SOU 1968:21
Pensionstillskott m.m.
Herr Statsrådet och Chefen för socialdepartementet
Pensionsförsäkringskommittén, som tillkallades av statsrådet och chefen för socialdepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 december 1962 för att utreda vissa frågor rörande den allmänna pensioneringen, har följande sam— mansättning: presidenten i försäkringsdomstolen Liss Granqvist, tillika ordförande, rättschefen i socialdepartementet Gunnar Danielson, ledamöterna av riksdagens andra kammare Sigrid Ekendahl, Henning Gustafsson och Rune Gustavsson, leda- moten av riksdagens första kammare Göran Karlsson samt ledamoten av riksda- gens andra kammare Tage Magnusson.
Såsom experter medverkar departementsrådet Göte Fridh i socialdepartemen— tet samt byråchefen hos riksförsäkringsverket Åke Kjellström. Till sekreterare åt kommittén har förordnats försäkringsdomaren Carl Axel Petri samt hovrättsasses- som Börje Wilhelmsson.
Under utredningsarbetets gång har Kungl. Maj:t i tilläggsdirektiv uppdragit åt kommittén att utreda frågor i samband med framtida standardhöjningar av folk- pensionerna.
I oktober 1965 avgav kommittén betänkande (SOU 1965 : 62) med förslag beträf- fande vissa frågor angående förmåner till handikappade, utlänningars ställning inom tilläggspensioneringen samt makes samtycke till undantagande från tilläggs- pensioneringen.
Genom beslut den 20 oktober 1967 uppdrog Kungl. Maj:t i tilläggsdirektiv åt kommittén att utreda frågor rörande jämställande av män och kvinnor inom den allmänna pensioneringen.
Vissa frågor av familjepensionskaraktär, som kommittén enligt tidigare lämnade uppdrag har att utreda, har nära samband med det senaste i tilläggsdirektiv er- hållna uppdraget. Det har därför inte befunnits möjligt att nu redovisa förslag i dessa frågor. Beträffande kommitténs uppdrag i övrigt framlägges förslag i detta betänkande.
Kapitel 4.3 har utarbetats av kanslirådet i socialdepartementet Birger Forslund. För innehållet i kapitel 6 svarar departementssekreteraren i finansdepartementet Rein Hinno.
Stockholm i maj 1968. Liss Granqvist
Gunnar Danielson Sigrid Ekendahl Henning Gustafsson Rune Gustavsson Göran Karlsson Tage Magnusson
/Carl Axel Petri, Börje Wilhelmsson
Förslag till lag om pensionstillskott
Härigenom förordnas som följer.
1 &. Pensionstillskott till folkpension i form av ålders-, förtids- eller änkepension ut— går enligt bestämmelserna i denna lag.
2 &. Pensionstillskott utgör, där ej annat följer av vad nedan i denna paragraf sägs, trettio procent av basbeloppet.
Under nedannämnda tider skall pensionstillskottet utgöra den 1 juli 1969 — den 30 juni 1970 tre,
den 1 juli 1970 — den 30 juni 1971 sex, den 1 juli 1971 —— den 30 juni 1972 nio, den 1 juli 1972 — den 30 juni 1973 tolv, den 1 juli 1973 — den 30 juni 1974 femton, den 1 juli 1974 — den 30 juni 1975 aderton, den 1 juli 1975 —— den 30 juni 1976 tjugoen, den 1 juli 1976 -— den 30 juni 1977 tjugofyra samt den 1 juli 1977 _— den 30 juni 1978 tjugosju procent av basbeloppet.
Pensionstillskott till ålderspension, som börjat utgå tidigare eller senare än från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år, utgör det belopp som framkommer om de i första och andra styckena angivna procenttalen minskas eller ökas i motsvarande mån som pensionen skall ökas eller minskas enligt 6 kap. 2 & andra stycket lagen om allmän försäkring.
Pensionstillskott till förtidspension, som enligt 7 kap. 2 5 andra eller tredje stycket lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring utgår med två tredje-
delar eller en tredjedel av hel förtidspension, utgör motsvarande andel av pensions- tillskott som anges i första eller andra stycket.
Pensionstillskott till änkepension, som enligt 8 kap. 4 5 andra stycket utgår med minskat belopp, utgör det belopp som framkommer om de i första och andra styckena angivna procenttalen minskas i motsvarande mån.
3 &.
Pensionstillskott utgår ej i den mån det tillsammans med vad den försäkrade äger uppbära i tilläggspension i form av ålders-, förtids- eller änkepension över- stiger
vid ålderspension, som börjat utgå från och med den månad varunder den för- säkrade fyller sextiosju år, hel förtidspension samt änkepension, som utgår enligt 8 kap. 4 5 första stycket lagen om allmän försäkring, trettio procent av basbeloppet;
vid ålderspension, som börjat utgå tidigare eller senare än från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år, det belopp som framkommer om trettio procent av basbeloppet minskas eller ökas i motsvarande mån som pensionen minskas eller ökas enligt 6 kap. 2 & andra stycket lagen om allmän försäkring;
vid förtidspension, som enligt 7 kap. 2 & andra eller tredje stycket lagen om allmän försäkring utgår med två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension, motsvarande andel av trettio procent av basbeloppet;
vid änkepension, som enligt 8 kap. 4 _8, andra stycket lagen om allmän försäk- ring utgår med minskat belopp, med det belopp som framkommer om trettio procent av basbeloppet minskas i motsvarande mån.
4 5.
Vid tillämpning av 3 % skall, då undantagande enligt 11 kap. 7 % lagen om allmän försäkring varit gällande, hänsyn tagas till tilläggspension, som skulle ha utgått om undantagande ej skett. Motsvarande skall gälla, då pensionspoäng jäm- likt 11 kap. 6 & första stycket lagen om allmän försäkring på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats försäkrad.
5 5.
Pensionstillskott till änkepension enligt 16 5 lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angå- ende införande av lagen om allmän försäkring skall utgå efter samma grunder som änkepension. Pensionstillskott skall därvid vara föremål för inkomstprövning enligt samma regler som gäller för änkepensionen, dock att minskning av pensionstill— skottet skall göras först sedan kommunalt bostadstillägg helt bortfallit men innan minskning sker av änkepensionen.
6 &.
Då ej annat följer av vad ovan sägs skall vad i lagen om allmän försäkring eller eljest är föreskrivet om folkpension äga motsvarande tillämpning på pensionstill- skott.
Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
4 5 skall ej tillämpas på undantagande som återkallats med verkan från och med den 1 januari 1963. : Beslut om pensionstillskott för juli månad 1969 fattas av riksförsäkringsverket om pensionen icke för ifrågavarande månad skall utbetalas av försäkringskassa. , Motsvarande gäller då pensionstillskott ökas på grund av bestämmelserna i ”lä andra stycket. 0
Förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om all- män försäkring
Härigenom förordnas, att 9 kap. 5 5 lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 9 kap. 5 ä. 5 5. Om hustrutillägg och kommunalt bo— Om pensionstillskott,hustrutillägg och stadstillägg förordnar Konungen med kommunalt bostadstillägg förordnar Ko- riksdagen. nungen med riksdagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
Förslag till lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angå— ende införande av lagen om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 16 5 lagen angående införande av lagen om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) 16 &.
Bestämmelserna i tredje stycket punk- terna 1—4 övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) an- gående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering skola allt- jämt äga motsvarande tillämpning. Dock skall beträffande änkepension ef- ter man, som avlidit före den 1 juli 1960, i stället för 8 & första stycket lagen om folkpensionering i lagrummets lydelse före nämnda tidpunkt gälla, att sådan pension minskas med en tredjedel av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga ettusensjuhundra kronor. Vid tillämpning i fall som nu sagts av 13 & 2 mom. sistnämnda lag skall ock procenttalet 20 utbytas mot 10 samt beloppet 20000 kronor ut- bytas mot 30000 kronor.
1 Senaste lydelse se SFS 1965:145.
(Föreslagen lydelse) 16 &.
Bestämmelserna i tredje stycket punk- terna 1—4 övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering skola alltjämt äga motsvarande tillämpning. Dock skall be- träffande änkepension efter man, som avlidit före den 1 juli 1960, i stället för 8 5 första stycket lagen om folkpensio- nering i lagrummets lydelse före nämnda tidpunkt gälla, att sådan pension mins- kas med en tredjedel av den pensionsbe- rättigades årsinkomst i vad den må över- stiga tvåtusen kronor. Vid tillämpning i fall som nu sagts av 13 ä 2 mom. sist- nämnda lag skall ock procenttalet 20 ut— bytas mot 10 samt beloppet 20 000 kro— nor utbytas mot 30 000 kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
Det åligger riksförsäkringsverket att omräkna utgående pensioner i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Förslag till lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folk-
pension
Härigenom förordnas, att 1, 4 och 5 55 lagen och hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) 1 %.
(Föreslagen lydelse) l &.
Hustrutillägg tillkommer ————————— fem år.
Hustrutillägg skall, där ej annat följer av vad i 4 & stadgas, för år räknat mot- svara skillnaden mellan å ena sidan sam- manlagda beloppet av folkpension i form av ålderspension till två makar samt å andra sidan sådan pension till ogift, pensionerna beräknade för år och under förutsättning att de börjat utgå från och med den månad varunder den pensionsberättigade fyllt sextiosju år.
4 %.
Hustrutillägg och kommunalt bostads- tillägg minskas med en tredjedel av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för den som är gift ettusentvåhundra kronor och för annan ettusensjuhundra kronor samt med ytter-
1 Senaste lydelse av 1 och 4 55 se SFS 196357 och av 55 se SFS 1965:146.
Hustrutillägg skall, där ej annat följer av vad i 4 & stadgas, för år räknat mot- svara skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda beloppet av folkpension i form av ålderspension till två makar jämte två pensionstillskott enligt lagen om pensionstillskott samt å andra sidan folkpension i form av ålderspension till ogift jämte ett sådant pensionstillskott, ålderspensionerna och pensionstillskot- ten beräknade för år och under förut- sättning att de börjat utgå från och med den månad varunder den pensionsberät- tigade fyllt sextiosju år.
4 &.
Hustrutillägg och kommunalt bostads- tillägg minskas med hälften av den pen- sionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för den som är gift ettusen— femhundra kronor och för annan två- tusen kronor.
ligare en tredjedel av årsinkomsten i vad 'den ma" överstiga för den som är gift ettusensjuhundra kronor och för annan tvåtusenfyrahundra kronor.
Minskning skall, ————————— å hustrutillägget.
5 5.
Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas icke allmänt barnbidrag, folk- pension, tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring till den del pensio- nen jämlikt 9 kap. 1 5 sista stycket nämnda lag föranlett minskning av barn- tillägg som där avses, livränta eller sjuk- penning jämte barntillägg som avses i 17 kap. 2 & nyssnämnda lag i vad den enligt samma lagrum avdragits från pension, ersättning på grund av sjuk- försäkring i allmän försäkringskassa el- ler understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föran- ledd att utgiva.
5 5.
Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas icke allmänt barnbidrag, folk- pension, pensionstillskott enligt lagen om pensionstillskott, tilläggspension en- ligt lagen om allmän försäkring till den del pensionen föranlett minskning an— tingen av pensionstillskott jämlikt 3 & lagen om pensionstillskott eller av barn- tillägg jämlikt 9 kap. 1 5 sista stycket lagen om allmän försäkring, livränta eller sjukpenning jämte barntillägg som avses i 17 kap. 2 & nyssnämnda lag i vad den enligt samma lagrum avdragits från pension, ersättning på grund av sjukförsäkring i allmän försäkringskas- sa eller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.
Vid uppskattning ————————— trettiotusen kronor. Värdet av ————————— av Konungen. I fråga ————————— sammanlagda förmögenhet. Årsinkomst avrundas ————————— tiotal kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
Det åligger riksförsäkringsverket att omräkna utgående hustrutillägg och kommunala bostadstillägg i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
1. Några huvudlinjer i den allmänna pensione- ringens utveckling
Folkpensionering har funnits sedan 1914. Genom lag den 30 juni 1913, som trädde i kraft den 1 januari 1914, infördes en allmän pensionsförsäkring. Försäkringen var obligatorisk och omfattade i princip hela befolkningen. Försäkringen var samman- satt av å ena sidan en på årliga avgifter uppbyggd livränteförsäkring med efter försäkringstekniska grunder individuellt beräknade pensioner samt å andra sidan en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet, grundad på behovsprin- cipen. Genom erläggandet av avgifter förvärvades rätt till avgiftspension att utgå från inträdet av varaktig oförmåga till arbete (invaliditet) och senast från fyllda 67 år även om invaliditet då icke var för handen. Ännu i början av 1930- talet var medelvärdet av nybeviljade avgiftspensioner endast 31 a 32 kronor om året för män och 11 å 12 kronor om året för kvinnor. Utöver avgiftspensionen utgick av allmänna medel pensionstillägg till pensionstagare vars årsinkomst under- steg visst belopp. Pensionstilläggens maximibelopp utgjorde ursprungligen för man 150 och för kvinna 140 kronor om året.
1913 års lag om allmän pensionsförsäkring ersattes av 1935 års lag om folk- pensionering. Den lagstiftning, som genomfördes år 1935, innebar en principiell förändring av folkpensioneringens uppbyggnad. Premiereservsystemet övergavs och i dess ställe infördes ett system med begränsad fondering av de pensionsavgifter som även enligt den nya lagen skulle utgå. Avsikten med denna fortsatta men begränsade fondbildning var närmast att man därigenom ville erhålla ett stöd för de grundpensioner, som skulle träda i stället för de äldre avgiftspensionerna och liksom dessa utgå utan behovsprövning. Grundpensionemas storlek blev emellertid nu inte längre försäkringstekniskt beroende av de erlagda avgifterna. Den fortsatta fonderingen avbröts 1939 och har sedan ej återupptagits. I huvudsaklig överensstämmelse med den äldre lagstiftningen kombinerades i 1935 års lagstift- ning om folkpensionering rätten till grundpension med efter behovsprövning ut- gående tilläggspensioner.
Pension utgick vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid 67 år. Tilläggspensionens maximibelopp fastställdes i 1935 års lag om folkpensionering
till 250 kronor om året. Enligt en förordning om invalidunderstöd kunde i några fall sådant understöd utgå till invalid efter samma regler som tilläggspension.
År 1937 genomfördes dyrortsgradering av tilläggspensionerna. I samband med denna lagändring genomfördes lagstiftning om kommunala pensionstillskott, vari- genom fattigvårdssamhälle berättigades att till pensionstagare som befanns vara i behov av fattigvård utbetala understöd som ej hade fattigvårdskaraktär. Samtidigt härmed genomfördes 1937 års lagstiftning om barnbidrag, vilka senare trädde i stället för den äldre lagstiftningens barntillägg. Redan tidigare (1934) hade be- stämmelser införts om rätt till blindhetsersättning, som i viss mån kompletterade reglerna om folkpension.
Under krigsåren utökades till följd av levnadskostnadsstegringen folkpensions- förmånerna avsevärt. Sålunda utgick dyrtidstillägg å tilläggspensionen m.m. från år 1941. År 1944 genomfördes lagstiftning om provisoriska förstärkningar av till- läggspensionerna. I anslutning därtill infördes regler om särskilda utjämnings— pensioner för vissa pensionstagare.
Kostnaderna för folkpensioneringen var enligt 1935 års lagstiftning fördelade mellan staten och kommunerna. Grundpensionerna utgick helt av statsmedel, medan i övrigt kommunerna bidrog till pensionskostnaderna.
Nästa stora reform på folkpensioneringens område skedde i och med antagandet av 1946 års lag om folkpensionering. Denna lag innebar den väsentliga nyheten, att ålderspensionen, som bestämdes till 1 000 kronor om året för gift och till 800 kronor om året för ogift, icke till någon del blev inkomstprövad. Invalidpensionen utgick fortfarande dels i form av en icke inkomstprövad grundpension och dels i form av en inkomstprövad tilläggspension. Tillsammans utgick grund- och till- läggspensionen med samma belopp som ålderspensionen. Till den, som icke var varaktigt invalidiserad, men vars invaliditetstillstånd kunde antagas vara avsevärd tid, kunde sjukbidrag utgå efter i huvudsak samma regler som gällde för invalid- pensionen. I sin helhet inkomstprövade änkepensioner, som högst kunde uppgå till 600 kronor om året, infördes också genom 1946 års reform.
De angivna förmånerna kunde i vissa fall förhöjas med tillägg, vilka också de skulle anses som folkpension. Sådana tillägg var bostadstillägg, särskilt bostadstillägg, hustrutillägg och blindtillägg. Dessa tillägg var—med undantag för blindtillägget— alla inkomstprövade. Bostadstillägget var avsett att täcka merkostnaderna å vissa orter för bostad och bränsle. Det särskilda bostadstillägget var en förmån, om vilken varje kommun själv kunde besluta. Grunderna för utgivande av det särskilda bostadstillägget fick sålunda i princip helt bestämmas av kommunen. Hustrutillägget utgick i vissa fall till pensionsberättigad gift man, vars hustru icke var berättigad till folkpension. Blindtillägget tillkom blind, som blivit blind före fyllda 60 år.
Under de år som följde efter 1946 års reform höjdes folkpensionsbeloppen successivt. 1957 utgjorde sålunda pensionsbeloppen för ogift 2 200 kronor och för gift 1800 kronor. Andra mindre reformer företogs också. Så infördes t. ex. vid 1954 års riksdag vårdtillägg till pensionärer, som före 60 års ålder blivit i behov av ständig tillsyn och vård.
1958 års riksdag fattade mycket viktiga beslut rörande folkpensioneringen. Man
fastslog sålunda att ålderspensionen successivt skulle höjas så att den år 1968 uppgick till 5 400 kronor för två pensionsberättigade makar och 3 600 kronor för ensamstående, allt räknat i 1957 års penningvärde. Man beslöt också att från och med den 1 juli 1960 införa icke inkomstprövade änkepensioner för äldre änkor och änkor med barn.
Änkepensionen blev i princip lika stor som ålderspensionen för ensamstående. Vissa avtrappningsregler infördes dock för yngre änkor. Från och med den 1 juli 1960 skulle också icke inkomstprövade barnpensioner börja utgå.
År 1959 fattades beslut om införande av den allmänna tilläggspensioneringen. Denna, som helt grundades på avgiftsfinansiering och som byggde på den s.k. fördelningsprincipen, fick därvid i sina huvuddrag den utformning, som den fort- farande har. Pensionsrätt började intjänas från och med år 1960. Den första tilläggspensionen skulle börja utbetalas år 1963. Bestämmelserna om tilläggs- pension intogs i lagen om försäkring för allmän tilläggspension.
Sedan ett omfattande utredningsarbete genomförts antogs vid 1962 års riksdag lagen om allmän försäkring (AFL) som trädde i kraft den 1 januari 1963. Den inne— bar en samordning mellan sjuk- och moderskapsförsäkringen samt folk- och tilläggs— pensioneringen. Vissa nya ersättningsformer infördes också i pensionssystemet. Här kan nämnas invaliditetstillägg och invaliditetsersättning. Dessa förmåner utgick dels till sådana pensionärer, som var ur stånd att reda sig själva och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen var i behov av hjälp, och dels till förvärvsarbe- tande, som på grund av invaliditet hade betydande kostnader för att utföra för- värvsarbete.
Pensionsbestämmelserna i lagen om allmän försäkring har undergått vissa ändringar under de är lagen varit i kraft. Här kan blott nämnas att vid 1964 års riksdag fattades beslut om att vårdbidrag i form av invaliditetsersättning skulle utgå till vissa invalidiserade barn under 16 år.
En redogörelse för nu gällande bestämmelser lämnas i följande kapitel.
Huvuddragen i gällande bestämmelser om
allmän pension
Inom den allmänna försäkringen utgår folkpension och tilläggspension. Båda slagen av pension utgår i form av ålderspension, förtidspension och familjepension (änkepension och barnpension). Dessutom förekommer inom folkpensioneringen vissa tilläggsförmåner.
F olkpension tillkommer i princip envar svensk medborgare som är bosatt i riket eller som varit mantalsskriven här för det år under vilket han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan. Bestämmelserna i övrigt för de olika förmånerna inom folkpensioneringen framgår av den följande framställningen.
Ålderspension utgår fr.o.m. den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. På framställning av fösäkrad kan ålderspension utgå tidigare, dock tidigast fr. 0. m. den månad då han uppnår 63 års ålder. Försäkrad, som äger rätt till såväl folk- pension som tilläggspension, har inte rätt till sådant förtida pensionsuttag med mindre framställningen avser båda pensionsdelarna. Pensionsuttaget kan också uppskjutas.
Uttages ålderspensionen i förtid, minskas pensionen med 0,6 procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad då den försäkrade fyller 67 år. Uppskjutes uttaget ökas pensionen på motsvarande sätt, dock att hänsyn därvid inte tages till tid efter den månad, under vilken den försäk- rade fyller 70 år, och ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit tilläggspension i form av ålderspension eller inte varit berättigad till folkpension.
Ålderspensionen liksom övriga folkpensionsförmåner är angivna i procent av basbeloppet, vilket utgör 4 000 kr. i 1957 års penningvärde (5 800 kr. den 1 maj 1968). Eftersom basbeloppet följer skiftningar i prisläget anpassas pensionsför- månernas storlek efter penningvärdeutvecklingen. Ålderspension uttagen vid 67 år utgör för en ensam pensionär 86,5 procent av basbeloppet dvs. 5 017 kr. med nu- varande basbelopp om 5 800 kr. (från och med den 1 juli 1968 utgör pensionen 90 procent av basbeloppet). För vardera av två makar utgör ålderspensionen 67,5 procent av basbeloppet, dvs. för närvarande 3 915 kr. (från och med den 1 juli 1968 utgör den 70 procent av basbeloppet).
Vid tillämpningen av folkpensioneringens bestämmelser om ålderpension liksom
reglerna om förtidspension skall gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild. från sin make, likställas med ogift pensionsberättigad, om ej särskilda skäl föranleder till annat. Med gift pensionsberättigad likställes å andra sidan pensionsberättigad, som stadigvarande sammanbor med någon, med vilken den pensionsberättigade varit gift eller har eller har haft barn.
Ålderspension kan höjas med barntillägg, hustrutillägg, kommunalt bostadstill- lägg och invaliditetstillägg. De tre förstnämnda tilläggen kan dock inte utgå till ålderspension, som uttagits före 67 år förrän denna ålder uppnåtts.
Förtidspension utgår till försäkrad, som fyllt 16 år, för tid före den månad, då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Kan ned- sättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antagas bli be- stående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag. Sjukbidraget är begränsat till viss tid men i övrigt gäller vad som är stadgat om förtidspension även sjukbidrag.
Förtidspensionens storlek graderas efter arbetsförmågans nedsättning så, att försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtids- pension. I övriga fall utgår en tredjedel av hel förtidspension. Vid bedömande av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Med inkomst av arbete likställes i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.
Om arbetsförmågan förbättras för en försäkrad som åtnjuter förtidspension, skall pensionen indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen. Det är emellertid endast en väsentlig förbättring av arbetsförmågan, som medför denna effekt.
Hel förtidspension utgör samma belopp som ålderspension, vilken uttages vid 67 års ålder.
Förtidspension kan i förekommande fall på motsvarande sätt som ålderspension förhöjas med barntillägg, hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg och invalidi- tetstillägg.
En änka har rätt till änkepension under förutsättning att hon antingen uppnått 36 års ålder vid mannens död och varit gift med honom i minst fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med barn under 16 år, som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan. Upphör änka att ha barn under 16 år i hemmet, skall vid bedömandet av hennes rätt till pension i fortsättningen anses som om mannen avlidit, då barnet upphörde att påverka rätten till pension, och äktenskapet varat t. o. m. nämnda tidpunkt.
Änkepensionen utgör för änka, som vid mannens död eller den därmed jäm- ställda tidpunkten fyllt 50 år, samma belopp som ålderspension från 67 år för en ensam ålderspensionär. För annan änka minskar pensionen med 1/ 15 för varje år,
varmed änkans ålder vid mannens död eller den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 år i hemmet understeg 50 år.
Om en kvinna blivit änka efter den 30 juni 1960, utgår änkepension utan inkomst- prövning. För änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli 1960, är pensionen däremot inkomstpövad. Om dödsfallet inträffat under tiden den 1 juni 1958 — den 30 juni 1960, är dock viss del av pensionen, det s.k. garantibeloppet, fri från inkomst- prövning. Garantibeloppet utgör, om dödsfallet inträffat under tiden den 1 juli 1958 — den 30 juni 1959, en tredjedel och, om dödsfallet inträffat under tiden den 1 juli 1959 — den 30 juni 1960, två tredjedelar av det belopp som skulle ha utgått utan inkomstprövning.
Änkepension indrages, om änkan ingår nytt äktenskap, men börjar ånyo utgå, om det nya äktenskapet upplöses inom fem år.
I förekommande fall kan änkepension förhöjas med kommunalt bostadstillägg. Uppfyller en änka förutsättningarna för rätt till både förtidspension och änke— pension, utgår efter hennes eget val en av dessa pensioner. Fr. o. m. den månad då änkan fyller 67 år utbytes i motsats till vad som är fallet inom tilläggspensione- ringen änkepensionen mot ålderspension.
Med änka likställes i fråga om rätt till änkepension ogift eller frånskild kvinna eller änka, som stadigvarande sammanbodde med ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som varit gift med eller har eller har haft barn med honom. Däremot äger kvinna inte rätt till änkepension efter sin make, om hon levde åtskild från honom vid hans död och efter det sammanlevnaden upphörde stadigvarande sammanbott med en annan man, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.
Barnpension utgår till barn under 16 år, som mist sin fader eller moder eller båda föräldrarna, under förutsättning att barnet är svensk medborgare och stadig- varande vistas här i riket. Rätt till barnpension föreligger dock inte, om barnet är adopterat av annan än den avlidne eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap, om den avlidne enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utge visst belopp en gång för alla.
Barnpension utgör 25 procent av basbeloppet. För barn, vars båda föräldrar av- lidit, utgör barnpensionen dock 35 procent av basbeloppet.
Till ålders- eller förtidspension utgår barntillägg för varje barn under 16 år till försäkrad eller försäkrads hustru, om den försäkrade har vårdnaden om eller sta- digvarande sammanbor med barnet. Till ålderspension, som den försäkrade uppbär för tid före 67 år, eller till pension, som tillkommer gift kvinna, utgår ej barn- tillägg. Gift kvinna, som stadigvarande lever åtskild från sin make, kan dock er- hålla barntillägg för barn, som hon stadigvarande sammanbor med eller har vård- naden om. Barntillägg utgår ej för barn som är berättigat till barnpension.
Barntillägget utgör 25 procent av basbeloppet. Om barnet är berättigat till barn- pension utgör det 10 procent av basbeloppet. Utgår förtidspension med två tredje— delar eller en tredjedel av hel förtidspension, utgör barntillägget motsvarande andel av nämnda belopp. Åtnjuter den försäkrade tilläggspension, minskas honom till- kommande barntillägg med hälften av tilläggspensionen i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet.
Invaliditetstillägg är en förmån, som i vissa fall kompletterar ålders- eller för- tidspension. Sådant tillägg utgår om den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet uppkommit innan den försäkrade fyllde 63 år. Tillägget utgår vidare, om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan den försäkra- de uppnått 63 års ålder. Invaliditetstillägg utgår slutligen till försäkrad, som uppbär partiell förtidspension, om den försäkrade utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgiter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet. Med försäkrad som har förvärvsarbete jämställes försäkrad som studerar om han är berättigad till studiehjälp eller studie- medel eller bara på grund av behovsprövning är utesluten från sådan förmån.
Invaliditetstillägg utgår ej till försäkrade, som stadigvarande vårdas på vissa anstalter.
Invaliditetstillägg utgör 30 procent av basbeloppet, (dvs. för närvarande 1 740 kr.). Invaliditetsersättning utgår till vissa försäkrade, som ej åtnjuter pension. Sådan ersättning tillkommer dels försäkrad som är blind, om blindheten inträtt innan han fyllde 63 år, dels försäkrad som utför förvärvsarbete, om han på grund av hög- gradig nedsättnig i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet. Liksom i fråga om invaliditetstillägg jämställes studier med förvärvsarbete.
Barn under 16 år har rätt till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning om barnet på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård.
Vårdbidrag utgår med 60 procent av basbeloppet. Annan invaliditetsersättning utgår med 60 procent (för närvarande 3 420 kr.) eller 30 procent (för närvarande 1740 kr.) av basbeloppet allt efter hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek.
Folkpensionsförmånerna enligt AFL finansieras helt av statsmedel. Bidrag till finansieringen erhåller staten genom folkpensionsavgifter. Bestämmelser om finan- sieringen finns i lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensione- ringen.
Regler om vissa inkomstprövade förmåner, som utgår som tillägg till folkpen- sionen, återfinnes i en särskild lag den 25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.
Hustrutillägg tillkommer hustru till den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension, om hustrun fyllt 60 år och själv ej åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föreligger, kan hustrutillägg utgå, även om hustrun ej fyllt 60 år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år.
Hustrutilläggets maximibelopp utgör skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda årsbeloppet av folkpension i form av ålderspension till två makar samt å andra sidan sådan pension till ogift. Vid denna beräkning skall man utgå från de ålderspen- sionsbelopp som gäller vid uttag fr. o. m. 67-års-månaden.
En kommun kan fatta beslut om att kommunalt bostadstillägg skall utgivas i kommunen. Sådant tillägg har införts i alla kommuner i riket. Tillägget utgår till den som åtnjuter folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änke- pension och är mantalsskriven inom kommunen eller till där mantalsskriven hustru som åtnjuter hustrutillägg.
Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen själv bestämmer. Avvikelse från de i lagen fastställda inkomstprövningsreglerna får dock inte göras och inte heller får kommunen uppställa villkor om viss tids bosättning i kommunen eller liknande. För pensionärer som är bosatta i ålderdomshem eller därmed lik- ställt hem äger Kungl. Maj:t maximera det kommunala bostadstillägget.
Kommunerna har i huvudsak utformat grunderna för det kommunala bostads- tillägget enligt något av följande tre alternativ. Ett alternativ innebär att ett gene- rellt tillägg utgår till alla pensionsberättigade inom kommunen, oberoende av pensionstagarens bostadskostnad, ett annat att tillägget i sin helhet anknytes till bostadskostnaden. Det tredje alternativet utgör en kombination av de båda första på så sätt att en del av tillägget utgår till alla, oberoende av bostadskostnaden, och en annan del är anknuten till denna.
Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg får ej utgå till ålderspension, som åtnjutes för tid före den månad då den pensionsberättigade fyller 67 år.
Hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 är underkastade inkomstprövning. Reglerna härom innebär att förmånen minskas med pensionärens inkomster vid sidan av folk- pensionen, således bl. a. med eventuellt utgående tilläggspension. överstiger sido- inkomsten 1 700 kr. för ensamstående, sker minskning med 1/ 3 av inkomst som lig- ger mellan 1 700 och 2400 kr. och med 2/ 3 av inkomst därutöver. För man och hustru är motsvarande gränsbelopp sammanlagt 2 400 och 3 400 kr. Beträffande de ovan nämnda änkepensionerna sker dock avdrag med 1/3 i alla inkomstlägen över 1700 kr. Årsinkomster under 1700 kr. för ensam och 2400 kr. för makar medför ej något avdrag. Med årsinkomst avses den inkomst, för år räknat, som någon kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas ej allmänt barnbidrag, folkpension, tilläggspension till den del den föran- lett minskning av barntillägg, livränta eller sjukpenning enligt yrkesskadeförsäk- ringslagen jämte barntillägg i vad den avdragits från pension, ersättning på grund av sjukförsäkring i allmän försäkringskassa eller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utge. Vid uppskattning av för- mögenhets avkastning skall denna höjas med 10 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för den som är gift 22 500 kr. (för makar tillhopa 45 000 kr.) och för annan 30 000 kr. För sammanlevande makar beräknas vardera makens inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst och värdet av för— mögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet.
De kommunala bostadstilläggen finaniseras helt av vederbörande kommun, medan hustrutilläggen bekostas av staten.
Försäkringen för tilläggspension avser att bereda ålderspension, förtidspension och familjepension utöver folkpensionen. Rätten till tilläggspension grundas på inkomsten av det förvärvsarbete, som den försäkrade utför under sin aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna inkomst.
