SOU 1966:20

Decentralisering av naturalisationsärenden m.m

Herr Statsrådet och chefen för Kungl. Justitiedepartementet

Den 17 februari 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepar— tementet att tillkalla en sakkunnig att i samråd med de sakkunniga, som för motsvarande ändamål utsågs i de övriga nordiska länderna, utreda frå— gan om underlättande för nordiska medborgare att förvärva svenskt med- borgarskap. Den svenske sakkunnige som kom att utses, borde också över- väga, huruvida den decentralisering, som redan ägt rum och som avsåg anmälningsärenden rörande nordisk medborgare, icke skulle kunna utvid— gas till att omfatta även övriga nordiska medborgarskapsärenden samt vissa icke—nordiska ärenden.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 7 mars 1961 landshövdingen Martin VVahlbäck, Visby, att vara utredningsman. Den 4 december 1962 utsågs kanslirådet Ragnar Kihlgren att såsom expert del- taga i utredningsarbetet. Denne avled den 12 juni 1963. Att såsom sekre— terare biträda utredningsmannen förordnades den 15 december 1961 hov— rättsrådet, numera lagbyråchefen i kriminalvårdsstyrelsen Erik l'yman, vilken även fungerat såsom samordnande sekreterare. Såsom biträdande sekreterare har varit förordnade numera departementssekreteraren B. G. Larsson för tiden den ?. mars—den 1 oktober 1965 samt byrådirektören i nämnda styrelse Maj Lundquist för tiden från och med den 16 samma ok— tober och därefter.

Utredningsmannen antog för utredningen benämningen 1961 års utred- ning om översyn av medborgarskapslagstiftningen.

Även i Danmark, Finland och Norge tillkallades sakkunniga för utred- ning av frågan om underlättande för nordiska medborgare att förvärva medborgarskap i respektive länder.

De särskilda sakkunniga, som sålunda tillkallats, har den 30 november 1965 avgivit ett gemensamt betänkande, dagtecknat den 1 september 1965 och betitlat »Underlättande för nordiska medborgare att vinna medborgar-

skap i annat nordiskt land m. m.». Betänkandet som i huvudsak avfattats på svenska språket har tryckts i Nordisk Udredningsserie som nr 8 år 1965.

I detta betänkande föreslås åtgärder i det syfte, betänkandets titel anger. Därjämte har de sakkunniga däri tagit ställning till frågan, huruvida de nordiska länderna bör tillträda Förenta Nationernas konvention den 30 augusti 1961 angående begränsning av statslöshet.

Efter remisser har utredningen avgivit utlåtanden över följande prome- moria, betänkanden, förslag och konvention, nämligen en inom justitiede- partementet upprättad promemoria rörande nyssnämnda FN-konvention, 1955 års valutrednings betänkande angående utlandssvenskars deltagande i allmänna val (SOU 1962: 19), det betänkande om utlännings tillträde till offentlig tjänst (SOU 1963: 7), som avgivits av utredningen om översyn av bestämmelserna i 5 28 regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av statstjänst, ett till Nordiska rådets tolfte session år 1964 framlagt medlemsförslag om revision av medborgarskapslagstift- ningen, vissa delar av författningsutredningens förslag till regeringsform (SOU 1963: 16 och 17) samt över Europarådets konvention den 6 maj 1963 angående begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och angående militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap.

Övervägandena rörande en vidgad decentralisering av handläggningen av medborgarskapsärendena har ntredningsmannen ansett böra redovisa i ett särskilt betänkande, som härmed vördsamt överlämnas.

Därmed är utredningens uppdrag slutfört.

Stockholm den 11 mars 1966.

Martin Wahlbäck

Erik Nyman Maj Lundquist

HISTORIK

Möjligheten att vinna svenskt medborgarskap genom naturalisation reglera— des i lag första gången år 1858. Redan långt dessförinnan kunde emellertid utlänning, som bosatt sig här i landet, vinna erkännande som svensk un- dersåte. Under 1700-talet torde den vanliga formen för utlännings förvärv av rättigheten att betraktas som svensk undersåte ha varit faktiskt hemvist- tagande. Naturalisation genom regeringsbeslut förekom emellertid också.1 Ett vanligt sätt att efter inflyttning vinna erkännande som svensk under- såte var att utlänningen av magistrat beviljades burskap. Möjligheten att bli svensk undersåte genom burskap stod kvar till år 1864.

Vid sidan härav blev det under 1800-talets förra hälft allt vanligare, att Kungl. Maj:t själv till svenska undersåtar upptog utlänningar såväl när dessa ämnade söka burskap som i andra fall. Den praxis, som Kungl. Maj:t följde i sådana ärenden, var att för bifall i allmänhet fordrades, att sökan- den skulle någon tid ha uppehållit sig i riket samt därunder uppfört sig väl och övat gagnande verksamhet. För bifall krävdes vidare, att sökanden av— lagt tro- och huldhetsed. I beslutet kunde även föreskrivas att sökanden skulle inom viss tid avlägga sådan ed för att beslutet skulle bli gällande. Vanligen fordrades för slutgiltig naturalisation också, att sökanden visade sig ha blivit frikallad från sitt utländska undersåtsförhållande.

Vid 1850—1851 års riksdag framställde konstitutionsutskottet vid gransk- ningen av statsrådsprotokollen anmärkningar mot det sätt, varpå Kungl. Maj:t utövat naturalisationsrätten. På utskottets hemställan anhöll riksda- gen därför i skrivelse till Kungl. Maj:t att för framtiden svensk medborgar- rätt ej måtte beviljas utländsk man förrän denne ordentligen visat sig vara frikallad från sitt förra undersåtlighetsförhållande eller ock genom avgiven skriftlig förbindelse avsagt sig alla sin förra nationalitets politiska förmå- ner och rättigheter.

Genom en grundlagsändring år 1858 reglerades Kungl. Maj:ts utövande av naturalisationsrätten. 28 5 2 mom. i regeringsformen fick då följande lydelse: »Konungen äger att genom naturalisation till svensk medborgare upptaga utländsk man i den ordning och under de villkor, som uti särskild därom av Konung och Ständer gemensamt stiftad lag bestämmas. Sålunda naturaliserad utlänning njute samma rättigheter och förmåner som infödd svensk man, dock utan att kunna till ledamot av statsrådet utnämnas.» Samtidigt tillkom en förordning, kallad naturalisationslagen, den 27 feb-

1 För den historiska utvecklingen före och efter 1809 års regeringsform redogöres hos Hugo Blomberg Om svenskt statsborgarskap, 1891, s. 70 ff.

ruari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk mans upptagande till svensk medborgare.

1858 års naturalisationslag anknöt till den utformning som naturalisa- tionsinstitutet tidigare fått i praxis. Det betydde, att svenskt medborgarskap kunde vinnas av utländsk man, som uppnått 21 års ålder, ägde god frejd, varit boende tre år i riket och hade utväg att försörja sig. Även tidigare än tre år efter inflyttning kunde medborgarskap beviljas, om utlänningen bli- vit anställd i rikets tjänst eller gjort sig känd för utmärkt skicklighet i ve- tenskap, konst, lantbruk, bergsbruk eller annan näring eller om hans upp— tagande till svensk medborgare eljest befanns medföra gagn för riket. Före inflyttning till Sverige kunde naturalisation dock inte beviljas. Vid bifall till naturalisationsansökan skulle som villkor föreskrivas dels att sökanden inom viss förelagd tid hade att styrka _ om så ej redan skett _— att han upphört att vara främmande makts undersåte och dels att han skulle av— lägga tro- och huldhetsed som svensk medborgare. Kravet på att sökanden skulle ha upphört att vara främmande makts undersåte kunde dock inte upprätthållas, om det främmande landets lagar ej tillät befrielse från un— dersåtsförhållandet. För sådant fall skulle sökanden i stället föreläggas att vid tro- och huldhetsedens avläggande skriftligen avsäga sig sina politiska förmåner och rättigheter i det främmande landet.

Lagen ägde enligt sin ordalydelse inte tillämpning på kvinna. Myndig ogift kvinna, änka eller frånskild hustru ansågs dock med stöd av tidigare praxis kunna naturaliseras. Gift kvinna kunde däremot ej naturaliseras självständigt. Naturalisation av gift man ansågs medföra, att även hans hustru och omyndiga barn såsom bipersoner blev svenska medborgare, om ej särskilda skäl talade däremot.

Villkoret god frejd —— d.v.s. den dåtida motsvarigheten till vad som med en modernare beteckning brukar kallas vandelsvillkoret _ ansågs efter tillkomsten av 1864 års strafflag innebära, att sökanden inte för brott ådömts den i 2 kap. 19 & denna lag stadgade påföljden förlust av medborgerligt förtroende. När påföljdsparagrafen ändrades år 1918 till att avse endast förlust av vis s a medborgerliga rättigheter, ändrades samtidigt vandels- villkoret i 1858 års lag så att den som skulle naturaliseras inte fick på grund av ådömd straffpåföljd vara utestängd från sådan behörighet och sådana rättigheter, som omförmäldes i påföljdsparagrafen. Såväl före som efter ändringen gällde dock, att Kungl. Maj:t för bifall till naturalisations— ansökan kunde kräva mer än vad lagen fordrade. Villkoret var indispen- sahelt.

Försörjningsvillkoret avsåg i första hand att hindra, att den naturali- serades blivande hemortskommun åsamkades kostnader för fattigvård åt den naturaliserade eller personer, mot vilka han var underhållsskyldig. Hinder förelåg dock inte för Kungl. Maj:t att ställa väsentligt större krav

på sökandens ekonomiska förmåga. Ej heller från detta villkor kunde dis- pens medges.

Förvärv av svenskt medborgarskap annorledes än genom naturalisation reglerades i lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt. I denna lag hänvisades beträffande naturalisation till 1858 års lag. Samtidigt utsades i 1894 års lag, att naturalisation av utländsk man skulle medföra svensk medborgarrätt även för hustru och omyn- diga barn i äktenskap, om ej annorlunda bestämdes i naturalisationsbe- slutet. Motsvarande skulle vid naturalisation av kvinna gälla hennes omyn- diga utomäktenskapliga barn.

Sin allmänna karaktär har naturalisationsinstitntet bibehållit i de med- borgarskapslagar, som senare följt, nämligen lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap samt lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap.

I 1924 års medhorgarskapslag ändrades kravet på tre års bosättning i riket till att sökanden skulle ha hemvist i riket sedan fem år tillbaka. Vandelsvillkoret fick den mera allmänna formuleringen, att sökanden skul- le ha gjort sig känd för hederlig vandel. Försörjningsvilllkoret bestämdes så, att sökanden skulle ha möjlighet att försörja sig och sin familj.

Om sökandens upptagande till svensk medborgare befanns medföra gagn för riket, ”kunnde undantag göras från både ålders- och hemvistvill- koren. —— Däremot var såväl vandelsvillkoret som försörjningsvillkoret allt- jämt indispensabelt. — Andra dispensskäl än gagn för riket var att sökan- den förut ägt svenskt medborgarskap eller att det eljest med hänsyn till hans förhållanden förelåg synnerliga skäl för hans upptagande till svensk medborgare.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som redan tidigare gällde stadgades, att om medborgarskapets upphörande enligt det främmande lan- dets rätt var beroende av detta lands medgivande och sådant ej redan förelåg, skulle i beslutet föreskrivas som villkor för naturalisationen att sökanden inom viss tid styrkte att det ifrågavarande medgivandet läm- nats. Kunde sökanden inte uppfylla villkoret, ägde Kungl. Maj:t det oak- tat bevilja naturalisation, om synnerliga skäl därtill förelåg. Däremot krävdes ej längre, att sökanden skulle avsäga sig sina politiska rättigheter i sitt förra hemland, om möjlighet saknades att bringa medborgarskapet däri till upphörande. Tro- och huldhetseden avskaffades genom 1924 års lag.

Gift kvinna fick efter införandet av 1924 års lag möjlighet att naturali- seras självständigt.

Från och med den 1 juli 1933 genomfördes den ändringen, att Kungl. Maj :t skulle vid naturalisation av utländsk man direkt utsäga, huruvida beslutet skulle medföra svenskt medborgarskap även för sökandens hustru och ogifta barn under 21 år. Ytterligare en nyhet var, att om hustru trots

mannens förvärv av svenskt medborgarskap förblev medborgare i främ- mande stat fick svenskt medborgarskap ej tilläggas henne med mindre hon samtyckt därtill.

Vad som gällde om möjlighet för barn i äktenskap att naturaliseras till- sammans med fadern skulle äga motsvarande tillämpning dels på förhål- landet mellan barn utom äktenskap och dess moder, om ej fadern var ut— ländsk man och hade vårdnaden om barnet, och dels på förhållandet mel- lan barn i äktenskap och moder, som var änka, frånskild eller hemskild, under förutsättning att hon hade vårdnaden om barnet.

Från och med den 1 juli 1944 infördes möjlighet till avvikelse från försörjningsvillkoret, om sökanden förut ägt svenskt medborganskap. Änd- ringen avsåg att underlätta hemvändande utlandssvenskars återförvärv av svenskt medborgarskap.

Från vandelsvillkoret kunde alltjämt ej medges någon dispens. I 1950 års lag har naturalisationsåldern sänkts från 21 till 18 år, d.v.s. under myndighetsåldern i Sverige. Person i åldern 18 till och med 20 år kan numera naturaliseras självständigt. Vidare har hemvisttivden höjts från fem till sju år. Denna höjning innebär emellertid inte någon skärp- ning i sak av hemvistvillkoret. Redan tidigare fordrades i praktiken sju års hemvist för naturalisation av utomnordisk medborgare. För medborgare i de nordiska länderna finns möjlighet till naturalisation efter fem år en- ligt gällande bestämmelser och praxis.]

Efter tillkomsten av 1950 års medborgarskapslag är villkoret, att sö- kanden skall visa, att han befriats från sitt tidigare medborgarskap, inte längre obligatoriskt men kan alltjämt föreskrivas.

Beträffande vandelsvillkoret gjordes den ändringen av närmast redak- tionell natur, att det omformulerades från att sökanden »gjort sig känd för hederlig vandel» till att han »fört en hederlig vandel». Därjämte gjor— des emellertid en mycket betydelsefull ändring i sak. Möjligheten att be- vilja dispens utvidgades till att omfatta också vandelsvillkoret. Samtidigt borttogs den tidigare begränsningen i fråga om möjlighet att avvika från försörjningsvillkoret. Därmed föreligger numera möjlighet till dispens från samtliga naturalisationsvillkor.

I likhet med vad som gällde enligt 1924 års lag skall i naturalisationsbe- slutet direkt utsägas, huruvida naturalisationen skall omfatta även sökan- dens ogifta barn under 18 år. Gift kvinna berörs numera inte alls av man- nens naturalisation utan skall alltid naturaliseras självständigt.

