SOU 1968:37

Konfliktdirektiv

Till Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1967 tillkallade chefen för inrikesdepanementet den 2 januari 1968 arbetsdomstolens vice ordförande, utbild- ningschefen Sven-Hugo Ryman att som sak- kunnig utreda vissa samhällsåtgärder vid arbetskonflikt.

Vidare tillkallade departementschefen den 17 januari 1968 numera länsarbetsdirektö— ren Olov Bergström, förbundsjuristen Stig Gustafsson, TCO, förhandlingsdirektören hos statens avtalsverk Kjell Johansson, sekrete- raren Ove Kjellgren, LO, direktören Gunnar Lindström, SAF, och numera direktören Lars Tobisson, SACO, samt den 12 mars 1968 direktören hos Svenska kommunför- bundet Sten—Sture Landström att vara exper- ter åt utredningen.

Till sekreterare åt utredningen utsågs den 2 januari 1968 arbetsdomstolens sekreterare, hovrättsfiskalen Lars Lunning.

Utredningens arbete har bedrivits så, att experterna deltagit i alla förekommande frå- gor.

Utredningen får härmed vördsamt fram- lägga av motiv åtföljda förslag till

1. lag om begränsning av samhällsstöd i samband med arbetskonflikt;

2. förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor;

3. kungörelse om ändring i arbetsmark- nadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368);

4. förordning om ändring i studiemedels- förordningen den 4 juni 1964 (nr 401);

5. förordning om ändring i studiehjälps- reglementet den 4 juni 1964 (nr 402).

Särskilt yttrande har avgetts av experten Lindström.

Stockholm den 2 september 1968.

Sven-Hugo Ryman Olov Bergström Stig Gustafsson Kjell Johansson Ove Kjellgren Sten-Sture Landström Gunnar Lindström

Lars Tobisson / Lars Lunning

inlindad 'tti (mytiska—11.. ,så-rimmmfdiad gåin'id' .l'l'r Willi, itt-f mi.!" it:” '. ,, tigga-1151?» aliiliijje 49633], 'är-d ,ugiiif' 'till' åål,jduillbbli:?1£i»»mu mlpiimgs'll usb ' ' :""w'l' ut. hertigliga-"i må 'gst'.,.t :»»», >=,»th largest-l" .»- mh l'å'il'l'n , Mamma—d:... it?.TIHMQRCD'é-W,41,31!!lel,.cll'lmaämn'pifb,lu5 ' j-ä in !» jini» &!er ,årinhlomi'lå ,. '»;ripie" rrirji nr, 1133ij 03:11:11 vi? ; i %j» ställts-iwåtnsb liv—TL, Telangana. ultimata ,ug'f i, ut»-immi' , _ . rita " ÄEM w'tl'bä» tm: ä »» »"'iä a.mnaumzl'mga 'uILli't "" milsibgrnåuejt J'ilä'ihihtåc'lwiif Mirai.» 'an ,uii ' _, _ ["]? »'rt mo fantasins J.” ina reråjjägbnu rt” i”,,rniigtr' ,ua. vc! _, igår", i.,»rrt ;— n-h min” wi fotlnåcl'itfsltlwg min "Eet'ir," ' ir'ä gm. aulnFti'i'tOJ & " romain-ilman !tl'HHW lf'" lny», Timm ll-'i't1>li"|wn.snwit_r=t, imam) ristiii'vi m'lji »DTl, dai-41117); »'u'js'h " ,, vittna.-i: ,iiijn, Junhui-f det*-rs?— ., nqiäiättlb måmnr 1133 TP!? gr.p'uai'äu» ' ,mtjr'anii , aims-r ratt artis» pärt,? titt-mir » ",_=»1åitii,timm£,"iirur'rhjv3 mkt-' 'n'nötiidfi '"

..LJ; ,,»l

”Fl P'L' —l,1'!,l'h_ in,,” narin) , mim 5,11»; lig däåwmffs» "Än ' _ ' . ” »»ng' _— owli—mqa? » j_,j,"', "»l'lJ'h 'i'-'RÅlS—Ju 'i'iflåhä' L»,- .,, "Blu —, :., ,t'j'å'hj». Faktum .. 5.5.1thij "Ip,” :, _ ' 'inu'r ;mrluJu 111?le ' ,,"-»'.—,"»T-' Ä' » - Femi-El Fall-'] "- _, '»r'u'» *ÖWHJ» it!!-lll am,: ä')” Min—uni: in?,åijiw ,_, , . »,'»'»- ,'- ' » ,

" l " . ' ?» il »"'» ' " ": sin?! I'll-""|, rt ». 'n, .' .11 _:m

1. Inledning

1.1. Utredningens uppdrag

1 yttrande till statsrådsprotokollet den 8 de- cember 1967 anförde chefen för inrikesde- partementet följande.

Sedan länge har i vårt land den grundsatsen ansetts gälla att samhället bör stå neutralt vid konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare på den privata arbetsmarknaden. Denna neu- tralitet har i vissa fall kommit till direkt uttryck i bestämmelser om samhällets åtgärder mot arbetslöshet.

Enligt 37 & förordningen den 14 december 1956 (nr 629, omtryckt 1964: 495) om erkända arbetslöshetskassor får sålunda kassaersättning för tid då arbetskonflikt råder inte utges till den som är direkt indragen i konflikten, dvs. del- tar i strejk eller är föremål för lockout, och inte heller till den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas röna in- verkan av konflikten. Dessa bestämmelser, de 5. k. konfliktdirektiven, förklaras av att staten bidrar till de erkända arbetslöshetskassornas kostnader. Likalydande konfliktdirektiv ges i 101 & arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368) såvitt avser arbetslöshetshjälp dvs. beredskapsarbete, arkivarbete, musiker- hjälp och kommunalt kontantunderstöd.

I fråga om arbetsförmedling anges däremot uttryckligen i arbetsmarknadskungörelsens 5 5 att den bedrivs oberoende av arbetskonflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förmed— lingsorganet skall emellertid underrätta den arbetssökande om konflikten. Eftersom sökan- den inte går miste om ersättning från arbetslös- hetskassa eller arbetslöshetshjälp om han väg- rar anta arbete på en arbetsplats där en lovlig konflikt råder, innebär själva arbetsanvisningen inget neutralitetsbrott.

De författningsbwtämmelser som ger ledning i frågan om samhällets neutralitet vid arbets— konflikter och som jag här har redogjort för går alla tillbaka till beslut efter de politiska striderna under 1920-talet och vid 1930-talets början om arbetslöshetspolitikens utformning (om konfliktdirektiven se särskilt prop. 1933: 211 s. 63 och 77, 1933:216 5. 5 och 15 samt 1934: 38 s. 43).

Väsentliga förändringar har sedan dessa reg- ler antogs inträtt på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt.

Systemet med centrala förhandlingar som berör stora områden av arbetsmarknaden kan vid en konflikt medföra att lönevillkoren för ett mycket stort antal anställda som blir indirekt arbetslösa påverkas av konflikten. De gällande konfliktdirektiven kan då medföra att stora grupper arbetslösa ställs utan kassaersättning och arbetslöshetshjälp.

Det ankonnner på arbetsmarknadsstyrelsen att meddela närmare bestämmelser om tillämp- ningen av konfliktdirektiven och så. har också skett, bl. a. vid metallkonflikten år 1945 och livsmedelskonflikten år 1953. Erfarenheterna från dessa konflikter och insikten om de san- nolikt mycket långtgående svårigheter som kun- nat uppstå om den varslade storkonflikten vå- ren 1966 hade brutit ut har emellertid lett mig till uppfattningen att tillämpningsföreskrifter inte är till fyllest utan att själva konfliktdirek- tiven nu bör ses över. Jag föreslår att en sär- skild utredning härom kommer till stånd.

Utredningen bör kartlägga bakgrunden till gällande konfliktdirektiv. Den bör vidare un- dersöka hur dessa direktiv har tillämpats vid inträffade arbetskonflikter.

I de övriga nordiska länderna finns bestäm— melser om ersättning genom arbetslöshetsför— säkring vid arbetskonflikt, vilka på olika sätt avviker från de svenska. Utredningen bör söka vinna kännedom om de motiv som ligger ba-

kom de andra nordiska ländernas bestämmel- ser och om erfarenheter som vunnits vid till- lärnpningen av dem. Det bör också klarläggas om andra länder med arbetsmarknadsförhål- landen som är jämförliga med våra har kon- fliktdirektiv som kan tjäna till ledning för ut- redningen.

Utredningen bör särskilt ta sikte på att un— dersöka hur konfliktdirektiv bör utformas med hänsyn till förhållandena vid en storkonflikt på den svenska arbetsmarknaden.

I första hand bör klarläggas vilka arbets- marknadspolitiska åtgärder som vid en kon- flikt måste anses som neutralitetsbrott. Som nämnts i det föregående ger arbetsmarknads- kungörelsen i detta avseende ledning endast i fråga om arbetslöshetshjälp och arbetsförmed- ling. Härutöver bör prövas om och i vad mån utbildningsbidrag och vissa lån i samband där- med samt flyttningsbidrag bör utgå vid kon- flikt. Särskild uppmärksamhet bör i detta sam- manhang ägnas sådana arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vidtas för handikappade, främst arbetsvård och skyddad sysselsättning, närings- hjälp samt bidrag och lån till anskaffning av motorfordon till handikappade. De handikap- pade bör enligt min mening så långt som möj- ligt skyddas mot olägenheterna av en arbets- konflikt.

Men också samhällets direkta ingripande för att skydda mot nöd bör behandlas i detta sam- manhang. Den vedertagna formen härför är socialhjälpon. Kommun är under vissa fönit- sättningar skyldig att lämna socialhjälp. Sådan obligatorisk socialhjälp skall lämnas till vuxen person som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskraf- ter inte kan försörja sig genom arbete. Minder- årig, som är medellös och inte får sina behov tillgodosedda på annat sätt, är berättigad till obligatorisk socialhjälp, som vanligtvis avvägs så att den täcker även kostnad för vård som lämnas av någon av föräldrarna eller annan person. Frivillig socialhjälp får meddelas en- ligt grunder som kommunen själv bestämmer. Med stöd härav kan skiftande hjälpbehov till- godoses. Hjälp kan lämnas till friska arbets— föra personer om det anses erforderligt. Vid meddelandet av frivillig socialhjälp under ar- betskonflikt ankommer det således på kom- munerna att bedöma vilka behov som skall tillgodoses för att de konfliktberörda skall kun- na leva under drägliga förhållanden utan att hjälpen kan anses utgöra neutralitetsbrott.

Vid den prövning av samhällsåtgärder vid konflikt som jag förordar bör förutsättningar- na för friving socialhjälp vid arbetskonflikter utredas. Det är önskvärt att enhetliga bestäm- melser eller riktlinjer för kommunernas åtgär- der i detta avseende kommer till stånd.

Arten och omfattningen av de olika samhälls-

åtgärdena vid arbetskonflikt bör prövas med beaktande av frågan om skilda grupper av kon- fliktberörda kan behandlas olika, t. ex. så att vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder står öpp- na endast för dem som indirekt berörs av en konflikt.

Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att förslag skall kunna föreläggas 1968 års höst- riksdag.

1.2. Utredningsarbetets bedrivande

Enligt direktiven för utredningsuppdraget har utredningen haft att klarlägga bakgrun- den till gällande konfliktdirektiv samt att un- dersöka hur dessa direktiv tillämpats vid in- träffade arbetskonflikter. Det har därvid vi— sat sig att debatten kring de gällande kon- fliktdirektiven i stort sett varit begränsad till tiden för dessas tillkomst i början av 1930- talet. Av inträffade arbetskonflikter torde endast 1945 och 1953 års konflikter ha givit några erfarenheter av tillämpningen. Berör- da myndigheter och organisationer på ar- betsmarknaden synes av olika skäl ha und- vikit ytterligare diskussioner om konflikt- direktiven trots de väsentliga förändringar som inträtt på arbetsmarknaden sedan bör— jan av 1930-talet. Det historiska avsnittet i kapitel 2 har därför huvudsakligen kommit att beröra förarbetena till 1930-talets lag— stiftning och tillsynsmyndighetens beslut och anvisningar 1945 och 1953.

På utredningen har vidare ankommit att söka vinna kännedom om bakgrunden till de nordiska ländernas bestämmelser och om de erfarenheter som vunnits av dem. Även and- ra länder med jämförliga arbetsmarknadsför- hållanden har omfattats av utredningsupp- draget. Redogörelsen härför återfinnes i ka- pitel 3. I fråga om de nordiska länderna har utredningsmannen och sekreteraren haft överläggningar med företrädare för arbets- marknadsrnyndigheterna och de största or- ganisationerna i Danmark, Finland och Norge. Av övriga länder har med socialat- tachéemas bistånd undersökts förhållandena i Belgien, Frankrike, Holland, Italien, Stor- britannien och Nordirland, Västtyskland och USA. Redogörelsema för de till EEC an- slutna länderna har utarbetats av socialatta-

chén Sven-Wilhelm Beckman. Utredningen har även gjort förfrågningar hos internatio- nella organisationer såsom ILO, OECD, Eu- roparådet och ISSA (International Social Security Association) om deras erfarenheter av olika konfliktdirektiv.

Innehållsmässigt är tyngdpunkten av ut- redningen förlagd till dagens arbetsmark- nadsförhållanden i Sverige. Utredningen har därvid bl.a. haft att bedöma vilka arbets- marknadspolitiska åtgärder som i ett kon- fliktläge måste anses som ett neutralitets- brott. För detta ändamål har utredningen först gjort en kartläggning av förekomman— de arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utred- ningen har dessutom funnit, att det utanför arbetsmarknadsverkets område kan förekom- ma andra stödformer, som bör behandlas på samma sätt som de arbetsmarknadspoli- tiska åtgärderna. Översikten i kapitel 4 om- fattar därför även sådana. Utredningen har dock inte kunnat göra en genomgripande undersökning av alla samhällets stödformer och kan därför inte utesluta att det finns yt- terligare stödformer som bort beaktas. Ka- pitlet har huvudsakligen utarbetats av ex- perten Bergström. För att få underlag för övervägandena om nya konfliktdirektiv har utredningens experter från arbetsmarkna- dens organisationer låtit utarbeta de redogö- relser som återfinnes i kapitel 5. Redogö- relsema behandlar nuvarande ordning för förhandlingar på arbetsmarknaden, strids- åtgärdema och konfliktunderstöden. I syfte att få ytterligare belysning av förhållandena på dagens arbetsmarknad och den med kon- fliktdirektiv förenade problematiken har ut- redningsmannen och sekreteraren samman- träffat med ett drygt femtiotal nuvarande och tidigare företrädare för berörda myndig- heter samt större fackliga organisationer på arbetsgivar- och arbetstagarsidan.

I utredningsuppdraget ingår slutligen en undersökning av den frivilliga socialhjälpen i konfliktsituationer. Utredningen har visat att det i mindre omfattning förekommit so- cialhjälp i sådana lägen, men kommunernas praxis har varit svår att kartlägga. Den tid som stått utredningen till buds har inte medgivit en omfattande enkätundersökning.

I stället har utredningen valt att genom in- tervjuer med ett tjugotal företrädare för be- rörda myndigheter, organisationer och stör- re kommuner bilda sig en uppfattning om tidigare erfarenheter av socialhjälpen i kon- tliktsituationer och om kommunernas syn på dessa frågor i dagsläget. Dessa undersök- ningar ligger till grund för redogörelsen om socialhjälpen i kapitel 6.

2. Gällande konfliktdirektiv

2.1. Författningrlexter

De 5. k. konfliktdirektiven — de regler som anger hur samhället i fråga om vissa stöd- åtgärder skall förhålla sig till rådande ar- betskonflikt — finns intagna i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor och i arbetsmarknads- kungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368).

I fråga om de erkända arbetslöshetskas- sorna har direktiven följande lydelse:

36 &. Till den som frivilligt utan giltig anled- ning — — - awisat erbjudet lämpligt arbete — — — må ersättning icke utgivas — — —.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt, under förutsättning, — — — att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder — — —.

Vad sålunda stadgats angående arbetskon- flikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaf- fenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom område, där kollektivav- tal gäller, skall sådan förklaring dock äga gil- tighet allenast för tid intill dess arbetsdomsto- len eller, där enligt avtal tvisten må hänskju- tas till skiljemän, dessa meddelat beslut an- gående konflikten.

37 5.

För tid, då arbetskonflikt råder, må ersätt- ning icke utgivas till

den, som är direkt indragen i konflikten (del- tager i strejk eller är föremål för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställ—

ningsvillkor skäligen kunna antagas röna inver- kan av densamma. Närmare bestämmelser an— gående tillämpningen av denna paragraf med- delas av tillsynsmyndigheten.

50 ä.

1 mom. Talan mot beslut av erkänd arbets- löshetskassa enligt denna förordning föres ge- nom besvär hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i ärende an- gående försäkring enligt denna förordning föres talan genom besvär hos försäkringsdomstolen.

Beslut som avses i andra stycket må av till- synsmyndigheten underställas försäkringsdom— stolens prövning, om det för enhetlig lagtolk- ning eller rättstillämpning är av synnerhg vikt att saken prövas av domstolen eller eljest sär- skilda skäl förefinnas för sådan prövning

4 mom. Talan må ej föras mot tillsynsmyn— dighetens beslut angående beskaffenheten av arbetskonflikt inom område, där kollektivav- tal gäller.

I arbetsmarknadskungörelsen finns kon- fliktdirektiv för arbetsförmedlingen och för arbetslöshetshjälpen. Övriga arbetsmark- nadspolitiska åtgärder enligt kungörelsen saknar konfliktdirektiv. Bestämmelserna är följande:

55.

Arbetsförmedling bedrives oberoende av ar- betskonflikt mellan arbetsgivare och arbetsta- gare. Råder sådan konflikt på arbetsplats där arbete anvisas, skall den arbetssökande under- rättas om konflikten.

71 &.

Arbetslöshetshjälp meddelas i form av be- redskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp, kom-

munalt kontantunderstöd eller statligt omställ— ningsbidrag.

74 5.

Den som —— — — avvisat erbjudet lämpligt ar- bete — — — äger icke erhålla arbetslöshets- hjälp _ — —.

75 &.

Erbjudet arbete på den öppna marknaden skall anses lämpligt, under förutsättning att — — — arbetet icke hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt råder — — —.

Bestämmelsen — — — gäller icke arbetskonflikt som strider mot kollektivavtal eller lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om kollektivavtal eller som arbetsmarknadsstyrelsen förklarat vara av sådan särskild beskaffenhet att skälig anled- ning till arbetsvägran icke förelegat. Inom om- råde där kollektivavtal gäller äger sådan för- klaring giltighet endast till dess arbetsdomsto- len eller, om tvisten avtalsenligt må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut om kon- flikten.

Mot arbetsmarknadsstyrelsens -— — — får talan icke föras.

112 &.

När arbetskonflikt råder, får arbetslöshets— hjälp icke beviljas den som deltager i strejk el- ler är föremål för lockout eller annan som bli- vit arbetslös i anledning av konflikten och vars löne— och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av konflikten.

116 5.

Arbetsmarknadsstyrelsen fastställer de for- mulär och meddelar de övriga föreskrifter och anvisningar som behövs för tillämpningen av denna kungörelse.

förklaring

Övriga samhällets stödformer, som står parterna på arbetsmarknaden till buds, sak- nar konfliktdirektiv. I fråga om socialhjäl- pen fördes frågan på tal i samband med till- komsten av gällande lag om socialhjälpl, men genom att stödet vid arbetslöshet pri- märt lades vid sidan av socialhjälpen, an- sågs lagen inte behöva några konfliktdi- rektiv.

2.2 Historisk översikt av konfliktdirektiven och deras tillämpning?

2.2.1. Inledning

Till följd av den neutralitet som staten an- sett sig böra inta i förhållande till stridande

parter på arbetsmarknaden har hjälpverk- samhetens omfattning gjorts i viss mån be- roende av förekommande konflikter. Kun- görelserna om arbetslöshetsunderstöd, av vilka den första utfärdades i september 1914, talade endast om oförvållad arbetslös- het som villkor för understöd. Redan 1910 hade dock i riksdagen3 föreslagits en defini- tion, varigenom som oförvållad arbetslöshet inte räknades att arbetare »genom strejk eller lockout mistat sitt arbete». I skrivelse till regeringen 1920 och i anvisningar till de kommunala arbetslöshetskommittéerna 1921 kom statens arbetslöshetskommission närmare in på frågan om konflikters verk- ningar i nu angivna hänseenden. I anvis- ningarna angavs t. ex., att arbetare som till- hörde yrkesgrenar »inom vilka i vederbö- rande kommun eller dess närhet arbete lig- ger nere på grund av arbetsbrist, strejk, bloc- kad, lockout eller annan liknande orsak » i regel skulle avstängas från nödhjälpsarbete. Undantag gjordes dock för fall då strejken eller blockaden var föranledd av avtalsbrott från arbetsgivarens sida. I proposition till riksdagen i mars 19214l förklarade social- ministern i den sittande expeditionsrege- ringen, statsrådet Elmquist, att strejkande och lockoutade arbetare »enligt gällande bestämmelser och hävdvunnen praxis» inte kom i åtanke vid det allmännas arbetslös- hetsåtgärder.

Under hela 1920-talet rådde stor arbets- löshet, och de sjunkande lönerna förorsaka— de talrika konflikter. Behov uppstod av fasta regler, men på grund av bristande er- farenheter nödgades man att försöksvis ut- forma direktiv om hjälpverksamhetens be- gränsning. De förut återgivna uttalandena synes endast ha tagit sikte på de i konflikt direkt inblandade5 men ej på de 5. k. in-

1 KPr 1955: 177 sid. 75 f. * Framställningen bygger bl. a. på redogörel- ser hämtade från Lindeberg, Nödhjälp och sam- hållsneutralitet, ak. avh. Lund 1968, Statens arbetslöshetskommissions berättelse 1925—1934 och Elvander, Intresseorganisationerna i dagens Sverige, Lund 1966. * Lindeberg s. 57. ' KPr 1921: 150 s. 43. ” Arbetslöshetskommissionens anförda berät- telse sid. 202 E., Lindeberg s. 58.

direkt berörda. Medan enighet synes ha rått om att de direkt berörda inte skulle få of- fentlig arbetslöshetshjälp, kom frågorna i vad mån indirekt berörda arbetargrupper skulle avstängas från samhällsstöd under arbetskonflikt eller få hänvisas till konflikt- drabbade arbetsplatser att bli föremål för ständigt återkommande diskussioner till dess att man vid 1933 års riksdag lyckades upp- nå den samförståndslösning, som ledde till de gällande konfliktdirektivens tillkomst.

2.2.2. Konfliktdirektiven 1921

Inom arbetslöshetskommissionen och de 10- kala arbetslöshetskommittéerna skilde man mellan allmän konflikt och partiell (lokal) konflikt. Allmän konflikt ansågs föreligga då en konflikt omfattande samtliga eller övervägande antalet arbetare inom ett fack, antingen inom hela landet eller inom en ort eller flera orter. Konflikten var partiell då den berörde bara ett eller ett fåtal arbets- företag. Vid allmän konflikt avstängdes från arbetslöshetshjälp samtliga arbetare i facket. Vid partiell konflikt avstängdes bara de som direkt berördes; andra inom samma fack som inte deltog i arbetskonflikten kun- de alltså få statlig arbetslöshetshjälp.

Vid partiell konflikt uppkom fråga om personer som fick statlig arbetslöshetshjälp skulle vara skyldiga att ta hänvisning till arbetsplats som drabbats av konflikten. In- om arbetslöshetskommissionen utvecklades den praxis, att hänvisning skulle ske vid rekvisition av arbetskraft till sådana före- tag om erbjuden lön enligt eljest tillämpade grunder kunde anses skälig. Man skulle allt- så undersöka, om det av konflikten berörda arbetet kunde anses lämpligt med hänsyn till den erbjudna lönens storlek.

Denna uppfattning delades inte av de ledamöter inom kommissionen som närmast företrädde arbetarintressena. De pekade på att gällande 1920 års kungörelse — som ut- färdats av Brantings första ministär — inte innehöll några föreskrifter om förfarandet vid arbetskonflikter och förklarade, att de inte kunde acceptera att arbetslösa vid även- tyr av indragning av understöd skulle vara

skyldiga att anta vilket arbete som än bjöds dem. Landsorganisationen överklagade se- dan hos regeringen vissa av kommissionens beslut om avstängning av arbetslösa som vägrat anta erbjudet arbete på blockerade arbetsplatser och krävde neutralitet från un- derstödsorganens sida i pågående konflik- ter. Även i riksdagen kom direktivfrågan att tilldra sig uppmärksamhet. Arbetslös- hetskommissionens ståndpunkt försvarades av statsrådet Elmquist, och i ett av expedi- tionsministärens sista beslut (i oktober 1921) lämnades landsorganisationens besvär utan bifall. De av kommissionen tillämpade grundsatserna godkändes sålunda av Kungl. Maj:t. Samtidigt beslöt emellertid regering- en att förordna en expert att för arbetslös- hetskommissionens räkning utreda arbetskon- flikters inverkan på direkt och indirekt be- rörda. Den under sommaren samma år ut- färdade arbetslöshetskungörelsen6 saknade alltjämt egentliga konfliktdirektiv.

2.2.3. Konfliktdirektiven 1922

Den efter 1921 års val tillträdande social- demokratiska minoritetsregeringen engage- rades när det gällde arbetslöshetspolitiken till en början av andra frågor än konflikt- direktiven. Inträffade arbetskonflikter ställ- de direktiven ånyo i brännpunkten i början av 1922. I en deklaration den 10 mars sam- ma år lade regeringen fram sin allmänna syn i den politiskt ömtåliga direktivfrågan. och socialministern, statsrådet Lindqvist, an- förde bland annat följande:

I de fall, då hithörande frågor hittills kom- mit under arbetslöshetskommissionens pröv- ning, hava kommissionens samtliga ledamöter enat sig om den allmänna principen, att under- stöd icke må utgå till de i konflikt direkt del- tagande eller, i händelse av allmän konflikt, till arbetare inom de fack, som befinna sig i konflikt.

Till denna princip kan jag obetingat ansluta mig. Men härutöver är det, efter vad erfaren- heten enligt min mening oförtydbart giver vid handen, icke möjligt att uppställa några all— männa regler, vilkas tillämpning i varje fall giver en tillfredsställande lösning

' SFS 1921: 366.

Vad särskilt angår frågan, om ett i anledning av arbetskonflikt blockerat arbete skall hän- föras till lämpligt arbetsställe, anser jag, att så- dana fall förvisso kunna förekomma, då sam- hällsintresset kräver, att hänsyn icke tages till en arbetargrupps blockadpåbud. Men samhälls- intresset kräver ock ofrånkomligt, att under- stödspolitiken icke genom sin allmänna rikt- ning blir ett medel att nedbryta den solidari- tetsgrund och faktiska rättsordning, på vilken det kollektiva avtalssystemet byggts upp. På grund av de växlande förhållandena kräves det ofta en ingående prövning av de i det sär- skilda fallet föreliggande omständighetema för att kunna bedöma lämpligheten av en ifråga- satt arbetsanvisning.

Samtidigt föreskrevs av Kungl. Maj:t en ny form för handläggning av konfliktären- dena, varigenom regeringen ställde sig själv i centrum på ett annat sätt än tidigare.

Marskommunikén utsattes för kritik, inte blott från borgerligt håll utan även från partierna till vänster om regeringen. Vidare påtalades regeringens åtgärd att inte bringa frågan under riksdagens prövning. Riksda— gen och dess alltmer framträdande statsut- skott kom dock att i samband med behand- lingen av arbetslöshetsanslagen befatta sig med konfliktdirektiven7. Efter ett intensivt politiskt spela, där direktiven hotade att fram- kalla regeringskris, gjorde statsutskottet i kompromissens tecken följande uttalande:

I fråga om dessa spörsmål vill utskottet för sin del uttala, att den allmänt erkända prin- cipen om statens neutralitet gentemot stridan- de parter å arbetsmarknaden lärer böra vid— hållas jämväl i fråga om arbetslöshetspoliti- ken., Så skulle dock icke vara fallet, därest vid arbetskonflikt understöd ntginge till arbetare. vilka till följd av sin intressegemenskap med de i konflikten deltagande kunna anses solida- riska med dem. När arbetslöshetskommissionen också enat sig om — och Kungl. Maj:t härut- innan icke gjort ändring — att vid konflikt av allmän karaktär låta avstängningsåtgärder drab- ba icke blott arbetare vid de direkt berörda. arbetsställena utan även andra arbetare inom samma industrigren, innebär detta just en till- lämpning av ifrågavarande princip; och skälet härför är uppenbarligen, att konfliktens ut- gång berör icke blott de förras utan även de senares intressen.

Så vitt utskottet kan finna, föreligger i detta hänseende (ifråga om statens neutralitet vid arbetskonflikter) icke någon principiell skill- nad mellan allmänna och partiella konflikter. Många gånger torde strider å arbetsmarknaden,

som uppträda under den partiella konfliktens form, i själva verket vara ett led i en ge- nomgående plan, avsedd att förändra löne— och arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive in- dustrier. Där detta är förhållandet, synas i nu ifrågavarande hänseende böra tillämpas samma principer som vid allmänna konflikter, näm- ligen att all hjälpverksamhet från det allmän- nas sida upphör. Utskottet förbiser dock icke, att undantagsfall kunna inträffa, då en partiell konflikt har annan anledning och innebörd än den nu angivna Såsom sådana kunna betraktas de partiella konflikter, vilka icke kunna skälig- en anses i avsevärd mån inverka på de allmän- na löne— och arbetsvillkoren inom facket på or- ten, respektive landet Vid dessa bör avstäng- ning endast gälla de i konflikten direkt del- tagande.

Med sammanfattande av vad nu anförts, vill utskottet, på samma gång utskottet fasthåller vid de av riksdagen förut bestämda allmänna grunderna för hjälpverksamhetens bedrivande. såsom riktlinjer för dessa grunders tillämpning i fortsättningen vid fall av arbetskonflikt an— giva.

att vid allmän konflikt inom ett fack dit- hörande arbetare på orten, respektive i lan- det, avstängas från såväl understöd som nöd- hjälpsarbeten;

att enahanda åtgärder vidtagas för vederbö- rande ort vid partiell konflikt, dock icke i de fall, då densamma icke skäligen kan anses i avsevärd mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket för orten re— spektive landet.

Den praxis som före tillkomsten av dessa direktiv utbildats inom kommissionen hade inneburit, att hänvisning av arbetslösa i vissa fall skulle kunna ske till arbetsplats där konflikt rådde. I statsutskottets memo- rial och riksdagens skrivelse omnämndes in- te uttryckligen riksdagens ställning till så- dan hänvisning. Meningsskiljaktigheter upp- kom också om frågan i vilken omfattning man avsett att de 1922 antagna direktiven ersatte de direktiv som tidigare godkänts av Kungl. Maj:t.

2.2.4 Socialförsäkringskommitténs betän- kande 1915 tillsattes en kommitté för att bl. a. utreda frågan om offentlig arbetsförmed-

7 Statsutskottets mem. 1922: 18 sid. 16 ff. (RSkr 1922: 291). 3 Lindeberg sid. 111 ff.

ling och om statsbidrag till arbetslöshets— kassor. Kommittén avgav i slutet av 1922 sitt betänkande, som bl. a. innehöll följan- de konfliktdirektiv:

5 5.

Vid arbetsförmedling skall tillses, att arbets- givaren erhåller bästa möjliga arbetare och ar- betaren arbete, som närmast motsvarar hans krafter och färdigheter, och må hänsyn ej ta- gas till förhållande, som kan vara av betydel- se vid konflikt mellan arbetsgivare och arbe- tare. — — —

28 &.

Arbetslöshetshjälp utgives icke — — -—

till den, som omfattas av konflikt mellan ar- betsgivare och arbetare, eller vilken, ändå att han icke omfattas av konflikten, i följd av den- samma är utan arbete eller, där konflikten omfattar övervägande antalet arbetare tillhö- rande visst yrke inom särskilt område eller hela riket, tillhör detta yrke inom området el- ler riket; vad sålunda stadgas i fråga om konflikt av allmännare omfattning, gäller ock i fråga om konflikt av mindre omfattning, dock icke i de fall, där densamma icke skäligen kan anses i avsevärd mån inverka på de all- männa löne— och arbetsvillkoren för yrket in- om området eller rike; — — —.

I motiven till förslaget anförde kommit- tén — efter en redogörelse för främmande rätt — bl. a. följande:

Således gäller överallt i lagstiftningen på fö- revarande område såsom grundsats, att de i strejk eller lockout direkt deltagande, som på grund av konflikten blivit utan arbete, skola vara uteslutna från rätten till understöd. Huru- vida eller i vilken omfattning rätten till under- stöd skall frånkännas även arbetare, som icke omfattas av konflikt men blivit utan arbete i följd av förhållanden, som uppkorrunit genom konflikten, är däremot icke tydligt utsagt, utan överlämnas avgörande av dylika frågor åt lag- tillämpningen. I allmänhet synes man dock ej hava gått längre i förevarande avseende än att förvägra understöd i sådana fall, där utanför konflikten stående arbetare måste anses hava ett sådant intresse av konfliktens utgång, att även dessa arbetare antagligen skulle hava del- tagit i konflikten, därest de ej blivit arbets- lösa i följd av densamma, och strejk från deras sida sålunda blivit obehövlig.

Då frågan nu är om införande av statsun- derstödd arbetslöshetsförsäkring i vårt land, måste man tydligen taga särskild hänsyn till de synpunkter, som under de senaste årens kris- tidsförhållanden gjort sig gällande vid tillämp-

ningen inom riket av förordningarna beträf- fande den statsunderstödda hjälpverksamheten. Riktlinjerna i förevarande hänseende angives dels i socialministems uttalande till statsråds- protokollet den 10 mars 1922 och det i sam- manhang härmed av statens arbetslöshetskom- mission den 10 april 1922 utfärdade cirkuläret till arbetslöshetskommittéerna, och dels i stats- utskottets memorial nr 118 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till innevarande års riksdag angående anslag för bekämpande av arbetslösheten m. m. — — — De av statsutskottet angivna riktlinjerna för understödsverksamhet med bidrag av statsmedel, vilka riktlinjer god- känts av riksdagen och Kungl Maj:t, gå sålun- da nt på, att understöd ej bör utgivas till dem, som direkt omfattas av konflikt och på grund därav blivit utan arbete, och ej heller till dem, vilka, ehuru de icke omfattas av konflikten. antingen till följd av densamma bliva arbets- lösa eller ock tillhöra det yrke, inom vilket konflikten råder; för sistnämnda fall göres dock, i fråga om partiell konflikt, det medgi- vande, att regeln icke bör tillämpas å de fall, då konflikten icke skäligen kan anses i avse- värd mån inverka å de allmänna löne— och är- betsvillkoren för orten respektive landet. Dessa grunder för utgivande av statliga un- derstöd vid arbetslöshet förefalla visserligen att vara något strängare än motsvarande be- stämmelser i vissa utländska lagar angående obligatorisk eller statsunderstödd frivillig för- säkring. De kunna dock anses fullt motiverade därmed, att de ifrågavarande understöden i vårt land utgivas utan bidrag från arbetarna själva samt att de rådande kristidsförhållandena krä- va effektiva åtgärder för uppehållande av ar- betet inom näringarna. Då det av kommittén angivna förslaget innebär att, liksom enligt ut- ländska lagar, ungefär hälften av utgifterna för understöden skulle bestridas av de för- säkrade själva, synes man vid första påseende kunna ifrågasätta, huruvida icke någon jämk- ning i de av statsutskottet fastslagna riktlinjer- na borde förekomma. Kommittén kan dock för sin del i stort sett icke godtaga de syn— punkter, som sålunda skulle kunna göras gäl- lande, och får därvid särskilt åberopa, vad stats- utskottet anfört såsom huvudgrund för sin av riksdagen godkända ställning, nämligen att, en- ligt den allmänt erkända principen om statens neutralitet gentemot stridande parter å arbets- marknaden, vid arbetskonflikt understöd icke bör utgå till arbetare, vilka till följd av sin intressegemenskap med de i konflikten delta- gande kunna anses solidariska med dem. I själ- va verket innebära också de av utskottet an- givna riktlinjerna i stort sett en följdriktig utveckling av nämnda grundsats och även någ—

” SOU 1922: 59.

ra av de utländska lagar, för vilka ovan redo— gjorts, hava formulerat föreskrifter i förevaran- de fråga så allmänt, att åtminstone en väsent- lig del av vad utskottet avsett, täckes av for- muleringen.

Efter remissbehandling blev socialförsäk- ringskommitténs betänkande föremål för yt- terligare bearbetning inom socialdeparte— mentet. Huvudfrågan, nämligen om ett ob- ligatoriskt eller frivilligt arbetslöshetsförsäk- ringssystem skulle väljas, ansågs dock vara av den omfattningen att man fann det nöd- vändigt att tillsätta en ny utredning, 1926 års arbetslöshetssakkunniga. För den utred- ningens arbete kommer att redogöras i det följande under 2.2.7.

2.2.5 1923 års konfliktdirektiv

I början av 1923 utbröt allmänna arbets- konflikter inom flera näringsgrenar, bland annat vid järnbruken. På grund av långvarig arbetslöshet inom detta fack var vid kon- fliktens utbrott ett stort antal arbetare re- dan arbetslösa. Även dessa avstängdes från statlig arbetslöshetshjälp med tillämpning av då gällande konfliktdirektiv. Efter stark kri- tik från fackföreningshåll föreslog då rege- ringen i propositionm till riksdagen sådana ändringar i de gällande konfliktdirektiven, »att vid konflikt inom ett fack den, som vid konfliktens utbrott var och under de sex närmast föregående månaderna oavbrutet varit arbetslös, icke behöver avstängas från arbetslöshetshjälp, ändå att han haft sin sista mera stadigvarande anställning inom detta fack», den s. k. regeln bakåt. I yttran- de över propositionen förklarade bl. a. ar- betslöshetskommissionenl1, att regeln bakåt till sin innebörd och verkningar inte lät sig förena med statsmakternas principstånd- punkt om neutraliteten. Även statsutskottet anslöt sig till denna uppfattning. Utskottet föreslog för sin del en annan lösning för behandlingen av arbetare, som lång tid före konfliktutbrottet varit arbetslösa, nämligen bestämmelser om s. k. lokalt arbetskrafts- överskott. Konfliktdirektiven ledde till rege- ringskris”, och efter att ha förlorat vid riksdagsbehandlingen avlöstes den Bran-

tingska ministären av en borgerlig rege- ring under Trygger och med arbetslöshets- kommissionens ordförande Malm som so- cialminister. Vad gäller konfliktdirektiven innebar det segrande utskottsförslaget, att arbetslöshetsorganen vid tidpunkter som kommissionen bestämde skulle undersöka om de arbetslösa alltjämt kunde anses till- höra sitt tidigare yrke. Kunde man då kon- statera att deras sista mera stadigvarande anställning varit vid arbetsställe där driften nedlagts åtminstone för längre tid av an- nan anledning än arbetskonflikt, skulle de inte anses tillhöra yrket längre utan betrak- tas som exempelvis f.d. järnverksarbetare, f. d. verkstadsarbetare etc. och hänföras till ett s. k. lokalt arbetskraftsöverskott. I hän- delse av konflikt inom ett fack skulle de till det lokala arbetskraftsöverskottet hän- förda arbetslösa inte avstängas från arbets- löshetshjälp.

2.2.6. De 5. k. stripadirektiven

Den 20 december 1925 behandlade arbets— löshetskommissionen en förfrågan från Lin— de kommuns arbetslöshetskommitté, om kommunen var skyldig att i anledning av rekvisition av arbetskraft från Stripa gruv- aktiebolag — där konflikt rådde — ställa hjälpsökande arbetslösa till arbetsgivarens förfogande. Flertalet arbetare vid Stripa gruvfält tillhörde platsens lokala samorga- nisation (syndikalister), som förklarat gruv- fältet i blockad. Den i svenska gruvindustri- arbetareförbundet organiserade minoriteten ansåg blockaden berättigad och beslöt re- spektera den. Arbetarna hade i mars 1925 begärt höjning av lönerna med 25 procent i avsikt att komma i jämnhöjd med de lägst avlönade vid de till järnbruksförbundet an- slutna gruvbolagen. Arbetsgivarna hade av- böjt, varefter arbetet lades ner den 9 mars och blockad utfärdades.

Kommissionen förklarade, att arbetslös— hetskommittén inte var skyldig att i anled-

m KPr 1923: 52. ZglifStatsutskottets ut]. 1923: 30 Bilaga sid.

" .Omständigheterna har utförligt behandlats av Lindeberg sid. 152 ff.

ning av rekvisitionen av arbetskraft från Stripa gruvaktiebolag dit hänvisa hos kom— mittén anmälda arbetslösa personer. Kom- mittén skulle emellertid vara skyldig att ånyo underställa ärendet kommissionens prövning, om sådan förändring inträdde i konfliktens läge som kunde tänkas rubba kommissionens avgörande, exempelvis ge- nom högre löneanbud från bolagets sida till dess arbetare. Kommissionens beslut in- nebar, att konflikten bedömdes såsom en partiell konflikt vilken inte kunde jämställas med allmän konflikt. Den i anledning härav företagna prövningen av den erbjudna lö- nens skälighet hade givit till resultat att skyl- dighet inte förelåg att ta hänvisning.

Vid beslutets fattande anmälde två ledamö- ter, att de för sin del betraktade hänvisning av arbetslösa till arbetsställe där arbetskonflikt på— gick såsom i regel inte lämplig arbetshänvis- ning, oavsett det resultat vartill en skälighets- prövning av erbjudna löneförmåner kunde le- da. En annan ledamot menade att konflikten måste anses vara för gruvindustrin i kommunen av allmän karaktär och att gruvarbetarna från kommunen skulle avstängas från statlig arbets- löshetshjälp, i den mån de inte tillhörde det lokala arbetskraftsöverskottet.

Sedan arbetarna erbjudits uppgörelse en- ligt det riksavtal som gällde för övriga till förbundet anslutna gruvor och Stripa gruv- aktiebolag på nytt rekvirerat arbetskraft för samma ändamål som förut, hänsköts ånyo frågan till kommissionen för avgörande. Kommissionen fattade — med reservation av arbetarrepresentanterna — den 23 mars 1926 följande beslut:

Då det kommissionen förebragta utrednings— materialet syntes giva vid handen, att arbete erbjudits vid Stripa för löner, som stodo i överensstämmelse med för gruvindustrien gäl- lande riksavtal, och det även syntes kommis- sionen ådagalagt, att arbetsgivaren erbjudit reglering av ackorden vid Stripa under ena- handa villkor, som för övriga av riksavtalet be- rörda gruvor, prövade kommissionen skäligt förklara, att hinder icke skulle föreligga för Linde landskommuns arbetslöshetskommitté att verkställa hänvisning av arbetskraft i en- lighet med bolagets hemställan.

Beslutet innebar att kommissionen upp- fattade strejken vid Stripa som en partiell konflikt som inte kunde jämställas med all-

män, att den erbjudna lönen ansågs skälig och att hinder för hänvisning av arbetslösa till arbetsplatsen inte förelåg. Vägran att anta anvisat arbete skulle sålunda medföra avstängning från statlig arbetslöshetshjälp.

Kommissionens beslut överklagades av arbetsutskottet för Sveriges kommunistiska parti. Kungl. Maj:t meddelade, efter att ti- digare bl. a. ha förklarat att med verkställig- het av kommissionens beslut skulle anstå. den 21 maj 1926 beslut i det överklagade ärendet. I anförande till statsrådsprotokol- let samma dag redogjorde socialrninistern först för de av 1922 års riksdag beslutade direktiven och anförde härefter:

Eftersom till allmänna konflikter skola hän- föras även sådana, som äro lokalt begränsade, såvida de omfatta det övervägande antalet ar- betare inom visst fack å orten, kunde ifråga— sättas, att konflikten vid Stripa gruvfält, som berör flertalet gruvarbetare inom Linde lands- kommun, ehuru icke inom gruvdistriktet i den- na trakt, borde anses såsom allmän i direkti- vens mening. Emellertid torde den administra- tiva kommunindelningen som sådan icke giva tillräcklig vägledning vid bedömande av frå- gan, huruvida en till orten begränsad allmän konflikt föreligger. Arbetslöshetskommissionen har också för sin del vid sin tidigare handlägg- ning av ärendet icke ansett konflikten vara för orten allmän. De ovan anförda direktiven ha- de nämligen — därest konflikten varit att anse såsom allmän — bort föranleda därtill att samt- liga inom orten varande arbetslösa gruvarbetare avstängts från arbetslöshetshjälp i varje form.

I likhet med vad arbetslöshetskommissio— nen sålunda ansett finner jag övervägande skäl tala för att Stripakonflikten icke är att betrakta såsom för orten allmän i den mening riksdagsdirektiven avse.

Huruvida åter partiell konflikt skall medföra konsekvenser å arbetslöshetshjälpen, motsva- rande dem som följa vid allmän konflikt, beror enligt vad i riksdagsskrivelsen framhållits på dess allmänna syftning och innebörd. Därest konflikten är att uppfatta såsom »ett led i en genomgående plan, avsedd att förändra löne- och arbetsvillkoren inom hela yrket, respekti— ve industrier», behandlas den såsom till sin innebörd likartad med allmän konflikt. Dess verkningar i avseende å arbetslöshetshjälpen sträcka sig då till även andra arbetare inom facket än de direkt i striden indragna. Om åter en partiell konflikt icke kan »skäligen an- ses i avsevärd mån inverka på de allmänna lö- ne- och arbetsvillkoren inom facket på orten»,

skola endast de direkt i striden indragna an- ses diskvalificerade att erhålla arbetslöshets- hjälp. Enligt tillgängliga upplysningar om Stri- pakonflikten har densamma näppeligen kunnat hittills betraktas såsom en konflikt av förra slaget. Utgångsläget har varit att löneförrnå- nerna vid Stripa icke oväsentligt understigit lö- nerna vid andra gruvor i orten. Vad hittills fö— rekommit synes ej giva vid handen, att konflik- ten avsett allmän förändring av löneförmåner- na vid gruvorna i trakten. Under sådana för— hållanden böra icke heller enligt den åberopa- de riksdagsskrivelsen verkningarna i avseende å arbetslöshetshjälpen sträcka sig utanför de direkt i striden inblandade arbetarnas krets.

Emellertid kan det tydligen inträffa att en konflikt, som från början är en helt isolerad företeelse, sedermera kan så förändra karak- tär, att den blir ett led i en genomgående plan, avsedd att förändra de allmänna löne- och arbetsvillkoren. Därest en sådan situation skul- le befinnas föreligga i avseende å Stripakon- flikten, låter det böra tillkomma arbetslöshets- kommissionen att ånyo upptaga till prövning frågan om konfliktens inverkan å arbetslöshets- hjälpen.

Kungl. Maj:t förklarade härefter, att hän- visning av arbetslösa icke bort äga rum och att kommissionen skulle ha att till förnyad prövning upptaga frågan rörande konflik— tens beskaffenhet och verkan å arbetslös- hetshjälpen. Kungl. Maj:t hade sålunda i likhet med kommissionen funnit konflikten vid Stripa icke ha den karaktär, att den borde likställas med allmän konflikt, men i motsats mot kommissionen förklarat, att hänvisning av arbetslösa till Stripa gruvfält icke skulle ifrågakomma. Kungl. Maj:ts ut- slag, som var fattat under åberopande av statsmakternas beslut 1922 om konfliktdi- rektiven, innebar sålunda att dessa direktiv gavs den innebörden att hänvisning inte skul- le ske av arbetslösa i sådana konfliktfall som det vid Stripa, d. v. s. partiell konflikt av karaktär att inte böra jämställas med allmän.

Frågan om hänvisning av arbetslösa till Stripa gruvfält togs härefter upp i riksda- gen”. Statsutskottet förklarade sig på grund av ett nyligen inom kommissionen avgjort och av Kungl. Maj:t prövat ärende böra ta upp frågan >>om behandling av de tidigare av riksdagen godkända direktiven för med— delandet av arbetslöshetsunderstöd». Riks-

dagen anslöt sig därvid i huvudsak till kom— missionens behandling av frågan. Riksdagen ansåg dock Stripakonflikten ha den karak— tären att hänvisning av arbetslösa i detta fall likväl inte skulle äga rum.

Riksdagsbeslutet innebar att arbetskon— flikterna delades upp i tre grupper: 1) all- männa konflikter, 2) partiella konflikter med allmänna verkningar, 3) partiella kon- flikter utan allmänna verkningar. En kon- flikt var allmän då den omfattade alla eller övervägande delen av arbetarna inom hela landet eller inom en eller flera orter. I lik- het med tidigare skulle vid sådana konflikter alla arbetare i facket inom landet eller de berörda orterna avstängas från statlig ar- betslöshetshjälp. Som partiell konflikt med allmänna verkningar betraktades sådan kon- flikt som utan att omfatta samtliga eller övervägande delen av arbetarna i ett fack inom landet eller en eller flera orter lik- väl hade till syfte att inverka på de allmän- na löne- och anställningsvillkoren. Denna kategori skulle behandlas på samma sätt som allmänna konflikter, d. v. s. avstäng- ning skulle ske från statlig arbetslöshets- hjälp av alla arbetare i yrket inom landet eller berörda orter. Till arbetsplats berörd av allmän konflikt eller partiell konflikt med allmänna verkningar skulle inte förekomma hänvisning av arbetskraft. Partiell konflikt utan allmänna verkningar berörde vanligen bara ett fåtal arbetsföretag; dess syfte var inte att påverka de allmänna löne- och an- ställningsvillkoren. I fråga om sådan kon- flikt skulle endast de i konflikten direkt del- tagande arbetarna avstängas från statlig arbetslöshetshjälp. Till arbetsplats som drab- bats av partiell konflikt utan allmänna verk— ningar skulle arbetskraft kunna hänvisas om erbjudna löne- och anställningsvillkor var skäliga i förhållande till de på orten för arbetet gällande; vägran att anta erbjudet ar- bete medförde avstängning från statlig ar- betslöshetshjälp.

Riksdagens beslut 1926 ledde till att re- geringen avgick. Stripakonflikten löstes ge-

" Statsutskottets mem. 1926: 168 (RSkr 1926: 344).

nom en kompromiss i maj 1927. Konflik- ten hade då pågått i över två år.

Under åren 1927—1931 föranledde inga konflikter hänvisning av arbetare till ar- betsplats som drabbats av konflikt. 1932 förekom hänvisning till sådan arbetsplats i ett fall. Det skulle i detta sammanhang föra för långt att närmare redogöra för det stora antal konfliktfrågor som behandla- des av kommissionen. Av de olika kon- fliktärendena må här bara erinras om att i samband med de omfattande konflikterna 1928 yrkesgruppema inom pappers-, pap- persmasse-, sågverks- och gruvindustri av- stängdes från arbetslöshetshjälp. Samtliga av— stängningar upphävdes genom att konflik- terna upphörde samma år. Den i april 1933 utbrutna byggnadskonflikten behandlas i det följande.

22.7 1926 års arbetslöshetssakkunniga

Som förut nämnts överlämnades socialför- säkringskommitténs betänkande och de 1925 och 1926 utarbetade departementsförslagen till de sakkunniga för ytterligare övervägan- den. I sitt i april 1928 avgivna betänkan- de14 utarbetade de sakkunniga två alterna- tiva förslag till arbetslöshetsförsäkring, en obligatorisk och en frivillig. Båda förslagen innehöll konfliktdirektiv av enahanda ut— formning. De sakkunniga var dock inte eniga om innehållet, och inom utredningen företräddes huvudsakligen två uppfattning- ar. Enligt fyra av de sakkunniga (Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch) borde konfliktdirektiven få följande avfattning:

»Under tiden för arbetskonflikt utgives icke ersättning enligt denna lag:

1) till den som är direkt indragen i kon- flikten (deltagare i strejk eller är föremål för lockout);

2) till den som eljest blivit arbetslös i an- ledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämp— ningen av ovan angivna regler meddelas av socialstyrelsen (tillsynsmyndigheten).>>

Tre av de sakkunniga (Lindqvist, Hag- man och Odelstierna) föreslog denna lydelse:

»Till den som deltager i strejk eller är föremål för lockout utgives icke ersättning enligt denna lag under den tid konflikten varar.»

Enligt det först återgivna förslaget skulle sålunda — förutom de av konflikten direkt berörda — även vissa andra grupper arbetare beröras av en utbruten konflikt i fråga om rätten till arbetslöshetshjälp. Hit hörde så- dana sekundärt arbetslösa, vilkas löne- och anställningsvillkor påverkades av konflikten (indirekt berörda). Förslaget innebar en snävare bestämning av de arbetarkatego- rier som skulle avstängas än som gällde vid denna tid. Vidare skulle bestämmelserna om lokalt arbetskraftsöverskott falla bort. Det andra förslaget inskränkte konfliktverkning- arna i fråga om avstängning från statlig ar- betslöshetshjälp till de direkt deltagande och var sålunda än snävare.

Som diskussionen kring de gällande kon- fliktdirektiven kom att kretsa kring dessa båda lösningar, återges här de sakkunnigas motiveringar till de olika alternativen. I betänkandet15 anfördes sålunda:

En fråga av synnerlig vikt vid ordnandet av arbetslöshetsförsäkringen är den, i vad mån ersättning skall utgå vid kollektiva arbetskon- flikter. Bestämmelserna i föregående paragraf hänföra sig uteslutande till den enskilde arbe— tarens förhållande med avseende å arbetslös- hetens uppkomst. Vid de kollektiva konflik- terna är det emellertid organisationernas beslut och handlande, som helt dominera; individen träder tillbaka för kollektiviteten och hans åt- göranden bliva beroende av dennas. Med hän- syn härtill kan ej heller den enskildes förhål- lande i dessa fall bliva bestämmde för hans rätt till arbetslöshetshjälp under konflikten. — — —- Vid de sakkunnigas prövning av föreva- rande fråga har till en början den tanken va- rit under övervägande, huruvida icke den prin- cipiellt riktigaste lösningen vore att för varje särskilt fall av arbetskonflikt prövades, i vad mån de stridande parternas krav kunde anses berättigade ur samhällets synpunkt, d. v. 3. med hänsyn till det av statsmakterna uppställ- da målet för arbetslöshetspolitiken, och att denna prövnings resultat vore avgörande för frågan, i vilken utsträckning försäkringsersätt-

" SOU 1928: 9. " Sid. 274 ff.

ning skulle utgå till de arbetslösa under konflik- ten. Funnes arbetarnas krav vara berättigade ur nämnda synpunkt, skulle man då helt och hållet bortse från konflikten och låta ersättning utgå som vanligt, men ansåges motsatsen vara fallet, skulle en strängt restriktiv hållning iakt- tagas. Oavsett vilka principiella skäl, som kun- na tala för ett sådant förfaringssätt, hava de sakkunniga emellertid funnit detsamma av prak- tiska skäl omöjligt att genomföra. — — -— Samt- liga sakkunniga anse sålunda ofrånkomligt, att vissa mera formella regler uppställas rörande frågan, om och i vilken utsträckning ersätt- ning på gnmd av försäkringen skall utgå un- der tid, då arbetskonflikt pågår.

När det gällt att utforma sådana regler, har enighet bland de sakkunniga rått därom, att försäkringsersät'tning icke bör, så länge arbets- konflikten varar, utgå till någon, som är direkt indragen i konflikten, d. v. s. deltager i strejk eller är föremål för lockout. Att strejkande icke kunna tillerkännas ersättning följer redan där- av, att en arbetslöshetsförsäkring principiellt måste vara begränsad till att avse skydd mot följderna av oförvållad arbetslöshet. Då lock- outade arbetare här jämställas med strejkande, har detta sin grund däri, att det mestadels är en tillfällighet eller en fråga om lämpligaste stridstaktik, huruvida en arbetskonflikt fram- träder i forrn av strejk eller lockout. Den stånd- punkt, de sakkunniga härutinnan intagit, har också vunnit uttryck i så gott som all utländsk lagstiftning på området.

Vissa bland de sakkunniga (minoriteten) anse ett stadgande av nu angivet innehåll tillräckligt och motsätta sig således bestämmelser, som skulle gå ut på att i anledning av arbetskon— flikt avstänga ytterligare grupper av arbetslösa från erhållande av försäkringsersättning. För införandet av sådana bestämmelser kan enligt nämnda sakkunnigas mening icke åberopas, att andra grupper av arbetslösa än de direkta deltagarna i konflikten eventuellt någon gång i framtiden kunna få skada eller gagn av kon- fliktens utgång. Väl är sammanhanget i det ekonomiska livet så beskaffat, att utgången av en arbetskonflikt kan få inflytande långt utöver den krets, det närmast gällt. Men detta inflytan- de går likt en böljerörelse åt alla håll. Om stora medborgargruppers köpkraft ökas eller minskas, röner avsättningen av olika slags varor påverkan därav. Stigningar och sänkning- ar av lönenivån inom ett yrke, särskilt om detta omfattar ett större antal arbetare, kom- ma i regel så småningom arbetare och arbetsgi- vare till godo över hela linjen. Söker man räk- na med de indirekta verkningarna för de ar- betslösas del av arbetskonfliktema, måste man därför riskera att i det övervägande antalet fall begå orättvisor mot de arbetslösa. Den av- görande synpunkten måste vara, huruvida de

arbetslösa kunna anses deltaga i konflikten eller på ena eller andra sättet materiellt understödja någon av de stridande parterna. Företagna ut— redningar beträffande den svenska fackför- eningsrörelsen giva emellertid vid handen, att de arbetslösa i regel äro uteslutna från delta- gande i omröstningar, som gälla arbetskon- flikter, samt att de äro befriade från erläggan- de av regelmässigt utgående avgifter och beslu- tade extra uttaxeringar. Slutligen vilja de ifrå- gavarande sakkunniga framhålla, att om man vill med hänsyn till en utbruten arbetskon- flikt från ersättning avstänga andra grupper av arbetslösa än de direkta deltagarna i kon— flikten, bestämmelserna härom med nödvän- dighet måste bliva synnerligen obestämda och tänjbara. Och det kan icke nog starkt under- strykas, att framför allt på denna punkt krävas enkla och klara regler, som icke tillåta, att obehöriga synpunkter göra sig gällande vid de enskilda fallens avgörande.

Övriga sakkunniga finna däremot påtagligt, att i många fall en sådan intressegemenskap kan föreligga mellan de i en arbetskonflikt di- rekt indragna arbetarna och vissa kategorier arbetslösa, att det måste anses berättigat och nödvändigt att från åtnjutande av försäkrings- ersättning avstänga även andra än de i kon- flikten deltagande. Förut har påpekats, att det mestadels är taktiska synpunkter från de stri- dande parternas sida som avgöra, huruvida en arbetskonflikt utbryter i form av strejk eller lockout. Liknande synpunkter torde enligt des- sa sakkunnigas mening i ännu högre grad vara bestämmande för den omfattning, en utbruten arbetskonflikt erhåller. Då dessutom genom- förandet av en arbetslöshetsförsäkring i och för sig måste innebära ett kraftigt stärkande av ar- betarklassens ställning i kampen med arbetsgi- varna angående löne- och anställningsvillkor, synes man göra klokt i att låta bestämmelser- na om ersättnings utgivande under aktuella konfliktfall präglas av en viss återhållsamhet. Det kan också hänvisas därtill, att man inom utländsk lagstiftning rörande arbetslöshetsför- säkring, bortsett från enstaka undantag, inga- lunda nöjt sig med att förbjuda utbetalning av ersättning eller understöd allenast såvitt angår deltagarna i konflikten.

När det gällde att närmare bestämma vilka grupper av arbetslösa som ytterligare borde avstängas, förordade flertalet av dessa sakkunniga,

ett stadgande, enligt vilket från ersättnings- rätt skulle uteslutas, förutom de i konflikt.- direkt indragna, sådana vilka blivit arbetslösa i anledning av konflikten och vilkas löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas rö- na inverkan av densamma. Då sålunda för av—

stängningar förutsättes, att vederbörande blivit arbetslös i anledning av konflikten, följer här- av, att alla sådana, vilka redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, icke i sin ersättnings- rätt skulle påverkas av denna. Härutinnan för- ordas alltså en ändring i de grundsatser, som tillämpats beträffande den hittills bedrivna hjälpverksarnheten. Ändringen avser emeller- tid en punkt, där dessa grundsatser varit före- mål för den starkaste kritiken, och skulle föra den svenska lagstiftningen i närmare överens- stämmelse med vad som gäller utomlands. Där begränsar man mestadels avstängningen till att avse allenast konfliktskapad arbetslöshet. En dylik begränsning gör också, att man får ett betydligt fastare grepp på frågan än om man uteslutande tar hänsyn till vederbörandes in- tresse av konfliktens utgång. För avstängning krävs emellertid ytterligare enligt den föreslag- na regeln, att den arbetslöses löne- och an- ställningsvillkor kunna antagas röna inverkan av konflikten. Härvid bör man emellertid icke räkna med alltför avlägsna, mer eller mindre sannolika verkningar. Det får krävas ett mera påtagligt sammanhang. Förutom konfliktens art och omfattning synes böra komma i be- traktande, huru pass nära den arbetslöse är knuten till det konfliktberörda yrket eller före- taget, i vad mån en lokal konflikt på orten, där den arbetslöse är bosatt, men i annat yrke kan ha inflytande på anställningsvillkoren över hu— vud i orten 0. s. v. Då det emellertid är ogör— ligt att i själva lagen upptaga de omständig- heter, till vilka hänsyn bör tagas, och angiva vilken vikt som i de särskilda fallen bör tillmä- tas dem, föreslå dessa sakkunniga, att social- styrelsen bemyndigas utfärda närmare före- skrifter rörande tillämpningen av konfliktbe- stämmelsema. Härigenom skulle ock vinnas möjlighet till en smidig anpassning efter olika situationers krav.

Arbetslöshetskommissionen uttalade i ut— låtande över de sakkunnigas förslag, att det i praktiken skulle bli synnerligen svårt att bestämma de grupper arbetare vars löne- och anställningsvillkor kunde röna inverkan av en konflikt. En liten arbetargrupp vars arbete utgjorde nyckel till en stor produktion skulle kunna lägga ner arbetet för att få bättre löne- villkor och på så sätt förorsaka arbetslöshet bland flertalet arbetare i övrigt, som enligt de föreslagna direktiven skulle få statlig arbets- löshetshjälp. Ehuru en arbetsgivare genom lockout visserligen skulle kunna diskvalificera dessa arbetare i angivet hänseende, kunde en sådan utveckling inte anses önskvärd ur det allmännas synpunkt. Kommissionen ifrågasatte om inte samtliga arbetare som blivit arbets— lösa på grund av arbetskonflikt borde uteslu- tas från möjlighet att få arbetslöshetshjälp.

2.2.8. Behandlingen vid 1933 års riksdag

Det skulle dröja ytterligare innan arbets- löshetsförsäkringen och därmed konfliktdi- rektiven fick sin slutliga utformning. Jäm- sides med 1926 års sakkunniga arbetade den 1927 tillsatta arbetslöshetsutredningen, som i juni 1931 avgav ett betänkande om ar- betslöshetens omfattning, karaktär och orsa- ker. Arbetslöshetsförsäkringen blev dess- utom föremål för återkommande motioner i riksdagen under denna tid. Efter den so- cialdemokratiska regeringens tillträde 1932 tillkallade i oktober socialministern, stats— rådet Möller, ytterligare sakkunniga för ut- redning av vissa kvarstående frågor angå- ende arbetslöshetsförsäkringen. Enligt utred- ningsdirek-tiven 10 skulle de sakkunniga dock inte ta upp frågan om konfliktdirektiv, utan dessa skulle i författningsförslaget få den formulering som i 1928 års betänkande för- ordats av Lindqvist m.fl., alltså den som begränsade avstängningen till de direkt be- rörda. I propositionen till 1933 års riksdag fick, trots kritik från socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen, konfliktdirekti- ven behålla denna begränsning. Statsrådet Möller anförde17 i anslutning härtill:

Enligt de grundsatser, som tillämpats i hittills varande svensk arbetslöshetspolitik, skola, då konflikt utbryter, de arbetslösa, vilka åtnjuta understöd av stat och kommun eller äro syssel- satta vid reservarbeten, undandragas vidare hjälp, om de tillhöra det fack, inom vilket ar- betskonflikten pågår, och denna konflikt är allmän. Det har ansetts, att staten endast ge- nom sådana avstängningsåtgärder upprätthölle den neutralitet i arbetstvister, som det tillkom- me staten att iakttaga. Riktigheten av denna uppfattning om hur statens neutralitet bör hävdas kan icke medgivas. Man bör icke blun— da för det faktum, att arbetsgivarna genom en samfälld aktion (sympatilockouter) vid så- dana reglers tillämpning kunna försätta hela den statliga hjälpverksarnheten ur funktion. Regeln måste anses vila på den tankegången, att de arbetslösa dela ansvaret för att konflikt utbrutit eller hava intresse av konfliktens ut- gång, men dessa förutsättningar äro ingalunda givna annat än i undantagsfall.

Med tillfredsställelse konstaterar jag, att samtliga 1926 års arbetslöshetssakkunniga utom

" KPr 1933: 209, Bilaga G sid. 30. " KPr 1933: 209 sid. 120 ff.

en funnit sig böra förorda, att »bakåt verkan- de» konfliktdirektiv icke böra införas i lag eller stadga om arbetslöshetsförsäkring. För min del ansluter jag mig till den formulering, som förordats av herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna.

Då man emellertid i yttranden över det se- naste förslaget återkommit till den gamla pro- blemställningen i fråga om konfliktdirektiven, anser jag mig böra något utförligare motivera mitt ståndpunktstagande. -— — —

Det synes mig vara obestridligt riktigt, så- som herrar Lindqvist, Hagman och Odelstier- na anföra, att avgörande för omdömet, huru- vida de arbetslösa skola anses stå utanför eller vara inblandade i arbetskonfliktema, bör vara, huruvida de på ena eller andra sättet materiellt stödja den ena av de stridande parterna, och icke, huruvida de eventuellt någon gång i framtiden kunna få skada eller gagn av en konflikts utgång. Denna principiella ståndpunkt tillgodoser också enligt min mening anspråket, att staten skall iakttaga neutralitet i striderna på arbetsmarknaden, i den mån detta krav över huvud har någon gripbar mening.

Om det är ett samhällsintresse att arbets- konflikter undvikas, kan det vara lika viktigt, att arbetsgivarnas stridslust dämpas därigenom att de arbetslösa anses stå utanför striden som att arbetarnas stridslust dämpas därigenom att dessa själva få ensamma taga hand om de ar- betslösa vid konflikter. Ingenting vinnes för arbetsfreden genom att samhället indirekt bi- står arbetsgivarsidan vid arbetskonflikter och inräknar i arbetstvistema arbetare, som ingen- ting hava otalt med sina arbetsgivare av det enkla skälet, att de vid konflikttillfället ingen arbetsgivare ha. Så snart man söker räkna med de indirekta verkningarna för de arbetslösas del av arbetskonfliktema, riskerar man att i övervägande antalet fall begå orättvisor.

Det har sagts, att arbetarna skulle kunna upprätthålla hemliga blockader, varigenom sta- ten skulle kunna tvingas att utbetala arbets- löshetsbidrag till arbetslösa, som råkat i sin ställning genom konstlade åtgärder från arbe- tarorganisationemas sida. Då det emellertid fö- reskrives, att arbetslös skall förete av arbetsför- medlingen utfärdat intyg, att han icke kunnat erhålla arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, synes det fullständigt uteslutet, att arbetarna vid hemliga blockader skulle kunna erhålla stöd från arbetslöshetsförsäkn'ngen.

Man har vidare antagit, att arbetarorganisa- tionerna skulle kunna använda arbetslöshets- kassorna i sin stridsstrategi. Det har sålunda tänkts, att en arbetarorganisan'on, som planerar en strejk, skulle kunna vidtaga åtgärder i syfte att strax före slutet av en avtalsperiod ha ska- pat ett större eller mindre antal arbetslösa, vilkas understöd under kommande konflikt

skulle utgå ur arbetslöshetskassoma, medan strejkkassorna sålunda skulle slippa undan med att underhålla ett mindre antal av dem, som faktiskt deltaga i strejken. Sådana manövrer torde emellertid också stranda på regeln, att den arbetslöse skall vara skyldig antaga av arbetsförmedlingen anvisat arbete. Den enda förutsättningen, under vilken dylika manövrer kunde äga rum, skulle vara den, att ett hemligt samförstånd rådde mellan arbetare och arbets- givare därorn, att arbetsgivarna under den konstlade arbetslösheten strax före avtalsti- dens slut skulle underlåta att från den offent- liga arbetsförmedlingen begära arbetskraft. Antagandet av ett dylikt samförstånd torde emellertid tillhöra de orirnligheter, som kunna lämnas ur räkningen. — — —

Det är att förmoda, att sakkunnigförsla- get år 1928 närmast tagit sikte på att förhindra en strejkstrategi, som avsåge att vid en planerad strejk kasta över huvudbördan av understödet från strejkkassoma till arbetslöshetsförsäkring- en och sålunda utnyttjade statsunderstödet till att finansiera en strejk. En närmare granskning torde emellertid giva vid handen, att en dylik strejkstrategi icke blir möjlig att praktiskt ge- nomföra. Följande exempel må anföras. In- om de flesta industrier finnas olika grupper av arbetare, och arbetets ostörda gång beror därpå, att samtliga grupper fullgöra sitt arbete. En enda liten grupp — t. ex. vävlagama eller maskinisterna inom textilindustrien — kan ge- nom strejk lägga hela industrien stilla och allt- så skapa stor arbetslöshet. Risken skulle då vara, att den större och den mindre gruppen i samråd planlade strejken så, att endast den mindre girige ut i strejk. Fabrikerna skulle då nödgas inställda driften, och den större grup- pen skulle förklaras för arbetslös och sålunda falla arbetslöshetskassan till last. Fallet torde få anses tillhöra konstruktionernas område. Om den mindre gruppen går ut i strejk under den tid avtal gäller för den större gruppen, kan den senare icke begagna den mindre gruppens strejk till förbättring av sina förmåner. Den större gruppen skulle sakna allt intresse av strejken. Dess intresse skulle i stället vara mot— satt, ty strejken skulle beröva densamma nor- mala arbetsinkomster. Om avtalstiden för bägge grupperna utlöper samtidigt och avtalen bliva uppsagda till samma tid, bliva de praktiska verkningarna annorlunda. Då skulle den större gruppen kunna tänkas vara beredd att sluta avtal med arbetsgivaren, medan däremot över- enskommelse icke kan uppnås mellan den mindre gruppen och arbetsgivaren. Därest ar- betsgivaren för sin del träffar avtal med den större gruppen men den mindre gruppen ej kan förmås till uppgörelse utan går i strejk, skulle den större gruppen genom driftinställelsen be- traktas såsom arbetslös och berättigad till bi-

drag från försäkringen. Detta vore ju i och för sig riktigt, eftersom den större gruppen, så långt ifrån att ha föranlett driftinställelse, ge- nom sin medverkan till uppgörelsen sökt fö- rebygga densamma. Men man måste fråga sig, huruvida det kan tänkas sannolikt, att en ar- betsgivare skulle handla på angivet sätt. Hela hans intresse måste gå ut på att få samti- dig uppgörelse med bägge grupperna, eftersom han i annat fall ändå icke kan hålla driften i gång. Kräver arbetsgivaren samtidig uppgörel- se och arbetarna motsätta sig detta, så upp- står en regelrätt arbetskonflikt mellan honom och båda grupperna och rätten till försäkrings- bidrag bortfaller.