Den inkomst som blir pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen, är den försäkrades inkomst av förvärvsarbete under åren fr.o.m. det då han fyller 16 är t. o. 111. det då han fyller 65 år. Inkomster för år under vilket den försäkrade avlidit eller åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring är dock ej pensionsgrundande. Förvärvsarbetsinkomsterna indelas i inkomst av an- ställning och inkomst av annat förvärvsarbete.
Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar summan av inkomst av anställ- ning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger en viss minimigräns, det vid årets ingång gällande basbeloppet, vilket avräknas i första hand mot inkomst av anställning. Maximigränsen för beräkning av den pensions- grundande inkomsten utgör sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet, dvs. 30000 kr. i 1957 års penningvärde. Belopp från vilket sålunda skall bortses avräknas i första hand å inkomst av annat förvärvsarbete.
För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställs för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensions- grundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. I den mån den pensionsgrundande inkomsten härrör från inkomst av annat förvärvsarbete till- godoräknas den försäkrade pensionspoäng i regel endast såvida tilläggspensions- avgift för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Å andra sidan skall pensions- poäng enligt särskilda regler tillgodoräknas försäkrad för år, varunder han åt- njutit förtidspension från tilläggspensioneringen _ trots att ingen pensionsgrundan- de inkomst beräknas för sådant är.
Ålderspension till svensk medborgare utgår under förutsättning att pensions- poäng tillgodoräknas honom för minst tre år eller, om den försäkrade är född år 1896, två år.
Ålderspension utgår fr.o.m. den månad under vilken den försäkrade fyller 67 år med möjlighet till förtida och uppskjutet pensionsuttag efter samma regler som inom folkpensioneringen. Förtida pensionsuttag skall, om rätt till både folkpension och tilläggspension föreligger, avse båda pensionsslagen.
Storleken av den ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utges, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade, eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats honom för mindre än 30 år, skall dock nämnda produkt minskas med 1/ 30 för varje år, som antalet poängår understiger 30 (trettioårsregeln). I pensioneringens inlednings- skede har 30-årsregeln ersatts med en 20-årsregel för dem som är födda åren 1896— 1914. För dem som är födda under något av åren 1915—1923 fordras i stället för 30 år 21 år för dem som är födda 1915, 22 år för dem som är födda 1916 o. s. v. övergångsreglerna innebär, att personer som är födda 1914 och senare har möjlig- het att förvärva full pension, medan de som är födda 1896—1913 maximalt kan få så många tjugondelar av full pension som antalet är fr.o.m. 1960 t.o.m. det då vederbörande fyller 65 år.
Förtidspension utgår till försäkrad för tid före den månad, då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Då en förtidspensionär uppnår 67 års ålder, utbytes förtidspensionen mot ålderspension.
De grundläggande förutsättningarna för rätt till förtidspension är desamma som inom folkpensioneringen. Den försäkrades arbetsförmåga skall alltså på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte vara nedsatt med minst hälften och nedsättningen skall anses varaktig. Är nedsättningen av arbetsförmågan inte att anse såsom varaktig men kan den antagas bli bestående avsevärd tid, kan den försäkrade liksom inom folkpensioneringen erhålla sjukbidrag, som är begränsat till viss tid men för vilket i övrigt gäller samma regler som beträffande förtidspension. Invaliditetsgraderingen är densamma som inom folkpensioneringen. Förtidspensionen kan således vara hel eller utgöra två tredjedelar eller en tredjedel av hel pension, beroende på graden av arbetsförmågans nedsättning.
En ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen är att den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år, då pensionsfallet inträffat. Pensionsfallet anses ha inträffat vid den tidpunkt, då arbetsförmågan blivit nedsatt med minst hälften och nedsättningen tillika kan be- traktas som varaktig eller väntas bli bestående avsevärd tid.
Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålderspension, som den försäkrade skulle bli berättigad till, om han började åtnjuta sådan pension fr. o. m. den månad då han uppnår 67 års ålder.
Härvid skall under vissa förutsättningar antagas att den fösäkrade för varje år, fr.o.m. det år då pensionsfallet inträffar t.o.m. det då han uppnår 65 års ålder, tillgodoräknats vissa pensionspoäng (antagandepoäng). För att antagandepoäng skall få medräknas fordras, att den försäkrade antingen vid tidpunkten för pensions— fallet varit eller bort vara placerad lägst i den sjukpenningklass, som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller ock äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för tre av de fyra åren närmast före året för pensionsfallet.
Antagandepoäng skall beräknas enligt den av två alternativa metoder som ger det för den försäkrade gynnsammaste resultatet. Den ena metoden innebär att an- tagandepoängen beräknas motsvara medeltalet av de två högsta poängtalen under de fyra åren närmast före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagande- poängen beräknas på grundval av poängförvärven under samtliga år fr.o.m. den försäkrades sextonde år t. om. året närmast före pensionsfallet. Antagandepoängen skall därvid motsvara medeltalet för halva antalet av de år, som sålunda kommer i fråga, varvid hänsyn i första hand tages till åren med de högsta poängtalen.
Förtidspension enligt reglerna om antagandepoäng förutsätter att den försäkrade vid 67 års ålder kan komma i åtnjutande av ålderspension. Antalet poängår t. o. in. det sextiofemte levnadsåret skall alltså, inklusive åren med antagandepoäng, bli minst tre.
Om förutsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall kunna få förtids- pension med tillgodoräknande av antagandepoäng, fordras för rätt till förtidspension. att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år före det år, under vilket pensionsfallet inträffade. Förtidspensionen beräknas då, på grundval av före- liggande faktiska pensionspoäng, enligt samma metod som ålderspension, vilken utgår fr.o.m. den månad då 67 års ålder uppnås.
Liksom inom folkpensioneringen skall förtidspension, om arbetsförmågan vä- sentligt förbättrats, indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen.
En försäkrads änka och barn har rätt till familjepension efter honom, under förutsättning att han vid sin död var berättigad till förtidspension eller ålderspension från tilläggspensioneringen eller att han skulle ha varit berättigad till förtidspension, om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet varit så nedsatt som kräves för rätt till sådan pension. Efter kvinnlig försäkrad utgår endast barnpension.
Änkepension utgår till änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat minst fem år och ingåtts senast den dag, då den försäkrade fyllde 60 år. Efterlämnar den försäkrade barn som också är barn till änkan, är änkan, oavsett om barnet är minderårigt eller uppnått vuxen ålder, berättigad till änkepension även om nyss- nämnda förutsättningar inte är uppfyllda. I motsats till vad som gäller för rätt till änkepension från folkpensioneringen kräves för rätt till änkepension från tilläggs- pensioneringen att legalt äktenskap förelegat. Änkepensionsrätten upphör om änkan gifter om sig. Upplöses det nya äktenskapet innan det bestått i fem år, skall änke- pensionen ånyo börja utgå.
Änkepensionen utgör en viss procent av den avlidnes egenpension, d.v.s. den förtids- eller ålderspension, som utgick till den avlidne, eller — om sådan pension ej utgick —— den förtidspension, som han skulle ha erhållit, om rätt till hel sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Om den avlidne åtnjöt partiell förtids- pension beräknas änkepensionen ändå med utgångspunkt från hel förtidspension. Var han ålderspensionär, räknar man med en ålderspension av den storlek, som gäller vid ett uttag från 67 års ålder.
Änkepensionens storlek är i övrigt beroende av om den försäkrade efterlämnar barn, som är berättigat till pension efter honom. Finns inte något pensionsberättigat barn, är änkepensionen 40 procent av den försäkrades nyss berörda egenpension. Efterlämnar den försäkrade pensionsberättigat barn, är änkepensionen 35 procent av samma pension.
Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Adoptivbarn har pensions- rätt efter adoptivföräldrama men inte efter sina naturliga föräldrar. Har underhålls- skyldighet mot barn utom äktenskap avlösts genom ett engångsbelopp, föreligger inte rätt till barnpension.
Storleken av barnpensionen är beroende av huruvida pensionsberättigad änka Iinns samt av familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar en man änka och ett pen- sionsberättigat barn, blir barnets pension 15 procent av faderns egenpension. Är ett )arn ensamt pensionsberättigat, blir barnets pension 40 procent av den avlidnes egen- pension. Finns flera barn än ett, ökas de nu angivna procenttalen med 10 för varje barn utöver det första, och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.
Flera familjepensioner kan inte utgå samtidigt till samma person. Är någon för samma månad berättigad till flera tilläggspensioner i form av familjepension — t. ex. barnpension efter dels fader dels moder eller änkepension och barnpension — utgives sålunda endast den största av dem. En kvinnas rätt till änkepension påverkas emellertid inte av att hon samtidigt är berättigad till förtidspension eller ålderspension från tilläggspensioneringen. Änkepension från folkpensioneringen kan däremot, såsom förut framhållits, aldrig utgå samtidigt med folkpension i form av förtids- eller ålderspension.
Om familjepension till den som är skyldig till den försäkrades död gäller sam- ma regler som inom folkpensioneringen.
En försäkrad har med samtycke av sin make möjlighet att anmäla individuellt undantagande från försäkringen för tilläggspension, såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Undantagande gäller fr.o.m. året näst efter det då anmälan därom gjorts. Anmälan om undantagande kan återkallas av den för- säkrade med verkan från nästföljande årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet ägt giltighet i fem år. Den som har återkallat anmälan om undantagande får sedan inte ånyo göra dylik anmälan. Anmälan om undantagande liksom återkallelse skall göras hos allmän försäkringskassa.
Har anmälan om undantagande skett, skall vid beräkningen av pensionsgrundan- de inkomst för den försäkrade hänsyn inte tagas till inkomst av annat förvärvs- arbete än anställning.
Tilläggspensioneringen finansieras helt genom avgifter. För den som är anställd betalar arbetsgivaren avgift. Den som haft annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av anställning skall, om undantagande ej äger giltighet för honom, själv erlägga tilläggspensionsavgift. Avgifterna för tilläggspensioneringen utgår en- ligt en procentsats som bestämmes av Kungl. Maj:t och riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i förening med andra tillgängliga medel förslår till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra för- säkringen för tilläggspension åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig. Avgifterna skall ingå i en fond, benämnd allmänna pensions- fonden.
3. Kommitténs uppdrag
I kommitténs ursprungliga direktiv framhålles inledningsvis att statsmakterna vid sin behandling av de materiella frågorna i samband med antagandet av lagen om allmän försäkring på vissa punkter fann att ett slutligt ställningstagande borde före- gås av ytterligare utredning. Denna kompletterande utredning skulle ske inom pensionsförsäkringskommittén.
Det erinras om att de reformer, som beslutats med lagen om allmän försäkring. innebar en kraftig utbyggnad av förtidspensioneringen. De stora nyheterna på om- rådet utgjordes av förbättringar som kom invalider i alla åldersgrupper till godo. Vid lagens tillkomst diskuterades även särskilda förbättringar av pensionsrätten för dem som blivit invalider i unga år, men i denna fråga kom inget avgörande till stånd. Det erinras om att ett tidigare förslag till lösning av denna fråga genom 5. k. gratispoäng inom tilläggspensioneringen givit anledning till allvarliga betänklig- heter mot att förändra tilläggspensioneringen från en avgiftsfinansierad försäkring mot bortfall av förvärvsinkomst till ett system med blandad avgifts- och skatte- finansiering, i vilket olika omständigheter utöver inkomstbortfall skulle kunna ge upphov till pensionsrätt. Enligt vad som framhålles bör frågan angripas från andra och mer generella utgångspunkter. Ytterligare anföres.
Den förnyade utredning, som nu bör företagas, bör ha till syfte att skapa regler, som kompenserar invaliden för de särskilt ogynnsamma effekter av invaliditeten, vilka har samband med att denna inträtt i ett tidigt skede av hans liv. Skall en sådan reform fylla rimliga anspråk på effektivitet torde den få utformas på annat sätt än social- försäkringskommittén föreslagit. Andra kategorier av tidigt invalidiserade än de som bedrivit studier eller fullgjort värnplikt kan med samma fog som dessa göra anspråk på förbättrade pensioner. Det är för mig ännu en öppen fråga om lösningen på de här aktuella pensionsproblemen bör sökas enbart inom folkpensioneringen eller inom båda grenarna av det allmänna pensionssystemet. Däremot torde det inte vara lämp- ligt att söka komma till rätta med problemen endast genom en uppmjukning av vill- koren för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen. Vid en komplettering av den allmänna pensioneringen på denna punkt bör man undvika att införa nyheter som bryter mot systemets allmänna konstruktion eller eljest mot dess grundläggande principer.
Ett annat problem inom förtidspensioneringen, som utredningen skulle ta upp, gäller dem som åtnjuter partiell förtidspension. Enligt gällande bestämmelser kan en sådan pensionär, även om han skulle ha en blygsam pension och en förhållande- vis stor arbetsinkomst, inte förvärva ytterligare pensionsrätt inom tilläggspensio- neringen.
I denna fråga framhålles ytterligare. Tanken att den partiellt arbetsföre pensionären skall kunna tjäna in tilläggspension står i och för sig i god överensstämmelse med tilläggspensioneringens princip att in- komster av förvärvsarbete skall grunda pensionsrätt. Såsom framgått av det anförda möter i denna lagstiftningsfråga vanskliga problem som behöver allsidigt belysas. Det är i hög grad önskvärt att utredningen når fram till positiva resultat utan att kraven på fasthet och konsekvens i regelsystemet eftersättes. Man bör undvika att ge vissa grupper av försäkrade en särskilt förmånlig pensionsberäkning och det får inte öppnas vägar till spekulation på pensionssystemets bekostnad.
l direktiven sägs vidare, att i samband med de senaste årens pensionsbeslut frågan om änkepension till frånskild kvinna, vars förutvarande make avlider, disku- terats vid flera tillfällen. Också denna fråga borde utredas av kommittén.
Även en komplettering av familjepensioneringen med änklingspensioner hör till de spörsmål som utredningen bör pröva.
Slutligen uppdrages i de ursprungliga direktiven åt kommittén att utreda vissa frågor angående utlänningars ställning inom tilläggspensioneringen.
Den 3 juni 1965 erhöll kommittén i tilläggsdirektiv uppdrag att utreda frågor i samband med framtida standardhöjningar av folkpensionerna. Inledningsvis erin- ras i tilläggsdirektiven om den standardutveckling av folkpensionerna som beslu- tades 1958 för den följande tioårsperioden. Vidare anföres.
Det är särskilt angeläget att pens1onärer som inte alls eller i endast ringa mån kommer i åtnjutande av ATP eller andra pensioner utöver folkpensionen —— t. ex. per- sonalpensioner på grund av allmän eller enskild tjänst —— får sina pensionsförhållanden förbättrade genom ökade folkpensionsförmåner. Inkomstprövning erbjuder en metod att koncentrera pensionsförbättringar till grupper som inte har inkomster vid sidan av folkpensionen eller har låga sådana inkomster. Folkpensionshöjningar som bygger på inkomstprövning hör till de problem som bör övervägas av pensionsförsäkrings- kommittén. I samband härmed bör kommittén ta upp olika spörsmål som står i sam- band med metodiken för inkomstprövningen.
Vid sidan om folkpensionsförrnånerna kan under vissa förutsättningar utgå statligt finansierade pensionärsbostadsbidrag, som avser att nedbringa bostadskostnaderna för pensionärer. Bostadsförbättringsutredningen har i sitt betänkande Bostadsstöd för pensionärer (SOU 1964: 41) föreslagit en ny utformning av pensionärsbostadsbidraget. Enligt förslaget skulle bidraget vara inkomstprövat, och reglerna för inkomstpröv- ningen skulle anknyta till dem som gäller för de kommunala bostadstilläggen. Pensions- försäkringskommittén bör pröva, om syftet med ifrågavarande bidrag kan tillgodoses inom ramen för ett folkpensionssystem med nya inkomstprövade tilläggsförmåner.
Valet mellan olika vägar för folkpensionsförbättringar efter år 1968 är i hög grad beroende av det samhällsekonomiska utrymmet för ökade folkpensionsförmåner. En koncentration av förbättringarna till pensionärsgrupper, som i huvudsak endast har folkpensionen att lita till för sin försörjning, kan vara ett sätt att få största möjliga effekt av de medel som kan ställas till disposition. Kommittén bör överväga spörsmål av denna natur. När det gäller finansieringsmöjligheterna för de folkpensionsförbätt- ringar som kommittén vill föreslå bör kommittén samråda med utredningen angående indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter.
Kommittén bör ompröva den av statsmakterna fastställda avvägningen av pensrons- beloppen för två pensionsberättigade makar i förhållande till det pensionsbelopp som gäller för en ensam pensionär. Enligt lagen om allmän försäkring skall pensionen till två pensionsberättigade makar utgöra 150 % av pensionen för en ensam pensionär. Beslutet om detta relationstal fattades år 1958 efter ett enhälligt förslag av allmänna pensionsberedningen. Fr. o. rn. den 1 juli 1965 utgör pensionen för två makar 6 370 kr. eller drygt 156 % av det för en ensam pensionär gällande beloppet som är 4 075 kr. Den i lagen om allmän försäkring angivna relationen mellan pensionen för en ensam pensionär och pensionen för två makar har inte varit vägledande vid de beslut om standardhöjningar som fattats de senaste åren. Det torde stå klart att den bör justeras. Det kan erinras om att enligt reglerna i 1946 års folkpensioneringslag pensionen för ett pensionärspar skulle vara 160 % av pensionen till en ensam pensionär.
Genom tilläggsdirektiv den 20 oktober 1967 uppdrogs åt kommittén att utreda frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor inom socialförsäkringssystemet. Chefen för socialdepartementet erinrar om att 1968 års riksdag gjort framställning om att jämställdhetsfrågan inom hela socialförsäkringssystemet skall utredas samt fortsätter:
Jag vill för egen de] gärna understryka vikten av att socialförsäkringens regler så långt möjligt smidigt anpassas efter samhällsutvecklingen. Genom beslut tidigare denna dag har riksdagens framställning i vad den avser översyn av sjukförsäkringsreglerna överlämnats till familjepolitiska kommittén att övervägas vid kommitténs fortsatta arbete. Den av riksdagen begärda översynen bör komma till stånd jämväl vad avser pensioneringen.
Den berörda problematiken inom pensioneringen har, såsom andra lagutskottet också framhållit, nära samband med frågor som f.n. utreds av pensionsförsäkrings- kommittén. Denna kommitté prövar bl. a. frågorna om efterlevandeskyddet för från- skilda kvinnor, om änklingspensioner och om inkomstprövningen av änkepensioner för dem som blivit änkor före den 1 juli 1960. Med hänsyn härtill anser jag det vara lämpligt att kommittén också anförtros den nu föreliggande uppgiften.
Kommittén bör företa en genomgång av de bestämmelser inom den allmänna pensio- neringen som gör skillnad mellan kvinnor och män. Det blir kommitténs uppgift att undersöka i vad mån skillnaderna fortfarande är motiverade mot bakgrunden av de förändringar som ägt rum inom samhällslivet och den utveckling som kan förutses i framtiden. Av grundläggande betydelse vid bedömningen måste vara det behov av socialförsäkringsskydd som generellt sett föreligger. Samtidigt måste man tillse att försäk- ringens resurser används på ett sätt som är motiverat från social synpunkt. Svårigheter skapas genom att förhållandena kan växla från tid till annan och från generation till generation. Vidare skiftar yrkesverksamheten och möjligheterna till förvärvsarbete kraftigt mellan olika orter i landet. Härigenom uppkommer när det gäller att finna allmängiltiga lösningar problem som också måste belysas under utredningsarbetet.
Vid sina överväganden bör kommittén undersöka möjligheterna att i framtiden i ökad omfattning anknyta familjepensionsförmånerna till barnen.
I den mån ändrade regler anses motiverade är det angeläget att kommittén söker lösningar som låter sig väl inpassas inom ramen för det nuvarande tilläggspensions— systemet. Jag är angelägen att betona att det från rättssäkerhetssynpunkt är av vik att tryggheten och kontinuiteten inom systemet bevaras.
Kommittén bör betrakta hithörande frågor även ur internationell synvinkel och beakta värdet av likformighet mellan de svenska reglerna och andra länders pensions- ordningar.
Utöver de uppdrag som kommittén enligt det sagda erhållit genom direktiv och tilläggsdirektiv, har ett flertal andra frågor överlämnats till kommittén. Beträffande förmåner till handikappade inom den allmänna pensioneringen har frågor om
storlek och gradering av invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag samt invaliditetstillägg och vårdbidrag till anstaltsvårdade, åldersgränsen för vård- bidrag samt åldersgränsen för hjälpbehovets inträde beträffande invaliditetstillägg och invaliditetsersättning på detta sätt kommit att bli föremål för bedömning av kommittén. Vidare har till kommittén överlämnats spörsmål angående inkomstpröv- ningsreglerna beträffande hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg och änkepension i övergångsfallen, förtida uttag av pension, pensionsförhållandena för lokalan- ställd beskicknings- och konsulatpersonal och för arbetstagare i gränstrakterna, beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt reglerna för ackumulerad inkomst samt angående makes samtycke till undantagande från tilläggspensioneringen. Vissa problem av familjepensionskaraktär har också hänskjutits till kommittén. Hit hör frågor om inkomstprövningen för änkepension i övergångsfallen, änkepension inom tilläggspensioneringen till samboende kvinna, sextioårsregeln beträffande änke- pension inom tilläggspensioneringen samt en allmän försörjar- och egenpension.
Kommittén avgav i oktober 1965 delbetänkande (SOU 1965: 62) med förslag beträffande förmåner till handikappade, utlänningarnas ställning inom tilläggs— pensioneringen samt angående makes samtyckte till undantagande från tilläggs- pensioneringen. Såsom framgår av det ovan sagda har kommittén nyligen i till- läggsdirektiv fått i uppdrag att verkställa en allmän översyn av familjepensionering- en. Det är med hänsyn härtill icke möjligt att nu redovisa förslag i de frågor av familjepensionskaraktär som omfattas av kommitténs uppdrag. Beträffande de frågor av annan art, som inte behandlats i kommitténs tidigare delbetänkande, framlägges förslag i detta betänkande.
Uppgifter om antalet pensionärer och om pensionärernas ekonomiska situation
4.1 Folkpension och tilläggspension Såsom framgår av den föregående redogörelsen framhålles särskilt i kommitténs direktiv såvitt avser de framtida generella pensionshöjningarna angelägenheten av att pensionsförbättringarna i första hand förbehålles dem som har störst behov därav. Kommittén har sökt skaffa sig en uppfattning om pensionärernas nuva— rande ekonomiska situation samt så långt det är möjligt de förändringar häri som är antagliga under en tioårsperiod framöver. Antalet folkpensionärer har under perioden 1958—1968 stigit från 920 771 till 1246 700. Fördelningen på olika pensionärskategorier framgår av tabell 4.1. Siff- rorna fr.o.m. budgetåret 1966/67 är beräknade. övriga siffror utvisar det faktiska antalet. Under den framförliggande tioårsperioden kommer utvecklingen beträffande antalet pensionärer enligt verkställda prognoser att te sig på sätt framgår av tabell 4.2. Folkpensionen utgjorde den 1 juli 1958 2450 kr för ensamstående pensionär och 1 960 kr för vardera av två makar. Den 1 juli 1968 kommer folkpensionen (ålderspension, hel förtidspension och
Tabell 4.1.
Ålders- Förtids- Änkepensionärer Budget- pensio- pensio- Hustru- Huvud- Överg- året närer närer tillägg fall fall Totalt
1958/59 723 281 140 426 31 710 25 354 920 771 1959/60 738 765 143 059 33 666 26 083 941 573 1960/61 753 590 145 036 35 683 52 646 992 897 1961/62 771 160 145 970 37 051 45 529 1 015 442 1962/63 789 532 150 879 40 708 48 631 1 056 422 1963/64 806 744 146 498 39 974 43 950 1 071 818 1964/65 827 210 150 625 41 730 41 091 1 104 012 1965/66 852 035 160 885 45 089 37 275 1 147 014 1966/67 876 000 166 200 47 300 33 300 1 182 300 1967/68 898 000 172 700 49 300 29 600 1 216 100 1968/69 920 000 177 300 50 800 26 300 1 246 700
Tabell 4 .2.
Ålders- Förtids- Änkepensionärer Budget- pensio- pensio- Hustru- Huvud- Överg- året närer närer tillägg fall fall Totalt
1969/70 942 000 181 000 52 200 77 000 23 200 1 275 400 1970/71 960 000 184 000 53 300 81 000 20 600 1 298 900 1971/72 980 000 186 500 54 400 85 000 18 300 1 324 200 1972/73 1 000 000 188 500 55 600 89 000 16 300 1 349 400 1973/74 1 020 000 190 000 56 700 92 500 14 500 1 373 700 1974/75 1 042 000 190 000 57 900 95 500 12 900 1 398 300 1975/76 1063 000 191000 59 000 98 000 11500 1422 500 1976/77 1 086 000 191 000 60 200 100 000 10 200 1 447 400 1977/78 1 105 000 192 000 61 300 101 500 9 100 1 468 900 1978/79 1 122 000 192 000 62 300 102 500 8 100 1 486 900
oreducerad änkepension) att uppgå till 90 procent av basbeloppet (motsvarande 5 400 kr vid ett basbelopp om 6 000 kr) för ensamstående pensionär samt 70 procent av basbeloppet (motsvarande 4 200 kr vid samma basbelopp) för vardera av två makar.
I januari månad 1968 utbetalades förmåner från folkpensioneringen till det antal som framgår av följande uppställning.
H uvud förmån Ålderspension1 901 047 Hel förtidspension 131 767 2/3 >> 9 301 1/3 >> 4 093 Helt sjukbidrag 13 741 2/3 >> 2 673 1/3 » 1 714 Hustrutillägg 45 470 Änkepension, huvudfall 63 484 » , övergångsfall 29 577 Invaliditetsersättning, hel2 8 403 >> , halv 200 Barnpension 33 001 Övergångsförmåner 25 Summa 1 244 496
Tilläggsförmån Kommunalt bostadstillägg 606 176
Invaliditetstillägg 10 305 Barntillägg (antal barn)3 11 064
Såsom framgår av tabellen uppbars kommunalt bostadstillägg i januari 1968 av 606 176 pensionärer. Grunderna för det kommunala bostadstillägget är i hu- vudsak utformade enligt något av följande tre alternativ.
1 Därav uttagna före 67 år 28 253 » » efter 67 år 1 012 ? Därav vårdbidrag till barn utan barnpension 5 467 » » » » med » 153 * Motsvarande antal försörjare 7 287
Alternativ ett innebär att ett generellt tillägg utgår till alla pensionsberättigade inom kommunen, oberoende av pensionstagarens bostadskostnad, alternativ två att tillägget i sin helhet anknytes till bostadskostnaden. Det tredje alternativet utgör en kombination av de båda första på så sätt att en del av tillägget utgår till alla, oberoende av bostadskostnaden och en annan del är anknuten till denna.
Tabell 4.3. ger en uppfattning om de kommunala bostadstilläggens antal och belopp. Antalet kommuner har avseende på förhållandena den 1 januari 1967. Siffrorna för antalet pensionstagare avser förhållandena den 1 juni 1967.
T abell 4.3.
Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3 Summa Kbt max. Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Årsbelopp kom- pt med kom- pt med kom- pt med kom- i kr muner kbt muner kbt muner kbt muner
300— 399 8 2 005 499 55 18 344 599 30 10 671 699 230 77 137 799 111 43 626 899 71 29 273 999 48 26 171 1 OOO—1 099 67 27 134 1 100—1 199 13 9423 1 200—1 299 20 10 657 1 300—1 399 1 459 1 400—1 499 2 846 1 500—1 599 1 538 1 600—1 699 1 453 1 700—1 799 1 800—1 899 123 1 900—1 999 2 000—2 099 585 2 100—2 199 2 200—2 299 2 300—2 399 2 400—2 499 2 500—2 599 2 600—2 699 2 700—2 799 2 800—2 899 2 900—2 999 3 000—3 099 3 100—3 199 3 200—3 299 3 300—3 399 3 400—3 499 3 500—3 599 3 600—3 699 3 700—3 799 3 800—3 899 3 900—3 999 4 000—4 099 4 100—4 199 4 200—4 299 7 008 7 008 4 300—4 399 4 400—4 499 4 500—4 599 30 578 30 578 Stockholms stad 53 646 53 646
HN
'_' N Ht—IOXOONIOUIv—IAN
a_n—#wwt—NN—h N
HOO b—l wNw-IÄOXwal-ÄKJIUJXI
Summa 664 262450 79 100374 157 238 747 601571 % 73.8 43.6 8.8 16.7 17.4 39,7 100
Av stor betydelse för en bedömning av pensionärernas ekonomi nu och i fram- tiden är den allmänna tilläggspensioneringens utveckling. Under åren 1963—1967 har antalet personer som uppbär tilläggspension stigit från 13 296 år 1963 till 188 700 år 1967. För år 1968 beräknas antalet utgöra 243 000. Motsvarande siffra för 1969 har beräknats till 298 300. Utvecklingen belyses av tabell 4.4.
Tabell 4.4.
Januari Ålderspension F örtidspension Änkepension Totalt
1963 2 474 4 470 6 352 13 296 1964 25 712 9 325 12 071 47108 1965 51 306 17 571 19 586 88 463 1966 80 581 28 250 28 040 136 871 1967 113 700 38 000 37 000 188 700 1968 148 500 47 000 47 500 243 000 1969 185 000 55 000 58 300 298 300
Enligt prognoser som gjorts kommer antalet ATP-pensionärer att stiga kraftigt under den närmaste tioårsperioden. I tabell 4.5. har gjorts ett försök att uppdela tilläggspensionärerna efter storleken av tilläggspensionen. Basbeloppet har i ta-
Tabell 4.5 .
Tilläggspen- sionens storlek kr/år 1969/701970/71 1971/721972/73 1973/741974/751975/761976/771977/781978/79 Ålderspension
0— 600 46100 46600 48 300 49700 52 800 53 900 55900 57800 59400 61200 600—1 200 40000 42 900 45100 47 000 49 700 51700 53 800 56100 58 200 60 300 1 200—1 800 34200 38 500 41 500 43 900 46 400 48 800 51 200 53 700 56 200 58 700 1 800—2 400 28 300 33 700 37 300 40 200 42 700 45 400 48 000 50 700 53 400 56 100 2 400—3 000 22 700 28 400 32 500 36 000 38 600 41 500 44 300 47 200 50 000 52 700 3 OOO—3 600 17100 22 400 27 200 31 100 34 300 37100 40100 42 900 45 700 48 400 3 600—4 200 11 600 16 000 21 400 25 800 29 500 32 000 35 400 38 100 40 800 43 300 4 200—4 800 6 200 9 000 15 000 19 900 24 500 26 500 30100 32 700 34 800 37 200 över 4 800 25 400 37 200 51 900 71 600 92 700 118 200143 200170 000 198 200 227 300
Summa 231 600 274 700 320 200 365 200 411 200 455 100 502 000 549 200 596 700 645 200
Förtidspension 0— 600 7 600 8 000 8 300 8 500 8 600 8 900 9 100 9 400 9 700 9 900 600—1 200 6 900 7 400 7 800 8 000 8 200 8 600 8 800 9 100 9 400 9 600 1 200—1 800 6 300 6 800 7 200 7 500 7 800 8 200 8 500 8 800 9 100 9 400 1 800—2 400 5 700 6 200 6 700 7 100 7 400 7 800 8 100 8 500 8 800 9 100 2 400—3 000 5 100 5 600 6 100 6 600 7 000 7 400 7 800 8 200 8 500 8 800 3 OOO—3 600 4 500 5 000 5 600 6 100 6 600 7 000 7 500 7 900 8 200 8 500 3 600—4 200 3 900 4 500 5 000 5 600 6 200 6 700 7 200 7 600 7 900 8 200 4 200—4 800 3 200 3 900 4 500 5 100 5 800 6 300 6 900 7 300 7 600 7 900 över 4 800 19 800 24 600 28 800 33 500 38 400 43 100 48 100 52 200 55 800 58 600
Summa 63 000 72 000 80 000 88 000 96 000 104 000 112 000 119 000 125 000 130 000
Änkepension 0— 600 10 700 11700 12 500 13 200 13 800 14 300 14 800 15100 15 400 15 500 600—1200 9 500 10 400 11 100 11800 12 300 12 800 13 200 13 500 13 800 13 900 1200—1800 8 400 9100 9 800 10 300 10 800 11300 11600 11900 12100 12 300 1 800—2 400 7 200 7 800 8 400 8 900 9 400 9 700 10100 10 300 10 500 10 700 2 400—3 000 6 000 6 500 7 000 7 500 7 900 8 200 8 500 8 700 8 900 9 100 3 000—3 600 4 800 5 300 5 700 6 000 6 400 6 700 6 900 7 100 7 300 7 400 3 600—4 200 3 600 4 000 4 300 4 600 4 900 5 100 5 300 5 500 5 700 5 800 4 200—4 800 2 500 2 700 3 000 3 200 3 400 3 600 3 800 3 900 4 100 4 200 över 4800 9 300 10500 11700 13000 14100 15 300 16300 17500 18200 19100
Summa 62 000 68 000 73 500 78 500 83 000 87 000 90 500 93 500 96 000 98 000
bellen antagits utgöra 6 000 kr under hela perioden. Under rubriken »Ålderspen- sion» ingår även änkor över 67 år som uppbär änkepension från tilläggspensione- ringen. Under rubriken »Änkepension» ingår enbart änkor under 67 år.
