SOU 1966:45
Aktiv åldringsvård och handikappvård : Socialpolitiska kommitténs slutliga ståndpunkt
Socialdepartementet
AKTIV ÅLDRINGSVÅRD OCH
HAN DIKAPPVÅRD
SOCIALPOLITISKA KOMMITTENS SLUTLIGA STÅNDPUNKT
Stockholm 1966
N +" 9
nå (— — Gj." &( &. ICT?»
National Library of Sweden
Socialdepartementet
AKTIV ÅLDRINGSVÅRD OCH
HAN DIKAPPVÅRD
SOCIALPOLITISKA KOMMITTENS SLUTLIGA STÅNDPUNKT
Stockholm 1966
SBS”?"
10. 11. 12. 13.
14. 15
16. 17.
18. 19.
20.
.men—ww-
STATENS OFFENTLIGA UTREDNIN'CAR 1966
Kronologisk förteckning
Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 294 s. Fi. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 s. F . . Yrkesutbildningen. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 586 5. E. Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fi. Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. Norstedt & Söner. 61 5. U. Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 157 s. S. Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. Esselte. 67 s. Fi. Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Esselte. 187 s. S. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi. Tygförvaltningens centrala organisation. Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö. Renbetesmarkerna. Svenska Reproduktions AB. 273 5. + 1 kartbilaga. Jo. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6, Esselte. 51 s. Fi. Ny hyreslagstiftning. Norstedt & Söner. 473 s. Ju. . Undersökning angående hyressplittringen.
AB Kopia. 205 s. Ju. Ny folkbokföringsförordnlng m. m. Esselte. 241 s. Fi.
Arbetspromemorior i författningsfrågan. Esselte. 94 s. Ju. Strategi i väst och öst. Esselte. 173 s. Fö. Statliga betänkanden 1961—1965. Kihlström.
170 s. Fi. Decentralisering av naturalisationsärenden m. m. Norstedt & Söner. 50 s. Ju.
21. 22. 23. -24.
25. 26. 27.
28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37.
38. 39.
40. 41. 42. 43.
44. 45.
Oljebranschen. Esselte. 71 s. Fi. Lagstiftning mot radiostörningar. Esselte. 91 5. H. Markfrågan I. Norstedt & Söner. 330 s. .Tu. åVIarktråganIIz Bilagor. Norstedts: Sönerrzal s. u. Sällskapsresor. Haeggström. 229 5. H. Bostadsarrende m.m. Esselte. 247 s. Jo. Skeppsholmens framtida användning. Kihlström. 114 s. + 1 utviksblad. Fö. Läkemedelsförmånen. Beckman. 228 s. S, Atomansvarighet III. Norstedt & Söner. 391 s. Ju. Den framtida Jordbrukspolitiken. Håkan Ohls sons boktryckeri, Lund. 361 5. Jo.
[Pen fåamtida jordbrukspolitiken. B. Esselte. 11 s. 0.
Kommunerna och ungdomen. Esselte. 214 s. S. Friluftslivet i Sverige. Del III. Anläggningar fö det rörliga friluftslivet m.m. Svenska Reproduk tions AB. 248 5. K. Luftfartsverkets ekonomi och organisation. Esselte. 134 5. K. Militärsjukvården. Esselte. 196 s, Fö. Vägfraktavtalet I. Norstedt & Söner. 197 s. Ju. De statliga undervisningssjukhusens organisa— tion. Esselte. 132 5. S. Utsökningsrätt V. Esselte. 81 s. Ju. Lagstiftning om elektriska anläggningar. Esselte 153 5. H.
Arbetspsykologisk verksamhet. Häggström.
116 5. E. Fordonskombinationer. Esselte. 259 s. X. Konsumtionskrediter i Sverige. Esselte. 276 s. Fi Vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. Kihlström. 85 s. S. Bostadspolitiskt kreditstöd. Esselte. 474 s. 1. Aktiv åldringsvård och handikappvård. Esselte 44 s. S.
Socialdepartementet
AKTIV ÅLDRINGSVÅRD OCH HANDIKAPPVÅRD
SOCIALPOLITISKA KOMMITTENS SLUTLIGA STÅNDPUNKT
ESSELTE AB. STOCKHOLM 1966
Skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet.
Kommitténs tidigare undersökningar och förslag .
Kommitténs fortsatta bedömanden .
OOOONIU'!
Samhällets ansvar för den enskildes vård
Särskilda frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 Aktiv socialvård—personlig trygghet. . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 Bilagor:
1. Exempel på uppgifter från de kommunala behovsinventeringarna . . . . 27
2. Ett par års utveckling ifråga om förbättringslån, social hemhjälp och lång- tidssjukvård............................31
Till
Statsrådet och Chefen för socialdepartementet
Socialpolitiska kommitténs arbete under senare år har främst avsett frågor inom åldringsvård och handikappvård. Kommittén har 1963 och 1964 under titlarna Åldringsvårdens läge (SOU 1963: 47) och Social omvårdnad av handikappade (SOU 1964: 43) framlagt rapporter om sina riksomfattande undersökningar angående åldringsvården och handikappvården. Som följd av undersökningarnas resultat lade kommittén hösten 1963 fram förslag om statligt stöd till byggande av sjukhem, om särskilda åtgärder för förbättring av åldringarnas bostäder (tillsammans med bostadsstyrelsen) samt om stat— ligt stöd till hemhjälp åt åldringar och handikappade. Dessa förslag, som samlades i skriften Bättre åldringsvård (SOU 1964: 5), tillämpas fr. o. m. budgetåret 1964/65.
Kommitténs överväganden har därefter särskilt gällt frågan om en lag- stiftning om samhällets vård av åldringar och handikappade. Kommittén, som efter prövning av frågan funnit sig för sin del böra avstå från att fram- lägga förslag om en vårdlag — varvid kommittén dock vill understryka sin tidigare meddelade uppfattning om behovet av en sådan lag — överlämnar härmed en promemoria innefattande dess slutliga ståndpunkt i de frågor som i detta sammanhang diskuterats inom kommittén. Kommitténs samtliga ledamöter har deltagit vid utarbetandet av promemorian.
Kommittén anser härmed Sitt uppdrag slutfört. Kommitténs nuvarande sammansättning är följande: generaldirektören i styrelsen för internationell utveckling Ernst Michanek, ordförande, ledamo— ten av riksdagens första kammare Torsten Bengtson, ledamoten av riksda- gens andra kammare lngemund Bengtsson, sekreteraren i Sveriges industri- förbund Britt-Marie Bystedt, departementsrådet i finansdepartementet Åke
Gustafsson, ordföranden i Svenska kommunalarbetareförbundet Gunnar Hallström, verkställande direktören i Försäkringsbolaget Pensionsgaranti Sven Hydén, rektor Hans Nyhage, ledamoten av riksdagens andra kammare Einar Rimmerfors samt ledamoten av riksdagens andra kammare Elisabet Sjövall.
Stockholm den 2 juni 1966.
Ernst Michanek B.-O. Mattsson
Kommitténs tidigare undersökningar och förslag
Socialpolitiska kommitténs verksamhet de senaste åren har främst avsett åld- ringsvård och handikappvård. Arbetet har till betydande del bestått i under- sökningar om den sociala omvårdnaden _ bostäder, vård och service i hemmen och på ålderdomshemmen, möjligheter- na till rekreation och sysselsättning — samt ifråga om åldringarna även sjuk- vården. Undersökningarna har offentlig- gjorts under titlarna Åldringsvårdens läge (SOU 1963: 47) och Social omvård- nad av handikappade (SOU 1964: 43). Undersökningarnas resultat har föran- lett överväganden inom kommittén i ett flertal frågor av betydelse för åldrings— vården och handikappvården. Några av dessa frågor har enligt kommitténs me- ning påkallat särskilt skyndsam behand- ling. Hösten 1963 — innan sammanställ- ningen om handikappundersökningen ännu publicerats _ lade kommittén fram förslag till åtgärder, delvis av in— terimistisk karaktär, på områden där en snabb utbyggnad syntes kommittén mest angelägen. Dessa förslag, som samlades i skriften Bättre åldringsvård (SOU 1964: 5), avsåg bostäder, social hem- hjälp och långtidssjukvård. Förslagen, som efter proposition (1964: 85) antogs
av riksdagen, tillämpas fr. 0. m. den 1 juli 1964.
Utvecklingen på dessa vårdområden kännetecknas härefter av en intensifie- rad aktivitet och väsentligt ökad plane- ring som tyder på att individuella behov av goda och ändamålsenliga bostäder, hemhjälp och långtidsvård i många fall numera tillgodosetts. Om den ökade ak- tiviteten inte slappnar, kommer beho- ven, trots att de fortlöpande växer med det ökande antalet åldringar, att i stigan- de grad kunna tillgodoses.
På kommitténs rekommendationer, understödda av andra intressenter och förstärkta genom statsmakternas beslut, har flertalet kommuner genom inven- teringar skaffat sig kännedom om åld- ringars och handikappades behov inte bara ifråga om bostäder och hemhjälp utan överhuvud av individuell omsorg. Inventeringarna har varit grunden för snabbt ökande verksamhet på bostäder— nas och den sociala hemhjälpens om— råden. Inventeringar, utformade som ett aktivt och fortlöpande inhämtande av kunskap om behoven, torde vana en förutsättning för att tillgodose dem. De utgör ett sätt att bedriva aktiv värdpolitik.
Kommitténs fortsatta bedömanden
Bland återstående frågor av principiell betydelse för åldringsvården och handi- kappvården, som behandlats inom kom- mittén, har uppmärksamhet i främsta rummet ägnats spörsmålet om samhäl- lets ansvar för den enskildes vård. I samband därmed har även dryftats frå- gor som huvudmannaskapet för vården, regionala vårdorgan, vårdavgifter samt ålderdomshemmens ställning och funk- tion.
I dessa frågor har kommittén i sin tidigare verksamhet gjort uttalanden, i några fall — så beträffande vårdavgif- terna, ålderdomshemmen och frågan om regionala vårdorgan — som problem att diskutera under det fortsatta arbetet. I spörsmålet om huvudmannaskapet har kommittén efter prövning av frågan för— klarat sig utgå från _en oförändrad an— svarsfördelning mellan landsting och kommuner när det gäller åldringsvår- den. Ifråga om samhällets ansvar för den enskildes Vård har kommittén medde- lat sin avsikt att föreslå att denna ansva— righet preciseras i en särskild vårdlag avseende åldringar och handikappade.
Bedömandet av de angivna frågorna har ägt rum mot bakgrunden av resul- tatet från kommitténs undersökningar om åldringsvården och handikappvår- den. Effekten av kommitténs förslag och rekommendationer har därjämte tjänat som ett väsentligt underlag för övervä- gandena. Kommitténs arbetsmetodik kan sägas ha innefattat tre led: först under— sökningar och analys; i följd av dem
förslag till snabba delvis tidsbundna åt- gärder samt rekommendation att söka och finna de enskilda behoven; sist iakt— tagande av åtgärdernas effekt och bedö- mande av de kommunala behovsinven- teringarnas resultat. I det följande läm- nas en redogörelse för kommitténs slut- liga ståndpunkt i de särskilda frågorna.
Samhällets ansvar för den enskildes vård Planer på en vårdlag
Kommittén fann på grund av sina un- dersökningar ifråga om åldringsvården och handikappvården ett behov av öka— de samhällsinsatser för den enskil- des personliga trygghet och omsorg. Un- dersökningsresultaten föranledde kom— mittén att främst inrikta sina övervägan- den på att pröva frågan om en särskild lag med ändamål att garantera den en— skilde rätt till den omvårdnad han behö— ver. Den tänkta lagens principiella syfte och innehåll stod klart i ett tidigt skede av kommitténs verksamhet. De allmänna riktlinjerna publicerades 1964 i sam- manställningen Social omvårdnad av handikappade.
Kommittén har slutligt bedömt frå- gan 0111 en vårdlag med utgångspunkt i de konkreta vårdanordningar som fak— tiskt står till buds. Efter förslagen om bättre åldringsbostäder samt utbyggnad av hemhjälpsverksamhet och långtids- sjukvård, vilka antagits av statsmakter- na, har kommittén ansett den mest an- gelägna uppgiften vara, inte att i första
hand skapa nya hjälpåtgärder, utan att se till att de vårdformer som finns kom- mer dem till del som behöver vården. Samhällets ansvar för den enskildes per- sonliga trygghet bör nu ta sig uttryck i en aktiv, uppsökande socialvård, som utnyttjar tillgängliga anordningar för att tillgodose individuella behov av om- vårdnad och omsorg. På denna grund borde enligt kommitténs övertygelse en vårdlag byggas. Kommitténs arbete bor- de leda fram till en lag om aktiv vård.
Kommitténs uttalanden om aktiv vård
I promemorian om bättre bostäder åt åldringar föreslog kommittén att inom varje kommun borde göras en invente- ring av de bostäder i vilka åldringar bor. Inventeringen borde ge en bild av de enskilda åldringarnas bostadsförhål— landen och ligga till grund för snabba åtgärder för att bereda dem bättre bo- städer. Den borde även utgöra början till en kontinuerlig bevakning av deras bostadssituation och klarlägga vilka åt- gärder som behövs på längre sikt för att trygga åldringarnas försörjning med goda bostäder.
I förslaget om statligt stöd till hem- hjälp åt åldringar och handikappade betonade kommittén att kommunernas inventering även borde avse det indivi- duella behovet av vård och tillsyn i hemmen. Kommittén rekommenderade kommunerna att aktivt ta reda på en- skilda behov av hjälp och omvårdnad också i övrigt samt vidta de åtgärder som i sådant hänseende visade sig er- forderliga.