över huvud taget torde i dylika fall varje för- sök att spekulera i arbetslöshetsförsäkringens utnyttjande vid arbetskonflikter korsas genom att lockout (sympatilockout) vidtages mot de övriga arbetarna. Dylika åtgärder äro i regel medgivna även under avtalstiden.

I en samtidigt avgiven proposition till riksdagen angående bl. a. beredskapsarbe- tenle föreslog socialministern enahanda kon- fliktdirektiv. Arbetslöshetskommittéerna skulle sålunda vid urvalet av arbetskraft >>tillse, att arbetaren icke är indragen i ar- betskonflikt (deltagare i strejk eller föremål för lockout); vilket självfallet gäller arbets- nedläggelse både vid beredskapsarbeten och andra företag».

Båda propositionerna samt i ämnet väckta motioner — av vilka en föreslog det av ar— betslöshetssakkunnigas majoritet framlagda förslaget till konfliktdirektiv — remitterades till det särskilda utskottet vid 1933 års riks- dag. Utskottet fann för sin del", att kon- fliktdirektiven borde utformas på samma sätt för de olika stödformerna och anförde, efter att ha redogjort för frågans tidigare behandling, i huvudsak följande”:

Den mest framträdande skiljaktighet, som består mellan å ena sidan gällande direktiv ——— och å andra sidan Kungl. Maj:ts för— slag — — — är, att enligt sistnämnda förslag konflikt skall rörande alla dem, som vid ut- brottet av konflikten redan voro arbetslösa, vara utan inverkan vad angår arbetslöshets- hjälpen. — — — Då år 1923 denna fråga stod i brännpunkten av intresset, avsåg meningsskilj- aktigheten icke huruvida utan endast på vad sätt och i vilken omfattning de före konflikten arbetslösa skulle utestängas från arbetslöshets- hjälpen. — — — I den mån ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende skulle kunna tagas till intäkt för en sådan taktik vid en kon-

flikt, att personer, som direkt äro intresserade av utgången av denna, komma att under kon- flikten åtnjuta arbetslöshetshjälp, måste sålun- da detta betecknas som oriktigt. Detsamma gäller, därest arbetslösa genom möjlighet att deltaga i beslut i fråga om arbetskonflikt direkt kunna inverka på konflikten. Under utskot- tets förhandlingar har därför ifrågasatts, att i varje fall arbetare, vilka kunna påvisas hava på obehörigt sätt påverkat frågan om utbrott av en konflikt, skulle vara uteslutna från ar- betslöshetshjälpen. En dylik avgränsning måste emellertid enligt utskottets mening i praktiken bliva förenad med betydande vanskligheter. För övrigt torde i många fackförbund arbetslösa medlemmar icke tillerkännas sådant inflytande på konfliktfrågor, som nyss avsetts. Då härtill kommer, att icke heller någon annan lämplig gräns kunnat anvisas, har utskottet funnit den lösning av denna fråga vara förenad med de minsta olägenheterna, enligt vilken varje ver- kan bakåt av en konflikt uteslutas Utskottet utgår även från den förutsättningen, att led- ningen för arbetarnas fackliga sammanslut- ningar skall låta sig angeläget vara att före- bygga sådana stridsmetoder, som med rätta skulle kunna anses innebära ett missbruk av den sålunda förordade regeln.

Även i ett annat hänseende föreligger me- ningsskiljaktighet om den innebörd konflikt— direktiven böra hava, nämligen i vad angår så- dana personer, vilka utan att vara direkt in- dragna i konflikten blivit arbetslösa i anled- ning av densamma. Under det att för dessa s. k. sekundärt arbetslösa för närvarande gäller, att arbetslöshetshjälp icke kan utgå, skulle de enligt propositionen under alla förhållanden vara uteslutna från konfliktens verkningar. En- ligt det förslag, som framställts i vissa motio- ner, skulle av de sekundärt arbetslösa endast de drabbas av utestängning, vilkas löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas rö- na inverkan av konflikten. Även härutinnan hava sist avsedda motionärer hänvisat till de skäl. som i 1928 års betänkande åberopats till stöd för ett med deras yrkande likalydande stadgande. —— — — Vad då först angår sådana fall, där konfliktens primära omfattning be- stämmes av taktiska hänsyn och där således till följd av densamma arbetslösa, men icke direkt indragna arbetare hava samma intresse av konfliktens utgång som de däri deltagande, finner utskottet det vara uppenbart, att arbets- löshetshjälp icke bör utgå till sist avsedda ar-

” KPr 1933: 211 sid. 63; jfr sid. 137. " Sårsk. utskottets ut]. 1933: 17 sid. 39; jfr även sid. 48 om arbetskonflikter vid beredskaps- arbeten.

20 Särsk. utskottets ut]. 1933: 18 sid. 19 ff. och 27 ff; jfr även reservationer i utl. 1933: 17 sid. 142, 153 lf.

betargrupper. Departementschefen har — — — gjort gällande, att den ifrågasatta regeln skulle bliva utan betydelse i praktiken, i det att nyss avsedda stridsmetoder icke skulle kunna med praktisk verkan genomföras. Huru än därmed må förhålla sig, kan en regel, som har avseen- de å här berörda fall, möjligen vara överflödig men icke böra på annan grund möta mot- stånd.

Såsom framgår av de återgivna motiven syf- tar den i nyssnämnda motioner föreslagna, re- geln emellertid längre, i det att densamma av- ser att i förevarande hänseende uppdraga en gräns emellan sådana arbetare, vilka med av— seende å sina löne- och avtalsförhållanden hava ett påvisbart intresse av konfliktens ut- gång, och andra. Här avses således icke att be- gränsa verkningarna till sådana arbetare, vilka äro parter i samma kollektivavtal som de i konfliktens direkt indragna. Den ifrågasatta regeln skulle kunna komma i tillämpning i så- dana fall, som när exempelvis konflikt inom sågverksindustrien medför arbetslöshet inom pappersmasseindustrien, eller då konflikt med fartygsbefäl, däckspersonal eller maskinper- sonal leder till arbetslöshet för den eller de andra grupperna.

Enligt utskottets uppfattning måste i dylika fall övervägande skäl anses tala för ett bifall till det motionsvis framställda förslaget. Till— fällen kunna mycket väl tänkas förekomma, då frånvaron av dylika bestämmelser skulle medföra uppenbart olämpliga verkningar. Å andra sidan måste noga tillses, att regeln icke åberopas i sådana fall, då intressegemenskapen endast är av mindre betydelse eller av sekun- där beskaffenhet. På sätt i motionerna yrkats måste det därför ankomma på tillsynsmyndig- heten att meddela närmare bestämmelser även- som att i tvistiga fall lämna direkta anvisningar.

Beträffande äter de sekundärt arbetslösa, för vilka sambandet med konflikten är sådant, att utgången icke på något sätt kan inverka på deras löne— och övriga anställningsförhållan- den. följer av det redan sagda att de icke skola drabbas av avstängning till följd av kon- flikten. Här avser utskottet sådana fall, då ar- betarna vid visst arbetsföretag bliva arbets- lösa till följd av att på grund av arbetskon— flikt råvarutillförseln eller krafttillgången till företaget stoppats eller — det motsatta fallet — då exempelvis avverkning av virke inställes till följd av genom konflikt minskad åtgång vid förädlingsverken.

De av utskottet sålunda förordade reglerna böra äga tillämpning icke blott i fråga om rätten att uppbära daghjälp från arbetslöshets- kassan utan även vad angår rätten till hänvis- ning till reservarbete eller till erhållande av kontantunderstöd med statsbidrag.

Riksdagen godkände de av särskilda ut- skottet föreslagna reglerna för konfliktdi— rektiven. I fråga om beredskapsarbetena och den kontanta understödsverksamheten fick direktiven följande utformning i den av Kungl. Maj:t utfärdade kungörelsen den 26 juni 1933 (nr 446) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbets- löshet, som trädde i kraft den 1 juli sam- ma år:

16 5

Under tiden för arbetskonflikt må arbetslös- hetshjälp ej åtnjutas av

a) den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout); samt

b) den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställ- ningsvillkor skäligen kunna antagas röna in- verkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämp- ningen av vad sålunda föreskrives meddelas av arbetslöshetskommissionen.

I fråga om arbetslöshetsförsäkringen led- de riksdagsbehandlingen inte till någon lag- stiftning. Denna kom till stånd först föl- jande år.

2.2.9. Andra frågor vid 1933 års riksdag

Propositionema 209 och 211 upptog även ändrade regler vad gäller frågan om hänvis— ning till arbetsplats där arbetskonflikt råder. Statsmakterna hade föreskrivit 1926 i de s.k. stripadirektiven, att hänvisning av ar- betskraft till arbetsställe som drabbats av konflikt skulle ske endast om konflikten var partiell utan allmänna verkningar och den erbjudna lönen prövats vara. skälig. Av 1926 års arbetslöshetssakkunniga hade tre leda- möter (Lindqvist, Hagman och Odelstiema) i fråga om skyldighet för försäkrad att anta erbjudet arbete föreslagit följande bestäm- melse:

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning, att det — — — icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt pågår.

I motiveringen till förslaget anförde sam- ma sakkunniga, att de avsett bara sådana arbetskonflikter som godkänts eller beslu- tats enligt de principer som tillämpades av

fackförbund tillhörande landsorganisatio— nen. övriga sakkunniga förordade, att lagen inte meddelade några bestämmelser i detta avseende.

Genom lagarna 1928 om kollektivavtal och om arbetsdomstol vanns en laglig väg att för vissa slag av arbetskonflikter få fast- slaget, om en konflikt kunde anses tillåten eller inte. Då 1932 års sakkunniga för ar- betslöshetsförsäkring framlade sitt förslag om frivillig försäkring, utformades också di- rektiven med hänsyn till den nya lagstift- ningen. En förutsättning för att erbjudet arbete skulle kunna anses som lämpligt var enligt de sakkunniga, att det inte hänförde sig till arbetsplats där konflikt rådde. Un- dantag härifrån skulle emellertid gälla i fråga om arbetsplatser, berörda av konflik- ter som förklarats strida mot avtal eller lagen om kollektivavtal. De sakkunniga framhöll vidare?!, att erfarenheterna från striderna på arbetsmarknaden visat att ett inte ringa antal konflikter förekom inom områden som inte var reglerade genom kol- lektivavtal. Det var inte lämpligt, att alla konflikter på dessa områden skulle respek— teras bara av den formella anledningen att konfliktens laglighet inte kunde prövas. Med hänsyn härtill borde tillsynsmyndigheten i varje särskilt fall avgöra, om en konflikt var av sådan särskild beskaffenhet att skä- lig anledning till arbetsvägran inte förelåg. I fråga om de regler som tillsynsmyndighe- ten hade att följa vid denna prövning ut- talade de sakkunniga endast, att grundläg- gande för avgörandet borde vara om kon- flikten kunde anses motsvara vad som all- mänt ansågs vara god sed på arbetsmark- naden. Man syftade med detta närmast på uppenbara okynneskonflikter. Av betydelse var också, att möjlighet fanns till proviso- riskt beslut under tiden fram till ett av- görande av arbetsdomstolen eller skiljemän. Med hänsyn härtill föreslogs, atti dylika fall en liknande befogenhet skulle tillkomma tillsynsmyndigheten som den ovan angivna, dock att i dessa senare fall tillsynsmyndig- hetens beslut skulle gälla bara till dess ar- betsdomstolen respektive skiljernännens ut- slag föll. Det föreslogs samtidigt, att ett

sådant av tillsynsmyndigheten fattat provi- soriskt beslut som kunde underställas ar- betsdomstolen inte borde få överklagas hos Kungl. Maj:t.

I propositionen till 1933 års riksdag anslöt sig departementschefen i allt väsentligt till de sakkunnigas förslag.

Även särskilda utskottet uttalade sig för en revision och anslöt sig i denna del av konfliktdirektiven till propositionens för- slag. I utlåtandet”, som godkändes av riks- dagen, uttalades bland annat följande:

Den av utskottet lämnade redogörelsen för den omfattning i vilken gällande konfliktdirek- tiv kommit till tillämpning synes utskottet ut- visa, att de bestämmelser, om vilka tidigare strid framför allt stått, icke haft den praktiska betydelse som man torde hava antagit. Utskot- tet avser här de regler, vilka tillkommit genom beslut vid 1926 års riksdag och vilka innebära, att hänvisning av arbetskraft under vissa för- hållanden skall kunna ske till arbetsplats, där konflikt råder. Vid sådant förhållande anser utskottet tillräckhg anledning icke finnas att bibehålla dessa bestämmelser, som genom sin blotta tillvaro visat sig vara ägnade att skapa en onödig irritation. I detta hänseende synes det alltså vara tillräckligt med den i proposi- tionen förordade regeln av innebörd att olag- liga konflikter eller okynneskonflikter icke sko- la respekteras.

Direktiven fick härefter — i den förut nämnda kungörelsen den 26 juni 1933 om hjälpverksarnheten vid arbetslöshet — föl- jande utformning:

Erbjudet arbete på den öppna arbetsmark- naden skall anses lämpligt under förutsättning

c) att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder;

Vad sålunda föreskrivits angående arbets- konflikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal eller av arbetslöshets- kommissionen förklaras eljest vara av den sär- skilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat, dock att inom om- råde, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast för tid intill dess

” KPr 1933: 209, Bilaga G sid. 30. ” Särsk. utskottets ut]. 1933: 18 sid. 26 f. (RSkr 1933: 356).

arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten. över förklaring, som av arbetslöshetskommissionen meddelats angående beskaffenheten av arbetskonflikt in- om område, där kollektivavtal gäller, må kla- gan icke föras.

Den arbetslöshetskommissionen medgivna rätten att föreskriva att en konflikt kunde vara av den särskilda beskaffenhet att skä- lig anledning till arbetsvägran inte förelåg, torde inte ha tillämpats i större omfattning. Som regel har det varit fråga om arbetskon- flikter berörande endast ett ringa antal ar— betare.

2.2.10. Tillämpningen av 1933 års konflikt- direktiv

Vid tidpunkten för de nya konfliktdirekti- vens tillkomst var arbetslösheten den nå— gonsin största i landet med omkring 200 000 hjälpsökande. Samtidigt pågick sedan april 1933 en konflikt inom byggnadsbranschen som till sin längd och omfattning översteg vad som hittills hade förekommit. Vid till- lämpningen av konfliktdirektiven visade sig snart olika svårigheter uppkomma. Medan det stod klart, att en person som blivit arbetslös genom deltagande i konflikt inte skulle få statlig arbetslöshetshjälp, framgick inte hur man skulle förfara om samma per- son under konflikttiden fick ett annat ar- bete på den öppna marknaden och vid det arbetets slut begärde arbetslöshetshjälp. Svårigheter uppkom också när det gällde att bestämma de grupper vilkas löne- och an- ställningsvillkor kunde antas röna inverkan av konflikten och därmed skulle avstängas.

Med stöd av de vid byggnadskonfliktens utbrott gällande direktiven beslöt arbets- löshetskommissionen att, eftersom konflik- ten var partiell med allmänna verkningar, de arbetare inte skulle få arbetslöshetshjälp under konflikttiden vilka haft sin senare mera stadigvarande anställning inom bygg- nadsindustrin. Genom cirkulärskrivelse i april 1933 meddelade kommissionen vissa kompletterande bestämmelser rörande av- gränsningen av de arbetargrupper som till följd av konflikten avstängdes från stat-

lig arbetslöshetshjälp. Avstängningsbeslutet skulle sålunda avse husbyggnadsindustrin men inte anläggningsbranschens väg-, bro- och andra dylika arbetsföretag. Samtliga ar- betare som utfört husbyggnadsarbete be- rördes emellertid av avstängningen; inte bara murare, träarbetare, måleriarbetare, jord-, schaktnings- och grovarbetare utan också exempelvis rörlednings-, plåtslageri- och byggn'adsställningsarbetare som huvud- sakligen arbetat vid nybyggen och repara- tionsarbeten i gamla hus.

Sedan de nya konfliktdirektiven trätt i kraft den 1 juli 1933 och de arbetargrupper som skulle avstängas sålunda begränsats, förelåg möjlighet för vissa grupper av bygg- nadsarbetare att få statlig arbetslöshetshjälp. Arbetslöshetskommissionen föreskrev dock, att undantagna från möjlighet att få arbets- löshetshjälp var de som jämlikt 16 å i kun— görelsen direkt eller indirekt berördes av konflikten, och att arbetslöshetshjälp endast fick utgå till arbetslösa som styrkte sig ha varit detta sedan tiden före den 1 april 1933. Enligt denna bestämmelse kunde så- lunda byggnadsarbetare som haft tillfällig anställning efter nämnda dag inte få arbets-

löshetshjälp. I besvär över beslutet yrkades, att arbets- lösa tillhörande byggnadsindustrin som

styrkt sig vara arbetslösa före den 1 april 1933 måtte tillerkännas rätt till statlig arbets- löshetshjälp oavsett om de innehaft tillfällig anställning härefter. Kommissionen fram- höll i utlåtande över besvären, att särskilda svårigheter måste uppkomma vid tillämp- ning av konfliktdirektiven på byggnadsin- dustrins område. Arbetsföretagen var här intermittenta och arbetarna måste söka sig från det ena arbetet till det andra. Inom andra arbetsområden var arbetarna i all- mänhet inriktade på regelbunden drift inom huvudsakligen samma arbete. Omfattningen och verkningarna av en arbetskonflikt kun- de därför bedömas med långt större säker- het inom sådana näringsområden än inom byggnadsindustrin. Kommissionen ansåg sig i de meddelade föreskrifterna ha funnit en linje, som anslöt sig till de av riksdagens särskilda utskott gjorda uttalandena rörande

konfliktdirektiven; utskottet hade nämligen i fall av här aktuell natur uttalat sig om en tillämpning av direktiven i restriktiv rikt- ning.

Kungl. Maj:t förklarade emellertid i be- slut den 15 december 1933, att tillfälligt ar- bete inte borde i och för sig medföra att de arbetslösa byggnadsarbetarna förlorade möj- ligheten att få statlig arbetslöshetshjälp om de i övrigt var berättigade härtill.

Besvär anfördes dessutom över arbetslös— hetskommissionens beslut att avstänga ar- betslösa rörlednings-, plåtslageri— och måleri- arbetare från möjligheten att få statlig ar— betslöshetshjälp. Kommissionen framhöll i sitt utlåtande över besvären, att avtalsför— handlingar pågick i rörledningsfacket, att 10- kalavtalet i plåtslagerifacket var uppsägbart vid årsskiftet och att nytt avtal träffats för målerifacket till den 1 april 1935. Oavsett om avtalsförhållandena för här ifrågavarande arbetargrupper ordnades samtidigt med av- talsförhållandena för de i pågående bygg- nadskonflikt direkt invecklade arbetargrup- perna, torde enligt kommissionen ett påtag- ligt samband föreligga mellan lönenivåerna för samtliga till husbyggnadsindustrin hän- förliga arbetarka.tegorier.23

Även i detta ärende meddelade Kungl. Maj:t beslut den 15 december 1933. I be- slutet anfördes:

Vad — — - angår frågan om avstängning av arbetslösa rörarbetare samt bleck- och plåtslageriarbetare från arbetslöshetshjälp bör vid tillämpning av dispensförfarande be— träffande ifrågavarande arbetargrupper iakt- tagas, att den rådande arbetslösheten inom dessa fack kan antagas vara föranledd av byggnadskonflikten endast i viss omfattning, bestämd med hänsyn till den proportion vari arbetare tillhörande dessa fack sedvanligen sysselsättas vid nybyggen även som vid sådana reparationer, som kräva medverkan av bygg- nadsarbetare, hörande till de i byggnadskon- flikten direkt indragna arbetaregrupperna.

Vad — — — angår frågan om avstängning av arbetslösa måleriarbetare från arbetslöshets— hjälp, är i ärendet upplyst, att kollektivavtal för målerifacket är gällande i hela riket till den 1 april 1935, och under sådana förhållanden kunna måleriarbetamas anställnings- och löne- villkor ej skäligen antagas röna inverkan av den pågående byggnadskonflikten.

Kungl. Maj:t prövade härefter skäligt att i anförda fall anbefalla kommissionen att vid tillämpning av de för avstängning från arbetslöshetshjälp under arbetskonflikt gäl- lande grunderna beakta de av Kungl. Maj:t angivna förhållandena. Kungl. Maj:ts beslut innebar sålunda, att avstängning till följd av arbetskonflikt skulle ske endast för så stor del av arbetslösheten som kunde anses förorsakad av byggnadskonflikten. I fråga om måleriarbetarna, som hade fått nytt kol— lektivavtal, skulle avstängning enligt kon- fliktdirektiven inte ske.

Vid sin granskning av statsrådsprotokol— len fann konstitutionsutskottet beslutet för- anleda anmärkning jämlikt 107 & regerings— formen. Utskottet anförde härom följan- de:24

Förevarande beslut av Kungl. Maj:t står icke i god överensstämmelse med grunderna för konfliktdirektiven. Beslutet, som innefat- tar en allmän tolkning av direktiven, var på- tagligen av beskaffenhet att medverka till för- långning av en pågående arbetskonflikt, som varit till avsevärd skada för landets näringsliv och vars lösning var en förutsättning för igångsättandet av betydande statliga eller stats- understödda arbeten för arbetslöshetens be— kämpande. Då beslutet sålunda varit ägnat att leda till skada för viktiga samhällsintressen, borde det hava varit föredragande departe- mentschefen angeläget att icke tillstyrka Kungl. Maj:t att fatta förevarande principiellt bety- delsefulla beslut. — — —

Konstitutionsutskottets anmärkning lades av riksdagens båda kamrar till handling- arna.

2.2.11. Konfliktdirektiven vid 1934 års riks— dag

I proposition25 till 1934 års riksdag före- slog regeringen införande av en frivillig ar- betslöshetsförsäkring, uppbyggd på ett sys- tem av statsunderstödda s.k. erkända ar- betslöshetskassor. Även detta förslag inne- höll regler om arbetskonflikters inverkan på utgivande av understöd.

Efter att ha redogjort för 1933 års propo—

23 Jfr särsk. utskottets utl. 1933: 18 sid. 29. 24 Andra lagutsk. utl. 1934: 37 sid. 29. ” KPr 1934: 38.

sition i ämnet och för riksdagsbehandlingen av denna föreslog regeringen konfliktdirek- tiv som utformats i enlighet med den av riksdagen 1933 antagna lydelsen. Socialmi- nistern, statsrådet Möller, gjorde dock föl— jande26 uttalande:

Den lösning, som den gamla frågan om a - betskonflikters inverkan på meddelandet av offentlig arbetslöshetshjälp i olika former så- lunda erhållit vid 1933 års riksdag, innebär enligt min uppfattning ett stort framsteg i för- hållande till vad som dittills gällt. Jag finner mig visserligen fortfarande icke vara övertygad om lämpligheten av att över huvud utsträcka en konflikts inverkan på meddelandet av un— derstöd till andra personer än sådana, som direkt deltaga i konflikten. Då jag dock anser mig kunna tillstyrka, att bestämmelserna an— gående arbetskonflikters inverkan på medde- landet av daghjälp från erkänd arbetslöshets- kassa avfattas i enlighet med vad som för när- varande gäller för den övriga statsunderstödda hjälpverksarnheten, är detta i hög grad be- tingat av att bestämmelserna i ämnet, i enlig- het med vad utskottet yttrat, icke böra kunna åberopas i de fall, då intressegernenskapen en- dast är av mindre betydelse eller av sekundär beskaffenhet Skillnaden i praktiken emellan de nu gällande bestämmelserna i den angivna tolkningen och vad som av mig i föregående års proposition förordats i samma ämne lärer icke vara synnerligen stor. Det måste emeller- tid anses vara önskvärt, att enhetliga bestäm- melser i frågan gälla inom hela området för den statsunderstödda hjälpverksarnheten.

Enligt kungörelsen om hjälpverksarnheten vid arbetslöshet ankommer det på statens ar- betslöshetskommission att meddela närmare be- stämmelser angående tillämpningen av kon- fliktdirektiven. Motsvarande skyldighet skall för arbetslöshetsförsäkringens del åligga social- styrelsen såsom tillsynsmyndighet för de er- kända arbetslöshetskassoma. Jag vill med an- ledning härav framhålla nödvändigheten av att dessa båda myndigheter anordna ett intimt samarbete i dessa frågor, så att sinsemellan stridande tillämpningsbmtämmelser icke kom- ma att utfärdas. I fråga om fullföljd av talan över de båda myndigheternas beslut i dessa frågor gälla olika regler, i det att besvär över arbetslöshetskommissionens beslut avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet och besvär över so- cialstyrelsens beslut gå till regeringsrätten. Detta lärer emellertid icke behöva medföra några olägenheter, enär det torde få förut- sättas, att Kungl. Maj:t, såsom jämväl särskilda utskottet i annat sammanhang yttrat, före av- görandet i statsrådet av dylikt ärende kommer att inhämta regeringsrättens yttrande.

Vid riksdagsbehandlingen fann vederbö- rande utskott27 anledning att gå in i när— mare prövning av den tillämpning som de året innan beslutade konfliktdirektiven hade fått i samband med byggnadskonflikten. Ef- ter att ha redogjort för konstitutionsutskot- tets förut angivna anmärkning och särskilda utskottets uttalanden vid föregående riks- dag anförde lagutskottet:

Till vad särskilda utskottet år 1933 sålunda anfört kan utskottet helt ansluta sig. Huru önskvärt det än i och för sig vore, att man i själva lagtexten kunde så tydligt angiva de gränser man vill uppdraga, att tillämpningen icke behövde möta större svårigheter, kan det å andra sidan i praktiken icke undvikas, att avgöranden måste träffas fall för fall med hän- synstagande till oavlåtligen växlande förhål- landen. Några detaljerade generella regler tor- de därför svårligen kunna införas i lagtexten. Man får stanna vid en skälighetsprövning efter vissa angivna direktiv.

Anförda exemplifiering rörande dels sådana fall, då avstängning bör äga rum, dels också sådana tillfällen, vid vilka regeln icke bör åbe- ropas, synes ådagalägga, att riksdagen år 1933 avsåg att så utforma konfliktdirektiven, att det både klart framginge, att arbetslöshetshjälpen icke finge utnyttjas för att stärka den ena par- tens uthållighet i en arbetskonflikt och att å andra sidan oskäliga restriktioner icke skulle gälla. Då utskottet ger sin anslutning till denna uppfattning, vill utskottet ytterligare under- stryka vikten av att bådadera av de sålunda angivna synpunkterna tillbörligen beaktas.

Rörande de i en konflikt direkt indragna framgår av lagtextens ordalydelse, att avstäng- ning skall drabba dem, som deltaga i strejk eller äro föremål för lockout, d.v.s. avbryta ett pågå- ende arbete vid konfliktens utbrott. De se- kundärt arbetslösa åter skola avstängas, om deras löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av konflikten. Vid denna skälighetsprövuing bör uppenbarli- gen — såsom också särskilda utskottet år 1933 torde hava avsett — hänsyn främst tagas till faktiskt föreliggande intressegemenskap inom det i varje fall av en konflikt och dess verk- ningar berörda arbetsområdet. Det förhållan- det, att en yrkesgrupp är part i gällande avtal, kan därvid icke vara av avgörande betydelse, såvida icke avtalstiden är så lång, att samhö- righeten med de i konflikten indragna yrkes- gruppema uppenbarligen upphävts. Icke heller kan intressegemenskapen sägas vara obefintlig av den anledningen, att viss del av en yrkes-

3' sid. 44. *" Andra lagutsk. utl. 1934: 37 sid. 29 f.

grupp är sysselsatt med annat slags arbete än annan del av samma yrkesgrupp, om denna senare har intresse av konfliktens utgång och hela gruppen har samma löne- och anställnings- villkor.

Med undantag för att socialstyrelsen skulle fungera som tillsynsmyndighet fick sedan konfliktdirektiven samma utformning i förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor (nr 264)28 som i 1933 års kungörelse om hjälpverksarnheten vid ar- betslöshet. Samma gäller beträffande reg- lerna om hänvisning till arbetsplats där ar- betskonflikt råder.

Även frågan om den offentliga arbetsför— medlingens ställning fick sin slutliga lösning vid 1934 års riksdag. Som förut nämnts av- gav redan socialförsäkringskommittén 1922 ett förslag i frågan. Så gjorde även övriga, förut angivna utredningar under 1920-talet och början av 1930-talet. Medan konflikt- direktiven i övrigt ledde till ständiga diskus- sioner, rådde ifråga om arbetsförmedlingen enighet om att denna skulle fortgå obero- ende av arbetskonflikt. Som exempel må återges följande uttalande29 av 1926 års ar- betslöshetssakkunniga:

Den ståndpunkten, att arbetsförmedlingsan- staltemas verksamhet skall fortgå oberoende av arbetskonflikt, har alltid hävdats från den svenska offentliga arbetsförmedlingens sida. Redan vid en konferens, som på kommerskol- legii föranstaltande år 1909 hölls med repre- sentanter för de olika anstalterna, beslöts emel- lertid enhälligt det uttalandet, att det måste anses ligga i såväl arbetsgivares och arbetares som arbetsförmedlingens verkliga intresse, att vederbörande tjänsteman vid arbetsförmed- lingen skulle äga att vid förfrågan eller eljest, då han funne förhållandena sådant påfördra, lämna upplysning om att vederbörande arbets- givare resp. arbetare vore för tillfället indragen i konflikt, försåvitt man därom å arbetsför- medlingen ägde kännedom.

Vid utskottsbehandlingen under 1934 års riksdag gjorde andra lagutskottet30 följande tillägg:

Då arbetsförmedlingen verksamhet icke be- består i att anställa arbetssökande utan endast i att anvisa vederbörande tillgängligt arbete, är det nödvändigt, att förmedlingen bibehålles neutral i förhållande till stridande parter å arbetsmarknaden. Bestämmelserna giva enligt utskottets uppfattning uttryck åt denna princip.

Den föreskrivna uppgiftsskyldigheten lärer få anses erforderlig ur kontrollsynpunkt.

Reglerna fick härefter följande utform- ning i lagen den 15 juni 1934 (nr 267) om offentlig arbetsförmedling:

Verksamheten vid arbetsförmedlingsanstalt skall fortgå oberoende av konflikt mellan ar- betsgivare och arbetare; dock må anstalten, i den mån den därom äger kännedom, lämna upplysning, huruvida arbetskonflikt råder å arbetsplats, dit arbetsanvisning sker.

2.2.12. Utvecklingen fram till 1945

Genom tillkomsten av de nya konfliktdirek- tiven och de arbetsmarknadspolitiska refor- mer som samtidigt genomfördes försvann mycket av den problematik, som utgjorde grunden för 1920-talets ständigt återkom- mande tvistigheter om konfliktdirektiven. Politiskt innebar uppgörelsema om konflikt- direktiven en samförståndslösning med neu- traliteten som utgångspunkt. De hårda ar— betskonflikterna hade dock framkallat en borgerlig opinion, som krävde statsingripan- den på arbetsmarknaden bl. a. för att skydda >>tredje mans» rätt. Två utredningar fram- lades i den frågan, 1933 av den Bergendal- ska utredningen om tredje mans rätt till neu- tralitet i arbetskonflikter” och 1934 av den s. k. trettonmannakommissionen i förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgär- der.32 Den socialdemokratiska regeringen ställde sig emellertid tveksam till en sådan lösning för att bevara arbets- och samhälls- freden. Byggnadskonflikten hade för övrigt bilagts 1934 inför lockouthot mot omkring 200 000 LO-medlemmar, och arbetstillfäl— lena hade ökat. Lagstiftningsalternativet för- kastades i riksdagen.33 Samma år inträffade nämligen två omständigheter som vittnade om att problemen i stället kunde lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens par- ] " Förordningen trädde i kraft den 1 januari 923*S'SOU 1928: 9 sid. 322.

" Andra lagutsk. utl. 1934: 39 sid. 10. ” SOU 1933: 36, jfr 1934: 10. ” SOU 1934: 16, jfr 1934: 30. ” KPr 1935: 31; andra lagutsk. utl. 1935: 29 —32; PK 1935: 37, AK 1935: 38.

ter. SAF tog avstånd från statsingripanden på arbetsmarknaden och den s.k. mammut- utredningen rekommenderade i sitt betän- kande om folkförsörjning och arbetsfred3-1 i första hand en förhandlingsuppgörelse. Arbetsmarknadskommittén tillsattes 1936 av SAF och LO för att utan statens medverkan överlägga i arbetsfredsfrågan. Dessa över- läggningar ledde två år senare fram till huvudavtalet, även kallat Saltsjöbadsavta- let. Elvander35 anför härom: »I huvudav- talet fanns en centralistisk tendens: en enhetlig förhandlingsordning skulle ersätta kollektivavtalets skilda s.k. allmänna be- stämmelser, och ett centralt samarbetsorgan, arbetsmarknadsnämnden, inrättades med uppgift att bl.a. lösa samhällsfarliga kon- flikter. Denna tendens låg helt i linje med den nya syn på LO:s uppgifter som slog igenom inom fackföreningsrörelsen i mit- ten av 30-ta1et. Man hade kommit fram till att huvudorganisationens ställning måste stärkas för att fackföreningsrörelsen skulle kunna bedriva en solidarisk lönepolitik till gagn för de lågavlönade grupperna och kunna möta motparten och statsmakterna med ett samlat uppträdande. Den nya sy- nen kom till uttryck i en genomgripande revision av LO:s stadgar 1941.sa Först nu fick LO den formella rätten att delta i för- bundens avtalsrörelser och framlägga för- slag till uppgörelse och att lämna understöd även till strejker. LO fick också en viss tvångsmakt över förbunden: om dess för- slag till avtalsuppgörelser avvisades kunde konfliktunderstöden dras in, och LO-styrel- sens bifall fordrades för strejk omfattande mer än 3 % av en ansluten organisations medlemsantal. Därmed hade LO återknutit till den utveckling, som utan klart stöd i stadgarna ägt rum från sekelskiftet men av— brutits av storstrejken. Men det bör under- strykas att trots allt förbundens beslutande- rätt i avtalsfrågor i allt väsentligt förblev obeskuren. Den viktigaste förändringen har skett efter 1941 års stadgerevision i och med att LO:s faktiska makt ökat, såväl inåt som utåt. Efterkrigstidens centrala avtalsuppgö- relser med SAF är ett uttryck för detta.» Ett tecken på huvudavtalets centrala ställ-

ning är även, att ingen lagstiftning rörande den privata arbetsmarknaden genomförts efter dess tillkomst.37

Kollektivavtalsförhandlingarna var där- emot decentraliserade. Förhandlingarna för- des till en början företagsvis och så små- ningom förbundsvis eller branschvis. Ut- vecklingen mot den senare typen av för- handlingar skedde successivt, mycket tidigt för vissa branscher _ t.ex. verkstadsindu- strin — men senare för andra. Någon nämn- värd inblandning från SAF och LO före- kom ej. Avtalen var i regel inte samordnade, varken till innehållet eller till giltighetstider- na. Under andra världskriget tillkom dock den speciella form av centrala förhandlingar mellan SAF och LO som resulterade i ram- avtal med rekommendation om dyrtidstill- lägg (indextillägg). Liknande överenskom- melser träffades mellan SAF och tjänste— mannaorganisationerna, vilka kommit att växa sig allt starkare under den nu berörda perioden. De centrala kristidsöverenskom- melsema medförde i stort sett stillestånd i lönepolitiken.

De arbetskonflikter som inträffade under denna period — bl.a. en ny byggnadskon- flikt som dock var långt mindre omfattande än 1933 års samt en riksomfattande konflikt inom restaurangbranschen, båda i slutet av 1930—talet — kunde lösas i enlighet med de nya konfliktdirektiven utan att några komp- likationer uppstod. Enligt konfliktdirekti- ven skulle tillsynsmyndigheten meddela när— mare bestämmelser eller anvisningar om di- rektivens tillämpning. Sådana bestämmelser intogs också i de av socialstyrelsen utfärdade handböckerna för de erkända arbetslöshets- kassorna och för arbetsförmedlingen.38

34 SOU 1935: 65, 66. " Ovan anf. arbete s. 28 f. ” Stadgerevisionen baserades på en av LO:s tre stora lönepolitiska programskrifter, den s. k. trettonmannakommitténs rapport »Fackför- eningsrörelsen och näringslivet». *” Nämnas bör dock måhända KPr 1955: 197, varigenom regeringen med proposition om tvångsskiljedom kunde förmå parterna i den pågående fartygsbefålskonllikten att träffa upp- görelse. 3" 1934 och 1938, resp. 1936. Utöver de i för- arbetena till lagstiftningen angivna uttalandena ges dock inte några anvisningar i handböckerna.

2.2.13. Erfarenheter av 1945 års metall— konflikt

Vid krigsslutet kom reaktionen mot den långvariga fackliga återhållsamheten, och det utbröt en av de få arbetskonflikter som givit erfarenheter av konfliktdirektivens till- lämpning, nämligen 1945 års metallkonflikt. Konflikten varade från den 5 februari till den 6 juli 1945 och kom totalt att beröra omkring 130 000 arbetare. Efter interna stri- digheter av närmast politisk art gick metall— industriarbetareförbundets medlemmar i strejk inom verkstadsindustrin. Järnbruks- arbetarna, som träffade kollektivavtal med järnbruksförbundet, var ej indragna i kon- flikten i vidare mån än att de av arbets- givarparten i konfliktens slutskede hotades med loekoutvarsel. I konfliktunderstöd be- talade arbetareförbundet 42 milj. kr, var- av med stöd från landsorganisationen 8,8 milj.kr. Andra fackliga organisationer under- stödde konflikten; i lån lämnades 6 milj.kr och i bidrag 370 000 kr. Efterfrågan på ar- betskraft var stor vid tiden för konflikten. Strejkande arbetare kunde därför få syssel- sättning inom andra branscher, framför allt inom skogen. Statsmakterna hade redan före konflikten på olika sätt sökt styra arbets— kraften till dylika arbeten enär det rådde bränslekris. Även inom byggnadsindustrin och på det kommunala området sysselsattes strejkande arbetare. Konfliktunderstöden torde i allmänhet ha skyddat mot nöd, och socialhjälpen lär inte ha anlitats annat än i enstaka fall.

Konflikten medförde i begränsad omfatt- ning permitteringar eller avskedanden av arbetare, som inte deltog i själva konflik- ten. Bland annat rörde det sig om andra förbunds medlemmar som arbetade vid kon— fliktberörda arbetsplatser, t.ex. serverings- personalen vid verkstadsföretagens matsalar. samt om arbetskraften vid företag, verksam- ma som underentreprenörer eller råvarupro- ducenter till de konfliktberörda verkstäder- na. Tjänstemän och arbetsledare berördes inte i nämnvärd utsträckning. Väntetiden användes bland annat för projektering och avstädning av lokalerna. Den i industri-

tjänstemannaavtalet inskrivna möjligheten för arbetsgivaren att på grund av konflik- ten avkorta arbetstiden och sänka lönerna utnyttjades ej.

Tillämpningen av konfliktdirektiven ut- löste inte heller vid detta tillfälle någon större diskussion. Flertalet utanför stående arbetargrupper ansågs även från konflikt— direktivens synpunkt stå utanför konflikten och kunde således komma i åtnjutande av det gängse samhällsstödet vid arbetslöshet. Efter samråd med arbetsmarknadskommis- sionen — som efterträtt arbetslöshetskommis- sionen som tillsynsmyndighet över den stat- liga och statsunderstödda hjälpverksarnheten vid arbetslöshet — utfärdade socialstyrelsen olika cirkulär till de underordnade organen, varjämte man i skrivelse till metallindustri- arbetarnas erkända arbetslöshetskassa läm- nade ytterligare anvisningar i tolknings- och tillämpningsfrågor. Anvisningarna innehöll till en början vissa allmänna riktlinjer för bedömningen av om en arbetstagare skulle anses indragen i konflikten eller ej. Indra- gen (direkt berörd) ansågs den vara som vid konfliktutbrottet var anställd vid en ar— betsplats som omfattades av konflikten. Arbetstagare som vid konfliktutbrottet var borta från arbetet på grund av havande- skap, värnpliktstjänstgöring eller mera till- fällig sjukdom jämställdes med de direkt berörda, dock ej om anställningsförhållan- det kunde anses brutet. Utanför konflikten (icke berörd) stod däremot den som redan före konfliktutbrottet blivit oförvållat ar- betslös eller permitterad. Likaså ansågs den som från början varit direkt berörd men sedan — efter mera varaktig anställning in- om annat område än det konfliktberörda — åter blev oförvållat arbetslös som icke be- rörd av den ursprungliga konflikten. För bedömningen av om arbetstagaren varit mera varaktigt anställd inom annat område angavs vissa tidsfrister, som till sin längd gjordes beroende av hur länge arbetstagaren tidigare arbetat inom det konfliktberörda arbetsområdet. För de av konflikten indi- rekt berörda arbetstagarna lämnades där- emot inte några generella anvisningar. I stället ålades de lokala organen att utreda

dels att arbetslösheten uppkommit i anled- ning av konflikten, dels i vad mån löne— och anställningsvillkoren skäligen kunde antas röna inverkan av konfliktens utgång. De skulle sedan överlämna ärendet till tillsyns— myndighetens prövning. Den anvisningen gavs dock, att frågan om den indirekt be- rörde arbetstagaren i det särskilda fallet kunnat eller inte kunnat öva inflytande på konfliktens tillkomst eller utveckling i och för sig var utan avgörande betydelse för hans rätt till stöd under konflikten. Socialstyrelsen prövade härefter sju olika fall avseende indirekt berörda arbetstagare, alla medlemmar av metallarbetarnas er- kända arbetslöshetskassa. Det var dels så- dana anställda vid en konfliktberörd ar— betsplats, vars anställningsvillkor reglerades av annat avtal, dels anställda vid företag som inte omfattades av strejken men där produktionen eller tillhandahållna tjänster omöjliggjordes eller fick inskränkas som en följd av konflikten. Tillsynsmyndigheten prövade även ett annat fall, där arbetslös- heten endast delvis ansågs uppkommen i an- ledning av konflikten. Två omständigheter synes ha tillmätts betydelse, för det första om kollektivavtalet för en indirekt berörd arbetstagare företedde väsentlig likhet med det avtal som före konflikten gällde mellan parterna i konflikten, för det andra i vad mån kollektivavtalet för en indirekt berörd utlöpte vid sådan tidpunkt att den kom- mande avtalsperioden till väsentlig del skulle ha sammanfallit med verkstadsavta- lets om konflikten inte kommit emellan. Ett av fallen avsåg andra anställda än de strejkande vid den konfliktberörda arbetsplat- sen, nämligen marketenteripersonalen vid ett verkstadsföretag. Den avlönades enligt avtalet för Sveriges hotell— och restaurangpersonals förbund. Detta avtal bedömdes sakna väsent- lig likhet med verkstadsavtalet, och personalen ansågs inte konfliktberörd. I ett fall, där ar- betslösheten endast delvis ansågs uppkommen i anledning av konflikten, förklarades arbets- tagarna icke konfliktberörda. Det gällde två arbetare, som efter dispens av de stridande par- terna ombesörjde uppvärmning av en verk- stadslokal men som sedermera perrnitterades varannan vecka var med hänsyn till den varma årstidens inträde. Om konflikten inte kommit emellan skulle de vid motsvarande tidpunkt i

stället ha beretts annat arbete inom verkstaden. Tillsynsmyndigheten beaktade särskilt, att per- mitteringen endast delvis berodde på konflik- ten och att den inte var fortlöpande utan inter- mittent.

övriga fall avsåg arbetstagare vid företag, som ej omfattades av strejken. I tre av dessa fall ansågs avtalet sakna väsentlig likhet med verkstadsavtalet, och de permitterade arbets- tagarna förklarades icke berörda av konflikten. Det första avsåg anställda vid företag, där det s.k. metallverksavtalet mellan metallindustri- arbetareförbundet och arbetsgivareföreningens allmänna grupp reglerade löne- och anställ- ningsvillkoren. Detta avtal hade prolongerats i avbidan på nya förhandlingar och ansågs inte kunna påverkas av verkstadsavtalet. I stället konstaterade tillsynsmyndigheten, att företagets produktion var mera jämställd med järnbruks- industrin. Ett annat fall avsåg just järnbruks- avtalet Vissa metallarbetare, som följde detta avtal, fick fyradagarsvecka på grund av mins- kad orderingång Jämbruksarbetarna deltog inte i strejken utan hade efter förhandlingar träffat nytt kollektivavtal att gälla till årets ut- gång. Det tredje fallet avsåg anställda hos ett företag, tillhörande rörledningsfirmornas riks- förbund. Det kollektivavtal detta arbetsgivare- förbund hade med metallindustriarbetareför- bundet ansågs förete stora olikheter med verk- stadsavtalet. [ återstående två fall ansågs där- emot berörda metallarbetares kollektivavtal förete sådana väsentliga likheter med verkstads- avtalet och ha sådan tidsmässig förankring till detta att arbetarna avstängdes från stöd. I båda fallen rörde det sig om lokala kollektivavtal, där part på arbetarsidan var en lokalavdelning av metallindustriarbetareförbundet. Det första hade i likhet med verkstadsavtale't utlöpt i och med utgången av 1944 men prolongerats till och med den 28 februari 1945. Tillsynsmyndigheten fann det uppenbart, att de permitterade arbe- tarna i den dåvarande situationen ägde ett så- dant påvisbart intresse av den rådande verk- stadskonfliktens utgång, som åsyftades av sär- skilda utskottet vid 1933 års riksdag, och fast— slog att lönevillkoren skäligen kunde antagas röna inverkan av konflikten så länge en even- tuell uppgörelse om nytt separatavtal med ar- betsgivaren inte kommit till stånd.” I det andra fallet, där lokalavtalet utlöpte först den 30 juni

" Av det anförda synes framgå, att bedöm- ningen kunde blivit en annan för den händelse nytt lokalavtal blivit ingånget. Hur lång varak- tighet som i så fall skulle behövas antydde inte tillsynsmyndigheten. I anvisningarna under 1953 års livsmedelskonllikt gjorde tillsynsmyndighe- ten den kommentaren, att arbetarna i detta fall skulle ha ansetts icke konfliktberörda om nytt lokalavtal ingåtts exempelvis för återstoden av år 1945.

1945, förklarades att den omständigheten inte borde tillmätas sådan betydelse att arbetarna inte skulle anses ha ett påtagligt intresse av konfliktens utgång.

2.2.14. Den följande tioårsperioden

Högkonjunkturen och bristen på arbetskraft efter kriget skapade förutsättningar för på- tagliga löneökningar. Förhandlingarna för- des till en början alltjämt förbundsvis. In— flationsriskerna tvingade emellertid rege- ringen att 1948 ingripa i lönepolitiken. Överläggningar mellan regeringen samt LO och TCO om bl.a. lönestopp resulterade i att de löpande avtalen — i vissa fall dock först efter hårda påtryckningar — prolon- gerades ett år. SAF genomförde samtidigt en stadgerevision, varigenom delägarna åla- des att ansluta sig även för tjänstemän- nen. Även 1949 års avtalsrörelse innebar en anslutning till regeringens stabiliseringspoli- tik. Den tilltagande inflationen medförde dock att de följande centrala uppgörelsema förenades med bl.a. bestämmelser om rätt för fackförbunden att påkalla nya löneför— handlingar om levnadskostnadsindex över- steg viss nivå. Löneglidningen tilltog avse- värt. Efter den centrala uppgörelsen 1952 återgick man till förbundsförhandlingar utan i vart fall direkt inblandning från hu— vudorganisationernas sida.

Från denna period kan noteras en polis- konflikt 1947 och en sjuksköterskekonflikt l951. då statsmakterna genom lagstiftning om tjänsteplikt, resp. proposition om obliga- torisk skiljedom jämte tjänsteplikt" kunde förmå parterna att träffa uppgörelse. 1951 inträffade ytterligare en konflikt på det kommunala området. Framför allt avsåg konflikten spårvägspersonalen i några av de största städerna, men även annan kommu— nalanställd arbetarpersonal berördes. Kom— munalarbetareförbundet öppnade konflik- ten med att låta den tekniska spårvägsper— sonalen gå i strejk, varpå arbetsgivarparten svarade med att avskeda hela trafikperso- nalen och inställa trafiken. Någon lockout förekom ej. Konflikten pågick i fem veckor och berörde ca 3 000 anställda. Arbetare- förbundet hade då ingen arbetslöshetskassa.

utan medlemmarna hade i stället viss rätt till arbetslöshetsunderstöd direkt från för- bundet. I konfliktens inledningsskede beslöt emellertid förbundet att tillämpa stadgarna så, att alla medlemmar som gått förlustiga sin utkomst till följd av konflikten — vare sig de omfattades av denna eller ej — skulle få konfliktunderstöd från förbundet. Någon begäran om arbetslöshetshjälp från det all- männa torde därför inte ha framställts. Däremot kunde enskilda medlemmar som blivit avskedade genom civilprocess förmå spårvägsbolagen att utge uppsägningslön. Konflikten torde inte ha medfört friställ— ningar utanför det kommunala området och tjänstemännen berördes ej.

Två nya författningar på det arbetsmark— nadspolitiska området bör även omnämnas. kungörelsen den 30 december 1947 (nr 983) om den offentliga arbetsförmedlingen och kungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278) angå- ende vissa statliga och statsunderstödda åt- gärder vid arbetslöshet. Konfliktdirektiven — i 5 resp. 14 åå — har i dessa författningar undergått vissa redaktionella ändringar men är i sak oförändrade.

2.2.15. Erfarenheter av 1953 års livsmedels- konflikt

1953 fördes fria förhandlingar förbundsvis. Förhandlingsläget var mycket kärvt, men de flesta avtalen kunde prolongeras på i huvudsak oförändrade villkor. Konflikt ut- bröt emellertid inom livsmedelsbranschen. Konflikten pågick fem veckor i maj—juni och berörde omkring 20000 arbetare. Livsme- delsarbetareförbundet öppnade med strejk- varsel för andelsslakterierna, varefter ar- betsgivarsidan svarade med lockout av i stort sett samtliga företag inom livsmedelsin- dustrin. Även de till Sveriges Konditor-För- ening hörande konditori- och bageriföretagen omfattades av lockouten, oaktat konditorför- eningen vid den tidpunkten stod utanför SAF. Av de i konflikten indragna arbetarna fick somliga arbete hos företag som stod utanför konflikten. Till övriga betalades i

" SFS 1947: 536 resp. KPr 1951: 212.

konfliktbidrag 4,9 milj. kr. Lån ställdes till förfogande av andra arbetareorganisationer, däribland hotell— och restaurangpersonalsför— bundet. Socialhjälp torde inte ha anlitats i någon nämnvärd omfattning.

Konflikten fick återverkningar bland andra arbetareförbund, framför allt hotell- och restaurangpersonalsförbundet. Detta förbund förhandlade parallellt med livs- medelsarbetareförbundet. Båda förbunden hade en särskild tvistefråga vid förhandling— arna, nämligen en organisationsklausul som arbetsgivarparten önskade få bort. Omkring 2000 restaurangarbetare träffades av per- mitteringar till följd av konflikten, t. ex. ser— veringspersonal vid de konfliktberörda kon— ditoriema. Inom hotell— och restaurangper- sonalsförbundet kalkylerade ledningen öp- pet med att inte ansluta sig till strejken. eftersom man då riskerade att gå förlustig samhällets arbetslöshetsunderstöd. Ersätt- ning från förbundets arbetslöshetskassa ut- gick också över lag. Dessutom betalade för- bundet understöd till de medlemmar som på grund av karensbestämmelser etc. inte kunde få kassaersättning. Omkring 300 000 kr utbetalades på detta sätt. Sedan livsme— delskonflikten bilagts kunde de nämnda ar- betareförbunden — hotell- och restaurang- personalsförbundet först efter eget strejkhot — träffa kollektivavtal på i huvudsak samma villkor.

Tillsynsmyndigheten, som sedan 1948 är arbetsmarknadsstyrelsen för såväl de arbets- marknadspolitiska åtgärderna som för ar- betslöshetsförsäkringen, hänförde sig till en början till tidigare utfärdade anvisningar och angav, att dessa skulle gälla. I cirkulär till länsarbetsnämnderna uttalade arbets— marknadsstyrelsen vidare, att konditoriser- vitriser som blivit arbetslösa till följd av konflikten inte var uteslutna från rätt till understöd från arbetslöshetskassan, då deras löne- och anställningsvillkor var reglerade i särskilt avtal, som ej påverkades av konflikt- ten. Vidare lämnades kompletterande före- skrifter rörande s.k. korttidsarbetare och hjälparbetare. Med korttidsarbetare avsågs huvudsakligen arbetare som före konflikt- utbrottet haft inskränkt arbetstid, vanligen

arbetat endast ett par dagar i veckan. Det förhållandet att arbetaren ifråga inte var i arbete den dag då konflikten bröt ut ansågs inte betaga honom karaktären av konflikt- berörd om han under den närmaste tiden före konfliktutbrottet mera regelbundet ut— fört arbete hos konfliktberörd arbetsgivare. Genom denna bestämmelse undantogs sam— tidigt korttidsarbetare, vars anställning var av obetydlig omfattning eller saknade nå- gorlunda varaktighet. Med hjälparbetare av- såg tillsynsmyndigheten sådana bageriarbe- tare, som inte var fast knutna till visst före- tag utan som efter anvisning från arbets— förmedlingen brukade få anställning för en- staka dag hos olika arbetsgivare, ofta som s. k. sjukvikarier eller extraarbetare. I fråga om dem uppkom problemet om samtliga hjälparbetare som var i arbete vid konflikt- utbrottet skulle anses konfliktberörda. Sedan avtalsförhandlingarna strandat dröjde det nämligen en arbetsdag innan stridsåtgärder— na kunde sättas i verket. I det läget kom arbetsgivarna att denna sista arbetsdag ef— terfråga betydligt större arbetsstyrka än el- jest, däribland hjälparbetare. Arbetsmark- nadsstyrelsen uttalade därför i fråga om hjälparbeten den dagen att de endast skulle beaktas om vederbörande arbetat även da- gen då avtalsförhandlingarna strandade. Genom ett tillägg av samma slag som be- träffande korttidsarbetare avfördes som icke berörda hjälparbetare, vars anställningar saknat varaktighet eller varit av obetydlig omfattning.

22.16. De senaste årens utveckling

1955 inträffade återigen en konflikt, vari regeringen efter proposition om tvångsskil— jedomtu kunde förmå parterna — redareför- eningen och fartygsbefälsföreningen — att träffa frivillig uppgörelse. På SAF—LO-om- rådet samma år, där förhandlingarna allt- jämt fördes förbundsvis, strandade dessa för pappers— och massaindustrin medan man i övriga branscher kunde träffa avtal. Efter strejkvarsel från pappers- och massaarbe-

” KPr 1955: 197.

tärna svarade arbetsgivarsidan med lockout- varsel för ca 500 000 arbetare eller praktiskt taget hela arbetsgivareföreningens område, alltså även i de branscher där uppgörelse redan träffats. Inom arbetsmarknadsstyrel- sen upptogs överläggningar om konfliktdi- rektivens tillämpning i det läge som upp- stått. Det var nämligen första gången i mo- dern tid som samhället ställdes inför hotet av storkonflikt på arbetsmarknaden. Kon- flikten kunde sedermera biläggas utan att de varslade stridsåtgärdema sattes i verket, och några anvisningar utfärdades ej.

»I början av 1950-talet vann tanken på en mera permanent samordning av avtalsrörel- serna ökade sympatier inom fackförenings- rörelsen. Ett uttryck för detta var ett beslut på LO-kongressen 195142 att tillsätta ett cen- tralt avtalsråd, som bl. a. skulle förbereda representantskapets uttalanden; rådet kom emellertid inte att spela den samordnande roll som man hade tänkt sig. Vad som främst gjorde att en fast samordning genom centrala förhandlingar till sist framstod som det bästa alternativet var erfarenheterna från förbundsförhandlingarna 1955. Dessa fördes i en överhettad ekonomisk konjunk- tur — — — och de ledde till uppenbara orätt- visor på det sättet, att ju senare fackförbun- den träffade sina uppgörelser, desto bättre utdelning fick de. Med en sådan metodik kunde de lågavlönades krav inte tillgodoses. Den solidariska lönepolitiken var för LO det avgörande motivet för den övergång till centrala förhandlingar som skedde från och med 1956. För SAF, som ända sedan 1951 intagit en i princip positiv hållning till cen- tala förhandlingar, var det av stor betydelse att få till stånd en mera jämn löneutveck- ling, så att i synnerhet exportindustrierna kunde skyddas mot alltför starka kostnads- stegringar. Ett annat motiv torde för såväl LO som SAF ha varit att man från båda parternas sida ville undvika en upprepning av 'huggsexan' 1955 och därmed undgå de anklagelser för att ha äventyrat den sam- hällsekonomiska balansen, som då hade rik- tats mot organisationerna, bl.a. av regering- en.>>43 SAF, LO och TCO inledde sedan för- handlingar om samordning av 1956 års löne-

rörelse, och man övergick till de samordnade löneförhandlingar som alltjämt tillämpas.

En bidragande orsak härtill har varit, att många avtalsfrågor varit av generell natur, t.ex. arbetstidsförkortningar, grupplivför- säkringen, avgångsbidraget, permitteringslö- nen och uppsägningsrätten. Ingen avtals- rörelse har dock till den tekniska uppbygg— naden varit den andra lik. De centrala över- enskommelserna mellan SAF och LO, som formth haft karaktären av rekommenda- tioner till förbunden, har med undantag för treårsuppgörelsen 1966 varit tvååriga. Även på det privata tjänstemannaområdet har lik- nande överenskommelser kommit till stånd. Noteras bör även de huvudavtal som träffa- des 1957 mellan SAF och SIF och 1959 mel- lan SAF och SALF. Efter förhandlingsrätts- reformen på den offentliga sektorn gäller huvudavtal även på detta område.

1966 ställdes samhället inför hotet av stor- konflikt på den privata marknaden. Under mellantiden hade visserligen förekommit be- gränsade arbetskonflikter, t. ex. vissa kom— munalanställda SACO—medlemmar 1957, bogserbåtsbefäl 1960 och arbetsledare vid bl. a. Vin och Spritcentralen 1964, men dessa konflikter var inte av någon större omfatt- ning och gav inte några erfarenheter av kon- fliktdirektivens tillämpning. 1966 års kon- flikthot inträffade efter bortåt fyra måna- ders centrala förhandlingar mellan arbets- givareföreningen och landsorganisationen, större delen inför förlikningskommission. Landssekretariatet rekommenderade då de berörda förbunden att med vissa undan- tag blockera allt övertidsarbete. Arbets- givareföreningen svarade med lockout- varsel för praktiskt taget hela sitt om- råde. Lockouten skulle sättas i kraft vid tre olika tillfällen allt eftersom kollektiv- avtalen utlöpte. Varslet omfattade alla ar- betare vid företagen; däremot berördes

" Framför allt anses det vara den andra av LO:s stora lönepolitiska programskrifter »Fack- föreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen», som föranledde 1951 års kongress att på arbetar- sidan ta det första steget till en permanent sam- ordning av avtalsförhandlingama, Elvander a.a. sid. 137.

" Elvander a.a. sid. 109 f.

inte arbetsledare och övriga tjänstemän. Inom arbetsmarknadsstyrelsen tog man i det läget inom en arbetsgrupp upp över- läggningar om anvisningar till arbetslöshets- kassorna och länsarbetsnämndema angåen- de konfliktdirektivens tillämpning. I över- läggningarna deltog bl.a. arbetsmarknads- partemas representanter i styrelsen. Diskus- sionen torde i huvudsak ha rört sig om i vad mån de samordnade löneförhandlingarna hade medfört en ny situation i fråga om de indirekt berörda. Man observerade även, att arbetsmarknadspolitiken hade tillförts ytterligare medel för vilka konfliktdirektiv inte fanns meddelade i författning, nämli- gen flyttningsbidrag, inlösen av eget hem och utbildningsbidrag. Man diskuterade också i vad mån personer som med arbets- m'arknadsverkets stöd var under utbildning i företagen liksom lärlingar och elever, vilka enligt överenskommelse mellan parterna skulle permitteras vid arbetskonflikt, kunde anses konfliktberörda. Slutligen behandlades frågan om handikappade skulle kunna bli föremål för arbetsvårdsutredning eller be- redas skyddad sysselsättning under konflik- ten. Överläggningama ledde inte till att några anvisningar utfärdades. De avbröts sedan central uppgörelse träffats i avtalstvis- ten. Under hösten 1966 inträffade vidare den s.k. lärarkonflikten, som berörde drygt 20000 SACO-medlemmar. Några erfaren- heter för konfliktdirektiven gav dock inte denna arbetskonflikt. 1967 lade SAF fram förslag om ny förhandlingsordning för cen- trala förhandlingar med LO och TCO med en kostnadsram som principlösning. Sam- tidigt aviserade LO krav om ökad samord- ning mellan arbetare- och tjänstemannaför- handlingar.

Slutligen bör anges, att konfliktdirektiven även under de senaste åren undergått vissa redaktionella ändringar. I fråga om arbets— förmedlingen och arbetslöshetshjälpen finns direktiven numera intagna i arbetsmarknads- kungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368). Från och med den 1 juli 1968 ingår i arbetslös- hetshjälpen det statliga omställningsbidraget, för vilket gäller samma konfliktdirektiv som för övrig arbetslöshetshjälp. 1934 års förord-

ning om erkända arbetslöshetskassor har av— lösts av den gällande förordningen den 14 december 1956 (nr 629).

3. Utländska konfliktdirektiv

3.1 De nordiska länderna

3 .1 .1 Danmark

I Danmark finns ett sjuttiotal statsunder— stödda arbetslöshetskassor. De är i princip självstyrande men likväl nära anknutna till de fackliga organisationerna. Varje kassa omfattar vanligen ett yrkesområde. Kassor- na är lokalt uppdelade i sammanlagt ca 4000 avdelningar. De omhänderhar inte blott arbetslöshetsförsäkringen utan är även skyldiga att bistå de offentliga arbetsför- medlingskontoren med arbetsanvisning av kassamedlemmar. Kassorna står även under tillsyn av arbetsförmedlingskontoren. Som huvudman för arbetsförmedlingen och ar- betslöshetsförsäkringen finns ett arbejdsdi- rektorat, som sorterar under arbejdsminis— teriet. Arbetslöshetsförsäkring utgår i första hand i form av dagpenning. Vid sidan härav kan kassorna i likhet med arbetsförmed- lingskontoren utge ytterligare bidrag i sam- band med arbetsanvisning, nämligen rese— bidrag, ersättning för merutgifter vid hus- håll på flera orter samt flyttningsbidrag. Arbejdsdirektoratet har att sörja för att er- forderlig arbetsmarknadsutbildning kommer till stånd. Detta sker genom särskilda ut- bildningskurser för arbetslösa. Även annan utbildning, som inte särskilt avser arbetslösa — t. ex. vid folkhögskolor, fackskolor, han- delsskolor eller tekniska skolor — kan kom- ma ifråga. Utbildningsbidrag utges antingen

i form av dagpenning från arbetslöshetskas- san eller som särskilt understöd, vilket be- stämmes av en för utbildningsverksamhe— ten tillsatt kursnämnd. Om arbetsvård och ekonomisk hjälp åt handikappade finns sär- skilda bestämmelser i lagar om rehabilite— ring och invalidpension. Vid arbetslöshet kan även utgå socialhjälp i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. Av dessa stödformer finns konfliktdirektiv i fråga om arbetsförmedlingen, arbetslöshetsförsäkring- en, viss arbetsmarknadsutbildning och soci- alhjälpen. Även lagen om sjukförsäkring har vissa begränsningar som kan komma till användning i en konfliktsituation.

Om arbetsförmedlingen stadgas, att ar- betsanvisning inte får ske till arbetsplats där konflikt varslats så länge konflikten består eller till dess den förklarats olovlig. I fråga om arbetslöshetsförsäkringen och de övriga stödformer som utgår i samband med ar- betsanvisning gäller, att understöd inte får utges till den som omfattas av en pågående strejk eller lockout. Skulle kassan ha utbe— talat understöd i strid mot konfliktdirek- tiven kan kassan åläggas att återkräva det- ta. Avstängning skall ske inte blott av den som direkt berörs av konflikten utan även — i fråga om medlemmar i en av konflikten berörd arbetslöshetskassa — av sådana med- lemmar inom facket som under en åtta- veckorsperiod före konfliktutbrottet varit anställda mer än tre veckor vid det kon- fliktberörda företaget. Avsikten med denna

senare bestämmelse har varit att träffa så- dana arbetstagare som inför ett väntat konfliktutbrott ger sig av från det berörda företaget. Medlemmar som blir arbetslösa enbart till följd av omständigheter som har sin grund i konflikten - t. ex. brist på material — betraktas däremot ej som be- rörda av denna utan kan bli föremål för understöd eller anvisning till annan ar- betsplats. För den händelse konflikten be- rör mer än 65 % av kassans (avdelningens) medlemmar skall dock hela kassan (avdel- ningen) stängas, och utbetalning och arbets- anvisning upphör sålunda även för övriga medlemmar än de direkt berörda. Vid 10- kalt avgränsade konflikter — vid t. ex. en- dast något eller några utvalda företag — sker avstängning endast av de avdelningar av kassan där 65 %—regeln är uppfylld. Av— stängningsreglerna avser endast den konflikt— berörda kassan. Skulle det inträffa, att det vid det konfliktberörda företaget finns ar- betstagargrupper tillhörande annan kassa berörs de ej av avstängningen även om de skulle ha ett intresse i konfliktens utgång.

De konfliktdirektiv för vilka nu redo- gjorts har inte blivit föremål för någon större diskussion. På arbetsgivarhåll har man hänvisat till att man genom lockout har möjlighet att ge till en början begrän- sade konflikter sådan omfattning att stat— ligt stöd inte utgår till dem som kan ha ett direkt intresse av konfliktens utgång. Samtidigt har det framhållits att lockout är ett enligt dansk facklig praxis accepterat och icke sällan använt stridsmedel. Varken avtalsförhandlingar eller konflikter (kon- flikthot) synes dock ha samma centrala prägel som på dagens svenska arbetsmark- nad. Det kan slutligen nämnas, att närmare anvisningar om konfliktdirektivens tillämp— ning skall för tre år i sänder utfärdas av ar— bejds- och socialministern efter förhandling med arbejdsdirektören och företrädare för den danska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.

De anförda konfliktdirektiven gäller även i fråga om medlemmar som med understöd från kassan undergår utbildning. De kan alltså med stöd av 65 %-regeln avstängas

från ekonomiskt bidrag under utbildningen. Arbetslösa som deltager i av arbejdsdirekto— ratet anordnad arbetsmarknadsutbildning eller i sådan utbildning som regleras av en särskild lag om icke-yrkesutbildade arbetare berörs däremot ej av avstängningsreglerna. Inte heller finns någon begränsning av detta slag i fråga om rätt till arbetsträning, an- skaffning av motorfordon till handikappade etc. Enligt den danska lagen om socialhjälp föreligger rätt till sådan hjälp även vid ar— betslöshet på grund av konflikt. Är den hjälpsökande indragen i arbetskonflikt skall hjälpen dock i regel förenas med återbetal- ningsskyldighet. Slutligen gäller i fråga om sjukförsäkringen att en deltagare i konflikt, som drabbas av sjukdom under konflikten, aVStängs från dagpenning så länge konflik— ten varar.

3.1.2 Finland

Även Finland har ett system med frivilliga statsunderstödda arbetslöshetskassor. Till skillnad mot i vårt land finansieras sedan början av 1960—talet arbetslöshetsförsäkring- en även genom arbetsgivaravgifter. Kassör- na administreras i nära anknytning till de fackliga organisationerna. Tillsyn utövas av socialministeriet genom dess försäkringsav- delning och med högsta förvaltningsdomsto- len som besvärsinstans. Ersättning kan utgå i form av dagunderstöd samt i vissa fall hyresundersctöd, beklädnadsunderstöd och reseunderstöd. Vid sidan av arbetslöshetsför- säkringen förekommer olika samhällsåtgär- der för att främja arbetsförmedling och sys- selsättning. Ledningen av dessa ankommer på ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena genom dess avdel- ning för arbetskraftsärenden. Bland de ar— betsmarknadspolitiska åtgärderna må näm- nas statliga och kommunala arbeten, yrkes- kurser, 5. k. arbetslöshetsersättning (närmast motsvarande de svenska kontantunderstö— den), flyttningsbidrag samt andra former för understöd och lån. Dessa stödformer lik— som kassaersättning har alla konfliktdirek— tiv. Däremot saknas direktiv för socialhjäl-

pen, som sålunda utgår oberoende av kon- flikt.

Helt allmänt kan sägas om konfliktdirek- tiven att de företer väsentliga likheter med de svenska. Om arbetsförmedlingen stadgas sålunda, att av arbetskonflikt föranledd ar- betsinställelse inte medför ändring i arbets— fönnedlingsmyndigheternas verksamhet. Upplysningsplikt föreligger dock gentemot arbetssökande. För arbetslöshetsförsäkring- en och de arbetsmarknadspolitiska åtgär- derna gäller, att stöd inte får utgå till den »som direkt på grund av strejk, lockout eller annan därmed jämförbar arbetskonflikt är arbetslös under den tid denna varar» el— ler till den som indirekt på grund av dylik arbetskonflikt är arbetslös under den tid denna varar, »därest av omständigheterna kan slutas, att avsikten med arbetskonflik- ten är att få till stånd förändringar även i hans arbets- och löneförhållanden». I fråga om arbetslöshetsförsäkringen stadgas dess- utom, att saken bör underställas tillsyns- myndigheten för avgörande i fall där det är ovisst om understöd skall förvägras indirekt berörda medlemmar.