Av sammanställningen framgår att ATP-pensionärernas antal budgetåret 1969/ 70 uppgår till gott och väl 350 000. Vid den aktuella periodens slut kommer i runt tal 870 000 pensionärer att uppbära ATP-pension. Antalet ATP-pensionärer stiger alltså kraftigt. Även pensionernas belopp växer. Sammanställer man dessa siffror med de tidigare redovisade uppgifterna om folkpensionäremas antal fram— går att budgetåret 1969/ 70 antalet folkpensionärer utan någon tilläggspension är 918 800. Motsvarande siffra för budgetåret 1978/79 är 613 700.
I januari 1968 uppbars förmåner från tilläggspensioneringen av följande antal pensionärer.
Egenpension Ålderspension1 147 096 Hel förtidspension 29 733 % >> 2 542 % >> 1 690 Helt sjukbidrag 6 801 2/3 >> 909 1/3 >> 840 Familjepension Änkepension 44 332 Barnpension 22 418
Summa 256 361
4.2 Pensionärernas inkomstförhållanden Det har framstått som värdefullt att så långt detta är möjligt kartlägga folkpen- sionärernas inkomstförhållanden utöver vad som framgår av statistiken för den allmänna försäkringen. Kommittén har därför i anslutning till en undersökning beträffande allmänna självdeklarationer för inkomståret 1965, vilken utförts av utredningen om definitiv källskatt, låtit sammanställa vissa uppgifter om pensio- närernas ekonomiska förhållanden sådana dessa kommit till uttryck i de allmänna självdeklarationerna. Undersökningen har haft ett ganska begränsat grundmaterial på så sätt att endast de som är födda den femtonde maj omfattats. De erhållna siffrorna har sedan uppmultiplicerats för att få fram siffror som kan antas mot- svara hela befolkningen. Resultatet av undersökningen bör bl a med hänsyn här— till bedömas med stor försiktighet. Metoden för undersökningens genomförande gör att man med nödvändighet måste räkna med en icke oväsentlig felmarginal. Trots detta anser kommittén de erhållna siffrorna vara av ett visst värde för att belysa pensionäremas ekonomiska förhållanden. Undersökningen har givit följande resultat såvitt gäller ålderspensionärernas
1 Därav uttag före 67 år 12 346 » » efter 67 år 778 Anm. Inom tilläggspensioneringen kan samma person uppbära förmåner av Hera slag. Inom folkpensioneringen kan av huvudförmånerna endast barnpension och vårdbidrag samti- digt utgå.
fördelning i inkomstklasser efter den sammanräknade nettoinkomsten, i vilken folkpension ingår, enligt deras allmänna självdeklarationer. Det bör anmärkas att det stora antal pensionärer, beträffande vilka uppgift saknas, med all sannolikhet till övervägande del utgöres av pensionärer som inte har annan inkomst än folk- pension. Antalssiffroma har avrundats till närmaste jämna tusental.
Tabell 4.6.
Sammanräknad deklarerad Antal personer nettoinkomst över 67 år
0— 1 700 1 000
1 700—— 4 000 206 000 4 000— 7 000 297 000 7 000—10 000 93 000 10 000—15 000 66 000 15 000—20 000 36 000 20 000— 49 000 Uppgift saknas 86 000
Totalantal 834 000
Av intresse är också att se hur pensionärernas inkomster fördelar sig på olika förvärvskällor. Följande sex tabeller redovisar undersökningens resultat i detta avseende. Under inkomst av tjänst redovisas andra tjänsteinkomster än pensioner. Med annan pension än allmän pension och statlig och kommunal personalpension avses privata tjänstepensionsanordningar, trotjänarpensioner samt pensioner på grund av individuella pensionsförsäkringar. Siffrorna har avrundats till jämna tu-
Tabell 4.7. Tabell 4.8. Tabell 4.9.
Antal pers. över 67 år Antal pers. Antal pers. med ink. av över 67 är över 67 år Inkomstens tjänst (annan Inkomstens med ink. av Inkomstens med ink. av storlek kr. än pension) storlek kr. jordbruk storlek kr. kapital
0—2000 55000 0—2000 23000 0—2000 172000 2000— 5000 29000 2000— 5000 15000 2000—5000 39000 5 000—10 000 18 000 5 000—10 000 9 000 5 000—10 000 15 000 10000— 26000 10 000— 7000 10000— 6000
Summa 128 000 Summa 54 000 Summa 232 000 Tabell 4.10. Tabell 4.1]. Tabell 4.12.
Antal pers. över 67 år med ink. av annan pen. Antal pers. än allmän över 67 år Antal pers. pension och med ink. av över 67 år statlig och Inkomstens annan rörelse Inkomstens med ink. av Inkomstens kommunal storlek kr. än jordbruk storlek kr. livränta storlek kr. pers.-pension
0—2000 7000 0—2000 23000 0—2000 66000 2000—5000 1000 2000—5000 1000 2000—5000 17000 5 000—10 000 3 000 5 000—10 000 0 5 000—10 000 15 000 10 000—— 4000 10 000— 0 10 000— 14000
Summa 15 000 Summa Summa 112 000
sental kronor. Beträffande Siffrornas tillförlitlighet måste samma reservationer göras som beträffande tabell 4.6.
Resultatet av den gjorda inkomstundersökningen ger vid handen, att det över- vägande antalet av de ålderspensionärer som har inkomster vid sidan av folkpen- sionen har små sidoinkomster. Tabellerna med uppdelning av inkomsterna på förvärvskällor visar att det stora antalet pensionärer är koncentrerat i de lägre inkomstklassema. Som exempel kan nämnas att för de folkpensionärer som har pension från privata pensionsinrättningar uppgår pensionen i betydligt mer än hälften av fallen till lägre belopp än 2 000 kr. per år.
Beträffande omfattningen av de mera betydelsefulla tjänstepensionsanordning- arna är följande siffror av särskilt intresse.
Statlig personalpension uppbäres av omkring 160 000 pensionärer. Det totala årliga pensionsbeloppet uppgick för år 1967 till 1 992 miljoner kronor. Av detta belopp utgör 508 miljoner kronor folkpension, 65 miljoner kronor ATP—pension och återstående 1419 miljoner kronor statlig personalpension. Av pensionärerna är i runt tal % ålderspensionärer (enligt personalpensionsbestämmelserna). Om— kring 15 000 av de statliga pensionärerna uppbär ATP-pension.
Kommunal tjänstepension i form av ålderspension utgår till omkring 24000 pensionärer med ett totalt belopp av 180 miljoner kronor. Omkring 3 400 sjuk- pensioner utbetalas inom den kommunala pensioneringen. Beloppet uppgår till 23 miljoner kronor.
Från riksförsäkringsverket utbetalas i frivillig pensionsförsäkring cirka 13 mil- joner kronor årligen till ungefär 18 000 pensionärer.
SPP utbetalar (mars 1968) ålderspension till 25 000 pensionärer med ett total- belopp av 133 miljoner kronor. Invalidpension uppbäres av 3 700 pensionärer till ett totalt belopp av 19 miljoner kronor. Inom FRI-systemet utbetalas 10 600 ålderspensioner till ett totalbelopp av 67 miljoner kronor.
Ålderspension från pensionskassa uppbäres av omkring 15 000 pensionärer. Genomsnittliga pensionsbeloppet utgör cirka 3 000 kronor. Invalidpension från pensionskassa utgår till omkring 1 300 pensionärer. Det genomsnittliga pensions- beloppet utgör gott och väl 5 000 kronor.
I fråga om stats- och kommunalpensionärer tillämpas en bruttosamordning på så sätt att pensionären garanteras en viss pensionsnivå. I det övervägande antalet fall ligger denna nivå över folkpensions— och ATP-nivån i de enskilda fallen. Ut- fyllnaden sker i form av personalpension.
Beträffande hela den grupp av tjänstepensionärer som omfattas av ITP-planen — alla PRI-pensioner och en stor del SPP-pensioner — tillämpas nettosamordning, dvs. personalpensionsdelen utgår med ett bestämt belopp oavsett hur stora för- månerna från den allmänna pensioneringen är.
4.3 Den sociala omvårdnaden för pensionärer
4.3.1 Bostäder
De bostadspolitiska åtgärderna är fördelade mellan staten och kommunerna. Sta— ten svarar huvudsakligen för de ekonomiska insatserna i form av lån och bidrag,
medan kommunerna svarar för planering och organisatoriskt genomförande av behövligt bostadsbyggande liksom även för viss kontroll under byggnadstiden och sedan huset färdigställts. Det har förutsatts att statens låne- och bidragsformer kan behöva kompletteras med ett individuth avpassat stöd, som kommunen bör svara för. Kommunerna lämnar sålunda kompletterande lån till bostadsbyggande och bostadsanskaffning och går i borgen för lån, och en del kommuner lämnar årliga bidrag till olika grupper av hushåll. Ett betydelsefullt stöd utgör de i pensionsför- månerna ingående kommunala bostadstilläggen. Vissa statliga stödformer är av— sedda för hushåll med begränsade inkomster. Sålunda är förbättringslånen förbe- hållna pensionärer, handikappade och befolkningsgrupper som lever under sär— präglade förhållanden. Vidare utgår pensionärsbostadsbidrag för mindre bemedlade åldringar och därmed jämförliga personer.
Bostäder upprustade med förbättringslån Förbättringslån utgår för ombyggnad eller annan förbättring av enfamiljs— och tvåfamiljshus. Lån beviljas exempelvis för värmeisolering, brunnsförbättring, köks- inredning och för installation av vatten— och avloppsledning, wc samt centralvärme. Lånen beviljas efter behovsprövning och utgöres antingen av ett i sin helhet ränte- fritt stående lån eller av en räntebärande amorteringsdel och en räntefri stående del. Det räntefria beloppet kan uppgå till högst 10000 kr. Till kommun kan för- bättringslån beviljas för upprustning av hus som kommunen äger eller har nyttjan- derätten till och som är avsett att tagas i anspråk som bostäder åt pensionärer och med dem jämställda kategorier. I vissa utpräglade glesbygdsområden främst i Norrlands inland och västra Svealand, där behov av åldringsbostäder till följd av väntade förändringar i åldersstrukturen bedöms vara av mera tillfäng art, kan kommunerna få förbättringslån för uppförande av temporära åldringsbostäder.
År 1964 igångsattes i kommunerna en inventering av åldringamas och invali- dernas bostäder. Kommunernas och länsbostadsnämndernas insatser i samband med inventeringsarbetet resulterade i kraftig ökning av förbättringslåneverksam- heten efter den 1 juli 1964, då olika reformer med syfte att förbättra åldringarnas och de handikappades bostadssituation började tillämpas. Från denna tidpunkt fram till och med kalenderåret 1966 — under två och ett halvt år — beviljades förbättringslån för upprustning av nära 36 000 bostäder. Som jämförelse kan nämnas att under perioden januari 1962—juni 1964, också två och ett halvt år — men före reformerna — upprustades ca 7 000 bostäder med stöd av förbättrings— lån. Under år 1967 beviljades nära 17 400 förbättringslån.
Pensionärshem och insprängda pensionärslägenheter
För byggande av pensionärshem och hus med s.k. insprängda pensionärslägen— heter utgår statliga bostadslån på samma sätt som för andra bostäder. Dessutom utgår för att minska hyran för dessa lägenheter ett årligt pensionärsbostadsbidrag. Som villkor för bidraget gäller att lägenheterna skall bebos av mindre bemedlade pensionärer. Bidrag utgår för lägenhet, som av kommun eller under medverkan av kommun upplåts till pensionärer och som uppfyller vissa standardkrav beträffande utrymme och utrustning. Lägenheten skall vara färdigställd efter den 30.6.1946 och vara inrymd i hus, som har uppförts eller ombyggts med stöd av vissa statliga lån
eller med räntebidrag. Det årliga bidragsbeloppet per lägenhet uppgår numera i samtliga fall till 175 kr. Antalet pensionärsbostadsbidrag uppgick 1956 till 2 900 och 1960 till 8 100. För år 1966 utgick bidrag för 28 200 lägenheter.
Enligt en av socialpolitiska kommittén under år 1962 utförd undersökning av åldringsvården hos landsting och kommuner fanns nämnda år 32 400 lägenheter i nära 1 900 kommunalt drivna pensionärshem. De beboddes av sammanlagt 40 200 personer, varav drygt 36 000 var personer i åldern 67 år och däröver. Vidare fanns ca 11 400 insprängda lägenheter, som beboddes av 14 700 personer varav ca 12 500 var i åldern 67 år och däröver. Sammanlagt bodde alltså nära 50 000 personer som fyllt 67 år i bostäder av detta slag, vilket motsvarade drygt 6 pro- cent av samtliga personer i denna ålder.
Pensionärshemmen är i varierande grad utrustade med olika slag av kollektiv- anordningar för tillsyn, service och sysselsättning. Anordningar för service gäller tex särskilt matdistribution eller också möjligheter att anlita en för pensionärs— hemmet avdelad hemsamarit eller hemvårdarinna. För sysselsättning mm finns vanligen hobbyrum, verkstad, dagrum och klubblokal.
Till täckande av kostnaden för det extra utrymme och den speciella inredning i bostaden som en rörelsehindrad behöver, kan invalidbostadsbidrag utgå med be— lopp som motsvarar kostnaden för de extra anordningarna, dock med högst 15 000 kr. för varje lägenhet.
4.3.2 öppen vård
Hemhjälp Fr.o.m. den 1 juli 1964 utgår statsbidrag med 35 procent av kommunernas nettokostnader för hemvårdarinnor, hemsamariter och därmed jämförliga per- soner, som har till huvudsang uppgift att i enskilt hem hjälpa åldringar, handi- kappade och barnfamiljer. Under vissa förutsättningar utgår statsbidrag även till kommuns kostnad för bidrag till enskild sammanslutning, som bedriver social hem— hjälpsverksamhet. För erhållen hjälp uttas en avgift fastställd med hänsyn till in- komst och familjeförhållanden. Pensionärer med enbart folkpension erhåller som regel hemhjälp utan avgift.
Social hemhjälpsverksamhet förekommer i samtliga kommuner. I tabell 4.13 lämnas en översikt av hemhjälpsverksamhetens omfattning för åldringar och handi- kappade under en särskild undersökningsvecka åren 1964—1967.
Tabell 4.13.
Hjälpta åldringar Hjälpta Totala
I procent av antalet invånare handikappade antalet
År Antal i åldern 65 år och däröver antal hjälpta 1964 49 500 5,2 3 900 53 400 1965 58 800 5,9 4 600 63 400 1966 66 200 6,6 8 000 74 200 1967 75 800 7 6 9 500 85 300 9
Den sociala hemhjälpen till åldringar och handikappade lämnas nu till drygt fyra femtedelar av hemsamariter och i övrigt av hemvårdarinnor. Antalet hemsamariter
har sedan 1964 ökat från ca 20000 till omkring 35 000 i början av år 1967. Hemsamaritemas arbetsinsatser under år 1967 beräknas omfatta ca 24 milj. arbets- timmar. Under år 1967 beräknas därigenom minst 170000 åldringar och handi- kappade ha fått hemhjälp genom samhällets försorg.
Annan verksamhet Inom den öppna vården förekommer bl. a. sysselsättningsverksamhet, fotvård, motionsgymnastik och matdistribution. År 1964 bedrevs sysselsättningsverksam- het för åldringar och handikappade i 15 6 kommuner. Antalet kommuner med sådan verksamhet uppgick år 1965 till 354. I tabell 4.14 lämnas en översikt över före- komst i kommunerna av andra grenar inom den öppna vården än social hemhjälps- verksamhet.
Tabell 4.14.
Verksamhet I antal kommuner är 1964
Matdistribution 59 Restaurant Fotvård Upplysning om ADL-redskap
Sysselsättning Motionsgymnastik Transportservice
H emsjukvårdsbidrag Samtliga landsting lämnar bidrag till kostnaderna för vård i hemmen av lång- varigt kroppssjuka. Hemsjukvårdsverksamheten är i regel underställd förvaltnings- utskottet eller de fristående sjukvårdsstyrelserna eller också en delegation. I en del fall finns särskilda hemsjukvårdscentraler.
För anhörig som vårdar den sjuke utgår bidrag i fyra landsting med fastställda belopp per dag. De angivna beloppen för hel dag är lägst 8 kr. och högst 20 kr. I de övriga 21 landstingen beräknas bidraget per månad och utgår med belopp varierande mellan 100 och 600 kr. De högre bidragen utgår på de flesta håll efter ekonomisk behovsprövning. I speciella fall kan bidrag utgå med högre belopp än som nyss nämnts.
Till hemsamarit eller annan sjukvårdskunnig lämnar 15 landsting bidrag som motsvarar tirnersättningen till kommunalt anställda hemsamariter. Bidraget är maximerat till 5 timmar per dag i två landstingsområden och till 4 timmar per dag i 12. Efter särskild prövning kan bidrag dock utgå för längre tid per dag i några landstingsområden. I Blekinge läns landsting är tirnantalet per dag inte begränsat. Av övriga 10 landsting har 6 maximerat bidraget för hemsamaritvård till såväl belopp per timme som ersättningstimme per dag. Gotlands läns landsting lämnar ett månadsbidrag av 200 kr. för hemsamaritvård. Södermanlands läns landsting utbe— talar till prirnärkommunerna 225 kr. per månad för varje patient vid värd en timme per dag samt ytterligare 225 kr. per månad för varje ytterligare vårdtirnme per dag dock högst 750 kr. per månad. Göteborgs och Bohus läns samt Västman- lands läns landsting lämnar samma bidrag vid hemsamaritvård som vid vård, som meddelas av anhörig.
Enligt en av socialpolitiska kommittén i april 1962 gjord undersökning utbeta— lade även en del primärkommuner hemsjukvårdsbidrag. Hjälp kunde också utgå i den formen att kommunen ställde hemsamarit till den sjukes förfogande utan avgift eller i vart fall mot en låg avgift.
Antalet personer med hemsjukvårdsbidrag uppgick enligt socialpolitiska kommit- téns undersökning den 12 april 1962 till 8 600. Enligt en av 1961 års sjukför— säkringsutredning gjord undersökning var antalet den 31 december 1965 ca 20 400.
Landstingens kostnader för vård i hemmen av långvarigt kroppssjuka uppgick år 1961 till 11,7 milj. kr. och år 1965 till 45,6 milj. kr. För år 1967 har landstingen anslagit 69,7 milj. kr. för verksamheten.
Tekniska hjälpmedel m. m. Den som är handikappad erhåller genom samhällets försorg ortopediska och andra tekniska hjälpmedel. Till väsentlig del är hjälpmedelsförsörjningen en sjuk— vårdsangelägenhet. Sjukvårdshuvudmännen svarar i betydande omfattning för till- verkning, tillhandahållande, träning m.m. Under de senaste åren har staten tagit på sig ett växande finansiellt ansvar för verksamheten. Den statliga bidragsgiv- ningen till Sjukvårdshuvudmännen och vissa institutioner täcker numera som regel hela kostnaden för ortopediska och tekniska hjälpmedel. Statsbidrag utgår till an— skaffande och reparation av stödjebandage, proteser m.m. samt rullstolar, spark- cyklar och liknande transportmedel för personer med gångsvårigheter, invalidvag— nar, elektriska hjärtstimulatorer och talapparater. Vidare utgår statsbidrag till för handikappade särskilt avsedda hjälpmedel ägnade att påtagligt underlätta vila, på- och avklädning, hygieniska bestyr, förflyttning, motionering, läsning, husliga syss- lor samt intagande av mat och dryck (ABL-hjälpmedel). Bidragsbestämmelserna finns i kungörelsen den 22 oktober 1965 om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade (nr 544).
För budgetåret 1963/64 upptogs på riksstaten ett anslag på 12,7 milj. kr. till bidrag till ortopediska hjälpmedel m.m. För budgetåret 1964/65, då bidragsgiv- ningen vidgades till att omfatta även ABL-hjälpmedel, anvisades 18 milj. kr. Anslaget är för budgetåret 1967/ 68 uppfört med 33 milj. kr.
Till hörselskadade utgår i särskild ordning statsbidrag för hörapparater. För 1963/64 anslogs 5 milj. kr. härtill och för 1967/ 68 7 milj. kr. Bidragsgivningen regleras genom kungörelsen den 21 oktober 1955 angående statsbidrag till an— skaffande av hörapparater m. rn. (nr 577).
Vidare utgår ett särskilt statsbidrag till De Handikappades Riksförbund för inköp och distribution av sådana hjälpmedel för rörelsehindrade och andra handi- kappade som är ägnade att underlätta den dagliga livsföringen och husliga sysslor och som inte omfattas av hjälpmedelskungörelsen. De Handikappades Riksförbund har dessutom statsbidrag till inköp och installation av hydrauliska lyftplattor och hissar för rullstolsinvalider. Till De Blindas Förening utgår statsbidrag för inköp och distribution av bandspelare för synskadade.
Handikapputredningen avlämnade i november 1967 ett betänkande rörande bättre hjälpmedel för handikappade (SOU 1967: 60). Betänkandet har lagts till grund för proposition (nr 41) till 1968 års riksdag angående vissa frågor om hjälp- medel för handikappade. En allmän översyn av reglerna för statsbidrag till hjälp—
medel för handikappade har gjorts. Ett enhetligt bidragssystem för olika typer av hjälpmedel föreslås infört den 1 juli 1968. Vidare föreslås förbättringar i olika avseenden när det gäller handikappades möjligheter att få hjälpmedel med stats- bidrag. Anslagsbehovet för budgetåret 1968/ 69 för bidrag till hjälpmedel för handi- kappade beräknas till 48 milj. kr. I propositionen föreslås även att ett handikapp- institut inrättas den 1 juli 1968 med betydelsefulla uppgifter på hjälpmedels- området. Riksdagen har numera godkänt de i propositionen framlagda förslagen.
4.3.3 Institutionsvård
Ålderdomshem
Alla kommuner är skyldiga att ha ålderdomshem. Enligt 18 & socialhjälpslagen åligger det kommun att driva hem för åldringar och andra personer vilka behöver vård och tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt. Statsbidrag har tidigare utgått till kommun för anordnande av ålderdomshem. Bidraget har från 1966 avlösts av det allmänna skatteutjämningsbidraget till kommunerna.
Antalet platser på ålderdomshem uppgick till drygt 50 500 i början av år 1967. Den fortgående nydaningen av ålderdomshemmen har lett till att drygt två tredje- delar av befintliga platser tagits i bruk de senaste 20 åren. Vid årsskiftet 1965 / 66 var 6 500 ålderdomshemsplatser under byggnad. Igångsättningen av ålderdoms- hemsbyggen år 1967 avsåg enligt socialstyrelsens beräkningar ca 4 500 vård- platser. Enligt hos socialstyrelsen tillgängliga uppgifter planerar kommunerna igång- sättning under åren 1968—1970 av ca 210 ålderdomshemsbyggen med omkring 11 500 platser. Styrelsen beräknar att ca 3 800 platser kommer att påbörjas per år och att det totala antalet ålderdomshemsplatser i slutet av år 1970 kommer att vara omkring 60 000.
Sjukhem
Med sjukhem avses sådan institution som till huvudsaklig del är inrättad för vård av långvarigt kroppssjuka vilka behöver sjukhusvård främst i form av person- lig skötsel. Sjukhem finns även för lättskötta psykiskt sjuka. Sjukhemmen skall inte bara lämna god sjukvård utan också erbjuda en tillfredsställande hemmiljö.
För att underlätta en snabb utbyggnad av långtidssjukvården infördes genom beslut vid 1964 års riksdag ett tidsbegränsat statligt lånestöd för byggande av sjuk- hem. Lån kan beviljas med högst 30 000 kr. per Vårdplats för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av sjukhem för långvarigt kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka. Som villkor gäller bl. a. att byggnadsarbetena påbörjats under tiden den 25 november 1963—den 30 juni 1969. Högst 20 000 kr. per Vårdplats kan förskot— teras sedan byggnadsarbetena påbörjats.
Sjukhem för långtidsvård, huvudsakligen för äldre, har förtur inom sjukhusbyg- gandet. När lånestödet infördes beräknades att 5 000 nya sjukhemsplatser skulle komma att byggas med stöd av statliga lån. Redan vid utgången av budgetåret 1966/ 67 hade emellertid lån för ca 5 100 vårdplatser beviljats och man räknar nu med att lån skall beviljas till 11 500 vårdplatser.
Antalet vårdplatser vid sjukhem för långvarigt kroppssjuka uppgick vid slutet av år 1966 till 15 440 vartill kommer ca 8 500 vårdplatser för långvarigt kropps- sjuka på andra institutioner. Vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka fanns 6 960 vårdplatser. Det sammanlagda antalet vårdplatser för långtidsvård uppgick alltså vid angivna tidpunkt till 31 000. Enligt de utbyggnadsplaner som finns för tiden fram till år 1970 kan antalet vårdplatser beräknas öka till närmare 40 000.
Kostnaderna för den allmänna pensioneringen
Kostnaderna för folkpensioneringen har under de senaste åren stigit kraftigt. Den senaste tioårsperioden uppvisar mer än en fördubbling av kostnaderna. Föl- jande sifferuppgifter, hämtade från n'ksförsäkringsverkets statistik, visar utveck- lingen från och med budgetåret 1958/1959. Siffrorna för budgetåret 1967/1968 utgör beräknade värden.
Tabell 5.1.
Antal pensions- Totalkostnad Därav på statsverket, Budgetår tagare kronor kronor
1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68
920 771 941 573 992 924 1 015 460 1 096 153 1 109 321 1 145 339 1 190 691 1 226 500 1 260 900
2 327 519 296 2 392 322 785 2 812 734 323 2 960 504 049 3 517 399 610 3 812 574 025 4 394 870 793 4 970 996 747 5 619 496 480 6 150 000 000
1 972 500 990 2 012 166 664 2 360 620 550 2 475 532 484 2 979 158 463 3 163 097 850 3 814 870 793 4 488 496 747 5 059 189 007 5 535 000 000
Kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen, som numera helt finansieras av kommunerna, har också stigit kraftigt. Tabell 5.2 visar utvecklingen fr.o.m. år 1959.
Tabell 5 .2.
Kostnader för kommunala År bostadstillägg, kr
267 623 200 275 008 958 291 074 928 310 035 988 366 348 214 412 406 734 449 224 428 525 920 464 596 345 674
För budgetåret 1968/ 69 har statens kostnader för folkpensioneringen beräknats komma att uppgå till 6 000 milj. kr. De av kommunerna finansierade kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen har för samma budgetår beräknats till omkring 660 milj. kr. De totala kostnaderna kommer alltså att uppgå till omkring 6 660 milj. kr.
Statens kostnader, 6 000 milj. kr, förutsättes bli fördelade med följande belopp på olika förmånsslag.
Förmånsslag Kostnad milj. kr Ålderspension 4 435 Förtidspension 854 Hustrutillägg 130 Änkepension, huvudfall 351 >> , övergångsfall 1 l 1 Invaliditetsersättning 36 Barnpension 48 Invaliditetstillägg 20 Barntillägg 15 Summa 6 000
Beräkningarna bygger på förutsättningen att hel pension till ensamstående pen- sionär utgör 90 procent av basbeloppet samt att hel pension till gift pensionär vars make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller hel förtidspension utgör 70 procent av basbeloppet. Basbeloppet har antagits utgöra 5 800 kr. Varje höj- ning av basbeloppet med 100 kr ökar kostnaderna med 104 milj. kr för år.
Beräkningarna för budgetåret 1968/69 har i huvudsak grundats på ett upp- skattat totalbestånd pensionstagare i januari 1969, vilken månad ansetts represen- tativ för hela budgetåret. Följande uppskattning har inom riksförsäkringsverket gjorts beträffande antalet pensionärer med olika slag av pensionsförmåner.
Tabell 5.3. Uppskattat antal personer Huvudförmån Jan. 1968 Jan. 1969 Förändring (1967/68) (1968/69) Ålderspension 900 000 925 000 + 25 000 Förtidspension 172 500 176 500 + 4 000 Hustrutillägg 48 200 49 000 + 800 Ankepension, huvudfall 65 500 71 000 + 5 500 » , övergångsfall 30 000 27 000 — 3 000 Invaliditetsersättning 9 900 10 500 + 600 Barnpension 34 800 34 500 — 300 Summa pensionstagare 1 260 900 1 293 500 + 32 600 Tilläggsförmån Invaliditetstillägg 11 100 11 500 + 400 Barntillägg (antal barn) 12 800 13 000 + 200
Med hänsyn till kommitténs förslag i kapitel 8 rörande folkpensionsförbättringar under tioårsperioden 1969—1978 har gjorts en beräkning angående folkpensions- kostnademas utveckling under den aktuella perioden med nu gällande bestäm- melser. Tabell 5.4, som är grundad på beräkningar gjorda på uppdrag av kommittén. anger statens kostnader för folkpensioneringen i milj. kr. under den aktuella perio— den. Basbeloppet har antagits utgöra 6 000 kr.
Änkepension Ålders- Förtids- Hustru- huvud- överg- Bud getår pension pension tillägg fall fall Totalt
1969/70 4 672 908 143 394 99 6 216 1970/71 4 762 921 146 414 88 6 331 1971/72 4 861 930 149 435 78 6 453 1972/73 4 960 937 152 455 69 6 573 1973/74 5 059 938 155 473 62 6 687 1974/75 5 168 940 159 489 55 6 811 1975/76 5 272 940 162 501 49 6 924 1976/77 5 387 940 165 512 43 7 047 1977/78 5 481 940 168 519 39 7 147 1978/79 5 565 940 171 524 35 7 235
Vidare har gjorts prognoser angående utvecklingen av kostnaderna för utgående pensioner från tilläggspensioneringen. Dessa kostnader finansieras ej över budgeten utan i den för tilläggspensioneringen stadgade ordningen över allmänna pensions- fonden (jämför framställningen under 2 ovan). Basbeloppet har antagits utgöra 6 000 kr under hela perioden. Siffrorna anger kostnaderna i milj. kr.
Tabell 5.5.
Budgetår Ålderspension Förtidspension Änkepension Totalt
1969/70 457 263 180 900 1970/71 610 316 217 1143 1971/72 787 364 258 1 409 1972/73 983 415 302 1 700 1973/74 1 220 468 350 2 038 1974/75 1 448 525 403 2 376 1975/76 1 700 580 460 2 740 1976/77 2 000 630 520 3 150 1977/78 2 285 670 585 3 540 1978/79 2 590 705 655 3 950
Samhällsekonomiska synpunkter på den framtida utvecklingen
När man diskuterar den framtida utvecklingen av pensionärernas ekonomiska för- hållanden är det viktigt att sambanden med övriga samhällsekonomiska sektorer beaktas. Dessa samband är dubbelriktade; dels betingas möjligheterna för framtida standardförbättringar av den allmänna framstegstakten och resurstillgången, dels påverkar resurstilldelningen till pensionärerna utrymmet för andra användningar och därmed också utvecklingen inom övriga delar av ekonomin.