11961 års medborgarskapsutredning har i ett i slutet av år 1965 tillsammans med sakkunniga från Danmark, Finland och Norge avgivet betänkande föreslagit ytterligare lättnader för medborgare i de nordiska länderna att vinna medborgarskap i annat nor— diskt land (NU 1965: 8).

NUVARANDE PRAXIS

Naturalisationsålder

Åldern 18 år avser att ange gränsen mellan de fall där någon naturaliseras självständigt och sådana fall där barn naturaliseras som biperson tillsam— mans med föräldrarna eller endera av dem. Efter tillkomsten av 1950 års lag har det inte alltid ansetts nödvändigt att invänta 18 års åldern för att själv- ständigt naturalisera unga personer, som haft behov av svenskt medborgar- skap för att erhålla förvärvsarbete eller utbildning av särskilt slag. Hän- syn till familj etillhörigheten spelar självfallet en större roll ju yngre en per- son är, men det kan inte sägas att den nu föreskrivna naturalisationsåldern 18 är utgör någon bestämd gräns härvidlag. Vid naturalisationsansökan av den som fyllt 18 men inte 21 år skall i princip yttrande från vårdnadshava- ren föreligga. Om dennes uppfattning avviker frän den underåriges, kan detta tillmätas betydelse men behöver ej vara avgörande.

De fall, där naturalisationsfrågan är sammankopplad med ett adoptions- ärende, bör särskilt uppmärksammas. Därest adoptionen är fullbordad an- tingen genom beslut av svensk domstol eller genom utomlands meddelat he- slut, som godkänts av Kungl. Maj:tl, uppstår inga svårigheter, om adop- tivi'öräldrarna gjort ansökan. Mera komplicerad ställer sig saken, om det gäller att naturalisera ett utländskt barn, som ännu ej är adopterat men som ensamstående svensk eller svenska makar ämnar adoptera. Behov av att naturalisera barnet före adoptionen kan föreligga, om det enligt barnets hemlands lag är svårt eller omöjligt att genomföra adoption. I dylika fall har man försökt bedöma förutsättningarna för adoptionen. Därvid har det gällt att i första hand få styrkt, att ingivaren av adoptionsansökan är behö- rig företrädare för barnet t. ex. att god mansförordnande föreligger. Vidare brukar i dylika fall finnas en utredning av barnavårdsmyndighet om adop- lantens lämplighet.

Barn under 18 år kan naturaliseras självständigt på ansökan av vederbö- rande vårdnadshavare eller med dennes medgivande. De flesta barn natura- liseras dock som bipersoner.

En relativt stor grupp av ärenden gäller naturalisation av barn i äkten— skap mellan utländsk man och svensk kvinna, efter det äktenskapsskillnad eller hemskillnad meddelats. Prövningen av dessa ärenden är enkel i de fall,

1 liungl. Maj :ts godkännande krävs ej för adoptionsbeslut som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge (225 Kungl. förordningen den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhällanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap).

i?.»4660289

då modern genom laga kraftvunnet beslut av svensk domstol tillerkänts vård- naden om barnet och tillika faktiskt har hand om barnet. Prövningen kom- pliceras däremot, 0111 den faktiska vårdnaden ej stämmer överens med den rättsliga eller om äktenskapsskillnad meddelats utomlands, i vilket fall rätts- verkningarna beträffande vårdnaden kan vara svåra att bedöma.

Barn utom äktenskap naturaliseras i regel tillsammans med modern men kan någon gång naturaliseras tillsammans med fadern, om denne har den faktiska vårdnaden och övriga omständigheter talar för att barnet bör na— turaliseras.

Den som är omyndigförklarad på grund av sin sinnesbeskaffenhet kan naturaliseras på ansökan av sin förmyndare. För naturalisation i sådana fall måste krävas synnerliga skäl.

Hemvist i Sverige

Med en persons hemvist avses den ort, där han faktiskt är bosatt på ett varaktigt sätt. Hemvistet styrkes i allmänhet genom intyg från folkbokfö- ringsmyndighet (äldersbetyg m. m.). Lagens ordalydelse (»sedan sju år») ger vid handen att innehavet av hemvist skall ha varat oavbrutet fram till naturalisationen. Detsamma gäller de kortare hemvisttider som för olika fall medgetts i praxis. Från ett relativt kort avbrott i en eljest sammanhängande hemvisttid har man dock ansett sig kunna bortse. Frågan om utlandsvistelse skall anses ha avbrutit sökandens bosättning här brukar bedömas bl. a. med hänsyn till syftet med utlandsvistelsen. Utlandsvistelse upp till ett år har stundom ansetts inte innebära avbrott, om vistelsen skett för exempelvis utbildning, studier eller vård av sjuka föräldrar. Själva utlandsvistelsen räknas då visserligen ej in i hemvisttiden, men i övrigt tillgodoräknas sökan— den hela hemvisttiden. Om utlandsvistelsen är av sådan längd eller eljest skett under sådana omständigheter att bosättningen här anses ha avbrutits, räknas enligt lagen som hemvisttid endast den sammanhängande hemvist- pcriod som omedelbart föregått naturalisationsansökningen. Då dispens från lagens naturalisationsvillkor kan beviljas, om särskilda skäl föreligger »med hänsyn till sökandens förhållanden», har det emellertid ansetts möjligt att tillgodoräkna sökanden hemvisttid som ligger före avbrottet. Tillgodoräk- nandet har då vanligen skett med hälften av sistnämnda tid.

Beträffande utlänningar i allmänhet tillämpas den i lagen angivna nor— maltiden sju år (för nordiska medborgare dock enligt vad förut nämnts som regel fem år). Förutvarande svensk medborgare, som växt upp i Sverige men emigrerat och sedermera, ofta efter mycket lång vistelse utomlands. återvänder, har ansetts kunna naturaliseras tämligen snart efter återkoms- ten. I sådana fall brukar man inte kräva hemvisttid av någon bestämd längd. Om det skulle förefalla osäkert, huruvida sökanden acklimatiserat sig och kommer att stanna, kan emellertid uppskov med naturalisation under nå—

gon tid vara befogat. Även den som förut varit svensk medborgare men ej äger en så stark anknytning till vårt land som nyss sagts kan allt efter omständigheterna påräkna att kravet på hemvisttid sätts lågt, i regel un- der fem år. För kvinna som vill naturaliseras efter giftermål med svensk man har man krävt, om hon är medborgare i annat nordiskt land, hemvist här under endast ett år och eljest två års hemvist. För att hindra att kvinna skaffar sig svenskt medborgarskap automatiskt genom att ingå skenäkten- skap, har man i praktiken också krävt att äktenskapet varat någon tid. Det har beträffande kvinna krävts att äktenskapet varat ungefär ett år. I all— mänhet har man i fall då utländsk liian är gift med svensk kvinna ansett sig kunna nedsätta kravet på hemvist med ett år.

De angivna normaltiderna för naturalisation tillämpas i stort sett sche— matiskt och konsekvent. Följande modifikationer har dock måst göras. Om ett par utländska makar söker naturalisation samtidigt, skulle för båda makarna fordras antingen sju eller fem års hemvist, men om den ena ma- ken först naturaliseras ensam och den andra maken naturaliseras senare, skulle vid det senare tillfället medges nedsättning av hemvisttiden, och denna nedsättning skulle bli mycket stor, om det är hustrun som sist söker naturalisation. Så stor nedsättning av kravet på hemvisttid för kvinna gift med svensk man (som förut nämnts har därför medgivits endast för den händelse mannen är infödd svensk medborgare eller förvärvat sitt svenska medborgarskap för avsevärd tid sedan. En mindre nedsättning, vanligen med högst två år, har förekommit om mannen blivit svensk medborgare relativt kort tid före hustruns naturalisationsansökan. Nedsättning har ock— så ansetts kunna medges för kvinna gift med utländsk man, då båda ma- karna söker naturalisation samtidigt och beträffande mannen förutsätt- ningarna föreligger för bifall. Vidare har regeln om nedsättning av kravet på hemvisttid med ett år för utländsk man, gift med svensk kvinna, ansetts tillämplig endast för den händelse kvinnan är infödd svensk medborgare eller förvärvat sitt svenska medborgarskap avsevärd tid före mannens an— sökan om naturalisation.

Även anknytning till vårt land i andra hänseenden än som ovan sagts kan föranleda nedsättning av kravet på hemvisttid. Ett exempel härpå är svensk härstamning. Vuxen sökande som aldrig själv varit svensk medborgare kan sålunda ha anknytning till Sverige genom att fadern eller modern eller båda föräldrarna förvärvat svenskt medborgarskap genom födsel. Den eljest er- forderliga hemvisttiden har i dylikt fall ansetts kunna nedsättas.

En särskilt förmånlig behandling har kommit hemvändande medlemmar av svenska folkspillror utomlands till del, t. ex. estlandssvenskar och svensk— bybor. För dessa har generellt krävts endast ett års hemvisttid. Också en grupp personer utan svensk härstamning har på senare tid behandlats för— månligt, nämligen föräldrar till tidigare naturaliserade flyktingar från de baltiska länderna.

Vidare må i detta sammanhang nämnas ytterligare en grupp som rönt en förmånlig behandling, nämligen på svenska fartyg tjänstgörande sjömän, som ej kan anses ha hemvist i Sverige t. ex. genom familjebostad här. Dessa har ansetts äga en mot hemvist svarande anknytning till Sverige genom tjänstgöringen på svenska fartyg under något längre tid än den hemvisttid som eljest skulle ha fordrats.

Personer tillhörande främmande staters beskickningar har av gammalt ansetts intaga en särställning. Åtminstone tidigare har dessa personer ansetts ej äga hemvist i vistelselandet. Det är fortfarande självklart, att till utländska beskickningar knutna tjänstemän som åtnjuter diplomatisk im— munitet inte naturaliseras, så länge de är kvar i sin tjänst. Om en sådan person lämnat sin tjänst och bor kvar här, finns emellertid i och för sig intet hinder för naturalisation. Hans tidigare vistelse här som diplomatisk tj änsteman kan allt efter omständigheterna räknas honom tillgodo i större eller mindre grad som hemvisttid. Barn till utländsk diplomat torde kunna naturaliseras i den mån de inte är att anse som bipersoner. Lägre beskick- ningspersonal (t. ex. kanslipersonal och chaufförer) kan ej beviljas natu- ralisation under pågående tjänstgöring vid det egna landets beskickning.

Hederlig vandel

Vad till en början angår en straffdoms betydelse vid vandelsprövningen ger det sig självt, att en gradering sker efter brottets eller förseelsens art. Straffmätningen är mestadels vägledande, men hänsyn kan i naturalisa- tionsärenden tas också till andra omständigheter än dem domstolen kun— nat beakta. Om frihetsstraffet ådömts villkorligt och om inga andra van- delsanmärkningar än en enstaka villkorlig dom förekommit, har naturalisa— tion under senare år stundom ansetts kunna beviljas tämligen snart efter prövotidens slut. Då lagen uttryckligen kräver att sökanden skall ha fört en hederlig vandel, har man inte ansett sig kunna bortse från upprepad brottslighet.

Mycket vanligare än brott är vandelsanmärkningar av annat slag, främst misskötsamhet i arbetet, spritmissbruk och försummad underhållsplikt. Så— dana anmärkningar tillmäts fortfarande stor betydelse vid naturalisations— prövningen. Sökandens möjlighet att finna sig till rätta i arbetslivet och att anpassa sig till sin privata miljö spelar en avgörande roll vid prövningen av om naturalisation skall beviljas. Hänsyn till rättssäkerheten måste tagas i ett naturalisationsärende lika väl som i andra rättsliga sammanhang. En- bart misstanke om brott bör inte läggas sökanden till last, även om fullstän— dig polisutredning föreligger. Domstolsprövning eller beslut i åtalsfrägan bör avvaktas, innan naturalisationsansökningen avgöres. En viss särställ- ning kan vandelsanmärkning, som gäller politisk verksamhet, anses inta. Ådömt straff för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet är självfal—

let i allmänhet en vandelsanmärkning av allvarligt slag, som oftast under lång tid utgör hinder för naturalisation.

I praxis under giltighetstiden för 1924 års lag och i början av tillämp- ningen av 1950 års lag har det vid naturalisationsprövningen ansetts vara av väsentlig betydelse att sökanden under sin vistelse här fullgjort sin skatt- skyldighet. Numera tas inte hänsyn till skatt som preskriberats. I allmänhet fästes ej heller avseende vid en obetydlig skatteskuld. Har sökanden ådra- git sig en skatteskuld till avsevärt belopp, har man emellertid liksom i äld— re praxis också nu fordrat att sökanden reglerar denna skuld, innan natura— lisation beviljas. Beträffande naturalisationssökande kvinna, som är gift med svensk man, bortses som regel från obetald skatt.

Med den utformning kravet på hederlig vandel fått i nuvarande praxis finns inte så ofta skäl att överväga dispens från vandelsvillkoret. I fråga om dispens från detta villkor är Kungl. Maj:t återhållsam.1 Såsom skäl för dispens har man i praktiken godtagit att sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller att sökanden är gift med svensk medborgare eller att eljest särskilda skäl för naturalisation föreligger med hänsyn till sökandens förhållanden. I fråga om den sistnämnda dispensgrunden kan särskilt den omständigheten få praktisk betydelse att sökanden haft hemvist här under avsevärt längre tid än den i hans fall erforderliga minsta hemvisttiden. En person som på grund av vandelsanmärkningar inte ansetts böra naturalise— ras på minimitid kan efter längre tids hemvist här anses ha vunnit en star- kare anknytning till landet, så att den tveksamhet som måhända fortfaran— de finns i vandelshänseende väger mindre tungt. Unga personer som till— bragt en väsentlig del av sin uppväxttid i vårt land kan på grund härav och väl också med hänsyn till familjetillhörigheten, om föräldrarna är eller vill bli svenska medborgare, anses äga en så stark anknytning till landet att dispens från vandelsvillkoret kan vara motiverad. Dispensgrunden att sö- kanden är gift med svensk medborgare har ansetts möjliggöra en mildare bedömning i vandelshänseende, då hustru till svensk man sökt naturalisa- tion. I något mindre grad har kravet på hederlig vandel ansetts kunna mild- ras även i det fall att naturalisation sökts av man gift med svensk kvinna.