Även om det sålunda för avstängning krävs en avsikt att åstadkomma ändring i löneförhållandena, har man vid tillämpning— en antagit att det föreligger en sådan avsikt så snart det objektivt kan fastslås, att ve- derbörande arbetstagare har vinning av kon- flikten. Några större tvistigheter om kon- fliktdirektivens tillämpning torde inte ha förekommit. Två fall, då utbetalning till in- direkt berörda underkänts av tillsynsmyn- digheten, har gjorts till föremål för högsta förvaltningsdomstolens prövning. Av dessa är det ena fallet alltjämt (våren 1968) inte avgjort. Det första gällde städerskor på av- b'arkningsavdelningen i en massafabrik, där arbetarna strejkade. De tillhörde samma för- bund och följde samma kollektivavtal som de strejkande. De avstängdes från rätt till ersättning. I det ännu inte avgjorda fallet ansåg socialministeriet att avstängning skulle ske av samtliga arbetare vid ett sågverk, där endast de s. k. sättarna (maskinpersonal i nyckelposition) strejkade. De tillhörde alla samma förbund. Skulle minsteriets beslut

fastställas av högsta förvaltningsdomstolen går kassan förlustig statsbidraget och arbets- givardelen av kassaersättningen i dessa fall, tillhopa 93 % av vad som utbetalats. Risken för missbruk bedöms därför som liten eftersom arbetslöshetskassorna van- ligen har obetydliga egna fonder. Några yt— terligare avgöranden angående omfattning- en av begreppet indirekt berörd enligt fin- ländsk rätt finns inte. På departementshåll har man dock antytt, att avstängning för- modligen inte skulle drabba medlemmar i förbund som inte omfattas av konflikten och som inte arbetar vid konfliktberört fö- retag. Det bör i detta sammanhang anmär- kas, att samordningen av de fackliga orga- nisationerna och av avtalsförhandlingama inte nått lika långt som i Sverige.

3.1.3 Norge

Sedan 1939 finns i Norge en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som administrativt är integrerad med samhällets övriga arbets- marknadspolitiska åtgärder. Försäkringen finansieras genom avgifter från såväl arbets- givare som arbetstagare jämte tillskott från kommunerna och staten. Förvaltningen av arbetslöshetsförsäkringen handhas av s. k. arbeids- og tiltaksnemnder, vilka även är an- svariga för de sysselsättningsfrämjande åt- gärderna. Den centrala myndigheten är Ar- beidsdirektoratet, som lyder under Kommu- nal- og arbeidsdepartementet. I fråga om ar- betslöshetsförsäkringen finns dessutom Tryg- deretten som högsta besvärsinstans. Bland de sysselsättningsfrämjande åtgärderna må — vid sidan av arbetsförmedlingen — nämnas beredskapsarbeten samt yrkesutbildnings- och omskolningskurser. Arbetslöshetsför- säkringen utgår i första hand i form av dagpenning. Dessutom kan, även till den som inte omfattas av försäkringen, utges re- se- och flyttningsbidrag, starthjälp, familje- bidrag. För den som på grund av ålder, sjuk- dom, handikapp etc. är utan lämpligt arbete finns en särskild bidragsform. Genom ar— betslöshetsförsäkringens fonder finansieras även utbildningsbidrag och sysselsättnings- bidrag, det senare dock i ringa omfattning.

I fråga om arbetslöshetsförsäkringen finns i författning konfliktdirektiv endast i fråga om rätten till dagpenning. Regler om av- stängning finns därjämte angivna i de sär- skilda föreskrifter som utfärdats för andra former av understöd, t. ex. flyttningsbidrag och utbildningsbidrag. I fråga om arbets- förmedlingen gäller dock enligt lag och ve- dertagen praxis att denna skall vara »pas- sivt neutral» gentemot av konflikt berörda parter på arbetsmarknaden. Detta innebär inte bara att anvisning inte skall ske till konfliktberörd arbetsplats eller av konflikt berörda arbetstagare. Man uppnår även den effekten att de till arbetsförmedlingen knutna arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ej ställs till förfogande för dessa grupper. En- dast vissa registreringsåtgärder förekommer, varvid bl.a. konstateras om en sökande är berörd av konflikten eller ej. Denna praxis har fått anslutning av parterna på arbets- marknaden. Kretsen av berörda arbetstagare anges i fråga om dagpenningen till antingen den som direkt tar del i strejk, omfattas av lockout och annan arbetstvist, eller den som på grund av sådan arbetskonflikt — utan att ta del i den — blir arbetslös vid det företag eller den arbetsplats som kon- flikten gäller och det må antagas att hans löne- och arbetsvillkor kommer att påverkas av utfallet av tvisten. Direktiven skiljer sig sålunda från de svenska på det sättet, att av- stängningen av indirekt berörda endast avser arbetslösa vid den arbetsplats där konflikt råder. Tillhör en arbetstagare t. ex. samma förbund som de strejkande och påverkas hans lönevillkor av konflikten avstängs han sålunda ej då hans arbetsplats inte omfat- tas av konflikten. Bedömningen av i vad mån lönevillkoren skall anses påverkade av konflikten sker objektivt utan hänsyn till om vederbörande ställer sig neutral eller ej. Konfliktdirektiven utgår dock närmast från förutsättningen att intressegemenskapen in- te sträcker sig utöver förbundsgränsen. And- ra förbunds medlemmar torde därför som regel inte stängas av. Uttrycket »annan ar- betstvist» är avsett bl.a. att träffa tvister då permittering eller uppsägning brukas som stridsmedel. Arbetstagare, som permit-

terats redan före konflikten, torde vid tids- begränsad permittering ansss som berörda av konflikten vid den tidpunkt då permitte- ringen skulle ha upphört. Permittering inne- bär i Norge en fastare anknytning till den avbrutna anställningen än vad förhållandet är i vårt land.

Några påtagliga negativa erfarenheter av tillämpningen har man inte haft inom den norska arbetsmarknaden. I den mån av- stängning anses böra förekomma av grup- per som står de konfliktberörda nära, har man på arbetsgivarhåll hänvisat till den lockoutmöjlighet som står till buds. Även på arbetstagarsidan synes man acceptera att systemet fungerar på detta sätt. Vad gäller tillämpningen i dess detaljer har påpekats, att det ibland kan förekomma svårigheter när det gäller att bestämma gränsen för ett företag eller en arbetsplats. Olika upp- fattningar råder även på arbetsgivar- och arbetstagarhåll om det på samma arbets- plats kan ske avstängning av arbetstagare, som tillhör annat i avtalsrörelsen deltagan— de förbund eller som följer annat avtal än det som konflikten primärt avser. På arbets- tagarsidan har man hävdat att avstängnings- reglerna bör tillämpas restriktivt och pekat på att arbetsgivarparten genom lockout kan ge avstängningen den omfattning som be- tingas av arbetsstriden. Några avgöranden som belyser dessa gränsdragningsfrågor finns dock inte.

3.2 Andra länder med jämförliga arbets- marknadsförhållanden

3.2.1 Belgien

I Belgien finns en obligatorisk arbetslöshets- försäkring finansierad genom avgifter av arbetsgivarna och arbetstagarna. Det cen- trala organet för arbetslöshetsförsäkringen är också central myndighet för arbetsför- medling och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder som omskolning, omflyttning m. m. Någon särskild form av arbetslöshetshjälp vid sidan av den obligatoriska försäkringen finns ej. Socialhjälp kan dock komma i fråga

för arbetslösa. Förutom arbetslöshetsför- säkring och arbetsförmedling samt bered- skapsarbeten förekommer ett antal åtgärder för att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten såsom omskolningskurser, flytt- ningsbidrag, bidrag till lönekostnader för svårplacerade arbetslösa, bidrag till löne- kostnader i samband med omställning av ett företag, bidrag till arbetsgivarkostnader för yrkesutbildning m.m. Dylika åtgärder liksom arbetsförmedling kommer ej ifråga för dem som berörs av konflikt.

Den grundläggande bestämmelsen om ar- betslöshetsersättning under arbetskonflikt innebär att arbetslöshetsersättning inte kan utges till arbetstagare som deltar i strejk eller är föremål för lockout eller för vilka arbetslösheten är en direkt eller indirekt följd av en strejk. Arbetstagare som deltar i en konflikt kan dock få arbetslöshetsersätt- ning under förutsättning att arbetsgivaren motsatt sig eller genom sitt uppträdande försvårat förlikningsförsök. Endast arbets- givarens uppträdande i procedurfrågoma är av betydelse, inte om strejken kan an- ses motiverad med hänsyn till tvistefrågan i sak. Beträffande indirekt konfliktberörda arbetstagare har tillsynsmyndigheten befo- genhet att utge arbetslöshetsersättning. Den- na har inte inskränkts eller preciserats ge- nom några särskilda anvisningar e. d. Sty- relsens paritetiska sammansättning inne- bär emellertid i praktiken att arbetsgivare- representanter och arbetstagarrepresentan- ter i styrelsen måste vara ense om att utge ersättning. Därvid följer styrelsen vissa in- om styrelsen upprättade inofficiella rikt- linjer.

3 .2.2 Frankrike

Två former finns för kontant stöd under arbetslöshet, nämligen arbetslöshetshjälp som utges med statliga medel, och försäk- ringsersättning som utgår enligt ett kollek- tivavtal om arbetslöshetsförsäkring. Arbets- löshetshjälpen administreras i princip av arbetsmarknadsorganen. Den är lägre än försäkringsersättningen och kan betraktas som ett grundskydd. Understödet och för-

säkringsersättningen utges enligt delvis oli- ka villkor men de kan normalt utgå samtidigt till den arbetslöse. Arbetslöshetsförsäkringen skapades 1958 genom ett kollektivavtal mel- lan huvudorganisationerna. Den admini- streras av branschvisa eller regionala för- säkringsföreningar, sammanslutna i en cen- tral organisation. Försäkringen har seder— mera genom kungörelser av arbetsministern gjorts obligatorisk för alla branscher. Inom ramen för arbetsmarknadspolitiken utgår andra förmåner i form av omskolningsbi- drag, flyttningsbidrag, bidrag till arbetslö- sa som söker arbete på annan ort etc. Soci— alhjälp lämnas av kommunerna och kan ut- gå även till arbetslösa.

Frågan i vad mån arbetslöshetsunderstöd och andra förmåner kan utgå under kon- flikt synes inte (våren 1968) ha gett upphov till någon livligare diskussion i Frankrike. Att de som deltar i en arbetskonflikt inte skall få arbetslöshetsersättning har ansetts självklart. Frågan hur olika kategorier av indirekt konfliktberörda skall behandlas har inte varit särskilt aktuell. Arbetskonflikter- na har visserligen varit många, men de har vanligen varit begränsade till sin omfatt- ning eller också mycket kortvariga om man bortser från maj—junikrisen 1968. Var- ken i lagtexten eller eljest tycks man labo- rera med för ändamålet särskilt tillskapade begrepp som direkt och indirekt konfliktbe- rörda, arbetslösa med och utan intresse av konfliktens utgång eller liknande.

Vid arbetslöshet till följd av arbetskon- flikt får arbetslöshetshjälp inte utgå till ar- betstagare, vars arbetslöshet orsakats av en kollektiv arbetstvist som berör det företag där de är anställda. Emellertid kansocialrni- nistern i det fall att en »lockout» pågår längre än tre dagar medge utbetalning av arbetslöshetshjälp till dessa arbetstagare. Som ett exempel på fall då bestämmel- sen om »lockout» är tillämplig har nämnts, att arbetsgivaren till följd av strejk av en kategori arbetstagare av faktiska skäl anser sig tvungen att inställa driften ock- så för andra anställda i samma företag. Det är den enda situation i vilken be- stämmelsen hittills tillämpats i praktiken.

Ett av fallen gällde en strejk av månadsav- lönad personal vid ett skeppsvarv i St. Na- zaire. Till följd av denna strejk tvingades arbetsgivaren permittera timavlönade ar- betare. Dessa hade inget intresse av utgång- en av konflikten och fick arbetslöshetsunder- stöd. Ett liknande fall inträffade vid ett varv i Marseille. Bestämmelsen kompletteras av en regel om att arbetslöshetshjälp kan utgå vid partiell arbetslöshet. Härmed avses även fullständig driftsnedläggelse under kortare tid. Ett fall då denna regel tillämpades var en strejk av fiskare (både båtägare och an- ställda strejkade som demonstration mot fiskprisema) i Boulogne 1967. Strejken led- de till råvarubrist för konservindustrierna vilka tvingades inskränka driften en tid. De- ras anställda fick då arbetslöshetshjälp. Ett annat fall var en tidningsstrejk som medför- de en tids arbetslöshet för personersysselsat- ta med distributionen av tidningarna. De nu nämnda bestämmelserna har använts mycket sällan vid arbetslöshet till följd av arbets- konflikt, och någon egentlig praxis har inte utbildats. Inte heller har utfärdats några anvisningar för deras tillämpning i kon- fliktfall. Gjorda uttalanden tyder dock på. att man inte kommer att ge understöd åt ar- betstagare som själva har något mera direkt intresse av konfliktens utgång. Å andra si- dan bedöms frågan vara ganska akademisk, eftersom strejker om arbetsvillkoren van- ligen är begränsade till ett företag eller till företag inom samma bransch i en viss del av landet och eftersom löner och andra anställningsvillkor i hög grad bestäms på företagsnivå. Utgången av en konflikt har därför oftast mindre intresse för anställda i andra företag.

Några bestämmelser som direkt tar sikte på förhållandena vid en arbetskonflikt finns inte för arbetslöshetsförsäkringen. Det är emellertid självklart att denna, som tillska- pats genom kollektivavtal, inte gäller för de strejkande. Så följer också av att ersätt- ning endast utges till ofrivilligt arbetslösa och av att ersättning ges bara om anställ- ningsavtalet upphört, vilket enligt fransk lag i princip inte är fallet för strejkande.

Beträffande de indirekt konfliktberörda

synes uppfattningen vara att inte heller de kan få ersättning. Utan att någon rättighet föreligger för den arbetslöse har emellertid arbetslöshetskassorna vissa möj- ligheter att lämna understöd också till konfliktberörda. Vidare finns en mer all— mänt formulerad befogenhet för kassorna att ge ersättning åt den som inte uppfyller alla villkor för ersättningsrätt och slutligen en socialfond inom kassorna som kan ut- nyttjas för ömmande fall. Ingen av de nämnda bestämmelserna torde vara skri- ven med tanke på de indirekt konfliktberör- da men de lär användas också till förmån för sådana. Det bör observeras att det är av arbetsgivare och arbetstagare paritetiskt sammansatta organ som beslutar om even— tuell ersättning i dessa fall då ersättnings- rätt inte finns.

Om arbetskonflikt råder vid ett företag där anställning är ledig, är arbetsförmed- lingen skyldig att upplysa den arbetssökan- de om det. Några konfliktbestämmelser finns inte för förmåner som flyttningshjälp, omskolningsbidrag etc. Om detta innebär att de kan utgå till strejkande förefaller ovisst. Frågan synes överhuvudtaget inte ha uppmärksammats. Man har förmodat, att förmånerna skulle kunna utgå till arbets- lösa som vill lämna sin anställning och där- för inte längre kan betraktas som strejkande. Samtidigt har dock påpekats, att förmånerna inte utgjorde någon rättighet för de arbets- lösa, och att skäl talade mot att arbetsför- medlingen skulle bifalla en begäran från strejkande arbetare om flyttningsbidrag eller annan hjälp för att skaffa ett nytt arbete.

Socialhjälp kan efter individuell behovs- prövning utges av kommunerna också till strejkande eller indirekt konfliktberörda. Kommunema har även vissa andra möjlig- heter att hjälpa arbetslösa. Det lär i begrän- sad utsträckning ha förekommit att kommu- ner, särskilt kommuniststyrda, lämnat un- derstöd i en eller annan form är strejkande i större utsträckning än som är påkallat av de enskilda individernas behov, liksom det också förekommit att en kommun lämnat understöd åt strejkande i en annan kom- mun. I sådana fall kan beslutet överklagas.

men det sker i praktiken sällan eller aldrig. Frågan om lämpligheten av enhetliga direk- tiv till kommunerna rörande socialhjälp i samband med arbetskonflikt har inte varit aktuell, antagligen beroende på att strejker- na oftast är kortvariga och har begränsad omfattning.

Företagsnämnderna i franska företag dis- ponerar över en budget för sociala ända- mål. Det har förekommit att en företags- nämnd utgivit understöd till strejkande ur en sådan. Med anledning av från arbetsgi- varsidan initierade processer har domstolar- na i praxis fastslagit dels att understöd inte får ges till strejkande inom andra företag, dels att understöd till strejkande i det egna företaget inte får utges med lika belopp till alla strejkande utan måste differentieras ef- ter behovet. Det lär emellertid ej vara vanligt att strejkunderstöd utges från före- tagsnämndemas socialfonder, som f. ö. är för små för att i nämnvärd utsträckning kunna användas som strejkkassor.

Statligt stöd åt företag utgår inom ramen för t. ex. regionalpolitiken i form av län eller bidrag till startande, utvidgande eller omställning av företag. Enligt uppgift på- verkas ej villkoren för lån eller bidrag till ett företag av eventuella arbetskonflikter som företaget kan komma att drabbas av.

3.2.3 Italien

Bortsett från att ersättning från arbetslös— hetsförsäkringen inte kan utges till strejkan- de, synes läget i Italien något oklart be- träffande olika förmåner i samband med ar- betskonflikt. Vad som t. ex. skall gälla i fråga om indirekt konfliktberörda har inte varit föremål för någon debatt. Anledning- en till detta är framför allt att strejkerna är kortvariga och endast undantagsvis läng- re än arbetslöshetsförsäkringens karenstid, som är 7 dagar. En anledning till strejkernas kortvarighet är att fackföreningarna saknar strejkkassor. Det bör också beaktas att strids- åtgärder var förbjudna under fascisttiden. I 1947 års konstitution intogs en garanti för strejkrätten inom ramen för lagstiftningen. Någon sådan lagstiftning om strejkrätten

som konstitutionen förutsätter har dock än- nu inte kommit till stånd, vilket nämns som en anledning till att frågan om vilka förmå- ner som bör utgå under en konflikt inte närmare penetrerats. På departementshåll är man angelägen att betona att staten förhål- ler sig neutral till parterna under arbets- konflikter. Vad neutraliteten närmare in- nebär i olika situationer utom att de strej- kande arbetarna själva inte kan få arbetslös- hetsersättning anser man vara av mindre intresse eftersom man av förut nämnda skäl knappast har ställts inför problemet.

Ersättning från arbetslöshetsförsäkringen utgår alltså inte till direkt konfliktberörda. Detta är inte direkt utsagt men följer av att ersättning endast utgår till arbetslösa vilkas anställningsavtal upphört. För strejkande gäller enligt italiensk rätt att anställningsav- talet endast suspenderas. Att ersättning ej kan utgå till strejkande anses för övrigt föl- ja även av att dessa inte är frivilligt arbets- lösa. I fråga om indirekt konfliktberörda må först nämnas att de kan permitteras utan lön endast om det för arbetsgivaren är helt omöjligt att bereda dem arbete. Om det en— dast rör sig om en större eller mindre svå- righet för arbetsgivaren att bereda arbete måste lön utgå. Endast i det fallet att per- mittering utan lön är möjlig är det tänkbart att ersättning från arbetslöshetsförsäkringen kan komma i fråga. Det har dock hävdats, att arbetslöshetsersättning ej heller i detta fall kan utgå, eftersom anställningsavtalet inte upphört. Vid sidan av arbetslöshetsför- säkringen finns i Italien en särskild ersätt- ningsforrn som i vissa fall kan komma i fråga vid pemrittering utan lön men med bibehållen anställning. Denna ersättnings- forrn avser endast industrin och endast ar- betare. Ett av villkoren för att ersättning skall utgå är att arbetstagarna inte kan lastas för den händelse som förorsakat arbets- lösheten. Härav har dragits slutsatsen att ersättning inte kan utgå till arbetare inom en avdelning av ett företag som berövats sitt arbete till följd av en strejk av arbetare inom andra avdelningar.

Enligt lag sker arbetsförmedling bara för arbetstagare vilkas anställning upp-

hört. Arbetsförmedlingens tjänster kan där- för inte tas i anspråk av strejkande. Arbets- givare, som drabbats av konflikt, har däre- mot rätt att vända sig till arbetsförmed— lingen. Denna lär inte kunna vägra att an— visa honom de arbetstagare som vill ställa sig till förfogande. Arbetstagare som väg- rar att ta anställning som blivit ledig till följd av strejk eller lockout förlorar inte sin arbetslöshetsersättning.

3 .2.4 Nederländerna

Två olika former finns av arbetslöshetser— sättning, nämligen vänteersättning och all- män arbetslöshetsersättning. Vidare finns en form av arbetslöshetshjälp. Vänteersätt- ningen utgår under de åtta första veckor— na av en arbetslöshetsperiod, den allmänna arbetslöshetsersättningen för tiden därefter till dess arbetslösheten varat samman— lagt sex månader. Arbetslöshetshjälp slutli- gen utgår till arbetslösa som inte har eller inte längre har rätt till försäkringsersättning. Arbetslöshetsersättningen finansieras till övervägande delen av arbetsgivar- och ar- betstagaravgifter. Arbetslöshetshjälpen fi- nansieras däremot av skattemedel. Arbets- löshetsförsäkringen administreras av särskil- da branschorganisationer, vars styrelse är paritetiskt sammansatt med representanter för arbetsgivarna och arbetstagarna. Tillsyn över försäkringen utövas av den allmänna arbetslöshetsfonden. Av övriga arbetsmark- nadspolitiska instrument kan förutom arbets— förmedlingen nämnas beredskapsarbeten samt förmåner till arbetstagare i syfte att stimulera till ökad geografisk eller yrkes- mässig rörlighet (yrkesutbildningsbidrag, flyttningsbidrag m. m.). Socialhjälp skall ob- ligatoriskt utgå till behövande. Den utges av kommunerna men finansieras av staten. För beloppen gäller vissa allmänna riktlinjer för kommunerna.

Särskilda konfliktbestämmelser finns för arbetsförmedlingen, arbetslöshetsförsäkring- en och arbetslöshetshjälpen. Förmedling får inte ske inom konfliktområdet och inte hel- ler av arbetstagare som deltar i strejk eller är föremål för lockout och söker arbete i

företag som inte drabbats av konflikten. Re- geln är dock inte tillämplig på ett tiotal i landet förekommande, auktoriserade priva- ta arbetsförmedlingar. I fråga om både för- säkringsersättningama och arbetslöshetshjäl- pen gäller att den som blivit arbetslös till följd av konflikt inte har rätt till ersättning. Bestämmelserna gör ingen skillnad mellan strejk och lockout eller mellan olika kate- gorier av arbetstagare såsom direkt eller in- direkt konfliktberörda, fackligt organiserade eller oorganiserade, arbetstagare med eller utan intresse av konfliktens utgång etc. För- säkringsersättning eller arbetslöshetshjälp kan emellertid utgå efter särskilt beslut av allmänna arbetslöshetsfonden eller social— ministern för den händelse en avstängning skulle anses obillig. Inga anvisningar finns rörande tillämpningen av bestämmelserna. Gjorda uttalanden ger dock vid handen att man allmänt är mycket försiktig med utbe— talning av ersättning om det på något sätt skulle kunna göras gällande att arbetskonflik- ten därigenom skulle påverkas. Ersättning utgår därför knappast till den som deltar i en arbetskonflikt. Ersättning kan däremot utges till indirekt konfliktberörda. Beslut fattas från fall till fall och någon fast praxis finns inte. Ersättning utges dock endast om en utredning visar att konflikten inte påver- kas. Den arbetstagare som begår ersättning måste styrka detta på ett övertygande sätt. Bedömningen påverkas inte av om arbets- tagarna är fackligt organiserade eller inte. Personer som blivit arbetslösa före konflikt- utbrottet betraktas som vanliga arbetslösa och får alltså arbetslöshetsersättning. Be- stämmelserna anses fungera tillfredsställan- de. Mycket få fall har emellertid inträffat där fråga uppkommit om att ge ersättning åt arbetslösa till följd av konflikt.

För att komma i åtnjutande av andra ar- betsmarknadspolitiska åtgärder såsom ut- bildning eller omskolning måste den berör- de arbetstagaren i regel vända sig till den offentliga arbetsförmedlingen. Denna tilläm- par därvid enligt uppgift samma bestäm— melser som vid arbetsförmedling. Så kan t. ex. en strejkande arbetare inte sändas till en omskolningskurs. Några särskilda be-

stämmelser om socialhjälp under arbetskon- flikt finns inte, och man har ej heller disku- terat lämpligheten att införa sådana bestäm- melser för att få större enhetlighet inom kommunerna. Viss enhetlighet emås emel- lertid genom de gällande allmänna riktsat- serna i fråga om socialhjälpsbeloppen.

3.2.5 Storbritannien och Nordirland

I Storbritannien utgör arbetslöshetsförsäk- ringen en hel del av den allmänna social- försäkringen. Prövningen av frågor om un- derstöd i konfliktsituationer handläggs på det lokala planet av en insurance officer med besvärsmöjlighet i sista instans till the National Insurance Commissioner. Arbets- löshetsunderstöd utgår i form av allmänt grundbidrag, ett tillägg som sätts i relation till inkomsten samt ett extra understöd, som är behovsprövat. För dessa understödsfor- mer finns konfliktdirektiv. Andra former av socialförsäkring såsom pensioner av olika slag, sjukpenning och familjebidrag utgår oberoende av arbetskonflikt.

De gällande konfliktdirektiven är i sak oförändrade sedan 1924, men de har komp- letterats av ett stort antal avgöranden av the Commissioner. Huvudregeln är att alla som förlorat sin anställning på grund av ar- betskonflikt vid arbetsplatsen avstängs från de olika formerna av arbetslöshetsunder- stöd. Avstängningen omfattar sålunda inte blott de som deltar i konflikten utan även övriga arbetstagare vid företaget. Vissa un— dantag finns dock. De som före konflikt- utbrottet var arbetslösa berörs sålunda ej. Understöd utgår dessutom till den som kan visa dels att han själv inte deltar i, eko- nomiskt understöder eller är direkt intres- serad i den konflikt som förorsakade ar— betslösheten, dels att han inte tillhör en facklig organisation, av vilken några med- lemmar i samma ställning (grade or class) som han vidtagit sådana åtgärder som nyss sagts. Inte heller avstängs den som efter konflikten blivit arbetslös i en ny anställning som inte tagits i syfte att kringgå konflikt- direktiven. Vägran att anta konfliktberört

I författningen förklaras den närmare innebörden av begreppen arbetsplats och arbetskonflikt. Begreppet arbetsplats omfat- tar t. ex. vederbörande företag men defi- nieras i övrigt restriktivt. Med arbetskon- flikt avses — utöver vad vanligen brukar inläggas i detta begrepp — arbetsnedläg- gelser som har sin grundi tvister mellan kon- kurrerande arbetstagarorganisationer. Öv- riga uttryck har blivit auktoritativt uttolka- de av the Commissioner. En ingående redo- görelse för denna case-law samt för bak- grunden till gällande brittiska konfliktdirek- tiv och de diskussioner som förts om till— lämpningen lämnas i en rapport från 1966 av den kommission, the Royal Commission on Trade Unions and Employers' Associa- tions, som bl. a. överväger en översyn av konfliktdirektiven. Något utlåtande i denna fråga har kommissionen ännu (våren 1968) inte avgivit.

Följande avgöranden kan vara av in- tresse. The Commissioner har till en bör- jan uttalat, att han endast har att bedö- ma om den i författningen angivna situa- tionen föreligger eller ej; motivet till kon- flikten är vid prövningen utan betydelse. När det gäller fördelningen av bevisbördan har fastslagits, att det ankommer på the insurance officer att visa att arbetslösheten förorsakats av konflikten, medan det är ar- betstagaren som har bevisbördan för att de undantagsfall föreligger som berättigar ho- nom till understöd. Som komplettering till författningens definition av arbetstvist har uttalats, att även förtäckta strejker och för- eningsrättstvister avses med detta begrepp. Frågan om det varit en kollektiv stridsåt- gärd eller ej som förorsakat arbetslösheten liksom om när en konflikt får anses ha upphört belyses genom ett flertal avgöran- den. Om orsakssammanhanget mellan ar- betslöshet och konflikt uttalar the Commis- sioner, att det förhållandet att anställningen upphör i anslutning till konfliktutbrottet är en viktig, men inte avgörande omständig- het. Skulle det visas att arbetslösheten till någon del beror på konflikten blir arbetsta- garen avstängd trots att han sålunda även

av annan orsak skulle förlorat sin anställ- ning. Även den som till följd av en väntad konflikt lämnar arbetsplatsen strax före kon- fliktutbrottet för att få understöd anses skola gå förlustig detta. I fråga om per- mittering finns i andra avseenden en 12—da- garsregel. I samband med arbetskonflikt tillämpas den på det sättet att permittering längre än 12 dagar före konfliktutbrottet medför att den permitterade går fri från av- stängning förutsatt att han kan visa att han under normala förhållanden inte skulle fått återgå i arbete under den tid konflikten på- gått.

I fråga om deltagande, understöd eller intresse i en konflikt finns ett flertal avgö- randen, bland vilka följande må nämnas. Medlemskap som sådant i samma organisa- tion som de strejkande räcker inte för att anse en arbetstagare som deltagare i kon- flikt, men det utgör enligt the Commissioner ett viktigt bevisfaktum. Den som inte del— tar i arbetsnedläggelsen kan dock av andra skäl avstängas från understöd för den hän- delse han blir arbetslös. Varje medlem av en facklig organisation som betalar vanliga av— gifter till organisationens fonder anses näm- ligen understödja konflikten så snart orga- nisationen lämnar bidrag till organisation eller arbetstagare som är i konflikt. Härmed avses alla former av understöd inte blott till direkt berörda utan även till arbetstagare, tillhörande den konfliktberörda organisa- tionen, som förlorat sin anställning som en indirekt följd av konflikten. Såsom direkt intresserad i en konflikt anses den, vars löne- och anställningsvillkor står i begrepp att direkt påverkas av konfliktens utgång. I dessa fall har det ansetts vara utan be- tydelse om arbetstagaren själv deltar i själva konflikten eller ej. Omfattningen av hans intresse i konflikten har inte tillagts någon betydelse. En arbetstagare, vars enda an— knytning till en pågående konflikt var att han liksom de strejkande stod inför utsik- ten att förlora sin dagliga tepaus ansågs där- för direkt intresserad i denna. I fråga om bestämmelsen att en medlem påverkas av åtgärder från andra medlemmar av samma >>grade or class» har the Commissioner ut-

talat, att medlemskap i samma organisa— tion som sådant inte är tillräckligt men att detta ofta utgör en ledtråd vid bedömning- en av om egentlig facklig gemenskap före- ligger. Kan det dock visas att vederböran- de arbetstagare har ett annat lönesystem el- ler besitter annan yrkesskicklighet än dem som konflikten rör, är medlemskapet och den gemensamma arbetsplatsen utan bety- delse.

Viss kritik har riktats mot dessa grund- satser, bland annat i parlamentet. Helt all- mänt har de brittiska reglerna ansetts slå för hårt, och det har ansetts otillfredsstäl- lande att fackföreningens eller enskilda för- eningsmedlemmars åtgöranden medfört av- stängning av arbetstagare som velat ställa sig utanför konflikten. Särskilt begreppet »same grade or class» har kritiserats för att vara svårt att bestämma. På flera punkter har efterlysts avgränsningar så att avstäng- ning inte skall drabba dem som av olika anledningar har ett ringa intresse i pågåen- de konflikt.

Även Nordirland har en arbetslöshetsför- säkring som är inbyggd i ett allmänt social- försäkringssystem. Vid sidan av själva för- säkringen kan vid arbetslöshet utgå annat understöd, som närmast utgör en form av socialhjälp. De för arbetslöshetsunderstö- den gällande konfliktdirektiven är så gott som helt överensstämmande med de brittis- ka. De angivna principerna för avstängning gäller även för beredskapsarbeten och and- ra arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder. I fråga om arbetsförmedlingen har utbildats en praxis att denna ej tas i anspråk av par- terna under konflikt. Skulle så likväl ske, anses det ankomma på arbetsförmedlingen att iaktta den största försiktighet för att inte råka ut för klagomål från den andra parten i konflikten.

3.2.6. Västtyskland

Två huvudformer finns av kontantstöd vid arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring och ar- betslöshetshjälp. Dessa stödformer skiljer sig från varandra ifråga om förmånernas nivå,

villkoren för att förmånerna skall utgå. samt deras finansiering. Arbetslöshetsförsäkring- en medför högre ersättning än arbetslöshets- hjälpen men villkoren är strängare, t. ex. i fråga om tiden för tidigare anställning. För- säkringen finansieras genom avgifter från arbetstagare och arbetsgivare. Arbetslöshets- hjälpen, som finansieras med skattemedel, utgår efter behovsprövning till den som inte har rätt till försäkringsersättning. Även and- ra former finns av arbetslöshetshjälp, t. ex. vid mera kortvarig eller partiell arbetslös- het. Vidare utges olika slags bidrag, i vissa fall lån, till främjande av arbetstagares geo- grafiska eller yrkesmässiga rörlighet (rese- och flyttningskostnader, starthjälp) samt bi- drag till den som undergår yrkesutbildning, vidareutbildning eller omskolning m. m. Bland åtgärder för rehabilitering av partith arbetsföra, som vidtas av arbetsmarknads- myndighetema i samverkan med socialför— säkrings- och socialhjälpsorganen, kan näm- nas bidrag till arbetsgivare som anställer så- dana personer. Beredskapsarbeten bedrivs antingen av offentligrättsliga juridiska per- soner eller av privata företag (ej i arbets- marknadsmyndigheternas regi). Stöd utgår från det allmänna till sådana arbeten som anses önskvärda, men endast för sysselsätt— ning av sådana arbetstagare som arbetsför- medlingen erkänt och förmedlat såsom be- redskapsarbetare. Samma myndighet admi- nistrerar arbetslöshetsförsäkringen och öv— riga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den är sammansatt av företrädare för arbets- givare och arbetstagare samt offentliga or- gan. Beslut kan överklagas hos särskilda socialförsäkringsdomstolar. I vissa fall har emellertid myndigheten diskretionär besluts- rätt.

Genom olika författningsbestämmelser ges uttryck för den allmänna principen att arbetsmarknadsmyndigheterna skall vara neutrala vid arbetskonflikter. Konfliktdirek- tiv finns för arbetsförmedling och arbetslös- hetsförsäkring. Bestämmelserna om arbets- löshetsförsäkringen gäller genom hänvisning även för andra former av arbetslöshets- hjälp. För bidrag till beredskapsarbeten finns inga bestämmelser som direkt tar sik-

te på konflikt, men av bidragets allmänna konstruktion anses följa att beredskapsar— bete endast kan komma ifråga för den som är berättigad till arbetslöshetsersättning. Samma konfliktbestämmelser kan alltså så- gas gälla för beredskapsarbeten som för arbetslöshetsförsäkringen. För övriga arbets- marknadspolitiska åtgärder såsom utbild- ningsbidrag, reseersättningar m. m. finns inga konfliktbestämmelser. Bestämmelser finns ej heller rörande socialhjälp under konflikt.

I fråga om arbetsförmedlingen gäller, att arbetsgivare vid konflikt är skyldig att an- mäla detta till vederbörande arbetsförmed— ling. Om sådan anmälan inkommit skall ar- betsförmedlingen upplysa både arbetssökan- de och arbetsgivare som vänder sig till för- medlingen om konflikten. Förmedling av arbete får ske bara om detta trots konflik- ten begärs av båda parterna. Förbudet att förmedla arbete torde dock bara avse arbe- te inom konfliktområdet. En arbetssökande kan utan att förlora rätten till arbetslöshets- ersättning vägra att anta sådant arbete som blivit ledigt till följd av strejk eller lock— out.

Bestämmelserna om arbetslöshetsersätt- ning vid arbetskonflikt innebär, att det vid arbetskonflikt inom förbundsrepubliken ald- rig utgår arbetslöshetsersättning åt den som deltar i strejk eller är föremål för lockout så länge konflikten varar. Enligt uppgift an- ses arbetstagare som blivit arbetslösa före konfliktutbrottet inte berörda av konflik- ten och har alltså rätt till arbetslöshetsersätt— ning. För "arbetstagare som inte omedelbart berörs av själva konflikten (om arbetslöshe- ten orsakats av arbetskonflikt i en annan av- delning i ett företag eller genom lockout el— ler strejk av en annan grupp arbetstagare i företaget eller genom en arbetskonflikt utanför den arbetslöses företag eller yrkes- område eller hans arbets— eller bostadsort) kan vederbörande myndighet besluta att ar- betslöshetsersättning skall utgå till undvi- kande av »obillig hårdhet». Rörande inne- börden av detta uttryck ger tidigare utfär- dade anvisningar viss vägledning. Vidare har gjorts ett förtydligande uttalande i an—

slutning till dessa anvisningar. Anvisning— arna, som är från 1928, har följande ly- delse:

Vägran att utge arbetslöshetsunderstöd till arbetstagare, vars arbetslöshet är direkt för- orsakad av en inländsk strejk eller lockout, är inte att betrakta som obillig hårdhet om

1. mindre än 14 dagar förflutit sedan arbets- lösheten inträdde för den medelbart berörde arbetstagaren, eller

2. utgången av konflikten omedelbart kom- mer att beröra den medelbart arbetslöse, eller

3. om arbetslöshetsunderstödet kan väntas ha en inverkan på konflikten,

4. i ett företag eller i ett flertal företag som är likartade eller som har ett inbördes sam— band med hänsyn till verksamheten och som ligger inom samma kommun eller inom kom- muner som är ekonomiskt sammanhängande och ligger nära varandra och ägs av en och samme arbetsgivare,

a) arbetare blir medelbart arbetslösa genom att andra arbetare vid ett av dessa företag del- tar i en konflikt,

b) tjänstemän blir medelbart arbetslösa däri- genom att andra tjänstemän vid ett av dessa företag deltar i en konflikt; blir arbetare me- delbart arbetslösa genom att tjänstemän. i syn- nerhet verkmästare, deltar i en konflikt, av- gör alltid — — — (vederbörande myndighet) — —— om obillig hårdhet skall antas föreligga, eller

5. driftsinställelsen vid det medelbart berörda företaget har blivit en nödvändig följd av ar- betskonflikten emedan företaget för fortsatt drift är uteslutande beroende av leverans från det omedelbart berörda företaget av elektrisk ström, gas, vatten eller halv- eller helfabrikat.

I övriga fall avgör — — — (vederbörande myn- dighet) efter sorgfälligt bedömande huruvida och från vilken tidpunkt obillig hårdhet före- ligger.

I det förtydligande uttalandet framhålls till en början att ersättning alltid skall väg- ras dem som direkt berörs av en konflikt. Vidare uttalas:

Vid prövning av frågan när obillig hårdhet skall antas föreligga, måste alltid beaktas, att lagen inte vill mildra varje form av hårdhet. som blir följden av medelbar arbetslöshet på grund av arbetskonflikter, utan bara sådan hårdhet som framstår som obillig. Endast i det sistnämnda fallet får arbetslöshetsersätt- ning utges. I vilka fall obillig hårdhet inte kan antas föreligga anges i punkterna 1—5 i anvis- ningarna. Om omständigheterna är hänförliga till dessa punkter får avvikelse från anvisning- arna inte ske. — — — Att utgången av konflik-

ten omedelbart kommer att beröra de arbeta- re, som medelbart blivit arbetslösa, gäller fram- för allt i det fallet att målet för stridsåt- gärden är att få till stånd ett kollektivavtal eller ändringar i ett kollektivavtal som omfattar också de medelbart berörda arbetstagarna, men också i det fallet att kollektivavtalet för de berörda arbetstagarna hänvisar till det avtal, som gäller för de stridande arbetstagarna, och därför måste ändras, om kollektivavtalet för de stridande arbetstagarna ändras till följd av konflikten. Också om en sådan hänvisning in- te föreligger, måste en omedelbar inverkan av konfliktens resultat antas bli följden om erfa- renheten visar att kollektivavtalet för de be rörda arbetstagarna omedelbart påverkas av kollektivavtalet för de stridande arbetstagarna. Om intet kollektivavtal består är det likväl möj- ligt att lönernas nivå eller andra anställnings- villkor för de medelbart berörda arbetstagarna är omedelbart beroende av utgången av kon- flikten. Också sådana verkningar avm med hänvisningarna. - lu närmare organisatoriska relationer som består mellan de anställda i de olika företagen och ju mer det berörda före- taget produktionstekniskt är avhängigt av det företag som drabbats av stridsåtgärdema, desto troligare är det att beviljande av arbetslös- hetsunderstöd innebär ett ingripande i arbets- konflikten. Därför måste för varje fall prö- vas, om beviljande av arbetslöshetsunderstöd inte skulle betyda ett sådant ingrepp. Särskilt vore detta fallet om arbetstagare eller arbets- givare vidtog en stridsåtgärd med avsikten att ändra inte endast arbetsförhållandena för de stridande utan även för de medelbart berörda. De sistnämnda skulle då inte i något fall kun- na få understöd.

Anvisningarna är ofullständiga, och man var medveten om detta då de utfärdades. De uppräknar endast ett antal fall då obillig hårdhet ej skall anses drabba arbetstagarna. Även i andra fall än de uppräknade kan det tänkas att obillig hårdhet ej föreligger eftersom uppräkningen ej är avsedd att vara uttömmande. Anvisningarna innehåller ingen positiv beskrivning av vad som skall förstås med obillig hårdhet. Det är emeller- tid klart att begreppet avser de berörda ar— betarnas kollektiva situation i förhållande till arbetskonflikten, inte de enskilda arbets- tagarnas behov av hjälp. Trots anvisningar- nas ofullständighet har man ingen erfaren- het av behandlingen av andra fall i prakti- ken. Man räknar emellertid på departe— mentshåll sedan länge med möjligheten att

en större konflikt kan ge upphov till en ny debatt i frågan och ställa de berörda organen inför svårlösta fall. Frågan om obil— lig hårdhet avgörs av organ, som vid hand- läggning av frågor rörande arbetslöshets- försäkringen är paritetiskt sammansatta med representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Beslut kan överklagas hos so— cialdomstol'arna, som vid sin prövning inte är bundna av de ovan angivna anvisning- arna.

Inga särskilda regler finns till förmån för äldre personer eller partiellt arbetsföra med avseende på arbetslöshetsersättning under en konflikt. Om sådana personer blivit ar- betslösa till följd av en konflikt gäller allt- så för dem samma regler som för andra anställda. Några särskilda konfliktbestäm- melser rörande andra åtgärder såsom ut— bildningsbidrag, rese- och flyttningsersätt— ningar rn. m. finns inte. Förespråkare finns för att sådana förmåner skall kunna ges till strejkande som söker ny anställning på an— nat håll. Frågan tycks dock inte ha diskute- rats närmare. För beredskapsarbeten anses som ovan nämnts gälla samma konfliktbe- stämmelser som för arbetslöshetsförsäk- ringen.

En allmän princip för socialförsäkringen i Västtyskland är att den endast gäller för arbetstagare som står till förfogande för en arbetsgivare och utför arbete mot ersätt- ning. Eftersom dessa förutsättningar upp- hör under strejk eller lockout gäller ej längre exempelvis sjukförsäkringen och yrkesskade- försäkringen. Vissa förmåner synes dock kunna utgå från sjukförsäkringen. Den av konflikten drabbade arbetstagaren kan även ha tecknat en frivillig försäkring som fort— sättning på den obligatoriska. Inga särskil- da bestämmelser finns som reglerar social- hjälpen under konflikt. Socialhjälp kan där- för efter sedvanlig behovsprövning utgå ock- så till sådana arbetslösa, varvid främst de kommer i fråga som varken får arbetslös- hetsersättning, arbetslöshetshjälp eller strejk- understöd, eftersom vid behovsprövningen hänsyn tas till alla former av inkomster. Frågan om lämpligheten av särskilda rikt- linjer för en enhetlig praxis i de olika kom-

munerna rörande socialhjälp åt strejkande eller indirekt konfliktberörda torde inte ha diskuterats. En viss enhetlighet i fråga om socialhjälpsbeloppen åstadkommes dock ge- nom de för hela landet gällande riktsatserna.

I november 1967 framlade den västtyska regeringen ett omfattande lagförslag angå- ende den framtida arbetsmarknadspolitiken. Konfliktdirektiven behölls emellertid i sak oförändrade. Vid förslagets behandling i förbundsrådet ansåg detta att de indirekt konfliktberörda skulle få rätt till arbetslös— hetsersättning eftersom socialhjälpen eljest skulle komma att belastas för hårt och där- för att en motsatt bestämmelse var ofören- lig med lL0:s konvention nr 102 (se när- mare härom under 3.3.1). Stark kritik rikta- des mot förbundsrådet från arbetsgivarhåll, medan gillande uttrycktes av företrädare för fackföreningar och kommunala intres- sen. Regeringen vidhöll emellertid sitt för- slag och uttalade bl. a., att rätt till ersätt- ning för indirekt berörda skulle innebära ett brott mot försäkringens neutralitet. Rege- ringens preposition behandlas sedan januari 1968 av förbundsdagens arbetsmarknadsut— skott; handläggningen beräknas inte vara av- slutad under innevarande år. Behandlingen av indirekt berörda kommer sannolikt att föranleda ytterligare diskussioner. Den de— batten har pågått utanför förbundsdagen sedan slutet på 1950-talet.

3.2.7 U. S. A.

En beskrivning av situationen i U. S. A. för- svåras av att lagstiftningen och arbetsmark— nadspolitiken varierar mellan de olika del- staterna. Förhållandena på arbetsmarkna- den skiljer sig också. från de svenska. Cen- trala förhandlingar förekommer ej, och för- bundsförhandlingar förs inte annat än un- dantagsvis. I regel förhandlar de nationella eller lokala fackliga organisationerna med ett företag i sänder. Lokalt förekommer det dock att avtalsuppgörelserna sker för flera fackföreningar gemensamt med en sam- manslutning av flera företagare inom sam- ma bransch. De flesta konflikterna är lokala

eller av begränsad omfattning. Storkonflik- ter förekommer inom industrier som domi— neras av storföretag. Konflikterna är så gott som undantagslöst strejker. Arbetslöshetsförsäkring finns i alla del- stater liksom socialhjälp. Beredskapsarbe— ten kan förekomma i kommunal regi men har inte någon större omfattning. I fråga om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna finns egentliga konfliktdirektiv endast i fråga om arbetslöshetsförsäkringen. För den offentliga arbetsförmedlingen gäller dess- utom att hänvisning ej skall ske till kon- fliktberörda arbetsplatser. Vissa stater har lagstiftning mot yrkesmässigt strejkbryteri. Denna riktar sig också mot förmedling av sådant arbete. Behovsprövad socialhjälp ut- går oberoende av arbetskonflikt och är van- lig vid långvariga strejker. Den federala sjuk- försäkringen saknar konfliktdirektiv. Konfliktdirektiven har många varianter i de olika staternas försäkringslagar. Prin- cipen om att samhället skall ställa sig neu- tralt till konflikt kommer dock till uttryck i dem alla. Flertalet stater har konfliktdirek- tiv, som i väsentliga avseenden överensstäm- mer med de som gäller i Storbritannien. Ar- betstagare som blir arbetslös på grund av konflikt på sin arbetsplats måste sålunda visa, att han eller den organisation han till- hör ej deltager, finansierar eller är direkt in- tresserad i konflikten. Andra stater finns dock — t. ex. New York — som har helt an- norlunda regler; en arbetstagare som blir arbetslös till följd av konflikt på arbetsplat- sen går där förlustig understöd under sju veckor efter konfliktutbrottet förutsatt att konflikten inte biläggs dessförinnan. Fler- talet stater definierar inte begreppet arbets- konflikt. Ett femtontal stater gör däremot undantag för lockout. Det har förmodats, att anledningen härtill är att undvika be- straffning av arbetstagare för arbetsgivarens handlingar. Lockout är dock ovanligt i U. S. A. Flera stater gör också undantag för strejker som beror på arbetsgivarens under- låtenhet att följa gällande kollektivavtal el- ler de federala och delstatliga lagar som rör arbetsförhållandena. Vanligtvis sker ej av- stängning då konflikten avser annan arbets-

plats. Några stater likställer dock med den egna arbetsplatsen andra av arbetsgivarens arbetsplatser eller sådana som arbetsmäs- sigt är integrerade med den egna arbetsplat- sen. Som förut nämnts avser vanligen av- stängningen inte blott de som direkt omfattas av konflikten utan även andra arbetstagare om de själva eller andra inom samma grupp av arbetstagare deltager i (42 stater), fi— nansierar (30 stater) eller är direkt intresse- rade i tvisten (41 stater). I vissa stater sker avstängning endast då strejken avser den ar— betslöses egen grupp eller om någon i den gruppen anstiftat eller deltar i konflikten. För permitterade görs i någon stat särskilt undantag från avstängningsbestämmelserna för det fall att permitteringen skett på obe- stämd tid och den anställde ej återkallats i arbete före konfliktutbrottet. I fråga om den s. k. konfliktsmittau må nämnas att vissa stater kräver viss inkomst (minst 700 dollar) i en ny anställning för att man inte längre skall anses berörd av den ursprungliga kon— flikten. I de flesta stater avser avstängning- en den tid konflikten pågår (i några stater endast så länge konflikten pågår aktivt). Det finns även de stater, vars lagar utsträcker avstängningen till viss tid efter det att kon— flikten upphört. Ett fåtal delstater tillåter enskilda arbetstagare att få avstängningen upphävd genom att påvisa att arbetskonflik- ten inte längre är orsak till deras arbets- löshet. Tre delstater stadgar en bestämd avstängningsperiod. I New Jersey avstängs en arbetstagare 42 dagar utöver karensti— den. Inga understöd får dock utbetalas om arbetstagarna vägrat att ingå i förhandlingar inför förlikningskommission etc. I New York upphör som nämnts avstängningen ef- ter utgången av sjunde veckan eller tidigare om konflikten upphör innan dess. På Rhode Island medför strejk en avstängningsperiod på 6 veckor och en veckas karenstid.

Alla delstater har regler om rätt för den som förvägrats understöd att få sin sak prö- vad inför judiciella organ. Bestämmelserna varierar, men nästan alla stater föreskriver två appellationsinstanser innan ärendet kan föreläggas den delstatliga domstolen. Inte bara arbetstagare som avstängts från under-

stöd har klagorätt utan även arbetsgivare i sådana fall då understöd utgivits.

3.3. Frågans behandling inom vissa interna- tionella organisationer

3.3.1. International Labour Organisation (ILO)

Redan i samband med arbetet på en kon— vention om arbetslöshetsunderstöd tog In- temational Labour Conference 1934 upp frågan i vad mån en arbetslös kunde av— stängas från understöd på grund av arbets- konflikt. Den utarbetade texten återfinns i en konvention och en rekommendation av samma år (ur 44). Dessa aktstycken har ej antagits av Sverige. Samma text har emeller- tid intagits i 1952 års konvention om mini- minormer för social trygghet (nr 102), som Sverige i denna del godkänt 1953 (RSkr 1953: 220, statsrådsprot. 5.6 1953). Kon- ventionstexten (KPr 1953: 73) har i artikel 69 följande lydelse:

Förmån, vartill skyddad person eljest vore berättigad i enlighet med — — — denna konven- tion, må innehållas i den utsträckning som må varda stadgad,

i) i fråga om förmån vid arbetslöshet, då ve— derbörande förlorat sin anställning som en omedelbar följd av arbetsnedläggelse i sam- band med arbetstvist — — —.

Om innebörden av konventionstexten rå- der delade meningar. Under 1934 års förar- beten påpekades bl. a., att uttrycket »en omedelbar följd» kunde leda till att grupper, som visserligen inte tog direkt del i konflik- ten men i själva verket också var i strid, skulle få rätt till understöd. Den föreslagna texten fick dock kvarstå oförändrad. I den samtidigt antagna rekommendationen görs ett förtydligande, nämligen att avstängning- en borde begränsas till att omfatta endast de fall då den arbetslöse är direkt intres- serad i konflikten. Någon ytterligare diskus- sion rörande behandlingen av gruppen in- direkt berörda förekom inte då 1952 års konvention antogs. Det bör anmärkas, att uttalandet i 1934 års rekommendation inte influtit i 1952 års konvention. Inom ILO

har sedan 1950-talet en expertkommitté fort- löpande granskat bestämmelserna inom de stater, som antagit bl. a. konventionen 102. Beträffande sådana indirekt berörda, vilkas arbetsvillkor kunde röna påverkan av kon- flikten, har kommittén konstaterat, att situa- tionen för dessa grupper inte alltid var klart angiven. Kritik har vid olika tillfällen rik— tats mot reglerna i bl. a. Västtyskland. Från arbetsbyråns sida hävdas, att artikel 69 inte medger att arbetslöshetsunderstöd för- vägras alla som blir arbetslösa till följd av en arbetskonflikt under det att de tyska reglerna inte tillerkänner de icke berörda nå- gon rätt till ersättning utan bara en möjlig- het att få understöd efter särskild prövning. Den västtyska regeringen gör gällande, att artikel 69 inte hindrar avstängning så snart det föreligger adekvat kausalitet mellan kon- flikt och arbetslöshet, och att det skulle in- nebära ett neutralitetsbrott om indirekt be- rörda skulle ges rätt till understöd på sätt ILO hävdat. Diskussionen synes inte vara avslutad, och bl. a. görs från fackförenings- håll gällande att det västtyska lagförslaget om Arbeitsförderungsgesetz strider mot lan- dets åtaganden gentemot ILO. Såvitt utred- ningen kunnat finna görs från ILO:s sida inte någon erinran mot att indirekt berörda drabbas av avstängning i enlighet med gäl— lande svenska konfliktdirektiv.

3.3.2. De europeiska gemenskaperna (EEC, Kol- och Stålunionen och Euratom)

Dessa organisationer har hittills ej befattat sig med frågan om konfliktbestämmelser för förmåner i samband med arbetslöshet. Det är i och för sig tänkbart att man i framtiden tar upp denna fråga — i så fall närmast med stöd av artikel 118 i Romför- draget — och i första hand i syfte att utreda de faktiska förhållandena i medlemsländer- na. I andra hand skulle möjligen något slag av EEC-instrument kunna komma i fråga och i så fall på sin höjd en rekommen- dation till medlemsstatema om viss harmo- nisering av bestämmelserna. Denna fråga har dock hittills inte diskuterats.

et kan dock nämnas att man i vissa av

utredningarna i den serie av arbetsrättsliga studier som Kol- och Stålunionens Höga Myndighet utgivit har berört även konflikt- bestämmelserna vid arbetslöshet som ett led i en framställning av ett större ämne. Vidare har inom EEC-kommissionen gjorts vissa utredningar om arbetsförmedling, som man avser att komplettera med studier rörande arbetsförmedlingarnas ställning i olika av— seenden i medlemsländerna. Därvid torde man också komma in på hur förmedlingen bedrivs vid arbetskonflikter. Det är fråga om en rent deskriptiv utredning av de fak- tiska förhållandena.

3.3.3. Andra internationella organisationer

Utredningen har gjort förfrågningar hos Europarådet, International Social Security Association (ISSA) och OECD om man inom dessa organisationer tagit närmare be- fattning med problemen kring konfliktdirek- tiven. Inom OECD synes frågan över hu- vud inte ha varit aktuell, medan den inom Europarådet berörts endast perifert i sam- band med diskussionerna kring rätten till stridsåtgärder på arbetsmarknaden och i en rapport från 1961 om förfarandet vid tvister om sociallagstiftningen. I fråga om arbets- löshetsförsäkringen finns däremot inom ISSA en rapport till tolfte generalförsam- lingen 1955, som i 25 olika monografier re- dogör för bl. a. medlemsstaternas avstäng- ningsregler. Någon närmare diskussion kring behandlingen av de konfliktberörda synes däremot inte ha förts, varken 1955 eller se- nare. I rapporten konstateras endast att av- gränsningsfrågorna stundom kan vara svåra och leda till en flerfald administrativa pro- blem. Bland församlingens rekommendatio- ner finns inte någon som berör konfliktdi- rektiven.

4. Samhällets arbetsmarknadspolitiska

stödåtgärder m. m.

4.1. Den under arbetsmarknadsstyrelsen hö— rande verksamheten

4.1.1. Arbetsförmedlingen

Enligt tidigare arbetssätt skedde obligatoriskt en inskrivning av den arbetssökande då han första gången infann sig på arbetsförmed- lingen. Därvid antecknades bl.a. tidigare an- ställningar, arbetslöshetskassa och medlems- nummer i fackförening (motsvarande). En ny metodik håller nu på att införas. Den obligatoriska inskrivningen har slopats. Prin- cipen är att förmedlingsarbetet skall förenk- las när det är möjligt för att ge utrymme åt en förbättrad individuell hjälp i de fall det- ta erfordras. Arbetsförmedlingen får härige- nom en servicebetonad och en stödjande funktion.

I första hand har skett en ökad och för- bättrad information om arbetsmarknad och arbetstillfällen. Arbetsmarknadsstyrelsens veckotidning »Arbetsmarknaden» ger en översikt av läget på arbetsmarknaden samt information om lediga platser och olika ar- betsmarknadspolitiska aktiviteter. Platsnoti- serna är numera öppna i det avseendet att de innehåller uppgifter om yrkeskrav, lön, arbetsförhållanden, bostadsmöjligheter samt arbetsgivares namn och adress. Notiserna ger sådan information att det är möjligt för ar- betssökande att själva ta kontakt med en ar- betsgivare. Den centrala informationen om lediga platser i hela landet kompletteras på

ett antal orter av lokala platslistor. I några av de större städerna finns genom telefon möjlighet att få information om dagsaktuella behov av arbetskraft. För lärare finns en specialpublikation som innehåller uppgifter om alla icke-ordinarie läraranställningar i landet. Den skickas från tryckeriet direkt till arbetssökande lärare och åtföljs av for- mulär för ansökan. Platsuppgifterna är så fullständiga att de ger mottagaren möjlighet att utan ytterligare medverkan från arbets- förmedlingens sida insända ansökan till ve- derbörande myndighet.

I fall där det inte finns arbetstillfällen som motsvarar den sökandes önskemål eller kva- lifikationer, tillämpas ett förenklat inskriv- ningsförfarande. Detta gör det möjligt för arbetsförmedlingen att bevaka den sökan- des intressen och ta kontakt när möjligheter till arbete föreligger.

Genom dessa åtgärder har skapats resur- ser för att ägna erforderlig tid åt den ökan— de grupp av arbetssökande som befinner sig i en genomgripande omställningmituation. I främsta rummet gäller det arbetssökande som till följd av strukturella förändringar måste byta yrke och arbetsort men även ar- betssökande som på grund av ålder, handi- kapp eller andra personliga förhållanden har svårighet att finna anställning. I dessa fall företas noggranna förmedlingsutred- ningar, som i förekommande fall komplette- ras med arbetsvårdsutredningar — innefattan- de bl.a. läkarundersökning och psykoteknis—

ka prov — samt yrkesvägledning. Arbetsför- medlingen kan i detta sammanhang utge bidrag till resekostnader och traktamente. Detta gäller när arbetsförmedlingen kallar sökande för arbetsvårdsutredning, för utred- ning om arbetsmarknadsutbildning samt för utredning rörande den framtida sysselsätt- ningen. Bidrag utgår även vid sådana un- dersökningar eller prov, som sker i anslut— ning till utredningen. Vid utredning om ar- betsmarknadsutbildning kan ersättning även utgå för förlorad arbetsförtjänst.

4.1.2. Arbetsmarknadsutbildningen

Vid sidan av den arbetsmarknadsutbildning som finansieras av arbetsmarknadsverket fö- rekommer annan vuxenutbildning av bety- dande omfattning. För denna redogörs när- mare under 4.2. Arbetsmarknadsutbildning- en beviljas på sysselsättningspolitiska grun- der. Syftet är dels att vid omställningar i nä- ringslivet underlätta för arbetslösa och per- soner som riskerar att bli arbetslösa att gå över till nya arbetsuppgifter, dels att bereda handikappade och andra, som har svårighe— ter att erhålla stadigvarande arbete, sådan utbildning, att deras sysselsättningsproblem lättare kan lösas. Mer än 30 % av utbild- ningsfallen tillhör denna senare grupp. Sam- tidigt medverkar utbildningen till att fylla näringslivets behov av yrkesutbildad arbets- kraft. För att ytterligare underlätta anpass- ningen till arbetsmarknadens behov anord- nas även s.k. bristyrkesutbildning. Antalet utbildningsfall ökar för närvarande kraf- tigt, och omfattade 1967 ca 70 000 personer. Arbetsmarknadsutbildningen sker vid av skolöverstyrelsen bedrivna kurser, inom fö- retagen, inom det ordinarie utbildningsvä- sendet samt vid kurser anordnade av andra utbildningsorgan.

Skolöverstyrelsens kurser avser att ge grundläggande yrkesutbildning åt arbetslös ungdom, som inte kan få liknande ut- bildning inom det ordinarie utbildnings- väsendet. Vidare förekommer kurser — och detta är den vanligaste kurstypen, i vilken drygt 40 % av utbildningsfallen deltar —

som syftar till att ge grundläggande yr- kesutbildning åt arbetslösa för att möjlig- göra placering inom annat yrkesområde. Andra kurser avser att ge kompletterande yrkesutbildning åt arbetslösa som besitter viss utbildning eller yrkeserfarenhet men som behöver praktisk eller teoretisk påbyggnad för att anpassa sina yrkeskunskaper till för- ändrade krav. Slutligen förekommer s.k. bristyrkesutbildning, där man till skillnad mot övriga kurstyper inte behöver vara ar- betslös för att antas som elev. Syftet med denna utbildningsform är att snabbt öka tillgången på yrkeskunnigt folk inom be- stämda yrkesområden med efterfrågan på personal. I allt förekommer i skolöverstyrel- sens regi kurser i hundratalet yrken.

Företagsutbildningen understöds ekono- miskt antingen i den formen att arbetsmark- nadsverket ger visst bidrag till företaget för den tillhandahållna utbildningen medan ele- ven får avtalsenlig lön, eller på det sättet att arbetsmarknadsverket i samband med lärlingsutbildning utger bidrag som mot- svarar skillnaden mellan utbildningsbidra- get och lärlingslönens nettobelopp. Det är framför allt handikappade som är föremål för denna senare form av lärlingsutbildning. Slutligen förekommer i vissa. fall köp av le- dig utbildningskapacitet vid företagen. Om ett företag är berett att medverka till ut- bildning av arbetskraft, som företaget självt inte har behov av, kan nämligen länsarbets- nämnd träffa avtal med företaget om viss avgift som bidrag till undervisningskostna— derna. Till eleverna utgår utbildningsbidrag genom arbetsmarknadsstyrelsen enligt gäl- lande bestämmelser.

Den först angivna formen för företagsut- bildning förekommer vid utbildning i före- tag, som med statligt lokaliseringsstöd ny— etableras, rekonstrueras eller utvidgas inom vissa områden av landet. Även för yrkesut- bildning av handikappade och av äldre ar- betskraft utgår bidrag till företagen. För de angivna fallen gäller, att anvisning till ut- bildningen skall ske genom arbetsförmed- lingen och att företaget till arbetstagarna skall utge avtalsenliga förmåner. Bidraget till företaget bestäms med visst belopp per

elev och utbildningstirnme. För utbildning av handikappade och äldre arbetskraft ut- går bidraget endast under sex månader. För äldre arbetstagare kan även träffas överens- kommelse om provanställning kombinerad med yrkesutbildning till nya arbetsuppgifter. Utbildningsbidrag till eleven kan då utges under högst tre månaders tid. Det är i det fallet särskilt angivet, att bidraget ej får ha karaktär av lönesubvention och att bidrag endast får utgå när det verkligen är fråga om utbildning till nya arbetsuppgifter. Övrig arbetsmarknadsutbildning äger rum inom det ordinarie yrkesskolväsendet — drygt 30% av den totala arbetsmarknads- utbildningen sker i denna form -— och hos andra utbildningsorgan. Bland kurser anord- nade av andra utbildningsorgan märks lant- bruksstyrelsens kurser, Skogsstyrelsens kur- ser, körkortsutbildning, korrespondenskur- ser, hemsamaritkurser, folkhögskolekurser samt tekniska och merkantila kurser. Utbildningsbidrag utgår inte blott till den som deltar i yrkesutbildningskurser eller får yrkesutbildning i annan ordning. Även den som undergår utredning rörande arbets- marknadsutbildning eller genomgår arbets- prövning vid statens arbetsklinik kan, så- som förut nämnts, få bidrag för kostnaderna i samband med utredningen och för förlorad arbetsförtjänst. Förutsättning för att utbild- ningsbidrag skall utgå är att man skall vara arbetslös eller löpa risk att bli arbetslös el— ler vara svårplacerad på arbetsmarknaden (dock ej vid bristyrkesutbildning), att man — med vissa undantag — skall ha fyllt 21 år och söka arbete genom arbetsförmedlingen, samt att utbildningen skall kunna medföra stadigvarande arbete, som inte kan komma till stånd utan utbildningen. Utbildningsbi- draget får ej överstiga den genomsnittliga lönen i utbildningsorten i det yrke som ut- bildningen avser. Därvid skall beaktas att utbildningsbidraget är skattefritt. Beviljade utbildningsbidrag utbetalas månadsvis i ef- terskott. Återbetalningsskyldighet föreligger ej. Utbildningsbidrag beviljas i regel inte för utbildning vid läroanstalt där studiemedel utgår. Undantag görs dock för handikap- pade och för ensamstående med minder-

årigt bam, vilka kan få kompletterande ut- bildningsbidrag. Handikappade kan sålun- da jämsides med studiemedel få utbild- ningsbidrag i form av s.k. särskilt bidrag till av handikappet föranledda merkost- nader för resor och undervisningsmaterial. Ensamstående med minderårigt barn kan under vissa förutsättningar tillerkännas bi- drag för den del av hyreskostnaden som överstiger 200 kr/mån.

Utbildningsbidraget kan utgå i form av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg och särskilt bidrag. Grundbidraget utgår för up- pehälle med högst 500 kr/mån för ogift och 550 kr/mån för gift elev. Hyresbidrag utgår vid utbildning i hemorten med högst det beIOpp som motsvarar den faktiska bo- stadskostnaden (inräknat bränslekostnad) och till den som inte har fast bostad med högst 125—175 kr/mån, beroende på orts— grupp. Vid utbildning på annan ort än hem- orten utgår hyresbidrag till bostad på ut- bildningsorten med högst 125—175 kr/mån. Dessutom får familjeförsörjare med fast bo- stad i hemorten ersättning för sina faktiska bostadskostnader där. Även annan än fa- miljeförsörjare kan få sådan ersättning om särskilda skäl föreligger. Familjetillägg utgår för make med högst 150 kr/mån om ut- bildningen äger rum på annan ort än hem- orten samt för barn under 16 år med 60 kr/mån eller, om särskilda skäl föreligger, högst 150 kr/mån. Särskilt bidrag utgår i form av dels resekostnadsersättning och traktamente vid resor mellan hemorten och utbildningsorten samt sådana studieresor in- om landet som ingår i utbildningen, dels bidrag till dagliga resor mellan bostaden och utbildningsplatsen, dels ock bidrag till kurs- avgifter, undervisningsmateriel och arbets- kläder.

Egen eller makes inkomst verkar reduce- rande på utbildningsbidraget, men halva grundbeloppet utgår alltid ograverat. Famil- jetillägget för hemmavarande barn utgår li- kaså alltid. Arbetslös kassamedlem som deltar i utbildning av sådant slag att veder- börande därunder kan förutsättas vara oför- hindrad att äta sig arbete, kan i stället för grundbidrag, hyresbidrag och familjetillägg,

välja att uppbära ersättning från arbetslös- hetskassan. Särskilt bidrag kan dock utgå. Kassaersättning utgår ej under utbildning vid företag och i regel ej vid utbildning som pågår längre tid än sex månader. Den som valt kassaersättning kan under kurstiden övergå till utbildningsbidrag, medan den motsatta övergången ej är möjlig.

4.1.3. Ekonomisk hjälp i samband med flytt- ning

Kravet på geografisk rörlighet hos arbets- kraften har under senare tid accentuerats till följd av den snabba strukturomvandlingen inom näringslivet. Byte av bostadsort är of— ta en förutsättning för att en arbetssökande skall kunna få lämplig sysselsättning. Sedan 1912 har samhället lämnat ekonomiskt stöd till arbetstagare som på grund av arbetslös- het tvingats flytta till annan ort. Först un- der senare delen av 1950-talet började dock stödet att mera konsekvent användas för att åstadkomma en önskvärd anpassning på ar- betsmarknaden. Bidragen har efter hand byggts ut och nya bidragsformer har till- kommit. Bidragen kan numera komma ifråga inte blott vid avflyttning från områden med otillräcklig sysselsättning utan även för att genom förflyttning av arbetstagare med an- ställning skapa arbetstillfällen för arbetslösa med bundenhet vid orten. Vidare kan flytt- ningsbidrag utgå till arbetstagare med kvali- ficerad yrkesutbildning som ställer sig till förfogande för anställning i nya lokalise- ringsföretag.

Bestämmelser om flyttningsbidrag finns i arbetsmarknadskungörelsen samt i Kungl. brev den 3 juni 1966 med föreskrifter om försöksverksamhet med särskilt familjebi- drag vid säsongsarbetslöshet samt om flytt- ningsbidrag i samband med bristyrkesut- bildning. Förutsättning för bidrag är att ar- betstagaren vid ansökningstillfället skall va— ra arbetslös eller löpa risk att bli arbetslös (risk anses föreligga om en bedömning på längre sikt klart visar att en flyttning är nödvändig för att trygga sysselsättningen),

att det kan antagas att arbetstagaren inte kan få arbete i eller i närheten av hemorten, att han genom arbetsförmedlingen fått an- ställning på öppna marknaden i annan ort, där det är särskilt svårt att få arbetskraft i det yrke anställningen avser, samt att an- ställningen på den nya orten ej skall kunna anses som en överflyttning mellan arbets- platser inom samma företag. Bidrag får i re- gel inte utgå vid tillträdande av anställning i anslutning till avslutad eller avbruten ut- bildning samt vid tillträdande av anställning under ferier. Ansökan om bidrag måste in- ges innan resa, flyttning resp. tillträde av anställning ägt rum.