Under de gångna åren har folkpensionerna successivt förbättrats i enlighet med det program för standardhöjningar t.o.m. 1968 som statsmakterna uttalat sig för. Detta har skett samtidigt som den ekonomiska utvecklingen varit gynnsam i många avseenden. Dit får främst räknas att produktionen kunnat öka i relativt snabb takt; landets totala produktion (bruttonationalprodukt) steg under första hälften av 1960-talet med i medeltal 5 procent per år mot ca 3 procent under 1950-talet. Den snabba tillväxten har gett utrymme både för ökad konsumtion och ökad kapi- talbildning. Frågan är nu vilken produktionstillväxt och vilka förbättringar i de en- skilda konsumenternas ekonomi som kan förutses för 1970-talet.
De långsiktiga utvecklingstendenserna i Sveriges ekonomi har kartlagts och analyserats i regelbundet återkommande långtidsutredningar. Den senaste, utarbetad inom finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering, publicerades i början av 1966 och avsåg i första hand utvecklingen fram till 1970 (Svensk ekonomi 1965—1970 med utblick mot 1980, SOU 1966: 1). Utredningens kalkyler har i början av 1968 delvis reviderats under beaktande av nyare informationer om utvecklings- tendenserna. Kalkylperioden har därvid utsträckts till 1975. Resultaten har publi- cerats i bilaga 2 till 1968 års kompletteringsproposition (prop. 1968: 125).
Utgående från detta material redogörs i det följande först för den förutsedda resurstillgången och produktionsutvecklingen. Därefter diskuteras utrymmet för den privata konsumtionens ökning och pensionernas roll i fördelningspolitiska sammanhang.
En av de viktigaste betingelserna för framtida produktionsökningar är tillgången på arbetskraft. Enligt den senaste befolkningsprojektionen som gjorts av statistiska
centralbyrån beräknas befolkningens totala tillväxt avta från 3,8 procent 1965— 1970 till 3,4 procent 1970—1975. I prognosen har förutsatts ett årligt invandrings- överskott på 10 000 personer.
Sveriges befolkningsutveckling kännetecknas f.n. av relativt kraftiga förskjut- ningar mellan olika åldersgrupper irmebärande att antalet barn och personer i pen- sionsåldern ökar väsentligt snabbare än befolkningen i arbetsför ålder. I nedan- stånde tablå anges förändringstalen för nämnda grupper 1960—1975 :
gå?] Förändring i 1 OOO-tal Förändring i % 1 000— 1960— 1965— 1970—_ 1960— 1965— tal 1965 1970 1975 1965 1970
0—15 1740 — 54 + 95 + 137 3, 5, 16—66 5194 + 239 + 100 + 34 4. 1, 67— 839 + 90 + 101 + 103 12, 12,
3 3
Totalt 7 773 + 275 + 296 + 274
> )
Genom förskjutningar mot icke produktiva åldrar kommer den arbetsföra be- folkningens försörjningsbörda att öka. Man kan uttrycka det så att medan det 1965 på varje barn eller åldring fanns 2 personer i aktiv ålder, väntas denna relation tio år senare ha sjunkit till 1.75. Befolkningens relativa fördelning på aktiva respektive icke aktiva åldrar anges i nedanstående tablå (procentuella andelar):
1960 1965 1970 1975
0—1 5 23,9 22,4 22,7 23,6 16—66 66,1 66,8 65,6 63,9 67— 10,0 10,8 11,7 12,5 Totalt 100,0 100,0 100,0 100,0
Av stor betydelse för produktionsutvecklingen är omslaget i ökningstakten för åldersgruppen 16—66 år, dvs. den befolkning från vilken landets arbetskraft i huvud- sak rekryteras. Som framgått av den första tablån förutses antalet personer i dessa åldrar öka med 0,6 procent 1970—1975, dvs. med endast 0,1 procent per år. Under första hälften av 1960-talet utgjorde motsvarande ökning närmare 1 procent per år.
De följande stegen i arbetskraftsprognosen utgörs av en bestämning av förvärvs- frekvenserna för olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper, varefter förvärvsarbe— tande personer beräknats. Slutligen har en uppskattning gjorts av förändringarna i arbetad tid. Beräkningarna har gett till resultat att det totala arbetskraftsutbudet, mätt som antal årsarbetande personer, förutses bli praktiskt. taget oförändrat både under perioden 1965—1970 och 1970—1975. Om hänsyn sedan tas till arbetstidsför- kortningen under åren 1967—1969 blir resultatet att arbetskraftsvolymen i timmar beräknas minska med i genomsnitt 0,5 procent per år under perioden 1965—1970.
Något beslut om fortsatt arbetstidsförkortning har ännu inte fattats. I sin kalkyl för 1970—1975 har sekretariatet för ekonomisk planering antagit att en ytterligare sänkning av arbetsveckan från 42 1/2 till 40 timmar kommer att äga rum under perioden. Antagandet innebär att såväl den genomsnittliga arbetstiden per års- arbetande som arbetskraftsvolymen i timmar skulle minska med 0,7 procent per år
1970—1975. Att effekten på arbetsvolymen blir större än under föregående femårs- period (då en lika stor sänkning av veckoarbetstiden beräknas reducera arbetsvoly- men med 0,6 procent) beror på att allt större grupper torde bli berörda av den kommande arbetstidsförkortningen. Arbetskraftskalkylen sammanfattas i nedanstå- ende tablå (procentuella förändringar per år):
1960— 1965— 1970— 1965 1975
antal förvärvsarbetande + , 0 antal årsarbetande + , 0 arbetskraftsvolym i timmar + 0
Kalkylen visar att ett betydande omslag i fråga om arbetskraften ägt rum sedan första hälften av 1960-talet. En central fråga för bedömningen av den framtida utvecklingen blir i vilken utsträckning detta omslag kan vägas upp av att den ge- nomsnittliga produktionen per arbetstimme — arbetsproduktiviteten — växer snabbare.
Utvecklingen av den framtida produktivitetstillväxten har bedömts dels genom en analys sektor för sektor, varvid prognoserna i stort sett utgör en extrapolering av den tidigare utvecklingstrenden, dels genom en bedömning av hur vissa pro- duktivitetsbestämmande faktorer, främst kapitalinsatsen, kan tänkas komma att utvecklas. Slutsatsen har blivit att en relativt snabb produktivitetsstegring torde kunna förutses under de framförliggande åren. Härigenom skulle den möjliga ökningen i nationalprodukten uppgå till ca 4,0 procent per år under första delen av 1970-talet. Produktionskalkylen anges i nedanstående tablå (procentuella för- ändringar per år):
1960— 1965— 1965 1970
arbetskraftsvolym i timmar + ,3 produktion per arbetstimme + ,6 totalproduktion + 9
0,5 ! 4,4 , 3,9
Det bör påpekas att kalkylen för 1970—1975 avser produktionskapacitetens till- växt, dvs. den produktionsökning som blir möjlig vid fullt utnyttjande av landets produktiva resurser. Vid otillräcklig efterfrågan under en konjunkturdämpning blir givetvis produktionsökningen lägre. Ett exempel härpå är de senaste årens utveck- ling: från 1965 till 1968 beräknas produktionen öka med endast 3,3 procent per år, dvs. väsentligt mindre än som hade varit möjligt vid normalt kapacitetsutnyttjande. Kalkylen för 1965—19.70 bygger på förutsättningen att fullt kapacitetsutnyttjande uppnås senast 1970.
Nästa fråga är hur den ökande produktionen kommer att fördelas på olika användningsområden. I föreliggande sammanhang är det främst utrymmet för den privata konsumtionens ökning som står i centrum för intresset. Något entydigt svar på denna fråga kan inte ges. Sådana avvägningsproblem kräver politiska lös— ningar och någon prognos kan inte göras på den ekonomiska politik som kommer att föras. Utrymmet för olika avvägningar begränsas emellertid av flera viktiga faktorer. Här skall nänmas endast några exempel.
För att produktionstillväxten skall hållas på ungefär samma nivå 1970—1975 som under föregående femårsperiod krävs som visats en viss höjning av arbets- produktiviteten. Denna höjning kan realiseras under förutsättning att produk- tionsapparaten ständigt förbättras och moderniseras. Detta kräver en hög in— vesteringsverksamhet. Den ekonomiska aktiviteten medför vidare ett visst im- portbehov och kravet på balans i våra utrikesbetalningar leder till att en del av produktionsresultatet måste avsättas för exportändamål.
Med i avvägningsdiskussionen bör också tas att resursutrymmet till inte obetydlig del — åtminstone några tiondels procentenheter av den årliga produktionsökningen — måste tas i anspråk för dels viss lageruppbyggnad och dels en förbättring av bytesbalansen både med hänsyn till höjningen av u-landsbiståndet och det ännu kvarstående underskottet.
Alla dessa krav innebär inskränkningar i utrymmet för den privata och offent- liga konsumtionens tillväxt. Vid ett ställningstagande till en avvägning mellan dessa två konsumtionsområden måste de fortsatt höga utbyggnadskraven från offentlig sektor tas med i beräkningen. Inom det statliga området är nämligen de automatiskt framkommande utgiftsanspråken av betydande storlek och inom den kommunala sektorn kommer den under senare år accelererade utbyggnaden av kapaciteten inom sjuk- och socialvården att leda till höga ökningstal beträffande konsumtionsutgif— terna för flera år framöver. Å andra sidan medför den starka antalsökningen för den icke förvärvsarbetande befolkningen och till denna gjorda utfästelser att en viss ökning av den privata konsumtionen efter hand måste få äga rum för att inte alltför svårartade löne— och standardspänningar skall uppstå på arbetsmarknaden.
I det följande antas att den privata konsumtionen kommer att öka med 3 procent årligen 1970—1975 . Med hänsyn till ovanstående diskussion synes detta utrymme kunna betecknas som ett maximialternativ. Den antagna ökningstakten ligger något högre än 1965—1968 (2,5 procent) men betydligt lägre än 1960—1965 (4,7 pro- cent).
Dessa tal är genomsnittsmått för alla grupper i samhället. I verkligheten fördelar sig konsumtionsökningama efter en lång skala från minskningar till väsentligt större ökningar än genomsnittet, allt efter gruppernas inkomstförändringar och konsumtionsbenägenhet. Ändras inkomstfördelningen så att någon grupp ökar sin standard i en snabbare takt, så inskränks samtidigt de övriga gruppernas utrymme.
I följande räkneexempel undersöks först hur den snabba ökningen av antalet pensionärer tillsammans med beräknade ATP-utbetalningar påverkar konsum- tionsutrymmet för den övriga befolkningen. Därefter undersöks hur en standard— förbättring av ålderspensionerna inom folkpensioneringen påverkar detta konsum- tionsutrymme.
Den sammanlagda utgiften för ålderspensioner från folkpensioneringen och ATP-utbetalningar frånsett de kommunala bostadstilläggen beräknas enligt kalkylen i kapitel 5 i detta betänkande till 5 372 milj. kr. 1970/71 och till 6 972 milj. kr. 1975/76 (båda utgiftssummorna beräknade vid ett basbelopp på 6 000 kr.). Detta innebär en ökning med ca 30 procent eller ca 5,3 procent per år. Samtidigt beräknas befolkningen över 67 år växa med i genomsnitt 2,1 procent årligen. Inkomstök- ningen per capita skulle enligt ovanstående bli ca 3,2 procent per år.
En överslagsberäkning visar att en inkomstökning för pensionärer på 3,2 procent
per capita skulle leda till en reducering med uppskattningsvis 0,3 procentenheter av den årliga konsumtionens ökning på 3 procent för övriga grupper. Eftersom antalet personer under 67 år beräknas öka med 0,5 procent årligen skulle deras konsumtionsökning per capita reduceras till 2,2 procent.
Vid varje standardförbättring av ålderspensionerna inom folkpensioneringen med 1 procent reduceras utrymmet för den övriga befolkningens konsumtionsök- ning med 0,1 procent. Om man t. ex. antar att ålderspensionerna förbättras med 3 procent per år, blir den möjliga konsumtionsökningen för befolkningen under 67 år begränsad till 1,9 procent per capita.
Trots osäkerheten i denna mycket summariska kalkyl torde den slutsatsen kun— na dras att enbart förutsedda ATP—utbetalningar skulle leda till en relativt sett snabbare standardförbättring för ålderspensionärerna än som torde bli möjlig för befolkningen under 67 år i genomsnitt. Om man med hänsyn till att alla pensio— närer inte får ATP-pension därutöver genomför en standardförbättring av ålders- pensionerna inom folkpensioneringen blir skillnaden i den procentuella konsum— tionsökningen mellan pensionärer och andra grupper ännu större.
Kommitténs grundläggande överväganden
Den allmänna pensioneringen i Sverige har alltsedan sin tillkomst successivt ut— vecklats och förbättrats. Från början syftade den endast till att ge gamla och arbets- oförmögna personer medel till livets nödtorft. Denna målsättning har sedan föränd- rats, främst genom den allmänna tilläggspensioneringens tillkomst. Numera syftar man till att var och en vid ålderdom, invaliditet eller familjeförsörjarens frånfälle skall genom den allmänna pensioneringen beredas möjlighet att leva på en standard, som står i rimlig proportion till den han haft under sitt verksamma liv.
Utvecklingen av den allmänna pensioneringen har varit särskilt stark under den senaste tioårsperioden. Vid ingången av år 1958 var folkpensionen 2 200 kr. för ogift och 3 520 kr. för två gifta, allt för år räknat. Fr.o.m. den 1 juli 1968 är motsvarande siffror 5 220 och 8 112 kr. Den ambitiösa målsättning i fråga om folkpensionens storlek, som riksdagen uppställde år 1958, har därigenom helt kunnat infrias. Samtidigt därmed har de kommunala bostadstilläggen också ökat kraftigt. År 1958 var kostnaderna för tilläggen 254 milj. kr. Motsvarande siffra för år 1967 var 598 milj. kr. Utvecklingen har ifråga om bostadstilläggen alltmera gått i riktning mot att deras storlek anknutits till pensionärens faktiska bostadskostnad. I betydande utsträckning får pensionärerna numera sina bostads- kostnader täckta genom dessa tillägg.
Den mest betydelsefulla pensionsreformen under det gångna decenniet är otvivel— aktigt den allmänna tilläggspensioneringens genomförande. ATP ger ett effektivt invaliditets- och familjeskydd samt en ålderspension som i takt med tilläggspensions— systemets tillväxt blir högre för varje årsklass som uppnått pensionsåldern. Redan nu uppbär mer än 250 000 personer tilläggspension. Praktiskt taget hela den del av befolkningen som har förvärvsarbete av betydelse åtnjuter numera ett kontinuer- ligt skydd genom den allmänna tilläggspensioneringen.
En förbättring som också genomförts under den gångna tioårsperioden är den automatiska värdebeständighet som tillförsäkrats hela pensionssystemet.
Även utanför pensioneringens område har samhället under de senaste åren ökat sina insatser för pensionärerna. De samhälleliga åtgärderna inom åld-
ringsvården berör nu en alltmer ökande del av pensionärerna. En redogörelse för dessa åtgärder har lämnats i kapitel 4.3. Den visar att en kraftig utveckling ägt rum när det gäller att bereda pensionärerna mera omvårdnad och bättre bostäder. Den sociala hemhjälpen och den av landstingen bedrivna bidragsgivningen till hem- sjukvård har fått en ökad betydelse. Många pensionärer har framför allt genom de statliga förbättringslånen fått tillgång till ändamålsenliga bostäder och också erhållit ekonomiska möjligheter att bo i sådana bostäder. Man skall i detta sammanhang inte heller bortse från den utbyggnad av sjukvården som ägt rum och som genom en prioritering av långtidsvården i betydande utsträckning kommit pensionärerna till del. Även i fråga om tekniska hjälpmedel har en upprustning ägt rum. Innevarande års riksdag har godkänt förslag om ytterliga åtgärder på detta område.
Det gångna decenniet har sålunda inneburit stora förbättringar i olika avseenden för pensionärerna. Det råder allmän enighet om att reformverksamheten icke får avstanna utan att den bör fortskrida även i framtiden. I takt med samhällets ökade resurser bör den sociala omvårdnaden om och det ekonomiska stödet åt pensio- närerna byggas ut. Dessa måste få del av välståndsökningen.
Det pensionsbeslut, som fattades år 1958 och som fastlade ett program för folkpensionemas successiva ökning under en tioårsperiod, har nu fullföljts i och med den standardhöjning av pensionerna som beslutats att gälla fr. o. m. den 1 juli i år. Det har otvivelaktigt varit av värde att folkpensionshöjningama på detta sätt kunnat ske med ledning av en plan för en längre tidsperiod. När kommittén nu skall göra bedömningar och avge förslag rörande den framtida folkpensionsutvecklingen finner kommittén det mot bakgrunden av de vunna erfarenheterna värdefullt och lämpligt att inrikta sig på en tidsperiod av liknande längd. Kommittén framlägger därför i det följande förslag rörande folkpensionsutvecklingen under tiden den 1 juli 1969—30 juni 1978. Kommittén vill erinra om att dess arbete fortsätter på familjepensioneringens område. De ändringar i pensionssystemet som kan bli en följd därav kan inte nu överblickas. Kommittén avser inte heller att med sina ställ- ningstaganden nu binda sig för slutliga lösningar i de delar som beröres av det fortsatta utredningsarbetet.
När kommittén övergår till att bedöma den framtida utvecklingen måste till en början konstateras, att under den kommande tioårsperioden väsentliga förbätt- ringar kommer att ske för en stor del av pensionärerna inom ramen för redan fattade beslut. Tilläggspensioneringen kommer sålunda att omfatta en ökande andel av befolkningen, och som förut nämnts kommer praktiskt taget alla förvärvsarbe— tande i framtiden att ha rätt till sådan pension.
För den kommande tioårsperioden gäller vidare, att antalet pensionärer kommer att öka väsentligt och att den procentuella andelen pensionärer i förhållande till antalet yrkesverksamma personer blir större. Som framgår av kapitel 6 beräknas år 1975 12,5 procent av befolkningen vara över 67 år. Motsvarande andel var år 1965 10,8 procent. Denna befolkningsutveckling kommer att ställa ökade krav på åldringsvården, som blir en av de stora sociala frågorna under det kommande decenniet. Samtidigt kan man konstatera att prognoser som gjorts beträffande den ekonomiska utvecklingen tyder på en något långsammare ekonomisk expansion i framtiden än under det senast förflutna decenniet.
De anförda omständigheterna gör att situationen i dag är väsentligt annorlunda än då 1958 års principbeslut om folkpensioneringens utbyggnad fattades. Tilläggspen- sioneringens successiva genomförande, åldringsvårdens ökade krav och ett rela- tivt begränsat ekonomiskt utrymme gör det rimligt, att tillgängliga resurser för pen— sionshöjningar koncentreras till de grupper av folkpensionärer där behovet av ytterligare förbättringar är mest framträdande. Kommittén ansluter sig också helt _ till den i kommitténs direktiv uttalade tanken att främst åstadkomma förbättå ringar för de pensionärsgrupper som inte alls eller endast i mindre omfattning har ' inkomster vid sidan av folkpensionen. Detta bör ske genom en successiv höjning av grundskyddet inom den allmänna pensioneringen i form av pensionstillskott till folkpensionen. '
Hur högt man skall lägga den nivå, intill vilken grundskyddet inom den all— männa pensioneringen bör ökas, är självfallet en avvägningsfråga. Mot varandra får vägas pensionärernas behov av förbättringar och de förvärvsarbetandes möjligheter att bekosta dessa. Relationen till andra grupper i samhället måste också vägas in. Man får t. ex. beakta stödbehovet hos barnfamiljer, arbetslösa? och låginkomsttagare. När man jämför med vad andra grupper har att leva av: får man också ta hänsyn till att den som endast åtnjuter pensionsförmåner från folkpensioneringen ipraktiken är befriad från skatt medan de förvärvsarbetande grupperna av befolkningen är skattskyldiga för sin inkomst. Givetvis måste man vid en jämförelse mellan olika grupper inte endast se till kontanta förmåner av olika slag utan även till den sociala service som samhället tillhandahåller.
Kommittén har mot bakgrund av de här redovisade övervägandena funnit det rimligt, att alla pensionärer på sikt tillförsäkras en nivå för det ekonomiska grund— skyddet, i det följande benämnd garantiniyå, som ligger väsentligt högre än nuva— ; rande folkpensionsnivå. Under den—tioårsperiod, som kommittén överblickar, anser kommittén det möjligt att för ensamstående pensionär successivt höja garantinivån inom den allmänna pensioneringen med en tredjedel av folkpensionsnivån. Sådan pensionär, vars folkpension fr.o.m. den 1 juli 1968 utgör 90 procent av basbe- loppet, får alltså en pensionsökning med 30 procent av basbeloppet. Detta innebär att grundskyddet inom folkpensioneringen för ensamstående blir 120 procent av basbeloppet.
Folkpensionen till vardera av två makar är nu lägre än motsvarande belopp för en ensamstående, vars pension fr.o.m. den 1 juli 1968 utgör 90 procent av bas- beloppet. För gift eller därmed jämställd pensionär utgår folkpensionen från samma tidpunkt med 70 procent av basbeloppet. Två makar har alltså i folk— pension tillsammans 140 procent av basbeloppet. Enligt hittills tillämpad ord— ning har också gift pensionär fått en mindre årlig pensionsökning än en ogift, något som väl främst motiverats av att två makar genom samboendet ansetts ha något lägre levnadskostnader än ogifta. Kommittén har funnit anledning ifrågasätta om man bör fortsätta efter samma linje även ifråga om nu aktuella pensionsförbätt- ringar. Med hänsyn till utvecklingen av konsumtionsvanorna och till den ändrade * synen i det moderna samhället till förmån för ökande ekonomisk självständighet för makar i förhållande till varandra anser kommittén starka skäl tala för att i framtiden lika stora pensionshöjningar bör ges till gift som till ogift. Den skillnad mellan gift och ogift som i pensionshänseende existerar i dag skulle visserligen
med en sådan ordning finnas kvar men minska i betydelse allt eftersom de nya pen- sionshöjningama kommer att motsvara en ökande andel av den samlade pensionen. Om de framtida pensionshöjningarna göres lika stora för gift och ogift, blir följ- aktligen grundskyddet för envar av två makar 30 procent över den nuvarande folk- pensionsnivån. Garantinivån för två makar blir då (140+60) 200 procent av basbeloppet. Detta innebär under den ifrågavarande tioårsperioden en höjning av grundskyddet för makar med över 40 procent av nuvarande folkpensionsbelopp. » I detta sammanhang bör erinras om att vederbörande kommun har att besluta ., om relationen mellan förmånerna till gift och ogift såvitt rör de kommunala bo— , stadstilläggen. Dessa tillägg kan konstrueras på ett sådant sätt att man direkt tar hänsyn till den relativt sett större bostadskostnad, som den ensamstående pensio- nären i allmänhet har jämfört med den som är gift.
För att alla år 1978 skall komma upp till den nämnda garantinivån föreslås ett särskilt pensionstillskott, som successivt ökar så att det vid periodens slut uppgår till 30 procent av basbeloppet för ensam pensionär och för var och en av två pensionsberättigade makar. Enligt kommitténs mening bör redan från början tak— ten för höjningarna fastläggas så att lika stora höjningar, dvs. med 3 procent av basbeloppet, sker varje år. Det är otvivelaktigt av största värde att man ser pen- sionsfrågan på längre sikt. Ett sådant betraktelsesätt är viktigt från samhällsekono— miska planeringssynpunkter. Folkpensionerna upptar en så stor del av statsbudge- ten — för närvarande ungefär en sjundedel —— att man måste veta hur de ut- vecklas. Från den enskildes synpunkt är det också värdefullt att veta vilken pen- sionsnivå som han på sikt är tillförsäkrad. Vid förhandlingar mellan arbetsmark- nadens parter, som reglerar kompletterande pensionssystem, är det självfallet också viktigt att veta vilka förmåner som kommer att utgå från den alhnänna försäk- ringen.
Den närmare utformningen av de framtida pensionshöjningarna och den inkomst- prövning, som skall företagas i samband med dessa, behandlar kommittén i ka— pitel 8.1.
År 1978 skall alla pensionärer enligt kommitténs förslag ha uppnått en garanti- nivå som, räknat på ett basbelopp av 6 000 kr., uppgår till 7 200 kr. för ogift och 12 000 kr. för två makar, allt för år räknat. Utöver detta grundskydd utgår självfallet tilläggsförmåner av olika slag, främst de kommunala bostadstilläggen. Som förut nämnts har dessa tillägg i allt högre grad kommit att knytas till den faktiska bostadskostnaden. Detta innebär att folkpensionärema automatiskt kan få kompensation för en ökning av bostadskostnaderna.
Kommitténs förslag bygger på förutsättningen att den som är helt hänvisad till de förmåner som ligger inom grundskyddets ram liksom nu i praktiken skall vara befriad från inkomstskatt. Som förut nämnts måste detta beaktas vid jämförelser mellan förvärvsarbetande och pensionärer. Några exempel, alla räknade på ett basbelopp av 6 000 kr., kan belysa detta. En ogift pensionär, som vid detta bas- belopp enligt nu gällande bestämmelser har 5 400 kr. i folkpension jämte 2 400 kr. i kommunalt bostadstillägg, disponerar över tillhopa 7 800 kr. Det innebär att han har lika mycket kontant till sitt förfogande som en förvärvsarbetande med en årsinkomst av cirka 10300 kr. har sedan skatten dragits.* Motsvarande folk-
* I detta och följande exempel har räknats med en kommunalskatt av 19 kr.
pensioner för två gifta pensionärer enligt nu gällande bestämmelser, nämligen 8 400 kr. i folkpension och ett antaget kommunalt bostadstillägg av 2 400 kr., till- hopa 10 800 kr., är jämförbara med en årsinkomst av förvärvsarbete på cirka 13 400 kr. för en gift man med hemmafru. Sedan den höjda garantinivån helt uppnåtts år 1978 får en ensamståendes pension 7 200 kr. jämte bostadstillägget på 2 400 kr., tillhopa 9 600 kr., jämföras med en förvärvsarbetsinkomst om cirka 13 300 kr. Vid motsvarande jämförelse för gifta år 1978 finner man att garanti- nivån, 12 000 kr. jämte kommunalt bostadstillägg 2 400 kr., tillhopa 14 400 kr., motsvarar en förvärvsarbetsinkomst om cirka 18 900 kr. '
Genom införande av pensionstillskotten höjs folkpensionsnivån successivt för de pensionärer där behovet av fortsatta förbättringar är mest framträdande. Ytter- ligare förbättringar för dem som är mest i behov därav bör enligt kommitténs mening ske genom en uppmjukning av de regler som gäller för reduktion av nu- varande inkomstprövade förmåner inom folkpensioneringen, dvs. kommunalt bo- stadstillägg, hustrutillägg och änkepension till de s.k. övergångsänkorna. Denna fråga behandlas närmare i kapitel 8.2.
En huvudsynpunkt för kommittén är att eftersträva så klara och enkla lösningar som möjligt. Erfarenhetsmässigt kan regler, som gör förmåner beroende av en mängd olika omständigheter eller skönsmässiga bedömningar, leda till resultat som för den enskilde framstår som svårförståeliga och orättvisa. Det uppstår också svårigheter att se till att den som blir berättigad till en viss förmån verkligen får sin rätt. Relativt likartade fall kan också lätt bli bedömda på olika sätt. Kommittén anser vidare att man bör eftersträva att inte skapa speciella lösningar för olika grupper. Gränsfall och socialt omotiverade olikheter mellan likartade fall uppstår vid sådana lösningar. En allmän utgångspunkt bör vara att åstadkomma generella lösningar, som inte bryter enhetligheten i det nuvarande pensionssystemet.
Krav på en starkare samordning av folk- och tilläggspensioneringen i framtiden har ofta framförts. Kommittén har arbetat utifrån utgångspunkten att underlätta en sådan samordning. För en sådan talar även önskvärdheten att underlätta pen— sionssystemets anpassning till internationella förhållanden. Den alltmera ökade rörligheten på arbetsmarknaden länderna emellan medför behov av överenskom- melser med andra länder om rätten till pension. Det är härvid nödvändigt att det svenska systemet är sådant att pension kan utgå till personer bosatta utanför landets gränser utan alltför invecklad och individuell prövning.
När kommittén i det följande går att mera detaljerat motivera sitt ställnings— tagande till de olika frågor som behandlas i detta betänkande sker detta mot bak— grund av de grundläggande ställningstaganden och principer, som kommittén nu har redovisat.
Kommittens förslag i de olika frågorna
8.1 Pensionstillskott
I föregående kapitel har kommittén angivit de allmänna synpunkter, som enligt kommitténs mening bör vara vägledande vid ställningstagandet till pensionsför- bättringarna under den närmaste tioårsperioden. Mot bakgrund härav skall kom- mittén i det följande diskutera den närmare utformningen av dessa förbättringar. De pensionsökningar ovanför den nuvarande folkpensionsnivån, som kommittén förordar, benämner kommittén som förut nämnts pensionstillskott.
Om pensionstillskotten i enlighet med vad kommittén angivit i föregående kapitel skall koncentreras till de grupper av folkpensionärer där behovet av ytterligare förbättringar är mest framträdande, förutsätter detta någon form av inkomst— eller behovsprövning. Man måste därvid bestämma vilka slag av inkomster som skall påverka pensionstillskott och vilken minskande verkan dessa inkomster skall ha på tillskottet.
Det ter sig naturligt att i första hand pröva om det går att använda den inkomst- prövningsmetod som nu tillämpas beträffande inkomstprövade folkpensionsförmå- ner, dvs. hustrutillägg, kommunala bostadstillägg och änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960. En närmare redogörelse för denna metod har lämnats i kapitel 2. Här må endast erinras om att förmånen minskas med pensio- närens inkomster vid sidan av folkpensionen, således bl. a. med utgående tilläggs- pension. Överstiger sidoinkomsten 1 700 kr. för ensamstående, sker minskning med avdragsfaktorn % av inkomst som ligger mellan 1 700 och 2 400 kr. och med avdragsfaktorn % av inkomst därutöver. För man och hustru är motsvarande gränsbelopp sammanlagt 2 400 och 3 400 kr. Beträffande nyssnämnda änkepen- sioner sker dock avdrag med % i alla inkomstlägen över 1 700 kr. Årsinkomster under 1 700 kr. för ensam och 2 400 kr. för makar medför ej något avdrag.
Mot de nämnda inkomstprövningsreglerna har riktats kritik. Det bör nämnas att kommittén har i uppdrag att överse dessa regler och behandlar frågan härom . i detta kapitel under 2. Kritiken har i första hand gått ut på att reglera med- för att det är mindre lönsamt för pensionärer att åtaga sig förvärvsarbete. In—
komstprövningens innebörd är ju att förmånen skall reduceras alltefter ökningen av inkomsterna, bl. a. arbetsinkomstema. Ett annat skäl till kritik har varit svå- , righeterna att rättvist uppskatta inkomster av olika slag och få till stånd en sådan bevakning att inkomständringar blir beaktade.
Om man tänker sig att utöka de inkomstprövade förmånerna med ytterligare en — ett statligt pensionstillskott _ är det oundvikligt att man förstärker de mindre förmånliga verkningarna av inkomstprövningen. Genom att ändra på avdrags— faktorer och avdragsfria belopp kan man visserligen förändra progressionen och flytta den till andra inkomstskikt men elimineras kan den inte. Det bör fram— hållas att skattereglerna här begränsar möjligheterna att nå tillfredsställande lös- ningar. Redan vad nu sagts utgör enligt kommitténs mening ett starkt skäl mot att låta de traditionella inkomstprövningsreglerna bli gällande för den nu aktuella påbyggnaden på folkpensionen. Ytterligare ett skäl mot en sådan konstruktion står att finna i det förhållandet att den inkomstgräns där den inkomstprövade förmånen upphör att utgå skulle komma att flyttas uppåt med påbyggnadens belopp. Redan med nuvarande regler är det så att i kommuner med höga kommunala bostads- tillägg den inkomstprövade förmånen kan utgå upp i inkomstskikt i närheten av 20 000 kr. Det är självfallet inte tilltalande att utge inkomstprövade förmåner i inkomstskikt, som ligger över låglönenivån. Vidare bör nänmas att från internatio— nell samordningssynpunkt är en individuell inkomstprövning direkt olämplig där— för att det är svårt att pröva förmåner av detta slag för dem som bor utomlands. Denna samordningssynpunkt kan väntas få ökad betydelse under de närmaste åren. I detta sammanhang bör också framhållas att en pensionsordning, som i allt högre grad bygger på individuell inkomstprövning, blir administrativt tungrodd och svårhanterlig. Kommittén finner alltså starka skäl tala mot att använda sig av den traditionella inkomstprövningsmetoden i fråga om pensionstillskotten.
