SOU 1967:8
Barnstugor, barnavårdsmannaskap, barnolycksfall
N 4-0 G(
oå (— - Cija,
(P( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
. Arklvexemplar STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR l967:8 SO U Socialdepartementet ) C? i»? &
BARNSTUGOR BARN AVÅRDSMANN ASKAP BARNOLYCKSFALL
FAMILJEBEREDNINGEN
Stockholm 1967
STATEN S
OFFENTLICA UTREDNINCAR 1967
endnu-pater-
Kronologisk förteckning
Kommunal bostadstörmedling. Baggström. I. . Allmänna arvsfonden. Esselte. Ju. . Utsökmngsrätt VI. melte. Ju Ny domkretsindelnlnz lör underrättema. Esselte Ju. . Statlig publicering. Norstedt & söner. Fi.
Utkommer . mare. . Finansiella långtidsperapektlv.
Esselte. Fl . Den framtida jordbrukspolitiken.
Svenska Repnduktions AB. Jo. . Barnstugor. Barnavårdsmannaakap.
Barnolyckstall. Kihlström. S
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967:8
Socialdepartementet
BARNSTUGOR BARNAVÅRDSMANNASKAP BARNOLYCKSFALL
FAMILJEBEREDNINGEN
EM". XIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1967
Till Konungen.
Familjeberedningen, som tillsattes av Kungl. Maj:t den 6 juni 1962, har haft till uppgift att kartlägga och analysera olika problem rörande sam- hällets service för barnfamiljerna.
Resultatet av beredningens arbete har redovisats successivt. Den första utredningen lades fram år 1963 i en promemoria om barnstugor Och för- anledde en avsevärd höjning av det statliga stödet till barnstugeverksam- heten. Samma år behandlade beredningen i en promemoria frågan om den sociala hemhjälpen till barnfamiljerna (Stencil S 1963:8).
Beredningens nästa uppgift var att studera barnfamiljernas attityder till familjestorleken, motiven för barnbegränsning och önskemålen om ekono- miskt bistånd och arbetslättnader genom olika slag av service från sam- hällets sida. Undersökningar i dessa frågor redovisades år 1964 i betän- kandet Ökat stöd till barnfamiljer (SOU 1964:36). I betänkandet framförde beredningen principiella synpunkter på samhällets ekonomiska stödåtgär- der för barnfamiljerna och uttalade sig för en närmare utredning av hit— hörande frågor. Sedan betänkandet remissbehandlats tillsattes år 1965 en särskild utredning —— familjepolitiska kommittén — med uppgift att be- handla frågan om samhällets framtida ekonomiska stöd åt barnfamiljerna.
Under år 1965 redovisade beredningen två kartläggande undersökningar i betänkandet Hemarbete och servicekontakter (SOU 1965 :65).
Genom särskilda direktiv den 22 januari 1965 fick beredningen i upp- drag att verkställa en huvudsakligen praktisk-ekonomisk undersökning av harnstugeverksamhetens utbyggnadsmöjligheter. I den mån även pedago- giska eller andra sidor av barnstugeverksamheten behövde beröras, borde även sådana problem kunna tas upp av beredningen. För att utföra under— sökningar i dessa frågor tillsattes inom beredningen en särskild delegation. På grundval av delegationens undersökningar lade beredningen i slutet av år 1965 fram en promemoria om utbyggnad av samhällets barntillsyn (Stencil S 1965:3). I promemorian framhölls att det behövdes en kraftig utbyggnad av samhällets barntillsyn och en fördomsfri prövning av alla kombinationer av barntillsyn. De framlagda förslagen tog bl.a. sikte på att barntillsyn under en mindre del av dagen — lekskoleformen —— och barntillsyn under längre tid — daghemsformen — i viss omfattning borde föras samman i en gemensam barnstuga. I anslutning till beredningens
promemoria genomfördes den 1 juli 1966 en reform beträffande barnstuge- verksamheten, som innebar en betydande ökning av det statliga stödet till daghem, gemensamma barnstugor och fritidshem.
Det nya statliga stödet till daghem, gemensamma barnstugor och fritids- hem utgår i form av dels anordningsbidrag och lån, dels driftbidrag. Genom utformningen av bidragsreglerna blir även korttidstillsynen (lekskolefor- men) inom den gemensamma barnstugan delaktig i det statliga stödet. För denna typ av barnstugor utgår anordningsbidrag och lån till samtliga platser under förutsättning att barnstugan är anordnad på sådant sätt att platserna kan användas för barntillsyn under minst fem timmar per barn och dag och minst två tredjedelar av platserna i första hand står till förfogande för tillsyn i nämnda utsträckning. I de fall en barnstuga förutom lokaler för daghem även omfattar lokaler som är inredda med tanke på enbart korttidsverksamhet (lekskola) kan anordningsbidrag och lån under angivna förutsättningar utgå till den del av barnstugan som anordnas för att kunna användas till daghemsändamål.
Driftbidrag utgår för samtliga platser i en avdelning om minst två tredjedelar av platserna utnyttjas för tillsyn under minst fem timmar per barn och dag. Om denna andel av platserna i en gemensam barnstugeav— delning står till förfogande för nämnda tillsynstider men på grund av mindre efterfrågan på sådan tillsyn delvis disponeras för lekskoleverk- samhet, utgår driftbidrag för de platser som utnyttjas för daghemsändamål. Bidragsreglerna medger ett flexibelt utnyttjande av barnstugorna, vilket är av betydelse särskilt för mindre orter med ett barnantal som inte ger under— lag för separat daghemsverksamhet.
I sin promemoria om utbyggnad av samhällets barntillsyn anmälde be- redningen sin avsikt att återkomma med en redovisning av de återstående frågor som inryms i beredningens utredningsdirektiv rörande barnstuge- verksamheten. Detta sker nu i form av två promemorior. I den ena av dessa promemorior lägger beredningen fram synpunkter på barnstugornas inre arbete. I den andra behandlas frågan om föräldraavgifter i barnstugor. Beredningen har därmed slutfört det utredningsarbete beträffande barn— stugeverksamheten som har ålagts beredningen genom de i januari 1965 utfärdade direktiven. Beredningen har varit enhällig beträffande de fram- lagda förslagen om barnstugeverksamheten. Fru Barbro Bornedal har dock anmält, att hon inte anser att frågan om lekskoleverksamheten är tillräck— ligt utredd och att förutsättningarna för införandet av en allmän förskole— undervisning måste utredas närmare.
I detta betänkande, varmed familjeberedningen avslutar sitt arbete, redo— visas även resultatet av två undersökningar, den ena beträffande barna- vårdsmannaskap och den andra rörande barnolycksfall. Promemorian om barnavårdsmannaskap är avsedd att utgöra underlag för en lagteknisk översyn av bestämmelserna om barnavårdsman.
Ledamöter av familjeberedningen är, förutom undertecknad ordförande, landstingsdirektören Gillis Albinsson, professorn Ragnar Bentzel, fru Barbro Bornedal, barnavårdsdirektören Karl-Erik Granath, professorn Georg Karls- son, ledamoten av riksdagens första kammare Maj—Lis Landberg, bitr. skyddskonsulenten Linnéa Nyman, avdelningschefen Bertil Rehnberg, do- centen Bertil Söderling samt fru Katarina Wilandh. Ledamoten Granath har inte deltagit vid behandlingen av den i detta betänkande redovisade promemorian angående föräldraavgifter i barnstugor.
Stockholm i december 1966.
För Familj eberedningen
Ulla Lindström
lBiIly Thorstenson
Sammanfattningsvis vill beredningen rekommendera att viss del av personalens tjänstgöringstid anslås till föräldrasamarbete; att personalen i barngrupperna får möjlighet till individuella samtal med föräldrarna när så är aktuellt, antingen genom att någon annan övertar deras arbete eller genom att särskild tid för samtal finns inräknad i arbets- schemat;
att eventuell övertid på grund av föräldrasamarbete kompenseras, t. ex. genom ledighet, och att huvudmännen anslår erforderliga medel för kost- nader i samband med föräldrasamarbete;
att föräldrasamarbetet förbättras genom mera allmän föräldraorientering i barnuppfostringsproblem samt
att bildandet av föräldraföreningar uppmuntras.
Samarbetet barnstuga - grundskola
Arbetsformerna och innehållet i verksamheten vid de olika åldersavdel- ningarna inom barnstugan skall naturligtvis vara avpassade efter barnens respektive utvecklingsnivåer. Karakteristiskt för barnstugan bör vara att barnen där själva väljer sina lekar och experimenterar sig fram till kun- skaper om den omgivande miljön. De yngsta får bekanta sig med de ma— terial och färger, som vardagens ting är gjorda av: de måste få sand och vatten, trä och lera och alla slags färger att knåda, slabba, arbeta med. De något äldre bör ha lek- och sysselsättningsföremål, som går att bygga med, att planera och kombinera inbördes. Varje sak i lekmiljön skall kunna öppna en ny erfarenhet för den lilla människan eller locka fram dess akti- vitet. Den pedagogiska ledningen bör bestå i att länka in barnets intresse på uppgifter som förutom att de är roliga innebär en» liten ansträngning som barnet rår med, en svårighet som det kan bemästra och därmed en erfarenhet som det vinner..Det »utvecklingsfrämjande» lek- och arbets- materialet skall vara hämtat från förtroliga miljöer i barnets" värld men inte uppspaltat efter kön, och de naturliga rollekarna, sagorna och bilderna bör ha till mål att utveckla känsla, fantasi och sociala beteenden utan av-
seende på om det är pojke eller flicka. Under korta samlingsstunder i större eller mindre grupper ges tillfälle till samtal, sång och musik. Dans och rytmik tillgodoser en del av rörelsebehovet; utevistelse med mycken kropps- rörelse kompletterar. Uppgifter, som barnet själv väljer, växlar med dem lekledaren förestår, samarbete med kamrater och vuxna växlar med akti- vitet på egen hand.
Denna summariska bild av den fria, brokiga men ändå konsekvent län- kade verksamheten i en god barnstuga gäller hela förskolestadiet. Men för åldersgruppen näst intill den riktiga skolan, för 6-åringarna alltså, tillkom- mer behovet av en förberedelse för denna skola, mot vilken det normalt utvecklade barnet riktar sin nyfikenhet.
Redan under promenader i barnstugans närmaste omgivningar har har- nen lagt erfarenhet till erfarenhet av hur samhället fungerar: hur trafiken beter sig och hur man själv måste bete sig för att klara sig undan dess farligheter; hur yrkesmän av olika kategorier arbetar — poliser, kon- duktörer, affärsfolk etc. Och med förskolläraren resonerar barnet om sina iakttagelser och funderingar. I barnstugorna ägnas i allmänhet den språk- liga utvecklingen stor uppmärksamhet. Personalen följer och stödjer den— na utveckling alltifrån de minstas ofta starkt emotionella språk genom 3—4-årsålderns intensiva språkskede fram till de äldsta förskolebarnens försök att resonera och söka orsakssammanhaug. Samtal med barnen, en i taget, småningom med flera på en gång, är av stor betydelse både för den formella språkträningen och den sociala mognaden hos förskolebarnet. Olika undersökningar har också givit vid handen att barn i småskola, som tidigare vistats i lekskola eller daghem, har en språkutrustning som i all- mänhet är överlägsen den, varmed barn utan sådan bakgrund börjar den egentliga skoltiden.
Barnstugan är således en mycket god förberedelse för skolan och det finns naturliga förutsättningar för en innehållsmässig kontinuitet mellan verksamheten i barnstugans förskoleavdelningar för 5—6-åringar och grundskolans lågstadium. Den direkta övergången från en skyddad hem— miljö med inga eller få syskon till en skolklass med tjugo—tjugofem jämn- åriga innebär ofta en häftig omställningsprocess, särskilt för blyga och mo- dersbundna barn. Lekskolan — om fristående eller kombinerad med dag- hem är ur denna synpunkt likgiltigt — kan underlätta övergången och bidra till en mera successiv skolmognad. Barn mognar olika snabbt 'till samarbetsförmåga i grupp och till förmåga av koncentration på en arbets— uppgift — »att sitta still i bänken» — och man skulle kunna ta större hänsyn till den individuella utvecklingstakten om övergången mellan för- skola och småskola sker mjukt och aktiviteterna under de båda stadierna får gripa in i varandra.
Förskolans institutioner bör dock inte utnyttjas för en systematisk för- träning för skolan. I sin barnpsykologiska uppsats, bilaga till denna pro-
memoria, visar docenten Söderling hur meningslös den träning är, som barn kan utsättas för innan de blivit »inlärningsmogna». Den i Sverige tillämpade skolpliktsåldern bygger på lång erfarenhet av när skolmognaden i allmänhet uppträder hos svenska barn. Någon allmän tidigare-läggning av skolstarten tror familjeberedningen inte vore lycklig. Däremot är det sannolikt, såsom docenten Sandels framhållit att >>åtskilligt som traditionellt anses hemmahörande på förskolestadiet med fördel kan fortsättas även inom skolans lågstadium, liksom åtskilligt av vad som traditionellt betrak- tas som skolstoff mycket väl kan tillföras en del barn redan i förskolorna». Vilka läromoment detta gäller bör lämpligen bli föremål för närmare ut— forskning.
Förutsättningar för det samarbete mellan barnstuga och grundskolans lågstadium, som här skisserats, kan skapas dels i utbildningen av respek- tive lärarkategorier, som bör göras förtrogna även med det närmast över- (under-)liggande barnstadiets karakteristiska egenskaper och behov, dels genom ömsesidiga auskultationer under såväl seminarietiden som senare, då småskollärare och förskollärare sköter varsina åldersstadier. Många barnpsykologiska och pedagogiska kurser skulle med fördel kunna göras gemensamma. Särskilt värdefulla är givetvis kontakter som etableras i syfte att värna om kontinuiteten i barnens fostran. Sådana kontakter har hittills skett sporadiskt, men tänkbart är att de kan oftare kombineras med t. ex. småskollärarnas s.k. planeringsdagar.
Den nya familjen och det tekniska samhället har i mångt och mycket ändrat barnens situation och beteenden. Kraven på pedagogernas insatser ökas. Förskollärarna och lågstadielärarna behöver samverka i ansvaret för en fostran som i vissa avseenden måste bli av en ny typ.
De hittills prövade formerna för samverkan bör kunna utökas. Man borde t. ex. låta barnstugans 6—åringar i förskollärarens sällskap göra besök i lågstadiets första klass och där få uppleva en avspänd situation med sys- selsättningar som uppleVS som lockande. Att sitta i en skolbänk och se och höra litet äldre kamrater arbeta liksom att under en trevlig Skolmåltid uppleva gemenskap med lågstadiets barn, kan för barn som närmar sig skolbörjan medföra en glad och positiv förväntan. Om dessutom föräldra- samarbetet i barnstugan utmynnar i att föräldrar och förskollärare tillsam- mans med lågstadiets lärare diskuterar frågor, som rör barnens miljöbyte, och den diskussionen inte fixeras till skolmognadsprov och »inskolnings- problem» kan en för alla parter värdefull utgångspunkt skapas för fortsatt samverkan mellan föräldrarna och lärarna genom grundskolans lågstadium.
Synpunkter och förslag
De olika formerna av barntillsyn är alternativ, som alla skall tillgodose behovet av tillsyn av och utvecklingsfrämjande aktiviteter för barn i det
nutida och framtida samhället. Lekskolor, daghem, gemensamma barnstu- gor och fritidshem är efter olika lokala omständigheter och åldersbehov likvärdiga alternativ och bör också i ett modernt samhälle existera sida vid sida. I hela samhällsutvecklingen ligger en tendens till större rörlighet och flexibilitet, till större differentiering efter människors varierande be- hov och samhällets krav. Inom skolans områden har, som en följd härav, en rik förgrening genomförts på olika kurser för elever med olika anlag och intressen. De svenska barnstugorna är — internationellt sett — av hög kvalitet. Men såväl gamla som nya institutioner måste anpassas till det moderna samhället genom att vara smidigare och mera anpassbara i sitt omhändertagande av barnen under kortare och längre tider och med olika innehåll i verksamheten för olika barnkategorier.
Ramen för en sådan verksamhet finns redan genom förekomsten av de olika barninstitutioner som här nämnts. Men barnstugornas inre arbete måste alltefterhand påverkas av den nya tidens prägel på barnen och det ökar behovet av kunskaper om barnet, dess reaktioner gentemot omvärlden och dess intressen i en tillvaro, där bl.a. bilar och television kan förflytta den unga människan till nya miljöer och har medverkat till en ökad nutids- och samhällsorientering.
Detta motiverar enligt familjeberedningens mening en utbyggnad av den beteendevetenskapliga forskningen om barn i förskoleåldern. Som nämnts finns redan en barnforskningsinstitution vid lärarhögskolan i Stockholm. Beredningen vill betona nödvändigheten av att denna institution ges resur- ser att intensifiera sin forskning rörande utvecklings- och mognadsförlopp under de tidiga barnaåren och den pedagogiska tillämpningen av de rön som görs. Direkt eller indirekt bör denna forskning kunna ge värdefull vägledning vid uppläggningen av arbetet inom barnstugorna. Därvid bör särskilt den forskning uppmärksammas som rör den gemensamma barn- stugans organisatoriska problem med hänsyn till barnens dagsrytm, akti- vitetsbehov, trötthetsrisker etc.
Familjeberedningen föreslår vidare att det i anslutning till barnpsyko- logiska forskningsinstitutet inrättas en försöks- och demonstrationsbarn- stuga för att underlätta den forskning och experimentverksamhet, som förordas ovan. En sådan barnstuga bör helst omfatta samtliga avdelningar för barn i åldrarna 6 månader—7 år, även integrerade avdelningar, med lekrum, observationsboxar, flyttbara väggar m. m. för att underlätta obser- vationer och olika experiment. Dessutom behöver det finnas en utomhus- lekplats och utrymme för forsknings-, utbildnings- och konsultverksamhet. I en försöksbarnstuga av detta slag skulle samma barns utveckling kunna följas under hela förskoletiden och metoder för nya undersökningar utar- betas för att sedan användas vid tvärsnittsundersökningar utanför institu- tionen. En försöksbarnstuga kunde bli till nytta även vid handledning av blivande psykologer under barnstugepraktik.
En god service till allmänheten i form av barntillsyn och hur denna service skall organiseras för att bäst tillgodose familjernas behov motiverar emellertid, att såväl medicinska som sociologiska synpunkter får påverka barntillsynens utbyggnad. Också andra forskningsinstitutioner än barn- psykologiska forskningsinstitutet bör därför intresseras för forskningsch- jekt med sådan anknytning till barnstugeverksamheten och göras delaktiga i forskningsresurser för ändamålet.
De rön, som framkommer genom en sålunda intensifierad forskning, bör snarast nyttiggöras i praktisk verksamhet bland barnen. Det naturliga är att tillsynsmyndigheten sköter denna förmedling. Resultaten av en utbyggd - svensk småbarnsforskning ävensom av utländska erfarenheter bör sålunda kunna förmedlas av en pedagogisk konsult hos tillsynsmyndigheten med uppgift att centralt organisera informationen till barnstugepersonalen: ge- nom studiedagar, kortare kurser, litteraturhänvisningar, råd och anvis— ningar. Utställningar av lekmaterial för inom- och utomhussysselsättningar, av möbler och annan utrustning för barnstugor m.m. kan åskådliggöra en del forskningsrön av mera praktiskt slag.
Önskvärt är även att kommunerna i större utsträckning än vad som nu förekommer anställer lokala tjänstemän med uppgift att organisera och samordna barnstuge- och familjedaghemsverksamheten och stimulera barn- stugepersonal och dagbarnvårdare i deras arbete. Utanför kommunernas centralorter finns en hel del barn, som kanske saknar både syskon och lek- kamrater i sin egen ålder. Ofta har de inte möjlighet att få vara med i en organiserad barnstugeverksamhet. De kommunala konsulenterna bör därför också genom rådgivning och upplysning till föräldrarna påvisa de möjligheter som finns att i hemmen ordna olika utvecklingsfrämjande sys— selsättningar för barn under skolåldern. I kanske mer eller mindre impro- viserade former och lokaler kan de ibland hjälpa till att arrangera mera tillfällig lekskoleverksambet.
Under behandlingen av barnstugornas inre verksamhet har beredningen mött flera marginalproblem. Till dem hör de avvikande barnens behov av lekskolor, vilket familjeberedningen starkt vill understryka. Vidare har behovet av ökat och fördjupat samarbete med föräldrar och med grundsko- lans Iågstadium gjort sig gällande. Beredningen förordar som stimulans till ett ökat föräldrasamarbete, att någon del av personalens arbetstid anslås till detta. Personalen i barngrupperna bör ges möjlighet till samtal med föräldrarna i ro och avskildhet, när problem eller bekymmer för barnen aktualiseras. Kvällsarbete på grund av föräldrasamarbete torde kunna kompenseras med motsvarande avkortning av arbetstiden under annan tid. Nödiga medel för kostnader, som uppstår i samband med föräldrasamarbete, bör huvudmannen anslå. Personalens förutsättningar för sådant samarbete bör beaktas mera i utbildning och fortbildning. Bildandet av föräldraför- eningar bör på allt sätt uppmuntras.
Kontinuiteten i barnens fostran medför behov av ett närmare samarbete mellan barnstuga och grundskolans lågstadium. Förutsättningarna för- detta samarbete bör beaktas i utbildningen såväl av förskollärare som småskol- lärare. l anvisningar och i fortbildning bör respektive yrkeskårer uppmunt- ras till olika former av samverkan. Barnens miljöombyte i samband med skolstarten bör uppmärksammas även i samarbetet med föräldrarna.
För att bistå kommunerna och barnstugepersonalen med råd och hjälp i arbetet bland barnen är småbarnspsykologer ett önskemål som bered- ningen vill hoppas på att framtiden skall öka tillgången på. Barn med beteenderubbningar och andra avvikelser behöver diagnostiseras och få lämplig vård och behandling i så tidigt skede som möjligt.
Då utbyggnaden av fritidshem gått mycket långsamt rekommenderar familjeberedningen att behovet av fritidshemsplatser kartläggs i kommu- nerna och en utbyggnad kommer till stånd. Beredningen vill därvid erinra om de nya förmånliga anordningsbidragen. Information om den lokala fritidshemsverksamheten och annan tillsyn för skolbarn bör lämnas till ny- börjarnas föräldrar i samband med barnens inskrivning i småskolan och till övriga föräldrar genom respektive lärares försorg. Uppsökande verksam- het bör förekomma genom samarbete med daghemspersoual, lärare på låg- och mellanstadiet, skolpsykolog och skolkurator, barnavårdsnämndens tjänstemän m.fl., så att skolbarn som är i behov av tillsyn och fritids- sysselsättning erhåller sådan.
Att förlägga fritidshem så nära skolorna som möjligt bör prövas i större utsträckning än vad nu är fallet för att barnen skall få möjlighet att besöka fritidshemmet under skoldagens håltimmar. Fritidshem i anslutning till ungdomsgårdar men med egna utrymmen, bör kunna prövas för de äldre skolbarnen, som därigenom får tillgång till ungdomsgårdens hobbylokaler och utrustning. För att fritidshemmet skall vara ett lämpligt komple- ment till skolan och en bra ersättning för hemmet under den skolfria delen av dagen bör det dock eljest ha en mera utpräglad hemkaraktär än ungdomsgårdarna.
I motsats till fritidshemmen uppvisar Iekskolorna en kraftig expansion. Under 1950-talet ökade antalet lekskoleplatser med 140 %, och takten torde inte ha avsaktats därefter. Lekskolan eller korttidsvistelsen med rent peda- gogiska motiv åtnjuter en mycket stor och berättigad popularitet bland småbarnsföräldrar, och efterfrågan på lekskoleplatser ökar oavlåtligt. En hög utbyggnadstakt är därför i och för sig en naturlig strävan, när man vill utöka samhällets service för barnfamiljerna. Möjligheterna begränsas dock av konkurrensen om samhällets resurser —— främst av knappheten på utbildad och kvalificerad personal. Då denna personal —— förskollärare och barnsköterskor — är gemensam för barnstugor av alla sorter, uppstår även en inbördes konkurrens mellan daghem och lekskolor om samma personal- kategorier. Det blir därigenom nödvändigt, att kommunerna gör en ange-
lägenhetsgradering vid utbyggnaden av de olika institutionsformerna, i första hand med hänsyn till det lokala behovet av hel-, respektive korttids- tillsyn, men även med tanke på att utbyggnaden bör balanseras och till- växten främjas något så när proportionellt. Sålunda har exempelvis Stock- holms stad den målsättningen för nuvarande utbyggnadsetapp, att antalet daghemsplatser skall motsvara halva antalet barn i åldern 0—7 år med förvärvsarbetande moder och antalet lekskoleplatser halva antalet barn i åldrarna 4—7 år. När det gäller lekskoleplatser anser familjeberedningen det rimligt att man i första hand eftersträvar en behovstäckning för de båda åldersgrupperna närmast under skolåldern — ö—ö-åringarna — och där- efter försöker tillgodose en allt större procentandel av 4—3-åringarnas be- hov av pedagogisk gruppverksamhet.
BILAGA
Barntillsyn -— några barnpsykologiska synpunkter
Av överläkaren docent Bertil Söderling
Inlärning och mognad
I olikhet med andra däggdjur har människan en lång barndom med en förhål- landevis mycket lång tid av hjälplöshet. Människobarnet måste under den tiden skyddas mot faror, som det inte kan värja sig mot genom vare sig instinkt eller insikt. Det måste vidare utvecklas till en varelse som finner sig tillrätta i det sociala mönstret och i gruppgemenskapen. Medlen för detta är tillsyn och upp- fostran av barnet.
Begreppet »tillsyn» har ett mångsidigt innehåll. Under tillsynen skall barnets materiella behov tillgodoses. Men dessutom skall det känslomässiga grundbehovet tillfredsställas: kontakt med en så småningom välkänd vuxen omvärld som kan och vill ge barnet skydd, stöd, hjälp, tröst, uppmuntran och säkerhet. Tillsynen skall därtill bjuda både arbetsro och aktivitet med rätt utvalt sysselsättnings- materiel för barnets utveckling. Av detta följer att innehållet i barntillsynen till stor del måste bestämmas av det mognadsförlopp som utmärker barndomen. Barnet måste mogna till läroberedskap innan det kan tillgodogöra sig önskade färdigheter. I barnstugan får man alltså inte för tidigt ställa krav på olika inlär- ningar, ty då uppstår psykiska störningar och motsvarande försening av den effekt man velat uppnå.
Lärobcredskap inom ett område uppnås först sedan vederbörande hjärncentrum nått sin strukturella mognad och utvecklat behövliga bakgrundsresurser för in- prägling, förståelse, återgivande och associationer. Under hela vår uppfostrande samvaro med barnen är mognadsfrågorna ständigt aktuella, olikartade för olika nivåer. För dem som inom och utom hemmet omhändertar barn och har ansvaret för deras vård är det därför nödvändigt att ha vissa kunskaper i barnpsykologi, att vara hemmastadda med barns ordinära behov och beteenden på olika utveck- lingsstadier och veta vilka krav som rimligen kan ställas på dem. Ty det gäller dagligen och stundligen att kunna avgöra vad som är krav, respektive överkrav, normalt—onormalt, ordinärt beteende—beteenderubbning.
Överkrav utsätts barnet för, om miljön icke inser eller accepterar barnets mognadsgrad utan överskattar denna. Barnet svarar då med psykiska reaktioner som finns som anlag i dess psykiska konstitution från födelsen, t. ex. ångest med dess många utspel i kroppen. Nervös sjukdom kan uppstå mycket tidigt och in- banas genom överkrav, när miljön icke förstått eller icke godtagit att barnet inte uppnått tillräcklig läroberedskap.
Växandet och mognandet innebär en samordningsproccss inom den egna per- sonligheten .och mellan denna personlighet och omvärlden. Med hjälp av sinnes- organ, motorik och intellektuella funktioner undersöker det lilla barnet sig självt men också det okända rummet omkring. Det bekantar sig härmed genom att analysera en sak i sänder, smälta ett stycke i taget till dess det blivit förtrolig
med alla detaljer i helheten, som alltså blir en samordning av detaljkunskaper. Det lilla barnet »forskar» och det okända erövras bitvis.
Vetenskapen har under senare år kunnat visa att även de celler och lednings- banor som svarar för våra intellektuella funktioner behöver stimulans för sin utmognad. Reciprociteten, ömsesidigheten mellan stimulans och svar, är tydlig. Retningar innebär förändring och förändring betingar utveckling. Barntillsynen måste alltså kunna ge de rätta )retningarna». Barnets »forskning» fordrar vidare en »modersfigur» i rummet och med denna söks då och då fysisk kontakt. Moders- figuren (mamma, pappa, barnsköterska, äldre syskon etc.) utgör en nödvändig operationsbas för barnets undersökningar av det okända och nya, dess lekar. Ettåringen söker sig oftast till detta närvaro-skydd.
Samspelet mellan mognad och möjlighet till inlärning illustreras bl.a. av Arnold Gesells enäggstvillingundersökningar. Den ena tvillingen övades tidigt i motsats till den andra som fick vara i fred. Så t.ex. tränades den ena att klättra i en trappa vid 46 veckors ålder. Den andra började träningen vid 53 veckor och det visade sig att båda tvillingarna var lika skickliga efter ytterligare två veckor. Samma resultat blev det i leken, t.ex. när tvillingarna skulle lära sig bygga med klossar. Övningen visade sig meningslös, innan läroberedskap inträtt.
När det gäller renlighetsfostran uppställer vår kultur stundom överkrav på ett barn som ännu inte är moget för uttömningskontroll. Myrtle Mc Gray gjorde för- sök med enäggstvillingpar där den ena tvillingen från 1 månads ålder ställdes under regelbunden träning för att reglera urinblåsans verksamhet. Den andra tvillingen tränades först vid uppnådda två års ålder. Den sistnämnda tvillingen kunde reglera—kontrollera urineringen lika bra som den förstnämnda tvillingen vid denna tidpunkt. Med ett annat tvillingpar utfördes försöket så. att den senare fick börja träningen vid 14% månaders ålder. Härvid konstaterades snart att båda tvillingarna klarade sig ungefär lika bra. Båda två hade lika många framgångar och misslyckanden i protokollet. I en 1965 redovisad undersökning av en grupp svenska stadsbarn, följda från födelsen tills vidare tre år, kunde Gunnar Klacken- berg visa liknande resultat. En alltför tidigt insatt renlighetsfostran tenderade rent av i hans material att medföra en försenad kontrollfunktion.
Även skolomognaden avspeglas i inlärningssvårigheter — i barnets oförmåga att inom rimlig tid lära sig kombinera bokstäver, kunna läsa och skriva. Th. Simon visade att det tog dubbelt så lång tid för normalbegåvade 4—5-åringar att lära sig läsa än för barn som uppnått ö-årsåldern. Även skolinlärningen måste i hög grad rätta sig efter utvecklingsåldern.
Intellekt och känsla samverkar
Att intellektuellt lösa ett problem ger känslomässig tillfredsställelse: stigande självförtroende, glädje, tillfredsställelse, makt. Kunskap (intellektuellt begrepp) är makt (emotionellt begrepp). Vice versa gäller att för att lösa ett problem be- höver vi känslor av diverse slag: lust att övervinna en svårighet, en viss tillförsikt inför uppgiften, känslor av nyfikenhet, forskningslast. Barnet behöver i särskild grad en sådan positiv känsla, en stimulans i sitt utvecklingsarbete. Ty en out- vecklad personlighet, som i högre grad känner sig fram, behöver hjälp och stöd på ett mer känslomässigt sätt än den färdiga personligheten som kan planera Vad som kommer bortom stundens olustsituation och övervinna den med tanke på framtida nytta eller kommande känslotillfredsställelser. Ambition är alltså liksom
lydnad till strukturen olika hos barn (även skolbarn) än hos vuxna, som mognat till ett vidare perspektiv Och vet att ett tråkigt jobb kan man stå ut med för att nå ett framtidsmål —— kanske ett bättre betalt, mer intresseväckande eller socialt högre ansett arbete.
Den s.k. mänskliga faktorn innebär just att vår prestationsförmåga är hög- gradigt beroende av ett känsloengagemang. Sinnesstämningar, psykiska faktorer, i dagligt tal kallat »våra nerver» inverkar mycket starkt på arbetsresultat och intellektuell kapacitet. Man kan bli sporrad till stordåd liksom man kan råka ut för att kroppen gör sabotage. Man kan göra sig själv rättvisa, »överträffa sig själv». En annan gång kan olust, rädsla, hämningar, brist på koncentration, diverse spänningstillstånd åstadkomma för samma människa betydande och kännbara misslyckanden.
Ju mer en individ lever efter lustprincipen och styrs av ett sökande efter kort- fristiga lustutlevelser, desto starkare blir självfallet beroendet av personlighetens emotionella del. När vi uppnått samordning mellan förstånd och känsla" har vi blivit en mogen personlighet. Men barnet har en svårare situation och behöver hjälp till denna anpassning av intellekt och känsla. Detta måste vara en riktpunkt för barntillsynen. Sättet som används vid förbud, restriktioner och korrigeringar är av största betydelse. Barnet lämnar först långsamt sitt egocentriska »jagésjälv- liv», där det förutsätter att allt omkring utgör den egendom, att alla människor och föremål känner och tänker som barnet självt och där det strävar efter att bara göra vad som är för stunden lustbetonat. Det är denna impulsartade kort- tidstillfredsställelse som så småningom måste kompletteras och till stor del ersät— tas av förmåga till abstrakt planering på längre sikt.
De vuxnas goda exempel under en daglig gemenskap med barnet ger barnet dess bästa möjligheter att växa in i den tillvaro som kräver sociala beteenden av alla. Barnet »blir stort» s. a. s. portionsvis och anpassar sig stycke för stycke till de vuxna verkligheterna. Men om kraven ställs för tidigt och för obegripligt av otåliga fostrare, som inte ger sig tid att sätta sig in i barnets utgångsläge och inte visar vare sig vänlig fasthet eller belönande uppmuntran, så uppstår trots och aggressivitet hos barnet och det förmår inte självt ta sig ur det stadium då det bara lever för stundens »roliga». . .
Kollissionen mellan barnets strävan efter lustliv och omvärldens realistiska annorlunda krav följs nästan alltid av protest och motvillighet, men detta blir mindre uttalat om barnet får uppleva ett konsekvent och korrekt motstånd från vuxna personer som samtidigt omger det med trygghet och tillgivenhet. Där så inte är fallet i hemmet, men barnstugan, möter barnet med vissa nödvändiga regler och krav, kan vi bli vittne till besvärliga småbarnsnegativismer, som det gäller att komma till rätta med för att inte skapa ett underlag för missanpassning i fram- tiden. Det är sannolikt mer asocialitet i ungdom och vuxenålder än man före- ställer sig som är fjärrstyrd av undanträngda småbarnskonflikter, som undan för undan har pålagrats med prestiger och orealistiska försvarsattityder. I barnets utvecklingsarbete bygger det ena stadiets inlärning upp underlaget för det efter- följande. Liksom i skolarbetct kommer »luckor» att göra sig gällande på ett be- svärande sätt.