Flyttningsbidrag utgår i form av respen- ning, bortavistelsebidrag, starthjälp och ut- rustningsbidrag. Av dessa är de tre senare formerna skattepliktiga. Genom respenningen ersätts olika slags resor samt flyttningskost- nader. Vidare utgår traktamente. Vid resor utgår bidrag för tur- och returresa, s.k. sökanderesa, från hemorten till ort, där an- ställning anvisats, för att arbetstagaren ge- nom besök hos arbetsgivare eller på annat sätt skall kunna ta del av förhållandena på arbetsplatsen och i orten. Resan skall dock vara nödvändig för att anställning skall kom- ma till stånd. Vidare ersätts resa i samband med tillträde av anställning på annan ort samt i vissa fall återresa till hemorten, näm- ligen om anställningen varit tillfällig i av- vaktan på arbetstagarens återgång till or- dinarie sysselsättning i hemorten eller om en arbetstagare oförvållat blir utan arbete efter så kort tid att han har svårt att själv bekosta återresan. Ersättning kan" även utgå för dag- liga resor mellan hemorten och anställnings- orten i högst sex månader om resekostnaden är betungande för arbetstagaren. Vidare kan utgå s.k. familjebidragsresa i form av en tur- och returresa mellan arbetsorten och hemorten varje månad sedan familjebidra- get utgått i sex månader och under den tid familjebidrag fortsätter att utgå.

En arbetstagare som tillträtt anställning på annan ort och fått bostad där. kan få flyttningsersättning med belopp som mot- svarar skäliga utgifter för flyttning av bo- hag till den nya bostaden. I samband med

flyttning utgår respenning även för famil- jens resa till anställningsorten.

För familjeförsörjare som genom förflytt- ningen får kostnader för hushåll på två or- ter kan bortavistelsebidrag utgå såvida trak- tamente ej erhålles från arbetsgivaren. An- ställningen skall dock beräknas vara minst sex månader, och arbetstagaren skall avse att varaktigt bosätta sig på den nya anställnings- orten. Bidraget, som utgår under högst ett år, består av grundbidrag med 450 kr/mån och barntillägg med 60 kr/mån för varje barn under 16 år. Bortavistelsebidraget ut- går med fullt belopp under de sex första månaderna och reduceras därefter till hälf- ten. Särskilt familjebidrag till säsongarbets- lösa kan utgå med 300 kr/mån under högst sex månader till familjeförsörjare som på grund av säsongsarbetslöshet tillfälligt får arbete i annan ort.

Starthjälp kan utgå till arbetstagare som tillträder anställning på annan ort och som ej uppbär traktamente av den nya arbetsgi- varen. Starthjälpens beIOpp är beroende av hur länge anställningen beräknas vara. Högs- ta belopp är 1 000 kr för gift person och 750 kr för ogift vid en beräknad anställ- ningstid av sex månader eller mer. Om anställningen upphör p.g.a. arbetstagarens vållande föreligger återbetalningsskyldighet enligt vissa regler.

Utrustningsbidrag -— med högst 2 000 kr jämte ett tillägg av 150 kr för varje barn under 16 år — kan utgå till familjeför- sörjare som flyttar från ort med särskilt hög och långvarig arbetslöshet. Förutsättningarna är att han tillträtt varaktig anställning på an- nan ort och att han med sin familj flyttar till familjebostad på den nya orten. Bidraget utgår f.n. till familjeförsörjare som flyttar från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län samt från vissa kommuner i Kopparbergs och Värmlands län. Återbetalningsskyldighet fö- religger om en arbetstagare, som fått utrust- ningsbidrag, flyttar från den nya anställ- ningsorten inom ett år. Denna återbetalnings- skyldighet kan efterges om den nya flytt- ningen är ändamålsenlig från sysselsättnings- synpunkt.

4.1.4. Inlösen av egnahem och bostadsrätts- lägenheter

1964 bemyndigades arbetsmarknadsstyrelsen att som försöksverksamhet i samråd med bo- stadsstyrelsen bedriva inlösen av egnahem i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Verksamheten har se- nare utsträckts till andra delar av riket för- utsatt att synnerliga skäl kan åberopas. Ef- ter den 1 juli 1968 omfattar försöksverksam- heten även inlösen av bostadsrättslägenheter. Inlösen har tillkommit för att undanröja hin— der för utflyttning från arbetslöshetsorter i fall då försäljning i öppna marknaden inte är möjlig eller endast kan ske med avsevärd förlust för ägaren.

Inlösen får ske om det är ådagalagt att ägaren inte kan beredas sysselsättning på den öppna marknaden på hemorten i sådan omfattning att han kan stadigvarande för- sörja sig och dem han har försörjningsplikt mot, och att han till följd härav tvingas flytta till annan ort. I fråga om äldre ar- betstagare bör inlösen ske endast om särskil- da omständigheter föreligger.

Under åren 1964—1967 har 153 fastigheter inlösts. Av berörda egnahemsägare var 71 skogsarbetare, 29 byggnads- och anlägg- ningsarbetare, 19 lanthandlare (egna företa- gare), medan 34 tillhörde övriga yrken.

4.1.5. Arbetsvård för handikappade

Av omkring 80000 arbetsvårdssökande un- der budgetåret 1966/67 bestod arbetshindret av rörelsehinder i 25 000 fall, psykisk sjuk- dom i 16000 fall, annan sjukdom i 15000 fall samt social missanpassning och alkohol- missbruk i 16 000 fall. Verksamheten för dessa fysiskt, psykiskt eller socialt handi- kappade personer omfattar utöver arbets- vård även medicinsk rehabilitering. Till den- na hör förutom den egentliga sjukvården även vissa undersöknings- och behandlings- former såsom sjukgymnastik, sysselsättnings- och arbetsterapi, fysikalisk behandling, or- topediska hjälpmedel, funktionsprövning och kurativ verksamhet. Arbetsvården om-

fattar övriga icke medicinska åtgärder, som är nödvändiga för att bereda partieut ar- betsföra produktivt arbete. Den statliga ar- betsvården är begränsad till vuxna handi- kappade, som efter avslutad skolgång fått behov av hjälp för arbetsplacering eller skyddad sysselsättning. Arbetsförmedling- en är i dessa fall företrädesvis behjälplig med att skaffa lämplig anställning och ut- bildning eller omskolning. Ansvaret för trä- ning och utbildning under ungdomsåren fal- ler på ordinarie skolor eller på specialskolor för olika grupper av handikappade.

När en sökande p. g. a. handikapp behö- ver en grundlig kartläggning av arbetsför- heten görs en arbetsvårdsutredning. Utred- ningen skall bl. a. klarlägga arten och om- fattningen av handikappet och vilken in- verkan det har på arbetsförmågan. Följande åtgärder kan därvid komma till använd- ning. Genom medicinsk utredning kartläggs hälsotillståndet och dcn fysiska och psy- kiska funktionsförmågan. Genom social ut- redning söker man finna andra orsaker som i förening med handikappet kan ut- göra hinder för en snabb rehabilitering. Under arbetsvårdsutredningen förekommer även samtal om yrkesval, ofta genom med- verkan av yrkesvägledare. Dessutom kan man, t. ex. inför mera kvalificerad eller långvarig utbildning, ha behov av psyko- tekniska anlagsprov för att få kännedom om den sökandes begåvningsutrustning. An- lagsprövning sker vid något av de psyko- tekniska instituten eller PA-rådets arbets- psykologiska institut. Arbetsprövning kan ibland erfordras som komplement till ar- betspsykologiska prov. Arbetsprövningen be- står av en medicinsk, psykologisk och social utredning jämte praktiska arbetsprov. De senare sker i varierande arbetsuppgifter in- om arbetsprövningsverkstad eller i vanlig arbetsmiljö ute i arbetslivet. Arbetsprövning sker vid statens arbetsklinik och vid arbets- prövningsavdelning vid vissa arbetstränings- institut. Efter dessa åtgärder gör man en bedömning om den sökande kan klara ett arbete i öppna marknaden eller om ytterli- gare åtgärder måste vidtas för att förbereda övergången till arbetslivet. Under arbets-

vårdsutredningen kan utgå resekostnadser- sättning och traktamente samt, i vissa fall, ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

Bland åtgärder som företas för att för- bereda övergången till arbetslivet märks framför allt arbetsträning och yrkesutbild- ning. Arbetsträningen kan i många fall ses som en fortsättning på den tidigare behand- lingen och innebär en uppträning under yr- kesmässiga former och läkares tillsyn. Ar- betskraven ökas successivt; man går från lättare till tyngre arbetsuppgifter, från deltid till heltid, från låst arbetstempo till nor- malt. Längden av arbetsträningen varierar men omfattar i allmänhet högst sex måna- der. Arbetsträning bedrivs i huvudsak av kommuner eller landsting. Till huvudmän för arbetsträningsinstitut utgår statsbidrag till anordnande och drift av verksamheten. Den som genomgår arbetsträning får ersättning efter samma normer som gäller för arbets- marknadsutbildningen. Ersättningen utbeta- las av huvudman och statsbidrag utgår till viss del av dessa kostnader. För handikappa- de med svårigheter att få stadigvarande ar- bete har länsarbetsnämndema bemyndigats att enligt bestämmelserna för arbetsmark- nadsutbildningen bekosta yrkesutbildning som bedöms erforderlig och lämplig. Ut- bildningen av den handikappade anses böra sträcka sig längre än vad som annars är vanligt. Så långt det är möjligt sker utbild- ning vid ordinarie skolor och utbildningsin- stitutioner. I stor utsträckning utnyttjas om- skolningskurser inom arbetsmarknadsutbild- ningen, men yrkesutbildning av handikappa- de sker även direkt i näringslivet.

Till handikappade kan även utgå bidrag för bl. a. näringshjälp och anskaffning av in- validfordon. Utöver dessa bidrag finns möj- lighet till bidrag eller lån från kommuner, landsting samt privata institutioner och or- ganisationer. De statliga bidragen utgår bl.a. för anskaffning av mindre verktyg och arbetsredskap som behövs för arbetets utförande och som normalt inte tillhanda- hålles av arbetsgivaren. Vidare kan med bi- dragen till viss del bekostas sådana särskil- da anordningar på arbetsplatsen som är nöd- vändiga för att den handikappade skall kun-

na utföra arbetet. Näringshjälp utgår även till kostnader för att starta eget företag. Berättigad till näringshjälp är inte blott han- dikappade utan även ensamställd kvinna, me- delålders eller äldre arbetstagare, som inte kunnat få lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden. Maximibeloppet för nä— ringshjälp är 12 000 kr. Den kan utläm— nas som bidrag eller lån. Om särskilda skäl föreligger kan handikappad, som startar eget företag, utöver näringshjälp erhålla ränte- belagt lån med högst 15 000 kr. Bidrag utgår även till handikappad för nyanskaff- ning eller ersättningsanskaffning av person— bil eller motordriven invalidvagn, förutsatt att den handikappade är beroende av sådant fordon för sin utkomst eller för att för- värva yrkesutbildning. Bidraget, som är be- hovsprövat, kan maximalt uppgå till 12000 kr. Ett särskilt bidrag av 2 000 kr kan dock utgå för kostnadskrävande ändring- ar eller installationer i fordonet samt i de fall oundgängligt behov av en större och dyrare bil föreligger. För ersättningsanskaff— ning utgår bidrag och lån efter samma grunder som gäller för nyanskaffning, dock först fem år efter det bidrag eller lån se- nast lämnades om ej särskilda skäl före- ligger.

Många arbetssökandes arbetsförmåga kan för kortare eller längre tid vara så nedsatt att det behövs särskilt anpassade arbetsvill— kor i verkstäder för skyddad sysselsättning för att de skall kunna göra en produktiv arbetsinsats. Därjämte kan de beredas s.k. halvskyddad sysselsättning inom företagen. Huvudmän för skyddade verkstäder är kom— muner, landsting eller enskilda organisatio— ner. Statsbidrag utgår med anordningsbi- drag och med driftsbidrag. Verksamheten vid en skyddad verkstad påbörjas i regel som introduktionskurs under en utbildnings— tid, som varierar i längd med hänsyn till produktionsinriktning och arbetets svårig- hetsgrad. I första hand försöker man knyta an- verksamheten till ortens näringsliv. Verk- samheten omfattar till övervägande del verkstadsrörelse med viss specialisering, t. ex. metallarbete, snickeri, textilarbete eller bokbinderi. På vissa håll inrymmer verk-

samheten Skrivbyråer med enklare former av kontorsarbete. Under utbildningstiden får arbetstagarna ekonomiska bidrag motsvaran- de utbildningsbidraget vid arbetsmarknads- utbildning. Efter anställning vid verkstad utgår lön med skiftande belopp, beroende på arbetets art och arbetstagarens kapacitet. I regel får de anställda någon form av ga- rantilön. Där arbetet kan utföras på ackord tillämpas ackordslöner. På vissa orter till- lämpas för tillverkningsområdet gällande av- tal.

Företag som anställer handikappade i s.k. halvskyddad verksamhet kan få stats- bidrag med 2 500 kr per halvår och plats. Verksamheten skall i regel bedrivas i sär- skild avdelning inom företaget. Förut- sättning för att bidrag skall utgå till före- taget är att platserna står till arbetsförmed- lingens förfogande och av denna blir ra- tionellt utnyttjade. De får inte heller utnytt- jas av andra arbetstagare än sådana som in- te uppnår normal arbetsförmåga. Platser- na inrättas efter samråd med den lokala fackliga organisationen. Lön för utfört ar- bete skall utgå enligt gällande kollektivav- tal.

I stället för bidrag enligt bestämmelserna om halvskyddad sysselsättning kan bidrag utgå till arbetsgivare som anställer synska- dad eller annan svårt handikappad person, om den anställde på grund av sitt handi- kapp åsamkar arbetsgivaren utgifter för fort- löpande arbetsbiträde i en utsträckning, som väsentligt överstiger vad som kan anses va- ra normalt för befattningen. Statsbidrag kan utgå efter prövning i varje enskilt fall med högst 2 500 kr per halvår.

En del handikappade kan endast utföra förvärvsarbete i hemmet. Arbetsförmedling- en har i sådana fall sökt förmedla kontak- ter mellan handikappade och arbetsgivare. Då efterfrågan på hemarbete är liten har det blivit nödvändigt att arbetsvården hjälpt till. Hemarbetscentraler har därför upprättats med uppgift att förmedla ar- betsuppgifter, övervaka hemarbetet, instrue- ra arbetstagarna, distribuera material samt mottaga och avsyna det utförda arbetet. Statsbidrag utgår till driften av hemarbets-

centraler enligt samma grunder som gäller för verkstäder med skyddad sysselsättning.

4.1.6. Arbetslöshetshjälpen

Arbetslöshetshjälp — varmed menas bered- skapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp, kom- munalt kontantunderstöd och statligt om- ställningsbidrag — får ges till arbetslösa un- der bl.a. följande förutsättningar. Den ar- betslöse skall vara arbetsför och oförhind— rad att åtaga sig arbete för annans räkning och han skall söka arbete genom den of- fentliga arbetsförmedlingen. Han skall ej kunna anvisas lämpligt arbete på den öppna marknaden eller bli föremål för åtgärd som underlättar arbetsplacering. Hjälpbehovet skall slutligen ha sin grund i arbetslöshet som varat minst fem arbetsdagar efter det ansö- kan om arbetslöshetshjälp gjordes (karens- tid). Den som utan giltig anledning lämnar sitt arbete, avskedats från arbetet p. g. a. otillbörligt uppförande eller avvisat erbju- det lämpligt arbete eller på annat sätt vål- lat sin arbetslöshet, förlorar arbetslöshets- hjälp under 28 dagar. Erbjudet arbete anses som lämpligt — om ej speciella omständig— heter föreligger med hänsyn till den ar- betssökandes personliga förhållanden eller arbetets art — bl. a. då det motsvarar arbets- sökandens krafter och färdigheter, då lönen är skälig med hänsyn till vad som utgår för dylikt arbete enligt kollektivavtal (om avtal ej finns utgår man från vad som vanligen ges för sådant arbete på arbetsorten), och då arbetet inte hänför sig till arbetsplats där lovlig konflikt råder.

Som ett led i kampen mot arbetslöshet har under en lång följd av år satts in sär- skilda offentliga arbeten, sedan 1934 kallade beredskapsarbeten. Vid sidan av statliga be- redskapsarbeten förekommer med statligt stöd kommunala och enskilda beredskapsar- beten. Omfattningen av de allmänna bered- skapsarbetena har i hög grad följt säsongva— riationerna med koncentration under vintern och minskning under sommaren. Till bered- skapsarbeten skall i princip hänvisas endast sådana arbetslösa, som ej kan erbjudas arbe- te i öppna marknaden eller utbildning för så-

dant arbete. Orsakerna till att en person ej kan beredas arbete i öppna marknaden väx- lar. Hög ålder är en ofta förekommande orsak. Andra skäl är nedsatt arbetsförmåga och lokal bundenhet i förening med brist på arbetstillfällen i den arbetslöses hem- trakt. Till beredskapsarbetena har under se- nare år i allt större omfattning hänvisats så- dana arbetslösa, vilka inte ens i tider med hög efterfrågan kunnat finna anställning i öppna marknaden. Verksamheten är huvud- sakligen inriktad på väg- och brobyggnads- arbeten, husbyggnadsarbeten och annan an= läggningsverksamhet, skogsarbeten, miljö- vårdsarbeten etc. På försök har beredskaps- arbeten under senare år anordnats som in- dustriellt arbete i orter som drabbats av företagsnedläggning.

Man har ansett det lämpligt att för be- redskapsarbetena sluta särskilda kollektivav- tal eller träffa överenskommelser om kom- pletterande bestämmelser till ordinarie av- tal. De särskilda avtalen har fått karaktären av s.k. hängavtal, d. v. s. de följer i stort sett riksavtalen inom respektive arbetsområde. Vid de traditionella beredskapsarbetena till- lämpas vanligen ackord. Vid andra arbeten, t. ex. skogsvård och kommunala arbeten för svårplacerade tillämpas tidlön. Lönen är givetvis skattepliktig. Statliga beredskapsar- beten bedrivs inte endast i arbetsmarknads- styrelsens regi, utan även väg- och vatten- byggnadsstyrelsen, statens järnvägar, forti— fikationsförvaltningen, sjöfartsstyrelsen och Skogsstyrelsen står som huvudman för dyli- ka arbeten. Dessa myndigheter är därvid av- talsslutande part på arbetsgivarsidan, medan part på arbetarsidan är det berörda arbeta- reförbundet. Vissa arbeten utföres genom entreprenör, varvid det tillämpliga bransch- avtalet vanligen gäller. Mellan kommunför- bundet och kommunalarbetareförbundet finns ett särskilt avtal om de kommunala beredskapsarbeten som bedrivs i kommu- nernas regi. Sysselsatta vid kommunala ar- beten för vissa svårplacerade får lön enligt gällande kollektivavtal på det kommunala området. Den avtalsenliga timlönen har dock reducerats med 15 % beroende på de arbetandes nedsatta arbetsförmåga. För

kommunala beredskapsarbeten som påbör- jats med arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd utgår statsbidrag med i regel 33 % av de godkända kostnaderna för arbetet. Vid en- skilt beredskapsarbete utgår statsbidrag för godkända kostnader minskat med värdet för den enskilde företagaren av arbetet.

Arkivarbete var till en början avsett som arbetslöshetshjälp åt kontorsanställda och andra, för vilka vanligt beredskapsarbete ej var lämpligt Med tiden har arkivarbete i ökad utsträckning kommit att fungera som arbetsträning eller skyddad sysselsättning för sådana arbetslösa från tjänstemannayrken, som p. g. a. personliga arbetshinder inte kun- nat placeras i öppna marknaden. Arkivarbete kan avse såväl mera kvalificerade uppgifter som uppgifter utan nämnvärt självständig arbetsinsats. Arbetsuppgifter av löpande ka- raktär får i princip ej förekomma, men man kan konstatera en tydlig tendens att sysselsätta arkivarbetare med löpande ar- betsuppgifter i syfte att underlätta återgång till öppna marknaden. Musikerhjälpen skall bereda sysselsättning åt arbetslösa musiker, huvudsakligen genom aktivt musikerarbete, undervisning och notskrivning hos amatör- orkestrar, musikcirklar eller andra samman- slutningar utan yrkesmässig musikutövning. Lön för arkivarbete och musikerhjälp utgår enligt ett särskilt lönesystem med olika löne- grupper. Inplacering i lönegrupp sker med hänsyn till arbetets art och arkivarbetarens kvalifikationer. Flertalet arkivarbetare har en lön som understiger lönegrad A 7 i det statliga lönesystemet. Den högsta lönegrup- pen motsvarar lönegrad A 21.

Den som är arbetslös och inte är medlem i arbetslöshetskassa eller är utförsäkrad från sådan kan få kommunalt kontantunderstöd genom arbetslöshetsnämnd. Förutsättning är dock att sökanden uppfyller de allmänna förutsättningar som förut redovisats i detta avsnitt. Kontantunderstöd får inte heller an- nat än i synnerligen trängande fall utges till den som i anledning av arbetslöshet åtnjuter socialhjälp för sig eller sin familj. Det kom- munala kontantunderstödet är dels ett dag- understöd med högst 24 kronor per dag för ensamstående och 28 kronor för makar, dels

ett barntillägg med högst 2 kronor per dag för varje barn under 16 år. Dagunderstödet, som är behovsprövat, utgår under högst 5 da- gar varje vecka. Det får inte uppgå till eller överstiga gängse lön i orten för icke kvali- ficerad arbetskraft eller överstiga vad den arbetslöse med hänsyn till tidigare inkomst skulle kunnat få på grund av arbetslöshets- försäkring. Kontantunderstödet är i likhet med kassaersättningen skattefritt. Under det första halvåret 1967 utbetalades omkring 850 000 kr som kommunalt kontantunderstöd och under det andra halvåret samma år drygt 2 milj. kr. Ökningen beror inte blott på att de kommuner som tidigare under året an- vänt stödet utökat det till att avse fler per- soner utan även på att fler kommuner un- der slutet av året använt sig av möjligheten att ge sådant stöd. Antalet kommuner som bedriver denna form av understödsverksarn- het är dock fortfarande ringa — omkring 10 städer, företrädesvis de största i landet. Till kontantunderstödsverksamheten utgår statsbidrag med 20 % av godkända kostna- der.

Statligt omställningsbidrag är en helt statsfinansierad form av arbetslöshetshjälp. Bidraget kompletterar även ersättningen från de erkända arbetslöshetskassorna. Parallellt med tillkomsten av omställningsbidraget har beslutats att medlem av erkänd arbetslös- hetskassa i vissa fall skall kunna uppbära dagpenning från kassan i 300 dagar utöver den normala försäkringstiden. Omställnings- bidrag kan utgå till arbetslös som fyller 60 år under det aktuella kalenderåret, dock längst till och med månaden före den han fyller 67 år eller börjar uppbära ålderspen- sion, hel förtidspension eller helt sjukbidrag. Efter särskilt beslut av arbetsmarknadssty- relsen kan omställningsbidrag även utgå till den som fyllt 55 år. När fråga är om personer mellan 55 och 60 år har dock kraven skärpts beträffande skälen till arbetslöshet. Arbets- lösheten skall sålunda utgöra en omedelbar följd av antingen nedläggning (eller beståen- de ändring) av driften vid företag där den arbetslöse varit anställd eller avveckling av verksamhet som självständig företagare på grund av omfattande eller genomgripande

förändring i ortens näringsliv eller den nä- ringsgren, där verksamheten utövats.

Omställningsbidraget är aVSett dels för arbetslösa medlemmar av erkänd arbetslös- hetskassa som utförsäkrats och dessutom fått dagpenning under den förlängda ersätt- ningstiden om högst 300 dagar, dels för andra arbetslösa som under minst 24 måna- der av en treårsperiod närmast före arbets- lösheten antingen huvudsakligen försörjt sig genom avlönat arbete eller innehaft verk- samhet som självständig företagare och av- vecklat densamma. Rätt till omställnings- bidrag inträder första gången sedan veder- börande varit anmäld som arbetslös hos ar- betsförmedlingen i två månader. För utför- säkrade kassamedlemmar och arbetslösa, som tidigare åtnjutit omställningsbidrag, gäl- ler mindre stränga karensvillkor. Karensti- den har fått denna längd för att den ar- betslöse i samverkan med arbetsförmedling- en skall kunna överblicka sin situation på arbetsmarknaden. Motivet är också att ar- betsförmedlingen skall få en verklig möjlig- het att pröva den arbetslöses omställnings- möjligheter eller finna en lämplig form för utbildning, omskolning eller plats i bered- skaps- eller arkivarbete.

Omställningsbidraget utgår med högst 800 kr/mån för såväl ensamstående som makar. I motsats till vad som gäller beträf- fande kommunala kontantunderstöd och er- sättning från arbetslöshetskassa är omställ- ningsbidraget skattepliktigt. Bidraget sätts i relation till den inkomst vederbörande med för honom normal arbetstid vanligen skulle ha uppnått före arbetslöshetens inträde. Mot- svarande överförsäkringsreglerna inom ar- betslöshetsförsäkringen finns dessutom reg- ler om att omställningsbidraget inte får över- stiga elva tolftedelar av den beräknade för- utvarande inkomsten. Till den som har för- mögenhet över 100 000 kr utgår ej omställ- ningsbidrag. I vissa fall sker reduktion av bidraget.

4.1.7. Arbetslöshetsförsäkringen

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna syf- tar i första hand till att skaffa arbete åt

arbetslösa. Långt ifrån alltid står dessa åt- gärder omedelbart till buds, utan man måste räkna med rådrum för planering av lämpli- ga åtgärder. I sådana situationer träder ar- betslöshetsförsäkringen in för att trygga för- sörjningen för den arbetslöse. Vid kortare arbetslöshet kan för övrigt ersättning från arbetslöshetsförsäkringen vara den mest än- damålsenliga hjälpformen.

Det svenska arbetslöshetsförsäkringssyste- met är uppbyggt på frivilliga, statsunderstöd- da arbetslöshetskassor. Ehuru lagstiftningen ej förutsätter detta har försäkringen blivit nära anknuten till den fackliga rörelsen och är uppbyggd i rikskassor för olika yrkesom- råden. Arbetslöshetskassorna är juridiskt fri- stående organ som dock i administrativt hän- seende är nära anknutna till de olika för- bunden. För medlemskap i arbetslöshetskassa får ej uppställas krav på facklig tillhörighet. Däremot ålägger i allmänhet de fackliga or- ganisationerna, som bildat arbetslöshetskas- sorna, sina medlemmar att tillhöra respekti- ve arbetslöshetskassa under förutsättning att kassans stadgar ej lägger hinder i vägen. För närvarande finns 43 arbetslöshetskassor med 1,6 miljoner medlemmar, eller drygt hälften av de anställda i landet. De grupper som står utanför är sådana med ringa arbetslös- hetsrisk, såsom vissa stats- och kommunal- anställda, bank- och försäkringstjänsternän rn. fl. En arbetslöshetskassa för egna företa- gare finns även, nämligen en kassa för yr- kesfiskare. De erkända arbetslöshetskassorna är förenade i en samorganisation. Denna är en frivillig sammanslutning med uppgift att företräda kassorna vid framställningar och yttranden till myndigheter samt vid andra tillfällen då kassorna kan ha anledning att uppträda gemensamt. Samråd förekommer mellan arbetsmarknadsstyrelsen och samer-— ganisationen i olika sammanhang.

Huvudersättningen utgörs av dagpenning- en. Från den 1 september 1968 finns 12 olika dagpenningklasser med belopp mellan 18 och 50 kr. Kassorna har i allmänhet valt en- dast en eller några av dessa klasser. Medel- daghjälpen, som tillförsäkrats kassamedlem- marna, har inför det nya försäkringsårct be- räknats till ca 43 kr. Jämte dagpenningen

utgår barntillägg med 2 kr per dag för varje barn under 16 år. Ersättning utgår för högst 5 dagar under en kalendervecka. Under ett försäkringsår (lå—31.8) kan ersättning utgå för högst 150 dagar eller 30 veckor, undan- tagsvis 200 dagar eller 40 veckor. Från den 1 juli 1968 kan — som förut nämnts — er- sättning utgå under ytterligare 300 dagar till den som fyllt 60 men ej 67 år. Visa andra begränsningar finns av ersättnings- rätten. Inom kassor med säsongarbetslöshet finns vanligen särskilda säsongbegränsnings- bestämmelser. Genom överförsäkringsbe- stärnmelser tillses att ersättning från arbets- löshetsförsäkringen inte överskrider vad den försäkrade normalt tjänar då han arbetar. Hänsyn tas därvid till att ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen är skattefri. För ålderspensionärer minskas ersättningen. För förtidspensionärer avpassas ersättningens storlek efter invaliditetens omfattning. Halv ersättning kan utgå i samband med halv sjukpenning, eller vid arbete under 2 till 4 timmar. Bisyssla påverkar i princip ej ersätt- ningen.

För rätt till ersättning gäller vissa arbets- och avgiftsvillkor. Således måste efter in- träde i arbetslöshetskassan medlemmen ha arbetat och betalat avgift i minst 12 må- nader. Innan ersättning får utges första gången under ett försäkringsår måste visas, att medlemmen arbetat och erlagt avgift för minst 5 månader. I vissa fall jämställes med arbetad tid värnpliktstid, kurstid och havan- deskapstid. Sjukdomstid inräknas dock ej. Under försäkringsåret måste kassamedlem också uppfylla visst karensvillkor för att få ersättning. Karensen består i att ersättning ej får utgå för de 5 första dagarna han är arbetslös. Dessa dagar behöver ej ligga i följd, utan får vara spridda inom en fem- veckorsperiod. Karensbefrielse föreligger vid arbetslöshet efter sjukdom, värnplikt, yrkes- utbildning och havandeskap.

Den som ansöker om ersättning från er- känd arbetslöshetskassa måste vara anmäld som arbetssökande hos den offentliga ar- betsförmedlingen och personligen besöka förmedlingen vanligen en gång i veckan. Ve- derbörande skall vara arbetsför och i övrigt

oförhindrad att ta arbete. Den som frivil- ligt blivit arbetslös avstänges från ersättning under i allmänhet 28 dagar. Reglerna här- om överensstämmer med vad förut angivits beträffande arbetslöshetshjälpen. Vid upp- repad arbetsvägran eller i övrigt dokumente- rad arbetsovillighet kan avstängning ske intill dess medlemmen utfört avlönat arbe- te i minst 20 dagar.

Arbetslöshetskassornas verksamhet finan- sieras dels genom de försäkrades avgifter och dels genom statsbidrag. Arbetsgivarbi- drag utgår ej till arbetslöshetsförsäkringen. Avgifterna är beräknade med hänsyn till ar- betslöshetsrisken och dagpenningens storlek varierar därför väsentligt. Statsbidraget be- står av dels en proportionell del, ett grund- statsbidrag utgörande 35—50 % av dagpen- ningkostnaden, dels en procentuell del, ett dagpenningbidrag, som varierar bl. a. be- roende på antalet ersättningsdagar. Till barn- tillägget utgår statsbidrag med 75 % av kostnaden. Slutligen utgår visst förvaltnings- bidrag. Statsbidraget beräknas täcka i ge- nomsnitt 50—60 % av arbetslöshetskassornas kostnader. Under försäkringsåret 1966/67 ut- betalade kassorna 202 milj. kr i försäkrings- ersättning, varav 63 % utgjorde statsbidrag. Överkottet fonderas. Kassornas förmögenhet är mycket varierande. Kassornas samman- lagda fonder uppgick vid utgången av för— säkringsåret 1966/67 till ca 550 milj. kr, eller ungefär 350 kr per medlem.

4.1.8. Förfarandet

De erkända arbetslöshetskassorna står under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen. Hos sty- relsen finns en arbetslöshetsförsäkringsdele- gation, som består av generaldirektören, överdirektören och tre representanter för de erkända arbtslöshetskassorna. Delegationen handlägger i styrelsens ställe ärenden rörande erkända arbetslöshetskassor, dock ej vikti- gare författningsfrågor och andra frågor av större betydelse för den allmänna ar- betsmarknadspolitiken. Dessa senare frågor handläggs av styrelsen i plenum. Gransk- ningen av arbetslöshetskassorna ombesörjs i

första hand av styrelsens försäkringsbyrå. Tillsynsmyndigheten skall övervaka att kas- san bedriver sin verksamhet i enlighet med författning och stadgar. Tillsynsmyndighe- ten. är representerad genom en ledamot i kassans styrelse och har rätt att granska kassans protokoll, övervara dess samman- träden etc. Finner tillsynsmyndigheten att av- vikelse sker från författning eller att eljest föreligger anledning till anmärkning mot kassans verksamhet, äger tillsynsmyndighe- ten att meddela anvisningar om åtgärder som prövas erforderliga. Sådana anvisningar har hittills tillgripits endast i ett fall (fråga om rätt till inträde som medlem i kassa); i öv- rigt har muntliga anmaningar varit tillräck- liga. Ställer sig kassan inte anvisningarna till efterrättelse må antagandet som erkänd ar- betslöshetskassa återkallas eller kan kassan förklaras vara rätten till statsbidrag helt el- ler delvis för viss tid förlustig. I något en- staka fall har det hänt, att kassa utgivit er- sättning till medlem i en situation då ar- betslöshetsförsäkringsdelegationen ansett att avstängning i stället skulle ske. Företrädes- vis har det inträffat då kassa och delega- tion haft olika uppfattning i frågan om er- bjudet arbete varit sådant att medlemmen ägt rätt att avvisa det. Statsbidraget har där- vid indragits i det enskilda fallet, men ut- betalad ersättning har i regel ej återkrävts.

Enligt instruktionen för arbetsmarknads- styrelsen är det sålunda delegationen — eventuellt styrelsen i plenum — som utfär- dar de förklaringar om pågående arbets- konflikter och de närmare bestämmelser an- gående tillämpningen av konfliktdirektiven, som anges i 36 och 37 55 förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Interimistiska beslut har ej förekommit i ersättningsären- den. I stället stänger de lokala kassaredogö- rarna automatiskt av medlem från ersättning i avvaktan på utredning och beslut av kas- san, då medlemmens ersättningsrätt av nå- gon anledning ifrågasättes. Det förekommer även, att kassor i tveksamma fall uppskjuter utbetalning av ersättning i avvaktan på till- synsmyndighetens granskning och beslut. Som förut nämnts i avsnittet om konflikt- direktivens tillämpning har tidigare anvis-

ningar rörande konfliktdirektiven också fått den formen, att kassorna endast till viss del fått direkta anvisningar i tolknings- eller tillämpningsfrågor och i övrigt ålagts att efter utredning överlämna ärendena till till- synsmyndighetens prövning. Härigenom har beslut i frågor om avstängning från ersätt- ning på grund av arbetskonflikt kommit att fattas av arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen intar samtidigt ställning som besvärsmyndig- het i förhållande till arbetslöshetskassorna. Mot styrelsens beslut i försäkringsfrågor fö- res talan genom besvär hos försäkringsdom- stolen. Beslut kan även av styrelsen under— ställas försäkringsdomstolen om det för en- hetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av dom- stolen eller eljest särskilda skäl förfinnes för sådan prövning. Talan må ej föras över till- synsmyndighetens beslut enligt 36 5 i för- ordningen, nämligen förklaringar angående beskaffenheten av vissa arbetskonflikter. Så- vitt kunnat utrönas har efter tillkomsten av 1930-talets konfliktdirektiv några besvär in- te anförts över tillsynsmyndighetens beslut angående tillämpningen av konfliktdirek- tiven.

Den offentliga arbetsförmedlingsverksam- heten leds av länsarbetsnämndema, som är länsmyndighet för allmänna arbetsmark- nadsfrågor. Länsarbetsnämnderna handhar också arbetsvården och beslutar efter ar- betsmarknadsstyrelsens bestämmande om öv- riga åtgärder rörande hjälpverksamheten vid arbetslöshet och övar tillsyn över tillämp- ningen. Prövningen av arbetsförhet, arbets- villighet etc. ankommer i första hand på vederbörande arbetsförmedling, medan be- slut om ersättning eller åtgärd fattas av läns- arbetsnämnden. I fråga om det statliga om- ställningsbidraget torde länsarbetsnämnd få uppgifter av samma slag som nu ankommer på arbetslöshetskassorna. Att observera är dock att någon författningsenlig rätt till om- ställningsbidrag inte föreligger såsom inom arbetslöshetsförsäkringen.

Enligt 116 5 arbetsmarknadskungörelsen skall arbetsmarknadsstyrelsen meddela de föreskrifter och anvisningar som behövs för tillämpningen av kungörelsen. Sådana anvis-

ningar har i samband med tidigare arbets- konflikter utfärdats av arbetsmarknadssty- relsen eller dess föregångare arbetslöshets- kommissionen och arbetsmarknadskommis— sionen. Arbetsmarknadsstyrelsen är chefs— myndighet för länsarbetsnämnderna. Talan mot länsarbetsnämnds beslut föres hos sty- relsen genom besvär. Besvär över styrelsens beslut föres hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Frågor om kommuns hjälpverksamhet vid arbetslöshet enligt arbetsmarknadskungörel- sen handläggs av arbetslöshetsnämnd, om Kungl. Maj:t inte föreskriver annat. Arbets- löshetsnämnd har att samarbeta med läns- arbetsnämnd och bl.a. omedelbart under- rätta denna om arbetskonflikt som påverkar hjälpverksarnheten inom kommunen. På an- fordran skall arbetslöshetsnämnd bereda ar- betsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd tillfälle att granska arbetslöshetsnämndens protokoll samt tillhandagå dem med upp- lysningar. Företrädare för dessa myndighe- ter äger dessutom närvara och deltaga vid överläggningarna inom arbetslöshetsnämn- den. Statsbidrag till arbetslöshetshjälp som bedrivs av kommun betalas ut först sedan arbetsmarknadsstyrelsen godkänt åtgärden. Visst förskott kan dock ges på statsbidra- get.

Om arbetslöshetsnämnds verksamhet i öv- rigt gäller bestämmelserna i kommunallagen om kommunens styrelse. Detta innebär bl. a. att talan om beslut angående bidrag till en- skild arbetstagare föres genom kommunal- besvär.

4.2. Utbildningsstödet utanför arbetsmark- nadsverkets område

4.2.1. Den allmänna studiefinansieringen

Undervisningen är avgiftsfri vid flertalet utbildningsanstalter. Såväl yngre som äldre elever får mestadels ekonomiskt stöd. Utbild- ningsstöd lämnas huvudsakligen i form av studiemedel eller studiehjälp. Studiemedlen omhänderhas av lokala studiemedelsnämn- der på universitetsortema, medan beslutande myndighet i fråga om studiehjälpen är skol- styrelse eller rektor för läroanstalten. Över-

ordnad myndighet för nu angivna former av utbildningsstöd är centrala studiehjälpsnämn- den. Besvär över centrala studiehjälpsnämn- dens beslut ifråga om rätt till utbildnings- stöd får ej föras. Vidare förekommer un- dervisningsstöd i form av doktorand- eller licentiandstipendier. Dessa administreras av lärosätena.

Rätten till studiemedel eller studiehjälp är knuten till inskrivningen vid läroanstal- ten. För studiehjälp finns ingen meritpröv- ning. Nyinskrivna studerande får studieme- del utan särskild prövning av studielämplig- heten; övriga skall redovisa normala studie- resultat. Någon prövning av motivet eller ändamålsenligheten av studierna har man inte ansett sig kunna göra. Före utbetalning görs viss närvarokontroll. För studiemedel krävs att den studerande kan förete studie- intyg. Detta utlämnas av bl.a. lärare så snart undervisningen påbörjats. Vid gymna- siala studier sker i stället kontroll av skolsty- relsen. Utevaro från undervisning eller an- nat missbruk av stödet kan föranleda indrag- ning. Kontrollsvårigheterna bedöms dock som stora.

Studiemedel utgår vid utbildning vid uni- versitet och högskolor, lärarutbildningsan- stalter och vissa andra skolor för fackut- bildning. Studiemedel utgår i regel under sammanlagt högst 16 terminer och ej ef- ter fyllda 40 år (särskilda skäl kan dock föranleda undantag härifrån). Stödet avses täcka kostnaderna för tio månaders studier per läsår och utbetalas per termin. Studie- medel är en kombination av bidrag och lån. Bidragsdelen — studiebidraget — återbetalas ej, men i övrigt föreligger återbetalnings- skyldighet. Studiebidraget är oberoende av ändringar i penningvärdet, medan studie- medlen i övrigt är indexreglerade. De ut- trycks i procent av det basbelopp som ligger till grund för ATP. Högsta belopp som kan utgå är 70 % av basbeloppet per termin, f. n. (våren 1968) 4060 kr/termin. Studiebidraget (875 kr/termin) ingår i detta belopp. Barn- tillägg utgår för barn under 16 år med 12,5 % av basbeloppet per termin, eller f. n. 725 kr. Barntillägget skall återbetalas. Be- hovsprövning sker med hänsyn till den sö-

kandes (och eventuellt makes) ekonomi. Den studerande får ha egen bruttoinkomst på 40 procent av basbeloppet per termin utan att studiemedlen reduceras. Eljest sker reduce- ring med 2/3 av inkomst över detta s. k. fri- belopp. Den studerandes make får ha en bruttoinkomst på 140 procent av basbelop- pet utan reducering. Över denna inkomst sker reducering med 1/3. En nettoförmögen- het på upp till sex basbelopp (f. n. 34 800 kr) inverkar inte på studiemedlen.

Studiehjälp lämnas till elever, såväl yngre som äldre, i yrkesskolor, fackskolor, gymna- sier, folkhögskolor och därmed jämställd ut- bildning. Studierna skall i allmänhet ske på heltid och omfatta minst åtta veckor. Ge- mensamt för yngre och äldre elever är att studielån kan utgå efter behovsprövning med högst 5 000 kr per läsår. Heltidsstuderande med barn under 16 år kan få lån med hög- re belopp. Studielånets storlek är beroende av den beräknade kostnaden för utbildning- en och vilka medel den studerande i övrigt har tillgång till. Amortering påbörjas nor- malt inte förrän två år efter utbildningens slut. Amorteringstiden kan vara upp till 20 år. Lånen, som beviljas utan borgen eller annan säkerhet, löper hela tiden med ränta. Vid sidan av studielånet utgår studiebidrag, som varierar för yngre och äldre elever. För äldre elever, nämligen de som påbörjat sina studier vid skolan det år de fyller minst 21 år, är studiebidraget 175 kr/mån.

4.2.2. Utbildningsstödet vid kurser inom jord- bruket och skogsbruket

Lantbruksnämnderna anordnar såväl kor- tare som längre kurser inom sitt arbetsom- råde med huvudvikt på frågor om jordbru- brukets rationalisering. Undervisningen är avgiftsfri. Till deltagare i kurs som omfattar minst fem kursdagar utgår ersättning för resa samt s. k. traktamentsstipendium med 8 kr/dag. Vidare kan utges ett inkomstprö- vat stipendium för förlorad arbetstid med 12 kr/dag eller, om deltagaren har försörj- ningsplikt mot familj, med 20 kr/dag. Även skogsvårdsstyrelse äger rätt att med statsbidrag anordna skogsbrukskurser.

Kurserna består av skoglig grundkurs för ungdom, skoglig vidareutbildningskurs i skogsarbete eller Skogshushållning samt för- manskurs. Skogsvårdsstyrelsen får statsbi- drag för kursverksamheten med belopp som motsvarar av Skogsstyrelsen godkända kost- nader för kursen. Företag, organisation el- ler annan, som efter överenskommelse med skogsvårdsstyrelse ombesörjer praktisk eller teoretisk undervisning, kan få viss ekono- misk gottgörelse härför. Undervisningen är avgiftsfri. Till kursdeltagare kan utgå ar- betspremier i den mån medel härtill erhål- les genom det arbete som utförs vid kur— sen. I övrigt kan deltagare få ersättning för resa och traktamentsstipendium liksom vid lantbruksnämndernas kurser samt — vid vi- dareutbildningskurs — stipendium för förlo- rad arbetstid. Om studiehjälp utgår enligt studiehjälpsreglementet utbetalas ej rese- ersättning eller stipendier.

4.3. Övriga stödformer

4.3.1. Lokaliseringspolitiska åtgärder

I lokaliseringspolitiskt syfte användes till en början statskommunala beredskapsarbeten för stöd åt företag inom det område, som numera benämnes norra stödområdet (de fyra nordligaste länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och norra Bohuslän). Arbetsmarknadsstyrelsen fick senare bernyn- digande att ge tillstånd till användning av investeringsfonder i lokaliseringspolitiskt syf- te för bl.a. industriinvesteringar inom stöd- området.

Dessa stödformer har från den 1 juli 1965 ersatts av statligt lokaliseringsstöd en- ligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr 101). Lokaliseringsstöd utgår till industri- och tu- ristnäringen, företrädesvis som län men även som bidrag till nybyggnad, tillbyggnad eller ombyggnad av lokal och annan anläggning som är nödvändig för verksamheten. Lån kan dessutom utgå för anskaffning av ma- skiner, arbetsredskap och verktyg. Lokalise- ringsstödet avser såväl utvidgning av be- fintliga företag som etablering av nya. Även

lokaliseringsstödet är begränsat till det nor- ra stödområdet. I särskilda fall kan det dock utsträckas till andra landsdelar såsom när aVSevärda sysselsättningssvårigheter upp- kommit eller kan förutses till följd av indu- strinedläggning i samband med branschra- tionalisering eller liknande orsaker. Undan- tag kan även göras för att förstärka industri- ort med ensidigt näringsliv.

Lokaliseringsstödet täcker i regel högst 2/3 av den sammanlagda kostnaden för bygg- nader och maskiner. På lokaliseringslånen utgår samma ränta som tillämpas för indu- strilån med statlig kreditgaranti. Räntefrihet kan erhållas under högst tre år. Vidare kan beviljas amorteringsanstånd under högst fem år. För turistnäringen gäller något annor- lunda bestämmelser.

4.3.2. Statligt stöd åt hemslöjd, hantverk och småindustri

Inom varje län har med statlig medverkan bildats s.k. företagareföreningar med upp- gift att bl.a. genom rådgivning och utlåning stödja utveckling av småindustrin inom lä- net. Dessutom medverkar föreningarna i be- redning av ärenden rörande s. k. industriga- rantilån och statligt lokaliseringsstöd. I viss utsträckning anlitas också föreningarna i ärenden om näringshjälp enligt arbetsmark- nadskungörelsen. Företagareföreningarna står under statlig tillsyn.

Utlåningen regleras närmare genom en kungörelse den 3 juni 1960 (nr 372 med se- nare ändringar). De låneformer som står till buds är dels hantverks- och industrilån ur statens hantverks- och industrilånefond, dels industrigarantilån med statlig lånegaranti hos vissa olika kreditinrättningar. Kreditstö- det är avsett för hemslöjd, hantverk och små- industri, men kan även — om särskilda skäl föreligger — användas för annan industriell verksamhet, anläggningsverksamhet och till jordbrukets binäringar hänförlig verksam- het, som inte omfattas av lokaliseringsstöd, det särskilda stödet till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering eller an- nat statligt lån eller bidrag. Lån får lämnas för nybyggnad, tillbyggnad, ombyggnad el-

ler inredning av lokaler, för anskaffning av maskiner, arbetsredskap eller verktyg samt — om särskilda skäl föreligger — för anskaff- ning av omsättningstillgångar.

Hantverks- och industrilånen beslutas av företagareföreningarna. De kan uppgå till 150 000 kr för en och samme företagare. Företagareföreningarna gör också den utred- ning över ansökningar om industrigaranti- lån, som föregår kommerskollegiums beslut om sådana lån. Prövningen är företagseko- nomisk men kan t.ex. omfatta den ekono- miska effekten av en rådande eller befarad arbetskonflikt inom företaget. Arbetsmark- nadsstyrelsens yttrande inhämtas vanligen i ärenden om kreditstöd. Det åligger företa- gareföreningarna att tillse att de olika lånen utnyttjas för avsett ändamål. Skulle de an- vändas för annat ändamål än som avsetts eller sådana förhållanden eljest inträffa att låntagaren med hänsyn till syftet med lånet uppenbarligen inte längre bör få tillgodonju- ta detta, skall lånet uppsägas till omedelbar betalning. I fråga om industrigarantilånen är kreditinrättningen skyldig att till företa- gareföreningen anmäla förhållanden, som kan föranleda lånets uppsägning. Tillsyn över tillämpningen av detta kreditstöd ut- övas av kommerskollegium.

4.3.3. Statligt stöd åt företagare inom jord- bruket och skogsbruket samt fisket

Statens medverkan till jordbrukets rationa- lisering omfattar i huvudsak ekonomiskt stöd till rationaliseringsåtgärder, inköp av mark i rationaliseringssyfte samt rådgivning till fö- retagarna. Till rationalisering av det enskil- da skogsbruket medverkar staten genom bi- drag till skogsvårdande åtgärder och till byggande av skogsbilvägar. Av vikt är vi- dare statens förut nämnda insatser i fråga om grund- och vidareutbildning sarnt statens medverkan genom omställningsbidrag samt vissa former av småbruksstöd. Även till ut- övare av yrkesmässigt fiske utgår visst stöd.

Bestämmelser om statligt stöd till jord- brukets rationalisering är intagna i en kun- görelse den 9 juni 1967 (nr 453). Enligt kun- görelsen kan ekonomiskt stöd lämnas an-

tingen i form av lånegarantier för ratio- naliseringsåtgärder samt för jordförvärvs- och driftslån eller —- i vissa fall — som stats- bidrag för samma ändamål. Stöd förekom- mer dessutom i form av statlig kreditgaranti för maskinlån, till uppförande av lagerhus för jordbruksändamål m.m. och till träd- gårdsnäringens rationalisering. Även genom bl.a. köp av fast egendom verkar lant- bruksnämnderna för jordbrukets och skogs- brukets rationalisering. Medel härför tas ur jordfonden. Från och med budgetåret 1967/68 har lantbruksnämnderna också fått möjlighet att inlösa ofullständiga jordbruk. Bestämmelserna härom överensstämmer i huvudsak med vad som föreskrivits om in- lösen av egnahem. Verksamheten har ännu inte fått någon större omfattning. I fråga om småbruksstödet gäller — förutom visst stöd åt främst det norrländska jordbruket — nu- mera bestämmelser om särskilt övergångs- bidrag och avgångsvederlag till jordbrukare (SFS 1967 nr 422). De innebär bl. a., att äld- re jordbrukare som tidigare åtnjutit små- bruksstöd ges möjlighet att välja mellan ett fortsatt årligt stöd (särskilt övergångsbi- drag) med 900 kr eller att frånträda fastig- heten och under vissa förutsättningar få ett engångsbelopp på högst 6000 kr som av- gångsvederlag. Även yngre jordbrukare kan på vissa villkor få avgångsvederlag som hjälp till omställning eller särskilt övergångsbi- drag. Det senare gäller endast yngre jord- brukare som på grund av nedsatt arbets- fömiåga är svårplacerad på arbetsmarkna- den eller av annan omständighet av social natur är i särskilt behov av sådant bidrag. Rådgivning handhas av lantbruksnämnder- na. Den avser inte endast rationaliserings- verksamheten utan även statens medverkan till omställning av inom jordbruket syssel- satt arbetskraft.

Från statens skogsförbättringsanslag kan ges bidrag till åtgärder i syfte att främja skogsproduktionen på mark som lyder under skogsvårdslagen. Anslaget används huvud- sakligen för bidrag till skogsplantering på sämre jordbruksmark och till iståndsättning av gamla restskogsarealer. För byggnad av skogsvägar kan även lämnas statsbidrag eller

beviljas lån av skogsväglånefonden. Statsbi- drag kan slutligen utgå till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland och i Koppar- bergs län. De är avsedda för investeringar som ingår som led i större, samlade aktio- ner för upprustning av den skogliga delen av näringslivet.

Utövare av yrkesmässigt fiske vars ut- komstmöjligheter försämrats genom avlys- ning av vattenområde i anledning av kvick- silverförekomst i fisk kan numera få statligt bidrag för förlust som åsamkats genom av- lysningen. Bidragen beviljas av lantbruks- nämnd efter samråd med länsarbetsnämnd.

5. Förhållandena på arbetsmarknaden

5.1. Avtalsförhandlingarna på den privata sektorn

5.1.1. Svenska arbetsgivareföreningens verk- samhetsområde

Förhandlingarna mellan SAF och dess för- bund samt deras motparter inom LO:s om- råde. Mellan SAF, dess förbund och del- ägare — någon lokal organisation motsva- rande den som förekommer på LO-sidan finns inte — förekommer på olika nivåer löpande kontakter i skilda frågor. Härige- nom får man mellan olika förhandlingsom- gångar på kansliplanet kännedom om vilka problem som är aktuella centralt och på skilda förbundsområden och kan, då för- beredelserna för en ny förhandlingssäsong börjar, ta hänsyn härtill då arbetsgivarsidans förslag till ny avtalsreglering utformas. Li- kaså förekommer täta kontakter mellan förbunden och de till dem anslutna företa- gen. Dessa informella kontakter mellan SAF och dess förbund och delägare utgör vid sidan av de formaliserade kontaktvägarna källor till information om aktuella pro- blem på arbetsgivarsidan. Bland de formel- la kontakterna kan nämnas de månatligen återkommande sammanträdena med SAP:s styrelse och med de verkställande direktö- rerna i SAP:s förbund. En stående pro- grampunkt är här »Avtalssituationen». Vi- dare kan nämnas, att de olika förbunden före varje förhandlingsomgång gör sig spe-

ciellt underrättade om läget i sin bransch; i vissa fall sker detta genom särskilda av— talskonferenser med medlemmarna. Genom dessa kanaler slussas succesivt olika arbets- givares eller arbetsgivargruppers önskemål fram till de beslutande organen inom SAF.

Inför varje förhandlingsomgång övervä- ger SAF:s styrelse om det är önskvärt med centralt sammanhållna förhandlingar och vilka spörsmål som i så fall skall aktuali- seras med motparterna. Under de senaste tolv åren har arbetsmarknadsparterna fört centralt sammanhållna förhandlingar. Inom SAF anser man det knappast finnas anled- ning förmoda, att man vid kommande för- handlingssäsong skall frångå denna metodik, även om man inte anser det vara möjligt att göra något mera bestämt uttalande här- om. Redan innan systemet med centrala förhandlingar förverkligades, brukade SAF för övrigt genom sin styrelse och verkstäl- lande ledning söka samordna arbetsgivar- förbundens agerande och utforma en ge- mensam förhandlingslinje. Det bedöms näm- ligen vara ett arbetsgivarintresse att så långt möjligt förhindra sådan »saxning» mellan olika avtalsområden som kan luckra upp arbetsgivarfronten. Den stadgemässiga bak- grunden till SAF :s handlande är bestämmel- sen i SAF:s stadgar att förbunden eller delägarna inte får sluta kollektivavtal utan SAP:s godkännande. Om vid de sedvanliga underhandskontakterna med motparten framkommit, att också arbetstagarsidan öns-

kar centrala förhandlingar, tillsätter SAF:s styrelse under hösten en förhandlingdele- gation — den s.k. stora förhandlingsdelega- tionen — som får i uppdrag att föra för- handlingarna för hela SAF:s område. I denna delegation ingår, förutom SAP:s verkställande ledning, ett antal styrelsere- presentanter och verkställande direktörerna i de större arbetsgivarförbunden. Det bör observeras, att i delegationen även kan ingå representanter för sådana arbetsgivarför- bund vars motparter förklarat sig inte vilja delta i de centrala förhandlingarna. Detta var i 1966 års förhandlingar fallet med vissa av transportarbetareförbundets motparter.

Nästa fas i utvecklingen brukar vara, att den stora förhandlingsdelegationen över- väger vilka krav som bör läggas fram från arbetsgivarsidan. Inskjutas må, att fortlö- pande informella kontakter brukar före- komma mellan ledningarna för SAF och LO, varför man i allmänhet är ganska väl informerad om vilka ämnesområden som närmast kan vara aktuella i den före- stånde förhandlingsomgången. De krav som den stora förhandlingsdelegationen beslu- tar att lägga fram är nästan uteslutande av generell natur, d.v.s. de avser samtliga i förhandlingarna berörda avtalsområden. Undantagsvis kan förekomma, att arbets- givarsidan centralt beslutar sig för att läg- ga fram krav som berör bara ett avtals— område. Så skedde exempelvis 1966, då det bedömdes vara ett allmänt arbetsgivarintres- se att byggnadsindustrin skulle få gehör för vissa krav på undantag från den särskilda inom facket tillämpade prislistan. Vid detta tillfälle beslöt arbetsgivarsidan att för en definitiv uppgörelse kräva, att också för de avtalsområden som inte omfattades av förhandlingarna (transportfacken och mu— sikerna) uppgörelse skulle träffas på sam- ma villkor som för övriga grupper. Härige- nom Ville man markera en nära intresse— gemenskap mellan de till SAF anslutna för- bunden och en solidaritet med de för— bund som förde separata förhandlingar med sina motparter.

Sedan arbetsgivarsidan beslutat sig för den linje som man vill följa under de kom—

mande förhandlingarna och motsvarande beslut fattas av den andra parten, hålls normalt det första sammanträdet med SAP:s och LO:s stora förhandlingsdelegationer, den s.k. remissdebatten. Vanligen brukar parterna vid det första förhandlingstillfället precisera sina huvudståndpunkter. Ofta. ut- växlas också förslag där parterna ställt sina huvudsakliga krav. Efter det första sam- manträdet med de stora delegationerna bru- kar dessa inte träffas mera gemensamt, utan kontakterna mellan parterna sker ge- nom de s.k. små delegationerna. Dessa består av för SAFzs del styrelsens ordfö- rande, verkställande direktören och che- fen för förhandlingsavdelningen samt för LO:s del ordföranden, andre ordföranden och sekreteraren. De stora delegationemas uppgifter på ömse sidor blir i fortsättningen att ta ställning till de förslag som utfor- mas och presenteras av de små delegatio— nerna samt att lägga fram synpunkter och förslag för att söka lösa svårigheter som uppstått vid överläggningarna mellan de små delegationerna.

Förhandlingar förbundsvis brukar på- börjas före eller samtidigt med de centrala förhandlingarna och pågå under en större eller mindre del av den tid som går åt för de centrala förhandlingarna. Sådana förhandlingar som förs förbundsvis syftar till att inom den ekonomiska ram som de centrala förhandlingarna kan komma att fastställa lösa speciella, branschbetonade frågor som inte lämpligen anses böra tas upp i centralt sammanhang. Därvid rappor- teras regelmässigt antingen inför stora för- handlingsdelegationen eller till SAFzs led- ning (lilla förhandlingsdelegationen) vilka viktigare krav som man avser att lägga fram från arbetsgivarsidan och vilka yrkanden som man fått från motparten. På så sätt kan också dessa förhandlingar samordnas och på arbetsgivarsidan föras på det sätt som bäst gagnar det gemensamma arbets— givarintresset.

Om det visar sig, att parterna inte kan enas i de centrala förhandlingarna, brukar dessa förklaras strandade. Hos regeringen hemställer man då, att en förlikningskom—

mission skall tillsättas. Lyckas inte heller kommissionen ena parterna, kan frågan om stridsåtgärder bli aktuell.

När central uppgörelse träffats följer till— lämpningsförhandlingar på förbundsplanet. Enligt hittills träffade centrala uppgörelser har huvudorganisationema haft att verka för att uppgörelsen blir antagen inom de olika facken. Om man vid dessa förhandlingar inte kommer överens i någon viss fråga hänskjuts ärendet till det s.k. domkapitlet, vilket består av de små delegationerna. An- talet sådana ärenden har hittills varit litet, men institutionen har inte ringa pacificeran- de betydelse.

Förhandlingarna mellan SAF och tjänste- mannaorganisationerna. SAP:s motparter bland tjänstemannaorganisationerna är främst till TCO anslutna Svenska industri- tjänsternannaförbundet (SIF) och Handels- tjänstemannaförbundet (HTF), vidare Sve- riges arbetsledareförbund (SALF) samt Sve- riges civilingenjörsförbund och vissa and— ra SACO-förbund. Inom SAF:s område finns avtal med ytterligare andra tjänste- mannaorganisationer, t. ex. Svensk pilotför- ening, Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska maskinbefälsförbundet. SAF för emellertid som regel ej förhandlingar med dessa organisationer utan detta ombesör- jes av resp. arbetsgivareförbund. Centrala avtalsförhandlingar mellan SAF och tjänstemannaförbunden har förts sedan 1956. Tidigare fördes förhandlingarna på arbetsgivarsidan av resp. arbetsgivareför- bund (ev. företag). Centrala avtalsförhand- lingar avser regelmässigt löner och allmän- na anställningsvillkor (typ sjuklön, över— tidsersättning, semester etc.). De avtal som träffats har i regel haft samma längd som motsvarande avtal inom SAF—LO-området. I vissa frågor har träffats speciella avtal med längre varaktighet eller löpande tillsvida- re, t.ex. rörande huvudavtal (förhandlings- ordning, vissa uppsägningsfrågor m.m.), pen- sioner, tjänstegrupplivförsäkring, arbetstid, rätt till arbetstagares uppfinningar etc. För- handlingarna om sistnämnda typ av avtal har ofta förts skilda från förhandlingarna

om löner och allmänna anställningsvillkor. Så var t. ex. fallet med 1957 års huvudavtal med SIF, 1959 års huvudavtal med SALF samt 1960 års pensionsöverenskommelse. Avtalsförhandlingarna har så gott som ute- slutande förts mellan SAF och resp. tjäns- temannaförbund direkt. SIF, SALF och HTF har alltså ej företrätts av TCO med undantag för 1956, då TCO och LO förde gemensamma centrala förhandlingar med SAF. Fram t.o.m. 1964 års avtalsrörelse samförhandlade SIF och SALF. Vid 1966 års avtalsförhandlingar inledde SIF och HTF en s. k. teknisk förhandlingssamverkan.

Avtalsförhandlingarna om löner och all- männa anställningsvillkor har hittills gått till på följande sätt. Förhandlingarna in- leds någon gång i november—december med en allmän diskussion om det ekonomiska läget och avtalssituationen i stort efter det att motsvarande diskussion har hållits mel- lan SAF och LO. Parallellt med SAF—LO- förhandlingarna men med någon eftersläp- ning i tiden förs förhandlingar mellan SAF och tjänstemannaförbunden. Förhand- lingarna avser till en början ej lönehöj- ningarnas storlek, eftersom dessa varit beroende av LO-uppgörelsen, utan främst den tekniska konstruktionen av den blivande löneöverenskommelsen (t.ex. fördelningen av löneutrymmet mellan generella löne- höjningar till alla tjänstemän och potter för individuell fördelning eller formerna för extra lönehöjningar till vissa tjänsteman- nakategorier), olika frågor rörande allmän- na anställningsvillkor av icke kostnadskrä- vande natur och liknande. Först när LO- förhandlingarna kommit in i ett slutskede övergår tjänstemannaförhandlingarna i mer reella diskussioner. Efter det att SAF—LO- uppgörelsen träffats intensifieras tjänsteman— naförhandlingarna för att så småningom leda till i allt väsentligt sinsemellan lika uppgörelser med de olika tjänstemannaför- bunden. Uppgörelserna har formellt for- men av rekommendation från SAF till ar- betsgivareförbunden att dessa skall följa uppgörelsen. Arbetsgivareförbunden brukar i förhållande till resp. tjänstemannaförbund bekräfta att de accepterar uppgörelsen.

Några tillämpningsförhandlingar på för- bundsplanet krävs regelmässigt ej, varken beträffande löneöverenskommelsen eller överenskommelsen om ändringar i avtalen om allmänna anställningsvillkor. Undantag gäller t.ex. för sådana i och för sig få förbundsområden där tarifflöner tillämpas eller där avtalen om allmänna anställnings- villkor skiljer sig från det stora flertalet tjänstemannaavtal.

I fråga om löneöverenskommelsen åter- står dess tillämpning på företagsplanet. Det- ta sker i flertalet fall genom förhandlingar mellan företaget och SIF- (SALF- resp. HTF-) klubben. Förhandlingarna avser för- delningen av det enligt löneuppgörelsen anvisade utrymmet för individuella lönehöj- ningar och förs under fredsplikt. Om enig- het ej nås, kan tvisten föras vidare till central förhandling mellan arbetsgivareför- bundet och SIF, SALF resp. HTF. Leder ej heller den centrala förhandlingen till re- sultat kan tvisten hänskjutas till den s.k. tjänstemarknadsnämnden (arbetsledarnämn- den resp. SAF—HTF-nämnden) för utlåtan- de. Dessa nämnder består av två repre- sentanter för SAF och två för SIF (SALF resp. HTF). Antalet lönetvister som hän- skjutits till dessa tre nämnder har varit myc- ket litet; även antalet centrala förhandlingar har varit ringa. Den stora mängden löne- frågor löses således genom direkt överens- kommelse mellan företaget och resp. tjäns- temannaklubb.

Kontakten mellan SAF och andra arbetsgi- varsammanslutningar. De avtal som SAF sluter med sina motparter blir normerande för arbetsmarknaden i övrigt. Övriga ar- betsgivarsammanslutningar såsom Koopera- tionens förhandlingsorganisation, Redareför- eningen samt Skogs— och lantarbetsgivare- föreningen brukar avvakta resultatet av SAP:s förhandlingar innan man träffar upp- görelse för egen del. Detta hindrar inte, att förhandlingarna utanför SAF-området delvis sker parallellt med de centrala för- handlingarna mellan SAF och dess mot- parter. På grund av detta förhållande bru— kar SAF sträva efter att hålla övriga arbets-

givarsammanslutningar på den privata mark- naden informerade om förhandlingarnas gång. Dessa arbetsgivarsammanslutningar brukar även under förhandlingssäsongen kallas till informationssammanträden för att få och kunna ge upplysningar om förhand- lingsläget och också för att få tillfälle att diskutera gemensamma problem.

SAF har under förhandlingssäsongen kon— takter även med de statliga och kommunala arbetsgivarna. Dessa kontakter är erneller- tid av rent informell natur och sker bara i informationssyfte.

Sedan uppgörelse träffats inom SAF:s område brukar för övriga områden slutas avtal som nära anknyter till det mönster som bildats av uppgörelserna för SAF. I stor utsträckning kopierar man direkt be- stämmelserna i exempelvis uppgörelserna mellan SAF och LO. Detta leder till att utomstående arbetsgivarorganisationer vän- der sig till SAF för att få besked om tolk- ningen av en viss bestämmelse. Det före kommer också att tolkningstvister på om- råden utanför SAF-sektom efter gemen- sam framställning från berörda parter tas upp i domkapitlet.

5.1.2. De statliga bolagen

Enligt avtalsverkets instruktion är verket skyldigt att på begäran av bolag, i vilket staten äger aktie, biträda vid förhandlingar om kollektivavtal för arbetstagare hos bo- laget samt lämna utlåtanden och uppgifter i kollektivavtalsfrågor av betydelse för bo- laget. Till skillnad mot vad som gäller på myndighetssidan är avtalsverkets medverkan endast av rådgivande och biträdande natur. Visserligen brukar avtalsverket rekommen- dera bolagen att i kollektivavtal införa be- stämmelser varom överenskommelse träf- fats, men bolagen är ensamma ansvariga för innehållet i träffade kollektivavtal, och avtalsverket har formellt inte någon veto- rätt gentemot bolagen.

Förhandlingarna resulterar huvudsakligen i hängava med resp. LO-förbund på de branschavtal som träffats inom SALF—LO- området eller i förhållande till tjänsteman-

naorganisationerna i avtal om tillämpning av de centrala förhandlingsöverenskommel- serna mellan SAF och dessa organisationer.

5.1.3. Landsorganisationens verksamhets- område

Förhandlingarna mellan LO och SAF. De olika förbunden inom LO får genom fort- löpande kontakter med sina avdelningar god kännedom om den aktuella avtalsproble- matiken. Inför en avtalsrörelse sammankallas avtalskonferenser — en för varje avtalsområ- de - då behov och önskemål ventileras. En del förbund har i stället fasta avtalsråd, så sammansatta att de olika avtalsområdena är representerade. Avtalskonferensernas eller avtalsrådens uttalanden är endast av råd- givande karaktär. Beslutanderätten i dessa frågor ligger helt hos förbundsstyrelsen. LO delges härefter de synpunter och krav, som förbunden vill aktualisera i avtalsrörelsen. Inom landssekretariatet vidtar överlägg- ningar om avtalsläget och därefter diskute- ras avtalsrörelsens uppläggning — bl.a. om förhandlingarna skall föras centralt eller för varje avtalsområde för sig — vid konfe- renser med ordförandena i de 37 olika för- bunden. Ordförandekonferenserna är en- dast av rådgivande natur och ger LO:s led- ning möjlighet att göra en bedömning av läget inför avtalsrörelsen och samtidigt direkt genom förbundsordförandena informera för- bunden om den samlade fackföreningsrö- relsens syn på det rådande avtalsläget. Be- döms förutsättningar föreligga för en central avtalsrörelse utarbetas inom landssekreta- riatet ett avtalsförslag, som kan vara mer eller mindre detaljerat. Förslaget föreläggs representantskapet. Detta är mellan kon- gresserna LO:s högsta beslutande organ, som består av omkring 130 representan- ter valda av fackförbunden i förhållande till deras medlemsantal. På basis av detta förslag och sekretariatets rekommendation om centrala avtalsförhandlingar har repre- sentantskapet att ta ställning till huruvida vad sekretariatet har föreslagit skall biträ- das eller ej. Biträdes förslagen skall yttran- den inhämtas från förbunden beträffande

deras mening i saken. Föreligger därefter alltjämt förutsättningar för centrala för- handlingar utser sekretariatet en förhand- lingsdelegation, den s.k. stora delegatio- nen, som skall svara för förhandlingarnas genomförande. Denna delegation består av landssekretariatets ledamöter, de flesta för- bundsordförandena utanför sekretariatet samt LO:s förhandlingsombudsmän. Även organisationer som primärt inte berörs av SAF—LO-uppgörelsen, nämligen kommunal- arbetareförbundet och förbunden inom stats— tjänarkartellen, är sålunda företrädda i de- legationen. Inom denna delegation utses den s. k. lilla delegationen, vilken regelmässigt består av LO:s ordförande, andre ordföran- de och sekreterare.