Kommitténs rekommendationer om kommunala inventeringar med syfte att ' söka upp och tillgodose de enskildas be-
hov vann ett snabbt gensvar i kommu-
nerna. Åtskilliga kommuner började in—
venteringar om behovet av bostäder, hemhjälp och omvårdnad av andra slag
utan att avvakta riksdagens behandling av kommitténs .förslag ,i övrigt., Redan 1964 kunde kommittén — med ledning av inventeringsresultat som kom till kommitténs kännedom och åtgärder som dessa. i enskilda fall föranledde — kon- statera att kommunerna var beredda till betydande insatser för åldringarnas och de handikappades personliga trygghet. Då rapporten om kommitténs under- sökningar om handikappvården lades fram, utgjorde enligt kommitténs upp— fattning kommunernas snabbt ökade ak- tivitet ifråga om den enskildes omvård— nad ett ytterligare stöd för uttalandet att kommunerna numera bör anses ha ett primärt ansvar för denna omvård- nad. Kommittén kompletterade i detta sammanhang sina tidigare uttalanden om betydelsen av en aktiv socialvård med en förklaring om att den kommuna- la ansvarigheten bör ta sig uttryck i en aktiv, uppsökande social omvårdnad av de handikappade. Först då en aktiv so— cialvård griper in, klarlägger hjälpbe- hoven och ställer hjälpmöjligheter till förfogande, kan man uppnå handikapp— vårdens yttersta syfte — de handikap- pades självständighet och oberoende.
Kommunernas fortsatta inventeringar Bostadsstyrelsen och socialstyrelsen har som tillsynsmyndigheter över viktiga delar av den sociala omvårdnaden av åldringaroch handikappade efter kom- mitténs rekommendationer, som beträf- fande bostadsfrågan gjordes gemensamt med bostadsstyrelsen, och i samråd med kommittén utfärdat råd och anvisningar om ändamålet med de kommunala be— hovsinventeringarna och hur de bör ut- föras. Efter den 1 juli 1964 genomför och fortsätter flertalet kommuner så— dana inventeringar för att få vetskap om individuella behov av omsorg och om- vårdnad. Inventeringarnas resultat, som redovisats till ämbetsverken men i
många fall av kommunerna även direkt lämnats till kommittén, har ytterligare stärkt dess övertygelse om vikten av in- venteringar som ett medel att aktivt stäl- la vård och hjälp till förfogande. Inven- teringarna ger upplysning om förekom- sten, arten, omfattningen och frekvensen av individuella behov. Kommunerna har genom sina inventeringar fått kännedom om enskilda åldringars och handikappa- des behov inte bara ifråga om bostäder, hemhjälp och institutionsvård, utan ock— så om många andra ting av betydelse för deras trygghet och trivsel i den dagliga livsföringen. Inventeringsresultaten —— en exempelkatalog, presenterad som bi- laga 1, visar många nedslående erfaren- heter men också hur åtgärder snabbt kunnat vidtas —— illustrerar på ett över- tygande sätt åldringarnas och de handi- kappades individuella trygghetspro- blem. Tillsammans med kommitténs un- dersökningar, vilka belyser vårdanord— ningarnas generella omfattning samt skillnaderna i vårdresurser och aktivitet kommunerna emellan, ger de en före- ställning om storleken och mångfalden av de samlade behoven. Men framför allt vittnar de om att inventeringarna utgör den naturliga metoden att uppdaga en- skildas behov och tillgodose dem. In- venteringsresultaten ger också belägg för att en fortsatt, påskyndad och inten- siv aktivitet är trängande nödvändig för att ge åldringarna och de handikappade god individuell omsorg och personlig trygghet.
Inventeringarnas följd: vård till fler Som inledningsvis nämnts har sedan den tidpunkt då kommittén lade fram förslagen om sjukhem, bostäder och hemhjälp, utvecklingen på dessa områ- den präglats av en snabbt ökad aktivitet. Här skall blott ett par siffror anföras. En utförligare redogörelse för utveck- lingen lämnas i bilaga 2.
Vid kommitténs undersökning i april 1962 redovisades 7 000 åldringsbostäder som fr. o. m. 1959 —— under drygt tre år — moderniserats med stöd av för- bättringslån. Tiden april 1962—decem- ber 1965, knappt fyra år, beviljades för- bättringslån för upprustning av ca 27000 sådana bostäder. Av dessa lån hänförde sig 3 000 till budgetåret 1963/64, 11000 till budgetåret 1964/65 samt 9 000 till andra halvåret 1965.
Till viss belysning av förbättringslåne- verksamhetens omfattning kan jämföras antalet av åldringar bebodda lägenheter, för vilkas upprustning förbättringslån beviljats, med hela antalet åldringshus— håll (bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver) med bostad utan bekväm- ligheter (kvalitetsgrupp 7), vilket ut- gjorde 100 000 vid 1960 års bostadsräk- ning. Eftersom förbättringslåneverksam- heten avser de dåligt utrustade bostä- derna, torde en sådan jämförelse ge en viss bild av den ökade aktivitetens be— tydelse.
Förbättringslåneverksamheten 18—må- nadersperioden juli 1964—december 1965 omfattade ca 20 000 åldringslägen- heter, motsvarande 20 procent (budget- året 1963/64: 3 %) av antalet helt omo- derna sådana lägenheter. Detta procent— tal varierar från 60 (budgetåret 1963/64: 15 %) för Västernorrlands län till 7 (budgetåret 1963/64: 1 %) för Älvsborgs och Skaraborgs län. Enligt bostadsräk— ningen hade 1960 i Västernorrlands län 18 procent, i Älvsborgs län 25 procent samt i Skaraborgs län 29 procent av åldringarna bostäder i den lägsta kvali- tetsgruppen.
Den ökade aktiviteten ifråga om för- bättringslån är inte jämnt fördelad över landet. Både län med relativt sett färre åldringsbostäder i kvalitetsgrupp 7 (Västernorrlands län) och län med stor andel sådana bostäder (Gotlands län och Jönköpings län) redovisar stor ökning
* .,;n7 kf_v NW
av antalet förbättringslån. Å andra sidan är ökningen relativt liten i Älvsborgs län och Skaraborgs län, som båda har jämförelsevis många omoderna åldrings- bostäder, men också i Uppsala län och Södermanlands län som relativt sett har få sådana bostäder.
Antalet åldringar som fått hjälp av hemsamariter har —— för en uppgifts- vecka1 i början av vart och ett av åren — femårsperioden 1962—1966 ökat från 32000 till drygt 62000 eller nära för- dubblats. Uppgiftsveckan 1964 fick i landet 45 000 åldringar eller 5,6 procent av samtliga åldringar hjälp av hemsa- mariter; uppgiftsveckan 1965 hade an- talet ökat till 55000 och utgjorde 6,6 procent av alla åldringar. De drygt 62 000 åldringar som uppgiftsveckan 1966 erhöll hjälp utgjorde 7,4 procent av samtliga åldringar i landet.
Länen emellan varierade 1964 antalet hjälpta åldringar i förhållande till samt- liga åldringar från ca 8,5 procent i Stockholms stad samt Göteborgs och Bohus län till 1,7 procent i Gotlands län. Uppgiftsveckan 1965 fick ca 10 pro- cent av åldringarna hjälp i Stockholms stad och Västmanlands län, medan au- delen hjälpta åldringar i Göteborgs och Bohus län var oförändrad. Det relativt sett minsta antalet hjälpta åldringar (ca 3%) förelåg för veckan i Jämt- lands län.
Uppgiftsveckan 1966 kan i Stockholms stad och fyra län — Västmanlands, Gäv- leborgs, Västerbottens samt Norrbottens län — antalet av hemsamariter hjälpta åldringar beräknas ha utgjort ca 10 pro- cent av samtliga åldringar. Den minsta aktiviteten, ca 4—5 procent av alla åld- ringar syns ha förelegat i Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Ska- raborgs samt Jämtlands län.
Alla län utom Uppsala län redovisar uppgiftsveckan 1966 oförändrad eller ökad andel åldringar som fått hjälp av
hemsamariter. Emellertid tycks i fler- talet län ökningstakten i hemsamarit- verksamheten 1966 vara lägre än 1965. Enligt socialstyrelsens mening kan flera omständigheter ha bidragit till att däm- pa aktivitetsökningen. Många kommu- ner, särskilt i storstadsregionerna, men också på andra håll, redovisar växande svårigheter att rekrytera hemsamariter. Alltför höga kommunala avgifter för hjälp som lämnas samt den begränsning av antalet hjälptimmar till 4 a 6 i veckan, vilken i åtskilliga kommuner alltjämt praktiseras, hindrar vidare en- ligt styrelsen en ytterligare ökad verk- samhet för tillgodoseende av åldringar- nas behov av social hemhjälp.
I stort sett redovisas år från år en relativt avsevärd ökning i antalet hjälpta åldringar, även om uppgifterna 1966 tycks tyda på en viss avmattning i akti- vitetsökningen. I första hand tyder upp- gifterna emellertid på att aktiviteten, mått som förhållandet mellan antalet hjälpta åldringar och hela antalet åld- ringar, alltjämt — fastän nu i mindre" mån än för några år sedan _— är starkt varierande länen emellan.
Enligt kommitténs undersökning i ok- tober 1963 angående långtidssjukvården utgjorde antalet beslutade, men inte får- digställda vårdplatser i fristående sjuk- hem för långvarigt kroppssjuka 4700. På grundval av uppgifter som inhämtats från medicinalstyrelsen har i september 1965 beräknats att perioden 1964—1966 byggnadsarbeten skulle igångsättas av— seende 11 000 sådana vårdplatser. Hös- ten 1965 avsåg planerna mer än dubbelt
1 Framställningen om hemsamaritverksamhe- ten grundar sig på de uppgifter socialstyrel- sen årligen inhämtar från kommunerna för en särskild uppgiftsvecka. Det bör nämnas att under hela 1963 ca 85 000 åldringar och handikappade fick hjälp av hemsamariter samt 25 000 av hemvårdarinnor. 1964 erhöll över 100 000 åldringar och handikappade hjälp av hemsamariter. För 1965 har antalet ytterligare ökat.
Anslagsutvecklingen för boslads/örbättringsverksamhet, social hemhjälp och byggande av sjukhem budgetåren 1963/64—1966/67
___—___—————————_—
Anslag i milj. kr för
Bostadsför- Totalt Budgetår .. . Social hem- Byggande av batmngs' hjälp ' sjukhem verksamhet 1963/64 ......................... 9 — 10,6 9,6 1964/65. ............. ........... 68 20 50,3 138,3 1965/66 ......................... 30 50 50,1 130,1 1966/67 ......................... 80 60 70,2 210,2 Summa 187 130 171,2 488,2 Därav efter reformerna ........... 178 130 170 478
1 Avser statsbidrag till anordnande av sjukhem.
så många platser som hösten 1963. An— talet platser under byggnad hade ökat från 900 till 3 600 och sålunda fyrdubb- lats.
N'ettotillskottet vårdplatser beräkna- des enligt 1963 års planering till drygt 3000 för perioden 1964—1966. En be- räkning som grundas på medicinalsty- relSens uppgifter 1965 tyder på att 9 000 platser skulle komma att tas i bruk före 1969. Det 1963 väntade nettotillskottet vårdplatser för tiden t. o. nl. 1966 mot- svarar 5 promille av befolkningen i ål- dern 70 år och däröver vid utgången av detta år. Promilletalet varierar sjuk- vårdsområdena emellan från 22,8 för Malmö stad till —1,5 i Jämtlands län. På grund av medicinalstyrelsens upp— gifter 1965 kan nettotillskottet vårdplat- ser för tiden t. o. m. 1970 beräknas utgö— ra 15 promille av antalet personer i ål- dern 70 år och däröver vid periodens slut. Detta promilletal varierar från 46 för Stockholms län till knappt 2 för Ska— raborgs län.
Statsanslagen för de tre slags verksam- het, som kommitténs förslag avsåg, vi— sar en motsvarande snabb utveckling. För de tre budgetåren fr. o. m. 1964/65 har beviljats-178 milj. kr. till bostads— förbättringsverksamhet — mot 9 milj. kr. budgetåret före reformen. 130 milj.
kr. av statsmedel har under samma tid anslagits till social hemhjälp; före den 1 juli 1964 förekom inget statsbidrag till social helnhjälp. Till statliga lån för byggande av sjukhem har sedan 1964 anslagits 170 milj. kr. Budgetåret 1963/64, beviljades 0,6 milj. kr. till anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka samt sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka. Budgetåret 1966/67 utgör dessa statsbidrag, som sedan lånemöjligheten infördes ytterligare förlorat i betydelse, 0,2 nlilj. kr. Det sammanlagda anslags- beloppet för de tre slagens verksamhet i anledning av kommitténs förslag utgör hittills, som framgår av ovanstående tablå, 478 milj. kr. Därav har för bud- getåret 1966/67 beviljats 210 milj. kr. Enligt kommitténs mening torde det vara obestridligt att den ökade aktivi- teten ifråga om bostäder och hemhjälp betingats av den uppsökande socialvård, för vilken de kommunala behovsinven- teringarna är ett medel och uttryck. Som följd av kommitténs förslag har samhäl- let förvisso ställt nya betydande resurser utöver dem som förut fanns till förfo- gande för att tillgodose åldringarnas och de handikappades behov. Kommuner- nas systematiska kartläggning genom inventeringar av dessa behov har emel— lertid varit en förutsättning för att _vård—
%
anordningarna kunnat tas i anspråk för att tillgodose behoven. Kommittén drar för sin del den slutsatsen att invente- ringar om behoven är ett grundläggande villkor för att de vårdresurser som finns och skapas på bästa sätt skall kunna ut- nyttjas och komnla dem till del för vil- ka de avses.
De kommunala behovsinventeringar- lla och deras resultat i ökad aktivitet på vårdområdena har breddat kommit- téns underlag vid övervägandenai frå- gan om samhällets ansvar för den en- skildes vård. Den i aktivitet på fältet dokumenterade betydelsen av invente— ringar har bidragit till en under arbetets gång växande säkerhet i övertygelsen om vikten av en aktiv, uppsökande åld- ringsvård och handikappvård.
Aktiviteten ojämnt fördelad
På grund av resultatet från kommunun- dersökningarna 1962 konstaterade kom- lllittén att graden av vårdbehovens till- fredsställande generellt sett får förmo- das vara avsevärt olika på olika håll. Den snabbt ökade aktivitet, som ägt rum sedan den tid då kommitténs förslag lades fram ifråga om sjukhem, bostäder och social hemhjälp, är skiftande för— delad Över landet. Det finns fog för an— tagandet att den enskildes möjlighet att bli väl omhändertagen i hög grad allt- jämt är _ och kan komma att bli —— en fråga om var han bor.
