SOU 1970:29

Decentralisering av statlig verksamhet : ett led i regionalpolitiken

Till Statsrådet och chefen för iinansdepartementet

Genom beslut den 13 juni 1969 bemyndigande Kungl. Maj:t chefen för finansdeparte- mentet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att inkomma med förslag om flyttning av statlig verksamhet från storstockholmsområdet.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag som sakkunniga budgetchefen i finansdepartementet Bo Jonas Sjönander, tillika ordförande, planeringsdirektören i byggnadsstyrelsen Åke Smith, byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen Curt Canarp, depar- tementsrådet i försvarsdepartementet Sven Larsson och kanslirådet i inrikesdepartementet Bengt Thufvesson. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades kanslirådet i jord- bruksdepartementet Bo S. Hedström.

Vi har arbetat under benämningen delegationen för lokalisering av statlig verksam- het.

Tillsammans med 1969 års utredning för samordnad forskning avlämnade vi i decem- ber 1969 till chefen för industridepartementet förslag till lokalisering av statens prov- ningsanstalt.

Vi får härmed avlämna vår huvudrapport. Förslagen i denna rapport omfattar förslag till utflyttning från storstockholmsområdet av myndigheter, vissa affärsverks central- förvaltningar m.fl. vilka bedöms kunna flytta ut i sin helhet. Vi avser att fortsätta ut- redningsarbetet i fråga om vissa myndigheter, affärsverk och statliga företag. Därvid kommer vi bl. a. även att undersöka möjligheterna att lokalisera delar av myndigheter och verk utanför storstockholmsområdet.

Särskilt yttrande har avgetts av herr Canarp. Stockholm den 25 maj 1970

Bo Jonas Siönander Åke Smith Curt Canarp Sven Larsson Bengt Thufvesson /Bo S. Hedström

1. Tidigare förslag om utlokalisering av statlig verksamhet samt delegationens uppdrag

Frågan om att flytta ut statlig verksamhet från stockholmsområdet har varit föremål för diskussion under snart tre decennier. Som en bakgrund till vårt utredningsuppdrag kommer i detta kapitel att lämnas en orientering om de överväganden som tidigare gjorts rörande utflyttning av statlig verksamhet från Stockholm.

I 1941 års revisionsberättelse tog riksdagens revisorer upp frågan om att förlägga ämbetsverk utanför Stockholm. Revisorerna anförde som motiv för att föreslå en så- dan lokalisering de ekonomiska fördelar som härigenom nästan undantagslöst skulle stå att vinna. Avlöningskostnaderna skulle minska genom att flertalet städer tillhörde en lägre dyrortsgrupp än Stockholm. Vidare kunde det enligt revisorerna förutsättas att städerna skulle ställa tomtmark till förfogande för statliga förvaltningsbyggnader utan kostnad för staten.

Enligt revisorernas mening borde vissa institutioner med hänsyn till sina arbetsupp- gifter naturligast ligga utanför Stockholm. Sålunda ifrågasattes om inte den rätta plat- sen för t. ex. vetenskapliga institutioner för skoglig och Skogsindustriell forskning vore i Norrland. Olägenheterna av att utanför Stockholm förlägga de båda stora statliga försäkringsverken, riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, kunde enligt reviso— rerna inte anses väga tyngre än de ekonomiska och andra skäl som talar för ett sådant förläggande. Riksdagsrevisorema föreslog att en utredning borde verkställas angående möjligheterna att förlägga olika ämbetsverk och institutioner till lämpliga landsortsstä- der. —- Riksdagen gjorde vid denna tidpunkt emellertid inget uttalande i anledning av detta förslag.

År 1948 beslöt riksdagen att den nya fiskeristyrelsen skulle lokaliseras till Göteborg. Motivet härför var, förutom att västkustfiskets dominerande betydelse inom fiskerinä- ringen talade för Göteborg som lokaliseringsort, att genom en sådan lokalisering få erfarenhet av en placering av centrala ämbetsverk utanför Stockholm.

År 1951 lade utredningen angående näringslivets lokalisering fram ett betänkande som även behandlade lokaliseringen av den statliga verksamheten. Utredningens upp- fattning var att nära nog samtliga statliga organ bedriver en verksamhet, vars förlägg— ning har lokaliseringspolitisk betydelse. Utredningen föreslog bl. a. att ett särskilt organ skulle inrättas med uppgift att bedöma frågor om lokalisering av statlig verksamhet ur allmänna synpunkter.

I riksdagen har från början av l950-talet frågor om en utlokalisering av statlig verk- samhet från Stockholm debatterats nästan varje år. I anledning av motioner till 1953 års riksdag i denna fråga, framhöll vederbörande utskott att frågan om förläggningen

av de centrala ämbetsverken borde prövas från fall till fall. Spörsmålet om utflyttning av statliga organ från Stockholm borde enligt utskottet ägnas fortlöpande uppmärk- samhet. En liknande ståndpunkt redovisades även vid följande riksdagar.

I mitten på 1950-talet aktualiserades frågan om att förlägga vattenfallsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen till andra orter än Stockholm. Den utredningsman som hade att utreda vattenfallsstyrelsens lokalisering förordade i betänkande i ämnet att styrelsen fortfa- rande skulle vara lokaliserad till Stockholm. Av de två sakkunniga som hade att ut- reda sjöfartsstyrelsens lokalisering förordade den ene att styrelsen borde vara lokalise- rad till Stockholm och den andre att styrelsen borde flyttas till annan ort. Statsmak- ternas beslut i anledning av de båda utredningarna innebar inte någon ändrad lokali— sering för vattenfallsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.

1955 års långtidsutredning tog i sitt betänkande Balanserad expansion (1956) upp frå- gan om den centrala statliga förvaltningens lokalisering mot bakgrund av den starka tillväxten av Stockholm. Enligt utredningen skulle svårigheter bestå under lång tid att tillräckligt snabbt anpassa en storstad som Stockholm med alla dess anläggningar till en snabbt växande befolkning och trafik. Bland de olika möjligheter utredningen disku- terade för att åstadkomma en dämpning av storstockholms tillväxt ingick att staten skulle medverka till en decentralisering genom att flytta ut delar av den centrala verk- samheten till orter utanför Stockhohn. Långtidsutredningen föreslog att särskilda under- sökningar skulle ske i denna fråga.

Långtidsutredningens förslag följdes av regeringen, som 1957 tillkallade sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande lokalisering till orter utanför stockholms- området av statliga ämbetsverk och annan statlig verksamhet. De sakkunniga, som an- tog benämningen lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, lade fram sitt huvudförslag 1963. Dessförinnan hade utredningen i ett antal delbetänkanden föresla- git att ett tiotal statliga myndigheter och bolag skulle lokaliseras utanför stockholms- området.

Sammantagna var de förslag till utflyttning som lokaliseringsutredningen lade fram mycket omfattande. Med undantag av ett mindre antal skolor, militära förband och statliga företag samt ett tjugotal myndigheter ansåg utredningen att i princip all central statlig verksamhet skulle vara möjlig att flytta ut från stockholmsområdet. Antalet stat— liga verksamhetsgrenar som berördes av utredningens förslag uppgick till ca 120 med närmare 30 000 anställda.

Såsom nämnts redovisade utredningen sina förslag dels i ett antal delbetänkanden, dels i ett slutbetänkande (SOU 1963: 69). I slutbetänkandet behandlades ca 110 verk- samhetsgrenar, vilka utgjorde en s.k. total utflyttningsgrupp. Av dessa bedömdes ett 20-tal verksamhetsgrenar vara relativt fristående och lokaliseringsorten borde därför kunna bedömas efter vad som var lämpligt i varje särskilt fall. Återstående 90-tal myn- digheter m.fl. med ca 24 000 anställda hänfördes till en s.k. stor utflyttningsgrupp.

Denna grupp hade konstituerats på grund av respektive verksamheters inbördes sam- arbetsbehov. Vid en utflyttning måste gruppen enligt utredningen hållas samman inom ett område med goda kommunikationer såväl internt som med rikets olika delar.

De 90 verksamhetsgrenarna i gruppen fördelades med hänsyn till de inbördes sam- arbetsbehoven på tio block. I princip skulle varje block kunna förläggas till en särskild ort utanför stockholmsområdet. Men stort samarbetsbehov ansågs föreligga även mel- lan de olika blocken. I några fall ansågs detta behov så stort, att blocken borde loka- liseras antingen till samma ort eller till orter med relativt nära avstånd till varandra.

För att biträda lokaliseringsutredningen med undersökningar av planmässiga förut- sättningar för utbyggnad i den omfattning, som erfordrades för omlokalisering av den stora utflyttningsgruppen,tillsatte statens institut för byggnadsforskning enarbetsgrupp,

som studerade ett flertal orter av olika storlek och struktur. Gruppen ställde vissa mo- dellstudier till utredningens förfogande beträffande vissa områden i Örebro, Skara- borgs, Östergötlands och Västernorrlands län. Mera ingående behandlade gruppen en- dast ett lokaliseringsexempel, som applicerats på Örebro-området. Gruppens arbete togs till utgångspunkt för ett principutkast rörande den stora utflyttningsgruppens lokalise- ring. I åtta olika alternativ gav utredningen exempel på hur den stora utflyttningsgrup- pen skulle kunna koncentreras eller spridas inom de tre undersökta mellansvenska om- rådena med hänsyn till samarbetsbehov, kommunikationer, utbyggnadsmöjligheter på respektive orter, miljöfaktorer etc.

Om den stora utflyttningsgruppen skulle omlokaliseras skulle man enligt utredningen på en eller flera orter bygga ut samhällsapparaten för minst 100000 människor. Detta skulle medföra investeringar av mycket stor omfattning. Enligt en schematisk beräkning skulle investeringsbehovet bli drygt 4 miljarder kronor, varav drygt hälften skulle avse bostadsbebyg'gelse. Ett genomförande av en så stor utflyttning skulle enligt utredningen komma att sträcka sig över 10—15 år.

För en stark koncentration av utflyttningsgruppen talade enligt utredningen främst kommunikations och samarbetsskäl. Önskvärdheten av högskoleresurser inom lokali- seringsområdet eller till ort i dess närhet skulle få större tyngd och arbetsmarknaden inom området bli mera differentierad. Som betydande nackdelar med ett koncentra- tionsaltemativ framhölls riskerna för överansträngning av resurserna. Effekten kunde bli en övervältring av storstadsproblemen till ett nytt snabbväxande samhälle.

Enligt lokaliseringsutredningens uppfattning skulle en fördelning, som inte alltför hårt ansträngde respektive områdes resurser men som dock innebar en planmässig samgrup- pering av vissa block, medföra de mest fördelaktiga lokaliseringspolitiska verkningarna. Genom en sådan planmässig fördelning av utflyttningsgruppen skulle man bl. a. kunna förstärka underlaget för högskolor och andra utbildningsresurser inom respektive om- råden.

Frågan om att genomföra en stor utflyttning var enligt utredningen inte bara en frå- ga om tekniska möjligheter. Den utbyggnad som skulle erfordras för att flyttningen skall komma till stånd skulle innebära en stor anspänning av tillgängliga resurser. Den akuta lokalbristen för statlig verksamhet i Stockholm var dock stor och på något längre sikt skulle avsevärda investeringar bli nödvändiga även om den centrala statliga verk- samheten också i fortsättningen skulle vara förlagd i huvudstaden.

Lokaliseringsutredningen ansåg, att en stor utflyttning från stockholmsområdet var möjlig att genomföra. En sådan åtgärd skulle dock enligt utredningen behöva föregås av ytterligare arbets- och tidskrävande planläggnings- och undersökningsarbete.

Med hänsyn till att en stor utflyttning från stockholmsområdet skulle bli ett långsik- tigt och komplicerat projekt, vars genomförande skulle sträcka sig över en tidsrymd av minst 10—15 år ansåg sig utredningen böra undersöka möjligheterna att på kortare sikt genomföra mera begränsade utflyttningar av statlig verksamhet från huvudstaden. En utflyttning av vissa verksamhetsgrenar inom den stora utflyttningsgruppen borde enligt utredningen vara möjlig. Även dessa myndigheter skulle i regel behöva sammanhållas gruppvis med hänsyn till inbördes samarbetsbehov. Utredningen sammanförde ett 30-tal verksamhetsgrenar ur den stora utflyttningsgruppen till en liten utflyttningsgrupp. An- talet anställda, som skulle beröras av en sådan mindre utflyttning var nära 3 800. Ut- redningen anslöt i sin diskussion beträffande lokaliseringen av den lilla utflyttnings- gruppen till samma blockindelning och samma exempel på orter och områden som i fråga om den stora utflyttningsgruppen. Utredningen föreslog, att dessa myndigheter m.fl. utflyttades från stockholmsområdet. För att upprätta definitivt utflyttnings- och

fördelningsprogram borde enligt utredningen undersökningar genomföras i särskild ord- nmg.

Vissa statliga verksamhetsgrenar med relativt specialbetonade uppgifter och ett mind- re omfattande behov av samarbete med andra centrala myndigheter borde enligt utred- ningens mening kunna omlokaliseras utan samband med en större eller mindre samlad utflyttning. Vid separata utflyttningar av enstaka verksamhetsgrenar, vilka icke behövde samförläggas med andra statliga myndigheter m.fl. kunde enligt utredningen väljas för- låggningsorter, som inte kunde komma i fråga för förläggning av statlig verksamhet i större eller mindre grupper.

Om inte den samlade utflyttningen skulle komma till stånd, ansåg utredningen, att tolv av de verksamhetsgrenar, som ingick i den lilla utflyttningsgruppen kunde flyttas ut separat. Utredningen föreslog separat utflyttning av ytterligare nitton myndigheter m.fl.

De remissinstanser som yttrade sig över utredningens förslag var till övervägande del negativa till förslaget om utlokalisering av statlig verksamhet från stockholmsområdet. Av de ca 125 instanser som avgav remissvar var ca 100 helt negativa till förslaget. Av de instanser som i princip var positiva var ungefär hälften länsstyrelserna i de län som blivit föremål för modellstudiema och länsstyrelserna i Norrland. Av övriga instanser som i huvudsak var positiva till förslaget kan nämnas jordbrukets organisationer, lands- tingsförbundet samt ett mindre antal statliga myndigheter, såsom arbetsmarknadsstyrel- sen, statens väginstitut, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och bostadssty- relsen.

Några av de vanligaste invändningarna som gjordes i remissvaren var att utflytt- ningen skulle få negativa verkningar på statsförvaltningens effektivitet till följd av att kontaktmöjligheter myndigheterna emellan skulle försämras och att rekryteringen av personal skulle försvåras. Vidare ansåg många remissinstanser att kostnaderna för en utflyttning enligt utredningens förslag skulle bli för stora. Särskilt gällde detta om kost- naderna sattes i relation till att de långsiktiga effekterna på Stockholms tillväxt skulle bli mycket små. Det skulle enligt flera instanser finnas risker för att storstadsproble- men övervältrades på ett nytt förvaltningscentrum.

Byggnadsstyrelsens utredning Huvudstad, som lades fram under år 1964, gav enligt många remissinstanser nya aspekter på möjligheten att ordna lokalfrågorna i stock- holmsområdet.

Utredningens utgångspunkt att en utlokalisering från Stockholm av statlig verksam- het skulle innebära lokaliseringspolitiska fördelar ifrågasattes av ett flertal remissinstan- ser. Flera remissinstanser ansåg slutligen att de tekniska förutsättningama för en ut- flyttning utretts men att lämpligheten av en utflyttning förbigåtts i utredningsarbetet.

Med anledning av lokaliseringsutredningens delförslag, beslutade statsmakterna år 1960 att dels statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt, dels vissa militära enheter — dåvarande fjärde militärbefälsstaben, dåvarande ledningsorganet för marinkommando ost, arméns intendenturförråd och signalverkstaden i Sundbyberg — skulle flyttas från stockholmsområdet. Beträffande de båda förstnämnda, civila myn- digheterna har någon utflyttning ännu inte kommit till stånd. 1961 års riksdag beslu- tade i enlighet med utredningens förslag att dåvarande försvarets fabriksstyrelse nu— mera förenade fabriksverkens huvudkontor skulle flyttas från Stockholm till Eskilstuna.

Lokaliseringsutredningens huvudbetänkande har inte föranlett något beslut av stats- makterna om en utflyttning från stockhohnsområdet.

År 1968 gav regeringen i uppdrag åt byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvalt- ningen att vid den fortlöpande lokalförsörjningen för statlig verksamhet efter samråd med berörda myndigheter överväga lämpligheten av lokalisering utanför storstock-

holrnsområdet av sådan verksamhet och att inkomma till Kungl. Maj:t med de förslag omständigheterna i varje särskilt fall kunde föranleda.

De båda myndigheterna har haft svårigheter att fullgöra detta uppdrag. I skrivelse våren 1969 till regeringen redovisade byggnadsstyrelsen för sin del att den inte mött tillräckligt gensvar hos de myndigheter med vilka styrelsen diskuterat möjligheten av utflyttning. Enligt styrelsens mening bör inte myndigheternas lokalsituation i Stockholm vara utslagsgivande för frågan om utflyttning. Byggnadsstyrelsen ansåg sig därför inte kompetent att utan ytterligare riktlinjer kunna väcka förslag om utflyttning av statlig verksamhet från stockholmsområdet. I skrivelsen redovisade styrelsen att enligt dess preliminära bedömning skulle utflyttningsöverväganden kunna göras beträffande verk- samheter motsvarande högst 10 000—12 000 anställda. Även om en utflyttning inte skulle komma att omfatta mer än hälften härav skulle trycket enligt styrelsens mening väsent- ligen lätta på huvudstadsregionen och förenkla problemen där. Styrelsen hemställde att regeringen skulle tillsätta ett organ med representanter bl.a. från statsdepartementen för att bereda. frågor om utflyttning av statlig verksamhet från storstockholrnsområdet.

Frågan om lokalisering av statlig verksamhet har varit föremål för en växande upp— märksamhet i riksdagen under senare år. Senast vid 1969 års riksdag behandlades denna fråga med anledning av de uttalanden som gjordes av inrikesministern i 1969 års stats- verksproposition och vissa motioner. Inrikesministern tog upp frågan i anslutning till den redovisning som lämnades i statsverkspropositionen av arbetet med en regional ut- vecklingsplanering, särskilt den försöksverksamhet som betecknats länsplanering 1967. Inrikesministern slog därvid bl. a. fast, att lokaliseringen av offentlig verksamhet är ett viktigt medel genom vilket samhället kan påverka den regionala utvecklingen. Enligt in- rikesministerns mening borde den starka tillväxten i storstadsregionerna dämpas något, och en del av expansionen fördelas på växtkraftiga stadsregioner på skilda håll i landet. För att dessa orter skall kunna utvecklas till egentliga lokaliseringsalternativ till de nu- varande tre storstadsområdena, måste utbyggnadsresurserna koncentreras dit. Inrikes- ministern bedömde det emellertid knappast som möjligt att nå en påtaglig effekt av så- dana strävanden om inte åtgärder samtidigt vidtas för att flytta ut verksamheter från storstadsområdena eller i varje fall dämpa tillväxten av verksamheter där. Beträffande den statliga centralförvaltningen borde enligt inrikesministerns mening en väsentligt ökad lokalisering utanför huvudstadsregionen övervägas i anslutning till framtida be- slut som innebär tillväxt av denna verksamhet.

Riksdagen, som delade uppfattningen att en ökad lokalisering av statlig verksamhet utanför huvudstadsregionen är önskvärd, beslöt att i skrivelse ge Kungl. Maj:t till känna sin anslutning till ifrågavarande uttalanden av chefen för inrikesdepartementet (SU 57, rskr 188).

Med anledning av motioner till 1969 års riksdag angående utflyttning av statlig verk- samhet från Stockholm framhöll bankoutskottet bl.a. att värdet av en utlokalisering givetvis inte bara ligger i den avlastning av stockholmsregionen som äger rum utan i hög grad också i det tillskott av arbetstillfällen som kommer de nya lokaliseringsor- terna till del. Detta måste emellertid vägas mot kostnaderna för den ändrade lokalise- ringen och mot verkningarna i fråga om effektiviteten hos statsförvaltningen (BaU 30, rskr 309).

Delegationens uppdrag

Finansministern tillkallade delegationen den 13 juni 1969. I anförande till statsrådspro- tokollet samma dag anförde finansministern bl.a. följande.

Enligt min mening bör det eftersträvas att i ökad omfattning lokalisera statlig verksamhet utanför storstockholmsområdet. Detta gäller såväl civil som militär statlig verksamhet. Sär- skilda sakkunniga bör tillkallas för att undersöka vilken verksamhet som bör flyttas från om- rådet och till vilka orter lokalisering bör ske.

Några ytterligare direktiv har inte lämnats delegationen.

2. Statlig verksamhet i storstockhohnsområdet

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för vilken statlig verksamhet som är lokaliserad till storstockholmsområdet. Verksamhetens omfattning belyses härvid med uppgifter om antalet anställda i resp. verksamhetsgren. För att dessa uppgifter skall kunna sättas in i ett vidare sammanhang, redovisas inledningsvis även det totala antalet anställda i statlig tjänst.

De redovisade uppgifterna hänför sig till hösten 1969. De skall i princip omfatta samtlig personal inom resp. verksamhetsgren, oavsett anställningsform etc. Uppgifterna avser heltidsanställda, varför deltidstjänster i förekommande fall omräknats till hela tjänster. Uppgifterna har inhämtats från statsdepartementens planerings- och budget- sekretariat. Det har inte varit möjligt att närmare kontrollera uppgifterna. Erfarenhets- mässigt är det förenat med vissa svårigheter att få helt rättvisande uppgifter om antalet anställda i skilda statliga verksamhetsgrenar. De uppgifter som redovisas i det följande torde dock fylla syftet att ge en överskådlig bild av den statliga verksamhetens omfatt- ning, såväl totalt för hela riket som för storstockholrnsområdet.

Redovisningen omfattar i princip all statlig verksamhet. Undantag har dock gjorts för riksdagen och dess verk samt för statsdepartementen. Statsunderstödd verksamhet har inte medtagits. Detta medför t. ex. att större delen av utbildningsväsendet, som ju främst är en kommunal angelägenhet, inte ingår i redovisningen. Som en bakgrund till de uppgifter som redovisas i det följande kan emellertid nämnas att antalet anställda i statsunderstödd verksamhet uppgår till ca 85000 personer. Härav sysselsätts drygt 70000 personer i det obligatoriska skolväsendet samt gymnasieskolan och fackskolan.

För redovisningen i detta avsnitt har den statliga verksamheten delats upp på fem sektorer, nämligen civila myndigheter och institutioner (exkl. utbildningsanstalter), stat- liga civila utbildningsanstalter, försvarssektorn, statens affärsdrivande verk samt stat- liga bolag. Beträffande de tre förstnämnda sektorerna torde i princip inga svårigheter föreligga att bestämma vilken verksamhet som skall tas med i redovisningen. Vad af- färsverken beträffar redovisas dessa exkl. dotterbolag. Anledningen härtill är att det inte har varit möjligt att erhålla tillfredsställande uppgifter om antalet anställda i dessa bolag. Vid bestämmandet av vad som skall räknas som statliga bolag har samma prin- ciper följts som tillämpas av industridepartementet i den årliga publikationen Statliga företag. Detta innebär att bolag i vilka staten äger 50 % eller mer av aktiekapitalet har medtagits. Vid redovisningen av de statliga bolagen har dock eventuella dotterbolag inte kunnat tas med. Anmärkas bör även att Sveriges Radio AB inte medtagits i redo- visningen.

Antal anställda (avrundat till Procentuell

Sektor närmaste l OOO-tal) fördelning Civila myndigheter och institutioner 83 000 24% Statliga civila utbildningsanstalter 24 000 7% Försvarssektorn 50 000 15% Statens affärsverk 149 000 43% Statliga bolag 39 000 11%

Totalt 345 000 100%

Som framgår av tabell 2.1 uppgår det totala antalet anställda i statlig verksamhet till ca 345000. Statens affärsverk svarar med sina närmare 150000 anställda för drygt 40 % av det totala antalet anställda i statlig verksamhet. Den därnäst största sektorn utgörs av civila myndigheter och institutioner, som svarar för knappt en fjärdedel av de anställda. Vid bedömningen av uppgifterna om antalet anställda i affärsverken och de statliga bolagen, bör hållas i minnet att redovisningen som nämnts inte omfattar dotterbolag.

I tabell 2.2 redovisas antalet anställda i statlig verksamhet, fördelade på storstock- holmsområdet resp. landet i övrigt. Någon exakt definition av begreppet »storstock- holmsområdet» ligger inte till grund för redovisningen. I princip har denna region av- gränsats så, att den utgörs av Stockholm jämte omkringliggande kommuner inom nor- malt pendlingsavstånd. Begreppet kan ha tolkats något olika av skilda uppgiftslämnare. Några mera väsentliga fel torde dock detta inte innebära.

Det framgår av tabell 2.2 att ca 250 000 personer eller drygt 70 % av de anställda i statlig verksamhet är bosatta utanför storstockholrnsområdet. Drygt 94000 personer eller knappt 30% tjänstgör vid myndigheter, institutioner och statliga bolag lokalise— rade till storstockholmsområdet. Fördelningen av anställda i storstockholmsområdet resp. landet i övrigt varierar starkt mellan sektorerna. Av de anställda i de stat- liga bolagen tjänstgör knappt en femtedel i huvudstadsregionen, medan fyra femtedelar tjänstgör i övriga landet. Den högsta andelen anställda i storstockholm återfinns inom sektorn civila myndigheter och institutioner. Detta avspeglar den starka koncentrationen av central statlig verksamhet till huvudstaden. Av de närmare 83 000 anställda i sektorn tjänstgör ca 31000 eller närmare 40 % i storstockholm. Detta bör jämföras med att Stockholms stad och län har mindre än 20 % av landets folkmängd. Till följd av affärsverkens dominerande betydelse sedd ur sysselsättningssynpunkt sva-

Tabell 2.2. Anställda i statlig verksamhet, fördelade på storstockholmsområdet resp. övriga landet.

Antal anställda i

Sektor storstockholmsområdet övriga landet Civila myndigheter och institutioner 31 200 51 600 Statliga civila utbildningsanstalter 7 200 17 100 Försvarssektorn 14 200 35 700 Statens affärsverk 35 000 114 100 Statliga bolag 6 800 31 900 Totalt 'i 94 400 250 400

Tabell 2.3. Anställda i statlig verksamhet i storstockholmsområdet, fördelade på central resp. regional och lokal verksamhet.

Antal anställda i

regional och

Sektor central verksamhet lokal verksamhet Civila myndigheter och institutioner 16 700 14 500 Statliga civila utbildningsanstalter 1 100 6 100 Försvarssektorn 8 400 5 800 Statens affärsverk 14 400 20 600 Statliga bolag 3 500 3 300

Totalt 44 100 50 300

rar dessa däremot för det högsta antalet anställda inom storstockholmsområdet, eller 35 000. Av det totala antalet anställda i statlig verksamhet i landet i övrigt, som upp- går till 250000, svarar affärsverken för 114000 eller drygt 45 %.

I tabell 2.3 har den statliga verksamheten i storstockholmsområdet delats upp på central verksamhet samt regional och lokal verksamhet. Denna uppdelning har kon- sekvent tillämpats även i de följande tabellerna i detta avsnitt. Detta beror på — som närmare kommer att motiveras i kapitel 5 — att lokaliseringsförutsättningarna bedöms vara olika för verksamhet som är inriktad på hela riket och för verksamhet som är in- riktad på ett regionalt eller lokalt avgränsat område. Till central verksamhet har i prin— cip förts central förvaltning (»förvaltning av rikskaraktär»), utbildnings-, forsknings- och kulturella institutioner som har hela riket som upptagningsområde, försvarets cen— trala instanser, affärsverkens centralförvaltningar samt de statliga bolagens huvudkon- tor. Till regionalt och lokalt inriktad verksamhet har förts annan än central verksamhet. I vissa fall kan institutioner som förts till den senare kategorin ha ett vidare verksam- hetsområde än storstockholm. Så är fallet t. ex. med Svea hovrätt och universitetet i Stockholm. Med hänsyn bl.a. till den stora andel av befolkningen inom ett sådant vi- dare område som finns inom storstockholmsområdet, har verksamheten i detta sam- manhang ändå klassificerats som regional.

Av tabell 2.3 framgår att mer än hälften eller 50000 av de anställda i statlig verk- samhet inom storstockholmsområdet kan hänföras till regional och lokal verksamhet. I central verksamhet tjänstgör ca 44000 personer. Av dessa sysselsätts ungefär lika många. i civila myndigheter och institutioner som i affärsverken. De anställda i försva- rets centrala institutioner utgör något mer än hälften av de anställda i civila centrala myndigheter. De två återstående sektorerna, statliga civila utbildningsanstalter resp. statliga bolag, svarar tillsammans endast för ca 10 % av det sammanlagda antalet an- ställda i central verksamhet.

I tabell 2.4 lämnas en uppställning av civila myndigheter och institutioner lokaliserade till storstockholmsområdet. Sammanställningen, som endast omfattar enheter med 50 anställda eller fler, upptar drygt 60 myndigheter och institutioner. Av tabellen framgår även antalet anställda i central verksamhet i resp. myndighet och institution. Det bör observeras att det totala antalet anställda i de verk som har en regional eller lokal orga- nisation, givetvis väsentligt kan överstiga den i tabellen redovisade uppgiften för antalet anställda.

För de särredovisade myndigheterna och institutionerna uppgår antalet anställda i central verksamhet till ca 15 700. Differensen mellan detta tal och den i tabellen 2.3 redovisade uppgiften om antalet anställda i central statlig verksamhet — 16 700 -— upp- går följaktligen till ca 1 000 anställda. Dessa är verksamma i institutioner med färre än

Tabell 2.4. Civila myndigheter och institutioner i storstockholmsområdet; antal anställda i central verksamhet.

Antal anställda

Arbetarskyddsstyrelsen 90 Arbetsmarknadsstyrelsen 610 Arbetsmedicinska institutet ] 15 Bostadsstyrelsen 160 Byggnadsstyrelsen 565 Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden 135 Centrala studiehjälpsnämnden 60 Centralnämnden för fastighetsdata 70 Generaltullstyrelsen 255 Högsta domstolen 120 Kammarkollegiet 55 Kammarätten 165 Kommerskollegium 150 Kontrollstyrelsen 150 Kriminalvårdsstyrelsen 295 Kungl. biblioteket 265 Lantbruksstyrelsen 165 Lantmäteristyrelsen 1 20 Mynt- och justeringsverket 125 Nationalmuseum 140 Naturhistoriska riksmuseet 75 Patent- och registreringsverket 530 Rikets allmänna kartverk 520 Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum 175 Riksarkivet 80 Riksförsäkringsverket 925 Rikspolisstyrelsen 520 Riksrevisionsverket 225 Sjöfartsverket, centralförvaltningen 290 Skogsstyrelsen 90 Skolöverstyrelsen 730 Socialstyrelsen 650 Statens avtalsverk 95 Statens bakteriologiska laboratorium 495 Statens centrala frökontrollanstalt 90 Statens geotekniska institut 80 Statens institut för byggnadsforskning 155 Statens institut för folkhälsan 190 Statens institut för företagsutveckling 165 Statens institut för konsumentfrågor 90 Statens invandrarverk 200 Statens jordbruksnämnd 150 Statens kriminaltekniska laboratorium 55 Statens naturvårdsverk 180 Statens personalpensionsverk 245 Statens planverk 110 Statens pris- och kartellnämnd 150 Statens provningsanstalt 245 Statens rättskemiska laboratorium 80 Statens sjöhistoriska museum 70 Statens strålskyddsinstitut 70 Statens traiiksäkerhetsverk, centralförvaltningen 100 Statens veterinärmedicinska anstalt 205 Statens växtskyddsanstalt 70 Statistiska centralbyrån 1 515 Statskontoret 295 , Styrelsen för internationell utveckling 250 Styrelsen för teknisk utveckling 70 Sveriges geologiska undersökning 255 Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut 365 Universitetskanslersämbetet 130

Antal anställda

Våginstitutet 120 Vägverket, centralförvaltningen 645 Överstyrelsen för ekonomiskt försvar 120

Totalt 15 675

50 anställda. Antalet sådana institutioner uppgår till drygt 60, med ett genomsnittligt antal anställda om ca 15 personer.

I tabell 25 redovisas de civila regionala och lokala verksamhetsgrenar som är loka- liserade till huvudstaden. Av redovisningen framgår att huvuddelen av de drygt 14 000 anställda i sådan verksamhet är samlade i ett fåtal verksamhetsgrenar. De två största, polisväsendet resp. karolinska sjukhuset — som är statens enda sjukhus i storstock- holm — sysselsätter tillsammans mer än hälften av de anställda.

I tabell 2.6 redovisas de statliga civila utbildningsanstalterna i storstockholmsområdet. En uppdelning har härvid gjorts dels på utbildningsanstalter av rikskaraktär, dels på övriga utbildningsanstalter. Såsom angivits i det föregående grundar sig denna uppdel- ning på en bedömning av det geografiska upptagningsområdet.

Det framgår av tabellen att »övriga utbildningsanstalter», dvs. sådana anstalter som har ett i princip regionalt avgränsat upptagningsområde, sysselsättningsmässigt är helt dominerande. Antalet anställda i dessa utbildningsanstalter uppgår till drygt 6 000 mot ca 1 100 anställda i utbildningsanstalter av rikskaraktär.

I tabell 2.7 redovisas en sammanställning av de centrala försvarsmyndigheter som är lokaliserade till storstockholmsområdet. Uppgifterna avser endast antalet anställda i central verksamhet; flera av försvarsmyndigheterna har en omfattande regional och lokal organisation. Det framgår av tabellen att två av de sexton försvarsmyndigheter som särredovisats — nämligen försvarets materielverk och försvarets forskningsanstalt — svarar för mer än hälften av det totala antalet anställda i de centrala försvarsorganen.

I tabell 2.8 redovisas antalet anställda i regionala och lokala försvarsmyndigheter i huvudstadsregionen. Huvuddelen avser förband jämte tillhörande verkstäder, men här ingår t. ex. även utbildningsanstalter. Beträffande de civila regionala och lokala myndig- heterna kan sägas att de har lokaliserats till en viss region för att möta efterfrågan på

Tabell 2.5. Civila myndigheter och institutioner i storstockholmsområdet; antal anställda i regional och lokal verksamhet.

Antal anställda

Svea hovrätt m. m. 270 Karolinska sjukhuset, m. m. 3 290 Kriminalvårdsorganisationen 1 040 Lantmäteri organisationen 1 50 Länsarbetsnämnden 415 Länsstyrelsen 1 395 Polisväsendet 4 060 Sjöfartsverket 255 Byggnadsstyrelsen 360 Tullverket 1 050 Underrätter 765 Vägverket 905 Åklagarväsendet 235 Div. myndigheter och institutioner med färre än

50 anställda 350

Totalt 14 540 SOU 1970: 29 17

Tabell 2.6. Antalet anställda vid statliga civila utbildningsanstalter i storstockholmsom- rådet.