Avtalsrörelsen mellan parterna öppnas ge- nom att såväl LO:s som SAP:s stora dele- gationer sammanträffar, varvid parternas förslag och krav framläggs. Härefter sker direktkontakten mellan parterna över de små delegationerna, som således fungerar som arbetsutskott. Den lilla delegationen håller hela tiden den stora delegationen un- derrättad om utvecklingen av överläggning- arna. Denna ger å andra sidan råd och syn- punkter på vilket sätt uppkomna menings- motsättningar mellan parterna lämpligen bör lösas. Förbundsvisa förhandlingar pågår samtidigt med de centrala. Vid dessa för- handlingar behandlas särskilda branschfrå- gor, som är av sådan art att de inte hör hemma inom det centrala förhandlings- komplexet. Förbunden håller kontinuerligt den stora delegationen underrättad om för- handlingsutvecklingen inom förbunden.

Därest uppgörelse träffas mellan avtals- parternas delegationer föreläggs uppgörelsen representantskapet, som uttalar sig för ett godkännande eller ogillande av denna. God- kännes uppgörelsen brukar utfärdas en re- kommendation till förbunden att lösa av- talsfrågorna i enlighet med de riktlinjer som anges i uppgörelsen. Uttalandet tillställs de berörda förbunden, som därefter, var och en för sig, har att besluta om uppgörelsen skall godkännas eller ej. Detta beslut skall omedelbart meddelas landssekretariatet. Ef- ter det att den centrala uppgörelsen god-

känts av förbunden fortsätter förbundsför- handlingarna såväl vad beträffar bransch- frågorna som tillämpningen av den centra- la uppgörelsen inom de olika avtalsområde- na.

Träffas ej uppgörelse om centrala för- handlingar men avser flera LO-förbund att förhandla gemensamt inom samma industri eller yrkesfack skall enligt stadgarna lands- sekretariatet samordna dessa förhandling- ar så att enighet vinnes om de krav som skall framställas gentemot arbetsgivarsidan. Även i övrigt skall landssekretariatet verka för överläggning mellan berörda förbund t. ex. när förhandlingsresultatet kan vara av praktisk betydelse för flera förbund eller av principiell innebörd.

Kontakten mellan LO och andra personal- organisationer. Några fasta kontakter mel- lan LO och TCO under avtalsrörelsema förekommer inte. Informella sådana kan dock äga rum såväl centralt som på för- bundsnivå. Med tanke på 1969 års avtals- rörelse har överläggningar ägt rum med TCO för att söka åstadkomma en sam- ordning med utanför LO stående grup- per. Dessa överläggningar, som slutförts, har emellertid inte lett till något resultat.

5.1.4. Förhållandena inom Tjänstemännens centralorganisation

Förhandlingarna mellan T CO-förbunden och deras motparter. Uppläggningen och ge- nomförandet av en avtalsrörelse företer vissa olikheter inom TCO-förbunden beroende på förbundens olika organisatoriska uppbygg- nad och tillämpade lönesystem. Förhand- lingar mellan centralorganisationen och ar- betsgivarorganisationen har med undantag av en enda avtalsrörelse inte tillämpats inom tjänstemannarörelsen på den privata sektorn. En annan sak är att TCO:s styrelse under förhandlingsperioderna fortlöpande diskuterar förhandlingsverksamheten. Lö- nepolitikens allmänna innehåll formuleras i viss utsträckning vid gemensamma över- läggningar inom TCO:s representantskap, vari ingår företrädare för samtliga till TCO

anslutna förbund. Representantskapet har därvid i första hand att utgå från de rikt- linjer som dragits upp av kongressen. Det inflytande som TCO har på förhandlings- verksamheten kan inte gärna beskrivas i formella termer. Man kan utgå ifrån att förhandlingsledarna inom respektive sekto- rer under ett förhandlingsförlopp står i mycket regelbunden kontakt med TCO:s ordförande eller den han förordnar som kontaktman. Råd, förslag, synkronisering o.dyl. ges knappast skriftligen utan ut- kristalliseras genom samtal mellan den verk- ställande TCO-ledningen och respektive för- handlingsledare. Om förbunden så önskar kan förhandlingsmedverkan fås från TCO. Sådana framställningar har ofta gjorts från mindre TCO-förbund.

Samarbete på det lokala planet förekom- mer självfallet mellan ett förbunds egna lokala organisationer. Detta kan vara mer eller mindre lokalt betonat beroende på de lokala organisationernas geografiska om- fattning. Inom TCO:s privattjänstemanna- område har SIF och HTF inrättat stor- avdelningar. Den samverkan som sker in- om avdelningarna är — bortsett från den rent administrativa — av informativ och rådgivande karaktär. Avdelningen står i nära kontakt med förbundets centrala kans- li. Lokalt förhandlande organ får före för- handlingarnas början från förbundet upp- lysning om hur företagets personal löne- mässigt är placerad i förhållande till mot- svarande yrkesgrupper inom samma dyr- ort eller i förhållande till riksgenomsnittet. Innan lokala överenskommelser träffas tar klubben kontakt med förbundskansliet för samråd. Lokala avtal sluts alltså inte förr- än förbundet fått möjlighet att uttala sig om resultatet.

Samverkan mellan privattjänstemannaför- bunden inom TCO förekommer regelbun- det inom TCO:s privattjänstemannakommit- té (T CO-P). Enligt stadgarna skall kommit- tén med särskild uppmärksamhet följa den samverkan, som på arbetsgivarsidan äger rum i förhandlingssammanhang. Kommit— tén äger dock inte fatta beslut som binder TCO:s styrelse eller ansluten organisation

i deras ställningstaganden. Under avtalsrö- relsema intensifieras denna samverkan. Den tar då i hög grad sikte på att hålla för- bunden underrättade om förhandlingsläget inom de olika förbundsområdena, vilka mot- argument man mött från olika arbetsgivar- organisationer i fråga om samma eller lik- artade förhandlingsfrågor etc. Privattjänste- mannakommittén ombesörjer också utred- ningar för att belysa olika förhållanden som är av gemensamt intresse. Det kan t.ex. gälla pensions- och semesterfrågor, sjuklöner, arbetstidsfrågor och därmed sammanhängande ersättningar m.m. För- utom den samverkan som förbunden har ge- nom privattjänstemannakommittén förekom- mer samverkan direkt mellan förbunden. Särskilt gäller detta förbund med samma arbetsgivarpart. Denna samverkan kan ske genom att förbundens förhandlingsdelega- tioner håller varandra kontinuerligt under- rättade om förhandlingsläget.

När det gäller uppläggningen och genom- förandet av en avtalsrörelse arbetar förbun- den med olika förbundsorganisatoriska förut- sättningar och lönesystem. De största förbun- den förhandlar såväl centralt som lokalt. I det följande begränsas redogörelsen till dessa fall. Sveriges industritjänsternannaför- bund har som viktigaste förhandlingsmot— parter SAF, dess branschförbund och medlemsföretag, Kooperationens förhand- lingsorganisation, Statens avtalsverk för statsägda bolag, ett antal kooperativa all- männyttiga bostadsföretag och i begränsad omfattning Tidningarnas arbetsgivareför— ening. Inom förbundets område tillämpar man ett lönesystem med fri lönesättning. Detta betyder att lönen bestäms individuellt för varje tjänsteman med hänsyn till arbets- uppgifter, prestation, meriter m.m. Löner- na revideras en gång varje år, vilket van- ligen sker vid lokala förhandlingar. För- hållandena för Handelstjänstemannaför- bundet är i stort sett desamma. Av HTF:s medlemmar är dock en tredjedel anslutna till ett tarifflönesystem.

Centrala förhandlingar, varmed i detta sammanhang avses när förbundet förhand- lar med en arbetsgivarorganisation, går ut

på att sluta avtal om allmänna anställnings- villkor och generella lönehöjningar samt att ge en utgångspunkt för den lokala för- handlingsverksamheten. Centrala förhand- lingar kan också förekomma i frågor, som tidigare varit föremål för lokala förhandling- ar men där parterna inte kunnat enas på det lokala planet. Förbundsstyrelsen har an- svaret för förhandlingarna och befogenhet att träffa uppgörelse. Styrelsen utser i re- gel en förhandlingsdelegation på omkring femton ledamöter. Härtill kommer som självskrivna ledamöter i delegationen av- delningsombudsmännen i de tre största för- bundsavdelningarna jämte chefen för för- bundets förhandlingsavdelning och de fyra sektionscheferna inom denna avdelning. Vi- dare ingår förbundets utredningschef i för- handlingsdelegationen. Delegationen har be- myndigande att träffa avtal. Ofta utses en mindre delegation och denna består då av förbundsdirektören, chefen för förhand- lingsavdelningen och denna avdelnings sek- tionschefer, avdelningsombudsmännen i de tre största avdelningarna samt förbundets ut- redningschef. Parter i de centrala förhand- lingarna om generella lönehöjningar och all- männa anställningsvillkor är SIF och veder- börande arbetsgivarförbund. Sedan 1956 har arbetsgivarförbunden uppdragit åt SAF att föra förhandlingar. De uppgörelser som träffas har formen av en rekommendation till arbetsgivarförbunden att anta överens— kommelsen, som vanligen innefattar höj- ning av utgående löner med vissa procent- tal, ålders- och kvalifikationstillägg och för- ändringar i sådana allmänna anställnings- villkor som semester, övertidsersättning etc. När arbetsgivarförbundet antagit rekom- mendationen gäller överenskommelsen som kollektivavtal med SIF i fråga om de all- männa anställningsvillkoren. Eftersom SAP:s medlemsföretag inte medgivit någon organi- sationsinstans rätt att träffa kollektivavtal angående tjänstemannalönerna, måste över- enskommelsernas löneavsnitt formeut sett godtas av varje enskilt företag för att där gälla som kollektivavtal. I praktiken är dock de generella lönehöjningarnas storlek fixerad genom överenskommelsen mellan

SAF och SIF, eftersom det sällan eller ald- rig förekommer att ett medlemsföretag väg- rar att tillämpa de rekommenderade be- stämmelserna. Uppgörelsen med SAF blir oftast normerande för SIF:s hela verksam- hetsområde genom motsvarande överens- kommelser.

Lokala förhandlingar förs mellan den en- skilde arbetsgivaren och tjänstemannaklub- ben vid företaget. På det lokala planet före- ligger en ganska varierande praxis i fråga om valet av företrädare vid förhandling- arna. Normalt utser klubben särskild för- handlingsdelegation, men det förekommer också att klubbstyrelsen svarar för förhand- lingsverksamheten. Samarbetskommittéer med vissa förhandlingsuppdrag kan finnas inom de större koncernföretagen. Vid de allra största företagen är klubbens med- lemsantal för stort för att styrelse och förhandlingsdelegation skall kunna upprätt- hålla den personliga kontakt som den 10- kala förhandlingsordningen förutsätter. Så- dana företagsklubbar är uppdelade i sektio- ner. Sektionen väljer egen styrelse och dele- gater till ett representantskap, som utser klubbens huvudstyrelse och förhandlings- delegation samt ledamöter i vissa special- kommittéer. Bland de sistnämnda förekom- mer vanligast kommittéer för teknisk perso— nal, merkantil personal, kvinnor och högre tjänstemän. Företrädare för specialkommit- téerna är vanligen tillförsäkrade representa- tion i förhandlingsdelegationen. Denna hål- ler under förhandlingarna viss kontakt med sektionerna inom klubben. I lokala förhand- lingar medverkar i regel inga andra än före- tagsledningen och vid företaget anställda tjänstemän. Om båda parter medger det, kan dock vissa lokala organisationsrepresentanter såsom avdelningsordförande eller avdel- ningsombudsman få delta. Förbundsom- budsmän och företrädare för arbetsgivare- förening deltar däremot inte i dessa för- handlingar.

Lönerevision genomförs i regel en gång årligen med tillämpning av vad som stad- gas i den centrala rekommendationen an- gående generell lönehöjning samt ålders- och kvalifikationstillägg. Särskilt hänsynstagan-

de till företag med påtagligt ogynnsamt löne- läge kan också förekomma, liksom särskilda potter för äldre tjänstemän, kvinnliga tjäns- temän m. fl. Om företaget har godtagit re- korrunendationen, förs de lokala lönerevi- sionsförhandlingarna under fredsplikt. Kan parterna inte enas om rekommendationens tillämpning, ankormner det på part som vill fullfölja ärendet att inom överenskommen respittid hänskjuta detta till central för- handling.

Parter i centrala förhandlingar för att fullfölja lokala intressetvister är SIF och ve- derbörande arbetsgivarförbund. Handlägg- ningen på arbetstagarsidan ankommer på förhandlingsavdelningen inom förbunds- expeditionen. Oftast går dessa förhand— lingar till på så sätt att en företrädare för vardera parten infinner sig vid företaget för att i samråd med respektive lokala par- ter föra de fortsatta förhandlingarna. Kan parterna inte enas och är det fråga om lönefrågor av kollektiv natur, d.v.s. löne- frågor av principiell betydelse inom företa- get, kan på endera partens begäran tvisten hänskjutas till en gemensam nämnd, tjäns- temarknadsnämnden, för utlåtande. Sedan nämndens utlåtande lämnats föreligger freds- plikt för SIF bara om motparten handlar enligt utlåtandet. På begäran av båda par- ter kan frågan också hänskjutas till ett ge- mensamt förtroenderåd för bindande av- görande. Intressetvister rörande allmänna anställningsvillkor kan hänskjutas till tjäns- temarknadsnämnden bara om båda par- terna är ense härom. Skulle sådan enighet inte föreligga, gäller inte längre fredsplikt. Hänskjuts öppen intressefråga till nämn- den för utlåtande, föreligger fredsplikt en- dast till dess att denna avgivit sitt utlå- tande. Parterna kan också enas om att hänskjuta sådan intressefråga som avses här till förtroenderåd för bindande avgörande.

Kontakten mellan TCO och andra personal- organisationer. Något organiserat samspel förekommer inte mellan TCO och LO under avtalsrörelsema. När det gäller förbunden på det privata området kan det förekom- ma att informella kontakter tas mellan fö-

reträdare för TCO-förbund och LO—förbund som verkar på samma områden. På sjöfar- tens område har under de senaste avtals- rörelsema förekommit en viss samverkan mellan de tre TCO-förbunden. Något sam- förhandlande har dock ej förekommit.

5.1.5. Förhållandena inom Sveriges akade— mikers centralorganisation

Förhandlingarna mellan SACO och dess motparter. Den centrala förhandlingsverk- samheten inom den privata sektorn är för SACO:s del ännu inte särskilt omfattande. Sådan verksamhet samordnas av SACO- förbunden genom en särskild ombudsman- nakommitté, i vilken berörda förbund har var sin representant. Dessutom har SACO en egen företrädare i kommittén. Det egent- liga förhandlingsarbetet handhas av sär- skilda förhandlingsdelegationer. Dessa har något olika sammansättning beroende på inom vilket område förhandlingarna förs. En ledamot från SACO ingår alltid.

Under förhandlingarnas gång förekom- mer självfallet kontakter mellan förhand- lingsdelegationen och de berörda förbun- den. Varje förbund har självständig parts— ställning och tar själv ställning till fram- lagt avtalsförslag. Rent praktiskt sker detta antingen så att förbunden redan vid för- handlingarnas början befullmäktigar för- handlingsdelegationen att sluta avtal eller genom att förbundet tar ställning till ett föreliggande avtalsförslag. I fråga om för- handlingsdelegationens befogenhet att träf- fa avtal för förbund gäller vanliga full- maktsregler. SACO:s representation är i första hand betingad av att SACO enligt stadgarna kan medverka vid utrednings- och förberedelsearbete. Detta underlättas genom att SACO som nämnts är representerat både i ombudsmannakommittén och förhand— lingsdelegationema.

Med förhandlingsverksamhetens upp- läggning inom den privata sektorn är det naturligt att det största förbundet inom den aktuella sektorn får det största inflytandet på avtalets utformning och på frågan huru-

vida ett avtalsförslag skall godtas eller för- kastas. Kontakten mellan SACO och andra per- sonalorganisationer. Några generella regler har inte utbildats i detta avseende. Rent all- mänt kan dock sägas, att i frågor där or- ganisationerna har gemensamma intressen och samma målsättning de kan agera till— sammans i förhållande till arbetsgivaren.

5.2. Avtalsförhandlingarna på den statliga sektorn

5.2.1. Avtalsverkets verksamhetsområde

Förhandlingarna för arbetare hos statens verk och myndigheter. Enligt kungörelsen den 30 juni 1965 (nr 465) om vissa stat- liga kollektivavtal m.m. skall kollektivavtal om anställnings- eller arbetsvillkor för ar- betstagare hos staten som inte är tjänstemän som regel slutas av den centrala förvalt- ningsmyndigheten eller, om sådan myndig- het inte finns, av den myndighet där arbe- taren är anställd. Avtalsverket är sålunda inte avtalsslutande part på arbetsgivarsi- dan. Är fråga om kollektivavtal av större vikt, vilket bedöms vara fallet med det övervägande antalet kollektivavtal på ar- betarsidan, får emellertid den avslutande myndigheten inte träffa avtal utan att av- talsverket godkänt innehållet. Avtalsverket har alltså här en vetorätt. Kollektivavtal får inte i något fall sägas upp av verk eller myndighet utan att samråd ägt rum med av- talsverket.

Undantag från dessa bestämmelser gäl- ler för arbetare i det militära försvaret eller vid försvarets fabriksverk. För dem förs förhandlingar av en särskild delega- tion, försvarets avtalsdelegation, vari ingår företrädare för berörda centrala försvars- myndigheter. Delegationens ordförande har hittills varit chefen för avtalsverkets tredje förhandlingsavdelning. Inom sitt område uppsäger och sluter delegationen kollektiv- avtal med bindande verkan för de olika myn- digheterna. Delegationens beslut skall dock underställas avtalsverkets generaldirektör för godkännande.

Är kollektivavtal av större vikt för myn- digheten eller — med hänsyn till sannolika följder — för annan myndighet, skall avtals- verket medverka i förhandlingen. Myndig- heten skall underrätta avtalsverket om före- stående förhandlingar rörande sådant kol- lektivavtal. Förhandlingarna förs av en sär- skild förhandlingsavdelning inom avtalsver- ket. De tillgår vanligen på följande sätt.

Statstjänarkartellen, som företräder de oli- ka fackförbunden inom statliga arbetare- området, presenterar ett förslag till nya generella bestämmelser för samtliga special- avtal som formellt sluts mellan vederbö- rande myndighet och fackförbund. Som exempel på sådana generella bestämmelser kan anföras allmänna bestämmelser, sär- skilda åtgärder för lågavlönade grupper, obekvämtidstillägg, traktamentsbsstämmel- ser och pensionsfrågor, även om de senare ännu inte avtalsreglerats. Även om formth avtalen är olika för arbetare och tjänste- män förekommer sålunda frågor som är gemensamma för dessa arbetstagargrupper. Det kan därför tänkas att en sådan gemen- sam fråga bryts loss för arbetarna för att avvakta resultatet för tjänstemännen. Un- derförstått avses i kartellens förslag även tillämpning av en blivande SAF-LO-uppgö- relse. Sedan förslaget presenterats brukar av- talsverket sammankalla representanter för de berörda större myndigheterna för över- läggningar. De egentliga förhandlingarna börjar kring årsskiftet då de stora förhand- lingsdelegationerna — på arbetsgivarsidan representanter för berörda myndigheter och avtalsverket — sammanträffar. Härvid mo- tiverar arbetstagargruppen sina yrkanden och en s.k. remissdebatt upptages. Även procedurfrågor diskuteras, t. ex. utseende av arbetsgrupper för genomgång av statistik och speciella frågor. Realförhandlingar bru- kar komma till stånd först sedan klarhet vunnits om utfallet av SAF-LO-förhand- lingarna. Dessa föres i små delegationer med på arbetsgivarsidan vanligen deltagare endast från avtalsverket. De stora delega- tionerna finns dock ständigt tillgängliga för överläggningar och beslut. Det slutliga re- sultatet utformas som en rekommendation

till kollektivavtal mellan berörda myndighe- ter och fackförbund. Vad gäller själva för- handlingsresultatet har hittills den centrala uppgörelsen mellan SAF och LO applicerats på det statliga arbetarområdet. Lönenivåer och avtalskonstruktioner är därför i allt vä- sentligt lika med den privata marknadens.

Härefter följer förhandlingar mellan res- pektive verk (myndighet) och förbund. Ge- nom dessa fördelas det tillgängliga löneut- rymmet. Vidare förs diskussioner om de oli- ka justeringar som behöver göras för en definitiv uppgörelse. Dessa förbundsförhand- lingar leds på arbetsgivarsidan alltid av en representant för avtalsverket. Myndighe- ternas representanter har som regel bemyn- digande att göra upp vid bordet. För defi- nitiv uppgörelse krävs dock som förut nämnts att avtalsverket godkänt innehållet.

Undantagsvis träffas för arbetare över— enskommelser mellan avtalsverket och per- sonalorganisation. Detta gäller exempelvis ramavtalet mellan avtalsverket och stats- tjänarkartellen angående allmänna bestäm- melser för arbetstagare som icke äro tjäns- temän, tid- och prisavtal för städningsarbe- te och anställningsvillkor för deltidsanställ- da fastighetsarbetare. I dessa fall deltar på arbetsgivarsidan regelmässigt företräda- re för de större verk eller myndigheter som berörs av avtalet. Även vid dessa förhand- lingar får överenskommelsen karaktären av en rekommendation, som för att binda verk och myndigheter och berörda fackförbund måste formth antas som kollektivavtal av dessa. Uppsägning av sådana avtal sker dels av statstjänarkartellen till avtalsverket och vice versa, dels av de enskilda fackför- bunden till berörda verk och myndigheter och vice versa.

Tjänstemannaförhandlingarna. Genom 1966 års förhandlingsrättsreform har det på den privata arbetsmarknaden praktiserade för- handlings- och avtalsväsendet kunnat till stora delar genomföras på den statliga tjäns- temannasektorn. Betydande formella olik- heter föreligger dock, t. ex. vad gäller parts- ställning. I samband med förhandlingsrätts- reformens genomförande träffades mellan

staten, å ena sidan, och huvudorganisationer- na Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralor- ganisation och Tjänstemännens centralorga- nisations statstjänstemannasektion (TCO-S) ett huvudavtal som innefattade reglering av bl. a. förhandlingsordning och samhällsfarli— ga konflikter. I allmänt tjänsteförtecknings- avtal (ATF) mellan avtalsverket och huvud- organisationema överenskom parterna vidare om ordningen för handläggning av frågor om omprövning av gällande normer för lönegradsplacering av vissa tjänster eller grupper av tjänster (s.k. B-frågor) eller lönegradsplacering av tjänster i samband med omorganisation av viss myndighet (s. k. AB-frågor). Huvudregeln är att förhand- lingar om dessa frågor föres centralt mellan statens avtalsverk och huvudorganisationer- na. I speciella fall förekommer det emel- lertid att frågor delegeras från avtalsverket till vederbörande myndighet för förhand- ling. I motsvarande fall delegerar huvud- organisationen till berört eller berörda för- bund att vara förhandlingsmotpart vid för- handling med myndigheten. Centrala för- handlingar förs även när det gäller de all- männa anställningsvillkoren och förmåns- frågorna (traktamenten, reseersättningar, övertidsersättning), s.k. C-frågor, samt slut- ligen om vilka generella tillägg som skall utbetalas på gällande löneplaner. Det karak- täristiska för de centrala förhandlingarna är att man sluter ett gemensamt avtal med samtliga huvudorganisationer vad gäller bå- de de här behandlade AB-, B- och C-frå- gorna och det generella tillägget. I dessa avseenden skiljer sig förhandlingsgången på den statliga sidan från vad som i övrigt tillämpas på tjänstemannasektorn. Olika spe- cialavtal underskrivs emellertid inte av samt- liga huvudorganisationer gemensamt utan endast av dem som berörs av avtalet. Över- enskommelsen om löneplan U har sålunda inte underskrivits av Statstjänarkartellen.

De olika huvudorganisationemas inbör- des utfall av lönerörelsen bestäms i huvud- sak genom B-listan. Förhandlingarna om de stora avvägningSfrågoma sker vanligen på ordförandenivå, d.v.s. genom kontakter

mellan ordförandena i huvudorganisationer- nas delegationer och generaldirektören i av- talsverket, antingen genom enskilda sam- tal eller genom gemensamma överläggning- ar. Ibland anordnas särskilda samman- träden mellan parternas s.k. små delegatio- ner, varvid avtalsverket företräds av gene- raldirektören och berörda avdelningschefer eventuellt jämte särskilda experter. Olika delfrågor avgörs i särskilda partsamman- satta arbetsgrupper, som rapporterar resul- tatet till parternas delegationer eller direkt till resp. ordförande. Riktlinjerna för arbets- givarsidans agerande vid förhandlingarna — både vad avser totalutrymmet och den prin- cipiella uppläggningen av fördelningsfrågor- na — dras upp genom beslut av avtalsver- kets styrelse.

I erforderlig omfattning upprätthålles kon- takter mellan avtalsverket och förvaltnings- myndigheterna. Varje sådan myndighet har utsett tjänstemän som kontinuerligt svarar för myndighetens samråd med avtalsverket och efter avtalsverkets bedömande med- verkar vid de centrala förhandlingarna.

De avtal som sluts skall för att äga gil- tighet godkännas av Kungl. Maj:t och riks- dagens lönedelegation. Under avtalsförhand- lingama får avtalsverket därför självfallet ta kontakter med företrädare för regeringen. Även med de särskilda statsdepartementen är sådana kontakter nödvändiga. Kontak- ten tas i allmänhet via civildepartementet.

Kontakter mellan avtalsverket och andra arbetsgivarsammanslutningar. Såväl med kommunförbunden som med Svenska ar- betsgivareföreningen förekommer i viss ut- sträckning samarbete i avtalsfrågor. I sam- band med inträffade arbetskonflikter, t. ex. pilotkonflikten och lärarkonflikten 1966, har det förekommit att utanför stående ar- betsgivarsammanslutningar åtagit sig att se— lidariskt verka för att anställning inte sker av arbetssökande som är indragna i kon- flikten.

För kontakterna mellan staten och kom- munförbunden finns sedan 1950 inrättat ett särskilt organ, Statens och kommuner- nas samarbetsnämnd i lönefrågor. Nämn-

den har inte ställningen av ett formligt re- missorgan, och den utgör inte heller ett arbetsgivarorgan i den meningen att den dryftar lönefrågor med personalorganisatio- nerna. Då anledning förekommer därtill gör nämnden dock hos respektive huvudman de framställningar inom sitt verksamhetsområde som den finner påkallade. Det är nämnden obetaget att föreslå ändringar i gällande lö- nebestämmelser om detta oundgängligen be— hövs för att få en samordning till stånd av statliga och kommunala löner. I huvudsak verkar nämnden emellertid för en sådan samordning genom rent interna överlägg— ningar och ömsesidiga informationer. Nämn- den är sammansatt av företrädare för de olika kommunförbunden och staten. Kom— munförbundens ledamöter är dels förtroen- demän, dels cheferna för de olika förbun- dens förhandlingsavdelningar. Statens leda- möter komrner från civildepartementet och avtalsverket. I sin helhet har nämnden säl- lan kallats samman för att ta ställning till olika frågor. Kontakterna sker vanligen in- om ett arbetsutskott, som arbetar genom mera informella överläggningar. I utskottet ingår cheferna för kommunförbundens för- handlingsavdelningar samt företrädare för civildepartementet och avtalsverket. Regel- mässigt deltar också i utskottssammanträ- dena en företrädare för Stockholms stad. Samarbete sker också under hand i tekniska frågor och för utbyte av t.ex. statistiskt material.

Med SWenska arbetsgivareföreningen upp- rätthåller staten informella kontakter. Dessa äger rum under skilda stadier av förhand- lingsarbetet, både under förberedelseskedet och under det egentliga förhandlingsske- det. Samarbetet sker i olika former; i vik- tigare frågor förekommer regelrätta sam- manträden. Mest omfattande är samarbetet i tekniska frågor, framför allt för att få till stånd instrument för att kunna jämföra sta— tistik och befattningsnomenklatur. Ett sam- arbete likartat det med SAF äger rum med Bankernas förhandlingsorganisation.

5.2.2. Statstjänarkartellens verksamhets— område

Förhandlingarna mellan kartellen och sta- ten. Statstjänarkartellens högsta beslutande myndighet är representantskapet, som utgörs av de anslutna förbundens styrelser. Led- ningen av kartellens verksamhet handhas av styrelsen, som består av en ledamot från vart och ett av de tio anslutna förbunden.

Inför avtalsförhandlingarna uppmanas de förbund, som är berörda av avtal, där kar- tellen är avtalsslutande part, att inkomma med förslag och synpunkter till kartellstyrel— sen. Inom förbunden har de lokala orga- nisationerna då först haft möjlighet att in- formera sina förbundsstyrelser om de önske- mål, som medlemmarna har beträffande den förestående förhandlingsomgången. Inom kartellens kansli bearbetas det inkomna ma- terialet och där utarbetas också avtalsför- slagen. Dessa behandlas sedan på avtalskon- ferenser för de olika avtalsområdena. Av- talskonferenserna utser även förhandlings- delegerade, varvid skall iakttas att berörda förbund blir representerade. Förslagen till avtal behandlas därefter av kartellstyrelsen och representantskapet, innan de slutligen överlämnas till motparten. Förhandlings— delegationerna har olika sammansättning beroende på vilket avtal förhandlingarna rör. De avtal som avses är avtalet för tjäns— temän, ramavtalet angående allmänna be— stämmelser för arbetstagare, som inte är tjänstemän, och avtalet för städningsperso- nal. Såväl större som mindre delegationer finns. Det slutgiltiga beslutet i avtalsfrågor fattas av representantskapet, när det gäl- ler de avtal, där kartellen är part.

För övriga avtal (på arbetarsidan) är de olika förbunden avtalsslutande part inom sina respektive områden. Gången i förhand- lingsarbetet skiljer sig inte från det gängse mönstret för förbundsförhandlingar. Lokal- avdelningarna inkommer med förslag till förbundet, som utarbetar avtalsförslag. För- slagen behandlas därefter av avtalskonferen- ser och förhandlingsdelegation utses. Det slutliga avgörandet beträffande avtalen lig- ger hos varje förbundsstyrelse. Vid avtals-

konferenser och förhandlingar för områden, där förbund är avtalsslutande part, är i re- gel kartellstyrelsen representerad, varför kar- tellen även för dessa avtalsområden har in- tim kontakt med och överblick över det avtalspolitiska skeendet.

Kontakten mellan kartellen och andra per- sonalorganisationer. Något organiserat sam- arbete mellan de fyra huvudorganisationer- na på den statliga sektorn av arbetsmark- naden kan inte sägas förekomma. Relatio- nerna mellan arbetstagarorganisationerna be- ror till stor del på om man under förhand— lingarnas gång råkar komma i samma po— sition gentemot motparten i en viss fråga. Ofta föreligger dock motsättningar mellan arbetstagarorganisationerna om framgångs- linjema. Informella kontakter tas alltid under förhandlingarna inte minst på grund av den partsgemenskap, som följer av det statliga huvudavtalet.

5.2.3. Förhållandena inom TCO:s stats— tjänstemannasektion

Förhandlingarna mellan TCO-S och staten. Förbunden inom TCO-S sammanträder vart tredje år till ordinarie stämma, som utser styrelse. Vid styrelsens sammansättning tas hänsyn till förbundens storlek men även önskemålet att få en allsidig representation. Styrelsen bär upp alla exekutiva besluts- funktioner. Före vissa slag av beslut skall styrelsen emellertid höra avtalsrådet och —— i undantagsfall — berörda förbund. Avtals- rådet utgörs av ombud för förbunden, och mandaten till avtalsrådet är proportionellt fördelade.

Centrala förhandlingar med statens av- talsverk förs av styrelsen. De direkta kon— takterna sker dels genom ordföranden, dels genom en liten förhandlingsdelegation som består av företrädare för styrelsen och kans— liet. Under förhandlingarnas gång inkal- las i olika skeden stora förhandlingsdelega- tionen till överläggning. Den stora förhand- lingsdelegationen utses av styrelsen. Den be- står sedan lång tid tillbaka av styrelsens le-

damöter jämte företrädare för de förbund som inte har ledamot i styrelsen. Samman- sättningen bygger på praxis och inte på fasta regler. Antalet sammanträden med stora förhandlingsdelegationen blir i regel ganska stort under ett centralt förhand- lingsförlopp. Avtalsrådet kallas in och hörs när förhandlingarna befinner sig i sådant skede att styrelsen måste göra principiella ställningstaganden eller överväga att träffa uppgörelse. Avtalsrådet brukar inkallas någ- ra gånger under ett normalt förhandlings- förlopp.

Kontakten mellan TCO-S och andra per- sonalorganisationer. Samspelet mellan tjäns- temännens huvudorganisationer på den stat- liga sektorn följer ett heterogent mönster, och detta trots att de fyra organisationerna som regel samtidigt utgör avtalsverkets mot- parter under förhandlingarna och tillsam- mans undertecknar de statliga kollektivavtal varom uppgörelse träffats. Förhållandet mellan organisationerna har vid olika tid- punkter varit mer eller mindre gott. Det ligger i sakens natur att sådana faktorer i hög grad påverkar samspelet mellan organi- sationerna och intensiteten i detta. Sam- arbetet påverkas ibland också av arbets- givarens sätt att agera. Om avtalsverket lägger bud som tillgodoser exempelvis två organisationers yrkande i visst hänseende bidrar detta till att skapa vissa konstellatio- ner i samspelet, framför allt om ett tillgo— doseende av yrkandet också tar i anspråk en stor del av tillgängliga ekonomiska resur- ser. Samspelet följer alltså inte bestämda linjer. Oftast sker det genom helt informel— la kontakter under förhandlingarnas gång. Ibland kan det vara mycket omfattande, ibland är det mindre. Det är sällsynt att en organisation inte alls har någon kontakt med annan organisation i ett normalt för- handlingsförlopp.

5.2.4. Förhållandena inom SACO:s verk- samhetsområde

Förhandlingarna mellan SACO och staten. Större centrala förhandlingar inleds med

att SACO från förbunden infordrar förslag till yrkanden. Vid upprättandet av dessa förslag konsulterar förbunden i sin tur sina lokala enheter. Förbundens yrkanden bear- betas och sammanställs av en eller flera centrala kommittéer bestående av tjänste- män vid SACO:s förhandlingsavdelning och från förbunden. Under senare år har det som regel funnits en B-listekommitté och en C-listekommitté. Vid sidan härav utarbe— tas inom SACO:s utredningsavdelning under- lag för beräkning av yrkanden om generellt tillägg m.m. Yrkandenas utformning av- görs i sista hand av SACO:s styrelse.

För själva förhandlingsarbetet har SACO:s styrelse fastställt en arbetsordning. Den gäl- ler dock endast i fall där förhandlingarna är centrala — där SACO har partsställning och där förhandlingsfrågoma inte bara be- rör ett förbunds medlemmar. Enligt ar- betsordningen är det SACO:s förhandlings- delegation som sköter det löpande förhand- lingsarbetet. Denna består av en stor och en liten delegation. Beslutsrätten vilar i prin- cip på den stora delegationen, som består av representanter för samtliga berörda med- lemsorganisationer och för SACO:s centrala ledning. Varje berört förbund har en röst i delegationen. I normalfallet företräds för- bundet av en förhandlingsombudsman. Vis- sa förbund — som t. ex. tillsammans med and- ra förbund betjänas av ett gemensamt kansli — företräds i delegationen av förhandlings- erfarna förtroendemän, ofta förbundets ord- förande eller styrelseledamot. Förbundsrep- resentanterna i stora delegationen är natur- ligtvis förankrade bakåt i sina förbund hos dessas styrelser, arbetsutskott eller särskil- da förhandlingsdelegationer. Ordförande i stora delegationen jämte suppleant för den- ne utses av SACO:s styrelse. I en central avtalsrörelse utan fredsplikt brukar SACO:s verkställande direktör vara ordförande och chefen för SACO:s förhandlingsavdelning dennes ersättare.

Enligt arbetsordningen är det lilla delega- tionen som sköter det egentliga förhandlings- arbetet. Den bereder förhandlingsfrågorna och lägger fram förslag inför stora delega- tionen. Antalet ledamöter i lilla delegationen

är inte reglerat utan bestäms från fall till fall av stora delegationen, som också har att utse ledamöterna. Under 1966 års all- männa lönerörelse bestod lilla delegationen av SACO:s verkställande direktör samt che- ferna för förhandlings- och utredningsav- delningarna. För lärarförhandlingarna 1966 bildades en särskild delegation under led- ning av verkställande direktören och i övrigt bestående av en SACO-tjänsteman och fyra representanter för SACO:s stora förbund inom undervisningsområdet.

Även om stora delegationen enligt den nu gällande arbetsordningen i princip själv- ständigt leder förhandlingsverksamheten fö— rekommer naturligtvis — framför allt i stör- re lönerörelser — att delegationens ordföran- de kontinuerligt samråder med SACO:s sty— relse eller dess presidium. I vissa lägen där ett avgörande är av väsentlig betydelse för de fortsatta förhandlingarna utnyttjar ock- så delegationsordföranden möjligheten i ar- betsordningen att hänskjuta frågan till av- görande i SACO:s styrelse. Styrelsen kan rådfråga SACO:s ordförandekonferens, som består av ordförandena i samtliga SACO- förbund. I en omfattande lönerörelse har den lilla delegationen dessutom ofta behov av kontakter med andra organ. Under 1966 års förhandlingar deltog SACO:s konflikt- beredskapskommitté kontinuerligt i lilla de- legationens arbete.

Kontakten mellan SACO och andra perso— nalorganisationer. Inte heller på den statli— ga sektorn har för SACO:s del utbildats någ- ra generella regler i detta hänseende. Även här kan allmänt sägas, att organisationerna i frågor där de har gemensamma intressen och samma målsättning kan agera tillsam- mans gentemot arbetsgivaren. Som exempel kan nämnas förhandlingarna med statens avtalsverk under 1967 och 1968 angående ramtalens storlek för respektive år. Ett ge- mensamt uppträdande har också förekom- mit vid förhandlingar angående allmänna anställningsvillkor. Under förhandlingarnas gång förekommer mestadels kontinuerliga kontakter förhandlingsledarna emellan i oli- ka frågor.

5.3. Avtalsförhandlingarna på den kom- munala sektorn

5 .3. l område

Kommunförbundens verksamhets-

Avtalsförhandlingarna mellan kommunerna och deras motparter. Gemensamt för kom- munförbunden är att utvecklingen lett till en långtgående centralisering av förhand- lingsväsendet inom förbunden, och riksav- talsprincipen är på det kommunala området genomförd i lika hög grad som på den pri- vata sektorn av arbetsmarknaden. Löner och andra anställningsvillkor bestäms nu- mera med få undantag genom uppgörelser mellan kommunförbundens förhandlingsde- legationer och huvudorganisationema på ar- betstagarsidan. Även på den lokala förhand- lingsverksamheten, som huvudsakligen rör tillämpningen av de centrala avtalen, är det centrala inflytandet stort genom att för- handlingarna i stor utsträckning förs under medverkan av förbundskansliema. De cen- trala förhandlingsuppgörelserna innebär i regel, att parterna förbinder sig att rekom- mendera sina medlemmar att antaga och till- lämpa vad som överenskommits. Uppgörel- serna blir inte omedelbart bindande för med- lemskommunerna utan är så tillvida att be- trakta som preliminära att de förutsätter godkännande i efterhand från varje enskild kommun. I det fall kollektivavtal skall upp- rättas som följd av överenskommelsen sluts avtalet med kommun och inte med kom- munförbund som part på arbetsgivarsidan. De centrala rekommendationsöverenskom- melserna har emellertid av arbetsdomstolen bedömts vara för de centrala parterna bin- dande kollektivavtal. Genom den kommu- nala delegationslagen har kommunerna se- dan 1955 möjlighet att uppdra åt respekti- ve förbund att »med bindande verkan för kommunerna genom kollektivavtal eller an- norledes» reglera anställningsvillkoren för arbetstagare i kommunal tjänst. Delegations- 1agen har av kommunförbunden utnyttjats i mindre omfattning, huvudsakligen för upp- sägning och prolongation av gällande avtal. Dock har för kommunerna direkt bindande

kollektivavtal slutits om nu gällande huvud— avtal. Förklaringen till att kommunförbun- den inte i större utsträckning begärt full- makt enligt delegationslagen torde vara, att kommunerna ändå lojalt följt förhandlings- delegationens rekommendationer. De centra- la överenskommelserna har i verkligheten betraktats som definitiva av båda parter. Själva den organisatoriska uppbyggnaden av förhandlingsverksamheten inom de nu befintliga två kommunförbunden är väsent- ligen likartad. Inom landstingsförbundet in— nefattar organisationen en förhandlingsdele- gation, vilken företräder förbundet vid av- talsförhandlingar med personalorganisatio- nerna om frågor som rör anställningsvill- koren för landstingens personal, träffar av— tal på förbundets vägnar och utfärdar re- kommendationer till landstingen om till— lämpning av dessa avtal. Som rådgi- vande organ för förhandlingsdelegationen fungerar ett representantskap i lönefrågor. Representantskapet skall även vara kon- taktorgan mellan landstingen och förhand- lingsdelegationen. Också på det lokala pla- net har löne- och avtalsfrågornas handlägg— ning centraliserats. Uppgiften att handha dessa frågor med befogenhet att träffa av- tal på landstingets vägnar har i flertalet landsting anförtrotts en personalnämnd, där inte förvaltningsutskottet eller inom utskot- tet utsedd delegation utför dessa funktioner. De två tidigare primärkommunförbunden (kommunförbundet och stadsförbundet) har från och med den 1 juli 1968 sammanslagits till ett förbund, Svenska kommunförbundet. Förbundsstadgama innehåller i fråga om förhandlingsverksamheten i huvudsak vad dessförinnan gällt för de två förbunden var för sig. Det nya kommunförbundet företräds vid förhandlingar med arbetstagarorganisa- tionerna av en förhandlingsdelegation. (Intill dess det nybildade förbundet vid sin första ordinarie kongress 1969 valt förhandlings- delegation fungerar en av förbundsstyrelsen utsedd delegation, representerande de båda tidigare förbundens förhandlingsdelegatio— ner.) Förhandlingsdelegationens befogenhe- ter är desamma som för landstingsförbun- dets delegation. Länsvis bildar förbundsmed-

lemmarna länsavdelningar, vilka förutsätts skola tillsätta lönedelegationer som består av ledamöter från kommunernas löne- nämnder. Dessa organ har till uppgift att vara regionala kontaktorgan mellan förbun- det och de enskilda kommunerna i lönefrå- gor. De utser även representanter till det representanskap i lönefrågor, som skall va- ra rådgivande organ till förbundets förhand- lingsdelegation. På det lokala planet är löne- och förhandlingsfrågorna organisera- de på principiellt samrna sätt som inom landstingen. Uppgifterna handhas av en särskild lönenämnd eller — om särskild löne- nämnd ej inrättats — av kommunens styrel- se eller inom styrelsen utsedd delegation. Kommunförbundet lämnar i likhet med landstingsförbundet biträde åt medlemmar- na vid lokala förhandlingar och övrig till området hörande verksamhet. Huvudmotparter på arbetstagarsidan är desamma för kommunförbundet och lands- tingsförbundet, nämligen kommunalarbeta- reförbundet, till SACO anslutna förbund och till TCO (TCO—K) anslutna organisa- tioner. Härtill kommer några fristående ar- betstagareorganisationer, t. ex. SALF. Pri- märkommunförbunden, vilka alltså sam- manslagits till ett, har sedan 1950-talet bedrivit samförhandlingar i alla större av- talsfrågor. På senare år har detta sam- arbete utvidgats till att omfatta landstings- förbundet. Kommunförbunden har sedan 1962 i stor utsträckning uppträtt gemen- samt på gemensamma områden och har samförhandlat rörande bland annat all- männa bestämmelser för tjänstemän och ar- betare samt det s.k. anstaltsavtalet. Det kommunala huvudavtalet som träffats med personalorganisationerna är också en ge- mensam förhandlingsprodukt. Enligt över- enskommelse har det förutvarande kommun- förbundet i praktiken handhaft förhand- lingsuppgifterna även för medlemmarna i Svenska pastoratens riksförbund, d. v. s. församlingar och kyrkliga samfälligheter i landskommunerna. Denna servicefunktion har övertagits av det nybildade kommunför- bundet, vilket också fortsätter den service i hithörande frågor som stadsförbundet

informellt brukat lämna stadsförsamling- arna.

Kontakten mellan kommunförbunden och andra arbetsgivarorganisationer. Det inbör- des samarbetet och kontakten med statens avtalsverk har förut nämnts. I övrigt uppe- håller kommunförbunden informell kon- takt på olika nivåer med arbetsgivareföre- ningen och andra arbetsgivareorganisationer på den privata arbetsmarknaden i den om- fattning förekommande frågor aktualiserar detta. På senare tid har särskilt förts över- läggningar med arbetsgivareföreningen rö- rande befattningsnomenklatur.

5.3.2. Kommunalarbetareförbundets verk— samhetsområde

Förhandlingarna mellan kommunalarbetare- förbundet och dess motparter. Förbundet är avtalsslutande part gentemot kommun- förbunden på såväl tjänstemanna- som ar- betarområdet. Inför avtalsrörelsen inkallas tre avtalskonferenser, betecknade A, S och T. Vid A-konferensen behandlas områ- dena allmänna arbeten, trafik- och skol- personal, vid S-konferensen behandlas sjuk- husområdet och vid T-konferensen tjänste— mannafrågor. Konferenserna tar ställning till förbundsstyrelsens avtalsförslag och föreslår även medlemmar i förhandlingsdelegationen. Förbundsstyrelsen utser sedan delegation lik- som de ombudsmän, som skall ingå i den. Under avtalsförhandlingarna arbetar en in- om förhandlingsdelegationen utsedd mindre delegation, och det är närmast denna mind- re grupp, som svarar för de direkta kontak- terna med motparten.

När förhandlingsdelegationen efter för- handlingar med arbetsgivarparten lämnat ett tillstyrkt avtalsförslag till förbundssty- relsen, inkallas ånyo avtalskonferenserna för att till- eller avstyrka förslaget. Avgö- randet ankommer på förbundsstyrelsen. Fastän formth blott rådgivande har avtals- konferenserna en stark ställning, och vid långvariga förhandlingar eller då kompli- kationer uppstår under avtalsrörelsema in- kallas de till överläggningar,

Kontakten mellan kommunalarbetareför- bundet och andra personalorganisationer. Några fasta kontakter mellan arbetstagar- organisationema under förhandlingarnas gång kan inte sägas förekomma. I den mån man har samstämmiga intressen och syn- punkter kan naturligtvis en viss samord- ning ske i arbetet. Vid förhandlingar om allmänna bestämmelser eller tjänsteregle- menten för tjänstemän förekommer viss samverkan på arbetstagarsidan. Det har ock- så förekommit att förbund väntat med att träffa uppgörelse i avbidan på att annan arbetstagarorganisation skall träffa en ac- ceptabel uppgörelse. När det gäller frågor av mer kontroversiell karaktär blir det helt naturligt föga utrymme för samarbete. Att det under förhandlingsarbetets gång sker informella kontakter arbetstagargrupperna emellan är dock vanligt.

5.3.3. Förhållandena inom TCO:s samarbets- organ för kommunaltjänstemän (T CO-K)

Förhandlingarna mellan TCO-K och dess motparter. Till TCO-K är de sex TCO-för- bund anslutna som har medlemmar med kommunala anställningsvillkor, nämligen det vertikalt uppbyggda Sveriges kommunaltjäns- temannaförbund (SKTF) samt yrkesförbun- den Svenska hälso- och sjukvårdens tjänste- mannaförbund, Svenska facklärarförbundet, Sveriges lärarförbund, Svenska polisförbun- det och Apoteksteknikerförbundet. Förhand- lingar om allmänna anställningsvillkor, pen- sioner, löneplaner etc. förs genom TCO—K. Verksamheten leds av en styrelse med repre- sentanter för de anslutna förbunden. Sty- relsen beslutar i förhandlingsfrågor inom sitt kompetensområde och träffar bindande avtal. Medlemsorganisationerna inger för- slag till förhandlingarna och deltar genom sina representanter i styrelsen aktivt i dessa. TCO-K:s verksamhet är reglerad i särskilda stadgar och i stadgarna för TCO. Förhandlingarna om centrala tjänsteför- teckningar förs med kommunförbunden van- ligen jämsides med förhandlingar om löne- planer. Dessa förhandlingar förs av varje förbund för sig. Uppgörelsen har regelbun-

det brukat få formen av en huvudöverens- kommelse, till vilken löneplaner, central tjänsteförteckning och andra bestämmelser fogas som bilagor. De centrala tjänsteför- teckningarna har knutits till den centrala TCO-K-överenskommelsen om löneplaner. Under förhandlingarnas gång sker därför genom TCO-K fortlöpande kontakter mel- lan förbunden för samordning av förhand- lingarna.

I anslutning till den centrala överens- konunelsen förs lokala förhandlingar. Dessa äger rum under fredsplikt. Förhandlingarna förs av förbunden direkt med kommunerna med kommunförbundens medverkan. De lokala förhandlingarna har störst betydelse inom Sveriges kommunaltjänstemannaför- bund, där mindre än hälften av medlem- marna får sin lön bestämd genom central tjänsteförteckning. Förhandlingarna avser dels inplacering enligt central tjänsteför- teckning, dels lokal tjänsteförteckning. Efter förhandlingarna upprättas kollektivavtal med kommunen.

Kontakten mellan TCO-K och TCO-S samt andra personalorganisationer. Inom TCO finns en särskild kommitté (T CO-KS) för samverkan mellan TCO-K och TCO-S i frå- gor rörande de offentliganställda tjänste- männens ekonomiska och sociala förhållan- den. De av TCO-KS fattade besluten utgör rekommendationer och är ej bindande för TCO, TCO-K och TCO-S eller anslutna för- bund i deras ställningstagande. Visst sam- råd förekommer även mellan TCO-K och TCO-S inför och under avtalsförhandling- arna med resp. offentlig arbetsgivare. Vad gäller andra personalorganisationer före- kommer vid förhandlingarna om allmänna anställningsvillkor, huvudöverenskommelse etc. regelbundet samverkan mellan TCO-K och övriga huvudorganisationer på det kom- munala området, kommunalarbetareför— bundet och SACO. Samverkan vid förhand- lingar om centrala och lokala tjänsteför- teckningar har varit obetydlig, och i den mån den förekommit har den haft formen av kontakter under förhandlingarnas gång. Vid några tillfällen har det hänt att över-

läggningar tagits upp angående omfattning- en av stridsåtgärder; bl.a. har varsel ut- färdats samtidigt.

5.3.4. Förhållandena inom SACO-förbun— dens verksamhetsområde

Förhandlingarna med kommunerna. Inom det kommunala avtalsområdet är de enskil- da förbunden parter och inte SACO. Sedan lång tid tillbaka uppdrar emellertid förbun- den åt SACO att leda och samordna för- handlingar. Enligt gällande huvudavtal på detta område skall dessutom SACO lämna sitt godkännande innan stridsåtgärd får vid- tas av förbunden. Mot den bakgrunden är det naturligt, att den förut nämnda arbets- ordningen för förhandlingsverksamheten kommit att i tillämpliga delar användas också vid kommunala centrala förhandling- ar.

I stora delegationen representeras för- bunden oftast i likhet med vad som gäller vid de statliga förhandlingarna av förbunds- tjänstemän. Varje förbund har en röst i delegationen. Ordförande i delegationen har som regel varit chefen för SACO:s för- handlingsavdelning. Lilla delegationen har i allmänhet fått en sådan sammansättning att varje intresseområde haft en eller flera representanter. I likhet med vad som gäller vid de statliga förhandlingarna har leda- möterna i stora delegationen under för- handlingsarbetet fortlöpande kontakter med sina respektive förhandlingsdelegationer.

Normalt undertecknas kommunala för- handlingsöverenskommelser av en person — antingen från ett förbund eller från centrala SACO — på samtliga förbunds vägnar. Endast i två fall har det hänt att SACO tillsam- mans med förbunden har undertecknat av- tal, nämligen huvudavtalet och företags- nämndsavtalet. På den kommunala sidan kan man skilja mellan lokala, centrallokala och centrala förhandlingar. Lokala och cen- trallokala förhandlingar sköts alltid av för- bunden ensamma. Någon företrädare för SACO finns ej heller med vid centrala tjänsteförteckningsförhandlingar och för-

handlingar om specialbestämmelser i an- slutning därtill. Medverkan från SACO in- skränker sig i praktiken till förhandlingar om generellt tillägg, löneplaner etc. samt all— männa bestämmelser.

5.4. Stridsåtgärder och konfliktunderstöd på den privata sektorn

5.4.1. Svenska arbetsgivareföreningen

Konfliktförberedelser. Eftersom stridsåtgär- der är ett tillåtet och stundom använt på- tryckningsmedel vid förhandlingar på ar- betsmarknaden, vidtar SAF inför varje för- handlingssäsong rutinmässigt förberedelser för att möta en konfliktsituation. Förbere- delserna syftar till att möta stridsåtgärder från motsidan samt till planläggning av ett eventuellt användande av de stridsmedel som står arbetsgivarsidan till buds. Strids- åtgärdernas syfte är att så snabbt som möjligt tvinga motparten till en godtagbar uppgörelse. Det är därför ett partsintresse att åtgärderna skall bli så effektiva som möj- ligt. Stridsåtgärderna måste ofta begränsas för att samhällsviktiga funktioner skall upp- rätthållas etc. Viktiga sådan begränsningar i omfattningen av en öppen konflikt följer av huvudavtalen mellan SAF och de olika ar- betstagareorganisationerna. De nödvändiga eller enligt arbetsgivarsidan önskvärda un- dantagen kräver ett omfattande förberedelse— arbete för att kunna genomföras i prakti- ken.

Inför förhandlingarna eller under dessa diskuteras inom SAF :s kansli vilka avtals- områden som bör medtas eller undantas i händelse av ett varsel om lockout. Man in- venterar också beståndet av överenskom- melser om skyddsarbete och beslutar om gången för behandling av de dispensären- den som i viss utsträckning måste förekom- ma vid varje större arbetskonflikt. Vidare planläggs i nära kontakt med förbunden in- formationen till företagen. Slutligen före- kommer självfallet vissa administrativa, tek- niska och ekonomiska förberedelser, som är av mindre betydelse i detta sammanhang.

Förberedelserna tar som nämnts också sikte på möjligheten att motparten skulle vidta stridsåtgärder. Arbetsgivarpartens möjlighe- ter att påverka konfliktens omfattning är dock i allt väsentligt begränsade till egna stridsåtgärder.

Skulle, sedan förhandlingarna strandat, motparten vidta stridsåtgärder eller arbets— givarsidan finna att stridsåtgärder måste till- gripas, ankommer det i första hand på den stora förhandlingsdelegationen att ta ställ- ning till vilka åtgärder som skall vidtas från arbetsgivarsidan. Vid 1966 års förhandlingar innebar den stora förhandlingsdelegationens ställningstagande, att arbetarpartens strids- åtgärder skulle mötas med en i princip all- män lockout för hela SAF:s område. Man beslöt emellertid att från lockouten undan- ta vissa områden, främst detaljhandeln, vissa livsmedelsfack, kraftverk och elektriska dis- tributionsanläggningar. Sedan stora delega— tionen funnit att allmän lockout borde till- gripas, togs frågan upp i SAP:s styrelse som förstärktes med representanter för de för- bund som annars inte är företrädda där. Lockout kan nämligen förklaras antingen genom styrelsebeslut, som föregåtts av att styrelsen inhämtat berörda förbunds god- kännande, eller genom att styrelsen till full- mäktige hänskjuter ärendet för avgörande. Den senare utvägen befanns vid 1966 års förhandlingar mest ändamålsenlig och torde vara den som tillgrips normalt. Vanligen uppdras åt stora förhandlingsdelegationen att avgöra eventuella ansökningar om dis- pens från lockouten. Eventuella beslut om stridsåtgärder inom SAP:s område fattas således i nära samarbete mellan de beslutan- de instanserna inom SAF och förbunden. Intressegemenskapen mellan de olika ar- betsgivarförbunden vid centrala förhand- lingar är, enligt vad SAF påpekar, total i den meningen att den centrala överenskom- melse som träffas kommer att gälla för alla. I den mån stridsåtgärder vid sådana för- handlingar differentieras, är orsakerna här- till att söka i den nödvändiga och önskvärda hänsynen till samhällets funktion och all- mänhetens behov samt i olika avtalstekniska förhållanden.

Beslut om stridsåtgärd. De formella be- stämmelserna rörande stridsåtgärder från arbetsgivarsidan finns intagna i SAP:s stad- gar 55 34—36. Enligt dessa äger det enskilda förbundet inte fatta beslut om lockout, utan det ankommer på föreningens styrelse om förbundens samtycke föreligger och eljest på SAFzs fullmäktige, som är en församling av ca nittio företrädare för de till SAF an- slutna förbunden. Förbundens representan- ter är vanligen dels verkställande direktö- rerna i respektive förbund, dels framträ- dande företrädare för företagen inom res- pektive bransch. Om beslutet i ett givet fall fattas av styrelsen eller fullmäktige beror inte enbart på formella utan också på prak- tiska skäl.

Som sagts i det föregående är det SAFzs styrelse och den vid varje tillfälle utsedda förhandlingsdelegationen som förbereder lockoutbeslutet (i vissa fall kan ju styrelsen även fatta själva beslutet). När centrala förhandlingar förs, är stora förhandlings- delegationen den instans i vilken förslag om lockout först läggs fram. Initiativet kan komma antingen från lilla förhandlingsdele— gationen eller från någon enskild medlem i den stora delegationen. Sistnämnda dele- gation är också den instans som i första hand avgör, om ett framlagt medlingsför- slag skall godkännas, om en av motsidan vidtagen stridsåtgärd skall medföra att ar- betsgivarsidan låter stridsåtgärden fortsätta tillsvidare, om man bör vidta motåtgärder eller om man godtar motpartens krav. Den stora förhandlingsdelegationen har fullmakt att göra upp vid bordet. Den kan däremot inte -— som framgår av vad tidigare sagts — självständigt besluta om stridsåtgärder. Det är emellertid rimligt att anta, att den med hänsyn till sin sammansättning och uppgift har ett betydande inflytande när det gäller att avgöra om stridsåtgärder skall tillgripas och ta ställning till arten och omfattningen av sådana åtgärder.

Skulle förhandlingarna något år föras branschvis, är det likväl SAP:s beslutande organ som avgör om lockout skall få till- gripas inom viss bransch. Finner SAF att så bör ske, är det inte ovanligt att man

samtidigt beslutar om sympatiåtgärder inom andra branscher.

Konfliktersättningen. Delägare i SAF är stadgeenligt berättigad till skadeersättning vid strejk eller lockout. Enligt huvudregeln utgår ersättning för varje ersättningsberät- tigad arbetsdag med 0,025 procent av den lönesumma efter vilken delägarens årsavgift till föreningen senast fastställts. Styrelsen "har emellertid frihet att i särskilda konflikt- fall bevilja ersättning efter andra grunder. I så fall gäller att ersättningen bör utmätas i förhållande till den direkta skada som delägaren lidit genom konflikten och som inte rimligen kunnat undvikas av honom. Styrelsen kan också bevilja ersättning åt delägare, som av arbetstagare utsatts för annan kollektiv stridsåtgärd än strejk.

I beslutet om allmän lockout i mars 1966 förklarades, att delägarna skulle få ersätt- ning enligt huvudregeln i SAF:s stadgar. Detta skulle ha inneburit, att delägarna allteftersom lockouten trätt i kraft inom olika avtalsområden fått en ersättning om cirka 4 a 5 kronor per arbetare och dag. En ersättning av denna storlek kan inte täcka de förluster som uppkommer för ett företag vid en storkonflikt. Ersättningen ut- gör dock ett tillskott, som verksamt torde bidra till att företagen under någon tid kan klara de utgifter som måste uppkomma även när varuproduktionen upphör (tjänsteman- nalöner, låneräntor, olika slag av fasta kost- nader för byggnader, lager m. m.). Som tidi- gare nämnts har SAP:s styrelse möjlighet att i efterhand utge ersättning ända till ett be- lopp som motsvarar full täckning för den förlust som företaget gjort. Vid mer be- gränsade konflikter har SAF under senare .år givit företagen ersättning beräknad inte efter huvudregeln utan i stället i förhållande till den förlust som företaget gjort i det konkreta fallet.

5.4.2. De statliga bolagen

Beslut om stridsåtgärder. Frågan om strids- åtgärder avgörs av bolaget ensamt. Formell

skyldighet att underställa avtalsverket be- slutet föreligger inte. Någon praktisk erfa- renhet av handläggningen om stridsåtgärder vad gäller arbetstagare hos statliga bolag har man inte inom avtalsverket. All sanno- likhet talar emellertid för att man kommer att handlägga frågor om stridsåtgärder i in- timt samarbete med avtalsverket; i varje fall torde detta komma att gälla bolag som mera regelbundet uppehåller kontakt med verket i avtalsfrågor.

Mellan avtalsverket, å ena sidan, samt LO, SIF och SALF, å andra sidan, har träffats separata huvudavtal med samma innehåll — bland annat om konflikter - i allt väsentligt som huvudavtalen på den privata arbetsmarknaden mellan SAF och angivna organisationer. Dessa huvudavtal, som har karaktären av rekommendationer, har antagits som kollektivavtal för praktiskt taget alla statsägda bolag som brukar an- lita avtalsverket.

5.4.3. Landsorganisationen och därtill an- slutna förbund

Beslut om stridsåtgärder. De till LO an- slutna förbunden är suveräna när det gäller att besluta om stridsåtgärder. Beslutande- rätten tillkommer förbundsstyrelsen. För- bundens stadgar skall uppta bestämmelser härom för att förbunden skall vinna anslut- ning till LO. Enligt normalstadgarna för LO- förbunden kan berörda medlemmar som önskar nedlägga arbetet (alltså ej redan ar- betslösa) rösta om arbetsinställelse. Denna omröstning är dock endast av rådgivande natur. Att förbundsstyrelsen vid sitt beslut har att ta vederbörlig hänsyn till resultatet av omröstningen ligger i sakens natur. För- bundsledningen utövar naturligtvis endast i speciella lägen den befogenhet som inrym- mes i vetorätten. Oberoende av omröstning äger förbundsstyrelsen rätt att påbjuda ar— betsnedläggelse.

Om ett förbund ämnar vidta strejk, som omfattar mer än tre procent av medlems- antalet, eller om strejk av mindre omfatt-

ning kan antas medföra lockout mot mer än tre procent av medlemsantalet i det egna förbundet eller i andra till LO anslutna förbund, ävensom då strejken kan förutses medföra permittering i motsvarande om- fattning av egna medlemmar eller permit- tering av ett betydande antal medlemmar av andra LO-förbund, måste tillstånd att vidta stridsåtgärden dock begäras hos landssek- retariatet. Underlåtenhet att inhämta strejk- tillstånd i de fall, då sådant tillstånd fordras, medför att förbundet förlorar rätten till konfliktersättning från LO. Samma sak gäl- ler givetvis om ett förbund vidtar strejk trots att sekretariatet avslagit begäran om strejk- tillstånd. Landssekretariatet får emellertid inte vägra att ge tillstånd med mindre strejken eller av denna orsakad lockout kan befaras medföra avsevärda olägenheter för andra LO-förbund, för fackföreningsrörel- sen som helhet eller för vitala samhällsin- tressen. Stadgeenligt kan även organisation, som uppsåtligen bryter mot LO:s stadgar eller med stöd därav fattade beslut, uteslu- tas ur LO om den trots anmaning uraktlåter att ofördröjligen vidtaga rättelse. Enligt stadgarna äger LO:s beslutande organ (kongressen, representantskapet och lands- sekretariatet) att påbjuda sympatiåtgärder i form av arbetsinställelse, blockad och boj- kott, som kan beröra vissa eller samtliga LO-förbund. Att landssekretariatet under centrala förhandlingar faktiskt utfärdar re- kommendationer om primära stridsåtgärder — såsom blockaden mot övertidsarbete under 1966 års avtalsrörelse -— ligger i sakens na- tur. Det slutgiltiga avgörandet om en strids- åtgärd skall vidtas eller ej ligger dock i samtliga fall hos styrelsen i varje förbund. Bestämmelsen i stadgarna om att landssek- retariat i händelse av lockout skall besluta om lämpliga åtgärder efter samråd med ve- derbörande förbundsstyrelse anses inom LO inte utgöra något undantag från denna princip.

Konfliktersättningen. Förbunden inom LO utger konfliktersättning till sina medlemmar vid strejk, som godkänts av förbundsstyrel— sen, vid lockout och vid medlemmars indra-

gande i arbetsinställelse inom annat LO- förbunds verksamhetsområde. Frågan om rätt till ersättning vid lockout, liksom frågan om medlem är att anse som indragen i ar- betsinställelse inom annat förbunds område, avgörs av förbundsstyrelsen. Några bestäm- melser som tar sikte på att ge konfliktersätt- ning åt indirekt berörda medlemmar finns inte. Den, som på grund av sjukdom eller olycksfall är oförmögen till arbete, får inte heller någon konfliktersättning. I regel krävs en viss tids medlemskap som villkor för att erhålla konfliktersättning, vidare att med- lemmen skall vara skyldig att söka arbete på samma eller annan ort. Förbundsstadgarna har oftast bestämmelser om storleken på ersättningen; inom vissa förbund beslutar dock förbundsstyrelsen härom. Beloppen va- rierar mellan förbunden, vanligen ligger de mellan 20—40 kr per arbetsdag. Vid om- fattande konflikt eller då flera konflikter pågår samtidigt har förbundsstyrelsen rätt att sätta ned ersättningsbeloppen. Från LO har de anslutna förbunden rätt till konflikt— ersättning vid strejk, som godkänts av för- bundsstyrelsen och, där så krävs, tillstånd givits av landssekretariatet, liksom vid lock- out, som ger medlem rätt till ersättning från förbundet. Ersättningen utgår från och med tredje veckan efter konfliktutbrottet för alla i konflikten indragna medlemmar, som är ersättningsberättigade från förbundet. Belop- pet är 10 kr per medlem och arbetsdag, dock högst 50 kr per kalendervecka. LO:s eget kapital utgjorde våren 1968 ca 71 milj. kr och förbundens ca 884 milj. kr.

5.4.4. Tjänstemännens centralorganisation

Beslut om stridsåtgärd. Beslutanderätten när det gäller strejk eller annan stridsåtgärd tillkommer de enskilda förbundens styrelser. I regel har förbundsstyrelserna möjlighet att innan stridsåtgärder beslutas höra rådgivan- de organ, t.ex. avtalsråd. Vid mera omfat- tande stridsåtgärder kan det tänkas att be- slut fattas av representantskapet. Enligt TCO:s stadgar skall förbund tillhörande TCO underrätta styrelsen innan konflikt-

varsel utfärdas för område, där även annan ansluten organisation har medlemmar, vilka kan beräknas bli berörda av konflikten. TCO:s styrelse har dock inte någon for- mell möjlighet att inom den privata sek- torn inverka på förbundens konfliktbeslut. TCO-P har inte någon beslutanderätt över konfliktfonden eller beträffande stridsåt- gärder.

K on fl iktersättningen. TCO-förbunden på den privata sektorn har egna konfliktfonder som de råder över. Konfliktunderstödens storlek varierar inom olika förbund. Vissa förbund, t. ex. SIF, betalar i konfliktunderstöd 60 % av lönen. Vid omfattande eller längre kon— flikt kan understöden sättas ned. Vad gäller konfliktersättning till indirekt berörda är denna fråga mestadels oreglerad. Från SIF har upplysts, att ersättning inte skulle utgå medan förhållandet synes vara det mot- satta inom exempelvis lärarförbundet och fartygsbefälsföreningen.

Under 1966 års avtalsrörelse överenskom ett antal TCO-förbund att stärka sin eko- nomiska beredskap genom att bilda en soli- darisk borgensring. Härigenom kunde för- bunden få sina realtillgångar belånade till maximala värdet. Förbundens stadgar in- nehåller däremot inte några bestämmelser som innebär skyldighet för förbund att stäl- la medel till förfogande vid konflikt inom annat TCO-förbunds område på den privata sektorn.

För TCO-området finns en särskild stöd- fond som förvaltas av TCO:s styrelse. Vid konflikt äger förbund efter särskild fram- ställning få kontant bidrag eller lån ur fon- den. Styrelsen bestämmer bidraget eller lå- nets storlek liksom de villkor i övrigt som skall gälla för bidraget eller lånet. Har ini- tiativet till stridsåtgärd tagits av förbundet är det en förutsättning för bidrag ur stödfon- den att förbundet underrättar TCO:s styrelse innan konfliktvarsel utfärdas. Styrelsen prö- var innan bidrag lämnas huruvida varslet skall godkännas. Vid lockoutvarsel från ar- betsgivarsidan skall TCO-styrelsen omedel- bart underrättas. Bidrag ur stödfonden kan utgå även i sådana fall.

5.4.5. Sveriges akademikers centralorganisa- tion

Beslut om stridsåtgärd. Eftersom de enskilda SACO-förbunden har partsställning på den privata sektorn är det de enskilda förbun- den som fattar beslut om stridsåtgärder. Vanligen innebär stadgarna, att det är för- bundens styrelser som träffar avgörandet i dessa frågor. Medlemsomröstningar före- kommer inte inom SACO-området.

5.5. Stridsåtgärder och konfliktunderstöd på den statliga sektorn

5.5.1. Staten

Beslut om stridsåtgärd. Arbetare hos verk och myndigheter. Förhandlingsordning m.m. regleras för statliga arbetare av be- stämmelser i kollektivavtalen. I vissa kol- lektivavtal finns stadganden om freds- plikt utöver den i kollektivavtalslagen stad- gade. I ramavtalet angående allmänna be- stämmelser, som gäller också på försvarets avtalsområde, stadgas sålunda att stridsåt- gärd (även sympatiåtgärd) inte får förekom- ma, under ramavtalets giltighetstid för an- nat syfte än att för varje specialavtals giltighetsområde för sig åstadkomma sådan ändring av utlöpt specialavtal, som inte tillika avser ändring av ramavtalet, samt under tid, då specialavtal är gällande, för annat syfte än att för ramavtalets giltighets- område åstadkomma ändring av utlöpt ram- avtal.

Skulle fråga komma upp om att vidta stridsåtgärd från arbetsgivarsidan får denna inte avgöras av berörd verksmyndighet. Så- dan fråga skall avgöras av avtalsverkets sty- relse. Detta gäller också på försvarets av- talsdelegations verksamhetsområde. Formellt äger avtalsverkets styrelse alltså ensidigt be— sluta om att vidta stridsåtgärd. I praktiken torde dock — om det inte blir fråga om all- män lockout — styrelsens avgörande rörande stridsåtgärder komma att påkallas av veder- börande verk och beslut fattas efter sam— råd med detta.