F örsörjningsförmåga

Försörjningsvillkoret har formulerats så att sökanden skall ha möjlighet att försörja sig och sin familj. Den inte särdeles stränga tolkning av vill— koret, som ägt rum redan på grundval av 1858 års lag och som huvudsakli— gen inneburit krav på att sökanden inte är i behov av understöd från det allmänna för sig och sin familj, har i stort sett bibehållits. I den praxis som bildar utgångspunkten för tillämpningen av 1950 års lag ansågs försörj- ningsförmågan kunna ifrågasättas även i det fall att naturalisationssökan-

1 Se även Wahlbäck—Nordström Lagen om svenskt medborgarskap (1952) sid. 40 f.

de, som vid tiden för ansökningen kunde försörja sig och sin familj, tidiga- re under sin vistelse här i landet uppburit samhällsunderstöd. I allmän- het krävdes, att sådant understöd skulle återbetalas, och vanligen bereddes sökanden tillfälle härtill genom uppskov med ärendets avgörande. Medan återbetalningsskyldighet tidigare i princip förelåg beträffande allt uppburet understöd, gäller numera att hjälptagaren i stort sett ej är skyldig att åter- betala s. k. obligatorisk socialhjälp, men kan åläggas att återbetala s.k. fri- villig socialhjälp. I vissa fall gäller dock en längre gående skyldighet att er- sätta understöd som utgått av allmänna medel. Om naturalisationssökande eftersatt skyldighet att ersätta socialhjälp, som lämnats åt make eller barn under 16 år, eller att ersätta kostnad för sådant barns omhändertagande för samhällsvård, tillmäts detta allt efter omständigheterna betydelse vid naturalisationsprövningen. I övrigt göres i nuvarande praxis bifall till natu- ralisationsansökan i allmänhet inte beroende av att sökanden åter-betalt so- cialhjälp, som han tidigare uppburit.

Den omständigheten, att en person ej kunnat placeras i den allmänna ar- betsmarknaden utan genom arbetsmarknadsverkets försorg erhållit s. k. arkivarbete har inte ansetts innebära att brist föreligger beträffande veder- börandes försörjningsförmåga. Ej heller har den som på grund av arbets- brist blivit permitterad från anställning ansetts sakna försörjningsförmåga.

Vid tillämpningen av 1950 års lag har försörjningsvillkoret inte upprätt— hållits för kvinna, gift med svensk man. Vidare har villkoret av humanitära skäl eftergivits i enstaka andra fall av skiftande beskaffenhet.

Rätt till sociala förmåner tillkommer i stor utsträckning även utlän- ningar, som vistas inom landet.1 Vissa utlänningar kan endast om de na- turaliseras till svenska medborgare bli berättigade till folkpension, vilket har praktisk betydelse framför allt när det gäller ålderspension. Den om- ständigheten, att sökande för sin försörjning kommer att vara beroende av pension av nämnda slag, har numera ej ansetts utgöra hinder för na- turalisation.

Eftersom ömmande skäl nästan alltid kan åberopas vid bristande för- sörjningsförmåga, kan sådana skäl inte regelmässigt föranleda eftergift från villkoret. I praxis på grundval av 1950 års lag har naturalisation emel- lertid inte ansetts böra vägras den som till följd av olycksfall i arbete under vistelsen här blivit arbetsoförmögen eller fått sin arbetsförmåga nedsatt i så hög grad att han ej kan försörja sig helt.

Sedan villkoren för erhållande av förtidspension, sjukbidrag o. dyl.? libe— raliserats, har det blivit nödvändigt att i naturalisationsärenden göra pröv- ningen strikt kasuell och att verkställa avvägningen utifrån sökandens situation i dess helhet.

1 Se härom den av Svenska institutet utgivna handboken Ny i Sverige (1965) sid. 21 f. samt sid. 79 ff. 2 Se härom ovannämnda handbok Ny i Sverige sid. 92 ff.

Kunskap i svenska språket

Vid tillämpningen av medborgarskapslagen har kunskap i svenska språ- ket brukat uppställas som ett naturalisationsvillkor, oaktat något sådant villkor inte upptagits i lagtexten. I det formulär som brukar användas vid naturalisationsansökan anges, att ansökningen skall åtföljas av intyg om sökandens förmåga att tala, läsa och skriva svenska språket men att intyg ej erfordras för förutvarande svensk medborgare och ej heller för dansk eller norsk medborgare.

Med hänsyn till den ökade invandringen av folkgrupper, vilkas språk är olikartade det svenska, har språkvillkoret kommit i ett annat läge än tidigare, och man har ansett det mera angeläget än förut att upprätthålla kravet på att vederbörande skall äga kunskap i vårt språk.

Dispens

Den i lagen angivna dispensgrunden att sökandens upptagande till svensk medborgare skulle medföra gagn för riket har tillämpats så gott som uteslutande i fråga om hemvistvillkoret. Dispens på denna grund har medgetts relativt sällan. Skäl för dylik dispens torde under tiden närmast före 1950 års medborgarskapslag ha ansetts föreligga huvudsakligen i fråga om högt kvalificerade vetenskapsmän eller framstående fackmän, le- dare av viktiga ekonomiska företag, framstående konstnärer och liknan- de. Denna linje har i stort sett hållits även vid den nuvarande lagens till- lämpning, men en viss liberalisering har kunnat förmär'kas såtillvida som dispens medgetts även andra sökande, då deras arbetskraft bedömts såsom värdefull för landet. Understiger sökandens hemvisttid väsentligt den nor- mala, sker i många fall remiss till ämbetsverk, lärarkollegium vid hög- skola 0. (1. för yttrande huruvida sökandens upptagande till svensk med- borgare kan antagas medföra gagn för riket.

Dispensgrunden att sökandens upptagande till svensk medborgare skulle medföra gagn för riket har också åberopats då ett svenskt industri- eller affärsföretag för verksamhet utomlands behöver en särskilt kvalificerad kraft som måste vara sven-sk medborgare för att kunna fullgöra sin upp- gift. Naturalisation har någon gång beviljats, även om det varit tveksamt huruvida sökandens arbetsuppgifter varit så betydelsefulla att deras full- görande kan sägas vara till gagn för riket. Nyssnämnda dispensgrund har ansetts tillämplig även vid naturalisation av personer som innehaft biträ- desbefattningar vid svenska beskickningar utomlands.

Några andra fall, då dispens ifrågakommit må anföras. Det är t.ex. inte ovanligt att då en utomlands bosatt svensk man gifter sig med en utländsk kvinna det kan finnas ett praktiskt behov av svenskt medborgar-

skap för hustrun, och att detta behov ibland kan vara större än om ma- karna var bosatta i Sverige. Om de politiska förhållandena i vistelselan- det är osäkra, kan sålunda svenskt medborgarskap för hustrun innebära större trygghet än hennes dittillsvarande medborgarskap. Det har likaså ansetts utgöra skäl för naturalisation, att avsaknad av gemensamt med- borgarskap för makarna visat sig medföra avsevärda praktiska svårigheter t. ex. då hustrun önskat medfölja på affärsresor, som mannen regelbundet måste företaga inom flera länder. Som ett specialfall kan nämnas. att om en svensk diplomatisk tjänsteman gifter sig med en utländsk ”kvinna kan det särskilt under mannens tjänstgöring utomlands vara ett svenskt in- tresse att även hustrun är svensk medborgare. I nu åsyftade fall där utom— lands bosatt hustru till svensk man naturaliseras, brukar krävas att äkten- skapet varat så lång tid som svarar mot den hemvisttid, som skulle ha fordrats därest hustrun på normalt sätt sökt naturalisation efter inflytt— ning till Sverige.

Naturalisation har någon gång tillgripits för att undanröja statslöshet.

Vad förut anförts om familjetillhörigheten som skäl för naturalisation av underåriga barn äger tillämpning även på barn bosatta utomlands. Utomlands bosatta svenska makars adoption av ett utländskt barn bör självfallet leda till naturalisation av barnet. Det kan likaledes finnas skäl att låta ett barn i blandat äktenskap under utlandsvistelse bli delaktigt av svenskt medborgarskap, som tillkommer modern.

Befrielse från utländskt medborgarskap

I en mängd olika situationer, som betingas av utländsk lagstiftnings skiftande innehåll, uppkommer frågan, om som förutsättning för naturali- sation skall krävas, att sökanden förlorar sitt utländska medborgarskap. I de fall där befrielse från det utländska medborgarskapet kan erhållas ge- nom särs'kild åtgärd, brukar vid naturalisationsprövningen tillses att sö- kanden vidtager sådan åtgärd.1 Om åtgärden ej leder till resultat, t. ex. om sökandens framställning om befrielse avslås eller om framställningen inte inom rimlig tid besvaras, brukar naturalisation ej vägras. Ibland finns enligt den utländska lagstiftningen ingen möjlighet att bringa det utländska medborgarskapet att upphöra, och i andra fall kan det från början vi- sas, att sökanden har ingen eller ytterst ringa utsikt att vinna bifall till be- frielseansökan. Att naturalisationen leder till dubbelt medborgarskap, brukar då inte hindra, att sökanden omedelbart naturaliseras.

I praxis har intagits den ståndpunkten, att villkor om befrielse från det utländska medborgarskapet i regel inte föreskrives för personer som vid tiden för naturalisation har främlingspass. Den som vid naturalisationen

1 Detta gäller dock ej vid naturalisation av omyndiga barn.

erhåller dubbelt medborgarskap brukar dock göras uppmärksam därpå ge- nom ett skriftligt meddelande i samband med naturalisationsbeslutet.

Reglerna 0111 förlust av utländskt medborgarskap är i vissa länder konstruerade så att medborgarskapet varken förloras automatiskt vid na- turalisation i ett annat land eller kan bringas att upphöra genom medgivan- de av det slag, som åsyftas i 6 & tredje stycket medborgarskapslagen. Där- emot kan medborgarskapet bringas att upphöra på annat sätt. I sistnämnda fall anser man sig i praxis, enligt grunderna för nyss angivna stadgande, oförhindrad att kräva att sökanden, innan naturalisationsbeslut meddelas, vidtagit eller förbundit sig att vidtaga erforderlig åtgärd för att bli fri från 'det utländska medborgarskapet. Sålunda brukar tillses t.ex. att irländsk medborgare till vederbörlig myndighet i hemlandet anmält, att han avsäger sig medborgarskapet under förutsättning att han naturali- seras. En sådan på förhand gjord anmälan får till följd att medborgar- skapet" upphör i och med naturalisationen. Medborgare i Storbritannien och ett par andra länder med liknande lagstiftning kan däremot avsäga sig sitt medborgarskap först efter fullbordad naturalisation i ett annat land. Det "är då inte möjligt att vid naturalisationen träffa en anordning som med säkerhet medför, att det utländska medborgarskapet upphör. I praxis barrnian vid naturalisation av personer från sistnämnda länder ansett sig böra avfordra sökan—den en skriftlig förbindelse, att han inom tre må- nader från naturalisationsbeslutet skall avsäga sig sitt förra medborgarskap. Vidare gäller enligt tysk och österrikisk lagstiftning som huvudregel, att medborgarskap i dessa länder förloras av den som naturaliseras i annat land, men tillika stadgas, att myndighet i hemlandet kan efter ansökan lämna tillstånd till medborgarskapets bibehållande. Från mitten av år 1958 har man tillämpat 'det förfarandet, att man vid behandlingen i jus-tit'iede- partementet av naturalisationsansökan från tysk eller österrikisk med- borgare anmodar sökanden att inkomma med skriftlig förklaring, vari han försäkrar sig inte ha sökt eller erhållit tillstånd att efter förvärvet av svenskt medborgarskap behålla sitt dittillsvarande medborgarskap och tillika för— binder sig att ej söka dylikt tillstånd.

Om den som söker naturalisation anser sig ha intresse av att efter för— värvet av svenskt medborgarskap behålla sitt tidigare medborgarskap, har förekommit att kravet, att sökan-den avstår från sitt utländska medbor- garskap, i något fall eftergivits.

HANDLÄGGNINGSGÅNGEN

Ansökan

Enligt 35 Kungl. kungörelsen den 24 november 1950 med vissa bestäm— melser rörande tillämpningen av lagen den 22 juni 1950 om svenskt med- borgarskap skall natur-alisationsansökan inges till länsstyrelsen i det län där sökanden är kyrkobokförd (i Stockholm överståthållarämbetet) el— ler, 0111 han ej är kyrkobokförd i riket, till svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat. Det torde vara underförstått, att naturalisationsansökan utomlands bör inges till beskickning eller konsulat i bosättningslan—det. Ingenting hindrar emellertid att ansökningen inges till justitiedepartemen- tet, som remitterar den för utredning och yttrande till den länsstyrelse —— eller eventuellt den beskickning eller det konsulat _ som anses bäst lämpad för uppgiften.

För naturalisationsansökan finns formulär. Användandet därav är inte obligatoriskt, men ansökningen skall alltid innehålla uppgifter i de hän- seenden som anges i formuläret. Sökanden skall på heder och samvete be- kräfta, att uppgifterna är med sanningen överensstämmande.

Länsstyrelse, beskickning eller konsulat, som mottar naturalisationsan- sökan, skall i första hand tillse att ansökningen är fullständig och om detta inte är fallet förelägga sökanden att ino-m viss tid komplettera an- sökningen. Enligt 4 5 tillämpnings'kungörelsen åligger det vidare den mottagande myndigheten att genom polismyndighet eller på annat sätt i erforderlig utsträckning införskaffa utredning om sökandens vandel och försörjningsförmåga samt fullgörande av skattskyldighet här i riket även- som rörande de övriga omständigheter som kan inverka på prövningen av ärendet.

Utredning genom länsstyrelses försorg

Länsstyrelsen remitterar regelmässigt det anhängiggjorda ärendet för ut- redning till polismyndigheter i sökandens nuvarande och tidigare bosätt— ningsorter i Sverige. Med remissen avses —— bl.a. »— att förhör sikall hål- las med sökanden samt sökandens make, arbetsgivare och bostadsupp- låta're ävensom eventuellt de andra personer som har upplysningar av intresse att lämna rörande sökandens van-del och verksamhet.

Om sökanden förut gjort naturalisationsansökan, rekvirerar länsstyrelsen akten i det tidigare ärendet från justitiedepartementet. Härigenom kan po-

lisutredningen i det nya ärendet i regel begränsas till den tid, som förflutit efter utredningen i det förra ärendet.

Den utredning länsstyrelsen verkställer i ett naturalisationsärende sker i regel helt och hållet genom de polismyndigheter, till vilka ärendet remit- teras. Någon gång kompletterar länsstyrelsen polisutredningen genom di— rekt remiss eller förfrågan till annan lokal myndighet. Remiss till central myndighet sker däremot endast undantagsvis. Sålunda har förekommit, att upplysningar inhämtats från utlänningskommissionen eller att en läns— styrelse lånat kommissionens handlingar. Stundom har också genom läns- styrelsens försorg anskaffats upplysningar från vederbörande landsfogde, om någon omständighet föreligger som kan föranleda erinran ur säkerhets- synpunkt mot att sökanden naturaliseras. Därjämte kan förekomma, att sökanden anmodas att lämna kompletterande uppgifter.