En undersökning omfattande vårdre- surser och vårdbehov samt jämförel- ser därvidlag i olika konlmuntyper vi- sar glesbygdskommunernas svårigheter att sörja för åldringarnas och de handi- kappades omvårdnad. »Vårdresurser- na», ekonomiskt och personellt, admi— nistrativt och organisatoriskt, är i regel mindre där än i de mer tätortsbe- tonade kommunerna, medan »vårdbe- hoven» relativt sett är större. Från den enskildes synpunkt kan dock problemet
vara särskilt stort i de största städerna. Hjälpen finns inte alltid till hands då den behövs. Bristen på likställighet i den enskildes möjlighet till omvårdnad kan utvecklas till ett rättviseproblem _— hur »vårdbehov» och »vårdresurser» än må vara fördelade.
Kommunernas uppgifter ifråga om åldringarnas och de handikappades per- sonliga omvårdnad är omfattande och mångskiftande. De ställer stora och stör— re krav på god vilja, initiativkraft och förmåga. En av avsikterna med kommit- téns undersökningar och sammanställ- ningar om åldringsvården och handi- kappvården har varit att _ inte minst inom kommunerna —— väcka debatt, akti— vera och stimulera intresset kring dessa frågor. De senaste åren har också åt- skilligt hänt på dessa områden som be- tytt avsevärda förbättringar för nlånga åldringar och handikappade. Det som hittills gjorts i kommunerna för kart- läggning och tillgodoseende av åld- ringarnas och de handikappades behov visar, som kommittén betonat, att kom- munerna i flertalet fall är beredda till stora insatser för den enskildes personli- ga trygghet.
Ytterligare konkreta åtgärder är i de flesta kommuner nödvändiga för åld- ringarnas och de handikappades indivi— duella omsorg. Den aktion för deras per- sonliga trygghet, som på åtskilliga håll är i gång, kan behöva påskyndas. I and- ra kommuner, där aktiviteten ännu är alltför ringa, ford-ras ett snabbt hand— lande.
Kommittén anser det angeläget att de kommunala inventeringarna fortsätter och fullföljs. I många kommuner torde deras första etapp ha slutförts. Där har lnan skaffat sig en bild av engångskarak- tär — en momentan kunskap — om åld- ringarnasoch de handikappades hjälp- behov av olika slag. Nu är det viktigt att inventeringen följs upp och blir en kon-.
tinuerlig åjourföring av kunskapen om behoven. I de kommuner som ännu inte gjort sig underrättade om åldringarnas och de handikappades behov bör inven- teringen snarast genomföras och fort- sättas. Skillnaderna i aktivitet kommu- nerna emellan hör från rättvisesynpunkt överbryggas. Systematiska och fortlö- pande inventeringar är enligt kommit- téns mening en förutsättning för en god social omvårdnad utan gräns i tid och rum.
Vårdlagen i ny belysning
Det hittills förda resonemanget har velat visa att frågan om en vårdlag under kommitténs arbete inte kunnat prövas från en och samma givna utgångspunkt, utan att underlaget för övervägandena successivt förändrats och breddats. De pågående kommunala behovsinvente- ringarna och utbyggnaden på vårdom- rådena har fortlöpande tillfört diskus- sionen nytt material till vilket kom- mittén vid sitt bedömande tagit hän- syn. Kommitténs undersökningar 1962 onl åldringsvården och handikappvår- den utgjorde den ursprungliga grun- den för denna diskussion. Undersök- ningarnas resultat föranledde kom- mittén till prövning av vårdfrågor- na efter två linjer. Den ena ledde fram till förslag om konkreta åtgärder på vårdområden där en snabb upprust- ning syntes särskilt angelägen. Samtidigt upptogs till bedömning frågan om be- hovet av en lag om samhällets ansvar för åldringsvården och handikappvår- den. I detta hänseende lämnades preli- lninärt besked om att kommittén äm- nade föreslå att detta ansvar skulle pre— ciseras i en särskild vårdlag.
Den tänkta vårdlagen hade två prin- cipiella komponenter. I första hand borde den förverkliga tanken på en aktiv socialvård. Dessutom borde lagen genom att ange de konkreta vårdåtgärderna
bestämma den aktiva vårdens materiella innehåll, dvs. det system efter Vilket vården lämnas. Kommittén, som upp- märksamt följt utvecklingen på vårdom- rådena och verksamhetens ökande om- fattning, har övervägt frågan om vård- systemets utformning. Efter prövning har kommittén funnit sig böra för sin del stanna med de förslag till åtgärder som kommittén i det föregående lagt fram. Det fortsatta arbetet inom kommit- tén har därför avsett det centrala pro- blemet om den aktiva vården, hur åld- ringarnas och de handikappades indi- viduella vårdbehov skall uppdagas och tillgodoses.
Ett angivande i lag av de konkreta åtgärderna ifråga om åldringarnas och de handikappades sociala omvårdnad innebär med den ståndpunkt kommittén intar en kodifiering av gällande förhål- landen. Med hänsyn till den betydande aktivitetsökningen på vårdområdena och resultaten i övrigt av de fortgående kommunala behovsinventeringarna drar kommittén den slutsatsen att kommuner- na, i enlighet med kommitténs uttalan- den, redan nu i väsentlig mån, om också inte tillräckligt —— och utan i lag inskri- ven skyldighet —— ikläder sig ansvar för åldringarnas och de handikappades om- vårdnad. Om den enskildes rätt till in- dividuell omsorg och kommunernas an- svar för denna omvårdnad slås fast i lag, innebär sålunda även detta i viss lnån en kodifiering av förhållanden var- till samhällsutvecklingen i praktiken re- dan lett.
Kommittén, som inte vill bortse ifrån att en ny lag ibland kan ha en återhål- lande effekt på fortsatt utveckling om lagen inte är klart inriktad på att före- skriva helt nya skyldigheter och åtföljs av förslag t. ex. i finansieringsfrågor, har vid sina slutliga överväganden i frå- gan om en vårdlag särskilt beaktat de synpunkter för vilka nu redogjorts. Vid
hedömandet har därjämte kommitténs ståndpunkt i de särskilda frågor som nedan anmäls och som har nära sam- band med vårdlagsfrågan spelat sin roll.
Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att i den allmänna debatten den meningen framförts, att man skulle söka nå fram till en bättre samordning och större enhetlighet vid utformandet av lagregler för vårdområdena. De vård- grenar man närmast haft i tankarna har varit den kommunala vårdverksamheten enligt socialhjälpslagen, barnavårdsla- gen samt nykterhetsvårdslagen. Denna tanke sammanfaller med de senare årens strävanden att inom socialvården till- lälnpa den s. k. familje(vårds)principen, dvs. att olika slag av ärenden rörande samma person eller familj handläggs av samma sociala organ. En närmare sam— ordning skulle, menar man, främja ett rationellt utnyttjande av de materiella, personella och organisatoriska resurser- na inom de skilda vårdformerna och därigenom medföra ökade möjligheter att tillgodose medborgarnas behov av omvårdnad. Som mål borde uppställas en enhetlig lagteknisk reglering — en vårdbalk _ där bestämmelserna borde utformas analogt med vad som skett för den ekonomiska tryggheten i socialför- säkringssystemet _ socialbalken.1
En prövning av detta problemkom- plex, vilket i sig kan sägas inrymma även de särskilda frågor vilka nedan närmare granskas, torde inte böra utfö- ras inom socialpolitiska kommittén med hänsyn till dess nuvarande sammansätt— ning. . På grund av vad sålunda anförts har kommittén, som ytterligare vill under- stryka sin tidigare meddelade uppfatt- ning om behovet av en vårdlag, funnit sig för sin del böra avstå från att lägga fram förslag till lag om samhällets vård av åldringar och handikappade. _
; Beträffande särskildafrågor på handi-
kappvårdens område, där en snabb lös- ning syns särskilt angelägen, erinrar kommittén om handikapputredningens uppdrag. Det kan nämnas att utred- ningen, som enligt sina direktiv skall följa upp socialpolitiska kommitténs kommunundersökning i handikappde- len, i maj 1966 tillställt kommunerna ett frågeformulär innefattande även frå- gor om inackorderingshem för handi- kappade.
Särskilda frågor Huvudmannaskapet
Som nämnt har kommittén uttalat sig för ett oförändrat huvudmannaskap för åldringsvården. I skriften Bättre åld- ringsvård har kommittén sålunda för- klarat sig räkna med att landstingen skall svara för åldringssjukvården, me— dan primärkommunerna ansvarar för annan åldringsvård, däri inbegripet bo— stadsförsörjningen. Kommittén har i sammanställningen Social omvårdnad av handikappade gett uttryck för mot— svarande ansvarsfördelning rörande vården av handikappade.
Vid prövning av särskilda frågor på åldringsvårdens och handikappvårdens områden har kommittén noggrant följt den utveckling och bedömt de samman- hang som enligt dess uppfattning bör öva inflytande på ett framtida bedöman- de av frågan om huvudmannaskapet för vården. Kommittén har därvid fäst sär- skilt avseende vid de iakttagna skillna- derna i åldringarnas och de handikappa- des möjligheter till vård och service på olika håll i landet. Som! förut framhållits torde dessa variationer kommunerna emellan och mellan olika landsdelar för 1 Jämför riksdagens skrivelse 1963: 353, i an— ledning varav vissa motioner jämte utskotts- utlåtande överlämnats till socialpolitiska kommittén för beaktande.. _ ;.
de enskilda medborgarnas vidkomman- de inte klart kunna påvisas genom re— sultaten av kommitténs undersökningar. Uppgifter från kommunernas invente- ringar samt aktivitetsökningen på vård- områdena, som generellt sett inte syns ha väsentligt minskat dessa skillnader, tyder emellertid på att man alltjämt måste räkna med en avsevärd brist på likställighet i vårdmöjligheterna.
Som en lösning till detta problem har kommittén uttalat, att ett vidgat och för— djupat samarbete mellan kommunerna _ inom kommunblockens ram, genom kommunalförbund och andra anord- ningar _ är av stor vikt för att behoven av en mer kvalificerad vård skall kunna tillgodoses. Sådan samverkan bidrar till att jämna ut skillnaderna i kommuner- nas inbördes olika ekonomiska och be- folkningsstrukturella förutsättningar att sörja för dem som behöver vård inom kommunen.
Frivilligt samarbete mellan kommu- nerna i vårdfrågor syns under senare år ha etablerats i betydande omfattning. Tendensen går emellertid vid sidan här- av även mot en ökad regelrätt kommun- sammanslagning. Denna utveckling för frågan om huvudmannaskapet in i nya positioner och lämnar argument både för och emot en oförändrad fördelning av vårdansvaret. Å ena sidan innebär utvecklingen jämnare spridning av vård- behov och vårdresurser och därigenom större möjligheter att lämna och erhålla vård. Å andra sidan eliminerar utveck- lingen i sig den lokalkännedom och per- sonliga närhet som vid kommitténs be- dömande varit ett starkt skäl för kom- munernas primära vårdansvar.
Utan att ta annan ståndpunkt i frågan om huvudmannaskapet för vården än den som tidigare angetts anser kommit— tén, som inom sig saknar företrädare för kommunförbunden, att frågan kan höra prövas från nya utgångspunkter.
Regionala vårdorgan Kommittén har 1963 uttalat att en regio- nal statlig instans för planering och sam- verkan i vårdfrågor bör övervägas. Så- dana organ _ »länsvårdsnämnder» _ borde ha till uppgift att utveckla, plane- ra och samordna vårdverksamheten inom länen. Deras uppgift borde vara interkommunal och på länsnivå förena vårdens olika grenar till stöd för ett samordnat bedömande av vården i sin helhet i ett län. Länsnämnderna borde även lämna råd, upplysningar och ser- vice i övrigt till kommunerna. De borde vidare vara kontaktorgan mellan kom— munerna och det centrala organet för vårdverksamheten. Socialstyrelseutredningen och MCA- utredningen har sedermera i ett hösten 1965 framlagt förslag (SOU 1965:49) förordat, att socialstyrelsen och medi- cinalstyrelsen bör sammanslås till ett gemensamt verk. Utredningarna fram- håller att styrelserna i sitt praktiska handlande blivit beroende av varandra inom allt större delar av ämbetsområ- det även i frågor där samarbetet inte är författningsenligt reglerat. I förslaget be- tonas betydelsen av nära samverkan mellan sjukvård och socialvård som en i många fall nödvändig förutsättning för framgångsrika hjälpinsatser. De tradi- tionsmässigt givna administrativa och organisatoriska gränserna mellan hälso- och sjukvård å ena sidan samt social- vård å andra sidan blir allt svårare att upprätthålla och samtidigt alltmer hin- dersamma för en rationell ledning och utveckling på de berörda områdena. Ut- redningarna anser det ligga i sakens na- tur att en utveckling mot ytterligare ut- byggt och fördjupat samarbete skulle främjas och resultera i bättre och effek- tivare vård i de enskilda fallen, om den allmänna ledningen av den socialvår- dande och medicinska verksamheten på fältet sammanfördes till ett för social—
vård och medicinalväsende gemensamt organ.
Utredningarna har slutligen uttalat att frågan om regionala statliga organ inom socialvård och medicinalväsende bör bli föremål för särskild utredning.
Socialpolitiska kommittén förutsätter att det föreslagna centrala vårdverket för sin verksamhet blir beroende av nå- gon typ av regionalt organ. Kommittén, som understryker frågans nära samband med spörsmålet om huvudmannaskapet, delar de båda ntredningskommittéernas uppfattning att frågan bör utredas vi- dare.
Vårdavgifter
Ifråga om den enskilde åldringens del- tagande i kostnaderna för olika slags vård och service har kommittén i skrif- ten om åldringsvårdens läge uttalat, att det i en knapp folkpensionärsekonomi varit naturligt att både samhället och den enskilde betraktat åldringen som en i allmänhet betalningssvag person. Man har utgått från att vård och service som han behöver i betydande utsträckning måste ställas till förfogande utan kost- nad eller till starkt subventionerat pris. Då en växande del av åldringarna får bättre ekonomiska resurser kan avgifts- frågorna bedömas från nya utgångs- punkter. Kommittén erinrar om 1957 års riktlinjer för åldringsvården, vari ut- talas att framtida åldringsvårdsbehov borde tillgodoses inom ramen för ett fritt konsumtionsval.