Statstjänstemän. Av det tidigare anförda framgår, att kollektivavtal för statstjänste- män skall godkännas av Kungl. Maj:t samt riksdagens lönedelegation eller riksdagen. Då det gäller beslut om stridsåtgärder be- hövs inte sådant formellt godkännande. Be- slut' om konfliktåtgärder beslutas av av- talsverkets styrelse. I realiteten fattas sådant beslut först efter samråd med regeringen. Samrådet äger rum dels genom direkt kon- takt mellan chefen för avtalsverket och civilministern, dels genom de naturliga kon- takter avtalsverkets styrelse har med rege- ringen genom att statssekreterama i finans- och civildepartementen är självskrivna leda- möter i styrelsen.

I huvudavtalet mellan staten samt de fyra huvudorganisationema stadgas, att strids- åtgärd inte får vidtagas av part på arbets- tagarsidan utan att åtgärden blivit beslutad eller medgiven av huvudorganisation. Detta betyder, att de olika förbunden av stats- tjänstemän under angivna huvudorganisa- tioner inte på egen hand kan fatta beslut om stridsåtgärd utan att göra sig skyldiga till avtalsbrott. Vidare inskränker huvudavtalet användande av stridsmedel i fall då konflikt hotar samhällsviktiga funktioner. Enligt av- talet har parterna tillsatt en gemensam nämnd — statstjänstenämnden — med upp- gift att på begäran av part pröva >>huruvida konflikt är ägnad att otillbörligt störa vik- tiga samhällsfunktioner». Hänskjuts sådan fråga till nämnden, kan part tvingas att uppskjuta varslade stridsåtgärder viss tid, högst tre veckor. Nämndens utlåtande är inte bindande för parterna. Då den är parite- tiskt sammansatt kan det inträffa att majo- ritet inte vinns för ett utlåtande.

5.5.2. Statstjänarkartellen

Beslut om stridsåtgärd. Kartellens högsta beslutande myndighet är representantskapet, som består av de anslutna förbundens sty- relser. Representantskapet har att fatta be— slut om vidtagande av stridsåtgärder för de områden och kollektivavtal, där kartellen är avtalsslutande part. Så är fallet med av- talen för tjänstemän ävensom för ramavtalet

angående allmänna bestämmelser för ar- betstagare, som inte är tjänstemän. Även om beslutanderätten beträffande tjänstemän- nens avtal ligger hos representantskapet, tor- de det i realiteten få anses uteslutet att re- presentantskapet kan ta ut en viss grupp i strejk mot det berörda förbundets önskan. För anställda, som inte är tjänstemän, är förbunden inom sina respektive områden avtalsslutande part, och rätten att fatta be- slut om stridsåtgärder tillkommer förbun- dens styrelser. Inom kartellen bildades 1966 ett centralt konfliktutskott, som skulle ad— ministrera alla centrala åtgärder i händelse av öppen konflikt på någon del av kartel- lens område.

Konfliktersättningen. För ersättning till medlemmar av kartellförbunden vid konflikt finns Statstjänarkartellens konfliktfond. Fon- den kan tas i anspråk så snart det gäller en konflikt avseende någon av de anslutna med- lemsgrupperna. Förbunden är skyldiga att årligen göra vissa avsättningar till fonden. Mcdlemsförbunden kan åläggas utge ytter- ligare medel under pågående konflikt. Fon— den är gemensam för alla medlemskate- gorier. Kartellens representantskap beslutar om och i vilken utsträckning fondmedel får tas i anspråk under konflikt, liksom om er- sättningsbeloppens storlek. Utbetalning från fonden kan alltså komma att ske, även om beslut om stridsåtgärd fattas av en för- bundsstyrelse.

5.5.3. TCO:s statstjänstemannasektion

Beslut om stridsåtgärd. Enligt stadgarna för TCO-S äger styrelsen för TCO-S att i sam- råd med berörda förbund och efter hörande av avtalsrådet besluta om stridsåtgärder. Be— slutet ligger sålunda exklusivt hos styrelsen.

Konfliktersättningen. Konfliktresurserna in- om TCO-S är i huvudsak samordnade inom organisationen, medan förbunden därut- över i regel inte förfogar över andra kon- fliktresurser. Frågan huruvida ersättning skall utgå till indirekt berörda är oreglerad i stadgarna. Tidigare har samordning skett

genom garantiförbindelser till TCO-S, men utöver dessa kommer TCO-S att fr.o.m. 1969 förfoga över en central konfliktfond, som står under styrelsens förvaltning och disposition. Organisationer inom TCO—S med kommunalanställda medlemmar äger ansluta även dessa medlemmar till stöd- fonden. Som villkor för att dessa skall äga ta fonden i anspråk gäller att styrelsen för TCO-S skall äga befogenhet att ta ställning till berört förbunds rätt att vidtaga strids- åtgärder gentemot kommunal arbetsgivare. En sådan anslutning lär ha skett av fack- lärareförbundet. Denna fond torde även kunna användas för lån till andra till TCO anslutna organisationer, som är i konflikt. TCO-KS har inte någon beslutanderätt över befintliga konfliktfonder. Om TCO:s cen- trala stödfond och borgensring hänvisas till vad förut angivits under 5.4.4.

5.5.4. Sveriges akademikers centralorganisa- tion

Beslut om stridsåtgärd. Enligt den för för- handlingsverksamheten vid gemensamma förhandlingar gällande arbetsordningen äger SACO:s förhandlingsdelegation träffa eller avvisa förslag till förhandlingsöverenskom- melser. Förhandlingsdelegationen kan även fatta beslut om stridsåtgärder, men i så fall krävs enighet bland representanterna i stora delegationen. Om för beslut erforderlig enighet inte kan uppnås eller i övrigt dele- gationsordföranden så prövar lämpligt skall ärendet för avgörande hänskjutas till SACO:s styrelse. Det är sålunda huvudorga- nisationen och ej de enskilda SACO-förbun- den som fattar dessa beslut.

Konfliktersättningen. Inom SACO tillgäng- liga medel för konfliktändamål ligger prak- tiskt taget helt hos förbunden. Centralt finns endast SACO:s beredskapsfond, vars upp- gift är att tjäna som en buffert i inlednings- skedet av en gemensam konflikt till dess att förbunden hunnit frigöra sina konflikt- medel och inleverera dem till SACO. Be- redskapsfonden skall inte vara större än

vad som krävs med hänsyn till denna mål- sättning.

Skyldigheten för ett förbund att bidraga till konflikt som berör annat förbund reg- leras i en särskild finansieringsplan för ge— mensamma konflikter. Som framgår av nam— net gäller finansieringsplanen endast gemen- samma konflikter. En konflikt, där SACO är part, är alltid gemensam konflikt. Så är i princip fallet inom det statliga avtalsområdet. Vidare kan SACO:s styrelse särskilt besluta att en konflikt, där ett eller flera förbund är parter, skall betraktas som en gemensam konflikt. Förbund inom samma avtalsom- råde, som ej i någon större omfattning be- rörs av konflikten, kan undantas från bi- dragsskyldighet. Godkännande från SACO:s sida av konfliktåtgärd i enlighet med före- skrift i huvudavtal medför inte i och för sig att konflikten finansieringsmässigt blir en gemensam konflikt. Inom det kommu- nala avtalsområdet är det alltså en förut- sättning för bidragsskyldighet förbunden emellan att SACO:s styrelse förklarat en konflikt för gemensam. Inom den enskilda sektorn är centralorganisationens roll i för- handlingsverksamheten så obetydlig att det knappast kan bli tal om att förklara en kon- flikt för gemensam.

Enligt finansieringsplanen för gemen- samma konflikter syftar konfliktersättning- en till att ersätta inkomstbortfallet efter pre- liminärskatteavdrag. Det kan emellertid fö- rekomma att konfliktunderstödet generellt reduceras. Detta skedde exempelvis under lärarkonfliktens senare del, då ersättningen minskades till hälften för medlemmar inom skol- och universitetsområdet. En omstän— dighet som kan leda till minskad ersättning är att utdebitering vidtas under konflikt. Görs en utdebitering från medlemmar som inte deltar i konflikten, måste konfliktunder— stöden sättas ner i motsvarande mån av rättviseskäl. Beslut som rör konfliktersätt- ningarnas storlek fattas av SACO:s styrelse. Den tidigare nämnda finansieringsplanen gäller för gemensamma SACO-konflikter. Den torde dock i sina huvudprinciper till- lämpas också av förbund som inte är i ge- mensam konflikt. På förbundsplanet torde

det vara förbundets styrelse som fattar be— slut angående konfliktersättningarnas stor- lek m. m. De flesta SACO—förbunden har i sina stadgar bestämmelser om viss karens- tid för att konfliktersättning skall utgå till medlem. Oftast är karenstiden ett år, och dessutom skall medlemmen ha betalat för- fallna medlemsavgifter. Förbundens stöd- fonder torde till största delen vara tillgäng- liga även för indirekt berörda medlemmar. Efter beslut av vederbörande organ inom förbunden kan stödfondens medel vanligen disponeras för att höja SACO:s konfliktbe- redskap eller bestrida konfliktkostnader för annan till SACO ansluten organisation.

5.6. Stridsåtgärder och konfliktunderstöd på den kommunala sektorn

5.6.1. Kommunförbunden

Beslut om stridsåtgärd. Beslut om stridsåt- gärder gentemot kommunalt anställda fattas på arbetsgivarsidan av den enskilda kom- munen. Enligt av kommunförbunden re- kommenderat förslag beträffande de kom- munala lönernyndigheternas befogenheter skall det ankomma på kommunens lönemyn- dighet att efter samråd med kommunstyrel- sen fatta beslut om stridsåtgärd. Denna be- fogenhet är sålunda ej primärt knuten till kommunförbundens förhandlingsdelegatio- ner eller styrelser.

Förhandlingsordningen för arbetstagare som ej är tjänstemän (FOK 1966), förhand- lingsordningen för tjänstemän i kommu- nernas huvudavtal (KHA) och förhandlings- reglerna i förhållande till vissa fristående centrala tjänstemannaorganisationer (FO 1966) stadgar i vissa delar fredsplikt utöver kollektivavtalslagen. De innehåller bl. a., att stridsåtgärd ej får vidtagas utan att åt- gärden blivit beslutad eller medgiven av vederbörande kommunförbund eller av hu- vudorganisation (kommunalarbetareförbun- det, SACO, TCO) resp. beträffande FO 66 den centrala tjänstemannaorganisationen. Beträffande samhällsviktiga funktioner in- nehåller KHA samma regler som det stat-

liga huvudavtalet, varvid frågan om kon- flikts samhällsfarlighet skall prövas av en särskild nämnd — kommunaltjänstenämnden — som är paritetiskt sammansatt av företrä- dare för kommunförbunden och huvudor- ganisationerna. Handläggningsreglerna synes härvid överensstämma med statens i alla väsentliga delar.

5.6.2. Svenska kommunalarbetareförbundet

I fråga om beslut om stridsåtgärd och kon- fliktersättning hänvisas till vad förut under 5.4.3 anförts beträffande de till Landsorga- nisationen anslutna förbunden. Förbundet omfattas sålunda av beslut om uttaxering i anledning av konflikt på SAF-LO-området. Vad gäller de kommunala huvudavtalen är förbundet att anse som huvudorganisation i avtalets mening.

5.6.3. Tjänstemännens centralorganisation

Beslut om stridsåtgärd. Enligt det kommu- nala huvudavtalet får stridsåtgärd inte vid- tas utan att den beslutats eller godkänts av vederbörande huvudorganisation. Det är så- ledes TCO-styrelsen och inte TCO-K, TCO- KS eller vederbörande förbund med kom- munalanställda som tar slutlig ställning i så- dan fråga. Initiativet till stridsåtgärd ligger dock hos de enskilda förbundens styrelser, och någon formell möjlighet att inverka på dessa beslut har TCO:s styrelse inte. När det gäller de centrala förhandlingarna torde det bli TCO-K som preliminärt fattar beslut, då det knappast är tänkbart att en central överenskommelse skall kunna träffas om ett eller flera TCO-K-förbund står utanför.

Konfliktersättningen. Om utgivande av så- dan ersättning beslutar förbundsstyrelsen. Ersättningens storlek har inte fastställts när- mare. Från det största förbundet (SKTF) har upplysts att konfliktersättning förmod- ligen ej skulle utges till indirekt berörda med- lemmar. Om TCO:s centrala stödfond och

borgensring samt stödfonden inom TCO-S hänvisas till vad förut angivits under 5.4.4 och 5.5.3.

5.6.4. Sveriges akademikers centralorganisa- tion

Beslut om stridsåtgärd. Som tidigare nämnts är det vart och ett av SACO-förbunden med kommunalt anställda medlemmar som har partställning gentemot vederbörande kom- mun. Genom det kommunala huvudavtalets regel att beslutet om stridsåtgärd skall ha godkänts av SACO blir det dock SACO:s styrelse som i sista hand beslutar i frågan. Om helt avtalslöst tillstånd skulle råda — även huvudavtalet har upphört att gälla — regleras beslutanderätten av det enskilda för- bundets stadgar. Regelmässigt torde detta innebära, att vederbörande förbundsstyrelse träffar avgörandet om stridsåtgärder.

Kon/Iiktersätmingen. På denna punkt hän- visas till vad förut angivits under 5.5.4.

6. Socialhjälp under arbetskonflikt

6.1. Gällande regler 6.1.1 Rätt till socialhjälp

Rätt till socialhjälp enligt 12 5 lagen om socialhjälp, s.k. obligatorisk socialhjälp, har den som på grund av minderårighet, ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bris— tande kropps- eller själskrafter inte kan för— sörja sig genom arbete, under förutsättning att han själv saknar medel och hans behov inte tillgodoses på annat sätt än genom socialhjälp. En arbetsför person, som en- bart på grund av arbetslöshet saknar medel till uppehälle, är kommunen inte skyldig att utge socialhjälp till, liksom inte heller till hans make. Däremot är minderåriga barn tillförsäkrade socialhjälp då föräldrar på grund av arbetslöshet saknar medel till sina barns försörjning. Socialhjälp kan även utgå t.ex. till barnens moder såsom deras vårdarinna. Finns flera barn i skolåldern brukar socialhjälp utgå för modern, medan om endast ett barn finns hjälp lämnas om barnet är under fyra år. Att märka är att socialhjälpen till vårdarinnan betraktas som utgiven för barnen, även om hjälpen är avvägd för en vuxen persons behov.

I andra fall må enligt 13 5 lagen om so- cialhjälp sådan hjälp lämnas enligt de grun- der, som kommunens fullmäktige bestäm- mer, eller, om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt. Med stöd av denna bestämmelse om s.k.

frivillig socialhjälp kan skiftande hjälpbe- hov tillgodoses i den utsträckning som de kommunala organen finner rimligt. Även arbetsföra men arbetslösa personer kan få frivillig socialhjälp om kommunen anser det erforderligt.

En konfliktberörd arbetstagare, som allt- jämt är arbetsför, har sålunda ej rätt till obligatorisk hjälp. Skulle han under kon- flikten på grund av sjukdom eller annan angiven orsak bli oförmögen att försörja sig inträder däremot rätt till sådan hjälp oaktat han samtidigt är att anse som arbets- lös. Frivillig hjälp kan liksom vid annan arbetslöshet utgå till den som på grund av konflikt är i behov av hjälp. Några särskilda bestämmelser gäller nämligen inte för det fall arbetslösheten har sin grund i arbetskonflikt. Under förarbetena till lagen om socialhjälp avvisade departementschefen ett förslag att inordna de kommunala kon- tantunderstöden vid arbetslöshet i social— hjälpen under hänvisning till att särbe- stämmelser i så fall skulle behövas an- gående bl.a. avstängning från rätten till socialhjälp i vissa konfliktsituationer. Reg— ler av denna typ ansågs vidare stämma dåligt överens med den obundenhet som borde utmärka socialhjälpen och dessutom bereda socialnämnderna betydande till- lämpningssvårigheter.1 Vid meddelande av socialhjälp ankommer det sålunda enligt

1 KPr 19552177 sid. 75 f.

gällande regler på kommunerna att själva bedöma vilka behov som skall tillgodoses och hur kommunen skall agera med hänsyn till kravet på samhällets neutralitet.

6.1.2. Socialhjälpens omfattning

Obligatorisk socialhjälp lämnas till livsuppe- hälle och den värd som är erforderlig samt för uppfostran av minderårigt barn. I fråga om livsuppehålle uttalar departementsche- fen2:

Vederbörande skall erhålla vad som i allmän- het å den ort, där hjälpen lämnas, anses erforderligt för att vederbörande skall kunna leva under drägliga förhållanden, alltså inte bara vad som åtgår till mat, husrum och kläder utan även vad som behövs för inventarieut- rustning och dylikt. Givetvis bör hjälpen inte utmätas så snålt, att vederbörande nätt och jämnt hålles över svältgränsen, men å andra sidan bör hjälpen inte heller vara så frikostig, att hjälptagaren beredes en högre levnads- standard än den, på vilken fullt självförsörjan- de medborgare i små ekonomiska omständig- heter lever.

Bostaden ingår alltså i vad som är er- forderligt för livsuppehället. Till följd av läget på bostadsmarknaden har det blivit svårt att hålla den obligatoriska socialhjäl- pen på låglönenivå. Hyreskostnaderna för- rycker ofta vanligen tillämpade normer för socialhjälp. Socialnämnderna har nödgats betala de faktiska boendekostnaderna trots att hjälpnivån i vissa fall därigenom pressats i höjden. Särskilda problem uppstår då bostaden är en egnahemsfastighet, insats- lägenhet eller liknande, och då socialhjälp begärs till räntekostnader, amortering, upp- värmning etc. Om bostaden inte är för stor i förhållande till antalet familjemed- lemmar och kostnaden motsvarar skälig hyreskostnad samt ingen större kapitaltill- gång finns i fastigheten, betraktas omkost- naderna som obligatorisk socialhjälp. Van- ligt är dock att i fastigheten finns nedlagt kapital. Även om detta inte är tillgängligt för omedelbar konsumtion brukar det leda till att förekommande socialhjälp betraktas

som utgiven med stöd av 13 5 lagen om socialhjälp.

Betalning av skulder och amorteringar på lån föranleder i regel inte obligatorisk socialhjälp. Även om skuld uppstått under tid, då hjälptagaren varit berättigad till so- cialhjälp, är kommunen inte skyldig att lämna hjälp till betalning av skulden. Un- dantagsvis kan dock föreligga rätt till social- hjälp för sådan skuld, nämligen om vad som anskaffats kan räknas till erforderligt livs- uppehålle och en nyanskaffning skulle bli lika dyr eller dyrare. Vanligen har det gällt skulder på kläder och vissa inventarier.

Lagstiftningen har sålunda överlämnat åt de tillämpande myndigheterna att i det en- skilda fallet avgöra vad som kan anses er- forderligt för en persons livsuppehålle. Praxis inom kommunerna är varierande. I vissa kommuner begagnar man som norm de be- lopp som finns uppställda för existensmini- mum — möjligen med visst tillägg för hyres- kostnader — medan man på andra håll utgår från den taxa, som kommunförbundets so- cialsektion rekommenderat kommunerna att tillämpa vid inbördes reglering av utgiven obligatorisk socialhjälp. Det må nämnas, att kommunförbundet särskilt angivit, att denna taxa dock inte är avsedd att tjäna som norm för utgivande av understöd i det en- skilda fallet. Inom många kommuner, fram- för allt storstädema, finns särskilda av so- cialnämnden fastställda riktpunkter. Med viss generalisering kan nivån för socialhjäl- pen sägas ligga omkring eller något högre än folkpensionsförmånerna, för ensamståen- de f.n. (våren 1968) 400—500 kr/mån ex- klusive hyresbidrag.

6.1.3. Återbetalning av socialhjälp

Hjälptagare är inte skyldig att ersätta obli— gatorisk socialhjälp som han själv fått. Där— emot föreligger återbetalningsskyldighet i fråga om frivillig socialhjälp. Ersättnings- skyldighet förekommer även för obligatorisk socialhjälp som meddelats make och barn

2 KPr 1955: l77 sid. 121.

till familjeförsörjare, dock ej om denne själv är berättigad till obligatorisk hjälp. Detta innebär att en arbetstagare, som till följd av arbetskonflikt inte kan försörja sig och sin familj, blir återbetalningsskyldig för frivillig hjälp som han själv uppburit och för obligatorisk hjälp som utgivits till make och barn. Räknas socialhjälp till make som ut- given till denne personligen föreligger åter- betalningsskyldighet endast för hjälptagaren själv.

När en familj får socialhjälp uppstår i fråga om återbetalningsskyldigheten svår- bemästrade gränsdragningsproblem. Man måste ta ställning till hur stor del av mat- pengar, hyra etc. som belöper på var och en av de vuxna och vad som belöper på barnen. Därefter bestäms återbetalnings— skyldigheten med hänsyn till om hjälpen varit obligatorisk eller frivillig i enlighet med vad förut angivits. Föräldrar är soli- dariskt ansvariga för ersättning av social- hjälp till barnen.

Återbetalningsskyldighet följer direkt av lagen och behöver inte av kommunen anges som villkor för att hjälp skall utgå. Kom- munen har dock rätt att fritt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall pröva om eftergift från ersättningsskyldig- het bör ske. Sådant beslut kan fattas anting— en i samband med hjälpens meddelande eller på ett senare stadium. Viss preskrip- tionstid gäller för återbetalning av social- hjälp. Vill kommun göra gällande återbe- talningsskyldighet och betalning inte sker godvilligt, anvisar lagen kommunen att hos vederbörande länsstyrelse föra talan om ersättning. Sådan talan kan dock inte föras tre år efter det att den ifrågavarande hjäl- pen lämnades. Återbetalningsskyldighet kan inte heller utkrävas om den ersättnings- skyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav skulle komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot återbetalningsskyldighetens ut- krävande. Återbetalningsskyldighet fullgö- res vanligen i form av avbetalningar.

6.2. Erfarenheter av socialhjälpenr tillämp- ning under inträffade arbetskonflikter

6.2.1. Allmänt om erfarenheterna

Kommunerna synes sparsamt ha utnyttjat möjligheten enligt 13 5 lagen om socialhjälp att fastställa grunder för den frivilliga so— cialhjälpen. Utredningens undersökningar ger vid handen, att sannolikt inte någon kommun skulle ha utfärdat grunder för so- cialhjälpens handhavande under arbetskon— flikt. Några rekommendationer i detta av- seende har ej heller lämnats från kommun- förbundens sida. Socialhjälpen under ar- betskonflikt förefaller inte ha utgjort något större problem för kommunerna, och deras erfarenheter — som vanligen begränsas till 1945 års metallkonflikt — är förhållandevis ringa i detta avseende.3 Efterfrågan på socialhjälp under arbetskonflikt har hittills inte varit särskilt markant. Från industri— städer som Eskilstuna och Västerås berättas t. ex., att en under metallkonflikten väntad anstormning av hjälpsökande så gott som helt uteblev. Ofta har anledningen till den förhållandevis ringa efterfrågan varit, att många av de konfliktberörda arbetarna fun- nit anställning på annat håll. I Göteborg gjordes det till villkor för erhållande av socialhjälp att en strejkande metallarbetare kunde visa att han av olika skäl inte kunde ta sådant skogsarbete som arbetsförmed- lingen vanligen erbjöd. Behovsprövningen skulle dessutom ofta leda till att socialhjälp inte skulle utgå på grund av det konflikt- understöd som utbetalades av fackförening- en. Socialhjälpen torde företrädesvis ha av— sett arbetstagare med stor försörjningsbörda eller andra personer, som inte skiljer sig från de kategorier av hjälpsökande som vanligen vänder sig till socialnämnden.

sOm erfarenheterna under 1920-talet och bl. a. användningen av återbetalningsskyldighe- ten, se statsutskottets utl. 1923: 30 Bilaga sid. 17.

6.2.2. Neutraliteten och skyddet mot nöd

Bortsett från något enstaka fall — t. ex. RÅ 1923: 30— då vissa åtgärder från en kom- muns sida kunde anses som ett ställnings— tagande till förmån för den ena parten i en arbetskonflikt, förefaller neutralitetstanken som sådan vara allmänt accepterad inom kommunerna. Å andra sidan synes den aldrig ha hindrat kommunerna från att un- der arbetskonflikt inskrida med de åtgärder som i det enskilda fallet ansetts motiverade för att upprätthålla skyddet mot nöd. Detta har gällt oberoende av om rätt till social- hjälp förelegat eller ej. Däremot har neutra— liteten upprätthållits på det sättet, att det aldrig förekommit att man i en konflikt- situation höjt eller sänkt de gängse nor- merna för socialbidragens storlek. En höj- ning har ansetts omöjlig att genomföra även med hänsyn till att det rört kommunala medel. Ej heller synes man vid behovs- prövningen ha visat sådan generositet eller restriktivitet att det föranlett kritik för neutralitetsbrott. En utbredd uppfattning inom kommunerna har varit, att bidrags- givningen uteslutande skall vara betingad av behovet i det enskilda fallet och att an- ledningen till den sociala nöden är av helt underordnad betydelse. Bidragen har dess- utom ansetts vara av så ringa storlek, att de knappast skulle utgöra ett indirekt stöd åt de stridande parterna.

På sina håll har dock framhållits, att neutralitetstanken helt kan komma att upp— ges i fall då av humanitära eller socialmedi- cinska skäl en särskild, av konflikten be- tingad hjälpinsats är nödvändig, t. ex. gent— emot barnfamiljer eller av konflikten berör- da rehabiliteringsfall, som inte orkar bära den påfrestning som konfliktsituationen in— nebär.

6.2.3. Socialhjälpens omfattning

Vid tiden för 1945 års metallkonflikt gällde 1918 års lag om fattigvården. Liksom gäl- lande lag om socialhjälp gjorde fattigvårds- lagen skillnad mellan obligatorisk och fri- villig hjälp. Reglerna om den obligatoriska

hjälpen syftade liksom nuvarande regler i 12 & lagen om socialhjälp till att tillförsäkra den nödlidande hans rena livsuppehålle. Den skulle liksom nu i princip inte utgå till arbetslösa som alltjämt var arbetsföra. Några konfliktdirektiv fanns ej. Visst sam- råd om tillämpningen skedde dock mellan kommunerna, t. ex. inom de större stä- derna. . Ganska genomgående synes man under konflikten ha ansett, att hjälpen till den strejkande och hans familj i de enstaka fall den utgått skulle hållas inom gällande ramar för den obligatoriska hjälpen. Viss skillnad i synsättet tycks dock ha gjort sig gällande. I vissa städer utmättes —- måhända med undantag för bostadskostnaden — hjälpen så att den i princip inte skulle kunna kom- ma en strejkande familjeförsörjare till del. Hjälpen utgick dock genomgående kontant och torde inte ha varit förenad medandra ändamålsbestämmelser än de som vanligen brukar förekomma. I andra fall avvägdes den obligatoriska hjälpen till den strejkan- des anhöriga så att den även skulle räcka till att ge familjeförsörjaren hans nödtorft. I något fall utgick frivillig hjälp direkt till den konfliktberörde arbetaren, men även då begränsades hjälpens omfattning till det rena livsuppehållet. Som hjälpen avsett rena existensminimum ansåg man dessa former för bidragsgivning direkt eller indirekt till en strejkande inte innebära något neutrali— tetsbrott.

6.2.4. Återbetalningsskyldigheten

Återbetalningsskyldighet vid socialhjälp, som avser det rena livsuppehållet, synes överlag tillämpas restriktivt inom kommu- nerna, bland annat med hänsyn till stadgan- det om att sådan hjälp inte kan utkrävas om den ersättningsskyldige därigenom skulle komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig och de sina. Utred- ningen känner inte till något fall från senare tid, då återbetalning föreskrivits i samband med arbetskonflikt. Hjälpen har ju i dessa fall varit begränsad till vad oundgängligen erfordrats för att hålla nöden borta.

6.3 Arbetet på en harmonisering av social- hjälpslagstiftningen i de nordiska länderna

6.3.1 inledning

Till Nordiska rådets elfte session 1963 väck- tes ett medlemsförslag om harmonisering av socialhjälpslagstiftningen i Norden. Inom Nordiska socialpolitiska kommittén beslöt man därefter att tillsätta ett underutskott som skulle arbeta med dessa frågor. Arbe- tet skulle ske på grundval av Nordiska rådets rekommendation nr 21/1965 om samordning av socialhjälpslagstiftningen. Bland de frågor som upptogs till utredning och diskussion inom underutskottet var bl. a. frågan om socialhjälp vid arbetslöshet på grund av arbetskonflikt. Utskottets för- slag, som är tryckt i Nordisk udrednings— serie 1968: 10, har av Nordiska socialpoli- tiska kommittén överlämnats till medlems- ländernas ministerier för övervägande i Vi]- ken omfattning de i förslaget framförda tankegångarna kan läggas till grund vid en framtida lagrevision.

6.3.2. Vissa grundsatser i förslaget

Inledningsvis konstaterar underutskottet, att det inte längre kan anses motiverat att göra uppdelning mellan hjälp som måste lämnas av kommunen och sådan hjälp som kan er- bjudas om socialnämnden så finner för gott. Utslagsgivande för rätt till socialhjälp bör enligt utskottet vara den faktiska omständig- heten att man saknar medel och inte kan försörja sig. Denna grundsats skulle för svensk rätts vidkommande innebära en ut- vidgning bl. a. såtillvida, som rätt till social- hjälp skulle föreligga även vid arbetslöshet på grund av arbetskonflikt.

Socialhjälpen anses i regel inte höra vara förenad med återbetalningsskyldighet. Dock må enligt förslaget socialhjälp kunna för- enas med ett samtidigt fattat beslut om återbetalningsskyldighet om hjälpbehovet bl. a. uppkommit på grund av att den hjälp- behövande eller hans make deltar i kollek— tiv stridsåtgärd. En förutsättning härför är dock att hjälptagaren har tillgångar, som

inte är disponibla, eller att han i en nära framtid kan beräknas få möjlighet att er- sätta kostnaden för socialhjälpen. Genom den föreslagna återbetalningsskyldigheten har man enligt uppgift ansett sig åstad- komma en spärr mot missbruk av social- hjälpen i en konfliktsituation samtidigt som vederbörlig hänsyn tagits till neutralitetens krav. Den danske representanten inom un- derutskottet har för sin del ansett, att åter- betalningsskyldighet alltid skall föreskrivas för att neutralitetsbrott inte skall föreligga.

7. Allmänna överväganden och förslag till nya

konfliktdirektiv

7.1. Allmänna utgångspunkter

Enligt 37 5 förordningen den 14 december 1956 (nr 629, omtryckt 1964: 495) om er- kända arbetslöshetskassor får kassaersätt- ning för tid då arbetskonflikt råder inte ut- ges till den som är direkt indragen i kon- flikten, d. v. s. deltar i strejk eller är föremål för lockout, och inte heller till den som el- jest blivit arbetslös i anledning av konflik- ten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas röna inverkan av denna. Dessa bestämmelser, de s.k. konfliktdirek- tiven, förklaras av att staten bidrar till de erkända arbetslöshetskassornas kostnader. Likalydande konfliktdirektiv ges i 112 & ar- betsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368, omtryckt 1968: 246) såvitt avser arbetslöshetshjälp, d.v.s. beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp, kommunalt kon- tantunderstöd och statligt omställningsbi- drag.

I fråga om arbetsförmedling anges där- emot uttryckligen i arbetsmarknadskungö- arbetslöshetshjälp, d. v. s. beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp, kommunalt kon- tagare. Förmedlingsorganet skall emellertid underrätta den arbetssökande om konflik- ten. Eftersom sökanden inte går miste om ersättning från arbetslöshetskassa eller ar— betslöshetshjälp om han vägrar anta arbete på en arbetsplats där en lovlig konflikt rå- der, innebär själva arbetsanvisningen inget neutralitetsbrott.

De konfliktdirektiv för vilka nu redogjorts tillkom i början av 1930-talet och är alltså gamla. Direktiven har inte ändrats i sak i vidare mån än att vederbörande myndighet vid olika tillfällen meddelat närmare be- stämmelser eller anvisningar om deras till- lämpning. Själva konfliktdirektiven återspeg- lar därför alltjämt arbetsmarknadsförhållan- dena på 1930-talet och måste ses mot bak- grund av dessa.

Vid direktivens tillkomst hade SAF och LO ännu inte träffat någon överenskom- melse om begränsning av de ekonomiska stridsåtgärdema; huvudavtalet mellan SAF och LO tillkom först 1938. Förhandlingar om kollektivavtal fördes i huvudsak mellan förbund på båda sidor, men även lokala för- handlingar om kollektivavtal mellan en fack- förening och ett enskilt företag förekom ofta och var långt vanligare än nu. Industri- förbundsprincipen hade inte nått sin nuva- rande utbredning på arbetstagarsidan, och det skulle ännu dröja länge innan centrala avtalsförhandlingar kom till stånd mellan SAF och LO. Tjänstemännens organisations- väsende låg i sin linda. TCO såsom en för privata och offentliga tjänstemän gemensam organisation och SACO bildades först un- der ]940-talet, och de offentliga tjänste- männen skulle inte komma att få rätt att sluta kollektivavtal förrän under 1960-talet.

När det gäller samhällets åtgärder mot arbetslöshet är arbetslöshetsförsäkringen i allt väsentligt utformad på samma sätt som

under 1930—talet och har alltså inte föränd- rats nämnvärt vare sig organisatoriskt eller i fråga om förutsättningarna för utgivande av kassaersättning. Arbetslöshetshjälpen har blivit mera differentierad. Tidigare hjälpåt- gärder har delvis byggts ut, och många nya hjälpformer har kommit till. Också vid si- dan av arbetslöshetshjälpen har nya sam- hälleliga stödåtgärder vuxit fram. Arbets- förmedlingen har både förenklats och för- djupats.

Utredningens huvudsakliga uppgift är att undersöka hur konfliktdirektiv bör utfor- mas med hänsyn till förhållandena vid en storkonflikt på den svenska arbetsmarkna- den och att klarlägga vilka arbetsmarknads— politiska åtgärder som vid en konflikt måste anses som neutralitetsbrott. Utredningen har alltså att utgå från den i vårt land sedan länge gällande grundsatsen att samhället bör stå neutralt vid konflikter mellan arbets- givare och arbetstagare. Det synes då lämp- ligt att till en början granska de nuvarande konfliktdirektiven mot bakgrund av utveck- lingen från deras tillkomst fram till dagens svenska arbetsmarknad. Då diskussionen om direktiven framför allt rört sig om deras räckvidd i förhållande till de av en konflikt indirekt berörda arbetstagarna, kommer granskningen i första hand att ske med ut- gångspunkt från denna sida av neutralitets- problemet.

7.2. Indirekt berörda enligt gällande kon— fliktdirektiv

Med indirekt berörd menas här arbetstagare som blivit arbetslös till följd av konflikt utan att själv omfattas av denna. Enligt våra nuvarande konfliktdirektiv får kassaersätt- ning och arbetslöshetshjälp inte ges ut till den som utan att vara direkt indragen i en konflikt blivit arbetslös i anledning av den- na, om hans löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas röna inverkan av kon— flikten. I direktiven för utredningen erinras om att systemet med centrala förhandlingar som berör stora områden av arbetsmarkna— den vid konflikt kan medföra att lönevill- koren för ett mycket stort antal anställda

som blir indirekt berörda påverkas av kon— flikten. De gällande konfliktdirektiven skulle då kunna medföra att stora grupper arbets- lösa ställs utan kassaersättning och arbets— löshetshjälp.

Som framhållits i inledningen fördes vid tiden för konfliktdirektivens tillkomst 1933 och 1934 förhandlingar om kollektivavtal förbundsvis eller företagsvis. Uppkom kon- flikt inom ett förbunds område vilken ledde till arbetslöshet inom ett annat förbund tor- de det bara sällan ha inträffat att de sålunda indirekt berördas lönevillkor påverkades av konflikten. Avtalen inom olika förbund fö- retedde som regel sinsemellan inte några större likheter. Däremot kunde — som fram— hållits av arbetslöshetskommissionen — kon- fliktdirektiven redan från början leda till en ganska omfattande avstängning av indirekt berörda i en sådan situation som då en liten grupp anställda, vars arbete utgjorde nyckel till en stor produktion, lade ner arbetet för att få bättre lönevillkor och på så sätt för- orsakade arbetslöshet bland flertalet arbets- tagare i övrigt. Det synes närmast ha varit farhågor för att driva fram lockout i en dylik situation som föranlett kommissionen att i yttrande 1928 erinra om möjligheten att från arbetslöshetshjälp utesluta samtliga arbetare som blivit arbetslösa på grund av arbetskonflikt. Föredragande departements- chefen anslöt sig emellertid till den minori- tet av 1926 års arbetslöshetssakkunniga som föreslagit att konfliktdirektiven skulle be- gränsas till de direkt berörda, medan riks- dagen följde utskottet och motioner som väckts i överensstämmelse med majoritets- förslaget, d. v. s. i fråga om arbetslöshets- hjälpen antog de konfliktdirektiv som allt- jämt gäller.

Redan före konfliktdirektivens tillkomst fanns sålunda olika meningar i frågan hur de indirekt berörda borde behandlas med avseende på kassaersättning och arbetslös— hetshjälp. Förarbetena ger viss vägledning för direktivens tolkning i fråga om indirekt berörda. Sannolikt har begreppet indirekt berörd hämtats från utländska förebilder. Vid riksdagsbehandlingen framhöll särskilda utskottet uttryckligen, att avsikten med den

av utskottet förordade regeln inte var att begränsa verkningarna till sådana arbetare som är parter i samma kollektivavtal som de i konflikten direkt indragna. Regeln skulle kunna komma att tillämpas i sådana fall som när exempelvis konflikt inom såg- verksindustrin medför arbetslöshet inom pappersmasseindustrin eller då konflikt med fartygsbefäl leder till arbetslöshet bland däckspersonal eller maskinpersonal. Utskot- tet betonade å andra sidan, att regeln inte skulle få åberopas då intressegemenskapen bara är av mindre betydelse eller av sekun— där beskaffenhet. I detta'sammanhang hän- visades till sådana fall som då arbetarna vid visst företag blivit arbetslösa därför att rå— varutillförseln eller krafttillgången till före- taget stoppats till följd av konflikt eller av- verkning av virke måst inställas till följd av en genom konflikt minskad åtgång vid förädlingsverken.

När konfliktdirektiv blev aktuella följande år också för arbetslöshetsförsäkringen ut- talade departementschefen, att han visser- ligen inte blivit övertygad om lämpligheten att utsträcka direktiven utöver de direkt berördas krets men att han likväl ansåg sig kunna tillstyrka att de fick samma utform- ning som direktiven för den övriga stats- understödda hjälpverksamheten. Vid riks— dagsbehandlingen framhöll vederbörande ut- skott, att man när det gällde de indirekt berörda fick stanna vid en skälighetspröv- ning efter vissa angivna direktiv och att vid denna prövning hänsyn främst fick tas till faktiskt föreliggande intressegemenskap. Det förhållandet att en yrkesgrupp såsom part i ett gällande avtal alltjämt var bunden till detta ansågs därvid inte avgörande, såvida inte avtalstiden var så lång att samhörig- heten med de i konflikten indragna uppen- barligen upphävts. Inte heller bedömdes in- tressegemenskapen vara obefintlig av den anledningen att viss del av en yrkesgrupp är sysselsatt med annat slags arbete än an- nan del av samma yrkesgrupp, om den se- nare gruppen har intresse av konfliktens ut- gång och hela gruppen har samma löne- och anställningsvillkor.

Tillämpningen av konfliktdirektiven har

i ett antal fall kommit att beröra indirekt berörda arbetstagare.

De första fallen härrör redan från decem- ber 1933 och avsåg besvär hos Kungl. Maj:t över arbetslöshetskommissionens beslut att under pågående storkonflikt inom byggnads- branschen från arbetslöshetshjälp avstänga arbetslösa rörlednings-, plåtslageri— och må- leriarbetare. Kungl. Maj:ts beslut innebar i fråga om rörlednings- och plåtslageriarbe- tama, för vilka avtalsförhandlingar pågick eller stod i begrepp att inledas, att avstäng— ning skulle ske bara för så stor del av ar- betslösheten. som kunde anses förorsakad av byggnadskonflikten. Beträffande måleri- arbetarna, som hade fått nytt kollektivavtal för tiden fram till den 1 april 1935, innebar beslutet att avstängning inte skulle ske. I sistnämnda fall ansågs sålunda arbetarnas anställnings— och lönevillkor inte skäligen röna inverkan av den pågående konflikten. Det var närmast här angivna två fall som föranledde utskottet till det ovan angivna uttalandet om indirekt berörda vid 1934 års riksdag.

Det dröjde därefter fram till 1945 innan nya erfarenheter kunde vinnas om konflikt- direktiven. Då bröt den stora metallkon- flikten ut. Socialstyrelsen utfärdade i sam- råd med arbetsmarknadskommissionen an- visningar om direktivens tillämpning och prövade i anslutning härtill sex olika fall av indirekt berörda arbetstagare. Det var i samtliga fall fråga om medlemmar av me— tallarbetarnas erkända arbetslöshetskassa. Det var dels sådana anställda vid en kon- fliktberörd arbetsplats vars anställningsvill- kor reglerades i annan ordning än anställ- ningsvillkoren för de strejkande, dels an- ställda vid företag som inte omfattades av strejken men där produktionen eller till- handahållna tjänster omöjliggjordes eller fick begränsas till följd av konflikten.

Två omständigheter synes ha tillmätts särskild betydelse. Sålunda undersöktes om det för den indirekt berörde gällande kol- lektivavtalet företedde väsentlig likhet med det avtal -— verkstadsavtalet — som före kon- flikten gällde mellan de stridande parterna. Vidare prövades om avtalet för den indi-

rekt berörde löpte ut vid sådan tidpunkt att den kommande avtalsperioden till väsent- lig del skulle ha sammanfallit med verkstads- avtalets om konflikten inte kommit emel- lan.

Ett av fallen avsåg anställda vid den kon- fliktberörda arbetsplatsen, nämligen marke- tenteripersonalen vid ett verkstadsföretag. Personalen avlönades enligt restaurangavta- let, och detta bedömdes sakna väsentlig lik- het med verkstadsavtalet. Övriga fall gällde arbetstagare vid företag som inte omfattades av strejken. I två av dessa ansågs avtalet sakna väsentlig likhet med verkstadsavtalet, och dessa fall avsåg metallverksavtalet och rörledningsavtalet. Ett fall, som avgjordes i mars 1945, gällde järnbruksarbetare, för vilka ett nytt kollektivavtal — järnbruks- avtalet — träffats till årets utgång, och de ansågs inte ha så stort intresse av konflik- tens utgång att de stängdes av. I övriga två fall däremot bedömdes avtalen förete sådana väsentliga likheter med verkstadsavtalet och ha sådan tidsmässig anknytning till detta att arbetarna blev avstängda från stöd. Det var här fråga om lokala avtal, varav ett löpt ut samtidigt med verkstadsavtalet men prolongerats till den 1 mars 1945 och det andra löpte ut den 30 juni 1945.

Då livsmedelskonflikten bröt ut 1953 hade arbetsmarknadsstyrelsen ersatt socialstyrelsen som handläggande myndighet i fråga om tillämpningen av konfliktdirektiven. I de nya anvisningar som då gavs ut hänvisade arbetsmarknadsstyrelsen till de tidigare ut- färdade och angav att dessa skulle gälla. Samtidigt uttryckte styrelsen en förmodan att i det sista av de ovan i samband metall- konflikten redovisade fallen arbetarna inte skulle ha stängts av om nytt lokalavtal träf- fats för exempelvis återstoden av 1945. I ett cirkulär till länsarbetsnämndema uttalades vidare, att konditoriservitriser som blivit ar- betslösa till följd av livsmedelskonflikten inte var uteslutna från rätt till understöd från arbetslöshetskassan, eftersom deras löne- och anställningsvillkor var reglerade i särskilt av- tal som inte påverkades av konflikten.

Efter 1955 finns inte några vägledande uttalanden av betydelse för tillämpningen av

konfliktdirektiven på indirekt berörda ar- betstagare vare sig i anvisningar till direk- tiven eller genom avgöranden i enskilda fall. Den senare utvecklingen på arbetsmarkna- den, framför allt tjänstemannaorganisatio— nernas kraftiga tillväxt och övergången på främst SAF—LO-området till ett system med centrala avtalsförhandlingar har emellertid kommit att väsentligt vidga kretsen av ar— betstagare med gemensamma intressen i ett och samma eller liknande kollektivavtal.

Utredningen övergår därför nu till att un- dersöka konfliktdirektivens tillämplighet på sådana indirekt berörda grupper som kan bli särskilt aktuella vid en konflikt på dagens svenska arbetsmarknad. Därvid torde det vara lämpligt att börja med grupper som står längst ifrån varandra i fråga om facklig gemenskap och övergå till grupper för vilka facklig solidaritet och samverkan utgör ett framträdande kännetecken.

De bedömningar som kommer att göras blir naturligen osäkra i samma mån som utvecklingen gått förbi tidigare avgöranden eller vägledande uttalanden i konkreta fall helt saknas. I sådana situationer får bedöm- ningen ske inom ramen för direktivens orda— lydelse och med ledning av de generella uttalanden som finns.

I detta sammanhang tar utredningen inte upp de speciella problem som hänger sam- man med tjänstemännens större anställnings- trygghet, som ofta gör att de inte kan fri— ställas utan lön under en konflikt. I den mån sådan trygghet saknas måste man i princip bedöma tjänstemän och arbetare lika då indirekt bcrördhet i konfliktdirektivens mening sätts i fråga. Inte heller berörs kol— lektivavtalens olika giltighetstider i vidare mån än särskild anledning föreligger härtill. Alltjämt torde nämligen generellt sett gälla uttalandet vid 1934 års riksdag, att bunden— het av kollektivavtal inte utesluter avstäng- ning från samhälleligt stöd såvida inte av— talstiden är så lång att samhörigheten med de i konflikten indragna uppenbarligen upp- hävts.

Tjänstemän — arbetare. På den privata sek- torn av arbetsmarknaden företer i allmänhet

kollektivavtalen för tjänstemän inte några stora likheter med avtalen för arbetare. Inte heller förekommer här i allmänhet gemen- samma centrala förhandlingar för tjänste— män och arbetare mellan SAF och berörda organisationer. Om arbetare blir permitte— rade till följd av en tjänstemannakonflikt, torde de normalt inte kunna stängas av med stöd av de nuvarande konfliktdirek- tiven. Skulle avtalsförhandlingarna rörande tjänstemän och arbetare samordnas kan be— dömningen däremot bli en annan. Till frå- gan om betydelsen av centrala förhand- lingar och annan liknande samverkan åter- kommer utredningen i det följande.

Det sagda utesluter emellertid inte, att det kan finnas fall då de nuvarande direk- tiven leder till avstängning av arbetare som permitterats till följd av en tjänstemanna- konflikt. Vägledande är här framför allt uttalandet av särskilda utskottet vid 1933 års riksdag, att regeln i direktiven om de indirekt berörda skulle kunna komma att tillämpas exempelvis då konflikt med far- tygsbefäl leder till arbetslöshet bland däcks- och maskinpersonal. Med hänsyn till ut- talandet måste man räkna med möjligheten inte bara att medlemmar av sjöfolksför- bundet stängs av från kassaersättning och arbetslöshetshjälp under en konflikt som berör fartygsbefälet eller maskinbefälet eller båda dessa tjänstemannagrupper utan också att i andra liknande speciella fall arbetare stängs av från samhällsstöd där de har ett påvisbart intresse av utgången av en tjänste- mannakonflikt.

På den offentliga sektorn har den bety- delsefulla ändringen inträffat att tjänste— männen sedan ingången av 1966 tillerkänts rätt att sluta kollektivavtal om löner och andra ekonomiska förmåner. Förhållandet mellan tjänstemän och arbetare ter sig här annorlunda. Kollektivavtalen för de offent- liga tjänstemännen är på flera punkter lika utformade som kollektivavtalen för stat- liga och kommunala arbetare. Ofta gäller här likvärdiga allmänna bestämmelser för arbetare och tjänstemän. Denna överens- stämmelse framträder särskilt starkt på den kommunala sidan. Även de ekonomiska för—

månerna är ibland lika. Som exempel härpå kan nämnas obekvämtidstillägg och pen- sioner. Det står därför utom tvivel, att av- stängning från samhälleligt stöd under en tjänstemannakonflikt på den offentliga sek- torn av friställda arbetare anställda hos staten eller kommun i många fall måste bli oundviklig på grund av konfliktdirektivens regel om de indirekt berörda.

Arbetare — tjänstemän. Vad som sagts ovan om avstängning av permitterade arbetare under en tjänstemannakonflikt är tillämpligt också på det omvända förhållandet att tjänstemän friställs till följd av en arbetar- konflikt. Den omständigheten att på den privata sektorn tjänstemännen som regel för- handlar efter arbetarna och tjänstemanna— lönerna härigenom generellt sett kan på- verkas av uppgörelsen för arbetarna torde knappast utgöra en tillräcklig orsak enligt konfliktdirektiven att från arbetslöshetsstöd stänga av tjänstemän som kan komma att friställas i anledning av en arbetarkonflikt. Avgörande är emellertid här hur de tilläm- pade myndigheterna ställer sig till den skä- lighetsbedömning som direktiven förutsätter skall göras i varje särskilt fall.

Tjänstemän — tjänstemän. De skilda för- bundsavtalen för tjänstemän på den privata sektorn företer inte någon enhetlig bild. En del avtal är varandra ganska lika, medan andra visar väsentliga skillnader. Överens- stämmelserna mellan olika avtal och avtals- uppgörelser torde vara särskilt stora inom TCO:s område, framför allt mellan de bety- delsefulla avtal som träffas mellan SAF samt SIF och HTF, men även avtalen mel- lan SAF och SALF står nämnda avtal nära. Sålunda föreligger stora likheter mellan des- sa avtal i fråga om allmänna anställnings- villkor, pensioner och tjänstegrupplivförsäk- ring liksom för avtalsuppgörelserna betrak- tade som en helhet. När det gäller lönerna kan nämnas, att avtalen för tjänstemännen inom industrin regelmässigt saknar lönebe- stämmelser under det att HTF-avtalen i stor utsträckning har tarifflöner. Överensstäm- melsen mellan avtalen betingas i väsentlig

mån av starka önskemål från SAF att be- handla tjänstemannaorganisationerna och dess medlemmar lika.

På den offentliga sektorn ter sig bilden mera entydig. Här dominerar tre stora av- talsområden — det statliga området samt pri- märkommunemas och landstingens områden — och inom ettvart område gäller i stort sett ett och samma eller i vart fall liknande avtalskomplex för alla tjänstemän. På den statliga sidan träffas vanligen gemensamma kollektivavtal mellan avtalsverket, å ena si- dan, samt de fyra huvudorganisationema SK, SR, SACO och TCO—S, å den andra. Inom hela detta fält torde nu gällande kon- fliktdirektiv som regel leda till avstängning från statlig arbetslöshetshjälp för indirekt berörda. För kommunerna förhandlar kom- munförbunden med kommunalarbetareför- bundet — som organiserar även tjänstemän -— samt med ett antal inom SACO och TCO verksamma förbund, som vart och ett upp- träder som självständig förhandlingspart. Förhandlingarna är emellertid starkt sam- ordnade; för TCO-förbunden förs de genom TCO-K när det gäller allmänna anställnings- villkor, pensioner, löneplaner etc., och mot- svarande gäller enligt praxis för SACO. I den mån det här inte är fråga om ett och samma avtalskomplex är avtalen i många hänseenden så lika att det ofta måste bli samma bedömning i fråga om indirekt be- rörda som på det statliga området. Vad nu sagts gäller också inom landstingsförbundets avtalsområde.

En jämförelse mellan avtalskomplexet för tjänstemännen på det statliga området och avtalen för kommunaltjänstemännen visar också på många väsentliga punkter så stora likheter, att kommunaltjänstemän som fri- ställs i anledning av en statstjänstemanna— konflikt mycket väl skulle kunna tänkas bli avstängda från statligt stöd med till- lämpning av nuvarande konfliktdirektiv. Motsvarande gäller friställda statstjänste- män under en konflikt på den kommunala tjänstemannasidan.

Arbetare — arbetare. De kollektivavtal som på den privata arbetsmarknaden träffas på

SAF-LO-området är många och berör stora och betydelsefulla arbetargrupper. Avtalen sluts å ömse sidor mellan förbund som på arbetstagarsidan har karaktären av industri- förbund och måste för att bli giltiga på arbetsgivarsidan godkännas av SAF. Gene- rellt sett torde olikheterna mellan kollektiv- avtalen vara mera framträdande än lik- heterna när det gäller avtalens allmänna uppbyggnad och struktur liksom anställ- ningsvillkorens speciella utformning. Håller man sig till avtalslikhetema torde konflikt- direktiven bara i ett mindre antal fall ge stöd för avstängning av indirekt berörda arbetargrupper från kassaersättning och stat- lig arbetslöshetshjälp. Erinras må om ut- talandet i förarbetena till de nuvarande kon- fliktdirektiven, att avstängningsregeln skulle kunna komma att tillämpas vid arbetslöshet inom pappersmasseindustrin föranledd av en konflikt inom sågverksindustrin. Å andra sidan ansåg tillämpningsmyndigheten under 1945 års metallkonflikt restaurangavtalet, metallverksavtalet och rörledningsavtalet sakna väsentlig likhet med verkstadsavtalet och under 1953 års livsmedelskonflikt res- taurangavtalet sakna sådan likhet med livs- medelsavtalen.

Vad som väsentligen förändrat läget på detta stora avtalsområde sedan konflikt- direktivens tillkomst är emellertid de nu— mera förekommande centrala avtalsförhand— lingarna mellan SAF och LO, som hittills har utgjort upptakten till och varit vägle- dande för alla lönerörelser i landet när tidigare avtal står i begrepp att avlösas. Centrala förhandlingar har förekommit se- dan 1956; vid 1966 års förhandlingar ställ- de sig emellertid transportarbetareförbundet och musikerförbundet utanför.

Centrala förhandlingar har hittills inletts med ett bud från LO, varpå följt ett mot- bud från SAF. Under förhandlingarnas hu- vudskede behandlas frågor av gemensamt intresse över hela fältet. Bland sådana frågor kan nämnas dels löneförmåner såsom gene- rellt lönetillägg, låglönetillägg, helgdagslön, permitteringslön, dels andra frågor såsom arbetstidsförkortning och avgångsbidrag. Jämsides med dessa centrala förhandlingar

i egentlig mening pågår förhandlingar för- bundsvis, som syftar till att inom den eko- nomiska ramen för den preliminära uppgö- relse som kan komma att träffas försöka lösa speciella eller branschbetonade problem. Uppnås överenskommelse mellan SAF och LO är den tills vidare att betrakta som preliminär. Härefter följer tillämpningsför- handlingar på förbundsplanet, och då för- hunden i anslutning härtill träffar egna kollektivavtal blir den preliminära uppgö- relsen definitiv. Förhandlingarna förklaras strandade om parterna inte kan enas vid de centrala förhandlingarna.

Ehuru själva avtalen som sådana knappast förändrats till sin allmänna utformning och struktur genom de centrala förhandlingarna i vidare mån än de tillförts vissa nya lika- lydande bestämmelser, brukar alltså så gott som alla mera väsentliga avtalsfrågor få en gemensam lösning vid den centrala avtals- uppgörelsen. Det ter sig därför svårt att göra gällande annat än att intressegemen- skapen här är så stark, att samtliga arbetare tillhörande ett förbund som deltagit i de centrala förhandlingarna enligt konflikt- direktiven får betraktas som berörda av en konflikt som avser annat eller andra förbund. Är detta bedömande riktigt — här- för talar framför allt direktivens ordalag, att de berörda arbetarnas löne- och anställnings- villkor skäligen kan antas röna inverkan av konflikten — bekräftas uttalandet i direktiven för utredningsuppdraget, att systemet med centrala förhandlingar kan medföra att stora grupper av indirekt berörda arbetslösa ställs utan kassaersättning och arbetslöshetshjälp.

Vid sidan av de centrala avtalsförhand- lingama mellan SAF och LO förekommer på den privata arbetsmarknaden andra av- talsförhandlingar för arbetare. Nämnas kan här — förutom förhandlingarna 1966 mellan SAF och transportarbetareförbundet som med hänsyn till omständigheterna dock för- des i nära anslutning till de centrala för- handlingarna — de förhandlingar som redare- föreningen samt skogs- och lantarbetsgivare- föreningen för på sina områden med sjö- folksförbundet samt skogsarbetareförbundet och lantarbetareförbundet. Konfliktdirekti-

ven torde inte leda till avstängning från statligt stöd av sjömän samt skogsarbetare och lantarbetare som blir arbetslösa till följd av en konflikt mellan SAF och andra till LO hörande förbund, om man inte kan påvisa sådana väsentliga likheter mellan ak- tuella kollektivavtal att berörda arbetargrup- per måste anses ha gemensamt intresse av konfliktens utgång. Enligt denna bedöm— ning förefaller det däremot inte uteslutet, att transportarbetare skulle ha avstängts som in- direkt berörda, om de centrala avtalsför- handlingama strandat och lett till konflikt 1966 och de blivit arbetslösa till följd av denna.

Inom den offentliga sektorn förs avtals- förhandlingarna för arbetare på ett sätt som nära påminner om de centrala förhandling- arna mellan SAF och LO. Ehuru på den statliga sidan det inte är avtalsverket utan de centrala förvaltningsmyndighetema som själva sluter kollektivavtalen med de olika till SK hörande förbunden, leds förhand— lingarna i praktiken av avtalsverket och SK och resulterar i rekommendationer till spe- cialavtal med likalydande generella bestäm- melser. Överensstämmelsen mellan de olika kollektivavtalen är därför här påfallande. När det gäller de statliga bolagen ansluter kollektivavtalen för deras arbetare i allmän- het till motsvarande avtal på den privata sektorn. Det är här ofta fråga om regel- rätta hängavtal, varför kollektivavtalen för arbetare vid statliga bolag företer betydligt större likheter med motsvarande avtal på den privata arbetsmarknaden än sinsemel- lan. Detta leder till att avstängning av in- direkt berörda statliga arbetare enligt nu- varande konfliktdirektiv kan ligga mera i farozonen om konflikten inträffar på den privata än om den inträffar på den offent- liga sektorn. Vad sist angår det kommunala området förhandlar kommunförbundet och landstingsförbundet med kommunalarbetare— förbundet, och på grund härav kommer i regel för varje kommun att inom varje av- talsområde för sig att gälla likalydande avtal för arbetare. Alla kommunalarbetare inom ett och samma avtalsområde synes därför vara lika berörda av en arbetarkonflikt på

den kommunala sidan, oavsett om de själva omfattas av konflikten eller inte.

7.3. Neutralitetsbegreppets utformning i nya konfliktdirektiv

Avgörande för frågan om en enskild arbets- tagare under en konflikt på arbetsmarkna— den skall stängas av från kassaersättning och arbetslöshetshjälp är enligt gällande konflikt- direktiv om han själv omfattas av konflikten eller om hans löne- och anställningsvillkor eljest skäligen kan antas röna inverkan av denna. Den närmast föregående framställ- ningen har givit vid handen, att på grund av denna utformning av konfliktdirektiven stora grupper av indirekt berörda arbets— tagare kan komma att ställas utan sam- hälleligt stöd vid en konflikt på dagens svenska arbetsmarknad. Invändningar mot konfliktdirektivens utformning har framförts från arbetstagarhåll, där man framför allt har gjort gällande att många arbetstagare härigenom oförskyllt skulle bli avstängda från kassaersättning och arbetslöshetshjälp under en arbetskonflikt i vilken de inte del- tar. En allvarlig olägenhet med direktiven är under alla förhållanden, att det möter allt större svårigheter att med stöd av dem klart avgränsa kretsen indirekt berörda när cen- trala avtalsförhandlingar tenderar att om- fatta allt fler grupper av arbetstagare och avtalsförhandlingama på arbetsmarknaden i dess helhet mer och mer koncentreras till problemet att fördela tillgängligt utrymme för lönehöjningar mellan sinsemellan kon- kurrerande arbetstagargrupper. Denna svå- righet är särskilt framträdande, om man skulle anse sig bunden av den på basis av direktiven i praxis antagna bedömningsgrun— den om väsentliga likheter i aktuella avtal. Utredningen finner redan på grund härav det vara nödvändigt att söka finna en ny väg för att bestämma vilka arbetstagare som skall anses så berörda av en konflikt att de måste stängas av från arbetslöshets— ersättning eller annat därmed jämförligt stöd från samhällets sida.

Varken vid konfliktdirektivens tillkomst eller senare i anslutning till deras tillämp-

ning på inträffade arbetskonflikter synes man närmare ha diskuterat vad samhällets neutralitet till sådana konflikter innebär. Än mindre synes man ha analyserat det neutralitetsbegrepp på vilket direktiven vi- lar. Det torde därför vara lämpligt att nu ta upp frågan var gränserna kan gå för samhällets handlingsfrihet i förhållande till arbetsmarknadens parter utan att samhället åsidosätter sin neutralitet. I anslutning till direktiven för utredningen görs emellertid här den begränsningen att utredningen stu- derar neutralitetsproblemet endast med av- seende på förhållandet mellan arbetsmark- nadens parter och samhällets stödåtgärder.

En följd av samhällets neutralitet är att det överlämnas till arbetsmarknadspar- terna själva att sörja för finansieringen av striden. Denna finansiering kan ske på olika sätt, exempelvis genom avsättning av medel via medlemsavgifter, penninglån, bidrag, borgensförbindelser. I den mån samhället inte direkt eller indirekt medverkar till att under en arbetskonflikt stärka eller för- svaga någondera sidan ekonomiskt är sam- hället följaktligen neutralt.

Neutraliteten avser samhällets förhållande inte bara till arbetsmarknadens organisatio- ner som sådana utan också till organisatio- nernas enskilda medlemmar. Alla torde vara ense om att det inte är förenligt med neu- traliteten att samhället lämnar bidrag till en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation som kan begagnas till att allmänt sett stärka organisationens ekonomi. Tillflöde av pen— ningrnedel till en organisation är uppen— barligen ägnat att stärka dess utsikter att gå segrande ur en konflikt. När det gäller de enskilda medlemmarna — företag på arbets- givarsidan och arbetstagare på den andra sidan — gäller neutralitetsproblemet huru- vida stödåtgärder från samhällets sida, som under normala förhållanden skulle komma dessa till godo, måste utebli under en ar- betskonflikt för att inte rubba balansen mel- lan de stridande parterna. Eftersom de sam- hälleliga stödåtgärdema i det övervägande flertalet fall är inriktade på arbetstagar- sidan och där avser stöd mot arbetslöshet, kommer den följande framställningen av

praktiska skäl att ta sikte bara på samhälle— ligt stöd till arbetslösa arbetstagare. I prin- cip är framställningen emellertid tillämplig också på stöd till enskilda företag.

Då fred råder på arbetsmarknaden kan således till enskild arbetstagare som är ar- betslös olika stödåtgärder från samhällets sida komma i fråga. Det naturliga utgångs- läget är att samhällsstöd som regel skall komma arbetslös arbetstagare till godo. Av- stängning från sådant stöd utgör ett undan- tag. Härav följer att avstängning inte kan sättas i fråga i här aktuellt sammanhang annat än om man kan påvisa att samhällets neutralitet till arbetskonflikter kräver detta.

I allmänhet är man överens om att de som direkt berörs av en konflikt, d.v.s. de som själva strejkar eller är föremål för lockout, i princip bör stängas av från sam- hälleligt arbetslöshetsstöd. Konfliktfonderna är uppbyggda för att organisationerna skall kunna bistå de medlemmar ekonomiskt som direkt drabbas av konflikten, och det skulle uppenbarligen stå i strid med hävdvunna neutralitetsgrundsatser om dessa skulle få ersättning från arbetslöshetskassa eller ar- betslöshetshjälp. Bidrag från det allmänna till de direkt berörda får i själva verket samma ekonomiska konsekvenser för orga- nisationen som bidrag till organisationen själv.

Från något håll har framförts tanken, att neutraliteten inte kräver att man stänger av de arbetstagare som blivit föremål för lockout utan att själva ha medverkat till konflikten. Härvidlag har man pekat fram- för allt på det fallet, att ett arbetstagar- förbund träffar kollektivavtal med arbets- givarsidan men förbundets medlemmar där- efter utsätts för sympatilockout därför att ett annat förbund på arbetstagarsidan inte vill vara med på en uppgörelse och låter sina medlemmar gå i strejk. Utredningen anser det emellertid inte vara riktigt att i detta sammanhang skilja mellan olika slag av stridsåtgärder som är tillåtna enligt kol- lektivavtalslagen — i det anförda exemplet är sympatilockouten lovlig — då till neutrali- teten också hör att samhället inte tar ställ- ning till frågan vem som bär skulden till

en konflikt. Risken att bli utsatt för lockout hör till spelets regler, och konfliktfonderna är avsedda även för de arbetstagare som drabbas av en sympatilockout. Däremot kan det bli vissa problem med olovliga strids- åtgärder, men utredningen återkommer här- till senare. När det gäller de direkt berörda finner utredningen sålunda inte anledning att i princip ändra gällande konfliktdirektiv.

Kontroversiell är däremot frågan huru- vida också de av en konflikt indirekt be- rörda bör stängas av och i vilken omfattning detta i så fall bör ske. Redan före till- komsten av nuvarande konfliktdirektiv fanns många företrädare för den uppfattningen att man från samhälleligt stöd inte borde stänga av andra än dem som själva deltog i strejk eller var föremål för lockout. På denna linje gick Kungl. Maj:t i propositio- nen 1933. Enligt utredningens uppfattning kan alltjämt goda skäl anföras till stöd för att inte ge konfliktdirektiven större räck— vidd. Bara de som själva strejkar eller är utsatta för lockout är invecklade i konflik- ten, och det är — bortsett från vilda strejker eller andra därmed jämförliga stridsåtgär- der — arbetsmarknadens organisationer som själva bestämmer omfattningen av denna. Utvecklingen har emellertid lett till sådana förändringar på arbetsmarknaden, att frågan hur man numera bör ställa sig till avstäng- ning av indirekt berörda inte låter sig be- svaras innan man mera ingående studerat striden på den moderna arbetsmarknaden och framför allt då hur beslut om strids- åtgärder fattas inom organisationerna och vilken samverkan som förekommer mellan dem inför en förestående konflikt.

Då i direktiven till utredningen angivits, att dess undersökning särskilt skall ta sikte på hur konfliktdirektiv bör utformas med hänsyn till förhållandena vid en storkonflikt, tolkar utredningen detta så, att uppmärk- samheten skall inriktas framför allt på mera omfattande konflikter, d.v.s. konflikter inom hela näringsgrenar eller fack. Det är främst sådana konflikter som kan skapa ofrivillig arbetslöshet inom andra närings- grenar och därmed framkallar de största problemen. Utredningen avser däremot inte

att närmare gå in på vare sig den totala konflikten, d.v.s. en konflikt som drabbar hela samhället, eller lokalt begränsade kon- flikter. Vid en total konflikt blir alla direkt berörda, och anses statsmakterna här kunna underlåta att ingripa i syfte att bilägga kon- flikten kommer arbetslöshetskassorna att stänga och arbetslöshetsstödet att helt upp- höra. I den mån de lokalt begränsade kon- flikterna föranleder problem är de av sam- ma art som de som uppkommer vid en mera omfattande konflikt. I enlighet med det anförda har utredningen inte funnit skäl att överväga olika konfliktdirektiv med hän- syn till konfliktemas olika omfattning men däremot funnit anledning att särskilt upp- märksamma större konflikter vid bedöm- ningen hur direktiven bör utformas.

Det synes utgöra en naturlig utgångspunkt att först undersöka vilken betydelse man bör tillmäta tillhörigheten till ett arbetstagarför- hund som är invecklat i strid. Omfattas medlemmen av arbetsinställelsen är han som ovan sagts direkt berörd och måste i så fall stängas av från samhälleligt stöd. På senare tid har emellertid punktstrejken kommit till användning — främst från tjänstemannaorga- nisationers sida — och den innebär att orga— nisationen begränsar strejken till ett mindre antal medlemmar inom samma yrkeskate- gori. Strejken tillgår så att arbetet läggs ner bara av några arbetstagare i nyckelposition, varigenom organisationen med ganska ringa insatser kan skada arbetsgivaren avsevärt. En strejk kan också begränsas på så sätt att den omfattar bara en yrkeskategori inom ett förbund som organiserar flera yrkes— grupper. Vidare kan strejken begränsas till något eller några företag inom samma bransch. Skulle arbetsgivaren till följd av en punktstrejk eller en på annat sätt be- gränsad strejk nödgas inställa verksamheten helt eller delvis och därmed friställa arbets- tagare som tillhör det stridande förbundet men inte omfattas av strejken torde det vara oundvikligt att i detta sammanhang betrakta de friställda på samma sätt som de strejkande. Samhälleligt stöd till de fri- ställda skulle i ett sådant fall i själva verket vara detsamma som stöd till de

strejkande och därmed också till organisa- tionen själv. De friställda är inte ofrivilligt indragna i konflikten, eftersom de såsom medlemmar i organisationen får anses vara delaktiga i dess beslut.

På anförda skäl anser utredningen, att i första hand måste de arbetstagare avstängas från samhällsstöd som antingen själva om- fattas av en konflikt eller eljest blivit arbets- lösa till följd av en konflikt i vilken deras eget förbund är invecklat.

Organiserad samverkan mellan olika ar— betstagarförbund förekommer emellertid i olika former. På det statliga tjänstemanna- området har samordningen nått så långt, att det överlämnats åt vederbörande huvud- organisation att uppträda som avtalsslutande part. I övrigt förs på stora områden av ar- betsmarknaden avtalsförhandlingar centralt av stora huvudorganisationer. Om sådana förhandlingar strandat måste man förutsätta möjligheten av ett gemensamt uppträdande också i fråga om sättet att strida. Inom utredningen har diskuterats att redan del- tagande i centrala avtalsförhandlingar skulle vara tillräckligt för att ett förbund och alla dess medlemmar skulle anses berörda av en stridsåtgärd i anslutning till förhandling- arnas strandande.