Kommittén har undersökt, om sådana modifikationer kan göras i den nuva— rande inkomstprövningsmetoden, att åtminstone de väsentligaste olägenheterna, som är förbundna därmed, kunde elimineras.
En närliggande tanke är att undantaga inkomster av förvärvsarbete från in- komstprövningen eller låta sådana inkomster påverka förmånen i mindre mån än andra inkomster. Man skulle alltså göra en skillnad mellan inkomst av förvärvs- arbete och annan inkomst. En sådan ordning skulle dock förorsaka stora avgräns- ningsproblem. Här kan hänvisas till svårigheterna att bestämma hur stor del av inkomsten av rörelse, jordbruksfastighet och annan fastighet som skall hänföras till förvärvsarbete och hur mycket som skall anses vara hänförligt till inkomst av i rörelsen eller fastigheten nedlagt kapital. Dessutom kan det ifrågasättas, om det är skäligt att utge på detta sätt inkomstprövade förmåner åt förvärvsarbetande som har mycket höga inkomster. Grunden till att utge inkomstprövade förmåner bör ju vara att behov föreligger.
En annan variant av nuvarande inkomstprövningsregler, som kommittén disku— terat, är att ändra avdragsfaktorn till 100 procent och att inte ha något avdragsfritt belopp. Man skulle med andra ord låta reduktionen ske krona för krona. Man skulle därmed starkt koncentrera förbättringarna till dem som har störst behov av ökat stöd och undvika de olägenheter som är förenade med att man ger in- komstprövade förmåner åt personer med relativt höga inkomster.
Kommittén har vid sin prövning av denna variant funnit den vara behäftad med stora nackdelar. En av dessa har sin grund i att inkomstprövningen liksom nu måste ske på grundval av antaganden framåt i tiden om pensionärernas inkomst— förhållanden. En efterhandsprövning skulle nämligen få fördröjande effekt och därigenom medföra ogynnsamma verkningar för pensionärerna. Man måste alltså uppskatta vad pensionären kan antagas få för inkomst under den närmaste fram- tiden. En sådan uppskattning är självfallet svår att göra beträffande nästan alla inkomster och det är orimligt att den skall få en sådan betydelse att den verkar krona för krona. Till och med så fasta inkomster som ränteinkomster varierar ju. Om man t. ex. med utgångspunkt från ett visst ränteläge uppskattade räntein- komsten men ränteläget sedan ändrades till nackdel för pensionären, skulle han med fog kunna göra anspråk på jämkning. Annars fick han icke de extra kronor i pensionshöjning, vartill ränteändringen berättigade honom. En så detaljerad pröv- ning, som ett system av angiven art förutsätter, fordrar en starkt utbyggd admini- strativ organisation. Även med en sådan skulle rättsförluster ske, eftersom de ifrågavarande pensionärerna säkerligen icke skulle söka jämkning i erforderlig omfattning. En svaghet med den nämnda metoden är också att felbedömningar i inkomstuppskattningen slår igenom hundraprocentigt på pensionsförmånerna.
De inkomstslag, som är relativt sett lättast att uppskatta på förhand, är otvivel- aktigt pensioner och därmed jämställda inkomster. En reduktion av pensionstill- skotten i förhållande till dessa hämmar inte heller pensionärens intresse av att arbeta. Kommittén har därför prövat möjligheten att åstadkomma de fördelar, som står att vinna med en avräkning krona för krona, genom att avräkna endast pen- sioner och därmed jämställda inkomster mot pensionstillskotten.
De inkomstslag, som närmast skulle komma ifråga vid en inkomstprövning av nu nämnt slag, är tilläggspension enligt AFL, statlig och kommunal personalpension, privat kollektiv tjänstepensionering, privat individuell pensionsförsäkring, däri inräknat riksförsäkringsverkets frivilliga försäkring, samt livräntor av olika slag.
Av de uppräknade inkomstslagen är tilläggspension den kategori som vållar minst problem. Avgränsningssvårigheter finnes inte såvitt gäller sådan pension efter— som pensionerna är registrerade inom det allmänna pensionssystemet. Avräknings— förfarandet kan ske automatiskt genom att alla behövliga uppgifter finns till- gängliga hos de utbetalande organen. Man kommer ifrån alla de besvärligheter som ett ansökningsförfarande måste medföra.
Om de nämnda tjänstepensionerna -— statliga, kommunala och privata — skulle reducera pensionstillskottet fick avräkningen ske på samma sätt som be— träffande tilläggspension. De utgående tjänstepensionsbeloppen fick göras jäm- förbara med tilläggspensionen och i förekommande fall sammanläggas med denna samt avräknas mot pensionstillskotten. Sådan avräkning fick ske vid varje för— ändring av basbeloppet och även vid förändringar i tjänstepensionens belopp — i allt fall beträffande alla de tjänstepensioner som ligger i gränsskiktet. Vid höjningar av pensionens belopp måste omräkning ske. Det skulle alltså bli nödvändigt att rätten till pensionstillskott prövades individuellt efter ansökan i varje särskilt fall samt att ändringar av betydelse för pensionens storlek successivt beaktades.
Även tjänstepensioner som utgår med små belopp, t. ex. de s.k. trotjänarpen- sionerna, skulle enligt den nu diskuterade avgränsningsregeln verka reducerande på
tillskottet. Detta förhållande skulle få till följd att arbetsgivarna fick mindre intresse av att vidmakthålla pensionsanordningar när dessa anordningar inte längre med— förde förbättringar för pensionären utan i stället endast minskade statens kost- nader för pensionstillskotten. Det bör påpekas att trotjänarpensionerna med all sannolikhet har störst betydelse för de äldsta åldersgrupperna.
l fråga om de privata individuella pensionsförsäkringarna skulle uppstå vissa svårigheter när det gäller att dra gränsen mellan pensionsförsäkring och andra former av försäkring. Även om dessa svårigheter skulle kunna bemästras, har man emellertid därmed inte besvarat frågan om det av andra skäl skulle vara lämpligt att dessa försäkringar skall verka reducerande. En konsekvens av en sådan regel är att sparande i form av pensionsförsäkring skulle missgynnas i förhållande till annat sparande. För försäkringstagaren skulle det ofta framstå som stötande att just den omständigheten att han frivilligt erlagt avgift till sin pensionering skulle innebära att han gick miste om pensionstillskottet.
Vad nu sagts om privat individuell försäkring gäller givetvis även riksförsäk— ringsverkets frivilliga pensionsförsäkring.
Som synes skulle en inkomstprövning mot pensionsinkomster av alla slag dra med sig stora problem. Det är högst tvivelaktigt om dessa skulle kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Som ett led i undersökningen hur en ordning skulle verka, enligt vilken all pension och därmed likställda inkomster medtogs vid inkomstprövningen och beaktades krona för krona, har kommittén låtit riksförsäk- ringsverket verkställa en utredning angående vilka administrationskostnader för staten en sådan ordning skulle medföra. Engångskostnaden för administrationen vid reformens genomförande skulle uppgå till drygt 18 milj. kr. Den årliga kost- naden för förfarandet skulle därefter utgöra omkring 5,5 milj. kr. Besparingen för folkpensioneringen genom att även annan pension än tilläggspension beaktades vid inkomstprövningen skulle, med den nivå på pensionstillskottet som kommittén föreslår, enligt gjorda uppskattningar vid periodens början utgöra 6—10 milj. kr. per år. Som synes blir det enligt dessa siffror ingen rimlig proportion mellan kostnads- ökningen för administrationen och besparingen genom att färre pensionärer skulle erhålla förmånen.
Mot bakgrund av det anförda har kommittén undersökt möjligheterna att endast beakta tilläggspensionen vid inkomstprövningen. Som förut nämnts skulle härvid inga avgränsningsproblem uppstå. Alla omständigheter, som hade betydelse för pensionens storlek, skulle finnas inom systemet. Något särskilt ansökningsförfa— rande skulle inte bli erforderligt och var och en skulle automatiskt få det pensions— tillskott som tillkommer honom.
De betänkligheter, som man skulle kunna hysa mot att endast taga hänsyn till tilläggspensionen vid avräkningen, hänför sig främst till frågan om man genom en sådan ordning gynnar den som har annan pension än tilläggspension i förhål- lande till den som uppbär tilläggspension. I denna fråga vill kommittén anföra följande.
Alltsedan tilläggspensioneringen började verka har de personer, som blivit pen— sionärer och som till följd av sin tjänst har pensionsrättigheter vid sidan av det allmänna tilläggspensionssystemet, i stor utsträckning uppburit även tilläggspension. Detta gäller — om man bortser från vissa övergångsfall — både dem som pensio-
nerats från offentlig och dem som pensionerats från privat tjänst. I framtiden kommer nästan undantagslöst den som är berättigad till tjänstepension vid sidan av det allmänna systemet och som uppnår pensionsåldern eller blir förtidspen— sionär att också ha rätt till tilläggspension. Eftersom avräkning enligt det angivna alternativet alltid förutsätts ske mot tilläggspensionen, skulle det vanligen inte bli utrymme för att även göra avräkning mot andra pensionsinkomster, om sådana skulle medräknas vid inkomstprövningen.
När det gäller de äldre pensionärer som inte omfattas av tilläggspensioneringen blir förhållandet mera komplicerat. Det är emellertid att märka, att de flesta av tjänstepensionärerna i denna kategori är tidigare stats- och kommunaltjänstemän. För dessa är pensionsnivån i allmänhet bestämd enligt en bruttometod. Detta inne- bär att den statliga eller kommunala pensionsgivaren garanterar pensionären en viss pensionsnivå i vilken den allmänna pensionen inräknas. En höjning av den allmänna pensionen har alltså ingen betydelse för den enskilde pensionären om inte höjningen blir så stor att den överstiger den bruttonivå som den statliga eller kommunala pensionsgivaren garanterat. Detta medför att en höjning av den allmänna pensionen som regel icke kommer pensionären till del om inte samord- ningen mellan det allmänna pensionssystemet och det statliga eller kommunala tjänstepensionssystemet ändras.
Annorlunda är förhållandet beträffande de äldre pensionärer som åtnjuter pri— vat tjänstepension och som är i sådan åldersklass att de inte omfattas av tilläggs— pensioneringen. Det är dels fråga om personer, som åtnjuter pension från SPP eller annan pensionsinrättning, dels sådana som uppbär pension direkt från arbets- givaren, t.ex. i form av s.k. trotjänarpension. Antalet pensionärer med sådan pension och pensionens belopp är svårt att uppskatta men de i kapitel 4.2 angivna siffrorna ger vid handen dels att antalet personer som uppbär sådan pension utan att samtidigt uppbära tilläggspension inte är särskilt stort, dels att utgående pensioner i flertalet fall är små. Eftersom knappast några nya fall tillkommer. blir antalet pensionstagare i denna kategori successivt mindre. För nu angivna kategori kommer en avräkning endast mot tilläggspension att medföra att pen- sionärerna kommer att få pensionshöjningar genom pensionstillskotten.
De som uppbär pension till följd av försäkringar som de själva tagit, antingen hos riksförsäkringsverket eller hos privat försäkringsinrättning, och som icke åt— njuter tilläggspension, skulle få del av pensionstillskotten utan avräkning om de inte har tilläggspension. För livräntetagare som har sina förmåner bestämda enligt en bruttometod blir avräkningsfrågan ointressant.
I det föregående har framhållits att det inte kan vara rimligt att avräkning sker mot försäkringar som den enskilde individuellt och frivilligt inbetalat. Även be— träffande vissa livräntor kan skäligheten i ett särskilt avräkningsförfarande ifråga- sättas. Anmärkas bör, att det för yrkesskadelivräntorna redan finns en form för samordning med allmän pension.
I Vissa avseenden är det möjligt att minska den skillnad som vid en avräkning enbart mot tilläggspension uppstår i förhållande till pensioner utanför systemet.
Enligt nu gällande regler anses i allmänhet tilläggspension, liksom självfallet också personalpension, individuell pensionsförsäkring samt livräntor, utgöra in- komst vid den inkomstprövning som sker vid bestämmande av hustrutillägg, kom-
munalt bostadstillägg och pensioner till s.k. övergångsänkor. Däremot betraktas icke folkpension som inkomst. Pensionstillskotten bör icke heller anses utgöra inkomst som minskar de inkomstprövade förmånerna. Om man i detta samman- hang gör den förändringen att tilläggspension, i den mån den föranleder minsk— ning av pensionstillskott, icke skall anses som inkomst vid nämnda inkomstpröv— ning, så innebär detta en betydelsefull förbättring för den som uppbär tilläggs- pension. I den mån tilläggspensionen för närvarande minskar t. ex. kommunalt bostadstillägg med två tredjedelar, så kommer ändringen att innebära att det kom- munala bostadstillägget kommer att öka med två tredjedelar av vad som faller inom ramen för pensionstillskottet.
Ett annat sätt att gynna dem som har tilläggspension, främst de som har små sådana pensioner, är att vid avräkningen mot pensionstillskottet under en över- gångstid inte att ta hänsyn till mindre tilläggspensioner, dvs. till tilläggspensioner; som inte tillsammans med pensionstillskottet når upp till garantinivån.
Som angivits i föregående kapitel föreslår kommittén att pensionstillskotten skall öka med tre procent av basbeloppet om året fram till år 1978, då alltså garantinivån blir 30 procent av basbeloppet ovanför nuvarande folkpensionsnivå. Inom denna garantinivå bör ingen avräkning ske mot tilläggspension. Pensionären bör alltså få pensionstillskott tills han genom tillskottet jämte tilläggspension har uppnått garantinivån.
Om nyssnämnda ändring i inkomstprövningen för kommunalt bostadstillägg m.m. genomföres och om mindre tilläggspensioner på sätt nyss sagts undantages vid beräkningen av pensionstillskotten finner kommittén det möjligt att förorda ett system med avräkning enbart mot tilläggspension. Som förut nämnts är stora fördelar att vinna med en sådan ordning. På sikt får man ett enkelt system, där tillgängliga resurser koncentreras på de pensionärer som har störst behov av för- bättringar. En önskvärd sammansmältning av folk— och tilläggspensioneringen till ett system underlättas. Något särskilt ansökningsförfarande för pensionstillskotten behövs inte och genom att pensionärerna automatiskt tillföres pensionstillskotten kan rättsförluster undvikas. Systemet kommer vidare inte att verka hämmande på pensionärernas intresse av att åtaga sig förvärvsarbete. Slutligen underlättas i ett sådant system en internationell samordning på pensionsområdet.
Det föreslagna systemet bör enligt kommitténs mening tillämpas på såväl ålders- pension som förtids- och änkepension. Såvitt gäller änkepensionen vill kommittén dock erinra om att kommittén under sitt fortsatta arbete har att överse åtskilliga frågor rörande familjepensioneringen och att ändringar i fråga om änkepensio- neringen kan bli en följd härav.
Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén följande ordning för de fram- tida folkpensionshöjningarna. Pensionstillskott utgår från och med den 1 juli 1969 till folkpension i form av ålderspension, förtidspension och änkepension med tre procent av basbeloppet för år räknat för ensam pensionär och för var och en av två pensionsberättigade makar. Tillskottet ökar härefter varje år på motsvarande sätt så att tillskottet den 1 juli 1978 uppgår till 30 procent av basbeloppet ovanför nuvarande folkpensionsnivå. Avräkning sker mot tilläggspension i den mån denna tillsammans med pensionstillskottet överstiger en garantinivå av 30 procent av basbeloppet. De som har små tilläggspensioner kommer alltså att få pensions-
Summa pensron
Garantinivå 1.800:— (30 % av basloppet)
Pensions- tillskott
Folkpension (90 % basbeloppet)
tillskott tills de uppnått garantinivån.
Kommitténs här framlagda förslag kan illustreras med exemplen i fig. l.—4., i vilka basbeloppet har antagits utgöra 6 000 kr.
De anförda exemplen visar principen för det föreslagna systemet, nämligen att garantera pensionären att inom en tioårsperiod erhålla -— utöver nuvarande folk- pension — en pensionsutfyllnad upp till 30 procent av basbeloppet.
Detaljerna i pensionstillskottens utformning behandlas i speciahnotiveringen till den föreslagna lagen om pensionstillskott. Här skall endast beröras vissa viktigare frågor.
Pensionstillskott föreslås utgå till såväl ålderspension som förtids- och änkepen- sion. För det fall att pensionen utgår med mindre belopp än hel pension (en tredje- dels eller två tredjedels förtidspension, reducerad änkepension eller ålderspension
Summa pension
Garantinivå 1 800:— __ _ (30 % av basloppet)
Pensions- tillskott
Folkpension (90 % av basbeloppet)
som uttagits i förtid) föreslås pensionstillskottet skola reduceras i samma mån som grundförmånen. Vid uppskjutet uttag av ålderspension skall motsvarande förhöj- ning av tillskottet ske. Dessa regler har bedömts vara nödvändiga för att inte rubba relationerna mellan de olika förmånerna. Reglemas närmare innebörd framgår av den föreslagna lagen om pensionstillskott samt specialmotiveringen till denna. Som framgått av de synpunkter som redovisats i kapitel 7 har kommittén den uppfattningen att nuvarande relation mellan förmånernas storlek för gift och ogift pensionär bör ändras. Ändringar i konsumtionsmönstret och uppfattningen om makarnas ökande självständighet i ekonomiskt hänseende i förhållande till var- andra motiverar detta. Kommittén föreslår därför att pensionstillskott skall utgå med samma belopp för gift som för ogift pensionär. Härigenom kommer relationen
Summa pension
Garantinivå 1 800:— _ (30 % av basbeloppet)
Pensions- tillskott
Folkpension (90 % av basbeloppet)
mellan de totala pensionsförmånema för gift och ensamstående successivt att ändras till den giftes förmån.
I den föregående framställningen har inte ifrågasatts att annan tilläggspension än pensionärens egen skall beaktas vid prövningen huruvida rätt till pensionstillskott föreligger. Kommittén finner att grundsatsen om vardera makens självständiga ställning i ekonomiskt avseende talar för en sådan ordning. Kommittén föreslår där- för att makes tilläggspension inte skall beaktas vid bedömningen av den andra makens rätt till pensionstillskott. För detta ställningstagande talar förutom nämnda principiella utgångspunkt även administrativa skäl. Åtnjuter pensionär själv till- läggspension i form av änkepension bör denna däremot avräknas mot pensions— tillskottet.
Garantinivå 1 800:— (30 % av basbeloppet) (Inget pensions- tillskott)
ATP
Folkpension (90 % av basbeloppet)
En särskild svårighet när det gäller att avgöra om pensionstillskott skall utgå eller ej har de pensionärer berett som jämlikt 11 kap. 7 & AFL är eller varit undantagna från tilläggspensioneringen. Om pensionstillskott utan vidare skulle utgå till dessa, skulle de kunna erhålla en förmån som de inte skulle ha fått om de varit med i ATP. Å andra sidan bör det inte kormna ifråga att generellt utestänga den som är undantagen från tilläggspensioneringen från möjligheten att erhålla pen— sionstillskott. Kommitténs överväganden i denna fråga har lett fram till en regel som innebär att till den som är eller varit undantagen från tilläggspensioneringen skall pensionstillskott utgå i den mån hans tilläggspension, om undantagande ej skett, tillsanunans med pensionstillskottet inte skulle ha överstigit garantinivån. Genom en sådan regel skapas för den kategori som begärt undantagande full rätt-
visa i fråga om möjligheten att erhålla pensionstillskott. Motsvarande föreslås gälla för de fall, då pensionspoäng jämlikt 11 kap. 6 5 första stycket AFL på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats den försäkrade för visst eller vissa år. Ett särskilt undantag från vad nu sagts föreslår kommittén skola införas i övergångsbestämmelserna för dem som begärt undantagande under försäk- ringens första år men återinträtt fr.o.m. den 1 januari 1963. Skälen härtill be- röres i specialmotiveringen.
De som är intagna på statliga anstalter får enligt 10 kap. 2 % AFL inte av folkpensionen uppbära högre belopp än Kungl. Maj:t bestämmer. Denna bestäm- melse bör även gälla pensionstillskott. Vad beträffar andra än statliga anstalter och sjukhus, t. ex. ålderdomshem, gäller enligt 3 & samma kapitel att den som driver anstalten får uppbära så stor del av folkpensionen som Kungl. Maj:t bestämmer. Det kan övervägas om denna regel även bör gälla för pensionstillskott. Med hän- syn främst till skäligheten i att kommunerna denna väg bör erhålla viss kompen- sation för de kostnader, som de förorsakas av kommitténs övriga förslag, finner kommittén att pensionstillskott bör utgå även för ifrågavarande anstaltsvårdade personer. Den som driver anstalten, dvs. i allmänhet kommun eller landsting, kommer på detta sätt att få högre ersättning än nu för den värd som meddelas.
Någon rätt att uppbära pension, motsvarande den som enligt 10 kap. 3 % AFL tillkommer den som driver anstalt, finns inte beträffande tilläggspension. Den som driver anstalten får därför med det system ifråga om pensionstillskott, som kom- mittén förordar, uppbära ett mindre belopp från staten för den, som har rätt till en tilläggspension som reducerar pensionstillskottet, än för den som enbart upp- bär sådant tillskott. Kommittén förutsätter att denna skillnad kommer att kunna utjämnas vid bestämmande av den avgift som pensionären skall erlägga till den som driver anstalten. Det bör erinras om att det ingår i socialutredningens uppdrag att behandla frågan om avgifter vid bl. a. ålderdomshem.
Av redogörelsen i kapitel 3 för kommitténs uppdrag framgår att kommittén även har att ta ställning till frågan om speciella förmåner till dem som invalidise- rats i unga år. Det erinras i direktiven om att ett tidigare förslag till lösning av denna fråga genom s. k. gratispoäng inom tilläggspensioneringen givit anledning till allvarliga betänkligheter. Enligt vad som framhålles bör frågan angripas från andra och mer generella utgångspunkter. Ytterligare anföres, att man vid en komplettering av den allmänna pensioneringen på denna punkt bör undvika att införa nyheter som bryter mot systemets allmänna konstruktion eller eljest mot dess grundläggande principer.
I anledning av nämnda uppdrag har inom kommittén diskuterats ett flertal olika förslag till lösning av frågan. Det har emellertid visat sig vara förenat med ytterligt stora svårigheter att åstadkomma en godtagbar avgränsning av den grupp som skulle bli berättigad till förmånen. Varje försök till en speciell lösning för denna grupp har visat sig medföra socialt svårmotiverade olikheter och orättvisor gent- emot andra pensionärsgrupper. Såsom kommittén understrukit i sin allmänna mo— tivering i kapitel 7 har det för kommittén framstått som särskilt viktigt att åstad— komma en generell lösning som omfattar alla pensionärer, alltså även den nu aktuella gruppen.
Kommittén har åstadkommit en sådan lösning genom sitt förslag om pensions-
tillskotten. Det har också framstått som angeläget att koncentrera de tillgängliga ekonomiska resurserna på en reform som kommer alla pensionärer tillgodo och som inte bryter enhetligheten i det nuvarande pensionssystemet. Med hänsyn till det anförda är kommittén icke beredd att nu föreslå pensionsförbättringar utöver pensionstillskotten för dem som invalidiserats i unga år. Kommittén har i ett senare betänkande att enligt nyligen erhållna tilläggsdirektiv göra en översyn av betydelse- fulla familjepensionsfrågor. Härvid måste bland annat prövas pensionsförmånerna till kvinnor som invalidiserats medan de avhållit sig från förvärvsarbete för att vårda barn. I samband härmed kan det bli aktuellt att även göra en slutbedömning av de speciella pensionsproblemen för alla dem som invalidiseras i unga år.
Kostnaden för pensionstillskotten har (vid ett basbelopp av 6 000 kr.) beräk- nats till följande belopp i milj. kr.
Förtids— Hustru- Budgetår Ålderspension pension tillägg
1969/70 148.7 23.1 9.4 1970/71 288.7 43.9 19.2 1971/72 419.1 62.4 29.4 1972/73 5392 78.0 40.0 1973/74 650.0 89.7 51.0 1974/75 752.0 98.5 62.5 1975/76 840.0 103.7 74.3 1976/77 918.8 107.2 86.7 1977/78 978.7 109.5 99.3 1978/79 1 020.4 110.6 112.1
8.2 Inkomstprövning av kommunalt bostadstillägg m.m.
I kapitel 2 har lämnats en redogörelse för reglerna angående de inkomstprövade förmånerna inom folkpensioneringen. Såsom framgår av vad där sagts är hustru- tillägg och kommunala bostadstillägg samt änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 underkastade inkomstprövning. Reglerna härom innebär, att förmånen minskas med pensionärens inkomster vid sidan av folkpensionen, således bl. a. med eventuellt utgående tilläggspension. Överstiger sidoinkomsten 1 700 kr. för ensamstående, sker minskning med 1/3 av inkomst som ligger mellan 1 700 och 2 400 kr. och med % av inkomst därutöver. För man och hustru är motsvarande gränsbelopp sammanlagt 2 400 och 3 400 kr. Beträffande de ovan nämnda änkepensionerna sker dock avdrag med 1/3 i alla inkomstlägen över 1 700 kr. Årsinkomster under 1 700 kr. för ensam och 2 400 kr. för makar medför ej något avdrag.
Vid inkomstprövningen avses med årsinkomst den inkomst, för år räknat, som någon kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. I fråga om in- komstberäkningen finnes detaljerade regler. Det är att märka att folkpensions- förmån icke räknas såsom inkomst.
Såsom nämnts i kapitel 3 har kommittén erhållit i uppdrag att överse dessa regler. Den del av arbetsmarknadsutredningens betänkande (SOU 1965: 9) som behandlar inkomstprövning av vissa folkpensionsförmåner har överlämnats till pensionsförsäkringskommittén för att beaktas vid fullgörandet av dess uppdrag. Arbetsmarknadsutredningen har i denna del anfört:
De nackdelar, som ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt otvivelaktigt vidlåder de gäl- lande reglerna för inkomstprövningen, synes emellertid ofrånkomliga, så länge pensions- systemet inrymmer inkomstprövade förmåner. På något längre sikt kommer dessa nack- delar att reduceras i takt med tilläggspensioneringens utbyggnad. Utredningen finner det emellertid angeläget att de nu gällande avdragsreglerna omprövas med sikte på att så långt möjligt minska de ogynnsamma verkningarna av bestämmelserna. Det kan inte anses falla inom utredningens uppdrag att närmare behandla dessa frågor eller anvisa en lösning på härmed sammanhängande problem. Utredningen vill därför begränsa sig till att rekommendera, att gällande regler för inkomstprövning av vissa folkpensions- förmåner blir föremål för omprövning i särskild ordning.
Arbetsmarknadsutredningens invändningar mot reglerna för inkomstprövningen tar som synes sikte på de arbetsmarknadspolitiska verkningarna av inkomstpröv— ningen. Det har även i andra sammanhang ofta framhållits, att inkomstprövnings— reglerna inte bör ha en sådan utformning att det inte blir lönsamt för pensionärer att åtaga sig förvärvsarbete. Ändringar har vid olika tillfällen skett vad beträffar avdragsfritt belopp och avdragsfaktor. Även med den utformning reglerna nu har uppkommer emellertid ovedersägligt kraftiga tröskeleffekter i vissa inkomstskikt — särskilt om man beaktar även skattefaktom.
Den påtalade nackdelen med inkomstprövningen är mycket svår att komma ifrån. Inkomstprövningens innebörd är ju att förmånen reduceras i takt med in- komstemas — bl. a. arbetsinkomsternas —— ökning. Grunden för inkomstprövningen är att behovssynpunkterna har ansetts särskilt framträdande när det gäller de ifråga- varande förmånerna. De nuvarande reglerna får ses som en avvägning mellan å ena sidan intresset av att förvärvsarbete blir lönsamt och å andra sidan angelägenheten av att kretsen av förmånsberättigade begränsas till de mest behövande.
Det är inte bara inom kommittén som dessa frågor varit föremål för uppmärk- samhet. Vid åtskilliga tillfällen har i riksdagen och annorledes uppmärksammats de ogynnsamma konsekvenser som den sammanlagda effekten av beskattningen och reduktionen av de kommunala bostadstilläggen medför. Beskattningsfrågorna ligger dock utanför kommitténs uppdrag, varför kommittén har att hålla sig till förmåns- sidan när det gäller att söka en lösning på problemet.
Det av arbetsmarknadsutredningen uttalade önskemålet om en uppmjukning av inkomstprövningsreglerna får tolkas som en önskan att minska tröskeleffekten. Det kan givetvis diskuteras om denna minskning bör ske över hela det aktuella in- komstområdet eller koncentreras till lägre sidoinkomster. En ofrånkomlig följd av all ytterligare uppmjukning av avtrappningen är att man kommer högre i inkomst- skikten innan den inkomstprövade förmånen helt upphör. Kostnadsökningar är också oundvikliga för varje ändring i antydd riktning.
Inom kommittén har olika uppslag att mildra tröskeleffekten diskuterats. En möjlighet skulle vara att avdragsfaktorn gjordes lägre än för närvarande och för— slagsvis sattes till 50 procent samt att reduktionen började redan från första kro— nan i sidoinkomst. Härigenom skulle avtrappningen ske i lägre inkomstskikt och totalt sett efter en flackare kurva. En följd av en sådan ordning skulle emellertid bli att de pensionärer som har de minsta inkomsterna skulle få försämrade förmåner. För att undvika detta skulle det vara nödvändigt att höja den icke inkomstprö- vade delen av pensionen ganska avsevärt. En ytterligare svårighet ligger i det för- hållandet att inkomstens storlek uppskattas i förväg. Denna ordning låter sig
mindre väl förena med en reduktion som inträder från första kronan av sido— inkomsten. Verkan av inkomstuppskattningen, som i många fall med nödvändighet måste bli behäftad med en ganska hög grad av osäkerhet, skulle för den enskilde med små sidoinkomster säkerligen ofta komma att te sig omotiverat hård. Kom- mittén, som ingående övervägt den diskuterade ordningen, har icke ansett denna för närvarande vara någon framkomlig väg när den sökt en lösning på problemet.
En utväg att eliminera inkomstprövningsreglemas oförmånliga inverkan från arbetsmarknadspolitiska synpunkter skulle kunna vara att undanta arbetsinkomst från inkomstprövningen eller beakta arbetsinkomst till mindre del än fulla värdet. Sådana lösningar har ingående diskuterats inom kommittén men icke funnits god- tagbara. Ett skäl härtill har varit svårigheten att avgränsa arbetsinkomsten från andra inkomster. Här kan erinras om att i inkomster av rörelse samt av jord- bruks- och andra fastigheter ofta ligger dels arbetsinkomst och dels kapitalinkomst. Vidare är det mindre väl förenligt med det kommunala bostadstilläggets sociala syfte att utge det i alltför höga inkomstlägen. Det har inte synts kommittén väl- befogat att påtvinga kommunerna att ge ut kommunala bostadstillägg till förvärvs— arbetande med höga förvärvsinkomster.
Kommittén har även när det gäller de inkomstprövade förmånerna kommit fram till att lösningen bör sökas efter mera generella linjer. Förbättringarna bör komma det stora flertalet av inkomstprövningen berörda pensionärer till del. De huvud- sakliga nackdelarna med nuvarande regler är koncentrerade till de inkomstskikt, där reduktion sker med två tredjedelar av sidoinkomsterna. En sänkning av avdragsfaktorn i dessa inkomstskikt skulle emellertid inte komma de folkpen- sionärer till godo som har små sidoinkomster. Därför bör enligt kommitténs mening en sänkning av den nämnda avdragsfaktorn kombineras med någon ändring av reglerna som även pensionärer med låga inkomster har nytta av. Detta syfte till- godoses enligt kommitténs uppfattning bäst genom en höjning av det avdragsfria beloppet.