Antal anställda

A. Utbt'ldningsanstalter av rikskaraktär

Konstfackskolan 100 Musikhögskolan ] 15 Skogshögskolan 295 Veterinärhögskolan 270 Kommittén för television och radio i utbildningen (TRU) 120 Div. utbildningsanstalter med färre än 50 anställda 160 Summa 1 060

B. Övriga utbildningsanstalter

Karolinska institutet 1 640 Lärarhögskolor och seminarier 335 Socialhögskolan 90 Stockholms universitet 1 845 Tekniska högskolan 1 730 Div. utbildningsanstalter med färre än 50 anställda 500

Summa 6 140

Totalt (A+B) 7 200

resp. verks tjänster inom denna region. Samma resonemang kan inte direkt tillämpas på försvarets regionala och lokala enheter. Avgörande för dessa enheters lokalisering torde bl. a. ha varit beredskapsskäl.

Såsom belysts i det föregående svarar affärsverken för ett mycket betydande antal av de anställda i statlig verksamhet i storstockholmsområdet. I tabell 2.9 redovisas an- talet anställda i de sju statliga affärsverken. Det framgår av dessa uppgifter att tre av verken — postverket, televerket och statens järnvägar — svarar för ca 90 % av de an- ställda sammanlagt. I tabellen redovisas även antalet anställda i resp. affärsverk, för- delade på central resp. regional och lokal verksamhet. Vad den förstnämnda verksam-

Tabell 2.7. Försvarsmyndigheter i storstockholmsområdet; antal anställda i central verk- samhet.

Antal anställda

Arméstaben 410 Civilförsvarsstyrelsen 300 Flygstaben 350 Flygtekniska försöksanstalten 235 Fortifikationsförvaltningen 780 Försvarsstaben 430 Försvarets civilförvaltning 255 Försvarets forskningsanstalt 1 510 Försvarets materielverk 3 230 Försvarets rationaliseringsinstitut 60 Försvarets sjukvårdsstyrelse 110 Marinstaben 310 Militärapoteket 95 Militärhögskolan 100 Värnpliktsverket 60 Myndigheter och institutioner med färre än

50 anställda 185

Totalt 8 420

Tabell 2.8. Försvarsmyndigheter i storstockholmsområdet; antal anställda i regional och lokal verksamhet.

Antal anställda

Armén 1 255 Flygvapnet 1 090 Flygvapnets verkstäder 340 Marinen 2 340 Marinens verkstäder 410 Militärmusiken 75 Militärområdenas tygverkstadsförvaltningar 130 Myndigheter och institutioner med färre än

50 anställda 125

Totalt 5 765

hetstypen beträffar är postverket storleksmässigt helt dominerande. Detta beror främst på att i denna verksamhet även ingår postbanken, som centralt sysselsätter 4 700 perso- ner. Utöver postverket, televerket och statens järnvägar har även statens vattenfallsverk ett betydande antal anställda i central verksamhet.

I tabell 2.10 redovisas de statliga bolag som har verksamhet förlagd till storstock- holmsområdet och antalet anställda i denna region. Liksom för övriga sektorer har strävan varit att dela upp verksamheten på central resp. lokal verksamhet. Med lokal verksamhet avses i detta sammanhang närmast den lokala marknaden för resp. bolag medan med central verksamhet främst avses huvudkontor eller motsvarande. Denna indelningsgrund har dock inte kunnat tillämpas för alla bolag. Endast tre bolag -— SARA, Systembolaget AB samt Sveriges Kreditbank — har delat upp de anställda i storstockholm på såväl central som lokal verksamhet. Övriga företag har antingen be- traktat all verksamhet i denna region som central verksamhet eller som lokal verksam- het. Till den första gruppen hör t.ex. LKAB och ASSI, som endast har sina huvud— kontor i Stockholm, samt KABI och Vitrum, som har både huvudkontor och hela pro- duktionen förlagd till Stockholm. De företag som rubricerat hela sin verksamhet i stor- stockholm som lokal verksamhet är följande fyra, nämligen Allmänna bevaknings AB, Allmänna förlaget AB, BS-konsult AB samt Svenska reproduktions AB. De torde här- vid ha utgått från det förhållandet att deras marknad f.n. är helt inriktad på storstock- holmsområdet, och därför hänfört även huvudkontorsfunktionen till lokal verksamhet. Med tillämpning av de här angivna principerna skulle drygt hälften av de anställda

Tabell 2.9. Statliga affärsverk; antal anställda i storstockholmsområdet fördelade på cen- tral resp. regional och lokal verksamhet.

därav i

Antal anställda i storstockholms- central regional och Affärsverk området verksamhet lokal verksamhet Domänverket 420 400 20 Förenade fabriksverken 210 25 185 Luftfartsverket 685 265 420 Postverket 14 275 6 530 7 745 Statens järnvägar 7 155 2 310 4 845 Statens vattenfallsverk 2 030 1 860 170 Televerket 10 265 3 050 7 215

Totalt 35 040 14 440 20 600

Tabell 2.10. Statliga bolag med verksamhet i storstockholmsområdet; antal anställda för— delade på central verksamhet resp. lokal verksamhet.

därav i Totalt antal anställda i stor- central lokal

Bolag stockholmsområdet verksamhet verksamhet Allmänna Bevaknings AB 410 —- 410 Allmänna Förlaget, AB 75 -——- 75 ASSI 200 200 -— Atomenergi, AB 245 245 —— BS Konsult AB 70 — 70 Kabi, AB 655 655 —— LKAB 80 80 — Svensk Bilprovning 300 85 215 Svenska Penninglotteriet AB 55 55 — Svenska Reproduktions AB 290 — 290 Svenska Tobaks AB 240 240 — Sveriges Centrala Restaurang AB 1 400 100 1 300 Sveriges Kreditbank 775 505 270 Systembolaget AB 765 110 655 Tipstjänst, AB 75 75 —- Vin & Spritcentralen, AB 585 585 — Vitrum AB 450 450 — Div. företag med mindre än 50 anställda 110 110 — Totalt 6 780 3 495 3 285

eller 3 500 personer vara hänförliga till central verksamhet och knappt hälften eller ca 3 300 personer till lokal verksamhet.

Den centrala statliga verksamheten är som redovisats i huvudsak lokaliserad till stor- stockholmsområdet. Endast ett centralt ämbetsverk, fiskeristyrelsen, och ett affärsverk, förenade fabriksverken, har hittills förlagts utanför denna region. Vidare har statistiska centralbyrån förlagt en produktionsfilial till Örebro. Vissa militära institutioner, bl. a. Svea artilleriregemente, arméns Stridsskola och militärbefälsstaben i östra militärområ- det, har flyttats ut från området under 1960-talet. Civil och militär verksamhet med sammanlagt ca 1 200 anställda har under denna period flyttats från storstockholmsom- rådet.

I ett antal fall har statsmakterna vidare beslutat att ytterligare statlig verksamhet skall flyttas från storstockholmsområdet, men utflyttningen har ännu inte skett. Riks- dagen beslutade sålunda 1961 att statens centrala frökontrollanstalt och statens växt- skyddsanstalt skulle flyttas från stockholmsområdet. I avvaktan på ytterligare utredning fattades inget beslut i fråga om lokaliseringsort. Enligt beslut av 1965 års riksdag skall farmacevtiska institutet flyttas till Uppsala och ingå som en farmacevtisk fakultet i Uppsala universitet. I 1969 års statsverksproposition redovisades att AB Atomenergi skulle komma att flytta den i Stockholm förlagda verksamheten till Studsvik. Denna utflyttning avslutas innevarande år. I årets statsverksproposition föreslås att mynt- och justeringsverket flyttas från Stockholm till Eskilstuna. I särskild proposition till årets riksdag föreslås att veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt skall flytta till Uppsala i anslutning till lantbrukshögskolan.

I särskild proposition till årets riksdag angående läkemedelsförsörjning föreslås bl. a. en omorganisation av statens läkemedelskontroll. Enligt propositionen skall kontrollen handhas av en läkemedelsavdelning inom socialstyrelsen med ett därtill anslutet läke- medelslaboratorium (f.d. statens farmacevtiska laboratorium). Denna kontrollorgani-

sation, som kommer att omfatta drygt 100 anställda, föreslås bli lokaliserad till Upp- sala. Motivet för att lokalisera denna verksamhet till Uppsala är främst den anknytning som härmed erhålls till den farmacevtiska fakulteten.

De ovan nämnda institutionerna, i fråga om vilka beslut om ändrad lokalisering föreligger men utflyttning ännu inte skett, har sammanlagt ca 1 200 anställda.

Flera utredningar skall enligt sina direktiv undersöka möjligheterna att lokalisera ut viss statlig verksamhet från storstockholmsområdet. Organisationskommittén för det nya riksskatteverket skall bl.a. undersöka denna fråga för det nya verket. Försvarets materielanskaffningsutredning har motsvarande uppdrag beträffande försvarets mate- rielverk. Den nyligen tillkallade utredningen angående transportforskningen har enligt sina direktiv att undersöka möjligheterna att lokalisera den nya transportforsknings- organisationen utanför storstockholmsområdet. Särskilda sakkunniga har tillkallats för att utreda frågan om inrättande av en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsen- dets område. Enligt direktiven skall även frågan om lokaliseringen av den nya myndig- heten tas upp och möjligheten att förlägga myndigheten utanför storstockholmsområ- det prövas. Samtliga dessa utredningar har att samråda med delegationen i lokaliserings- frågorna. I proposition till 1969 års riksdag angående riktlinjer för den fortsatta utform- ningen av fordonsregistreringen framhöll departementschefen att vid utformningen av registreringsorganisationen bör uppmärksamhet ägnas frågan om den lämpliga lokali- seringen av dataanläggningen. Enligt departementschefen bör en utgångspunkt vara att anläggningen - om särskilda skäl inte talar emot en sådan lösning — bör förläggas utan- för storstockholmsområdet.

I detta sammanhang bör även erinras om den decentralisering av högre utbildning och forskning som kommit till stånd under 1960-talet. Särskilt bör här nämnas till- komsten av universitetet i Umeå och högskoleenheten i Linköping samt etablerandet av universitetsfilialerna. Förslag har vidare lagts fram till årets riksdag om inrättande av högre teknisk utbildning i Norrland. Denna decentralisering av den högre utbildningen har i och för sig inte medfört en utflyttning från storstockhohnsområdet. Den bör dock ha bidragit till att minska expansionstakten i bl.a. detta område. Bland uppgifterna för 1968 års utbildningsutredning ingår att undersöka möjligheterna till ytterligare decentra- lisering av den högre utbildningen.

3. Erfarenheter av utflyttning av statlig verksamhet från storstockholmsområdet

Som framgår av föregående avsnitt har central statlig verksamhet flyttats från stock- holmsområdet endast i ett begränsat antal fall. Mot bakgrund av de invändningar som ' gjordes av många remissinstanser i yttranden över 1957 års lokaliseringsutredning med hänvisning till risken för försämrad effektivitet vid en lokalisering utanför stockholms— området har vi ansett det vara av intresse att ta reda på hur de verksamheter som flyttats kan bedrivas på den nya orten. De invändningar som gjordes var framför allt att kontaktmöjlighetema med myndigheter och organisationer i Stockholm skulle avse- värt försvåras och att det skulle vara svårt att rekrytera i första hand kvalificerad per- sonal. För att få en uppfattning om i första hand dessa problem och om planeringen i samband med utflyttningen har vi besökt försvarets fabriksverks (numera förenade fabriksverkens) huvudkontor i Eskilstuna. Fiskeristyrelsen och statistiska centralbyrån har lämnat skriftliga redogörelser. De erfarenheter av utflyttning från Stockholm som vunnits inom dessa organ redovisas i det följande. Dessa erfarenheter hänför sig en- dast till omlokalisering av tre organ. Vi har ändå bedömt redogörelsen vara av värde i detta sammanhang.

3.1 Förenade fabriksverken: huvudkontor

Riksdagen beslutade i april 1961 att dåvarande försvarets fabriksverks huvudkontor skulle flyttas från Stockholm till Eskilstuna. Det egentliga förberedelsearbetet för ut- flyttningen började år 1962. Detta innefattade bl.a. uppförandet av en ny kontors- byggnad i Eskilstuna. Den 1 augusti 1965, dvs. drygt fyra år efter det riksdagens beslut fattades, flyttade huvudkontoret till Eskilstuna.

I det följande redovisas de erfarenheter som verksledningen och representanter för personalorganisationerna delgav oss vid besöket.

Vid beslutet om flyttningen fanns vid huvudkontoret ca 250 anställda. Av dessa följde ett 80-tal med vid flyttningen. Av de som slutade sin anställning vid huvudkon- toret under tiden från beslutet om flyttning till själva flyttningen åberopade ett 90-ta1 som skäl för sin uppsägning att de inte ville följa med till Eskilstuna. Vid nyrekryte- ringen ställdes som villkor för de som skulle anställas att de var beredda att flytta med till Eskilstuna. Fabriksverkets huvudkontor expanderade ganska kraftigt under pe- rioden och av de personer som började i verket under denna tid rekryterades ca 50 per— soner från Eskilstuna. Under en övergångstid dubblerades ett mindre antal funktioner för att underlätta för den nyrekryterade personalen att sätta sig in i arbetet. En upp-

sättning av personal avsåg tiden fram till flyttningen och en annan även tiden efter flytt- ningen. Detta tillvägagångssätt var relativt kostnadskrävande men var enligt verksled- ningen väl motiverat.

Ungefär ett år innan hela huvudkontoret omlokaliserades flyttade 7—8 tjänstemän till Eskilstuna för att förbereda huvudkontorets förflyttning dit.

Av de anställda vid tidpunkten för flyttningen följde samtliga utom ca 20 stycken med till Eskilstuna. Av dessa 20 förtidspensionerades sju stycken.

Vid utflyttningen kvarblev robotutvecklingskontoret — numera Ulvsundasektionen — som omfattade 38 anställda, i Stockholm. Anledningen härtill var att utvecklingsarbe- tet rörande vissa då aktuella robotprojekt bedrevs tillsammans med dåvarande flygför- valtningen. Senare har ca en tredjedel av denna sektion flyttat till Eskilstuna.

Fabriksverket fick en ny chef 1963. Den nye verkschefen fattade som en väsentlig uppgift att verka för en positiv inställning hos personalen inom huvudkontoret till en utflyttning.

För att personalen skulle få lära känna Eskilstuna anordnades tre resor dit för huvud- kontorets hela personal. Vid dessa resor fick personalen träffa representanter för Eskils- tuna stad, bese olika institutioner, bostadsområden m.m. Informationsmaterial om Es- kilstuna delades ut bland personalen, innehållande uppgifter om skolor, bostadsområ- den m.m. Vidare prenumererade verket på lokaltidningar från Eskilstuna för att per- sonalen vid huvudkontoret skulle få närmare kännedom om sin nya bostadsort. En gång i veckan gavs en särskild personaltidning ut inom huvudkontoret i vilken bl.a. nyheter som hade samband med flyttningen redovisades, lediga bostäder i Eskilstuna presenterades med ritningar m.m.

Vid en analys som verksledningen gjorde i fråga om orsakerna till motståndet till en flyttning till Eskilstuna hos de anställda framkom följande huvudargument.

—- Många anställda hade bostadslägenheter med relativt låg hyra i Stockholm och be- farade en väsentlig hyreshöjnjng vid en flyttning till nya lägenheter i Eskilstuna.

—- De som skulle flytta ville ha en garanti för att få bostad i Eskilstuna. — Eskilstuna tillhörde dyrortsgrupp 3 medan Stockholm tillhörde ortsgrupp 5. Detta skulle medföra en sänkt lön för flertalet anställda.

— Den kommunala skatteutdebiteringen i Eskilstuna var fem kr. högre per skatte- krona än i Stockholm (20 resp. 15 kr.), vilket skulle innebära ökad skatt för samtliga.

— Den tekniska personalen vid verket befarade att de skulle komma bort från den >>tekniska miljön» i Stockholm (tekniska högskolan, FOA m.fl. institutioner).

— Till en särskild kategori argument hänfördes personliga förhållanden såsom vård- nad av äldre anhöriga, tillgången till utbildningsanstalter för barn och ungdom i olika åldersgrupper. Tillgången till skolor synes ha tillmätts stor betydelse av många av de anställda vid verket. Vidare hade i en del fall båda makarna anställning varav den ena i verket och den andra på annan arbetsplats. Vissa svårigheter uppkom för att bereda den sistnämnda likvärdig anställning i Eskilstuna.

För att minska de olägenheter som personalen ansåg följa med en flyttning till Eskils- tuna vidtogs följande åtgärder från verkets ledning.

— En särskild bostadskvot på 250 lägenheter utverkades för Eskilstuna stad. Denna kvot var avsedd för de anställda vid huvudkontoret och avsåg såväl lägenheter i fler- familjshus som egnahem. Avräkning mot denna kvot skedde alltefter det huvudkonto- rets personal flyttade till Eskilstuna. Från fabriksverkets sida framhölls att tilldelningen av bostäder inte fick ske så att det uppstod särskilda >>kategorihus>> för huvudkontorets personal. Enligt såväl verksledningens som personalens mening skötte de kommunala myndigheterna i Eskilstuna bostadsfrågorna för huvudkontorets personal på ett bra sätt. Verksledningen ansåg det vara värdefullt ur rekryteringssynpunkt att vid nyan-

ställning kunna utlova bostad. Särskilt gällde detta yngre sökande som saknade egen bostad i Stockholm.

— En överenskommelse träffades med bostadsförmedlingen i Stockholm, vilken inne- har att tjänstetnan vid huvudkontoret som hade bostad i Stockholm och som lämnade denna till förmedlingen, hade rätt att om han ville återvända till Stockholm inom två år efter flyttningen till Eskilstuna få en bostad likvärdig den han tidigare lämnat till förmedlingen. Vissa överenskommelser av liknande innebörd träffades också med vissa enskilda hyresvärdar. Många anställda försäkrade sig om en sådan garanti men endast tre utnyttjade den och flyttade tillbaka till Stockholm.

- För att bereda de anställda möjlighet att skaffa bostäder i Eskilstuna medgavs de en fri resa dit.

— För att kompensera tjänstemännen för den löneminskning som skulle uppkomma till följd av att Eskilstuna tillhörde en lägre dyrortsgrupp beslutade Kungl. Maj:t efter prövning i varje särskilt fall om rätt att — utan ändring av dem författningsenligt till- kommande löneklassplacering — åtnjuta lön enligt högre löneklass fr.o.m. den 1 augusti 1965 tills vidare intill dess de enligt eljest gällande regler placerades i nämnda löneklass. Av ca 150 ansökningar bifölls ca 80. Dessa avsåg i regel personal i högre lönegrad än A 14.

— Vid omstationering kunde regelmässigt s.k. anståndstraktarnente utgå under högst ett år. För de anställda vid huvudkontoret som tjänstgjorde i Eskilstuna kunde efter prövning medges anstånd med omstationering under högst 18 månader. Denna för- längda omstationeringstid behövde dock endast utnyttjas av ett fåtal anställda.

— För bostadsanskaffning i Eskilstuna fick anställda vid huvudkontoret som enligt då gällande generella bestämmelser inte skulle ha fått bostadslån i postbanken, sådant lån.

-— Flyttningsersättning utgick även till sådana som i normala fall inte skulle ha fått sådan.

— En tjänsteman fick i uppgift att ta kontakt med alla inom huvudkontoret som motsatte sig att flytta med till Eskilstuna för att ta reda på orsakerna härtill och för- söka presentera en lösning av deras problem.

De olägenheter som hade befarats i fråga om möjligheterna till kontakter med andra centrala myndigheter och kunder hade före flyttningen starkt överdrivits konstaterades nu. Möjligheter till kontakter har enligt samstämmiga uppgifter varit fullt tillfredsstäl- lande efter utflyttningen. Kontakterna upprätthålls numera på ett annat sätt än tidi- gare. Frekvensen av personliga sammanträffanden har minskat. Besök i Stockholm planläggs på ett annat sätt nu än tidigare. Nu ordnas i regel flera sammanträffanden per dag vid tjänsteresa t. ex. till Stockholm. Vidare tas kontakt med myndigheter och institutioner där oftare per telefon eller brevledes. I sammanträden som ordnas utanför Eskilstuna deltar i regel färre personer från fabriksverkens sida än vad fallet var när verket fanns i Stockholm. Enligt en uppskattning skulle ca 10—15 % av huvudkontorets personal svara för ca 90 % av kontakterna med institutioner utanför verket.

Beträffande möjligheten att rekrytera nya tjänstemän framhöll verksledningen att de var goda. I fråga om biträdespersonal är läget avsevärt bättre än i Stockholm. De far- hågor som uttrycktes före flyttningen i fråga om möjligheten att rekrytera bl. a. teknisk personal har inte besannats. Omsättningen av personal har efter flyttningen varit an- märkningsvärt låg. Vid huvudkontoret finns inga vakanser.

Efter utflyttningen har huvudkontorets kostnader för bl.a. resor och traktaments- ersättningar ökat. Under ett år har ökningen uppskattats till ca 75 000 kr. I förhål- lande till de sammanlagda kostnaderna för fabriksverkets huvudkontor, som uppgår till ca 10 milj. kr., saknar denna merkostnad nämnvärd betydelse.

Eftersom huvudkontoret fortfarande har en liten enhet kvar i Stockholm har de tjänstemän som reser till Stockholm tillgång till sammanträdesrum, sekreterarhjälp och telefon. Detta bedöms vara väsentligt för att tiden i Stockholm skall kunna utnyttjas effektivt.

Både från verksledningens och de anställdas sida anses de positiva effekterna av ut- flyttningen överväga de negativa. En väsentlig förutsättning för att flyttningen kunde genomföras på ett tillfredsställande sätt ansågs vara, att det förflöt en relativt lång tid från beslut om flyttning till dess flyttningen skedde. Från personalens sida fram- hölls att verksledningens positiva inställning till flyttningen och dess åtgärder för att göra flyttningen så tilltalande som möjligt var av mycket stort värde för personalens attityd till flyttningen. En omständighet som synes ha haft betydelse för personalens inställning till flyttningen var att huvudkontoret i Stockholm var splittrat på två ställen och möjligheterna att samla verket på ett ställe i centrala Stockholm bedömdes som mycket små. Vid utflyttningen erhöll huvudkontoret nya ändamålsenliga lokaler, sam- lade i en byggnad.

Ur personalens synpunkt angavs den största fördelen med nuvarande förläggningsort vara det korta avståndet mellan bostad och arbetsplats. Medan det för många nu en- dast tar 5—10 minuter att komma till arbetet, tog det i genomsnitt 40—50 minuter när huvudkontoret var beläget i Stockholm. Ett av motiven för att flytta var i många fall att bostadsfrågan som i Stockholm var ett stort problem nu kunde ordnas på ett bra sätt.

Sedan huvudkontoret flyttade till Eskilstuna har endast ett fåtal anställda återvänt till Stockholm. Detta gäller främst några tjänstemän vars makar inte kunnat beredas lämplig sysselsättning i Eskilstuna. Det stora flertalet tjänstemän och deras familjer uppgavs ha acklirnatiserat sig väl i Eskilstuna.

3.2. F iskeristyrelsen

I samband med fiskeristyrelsens tillkomst 1948 beslutade riksdagen om att det nya äm- betsverket skulle förläggas till Göteborg. Fiskerifrågorna handlades tidigare inom lant- bruksstyrelsen.

Med hänsyn till den långa tid, drygt 20 år, som förflutit sedan fiskeristyrelsen flyt- tades till Göteborg tas själva planeringsarbetet som föregick flyttningen inte upp i detta sammanhang. I det följande redovisas vissa problem i samband med flyttningen och erfarenheterna från en period på mer än 20 år av central statlig förvaltning som bedrivits utanför stockholmsområdet.

Fiskeristyrelsen kunde omedelbart efter beslutet om flyttning inte få tjänstelokaler centralt i Göteborg utan fick stanna i Stockholm under ca ett halvt år. Under denna tid slutade all yngre biologiskt utbildad personal på byråerna. Styrelsen fick problem med att omedelbart nyrekrytera motsvarande personal i Göteborg. Orsaken till detta var enligt styrelsen att det då saknades biologisk universitetsundervisning i Göteborg och att styrelsens personal inte kunde hålla kontakt med de zoologiska institutionerna i Stockholm och Uppsala och inte heller fortsätta sina akademiska studier för fil. lic.- eller fil. dr.-examen.

Sedan biologisk undervisning börjat bedrivas vid Göteborgs universitet har det inte varit några svårigheter att rekrytera biologiskt utbildad personal. Beträffande personalen på administrativa byrån och kontorspersonal har överhuvud taget inga rekryterings- svårigheter förelegat. I sammanhanget framhåller styrelsen att om man vid en lokalise- ring av ett ämbetsverk väljer en ort med goda utbildningsmöjligheter, vilket numera bör finnas i samtliga tänkbara förläggningsorter, torde uppkommande rekryteringssvårig- heter endast bli av kortvarig, övergående art.

Fiskeristyrelsen framhåller beträffande kommunikationen mellan styrelsen och depar- tementen att det inte föreligger någon skillnad mellan styrelsen och ämbetsverk som ligger i Stockholm när det gäller t. ex. petitaframställningar, skrivelser och remissvar. När det gäller frågor som kräver snabba svar till departementen, t. ex. granskning av författningsförslag o.dyl., kan det ibland bli svårt att få fram svaren i tid och svar måste ibland ges per telefon.

Fiskeristyrelsen påtalar vidare att man får räkna med dyrare kontakter mellan sty- relsen och andra ämbetsverk, departementen m.fl. Detta gäller t.ex. telefonkostnader och resekostnader. Styrelsen framhåller att det blir en onormalt stor tidsspillan vid re- sor till Stockholm även om flera sammanträden kan ordnas under en dag och även om restiden kan användas för genomgång av handlingar.

Styrelsen pekar avslutningsvis på att genom att beslutanderätten i flera typer av ärenden delegerats till styrelsen, så har handläggningsförfarandet förenklats. Detta har minskat behovet av kommunikation med departementen. Enligt styrelsens mening un- derlättar otvivelaktigt en delegering av beslutanderätten från Kungl. Maj:t till verken arbetet för ett omlokaliserat ämbetsverk.

3.3. Statistiska centralbyråns produktionsfilial i Örebro

Omlokaliseringen av förenade fabriksverken och fiskeristyrelsen grundade sig, som framgått av det föregående, på beslut av riksdagen. I fråga om lokaliseringen av en produktionsfilial för statistiska centralbyrån till Örebro, togs däremot initiativet av ver- ket självt. Enligt vad statistiska centralbyrån (SCB) uppger i en redogörelse över bak- grund, uppbyggnad och erfarenheter av denna lokalisering, var motivet till omlokalise- ringen rådande lokal- och arbetsmarknadssituation i stockholmsområdet.

SCB:s verksamhet i Örebro startade som en begränsad försöksverksamhet hösten 1967. Enligt de ursprungliga planerna skulle till Örebro flyttas vissa typer av arbetsmoment som relativt enkelt kunde förläggas utanför Stockholm. I samband med att SCB gjorde en framställning till regeringen om att en datamaskin skulle anskaffas till Örebrofilia- len, redovisades att antalet anställda i Örebro enligt planerna skulle komma att uppgå till ca 300 personer. År 1969 beslöt emellertid regeringen att SCB i den nya statliga förvaltningsbyggnaden i kvarteret Garnisonen i Stockholm endast skulle få 1000 ar- betsplatser och att övriga lokalbehov, liksom för eventuell expansion, skulle tillgodoses i Örebro. Detta innebär att SCB:s produktionsfilial när den är utbyggd kommer att sysselsätta i genomsnitt ca 600 personer.

Beträffande bakgrunden till beslutet att inrätta en filial utanför stockholmsområdet anför SCB i huvudsak följande.

Efterfrågan på statistisk information har ställt krav på en snabb utbyggnad av SCB:s produktionsapparat. Denna expansion har avsevärt försvårats av den akuta lokalbristen, som lett till en splittring av verksamheten på ett stort antal platser i storstockholm. F.n. har SCB lokaler på 16 olika platser i detta område. Denna lokalsplittring har medfört ökade kostnader för SCB och vissa olägenheter för personalen. SCB framhåller vidare att arbetsmarknaden i Stockholm varit ogynnsam för en expansion, i varje fall i fråga om vissa personalkategorier. Svårigheterna att rekrytera biträdespersonal har varit kännbara. Denna personalkategori har dessutom uppvisat hög rörlighet. Omsätt— ningen av personal har sålunda enstaka år uppgått till 45 %. SCB har räknat med att det även i fortsättningen kommer att vara svårt att rekrytera för SCB lämplig biträdes- personal i stockholmsområdet. Även bristen på personal inom det maskinella databe- handlingsområdet har varit påtaglig.

Sammanfattningsvis anför SCB att det funnits både personal- och lokalmässiga skäl

att förlägga viss del av verksamheten utanför Stockholm. Därtill har kommit som en viktig faktor det från olika håll utanför SCB ofta uttalade önskemålet att i lokalise- ringspolitiskt syfte förlägga statlig verksamhet även till andra delar av landet än stock- holmsområdet. Vad beträffar register och databanker av allmänt samhällsintresse kan också beredskapsskäl tala för en förläggning utanför storstockholmsområdet till geogra— fiskt centralare delar av landet.

SCB framhåller att vid de överväganden som föregick beslutet om etablering just i Örebro spelade självfallet de lokala förutsättningama i Örebro en avgörande roll. En självklar utgångspunkt var att flyttningen skulle innebära vissa fördelar på olika om- råden. Även om vissa nackdelar i förhållande till en samlad verksamhet i Stockholm ansågs oundvikliga ansågs dock fördelarna överväga och vissa nettovinster uppkomma. Vinster kan uppstå i form av bättre kvalitet på produkterna och bättre arbetsförhål— landen men även vinster som kan värderas i ekonomiska termer.

För att utröna tillgången på arbetskraft har SCB gjort en särskild arbetskraftsunder- sökning i Örebroregionen. Av denna framgick att 37 % av kvinnorna i åldrarna 20—54 år var potentiellt tillgängliga för arbetsmarknaden men inte förvärvsarbetande. Upp- räknat i förhållande till totalbefolkningen av kvinnor i dessa åldrar inom Örebro kom- munblock innebar detta ca 9 000 personer. Av dessa hade 83 % tidigare erfarenhet av yrkesarbete. Ca 22 % hade erfarenhet av kontorsarbete. På grundval av bl.a. denna undersökning bedömde SCB att rekryteringsunderlaget i Örebroblocket var tillräckligt.

Bland andra faktorer som SCB pekar på är den goda kommunala, kulturella och so— ciala servicen i Örebro. Inte minst gäller detta bostäder och institutioner för bamtill- syn o. dyl. Vidare har Örebro en universitetsfilial med utbildningsmöjligheter inom sam- hällsvetenskapliga ämnen. Detta ger en god rekryteringsbas för SCB och möjliggör gi- vande kontakter med olika institutioner. Slutligen pekar SCB på att kommunikations- möjligheterna med Stockholm är goda med både tåg och bil.

För att leda planeringen för filialen och följa filialens utveckling i Örebro tillsattes 1966 en ledningsgrupp inom SCB. I samband med beslutet om en utvidgning av filialen år 1968 fick gruppen ett arbetsutskott. Detta fick det verkställande ansvaret för upp- byggandet av produktionsfilialen enligt av ledningsgruppen givna direktiv. Till arbets- utskottets huvuduppgifter hörde att utarbeta lokalprogram och informera personalen om de förändringar som skulle genomföras. SCB:s företagsnämnd har vidare tillsatt ett särskilt Örebroutskott som speciellt ägnar sig åt informationsfrågor och som har utarbetat ett särskilt informationsprogram.

Vid diskussioner bland personalen i Stockholm som förts inför en flyttning är det särskilt frågor rörande löner, skatter, flyttningsbidrag och bostäder som berörts. Till de negativa effekterna av en flyttning till Örebro hänförs minskad bruttolön till följd av att Örebro ligger i ortsgrupp 3 och Stockholm i ortsgrupp 5. Vidare är den kom- munala utdebiteringen högre i Örebro län än i Stockholm och dess grannkommuner. För den enskilde tjänstemannen medför en flyttning en rad merkostnader. Själva flytt- ningskostnaden är vanligen den största kostnadsposten. Även andra omställningar med- för emellertid kostnader i tid och pengar. Detta gäller t.ex. anskaffning av ny bostad, avyttring av bostad i Stockholm, anpassning till nya inköpsställen o.s.v. Flyttnings— kostnaderna ersätts naturligtvis av SCB enligt gällande bestämmelser. I några fall har SCB fått möjlighet att utbetala ersättning också i fall som inte täcks av bestämmelserna. Till de positiva faktorerna av en flyttning till Örebro kan hänföras kortare och billigare resor till och från arbetet. Tidsvinsten är vanligtvis mer än en timme per dag. Den per- sonal som hittills flyttat har uttryckt stor uppskattning härvidlag. Bostadsfrågorna har också kunnat lösas mycket bra i Örebro. Till de positiva dragen hör också en allmänt god kommunal service. SCB framhåller att miljön i en stad av Örebros storlek blir lug-

nare än i en storstad. Detta har återverkningar på de personliga kontakterna och det har konstaterats en personlig öppenhet hos personalen. Erfarenheterna av personalens insatser är goda.

SCB uppger att huvudparten av de arbeten som hittills (hösten 1969) flyttats till Öre- bro är sådana som tidigare utförts i Stockholm av timanställd personal. Detta har med- fört att den huvudsakliga delen av personalen vid filialen hittills har rekryterats från Örebroregionen. Undantag är datatekniska specialister och viss ledningspersonal.

Avslutningsvis framhåller SCB att de erfarenheter som gjorts under 1968 och 1969 av produktionen i Örebro är övervägande positiva. Kommunikationsproblemen är dock större vid filialverksamhet och detta försvårar vissa arbetsmoment. I flera sammanhang har dock en ökad effektivitet kunnat konstateras i samband med att rutiner lagts om och i övrigt vissa rationaliseringar genomförts.

4. Lokalsituationen för statlig verksamhet i storstockholmsområdet

I detta avsnitt lämnas en översiktlig redogörelse för lokalsituationen för den statliga verksamheten i storstockholmsområdet. Till grund för redogörelsen ligger främst upp- gifter som i skilda sammanhang redovisats av byggnadsstyrelsen. Styrelsen ombesörjer nämligen planeringen av lokalförsörjningen för praktiskt taget hela den statliga civila verksamheten med undantag för affärsverken och de statliga bolagen. Vad beträffar såväl affärsverken som de militära verksamheternas behov sker planeringen i samråd med byggnadsstyrelsen även om den direkta planeringsuppgiften åvilar dessa organ själva. Vissa uppgifter i detta avsnitt som gäller försvarssektorn har hämtats från den lokalförsörjningsplan för försvaret tillhöriga myndigheter och institutioner i storstock- holmsområdet vilken överbefälhavaren lade fram år 1969. Uppgifter om de statliga bolagens lokalfrågor finns inte tillgängliga i samlad form och har därför inte med- tagits i denna redogörelse.

År 1964 lade byggnadsstyrelsen fram resultatet av en utredning rörande lokalför- sörjningen för statlig verksamhet i storstockholmsområdet. Denna utredning, som benämndes Huvudstad, tog framför allt sikte på den statliga förvaltningens lokalbehov. Ordet förvaltning användes därvid som ett samlande begrepp för organ med över- vägande administrativa funktioner. De uppgifter som redovisas i Huvudstad gäller fortfarande i sina huvuddrag. Det synes därför lämpligt att i förevarande samman- hang delvis anknyta redogörelsen till Huvudstad.