Innan utredningen närmare går in på detta alternativ, är det emellertid anledning att först studera de områden av arbets- marknaden där centrala förhandlingar före- kommer, nämligen det kommunala tjänste- mannaområdet, det statliga arbetarområdet, och framför allt det största området, den privata sektor av arbetsmarknaden som täcks av SAF ooh LO. Till det statliga tjänstemannaområdet återkommer utred- ningen senare. Utredningen anser det också befogat att före ett ställningstagande till frågan om de centrala avtalsförhandlingar- nas betydelse undersöka i vad mån det kan anses rimligt att det får ankomma på ar- betsgivarsidan att vidtaga stridsåtgärder för att uppnå avstängning från samhällsstöd.

För kommunaltjänstemännen förhandlar kommunförbundet och landstingsförbundet — förutom med kommunalarbetareförbundet — med berörda SACO-förbund och med be-

rörda TCO-förbund jämte TCO-K. På TCO- sidan förhandlar varje medlemsförbund di- rekt med arbetsgivarsidan, deck att förhand- lingarna förs av TCO-K när det gäller frå— gor som är av gemensam karaktär Och av principiell betydelse. Enligt gällande huvud— avtal ankommer det på TCO att lämna för- bund sitt medgivande till stridsåtgärd. Enligt praxis förs förhandlingarna i huvudsak på motsvarande sätt på SACO-sidan, och SACO måste enligt gällande huvudavtal också läm- na medgivande till att förbund vidtar strids- åtgärd. Åtagandet gentemot arbetsgivarsidan från SACO:s och TCO:s sida i fråga om att huvudorganisationema skall lämna sitt med- givande till stridsåtgärder vilar på motsva— rande stadgeenliga befogenheter för huvud- organisationerna.

På det statliga arbetarområdet förhandlar avtalsverket med SK om rekommendationer rörande avtalsfrågor av generell natur. Här- efter förs mellan de statliga myndigheterna och kartellförbunden förhandlingar om dels tillämpningen av den centrala rekommenda- tionen, dels vissa för respektive förbund speciella frågor.

På den privata arbetsmarknaden förs de centrala avtalsförhandlingarna direkt mellan SAF och LO. Om man blir ense utmynnar förhandlingarna i en preliminär uppgörelse. Denna blir definitiv först sedan kollektiv- avtal träffats över hela linjen i anslutning till förhandlingar förbundsvis.

Varje till LO hörande förbund har enligt sina stadgar rätt att besluta om stridsåtgärd. Denna rätt är emellertid såtillvida begränsad som landssekretariatet enligt stadgarna för LO måste lämna tillstånd till strejk, om den omfattar mer än tre procent av förbundets medlemmar eller om den kan medföra lock- out av minst samma omfattning mot samma eller annat förbund.

Av intresse är framför allt hur förbunden kan tänkas agera då de centrala förhand- lingarna strandar. På LO-sidan synes man hittills ha uppträtt solidariskt över hela lin— jen när preliminär uppgörelse hotat att inte komma till stånd. Då de centrala förhand- lingarna 1966 strandat varslade samtliga av förhandlingarna berörda LO-förbund om

blockad av övertidsarbete utom metall- industriarbetareförbundet som av andra skäl inte sagt upp utan med kort uppsägningstid tillsvidare prolongerat sitt avtal. Detta hand— lingssätt måste — vid sidan av landssekreta- riatets rekommendation till de berörda för- bunden om blockad — ha föregåtts av sam- råd mellan förbunden, eftersom de enligt sina stadgar bara själva kan fatta beslut om stridsåtgärd. Från det kommunala området begränsar sig erfarenheterna när det gäller förbundens sätt att agera då avtalsförhand- lingarna strandat till ett varsel om strejk och blockad från SACO:s sida hösten 1966. Varslet om strejk avsåg dels samtliga SACO- förbunds medlemmar utanför undervisnings- området anställda inom bland annat primär— kommunerna kring Stockholm, dels vissa be- gränsade yrkesgrupper inom Malmö stad.

För förslaget att deltagande i centrala förhandlingar skall anses innebära deltagan— de även i konflikt som kan bli följden av att förhandlingarna strandar talar följande skäl. Genom att vara med i en central för- handling har varje arbetstagarförbund åtagit sig att solidariskt verka för en gemensam uppgörelse. Detta har tagit sig uttryck däri att förbunden överlämnat till sin huvud- organisation att föra förhandlingarna Och att träffa uppgörelse över hela fältet. Kom- mer uppgörelse inte till stånd och det blir konflikt, måste också den betraktas som en gemensam angelägenhet för alla i förhand- lingen deltagande. Konflikten syftar nämli- gen till att man fortfarande skall nå det ursprungligen uppsatta målet, d. v. s. gemen- sam uppgörelse på godtagbara villkor. Hur själva striden förs saknar i och för sig be- tydelse. Alla i den centrala förhandlingen deltagande förbund skulle därför kunna an- ses delaktiga även om det bedömts lämpligt att själva striden skall föras bara av något eller några förbund.

Vad nu sagts torde dock gälla endast då förhandlingen syftar till en odelbar och total uppgörelse över hela fältet. Detta krav uppfyller i första hand de centrala avtals- förhandlingarna mellan SAF och LO, för- handlingarna mellan avtalsverket och SK rörande arbetare samt förhandlingarna mel-

lan kommunförbunden och TCO-K. För SACO:s vidkommande är kravet uppfyllt i den mån förhandlingarna mellan landstings— förbundet och kommunförbundet samt SACO avser gemensamma frågor, d.v.s. frågor som parterna är ense om skall få en enhetlig lösning inom vartdera området. Om något av huvudorganisationens förbund re- dan från början ställer sig utanför centrala förhandlingar synes det få betraktas som fristående även om arbetsgivarsidan kräver att förbundet gör upp på samma villkor som innefattas i en central uppgörelse. Den naturliga utgångspunkten är att de som själva strejkar eller är föremål för lockout stängs av från samhällsstöd. Skall man gå längre måste man kunna påvisa starka skäl. Utredningen har tidigare funnit, att tillhörigheten till ett förbund motiverar avstängning för dess medlemmar även om dessa inte själva omfattas av en konflikt. Denna ståndpunkt har utredningen intagit framför allt av det skälet att konflikten i sådant fall får anses lika mycket gälla orga— nisationen som sådan som de stridande med- lemmarna och att ekonomiskt stöd från sam— hällets sida till formellt icke stridande med- lemmar måste anses innebära att samhället medverkar till finansiering av striden och därmed åsidosätter sin neutralitet. Samhälleligt stöd till enskilda medlemmar av ett förbund vilket inte självt deltar i arbetsnedläggelse efter att centrala förhand- lingar strandat betyder emellertid inte utan vidare att samhället därmed medverkar till stridens finansiering. Man får inte bortse från att arbetstagarförbunden på den pri— vata och kommunala arbetsmarknaden samt på den statliga arbetarsidan själva fattar beslut om stridsåtgärder och inte enligt stad- garna kan tvingas ut i strid av sin huvud- organisation. Genom att gå med i de cen- trala förhandlingarna har förbunden inte uppgivit sin rätt att själva ta ställning till frågan om medverkan i eventuella strids— åtgärder. När det gäller betydelsen av cen- trala avtalsförhandlingar för konfliktdirek- tivens utformning står man inför avväg— ningsproblemet om man bör ge neutralitets— begreppet en vidsträcktare innebörd än ut-

redningen hittills funnit vara motiverat. Som förut nämnts torde det vara lämpligt att före ett ställningstagande till denna fråga rikta blicken mot arbetsgivarsidan och fram- för allt mot dess möjligheter att tillgripa lockout och därmed få arbetstagarna av- stängda från samhälleligt stöd.

Den avvägning mellan de intressen som här står mot varandra måste ske helt för- utsättningslöst och sålunda utan hänsyn till den effekt som tillämpningen av de nu gäl- lande konfliktdirektiven skulle kunna få. En tillämpning av nuvarande konfliktdirektiv på en större arbetskonflikt i Sverige har utredningen funnit i dagens läge kunna leda till att stora grupper indirekt berörda arbets— lösa blir avstängda från kassaersättning och arbetslöshetshjälp. Det är naturligt att ar- betsgivarsidan i en sådan situation avvaktar med lockout. Resultatet av en permittering kan ändå bli att arbetarna stängs av, och man når utan att själva behöva gå till mot- angrepp en av de effekter som en lockout är avsedd att ge. Skulle samhället gått längre med avstängning från samhällsstöd än som betingas av neutralitetens krav, kan man hävda att arbetsgivarsidan i motsvaran- de mån fått en förmånsposition. Från sam- hällsstöd avstängda arbetstagare, som blivit arbetslösa till följd av en strejk i vilken de inte själva deltar, kommer förr eller senare att utöva ett tryck på de strejkande eller i vart fall på sitt eget förbund, eftersom de inte har rätt till konfliktunderstöd från detta. Måste förbundet ge konfliktunderstöd utan att självt anse sig delaktigt i konflikten blir det framför allt förbundet som utövar trycket på de strejkande eller deras förbund. Det bör alltid kunna krävas att konflikt— direktiven utformas så att de inte till för- mån för den ena sidan och till nackdel för den andra påverkar parternas taktiska dis— positioner.

Konfliktdirektiven bör även i görligaste mån utformas så att de inte blir ägnade att framkalla stridsåtgärder som annars inte skulle ha kommit till stånd. Samhället bör inte medverka till att motsättningarna mel— lan arbetsmarknadens parter skärps. Utred- ningen är medveten om att lockout är en

allvarlig stridsåtgärd som kan få svårare verkningar än som avsetts och att det är ett starkt samhällsintresse att en sådan åtgärd i görligaste mån undviks. Samma bedöman- de gäller emellertid för strejken. Det är inte samhällets uppgift att i detta sammanhang bedöma i vad mån de i lag angivna strids- åtgärdema är mer eller mindre berättigade i det enskilda fallet, om man vill hålla fast vid principen om arbetsmarknadsparternas frihet att göra upp om anställningsvillkoren för arbetstagarna utan inblandning från samhällets sida. Det är heller inte i och för sig givet, att en strejk i den allmänna opi- nionen framstår som mer berättigad eller godtagbar än en lockout.

Både strejken och lockouten kräver eko- nomiska uppoffringar på ömse sidor. Det pris som arbetstagarsidan får betala för en strejk är att de strejkande förlorar sin lön och går miste om rätten till gängse arbets— löshetsstöd från samhället så att konflikt- fondema eller eljest tillgängliga medel får tas i anspråk för de strejkandes försörjning. Ju mer omfattande strejken blir desto större blir de ekonomiska påfrestningarna för ar- betstagarsidan. Det ingår som ett naturligt led i arbetstagarsidans taktiska bedömanden att bestämma omfattningen av en strejk i begynnelseskedet. Öppnar arbetstagarsidan för att minska de ekonomiska påfrestning- arna för sig själv med en begränsad strejk, står arbetsgivarsidan inför ett motsvarande taktiskt bedömande. Finner arbetsgivarsidan en utvidgning av konflikten ofrånkomlig bör arbetsgivarsidan inte rimligen få undkomma att betala priset av en lockout för att nå det syfte som eftersträvas. I vad mån detta pris är värt att betala ankommer inte på samhället att bedöma. Öppnar man på ar- betstagarsidan en konflikt med en begränsad strejk, ter det sig från nu angivna utgångs- punkter naturligt att man på arbetsgivar- sidan svarar med en lockout. Detta gäller inte minst om det på arbetstagarsidan råder sådan gemenskap som tagit sig uttryck i centrala förhandlingar. Anser man sig inte lämpligen böra tillgripa lockout, kan till ett sådant beslut inte få medverka vissheten att arbetstagare som inte är med i konflikten

ändå går miste om arbetslöshetsstöd från samhällets sida.

Enligt de erfarenheter som vunnits från konflikter i Danmark och som förmedlats till utredningen vid besök i landet har också arbetsgivarsidans åtgärd att besvara till ett mindre antal företag begränsade strejker med en lockout mot hela branschen inte bara haft effekt utan också betraktats som ganska självklar på ömse sidor. Även i Nor- ge är man tydligen på arbetsgivarhåll helt införstådd med nödvändigheten att möta en strejk med lockout. Till denna inställning bidrar sannolikt att enligt de norska kon- fliktdirektiven indirekt berörda kan stängas av från samhällsstöd bara om de är anställda vid det konniktdrabbade företaget. Går ut- vecklingen i Sverige i ökad utsträckning mot mera punktbetonade strejker — hittills har sådana förekommit huvudsakligen på tjänste- mannasidan — torde ökad förståelse uppstå också här för att arbetsgivarsidan finner det vara nödvändigt att på ett helt annat sätt än tidigare använda lockoutvapnet för att möta en strejk. Utredningen anser en sådan utveckling inte osannolik i ett industri- samhälle som vårt där omfattande konflik- ter tenderar att få allt svårare verkningar för hela samhället.

Vad särskilt angår SAF—LO-området vill utredningen erinra om att det hittills inte förekommit i anslutning till centrala för- handlingar, att varsel eller stridsåtgärder av taktiska skäl begränsats till något eller några LO-förbund. Skulle detta inträffa i fram- tiden ställs arbetsgivarsidan i en ny situa- tion. Det förefaller utredningen naturligt att det ingår i beredskapen på arbetsgivarsidan att kunna möta på så sätt begränsade strej- ker med olika efter omständigheterna av- vägda typer av motåtgärder inom ramen för det lockoutvapen som står arbetsgivarsidan till buds.

Till det anförda kommer, att utredningens förslag att alla medlemmar av ett förbund som befinner sig i konflikt skall anses be- rörda av denna kan betyda en inte oväsent- lig utvidgning av tillämpningsområdet för nuvarande konfliktdirektiv. Genom förslaget blir nämligen även sådana förbunds med-

lemmar berörda av konflikten som har helt andra avtal än de medlemmar som om- fattas av denna. Samtidigt som utredningen funnit det vara nödvändigt att överge avtals- likheten som ett kriterium på konfliktbe- rördhet, har utredningen ansett det vara na— turligt att anknyta till förbundet också av det skälet, att det framför allt är genom förbundet som arbetstagarnas — liksom för övrigt också företagens — samhörighet och solidaritet tagit sig sitt organisatoriska ut- tryck. Både industriförbundsprincipens vid- sträckta utbredning och den pågående ut- vecklingen mot storförbund pekar fram mot en utvidgning av arbetstagarnas organisato- riska gemenskap. Att gå utanför förbundets ram när det gäller att bestämma om kon- fliktberördhet föreligger bör man enligt ut- redningens mening inte göra utan tvingande skäl. Att redan deltagandet i centrala avtals- förhandlingar skulle konstituera konfliktbe— rördhet för alla där medverkande förbund oavsett om de omfattas av stridsåtgärden eller inte anser utredningen vara att gå för långt. Detta framträder särskilt då permit- teringar blir en följd, inte av en strejk utan av en lockout.

Framhållas bör, att arbetsgivarsidan på grund av lag kan vara förhindrad att vidta lockout. Enligt 45 tredje punkten lagen om kollektivavtal får under tid då kollektiv— avtal gäller stridsåtgärd inte vidtas för att genomföra bestämmelse avsedd att träda i tillämpning efter det avtalet löpt ut. De kollektivavtal som träffas med arbetsgivar- sidan av förbund inom en och samma hu— vudorganisation har i allmänhet samma gil- tighetstid. Detta gäller emellertid inte alltid. Avtalen inom byggnads— och anläggnings- branschen samt avtalen för de grafiska fac- ken löper exempelvis ut först senare på våren, medan övriga LO-avtal som regel upphör att gälla den 1 februari. Skulle de centrala avtalsförhandlingarna — i vilka byggnadsarbetareförbundet och de grafiska förbunden hittills deltagit — stranda i begyn- nelseskedet, är det osäkert om dessa för- bund äger rätt att strejka och SAF tillgripa lockout mot dem förrän deras avtal löpt ut. Stridsåtgärderna skulle i sådant fall gälla

de framtida avtalen och väl sannolikt också de för alla förbund gemensamma käm- problemen. Då det inte kan anses uteslutet att arbetsdomstolen förklarar en sådan stridsåtgärd olovlig, måste utredningen utgå från att SAF i allmänhet inte anser sig lagligen kunna möta en strejk från ett be— gränsat antal LO-förbund med en lockout mot annat sådant förbund förrän dess avtal löpt ut.

I situationer då lockout sålunda inte står arbetsgivarsidan till buds när de centrala avtalsförhandlingarna strandat, har utred- ningen övervägt möjligheten att betrakta ett alltjämt avtalsbundet förbund som indirekt berört redan då de avtalslösa förbunden kommit i öppen konflikt. I den mån ett sådant förbunds medlemmar permitteras till följd av konflikten skulle de alltså bli av— stängda från samhällsstöd.

En förutsättning för att ett sådant betrak— telsesätt skall kunna godtagas måste dock vara, att samtliga de i den centrala för— handlingen deltagande avtalslösa förbunden omfattas av konflikten, och att således inte något av dessa ställer sig eller blir ställt utanför konflikten. Vidare måste — eftersom möjligheten till stridsåtgärder då inte längre saknas — regeln utformas så, att konflikt— berördheten upphör för det avtalsbundna förbundet när dess avtal löper ut, såvida det inte då självt strejkar eller blir föremål för lockout. Skulle det sistnämnda inte bli fallet, ter det sig emellertid egendomligt med en regel som leder till att förbundets med- lemmar stängs av från samhällsstöd under den tid de är bundna av fredsplikt. Svårig— heter skulle möta att i sådant fall medge någon form av retroaktivt stöd. Det skulle därför vara en nödvändig förutsättning för avstängning att man kunde räkna med att det avtalsbundna förbundet sedermera skulle omfattas av den inledda konflikten så snart dess avtal löper ut. Här möter emellertid en annan svårighet däri, att ingendera sidan enligt kollektivavtalslagen torde äga varsla om stridsåtgärd tidigare än en vecka innan avtalet löper ut. Varslet kan sålunda knap- past användas som medel att ge uttryck för arbetsgivarsidans avsikt att framdeles också

inrymma det avtalsbunda förbundet i kon— flikten. Möjligen skulle man kunna tänka sig att arbetsgivarsidan på annat sätt manifeste- rade sitt uppsåt att utvidga konflikten till det avtalsbundna förbundet.

Att genom sådana åtgärder få det avtals— bundna förbundets medlemmar avstängda från samhällsstöd synes dock inte stå i god överensstämmelse med grunderna för den angivna bestämmelsen om fredsplikt i kol- lektivavtalslagen. Med permitteringar skulle temporärt då uppnås samma effekt som med den inte tillåtna lockouten, och permitte- ringarna skulle då lätt kunna framstå som en stridsåtgärd även om de varit nödvändiga på grund av driftsinskränkningar till följd av konflikten. En lösning i denna riktning kan dessutom lätt leda till tvister huruvida en företagen permittering eller friställning av arbetskraft betingats av nödvändig drifts— inskränkning eller utgör en dold lockout; en sådan lockout är under alla förhållanden lagstridig i här diskuterade fall. Då härtill kommer att frågan om kollektivavtalens gil- tighetstider utgör en förhandlingsfråga och samhället inte genom lagstiftning bör på- verka parternas dispositioner på detta om- råde, har utredningen inte ansett sig kunna beträda denna väg.

Vad som nu sagts utesluter emellertid inte att en huvudorganisation fått så stora befogenheter eller att mellan olika förbund sådan samverkan kan förekomma, att med hänsyn härtill alla huvudorganisationens för— bund eller alla förbund som samverkat får anses berörda av en arbetskonflikt även om denna skulle begränsas till ett eller några av dem.

Enligt gällande huvudavtal för statstjänste- män mellan staten, å ena sidan, samt SK, SR, SACO, och TCO-S, å den andra, får stridsåtgärd inte vidtas av förbund på ar- betstagarsidan utan att åtgärden blivit be- slutad eller medgiven av vederbörande hu— vudorganisation. I anslutning härtill har be— rörda förbund vidtagit erforderliga åtgärder varigenom beslutanderätten övergått på hu— vudorganisationerna. Härmed stämmer över— ens, att huvudorganisationema enligt huvud- avtalet som regel också skall föra kollektiv-

avtalsförhandlingarna på arbetstagarsidan. Detta innebär, att det är huvudorganisatio- nerna och inte medlemsförbunden som i all— mänhet är parter i kollektivavtalen. En så- dan ordning utgjorde en viktig förutsättning för förhandlingsrättsreformens genomföran- de på det statliga tjänstemannaområdet; sta- ten var då den gav statstjänstemännen rätt att sluta kollektivavtal och vidta stridsåt— gärder angelägen att få till stånd en begräns- ning av antalet arbetstagarorganisationer med befogenhet att besluta om stridsåtgär- der.

De fyra huvudorganisationema har alltså enligt sina stadgar möjlighet inte bara att säga ja eller nej till en hemställan från ett av sina medlemsförbund att få börja strejk utan också att själva ta initiativ till en sådan åtgärd. Den sistnämnda befogenheten inne- bär, att det är huvudorganisationen som i själva verket fattar beslut hur striden skall föras. Ett sådant beslut kan innebära att striden skall föras av ett förbund i ett an— nat förbunds intresse. Detta kan bli aktuellt då man inom huvudorganisationen bedömer det vara nödvändigt att på så sätt stödja ett förbund vars egna medlemmar av olika skäl inte anses lämpligen böra strejka själva. Ett sådant skäl kan vara att man inte vill ris- kera att strejken bedöms som samhällsfarlig, ett annat att förbundets medlemmar innehar sådana befattningar att de anses vara mindre stridsdugliga. I linje härmed ligger att hu- vudorganisationerna som regel också har vidsträckta befogenheter att disponera över tillgängliga konfliktfonder. De här angivna fyra huvudorganisationema utgör därför när de företräder statstjänstemän i själva verket envar ett enda arbetstagarförbund och måste i detta sammanhang bedömas på samma sätt som ett sådant. Utredningen känner inte till några andra liknande fackliga sammanslut— ningar med samma befogenheter som de här nämnda — vare sig på den offentliga eller den privata arbetsmarknaden — men skulle sådana sammanslutningar komma att bildas får de självfallet också räknas som ett för- bund vid konfliktdirektivens tillämpning.

Utredningen anser följaktligen att man från samhällsstöd måste stänga av också ar-

betstagare som blivit arbetslösa till följd av en konflikt i vilken deras egen huvudorga- nisation är invecklad om det ankommer på huvudorganisationen att fatta beslut om stridsåtgärder.

På övriga områden av arbetsmarknaden har huvudorganisationema inte rätt att be- stämma att ett medlemsförbund skall gå ut i strid. Enligt sina stadgar skall de emellertid i allmänhet godkänna en stridsåtgärd som ett medlemsförbund vill vidta, vilket inne- bär att de kan vägra sitt medgivande till en sådan åtgärd. Fråga är då hur en sådan veto- rätt från en huvudorganisations sida skall bedömas vid utformningen av nya konflikt- direktiv.

Om huvudorganisationen lämnar ett av sina medlemsförbund medgivande att gå ut i konflikt kan det väl inte sägas vara orim- ligt om detta skulle få till följd att alla till organisationen anslutna arbetstagare anses så berörda av konflikten att de ställs utanför samhälleligt stöd. De olika medlemsförbun- den har på de enskilda medlemmarnas väg- nar överlämnat till huvudorganisationen att till sist bestämma, och denna har haft be- fogenhet att hindra konflikten.

Å andra sidan är skillnaden påfallande mellan rätten för huvudorganisation att väg- ra sitt medgivande till förbund att vidta stridsåtgärd och rätten för organisationen att besluta hur striden skall föras inom denna. Kan huvudorganisationen inte tvinga ett förbund ut i strid, är det som tidigare anförts i samband med utredningens över- väganden kring frågan om de centrala av- talsförhandlingarnas betydelse svårt att anse ett förbund inom organisationen berört av en konflikt som det ställt sig utanför. Utred- ningen finner det därför inte vara möjligt att betrakta enbart huvudorganisationens vetorätt som ett kriterium på ett förbunds bcrördhet av en konflikt i vilken det självt inte deltar.

Nära det förut angivna fallet att en hu- vudorganisation har rätt att fatta beslut om stridsåtgärder inom sitt område ligger fallet att organisatiOnen äger ålägga ett förbund att lämna ekonomiskt bidrag till en pågåen- de konflikt.

Ett exempel på bidragsskyldighet mellan olika i övrigt helt självständiga förbund kan hämtas från SACO:s område. Skyldighet för ett SACO-förbund att bidra till konflikt som berör annat förbund inom SACO föreligger vid gemensamma konflikter enligt en sär- skild finansieringsplan. Med gemensam kon- flikt avses konflikt i vilken SACO är part eller som SACO:s styrelse beslutat skall be- traktas som gemensam. På det statliga om- rådet är SACO alltid part och där kan alltså bara förekomma gemensamma konflikter, medan på övriga områden ett särskilt beslut fordras för att en konflikt skall anses vara gemensam. Alla förbund behöver inte med nödvändighet bidra ekonomiskt till en ge- mensam konflikt. Ett eller flera förbund kan undantas. Den omständigheten att SACO enligt något av de kommunala huvudavtalen lämnar sitt medgivande till en konflikt med- för inte heller att denna blir gemensam ur finansieringssynpunkt.

Ett annat exempel på bidragsskyldighet uppvisar LO:s stadgar. Landssekretariatet har rätt att vid behov — utöver ordinarie avgifter -— påbjuda särskild uttaxering av alla anslutna förbund. Arbetskonflikt kan utgöra ett skäl för uttaxering, och är det fråga om större konflikter kan representant— skapet besluta om uttaxering med högre be- lopp än eljest. Eftersom varje förbund har rätt att från LO få konfliktersättning, om konflikten godkänts av förbundets styrelse och i förekommande fall också av lands- sekretariatet, betyder den särskilda uttaxe- ringen att alla till LO hörande förbund kan åläggas att indirekt bidra till en arbetskon- flikts finansiering oavsett om förbundet självt är med i konflikten eller inte.

Utredningen finner inte tillräckliga skäl föreligga för att anse ett inte stridande för- bund berört av en konflikt enbart av den anledningen att förbundet tillhör en huvud- organisation som kan fatta beslut om att förbundet skall lämna ekonomiskt bidrag till en konflikt. Detta skulle exempelvis inom SACO:s område leda till att ett förbund, som sluppit bidra till finansieringen av en konflikt av den anledningen att _det ansetts inte ha något intresse i denna, likväl skulle

få bära ansvaret för konflikten i förhållande till sina egna medlemmar som avstängdes från samhällsstöd på grund av en sådan regel. Inte heller anser utredningen en hu- vudorganisations bidragsgivning från en central konfliktfond eller eljest befintliga tillgångar kunna få till följd att alla med- lemsförbunden blir berörda av en konflikt. Dylik bidragsgivning är i allmänhet av så ringa betydelse för ett stridande förbund, att den inte rimligen kan ges generell verkan i här aktuellt hänseende. Däremot finner utredningen att ett förbund måste anses delaktigt i en arbetskonflikt då det genom ett av dess huvudorganisation fattat beslut ålagts att direkt eller indirekt stödja ett stridande förbund ekonomiskt.

I detta sammanhang kan nämnas den borgensring som under 1966 års avtalsför- handlingar var i kraft inom TCO genom överenskommelser mellan ett antal förbund. Borgensringen innebar, att förbunden gick i borgen för varandra för att stärka sin ekono- miska beredskap. Då syftet med ringen var att göra det möjligt för förbunden att få sina realtillgångar belånade upp till maxi- mala värdet torde den i detta sammanhang kunna lämnas åsido. Samhälleligt stöd under en konflikt till ett förbunds enskilda med- lemmar saknar betydelse för dess borgens- åtagande. Härav följer, att ett sådant åta- gande kan föreskrivas i en huvudorganisa- tions stadgar utan att bedömningen blir annorlunda. Utredningen har inhämtat att man inom TCO överväger att skapa en permanent borgensring.

Håller man fast vid ett neutralitetsbegrepp som innebär att samhället måste undvika att till förmån för någondera sidan lämna ekonomiskt stöd som kan bidra till finansie- ringen av en arbetskonflikt, är det svårt att betrakta samhällsstöd till enskilda medlem- mar av ett förbund som inte befinner sig i konflikt som ett neutralitetsbrott i vidare mån än förbundet stöder ett stridande för- bund ekonomiskt. Lämnas sådant stöd kan bedömningen bli den motsatta. Ett förbunds förmåga att ekonomiskt bispringa annan är i större eller mindre grad beroende av i vad mån dess enskilda medlemmar har rätt

till samhälleligt arbetslöshetsstöd under en konflikt.

Till den fackliga solidadteten hör att man på olika sätt inom fackföreningsrörel- sen söker frivilligt stödja ett förbund som befinner sig i konflikt med arbetsgivarsidan. Denna solidaritet sträcker sig ofta över lan- dets gränser. Stödet kan ta sig många olika uttryck; vad som här närmast är av intresse är penningbidrag och lån. Frivilliga insatser av denna art kan enligt utredningens me- ning inte gärna utan vidare leda till att det stödjande förbundet anses bli så berört av konflikten att dess medlemmar mister rätten till arbetslöshetsstöd. Frivillzga bidrag kan komma från förbund som företräder helt andra yrkesgrupper än de i konflikten in- dragna liksom från organisetioner och en- skilda utanför fackföreningsrörelsen. Det är svårt att skilja mellan olika typer av fri- villiga bidrag, och det går inte att kontrol- lera förekomsten av sådana bidrag utan att införa öppen redovisningsskyldighet. Frivil- liga bidrag från sympatiserande fackförbund kan heller inte gärna bli särskilt betydande. Ett förbund måste hålla sina egna konflikt- fonder intakta, om inte för att användas för en strejk så i vart fall som en bered- skap för att kunna möta en lockout. Möj- ligheten att träffas av en lockout är större för ett förbund som tillhör en av konflikten berörd huvudorganisation än för ett utom- stående förbund, och det är närmast inom en huvudorganisation som intressegemen- skapen är så pass stor att man skulle kunna ifrågasätta delaktighet i en konflikt för ett inte stridande men bidragsgivande förbund.

Har huvudorganisation enligt sina stad- gar eller eljest med bindande verkan i sam- band med konflikt som berör ett av dess medlemsförbund ålagt annat medlemsför- bund att bidra till konfliktens finansiering genom att lämna ekonomiskt bidrag an- tingen direkt till det stridande förbundet eller indirekt till huvudorganisationen anser utredningen på anförda skäl, att det bidrags- givande förbundet måste finna sig i att bli betraktat som lika berört av konflikten som det stridande förbundet självt. Däremot fin— ner utredningen inte tillräckliga skäl före-

ligga för att i övrigt fästa avseende vid själva bidragsgivningen vare sig mellan förbund eller från huvudorganisation till förbund.

Till sist må framhållas, att utredningen funnit det lämpligt att inte längre behålla begreppen direkt och indirekt berörda ar- betstagare. I stället har utredningen använt begreppet berörd arbetstagare men skilt mel- lan den som är indragen i konflikt och den som är arbetslös till följd av konflikt utan att vara indragen i denna.

Sammanfattningsvis föreslår alltså utred- ningen, att berörd av arbetskonflikt skall anses dels arbetstagare som är direkt in- dragen i konflikten, dels arbetstagare som är arbetslös till följd av konflikten utan att vara indragen i denna, om han tillhör för- bund som befinner sig i konflikt eller om han tillhör annat förbund samt de båda för— bunden tillhör samma huvudorganisation och huvudorganisationen äger fatta beslut om stridsåtgärder eller ålagt det inte stri- dande förbundet att lämna ekonomiskt bi- drag för konflikten.

7.4 Gränsdragningen mellan konfliktbe- rörda och övriga arbetstagare

7.4.1. Anställningens betydelse

För att en arbetstagare skall kunna anses indragen i konflikt och sålunda direkt be— rörd fordras enligt 1945 års anvisningar till nuvarande konfliktdirektiv, att han vid konfliktutbrottet är anställd vid en arbets- plats som omfattas av konflikten. Är arbets- tagaren vid konfliktutbrottet borta från ar- betet på grund av havandeskap, värnplikts- tjänstgöring eller mera tillfällig sjukdom an- ses han indragen, såvida anställningen inte kan anses ha upphört. Utanför konflikten står däremot den som redan före konflikt- utbrottet blivit arbetslös eller permitterad. För indirekt berörda har några generella anvisningar inte lämnats i vidare mån än att de lokala organen ålagts att reda ut om arbetslösheten uppkommit i anledning av konflikten.

Frågan vem som skall anses indragen i arbetskonflikt torde i första hand få avgöras

efter gällande arbetsrättsliga grundsatser. Bortses från beroende uppdragstagare som i detta sammanhang saknar intresse kan bara arbetstagare vara indragen i strejk. Liksom hittills torde därför under alla förhållanden få krävas för att en person skall kunna anses indragen i arbetskonflikt att han vid konfliktutbrottet är anställd vid en arbets- plats som berörs av konflikten. För att begränsa avstängningsåtgärderna till de i egentlig mening stridande bör enligt utred- ningens mening därutöver uttryckligen ford- ras, att anställningen tillträtts före konflik- ten. För att en arbetstagare som inte är in— dragen i konflikt skall kunna anses arbets- lös till följd av konflikten bör gälla mot- svarande villkor, d. v. 5. att han blivit per- mitterad eller entledigad från anställning som han tillträtt.

Är arbetstagaren vid konfliktutbrottet tjänstledig eller annars borta från arbetet och anställningsförhållandet alltjämt består, bör han enligt utredningens mening betrak— tas på samma sätt som en anställd som då är i arbete. Utredningen anser det inte på— kallat att behandla ledighet för långvarig sjukdom annorlunda än annan ledighet, då för en långvarigt sjuk i allmänhet inte gärna kan komma i fråga andra arbetsmarknads- politiska åtgärder än dem som är avsedda för arbetsvårdsfall och som utredningen i det följande avser att helt undanta från konfliktdirektiv.

När det gäller den som tillträtt anställning då konflikten bryter ut men då är arbetslös eller permitterad, bör beaktas den förbätt- rade anställningstrygghet som successivt in— förts på olika områden av arbetsmarknaden. Vidare bör hänsyn tas till att på SAF—LO— området införts avtalsbestämmelser om per- mitteringslön. Sådan lön utgår emellertid bara under kortare tid och överstiger som regel inte tiden för uppsägning av det en- skilda tjänsteavtalet. Fortsätter permittering- en därefter eller inträffar permittering utan rätt till permitteringslön, är det ofta ovisst hur länge anställningsförhållandet kan anses bestå. Det är inte ovanligt, att varken ar- betsgivaren eller arbetstagaren låter höra av sig efter en permittering och att ingen av

dem således bryr sig om att bringa anställ— ningsavtalet att formellt upphöra. I sådant fall är det orimligt att längre anse den per- mitterade bunden till sin anställning. Utred- ningen föreslår med hänsyn till det anförda att en permitterad inte skall anses indragen i arbetskonflikt, om han vid dennas ut- brott är permitterad sedan längre tid än den uppsägningstid som gäller för hans anställ- ning.

Enligt anvisningarna till nuvarande kon- fliktdirektiv anses en konfliktberörd arbets- tagare, som efter konfliktutbrottet fått ny anställning inom annat område än det kon— fliktberörda och blir oförvållat arbetslös i den nya anställningen, som alltjämt berörd av konflikten förutsatt att den nya anställ- ningen inte haft viss varaktighet. För be— dömningen av frågan om han varit mera varaktigt anställd inom annat område anges vissa tidsfrister som varierar mellan 4 vec— kor och 4 månader alltefter längden av hans tidigare anställning. Rättviseskäl talar för att man behåller en motsvarande regel, då det skulle te sig stötande att den som råkar få en ny tillfällig anställning undkommer att till skillnad mot sina tidigare arbets- kamrater bli avstängd från samhällsstöd. Regeln torde emellertid kunna förenklas och göras generell. Med hänsyn till rörlig— heten på arbetsmarknaden bör man inte ställa alltför stora krav på längden av den nya anställningen, och utredningen föreslår att den skall anses indragen i arbetskonflikt som under denna frånträtt sin anställning och blivit permitterad eller entledigad från ny anställning som varat mindre än en månad. I förekommande fall får tillämp- ningsmyndigheten här särskilt granska det nya anställningsförhållandet så att inte re- geln sätts ur spel genom skenavtal.

Vid tillämpningen av nu gällande kon— fliktdirektiv har ett problem varit hur man skall behandla deltidsanställda och tillfälligt anställda. I samband med livsmedelskonflik— ten 1953 lämnades av arbetsmarknadsstyrel— sen vissa föreskrifter om korttidsarbetare och hjälparbetare. Med korttidsarbetare av— sågs huvudsakligen arbetare som före kon- fliktutbrottet har inskränkt arbetstid eller

vanligen arbetat bara ett par dagar i veckan. Med hjälparbetare menades sådana arbetare som inte var fast knutna till visst företag utan brukade få anställning enstaka dagar hos olika arbetsgivare, ofta som sjukvikarier eller som extraarbetare. På dagens arbets- marknad torde deltidsanställda och tillfälligt anställda ofta utgöra ett mindre antal bland de varaktigt heltidsarbetande. Inom vissa branscher och yrken sysselsätts emellertid normalt ett förhållandevis stort antal deltids- anställda, framför allt inom yrkesområden med företrädesvis kvinnlig arbetskraft. Till— fälligt anställda torde framför allt förekom— ma inom restaurangbranschen, men det finns också rena säsongarbeten för uteslutande tillfälligt anställda.

Föreskrifterna 1953 rörande de korttids— anställda gick ut på att de skulle anses be- rörda av arbetskonflikt om de före konflik- tens utbrott mera regelbundet utfört arbete vid en av denna drabbad arbetsplats. I så fall saknade det betydelse om konflikten råkat bryta ut på en dag då de inte var i arbete. Utredningen anser det lämpligt att för denna grupp arbetstagare införa en gene— rell regel, som anknyter till anställningsavta- lets bestämmelse om arbetstid eller, om skriftlig sådan bestämmelse inte finns, till vad som med hänsyn till omständigheterna får anses avtalat härvidlag. Ju kortare ar- betstiden är, desto närmare står den deltids- anställde den som inte alls har någon an— ställning, och utredningen anser därför att arbetstidsmåttet för att en anställning i detta sammanhang skall anses föreligga bör be— stämmas på sådant sätt att förutom heltids- anställda endast verkligt deltidsanställda kan bli konfliktberörda. Utredningen föreslår, att vid tillämpning av konfliktdirektiven bara den skall anses anställd som åtagit sig att för arbetsgivarens räkning utföra arbete minst två dagar (17 timmar) i veckan.

När det gäller de tillfälligt anställda ger 1953 års föreskrifter rörande hjälparbetare ingen vägledning för ett principiellt ställ- ningstagande. Problemet är här att från sam- hällsstöd inte behöva stänga av den som av en tillfällighet råkar vara anställd på en arbetsplats då konflikt bryter ut där. Här

möter ett avvägningsproblem i fråga om an— ställningsavtalets varaktighet. Utredningen föreslår, att anställning i konfliktdirektivens mening bara skall gälla anställning tills vidare för obestämd tid eller för minst en månad. Med anställning tills vidare anser utredningen även anställningar som reellt har den innebörden. Åtskilliga stuveriarbe- tare — ehuru uan formellt stadigvarande an- ställningsförhållande — får exempelvis anses inneha anstäEning tills vidare i konflikt- direktivens mening.

7.4.2 Olika typer av konflikter

Utredningen har tidigare funnit, att samma regler för avstängning från samhällsstöd bör gälla oberoende av om en arbetskonflikt har stor eller liten omfattning. I detta samman- hang skall närmare undersökas om det från andra synpunkter finns anledning att skilja mellan konflikter av olika karaktär.

Lämplig utgångspunkt för detta bedöman- de utgör kollektivavtalslagens bestämmelser om stridsåtgärder. Enligt 4 5 lagen om kol- lektivavtal, som anger under vilka förutsätt- ningar stridsåtgärd är otillåten, förstås med sådan åtgärd arbetsinställelse (lockout eller strejk) blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd.

När avtalsförhandlingar hotar att stranda och varsel om stridsåtgärder utfärdas, är det nästan alltid fråga om arbetsnedläggelse, d.v.s. strejk eller lockout. Även partiella arbetsnedläggelser förekommer; ett exempel härpå utgjorde varslet 1966 från flertalet LO-förbund om nedläggelse av övertidsar- bete. Konfliktdirektiven måste i första hand avse stridsåtgärder av nu angiven natur.

Bland blockaderna tilldrar sig framför allt nyanställningsblockaden och indrivnings- blockaden intresse. Nyanställningsblockaden förenas nästan alltid med strejk, men den kan också utgöra en självständig strids- åtgärd som riktar sig mot tillfälligt vakanta tjänster eller lediga platser. När nyanställ— ningsblockaden inte är förenad med arbets- inställelse, kan ingen arbetstagare vara in- dragen i blockaden, men däremot kan ar- betslöshet bli en indirekt följd av den. Ut-

redningen anser, att arbetslöshet som upp- kommer till följd av en nyanställningsbloc- kad på så sätt att arbetsgivaren på grund av blockaden tvingas permittera eller entlediga anställd arbetskraft måste bedömas på sam— ma sätt som arbetslöshet till följd av arbets- inställelse. Detta innefattar en utvidgning av nuvarande konfliktdirektiv, som påbjuder avstängning från samhällsstöd bara vid strejk och lockout.

Indrivningsblockaden utgör en stridsåt- gärd som riktar sig mot en arbetsgivare i syfte att tvinga denne att betala förfallna löner. I själva verket är det här fråga om strejk i förening med nyanställningsblockad i det speciella syftet att tillförsäkra arbets- tagarna redan förfallna och ostridiga löne- förmåner. En sådan stridsåtgärd strider inte mot kollektivavtalslagen. Enligt praxis ut- går med arbetsmarknadsstyrelsens godkän- nande ersättning från erkänd arbetslöshets- kassa till arbetstagare, som har innestående lönefordran och deltar i en indrivnings- blockad. Bestämmelsen i 36 5 förordningen om erkända arbetslöshetskassor om avstäng- ning från kassaersättning vid självförvållad arbetslöshet har nämligen ansetts inte till- lämplig då en arbetstagare vägrat arbeta på arbetsplats där avtalsenlig marknadslön inte utges. Motsvarande föreskrift i 745 arbets- marknadskungörelsen om arbetslöshetshjälp torde få tillämpas på samma sätt. Utan att gå in i bedömning av om denna praxis står i överensstämmelse med nuvarande konflikt- direktiv anser utredningen den ha goda skäl för sig. Utredningen föreslår dock, att de nya konfliktdirektiven bringas i bättre for- mell överensstämmelse med angiven rätts- tillämpning.

Vidare uppkommer fråga hur man med utgångspunkt från de motiv som förestavar konfliktdirektiv bör behandla olovliga strids- åtgärder. Uppenbarligen måste i en olovlig strejk indragna arbetstagare stängas av från samhällsstöd. Däremot synes avstängning inte påkallad av arbetstagare som är indra- gen i eller eljest arbetslös till följd av en olovlig lockout. Ehuru utredningen med hänsyn till samhällsstödets utformning för de enskilda företagen inte finner erforder-

ligt att föreslå särskilda konfliktdirektiv på detta område — skälen kommer att utveck- las närmare i det följande — vill utredningen framhålla som sin principiella uppfattning att inte heller ett företag bör kunna få för— sättas i ett sämre läge med avseende på sam— hälleliga stödåtgärder därför att det utsatts för en olovlig stridsåtgärd från arbetstagar- sidan. Olovlig stridsåtgärd bör i konflikt- direktiven drabba bara den egna sidan men inte motsidan.

Inte heller bör enligt utredningens me- ning en arbetstagare kunna stängas av från samhällsstöd, om han blivit arbetslös till följd av en olovlig strejk eller annan olovlig stridsåtgärd på arbetstagarsidan. Har han ställt sig utanför en sådan stridsåtgärd, så har han ställt sig till efterrättelse gällande rättsordning och bör då också få tillgång till erforderlig arbetslöshetshjälp eller annat sådant stöd. Ofta kan det emellertid vara svårt att avgöra om en arbetstagare är in- dragen i eller står utanför en olovlig strejk. Arbetsdomstolens praxis ger vägledning i fråga om vilka krav som i en olovlig kon- fliktsituation ställs på en arbetstagares hand- lingssätt för att han skall kunna anses stå utanför konflikten.

Under 4 5 första stycket kollektivavtals- lagen faller också hemliga stridsåtgärder av olika slag, stridsåtgärder som inte varslas och därför kan vara svåra att konstatera. Sådana åtgärder förekommer sällan på den svenska arbetsmarknaden, och utredningen tar här bara upp en sådan åtgärd som kan tänkas få praktisk betydelse. Som framhål- lits tidigare kan det ibland vara svårt att avgöra om en permittering eller ett entledi— gande är en nödvändig följd av driftsin- skränkning eller utgör en dold lockout. Skulle det senare vara fallet anser utred- ningen att arbetstagaren inte bör stängas av, då det måste anses utgöra ett samhällsin- tresse att motverka hemliga stridsåtgärder. Det bör emellertid räcka med att arbets- givaren kan visa att permitteringen eller ent- ledigandet av arbetstagaren till någon del förorsakats av en på grund av konflikt nöd- vändig driftsinskränkning för att åtgärden skall anses fullt legitim och sålunda i före-

kommande fall leda till avstingning. Huru- vida en stridsåtgärd föreligga eller inte får bedömas efter sedvanliga arbetsrättsliga grundsatser. Utredningen anser sig inte ha anledning att här närmare gå in på de pro- blem som kan uppkomma i Jlika gränsfall. Stridsåtgärder i politiskt syfte eller sympati— åtgärder i anledning av utläniska konflikter faller under konfliktdirektiven i samma mån som de är att betrakta som stridsåtgärder enligt kollektivavtalslagen. Konfliktdirekti- ven bör gälla också personer, som är be- rörda av utländsk konflikt och begär ar- betslöshetshjälp i i Sverige, om konflikten är riktad mot svenskt företag iutlandet eller mot här i landet befintligt företag. Särskild föreskrift härom torde emellertid inte vara nödvändig.

Med hänsyn till vad sålunda anförts före- slår utredningen, att med konflikt i konflikt- direktivens mening bör förstås dels lockout, dels strejk, blockad och annan därmed jäm- förlig stridsåtgärd utom indrivningsblockad, dock att arbetstagare inte skall anses be— rörd som är indragen i olovlig lockout eller som blivit arbetslös till följd av olovlig strejk utan att vara indragen i denna.

7.4.3 Organisationstillhörighetens betydelse

Det övervägande flertalet arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden tillhör en facklig organisation. Utredningens övervä- ganden har hittills byggt på förutsättningen att arbetstagarna är organiserade. När det gäller direkt berörda, d.v.s. de som är in- dragna i en arbetskonflikt, har utredningen ännu inte behövt ta ställning till organisa- tionstillhörighetens betydelse, men i fråga om de indirekt berörda vilar hittills före- slagna regler på förutsättningen att de till- hör ett förbund. Med förbund har utred- ningen då avsett fackförbund eller annan facklig prirnärorganisation på arbetstagar- sidan. För att en arbetstagare skall kunna anses indragen i konflikt har utredningen tidigare ansett sig böra kräva att han vid konfliktutbrottet tillträtt sin anställning. På motsvarande sätt bör vid permitteringen el-

ler entledigandet arbetstagaren ha såväl till- trätt sin anställning som blivit medlem i det konfliktberörda förbundet för att han skall kunna anses ha blivit arbetslös till följd av konflikten. Frågan huruvida en arbetstagare tillhör förbund eller inte får bedömas efter sedvanliga föreningsrättsliga regler.

Vinner arbetstagaren utträde ur förbundet under konflikten utan att ansluta sig till annat förbund övergår han till att bli oorga- niserad och får i fortsättningen behandlas som sådan. Till frågan om de oorganiserades ställning under konflikt återkommer utred- ningen strax. Blir arbetstagaren däremot under konflikten medlem i annat förbund torde han inte längre kunna anses berörd på grund av det tidigare medlemskapet om detta upphört. Frågan om hans fortsatta be— rördhet får avgöras med utgångspunkt från vad tillhörigheten till det nya förbundet medför vid tillämpning av gällande regler.

Inte bara organiserade utan också oorga- niserade arbetstagare kan bli berörda av en arbetskonflikt. En oorganiserad arbetstagare som blir arbetslös till följd av en strejk eller lockout har inget arbetstagareförbund att falla tillbaka på och kan därför inte få något konfliktunderstöd. Stängs en oorgani- serad av från samhälleligt arbetslöshetsstöd drabbas han alltså i allmänhet hårdare av en konflikt än en organiserad. Utredningen anser det*likväl inte kunna komma i fråga att behandla en organiserad och en oorgani- serade arbetstagare olika i avstängningshän- seende. Understödspolitiken måste härvidlag anpassas till den solidaritet och rättsordning på vilket kollektivavtalssystemet byggts upp. Helt avstängd från samhällsstöd behöver en oorganiserad heller inte bli under en arbets- konflikt som drabbar honom, då kommunen vid behov har möjlighet att ge honom social- hjälp. Till frågan om socialhjälpens använd- ning under arbetskonflikt återkommer ut- redningen i det följande. Deltar den oorga- niserade i en strejk eller omfattas han av en lockout är han indragen i konflikten och blir då automatiskt avstängd enligt huvud- regeln. För en indirekt berörd oorganiserad fordras emellertid en kompletterande be— stämmelse. Denna bör innebära att den

oorganiserade vid permittering eller entle- digande till följd av konflikt behandlas på samma sätt som organiserade arbetstagare. Vid en sådan regels tillämpning uppkommer svårigheter för det fall att flera förbund har medlemmar inom samma yrkeskategori samtidigt sysselsatta på samma arbetsplats cch bara ett av förbunden är i konflikt med arbetsgivaren. Det synes utredningen lämp— ligt att den oorganiserade då får anses be- rörd, om flertalet arbetstagare på arbets- platsen med huvudsakligen samma arbets— uppgifter som han är att anse som berörda enligt huvudregeln. Lika med oorganiserad bör behandlas den som visserligen är orga- niserad, men vars organisation inte varit part i något på arbetsplatsen gällande kollektiv- avtal.

Utredningen föreslår på anförda skäl, att lika med berörd arbetstagare skall anses den som inte tillhör något förbund eller är med— lem i organisation, som inte varit part i något på arbetsplatsen gällande kollektiv- avtal, och som utan att vara indragen i konflikten är arbetslös till följd av denna, om han vid konfliktens utbrott varit an- ställd vid arbetsplats där flertalet arbets- tagare med huvudsakligen samma arbetsupp- gifter som han anses berörda av konflikten.

7.5 Samhällets stödverksamhet

Enligt direktiven till utredningen bör klar- läggas vilka arbetsmarknadspolitiska åtgär- der som vid en konflikt måste anses som neutralitetsbrott. I första hand är här aktuell arbetsmarknadskungörelsen, som innehåller bestämmelser rörande arbetskonflikt bara när det gäller arbetsförmedlingen och är- betslöshetshjälpen. Utredningen avser att först undersöka i vilken utsträckning arbets- marknadskungörelsen och i anslutning till denna utfärdade föreskrifter bör förses med nya konfliktdirektiv för att därefter i mot- svarande syfte granska andra områden där stödåtgärder förekommer från samhällets sida av sådan art att samhällets neutralitet skulle kunna sättas i fråga om de fortsätter även under en arbetskonflikt.

7.5.1 Arbetsförmedlingen

Som antytts inledningsvis har arbetsförmed- lingens rutiner i många avseenden ändrat karaktär. Genomförda ändringar innebär i första hand att stora grupper av arbetssö- kande inte längre behöver inskrivas utan med ledning av skriftlig och muntlig infor- mation själva kan ta kontakt med arbets- givare och söka lediga anställningar. I andra fall där lämpliga arbetstillfällen inte står till buds tillämpas ett förenklat inskrivningsför- farande. Denna förenkling av förmedlings— arbetet har skett framför allt för att förmed- lingarna skall kunna ägna erforderlig om- sorg åt den ökande grupp arbetssökande som befinner sig i en genomgripande om- ställningssituation. Hit hör närmast sådana arbetssökande som till följd av strukturella förändringar måste byta yrke och arbets- ort men också sökande som på grund av ålder, handikapp eller andra personliga för- hållanden har svårighet att finna anställning. I dessa fall företas noggranna förmedlings- utredningar, som vid behov kompletteras med arbetsvårdsutredningar och yrkesväg- ledning.

Arbetsförmedlingens anvisande funktion har sålunda blivit mera serviceinriktad sam- tidigt som den stödjande funktionen fått ökad tyngd. Arbetsförmedling måste därför numera i ännu högre grad än tidigare få be- drivas oberoende av konflikt, och någon ändring av den nuvarande ordningen härvid- lag synes inte ha ifrågasatts från något håll. Hinder föreligger inte heller att behålla upp- lysningsplikten vid anvisning till ett av kon- flikt drabbat företag. Skyldighet att upply- sa om förekomsten av konflikt bör emeller- tid föreligga inte bara då en enskild arbets- sökande inställer sig personligen vid arbets- förmedlingen för att få anvisning om arbe- te utan också då arbetsmarknadsmyndighe- terna i vakanslistor eller annars mera all- mänt informerar om lediga anställningar.

Utredningen föreslår, att 5 5 i arbets— marknadskungörelsen om arbetsförmedlings bedrivande under konflikt kvarstår oföränd- rad med den jämkning i fråga om upplys- ningsplikten som betingas av vad ovan sagts

om den öppna information som numera läm- nas av arbetsmarknadsmyndigheterna.

7.5.2 Åtgärder för att kartlägga en arbets- sökandes situation

I arbetsförmedlingsorganens verksamhet in- går olika slag av åtgärder för att kartlägga en arbetssökandes situation. Hit hör arbets- vårdsutredningen, som avser att kartlägga arbetsförmågan hos handikappade och and- ra svårplacerade. Kartläggningen omfattar med hänsyn till omständigheterna en eller flera av följande åtgärder, nämligen medi- cinsk utredning, social utredning, yrkesväg- ledning, anlagsprövning och arbetsprövning. Till arbetsprövningen återkommer utred- ningen även i annat sammanhang. Sökanden kan under vissa förutsättningar få bidrag till kostnader som drabbar honom för hans medverkan i sådana åtgärder. Enligt 11 5 kan resekostnadsersättning och traktamente utgå dels till arbetssökande för inställelse hos arbetsförmedlingsorgan, om inställelsen är angelägen för utredning om hans fram- tida sysselsättning, dels till handikappad som i samband med arbetsvård genomgår psyko- teknisk undersökning eller läkarundersök- ning. Ett liknande bidrag — kallat särskilt bidrag — kan utgå vid utredning om förut— sättningama för yrkesutbildning, men detta behandlar utredningen i det följande i sam- band med utbildningsbidraget i vilket det särskilda bidraget ingår som en del.

De här ifrågavarande åtgärderna avser till övervägande del arbetssökande som på grund av handikapp eller annat personligt förhållande är svåra att placera på arbets- marknaden eller för vilka annars särskilda insatser behövs från arbetsmarknadsmyndig- heternas sida. Utredningen eller undersök— ningen kommer till stånd på arbetsförmed- lingens initiativ. Åtgärderna är av förbere- dande natur och kan därför sägas ligga inom ramen för den arbetsförmedlande verk- samheten. Då härtill kommer, att sökanden i dessa fall får ersättning bara för resekost- nader och utgifter för uppehälle i samband med resan, anser utredningen, att den här an- givna utredningsverksamheten skall få fortgå

oberoende av konflikt och finner alltså inte skäl föreslå någon begränsning av tillämp- ningsområdet för 11 & arbetsmarknadskungö- relsen under konflikt.

7.5.3 Utbildningsbidrag m. m.

Arbetsmarknadsutbildning beviljas på syssel— sättningspolitiska grunder. Den innefattar omskolning och annan yrkesutbildning. Syf- tet med utbildningen är dels att vid omställ- ningar i näringslivet underlätta för arbets— lösa och personer som riskerar att bli arbets- lösa att gå över till nya uppgifter, dels att bereda handikappade och andra som har svårigheter att få stadigvarande arbete sådan utbildning att deras sysselsättningsproblem lättare kan lösas. Samtidigt medverkar ut- bildningen till att fylla näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft.

Sedan 1 juli 1966 förekommer jämte nu angiven yrkesutbildning försöksverksamhet i form av bristyrkesutbildning, som har till syfte att snabbt öka tillgången på yrkeskun- nigt folk inom vissa bestämda yrkesområ- den med efterfrågan på personal och som står öppen även för dem som varken är eller riskerar att bli arbetslösa. Arbets- marknadsutbildningen bedrivs vid kurser som anordnas särskilt för ändamålet av skolöverstyrelsen men också i övrigt inom det ordinarie utbildningsväsendet. Dessutom förekommer sådan utbildning inom företa- gen och vid kurser anordnade av utbild- ningsorgan utanför det ordinarie utbildnings- väsendet. Utbildningen finansieras genom gemensamt anslag till arbetsmarknadsstyrel- sen och skolöverstyrelsen. Till kursdeltagare som uppfyller villkoren härför utgår utbild- ningsbidrag, som består av grundbidrag, fa- miljetillägg, hyresbidrag Och särskilt bidrag. Företagsutbildningen finansieras i allmänhet genom bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen på villkor att den anställde får avtalsenliga löneförmåner under utbildningstiden. I vissa fall sker finansieringen genom utbildnings— bidrag direkt till den anställde. Sedan yrkes- utbildning slutförts, får den utbildade bevil- jas lån med belopp som högst motsvarar utbildningsbidraget under en månad. Lånet

skall återbetalas inom ett år, såvida inte för- längning eller eftergift medges av särskilda skäl.

Arbetsmarknadsutbildningen har stor om- fattning. Den omfattade nära 70000 per- soner 1967. Utbildningskapaciteten torde i speciella situationer tillåta en sådan ökning av utbildningsinsatserna att man inte kom- mer förbi problemet att ta ställning till frå- gan om konfliktberörda arbetstagare bör få tillgång till utbildningen. Saken gäller när- mast om de bör stängas av från utbild- ningsbidrag och lån.

Utbildningen tillgodoser starka samhälls- intressen och har stor betydelse för arbets— marknadsparterna på ömse sidor. Samhälls- ekonomiska synpunkter talar också för att en arbetstagare skall kunna utnyttja en kon- fliktsituation för ett sådant positivt ändamål som utbildning. Å andra sidan har utbild- ningsbidraget stor ekonomisk betydelse för den enskilde och är i huvudsak en ersätt- ning av samma natur som arbetsinkomst. Ut- givande av utbildningsbidrag till konflikt- berörd arbetstagare måste därför i princip anses utgöra ett neutralitetsbrott från sam- hällets sida.

En avvägning mellan angivna motsatta intressen måste göras. På detta arbetsmark- nadspolitiska område framträder med sär- skild skärpa kravet att inte ge avstängnings- reglerna en längre gående verkan än som betingas av neutralitetens krav.

En inte ringa del av arbetsmarknadsut- bildningen — drygt 30 procent — avser handi- kappade. De handikappade bör enligt direk- tiven till utredningen så långt som möjligt skyddas mot olägenheterna av en arbetskon- flikt. Enligt utredningens mening vore det önskvärt att kunna bereda sådana konflikt- berörda handikappade yrkesutbildning som oberoende av konflikten får anses ha behov av sådan utbildning snarast möjligt. Gränsen mellan handikappade och andra som be- höver utbildning för att kunna placeras eller omplaceras på arbetsmarknaden är emeller- tid flytande, och det är av praktiska skäl därför inte möjligt att förverkliga detta önskemål fullt ut.

Enligt 21 å arbetsmarknadskungörelsen

rutgår särskilt bidrag i form av resekostnads— ersättning och traktamente vid utredning om förutsättningama för yrkesutbildning. Bidra- get omfattar i förekommande fall också er- sättning för läkarundersökning eller anlags- prövning och ersättning för förlorad arbets- förtjänst. Ehuru det här är fråga inte bara om handikappade och andra svårplacerade utan även om andra som kan behöva om- skolas eller få annan yrkesutbildning, torde på skäl som tidigare anförts i fråga om and- ra åtgärder för att kartlägga en sökandes situation särskilt bidrag böra få utgå obero- ende av konflikt även under utredning om förutsättningama för yrkesutbildning. An- märkas må att ersättning för förlorad ar- betsförtjänst inte kan utgå till den som är indragen i eller eljest arbetslös till följd av arbetskonflikt.

När det gäller själva utbildningen sker denna för handikappade delvis vid ordinarie skolor och utbildningsinstitutioner. I stor ut- sträckning utnyttjas omskolningskurser inom arbetsmarknadsutbildningen, men yrkesut- bildning av handikappade sker även direkt i näringslivet. Inom den här angivna utbild- ningsverksamheten är de handikappade så— lunda integrerade med andra elever, och handikappet som sådant behöver inte ha nå- got direkt samband med utbildningens inrikt- ning. I dessa fall finner utredningen det inte vara möjligt att ge handikappade som är berörda av arbetskonflikt utbildningsbidrag till skillnad från andra konfliktberörda.

I vissa fall kan emellertid integrerad ut- bildning avse handikappade, som man kan avgränsa på grund av att arbetsförmedlingen före utbildningen prövat handikappets natur. Detta gäller i första hand dem som i sam- band med arbetsvård genomgått arbetspröv— ning eller arbetsträning och som därunder befunnits vara i behov av yrkesutbildning, liksom sådana handikappade vilkas utbild- ningsbehov av medicinska skäl är så träng- ande att det bör tillgodoses utan dröjsmål.

Utbildningsbidrag kan dessutom utgå i samband med åtgärder som är speciellt av- sedda för handikappade. Utredningen syf- tar här i första hand på anpassningsutbild- ning för handikappade. Denna omfattar

svårt handikappade personer, framför allt blinda, hörselskadade och andra med all- varliga fysiska eller psykiska defekter. Vida- re har de som genomgår arbetsprövning vid statens arbetsklinik rätt till utbildningsbi- drag, och de utgör också en klart avskiljbar grupp av svårt handikappade.

Den här ifrågavarande verksamheten för klart avskiljbara handikappade bör få fortgå helt ostörd av arbetskonflikter, varför utred- ningen föreslår att utbildningsbidrag i dessa fall undantas från konfliktdirektivens av- stängningsregler. I övrigt anser sig utred- ningen efter att ha granskat arbetsmarknads- utbildningen i dess skiftande utformning inte kunna förorda särbehandling av handikap- pade och andra svårplacerade.

Vad angår det lån som efter genomgång- en yrkesutbildning kan beviljas den utbil- dade har utredningen inhämtat att sådana lån är sällsynta. De torde heller inte bli aktuella för konfliktberörda, varför utred- ningen lämnar dem åsido.

Utbildning som en arbetstagare påbörjat före arbetskonflikt bör få fullföljas oavsett om arbetstagaren är berörd av konflikten. Arbetstagare som före konfliktens utbrott lämnat sin anställning vid det konfliktbe- rörda företaget eller då är permitterad där- ifrån sedan minst viss tid tillbaka utan att ha påbörjat utbildning är enligt tidigare fö- reslagna bestämmelser inte konfliktberörd och har därför under konflikt rätt till ut- bildningsbidrag om han eljest uppfyller fordringarna härför.

Särskilda regler behövs emellertid för att förhindra att utbildningsbidrag beviljas dem som är berörda eller kan väntas bli berörda av arbetskonflikt och som under denna vill genomgå arbetsmarknadsutbildning. Här bortses då från de grupper av handikappa— de som undantagits i det föregående. Det synes lämpligt att härvid anknyta till 16 & arbetsmarknadskungörelsen, som anger som en förutsättning för rätten till utbildnings- bidrag att man skall vara eller löpa risk att bli arbetslös.

För att kunna beviljas utbildningsbidrag är det inte nödvändigt med en formlig an- sökan, utan frågan om sådant bidrag kan

väckas på annat sätt. Detta utgör en svårig- het när man skall bedöma om ett utbild- ningsfall har samband med arbetskonflikt. Om i ett enskilt fall arbetsmarknadsutbild- ning uppenbarligen aktualiserats oberoende av arbetskonflikt bör detta vara tillräckligt för att utbildningsbidrag skall kunna bevil- jas. För att utbildning skall anses ha aktua- liserats bör emellertid fordras antingen att arbetstagaren gjort en skriftlig förfrågan om utbildning hos arbetsförmedlingen eller att saken tagits upp i samband med personligt besök där.

Aktualiseras utbildning efter konfliktens utbrott och är arbetstagaren berörd av kon- flikten, torde det dock vara ofrånkomligt att han stängs av från rätten till utbildnings- bidrag. Likaså torde efter konfliktutbrottet bidrag inte kunna beviljas arbetstagare, om utbildningen aktualiserats så kort tid före ut- brottet att han kunnat befaras bli arbetslös på grund av konflikten. Befarad arbetslöshet torde som regel få anses följa av ett kon- fliktvarsel men kan med hänsyn till spe- ciella omständigheter föreligga tidigare. Till sist bör inte heller före det att befarad ar- betskonflikt bryter ut utbildningsbidrag kun- na beviljas den som löper risk att bli arbets- lös på grund av konflikten. Även här torde ett konfliktvarsel som regel bli avgörande vid bedömningen av orsakssammanhanget. Ehuru denna sistnämnda regel kan leda till att fullt legitima utbildningsbehov i enskilda fall inte kommer att kunna tillgodoses förrän efter lång tid — exempelvis då konfliktvarsel sker tidigt och avtalsförhandlingarna drar ut på tiden — anser utredningen denna olägen- het vara att föredra framför att utbildningen får påbörjas under villkor att den måste av- brytas om konflikten bryter ut.

Utredningen föreslår med hänsyn till vad sålunda anförts som huvudregel, att utbild- ningsbidrag inte skall få beviljas den som är berörd av arbetskonflikt, om arbetslöshet på grund av konflikten föreligger eller kunnat befaras då frågan om utbildning aktualise- rats hos arbetsförmedlingen. Utbildningsbi- drag bör inte heller före befarad arbetskon- flikt få beviljas den som löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten.

Oberoende av konflikt bör emellertid ut- bildningsbidrag få utgå dels till handikappad som i samband med arbetsvård genomgått arbetsprövning eller arbetsträning och som därunder befunnits vara i behov av yrkes- utbildning, liksom sådana handikappade vil- kas utbildningsbehov av medicinska skäl är så trängande att det bör tillgodoses utan dröjsmål. Vidare bör utbildningsbidrag obe- roende av konflikt få utgå vid anpassnings- undervisning för handikappade och i sam- band med arbetsprövning vid statens arbets- klinik. Till sist bör särskilt bidrag få utgå oberoende av konflikt vid utredning om för— utsättningama för yrkesutbildning. När det gäller försöksverksamheten med bristyrkesut- bildning bör gälla samma bestämmelser som enligt den av utredningen förordade huvud- regeln.

7.5.4 Flyttningsbidrag samt inlösen av egna- hem och bostadsrättslägenheter

Den snabba strukturomvandlingen inom nä- ringslivet har lett till ökade krav på arbets— kraftens rörlighet. För att underlätta den geografiska omställningen kan under vissa förutsättningar som anges i 29 & arbetsmark- nadskungörelsen flyttningsbidrag utgå till den som är eller löper risk att bli arbetslös och som genom arbetsförmedlingen får ny anställning på annan ort. Flyttningsbidraget består av respenning, bortavistelsebidrag, starthjälp och utrustningsbidrag. Respenning kan dessutom enligt 34 & utgå till arbetsta- gare som för att anställning skall kunna komma till stånd måste besöka arbetsgivaren eller arbetsplatsen i förväg. Sedan den 1 juli 1966 utgår vidare såsom en försöksverk- samhet familjebidrag till säsongarbetslösa under vissa närmare angivna förutsättningar. Bidragsverksamheten är omfattande. Bud- getåret 1967/68 uppgick antalet sökandere- sor för vilka respenning beviljades med stöd av 34 & till i runt tal 20 000, medan omkring 23 000 personer samma budgetår fick start- hjälp.

För att flyttningsbidrag skall kunna utgå fordras inte bara att sökanden är arbetslös

eller löper risk att bli arbetslös utan också att det råder brist på arbetskraft i det yrke som hans anställning på den nya orten av- ser. Sådan arbetskraftsbrist kan emellertid föreligga lika väl under en arbetskonflikt som under fredliga förhållanden på arbets- marknaden. Eftersom flyttningsbidraget ut- gör ett sysselsättningspolitiskt instrument som avser arbetsmarknaden i dess helhet och som vunnit stor utbredning i praktiken, måste man räkna med att arbetsförmed- lingsorganen under en arbetskonflikt utsätts för ett väsentligt ökat tryck för att få dessa att medverka till omställningar som betingats av konflikten. Som förutsättningama för flyttningsbidrag är angivna i arbetsmark— nadskungörelsen torde förmedlingsorganen inte kunna vägra flyttningsbidrag enbart av den anledningen att sökanden är berörd av arbetskonflikt. Samhället bör emellertid inte rimligen genom ekonomiskt bidrag eller an- nat dylikt stöd medverka till att arbetskraft lämnar företag under en konflikt för att vin- na anställning på annat håll. Varken strejk eller lockout bryter ett anställningsförhållan- de, och det normala är att de konfliktberörda arbetstagarna återgår till sina arbeten efter konfliktens slut. Utredningen finner det där- för redan av nu angivna skäl vara nödvän- digt att arbetstagare som är berörda av kon- flikt stängs av från rätten till flyttningsbi- drag så länge konflikten varar.

Som skäl för att konfliktberörd arbetsta- gare inte bör få flyttningsbidrag kan vidare framhållas, att bidraget till viss del täcker levnadskostnader och att det därför i princip bör bedömas på samma sätt som andra bi- drag som helt eller delvis utgör ersättning av samma natur som arbetsinkomst.

Bland arbetssökande som under fredliga förhållanden på arbetsmarknaden är berätti- gade till flyttningsbidrag finns inga handi- kappade eller andra svårplacerade som låter sig klart avgränsas från övriga arbetssökan- de. Utredningen finner det följaktligen inte möjligt att i detta sammanhang föreslå sär- behandling av de handikappade. Inte heller anser utredningen skäl föreligga, att ge sä- songarbetslösa familjebidrag oberoende av konflikt.

I likhet med vad utredningen anfört i fråga om arbetsmarknadsutbildning bör på- börjad flyttning få fullföljas oberoende av konflikt.

Vad utredningen anfört under närmast föregående avsnitt om sambandet mellan arbetskonflikt och aktualisering av arbets- marknadsutbildning gäller i huvudsak också sambandet mellan arbetskonflikt och aktua— lisering av flyttningsbidrag. Då sådant bidrag emellertid regelmässigt förutsätter ansökan, kan man här utgå från ansökningen vid be- dömningen huruvida ett samband skall an- ses föreligga.