Såsom inledningsvis framhållits medför varje minskning av avdragsfaktorn att den inkomstprövade förmånen följer med högre upp på inkomstskalan innan den sista kronan av förmånen faller bort. En höjning av det avdragsfria beloppet har liknande verkan. Dessa förhållanden sätter en gräns för möjligheterna att upp- mjuka inkomstprövningen. Med nuvarande regler upphör det kommunala bostads- tillägget på en ort, där detta är så högt som 5 000 kr., helt att utgå vid en årsinkomst inklusive folkpension om 14 500 kr. för ensamstående pensionär och 18 500 kr. för två makar. Det har för kommittén gällt att göra en avvägning mellan intresset av att tillgodose önskemålen att minska marginaleffekten och hänsynen till att in- komstprövad förmån inte bör utgå i alltför höga inkomstlägen. Kommittén har efter att ha prövat olika metoder stannat för att i fråga om samtliga inkomstprö- vade förmåner föreslå att det avdragsfria beloppet höjes till 2 000 kr. för ensam— stående och 3 000 kr. för två makar tillsammans samt att — såvitt gäller hustru- tillägg och kommunala bostadstillägg — reduktionen för inkomster utöver det avdragsfria beloppet skall ske med femtio procent. En sådan reform kommer alla pensionärer till godo, vilkas förmåner nu minskas genom inkomstprövningen. Mar- ginaleffekten vid inkomstprövningen kommer inte i något inkomstskikt att över— stiga femtio procent. Med de föreslagna reglerna kommer förmånerna vid ett
kommunalt bostadstillägg om 5 000 kr. att följa med upp till en total årsinkomst om 17 000 kr. för ensamstående pensionär och 20 500 kr. för två makar till- sammans där den inkomstprövade förmånen helt bortfaller.
Kostnaden för den föreslagna ändringen har beräknats till omkring 14 milj. kr. om året. Härav faller omkring 10 milj. kr. på kommunerna.
8.3 Pensionärsbostadsbidrag Bestämmelserna om pensionärsbostadsbidrag återfinnes i kungörelsen den 5 oktober 1962 (nr 542) om pensionärsbostadsbidrag. Enligt dessa bestämmelser kan pen- sionärsbostadsbidrag utgå för lägenhet, som av kommun eller under medverkan av kommun uthyres till pensionär. Bidrag får dock inte utgå för lägenhet, som bebos av familj som åtnjuter familjebostadsbidrag. Som villkor för beviljande av pensionärsbostadsbidrag gäller, att lägenheten skall bebos av minst en person. som har uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått denna ålder åtnjuter folk— pension och som därjämte kan antagas vara ur stånd att med egna medel skaffa sig godtagbar bostad. Om särskilda skäl föreligger kan bidrag utgå för lägenhet, som bebos av annan mindre bemedlad person. I lägenheten får bostad beredas även åt annan person, som tillhör pensionärens hushåll och som lämpligen allt- jämt bör sammanbo med honom. Vidare gäller som villkor för bidrag, att lägen- heten efter ny- eller ombyggnad färdigställts tidigast den 1 juli 1946 samt att den är inrymd i hus, som uppförts eller ombyggts med stöd av bostadslån, egnahems- lån eller tertiärlån eller för vilket statligt räntebidrag beviljats. Lägenhet för en person skall innehålla minst ett rum och kokvrå. Bebos lägen— heten av två eller tre personer skall den innehålla minst ett rum och kök eller två rum och kokvrå. Är antalet boende större än tre kräves minst två rum och kök. Beträffande standarden i övrigt gäller som regel krav på att centraluppvärmning skall vara anordnad samt att inom lägenheten skall finnas vatten- och avloppsled- ningar, vattenklosett och badrum eller duschrum. Undantag från kravet på enskilt bad- eller duschrum kan göras dels för lägenhet i flerfamiljshus, som färdigställts före den 1 januari 1961, och dels för lägenhet i tvåfamiljshus, om pensionären har tillgång till badrum i neutralt utrymme i huset. Krav på hiss gäller i princip för lägenhet i våningsplan två eller flera trappor över bottenvåningen. Kravet efter- gives dock tills vidare för lägenheter två trappor upp, i vissa fall även för lägenheter tre trappor upp. Det årliga bidragsbeloppet per lägenhet är beroende av antalet skattekronor per invånare i kommunen på sätt som framgår av tabell 8.1.
Tabe” 8.1.
Skattekronor per invånare Bidrag per lägenhet, kr.
Under 24 625 24—25:99 575 26—27z99 525 28—29299 475 310—31:99 425 32—33z99 375 34—35z99 325 246—37:99 275 38—39:99 225 40 eller däröver 175
Numera har antalet skattekronor per innevånare i samtliga kommuner stigit så att det uppgår till 40 eller däröver. Bidraget utgår därför inte i något fall med högre belopp än 175 kr. per år.
Pensionärsbostadsbidrag beviljas av det kommunala förmedlingsorganet. Bi- draget tillgodoföres pensionären genom att förmedlingsorganet tillser, att i hyres— avtalet för lägenheten hyran upptages till högst det belopp, som motsvarar skill- naden mellan å ena sidan den totala årskostnaden för lägenheten och dess upp— värmning samt å andra sidan bidraget. Då pensionären hyr lägenhet av annan än kommunen skall denna genom avtal med hyresvärden åtaga sig att svara för åter- stående del av kostnaden för lägenheten. För utgivna bidrag får kommunerna ersättning av statsmedel kalenderårsvis. Ersättning beviljas av länsbostadsnämnden och utbetalas av bostadsstyrelsen.
Omfattningen av bidragsgivningen framgår av tabell 8.2., som redovisar antal kommuner, antal lägenheter och totalt bidragsbelopp åren 1963—1966, det sista året även med uppdelning länsvis.
Tabell 8.2.
Antal Antal Bidragsbelopp Kalenderår/Län kommuner lägenheter Kronor
1963 620 17 968 2 994 570 1964 691 21 227 3 538 236 1965 751 25 123 4125 719 1966 28 243 4 679 968 Stockholms stad 3 678 629 605 Stockholms län 1 788 289 910 Uppsala 988 167 586 Södermanlands 843 143 817 Östergötlands 1 332 212 323 Jönköpings 1 002 161 436 Kronobergs 689 110 939 Kalmar 1 080 180 739 Gotlands 180 28 994 Blekinge 481 77 709 Kristianstads 659 109 935 Malmöhus 1 557 261 608 Hallands 504 84 124 Göteborgs och Bohus 1 739 282 996 Älvsborgs 941 152 848 Skaraborgs 654 106 385 Värmlands 1 155 190 700 Örebro 878 149 079 Västmanlands 892 148 697 Kopparbergs 1 374 227 727 Gävleborgs 2 031 322 827 Västernorrlands 1 059 175 744 Jämtlands 619 109 033 Västerbottens 996 162 535 Norrbottens 1 124 192 672
I kommitténs tilläggsdirektiv beröres frågan om pensionärsbostadsbidragen på följande sätt:
Vid sidan om folkpensionsförmånerna kan under vissa förutsättningar utgå statligt finansierade pensionärsbostadsbidrag, som avser att nedbringa bostadskostnaderna för pensionärer. Bostadsförbättringsutredningen har i sitt betänkande Bostadsstöd för pen- sionärer (SOU 1964: 41) föreslagit en ny utformning av pensionärsbostadsbidraget. Enligt förslaget skulle bidraget vara inkomstprövat, och reglerna för inkomstprövningen skulle anknyta till dem som gäller för de kommunala bostadstilläggen. Kommittén bör pröva,
om syftet med ifrågavarande bidrag kan tillgodoses inom ramen för ett folkpensions- system med nya inkomstprövade tilläggsförmåner.
Bostadsförbättringsutredningen föreslog i fråga om pensionärsbostadsbidragen väsentliga förändringar. Huvudregeln skulle vara att bidrag skulle utgå till alla folk— pensionärer, om inkomsten understeg vissa gränser och bostaden uppfyllde vissa krav beträffande utrymme och utrustning. Detta betydde att rätten till bidrag inte längre var beroende av hustypen, tidpunkten för husets uppförande eller ombygg- nad och sättet för finansieringen. En precisering och utökning av standardkraven föreslogs, särskilt beträffande utrymmesstandarden. Bidragets belopp föreslogs till 300 kr. för gift pensionär och 400 kr. för ogift pensionär. Till ett hushåll bestående av två gifta pensionärer skulle det sammanlagda bidraget alltså bli 600 kr. per år. Beträffande formen för inkomstprövningen förordade bostadsförbättringsutredning- en en anknytning till de regler som gäller i fråga om bostadstilläggen. Innebörden av förslaget var att pensionärsbostadsbidrag med helt belopp skulle utgå till folk- pensionärer som åtnjuter kommunalt bostadstillägg eller vilkas inkomst utöver den, som utgör gräns för rätten till kommunalt bostadstillägg, inte överstiger ett belopp motsvarande pensionärsbostadsbidraget. Halvt bidrag skulle utgå, om den överskjutande inkomsten var större än helt pensionärsbostadsbidrag men inte mer än dubbelt så stor.
Bostadsförbättringsutredningens förslag har icke genomförts. I stället har verk- samheten med statliga förbättringslån till pensionärsbostäder på senare år kraftigt utbyggts.
Syftet med pensionärsbostadsbidragen när de infördes var att möjliggöra för folk- pensionärer att efterfråga moderna bostäder. De krav på lägenhetens standard som nu gäller och även föreslogs av bostadsförbättringsutredningen som villkor för bidrag får ses mot bakgrund härav. När man skall ta ställning till om pensionärs- bostadsbidragen skall kvarstå är det av största intresse att söka klargöra bidragens nuvarande betydelse. Bostadsstandarden över lag är högre nu än tidigare. Kommu- nernas aktivitet när det gäller att skaffa ändamålsenliga bostäder till pensionärerna har ökat och en fortsatt utveckling är på gång. Kommunsammanslagningarna har stor betydelse i detta avseende. Förbättringslånen har blivit en väsentlig faktor för tillgodoseendet av pensionärernas bostadsbehov. Höjningar av de kommunala bostadstilläggen och den allt vanligare anknytningen av dessa till den faktiska bostadskostnaden har också medverkat till att ge pensionärerna möjligheter att skaffa goda bostäder. På grund av dessa och andra skäl kan man konstatera att den stimulanseffekt som åsyftats med pensionärsbostadsbidragen numera inte har samma betydelse som tidigare. En annan omständighet som också gör att pensio- närsbostadsbidragen minskat i betydelse är det förhållandet att bidragen numera utan undantag utgår med det lägsta beloppet, 175 kr. om året. Det totala bidrags- beloppet, omkring fem milj. kr. per år, är också sett i relation till kostnaderna för övriga pensionärsförmåner obetydligt. Mot bakgrund härav finner kommittén inte skäl att bibehålla pensionärsbostadsbidragen. Kommittén utgår från att den enskilde pensionären icke skall behöva få någon hyreshöjning på grund härav. Enligt en undersökning som gjorts i ett antal kommuner har hyran normalt inte höjts för pensionärerna då pensionärsbostadsbidragets belopp minskat på grund av höjt skatteunderlag i kommunen. Kommunerna har genom höjningar av en redan utgå—
ende kommunal hyressubvention eller genom justeringar av det kommunala bostads- tillägget hållit pensionärerna skadeslösa. Kommittén utgår från att så kommer att ske även i samband med den förordade avvecklingen av pensionärsbostadsbidra- gen. För att ge möjligheter för kommunerna att vidta erforderliga anordningar bör bidragen avvecklas först fr. o. m. den 1 januari 1970.
8.4 Särskilda förmåner till svårt handikappade
I 9 kap. AFL behandlas tilläggsförmåner till folkpension m.m. Där återfinnes bl. a. bestämmelserna om invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag.
Invaliditetstillägg är en förmån som i vissa fall kompletterar ålders- eller förtids— pension. Sådant tillägg utgår om den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet uppkommit innan den försäkrade fyllde 63 år. Tillägget utgår vidare, om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan den försäkrade uppnått 63 års ålder. Invaliditetstillägg utgår slutligen till försäkrad, som uppbär partiell förtidspension, om den försäkrade utför förvärvsarbete men på grund av hög— gradig nedsättning i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet. Med försäkrad som har förvärvs- arbete jämställes försäkrad som studerar om han är berättigad till studiehjälp eller studiemedel eller bara på grund av behovsprövning är utesluten från sådan förmån. Invaliditetstillägg utgår ej till försäkrade som stadigvarande vårdas på vissa anstalter.
Invaliditetstillägg utgör 30 procent av basbeloppet (dvs. den 1 maj 1968 1 740 kr.).
Invaliditetsersättning utgår till vissa försäkrade, som ej åtnjuter pension. Sådan ersättning tillkommer dels försäkrad som är blind, om blindheten inträtt innan han fyllde 63 år, dels försäkrad som utför förvärvsarbete, om han på grund av höggradig nedsättning i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälp- medel för att kunna utföra förvärvsarbete. Liksom i fråga om invaliditetstillägg jämställes studier med förvärvsarbete.
Barn under 16 år har rätt till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning om barnet på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård.
Vårdbidrag utgår med 60 procent av basbeloppet. Annan invaliditetsersättning utgår med 60 procent (den 1 maj 1968 3 480 kr.) eller 30 procent (den 1 maj 1968 1 740 kr.) av basbeloppet allt efter hjälpbehovets omfattning eller merutgif- ternas storlek.
Såsom framgår av redogörelsen i kapitel 3 har till kommittén överlämnats ett flertal frågor angående förmåner till handikappade inom den allmänna pensione- ringen. Hit hör frågor om storlek och gradering av invaliditetstillägg, invaliditetsw ersättning och vårdbidrag, vidare frågor om invaliditetstillägg och vårdbidrag till anstaltsvårdade, åldersgränsen för vårdbidrag samt åldersgränsen för hjälpbehovets inträde beträffande invaliditetstillägg och invaliditetsersättning. Kommittén har i sitt
tidigare delbetänkande (SOU 1965: 62) avgivit förslag i samtliga dessa frågor med undantag för dem som gäller storlek och gradering av invaliditetstillägg samt beträf- fande invaliditetstillägg till anstaltsvårdade för tid då dessa vistas annorstädes än på anstalten.
I sagda delbetänkande föreslog kommittén att invaliditetsersättningen skulle höjas till 60 procent av basbeloppet samt att en lägre nivå —— 30 procent av bas— beloppet — skulle införas. I fråga om invaliditetstillägget föreslogs ingen föränd- ring. Beträffande tilläggets storlek anförde kommittén:
Vid avvägningen av tilläggsförrnånernas belopp gör sig flera olika synpunkter gäl- lande. I fråga om invaliditetstilläggen bör understrykas att dessa utgör en tilläggsför- mån som kompletterar grundförmånen i form av förtidspension. Under sitt fortsatta arbete kommer kommittén att behandla frågan om grundförmånemas storlek. Då grund- och tilläggsförmånen åtminstone i viss utsträckning beträffande förevarande kategori handikappade måste ses som en helhet synes det kommittén icke möjligt att ompröva tilläggsförmånens belopp utan samband med grundförmånen. Kommittén är därför icke nu beredd att föreslå någon förändring av invaliditetstilläggets belopp. I samband med att kommittén i ett kommande betänkande framlägger förslag beträffande förtidspensionens storlek kommer även frågan om invaliditetstilläggets belopp att behandlas.
Kommittén gjorde följande uttalande beträffande frågan om gradering av inva- liditetstillägget:
Enligt vad kommittén i det föregående avsnittet föreslagit bör frågan om invaliditets- tilläggets utformning bli föremål för bedömning först i samband med att förslag fram- lägges beträffande grundförmånens belopp. Tillägget förutsättes alltså åtminstone tills vidare oförändrat utgöra 30 procent av basbeloppet.
När det gäller sådana tillägg som utgår på grund av den försäkrades hjälpbehov är tillägget inte direkt knutet till vissa kostnader. En viss uppmjukning i kravet på hjälp- behovets intensitet synes redan ha skett i praxis. Det torde därför kunna påstås att behovet av halva tillägg i dessa fall inte är särskilt framträdande. Förhållandet kan sägas vara i någon mån likartat i de fall då tilläggg utgår för merutgifter i samband med förvärvsarbete. I sådana fall har merutgifterna tidigare i regel ej ansetts kvalifi- cera för tillägg om de inte uppgått till ungefär tilläggets belopp. I senare praxis kan emellertid spåras en tendens till en något friare prövning av merkostnadernas storlek. Det får förutsättas att denna något liberalare praxis kommer att bestå. Den tillgodoser i huvudsak samma syfte som en gradering. Kretsen av tilläggsberättigade torde därigenom i praxis få en lämplig avgränsning. Om en måttlig överkompensation för kostnaderna i vissa fall skulle ske torde detta med hänsyn till den kategori det är fråga om knappast ge anledning till betänkligheter.
På grund av det anförda föreslår kommittén för närvarande ingen gradering av in— validitetstillägget. När frågan om tilläggets belopp under kommitténs fortsatta arbete blir föremål för bedömning måste givetvis också frågan om gradering av tillägget tas upp till förnyade överväganden.
Beträffande villkoren för erhållande av invaliditetstillägg kan helt allmänt sägas, att praxis — sedan invaliditetstillägget fick sin nuvarande utformning genom lagen om allmän försäkring _— undergått en successiv utveckling i liberaliserande rikt- ning. Som exempel på detta kan nämnas, att försäkringsdomstolen i åtskilligt flera fall än tidigare (se t. ex. Tidskrift för allmän försäkring 1968 s. 141 ff.) beviljat invaliditetstillägg till vissa psykiskt utvecklingsstörda personer, som vårdas i hem- met.
Kommitténs förslag om pensionstillskott innebär en väsentlig höjning av förtids- pensionsnivån. Såsom nämnts kommer förtidspensionärerna att successivt erhålla
pensionshöjningar och därigenom garanteras en miniminivå som inom tio år kom- mer att överstiga nuvarande folkpensionsnivå med trettio procent av basbeloppet. Invaliditetstillägget är en tilläggsförmån som utgår utöver grundförmånen. Frågan om höjning och gradering av invaliditetstillägget bör bedömas mot denna bak- grund.
I kapitel 4.3 har lämnats en redogörelse för den hjälp i form av vård och hjälp- medel m. m. som pensionärerna erhåller vid sidan om den allmänna försäkringen. Här skall blott i korthet erinras om huvuddragen av de vårdinsatser som är av sär- skild betydelse för handikappade.
Landstingen lämnar bidrag till kostnaderna för vård i hemmen av långvarigt kroppssjuka, psykiskt utvecklingsstörda och psykiskt sjuka som behöver sjukvård. Bidragen utgår till ersättning åt hemsamarit eller annan kompetent vårdare. Några landsting har anställt särskild personal för hemsjukvården. Landstingens samman- lagda anslag år 1967 till hemsjukvård uppgick till 70 milj. kr. Därtill kom 6 milj. kr. till förmedlingscentraler, utlåning av material för hemsjukvård och fria läke- medel.
För att stimulera kommunerna till en utbyggnad av den sociala hemhjälpsverk- samheten utgår sedan den 1 juli 1964 statsbidrag med 35 procent av kommunernas nettokostnader för hemhjälp till åldringar och invalider. Bidraget avser kommu- nernas personalkostnader för hjälp i de enskilda hemmen, med avdrag för avgifter.
Kommunernas nettokostnader för den sociala hemhjälpen beräknas för 1967 till cirka 260 milj. kr., varav cirka 90 milj. kr. täcks av statsbidrag.
Den sociala hemhjälpen till åldringar och handikappade lämnas nu till drygt fyra femtedelar av hemsamariter och i övrigt av hemvårdarinnor. Antalet hem- samariter har sedan 1964 ökat från cirka 20 000 till omkring 35 000 i början av 1967. Hemsamariternas arbetsinsatser under 1967 kan beräknas omfatta cirka 24 milj. arbetstimmar. Under 1967 beräknas därigenom minst 170 000 åldringar och handikappade ha fått hemhjälp genom samhällets försorg.
Olika slag av hjälpmedel, som genom statsbidrag kostnadsfritt står till förfo- gande för handikappade, är också ett viktigt led i samhällets åtgärder för att un- derlätta de handikappades livsföring. Anslagen för detta ändamål är för budget- året 1967/68 41 milj. kr. Handikapputredningen har i betänkandet »Bättre hjälp- medel för handikappade» (SOU 1967: 60) bland annat behandlat frågan om stats- bidragen till hjälpmedel och föreslagit väsentliga förbättringar i detta hänseende. Förslag på grundval av betänkandet har förelagts innevarande års riksdag ( prop. 1968: 41 ) och har numera godkänts av riksdagen. Kommittén vill i detta samman- hang erinra om att handikapputredningen enligt sina direktiv har att uppmärk- samma frågor om de handikappades resor och transporter.
Frågan om höjning och gradering av invaliditetstilläggen får enligt kommitténs uppfattning ses som en del av frågan om förbättrat stöd åt de svårast handikappade. Som framgår av den ovan lämnade översikten beträffande vissa vårdinsatser utgår till ifrågavarande grupp också andra förmåner än invaliditetstillägg från det all- männa. Den svårt handikappade, som inte vårdas på institution, har ofta förmåner från mer än ett håll, t. ex. invaliditetstillägg, hemsjukvårdsbidrag och kostnads fria hjälpmedel. Utöver den höjning av grundförmånerna inom pensioneringen som kommittén föreslår kan det för dessa grupper finnas anledning att ge företräde
åt ökade vårdinsatser framför en justering av invaliditetstilläggets belopp. En för- del med hjälpåtgärderna utanför den allmänna försäkringen är att dessa åtgärder mera kan anpassas efter individuella behov.
De förmåner som ligger utanför den allmänna försäkringen omfattas inte av kommitténs uppdrag. Enligt kommitténs mening är det emellertid inte möjligt att rationellt behandla hithörande frågor om man inte samtidigt skaffar sig en helhets- bild av hur olika samhällsåtgärder för dessa grupper verkar och hur de bör vara utformade. Mycket talar för att utbyggnaden av hjälpåtgärderna för de handikap- pade i framtiden mera bör inriktas på individuellt anpassade åtgärder.
För att komma till rätta med vad som behöver göras och få en samordnad lös— ning av problemen krävs att man går närmare in på vad primärkommunerna och landstingen skall göra i dessa hänseenden. En samordning måste komma till stånd, där man beaktar kostnadsfördelningsfrågorna och de utgående förmånernas sam- lade storlek för den enskilde. Det faller utanför ramen för kommitténs arbete att behandla dessa frågor, som därför måste tas upp i annat sammanhang.
Med hänsyn till det anförda är kommittén icke beredd att nu förorda någon höjning eller gradering av invaliditetstillägget.
Såsom nämnts i inledningen till detta kapitel har kommittén även att ta ställ- ning till frågan om invaliditetstillägg till den som vårdas på anstalt under tid då han vistas annorstädes än på anstalten. Frågan har aktualiserats i motion till 1967 års riksdag och sedermera överlämnats till kommittén.
Beträffande folkpensioneringens grundförmåner gäller ifråga om anstaltsvårdade följande regler. Till pensionärer på statlig anstalt utbetalas endast reducerad pen- sion (1 020 kr. om året). Beträffande pensionär på kommunal anstalt (ålderdoms— hem) utbetalas folkpensionen till kommunen, som är skyldig att tillhandahålla pensionären fickpengar (1020 kr. om året). Pensionär på sjukhus erhåller själv sin pension men erlägger vårdavgift (5 kr. om dagen). Dessa regler har endast avseende på folkpensioneringen. För tilläggspensioneringens del finnes inga spe- ciella regler i detta avseende. Detta innebär att tilläggspension utbetalas till fulla beloppet till pensionären själv oavsett på vilken typ av anstalt han vistas.
Invaliditetstillägg utgår ej till den som stadigvarande vårdas på anstalt som till- hör staten eller kommun eller landstingskommun eller på enskild anstalt med statsbidrag.
Sedan den 1 juli 1966 kan barn, som stadigvarande vårdas på anstalt, tillerkännas vårdbidrag för tid då barnet under minst två veckor i följd vistas utom anstalten utan att vårdas genom dess försorg. Till grund för denna regel ligger kommitténs förslag i det tidigare delbetänkandet (SOU 1965: 62). Kommitténs förslag gick dock ut på att för rätt till vårdbidrag skulle krävas vistelse utom anstalten i minst en kalendermånad.
Av motiveringen i den nu aktuella motionen framgår att vårdbidragsreglerna har tjänat som förebild för motionärens förslag. Invaliditetstillägg borde principiellt komma dem tillgodo, som vistas utom anstalt, under förutsättning att tiden för vistelsen utom anstalten ej är alltför kort. Enligt kommitténs uppfattning är det emellertid inte möjligt att göra några direkta jämförelser med vårdbidragsreglerna. I fråga om vårdbidragen kan man utgå ifrån att samtliga de anstaltsvårdade med några få undantag i och för sig är berättigade till vårdbidrag. Man kan inte göra
samma antagande beträffande invaliditetstilläggen. Rekvisiten för invaliditetstill— lägg är annorlunda än för vårdbidrag. En ytterligare svårighet är att en bedöm— ning i varje särskilt fall måste ske om hjälpbehovet uppkommit före 63—årsåldern. Om hjälpbehovet uppkommit senare är ju invaliditetstillägg uteslutet redan av detta skäl. Det skulle beträffande ett stort antal fall vara förenat med mycket stora svårigheter att göra en sådan bedömning. Det bör vidare nämnas, att den som utskrives från anstalt och befinner sig i ett sådant tillstånd, som berättigar honom till invaliditetstillägg, blir berättigad till sådant tillägg.
Ytterligare bör framhållas att motionsförslaget går ut på att anstaltsvårdade på alla slag av anstalter, alltså även sjukhus, skulle bli berättigade till invaliditetstillägg vid vistelse utom anstalten. Det bör erinras om att det s.k. överskottsproblemet beträffande vårdtagare på sjukhus m.fl. anstalter ännu inte är löst. Frågan om invaliditetstillägg vid vistelse utom anstalten synes därför inte kunna bedömas utan hänsynstagande till överskottsproblemet.
Det sagda ger en antydan om de svårigheter som är förenade med en lösning av frågan enligt de generellt verkande regler som försäkringsförmånerna måste följa. Kommittén vill därför ifrågasätta om inte även i detta fall lösningen bör sökas genom individuellt anpassad hjälp, t. ex. i hemsjukvårdsbidragets form. Frågan bör lämpligen behandlas i anslutning till de i det föregående förordade övervä- gandena rörande invalidförmåner av olika slag.
8.5 Pensionspoäng till den som åtnjuter partiell förtidspension
Som nämnts i kapitel 3 har kommittén enligt sina direktiv att utreda frågan om rätt för den som åtnjuter partiell förtidspension att förvärva ytterligare pensions- rätt inom tilläggspensioneringen.
Rätt till tilläggspension grundas enligt 11 kap. 1 & AFL på inkomst av för- värvsarbete. För varje år försäkrad haft sådan inkomst överstigande basbeloppet skall för honom beräknas pensionsgrundande inkomst. Sådan beräkning skall dock icke ske bl. a. för år varunder försäkrad åtnjutit förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän försäkring. För år, för vilket pensionsgrundande inkomst fast- ställts, skall enligt 11 kap. 6 & AFL den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng. Den som åtnjuter tilläggspension i form av förtidspension grundande sig på s.k. antagandepoängberäkning, äger tillgodoräkna sig antagandepoängen som pensions— poäng. Reglerna för antagandepoängberäkningen innebär att dessa poäng som regel ger ett uttryck för hans förvärvsförmåga som fullt arbetsför.
De nämnda reglerna innebär för den som åtnjuter partiell förtidspension enligt AFL följande. Den arbetsinsats den försäkrade utför under år, då han åt— njuter förtidspension, saknar betydelse för vilka pensionspoäng han tillgodoföres. Om han åtnjuter förtidspension från tilläggspensioneringen med antagandepoäng- beräkning är han garanterad att få behålla antagen pensionspoäng, oavsett om han arbetar mera eller mindre än som motsvaras av den antagna invaliditeten. Åtnjuter han enbart folkpension i form av förtidspension eller uppbär han tilläggspension av samma slag utan antagandepoängberäkning, tillgodoföres han icke pensions- poäng.
Arbetsgivare, som i sin tjänst har arbetstagare som åtnjuter förtidspension från
den allmänna försäkringen, betalar arbetsgivareavgift för lönen till denne enligt samma regler som gäller för arbetstagare i allmänhet. Man har här med hänsyn till avgiftens kollektiva karaktär icke funnit skäl att upprätthålla strikt samband mellan erläggande av avgifter och förvärv av pensionsrätt. Samband upprätt- hålles däremot i de fall förtidspensionären har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Han skall då icke erlägga tilläggspensionsavgift för denna inkomst (19 kap. 3 & AFL).
Frågan om de som åtnjuter förtidspension skulle kunna förvärva ytterligare pensionsrätt genom sina förvärvsinkomster berördes redan av pensionsutredningen. I sitt slutbetänkande (SOU 1955: 32) föreslog utredningen ett system, enligt vilket den som åtnjöt invalidpension skulle gottskrivas s.k. fripoäng, för vilka premie icke skulle behöva erläggas. Fripoängen skulle svara mot invaliditetsgraden så att en partiell invalid endast gottskrevs fripoäng svarande mot en i förhål- lande till invaliditeten bestämd del av de s. k. invalidpoäng, som enligt utredningens förslag skulle ligga till grund för beräkningen av invalidpensionema. Invalidpensio- nären skulle för sina förvärvsinkomster få räkna premiepoäng fullt ut. Hans ålders— pension blev sålunda beroende dels av fripoängen och dels av den premiepoäng han förvärvat genom sitt förvärvsarbete.
Om försäkringstagaren upphörde att vara invalid skulle enligt pensionsutred- ningens förslag fripoäng icke utgå i fortsättningen. De redan förvärvade fripoängen skulle emellertid kvarstå och få tillgodoräknas vid bestämning av ålderspension eller invalidpension vid eventuellt senare inträffade invaliditetsfall. Om en person, som tidigare varit invalid, efter reaktivering åter blev invalid skulle enligt utred- ningens förslag såväl fripoäng som premiepoäng beaktas vid bestämmandet av den nya invalidpensionen.
I lagen om allmän tilläggspension blev huvudprincipen, att förtidspensionärens faktiska inkomster icke skulle ha någon betydelse för hans pensionsrätt i framtiden. I 4 & nämnda lag stadgades sålunda, att beräkning av pensionsgrundande inkomst icke skulle göras bl. a. för år då den försäkrade åtnjutit invalidpension eller sjuk- bidrag enligt lagen om folkpensionering. (Här bortses från visst undantagsfall an- gående invaliditet enbart på grund av blindhet.) Att sådan pension som nu sagts utgick uppställdes samtidigt som förutsättning för förtidspension enligt lagen om allmän tilläggspension (14 å). Den, vars förtidspension beräknades med hjälp av s. k. antagandepoäng, fick enligt 9 5 lagen om allmän tilläggspension tillgodoräkna sig antagandepoängen som pensionspoäng. Annan förtidspensionär gavs ingen möjlighet att förvärva poäng av sistnämnda slag.
Bestämmelserna om förtidspensioneringen i lagen om allmän tilläggspension var i stora stycken provisoriska. Förslag till en omfattande omarbetning av dem fram- lades av 1958 års socialförsäkringskommitté i betänkandet om förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. rn. (SOU 1961: 29). Kommittén föreslog i detta bl. a. nya regler, gemensamma för folk- och tilläggspensioneringen, om invaliditetsbe— greppet och om invaliditetsgraderingen. Som en följd härav förordade kommittén en sådan jämkning av bestämmelserna i 4 & lagen om allmän tilläggspension, att endast förtidspension, grundad på beräkning av antagandepoäng, skulle medföra att pensionsgrundande inkomst icke vidare fick tillgodoräknas. Om en förtids- pensionär erhöll pension endast från folkpensioneringen eller från tilläggspensio—
neringen utan beräkning av antagandepoäng fann kommittén det rimligt att han fick tillgodoräkna sig sin inkomst som pensionsgrundande.