Lokalsituationen för statlig verksamhet i storstockholmsområdet karaktäriserades av byggnadsstyrelsen på följande sätt i Huvudstad.

»Behovet av lokaler för statlig förvaltning, undervisning, vård och annan verksam- het har under senare år stegrats i en takt som tidigare icke kunnat förutses. Nybygg- nadsvolymen har emellertid under hela efterkrigstiden varit mindre än det erforderliga tillskottet, varför i ökad utsträckning —— såväl absolut som relativt -— behovet, åt- minstone vad gäller förvaltningslokaler, tillgodosetts genom förhyrningar. Detta har skett i en markerad bristsituation på hyresmarknaden och följaktligen i hård kon- kurrens med andra behov. I en sådan situation är det naturligt att önskemål ifråga om läge. och egenskaper i övrigt många gånger får träda tillbaka inför nödvändig- heten att anskaffa lokaler, där de överhuvudtaget står att finna. En splittring av äm- betsverk och andra organ på ett flertal lokaler samt en eftersläpning i förhållande till behovet karaktäriserar dagsläget. Dessa omständigheter är till stort men för effektivite- ten hos berörd verksamhet.»

Som framgår av det anförda har den statliga nybyggnadsverksarnheten i storstock-

Tabell 4.1. Lokalbeståndet för civil statlig förvaltning i storstockholmsområdet åren 1957, 1964 och 1970 (antal rum).

År 1957 År 1964 År1970 Befintliga tjänsterum 6 500 10 000 15 500 därav i statsägda hus 5 000 6 400 8 500 » i förhyrda lokaler ] 500 3 600 7 000

holmsområdet varit av liten omfattning under efterkrigstiden. De förslag som bygg- nadsstyrelsen förde fram under 1950-talet om att uppföra statliga förvaltningsbygg- nader i Stockholm godtogs inte av statsmakterna. Under hela detta decennium upp- förde staten sålunda inga nya byggnader för förvaltningsändamål i Stockholm. Under 1960-talet har däremot vissa förvaltningsbyggnader uppförts i statlig regi i huvud- staden. Huvuddelen av dessa lokaler har avsett affärsverken. För statens vattenfalls- verks räkning har i den västra förorten Råcksta uppförts ett kontorskomplex, som togs i bruk under 1960—talets första år. För televerkets centralförvaltning har i den södra förorten Farsta uppförts nya förvaltningsbyggnader, omfattande såväl kontors- som laboratorielokaler. Dessa byggnader har successivt tagits i bruk under 1960-talets senare hälft.

För den centrala statsförvaltningens räkning har med undantag för vissa smärre tillbyggnader endast en statlig fastighet uppförts och tagits i bruk under 1960-talet. Ifrågavarande ämbetsbyggnad, som är belägen vid Hantverkargatan på Kungsholmen, färdigställdes i mitten på 1960-talet.

Det kan vara av intresse att jämföra de uppgifter och bedömningar byggnadssty- relsen redovisar för år 1970 beträffande det statliga lokalbeståndet resp. lokalbehovet i Stockholm med motsvarande uppgifter dels i Huvudstad, vilka således hänförde sig till år 1964 och dels i en utredning som gjordes av byggnadsstyrelsen år 1957. Upp- gifterna återges i tabellerna 4.1 och 4.2.

Lokalbeståndet uttrycks härvid i antal rum. Som mått på lokalens kapacitet för förvaltningsändamål används vanligen kvadratmeter rumsyta. Det befintliga lokalbe— ståndet har emellertid en heterogen sammansättning med betydande variationer i an- talet arbetsplatser per ytenhet, vilket gör rumsbegreppet till en lämpligare måttenhet.

Som framgår av tabell 4.1 ökade lokalbeståndet för förvaltningen i Stockholm med 3 500 rum under perioden 1957—1964 och med 5 500 rum under perioden 1964-— 1970. Nytillskotten av rum tillgodosågs väsentligen genom förhyrningar. Förhyrning- arna utgjorde 1957 knappt 25 % av det totala antalet rum. År 1964 hade denna an- del ökat till 36 % och år 1970 till 45 %.

I tabell 42 redovisas lokalbehovet, som vid de olika tidpunkterna avser en fram- förliggande tioårsperiod. Behovet beräknas som summan av dels ersättning för lokal- avgång, dels ett beräknat expansionsbehov. Den förra uppgiften avser ersättning för mindre lämpliga förhyrningar, rivningsfastigheter etc., medan den senare utgör behovet

Tabell 4.2. Redovisat lokalbehov (tillskott av lokaler) för civil statlig förvaltning i stor- stockholmsområdet åren 1957, 1964 och 1970 (antal rum).

År 1957 År 1964 År 1970 Totalt anskaffningsbehov 2 100 7 650 11 500 därav ersättning för lokalavgång 700 2 150 3 900 » beräknat expansionsbehov 1 400 5 500 7 600

Tabell 4.3. Lokalbeståndet för militär förvaltning i storstockholmsområdet åren 1964 och 1970 (antal rum).

År 1964 År 1970 Befintliga tjänsterum 5 000 5 600 därav i statsägda hus 4 000 3 800 » i förhyrda lokaler 1 000 1 800

av lokaler för nya tjänster som beräknas tillkomma under perioden. Till grund för beräkningen av expansionsbehovet 1964 och 1970 har legat ett antagande om en genom- snittlig ökning av antalet anställda i central statlig förvaltning med 4 % per år.

Som framgår av tabellen översteg den bedömning av lokalbehovet som gjordes på 60-talet väsentligt den bedömning som gjordes på 50-talet. En jämförelse mellan ta- bellerna 4.1 och 4.2 visar att lokalbehovet underskattades 1957. Lokalbeståndet ökade som nämnts med netto 3 500 rum till år 1964 — dvs. på sju år — medan expansions- behovet för en tioårsperiod år 1957 endast hade beräknats till 1 400 rum.

Motsvarande uppgifter för försvarssektorn avseende lokalbestånd och lokalbehov redovisas i tabellerna 4.3 och 4.4. För denna sektor har endast uppgifter för åren 1964 och 1970 varit tillgängliga.

Enligt gjorda uppskattningar skulle försvarssektorn kräva ett lokaltillskott på 3 900 rum från mitten av 60-ta.let till mitten av 70-talet. Expansionsbehovet räknades där- vid för denna period fram enligt samma förutsättningar som för den civila sektorn. 1970 års uppskattning grundas dock på en väsentligt lägre expansionstakt.

Den betydande lokalavgång som bedöms nödvändig för såväl den civila som den militära förvaltningen kan ses som ett uttryck för den otillfredsställande lokalsituationen för statlig verksamhet i storstockholmsområdet. Som ytterligare belysning av denna kan pekas på den ökning av lokalsplittringen som skett. Med lokalsplittring avses härvid att ett enskilt organ har sin verksamhet förlagd till två eller flera lokalenheter med olika adresser. Medan civila förvaltningsorgan med mer än 25 anställda är 1957 hade sin verksamhet i genomsnitt förlagd till 2,1 ställen, har situationen försämrats därhän att varje organ hade lokaler på i genomsnitt 3,4 ställen år 1964 och på 3,7 adresser år 1970. Lokalsplittringen 1970 åskådliggörs närmare i tabell 45. Tabellen omfattar endast myndigheter med fler än 25 anställda.

Lokalsituationen för den statliga verksamheten i storstockholmsområdet har för- sämrats under senare hälften av 1960-talet. Bristen på ändamålsenliga förvaltnings- lokaler har tenderat att öka. Efter framställning från byggnadsstyrelsen intogs i finans- departementets anvisningar angående myndigheternas anslagsframställningar för bud- getåret 1969/ 70 en föreskrift om att myndigheterna måste räkna med att lösa lokal- frågan för den ytterligare personal som begärdes inom stockholmsområdet inom det lokalbestånd som myndigheterna redan disponerade över. Myndigheterna kunde så-

Tabell 4.4. Redovisat lokalbehov (tillskott av lokaler) för militär förvaltning i stor- stockholmsområdet åren 1964 och 1970 (antal rum).

År 1964 År 1970 Totalt anskaffningsbehov 3 900 3 0001 därav ersättning för lokalavgång 1 100 2 300 » expansionsbehov 2 800 700

1 Härvid har de ca 1 200 rum som tillkommer i fortifikationsförvaltningens nybyggnad som beräknas vara färdig under våren 1971 ej inråknats.

Tabell 4.5. Lokalsplittringen för civil statlig förvaltning i storstockholmsområdet år 1970.

Antal adresser Antal organ med verksamheten per organ spridd på bredvidstående antal adresser

1 16 2 7 3 13 4 4 5 1 6 1 7 3 8 eller fler 6

Summa organ 51

lunda inte påräkna att få ytterligare lokaler inom stockholmsområdet för en utökning av personalstyrkan. Motsvarande föreskrifter har intagits i de petitaanvisningar som därefter utfärdats.

I detta sammanhang bör även erinras om att en betydande utspridning i storstock- holmsområdet av den statliga verksamheten kommit till stånd under 1960-talet. Fram till slutet av 1950-talet var hela den civila förvaltningen, affärsverkens centralförvalt- ningar och de statliga utbildningsanstaltema lokaliserade till innerstaden. Idag är många myndigheter lokaliserade till olika förorter. Förhyrningar sker i ökad omfattning i perifera lägen. Avstånden mellan olika myndigheter är därigenom ofta betydande.

I skrivelse till regeringen i maj 1969 framhöll byggnadsstyrelsen att den långsiktiga lokalplaneringen i stockholmsområdet möter speciella svårigheter på grund av att sta- tens marktillgångar i Stockholm nu i det närmaste är slut och att det är förenat med stora svårigheter att skaffa lokaler även i de närbelägna förortskommunerna. Enligt styrelsens mening tycks planeringen inom storstockholmsregionen ha uppenbara svå- righeter att möta anspråken från en växande huvudstadsfunktion.

I skrivelsen redovisade byggnadsstyrelsen att den i Huvudstad angivna målsätt- ningen att avveckla olämpliga lokaler inte kunnat realiseras. Lokaltillskott i statsägda hus har kunnat tillgodoses endast genom fastighetsförvärv. Ytterligare förhyrningar har därför fått tillgripas. Genom den omfattande hyresverksamheten har även staten deltagit i den s.k. smygkontoriseringen av Stockholms innerstad. Bostadslägenheter har tagits i anspråk som kontor och i många fall i sådan utsträckning att hela fastig- heter och kvarter bytt funktion. Bostadslägenheter blir naturligtvis inte några ratio- nella kontorslokaler. Byggnadsstyrelsen understryker att det är angeläget att lägenheter återställs som bostäder med hänsyn till innerstadens miljö och jämvikt. För saneringen av det statliga lokalinnehavet är det vidare enligt styrelsen angeläget att avveckla kontorsprovisorierna.

Såsom redovisats i det föregående räknade byggnadsstyrelsen med att behovet av tillskott av lokaler för civil statlig förvaltning skulle uppgå till ca 7 500 rum från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet. Av detta behov hänförde sig drygt 2 000 rum till önskemålet att kunna avveckla olämpliga förhyrningar. Huvudstad siktade till att den tidigare lokalanskaffningspolitiken, som huvudsakligen baserats på förhyrningar, ra— dikalt skulle ändras så att lokalbehoven i ökad utsträckning skulle tillgodoses i stats- ägda hus.

Av de lokaler som enligt Huvudstad sålunda borde avvecklas har 1970 endast 800 rum avgått, huvudsakligen beroende på utgångna kontrakt och rivningar. Tillskottet av lokaler sedan 1964, då Huvudstad lades fram, har uppgått till ca 5 500 rum. Huvud-

delen av detta tillskott, eller 3 400 rum, utgörs av nya förhyrningar. Återstoden utgörs främst av förvärv av fastigheter genom köp eller byte.

De förhymingar som byggnadsstyrelsen tvingats göra har antingen varit dyrbara förhyrningar i centralt läge eller förhyrningar med perifert läge. Enligt byggnadssty- relsens bedömning bör av förhymingama inte mindre än ca 3 000 rum snarast avveck- las. För att erhålla det aktuella ersättningsbehovet, skall hänsyn även tas till ett lokal- bortfall på 850 rum som kommer att inträffa genom rivningar av egna fastigheter. Det totala ersättningsbehovet utgör därmed ca 4 000 rum. För expansionen av civil statlig förvaltning räknar styrelsen — under förutsättning av oförändrad lokalisering av be- rörda myndigheter i storstockholmsområdet — med ett tillkommande lokalbehov på ca 7 OOO—8 000 rum under 1970—talet.

Statsmakterna har under senare år beviljat medel för byggande av tre förvaltnings- byggnader i storstockholmsområdet. Den första av dessa uppförs i kv. Garnisonen på Östermalm. Den beräknas ge ett lokaltillskott på 2 500 rum. Den andra, som beräknas ge ett lokaltillskott på högst 600 rum, uppförs i kv. Loen i Södra Klara. En tredje förvaltningsbyggnad skall uppföras i kv. Kronoberg på Kungsholmen. Denna bygg- nad, som enligt planerna skall tas i anspråk för en rättspsykiatrisk klinik, lokala polis- och åklagarmyndigheter m.m. samt rikspolisstyrelsen, beräknas ge den civila förvalt- ningen ett lokaltillskott på 800 rum. De pågående byggnadsobjekten kommer således att ge ett lokaltillskott på närmare 4 000 rum. Härutöver har byggnadsstyrelsen pla- nerat att uppföra lokaler som skulle ge ca 2 400 rum i skilda fastigheter, främst i Södra Klara, på Södermalm och på Lilla Essingen. Huvuddelen av dessa senare lokaler torde kunna bli färdiga att tas i bruk först i mitten eller senare hälften av 1970-talet.

Mot ett beräknat lokalbehov på 11500 rum står alltså ett beslutat eller planerat lokaltillskott på ca 6 500 rum. För att förverkliga målsättningen att avveckla de dyr- bara eller eljest olämpliga förhyrningarna samt skaffa lokaler som svarar mot expan— sionen av den civila statliga förvaltningen i storstockholmsområdet skulle alltså under 1970-talet behöva uppföras ytterligare statliga förvaltningsbyggnader — utöver de nu planerade — i storleksordningen 5 000 rum.

I en i fjol framlagd lokalförsörjningsplan har överbefälhavaren räknat med att för försvarssektorn erfordras i storstockholmsområdet under 1970-talet ett tillskott av militära förvaltningsbyggnader med drygt 3 000 rum. Häri har då inte inräknats de drygt 1200 rum som tillkommer i en pågående nybyggnad för bl. a. fortifikations— förvaltningens räkning. Överbefälhavaren beskriver lokalsituationen för de försvaret tillhörande myndigheterna och institutionerna som en allvarlig bristsituation, karak- täriserad av splittring, trångboddhet och provisoriska lösningar samt kostsamma för- hyrningar. Till grund för beräkningen av lokaltillskottet ligger för försvarets vidkom- mande en personalökning med en halv procent om året. Inklusive reservutrymmen ger detta ett behov av ca 700 rum. Resten utgörs av ersättningsbehov för avveckling av förhyrningar och vissa statliga lokaler.

I det föregående har lokalsituationen och behovet av lokaltillskott för civil och militär förvaltning redovisats. Även för övrig statlig verksamhet i storstockholms— området föreligger en påtaglig brist på lokaler, och de anmälda utbyggnadsbehoven är mycket omfattande. I det följande skall situationen för övriga sektorer belysas. Eftersom lokalbehovet för dessa inte lämpligen kan beskrivas i rumsenheter, kommer i stället de anmälda investeringsbehoven att redovisas i miljoner kronor. Avslutnings- vis kommer i detta avsnitt att lämnas en sammanfattning i tabellform av de totala in- vesteringsbehoven för statlig verksamhet i storstockholmsområdet under 1970-talets första hälft.

Enligt byggnadsstyrelsens bedömning är lokalsituationen för de statliga kulturella

institutionerna i storstockholmsområdet otillfredsställande och kommer att under 1970- talet kräva betydande investeringar. Sålunda planeras en nybyggnad för etnografiska museet, en tillbyggnad för moderna museet, om- och tillbyggnader för Nordiska museet och naturhistoriska riksmuseet samt ombyggnader för livrustkammaren, musik— historiska museet och operan. Investeringsbehovet kan uppskattas till storleksordningen 100 milj. kr för den närmaste femårsperioden.

Inom vårdsektorerna föreligger mycket stora utbyggnads- och investeringsbehov. Centralfängelset på Långholmen skall avvecklas och ersätts successivt bl.a. av en an- läggning i Österåker utanför Stockholm. Den rättspsykiatriska kliniken skall såsom tidigare berörts flyttas från Långholmen till kv. Kronoberg.

För det statliga sjukhuset i Stockholm, karolinska sjukhuset, har anmälts betydande investeringsbehov. Enligt framlagda planer skall sjukhuset byggas ut för ca 185 milj. kr under 1970-talets första hälft.

Lokalsituationen för de statliga utbildningsanstalterna kännetecknas enligt bygg- nadsstyrelsen generellt av ett kraftigt lokalunderskott och provisoriska lokallösningar. Särskilt är detta fallet för Stockholms universitet. Universitetets behov av lokaler har hittills tillgodosettts huvudsakligen genom förhyrningar i innerstaden. Utflyttningen till Frescatiområdet planeras successivt ske under 1970-talet. Innevarande år pågår byggande av lokaler om sammanlagt ca 40000 m2 rumsyta för de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Investeringsbehovet för universitetets vidkomman- de har beräknats till ca 260 milj. kr under den närmaste femårsperioden. För karo- linska institutet planeras en utbyggnad om inemot 40 milj. kr. Tandläkarutbildningen i Stockholm avses förläggas i anslutning till Huddinge sjukhus. Byggnadskostnaderna har uppskattats till 55 milj. kr.

För den högre konstnärliga utbildningen erfordras enligt byggnadsstyrelsen under 1970-talet betydande lokaltillskott. Sålunda planeras nybyggnader för musikhögskolan, statens musikdramatiska skola och statens scenskola. Konsthögskolan skall flytta till Skeppsholmen. Investeringsbehovet för dessa utbildningsanstalter har beräknats till 35 milj. kr under de närmaste fem åren.

Även för de affärsdrivande verken planeras fortsatta investeringar i storstockholms- området. Televerket, vars nybyggnad i Farsta nu tagits i bruk, planerar en betydande nyproduktion under 1970-talet. Investeringsbehovet under kommande femårsperiod uppskattas till ca 75 milj. kr.

Postverket uppför f.n. en nybyggnad för postgirot i centrala Stockholm. Återstående investeringsbehov för hittills beslutade etapper uppgår till omkring 50 milj. kr. Bland luftfartsverkets byggnadsinvesteringar i storstockholmsregionen bör nämnas den myc- ket omfattande utbyggnad av stationslokaler m.m. som planeras vid Arlanda flyg- plats. Investeringsbehovet härför beräknas under en femårsperiod uppgå till ca 125 milj. kr. Luftfartsverkets centralförvaltning är f.n. inrymd i provisoriska, sanerings- mogna lokaler i Bromma, varför nya lokaler erfordras. Även för statens järnvägars förvaltning i huvudstadsregionen föreligger behov av betydande lokaltillskott.

I detta sammanhang bör också erinras om Sveriges Radios lokalsituation. Sveriges Radios lokaler i Stockholm är f.n. koncentrerade till tre områden på Östermalm, dels i kvarteret Förrådsbacken, dels gamla A 1-området, dels ock i kvarteret Starrbäcks- ängen. I kvarteret Förrådsbacken planeras f.n. ett ytterligare kontorshus för ca 25 milj. kr. Enligt byggnadsstyrelsens bedömning kan de lokalbehov som följer av Sve- riges Radios kraftiga expansion inte på sikt tillgodoses i det inre Stockholm. Särskilt gäller detta då anspråk ställs på den av Sveriges Radio disponerade marken på gamla A l-området och i kvarteret Starrbäcksängen för andra ändamål.

I tabell 4.6 visas de totala, planerade byggnadsinvesteringarna för statlig verksam-

Tabell 4.6. Byggnadsinvesteringar för statlig verksamhet i storstockholmsområdet budget- åren 1970/71—1974/75 (milj. kr.).

Summa för åren 1970/71— 1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1974/75

1. Civila myndigheter och institutioner 153 154 181 189 160 837

2. Statliga civila utbildningsanstalter 44 64 95 104 85 392 3. Försvarssektorn 19 19 8 27 26 99 4. Statens affärsverk 55 41 47 47 65 255 Totalt 271 278 331 367 336 1 583

het i storstockholmsområdet, fördelade på de närmast kommande fem budgetåren. Sveriges Radios lokalbehov har härvid inte medtagits. Till grund för uppgifterna i denna tabell ligger de uppgifter som framför allt byggnadsstyrelsen redovisat till 1970 års långtidsbudget.

Som framgår av tabell 4.6 skulle byggnadsbehoven för statlig verksamhet i stor- stockholmsområdet under 1970-talets första hälft uppgå till drygt 1,5 miljard kr. De båda första budgetåren uppgår investeringsvolymen till ca 250 milj. kr om året för att därefter stiga till i genomsnitt ca 350 milj. kr per år. Av det totala investeringsbe- hovet faller mer än hälften på civila myndigheter och institutioner. Det därnäst största investeringsbehovet redovisas för de statliga, civila utbildningsanstalterna med närmare 400 milj. kr under femårsperioden.

AV de redovisade byggnadsinvesteringarna för civila myndigheter och institutioner svarar institutioner med huvudsakligen central verksamhet resp. huvudsakligen re- gional och lokal verksamhet i runda tal för ungefär hälften av investeringskostnaderna vardera. Utbyggnaden av Stockholms universitet på Frescatiområdet svarar för hu- vuddelen eller mer än 60 % av investeringsbehovet för de statliga utbildningsanstal— terna i storstockholmsområdet.

Inom försvarssektorn har antagits att en tillbyggnad för ämbetsbyggnaden Tre Vapen påbörjas under 70-talets första hälft. Enligt ÖB-planen skall tillbyggnaden om- fatta 1000 rum. Av resterande lokalbehov inom försvarssektorn förutsätts 1 100 rum kunna uppföras i kvarteret Starrbäcksängen, dvs. det område som nu disponeras av Sveriges Radio, och 1 000 rum i kvarteret Konstapeln på Östermalm. Totalt har kost- naden för denna utbyggnadsplan beräknats till ca 215 milj. kr.

Av affärsverkens planerade byggnadsinvesteringar i storstockholmsområdet under kommande femårsperiod faller hälften på den planerade utbyggnaden vid Arlanda flygplats.

Sammanfattningsvis kan lokalsituationen för den statliga verksamheten i storstock- holmsområdet betecknas som mycket ansträngd. För täckande av akuta brister och för att tillgodose tillkommande expansionsbehov behövs, som framgått av det före- gående, mycket omfattande investeringar i nyproduktion av lokaler under 1970-talet. Med säkerhet skulle betydande svårigheter uppstå om de redovisade planerna skulle förverkligas. Bl. a. skulle detta bero på svårigheterna att få erforderliga resurser i form av arbetskraft. Den konkurrens med andra, ur det allmännas synpunkt angelägna projekt, som konstituerar detta förhållande kan förväntas bestå under överskådlig tid. Till de problem som sammanhänger med detta återkommer vi i följande kapitel.

5. Delegationens principiella överväganden

5.1. Inledning

Vi har fått uppdraget att föreslå utflyttning av statlig verksamhet från storstockholms- området. I uppdraget ingår också att framlägga förslag om vart verksamheten skall flytta.

Det förtjänar understrykas att som uppdraget är formulerat gäller det i och för sig inte att pröva frågan om omlokaliseringen över huvud taget bör ske från storstock- holmsområdet. Som vi har uppfattat uppdraget ligger till grund för detta ett klart formulerat, politiskt ställningstagande från vår uppdragsgivares, regeringens, sida att en omlokalisering av statlig verksamhet från storstockholmsområdet är möjlig och lämplig. Även riksdagen har uttalat sig härför. I anslutning till frågan om att åstad- komma en dämpning av storstadsregionema, särskilt storstockholm, uttalade riksdagen enhälligt år 1969 att ett led i en sådan strävan borde vara att central statlig förvaltning lokaliseras till områden utanför storstäderna.

Som vårt uppdrag formulerats innehåller det inga anvisningar om i vilken omfatt- ning en omlokalisering bör komma till stånd. Uppdraget innehåller inte heller några riktlinjer för bedömningen av frågan vilket slags statlig verksamhet som kan anses vara omlokaliseringsbar.

Vårt uppdrag kan sägas innehålla två led, varav det första hänför sig till att fram— lägga förslag om utflyttning av vissa statliga verksamheter, och det andra till att före- slå lämpliga lokaliseringsorter. Inte heller i fråga om valet av lokaliseringsorter inne- håller uppdraget några anvisningar. Regeringen har dock i annat sammanhang med- delat föreskrifter som vi haft att lägga till grund för vårt arbete i denna del. De före- skrifter som här åsyftas är Kungl. Maj:ts cirkulär 1969: 438. I detta har samtliga statsmyndigheter anbefallts att vid beslut som rör lokalisering av offentliga investeringar eller som på annat sätt har betydelse för den regionala utvecklingen beakta resultaten av den genomförda länsplaneringen (länsplanering 1967) och de uttalanden Kungl. Maj:t och riksdagen gjort i anslutning därtill.

Vårt uppdrag avser såsom nämnts utflyttning av statlig verksamhet från huvudstads- regionen. En utflyttning kan härvid tänkas såväl av hela verksamhetsgrenar, som delar av verksamhetsgrenar. Uppdraget syftar alltså till en decentralisering av statlig verk- samhet. I detta sammanhang kan ett annat slags åtgärd beröras som har visst samband med vårt uppdrag. Här åsyftas delegering av arbetsuppgifter, beslutsfunktioner etc. Delegering innebär att arbetsuppgifter etc. flyttas från en högre nivå i en organisation

till en lägre. I en statlig verksamhetsgren som t. ex. är organiserad i en central instans och regionala instanser, innebär delegering att arbetsuppgifter flyttas från den centrala instansen till regionala instanser. I den utsträckning delegering innebär att befattningar överförs från central till regional nivå medför en sådan åtgärd lokaliseringsmässiga effekter.

Frågan om att delegera arbetsuppgifter inom den statliga verksamheten är enligt vår mening betydelsefull. Statsmakterna har också i olika sammanhang uttalat sig för att en sådan bör komma till stånd i den utsträckning som bedöms möjlig och lämplig. Vi har emellertid inte ansett oss kunna ägna särskild uppmärksamhet åt att pröva möjlig- heterna till delegering av olika arbetsuppgifter i skilda statliga verksamhetsgrenar. Vi förutsätter emellertid att varje myndighet beaktar dessa möjligheter och själv kommer med förslag till delegering av arbetsuppgifter. Vi vill vidare erinra om att civilministern nyligen har tillkallat en beredning för vissa frågor rörande den regionala samhällsför- valtningens uppgifter och organisation. Enligt direktiven bör beredningen bl. a. gå in på frågan om uppgiftsfördelningen inom den statliga sektorn mellan centrala och regionala organ. Beredningen kan således komma att beröra frågan om delegering.

I detta skede av vårt utredningsarbete har vi inte heller tagit upp frågan om att flytta vissa delar av statliga organ. Detta beror bl. a. på att det kommer att krävas ingående utredningar om resp. myndigheters inre organisation och detta har inte kun- nat ske ännu. Vi avser att i ett senare skede i utredningsarbetet ta upp frågan om att flytta vissa delar av statliga organ.

5.2. Motiv för omlokalisering av statlig verksamhet från huvudstadsregionen

I kapitel 2 har vi översiktligt belyst den nuvarande lokaliseringen av statens verksam- het. Som framgår av de uppgifter som därvid redovisas är den statliga verksamheten, mätt i antal sysselsatta, till övervägande del lokaliserad utanför huvudstadsområdet. Enligt beräkningarna skulle inte mindre än 70 % av den statliga verksamheten vara lokaliserad utanför storstockholm, medan knappt 30 % återfinns i huvudstaden. Dessa siffror hänför sig emellertid till den statliga verksamheten totalt sett. Bilden blir en helt annan om verksamheten delas upp på central resp. regional och lokal verksam— het. Med central verksamhet avses då i princip produktion av sådana tjänster vilka inte är förbehållna en viss del av landet. Den centrala statliga verksamheten är mycket starkt koncentrerad till storstockholmsområdet. Endast i undantagsfall har central statlig verk- samhet lokaliserats till andra orter än Stockholm.

En viss omsvängning i bedömningen av möjligheterna att lokalisera sådan verksam- het till andra orter än Stockholm har skett under senare år. Som framgår av redo- görelsen i kapitel 2 har statsmakterna under senare tid gjort ställningstaganden som med- fört eller kommer att medföra att central statlig verksamhet i inte oväsentlig om— fattning lokaliseras utanför huvudstadsregionen. De genomförda eller beslutade åt- gärderna har dock inte en sådan räckvidd att de i någon nämnvärd grad påverkar den starka koncentrationen av central statlig verksamhet till storstockholrnsområdet.

Det ändamålsenliga i denna koncentration har ofta satts i fråga. Vi har i kapitel 1 redovisat de förslag som väckts och den debatt som pågått under en lång tid om det önskvärda i att omlokalisera statlig verksamhet från Stockholm. Av de skäl för utflytt- ning som förts fram i denna debatt var ett av de tidigaste argumenten av statsfinansiellt slag. Genom lokalisering utanför huvudstaden skulle statens utgifter för förvaltnings- verksamheten kunna minska. Riksdagsrevisorernas förslag i början på 1940-talet att frågan om en utflyttning av statlig verksamhet från Stockholm borde utredas, byggde

t. ex. på detta motiv. I den senare debatten har detta argument spelat en mindre fram- trädande roll.

För vår del anser vi inte att detta statsfinansiella motiv bör tillmätas någon nämn- värd betydelse. Frågor om ändrad lokalisering av statlig verksamhet bör i princip inte avgöras med hänsyn till sådana uppkommande statsfinansiella förändringar. Frågorna måste framför allt bedömas ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

I anslutning härtill kan erinras om att expertgruppen för regional utredningsverk- samhet (ERU) i sin nyligen framlagda rapport Balanserad regional utveckling (SOU 1970: 3) diskuterar bl. a. olika faktorer som styr den offentliga sektorns lokalisering. En frågeställning som tas upp är om samhällsekonomiska lokaliseringskriterier — till skillnad mot företagsekonomiska — styr lokaliseringen. Med samhällsekonomiska lokaliserings- kriterier avses då kriterier som ger den ur nationell välfärdssynpunkt lämpligaste lokali- seringen. En samhällsekonomisk bedömning innebär följaktligen att de totala kostnader- na och intäkterna för samhället beaktas. Det är självfallet förenat med svårigheter att utföra fullständiga samhällsekonomiska kalkyler. ERU betonar också att för att detta skall vara möjligt krävs avsevärt mer ingående kunskap om de olika samhällsekono— miska kostnads- och intäktsposterna än vad man för närvarande har.

Med företagsekonomiska lokaliseringskriterier avses de faktorer som avgör lokalise— ringsvalet för företagen. Den företagsekonomiska bedömningen siktar i princip till vinst- maximering för det enskilda företaget. Eftersom betalning för offentliga tjänster till stor del sker indirekt via skattesystemet innebär ett företagsekonomiskt beteende för myndigheterna som regel inte att direkt vinstmaximering eftersträvas utan kostnads— minimering.

Slutsatsen av den granskning ERU har gjort av lokaliseringsbesluten inom olika delar av den offentliga sektorn är att lokaliseringsmönstret till stor del kan förklaras med företagsekonomiska lokaliseringsfaktorer. Den starka koncentrationen av den centrala statsförvaltningen till Stockholm är ett exempel på detta.

För vår del vill vi ånyo framhålla att frågor om lokalisering av statlig verksamhet bör bedömas ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Endast vid en sådan bedömning kan i övervägandena ingå de externa effekterna på andra samhällsverksamheter.

I den hittillsvarande debatten om omlokalisering av statlig verksamhet har motivet att dämpa tillväxten av storstockholmsregionen kommit att spela den avgörande rollen. Detta motiv skymtade redan under 1940-talet och början av 1950-ta1et. På ett mera systematiskt sätt fördes det emellertid först fram av 1955 års långtidsutredning. Lång- tidsutredningen oroades av den snabba befolkningskoncentrationen till storstäderna, särskilt storstockholm. Enligt utredningens mening var det uppenbart att stora svårig- heter skulle komma att bestå under lång tid framåt att tillräckligt snabbt anpassa en storstad som Stockholm med alla dess anläggningar till en snabbt växande befolkning och trafik. Bristen på balans mellan kapitalutrustning och storstadens växande behov ledde utredningen fram till att takten i de största städernas och speciellt storstockholms tillväxt borde dämpas. Bland de möjligheter för att åstadkomma en sådan dämpning som utredningen diskuterade var dels att understödja utvecklingen av andra städer och regioner, så att de blir mera attraktiva i förhållande till storstadsmiljön, dels att man från statens sida borde medverka till en decentralisering genom att flytta ut vissa delar av den statliga verksamheten till orter utanför Stockholm.

Långtidsutredningens synpunkter kom även till uttryck i direktiven för 1957 års lokaliseringsutredning rörande statlig verksamhet. Denna utredning å sin sida diskute— rade i sina betänkanden inte närmare syftet med en utflyttning, men torde ha utgått från det här redovisade storstockholmsargumentet. Även i debatten på 1960-talet har detta motiv varit det förhärskande.

Tillväxten av storstadsområdena — förutom storstockholm även Göteborg och Malmö-Lund — har hittills inte visat några tecken att minska. Under 1960-talet sva- rade storstädernas befolkningsexpansion för ungefär två tredjedelar av landets be— folkningsökning. Vad särskilt gäller storstockholm kan noteras att statsförvaltningens tillväxt under samma tid bidrog till den betydande sysselsättningsexpansionen.

Den starka expansionen av storstäderna skapar betydande problem, Befolknings- koncentrationen i storstäderna innebär risker för en eftersläpning i utbyggnaden i dessa områden av bostäder, kommunikationer och andra serviceanordningar. Ett uttryck för balansproblemen på investeringsområdet är den växande kön av oprioriterade byggnads- objekt i dessa regioner. Till skillnad mot riket i övrigt växte denna kö i storstäderna även under konjunkturdämpningen åren 1967 och 1968. Vid senaste årsskiftet hänförde sig 70 % av de beräknade investeringarna i fråga om inneliggande, ej avgjorda ansök- ningar om oprioriterade byggnadsobjekt till storstadsområdena. Ansökningarna avser totalt byggnadsinvesteringar på ca 7100 milj. kr. De ansökningar som hänför sig till storstockholmsområdet avser ca 2800 milj. kr. eller nästan 40 % av de här avsedda investeringarna.

Behovet att bygga ut samhällskapital och kommunal service i storstäderna är vid oförminskad expansion betydande. Enligt ERU torde fortsatt expansion kräva en be- gränsning av näringslivets anspråk på resurser i dessa regioner för att en önskvärd ba- lans skall uppnås.