Utredningen föreslår alltså, att flyttnings- bidrag inte skall få beviljas den som är be- rörd av arbetskonflikt, orn arbetslöshet på grund av konflikten föreligger eller kunnat befaras vid ansökningen om sådant bidrag. Inte heller skall sådant bidrag före befarad arbetskonflikt få utges till den som löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten.

Den försöksverksamhet med inlösen av egnahem och bostadsrättslägenheter som be- drivs enligt Kungl. Maj:t bemyndigande se- dan 1964 respektive den 1 juli 1968 har tillkommit för att undanröja hinder för ut- flyttning från arbetslöshetsorter i fall då försäljning i öppna marknaden inte är möj- lig eller bara kan ske med avsevärd förlust för ägaren. De skäl som anförts till stöd för att flyttningsbidrag inte bör få beviljas den som är berörd av arbetskonflikt äger giltig— het även för denna försöksverksamhet lik— som beträffande försöksverksamheten med familjebidrag för säsongarbetslösa.

7.5.5 Arbetslöshetshjälp

Med arbetslöshetshjälp avses beredskapsar- bete, arkivarbete, musikerhjälp, kommunalt kontantunderstöd och statligt omställnings- bidrag. Hjälpåtgärderna kan komma i fråga bara för arbetslösa. Som förutsättning för att kunna få arbetslöshetshjälp gäller bland an- nat, att den arbetslöse skall vara arbetsför och oförhindrad att åta sig arbete för annans räkning.

Nu gällande konfliktdirektiv omfattar ar- betslöshetshjälpen i dess helhet och alltså

även det nyligen införda omställningsbidra- get för äldre arbetskraft. Ingen har ifråga- satt annat än att arbetslöshetshjälp även framdeles måste förvägras den som är be- rörd av arbetskonflikt. Utredningen finner heller inte skäl att föreslå annan ändring härvidlag än som hänger samman med ut- redningens ställningstagande till frågan vil- ka som skall anses konfliktberörda. Under hänvisning till vad utredningen anfört härom tidigare får utredningen alltså föreslå, att arbetslöshetshjälp inte må meddelas den som är berörd av arbetskonflikt.

Bryter konflikt ut på en arbetsplats där beredskapsarbete pågår eller måste arbetet avbrytas på grund av konflikt, får de som där är berörda av konflikten behandlas på samma sätt som andra konfliktberörda, d. v. s. stängas av från möjligheten till fort- satt sådant arbete liksom från annat stöd för vilket konfliktdirektivens avstängningsbe- stämmelser gäller. Detta följer emellertid av huvudregeln, varför särskild föreskrift här- om inte behövs.

7.5.6 Näringshjälp och andra arbetsvårdan— de åtgärder för handikappade m. fl.

Utredningen har i det föregående behandlat olika former av bidrag som i princip utgår till alla arbetslösa eller arbetssökande utan åtskillnad för att underlätta deras placering eller omställning då denna är betingad av sysselsättningspolitiska grunder. Härvid har utredningen särskilt undersökt möjligheten att skydda de handikappade mot olägenhe- terna av arbetskonflikter. Svårigheten att i dessa fall avgränsa de handikappade från övriga arbetssökande har lett till att utred— ningen — bortsett från åtgärder av kartläg- gande natur — inte ansett sig från konflikt— direktivens avstängningsregler kunna undan- ta andra handikappade än sådana som i vis— sa speciella fall är berättigade till utbild- ningsbidrag. Utbildningsbidrag i övriga fall får därför inte liksom inte heller flyttnings- bidrag och arbetslöshetshjälp enligt utred- ningens förslag utges till handikappad som är berörd av arbetskonflikt.

Åtskilliga arbetsmarknadspolitiska åtgär—

der är emellertid uteslutande eller huvudsak- ligen inriktade på handikappade, vilket in- nebär att arbetsförmedlingen här måste sär- skilt utreda handikappets natur för att kun- na ta ställning till frågan om lämplig och tillåten åtgärd. Utredningen avser nu att undersöka om det är möjligt att låta sådana åtgärder få fortgå helt oberoende av arbets- konflikt så att de kan komma också kon- fliktberörda handikappade till godo.

Utredningen har tidigare till åtgärder av kartläggande natur som skall få vidtas obe— roende av arbetskonflikt hänfört arbetspröv- ning i samband med arbetsvårdsutredning. Arbetsprövningen åtföljs inte sällan av ar- betsträning för att förbereda övergången till arbetslivet. Bortses från den speciella arbets- prövningen vid statens arbetsklinik är båda åtgärderna reglerade i kungörelsen den 16 juni 1966 (nr 370) om statsbidrag till verk— städer inom arbetsvården. Huvudmän för verksamheten är landsting, kommun eller stiftelse, som kan få statsbidrag till driften av arbetsprövningsavdelning eller tränings— verkstad. Statsbidraget omfattar bland an- nat klientersättning och får beviljas bara under förutsättning att denna ersättning ut- går efter samma grunder som gäller för ut- bildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungö- relsen. Eftersom det här är fråga om åtgär- der av huvudsakligen förberedande natur som avser bara handikappade eller andra svårplacerade, föreslår utredningen att verk- samheten lämnas helt ostörd av arbetskon- flikt och att klientersättning följaktligen får utgå även till den som kan vara berörd av sådan konflikt.

Många arbetssökandes arbetsförmåga kan för längre eller kortare tid vara så nedsatt att det behövs särskilt anpassade arbetsvill- kor i verksläder för skyddad sysselsättning för att de skall kunna göra en produktiv in- sats. Verksamheten regleras i den kungörel- se som nyss berörts. Statsbidragsberättigade huvudmän är även här kommuner, lands- ting eller enskilda stiftelser. Under en första utbildningstid vid verkstaden utgår till ar- betssökanden ekonomiskt bidrag som mot— svarar utbildningsbidraget vid arbetsmark- nadsutbildning. Efter anställandet får arbets—

tagaren lön som bestäms med hänsyn till hans arbetsförmåga och arbetets art. Anta- let platser i skyddad sysselsättning utgör omkring 7 000. Dessutom kan enligt regle- ringsbrevet till arbetsmarknadsstyrelsen för budgetåret 1968/69 företag som anställer handikappade i halvskyddad verksamhet få statsbidrag för denna. Det är här fråga om försöksvis bedriven halvskyddad sysselsätt- ning av handikappade, som emellertid äger uppbära kollektivavtalsenliga löneförmåner. Platserna i halvskyddad verksamhet är ännu så länge ringa till antalet — mellan 500 Och 600.

En arbetssökande som placeras i verkstad för skyddad sysselsättning lämnar därmed den öppna arbetsmarknaden. En sådan ar- betstagare kan knappast anses ha något in- tresse i en pågående arbetskonflikt. Utred- ningen anser därför att skyddad sysselsätt- ning bör få stå öppen också för den som är berörd av konflikt. När det gäller den halv- skyddade sysselsättningen är saken mera tveksam. Då utredningen anser sig kunna föreslå att även denna sysselsättning skall kunna komma konfliktberörd arbetstagare till godo, är skälet härför närmast att det inte ens på mycket lång sikt torde finnas något praktiskt behov att i konfliktsamman- hang behandla den annorlunda än skyddad sysselsättning.

Arbetskonflikt kan emellertid tänkas bry- ta ut i en verkstad för skyddad sysselsätt— ning eller vid ett företag som bedriver halv— skyddad verksamhet. Den som blir berörd av en sådan konflikt blir enligt utredningens tidigare förslag avstängd från möjligheten att få bidrag som syftar till att underlätta hans omställning till arbete på den öppna arbetsmarknaden. Då i praktiken möjlighet inte torde finnas för en sådan konfliktbe- rörd arbetstagare att under konflikten söka sig till annan skyddad eller halvskyddad sys- selsättning, finner utredningen inte erfor- derligt att föreslå särskilda regler för att förhindra en sådan omplacering.

Andra åtgärder för handikappade är reg- lerade i arbetsmarknadskungörelsen, nämli- gen näringshjälp jämte visst bidrag till handi- kappad för annat ändamål samt bidrag och

lån till anskaffning av motorfordon för handikappade. Näringshjälp är huvudsak- ligen — och såvitt i detta sammanhang är av intresse — avsedd att underlätta över- gången för arbetstagare till verksamhet som egen företagare. Hjälpen utgår enligt 57 5 till handikappad, ensamställd kvinna eller medelålders eller äldre arbetstagare som in- te kunnat få lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden. Till handikappad kan en- ligt 58 å i stället utgå bidrag till kostnaden för mindre arbetsredskap eller verktyg som han behöver för att kunna utöva arbetsan- ställning. Bidrag eller län för att anskaffa motorfordon (personbil eller motordriven invalidvagn) utgår enligt 62 & till handikap- pad som är beroende av sådant fortskaff— ningsmedel för att få sin utkomst av arbete eller för att förvärva utbildning med yrkes- inriktning.

Syftet med understödet är i nu angivna fall antingen att bereda arbetstagaren till- fälle att lämna den öppna arbetsmarknaden för att bli egen företagare eller att möjlig- göra för svårt belastade handikappade att stanna kvar på arbetsmarknaden och där få rimlig arbetsförtjänst. I den mån hjälpåt- gärden avser att underlätta för arbetstagaren att bli egen företagare, bör han enligt utred— ningens mening få hjälpen även om han skulle vara berörd av arbetskonflikt, efter- som han inte kan ha någon fördel av kon— fliktens utgång. Också om åtgärden är av- sedd att möjliggöra för arbetstagaren att stanna kvar på den öppna arbetsmarknaden anser utredningen den böra få stå öppen för en konfliktberörd, eftersom det här är fråga om arbetstagare vilkas handikapp mås- te utredas och fastställas för att åtgärden skall kunna vidtas. Framhållas må särskilt, att när det gäller bidrag till motorfordon en- ligt uttrycklig bestämmelse i arbetsmark- nadskungörelsen det medicinska behovet av fordonet måste styrkas med läkarintyg.

7.5.7 Avslutande synpunkter på arbetsmark- nadskungörelsen

Utredningen vill tillägga, att de olika arbets- marknadspolitiska åtgärderna som regel är

i hög grad komplexa. Föreslagna konflikt- direktiv där sådana förekommer träffar ba- ra en del av varje sådan åtgärd, nämligen det ekonomiska stöd till den enskilde som ibland men inte alltid utgör en förutsättning för att han skall kunna tillgodogöra sig hjälpinsatsen i övrigt. Under en arbetskon- flikt kan helt naturligt många problem upp- komma för arbetsmarknadsmyndigheterna på detta vidsträckta här ej reglerade område. En del exempel kan anföras. Blir det konflikt inom ett fack kan från neutra- litetssynpunkt ifrågasättas lämpligheten att driva beredskapsarbete inom samma fack. Medicinska och sociala synpunkter kan tala för att en konfliktberörd arbetstagare får genomgå arbetsmarknadsutbildning om han är beredd att avstå från utbildningsbidrag. Förberedande åtgärder kan vara i och för sig indicerade men kan te sig tveksamma om de inte får fullföljas med aktiva insatser, och konfliktdirektiven kan tänkas förhindra sådana insatser. I sådana fall som de här nämnda måste det enligt utredningens me- ning få ankomma på arbetsmarknadsmyn- digheterna själva att med beaktande av tillbörliga neutralitetskrav och sedvanliga bedömningsgrunder pröva lämpligheten av tilltänkta åtgärder. Omständigheterna skif- tar alltför mycket från fall till fall för att utredningen skall kunna finna det motiverat att vid sidan av konfliktdirektiven föreslå anvisningar till arbetsmarknadsmyndigheter- na rörande tillämpningen av arbetsmark- nadskungörelsen under konflikt.

7.5.8 Arbetslöshetsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att tryg— ga försörjningen för arbetslösa när syssel- sättningsfrämjande åtgärder inte står till buds eller anses inte lämpligen böra vidtas. Försäkringen handhas av frivilliga, stats— understödda arbetslöshetskassor. Verksamhe- ten regleras av förordningen den 14 decem- ber 1956 (nr 629) om erkända arbetslös- hetskassor jämte däri senare vidtagna änd- ringar.

Den viktigaste ersättningen är dagpen- ningen, som kan utgå under som regel längst

30 veckor av försäkringsåret. Medelbeloppet för tillförsäkrad dagpenning beräknas efter den 1 september 1968 ligga vid drygt 43 kronor. I likhet med vad som gäller för arbetslöshetshjälpen måste den arbetslöse va- ra arbetsför och i övrigt oförhindrad att åta sig arbete för att kunna få kassaersättning. Han måste dessutom efter inträdet i kassan ha arbetat och betalat sin avgift i minst 12 månader.

Nuvarande konfliktdirektiv avser också arbetslöshetsförsäkringen. Liksom arbetslös- hetshjälpen måste arbetslöshetsförsäkringen framdeles vara försedd med konfliktdirektiv. Utredningen föreslår, att ersättning från er- känd arbetslöshetskassa inte skall få utges till den som enligt här tidigare framlagt förslag är berörd av arbetskonflikt.

7.5.9 Den allmänna studiefinansieringen

De överväganden som utredningen gjort i fråga om arbetsmarknadsutbildningens be- drivande under konflikt har föranlett utred- ningen att från motsvarande synpunkter granska även annan utbildning, framför allt undervisningen inom det ordinarie utbild- ningsväsendet. Detta tilldrar sig uppmärk- samhet i konfliktsammanhang i den mån med ekonomiskt bidrag till elev förenad un- dervisning står öppen även för arbetstagare.

Undervisningen är avgiftsfri vid flertalet utbildningsanstalter. Både äldre och yngre elever får i allmänhet utbildingsstöd i form av studiemedel eller studiehjälp. Rätten till studiemedel regleras i studiemedelsförord- ningen den 4 juni 1964 (nr 401), medan fö- reskrifterna om studiehjälp finns intagna i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402).

Studiemedel utgår vid utbildning vid uni- versitet och högskolor samt lärarutbildnings- anstalter och vissa andra skolor för fackut- bildning under sammanlagt högst 16 termi- ner till elev som inte fyllt 40 år. Föreligger särskilda skäl kan studiemedel både utgå för längre tid och till äldre elev. Det är här frå- ga om en kombination av bidrag och lån för att täcka kostnaderna för 10 månaders stu- dier under varje läsår. För närvarande (vå-

ren 1968) kan — bortsett från barntillägg — högst 4 060 kronor beviljas en elev i studie- medel per termin. Härav utgör 875 kronor studiebidrag som inte behöver återbetalas. Studiemedlen är på så sätt inkomstprövande att de sätts ner i samma mån som eleven från inkomster från annat håll.

Studiehjälp får elever i yrkesskolor, fack- skolor, gymnasier, folkhögskolor och andra liknande utbildningsanstalter. Hjälpen ut- går huvudsakligen i form av studiebidrag och studielån. Till vuxna studerande som är av intresse i detta sammanhang utgår dels ett inte behovsprövat förhöjt studiebidrag om för närvarande 175 kronor i månaden — till beloppet motsvarande studiebidraget inom studiemedlen — eller ett behovsprövat vuxenutbildningsbidrag under studiernas slutskede, dels behovsprövat studielån med högst 5000 kronor per läsår. Vid försörj- ningsplikt kan lånet höjas.

Studiemedlen och studiehjälpen utgör allt- så betydelsefulla förmåner för den enskilde. Om dessa får utgå utan begränsning under en arbetskonflikt, måste man räkna med att de kan stimulera till studier personer som är berörda av konflikten och vill göra den arbetsfria tiden under denna mera menings- full. Konfliktberörda arbetstagare med er— forderliga formella meriter kan utan svå- righet skriva in sig för studier inom ett inte spärrat studieområde vid någon universitets— fakultet och kan få studiemedel om inkomst- prövningen inte lägger hinder i vägen. För studiehjälp finns ingen meritprövning, och någon särskild prövning av studielämplighe- ten förekommer här inte heller. Å andra sidan gör den terminbundna undervisningen som det här ofta är fråga om att man inte kan börja utbildningen när som helst.

Som utredningen framhållit tidigare i samband med arbetsmarknadsutbildningen är det från samhällsekonomiska synpunkter önskvärt att tiden under en arbetskonflikt kan utnyttjas för utbildning. Inom det ordi- narie utbildningsväsendet står utbildning också öppen för alla samhällsmedborgare oavsett om de råkar vara arbetslösa arbets- tagare eller inte, såvida det inte råkar vara konflikt just på utbildingsområdet. Proble-

met gäller därför här inte om man måste stänga av konfliktberörda arbetstagare från rätten till speciell utbildning för huvudsak- ligen arbetslösa utan i stället om man måste förhindra dem som är berörda av arbets- konflikt att utnyttja de allmänna ekonomiska förmåner som följer med ordinarie utbild- ning. Då förmånerna i allt väsentligt är av- sedda för elevens uppehälle under studieti- den, måste det anses utgöra ett neutralitets- brott från samhällets sida om de kommer även konfliktberörda arbetstagare till godo. Utredningen finner det vara ofrånkomligt att dessa avstängs från rätten till studieme- del och studiehjälp.

Den som före konfliktutbrottet redan be— viljats studiemedel eller studiehjälp bör emel- lertid få utnyttja dessa förmåner under den studieperiod som stödet avser, även om han skulle vara berörd av konflikten.

Då till skillnad från vad som gäller ar— betsmarknadsutbildningen arbetslöshet här inte utgör en förutsättning för rätten till utbildning bör avstängningsreglema i fråga om den allmänna studiefinansieringen utfor- mas på ett något annorlunda sätt. Beträffan- de båda hjälpformerna kan anknytning gö- ras till ansökningen utom när det gäller det förhöjda studiebidraget inom studiehjälpen, som utgår utan ansökan. Utredningen före— slår, att studiemedel och studiehjälp inte får beviljas den som är berörd av arbets- konflikt, om konflikten brutit ut eller kun— nat befaras vid ansökningen om sådant stöd eller — i fråga om förhöjt studiebidrag inom studiehjälpen — vid utbetalningen av bidra- get. Vid bedömningen av om konflikt kun- nat befaras bör gälla vad som under 7.5.3 anförts i fråga om utbildningsbidrag.

7.5.10 Andra stödåtgärder från samhällets sida

Utredningen har utöver tidigare i detta av- snitt angivna stödåtgärder granskat ytterli- gare ett antal sådana åtgärder som är av den art att konfliktdirektiv skulle kunna sättas i fråga för dem. Det gäller här ekonomiskt samhällsstöd för såväl arbetstagare som fö-

retag. Som tidigare framhållits har det emel— lertid inte varit möjligt för utredningen att göra en genomgripande undersökning av alla samhällets stödåtgärder av ekonomisk betydelse för den enskilde. Det är därför inte uteslutet att det finns också andra stöd- former som bort komma med i bilden.

Bland stödåtgärder på arbetstagarsidan som utredningen ytterligare granskat må först nämnas den statsunderstödda utbild- ningsverksamheten på lantbrukets område enligt reglementet den 30 juni 1949 (nr 451 med senare ändringar) och de statsunder- stödda skogsbrukskurserna enligt kungörel- sen den 21 maj 1954 (nr 427 med senare ändringar). Det här ifrågavarande utbild- ningsstödet har utredningen ansett sig kun- na lämna åsido därför att det innefattar för- måner som har ringa ekonomisk betydelse. Att märka är även, att — liksom utredningen tidigare funnit i fråga om utbildningsbidra- get — traktamentsstipendium för förlorad ar- betstid inte kan utgå till den som är arbets- lös till följd av arbetskonflikt.

Vidare har utredningen fört åt sidan sjuk- försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Försäkringsformerna avser inte arbetstagare som är arbetsföra utan sådana vilkas arbets- förmåga är helt eller delvis nedsatt på grund av sjukdom eller olycksfall. När det gäller arbetslöshet på grund av sjukdom är gräns- området emellertid flytande mellan social- försäkringen, å ena sidan, samt arbetslös- hetsförsäkringen och de arbetsmarknadspo- litiska stödåtgärderna, å den andra. Detta är särskilt fallet beträffande handikappade av olika slag, som utredningen i viss ut- sträckning undantagit från konfliktdirekti- vens avstängningsregler för att i görligaste mån skydda dem från olägenheterna av en arbetskonflikt. Utredningen håller inte för uteslutet, att trycket på försäkringskassorna skulle öka under en inte alltför kortvarig arbetskonflikt, vilket inte behöver innebära att det är fråga om missbruk. Det får an- komma på försäkringskassorna att pröva även sådana ärenden efter gängse normer. Anledning att av nu angivna skäl föreslå ändring i gällande regler om rätten till sjuk- förmåner från den allmänna försäkringen

förekommer inte enligt utredningens upp- fattning. Att det föreligger sådant arbetsgi- varinträdc, som avses i 3 kap. 16 % lagen om allmän försäkring, bör inte få hindra den sjuke från att under konflikt utfå den sjuk- penning, vartill han är försäkrad. Det bör ankomma på riksförsäkringsverket att tillse att erforderliga bestämmelser härom kom- mer till stånd.

Stödjande åtgärder från samhällets sida förekommer på arbetsmarknaden inte bara på arbetstagarsidan. Även enskilda företag kan få ekonomisk hjälp och den måste som utredningen framhållit tidigare betraktas i princip på samma sätt som det ekonomiska stödet till arbetstagarna. Utredningen har här främst uppmärksammat statligt lokali- seringsstöd enligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr 101 med senare ändringar), stat- ligt kreditstöd åt hemslöjd, hantverk och småindustri enligt kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 372 med senare ändringar) samt statligt stöd åt företagare inom jordbruk, skogsbruk och fiske enligt kungörelsen den 19 juni 1967 (nr 453) jämte andra författ- ningar och föreskrifter. Framhållas må ock- så, att vissa bidrag och lån enligt arbets- marknadskungörelsen i mindre utsträckning kan komma företagare till godo.

Samhällets stöd till det enskilda närings- livet är i allt väsentligt avsett att hjälpa före— tagen med investeringar som är nödvändiga för att trygga deras fortsatta verksamhet. Stödet främjar indirekt också sysselsättnings- politiken. Ingen har något att vinna på att sådant stöd dras in bara därför att ett före- tag är drabbat av arbetskonflikt. För arbets- tagarsidan är det av intresse att efter kon- fliktens slut få återgå till arbete i ett livs- dugligt företag, och från företagsekonomiska synpunkter är det önskvärt att kunna ut- nyttja den tid då produktionen ändå ligger nere till nödvändiga ombyggnader, installa- tioner m.m. De lån eller bidrag som inne- fattas i stödet utgår först efter ingående ut- redning om investeringsbehovet och andra omständigheter av betydelse. Då kontrollen över att stödet används för avsett ändamål dessutom torde vara betryggande, har ut- redningen funnit sig böra lämna också före-

tagsstödet utanför konfliktdirektivens till- lämpningsområde.

Att företagsstöd enligt utredningens me- ning inte bör förenas med konfliktdirektiv betyder emellertid inte, att en arbetskonflikt skulle vara helt utan betydelse för frågan huruvida i ett enskilt fall stöd bör lämnas till ett företag eller inte. Här liksom eljest får det ankomma på vederbörande myndig- het att beakta alla omständigheter av bety- delse för ärendets avgörande. Skulle fråga uppkomma om att lämna lokaliseringsstöd eller kreditstöd åt företag som befinner sig i konflikt, får myndigheten självmant beakta också betydelsen av att samhället inte åsido- sätter sin skyldighet att iaktta neutralitet till konflikten. Erinras må att utredningen tidi- gare funnit deltagande i centrala avtalsför- handlingar inte utgöra tillräckligt skäl för avstängning från samhällsstöd av arbetsta- gare som är anslutna till ett i förhandlingar- na deltagande förbund och som blivit per- mitterade till följd av en arbetskonflikt av- seende annat sådant förbund. Härav torde följa, att bedömningen i förekommande fall måste bli densamma vid prövning av frågan huruvida statligt stöd bör utgå till företag som indirekt är berört av arbetskonflikt.

7.6 Förfarandet

De nya konfliktdirektiv som utredningen an- sett sig böra föreslå föranleder särskilda överväganden när det gäller frågan om för- farandet vid direktivens tillämpning, framför allt besvärsförfarandet. I detta hänseende gäller för närvarande följande. Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn över erkända arbetslöshetskassor och äger meddela dessa närmare anvisningar om till- lämpningen av gällande konfliktdirektiv. Sty- relsen äger vidare ge länsarbetsnämndema de föreskrifter och anvisningar som behövs för tillämpningen av arbetsmarknadskungö- relsen. Den som är missnöjd med beslut av arbetslöshetskassa eller länsarbetsnämnd kan klaga hos arbetsmarknadsstyrelsen. Över sty— relsens beslut kan besvär anföras hos för— säkringsdomstolen i försäkringsårenden och

hos Kungl. Maj:t i statsrådet i övriga ären- den.

Ärenden om studiemedel prövas av stu- diemedelsnämnden på universitetsorten, me- dan vederbörande skolstyrelse eller rektor har att behandla ärenden om studiehjälp. Den som vill klaga över dessa myndigheters beslut kan vända sig till centrala studie- hjälpsnämnden, som också äger meddela anvisningar om tillämpningen av studieme- delsförordningen och studiehjälpsreglemen- tet. Över centrala studiehjälpsnämndens be- slut i här angivna ärenden får talan inte föras.

7.6.1 Allmänna synpunkter

Det samhällsstöd som utredningen ansett böra förenas med konfliktdirektiv avser er- sättning från arbetslöshetskassa, studiemedel, studiehjälp samt flertalet bidrag och stödåt- gärder enligt arbetsmarknadskungörelsen. Förmånerna är i allmänhet av rättighets na- tur. Även då så inte är fallet står de rättig- heterna nära. Principen inom förvaltningen om lika behandling av lika ärenden leder till att även arbetsmarknadskungörelsens sysselsättningsfrämjande åtgärder måste be- dömas med hänsyn tagen till rättssäkerhets- synpunkter. Under alla förhållanden måste tillämpningen av konfliktdirektivens aVStäng- ningsregler anses utgöra rättstillämpning, ef- tersom här som regel finns motsatta parts- intressen. Det är framför allt mot bakgrun- den härav som man bör bedöma om den nuvarande ordningen för prövningen kan anses fullt tillfredsställande.

En viss brist i det nuvarande systemet är att avgörandet i sista instans vid tillämp- ningen av konfliktdirektiven ligger hos två olika myndigheter, Kungl. Maj:t i statsrådet och försäkringsdomstolen. Till dessa två myndigheter skulle enligt utredningens för- slag komma en tredje sista instans, centrala studiehjälpsnämnden, om för ärenden rö- rande studiemedel och studiehjälp stadgat prövningsförfarande lämnas oförändrat. För att säkerställa en enhetlig rättstillämpning på området bör man enligt utredningens me-

ning om möjligt lägga avgörandet i sista instans hos en och samma myndighet.

Det är närmast tre domstolar som skulle kunna komma i fråga för prövningen, näm- ligen regeringsrätten, försäkringsdomstolen och arbetsdomstolen. Kungl. Maj:t i stats- rådet torde lämpligen böra befrias från sin nuvarande uppgift att pröva frågor om av- stängning från arbetsmarknadskungörelsens samhällsstöd under arbetskonflikt. Rent prin- cipiellt kan invändningar resas från neutra- litetssynpunkt mot att denna prövning lig- ger kvar hos regeringen. Även de partsför- handlingar av rättegångs natur som förut- sätts komma att äga rum enligt utredningens förslag i hithörande besvärsmål talar mot statsrådsprövning.

Muntliga partsförhandlingar är inte heller vanliga i regeringsrätten. Denna domstol är dessutom hårt belastad och torde vara orga- nisatoriskt mindre väl rustad för påtaglig ökning av arbetsbördan även om denna skul- le uppträda sporadiskt. Det är inte uteslutet, att det kan bli rätt många besvärsmål rö- rande konfliktdirektiven under en arbets- konflikt. Många av dem kan fordra för- handlingar under medverkan av organisatio- ner på arbetsmarknaden, och de måste alla behandlas med förtursrätt. Utredningen an- ser sig inte heller böra föreslå regerings- rätten som sista instans i besvärsmål av- seende konfliktdirektivens tillämpning.

För försäkringsdomstolen talar, att den redan är sista instans vid prövning av ären- den om avstängning under arbetskonflikt från rätten till ersättning från arbetslöshets- försäkringen och att bland domstolens leda- möter finns företrädare för arbetsmarkna- dens organisationer. Det inom domstolen tillämpade förfarandet torde också i allmän- het vara väl ägnat för handläggning av be- svärsmål rörande konfliktdirektivens tillämp- ning.

Avgörande för tillämpningen i enskilda fall av de konfliktdirektiv som utredningen ansett sig böra föreslå är emellertid om en arbetstagare kan anses vara berörd av en arbetskonflikt. Denna fråga är av arbets- rättslig natur. Även vid tillämpningen av de regler som utredningen föreslagit som

hjälpnormer för denna bedömning kommer man in på arbetsrättsliga problem. I enskil- da besvärsmål kommer ställning att behöva tas till sådana frågor som en arbetskonflikts karaktär och lovlighet enligt lagen om kol- lektivavtal, betydelsen av en arbetstagares organisationstillhörighet, innebörden av en organisations stadgar, det enskilda anställ- ningsavtalets uppkomst och innehåll, sam- bandet mellan en arbetskonflikt och därun- der vidtagna permitteringar. För utredning- en står det utom tvivel att arbetsdomstolen i betraktande av reglernas innehåll skulle vara bäst ägnad att sörja för en enhetlig rätts- tillämpning inom hela området där kon- fliktdirektiv kommer att gälla.

Arbetsdomstolen torde också vara i stånd att utan organisatoriska förändringar ta emot de besvärsmål som det här är fråga om. Arbetsdomstolen har de senaste åren inte haft någon stor målbalans, och den har i stort sett kunna hålla denna ganska kon- stant. Domstolens tillgång på ersättare för ordinarie ledamöter ger den erforderlig elas- ticitet för att kunna möta tillfälliga merbe- lastningar.

För arbetsdomstolen skulle det emellertid innebära en främmande uppgift att bli sista instans inom ett administrativt besvärsför- farande, och frågan gäller då om detta går att förena med de regler som gäller för dom- stolens handläggning av mål. Då utredningen funnit att det i fråga om besvärsmål avse- ende tillämpningen av konfliktdirektiven skulle behövas bara mindre ändringar och tillägg till bestämmelserna i lagen om arbets- domstol för att arbetsdomstolen skulle kun- na handlägga även sådana mål, föreslår ut- redningen på anförda skäl att arbetsdom- stolen blir sista instans i alla dessa mål. Förslaget innebär för centrala studiehjälps- nämnden den ändringen att den inte längre blir sista instans i alla studiemedels- och studiehjälpsärenden.

Däremot finner utredningen inte anled- ning att föreslå ändring i nuvarande ordning såvitt avser förfarandet i första och andra instans. För dessa instanser uppkommer emellertid till följd av den föreslagna rätten att anföra besvär hos arbetsdomstolen jämte

föreslagen utformning av konfliktdirektiven vissa problem som lämpligen behandlas i detta sammanhang.

Enligt utredningens förslag skall arbets- domstolen pröva besvär över arbetsmark- nadsstyrelsens och centrala studiehjälps— nämndens beslut rörande samhällsstöd bara då detta har eller kan ha samband med ar- betskonflikt. Besvärsordningen skall alltså i övrigt vara oförändrad. För att arbetsdom- stolen inte i onödan skall behöva pröva be- svärsmål om samhällsstöd bör förvaltnings- myndigheterna i första hand ta ställning till frågan om stödet skall lämnas den enskilde enligt de villkor som gäller oberoende av konflikt och bara om denna fråga besvaras jakande pröva huruvida hinder föreligger enligt konfliktdirektivens bestämmelser att lämna stödet. Av motiven till beslutet bör också när samhällsstöd förvägras den en— skilde klart anges huruvida myndigheten funnit sådant hinder föreligga.

Tillämpningen av konfliktdirektiven är en angelägenhet lika mycket för arbetsmark- nadens organisationer som för deras enskil- da medlemmar. Medan den enskilde främst har intresse av att bli tillförsäkrad det sam- hällsstöd som han må vara berättigad till, har organisationerna ett starkt intresse av att samhällets neutralitet upprätthålls och av att följa rättstillämpningen på området för att bevaka denna. Ofta är det bara organisatio- nerna som sitter inne med de upplysningar som kan vara av betydelse för direktivens tillämpning, varför de ändå som regel måste bidra till utredningen. Då därtill kommer att organisationerna i överensstämmelse med gällande förfarande vid arbetsdomstolen där kommer att tillerkännas partsställning i förs- ta hand, anser utredningen att organisatio- nen bör betraktas som part jämte medlem— men redan i första instans och äga liksom denne besvära sig över där fattat beslut. Ut- redningen vill framhålla, att ståndpunkten möjligen avviker från den praxis som eljest tillämpas i förvaltningsärenden och enligt vilken en arbetstagarorganisation inte kan överklaga ett avslagsbeslut annat än som be— fullmäktigat ombud för sökanden.1

Behörig att anföra besvär i ärenden som

avses här skulle i enlighet med det anförda i första hand bli enskild arbetstagare, som blivit förvägrad samhällsstöd därför att han befunnits vara berörd av arbetskonflikt. Li- kaså bör den arbetsgivare hos vilken arbets— tagaren är anställd ha rätt att klaga över ett beslut, varigenom denne tillerkänts sådant stöd, om arbetsgivaren förmenar att arbets- tagaren är konfliktberörd. Vidare skulle be— svärsrätt tillkomma de organisationer till vilka arbetstagaren och arbetsgivaren är an- slutna i samma mån som deras medlemmar har sådan rätt.

Utredningen har inte funnit anledning att ge organisationen företrädesrätt framför den enskilde medlemmen till partsställning re- dan i första instans, då man vid ansökningen om samhällsstöd ofta inte kan veta om kon- fliktdirektiven blir aktuella att tillämpa. Denna fråga torde aktualiseras först vid ärendets handläggning i arbetsmarknadssty- relsen eller centrala studiehjälpsnämnden, varför organisationen inte heller där bör ges sådan företrädesrätt.

För förvaltningsmyndighetema kan det bli ett problem att bedöma i vilken ut— sträckning ett ansökningsårende skall kom- municeras med berörda parter. Ofta torde utredningen kräva att upplysningar inhämtas från organisationerna i den mån de inte själ- va för talan. Eljest får det ankomma på den handläggande myndigheten att här följa gängse förvaltningsrättslig praxis. Erinras må särskilt om att myndigheten inte får bi- falla en ansökan om samhällsstöd i en si- tuation då fråga uppkommit om tillämpning av konfliktdirektiven utan att först kommu- nicera ärendet med arbetsgivarsidan. Inte heller bör myndigheten i en motsvarande situation få avslå en dylik ansökan från en- skild organiserad arbetstagare utan att först underrätta dennes organisation.

Enligt 1954 års lag om besvärstid vid ta- lan mot förvaltande myndighets beslut är tiden för besvärstalan tre veckor från det klaganden' fick de] av beslutet. Rätten för arbetsgivaren att överklaga ett bifallsbeslut bör föranleda att beslutet delges arbetsgivar-

1Se Förslag till förvaltningslag (SOU 1968: 27) sid. 85 f. '

sidan om tillämpning av konfliktdirektiven har varit i fråga. Det torde få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen och centrala studie— hjälpsnämnden att i samråd ge anvisningar härom till myndigheter som är underställda dem eller över vilka de eljest utövar tillsyn.

Ett särskilt problem uppkommer när ar- betstagare som redan uppbär samhällsstöd blir berörd av arbetskonflikt, exempelvis då en utvidgning av konflikten träffar dem som efter dennas utbrott blivit arbetslösa eller då ett förbund i efterhand ålagts att lämna ekonomiskt bidrag för konflikten. Det torde få ankomma på vederbörande myndighet att i sådana fall på eget initiativ se till att sam- hällsstödet upphör då så skall ske och att fatta formligt beslut härom. Skulle arbets— givarsidan men inte myndigheten finna att här ifrågavarande arbetstagare måste anses ha blivit konfliktberörda, får arbetsgivaren göra framställning hos myndigheten om av- stängning för att få till stånd ett beslut också i ett sådant fall. Förhållandena under en ar- betskonflikt kan också utvecklas därhän, att arbetsmarknadsstyrelsen och centrala studie- hjälpsnämnden finner skäl att lämna gene— rella anvisningar om vilka som skall anses konfliktberörda och över sådant normbeslut kan naturligen besvär anföras hos arbets— domstolen.

7.6.2 Arbetsdomstolen som sista instans i besvärsmål rörande tillämpningen av kon- fliktdirektiven

För rätten att föra talan vid arbetsdomstolen gäller särskilda behörighetsregler, och för- farandet inför arbetsdomstolen ansluter nära till civilprocessen vid de allmänna domsto- larna. Skall arbetsdomstolen bli sista instans i besvärsmål, som rör förvaltningsmyndig- hets tillämpning av konfliktdirektivens av- stängningsregler, måste därför vissa jämk- ningar ske i det för domstolen gällande rät- tegångsförfarandet. Utredningen har funnit det vara lämpligt att i en fristående lag sam- manföra de särskilda regler som behövs för handläggningen av sådana besvärsmål vid arbetsdomstolen med de bestämmelser som

anger vilka som skall anses berörda av ar- betskonflikt.

Vad som föreskrivs i lagen om arbets- domstol skall alltså gälla i tillämpliga delar vid talan hos arbetsdomstolen över myndig— hets beslut rörande samhällsstöd i samband med arbetskonflikt. I det följande tar utred- ningen upp frågan vilka särbestämmelser som erfordras och vissa andra frågor som har betydelse i sammanhanget.

Vid rättegång inför arbetsdomstolen intar arbetsmarknadens organisationer en domi- nerande ställning. Kollektivavtalsslutande förbund har en vidsträckt rätt att företräda medlem. Förbundet är i första hand behö- rigt att föra kärandetalan för sina medlem- mar. Bara om förbundet inte vill stödja med- lemmen i dennes anspråk får han föra talan själv. Vill någon föra talan mot medlem av förbund som slutit kollektivavtal skall också förbundet stämmas in, och förbundet äger svara även på medlemmens vägnar om inte denne för talan själv.

Som sista instans i besvärsmål rörande tillämpningen av konfliktdirektiven bör ar- betsdomstolen i första hand ha en prejudice— rande funktion, och redan detta talar för att organisationen skall ha företrädesrätt fram- för medlemmen att hos domstolen anföra besvär och där utföra talan i sådana mål. Samma synpunkter gör sig sålunda gällande här som i fråga om tolkningen av kollektiv— avtal. Är förbundsmedlem missnöjd med ar- betsmarknadsstyrelsens eller centrala studie- hjälpsnämndens beslut i ett ärende rörande tillämpningen av konfliktdirektiven skall han alltså själv få anföra besvär bara om han kan visa att förbundet inte vill stödja honom. En kompletterande bestämmelse härom är erforderlig därför att man här inte kan an— knyta till existerande kollektivavtal. För be- stämmelsens tillämpning torde det få räcka med att anslutning till förbundet skett då be- svär anförs hos arbetsdomstolen.

Förbundet bör emellertid också ha en självständig talerätt, liksom en oorganiserad arbetstagare måste ha rätt att fullfölja talan vid arbetsdomstolen. Det innebär visserligen en nyhet att en arbetstagare som inte tillhör något förbund får rätt att föra talan vid ar-

betsdomstolen, men detta blir en naturlig följd av att det här gäller tillämpning av bestämmelser som meddelats i lag och en talan som det inte finns något alternativt forum för.

Utredningen föreslår alltså, att i mål som rör samhällsstöd i samband med arbetskon- flikt förbund skall äga anföra besvär hos ar— betsdomstolen för den som är medlem i för- bundet och att medlemmen inte själv får an- föra besvär, om han inte kan visa att för— bundet undandrar sig att föra hans talan. I övrigt må besvär anföras av den som beslu— tet angår.

Besvär skall anföras skriftligen och klago- skriften enligt gängse regler lämnas in hos den myndighet vars beslut överklagas, i detta fall arbetsmarknadsstyrelsen eller centrala studiehjälpsnämnden. Dessa bör skyndsamt överlämna besvären jämte akten till arbets- domstolen även om de kommit in för sent.

Arbetsdomstolen skall avvisa besvären, om besvärssökanden inte är behörig eller om talan är av den art att den inte faller under domstolens sakliga kompetens. Eftersom det här är fråga om tvåpartsärenden torde be- svären som regel få avvisas också om de är anförda för sent. Om domstolen inte finner anledning att avvisa besvären, skall de delges den som kan anses vara behörig motpart. Vad tidigare anförts om partsställningen hos förvaltningsmyndigheterna gäller också för arbetsdomstolen, bortsett från den företrä- desrätt att föra talan som där tillkommer besvärssökandens organisation om denne är organiserad.

Besvärsmålen kan komma att variera myc- ket. Å ena sidan kan en enstaka oorganise- rad vilja ha sin rätt till samhällsstöd prövad, å andra sidan kan två förbund stå mot var- andra och saken gälla avstängning från så- dant stöd av mycket stora arbetstagargrup- per. Då besvären måste handläggas skynd- samt och på ett så smidigt sätt som betingas av omständigheterna, bör arbetsdomstolen inte vara bunden av det tunga förfarande som gäller handläggningen av mål om kol- lel.tivavtal .

Det är framför allt på två punkter som vid prövningen av besvärsmål avvikelse bör

kunna få ske från vad som föreskrivs om förfarandet i lagen om arbetsdomstol. Med hänsyn till besvärsmålens särskilda beskaf- fenhet torde denna lag inte ge domstolen möjlighet att förordna om inhibition eller in- terimistiskt beslut, och alla mål måste enligt lagen företas till huvudförhandling.

Domstolen bör ha rätt att i avbidan på att besvär prövas slutgiltigt förordna, att ett be- slut varigenom samhällsstöd beviljats tills vidare inte skall få tillämpas. Enligt gängse rättsgrundsatser torde ett sådant beslut län- da till omedelbar efterrättelse. På samma sätt bör domstolen kunna förordna, att sam— hällsstöd som förvägrats sökande tills vi- dare skall få utgå. Sådana interimistiska be- slut, som bör kunna fattas av arbetsdomsto- lens ordförande på grundval av handlingar- na i målet, kan bli erforderliga om det fö- religger anledning till ändring av överklagat beslut och det kan dröja någon tid innan målet kan prövas av domstolen.

Många besvärsmål torde också lämpligen kunna avgöras slutgiltigt efter föredragning och utan att muntlig förhandling är nödvän- dig. Det bör därför få ankomma på dom- stolen att bestämma om sådan förhandling skall behöva förekomma.

Utredningen föreslår på anförda skäl, att särskilda bestämmelser meddelas därom, att arbetsdomstolen om det uppenbarligen inte saknar betydelse för målets utgång skall del- ge besvären med den som kan anses vara behörig motpart om anledning inte före- kommer för domstolen att avvisa dessa, att domstolen när myndighet beviljat eller av- slagit framställning om samhällsstöd skall äga förordna annorlunda i avbidan på att besvären prövas, att besvärsmål skall få av- göras utan huvudförhandling och att in- terimistiskt beslut må meddelas av arbets- domstolens ordförande.

I övrigt finner utredningen inte anled- ning föreslå särskilda bestämmelser för ar- betsdomstolen vid handläggningen av be- svärsmål rörande samhällsstöd vid arbets- konflikt. Målen bör sålunda avgöras av domstolen i dess helhet i den sammansätt— ning som är föreskriven för olika fall med hänsyn till partsställningen. I besvärsmål av

mindre betydelse torde det räcka med att fem ledamöter deltar i avgörandet. För att undvika jäv torde här liksom eljest domsto- lens nuvarande praxis få följas enligt vilken ledamot inte deltar i handläggningen av mål om han tillhör förbund som är part i målet.

I förvaltningsärenden kan part i allmän- het inte åläggas att lämna ersättning till mot- part för kostnaderna i förvaltningsförfaran- det. Sådan ersättning anser utredningen inte heller böra tilldömas part i arbetsdomstolen så länge denna princip upprätthålls i förvalt- ningsprocessen. Särskild bestämmelse härom torde inte vara nödvändig.

I direktiven till utredningen har angivits, att samhällets direkta ingripande för att skydda mot nöd — den vedertagna formen härför är socialhjälpen — bör behandlas i samband med frågan om konfliktdirektiv för samhäl- lets stödåtgärder i övrigt. Särskilt bör förut— sättningama för frivillig socialhjälp utredas i syfte om att möjligt få till stånd enhetliga bestämmelser eller riktlinjer för kommu- nernas åtgärder i detta avseende.

Som tidigare framhållits under avsnitt 1.2. har utredningens undersökningar rörande förekomsten av socialhjälp i konfliktsitua- tioner gett till resultat, att frivillig social- hjälp meddelats i mindre omfattning men att det varit svårt att få något säkert grepp om kommunernas praxis härvidlag. De övervä- ganden som utredningen redovisar i det föl- jande är därför grundade i huvudsak på in- tervjuer kring frågan hur man i dagens si- tuation från statligt och kommunalt håll ser på hithörande problem.

8.1 Socialhjälpslagen och dess tillämpning under arbetskonflikt

Gällande socialhjälpslag skiljer mellan ob- ligatorisk och frivillig socialhjälp. För att en arbetstagare — då annan hjälp inte står till buds — skall ha rätt till obligatorisk social- hjälp måste i princip två villkor vara upp- fyllda. Dels måste han sakna medel för sitt uppehälle, dels måste han på grund av sjuk- dom eller annat liknande förhållande vara

Allmänna överväganden om socialhjälpen

ur stånd att försörja sig genom arbete. Här- av följer att en arbetstagare som blivit ar- betslös under en arbetskonflikt inte har rätt till obligatorisk socialhjälp. Däremot är ar- betstagarens minderåriga barn tillförsäkrade sådan hjälp och därmed också den som handhar vården av dem. Frivillig socialhjälp kan lämnas i den utsträckning som kom- munen själv bestämmer, och lagligt hinder möter inte mot att sådan hjälp lämnas arbetstagare som är berörd av arbetskon- flikt.

Arbetstagare som till följd av arbetskon— flikt inte kan försörja sig och sin familj är i princip återbetalningsskyldig för frivillig socialhjälp som han själv fått och för obliga- torisk socialhjälp som utgått till hans make och barn.

Under arbetskonflikter har kommunerna av allt att döma varit återhållsamma med socialhjälp till konfliktberörda arbetstagare. Man har tydligen varit väl medveten om att arbetslöshetshjälp i första hand inte är en socialvårds— utan en arbetsmarknadsfråga. Ehuru departementschefen i propositionen till socialhjälpslagen ställt sig tveksam till frågan om socialhjälpens förhållande till ar- betslöshetshjälpen och denna fråga inte bli— vit löst i princip, torde det likväl ha fram- stått som klart, att barnen och modern skulle få socialhjälp. Socialbidraget har inte heller varit så ändamålsbundet att den konflikt- berörde mannen hindrats från att till någon del tillgodogöra sig detta. Bidraget synes för övrigt i förekommande fall inte sällan

ha utmätts på sådant sätt att också mannen kunnat försörjas nödtorftigt, och socialsty- relsen synes inte ha haft något att erinra mot en sådan tillämpning.

Behovsprövningen har å andra sidan lett till att socialhjälp vanligen inte ansetts kun- na utgå till familjeförsörjaren och hans fa- milj då denne fått konfliktunderstöd från sin organisation. Några normer för behovspröv— ningen har inte ansetts böra lämnas kommu- nerna vare sig från socialstyrelsens eller kommunförbundens sida. Inom socialstyrel- sen har man menat — oeh denna mening tor- de ha full resonans bland kommunerna — att skyddet mot nöd är av den betydelse att samhällets skyldighet att tillgodose detta inte kan sättas i fråga. Intet tyder heller på att det uppkommit några problem i motsatt rikt— ning, nämligen att frivillig socialhjälp ut- getts så frikostigt under arbetskonflikt att neutraliteten skulle ha satts på spel. Som ti- digare anförts är erfarenheterna härvidlag emellertid mycket begränsade.

8.2 Pågående utredning om socialhjälpen

Inom nordiska socialpolitiska kommittén har av ett underutskott utarbetats ett förslag, som för Sveriges vidkommande innebär att man skulle slopa uppdelningen mellan obli- gatorisk och frivillig socialhjälp. Förslaget, som överlämnats till medlemsländernas so- cialministerier för övervägande, ger uttryck för principen att samhället alltid skall skyd- da mot nöd oavsett anledningen till nöden. I överensstämmelse med denna princip skall socialhjälp kunna utgå oberoende av arbets- konflikt, men hjälpen skall i den mån den kommer konfliktberörda arbetstagare till godo förenas med återbetalningsskyldighet. Genom återbetalningsskyldigheten, som är avsedd att göras effektiv, anser utskottet att man skapat en spärr mot missbruk samtidigt som man upprätthållit kravet på samhällets neutralitet till arbetskonflikter. Förslaget tor— de komma att övervägas närmare i samband med den allmänna översyn av den sociala vårdlagstiftningen som nyligen anförtrotts särskilda sakkunniga, den s.k. socialutred- ningen. Denna har enligt sina utredningsdi-

rektiv att beakta bland annat utvecklingen på det internationella planet och särskilt de nordiska harmoniseringssträvandena.

8.3 Allmänna synpunkter på frågan om konfliktdirektiv för den nuvarande social- hjälpen

Gränsområdet mellan obligatorisk och fri- villig socialhjälp är flytande, vilket hänger samman inte bara med reglernas konstruk- tion utan också med den omständigheten att båda hjälpformerna finansieras av kommu- nerna och dessa därför i praktiken inte själ- va håller dem isär. Konfliktdirektiv som riktar sig bara mot den frivilliga socialhjäl- pen skulle få begränsad effekt, så länge som obligatorisk hjälp kan komma en konflikt- berörd arbetstagare till godo via den familj som han har försörjningsplikt mot. Enhetli- ga bestämmelser eller riktlinjer för kommu- nerna när det gäller den frivilliga socialhjäl- pens handhavande under arbetskonflikt kan inte ges utan att man kommer i strid med den obundenhet som utmärker socialhjäl- pen och som utgör en av socialhjälpslagens fundamentala förutsättningar. Särskilt ut- gör det från denna synpunkt ett allvarligt steg att begränsa den fria behovsprövning som kommunerna har enligt lagen. Skall bindande direktiv lämnas för tillämpningen av socialhjälpslagen i samband med arbets- konflikt synes det svårt att undvika att änd- ra på de grundförutsättningar som gäller för socialhjälpen. Det må framhållas att av de främmande länder, vilkas arbetsmark- nadsförhållanden utredningen låtit undersö- ka, intet land närmare bundit tillämpningen av socialhjälpsnormerna under arbetskon— flikt om man bortser från regler som avser återbetalningsplikt.

I detta läge har utredningen ansett sig böra närmare överväga vilka möjligheter som kommunerna har att inom den nuva- rande socialhjälpslagens ram ingripa mot nöd under arbetskonflikt och samtidigt ta rimliga hänsyn till kravet på neutralitet från samhällets sida. Frågan gäller närmast om man skulle kunna undvika mera genomgri- pande ändringar i socialhjälpslagen och där-

med också bindande konfliktdirektiv i av- vaktan på resultatet av den förut nämnda utredningens översyn av socialvårdslagstift- ningen. Vid denna bedömning får särskilt beaktas vilken effekt i stort som de här föreslagna konfliktdirektiven för arbetslös- hetsförsäkringen och arbetslöshetshjälpen kan väntas få på det sociala området.

Praktiskt taget alla organiserade arbetsta- gare som enligt utredningens förslag blir be- rörda av en arbetskonflikt har stadgeenlig rätt till understöd ur organisationernas kon- fliktfonder. Vidare har socialförsäkringen lämnats utan konfliktdirektiv, vilket inne- bär att sjukförsäkringen normalt kommer även konfliktberörda arbetstagare till godo. Utredningen har också i viss utsträckning undantagit de handikappade från de före- slagna konfliktdirektivens avstängningsreg- ler. Det torde vara berättigat att anta, att angivna omständigheter i förening med den ökade ekonomiska tryggheten överlag i sam- hället kommer att utsätta socialnämnderna för ett mindre tryck än tidigare under arbets- konflikter.

Det sagda innebär emellertid inte, att un- der arbetskonflikter inte nödsituationer skul- le kunna uppstå som kräver socialnämnder- nas ingripande. Eftersom obligatorisk so- cialhjälp i allmänhet står lagligen öppen för en konfliktberörd arbetstagares familj men inte för den konfliktberörde själv, är det framför allt de ensamstående och av dem främst de oorganiserade som kan komma i svårigheter. Kommunerna har här, liksom i övriga nödsituationer då obligatorisk hjälp inte får lämnas, lagliga möjligheter att inom den frivilliga socialhjälpens ram bistå den nödställde. Som tidigare framhållits torde man numera ingenstädes sätta i fråga annat än att socialnämnderna bör ingripa mot nöd, även om nöden har samband med arbetskon- flikt och den inte kan avhjälpas på annat sätt.

När det gäller frågan om socialhjälpen sedd med utgångspunkt från samhällets neu- tralitet till arbetskonflikter, torde denna kunna bli ett praktiskt problem i huvudsak- ligen två fall, nämligen när konfliktunder- stöden till följd av konfliktens varaktighet

börjar nedskäras eller upphöra och när ett större antal oorganiserade arbetstagare är berörda av konflikten. Det torde vara ute- slutet, att kommunerna i sådana situationer skulle tillämpa andra grunder för behovs- prövningen än gängse normer, och frågan gäller då i praktiken huruvida en tillämp- ning av dessa i samband med arbetskon- flikt skulle stå i strid med samhällets skyl— dighet att ställa sig neutralt till konflikt.

De sparsamma erfarenheter som finns ger vid handen, att kommunerna under ti- digare arbetskonflikter hållit hjälpen på så- dan nivå att hjälpen räckt endast för rent oumbärliga ändamål. Vägledande torde ha varit tillämpade normer för existensmini- mum. Neutraliteten synes aldrig ha ställts på sin spets, och återbetalningsskyldighet har inte aktualiserats på grund av bidragens ringa storlek.

Utbyggnaden av socialförsäkringssystemet har minskat betydelsen av socialhjälpsverk- samhetens försörjningsfunktion. Andra eko- nomiska stödåtgärder har verkat i samma riktning. Möjligheterna att ge ekonomiskt bistånd efter individuell prövning inom so- cialhjälpens ram har därför kommit att be- gagnas mera i förebyggande och rehabilite- rande syfte. Under arbetskonflikter torde socialhjälpen däremot i här förekommande fall få fylla sin tidigare funktion att säker- ställa försörjningen för dem som blivit så nödställda att de inte kan klara sig på an- nat sätt. Genom att de konfliktberörda ar- betstagare som kan bli i behov av socialhjälp sannolikt kommer att skilja sig från övriga hjälpbehövande bör det bli lättare för so- cialnämnderna att här iaktta den restriktivi- tet som betingas av neutralitetens krav.

Konfliktunderstöden till den organiserade arbetskraften torde vanligen ligga högre än socialhjälpen. Sjunker konfliktunderstöden till sådan nivå att socialhjälp blir aktuell är det alltså i allmänhet fråga om standard- sänkning. Det finns inte anledning att sätta i fråga annan anledning till nedsättning av konfliktunderstöden än den som betingas av överväganden kring konfliktens varaktighet för stridande förbund att ekonomiskt ge- nomföra konflikten. Standardsänkningen sy-

nes i förening med den återbetalningsskyl— dighet som föreligger enligt socialhjälpsla- gen kunna utgöra en tillräcklig garanti mot att socialhjälpen skulle få en neutralitets- kränkande effekt.

I detta sammanhang må uppmärksamhe- ten särskilt fästas på att hjälptagare är åter- betalningsskyldig för frivillig socialhjälp en- ligt gällande lag. Vad som från neutralitets- synpunkt framstår som en brist i lagen är att socialnämndema äger meddela eftergift från sådan ersättningsskyldighet och därvid inte är bundna av några lagregler utan kan pröva fritt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall om eftergift bör ske. Med stöd av denna paragraf har social- nämnderna också handlat på det sättet, att de underlåtit att ta upp frågan om återbe- talningsskyldighet.

Utredningen har övervägt på vilket sätt man kan undanröja denna brist och har då kommit fram till att man skulle kunna be— gränsa rätten för socialnämnderna att med- dela eftergift i fråga om konfliktberörda hjälptagare till att avse endast sådana fall, som anges i 39 & sista stycket socialhjälps- lagen. Detta skulle innebära att beslut enligt 34 & socialhjälpslagen om eftergift från återbetalningsskyldighet för konfliktberörda arbetstagare endast skulle få meddelas om arbetstagaren genom att återbetala kostna- den eller någon del därav kan antas komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig eller de sina eller annars synnerliga skäl talar mot att ersättning skall återkrä- vas.

Utredningen har emellertid avstått från att föreslå en formlig lagändring i enlighet härmed, då utredningen inte funnit beho- vet av lagändring så trängande att man inte lämpligen skulle kunna avvakta resultatet av socialutredningens pågående översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Enligt utred- ningens mening torde neutraliteten inte bli något problem om socialstyrelsen och kom- munförbundet i förening rekommenderade kommunerna att iaktta restriktivitet med eftergift från återbetalningsskyldighet för konfliktberörda arbetstagare som här för- ordats.

Sammanfattning

Utredningen konstaterar till en början, att det möter allt större svårigheter att tillämpa nuvarande konfliktdirektiv när centrala av- talsförhandlingar tenderar att omfatta allt fler grupper av arbetstagare, och avtalsför- handlingarna på arbetsmarknaden i dess helhet mer och mer koncentreras till pro- blemet att fördela tillgängligt utrymme för lönehöjningar mellan sinsemellan konkurre— rande arbetstagargrupper.

Med denna utgångspunkt har utredningen i fråga om samhällets stödåtgärder närmare undersökt var gränserna kan gå för sam- hällets handlingsfrihet i förhållande till ar— betsmarknadens parter utan att samhället åsidosätter sin neutralitet.

Utredningen har först funnit, att det skul- le stå i strid med hävdvunna neutralitets- grundsatser om arbetstagare som direkt om- fattas av stridsåtgärder skulle få samhälls- stöd.

När det sedan gäller de arbetstagare, som blir arbetslösa till följd av en konflikt utan att vara direkt indragna i denna, har utred- ningen ansett sig böra följa en annan väg än den som nuvarande konfliktdirektiv an- visar. Härvid har utredningen i stället för att fästa avseende vid överensstämmelsen mellan olika avtalsuppgörelser valt att an- knyta till organisationstillhörigheten.

I första hand har utredningen funnit, att även sådana arbetstagare måste avstängas från samhällsstöd, som blivit arbetslösa till följd av konflikt i vilken deras eget förbund är invecklat.

Utredningen har härefter undersökt vilken betydelse som bör tillmätas ett förbunds del- tagande i centrala avtalsförhandlingar. Inom utredningen har nämligen väckts tanken, att samtliga i sådana förhandlingar deltagande förbund och deras medlemmar bör anses berörda av en konflikt som följer på för- handlingarnas strandande oavsett om för- bundet omfattas av konflikten eller inte. Utredningen har emellertid funnit, att sam- hällsstöd till permitterade arbetstagare i dy- lika fall inte behöver innefatta ett neutrali- tetsbrott från samhällets sida framför allt därför att det är genom förbundet som ar- betstagarnas samhörighet och solidaritet ta— git sig sitt organisatoriska uttryck. Då härtill kommer att arbetsgivarsidan som regel har möjlighet att möta en begränsad strejk med lockout anser utredningen sig böra avvisa en sådan lösning.

Däremot kan det förekomma att en hu- vudorganisation fått så stora befogenheter att alla huvudorganisationens förbund måste anses berörda av en arbetskonflikt, även om denna skulle begränsas till något eller några av dem. I enlighet härmed har utredningen i andra hand funnit, att avstängning måste ske av medlemmar i ett inte stridande för- bund, tillhörande en konfliktberörd huvud- organisation som äger fatta beslut om strids- åtgärder eller ålagt förbundet att lämna eko- nomiskt bidrag för konflikten.

Den inte organiserade arbetskraften eller de arbetstagare som inte varit bundna av något kollektivavtal anser utredningen skall

behandlas i princip på samma sätt som de organiserade.

Utredningen har studerat olika områden för samhällets stödåtgärder i syfte att klar- lägga vilka av dem som vid en konflikt måste anses som neutralitetsbrott. Denna granskning har gett till resultat, att konflikt- berörda arbetstagare liksom tidigare måste stängas av från ersättning från arbetslöshets- kassa och arbetslöshetshjälp. Vidare måste för konfliktberörda arbetstagare ske en av- stängning från utbildningsbidrag, flyttnings— bidrag samt från studiemedel och studie- hjälp. I övrigt har utredningen inte ansett det erforderligt med avstängning från sam» hällsstöd. Sålunda bör oberoende av konflikt utredande och förberedande åtgärder enligt arbetsmarknadskungörelsen få vidtagas lik— som sådana åtgärder som är direkt inrik— tade på handikappade och sjuka. När det gäller samhällsstöd åt enskilda företag har utredningen inte ansett det erforderligt med särskilda bestämmelser, som tar sikte på ar— betskonflikt,

Utredningen föreslår, att de allmänna be- stämmelser som är erforderliga för att reg- lera frågan om samhällsstöd under arbets- konflikt sammanförs till en särskild lag, be- nämnd lag om begränsning av samhällsstöd i samband med arbetskonflikt, och att talan mot förvaltningsmyndigheternas beslut skall få föras hos arbetsdomstolen när det gäller tillämpningen av denna lag.

Vad sist angår socialhjälpen har utred- ningen övervägt att föreslå en skärpning av bestämmelsen i socialhjälpslagen om efter- gift från återbetalningsskyldighet av frivil- lig socialhjälp när det är fråga om konflikt— berörda hjälptagare. Utredningen har emel- lertid inte ansett sig böra framlägga ett formligt förslag härom.

Särskilt yttrande av experten Lindström

Utredningen har diskuterat att redan delta- gande i centrala avtalsförhandlingar skulle vara tillräckligt för att ett förbund och alla dess medlemmar skulle anses berörda av en stridsåtgärd i anslutning till förhandlingar- nas strandande. Efter närmare överväganden har utredningen emellertid ej ansett sig kun- na föreslå en sådan lösning. De skäl som talar för denna har delvis utvecklats i den allmänna motiveringen, och jag delar i allt väsentligt de synpunkter som där framförts i detta avseende. I anslutning därtill vill jag ytterligare framhålla följande, varvid jag närmast anknyter till fallet med centrala förhandlingar mellan SAF och LO.

Beslut att man skall föra centrala för- handlingar föregås aV ingående övervägan- den om vilken förhandlingsform som var— iera sidan anser lämpligast i den aktuella avtalsrörelsen. Vid dessa överväganden tor- de skilda förbund stundom ha olika upp- fattning om angelägenheten av att driva .olika frågor och om möjligheten att vinna framgång genom förbundsvisa eller genom centrala förhandlingar. Det avgörande är emellertid, att man vid en summering av för- och nackdelar med centrala förhand— lingar bedömer läget så, att denna förhand- lingsform i det aktuella fallet är den lämp— ligaste. Förhandlingarna förs av de små de- legationerna inom SAF och LO i nära sam- ”band med de stora förhandlingsdelegatio- nema, där i varje fall de större förbunden är företrädda. Om så erfordras — och detta

är alltid fallet om stridsåtgärder är aktu- ella — tillsätts en förlikningskommission för hela det område som omfattas av de centra- la förhandlingarna. De förbund som deltar i de centrala förhandlingarna verkar solida- riskt för att nå de gemensamt uppställda målen, sådana dessa angivits i den egna si- dans förslag till motparten. Varje förbund är redan från början medvetet om vad detta innebär, inbegripet risken för stridsåtgärder, som direkt eller indirekt kan drabba för- bundets medlemmar. Vardera partens taktis- ka uppläggning av förhandlingarna, i före- kommande fall inbegripet frågan om vilka grupper som skall gå ut i öppen strid, be- ror på en mängd faktorer, såsom det eko- nomiska läget i olika branscher, hänsynen till samhällsviktiga funktioner, stridsfonder- nas storlek osv. En sammanvägning sker, så att man får den gynnsammaste upplägg- ningen för den egna sidan betraktad såsom en helhet. I de centrala förhandlingarnas be- grepp ligger, att vardera parten måste kom- ma fram till ett enhetligt beslut i de olika frågorna. Detta gäller även ställningstagan- det till eventuella stridsåtgärder. Inom ramen för de centrala förhandlingarna agerar allt- så samtliga förbund på vardera sidan en för alla och alla för en. Vi har i realiteten två stora block som förhandlingsparter. Re- sultatet av förhandlingarna kommer till ut- tryck i en central rekommendation från SAF och LO till samtliga deltagande för- bund. Varje förbund får således vad som

anges i den centrala rekommendationen, och avvikelser från den för respektive för- bund fastställda ekonomiska ramen är ej avsedda. Tvister mellan förbund på ömse sidor rörande tolkningen av den centrala rekommendationen hänskjuts till de små de- legationerna, det s.k. domkapitlet. Ett ge- nomgående drag för de centrala förhand- lingarna är, såsom framgår av det ovan- stående, den starka sammanhållningen på vardera sidan.

En av de faktorer som spelar in vid var- dera sidans uppläggning av förhandlingarna är storleken av stridsfonderna. Man tar inom varje förbund hänsyn till att man kan bli be- rörd av stridsåtgärder på ett eller annat sätt. Blir så fallet. är det organisationernas sak att ekonomiskt sörja för sina medlemmar. Kommer man inom det ena blocket i ett sådant läge att stridsfonderna minskar allt- för mycket, utgör detta givetvis ett incita- ment till att söka få en uppgörelse. Det har tidigare framhållits, att alla på vardera sidan solidariskt kämpar för de uppställda målen samt av olika skäl av bl.a. taktisk art av- gör, vilka grupper som skall gå ut i strid och hur en strid i övrigt skall läggas upp. Man måste emellertid vid centrala förhand- lingar på ömse sidor alltid komma fram till ett enhetligt ställningstagande, som del- ges förlikningskommissionen och därige- nom motparten. Varje tillskott av medel från samhället till något av de stridande blocken innebär i ett sådant läge — även om utbetalning sker till medlemmar i ett för- bund, som av någon anledning för tillfället ej befinner sig i öppen strid -— en förskjut- ning av det ekonomiska läget; den ena av de stridande sidorna får stöd och behöver alltså ej längre uteslutande klara sig med hjälp av de egna tillgångarna. Ett sådant tillskott i form av stödåtgärder till de på grund av konflikten permitterade utgör där- för ett neutralitetsbrott från samhällets sida. Konfliktstöd i ett sådant läge innebär alltså ett frångående av den även av utredningen fastslagna principen om samhällets neutrali- tet vid arbetskonflikter.

Om konfliktunderstöd likväl utges i berör- da läge har arbetsgivarna — bortsett från det

fall som anknyter till 4 & tredje punkten lagen om kollektivavtal — möjlighet att ge- nom lockout av de permitterade arbetsta- garna åstadkomma att stöd till dem från samhället ej längre utgår, något som utred- ningen tillagt stor betydelse för sitt ställ- ningstagande. Lockout är emellertid en utomordentligt allvarlig åtgärd med vittgå- ende ekonomiska och psykologiska verkning— ar, som utredningen enligt min mening ej tillfullo beaktat. Arbetsgivarsidan vill tillgri- pa detta vapen endast i särskilt allvarliga lä- gen. Om endera sidan i samband med cen- trala förhandlingar vidtar stridsåtgärder, måste det vara denna sidas sak att beakta såväl de direkta som de indirekta följderna samt att ekonomiskt svara för de egna med- lemmarna. Vidtar exempelvis arbetstagarsi- dan partiella stridsåtgärder, åligger det den- na sida att gentemot medlemmarna svara även för åtgärdernas indirekta verkningar. Det förhållandet att arbetsgivarsidan under- låter att handla och att motparten får svara för följderna av sina egna åtgärder kan ej innebära, att arbetsgivarsidan — såsom utred- ningen är inne på — får en förmånsposition. Det kan inte vara arbetsgivarsidans sak att till skada för alla berörda, inbegripet samhäl- let, utvidga konflikten och vidta stridsåtgär- der som man eljest kanske ej ens skulle ha övervägt. Lockoutvapnet skall ej behöva an- vändas för att tillrättalägga sådana balans- rubbningar i styrkeförhållandet mellan par- terna, som uppstår genom att konfliktdirek— tiven utformas på ett visst sätt. Detta skulle innebära, att direktiven utformades så, att de påverkade den ena sidans taktiska disposi- tioner. Arbetsgivarsidans alternativ till att vidta egna stridsåtgärder är att låta de av arbetarparten vidtagna stridsåtgärdema ha sin gång tills vidare. Konflikten blir dock i sådant fall sannolikt längre genom att ar- betstagarparten får ekonomiskt stöd av sam- hället. Även denna senare situation leder till ökade förluster jämväl för samhället, efter— som förlängningen av konflikten medför ökat produktionsbortfall. Inställningen i Danmark och Norge till lockouter som re— dovisats av utredningen är i och för sig in- tressant, men erfarenheterna torde ej kunna

direkt överföras till våra förhållanden med annan tradition. Sammanfattningsvis vill jag beträffande lockout säga, att jag inte anser detta vapen vara ett lämpligt medel att upp- häva verkningarna såvitt nu är ifråga av di- rektivens utformning enligt utredningens förslag.

Med stöd av ovanstående och av vad som framhållits i den allmänna motiveringen på denna punkt kommer jag till den slutsatsen, att såsom berörda arbetstagare skall anses alla, tillhörande förbund som deltar i cen— trala förhandlingar och vilka blir arbetslösa till följd av stridsåtgärder inom ramen för dessa förhandlingar. Jag föreslår därför att till 5 5 första stycket i utredningens förslag till lag om begränsning av samhällsstöd i samband med arbetskonflikt fogas ytterli- gare ett moment av följande lydelse:

Berörd av arbetskonflikt är, förutom ar- betstagare som är indragen i konflikten, även annan arbetstagare, som är arbetslös till följd av konflikten, om han

tillhör annat förbund än det som befinner sig i konflikt och båda förbunden deltagit i centrala förhandlingar.

KUNGL. BIBL.

1 SEP 1958 srocw "LM

Nordisk udredningsserie (Nu) 1968

| | Kronologisk förteckning

. Nordisk patentråd. Tredje insats i patentsaker. . Kapenhavns lufthavns framtid. . gonsumenrlovgivning i Danmark, Finland, Norge og verrge. . Nordisk gränsregion. Näringspolitik och samhällsservice. . Nordic Economic and Social Cooperation. . Harmonisering av socialhjälpslagstiftningen i de nordiska länderna. . Langtidsplan for Nordforsk. _. —* omoo aah- _.