Yttrande av länsstyrelse

Efter fullbordad utredning avger länsstyrelsen eget yttrande i ärendet. Det- ta innehåller i de flesta fall endast ett kortfattat till- eller avstyrkande av ansökningen. Länsstyrelserna brukar ej gå in på frågan om naturalisation skall göras beroende av villkor att sökanden erhåller befrielse från utländskt medborgarskap eller om det på annat sätt bör förhindras att dubbelt med- borgarskap uppkommer. Frågan om undvikande av dubbelt medborgarskap aktualiseras alltså som regel först vid justitiedepartementets behandling av naturalisationsärendet.

Handläggning i justitiedepartementet

[ justitiedepartementet handlägges medborgarskapsärendena inom en sär- skild a-rbetsenhet för dessa ärenden. Efter vederbörliga registreringsåtgärder tas ärendena upp i turordning av rättsbildad personal. Åren-dena remitteras eventuellt för ytterligare utredning och färdigställs efter avslutat remiss- förfarande för beredning inför vederbörande statsråd.

Under utredningen i departementet tas kontakt med den centrala ut- länningsmyndigheten och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning.

Frågan om naturalisation kan leda till uppkomsten av dubbelt medbor- garskap fordrar särskilda överväganden. Detta har föranlett att man inom justitiedepartementets arbetsenhet för medborgarskapsärenden har utar- betat en sammanställning (stencilerad) av den utländska lagstiftningens innehåll i en del punkter, som har betydelse för förvärv eller förlust av svenskt medborgarskap. Redogörelsen har tillställts bl.a. länsstyrelserna. Någon gång finns anledning att genom utrikesdepartementet begära kom- pletterande upplysning om utländsk lag eller rättspraxis i speciellt avse- ende.

Under förberedelsearbetet inom justitiedepartementet förekommer i hit— hörande frågor skriftväxling mellan departementet och sökanden. Efter avslutat förberedelsearbete upprättar föredraganden i justitie'departementet en skriftlig föredragningspromemoria, den s.k. beredningslistan, vilken genomgås vid muntlig beredning inför det statsråd, som handhar natu- ralisationsärendena. I ett mycket stort antal ären-den finner föredraganden vid sin granskning, att utredningsresultatet är av så klar beskaffenhet att ansökningen enligt fast praxis tveklöst bör bifallas eller avslås. De kan sägas vara av rutinartad karaktär och ägnas i regel ej någon närmare granskning.

Beslut

Beslut i naturalisationsärende fattas sedan i konselj. Kungl. Maj :t kan i anledning av naturalisationsansökan meddela antingen naturalisationsbeslut (bifallsbeslut) eller beslut, att Kungl. Maj:t ej finner skäl bifalla ansök— ningen (avslagsbeslut). Till naturalisationsbeslut räknas även beslut med villkor att sökanden inom viss tid inför länsstyrelse styrker att han erhållit befrielse från sitt utländska medborgarskap (villkorligt bifallsbeslut).

Expeditioner

Om expeditionella åtgärder efter det naturalisationsbeslut föreligger finns bestämmelser i 5 & tillämpningskungörelsen.

UTREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Allmänna synpunkter

Av den i det föregående lämnade historiken framgår att avgörandet av an— sökningar om naturalisation till svensk medborgare varit förbehållet Kungl. Maj :t alltsedan naturalisationsinstitutet år 1858 blev föremål för laglig reg- lering. Denna ordning för avgörandet av dessa ärenden har varit grundlags- fäst ända till år 1965. Nämnda år skedde härutinnan en uppmjukning. Fort— farande gäller enligt 33 å regeringsformen såsom huvudregel att ärende rö- rande naturalisation prövas av Kungl. Maj:t men med tillägget i den mån ej annat stadgas i särskild lag, stiftad i den ordning 87 5 1 mom. regerings- formen stadgar. Avgörandet i naturalisationsärenden kan därför numera utan grundlagsändring överflyttas på annan myndighet än Kungl. Maj:t.

Såsom framgår av motiveringen till 1965 års grundlagsändring hetinga- des denna av önskemålet att så snabbt sig göra lät bereda möjlighet att överföra naturalisationsärendena till annan myndighets handläggning i syf- te att därigenom och genom andra liknande åtgärder så mycket som möj— ligt koncentrera regeringens och departementens arbete till viktigare frå- gor. Innan den tillskapade möjligheten till överflyttning följes av att möj- ligheten också utnyttjas, kan det finnas skäl att något beröra, huruvida någ— ra principiella betänkligheter kan föreligga mot att överge den obrutna tra- dition, enligt vilken avgörandet av dessa ärenden legat i Kungl. Maj:ts hand.

Då en utlänning upptages till svensk medborgare, påverkas hans både rättsliga och faktiska ställning i många betydelsefulla hänseenden. Utfallet av en naturalisationsansökan är därför för sökanden av stor vikt. Då där- jämte antalet utlänningar som tog stadigvarande hemvist i vårt land länge var begränsat, är det naturligt att ordningen med Kungl. Maj:t som enda naturalisationsbeviljande myndighet, vilken ordning har rötter från tiden långt före 1858, bibehållits. Beteckningen i litteraturen av naturalisationen såsom en statsrättslig akt bör ha stärkt uppfattningen av denna ordning såsom närmast självfallen.

Fortfarande är givetvis den enskildes medborgarskapliga status för 110- nom av stor vikt, i tillspetsade situationer en för honom vital fråga. Beträf— fande sociala förmåner har dock i vårt land skett en utjämning mellan svenska och utländska medborgare dels genom konventioner som Sverige slutit med olika främmande stater, dels genom att vår sociallagstiftning i åtskilliga hänseenden jämställt utlänningar —— i varje fall sådana med fas-

tare anknytning till vårt land —— med svenska medborgare. Vår utlännings- lagstiftning har liberaliserats, varför risken för en utlänning att tvångsvis behöva lämna vårt land är mindre än tidigare. Även på näringslagstiftning- ens område har utvecklingen gått i riktning mot att bereda utlänningar en förmånligare ställning. Utan att underskatta värdet av att förvärva svenskt medborgarskap torde man därför kunna säga att den utgång en naturalisa— tionsansökan får allmänt sett inte har samma ingripande betydelse för den enskilde som under tidigare skeden.

Antalet av dem som invandrat till Sverige har under de båda senaste de- cennierna nått en tidigare oanad höjd, och ingenting tyder på att detta är någon övergående företeelse. Antalet naturalisationsansökningar har med några års fördröjning följt i takt härmed. I första hand skapar detta pro- blem från arbetsbelastningssynpunkt. Dessa skall emellertid inte i detta sammanhang beröras. Men det är givet att med en mångdubbling av anta- let ärenden följer en ökning av antalet ärenden av okvalificerad, ofta rent rutinmässig art. En sådan utveckling måste försvaga skälen för att av några mer eller mindre oreflekterade höghetssynpunkter i princip motsätta sig varje överföring av beslutanderätten i naturalisationsärendena från Kungl. Maj :t till annan myndighet. I anknytning till det sist sagda må framhållas att det efter den förut omnämnda grundlagsändringen uppenbarligen stals- rättsligt inte föreligger några hinder att vidtaga sådan överföring.

Några principiella betänkligheter mot att avlasta Kungl. Maj:t natura— lisationsärenden anser utredningsmannen därför inte föreligga. Därmed har ställning ej tagits vare sig till avlastningens omfattning eller till syn— punkter av handläggningsteknisk art.

Utgångspunkten i direktiven för den där väckta frågan om möjligheterna att decentralisera naturalisationsärenden är den uppgivna omständigheten att i de ärenden, i vilka sökanden år nordisk medborgare, en tämligen fast praxis utbildats och prövningen blivit i stor utsträckning formell. Ehuru direktiven närmast har de nordiska ärendena i sikte, rekommenderas ett övervägande av att: decentralisera även vissa ej nordiska ärenden. Såsom beslutsmyndighet nämnes i direktiven endast länsstyrelserna, och det torde vara som en följd av denna tänkta fördelning av beslutsfunktionen på flera myndigheter som direktiven såsom en förutsättning för decentraliseringen anger att reglerna för prövningen preciseras på sådant sätt att man säkrar en likartad bedömning av ärendena.

Skälen till att de nordiska medborgarna kommer i förgrunden vid diskus- sion av möjligheterna att decentralisera naturalisationsärendena synes inte behöva utvecklas. Förutom den prägel, som den faktiska samhörigheten mellan de nordiska folken ger även åt de nordiska naturalisationsärendena, kan i sammanhanget åberopas att den kännedom om innehållet i utländsk lagstiftning som i olika situationer kräves vid bedömning av naturalisa-

tionsärenden knappast behöver efterlysas i de nordiska ärendena. De nor- diska ärendena fordrar därför mindre av juridiskt-tekniskt kunnande än andra ärenden.

Ett alternativ som bör undersökas är därför att låta naturalisationen av nordiska medborgare beslutas av annan myndighet än Kungl. Maj:t men i övrigt bibehålla naturalisationsprövningen hos Kungl. Maj:t.

Såsom nämnts framkastar direktiven även tanken på att låta decentrali- seringen tillika omfatta vissa icke-nordiska ärenden. Detta synes svårligen kunna ske med bibehållande av en indelning efter sökandenas nationalitet. I stället ledes man in på en indelning efter sakläget i de enskilda ärendena eller alltså en indelning i klara ärenden, d. v. s. ärenden, i vilka utgången framstår som tämligen given, och tveksamma ärenden, d. v. s. ärenden, i vilka såväl bifalls- som avslagsbeslut synes plausibla eller i vilka kan ifrå- gasättas, huruvida villkor bör knytas till ett bifallsbeslut (exemplifieringen ej avsedd att vara uttömmande). Den förra gruppen av ärenden skulle i så fall decentraliseras, medan den senare gruppen skulle förbehållas Kungl. Maj :l. Denna indelning torde i så fall böra omfatta alla ärenden, alltså även de nordiska.

Indelningen i klara och tveksamma ärenden bör vara ett andra alterna- tiv att undersöka.

Direktiven nämner såsom förut sagts endast länsstyrelserna såsom be— slutsmyndighet. I de båda nu redovisade alternativen är ju fråga endast om en partiell decentralisering, syftande till en överföring av de mindre kva- lificerade ärendena. Länsstyrelserna framstår i dessa fall såsom närmare till hands liggande beslutsmyndigheter än exempelvis en central myndighet under Kungl. Maj:t; i fråga om de nordiska medborgarna är ett av skälen härför att länsstyrelserna har hand om anmälningsfallen, som vid genom- förande av utredningens förslag i annat sammanhang (NU 1965: 8) kom- mer att öka i omfattning på naturalisationsärendenas bekostnad. I utred- ningens undersökning av de båda nämnda alternativen räknas därför en- dast med länsstyrelserna såsom beslutsmyndighet.

Decentraliseringsfrågan i allmänhet har i vårt land tid efter annan dykt upp till aktualitet. För tiden kort efter andra världskriget är att anteckna den då verksamma deeentraliseringsutredningen, för närliggande tid den 1963 tillsatta departementsutredningen. Decentraliseringsutredningen angav själv som motiv för decentralisering, att därmed skulle beredas större ut— rymme för lokala myndigheters handlingsfrihet samt att verksamheten skul- le kunna förenklas och rationaliseras, men påpekade också att det vore av betydelse att högre myndigheter genom befrielse från mindre väsentliga ären- den gåves tillfälle att med större kraft ägna sig åt de kvarstående mera vä- sentliga uppgifterna. Enligt departementsutredningen — som anförtrotts statsrådet Hermansson — är det angeläget att befria departementen från rutinbetonade eller annars mindre väsentliga ärenden och en stor mängd

ärenden i övrigt av löpande natur, eftersom behovet av delegering och de- centralisering numera har en helt annan styrka än tidigare. En motivför- skjutning har sålunda ägt rum såtillvida att intresset av decentralisering domineras av synpunkten att Kungl. Maj:t måste avlastas en stor mängd löpande ärenden, vilket torde sammanhänga ej blott med att dessas antal ökat utan även med att ökad vikt fästs vid departementens planeringsverk- samhet.

Synpunkten att departementen bör beredas mera tid för planering har genom departementsutredningen och dess hittills redovisade arbetsresullat kommit till uttryck på ett mera markerat sätt än tidigare. Departements- utredningen tillsattes såsom nämnts år 1963, alltså ett par år efter det före- varande utredning meddelades sina direktiv. Behovet av en koncentration av departementens arbete torde successivt ha känts allt starkare. Med hän- syn härtill och då utredningsarbetet lämnat underlag för bedömning av olika decentraliseringsförutsättningar har utredningsmannen inte ansett sig böra underlåta att såsom en i linje med departementsutredningens syfte liggande uppgift även undersöka möjligheterna till en total decentralise- ring av naturalisationsärendena. Det må förutskickas att en total decentra— lisering till länsstyrelserna av flera skäl måste avvisas, varför som besluts- myndighet i detta tredje alternativ inträder en central myndighet.

Utredningen övergår nu till att närmare undersöka de omnämnda tre alter- nativen med deras fördelar och nackdelar. Sedan detta skett skall därav föranledda slutsatser dragas.

Decentralisering av nordiska ärenden

3) Till en början skall här undersökas, vilken avlastningseffekt som kan väntas bli resultatet, om Kungl. Maj:t avlastades alla ärenden angående naturalisation av nordiska medborgare.

I direktiven för utredningen har departementschefen uppskattat de nor— diska ärenden, som år 1960 prövades av Kungl. Maj :t, till drygt 40 procent av totalantalet. —

Utredningsmannen har undersökt fördelningen mellan de nordiska ären— dena och ärenden angående naturalisation av icke-nordiska medborgare åren 1961—1965. Undersökningen har baserats på statistiska uppgifter, som ställts till förfogande av statens utlänningskommission. Resultatet redovisas i tablån på följande sida.

Av tablån framgår, att medan totalantalet naturalisationsärenden ökat väsentligt under den period, undersökningen avser, är antalet nordiska ärenden år 1965 inte så mycket högre än är 1961. Från att år 1962 ha upp- gått till nära 53 procent av totalantalet har de nordiska ärendenas antal år 1965 sjunkit till cirka 37,7 procent.

