av nödställd belägenhet åtnjuter hjälp enligt sistnämnda lands social- lagstiftning, återföras till sitt hemland. Huvudtanken enligt konventionen är att hjälp till medborgare i nordiskt land skall utgå direkt i vistelselandet enligt samma regler, som gäller för detta lands egna medborgare. Under vis- sa förutsättningar skall emellertid den hjälpbehövande kunna återsändas till sitt hemland. Härför kräves att den i vistelselandet lämnade hjälpen är stadigvarande. Är hjälpen tillfällig, kan hemsändande ifrågakomma en- dast om den nödställde gör framställning därom. Med stadigvarande hjälp förstås hjälp, vilken enligt såväl vistelselandets som hemlandets myndig- heter kan antagas komma att erfordras under minst ett helt år räknat från det hjälpen började utgå eller som faktiskt varit erforderlig under minst ett år. Tillfälliga avbrott fråntar inte hjälpen dess karaktär av stadigvaran- de. Avbrott understigande 90 dagar anses såsom tillfälliga avbrott. Har med- borgare i ett av de fördragsslutande länderna vistats oavbrutet minst fem år i ett annat av länderna, äger sistnämnda land icke påfordra att han skall mottagas i medborgarlandet på grund av hjälp, som lämnas honom medan han är kvar i vistelselandet. Har den nödställde under loppet av ovannämn- da tidrymd åtnjutit stadigvarande hjälp i vistelselandet, anses avbrott ha skett i vistelsetiden. Även om enligt nu angivna regler vistelselandet kan kräva att den nödställde skall mottagas i sitt medborgarland, skall beaktas att särskilda omständigheter kan tala för att hemsändning ej bör ske. Där— vid skall i första rummet humanitära hänsyn tas. Konventionen medför icke någon inskränkning i de fördragsslutande ländernas rätt att meddela allmänna bestämmelser om utlänningars rätt att uppehålla sig i vederbö- rande land. Sådana bestämmelser får dock icke tillämpas på sådant sätt, att konventionens regler därigenom kringgås.
het endast i speciella fall kan tänkas utnyttjad för att till hemlandet åter- föra den som söker undandraga sig verkställighet av där beslutat admi- nistrativt frihetsberövande.
Enligt särskilda överenskommelser, som träffats med Danmark, Finland och Norge om ömsesidigt utbyte av underrättelser beträffande sinnessjuka (Sveriges överenskommelser med främmande makter nr 19/1921, resp. nr 4/1922 och nr 12/1923) kan medborgare i det ena fördragsslutande landet, vilken intagits å sinnessjukhus i det andra landet, enligt vissa regler åter- föras till hemlandet.
I KK 26/1 1951 (SFS 35/1951), vilken ansluter sig till nämnda överens- kommelser, stadgas att, när utländsk medborgare intages å sinnessjukhus, utskrives därifrån eller avlider därstädes, vederbörande sjukvårdsläkare ofördröjligen skall till utrikesdepartementet och den centrala utlännings- myndigheten insända besked härom med erforderliga uppgifter enligt sär- skilt formulär. Framställning om återförande till hemlandet av utländsk medborgare, som är intagen å sinnessjukhus, skall vara åtföljd av uppgifter av sjukvårdsläkaren angående den sinnessjuke avfattade enligt särskilt for- mulär.
Ovannämnda överenskommelsers ringa betydelse i förevarande samman- hang följer redan därav att de avser personer, som är intagna å sinnessjuk- hus. Deras användbarhet för utlämning på grund av ingripande, som beslu— tats i ett annat land, begränsas i övrigt av att förfarandet blir omständligt.
Förekomsten av fall, vari verkställigheten av beslut om administrativt frihets- berövande försvårats av att den som beslutet rört avvikit till annat nordiskt land
Utredningen har företagit vissa undersökningar för att utröna dels i vad mån verkställighet av svenskt beslut om frihetsberövande försvårats eller hindrats av att den som beslutet avsett avvikit till annat nordiskt land och dels i vilken utsträckning fråga uppkommit om återförande till sådant land av personer, som avvikit därifrån till Sverige för att undgå frihetsberövan- de. Undersökningarna har tillgått så, att utredningen vänt sig till olika svenska myndigheter och institutioner med anhållan om uppgifter enligt särskilda frågeformulär.
På föranstaltande av de danska, finska och norska sakkunniga har lik— nande undersökningar verkställts i Danmark, Finland och Norge.
Sverige Utredningens förfrågningar har riktats till föreståndarna för vårdanstal- terna för alkoholmissbrukare, rektorerna för ungdomsvårdsskolorna, sjuk- huscheferna vid de större sinnessjukhusen, barnavårds-, nykterhets- och socialnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg, poliskam-r
rarna i nämnda städer, landsfiskalerna i Strömstad och Charlottenberg, stadsfiskalen i Östersund samt landsfiskalen i Haparanda. Undersökningar- na har omfattat tiden 1954—1958.
I. Utlämning från Sverige.
Av de svar som erhållits från de nämnda polismyndigheterna framgår, att biträde med återförande till annat nordiskt land lämnats av polismäs— taren i Stockholm i 5—6 fall beträffande barn och ungdom, av poliskam- maren i Malmö beträffande 12 sinnessjuka, av poliskammaren i Hälsing— borg beträffande 4 barn och 1 sinnessjuk, av landsfiskalen i Strömstad be- träffande 4 barn och av landsfiskalen i Charlottenberg beträffande 5—6 barn och 1 sinnessjuk. Poliskammaren i Göteborg har utan att lämna några antalsuppgifter förklarat, att återförande förekommit beträffande »barn på rymmarstråt och personer, som rymt från anstalt». Stadsfiskalen i Öster- sund och landsfiskalen i Haparanda har icke redovisat några hithörande fall.
Begäran om återförande har i allmänhet efterkommits. I svaret från po- lismästaren i Stockholm framhålles, att biträde med återförande endast lämnats, då utlänningslagens regler kunnat tillämpas. Poliskammaren i Gö— teborg har uppgivit att det endast i undantagsfall förekommit, att biträde vägrats av den anledningen att rättsgrund för återförande saknats. Polis- kammaren har vidare förklarat, att den icke anser sig kunna lägga veder- börandes samtycke till grund för ett återförande, eftersom poliskammaren i dylikt fall icke har möjlighet att få kostnaderna för återförandet ersatta.
De nämnda polismyndigheterna har även tillfrågats om behovet av en särskild reglering av förfarandet vid återförande till beslutslandet. Med un- dantag för poliskammaren i Malmö, som icke uttalat sig, och poliskamma- ren i Göteborg har samtliga tillfrågade förklarat sig anse behov av en när- mare reglering föreligga. Polisk—ammaren i Hälsingborg har uppgivit att ett stort behov därav föreligger och pekat på de svårigheter, som slopandet av passkontrollen mellan de nordiska länderna fört med sig. Enligt poliskam- maren bör även frågan om återförande av förrymda barn och ungdomar, beträffande vilka beslut om omhändertagande icke föreligger, lösas. Lands- fiskalen »i Haparanda har framhållit, att avsaknaden av reglerande föreskrif- ter om återförande av personer, som skall vara omhändertagna i hemlan- det, kan antagas ha medfört, att framställningar om återförande förekommit i mindre omfattning än som eljest skulle ha varit motiverat.
Barnavårdsnämnderna i Göteborg, Malmö och Hälsingborg har icke be— svarat förfrågningarna. De övriga nämnderna har icke redovisat några fall av återförande till annat nordiskt land. Nykterhetsnämnden i Göteborg, som redovisat fall av återförande till Sverige, har uppgivit att behov av en reglering av förfarandet måste anses föreligga. Nämnden har samtidigt framhållit såsom angeläget att förbättrade kontakter mellan de nordiska län- dernas vårdorgan på olika områden kommer till stånd.
Av svaren från de nämnda vårdanstalterna, skolorna och sjukhusen fram- går att avvikande till annat nordiskt land förekommit från 3 vårdanstalter, 7 skolor och 14 sjukhus med sammanlagt 6 fall är 1954, 14 fall är 1955, 7 fall är 1956, 27 fall är 1957 och 22 fall är 1958. Av avvikandena kommer på vårdanstalterna 5 fall, varav 3 till Finland och 2 till Norge, på skolorna 34 fall, varav 15 till Danmark, 1 till Norge och 18 till icke redovisat land, samt på sjukhusen 37 fall, varav 5 till Danmark, 5 till Norge och 27 till icke redovisat land.
I anslutning till antalsuppgifterna har från ett par av skolorna understru- kits att de angivna talen avsett kända fall. Enligt skolorna har åtskilliga elever därutöver längre eller kortare tid vistats i annat nordiskt land men först efter det de återvänt till Sverige påträffats och återförts till skolan. Eleverna synes företrädesvis ha sökt sig till Köpenhamn och Oslo. Var de som avvikit uppehållit sig har för övrigt icke alltid kunnat utrönas.
I de ovan redovisade fallen har återförande som regel kunnat ske. Tiden för bortavaron har varierat från några dagar till ett år. De avvikna har ofta påträffats i samband med att de begått brott i grannlandet. I allmänhet har polismyndighet i detta medverkat vid återförandet. Detta har i flera fall skett under hänvisning till att vederbörande samtyckt till åtgärden. I andra fall synes utlänningslagstiftningens bestämmelser ha tillämpats. I vissa fall åter framgår icke, om återförandet skett med stöd av särskild rättsgrund. Enligt de erhållna uppgifterna har återförandet i flera fall genomförts efter direkta hänvändelser från vederbörande svenska institution till polisen i grannlandet.
Frågan om behov föreligger av en särskild reglering av förfarandet vid återförande till hemlandet har lämnats obesvarad av ungefär en tredjedel av de nämnda institutionerna. Av de övriga har hälften svarat jakande på denna fråga medan den andra hälften icke ansett ett dylikt behov föreligga.
20 vårdanstalter, 13 skolor och 15 sjukhus har icke haft att redovisa någ- ra fall av avvikande till grannländerna. Flera av dessa uppgiftslämnare har ändock uttalat sig om behovet av en reglering. Sålunda har 7 vårdanstalter, 6 skolor och 4 sjukhus ansett, att behov av en reglering föreligger medan 3 anstalter och 5 sjukhus givit uttryck åt en motsatt uppfattning. Stånd- punktstagandet har i flertalet fall icke närmare motiverats. Som skäl för en reglering har anförts, att det visserligen redan förekommer ett visst prak- tiskt samarbete mellan polismyndigheterna i de berörda länderna men att det vore att föredraga om detta samarbete hade stöd i en särskild reglering. I övrigt har påpekats, att ökade möjligheter att resa till och vistas i annat nordiskt land kan Väntas öka behovet av en reglering.
Från flertalet av de förutnämnda polismyndigheterna har icke erhållits några närmare uppgifter om i vad mån biträde lämnats med återförande från annat nordiskt land till Sverige. Från poliskammaren i Malmö har dock redovisats 31 sådana fall, varav 24 avseende sinnessjuka, 6 barn intagna
i ungdomsvårdsskola och ] alkoholmissbrukare. Uppgifterna från lands- fiskalen i Strömstad upptar vidare 2 sådana fall.
Nykterhetsnämnden i Göteborg slutligen har uppgivit, att det i 1 fall är 1956, 2 fall är 1957 och 2 fall är 1958 förekommit, att verkställighet av be- slut om tvångsintagning försvårats av att den som beslutet avsett avvikit till annat nordiskt land. De avvikna har enligt nämnden icke kunnat åter-. föras, »enär det ej funnits lagliga möjligheter att vidtaga dylika åtgärder».
Danmark
Uppgifterna beträffande Danmark är hämtade från en promemoria upprät- tad inom det danska justitsministeriet.
Det framhålles i promemorian att undersökningarna av i vilken omfatt- ning personer, som är föremål för frihetsberövande, utlämnas från Dan- mark till de övriga nordiska länderna och från dessa till Danmark icke va— rit systematiska eller uttömmande men att det erhållna materialet dock är tillräckligt för att man med säkerhet skall kunna antaga, att det årliga an- talet utlämningar är rätt begränsat och att de utlämningar, som förekom— mer, till övervägande delen avser barn och ungdom.
I. Utlämning från Danmark. Uppgifter har inhämtats från rigspolitichefsembedet och från polismyn- digheten i Köpenhamn.
Framställning om utlämning göres hos rigspolitichefen eller de lokala polismyndigheterna. Vanligtvis göres framställning per telex. Enär telex- meddelandena mellan polismyndigheterna i de övriga nordiska länderna och de lokala danska polismyndigheterna går över rigspolitichefens telex- kontor, torde rigspolitichefens uppgifter om utlämningar omfatta de flesta av dessa.
a) Rigspolitichefsembedets uppgifter, vilka avser år 1960. Från Norge mottogs 11 efterlysningsframställningar. Av dessa avsåg 9 personer, som var föremål för barnavårdsmyndighets åtgärd, och 2 personer, som avvikit från alkoholistinstitution. Av de 11 framställningarna resulte- rade 6 i utlämning. Utan föregående upplysning påträffade polismyndig- heterna vidare 2 personer, vilka avvikit från barnavårdsinstitution i Norge. Båda utlämnades.
Från Sverige mottogs 2 efterlysningsframställningar. Bägge avsåg perso— ner, som var föremål för barnavårdsmyndighets åtgärd. Ingendera fram- ställningen ledde till utlämning. Utan föregående efterlysning påträffade polismyndigheterna 3 personer, av vilka 1 avvikit från barnavårdsinstitu- tion och 2 från sinnessjukhus. Alla 3 utlämnades.
I de ovannämnda fall, då en norsk eller svensk framställning om efter- lysning icke lett till utlämning, har detta berott på att den efterlyste icke påträffats. Framställning om efterlysning och utlämning har i intet fall av- slagits.
b) Uppgifterna från polismyndigheten i Köpenhamn.
Antalet efterlysningsframställningar, som per år kommer till polismyn- digheten i Köpenhamn från norska och svenska polismyndigheter, torde icke överstiga 10. En del av dessa framställningar mottages per telex och ingår således i det antal framställningar, som redovisats av rigspolitichefs- embedet. Samtliga framställningar har avsett personer, som varit föremål för barnavårdsmyndighets åtgärd. Utan föregående efterlysningsframställ- ning påträffas årligen 1—5 personer, som avvikit från svenska barnavårds- institutioner och som utlämnas.
II. Utlämning till Danmark. Uppgifter har inhämtats från rigspolitichefsembedet och polismyndig- heten i Köpenhamn. Härutöver har vissa upplysningar erhållits från sty- relserna för olika institutioner, från vilka avvikanden kan antagas ha före- kommit.
a) Rigspolitichefen har uppgivit att telexkontoret under år 1960 beträf- fande 10 personer förmedlat meddelande om deras återförande till Dan- mark. Av dessa 10 uppehöll sig 2 i Norge och 8 i Sverige. Endast beträffan- de 3 hade från dansk sida gjorts framställning om efterlysning. De övriga 7 påträffades av norsk eller svensk polismyndighet utan föregående efter- lysning. I samtliga fall blev vederbörande återförd till Danmark. 7 av de 10 var föremål för barnavårdsmyndighets åtgärd, 1 hade avvikit från sinds- sygehospital, 1 från åndssvageanstalt och 1 från »sygehjem».
b) Polismyndigheten i Köpenhamn har uppgivit att efter direkt hänvän- delse till norska och svenska polismyndigheter återförande till Danmark årligen sker av cirka 10 personer, som avvikit från danska barnavårdsinsti- tutioner.
c) Direktoratet for barne— og ungdomsforsorg har lämnat uppgifter om en undersökning av avvikanden från opdragelseshjemmene under år 1958. Undersökningen, som avsåg barn över 14 år, visade att det nämnda år före- kommit 1 076 avvikanden från hemmen. I 15 fall skulle rymlingen ha be- givit sig till Sverige. Denna uppgift måste emellertid anses osäker, enär undersökningsmaterialets uppgifter om vart rymningen skett var ofullstän- diga. 11 rymlingar återfördes från Sverige med bistånd av polismyndighet.
Enligt direktoratet förekommer det att hemmens föreståndare utan för- medling av dansk polismyndighet gör direkt hänvändelse till polismyndig- heter i Norge och Sverige.
d) Direktoratet for Köbenhavn kommunes barnevazrn har tillfrågats, om det förekommit att, efter beslut om omhändertagande i en barnavårds- institution, den som beslutet avsett avvikit till annat nordiskt land. Direk- toratet har uppgivit, att dylika avvikanden praktiskt taget icke förekommer.
e) Direktoratet for statshospitalerne (for sindslidende) har i samråd med föreningen för överläkare vid statshospitalerne försökt att skaffa uppgifter om avvikande-n till de övriga nordiska länderna. Några säkra uppgifter där-
om har emellertid icke kunnat erhållas. För år 1960 är endast 1 fall känt, vari en person, som kunnat tvångskvarhållas å ifrågavarande sjukhus, av- vikit till annat nordiskt land. Avvikandet skedde till Sverige. Framställning om hans återförande gjordes icke.
f) Beträffande åndssvageforsorgen har upplysningar erhållits från 5 av landets 7 forsorgscentrer. Enligt dessa upplysningar har under år 1960 en— dast förekommit ett fall av avvikande till annat nordiskt land, Sverige.
Finland Uppgifterna beträffande Finland är hämtade från promemorior upprättade inom det finska socialministeriet.
Enligt promemoriorna har någon systematisk hela landet omfattande un.- dersökning av i vilken utsträckning utlämning till eller från Finland skett av personer, som varit föremål för frihetsberövande, icke gjorts. Det er- hållna materialet anses dock berättiga till antagande, att det årliga antalet utlämningar är rätt begränsat, att utlämningar från de övriga nordiska länderna främst förekommit beträffande försumliga försörjare samt barn och ungdom. Undersökningarna har vidare givit vid handen, att vederbö- rande sociala myndigheter och polismyndigheter i allmänhet har en posi- tiv inställning till planerna på en reglering av formerna för utlämning av de personer, som här avses.
I. Utlämning från Finland.
För att få en uppfattning om i vilken utsträckning finska polismyndig- heter lämnat handräckning för återförande från Finland till övriga nor- diska länder av personer, som varit föremål för frihetsberövande, har för- frågningar riktats till polismyndigheterna i Helsingfors, Åbo och Vasa.
Enligt uppgifterna från Helsingfors har under år 1960 veterligen endast i ett fall handräckning av angivet slag lämnats. Handräckningen avsåg åter- förande till Sverige av en minderårig, som varit omhändertagen i Sverige enligt barnavårdsmyndighets beslut men avvikit till Finland. Den skedde på begäran av barnskyddsmyndigheterna i Helsingfors och med samtycke av den som åtgärden avsåg. Polismyndigheterna i Åbo och Vasa har åren 1954——1958 icke medverkat vid utlämning av någon som, såvitt polismyn- digheten känt till, varit föremål för administrativt frihetsberövande enligt beslut i något av de övriga nordiska länderna.
II. Utlämning till Finland. Förfrågningar rörande förekomsten av fall i vilka fråga varit om återfö— rande till Finland, har riktats till polismyndigheterna i Helsingfors, Åbo och Vas-a, 2 alkoholistvårdanstalter, 4 skolhem, 4 anstalter för psykiskt efterblivna, 4 arbetsinrättningar, 5 socialnämnder, 2 barnskyddsnämnder, medicinalstyrelsen samt Helsingfors stads psykiatriska vårdbyrå.
Polismyndigheten i Helsingfors har förklarat sig ha kännedom om 2 fall under år 1960 i vilka myndigheten medverkat vid återförande av sinnes-
sjuk från Sverige till Finland. Begäran om handräckning hade i det ena fallet framställts av den finska medicinalstyrelsen och i det andra av polis- myndigheten i Stockholm. Beträffande det senare fallet finnes icke någon säker uppgift om att ett beslut om frihetsberövande förelegat. Återförandet synes ha grundat sig på att vederbörande samtyckt till detta, innan han kommit i ett tillstånd av sinnesförvirring. Polismyndigheten i Åbo har upp- givit att den, utan att kunna närmare ange antalet, i några fall lämnat hand- räckning vid utlämning till Finland av personer, beträffande vilka i Fin- land fattats beslut om frihetsberövande. Polismyndigheten i Vasa har icke för åren 1954—1958, som förfrågningarna gällt, redovisat några fall av hand- räckning av här ifrågavarande slag.
Uppgifterna från de två tillfrågade alkoholistvårdanstalterna upptar för åren 1954—1958 5 kända fall, då alkoholister rymt till Sverige. I 4 av fallen har återförande skett under medverkan av svensk polismyndighet. I ett fall har återförande icke kunnat ske, emedan den tid, inom vilken intagnings- beslutet måste verkställas, utgått.
Uppgifterna från de fyra skolhemmen upptar för åren 1954—1958 7 kän— da fall, som gäller barn eller unga personer. I samtliga dessa fall har veder- börande återförts till Finland under medverkan av polismyndighet. En av de avvikna rymde efter återförandet ånyo till Sverige men återvände efter någon tid frivilligt till Finland. Målet för rymningarna var i 6 fall Sverige och i 1 fall Danmark.
Från de fyra anstalterna för psykiskt efterblivna har anförts, att de psy- kiskt efterblivna i allmänhet icke är i stånd att planera och genomföra rym— ningar till andra länder. Förekommande rymningar brukar vanligen gå i riktning mot hemmet och rymlingen brukar snart kunna återföras till anstalten.
Förfrågningarna hos de fyra arbetsinrättningarna har avsett åren 1954— 1958. För dessa år finnes uppgift om 14 rymningar till annat nordiskt land, nämligen 11 försumliga försörjare och 3 lösdrivare. Av dessa återfördes 7 under medverkan av polismyndighet, 4 från Sverige och 3 från Norge. De övriga återvände frivilligt, 5 från Sverige, 1 från Norge och 1 från Danmark.
Även förfrågningarna hos de angivna socialnämnderna och barnskydds- nämnderna har avsett åren 1954—1958. Nämnderna har för dessa är redo- visat 36 fall, i vilka beslut om intagning i arbetsinrättning icke kunnat verk- ställas, emedan den som beslutet avsett avvikit till annat nordiskt land. Av rymlingarna var 32 försumliga försörjare, 2 alkoholister och 2 lösdrivare. 1 begav sig till Danmark, 3 till Norge och 32 till Sverige. 7 återvände fri- villigt och 4 utlämnades från Sverige, där de anhållits för brott. 25 har icke kunnat återföras till Finland.
Medicinalstyrelsen har uppgivit sig för tiden 1954—1961 ha kännedom om blott 2 fall, i vilka patient, som varit intagen på sinnessjukhus i Fin— land, avvikit till annat nordiskt land, i båda fallen till Sverige. Båda åter-
fördes till Finland, den ene med stöd av 1921 års överenskommelse mellan Finland och Sverige beträffande underrättelser om vissa sinnessjuka och den andre på begäran från svensk sida och under medverkan av polismyn- digheterna i de båda länderna.
Helsingfors stads psykiatriska vårdbyrå har beträffande åren 1960—1961 icke kännedom om något fall då en person, som konstaterats vara sinnes— sjuk, avvikit till annat nordiskt land, innan beslut fattats om intagning på sjukhus, eller fall, då person, som konstaterats vara sinnessjuk, avvikit till sådant land, efter det att beslut fattats om hans intagning på sjukhus, men innan beslutet hunnit verkställas. Behov av en reglering av hemsändnings- möjligheterna föreligger enligt vårdbyrån i högre grad beträffande brotts— lings- och lösdrivarklientelet än beträffande sinnessjuka. Återförande av sinnessjuk, som i något av de andra nordiska länderna kunnat skaffa sig arbete och visat sig kapabel att sköta detta torde ofta icke vara ändamåls- enligt. Möjligheten att få sinnessjuk utlämnad bör därför enligt vårdbyrån utnyttjas med omdöme och begränsas till sådana fall, då den sinnessjukes vistelse utanför sjukhuset eller anstalten kan anses utgöra en fara eller va- ra till förfång för omgivningen eller samhället.
De skolhem, arbetsinrättningar och socialnämnder, som lämnat uppgifter, har i allmänhet ansett, att behov av en reglering av förfarandet vid åter- förande till Finland av personer, varom här är fråga, synes föreligga. Alko— holistvårdanstalterna och de båda tillfrågade barnskyddsnämnderna har icke »i samma grad varit positivt inställda till frågan om behovet av en så- dan reglering». De polisinrättningar, som inlämnat uppgifter, har »i allmän— het haft en positiv inställning till planerna på en särskild reglering». Det har framhållits att förfarandet borde vara närmare reglerat och enhetligt i de olika länderna. För närvarande har blott funnits möjlighet att åberopa utlänningslagstiftningen och av vederbörande givet samtycke som grund för utlämning.
Norge Uppgifterna beträffande Norge är hämtade från en promemoria upprättad inom det norska justisdepartementet och avser tiden 1956—1960.
Förfrågningar har riktats till »22 politikamre, kur- og tilsynsheimene for alkoholikere og narkomane, sykehus og klinikker, som kan ta imot tvangs- inlagte alkoholikere og narkomane, landets psykiatriske sykehus samt 10 edruskapsnemnder og 47 barnevernsnemnder».
1. Utlämning från Norge. Undersökningen rörande antalet fall av utlämning från Norge bygger på uppgifter från de 22 poliskamrarna. Enligt nämnda uppgifter mottogs un- der de år undersökningen avser 37 framställningar om utlämning till an- nat nordiskt land. Närmare uppgifter om hur framställningarna fördelar
sig på de olika länderna föreligger icke. Av framställningarna avsåg 1 en patient, som rymt från sinnessjukhus, 15 personer, som var föremål för barnavårdsmyndighets ingripande och 14 alkoholmissbrukare. För reste- rande 7 framställningar föreligger icke några säkra uppgifter.
Utlänningslagstiftningens bestämmelser har regelmässigt använts var- jämte i några fall även samtycke förelegat från den som framställningen avsett. Framställningen om utlämning har icke i något fall avslagits.
II. Utlämning till Norge. Undersökningen rörande antalet fall av återförande till Norge bygger på uppgifter från de ovannämnda myndigheterna och institutionerna. Upp- gifterna avser de övriga länderna tillsammantagna.
a) Uppgifter från polismyndigheterna.
Askers och Baerums poliskammare har under åren 1956—1960 medverkat vid utlämnande till Norge i 18 fall. Poliskammaren i Oslo, vars uppgifter en— dast avser år 1960, redovisar 10 fall, vari sådan medverkan lämnats. Enligt poliskammaren visar antalet rymningar en stigande tendens. Ett par andra poliskamrar har, utan att ange antalet fall, uppgivit att avvikanden, som här avses, förekommit.
b) De »sykehus og klinikker som tar imot alkoholikere og narkomane som tvangsinlagte» har icke haft att redovisa några fall av avvikanden.
0) Från »kur— og tilsynsheimer for alkoholikere» föreligger uppgift om 7 fall av avvikande till annat nordiskt land. Det har som regel varit möjligt att få vederbörande återförd. Det har skett med bistånd av polismyndigheterna i det land, till vilket rymlingen begivit sig.
(1) Uppgifter från »edruskapsnemndene».