Lagen om mognad och inlärning äger alltså tillämpning icke blott på mer kon— kreta färdigheter _— att lära gå i trappa, att träna pottsittning, att öva handens skicklighet eller bygga upp ett sammanhang i språket. Den gäller också för rent känslomässiga inlärningar.
Här kommer då tidigt in i bilden barnets reaktioner inför de vuxnas attityder,
uttryckssätt och handlingar. Erfarenheter av detta ingår i ett känslominne, där upplevelserna banas in genom en ordinär inlärningsprocess och fixeras. Dessa inlärningar läggs sedan till grund för samlevnaden. Upplever barnet gemenskap och samhörighet på ett positivt sätt, föds förtroende och samarbetsvilja. Ömse- sidigheten i kontakten innebär att ta emot och få stimulans samt att ge ut, ge svar. Det sker via ett antal imitationer och identifikationer. Barnet identifierar sig med den vuxne som gett kontakt och imiterar kontakthandlingen. Gemenskapens första medvetna ömsesidighet torde vara barnets första leende vid ca 4 veckors ålder. Sedan vidtar en mer konkret ge- och ta-lek som varar livet igenom. Därvid behövs ett förråd att ta ur. Här pekar resultaten från efterkrigsforskningen på hur tidigt karaktär och personlighet kan skadas och ofta på ett definitivt sätt. Det känslo- mässigt dåligt försörjda, utfrusna småbarnet upplever ingen erfarenhet av ömse- sidighet och kommer i många fall därför att sakna normal mänsklig inlevelse i andras känslor. Förmågan att etablera djupare positiva relationer till medmän— niskor uteblir och därmed också -de känslor av lojalitet, ansvar och samarbetsvilja som mänsklig gemenskap och socialt liv fordrar. Upplevelsen av att vara älskad. trygg, säkert välkomnad, förefaller att behöva grundläggas tidigt för att barnet sedan självt skall kunna ge kärlek, kontakt, tillgivenhet.
Det förefaller som om de tidiga upplevelserna för barnet är motsvariga dem som utgör den s.k. präglingen hos djur. Studier av psykologiska mekanismer hos däggdjur och fåglar har sålunda visat att ungarna tidigt hanar in vissa beteenden som är karakteristiska för djurslaget och t.o.m. livsviktiga. Dessa inlärnings- stadier kallas av etologerna »kritiska perioder», därför att de icke får försittas utan måste utnyttjas. Om ett lamm uppföds och umgås enbart med människor, kommer det icke senare att kunna umgås med får. Hundvalpen, som skall bli trofast och tillgiven mot sin mänskliga matte och husse, måste »präglas» på män— niska tidigt och i rättan tid. Försummas en sådan »kritisk period» blir den vuxna hunden icke i stånd att etablera samma trofasthet och tillgivenhet.
Lek och social mognad
Barnets sociala utvecklingsarbete börjar sålunda mycket tidigt och därmed också behovet av gemenskap och gruppliv. Men det är naturligt att detta förblir under- ordnat un—der de perioder då barnet är i arbete med att lära känna sina egna grundfunktioner, lära hur man bär sig åt och utkräva svaren på många tidiga »vad är det?» och )varför?».
Först måste denna träning försiggå ostörd i en »skyddad träningsverkstad», småbarnets närrum och miniatyrvärld. Vid 2—3 års ålder börjar frigörelsen från närrummet att bli en strävan hos barnet —— det vill pröva ett annat liv, öva gemenskap i växelverkan mellan försök—misstag, försök-igen—framgång. Till att börja med övas samspel med en enda person i taget och uppemot 3—4-årsåldern klaras bättre en lekkamrat i taget. Lekgruppen blir den nya utvecklingsmiljön.
För barn är leken ingen fritidssysselsättning som för oss vuxna där leken är avkoppling. Barnens lek är arbete. Genom leken övar barn det mesta av vad som sedermera fordras att de ska kunna. De börjar med att leka med sin kropp för att lära känna den. De övar sig att samordna olika muskelgrupper, att balansera, att gripa och släppa efter viljans bestämmande och i rätta ögonblicket. De repe— terar med påtaglig arbetsglädje varje ny färdighet; de övar sin kropps motoriska lydnad i lekar som kräver rytm, snabbhet och precision. Likheten mellan dessa kroppslekar och arbetet, det lustbetonade arbetet, är lätt att konstatera. Detta
arbete är ofta också ganska påkostande. Ungen i ett-årsåldern, som just börjar gå. tar ivrigt några steg, dunsar ner, reser sig med möda, stänk och knog, dunsar ner på stjärten igen, blir varm, röd och svettig. Så leker de allra minsta barnen med rörelserna, med riktningarna, med vägarna och omvägarna. De kan syssel- sätta sig med rörelsen, vägen och avståndet som med ett konkret lekmaterial och hatvtimmesvis pröva kroppens förflyttning i rummet.
Leken är också en skapande verksamhet. Redskap och materiel undersöks och prövas. Man .ritar, målar, formar och övar motorisk skicklighet, hittar på kom- binationer och associationer, gör intellektuella prestationer. »Hur jag tänkt mig någonting skulle bli» och >>Hur det verkligen blev» är två satser som behöver ställas mot varandra för att den lilla människan skall bli verklighetsanpassad i sin planering. Det verklighetsinriktade barnet vinner säkerhet och självförtroende genom att använda sig av fantasin som ett medel till »forskning» men inte som ett tillstånd att leva i. Att växa, mogna, »in stor», innebär att fantasilivet med låtsaslekar och önskedrömmar makar åt sig för realiteter. Fantasin blir mer och mer ett medel att pröva sig fram med och i så måtto ett förstadium till det stadium då man uppnår realistiska resultat.
Här löper ensamma barn eller barn, som funnit verkligheten alltför motbju— dande eller alltför lite stimulerande, risken att leva vidare i ett fixerat fantasiliv. Det skadar icke blott deras sociala anpassning, konsten att nyanserat umgås med människor, utan skadar också deras arbetskapacitet. Ty om sådana barn åläggs tidsbestämda arbetsuppgifter eller överhuvudtaget sådant arbete som inte är så lustbetonat, visar det sig ofta att de icke kunnat klara uppgifterna. Antingen är de i verksamhet, helt i sin egen personliga takt och .rytm och kommer därvidlag att missa tidsbegränsning och samspel. Eller också slinker de förbi, vägrar eller fuskar igenom uppgifterna på vägen in mot den egna fantasivärlden. Oengagerad i och förstrött plockande bland realiteterna skapar drömmaren sitt overkliga liv, där alla ohehagligheter lätt besegras eller inte existerar och där han själv innehar huvudrollen som den skickligaste, den mest suveräne, den vackraste och den bäste. Subjekt och objekt flyter samman.
Leken som leder till personlig utveckling och social anpassning fortsätter med alla de låtsaslekar, rollekar och kamplekar, som bara måste få utöva och så gärna utövar. Även här .visar barnet stor arbetsglädje och repetitionslust. Det gäller inte bara den viktiga företeelse som vi kallar identifikation-imitation, dvs. att spela rollen av mamma, pappa, expedit, chaufför, doktor, barnsköterska etc. Utan man gör också en modell av den tillvaro som man så småningom skall bli delaktig av i framtiden. Utan att låta sig störas av onödiga tids. och rumsbegrepp sätter man sig allvarligast in i en roll och övar samma värderingar och attityder som de vuxna i motsvarande roll.
Barntillsynen får i denna begynnande »socialisationsålder» ett nytt innehåll. Som alltid gäller det att ge hjälp till självhjälp, här i form av hjälp till kamrat— kontakt och utrymme för sociala lekar. Alltjämt betyder den inviduella fostran också hjälp till lämpliga beteenden. Att befinna sig i en grupptekålder betyder inte att man klarar sig på egen hand. Tvärtom behöver föräldrarna och barn- stugepersonalen i sin individuellwkontakt med barnen ge dem stimulans till an- vändbara beteenden. Det måste ske även genom bestämda motstånd och restrik- tioner. Barn skall visserligen eggas till verksamhet men också lära sig gränser och stoppsignaler. Man bygger upp en moral. av dessa lärdomar och samlivet i den eftertraktade gruppverksamheten måste grunda sig på ett material av känslo- upplevelser från hemmet.
Rubbningar i den sociala mognaden
Vetenskapen är numera ense om att många destruktiva beteenden i skolåldern eller vuxenålder härstammar från dålig inlevelse i och bristfälliga personliga känsloupplevelser i förhållande till personer, saker och ting i tidig barndom. Torsten Husén skriver om detta: »För att ungdomarna skall få en känsla av till- hörighet beträffande de olika sidorna av samhällets verksamhet krävs första- han-ds-erfarenhet. Ungdomar som aldrig varit med om att arbeta i en trädgård, att ansvara för att verktygen sköts på rätt sätt och att gräsmattor och rabatter kontinuerligt får behövlig ans har svårt att känna det rätta ansvaret inför offent— liga parker oéh trädgårdsanläggningar. Kort sagt: Lojalitet mot det större sam- manhanget -—- familjen, klassen, skolan, samhället _— måste inläras liksom alla andra emotionella reaktioner» . . . »Den som roar sig med att bryta sönder park- soffor, att rycka upp blommor ur parkrabatten, att knäcka antennerna på de par- kerade bilarna, panga gatlyktorna eller att efter framstående förmåga grisa ner sommarvillan som han brutit sig in i, har säkerligen i flertalet fall, då inte' ren abnormitet' föreligger, den brist i sin känslofostran som består i att han inte kan leva sig in i andras förhållanden.»
Utan tvivel har vi tillräckligt klara belägg för vilken skada i personligheten, som det kamratlösa barnet kan vållas. Svårigheter i samlek och grupparbete bottnar i bristande övning i att möta kamraters olika känslor och viljor, att möta och besvara kontaktsökanden och självständighetsyttringar. En allmän oskicklighet i umgängesteknik ställer detta barn utanför kamratkretsens oskrivna lagar. Att vara »annorlunda» utgör en ytterligare stressfaktor och påbyggs ofta av nervösa och osäkra attityder, av kvarvarande, ännu icke borttränade småbarnsbeteenden. Barnet fortsätter att leva i ett tillhörighetstänkande där det äger allt omkring sig och bestämmer efter eget önsketänkande. Det kan inte handskas med realiteter. Glädjen över att ha funnit en jämnårig och jämbördig visas ofta med väldiga över- spel och med negativa kontaktsätt. Man bullrar, hävdar sig, knuffas och bråkar. Denna kontaktglädje över att ha funnit en lekkamrat förbyts ofta i aggressiv besvikelse-, då denna lekkamrat försvarar sin integritet på ett ofta överrumplat och förskräckt sätt i försvar mot att bli »uppslukad».
En annan typ av socialt otränade barn blir inför en kontakt helt hämmade och uppträder avvisande. Blyga, tillbakadragna och tafatta. Mellan dessa bägge poler finns det många variationer av beteenden.
Vetenskapliga forskningsresultat, som statistiskt eller deskriptivt visar skillna- den i personlighetsbilden hos barn med och utan kamratkontakt, finns knappast. Men här som i många andra fall kan den experimentella djurpsykologin, speciellt inom däggdjursforskningen, vara av nytta, i synnerhet då fynden så väl överens- stämmer med intrycken från vår mänskliga utvecklingspsykologi. Makarna Harlows senaste experiment med apor t. ex.
Apungen och människobarnet har stora likheter beträffande modersberoende, lång barndom och vidsträckt behov av tillsyn. Apsamhället har också ett social- mönster av ganska differentierad typ med klara rollfördelningar medlemmar emellan. Apungen är känslig för ett modersberövande och en tidig störning av moderskontakten orsakar känsloskador, som yttrar sig i en oförmåga att etablera djupare känslokontakter. Apungens utvecklingsarbete sker från moderspersonen som operationsbas. Ensam i ett okänt rum med okända saker drabbas ungen av en förlamande och utvecklingshämmande skräck.
Personlighetsskador, härrörande från ett tidigt berövande av modern (mater-
nell deprivation) motsvaras i viss mån också av de skador som en uppväxt i isolerad ensamhet (social deprivation) kan orsaka. Här har Harlows manipulerat med 56 djur under en tidrymd av 5—8 år. De visar att en uppväxt i isolering utan kamratkontakt förorsakar allvarliga personlighetsskador som omöjliggör en nor- mal känslogemenskap. Isoleringstiden får inte överskrida 5—6 månader för att skadorna och personlighetsstörningen skall vara möjliga att reparera. Dessa ska— dor består i svårigheter att ta och ge kontakt, att glida in i apsamhällets vardags- funktion, visa vanliga omvårdande och omhändertagande beteenden. Icke minst uppvisar djuren sexuella rubbningar och visar sig sakna förmåga till rätta håll- ningar och lägen för samlag. Långvarigt isolerade apor torde helt kunna avskri- vas som fortplantande stam. Å andra sidan har grupper med och utan moders— substitut uppfötts så tidigt som möjligt med kamratmöjligheter och Harlows nt- talar sig mycket optimistiskt om denna kamratgemenskap som förebyggande och återställande faktor.
Synbarligen utvecklar apungarna under lek av stigande komplexitet en övning i gemenskap som också innebären sexuell förberedelse (sexuella lekar ingår i lekbeteendet). Det anses troligt, att det känslomässiga band som råder mellan ungen och dess moder kan ersättas och bli umbärligt medan däremot de goda relationerna unge till unge är ett oavvisligt villkor för social mognad och senare anpassning under alla tidsskeden i apans liv. Den gynnsamma effekten rör all— män social anpassning och sexuell kapacitet men Harlows reserverar sig för möjligheten att en modersdeprivation kan inverka på egen moderlighet hos ho- norna, då dessa får egna ungar. Hos fyra modersberövade honliga apungar, vilka trots allt råkade komma i grossess, kunde HarIOWS visa att deras egna moders— beteenden var synnerligen defekta. Ungarna behandlades likgiltigt, aggressivt avvisande och deras ivriga kontaktsökanden besvarades inte. Här ställs man alltså — liksom möjligen också hos människan — inför en sorts miljöärftlighet, där ett negativt och olyckligt beteende har tendens att upprepas i nästa gene— ration. Harlows understryker att vi här möjligen har ledtrådar som kan hjälpa oss att undvika svåra personlighetsskador för psyko-sociala traumata. Ett litet experiment med en apflicka och en appojke, som isolerats tillsammans med sina respektive mödrar under lång tid, visade att de senare i livet saknade kontakt- verktyg och att särskilt pojken genom överbeskydd från modern blivit skadad. Initiativlös och undergiven, uppvisade han en brist också på sexuellt intresse.
För att sålunda bli en psykologiskt normalt utrustad medlem i apsamhället pekar Harlows forskningsresultat först och främst på nödvändigheten av att moderstryggheten tidigt tillfredsställs och i all synnerhet nödvändigheten av tidig kontakt med lekkamrater.
Denna kontakt måste byggas ut till en gruppkontakt med alla de lojaliteter och samhörigheter som därvid kan uppstå och som ger den enskilde en motsvarande träning. Skolåldern utgör ju inget undantag. Att barnet vuxit upp .till skolelev betyder inte att barntillsynen blivit överflödig. Tvärtom bereder lågstadiets rela— tivt korta arbetstid med morgon— respektive eftermiddagsgrupper ett stort problem för barntillsynen, där hemmet inte kan åta sig denna.
Barnets första anpassning till skollivet med de många stressymptom, som upp- träder vid skolstarten, tyder på ett stort behov av bakgrundstrygghet för nybör— jaren. Rädsla för skolvägen och en känsla av ensamhet och övergivenhet kan så psykiskt störa ett friskt barn att skolprestationerna och anpassningen »på arbets- platsen» äventyras. De flesta hem kan nog omvittna hur betydelsefullt det före- faller vara att mor, får eller någon annan finns hemma just då barnet återvänder
från sin skoldag som antingen varit lyckad och framgångsgrik eller fylld av kamp och besvikelser. I båda fallen behövs någon att dela upplevelserna med, en icke betydelselös ingrediens i socialisationens ömsesidighet. En ersättning för föräld- rarna och en trygg tillflyktsort efter arbetets slut kan fritidshemmet ge.
Sammanfattning
Barntillsyn innebär olika ting under barnets olika åldersstadicr. Fostrarnas roller ändras ständigt allt efter barnets mognadsprocess och anspråksnivåer. I begrep- pet »barntillsyn» ligger dels skyddet och den materiella försörjningen, dels en psykologisk förståelse och hjälp för det nödvändiga utvecklingsarbetet. Frihet för utvecklingen behöver kombineras med hjälp till anpassning inför samhällsmönst— rets krav. Denna socialisation bygger på trygghet och arbetsro inom de minsta barnens närrum samt fortsätter uppåt åldrarna med en stimulans till kamratliv.
Barninstitutionerna har inte blott en omhändertagande betydelse utan också i hög grad en pedagogisk uppgift. Ett tidigt övande av samliv från den tidpunkt då barnet uppnått en viss gruppmognadsnivå är av största betydelse för den blivande vuxne samhällsmedborgaren. Psykologin och barnpsykiatrin har lärt oss hur tidiga störningar kan fortsätta genom många år med ändrade symptom. Skador av grövre typ under de första levnadsåren kan fortsätta som förskole- barnets kontaktsvårigheter och aggressivitet, skolbarnets disciplinsvårigheter och inlärningshinder, ungdomsasocialitet och äldre-barns-kriminalitet samt också leda till sjukdom av psykofysisk typ hos den vuxne. Vi har här att göra med våra allra väldigaste och mest märkbara kedjereaktioner. Beteendeforskningen har visat att många personlighetsrubbningar, karaktärsstörningar och sjukdomar betingas av otillfredsställande emotionella förhållanden under människans hjälplösa, långa barndom med dess grundanläggning av personligheten och karaktären.
Resultatet av gynnsamma upplevelser leder till barnets positiva engagemang och till nästa högre anspråksnivå i utvecklingsarbetet, befordrar tillika tryggheten och samarbetsviljan och arbetsglädjen. I det ogynnsamma upplevelseförloppet mobiliseras däremot konstitutionella resurser till mer eller mindre negativa, per- sonligen socialt påfrestande personlighetsbilder, där kamp, samlevnadssvårigheter, ohälsa, asocialitet och arbetsolust utgör viktiga symptom.
För ett kommande arbetsliv och social tillvaro som vuxen samhällsmedlem betyder självfallet kvaliteten hos individen oerhört mycket. Om man får en större mängd yrkesutövare, som på grund av psykiska insufficienser eller karaktärsstör- ningar uppvisar svag uthållighet, arbetsovilja, hoppjerkerier, dålig motståndskraft mot svårigheter med tät bortovaro från arbetsplatsen, sjuklighet, alkohol och/eller narkotikamissbrnk eller över huvud taget ett allmänt svagt engagemang i tillvaron under opålitliga insatser, kommer självfallet ett ganska defekt människomaterial att strömma in genom de arbetsgrindar som till följd av landets relativa folkbrist ställs på vid gavel.
För en kvalificerad barntillsyn av antingen de vuxna i hemmet eller av per- soner utanför hemmet behövs en förbättrad utbildning såväl av föräldrar som andra fostrare i ämnet »barnkunskap». Barnets utveckling måste komma in som ett väl tillgodosett skolämne på grundskolans schema. Någonstans måste för alla finnas en grundutbildning och grundläggande läroböcker att falla tillbaka på för vidare studier.
Mycket av tyngden och olusten i hemmens barntillsyn och barnavård bottnar i okunnighet och bristande utbildning för arbetet. Föräldrar behöver ett bättre
utgångsläge och förbättrade möjligheter till egen utbildning såsom fostrare och »lärare». Då hemmen ersätts av barntillsyn i allmän regi måste självfallet vården ta hänsyn till barns olika behov på olika utvecklingsnivåer. Ju yngre ett barn är desto mindre borde institutionsgruppen vara och desto fler moderspersoner behövs för de små barnens vård. För gruppmogna barn bör lekskolan inte blott fungera som en lättnad för hemmets barntillsyn utan också betraktas som en pedagogisk-social övningsinstitution. Allt talar för att barns kamratkontakt och gruppliv under god ledning hör till det väsentligaste i uppfostran.
FÖRÄLDRAAVGIFTER
Nuvarande förhållanden
Avgiften för barntillsyn i barnstugor är i de flesta kommuner differen- tierad i förhållande till föräldrarnas inkomster. I några få kommuner be- talar emellertid föräldrarna samma avgifter, oavsett inkomsten.
Framför-allt de differentierade avgiftstaxorna varierar starkt' mellan kommunerna. Som exempel på detta kan nämnas, att den högsta avgift, som föräldrarna betalar för heltidsvistelse i barnstugor, är i Stockholm 11 kr., i Göteborg 9 kr., och i Malmö 8 kr. per barn och dag. I vissa fall är differenserna mycket stora. I Solna, Sundbyberg, Sollentuna och Öster— åker är således den högsta avgiften 20 kr., i Gustavsberg och Kristianstad 6 kr. per dag. Också när det gäller de lägsta avgifterna finns stora variatio- ner. Även om flertalet kommuner som lägsta avgift har 1 kr. per barn och dag för såväl gifta som ensamstående föräldrar, finns flera exempel på helt avgiftsfri heltidsvistelse i barnstugor liksom på lägsta avgifter överstigan- de 1 kr. per dag.
Den differentierade taxan innebär, att det från en lägsta avgift sker en successiv upptrappning av avgiften i förhållande till föräldrarnas inkomst. Formerna för denna upptrappning som kan omfatta 20—25 olika steg, skiftar mellan kommunerna. Som exempel kan nämnas, att upptrapp- ningen i Stockholm från den lägsta avgiften 1 kr. börjar — för ensam- stående —— vid inkomster överstigande 700 kr. per månad, medan den i Norrköping — från den lägsta avgiften 2:50 kr. — börjar vid inkomster överstigande 500 kr. per månad. I Stockholm ökar avgiften i början med 0:50 kr. för varje bruttoinkomstökning av 50 eller 100 kr. per månad. I Norrköping krävs i de lägre inkomstskikten en bruttoinkomstökning av 200 eller 300 kr. per månad för att en motsvarande avgiftsökning skall ske. Detta medför att man i Stockholm betalar en avgift av 9 kr. per dag vid en bruttoinkomst av 2 000 kr. per månad, medan man i Norrköping i samma inkomstläge betalar 8 kr. per dag trots att utgångspunkten — den lägsta avgiften —- var lägre i Stockholm.
Att avgifterna så påfallande skiftar mellan kommuner med en i övrigt likartad struktur och ekonomi kan ha flera förklaringar, varav den so- ciala sidan är en. Alltsedan institutioner för tillsyn av barn till förvärvs- arbetande föräldrar började inrättas i vårt land, har de sociala motiven för sådan verksamhet varit framträdande. Först på senare år har de ut-
vecklingspsykologiska och arbetsmarknadsmässiga aspekterna på barn— stugevistelsen kommit att färga uppfattningarna om hur mycket vården skall ,få kosta den enskilde. De sociala motiven för barntillsyn genom sam— hällets försorg slår dock alltjämt igenom i prioriteringen av barn till en— samstående föräldrar och lågavlönade familjer och i en praxis att låta avgifterna i barnstugorna generellt ligga på en förhållandevis låg nivå.
Att dessa sociala motiv för barnstugeverksamheten dröjt sig kvar och satt sin prägel på avgifterna i vissa kommuner mer än i andra, torde ock- så bero på vilken utbyggnad av barnstugeservicen som skett. I kommuner med en väl utbyggd barnstugeverksamhet har ett större antal platser kun— nat ställas till förfogande för gifta kvinnor, verksamma inom relativt väl- betalda yrkesområden. Utrymme för avgiftshöjningar har därmed före— legat, dock i regel utan försämringar för ensamstående och lågavlönade. I hög grad har också olika kommuners skiftande resurser och vilja att använda skattemedel till samhällsservice av detta slag haft sin betydelse.
F amiljeberedningens undersökning
Inkomster hos föräldrar med barn i daghem I syfte att kartlägga föräldrarnas inkomster och betalningsförmåga för barntillsynen genomfördes under juni 1966 en enkät bland 40 representa— tivt utvalda daghem i hela landet. Upplysningar införskaffades därvid om aktuella inkomstförhållanden hos 1 282 gifta och ensamstående föräldrar med barn i daghem. Då den övervägande andelen daghem f. n. finns i de stora städerna och deras omgivningar, har inkomstförhållandena i lands- bygdskommuner och mindre städer inte blivit så väldokumenterade. Men detta gör mindre, eftersom undersökningens syfte var att få en bild av de aktuella inkomstförhållandena bland föräldrar, som i dag har sina barn i daghem, och detta alltjämt i hög grad är ett problem för de större tät- orterna.
Av de 1 282 uppgifterna om föräldrainkomster, som införskaffats genom denna enkätundersökning, hänför sig ungefär hälften eller 658 till kate— gorin »gifta och övriga samboende». Av dessa bor 382 i Stockholm eller dess förorter, medan 276 är bosatta i övriga landet. Genomsnittsinkomsten i Stockholm med förorter har inte oväntat visat sig vara något högre — 34 392 kr. i sammanlagd familjeinkomst —— än i det övriga landet: 31 291 kr. Det vanligaste inkomstläget är 30—40 000 kr., vilket 44 % av föräld- rarna i Stockholm och 41 % i det övriga landet har uppgivit. Som framgår av tabell -1 och II (se sid. 62) har 10 % av familjerna uppgivit inkomster, som understiger 20 000 kr. per år. För att få en bild av vilka omständigheter, som påverkar familjeinkomsten, har speciellt granskats de fullständiga familjer boende i Stockholm, vilkas sammanlagda inkomster understiger
25 000 kr. Av tekniska skäl har motsvarande granskning inte kunnat ske beträffande familjer i landet i övrigt. Det har därvid visat sig, att i ett helt övervägande antal fall denna låga inkomst beror på att den ena eller båda makarna studerar, gör sin värnplikt eller är egna företagare. Den senare kategorin är då oftast personer med nystartade företag, som ännu inte med mera noggrannhet kunnat specificera sina inkomster. I några få fall återfinns konstnärer som uppgivit mycket begränsade inkomster samt slut- ligen finns ett litet antal, där någon av makarna eller båda är sjuka e. dyl.
Det kan vidare nämnas, att i Stockholm 7 .% och i landsorten 2 % har uppgivit familjeinkomster, som överstiger 50000 kr. per år.
Slutintrycket är att de fullständiga familjer som erhållit plats för sina barn i en barnstuga ofta uppnår en familjeinkomst, som tillåter .en högre levnadsstandard än vad de flesta barnfamiljer kan tillåta sig. Detta torde gälla, även om hänsyn tages till de extra omkostnader som det dubbla förvärvsarbetet medför.
För enförälderfamiljerna är en barnstugeplats ofta en oundgänglig för- utsättning för att genom eget arbete klara försörjningen. Därvidlag är självfallet de sociala motiven mycket framträdande fastän den ekonomis- ka situationen inte alltid utvisar detta så länge en barnstugeplats står till förfogande.
Enligt familjeberedningens enkät är inkomsterna för de 624 ensamståen- de som har barn i daghem ungefär hälften av de fullständiga familjernas. För 317 ensamstående i Stockholm med förorter uppgick således den ge- nomsnittliga inkomsten till 16 538 kr. och för 308 ensamstående i övriga landet till 13 876 kr. 10 % i Stockholm och 11 % i övriga landet har upp- givit inkomster, som understeg 10 000 kr. per år, medan 17 % i Stockholm och 5 % i övriga landet redovisat inkomster överstigande 25 000 kr. Det vanligast återkommande inkomstläget är i Stockholm med förorter 15 000 —17 499 och i övriga landet 12 500—14 999. Se i övrigt tabellerna III och IV (se sid. 64).
Avgiftstaxornas användning inom vissa andra områden
Flertalet av de kommuner som bedriver en organiserad barntillsynsverk- samhet gör detta dels i institutionsform, dels i form av familjedaghem! I de flesta kommuner är denna senare verksamhet ett komplement till institutionsformen. Beträffande familjedaghemmen inskränker sig kom— munens engagemang ofta till att kommunen utgör en förmedlande länk mellan å ena sidan barnets föräldrar och å andra sidan familjedaghem— met. I andra kommuner vidtages mera noggranna kontrollåtgärder, som
1 Familjedaghemmens närmare anknytning till barnstugeverksamheten är f. n. före- mål för utredning av särskilt tillkallad sakkunnig.
innefattar också regelbundet återkommande inspektionsverksamhet och hälsokontroll såväl av dagbarn Som'dagbarnsvårdare med familj.
Ofta utbetalas dagbarnvårdarens ersättning genom kommunens försorg. Föräldrarna får sedan betala en avgift till kommunen som motsvarar den avgift som gäller för föräldrar med barn i daghem.
Kommunernas sociala hemhjälpsverksamhet omfattar hjälp åt barn- familjer, där husmor på grund av akut sjukdom, barnsbörd, klenhet e. dyl. inte kan sköta hemmet. Detta ombesörjes av hemvårdarinnor, som också i mån av tid är beredda att rycka in och hjälpa till med barntillsyn vid föräldrarnas sjukdom och inom den öppna åldringsvården. Hemsamariter tillgodoser åldringars och handikappades behov av hjälp i hemmet med de husliga sysslorna och den personliga hygienen.
Den tilltagande yrkesverksamheten hos de gifta kvinnorna har med- verkat till ett ökat behov av tillsyn av sjuka barn under föräldrarnas för- värvsarbete. I många kommuner — år 1965 i 31 st. — har därför" inom ramen för den sociala hemhjälpsverksamheten organiserats en kår .av hemvårdarinnor för sådan barntillsyn. Genom daghemmens begränsade möjligheter att ta emot sjuka barn är dessa barnvårdarinnor en viktig länk i den kommunala barntillsynsverksamheten.
F amiljeberedningens synpunkter
Kommunerna planerar nu en omfattande utbyggnad av barnstugorna. Det blir därigenom vanligare att barnstugeplatserna kan utnyttjas för barn- tillsyn i sådana fall där båda'föräldrarna har förvärvsarbete. Efter hand som denna utbyggnad av barnstugeverksamheten genomförs, kommer frå- gan om föräldraavgifterna vid barnstugor att få ökad betydelse.
Kommunerna tillämpar f. n.” mycket varierande taxesystem för föräld— raavgifterna. Det har lett till att familjer som bor i olika kommuner men som har samma inkomster och som får samma harnstugeservice betalar väsentligt olika avgifter för barntillsyn.
Det är önskvärt att en likartad vård och tillsyn av barn ersätts efter lika regler oavsett bostadsorten. Familjeberedningen har därför ansett sig böra aktualisera frågan om och i vad mån det är möjligt att åstadkomma ett mera enhetligt avgiftssystem vid barnstugorna. Beredningen har i den- na fråga tagit kontakt med stads- och kommunförbundens gemensamma socialdelegation och till denna överlämnat ett utkast till avgiftstaxa, som upprättats inom beredningens barnstugedelegation. Över denna har social- delegationen inhämtat synpunkter från ett tjugofemtal av sina medlem- mar, varvid ett stort intresse för en samordning av avgiftstaxorna visat sig föreligga från kommunernas sida. Svaren avslöjade emellertid många sinsemellan avvikande bedömningar av den praxis man har eller—skulle
vilja eftersträva. 'Socialdelegationen har'därför förklarat sig ha för avsikt att —— efter gemensamma överläggningar med kommunerna —— framlägga förslag till en normaltaxa som skulle kunna rekommenderas för en all- män tillämpning.
Avgiftssättningen i barnstugor är givetvis i första hand en kommunal angelägenhet med hänsyn till att det är kommunerna som har att svara för den av samhället organiserade barntillsynen. I sam-band med slutredo- visningen av sitt arbete beträffande barnstugornas organisation m. m. vill familjeberedningen för sin del redovisa vissa synpunkter på avgiftsfrågan och belysa detta med ett exempel på hur en enhetlig avgiftstaxa kan ut— formas (sc bilaga I, sid. 66). .
Det framgår av den tidigare redovisningen, att en avgiftstaxa för barn"— stugor kan byggas upp efter en rad olika principer. En avgörande fråga är. därvid huruvida alla föräldrar med barn i barnstugor skall erlägga samma avgift eller om denna skall differentieras med hänsyn till för— äldrarnas betalningsförmåga.
Skäl kan anföras för en enhetlig avgift, lika för alla. Barnstugorna är således i likhet med en rad andra institutioner en service som samhället ställer till medborgarnas förfogande, och service överhuvudtaget ersätts ofta lika utan hänsyn till inkomst och förmögenhet. Med en enhetsavgift kan den administration som inkomstprövningen medför minskas eller eli- mineras. ,En enhetsavgift — under förutsättning att den är låg -— kan vidare medverka till att hemmakvinnor med god yrkesutbildning i högre grad söker sig ut på arbetsmarknaden men å ena sidan kan en enhets- avgift inte sättas så lågt, att den gör det möjligt för alla lågavlönade arbetstagare att försörja sina barn utan samhällssubventioner i andra hjälpformer. Å andra sidan skulle enhetsavgiften om den sätts för högt, kunna få till följd, att ett stort antal föräldrar, vilkas barn vistas i barn- stuga, måste begära nedsättning eller befrielse från avgiften :och därmed skulle vinsten med en enhetstaxa gå förlorad.
Man måste vidare vara medveten om, .att denna service är något spe- ciellt genom att den ger vissa utvalda familjer möjlighet att öka sina in- komster. Det kan då anses skäligt, att något av denna merinkomst an— vänds för att bekosta barntillsynen. För ensamstående föräldrar är som nämnt en barnstugeplats ofta en förutsättning för förvärvsarbete. Om platser står till deras förfogande finns normalt den möjligheten. Men platsantalet förslår långt ifrån alltid. Kommunerna redovisar nu planer på en snabbare utbyggnad av barnstugorna. För att befrämja att så sker har statsbidragen höjts. Även föräldrarna bör medverka att täcka in drifts- kostnaderna i större utsträckning än för närvarande. En ökning av kom- munens inkomster torde dock inte. kunna ske genom införandet av en enhetsavgift; -
En avgift, som är differentierad efter föräldrarnas inkomster, kan där-
emot tillgodose både kravet på överkomliga avgifter för lågavlönade och kommunernas behov av ökade inkomster. Det finns i detta sammanhang anledning att erinra sig att inkomsten ju inte alltid utgör ett mått på en familjs betalningsförmåga. Härvidlag liksom vid flertalet andra inkomst— prövade förmåner måste man tills vidare bortse från familjens reella kon— sumtionskraft för att inte göra behovsprövningen alltför administrativt be— tungande. Beredningen förordar därför att bruttoinkomsten får bli det mått på betalningsförmåga, som läggs till grund för en differentiering av barn- stugeavgifterna.