Det kunde vid senaste årsskiftet konstateras att antalet arbetssökande ut—

Tablå År Totalantalet Antal De nordiska ärendenas/per— Natura- Natura— Natura— Nordiska Fin- Norr- Dans— sonernas pro- liseradc lisations— liserade natur. - län— män kar centuella andel personer ärenden nordbor lisations— dare i totalantalet, ärenden cirka

1961 .... 7 089 1 5 657 3 191 12 463 2 342 372 477 15, % 1962 .. . . 7 722 2 6 177 i 083 = 3 266 3 206 327 550 52.9 ",, 1963 . . . . 8 805 2 7 044 4 066 = 3 252 3 040 476 550 16.2 % 1964 .... 8 9541 "3 7163 3 350 2 2 680 2 483 349 518 37.4 % 1965 . . . . 9 589 = 7 671 3 616 = 2 892 2 734 409 473 37,7 %

* Verkligt antal. 2 Approximativt beräknat antal utifrån relationen mellan antalet. ärenden och antalet na— turaliserade personer år 1961.

länningar som kommit till vårt land under år 1965 varit större än någon gång tidigare. Ökningen faller emellertid så gott som helt på de utomnor— diska medborgarna. Belysande är att antalet arbetstillstånd (förstagångstill- stånd) som beviljats icke-nordbor från 1960 till 1965 stigit från 10 235 till 28 168. Det finns för dagen inga tecken som tyder på att behovet i vårt land av ytterligare arbetskraft kommer att avmattas vare sig inom den privata eller den offentliga sektorn, vilket givetvis inte utesluter att utvecklingen kan komma att påverkas av nu okända faktorer både inom och utom landet. Men med hänsyn till den tidrymd som förflyter mellan invandring och sö— kande av svenskt medborgarskap torde man med tämligen stor säkerhet kunna förutse, att andelen nordiska medborgarskapsansökningar under de närmaste åren kommer att ytterligare sjunka, även om antalet sådana ansök- ningar inte skulle sjunka i absoluta tal räknat.

Det finns emellertid ett par omständigheter som kan ge anledning räkna med även en absolut nedgång av de nordiska ärendenas antal.

Den ena är det förslag som utredningen gemensamt med sakkunniga från de andra nordiska länderna lagt fram om att de nordiska medborgarna skall få ökade möjligheter att vinna svenskt medborgarskap genom anmälan (NU 196518). Skulle detta förslag genomföras, torde det få till följd en minskning av antalet nordiska naturalisationsärenden.

Den andra omständigheten hänför sig enbart till de nordbor som inflyttat från Finland. Av de nordiska naturalisationsärendena har hittills ungefär tre fjärdedelar utgjorts av finska medborgare, och nästan hälften av all utländsk arbetskraft i Sverige har uppgivits för närvarande bestå av fin- ländare. Mest bidragande till denna starka tillströmning från Finland har varit bristen på arbetstillfällen därstädes. Man synes emellertid numera i Finland räkna med en omsvängning på den finska arbetsmarknaden. Så— lunda uttalade exempelvis den finske utrikesministern Ahti Karjalainen vid

besök i Sverige i december 1965 att Finland beräknas om några år i stället komma att lida brist på arbetskraft. Uppenbarligen kommer ett sådant änd- rat läge att påverka först inflyttningen från Finland till Sverige och sedan antalet naturalisationsansökningar av finska medborgare.

Vad nu sagts tyder på att en decentralisering av de nordiska ärendena i fråga om avlastning från Kungl. Maj:t av löpande ärenden torde komma att få mera begränsad effekt än vad man vid direktivens tillkomst torde överslagsmässigt ha räknat med.

'b) En decentralisering av de nordiska ärendena skulle emellertid inne- bära en rationalisering även på annat sätt än att Kungl. Maj :t bereddes mera tid att ägna sig åt uppgifter av större räckvidd och betydelse. Decentralise— ringen skulle samtidigt innebära att ställningstagandet till naturalisations- ärendena koncentrerades till en myndighet i motsats till det nuvarande förfarandet, enligt vilket två myndigheter har att ta ställning i saken: läns— styrelsen i form av yttrande och Kungl. Maj:t i form av beslut. Att yttra sig i ett ärende är visserligen mindre ansvarsfyllt än att fatta beslut i ären- det, men i fråga om personal- och tidsåtgång bör det ena ställningstagandet vara ungefär likvärdigt med det andra. Sett från synpunkten av förvalt— ningen som en helhet bör därför överflyttandet av beslutanderätten för de ärendens vidkommande överflyttningen gäller medföra en väsentlig tids- och arbetsbesparing.

Vad nu sagts innebär dock inte att den nämnda rationaliseringsfaktorn är enbart till fördel. Yttrande av en myndighet till en annan som har beslu— tanderätten är ej någon formalitet. Anordningen syftar givetvis i stället till att få ärendet mera allsidigt belyst. Det kan därför finnas fog för betänk— ligheter mot att samtidigt dels flytta ned beslutanderätten från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna, dels låta länsstyrelserna vara i avsaknad av den vägled— ning Kungl. Maj :t nu har i form av yttrande av en myndighet med erfa- renhet och överblick över praxis. Synpunkten torde inte förlora det väsent— liga av sin bärkraft genom invändningen att länsstyrelserna kan skaffa sig tillgång till yttranden av de lokala polismyndigheterna. *

0) På sätt ovan redan antytts har i direktiven upptagits som en förutsätt- ning för decentralisering av naturalisationsärenden, att reglerna för pröv- ningen preciserades på sådant sätt, att man säkrade en likartad bedömning av ärendena vid länsstyrelserna.

Ordalagen i direktiven synes närmast peka mot att man för ändamålet skulle i tillämpningskungörelsen till lagen om medborgarskap införa före- skrifter om legala presumtioner vid prövningen av om villkoren för natura- lisationen är för handen eller ej.

För närvarande äger skönsprövning rum, när det gäller de två naturalisa— tionsvillkoren, att sökanden »fört en hederlig vandel» resp. >>har möjlighet att försörja sig och sin familj». Även de i medborgarskapslagen angivna för— utsättningarna för meddelande av dispens från de vanliga villkoren prövas

fritt av Kungl. Maj:t. Kraven på att den som skall naturaliseras skall ha uppnått viss ålder och haft hemvist här i riket viss tid är däremot direkt fixerade i lagen. Vid en decentralisering till ett flertal beslutande organ skulle därför behovet av vägledande normer i första hand föreligga i fråga om vandels- och försörjningsvillkoren.

Det skulle i och för sig kunna låta sig göra, att i tillämpningskungörelsen kodifiera nuvarande praxis att inhämta uppgifter om sökanden från hans arbetsgivare och bostadsupplåtare. I anslutning härtill skulle vidare kunna föreskrivas, att sammanstämmande gynnsamma vitsord av de arbetsgivare och bostadsupplåtare, hos vilka sökanden under de tre sistförflutna åren närmast före ansökan varit anställd resp. bott, skulle i förening med intyg, utvisande att vederbörande sökande ej förekommer i allmänna kriminal— registretl, utgöra fullt bevis om sökandens hederliga vandel. Vidare skulle intyg från den lokala skattemyndigheten, att sökanden under exempelvis nyssnämnda treårs-period taxerats för viss minimiinkomst kunna ges be- visvärde i fråga om sökandens försörjningsförmåga. För att erhålla önsk- värd flexibilitet beträffande beloppets storlek kunde man använda formu- leringen lägst det belopp, vilket vid prövningstillfället anses utgöra utmät- ningsfritt belopp för »nödigt underhåll åt gäldenären, hans make och oför- sörjda barn eller adoptivbarn?» (existensminimum), Full bevisning skulle presumeras föreligga beträffande försörjningsförmågan, om _— förutom nämnda intyg om minimiinkomsten —— i naturalisationsärendet förelåg intyg om att sökanden inte häftade för oguldna skatter med större belopp eller försatts i konkurs eller, såvitt var känt för polismyndigheten, eljest ådragit sig skulder i en omfattning, som äventyrade hans försörjningsförmåga. Den beslutande myndigheten skulle givetvis tillerkännas rätt att frångå pre- sumtionerna, om särskilda skäl motiverade det.

När det gäller dispens från de vanliga naturalisationsvillkoren, ställer sig uppgiften att reglera prövningen svårare än vid vandels- och försörj- ningsvillkoren. Det ligger nämligen i dessa ärendens natur, att avgörandena i dem vilar helt på en fri kasuell prövning. Med hänsyn härtill torde någon enhetlig bedömning av det slag, som åsyftas i direktiven, över huvud taget inte. kunna garanteras, ifall även dessa ärenden undantogs från Kungl. Maj :ts bedömning och handläggningen av dem decentraliserades till ett fler- tal myndigheter.

Våra medborgarskapsförfattningar har alltifrån 1858 års förordning läm— nat en ganska vid ram för Kungl. Maj:ts handlande. Kungl. Maj:t har också, inte minst under senare tid, inom författningens ram i stor utsträck- ning utnyttjat möjligheten till fritt skön. Denna möjlighet måste anses ha

1 Kungl. Maj :t har möjlighet att besluta om vidgniug av den krets av myndigheter eller enskilda, som enligt de för närvarande gällande bestämmelserna om kriminalregistret äger erhålla registerutdrag. ? 67 & UL.

varit värdefull med hänsyn till de många skiftningar som framkommer i naturalisationsärendena.

Det är därför enligt utredningen långtifrån önskvärt att intrång göres idet fria skönet. Uppställandet av något slag av legala presumtioner inne— bär emellertid att sådant intrång göres. Man måste räkna med att, även om möjlighet lämnas öppen att frångå presumtionerna, dessa kommer att medföra en stelhet i systemet, underlägsen en mera fri prövning, vilken givetvis inte får ha något inslag av godtycke. Det kan invändas att hän- synstagandet till praxis ändock skapar en bundenhet. Utredningen är dock av den uppfattningen att de tjänstemän det här gäller kommer att följa i författning inskrivna presumtionsregler mera slaviskt än tidigare träf- fade avgöranden i ärenden med likartade _— men sällan helt likartade ——— omständigheter.

De i det föregående nämnda presumtionerna synes vara de som— när- mast kan komma i fråga. De anknytningsfakta som nås genom dem synes dock inte helt vare sig entydiga eller rätträffande. Man kan exempelvis ställa frågan, huruvida inte spörsmålet om fullgörandet av skattskyldigheten i den allmänna uppfattningen mera hänför sig till vandeln _ till viljan att göra rätt för sig — än till försörjningsförmågan.

Preciseringen av reglerna för naturalisationsprövningen i fråga om de nordiska medborgarna kommer att ställa dessa ärenden i en även materiell särställning i förhållande till de övriga naturalisationsärendena, i vilka det fria skönet skulle finnas orubbat kvar. Man kan befara att därigenom skul- le kunna uppkomma vissa spänningar de båda olika slagen av ärenden emellan. Huruvida presumtionstänkandet skulle komma att vinna insteg även i Kungl. Maj :ts avgöranden vågar utredningen ej uttala någon mening om.

d) Det synes för bedöinandet av frågan om decentraliseringen av de nor- diska ärendena vara av intresse att veta, huruvida mellan dem och de övriga naturalisationsärendena föreligger en artskillnad i det hänseendet att prövningen av de nor-diska ärendena, i motsats till prövningen av de övriga ärendena, kan i stor utsträckning inskränka sig till en formell pröv- ning. I stort sett kan svaret härå erhållas genom jämförelser mellan de nordiska och de övriga ärendena av andelarna av klara ärenden och inte klara ärenden. Vid naturalisationsären-denas beredning till föredragning i justitiedepartementet sker en uppdelning av ärendena efter denna deras beskaffenhet. För år 1961 utgjorde härvid för nordiska medborgare de klara ärendena 76 procent och de ej "klara ärendena 24 procent samt för övriga nationaliteter de klara ärendena 70 procent och de inte klara ären- dena 30 procent. Som synes är skillnaden mellan de båda slagen av ärenden oväsentlig och kan i och för sig knappast läggas till grund för en mindre kvalificerad prövning av de nordiska ärendena. För en decentralisering av de nordiska men ej de övriga ärendena synes därför inte kunna åberopas

några rationella motiv, vilket inte hindrar att särbehandlingen av de nor- diska ärendena kan försvaras såsom ett utslag av den nordiska samhörig— heten. ett Garantin för en enhetlig bedömning hos länsstyrelserna skulle såsom nämnts vinnas genom föreskrifter om legala presumtioner i tillämpnings— kungörelsen till lagen om medborgarskap. Själva denna lag skulle däremot lämnas orubbad i fråga om villkoren för naturalisation. Den enhetlighet . på medborgarskapsrättens område som genom nordiskt samarbete vunnits de nordiska länderna emellan skulle därför rent lagstiftningsmässigt bestå. Inte desto mindre synes den fixering i författningsform som skulle ske av bedömningen åtminstone formellt sett från svensk sida innebära ett visst avsteg från gemensamheten i regler. Några liknande presumtioner är ju ej uppställda i de andra nordiska länderna. Att användandet av det fria skönet kan ge upphov till olika praxis i de skilda länderna har ju hela tiden stått klart men ligger på ett annat plan. Det kan i sammanhanget finnas anledning fästa uppmärksamheten på att de ifrågasatta föreskrifterna för användandet av det fria skönet enligt medborgarskapslagen inte torde kunna utfärdas utan bemyndigande av riksdagen.1

Utredningen förbigår den utvägen att decentralisering sker till läns— styrelserna utan att för beslutsfunktionen utformas några mallar. I direk- tiven för utredningen sägs nämligen uttryckligen att en förutsättning för decentralisering till länsstyrelserna är att reglerna för prövningen preci- seras på sådant sätt att man säkrar en likartad bedömning av ärendena.

f) Genom att länsstyrelsernas befattning med naturalisationsärendena ändras2 så att de, i stället för att avge yttrande, har att meddela beslut uppkommer, såsom redan förut antytts, ett ökat ansvar för dessa myndig- heter. Det finns därför anledning ingå på frågan om ärendenas handlägg- ning inom länsstyrelserna.

Den mera fasta fördelningen av ärendena bland länsstyrelsens personal bestämmes i av varje länsstyrelse antagen arbetsordning. Till ledning vid upprättandet av arbetsordning har av inrikesdepartementet utfärdats exem- pel på arbetsordning. I denna är medborgarskapsärendena upptagna bland landskansliets allmänna sektions ärenden, inom vilken de handläggs av sektionschefen —— en förste länsassessor — efter föredragning av en förste länsassistent.

Enligt vad utredningen inhämtat har 19 av de 24 länsstyrelserna följt departementets ledning i fråga om handläggande tjänstemän. Inom de öv- riga fem länsstyrelserna handläggs medborgarskapsärendena i två fall

1 Jfr Herlitz: Nordisk offentlig rätt III s. 430. 2 Om det under förevarande avsnitt av betänkandet behandlade decentraliseringsalter— nativet genomfördes, skulle, som utredningen tänkt sig saken, en ändring av handlägg- ningen äga rum endast beträffande de nordiska ärendena. Övriga naturalisationsärenden skulle även i fortsättningen inom länsstyrelserna handläggas och avgöras på samma sätt som sker för närvarande.

av landshövdingen, i ett av avdelningschefen (landssekreteraren), i ett av en länsassessor och i den återstående länsstyrelsen av en förste läns- assistent. Föredragningen av ärenden åvilar vid fem länsstyrelser en läns- assessor eller länsnotarie och vid de övriga förste länsassistent eller lägre personal (länsassistent, förste landskanslist, landskanslist). Anmärkas-ma att den handläggande tjänstemannen äger ensam beslutanderätt. Föredra- ganden är emellertid skyldig låta anteckna ev. avvikande mening. __ Inom överståthållarämbetet föredrages ärendena som regel av byråsekreterare för den assessor som är chef för utlänningssektionen.