Som belysning av de investeringsmässiga konsekvenserna av befolkningsexpansionen är följande exempel avseende trafikledsbyggandet illustrativt. Enligt en av vägverket gjord undersökning står storstäderna i en klass för sig vad beträffar höga per capita- kostnader för väg- och gatubyggandet. För att kunna avveckla trafikmängderna krävs i många fall komplicerade och mycket kostnadskrävande trafikledslösningar. Enligt en investeringsplan för storstockholmsområdet kommer kostnaderna för ett huvudtra— fiknät fram till år 1980 att uppgå till drygt 5 miljarder kr. Trots dessa mycket stora investeringsbelopp bedöms trafiksituationen år 1980 bli likartad med den nuvarande och för trafikanternas del innebära en successiv försämring genom ökade reslängder och restider.

De problem den växande befolkningskoncentrationen till storstäderna ger upphov till och den återverkan inflyttningen skapar i andra regioner. har föranlett statsmakterna att uttala att tillväxten av storstäderna bör dämpas och avlänkas till andra delar av landet. För att förverkliga en sådan politik måste skilda medel tas i anspråk. Den all- männa lokaliseringspolitiken, som syftar till att påverka industrins förläggning, är ett sådant medel. I en departementspromemoria som f.n. remissbehandlas har föresla- gits att ett anmälningssystem skall införas i samband med investeringar främst i stor- städerna. Enligt detta skall företagen vara skyldiga att samråda med samhälleliga organ innan beslut om nyetablering eller utbyggnad fattas. I proposition till årets riksdag med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten har vidare föreslagits att samhället bör främja utflyttning av centrala förvaltningsenheter inom den privata sek- torn från storstadsområdena. Härvid åsyftas den centrala administrationen för företag som försäkringsbolag, koncerner, riksorganisationer m.fl. För att stimulera sådana en- heter att flytta sin administration från de tre storstadsområdena föreslås i propositionen att statligt stöd vid investeringar i byggnader skall kunna utgå efter motsvarande grun- der som gäller för lokaliseringsstödet.

Detta förslag är ett uttryck för strävandena att avlasta storstäderna de växande ad- ministrations- och förvaltningsfunktionerna. Förslaget ligger i linje med det ställnings- tagande statsmakterna gjort att ett led i strävan att dämpa expansionen i storstäderna

bör vara att central statlig förvaltning lokaliseras till andra områden än storstadsom- rådena.

Att medverka till att dämpa expansionen i storstockholmsområdet och därigenom åstadkomma en bättre balanserad utveckling utgör enligt vår mening ett betydelsefullt motiv för utflyttning av statlig verksamhet. Mot detta motiv har ibland invänts att inverkan på storstockholms tillväxt av en utflyttning av statlig verksamhet —- såvida den inte blir av genomgripande, kanske total omfattning — endast blir marginell. Detta anser vi inte vara en bärande invändning. Som regel gäller att t. ex. ekonomisk-politiska medel måste utformas så att det är marginella effekter som eftersträvas. En utflyttning av statlig verksamhet utgör vidare — som har framgått av det nyss angivna — endast ett bland flera medel som alla verkar i samma riktning. Övriga medel tar sikte på att påverka handlandet inom andra sektorer i samhället, främst näringslivet. Genom att omlokalisera statlig verksamhet bedriver staten själv en politik som statsmakterna verkar för att också andra skall bedriva.

Det här behandlade motivet tar sikte på att åstadkomma en omlokalisering från storstockholrnsområdet. Enligt vår mening bör motivet betraktas som ett av två huvud- motiv. Det andra motivet syftar till att åstadkomma vissa effekter genom en omlokali- sering till vissa regioner. Omlokalisering av statlig verksamhet bör i enlighet härmed betraktas som ett led i samhällets regionalpolitik. Som en bakgrund till våra övervägan- den ger vi i det följande en kortfattad beskrivning av denna politik, dess syften och dess medel.

5.3. Samhällets regionalpolitik

Den ekonomiska politiken har sedan länge inriktats på följande mål

— hög tillväxttakt för produktion och konsumtion

— full sysselsättning

— stabil prisnivå — balanserad utrikeshandel

— rättvis välfärdsfördelning Till dessa för den ekonomiska politiken gällande målen — som alla avser den na- tionella politiken — har statsmakterna numera fogat ytterligare ett. Detta mål avser strävandena att uppnå regional balans. Den politik som kommer till användning här- för benämns regionalpolitik.

Av 1968 års lokaliseringsutredning har regionalpolitiken beskrivits såsom den poli- tik som syftar till att påverka och styra både samhällets och det enskilda närings- livets ekonomiska utveckling och utbredning, liksom den sociala och kulturella ut- vecklingen, i sådan riktning att en rimlig avvägning åstadkommes mellan expansiva och kontraktiva regioner samtidigt som de nationella, ekonomiska, sociala och kul- turella målen i rimlig grad tillgodoses. Antagandet av en regionalpolitisk målsättning innebär att till målen för den nationella politiken läggs målet att uppnå regional balans i ekonomisk, social och kulturell standard. ERU har gjort en liknande bedömning och framhåller att den regionala politiken syftar till att med en geografisk dimension söka uppnå de allmänna ekonomisk-politiska mål som gäller hela samhället. Orsaken till att samhället funnit det nödvändigt att bedriva en regionalpolitik är att söka i att den tekniska och ekonomiska utvecklingen gett upphov till betydande olikheter i trygghet för människor i skilda regioner i vårt land. Särskilt har strukturomvandlingen med- fört problem för skogslänen, men även i skilda regioner utanför skogslänen har lik- artade problem uppstått. Den i det föregående skildrade koncentrationen av befolk- ningen är givetvis ett annat uttryck för bristande balans i den regionala utvecklingen.

Grunden för utformningen av en medveten regionalpolitik i vårt land kan sägas ha lagts av statsmakterna år 1964 genom antagandet av riktlinjerna för den aktiva loka- liseringspolitiken. I detta sammanhang ingick som en väsentlig beståndsdel att en aktivare samhällsplanering skulle utgöra ett viktigt inslag i den regionala verksamheten. Det första samlade uttrycket för denna planering utgjordes av länsplanering 1967. Re- sultaten av denna planering redovisades för riksdagen i 1969 års statsverksproposition. Länsplanering 1967 syftade till att i länen ange till vilka kommunblock de regional- politiska insatserna i första hand borde koncentreras och därigenom skapa en fastare grundval för samhälleliga beslut om resursfördelning. Regeringen har uppdragit åt länsstyrelserna och de till dem knutna planeringsråden att föra länsplaneringsarbetet vidare och därvid utarbeta konkreta regionalpolitiska handlingsprogram. Denna fort- satta planering går under benämningen länsprogram 1970. Ett annat inslag i arbetet att utforma regionalpolitiken är den omfattande forskning som initierats på detta område. Den samordnande instansen härvidlag är den tidigare berörda expertgruppen för regional utredningsverksamhet, ERU.

Målen för samhällets regionalpolitik har senast behandlats i propositionen till årets riksdag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten. Inrikesministern har där- för framhållit att utvecklingen bör styras i sådana banor att en bättre regional balans främjas och att en jämnare fördelning av det stigande välståndet nås i olika delar av landet. En balanserad fördelning av befolkning och näringsliv är motiverad också av miljöpolitiska hänsyn.

Till regionalpolitiken hänförs sådana strävanden som har till syfte att förena ett effektivare resursutnyttjande på kortare och längre sikt samt ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen. Regionalpolitikens mål är att skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan män- niskor i olika regioner.

För att realisera de regionalpolitiska målsättningarna har en rad olika medel kom- mit till användning. I propositionen om den fortsatta regionalpolitiska stödverksam- heten framläggs förslag om utbyggnad och differentiering av dessa medel. Ett av de viktigaste medlen i regionalpolitiken är den lokaliseringspolitiska stödverksamheten. Denna verksamhet, som syftar till att huvudsakligen genom direkta ekonomiska medel påverka industrins etablering och utbyggnad är främst inriktad på landets norra delar, det 5. k. allmänna stödområdet. Andra regionalpolitiska medel är åtgärder för att för- bättra näringslivets produktionsbetingelser, såsom det i proposition till årets riksdag föreslagna stödet för att utjämna fraktkostnaderna, utbildningsstöd till företag m.m. I det föregående har nämnts lokaliseringssamråd innan etablering sker i storstäderna liksom åtgärder för att påverka lokaliseringen av näringslivets förvaltningsverksamheter. Betydelsefulla åtgärder av ett annat slag utgör samhällets medverkan att utveckla en effektiv servicemiljö och en i övrigt god samhällsmiljö i sådana orter som har goda utvecklingsmöjligheter. Genom att ur regionalpolitiska synpunkter medvetet styra loka- liseringen av offentliga investeringar kan regioner göras mer attraktiva för företag och hushåll. Förbättrade kommunikationer, bättre utbildningsmöjligheter, ökade sjukvårds- resurser o.dyl. utgör exempel på åtgärder som kan öka företagens produktionsbetingel- ser och hushållens välfärd i en region.

Statsmakterna har under senare år i skilda sammanhang uttalat att lokaliseringen av statlig verksamhet måste bli en integrerad del i regionalpolitiken. Den lokala och regionala verksamheten kommer härvid in som ett led i en förbättrad infrastruktur. Statsmakternas uttalanden inrymmer emellertid, som tidigare nämnts, även central statlig verksamhet.

En utgångspunkt för oss har därför varit att lokalisering av central statlig verksam-

het bör användas som ett led i de regionalpolitiska strävandena. Till grund för denna uppfattning ligger inte minst ett hänsynstagande till de externa effekterna. Vad om— lokalisering av statlig verksamhet från storstockholmsområdet beträffar, fäster vi alltså stor vikt vid de positiva effekter som en omlokalisering kan medföra för den mot- tagande orten och regionen.

En utflyttning från huvudstadsregionen kommer att minska arbetskraftsefterfrågan i denna region och öka den i andra. Denna effekt förstärks av att den centrala stat— liga förvaltningen förutom direkta sysselsättningsmässiga effekter torde ha, som ERU pekat på, betydelse för företagssektorns lokaliseringsval.

Vi vill i detta sammanhang peka på ett inslag i den näringspolitiska utvecklingen som är ägnat att motverka en balanserad regionalpolitisk utveckling. ERU:s undersökningar har belyst den växande tendensen till uppsplittring av företagssektorns verksamhet på administrativa funktioner resp. produktions- och driftfunktioner. De styrande funk- tionerna lokaliseras i ökande utsträckning till storstadsområdena, särskilt storstock- holmsregionen, medan den direkta varuproduktionen lokaliseras till andra delar av landet. ERU har sammanfattningsvis skildrat denna tendens så, att utvecklingen gått mot en uppdelning av näringslivet i en storstadsorienterad del med tyngdpunkten på kontaktverksamhet, informationsbehandling och styrning, och en del som orienteras mot andra regiontyper och inriktas på varuproduktion. Detta lokaliseringsmönster av- speglas i kraftiga variationer mellan storstadsområdena och övriga delar av landet när det gäller arbetskraftens utbildningsstruktur och fördelning på skilda yrkesgrupper. Personer som är sysselsatta med administrativt, kameralt och kontorstekniskt arbete, och som i stor utsträckning har högre teoretisk utbildning, uppgår till en väsentligt högre andel i storstadsområdena än i landet i övrigt. Som ett exempel på den kraftiga koncentrationen av vissa yrkes- och utbildningsgrupper pekar ERU på att ungefär tre fjärdedelar av landets arkitekter är bosatta i de tre storstadsområdena. Fördelningen av de totalt sysselsatta inom byggnads- och anläggningssektorn på storstadsområdena resp. landet i övrigt är däremot i huvudsak den motsatta.

En liknande koncentrationstendens har även utvecklats inom den statliga sektorn. Detta kan belysas med en uppgift som redovisas av ERU, nämligen att drygt 60 % av alla statsanställda chefstjänstemän finns i storstadsområdena, därav närmare 50 % enbart i storstockholmsområdet. Av de högre tjänstemännen inom affärsverken finns nära 80 % i storstadsregionerna och 65 % i stockholmsregionen.

ERU understryker att en fortsatt näringspolitisk utveckling av det här skildrade slaget kan få allvarliga ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser. Den kan motverka t.ex. möjligheterna till en utjämning av skillnaderna i förvärvsintensitet. Den kan vidare skärpa de regionala olikheterna när det gäller arbetskraftens utbild- ningsstruktur.

Vi delar ERU:s farhågor. Enligt vår mening bör staten som ett led i de regional- politiska strävandena söka motverka denna koncentrationstendens. En tillväxtbefräm— jande stimulans för lokaliseringsorterna uppnås inte bara genom en viss kvantitativ lokalisering. Av lika stor betydelse är att orterna erhåller ett tillskott av kvalificerad arbetskraft, som har ledningsfunktioner av olika slag och sysslar med tekniskt och vetenskapligt högt kvalificerat arbete etc. Om detta inte kom till stånd, skulle staten riskera att bidra till att skapa regioner som saknar arbetskraft med högre utbildning. Detta är inte förenligt med strävan att skapa samhällen med så många arbetstagarekate- gorier som möjligt. Den uppfattning vi här redovisar ligger helt i linje med de av statsmakterna fastställda riktlinjerna för regionalpolitiken, som ju syftar till att uppnå en mera balanserad fördelning av befolkning och näringsliv för att därmed nå en jämnare fördelning av det stigande välståndet i olika delar av landet.

Övertygelsen att omlokalisering av statlig verksamhet bör utnyttjas som ett medel i samhällets regionalpolitik, kommer att styra vår bedömning av till vilka orter om- lokalisering av central statlig verksamhet från storstockholmsområdet bör ske. Till denna fråga återkommer vi i det följande.

5.4. Vilka statliga verksamhetsgrenar bör omlokaliseras?

En utgångspunkt för våra överväganden om vilken statlig verksamhet i huvudstads- regionen som bör omlokaliseras är det faktum att statsmakterna, dvs. regering och riksdag, har sin hemvist där. Någon förändring härvidlag har vi inte bedömt oss böra utgå ifrån.

Vid redogörelsen i kapitel 2 för antalet anställda i statlig verksamhet i storstock- holmsområdet delades verksamheten upp på central verksamhet samt regional och lokal verksamhet. I samband därmed redovisade vi uppfattningen att lokaliserings- förutsättningarna är olika för verksamhet som är inriktad på hela riket och för verk- samhet som är inriktad på ett regionalt och lokalt avgränsat område. Regionalt och lokalt inriktad verksamhet kan sägas producera tjänster som tillgodoser efterfrågan från de regioner eller orter där verksamheten är lokaliserad. Detta gäller t. ex. länsför- valtningar och en stor del av det statliga utbildningsväsendet. I dessa fall kan verksam- heten ifråga givetvis inte sägas vara omlokaliseringsbar till andra regioner resp. andra orter. En annan fråga är var i regionen eller orten en sådan verksamhet skall vara belä- gen. Olika synpunkter kan därvid spela in, beroende på verksamhetens art och inrikt- ning. Vi har inte att ta upp den frågan. Vi undantar därför den regionalt och lokalt inriktade verksamheten från våra fortsatta överväganden.

En annan avgränsning som vi gjort i vårt arbete är att vi i denna etapp har undan- tagit sådan statlig verksamhet som har ett relativt litet antal anställda. Orsakerna här- till är två, dels ett praktiskt skäl och dels med hänsyn till den lokaliseringsmässiga ef- fekten av en omlokalisering. Antalet sådana mindre myndigheter är ungefär lika stort som antalet myndigheter med mer än 50 anställda eller drygt 60. Medan de senare i genomsnitt har omkring 250 anställda har de mindre myndigheterna i genomsnitt en- dast ett femtontal anställda. Mot bakgrund härav har vi tillämpat huvudregeln att en- dast ta med mindre myndigheter i våra överväganden i den mån de kan sägas ha ett samband med någon av de större myndigheterna.

Vårt uppdrag innefattar i princip all statlig verksamhet. Häri inkluderas även de statliga bolagen. I kapitel 2 har vi också redovisat omfattningen av statliga företag, lokaliserade till storstockholmsområdet. Vi har emellertid inte i förevarande samman- hang gått in på en prövning av dessa statliga bolags lokalisering, utan anser att denna bör anstå. Anledningen härtill är den organisatoriska förändring som skett beträffande flertalet statliga bolag genom tillkomsten från årsskiftet 1969/1970 av Statsföretag AB. Vi har ansett att frågor om ev. omlokaliseringar av de statliga bolagen naturligen bör prövas i samråd med Statsföretag AB, som ju företräder statens ägaransvar gentemot dessa företag. I en senare etapp av vårt arbete avser vi att ta upp ett sådant samråd.

I fråga om vilka statliga verksamheter som bör omlokaliseras råder högst skilda upp- fattningar. 1957 års lokaliseringsutredning rörande statlig verksamhet ansåg de flesta statliga verksamheter vara möjliga och lämpliga att omlokalisera. Myndigheterna själva förfäktar praktiskt taget genomgående motsatt uppfattning. I kapitel 6 kommer vi att närmare redovisa de uppfattningar som ett antal myndigheter fört fram i denna fråga. I detta avsnitt går vi endast in på mera principiella och allmängiltiga problem.

Ett problem som framstår som det helt dominerande för myndigheterna vid en om- lokalisering är att möjligheterna till kontakter med statsmakterna samt i storstockholm

befintliga andra myndigheter, organisationer och företag, liksom med landet i övrigt, försvåras. Problemet kan också uttryckas så att kontakterna vid en lokalisering utanför storstockholmsområdet kommer att kräva större uppoffringar av reala resurser. Dessa uppoffringar kan bli så höga att kontakterna måste skäras ned med minskad effektivitet i myndighetens verksamhet som följd. Ett annat problem som myndigheterna pekar på som också kan leda till ökade kostnader eller alternativt lägre effektivitet gäller de stör- ningar i produktionen som kan uppstå under en övergångsperiod. Dessa störningar kan enligt vissa myndigheter bli så stora att fullgörandet av för samhället väsentlig verksamhet kan äventyras.

Som ett särskilt problem framstår de omställningssvårigheter som inträffar för per- sonalen i samband med en omlokalisering. Från myndigheternas sida pekar man här- vid framför allt på omständigheter som försvårar eller omöjliggör att viss berörd personal kan medfölja verket vid en ändrad lokalisering. En sådan kategori är an- ställda vars make förvärvsarbetar och som inte kan bedömas erhålla en likvärdig sysselsättning på den nya orten.

Som framgår av det föregående anser vi att utflyttning av statlig verksamhet bör kunna ge samhällsekonomiska vinster genom en bättre balanserad regional utveckling. En annan utgångspunkt har självfallet varit att de organ som föreslås utflyttade skall kunna bedriva sin verksamhet effektivt efter utflyttningen. Våra förslag har sålunda dikterats av å ena sidan kraven på en effektivt arbetande statlig förvaltning och å andra sidan att åstadkomma en bättre balanserad regional utveckling. Vi är samtidigt med- vetna om att även med de begränsningar både i fråga om valet av verksamhetsgrenar och valet av orter som dessa krav medför är en omlokalisering inte problemfri och att det kortsiktigt kan uppstå målkonflikter. Vi kommer i kapitel 8 att beröra denna proble- matik.

I förevarande sammanhang vill vi begränsa våra kommentarer till frågeställningen om de här angivna problemen är av den karaktären att de generellt sett eller för vissa slag av statliga verksamhetsgrenar omöjliggör en omlokalisering.

När det gäller omställningssvårigheter för personalen så finns det inte skäl att anta att dessa svårigheter på något mer avgörande sätt kan skilja sig från myndighet till myndighet. Frågan blir då närmast om svårigheterna allmänt sett kan bedömas vara av den karaktären att en omlokalisering av statlig verksamhet överhuvud taget inte bör genomföras. Till denna uppfattning har vi inte kommit. Omställningssvårighetema för personalen vid de omlokaliseringar som statsmakterna redan genomfört eller fattat beslut om har inte heller ansetts vara så omfattande att de förhindrat en ur samhällets synpunkt angelägen omlokalisering. De anställdas huvudorganisationer har inte häv- dat någon annan uppfattning vare sig i de kontakter vi haft med dem eller i remissytt- randen över tidigare väckta förslag. Vad särskilt gäller svårigheter med familjer där båda förvärvsarbetar, menar vi att detta ställer bestämda krav vid valet av lokaliserings- orter. Till denna fråga liksom övriga personalfrågor återkommer vi i det följande.

De störningar i produktionen som befaras uppkomma vid omlokaliseringar har sin grund i uppfattningen att en inte oväsentlig del av personalen väljer att sluta sin anställ- ning vid berörda myndigheter. Vi är medvetna om att det därför kan uppstå rekryte- ringssvårigheter åtminstone övergångsvis. Vi tror dock att de skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt om övergångstiden blir tillräckligt lång. Med hänsyn till möjlighe- terna att rekrytera personal bör också särskilda krav ställas på lokaliseringsorterna. Vi vill i detta sammanhang bl. a. erinra om den decentralisering av den högre utbildningen som ägt rum i vårt land under senare år och som fortsätter. Vi vill även stryka under att rekryteringsläget för vissa personalkategorier kan vara bättre på andra orter än i storstockholmsregionen.

Som tidigare antytts framstår kontaktproblemet som det avgörande argumentet mot omlokaliseringar. Såvitt kan bedömas av de uppgifter myndigheterna redovisat utgör kontakter med andra organ i samhällslivet — regering och riksdag, andra myndigheter, intresseorganisationer etc. — ett ofta dominerande inslag i myndigheternas arbete. De kontakter som här åsyftas är de personliga, dels när representanter för myndigheterna själva beger sig till andra organ dels när myndigheten mottar besök och uppvaktningar från olika statliga och kommunala organ, organisationer och allmänhet.

Det torde finnas underlag för påståendet att de flesta kontakterna i dagens samhälle sköts per telefon. I inte oväsentlig omfattning sker kontakter också skriftligen. I den utsträckning kontakter sker på dessa sätt spelar en myndighets lokaliseringsort givetvis en underordnad roll. Det är troligt att telekommunikationerna kommer att utvecklas därhän att en allt större del av kontaktbehovet kan tillgodoses denna väg. Televerket har på vår önskan i en promemoria skildrat den kommande, förutsebara utvecklingen på telekommunikationsområdet. Av växande intresse är också utvecklingen på data- överföringsområdet. Redan idag utnyttjar statliga myndigheter dataterminaler som ett medel att överföra information. Som ett exempel kan nämnas att statistiska central— byrån i sina lokaler i Stockholm har en dataterminal som via det allmänna telenätet är anknuten till produktionsfilialen i Örebro.

Trots utvecklingen på telekommunikationsområdet kommer säkerligen personliga sammanträffanden att förbli ett viktigt inslag i samhällsorganens arbete. Särskilt gäl— ler detta överläggningar mellan fler än två personer. Sammanträdet — eller vad fors- karna ibland benämner »face to face>>-kontakt — kommer rimligen att fortsätta att vara det naturliga sättet att tillgodose kvalificerade kontakt- och informationsbehov.

Möjligheterna till personliga kontakter vid lokaliseringar utanför huvudstadsregionen påverkas även av utvecklingen av de materiella kommunikationerna och transporterna. Räknat till Stockholm kommer restiden för de lokaliseringsorter som vi i det följande kommer att förorda, att i intet fall överstiga 2,5 år 3 timmar. För närbelägnare orter har vi då räknat med järnvägsförbindelser, och för längre bort belägna orter med flygförbin- delser. Redan den planerade övergången till jetdrift i de inhemska flygförbindelserna kommer för orter som är belägna på längre avstånd ifrån varandra att inte oväsentligt reducera de sistnämnda restiderna. Ännu större betydelse får denna förändring när det gäller att reducera restiderna mellan t. ex. orter i södra och norra delarna av lan- det, där restiderna inte oväsentligt överstiger restiderna till och från Stockholm. Vi återkommer i kapitel 7 till kommunikationer och därmed sammanhängande frågor för vissa orter.

I detta sammanhang bör också påpekas att statlig verksamhet inom storstockholms- området i allt större utsträckning måste lokaliseras till förortsområdena. Härigenom kommer restiden mellan olika myndigheter inom området att öka.

Frågan huruvida det är erforderligt eller rationellt att alla de kontakter som idag sköts i form av personliga sammanträffanden bör ske på detta sätt, har vi inte ansett oss kunna pröva. Det är sannolikt att en omlokalisering kommer att medföra ett ändrat kontaktmönster. Detta kan naturligtvis åtminstone övergångsvis medföra vissa problem. Vi stöder oss härvid bl.a. på de erfarenheter som förenade fabriksverken gjort. Som framgått av redogörelsen i kapitel 3 har fabriksverken noterat en minskning av frekven- sen av personliga sammanträffanden. Vidare planläggs t. ex. besök vid skilda myndig- heter i Stockholm på ett mera rationellt sätt än när fabriksverkens huvudkontor var lokaliserat i Stockholm. Av betydande intresse i detta sammanhang är också fabriksver- kens bedömning att det är en förhållandevis liten del av personalen som svarar för de allra flesta kontakterna. Fabriksverken uppskattade sålunda att högst ca 10—15 % av huvudkontorets personal svarar för ca 90 % av kontakterna med institutioner utanför

Beträffande fabriksverkens erfarenheter kan även nämnas, att enligt de besked vi erhållit har de före omlokaliseringen klart uttalade farhågorna att kontakterna skulle försämras, inte besannats. Efter en övergångstid har ett nytt kontaktmönster utveck- lats som möjliggör fullt tillfredsställande kontakter för fabriksverkens vidkommande, utan att verkens kostnader för att tillgodose sitt kontaktbehov påverkats i någon nämn- värd grad. Att vi anför fabriksverken som ett exempel innebär inte att erfarenheterna från denna omlokalisering kan överföras på all annan statlig verksamhet.

Det vore självfallet värdefullt att kunna kvantifiera de merkostnader som kan upp- stå när det gäller att tillgodose dessa kontaktbehov vid en alternativ lokalisering utan- för storstockholmsregionen. Av olika skäl är detta emellertid inte möjligt.

Vi har försökt skaffa oss en så tillförlitlig bild som möjligt av skilda verks arbets— uppgifter, funktionssätt och kontaktbehov. Vi har härvid bl.a. kunnat utnyttja de upplysningar och bedömningar som redovisades av 1957 års lokaliseringsutredning, liksom de yttranden myndigheterna avgivit i anledning av denna utredning. Vi har vidare begärt och fått del av bedömningar i dessa frågor från företrädare för stats— departementen. Vi har slutligen tillskrivit ett stort antal myndigheter och bett om kompletterande informationer i hithörande frågor.

En utgångspunkt för våra ställningstaganden har, såsom redan antytts, varit att statsmakterna fortfarande skall vara lokaliserade till Stockholm. Vi har gjort den be— dömningen att vissa statliga verksamheter har ett sådant direkt samband med stats- makterna att de bör vara lokaliserade i samma region som dessa. För vissa verksam- heter har inte ett sådant samband kunnat påvisas, men andra omständigheter — främst omfattningen och inriktningen av kontakterna med andra myndigheter, organisationer, institutioner och företag — har medfört att vi stannat för att inte heller för dessa föreslå en ändrad lokalisering.

Övriga statliga verksamheter i storstockholmsområdet anser vi bör kunna omloka- liseras. När vi gjort detta ställningstagande har vi varit medvetna om att dessa verk- samheters kontaktbehov kan försvåras på den nya lokaliseringsorten. I viss utsträck- ning kan detta mötas genom att verksamheter som har ett nära samband lokaliseras till samma ort. Vi tror också att det kommer att visa sig rationellt för sådana icke— statliga verksamheter som har stark anknytning till myndigheter som omlokaliseras, att själva flytta med. Ett uttryck för att så kommer att ske är tillkännagivandet att jordbrukets intresseorganisationer har för avsikt att flytta med, om de statliga myn- digheterna på jord- och skogsbruksområdet omlokaliseras.

De ökade kostnader i fråga om att tillgodose sina kontaktbehov som ändå kan uppstå för vissa myndigheter som omlokaliseras kan inte vara större än att de bör accep- teras av statsmakterna. Avvägningen av denna typ av kostnader mot de samhällsekono- miska vinsterna av en lokalisering utanför storstockholm måste nämligen falla på stats- makterna.

Den uppfattningen har stundom förts fram att det vore lämpligare att begränsa omlokaliseringarna till vissa funktioner eller enheter inom myndigheterna. Det skulle innebära att inte bara rutinfunktioner utan även ledningsfunktioner skulle flyttas ut. Att vi anser detta vara angeläget framgår av det föregående. Som vidare framgått av det angivna har vi stannat för att i denna etapp av vårt arbete föreslå att ett antal myn- digheter bör omlokaliseras i sin helhet varigenom således även ledningsfunktioner om- lokaliseras. Vi avser också att i ett senare skede av vårt arbete ta upp frågor om utflytt- ning av delar av vissa myndigheter.

5 .5 Val av lokaliseringsorter

Vi övergår nu till att diskutera vilka principer som bör följas vid utväljandet av loka- liseringsorter. Frågeställningen belyses först ur den statliga verksamhetens och ur de anställdas synpunkt och därefter ur regionalpolitisk synpunkt.

Liksom näringslivet är statens verskamhet föremål för en snabb strukturomvand- ling. För de statliga myndigheternas del sammanhänger detta med att de i hög grad är påverkade av samhällsutvecklingen. De behov som en gång motiverade inrättandet av en myndighet kan reduceras. Samtidigt växer nya och angelägna behov fram som motiverar tillkomsten av nya statliga organ. Den ekonomiska och tekniska utveck— lingen får återverkningar även på organisationen av de statliga myndigheterna.

De här antydda faktorerna medverkar till att det pågår en praktiskt taget kontinuer- lig omvandlingsprocess av den statliga myndighetsorganisationen. Myndigheter upp- går i andra för att större och mer differentierade enheter skall skapas. Exempel på detta är sammanläggningen av överstyrelsen för yrkesutbildning med skolöverstyrelsen, statens sakrevision med riksrevisionsverket, statens organisationsnämnd med statskonto- ret och medicinalstyrelsen med socialstyrelsen. Sammanförandet av riksskattenämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden samt kontrollstyrelsen till ett riksskatte- verk är ett annat exempel på en liknande utveckling.

Men det finns också många exempel på motsatt utveckling. När ett visst behov vuxit sig starkt kan en del av en myndighet brytas ut och bilda ett eget organ. Exempel härpå är tillkomsten av försvarets rationaliseringsinstitut, som bildades på grundval främst av en enhet i statskontoret, och planverket, som bröts ut från byggnadsstyrel- sen. En jämförelse mellan dagens konstellation av myndigheter och den som exempelvis fanns under 1940-talet, visar att det är få myndigheter som idag är desamma som för några decennier sedan. Många myndigheter har lagts ned och andra har tillkommit. Denna omvandlingsprocess inorn statsförvaltningen har liksom inom samhället i öv- rigt ökat starkt under det senaste årtiondet. Om man t. ex. jämför de myndigheter som behandlades av 1957 års lokaliseringsutredning med dagens myndigheter, finner man att bilden idag är en annan.

Den här skildrade fortgående omstruktureringen av statsförvaltningen kommer med all sannolikhet att fortgå och talar enligt vår mening för att man vid en utlokalisering av verksamheter inte bör sprida ut dessa på allt för många orter. Detta innebär att i så stor utsträckning som möjligt ett antal verksamheter bör lokaliseras till samma ort. Detta är också viktigt såväl med hänsyn till de anställda som med hänsyn till de orter som kan komma i fråga för statlig verksamhet. Ur de anställdas synpunkt är det önsk- värt att även den arbetsmarknad som efterfrågar arbetskraft till statlig verksamhet blir differentierad på berörda orter. Med hänsyn till att en ort är sårbar vid ev. omorganisa- tioner, nedläggningar etc. finns samma intresse från vederbörande orts sida.

Vi har i det föregående behandlat en annan omständighet som talar för att flera myndigheter lokaliseras till samma ort, nämligen att -— så långt det är möjligt — kon- takter mellan myndigheter med uppgifter som gränsar till varandra bör underlättas.

Ovan skildrade omständigheter talar alltså för att utflyttningen av statliga verksam- heter sker till ett fåtal orter. Denna slutsats förstärks av det förhållandet att omfatt- ningen av den statliga verksamhet som bör omlokaliseras är begränsad. Vi övergår nu till att tala om vilka krav som bör ställas på de orter som kan komma ifråga.

Lokaliseringsorterna måste vara tillräckligt stora för att med så små störningar som möjligt kunna ta emot de statliga verksamheterna. Detta gäller med hänsyn till bostads— marknad, utbildningsanstalter och andra sociala och kulturella institutioner. De bör

vidare ha ett differentierat näringsliv och som följd därav en differentierad arbets- marknad. I detta sammanhang vill vi återge följande synpunkter som nyligen förts fram av arbetsmarknadsstyrelsen. AMS betonar att olika tätortsområdens attraktivitet från bosättningssynpunkt i växande grad bestäms av tillgången på service av olika slag. Vidare blir arbetsförhållandena och fritidsmöjligheterna av allt större betydelse. Ar- betskraften kommer att ställa större krav vad gäller möjligheterna både att välja ar- bete och att byta arbete, större krav på omväxling i arbetet och större krav på avance- mangsmöjligheter. Inte minst är en differentierad arbetsmarknad en förutsättning för att mer än en familjemedlems önskemål om arbete skall kunna tillgodoses.

Bland de självklara krav som måste ställas på lokaliseringsorter för central statlig verksamhet hör snabba kommunikationer framför allt med Stockholm men även med övriga delar av landet. Att forskningsinriktad statlig verksamhet ställer krav på en forskningsmiljö har också varit en synpunkt som vi beaktat.

Vi har i det föregående redovisat uppfattningen att lokalisering av statlig verk— samhet bör ses som ett medel i regionalpolitiken. Vägledande för våra överväganden härvidlag har varit de ställningstaganden som statsmakterna redan gjort i skilda sam- manhang. I 1969 års statsverksproposition uttalade inrikesministern att en strävan bör vara att utveckla ett antal växtkraftiga stadsregioner till attraktiva alternativ till stor- städerna. Till grund för detta uttalande, som biträddes av riksdagen, låg bl. a. de upp- fattningar av liknande slag som redovisats från flera regioner i länsplanering 1967. I än högre grad än som bedömts av resp. länsstyrelse/planeringsråd ansåg emellertid inrikesministern att utbyggnadsresurserna borde koncentreras till vissa orter. Detta be- dömdes nämligen vara en förutsättning för att en så stark tillväxt i dessa stadsregioner skall kunna förverkligas att de blir egentliga lokaliseringsalternativ till storstäderna. För att en mer påtaglig effekt av dessa strävanden skall uppnås räcker det inte med att man inom länen koncentrerar de regionalpolitiska insatserna till dessa städer. Åtgärder bör samtidigt vidtas för att flytta ut verksamheter från storstadsområdena.

I propositionen till årets riksdag med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten utvecklas dessa riktlinjer ytterligare. De orter eller regioner som erbjuder goda lokaliseringsbetingelser för sådan verksamhet som hittills har varit lokali- serad framför allt i storstadsområdena betecknas som storstadsalternativ. Det erinras om att i flera remissyttranden över lokaliseringsutredningens förslag förordats att så- dana alternativa orter för lokalisering av bl. a. statlig förvaltning nu anges.