Avgifternas storlek
Här har redan påpekats de sociala motiv, som ägt betydelse för barnstuge- verksamhetens uppbyggnad. Ännu ett sådant motiv kan nämnas. Om av- gifterna är olämpligt avvägda kan föräldrarna välja en annan och mindre tillfredsställande lösning av tillsynsfrågan. Det kan rent av innebära, att vissa barn blir helt i avsaknad av vård och tillsyn under föräldrarnas ar- betstid, eller innebära att en del föräldrar inte anser sig ha råd att låta barnen delta i en lekskoleverksamhet enbart av det skälet, att den kom— pletterar föräldrarnas egen uppfostran och miljön i hemmet.
En barnstugeplats kostar f. n. genomsnittligt i landet ca 30 kr. per dag. Genom beslut vid 1966 års riksdag har ett ökat statsbidrag ställts till kommunernas förfogande. Det statliga driftbidraget har således höjts från 1 200 kr. per plats och år till 1 600 kr. per plats och år och uppgår nu till drygt 25 % av driftskostnaderna. Beredningens enkät om föräldrain- komsterna visar att utrymme finns även för en höjning av föräldrarnas avgifter.
Beredningen finner det lämpligt att man söker anknyta föräldraavgif— terna till den reella kostnaden för barntillsynen, dvs. för närvarande ca 30 kr. per dag i genomsnitt. Kommunens nettokostnad efter avdrag av statsbidraget utgör således ca 22 kr. per dag. Enligt beredningens mening är det dock knappast möjligt utom för föräldrar med inkomster, som överstiger 60 000 kr. per år, att betala en kostnad av storleksordningen 20 kr. per dag. Alla föräldrar, vilkas barn vistas i barnstuga, kan där- emot tillgodoräkna sig en kostnadsminskning i det egna hushållet. Den största posten är därvid matkostnaden. Ett minskat slitage på bostaden och dess inredning liksom på leksaker blir också följden. Exakta beräk- ningar av vad dessa inbesparingar innebär är svåra att göra. Erland von Hofsten utförde 1961 på grundval av 1958 års levnadskostnadsundersök- ning en beräkning av kostnaderna för barnens konsumtion av livsmedel. Dessa uppgick enligt denna undersökning till 1 110 kr. per år och barn. dvs. i dagens penningvärde 1634 kr./år. Kostnaden per dag skulle där- igenom kunna beräknas till ca kr. 4:50. Med hänsyn till att barnstuge-
barnen äter vissa mål i hemmet, torde dock föräldrarnas egentliga kost- nadsminskning kunna beräknas till ca 3 kr. per dag.
Förutsättningar borde därför finnas för alla föräldrar att betala en minimiavgift av 3 kr. per dag för heltidstillsyn i barnstuga. Upptrapp- ningen från denna lägsta avgift till en högsta avgift på 20 kr. kunde ske i t. ex. 5000-kronors intervaller. En bruttoinkomstökning av 5000 kr. per år medför en nettoinkomstökning av i runt tal 200 kr. per månad. I inkomstlägena 15 000—30 000 kr. kunde exempelvis 10 % av denna ökade nettoinkomst och i inkomstlägena över 30 000 kr. 20 % av den ökade nettoinkomsten avsättas för barntillsynen utöver minimiavgiften. Det skulle innebära att vid årsinkomster på 15 000—20 000 kr. föräld- rarnas avgift skulle uppgå till 4 kr. per dag, 20 000—25 000 till 5 kr., 25 000—30 000 till 6 kr.. 30 000—35 000 till 8 kr., 35 000—40 000 till 10 kr., 40 000—45 000 till 12 kr., 45 000—50 000 till 14 kr., 50 000— 55 000 till 16 kr., 55 000—60 000 till 18 kr., och vid inkomster över 60 000 kr. per år till 20 kr. per dag.
En avgiftstaxa uppbyggd enligt detta exempel skulle innebära höjning av de nu vanligast förekommande såväl lägsta som högsta avgifterna. Självfallet kan en avgift av 3 kr. per dag innebära problem för många föräldrar, som av någon anledning inte kan arbeta på heltid eller vilkas inkomster t.ex. på grund av sjukdom måste användas för andra ända- mål. Det bör därför under alla förhållanden ges möjligheter till avgifts— befrielse eller avgiftsnedsättning i de fall, där speciella skäl föreligger. Maximiavgiften 20 kr. per dag eller 400 kr. per månad torde däremot inte behöva medföra några problem i de inkomstlägen för vilka den skulle utgå. Det är knappast någon oskälig kostnad för den kvalificerade vård och tillsyn som under 10—12 timmar per dag ges i barnstugorna.
Avgi f tstaxornas utformning
Flertalet kommuner använder sig av dagtaxa vid bestämmandet av dag- hemsavgiften. Detta gäller för såväl daghem som fritidshem. Fördelarna härav kommer föräldrarna tillgodo, när de bara betalar för det antal da- gar, som barnet varit närvarande i daghemmet. I de fall då barnet är sjukt eller någon av föräldrarna är ledig från sitt arbete och barnet är hemma, utgår således ingen avgift. Det medverkar också till att föräld- rarna i varje fall i de högre inkomstlägena — inte lämnar sina barn till daghemmet vid de tillfällen då det finns möjlighet att låta dem vara hemma och tillsammans med den övriga familjen. Detta som kan vara värdefulla avbrott för daghemsbarnen, drabbar dock huvudmannen—kom— munen som en nackdel. Vid en mindre, men statistiskt representativ un- dersökning om närvaron i daghem, som Stockholms stads barnstugebyrå genomförde för familjeberedningens räkning under en vecka i oktober
1965, visade det sig, att genomsnittligt endast 78 % — lördagar ej in- räknade — av antalet tillgängliga platser var utnyttjade. Det innebär, att endast 12 platser i en avdelning på 15 platser var utnyttjade. Om man dessutom' medräknar den av socialstyrelsen godkända överinskrivningen med 20 %, hade endast 12 av avdelningens maximum 18 platser tagits i anspråk per dag räknat. Övriga barn var av olika skäl frånvarande, an- tingen det nu berodde på att barnet var sjukt eller att föräldrarna var lediga från sitt arbete eller något annat.
Det är givet, att samhällets kostnaderper daghemsplats ökas genom att föräldraavgiften i dessa fall bortfaller. Visserligen kan en viss kostnads— besparing ske på maten, men detta torde inte uppväga den inkomstminsk— ning som uppstår när föräldraavgifterna bortfaller. Vissa av dessa nack- delar skulle emellertid kunna elimineras genom införande av en fast av- gift per vecka eller månad. Tänkbart är att huvudmannen på det sättet kunde garanteras en viss inkomst, som var mindre påverkad av om plat- serna i barnstugorna var fullt utnyttjade för sitt ändamål eller inte. Det kunde också få till följd att ett förenklat redovisningsförfarande kunde införas, vilket skulle underlätta en centralisering av avgiftsbetalningen. En annan olägenhet, som skulle bortfalla, om man införde vecko-/månads- taxa, är den att de föräldrar som nu arbetar .6-dagarsvecka får en dyr- barare barntillsyn än föräldrar med 5 dagars arbetsvecka. Servicepersonal — det rör sig huvudsakligen om denna kategori — är således ofta före- mål för en dubbel pålaga genom att de har en -i antal dagar räkna-t längre arbetsvecka; och därtill får betala för 6 dagars barntillsyn mot 5 dagar för de flesta andra yrkesgrupper.
I samband med arbetskraftsu'ndersökningen i'maj 1964 insamlade. Sta- tistiska Centralbyrån uppgifter om avlöningsperioderna bland löntagare. Det visade sig då, att mer än varannan anställd hade månadslön, medan mindre än en fjärdedel hade veckolön. 14-dagarslön förekom i nästan lika stor utsträckning som veckolön. Eftersom tendensen således alltmera går mot längre avlöningsperioder, torde införande av månadsavgifter vid barn— stugor knappast medföra svårigheter för föräldrarna. Däremot skulle det medföra en del andra förändringar. Föräldrarna skulle således klarare uppfatta vilka utgifter, som barntillsynen binder dem för. Det faktum att full avgift skulle komma att utgå även i de fall barnet varit borta från barnstugan flera dagar skulle inte innebära, någon försämring för per- soner med regelbundna arbetstider och friska barn. För föräldrar däremot som har skiftarbete eller arbetar oregelbundet kan systemet innebära en fördyring i förhållande till det f.n. mest brukliga.
Övriga synpunkter
Det är önskvärt att det mera enhetliga avgiftssystem, som förordas, är tillämpligt såväl på daghem, gemensamma barnstugor med heltidsvistelse,
5—timmarsvistelse och korttidsvistelse. som på fritidshem och lekskolor. Enligt beredningens mening bör samma differentiering med hänsyn till inkomsten ske i alla former av barnstugor. Avvägningen mellan å ena sidan heltidsvistelse och å andra sidan kortare vistelsetider är däremot svårare. 5-timmarstillsyn kan i princip anses motsvara halv heltidsvis- telse, eftersom heltidsvistelsen genomsnittligt omfattar 9—10 timmar. För korttidsvistelser av typ lekskola som inte förknippas med måltider och i fritidshem vill beredningen förorda en avgiftssättning av i stort sett nu— varande karaktär. Det finns starka skäl för att genom en låg avgift i fritidshem medverka till att barn i den yngre skolåldern inte överlämnas åt sig själva och lek på gatan utan får tillfälle att deltaga i fritidhemmens verksamhet under den skolfria delen av dagen, om föräldrarna arbetar borta och hemmet är tomt.
Det finns emellertid anledning att ifrågasätta om inte också andra barn- tillsynsformer i princip borde avgiftsbeläggas enligt samma system som i. daghemmen. Det gäller i första hand familjedaghemsverksamheten, där föräldrarnas ekonomiska åtaganden borde vara desamma som inom den institutionella barntillsynen. En samordning av taxorna i barnstugeinsti- tutioner och familjedaghem måste därför enligt familjeberedningens me- ning vara fördelaktig. Om i dessa fall ersättningarna till familjedaghem- men är lägre än den maximala föräldraavgiften, torde det dock vara lämp— ligt att maximera en avgift i nivå med ersättningen. Det kan vidare ifråga- sättas, om inte också den kommunala barnvårdarinneverksamheten bör inordnas i ett avgiftssystem, som gäller för kommunens organiserade barn- tillsyn i övrigt. En lätt förkylning eller annan åkomma, som får till följd. att barnet plötsligt inte kan tas emot i daghemmet, bör således inte med- föra att föräldrarna åsamkas stora kostnadsökningar för barntillsynen. En ordning som innebär, att barnvårdarinnorna och i förekommande fall även övrig social hemhjälp, som ägnar sig åt barntillsyn, inordnas i ett enhetligt avgiftssystem för barntillsynsverksamheten bör därför övervägas. Önskvärt vore att föräldrarna för den avgift de betalar garanteras barn- tillsyn vare sig barnen är friska eller sjuka, i barnstugeinsti'tutionen eller genom enskild tillsyn alltefter omständigheterna.
En vecko- eller månadsavgift måste dock kompletteras med vissa till- läggsbestämmelser. Vid skriftlig förhandsanmäld bortovaro under minst tre dagar bör således avdrag från vecko- eller månadsavgiften kunna er- hållas med 1/20 för varje dag som barnet varit frånvarande. Beredningen förutsätter härvid att hänsyn tas till föräldrarnas arbetstider. I det fall då den ena föräldern har deltidstjänstgöring, som innebär t. ex. tre dagars heltidstjänstgöring per vecka, bör överenskommelse kunna träffas mellan kommunen och föräldrarna om att avgiften skall utgå med 12/20 av hel avgift per månad.
Om barnet är frånvarande från barnstugan på grund av sjukdom sker
inget avdrag i de fall då kommunal barnvårdarinna eller motsvarande vår- dar barnet i hemmet. Någon avgift för barnvårdarinnans arbete uttas under dessa förutsättningar inte. Om kommunal hemhjälp inte finns till- gänglig, bör avdrag från vecko- eller månadsavgiften medges endast un- der förutsättning, att föräldrarna lämnar intyg om att barnet varit sjukt. I de fall då barnet till följd av snuva e.dyl. inte mottas i barnstugan bör däremot alltid avdrag medges.
Slutligen vill familjeberedningen ifrågasätta, om det inte ur bl.a. psy- kologiska synpunkter vore fördelaktigt, om alla ekonomiska mellanhavan- den mellan personalen och föräldrarna avskaffades. Detta skulle kunna ske genom att föreståndarinnan avlastades avgiftsuppbörden och den i stället sköttes av kommunens (barnstugornas) centrala förvaltning. Före- ståndarinnan skulle till denna kunna lämna uppgift om avdragsgill borto- varo under månaden.
Familjeberedningen har här anlagt en del principiella synpunkter på föräldraavgifterna. Den är medveten om att den avgiftssättning, som fak- tiskt sker, är en kommunal angelägenhet, som inte kan eller bör vara föremål för centrala direktiv från statsmakterna eller något dess ämbets- verk. Beredningen är dock övertygad om och har genom sina kontakter med de båda kommunförbunden fått det bekräftat, att kommunerna är med- vetna om värdet av ett mera enhetligt avgiftssystem. Ur rättvisesynpunkt kan det inte vara riktigt, att en barnfamilj beroende på boendeorten får be- tala några hundra kronor mer per år för en barntillsyn som kostar mindre i annan, kanske närliggande kommun. Att just rättvisesynpunkter har dik- terat de ofta mycket differentierade avgiftsskalor, som förekommer, får dock inte undanskymma de administrativa olägenheterna av sådana trapp- stegsskalor, som ställer kravet på föräldraparten att preciserat redovisa sina inkomster. En rimlig avvägning i praktiken av principen om avgift efter inkomst bör kunna tillgodose den fordran på likställighet, som man gärna vill uppställa för de familjers vidkommande som är barnstugornas kundkrets. I sammanhanget får man dock inte glömma, att fordran på likställighet inte är relevant för den stora majoritet barnfamiljer, för vilken en barnstugeplats befinner sig helt utom räckhåll. Vad som för dessa familjer är iögonfallande är inte de olika avgifter, som de gynnade föräldrarna betalar, utan den faktiska subventioneringen av samtliga av- gifter i barnstugorna, en subventionering som de som skattebetalare menar sig vara med om att betala. När familjeberedningen förordar att man normalt bör låta åtminstone matkostnaden för barnstugebarnen täckas av föräldraavgiften är det för att möta och mildra denna reaktion. Att låta avgifterna växa uppåt med familjeinkomsten är också en kon- sekvens av samma principresonemang. Även familjer med förhållandevis höga inkomster kan ha så svårt att ordna tillsynen av sina barn, att dessa far illa. Om man fortsätter att avgiftsvägen subventionera sådana familjer
såsom nu sker, måste följden bli en så mycket strängare och mer in- trängande behovsprövning, en prövning som i praktiken skulle ställa dessa familjer utanför barnstugeservicen.
Familjeberedningen har noterat kommunförbundens positiva inställning till dessa frågor och deras vilja att medverka till en lösning. Beredningen vill föreslå att ett samarbete upptas med det snaraste mellan social- styrelsen som tillsynsmyndighet för landets barnstugor och huvudmän- nens organisationer. i syfte att få fram rekommendationer till förnuftiga avgiftstaxor, att tillämpas inte minst av de många kommuner som inte tidigare prövat en barnstugeverksamhet men nu påbörjat dess uppbyggnad.
Tabell !. Gifta eller samboende. Brulloinkomster för föräldrar med barn i daghem. Stockholm med förorter
—— 20 000 25 009 30 009 35 090 40 000 45 000 50 000 55 000 60 000 55 000 Medel- Daghemmets "am" 19 999 24 999 29 999 34 999 39 999 44 999 49 999 54 999 59 999 64 999 — inkomst
3 40 899 —- 30 885 . — 35 028 — 36 298 — — 32 899 — 34 705 -—— 32 694 — 35 445 — 29 095 30 216 — 30 998 —— 29 998 —— 36 714 — 38 840 — 36 393 — 35 668 — 35 102
Q' ll: !?
Ängbygården Hjorthagen . ........ . Vällingby ....... Råcksta . ........ ...... .. Jämtlandsstugan .......... .. Åsen ..... Lövsätragränd
mmm |l.1 !
Sofia småbarnsskola .. Adolf Fredrik och Gustav Vasa Maria husmodersskola .. .. Katarina södra Nykroppagatan Talliden, Nacka .......... Gustavsvägen, Solna . ..... Vårby, Huddinge Vimpeln, Sundbyberg ......... .....
[Nm v—tn lGCDNchwCQ'Q' "1
QNGGWGOQHMFGMF 1-1
I”"! sewn-acw] !
I
|,»
| |||||l|l||||l"'|ll Il Ol.—_u—
Hl—NQNNFQv—Wl
m v—1
382
U? N |— [x 1
.» :o := N oo n': ...
cu .. :: 4:
91
kn _ |» N (D "5
Procent 10 8 10 24 20 15 7 4 2 -— 1 100
Medelinkomst Medelinkomst Medianinkomst Stockholm med förorter Hela landet Stockholm'med förorter
84 392 32 842 84 800
Tabell II. Gifta eller samboende. Brultoinkomster för föräldrar med barn i daghem. Övriga landet
Daghemmets namn
— 20 000 19 999 24 999 25 000 29 999 30 000 34 999 35 000 39 999 40 000 44 999 45 000 49 999 50 000 54 999
55 000 60 000 65 000 ,
59 999 64 999 -—
Medel- inkomst
Blåsten, Göteborg .. ...... . ......... . .................... Måns, Göteborg . ....................... . ................. Fredriksborg, Göteborg .................. . ........... Vasa-Johannesberg, Göteborg Köpstadsö, Göteborg ............. Lugnet, Malmö ....................... Limhamns, Malmö .................... Svalan, Norrköping ................ Kastanjegården, Norrköping .................... Hammarby, Västerås ......... .. Haga, Västerås . ................ Engelbrektsgården, Gävle ..... Smedjegatan, Eskilstuna ...............
Rosendala, Huskvarna ................ Eriksgården, Landskrona .. ....... Trädgård-Morsing, Ystad ................. Blåklockan, Västervik ........ Dalbohemmet, Växjö . ................................
Procent
_NINImNI-nNc—llå
bart
N |__|Nc1—N—u— lig—mava—
IWN1N1N
sams
[Qca—1 ] I—QDQ'QVQHU
N—QONM '—
ående
cv:n-nm ] _NwNN v—l '—
le
>mmvw—n— :! "U L- nes
MM”limmlllml
J: 10
'Om Iron—N N
"””"I"l"|
l
avare h
_a: IV.-rv—
ar
=”INIII'” [ I""! !
v—l v-l
E 0 .: HD & 12 d .) 1.0 0 'n .... :: h 6 .a
37 512 34 193 34 216 23 067 43 600 30 650 32 529 28 271 26 895 31 769 30 033 35 520 30 209 27 532 32 489 26 368 25 982 32 355
ut? 5: I— N C %D lf) |— oo CD
276
10
CG '— N N lx N
14
8
100
Medelinkomst
Ovriga landet 81 291
Medelinkomst
Hela landet
82 842
Medianinkomst Övriga landet
80040
Tabell III. Brultoinkomster för ensamstående föräldrar med barn 1' daghem. Stockholm med förorter
5 000 7 500 10 000 12 500 15 000 17 500 20 000 22 500 25 000 30 000 Medel-
Daghemmets "m" 4 999 7499 9 999 12499 14999 17499 19 999 22 499 24999 29999 _- inkomst
18840 13 289 17 556 18111 18328 17 204 16267 15 000 12 508 17 372 15 013 14933 21355 17 500 15244 15184 16 771
Ängbygården ...... Hjorthagen Vällingby ............. Råcksta ....... Jämtlandsstugan Åsen Lövsätragränd Concordiavägen Sofia småharnsskola Adolf Fredrik och Gustav Vasa . Maria husmodersskola ..... Katarina södra ............ . Nykroppagatan .......... Gustavsvägen, Solna . ............... Vårby, Huddinge . ................ . ......... Vimpeln, Sundbyberg ............ . ..... Talliden, Nacka ..... ——
2 2 2
||”"” "U'—961153 _ao-annvrm
BNI I
N—wNNONN—M u-a
Gav-nm
"I""IIIIINII” _ ("v-14039
GGN— arm—ao
N
"|""l"ll|"li"ll|l |"ll Hillel—"|w— INOM—NIF:— ”'N'—149932?) |”""|"l"”"""ll”l| || !""llll""”"”|llll
N #9
aa aa .— v—d e- m N :o se ut: o 1.1 F! :o .— .— _. _. F! q .. = g
307
Procent 4 0 6 10 16 22 20
m 55 == .— 0-1
100
Medelinkomst Medelinkomst Medianinkomst Stockholm med förorter Hela landet Stockholm med förorter
16 588 15 207 16 880
Tabell IV. Bruttoinkomster för ensamstående föräldrar med barn i daghem. Övriga landet
Daghemmets namn
— 5 000 4 999 7 499 7 500 9 999
10 000 12 499 12 500 15 000 17 500 20 000 22 500 25 000 30 000 Medel- 14999 17499 19999 22 499 24999 29999 — inkomst
Blåsten, Göteborg ............................... Måns, Göteborg ........................ . ...... . Fredriksborg, Göteborg ....... Vasa-Johannesberg, Göteborg ................. Köpstadsö, Göteborg ................. .. ..... Lugnet, Malmö ........ Limhamn, Malmö Svalan, Norrköping ...................... Kastanjegården, Norrköping Hammarby, Västerås ........... Haga, Västerås ........ ......... * Engelbrektsgården, Gävle Smedjegatan, Eskilstuna Östra förskolan, Jönköping Rosendala, Huskvarna .......... Eriksgården, Landskrona
Trädgård-Morsing, Ystad . .. Blåklockan, Västervik Dalbohemmet, Växjö ...................... ." ..........
HOW—WO— IPNFNGNMNHQM w— _!
—— 16897 —— 12159 —— 12160 __ 15550 —— 15505
: 1 14546 —— 15516 __ 12892 —— 12775 1 1 16347 *
15245 —— 14505 __ 13138 -— 13333 —— 13041 —— 14759 __ 13626
.—— 9700 &_ 11957
h [ N—Q'm—u—n QNMNMWAO
9——N|1—|9—=11 |”: cous-cola:
N
I
mmvmamn—n—mmn—v—fcu— lm nu
| I | [| I i ! ll *'* || " I II | I I"" II'
N
ll ” I II ! ll " | || " ll " |" "
då '—
' o eo
317
N .” en [& u—c [— N G? GD Q' ao
en N %D sn N _ u-n .— nn G:
26 22 100
Medelinkomst Övriga landet
' 18 878
Medelinkomst * Medianinkom'st Hela landet ' Övriga landet
15207 * 13800
BILAGA I Exempel pd enhetliga avgiftssystem i barnstugor Korttidsvistelse Heltidsvistelse 5-timmarsvistelse samt lekskole— och fritidshemsvistelse Föräldrarnas årsinkomst Avgiftnerbarn,når Avgiftner barmnår Avgiftner barmnär 1 fam1ljen finns 1 familjen finns 1 familjen fmns 1 barn 2 barn 3 barn 1 barn 2 barn 3 barn lharn 2 barn 3 barn under under under under under under under under under låår låår låår 15111- 15år 15:11- 15år lbår låår -—14999 Dagavgift ..................... 3:—— 2:25 1:75 1:50 1:12 0:87 Veckoavgift ........ 15:— 11:25 8:75 7: 50 5:62 4:37 Månadsavgift ............... 60:— 45:—— 35:—- 30.— 22 —— 17'— 15:—— 11:— 9:— 15 OOO—19999 Dagavgift ..................... 4:—— 3:—— 2:33 2:—— 1:50 1:16 Veckoavglft .................. 20:— 15:— 11:67 10:— 7:50 5:83 Månadsavgift ............... 80:—— 60:—— 47-— 40:—— 30.— 23:—- 20:— 15:— 12:— 20 OOO—24999 Dagavgift ..................... 5:-— 3:75 2:92 2:50 1:87 1:46 Veckoavgift .................. 25;—— 18:75 14: 58 12: 50 9: 7 7: 29 Månadsavgift ............... 100;— 75-— 58.— 50:— 37 _— 29 — 25;— 19;— 15:— 25 000—29 999 Dagavgift ..................... 6:— 4:50 3:50 3:—— 2:25 1:75 Veckoavgift .................. 30:—— 22:50 17: 50 15:— 11:25 8:75 Månadsavgift ............... 120:— 90:— 70:— 60:— 45:—— 35:— 30:-—— 22:— 18:— 30 000—34 999 Dagavgift ..................... 8:— 6:— 4:67 4:— 3:— 2:33 Veckoavgift .................. 40:— 30:-— 23:33 20:— 15:— 11:66 Månadsavgift ............... 160:—120:—- 93-—— 80:— 601— 46:—— 35:— 26:— 20:— 35 000—39 999 Dagavgift ..................... 10:— 7: 50 5: 83 5:— 3:75 2:91 Veckoavgift ..... .. 50:— 37:50 29:17 25:—— 18:75 14:58 Månadsavgift ............... 200:—-150.—117:—100:—- 75:—— 58:—— 40:-— 30:—— 23:— 40 000—44 999 Dagavgift ..................... 12:— 9:— 7:— 6:— 4: 50 3:50 Veckoavgift .................. 60:— 45:— 35:—— 30:— 22: 50 17:50 Månadsavgift ............... 240:-—180:———140:—_120:— 90.— 70:— 45:— 34:— 26:— 45 000—49 999 Dagavgift ..................... 14:— 10:50 8:17 7:—— 5:25 4:08 Veckoavgift .................. 70:—— 52:50 40:83 35:——- 26:25 20:41 Månadsavgift ............... 280:—210:—163:——140:—105:—— 8].— 50:-—— 38:— 29:— 50 000—54 999 Dagavgift .......... . .......... 16:— 12:—— 9:33 8:——- 6:— 4:66 Veckoavgift ............. 80:— 60:— 46:67 40:— 30:— 23:33 Månadsavgift ........... ....320:——-—240:—187:——160:——120:—— 93 — 55:—— 41:——' 32:— 55 000—59 999 Dagavgift ..................... 18:— 13:50 10: 50 9:-—— 6:75 5:25 Veckoavgift .................. 90:— 67:50 52: 50 45:—-433:75 26: 25 Månadsavgift ............... 360:*—270:—-210:-—180:—135:——105:—— 60:—— 45:—- 35:— 60 000— ' . Dagavgift ................... .. 20:— 15:— 11:67 10:—-— 7: 50 5:83 Veckoavgift ....... :— 75:— 58:33 50:— 37: 50 29:16 Månadsavgift —300:—233:—200:—150:-—116:— 65:— 48:—— 38:—
BARNAVÅRDSMANNASKAP
. . ,. ,; 27.7; 1159-39 :
|||: '411 (|,
Historik
Barnavårdsmannainstitutionen infördes i svensk lagstiftning genom lagen om barn utom äktenskap av den 14 juni 1917. Syftet härmed var att söka tillvarata de utomäktenskapliga barnens rätt och bästa. Denna uppgift hade tidigare uteslutande åvilat modern i hennes egenskap av barnets na- turliga representant, men — framhöll den dåvarande lagberedningen i sitt förslag är 1915 till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvda- balken — detta hade visat sig synnerligen otillfredsställande, då modern ofta saknade både vilja och förmåga att göra barnets rätt gällande. Således hade —— framhöll man vidare — faderns underhållsskyldighet i endast ringa utsträckning fastställts genom dom eller avtal. Därtill kom att modern ofta saknade förmåga att indriva de underhållsbidrag, som ändå fanns avtalade, även i fall där detta varit möjligt. Därför var det enligt lagbered— ningens mening nödvändigt med ett ingripande från samhällets sida för att tillförsäkra barnet vad som rätteligen skulle tillkomma det. Vidare på- pekades att de ogifta mödrarnas situation ofta var sådan, att de även för egen del var i behov av samhällets bistånd.
Det förslag till lag om barn utom äktenskap, som lagberedningen fram- lade och som senare också antogs, innebar att för varje barn som föddes utom äktenskap skulle förordnas en särskild person —— kallad barnavårds- man — för att bistå modern och tillse att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratogs. Barnavårdsmannen skulle ofördröjligen vidtaga åtgärder för att fastställa barnets börd och tillförsäkra barnet ett underhåll. Vidare skulle barnavårdsmannen »biträda med indrivande och tillhandahållande av underhållsbidrag» samt —— när skäl därtill fanns —— »göra anmälan om förordnande av förmyndare för barnet».
Även om barnavårdsmannens uppgifter således främst var att biträda modern och icke att träda i hennes ställe såsom representant för barnet, gavs ändå möjlighet för barnavårdsmannen att självständigt eller genom ombud föra talan för barnet rörande faderskap, underhållsbidrag m.m. Vidare fanns ett stadgande, att uppdraget att vara barnavårdsman skulle upphöra, när barnet fyllt aderton år, men att barnavårdsnämnden kunde entlediga barnavårdsmannen utan att förordna ny sådan i de fall det visade sig att behov av barnavårdsman ej längre förelåg. I kungörelse samma år föreskrevs bl. a. att barnavårdsmans anteckningar och räkenskaper årligen
skulle granskas av barnavårdsnämnden samt att nämnden och barnavårds- mannen borde iaktta tystlåtenhet rörande vad som blivit känt i deras verk— samhet.
Vid 1937 års riksdag upptogs i motion till riksdagen frågan om barna- vårdsman även för vissa barn inom äktenskap och för adoptivbarn. I en promemoria som med anledning av detta upprättades inom justitiedeparte- mentet föreslogs därefter att barnavårdsman skulle kunna förordnas i de fall, då föräldrarna levde åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad, eller då äktenskapet var upplöst samt vårdnaden tillerkänts modern. Enligt förslaget skulle barnavårdsman också kunna förordnas då enligt '8 lä lagen om barn i äktenskap vårdnad-en skulle tillkomma allenast modern. Sådant förordnande av barnavårdsman föreslogs dock" endast kun- na ske på yrkande av modern och icke mot'hennes önskan. I remissyttran— den över förslaget anfördes emellertid att barnavårdsnämnd — om det fanns skäl därtill —— borde äga möjlighet att förordna barnavårdsman för barnet, oberoende av moderns initiativ eller medgivande. I proposition till 1939 års riksdag föreslogs också en självständig förordnanderätt för barna- vårdsnämnden, men endast under förutsättning att nämnden av särskild anledning funne det erforderligt. Modern skulle däremot tillerkännas ovill- korlig rätt att kräva barnavårdsman. Vidare föreslogs i propositionen, att barnavårdsman för barn i äktenskap i princip skulle ha samma befogen- heter och skyldigheter som barnavårdsman för barn utom äktenskap. Främsta undantaget utgjordes av att något stadgande om skyldighet att fastställa barnets börd inte upptogs. Förslaget om ändring i lagen om barn i äktenskap antogs av riksdagen och bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1940. ' '
På förslag av ärvdabalkssakkunniga (SOU 1946: 49) sammanfördes se- nare de bestämmelser om barnavårdsman, som fanns i 1917 års lag om barn utom äktenskap och 1920 års lag om barn i äktenskap, till ett särskilt kapitel i den nya föräldrabalk, som""trädde i kraft 1949. I samband med den översyn som de sakkunniga då» gjorde gaVS möjlighet för barnavårds- nämnderna att —— om särskild anledning ansågs föreligga _— förlänga upp— draget att vara barnavårdsman till dess barnet fyllt 21 år. Vidare gavs möj- lighet för make, som vid domstol framställt yrkande att vårdnaden måtte tillerkännas honom, att begära barnavårdsman —.— s.k. interimistiskt för— ordnande.
Med årens lopp har sedan flera motioner till riksdagen aktualiserat frå- gor rörande barnavårdsmans verksamhet. Det har främst gällt skapandet av möjligheter till en ökad förordnanderätt av barnavårdsman för barn fött inom- äktenskap och vars föräldrar tvistar. om vårdnaden eller um— gängesrätten. 1950 års abortutredning och 1954 års familjeberedning fram- ställde båda i sina betänkanden (SOU-195329 resp. 1955z29) önskemål iom'a'tt den personligt stödjande delenav barnavårdsmännens arbete borde
få större utrymme. Även 1950 års barnavårdskommitté behandlade frågan om ett ökat stöd genom barnavårdsmannainstitutionen för skilsmässo- och styvbarn. Kommittén föreslog därvid vissa ändringar i FB 3:1 och 6. En- ligt förslaget skulle således barnavårdsman kunna förordnas när barna- vårdsnämnden ansåg det erforderligt (tidigare »av särskild anledning fin— na det erforderligt»). Vidare föreslogs vissa ändringar i kungörelsen om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå (KK 28 april 1950, nr 146) —— ändringar, som främst innebar skärpningar av barnavårdsmannens skyl- digheter, när det gällde fastställelse av faderskap, samt syftade till att bättre tillfredsställa de ensamstående mödrarnas krav på personligt kurativt bi- stånd. Förslaget medförde dock inga förändringar i lagbestämmelserna. I motioner till 1963 och 1964 års riksdagar har vidare, med samma syfte, hemstäl—lts om utredningar ang. barnavårdsmannainstitutionen. Över den senare motionen har första lagutskottet i utlåtande (nr 6/1964) framhållit, att de i motionen upptagna spörsmålen i första hand bör betraktas som ett organisatoriskt problem, men att de i »den mån de kan anses ingå, direkt eller indirekt, i det större problemkomplex som avser de s. k. ofull— ständiga familjerna, beaktas vid det arbete, som för närvarande pågår i syfte att förbättra dessa familjers ställning». Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av motionen och utlåtandet har av Kungl. Maj:t överlämnats» till bl. a. familjeberedningen.
Gällande bestämmelser
Huvuddelen av bestämmelserna om barnavårdsman återfinns numera i föräldrabalkens 8:e kapitel. Enligt dessa; skall förordnandet av barnavårds- man ske av barnavårdsnämnden i den kommun där vårdnadshavaren är kyrkobokförd _— eller om denne inte är kyrkobokförd -— där han vistas. Uppdraget kvarstår tills barnet fyllt 18 år, men lagen ger möjlighet att förlänga barnavårdsmannaskapet till 21 år eller att — om behov inte längre förefinnes —— entlediga barnavårdsmannen från sitt uppdrag innan barnet fyllt 18 år (7 5). Vidare stadgas att till barnavårdsman skall förordnas därtill lämplig man eller kvinna (4 5).