Om ät länsstyrelserna skulle anförtros att meddela slutligt beslut i naturalisationsärenden rörande nordiska medborgare, anser utredningen uppenbart, att på dem ej kan tillämpas det nuvarande handläggningssyste— met. Intern delegation av beslutsfunktionen till lägre tjänsteman än lands— sekreterare bör inte komma i fråga. På grund av ärendenas mångfald torde det vara otänkbart att föreskriva att landshövdingen skall utöva beslutan- derätten. Från samma synpunkt kan invändningar riktas mot att lägga beslutanderätten på landssekreterarna, SOm i de större och medelstora länen är hårt arbetsbelastade; antalet nordiska naturalisationsärenden ut— gjorde år 1961 vid de största länsstyrelserna 100——300 och vid de medelstora länsstyrelserna 40—150. Vad beträffar funktionen som före-dragande måste enligt utredningens mening denna läggas på tjänstemän med ju- ridisk utbildning. Ofrån'komligt är att deras kvalifikationer inte kan mäta sig med deras som tjänstgör som föredragande i justitiedepartementet. Med hänsyn till det förut påpekade förhållandet att de nordiska ärendena fordrar mindre av juridiskt-tekniskt kunnande än andra ärenden synes detta dock böra godtagas. Mindre tillfredsställande är emellertid att man på grund av semestrar, tjänstledigheter och annat får räkna med en per— sonalomsättning, som nödvändiggör insättandet av oerfaren personal på uppgiften som föredragande.

g) Decentralisering av de nordiska ärendena till länsstyrelserna medför också problem av handläggningsteknisk art. Utredningen syftar härvid på det material som för närvarande genom kompletteringar under handlägg- ningen i justitiedepartementet tillföres naturalisationsärendena från ut— länningskommissionen och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (säker— hetspolisen) .

För närvarande tillgår det så, att utlänningskommissionen lånar ut den eller de akter, som är av intresse i det aktuella fallet, till justitiedeparte— mentet. Avsevärda praktiska olägenheter skulle uppstå för kommissionen, om ett motsvarande förfarande skulle tillämpas efter en decentralisering av ärendena till länsstyrelserna. Ifall decentraliseringen inskränktes till de nor- diska naturalisationsärendena, kan _ enligt vad man sagt från kommis— sionens sida' olägenheten dock förväntas bli mindre än som skulle vara fallet om också ärenden rörande utomnordiska medborgare skulle bli före—

mål för decentraliseringen. När det gäller medborgare i de nordiska länderna begränsas nämligen kommissionens registrering av dessa utlänningar till att avse enbart dem som, såvitt är känt, förövat brott. Under alla förhål- landen kan det anses som otillfredsställande, om kommissionen skulle ha att försända sina utlänningsakter till ett tjugutal olika platser i landet. Att ålägga kommissionen att tillhandahålla avskrifter av sitt aktmaterial bör ej heller ifrågakomma.

I vissa naturalisationsärenden är det ofrånkomligt, att upplysningar in- hämtas från säkerhetspolisen. Någon mera ingående erfarenhet härav har man ej vid länsstyrelserna. Även om det redan vid länsstyrelsens utredning framkommit någon omständighet, som tyder på att en naturalisationssö- kande eventuellt skulle kunna vara en >>säkerhetsrisk>>, så har vederbörande beslutande vid länsstyrelserna ansett det vara justitiedepartementets sak att svara för den slutliga utredningen och bedömningen av en dylik omstän- dighet.

Det ligger i sakens natur, att kontakten mellan den myndighet, som band- lägger medhorgarskapsfrågan, och säkerhetspolisen måste kunna ske så diskret som möjligt och utan onödig omgång. Upplysningarna kan röra om— ständigheter, kring vilka mycket sträng sekretess måste upprätthållas. Att låta uppgifter av det slag, varom därvid är fråga, komma till ett större an— tal personers kännedom, bör givetvis undvikas. Detta krav låter sig ej prak- tiskt tillgodose, om uppgifterna skulle lämnas ut till tjänstemän vid ett så stort antal myndigheter som länsstyrelserna. Vidare förhåller det sig inte sällan så, att en och samma av säkerhetspolisen noterade omständighet kan ha aktualitet i ett flertal medborgarskapsärenden, För den händelse en de- centralisering ägde rum till länsstyrelserna, skulle en betänklig spridning äga rum av uppgifter, som ej bör konnna till en större personkrets' känne— dom med därav följande risk för att uppgifterna kan bli tillgängliga för obe- höriga. De angivna nackdelarna skulle kvarstå, även om decentraliseringen begränsades till att avse enbart nordiska medborgarskapsärenden.

Decentralisering av klara ärenden

a) Som ett alternativ till decentralisering av ärenden angående naturalisa— tion av nordiska medborgare (i fortsättning kallat det nordiska alternati- vet) har ovan angetts, att Kungl. Maj :t skulle avlastas beslutanderätten i alla klara naturalisationsärenden, oberoende av om dessa avsåg nordiska medborgare eller sökande från utomnordiska länder (i det följande kallat det kvalitativa alternativet).

Vid den beredning, som för närvarande äger rum i justitiedepartementet av medborgarskapsärenden, sker en uppdelning av ärendena i sådana som bedömes vara av så klar beskaffenhet, att den aktuella ansökan tveklöst bör bifallas eller avslås, om hittills tillämpad praxis ej frångås, och i övriga ärenden.

För att utröna avlastningseffekten, om statsmakterna lät decentralisera alla klara naturalisationsärenden, har utredningen låtit undersöka, hur stor andel dessa ärenden utgör av samtliga de av Kungl. Maj :t under ett år av- gjorda naturalisationsärendena. Därvid framkom, att under år 1961, vilket är det år som utredningen statistiskt närmare undersökt, var det totala an- talet ärenden1 5 657 stycken. Av dessa bedömdes 3 795 som klara bifalls- ärenden och 314 som klara avslagsfall. Tillsammantagna utgjorde alltså de klara ärendena 73 procent av samtliga det året avgjorda naturalisations- ärenden. Även om antalet avgjorda ärenden varierar år från år, torde man äga utgå från att proportionen mellan klara ärenden och tveksamma sådana är tämligen konstant. 4

Antalet naturaliserade personer förhöll sig år 1961 till antalet naturalisa— tionsärenden ungefär som 5 till 4. Under femårsperioden 1961—1965 na- turaliserades i genomsnitt cirka 8 450 personer 0111 året (se tablån införd här ovan under avsnittet rörande det nordiska alternativet). Utgår man en- ligt vad som nyss sagts från att förhållandet mellan antalet ärenden och an— talet naturaliserade personer hela tiden varit 4: 5 eller att antalet ärenden utgjort 80 procent av personantalet, kommer man fram till ett årsmedeltal av drygt 6 750 ärenden. Av dessa torde närmare 5 000 ha varit klara ären— den, om man räknar med att de utgjort 73 procent av totalantalet. Vid en ungefärligen oförändrad tillströmning av naturalisationsärenden, skulle alltså Kungl. Maj :t befrias från cirka 5 000 medborgarskapsärenden om året. om beslutanderätten i samtliga klara naturalisationsärenden delegerades till underordnat organ.

Utredningen vill understryka, att den inte sätter likhetstecken mellan klara ärenden och enkla ärenden. Såsom framgår av vad nyss sagts menar utredningen med ett klart ärende ett ärende, i vilket det med hänsyn till rådande praxis inte för en person med erfarenhet på området bör föreligga något tvivel om huruvida utgången skall bli bifall eller avslag. Även i ett ärende, vari utredningen varit svårgenomtränglig, kan utgången vara klar. När man talar om ett enkelt ärende, torde man i stället mena, att det inte föreligger några svårigheter i utrednings- eller bedömningshänseende och att avgörandet kan ske utan särskild tankemöda. Men därmed har man ka- rakteriserat ärendet utifrån de invididuella kvalifikationerna hos dem, som skall handlägga och avgöra det. Termen enkel är därför ej lämplig att an- vända som skiljemärke på decentraliseringsbara ärenden. Om man valde att decentralisera >>enkla>> ärenden, skulle sannolikt följden bli en mera oen- hetlig bedömning vid de olika länsstyrelserna av vilka ärenden, som föll under deras kompetensområde och vilka som även i fortsättningen skulle avgöras av Kungl. Maj :t.

1 Det må här erinras om att i ett och samma ärende kan behandlas frågan om natura- lisation av flera personer. Antalet naturaliserade personer ett visst är är därför större än antalet ärenden samma år.

i I | | l ]

Utredningen vill framhålla, att fullständig identitet ej får förutsättas va— ra för handen mellan justitiedepartementets begreppsbestämning av klara resp. tveksamma naturalisationsärenden och utredningens ovanstående de- finition av samma begrepp.

b) Vid behandlingen av det nordiska alternativet har diskuterats, hur en likartad saklig bedömning vid länsstyrelserna skulle kunna säkerställas i fråga om de decentraliserade ärendena. Vad som i det sammanhanget an— förts i frågan, anser utredningen äga sin giltighet även för det fall decen— traliseringen skulle omfatta alla klara ärenden. När det gäller sistnämnda alternativ, föreligger emellertid behov av en likartad bedömning ej blott i själva sakfrågan. Det är dessutom angeläget att kompetensfrågan får en enhetlig bedömning vid det stora antalet länsstyrelser. Medan en uppdel— ning i nordiska ärenden och utomnordiska sådana inte behöver medföra några praktiska svårigheter, är förhållandet annorlunda, om uppdelningen skall ske efter kvalitativa bedömningsgrunder. I förstnämnda fall är nor- men för uppdelningen ett faktiskt, lätt konstaterbart förhållande. Normalt framgår det av själva ansökan, i vilket land sökanden är medborgarel. Vil— ka ärenden, som är klara ärenden, och vilka som skall hänföras till de tvek- samma, kan däremot ej utan vidare utläsas av handlingarna. Därtill ford— ras också en bedömning av det föreliggande materialet vilken ibland men inte alltid är av juridisk art. Mest ändamålsenligt torde vara, att samma tjänsteman, som — ifall ärendet skall avgöras på länsstyrelseplanet _ har att fatta det slutliga beslutet, också får avgöra om ärendet faller inom läns- styrelsens kompetensområde.

c) Utredningen har ovan i samband med behandlingen av det nordiska alternativet framhållit den ökning av ansvaret, som skulle inträda, om läns- styrelsernas funktion i naturalisationsärenden blev att fatta slutliga beslut istället för att avge yttrande. I det sammanhanget har även lämnats en redo- görelse för ärendenas nuvarande handläggning. Vissa uttalanden har vidare gjorts om Vilka möjligheter länsstyrelsernas personal har att möta de ökade krav, som en decentralisering av de nordiska ärendena skulle medföra. Be- slutsfunktionen har här ansetts i och för sig vara av den kvalificerade be- skaffenhet att den ej bör åvila lägre tjänsteman än landssekreterare. Med hänsyn till arbetsbelastningen för landssekreterarna i de större och medel— stora länen har utredningen emellertid funnit att vägande invändningar kan riktas mot att lägga beslutanderätten på landssekreterarna.

Funktionen som föredragande måste enligt utredningens uppfattning an- förtros åt tjänstemän med juridisk utbildning. Även om de rättsbildade lägre tjänstemännen vid länsstyrelserna inte ägde samma kvalifikationer för föredragning av naturaliseringsärenden som de, vilka för ändamålet

1 Utredningen har förutsatt, att om en partiell decentralisering av naturalisationsären- dena genomfördes, skulle ansökningarna liksom hittills inges till vederbörande länssty- relse. De skulle däremot ej i något fall ställas till Konungen utan alltid till länssty- relsen.

tjänstgör i justitiedepartementet, har deras kompetens dock ansetts kunna godtagas för nordiska ärenden. Dylika ärenden har nämligen bedömts kräva mindre juridiskt-tekniskt kunnande än andra naturalisationsärenden.

Kraven på kännedom om utländsk rätt, när det gäller medborgarskaps- frågor i allmänhet, är i dagens läge stora. De utlänningar, som söker sig till Sverige, kommer i ej ringa utsträckning från länder med högst varie- rande medborgarskapsrättsliga regler, som stundom saknar erforderlig pregnans. Tendensen till ökning av antalet invandrare från avlägset be- lägna länder torde ej vara tillfällig; tvärtom kan förmodas att ökningstakten kommer att stiga ju mer spridd kännedomen blir om vårt lands ekonomiska standard. Därav följer behov av kunskap om många länders rättsregler hos de tjänstemän, som skall bereda naturalisationsärenden. Det gäller för dem emellertid inte bara att vinna klarhet om vederbörande främmande stats medborgarskapslagstiftning. Även sådana familjerättsliga regler som kan ha betydelse för medborgarskapet måste beaktas.

Fråga uppkommer då i vad mån man kan nedtona kravet på juridiskt- tekniskt kunnande av den anledningen att det endast är de klara ärendena som skall beredas till avgörande. I viss mån bör detta kunna ske men dock ej i sådan utsträckning som i förstone kan förmodas. Klara ärenden är, så- som förut framhållits, ej detsamma som enkla ärenden. Även för många av de klara ärendena fordras att vederbörande satt sig in i den juridiska materian. Den förut berörda frågan om landssekreterarnas arbetsbelastning spelar även roll i sammanhanget. På grund av denna torde man ej kunna räkna med att de skall hinna regelmässigt kontrolläsa handlingarna eller kontrollera föredragandenas uppgifter i rättsliga frågor.

Utredningen kan inte generellt göra gällande att beredning av naturalisa— tionsärenden utan begränsning med hänsyn till sökandenas nationalitet inte skulle kunna anförtros länsstyrelsernas föredragande. Men däremot anser utredningen att detta skulle från den här behandlade synpunkten innefatta en betänklig svaghet i systemet.