I propositionen framhålls att det av ERU framlagda utredningsmaterialet visar att en snabb takt i befolkningskoncentrationen till storstadsområdena medför stora olägen- heter i olika hänseenden. Samtidigt visar materialet att dessa områden i vissa avseenden också erbjuder betydande fördelar både för befolkning och näringsliv. Fördelarna synes i hög grad vara förknippade med befolkningsunderlagets storlek, som skapar förut- sättningar för bl. a. kvalificerad samhällsservice. När man skall välja storstadsalternativ bör man därför inrikta sig på regioner som redan nu har ett så stort befolkningsunder- lag att de med rimliga insatser kan erbjuda fördelar som är något så när likvärdiga med storstädernas i fråga om kommunikationer, differentierad arbetsmarknad, utbildnings— möjligheter, kvalificerad service etc. Om en mera påtaglig avlastning av storstads- regionerna skall kunna erhållas är det viktigt att storstadsalternativen väljs bland orter som ligger på betryggande avstånd utanför de nuvarande storstadsområdenas influens- fält. Inrikesministern betonar i detta sammanhang att de resurser som står till för- fogande för att utveckla ett antal alternativa storstadsregioner är begränsade. Härav följer att insatserna måste koncentreras till ett relativt litet antal orter, orn åtgärderna skall bli framgångsrika.

Vi föreslår att omlokalisering av central statlig verksamhet från huvudstadsregionen

huvudsakligen bör ske till ett fåtal orter som fyller kriterierna för att kunna utvecklas till storstadsalternativ. De orter vi i det följande kommer att föreslå synes erbjuda de fördelar och svara mot de krav vi i det föregående ställt upp för lämpliga lokaliserings— orter för statlig förvaltning. I våra överväganden har vi också ansett oss böra särskilt beakta Norrland, eftersom de regionala problemen är särskilt framträdande där. De närmare kriterierna för lokaliseringsortema och förslag till sådana orter redovisar vi i kapitel 7.

6. Förslag till omlokalisering

För att bedöma vilka myndigheter som bör omlokaliseras från storstockholmsområdet med hänsyn till verksamhetens karaktär och samarbetsbehovet med annan verksamhet har vi studerat de olika myndigheternas arbetsuppgifter, organisation, m.m. Förutom bl. a. instruktioner, arbetsordningar och propositioner angående myndigheternas organisation har vi tagit del av det utredningsmaterial som redovisades av 1957 års lokaliseringsutred- ning. Vi har vidare tagit del av de skrivelser som myndigheterna avgav till utredningen och remissvaren över utredningen. Inom delegationen har på grundval av detta material upprättats promemorior rörande ett flertal myndigheter. I skrivelser till berörda myndig- heter har vi hemställt om kommentarer till dessa promemorior samt om ytterligare upp- gifter i följande avseenden, nämligen dels vederbörande myndighets arbetsuppgifter för- delade på olika grupper av verksamheter och varje grupps ungefärliga andel av den totala verksamheten, dels myndighetens eventuella samverkan med andra myndigheter, organisationer o.dyl. fördelade på de olika verksamhetsgrupperna. Vidare bereddes myndigheterna tillfälle att redovisa övriga synpunkter av intresse i detta sammanhang. Myndigheterna har därefter inkommit med svar i berörda hänseenden.

För att få en uppfattning främst om kontakterna mellan statsdepartementen och myndigheterna har vi haft diskussioner med statssekreterarna och andra departements- tjänstemän.

Som redovisats i kapitel 5 har en utgångspunkt för våra överväganden varit att stats- makterna fortfarande bör vara lokaliserade i Stockholm. Detta medför enligt vår mening att verksamheter som har omfattande kontakter med statsdepartementen och riksdagen liksom med andra huvudstadsfunktioner inte bör flyttas utanför storstockholrnsområdet.

Detta gäller myndigheter som arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, riks- polisstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet och sty- relsen för internationell utveckling.

Av samma skäl har vi inte ansett oss böra aktualisera omlokalisering av försvarsled- ningen och de centrala militära staberna.

Enligt vår mening kan Vidare verksamhet som har anknytning till i stort sett hela den övriga statliga förvaltningen och inte är av rutinbetonad karaktär inte utan avsevärda olägenheter i sin helhet flyttas utanför storstockhohnsområdet. Myndigheter som bedriver sådan verksamhet är statens avtalsverk, statskontoret, statistiska centralbyrån och riks- revisionsverket. Till samma kategori kan hänföras byggnadsstyrelsen, som tillsammans

med fortifikationsförvaltningen svarar för lokalförsörjningen för den statliga verksam- heten.

Frågan om lokaliseringen av de kulturella institutionerna av rikskaraktär i Stockholm har vi inte heller tagit upp. '

Enligt vår mening bör beskaffenheten av de olika organens nuvarande lokaler i prin- cip inte påverka frågan om de bör omlokaliseras. Den omständigheten att en viss myn- dighet har behov av nya lokaler gör den inte lämpligare för omlokalisering än en myn- dighet som har tillfredsställande lokaler. Det finns dock fall där lokalerna är så speciellt anpassade för en viss verksamhet att de inte kan användas för annan verksamhet. Detta gäller f.n. beträffande flygtekniska försöksanstalten.

Det förhållandet att vissa myndigheter och institutioner enligt vår mening i princip fortfarande bör vara lokaliserade till storstockholmsområdet utesluter inte, som tidigare framhållits, att vissa funktioner bör kunna komma ifråga för omlokalisering.

Vi har av olika anledningar i detta skede av utredningsarbetet inte prövat frågan om omlokalisering av en del myndigheter. En anledning härtill är att det pågår utredningar som kan komma att påverka vissa organs arbetsuppgifter och organisation. Några av de pågående utredningarna har enligt sina direktiv att undersöka möjligheterna att lokali- sera berörd verksamhet utanför storstockholmsområdet. Dessa utredningar har också enligt direktiven att samråda med delegationen i lokaliseringsfrågan. Således har försva- rets materielanskaffningsutredning fått tilläggsdirektiv som innebär att utredningen skall pröva frågan om att utanför storstockholmsområdet förlägga vissa delar av försvarets materielverk. Den nyligen tillkallade utredningen angående transportforskningens orga- nisation, som bl. a. berör statens Väginstitut, har att undersöka möjligheterna att utanför storstockholmsområdet lokalisera ett nytt organ för transportforskningen. Riksskatte- verkskommittén och den nyligen tillkallade utredningen angående inrättande av en cen- tral förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område har också motsvarande uppdrag.

Andra utredningar, som kan beröra vissa organs arbetsuppgifter och organisation, har enligt sina direktiv inte att särskilt ta upp lokaliseringsfrågan. Vi avser dock att ta upp denna fråga i samråd med berörda utredningar. Konsumentutredningens uppdrag berör bl. a. de uppgifter som pris- och kartellnämnden och statens institut för konsumentfrågor har hand om. Försvarets forskningsanstalt berörs av två utredningar, nämligen av 1969 års utredning för samordnad forskning och 1969 års försvarsforskningsutredning. Kom- merskollegium berörs av kommerskollegieutredningen. En utredning har också aviserats i årets statsverksproposition i fråga om kammarkollegiets uppgifter och organisation.

För några organ föreligger det andra skäl för att vänta med ett ställningstagande. Detta gäller sålunda i fråga om statens bakteriologiska laboratorium. Den aviserade samordningen av den statliga läkemedelsproduktionen bör avvaktas innan lokaliserings- frågan tas upp för denna myndighet. Förvaltningsdomstolskommittén föreslog i betän- kandet Förvaltningsrättsskipning att kammarrätten bör utökas i samband med att dess kompetensområde vidgas och därvid delas upp i två domstolar, varav den ena föreslås förläggas till Göteborg. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till detta förslag. Livsmedelsstadgekommittén har nyligen lagt fram ett förslag som berör veterinärstyrel— sens och folkhälsoinstitutets uppgifter. Detta förslag remissbehandlas f.n. Kommerskol- legieutredningens förslag kan komma att påverka arbetsuppgifter och organisation vid förutom kommerskollegium även institutet för företagsutveckling. I avvaktan på utred- ningens förslag tar vi därför i detta sammanhang inte heller upp lokaliseringsfrågan för detta institut.

Förslag har nyligen lagts fram om lokaliseringen av statens växtskyddsanstalt. Vi av- ser att i yttrande över detta förslag redovisa vår uppfattning om lämplig lokaliserings- ort för denna anstalt liksom för statens centrala frökontrollanstalt.

Tabell 6.1. Förteckning över de myndigheter och institutioner som bör lokaliseras utanför storstockholmsområdet.

Antal anställda

Arbetsmedicinska institutet 115 Centrala studiehjälpsnämnden (CSN) 60 Centralnämnden för fastighetsdata (CFD) 70 Domänverkets centralförvaltning 400 Försvarets sjukvårdsstyrelse 110 Kommittén för television och radio i utbildningen (I" RU) 120 Kriminalvårdsstyrelsen 295 Lantbruksstyrelsen 165 Lantmäteristyrelsen 120 Luftfartsverkets centralförvaltning 265 Militärpsykologiska institutet 40 Rikets allmänna kartverk 520 Riksförsäkringsverket 925 Sjöfartsverkets centralförvaltning 290 Skogshögskolan 295 Skogsstyrelsen 90 Statens geotekniska institut 80 Statensinstitut för byggnadsforskning 155 Statens invandrarverk 200 Statens kriminaltekniska laboratorium 55 Statens personalpensionsverk 245 Statens rättskemiska laboratorium 80 Sveriges geologiska undersökning (SGU) 255” Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) 365 Värnpliktsverket 60 Försvarets förvaltningsskola ca 50 Arméns tekniska skola ca 70

Summa 5495

Beträffande vissa övriga organ har vi inte tagit slutlig ställning, även om det inte på- går utredningar som kan beröra dem. Det har under denna utredningsetapp inte varit möjligt för oss att få fullt klarlagt att här avsedda organ har en sådan karaktär att de kan hänföras till den grupp av organ som enligt vår mening även i fortsättningen bör vara lokaliserade till storstockhohnsområdet. Vi har å andra sidan heller inte ansett oss ha tillräckligt underlag för att nu föreslå en omlokalisering. Vi avser därför att fortsätta utredningsarbetet beträffande dessa myndigheter. Till denna grupp hör bostadsstyrelsen, generaltullstyrelsen, patent- och registreringsverket, statens naturvårdsverk, statens plan- verk, statens vägverk, statens jordbruksnämnd, statens trafiksäkerhetsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, försvaret civilförvaltning, statens strålskyddsinstitut och styrel- sen för teknisk utveckling. I vårt fortsatta arbete avser vi också ta upp lokaliseringsfrå- gor för postverket, televerket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Vi övergår nu till att redovisa vårt förslag beträffande myndigheter och institutioner i fråga om vilka beslut om omlokalisering redan nu bör fattas. Dessa organ tas upp i tabell 6.1.

För var och en av de myndigheter och institutioner som tagits upp i tabell 6.1 har vi sammanställt redogörelser för organisation, arbetsuppgifter m.m. I dessa redogörelser har vi sammanfattningsvis tagit med de uppgifter som vederbörande myndighet eller institution redovisat rörande samverkan med andra myndigheter och organisationer m. fl. Dessa redogörelser fogas som bilaga till vår rapport. Detta gäller dock inte försvarets förvaltningsskola och arméns tekniska skola, för vilka endast förslag om inrättande före- ligger.

De allmänna synpunkter som ligger till grund för vårt förslag om omlokaliseringar

har vi redovisat i kapitel 5. Vår uppfattning är att alla de i tabell 6.1 upptagna centrala statliga verksamheterna är av sådan karaktär att de kan bedrivas på lämpliga orter utanför storstockholrnsområdet. I det följande kommer vi att lämna summariska redo- görelser för respektive myndighets arbetsuppgifter och behov av kontakter. För mera utförligare uppgifter hänvisas till bilagan. I samband med dessa översikter gör vi också i särskilda fall vissa kommentarer, delvis i anslutning till synpunkter som tagits upp av vederbörande myndighet. Vi är medvetna om, såsom också vissa myndigheter understru- kit, att det kommer att uppstå övergångsproblem i samband med omlokaliseringar. Dessa problem behandlas i kapitel 8.

I fråga om ekonorniadministrativa uppgifter torde behovet av samverkan med andra centrala myndigheter i Stockholm kunna anses vara av i stort sett samma karaktär för flertalet av de organ som ingår i förslaget om omlokalisering. Till sådana uppgifter hän- förs frågor om avlöningar, tjänstetillsättningar och andra personalfrågor, upphandlings- frågor, intern kontroll och revision samt frågor om administrativ rationalisering. I det följande behandlas inte dessa funktioner särskilt. Enligt vår mening bör de kunna lösas tillfredsställande oberoende av vederbörande myndighets lokalisering.

Flera av de myndigheter som nu föreslås omlokaliserade är centrala förvaltningsmyn- digheter med regionala organisationer. Det finns ett behov av mycket frekventa kontak- ter mellan sådana centrala myndigheter och de regionala organen. Detta ställer enligt vår mening särskilda krav på lokaliseringsortema i kommunikationshänseende. Vi åter- kommer till detta i det följande.

Vissa av de myndigheter som föreslås bli omlokaliserade kan föras samman till grup- per med hänsyn till deras inbördes behov av samarbete. Detta gäller framför allt lant- mäteristyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, rikets allmänna kartverk, lantbruks- styrelsen och Skogsstyrelsen, som alla angett inbördes samarbetsbehov. Vissa organ bedriver verksamheter som till karaktären är likartad. Det gäller t. ex. myndigheter som riksförsäkringsverket, personalpensionsverket och centrala studiehjälpsnämnden. Några av de organ som vi föreslår bli omlokaliserade har anknytning till högre utbildning och forskning eller behov av närhet till forskningsmiljö. Detta gäller t. ex. rättskemiska labo- ratoriet, arbetsmedicinska institutet och Skogshögskolan. Vissa av myndigheterna har inget påtagligt samband med de övriga myndigheter som föreslås bli omlokaliserade. Exempel härpå är kriminalvårdsstyrelsen och invandrarverket.

Lantmäteristyrelsen (119 anställda varav 39 handläggande) är central förvaltnings- myndighet för ärenden om fastighetsbildning på landet, om lantmäteriväsendet i övrigt, om mätningsväsendet i för stad gällande föreskrifter samt för ärenden om fastighets- register i vissa avseenden. I ärenden som ligger inom ramen för styrelsens myndighets- funktioner redovisas ett framträdande samarbetsbehov med framför allt lantbrukssty- relsen, skogsstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, naturvårdsverket och planverket. Lantmäteristyrelsens serviceverksamhet på det tekniska området bedrivs till viss del i nära samarbete med kartverket. De båda verken utnyttjar gemensamt viss dyrbar utrust- ning, vilket underlättas vid en samlokalisering. Lantmäteristyrelsen har framhållit att handläggningen av många ärenden på utredningsbyrån kräver tillgång till vissa arkiv och bibliotek i Stockholm. Enligt vår mening måste sådana frågor praktiskt kunna lösas på ett sådant sätt att de inte utgör hinder för en utflyttning.

Centralnämnden för fastighetsdata (68 anställda varav 27 handläggande) framhåller att fastighetsregisterreformen genomförs i samarbete med lantmäteristyrelsen och att det nödvändiggör ständiga kontakter mellan nämnden och styrelsen. Vissa av tjänstemännen vid nämnden har samtidigt förordnande att tjänstgöra i lantmäteristyrelsen. Underlaget för de kartor som skall ligga till grund för fastighetsregistrets kartverk produceras i stor utsträckning av kartverket och ett nära samarbete mellan nämnden och kartverket är

därför nödvändigt. En särskild samarbetsgrupp mellan de båda organen har tillsatts. Nämnden framhåller att den nya fastighetsdatabanken kommer att bli av väsentlig betydelse för samhällsplaneringen och att ett nära samarbete med planverket är nödvän- digt. Vissa organisatoriska åtgärder har vidtagits för att underlätta detta samarbetsbe- hov. Bland många andra myndigheter som nämnden behöver ha kontakter med nämns också lantbruksstyrelsen och Skogsstyrelsen. Enligt vår mening bör den omständigheten att det ännu inte beslutats om den framtida organisationen av fastighetsregistret inte hindra att nämnden lokaliseras utanför storstockholmsområdet under förutsättning att nämnden samlokaliseras med huvuddelen av de organ som den närmast samarbetar med.

Rikets allmänna kartverk (520 anställda varav 98 handläggande) har till huvuduppgift att upprätta, utge och revidera de kartor som ingår i allmänna kartserier. Kartverket har redovisat behov av kontakter med ett stort antal myndigheter, organisationer m.fl. Kon- takter behövs enligt verket förutom med lantmäteristyrelsen, centralnämnden för fastig- hetsdata, lantbruksstyrelsen och Skogsstyrelsen, vilka samtliga föreslås omlokaliserade, framför allt med bl.a. centrala militära myndigheter, sjöfartsstyrelsen, luftfartsverket, vägverket, naturvårdsverket och planverket.

Lantbruksstyrelsens (165 anställda varav 81 handläggande) arbetsuppgifter hänför sig i huvudsak till jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering, produk— tionsbefrämjande åtgärder på jordbrukets område och rennäringsfrågor. I ärenden om jordbrukets rationalisering och produktionsbefrämjande åtgärder har styrelsen behov av kontakter med framför allt jordbruksnämnden, lantmäteristyrelsen, Skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, lantbrukshögskolan, veterinärstyrelsen, veterinärmedicinska an— stalten, statistiska centralbyrån och Sveriges lantbruksförbund och därtill anknutna fack- liga och ekonomiska organisationer. Beträffande veterinärhögskolan och veterinärmedi- cinska anstalten har beslut fattats om omlokalisering till Uppsala där lantbrukshögskolan också är belägen. Lantmäteristyrelsen och Skogsstyrelsen ingår bland de myndigheter vi föreslår omlokaliserade och förutsätts lokaliseras till samma ort som lantbruksstyrelsen. Beträffande kontakter med lantbrukets fackliga och ekonomiska organisationer kan erin- ras om att de i yttrande över lokaliseringsutredningens förslag tillstyrkte utflyttning av statlig verksamhet från storstockholrnsområdet. Enligt uppgift avser vissa av lantbrukets organisationer att utreda frågan om en utflyttning från storstockholmsområdet. I fråga om övriga arbetsuppgifter inom styrelsen, nämligen skogsbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering samt frågor om rennäringen, anges behov av kontakter med förutom de organ som ovan nämnts bl.a. Skogshögskolan och domänverket. Dessa organ föreslås också bli omlokaliserade.

Skogsstyrelsen (92 anställda varav 40 handläggande) som är central förvaltningsrnyn- dighet för ärenden om skogsbruk har i sin verksamhet behov av kontakter med framför allt Skogshögskolan, kartverket, lantbruksstyrelsen, domänverket, arbetsmarknadsstyrel— sen, naturvårdsverket och SIDA. Av dessa organ förutsätter vi att kartverket och lant- bruksstyrelsen lokaliseras till samma ort som Skogsstyrelsen.

Med hänsyn till behovet av inbördes samarbete bör de nu redovisade myndigheterna, dvs. lantmäteristyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, kartverket, lantbruksstyrel— sen och skogsstyrelsen, enligt vår mening lokaliseras till samma ort.

Riksförsäkringsverket (923 anställda varav 210 handläggande) har i huvudsak att leda och utöva tillsyn över den allmänna försäkringen, att debitera och uppbära avgifter till denna försäkring, att vara besvärsmyndighet i frågor rörande denna försäkring och be- driva försäkringsverksamhet enligt lagen om yrkesskadeförsäkring m.m. Verket uppbär vidare den allmänna arbetsgivaravgiften och förvaltar vissa fonder. Utbetalning av folk- pension och tilläggspension sker i huvudsak genom verkets försorg. Verket utövar också tillsyn över de allmänna försäkringskassorna.

Den största avdelningen inom verket, försäkringsavdelningen, som har ca 400 anställ- da, har hand om debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter, datatekniska arbetsupp- gifter samt statistikfrågor. Avdelningen har behov av kontakter med de lokala skatte- myndighetema, statistiska centralbyrån och centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den. Yrkesskadeavdelningen, som har drygt 200 anställda, har behov av kontakter med enskilda personer, arbetstagareorganisationer, vissa läkare samt i viss män med arbetar- skyddsorganen. Besvärsavdelningen, som har ca 80 anställda, handlägger förutom be- svärsärenden kontakterna med verkets sjukhus. De mest omfattande kontaktbehoven redovisas i ledningsenhetema, vilka tillsammans har ca 175 befattningshavare. I fråga om dessa enheter redovisas behov av kontakter med förutom statsdepartementen, kom- mittéer, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetsgivar- och arbetstagarorganisa- tioner, försäkringskasseförbundet m.fl. Verket tar också upp frågan om tillgången på läkare på lokaliseringsorten.

Förslag har lagts fram om ändrad organisation beträffande yrkesskadeärendenas handläggning. Ett fristående organ föreslås inrättas för att pröva sådana ärenden som första instans. Genomförandet av detta förslag torde inte påverka frågan om verkets lokalisering. Vid en omlokalisering av verket torde det vara naturligt att ett sådant fri- stående organ för handläggning av yrkesskadeärenden även lokaliseras till samma ort. Verket har särskilt framhållit de övergångsproblem som kan uppstå vid en omlokalise- ring. Till denna fråga återkommer vi, som nämnts, i kapitel 8.

Statens personalpensionsverk (246 anställda varav 71 handläggande) är central för- valtningsmyndighet för den statliga personalpensioneringen. Verket svarar för utbetal- ning av personalpensionsförmånema och socialförsäkringsförmåner i anslutning härtill. Verket redovisar behov av kontakter med främst finansdepartementet och statens för- handlingsorgan i pensionsfrågor, riksdagens verk, riksförsäkringsverket, affärsverk och andra centrala myndigheter, de anställdas huvudorganisationer, statens grupplivnämnd, arbetsmarknadens försäkringsanstalt, kommunernas försäkringsanstalt, statens personal- vårdsnämnd, svenska personalpensionskassan, postbanken, affärsbankerna, sparban- kerna, postgirot och skattemyndigheterna. Liksom riksförsäkringsverket har personal- pensionsverket särskilt framhållit de övergångsproblem som kan uppkomma vid en om- lokalisering.

Centrala studiehjälpsnämnden (62 anställda varav 8 handläggande) är central myndig- het för ärenden om studiesocial verksamhet. Den mest personalkrävande delen är den sektion som beviljar studielån för gymnasiala studier. För verksamhetens bedrivande utnyttjar nämnden postbankens låneavdelning, riksbankens huvudkontor och statistiska centralbyråns datamaskincentral. Det torde härvid inte vara fråga om personliga kon- takter med dessa organ.

De nu behandlade myndigheterna, riksförsäkringsverket, personalpensionsverket och centrala studiehjälpsnämnden, bedriver likartad verksamhet i den meningen att deras huvuduppgift är att utbetala medel till enskilda personer. Vissa fördelar torde enligt vår mening stå att vinna vid en samlokalisering av de tre myndigheterna. Sålunda har nyli- gen lagts fram förslag om införande av ett mycket omfattande ADB—system för den allmänna försäkringen. Resurserna härför bör t. ex. kunna utnyttjas av alla tre myndig— heterna.

S iöfartsverkets centralförvaltning (290 anställda) är organiserad på fem avdelningar. Driftavdelningen som är den största enheten inom verket svarar för farledsverksam— heten, vilken innefattar lotsning, isbrytning, sjötrafikledning, fyrbelysning samt byggande och underhåll av anläggningar m.m. Avdelningens behov av kontakter an- ges hänföra sig förutom till verkets övriga centrala och lokala enheter även till andra myndigheter, intressesammanslutningar och vetenskapliga institutioner. Som exempel

på sistnämnda institutioner nämns ingeniörsvetenskapsakademien, FOA, det statliga ut- vecklingsbolaget, teknologföreningen och tekniska högskolan. För tillsyn av obeman- nade fyrplatser behövs kvalificerad personal och det är en fördel om denna kan vara placerad hos centralförvaltningen. Verket anser bl.a. därför att centralförvaltningen bör vara lokaliserad så att det finns goda kommunikationer mellan den och de lokala organ som är utspridda runt den svenska kusten. Vidare framhåller verket att under— hållsverksamheten beträffande statsisbrytarna inte lämpligen bör förläggas utanför stockholmsområdet. Under isbrytarsäsongen måste isbrytarledningen ha snabba kontak- ter med SMHI. Isbrytarledningen har också nära samarbete med marinstaben i fråga om personalplanering.

Sjökarteavdelningen har behov av nära samarbete med marinledningen och kartverket. Underhåll och utrustning av sjömätningsflottan sker vid en av verket driven verkstads- rörelse i Stockholm. Verkstadens lokalisering är dock föremål för särskilt övervägande. Det anges vara angeläget att den förläggs så att den blir lättillgänglig för centralför- valtningen.

Sjöfartsinspektionen behöver enligt verket ha kontakter med bl.a. socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Verket erinrar om att sjöfartsnäringens företrädare, dvs. redare, varv och de anställdas organisationer, upprätthåller en kontakt- verksamhet i Stockholm som i praktiken fungerar som ombudsorganisation för sam- arbete med sjöfartsverkets centralförvaltning.

Inom administrativa avdelningen kräver arbetet på försvarskontoret samarbete med främst redarföreningarna, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, transportnämnden, för- svarsstaben och kommunikationsverken.

Beträffande ett tillgodoseende av centralförvaltningens krav på att snabbt kunna nå olika lokala organ längs kusterna återkommer vi i samband med förslag om lokalise- ringsorter. Verkets verkstadsrörelse bör enligt verket förläggas så att den blir lättillgäng- lig för centralförvaltningen. Vi har inte kunnat ta ställning till hur starkt detta krav är men om det bedöms ha stor betydelse bör verkstadsrörelsen lokaliseras i anslutning till centralförvaltningen. Behovet av snabba kontakter med SMI-II kan tillgodoses om de båda organen förläggs till samma ort. Om sjöfartsnäringens företrädare byggt upp sär- skilda kontaktorgan i Stockholm förefaller det naturligt att dessa organ följer med sjö- fartsverkets centralförvaltning vid en omlokalisering.

Lu ftfartsverkets centralförvaltning (265 anställda varav 167 handläggande) är organi- serad på tre avdelningar samt luftfartsinspektionen. Verket svarar för den civila luft— fartens markorganisation och ärenden om den civila luftfarten. Verket driver och för— valtar statens flygplatser för civil luftfart och svarar för trafikledning vid flygplatser och i det luftrum som utnyttjas i civil luftfart. Arbetsuppgifter inom flygsäkerhetstjänsten kräver samråd med främst SMHI och flygvapnet. I frågor om marktjänsten anges kon- taktbehoven avse statens brandinspektion, arbetarskyddsstyrelsen, militära myndigheter, vägverket och luftfartsverkets kunder. I arbetet med större flygplatsprojekt sker samar- bete med geotekniska institutet, televerket och konsulter. Luftfartsinspektionen har kon- taktbehov med flygtekniska försöksanstalten, tekniska högskolan, styrelsen för teknisk utveckling, SAS och LIN. I luftfartspolitiska frågor krävs kontakt med statsdepartement, SAS och andra svenska och utländska flygföretag. För beredskapsplanläggningen för luftfartsverket och den civila luftfarten i totalförsvaret behövs kontakter med försvars- staben, transportnämnden och överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

Verket har i händelse av omlokalisering förordat Västerås, Norrköping-Linköping, Örebro och Jönköping i här nämnd ordning.

Centralförvaltningens behov av samråd med SMHI underlättas givetvis om de båda organen förläggs till samma ort. I fråga om luftfartsinspektionens kontaktbehov med

flygtekniska försöksanstalten och tekniska högskolan i Stockholm kan pekas på möjlig- heten att fortfarande ha en mindre enhet kvar i stockholmsområdet även efter en utflytt- ning av huvuddelen av centralförvaltningen till annan ort.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI, (363 anställda varav 86 handläggande) har till uppgift att anordna och Övervaka meteorologiska och hydrogra- fiska mätningar. Vidare har institutet hand om den allmänna väderlekstjänsten, storm- varningstjänsten, kustrapporttjänsten och den civila flygväderlekstjänsten. Institutet har viss uppdragsverksamhet. Institutet har samarbete främst med vattenfallsverket, luft- fartsverket, den militära väderlekscentralen inom flygvapnet, sjöfartsstyrelsen, bygg- forskningsinstitutet, televerket, meteorologiska institutionen vid universitetet i Stockholm och det internationella meteorologiska institutet. Av dessa organ föreslås luftfartsverkets och sjöfartsverkets centralförvaltningar och byggforskningsinstitutet bli omlokaliserade. Vi kommer i det följande att förorda att dessa organ och SMHI förläggs till samma ort. Institutet har tagit upp frågan om vissa merkostnader som skulle uppstå vid en annan lokalisering än den nuvarande. Vi har inte funnit anledning att närmare pröva dessa kostnader, som bl. a. hänför sig till nyanskaffningar av materiel. Allmänt gäller dock att vi, som tidigare berörts, är medvetna om att för flera av de organ för vilka vi föreslår omlokalisering kommer denna troligen att medföra vissa ökade kostnader.

Domänverkets (400 anställda varav 220 handläggande) huvuduppgift är att driva skogsbruk på de statliga skogsegendomar som domänverket förvaltar. Inom verket finns fem avdelningar nämligen försäljnings-, drifts-, rationaliserings-, ekonomi- och personal- avdelningar. Den regionala förvaltningen utgörs av åtta distrikt. Av beskrivningen av verkets arbetsuppgifter framgår att det i stor utsträckning har samma karaktär som större skogsbolag. Härutöver har verket i mindre omfattning fortfarande kvar vissa myndig- hetsuppgifter.

Domänverket framhåller att drygt 50 % av verkets intäkter kommer från de fyra södra distrikten, dvs. distrikten söder om Sundsvall. 70 % av verkets produktiva skogs- mark ligger inom de tre nordligaste distrikten.

Enligt verket skulle en flyttning av centralförvaltningen i avsevärd grad försvåra kon- takterna med köparna, virkesmarknaden och skogsindustrins branschorganisation. Ver- ket framhåller vidare att sedan domänverkets och AB Statens skogsindustriers verksam- heter sarnordnats i större utsträckning än tidigare har lokaliseringen av de båda företa- gens centralförvaltningar betydelse för bådas verksamhet.

De behov av kontakter som verket har med andra organ, vilka f.n. finns i stock- holmsområdet, t. ex. skogsarbetsgivamas organisationer, föreligger även för större skogs- ägande företag vars huvudkontor inte finns i storstockholmsområdet.

Domänverket erinrar om att en nybyggnad för centralförvaltningen pågår i Bergs- hamra, Solna, och att inflyttning dit beräknas ske omkring årsskiftet 1970/1971. Verket pekar på att denna flyttning kommer att innebära omställningssvårigheter. Som angetts tidigare anser vi inte att lokalfrågan för berörda organ bör påverka frågan om möjlig- heterna att omlokalisera verksamheten om inte lokalerna är mycket speciella till sin ut- formning och endast efter stora ombyggnadsarbeten kan användas för annan förvalt- ningsverksamhet. Nybyggnaden i Bergshamra är utformad som en generell kontorsbygg- nad och är därigenom självfallet användbar för annan förvaltning.

Statens invandrarverks (201 anställda varav 54 handläggande) arbetsuppgifter hänför sig till tre huvudgrupper av ärenden, nämligen tillståndsärenden, medborgarskapsärenden och anpassningsfrågor. Tillståndsärendena, som omfattar ärenden om visering, uppehålls- och arbetstillstånd, bosättningstillstånd, avvisning, förpassning m.m., uppgår till mer än 100 000 per år och medborgarskapsärendena till ca 5 000 per år. Tillståndsärenden av- görs i stor utsträckning i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, centrala studiehjälps-

nämnden, socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen och försvarstaben. Samrådet sker genom remisser, telefonsamtal och personliga sammanträffanden. I medborgarskapsärenden samverkar invandrarverket med bl.a. rikspolisstyrelsen. I anpassningsfrågor samverkar verket främst med arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och cen- trala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

I det övervägande antalet tillståndsärenden och medborgarskapsärenden sker samråd med andra organ av praktiska skäl skriftligen eller per telefon.

Inom kriminalvårdsstyrelsen (293 anställda varav 132 handläggande), som är central förvaltningsmyndighet för ärenden om kriminalvård, finns två avdelningar nämligen en för vård och tillsyn och en för arbete och utbildning. Vidare finns inom styrelsen bl. a. en ekonomibyrå och en personalbyrå. Till verket är knutna tre s.k. centrala nämnder. Det är arbets- och utbildningsavdelningen som har det största behovet av kontakter med andra organ i storstockholmsområdet. Denna avdelning har hand om placering, ledning, samordning och uppföljning av arbetsdriften vid anstalterna. Avdelningen har behov av kontakter med framför allt försvarets materielverk, fångvårdens byggnadskommitté, för- svarets sjukvårdsstyrelse, statens järnvägar, statens vägverk, poststyrelsen, televerket och arbetsmarknadsstyrelsen samt enskilda företag och branschorganisationer inom stock- holmsområdet. Även de andra avdelningarna inom styrelsen har relativt omfattande behov av kontakter med organ som är lokaliserade till storstockhohnsområdet.

Styrelsen framhåller att de centrala nämnderna leds av högt kvalificerade jurister, regelmässigt justitie- och regeringsråd.

Styrelsen framhåller att det finns anledning att räkna med en framtida integrering av samhällets insatser på olika vårdområden. Enligt styrelsen leder detta till att de redan nu nära kontakterna mellan den och socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och skol— överstyrelsen kommer att bli allt viktigare.

Vid omlokalisering av kriminalvårdsstyrelsen bör, liksom ifråga om invandrarverket, särskilt beaktas kravet på goda kommunikationer framför allt med Stockholm.

Statens rättskemiska laboratorium (81 anställda varav 11 handläggande) är uppdelat på två från varandra relativt fristående enheter, nämligen den blodgruppsserologiska och den kemiska avdelningen. Den kemiska avdelningens uppgifter är till stor del relativt rutinbetonade. Inom avdelningen utförs toxikologiska analyser av rättslig natur. Dessa analyser omfattar årligen ca 20000 prov från motorfordonsförare med avseende på alkohol samt ca 3 000 prov från obduktionsmaterial, patienter med förgiftningssymtom m.m. Dessutom analyseras dopingprov från tävlingshästar. Avdelningen är även refe- renslaboratorium för toxikologiska metoder. Vid kemiska avdelningen bedrivs dels forsk- ning rörande alkoholets rn. fl. ämnens inverkan och omsättning i kroppen, dels forskning för utveckling av analysmetoder. Kemiska avdelningen har behov av samarbete med bl. a. laboratoriet för masspektroskopi, statens rättsläkarstation och olika biokemiska institu- tioner. Inom den blodgruppsserologiska avdelningen finns två sektioner. Vid den ena sektionen, den rättsserologiska, undersöks ca 10 000 blodprov årligen i ärenden om fast- ställande av faderskap. Vid den andra sektionen, den kliniska, undersöks årligen ca 21500 prov. Sistnämnda sektion har samarbete med bl. a. karolinska sjukhusets blod- givarcentral, kvinnoklinik och barnklinik, varifrån material för forskning erhålls. Den rättsserologiska sektionen samverkar med domstolar, barnavårdsnämnder, barnavårds- män och advokater. Enligt vår uppfattning bör laboratoriet med hänsyn till dess upp- gifter och samarbetsbehov vid omlokalisering förläggas i anknytning till ett större sjuk- hus utanför storstockholmsområdet.