Uppgifter har erhållits från 8 av de 10 nämnderna. Av uppgifterna framgår att »i 3 fall verkställighet av ett intagningsbeslut försvårats, därigenom att den som beslutet avsett avvikit till annat nordiskt land. I 2 fall skedde åter— förandet med bistånd av polismyndigheterna i vistelselandet medan i ett fall vederbörande återvände frivilligt.
e) Uppgifter från »barnevernsnemndene».
Uppgifter har erhållits från 40 av de 47 nämnderna. Endast en av nämn- derna har uppgivit att det förekommit, att verkställighet av ett beslutat om- händertagande försvårats därigenom att vederbörande avvikit till annat nor- diskt land. Nämnden redovisar 3 sådana fall. I alla 3 fallen återfördes den avvikne med bistånd av polismyndigheterna i vistelselandet efter hänvän— delse till dessa per telefon eller telegraf.
f) Uppgifter från >>psykiatriske sykehus». Uppgifter har erhållits från 20 sjukhus. AV uppgifterna framgår att det under åren 1956—1960 förekommit sammanlagt 11 rymningar till annat nordiskt land fördelade på 6 av sjukhusen. De avvikna har regelmässigt kunnat återföras. I flertalet fall har återförandet skett med bistånd av polismyndigheterna i vistelselandet.
Regler om verkställighet av vissa beslut om frihetsberövande i de nordiska länderna
1. De myndigheter genom vilka verkställighet sker I allmänhet gäller att den myndighet, som meddelat beslutet om frihets- berövande också har att föranstalta om dess verkställande samt att myn- digheten därvid i den mån så erfordras kan erhålla polishandräckning. För Sveriges del ankommer verkställigheten beträffande barn och ung- dom på barnavårdsnämnden och beträffande alkoholmissbrukare på veder- börande nykterhetsnämnd eller länsstyrelse. Att länsstyrelse skall för— anstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning av alkoholmiss- brukare är främst fallet i fråga om farliga och kringflackande alkoholmiss- brukare samt sådana som är i trängande behov av omedelbar vård. Försumlig försörjare meddelas av barnavårds- eller socialnämnd före- läggande att inställa sig å arbetshem. Efterkommes icke föreläggandet kan nämnden överlämna detta till polismyndighet med begäran att den som av— ses i föreläggandet inställes å arbetshemmet genom polisens försorg. Utslag, varigenom lösdrivare dömes till tvångsarbete, befordras till verk- ställighet av polismyndighet.
Vägrar den som efter ansökan i vederbörlig ordning beretts plats på sinnessjukhus att låta sig intagas å sjukhuset, är vederbörande polismyn- dighet pliktig att på begäran av den som gjort ansökningen om intagning lämna den handräckning, som finnes vara av nöden.
I fråga om psykiskt efterblivna kan tvångsingripande förekomma för verkställighet av beslut om intagning i särskola och vissa vårdanstalter, vårdhem. Efterkommes icke dylikt beslut, äger rektor, vårdföreståndare, föreståndare för skola eller vårdhem eller den kommunala myndighet, som närmast har att svara för den efterblivnes omhändertagande, att hos polis- myndighet påkalla nödig handräckning för intagningsbeslutets verkstäl- lande.
I Danmark bringas beslut om omhändertagande till verkställighet be- träffande barn och ungdom av vederbörande barnevaernsudvalg och beträf— fande försumliga försörjare och lösdrivare av de sociale udvalg. För för- sumlig försörjare kan förekomma en särskild form av frihetsberövande, kallad afsoning, vilken har karaktären av påtryckningsmedel vid indriv- ning av underhållsbidrag. Reglerna därom finnes i utsökningslagstift— ningen. Beslut om afsoning fattas av och bringas till verkställighet av poli— timesteren i den ort där den underhållsskyldige uppehåller sig.
Beträffande sinnessjuka gäller att den sjukes närmaste anförvanter har att föranstalta om intagning å sinnessjukhus, när de i lag upptagna förut— sättningarna härför är för handen. Vid behov kan därvid polismyndighets bistånd påkallas. I vissa fall, då nämnda anförvanter underlåter att vidtaga erforderliga åtgärder, åligger det polismyndighet att på eget initiativ för- anstalta om dylika.
Tvångsmässiga åtgärder för genomförande av undervisning eller vård av psykiskt efterblivna, åndssvageforsorg, beslutas och genomföres beträf- fande dem som är under aderton år inom ramen för samhällets barnavård, bylrneforsorgen, och beträffande dem som är över nämnda ålder av åndssva- geforsorgcentrets överläkare. För genomförande av tvångsingripande kan vid behov polismyndighets bistånd påkallas.
I Finland har socialnämnden att svara för verkställighet av omhänder- tagandebeslut beträffande barn och ungdom, alkoholmissbrukare, psykiskt efterblivna och försumliga försörjare. I fråga om alkoholmissbrukare gäl- ler dock liksom i Sverige att verkställigheten ankommer på länsstyrelsen, då omhändertagandet skett under hänvisning till vederbörandes farlighet.
Beträffande lösdrivare gäller att beslut om intagning i arbetsanstalt skall bringas till verkställighet av länsstyrelsen medan verkställighet av beslut, varigenom lösdrivare ålagts tvångsarbete, ankommer på justitieministeriets fångvårdsavdelning.
Tvångsintagning å sinnessjukhus kan liksom i de övriga länderna kom- ma till stånd på initiativ av vissa den sjuke närstående personer samt olika myndigheter, hälsovårds- och socialnämnd, polismyndighet, militär befäl- havare och föreståndare för anstalt, vari den sjuke är intagen.
I Norge ankommer verkställigheten av omhändertagandebeslut beträffan- de barn och ungdom på vederbörande barnevernsnemnd och beträffande alkoholmissbrukare på edruelighetsnevnd.
I fråga om tvångsmässig intagning av sinnessjuk å sinnessjukhus gäller att den sjukes närmaste anförvanter kan vidtaga åtgärder härför. Under vissa förutsättningar kan vidare olika myndigheter, helserådet, socialkon- toret och politiet, föranstalta därom.
2. Den verkställande myndighetens prövning med avseende & det beslut, som skall verkställas
Frågan om en särskild prövning aktualiseras icke i de fall, då den myndig- het, som meddelat beslutet om frihetsberövande, även har att föranstalta om verkställigheten därav.
Den prövning, som eljest förekommer i samband med verkställigheten av omhändertagandebeslut, är i allmänhet begränsad till de formella förutsätt- ningarna för beslutets verkställande och de faktiska möjligheterna att ge- nomföra verkställigheten. En prövning i vidare mening kan förekomma i de fall, då icke redan i omhändertagandebeslutet som sådant ligger att det skall verkställas utan frågan om verkställigheten därav är beroende av sär— skild prövning. Sålunda har i Sverige nykterhetsnämnd och i Finland so— cialnämnd, på vilken ankommer att föranstalta om verkställighet av beslut om intagning i vårdanstalt för alkoholmissbrukare, att pröva huruvida med hänsyn till omständigheterna beslutet bör bringas till verkställighet eller om villkorligt anstånd med verkställigheten skall meddelas.
I Sverige har vidare vid verkställighet av arbetsföreläggande polismyn—
digheten även att pröva, huruvida förutsättningarna för det beslutade in- gripandet är för handen.
3. Återförande av den som avvikit från anstalt eller institution, vari han skall vara intagen
Återförande till anstalt eller institution av den som avvikit därifrån sker efter beslut därom av ledningen för eller särskild befattningshavare vid anstalten eller institutionen. Nytt intagningsförfarande erfordras icke. For- merna för verkställigheten är desamma som vid intagningsbeslutet. För återförandet kan polismyndighets bistånd påkallas.
4. Tidsgräns inom vilken verkställighet skall ha skett För Sveriges del gäller att beslut om tvångsintagning i vårdanstalt för al- koholmissbrukare förfaller, om intagning ej kommit till stånd inom ett år eller i vissa fall två år från det beslutet meddelats. Beslut om omhänder- tagande för samhällsvård förfaller, om beslutet icke börjat verkställas inom sex månader från den dag det vann laga kraft. Sådant beslut förfaller även om det icke börjat verkställas, innan den som beslutet avser fyllt 18 eller i vissa fall 21 år. Vårdattest som utfärdats för någons intagning å sinnes- sjukhus skall grunda sig på personlig undersökning, som verkställts högst en månad före den dag då ansökan om intagning göres.
I Danmark gäller beträffande ungdom att ungdomsforsorg kan fortgå längst till dess den som beslutet därom avser fyllt 21 år och beträffande sinnessjuka att tvångsintagning å sinnessjukhus icke kan ske med stöd av läkarintyg, som grundar sig på en läkarundersökning, vilken verkställts tidigare än fyra veckor före intagningen.
I Finland förfaller beslut om omhändertagande enligt lagen om miss- bruk av berusningsmedel, därest verkställighet därav icke påbörjats inom två år efter beslutet. För åtgärder på barna- och ungdomsvårdens område gäller en åldersgräns av 18 år. Verkställigheten av utslag, som givits med stöd av lagen om lösdrivare, förfaller om den icke påbörjats, vid utslag som äger verkställas utan hinder av klagan, inom tre år från dagen för utslaget och eljest inom tre år från det utslaget vann laga kraft. Verkställighet som avbrutits må ej återupptagas senare än tre år från avbrottet. Det läkarut- låtande, som skall åtfölja ansökan om intagning på sinnessjukhus, skall grundas på undersökning, som får ha verkställts tidigast 30 dagar före an- sökningens ingivande.
I Norge gäller att åtgärder inom barna— och ungdomsvårdens ram icke kan förekomma mot den som fyllt 21 år. Ansökan om tvångsintagning å sinnessjukhus skall vara åtföljd av läkarutlåtande grundat på undersök- ning, vilken icke får ha skett tidigare än 30 dagar före intagningen å sjuk- huset.
30 5. Omhändertagandebeslutets form I Sverige meddelas skriftliga beslut beträffande barn och ungdom, alko- holmissbrukare och lösdrivare. Besluten skall delgivas den som de avser. De beslut som meddelas av länsstyrelsen innehåller besvärshänvisning. Ar- betsföreläggande för försumlig försörjare meddelas skriftligen. Ansökan om intagning å sinnessjukhus, vilken medför kvarhållningsrätt, skall vara skriftlig och egenhändigt undertecknad av sökanden. Om beslut om intag— ning på sjukhuset göres som regel endast journalanteckning.
I Danmark gäller att meddelandet av beslut beträffande försumliga för- sörjare och lösdrivare icke är formbundet. Detsamma gäller i fråga om be- gäran om polismyndighets medverkan vid verkställigheten. Omhänderta- gandebeslut kan underställas allmän domstols prövning och den som be— slutet avser skall underrättas om möjligheten härtill, när beslutet delges honom eller senast vid själva omhändertagandet.
Barnevaernsudvalgs beslut införes i protokoll. Barnets föräldrar skall un— derrättas om sättet för överklagande av beslutet.
När polismyndighet medverkar vid tvångsintagning å sinnessjukhus an- vändes särskilda blanketter. Avslår justitieministern begäran om utskriv- ning från sinnessjukhus, skall sökanden underrättas om möjligheten att underställa beslutet allmän domstols prövning.
Beslut om omhändertagande för åndssvageforsorg mot vederbörandes vilja skall meddelas i skriftlig form och vara åtföljt av uppgift om möjlig- heten att föra talan mot beslutet.
I Finland meddelas beslut beträffande alkoholmissbrukare, försumliga försörjare, lösdrivare och psykiskt efterblivna skriftligen. I de fall besluten kan överklagas, lämnas som regel besvärsanvisning.
Beslut enligt lagen om barnskydd är som regel skriftliga. Beslut om s. k. provisoriskt omhändertagande, som kan meddelas av socialnämndens ord- förande eller funktionär hos nämnden, är dock ofta icke skriftliga.
Ansökan om intagning å sinnessjukhus skall göras skriftligen. I Norge gäller att beslut beträffande alkoholmissbrukare och barn och ungdom intages i protokoll och delges den som beslutet avser genom ut- drag av protokollet med uppgift om möjligheten att föra talan mot beslutet.
Ansökan om intagning å sinnessjukhus kan göras muntligen i närvaro av sjukvårdsläkaren eller skriftligen.
6. Åtgärder för efterspanande av den som icke kan anträffas för verkställighet av meddelat beslut eller som avvikit från anstalt eller institution, i vilken han skall vara intagen
Närmare regler för efterspanandet av personer, som sökes för verkställighet av ett beslut om frihetsberövande, finnes icke. Då fråga är om ingripanden, vid vilka verkställigheten ankommer på samhälleliga vårdorgan, såsom be- träffande barn och ungdom, alkoholmissbrukare och psykiskt efterblivna, synes nämnda organ i första hand själva söka uppspåra den som omhänder-
tagandebeslutet avser. Om detta icke lyckas, begäres vanligen bistånd av polismyndighet. Hänvändelse göres därvid antingen till närmaste polismyn- dighet eller, om den söktes vistelseort är känd, till polismyndigheten i den-» na. Därest den som sökes begivit sig till annat nordiskt land förekommer, att. hänvändelse göres direkt till myndigheter i detta.
De verkställighetsåtgärder, som vidtages av polismyndighet, när dess bi—A stånd med verkställigheten av visst beslut påkallas eller verkställigheten direkt åvilar myndigheten, sker inom ramen för polismyndigheternas all— männa verksamhet. Vissa uppgifter om polismyndigheterna i de nordiska länderna och det samarbete som etablerats mellan dem, bl. a. när det gäller- efterspanande av personer, som sökes i anledning av samhällsingripande i något av länderna, lämnas i det följande.
Vissa uppgifter rörande polisväsendet i Sverige, Danmark, Finland och Norge
Polisväsendet i Sverige kommer enligt beslut därom vid 1962 års riks— dag att bli föremål för en genomgripande omorganisation. Den nya orga- nisationen skall träda i kraft den 1 januari 1965. I följande korta redogörelse behandlas först den nuvarande och därefter den nya ordningen.
1. Sverige
Högsta ledningen inom polisväsendet i Sverige utövas direkt av Kungl. Maj :t (i inrikesdepartementet). Därunder är i Stockholms stad överståt— hållarämbetet samt i de olika lånen länsstyrelsen högsta polismyndig— het. Under överståthållarämbetet fungerar polismästaren i Stockholm så- som polischef i huvudstaden. I varje län är under länsstyrelsen lands-- fogden länspolischef. För städerna Göteborg, Malmö, Norrköping och Häl- singhorg gäller dock att polismästaren är direkt underställd länsstyrelsen. De lokala polismyndigheterna är med nyssnämnda undantag underordnade landsfogden. De utgöres i städerna av polismästare eller annan polischef (stadsfiskal) samt på landsbygden av landsfiskal. I vissa större städer med polismästare finnes poliskammare, vari handlägges vissa ärenden, som. tidigare ankommit på stadens magistrat. Beslutanderätten i poliskammaren tillkommer polismästaren.
Vid sidan av ovannämnda polismyndigheter finnes statspolis. Den cen-- trala ledningen av denna utövas under inrikesdepartementet av statspolis— intendenten. Statspolisen är organiserad med särskilda avdelningar i olika delar av landet. Kontakt med statspolisavdelningarna kan erhållas via lands— fogden i ifrågavarande län.
För särskilda uppgifter, främst avseende krim-inalpolisens verksamhet, finnes Statens kriminaltekniska anstalt, SKA. Anstalten handhar bl. a.. olika för polisens verksamhet erforderliga register. Den svarar vidare för
kontakten med 1. C. P. 0. (International Criminal Police Organization — Interpol) och förmedlar därvid upplysningar till och från motsvarande ut- ländska registraturer och spaningscentraler.
Enligt den nya ordningen kommer polisväsendet att förstatligas. Polis- verksamheten fördelas liksom för närvarande på ett antal lokala polis- distrikt. Distrikten kommer att bli förhållandevis stora och omfatta en centralort och dennas naturliga omland. Ledningen av polisverksamheten i distriktet skall ankomma på en polischef, benämnd polismästare. Led— ningen av länets polisväsende skall alltjämt ankomma på länsstyrelsen, i vilken inordnas en länspolischef. I den operativa polisverksamheten skall länspolischefen inta en fullt självständig ställning. Såsom centralt polis- organ skall inrättas en rikspolisstyrelse under ledning av en rikspolis- chef. Styrelsens huvudsakliga uppgifter skall avse inspektion, samordning och rådgivning samt i begränsad omfattning direktivgivning bl. a. i fråga om polisverksamhet, som rör hela riket. Till rikspolisstyrelsen skall över- föras bl. a. den verksamhet som nu bedrives av registraturavdelningen inom Statens kriminaltekniska anstalt.
2. Dimman-kl
Polisväsendet i Danmark är statligt med justitieministern såsom högste chef. Under justitieministern utövas ledningen för polisväsendet av rigs- politichefen, politidirektören i Köpenhamn och politimestrene.
Rigspolitichefen har förutom olika administrativa uppgifter att utöva den allmänna tillsynen över polisens arbete. Under honom sorterar olika polis- avdelningar, som icke är knutna till viss politikreds, samt utlänningsöver— vakningen. Till de nämnda specialavdelningarna hör bl. a. rigsregistraturen och centralbureauet for identifikation.
Landet är indelat i ett antal politikredse. Köpenhamn utgör en politi— kreds, vars chef är politidirektören. Varje politikreds har i övrigt såsom chef en politimester. Politidirektören och politimestrene leder och ansvarar för det polisarbete, som faller på politikredsen.
Poliskåren är uppdelad efter olika polisuppgifter. Kontakten med Interpol uppehålles av rigspolitichefen.
3. Finland1 Högsta ledningen för polisväsendet i Finland tillkommer inrikesministe- riet, som har en särskild avdelning för polisärenden. Chef för denna är rikspolischefen. Denne biträdes av polisöverinspektören. Avdelningen är indelad i fyra sektioner.
Under inrikesministeriet lyder såsom särskild polismyndighet central- kriminalpolisen, vilken är den nationella centralen för Interpol.
I varje län är länsstyrelsen högsta polismyndighet. Polisärendena hand-
1 Nordisk Kriminalteknisk tidskrift 1959 nr 6 och 7.
lägges i länsstyrelsen närmast av en polisinspektör. Polisinspektören är med undantag för i städerna Helsingfors, Åbo och Tammerfors även länsåklagare i grövre brottmål.
De lokala polismyndigheterna utgöres av städernas polisinrättningar och länsmansdistrikten på landsbygden.
4. Norge1
Högsta ledningen för polisväsendet i Norge utövas av Justis- og Politide— partementet. Polisverksamheten fördelas på polisdistrikt, vart och ett van- ligen omfattande en eller flera städer och flera landskommuner. Vissa stör- re städer utgör ett eget polisdistrikt. Varje polisdistrikt har såsom chef en politimester. Under politimesteren finnes i städerna politifunksjonaerer och i landskommunerna lensmenn. På landsbygden kring vissa större stä— der står polisverksamheten direkt under ledning av stadens poliskammare eller polistj änstemän sorterande direkt under distriktets politimester.
Specialpolis finnes icke utan politimesteren leder all slags polisverksam- het inom sitt distrikt.
För särskilda undersöknings- och registreringsuppgifter finnes kriminal- politisentralen. Denna sorterar direkt under Justis- og Politidepartementet.
Förbindelserna med Interpol sker via Oslo Politikammers kriminalav- delning.
Formerna för kommunikation mellan polismyndigheterna
I det praktiska samarbetet mellan polismyndigheterna i de nordiska län- derna tillgodoses behovet av kommunikation dels genom direkta kontakter mellan berörda lokala myndigheter och dels via de s. k. poliscentralerna, i Danmark Rigspolitichefen, i Finland Centralkriminalpolisen, i Norge Oslo Politikammer och i Sverige Statens kriminaltekniska anstalt. Valet mellan central och lokal förbindelse blir i allmänhet beroende av ärendenas art och lokala förhållanden. Vissa vägledande anvisningar har dock utar- betats av en kommitté, som tillsattes vid den VI nordiska polischefskon- ferensen i Helsingfors 1955 för att utarbeta riktlinjer för samarbetet mel— lan de nordiska polismyndigheterna. Anvisningarna publicerades år 1959.1 Enligt anvisningarna bör för Finlands del, bortsett från den lokala gräns- kommunikationen, förbindelserna med hänsyn såväl till språkolikheterna som till landets polisorganisation företrädesvis gå över centralkriminalpoli- sen i Helsingfors. Direkt kommunikation kan dock ske med vissa angivna polismyndigheter.
I fråga om Sverige och Norge bör enligt anvisningarna i brådskande ärenden framställning om medverkan göras hos såväl centralmyndig- heten som den lokala polismyndigheten. Därest framställning göres hos ”sistnämnda myndighet, förutsättes att detta angives i framställningen till
centralmyndigheten. Svar skall som regel ställas till den myndighet som begärt den ifrågavarande åtgärden. Därest ett ärende vidaresändes till an- nan polismyndighet, skall sökanden underrättas därom.
I anvisningarna ges närmare regler för vissa ärenden. När det gäller eftersökning eller efterlysning föreskrives att begäran därom beträffande personer med okänd uppehållsort bör göras till poliscentralen. Förmodas vederbörande uppehålla sig i ett bestämt polisdistrikt, kan för Danmarks, Norges och Sveriges del begäran sändas direkt till vederbörande lokala polismyndighet. För Finlands vidkommande skall begäran om eftersök— ning eller efterlysning ställas till centralkriminalpolisen. Begäran om fast— ställande av identitet skall riktas till vederbörande lands poliscentral.
För befordrande av olika uppgifter rörande personer, som efterspanas i Sverige,2 begagnar sig polisen förutom av meddelanden direkt till berörda polismyndigheter av särskilda spaningspublikationer.
För den direkta kommunikationen mellan olika polismyndigheter är av särskild betydelse de fjärrskriftsanordningar, telexförbindelser, som polis- väsendet förfogar över. Telexanläggningar finnes hos SKA, kriminalpolisen i de större städerna, däribland de flesta residensstäderna, i Trelleborg och Haparanda samt hos utlänningskommissionen. Apparaturen möjliggör in- bördes korrespondens samt förbindelse med privata telexanläggningar och utländska polismyndigheter.
De nämnda spaningspublikationerna utges av SKA och utgöres av tid— ningen Polisunderrättelser (PU) och den s. k. spärrlistan.
PU utkommer varje dag och utsändes till bl. a. samtliga polisdistrikt och centrala polismyndigheter samt till vissa polismyndigheter i Danmark, Fin- land och Norge. Innehållet upptages under stående rubriker:
A-notis: Efterlysningar av sådan art, att de berättigar till omhänder—
tagande.
B-notis: Återkallande av meddelande under A. C-notis: Andra underrättelser. D-notis: Meddelanden om brott, där gärningsmannen är okänd eller ej nöjaktigt identifierad, samt meddelanden om okända döda och om klarlagda brott. E-notis: Reservnotis. Efterlysning i A-notisen kan avse personer som skall gripas, hämtas eller omhändertagas samt eljest försvunna personer. Uppgifterna måste vara så fullständiga att vederbörande kan nöjaktigt identifieras med ledning av dem och så att det ej råder någon tvekan om, vilken åtgärd som påkallas.
Varje månad utkommer ett särskilt register, benämnt spaningsbok, som upptar samtliga kvarstående efterlysningar i A-notiser.
Den s. k. spärrlistan utkommer sporadiskt, i regel var tredje månad. Den
' De följande uppgifterna har dels erhållits från SKA och dels hämtats från N. Fahlander, Kriminalpolistjänst.
utsändes till alla mottagare av PU samt vidare till sjömanshus, arbetsför- medlingar, tullstationer m. fl. Praktiskt taget alla offentliga myndigheter och institutioner kan få meddelanden införda i listan. Meddelandena har ofta karaktären av förfrågningar angående en viss bestämd persons uppe- hållsort. Något direkt ingripande mot den efterlyste avses ofta icke. Po- lisman som påträffar en person, som förekommer i spärrlistan, får därför handla efter omständigheterna.
Reglerna om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge
Möjlighet till utlämning för verkställighet av judiciella ingripanden har funnits sedan gammalt och regleras i särskild lagstiftning. Denna omfattar dels en allmän lag om utlämning och dels en lag om utlämning till Dan- mark, Finland, Island och Norge. I den senare lagen har det med hänsyn till den nära rättsgemenskapen mellan de nordiska länderna ansetts möj— ligt att borttaga vissa hinder för utlämning, som finnes i den allmänna lagen, och att tillämpa ett enklare förfarande än det som gäller enligt denna.
Åtskilliga av de problem, som i de berörda lagarna fått sin lösning be- träffande judiciella ingripanden, möter även vid utlämning för verkställig- het av s. k. administrativa frihetsberövanden. Det är med hänsyn härtill anledning att uppmärksamma den reglering, som nämnda lagstiftning innehåller, och då närmast de regler, som finnes i lagen om utlämning till de övriga nordiska länderna.
Den nordiska utlämningslagen har tillkommit genom ett nära lagstift- ningssamarbete mellan de berörda länderna, vilket lett till att det konven— tionssystem, som tidigare tillämpats beträffande utlämning, slopats och er— satts av en ordning, enligt vilken i ettvart av länderna antagits i stort sett likalydande lagar om utlämning för brott inom Norden.
Utlämning skall kunna ske av den som i något av de nämnda länderna är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning. Utlämning skall grundas på en framställning därom från den stat som önskar utläm- ning. Den stat som mottagit framställningen äger inom vissa i lagen angivna gränser fritt pröva, huruvida framställningen skall bifallas eller icke. Det förutsättes dock, att en lagligen grundad utlämningsframställning som regel skall efterkommas. Begränsningarna i den nämnda fria prövningen berör dels de fall då framställningen avser prövningslandets egna medborgare och dels vissa fall i vilka med hänsyn till det ifrågavarande brottet eller till prövningslandets eget intresse utlämning allmänt icke anses höra ske.
Svensk medborgare må utlämnas endast, om han vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den stat till vilken utlämning begäres eller den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, varå enligt svensk lag kan följa straffarbete i mera än fyra år.
Utlämning må vidare allmänt icke ske, om i den främmande staten endast
böter kan ådömas för gärningen, såvida ej utlämning samtidigt äger rum för brott, på vilket strängare straff än böter kan följa. Har den som be- gäres utlämnad dömts för gärning, må utlämning endast ske, om på- följden utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande å anstalt. Utläm- ning för politiskt brott må ske endast om gärningen eller gärning av motsva— rande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff och den som be- gäres utlämnad ej är svensk medborgare. Har här i riket meddelats dom angående det brott, för vilket utlämning begäres, eller beslut om eftergift av åtal för brottet, må utlämning ej ske.
Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihets— straff i två år eller därutöver, eller som enligt dom emot honom skall un- dergå frihetsstraff eller eljest omhändertagas på anstalt, må i allmänhet ej utlämnas så länge hindret består. Detsamma gäller, om förundersökning in- letts för brott av nyssnämnda svårhetsgrad.
Vid utlämning fästes enligt lagen generellt vissa villkor avsedda att för- hindra att den som utlämnas, utan eget samtycke eller särskilt tillstånd från prövningslandets sida, göres till föremål för annat ingripande än det för vilket utlämning påkallats och beviljats.