Vissa skillnader föreligger i barnavårdsnämndens möjligheter att för- ordna barnavårdsman för barn som är födda utom respektive inom äkten- skapet. I det förra fallet skall barnavårdsman alltid förordnas (3 5). För att möjliggöra detta har en blivande moder skyldighet att anmäla sitt till- stånd till barnavårdsnämnden i den församling där hon vistas. Föräldrar, arbetsgivare och andra i liknande ställning har skyldighet att erinra henne om angelägenheten att göra sådan anmälan (5 5). En blivande moder till ett utomäktenskapligt barn har således anmälningsplikt till barnavårds- nämnden innan'barnet är fött. Det bedöms nämligen såsom fördelaktigt
om barnavårdsman kan förordnas redan före barnets födelse, då därigenom större möjlighet ges att bistå modern insamband med förlossningen — med plats på mödrahem, bostad, adoption etc. Vidare finns vid sidan av föräldra- balken vissa bestämmelser om att predikant eller annan anställd på barn- bördshus eller sjukhus till pastorsexpeditionen i födelseorten skall anmäla när barn har fötts utom äktenskapet. En liknande skyldighet åligger barn- morska som biträtt vid förlossningen utanför sådan institution. Det åligger sedan pastorsämbetet att lämna barnavårdsnämnden meddelande om fö— delsen.
För barn födda inom äktenskapet, även då barn är adopterat av makar eller då den ena maken adopterat den andres barn, kan däremot barna- vårdsman förordnas endast under vissa förutsättningar. Dessa är .dels att föräldrarna lever åtskilda —— genom söndring (då endast en av föräldrarna har vårdnaden om barnet), efter vunnen hemskillnad eller efter äktenska- pets upplösning —— dels att antingen den som tillerkänts vårdnaden om har- net gör framställning om förordnande eller att barnavårdsnämnden, av sär- skild anledning, finner det erforderligt. Barnavårdsman kan också för- ordnas interimistiskt i fall då vårdnadsfrågan inte är avgjord (1 5). Barna- vårdsman kan vidare förordnas i de fall då rätten beslutat att vårdnaden om barnet skall tillkomma endast en av föräldrarna t. ex. i fall då den ena föräldern gör sig skyldig till grovt missbruk eller försummelse vid vård- nadens utövande eller är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, för ett lastbart liv eller av olika orsaker är förhindrad att under en längre tid deltaga i vårdnaden (FB 6:6).
Barnavårdsmannen har att bistå vårdnadshavaren med råd och upplys- ningar samt tillse att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratas. Särskilt åligger det honom att sörja för att barnets börd blir fastställd, när det är fött utom äktenskapet, samt att tillse att barnet får underhållsbidrag. Han skall dessutom hjälpa till vid indrivandet av underhållsbidraget, och — om det finns skäl — anmäla att barnet behöver förmyndare. För att full— göra dessa uppgifter kan barnavårdsmannen erhålla bistånd av polisen (6 5). Han har även rätt att föra barnets talan inför domstol i ärenden som rör faderskap, egenskap av trolovningsbarn och underhåll (FB 20z4). Barnavårdsnämnden å sin sida skall utöva tillsyn över barnavårdsmannen och skall också svara för anställandet av denne (8 och 9 545) .
I kungörelse (nr 146/1950) har Kungl. Maj:t vidare utfärdat särskilda föreskrifter om barnavårdsmannens arbete och tillsynen däröver. I denna sägs bl.a. att barnavårdsmannen bör vara vårdnadshavarens personliga stöd samt sträva efter att vinna dennes och barnets förtroende. Han skall vidare —— när anmälan inkommit att kvinna väntar barn utom äktenskapet —— ofördröjligen underrätta sig om hennes förhållanden samt undersöka, om hon är i behov av samhällets stöd. Han skall också öva tillsyn över barnets personliga förhållanden och med uppmärksamhet följa dess utveck—
ling (2 och 3 55). I tveksamma fall skall han rådgöra med barnavårds- nämnden eller den som fått i uppdrag att öva tillsyn över verksamheten (4 5). Vidare åligger det barnavårdsman att föra anteckningar rörande barnet och i de fall faderskapet till barn 11. ä. icke blivit fastställt inom ett år från barnets födelse särskilt ange anledningen därtill i anteckningarna (7 15). Särskilda räkenskaper skall föras över in- och utbetalning av under- hållsbidrag, som sker genom barnavårdsmannen (8 5). Barnavårdsmannen skall också göra anmälan, när han finner att barnavårdsnämnden bör ent- lediga barnavårdsmannen före 18 års ålder eller — motsatt —— förlänga förordnandet efter det barnet fyllt 18 år (9 5).
Barnavårdsnämnden å sin sida skall bistå barnavårdsmannen i hans arbete samt lämna honom erforderliga råd och upplysningar, vaka över att han iakttar de föreskrifter, som finns i lag och författning, samt årligen (om möjligt före den 1 april) granska hans anteckningar och räkenskaper med därtill hörande handlingar. Vid denna granskning skall särskilt upp- märksammas sådana fall, där faderskapet till barn utom äktenskap inte är fastställt (12 5).
F amiljeberedningens kommunenkät
De bestämmelser om barnavårdsman, som återfinns i föräldrahalkens 8:e kapitel samt i kungörelse den 28 april 1950 (nr 146/1950), skiljer sig från övrig barnavårdande lagstiftning dels genom förekomsten av det 5. k. per- sonliga förordnandet, dels genom särskiljandet av barn som är födda inom, respektive utom äktenskapet.
Under senare år har viss kritik riktats mot såväl barnavårdsmannainsti— tutionen som mot bestämmelserna om barnavårdsman. Detta har skett från både allmänhetens och huvudmännens — kommunernas —— sida. Även om syftet med denna kritik har varit olika, har önskemålen från båda håll varit, att åtgärder borde vidtagas för att åstadkomma ett ökat kurativt stöd till de föräldrar, för vars barn barnavårdsman är förordnad.
Familjeberedningen beslöt, efter det den tidigare nämnda riksdagsskri- velsen överlämnats till beredningen, att genom en kommunenkät insamla synpunkter på några av de frågor som enligt kritiken utgör ett hinder för dessa ökade kurativa insatser. Ett av beredningen upprättat frågeformulär tillställdes 11 kommuner, som utan att motsvara alla de krav som kan ställas på en representativ undersökning ändå utgjorde ett genomsnitt av samtliga kommuner. Svaren på formulären kompletterades genom inter- vjuer med ordförande och tjänstemän i vederbörande kommuns barna- vårdsnämnd. Resultaten av denna enkät redovisas nedan.
...
Tabell 1. Antalet barnavårdsmän förordnade i egenskap avuanslemän i kommunen
Kommun
Antal
barna-
vårds- män
Ägnar sig odelat åt barnavårdsmannauppdrag
Sköter också andra uppgifter
Antal förordnanden Antal förordnanden
21—— 50
51— 101— 151— 201— 251— 301— 351— över 21— 51— 100 150 200 250 300 350 400 400 50 100 150 200
101— 151— 201— 251— 301——
250 300 350
Stockholm Göteborg Malmö Gävle Södertälje Järfälla
Mjölby Botkyrka Sigtuna Boxholm Tierp .
3" 3' 37 1 45
ll
15 16 16
1. Enl. stat 41 t
? Halvtidstjänster.
jans
ter, varav 3 är uppdelade i 6 halvtidstjänster. Utöver dessa finns dessutom 3 frivilliga, av och också sköter andra arbetsuppgifter, medan 2, med vardera 1 ärende, är förtroendemän.
3 Varav 2 nya tjänster, som ej kommit upp i »normalt» antal ärenden. 4 1:e assistent med vissa arbetsledande uppgifter. 5 Sköter samtliga sociala arbetsuppgifter.
vilka 1 har 3 ärenden
Uppgifter om barnavårdsmannaförordnanden m.m. [ samtliga de 11 kommuner, som familjeberedningen vände sig "till, är barnavårdsmännen förordnade i egenskap av tjänstemän i kommunen. Med detta följer att de i regel också har andra arbetsuppgifter att sköta; undan— tagen utgörs av Stockholm och Malmö samt delvis av Södertälje. I dessa kommuner ägnar sig barnavårdsmannen helt åt sina förordnanden och har också mellan 300 och 400 sådana vardera att sköta. I undantagsfall före- kommer också att barnavårdsmännen har över 400 ärenden. Bland dem som också. sköter andra arbetsuppgifter varierar antalet förordnanden mel- lan 150 och 250. Att märka är att »ensamassistenterna» i de 3 minsta kom— munerna i enkäten — Sigtuna, Boxholm och Tierp — sköter 50 eller flera barnavårdsmannaskap, tillsammans med samtliga övriga sociala "arbets- uppgifter i kommunen (se tab. 1).
För ca 90 % av alla utomäktenskapligt födda barn har faderskapet kun- nat fastställas. Detta överensstämmer väl med genomsnittet för hela riket. Av de 101 234 u. ä. barnen vid 1964 års slut hade 91 % fått faderskapet fastställt. (Stat. Meddelanden 1966:7.) Huruvida faderskapsfastställandet kan betraktas som ett mått på barnavårdsmännens effektivitet är dock tveksamt. De höga siffror som de mindre kommunerna redovisar i tabellen nedan torde i högre grad bero på andraorsaker än ett — i förhållande till de övriga kommunerna —— bättre och framgångsrikare samarbete mellan barnavårdsmannen och den ensamma modern.
Den möjlighet som lagen ger att förlänga barnavårdsmannaförordnandet efter det att barnet fyllt 18 år utnyttjas mera sällan. Bland de 8 kommuner
Tabell 2. Antal barnavdrdsmannaförordnanden samt ei fastställda faderskap bland mö.-barnen
Antal Antal ej fastställ- .. .. förordn. föl-23111 da faderskap bland Darav for barn Kommun för barn (. b ' u.ä.—barn födda i" a."? 1 år 1_2 2 år .. fodda La. 4b R 1 ua. . s. e . är Stockholm ....... 12244 3 247 1 7861 14,6 803' 356 627 —(löteborg . 6 055 1 625 726 14,0 ' EJ uppgift Malmö 3 697 1 648 426 11,5 1673 67 176 Gävle .. .. 963 145 56 5,8 16 9 31 -'Södertålje .. 677 261 73 10,8 21 17 25 Järfälla .. 463 200 49 10,6 19 8 22 Mjölby .. .. 151 91 18 11.9 ' 6 3 9 Botkyrka ..... 258 147 26 10.1 11 4 11 Sigtuna ............. 42 8 2 4,8 1 — . 1 Boxholm .. .......... -— — — —— -— -— '— Tierp ......................... ' 43 ' 16 0 —— ——- '——'- —
,1 Därav: inledd rättegång 412. under utredning 787, ej möjlig att fastställa 587. "2 Därav: 227 ännu ej födda. ' ' 3 Därav: 37 ännu ej födda.
Kommun Bål-E:: s Hembesök företas
Stockholm ............... 0— 2 Genom barnavårdscentralerna
2—18 I den mån omständigheterna påkallar Göteborg ------------------ 0— 2 Genom barnavårdscentralerna
2—18 Minst en gång vartannat år Malmö ..................... 0— 2 Minst en gång per år
2—18 Kontakt eller besök minst varje halvår Gävle ..................... 0— 1 Minst en gång per år
1—18 1 medeltal en gång per år Södertälje --------------- 0—18 Sporadiska besök, främst i späda åldrar Järfälla .................. 0—18 Sporadiska besök, främst i späda åldrar Mjölby ..................... 0—18 Besök relativt ofta när barnen är små Botkyrka .................. 0—18 Besök vid behov Sigtuna 0—18 Sporadiska besök Boxholm 0—18 Inga hembesök förekommer Tierp ..................... 0— 1 Två gånger per år
1— 2 En gång per år 2—18 Sporadiska besök
(ej redovisade här), som kunnat lämna uppgifter om åldersfördelningen bland de barn för vilka barnavårdsman är förordnad, har endast 191 av 24 049, dvs. 0,8 %, av förordnandena kvarstått efter det barnet fyllt 18 år. Tidigare entlediganden beröres i nästa avsnitt.
Den helt dominerande orsaken till att barnavårdsman förordnas för barn, födda i. ä., är meningsskiljaktigheter mellan föräldrarna angående um- gängesrätten. Vårdnadshavarens önskan om stöd, när det gäller under- hållsbidragets utbetalning, förekommer också, liksom — fast mera sällan — att barnavårdsnämnden själv av särskilda skäl förordnar barnavårds- man.
Samarbete med barnavårdscentral, daghem och skola eller med någon av dessa har upprättats i de flesta kommuner. I regel tas endast sporadiska kontakter när det anses att behov föreligger. I de större kommunerna före- kommer dock ett mera regelbundet samarbete.
Hembesök av barnavårdsmannen förekommer som tabell 3 visar i ringa utsträckning. De sker oftast i de späda åldrarna och när förordnandena har överflyttats från en annan kommun. I vissa kommuner sker inga bem— besök alls eller endast efter påstötning. I Stockholm och Göteborg har man träffat överenskommelse med barnavårdscentralerna att dessa skall sköta hembesöken under det första eller de första levnadsåren. Några särskilda direktiv för hembesök har inte utfärdats av någon kommun. I Stockholm fanns en äldre instruktion som emellertid upphörde att gälla i februari 1965. Orsaken till detta var att den ansågs otidsenlig och inte helt tillämp- lig under nuvarande förhållanden. Någon ny instruktion har inte ansetts erforderlig, dä bestämmelserna i lagen och i kungörelsen om barnavårds- mannainstitutionen i sig själva är så utförliga att de ger tillräcklig väg- ledning för verksamheten.
I Göteborg får — enligt uppgift — alla nyanställda muntliga instruk- tioner angående förfarandet vid hembesök. *
Indrivningen av underhållsbidrag har i de större städerna ofta avlastats barnavårdsmännen genom att särskilda kravbyråer inrättats inom barna- vårdsnämnderna. I de mindre kommunerna åligger dock detta arbete som regel fortfarande barnavårdsmannen.
Det obligatoriska förordnandet
Ingen av de intervjuade kommunerna anser det lyckligt att slopa det obli- gatoriska förordnandet av barnavårdsman för barn födda utom äktenska- pet. Man påpekar att det visserligen i dagens samhälle knappast går att märka några skillnader mellan barn, som föds utom eller inom äktenska- pet, men att det ändå finns ett avgörande skäl för att behålla obligatoriet; varje barns rätt till en far. Denna rätt anser man inte vara möjlig att till- godose tillnärmelsevis i den omfattning som nu sker utan hjälp från sam- hällets sida. De ensamma mödrarna har inte tillgång till_alla de möjlig- heter som barnavårdsmän och barnavårdsnämnder kan utnyttja — polis- myndigheter, anställningsregister m.m. Samma förhållande gäller också mödrarnas möjligheter att avtala och indriva underhållsbidrag. Man på- pekar vidare, att vissa mödrar inte heller har någon större önskan att få faderskapet fastställt. I dessa fall är det därför nödvändigt, att någon utom- stående tillvaratar barnets rättighet.
Däremot är samtliga kommuner överens om att entledigande av barna- vårdsman skulle kunna ske i väsentligt större omfattning "än vad nu—är fallet under förutsättning att möjlighet till kurativa åtgärder ordnas på ett tillfredsställande sått. Man har visserligen påpekat att lagen alltsedan tillkomsten ger möjlighet till entledigande före det barnet fyllt 18 är, men av lagtexten framgår inte i vilka fall behov av barnavårdsman inte längre föreligger, utan avgörandet härav har överlämnats åt nämnden och dess omdöme. Lagtexten ger inte heller någon upplysning om huruvida barna- vårdsnämnden kan entlediga barnavårdsman utan medgivande av barnets vårdnadshavare. I praxis har man i kommunerna ansett, att förordnandet inte kan upphöra utan att vårdnadshavaren godkänner detta. Socialsty- relsen har för övrigt i sina »Råd och anvisningar» (nr 64/1950) uttalat, att entledigande av barnavårdsman före barnets 18-årsdag endast bör ske i undantagsfall, »t. ex. där modern genom sin ställning och sina person- liga egenskaper har speciella förutsättningar för att kunna tillvarataga barnets rätt och bästa». Detta har gjort att kommunerna mera undantags— vis utnyttjat möjligheten att entlediga barnavårdsman, innan barnet upp- nått angiven ålder, och endast i fall där speciella skäl kunnat åberopas. (Här bortses då från sådana entlediganden, som gjorts på grund av för- äldrarnas vigsel, barnets död, överflyttning till annan kommun, adoption eller bruten hemskillnad.)
Fråga: Finns det enligt Er mening fortfarande an- ledning att behålla det obligatoriska för- . ordnandet av barnavårdsman för barn föd- kommun da utom äktenskap? Ja Nej Stockholm ................................. )( Göteborg .................................... x' Malmö ....................................... x Gävle ....................................... )( Södertälje ................................. )(1 Järfälla .................................... x Mjölby ....................................... x Botkyrka ................................. X Sigtuna .................................... x Boxholm .................................... x Tierp ....................................... )(
1 I stället för ett obligatoriskt förordnande av barnavårdsman bör det finnas en obli— gatorisk anmälningsskyldighet till barnavdrdsnämnden. '
Under senare tid har emellertid flera kommuner blivit mindre restriktiva när det gällt tidigare entlediganden. Orsakerna härtill torde vara flera. Genom ett utslag i regeringsrätten år 1962 —— vilket fått prejudicerande betydelse — entledigades barnavårdsmannen, trots att både vederbörande barnavårdsnämnd och socialstyrelsen avstyrkt ett sådant entledigande. So- cialstyrelsen har vidare i yttrande över en motion till 1963 års riksdag (lagl utl.nr 44/1963) också i viss grad modifierat sin tidigare uppfattning. Den anför där att barnavårdsnämnderna möjligen kan tillämpa bestäm- melserna om barnavårdsmannaskapets upphörande mindre restriktivt utan att skada sker.
I samma riktning har också det stora antal förordnanden verkat som barnavårdsmännen _ framför allt i de större kommunerna — har att sköta. I Göteborg har man således under våren 1965 plockat ut ett visst antal barnavårdsmannaskap där det framkommit, att barnen levde under goda och trygga hemförhållanden, varför det kunde antas att behov av barnavårdsman inte längre förelåg. Värdnadshavaren tillställdes därefter en skrivelse, i vilken man förklarade att nämnden inte längre ansåg att det fanns skäl för ett fortsatt förordande och att nämnden, om vårdnads- havaren så önskade, var beredd att entlediga barnavårdsmannen. Hittills har 878 sådana ärenden varit föremål för behandling. 562 (64 %) av vård- nadshavarna begärde eller gick i sitt svar med på att förordnandet upp— hörde. De övriga 315 (36 %) ville ha kvar barnavårdsmannen. En stor del av dessa har då, trots uppmaning, inte svarat på skrivelsen och därför an- setts vilja att förordnandet fortsatte. En liknande genomgång har gjorts av barnavårdsnämnden i Södertälje. Man utgick där i sin bedömning från att barnavårdsmannen skulle kunna frånkopplas samtliga ärenden där
Tabell 5. Tidigare enllediganden
Fråga: Om möjlighet till kurativa åtgärder ordnas beträffande sådana fall, där barnavårds- man entledigas innan barnet fyllt 18 år, anser Ni då
att entlediganden skulle att frågan om entledigan- Kommun kunna ske i väsentligt de regelmässigt bör upp- större omfattning än nu? tas till prövning, sedan faderskapet fastställts och underhållsbidraget avtalats eller utdömts? Ja Nej Ja Nej Stockholm x x Göteborg ................................. x x Malmö x x Gävle x )( Södertälje x 1 x1 Järfälla )( x Mjölby )( X Botkyrka ................................. x x Sigtuna ................................. x x Boxholm ................................. x x Tierp .................................... x x
1 Frågan bortfaller med det system som föreslagits.
barnen är födda inom äktenskapet och modern inte uttryckligen önskade behålla barnavårdsmannen på grund av stridigheter i umgängesfrågan el. dyl. samt ärenden, där barnen är stadigvarande omhändertagna för sam- hällsvård. För barn födda 11. ä. ansåg man i Södertäljeundersökningen att de ärenden kunde avskrivas, där
1) föräldrarna sammanbor, 2) modern är gift med annan man än bar- nets far och barnet finns i hemmet, 3) ensamstående mor med barn över 6 år, vars situation är så ordnad, att behov av stöd och hjälp från barna— vårdsman ej längre föreligger, samt 4) barn, som är stadigvarande om- händertagna för samhällsvård.
Med utgångspunkt från dessa principer fann man att 56 % av i. ä.- ärendena (av sammanlagt 254 förordnanden) och 42 % av u. ä.-ärendena (av sammanlagt 682 förordnanden) skulle kunna avskrivas.
Även i en del andra kommuner har man gjort liknande beräkningar, och därvid kommit till liknande resultat. Det bör dock understrykas att en förutsättning för entlediganden i denna omfattning har varit, att barna- vårdsnämnden ställde resurser till förfogande för kurativt stöd åt vård- nadshavaren.
Med vissa modifieringar har man också i alla kommuner utom en (se tabell 5) ansett att frågan om entledigande av barnavårdsman regelmässigt bör upptas till prövning av barnavårdsnämnden, sedan faderskapet fast- ställts och underhållsbidrag avtalats eller utdömts.
Barnavårdsnämnden i Stockholm har dock ställt sig tveksam till ett tidigare entledigande, när det gäller omyndiga mödrar. Vidare vill man göra tillägget att vårdnadshavarens arbets- och bostadsförhållanden först bör vara ordnade. Familjen bör med andra ord vara »socialt etablerad» innan frågan om entledigande bör upptas till prövning i nämnden. Vid en undersökning rörande omfattningen av åtgärderna och kontakterna i bar- navårdsmannaärenden, som gjordes i StoCkholm 1961, konstaterades emel- lertid, att arbetsinsatserna beträffande de utomäktenskapliga barnen till väsentlig del koncentrerades till de två första åren efter barnets födelse. För åldrarna över två år noterades för undersökningsåret att ingen kon- takt alls förekommit i drygt 10 % av ärendena och 1—2 kontakter i ytter- ligare 41 %. Man betonar emellertid att den låga kontaktfrekvensen till viss del kan bero på svårigheten att under nuvarande förhållanden bevaka hela ärendestocken på ett tillfredsställande sätt och att antalet kontakter i verkligheten varit högre än vad undersökningenvisar.
I Göteborg framhöll man att det var väsentligt att man vid prövningen tog hänsyn till om vårdnadshavaren önskade ha kvar barnavårdsmannen eller inte. I några kommuner har man också ansett, att prövningen an- gående entledigandena inte får göras bunden av en alltför omfattande ut— redning, eftersom fördelarna med entledigandena — ett minskat antal ärenden och därmed sammanhängande arbete —— då skulle gå förlorade. Vidare har i en kommun tanken framförts att en åldersgräns borde sättas vid sju år. Vid den åldern kunde man Vara mogen att pröva, huruvida ett entledigande kunde ske, eftersom skolan då träder in och delvis övertar de uppgifter barnavårdsmannen har.
Det personliga barnavårdsmannaförordnandet
Den omständigheten, att en speciell person förordnas till barnavårdsman för ett eller flera barn, måste ses mot bakgrunden av de förhållanden som var rådande vid lagens tilkomst 1917. Samhällets insatser för en social omvårdnad om individen var vid denna tidpunkt mycket blygsamma. Något ansvar i nuvarande bemärkelse för de människor som råkat i en besvärlig situation fanns inte. 1902 års lag angående uppfostran av vanartade och i sedligt avseende försummade barn gav inte barnavårdsnämnderna stora möjligheter till insatser. Förmaning till föräldrarna, varning till barnet eller placering i fosterhem eller skyddshem var i stort sett de medel som stod'till buds. Det var därför naturligt att det tillsyns- och biståndsorgan för ensamstående föräldrar, som barnavårdsmannainstitutionen avsåg att vara, bäst tillgodosågs om uppgifterna lades på enskilda personer med spe- ciella lagliga befogenheter. Av förarbetena till lagen framgår att barnavårds- mannauppdraget i första hand förutsattes bli ett oavlönat kommunalt för— troendeuppdrag, men möjligheter gavs ändå att barnavårdSnämnden an- ställde personer med uppdrag 'att vara barnavårdsman.
Det personliga förordnandet av "barnavårdsman anses numera inte längre mot-svara sitt syfte. De flesta kommuner har tjänstemän anställda för den- na verksamhet och varje tjänsteman har ett stort antal förordnanden. Ar- betet med indrivning och redovisning av underhållsbidrag, som lagenligt åligger barnavårdsmän'nen, har ofta överförts till en särskild byrå, vilken helt svarar för denna mycket arbetskrävande uppgift. Som en följd av att barnavårdsman förordnas personligen och att denne skall svara för att underhållsbidrag kommer den bidragsberättigade till del, måste nu full- makter för denna byrå införskaffas i varje ärende av barnavårdsmännen eller mödrarna. Avskrifter av dessa fullmakter måste sedan företes' 1 olika sammanhang i samband med åtgärder rörande indrivning av underhålls— bidrag m.m.
Vidare finns bland varje barnavårdsmans ärenden alltid ett antal som påfordrar omedelbara åtgärder. När innehavaren av en barnavårdsmanna— tjänst av någon anledning är ledig måste en vikarie förordnas, som svarar för att erforderliga åtgärder kommer till stånd. Det anses varken praktiskt möjligt eller lämpligt att vid varje sådant tillfälle låta nämnden besluta om entledigande av den ordinarie barnavårdsmannen och iställetförordna vikarien.
_Varje sådan förändring som inträffar med barnavårdsmannaförordnandet måste givetvis också meddelas klienten
Det personliga barnavårdsmannaförordnandet betlaktas därför på de flesta håll som en synnerligen omständlig och svårmanövrerad organisa- tionsform. Det finns och —— uppger man — kommer vid varje tillfälle alltid att finnas ett antal barnavårdsmannafall, där en tjänsteman är förordnad medan en annan sköter med ärendet förenade arbetsuppgifter. . ,
8 av de 11 intervjuade kommunerna (se tabell 6) har därför klart uttalat att en överflyttning till barnavårdsnämnden av barnavårdsmannens skyl- digheter och befogenheter är önskvärd för att åstadkomma rationellare arbetsmöjligheterheter. Vidare har framhållits att den ensamstående för- äldern med nuvarande system saknar frihet att välja den tjänsteman som hon eller han skulle kunna få den bästa kontakten med.. En sådan val— frihet torde inte heller vara möjlig eller ens önskvärd att åstadkomma inom ett nytt system. Fördelningen av ärendena på olika assistenter (barnavårds- män) måste antagligen även framledes ske på ungefär samma grunder som för närvarande.
Man har också påpekat att vissa »svåra fall» genom det personliga bar- navårdsmannaskapet nu inte kommer under barnavårdsnämndens pröv- ning, eftersom nämnden är i god tro att barnavårdsmännen sköter sina åliggaden på ett tillfredsställande sätt, men brister kan föreligga.
Det har också'menats att-' ett eventuellt överförande av barnavårds— mannaskapet på barnavårdsnämnden skulle kunna medföra vissa kon- sekvenser av psykologisk karaktär. Man har därvid sagt att många vård—
Fråga: Anser Ni att det personliga barnavårds- mannaskapet, ....... , lämpligen kan upp- höra och ersättas av att an tilläggs dessa
Kommun befogenheter på samma sätt som gäller för
andra barnavårdande uppgifter?
Ja Nej Stockholm ................................. )( Göteborg .................................... )( Malmö ....................................... x Gävle ....................................... x Södertälje x Järfälla .................................... )( Mjölby ....................................... )( Botkyrka ................................. X Sigtuna .................................... !
Boxholm ................................. X Tierp ....................................... 1
1 Uppges sakna betydelse för Sigtuna och Tierp.
nadshavare fortfarande uppfattar barnavårdsnämnden som en -i viss mån »polisiär myndighet», medan barnavårdsmannen framför allt betraktas såsom hjälpare och stödjare. Detta har varit huvudmotivet till att Boxholms kommun inte ansett att barnavårdsmannens befogenheter bör överflyttas till nämnden. övriga kommuner har förklarat att många människor fort— farande kanske upplever barnavårdsnämnden på detta sätt, men att en omsvängning skett, framför allt under senare år.
De två kommuner (Tierp och Sigtuna), som inte svarat på frågan, mo— tiverar detta med att en sådan överflyttning saknar betydelse för de mindre kommunerna.
Granskning och kontroll Med det personliga barnavårdsmannaförordnandet sammanhänger nära bestämmelserna om granskning av barnavårdsmannens arbete. Vid denna granskning skall enligt lagbestämmelserna särskilt uppmärksammas fall, där faderskapet till barn utom äktenskap ännu inte fastställts. Efter verk- ställd granskning, som av nämnden kan uppdras till ordföranden, ledamot av nämnden eller hos denna anställd personal, skall anteckningar och räkenskaper förses med påteckning härom med angivande av tidpunkten.
Formerna för granskningen, vilka är oförändrade sedan barnavårds— mannainstitutionens tillkomst 1917, är sålunda mycket speciella. Varje barnavårdsman blir föremål för en ingående granskning av sitt under året fullgjorda arbete på ett sätt som knappast torde förekomma inom något annat område. Liksom formerna för barnavårdsmannainstitutionen anses därför också reglerna för granskningen föråldrade.
Sedan förordnandet av barnavårdsman ofta blivit ett tjänsteuppdrag
numera, har det framhållits, att tillsynen av att barnavårdsmännen fullgör sina arbetsuppgifter borde ske på samma sätt som för övriga tjänstemän hos barnavårdsnämnderna. Vidare har i många kommuner vissa av barna— vårdsmännens ursprungliga uppgifter överförts till andra organ. Sålunda svarar ofta _ som redan nämnts —— en speciell bidragsbyrå för den eko- nomiska verksamheten med förmedling och indrivning av underhållsbidrag. Hälsotillsynen bland småbarn sköts oftast av barnavårdscentralerna. Med denna utveckling har granskningen i den föreskrivna ordningen kommit att omfatta i huvudsak endast de åtgärder, som vidtagits för fastställelse av faderskap och barnavårdsmännens kurativa arbete.
De flesta kommuner finner inte heller det nuvarande tillvägagångssättet vara så rationellt och effektivt, att det bara av den anledningen finns skäl för att behålla systemet. Det har också sagts att det är mera sällan, som det upptäcks egentliga sakfel, utan granskningen blir mera en form av handledning för tjänstemännen. Granskningen av den ekonomiska verk- samheten sker också ofta av kommunens revisorer, även i sådana fall där någon speciell kravbyrå inte finns. En viss ytterligare granskning sker —— efter den nya bidragsförskottslagens ikraftträdande —- också av länsstyrel- serna i samband med att kommunerna begär statsbidrag för utbetalade bidragsförskott.
Hälften av kommunerna är emellertid på det klara med att granskningen i någon form bör finnas kvar, och speciellt då granskningen av räkenska- perna. Barnavårdsmännen i dessa kommuner anser granskningen vara ett gott stöd i arbetet. Detta understryks ytterligare av att rörligheten bland barnavårdsmännen'är mycket stor och de nyanställda ofta behöver gransk— ningen som »påstötning» i ett eller annat avseende. Det gäller såväl felak- tigheter i avtal om underhållsbidrag som bevakningar av dödsbo m. m.
Mot detta kan ställas det uttalande som barnavårdsdirektören i Stock- holm gjort i ett tjänstememorial för en tid sedan. Han anför där följande: »Då granskningen i den form som föreskrivs i tillsynskungörelsen (sålunda) i stora delar ej fyller den funktion, som avsågs vid tillkomsten av barna- vårdsmannainstitutionen, är det naturligt att den ibland med visst fog betraktas som en formalitet utan större praktisk nytta och därmed kan bli en irritation i barnavårdsmännens arbete. Av större betydelse för ärende- nas riktiga handläggning torde därför vara att barnavårdsmännen ges möj- lighet att kontinuerligt och i direkt anslutning till aktuella åtgärder kunna konsultera en erfaren arbetsledare, ävensom till samarbete inom en mindre grupp av barnavårdsmän.»
För de större kommunerna förefaller också detta vara en lämpligare lös- ning, men för mindre kommuner, där det ofta bara finns en eller ett par barnavårdsmän, är det svårare att åstadkomma en sådan fortlöpande kon- sultation. Det anses inte heller möjligt att uppta godkännande av faderskap eller avtal om underhållsbidrag på harnavårdsnämndens sammanträden.
Speciella önskemål
En kommun har framfört tanken, att man genom att slopa" de personliga barnavårdsmannaförordnandena också "skulle kunna slopa bestämmelserna om- barnavårdsman. Barnavårdsnämnden har genom'barnavårdslagen (var- med väl närmast avses barnavårdslagen 3 vå) ansvaret för alla barn såväl genom allmänt förebyggande åtgärder Och den allmänna ungdomsvården som genom ingripande i enskilda fall, i syfte att undanröja konstaterade hjälpbehov eller missförhållanden. Man har därför ansett det naturligt att nämnden också svarar för dexåtgärder och det kurativa bistånd, som nu lämnas genom barnavårdsmannen. I barnavårdslagen skulle därför införas bestämmelser som gick ut på att'barnavårdsnämnden har skyldighet att svara för faderskapets fastställande för barn som är födda utom äktenska- pet, ävensom att se till att underhållsbidrag blir avtalade eller utdömda. Detta skulle ske genom nämndens personal och på samma sätt som när dessa handlägger andra ärenden inom barnavården. Nämnden skulle även svara för de kurativa åtgärder, som kunde anses erforderliga. Förordnanden i traditionell mening skulle inte vara nödvändiga, utan endast en anmälningsplikt när det gällerbarn som födsutom äktenskap. Vårdnadshavarna både för u.ä.- och i. ä.-barn skulle naturligtvis kunna vända sig till barnavårdsnämnden för att få hjälp och stöd i olika situatio- ner på samma sätt som nu sker visavi barnavårdsmannen. Nämnden å sin sida skulle givetvis ha samma möjligheter att speciellt uppmärksamma sådana fall, där man nu enligt FB »8:1 kanförordna barnavårdsman av sär- skild anledning. Vidare skulle nämnden ha ansvaret för att lämpliga åtgär- der blev vidtagna, liksom också för att stöd och hjälp lämnades i den om- fattning, som var erforderlig. Någon granskning i vedertagen meningfskulle med en sådan konstruktion inte heller vara erforderlig. Nämnden ansvarade för faderskapsfastställandena, liksom för att avtalen om underhållsbidrag blev riktigt upprättade och att bidragen blev utbetalade. Detsamma gäller även alla andra åtgärder, som i varje enskilt fall kUnde anses erforderliga.
Familjeberedningens förslag
När barnavårdsmannainstitutet skapades i samband med tillkomsten av 1917 års lag om barn utom äktenskap, var samhällets övriga barnavårdande funktioner mycket outvecklade. Detta torde vara orsaken till att institutet gavs en-så självständig utformning i förhållande till den övriga barnavår— den genom att—barnavårdsmannen personligen förordnades för att på olika sätt bistå barnet och" den ensamma.modern.