I fråga om de tjänstemän, som skulle ha att utöva beslutsfunktionen, d.v.s. landssekreterarna, ligger betänkligheterna ej på det kvalitativa pla- net utan rör frågan om deras tjänsteåligganden kan utökas med dessa ären- den. Denna synpunkt väger betydligt tyngre i detta alternativ än i det nordiska, vilket beror på två olika omständigheter. För det första blir an- talet ärenden som skulle komma att avgöras av länsstyrelserna avsevärt mindre i det nordiska alternativet än i det alternativ som nu behandlas (37 resp. 73 procent av totalantalet naturalisationsärenden). För det andra bör avgörandet av de klara ären-dena och avgivandet av yttrande i de öv— riga ärendena åvila samma befattningshavare; detta synes nödvändigt både för ernående av enhetlighet i länsstyrelsernas ställningstagan—den och såsom en följd av den förut förordade ordningen att samme tjänsteman som har att fatta avgörandet i naturalisationsärenden bör få bestämma över vilka

37 ärenden som faller inom länsstyrelsens kompetensområde. Som ungefärligt mått på antalet årliga nordiska naturalisationsärenden vid de största och de medelstora länen har ovan angivits siffrorna 100——300 respektive 40— 150. Motsvarande siffror vid det nu behandlade kvalitativa alternativet torde bli väsentligt större. Sammanlagda antalet naturalisationsärenden som av en och samma tjänsteman skulle komma att handläggas antingen för meddelande av slutligt beslut eller för avgivande av yttrande torde, med 1961 års siffror som grund, komma att per år utgöra, i de största länen 300—-—700 och i de medelstora länen 80—200.

(1) Redan förut har utredningen pekat på att vissa problem av hand— läggningsteknisk art skulle uppkomma, om decentraliseringen ägde rum till länsstyrelserna. De påpekade svårigheterna har sin orsak huvudsakligen däri, att decentraliseringen skulle medföra en splittring av ären-dena på ett stort antal myndigheter, belägna på olika platser i landet. Dessa svårig- heter skulle givetvis kvarstå, även om decentraliseringen omfattade en annan ärendegrupp men ägde rum till samma myndigheter. Svårigheter, betingade inte blott av den lokala splittringen utan i lika hög grad av vilka ärenden, som berörs av decentraliseringen, skulle emellertid också upp— komma. Sålunda kan det, ifall också utomnordiska ärenden skulle decentra- liseras, vara förknippat med viss svårighet för länsstyrelserna ute i landet att få tillgång till den lagtext och den övriga juridiska litteratur, som kan behöva studeras före ett ställningstagande. Denna litteratur finns nämligen tillgänglig huvudsakligen inom utrikesdepartementet. Den redogörelse för innehållet i utländsk lagstiftning i hänseenden av betydelse för förvärv eller förlust av medborgarskap, vilken utarbetats inom justitiedepartementet och som tillställts länsstyrelserna, torde ej kunna lämna uttömmande besked i alla uppkommande rättsfrågor. Erfarenheten har också visat, att veder- börande i justitiedepartementet stundom i det enskilda fallet varit nöd- sakade att begära särskilda upplysningar från utrikesdepartementet i fråga om utländsk lag eller rättspraxis. Något absolut hinder torde inte före- ligga för att motsvarande förfarande tillämpades av länsstyrelserna efter en decentralisering. Då antalet tjänstemän, som begär sådana upplysningar emellertid skulle bli väsentligt större än som för närvarande är fallet, skul- le redan därigenom en ökad arbetsbelastning uppkomma för utrikesdepar- tementets tjänstemän. Det kan vidare antas, att frekvensen av förfrågningar skulle komma att öka på grund av bristande vana hos länsstyrelserna att fatta beslut med beaktande av utländsk rätt. Det förefaller utredningen tveksamt, om utrikesdepartementet kan anses rustat för det merarbete, som sålunda skulle uppkomma.

e) Ett system, enligt vilket ärenden av samma slag men av olika svå— righetsgrad skulle handläggas av skilda organ, kan synas stå i strid mot kravet på enhetlighet inom förvaltningen. Detta krav har av Herlitz i det år 1946 avgivna betänkandet Förvaltningsförfarandet (SOU 1946:69 s.

23 f) formulerats så, att samma slags frågor i möjligaste man bör behand- las i samma ordning. Motsatta förhållandet anser Herlitz vara betänkligt från två synpunkter sett. För det första innebär det ett åsidosättande av kravet på medborgarnas likställighet i deras mellanhavanden med det all- männa. För det andra medför brist på enhetlighet risk för att medbor— garna tillskyndas rättsförlust genom att de begår misstag beträffande sina möjligheter att tillvarata sin rätt i det ena och det andra fallet. Den av utredningen föreslagna uppdelningen av naturalisationsärenden på kva- litativ grund kan ej sägas inrymma sistnämnda riskmoment. Såsom ovan (not 1 sid. 35) sagts skulle nämligen ansökan om naturalisation alltid inges till vederbörande länsstyrelse. Om det under ärendets handläggning skulle visa sig, att ärendet rätteligen bör avgöras av Kungl. Maj:t, får det ankomma på länsstyrelsen att ex officio hänskjuta ärendet dit. Ej heller torde någon rättsförlust kunna uppkomma för sökanden i fråga om hans möjligheter att anföra besvär. Då länsstyrelsen meddelar slutligt beslut i ett naturalisationsärende, hör till beslutet fogas en fullföljdshänvisning,1 varav framgår vad sökanden har att iaktta för att få beslutet, om det gått honom emot, prövat av Kungl. Maj:t.

Däremot kan mot den föreslagna uppdelningen efter en kvalitativ bedöm- ningsgruncd riktas den kritiken att medborgarnas likställighet åsidosättes. Det kan givetvis inträffa att ett av länsstyrelsen avgjort ärende skulle ha fått en annan utgång om det i stället betecknats som tveksamt och därför överlämnats till Kungl. Maj:ts avgörande. En inte önskvärd konsekvens är vidare att det måste utåt manifesteras om bifall till en naturalisationsan- sökan skett utan eller med tvekan. Om ansökningen behandlats av Kungl. Maj:t som första instans kan detta lätt av den naturaliserade och, i den mån hans omgivning får kännedom därom, av denna tas som ett tecken på att han inte ansetts fullt oförvitlig.

Total decentralisering

Som ett tredje alternativ har förut upptagits decentralisering av alla natu— ralisationsärenden till en central myndighet.

Det är härvid naturligt att i första hand undersöka möjligheterna att låta decentraliseringen ske till en myndighet, bland vars övriga arbetsuppgifter ingår sysslande med ärenden av någorlunda likartad karaktär.

Av redogörelserna i det föregående har framgått att såväl de lokala po- lismyndigheterna som rikspolisstyrelsen genom säkerhetspolisen har att ta befattning med utredningarna i medborgarskapsärendena. Enligt utredning— ens bestämda uppfattning bör det dock ej ifrågakomma att lägga beslutan— derätten i dessa ärenden på någon polisiär myndighet.

! Besvärssakkunniga föreslår i sitt slutbetänkande Lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27 s. 453) att klagobesked innefattande besvärshänvisning skall ingå i ett individuellt beslut i alla fall där ett dylikt besked ej finns uppenbart obehövligt. Så för- utsättes ej vara förhållandet i det fall, då ett beslut gått en enskild sökande emot.

Önskemålet att få medborgarskapsärenden sammanförda inom en myn— dighets ram med besläktade ärenden skulle i hög grad tillgodoses, om sam— manförandet skedde med de ärenden som i övriga hänseenden reglerar ut- länningarnas rättsställning i vårt land. Myndighetsorganisationen på detta område undersökes för närvarande av särskilda sakkunniga, utlänningsut- redningen. Enligt de direktiv, som givits för denna utredning, bör den upp— taga frågan om den lämpligaste organisationsformen på längre sikt av den centrala utlänningsmyndigheten med hänsyn till såväl dess kontrollerande som dess tillståndsgivande funktion.

Utlänningsutredningen kommer, enligt vad som framgått vid samråd med densamma, att som permanent organisationsform för de ärenden, vilka enligt den nu gällande utlänningslagen skall handläggas av den centrala utlänningsmyndigheten, föreslå inrättandet av ett centralt ämbetsverk. Detta ämbetsverk bör enligt det nu behandlade tredje alternativet inträda som beslutsmyndighet.

a) Självfallet är den totala decentraliseringen överlägsen de övriga alter- nativen i fråga om avlastningseffekten för Kungl. Maj:t.

b) Länsstyrelsernas nuvarande medverkan i naturalisationsärenden skul— le enligt detta alternativ bli i varje fall i princip oförändrad. Skillnaden bleve endast, att deras yttranden ställdes till den centrala utlänningsmyndig— heten i stället för till Kungl. Maj:t.

Alternativet med total decentralisering skulle därför inte medföra den koncentrering till en myndighet av ställningstagandet till naturalisations- ärendena, som är förenad med de båda andra alternativen. Den i koncentre— ringen liggande rationaliseringsfaktorn är emellertid, såsom förut utveck— lats, inte enbart till fördel. På den totala decentraliseringens kreditsida kan därför antecknas, att ärendena kommer att bli lika allsidigt belysta som för närvarande.

C) Vid total decentralisering säkerställes i görligaste mån en likartad be— dömning av ensartade ärenden. Något inkräktande på den beslutande myn- dighetens fria skön i form av legala bevispresumtioner eller andra proce- durregler behöver ej tillgripas. Att sådana regler kan avvaras, väger enligt utredningens mening tungt till fördel för den totala decentraliseringen.

d) Såsom en fördel med en regional eller lokal handläggningsform i jäm- förelse med en central Sådan brukar ofta anföras att personliga förhållan— den eller omständigheter som har anknytning till en viss plats bättre kan komma till sin rätt.

Någon direkt kännedom om naturalisationssökandena kan emellertid inte påräknas föreligga inom länsstyrelserna. Om olika intygsgivares tillförlit- lighet kan möjligen länsstyrelserna besitta en kännedom, som kan influera på bedömningen. Denna kommer i så fall i förevarande alternativ till nt- tryck i yttrandet men i de andra alternativen i själva beslutet. Skillnaden kan inte betraktas som mera väsentlig.

e) Frågan hur den centrala utlänningsmyndigheten skall organiseras står

såsom nämnts öppen. Man har därför fria händer att anpassa organisations- form och kvalifikationskrav till de uppgifter myndigheten har att lösa, vid genomförandet av det nu diskuterade alternativet bl. a. avgörandet i natura- lisationsärenden. Detta innebär ett gynnsammare läge än i de båda andra alternativen. Enda hindret för att tillgodose rimliga önskemål i fråga om tjänstemännens kvalifikationer, handläggningsform, lekmannainsyn m. ni. skulle vara att önskemålen ej skulle gå att förena med den organisations- plan för myndigheten som uppgjorts med tanke på dess övriga arbetsupp— gifter. Vid samråd med utlänningsutredningen har denna emellertid för— klarat att någon större risk för att sådan oförenlighet skulle uppstå inte tor- de föreligga.

f) Om avgörandet av naturalisationsärendena förlägges till den myndig— het som omhänderhar utlänningskontrollen, skapas förutsättningar för en bedömningsmässigt värdefull samordning mellan avgörandena i dessa ären- den och naturalisationsbesluten. I viss utsträckning bör denna samordning även få en rationaliseringseffekt.

g) Vid behandlingen ovan av de båda decentraliseringsalternativ, som be— tecknats som det nordiska resp. det kvalitativa, har framhållits de band— läggningstekniska svårigheter, som skulle uppkomma vid en decentralise- ring till länsstyrelserna. Härvid har utredningen särskilt pekat på samar- betet med utlänningskommissionen och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdel- ning. Utredningen har även berört behovet av tillgång till utrikesdeparte- mentets expertis när det gäller utländsk rätt.

Samarbetet med utlänningsmyndigheten löses i förevarande alternativ av sig självt.

De betänkligheter som kan föreligga från rikspolisstyrelsens sida ur så- kerhetssynpunkt mot en decentralisering till länsstyrelserna torde bortfalla om decentraliseringen sker till den centrala utlänningsmyndigheten. Någon reell skillnad synes nämligen ej föreligga mellan att rikspolisstyrelsens sä— kerhetsavdelning informerar justitiedepartementet och att informationerna i stället lämnas till ett centralt ämbetsverk.

Behovet av tillgång till utrikesdepartementets expertis i utländska rätts- frågor skulle kunna tillgodoses på motsvarande sätt som för närvarande, om decentraliseringen skedde till en enda myndighet, belägen i Stockholm.

Utredningens slutsats

Den företagna genomgången av de tre decentrali—seringsalternativen i syfte att söka analysera deras resp. fördelar och nackdelar har givit vid handen, att från skilda synpunkter betänkligheter framkommit både mot det alter- nativ som betecknats det nordiska och mot det s. k. kvalitativa alternativet. Huruvida dessa betänkligheter äger den styrka, att ingetdera alternativet skulle kunna förordas till praktiskt genomförande, kan utredningen lämna

därhän. Med det tredje alternativet —— total decentralisering till den plane- rade nya centrala utlänningsmyndigheten — har utredningen nämligen fun— nit praktiskt taget inte några nackdelar vara förenade men däremot väsent— liga fördelar. En given konsekvens härav är, att det är detta alternativ som får utredningens förord.

Organisationen av den planerade nya ut]änningsmyndighelen övervägs så- som nämnts av utlänningsutredningen. Inlemmandet av naturalisationsären- dena i denna myndighet måste naturligen påverka den organisationsplan som kommer att. framläggas för denna. Det låter sig för naturalisationsären- denas del enligt utredningens mening ej göra att fristående beräkna perso— nalbehov eller kostnader eller ärendenas inplacering hos myndigheten (i en separat byrå eller tillsammans med andra utlänningsärenden). -Tillväga- gångssättet torde i stället böra bli det att — om de sakliga skälen anses tala för ett vidare bearbetande av förevarande förslag — denna uppgift får över- tagas av utlänningsutredningen som en del av dess arbete på den centrala utlänningsmyndighetens organiserande.

Förevarande utredning begränsar sig därför till några mera allmänna synpunkter på vissa handläggningsfrågor, som aktualiseras vid decentralise- ring till den centrala utlänningsmyndigheten. Dessa synpunkter framläggs i det följande.

Handläggningsfrågor m. m.

Såsom redan berörts förutsätter utredningen att den del av förfarandet i naturalisationsärendena, som föregår beslutsmyndighetens befattning med desamma, kommer att i huvudsak överensstämma med vad som nu gäller. Länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna kommer således att med— verka i samma utsträckning som för närvarande.

Vad åter angår handläggningen inom den centrala utlänningsmyndighe- ten bör för normalfallen beslutanderätten tillkomma chefen för nänmda myndighet efter föredragning för honom. I handläggningen bör deltaga che- fen för den enhet -a i fortsättningen benämnd byrå —— inom myndigheten, som har att bereda naturalisationsärendena. Vid föredragningen skall både föredraganden och i ärendet deltagande byråchef vara skyldig att uttala sin mening och om beslutet avviker därifrån låta anteckna densamma till pro— tokollet eller eljest i anslutning till beslutet.

Det torde komma att föreslås, att i ledningen för den centrala utlännings— myndigheten skall ingå ett antal lekmän, utsedda av Kungl. Maj:t. Dessa lekmän bör i viss utsträckning engageras även för naturalisationsärendena. De ärenden som är av större vikt ur allmän eller enskild synpunkt eller har principiell betydelse eller eljest räckvidd utöver det aktuella ärendet hör av utlänningsmyndighetens chef hänskjutas till avgörande i plenum, d. v. s. av ett kollegium bestående av verkschefen och myndighetens lekmannaled-

ning. Utöver konkreta ärenden bör i plenum också för rådplägning och eventuellt även för direktivgivning upptagas frågor om riktlinjer för praxis och över huvud spörsmål av prejudicerande natur.