Behörig att göra framställning om utlämning är polis— eller åklagarmyn— dighet i den stat som önskar utlämningen. Framställningen kan göras direkt hos vederbörande stats- eller distriktsåklagare, om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, eller hos riksåklagarämbetet. Om icke den som begäres utlämnad samtycker till utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres, skall framställningen grundas på dom eller be- slut, som meddelats i den stat till vilken utlämning skall ske. Vid framställ- ningen skall, i den mån det ej framgår av domen eller beslutet, fogas upp— gift om vederbörandes nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt tillämpliga straffbestämmelser i den främmande staten. Om möjligt skall vidare signalement lämnas.
Vederbörande åklagare skall så snart framställning om utlämning inkom- mit skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt de regler som gäl- ler om förundersökning i brottmål. Lämnar den som begäres utlämnad samtycke till utlämning och är ej fråga om politiskt brott, framställning från mer än en stat eller det fall, att den som framställningen avser här i riket skall lagföras för brott, varå kan följa frihetsstraff i två år eller där- över, äger åklagaren, om han finner att hinder mot utlämning ej förelig- ger enligt lagen eller att utlämning eljest ej bör vägras, meddela beslut om utlämning. Meddelar ej åklagaren beslut om utlämning, ankommer på Konungen att besluta över framställningen. I sådant fall skall, sedan ut- redningen avslutats, handlingarna i ärendet skyndsamt översändas till justitiedepartementet.
På begäran av den som avses med framställning om utlämning skall frågan huruvida utlämning lagligen kan beviljas prövas av högsta dom-
stolen. Finner högsta domstolen hinder mot utlämning föreligga enligt la- gen må framställningen om utlämning icke bifallas.
Under handläggningen av utlämningsärendet äger åklagaren, om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande be- skaffenhet är i svensk lag belagd med straff, till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning använda och hos rätten påkalla använ- dandet av tvångsmedel enligt vad som i allmänhet är föreskrivet för brott- mål. Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen, om det bragts under dess prövning, funnit hinder mot utlämning möta. Talan mot rättens beslut må föras hos högsta domstolen genom besvär utan inskränkning till viss tid.
Beslut om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Vid beslut om utlämning kan förordnas, att den som avses med beslutet i avbidan på verk- ställigheten skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.
Den som är efterlyst för brott, som kan föranleda utlämning, må, om enligt svensk lag frihetsstraff kan följa på gärningen, av polis- eller åkla- garmyndighet omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud i avvaktan på begäran om utlämning. Polis- eller åklagarmyndighets beslut om all- vändande av tvångsmedel skall på begäran av den som beslutet avser prö— vas av rätten, som därvid skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej föras. Om beslut om an- vändande av tvångsmedel i nu berörda fall skall underrättelse ofördröj— ligen översändas till polis- eller åklagarmyndighet i den främmande sta- ten. Har framställning om utlämning icke mottagits inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas.
Enligt de ovannämnda allmänna Villkoren för utlämning må den som utlämnas i allmänhet icke i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott, som begåtts före utlämningen, eller utlämnas till tredje stat för sådant brott. Efter särskild framställning äger dock Konungen medgiva att vederbörande utan hinder av sagda villkor må ställas till ansvar eller utlämnas till annan nordisk stat. Därest den som framställningen avser begär det, skall framställningen, om icke Konungen finner den höra avslås, underställas högsta domstolens prövning. Finner högsta domstolen hinder möta mot bifall till framställningen, skall den avslås.
Allmän motivering
Efter vissa förberedande undersökningar från utredningens sida har såsom förutskickats li direktiven ett nordiskt utredningssamarbete kommit till stånd. Däri har förutom utredningen deltagit sakkunniga från Danmark, Finland och Norge.
Utredningsarbetet har lett fram till en gemensam rekommendation till lösning av de föreliggande spörsmålen. Rekommendationen innefattar för— slag till rättsligt underlag för medverkan vid verkställighet av s. k. admi- nistrativa frihetsberövanden samt vissa andra omhändertaganden i annat nordiskt land genom att regler om utlämning intages i med varandra i hu- vudsak överensstämmande lagar i de olika länderna. Regleringen har ut- formats efter mönster från lagstiftningen om utlämning för brott inom Norden. Till skillnad från vad fallet är enligt nämnda lagstiftning skall ut- lämning endast kunna förekomma, då ett verkställbart omhändertagande- beslut föreligger i det land till vilket utlämning påkallas.
De överväganden, som legat till grund för den gemensamma rekommen— dationen och utformningen av de nämnda lagarna, innefattar en avvägning mellan olika önskemål och synpunkter från de olika ländernas sida.
1. Behovet av särskild lagstiftning
De verkställighetsspörsmål, som uppkommer när personer, som skall vara berövade friheten eller omhändertagna enligt beslut i ett nordiskt land, avvikit till något av de övriga länderna, kan i princip lösas på två olika sätt. Personen i fråga kan göras till föremål för ett självständigt ingripande i det land till vilket han begivit sig, vistelselandet, enligt dettas interna rätt eller han kan återföras till det land, i vilket det ursprungliga beslutet med- delats, så att detta kan bringas till verkställighet där.
Det första av de nämnda alternativen erbjuder, bl. a. på grund av de utredningssvårigheter, som är förenade därmed, icke någon praktiskt genom- förbar lösning av de nämnda verkställighetsspörsmålen. De olägenheter, som skulle vara förenade med att i vistelselandet ompröva förutsättningarna för ett ingripande, skulle heller icke uppvägas av någon fördel för samhället eller den enskilde.
Det senare alternativet innebär, att myndigheter med verkställighets—
uppgifter i de olika länderna ålägges att medverka till att i beslutslandet med- delade beslut blir genomförda med avseende å personer, som uppehåller sig i annat land. En dylik medverkan förutsätter att de omhändertaganden, som den skall omfatta, i fråga om grunderna för ingripande och verkställig— hetsformerna har motsvarigheter i de olika länderna eller eljest kan accep- teras i dessa. Den genomgång, som under utredningsarbetet skett av lag- stiftningen på berörda områden, har givit vid handen, att denna förutsätt— ning i stort sett måste anses föreligga. De skillnader som finnes är, så— som utvecklas i det följ ande (s. 43), i vart fall icke sådana, att de bör utgöra hinder för en verkställighetsmedverkan. Beträffande innehållet i nämnda lagstiftning hänvisas till de redogörelser, som intagits såsom bilagor i be- tänkandet (Bil. 4—6).
Det får i övrigt anses vara en naturlig form av nordiskt samarbete att verkställighet av beslut av olika myndigheter i de nordiska länderna i den mån så erfordras kan påkallas även i annat nordiskt land än det i vilket beslutet meddelats. I detta hänseende torde, vid sidan av beslut om vissa andra tvångsåtgärder, beslut om frihetsberövande vara de som främst är av betydelse. Enighet har därför rätt om att en verkställighetsmedverkan av angivet slag bör lämnas.
Av de uppgifter, som erhållits från olika myndigheter och institutioner och som redovisats i det föregående, framgår att myndigheterna i de olika länderna redan på olika sätt medverkar vid återförande till beslutslandet. Det har under hänvisning härtill ifrågasatts, om icke de föreliggande verk- ställighetsproblemen i praktiken finner en tillfredsställande lösning utan särskilda regler. På grund härav har de inledande övervägandena under ut- redningsarbetet kommit att gälla frågan om behov föreligger av en när- mare reglering på förevarande område.
De uppgifter, som inhämtats rörande förekomsten av fall i vilka verk— ställighet av beslut om frihetsberövande försvårats eller hindrats av att den som beslutet avsett avvikit till annat nordiskt land, upptar några tiotal dylika fall om året för Danmark, Finland, Norge och Sverige tillsamman- tagna. De erhållna uppgifterna är ungefärliga och det torde finnas anled- ning att antaga, att avvikande till grannland förekommit i något större omfattning än vad som framkommit vid de företagna undersökningarna. De avviknas uppgifter om var de uppehållit sig under sin bortovaro kan så- lunda förmodas ofta ha varit ofullständiga. Det synes vidare icke osanno- likt, att ovetskap om att den avvikne begivit sig till ett av grannländerna eller avsaknaden av särskilda regler för ett återförande därifrån kan ha medfört, att åtgärder för att få vederbörande efterspanad i ifrågavarande land icke vidtagits.
Flertalet av dem som innefattas i de erhållna uppgifterna synes ha kun- nat återföras. Med stöd av Vilka regler återförandet skett har uppgivits endast i några fall. I dessa har i allmänhet utlänningslagstiftningens bestäm-
melser tillämpats. I flera fall ger uppgifterna närmast vid handen, att åter— förandet skett genom ett formlöst förfarande efter direkta kontakter mel- lan lokala polismyndigheter i de berörda länderna.
Att antalet avvikanden till annat nordiskt land enligt de redovisade upp- gifterna varit förhållandevis litet och att ett återförande i allmänhet kunnat ske innebär emellerid icke att regler om utlämning för verkställighet av här aktuella frihetsberövanden skulle vara obehövliga. Uppgifterna från Fin- land och Sverige upptar fall, där ett återförande icke kunnat ske men där det kan antagas, att det skulle ha kunnat komma till stånd, därest regler om utlämning funnits. Olika myndigheter i de nämnda länderna har vi- dare uttalat önskemål om ett närmare reglerat utlämningsförfarande. I anslutning till de redovisade uppgifterna kan för övrigt anmärkas, att det med ökade möjligheter att resa och taga arbete inom Norden kan befaras, att avvikandena till annat nordiskt land kommer att öka.
För alla fall av återförande, som har karaktären av tvångsingripande, gäller, att det förfarande enligt vilket åtgärden genomföres måste innefatta ur rättssäkerhetssynpunkt nödiga garantier för den enskilde. På de om- råden, där vårdsynpunkter gör sig gällande, är därjämte särskilt angeläget att återförandet kan ske utan onödigt dröjsmål och med erforderligt beak— tande av det föreliggande vårdbehovet. Det får förutsättas att hänsyn till ovannämnda synpunkter tas i de fall i vilka återförande för närvarande sker. Det är emellertid angeläget att en rättsgrund finnes för återförandet och att det kan ske enligt regler, som utformats med tanke på det ändamål åtgärden skall tjäna. Behov av ett närmare reglerat utlämningsförfarande får därför anses föreligga.
2. Lagstiftningens omfattning
De frihetsberövanden, vilka i princip kan komma i fråga för en reglering av möjligheterna att genom utlämning medverka vid verkställighet av be- slut, som meddelats i annat nordiskt land, är att finna på många olika om— råden och företer sinsemellan betydande olikheter. De låter sig på grund härav och på grund av de skillnader, bl. a. beträffande prövningsförfaran- det, som föreligger mellan varandra motsvarande ingripanden i de olika länderna, icke tillfredsställande karakteriseras i en gemensam beteckning. Med utgångspunkt från de ingripanden, för vilka internordisk verkställig- het redan finnes reglerad genom lagen om utlämning för brott inom Nor- den, kan dock en avgränsning av utredningsområdet ske så, att inom detta anges falla frihetsberövanden, vilka icke utgör straff eller annan ansvars- påföljd eller tvångsåtgärd i samband med lagföring för straffbelagd gärning. Flertalet ingripanden torde kunna inordnas i följande gruppindelning:
2. >> >> >> » barna- och ungdomsvård
3. >> >> >> » vård av pykiskt sjuka
4. » >> >> » undervisning och vård av psykiskt
efterblivna
5. >> >> >> » försumliga försörjare
6. >> >> >> » lösdrivare
7. » enligt hälso- eller sjukvårdslagstiftning (ex. isolering, in— tagning å sjukhus i vissa fall)
8. » som har karaktären av påtryckningsmedel (ex. häktande av tredskande vittne eller konkursgäldenär)
9. » som har karaktären av säkringsåtgärder (ex. förvarsta-
gande enligt utlänningslagstiftning eller försvars- eller gränsövervakningsförfattningar)
10. » som har karaktären av preventivarrest (ex. omhänderta- gande enligt polisinstruktionen eller med stöd av för— fattningar rörande ordningen och säkerheten vid olika tra- fikanläggningar) .
Vilka frihetsberövanden en reglering bör omfatta synes i första hand böra bli beroende av på vilka områden behov av medverkan vid verkställig- het av beslut, som meddelats i annat nordiskt land, visat sig föreligga. Av de i det föregående redovisade uppgifterna framgår, att de personer som avvikit huvudsakligen varit sådana som omhändertagits inom nykterhets- vården, barna- och ungdomsvården samt sinnessjukvården. Från finsk sida redovisas härjämte åtskilliga fall avseende försumliga försörjare. En reglering avsedd att tillgodose enbart det vid de berörda undersökningarna framkomna praktiska behovet skulle följaktligen kunna begränsas till be- slut på nämnda vårdområden samt beträffande försumliga försörjare.
Under de nordiska överläggningarna har övervägts möjligheten att göra en ifrågasatt reglering tillämplig på alla slag av beslut om frihetsberövande med undantag av dem som avses i lagen om utlämning för brott till de öv- riga nordiska länderna. Därigenom skulle erhållas en allmän reglering av verkställigheten av beslut om frihetsberövande inom Norden. Från dansk sida har vidare anförts att regleringen på barnavårdens område borde ut- sträckas till att omfatta även sådana omhändertaganden, vilka icke är att hänföra till frihetsberövanden.
Vad gäller beslut om frihetsberövande har utredningen för sin del icke haft något att erinra emot att ge den tilltänkta lagstiftningen den vidare om- fattning som ovan berörts. I vart fall har det synts utredningen önskvärt att även beslut beträffande lösdrivare och psykiskt efterblivna medtages. Från finsk och norsk sida har vad beträffar frihetsberövanden uttalats, att lagstiftningen åtminstone tills vidare borde begränsas till de grupper,
som är av större betydelse. På grundval av det anförda har de sakkunniga enats om att förorda en reglering omfattande beslut, som meddelats inom ramen för de olika ländernas lagstiftning om nykterhetsvård, barna— och ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka, undervisning och vård av psykiskt efterblivna samt åtgärder mot försumliga försörj are och lösdrivare.
De omhändertaganden på barnavårdens område, som enligt de danska sakkunniga borde föras in under regleringen, oaktat de icke är att uppfatta såsom frihetsberövanden, utgöres av omhändertaganden, som icke kan ske mot föräldrarnas vilja eller avser barn, som övergivits av föräldrarna eller vilkas föräldrar avlidit (31 & BVL). Såsom skäl för att utvidga regle- ringen till att omfatta även dessa omhändertaganden har anförts, att det i vissa fall synes kunna bli beroende av tillfälligheter vilken form som väljes vid genomförandet av ett omhändertagande. De omhändertagna kan vidare, oberoende av i vilken ordning omhändertagandet skett, komma att placeras på ett likartat sätt. Om i dylikt fall omhändertagna av olika kate- gorier avviker samtidigt, blir från praktisk synpunkt av betydelse att samma regler för återförandet kan tillämpas beträffande samtliga avvikna.
De finska sakkunniga har förklarat sig icke ha något att erinra emot att utlämning möjliggöres även vid nämnda omhändertaganden på barnavår- dens område. Från norsk sida har anförts att det norska socialdepartementet i första hand förordat att lagstiftningen begränsas till ingripanden, som är att hänföra till frihetsberövanden. Då den föreslagna utvidgningen dock skulle kunna godtagas, har de norska delegerade i det till betänkandet fo- gade utkastet till lagtext anslutit sig till den danska formuleringen av 1 5.
Utredningen anser att beaktansvärda principiella skäl talar för att den gränsdragning mellan frihetsberövanden och andra ingripanden, som i övrigt upprätthållits, icke frångås på ett enstaka område. Då det totala an- talet hemsändningsfall är förhållandevis litet och avvikanden kan antagas främst förekomma bland de ungdomar som omhändertagits i annan ord- ning än den nu berörda, synes något större praktiskt behov av den före- slagna utvidgningen av lagstiftningens omfattning på barnavårdens område icke föreligga. Under sådana förhållanden har utredningen för sin del stannat för att förorda att lagstiftningen begränsas till att avse frihetsbe- rövanden.
Det slutliga avgörandet i den ovan behandlade frågan bör enligt utred- ningen lämpligen träffas på grundval av de vidare nordiska överläggningar, som får förutsättas komma till stånd rörande den planerade lagstiftningen. Därest enighet skulle vinnas om det danska förslaget att på barnavårdens område göra lagstiftningen tillämplig även på omhändertaganden, som icke är att hänföra till frihetsberövanden, bör enligt utredningen den erforderliga omformuleringen av den föreslagna svenska lagtexten (1 5) ske så, att undan- taget på barnavårdens område klart markeras. I enlighet härmed föreslår utredningen att i dylikt fall 1 5 första stycket gives följande lydelse: »Den
i | | &
som enligt beslut i Danmark, Finland, Island eller Norge skall vara berö- vad friheten eller eljest omhändertagen enligt vederbörande lands lagstift- ning om barna- och ungdomsvård eller vara underkastad frihetsberövande enligt lagstiftningen om nykterhetsvård, . . . sägs.»
Det bör i detta sammanhang framhållas att de förslag till dansk, finsk och norsk lagtext, som fogats såsom bilagor till betänkandet, även i andra hänseenden än det nu berörda är att anse såsom preliminära.
Vad gäller förutsättningarna för en reglering med hänsyn till förelig- gande olikheter i fråga om grunderna för ingripande och prövningsförfa— randet i de olika länderna är att anmärka, att från vissa av de berörda om- rådena finnes exempel på, att ett ingripande, som kan ske i ett land, icke kan förekomma eller saknar direkt motsvarighet i ett annat. Sålunda gäl- ler på nykterhetsvårdslagstiftningens område, att i Finland och Norge men icke i Danmark och Sverige ingripande, förutom mot alkoholmissbrukare, kan förekomma även mot missbrukare av narkotika. För Norges del gäl- ler i motsats till vad fallet är i Danmark, Finland och Sverige, att frihets- berövande icke kan ske med stöd av lagstiftningen rörande psykiskt efter- blivna och att frihetsberövande på grund av försummelse av försörjnings— plikt endast kan förekomma i form av ansvarspåföljd. För Danmarks del gäller vidare, att det frihetsberövande av försumlig försörjare, som innefat- tas i det danska institutet »afsoning» och som regleras i utsökningslagstift- ningen, icke har någon direkt motsvarighet i Finland, Norge och Sverige. Det har synts de sakkunniga önskvärt att även i de fall en skillnad av nu angivet slag föreligger det beslutade frihetsberövandet godtages i vistelse— landet och att reglerna om utlämning utformas så, att utlämning för verk- ställighet av frihetsberövandet i allmänhet kan ske.
3. Villkoren för utlämning
Den lagstiftning om utlämning för verkställighet av vissa beslut, vilken enligt det föregående förutsättes komma till stånd, berör vissa angivna områden och utgår från ett allmänt konstaterande, att ur rättssäkerhets- synpunkt förutsättningar föreligger för medverkan vid verkställighet av ifrågavarande beslut. 1 det enskilda fallet blir under sådana förhållanden föga utrymme över för skälighetsavgöranden med avseende å det aktuella ingripandet. Även andra omständigheter än de som ligger till grund för det åberopade beslutet blir emellertid av betydelse i utlämningshänseende. Sålunda kan den enskildes förhållanden under tiden efter det aktuella be— slutet, särskild anknytning till vistelselandet eller anspråk från dettas sida på den som begärts utlämnad innefatta skäl att icke medge utlämning. Huruvida utlämning skall ske, bör därför bli beroende av en prövning i vistelselandet.
De undantagssituationer, i vilka utlämning kan behöva vägras, är svåra
att överblicka och synes i allmänhet mindre väl lämpa sig för en närmare reglering. Då därjämte utlämningsreglerna om möjligt icke bör belastas med tyngande undantagsbestämmelser, synes i vad avser flertalet fall böra överlämnas åt vederbörande myndigheter i vistelselandet att efter omstän- digheterna avgöra, huruvida skäl att icke medge utlämning föreligger. I överensstämmelse härmed föreslår de sakkunniga, efter mönster från lagen om utlämning för brott inom Norden, att medverkan vid verkställighet av beslut i annat land icke ålägges vistelselandet såsom en skyldighet utan utformas som en legal möjlighet. Även om utlämning således icke göres obligatorisk, får i betraktande av den ömsesidighet, varå lagstiftningen vi- lar, förutsättas att en lagligen grundad framställning om utlämning som regel bifalles, om inte särskilda skäl är däremot. Då flertalet fall kommer att avse personer, som avvikit, torde det för övrigt komma att ligga i vistelse- landets intresse att medverka vid utlämning.
Att den enskildes förhållanden efter beslutet om frihetsberövande ger anledning till tveksamhet, huruvida en framställning om hans utlämnande bör tillmötesgås, synes företrädesvis kunna uppkomma i fall, då lång tid förflutit efter det nämnda beslutet. Vanligen torde bli fråga om fall, i vilka igångsatta efterspaningar givit resultat först efter avsevärd tid. Mot utläm— nande och verkställighet av det beslutade frihetsberövandet kan i sådana fall tala, att vederbörande anpassat sig till nya förhållanden, att på grund därav eller andra omständigheter de skäl, som legat till grund för det tidigare beslutet, icke längre äger samma giltighet som vid tiden för detta eller att han i vistelselandet skall vara föremål för sådan vård från sam- hällets sida, som icke låter sig förena med eller ersättas av det ingripande, för vars verkställande utlämning påkallas. Innan i nu berörda fall avgö- rande träffas i frågan om utlämning, bör vederbörande myndighet i be- slutslandet informeras om de föreliggande omständigheter, som anses vara av betydelse då det gäller verkställigheten av det beslutade frihetsbe- rövandet.
Även när den som begäres utlämnad har särskild anknytning till vistelse- landet, kan i vissa fall vara tveksamt, huruvida utlämning bör ske. Vad gäller de aktuella vårdområdena (nykterhetsvård, barna- och ungdoms- vård, vård av psykiskt sjuka samt Vård och undervisning av psykiskt efter- blivna) torde ingripande som regel endast förekomma beträffande personer, som stadigvarande uppehåller sig i beslutslandet eller eljest hör hemma i detta. I vart fall kan antagas, att från beslutslandets sida intresse av ett återförande av den som avvikit endast föreligger beträffande sådana per— soner. Att den som begäres utlämnad har anknytning även till vistelselandet synes under sådana förhållanden i allmänhet icke böra utgöra hinder för utlämning. Det anförda torde i huvudsak äga tillämpning även i fråga om ingripanden mot lösdrivare.
Vad angår försumliga försörjare kan finnas intresse av att ingripa även
mot personer med ringa eller ingen anknytning till beslutslandet. Därest verkställighetsåtgärder kan påkallas i annat nordiskt land, är icke uteslutet att tänka sig ingripanden också mot personer, som vistas i sådant land. Vid beslut om frihetsberövande, som fattats medan den försörjningspliktige fin- nes i beslutslandet eller kort tid efter det att han lämnat detta, synes i all- mänhet utlämning böra medgivas, om icke särskilda skäl föranleder till annat. Meddelas däremot dylikt beslut beträffande någon, som sedan en längre tid uppehållit sig i vistelselandet, synes den anknytning till sist- nämnda land, som därigenom uppkommit, vanligen böra leda till att ut— lämnande icke medgives.
Av de omständigheter, som kan markera samhörighet med vistelselandet, intar medborgarskap i detta en särställning. Ett särskilt skydd tillkommer i allmänhet medborgare i det egna landet. Detta bör gälla även vid utlämning för verkställighet av beslut varom i detta sammanhang är fråga. Vad först angår de aktuella vårdområdena kan i enlighet med det resonemang, som utvecklats i det föregående, antagas, att det endast under särskilda be— tingelser förekommer, att medborgare i annat nordiskt land göres till föremål för ingripande och att han, därest han avviker till sitt medborgar- land, begäres återförd därifrån. I allmänhet torde i dylika fall vara fråga om vårdbehov, som av olika skäl anses bäst kunna tillgodoses i besluts- landet. Såsom exempel på en dylik situation kan tänkas, att från danska barnavårdsmyndigheters sida omhändertagande besluta-s beträffande barn till svenska föräldrar bosatta i Danmark. Därest i dylikt fall barnet avvi- ker till Sverige, synes naturligt att ett återförande till Danmark kan ske.
Något behov av att kunna återföra lösdrivare, vilka begivit sig till sitt medborgarland torde icke finnas. Vad åter angår ingripanden mot försum- liga försörjare är att beakta att såsom ovan anförts intresse kan finnas av att inskrida även mot personer bosatta i annat nordiskt land, därest åt- gärder för verkställighet av ett meddelat beslut kan vidtagas i detta. De konsekvenser, som möjligheten till utlämning av försumliga försörjare där- igenom kan få, inger betänkligheter i fråga om medborgare i vistelselan- det. Nämnda möjlighet torde på grund härav icke böra omfatta det egna landets medborgare. För att tillgodose behovet av ingripande vid försum- melse av försörjningsplikt inom Norden borde i stället kunna övervägas att inom ramen för lagstiftningen om åtgärder mot försumliga försörjare skapa möjlighet att på begäran av försörjningsberättigad eller myndighet i annat nordiskt land inskrida med frihetsberövande i vistelselandet. För Danmarks del erbjuder reglerna om »afsoning» av underhållsbidrag redan en dylik möjlighet.
I överensstämmelse med det ovan anförda föreslår utredningen, att ut- lämning av den som är medborgare i vistelselandet endast skall kunna ske, om han har hemvist i det land, vari det aktuella beslutet meddelats, och detta avser vård, som lämpligen bör beredas honom i nämnda land.
De sakkunniga har övervägt att därjämte, efter mönster från lagstiftningen om utlämning för brott till annat nordiskt land, uppställa två års bosätt- ning i beslutslandet såsom förutsättning för utlämning. Med hänsyn till kravet på att utlämningen skall vara ur vårdsynpunkt ändamålsenlig har emellertid icke ansetts erforderligt att föreskriva en dylik tidsgräns för bosättningen. Den nämnda begränsningen av möjligheterna till utläm- ning har med hänsyn till sin betydelse ansetts böra komma till uttryck i ett särskilt undantagsstadgande.
Huruvida anspråk från vistelselandets sida på den som begäres ut- lämnad skall anses utgöra hinder för utlämning, blir beroende av ansprå- kets art. Skall den som avses med framställningen om utlämning för un- dergående av ansvarspåföljd vara intagen i anstalt, kan utlämning i föreva- rande ordning icke komma ifråga. Även annat omhändertagande i anstalt i vistelselandet torde i vissa fall böra leda till att begäran om utläm— ning icke villfares. Då emellertid hänsynstagande till vårdsynpunkter eller andra särskilda skäl kan motivera att utlämning ändock sker, torde ett om- händertagande icke böra utgöra något absolut hinder därför. Ett motsva— rande betraktelsesätt kan anläggas, när framställningen om utlämning av- ser någon som i vistelselandet är åtalad eller enligt ännu icke avslutad förun- dersökning är misstänkt för brott. Särskild hänsyn torde därvid böra tas till det ifrågavarande brottets art och den påföljd, som det kan tänkas med— föra. I vissa fall kan lämplighetsskäl tala för att vederbörande i stället för att åtalas eller dömas till frihetsstraff får undergå den behandling, som avses i det beslut, för vilket utlämning påkallas. Att taga ställning till en sådan lösning bör i första hand ankomma på åklagaren vid prövningen av åtalsfrågan och, om åtal väckts, på domstolen vid bestämmande av brotts- påföljden. Dessa myndigheter torde därför i förekommande fall böra under- rättas om framställningen om utlämning och det beslut, som ligger till grund för denna.