Socialförsäkringskommitténs förslag att för försäkrad, som åtnjuter förtidspen- sion, beräkning av pensionsgrundande inkomst skall vara utesluten endast för år, för vilket s. k. antagandepoäng tillgodoräknas honom, kritiserades under remissbehand- lingen bl. a. av försäkringsdomstolen. Domstolen framhöll, att den föreslagna änd— ringen fick till följd att en förtidspensionär med ingen eller ringa anknytning till till- läggspensioneringen kunde komma att försättas i förmånligare läge än en förtidspen- sionär med den fastare anknytning som tillgodoräknande av antagandepoäng förut- sätter. Den förre kunde nämligen i motsats till den senare förvärva pensionspoäng genom förvärvsarbete efter pensionsfallet. Av förslaget framgick inte — framhöll domstolen — när och på vad sätt sålunda förvärvade pensionspoäng skulle inverka på pensionsberäkningen. Enligt domstolens mening kunde det starkt ifrågasättas, om ändringsförslaget borde genomföras för det dåvarande. Riksförsäkringsverket anförde liknande synpunkter och ansåg att starka skäl talade för att avgörandet av frågan om pensionsrätt i förevarande fall fick bli beroende av ytterligare över- väganden. I avvaktan på resultatet av dessa överväganden borde enligt verkets me- ning en försäkrad över huvud taget inte ges möjlighet till förvärv av pensionspoäng för år under vilket förtidspension utgått.
I propositionen (1962: 90) med förslag till AFL upptogs icke socialförsäkrings- kommitténs förslag i nu förevarande hänseende. Tilläggspensionslagens principer om beräkning av pensionsgrundande inkomst för invalider föreslogs överförda till AFL. Inga andra ändringar förordades än som betingades av att folk- och tilläggs- pensioneringen sammanfördes i samma lagverk och att invaliditetsgraderingen före— slogs reviderad. Som skäl till sitt ståndpunktstagande anförde föredragande de- partementschefen:
Syftet med förslaget i denna del, nämligen att öppna större möjligheter för invalider att med sin återstående förvärvsförmåga tjäna in tilläggspension, är behjärtansvärt. Förslaget står också i överensstämmelse med tilläggspensioneringens grundtanke att för- värvsarbete skall grunda pensionsrätt. Kommitténs förslag leder emellertid, såsom fram- hållits av försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket, till att en förtidspensionär som före pensionsfallet haft ingen eller ringa anknytning till tilläggspensioneringen kan komma att få en bättre ställning än en förtidspensionär med den fastare anknytning till systemet, som är en förutsättning för tillgodoräknande av antagandepoäng. En sådan konsekvens kan inte anses tillfredsställande. Vidare har kommittén ej berört problemet hur och under vilka förutsättningar de pensionspoäng, som pensionären tjänar in, skall läggas till grund för beräkning av hans pension. Ställning måste tagas till sådana frågor som huruvida de nyförvärvade pensionspoängen skall få brukas till förhöjning av redan utgående förtidspension och efter vilka grunder i så fall en eventuell gränsdragning skall ske med hänsyn till de invaliditetsorsaker, som ligger i tiden före det den försäkrade började uppbära pension, och de som inträffat därefter. Här möter flera vanskliga pro- blem. Man måste se till att det inte öppnas vägar för spekulation på systemets bekost- nad. Innan ett definitivt ställningstagande sker måste frågan utredas ytterligare, och jag är därför inte beredd att nu förorda en lagändring i enlighet med kommitténs förslag.
Riksdagen godtog vad föredragande departementschefen anfört. Som framgått av det föregående innebär de nuvarande reglerna i AFL, att en förtidspensionärs förvärvsinkomster saknar betydelse för hans pensionsrätt i fram— tiden. Om tilläggspensionen utgår med hjälp av antagandepoängberäkning är han
garanterad vissa poäng även i fortsättningen. I annat fall kan han ej förvärva poäng så länge han är förtidspensionär. Man har riktat den invändningen mot de nuva- rande bestämmelserna att de står i mindre god överensstämmelse med den för till- läggspensioneringen grundläggande principen om att inkomst av förvärvsarbete skall grunda pensionsrätt. En förtidspensionär som ökar sina inkomster, får icke tillgodo- räkna sig detta i pensionshänseende.
Det föreliggande problemet torde dock ha begränsad omfattning. Antalet perso- ner, som uppbär partiell förtidspension, har blivit färre än man tidigare räknade med. I december 1967 åtnjöt 4 025 personer en tredjedel av hel förtidspension från folkpensioneringen och 9 500 personer två tredjedelar av hel förtidspension från folkpensioneringen. För tilläggspensioneringen var motsvarande siffror 1 654 respektive 2 476, varvid är att märka att de allra flesta av dem, som åtnjöt förtids- pension från tilläggspensioneringen, också åtnjöt sådan pension från folkpensione- ringen. Siffrorna får alltså icke sammanläggas. Vidare bör understrykas, att års- inkomster. som icke når upp till basbeloppet, med nuvarande regler för poäng- beräkning saknar all betydelse i förevarande sammanhang. Det torde inte vara så vanligt att förtidspensionären har en inkomst som överstiger vad som motsvaras av antagandepoängen som ju vanligen grundas på vad vederbörande förtjänade före pensionsfallet, dvs. då han som regel var fullt arbetsför. Det bör också fram- hållas, att en icke ringa del av dem som åtnjuter partiell förtidspension enbart från folkpensioneringen är hemmafruar utan inkomst av förvärvsarbete. För dessa saknar frågan all betydelse.
Pensionsutredningen föreslog på sin tid en i och för sig konsekvent lösning av nu förevarande problem. Förtidspensionären skulle få tillgodoräkna sig en mot invaliditeten svarande del av antagandepoängen. All inkomst skulle han därutöver få tillgodoräkna sig i pensionshänseende. Den nämnda lösningen förutsätter emel- lertid en proportionell invaliditetsgradering så att förtidspensionen utgår i propor- tion till arbetsförmågans nedsättning. Ett sådant system förordades också av utred- ningen. I den norska folkpensioneringen, som i princip har proportionell invalidi- tetsgradering, har man också motsvarande system.
I AFL har man valt en s.k. regressiv invaliditetsgradering. En nedsättning av arbetsförmågan med femtio procent ger sålunda enligt AFL blott en tredjedel av full förtidspension. Om det regressiva systemet skall bibehållas —— och annat har kommittén icke att utgå ifrån — är det svårt att i AFL införa ett system som överensstämmer med det nyss nämnda utan att bryta sönder kontinuiteten i pen- sionssystemet. Skulle man införa ett system helt enligt norsk modell skulle man försämra situationen för många förtidspensionärer i Sverige. De som åtnjuter för— tidspension med antagandepoängberäkning skulle sålunda gå miste om en del av den garanti, som ligger i nuvarande regler och som innebär att en arbetsinsats, som understiger den antagna, aldrig räknas förtidspensionären till nackdel.
Ett uppslag till lösning av förevarande problem, som diskuterats av kommittén, går ut ifrån principen om att all förvärvsinkomst skall vara pensionsgrundande för förtidspensionären. Detta skulle knappast möta några svårigheter beträffande dem som åtnjuter förtidspension enbart från folkpensioneringen eller från tilläggspen- sioneringen utan antagandepoängberäkning. Dessa skulle kunna tillgodoföras poäng i vanlig ordning. När det däremot gäller dem som åtnjuter förtidspension med
sådan beräkning förhåller sig saken annorlunda eftersom de redan får så många poäng som de kan antagas ha intjänat om de varit fullt friska. Det skulle innebära en orimlig överkompensation om den som hade antagandepoäng ovanpå dessa fick lägga de poäng han förvärvade på grund av sitt förvärvsarbete. Man kunde kanske tänka sig, att de på grund av förvärvsarbete intjänade poängen fick tillgodoräknas endast om de översteg de antagandepoäng, som förtidspensionären tillgodoräknas. Den försäkrade skulle med andra ord få tillgodoräkna sig det som var för honom förmånligast _ antagandepoängen eller de på grund av förvärvsarbete intjänade poangen.
Även mot ett system av det slag som sist nämnts kan åtskilliga invändningar riktas. När det gäller dem som har partiell pension kan sålunda den erinringen framställas, att de icke alltid får tillgodoräkna sig en arbetsinsats som överstiger den antagna. Ett exempel kan närmare belysa detta. En person, vars arbetsförmåga har bedömts vara nedsatt till hälften och som tillerkänts en tredjedel av hel förtids- pension, har ett år en inkomst, som ger honom lika många pensionspoäng som de antagandepoäng, på vilken förtidspensionen beräknats. Dessa poäng motsvarar medeltalet av intjänade poäng under vissa år före invaliditetsfallet, då hans arbets- förmåga ännu ej var reducerad. Hans nyssnämnda inkomst kommer inte med det ovan angivna systemet att vara till någon nytta för honom, trots att hans arbets— inkomst varit avsevärt större — i princip dubbelt så stor —— än vad man kunnat förmoda på grundval av invaliditetsbedönmingen. Än svårare blir det för den som har två tredjedels eller hel förtidspension att få någon nytta av systemet.
Om förtidspensionären skulle ges möjlighet att genom arbete förvärva pensions- poäng uppstår frågan om hur dessa skulle få användas. Det torde därvid till en början vara klart, att de bör få tillgodoräknas vid ålderspensionens bestämmande. N är det gäller förtidspensionen uppstår däremot åtskilliga svårlösta problem. Man kan knappast tänka sig att förtidspensionären successivt skulle få tillgodoräkna sig de nyförvärvade poängen för förbättring av den utgående förtidspensionen. Detta strider mot den vanliga principen att pensionens storlek bestämmes efter förhål— landena vid pensionsfallets inträffande och därefter beräknas efter oförändrad grund. Om invaliditeten skulle förbättras eller försämras så att en ändrad gradering göres är det tveksamt om hänsyn bör tagas till under invaliditeten förvärvade pen- sionspoäng. Mera klar är däremot situationen om förtidspensionären först helt tillfrisknar och därefter ånyo drabbas av invaliditet eller om han drabbas av ett invaliditetstillstånd som är helt artskilt från den ursprungliga invaliditeten. I sådana fall får man tänka sig att hänsyn tages till de nyförvärvade poängen.
Även avgiftssidan påkallar intresse vid en lösning av det slag kommittén disku- terat. Som förut nämnts betalar arbetsgivare avgifter enligt vanliga regler för för- tidspensionär, som han har anställd i sin tjänst. Beträffande inkomst av anställ- ning uppkommer sålunda inga problem. Förtidspensionär, som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, är däremot befriad från att erlägga tilläggs— pensionsavgift. Om hans inkomster i princip blir pensionsgrundande bör han också betala den avgift, som belöper på annan inkomst av förvärvsarbete än anställ- ning. Man skulle kanske kunna tänka sig att inskränka betalningsskyldigheten till år då de poäng som förvärvats på grund av förvärvsarbete överstiger antalet an- tagandepoäng eller då förtidspensionen är bestämd utan antagandepoängberäk-
ning. Även en så generös regel skulle emellertid ibland vara till nackdel för veder- börande. För att han skall få någon nytta av avgiftsbetalningen såvitt avser ålders- pension måste han således i allmänhet ha pensionsgrundande inkomst i tre år. Har han icke detta är år, för vilket han erlagt avgift, utan värde.
Om det föreliggande problemet kan sammanfattningsvis sägas, att det kvantita- tivt sett har en liten betydelse. Vidare är att märka att nuvarande ordning ofta är gynnsam för dem som åtnjuter förtidspension med antagandepoängberäkning men många gånger är ogynnsam för andra förtidspensionärer. En lösning, som enbart berör sistnämnda pensionärer, har den nackdelen med sig att den kommer att gynna dessa i förhållande till den som har låg pension med antagandepoängberäk- ning. Ett tröskelförhållande uppstår alltså. En ordning, som berör alla förtidspensio- närer, skapar orättvisor mellan olika kategorier av dem som uppbär förtidspen— sion med antagandepoängberäkning. Även här blir det alltså fråga om tröskel- problem. Varje lösning kommer dessutom att medföra problem såväl ifråga om hur de nyförvärvade poängen skall få användas som ifråga om avgiftsbetalningen.
Kommitténs huvudförslag om pensionstillskott gynnar särskilt dem som har låg eller ingen tilläggspension, dvs. just dem för vilka nuvarande poängberäknings- bestämmelser kan sägas vara till nackdel. De invändningar som kan resas mot nuvarande ordning förlorar alltså i styrka efter hand som pensionstillskotten växer. Med hänsyn härtill och till de ovan redovisade olägenheterna om bestäm- melserna utformas på annat sätt anser kommittén att tillräckliga skäl saknas för att ändra reglerna om beräkning av pensionspoäng för den som åtnjuter partiell förtidspension.
8.6 Rätt till förtidspension för den som gjort förtida uttag av ålderspenszon
Enligt 6 kap. 1 & AFL kan en försäkrad erhålla folkpension i form av ålders- pension för tid före den månad, under vilken han fyller 67 år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår 63 års ålder. Samma rätt föreligger enligt 12 kap. 1 & beträffande tilläggspension i form av ålderspension under förutsättning att den försäkrade har det erforderliga antalet pensionspoäng.
Förtida pensionsuttag medför en reducering av pensionsbeloppen — både be— träffande folkpensionen och tilläggspensionen — med 0,6 procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år. Tidigast medgivna pensionsuttag reducerar således pensionsbeloppet med 28,8 procent. Det lägre beloppet vid förtida uttag blir därefter gällande till livets slut. Det en gång fastställda reducerade pensionsbeloppet kan nämligen ej utbytas mot förtidspension, även om den försäkrade före 67 års ålder skulle få sin arbetsförmåga så nedsatt, att han annars skulle vara berättigad till hel förtids- pension och vid fyllda 67 år till ålderspension med normalbeloppet. Det kan ej heller utbytas mot änkepension.
Tidpunkten för uttaget av ålderspension är rörlig också i motsatt riktning. Ut- taget av såväl folkpension som tilläggspension kan uppskjutas till en senare månad än den, under vilken den försäkrade fyller 67 år. Pensionsbeloppen ökar därvid med 0,6 procent för varje månad som pensionsuttaget Uppskjutes. Denna effekt har emellertid ett Uppskjutande av uttaget av ålderspension endast till den månad,
under vilken den försäkrade fyller 70 år. Sker pensionsuttaget fr.o.m. denna månad, uppgår förhöjningen av pensionsbeloppet till 21,6 procent.
Arbetsmarknadsutredningen har gjort vissa kritiska reflektioner angående dessa regler. I skrivelse den 4 mars 1966 har Kungl. Maj:t förordnat, att den del av arbetsmarknadsutredningens betänkande Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965: 9), som behandlar förtida uttag av ålderspension, skall överlämnas till pensionsför- säkringskommittén att av kommittén beaktas vid fullgörandet av dess uppdrag. Arbetsmarknadsutredningen har i denna fråga anfört (s. 414):
Den i lagen om allmän försäkring införda rörligheten i fråga om tidpunkten för pensionsuttaget är ur utredningens synpunkt värdefull både genom att den underlättar de äldres anpassning i samband med avtagande arbetsförmåga och genom att den sti- mulerar till arbetsinsatser, som innebär att den äldre arbetskraften tillvaratas också efter uppnådd pensionsålder.
Mot denna bakgrund finner utredningen det så mycket mer angeläget att påpeka, att de gällande reglerna i ett avseende är så utformade, att fördelarna med det rörliga pensionsuttaget begränsas. Bestämmelsen att det vid förtida uttag med viss andel redu- cerade pensionsbeloppet blir gällande till livets slut gör att ett förtida uttag av ålders- pension för den försäkrade innebär ett betydande risktagande. Medvetandet härom måste verka hämmande på intresset för att utnyttja det rörliga pensionsuttaget och in- skränker därigenom den valfrihet, som bestämmelserna avser att ge. I extrema fall kan bestämmelserna få till följd, att den försäkrade får betala en månads förtida uttag av ålderspension med en reduktion för resten av livet med 28,8 procent av det pensions— belopp, som annars skulle ha utgått. Utredningen finner inte, att dessa konsekvenser av de gällande bestämmelserna är rimliga. Enligt utredningens uppfattning borde pen- sionsbeloppet minskas endast med den procentuella andel, som motsvarar den tid under vilken den försäkrade före 67 års ålder faktiskt uppburit ålderspension utan att vara berättigad till vare sig förtids— eller änkepension.
Utredningen vill därför rekommendera, att bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension blir föremål för översyn och att därvid de nackdelar med de nuvarande bestämmelserna, som utredningen här framhållit, undanröjs.
Frågan om förtida uttag av folkpension behandlades av 1958 års socialförsäk- ringskommitté i dess betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m.m. (SOU 1961: 29). Kommittén framhöll, att anordningen med individuellt rörlig pensionsålder fanns inom tilläggspensioneringen. Den innebar möjlighet att ta ut ålderspension vid 63 år, varvid pensionens belopp reducerades med hänsyn till det tidigare uttaget. Möjlighet gavs också att genom att uppskjuta pensions— uttagets början till efter 67-årsåldern i viss utsträckning erhålla förhöjd pension. Vid bedömandet av frågan huruvida en motsvarande anordning borde finnas inom folk- pensioneringen ansåg sig kommittén kunna förorda att inom folkpensioneringen infördes bestämmelser om uppskjutet pensionsuttag efter 67 års ålder mot- svarande dem som redan fanns inom tilläggspensioneringen. När det gällde möjligheterna att ta ut ålderspension före 67 års ålder erinrade kommittén om att dess förslag angående förtidspensioneringens utformning innebar ökade möjligheter att erhålla förtidspension. Detta uteslöt emellertid inte, att det kunde föreligga önskemål om och behov av förtida uttag av ålderspension från folkpen— sioneringen. Man torde nämligen böra räkna med att ett betydande antal, förvärvs— arbetande också i framtiden måste lämna sin anställning eller upphöra med sitt yrke vid en lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga blivit så nedsatt som förutsättes för rätt till förtidspension.
Frågan om förtida uttag av den i huvudsak skattefinansierade ålderspensionen från folkpensioneringen måste emellertid enligt socialförsäkringskommitténs me- ning bedömas även ur andra synpunkter. Kommittén erinrade om att allmänna pen— sionsberedningen inte kunde förorda förtida pensionsuttag bl.a. av det skälet, att den i förtid uttagna pensionens årsbelopp måste reduceras, och den lägre pensio- nen skulle sedan komma att utgå under pensionärens hela återstående livstid, vilket kunde medföra att han vid högre ålder behövde samhällelig hjälp i annan form. Kommittén ansåg, att denna olägenhet kvarstod i viss mån även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen, ehuru risken för att pensionen blev otill- räcklig för den framtida försörjningen blev mindre i den mån folkpensionen kom— pletterades med tilläggspension. Betänkligheter kunde likväl hysas mot en an- ordning med förtida pensionsuttag från folkpensioneringen. Kommittén fann så- lunda, att det förelåg risk att sådant uttag mången gång kom att ske, ehuru något behov därav inte förelåg. Arbetsovilliga personer, som utgick från att det allmänna under alla omständigheter skulle försörja dem på ålderdomen, kunde förutsättas i stor utsträckning söka pension så snart som möjligt. Mot bakgrunden av att folk— och tilläggspensioneringama måste ses som ett enhetligt pensionssystem och då det i ett avsevärt antal fall torde föreligga behov av möjlighet till förtida pensionsuttag, fann emellertid kommittén, att övervägande skäl talade för att i folkpensioneringen infördes bestämmelser om förtida uttag motsvarande dem som fanns inom tilläggs- pensioneringen. Kommittén föreslog därför, att rätt till uttag av reducerad ålders- pension även inom folkpensioneringen skulle föreligga från 63 års ålder.
I proposition nr 90 år 1962, vari riksdagen förelades förslaget till lag om all- män försäkring, anförde föredragande departementschefen i fråga om förtida uttag av folkpension:
Jag kan väl förstå dem som hyser betänkligheter mot att en pensionär genom förtida uttag skall kunna förorsaka, att nivån på hans pension inte kommer att motsvara den minimistandard, som folkpensionen beräknad efter sitt normalbelopp är avsedd att garantera. Följden kan bli att samhället under senare skeden av pensionärens liv måste ingripa i fall där detta inte skulle ha behövts, om oreducerad folkpension hade utgått. Betänkligheterna måste dock vägas mot vad som står att vinna genom att utan inskränk- ningar medge rätt till förtida uttag. Möjligheten att ta ut folkpension i förtid måste betraktas som värdefull för den. som av någon anledning inte har möjlighet att utföra förvärvsarbete fram till 67-årsåldern utan att fördenskull vara berättigad till förtids- pension, liksom för personer vilkas arbetsinkomster sjunker under åren närmast före 67-årsåldem. Genom en inskränkning av den i de nämnda remissyttrandena antydda arten skulle i många fall de, som är i störst behov av att få ut pension i förtid, ställas utanför möjligheten härtill. Särskilt otillfredsställande skulle detta vara för de ålders- klasser, som inte kunnat tjäna in någon tilläggspension eller blott kunnat förvärva en ringa sådan pension. Att som från några håll ifrågasatts göra en individuell prövning huruvida godtagbara skäl anförts för en önskan att ta ut pension i förtid anser jag inte lämpligt. Jag förordar mot bakgrund av vad nu anförts regler om förtida och uppskjutet uttag av ålderspension i enlighet med vad kommittén föreslagit. Detta innebär att rätt till förtida uttag från 63 år införes och att denna rätt inte förknippas med andra villkor än att tilläggspension i förekommande fall skall utgå från samma tidpunkt som folk— pensionen. Kommunalt bostadstillägg bör dock inte kunna utgå till ålderspensionen före den månad då pensionären fyller 67 år.
Enligt det av mig förordade förslaget kommer folkpension liksom tilläggspension att vid förtida uttag reduceras med 0,6 procent för varje månad som uttaget göres före den månad då 67-årsåldern uppnås. En förhöjning med motsvarande procenttal inträ-
der för varje månad som uttaget uppskjutes efter månaden för 67-årsdagen, dock inte för tid efter ingången av den månad då 70-årsdagen inträffar. Gentemot de kritiska synpunkter, som vid remissbehandlingen anförts rörande reduktionsregelns konstruk- tion vid förtida uttag, vill jag anföra att beräkningsgrunderna inom folkpensioneringen bör följa dem som skall gälla inom tilläggspensioneringen. Jag finner mig inte böra till förnyad prövning ta upp de regler, som nyligen accepterats för tilläggspensioneringens del.
Riksdagen (andra lagutskottet 27/1962) antog förslaget i dessa delar oföränd- rat. I samband med behandlingen av propositionen tog riksdagen också ställning till motionsyrkande som gick ut på införandet av en regel av det innehållet, att därest den som gjort förtida uttag sedermera drabbades av sådan invaliditet som berättigade till hel förtidspension, reduktionen av pensionen fr.o.m. sistnämnda tillfälle skulle inskränka sig till 0,6 procent multiplicerat med antalet månader mellan den tidpunkt då det förtida uttaget började och den tidpunkt då invalidi- teten inträffade. I denna fråga anförde utskottet:
Tabell 8.3.
F olkpensionärer i januari 1966 med förtida uttag av ålderspension efter kön, födel- seår och ålder vid pensionsuttaget. Antal och årsbelopp.
Antal pensionärer med ålderspension uttagen vid en ålder av Ålders-
63 år —— 64 år — 65 år _ 66 år _ pensioner Födelseår 63 år 11 mån 64 år 11 mån 65 år 11 mån 66 år 11 mån Summa årsbelopp, kr
Män
1896 . . . 325 325 1 250 826 1897 . . 652 681 1 333 4 964199 1898 . . 843 769 1 612 6 004 002 1899 . 1 283 484 2 237 8 025 581 1900 . 1395 39 2102 7 347 515 1901 509 75 . 1 185 3 827 180 1902 505 . . 575 1783 731 1903 70 70 205 720
Summa 1 084 4 248 2 298 9 439 33 408 754
Kvinnor
1896 . . . 234 234 878 036 1897 . . 494 490 984 3 563 606 1898 _ 586 406 992 3 621 950 1899 . 879 276 1 545 5 404 928 1900 . 874 24 1 377 4 762 924 1901 428 44 . 903 2 848 314 1902 375 . . 426 1 308 699 1903 39 39 115 143
Summa 842 2 877 1 430 6 500 22 503 600
Män och kvinnor
1896 . . . 2 128 862 1897 . . 1 146 8 527 805 1898 . 1 429 9 625 952 1899 . 2 162 13 430 509 1900 . 2269 12 110 439 1901 937 119 . 6 675 494 1902 880 . . 3 092 430 1903 109 320 863
Summa 1 926 7 125 55 912 354
Utskottet kan inte dela den syn på förevarande problem som ligger till grund för motionsyrkandet. Den som beslutar sig för att taga ut ålderspensionen i förtid bestäm- mer sig därmed för en lägre pensionsnivå under återstoden av sitt liv. Det ter sig med hänsyn därtill främmande att därefter tillerkänna vederbörande en högre pension för den händelse att han före 67 års ålder skulle drabbas av sådan invaliditet som berättigar till hel förtidspension. Utskottet avstyrker därför motionen.
Förtida uttag av ålderspension sker i jämförelsevis begränsad omfattning. Av statistiken för januari månad 1968 framgår att av 898 246 ålderspensionärer hade 27 414 gjort förtida uttag. Fördelningen av de pensionärer som gjort förtida uttag efter ålder vid pensionsuttaget framgår av tabell 8.3. Siffrorna avser förhållandena i januari 1966.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen medför ett förtida pensionsuttag en reducering av pensionsbeloppet med 0,6 procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år. Det lägre pensionsbeloppet blir därefter gällande så länge pensionen utgår. Det reducerade pensionsbeloppet kan ej utbytas mot förtidspension eller änke- pension. Arbetsmarknadsutredningen har ansett det rimligare att pensionsbeloppen minskades endast med den procentuella andel, som motsvarar den tid under vilken den försäkrade före 67 års ålder faktiskt uppburit ålderspension utan att vara berättigad till vare sig förtids- eller änkepension. Såsom nämnts har samma upp— fattning uttalats i motioner vid mer än ett tillfälle men inte vunnit riksdagens gehör.
Problemet torde ha särskild aktualitet för sådana försäkrade som efter det de gjort förtida uttag av ålderspension får arbetsförmågan så nedsatt att de skulle ha erhållit förtidspension om de inte gjort förtida uttag. Det kan i sådana fall te sig obilligt för den enskilde att han trots detta även i fortsättningen får nöja sig med reducerad pension.
För ett bibehållande av den nuvarande regeln kan emellertid enligt kommitténs uppfattning åberopas starka skäl. Reduktionsregeln har sin grund i försäkrings— matematiska beräkningar. Om man skulle låta reduktionen upphöra när den för- säkrade uppfyller kraven för förtidspension skulle detta innebära att han — rent försäkringsmatematiskt sett — gynnades i förhållande till andra försäkrade. Även om en sådan konsekvens skulle kunna accepteras skulle dock pensionsbedömningen skapa stora svårigheter. Bedömningen av invaliditeten skulle få ske på ett i viss mån annat sätt än som i allmänhet gäller vid prövning av rätt till förtidspension. Invaliditetsgraden bedöms ju efter graden av nedsättning i arbetsförmågan. Om den som redan slutat sin förvärvsverksamhet skulle bli föremål för en sådan be— dömning, skulle hållpunkter för denna ofta saknas. Det skulle t. ex. inte fylla någon funktion att i ett sådant fall pröva arbetsförmågan med arbetsprövning. Över huvud taget skulle det vara svårt att få ett begrepp om arbetsinvaliditeten, som är en väsentlig del i den allmänna försäkringens invaliditetsbegrepp. Det bör också anmärkas, att partiell pension icke sällan skulle komma ifråga och att en sådan begränsad förmån knappast ger någon lösning av problemen för nu ifrågavarande kategori.
En annan pensionärskategori som kan vara aktuell i sammanhanget är sådana kvinnor som efter det de gjort förtida uttag skulle blivit berättigade till änkepen- sion om de inte gjort förtida uttag. Deras änkepension skulle uppgått till större
belopp än den reducerade ålderspensionen. Det måste emellertid ihågkommas att änkepensionen alltid utbytes mot ålderspension senast då kvinnan fyller 67 år. Vid denna tidpunkt skulle hon alltså även med den uppmjukade reduktionsregel som arbetsmarknadsutredningen förordat få vidkännas en viss reduktion i pen- sionsbeloppet. '
Mot bakgrund av det anförda finner kommittén att mycket talar emot att ändra de nuvarande bestämmelserna. Såsom andra lagutskottet anförde vid 1962 års riksdag ter det sig också främmande att förändra pensionen sedan den väl börjat utgå. En omläggning skulle otvivelaktigt skapa komplikationer som blir svåra att bemästra. Kommittén är därför icke beredd att förorda någon ändring av reg- lerna. Enligt kommitténs mening bör de påtalade olägenheterna med nuvarande ordning i stor utsträckning kunna förebyggas genom att den som ansöker om förtida uttag av ålderspension i högre grad än vad som nu ofta är fallet informeras om konsekvenserna av ett förtida uttag. Han bör också upplysas om de möjlig— heter som kan finnas att ansöka om förtidspension.
8.7 Ackumulerad inkomst vid beräkning av pensionsgrundande inkomst
Som nämnts i kapitel 3 ingår i kommitténs uppdrag frågan om hur den pensions- grundande inkomsten skall beräknas för försäkrad, som erhållit skatt såsom för ackumulerad inkomst.
Förordningen den 30 november 1951 angående beräkning av statlig inkomst— skatt för ackumulerad inkomst innehåller regler för skatteberäkningen för det fall att fysisk person under visst beskattningsår haft inkomst som hänför sig till minst två beskattningsår. Statlig inkomstskatt å sådan inkomst beräknas som om in- komsten beskattats med lika delar under taxeringsåret och så många av de när— mast föregående åren, att inkomsten blir fördelad på det antal år, till vilka den hänför sig. Ackumulerad inkomst får icke fördelas på mera än tio år. Om tillför—' litlig utredning icke kan förebringas om det antal år vartill ackumulerad inkomst hänför sig, skall skatteberäkningen ske, där ej särskilda omständigheter föranleder till annat, som om inkomsten hänfört sig till tre år. Skatteberäkning för ackumu- lerad inkomst får ske endast om den ackumulerade inkomsten uppgår till minst 5 000 kronor och dessutom utgör minst en femtedel av den skattskyldiges inkomst för det taxeringsår då den ackumulerade inkomsten beskattas. Beträffande vissa slag av ackumulerad inkomst gäller ej förordningens bestämmelser. Skattskyldig, som vill ha skatt beräknad såsom för ackumulerad inkomst, har att göra anmälan därom till prövningsnämnd. Det bör framhållas, att förordningen avser en om- räkning av skatten och inte ändrad taxering. Skulle den ackumulerade inkomsten hänföra sig framåt i tiden —— det gäller t. ex. en stor förskottsbetalning — beräknas skatten av praktiska skäl som om inkomsten utfallit åren närmast före taxerings- året.
Till grund för beräkning av försäkrads inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete visst år skall jämlikt 11 kap. 4 & AFL läggas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Den pensionsgrundande in- komsten utgöres enligt 5 % samma kapitel av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten
bortses från den del av nämnda summa, som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet.
De här nämnda reglerna innebär, att endast taxeringen är avgörande för beräk— ning av pensionsgrundande inkomst. Den skatteomräkning, som kan äga rum vid ackumulerad inkomst, saknar betydelse i pensionshänseende.
Vid 1961 års riksdag yrkades i en motion (II: 244) utredning om beräkningen av pensionsgrundande inkomst i de fall skatteberäkning skedde jämlikt förord- ningen angående beräkning av statlig skatt för ackumulerad inkomst. I anledning av motionen anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning i ämnet. Kungl. Maj:t uppdrog den 8 december 1961 åt riksförsäkringsverket att verkställa den av riks— dagen begärda utredningen.
Riksförsäkringsverket redovisade sitt utredningsuppdrag i en den 11 juni 1962 dagtecknad PM.
I denna anfördes bland annat att det nuvarande sättet för beräkning av pen— sionsgrundande inkomst i det fall en försäkrad åtnjutit en ackumulerad inkomst, dvs. under ett år fått lyfta en inkomst härrörande från flera års förvärvsverksamhet, i många fall kunde medföra ett ogynnsamt resultat i pensionshänseende för den försäkrade. Detta kunde bero på följande orsaker:
]. Om det uppburna engångsbeloppet är av mera betydande storlek, kan en förhål— landevis stor del av detsamma komma att falla ovanför 71/2 gånger basbeloppet och på så vis inte medföra någon pensionsrätt.