Kriminaltekniska laboratoriets (57 anställda varav 31 handläggande) huvuduppgift är att utföra laboratorieundersökningar som föranleds av misstanke om brottslig gärning. Laboratoriet påpekar att rikspolisstyrelsen är det organ med vilket laboratoriet har mest

samverkan. Denna avser dels administrativa frågor eftersom rikspolisstyrelsen är chefs- myndighet för laboratoriet, dels frågor som rör den operativa organisationen i rikspolis— styrelsen, dels ock medverkan i undervisning för polismän.

I samband med laboratorieundersökningama har laboratoriet behov av kontakter med flera vetenskapliga och tekniska institutioner. Laboratoriet anser att om hänsyn tas endast till behovet av kontakter med dessa institutioner är en lokalisering till en univer- sitetsstad där naturvetenskapliga och tekniska fakulteter finns tänkbar.

Det finns flera exempel på att en viss myndighet och dess chefsmyndighet är lokali- serade på olika orter. Enligt vår mening bör den omständigheten att rikspolisstyrelsen är chefsmyndighet för kriminaltekniska laboratoriet inte utgöra ett hinder för att labora- toriet lokaliseras på annan ort. När det gäller en av dessa institutioner med vilken labo- ratoriet samarbetar, nämligen rättskemiska laboratoriet, föreslår vi lokalisering till sam- ma ort som kriminaltekniska laboratoriet.

Arbetsmedicinska institutets (113 anställda varav 33 handläggande) uppgifter är att bedriva utredningsarbete, forskning och undervisning inom yrkesmedicin, yrkeshygien och arbetsfysiologi. Institutet framhåller att det för forskningsuppgifterna krävs sam- verkan mellan experter inom ett flertal medicinska och andra vetenskapliga discipliner, bl. a. fysiologi, invärtes medicin, dermatologi, toxikologi, psykologi, kemi, fysik, teknik, sociologi och statistik. Institutet framhåller vidare att samverkan krävs såväl med andra myndigheter. som t. ex. arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens institut för folkhälsan, universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen som med arbetsmarknadens parter och särskilt de centrala organisationerna. Enligt vår me- ning bör den verksamhet som bedrivs vid institutet förläggas till en ort med universitet, där huvuddelen av de vetenskapliga discipliner som angetts av institutet finns företrädda.

S kogshögskolans (293 anställda) verksamhet utgör till största delen forskning. Utbild— ningsdelen är relativt liten. Endast 40 elever per år tas in. Högskolan har angett att det i framtiden torde krävas ett allt intensivare samarbete mellan sådana små institutioner och andra högskolor och universitet för att resurserna skall kunna utnyttjas så rationellt som möjligt.

Under 1960-talet har inletts en decentralisering av högre utbildning och forskning. Denna decentralisering kommer troligen att fortsätta. Mot bakgrund av de övervägan- den vi i det föregående gjort angående angelägenheten att från storstockholmsområdet flytta statlig verksamhet är det naturligt att ta upp frågan om lokaliseringen även av utbildningsverksamheter av s.k. rikskaraktär. Liksom den centrala statliga förvaltningen har dessa koncentrerats till storstockholmsområdet. I detta sammanhang må erinras om beslut som fattats om att veterinärhögskolan och veterinärmedicinska anstalten skall flyttas från Stockholm till Uppsala. Enligt vår mening bör även Skogshögskolan flyttas från Stockholm. Viss verksamhet bedrivs redan inom högskolans ram på andra ställen i landet. Ett hänsynstagande till den framförda uppfattningen om behovet av ett när- mare samarbete mellan skogshögskolan och annan högre utbildning och forskning be- gränsar starkt urvalet av möjliga lokaliseringsorter. Av de orter till vilka vi föreslår att utlokalisering skall ske är det endast Linköping och Umeå som har högskoleresurser. Av dessa två orter har Umeå fler ämnesområden som berör skoghögskolans verksamhet än vad Linköping har.

Som framgått av redovisningen av skogshögskolans organisation har högskolan ett antal försöksparker, varav flertalet i norra Sverige, samt ett antal s.k. provytor spridda över hela landet. Flera av de organ med vilka Skogshögskolan samverkar föreslår vi omlokaliserade. Om förslagen på dessa punkter godtas kommer befattningshavare vid högskolan, oberoende av var den är lokaliserad, att behöva företa resor för att få per-

Statens institut för byggnadsforskning (155 anställda varav 101 handläggande) har till uppgift att bedriva forsknings- och försöksverksamhet som är ägnad att främja rationell utveckling av planering, produktion och förvaltning inom byggnadsområdet. De största arbetsgruppema inom institutet avser samhällsplanering, produktionsforskning och kli- matforskning. Till alla forskningsgrupper utom en är knutna rådgivande grupper. Infor- mationsavdelningen vid institutet är gemensam för institutet och statens råd för bygg- nadsforskning.

Institutet anger behov av kontakter med bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, planver- ket, folkhälsoinstitutet, statistiska centralbyrån, naturvårdsverket, FOA, tekniska hög- skolor, universitet, nordiska institutet för samhällsplanering, bostadsföretag och konsult- firmor. De största kontakterna har institutet med planverket, bostadsstyrelsen och bygg- nadsstyrelsen.

Enligt vår mening bör institutet kunna förläggas till en ort som har goda kommu- nikationer med Stockholm och övriga universitetsorter. I samband med att institutet omlokaliseras bör även frågan om att omlokalisera statens råd för byggnadsforskning tas upp till prövning.

Kommittén för television och radio i utbildningen, TRU, (120 anställda) är formellt att betrakta som kommittéarbete med försöksverksamhet. Det finns anledning anta att frågan om att mera fast lösa den organisatoriska frågan kommer att tas upp inom en inte alltför avlägsen framtid.

Verksamheten bedrivs till stor del med en mängd personer som tillfälligt knyts till TRU. Av den redovisning som lämnats är de tillfälliga experterna f. n. till större delen från orter utanför storstockholrnsområdet. På den tekniska sidan är TRU självförsör- jande i fråga om TV. Detta gäller i stort sett även radio- och ljudproduktionen. I fråga om lämplig förläggningsort bör det vara av värde att det finns högre utbildning och forskning på orten i fråga.

Vi vill i detta sammanhang peka på att fördelar bör kunna vinnas genom en förlägg- ning av Sveriges Radios utbildningsenhet till samma ort som TRU. Härigenom skulle en slagkraftig enhet för utbildningen via television och radio kunna bildas. Enligt vad vi erfarit kommer frågan om en organisatorisk samverkan mellan dessa organ att beröras av TRU-kommittén. Frågan om en lokalmässig samordning kan naturligtvis prövas i samband med att ställning tas till organisationsfrågan.

Sveriges geologiska undersöknings, SGU, (257 anställda varav 93 handläggande) upp- gifter är bl. a. att verkställa bergarts- och jordartskartering, att söka upp och undersöka förekomster av malmer och andra tekniskt användbara mineraler, bergarter och jord- arter. SGU skall vidare bedriva forskning av såväl vetenskaplig som praktisk natur. Vidare har SGU att utföra geologiska utredningar för andra myndigheter. Bland de myndigheter som SGU framför allt har behov av kontakter med nämns geotekniska institutet, SMHI, kartverket, vattenfallsverket, domänverket och lantmäteristyrelsen. För kartframställningen behövs kontakter med Generalstabens litografiska anstalt och SRA.

I detta sammanhang kan erinras om att vi föreslår att geotekniska institutet, SMHI, kartverket, lantmäteristyrelsen och domänverket flyttas ut från storstockholmsområdet. I fråga om forskningsinstitutioner som SGU har behov av kontakter med nämns flera institutioner vid universitetet i Stockholm och vid tekniska högskolan i Stockholm, bl. a. bergssektionens gruvlinje, geologiska institutionen och institutionen för mineralbered- ning. Vidare har SGU kontakter med universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg samt med tekniska högskolan i Lund. Ett omfattande samarbete synes också bedrivas mellan SGU och naturhistoriska riksmuseet. Det bör erinras om att i proposition till årets riks-

dag föreslås att högre teknisk utbildning anordnas i Luleå. Av intresse i förevarande sammanhang är det förslag som fördes fram av tekniska högskolan i Stockhohn om en flyttning av de gruvinriktade delarna av högskolans sektion för bergsvetenskap. I sam- band därmed borde enligt högskolan de geovetenskapligt inriktade professurer som före— slagits av 1965 års geoutredning tillföras sektionen. I propositionen förutsätts i anslut- ning härtill att delar av sektionens verksamhet flyttas till Luleå

Som framgår av det anförda kommer många av de organ med vilka SGU har behov av kontakter att vara lokaliserade utanför storstockholmsområdet om vårt förslag genomförs, förutom att vissa av sådana organ redan ligger utanför storstockholrnsom- rådet. SGU bedriver en omfattande verksamhet i bl.a. övre Norrland. Med hänsyn här- till och med hänsyn till SGU:s behov av kontakter med viss teknisk forskning och ut- bildning bör Luleå vara en lämplig förläggningsort.

Statens geotekniska instituts (78 anställda varav 31 handläggande) uppgifter hänför sig till såväl grundforskning som målforskning och uppdragsverksamhet. Som exempel på grundforskning anger institutet forskning rörande jordarternas egenskaper. För viss del av denna forskning pågår långvariga belastningsförsök på två provfält i stockholmstrak- ten. Som exempel på målforskning nämns forskning beträffande pålning, jordtryck, stabilisering av jord samt utveckling av apparater och redskap för fält- och laboratorie- undersökningar. På forskningsområdet samarbetar institutet med tekniska högskolan, universitetet i Stockholm och med SGU. En stor del av institutets pålforskning sker i samarbete med ingeniörsvetenskapsakademiens pålkommission i Stockholm. I fråga om uppdragsverksamheten pågår ett omfattande samarbete med den största uppdragsgiva- ren, nämligen vägverket, samt med SGU, SJ:s geotekniska kontor, vattenfallsverket, sjö- fartsverket och fortifikationsförvaltningen. Enligt vår mening bör institutet lokaliseras till samma ort som SGU och bergssektionen vid tekniska högskolan i Stockholm.

Vi har i yttrande över ett förslag om inrättande av en för krigsmakten gemensam för- valtningsskola (beräknat antal anställda ca 50) förordat att skolan bör förläggas utanför storstockholmsområdet. Skolan har föreslagits omfatta förvaltningsdelen vid nuvarande tygförvaltningsskolan i Sundbyberg jämte intendenturförvaltningsskolan i Stockholm. Vi har i detta sammanhang därför endast att föreslå lokaliseringsort.

Överbefälhavaren har uppdragit åt chefen för armén att inkomma med förslag till lokalisering av den återstående delen av tygförvaltningsskolan. Härvid skall enligt upp- draget på sikt eftersträvas en sammanslagning av tygförvaltningsskolans tekniker- och mästarutbildning med arméns radar- och luftmekanikerskola i Göteborg samt med arméns stabs- och sambandsskolas mekanikerskola i Uppsala. Härigenom skulle en arméns tekniska skola kunna bildas. Efter en fullständig sammanslagning kommer an- talet anställda vid denna skola att uppgå till inemot 200. Härav beräknas ca 70 an- ställda ingå i den första etappen, som avser omlokalisering från Stockholm. I anvis- ningarna till utredningen anges att vid lokaliseringen skall beaktas möjligheten att sna- rast sammanföra berörda delar till en central teknisk skola. Vidare anges att anslutning av skolan till förband i Göteborg (Lv 6), Hässleholm (P 2), Enköping (P 1) och Alm- näs (Ing 1) bör undersökas. Då utgångspunkten är att tygförvaltningsskolan måste om- lokaliseras från sin nuvarande förläggning på Järvafältet har vi att föreslå lokalise- ringsort. Vi återkommer till detta i nästa kapitel.

Försvarets sjukvårdsstyrelse (108 anställda varav 53 handläggande) leder krigsmaktens hälso- och sjukvård och är central förvaltningsmyndighet för sjukvårdsförvaltningen inom krigsmakten. Enligt styrelsen samverkar den med förutom i stort sett samtliga centrala organ inom krigsmakten med bl. a. socialstyrelsen, folkhälsoinstitutet, veterinär- styrelsen, luftfartsverket, karolinska sjukhuset, statens bakteriologiska laboratorium,

veterinärmedicinska anstalten och arbetsmarknadsstyrelsen.

Styrelsen tar också upp frågan om möjligheten att rekrytera läkare utanför stock- holmsområdet.

Militärpsykologiska institutet (41 anställda) är centralt organ för den militärpsyko- logiska verksamheten inom krigsmakten. I institutets uppgifter ingår bl.a. att svara för militärt inriktad psykologisk, pedagogisk eller sociologisk forskning. Institutet an- ger behov av kontakter med de centrala stabema, materielverket, FOA, värnplikts- verket, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, m.fl. myndighe- ter. Institutet framhåller också att dess personal tjänstgör som lärare vid krigsmak- tens skolor. Institutet behöver också ha tillgång till någon inskrivningscentrals resurser. I fråga om ADB är institutet beroende av kontakter med framför allt FOA, värnplikts- verket och SCB.

Värnpliktsverket (58 anställda) är centralt organ för inskrivning och personalredo— visning inom krigsmakten. I verkets uppgifter ingår bl.a. att leda andra inskrivnings- och personalredovisningsmyndigheters verksamhet, att samordna personalredovisning- en inom krigsmakten och ansvara för den centrala registreringen av krigsmaktens personal. Huvudkontoret samverkar med överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna, för- svarets sjukvårdsstyrelse och militärpsykologiska institutet samt med de underlydande värnpliktskontoren.

Enligt vår uppfattning bör värnpliktsverkets huvudkontor samlokaliseras med försva- rets sjukvårdsstyrelse och militärpsykologiska institutet på lämplig plats i mellansverige.

7. Förslag till lokaliseringsorter

7.1. Inledning

Vi har i kapitel 5 utgått ifrån att vid val av lokaliseringsorter för statlig förvaltning bör statsmakternas intentioner i fråga om den regionala politiken följas. Vi har tolkat stats- makternas strävanden i detta hänseende så att från storstockholmsregionen utflyttad statlig förvaltning framför allt bör lokaliseras till sådana stadsregioner som kan utveck- las till alternativ till storstäderna. Vid valet av lokaliseringsorter har vi därför tillämpat de krav beträffande s.k. storstadsalternativ som angetts i propositionen till årets riksdag angående riktlinjer för den forsatta regionalpolitiken. Det första kravet är därvid att så befolkningsrika regioner bör väljas att de med rimliga insatser kan ge fördelar som är ungefär likvärdiga med storstadsområdenas i fråga om kommunikationer, differentierad arbetsmarknad, utbildningsmöjligheter, kvalificerad service osv. Det andra huvudkravet är att storstadsalternativen bör väljas bland orter som ligger på betryggande avstånd utanför de nuvarande storstadsområdenas influensfält för att en påtaglig avlastning av storstadsregionerna skall uppnås. I det följande diskuterar Vi vilket befolkningsunderlag som är nödvändigt för att fördelarna för människor och företag skall bli ungefär lik- värdiga med dem som erbjuds i storstadsområdena. Även om dessa fördelar i huvudsak återspeglas i befolkningsunderlagets storlek varierar emellertid förhållandena i olika regioner. Vi ger därför en översiktlig bild av arbetsmarknad, service, utbildning och kommunikationer i ett antal tätortsregioner. Redogörelsen i följande avsnitt bygger i betydande omfattning på material som erhållits från ERU, arbetsmarknadstyrelsen, vissa länsstyrelser m.fl.

7.2. Befolkningsunderlag

Vi har inte funnit att några systematiska studier gjorts över hur stort invånarantal som en ort eller region i trängre bemäfkelse måste ha för att erbjuda med storstäderna lik- värdiga fördelar ifråga om kommunikationer, utbildning, differentierad arbetsmarknad, service etc. De fördelar av detta slag som en ort erbjuder företagen och som alltså delvis är en följd av befolkningens storlek i regionen brukar kallas för agglomerativa fördelar. För industrin kan olikheter i dessa fördelar främst avläsas i en varierande produktivitet. ERU har i anslutning till sin redovisning bearbetat material över produktivitetsskillna- derna, mätt i förädlingsvärde per sysselsatt i olika regioner. Detta material antyder att agglomerativa fördelar som är något så när jämförbara med storstädernas skulle upp- träda i regioner med mer än ca 80 000 tätortsinvånare. Uttryckt i totalbefolkning mot- svarar detta i allmänhet ca 100 000 invånare. En storleksgräns av detta slag är givetvis ungefärlig.

Tabell 7.1. Antal tätortsinvånare inom 3 resp. 5 mils avstånd från resp. orter.

Ort Inom 3 mil Inom 5 mil Hälsingborg-Ängelholm-Landskrona 170 000 199 000 Norrköping 125 000 245 000 Örebro 123 000 206 000 Västerås 122 000 273 000 Gävle-Sandviken 113 000 147 000 Uppsala 110 000 146 000 Trestad1 107 000 145 000 Linköping 106 000 273 000 Borås 105 000 153 000 Eskilstuna 99 000 289 000 J önköping-Huskvarna 99 000 170 000 Kristianstad-Hässleholm 86 000 162 000 Karlstad 85 000 124 000 Falun-Borlänge 82 000 153 000 Skövde-Falköping-Skara 81 000 135 000 Sundsvall 79 000 102 000 Halmstad 66 000 109 000 Karlskrona-Ronneby 61 000 84 000 Kalmar-Nybro 57 000 81 000 Umeå 53 000 57 000 Växjö 49 000 76 000 Luleå 44 000 82 000 Östersund 39 500 42 500

Källa: Folkräkningen 1965. Avstånden mätt fågelvägen med justering 1) för större vattendrag (Eskilstuna, Västerås, Skövde, Kalmar), 2) för närhet till befintliga storstäder. I riktning mot sådan avskäres resp. cirkel på halverings- avstånd mellan berörda orter (Västerås, Eskilstuna, Uppsala, Kristianstad, Hälsingborg, Borås, Trollhättan).

1 Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla.

Trots den osäkerhet som vidlåder en sådan gränsdragning är det naturligt att i detta sammanhang anknyta redovisningen till denna, men vi kommer även att beröra de regioner som kommer närmast i storlek. I tabell 7.1 redovisas antalet tätortsinvånare inom tre resp. fem mils radie från vissa på detta sätt utvalda regioncentra. Som framgår är det utöver de tre storstadsområdena 16 regioner i vårt land som uppnår ett innevånarantal av ca 80 000 tätortsinvånare. Endast två av dessa regioner finns i Norrland, nämligen Gävle och Sundsvall. För Norrlands del är de regioner som kommer närmast i storlek Umeå och Luleå. Som framgår av tabellen blir rangordningen mellan de olika orterna olika bero- ende på om man väljer att utgå från tätortsinnevånarnas antal inom tre eller fem mil. Till de orter som får en gynnsammare rangordning om det större avståndet användes hör framför allt Eskilstuna, Linköping, Borås, Jönköping, Kristianstad, Falun-Borlänge och Luleå.

Det är givet att när det gäller att välja lämpliga lokaliseringsorter för central statlig förvaltning så är inte bara befolkningsunderlagets storlek i orten av betydelse. Det är också av intresse att belysa hur orterna är belägna med hänsyn till befolkningsfördel- ningen i stort i riket. Detta belyses i fig. 7.1 och 7.2 där befolkningsfördelningen på av- stånd upp till 10 mil från de olika orterna redovisas i s.k. lägesprofiler. Trots vissa bris- ter i materialet bör det kunna användas för översiktliga jämförelser i detta sammanhang.

Av fig. 7.1 framgår bl. a. att på avstånd mellan 3—10 mil visar Luleå en något fördel- aktigare lägesprofil än Umeå, dvs. ett större befolkningsunderlag. Östersund har en mindre fördelaktig lägesprofil än Umeå och Luleå. Det framgår inte av figuren men det kan nämnas att på större avstånd än 15 mil har Östersund ett större befolkningsunderlag än de båda andra städerna. Sundsvall har det klart största befolkningsunderlaget av

Befolkning i 1 OOO—tal

öp'mg

650”

01 0 ] 0

200 Umeå

Luleå 150

Östersund

Figur 7.1. Lägesproiil för vissa större orter.

Befolkning i 1 OOO—tal

800

750

700

650"

600

550

400

350

300

200

150

100

3 4 5

Figur 7.2. Lägesproiil för vissa större orter.

tianstad

K

rg

10

När det gäller orterna i övriga Sverige framgår att de storstadsnära orterna, t. ex. Upp- sala, Borås, Trestadsregionen, Eskilstuna, Hälsingborg, Kristianstad och Västerås, redan på korta avstånd har stor folkmängd. En annan grupp av städer som kan särskiljas är Norrköping, Örebro och Jönköping som också har stort befolkningsunderlag men som når det först på större avstånd. Falun-Borlänge, Gävle och Karlstad har en något mera flack lägesprofil än de förut nämnda orterna.

7.3 Arbetsmarknad m.m.

Vid diskussion av omlokalisering av statlig förvaltning från storstockholmsområdet bör arbetsmarknadssituationen för olika orter vara av intresse för att få en uppfattning om dels vilka rekryteringsmöjligheter som kan finnas för en utlokaliserad verksamhet, dels vilka behov av sysselsättningstillskott som finns f.n. i olika delar av landet.

I det följande redovisas den aktuella arbetsmarknadssituationen sådan den återspeglas i antalet registrerade arbetslösa och anmälda lediga platser i olika regioner. Visserligen är i förevarande sammanhang arbetsmarknadsförhållandena i huvudorterna av särskilt intresse, men det finns inte tillräckligt material för att belysa dem. De uppgifter som redovisas i det följande återspeglar därför inte hela situationen på arbetsmarknaden. Det görs också ett försök att på olika sätt belysa den långsiktiga utvecklingen på arbetsmark— naden i berörda områden.

I tabell 72 redovisas för respektive regioner den registrerade arbetslösheten och an- mälda lediga platser uttryckta i promille av befolkningen i åldrarna 15—64 år. Uppgif- terna avser åren 1966—69. Som framgår av tabellen har nio av de berörda regionerna, nämligen Uppsala, Linköping, Skövde, Borås, Jönköping, Växjö, Kalmar, Hälsingborg och Kristianstad, under de redovisade åren haft större antal obesatta platser än antal arbetslösa. Regionerna i norrlandslänen utom Umeå samt Karlstad A-region har där- emot haft större antal arbetslösa än lediga platser under hela perioden. I de övriga A—regionerna varierar relationen mellan antal arbetslösa och obesatta platser ifrån att endast ett av åren antalet arbetslösa överstigit antalet obesatta platser, nämligen i Öre- bro, Uddevalla och Trollhättan/ Vänersborg, till att detta förhållande har rätt under tre av de redovisade åren, nämligen i Umeå och Norrköping.

Arbetslösheten var störst i de redovisade norrlandsregionerna samt Karlstad A-region och motsvarade mellan 10 och 15 promille år 1969. I Umeå A-region uppgick dock an- delen arbetslösa detta år till 8,8 promille.

Vid bedömningen av de redovisade uppgifterna över arbetslösheten bör beaktas att A-regionerna även omfattar betydande glesbygdsområden utanför huvudorten.

Arbetsmarknadssituationen i landet förbättrades påtagligt under år 1969. Andelen arbetslösa minskade jämfört med år 1968 i alla redovisade A-regioner utom i norrlands— regionerna. Samtidigt ökade antalet lediga platser i samtliga A-regioner. Förhållandet mellan antalet arbetslösa och antalet lediga platser förbättrades därmed.

Eftersom i arbetslöshetsstatistiken endast redovisas den registrerade arbetslösheten är det av intresse att söka belysa eventuell förekomst av undersysselsättning i de berörda orterna. Detta kan ske genom att man på olika sätt analyserar yrkesintensitetemas, dvs. andelen förvärvsarbetande i olika åldrar, variationer. Eftersom i orter av här berört slag skillnaderna är obetydliga när det gäller männen skall här yrkesintensiteterna för kvin- norna något beröras.

Av tabell 73 framgår att yrkesintensiteterna för kvinnorna i några av de undersökta regionerna ligger mycket nära riksgenomsnittet eller över detta värde, t. ex. i Umeå, Örebro och Jönköping. Som framgår har av de orter som medtagits Gävle och Eskils-

Tabell 7.2. Registrerad arbetslöshet och anmälda lediga platser år 1966—1969 i kommunblocksanpassade A-regioner.

År 1969

År 1968

År 1967

År 1966

m m nh munm d w.! / uven & mn hmmm bmm / gram f & r h nå mann d mf. / uwmu & na nanm b mf. r/ Anm” _] & r om ...a mum4 dmmä / uvmu & && nanm b wf / nnan ” & mm nuna d 0 Af uvmu & m.m hmmm b m%wu _! e n m 05 C 4 A

781866386258799587998972 901189222433488449027476 11

470827809747888382938597 469702853483608538758443

548077613022721351886055 668849777889056126685064

392158631383242935429019 570012866604729538067531

660593820786792374072617 548830757987846925766873

303278078718262140082561 497903765594799796957408

208231304426810819336950 769273960838068356789984

742543235956326805242500 275572753553577565646397

m e m m

k b $ m

.m n m M & "a n 0 / .w V .m ..m n

88 / d a r. d D av.. 6

mm % men mmm % ldmN nn 1 i i d .Ma / nöommmmmp mpmauevenm mu .lkreesehÖSSÖ.h..4&ädSmsmåöåm

SHbthdukåHkSIIVd I C.Jee

Mom.såPdonrknimröndmdmxlt

., .a riOSÖr Oku äus

HNÖVGUUTLBEJKKBSSHKKUVLÖ

10,9

16,9

79

17,7

6,3

7,0

8,7

5,2

Hela riket

Tabell 7.3. Tillskott av arbetsplatser som fordras i vissa orter om förvärvsintensiteten för kvinnorna skall uppnå genomsnittet för storstockholm resp. riket år 1965 .

Förvärvsarbetande kvinnor 15—64 år

Förändring för att nå genomsnittet för % av kv. Storstockholm Riket

Område 15—64 år antal antal Hälsingborg 47,6 +2 400 —3 600 Norrköping 42,2 +4 200 :i: 0

rebro 44,8 +3 200 ——1 300 Västerås 43,1 +3 600 — 300 Gävle 40,7 +4 500 + 700 Uppsala 46,5 +1 900 —1 700 Trestad 43,6 +3 500 — 600 Linköping 41,3 +4 300 + 400 Borås 58,5 —3 500 —-—7 500 Eskilstuna 40,3 +4 700 + 900 Jönköping 44,2 +2 600 — 700 Kristianstad 46,4 +1 600 —1 400 Karlstad 41,3 +3 400 + 400 Borlänge—Falun 41,1 +3 400 + 400 Skövde 43,1 +3 300 —- 300 Sundsvall 41,5 +3 100 + 200 Halmstad 45,9 +1 400 —1 000 Karlskrona 42,5 +2 400 — 100 Kalmar 42,5 +1 900 + 0 Umeå 45,3 +1 300 —- 700 Växjö 46,0 +1 300 —— 900 Luleå 42,1 +2 300 :|: 0 Östersund 45,8 + 900 —- 600 Riket 42,3 -— — Storstockholm 51,0 — —

tuna den lägsta förvärvsintensiteten bland kvinnorna. Förhållandena varierar dock i olika åldrar.

Om yrkesintensiteten bland kvinnorna kunde komma upp i nivå med storstockholm skulle mycket betydande arbetskraftstillgångar stå till förfogande för nyrekrytering t. ex. vid eventuell lokalisering av statlig förvaltning. Bl.a. gäller detta i Gävle, Norrköping och Linköping.

I fig. 7.3 redovisas hur arbetsmarknadssituationen i stort skulle bli i länen fram till 1980 om utvecklingen skulle följa de prognoser som räknats fram inom ramen för läns- planering 1967. Uppåtriktade staplar anger arbetskraftsöverskott och nedåtriktade stap- lar anger arbetskraftsunderskott. Varje hel rektangel motsvarar 10 000 förvärvsarbetan- de. Som synes skulle arbetskraftsöverskott finnas främst i de s.k. skogslänen och på Gotland medan andra län skulle få ett mer eller mindre betydande arbetskraftsunder- skott. Absolut sett skulle överskottet bli störst i Norrbotten men det skulle i relation till befolkningens storlek bli betydande även i Jämtlands, Västerbottens, Västernorrlands och Kopparbergs län.

För att belysa de lokala rekryteringsmöjlighetema på längre sikt redovisas en bedöm- ning av de potentiella arbetskraftstillgångama fram till 1980 i de aktuella orterna. I tabell 7.4 återges vissa beräkningar som underlag härför. I den första sifferkolumnen visas vilka arbetskraftstillgångar som den nu befintliga befolkningen med hänsyn till förväntad åldersfördelning m.m. kan tänkas utgöra 1980 om inga flyttningsrörelser sker. Dessa beräkningar grundar sig på statistiska centralbyråns befolkningsframskrivning utan flyttningsantaganden samt på vissa antaganden om yrkesverksamhetsgzraden för

Figur 7.3. Arbetskraftsbalans 1960 1980.

Tabell 7.4. Potentiella arbetskraftstillgångar m. m. 1980 i vissa regioner.

Potentiella Potentiella Sysselsatta Över/Under— tillgångar tillgångar inom stads— skott på arb. Kommunblock på arb.kraft på arb.kraft näringarna kraft inom inom 3-mils- 19803 inom stadsnä— 1980 (prog— stadsnäringarna radie från ringarna 1980 nos 0) 1980 Hälsingborg 100 200 97 500 104 500 — 7 000 Norrköping 66 600 64 800 65 400 — 600 Örebro 66 700 64 000 76 100 ——12 100 Västerås 66 300 65 200 72 100 — 6 900 Gävle 59 900 58 800 61 600 —— 2 800 Uppsala 56 200 55 000 59 400 — 4 400 Trestad 66 400 63 000 64 700 -— 1 700 Linköping 56 900 54 900 63 100 — 8 200 Borås 71 800 70 200 77 100 —— 6 900 Eskilstuna 62 100 60 500 64 700 — 4 200 Jönköping1 51 800 50 400 55 500 —— 5 100 Kristianstad 59 500 55 600 57 000 — 1 400 Karlstad 47 400 46 200 49 200 _ 3 000 Borlänge 45 900 44 700 45 900 — 1 200 Skövde 57 800 54 100 54 400 — 300 Sundsvall 46 900 45 800 42 600 + 3 200 Halmstad 38 900 36 500 40 300 — 3 800 Karlskrona 38 100 36 200 35 600 + 600 Kalmar1 32 000 29 900 31 900 -— 2 000 Umeå 35 600 34 200 36 900 — 2 700 Växjö 35 800 34 100 43 900 _ 9 800 Luleå 40 300 39 000 33 500 + 5 500 Östersund 23 600 22 800 18 500 + 4 300

1 Prognos 2. Källa: Länsplanering 1967, SOU 1969: 27. ” Källa: Befolkningsprojektion för kommunblocken (SOS, SCB Stockholm 1969).

män och kvinnor som gjorts för den s.k. prognos 0 i länsplanering 1967. Kolumn 2 visar vilka potentiella tillgångar som 1980 skulle stå till förfogande för stadsnäringarna, dvs. samtliga näringar utom jordbruk, skogsbruk och fiske. 1 kolumn 3 visas den förvän- tade utvecklingen aV sysselsättningen inom stadsnäringarna och i kolumn 4 balansen mellan tillgång och efterfrågan enligt kolumnerna 2 och 3.

Några långtgående slutsatser kan dock inte dras av detta material. Det åskådliggör emellertid översiktligt vilka effekterna blir på nettoflyttningen vid en ökning av antalet sysselsättningstillfällen.

Som framgår av kolumn 4 skulle vissa av de undersökta stadsregionema kunna klara en viss tillväxt inom näringslivet utöver den som anges i prognoserna — t.ex. genom lokalisering av statlig förvaltning — utan att någon nettoinflyttning till resp. regioner behöver ske. Detta förhållande gäller för Sundsvall, Karlskrona, Luleå och Östersund. Minst nettoinflyttningsbehov skulle i södra Sverige uppstå i Norrköping och Skövde, medan t. ex. Örebro och Linköping visar ett mycket betydande inflyttningsbehov redan om den i prognosen antagna utvecklingen skulle komma till stånd.

7.4 Vissa arters betydelse som service- och administrationscentra

Av de undersökningar som gjorts angående människors val av bostadsorter och företa- gens val av lokaliseringsorter framgår att tillgången på kvalificerad service är en bety- delsefull faktor vid ortvalet. I detta avsnitt redovisas därför vilken betydelse här berörda orter har som service- och administrationscentra. Redovisningen i detta avsnitt bygger i huvudsak på material från ERU:s arbetsgrupp »Lokaliseringsbara enheter».

Tätort Index Tätort Index Stockholm 1 069 Östersund 93 Göteborg 492 Västerås 91 Malmö 270 Umeå 82 Örebro 132 Eskilstuna 79 Hälsingborg 123 Halmstad 75 Norrköping 122 Växjö 67 Uppsala 119 Kalmar 65 Linköping 103 Kristianstad 62 Gävle 102 Luleå 56 Jönköping 102 Karlskrona 55 Sundsvall 101 Falun 54 Borås 96 Uddevalla 50 Karlstad 94 Skövde 44

Den vanligaste metoden att översiktligt redovisa olika orters betydelse som service- orter är att med någon form av index, vanligen kallat centralitetsindex, ange service- kapaciteten på olika orter. Normalt anger ett sådant index överskottskapaciteten av service i förhållande till ortens eget behov, mätt t. ex. i omsättning eller sysselsättning. En ort med högt centralitetsindex har alltså större servicekapacitet avsedd för omlandet än en ort med lågt index och förutsättes därmed också ha större omland eller relativt sett större inflytande i sitt omland. I tabell 75 redovisas centralitetsindex för ett antal större tätorter beräknat enligt en metod som utarbetats av Å. Micklander. För flerkär- niga regioner redovisas endast den ort som har den högsta servicekapaciteten.

Vid sidan om Stockholm, Göteborg och Malmö redovisas den högsta servicekapaci- teten för Örebro, Hälsingborg och Norrköping, dvs. de regioner som har det största befolkningsunderlaget. Om man bortser från Västerås, som när det gäller invånarantalet kommer på en betydligt tidigare rangplats än när man anger rangordningen efter ser- vicekapacitet, finns det ganska god överensstämmelse mellan en rangordningslista grun- dad på befolkningsunderlagets storlek resp. på centralitetsindex.