En i praktiken sannolikt sällan uppkommande situation, vilken kan ge anledning till särskilda överväganden, är den, att framställning om ut- lämning föreligger från två länder beträffande en och samma person. I dylikt fall synes böra bero av omständigheterna till vilket land en even— tuell utlämning skall ske. Till de omständigheter, som kan tänkas utöva inflytande på avgörandet, hör vederbörandes nationalitet och hemvist, in- gripandenas art och tidsföljden mellan de beslut, varå framställningarna grundas.
I likhet med vad som gäller enligt lagstiftningen om utlämning för brott till de övriga nordiska länderna bör även utlämning i förevarande sam- manhang ske under ett allmänt förbehåll, att utlämnandet icke får ut— nyttjas för ovidkommande syften. Den som utlämnas bör sålunda icke i beslutslandet kunna göras till föremål för frihetsberövande, vilket beslutats före utlämnandet och för vilket utlämning icke skulle ha kunnat ske en-
ligt den aktuella lagstiftningen. Den som utlämnats bör ej heller kunna överföras till tredje stat för verkställighet av dylikt frihetsberövande. Un- dantag från dessa regler bör dock kunna gälla för de fall, då vederbörande samtycker till åtgärden eller då han, innan åtgärden vidtagits, haft skälig tid på sig att ånyo lämna beslutslandet men underlåtit att göra detta. Möj— lighet torde vidare böra finnas att efter särskild framställning därom medge undantag från de sålunda vid utlämningen förbundna allmänna villkoren. I fråga om utformningen av nu berörda regler har ansetts tillfyllest att i. den föreliggande lagstiftningen intaga en hänvisning till de motsvarande regler, som finnes i den nämnda lagstiftningen om utlämning för brott.
Den föreslagna ordningen bygger på förutsättningen, att för utlämning gällande villkor skall respekteras i det land till vilket utlämningen sker. Att genom särskilda regler skapa garantier för att så blir förhållandet torde icke vara erforderligt. Frågan om beslutslandets bundenhet av nämnda villkor synes för övrigt få beaktas i samband med förordnande om lag— stiftningens tillämpning beträffande viss stat.
4. Förfarandet
Regleringen av möjligheterna till utlämning bör enligt de sakkunniga lämp— ligen genomföras på så sätt att med varandra i stort sett överensstämmande lagar därom antages i de olika länderna. Målsättningen bör vidare vara att söka åstadkomma en ordning som förenar största möjliga enkelhet med betryggande rättssäkerhetsgarantier för den enskilde.
Kravet på överensstämmelse mellan lagarna gäller framför allt vill— koren för utlämning. I fråga om förfarandet kan de olikheter, som fin— nes mellan länderna i vad avser det allmänna förvaltningsförfarandet, med— föra, att vad som i visst hänseende är lämpligt i ett land icke är lika lämpligt i ett annat. Särskilt gäller detta beträffande formerna för prövningen. Reg- lerna i varje land bör därför i sådant hänseende kunna anpassas efter för— hållandena i detta. Så långt det är möjligt bör emellertid enhetliga regler eftersträvas även för förfarandet.
Upptagande av fråga om utlämning bör vara beroende av en framställ- ning därom från beslutslandets sida. Att göra sådan framställning bör i första hand ankomma på den myndighet, som i beslutslandet har att för- anstalta om verkställighet av det ifrågavarande beslutet. Av den redo- görelse, som i det föregående lämnats för verkställigheten av vissa beslut i Danmark, Finland, Norge och Sverige, framgår, vilka myndigheter som därvid närmast kommer i fråga. Endast i några fall har uppgiften att för- anstalta om verkställighet lagts direkt på polismyndighet. Flertalet av de myndigheter och organ, på vilka uppgiften ankommer, är emellertid vid verkställighet, som förutsätter tvångsutövning, hänvisade till att begära bistånd från polisens sida. Det praktiska genomförandet av de nämnda be—
sluten kommer därigenom som regel att åvila vederbörande polismyndig— het. Bland de åtgärder, denna har att vidtaga för efterspanande och gripande av den som avses med beslutet om frihetsberövande, ingår även, när så erfordras, att direkt eller via vederbörande poliscentral ta kontakt med myn— digheter i grannländerna. Under sådana förhållanden är naturligt att po- lismyndigheten i förekommande fall även gör framställning om utlämning och i vistelselandet anses behörig att göra sådan framställning. På polis- myndigheten ankommer därvid att svara för att den äger befogenhet därtill. Finner polismyndigheten det vara tveksamt, om dess medverkan vid verk- ställigheten är avsedd att omfatta även ett eventuellt återförande från annat nordiskt land, bör polismyndigheten hos den myndighet som har det slut- liga avgörandet beträffande verkställigheten efterhöra, huruvida den som avvikit skall begäras utlämnad.
Med hänsyn till arten av de verkställighetsåtgärder, som framställning om utlämning ger anledning till i vistelselandet, bör sådan framställning lämp- ligen göras hos polismyndighet i detta. Eftersom även från beslutslandets sida polismyndighet i allmänhet kan väntas medverka, bör det praktiska förfarandet i samband med framställning om utlämning kunna bygga på det samarbete, som utvecklats mellan polismyndigheterna i de nordiska länderna.
Framställning om utlämning bör leda till att den som avses därmed efter- spanas i vistelselandet. Är den söktes vistelseort känd, kan spaningarna begränsas till denna och ske genom den lokala polismyndigheten. I mot- satt fall kan efterspaningarna behöva omfatta hela landet och ansvaret för dem torde böra åvila en central myndighet. Att fungera såsom en så— dan myndighet bör ankomma på vistelselandets poliscentral. Att poliscen- tralerna i de olika länderna med hänsyn till sin övriga verksamhet är lämpade för denna uppgift torde framgå av den redogörelse för polisvä- sendet i Danmark, Finland, Norge och Sverige, som lämnats i det före- gående.
Erforderliga kontakter bör kunna tagas direkt mellan berörda lokala myndigheter i de olika länderna. I de fall detta av praktiska skäl icke är möjligt eller lämpligt kan enligt den nyssnämnda redogörelsen förbindelse mellan myndigheterna förmedlas av poliscentralerna. Någon reglering av de kommunikationsmedel, som i olika fall bör användas, torde icke be- höva ske.
I överensstämmelse med det anförda bör enligt de sakkunniga framställ- ning om utlämning kunna göras antingen till polismyndigheten i den ort, där den som begäres utlämnad uppehåller sig, eller, därest detta icke är möjligt eller lämpligt, till en central myndighet genom förmedling av vistelselandets poliscentral, för Sveriges del Statens kriminaltekniska anstalt.
För att den tilltänkta regleringen på ett tillfredsställande sätt skall kunna tjäna sitt ändamål är angeläget att det prövningsförfarande, som tar vid
när den som avses med framställning om utlämning påträffas, göres en— kelt. Detta bör enligt de sakkunniga också vara möjligt med hänsyn till de allmänna förutsättningar, som kommer att ligga till grund för regle- ringen, och till det förhållandet att vid utlämning, varom i förevarande sammanhang är fråga, alltid skall finnas ett verkställbart beslut i det andra landet. Detta är icke alltid förhållandet i de fall, som omfattas av lagstiftningen om utlämning för brott till de nordiska länderna, vil- ken lagstiftning i olika avseenden fått tjäna såsom mönster för regle- ringen. Förutsättningarna för utlämning är i nämnda fall icke på sam- ma sätt bestämda. Det bakomliggande sakförhållandet är sålunda icke all— tid slutligt prövat och invändningar från den enskildes sida med avseende å detta måste beaktas vid prövningen i vistelselandet. Ett enklare förfa- rande än det som gäller enligt nämnda lagstiftning bör därför kunna till- lämpas.
Enligt de sakkunniga bör prövningen ankomma på de verkställande myn- digheterna i vistelselandet och i första hand anförtros åt vederbörande lokala myndigheter. De sakkunniga föreslår därför, att framställning om ut- lämning skall upptagas till prövning av polismyndigheten i den ort där den som begäres utlämnad uppehåller sig och att polismyndigheten i de fall, då framställningen uppenbarligen bör bifallas, skall äga besluta om utläm- ning. Ger framställningen anledning till särskilda överväganden, skall av- görandet däremot ankomma på överordnad myndighet.
Kompetensfördelningen mellan den lokala polismyndigheten och veder- börande högre myndighet samt frågan om i vilken utsträckning nämnda fördelning skall behöva regleras i lagen tillhör de områden, där förhållan- dena befunnits motivera vissa skillnader i reglerna länderna emellan. För Finlands, Norges och Sveriges del har den lokala polismyndighetens be- hörighet att besluta ansetts böra närmare regleras i lagen. Utredningen föreslår för Sveriges del att polismyndigheten ges behörighet att besluta om utlämning i de fall då den som begäres utlämnad samtycker till att bli återförd till beslutslandet och att länsstyrelsen tillägges beslutanderät- ten i fråga om utlämning, om samtycke icke lämnas eller anledning före— kommer att avslå framställningen om utlämning. En liknande ordning föreslås från norsk sida. Avgörandet i de ärenden, vari polismyndigheten icke skall äga besluta, skall emellertid enligt det norska lagförslaget an- komma på justisdepartementet. Även i det finska lagförslaget göres polis- myndighetens behörighet beroende av att samtycke till utlämning läm- nats av den som avses med framställningen därom. Lämnas samtycke skall nämligen polismyndigheten äga besluta i saken. Undantag härifrån skall dock gälla i alla fall, då den som begäres utlämnad är misstänkt eller åta— lad för hrott varå kan följa frihetsstraff. I de fall då polismyndigheten icke är behörig skall liksom enligt utredningens förslag beslutanderätten till- komma länsstyrelsen. De danska sakkunniga förordar för Danmarks del,
att en allmän behörighet att besluta i fråga om utlämning tillägges veder- börande polismyndighet i lagen men att polismyndigheten i vissa fall, varom anvisningar skall kunna ges i administrativ ordning, ålägges att hänskjuta avgörandet till justitsministeriet.
I det danska och det norska lagförslaget har slutligen intagits en hän- visning till möjligheten för den enskilde att underställa frågan, huruvida villkoren för utlämning enligt lagen är uppfyllda, allmän domstols pröv- ning.
Att utredningen ansett sig höra på angivet sätt begränsa polismyndighets behörighet sammanhänger med de i Sverige gällande allmänna reglerna om överklagande av administrativa myndigheters beslut och med önskemålet att åstadkomma ett snabbt förfarande. Göres icke polismyndighetens behörig— het att besluta om utlämning beroende av att den som begäres utlämnad samtyckt till åtgärden, torde för polismyndighetens beslut böra gälla att verkställighet ej må ske förrän beslutet vunnit laga kraft. Den klagorätt som bör medgivas den som begäres utlämnad skulle nämligen bli av ringa värde om omedelbar verkställighet kunde ske. En vidare behörighet för polismyndighet att besluta om utlämning skulle under angivna förhållan— den sannolikt medföra ett i flertalet fall onödigt och besvärligt dröj smål med verkställigheten och därmed motverka den snabbhet i förfarandet som bör eftersträvas. Olägenheterna skulle kunna mildras genom införande av en möjlighet för den som beslutet avser att avge nöjdförklaring. Med en sådan lösning skulle dock polismyndigheten, efter det att den meddelat sitt beslut, nödgas ta kontakt med den som skall utlämnas för att efter- höra dennes inställning. Den som beslutet avser skulle vidare även i klara utlämningsfall kunna vägra att avge nöjdförklaring och vid överklagande utnyttja hela klagotiden.
Enligt den föreslagna ordningen förutsättes, att den som avses med framställning om utlämning redan vid den första kontakten med polis— myndigheten avkräves besked, huruvida han samtycker till utlämning eller icke. Lämnar han samtycke, skall polismyndigheten kunna besluta om ut- lämning. I dylikt fall torde den som avses med beslutet icke behöva med- givas klagorätt däremot. I vart fall bör beslutet kunna omedelbart verk- ställas. Det kan antagas att, när framställning om utlämning göres, för— utsättningarna för bifall därtill som regel kommer att vara för handen. Det är vidare sannolikt, att den som avses med framställningen i allmän- het även kommer att finna sig i sin situation och samtycka till att bli återförd till beslutslandet. Den föreslagna ordningen medför under sådana förhållan— den att i flertalet fall utlämning kan ske utan dröjsmål. Lämnas icke sam— tycke, bör framställningen skyndsamt översändas till länsstyrelsen. Den- nas beslut bör, i vart fall då samtycke till utlämning vägrats av tredska eller utan egentliga skäl, kunna meddelas snabbt, sannolikt inom en eller ett par dagar. Såsom berörts i det föregående kan särskilda omständig-
heter undantagsvis medföra att framställningen om utlämning hör avslås. Detta kan inträffa även i fall, då den som begäres utlämnad samtycker till utlämning. Då ett avslag å en sådan framställning i allmänhet torde böra föregås av särskilda överväganden rörande de föreliggande omständig- heterna, har avgörandet i de fall i vilka fråga därom uppkommer ansetts alltid böra ankomma på den överordnade myndigheten, d. v. s. läns- styrelsen.
Utlämning av den som motsätter sig ett återförande till beslutslandet för- utsätter, att vederbörande myndigheter i vistelselandet äger utöva det tvång, som ur verkställighetssynpunkt kan visa sig erforderligt. Detta gäl- ler självfallet vid genomförandet av ett meddelat beslut om utlämning. Även under det förfarande, som föregår avgörandet i utlämningsärende, torde emellertid föreligga behov av att kunna inskrida med tvångsåtgärder. Erforderliga regler härom bör inrymmas i lagen.
Användandet av tvångsmedel har ansetts böra begränsas till sådana fall i vilka den ifrågavarande åtgärden är påkallad för att säkerställa verk- ställigheten av ett utlämningsbeslut. I överensstämmelse härmed har i de olika lagförslagen såsom förutsättning för vidtagande av tvångsåtgärd upp- ställts, att det skäligen kan befaras, att den som avses med framställningen om utlämning avviker eller annorledes undandrager sig utlämning.
Såsom tvångsåtgärder har ansetts böra komma i fråga tillfälligt omhän- dertagande och reseförbud. Då den enskildes rörelsefrihet icke bör in- skränkas i vidare mån än som är oundgängligen påkallat av omständig- heterna, bör för valet mellan de nämnda åtgärderna gälla, att omhänder- tagande endast bör tillgripas, därest reseförbud bedömes icke vara tillfyl- lest. Den omhändertagnes ålder eller behov av särskild vård torde i många fall påkalla särskilt hänsynstagande. Anstalter bör i dylika fall vidtagas för en lämplig placering av den som omhändertagits. Tvångsåtgärd bör vidare bringas att upphöra så snart behov därav icke längre föreligger.
Att besluta om tillfälligt omhändertagande och reseförbud bör enligt ut- redningen och de finska sakkunniga för Sveriges och Finlands del lämp- ligen ankomma på den myndighet, som handlägger utlämningsärendet. Har i ärende, som av polismyndighet överlämnas till länsstyrelsen, beslut om tvångsåtgärd meddelats av polismyndigheten, bör ankomma på länsstyrel- sen att ta ställning till, huruvida åtgärden skall bestå.
Tillfälligt omhändertagande har av de sakkunniga förutsatts bli av helt kort varaktighet. Regler har emellertid ansetts böra uppställas för att för- hindra att det utsträckes över längre tid än som är oundgängligen påkallad med hänsyn till omständigheterna. För sådant ändamål kan tänkas antingen en föreskrift om viss längsta tid för omhändertagandets varaktighet eller be- stämmelser, vilka ålägger den beslutande myndigheten att i de fall, då den som framställningen avser är tillfälligt omhändertagen, meddela be- slut i huvudsaken inom viss kort tid. Det sistnämnda tillvägagångssättet
har ansetts bäst kunna förenas med det prövningsförfarande, som före— slagits för Finlands och Sveriges del. I det finska och det svenska lagför- slaget har därför, efter en allmän bestämmelse om att beslut över fram- ställning om utlämning skall meddelas utan onödigt dröjsmål, föreskrivits att, om den som framställningen avser är tillfälligt omhändertagen, länssty— relsens beslut, därest ej synnerligt hinder möter, skall meddelas inom tre dagar från den dag, då ärendet inkom till länsstyrelsen, eller, om omhän- dertagandet skett därefter, inom samma tid från dagen för omhänderta— gandet.
Enligt det danska lagförslaget skall motsvarande tvångsåtgärder kunna beslutas av vederbörande polismyndighet. För åtgärdens varaktighet skall gälla en längsta tid av tre dagar. Har frågan om förutsättningarna för ut- lämning dragits under allmän domstols prövning, skall domstolen äga besluta om förlängning av nämnda tid, där så erfordras.
Enligt'det norska lagförslaget skall användande av tvångsmedel beslutas av domstol, forhörsretten. För åtgärdens varaktighet skall gälla en längsta tid av två veckor, dock med möjlighet för domstolen att i särskilda fall besluta att åtgärden skall bestå ytterligare högst två veckor.
Ett utlämningsförfarande kan antagas ofta komma att inledas med att den som skall vara berövad friheten begäres efterlyst i vistelselandet. Frågan om utlämning aktualiseras därefter, när besked föreligger att den efterlyste påträffats. För att i dylika fall förhindra att den efterlyste ånyo avviker, innan framställning om hans utlämnande hunnit göras, och där- igenom försvårar ett utlämnande torde möjlighet böra finnas att i avvak— tan på sådan framställning begränsa hans rörelsefrihet. Den som är efter— lyst för verkställighet av beslut, varå den förevarande lagstiftningen äger tillämpning, bör därför under samma förutsättningar och former, som en- ligt det föregående skall gälla beträffande den som begärts utlämnad, kun- na tillfälligt omhändertagas eller underkastas reseförbud. Det får anses ligga i sakens natur, att tvångsåtgärd icke skall vidtagas, om en fram- ställning om utlämning av den efterlyste uppenbarligen icke bör bifallas. Finnes anledning att antaga att framställning om utlämning icke kommer att göras, kan vara tveksamt om tvångsmedel bör användas mot den efter— lyste. Det kan antagas, att ett inlett efterlysningsförfarande, när den sökte påträffas, i allmänhet fullföljes genom att framställning om hans utläm- nande göres. Undantagsvis torde dock kunna inträffa, att vederbörande myndighet i beslutslandet på grund av den tid som förflutit, innan den efterlyste påträffats, eller av andra skäl finner sig icke böra kräva hans utlämnande. I dylikt fall tjänar ett tvångsingripande mot den efterlyste icke något ändamål. Möjligheterna att med någon säkerhet förutse nämnda myndighets ställningstagande torde dock i allmänhet vara begränsade. An— taganden rörande detta bör därför endast i uppenbara fall leda till, att ett eljest motiverat tvångsingripande underlåtes.
Även i fråga om tvångsåtgärd mot den som är efterlyst bör tillses, att åt— gärdens varaktighet i möjligaste mån begränsas. Med hänsyn härtill har i de olika lagförslagen föreskrivits dels att underrättelse om beslutad tvångsåt- gärd ofördröjligen skall sändas till den myndighet, som begärt efterlys— ningen, och dels att tvångsåtgärden omedelbart skall hävas, därest icke inom viss kort tid (för Danmarks och Sveriges del tre dagar och för Finlands och Norges del en vecka) från det beslutet delgivits den som avses därmed vederbörande polismyndighet i vistelselandet mottagit en fram- ställning om utlämning.
Att i vidare mån än som följer av det föregående reglera förfarandet i ärenden angående utlämning har icke ansetts erforderligt. Det bör kunna förväntas, att ärendena med hänsyn till sin karaktär kommer att hand— läggas med nödig skyndsamhet såväl av polismyndigheten som av läns— styrelsen. Polismyndigheten bör muntligen höra den som avses med fram- ställning om utlämning samt utan dröjsmål verkställa den utredning, vartill framställningen och de vid förhöret lämnade uppgifterna kan ge anledning. Erforderlig komplettering av framställningen och de tillsammans med denna översända handlingarna bör om möjligt ske genom direkt kontakt med den myndighet i grannlandet, som gjort framställningen. I många fall torde utredningen i utlämningsärende kunna begränsas till en allmän kontroll av att de formella förutsättningarna för utlämning är för handen. I detta hån— seende skall bl. a. åligga prövningsmyndigheten att förvissa sig om att det be— slut, för vilket utlämning begäres, äger verkställas .i beslutslandet. Framgår ej av framställningen eller eljest att så är fallet, bör besked rörande beslutets verkställbarhet avkrävas den myndighet, som gjort framställningen.
Länsstyrelsen torde i flertalet fall kunna träffa sitt avgörande på grund- val av de handlingar, som översänts från beslutslandet, och den utredning, som verkställts av polismyndigheten. Nämnda utredning, som skyndsamt bör översändas till länsstyrelsen, bör bl. a. innehålla vad den som fram— ställningen avser anfört i anledning av denna. Den som begäres utläm- nad bör dock regelmässigt lämnas tillfälle att även direkt till länsstyrelsen angiva sin ståndpunkt. Om det anses vara av betydelse för avgörandet, bör muntligt förhör kunna anordnas med honom av länsstyrelsen. Beslut över framställning om utlämning bör skyndsamt skriftligen delgivas den som beslutet avser.
Enligt det norska lagförslaget skall den som begäres utlämnad i vissa fall kunna erhålla biträde av offentlig försvarare. Förordnande därom skall på begäran meddelas av domstol, om det av särskilda skäl finnes påkallat. Kostnaden för försvararen skall bäras av statskassan, om icke domstolen i särskilt fall förordnar att den skall ersättas av den som begärts utlämnad.
Mot beslut om tvångsåtgärder och mot länsstyrelses beslut om utlämning bör den som beslutet avser medgivas klagorätt. Talan mot polismyndighets beslut bör föras hos länsstyrelsen. Att pröva länsstyrelses beslut bör an-
komma på regeringsrätten. Med hänsyn till önskemålet att kunna ned- bringa den sammanlagda handläggningstiden bör klagotiden mot beslut om utlämning göras kort. En vecka har i betraktande av beslutets art av utred- ningen ansetts tillfyllest. Samma tid gäller enligt utlänningslagen för klagan mot beslut av polismyndighet om avvisning och av länsstyrelse om utvisning. Tiden bör räknas från den dag, då den som beslutet avser skrift- ligen erhållit del av detta. Mot beslut om tvångsåtgärder bör talan medgivas utan begränsning till viss tid.
Polismyndighets beslut om utlämning bör såsom förut berörts kunna ome— delbart verkställas. Länsstyrelses beslut om utlämning bör däremot i prin- cip icke kunna gå i verkställighet, förrän det vunnit laga kraft. Detta är mo- tiverat med hänsyn till att ett överklagande blir onyttigt, om beslutet redan hunnit verkställas. För att undvika onödigt dröjsmål i de fall, då den som beslutet avser icke ämnar överklaga beslutet, bör denne kunna möjlig- göra utlämning genOm att samtycka till att beslutet verkställes. Sådant samtycke bör lämnas skriftligen. Verkställigheten bör vidare icke kunna uppehållas genom ett överklagande i sådana fall, i vilka det måste anses uppenbart, att överklagandet icke kan leda till att framställningen om utläm- ning lämnas utan bifall. För dylika fall bör länsstyrelsen beredas möjlighet att förordna, att utlämningsbeslut må verkställas utan hinder av att talan föres däremot.
Att verkställa beslut om utlämning bör ankomma på polismyndigheten i den ort, där den som beslutet avser uppehåller sig. Verkställighet hör av naturliga skäl ske i nära samråd med den myndighet, som gjort framställ- ningen om utlämning.
Med hänsyn till den ömsesidighet, som ligger till grund för den föreslagna regleringen, torde böra överlämnas åt Konungen att förordna om den svenska lagens tillämpning med avseende å de olika berörda länderna. Konungen bör vidare äga meddela de närmare föreskrifter rörande tillämp- ningen av den föreslagna lagstiftningen, som kan befinnas erforderliga.
5. Vissa kostnadsfrågor
Med hänsyn till det förhållandevis ringa antalet hemsändningsfall har icke ansetts erforderligt att göra några beräkningar beträffande uppkommande kostnader. Enligt de sakkunniga synes emellertid den förslagna regleringen böra i kostnadshänseende ha till förutsättning ömsesidiga åtaganden från de berörda ländernas sida, att kostnader, som i samband med utlämning uppkommer i vistelselandet, skall bäras av detta.
Särskild motivering
1 &.
Bestämmelserna i 1 & avser lagens tillämpningsområde och de allmänna förutsättningarna för utlämning. I fråga om dessa bestämmelser kan hän- visas till vad som i den allmänna motiveringen anförts i avsnitten om lag- stiftningens omfattning och villkoren för utlämning.
Med frihetsberövande, som meddelats med stöd av lagstiftningen på an- givna områden, avses i första hand ifrågavarande huvudingripande. Även annat frihetsberövande, som kan beslutas med stöd av lagstiftningen, går emellertid in under stadgandet och kan läggas till grund för en framställ- ning om utlämning.
Utlämning skall icke vara obligatorisk eller eljest åvila vistelselandet såsom en skyldighet utan skall bero av en prövning i detta, vid vilken vederbörande myndighet skall äga att efter omständigheterna i varje sär- skilt fall avgöra, huruvida framställningen om utlämning bör efterkommas eller icke. Detta har kommit till uttryck i 1 5 genom föreskriften, att utläm- ning >>må>> äga rum enligt de regler, som upptages i lagen. Att nämnda pröv- ning med hänsyn till lagstiftningens ömsesidighet bör ha till utgångspunkt, att en lagligen grundad framställning om utlämning som regel bör efter- kommas, om ej särskilda skäl talar däremot, har förut berörts.
Såsom utvecklats i den allmänna motiveringen har icke ansetts erforder— ligt att i lagen närmare reglera de fall, i vilka anledning kan finnas att icke tillmötesgå en framställning om utlämning. Endast i vad avser svenska medborgare har en uttrycklig begränsning av möjligheten till utlämning intagits i lagen. Bestämmelsen därom återfinnes i 3 5.
2 5.
Paragrafen innehåller en allmän verkställighetsförutsättning, vilken skall gälla även vid utlämning. Då prövningsmyndigheten i allmänhet icke kan väntas äga närmare kännedom om de regler, som gäller för verkställighet av olika beslut i annat nordiskt land, förutsätter stadgandet att upplysning om att det aktuella beslutet är verkställbart tillhandahålles från besluts- landets sida. Närmare regler om i vilken form sådan upplysning skall läm- nas har icke ansetts erforderliga.
3 5. I fråga om det skydd mot utlämning, som enligt 3 5 i allmänhet kom— mer att finnas för svenska medborgare, hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen i avsnittet om villkoren för utlämning.