Förhållandena år 1917 för de mödrar, som födde barn utom äktenskapet, var också ofta sådana att både moder och barn fick lida nöd, förhållanden
som kunde avläsas i bl. a. den relativt högre dödligheten för utomäktenskap- liga barn, jämfört med för barn födda i äktenskap. Eftersom samhällets möjligheter att bistå var allmänt sett begränsade, var det naturligt att lag- stiftarna gjorde det till en obligatorisk skyldighet för kommunerna att för- ordna barnavårdsman för de utomäktenskapligt födda'barnen, som hade det sämst. Ändamålsenligheten .med detta och en del andra därmed sam- manhängande stadganden har emellertid ifrågasatts, sedan. samhällsut- vecklingen ändrat mycket till det bättre under de fem decennier, som för- flutit sedan barnavårdsmannainstitutet tillkom. I diskussionen om insti- tutets framtida utformning har därför hävdats med allt större bestämdhet att tiden nu är mogen för dess reformering. Såsom framgått av den tidigare redovisningen har en av de elva kommuner, som tillfrågats menat att be- stämmelserna skulle helt kunna undvaras, eftersom barnavårdsnämnderna ändå enligt barnavårdslagen skall Särskilt uppmärksamma sådana under- åriga, som. med. hänsyn till bl. a. hem- och familjeförhållanden kan anses särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt, och eftersom det åligger nämnderna att vidtaga åtgärder i de enskilda fall, där missförhållanden och hjälpbehov föreligger.
Familjeberedningen har emellertid inte funnit tillräckliga skäl att slopa bestämmelserna om barnavårdsman med hänvisning till dessa barnavårds- nämndernas åligganden. Beredningen anser det inte vara möjligt, vare sig med allmänt förebyggande åtgärder "eller individuella ingripanden enligt barnavårdslagen, att bistå ensamståendevårdnadshavare så effektivt som med tillhjälp av barnavårdsmannainstitutionen. De åtgärder som kan ifråga- komma enligt föräldrabalkens bestämmelser om barnavårdsman är sålunda av helt annan karaktär än barnavårdslagens föreskrifter om ingripanden till stöd för barn och ungdom.
Barnavårdsmännen har under den tid de förekommit genom sitt arbete fyllt en stor uppgift, en uppgift som fortfarande behöver fullgöras. Bered-' ningen är av den meningen, att det materiella innehållet i lagstiftningen om barnavårdsman utgör ett så värdefullt stöd åt ensamstående vårdnads- havare till barnens bästa, att det bör i huvudsak kvarstå. Angeläget är däremot att anpassa i vissa delar föråldrade bestämmelser till det nutida samhället. I sammanhanget kan förövrigt nämnas att inom gruppen en- samstående med barn det f. n. inte finns möjlighet för änkor eller änklingar med barn att utnyttja stödet *av barnavårdsman. Om, som beredningen förordar i det följande, man genomför viss ändring av formerna för verk- samheten, kan det därför vara lämpligt att samtidigt låta bestämmelserna i princip omfatta alla barnfamiljer, där endast en förälder har vårdnaden om barnet. ' '
Obligatoriskt förordnande av barnavårdsman för u.ä.barn
I den allmänna debatten möts man ofta av synpunkten, att utomäkten- skapliga barn inte bör behandlas annorlunda än barn födda i äktenskap i vad gäller förutsättningarna för förordnande av barnavårdsman. Man på- pekar därvid att ett obligatorium för de utomäktenskapliga barnen innebär en icke påkallad särbehandling av dessa barn. Man hänvisar också till utvecklingen i Danmark, där en tidigare, mestadels kontrollerande tillsyn av vissa grupper av barn nyligen har ersatts av möjligheten och i vissa fall skyldigheten för barnavårdsnämnderna att erbjuda råd och vägledning till barnfamiljer.
Såsom redan antytts har nuvarande regler för förordnande av barna- vårdsman för u.ä.—barnen sin rot i de speciella förhållanden, som gällde för dessa barn vid lagens tillkomst år 1917. I viktiga hänseenden har dessa förhållanden förändrats. De moraliska värderingarna t. ex. har blivit annor- lunda och det framstår inte numera som en social chikan för en kvinna att föda barn utom äktenskapet. God utbildning och flera valmöjligheter beträffande förvärvsarbetet har gjort den barnafödande kvinnans beroende av man och familj mindre, samtidigt som det medverkat till att hennes möjligheter ökat att själv svara för sitt barns vård och uppfostran. Detta underlättas också av samhället genom barnstugor, Skolmåltider, bidrags- förskott m. m. Härtill kommer den allmänna opinionen numera till förmån för alla medborgares lika behandling —- på gott och ont —— som gör att särskilda skyddsbestämmelser för en viss grupp — som i detta fall 11. ä.— barn — betraktas som en fördomsfullhet från samhällets sida.
Genom att antingen införa bestämmelser om ett obligatoriskt förord— nande av barnavårdsman även när det gäller barn födda inom äktenskapet eller genom att avskaffa det nu gällande obligatoriska förordnandet för utomäktenskapliga barn skulle man enkelt kunna markera den principiella jämlikheten mellan dessa grupper. Familjeberedningen vill dock under- stryka att en lagstiftning om stöd åt vissa grupper med hänsyn till deras speciella behov inte kan undvaras i praktiken. Det gäller inom sjukvård, nykterhetsvård m.m. och är ingalunda specifikt för gruppen u.ä.-barn. Erfarenheten visar att en moder till barn utom äktenskap ofta har svårig- heter att utan bistånd tillvarata barnets rätt. De ensamstående mödrarnas speciella svårigheter härvidlag är alltjämt en realitet och samhället bör inte undandra sig att genom särskilda åtgärder i individuella fall lämna dessa ensamstående vårdnadshavare det stöd, som inryms i barnavårds- mannainstitutet. Även om det finns mödrar, som själva är kapabla att sköta faderskapsfastställande m.m., behöver dock det stora flertalet stöd av en barnavårdsman i sådana ärenden. Det förekommer ofta att mödrarna ge- nom att de är mycket unga och inte har tillräcklig mognad och livserfaren- het står i sådant beroendeförhållande till barnafadern eller till sina för—
åldrar att de inte utan stöd av en barnavårdsman bemödar sig om att få faderskapet fastställt och om att överenskommelse träffas om ett rimligt underhållsbidrag för barnet. De tillfrågade kommunerna har också —— som ett skäl för bibehållande av obligatoriet — framhållit denna mödrarnas oförmåga och i vissa fall olust att själva vidtaga åtgärder av detta slag. Barnets rätt till en far finner beredningen vara angelägnare än den i och för sig riktiga principen om lika bestämmelser för alla barn inklusive för- ordnanden av barnavårdsman.
Nu kan inte alltid mödrarna få det stöd av barnavårdsmannen som de anser sig i behov av. Barnavårdsmännen, särskilt i de större städerna, åligger ett mycket stort antal förordnande, vilket medför att de tvingas koncentrera sitt arbete på de mest brådskande och för barn och mödrar viktigaste arbetsuppgifterna såsom fastställande av faderskap, upprättande av avtal om underhållsbidrag och deras indrivande. De rent kurativa upp- gifterna får därvid stå tillbaka eller tillgodoses i mindre grad. Om det vore möjligt att anställa många barnavårdsmän att fördela ärendena mellan, kunde givetvis varje fall ägnas mera uppmärksamhet. Att förordna barna— vårdsman för alla barn är, med nuvarande arbetsmarknadssituation. en utopi. I stället bör personalförstärkningar sättas in på att öka möjligheterna till kurativa insatser för de barn som bäst behöver stödet.
Enligt beredningens mening bör således de nuvarande bestämmelserna bibehållas med avseende på obligatoriskt stöd åt vårdnadshavare med utomäktenskapliga barn samt frivilligt stöd kunna lämnas i övriga fall med möjlighet för barnavårdsnämnd att i särskilda fall förordna därom.
Överflyttning av ansvaret på barnavårdsnämnderna
Gällande ordning med personliga förordnanden innebär, att en enskild person, en barnavårdsman, utses av en administrativ myndighet såsom stöd åt vårdnadshavare för att bevaka barnets intressen. Barnavårdsman- nen har inte endast en kurativ uppgift härvidlag, utan också lagliga befo- genheter att på eget ansvar vidtaga åtgärder av mycket ingripande slag beträffande barnet, även mot vårdnadshavarens egna intressen. Barna— vårdsnämndens befogenhet inskränker sig f.n. till att förordna och ent- lediga barnavårdsman och öva tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet. I sistnämnda avseende skall nämnden i efterhand en gång per år genom granskning av varje enskilt ärende kontrollera, att barnavårdsmannen full- gjort sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Ehuru nämnden är skyldig att stå barnavårdsmannen till tjänst med råd och upplysningar, äger nämn- den likväl inte lämna barnavårdsmannen direktiv för dennes handlande.
Denna utformning av barnavårdsmannainstitutet gör det nödvändigt att i varje enskilt ärende förordna en bestämd person, som genom förordnandet erhåller dessa lagliga befogenheter att i vårdnadshavarens ställe företräda
barnet. Det personliga förordnandet var vid institutets tillkomst år 1917 ett: naturligt. arrangemang med tanke på barnavårdsnämndernas_dåvarande ställning, uppgifter och skyldigheter. Man räknade regelmässigt med att förordnande som barnavårdsman skulle vara ett kommunalt förtroende- uppdrag, även om det från början gjordes möjligt för barnavårdsnämnder- na att anlita tjänstemän för sådana uppdrag.
Utvecklingen har gjort formen för verksamheten otidsenlig. Barnavårds- mannauppdrag lämnas numera regelmässigt-till tjänstemän. Var och en av dessa har ett relativt stort antal ärenden, av vilka en viss dellständigt påkallar omedelbara åtgärder av betydande vikt för barnet. När barna- vå—rdsmännen är tjänstlediga av olika skäl -— såsom sjukdom, havandeskap och,,semester — uppkommer därför praktiska svårigheter; endast den av barnavårdsnämnden förordnade barnavårdsmannen äger .ju vidtaga åtgär- der i ett ärende. Om man emellertid överför barnavårdsmännens i föräldra- balken särskilt angivna befogenheter till. barnavårdsnämnderna, kommer dessa arbetsuppgifter att kunna fullgöras på samma villkor, som gäller för nämndernas övriga verksamhet som ombesörjs av tjänstemän, dvs. vid ledigheter övertas ansvaret av en annan och olika typerav ärenden kan hänvisastilldem som specialiserat sig på dem.
Mot ett överförande till barnavårdsnämnderna har endast anförts den omständigheten, att vissa människor uppfattar barnavårdsnämnden —— i större utsträckning än barnavårdsmannen —' som en representant för de »»polisiära,'myndigheterna». Vissa psykologiska hinder skulle därmed kunna uppstå för ett gottsamarbete mellan å ena sidan vårdnadshavaren och barnet, å andra sidan barnavårdsnämnden som myndighet jämfört med den ofta mycket goda personliga kontakt, som råder mellan barnavårds- mannen och dennes klienter. I flertalet'fall torde man dock inte uppleva denna skillnad, och familjeberedningen tror för—sin del att det psykologiska motståndet uppvägs av den praktiska nytta det medför att barnavårds- nämnden- blir- kollektivt ansvarig för att bevakningen av barnets” intressen inte försummas. - '
Familjeberedningen har därför funnit, att det personliga förordnandet avbarnavårdsman inte längre är en lämplig organisationsform när det gäller det stöd åt ensamstående vårdnadshavare, som avses med barnavårds— mannainstitutet. I kommunenkäten har också flertalet uttalat sigför en" överflyttning. av "barnavårdsmännens befogenheter till barnavårdsnämn- derna. Utöver här diskuterade, närmast praktiskt betingade skäl för en sådan" ordning; kan också anföras principiella skäl. Med barnavårdsnämn- dernas -anarande ansvar och uppgifter inom barn- och ungdomsvården och med hänsyn till den enskildes. rättssäke'rhetanser familjeberedningen, att det" .är'riktigast att barnavårdsnämnderna får besluta om och taga an- svar förzde åtgärder som vidtage's i det, enskilda ärendet, äVen'zom det inte behÖVer' utesluta, att barnavårdsuämnderna'uppdrager åtbarnavårdsman
att på nämndens vägnar fatta vissa för den enskilde mindre'in'gripande beslut. Det förutsättes vidare att ordföranden i barnavårdsnämnd skall kunna fatta preliminära beslut i samma ordning som gäller för åtgärder enligt barnavårdslagen.
Om barnavårdsnämnd såsom beredningen här förordat skall tilläggas de befogenheter, som nu tillkommer. barnavårdsman enligt föräldrabalken , synes det naturligt, att dessa befogenheter alltjämt regleras i föräldrabal- ken. Barnavårdsnämnd har redan nu att vidtaga åtgärder enligt andra lagar och allmänna författningar än barnavårdslagen. Inget hinder före- ligger därför för att det stöd åt ensamstående vårdshavare, som kan åläg- gas barnavårdsnämnden, regleras genom stadgande i föräldrabalken . Före- skrifter härom kan intagas däri med sammanhängande smärre justeringar i barnavårdslagen. Bestämmelserna bör därvid utformas så att det klart framgår, att barnavårdsnämnd skall i varje enskilt fall besluta om sådant stöd samt om dess upphörande. Enligt beredningens mening bör också den person, som av nämnden anlitas att utöva detta stöd, i lagtexten eller i eventuellt utfärdad kungörelse benämnas barnavårdsman.
'I samband med en omarbetning av 8 kap. föräldrabalken bör bestämmel- serna" om stöd åt vårdnadshavare — som beredningen ovan förordat — utsträckas till att i princip omfatta alla barnfamiljer, där vårdnaden ut- övas av endast en förälder. '
När ett förordnande'bör upphöra
En omtvistad fråga är varaktigheten av ett barnavårdsmannaförordnande. Gällande bestämmelser innebär, att ett förordnande kvarstår generellt tills barnet fyllt 18 år. Möjlighet finns dock för barnavårdsnämnden att entle- diga 'barnavårdsmannen'före barnets 18—årsdag, respektive förlänga för- ordnandet- efter 18- årsdagen, dock längst t.o.m. det barnet fyllt 21 år. Förslag om sådant entledigande eller förlängande lämnas av barnavårds- mannen och godkänns av nämnden.
Kritiken har 1 detta avseende främst riktats mot att bestämmelserna kon- serverar ett stort antal förordnanden som med fördel kunnat avvecklas, enär något behov av barnavårdsman inte längre föreligger. önskemål har framförts om att bestämmelserna borde utformas så att de gav större fri- het vid entledigande av barnavårdsman. Man har därvid tänkt sig möjlig- heten av antingen att varje barnavårdsmannaskap i princip skulle kunna avvecklas, sedan faderskapet fastställts och underhållsbidrag avtalats, eller att det skulle .upphöra vid en viss tidpunkt, t. ex. i 7-årsåldern, då skolan träder in och övertar en del av barnavårdsmannens uppgifter.
' Beredningen har i föregående avsnitt uttalat att bestämmelserna i för- äldrabalken. bör utformas så att barnavårdsnämnd skall besluta om stöd åt ensamstående vårdnadshavare. Detta skall alltid ske när det'gäller barn
födda utom äktenskapet. Beslutet skall avse ett år i sänder och därefter kunna förnyas, när så befinns erforderligt, dock längst till barnet fyllt 18 år. Enligt beredningens mening skall barnavårdsnämnden också i varje enskilt fall ta ställning till och fatta beslut om huruvida det särskilda barnavårdsmannaskapet skall upphöra. Givetvis går det inte att ange nå— gon allmän tumregel för när detta kan ske, men en förutsättning bör vara att frågorna om faderskap och underhåll blivit lösta. Vårdnadshavarens bostads- och arbetssituation, liksom dennes egna önskemål om fortsatt barnavårdsmannastöd, bör också inverka på beslutet. Om den särskilda bevakningen av barnets intressen synes utan olägenhet kunna avvecklas bör dock vårdnadshavaren upplysas om att barnavårdsnämnden alltid står till förfogande, om hon eller han vill återknyta kontakten och behöver råd eller kurativt bistånd.
Flera hembesök
Kommunenkäten har visat att hembesök av barnavårdsman företages i ringa utsträckning. Detta sker huvudsakligen under barnets första lev- nadsår samt när speciella omständigheter gör sådana besök nödvändiga. I vissa kommuner förekommer över huvud taget inga hembesök.
Vid sidan av hembesökens betydelse för att skapa personlig kontakt med vårdnadshavaren, har också de fall av barnmisshandel, som inträffat under senare år, aktualiserat frågan om barnavårdsmannens möjligheter att ge- nom hembesök uppspåra misshandel eller vanvård, eller förhållanden som disponerar för detta. En god kontakt mellan barnavårdsmannen och vård- nadshavaren kan under svåra och instabila förhållanden ha en förebyg- gande verkan. Men beredningen vill också framhålla vikten av täta hem- besök för att därigenom skaffa kännedom om den miljö vari barnet lever. Ett ökat och regelmässigt samarbete mellan barnavårdsnämnden/barna- vårdsmannen och barnavårdscentraler, barnstugor och skolläkarel-skö- terskor är dessutom av största vikt i fall där konstellationen av vuxna per- soner i barnets omgivning kan ge anledning till skärpt observans på risker för vanvård eller misshandel.
Granskning av barnavårdsmannens arbete
Det av beredningen föreslagna överförandet till barnavårdsnämnderna av barnavårdsmännens befogenheter medför att tjänstemännen (barnavårds- männen) får arbeta under normalt tjänstemannaansvar. Kontrollen av de- ras ekonomiska funktion kan då ske genom kommunens (barnavårdsnämn- dens) revisorer. Enligt nuvarande lagstiftning skall vid granskningen sär- skilt uppmärksammas de fall, där faderskapet inte kunnat fastställas. Att faderskap fastställes är enligt beredningens mening en för barnet och sam-
hållet så viktig angelägenhet att granskningen i detta avseende bör bibe- hållas. Så sker också om den av familjeberedningen förordade ordningen blir gällande att ärenden, som är oklara i detta hänseende, årligen måste föredragas inför nämnden. Det är då naturligt att man samtidigt redovisar sina åtgärder och att dessa blir bedömda.
Sammanfattning
Det personliga förordnandet av barnavårdsman har blivit en tungrodd organisationsform i de flesta kommuner. Barnavårdsmännen, som numera nästan alltid rekryteras bland tjänstemännen inom barnavårdsnämnderna, belastas ofta av ett stort antal rutinärenden, som tar tid från de ärenden som kräver större insatser och engagemang. Den senare sortens ärenden å andra sidan kan bli försummade under perioder då barnavårdsmannen inte är i tjänst — under semester och andra ledigheter — och ingen annan är formellt behörig att överta ansvaret för ett fall. Familjeberedningen föreslår därför att barnavårdsmans nuvarande skyldigheter och befogen— heter överförs till barnavårdsnämnden. Det personliga barnavårdsmanna- förordnandet bör ersättas med ett beslut av barnavårdsnämnden, att nämn- den själv — för ett år i taget — skall tillvarata barnets rätt och bistå dess vårdnadshavare med råd och upplysningar. På den person som å nämndens vägnar fullgör dessa åligganden bör man dock behålla benämningen barna— vårdsman, som allmänt omfattas med förtroende. När det gäller barn fött utom äktenskapet skall barnavårdsnämnden alltid besluta om att sådant stöd skall lämnas. Särskilt beslut skall också enligt familjeberedningens mening fattas när stödet skall upphöra. Därvid skall" en noggrann prövning ske av faderskapsfrågan och underhållet, liksom även vårdnadshavarens arbets- och bostadssituation bör finnas med i bedömningen. När så kan ske utan risk för barnet, bör den särskilda bevakningen av dess intressen kunna upphöra och barnavårdsnämndens ärendemängd kan sovras.
Familjeberedningen föreslår å andra sidan en utökning av barnavårds- männens hembesök hos barn i de första levnadsåren samt att ett ökat och regelmässigt samarbete kommer till stånd med barnavårdscentraler, barn- stugor, skolläkare och -sköterskor. Det nuvarande speciella gransknings- förfarandet av barnavårdsmännens arbete föreslås avskaffat, då deras arbete blir underkastat samma tjänstemannaansvar, som gäller för barna- vårdsnämndens övriga tjänstemän. Dock bör barnavårdsmännens räken- skaper granskas av kommunens revisorer och en prövning av orsakerna till icke fastställda faderskap äga rum en gång om året. Slutligen föreslår be— redningen att bestämmelserna om stöd åt vårdnadshavare bör utformas så att de kan vid behov omfatta alla barn med endast en förälder — alltså även barn till änkor och änklingar.
|_ . , , . .1 | 1» ! '. 'I. ' i I" | . ' . 1 "' | ' '. . — . ' :;1 211 .h'» '. !!:"hliW '" " " " l -,, . -_._- ., , _ _ . . . ääatm »". » .v i _" ' —- .. -" " ' nu.."; på!
-» , .. 1 '! __. _.- "1! lt." :» vin./';". .,), är; -. : ' '11' -.t ' "' ' lnl' (1.51; l'l'i'rtrt'- "» .." i. .'1. _. ' 1 Z—Q'" .- ?" fil!: ..: f". il el.” iafl-1072-
' !IAuI' i_'1_|__|_. _.|.. 1.5 -' " li [Pun fullt,—ni] _ . . » ' .. ? fan...-".. lg; , .. . _ 111-11... l'l: .l'-.r.-..
m” >u|e|:g.*"-1*,1-. .. l'_.:"'..- ' '." N|.-'i Fiffi"
,.-*31.—'* '.'; .-r. -_'.n. ' ;. . " "3." I! I.'il_*|i':',ih' !"'J H..; .. . |!;-1I|V_V'IIWA./[l: ' , ,- u .: ' ;. .N' _ r. 1» ."- t '! ll-li .. ".? _._ ' ' f n 1 'Å. i""u." ffui 5.3, i.- . , r—. .- um medlar-. -c.:»l.'1ui.l I.' i:..- Ä ull ' , ' 1'J|—. r '-r .nm. -. Ju , " '.' .lff. lv' . '” ga,-'.",l 115351"? ')tl ' V.." -.*_!"L* " '. . ,1 '. v_| ;. .! v'.” iwmf ”_l _,_ Fifi-;?.» _. - .. . ».'».'. '1'1 ,Vl . I.. _: _ -t»'._rr1. ”HIN __”! dirty-7: ; ;. | — "'i =." ": l' _. ,71171 .,Ut—I- .- ' ' ."..1 _. ;fwu '.w' . . 1 "'t! -' då ".c ' *. ' ' —'
=. '—'> ... .-. ... . . ..., . ”hit?. "6.25. ,l' -1' ill-1 ., f . '.'1 (llln ....al
..,—_
' .almilt-i m.,-. .. "alt:— :--.nt".1'-' li.
iiatlii 11.1£W'.'|1-, w "Pol L'- "ut' mr-l' tills; Mij-.".
BARNOLYCKSFÅLL
Barnens miljö — en farlig miljö?
»Olycksfallen såsom dödsorsak i barnaåldern har under senare år fått en allt större relativ betydelse. I och med att övriga sjukdomar. främst infek- tionssjukdomar, avtagit, har den våldsamma döden blivit det utan tvekan främsta hotet mot barnens liv.» Detta konstaterar ett läkarteam inlednings- vis i sin rapport1 om barnolycksfallen i Stockholm år 1955 (Stockholms- undersökningen). Rapporten framhöll också att antalet olycksfall, som förorsakar sjukhusbehandling, enligt många läkares uppfattning stigit väsentligt under de senaste decennierna. Vetgirighet och verksamhetslust — karakteristiska egenskaper hos barn i de första levnadsåren —— leder ständigt barnet på upptäcktsfärder, alltifrån spädbarnets aningslösa försök att rulla runt på skötbordet till tonåringarnas experiment med kemisk—tekniska preparat.
I dessa strävanden att lära känna tingen och sina egna möjligheter i samband därmed är det nästan oundvikligt, att barnen råkar ut för en del smärre skador. De bygger därvid upp den erfarenhet, med vilken de —— i regel —— förmår undvika de verkligt allvarliga skadorna. En förutsättning är då, att föräldrar och andra vårdnadshavare ser till, att barnets omgivning inte erbjuder sådana riskmoment som det — med hänsyn till ålder och övriga omständigheter —— inte förstår att akta sig för i ett obevakat ögon- blick.
Emellertid finns det åtskilligt i barnens omgivning, vars utformning för- äldrarna inte kan påverka — i varje fall inte utan vissa ekonomiska insat- ser. Den tekniska utvecklingen har gjort dagens kök, tvättstugor och bad- rum till högmekaniserade arbetsplatser, vilket skulle motivera lika stränga regler angående arbetarskydd som gäller för arbetsplatser i näringslivet. Efterlevnaden av sådana stadganden på enskilt område skulle dock kunna bli mycket svår att kontrollera, och något effektivt medel för förebyggande av barnolycksfall i hemmet kan arbetarskyddslagen aldrig bli. Men lag- stiftningsbestämmelser beträffande bostäders inredning och utrustning ur barnsäkerhetssynpunkt kan troligen få effekt, om de kombineras med en energisk upplysningsverksamhet inriktad på barnfamiljerna.
1 Berfenstarn, R., Ehrenpreis, Th., Ekström, G., Garsten, P. och Myrin, S.-O., Barn- olycksfallen i Stockholm 1955. Svenska läkartidningen 1957:54.
Undersökningar om barnolycksfall
Stockholmsundersökningen 1955
Denna undersökning om barnolycksfall är. den mest omfattande, som hit— tills företagits. För att fylla behovet av sådana uppgifter om olycksfallen, som skulle kunna ge en uppfattning om orsakssammanhangen, fördel- ningen efter ålder och kön, tidpunkt och plats, relationen mellan dödsfall och svåra resp. lätta olycksfall för skilda olycksfallstyper etc., företog ett team läkare en undersökning rörande förekomsten av barnolycksfall i Stockholm-under år 1955. För genomförande av undersökningen infördes på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus och Karolinska Sjukhuset ett spe- ciellt poliklinikkort på vilket läkaren, förutom vanliga data, även fick besvara vissa frågor 'om omständigheterna kring olyckan. Uppgifterna över- fördes därefter till hålkort. Vid" övriga sjukhus fanns inget motsvarande kortsystem upplagt, utan därifrån överfördes till hålkort de uppgifter som fanns tillgängliga på gängse poliklinikkort. Vissa kompletterande uppgifter insamlades senare, bl.a. med hjälp av dödsfallsuppgifter från Statistiska Centralbyrån. *
Det material man på detta sätt insamlade omfattade samtliga barn i storstockholm i åldern 0—14 år, som under 1955 behandlats för olycksfall på något av sjukhusen eller avlidit efter olycksfall inom området. Separat redovisas också i Stockholm kyrkobokförda barn; som under året avlidit genom olycksfall på annan ort (11 st. ). '
Sammanlagt omfattar undersökningen 24 466 olycksfall (inträffade bland ca 227 000 barn), av vilka drygt 6 % varit intagna på sjukhus, medan res— ten genomgått poliklinisk behandling. 29 av dessa olycksfall har .haft dödlig utgång (plus de' 11 barn som avlidit till följd av olyckshändelse utanför Stockholm).
Barn i förskoleåldern (1—6 år) är enligt undersökningen mest utsatta. 12 % av alla barn i den åldern råkade ut för någon. form av olycksfall. Obetydligt mindre risker (ll %) var barn i skolåldern utsatta för. Späd- barnsåret (upp till 1 år) visar sig vara den säkraste perioden, men de in- träffade olycksfallen är oftare av svårare beskaffenhet, 0,9 % med 'dödlig utgång mot knappa 0,2 % för barnen i förskole- respektive skolåldern. Flic— korna är -— konstaterasdet vidare —' något mindre utsatta för olycksfall än pojkar och undgår speciellt de allvarligaste tillbuden. Undersökningsresul— taten visar också en klart ökad. olycksfrekvens under sommarmånaderna, vilket helt beror på den stora gruppen av utomhusolyckor. Sön- och'helg- dagar visar en 20 % lägre olycksfallsfrekvens än veckans övriga dagar. Någon speciellt farlig vardag kunde dock inte konstateras. När det gäller dygnets olika timmar, konstateras emellertid en förmiddagstopp kl. 11—12 och ett markerat maximum kl. 15—18. Trots att barn i regel är morgon-
97 pigga, visar tiden fram till kl. 10 en förvånande låg frekvens olycksfall. Man drar av detta den slutsatsen, att den minskade olycksfallsbenägenheten har samband med att barnet är utvilat och bättre behärskar sina rörelser.
Man har också undersökt var olycksfallen inräffade. Detta har dock kun- nat ske enbart med de fall, som införts till Karolinska Sjukhuset och Kron- prinsessan Lovisas Barnsjukhus och tack vare de speciella poliklinikkort som där användes. Av 17 845 olycksfall, som infördes till dessa båda sjuk- hus, utgjordes 40 % av s. k. hemolycksfall (inträffade i hemmet eller dess närmaste omgivningar). Huvudparten av brännskadorna, förgiftningarna och kvävningarna återfinns i den gruppen. Man konstaterar att det inträffar relativt få olycksfall på daghem och i lekskolor; man beräknar också att riskerna för de barn som vistas på dessa institutioner är mindre (ca 4 %) än för de barn som är hemma (ca 12 %). Största förtjänsten av detta —— förklarar undersökarna — torde tillkomma den betryggande övervakning, som ges, men också omgivningens, lekplatsens och leksakernas anpassning efter ålder spelar tydligen en stor roll.
Bland de olycksfall som inträffat bland barn i åldern 7—14 år (8 426) och som behandlats på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus och Karo- linska Sjukhuset har 28 % inträffat i skolan, medan 2 % av olycksfallen i samma åldersgrupp inträffade när barnen var på väg till och från skolan.
De offentliga lekplatserna svarar för 5 % av samtliga olycksfall; små- barnen är värst utsatta. Trasiga redskap och leksaker samt äldre barns ovarsamma behandling med lekattiraljerna utgör den största faran.
Fallskador var den vanligast förekommande typen av olycksfall (48 %) och slutade i två fall med dödlig utgång. De brännskador som ingår i ma- terialet (540 st.) bestod till huvudsaklig del av skållskador, och till över 80 % var det barn under 6 år som drabbats. Huvudparten inträffade, som tidigare nämnts, i hemmet. Typiska småbarnsolyckor visade sig också för- giftningarna vara; 95 % inträffade före 5 års ålder. Det visade sig också vara en mycket vanlig olycksfallsanledning i de yngsta åldrarna _ 1/4 av samtliga rapporterade olycksfall bland spädbarnen var således förgiftnings- fall. De vanligaste orsakerna var att barnen ätit tobak, kemisk-tekniska produkter eller läkemedel. Trafiken svarade för 10 % av de undersökta olycksfallen. 2/3 av dessa var cykelolyckor, utan inblandning av motor— fordon. I 30 % var motorfordon inblandade; skadorna var här svårare såtillvida att 9 dödsfall inträffade. Trafikskadorna konstaterades i allmän- het vara svårare än övriga skador. Medan 6,3 % av olycksfallen varit av den arten att de föranlett intagning på sjukhus är motsvarande siffra för trafik- olycksfallen 17,2 %. För samma sak talar förhållandet att trafikolycks- fallen endast utgjorde 9 % av totalmaterialet men svarade för 24 % av de på sjukhus intagna.
Olycksfall genom drunkning och kvävning utgör en förhållandevis ringa andel av undersökningsmaterialet beroende på att dessa tillbud sällan blir
registrerade. De fall som införs till sjukhus är regelmässigt av den art, att de slutar med döden.
Slutligen sammanfördes alla de övriga olycksfall som inte kan hänföras till en viss bestämd grupp. Hit hänfördes skador, som var resultatet av slagsmål och misshandel, lek med skjutvapen m. m. Där ingick också kläm- skador och skador på grund av nedsvalda föremål. Tre dödsfall orsakades av olycksfall av denna art.
Relationstalet mellan dödstal och skadetal för denna undersökning är 1:840. I jämförelse med sådana relationstal i övrigt, där man oftast kom- mer fram till siffror upp mot 1:400, framstår relationstalet för denna under- sökning som anmärkningsvärt lågt. Att siffran är så låg beror till stor del på att befolkningen i Stockholmsområdet i stor utsträckning söker hjälp för skador, som är relativt små. Korta avstånd och ringa kostnader under- lättar detta. Man har emellertid kunnat konstatera, att ej indicerade läkar- besök förekommit ytterst sällan.
De flesta olycksfallen (75 %) var av så lindrig art, att de endast krävt ett eller två läkarbesök. 1545 patienter vårdades dock inneliggande på sjukvårdsavdelning. På kirurgiska specialavdelningar har barnolycksfallen svarat för 11 870 vårddagar (vilket motsvarade ca 25 % av samtliga vård- dagar vid dessa avdelningar). Till detta kommer 1 858 vårddagar vid de övriga sjukhusen.
Brännskador och förgiftningar i Stockholmsundersökningens material
Konsumentinstitutet fann det värdefullt att ytterligare studera brännska- dorna och förgiftningarna, vilka är typiska hemolycksfall. Journalkorten från Stockholmsundersökningen beträffande dessa olycksfallstyper grans- kades och de fakta antecknades, som var av betydelse för att klarlägga orsa- kerna till olycksfallen. Analyserna härav publicerades sedan i skriftserien »Konsumentinstitutet meddelar», 1960, och gav följande mera detaljerade bild av dessa olycksfall.
Brännskadorna
I undersökningen har 471 fall av brännskador kunnat bearbetas. Liksom beträffande hela olycksfallsmaterialet överväger pojkarnas antal (286) avsevärt mot flickornas (185). Det framgår också, att brännskadorna är typiska småbarnsolyckor med en kraftig topp i l-årsåldern; drygt 70 % inträffar före femårsåldern och 80 % av olycksfallen inträffar under hela förskoleåldern. I skolåldern är antalet olycksfall jämförelsevis ringa och ganska jämnt fördelat i de olika åldersklasserna.
Intet fall av brännskadorna har fått dödlig utgång. Kvarstående men har dock uppstått i ett flertal fall, och ett relativt stort antal fall, 87 stycken,
har fordrat sjukhusvård. Vårdtidens längd har varierat mellan 1 och 31 dagar. De flesta fallen har krävt mer än ett poliklinikbesök och i 14 fall har behandlingstiden överstigit ett år.
Beträffande orsaken till och situationer kring olyckorna har de tillgäng- liga uppgifterna ej varit så utförliga, att man för hela materialet kan göra någon indelning av olycksfallen med hänsyn till exempelvis om olyckan varit självförvållad eller ej, om den skett då barnet varit ensamt eller till- sammans med vuxna eller andra barn, om den skett under lek, måltid, hushållsarbete osv. Uppgift har däremot i flertalet fall funnits om arten av den värmekälla, som orsakat brännskadan. Följande uppställning anger skadefrekvensens fördelning med hänsyn till värmekällans art.
Värmekälla Antal fall
Het vätska ................................. 308 Hett föremål .............................. 88 Öppen låga ................................. 20 Ånga .......................................... 4 El-ström .................................... 3 Frätande kemikalier .................. 5 Ej angiven orsak ........................ 43
Summa 471
Het vätska. Skållskadorna, 308 fall, utgör i det närmaste 2/3 av bränn- skadorna. Åldersfördelningen är ungefär densamma som för totala antalet brännskador med en utpräglad topp i 1-årsåldern, 94 fall. Beträffande vilka vätskor som orsakat brännskadorna visade det sig, att inte mindre än 227 skador orsakats av bet mat eller dryck. I 191 fall har barnen bränt sig på het dryck, i över 2/3 av dessa fall på hett kaffe, och i 36 fall på annan fly— tande eller halvflytande mat såsom soppor, gröt, kräm, stekflott och knäck- massa.