Emellertid torde verkets chef knappast medhinna att med sina övriga åligganden förena ställningstagandet till varje särskilt naturalisationsären- de. De många ärenden som med en utbildad fast praxis är både enkla och klara gör inte heller en sådan anordning nödvändig. Utredningen föreslår därför att i instruktionen för den centrala utlänningsmyndigheten inrym- mes möjlighet för verkschefen att delegera beslutanderätten i naturalisa— tionsärenden till chefen för den byrå på vilken dessa ärenden handlägges. Delegering av beslutanderätten till tjänstemän under byråchefen är utred- ningen däremot inte beredd förorda. Skulle det emellertid mot förmodan i praktiken visa sig nödvändigt med ytterligare delegering, får -— om saken blir aktuell — ställning därtill tagas på grundval av då vunna erfarenheter.

Utredningens förordande av alternativet med total decentralisering grun— dar sig givetvis på uppfattningen att naturalisationsärendena kan utan be- gränsning anförtros myndighet under Kungl. Maj:t. I överensstämmelse härmed har utredningen inte tänkt sig att det skulle föreskrivas någon skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten att i vissa fall hänskju- ta avgörandet till Kungl. Maj:t. Därmed uteslutes dock ej att rätt till sådant hänskjutande tillerkännes myndigheten. I enstaka fall kan också i bedöm- ningen av naturalisationsärenden komma in ett utrikespolitiskt moment av sådan styrka eller svårighetsgrad att ansvaret för avgörandet bör vila på Kungl. Maj:t. För sådana fall bör möjlighet föreligga för nämnda myndig- het att in easu efter eget bedömande hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts prövning. Beslut om hänskjutande bör fattas av styrelsen i plenum och dess yttrande åtfölja handlingarna till Kungl. Maj:t.

Över den centrala utlänningsmyndighetens slutliga beslut i medborgar- skapsärenden bör besvär kunna anföras hos Kungl. Maj :t.

Arten av de avgöranden, som kan behöva träffas i vissa av de medborgar— skapsärenden, som skulle omfattas av decentraliseringen, bör enligt utred- ningen medföra att för verkschefen uppställes kompetenskravet, att denne skall inneha eller ha innehaft ordinarie domarämbete samt därutöver ha erfarenhet av administrativ verksamhet eller lagstiftningsarbete.

Av chefen för den enhet inom myndigheten, som skall ha huvudansvaret för handläggningen av de nu ifrågavarande ärendena, bör liksom för tjäns- temännen i övrigt med föredragandefunktion inom nämnda enhet uppstäl— las krav på att de avlagt juris kandidatexamen och fullgjort tingstjänstgö-

ring. Enligt medborgarskapslagen i dess gällande lydelse ankommer det på Konungen _ förutom att naturalisera utländsk medborgare — också att

dels medge bibehållande av svenskt medborgarskap för den, som eljest skulle ha förlorat det vid uppnådd tjugutvå års ålder (8 g 1 st), och dels

befria den, som förvärvar utländskt medborgarskap, från hans svenska statstillhörighet (9 5).

Det torde vara ändamålsenligt, att samma organ, som meddelar natura— lisationsbeslut, även omhänderhar de båda nyssnämnda beslutsfunktioner- na. Utredningen föreslår därför, att decentraliseringen skall omfatta ej blott förvärv genom naturalisation utan även bibehållande av svenskt medbor- garskap resp. befrielse från dylikt.

Vad utredningen ovan föreslagit torde medföra behov av de ändringar i gällande medborgarskapslag resp. tillämpningskungörelse, som framgår av bilagda lag- och författningsförslag.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt

medborgarskap

Härigenom förordnas dels, att 6, 8, 9 och 12 åå lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 9 a é", av nedan an-

given lydelse.

(Gällande lydelse) 6 g .

K o n a n g e n äger på ansökan till svensk medborgare upptaga (natu- ralisera) utlänning som 1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här i ri- ket; .

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig och sin familj.

(Föreslagen lydelse) 6 g .

Den centrala utlän— ningsmyndigheten äger på ansökan till svensk medborgare upp- taga (naturalisera) utlänning som 1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här i ri— ket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig. och sin familj.

Finnes det — — —— _ _ angivna villkoret.

Förlorar sökande, som har ut- ländskt medborgarskap, ej detta i och med sin naturalisation utan fordras härför medgivande av den utländska statens regering eller an- nan myndighet, må som villkor för medborgarskapets förvärvande stad— gas, att sökanden inför den länssty— relse K o n n n g e n bestämmer inom viss tid styrker att dylikt med— givande lämnats. Det åligger läns- styrelsen att meddela beslut, huru- vida behörigt bevis företetts.

Då utlänning enligt denna para— graf upptages lill svensk medborga-

Förlorar sökande, som har ut— ländskt medborgarskap, ej detta i och med sin naturalisation utan fordras härför medgivande av den utländska statens regering eller an- nan myndighet, må som villkor för medborgarskapets förvärvande stad— gas, att sökanden inför den länssty- relse den centrala utlän— ningsmyndigheten bestäm- mer inom viss tid styrker att dylikt medgivande lämnats. Det åligger länsstyrelsen att meddela beslut, hu- ruvida behörigt bevis företetts.

Då utlänning enligt denna para- graf upptages till svensk medborga-

(Gällande lydelse)

re, bestämmer K o n n n g e n, hn- ruvida naturalisationen skall omfat- ta även sökandens ogifta barn under aderton år.

8 _8. Svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här haft hem— vist och ej heller uppehållit sig här under förhållanden som tyda på samhörighet med Sverige, förlorar sitt svenska medborgarskap, när han fyller tjugutvå år. På dessförinnan gjord ansökan må dock K o n n n g- e n medgiva att medborgarskapet bi- behal les.

re, bestämmer d e n e e n t r a I (1 utlänningsmyndigheten, huruvida naturalisationen skall om- fatta även sökandens ogifta barn un- der aderton år.

8 5.

Svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här haft hem- vist och ej heller uppehållit sig här under förhållanden som tyda på samhörighet med Sverige, förlorar sitt svenska medborgarskap, när han fyller tjugutvå år. På dessförinnan gjord ansökan må dock d e 11 c e n— trala utlänningsmyndig— h e t e n medgiva att medborgarska— pet bibehålles.

När någon _, — —— — — svensk medborgare. 9 5. 9 %. Konungen måpåansökanbe- Den centrala utlän— fria den som är eller önskar bliva ut- 11 in 9 3 m y n d ig h e t e 11 må på

ländsk medborgare från hans svens- ka medhorgarskap. Är sökanden ej redan utländsk medborgare, skall som villkor för befrielsen stadgas, att han inom viss tid förvärvar med- borgarskap i annan stat.

12 5. Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos

ansökan befria den som är eller öns- kar bliva utländsk medborgare från hans svenska medborgarskap. Är sö- kanden ej redan utländsk medbor- gare, skall som villkor för befrielsen stadgas, att han inom viss tid förvär- var medborgarskap i annan stat.

9 a 5.

Om särskilda skäl föranleder det," äger den centrala utlänningsmyndig- heten tiIl Konungen för prövning överlämna anhängigt ärende, vari beslutanderätten tillkommer styrel- sen enligt denna lag.

125. Talan mot den centrala utlänningsmyndighetens

Konungen genom besvär i dell ord- ning, som är bestämd för överkla- gande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

e I I e r länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av förval- tande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den ______

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen den 24 november 1950 (nr 614) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 22

juni 1950 om svenskt medborgarskap

Kungl. Maj :t har funnit gott förordna, att 3, 4 och 6 55 kungörelsen den 24 november 1950 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) 3 g".

Ansökan enligt 6 & lagen om svenskt medborgarskap (naturalisa- tionsansökan) skall ställas till [( o n n n g e n och ingivas till läns- styrelsen i det län där sökanden är kyrkobokförd eller, om han ej är kyrkobokförd i riket, till svensk be- skickning eller lönat svenskt konsu— lat.

(Föreslagen lydelse)

3 5.

Ansökan enligt 6 5 lagen om svenskt medborgarskap (naturalisa— tionsansökan) skall ställas till (1 e n centrala utlänningsmyn- d ig h e t e n och ingivas till läns- styrelsen i det län där sökanden är kyrkobokförd eller, om han ej är kyrkobokförd i riket, till svensk be- skickning eller lönat svenskt konsu- lat.

Ansökningen skall _ — —— —— — föreskrivna handlingar. 4 g. 4 5. Är till ————— och fullgörande av skattskyldighet.

Sedan ärendet blivit vederbörligen utrett eller förelagd tid gått till ända utan att sökanden inkommit med infordrad utredning, skall länssty- relsen med eget yttrande insända handlingarna i ärendet till jus ! i- tiedepartementet.

Sedan ärendet blivit vederbörligen utrett eller förelagd tid gått till ända utan att sökanden inkommit med in- fordrad utredning, skall länsstyrel— sen med eget yttrande insända hand— lingarna i ärendet till d e n e e n— trala utlänningsmyndig- h e t e a.

I fråga —————— till utrikesdepartementet.

48 (Gällande lydelse) 5 5.

Har naturalisationssökande utan villkor upptagits till svensk medbor- gare, skall genom justitiede- partementets försorg av- skrift av beslutet skynd- samt översändas till pastor i sökandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdeparte- mentets rättsavdelning.

När den som upptagits till svensk medborgare på villkor, som avses i 6 & tredje stycket lagen om svenskt medborgarskap, fullgjort villkoret, skall länsstyrelsen teckna bevis där- om å den för sökanden e 11 I i gt Kungl. Maj:ts beslut ut- färdade expeditionen även— som å en avskrift av densamma. Nämnda avskrift skall länsstyrelsen skyndsamt översända till pastor i sö- kandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdeparte- mentets rättsavdelning. Det åligger därjämte länsstyrelsen att om vill- korets fullgörande underrätta j u- stitiedepartementet och, där sökanden är bosatt i riket, den centrala utlän- ningsmyndigheten.

Har regeringsrätten —— —- — — ——

6 g.

I fråga om ansökan en— ligt 8 5, 9 5 eller 11 5 and— ra stycket lagen om svenskt medborgarskap skall vad i 3 5 första styc- ket denna kungörelse

(Föreslagen lydelse)

Har naturalisationssökande villkor upptagits till svensk medbor- gare, skall d e n e e n tr a I 11 utlänningsmyndigheten skyndsamt översända av- skrift av beslutet till pastor i sökandens kyrkobokföringsort el— ler, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdeparte- mentets rättsavdelning.

När :den som upptagits till svensk medborgare på villkor, som avses i 6 & tredje stycket lagen om svenskt medborgarskap, fullgjort villkoret., skall länsstyrelsen teckna bevis där- om å den för sökanden a U (I e n centrala utlänningsmyn- digheten utfärdade c.t'pe— ditionen av beslutet även— som, å en avskrift av densamma. Nämnda avskrift skall länsstyrelsen skyndsamt översända till pastor i sökandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdeparte- mentets rättsavdelning. Det åligger därjämte länsstyrelsen att om villko- rets fullgörande underrätta (I e n centrala utlänningsmyn- (1 i g h e t e n.

utan

—— — _— t'öreskrivna åtgärder.

6 &. Ansökan enligt 8 åf eller 9 5 lagen om svenskt med- borgarskap skall ställas till den centrala utlän- ningsmyndigheten samt ansökan enligt 11 5 andra

(Gällande lydelse)

sägs äga motsvarande tillämpaing.Sådan ansökan skall innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven förkla- ring, att de lämnade uppgifterna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden kyrkobokförd i riket, skull åldersbetyg bifogas.

Befinnes utredningen — — _ — ——

Sedan ärendet blivit vederbörligen utrett eller förelagd tid gått till ända utan att sökanden inkommit med be- gärd utredning, s k all m y n d ig- heten med eget yttrande insända handlingarna i ärendet till justitiedepar— tementet eller, där fråga är om beskickning eller konsulat, till utrikesde- partemen tet.

Bifalles ansökningen, skall genom justitiedepar- tementets försorg avskrift (: v b e s I 11 te t skyndsamt över- sändas till pastor i sökandens kyr- kobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdepartcmentets rättsavdel— ning.

49 (Föreslagen lydelse)

stycket samma lag till Ko- n a n g e n.

I fråga om ansökans in- givande skall vad i 3 .S första stycket denna kan- görelse sägs äga motsva- rande tillämpning. Ansö- kan skall innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven för— klaring, att de lämnade uppgifterna äro med sanningen överensstämman- de. Är sökanden kyrkobokförd i ri- ket, skall åldersbetyg bifogas.

_ —— — införskaffa sådan.

Sedan ärendet blivit vederbörligen utrett eller förelagd tid gått till ända utan att sökanden inkommit med be- gärd utredning, s k ola h a n d- lingarna i ärendet med myndighetens eget yttran- de insändas av länsstyrel- se till den centrala utlän- ningsmyndigheten, då frå- ga är om ansökan, som av- ses 85eller9£lagen om svenskt medborgarskap, och till justitiedeparte- mentet, då fråga är om an- sökan, som avses i' 11 5 andra stycket samma lag. Beskickning eller konsu— lat har att i motsvarande fall insända ifrågavaran- de handlingar till utri- kesdepartementet. Avskrift av beslut, var- igenom ansökan, som av- ses i första stycket denna paragraf, bifallits, skall nu den centrala utlän- ningsmyndigheten eller, då fråga är om beslut av

50 (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj:t, genom justi- tiedepartementets försorg skyndsamt översändas till pastor i sökandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdeparte- mentets rättsavdelning.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt däri meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssainling.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1966

1. La. Coopération internordtque.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningar-nas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementiet

Utsökningsrätt IV. [7] Hyreslagstittnlngssakkunnlga. 1. Hyrestagstiftning. [14.1 2. Undersökning angående hyressplittringen. [15] Utkommer senare. Arbetspromemorior i författningstrågan. [17] Decentralisering av naturalisationsärenden m. m. [20]

Utrikesdepartementet Internationellt tredstorskningeinstitut i Sverige. [5]

Försvarsdepartementet

Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi i väst och öst. [18]

Socialdepartementet Förenklad statsbidragsgivning till halso- och sjuk- vården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshiimmade. [9] Finanedepartementet

1965 års långtidsutrednln 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 3. Export och port 1966—1970. Bilaga 1. [2] 8. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investerings- behov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklings- tendenser inom undervisning. hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] Ny myntserie. [4] Ny folkbokföringsförordning m. m. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19]

Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [8]

Jordbruksdepartementet Renbetesmarkema. [12]