4—8 55.
Även beträffande de i 4—8 åå upptagna reglerna om förfarandet i ären— den angående utlämning hänvisas till vad som anförts i den allmänna moti- veringen.
Till undvikande av att vid utlämning, som grundas på samtycke, miss— förstånd uppstår mellan polismyndigheten och den som skall utlämnas bör den sistnämnde avkrävas en skriftlig förklaring, att han är villig att åter- vända till beslutslandet. Uttryckligt krav på att samtycke skall lämnas skrift— ligen har av praktiska skäl icke ansetts böra uppställas i lagen.
Föreskrifterna i 6 5 att beslut skall meddelas utan onödigt dröjsmål samt skyndsamt delgivas den som beslutet avser har tillämpning å såväl polis- myndighets som länsstyrelses beslut. Att beslut, som kan överklagas, bör delgivas vederbörande skriftligen följer av reglerna om beräknandet av klagotiden i 8 5.
Någon tidsgräns, inom vilken beslut skall meddelas, när den som fram— ställningen avser är underkastad reseförbud, har icke uppställts. Detta sammanhänger med att beslut i utlämningsärende i allmänhet bör kunna meddelas inom kort tid. Att avgörandet i dylika fall bör påskyndas ligger emellertid i sakens natur.
9 5.
Det synes lämpligt att den som avses med länsstyrelses beslut upplyses om sin möjlighet att genom samtycke till verkställighet av beslutet på- skynda ett återförande till beslutslandet. Särskilt är detta av betydelse om den som beslutet avser är tillfälligt omhändertagen. Samtycke skall vara skriftligt. Överlämnas det till annan myndighet än den polismyndighet, som har att verkställa beslutet, bör det skyndsamt tillställas denna.
Några närmare regler angående det praktiska förfarandet vid verkställig- het av utlämningsbeslut har icke ansetts erforderliga. Var överlämnandet till det andra landet skall ske, torde böra bero av omständigheterna och av den överenskommelse därom, som kan träffas mellan de berörda myndig- heterna i de båda länderna.
11 &. Stadgandet överensstämmer med motsvarande bestämmelse i lagen om utlämning för brott till de övriga nordiska länderna.
Förslag till Lag om utlämning för verkställighet av vissa beslut om frihetsberövande i Danmark, Finland, Island och Norge
1 5.
Den som skall vara underkastad frihetsberövande enligt beslut, som med— delats i Danmark, Finland, Island eller Norge med stöd av vederbörande lands lagstiftning om nykterhetsvård, barna- och ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka, vård eller undervisning av psykiskt efterblivna eller åtgärder mot försumliga försörjare eller lösdrivare, må efter framställning från den stat, vari beslutet meddelats, utlämnas till denna enligt vad i denna lag sägs.
Lagen äger ej tillämpning å straff eller annan ansvarspåföljd eller å tvångsåtgärd i samband med lagföring för straffbelagd gärning.
2 5. Utlämning må ej ske med mindre det beslut, som föranlett framställningen, år verkställbart i den stat vari, det meddelats.
3 5. Svensk medborgare må utlämnas allenast, om han har hemvist i den stat, vari beslutet meddelats, och beslutet avser vård, som lämpligen bör beredas honom i nämnda stat.
4 5.
Framställning om utlämning upptages av polismyndigheten i den ort, där den som begäres utlämnad uppehåller sig. Samtycker denne till ut- lämning och finner ej polismyndigheten utlämning böra vägras, äger den besluta därom. I annat fall ankommer på länsstyrelsen att besluta i frå- gan om utlämning.
5 5.
Kan skäligen befaras, att den som avses med framställning om utlämning avviker eller annorledes undandrager sig utlämning, må polismyndigheten eller länsstyrelsen, för tiden intill dess laga kraft ägande beslut föreligger i frågan om utlämning, tillfälligt omhändertaga honom eller meddela honom förbud att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud).
58 Beslut om åtgärd, som i första stycket sägs, skall omedelbart hävas, om skäl för åtgärden ej längre föreligger.
6 5.
Beslut över framställning om utlämning skall meddelas utan onödigt dröj 5- mål. Är i ärende, som upptages av länsstyrelsen, den som begäres utlämnad tillfälligt omhändertagen, skall, om ej synnerligt hinder möter, beslutet meddelas inom tre dagar från den dag, då ärendet inkom till länsstyrelsen, eller, om omhändertagandet skett därefter, inom samma tid från dagen för omhändertagandet.
Beslut över framställning om utlämning skall skyndsamt delgivas den som beslutet avser.
7 5.
Är någon efterlyst för verkställighet av beslut, som avses i 1 5, må polis- myndigheten i den ort, där han uppehåller sig, i avbidan på framställning om utlämning tillfälligt omhändertaga honom eller meddela honom rese- förbud, därest förutsättningar för bifall till dylik framställning föreligger och det skäligen kan befaras att han avviker eller eljest undandrager sig ut- lämning. Om sådan åtgärd skall den myndighet, som begärt efterlysningen, ofördröjligen underrättas.
Beslut om åtgärd, som i första stycket sägs, skall omedelbart hävas, om skäl för åtgärden ej längre föreligger eller framställning om utlämning icke mottagits inom tre dagar från den dag beslutet om åtgärden delgivits den som avses därmed.
8 &.
Polismyndighets beslut om tillfälligt omhändertagande och reseförbud må av den som beslutet avser överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen genom besvär. Dessa skola, där ej annat följer av vad i tredje stycket sägs, ingivas till länsstyrelsen inom en vecka från den dag, då klaganden skrift— ligen erhöll del av beslutet.
Klagan mot beslut om tillfälligt omhändertagande och reseförbud vare ej inskränkt till viss tid.
9 5.
Polismyndighets beslut om utlämning samt länsstyrelses och polismyndig— hets beslut om tillfälligt omhändertagande och reseförbud må omedelbart verkställas.
Länsstyrelses beslut om utlämning må verkställas utan hinder av att det icke vunnit laga kraft, därest den som beslutet avser skriftligen samtycker
därtill. Länsstyrelsen äge ock, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må omedelbart verkställas.
10 å. Beträffande utlämning enligt denna lag skall vad som stadgas i 7 och 18 55 lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.
11 5. Den som utlämnas från någon av de i 1 & nämnda staterna till annan i samma paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom riket.
12 5. På Konungen ankommer att förordna om tillämpning av denna lag i för- hållande till stat, som omförmäles i 1 &. Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för lagens tillämpning.
Denna lag träder i kraft den
Danmark
BILAGA 1
Udkast til lov om udlevering til fuldbyrdelse af visse beslutninger om frihedsberevelser truH'et i Finland, Island, Norge og Sverige
5 1. Der kan efter begaering ske udlevering af personer, som efter beslutning af myndighederne i Finland, Island, Norge eller Sverige skal anbringes på institu- tion eller andet saerligt opholdssted i henhold til vedkommende lands lovgivning om
1) börne- og ungdomsforsorg. 2) forsorg for psykisk afvigende og alkoholskadede. 3) foranstaltninger over for forsömmelige forsörgere og erhvervs- og subsistens-
lose.
Stk. 2. Loven gaelder ikke frihedsberovelse efter strafferetsplejens regler.
5 2. Udlevering kan kun finde sted, såfrenlt den beslutning, begaeringen ved— rörer, kan ivaerksaettes i det land, hvor den er truffet.
5 3. Udlevering af en dansk statsborger kan kun ske, såfremt han har bopael i det land, hvortil udlevering enskes, og beslutningen angår forsorg eller behandling, som mest hensigtsmwssigt kan gives ham i dette land.
5 4. Afgörelse om, hvorvidt en begaering om udlevering skal imödekommes, treeffes af politiet efter naermere af justitsministeren fastsatte regler.
5 5. Er der rimelig grund til at antage, at den, der begaeres udleveret, vil und- drage sig udleveringen ved at flygte eller skjule sig, kan politiet påleegge ham at tage ophold et anvist sted eller om fornödent anbringe bara i en lukket afdeling af en egnet institution.
Stk. 2. Der kan ikke meddeles pålaeg eller ske anbringelse for laengere tid end 3 dage.
& 6. Den, som önskes udleveret, eller den, som handler på hans vegne, kan be- gaere rettens prövelse af, om betingelserne for udlevering eller for en efter 5 5 truffet afgörelse er opfyldt.
Stk. 2. När begaering fremsaettes efter stk. 1, skal politiet straks forelaegge sagen for underretten på det sted, hvor den pågaeldende opholder sig. Rettens afgörelse traeffes ved kendelse. Med de heraf fölgende afvigelser finder kapitel 43 a i lov om rettens pleje anvendelse. Advokat for den pågaeldende beskikkes dog kun, hvis der efter sagens beskaffenhed er grund dertil.
Stk. 3. Er der fremsat begaering om prövelse af, om betingelserne for udlevering er opfyldt, kan udlevering ikke ske, för rettens afgörelse foreligger. I disse til- faelde kan retten efter politiets begazring om fornödent traeffe bestemmelse om forlaengelse af den i 5 5, stk. 2, naevnte frist.
5 7. Med hensyn til udlevering efter denne lov finder reglerne i %% 6 og 17 i lov nr. 27 af 3. februar 1960 om udlevering af lovovertraedere til Finland, Island, Norge og Sverige tilsvarende anvendelse.
_? 8. Såfremt en person, der efter begaering kan udleveres i henhold til denne lov, er efterlyst af myndighederne i Finland, Island, Norge eller Sverige, og det må forventes, at han vil blive udleveret, kan der meddeles ham pålaeg eller ske an- bringelse i overensstemmelse med ä 5, stk. 1.
Sik. 2. Pålaeg eller anbringelse i henhold til stk. 1 ophaeves, såfremt hegaering om udlevering ikke er modtaget inden 3 dage efter meddelelsen af pålaegget eller af beslutningen om anbringelse.
Stk. 3. Er pålaeg eller beslutning om anbringelse meddelt, finder % 6, stk. 1 og 2, tilsvarende anvendelse.
5 9. Personer, som udleveres fra et af de i 5 1 naevnte lande tll et andet af disse lande, kan uden saerlig tilladelse föres over dansk territorium.
& 10. T idspunktet for lovens ikrafttraeden bestemmes af justitsministeren. Loven kan saettes i kraft alene i forhold til et eller nogle af de lande, loven vedrorer.
BILAGA 2
Förslag till lag om utlämning för verkställighet av Vissa beslut om frihetsberövande i Danmark, Island, Norge och Sverige
1 5.
Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Island, Norge eller Sverige skall intagas eller kvarhållas på anstalt eller honom särskilt anvisad uppehållsplats med stöd av vederbörande lands lagstiftning om barna- och ungdomsvård, behandling av psykiskt sjuka eller psykiskt efterblivna, vård av dem, som missbruka berus- ningsmedel, eller åtgärder mot försumliga försörjare eller lösdrivare, må efter fram» ställning från den stat, vari beslutet meddelats, utlämnas till denna enligt bestäm- melserna i denna lag.
Lagen äger icke tillämpning på straff eller annan straffpåföljd eller på tvångs- åtgärd i samband med åtal för straffbelagd gärning.
2 €. Utlämning må ej ske med mindre det beslut, som föranlett framställningen, äger verkställas i den stat vari det meddelats.
3 %.
Finsk medborgare må utlämnas, allenast om han har hemvist i den stat, vari be— slutet meddelats, och beslutet avser vård eller behandling, som lämpligen bör bere- das honom i nämnda stat.
Den som i Finland är misstänkt eller åtalad för brott, varpå kan följa frihets- straff, må utlämnas endast om särkilda skäl äro därtill.
4 &.
Därest den, som framställningen avser, icke motsätter sig utlämning, äger polis- myndigheten i den ort där han uppehåller sig besluta i saken. I annat fall, så ock om den som begäres utlämnad är misstänkt eller åtalad för brott som avses i 3 5 2 mom., skola handlingarna i ärendet skyndsamt översändas till länsstyrelsen som äger besluta över framställningen.
5 5.
Kan det befaras, att den som begäres utlämnad avviker eller annorledes undan- drager sig utlämning, mä polismyndigheten eller länsstyrelsen för tiden intill dess laga kraft ägande beslut med anledning av framställningen föreligger, tillfälligt omhändertaga honom och vid behov draga försorg om hans förvarande på vård— anstalt eller annan inrättning, som äges av staten eller kommun, eller meddela ho— nom förbud att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort.
Förordnande som i 1 mom. sägs må av länsstyrelse meddelas utan att höra den som framställningen avser eller dennes förmyndare. Beslut om åtgärd skall omedel- bart hävas, om skäl för åtgärden ej längre föreligger.
Beslut över framställning om utlämning skall meddelas utan onödigt dröjsmål.. Är i ärende, som upptages av länsstyrelsen, den som begäres utlämnad tillfälligt. omhändertagen, skall, om ej synnerligt hinder möter, beslutet meddelas inom tre dagar från den dag, då ärendet inkom till länsstyrelsen, eller i fall omhänder— tagandet skett därefter, inom samma tid från dagen för denna åtgärd.
Beslut över framställning om utlämning skall skyndsamt delgivas den som be— slutet avser.
7 %.
Är någon efterlyst på grund av beslut, som avses i 1 %, må polismyndigheten i den ort, där han uppehåller sig, i avvaktan på begäran om utlämning tillfälligt om- händertaga honom eller meddela honom i 6 5 avsett reseförbud, därest förutsätt- ningar för bifall till dylik framställning föreligger och det skäligen kan befaras att han avviker eller eljest undandrager sig utlämning. Om sådan åtgärd skall den myndighet, som begärt efterlysningen ofördröjligen underrättas.
Åtgärd, som i 1 mom. sägs, skall omedelbart hävas, om skäl för åtgärden ej längre föreligger eller framställning om utlämning icke mottagits inom en vecka från det beslut om åtgärden delgivits den som avses därmed.
8 &.
Över polismyndighets beslut om utlämning samt tillfälligt omhändertagande och i denna lag avsett reseförbud må den som beslutet avser anföra besvär hos länssty— relsen inom fjorton dagar från den dag, då besväranden fått del av beslutet.
I länsstyrelsens beslut enligt denna lag kan ändring sökas genom besvär hos. högsta förvaltningsdomstolen. Besvärsskriften skall ingivas till länsstyrelsen senast. före klockan tolv den fjortonde dagen efter den, då besväranden fått del av be— slutet. Länsstyrelsen skall utan dröjsmål insända handlingarna jämte eget utlåtande till högsta förvaltningsdomstolen.
9 %. Polismyndighets beslut om utlämning samt länsstyrelses och polismyndighets beslut om tillfälligt omhändertagande och reseförbud må omedelbart verkställas.
Länsstyrelses beslut om utlämning må verkställas oaktat det överklagats, om ej, länsstyrelsen annorlunda förordnar.
10 å. Beträffande utlämning enligt denna lag skall vad som stadgas i 7 och 21 55 lagen den 3 juni 1960 om utlämning för brott Finland och de övriga nordiska länderna emellan äga motsvarande tillämpning.
11 &.
Den som utlämnas från någon av de i 1 % nämnda staterna till annan i samma paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom finskt territorium.. 12 5.
De av utlämningsärende föranledda kostnaderna erläggas ur statens medel.
13 5. I förordning bestämmes om tillämpning av denna lag i förhållande till stat, som omförmäles i 1 5. Närmare stadganden om verkställighet och tillämpning av denna lag utfärdas genom förordning.
BILAGA 3
Utkast til lov om utlevering til iverksetting av visse vedtak om frihetsinngrep truffet i Danmark, Finland, Island og Sverige
ä 1.
Den som etter vedtak av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Sverige skal vaere på institusjon eller annet sazrlig oppholdssted i samsvar med vedkom- mende lands lovgivning om barne- og ungdomsvern, psykisk helsevern, ed- ruskapsvern, om forsömmelige forsörgere eller lösgjengere, kan på begjaering ut- leveres etter reglene i denne lov.
Loven gjelder ikke frihetsinngrep besluttet i eller med hjemme] i dom eller i samband med straffeforfölgning, dersom inngrepet skyldes en straffbar handling eller en handling som ville vart straffbar om den ikke var foretatt i sinnsykdom eller bevisstlöshet.
å2.
Utlevering kan bare finne sted, dersom det vedtak begjaeringen gjelder, kan full- byrdes i den stat hvor vedtaket er truffet.
% 3. Utlevering av norsk statsborger kan bare skje dersom han er bosatt i den stat som önsker utlevering, og vedtaket gjelder omsorg eller behandling som mest hen- siktsmessig kan gis barn i vedkommende stat.
% 4.
Begjaering om utlevering fremsettes av politi- eller påtalemyndighet i den stat som önsker utlevering. Er vedkommendes oppholdssted her i riket kjent, sendes begjaeringen direkte til politimesteren i det distrikt der vedkommende oppholder seg. Ellers sendes begjaaringen til Riksadvokaten.
Har den som begjaeres utlevert samtykket i utlevering, kan politimesteren be- slutte at utlevering skal settes i verk såfremt han finner det klart at de i denne lov fastsatte vilkår for utlevering er til stede, og at det icke foreligger noen grunn til å nekte utlevering. Når vedkommende er under 15 är. er vergens samtykke av- gjörende. Har vedkommende fylt 15 år men ikke 18 år, er likeså vergens samtykke tillstrekkelig, enda om vedkommende selv motsetter seg utlevering.
Blir utlevering ikke besluttet av politimesteren, skal begjaeringen og de övrige dokumenter snarest sendes til departementet, som avgjör om begjaeringen skal etterkommes.
55.
Den som begjaeres utlevert eller hans verge kan kreve avgjort ved kjennelse av forhörsretten om de i denne lov fastsatte Vilkår for utlevering er til stede. Han skal av politiet gjöres kjent med sin rett til dette. Er det truffet avgjörelse om ut-
|
I
levering, kan saken bringes inn for forhörsretten uten at det er nödvendig först å nytte den adgang som foreligger til å klage over avgjörelsen til höyere myndighet.
% 6.
Er det rimelig grunn til å tro at den som begjaeres utlevert, vil unndra seg ut- leveringen ved å flykte eller å skjule seg, kan forhörsretten for en tid av inntil 2 uker pålegge ham å ta opphold på et anvist sted eller om nödvendig anbringe ham i lukket avdcling i en egnet institusjon. Finnes ikke slik institusjon i rimelig naerhet eller kan den ikke ta imot vedkommende, kan han anbringes i varetekts— l'engsel. Forhörsretten kan i saarlige tilfelle beslutte å anvende tvangsmidler som nevnt i ytterligere 2 uker.
Straffeproscsslovens regler gjelder for övrig.
% 7.
Offentlig forsvarer kan etter begjaering oppnevnes for den som önskes utlevert, dersom retten av saerlige grunner finner dette påkrevet. Godtgjöring til offentlig forsvarer og andre sakskostnader betales av statskassen, med mindre retten i saerlige tilfelle bestemmer at utgiftene skal betales av den som er begjaert utlevert.
& 8. Ved utlevering etter denne lov gjelder reglene i %% 7 og 17 i lov av 3. mars 1961 om utlevering av lovbrytere til Danmark, Finland, Island og Sverige tilsvarende.
% 9.
Blir noen etterlyst i Danmark, Finland, Island eller Sverige på grunn av vedtak som nevnt i 5 1, kan det nyttes tvangsinngrep mot ham etter reglene i 5 6 selv om utleveringsbegjaering ennå ikke er fremsatt, dersom det er grunn til å tro at han vil bli utlevert.
Politiet i vedkommende stat skal straks varsles om at det er truffet vedtak om bruk av tvangsmidler etter förste ledd. Vedtaket skal omgjöres dersom begjaering om utlevering ikke er mottatt innen 1 uke etter at den etterlyste fikk melding om ved- taket om tvangsinngrepet.
& 10. Den som utleveres fra en av de stater som er nevnt i 5 1 til en annen av de der nevnte stater, kan uten saerskilt samtykke föres over norsk statsområde.
& 11. Kongen kan gi naermere forskrifter til gjennomföring av denne lov.
% 12.
Denne lov trer i kraft fra den tid Kongen bestemmer. Kongen kan sette loven i kraft sarskilt overfor enkelte av de stater som er nevnt i 5 1.
5—205848
BILAGA 4
Danmark
Alkoholmissbrukare
Bestämmelser om ingripanden mot alkoholmissbrukare finnes i lov om offentlig forsorg den 31 maj 1961, forsorgsloven, som trätt i kraft den 1 april 1962.
Enligt nämnda lag ankommer i varje kommun prövningen av de frågor, som reg— leras i lagen, däribland även åtgärder i anledning av alkoholmissbruk, på en kom- munal nämnd, det sociale udvalg. Ledamöterna i det sociale udvalg utses av koni- munalbestyrelsen bland bestyrelsens medlemmar. I Köpenhamn och Århus an- kommer det sociale udvalgs uppgifter på magistraten.
Är någon »forfalden til misbrug af alkohol», kan hans familj eller annan anhörig, polismyndighet, annan offentlig myndighet eller läkare göra framställning hos det sociale udvalg om att han skall underkastas behandling för sitt alkoholmissbruk. På udvalget ankommer därvid att verkställa erforderlig utredning i anledning av framställningen. Visar utredningen att alkoholmissbruk föreligger och att veder— börande ligger sin familj eller annan anhörig till last och att han icke kan reda sig utan hjälp, därest privat understöd, som kan ha utgått, bortfaller, äger det sociale udvalg »forlange at pågmldende skal underkaste sig en afveenningskur, dog at dette i alle tilfaelde skal vaere anbefalet af en laege». Avvisar alkoholmissbrukaren det sociale udvalgs krav eller iakttar han icke de föreskrifter, som meddelats ho— nom av vederbörande behandlingsinstitution eller läkare, kan det sociale udvalg, om det förordas av ifrågavarande tjänsteläkare, låta tvångsintaga alkoholmissbru- karen på en godkänd institution eller eventuellt på ett sjukhus, däri inbegripet psykiatrisk avdelning, för erforderlig behandling. Den som sålunda tvångsintagits kan kvarhållas i intill ett halvt år. Iakttar icke den som varit tvångsintagcn de föreskrifter, som i samband med utskrivningen meddelats honom, kan ny intagning ske för en tid av ett år (42 å) .
Ingripande i den ordning, som avses i 42 5, kan vidare ske, därest hjälp måste beredas någon eller hans familj och anledningen därtill till väsentlig del är alko- holmissbruk eller därest det från barnevaarnsudvalgets sida begäres, att veder- börande skall underkastas »kur for alkoholisme» för att man därigenom skall und- gå att ett barn »anbringes uden for sit hjem i henhold til lovgivningen om borne— og ungdomsforsorg» (43 5).
Det sociale udvalgs beslut i allmänhet kan föreläggas vederbörande amtmand, vilkens avgörande i sin tur kan överklagas hos socialministern. Vad angår frihets— berövande, som beslutats med stöd av bestämmelse i forsorgsloven, gäller emeller- tid att frågan om lagligheten av frihetsberövandet på begäran av den som avses med beslutet eller den som handlar å hans vägnar skall underställas allmän dom- stols prövning. Den som beslutet avser skall när han delgives beslutet och senast vid omhändertagandet underrättas om möjligheten att påkalla domstolsprövning av frihetsberövandet. Underrättens avgörande kan överklagas till landsret och under vissa förutsättningar vidare till hajesteret.
Har lagligheten av frihetsberövande fastställts genom dom, kan ny domstolspröv- ning av frihetsberövandet icke påkallas förrän efter sex månader från domens avkunnande, därest icke kortare tid är bestämd i domen. Då fråga är om tids- bestämt frihetsberövande, kan domstolsprövning därav endast erhållas en gång.
Barn och ungdom
Bestämmelser rörande samhällets barna- och ungdomsvård finnes i lov om barne- og ungdomsforsorg den 31 maj 1961, som trätt i kraft den 1 april 1962.
Samhällets tillsyn över barna- och ungdomsvården utövas i varje kommun med undantag för Köpenhamn av en kommunal nämnd, barnevaernsudvalget, som skall bestå av minst fem och högst sju medlemmar. Udvalgets medlemmar väljes av kommunalbestyrelsen. Ordföranden i det sociale udvalg skall vara medlem i barnevazrnsudvalget. I udvalget skall ingå såväl mån som kvinnor.
I Köpenhamn utövas börne- og ungdomsvaernet av magistraten dock att bl. a. beslut om »anbringelse uden for hjemmet» med vissa undantag fattas av ett sär— skilt bgärnenzevn. Detta består av en »formand, en naestformand, en stedfortraader for naestformanden og 4 gange så mange kredsvaerger, som der er barnevaernskredse (f. n. 16) samt yderligere mindst 6 og hajst 8 medlemmer». Sistnämnda medlemmar utgör tillsammans med formanden, naastformanden och dennes ställföreträdare forretningsudvalget. Borgmästaren för den avdelning inom magistraten, under vilken barne- og ungdomsvaernet i övrigt hör, är barnenaevnets formand. Nastfor- manden och dennes ställföreträdare utses av magistraten. Minst en av dessa skall uppfylla fordringarna för att kunna bli domare. Kredsvaergerne och återstående medlemmar väljes av den kommunala representationen. På barnenaevnet ankom- mande ärenden avgöres av forretningsudvalget och två av kredsvaergerne för den barnevzernskreds, varifrån ärendet härrör.
Såsom central tillsynsmyndighet på barnavårdens område fungerar en nämnd, landsnaevnet for börne- og ungdomsforsorg. Landsnaavnet består av en formand och fyra andra ledamöter, däribland direktören för barne- og ungdomsforsorgen. Formanden utses av Konungen och skall uppfylla fordringarna för att kunna bli landsdommer.
Börnevaernsudvalg skall i första hand söka inskrida med förebyggande åtgärder. Är dylika otillräckliga må udvalget på begäran av föräldrarna eller med deras medgivande övertaga forsorgen om barnet och besluta om dess placering (59 5 första stycket). Föräldrarna må därvid genom avtal bindas vid att under viss tid, högst tre månader, icke kräva barnet »hjemgivet». Udvalget skall vidare omhänder- taga barn som står utan försörjare eller vars föräldrar tillfälligt eller stadigvarande är ur stånd att ta hand om barnet (59 5 andra stycket) .
Vill föräldrarna icke lämna sitt samtycke till att udvalget får »overtage forsorgen for barnet», äger udvalget i fråga om barn under aderton år besluta om dess »anbringelse uden for hjemmet», därest barnet (60 5)
1) på grund af meget vanskelig karakter eller betydelige adfaerdsvanskeligheder ikke har kunnet tilpasse sig omgivelserne, skolen eller samfundet, og foraeldrene ikke magter dets opdragelse,
2) på grund af »alvorlige brist i familielivet, foraeldres eller andre forsörgeres uegnethed som opdragere, deres grove forsömmelighed eller mange] på vilje til at forsarge barnet eller på evne til at opdrage det findes att vaere udsat for vanrögt eller fordaervelse eller af foraeldre eller andre opdragere misshandles eller be- handles således, at dets sjzelelige eller legemlige sundhed eller udvikling udsaettes for alvorlig fare,
3) på grund af legemlige eller sjaelelige mangler som de i forsorgsloven % 70 om- handlede er treengende til s&rforsorg, der ikke kan ivaerksaettes i hjemmet (ånds- svage, sindssyge, epileptikere, dave, talelidende, blinde, vanföre, lemlaestede), og wforaeldre eller andre op—dragere ikvke Asarger for, .at barnet undergives den fornödne saerforsorg i overensstemmelse med reglerne i de herom gaeldende love.