Vid redovisningen för undersökning- arna om den sociala omvårdnaden av handikappade betonade kommittén, att den fortgående standardhöjningen samt utbyggnaden av socialförsäkringssyste- met, arbetsvårdens resurser och andra vård- och stödformer _ t. ex. bidrags- systemet ifråga om ortopediska och andra hjälpmedel _ medverkar till en successiv förbättring av det ekonomiska
läget för de svårast handikappade och de ekonomiskt sämst ställda. Kommit- tén fann det emellertid uppenbart att handikapp av vad slag det vara må i flertalet fall åtföljs av svag ekonomi. Detta ligger delvis redan i de defini- tioner av handikapp som förekommer. Åtskilliga handikappade hör till gräns- skiktet mot pensionärerna: deras svå- righeter är nästan om än inte fullt så stora, att de kan få del av socialförsäk- ringens förmåner. Kommittén framhöll att diskussionen om åtgärder på handi- kappvårdens område måste ha som ut- gångspunkt att de handikappade nor— malt har låg betalningsförmåga.
Kommitténs undersökningar om åld— ringsvården och handikappvården vi- sade stora skillnader i vårdavgifter kommunerna emellan, skillnader som inte alltid motsvarades av variation i vårdstandard. Inte bara den enskildes möjlighet att få vård, utan också den avgift han får betala för vården, är i hög grad beroende av var han bor.
En prövning av frågan om vårdav- gifter kräver utredning även i frågor sådana som vårdens geografiska enhet- lighet och dess organisation. Också frå— gor om vårdtaxors fastställande, till- synen över deras tillämpning samt kla- 'gorätt över debiterad vårdavgift kan
i sådant sammanhang böra prövas. Spörsmålet har även samband med frå- gan om avgift för andra slags vård, t. ex. sjukvård, vilken ligger under sjukförsäkringsutredningens bedöman- de. Bl. a. bör i sådant hänseende frå- gan om enhetliga vårdavgifter på ålder- domshem och sjukhem uppmärksam- mas.
Å Iderdomshemmen
Kommittén har tidigare förklarat sig åmna föreslå att bestämmelserna om ålderdomshem, vilka provisoriskt är in-
tagna i socialhjälpslagen, bryts ut ur denna och tas upp i den särskilda vård- lag som skulle innefatta regler om sam— hällets ansvar för den enskildes om- vårdnad.1 Kommittén har däremot inte avsett att i detta sammanhang pröva frågan om ålderdomshemmens framtida ställning och funktion. Kommittén har dock övervägt att föreslå en lagregel att för hemmen skall finnas läkare med uppgift att regelbundet besöka hemmen och övervaka gästernas hälsa.
Med hänsyn till utgången av kommit- téns slutliga överväganden i frågan om en särskild vårdlagstiftning har kom- mittén ansett sig böra avstå från att för sin del utarbeta förslag om utbrytning ur socialhjälpslagen av bestämmelserna om ålderdomshem.
Ålderdomshemmens nuvarande lagli- ga reglering framstår emellertid som
alltmer otidsenlig. En utredning av den särskilda frågan om utmönstring av be- stämmelserna om ålderdomshem ur so- cialhjälpslagen synes höra hemma in- om ramen för en allmän prövning av frågan om hemmens framtida funktion och betydelse för åldringsvården i sin helhet. I samband med en sådan pröv- ning bör även en revision av reglerna om socialhjälp övervägas. Det bör ex- empelvis prövas, om inte näringslivets strukturrationalisering och den pågåen- de omflyttningen i landet skapat en del individuella hjälpbehov av mer eller mindre tillfällig art, vilka inte tillgodo- ses inom ramen för socialförsäkringen eller arbetsmarknadspolitiken.
1 Jämför riksdagens skrivelse 1963z202, i anledning varav vissa motioner överläm- nats till socialpolitiska kommittén för beaktande.
Aktiv socialvård — personlig trygghet
Aktiv vård och fortsatt reformarbete
Kommitténs slutliga ståndpunkt i de frågor inom åldringsvård och handi- kappvård som varit föremål för kom- mitténs överväganden har härmed re- dovisats. Redovisningen ger vid han- den att enligt kommitténs uppfattning de problem som sammanhänger med frågan om vårdens utformning och or- ganisation är omfattande "och kompli— cerade. Åtskilligt utredningsarbete som nu pågår på olika håll anknyter till des- sa spörsmål. Socialpolitiska kommittén förutsätter att detta arbete kommer att leda till ytterligare förbättringar i skil- da avseenden för åldringarna och de handikappade. Många av de frågor som här berörts torde emellertid även se- dan den pågående verksamheten slut- förts komma att kvarstå som helt eller delvis olösta.
Vid det fortsatta bedömandet av vårdfrågorna i de former som för ett sådant bedömande kan befinnas lämp- liga bör enligt kommitténs mening av- görande vikt fästas vid att förverkliga tanken på en aktiv socialvård som om- fattar alla medborgare. Till viss ledning .för detta bedömande vill kommittén teckna-några huvuddrag av den sam- hällsutveckling samt ange omständig- heter"i övrigt som enligt dess uppfatt- ning bör öva inflytande på ett fortsatt reformarbete på vårdområdena;
Från välgörenhet till välfärd
Socialpolitikens utveckling de senaste årtiondena präglas främst av det 'om-
fattande reformarbetet på socialförsäk- ringarnas område. Härigenom har byggts upp ettsystem som garanterar ekonomiskt skydd i situationer som ti— digare för stora grupper medborgare betydde beroende av understöd, välgö- renhet och fattigvård. Sjukdom, arbets- löshet, invaliditet, ålderdom, föräldrars och familjeförsörjares frånfälle innebar för flertalet på sin höjd ett anspråks- löst och nödtorftigt uppehälle, för många nöd och t. o. m. svält. Fattig- vården kännetecknades av en sträng behovs- och inkomstprövning.
Understödstagaren är nu borta, lik- som fattigvården. Skydd mot inkomst— bortfall i skilda situationer tillkommer hela folket som en rättighet. Välgören- het har gått mot välfärd. Genom lagen om allmän försäkring har ett nytt, ma- teriellt och organisatoriskt enhetligt system förts i hamn. Detta _ ibland benämnt socialbalken _ förverkligar tanken på en alla medborgare omfat- tande grundval för den ekonomiska
tryggheten. Socialbalken markerar en epok i det ekonomiska trygghetssystemets upp-
byggnad. Reformarbetet är emellertid inte avslutat. Nya förbättringar i flera avseenden har planerats och utreds, samtidigt som olika reformer beslutats. Det. fortsatta arbetet torde leda till en ytterligare utbyggnad och effektivise— ring av den enskildes ekonomiska skydd. Ingen torde emellertid ens där- efter vilja hävda att socialförsäkrings- systemet är färdigt och slutgiltigt. Sam-
hället är föränderligt, nya behov upp- kommer _ andra kan försvinna. An- ordningarna för den enskildes ekono- miska trygghet torde från tid till annan kräva översyn och kompletteringar.
Ett stigande välstånd
Snävt begränsad fattigvård _ sederme- ra garanti för grundförsörjning genom .folkpensioneringen _ numera trygghet för uppnådd levnadsstandard; i sådana termer kan ett par årtiondens utveck- ling till socialbalken schematiskt be- skrivas.
Redan kom-mitténs socialhjälpsunder— sökning 1959 visade, att socialförsäk— ringarna generellt sett gjort de försäk— rade relativt oberoende av kontant so- cialhjälp. Undersökningen utfördes på, kan man säga, försäkringssystemets grundtrygghetsnivå. Åldringarnas och de handikappades behov av kontant socialhjälp torde ha ytterligare reduce- rats sedan undersökningen företogs. Till en sådan utveckling bör ha bidragit både socialförsäkringarnas fortsatta ut- byggnad och andra stödåtgärder, så- som förbättringen av de allmänna barn- bidragen och bidragsförskotten samt det utvidgade bidragssystemet ifråga om ortopediska och andra hjälpmedel.
. Den planerade utbyggnaden av social- försäkringarna och den fortgående ge- _nerella välståndsökningen kan förut- ses medföra en fortsatt successiv för- bättring i åldringarnas och de handikap- pades ekonomiska villkor. I stigande omfattning kommer de att kunna upp- träda som konsumenter och deras ef- terfrågan kan. alltmer äga rum inom ramen för ett fritt konsumtionsval. De blir i allt högre grad konkurrenskraf— .tiga.- .,
'läkonozmisli'i trygghet _ personlig trygghet,- .Ekonomiåbeextrysgghet och personlig trygghet är delar av det samordnade
sociala trygghetssystemet. De komplet- terar och påverkar varandra men kan inte isoleras från varandra. De utgör delar av ett helt och förutsätter varand- ras existens. De är båda nödvändiga för att förverkliga socialpolitikens ändamål, den enskildes trygghet i samhället.
Den ekonomiska sidan av trygghets- systemet har successivt alltmer för- bättrats genom reformarbetet på social- försäkringarnas område. Den planera- de ytterligare utbyggnaden av dem tor- de leda till än högre effektivitet. En— bart rätten till kontanta förmåner, till ekonomiskt skydd i Olika situationer, är emellertid inte tillräcklig. Utan den personliga tryggheten är det samlade systemet inte funktionsdugligt.
Den enskildes förbättrade ekonomis— ka villkor ger honom ökad möjlighet att betala för sin personliga trygghet. Socialförsäkringssystemet kan sägas va- ra medvetet uppbyggt i sådant syfte, dvs. att ge den enskilde frihet och öka— de möjligheter att inrätta sitt liv efter egna önskemål. I 1957 års riktlinjer för åldringsvården uttalades i överens- stämmelse härmed att framtida åld- ringsvårdsbehov borde tillgodoses in— om ramen för ett fritt konsumtionsval. Detta uttalande torde ha sin tillämpning även ifråga om de handikappade.
Det samlade sociala trygghetssyste- mets ändamålsenlighet för den enskil- de är beroende av att anordningar för personlig trygghet står honom till buds i den omfattning att hans behov fullt ut kan tillgodoses. Men det är inte nog därmed. Dessa anordningar måste ak- tivt ställas till förfogande, inte bara pas- sivt finnas för den som frågar efter dem. Om anordningarna saknas, om de inte erbjuds den som behöver dem, om de inte kan köpas för pengar, är trygg- hetssystemet ofullgånget. *För den som behöver vården men inte får den, är levnadsstandarden _och den ekonomis— ka tryggheten ett sken.
Trygghet för vård _ ett växande be— hov
Det inslag i ett samlat socialt trygg- hetssystem, som bör kallas personlig trygghet, innebär en trygghet för vård i vid mening. Den sjuke behöver sjuk- vård, den friske hälsovård. Alla be- höver goda och ändamålsenliga bostä- der, många med särskilda anordningar, tekniska och andra, för att känna triv- sel och oberoende. De flesta klarar sig själva, men åtskilliga kan inte undvara hjälp i sina hem. Utan att vara sjuka kräver många en daglig tillsyn, service och hjälp. Alla har behov av syssel— sättning, rekreation och förströelse. Tal- rika åldringar och handikappade som lever isolerade och ensamma känner be- hov av samvaro och gemenskap. Mångas behov av råd och upplysning är stort. Personlig trygghet är individuell om- sorg och omvårdnad, tillgodoseende av den enskildes behov och önskemål i alla dessa och många andra hänseenden.
I fattigvårdssamhället tillgodosågs medborgarnas behov av individuell om- sorg i ringa utsträckning i organise- rade former. I ett samhälle med jäm- t'örelsevis outvecklad produktion fanns emellertid gott om arbetskraft som ha- de tid över och efter måttet av blyg— samma, för flertalet karga ekonomiska villkor kunde ge medmänniskorna en anspråkslös omvårdnad. Denna fick lita till frivilliga insatser av anhöriga och grannar, ibland fromma och världsliga samfund. Den enskilde var i hög grad beroende av välgörenhet och andras förbarmande.
Snabbt_förbättrade ekonomiska vill- kor, ett- stigande materiellt välstånd, dess spridning till allt fler, socialför- säkringssystemets uppbyggnad är de mest framträdande dragen= i. samhälls— utvecklingen under de senaste fyra- fem' årtiondena. Utvecklingen till eko-
nomisk trygghet har haft till förut- sättning en ökad produktion och hela produktionens engagemang i kostna- derna för socialförsäkringens trygg- hetssystem. Den ekonomiska omvand- lingen har inneburit en förändring av samhällsstrukturen. Den befolknings- förflyttning, som i debatten gått under benämningen flykten från landsbygden, kvinnornas ökande förvärvsverksamhet och hushållssprängningen, är inslag i denna samhällsomdaning. Men från den personliga trygghetens synpunkt kan samma förhållanden sägas vara den ne- gativa sidan av utvecklingen. Åldringar— na och de handikappade måste nu mer än förr reda sig själva i sin dagliga livsföring. Hemmadöttrarna och trege- nerationshushållet är i stort sett borta liksom överflödet på arbetskraft. Det ökar behovet av hjälp av utomstående men minskar möjligheterna att lämna den.
Reformarbetet på värdområdena
Samhället har tagit konsekvenserna av denna utveckling och i växande omfatt- ning iklätt sig ansvaret för åldringarnas och de handikappades personliga trygg- het. Verksamhet i det allmännas regi förekommer på många _ och alltfler _ områden, och staten lämnar ekono— miskt stöd för skilda ändamål. På vård- områdena har på grund härav ägt rum en betydande utveckling parallellt med socialförsäkringssystemets uppbyggnad. Tillkomsten av nya åtgärder och öka- de resurser för att i allt högre grad tillgodose åldringarnas och de handi- kappades individuella behov av o-m- sorg i olika avseenden har de senaste åren _ bl. a. som följd av kommitténs förslag _ ytterligare påskyndats. Utvecklingen på den personliga trygg— hetens område har inte därmed avstan- nat. Nya åtgärderövervägs för dess
fortsatta utbyggnad. Handikapputred- ningen har på sitt område tagit vid där socialpolitiska kommittén slutat, och dess verksamhet kan förväntas leda till nya förbättrade anordningar för de handikappades omvårdnad.
Samhällets uppgift nu: aktiv vård
Det system av anordningar för person- lig trygghet som finns och håller på att växa fram erbjuder goda och ökan- de möjligheter att i vid omfattning sörja för åldringarnas och de handi— kappades behov av omvårdnad av olika slag. Socialpolitiken bör, som kommit— tén betonat, nu inriktas på att aktivt ställa dessa anordningar till förfogande för att i första hand tillgodose åldring- arnas och de handikappades mest an- gelägna behov av vård och omsorg.