Olyckorna torde i flertalet fall ha inträffat vid måltider och servering och relativt sällan i samband med matlagningen. En olycka har inträffat, då en tryckkokare »exploderat». I några fall har barnen bränt sig, då de rört om i kastruller på spisen eller dragit kokkärl från spisen över sig. Då het mjölk och buljong hällts upp i glaskärl, som spruckit, har vätska stänkt på barnen. Detta har också inträffat vid upphällning från kokkärl. Då det gäller äldre barn och då t. ex. knäckmassa eller stekflott anges som brännskadeorsak, kan man också förmoda, att olyckan skett i samband med matlagning.
Barn kan inte förtära så varm mat som vuxna. I en undersökning över matens temperatur testades bl. a. barn i åldern 5—8 år. Resultatet avvek avsevärt från de vuxnas; flertalet av de vuxna försökspersonerna föredrog en temperatur mellan 60” och 700 på den mat de förtärde. Vid 60” ansåg dock barnen, att choklad och välling var så het, att de brände sig på den.
Först då temperaturen var under 40” tyckte de, att maten var för sval. Yngre barn är sannolikt ännu mer känsliga för hög temperatur på maten.
Väl planerade kök med avställningsytor vid spisen och med rymliga matplatser minskar risken för skållningsolyckor i samband med matlagning och måltider.
Hett vatten har angivits som brännskadeorsak i 68 fall, av vilka 25 fall krävt sjukhusvård, dvs. mer än 1/3 av fallen. I 15 fall ger uppgifterna vid handen, att olyckorna skett vid hadning och tvätt. I 8 fall har barnen bränt sig på hett vatten från kokkärl genom att de vält eller dragit ner dem från spisen. Risken för olycksfall med hett vatten minskar med central varm- vattenberedning och med en modern inredning av kök, badrum och tvätt- stuga, då man inte behöver koka upp vatten på spisen, bära hett vatten eller ställa hinkar och baljor med hett vatten eller tvättlut på golvet. Heta föremål. I 80 fall har heta föremål orsakat brännskadorna. Den största gruppen, 36 fall, har inträffat i samband med matlagning, varvid barnen bränt sig på spisen, spishällen, kokplatta eller ugnslucka samt på stekpannor, ugnsplåtar och kokkärl. över 2/3 av dessa olyckor har drabbat barn under 2 års ålder.
En ofta förekommande uppgift är »lagt handen på el-plattan» eller »lagt handen på spishällen». I en del fall angives att det är fråga om vedspis. Ett barn har dragit ner en kokplatta från bänk. Ugnsolyckorna är också ganska vanliga, 10 fall. Barnen har öppnat ugnsluckan, lagt handen på den, fallit över den eller bränt sig på plåtarna i ugnen. Vreden på såväl el- som gasspisar är numera »barnsäkra» men det finns ingen »barnsäker» stäng- ningsanordning för ugnar. I samband med strykning har 20 olyckor inträf- fat, och en del av dessa har varit komplicerade.
Kaminer har orsakat brännskador i 9 fall, och i 6 av dessa har det an- givits att det rört sig om el-kaminer. Barnen har ramlat på, snubblat över, fallit baklänges mot eller lagt handen på kaminerna. De s.k. strålkaminer- na utgör en risk i hemmen även på grund av brandfaran. För barnen med- för de också större risk för brännskador, eftersom de har så hög tempera- tur. Olyckorna orsakade av värmekällor för uppvärmning av bostäder är förhållandevis få, vilket givetvis beror på att flertalet bostäder i vårt land numera uppvärmes med centralvärme. Enligt 1960 års bostadsräkning före— kom centralvärme i 71 % av hushållen i hela landet och i 81 % av hus- hållen i samtliga tätorter. Familjer med minderåriga barn hade även bo- städer försedda rned centralvärme i större utsträckning än övriga hushåll. I vissa andra länder, där centralvärme ej är allmänt förekommande, är öppna kolbrasor och heta kaminer ett större faromoment för barnen. Elektrisk materiel. 3 barn i l-årsåldern har fått brännskador av elektriskt materiel. I 2 fall anges strömförande sladd som orsak och i det tredje radio- apparat. Intet av fallen har krävt sjukhusvård. Frätande kemikalier. Brännskador av frätande kemikalier har 5 barn i
åldern 1—3 år erhållit. Intet av barnen har dock behövt vårdas på sjukhus. De frätande ämnena har varit tvättmedel (i ögat), lut, lutpulver och tjär- preparat.
F örgif tningarna
Av de 792 fallen av förgiftningar från huvudundersökningen har 674 fall, för vilka journalkort funnits, kunnat medtagas i denna utredning. Förgift- ningarna är som förut nämnts typiska småbarnsolyckor, där pojkarnas andel något överväger flickornas (58 respektive 42 %). En kraftig topp registreras för 1-årsåldern med sammanlagt 300 fall. Före femårsåldern inträffade 92 % av totala antalet förgiftningar. Intet av förgiftningsfallen har fått dödlig utgång. Olyckorna har med avseende på det ämne, som för- orsakat förgiftningstillbuden, indelats i grupper enligt följande.
Förgiftningsorsak Antal fall Tobak ....................................... 325 Läkemedel ................................. 127 Kemisk-tekniska produkter ......... 190 Övrigt ....................................... 29 Ej angivet ................................. 3 Summa 674
Tobak. I närmare hälften av fallen har förgiftningarna orsakats av tobak i olika former, såsom cigarretter, cigarrer och fimpar därav samt piptobak. De flesta av fallen har inträffat i l-årsåldern, och i 311 av fallen har barnen varit under 3 år. Enstaka fall av tobaksförgiftning har emellertid inträffat i varje årsgrupp upp till ll-årsåldern. Det framgår, att barnen oftast tagit fimpar från askkoppar. Det har även inträffat, att barn plockat upp fimpar ur papperskorgar och avfallskärl. I påfallande många fall har barnen fått tag på fimpar och ätit dem utanför hemmen. De har hittat dem i trapp- uppgångar, på lekplatser, gator och tåggolv.
Tobaksvaror bör förvaras oåtkomligt för småbarn, men att döma av det stora antalet fall av tobaksförgiftningar tycks man inte tänka på detta i många hem med småbarn eller hem, där småbarn kommit på besök. Sådana kommentarer som »tagit cigarretter, som varit väl undangömda -— tagit cigarretter i handväska —— i rockficka — i skåp —— klivit upp och tagit cigarretter på hylla» osv. visar, att det finns risk för att småbarn kommer över tobaksvaror, även om de inte direkt ligger framme lättillgängligt. Några barn har under 1955 införts två gånger och två barn tre gånger efter att ha förtärt tobaksvaror.
För att fästa rökarnas uppmärksamhet på risken för tobaksförgiftning bland småbarn lät Svenska Tobaksmonopolet 1956—57 förse 5 miljoner
cigarrettpaket av märket Bill med en etikett med påskriften: »Göm all tobak för små barn. Töm askkoppen.»
Läkemedel. Av de 127 fallen av förgiftning med läkemedel har över 100 gällt barn i åldern 1—3 år. Endast 5 barn, samtliga pojkar, har varit under ett år. De läkemedel, som barnen i åldern 1—3 år — där huvudparten av förgiftningarna förekommer — har stoppat i sig, företer en brokig karta över alla de olika läkemedel, som kan förekomma i ett hem. Ibland har barnen ätit ett par olika sorters medicin samtidigt. Läkemedel i tablett- form dominerar men även många vätskor förekommer, t. ex. näsdroppar, A-D-vitaminlösningar, hostmediciner (flera fall), atropinlösning och kam- ferolja. Flera av de läkemedel barnen förtärt är starka gifter. Även för vuxna relativt ofarliga preparat, såsom laxermedel, acetylsalicyltabletter, t. ex. magnecyl, och järntabletter kan i fråga om små barn förorsaka all- varliga förgiftningar och t. o. m. dödsfall, om de förtäres i större mängder. I många fall har barnen krupit upp och kommit åt medicin ur olåsta me- dicinskåp, badrums— eller köksskåp. En 3-årig flicka har klättrat upp och kommit över magnecyltabletter med kodein ur ett skåp, beläget 1,8 m över golvet. Ur olåsta medicinlådor och andra lådor har också barnen tagit läkemedel.
Kemisk—tekniska produkter. Denna grupp omfattar 190 fall, vilka efter produkternas användningsområde uppdelats enligt följande:
Tvätt- och rengöringsmedel ............... 36 fall Organiska lösningsmedel ................. 48 » Kosmetika ....................................... 10 » Anilin och andra färger ..................... 53 » Insekts— och växtskyddsmedel ............ 7 » Diverse .......................................... 36 »
Inom samtliga grupper förekommer de flesta olyckorna i 1- och 2-års- åldern, men fall förekommer även i förskoleåldern och i skolåldern upp till 13 år.
Barnen i 3-årsåldern och därunder, de flesta i 1- och 2-årsåldern, har förtärt lacknafta (varnolen, dilutin) , fotogen, aceton, möbelpolityr, rödsprit, bonvax, thinner, terpentin, bensin m.m. uppräknat i ordningsföljd efter frekvensen. Närmare uppgifter om olyckorna förekommer endast i enstaka fall. Följande kommentarer kan återges: »Kommit över flaska, som stått framme på bord — hittat flaska i städskåp —- flaska, som stått i fel skåp — doppat bulle i glas med möbelpolityr — druckit fotogen i samband med cykelrengöring.» Slutligen har en 8-månaders flicka druckit fotogen ur en fotogenlampa.
Sju l-åringar och tre 2-åringar har förtärt kosmetika, läppstift, parfymer, eau de cologne, rakvatten, parfymerade badkulor och hudkräm.
Av de 53 förgiftningstillbuden med anilin och andra färger utgör anilin-
fallen 33. Beträffande »anilinpennors» giftighet har en utredning gjorts som visar, att pennorna ej innehåller anilin utan ett relativt ofarligt färg- ämne. Någon behandling av >>anilinpenneförgiftning» brukar därför inte rekommenderas. Däremot kan vissa märkbläck innehålla anilin. I de öv- riga fallen har barnen ätit färgkakor, 4 fall, av vilka ett inträffat i lek- skola, och blåpennor, tuggat på färgtub och druckit vattenfärg och vatten, i vilket penslar sköljts.
Till gruppen växtskydds— och insektsmedel och liknande har förts 7 fall, som samtliga gäller barn i 1- till 3—årsåldern. Fem av barnen har ätit mal- kulor och två råttgift, som de har hittat utomhus. Malmedel säljes ofta i förpackningar, som påminner om karamellrullar, vilket måste anses som mycket olämpligt.
Några förgiftningar med växtskyddsmedel föreligger inte i materialet. Växtskyddsmedel innehåller ofta så giftiga ämnen, att några droppar är livsfarliga för barn. Olyckor med dödlig utgång har inträffat med dylika både bland barn och vuxna.
Ögonolycksfall bland barn i Stockholm under en femårsperiod (1948—52) av Eugén Strömberg, Stockholm
Undersökningen begränsar sig till skador, som inträffat i Stockholm bland barn under 16 år och som föranlett intagning på Karolinska Sjukhuset, Sabbatsbergs Sjukhus och Södersjukhuset. Den visar, att dessa skador endast i ringa utsträckning kan hänföras till s. k. hemolycksfall. Samman- fattningsvis gav undersökningen följande resultat:
att de flesta ögonskador bland barn drabbar pojkar i åldern 6—12 år, att drygt en fjärdedel av de på sjukhus för ögonolycksfall intagna barnen har perforerande ögonskada, att den vanligaste diagnosen är contusio bulbi (ögonglobsskada), att de flesta skadorna orsakats av pilar och projektiler från slangbågar, att i 13 % synen på det skadade ögat nedsatts till mindre än ledsyn och att i ytterligare 5 % synen allvarligt nedsatts.
Förgiftningar och förgiftningstillbud hos barn (Akademiska Sjukhuset. Uppsala 1954—1961)
Förgiftningsfallen vid Akademiska Sjukhusets barnklinik under åren 1954 —1961 har analyserats av Åke Edlund och Juhani Linna, Uppsala. Mate- rialet utgjordes av 603 fall, varav 509 varit möjliga att närmare penetrera. Antalet fall per år har ökat under tidsperioden. Omkring 95 % av patien- terna var under 5 år; åldersgruppen 1—2 år var den största. Tobak var det vanligaste förgiftningsmedlet och orsakade cirka hälften av fallen. Dess andel har ökat, jämfört med en tidigare undersökning från samma klinik. Läkemedelsförgiftningarna utgjorde en fjärdedel av fallen, och den reste-
rande fjärdedelen utgjordes av förgiftningar md petroleumprodukter och övriga kemisk-tekniska preparat. Bland barn i åldern 0—2 år dominerade tobaken som förgiftningsorsak, medan läkemedel dominerade bland barn över 2 år. Tobaken gav inte i något fall upphov till en allvarlig sjukdoms- bild, medan läkemedel svarade för tre fjärdedelar av de allvarliga förgift— ningarna. Inga dödsfall förekom.
Barnolycksfall inlagda på Linköpings lasarett under tiden 1951 —1 960 av A. Engberg, S. Nordlund och R. Berfenstam1
Undersökningen omfattar samtliga på Linköpings lasarett inlagda barn- olycksfall under tiden 1951—1960 och är retrospektiv (journaluppgifter). Målsättningen har varit att få en överblick över de barnolycksfall som är så svåra, att de behöver sjukhusvård. En stor del av barnen är bosatta på landsbygden eller i små samhällen, och jämförelser har där gjorts mellan dessa och barn bosatta i städer. Sammanlagt 1 206 barn i åldern 0—14 år har intagits på kirurgiska kliniken på grund av olycksfall under tiden 1951—1960. 2/3 av dessa var pojkar. Multipla skador förelåg i ca 5 % av fallen. 60 % av barnen kom från städer, 40 % från landsbygden. Per år har ungefär samma antal patienter inlagts. Årstidsfördelningen överens- stämmer med den från tidigare undersökningar kända, med största antalet skador under tiden maj—september, mindre topp i februari och litet antal skador i mars samt tiden oktober—januari.
De 1 220 skador som drabbat 1206 patienter —— de flesta barn i åldern 5—9 år —— fördelar sig efter skadetypen enligt följande.
Fördelning efter skadetyp
Skadetyp Antal Huvudskador .................. 472 Frakturer ........................ 458 Sårskador ........................ 104 Bröst- och bålskador ......... 77 Brännskador ..................... 77 Övriga skador .................. 32
Summa 1 220
Skallskador och frakturer dominerar över andra skadetyper. Fraktu- rerna har nästan uteslutande drabbat extremiteterna. Skallskador och framför allt brännskador drabbar oftare åldersgruppen 0—4 år, medan frakturer av såväl arm som ben ökar i frekvens med stigande ålder. Be- träffande skadetypens fördelning på stad och landsbygd finner man, att skallskadorna relativt sett är vanligare i staden, medan sårskador, »inre skador» och brännskador är något vanligare på landet.
1 Undersökningen, som tidigare ej publicerats, har välvilligt ställts till familjebered- ningens förfogande.
Skador i hemmet av sådan svårighet att barnen blir inlagda på sjukhus är ovanliga, om man bortser från småbarnen. I skolan inträffar sällan ska- dor, här har ej olyckshändelser på väg till och från skolan inräknats. Mel- lan land och stad föreligger ingen skillnad beträffande skadeplats.
Brännskador
76 barn har vårdats för brännskador, därav 40 från städer. 2 avled till följd av skadorna, båda efter lek med öppen eld, varvid kläderna antänts. Som nämnts dominerar åldern 0—4 år. Heta föremål såsom elektriska element, kokplattor osv. har orsakat 6 brännskador. Beträffande skillnader mellan land och stad kan noteras, att relativt sett fler barn från städer skadats genom heta vätskor, 83 % mot 64 %.
Utomhusskador, ej i trafik Genom olika aktiviteter utomhus har, bortsett från trafikskadorna, 439 barn skadats. Fall från höjd har varit skadeorsak hos 138, fall i samma plan hos 84 och sport hos 108 patienter. Skadeorsaken var okänd i 18 fall och annan än de nämnda i 93 fall.
Skador genom fall Vid fall i samma plan skadades 48 barn sommartid och 36 på is. frakturer var vanligare än skallskador. Fall från höjd orsakade 138 skador, 16 av dessa föll från rutschbana i lekpark och 12 från gunga, övriga från stenar, staket och lågt belägna tak. I denna grupp övervägde skallskadorna. An- märkningsvärt är, att de i rutschkana alla var stadsbarn och hade fallit eller knuffats baklänges ned från trappan till densamma. Mellan land och stad fann man i övrigt inga skillnader.
Sportskador Till dessa skador har räknats omkullkörning på cykel under lek på andra platser än gator eller vägar; i denna grupp dominerar åldersgruppen 5—9 år, övriga skadeorsaker drabbar mest äldsta gruppen. Endast 6 av de 106 barnen var mellan 0—4 år, de hade alla åkt kälke mot träd eller stenar. Vid cykelolyckorna var skallskador vanligast, medan frakturer vanligen uppstått vid övriga skadeorsaker, speciellt vid höjdhopp. Påfallande få skador har inträffat under ishockeyspel.
Barnolycksfallen i Uppsala-regionen och Malmö stad under 1964
Sedan den 1 januari 1964 har medicinalstyrelsen påbörjat försök med patientstatistik, vilket sker vid samtliga kroppssjukhus (sjukhem) inom
den s.k. Uppsala-regionen, innefattande landstingen i Uppsala län, Väst- manlands län (del av), Kopparbergs län, Gävleborgs län, Västernorrlands län (del av) och Jämtlands län. I försöksverksamheten ingår också Malmö stad. För varje utskriven patient erhåller medicinalstyrelsen data, som bl.a. innefattar de diagnoser som ställts i anledning av sjukhusbehand- lingen. Antalet utskrivna från Uppsala-regionen och Malmö stad uppgick 1964 till omkring 200000, vilket utgör ungefär en femtedel av samtliga utskrivningar i hela landet. Ur detta material har diagnoserna avseende skador genom yttre våld och förgiftning, ställda på barn under 15 års ålder, utvalts enligt överenskommelse med familjeberedningen. De uppgick till ca 2 300. Skadorna redovisas dels efter barnets ålder och skadans tillkomst— sätt, dels efter barnets ålder och skadans diagnosgrupp.
En gruppering av antalet skador med avseende på deras uppkomstsätt ges även för inskrivna under årets fyra kvartal. Totalsiffran härvid skiljer sig från statistiken över utskrivna under samma år, så att 6 st. färre skrevs in än skrevs ut. Slutligen lämnas en redogörelse för de operationer som företagits, dels med avseende på skadans uppkomstsätt och dels med av- seende på operationens lokalisering till olika kroppsdelar.
Materialet är behäftat med vissa fel: svårigheter har uppstått när det gällt att urskilja sådana fall, som vårdats mer än en gång under året för samma olycksfall. I ett 50-tal fall har födelsenumret saknats men födelse— datum överensstämt, och man kan antaga att det rört sig om samma pa- tient. När detta kunnat misstänkas har dubbelföringen eliminerats. Vid uppställningen efter skadans uppkomstsätt har tillika ett antal skador (sammanlagt 100 fall) på grund av kodifieringen icke kunnat föras in un- der den riktiga rubriken utan hänförts till »övriga skador».
Olycksfallens fördelning på olika åldersgrupper efter skadans tillkomslsätt
Ålder Okänd
( 1 år1 1—4 år1 5—9 år 10—14 år ålder Totalt
Trafikskada .................. 1 78 246 183 509 Fallskada ..................... 16 252 330 236 1 834 Förgiftning ..................... — 129 27 19 — 175 Brännskada ..................... 5 125 25 21 — 176 El-skada ........................ —— 1 5 4 — 10 Skär- och stickskada ...... — 21 27 29 — 77 Skott- och sprängskada — 1 8 13 —— 22 Kvävning ........................ 2 7 — 3 — 12 Drunkning ..................... —— 4 7 1 —— 12 Övriga skador ............... 13 119 167 146 1 440 Summa 37 737 836 655 2 2 267
1 Definitionen av åldern har gjorts genom att födelseåret dragits ifrån utskrivnings- året. Detta kan i något fall ha medfört att barn som rätteligen tillhört åldersgruppen 1—4 år, förts in under åldersgruppen ( 1 år och vice versa.
Uppställningen visar, att fallskadorna dominerar med omkring 36 % av samtliga. Brännskadorna och förgiftningarna, vilka är resultat av typiska hemolycksfall, har också en hög frekvens och svarar för 8 % vardera av samtliga skador. Dessa skador förekommer framför allt i 1—4-årsåldern.
Olycksfallens gruppering efter skadans diagnos i olika åldrar
Ålder Diagnos ( 1 år1 1—4 år 5—9 år 10—14 år Totalt Frakturer ............ 8 130 303 234 675 Luxationcr o. distor- tioncr .............. .... — 9 9 8 26 Inre skador i huvud, bröst, bål o. bäcken 12 205 280 206 703 Sårskador o. kontu- sioner .................. 4 71 151 139 365 Främmande kropp i öga el. naturlig öpp- ning ............ 3 39 18 12 72 Brännskador 7 127 30 25 189 Nervskador — 1 2 2 5 Förgiftningar — 137 29 23 189 Drunkningar — 7 6 1 14 Kvävningar _ 1 _ _ 1 El-skador ............ _ 1 .3 3 7 Övriga skador ...... 3 9 5 4 21 Summa 37 737 836 657 2 267
1 Se not ovan
De helt dominerande skadorna utgörs av inre skador, frakturer samt sårskador och kontusioner. Därefter kommer brännskadorna och förgift- ningarna.
Olycksfallens fördelning under årets fyra kvartal efter skadans uppkomstsätt
För att få en uppfattning om eventuella variationer av olycksfallstyperna under årets gång redogör följande uppställning för olycksfallsfrekvenserna under årets fyra kvartal.
Frekvensen av olycksfall, som kräver inläggning på sjukhus, visar sig vara störst under sommarmånaderna. Det är framför allt trafikolyckorna som ökar under den varma tiden på året. Fallskadorna har en tydlig frek- venstopp under det första kvartalet. Detta torde till inte ringa del bero på de olycksfall, som inträffar i samband med bl. a. sådana Vintersporter som skridskoåkning (med ishockeyspel) och skidåkning. En smärre steg— ring av fallskadorna inträffar under juli, augusti och september; denna tid sammanfaller till stor del med skolferierna, då barnen har tillfälle att i större utsträckning ägna sig åt lekar samt sport- och friluftsliv. Förgift-
Kvartal Summa 1 2 3 4
Trafikskador .............................. 73 162 162 112 509 Förgiftningar .............................. 33 48 49 45 175 Fallskador ................................. 278 183 220 153 834 Brännskador .............................. 42 46 41 47 176 Skär- och stickskador .................. 21 19 22 15 77 El-skador .................................... 1 2 5 2 10 Skott- och sprängskador ............... 5 5 6 5 22 Kvävning .................................... 2 3 2 5 12 Drunkning ................................. 5 3 4 _ 12 Övriga skador .............................. 99 129 134 78 440
Summa 560 600 645 462 2 267
ningar och brännskador tillhör däremot de skador, som är relativt jämnt fördelade under året. Frekvensen av olycksfall i gruppen Övriga skador, där en mångfald olika typer av olycksfall sammanförts, visar en klar steg- ring under den varma delen av året. Liksom beträffande trafikolyckorna torde detta bero på den allmänna stegringen av friluftsaktiviteter tillsam- mans med den ökade fritiden under denna del av året.
Ur patientstatistiken har även framtagits antalet operationer som er- fordrats på grund av olycksfall bland barnen. 966 operationer har utförts, och deras fördelning efter typ av skada på olika slag av operationer fram- går av nedanstående uppställning.
Operationer på '|' av skada Summa yp Ögon 2222, Bröst Muskler 551121ch övrigt hals, 0. buk o. skelett vävnad
Trafikskador ] 3 16 143 51 27 241 Förgiftningar —— 1 — — —— 3 4 Fallskador 4 1 12 1 306 17 13 350 Brännskador -— — — —— 50 4 54 Skär- o. stick-
skador 9 3 — 22 18 19 71 El-skador — — — —— 7 — 7 Skott- o. spräng-
skador 6 — —— 2 6 3 17 Kvävningar —— 5 2 —— — 2 9 Övriga skador 22 40 6 85 51 9 213
Summa 39 64 25 558 200 80 966
Not: Vid en jämförelse av tabellerna, som anger skadans uppkomstsätt och diagno- serna över skadan, finner man att siffrorna uppvisar smärre differenser. Så säger t. ex. tabellen över skadornas uppkomstsätt, att 175 fall av förgiftningar inträffat; däremot anger uppdelningen av skadorna efter diagnoser, att 189 förgiftningar registrerats. Orsa— ken till sådana skillnader är bl.a. en viss osäkerhet i klassificeringen i början av för- söket med patientstatistik. En del skador kom att klassas såsom »övriga» i stället för att föras in under den specificerade grupp, dit de rätteligen skulle ha hänvisats.
Operationer på muskler och skelett samt hud och subcutan vävnad är de vanligaste förekommande. Olika slag av benbrott och muskelskador i samband med fall- och trafikskador utgör nästan 50 % av samtliga opera- tioner (fallskadorna enbart omkring 30 %). Operationer på hud och sub- cutana vävnader på grund av brännskador är lika många (50 st.) som de som erfordras genom trafikskadorna, dvs. över 5 % av samtliga.
Giftförvaring hos småbarnsfamiljer
I slutet av 1950-talet företogs en undersökning1 — i samband med revisio- nen av giftlagstiftningen — om giftförvaringen hos småbarnsfamiljer.
I en större mellansvensk industristad (Västerås) besöktes i hemmen ett slumpmässigt urval av familjer med barn i åldern 1—2 år. Avsikten var att söka få en objektiv bedömning av förvaringen av mediciner och tek— niska preparat med hänsyn till förgiftningsrisker för barnen samt om möj- ligt korrelera resultatet av bedömningen till yttre faktorer såsom tillgång på för barn oåtkomliga skåputrymmen, bostadsförhållanden m. m.
Totalt besöktes 206 familjer. Med hjälp av ett särskilt formulär efter- frågades vissa grupper av mediciner och tekniska preparat samt förekoms- ten av olika anordningar för giftförvaring. Förvaringen av gifterna bedöm— des med utgångspunkt från vad som kan anses oåtkomligt för ett 24 må— nader gammalt barn.
[ hemmen fanns i allmänhet rikligt med mediciner och tekniska preparat i 198 (96,1 %) av familjerna. Förvaringen av gifterna var generellt myc- ket bristfällig. I endast 21 (10,2 %) familjer var förvaringen av mediciner och tekniska preparat acceptabel, medan återstående 185 (89,8 %) hade en otillfredsställande förvaring. Då förvaringen generellt var så bristfällig, ansågs det utsiktslöst att försöka korrelera densamma till yttre faktorer såsom bostadens karaktär m. m.
I 16 (7,8 %) familjer fanns medicinskåp, som dock i endast 6 familjer användes som enda förvaringsplats för medicinerna. Säkerhetsproppar fanns i 3 (1,5 %) familjer. Låsbart städskåp fanns i 80 (38,8 %) famil- jer, medan låsbart skåp under diskbänken och säkerhetsstängen endast fanns i ett fåtal familjer. Även städskåpet utnyttjades ofta på ett mindre tillfredsställande sätt. 1/3 av familjerna med dylikt skåp utnyttjade det ej alls till förvaring av tekniska preparat. Förvaringen av tekniska preparat var i undersökningsmaterialet snarast något bättre hos familjer utan lås— bart städskåp än i familjer med sådant skåp.
Förvaringen av fläckurtagningsmedel, vilka enligt giftstadgan skall för- ses med särskild varningstext, var ej bättre än förvaringen av möbelpoli— tyrer', å vilka preparat dylik text ej kräves. Förvaringen av medel mot ohyra
1 Berfenstam, R., Beskow, J.: Giftförvaring hos småbarnsfamiljer. Bil. 2 till Reviderad giftlagstiftning 1961 ( SOU 1961:41 ).
var dock något bättre, vilket torde bero på att dessa medel förses med tyd- ligare varning samt på den allmänt spridda kunskapen om dessa preparats giftighet.
Undersökningsresultaten visade, att hos familjer med barn i åldern 1—2 år i Västerås förvaringen av mediciner och tekniska preparat var mycket otillfredsställande. I hemmen fanns ofta en påtaglig brist på ändamåls- enliga förvaringsutrymmen för gifter. Där dylika utrymmen fanns, utnytt- jades de ofta på ett felaktigt sätt.
Åtgärder hittills i syfte att minska antalet barnolycksfall
Lagstiftning m.m. beträfande läkemedel, gifter och bekämpningsmedel
Som framgår av föregående redogörelse för olika undersökningar, ägnades under 1950-talet ett ökat intresse åt frågor om förgiftningsolyckor bland barn. År 1957 tillsattes en statlig utredning med uppgift att verkställa en översyn av lagstiftningen angående gifter. Utredningen resulterade i ett betänkande, Reviderad giftlagstiftning (SOU 1961:41), som låg till grund för den nya lagstiftningen om läkemedel, gifter och andra hälsofarliga va- ror samt bekämpningsmedel, som antogs av riksdagen 1962 (prop. 184: 1962). Den tidigare starkt splittrade lagstiftningen ersattes då av tre grund- läggande förordningar —— läkemedelsförordningen, giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen — vilka alla trädde i kraft den 1 juli 1964. Av intresse i förevarande sammanhang är den särskilda vikt som lagts vid säkerhetsföreskrifterna, när det gäller märkning. emballering, förvaring samt kontroll och tillsyn av läkemedel, gifter och andra hälso- farliga ämnen.
Enligt giftförordningens (GF) 17 5 skall vid utlämnande av hälsofarlig vara (gifter och vådliga ämnen) från tillverknings- och försäljningsställe förpackningen vara märkt på sådant sätt, att riskerna för förgiftning eller annan skada genom varan i möjligaste mån begränsas. I samma paragraf stadgas vidare — vilket är en nyhet i förhållande till tidigare gällande be— stämmelser _ om kvalitativ deklarationsplikt av i den hälsofarliga varan ingående ämnen, som ger varan dess hälsofarliga egenskaper.
I kungörelsen om tillämpningen av giftförordningen (GK) ges ytterligare bestämmelser (12 :5) om denna deklarationsplikt. Här anges även närmare (9, 10 55) vad som skall ingå i märkningen. Sålunda skall förpackningen vara märkt med varans namn och uppgift om dess karaktär av gift respek- tive vådligt ämne, och i det senare fallet skall även en kort varningstext ge uppgift om de risker, som är förbundna med varan. Förutom uppgifter om firmanamn och adress och liknande skall förpackningen vara märkt med föreskrift att varan skall förvaras odtkomlig för barn.
I GK ges dessutom bemyndigande (14 5) för giftnämnden att meddela närmare föreskrifter om utformningen av märkningen. Dessa märknings- föreskrifter är f. n. under utarbetande hos giftnämnden, och man strävar härvid efter att finna enhetliga och tydliga texter och symboler, som skall göra allmänheten uppmärksam på varans egenskap som hälsofarlig.
Beträffande handhavande och förvaring av hälsofarlig vara stadgar GF i 18 5 allmänt att detta skall ske så att de med varan förenade riskerna i möjligaste mån begränsas, vilket närmare angives i GK. Angående embal- laget säger 8 & GK, att vid överlåtelse av hälsofarlig vara skall denna vara innesluten i förpackning, som kan anses betryggande vid transport, för- varing och användning och som icke genom sin utformning medför påtag- lig risk för förväxling med andra varor, särskilt med sådana som är avsedda för förtäring.
När det gäller bestämmelser om hur hälsofarliga varor skall förvaras och hanteras i hemmen anger 19 % GK vad som särskilt skall iakttagas: a) att varan förvaras på sådant sätt, att den icke kan åtkommas av barn ; b) att varan hålles väl avskild från varor avsedda till förtäring; 0) att varan sedan förpackning brutits om möjligt förvaras i det ursprung- liga emballaget och i varje fall icke i kärl, som på grund av sin sedvan- liga användning kan giva anledning till förväxling;
d) att meddelade varningsföreskrifter efterföljes.
Hälsofarliga varor, som inte längre är avsedda att användas för sitt ända- mål, skall förstöras eller oskadliggöras på ett betryggande sätt (GF 20 IS). I samma paragraf stadgas det dessutom, att emballage och redskap i sam- band med hälsofarliga varor skall handhavas så att kvarvarande rester inte kan förorsaka skada.
I bekämpningsmedelsförordningen föreskrives, att varje bekämpnings- medel skall registreras av giftnämnden, varvid medlet klassificeras och varningstext fastställes. Vid registreringen granskas även emballaget, och det kan då hända att nämnden inte godtager vissa typer av emballage. Varje bekämpningsmedel skall åsättas »Förvaras oåtkomligt för barn». För övrigt överensstämmer föreskrifterna om bekämpningsmedel i de här aktuella avseendena med dem som gäller för gifter och andra hälsofarliga ämnen.
Beträffande läkemedel anger läkemedelsförordningen (LF) bl. a. att dessa skall vara fullständigt deklarerade med avseende på sammansättningen (5 5) och halten av ingående beståndsdelar. Rörande märkningen i övrigt har medicinalstyrelsen bemyndigande att utforma föreskrifter härom. Nya sådana föreskrifter har utarbetats och anges i receptkungörelsen. Bl.a. föreskrivs här, att »Förvaras oåtkomligt för barn» skall åsättas varje läke- medel som enligt giftstadgan betecknas som gift eller vådligt ämne. Omkring 90 % av läkemedlen utgörs av farmaceutiska specialiteter, dvs. standardi- serade läkemedel, som är avsedda att tillhandahållas i tillverkarens original-
förpackning. Dessa skall registreras hos medicinalstyrelsen, varvid särskilda villkor till förebyggande av skada kan givas. Vid registreringen granskar medicinalstyrelsen även emballeringen. Om hanteringen av läkemedel stad- gas (LF 13 5), att nödig aktsamhet skall iakttagas, så att medlet inte åt- kommes av obehörig eller kan vålla skada på annat sätt. För läkemedels förvaring i hemmen ges samma föreskrifter som beträffande hälsofarliga varor.
Giftstadgeutredningen konstaterade i sitt betänkande ( SOU 1961:41 ), att säkerhetsproblemet i dessa frågor knappast kunde lösas genom ytter- ligare föreskrifter i giftlagstiftningen. De nedslående resultat, som redovi- sats i undersökningen om giftförvaring hos småbarnsfamiljer (se sid. 109), ansåg utredningen skulle kunna motverkas genom intensifierad upplysning om och aktiva åtgärder för att åstadkomma säkra förvaringsutrymmen i hemmen och för att dessa utrymmen verkligen blir använda.