Även om det inom det privata näringslivet inte finns någon enhetlig regional indelning som underlag för dess förvaltning förefaller det likväl som om ett slags regionalt möns- ter har utvecklat sig där vissa regioncentra har fått större betydelse som centralorter för administration o.dyl. inom det enskilda näringslivet än andra. I en undersökning som genomförts vid Göteborgs universitet (L. Nordström: Organisation i rummet, stencil 1967) redovisas förekomsten av regionala enheter i olika orter dels för 29 börsföretag, dels för 50 slumpmässigt utvalda företag. I studien särskiljes två typfall av rumsliga in- delningar inom näringslivet. I det ena fallet skär indelningar genom hela företaget. Det är i regel då direkt servicebetonade företag som t.ex. banker, försäkringsbolag och detaljhandelsföretag. I det andra fallet berör den rumsliga indelningen endast vissa sek- torer av företagets verksamhet, såsom tillverkning eller försäljning. Som framgår av tabell 7.6 skiljer sig storstadsregionerna markant från övriga regioner. Ett annat särdrag är den mycket betydande koncentrationen till några regioner. Ungefär 90 % av alla regionala enheter är koncentrerade till 14 av de undersökta regionerna. Det kan vara av specith intresse att konstatera, att Sundsvallsregionen som har mycket lägre folkmängd än t. ex. Norrköpings- och Örebroregionema befinner sig på en rangplats närmast efter storstadsregionerna som centrum för det privata näringslivets administration m.m. Sundsvallsregionen förefaller att tjänstgöra som Norrlandscentrum för flertalet av de studerade företagen. Ett annat intressant förhållande är att de folkrika regioner som ligger kring storstadsområdena återfinns långt ner på ranglistan.

De olika orternas betydelse som centra för statlig förvaltning framgår av tabell 7.7.

50 slumpmässigt

29 börsföretag utvalda företag

Region Antal Rang1 Antal Rang1 Stockholm 29 1 48 2 Göteborg 25 2 49 1 Malmö 25 2 39 3 Sundsvall 13 4 20 4 Örebro 8 6 14 5 Karlstad 8 6 13 6 Norrköping 10 5 10 7 Jönköping 5 9 10 7 Gävle 6 8 7 10 Hälsingborg 2 14 8 9 Västerås 4 10 4 14 Luleå 3 12 5 12 Linköping 3 12 4 14 Skellefteå 1 19 6 11 Falun 3 12 3 17 Eskilstuna 4 10 2 19 Umeå 5 12 Borås 1 19 4 14 Uppsala 1 19 2 19 Kalmar 1 19 2 19 Kristianstad 2 14 1 25 Väx j 6 1 19 1 25 Halmstad 1 19 Skövde 1 19 Östersund 1 19

Källa: L. Nordström. Organisation i rummet. 1 Rangordningen omfattar fler än här redovisade regioner.

Uppgifterna har hämtats från samma studie som berördes ovan. Givetvis rymmer rubri- ken en ytterst heterogen samling olika organ, även om sådana myndigheter som har en till en ort helt koncentrerad verksamhet uteslutits. Sextiotre olika förvaltningar har stu- derats och karterats på A-regioner. Som synes intar regioner med länsförvaltning en ganska framskjuten ställning bland de berörda orterna. Om länsförvaltningarna utesluts ur sammanhanget blir rangordningen mellan orterna delvis en annan. Liksom för det enskilda näringslivet intar Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna en särställ- ning och därefter kommer en grupp Norrlandscentra, där man väl antagligen måste för- klara det stora antalet regionala statliga enheter med de speciella förhållanden som råder inom stora och glesbefolkade regioner. Det framgår också att den centrala roll som Sundsvall spelar i Norrland när det gäller det enskilda näringslivet, innehas av Luleå och Umeå när det gäller den statliga förvaltningen.

7.5. Högre utbildning

Högre utbildning kan bedömas vara en viktig lokaliseringsfaktor både för näringslivets utveckling och vid omlokalisering av statlig förvaltning. I detta avsnitt lämnas därför en översiktlig redogörelse för förekomsten av sådan utbildning.

Bortsett från Stockholm, Uppsala, Göteborg och Lund, som har den mest differen- tierade utbildningen, har av orter som berörs här Umeå det största antalet utbildnings- alternativ. Vid universitetet i Umeå finns följande fakulteter, medicinsk, humanistisk, sarnhällsvetenskaplig, matematisk-naturvetenskaplig och odontologisk. För närvarande bedrivs utbildning i Umeå inom 13 av 17 utbildningslinjer inom de filosofiska fakulte-

Tabell 7.7. Vissa A-regioner rangordnade efter förekomsten av regionala statliga enheter, dels totalt dels exkl. länsförvaltningsfunktioner.

Antal enheter

Region Antal enheter Rang exkl. länsförv. Rang Stockholm 56 1 37 1 Göteborg 51 2 35 2 Malmö 44 3 25 3 Luleå 34 4 15 4 Umeå 3 3 5 1 3 5 Örebro 30 6 1 2 6 Karlstad 28 7 9 10 Linköping 27 8 10 7 Gävle 27 8 10 7 Härnösand 27 8 10 7 Uppsala 27 8 8 1 2 Jönköping 26 12 8 12 Växjö 25 13 s 12 Kalmar 22 14 5 17 Västerås 22 14 4 19 Karlskrona 22 14 3 21 Vänersborg 21 l 8 7 l 5 Kristianstad 21 18 3 21 Ostersund 21 18 3 21 Falun 21 1 8 1 30 Halmstad 1 8 22 Sundsvall 13 25 9 10 Borås 1 1 26 4 19 Norrköping 10 27 7 15 Eskilstuna 7 28 3 21 Hälsingborg 4 30 2 26

terna. Utbildningslinjerna är i huvudsak kompletta i fråga om ingående studiekurser även när det gäller andra och tredje läsåret.

Vid högskoleenheten i Linköping finns, förutom utbildningslinjer inom filosofisk fakultet, en enhet för medicinsk och teknisk utbildning. Studier vid den senare leder till civilingenjörs och teknisk magister examen.

I proposition till årets riksdag angående högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland, som grundats på den s.k. Norrlandsberedningens förslag, förordas att den högre tekniska utbildningen skall anordnas i Luleå, Skellefteå och Umeå.

Universitetskanslersämbetet har i uppdrag att undersöka förutsättningama för för- söksverksamhet med s.k. utvidgad decentraliserad universitetsutbildning i fem eller sex orter. Enligt vad vi inhämtat är flera av de här berörda orterna aktuella för denna typ av utbildning.

Den s.k. externa universitetsutbildningen, som innefattar all den kursverksamhet som bedrivs i anknytning till universitet och högskolor men utanför dessas reguljära admi- nistration, kan i princip anordnas där tillräckligt deltagarunderlag erhålles Extern uni- versitetsutbildning bedrivs f. 11. på ca 70 orter. Samtliga de orter som blivit föremål för överväganden när det gäller valet av s.k. storstadsalternativ har olika former av sådan utbildning.

7.6. Kommunikationer

Ett nödvändigt krav på de orter som skall komma i fråga som storstadsalternativ är att de i utgångsläget har eller genom begränsade insatser kan ges ett gott kommunikations- läge. Goda kommunikationer är en förutsättning för expansion inom näringslivet men

Tabell 7.8. Utvecklingsmöjligheter ifråga om flygförbindelser enl. AB Linjetlyg på vissa av de berörda orterna.

Flygfält- Ort standard Trafik till/från Växjö S Malmö Kalmar M Jönköping, Göteborg Jönköping M Kalmar, Göteborg Örebro S Göteborg, Stockholm Linköping S, M Göteborg, Stockholm, Trollhättan Västerås M Göteborg, Stockholm Trollhättan S Linköping, Stockholm Norrköping M Göteborg, Gävle S, M Stockholm, Söderhamn, Sundsvall Skövde S Malmö, Stockholm

Flygplats som med begränsade kostnader kan iordningställas för trafik med flygplan Metro- politan (M) och med mindre Bygplan (S).

är även nödvändiga för att decentraliserad statlig förvaltning skall kunna upprätthålla de nödvändiga kontakterna med olika delar av landet. De tätortsområden som disku— terats i avsnitt 7.2 skall därför belysas i kommunikationshänseende.

Flyglinjenätet är uppbyggt med Stockholm som centrum och med trafik framför allt till kuststäderna och Visby, medan förhållandevis få orter i inlandet har flygförbindel- ser. Utvecklingsmöjligheter finns dock troligen för flera orter. Vissa orter har t.ex. civila flygplatser, som nu inte är godkända för allmänt bruk, eller militära flygplatser. Tabell 7.8 visar orter med flygplatser som enligt AB Linjeflygs bedömningar med begränsade kostnader kan iordningställas för trafik med flygplan Metropolitan (M) och flygplatser anpassade för trafik med mindre flygplan (S).

Praktiskt taget alla huvudorter i de tätortsområden som berörs är belägna vid järn- vägar mcd sådan trafikintensitet att de berörda järnvägslinjerna kan väntas bestå. Samt- liga järnvägslinjer som direkt berör Kalmar och Karlskrona finns dock med bland de linjer för vilka SJ begärt driftersättning. Driftersättning har även begärts för linjen Växjö—Alvesta. Från många av de i detta sammanhang berörda orterna i övrigt utgår flera järnvägslinjer. varav en eller flera linjer går med förlust. Utom i ovannämnda fall ligger huvudorterna emellertid även i anslutning till järnvägslinjer med hög trafikinten- sitet.

Jämvägstransporterna när det gäller stycke- och partigods är f.n. organiserade i 32 knutpunktsregioner, var och en med en basstation som stomme i transportorganisatio- nen. Samtliga orter som berörs i detta sammanhang, utom Umeå, är knutpunkter för styckegods. F.n. övervägs att stegvis sammanföra de 32 knutpunktsregionerna till 17 regionblock med 60—70 forslingsstationer.

Containertcrminaler finns idag i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro. Följande orter ingår i den planerade utbyggnadsetappen: Hälsingborg, Växjö, Jönköping, Skövde, Norrköping, Karlstad, Eskilstuna, Västerås, Borlänge, Gävle, Sundsvall, Umeå, som avses komma att ersätta Ånge som knutpunkt, och slutligen Luleå.

I tabell 7.9 anges persontransporttider för resa med flyg och järnväg från ett antal orter till Stockholm. Uppgifterna är hämtade ur det material om lokaliseringsförutsätt- ningar i stödområdet, som utarbetats av en arbetsgrupp inom inrikesdepartementet och Sveriges industriförbund. Tiderna är avrundade. För att möjliggöra jämförelse avser transporttiderna resa från centrum till centrum för respektive orter och huvudtransport- medel. Tiderna har hämtats från i april 1969 gällande tidtabeller. För städer utan flyg-

Tabell 7.9. Persontransporttider i timmar vid resa till Stockholm från vissa orter. Tran- sportmedel: flyg och tåg.

Från Flyg Tåg Från Flyg Tåg Hälsingborg 3,0 6,5 Karlstad 1,5 3,5 Norrköping 1,0 2,0 Borlänge 1,5 3,0

rebro — 2,5 Skövde 3,0, 3,5 Västerås -— 1,5 Sundsvall 2,5 6,0 Gävle — 2,0 Halmstad 2,0 7,0 Uppsala — 1,0 Karlskrona 2,0 6,0 Vänersborg 3,01 4,5 Kalmar 2,0 6,5 Linköping —— 2,5 Umeå 2,5 12,0 Borås — 4,5 Växjö 3,0 4,5 Eskilstuna 1,0 2,0 Luleå 2,5 16,0 Jönköping 1,5 4,5 Östersund 3,0 7,0 Kristianstad 2 0 6 0 n

1 Via Göteborg. * Via Jönköping.

plats har till flygtiden lagts tid för biltransporter till avgångsflygplatsen och tid från ankomstflygplatsen in till centrum. Incheckningstiden om 15 minuter har avräknats då för jämvägsresan enbart tidtabellstid har angivits. Transporttiderna med järnväg avser restiden från avgång från station till ankomst till bestämmelseorten, inklusive väntetid för tågbyte.

Med undantag för Trestad (Uddevalla-Vänersborg-Trollhättan) och Borås kan i samt- liga fall den största orten i tätortsområdena ifråga nå Stockholm på en tid som under- stiger 3 timmar. Om de ökade tåghastigheter kommer att tillämpas som är under utred- ning kommer transporttiderna i flertalet av de undersökta ortsrelationema att förkortas.

De berörda orternas kommunikationsläge i förhållande till andra delar av riket än Stockholm framgår av fig. 7.4, 7.5 och 7.6, som hämtats från en bilaga till ERU:s rap- port utarbetad av T. Hägerstrand. I dessa figurer belyses den vistelsetid som en resande kan ha om han reser från en ort och om han skall återvända samma dag. I figurerna är den ort som är startpunkt för resan utmärkt med en stjärna. Siffra innanför cirkel visar i hela antal timmar hur långt uppehåll man kan göra i orten vid tur- och returresa med tåg (eller buss) under en dag vid avresa efter klockan 05.00 och återkomst före 24.00. Siffra utanför cirkel visar motsvarande uppehållstid vid tur- och returresa med flyg. Heldragcn cirkel resp. streckad cirkel markerar ort vars lokala befolkningsunderlag (radie 30 km) överstiger 100000 invånare resp. mellan 50000 och 100000 invånare. Fylld cirkel anger orter i vilka flyget medger vistelsetid på mer än sex timmar. Av fig. 7.4 framgår att man från Norrköping kan resa med tåg och vistas 12 timmar i Stock- holm eller med flyg och stanna 9 timmar där. Den heldragna grova linjen avgränsar det område inom vilket man kan resa med tåg (eller buss) från en ort utmärkt med stjärna och vistas i övriga angivna orter inom området minst 6 timmar.

Det framgår av figurerna att Stockhohn har ett exceptionellt gott kommunikations- läge. Man kan från denna ort resa till praktiskt taget alla huvudorter i de skilda länen och vistas där minst 6 timmar samt återvända hem samma dag. Norrköping täcker lan- det sämre i detta avseende.

Med utgångspunkt från Norrköping har man emellertid en möjlig vistelsetid i orter i södra Sverige som är ganska likvärdig med Stockholm, men i norra Sverige klart sämre än denna ort. Jönköping täcker i sydligaste Sverige en större yta i detta avseende än både Stockholm och Norrköping. I förhållande till norra Sverige däremot har Norr- köping och Jönköping ganska likvärdiga lägen. Örebro visar en bild som är ganska lik— artad med Norrköping i södra Sverige vad beträffar tåg och buss, men här längre norrut

Stockholm

Norrköping

Figur 7.4.

i södra Norrland. Det är intressant att konstatera att den yta inom vilken man kan resa med marktransportmedel till en viss ort, stanna där i minst 6 timmar och återvända samma dag blir mindre ju längre norrut man kommer. Detta påverkar redan bilden för Falun och Gävle. Figurerna antyder ett mycket likartat kommunikationsläge för de båda regionerna. Av de medtagna Norrlandsorterna är det förutom Gävle endast Sundsvall som visar ett kommunikationsläge som liknar orterna i södra Sverige. Övriga orter i norra Sverige täcker en mycket mindre yta i de avseenden som här berörs. Ortema här har ett mera isolerat läge även i förhållande till den närmaste omgivningen.

Alla kuststäder som tagits med i de tidigare sammanställningarna, dvs. Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Norrköping, Kalmar, Hälsingborg, Halmstad, Uddevalla (Trestad) och dessutom insjöhamnarna Karlstad och Västerås, har hamnar som är betydelsefulla.

I allmänhet återspeglar hamnarnas inkomstsiffror ganska väl omfattningen och värdet av den utrustning och den service, som hamnarna ställer till trafikanternas förfogande även om i dessa siffror ingår inkomster som endast mera perifert har med egentlig hanmverksamhet att göra. Bortsett ifrån hamnarna i storstadsregionerna har Hälsing- borg, Norrköping och Gävle de största hamnarna som framgår av tabell 7.10. Den efter Gävle största hamnen är Sundsvall, dock tätt följd av Luleå och Umeå. Rangordningen mellan hamnarna blir en annan om man utgår från lastade och lossade godskvantiteter.

7.7. Lokaliseringsorterna

Som tidigare redovisats har statsmakterna uttalat att det bör vara en strävan att utveckla ett antal växtkraftiga stadsregioner till attraktiva alternativ till storstäderna. I proposi—

0 190 km

Figur 7.6. SOU 1970: 29

Karlstad

Sundsvall

Luleå

Umeå

Östersund 0 190 km

Figur 7 6. (forts.) tion till årets riksdag med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten vidareutvecklas synpunkterna rörande s.k. storstadsalternativ. I propositionen framhålls att fördelarna med storstäderna i hög grad synes vara förknippade med befolknings- underlagets storlek, som skapar förutsättningar för bl.a. kvalificerad samhällsservice. Vid val av storstadsalternativ bör man därför inrikta sig på regioner som redan nu har så stor befolkning, att de med rimliga insatser kan erbjuda förutsättningar, som är något så när likvärdiga med storstäderna i fråga om kommunikationer, differentierad arbets- marknad, utbildningsmöjligheter, kvalificerad service m.m. och som kan erbjuda en god miljö. Vidare framhålls i propositionen att om man vill åstadkomma en mera påtaglig avlastning av storstadsregionerna är det viktigt att storstadsalternativen väljs bland orter som ligger på betryggande avstånd utanför de nuvarande storstadsområdenas influens- fålt. Då de resurser som står till förfogande för att utveckla ett antal nya storstadsregio- ner är begränsade måste insatserna koncentreras till ett relativt litet antal orter, om åtgärderna skall bli framgångsrika.

I det föregående har redovisats vissa uppgifter som vi bedömt vara av intresse i före- varande sammanhang. Bland de orter som tagits med i den föregående redovisningen finns flera som redan nu befinner sig inom pendlingsavstånd från nuvarande storstäder eller som genom mycket måttlig utveckling av kommunikationerna kan bedömas göra det inom en relativt snar framtid. Ytterligare ett antal orter ligger visserligen utanför pendlingsavstånd men likväl så nära de befintliga storstäderna att en utbyggnad på dessa orter knappast fyller kravet på att sprida expansionen till en större del av riket.

Bland de orter som medtagits i den tidigare redovisningen finns det flera som fyller de krav som kan ställas på orter, som kan bli alternativ till de nuvarande storstäderna.

Tabell 7.10. De större hamnamas totala årsintäkter enligt Svenska Hamnförbundets sta- tistik för år 1966.

Regionhamnar enligt

milj. kr. hamnutredningens förslag Göteborg 55,8 x Stockholm 31,3 )( Malmö 26,2 Hälsingborg 14,1 )( Norrköping 1 1,6 x Gävle 8,3 x Karlshamn 6,2 x Västerås 5,1 Trelleborg 4,6 Halmstad 4,1 Sundsvall 3,9 )( Luleå 3,5 Umeå 3,2 x Landskrona 3,1 Kalmar 3,1 Oxelösund 2,9 Karlstad 2,7 x Uddevalla 2 5

Vi har dock självfallet inte att göra sådana regionalpolitiska avvägningar som tar sikte på att ange samtliga tänkbara storstadsalternativ. Av det redovisade materialet framgår att Norrköping och Sundsvall intar en särställning och redan nu framstår som attraktiva alternativ till storstäderna.

Många verksamheter som vi föreslår bör bli omlokaliserade har behov av goda kom- munikationer och närhet till Stockholm. Med hänsyn till det gynnsamma läge Gävle har i detta avseende bör enligt vår mening en betydande statlig verksamhet förläggas dit. Vi anser således att huvuddelen av de organ som vi föreslår bör omlokaliseras skall för- läggas till Norrköping, Sundsvall och Gävle. '

Som redovisats i avsnittet 7.1 föreligger en regional obalans i fråga om tillgången och efterfrågan på arbetskraft. De största regionalpolitiska problemen finns i skogslänen vilka i stort sett sammanfaller med det s.k. stödområdet, Med hänsyn till detta förhål- lande anser vi att viss statlig verksamhet bör lokaliseras även till orter i dessa landsdelar. Vi har tidigare angett att man av flera anledningar bör eftersträva att begränsa antalet orter till vilka omlokaliseringar bör ske. Med hänsyn härtill kan därför inte lokalisering av central statlig verksamhet ske till orter inom alla de områden som har regionala problem.

De orter som bör komma i fråga i dessa delar av landet är enligt vår mening Luleå, Umeå, Östersund, Falun-Borlänge och Karlstad.

Självfallet ställer vissa verksamheter speciella krav på orterna i olika avseenden. Vi har särskilt beaktat de fördelar som Umeå och Linköping erbjuder i förhållande till andra orter för verksamhet som har anknytning till högre utbildning och forskning.

Vi föreslår således i denna etapp av vårt utredningsarbete att statlig verksamhet om- lokaliseras från storstockholmsområdet till Norrköping, Linköping, Karlstad, Gävle, Falun-Borlänge, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå.

Enligt vår mening bör dock även ett begränsat antal andra orter kunna komma i fråga för lokalisering av statlig verksamhet. Som exempel härpå vill vi erinra om att statlig verksamhet i inte oväsentlig omfattning redan lokaliserats till Örebro.

Vi övergår härefter till att diskutera till vilka orter resp. organ som föreslås omlokali- serade bör förläggas.

Av de lokaliseringsorter som vi föreslår är det endast Linköping och Umeå som f. n. har högre utbildning och forskning av någon större omfattning. I proposition till årets riksdag angående högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland föreslås dock att sådan forskning och utbildning förläggs till Luleå och Skellefteå-Umeåområdet. En- ligt vår mening bör Skogshögskolan, arbetsmedicinska institutet och TRU förläggas till Umeå. Den utbildning och forskning som bedrivs vid Skogshögskolan bör i viss utsträck- ning kunna integreras med näraliggande områden vid universitetet i Umeå. Vid detta universitet finns bl. a. en ekonomisk institution med t. ex. företagsekonomi och national- ekonomi, en institution för matematik och statistik, en kemisk institution samt en biolo- gisk institution med bl. a. botanik, fysiologi, genetik och zoologi. Inom vissa av dessa in— stitutioner bör det finnas förutsättningar för samarbete mellan Skogshögskolan och uni- versitetet. De närmare förutsättningama härför bör enligt vår mening prövas. Med hän- syn till att ett flertal medicinska discipliner liksom t. ex. psykologi och sociologi finns företrädda vid Umeå universitet bör det finnas goda förutsättningar för arbetsmedicin- ska institutet att utveckla sin verksamhet i Umeå. TRU bör kunna ha förutsättningar att bedriva sin verksamhet i Umeå med hänsyn till den omfattande utbildning och forskning som bedrivs där. I detta sammanhang vill vi erinra om att vi föreslagit att om Sveriges Radios utbildningsenhet organisatoriskt samordnas med TRU bör båda enheterna förläggas till Umeå, varvid bl. a. möjligheterna att gemensamt utnyttja per- sonella och tekniska resurser bör vara en fördel.

Statens rättskemiska laboratorium och kriminaltekniska laboratoriet bör enligt vår mening förläggas till Linköping. Där finns en högskoleenhet med medicinska och tek- niska institutioner.

Som vi tidigare erinrat om kommer högre teknisk utbildning och forskning att förläg- gas till Luleå. Härvid förutsätts också att vissa delar av bergssektionen vid tekniska högskolan i Stockholm förläggs dit. Vi föreslår också att Sveriges geologiska undersök- ning och geotekniska institutet förläggs till Luleå.

Vämpliktsverkets huvudkontor, försvarets sjukvårdsstyrelse och militärpsykologiska institutet bör förläggas till Karlstad. Där finns tidigare militärt förband, militärom- rådesstab, försvarsområdesstab och inskrivningscentral.

Den föreslagna försvarets förvaltningsskola och arméns tekniska skola bör förläggas till Östersund. Där finns förutom tre förband även militärområdesstab, försvarsområ- desstab och inskrivningscentral.

Vid val av lokaliseringsort för domänverkets centralförvaltning bör enligt vår mening en naturlig utgångspunkt vara att den förläggs till en ort som ligger i närheten av centrum för verkets verksamhetsområde. Om arealen tas som utgångspunkt för verk- samhetens tyngdpunkt skulle centralförvaltningen förläggas i mellersta Norrland. Om däremot verkets ekonomiska tyngdpunkt beaktas bör centralförvaltningen förläggas något längre söderut och då torde Falun-Borlänge vara närmast till hands av de orter som vi föreslagit få statlig verksamhet. Vi har i det föregående fört samman Falun och Borlänge som en ort. De båda städerna har inlett ett nära samarbete i framför allt pla- neringsfrågor och såvitt vi kunnat bedöma är man i de båda städerna benägna att betrakta de båda städerna som en regional enhet. Från de utgångspunkter vi har att beakta är de båda städerna likvärdiga. Vi föreslår därför att valet mellan Falun och Borlänge får anstå till dess förslaget remissbehandlats.

Vi har i det föregående angett att huvuddelen av de organ som föreslås omlokalise- rade förläggs till Norrköping, Gävle och Sundsvall. Vi har utgått ifrån att vissa organ med hänsyn till det inbördes samarbetsbehovet eller verksamhetens likartade karaktär bör lokaliseras till samma ort. Detta gäller bl. a. SMI-II, luftfartsverkets centralförvalt-

ning och sjöfartsverkets centralförvaltning, som enligt vår mening bör lokaliseras till Norrköping. Till Norrköping bör vidare lokaliseras några organ som i och för sig inte har något inbördes samarbetsbehov eller något behov av samarbete med övriga organ inom utflyttningsgruppen, nämligen invandrarverket, byggforskningsinstitutet och krirni- nalvårdsstyrelsen. Dessa organ kan dock anses ha större behov av samarbete med i stockholmsområdet kvarvarande organ än flertalet övriga organ som vi föreslår bli om- lokaliserade. De bör därför lokaliseras så att de relativt lätt kan nå Stockholm. I den mån byggforskningsrådet bedöms böra flyttas ut tillsammans med byggforskningsinsti- tutet bör således även rådet förläggas till Norrköping.

En annan grupp som med hänsyn till det inbördes samarbetsbehovet bör förläggas till samma ort omfattar lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, kartverket och centralnämnden för fastighetsdata. Nämnda organ bör enligt vår mening förläggas till Gävle med hänsyn till dessa organs behov av goda kommunikationer med Stockholm.

En grupp som bedriver likartad verksamhet utgörs av riksförsäkringsverket, personal- pensionsverket och centrala studiehjälpsnämnden. Dessa myndigheter bör enligt vår mening förläggas till Sundsvall.

Vårt förslag till omlokaliseringar framgår av följande sammanställning.

Lokaliseringsorter för de myndigheter som föreslås flyttas ut från storstockholmsområdet.

Antal anställda Linköping Statens kriminaltekniska laboratorium 55 Statens rättskemiska laboratorium 80 135 Norrköping Statens invandrarverk 200 Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut 365 Luftfartsverket 265 Sjöfartsverket 290 Kriminalvårdsstyrelsen 295 Statens institut för byggnadsforskning 155 1 570 Karlstad Värnpliktsverket 60 Militärpsykologiska institutet 40 Försvarets sjukvårdsstyrelse 110 210 Gävle Lantmäteristyrelsen 120 Rikets allmänna kartverk 520 Centralnämnden för fastighetsdata 70 Lantbruksstyrelsen 1 65 Skogsstyrelsen 90 965 Falun/Borlänge Domänverket 400 Sundsvall Riksförsäkringsverket 925 Statens personalpensionsverk 245 Centrala studiehjälpsnämnden 60 1 230 Östersund Försvarets förvaltningsskola ca 50 Arméns tekniska skola ca 70 ca 120

Antal anställda Umeå Skogshögskolan 295 Arbetsmedicinska institutet 115 Kommittén för television och radio i utbildningen 120 530 Luleå Sveriges geologiska undersökning 255 Statens geotekniska institut 80 335 84 SOU 1970: 29

8. Förslag till åtgärder i samband med omlokaliseringen

8.1. Inledning

Som framgår av kapitel 5 anser vi att utflyttning av statlig verksamhet bör kunna ge samhällsekonomiska vinster genom att medverka till en bättre balanserad regional ut- veckling. En annan utgångspunkt för vårt förslag har självfallet varit att de organ som föreslås omlokaliserade skall kunna bedriva sin verksamhet effektivt efter utflyttningen. Vi har vidare konstaterat att ett tillgodoseende av dessa krav begränsar såväl valet av verksamheter som valet av orter vid omlokalisering av central statlig verksamhet. Vi har i vårt förslag naturligtvis beaktat dessa krav så långt som möjligt. Vi är dock med- vetna om att det kortsiktigt kan komma att uppstå målkonflikter.

Vi har i det föregående redovisat som vår mening att omställningssvårigheterna inte kan bli av en sådan karaktär och styrka att de generellt sett bör hindra omlokalise- ringen av statlig verksamhet. Det är emellertid angeläget att stora ansträngningar görs från arbetsgivaren-statens sida för att lindra de omställningsproblem som uppstår för berörd personal, antingen den följer med vid omlokaliseringen eller slutar sin anställ- ning. Det är vidare angeläget att omlokaliseringarna genomförs på ett sådant sätt att störningar i berörda verksamheter blir så små som möjligt.

Många frågor som sammanhänger med genomförandet av våra förslag kommer att bli förhandlingsfrågor mellan staten-arbetsgivaren och berörda arbetstagargrupper. Un— der loppet av vårt arbete har vi emellertid inbjudit representanter för Statstjänarkartel- len, Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion, Statstjänstemännens riksförbund och Sveriges akademikers centralorganisation till sammanträden med dele- gationen. Därvid har vi lämnat viss information om vårt arbete och fått tillfälle att ta del av synpunkter från organisationerna på vissa problem som uppstår för personalen vid omlokalisering. Vi har emellertid inte uppfattat vårt uppdrag som ett förhandlings- uppdrag och därför inte ansett oss kunna ingå på en sakdiskussion av våra förslag. Vi har utgått ifrån att vid den beredning i departementen som föregår ett slutligt ställ- ningstagande sådana överläggningar kommer att tas upp.

8.2. Planering av omlokaliseringarna

Ett problem som kan uppkomma vid omlokaliseringen, och som många organ fram- hållit, är att en viss del av personalen av skilda orsaker kommer att sluta sina anställ- ningar efter det att beslut fattats om omlokalisering och fram till tiden för själva utflytt- ningen. De erfarenheter som finns från tidigare omlokaliseringar visar att detta skett i

inte oväsentlig omfattning. Det kan vidare bli problem övergångsvis att rekrytera lämp- lig personal på lokaliseringsorterna. De här berörda problemen kan givetvis medföra störningar i verksamheten.

Vi är medvetna om dessa övergångsproblem och anser det viktigt att de inte under- skattas. Det är därför av vikt att omlokaliseringarna planeras ingående så att inte pro. duktionsstörningarna allvarligt skall försämra verksamheten. En noggrann planering ter sig särskilt angelägen för vissa typer av verksamheter. Det gäller bl.a. verksamheter som direkt berör enskilda människors förhållanden. Riksförsäkringsverket och personal- pensionsverket betalar varje månad ut pensioner till 100 OOO-tals medborgare. Dessa verk måste självfallet fungera kontinuerligt utan avbrott i verksamheten. Exempel på en annan typ av verksamhet som måste fungera kontinuerligt är den som bedrivs av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och som avser väderlekstjänsten. De här nämnda verken har själva särskilt understrukit denna synpunkt.

Av flera skäl torde det i många fall, framför allt i fråga om större myndigheter, vara lämpligt att flytta ut verksamheten i flera etapper. Dubblering av tjänster och utrust- ning bör också kunna tillgripas. Det kan vara nödvändigt bl. a. med hänsyn till att det kan bli svårt att snabbt nyrekrytera ett stort antal personer på lokaliseringsortema.

Enligt vår mening bör dock inte rekryteringssvårigheterna på sikt överdrivas. I de föreslagna lokaliseringsortema bedrivs en inte oväsentlig statlig regional och lokal verk— samhet. Rekrytering till befattningar inom denna verksamhet möter inte större problem än rekrytering till befattningar inom central statlig verksamhet i storstockholmsområdet. För vissa befattningar torde rekryteringsmöjligheterna t.o.m. vara bättre på de före- slagna orterna än i Stockholm.

Det finns faktorer som talar för att städer av den storleksordning, som vi i det före- gående föreslagit som lokaliseringsorter, ter sig relativt attraktiva i förhållande till stor- stockholmsområdet.

Decentraliseringen av högre utbildning genom främst tillkomsten av universitetet i Umeå, högskoleenheten i Linköping och universitetsfilialema har gjort att de städer som fått sådan utbildning blir attraktiva. Närhet till högre utbildning har tillmätts stor betydelse vid val av lokaliseringsort, bl. a. i yttranden över 1957 års lokaliseringsbetän— kande. Det finns anledning antaga att decentraliseringen av högre utbildning fortsätter ytterligare. I proposition till årets riksdag föreslås att högre teknisk utbildning anord- nas bl.a. i Luleå, Skellefteå och Umeå. 1968 års utbildningsutredning har även enligt sina direktiv att pröva ytterligare decentralisering av högre utbildning. Vi förutsätter att de beslut som kommer att fattas med anledning av vårt förslag blir vägledande för lokaliseringen av denna typ av utbildning.

De förbättrade kommunikationema — framför allt utbyggnaden av inrikesflyget — har gjort att restiden mellan olika delar av vårt land successivt minskat. Detta är själv- fallet en fördel i lokaliseringssammanhang.

För att få en uppfattning om möjligheterna att lokalisera statlig verksamhet till de orter som vi i det föregående föreslagit, har vi besökt samtliga dessa orter. Vi har där- vid informerats om läget i fråga om bostadsplaneringen, kommunal service m.m. samt om resp. kommuns möjligheter att ställa välbelägen mark till förfogande för lokaler för eventuellt tillkommande statlig verksamhet. Vi har vid dessa besök funnit att alla berörda städer fyller högt ställda anspråk på service i olika avseenden.

Även om vi anser att rekryteringsmöjligheterna på sikt bör kunna bli tillfredsstäl— lande på de berörda orterna är vi medvetna om att problem kan uppkomma i detta avseende övergångsvis. De personalsvårigheter som kan uppstå under tiden från det be- slut om omlokalisering fattats fram till själva utflyttningen torde delvis få lösas genom tillfälliga anställningar och dubbleringar av vissa funktioner under viss tid. För att un-

derlätta rekryteringen i fråga om vissa personalkategorier torde utbildning behöva an- ordnas på lokaliseringsortema.

Rekryteringssvårigheterna vid omlokaliseringar har särskilt framhållits av de organ som har anknytning till forskning. Dessa organ har framhållit att det är nödvändigt att de förläggs till orter med forskningsmiljö. Vi har beaktat dessa problem i så måtto att vi föreslår att sådana organ förläggs till regioner som har eller kommer att få forsk- ningsverksamhet.

Svårigheterna att upprätthålla de behövliga kontakterna med i Stockholm kvarva— rande central statlig verksamhet, organisationer m.fl. har av myndigheterna angetts som en av de mest besvärande följderna vid omlokalisering. Vi har i det föregående antytt att kontaktmönstren kan komma att ändras efter omlokaliseringar samtidigt som vi menar att betydande behov av personliga kontakter med bl.a. organ i storstock- holmsområdet kommer att föreligga även efter omlokaliseringar. Vi har i valet av orter lagt särskild vikt vid att dessa bör ha goda kommunikationer med Stockholm men även i möjligaste mån med landet i övrigt. Enligt vår mening bör dock särskilda insatser göras för att förbättra komunikationerna på de lokaliseringsorter vi föreslagit.