2. Har den försäkrade under de övriga år då inkomsten intjänats inte taxerats för andra förvärvsinkomster, som blivit pensionsgrundande för honom, kan han enligt den nuvarande beräkningsmetoden komma att lida en poängförlust för dessa år, som kan få en menlig inverkan på pensionens storlek.
3. Om basbeloppet är högre det år den försäkrade taxeras för en ackumulerad in- komst än de övriga år under vilka inkomsten tjänats in, blir det en relativt sett lägre pensionspoäng för taxeringsåret.
Riksförsäkringsverket framhöll, att det å andra sidan inte alltid var till fördel för den försäkrade att utan vidare anknyta beräkningen av pensionsgrundande in- komst till skatteberäkningen för ackumulerad inkomst och därigenom få in— komsten fördelad på flera år. Sålunda skulle en inkomst, som försäkrad åtnjutit under något av de första åren av försäkringens tillvaro men som delvis hänför sig till verksamhet före försäkringens ikraftträdande, inte komma att bli pensiom- grundande till den del den belöper sig å år före 1960, då däremot enligt nu gäl— lande bestämmelser beloppet i sin helhet medräknas vid beräkningen av pensiors- grundande inkomst för det år vederbörande taxeras för inkomsten. Vidare kunde en ackumulerad inkomst, som inte är av mera betydande storlek eller som hän— för sig till ett större antal år, komma att helt eller delvis konsumeras av basbe- loppsavdrag, därvid slutresultatet blev ofördelaktigare för den försäkrade än om han fått räkna hela beloppet såsom pensionsgrundande det år detsamma uppburits.
Att i en någorlunda enkel formel i förväg generellt fastslå, i vilka fall det bir fördelaktigast för en försäkrad att få den pensionsgrundande inkomsten beräknad efter taxeringen och när det blir fördelaktigast att få den fördelad efter samma principer, som gäller för skatteberäkning för ackumulerad inkomst, fann riks- försäkringsverket knappast vara möjligt. Resultatet kunde även vid samma situa- tion ifråga om själva den ackumulerade inkomsten komma att bli väsentligt olika
för olika försäkrade, beroende bl. a. på vederbörandes ålder, inkomster i övrigt, vilket slag av pension det blir fråga om samt basbeloppet för de olika år som berörs.
Verket belyste vad nu sagts med följande exempel, i vilka man utgick från basbeloppen 4 200 kr. för 1960, 4 300 kr. för 1961, 4 500 kr. för 1962, 4 600 kr. för 1963—1966 samt 5 000 kr. fr. o. m. 1967.
I. En person, född år 1900, erhåller år 1963 ett belopp av 120 000 kr., för vilket han får beräkna skatt såsom för ackumulerad inkomst med fördelning å åren 1958—1963 (20 000 kr. å varje år).
A. Personen ifråga antages för åren 1960—1963 inte ha haft någon annan inkomst. För åren 1964 och 1965 har han vartdera året haft en taxerad inkomst av 6 000 kr.
Enligt nuvarande regler får han vid 67 år en ålderspension av 1 067 kr. Hade inkomsten fördelats enligt samma regler som gäller för ackumulerad inkomst, hade pensionen blivit 2 223 kr.
B. Om personen ifråga under hela tiden, alltså under åren 1960—1965, haft in- komster vid sidan av den ackumulerade inkomsten, vilka inkomster uppgått till 6 000 kr. om året, hade pensionen blivit
enligt nuvarande regler 1 242 kr. och med fördelning enligt reglerna för ackumulerad inkomst 3 042 kr. II. Förhållandena är helt likartade med dem som angivits under exempel I med undantag av att det engångsbelopp som den försäkrade uppburit utgjorde 36000 kr., vilket fördelades med 6 000 kr. å vart och ett av åren 1958—1963.
A. Den omständigheten att den försäkrade år 1963 fått lyfta 36000 kr. i stället för 120 000 kr. medför enligt nu gällande regler inte någon förändring i pensionsrätten i det i exempel I A angivna fallet, utan pensionen blir liksom där 1 067 kr.
Vid fördelning av inkomsten enligt reglerna för ackumulerad inkomst blir pensionen däremot endast 306 kr. om året, alltså en betydande försämring beroende på att genom fördelningen på flera år en avsevärd del av de årliga inkomstbeloppen konsumeras av basbeloppsavdrag.
B. Även för det fall som motsvarar exempil I B kommer man med nu gällande regler att få samma pensionsberäkning, vare sig engångsbeloppet är 36000 kr. eller 120 000 kr.
Pensionen blir alltså 1 242 kr. om året. Vid fördelning av inkomsten enligt reglerna. för ackumulerad inkomst blir pensionen 1 134 kr., även i detta fall en viss försämring i förhållande till nuvarande regler (bero- ende på att två av årsbeloppen såsom belöpande å tid före ATP:s ikraftträdande inte ger någon pensionsrätt).
III. En person, född 1924, erhåller år 1967 ett engångsbelopp av 120 000 kr., för vilket han får betala skatt såsom för ackumulerad inkomst med fördelning å åren 1962—1967 (20000 kr. å varje år). Personen ifråga antages för år 1960 ha haft en taxerad inkomst ä 8 400 kr., för år 1961 en inkomst av 8 600 kr., för åren 1962—1967 ingen inkomst utöver den ackumulerade inkomsten samt för vart och ett av åren 1968 och 1969 en inkomst av 8 000 kr. Han beviljas hel förtidspension fr. o. m. 1970.
Enligt nu gällande regler får han en förtidspension av 9 375 kr. Hade inkomsten fördelats enligt samma regler som gäller för ackumulerad inkomst, hade pensionen blivit 10 110 kr.
IV. Samma omständigheter föreligger som i exempel nr 111 med undantag av att engångsbeloppet utgjorde 36 000 kr. i stället för 120 000 kr. och att skatteberäk— ningen för ackumulerad inkomst skedde med en fördelning med 6 000 kr. å vart och ett av åren 1962—1967.
Enligt nu gällande regler kommer förtidspensionen i detta fall att utgå med 8 975 kr. om året.
Skulle inkomsten ha fördelats å åren 1962—1967, hade pensionen endast blivit 2 250
kr. om året. Den anmärkningsvärda olikhet i resultat som de båda beräkningsmeto- derna medför i det sista exemplet beror på att vid beräkning av förtidspension en enstaka speciellt hög pensionsgrundande inkomst under ett av de fyra år som närmast före- gått pensionsfallet får en starkt höjande inverkan på de s.k. antagandepoängen och därmed också på pensionsbeloppet.
Verket framhöll att ingendera av de båda angivna metoderna för beräkning av pensionsgrundande inkomst, dvs. den nu gällande metoden med taxeringen som underlag för beräkningen samt metoden med en beräkning efter fördelning av den ackumulerade inkomsten på flera år efter samma grunder som vid skatteberäk- ningen, i renodlad form kunde användas utan att resultatet i åtskilliga fall blev ogynnsamt för den försäkrade. Ett ur den försäkrades synpunkt tillfredsställande resultat skulle däremot åstadkommas, om man kombinerade de båda metoderna på så sätt att man i samtliga fall, där prövningsnämnd fattat beslut om skatte— beräkning såsom för ackumulerad inkomst, gjorde alternativa beräkningar av pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng. Då ett pensionsfall sedermera inträffade fick den pensionsbeviljande myndigheten begagna det alternativ som visade sig ge den högsta tilläggspensionen.
Verket ansåg, att en sådan lösning inte vållade några större praktiska svårig— heter. Den syntes också kräva relativt obetydliga ändringar i gällande författ- ningstext.
I ett speciellt avseende fann verket att det dock kunde vålla svårigheter att helt följa samma grunder som gäller för skatteberäkningen vid ackumulerad inkomst. Det skulle nämligen inte bli möjligt att bevara inkomstkort och övriga handlingar, som låg till grund för beräkning av pensionsgrundande inkomst, mer än ett ganska begränsat antal år. Verket uppgav att det härvid närmast varit tänkt att verket skulle anbefalla de lokala skattemyndigheterna att utgallra de berörda handlingarna efter utgången av sjätte året efter inkomståret. Sedan ett inkomstkort utgallrats, blev det i regel omöjligt att se, hur den pensionsgrundande inkomsten för detta är exakt blivit beräknad. Det var då inte heller möjligt att göra någon fullt tillförlitlig omräkning av denna inkomst.
Vid skatteberäkning såsom för ackumulerad inkomst kunde inkomsten fördelas på minst två och högst tio år. Med hänsyn till den nyss omnämnda svårigheten att göra någon tillförlitlig omräkning av pensionsgrundande inkomst för år, då inkomst— kort inte längre fanns bevarade, och då det skulle vålla stora praktiska olägenheter att behålla inkomstkorten så länge som tio år, föreslog verket att, när vid skatte- beräkning för ackumulerad inkomst fördelning av inkomstbeloppet skett på mer än sex år, den lokala skattemyndigheten i stället skulle som underlag för beräk- ningen av pensiongrundande inkomst utgå från det inkomstbelopp som skulle ha gällt vid en fördelning å sex år.
Skatteberäkning såsom för ackumulerad inkomst är relativt sällsynt. Enligt upp— gift till kommittén förekommer t. ex. i Stockholm något hundratal fall om året av sådan beräkning. De kategorier, för vilka sådan förekommer, är främst rörelseidkare, som i samband med avyttring av rörelsen måste redovisa inkomst hänförande sig till flera år, och fria yrkesutövare, som ett visst år får onormalt stora inkomster till följd av arbeten som pågått flera år. Vidare kan det i vissa fall gälla arbetstagargrupper, som uppbär t. ex. ackordsöverskott, som hänför sig till
flera år. Alla skatteomräkningar till följd av ackumulerad inkomst har inte sin grund i inkomst av förvärvsarbete.
Av riksförsäkringsverkets utredning framgår, att verkningarna för den enskilde kan variera starkt mellan nuvarande system och en ordning, enligt vilken den pensionsgrundande inkomsten anknytes till den skatteberäkning, som verkställes vid ackumulerad inkomst. Verkets utredning visar vidare, att det inte går att göra nå— got generellt uttalande huruvida nuvarande ordning eller en anknytning till nämnda skatteberäkning ger det för den enskilde gynnsammaste resultatet. Helt allmänt kan man kanske säga, att den som får en mycket stor ackumulerad inkomst, som hänför sig till år, då han förut haft ingen eller ringa inkomst, ofta drar fördel av att få räkna om sin inkomst i enlighet med den ändrade skatteberäkningen. Är den ackumulerade inkomsten däremot förhållandevis liten och inkomsten i övrigt låg kan en sådan omräkning vara till nackdel för den försäkrade, särskilt vid antagande- poängberäkning. I vissa fall spelar skatteomräkningen ingen som helst roll, näm— ligen när den försäkrade under de år som är ifråga haft en förvärvsinkomst över- stigande 7,5 gånger basbeloppet, bortsett från den ackumulerade inkomsten. Om en person, som eljest har inkomster understigande nämnda nivå ett år får en ackumu- lerad inkomst som överstiger nivån, är den överskjutande delen förlorad i pen- Sions-hänseende.
Verkan av ackumulerade inkomster i pensionshänseende blir än svårare att överblicka på grund av 15— och 30-årsreglema. På grund av dessa kan några år med ringa eller ingen inkomst ofta sakna all betydelse, medan enstaka år med hög in- komst kan få ett särskilt värde.
Allteftersom tilläggspensioneringen utvecklas kommer frågan om ackumulerade inkomsters verkan i pensionshänseende att få allt mindre betydelse. Främst de nämnda 15- och 30-årsreglerna kommer att medföra, att de nuvarande reglerna om ackumulerad inkomsts behandling vid bestämmande av den pensionsgrundande inkomsten endast i utomordentligt få fall kan leda till oförmånligt resultat för den enskilde. Även i dessa fall torde nackdelarna nästan alltid vara förhållandevis små.
Som framgått av vad som ovan sagts kan man inte utan vidare anknyta beräk- ningen av pensionsgrundande inkomst till skatteberäkningen vid ackumulerad in- komst. Detta skulle ibland leda till försämrat resultat för den enskilde.
Den av riksförsäkringsverket förordade metoden med alternativ beräkning har den fördelen att den enskilde alltid får den mest förmånliga pensionsberäkningen. Verkets förslag har emellertid åtskilliga nackdelar. Det medger sålunda inte en fullständig anknytning till reglerna om skatteberäkning vid ackumulerad inkomst — endast sex år kan enligt verket beaktas. För den enskilde måste det vara åt- skilligt förvirrande att för samma år ha en taxering, en skatteberäkning och en beräkning av pensionsgrundande inkomst, som alla grundar sig på olika belopp. Verket har inte heller i sitt förslag beaktat konsekvenserna i avgiftshänseende. För- slaget innebär att en begränsad kategori skulle få förmåner, som inte har någon motsvarighet på avgiftssidan. Ofta hänför sig ackumulerad inkomst till annat för- värvsarbete än anställning. Den försäkrade själv skulle då slippa att erlägga till- läggspensionsavgift för de förmåner som alternativberäkningen innebär. De an— förda omständigheterna gör att kommittén icke kan förorda riksförsäkringsverkets förslag.
Kommittén har övervägt möjligheten att låta försäkrad, som fått bifall till fram- ställning om skatteomräkning vid ackumulerad inkomst och som önskar motsva- rande omräkning vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten, göra an- mälan härom. Vid inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, skulle i sådant fall omräkning ske av tilläggspensionsavgiften. Med en sådan ordning skulle vissa av de olägenheter, som är förenade med riksförsäkringsverkets förslag, undvikas. För den enskilde kan det emellertid ofta vara omöjligt att bedöma vilket som är mest gynnsamt för honom. Även i de fall, där det bästa ganska säkert kan förutses, skulle åtskilliga misstag ske, eftersom systemet är så invecklat, att det blir lätt att göra felbedömningar.
I vissa fall torde det vara möjligt att åstadkomma en bättre ordning för den enskilde utan lagändring. Det gäller t. ex. de fall där stora ackordsöverskott, som hänför sig till mer än ett år, uppkommer på grund av bestämmelser i kollektivavtal och detta leder till stora variationer i inkomsterna från år till år. I sådant fall bör det vara möjligt att genom ändring i kollektivavtalet skapa en bättre ordning. Man skulle då samtidigt komma ifrån de olägenheter som det i och för sig innebär för den anställde att till följd av ackordssystemet få en från år till år i allt för hög grad skiftande inkomst.
Kommittén har på grund av det anförda kommit fram till att det knappast för närvarande finns någon ordning som —— generellt sett — skulle vara att förorda framför den nuvarande. Den valfrihet för den enskilde som reglerna om ackumu- lerad inkomst erbjuder tar sikte på beskattningen, och reglerna är utformade efter vad som är ändamålsenligt och godtagbart i detta syfte. Om man överför verkan av reglerna på pensioneringen uppkommer effekter av helt andra slag som ur pensionssystemets synpunkt ter sig mindre godtagbara. Kommittén finner därför inte skäl att föreslå ändrade regler.
Specialmotivering till lagförslagen
Förslaget till lag om pensionstillskott. 1 %
Pensionstillskottet är en förmån, som helt år avhängig av den försäkrades rätt till folkpension i form av ålders-, förtids- eller änkepension. Med förtidspension avses också sjukbidrag. Har försäkrad sådan folkpension kan sålunda en— dast bestämmelserna i 3—5 %& samt de i 17 kap. AFL upptagna samordnings- reglerna föranleda minskning eller bortfall av pensionstillskott. Omvänt följer av det sagda, att den som inte är berättigad till folkpension icke heller kan vara berättigad till pensionstillskott.
Det fordras inte någon särskild ansökan för att den som är berättigad till folk- pension skall få sin rätt till pensionstillskott prövad. En sådan prövning skall alltid ske ex officio när rätten till folkpension prövas. De årliga ökningarna skall också utgå utan särskild åtgärd från pensionstagarens sida.
Pensionstillskott utgår ej till barnpension.
2 5
I förevarande paragraf ges bestämmelser om pensionstillskottens storlek. Frå- gan härom är behandlad i kapitel 7 och i kapitel 8.1. Storleken av pensionstill— skott till den som uppbär folkpension med 90 respektive 70 procent av basbe— loppet anges i första och andra styckena. I de följande styckena anges tillskottets storlek för de fall då folkpension utgår med annat belopp än som nyss sagts.
Genom att pensionstillskottets storlek är lika för gift och ogift behövs icke några speciella regler i anledning av att folkpensionsbeloppen är olika allt efter civil— ståndet.
Kommittén har övervägt att — i analogi med vad som gäller beträffande kom- munalt bostadstillägg — icke låta pensionstillskott utgå vid förtida uttag av ålders- pension. Det har emellertid befunnits skäligt och mest konsekvent att låta tillskottet utgå till den reducerade ålderspensionen och att helt sätta pensionstillskottet i rela— tion till folk- och tilläggspensionen i detta fall. Vid uppskjutet uttag av folkpension ökas tillskottet i samma mån som grundförmånen.
Reglerna om tilläggspensionens verkningar på pensionstillskottet ges i denna paragraf. En närmare redogörelse för motiven till stadgandet finns i kapitel 8.1. Här må endast erinras om att all tilläggspension i form av ålders—, förtids— eller änkepension, vartill den försäkrade äger rätt, beaktas vid bestämmandet av pen- sionstillskottet. Om t. ex. en änka äger rätt till såväl förtids- som änkepension från tilläggspensioneringen, sammanlägges dessa vid bestämmandet av minskningens storlek. Rätt till tilläggspension i form av barnpension föranleder däremot icke minskning av pensionstillskott.
Om pensionens storlek skulle ändras, t. ex. på grund av att ålderspension avlöser förtidspension som varit lägre, skall detta automatiskt beaktas vid bestämmandet av tillskottet.
4 %
Bestämmelserna om verkan av undantagande behandlas i kapitel 8.1. Här må endast erinras om att principen är, att pensionstillskott utgår till den som omfattats av undantagande endast om han skulle blivit berättigad till sådant tillskott för det fall undantagande ej skett. Man får alltså göra en beräkning av vilken tilläggspen- sion vederbörande skulle ha haft om han hela tiden tillhört tilläggspensionssyste— met och göra en bedömning av hans rätt till pensionstillskott med utgångspunkt härifrån. En sådan beräkning, som kan göras på grundval av uppgifter som redan finns tillgängliga för försäkringskassorna, måste ske icke blott beträffande den försäkrades rätt till ålders- och förtidspension utan även beträffande rätten till änkepension. För änka, vars make omfattats av undantagande, måste alltså fast- ställas vilken änkepension änkan varit berättigad till om maken ej omfattats av undantagandet. Med utgångspunkt härifrån får hennes rätt till pensionstillskott bedömas.
Det ligger i sakens natur, att reglerna i denna paragraf gäller inte endast för det fall undantagandet ägde giltighet vid pensionsfallet utan även om undanta— gandet tidigare ägt giltighet men sedermera återkallats. Ett visst undantag från sistnämnda regel beröres i samband med behandlingen av ikraftträdandebestäm— melsema.
Vad ovan sagts om undantagande skall också gälla, då pensionspoäng jämlikt 11 kap. 6 5 första stycket AFL på grund av underlåten avgiftsbetalning icke till— godoräknats den försäkrade för ett eller flera år.
5 %
Änkepension till den, som blivit änka före den 1 juli 1960, är i sin helhet inkomstprövad. Pensionstillskott som utgår till sådan pension bör underkastas samma inkomstprövningsregler,
I något enstaka fall kan det förekomma att en sådan änka blir berättigad till tilläggspension i form av förtidspension. Pensionstillskottet skall i sådant fall först i vanlig ordning minskas till följd av tilläggspensionen, varefter inkomstprövning äger rum.
För dem som blivit änkor under tiden 1 juli 1958—30 juni 1960 gäller, att
viss del av änkepensionen är undantagen från inkomstprövning. Dessa änkor skall utan inkomstprövning ha rätt till samma andel av pensionstillskottet som av änke— pensionen.
6.5
Genom att hänvisa till vad som är föreskrivet beträffande folkpension gör man klart att vad som enligt AFL gäller beträffande sådan pension om t. ex. utbetalning och besvär också gäller pensionstillskott. Hänvisningen gäller också författningar utanför AFL, t. ex. lagen den 25 maj 1962 om finansiering av folkpensioneringen.
Beträffande samordningen med andra förmåner inom den allmänna försäk- ringen och yrkesskadeförsäkringen skall pensionstillskotten jämställas med folk— pension. De i 17 kap. 2 & upptagna bestämmelserna om samordning med yrkesskadeförsäkringen kan sålunda tillämpas å pensionstillskotten. Avräk- ningen bör ske så att minskning å pensionstillskott sker före minskning av folkpensionen. Den yrkesskadade får då visserligen inte tillskottet men högre folk— pension än enligt nuvarande regler. Den del av folkpensionen, som jämlikt 17 kap. 2 & sista stycket AFL alltid skall utgå, bör i enlighet med hittills tillämpade grund— principer beräknas på summan av folkpension och pensionstillskott. En ålders- pensionär, som uppbär livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, bör sålunda alltid vara berättigad till tre fjärdedelar av summan av folkpension och pensions- tillskott. Detta följer av hänvisningen i första stycket i denna paragraf till 17 kap. 2 & sista stycket AFL.
Ikraftträdande m. m.
I samband med införandet av AFL den 1 januari 1963 bereddes en speciell möjlighet för den som utträtt ur systemet att återinträda i detsamma utan att av- vakta den femårsperiod som stadgas i 11 kap. 7 5 andra stycket AFL. Denna möjlighet utnyttjade många. Det har visat sig att en del av dem som återinträdde i systemet hade sådan ålder, att de efter återinträdet icke kunde få tre poängår. De blev väl tillförsäkrade sjukförsäkringsskydd men kunde inte få någon tilläggs- pension. Om 4 å skulle tillämpas beträffande dessa skulle det innebära att de varken fick pensionstillskott eller tilläggspension fastän de kanske betalat tilläggs- pensionsavgift. För att förhindra ett sådant resultat förordar kommittén, att 4 &” icke skall tillämpas i fall då undantagande varit gällande före den 1 januari 1963 men undantagandet återkallats med verkan senast från och med denna dag.
Som förut nämnts skall försäkrads rätt till pensionstillskott alltid prövas i sam- band med prövning av hans rätt till folkpension. I samband med utbetalning av pensionen för juli månad 1969, då pensionstillskott för första gången utgår, samt vid de höjningar av tillskotten som nämnes i 2 % andra stycket bör riks— försäkringsverket fatta beslut om rätten till tillskott och om dettas storlek och ge den försäkrade besked härom. En särskild bestämmelse härom bör finnas. Om s.k. lokal utbetalning förekommer bör beslutet meddelas av den försäkrings- kassa, som utbetalat pensionen. Talan mot utbetalningsbesluten kan föras i vanlig ordning.
Förslaget till lag om ändring i lagen om allmän försäkring. 9 kap. 5 % Pensionstillskottets karaktär av folkpensionsförmån har angivits i denna paragraf.
Förslaget till lag om ändring i lagen angående införande av lagen om allmän försäkring. 16 5
Som angivits i kapitel 8.2 föreslår kommittén en höjning av de avdragsfria be- loppen för alla inkomstprövade förmåner. I förevarande paragraf har i anledning härav det avdragsfria beloppet för de 5. k. övergångsänkorna justerats.
Förslaget till lag om ändring i lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension. 1 %
Principen för hustrutilläggets storlek har hittills varit, att det skall ställa två makar, av vilka endast mannen uppbär pension, i samma läge som om båda ma— karna varit pensionsberättigade. Denna princip bör även i fortsättningen gälla. Hustrutillägget skall alltså beräknas jämväl med beaktande av pensionstillskottet. Tekniskt har bestämmelsen konstruerats så att hustrutillägget skall motsvara skill— naden mellan å ena sidan pensionen till två makar, som båda uppbär folkpension jämte pensionstillskott, och å andra sidan folkpension jämte pensionstillskott till en ensamstående. Därvid skall under tiden fram till den 1 juli 1978 pensionstill— skotten beräknas till de belopp, som för varje tidpunkt framgår av 2 % andra stycket lagen om pensionstillskott.
Den som åtnjuter hustrutillägg kan ej samtidigt uppbära tilläggspension. Någon reduktion av hustrutillägget motsvarande den som sker å pensionstillskottet enligt 3 & lagen om pensionstillskott kan därför inte komma ifråga. Däremot skall hustru— tillägget liksom hittills vara underkastat inkomstprövning, vilken prövning självfallet även gäller den del som motsvarar pensionstillskottet.
4 % De höjningar av de avdragsfria beloppen och de ändringar av avdragsfaktorerna, som föreslås i kapitel 8.2, fordrar ändring av förevarande paragraf.
5 %
Som närmare utvecklats i kapitel 8.1 skall pensionstillskott och tilläggspension, till den del den föranlett minskning av sådant tillskott, icke anses som inkomst vid inkomstprövningen enligt förevarande lag. Bestämmelser härom har införts i denna paragraf.
Sammanfattning
Pensionsförsäkringskommittén behandlar i betänkandet frågor rörande den all- männa pensioneringens utformning i framtiden. Under sitt fortsatta arbete kommer kommittén att göra en översyn av familjepensioneringen.
Kommittén tar nu ställning till pensionsutvecklingen för folkpensionärer under tio år framåt eller för åren 1969—1978. Tillgängliga resurser bör enligt kommittén i första hand koncentreras på de pensionärsgrupper, som i huvudsak inte har några inkomster vid sidan om folkpensionen. En ökning av folkpensionerna för nämnda grupper upp till en viss garantinivå föreslås ske genom ett pensionstillskott, som höjes varje år. Pensionstillskotten skall enligt förslaget öka med 3 procent av bas- beloppet varje år under 10-årsperioden. Vid periodens slut har alla en garantinivå, som motsvarar 30 procent av basbeloppet. Denna garantinivå lägges ovanpå nuva- rande folkpension, som från och med den 1 juli 1968 är 90 procent av basbeloppet för ensamstående och 70 procent av basbeloppet för gift eller därmed jämställd pen- sionär, vars make uppbär folkpension. ökningen genom pensionstillskott föreslås bli lika stor för gift och ogift. Pensionstillskottet för de ensamstående blir alltså en tredjedel av nuvarande folkpensionsbelopp och för en gift ännu större. Vid ett basbelopp på 6 000 kr. kommer garantinivån år 1978 att utgöra för ensamstående 7 200 kr. och för två makar 12 000 kr. Till detta kommer kommunalt bostadstillägg, som på många håll täcker den faktiska bostadskostnaden. Det förutsättes att de som inte har andra inkomster än folkpensionsförmåner liksom tidigare skall vara be- friade från inkomstskatt.
Från pensionstillskottet skall ATP-pension avräknas i den mån den tillsammans med tillskottet överstiger garantinivån. Pensionstillskottet utgår automatiskt till dem som är berättigade därtill utan särskilt ansökningsförfarande.
Förslaget om pensionstillskott kompletteras med förslag om ändringar i reglerna om inkomstprövning av hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Ändringarna innebär att ATP-pension, som faller inom ramen för pensionstillskottet, skall undantagas vid inkomstprövningen. Den som omfattats av undantagande från tilläggspensioneringen skall enligt kommitténs förslag vid bestämmande av pen- sionstillskottets storlek behandlas på samma sätt som om han ej begärt undan- tagande.
Kostnaderna för pensionstillskotten har (vid ett basbelopp av 6 000 kr.) beräk- nats till följande belopp i milj. kr.
Budgetår Ålderspension Förtidspension Hustrutillägg Änkepension Totalt
188.8 366.8 532.8 685.7 824.9 952.l ] 060.8 1 157.9 1 233.7 1 288.7
1969/70 148.7 23.1 9.4 1970/71 288.7 43.9 19.2 1971/72 419.1 62.4 29.4 1972/73 539.2 78.0 40.0 1973/74 650.0 89.7 51 .0 1974/75 752.0 98.5 62.5 1975/76 840.0 103.7 74.3 1976/77 918.8 107.2 86.7 1977/78 978.7 109.5 99.3 1978/79 1 020.4 110.6 112.1
AAAAMMNNu—n P'FÅP'PPFPOT'Y'Q awlooov—Nunooax
Kommittéförslaget innebär således en ökning av kostnaderna vid periodens slut med cirka 1 300 milj. kr. per år. Till följd av det ökande antalet pensionärer beräk- nas de årliga folkpensionskostnaderna — med bortseende från de kommunala bostadstilläggen _— därutöver vid samma tidpunkt ha ökat med cirka 1 200 milj. kr. Sammanlagt ökar kostnaderna därigenom med cirka 2500 milj. kr. från budgetåret 1968/69 till budgetåret 1978/79. Dessa beräkningar gäller vid ungefär nuvarande basbelopp, och kostnaderna för folkpensionernas värdesäkring tillkom- mer således, liksom kostnaderna för det kommunala bostadstillägget till folkpen- sionärer. Under samma period kommer kostnaderna för tilläggspensioneringen att stiga allteftersom ATP-pensionerna växer i antal och storlek. ATP-utbetalningarna beräknas vid nuvarande basbelopp öka från ca 700 milj. kr. budgetåret 1968/69 till omkring 4 000 milj. kr. budgetåret 1978/79.
Kommittén framlägger vidare förslag om ändringar utöver vad nyss sagts i reg— lerna för inkomstprövningen i fråga om kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg. Även änkepensionerna till de 5. k. övergångsänkorna, dvs. de som blev änkor före den 1 juli 1960, beröres härav. Förslaget har till syfte att mildra marginaleffekterna och göra det mera lönsamt för folkpensionärer att ha sidoinkomster. Det avdragsfria beloppet föreslås höjt från 1 700 kr. till 2 000 kr. för ensamstående pensionär och från 2 400 kr. till 3 000 kr. för två gifta pensionärer tillsammans. Vidare föreslås att sidoinkomst icke i något inkomstskikt skall få reducera den inkomstprövade förmånen med mer än halva sitt belopp. Kostnaden för denna uppmjukning av inkomstprövningen utgör cirka 14 milj. kr. om året. Huvuddelen därav faller på kommunerna.
Utöver vad nu sagts behandlar kommittén ett antal detaljspörsmål rörande den allmänna pensioneringen, såsom vissa särskilda förmåner till gravt handikappade, pensionspoäng till den som åtnjuter partiell förtidspension, rätt till förtidspension för dem som gjort förtida uttag av ålderspension samt ackumulerad inkomst vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Pensionärsbostadsbidragen, som fått minskad effekt, föreslås avvecklade från och med 1970.
Kommitténs förslag om pensionstillskott och om ändrad inkomstprövning före- slås träda i kraft den 1 juli 1969. .— '
Nordisk udredningsserie (Nu) 1968
Kronologisk förteckning
1. Nordisk patentråd. Tredje instans ! patontsaker. 4. Kabenhavns Iutthavna framtid. '
Statens offentliga utredningar 1968
Systematisk förteckning
J ustitiedepe rtementet
Handläggningen ev eåkerhelerå er. [4] Trafikmålskommitténs betänkan e utkommer senare. [19]
Försvarsdepertementet
Ekonomisystem för försvaret. [1] Ekonomisystem för försvaret Biheno. [2 Såkerheupolltik och försvereutgifter. [10]
Socialdepartementet Pensionstillskott m.m. [21]
Kommunlketionsdepartementet
Allmänna väger. [17] Parkering. [18]
Fi nensdepa rtementet Koncentretloneutredningen. ll. Kredltmerknadene etruktur och funktionssätt. [3] lll. lndustrineetruktur och konkurrene- förhållanden. [5 N. Strukturutveokling och konkurrene inorn handeln. [ ] V. Ägande och inflytende inom det pri- vate näringslivet. [7] Upphandling av byggnader. Del [. Formerna. [20]
Utbildningsdepertementet
1958 tre utredning kyrka-eter: Xl. Svenske kyrken och enten. [1 1 ] Förvaltningen ev kyrklig lord m. m. [12] Skolbokelevereneer. [1 ] Mueikutblldning i Sverige. [1 S]
Jordbruksdepertementet Sko brukets plenlå nin elr! or..8] ergbeleneer 196, FPS] g g [ Fritidefiaket. [13]
Renniringenl Sverige. [16]