Inventeringarna ger belägg för att den aktiva vårdpolitiken är väl för- ankrad i kommunerna, och kommittén ifrågasätter inte att kommunerna är be- redda till ytterligare ansträngningar för att lära känna åldringarnas och de handikappades individuella behov av omvårdnad. Den fortlöpande invente- ringen är grunden och medlet för den socialvård som aktivt utnyttjar vårdens anordningar och resurser för att hjälpa den enskilde och tillgodose hans rätt till personlig trygghet.
Åldringarna Och de handikappade le- ver ofta isolerade _ även'i "städerna. De har inte kontakt med så många. Många vet "inte vart de skall vända sig med sina bekymmer eller om de behöver hjälp; ingen frågar efter dem så länge de inte Själva hör av sig. Att leva" 'en- sam och isolerad är redan i och för sig tungt och svårt för många. Isoleringen döljer också behovet av hjälp; åldring- en och den handikappade behåller-sina svårigheter för sig själv. *
God personlig omvårdnad och indi- viduell omsorg förutsätter aktivitet hos
den 'som tillhandahåller vården. Det är orealistiskt att passivt vänta på den som behöver hjälpen och orättvist att tillgodose endast dem som begår den. Samhället måste- ta initiativet och till- godose enskilda vårdbehov. Samhällets passivitet gör också den enskilde pas- siv, obenägen att bryta sin isolering och lägga fram sin sak. Aktiv socialvård, som bryter isoleringen och uppdagar behoven _ förutsättningen för att till- godose dem _ stimulerar den enskilde att själv ta kontakt och underhålla kontakt.
Då den aktiva, uppsökande socialvår- den förverkligas, mönstras den sista resten ut av fattigvårdssamhällets un- derstödstagaranda, känslan av skam att få eller begära den personliga trygghet som i vårt samhälle är varje medbor- gares rättighet. Aktiv socialvård är praktisk socialpolitik, den enskildes garanti för personlig trygghet. Sådan trygghet måste tillhandahållas den en- skilde på samma självklara sätt som ekonomisk trygghet genom socialför- säkringarna numera tillkommer var och en.
Kontinuerliga inventeringar
Hur den aktiva socialvården skall rea- liseras och administreras är ett prak- tiskt problem som torde få lösas efter de lokala förutsättningarna på olika håll. Kommittén vill endast framhålla att dessa förutsättningar väsentligt va- rierar. På somliga håll är lokalkänne- dom Och personlig anknytning en na- turlig utgångspunkt för kartläggning av de enskildas behov. I andra fall då be- hoven i större: utsträckning" är okända kan det vara nödvändigt att söka dem by för by, kvarter för kvarter. Under alla förhållanden bör en fortlöpande, aldrig avslutad inventering ligga till grund för socialvårdsverksamheten. " ”Kommittén vill i detta sammanhang
erinra om den organisation för tillsyn by- och kvartersvis som kommittén re- kommenderat i förslaget om statligt stöd till hemhjälp åt åldringar och handikappade. Till de uttalanden som då gjordes vill kommittén nu foga att frågan om en fastare organisation för kontinuerlig inventering och tillsyn kan behöva utredas varvid man även bör uppmärksamma frågan på vilket sätt behovet av personal skall kunna tillgodoses.
Pågående behovsinventeringar i flera kommuner torde för andra kommuner, som ännu inte inlett sina inventeringar, kunna tjäna som förebild för hur såda- na bör förberedas och utföras. De cen- trala ämbetsverken med tillsyn över om— rådet för den sociala omvårdnaden, närmast bostadsstyrelsen och socialsty- relsen, torde även kunna lämna erfor- derliga råd och upplysningar till kom- munerna.
Det är angeläget att inventeringsverk- samheten inte stelnar i former. Sådana möjligheter som register över förtids-
pensionärer som är eller kan komma att bli tillgängliga genom riksförsäk- ringsverkets eller försäkringskassornas försorg kan i en del fall böra utnyttjas för att lokalisera handikappade. Lika- så kan i samma syfte de enskilda han- dikapporganisationernas medlemsför- teckningar lämna värdefulla upplys- ningar. Behovsinventeringarna bör emellertid inte grundas uteslutande på sådant och liknande material. Den ak- tiva socialvårdens ändamål fullföljs en- dast om kontakt etableras med var och en som saknar personlig trygghet _ och ekonomisk trygghet, ty den enskilde kan av något skäl ha avstått från att söka den ekonomiska förmån vartill han är berättigad. Behovet av omvård- nad och social trygghet framgår inte av register och förteckningar, vilka sna- rare tar upp dem som åtminstone i nå- got hänseende fått sitt hjälpbehov till- godosett. Inventeringarna måste utgöra en förutsättningslös kartläggning av medborgarnas individuella behov av vård och omsorg.
BILAGOR
BILAGA 1
Exempel på uppgifter från de kommunala behovsinventeringarna
Större landskommun
1. Familj om två makar, båda för- tidspensionärer, samt två barn. Hustrun rullstolsinvalid. Bostaden om två in- redda rum och kök saknade vid inven- teringstillfället alla bekvämligheter och var i mycket dåligt skick. Kommunen har förmedlat förbätt- ringslån och invalidbostadsbidrag samt ordnat hemhjälp.
2. Familj om man, hustru och 15 barn. Bostaden om två rum och kök i så dåligt skick att den inte gick att re- parera. Kommunen har ställt tomt till förfo- gande, förmedlat bostadslån och gått i borgen för län.
3. Ensam 78-årig man i stuga med ett rum helt utan bekvämligheter. Kommunen har förmedlat förbätt- ringslån, så mannen fått värme, vatten och avlopp samt allmän upprustning av bostaden. Han har vidare fått hem- hjälp och klarar sig nu bra.
4. Ensam man, 65 år, bodde i ett rum och kök. Kallt och dragigt, endast rum- met kunde. användas. Is inne vintertid. Kommunen förmedlade lån för att uppföra ersättningsbyggnad.
5. Två åldriga makar i mycket usel bostad. Mannen svårt sjuklig.
__ Kommunen har anvisat pensionärslä- genhet.
6. Yngre makar med minderåriga barn bodde" 1 vindsrum om 19 kvm, inga bekvämligheter. _
Kommunen har ställt modern, till- räckligt stor bostad till familjens för- fogande.
7. Ensam man med sjukpension i ett rum om 8 kvm, takhöjd 2 m. Endast järnspis för uppvärmning. Vatten sak- nades helt, fick hämtas från sjön i n.ärheten Mannen har fått plats på ålderdoms- hemmet.
8. Ensam kvinna, 75 år, i järnspis— rum. Ingen väg till stugan. Svårt att skaffa fram ved. Hon har fått lägenhet i pensionärs- hem.
9. Åldriga makar i avlägsen stuga utan bekvämligheter. De har fått bostad i nyuppfört mon- teringsfärdigt hus i närbelägen by. 10. Familj med 8 barn i undermålig stuga med jordgolv. Kommunen har upplåtit tomt, förmed- lat bostadslån och familjebostadsbidrag.
Större stad
1. Man, född 82, ogift, bor i spisrum (vindsrum) med tillgång till vatten och avlopp på vinden och tc på gården, får elda själv, fysiskt och psykiskt utan anmärkning bortsett från nedsatt syn- förmåga. Problemet var hygienen både i bosta- den och den personliga. . . .
Åtgärden blev grundlig sanering _i.
bostaden samt hjälp med att få per— sonliga kläder samt linne till tvättin- rättning. Den fortsatta kontakten kom- mer att bestå i fortlöpande kontakt för att förebygga nytt förfall.
2. Kvinna, född 85, ogift, bor i ett rum och kök som har vatten och avlopp som enda bekvämligheter (tc på går- den). Hälsan medger att kvinnan klarar sig själv i sin egen bostad men synför— mågan är väsentligt nedsatt och kvin- nan kan inte komma till optiker efter- som hon inte vågar gå ut själv och helt saknar anhöriga. Åtgärden blev att beställa tid hos läkare och optiker och följa pensionä- ren för att prova ut nya glasögon som betalades av staden.
3. Man, född 83, frånskild, bodde i spisrum som hade vatten och avlopp som enda bekvämligheter (tc på går- den). Hälsan var vid första hembesö- ket god men bostaden så undermålig att bostadsförmedlingen kontaktades för annan bostad. Hälsotillståndet försäm- rades så småningom och mannen fick hjälp genom hemsamarit. Efter åtta månader resulterade framställningen till bostadsförmedlingen i att mannen anvisades annan bostad och i samband därmed gjordes en inventarieupprust- ning.
4. Man, född 92, ogift, bor i arbetare- barackbostad i enkelrum med hygglig standard på bostaden. Hälsan förhind- rar mannen att förflytta sig någon läng- re väg utanför bostaden men än så länge är det möjligt för honom att gå till en matsal alldeles i närheten. Problemet är ensamheten som för honom blivit mycket besvärande och deprimerande eftersom han helt sak- nar anhöriga och umgänge. Under hem- besöket framkom att intresset för att lä- sa böcker är stort och åtgärden blev att förmedla stadsbibliotekets boktjänst till mannen. Återbesök senare visade att åt-
gärden lett till ett resultat som mannen var mycket glad för.
5. Man, född 44, fullständigt invalidi- serad och rullstolsbunden, saknade dess- utom förmåga att muntligt meddela sig med andra. För vården svarar man— nens moder som tillsammans med sin syster bebor en två-rumslägenhet, halv- modern men en halvtrappa upp. Behovet av kontakt för denna familj var oerhört stort eftersom de på grund av bundenhet i tillsynsuppgiften helt saknade kontakter utanför hemmet. Olika åtgärder prövades som insats: förmedling till gruppgymnastik för mannen inklusive hjälp med transpor— ten, hemsjukvårdsbidrag för modern, anhängiggörande av deras ärende hos bostadsförmedlingen för anskaffande av specialbostad samt över huvud taget kontakt och rådgivning.
6. Kvinna, född 81, änka, som bor i ett rum och kök med endast vatten och avlopp som bekvämligheter (tc på går- den). Lägenheten är belägen en trap- pa upp och kvinnan är rullstolsbunden. En dotter har flyttat hem för att sköta modern.
Problemet här var bostadsfrågan och deras ärende har anhängiggjorts hos bostadsförmedlingen för anskaffande av specialbostad.
7. Kvinna, född 19, ogift, bebor en mo— dern en-rumslägenhet. Hon anser sig själv arbetsoförmögen och uppger att hon besökt lasarettet men inte fått ge- hör för sina egna bekymmer och syn- punkter. Hon har inte kunnat förvärvs— arbeta på tio år enligt egen uppgift och har under denna tid levt på besparing- ar samt medel hon erhållit av sin pen- sionerade fader som bor på annan ort i Sverige. Isoleringen har med åren bli- vit så fullständig och rädslan för att gå ut så stor att det tog fyra månader innan ett brev hon skrivit tillsin far blev avsänt. Vid hembesöket var-första öns-
kemålet hjälp att betala hyran för tre månader, elräkningar samt hämta ett rek på posten.
Problemkomplexets lösning kräver läkarmedverkan samt åtskilligt av ku- rativa och sociala insatser samt even- tuellt arbetsvårdande och rehabiliteran- de åtgärder utöver en strävan att bryta isoleringen.
8. Kvinna, ålderspensionär, ensamstå- ende, bodde i halvmodern lägenhet på tredje våningen och saknade på grund av handikapp förmåga att komma ut ur sin egen bostad. Hon saknade helt an- höriga och bekanta och hennes kontakt med yttervärlden var genom lägenhets— fönstret till barnen på gården. Samhällets insats måste i detta fall i första band sättas in på att lösa bo- stadsfrågan och tillhandahålla hjälp i hemmet.
M edelstor stad
1. En 80-årig kvinna saknade egen bostad och flyttade mellan två döttrar. Den ena dottern gift. Familjen bestod av makar+ en son i 15-års-åldern. Lä— genhet 2 rum och kök. Andra dottern ogift och bodde i lägenhet om 1 rum och kokvrå. Kvinnan hade hört att det var mycket dyrt att bo på stadens nya ål- derdomshem och hade därför aldrig tänkt sig att efterhöra plats där. Hon informerades om rätta förhållandet och kunde omgående beredas rum på hem- met, för vilket hon uttryckte stor tack- samhet.
2. En 80-årig man bodde i ett rum med kokplatta som enda kokmöjlighet. Rum- met möblerat med sång, bord och ett par stolar. Smutsigt och mycket ner- gånget. Brukade gå 3 km ner till staden varje dag för att äta, men hade nu vid det tillfälle då besöket gjordes mycket svårt för att gå på grund av en dålig
fot. Han erbjöds plats på ålderdomshem- met och flyttade in där dagen efter.
F örstad till Stockholm
1. 76—årig ensamstående man. Bebor en modern 1-rumslägenhet. Hade myc- ket lortigt och ostädat i bostaden. Kun- de även konstateras att mannen spora- diskt missbrukade alkohol och att folk- pensionen inte alltid ville räcka till för honom.
Åtgärd: Hembesök av en socialassi- stent varvid en positiv kontakt uppnåd- des och mannens förhållanden ingåen- de diskuterades. Mannen kände sig ef- ter hustruns frånfälle mycket ensam och var tämligen ointresserad av sin bostad och hygien. Hemhjälp av hem- samarit några timmar per vecka har etablerats och en förbättring och upp- ryckning av mannens levnadsförhållan- den har kunnat iakttagas.
Hemhjälpen erhåller han utan avgift då han endast har inkomst av folkpen- sion.
2. Sjukpensionerad 50-årig man, svårt invalidiserad i ryggen. Inkomst enbart av folkpension och hustrutillägg. Be- fanns vara i behov av invalidredskap samt en bostad som var mer anpassad för hans gå-svårigheter och som var belägen i en mindre störande omgiv- ning. Åtgärd: Socialbyrån rekvirerat en del invalidredskap såsom griptång och anti- halkmatta för badkar. Enär dessutom invaliditeten tilltagit med åren och ej står att bota har mannen antecknats för en av de invalidbostäder som f.n. produceras inom staden och blir färdi- ga för inflyttning i slutet av år 1966. Redskapen erhålles kostnadsfritt av so- cialnämnden i detta fall och rekvireras genom SVCR.