»Har et barn gjort sig skyldig i betydelige skoleforsemmelser, som skyldes foraeldrenes eller andre opdrageres forhold, og anvendelsen af skolemulkter ikke har formået att bringe forsammelserne til ophar, kan barnevaernsudvalget trzeffe beslutning om, at barnet skal anbringes udenfor hjemmet i et ved beslutningen fastsat tidsrum, dog hejst 6 måneder regnet fra datoen for anbringelsen.»
Börnevaernsudvalget har, sedan det »overtaget forsorgen for et barn», att »straks» besluta om barnets vård och behandling. Beslutet skall angiva om barnet skall »anbringes i pleje, laere eller til anden uddannelse, i tjeneste, til opdragelse i et Opdragelseshjem eller undergives saarforsorg» (63 å).
Opdragelseshjem skall ha offentlig anerkendelse. Anerkendte Opdragelseshjem, bortsett från mindre hem avsedda för barn under fjorton år, som icke visat »be- tydelige adfaerdsvanskeligheder», kan endast upprättas och drivas som självägande institutioner, av staten, kommuner och erkända foreninger for barneforsorg (92 5).
Opdragelseshjem finnes av olika slag, från spädbarnshem till hem för unga i åldern 14—21 år. Verksamheten vid Opdragelseshjemmene för större barn och ung- dom går bl. a. ut på att ge de intagna en i förhållande till deras fallenhet lämplig yrkesutbildning (65, 66 55). För elever över femton år, vilka visat särskild vanart, kan i anslutning till ett Opdragelseshjem inrättas specialavdelningar.
Beslut om forsorgens ophör kan meddelas av det barnevaernsudvalg, som har forsorgen för barnet. Beträffande barn, som placerats i vissa Opdragelseshjem eller genom en erkänd förening i en institution för seerforsorg eller under tillsyn av denna skall beslut om forsorgens ophor fattas i samråd med hemmets föreståndare, vederbörande förening eller institutionens »leder», med mindre landsnaevnet for borne- og ungdomsforsorg godkänt udvalgets beslut. Forsorgen skall som regel upphöra, när den omhändertagne fyller aderton år eller ändamålet med omhän- dertagandet är nått. För vissa elever i Opdragelseshjem varar dock forsorgen till dess eleven fyllt tjuguett år (109 5). När skäl därtill är, kan det barnevaernsudvalg, som har forsorgen, besluta att forsorgen skall fortfara under viss bestämd tid efter det vederbörande fyllt aderton år. Denna tid kan genom senare beslut för- längas, dock icke för längre tid än till dess den omhändertagne fyllt tjuguett år (107 5). Udvalget kan i övrigt besluta om forsögsvis hjemgivelse från Opdragelses- hjem. Sådan hjemgivelse får icke fortgå utöver två år, med mindre beslut därom fattas i särskild ordning (109 5).
Innan barneveernsudvalget avgör ärende, skall barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare lämnas tillfälle att yttra sig. Annan person, som antages kunna lämna upplysning av betydelse för saken, kan kallas att höras inför udvalget. Fin- ner udvalget någon böra höras såsom vittne inför domstol, äger udvalget förordna därom. Tjänsteläkare är skyldig att på anmodan tillhandagå udvalget vid pröv— ningen av visst ärende (10, 11 55).
I särskilda fall kan den som ärendet rör omhändertagas i avbidan på ärendets slutliga avgörande. Beslut om sådant omhändertagande kan i vissa fall meddelas av udvalgets formand, därvid dock beslutet snarast möjligt skall underställas ud- valget. Tillfälligt omhändertagande må avse en tid av högst en månad (7 €) .
Bl. a. i ovannämnda ärenden angående »anbringelse av barn uden for deres hjem» utan föräldrarnas samtycke, skall udvalget biträdas av retskredsens under- retsdommer. På udvalgets anmodan skall domaren vidare biträda udvalget, när fråga är om att avslå begäran om utskrivning, »ophnr af forsorgen», eller om för-
söksutskrivning från Opdragelseshjem. Domaren skall i ärende i vilket han deltar leda handläggningen och ge udvalget handledning i fråga om gällande lagbestäm- melser och värderingen av förebringad utredning. Han har icke rösträtt (3 5). Därest udvalget i något hänseende icke följer hans rekommendation skall dock anteckning härom ske i udvalgets protokoll (9 5). Udvalgets beslut om »et barns anbringelse uden for hjemmet» skall snarast och senast inom en månad tillställas vederbörande länsstyrelse, amt, som skall granska beslutet, särskilt ur formell synpunkt. Finner amtet avgörandet tveksamt, skall amtet överlämna ärendet till landsnaevnet for borne- og ungdomsforsorg (89 å).
Bornevarnsudvalgs beslut om bl. a. »anbringelse af et björn uden for dets hjem» enligt 60 5, avslag på begäran om »ophör af forsorgen» eller försöksutskrivning kan överklagas hos landsnzevnet for barne- og ungdomsforsorg. Landsneevnets av- görande kan underkastas allmän domstols prövning. Sådan prövning skall ske vid den landsret, inom vars domkrets vederbörande barn har hemvist. Vid prövningen av de mål, som här avses, skall landsretten förstärkas med en domare, som är hörneforsorgskyndig, och en, som är kyndig i börnepsykiatri. La-ndsrettens avgö- rande kan under förutsättning av justitieministerns medgivande bringas under höjesterets prövning.
F örsumliga försörjare
I förevarande sammanhang aktuella bestämmelser om försumliga försörjare finnes i forsorgsloven och lagen den 24 april 1963 om inddrivelse af underholdsbidrag.
Är någon enligt lagstiftningen om rättsförhållandet mellan äkta makar eller om barns rättsställning skyldig att utgiva underhållsbidrag till någon som uppbär hjälp enligt forsorgsloven, äger det allmänna inträda i kravet mot den bidrags- skyldige för ett mot den lämnade hjälpen svarande belopp. Det allmänna inträder vidare i rätten att kräva bidragsskyldigheten fastställd och att påkalla höjning av ett utgående bidrag (33 & forsorgsloven). I fråga om utkrävande och indriv- ning av bidrag enligt 33 å forsorgsloven gäller reglerna i lagen om inddrivelse af underholdsbidrag.
Har i samband med prövning av fråga om betalning enligt 33 & forsorgsloven hjälp från det allmännas sida, som icke är endast tillfällig, måst beredas någon, på grund av att vederbörande försörjare undandragit sig att efter förmåga full- göra sin försörjningsskyldighet, äger det sociale udvalg, som måst träda till, fast- ställa ett bidragsbelopp, som den försörjningspliktige skall ha att utge intill dess hans bidragsskyldighet enligt 33 & forsorgsloven slutligt avgjorts. Betalar den försörjningspliktige icke vad det sociale udvalg sålunda ålagt honom eller det bidrag, som slutligen kan ha fastställts enligt 33 5 forsorgsloven, oaktat han kan antagas ha varit i stånd därtill, må det sociale udvalg »straks lade ham indlaegge i et forsorgshjem, om fornodent på lukket afdeling». Sådan intagning må fortgå, intill dess betalning erlagts eller äktenskap i förekommande fall upplösts, dock icke utöver tre månader. Motsvarande regler gäller för det fall att det allmänna enligt 33 & forsorgsloven inträtt i rätten till beslutat bidrag (36 och 37 55).
Att upprätta forsorgshjem ankommer på de amtskommuner och kpbstasder, för vilka vederbörande anstalt är avsedd. Forsorgshjemmet skall, innan det tages i bruk, ha godkänts av socialministern, som även skall tillse att »lukkede afde- linger» inrättas vid vissa forsorgshjem, Reglementariska bestämmelser för hem- mets styrelse och verksamheten vid hemmet skall även fastställas av denne. Dessa bestämmelser skall bl. a. upptaga de disciplinära åtgärder, som må förekomma. Bestämmelserna må i detta hänseende icke gå utöver vad som enligt 47 och 48 55
i borgerlig straffelov gäller för fångar i straffanstalt, dock att föreskrift må ges, att med samtycke av vederbörande amtmand grövre ordningsförseelser kan med— föra överförande till »lukket» avdelning i intill tre månader (11 5).
De i det föregående i avsnittet om alkoholmissbrukare anförda reglerna i 18 & forsorgsloven om möjligheten att underställa frågan om lagligheten av frihets- berövande allmän domstols prövning äger tillämpning även i avseende å intag- ning av försumlig försörjare i forsorgshjem.
Lagen om inddrivelse af underholdsbidmg äger tillämpning på »underholds- bidrag till barn, aegtefaelle eller en uden for aegteskab besvangret kvinde», då bi— draget tjänar till fullgörande av i dansk lag stadgad underhållsskyldighet. Reglerna är vidare tillämpliga på bidrag till fullgörande av underhållsförpliktelse enligt utländsk lag i den omfattning detta följer av överenskommelse med annan stat eller bestämmes av justitieministern.
Lagen innehåller regler om indrivning av bidrag, som den försörjningspliktige ålagts att utgiva. Sålunda ges bestämmelser om utmätning, om införsel i lön, om skyldighet för den bidragsskyldige och hans arbetsgivare att lämna vissa uppgif- ter samt om påföljd för underlåtenhet att iakttaga vissa av lagens föreskrifter.
Utöver nämnda stadganden om indrivning innehåller lagen även bestämmelser om avsoning av ifrågavarande bidrag. Avsoning innebär ett frihetsberövande, vars varaktighet bestämmes av storleken av det oguldna bidragsbeloppet. För verk— ställigheten gäller samma regler som för »straf af häfte». Beträffande tidsberäk— ningen föreskrives att avsoning skall ske med 1 dag för varje 10 kronor av bidrags- beloppet t. o. m. 300 kronor dock minst två dagar och med 1 dag för varje 25 kronor av överskjutande del av bidragsbeloppet. Skall flera bidrag avsonas sam- tidigt, beräknas avsoningens varaktighet efter bidragens sammanlagda belopp. Avsoning kan ifrågakomma under högst 120 dagar under loppet av ett år. Detta gäller även för det fall att fråga är om flera bidragsförpliktelser. I den del oguldet bidragsbelopp på grund av sistnämnda bestämmelser icke kan resultera i avsoning bortfaller avsoningen.
En förutsättning för att avsoning skall kunna ske är att betalning icke kunnat erhållas genom utmätning eller införsel i lön. Beslut om avsoning eller verk— ställighet av beslut därom kan vidare uppskjutas, därest den bidragspliktige full- gör avbetalning i enlighet med vad vederbörande politimester, eller i Köpenhamn overpraesidenten, bestämmer eller den bidragspliktige på grund av förhållande, som han icke kan lastas för, såsom sjukdom, arbetslöshet eller särskilt betungande försörjningsbörda, finnes vara ur stånd att fullgöra betalningen.
Beslut om avsoning fattas av politimesteren på den ort, där den bidragsskyldige uppehåller sig, i Köpenhamn av overpraesidenten. Beslut om avsoning kan icke av den försörjningspliktige överklagas till högre myndighet. Den bidragspliktige kan emellertid kräva att frågan om frihetsberövandets laglighet skall underställas allmän domstols prövning.
Avsoning av bidrag medför icke att den försörjningspliktiges betalningsskyldig- het bortfaller.
Framställning om indrivning av underhållsbidrag skall göras inom ett år från den för det ifrågavarande bidraget gällande förfallodagen. Avsoning kan icke ifrågakomma för bidrag avseende en period, som ligger mer än ett år före den tidpunkt då framställningen om indrivning gjordes.
Erhvervs- og subsistenslase
Bestämmelser om »erhverVS- og subsistenslpse» finnes i forsorgsloven. Enligt 44 & forsorgsloven kan vederbörande amtmand förordna att en per-
son, som är »erhvervs- og subsistenslgös» och vars hjälpbehov icke kan tillgodoses på ett försvarligt sätt enligt forsorgslovens allmänna regler om hjälp i olika fall, skall intagas i ett forsorgshjem, om erforderligt i en »lukket avdeling», i en »arbejdskoloni» eller eventuellt i en till »afvaenningsbehandling av alkoholikere godkent institution».
Såsom »erhvervs— og subsistenslös» betraktas en person 1) som i laengere tid har vaeret og ved forsorgens begyndelse stadig er uden arbejde og ude af stand til ved egen hjaelp at skaffe sig sådant,
2) er uden fast bopael og 3) mangler tilholdssted hos familie eller andre pårarende i den kommune, hvis sociale udvalg må traede til.
Därest det sociale udvalg finner att en person bör omhändertagas i ovan angiven ordning, skall udvalget låta intaga honom i et forsorgshjem, om erforderligt i en »lukket afdeling». Efter sådan intagning skall hemmets ledning senast inom fjorton dagar avgiva yttrande till amtmanden, huruvida den intagne bör förbli i forsorgshjemmet, överföras till annan av de ovannämnda institutionerna eller be- redas annan vård. På grundval av detta yttrande och efter hörande av den in- tagne skall amtmanden därefter snarast möjligt och senast inom fjorton dagar från det ärendet inkom till honom meddela beslut i saken. Har den intagne enligt de ovanberörda reglerna i 18 & forsorgsloven om domstolsprövning av frihets— berövande dragit frågan om lagligheten av intagningen under allmän domstols prövning, må amtmanden låta med sitt beslut anstå till dess slutlig dom i saken föreligger (44 S).
Beträffande forsorgshjem hänvisas till vad som anförts därom i avsnittet om försumliga försörjare. Med arbejdskoloni avses i forsorgsloven en av en förening eller privatperson upprättad verksamhet, som drives utan vinstintresse och har till syfte att vänja arbetsföra personer, som på grund av benägenhet för »om- strejfen, betleri, drikkeri eller lignende mangler arbejdslyst, til regelmaessigt arbejde og en rolig, aedrulig livsfprelse». Arbejdskoloni skall vara godkänd av socialministern, på vilken även ankommer att fastställa reglementariska bestäm- melser för verksamheten.
Det frihetsberövande, som här är i fråga, kan såsom redan berörts underkastas allmän domstols prövning enligt samma regler, som gäller för de i det föregående behandlade ingripandena.
Sinnessjuka
Gällande bestämmelser om intagning å sinnessjukhus finnes i lagen den 13 april 1938 om sindssyge personers hospitalsophold. Enligt lagen kan intagning och kvarhållande av sinnessjuka ske å statliga och kommunala sjukhus samt å privata helbredelsesanstalter, som erhållit auktorisation att mottaga sinnessjuka för be- handling. Auktorisation meddelas av justitieministern på förslag av sundheds- styrelsen.
Med undantag för de fall, då den som är sinnessjuk själv söker läkarvård, åligger det hans närmaste att, när behov av sådan vård föreligger, tillkalla läkare. Den- ne har att på grundval av erhållna upplysningar och undersökningar av patien— ten taga ställning till, huruvida patienten är att anse såsom sinnessjuk, och att avgöra, om intagning å sinnessjukhus bör ske. Om så befinnes vara fallet, är pa- tientens närmaste behöriga att föranstalta därom. Finner läkaren, att den sjuke är farlig för sig själv eller annan och att det med hänsyn härtill skulle vara oför- svarligt att icke intaga den sjuke å sinnessjukhus, är dennes närmaste skyldiga
att vidtaga erforderliga åtgärder för att intagning skall kunna komma till stånd. Samma gäller, därest läkaren anser, att det skulle vara oförsvarligt att underlåta intagning, emedan utsikterna till den sjukes förbättring skulle väsentligt minska, om intagning icke kommer till stånd, samt läkarens uppfattning delas av veder- börande amtslaege. Vidtager icke någon erforderliga åtgärder, har vederbörande polismyndighet skyldighet att träda till.
Vid intagning å sinnessjukhus skall, med undantag för särskilt brådskande fall, beträffande den sjuke föreligga ett läkarutlåtande, som utfärdats på grundval av en inom de sista fyra veckorna före intagningen verkställd undersökning. Då an- sökan om intagning göres av annan än den sjuke själv, skall utlåtandet vara utfärdat av läkare, som icke är knuten till det sjukhus, där intagning skall ske. I de nämnda undantagsfall, då ansökan kan ske, ehuru läkarutlåtande icke föreligger, skall om möjligt sådant utlåtande förebringas inom loppet av tre dagar från intagningen.
Att besluta om intagning ankommer på vederbörande överläkare vid sjukhuset. Sinnessjuka beträffande vilka polismyndighet gör ansökan om intagning, enär de är att anse såsom farliga för sig själva eller andra, skall »straks» mottagas å statligt eller kommunalt sinnessjukhus.
Blir den som år intagen till hälsan återställd, skall sjukvårdsläkaren utskriva honom från sjukhuset.
Sjukvårdsläkaren skall avslå begäran om utskrivning, därest utskrivning fram- står såsom oförsvarlig av den anledningen att patienten är farlig för sig själv eller annan eller att utsikterna till en förbättring av patientens hälsotillstånd skulle väsentligt minska i händelse av en utskrivning. I andra fall må begäran om utskrivning icke vägras, med mindre det kan antagas, att en utskrivning skulle komma att medföra väsentlig olägenhet för patienten. Beslut, varigenom utskriv- ning i sådant fall vägras, skall underställas justitieministern.
I övrigt gäller att beslut, varigenom utskrivning vägrats, på begäran av den som gjort framställning om utskrivning skall underställas justitieministern. Denne träffar vanligen sitt avgörande efter att ha hört retslaegerådet. Fastställes läkarens beslut, kan frågan om utskrivning föras under domstols prövning.
Beträffande sinnessjuka, vilkas sjukdom enligt läkarutlåtande kan medföra fara för rättssäkerheten, skall overpvrigheden, i den mån det finnes erforderligt »tracffe passende sikkerhedsforanstaltninger», eventuellt genom intagning'å visst sjukhus eller anstalt. Sådana sinnessjuka skall snarast möjligt mottagas å stat- ligt eller kommunalt sinnessjukhus. De åtgärder, som i dessa fall beslutats, kan endast upphävas eller förändras av vederbörande overpvrighed. Den som åtgär- den avser eller den som handlar å hans vägnar kan dock kräva, att frågan om in- tagningens eller kvarhållandets laglighet skall underkastas domstols prövning.
Psykiskt efterblivna
Enligt lov den 5 juni 1959 om forsorgen for åndssvage og andre saerlig svagt- begavede administreras forsorgen under socialministern av en »selvejende insti- tution». För denna finnes en styrelse bestående av en formand, forsorgschefen, utsedd av Konungen samt åtta andra medlemmar utsedda av socialministern. På det lokala planet utövas forsorgen av forsorgscentra till vilka finnes knutna olika för forsorgen erforderliga inrättningar. Härjämte finnes ett centralt pröv- ningsorgan, centralnmvnet, bestående av en formand, som uppfyller fordringarna för att bli landsdommer, en socialpraktiker och en icke inom forsorgen verksam psykiater.
I fråga om barn och ungdom ankommer på de olika forsorgsmyndigheterna
| 1 !
bl. a. att tillse att de efterblivna erhåller nödig vård och undervisning. För barn och ungdom som är indragna under forsorgen gäller utbildningsplikt från den ålder, vid vilken den allmänna skolplikten inträder, till dess vederbörande fyllt tjuguett år. Erfordras ett tvångsvis genomförande av forsorgscentrets anvisningar och beslut tillämpas för barn under aderton är reglerna i lagen om barne- og ung- domsforsorg. Beträffande ungdom över aderton år, som icke är föremål för bärneforsorg, beslutar däremot forsorgscentret om sättet för utbildningspliktens uppfyllande. Forsorgscentrets beslut kan av den som beslutet avser eller som band- lar å hans vägnar överklagas hos centralnaevnet. Dettas avgörande kan underställas allmän domstols prövning.
Beträffande psykiskt efterblivna vuxna kan »hjaelpeforanstaltninger» genomföras tvångsvis endast om den efterblivne är farlig för sig själv eller andra. Begär den som redan är föremål för hjaelpeforanstaltninger att dessa skall upphöra må dock, förutom i de fall då den efterblivne är att anse såsom farlig, hans begäran av- slås, om forsorgens upphörande skulle medföra väsentliga olägenheter för honom. Till grund för genomförande av »hja:lpeforanstaltninger», skall ligga en per- klaering» av en läkare som icke är knuten till åndssvageforsorgen. Över framställ- ning om upphörande av »bjaelpeforanstaltninger» skall vederbörande överlä- kare snarast möjligt och senast inom fjorton dagar avgiva yttrande. Forsorg— centrets beslut kan överklagas hos centralnaavnet, vars avgörande i sin tur kan underställas allmän domstols prövning.
BILAGA 5
Finland
Missbrukare av alkoholhaltigt ämne eller annat berusningsmedel
Bestämmelser om alkoholmissbrukare finnes i lagen den 10 februari 1961 om vår- den av dem, som missbruka berusningsmedel.
De personer å vilka lagen äger tillämpning är uppdelade i tre olika huvud- grupper och sammanfattas i lagen under benämningen vårdbehövande.
Till den första gruppen (1 & 1 mom.) hänföres person, som för ett onyktert leverne eller på annat sätt upprepat missbrukar alkoholhaltigt ämne eller annat berusningsmedel, om vederbörande:
1. är uppenbart våldsam, misshandlar sin make eller sina barn eller på annat sätt är farlig för sig själv eller för annans hälsa eller personliga trygghet;
2. genom laga kraft vunnet utslag under senast förflutna tolv månader ådömts
straff för framförande av motorfordon eller annat samfärdsmedel i drucket tillstånd eller under inverkan av berusningsmedel; förorsakar uppenbar störning eller förargelse i sin bostad eller annorstäles; under senast förflutna tolv månader på grund av berusning tre eller flera gånger blivit föremål för åtgärder, som stadgas i 21 5 förordningen om in- förande av strafflagen;
5. uraktlåter att underhålla och vårda person, om vilken han enligt lag, dom- stolsutslag eller avtal är skyldig att draga försorg, eller upprepat försummar sitt förvärvsarbete;
6. faller anförvant eller annan närstående person till last; eller
7. är i behov av socialhjälp.
Till den andra gruppen (1 5 2 mom.) hänföres person, som fyllt aderton men icke tjugufem år och som under senast förflutna sex månader anträffats berusad vid offentligt tillfälle eller på eller invid vissa offentliga platser eller som på grund av berusning blivit föremål för åtgärder, som stadgas i 21 5 förordningen om införande av strafflagen, eller som använder berusningsmedel till uppenbar skada för sig själv eller annan.
Den tredje huvudgruppen slutligen (1 5 3 mom.) avser personer, som på grund av missbruk av berusningsmedel frivilligt söker vård, som avses i lagen.
Med berusningsmedel avses i lagen förutom alkoholhaltigt ämne även sådant läkemedel eller annat medel, som kan försätta den som använder det i berusat eller därmed jämförligt tillstånd.
De vårdåtgärder, som kan förekomma, är av tre olika slag: a) rådgivning och handledning, b) uppsikt samt c) vård i anstalt eller annan inrättning.
Har åtgärder, som innefattas under rådgivning och handledning, icke haft av- sedd verkan eller är de uppenbarligen icke ägnade att erbjuda tillräcklig hjälp, skall vårdbehövande, som avses i 1 5 1 och 2 mom. ställas under uppsikt. Upp- sikten fortgår under en tid av ett år. Har den under denna tid icke visat sig erbjuda tillräcklig hjälp, kan tiden förlängas med högst ett år. Den vårdbehövande kan emellertid befrias från uppsikten före utgången av nämnda tider, därest det är sannolikt, att han icke kommer att missbruka berusningsmedel, om så sker.
FS”
Har vårdbehövande, som avses i 1 5 1 mom., icke genom uppsikt kunnat förmås att avstå från missbruket av berusningsmedel, skall han »förordnas till intagning» i vårdanstalt för vård. Även utan föregående uppsikt skall i 1 5 1 mom. p. 1 avsedd farlig vårdbehövande förordnas till intagning i vårdanstalt, om säkerhet icke före- ligger för att han erhåller vård på annat sätt. Vidare må i 1 5 1 mom. avsedd vårdbehövande förordnas till intagning i vårdanstalt, därest det är uppenbart, att han icke annorledes kan förmås att avstå från missbruket av berusningsmedel.
Söker vårdbehövande frivilligt vård i vårdanstalt och är det sannolikt, att så- dan vård kan förhjälpa honom till att avstå från missbruket av berusningsme— del, må han intagas i anstalten, om han skriftligen förbinder sig att stanna där viss tid, högst ett år. Är den vårdbehövande omyndig erfordras förmyndarens samtycke.
Att utöva samhällets tillsyn på nykterhetsvårdens område tillkommer i varje kommun socialnämnden. Denna består av ordförande, vice ordförande och minst fyra ledamöter utsedda av kommunens fullmäktige. Nämnden är uppdelad på en allmän avdelning och en vårdavdelning. På sistnämnda avdelning ankommer bl. a. socialnämndens uppgifter på nykterhetsvårdens område. Till dessa hör att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen samt att besluta om åtgärder, som är att hänföra till rådgivning och handledning. Nämnden äger vidare ställa vårdbehövande under uppsikt samt ta initiativ till förordnande till intagning i vårdanstalt. Om förordnande till intagning i vårdanstalt beslutar länsstyrelsen.
Framställning hos länsstyrelsen om förordnande till intagning i vårdanstalt må, förutom av socialnämnden, göras av den polischef, inom vars tjänstgörings— område den vårdbehövande är bosatt eller vistas eller uppträtt berusad. Har den vårdbehövandes förmyndare, föräldrar, barn eller syskon anhållit, att social- nämnden måtte göra framställning hos länsstyrelsen om förordnande till intag- ning i vårdanstalt men nämnden icke bifallit denna anhållan, är nämnda personer berättigade att själva hos länsstyrelsen göra sådan framställning.
Har vårdbehövande, som avses i 1 5 1 mom., första punkten, blivit så farlig, att han, redan innan slutligt beslut om intagning i vårdanstalt föreligger, måste underkastas särskilda säkerhetsåtgärder, må sådana vidtagas av polismyndighet. Har icke framställning redan gjorts om förordnande om intagning i vårdanstalt, bör polischefen ofördröjligen göra sådan framställning. Är i annat fall behovet av anstaltsvård synnerligen brådskande, må den vårdbehövande, då ordföranden i socialnämnden eller vederbörande avdelning därav samt polischef och läkare är ense därom, redan innan beslut om intagning föreligger, för högst en månad befordras till vårdanstalt, sjukhus eller annan motsvarande inrättning. Protokoll över ärendets behandling och fattat beslut bör jämte besvärshänvisning ofördröj- ligen delgivas den vårdbehövande samt avskrift av protokollet tillställas social- nämnden. Denna bör ofördröjligen fatta beslut i frågan, huruvida framställning skall göras om den vårdbehövandes intagning i vårdanstalt.