I sammanhanget kan redovisas ett initiativ av läkemedelsföretaget Astra att förse marknaden med barnsäkra lock för medicinflaskor, tablett- och salvburkar. År 1957 lanserade företaget ett säkerhetslock, som tillverkades i 12 storlekar, avsedda för medicinflaskor och vissa andra glas och som även passade för flaskor med vanligt kemiskt-tekniskt innehåll. Locken såldes för 55 öre via apotek, järn- och färghandlare. Trots aktiva infor- mationsåtgärder mottogs locket med mycket ringa intresse från allmän- hetens sida. Efter några år skänktes därför de flesta locken bort gratis via aktioner i tidningar, på Lions-evenemang och liknande, och några lock finns inte längre i lager. Under några år omkring 1960 införde samma före- tag också ett säkerhetslock av annan konstruktion på bl. a. järnpreparat. Detta lock kostade 26 öre extra, vilket dock inte ersattes av sjukkassan. Det visade sig då, att ytterst få var villiga att erlägga denna extra avgift för barnsäkerheten. Man nedlade tillverkningen av dem i samband med att nytt tablettglas med plomberad förslutning infördes på marknaden.
Myndigheters och organisationers arbete i olycksfalls- förebyggande syfte
Genom den allt rikhaltigare floran kemiska preparat av olika slag, som marknaden erbjuder (1964 i Sverige: 1 000 handelspreparat inom gruppen biocider; färghandelns riktprislista upptar 10 000 olika kemiska preparat), har det blivit allt angelägnare att läkare och allmänhet hålles underrättade om preparatens giftsubstans och verkningar, om de ofrivilligt eller av barnslig okunnighet konsumeras av människor. Sedan 1960 finns också vid Karolinska sjukhusets barnklinik en giftinformationscentral — förmodli- gen den första utanför USA. Informationsverksamheten grundar sig på ett kartotek som f.n. innehåller ca 7 000 kort på tekniska preparat, läkemedel och växter. På dessa kort uppföres —— efter det att deklaration införskaf—
fats från tillverkaren — namn, användningsområde, tillverkare och mängd av ingående ämnen samt kortfattade uppgifter om toxicitet, förgiftnings- symptom och behandlingsåtgärd. För utförligare information hänvisas i regel till aktuell toxikologisk eller farmakologisk litteratur. Informations- centralen, som även är engagerad i de förgiftningsfall, som behandlas på Karolinska sjukhusets barnklinik, har anlitats så mycket av läkare från hela landet — i viss mån även av allmänheten —— att svårigheter uppstått att tillgodose behovet av önskad information (1965 omkring 5 500 förfråg— ningar mot 4 500 år 1964). Speciellt är detta fallet under kvälls- och nattid, då jourhavande läkare vid barnkliniken är den som skall besvara inkom— mande förfrågningar.
I första hand skall centralen i samband med akuta förgiftningar lämna information till läkare i hela landet och även till allmänheten angående tekniska preparats och läkemedels giftighet, de förgiftningssymptom, som de kan framkalla, samt den behandling som omedelbart kan behöva sättas in vid förgiftningar. Den förebyggande verksamheten är en annan uppgift, som dock centralen under hittillsvarande uppbyggnadsfas haft begränsade resurser att ägna sig åt. Den bedömer f.n. som sin viktigaste uppgift att skaffa resurser för en intensifierad förgiftningsprofylax. Genom de anslag, som beviljats dels för utnyttjande av datatransmissionsteknik, dels för en extra läkartjänst har centralen fr. o. m. juli 1965 fått avsevärt större förut- sättningar att bedriva en förebyggande verksamhet med anvisning på sär- skilda skyddsanordningar.
Vid en internationell barnläkarkongress, som hölls i Tokyo i november 1965 och som också innefattade en konferens angående giftinformations- centraler, konstaterades det stora behovet av nationella centraler och deras snabba utbyggnad och effektivisering. Frågan om en internationell organi- sation av giftinformationscentraler var även föremål för diskussion; full enighet rådde om att en sådan organisation var önskvärd och på längre sikt nödvändig. Man framhöll sålunda vikten av en internationell organi- sation, som genom kontinuerlig kontakt med redan befintliga centraler och centraler under uppbyggnad i olika delar av världen kunde förmedla värdefulla rön och anvisningar.
Det pekades vidare på speciella områden, där internationellt samarbete behövs:
Huvudcentralen i varje land borde bearbeta sådana bibliografier och pub- likationer om förgiftningar, som finns inom landet, och distribuera denna information till andra länder; det borde ske ett kontinuerligt utbyte av information beträffande nya kemiska produkter, som kommer ut i mark- naden i varje land; de resultat, som nås vid automatisk databehandling av materialet vid olika giftinformationscentraler, borde distribueras till samt- liga länder och de kodsystem, som användes vid en dylik bearbetning, borde göras internationellt enhetliga.
I diskussionen underströks från svensk sida, att om en internationell organisation skulle kunna fylla en praktisk uppgift borde den fungera med stöd av medlemsländernas respektive regeringar och lämpligen inom ramen för WHO:s verksamhet. Frågan bordlades till 1966 års kongress. Denna hölls i Köpenhamn i slutet av september, och någon rapport härifrån har ännu inte färdigställts.
Förgiftningsfallen representerar ju endast en del av de mycket varierande skadeorsaker, som barn kan råka ut för. En bevakning av hela riskområdet har Samarbetskommittén mot barnolycksfall åtagit sig. På initiativ av läkare upptogs barnolycksfallsproblemen till diskussion av Svenska Röda Korset och Rädda Barnen år 1954. Vid ett sammanträde med intresserade myndigheter och organisationer beslöts att bilda en samarbetskommitté. Den förebyggande verksamheten skulle beröra barn från 0—14 år och arbetet inriktas framför allt på upplysningsverksamhet; även forskning skulle stödjas av kommittén. Följande myndigheter och organisationer är f. n. representerade i samarbetskommittén:
Barnpsykologiska Forskningsinstitutet vid Lärarhögskolan (f. d. Barnpsykologiska Forskningslaboratoriet) Cykel- och Mopedfrämjandet Folksam Försäkringsbolagens Upplysningstjänsl Kooperativa Kvinnogillesförbundet Kungl. M—edicinalstyrelsen Kungl. Skolöverstyrelsen (numera omfattande även Överstyrelsen för yrkesutbild- ning) Målsmännens Riksförbund Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande (NTF) Riksföreningen för Simningens Främjande (Simfrämjandel) Rädda Barnens Riksförbund Statens Institut för Konsumentfrågor Stockholms Stads Barnavårdsnämnd Svenska Barnsköterskeföreningen Svenska Brandförsvarsföreningen Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund Svenska Livräddningssällskapet (SLRS) Svenska Röda korset Sveriges Förskollärares Riksförbund Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund Sveriges Scoutförbund Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund
Kommitténs första uppträdande utåt blev utställningen »Barnets farliga värld», som visades på 60 orter i landet. Utställningen stannade ca 1 vecka på varje plats och olika »dagar» arrangerades: hemmets dag, trafikens dag etc. En affisch och en broschyr utgavs i samband med utställningen. Kom- mitténs medicinska experter och sekreterare har sedan deltagit som råd- givare vid utställningar arrangerade av Statens institut för konsument-
frågor, Arbetarskyddsstyrelsen m.fl., där barnsäkerheten varit berörd. I Sveriges Radio och TV samt skolradio och skol-TV har program ordnats och likaså har dagspressen, veckopressen och facktidskrifter stött kommit- téns upplysningsverksamhet dels genom att publicera av kommittén färdig- ställt material och dels genom egna initiativ.
Av broschyrer, folders etc., tillkomna på initiativ från eller genom med- verkan av arbetsutskottet, kan nämnas:
»Barnets farliga värld» bekostad av försäkringsbolagens upplysningstjänst och Folksam. Den är tryckt i ett flertal upplagor, senast 1964 (250 000). Liksom Rädda Barnens >hustavla> —— Skydda barnen — delas den ut gratis på alla landets barna- vårds- och mödravårdscentraler samt i samband med undervisning i skolor och på kurser.
I Thulebolagens skriftserie nr 3 utkom »Skydda barn mot olycksfall» av pro- fessor Ragnar Berfenstam. »Skydd mot fara ute och inne» av docent Theodor Ehrenpreis ingår i boken »Barnen, Livet och Vi».
»Faror i barnets värld» av professor Berfenstam ingår i boken »Mammas Var, När, Hur?», och i »Farligheter i barnets värld» redigerad av Maj Ödman ingår kapitel av Theodor Ehrenpreis och Ragnar Berfenstam.
I flera liknande uppslagsverk för föräldrar angående barns fostran och vård har avsnitt rörande barnolycksfallen och möjligheterna att förebygga dem införts. Samma gäller läroböcker i barnsjukvård för läkare, sjuksköterskor etc.
1963 utkom »Barnolycksfall i hemmet» av fru Millan Wigander.
Av övrig upplysningsverksamhet kan nämnas: Affischer _ bildband ——— film — förpackningsreklam. Affischer har färdigställts till utställningar och _ i sam- arbete med Medicinalstyrelsen — för mödravårds- och barnavårdscentralcrna, apoteken etc.
I samarbete med firmor, som saluför småbarnsartiklar, har utarbetats serier med råd och varningar rörande barnolycksfallen. Dessa serier når hemmen via varornas standardförpackningar. Kontakter har tagits med Svenska plastföreningen för att få till stånd en varningsmärkning av de i handeln förekommande förpackningsmaterielen av tunn plast. Plastför- eningen utarbetade en skrivelse till sina medlemmar rörande kvävnings— risker i samband med material av tunn polyetenfilm samt förslag till var- ningsmärkning, och detta förslag fick ett positivt mottagande bland för- eningens medlemmar. På grund av en strukturförändring inom plastin— dustrin har Svenska plastföreningen upphört med sin verksamhet och ett nytt organ, Sveriges plastförbund, är under organisation. Frågan om var- ningsmärkningen har därför överlämnats till Svenska Förpackningsför- eningen, där man nu (sept.) endast väntar på det formella godkännandet för att gå ut till de berörda medlemmarna med rekommendationer om användandet av den godkända varningsmarkeringen.
De undersökningar, som bedrivs på Barnpsykologiska forskningslabora- toriet under docent Stina Sandels ledning, har varit ett stöd för undervis- ning och upplysningsverksamhet rörande småbarn i trafiken. Barnolycks- fallskommittén har framfört önskemålet att dessa undersökningar utökas
till att omfatta även småbarnens reaktioner inför andra oiycksfallsrisker än dem som förekommer i trafiken.
Det är således en mångsidig verksamhet, som bedrives av samarbets- kommittén.
I det arbete, som utföres av Konsumentinstitutet beträffande hemmens utrustning, ingår alltid barnsäkerheten som en betydelsefull faktor. I insti- tutets undersöknings- och provningsverksamhet både i vad gäller den tek- niska utrustningen-i hemmen och bostadens funktioner ägnas olycksfalls- riskerna speciell uppmärksamhet.
Vid de tekniska provningarna av hemmens maskinella hjälpmedel _— såsom olika typer av matberedningsmaskiner, skär- och rivkvarnar m.m. men också av skärredskap, spisar, kokkärl etc. — studeras utformning och funktion även med hänsyn till olycksfallsriskerna, inte bara för den per- son som handskas med ifrågavarande redskap utan också för övriga familje- medlemmar, framför allt då småbarnen.
Detta gäller i samma utsträckning institutets studier av bostadens plane- ring och inredning: golvmaterial och golvvård, som eliminerar risk för halka, betryggande förvaring av kemisk-tekniska preparat och läkemedel, avställningsytor vid spis, stabila stegar, tvättmaskiner, strykbräden, mang- lar osv. Institutets provningsresultat redovisas i dess skrifter och genom bildband och utställningar.
Konsumentinstitutet har i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå per- manenta bostadsutställningar med inredningar och utrustning i full skala. De belyser bl. a. vad som kan åtgöras för att ernå större säkerhet i kök, badrum, barnkammare, trappor m.m. Utställningarna ger konkreta förslag på skyddsåtgärder. Materialet omfattar också montrar och skärmar med förevisning av lämpliga tekniska arrangemang mot olycksfall.
I den förebyggande barnavården kommer sjuksköterskor i kontakt med ett stort antal hem och har således möjlighet att i sin verksamhet sprida upplysning om olika olycksfallsförebyggande åtgärder. Medicinalstyrelsen har i ett cirkulär angående olycksfallsprofylax bland barn utarbetat en minneslista för vad som bör uppmärksammas i hemmen, att användas av sjuksköterskorna vid hembesök, då råd och anvisningar bör ges om säker- hetsfrågor:
Minneslista för sjuksköterskor vid hembesök inom den förebyggande barnavården:
1. Trappor, såväl utomhus som inomhus, bör ha räcken och eventuellt grindar.
2. Fönster bör helst vara försedda med säkerhetsspärrar. Spärrar och krokar skall vara ordentligt påhakade, när fönstren är stängda. Bästa skyddet för öppna fönster är nät.
3. All elektrisk materiel måste vara hel och ofarlig. Väggkontakter och grenuttag till sådana bör vara av »barnsäker) typ, dvs. försedda med inbyggda klaffar. I annat fall bör skyddsproppar finnas.
10.
11.
12.
13.
14
15.
. Medicinflaskor och andra läkemedelsförpackningar skall förvaras på för barn oåtkomliga platser. . Giftiga eller frätande ämnen (lutpulver, rengöringsmedel m.m., obs! särskilt växtskyddsmedel) skall förvaras på lämpligt sätt och på för barn oåtkomlig plats. Så får t. ex. vätskor av sådant slag ej hållas i läskedrycksflaskor e. dyl. och kärl med sådant innehåll ej ställas under diskbänkar etc. Det bör påpekas, att numera i handeln finns säkerhetsreglar till skåp samt säkerhetslock eller -proppar till burkar och flaskor. Förvaringskärlen skall förses med etiketter, som tydligt anger innehållet. . Verktyg och hushållsredskap, med vilka barn kan skada sig eller andra, skall förvaras så att barnen ej kan få tag på dem. . Det bör påpekas, att särskild försiktighet skall iakttagas vid användande av maskiner och apparater inom hemmet, när barn finns i närheten. Detta gäller särskilt hushållsmaskiner av s.k. assistenttyp, köttkvarn, tvättmaskin, mangel osv. Kastruller och förvaringskärl med helt innehåll skall alltid placeras på betryg- gande sätt. De skall ställas så, att barn ej kan gripa tag i skatt eller handtag och välta över sig innehållet. . Alla slags tobaksvaror skall förvaras oåtkomliga för barn. Tändsticksaskar och cigarrettändare får ej ligga framme. Otömda askkoppar måste placeras utom räckhåll för barn. Kanterna på mattor bör ej vara upprullade eller vikta, så att barnen kan snubbla på dem. Se till att barnens sängar och barnvagnar är av lämplig konstruktion och ut- rustade på lämpligt sätt. Barnvagn skall vara försedd med effektiv broms. Sängar, sänghagar och Iekhagar får ej ha trasiga eller lösa spjälor, på vilka barn kan skada sig. Barnens kläder och leksaker får inte vara försedda med prydnader, såsom tofsar, knappar, kulor e. dyl., vilka barnen kan svälja. Barn kan skada sig även på leksaker med spikar, träflisor o. dyl. eller på leksaker av olämplig kon- struktion. . Om napp kommer till användning, skall den vara oskadad, sugstycket fast- sittande och skyddsbrickans diameter minst 40 mm. Se till att tunna plastskynken icke användes som underlägg i barnens sängar och att barnen icke kan få tag på plastpåsar, som de kan dra över huvudet. Framhåll också, att barn ej får lämnas ensamma med plasthaklappar på sig. Kvävningsrisken är .stor med dessa artiklar av plast.
I samband med denna upplysningsverksamhet rörande förebyggandet av olycks- fall i hemmet är det angeläget att inskärpa hos föräldrarna, att små barn under inga förhållanden får leka på körbana eller eljest på trafikerade vägar och att de
el får vistas utan tillsyn vid sjöar, vattendrag eller vattensamlingar. Brunnar skall
vara täckta och dammar inhägnade. Ej heller bör små barn tillåtas uppehålla sig vid motorfordon, lantbruksmaskiner e.dyl. annat än under noggrann uppsikt. Enligt gällande trafiklagstiftning skall cykel, då barn skjutsas därpå, bl.a. vara försedd med lämpliga säten och erforderligt skydd mot hjulekrarna.
te
Enligt statistiken för 1963 fördelade sig hembesöken gjorda av sjukskö-
YSkor på följande Sätt: Barnaåldern Besök per år spädbarn upp till 1 år ......... 4,0 1-åringar ........................ 1,0
2—6-åringar ..................... 0,6
Under 1964 gjordes 689 900 hembesök. Härvid räknas varje besökt barn som ett hembesök, så att ett besök i en familj med 3 barn under 7 år kan statistiskt resultera i att 3 hembesök registreras.
Samma möjlighet som sjuksköterskorna i den förebyggande barnavår- den har att besöka barnfamiljer har hemvårdarinnorna och hemsamariterna och därmed jämförliga personer genom den sociala hemhjälpen. Social- styrelsen har vid upprepade tillfällen uppmärksammat frågan om hem- och barnolycksfallen. Sålunda har till samtliga för den sociala hemhjälpen ansvariga nämnder för distribuering till hemvårdarinnor och ibland även till enskilda hem översänts upplysningsmaterial, utarbetat av Rädda Bar- nen, Konsumentinstitutet m.fl. Senast skedde detta 1963, då Konsument- institutets broschyr »Hemma kan hända» utsändes.
År 1965 hjälpte landets 3415 heltidsanställda och 380 deltidsanställda hemvårdarinnor 69 837 familjer och 28198 åldringar och handikappade. I hemvårdarinnornas utbildning ingår upplysningar om hemolycksfallen, och de erinras om att genom råd och anvisningar till barnfamiljer deltaga i en ständigt pågående kampanj mot hemolycksfall.
Som central myndighet för hälso- och sjukvården har medicinalstyrelsen huvudansvaret för bekämpandet av barnolycksfallen. Under mottot »Respekt för recept» anordnade styrelsen tillsammans med bl.a. Röda korset en upplysningsaktion under hösten 1964 med anledning av de nya bestäm- melserna om tillhandahållande och förvaring av läkemedel.
Inom medicinalstyrelsen utarbetades under våren 1966 en liknande kam- panj med mottot »Läs hela etiketten». Medansvarig i denna aktion är Sve- riges färghandlares riksförbund, och syftet är att rikta allmänhetens upp- märksamhet på vikten av att före användandet av i första hand kemisk- tekniska preparat väl studera den på etiketten vanligen anbragta bruks- anvisningen för att förhindra de vådor, som kan uppstå, inte minst i form av barnolycksfall, vid felaktig användning eller underlåtenhet att följa föreskrifter. Aktionen bygger på affischering i butikerna och annonsering i dags-, fack- och veckopress samt upplysning genom radio och TV.
Kampanjen startade i juni med sitt sommarskede, som inriktade sig på »sommarpreparaten», dvs. biocider, lösningsvätskor, vissa giftiga färger etc. vilket allt är aktuellt i samband med semester- och fritidsliv. Medicinal- styrelsen finner vid en slutsummering av sommarkampanjen, att resultatet varit över förväntan i fråga om publicitet men mera blygsamt beträffande samarbetet med färg- och kemikaliehandlarna. Medicinalstyrelsen anser, att en fortsatt och utökad aktivitet bör bedrivas i press, radio och TV kon- tinuerligt under det närmaste året. För att kunna ge kampanjen kontinuitet och periodvis samlad kraft vill styrelsen, att den indelas i fyra skeden:
I. N ovemberskedet 66 Il. F ebruariskedet 67 lll. Sommarskedet 67 IV. Höstskedet 67
Novemberskedet (66) kommer att ha sin huvudvikt lagd på »hemmets» preparat av tvättmedel, aerosoler och rengöringsmedel som användes mer eller mindre dagligen.
Arbetarskyddsstyrelsen kommer i sin verksamhet endast i mindre om- fattning i beröring med barnolycksfallsproblemet. Arbetarskyddslagen ger ingen möjlighet till åtgärder eller tillsynsverksamhet i privata hem. När utvidgningen av lagens tillämpningsområde förbereddes 1962 till att om- fatta varje verksamhet, som grundar ett arbetsgivare—arbetstagareförhål- lande, diskuterades frågan huruvida det arbete, som hembiträden och pri- vatanställda barnsköterskor utför, skulle omfattas av lagen. Man fann dock att tillsynen av lagens efterlevnad i dessa fall skulle stöta på sådana svårigheter, att hushållsarbete i arbetsgivarens hem fortfarande borde un- dantagas från lagtillämpningen, vilket också beslöts.
Arbetarskyddslagen lämnar däremot vissa möjligheter till förebyggande av olycksfall genom hushållsapparater, motorgräsklippare och andra lik- nande i hemmen förekommande maskiner och redskap, då det i 45 '5 första stycket sägs att »tillverkare eller försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning ävensom den, vilken upplåter sådan anordning till he- gagnande, skall tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens montering, användning och skötsel erforderliga föreskrifter».
I olika sammanhang har Arbetarskyddsstyrelsen dock haft tillfälle att understryka sambandet mellan en skyddssinnad inställning i hemmen och arbetarskyddet i förvärvslivet. På arbetarskyddsutställningen »Säkerhet och sundhet» inom S:t Eriksmässan 1960 hade sålunda verkets sociala avdel- ning gjort en monter kallad »Arbetsplatsen hemmet», där speciellt barn- olycksfallen belystes.
Arbetarskyddsstyrelsens sociala avdelning medverkade vidare vid kon- sumentinstitutets utställning »Hemma kan hända» 1962, bidrog med studie- material för Brevskolans studiekurs »Hemmets arbetarskydd» och har hållit i medeltal 150 föreläsningar per år, varvid inpräntats att arbetarskyd- det börjar i hemmet: det är där barnen skall skolas till säkerhetsintresse- rade människor i arbetsliv och trafik.
I grundskolans läroplan ingår undervisning om barnolycksfallen och deras förebyggande. På lågstadiet tas detta upp under ämnet hembygds- kunskap i något som kallas »Samtal om hemmet och familjen: faror och skydd». På högre stadier kommer ämnet in under samhällskunskap och naturkunskap. Några närmare anvisningar om vad som skall genomgås i detta avseende lämnas inte av Skoläverstyrelsen, utan varje lärare lämnas fria händer vid utformningen av undervisningen. På grundskolans högsta- dium ges dock ämnet en utförligare behandling under hemkunskap och barnavård i tillvalsgrupper i årskurs 8.
För yrkesmänniskor som i sitt arbete sysslar med barn och hem såsom barnsköterskor, sjuksköterskor, hemsamariter m.m. ges alltid undervis- ning och instruktion om barnolycksfall och säkerhetsåtgärder i förebyg- gande syfte. I pediatrikkursen behandlas detta ämne för den blivande läkaren.
I relationen barn—leksaker finns många möjligheter till olycksfall, trots att leksakerna framställts med tanke på barnens bästa. Marknaden har dock befriats från de alltför drastiskt farliga detaljer, som förr kunde förekomma — plåtleksaker med vassa kanter, eldfarliga stoppade djur, dockor och djur med ögon som fastsatts med nålar eller hullingar, trälek- saker med spikar etc.
I början av 1960-talet företogs på initiativ av en föräldragrupp inom Unga Örnar ett studium av barnens leksaksinnehav. Man planerade under— sökningen i fyra etapper.
1. Kartläggning av barns leksaksinnehav samt faktorerna vilka antogs på- verka detta.
2. Beskrivning av leksaksköparens karakteristika.
3. Köp- och säljbeteenden i ett 30-tal leksaksbutiker.
4. Intervjuer med ett 50-tal producenter, importörer och grossister. Etapp 3 och 4 genomfördes med anslag från Statens konsumentråd. De två första etapperna har inte utförts utan bordlagts tills vidare. I inter- vjuerna med producenter, importörer och grossister berördes frågan om »farliga leksaker», och det konstaterades därvid helt allmänt, att leksaks- marknaden genomgått en avsevärd förbättring i trygghetshänseende. Vid ett studium av problemet farliga leksaker borde dock konsumenternas er- farenheter ha större intresse än producenternas åsikter. Inom Varudeklarationsnämnden (VDN) fungerar en arbetsgrupp för leksaker. Gruppens arbete har fördröjts genom det tidsödande utarbetandet av provningsmetoder. Under hösten 1965 har emellertid arbetsgruppen ut- arbetat förslag till varudeklarationsnorm för dockor och leksaksdjur. För- slaget har varit på remiss hos berörda myndigheter och organisationer, och normen har nyligen fastställts. Nästa område inom leksaksmarknaden som VDN avser behandla är träleksakerna. Lekplatserna med sin fasta lekredskap ger också upphov till olyckstill- bud, som ibland kan få dödlig utgång. Beträffande lekplatsernas utform— ning och utrustning uppvisas det i Sverige många mönstergilla anlägg- ningar. Detta konstateras också i en publikation (1964) från The World Organisation for Early Childhood Education (OMEP), där ett flertal bilder från Sverige visar väl genomtänkta lösningar, bl.a. ur säkerhetssynpunkt. I Bostadsstyrelsens skrift »God Bostad», vars rekommendationer utgör norm för utförandet av bostäder, till vilka statslån utgår (mellan 90—95 % sedan mitten av 1950-talet), anges olika minimigränser för lekplatsernas inom bostadsområdet storlek för olika barnåldrar. För övrigt finns inga
bindande normer i dessa hänseenden. Inom byggnadsstyrelsen pågår för närvarande utarbetandet av en publikation med planeringsanvisningar kal- lad »God Plan». Härvid kommer bland annat trafikplanering och differen— tiering, parkering, lek- och fritidsområden att behandlas. Genom anslag från Socialstyrelsen har en undersökning av lekplatsernas utformning ny- ligen slutförts av Stina Wretlind-Larsson, Stockholms gatukontor. En kort sammanfattning av hennes synpunkter på lekplatser ur säkerhetssynpunkt ingår i bilaga 11.
F amiljeberedningens synpunkter och förslag
Barnolycksfallens omfattning
Av de undersökningar, som redogjorts för i det föregående, år den s.k. Stockholmsundersökningen 1955 den mest betydelsefulla, eftersom den innefattar samtliga olycksfall i Stockholm under år 1955, som införts till sjukhus för behandling. Till skillnad från undersökningarna i Linköping samt Uppsalaregionen och Malmö stad, vilka enbart behandlar de svårare fall, som krävt inläggning på sjukhus, redogör Stockholmsundersökningen även för de polikliniskt behandlade olycksfallen. Det är också framför allt bland dessa som man finner de typiska hemolycksfallen, som familjebered- ningen är intresserad av att förebygga. Av Stockholmsundersökningens nära 24 500 olycksfall intogs drygt 6 % på sjukhus. Om man applicerar denna procentsiffra på patientstatistiken för Uppsalaregionen och Malmö stad och försöker uppskatta det totala antalet barnolycksfall i detta senare om- råde skulle antalet bli omkring 38 000. Vill man därefter göra en beräkning för hela landet, bör dessa 38 000 multipliceras med 5, eftersom patienterna i Uppsalaregionen och Malmö stad representerar ca femtedelen av samtliga i hela landet. Totalsiffran blir då 190 000 barnolycksfall per år. Därutöver kommer de många olyckstillbud, som inte resulterat i sjukhusbesök. Olycks- fall bland barn är således ett allvarsamt problem med avsevärd räckvidd.
Beträffande Stockholmsundersökningens 227 000 barn konstaterades det, att barn i förskoleåldern till 12 % råkade ut för någon form av olycksfall; obetydligt färre olycksfall drabbade barn i skolåldern (11 %). Med dessa procentsatser som beräkningsgrund blir det antal barn under 15 år (1,6 milj. år 1964), som råkat ut för någon form av olyckshändelse, omkring 184 000. De båda uppskattningarna av det årliga antalet barnolycksfall, som kräver läkarvård, är mycket ungefärliga, men alltså ganska sammanfallan- de. De ger oss en uppfattning om barnolycksfallens storleksordning och där- igenom också om betydelsen av ytterligare åtgärder i syfte att nedbringa olycksfallens antal.
Även om större delen av de många olycksfallen är av lindrig art och
endast få har dödlig utgång, måste riskerna för barnen av olycksfall i hem- met för många föräldrar och vårdare innebära ett ängslande inslag i famil- jelivet. Vardagsmiljön assimilerar snabbt den tekniska utvecklingens ny- heter —— den blir mera komplicerad och ibland farligare. Samtidigt har den forna disciplinen i barnens uppfostran lämnat plats för en större förståelse och tolerans inför barnets verksamhetsbehov och upptäckariver. Barnets friare tillvaro i en mera teknisk miljö har ökat faromomenten. Barntill- synen har inte i motsvarande grad blivit mer betryggande: dubbelarbetande föräldrar, trötta hemma-mammor utan möjlighet till avbyten i sina vård- uppgifter och lejd arbetskraft i hemmen behöver alla i sin vaksamhet om barnet stödet av en barnsäker miljö. En indikator på värdet av detta är barnstugorna, som inredda med särskild hänsyn till barnens behov också uppvisar en lägre olycksfallsfrekvens än den genomsnittliga. Till en god familjeservice hör därför att man försöker göra bostäder och lekplatser så riskfria som möjligt för barnen. Detta är anledningen till att familjebered- ningen tagit upp detta problem.
De vanligaste olycks f allen
Ur de utredningar om barnolycksfall, som redovisats i det föregående, har familjeberedningen avspjälkat två grupper —— trafikolyckor och drunk- ningar — som ehuru både mycket frekventa och ödesdigra till sin effekt har mindre anknytning till hemlivet än till samhällsmiljön i allmänhet och är av den natur att de måste bekämpas från andra utgångspunkter än dem familjeberedningen företräder. Av hemolycksfallen, som beredningen här intresserar sig för, visar sig fallskadorna i samtliga undersökningar utgöra den största gruppen. Den upptar olika typer av skador beroende bl. a. på fallets höjd och barnets ålder. Spädbarnet kan få fallskador genom fall från barnvågen, skötbordet eller sängen. När barnet sedan lär sig krypa och gå vidgas riskerna till trösklar, glidande mattor, trappor och fönster. De något större barnen kan skada sig på lekplatserna genom fall från lekställningar, rutschbanor och gungor.
Därnäst vanligast är förgiftningarna, som inträffar mest bland småbar— nen; man fann i Stockholmsundersökningen att 95 % av förgiftningarna inträffade före 5 års ålder. Utöver de vanligaste förgiftningarna — genom tobak, kemisk-tekniska produkter och läkemedel — nämner Stockholms- undersökningen också giftiga växter.
Även brännskadorna är typiska småbarnsolycksfall (Stockholmsunder- sökningen: 80 % av fallen var under 6 år). Vanligast är därvid Skållska- dorna, som kan uppkomma då barnet stjälper en kastrull eller ett kärl med het vätska över sig, snubblar i någon tvättbalja eller lyckas dra på en het varmvattenkran. Brännskador inträffar även i samband med el—plattor, strykjärn, spisar och kaminer. Lek med tändstickor ger ofta upphov till
svåra skador, då kläder eller här fattar eld. Andra allvarliga brännskador kan uppstå, när barn i krypåldern med något »verktygs» hjälp undersöker elektriska kontakter eller petar på strömförande sladdar och lampor. De något äldre barnen kan orsaka både sig själva och andra brännskador då de leker med explosiva ämnen, raketer, påsksmällare eller »hemgjorda» smällare. Gasfyllda ballonger, som exploderar, kan likaledes vålla bränn— skador.
Många olika typer av olycksfall resulterar i att barnet kvävs; Kvävnings— olyckorna inträffar särskilt i spädbarnsåldern. Lufttäta plastskynken i sängen eller dess närhet, lek med plastpåsar, snören och hand kan förorsaka kvävning. Småbarnets instinkt att undersöka tingen genom att stoppa dem i munnen gör att mynt, kulor, delar av leksaker och liknande föremål kan förorsaka kvävningsolyckor.
Åtskilliga olycksfall av skiftande slag resulterar i skador som inte kan rubriceras under gruppbeteckningar. Man kan nämna skador, som upp- kommit genom olika slags köksmaskiner, där barnen får in sina händer; genom att klänga och klättra upp på en ugnslucka kan hela spisen tippa och falla över barnet. Även skador av slag bör nämnas. Orsakerna kan då vara så olika som slagsmål och misshandel, respektive ett oberäknat slag av en gunga eller boll.
Skador som uppkommer till följd av olämpliga leksaker förekommer inte sällan. Båge med pilar, slangbågar, luftgevär, »smällare» etc. kräver försiktighet, som inte alla barn har anlag för.
Åtgärder
Olycksfall i hemmen kan förebyggas eller nedbringas i antal genom flera samverkande åtgärder. Vad först beträffar förgiftningarna visar den före- gående redogörelsen att det är en fråga både om förebyggande av sådana olyckor genom förpackningar, förslutningar och varudeklarationer på kemisk-tekniska preparat, mediciner etc. och en fråga om säkra förvarings- utrymmen i hemmen; därtill en fråga om information till föräldrarna och snabb sakkunnig läkarvård när olyckan väl har varit framme. Man kan som nämnt försvåra öppnandet av de flaskor och burkar som innehåller farliga medicinska eller kemiska preparat. Konstruktionen av »korkar» och lock, som inte kan avlägsnas utan ett handgrepp, som mindre barn inte lär sig av sig själva, är i princip redan löst. Det har prövats även i praktiken. Läkemedelsföretaget Astra lanserade för några år sedan en serie utexperi- menterade förslutningar, som kunde köpas på apotek eller i järnhandel till en kostnad av mindre än 50 öre per styck. De har beklagligtvis försvunnit ur marknaden. Konsumenterna var likgiltiga eller ovilliga att betala den extra kostnaden som inte ingick i underlaget för gällande prisrabattering på läkemedel. Bristande information till föräldrarna kan ha varit en orsak.
Det är annars svårt att tro att man skulle betrakta den lilla merutgiften för en barnsäker medicinflaska som alltför stor.