3. 86-årig kvinna i egen enfamiljsvil-
la med 3 rum och kök. Brunn, inte av- lopp, tc inomhus. Bör flytta till ålder- domshem.
4. 59-årig man med sjukpension hyr lägenhet om 1 rum och kök. Brunn, inte avlopp, vedspis, tc inomhus, inte telefon. Huset i mindre gott skick. Bör få pensionärslägenhet.
5. 81-årig kvinna i egen villa. Brunn, inte avlopp, avträde utomhus. Föreslås annan bostad.
6. 75-åriga sjukliga makar i egen villa. Brunn, vattnet dåligt. Avlopp finns, vedspis, tc inomhus. Föreslås bostads- förbättringslån.
7. 72-årig kvinna med inneboende 75-årig handikappad. Vattenledning finns men vattnet oanvändbart. Avlopp finns. Tc inomhus. Huset i relativt gott skick men hyresvärden vill inte företa någon förbättring, då hyresgästen inte betalt hyra på åratal. Föreslås pensio- närslägenhet respektive invalidlägen- het.
8. Kvinna (78 år) med ledgångsreu- matism och kärlkramp. Hyrd lägenhet om 2 rum och kök, brunn, avträde utomhus. Dålig värmeisolerin-g. Dubbel— fönster saknas. Föreslås annan bostad.
BILAGA 2
Ett par års utveckling ifråga om förbättringslån, social hemhjälp och långtidssjukvård
F örbättringslån
Enligt kommitténs åldringsvårdsunder- sökning fanns i april 1962 i landet 6 000 åldringslägenheter som fr o m 1959 mo- derniserats med stöd av förbättringslån ( »förbättringslägcnheter»). Detta antal motsvarade drygt en procent av hela antalet bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver (»åldringshushåll»). Lä- nen emellan varierade antalet förbätt- ringslägenheter i förhållande till åld- ringshushållens antal inom vida grän- ser. Norrlandslänen redovisade relativt höga procenttal, mellan 2,0 (Gävleborgs län) och 5,8 (Västerbottens län). Av de sydligare länen hade Gotlands län (3,7 %) och Blekinge län (2,8 %) det största antalet förbättringslägenheter i förhållande till antalet åldringshushåll. Stockholms stad och län( gemensamt 0,2 %), östergötlands län (0,2 %), Älvsborgs län (0,3 %) samt Göteborgs och Bohus län och Skaraborgs län (bå- da 0,4 %) redovisade jämförelsevis lå- ga procenttal.l Förbättringslägenheter- nas fördelning länsvis enligt 1962 års undersökning framgår av tab. 1.
Enligt från bostadsstyrelsen inhäm- tade uppgifter har tiden april 1962_ december 1965 beviljats förbättrings- lån för upprustning av drygt 36000 lägenheter. Hur många av dessa lägen— heter som bebos av åldringar framgår inte av uppgifterna. Det kan nämnas att i mitten av 1950-talet 25 procent av
samtliga personer som fått stöd till bo- stadsförbättring var i åldern 65 år och däröver. Därefter har de äldres andel ökat, särskilt markant efter den 1 juli 1964, då kommitténs och bostadsstyrel- sens förslag om bättre åldringsbostäder började tillämpas. Budgetåret 1961/62 var de äldres andel 38 procent; för bud- getåret 1963/64 kan deras andel antas ha utgjort omkring 50 procent. Bostads- styrelsen uppger att andelen personer i åldern 65 år och däröver bland dem som fått stöd till bostadsförbättring budgetåret 1964/65 samt tiden därefter utgör bortåt 90 procent. Hela antalet lägenheter för vilkas upprustning för- bättringslån beviljats tiden april 1962— december 1965 framgår av tab. 2. Budgetåret 1963/64 beviljades i landet förbättringslån för upprustning av to- talt 6 500 lägenheter; för budgetåret 1964/65 hade antalet stigit till drygt 12 000. Ökningen som utgör nära 90 pro- cent, varierar länen emellan från 23 procent (Västerbottens län) till 350 pro- cent (Jönköpings län). För Norrlands- länen, utom Gävleborgs län, är ökning— en mindre än för flertalet övriga län. Å andra sidan var förbättringslåneverk- samheten i Norrlandslänen före budget-
1 För bedömning av de uppgifter om förbätt— ringslåneverksamheten som lämnas i detta avsnitt är att märka att sådan verksamhet åtminstone hittills endast i undantagsfall förekommit i de största städerna, vilket på- verkar uppgifterna för de län, vari dessa städer ingår.
året 1964/65 relativt sett mer betydande än i övriga län.
Andra halvåret 1965 fortsatte ökning- en i förbättringslåneverksamheten i stegrat tempo. Tiden juli 1965—decem- ber 1965 beviljades förbättringslån för upprustning av mer än 10 000 lägenhe- ter, motsvarande 86 procent av antalet under hela budgetåret 1964/65. Fem län _ Östergötlands län, Malmöhus län, Gö- teborgs och Bohus län, Älvsborgs län samt Skaraborgs län _ redovisade un- der halvårsperioden en mer omfattande verksamhet än under hela 12-månaders- perioden juli 1964—juni 1965. Det är att märka att förbättringslåneverksamheten i dessa län före juli 1965 relativt sett var mindre betydande än på flertalet andra håll. I samtliga län var tiden juli 1965_december 1965. antalet lägenhe- ter, för vilkas upprustning förbättrings- lån beviljats, hälften eller mer av anta- let under budgetåret 1964/65.
Med utgångspunkt från ovan angivna uppgifter att budgetåret 1963/64 ca hälf- ten samt därefter bortåt 90 procent av verksamheten kan beräknas ha avsett åldringsbostäder har i tab. 3 det upp- skattade antalet av åldringar bebodda lägenheter för vilkas upprustning för- bättringslån beviljats, jämförts med an- talet åldringsbostäder i kvalitetsgrupp 7 (utan bekvämligheter). Eftersom verk- samheten främst torde avse de sämst utrustade bostäderna, torde denna jäm- förelse ge en viss bild av den ökade aktivitetens betydelse i de olika länen.
Av tabellen framgår att förbättrings— låneverksamheten budgetåret 1963/64 kan beräknas ha gällt 3000 åldrings- bostäder, vilket motsvarar 3 procent av hela antalet sådana bostäder i kvalitets- grupp 7 (enligt bostadsräkningen 1960). Detta ,tal varierar länen emellan från 15 procent för Västernorrlands län till omkring 0,5 procent i Västgötalänen. Även i de övriga Norrlandslänen, utom
Gävleborgs län, var aktiviteten budget- året 1963/64 _ mätt på detta sätt _ större än i övriga län; Jämtlands län redovisade procenttalet 7, Västerbottens län 12 och Norrbottens län 11. I Got- lands län omfattade verksamheten ett antal åldringslägenheter som motsvarar 5 procent av samtliga åldringslägenhe- ter i kvalitetsgrupp 7. Av övriga län redovisade Kristianstads län (4 %) hög- re procenttal än riket.
Budgetåret 1964/65 kan förbättrings- låneverksamheten beräknas ha avsett 11 000 åldringslägenheter, motsvarande 11 procent av samtliga sådana lägenhe- ter i kvalitetsgrupp 7 (enligt bostads- räkningen 1960). Det högsta procent- talet redovisas även detta budgetår för Västernorrlands län med 38, därnäst följer Västerbottens län och Norrbottens län (båda 27 %). De lägsta talen före- ligger alltjämt i Skaraborgs län (2 %) och Älvsborgs län (3 %). Gotlands län redovisar 19 procent, Jämtlands län 17 procent.
Halvårsperioden juli 1965—december 1965 avsåg förbättringslåneverksamhe— ten enligt motsvarande beräkningssätt 9 000 åldringslägenheter eller 9 procent av samtliga åldringsbostäder i kvalitets- grupp 7 (enligt 1960 års bostadsräk- ning). Även för denna period föreligger det högsta procenttalet (23) i Väster— norrlands län, följt av Västerbottens län (20) och Norrbottens län (17). De lägsta talen redovisas för Stockholms stad och län (3 %)*, Uppsala län, Söder— manlands län, Älvsborgs län samt Ska- raborgs län (alla 4 %_5 %).
Fr. o. m. ingången av budgetåret
1964/65, då kommitténs och bostadssty-- relsens förslag om bättre åldringsbostä— der började tillämpas, t. o. m. utgången av kalenderåret 1965 (18 månader) kan förbättringslåneverksamheten beräknas ha avsett 20 000 .åldringslägenheter,
1 Se noten sid. 31.
motsvarande 20 procent av samtliga så- dana lägenheter i kvalitetsgrupp 7 (en- ligt 1960 års bostadsräkning). Detta pro- centtal varierar länen emellan från 60 i Västernorrlands län till 7 i Stockholms stad och län1 samt de båda Västgöta- länen. Västerbottens län redovisar ett procenttal nära 50; Norrbottens län ca 45 samt Gotlands och Jämtlands län ca 30.
Som ett mått på aktivitetsökningens betydelse i de olika länen jämförs vi— dare i tab. 3 ökningen av antalet åld- ringslägenheter, för vilkas upprustning förbättringslån beviljats, med det tal som anger antalet bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver med bostad i kvalitetsgrupp 7 i förhållande till hela antalet bostadsföreståndare i denna ål- der.
Av tabellen framgår att 17 procent av åldringshushållen enligt 1960 års bo— stadsräkning hade bostad i kvalitets- grupp 7. Budgetåret 1963/64 beviljades förbättringslån för ett beräknat antal åldringslägenheter som motsvarar 3 pro- cent av hela antalet åldringshushåll i kvalitetsgrupp 7. För 18-månadersperio- den juli 1964—december 1965 steg det— ta procenttal som nämnts till 20. I Väs- ternorrlands län, som redovisat den största aktivitetsökningen mellan de bå- da perioderna, hade 18 procent av åldringarna helt omoderna bostäder. I Västerbottens län och Norrbottens län, som också redovisade betydande aktivi- tet, hade 20—24 procent av åldringarna bostäder av den lägsta kvalitén.'Å andra sidan hade Västgötalänen, som redovi- sat den minsta aktiviteten ifråga om förbättringslåneverksamheten, så myc- ket som mellan 25 och. 29 procent av sina åldringar i helt omoderna bostäder. Kronobergs län och Gotlands län, som enligt bostadsräkningen hade det rela- tivt sett största antalet åldringsbostä- der i kvalitetsgrupp— 7 (33 % resp.
44 %), redovisar stor ökning av antalet förbättringslån.
Bilden är, som av det nämnda fram- går, inte enhetlig. Både län med relativt sett färre åldringsbostäder i kvalitets— grupp 7 (Västernorrlands län) och län med stor andel sådana bostäder (Kro- nobergs län och Gotlands län) redovi- sar stor ökning av antalet förbättrings- lån. Å andra sidan är ökningen relativt liten i Älvsborgs län och Skaraborgs län, som båda har jämförelsevis många omoderna åldringsbostäder, men också i Uppsala län och Södermanlands län som relativt sett har få sådana bostä- der. Uppgifterna från andra halvåret 1965 tyder på en ökande aktivitet i samtliga län.
Social hemhjälp
Socialstyrelsen inhämtar årligen uppgif- ter från kommunerna om hemhjälps- verksamheten, dels för en särskild upp- giftsvecka i början av varje år, dels beträffande verksamheten under hela det föregående kalenderåret. Som un— derlag för framställningen i detta av- snitt har valts uppgifterna för den sär- skilda uppgiftsveckan, eftersom dessa ger viss upplysning om verksamhetens omfattning även för 1966 samt tillåter mer ingående jämförelser om dess ut— veckling länen emellan. För att fullstän— diga den följande framställningen bör nämnas, att under hela 1963 ca 85000 åldringar och handikappade fick hjälp av hemsamariter samt drygt 25000 av hemvårdarinnor. 1964 erhöll över 100000 åldringar och handikappade hjälp av hemsamariter. För 1965 har an- talet ytterligare ökat.
I tab. 4 redovisas antalet-åldringar
1 Se noten sid. 31.
som fått hjälp av hemsamariter1 under uppgiftsveckan vart och ett av åren 1962—19662. Antalet har under denna femårsperiod ökat från 32 000 till drygt 62 000 eller nära fördubblats. Vart och ett av åren 1962—1965 har ökningen va- rit större än det närmast föregående året. Från 1964 till 1965 utgör ökningen 10 000 eller 21 procent; från 1965 till 1966 ca 7 500 eller omkring 13 procent.
De 45 000 åldringar som uppgiftsvec- kan 1964 fick hjälp av hemsamariter ut- gjorde 5,6 procent av samtliga åldringar i landet. Bland länen redovisade Got- lands län det lägsta procenttalet (1,7), Göteborgs och Bohus län det högsta (8,5). Län med relativt sett få hjälpta åldringar var Jämtlands län (1,9), Kro- nobergs län, Kristianstads län samt Hal— lands län (samtliga 2,7 %). Å andra siv dan redovisade Stockholms stad (8,4 %), Västmanlands län (8,1 %) och Gävleborgs län (7,2 %) ett relativt stort antal hjälpta åldringar.
Uppgiftsveckan 1965 fick 55000 åld- ringar hjälp av hemsamariter, vilket motsvarar 6,6 procent av alla åldringar. Procenttalet hade stigit med en enhet. Stockholms stad och Västmanlands län redovisade 1965 det största antalet hjälpta åldringar (båda ca 10 %). Det relativt sett minsta antalet hjälpta åld- ringar förelåg alltjämt i Jämtlands län (ca 3 %), Gotlands län samt Hallands län (båda ca 4 %).