Vid handläggningen av ärende angående intagning i vårdanstalt skall läns- styrelsen vara organiserad såsom länsrätt. Denna består av ordförande och två övriga ledamöter. Ordförande är i här aktuella ärenden landshövdingen eller länsrådet (avdelningschef). De båda övriga ledamöterna utgöres av en länsasses- sor samt den befattningshavare, som är föredragande i ärendet. Beträffande hand- läggningen gäller, att den kan vara skriftlig eller muntlig eller bådadera. Fram- ställning om förordnande om intagning i vårdanstalt skall delgivas den som fram- ställningen avser med föreläggande att avgiva förklaring. Länsstyrelsen (läns- rätten) äger i övrigt i den utsträckning, som finnes erforderlig, förordna om skriftväxling, infordra utlåtande från olika myndigheter och föranstalta om annan särskild utredning. Förhör kan hållas med den vårdbehövande. Läns-
Är behovet av anstaltsvård till följd av den vårdbehövandes farlighet synnerligen brådskande, må länsstyrelsen utan att höra den vårdbehövande förordna, att denne, intill dess ärendet slutligt avgjorts, skall förvaras i vårdanstalt eller annan inrättning, som länsstyrelsen bestämmer. Den vårdbehövande får dock icke för- varas i fängelse. Förordnande, som nu sagts, må även meddelas beträffande an- nan vårdbehövande, som är i brådskande behov av vård i anstalt.
I ärende, som handlagts av länsrätt, utfärdas beslut eller utslag i länsstyrelsens namn.
Beslut om förordnande till intagning i vårdanstalt skall, då beslutet grundats på den vårdbehövandes farlighet, ofördröjligen bringas i verkställighet genom länsstyrelsens försorg. I annat fall ankommer det på socialnämnden att föranstalta om verkställighet av beslutet.
Har vårdbehövande, som av annat skäl än farlighet förordnats till intagning i vårdanstalt, efter beslutet avstått från missbruket av berusningsmedel eller har missbruket väsentligen minskat, må verkställigheten av beslutet tills vidare upp- skjutas. Den vårdbehövande bör i sådant fall ställas under uppsikt.
Verkställigheten av förordnande om att vårdbehövande, som avses i 1 5 1 mom., skall ställas under uppsikt eller intagas i vårdanstalt, är förfallen, därest den icke påbörjats inom två år efter det förordnandet ägt verkställas.
Staten upprätthåller ändamålsenligt inrättade vårdanstalter. Därjämte må so- cialministeriet såsom vårdanstalt godkänna av kommun, sammanslutning av kom- muner eller enskild upprätthållen inrättning eller avdelning därav. Ministeriet må vidare godkänna vårdanstalt eller avdelning därav som sluten anstalt för vårdbehövande, som visat sig icke kunna underkasta sig ordningen i vårdan— stalt. Vårdanstalterna är underställda socialministeriets högsta tillsyn. Den lokala ledningen och förvaltningen ankommer på anstaltens styrelse och föreståndare.
Den som förordnats till intagning i vårdanstalt må kvarhållas där ett år. Har han under loppet av tre år, innan förordnandet meddelades, enligt förord- nande av myndighet vårdats i dylik anstalt, må han kvarhållas där två år. Den som på egen ansökan intagits i vårdanstalt må mot sill vilja kvarhållas där under högst den tid, som bestämts i den skriftliga förbindelse på grund av vilken in- tagningen skett.
Den som är intagen i vårdanstalt kan erhålla permission för visst tillfälle och, därest vårdsynpunkter eller andra viktiga skäl giva anledning därtill, »arbets- permission eller annan provpermission» avseende viss tid eller tills vidare. ln- tagen må vidare villkorligt utskrivas före utgången av den tid, under vilken han kan kvarhållas.
Föreståndare för anstalt är berättigad att, därest den vårdbehövandes ändamåls- enliga vård sådant kräver, granska och kvarhålla brev och andra försändelser, som den vårdbehövande ämnar avsända eller som ankommer till honom. Är brevet ställt till myndighet, som har tillsyn över anstalten, är den vårdbehövande berätti- gad att tillsluta brevet och att få det vidarebefordrat oöppnat.
Visar vårdbehövande tredska eller bryter han på annat sätt mot ordningen vid anstalten eller förleder han annan därtill må föreståndaren enligt anvisningar från socialministeriet tillrättavisa den felande genom att minska hans rättig- heter eller genom att förordna om inspärrning i slutet enrum eller ljust isole— ringsrum i högst sju dygn. Anstaltens styrelse må, då strängare påföljd anses er- forderlig, låta inspärra den felande i ljust isoleringsrum under högst fjorton dygn. Inspärrning i isoleringsrum må förenas med hård bädd under högst åtta dygn. I vårdanstalt intagen, som icke låter sig rätta av utstånden disciplinär påföljd eller
som rymmer från vårdanstalten, må överföras till sluten anstalt. Styrelsen för sluten anstalt må såsom disciplinär bestraffning förordna att vårdbehövande skall hållas i ljust isoleringsrum under högst tjugu dygn.
Om arbetspermission eller annan permission för den som är intagen i vårdan- stalt samt om avbrytande av permission må föreståndaren för vårdanstalten be- sluta. Om permission från sluten anstalt beslutar anstaltens styrelse.
Om villkorlig eller slutlig utskrivning av den som är intagen i vårdanstalt beslutar dess styrelse, såvitt detta icke i reglementet för anstalten ålagts före— ståndaren. Socialministeriet äger dock i strid med styrelsens eller föreståndarens beslut förordna om utskrivning.
Socialnämnds beslut om bl. a. ställande under uppsikt och omhändertagande i avbidan på slutligt beslut må överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelses beslut angående förordnande om intagning i vårdanstalt må överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.
Socialnämndens beslut om tillfällig intagning i vårdanstalt må verkställas, oak- tat det överklagats, därest länsstyrelsen icke annorlunda förordnar. Av läns- styrelse meddelat beslut må bringas i verkställighet utan hinder av överklagande, därest länsstyrelsen så förordnar.
Barn och ungdom
De grundläggande bestämmelserna på barnavårdens område finnes i lagen den 17 januari 1936 om barnskydd.
I lagen om barnskydd görs åtskillnad mellan barn och ung person. Med barn avses den som icke fyllt sexton år och med ung person den som fyllt sexton men icke aderton år.
Att utöva tillsyn över barna- och ungdomsvården tillkommer i varje kom- mun en avdelning av socialnämnden. I avdelningen bör ingå bl. a. en person er- faren i praktisk undervisning och uppfostran.
Från socialnämndens sida skall lämpliga åtgärder vidtagas, därest barn är i be- hov av samhällsvård av orsak (8 å):
a) att barnets föräldrar är döda eller har övergivit det;
b) att barnet till följd av kroppslig sjukdom eller andesvaghet, sinnessjukdom, abnormitet, vanförhet eller annat dylikt lyte erfordrar sådan vård och uppfost- ran utom hemmet, som det ej genom föräldrarnas försorg eller annorledes kan erhålla;
c) att föräldrarna på grund av sjukdom, oförstånd, dryckenskap eller av andra sådana orsaker eller förhållanden ej bereder barnet nödig vård och uppfostran och det ej heller annars ägnats omvårdnad;
(1) att barnet misshandlas i sitt hem eller där hotas av annan fara till liv, hälsa eller sedlighet; eller
e) att barnet genom eget eller föräldrarnas förvållande ägnar sig åt olämplig förvärvsverksamhet eller försummar skolgång eller genom sitt uppförande bry- ter mot skolans ordning och icke genom skolans disciplinära medel låter sig rätta.
Nämnden skall likaledes vidtaga åtgärder beträffande barn eller ung person, som begått straffbar handling, varå åtal eller straff i anseende till barnets ålder eller av annan orsak ej följt, eller som bettlar eller i övrigt befinnes vara lös- drivare eller anträffas berusad utan att gentemot barnet eller den unga personen i lagen om alkoholister stadgade åtgärder bör vidtagas.
Barn, vars föräldrar dött eller som av dem övergivits samt vars vård och uppfostran på grund av medellöshet äventyras, skall av socialnämnden omhän-
dertagas. I övriga fall, som ovan berörts, skall nämnden i första hand efter omständigheterna söka komma till rätta med föreliggande missförhållanden ge- nom olika förebyggande och stödjande åtgärder. Nämnden kan även med för— äldrarnas medgivande tills vidare omhändertaga barnet eller den unga personen. Den som ärendet avser kan vidare ställas under skyddsuppsikt (9 €).
Finner socialnämnden ovannämnda åtgärder icke vara tillfyllest eller har ej skyddsuppsikt lett till avsett resultat, skall nämnden söka träffa skriftligt av- tal med föräldrar eller förmyndare om att barnet eller den unga personen skall överlämnas i nämndens vård för att uppfostras utom hemmet (11 å). Sådant avtal äger samma verkan som ett av nämnden i föreskriven ordning meddelat omhändertagandebeslut. Kan avtal icke träffas, skall nämnden pröva, huruvida omhändertagande oberoende av föräldrarnas samtycke bör ske (12 5). Innan beslut av sådan innebörd fattas, skall föräldrarna lämnas tillfälle att avgiva skrift- lig förklaring. Nämnden äger i övrigt muntligen höra föräldrarna och andra personer, som har kännedom om omständigheter av betydelse för sakens be- dömande. Omhändertagandebeslut skall grundas på en majoritet av två tredje- delar av de närvarande nämndledamöterna. Beslut om omhändertagande av har— net bör underställas socialministeriet för fastställelse. I trängande fall kan bl. a. nämndens ordförande förordna om tillfälligt omhändertagande. Sådant för— ordnande skall underställas nämnden (19 5).
Barn eller ung person, som omhändertagits, skall genom nämndens försorg placeras i enskilt hem eller i barnhem eller beredas den särskilda vård, som kan finnas erforderlig. Barn eller ung person, som visat vanart eller är i fara att bli vanartat och som icke bör placeras i enskilt hem eller barnhem och icke är i behov av vård av särskilt slag, kan insättas i uppfostringsanstalt. Uppfostrings- anstalter kan inrättas och drivas av staten, kommun eller enskild. Anstalter drivna av kommuner eller enskilda skall vara för sitt ändamål godkända av socialministeriet. Är i ärende fråga om intagning i statlig uppfostringsanstalt, skall ärendet underställas socialministeriets avgörande.
Omhändertagandebeslut beträffande ung person må icke bringas till verkstäl— lighet efter det vederbörande fyllt aderton år. Beslutad samhällsvård skall upp— höra, när den som omhändertagits ej längre är i behov av vård och uppfostran utom hemmet, dock senast när han uppnått tjuguett års ålder. Beträffande elev i statens uppfostringsanstalt tillkommer socialministeriet att efter framställning av anstaltens föreståndare besluta om samhällsvårdens upphörande. I övriga fall meddelas sådant beslut av vederbörande socialnämnd.
Mot beslut av socialnämnd om omhändertagande av barn eller ung person kan föräldrar, förmyndare eller god man framställa skriftlig anmärkning hos social- ministeriet. Är den som framställt sådan anmärkning missnöjd med socialmini- steriets beslut, äger han föra talan mot detta hos högsta förvaltningsdomstolen.
Mot socialnämnds beslut i fråga om upphörande av samhällsvård kan talan föras hos socialministeriet.
Försumliga försörjare
Bestämmelser om åtgärder mot försumliga försörjare finnes i lagen den 17 feb- ruari 1956 om socialhjälp och lagen den 20 augusti 1948 om tryggande av under- hållsbidrag åt barn i vissa fall.
Socialhjälpslagen
Har någon på grund av lättja, likgiltighet, vårdslöshet, lättsinnigt eller van— artigt leverne eller av annan dylik orsak försummat sin försörjningsplikt och har huvudsakligen på grund härav till dem, gent emot vilka han är försörjningsplik-
tig. utgivits socialhjälp, för vilken kommunen icke blivit ersatt, må länsstyrelsen (länsrätten) på framställning av vederbörande socialnämnd förordna, att er— sättning, som den försörjningspliktige ålagts att utgiva, skall ersättas genom arbete i arbetsinrättning (40 5).
! fråga om länsrätts sammansättning och förfarande inför länsrätt hänvisas till vad som anförts i avsnittet rörande alkoholmissbrukare.
Är anledning befara, att den försörjningspliktige avviker eller eljest håller sig undan, må länsstyrelsen, därest orsak därtill yppas, även utan att kräva för— klaring av den försörjningspliktige, på framställning av socialnämnden förordna, att denne skall anhållas och förvaras i arbetsinrättning, till dess saken slutligt avgöres (40 %>.
Det åligger kommunerna att inrätta och driva erforderliga arbetsinrättningar. Flera kommuner kan gemensamt driva sådan inrättning.
När socialhjälp skall ersättas genom arbete i arbetsinrättning, skall inrätt- ningens direktion enligt särskilda grunder bestämma skälig lön för arbetet. Ur denna skall den arbetspliktiges underhållskostnader och ersättningen för social- hjälpen utgå. Arbetsplikten upphör, så snart ersättningen blivit erlagd eller social- nämnden finner, att den arbetspliktige kommer att fullgöra sin försörjnings- plikt eller då vederbörande hållits i arbete i två år. Det åligger arbetsinrätt- ningens direktion att, då den anser, att den arbetspliktige kommer att fullgöra sin försörjningsplikt, göra framställning hos vederbörande socialnämnd om upp— hävande av arbetsplikten (41 å). Direktionen äger befogenhet att enligt vissa regler bevilja intagen permission tills vidare från inrättningen (42 å).
Beträffande disciplinära åtgärder mot den som är intagen i arbetsinrättning och som visar lättja eller tredska eller avviker från inrättningen eller eljest bryter mot ordningen hänvisas till vad som i avsnittet om alkoholmissbrukare angivits gälla för motsvarande fall beträffande den som är intagen i alkoholistanstalt.
Mot länsrätts beslut om intagning i arbetsinrättning må talan föras hos högsta förvaltningsdomstolen.
Lagen om tryggande av underhållsbidrag åt barn Lagen äger tillämpning å underhållsbidrag, som med stöd av laga kraft vunnet utslag av domstol eller vederbörligen träffat avtal åt barn utom äktenskap skall erläggas av »lägersman» eller åt barn i äktenskap av frånskild make eller make, som till följd av söndring lever åtskild.
Har underhållspliktig under minst tre månader uraktlåtit att erlägga underhålls- bidrag, kan länsstyrelse (länsrätt) där han ej vid anfordran utbetalar bidraget eller ställer godtagbar säkerhet för detta och ej heller visar giltig orsak till sin uraktlåtenhet att fullgöra underhållsplikten, förordna, att han skall insättas i en i lagen om socialhjälp avsedd arbetsinrättning för att med sitt arbete fullgöra underhållsplikten,
Framställning om insättande i arbetsinrättning må göras av socialnämnden i'den kommun där barnets moder eller, om barnet icke är i sin mod'ers vård, barnet är bosatt. Barnets vårdnadshavare äger rätt att skriftligen anhålla om så- dan framställning. Socialnämnden må ock på eget initiativ göra framställning. Föreligger skäl att befara, att underhållspliktig rymmer eller håller sig dold, kan länsstyrelsen, utan att infordra förklaring, på ansökan av socialnämnden för- ordna, att han till dess ärendet slutligt avgjorts bör förvaras i arbetsinrättning.
Beträffande fullgörande av underhållsbidrag genom arbete och underhålls- pliktigs hållande i arbetsinrättning äger vad i lagen om socialhjälp är stadgat om arbetsplikt motsvarande tillämpning.
Talan mot länsstyrelses (länsrätts) utslag må föras hos högsta förvaltnings— domstolen.
Lösdrivare
Bestämmelser om åtgärder mot lösdriveri finnes i lagen den 17 januari 1936 om lösdrivare.
Såsom lösdrivare betecknas i lösdrivarlagen (1 %) :
1. sådan arbetsför person, som utan tillräckliga medel för sitt uppehälle stryker omkring från ort till ort, där ej omständigheterna ådagalägger, att han söker arbete;
2. sådan arbetsför person, som har för vana att sky arbete och för den skull kommer i behov av socialvård eller blir till övermäktig börda för annan person och sålunda uppenbarligen utsätter denne för fara att råka i behov av socialvård för sig själv eller för den, om vilken han enligt lag äger draga försorg;
3. person, som har för vana att tigga eller använda annan för tiggeri eller som tillåter, att i hans vård befintlig person under aderton år tigger; samt
4. person, som genom att vanemässigt förskaffa sig inkomst på ett mot god sed stridande sätt och genom sedligt förkastliga medel eller som genom sitt lev- nadssätt i övrigt medför uppenbar våda för allmän ordning, säkerhet eller sedlighet.
Såsom lösdrivare skall dock icke anses den som är under aderton år, ej heller den som är sinnessjuk, sinnesslö eller sinnessvag.
Tillsynen och övervakningen över lösdrivare ankommer på polismyndigheterna och socialnämnderna i kommunerna.
Mot lösdrivare kan från socialnämndernas sida vidtagas olika stödjande och före- byggande åtgärder ägnade att återföra vederbörande till ett ordnat levnadssätt. Om så finnes erforderligt, kan nämnden ställa lösdrivaren under lösdriveriöver- vakning (4 5).
Har lösdriveriövervakning prövats utan framgång eller är det uppenbart, att han icke medelst sådan kan återföras till ett ordentligt och hederligt levnadssätt, eller är lösdrivare, för vilkens vårdande på annat sätt ej finnes säkerhet, till fara för sig själv eller för andras personliga säkerhet eller till uppenbar våda för all- män ordning och sedlighet, skall han intagas i arbetsanstalt eller hållas i tvångs- arbete (5 5).
Att besluta om intagning i arbetsanstalt eller hållande i tvångsarbete tillkom- mer länsstyrelsen (länsrätt) efter framställning av socialnämnd eller polismyn- dighet.
Beträffande länsrätts sammansättning samt förfarandet inför länsrätt hänvisas till vad som anförts i avsnittet om alkoholmissbrukare.
Den som på sannolika skäl misstänkes vara lösdrivare kan av polisman eller vissa personer knutna till socialvården anhållas och föras till polischefen för förhör. Framgår av förhöret att den anhållne är att anse såsom lösdrivare, men finnes ej skäl för häktning, skall polischefen överlämna saken till socialnämn- den för vidtagande av behörig åtgärd. Finner polischefen att åtgärder, varom so- cialnämnd äger besluta, skulle vara utan verkan eller har den anhållne under de senaste tre åren varit intagen i arbetsanstalt, hållits i tvångsarbete eller under- gått frihetsstraff eller är han okänd eller kan på grund av hans uppträdande tillfredsställande utredning icke erhållas rörande omständigheter av betydelse för saken, skall polischefen häkta den anhållne och förelägga ärendet länsstyrel- sens prövning (28 och 29 55).
Arbetsanstalt är för vård av lösdrivare av staten inrättad anstalt eller kom- munal eller privat anstalt, eller dess avdelning, som av socialministeriet godkänts såsom arbetsanstalt för lösdrivare. Tvångsarbetsanstalt är för utförande av
tvångsarbete av staten inrättad anstalt. Såsom tvångsarbetsanstalt kan av stats— rådet godkännas även kommunal arbetsinrättning eller dess avdelning. Överin— seendet över arbetsanstalterna utövas av socialministeriet och över tvångsarbets- anstalterna av justitieministeriet. För båda slagen av anstalter ankommer den lokala ledningen och värden på en direktion och en föreståndare.
I arbetsanstalt bör lösdrivare vårdas, till dess grundad anledning finnes att antaga, att han kommer att föra ett ordentligt och hederligt liv, likväl högst ett år eller, därest han under loppet av de närmast föregående fem åren till följd av lösdriveri vårdats i arbetsanstalt eller under samma tid hållits i tvångsarbete, högst tre år. Är sannolikt att intagen, därest han frigives, kommer att föra ett ordentligt och hederligt liv, må han villkorligt frigivas från arbetsanstalten, lik— väl ej förrän tre månader förflutit efter det han intogs. Beträffande disciplinära åtgärder mot den som är intagen i arbetsanstalt och som visar tredska eller som avviker från anstalten eller eljest bryter mot ordningen hänvisas till vad som i avsnittet om alkoholmissbrukare för motsvarande fall angivits gälla beträffande den som är intagen i alkoholistanstalt (10 5).
Om slutlig och villkorlig frigivning från arbetsanstalt beslutar socialministeriet. Den som ålagts tvångsarbete skall hållas däri i två år. Är på grund av tvångs- arbetares levnadssätt eller hans uppförande uppenbart, att han, därest han efter förloppet av två år friges från tvångsarbetet, icke kommer att försörja sig på hederligt sätt och ej heller i övrigt föra ett arbetsamt och ordentligt liv, må tvångsarbetstiden för honom förlängas med högst ett år. Tvångsarbetare, som tidigare varit intagen i tvångsarbetsanstalt eller undergått frihetsstraff samman- lagt minst sex år, skall hållas i tvångsarbete, till dess grundad anledning finnes att antaga, att han efter frigivningen kommer att försörja sig på ett hederligt sätt samt även i övrigt föra ett arbetsamt och ordentligt 'liv. Under samma förut- sättningar, som gäller för den som är intagen i arbetsanstalt, kan den som under- går tvångsarbete villkorligt frigivas före utgången av den för honom gällande tvångsarbetstiden, dock icke, där ej synnerliga skäl föreligger, förrän ett år för- flutit sedan tvångsarbetet börjat (15 och 16 55).
Den som undergår tvångsarbete må icke hållas i gemenskap med fångar. Där synnerliga skäl är därtill, kan tvångsarbetare hållas i enrum. Rörande verkstäl- lighet av tvångsarbete gäller i vissa hänseenden samma bestämmelser som för verkställighet av frihetsstraff. Om förlängning av tiden för tvångsarbete och om frigivning från tvångsarbetsanstalt beslutar justitieministeriet.
Mot länsstyrelses (länsrätts) beslut i fråga om intagning i arbetsanstalt eller nållande i tvångsarbete kan talan föras hos högsta förvaltningsdomstolen.
Sinnessjuka
Beträffande sinnessjukvården finnes gällande bestämmelser i sinnessjuklagen av den 2 maj 1952.
Att svara för sinnessjukvården ankommer i första hand på kommunerna. För anordnandet av sinnessjukvården är landet indelat i sinnessjukvårdsdistrikt om- fattande en eller flera kommuner. Varje vårddistrikt skall ha ett centralsinnes- sjukhus. Härutöver finnes statliga sinnessjukhus. Vidare kan förekomma andra kommunala sinnessjukhus samt privata sjukhus. Centralsinnessjukhusets över- läkare är ledande läkare inom vårddistriktet. Vid varje sjukhus finnes i övrigt en ansvarig läkare, som i sista hand har att ansvara för den sjukvård, som läm- nas vid sjukhuset. Den högsta ledningen och övervakningen av sinnessjukvår— den ankommer på medicinalstyrelsen (2—5 55).
Ansökan om intagning för vård å sinnessjukhus eller avdelning för sinnes— sjuka vid kommunalhem må göras av den sjuke själv, därest han fyllt femton år, hans make, anförvant, förmyndare eller annan vårdpliktig eller av ordförande i hälsovårds- eller socialnämnd, av polismyndighet eller i vissa fall av militär be- fälhavare eller föreståndare för anstalt, där den sjuke är intagen. Ansökan skall göras skriftligen till den ansvarige läkaren vid det sinnessjukhus, där intagning begäres. Vid ansökningen skall bl. a. fogas läkarutlåtande angående den som ansökningen avser. Utlåtandet skall vara utfärdat av en ojävig läkare, som icke är knuten till sjukhuset, och skall grundas på undersökning, som bör vara verk- ställd tidigast trettio dagar före ansökningens ingivande till sjukhuset. Utlåtan— det skall innehålla uttalande om förekomsten av sinnessjukdom och behovet av vård å sinnessjukhus (16 och 17 55).
Kan skriftlig ansökan eller andra handlingar, som ovan sagts, icke anskaffas utan menlig tidsförlust, kan intagning å sinnessjukhus ändock ske, därest det av ett av en ojävig person utfärdat intyg framgår, att den som ansökningen avser är farlig för den allmänna säkerheten eller för sig själv eller uppenbarligen är i behov av snar vård. I dylikt fall skall ansökningen senast inom fjorton dagar komplet- teras med erforderliga handlingar (17 5).
Fråga om intagning prövas av vederbörande ansvarige läkare. Framgår vid undersökning av sinnestillståndet hos den som intagits, att han icke är i behov av sinnessjukvård, skall den ansvarige läkaren ofördröjligen draga försorg om att den intagne utskrives från sjukhuset. Samma gäller, därest sinnessjuk, som in— tagits för vård, blivit till hälsan återställd eller hans tillstånd undergått sådan förbättring, att den ansvarige läkaren anser honom icke längre vara i behov av sinnessjukhusvård (20 5).
Yrkar den person, som ansökt om någons intagning å sinnessjukhus för vård, den intagnes make, förmyndare eller god man eller den som ansvarar för vård- kostnaderna, att den intagne skall utskrivas, skall den ansvarige läkaren lämna sitt medgivnde härtill, såvida han icke anser utskrivningen kunna medföra fara för den allmänna säkerheten eller för den sjuke själv och säkerhet icke finnes för att denne överflyttas till annat sinnessjukhus för vård. Bifalles icke yrkandet om utskrivning, skall läkaren hänskjuta frågan därom till medicinalstyrelsen för avgörande. Den som ansökt om utskrivning eller annan, som varit behörig att göra ansökan, må vidare, därest icke ansökningen bifalles av läkaren, göra an- mälan därom till medicinalstyrelsen (20 å).
Förutom intagning för vård kan intagning å sinnessjukhus även ske för un- dersökning av vederbörandes sinnestillstånd. Intagning för undersökning kan ske på egen ansökan (22 5). Är anledning antaga, att person, som av hans uppförande att döma uppenbarligen är farlig för den allmänna säkerheten eller för sig själv, är sinnessjuk, skall dock polismyndigheten draga försorg om hans intagande å sin- nessjukhus för undersökning (23 E). I vissa fall äger militär befälhavare eller, om vederbörande person är intagen å anstalt, dennas föreståndare i fall, som nu sagts, göra framställning om intagning å sinnessjukhus för undersökning (24 å). Framställning, som göres av annan än den, om vars intagning är fråga, skall vara åtföljd av läkarutlåtande. Detta skall vara grundat å undersökning av den som framställningen avser och innehålla försäkran, att anledning finnes att antaga, att denne är sinnessjuk.
Har någon intagits å sjukhus för undersökning av sitt sinnestillstånd, skall sådan undersökning verkställas utan dröjsmål (27 å). Den som intagits på egen ansökan skall utskrivas, när han själv påyrkar detta, såvida icke den ansvarige läkaren anser, att utskrivning skulle medföra fara för den allmänna säkerheten eller för den intagne själv och säkerhet icke finnes för att han överflyttas till annat sin—
nessjukhus för vård. Anser sig läkaren icke kunna medgiva utskrivning, skall han underställa frågan därom medicinalstyrelsen för avgörande (28 5). Är den som på ansökan av myndighet intagits å sinnessjukhus för undersökning, enligt den ansvarige läkarens åsikt icke i behov av vård å sinnessjukhus skall läkaren under- rätta ifrågavarande myndighet härom. Finner myndigheten icke anledning att vidtaga särskild åtgärd med avseende å den intagne, skall dennes genast utskrivas. Finner läkaren den intagne vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall läkaren underställa ärendet medicinalstyrelsen för avgörande (29 g).