Utformningen av emballage, förpackningar och märkningar av giftiga ämnen eller ämnen, varav större doser är farliga att förtära, är för när- varande föremål för giftnämndens närmare studium. Familjeberedningen hoppas att det skall resultera i slagkraftiga varningsetiketter och effektiva skyddsemballage. Utredningen omfattar dock inte förslutningar av medi- cinburkar och medicinglas. Försäljningen av läkemedel i vårt land utgörs till ca 90 % av farmaceutiska specialiteter som förpackats i fabriken. Härav är ungefär 40 % importerade. Vid försäljning av läkemedel beräknas rabat— teringen enligt nuvarande regler på förpackningen sådan den godkänts av medicinalstyrelsen. Samma förhållande gäller för de apotekstillverkade läkemedlen. Den andel, som köpes från utlandet, säljes över apoteksdisken i sitt ursprungliga emballage. Det är således endast de inom landet produ— cerade, som eventuellt kan förses med barnsäkra förslutningar genom avtal med producentfirmor och apotek. Det kan enligt familjeberedningens upp- fattning vara värt ett nytt försök att intressera dessa för en sådan service åt läkemedelskonsumenter med barn i hemmet. Samarbetskommittén mot barnolycksfall skulle kunna ta initiativ och samordna en förnyad introduk- tion av barnsäkra förslutningar i handeln med en upplysningskampanj ge- nom massmedia. Om allmänheten får uppmärksamheten fäst på deras före- träden, kan det måhända upparbetas en marknad även för barnsäkra er- sättningslock och ersättningskorkar till utbyte mot de utländska produk— ternas mindre säkra. Atl låta den lilla merkostnaden för sådana förslut- ningar inkluderas i det subventionerade Iäkemedelspriset anser familje- beredningen värt att undersöka. Läkemedelsutredningen har inte berört frå- gan. Då dess betänkande ( SOU 1966:28 ) skall vidarebehandlas har emel- lertid medicinalstyrelsen och Kungl. Maj:t möjlighet att upptaga även denna fråga till övervägande. Enligt läkemedelsförordningen bör medika- menter i hemmen förvaras oåtkomliga för barn. Beroende på doseringen och individens mottaglighet är mediciner ömsom hälsofrämjande och ro- givande, ömsom ett farligt gift. Barn kan inte avgöra vilketdera. Goda me- diciner med bär- eller karamellsmak, som numera förekommer, kan snarare avtrubba barnens vaksamhet inför de okända flaskornas innehåll. Låsbara medicinskåp borde därför vara självklar standard i hemmen.
Farliga ämnen, även i goda emballage, bör alltså följas upp med goda förvaringsutrymmen i bostaden. Det är numera vanligt att nya lägenheter förses med låsbara skåp för rengöringsmedel i köket. Detta bör bli obliga- torisk standard i enlighet med förslag nedan om skärpta anvisningar från bostadsstyrelsen. Även badrumsskåp i den mån de ingår i lägenhetsutrust- ningen bör placeras utom räckhåll för småbarn så att de inte genom att kliva upp på toalettstolar och badkarskanter kan vittja dessa skåp på hår- vatten, kosmetika o.dyl. Utredningen om-giftförvaringen hos småbarns-
familjer i Västerås visade att familjernas användning av låsbara skåp för rengöringsmedlen i och för sig var ringa; detta bevisar emellertid inte att skåpen är obehövliga utan snarare att informationen till föräldrarna varit bristfällig och behöver intensifieras. Familjeberedningen anser, att så bör ske, och menar att material för ökad information om förgiftningsolyckornas orsaker och risker bör ställas till förfogande av Giftinformationscentralen vid Karolinska sjukhuset, där fakta om förgiftningar insamlas och fort- löpande registreras. Som framgått av den tidigare redovisningen har denna central mycket viktiga funktioner att fylla. Den har hittills till största delen sysslat med insamling av toxikologiskt informationsmaterial och rådgiv- ning till läkare och sjukhus i anslutning till akuta förgiftningsfall. Då grundarbetet nu är utfört är centralen enligt uppgift beredd att på bredare basis bidraga till profylaxen när det gäller förgiftningar. En del arbete av denna typ bedrivs f.n. genom frivillig medverkan, vanligen på kvällstid, av Giftinformationscentralens personal. En personalförstärkning kan alltså bli aktuell och förefaller motiverad för den händelse att en utbyggd telefon- service kan erbjudas allmänheten, där småbarnsföräldrarna dominerar. Man kan alternativt tänka sig att Centralen ställer kunskap och material till förfogande för Samarbetskommittén mot barnolycksfall och att denna åtager sig den propagandistiska spridningen därav.
Parallellt med förgiftningsfallen är fallskador och brännskador de van- ligaste barnolycksfallen i hem och fastigheter. De anknyter i allmänhet till lägenheternas fasta inredning eller köksutrustningen. De farligaste fall- skadorna förekommer i samband med illa stängda eller konstruerade föns- ter. Fallskador inom lägenheten är knappast livshotande och behöver inte skapa större problem, under förutsättning att de inte dessutom förvärras genom hårda golvbeläggningar eller halkiga sådana. I bilaga. 1 ges en för- teckning över åtgärder varigenom lägenhetsutrustningen kan minska an- ledningarna till sådana olyckor. Brännskadorna har av naturliga skäl sin vanligaste förläggning till kök och badrum liksom även till tvättstugor inom fastigheten. Statens institut för konsumentfrågor studerar fortlöpande vdra bostadsinteriörer och köksapparatur och dess studier på dessa områden kan ge rikt stoff för upplysningsverksamheten genom Samarbetskommittén mot barnolycksfall. Rönen bör delges även byggnadsstyrelsen och bostads- styrelsen. Familjeberedningen har gjort en överslagsberäkning av vad en barnsäker lägenhetsutrustning skulle föra med sig av merkostnader i för- hållande till vad en vanlig normallägenhet i dag kostar i uppförande och funnit troligt att vid en allmännare användning av standardiserade detaljer, som gör lägenheten barnsäkrare, produktionskostnaden för en 2-rumslägen- het knappast skulle behöva öka med mer än några hundra kronor. En så ringa merkostnad i förhållande till de stora produktionskostnaderna i öv- rigt kan inte vara avskräckande om man eftersträvar att bostäderna skall bli mer barnvänliga. Familjeberedningen vill följaktligen föreslå att bostads-
styrelsen uppställer en sådan ökad trygghetsstandard som villkor för att statliga räntesubventioner skall utgå till ett bostadsbygge, det må vara hyreshus eller egnahem.
F. n. är de statliga lånen till nybyggnationen knutna till vissa standard— krav som utvecklas i bostadsstyrelsens anvisningar om Bra bostad och har mer eller mindre obligatorisk karaktär. 90 % av lägenheterna som byggs f. n. får statliga räntesubventioner och är underkastade dessa anvis— r ingar. Om man räknar med att målsättningen för den kommande 10-års- perioden är en miljon nya lägenheter i landet, bör det kunna bli en stark förbättring av familjeservicen och barnsäkerheten, om man för dessa kom- mande nya lägenheter, som beräknas ge halva svenska folket modernare bostäder, föreskriver, att standarden skall omfatta sådana ting som petsäkra el-uttag, fönster av konstruktion som utesluter att barn kan öppna dem, halkfria golvbeläggningar, spisar som är förankrade i bakomvarande vägg etc. — i enlighet med rekommendationer av arkitekt Wallander i bilaga 1. Flera av dessa utrustningsdetaljer är redan nämnda i »Bra Bostad» som välvilliga önskemål men inte som anvisningar innebärande en fordran. En skärpning torde bli nödvändig, om önskemålen skall tagas på allvar och kravet på barnsäkerhet läggas till grund för den lägenhetsplanering som skall underställas bostadsstyrelsen för godkännande och belåning. Även de krav på goda lekplatser som bostadsstyrelsen uppställt bör hävdas med större stränghet vid beviljande av statlig bostadssubvention. Byggnads- styrelsen kan göra en motsvarande insats vid fastställelse av stadsplaner genom att i sin gransknings- och rådgivningsverksamhet beakta behovet av och utformningen av bl. a. lekplatser inom bebyggelseområdena. Kom— munerna och länsstyrelserna torde vid antagande och fastställande av pla- ner kunna verka för att dessa behov tillgodoses.
Familjeberedningen är på det klara med att barnolycksfall aldrig helt kan elimineras genom försiktighetsåtgärder, men menar att man bör vidtaga försiktighetsåtgärder så långt det är ekonomiskt försvarligt för att nedbringa antalet barnolycksfall till ett minimum. Ytterst är upplysningsverksamhet den viktigaste åtgärden för att minska tank— löshet och ovarsamhet bland dem, som har vårdnaden om barn, och dem som formar vår vardagsmiljö. Man kan aldrig helt skydda barnen mot olycksfall. Även om bostäderna genom de anordningar, som Familjebered- ningen föreslagit, i sinom tid blir maximalt barnsäkra ur teknisk synpunkt, kommer det att bero av de vuxnas omtanke och ordningssinne, om säker- heten fungerar. Ett ögonblicks distraktion eller glömska hos vårdaren kan utlösa en tragedi, och denna mänskliga faktor kan aldrig helt elimineras. Men den ovarsamhet, som bottnar i okunnighet och nonchalans som utslag därav kan angripas desto mera. Då konsumenter ryggar för bagatellartade utgifter för en säkerhetsförslutning eller lämnar pillerburkar på nattduks- bordet måste det bero på ovetskap om de risker de utsätter små barn för.
En upplysning riktad till vuxet folk med barn i hemmet är därför ytterst den viktigaste åtgärden mot olycksfall bland barn. Påskrifter om innehåll och varningsetiketter kan om de är fränt sakliga väcka de vuxnas upp- märksamhet och aktivisera, även när trötthet och splittring är motverkande faktorer. Familjeberedningen noterar med uppskattning de insatser som gjorts av Samarbetskommittén mot barnolycksfall. Dess representativa sammansättning borgar för att den kan ge en allsidig information med stor auktoritet. Det är enligt familjeberedningens uppfattning angeläget att denna information underlättas rent tekniskt genom att radio och TV ställer frikostig programtid till kommitténs förfogande.
BILAGA 1
Barnsäker lägenhet
Förslag från Svensk byggtjänst, arkitekt Sven Wallander
Köket
Skåpdörrar. Innehållet i köksskåpen kan många gånger vara olämpligt för barn och skåpen utgör riskmoment då de är lätta att öppna. Nu finns emellertid en typ av beslag, som fordrar att man samtidigt trycker på en knapp och lyfter på en hake, vilket gör det närmast omöjligt för ett litet barn att öppna dörren. Kostnaderna för detta beslag bör inte bli högre än för de nu mest använda, om det införes som standard och alltså tillverkas i stor skala. Genom anvisning i »God Bostad» bör en sådan utveckling främjas.
dehurlsar. Lådsektionerna bör inte placeras intill spisen, så att barn kan via dem kliva upp på denna. Svensk köksstandard liksom HSB:s och Riksbyggens köksstandard tar hänsyn härtill. Husmors olägenhet av att ha redskapen något längre bort från spisen är minimal. Denna omplacering av lådhurtsarna i för- hållande till spisen kan främjas av Bostadsstyrelsen.
Spis. Enligt upplysning från Elektrohelios har prov gjorts genom att placera en 20-kilos vikt ytterst på ugnsluckan, varför man numera alltid kan få spisar som inte tippar över, om ett litet barn kliver upp på ugnsluckan. Ett löst spisskydd (Cirkapris 20 kr.) kan sättas på, respektive avtagas igen —— i förra fallet när man vill hindra barnet från att gripa i kastrullhandtag o.dyl. och få det hela innehållet over Slg.
Frys- och kylskåp. Olyckor i samband med dessa skåp är sällsynta, eftersom de måste tömmas och hyllorna är rätt svåra att få bort om barn skall kunna krypa in i dem. Med en enkel stålkedja om de båda motstående handtagen kan barnet hindras att öppna kylutrymmet.
Lägenheten i övrigt
Golv. Den vanligaste golvbeläggningen i kök och barnkammare är korkmatta. Sådan är hal, men halkigheten kan minskas genom mjukare underlagspapp. I nya hus brukar sådant nyttjas, då man numera också kräver bättre ljudisolering. Golvet i rum, avsett för barn, är därför i regel bra i nya fastigheter. För lägenheten i övrigt kan man tänka sig gummimattor, kork eller korkparkett. Dessa material ger golv, som inte är för hårda eller för hala.
Trösklar. Trösklar är i regel önskvärda då de medger enklare dörrmontage och möjliggör olika golvmaterial i olika rum. I detta senare fall upptar de nivåskill- naden mellan t.ex. korkmatta och parkettgolv. Deras fördelar uppväger risken av att barnen snubblar på dem, tills de lärt att undvika detta.
Fönster. Frågan om ventilation av bostadshus är f.n. under behandlig i Bygg— nadsstyrelsen. Systemet med att genom fläktar suga ut förskämd luft och sam-
tidigt släppa in frisk, förvärmd luft —— ett system som redan börjat tillämpas i mindre skala —— kommer med tiden sannolikt att bli allmänt. När så sker behöver man bara ett eller ett par lösa handtag att använda, om man av någon anledning vill öppna fönstren. En viss, men mindre kostnadsökning torde bli följden. Dock finns nya byggmetoder (System Skarne) som inte behöver medföra någon kost- nadsökning alls. Medan ventilationsfrågan utredes, borde alla fönsterhandtag vara lösa och endast kunna användas genom en särskild vridningsrörelse vid insät- tandet. Detta kan Bostadsstyrelsen främja. Kostnaden torde inte bli högre än den nuvarande.
Dörrlås. Dörrlås, som kan öppnas både bakifrån och framifrån, finns redan och borde vara obligatoriska i kök och badrum. Merkostnaden behöver inte bli stor.
Städskåp. Enligt HSB:s standard finns ett låsbart skåp för tvättmedel o.dyl. inne i städskåpet. Detta borde vara allmän standard och kan genomföras av Bostads- styrelsen.
Balkongräcken. Föreskrifter finns redan om att dessa skall vara ofarliga för barn, inte för låga eller glesa. övervakningen sker genom byggnadsnämnderna.
Eluttag. Eluttag av s.k. petsäker typ borde vara allmän standard, varvid den nuvarande merkostnaden — kr 2:75 för tvåvägs- och kr 3:60 för trevägs- — i förhållande till icke petsäkra eluttag bör kunna nedbringas.
Hissar. F.n. finns hissar, där knapparna sitter vertikalt, varigenom även små barn kan komma åt dem. Detta kan genomföras generellt genom anvisning i »God Bostad».
Trappor och Irappuppgångar. Redan nu finns bestämmelser om trappräckenas utförande, varigenom barn hindras tränga sig igenom. De är utfärdade av bygg- nadsstyrelsen och kontrolleras av byggnadsnämnderna.
Dörröppningar. I alla nybyggen användes standarddörrar, vilket betyder att ett önskemål om standardgrindar mellan rum eller mellan rum och trappa är lätt att uppfylla.
BILAGA II
Några synpunkter på anordningen av lekplatser med hänsyn till olycksfallsriskerna
Ur »Planering av lekplatser» av Stina Wretlind-Larsson, Gatukontoret, Stockholm
Allmänt om lekplatsen
I hemmet ordnar man en lekvrå eller i bästa fall en barnkammare, där barnen får leka och rå sig själva. Dock är lekmöjligheterna inomhus ofta kringskurna på grund av utrymmesbrist och lyhördhet mellan våningarna. Desto större blir anledningen för samhället att medverka till att utelekplatsen verkligen fyller de anspråk, som bör ställas på en god lekplats. Vad är då en god lekplats? Först och främst en plats reserverad speciellt för lek. Den skall vara hälsosamt belägen utan bilavgaser och andra orsaker till luftföroreningar i närheten. Den skall vara säker, rymlig, rolig och inspirera till olika lekar i grupp och enskilt. Olika åldrars behov bör tillgodoses med erforderliga ytor inom samma lekplatsenhet utan alltför markerade avgränsningar, där detta inte fordras av säkerhetsskäl.
Lekplatsen skall vidare vara förlagd så, att barnen inte behöver passera livligt trafikerade gator på dit- och återvägen. Är detta av lokala skäl inte möjligt, måste det finnas ordentliga övergångsställen och varningsskyltar för fordons- trafikanterna samt skyddsstängsel, som hindrar barnen att springa direkt ut på gatan. Lekytorna bör inte ligga omedelbart intill väg eller gata, och där inte avståndet kan bli betryggande, bör lekplatsen på den åt trafiken gränsande delen inhägnas med staket, så att t.ex. bollar inte kan förirra sig ut i kör- banan.
Vegetationen runt en lekplats och mellan lekytorna är av stor betydelse för trivseln. Plantering skall avgränsa platsen men får inte bli så hög och lummig, att insyn hindras. Det bör vara en given regel att undvika högväxande och skarptaggiga busksorter. De slänter och svackor, som under vintern användes för kälk- och kanåkning, bör lämnas fria från plantering och stamträd. Åkning i slänter som mynnar ut i trafikleder måste hindras.
Lekplatser i bostadsområden under utbyggnad
Då inflyttningen i nya bostadsområden ofta sker successivt och en stadsdel under byggnad för barnen innebär stora risker i form av byggnadsställningar, maskiner, livlig lastbilstrafik och mycket annat, borde provisoriska anordningar för barnens utelek vidtagas, när de första familjerna flyttar in i det nya området.
De ytor, som är avsedda till lekplatser, tages ofta i bruk för byggnadsupplag och arbetsvägar. Byggnadsbråte och lerschakt har stark attraktion på barn. Det vore därför önskvärt, att byggnadsföretagen i sin rekvisita medför en del roliga lekredskap för t.ex. klättring, gungning och rutschning och ställer upp dem på provisoriska platser, som inte behöver ha samma storlek som den blivande
riktiga lekplatsen. Marken avjämnas med några lass grus, en stor hög leksand stjälpes vid ena kanten, några färgglada lekstativ pålas fast i marken och området inhägnas med byggnadsplank. Någon överenskommelse av detta slag borde träffas mellan kommunen och byggnadsföretaget vid anvisande av plats för arbetsbaracker och materialupplag.
I de fall, där området för lekplatsen inte beröres av husbyggandet, är det önskvärt att lekplatsen går att ta i bruk när inflyttningen börjar.
Utevistelsen för de yngsta barnen i anslutning till bostäderna
De minsta barnens utelekar måste alltid övervakas av modern eller någon annan vuxen person, som aktivt intresserar sig för barnen och ser till att det inte gör sig illa eller smiter sin väg. Som hjälp härtill skall lekplatsen ha ett skyddat läge och vara inhägnad, så att det lilla barnet inte kan ta sig därifrån i ett obevakat ögonblick.
Stadsplanerare och byggmästare tänker ofta att tomtmarken (gårdarna) intill flerfamiljshus skall utformas som uppehålls— och lekplats för barn i småbarns- åldrarna. I 2—4 årsåldern skickas barnen ut med tillsägelse att inte lämna gårdarna. Småbarn har ofta behov av kontakt med en vuxen, av att berätta något, fråga något eller få något att äta. De är absorberade av sin lekvärld, även när de förflyttar sig till och från lekstället. Viktigt är därför, att de kommer direkt ut på sin lekgård och inte dit via gatan. Den gamla kring- byggda gården fyllde som trygg lekplats en stor mission. Nu när man kommit fram till en annan, öppnare byggnadsstil, är det nödvändigt att samtidigt beakta barnfamiljernas behov av riskfria lekställen för barnen. Detta innebär först och främst, att husen skall ha entré såväl åt gatan som åt gården.
Många lekplatser består nu av en minimal sandlåda på en grus- eller asfalt- plan och en eller ett par lekapparater utanför på det hårda underlaget. Detta är inte tillfredsställande. För att i möjligaste mån eliminera olycksriskerna vid fall från lekapparaturen bör denna alltid stå på mjukt underlag. Rutschbanor över 1 m höga och karuseller hör överhuvudtaget inte hemma på lekplatser, avsedda för den tidigare småbarnsåldern. Bästa utformningen av sådan lek- plats är en stor sandlåda eller försänkt sandbassäng och en hårdgjord yta. Sandbassängen bör vara omkring 100 m2 och sanddjupet 40—60 cm.
Där bostadshusens placering inte bildar en trygg avgränsning mot trafik- lederna, måste småbarnslekplatsen inhägnas med staket, som bromsar barnen när de vill ge sig därifrån. Det bör vidare vara självklart, att småbarnslekplat- sen skall vara väl avskild från husens parkeringsplatser och att hänsyn tas till mödrarnas önskemål att ha de små barnen inom synhåll.
Parkleken
Med ”parklek” avses en allmän lekplats för flera husgrupper med personal som har tillsyn över platsen och hjälper barnen till rätta.
I en sådan lekplats kan ingå en barnhage för de yngsta. Hagen bör omgivas av ett effektivt staket 80—100 cm högt, ha en grind med stängningsanordning, som inte kan öppnas av barnen, och med en konstruktion som inte inbjuder till klättring inifrån och ut. Stängselföljarna bör ligga på utsidan. Om nätin- hägnad användes, skall maskorna vara mycket små eller diagonala. En del plastklädda ståltrådsstängsel har visat sig olämpliga, då backningarna vid
sträcktråden alltför lätt går att böja ut med taggtrådseffekt som resultat. Ingår rutschbana i utrustningen, skall den som nämnt inte vara högre än 1 meter och så anordnad att den inte kan vältas, dvs. ordentligt fixerad i marken. l barnhagen bör inte finnas någon parksoffa, då en dylik gör det lätt för de små barnen att klättra över staketet. I stället kan man ha några fällstolar i leksakslåren, så att mödrar som vill sitta kan förse sig själva med sittplats.
Parklekens utrustning skall inte bara fylla sitt ändamål som lekredskap utan vara så konstruerad, att den är ofarlig. Säkerheten är den viktigaste faktorn vid val av apparatur, även om varje form av mänsklig aktivitet innebär någon liten hasard. Att barnet får träna sin upptäckarglädje och får utlopp för sin äventyrslusta är en mycket viktig ingrediens i leken. Dessutom måste barnet lära sig att behärska sin kropp, att falla på rätt sätt, att reducera effekten av en uppbromsning o.s.v. Men alltför djärv lekapparatur måste undvikas och alla tänkbara farligheter förebyggas, så att barnen inte utsättes för olycksrisker som kan förutses.
Gungor bör helst placeras på en plan för sig eller så mycket som möjligt åt någon kant av lekplanen, avsides från sandlådan och plaskdammcn och avgränsade med ett 80—100 cm högt skyddsstängsel för att minska risken för slag, när barn av obetänksamhet eller i lekens yra kommer i närheten av gungorna. Under gungorna skall vara ett 40 cm tjockt lager med sjösand eller annan fin sand, alltså ett mjukt underlag, som dels ökar de riskfria lek- möjlighetema som t.ex. att hoppa från gungorna och dels förhindrar skador vid fall från gunga. Svåra skador som utslagna tänder och jack i ansiktet kan undvikas, om gungornas sittbräda ersättes med bildäck, vilka upphängs hori- sontellt eller vertikalt. Dessa ringsäten är roliga för att de kan begagnas på olika sätt och för att två barn med fördel kan gunga tillsammans. De hori- sontella ringarna förefaller vara mest omtyckta. Kombineras ett horisontellt däck med ett mindre däck av scootertyp eller liknande, får man en säker små- barnsgunga. Vid inköp av begagnade däck från gummiverkstäder eller skrot- lager måste man tillse, att däcken inte är så slitna, att fälgen kommer fram. Några av de firmor, som levererar gungstativ, tillverkar även sitsar av bildäck.
Rulschbanan skall vara konstruerad med en glidbana av rostfritt stål. Sid- kanterna bör vara 10—15 cm höga med en extra förhöjning i övre delen för att förhindra, att barnen kan ramla över kanten, när de från stegen skall sätta sig i banan. En del modeller har skyddsvingar, som sitter på stag en bit från kanten vid banans övre del. Detta har visat sig mindre lämpligt, då barnen ställer sig på fastsättningsstagen för att hjälpa eller hindra sina kamrater. Mera ändamålsenligt är om själva kanten utformas så att den ger tillräckligt skydd vid höjdpunkten. Glidbanan bör sluta 20 cm över marken. Står rutschbanan på en grusplan, skall det ligga en träplatta, klädd med masonit där barnen landar. Där bildas annars en grop. Fristående rutschbanor skall ha järnstag från stöd- bock till såväl glidbana som till trappa. Detta senare saknas ibland med påföljd att trappan går att lyfta, vilket kan åstadkomma brott av fästena mellan trappan och glidbanan. För att rutschbanan inte skall kunna vältas eller flyttas bör den förankras stadigt i marken. Ledstängerna på trappstegens sidor måste sitta så att barnen inte kan fastna, om de sticker ut huvudet eller ett ben eller krånglar på annat sätt. Rutschbanan är en typisk sommarleksak, som inte bör stå ute över vintern, då iskana och kälkbackar ger mera utbyte av leken.
KIällersläIIningar av trä är att föredra framför sådana av järn eller plåt, då träet i sig självt är mjukare, vänligare och inte reagerar så kraftigt vid tem- peraturväxlingar.
Kasserade fordon kan bli en utmärkt lekplatsutrustning. Antingen det är en vanlig personbil, lastbil, brandvagn eller ångvält måste de göras om och an- passas för sitt nya ändamål. Man bör inte placera en skrotfärdig bil i befintligt skick på en lekplats. Den kommer snart att vara så förstörd, isärplockad och sönderslagen, att den är farlig på grund av utstående vassa plåtkanter, förstörda dörrar och gångjärn, sönderskuren klädsel m.m. Borttransport till soptipp blir nödvändig efter en mycket kort tids glädje för barnen och stor oro för för- äldrarna. En till lekbil ordentligt omgjord lastbil gör utmärkt tjänst för klättring och fantasilekar. Endast karossen, hjulaxlar och hjul med däck bör då bc- hållas. Motorn och rörliga delar tas bort eller svetsas fast. Detta senare gäller särskilt motorhuven. Fönsterglas och dörrar avlägsnas, och stoppningen i förarsätet ersätts med en träbänk. Flaket utrustas med bänkar och ett lågt stängsel samt en trappa på sidan och en bak.. Det enda rörliga som finns kvar är då ratten. Till slut målas bilen i glada färgen. Åkdonet måste vara väl fastsatt vid försänkta brädor eller i marken nedgrävda plintar. Fordon av andra slag behandlas på liknande sätt.
Bland mindre lämplig lekapparalur kan nämnas karuseller av alla slag, som bör undvikas på grund av barns hänsynslöshet mot varandra. Kamrater ger för hög fart, så att de åkande mår illa eller rent av kastas av karusellen. Vidare är ihåliga apparater, som saknar möjlighet till genomsyn, inte bra då de in- bjuder till nedsnuskande. Så hände t. ex. med en flera meter lång cementtrumma, som lagts ut som en jätteorm på marken, och en stor öltunna som till att börja med var lekstuga men så småningom missbrukades som toalett.
En särskild cykelplals att lära sig cykla på samt att trixa och ordna täv- lingar på är ett önskemål, som framförts från föräldrahåll, eftersom det i regel är förbjudet att cykla på parkgångar, lekplatser och skolgårdar. Att ordna sådan övningsplats förefaller angeläget, när det av olycksfallsstatistiken vid sjukhusen framgår, att cykelolyckorna svarar för 60 % av olycksfallen i åldersgruppen 7—14 år. Det mest realistiska torde vara att tillåta cykling på de friytor, som är avsedda för de äldre barnens bollspel, genom att dubblera eller flerdubblera dessa ytor och lämna åt deltagarna själva att avgöra från gång till gång hur planen skall användas. Infarterna måste då ordnas så, att cykeltrafiken till och från inte sammanförs för mycket med småbarnens stråk- vägar; dessutom måste det finnas tillräckligt stora cykeluppställningsplatser utanför dessa planer, så att barnen när planen användes för bollspel har en specialplats att parkera cykeln på. Annars slänges de runt omkring i buskage och på gräsmattor.
BILAGA III
Några synpunkter på fastighetstomter med hänsyn till barnsäkerheten
Av Millan Wigander, Stockholm
Man vet med ganska stor säkerhet att när förskolebarnet släpps ut för att leka på tomten eller gården blir området närmast husets entré den plats där barnet helst uppehåller sig. De små barnen går i regel inte långt bort. De vill känna kontakten med hemmet, och centrum i deras aktionsområde blir därför nära porten, den förmedlande länken mellan hemma och ute. Om byggherren lägger entrén mot grönområdet och den bilfria gatstumpen, är alltså barnen säkrare under utevistelsen än om entrén placeras mot den trafikerade gatan eller vägen. Redan då bostadsområdet planeras bör hänsyn till barnens säkerhet finnas med.
Men en fastighetstomt kan vara mycket olika. Vi har Grindtorpsmodellen, där en liten unge blir en prick i en av lekgårdarnas otaliga rundlar och endast kan spejas in med kikarhjälp från hemmets balkong och vi har radhustomten med nära till mamma i fönstret och sandlådan. Mellan dessa ytterligheter ryms många varianter av tomter med skyddad innergård, med ingen gård alls vid huset eller med gårdar där bilparkeringen är närmaste granne med sandlådan. Vissa allmänna krav på en barnvänlig fastighetstomt kan dock uppställas. Den får inte omöjlig— göra en god syn- och hörkontakt med hemmet, som ger föräldrar och barn ömsesidig trygghet. Friytan för lek bör vända sig mot ett grönområde utan trafik, och grönområdet vara så utrustat, att barnen inte känner sig hänvisade till en »plats utanför», där inget roligt händer. Då blir gatan och bilparkeringen kanske roligare än den avsedda lekplatsen inom planteringen.
Kring både gammal och ny bebyggelse finner man tomter, inhägnade eller inte, med mångahanda risker för de lekande småbarnen. De flesta av dessa risker -kan dock elimineras. Brunnar, renshrunnar eller gamla oanvända brunnar bör sålunda vara försedda med lock, som småbarn inte orkar rubba. Det händer alltför ofta att barn ramlar ner i en rensbrunn, därför att locket varit slarvigt pålagt eller t.o.m. saknats, och även om barnet klarar sig utan svårare kroppsliga skador har det inträffade gett barnet en skrämselchock. Sinade brunnar på landet, som inte längre används för sitt ursprungliga ändamål, kan i stället bli bra sopnedkast, under förutsättning att de är försedda med lock, som småbarnen inte rår på. I Norge sjönk brunnsolyekornas antal betydligt efter en propagandadrive för ett sådant nyttiggörande av gamla bortglömda brunnar.
Vattentunnor under stuprännorna hör också till barnfarliga detaljer på en fastighetstomt. För att hindra lekande barn att klänga på kanten kan man spänna ett nät över tunnan. På senare år har det blivit populärt med vattenpool på tomten. En sådan varierar i storlek och utförande, men vattenpooler har alla gemensamt att de alltid fordrar tillsyn av småbarnen, då poolen är vattenfylld. Tillverkare av uppblåsbara plaskpooler borde förse dem med en text, som alltid påminner föräldrarna eller de, som passar barnen, om nödvändigheten att inte lämna små- barn ensamma med en sådan vattensamling.
Staket, grindar och lägre murar bör vara så utformade att de inte kan skada
barnen, om de klänger och leker på dem. Skarpa, spetsiga ribbor av trä eller metall bör bannlysas. Ett lågt staket på terrassen är kanske snyggt ur estetisk synpunkt men farligt för livliga barn, som hoppar och skuttar över det. Man bör alltså för inhägnader välja ett barnvänligt material och utförande.
I nya bostadsområden händer ofta att det bildas vattensamlingar i gropar och diken, innan bebyggelsen av området är fullt klar. Sådana vattensamlingar kan förhindras genom att groparna fylls igen eller staket uppsättes runt gropen. Allt- för många olyckor med tragiskt slut har inträffat därför att man uppskjutit till slut-putsen att sanera ett nybyggnadsområde. Med lite god vilja kan en temporär lekplats ordnas redan när barnfamiljerna börjar flytta in. Med litet bräder, lådor etc. skulle barnen kunna få en egen liten byggplats för sitt verksamhetsbegär.
Då småhus- och radhusbebyggelsen expanderar ökar också de egna trädgårds- täpporna i antal. Eftersom det för det mesta blir små tomter kommer många tvivelaktiga trädgårdsväxter i omedelbart grannskap av småbarnens lektillhåll. Unga föräldrar saknar i allmänhet kännedom om olika växters egenskaper och giftighet är rätt vanligt förekommande. Det borde därför finnas varudeklarationer på växter för trädgård och blomsterfönster. Stormhatt och riddarsporre är t.ex. omtyckta rabattblommor i otaliga småhustäppor och rekommenderas gärna av trädgårdskonsulenter och fröhandlare. Men stormhatten är en av de giftigaste trädgårdsväxterna i vårt land. Förgiftningar genom stormhatt har inträffat hos småbarn redan vid sugning på växtdelar. Riddarsporrarna hör till samma gift- grupp, aconitingruppen, men är inte fullt så giftiga. Där kan man plocka bort växtens farliga frön. Upplysning om växters innehåll av giftiga ämnen är sålunda lika befogad som innehållsdeklarationer på kemisk-tekniska preparat. Får för- äldrar och andra veta, att en växt är mycket giftig, kan den upplysningen bespara familjen en småbarnsförgiftning eller utgifter i onödan för växter som sedan måste bytas ut. Man kan vänta med de farligare växterna tills barnen blivit större och förståndigare.
Med egen trädgårdstäppa följer trädgårdsmaskiner och -redskap, alltifrån gräsklippare svävande på luftkudde till enkla handdrivna maskiner. En del är skyddade med plåtar för att förhindra olyckor. En extra »varningsplåt» skulle kunna ytterligare bidraga till säkerheten och påminna de vuxna om vikten av att inte lämna maskinerna kvar ute eller så illa förvarade, att barnen under lek kan få dem i gång.
Besprutningsmedel för bekämpning av växtinsekter, råttgift och kemisk-tekniska preparat för rengöring, målning m.m. brukar inte alltid förvaras tillräckligt be- tryggande. De varningstexter, som finns på förpackningar, flaskor m.m. borde kunna dramatiseras mera. Den för det mesta finstilta varningstexten, som med- delar att preparatet är barnfarligt, kunde liksom i Amerika illustreras med röda varningstrianglar och enkla teckningar av t.ex. en tesked, en matsked, en knivs- udd etc. för att ange vilken mängd av preparatet som orsakar förgiftning. En effektivare varningsmärkning skulle troligen föra med sig, att man förvarade de kemisk-tekniska preparaten på säkrare plats i källare, uthus och garage.
En vanlig inställning till krav på mera barnsäkra miljöer än den konservativa, att barn klarade sig förr i tiden och kan göra det nu med. Men då glömmer man att skillnaden mellan då och nu är stor både beträffande barnens aktivitet och riskmomenten, I den friare nutida uppfostran betraktas barnens klåfingrighet som en ofta nyttig orientering i omvärlden. Och omvärlden fungerar som aldrig förr genom tekniska och kemiska processer.
STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1967
Systematisk förteckning (stin-orna inom klammer beteckna utredningarna: nummer i den kronologiska Numminen)
Jutttiedeputementet
Aumlnna arvsfonden. [2] Utaökntngsrtttt VI. [8] Ny domkretstndelning för underrltterna. [|]
Socialdepartementet
Barnstugan Barnavårdsmannaskap. Barnolyckstell. [8]
Finenldepertementet
Statlig publicering. [5] Utkommer senare. Finansiella tångtidsperspektiv. [6]
Jordbrukldeputementet Den framtida jordbrukspouttken. [7]
Inrikesdepartementet Kommunal bostadsförmedling. [1]
EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1967