Som nämnt fick uppgiftsveckan 1966 (enligt de preliminära uppgifter som fö- relåg i maj 1966) drygt 62 000 åldringar hjälp av hemsamariter, motsvarande 7,4 procent av hela antalet åldringar i lan- det. Detta år kan i Stockholms stad och fyra län _ Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens—antalet av hemsamariter hjälpta åldringar be- räknas utgöra ca 10 procent av samtliga åldringar. Den minsta aktiviteten, ca 4—5 procent av alla åldringar, tycks ha
förelegat i Kronobergs, Gotlands, Kris- tianstads, Hallands, Skaraborgs samt Jämtlands län. I Uppsala län synes en— ligt de lämnade uppgifterna relativt sett något färre åldringar ha fått hjälp av hemsamariter uppgiftsveckan 1966 än motsvarande vecka 1965. övriga län tycks kunna redovisa oförändrad eller ökad andel åldringar som erhållit hjälp. Att döma av de föreliggande uppgifter- na är emellertid ökningstakten 1966 låg- re än 1965 i alla län utom fyra, nämligen Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Jämtlands samt Norrbottens län. Enligt socialstyrelsens mening bidrar flera om- ständigheter till att dämpa aktivitetsök- ningen. Många kommuner, särskilt i storstadsregionerna, men också på and- ra håll, redovisar växande svårigheter att rekrytera hemsamariter. Alltför hö- ga kommunala avgifter för hjälp som lämnas samt den begränsning av anta- let hjälptimmar till 4 ä 6 i veckan, vil- ken i åtskilliga kommuner alltjämt prak- tiseras, hindrar vidare enligt styrelsen en ytterligare ökad verksamhet för till- godoseende av åldringarnas behov av social hemhjälp.
I stort sett redovisas år från år en re- lativt avsevärd ökning i antalet hjälpta åldringar, även om uppgifterna för 1966 kan anses tyda på en viss avmattning i aktivitetsökningen. I första hand tyder uppgifterna emellertid på att aktivite- ten, mätt som förhållandet mellan anta- let hjälpta åldringar och hela antalet åldringar, alltjämt _ fastän nu i mindre mån än för några år sedan _ är starkt varierande länen emellan. Länens för- delning efter antalet hjälpta åldringar i förhållande till hela antalet åldringar framgår av tablån på nästa sida.
1 I uppgifterna för 1965 och 1966 ingår för hela landet drygt 3 000 av hemvårdarinnor hjälpta åldringar, vilka inte kunnat skiljas ut vid länsredovisningen. n - Uppgifterna för 1966 är preliminära.
Länen fördelade efter antalet av hemsa- mariter hjälpta åldringar i procent av he- la antalet åldringar
Antal län
Procenttal _ 1964 | 1965 | 1966
_1,9 ........... 2 2,0 2,9 ........... 3 3,0 3,9 ........... 2 1 4,0 4,9 ........... 6 5 2 5,0 5,9 ........... 4 3 4 6,0 6,9 ........... 3 7 4 7,0 7,9 ........... 2 2 6 8,0 8,9 ........... 3 4 3 9,0_9,9 ........... 1 1 10,0— ............. 2 5 Summa 25 | 25 | 25 Långtidsvård
Det 1964 på kommitténs förslag införda statliga lånestödet till byggande av sjuk- hem sattes in som en tidsbegränsad sti- mulans för att snabbt åstadkomma en ökning av antalet platser inom långtids- sjukvården. Lånestödet skulle därför av- se byggnadsarbeten som påbörjats före utgången av 1966. När lånestödet inför- des, räknade man med att ca 5 000 nya sjukhemsplatser skulle börja byggas inom denna tidsperiod. Enligt av sjuk- vårdshuvudmännen till medicinalstyrel- sen hösten 1965 lämnade uppgifter be- räknades emellertid ca 11 500 vårdplat- ser komma till stånd inom ramen för den statliga lånegivningen. De statliga stimulansåtgärderna har sålunda bidra- git till att det sjukhemsbyggande som planerades hösten 1965 blivit vida stör- re än man vågade hoppas när lånestödet infördes 1964. 1966 års riksdag har be- slutat att flytta fram tidsgränsen för lå- nestödet till utgången av budgetåret 1968/69.
Den redovisning som lämnas i det följande bygger på preliminära uppgif— ter som, delvis under hand, inhämtats
från sjukvårdshuvudmännen av medici— nalstyrelsen hösten 1965, d. v.s. före riksdagens beslut om förlängning av den tidsperiod, inom vilken de låneberätti- gade byggnadsföretagen skall ha påbör- jats.
Enligt kommitténs undersökning i ok- tober 1963 angående långtidssjukvår— den utgjorde antalet före den 1 oktober 1963 beslutade, men inte färdigställda vårdplatser i fristående sjukhem för långvarigt kroppssjuka 3000. 1963 års landsting hade fattat beslut om inrät- tande av ytterligare 1 700 sådana vård- platser. Tillhopa förelåg sålunda beslut att anordna 4700 vårdplatser. Denna planering avsåg samtliga sjukvårdsom- råden utom fem, nämligen Norrköpings stad, Kalmar läns södra landstingsom— råde samt landstingen i Blekinge län, Hallands län och Jämtlands län. Av de planerade vårdplatserna var 900 under byggnad, medan 3 800 befann sig i olika stadier av projektering. Planeringens omfattning i de olika sjukvårdsområde- na framgår av lab. 5.
Enligt medicinalstyrelsens uppgifter i september 1965 beräknades under perio- den 25 november 1963_31 december 1966 igångsättas byggnadsarbeten av- seende nära 11 000 nya platser på sjuk- hem inom den somatiska långtidssjuk- vården; av dem en tredjedel t. o. m. ut— gången av 1965 och två tredjedelar un- der 1966. Hösten 1965 avsåg planeringen mer än dubbelt så många platser som hösten 1963. Antalet platser under bygg- nad hade ökat från 900 till 3 600 och så- lunda fyrdubblats. Då har bortsetts från att ett betydande antal av de sjukhem som börjat byggas sedan den 25 novem- ber 1963 redan hade tagits i bruk.
Den mest omfattande planeringen av- seende fristående sjukhem förelåg 1963 i Stockholms stad, Södermanlands län och Gävleborgs län (över 500 platser) samt Malmö stad, Malmöhus län och
Västmanlands län (ca 400). Platserna i Västmanlands län skulle dock färdigstäl- las först på 1970-talet. Å andra sidan avsåg planeringen i Uppsala län, Kalmar läns norra landstingsområde, Värm- lands län och Norrbottens län mindre än 50 vårdplatser. Inga platser eller mindre än 100 platser planerades i 14 sjukvårdsområden.
Hösten 1965 förelåg planer på inrät- tande av 1 600 vårdplatser i Stockholms län (beträffande 110 hade byggnadsar- betena påbörjats före utgången av 1965), 1400 i Stockholms stad (678) samt mellan 800 och 900 i Göteborgs stad och Kopparbergs län (257 resp. 250). Planer på mindre än 100 vård— platser förelåg i 5 sjukvårdsområden. Av dessa planerade Västmanlands län alltjälnt inga platser i fristående sjuk- hem under de närmaste åren.-De Övri- ga områdena var Gotlands län, Skara- borgs län, Värmlands län och Jämt- lands län. Planeringens omfattning 1963 och 1965 i de olika sjukvårdsom- rådena belyses i nedanstående tablå.
Sjukvårdsområdena fördelade efter anla- let planerade platser 1963 och 1965
Antal sjukvårds-
Antal platser områden 1963 1965 0 .............. 5 1 1— 49 .............. 4 2 50— 99 .............. 5 2 100—199 .............. 7 8 200—299 .............. 2 5 300—399 .............. 2 1 400—499 .............. 1 1 500—599 .............. 3 4 600—699 .............. 1 700— ................. 4 Summa 29 | 29
Nettotillskottet vårdplatser i fristå- ende sjukhem beräknades enligt 1963
års planering till drygt 3 000 för perio- den den 1 oktober 1963—den 31 decem- ber 1966. Nettotillskott beräknades i alla sjukvårdsområden utom 8. Jämt- lands län räknade med en minskning av antalet platser. Av nettotillskottet vårdplatser skulle omkring hälften komma att tas i bruk före utgången av 1965 och återstoden under 1966. I tab. 6 anges det nettotillskott vårdplatser i fristående sjukhem i de olika sjukvårds- områdena som beräknats bli resultatet av planeringen 1963 resp. 1965. Drygt 8000 av de 11 000 platser som hösten 1965 byggdes eller planerades beräk- nades komma att tas i bruk 1967 och 1968.
Det 1963 väntade nettotillskottet vårdplatser i fristående sjukhem för ti- den t.o.m. 1966 motsvarar knappt 5 promille av befolkningen i åldern 70 år och däröver vid utgången av detta år. Promilletalet varierar sjukvårdsområ- dena emellan från 22,8 för Malmö stad till _1,5 i Jämtlands län. I Söderman- lands län motsvarade det beräknade nettotillskottet vårdplatser över 15 pro- mille, i Kronobergs och Kopparbergs län nära 10 promille av antalet perso- ner i åldern 70 år och däröver vid ut- gången av 1966.'Kristianstads län, Väst- götalänen och Värmlands län hade pro- milletal omkring 1,5.
Nettotillskottet vårdplatser i fristå- ende sjukhem perioden den 25 novem- ber 1963—den 31 december 1970 i an- ledning av den hösten 1965 pågående och planerade byggnadsverksamheten med stöd av statliga lån motsvarar för hela landet nära 15 promille av antalet personer i åldern 70 år och däröver vid periodens slut. Detta promilletal varierar från 46 för Stockholms län till mindre än 2 för Skaraborgs län. Då har bortsetts från Västmanlands län, där in- rättande av vårdplatser i fristående sjukhem enligt planerna ,_ inte kommer
att äga rum under denna tid. I 3 sjuk- vårdsområden (Södermanlands, Öster- götlands och Kopparbergs län) kommer nettotillskottet vårdplatser att motsvara ca 25 promille eller mer av antalet per- soner som fyllt 70 år den 31 decem— ber 1970. För Värmlands, Örebro och Jämtlands län är promilletalet om- kring 3.
Beträffande sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka kan nämnas att enligt kommitténs undersökning 1963 antalet platser som beräknades tillkomma i lan— det t.o.m. utgången av 1966 utgjorde knappt 700. Sjukvårdsområden med nå- gon nämnvärd platsökning under denna tid var Stockholms län (140), Kalmar läns södra landstingsområde (130) och Göteborgs stad (170).
Enligt medicinalstyrelsens uppgifter i september 1965 beräknades tiden 1964 _1966 byggnadsarbeten komma att på- börjas avseende 750 platser i sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka. Av dessa avsåg 400 Stockholms stad (färdiga 1968), drygt 100 Jönköpings län (1968) samt 80 (1967) Göteborgs och Bohus .län.
Älvsborgs ............. 72
Tabell 1. Med stöd av förbättringslån moderniserade lägenheter för åldringar tiden januari 1959—april 1962
Lägenheter
I % av antalet åldrings- hushåll
Totalt
Stockholms stad och län 153 Uppsala län ........... 97 Södermanlands ........ 124 Östergötlands .......... 60 Jönköpings ............ 126 Kronobergs ............ 219 Kalmar ............... 332 Gotlands .............. 128 Blekinge .............. 328 Kristianstads .......... 414 Malmöhus ............. 318 Hallands .............. 68 Göteborgs ooh Bohus .. __ 210
_. meWNHOHHOOPOPrPPrrPPPOP & GOONQOGMÅCDÅCAHÅUVQWOOQQQGMQ—xlw
Skaraborgs ............ 83 Värmlands ............ 437 Örebro ................ 295 Västmanlands ......... 82 Kopparbergs ........... 354 Gävleborgs ............ 464 Västernorrlands ........ 824 Jämtlands ............ 334 Västerbottens .......... 723 Norrbottens ........... 396
Hela riket 6 641
4.
Tabell 2. Lägenheter för vilkas upprustning förbättringslån beviljats april 1962—— december 1965
Summa Juli 1965_ Summa Ökning april december 1965 april 1963/64_
April
1962— Budgetåret
juni 1963——-————— 1962— _ 1962— 1964/65 1963/ 1964/ juni1965 Totalt I% av decem— _— 64 65 budget— ber 1965 Totalt % (12 (12 (6 året
(15mån.) mån.) mån.) (39mån.) mån.) 1964/65 (45 mån.)
Stockholms stad och
län ............. 128 142 208 478 198 676 66 Uppsala län ....... 90 43 109 242 92 334 66 Södermanlands . . . . 93 74 130 297 112 409 56 Östergötlands ...... 160 129 335 624 434 1 058 206 Jönköpings ........ 157 116 523 796 517 1 313 407 Kronobergs ........ 256 248 714 1 218 492 1 710 466 Kalmar ........... 318 335 472 1 125 431 1 556 137 Gotlands .......... 179 164 330 673 185 858 166 Blekinge .......... 155 140 252 547 241 788 112 Kristianstads ...... 338 418 801 1 557 708 2 265 383 Malmöhus ......... 196 181 331 708 371 1 079 150 Hallands .......... 160 150 439 749 352 1 101 289 Göteborgs 0. Bohus. 322 348 487 1 157 987 2 144 139 Älvsborgs ......... 148 99 205 452 342 794 106 Skaraborgs ........ 92 66 133 291 330 621 67 Värmlands ........ 350 326 808 1 484 617 2 101 482 Örebro ............ 159 195 526 880 418 1 298 331 Västmanlands ..... 128 105 261 494 217 711 156 Kopparbergs ...... 351 265 638 1 254 525 1 779 373 Gävleborgs ........ 306 222 686 1 214 338 1 552 464 Västernorrlands. . . . 1 030 1 077 1 544 3 651 933 4 584 467 Jämtlands ......... 422 430 596 1 448 444 1 892 166 Västerbottens ...... 876 614 753 2 243 553 2 796 139 Norrbottens ....... 764 579 790 2 133 503 2 636 211
Hela riket 7 178 6 466 12 071 25 715 10 340 86 36 055 5 605 Per månad ........ 479 539 1 006 659 1 723 801 467
___—___—
Tabell 3. Beräknat antal äldringslägenheter för vilkas upprustning förbättringslån beviljats budgetåren 1963/64 och 1964/65 samt andra halvåret 1965
Bostads- förestån— dare i ål- dern 65— w år med bostad i I % av antalet bostadsförestån- kvalitets- Totalt dare i åldern 65—w år med bo- grupp 7 i stadikvalitetsgrupp 7 (1/11 1960) % av —_—————-—_ ———-—————————— samtliga Budgetåret Juli Juli Budgetåret Juli Juli bostads— 1965— 1964— —— 1965_ 1964— förestån— 1963/ 1964/ decem- decem- 1963/ 1964/ decem— decem- darei an- 64 65 ber 1965 ber 1965 64 65 ber 1965 ber 1965 given ål— (12 (12 (12 (12 der (1/11 mån.) mån.) (6 mån.) (18 mån.) mån.) mån.) (6 mån.) (18 mån.) 1960)
Beräknat antal åldringslägenheter för vilkas upprustning förbättringslån beviljats
Stockholms
stad 0. län. 71 187 178 365 Uppsala ..... 22 98 83 181 Söderman-
lands ..... 37 117 101 218 Östergötlands 65 302 391 693 Jönköpings. . 58 471 465 936 Kronobergs. . 124 643 443 1 086 Kalmar ..... 168 425 388 813 Gotlands. . . . 82 297 167 464 Blekinge. . . . 70 227 217 444 Kristianstads 209 721 637 1 358 Malmöhus . . . 91 298 334 632 Hallands. . . . 75 395 317 712 Göteborgs o.