I fråga om å sinnessjukhus intagens rätt att avsända och mottaga brev gäller bl. a. att brev från honom till medicinalstyrelsen, justitiekanslersämbetet och riks- dagens justitieombudsman och dessa myndigheters skrivelser till honom bör vidarebefordras, likaså intagens brev till sin förmyndare och dennes brev till den intagne.
Psykiskt efterblivna
I lagen den 7 mars 1958 om psykiskt efterblivna finnes bestämmelser om olika atgärder beträffande personer, som till följd av outvecklade intellektuella funk- tioner är i behov av särskild vård eller behandling (1 5).
Förutom olika åtgärder av mindre ingripande natur upptar lagen olika for- mer av anstaltsvård. Sådan vård skall beredas psykiskt efterblivna i särskilda för ändamålet inrättade centralanstalter och dessa underställda undervisnings- avdelningar och andra institutioner eller i vård-, arbets- eller undervisningshem. Härutöver kan bl. a. förekomma vård i vissa daghem underställda vederbörande centralsjukhus. Psykiskt efterblivna, som anses farliga för sig själva eller sin omgivning eller visat starkt brottsliga anlag, må vidare vårdas i särskilda anstal- ter eller avdelningar av anstalter.
Högsta tillsynen över vården av psykiskt efterblivna utövas av socialministeriet och medicinalmyndigheterna. På det lokala planet har i varje kommun social- nämnden ansvaret för att erforderliga vårdåtgärder vidtages.
När socialnämnden genom anmälan från vissa befattningshavare eller eljest erhåller kännedom om att någon kan antagas vara i behov av vård som avses i lagen, skall nämnden på grundval av läkarundersökning av vederbörande avgöra om lagens bestämmelser äger tillämpning å denne samt vid behov taga initiativ till lämpliga vårdåtgärder. Psykiskt efterbliven, som är i behov av anstaltsvård, skall som regel beredas sådan vård, innan han fyllt sexton år. Ansökan om intag- ning i anstalt göres av socialnämnden hos vederbörande anstaltsföreståndare (13— 15 åå)-
Utan samtycke av den efterblivne själv i vissa fall eller av dennes föräldrar eller förmyndare må intagning i anstalt endast ske, om den efterblivne anses farlig för sig själv eller sin omgivning eller har konstaterats vara lösdrivare eller visat starkt brottsliga anlag eller av andra jämförbara, vägande skäl anses vara i behov av undersökning eller vård å anstalt. Att besluta i fråga om intagning ankom- mer på anstaltsföreståndaren eller i vissa fall på anstaltens direktion. Innan beslut fattas skall yttrande inhämtas från anstaltens läkare. Beslutas intagning för vård i anstalt utan att samtycke som ovan sagts föreligger, skall beslutet utan dröjsmål underställas socialministeriet för fastställelse (15 5).
Finnes den som är intagen i anstalt icke längre vara i behov av särskild vård eller finnes han utanför anstalten kunna beredas lämplig skötsel, undervisning och fostran, må han efter anstaltsläkarens hörande utskrivas från anstalten. Be- slut härom fattas beträffande den som intagits utan eget, föräldrars eller förmyn-
dares samtycke av socialministeriet på framställning från anstaltens föreståndare och i övriga fall av föreståndaren (16 5).
Beslut om intagning i anstalt, vilket icke skall underställas socialministeriet, och beslut om utskrivning, som meddelas av anstaltsföreståndare, må överkla- gas hos socialministeriet. Mot intagningsbeslut, som skall underställas, må den som beslutet rör anföra påminnelser hos ministeriet (31 €).
BILAGA 6
Norge
A lkoholmissb rukare
Gällande bestämmelser på nykterhetsvårdens område finnes i lov nr 1 den 26 februari 1932 om edruelighetsnevnder og behandling av drikkfeldige og narko- mane.
Ansvaret för nykterhetsvården åvilar i varje kommun en edruelighetsnevnd. Denna utses av kommunestyret och skall bestå av minst tre ledamöter, både män och kvinnor. Ledamöterna skall väljas bland sådana personer, som kan antagas ha särskilda förutsättningar för arbetet i nämnden. Om möjligt bör bland leda- möterna ingå en läkare.
Föremål för åtgärd från nämndens sida kan den bli, som brukar alkohol eller andra berusande eller bedövande medel till uppenbar skada för sig själv eller sin omgivning. I första hand ifrågakommer åtgärder av förebyggande och stödjande karaktär. Dessa beslutas efter en av nämnden verkställd utredning.
Finner läkare erforderligt att alkoholmissbrukare intages å sjukhus för under- sökning, behandling eller vård, kan nämnden besluta om sådan intagning för en tid av upp till trettio dagar ((ta 5). På förordande av sjukhusets .;ansvarige läkare kan uppehållet å sjukhuset av nämnden förlängas med upp till trettio dagar åt gången, dock med den begränsningen att den sammanlagda sjukhusvistelsen icke må överstiga nittio dagar under ett år.
Åsidosätter någon de föreskrifter, som meddelats honom av nämnden, eller finner nämnden det eljest erforderligt, äger nämnden oberoende av vederböran- des eget samtycke besluta, att han skall intagas i ett av Konungen godkänt kursted, därest han på grund av sitt missbruk av alkohol eller andra berusande eller bedö— vande medel (7 5):
]. misshandler sin ektefelle eller sine barn eller utsetter barna for sedelig for- derv eller vanrnkt,
2. forsemmer sin forsörgelsesplikt efter gjeldende lover,
3. utsetter seg selv för allvorlig legemlig eller sjelelig skade, volder fare for sig selv eller andre, eller gjentatte ganger forulemper sine omgivelser,
4. faller forsorgsvesenet eller sin familie til byrde,
5. foroder eller forspiller sitt gods, så det må fryktes for at det kan oppstå trang for ham selv eller hans familie.
Intagning, som nu sagts, kan avse en tid av två år. Den som missbrukar andra berusande eller bedövande medel än alkohol kan under enahanda förutsättningar intagas i sjukhus i likaledes upp till två år.
Uppkommer i ärende fråga om frihetsberövande, som ovan berörts, skall veder— börande underrättsdomare anmodas att leda den vidare handläggningen av ärendet i nämnden (8 g). Åklagarmyndigheten skall av nämndens ordförande under- rättas om ärendet och kan uppträda i detta för att föra det allmännas talan. Den som saken gäller skall kallas att höras inför nämnden och i övrigt ges tillfälle
att yttra sig över vad som anföres mot honom. Nämnden kan själv upptaga bevis. Är fråga om intagning i kursted, skall läkarutlåtande föreligga beträffande den som intagningen avser. Denne kan anlita biträde av sakförer eller ombud, som nämndens ordförande godtager. För åklagarmyndigheten talan, skall nämndens ordförande utse sakfgzirer för den som saken rör, därest denne kan antagas sakna medel att själv bekosta biträde. Ordföranden äger besluta att förhandling skall hållas inom stängda dörrar. Detta bör i allmänhet ske, när den som saken gäller önskar det.
Finnes anledning befara att den som »er besluttet innlagt på kursted vil volde alvorlig skade på sig selv eller andre, kan nevnden beslutte fengslig forvaring». Förordnande därom kan meddelas även om talan föres mot beslutet om intagning på kursted (9 5). För verkställighet av förordnandet kan nämnden påkalla bi- stånd av åklagarmyndigheten.
Den som missbrukar alkohol eller andra berusande eller bedövande medel kan intagas på kursted även på egen ansökan. Den intagne kan kvarhållas i kurstedet under viss tid, som bestämts av honom själv vid intagningen, dock ej över två år (16 å). För återförande till kursted av frivilligt intagen som avvikit därifrån kan polismyndighets bistånd påkallas.
Den som intagits i kursted kan före utgången av den tid intagningen avser på prov utskrivas, om skäl finnes att antaga, att han efter utskrivningen kom- mer att föra ett nyktert och ordentligt liv.
Mot edruelighetsnevnds beslut om frihetsberövande kan talan föras hos hoyeste- rett. Prövningstillstånd erfordras dock av höyesteretts kjeeremälsudvalg.
Barn och ungdom
Gällande bestämmelser rörande samhällets barnavård finnes i lag den 17 juli 1953 om barnevern.
Tillsynen över barnavården utövas i varje kommun av en barnevernsnemnd om fem medlemmar, män och kvinnor, valda av kommunestyret bland personer med insikt i och intresse för barna- och ungdomsvård.
Barnevernsnemnd kan (16 &) inskrida med särskilda åtgärder beträffande barn under aderton är
a) när barnet blir slik behandlet eller lever under slike forhold at dets helse (fysisk-psykisk) eller utvikling utsettes for skade eller alvorlig fare,
b) när barnet ved lovovertredelser eller annen atferd viser så dårlig tilpasning til omgivelsene eller samfunnet at saerlige åtgjerder finnes påkrevd,
c) när barnet er uten forsprger eller foreldrene ikke er i stand til å forsörge det på forsvarlig måte, og det heller ikke på annen måte blir sörget forsvarlig for det,
(1) när barnet er sjukt eller lider av kroppslyte, nedsatte åndsevner eller andre mangler og de nödvendige åtgjerder ikke er tatt for å gi det den pleie eller be- handling det har behov for og som det etter tilhöva er mulig å gi det.
Till grund för de åtgärder, som beslutas av nämnden, skall ligga en av denna verkställd undersökning rörande samtliga omständigheter i det aktuella fallet. I första hand ifrågakommer att genom förebyggande och stödjande åtgärder av- hjälpa föreliggande missförhållanden. Nämnden kan höra personer upplysnings- vis och kan, där så erfordras, förordna om bevisupptagning vid domstol. Barnets föräldrar skall lämnas tillfälle att yttra sig och har möjlighet att anlita biträde för sig och barnet. Anser nämnden förebyggande åtgärder vara utan gagn eller har de prövats utan framgång, kan nämnden besluta att »overta omsorgen for
barnet» och för uppfostran placera det utanför hemmet. Innan sådant beslut med- delas, skall nämnden söka erhålla föräldrarnas samtycke till åtgärden. Erhålles icke samtycke eller blir samtycke senare återtaget skall ärendet avgöras i särskild ordning (19 5). Enligt denna skall (5 &) vederbörande by- eller herredsdommer inträda såsom medlem i nämnden vid ärendets behandling. Han skall i sådant fall leda förhandlingarna. Domaren behöver dock icke tillkallas, därest i nämnden ingår jurist, som godkänts av socialdepartementet.
Barn, som ingen tar sig an, skall nämnden »uten videre» övertaga omsorgen om (19 å)-
Barn, beträffande vilket barnevernsnemnd övertagit omsorgen, skall placeras på det sätt som i varje enskilt fall finnes bäst med hänsyn till barnets behov av vård, uppfostran och utbildning. Företrädesvis kommer i fråga placering i fosterhem eller särskilda barnhem. Barn, som är i behov av särskild vård, undervisning eller uppfostran, kan placeras i specialskola, observationsskola eller annan institution för seeromsorg. Sådan placering kan innefatta frihetsberövande.
Omhändertaget barn står under barnavårdsnämndens omsorg till dess det fyllt tjuguett är, såvitt icke nämnden dessförinnan upphävt omsorgen. Nämnden har dock icke omsorgen för barn under den tid det är intaget i specialskola.
Specialskolor upprättas och drives av staten. De sorterar under kyrkodeparte- mentet och står under tillsyn av en direktör för specialskolorna. För varje skola finnes en styrer och ett tilsynsudvalg. Om intagning i och utskrivning från spe- cialskola beslutar direktören för specialskolorna. Före beslut om utskrivning, slutlig eller på försök, skall yttrande inhämtas från skolans styrer och lärar— råd. Den som intagits i specialskola för barn och ungdom med anpassningssvårig- heter skall utskrivas, när nämnda svårigheter undanröjts, dock senast vid den tidpunkt, då han fyller tjuguett år.
Beslut av barnevernsnemnd, varigenom nämnden övertar omsorgen för ett barn, kan av den saken rör överklagas hos fylkesmannen. Talan mot dennes avgörande kan föras hos socialdepartementet.
Talan mot beslut av direktören för specialskolorna kan föras hos kyrkodeparte— mentet. Den som begagnat sig av möjligheten att klaga över barnevernsnemnds beslut att övertaga omsorgen för ett barn äger dock icke därutöver föra talan mot beslut av direktören för specialskolorna om intagning i sådan skola.
F örsumliga försörjare
Bestämmelser om bl. a. intagning i tvangsarbeidshus av vissa arbetsskygga och andra understödstagare finnes i lov den 19 maj 1900 om forsorgsvzesenet.
Enligt 44 & forsorgsloven gäller, att den som efter det han fyllt aderton år be— gär eller erhåller bistånd av forsorgsvzesenet är skyldig att, om han är frisk och arbetsför, mot ersättning utföra arbete, som anvisas honom av vederbörande kom- muns forsorgsstyre. Undandrar sig någon arbete, som sålunda anvisats honom, eller visar han försummelse vid arbetets utförande eller åsidosätter han eljest givna föreskrifter, kan han av forsorgsstyret meddelas varning. Denna skall, om forsorgsstyret begär det, delgivas honom genom polisens forsorg. Har den som meddelats varning icke inom föreskriven tid bättrat sig, äger forsorgsstyret, därest det nödgas lämna vederbörande eller hans familj bistånd eller öka sådant bi- stånd, anmäla förhållandet till åklagarmyndigheten med begäran om åtal. Har så skett och finnes icke andra bestämmelser, som tar över, kan domstol på talan av åklagarmyndigheten bemyndiga denna att anbringa vederbörande i »tvangs- arbeidshus». Den som intagits i tvångsarbetshus kan kvarhållas däri upp till 18 månader, eller, om han förut varit intagen i sådant hus, i upp till tre år.
Ovan berörda bestämmelser bör jämföras med bestämmelserna om ingripanden på liknande grunder i lagen den 31 maj 1900 om lösgjengeri, betleri og drukken- skab. För sistnämnda bestämmelser redogöres i det följande i avsnittet om ingri- panden mot lösdriveri.
I detta sammanhang må ock beröras 219 & straffeloven, som behandlar vissa brott riktade mot familjen, innebärande grovt åsidosättande av plikterna mot denna. Lagrummet stadgar bl. a. för den som »udsaetter nogen hans husstand ti]- hgbrende person for ned ved modvillig at unddrage sig den ham paahvilende for- sdrgelsespligt» straff med fängelse i högst två år.
Lösdrivare
Lösdriveri är i Norge kriminaliserat. Bestämmelser därom finnes i lov den 31 maj 1900 om lesgjengeri, betleri og drukkenskab. Såsom påföljd kan förekomma fängelse intill tre månader (2 och 4 55). Under vissa förutsättningar må dom- stolen bemyndiga åklagarmyndigheten att anbringa den dömde i arbete för det allmänna eller hos enskild eller i tvångsarbetshus.
Lagen upptar emellertid även ett frihetsberövande, som icke utgör ansvarspåföljd eller tvångsåtgärd i samband med lagföring för straffbelagd gärning och som där- för bör omfattas av den tilltänkta utlämningslagstiftningen. Därest den som »hengir sig til orkeslgäshet» eller för ett kringflackande liv »opholder sig utenfor sit hosted» och icke kan nöjaktigt göra reda för hur han erhåller sin försörjning, kan han av polismyndigheten föreläggas att återvända till »bostedet» eller genom myndighetens försorg sändas dit. Den som saknar »fast bopel» kan i vissa fall föreläggas att skaffa sig sådant och, om han underlåter detta, få bopel anvisat för sig. Intill dess hemsändning kan verkställas eller anvisning av bopel ske, kan den som ärendet rör hållas i fängsligt förvar. Fråga om förutsättningar föreligger för hemsändning eller om skyldighet att mottaga anvisat bopel avgöres av »for— hersretten» (vederbörande by- eller herredsrett). Denna avgör tillika, huruvida den som ärendet rör skall hållas i fängsligt förvar i avbidan på att hemsändande kan verkställas eller bopel anvisas. I fråga om rättens beslut och om talan mot detta gäller straffprocessens regler.
Sinnessjuka
Bestämmelser rörande sinnessjukvården finnes i lov den 28 april 1961 om psy- kisk helsevern.
Den som själv begär att bli intagen i »et psykiatrisk sykehus» kan omhänder- tagas där, om vederbörande överläkare med hänsyn till patientens sinnestillstånd anser att intagningen är till dennes bästa och att patienten har förmåga att ta ställning därtill. Egen ansökan om intagning skall vara skriftlig och undertecknad av sökanden. Den som intagits på egen ansökan äger rätt att på begäran bli utskriven från sjukhuset med en frist av tre veckor. Patienten skall vid intag- ningen uttryckligen göras uppmärksam på denna frist.
När någon på grund av sitt sinnestillstånd icke kan sörja för att han erhåller erforderlig vård, åligger det i första hand hans närmaste och i andra hand olika myndigheter att vidtaga åtgärder härför. Ansökan om den sjukes intagning för undersökning och vård kan göras hos vederbörande sjukvårdsläkare, vilken efter personlig undersökning av den sjuke äger besluta att denne skall kvarhållas å sjukhuset eller i annan institution, där lämplig vård kan beredas honom. Sådant kvarhållande kan icke avse längre tid än tre veckor, därest icke den sjuke sam-
tycker därtill eller nedan angivna förutsättningar för tvångsintagning föreligger. Den som avses med kvarhållningsbeslut äger överklaga beslutet hos »kontrollkom- misjonen», en särskild vid sjukhuset inrättad nämnd, vilken har till uppgift att överpröva intagnings- och kvarhållningsbeslut, vilka icke grundar sig på sam- tycke från den som beslutet avser.
Den som har en »alvorlig sinnslidelse» kan intagas i sjukhus utan eget sam- tycke, därest hans närmaste eller offentlig myndighet begär det och sjukhusets överläkare finner, att det är till den sjukes bästa eller nödvändigt lned hänsyn till den allmänna ordningen eller för att avvärja en väsentlig fara för andras liv eller hälsa. Därest den sjukes närmaste motsätter sig det, kan emellertid intagning icke ske med mindre överläkaren finner att intagningen med hänsyn till den sjukes sinnestillstånd är nödvändig för att hindra att den sjuke »lider overlast» eller att utsikt till tillfrisknande eller väsentlig bättring förspilles eller att den sjuke är i väsentlig grad farlig för sig själv eller andra.
Ansökan om tvångsintagning skall enligt lagens tillämpningsföreskrifter som regel vara åtföljd av skriftliga upplysningar av en norsk läkare, vilken person— ligen undersökt den sjuke.
Den som utan eget samtycke är intagen i sjukhus kan under samma vill- kor, som gäller för tvångsintagning, kvarhållas i detta.
överläkaren kan, där så erfordras, hos kontrollkommissionen begära bevisupp- tagning rörande omständigheter, som är av betydelse vid avgörandet om lagens villkor för tvångsintagning eller kvarhållande föreligger.
Den sjuke, dennes närmaste eller den myndighet, som gjort ansökan om in- tagning, kan underställa överläkarens avgörande kontrollkommissionens pröv- ning. Överläkarens beslut går i verkställighet utan hinder av överklagandet, därest icke kontrollkommissionen förordnar annat.
När någon intagits eller kvarhållits i sjukhuset mot sin vilja, skall överläkaren genast underrätta kontrollkommissionen därom. Om den sjuke intagits eller kvar- hållits på begäran av myndighet, skall överläkaren också underrätta den sjukes närmaste. Såväl den sjuke som hans närmaste skall alltid underrättas om rätten att föra fråga om intagning eller utskrivning under kontrollkommissionens pröv- ning.
Begäran om utskrivning kan göras av den sjuke själv eller, om han icke är i stånd därtill, av hans närmaste. Sedan utskrivning begärts, kan den sjuke icke kvar- hållas i sjukhuset med mindre överläkaren finner att de förutsättningar, som gäller för tvångsintagning mot den sjukes närmastes vilja, är för handen. Även vid prövningen av frågan om utskrivning äger överläkaren påkalla bevisupptag- ning inför kontrollkommissionen. Vägras utskrivning kan överklagande ske till kommissionen, som dessutom alltid skall underrättas om vägrad utskrivning.
Kontrollkommissionerna tillsättes av socialdepartementet. Varje kommission skall inom sitt område ha tillsyn över dem som »er under psykisk helsevern» utan eget samtycke. Kommissionen skall bestå av en ordinarie domare såsom ordförande, en läkare samt två andra medlemmar, alla med personliga ersättare. Medlemmarna i kommissionen utses för en tid av sex år.
I fråga om handläggningen av ärenden inför kommissionen gäller att den sjuke eller den som handlar å hans vägnar skall ges tillfälle att yttra sig och att kom- missionen har möjlighet att verkställa upptagning av skriftlig och muntlig bevis— ning efter i stort sett samma regler som gäller för huvudförhandling vid allmän domstol. Där det finnes erforderligt, äger ordföranden förordna biträde åt den sjuke. Såväl av ordföranden utsett biträde som biträde, som utsetts av den sjuke själv, äger rätt att få kännedom om alla upplysningar i saken och att närvara vid parts- och vittnesförhör. Detta gäller också i den utsträckning kommissionen
finner det tillrådligt för den sjuke själv eller den som handlar å dennes vägnar. Kommissionens beslut skall om möjligt meddelas inom två veckor från det ärende bragts under dess prövning. Vid avgörandet har varje medlem i kommissionen en röst. Vid lika röstetal gäller den mening, som biträdes av ordföranden. l kom- missionens beslut skall angivas skälen för avgörandet. Beslutet skall snarast del- givas den sjuke eller den som handlar å dennes vägnar. När överklagande avslagits av kommissionen, är denna icke skyldig att upptaga talan i den avgjorda frågan till ny prövning förrän efter sex månader.
gnu-...,”. ,..._ __!
NORDISK UDREDNINCSSERIE (NU) 1963
fil Ubu NH
. Gresunds-forbindelsen. 1. del. . Fiske och flottning i. gränsvattnen mellan Fin-
land och Sverige. . Opprettelse av nNordens Hus» 1 Reykjavik. . Samarbeta mellom de tekniske hagskoler i
Norden. . Bolagsbeskattningen 1 Norden.
STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1963
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)
Jultitledepartementet
utlännings tillträde tin offentlig tjänst. ['I] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 3. Fotiv.[11?åralag till riksdagsordning. [18] Del 4. Bi- agor. Bärgsrlönens fördelning. sjöförklaring m. m. [20] Förslag tål] lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.
Trafikmgl. [27]
Utsökningsrätt II. [28] Skadestånd I. [33] Några valfrågor. [54] Reviderat förslag till jordabalk m. m. [55] Domstolsväsendet I. Rådhusrätternas förstatligande.
[58] Fastighetsbildning. [68] Domar i expropriationsmål 1951—60. [73] Slakt och kastrering av ren jämte andra djur- skyddsfrågor. [75] Nya. medel för plangenomförande. [78] Nordisk verkställighet av administrativa frihets- berövanden. [79]
utrikesdepartementet
Utrikesförvaltningens organisation och personalbe- hov. [3] Administrativ organisation inom utrikesförvalt- ningen. [4] U-länder och utbildning. [34] Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbl- stånd. [371
I'önvarsdepartsmentet
Försvarskostnaderna budgetåren 1963/87. [5] Försvar och fiskerinäring. [31] Totalförsvarets regionala ledning. [65]
Socialdepartementet
Den statliga konsulentverksamhoton pl loci-lvl:- dens område. 30 Arbetsföreläggande. [38] Åldringsvårdens läge. [47]
Kommunlkationsdcnartementet
Tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken un- der åren 1961 och 1962. [59] Nykterhet i trafik. [72]
Finansdepsrtomeutet
Preliminär nationalbudget för år 198. [B] Undersökning av taxeringsutfallet. [14] Om åtgärder mot skatteflykt. [52] Lokaliseringsutredningen. 1. Lokalisering av statlig verksamhet. [69] 2. Stadsbyggnadsmässiga konse- kvenser av inflyttning av statlig verksamhet. [70]
Eokleaiutikdenartemcnm En teknisk institution inom stockholms universitet.
[11 1955 års universitetsutredning vn. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] :. Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för Jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [l:]
1960 års gymnasieutrednin . 1. Vägen genom gym- nasiet. [15] 2. Kraven p gymnasiet. [22] 3. Spe- cialutredningar om gymnasiet. [41] 4. Ett nytt gymnasium. [42] 5. Läroplan för gymnasiet. [43] 1958 års utredning kyrka—stat. l. Religionens bety- delse som samhällsfaktor. [261 2. Kyrkor och sam- fund i Sverige. [39] Lärare pä grundskolans mellanstadium. [:$] Bättre studiehjälp. [48] Fackskoian. [50] Studiesociala utredningen. 1. Akademikernas skuld- sättning. [44] 2. Studentrekrytering och student— ' ekonomi. [53] 3. Rätt till studiemedel. [74] ' Organisatoriska åtgärder för rymdverksamhetens ; främjande. [61] ; Stöd ät ungdomsorganisatlonernas centrala verk— ; samhet. Lim * Högre utb dning och forskning i Umeå. II. [761 Forskning. undervisning och information inom nä- ringsiärans område. [77] -
J ordbruksdepartementet
Listerlandets ålfisken. [32] 1960 års jordbruksutredning. 1. Utvecklingstenden- ser i modernt skogsbruk. [63] 2. Det svenska lant- brukets effektiviseringsvägar. [66] Skogsvägen [711
Handelsdepartementet
I r i |
1 I
översättning av fördrag angående upprättandet av i
Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhö- ,. rande dokument. [12] % Papper och annan skrivmaterlel. [25] & Malmen i Norrbotten. [36]
översättning av fördrag angående upprättandet av !
Europeiska kol- och stålgemenskapen. [57] ; Svenska handelsflottans krigsförluster under det &
andra världskriget. [601 i
.!
ä
Inrikesdepsrtementet
Kommunalrättskommittén IV. Kommunalförbun-l dens länsrätt. [2] V.
Kommunala renhållnings- . avgifter. [29] . Indelnings— och samarbetsfrågor i Göteborgs- och få Malmö-områdena. [6] Upåehållstillstånd m. m. för utländska studerande. Sjukhus och öppen värd. [21] ; Mentalsjukhusens personalorganlsation. Del 1. In- tervju- och frekvensundersökningar m. m. [24] Arbetslöshetsförsäkringen. [40]
Beäolknlngsutveckling och näringsliv i Jämtlands ff
n. [451
Yrkesmedicinska sjukhusenheter — behov och orga- nisation. [46] Kommittén för näringslivets lokalisering. 1. Aktiv f lokaliseringspolitik. Bilaga 1. [49] 2. Aktiv lokali- seringspolltik. Betänkande. [58] 3. Aktiv lokali- seringspolltik. Bilaga II. [62] ., Laatästingens organisation och arbetsformer m. m.
Civildepartementet De offentliga tjänstemännen förhandlingsrätt. [51] »".