Bohus . . . . 174 438 888 1 326 Älvsborgs. . . 50 185 308 493 Skaraborgs. . 33 120 297 417 Värmlands .. 163 727 555 1 282 Örebro ...... 98 473 376 849 Västmanlands 53 235 195 430 Kopparbergs 133 574 473 1 047 Gävleborgs . . 111 617 304 921 Västernorr-
lands ..... 538 1 390 840 2 230 Jämtlands. . . 215 536 400 936 Västerbottens 307 678 498 1 176 47,3 20 Norrbottens . 290 711 453 1 164 43,7 24
___—___—
Hela riket 3237 In) 865| 9308 | 20173| 3,3I 11,o| 9,4 20,4
6 14
? u-
HH MOD 5” m
13 19 19 33 32 44 30 25 11 20
HH
_.
».
..a
'.
#OÅQHQQO tobaooo-koocow—mq
».
».
coca—Hispanow—Ux
H
12 25
7,0 29 24,1 24 22,1 19 19,6 15 23,1 20 20,0 20
».
u »
».
).A
». ».
ooo welcome—oem
H
».
MNNMWOOOJ prMwMMHHI—i
».
>.; N monocoomw—cn _IQQHQOGOHQQ- M 60,8 18 30,4 30
HNH :now O
Tabell 4. Åldringar som fått hjälp av hemsamariter 1962—1966 (Uppgifterna avser en vecka i början av vart och ett av åren; socialstyrelsens statistik)
Totalt I % av hela antalet åldringar Län ___—— 1962 | 1963 | 1964 | 1965 | 21966 1962 1963 | 1964 | 1965 | 1966 Stockholms stad. . . . 5 872 6 498 7 467 9 502 9 720 7,0 7,6 8,4 10,5 10,4 Stockholms län ..... 1 110 1 285 1 605 2 193 2 449 3,0 3,4 4,1 5,5 6,0 Uppsala ............ 1 084 925 1 373 1 632 1 539 5,8 4,8 7,0 8,2 7,6 Södermanlands ...... 776 959 1 111 1 580 1 942 3,2 3,9 4,4 6,1 7,4 Östergötlands ....... 1 165 1 460 2 051 2 681 3 295 3,0 3,7 5,2 6,6 8,0 Jönköpings ......... 610 843 1 003 1 587 2 016 2,0 2,8 3,2 5,0 6,3 Kronobergs ......... 281 429 538 870 1 025 1,5 2,2 2,7 4,3 5,0 Kalmar ............ 847 1 075 1 194 1 782 2 036 3,1 3,9 4,3 6,3 7,1 Gotlands ........... 60 73 106 264 289 1,0: 1,1 1,7 4,1 4,4 Blekinge ........... 631 758 950 1 162 1 214 3,8 ' 4,5 5,5 6,7 6,9 Kristianstads ....... 626 771 886 1 505 1 705 2,0 2,4 2,7 4,7 5,2 Malmöhus .......... 3 962 4 089 4 834 5 614 6 085 5,7: 5,8 6,8 7,8 8,3 Hallands ........... 371 434 540 813 841 1,9 2,2 2,7 4,0 4,1 Göteborgs och Bohus 4 340 4 896 5 525 5 619 6 006 7,1 7,8 8,5 8,5 8,8 Älvsborgs .......... 1 131 1 461 1 719 2 233 2 662 2,8 3,5 4,1 5,2 6,0 Skaraborgs ..... . . . . 652 660 1 028 1 386 1 726 2,2 2,2 3,4 4,5 5,5 Värmlands ......... 816 1 291 1 558 2 178 2 514 2,5 3,9 4,6 6,3 7,2 Örebro ............. 1 407 1 671 1 939 2 572 2 983 5,0 5,8 6,6 8,6 9,7 Västmanlands ...... 1 376 1 659 1 770 2 342 2 478. 6,5 7,7 8,1 10,4 10,8 Kopparbergs ....... 933 1 358 1 566 2 033 2 448 3,0 4,3 4,8 6,2 7,3 Gävleborgs ......... 1 648 1 734 2 422 3 242 3 627 5,2. 5,3. 7,2 9,5 10,3 Västernorrlands ..... 1 221 1 345 1 587 2 124 2 410. 4,2. 4,5 . 5,2 6,7 7,5 Jämtlands .......... 182 305 315 549 853 1,2 1,9 1,9 3,3 5,1 Västerbottens ....... 651 885 1 295 1 829 2 263 3,3 4,4 6,2 8,5 10,2 Norrbottens ........ 448 537 972 1 473 2 046 2,5 2,9 5,2 7,6 10,2 _ Hela riket 32 200 37 401 45 354 (58 765) (66 172) 4,1: 4,7_ 5,6 (7,1) (7,8) !”" 155 077 ca 3 1 6,6 , .;417,4 162 500 *
1 I hela "landet har, uppgiftsveckan 1965, 3 688 åldringar (samt uppgiftsveckan 1966 ungefär'samma antal), vilka inte kunnat skiljas ut vid länsredovisningen, fått hjälp av hemvårdarinnor. - Uppgifterna för 1966 är preliminära; bl.a. saknas uppgifter från 16 mindre kommuner, spridda på 12 län, vilket inte nämnvärt påverkar redovisningen *
1"
Tabell 5. Utbyggnad av antalet vårdplatser för långvarigt kroppssjuka i fristående sjukhem; dels beslut om utbyggnad enligt socialpolitiska kommitténs undersökning, oktober 1963, dels vårdplatser beträffande vilka byggnadsarbetena påbörjats eller beräk— nas bli påbörjade tiden 25/11 1963—31/12 1966 enligt medicinalstyrelsens uppgifter, september 1965
Medicinalstyrelsens upp- gifter, september 1965
Socialpolitiska kommitténs undersökning, oktober 1963
Byggnadsarbetena påbörjas
Beslutade .. . Sjukvårdsområde (påborjade) Av 1963 Därav .. . 25.11.63 Forg31.10 års ofdl' Summa . ——31.12 1966 Summa narle under ej under 65
landsting byggnad byggnad Stockholms stad ..... 502 678 750 1 428 Göteborg ............ 269 269 269 257 560 817 ; Malmö .............. 420 420 420 420 420 5 Norrköping .......... 117 117 1 Stockholms län ...... 112 112 112 110 1 515 1 625 Uppsala ............ 44 44 44 158 158 Södermanlands ....... 520 520 520 80 474 554 Östergötlands ........ 60 8 68 68 420 240 660 Jönköpings .......... 88 88 88 136 398 534 Kronobergs .......... 150 150 150 78 213 291 Kalmar norra ....... 28 28 25 3 144 144 Kalmar södra ....... 38 80 118 Gotlands ............ 70 70 70 40 40 Blekinge ............ 160 160 i Kristianstads ........ 12 56 68 68 136 105 241 , Malmöhus ........... 390 390 107 283 294 80 374 ) Hallands ............ 120 120 Ä Göteborgs och Bohus . 63 75 138 63 75 100 50 150 * Älvsborgs ........... 60 70 130 60 70 275 230 505 Skaraborgs .......... 50 60 110 50 60 45 45 Värmlands .......... 35 35 35 16 60 76 Örebro .............. 172 172 72 100 100 100
Västmanlands ....... 390 390 390 Kopparbergs ......... 255 255 255 250 625 875 Gävleborgs .......... 541 541 541 76 190 266 Västernorrlands ...... 106 106 56 50 580 580 Jämtlands ........... 50 50 Västerbottens ....... 60 60 60 230 230 Norrbottens. . . .. . . .. 48 48 48 152 50 202
Hela riket 3 046 1 668 4 714 918 | 3 796 3 678 7 202 | 10 880
Tabell 6. Beräknat nettotillskott vårdplatser för långvarigt kroppssjuka i fristående sjukhem; dels enligt socialpolitiska kommit- téns undersökning, oktober 1963, dels enligt medicinalstyrelsens uppgifter, september 1965, på grund av beviljade och inneliggande ansökningar om statligt län
___—___—
Vårdplatsantal inom hela den somatiska långtidsvården före och efter beslutad
Sjukvårdsområde
___—___— Stockholms stad. . . . . . .
Göteborg........... Malmö. . . . Norrköping. Stockholms län. . . . . Uppsala Södermanlands. . . . . . Östergötlands. . . . . . . Jönköpings. . . . . . . .. Kronobergs. . . . . . . .. Kalmar norra . . . . .. Kalmar södra . . . . . . Gotlands........... Blekinge........... Kristianstads. . . . . . . Malmöhus.......... Hallands. . . . .
Göteborgs och Bohus.
Älvsborgs. . . Skaraborgs. . . . . . . .. Värmlands. . . . . . .. Örebro............. Västmanlands . . . . . . Kopparbergs. . . . . . . Gävleborgs. . ...... Västernorrlands . . . . Jämtlands. . . . . . . . .. Västerbottens. . . . . . .
Norrbottens . . . . . . . . .
Hela riket
Socialpolitiska kommitténs undersök- ning, oktober 1963
1.10.63— 31.12.65
224 269 112 44 150 28
-—15
193
63 53 37 35 72
170 108 106
——-20
___—___—
60 1 697
1966. Summa
278 420 320 60 88
56 53
100
85 108
502 269 420
1 12 44 320 68 88 150 28
41 246 63 53 37 35 172
255 216 106 — 20 60
|1568| 3265
I %, av antalet
personer 1 åldern 70—w år 31.12.66
Gav—iw (00001
_. .. .. N
v—l
..
moonoqm—rvr MNMNMQM
Medicinalstyrelsens uppgifter, september 1965
25.11.63 ———31.12.65
224
38
16 30 38
_ 370 | 895 |3807|4293|
1966 1967 1968 1969—70 Summa
107 136 78 136 87 100 60 45
45 76 25
604 260 420 117
45 80 210
105 144 80 40 60 105 103 120 215 100 190 90 275 50 230 164
600 450 110 113 474 450 398 108 100 160
50 230 60 610
100 280
1 515
1 515
1 428 817 420 117 1 625 158 554 660 534 291 144 118 40 160 241 374 120 150 505 45 76 100
875 266 580
50 230 202
10 880
I %, av antalet personer i åldern 70—w år 31.12.70
17,2 21,5 20,5 12,7 45,8
9,0 24,1 24,6 19,1 16,6 15,2
v—l 1—4
>,
FNPWCDQOONQIOF (XLNOWOOCDCDCOHNM
GCDQLYFON wacom—H N N
00. vr- v—l
utbyggnad i %, av antalet personer i åldern 70—w år
(SPK, Oktober 1963)
1.10.63
13,8 43,2 49,2 39,2 33,3 31,9 25,7 23,2 24,8 17,0 38,7 21,5 29,7 21,5 17,3 18,1 23,2 22,8 18,9 25,3 20,4 37,5 22,9 23,7 26,4 24,4 18,1 33,4 43,4 25,3
31.12.66
19,3 39,3 68,5 43,0 34,8 46,8 47,3 24,5 34,5 33,5 39,9 23,8 34,3 24,9 23,4 23,5 24,1 36,0 26,0 25,1 35,5 41 ,6 21,1 48,7 32,1 28,2 22,5 33,3 53,0 32,4
— . ];..La :Cooperattom-Mtemordique.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1966
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Lagberedningen. 1. Utsöknlngsrätt IV. [7] 2, Utsök- ningsr'a'tt V. [38] Hyreslagstiftningssakkunniga. 1. Ny Hyreslagstift-
ning. [14] 2. Undersökning angående hyressplitt- ringen. [15] Arbetspromemorier i författningsfrågan. [17] Decentralisering av naturalisatlonsärenden m. m. [20] 1963 års markvärdekommitté. 1. Markfrågan I. [23] 2. Markfrågan II. Bilagor. [24] Atomansvarlghet III. [29] Vägfraktavtalet I. [36]
Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i sverige. [5]
Försvarsdepartementet
Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi i väst och öst. [18] Skeppsholmens framtida användning. [27] Militärsjukvården. [35]
Socialdepartementet
Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjuk— vården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9] Läkemedelsförmånen. [28] Kommunerna och ungdomen. [32] De statliga undervisningssjukhusens organisa- tion. [37] Vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. [43] Aktiv åldringsvård och handikappvård [45]
Kommunikationsdepartementet
Friluftslivet i Sverige. Del III. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m.m. [33] Luftfartsverkets ekonomi och organisation. [34] Fordonskombinationer. [41]
Finansdepartementet
1965 års långtidsutredning 1. svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Billaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investerings- behov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklings- tendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] Ny myntserie. [4] Ny folkbokföringsförordning m. m. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19] Oljebranschen. [21] Konsumtionskrediter i Sverige. [42]
Eckleslastikdepartementet
Yrkesutbildningen, [3] Arbetspsykologisk verksamhet. [40]
J ordbruksdepartementet
Renbetesmarkerna. [12] Bostadsarrende m. m. [26] 1960 års jordbruksutredning. 1. Den framtida jord- brukspolitiken. A. [30] 2. Den framtida jordbruks- politiken. B. [31]
Handelsdepartementet
Ellagstiitningsutredningen. 1. Lagstiftning mot ra- diostörningar. [22] 2. Lagstiftning om elektriska anläggningar. [39] Sällskapsresor. [25]
Inrikesdepartementet Bostadspolitiskt kreditstöd. [44]
DISTRIBUERAS AV NORDISKA BOKHANDELN
Pris kr 4:—