Som vi tidigare angett bör en stor del av den centrala statliga verksamheten fortfa- rande finnas kvar i storstockholmsområdet. Vi har i det föregående föreslagit att av de organ som omlokaliseras bör de som har det största inbördes samarbetsbehovet förläg- gas till samma ort. Fortfarande kommer dock en stor del av de organ med vilka de omlokaliserade verksamheterna har behov av samarbete att finnas lokaliserade i stor- stockholmsområdet. Vi är också övertygade om att en del av detta samarbetsbehov kommer att tillgodoses genom personliga sammanträffanden i framför allt Stockholm. Tidsförlustema vid besök i Stockholm bör dock kunna minskas genom att flera sam- manträden ordnas vid dessa besök.

Tiden under besök i Stockholm av tjänstemän i omlokaliserade organ torde i många fall kunna utnyttjas mera effektivt om det funnes tillgång till resurser för anordnande av sammanträden, sekreterarhjälp m.m. Vi förordar därför att lokaler anordnas med sammanträdesrum och arbetsrum i någon centralt belägen byggnad i Stockholm. Vi— dare bör ett antal skrivbiträden finnas tillgängliga för att vid behov kunna anlitas för diktamen och utskrifter. För att tillgodose en någorlunda jämn sysselsättning för dessa bör de dessutom kunna anlitas av t. ex. utredningar. De här föreslagna lokalerna bör ha erforderlig teknisk utrustning som fotokopieringsmöjligheter, viss audivisuell ut- rustning m.m. Självfallet bör viss vaktmästarpersonal även anställas för att biträda med olika göromål. För att både personal och utrustning skall kunna utnyttjas ratio- nellt bör de här förordade lokalerna och personalen vara gemensam för de omlokali- serade organen.

Vissa organ kan av skilda anledningar ha behov av att ha någon mindre enhet eller filial kvar i stockholmsområdet. Sådant behov kan föreligga för organ som be- driver sådan uppdragsverksamhet som kräver bevakning av marknaden i stockholms- området. För de här avsedda organen bör motsvarande resurser kunna erhållas vid denna enhet.

I samband med omlokaliseringar kan det bli nödvändigt att i vissa fall se över orga- nisationen. Det kan bli aktuellt att ändra styrelsers och nämnders sammansättning för att dessa skall kunna arbeta effektivt efter omlokaliseringen.

De problem som vi här berört torde vara gemensamma för flertalet av de organ som vi föreslår bör omlokaliseras. Vi har inte ansett att vårt uppdrag innefattar en detalje- rad planering för utflyttning av berörda organ. Denna planering liksom själva genom- förandet av omlokaliseringen bör ankomma på dessa själva. Detta är också nödvändigt

med hänsyn till att vårt förslag omfattar verksamheter av olika slag och att det därför inte är möjligt att utforma några detaljerade planer som kan bli användbara för alla olika verksamheter.

Enligt vår mening bör särskilda organisationskommittéer tillsättas vid alla de organ för vilka beslut om omlokalisering fattas. Dessa kommittéer bör bestå förutom av verks- ledning och eventuellt utomstående expertis även av representanter för olika kategorier av anställda. En sådan ordning ligger i linje med strävandena från statsmakternas sida att bereda de anställda i statlig verksamhet möjlighet att påverka beslut som rör dem själva. Vi utgår också ifrån att de frågor som uppkommer i samband med omlokali- seringar är av sådan art att medverkan från anställda på olika nivåer är särskilt värde— full. Vi föreslår att samtliga berörda organ infogas i den försöksverksamhet som skall påbörjas i fråga om en ökad förvaltningsdemokrati. Enligt vår mening är detta ett lämpligt tillfälle att praktiskt pröva hur en ökad förvaltningsdemokrati kan fungera. I direktiven till utredningen angående nämnda försöksverksamhet framhöll föredra- gande statsrådet bl.a. följande. En naturlig utgångspunkt för inflytande är i första hand av intresse när det gäller frågor med mer direkta återverkningar på förhållanden för den enskilda individen, som t. ex. frågor om arbetets organisation och uppläggning, om arbetsmiljön i vidare mening samt personalfrågor som inte reglerats i kollektivavtal, om löner och andra anställningsvillkor. Vidare erinras om att förvaltningsverksarnhe- ten i åtskilliga hänseenden skiljer sig från den statliga verksamhet som drivs i bolags- form. För försöksverksamheten inom statsförvaltningen bör enligt direktiven prövas förutsättningama för och resultaten av bl. a. viss omfördelning av beslutsbefogenheten från nuvarande organ och nivåer till andra organ och nivåer inom myndigheten, där de anställdas erfarenheter och synpunkter kan få göra sig gällande i högre grad än nu.

Vi föreslår att nämnda utredning får i uppdrag att närmare utreda och lägga fram förslag om vilka befogenheter de föreslagna organisationskommittéerna bör få. Vi vill i detta sammanhang endast peka på lämpliga frågor som kan övervägas.

Organisationskommittéerna bör kunna få uppgifter i frågor om lokalförsörjning, per- sonalplanering, information om omlokaliseringen och planering av verksamheten i sam- band med omlokaliseringen. Det är naturligt att berörd personal genom organisations- kommittéerna skall få delta i utformandet av de nya lokalerna, inredning och utrust- ning av lokalerna, m.m. Byggnadsstyrelsen och i förekommande fall fortifikationsför- valtningen bör i frågor som rör de nya lokalerna samråda med kommittéerna.

Organisationskommittéerna bör vidare kunna ha hand om viss personalplanering i samband med omlokaliseringarna. Sådana uppgifter kan avse att undersöka i vilken omfattning den befintliga personalen avser att följa med vid omlokaliseringen, liksom att hålla kontakt med statens omplaceringsnämnd för de fall personal av olika anled- ningar inte följer med vid flyttningen, samt att sörja för nyrekrytering av personal till den nya orten och i förekommande fall ta initiativ till erforderlig utbildning. Kommit- téema bör vidare vara ansvariga för information om den nya orten, bostadsalternativ där, förslag till olika typer av förmåner, m.m. i samband med omlokaliseringen.

För de organ som omlokaliseras till samma ort bör övervägas att utse särskilda sam- arbetskommittéer mellan de olika organen för att ta upp frågor som är gemensamma. Det avser t. ex. frågor som rör bostäder på lokaliseringsorten.

För att de föreslagna organisationskommittéerna skall kunna fylla sina uppgifter är det av vikt att särskilda resurser ställs till deras förfogande. Sålunda bör det anslås me- del för att möjliggöra för dem att knyta särskild expertis till sig. De befattningshavare som skall ingå i kommittéerna bör i tillräcklig omfattning kunna friställas från sitt ordinarie arbete.

De omlokaliseringar som vi i det föregående föreslagit innebär att arbetsplatserna för ca 5 500 anställda flyttas till annan ort. För många av de berörda anställda kan det innebära betydande omställningsproblem. Detta gäller framför allt för dem som flyttar med till den nya orten och bryter upp från sin nuvarande miljö. Även för dem som stan- nar kvar i Stockholm och övergår till annan verksamhet kommer det att uppkomma vissa omställningsproblem. Det är därför, som vi tidigare framhållit, angeläget att ar— betsgivaren-staten ägnar personalfrågoma den största omsorg för att de negativa verk- ningarna av omlokaliseringarna för de anställda skall kunna begränsas så långt detta är möjligt.

Vi vill särskilt framhålla vikten av att de anställda som berörs av omlokaliseringar, kontinuerligt informeras om de frågor som har samband med flyttningen. Det är också viktigt att informationen sätts in så snart som möjligt efter det att beslut om omlokali- sering fattats för att de anställda skall få en fullständig bild av vad omlokaliseringen kommer att innebära i olika avseenden och för att de skall beredas bästa möjliga be- tingelser att planera omställningen. När det gäller informationer om de föreslagna loka- liseringsortema vore det värdefullt om vederbörande kommun själv i lämplig form in- formerar berörd personal vid de organ vilka vi föreslår bör förläggas till resp. kommun.

I likhet med vad som skett vid tidigare omlokaliseringar bör samtliga berörda an- ställda beredas tillfälle att på tjänstetid och på statens bekostnad besöka den ort, till vilken vederbörande myndighet skall lokaliseras. Genom ett sådant besök kan de an- ställda få. information om tänkbara bostadsalternativ, den kommunala servicen på orten i fråga om utbildningsmöjligheter, sjukvård, bamstugor, kulturella aktiviteter, möjlig- heter till andra fritidsaktiviteter, m.m.

I det följande redovisar vi exempel på åtgärder som kan vidtas dels för personal som följer med vid utflyttning, dels för sådana som av olika anledningar inte flyttar med vid omlokaliseringen.

Särskilda åtgärder för den personal som följer med vid omlokaliseringen

Av särskilt intresse för de anställda i samband med omlokalisering torde bl. a. avlö- nings- och andra förmåner vara.

Flertalet av de orter till vilka vi föreslår att utflyttningar från storstockholmsområ- det bör ske tillhör lägre dyrortsgrupper än Stockholm. Skillnaden mellan olika dyrorts- grupper på de statliga löneplanerna har dock successivt minskats under senare år. Skill- naden mellan ortsgrupp 3 och 4 har minskats till betydande del i den senaste avtals- överenskommelsen. Enligt en protokollsanteckning till avtalet är det parternas mening att ytterligare steg i avvecklingen skall tas vid nästa avtalsrörelse. Det förefaller därför sannolikt att en avveckling av dyrortsgrupperingen på sikt kommer att ske.

I samband med tidigare utflyttningar från storstockholmsområdet har vissa uppjuste- ringar medgetts av lönerna för att förhindra att flyttningarna skulle medföra att brutto- lönerna minskas efter utflyttningarna. I samband med t. ex. flyttningen av fabriksver- kens huvudkontor medgavs efter särskilda beslut att vissa tjänstemän fick uppbära lön motsvarande en högre löneklass till dess de enligt gällande regler placerades i denna löneklass.

Även beträffande andra bestämmelser av ekonomisk betydelse för de anställda har från arbetsgivarens-statens sida medgetts en mera generös tillämpning än vad som auto- matiskt följt av bestämmelserna. I samband med tidigare omlokaliseringar har anstånd med omstationering medgetts i högre utsträckning än som normalt följer av bestäm-

melserna. Ersättning för flyttningskostnad har även medgetts den som inte eljest enligt gällande bestämmelser skulle kunna få sådan. Vidare har statligt bostadsanskaffnings— lån beviljats visa, vilka inte normalt skulle kunna få sådant.

En fråga av central betydelse för de anställda är självfallet möjligheterna att ordna bostäder på de orter till vilka verksamheten flyttas. Vid fabriksverkens huvudkontors flyttning till Eskilstuna utverkade staden en extra bostadskvot för att tillgodose behovet av bostäder för de anställda vid fabriksverken. Enligt de anställda vid fabriksverken fungerade bostadsförsörjningen på ett utmärkt sätt. De fick möjlighet att få såväl hyres- lägenheter som enfamiljshus utan att de anställda sammanfördes till vissa områden eller hyreshus. Med hänsyn till att vi föreslår att ett relativt stort antal anställda skall flytta till de olika städerna utgår vi ifrån att dessa inom ramen för bostadsprogram- met skall tilldelas extra kvoter för de anställda i statlig verksamhet som flyttar från storstockholmsområdet och de som rekryteras från andra orter inom den aktuella re- gionen. Enligt de redogörelser vi erhållit har de städer till vilka vi föreslår lokalisering tillräckliga resurser för att ordna bostadsfrågan för det antal anställda som kan förvän— tas flytta till resp. stad till följd av vårt förslag.

Vi utgår ifrån att de anställda liksom varit fallet vid andra omlokaliseringar får möj- lighet till fri resa till den nya orten för att under arbetstid beredas möjlighet att bese olika bostadsalternativ m.m.

Staten lämnar ersättning för flyttningskostnad om omstationeringen föranleds av be- slut som antingen innebär att en högre tjänst tillträds eller tillkommit utan ansökan eller begäran av tjänstemannen. De statliga flyttningskostnadsersättningarna torde dock i regel inte täcka flyttningskostnadema i vid bemärkelse. En mera generös tillämpning än vad som direkt följer av bestämmelserna ter sig skälig vid en omlokalisering.

Vi har i det föregående uttryckt förståelse för svårigheter för anställda att bryta upp från den miljö som de befunnit sig i under kanske många år. Det kan därför antas att de kommer att resa från den nya orten till Stockholm för att hälsa på anhöriga och bekanta, framför allt under de första åren efter utflyttningen. Enligt vår mening bör det övervägas att medge ersättning för färdbiljetter för några sådana resor under de första åren efter flyttningen.

Flera av de ovan berörda åtgärderna är av den karaktären att de bör bli föremål för förhandlingar mellan avtalsverket och personalorganisationerna. Vi avstår därför från att lägga fram preciserade förslag utan har endast redovisat på vilka olika sätt frå- gorna behandlats tidigare och fört fram ytterligare tänkbara vägar för att minska olä- genheterna för de anställda vid en omlokalisering.

Särskilda åtgärder för dem som slutar sin anställning till följd av omlokalisering

Det finns anledning antaga, bl.a. med hänsyn till tidigare erfarenheter av omlokalise- ring av statliga verksamheter, att en del av personalen vid de organ som nu föreslås bli omlokaliserade slutar sin anställning före utflyttningen. Det kan komma att gälla fall där båda makarna förvärvsarbetar men endast en av dem är anställd vid den myndig- het som flyttar från Stockholm. Med hänsyn till att vi föreslår utflyttning till relativt stora städer kan dock möjligheterna att ordna sysselsättning för även den andra maken vara relativt goda. Det kan dock i vissa fall bli svårigheter för den andre maken att få likvärdig anställning på den nya orten. Det kan också vara en fråga om andra per- sonliga skäl för vissa befattningshavare att stanna kvar i storstockholrnsområdet.

Enligt vår mening bör arbetsgivaren-staten medverka till att i möjligaste mån bereda sådan personal som av olika anledningar inte kan följa med vid omlokaliseringen lik- värdig sysselsättning i storstockholrnsområdet. Vi avser i detta sammanhang endast så-

dan personal som f.n. finns vid de berörda organen. Personal som anställs efter det att beslut om omlokalisering föreligger bör självfallet informeras om omlokaliseringen och bör då kunna bedöma om vederbörande med hänsyn härtill bör ta anställning i ett sådant organ.

Omsättningen av personal i statlig verksamhet i storstockholmsområdet är årligen betydande. Genom att under den tid omlokaliseringarna pågår föreskriva att alla stat- liga organ i storstockholmsområdet skall samråda med statens omplaceringsnämnd in- nan lediga platser återbesätts, torde personal som inte anser sig ha möjlighet att följa med vid omlokalisering till andra orter lättare kunna beredas likvärdig anställning inom annan statlig verksamhet i storstockholmsområdet. Vidare bör övervägas att i första hand erbjuda befattningshavare vid organ som fortfarande skall vara lokalise- rade i stockholmsområdet att få befattningar som blir vakanta i utlokaliserade organ till följd av att personal i sistnämnda organ inte flyttar med vid omlokaliseringen. Ge- nom sådana anordningar bör man kunna underlätta för den personal som av olika skäl inte anser sig kunna följa med vid utflyttning att få likvärdig sysselsättning. För tjänste— män med relativt speciella arbetsuppgifter kan det dock bli svårt att finna likvärdig anställning vid andra statliga organ.

8.4. Lokalförsörjning

Som framgår av redogörelsen i kapitel 4 är lokalsituationen för många centrala statliga verksamheter i storstockholmsområdet mycket besvärande. Många organ har lokaler på flera olika ställen. Lokalemas standard varierar starkt och det föreligger behov av om- fattande investeringar i lokaler för den statliga verksamheten i storstockholmsområdet. Vid omlokalisering av verksamheter, som vi i det föregående föreslagit, bör utgångs- punkten vara att de berörda organen skall få ändamålsenliga lokaler, sammanhållna i sådana enheter som krävs för att verksamheten skall kunna bedrivas effektivt. Vidare bör man eftersträva att få lokaler i städernas centrala delar.

Efter besök i de berörda städerna har vi funnit att behovet av lokaler för de olika organ som vi föreslår bli omlokaliserade måste tillgodoses i nybyggnader. Efter de be- sked vi erhållit anser vi oss kunna förutsätta att när beslut om omlokalisering förelig- ger de berörda städerna kommer att medverka till att centralt belägen mark för stat- liga förvaltningsbyggnader snabbt ställs till förfogande.

Lo kal produktionsprocessen

En av de faktorer som styr tidsplanen för utflyttningar är möjligheterna att snabbt anskaffa lämpliga lokaler. F.n. är produktionsprocessen för statliga byggnader relativt tidskrävande. Det finns dock exempel på byggnadsprojekt som kunnat genomföras på väsentligt kortare tider än vad som anses som normalt. Detta har skett genom tillämp- ning av bl. a. rationella produktionsmetoder i kombination med en noggrann planering, förenklad administration och en effektiv beslutsprocess.

Vid byggande av lokaler för statlig verksamhet eftersträvas alltmer generella och flexibla byggnader. Behovet av lokaler för de verksamheter, som vi föreslår skall om- lokaliseras, kan tillgodoses i stort sett inom ramen för två typer av lokaler, nämligen kontorslokaler och laboratorielokaler. För båda dessa lokaltyper finns underlag för normprogram för generella lokaler med redovisning av detaljerade programkrav för olika typrum eller verksamhetsfunktioner. För verksamheter som är att hänföra till stat- lig förvaltning behövs i regel endast vanliga kontorslokaler. För övrig verksamhet, som vi föreslår bör omlokaliseras, behövs både kontorslokaler och laboratorielokaler. För

utbildningsverksamhet behövs dessutom förelåsningsutrymmen och i vissa fall verkstads— lokaler.

För att förkorta produktionsprocessen kan projektering av nybyggnader sättas igång på grundval av generella program och byggnadsområdets förutsättningar, så snart det är klart vilken verksamhetstyp som skall inrymmas i byggnaderna.

Upphandling och byggande kan sålunda påbörjas innan slutlig ställning tagits till det detaljerade lokalbehovet för de olika verksamheterna. Vid byggande av generella loka- ler bör dessutom i många fall inte byggnadsvolymen direkt bestämmas av vissa verk- samheters aktuella behov. På centralt belägna tomter bör i stället tomtens förutsätt- ningar, stadsplan och byggnadsrätt bli styrande för att ge ett gott ekonomiskt utbyte av tomten. På flertalet orter till vilka vi föreslår att utflyttning skall ske förekommer för- hyrningar för statlig verksamhet i sådan omfattning att disponibel yta i nybyggda loka- ler utöver aktuell verksamhets behov, kan nyttjas av verksamheter som nu inryms i förhyrningar. Ett sådant förfaringssätt innebär att noggranna beräkningar av lokal- behovet för viss verksamhet inte erfordras i byggprocessens tidigare skeden.

Det är angeläget att åstadkomma en lokalproduktionsprocess som innebär att om— lokaliseringar inte försenas till följd av lokalfrågans lösning. Vi föreslår därför följande förfaringssätt.

— Utan att riksdagsbehandlingen föregrips bör i samband med att proposition an- gående omlokaliseringar med anledning av vårt förslag avges till riksdagen byggnads- styrelsen, i förekommande fall fortifikationsförvaltningen, få i uppdrag att påbörja översiktliga lokalförsörjningsutredningar.

— Efter det riksdagen fattat beslut bör stadsplan upprättas, frågor om försörjnings- åtgärder tas upp, markförvärv och evakuering av berörda tomter samt tomtbildning ske. Härefter upprättas utbyggnadsplaner och utarbetas översiktliga lokalförsörjnings- program, s.k. ramprogrammering. Varje verksamhets lokalbehov med beaktande av tomtförutsättningarna utgör underlag för ramprogrammet. Kalkyl som underlag för kostnad upprättas för lokalproduktionen på varje ort.

- Lokalförsörjningsplan redovisas till Kungl. Maj:t. Som underlag för Kungl. Maj:ts prövning lämnas vidare för varje lokaliseringsort utbyggnadsplan, ramprogram, normer avseende lokaltyp och lokalstandard, kalkyl med förslag till ramkostnad samt tidsplan med redovisning av de resurser som behövs för genomförandet.

-— Efter det att lokalförsörjningsplanen ingetts bör programmering och typprojekte- ring påbörjas. Lokalprogram upprättas för speciella verksamheter.

— För att underlätta byggprocessen föreslår vi att ett gemensamt investeringsanslag anvisas för alla byggnadsprojekt som byggnadsstyrelsen svarar för och som blir en följd av omlokaliseringen.

—— Kungl. Maj:t uppdrar åt byggnadsstyrelsen resp. fortifikationsförvaltningen eller annan byggande myndighet att projektera och bygga de erforderliga lokalerna med an- givande av ram för mängd, lokalstandard, kostnad och tidsplan.

Vissa av de moment i byggprocessen som ovan redovisats ankommer på vederbö- rande kommun. Detta gäller upprättande av stadsplan, i vissa fall markförvärv, even- tuell evakuering, fastighetsbildning samt vidtagande av försörjningsåtgärder. Vi utgår ifrån att vederbörande kommuner kommer att medverka till att lösa dessa frågor på kortast möjliga tid.

Den tid som behövs från det att Kungl. Maj:t lämnat uppdrag i fråga om översikt- lig lokalförsörjning fram till inflyttningsfärdiga lokaler enligt den ovan skisserade pro- cessen kommer att variera beroende på förutsättningama i de enskilda fallen. I fråga om renodlade kontorslokaler för vilka det finns typprogram och som kan byggas på redan stadsplanelagd tomt torde nämnda tid uppgå till ca tre år. Byggande av speciella

lokaler för forskning som kräver omfattande programarbete eller av lokaler som av- ses byggas på område som inte är planlagt i god tid och som har komplicerade ägo- förhållanden fordrar självfallet längre tid. Enligt vår mening bör tiden mellan uppdrag och färdigställande enligt här föreslagen process kunna uppgå till 3—5 år. Jämfört med normal tidsåtgång för byggnadsstyrelsens projekt innebär det en avsevärd minskning.

Investeringsbehov för nya lokaler på lokaliseringsortema

Med utgångspunkt från den verksamhet som berörda organ bedriver och den nuva- rande personaluppsättningen har lokalbehovet uttryckt i programyta samt investerings- behovet på de olika orterna uppskattats. Som angetts i det föregående avsnittet om lokalproduktionsprocessen bör dock byggnadsvolymen inte alltid bestämmas enbart av vissa verksamheters aktuella behov. På centralt belägna tomter kan i stället tomtens förutsättningar, stadsplan och byggnadssätt ibland bli styrande för att ge ett gott eko- nomiskt utbyte av tomten. Härigenom kan också en reserv i vissa fall åstadkommas, vilken på sikt kan användas för vederbörande organs expansion. De kostnader som an- ges i det följande torde därför i visa fall vara för låga.

I det följande redovisas med dessa utgångspunkter behovet av nybyggnader och in- vesteringar i lokaler på de olika lokaliseringsortema.

Som underlag för bedömningarna av lokalproduktions- och investeringsbehov på de olika orterna har antaganden om lokalbehovet gjorts i anslutning till byggnadsstyrel- sens resp. överbefälhavarens bedömning av lokalsituation samt föreliggande lokalför- sörjningsplanering i storstockholmsområdet. De sålunda angivna behoven har inte varit föremål för någon individuell prövning avseende resp. verksamhets utveckling.

Beräknade investeringar i lokaler på de föreslagna lokaliserings-

orterna Uppskattad byggnadskostnad Lokaliseringsort milj. kr. Linköping 12 Norrköping 63 Karlstad 8 Gävle 43 Falun 14 Sundsvall 48 Östersund — Umeå 60 Luleå 34

Summa 282

Med hänsyn till svårigheten att närmare uppskatta investeringskostnaderna för de föreslagna nya utbildningsanstalterna försvarets förvaltningsskola och arméns tekniska skola har vi inte kunnat ta hänsyn till kostnaderna i Östersund i detta sammanhang.

Ca 280 milj. kr. skulle således behöva investeras i lokaler på de olika lokaliserings- ortema förutom i Östersund. Härtill kommer kostnader för marken samt inredning och utrustning av lokalerna. Dessa kostnader blir bl. a. beroende av i vilken utsträck- ning befintlig utrustning kan tas med vid omlokalisering.

Då huvuddelen av de lokaler som f.n. disponeras av de organ som vi föreslår bli omlokaliserade bedöms kunna användas för statlig och annan verksamhet i storstock- holmsområdet, undviker man emellertid investeringar i nya lokaler av ungefär samma storleksordning inom detta område. I stället görs således investeringarna på de före-

slagna lokaliseringsortema. De angivna investeringarna representerar därför inte en kostnad för genomförandet av omlokaliseringar.

8.5. Tidsplan för omlokaliseringarna

Det är naturligtvis angeläget att de eftersträvade effekterna av omlokaliseringarna kan uppnås så snart som möjligt. Det är därför önskvärt att utflyttningama kan genom- föras snabbt. Men det finns även flera faktorer som talar för att det bör förflyta rela- tivt lång tid mellan beslut om omlokalisering och själva flyttningen. Framför allt bör de anställda beredas möjlighet att planera för sig själva efter ett beslut om flyttning av berörda myndigheter. Bostäder måste anskaffas på de nya orterna. Vidare kräver om— flyttningen stora insatser från vederbörande myndighets sida. Nya förvaltningsbygg— nader måste uppföras på de nya orterna m. m. För de myndigheter som flyttats ut från Stockholm tidigare, bl.a. fiskeristyrelsen, försvarets fabriksverk och delar av SCB, har tiden mellan beslut om utflyttning och själva utflyttningen varierat. För fiskeristyrelsens del var denna tid drygt ett halvår, för försvarets fabriksverks del ca fyra år och för SCB:s filial ca ett år. För fabriksverkets del kan tiden mera adekvat anges till tre år eftersom planeringsarbetet för utflyttningen började först ca ett år efter beslutet om utflyttning. Från personalens och verksledningens sida framhölls att tre år var en lagom lång tid för att utflyttningsprojektet skulle kunna realiseras på ett bra sätt både ur per- sonalens och verkets synpunkt.

De omlokaliseringar som vi föreslår är dock av betydligt större omfattning än de här berörda. På vissa orter kan bostadsproduktionen komma att behöva ökas kraftigt under ett par år för att tillgodose behovet av bostäder till de anställda i den statliga verksamhet som kommer att förläggas till orten. Därtill kommer under samma tids- rymd investeringar i lokaler för denna verksamhet. Dessa kan på en del orter uppgå till 60 milj. kr. Det är därför angeläget att investeringarna planläggs mycket noggrant och samordnas med andra större investeringar på de berörda orterna för att förhindra en alltför stor snedbelastning på de berörda orterna under några få år.

Enligt de informationer som vi fått av representanter för berörda kommuner är pla- neringen för nya bostäder sådan, att de snabbt kan öka bostadsproduktionen under förutsättning att de tilldelas större kvot.

Som vi angett tidigare i detta kapitel kommer nybyggnader av förvaltningslokaler att ta mellan 3—5 år beroende på omständigheterna i de enskilda fallen.

Den tid som blir styrande för utflyttningen blir således den tid som åtgår till att an- ordna förvaltningslokaler och bostäder på lokaliseringsortema. Med dessa utgångspunk- ter bör utflyttningama kunna påbörjas ca 3—4 år efter det att beslut om utflyttningama fattats och vara avslutade efter ca 5 år från tidpunkten för detta beslut. Enligt vår mening bör en tidsperiod på 3—5 år vara tillräcklig även för att berörd personal skall få tillräck— lig tid för omställning liksom för vederbörande organ att planera verksamhetens utflytt- ning. Som vi tidigare anfört blir det troligen nödvändigt att utflyttningen sker i etapper, åtminstone vid de större myndigheterna.

Om förslag om omlokalisering föreläggs riksdagen så att beslut kan fattas under hös- ten 1970 skulle omlokaliseringarna kunna ske från slutet av år 1973 och fortsätta under 1974 och i huvudsak vara avslutade år 1975.

9. Sammanfattning

Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet har enligt sitt uppdrag att föreslå utflyttning av statlig verksamhet från storstockholmsområdet och till vilka orter verk- samheten bör flytta. Statsmakterna har, framför allt under senare år, ansett att en om- lokalisering av statlig verksamhet från storstockholmsområdet är möjlig och lämplig. Således har riksdagen uttalat i anslutning till frågan om att åstadkomma en dämpning av tillväxten i storstadsregionerna, särskilt storstockholm, att ett led i en sådan strävan borde vara att central statlig förvaltning lokaliseras till områden utanför storstäderna.

Uppdraget syftar till en decentralisering av statlig verksamhet. En utflyttning av statlig verksamhet kan härvid ske av hela verksamhetsgrenar eller delar av verksam- hetsgrenar. Vi har däremot inte ansett oss kunna ägna särskild uppmärksamhet åt att pröva frågan om att arbetsuppgifter flyttas från en högre nivå i en organisation till en lägre, även om vi anser att denna fråga är viktig ur lokaliseringssynpunkt.

I detta betänkande lägger vi fram förslag om att vissa myndigheter och institutioner i sin helhet omlokaliseras. Vi avser att i ett senare skede i utredningsarbetet ta upp frå- gan om att flytta vissa delar av statliga organ.

I kapitel 2 har vi översiktligt belyst den nuvarande lokaliseringen av statens verksam- het. Enligt beräkningarna skulle inte mindre än 70 % av den totala statliga verksam- heten, mätt i antalet sysselsatta, vara lokaliserad utanför storstockholm, medan knappt 30 % återfinns i huvudstaden. Bilden blir en helt annan om verksamheten delas upp på central resp. regional och lokal verksamhet. Med central verksamhet avses då i prin- cip produktion av sådana tjänster vilka inte är förbehållna en viss del av landet. Den centrala statliga verksamheten är mycket starkt koncentrerad till storstockholmsområdet. Endast i undantagsfall har central statlig verksamhet lokaliserats till andra orter än Stockholm. Statsmakterna har dock under senare tid fattat beslut som innebär att cen- tral statlig verksamhet i inte oväsentlig omfattning har lokaliserats eller kommer att lokaliseras utanför huvudstadsregionen.

Det ändamålsenliga i denna koncentration har ofta satts i fråga. Vi har i kapitel 1 redovisat de förslag som väckts och den debatt som pågått under en lång tid om det önskvärda i att omlokalisera statlig verksamhet från Stockholm.

Den starka expansionen av storstäderna skapar betydande problem i form av efter- släpning i utbyggnaden i dessa områden av bostäder, kommunikationer och andra ser— viceanordningar. Ett uttryck för balansproblemen på investeringsområdet är den växan- de kön av oprioriterade byggnadsobjekt i dessa regioner. Vid senaste årsskiftet hänförde sig 70 % av de beräknade investeringarna i fråga om inneliggande, ej avgjorda ansök-

ningar om oprioriterade byggnadsobjekt till storstadsområdena. Ansökningarna avser totalt byggnadsinvesteringar på ca 7 100 milj. kr. De ansökningar som hänför sig till storstockholmsområdet avser ca 2 800 milj. kr. eller nästan 40 % av de här avsedda investeringarna.

Att medverka till att dämpa expansionen i storstockholmsområdet och därigenom åstadkomma en bättre balanserad utveckling utgör enligt vår mening ett betydelsefullt motiv för utflyttning av statlig verksamhet.

Det här behandlade motivet tar sikte på att åstadkomma en omlokalisering från storstockholmsområdet. Enligt vår mening bör motivet betraktas som ett av två huvud- motiv. Det andra motivet syftar till att åstadkomma effekter genom en omlokalisering till vissa regioner. Omlokalisering av statlig verksamhet bör i enlighet härmed betraktas som ett led i samhällets regionalpolitik. Till grund för denna uppfattning ligger inte minst ett hänsynstagande till de externa effekterna. Vad omlokalisering av statlig verk- samhet från storstockholmsområdet beträffar, fäster vi alltså stor vikt vid de positiva effekter som en omlokalisering kan medföra för den mottagande orten och regionen.

En utflyttning från huvudstadsregionen kommer att minska arbetskraftsefterfrågan i denna region och öka den i andra. Denna effekt förstärks av att den centrala statliga förvaltningen förutom direkta sysselsättningsmåssiga effekter torde ha, som ERU pekat på, betydelse för företagssektorns utveckling. ERU:s undersökningar har belyst den växande tendensen till uppsplittring av företagssektorns verksamhet på administrativa funktioner resp. produktions— och driftfunktioner. De styrande funktionerna lokaliseras i ökande utsträckning till storstadsområdena, särskilt storstockholmsregionen, medan den direkta varuproduktionen lokaliseras till andra delar av landet. Enligt vår mening bör staten som ett led i de regionalpolitiska strävandena söka motverka denna koncent- rationstendens. En tillväxtbefrämjande stimulans för lokaliseringsortema uppnås inte bara genom en viss kvantitativ lokalisering. Av lika stor betydelse är att orterna erhål- ler ett tillskott av kvalificerad arbetskraft, som har ledningsfunktioner av olika slag och sysslar med tekniskt och vetenskapligt högt kvalificerat arbete etc. Om detta inte kom till stånd, skulle staten riskera att bidra till att skapa regioner som saknar arbetskraft med högre utbildning. Detta är inte förenligt med strävan att skapa samhällen med så många arbetstagarkategorier som möjligt.

Vi anser att utflyttning av statlig verksamhet bör kunna ge samhällsekonomiska vins- ter genom att den medverkar till en bättre balanserad regional utveckling. En annan utgångspunkt har självfallet varit att de verksamheter som omlokaliseras skall kunna bedriva sin verksamhet effektivt efter utflyttningen. Våra förslag har sålunda dikterats av å ena sidan kraven på en effektivt arbetande statlig förvaltning och å andra sidan att åstadkomma en bättre balanserad regional utveckling. Vi är samtidigt medvetna om att även med de begränsningar både i fråga om valet av verksamhetsgrenar och valet av orter som dessa krav medför det kortsiktigt kan uppstå målkonflikter.

Ett problem som framstår som det helt dominerande för myndigheterna vid en om- lokalisering är att möjligheterna till kontakter med statsmakterna samt i storstockholm befintliga andra myndigheter, organisationer och företag, liksom med landet i övrigt, försvåras. Problemet kan också uttryckas så att kontakterna vid en lokalisering utanför storstockholmsområdet kommer att kräva större reala resurser. Såvitt kan bedömas av de uppgifter myndigheterna redovisat för oss utgör kontakterna med andra organ i sam— hällslivet ett ofta dominerande inslag i myndigheternas arbete.

Personliga kontakter vid lokaliseringar utanför huvudstadsregionen påverkas natur- ligtvis av utvecklingen av de materiella kommunikationema och transporterna. Räknat till Stockholm kommer restiden för de lokaliseringsorter som vi förordat i intet fall att överstiga 2,5 ä 3 timmar. Även med övriga orter i landet har de föreslagna orterna för-

utsättningar för goda kommunikationer. Vi anser det också sannolikt att en omlokali- sering kommer att medföra ett ändrat kontaktmönster.

Vi har uttalat att det självfallet vore värdefullt att kunna kvantifiera de merkostnader som kan uppstå när det gäller att tillgodose dessa kontaktbehov vid en alternativ loka- lisering utanför storstockholmsregionen. Av olika skäl är detta emellertid inte möjligt. Dessa ökade kostnader kan enligt vår mening inte vara större än att de bör accepteras av statsmakterna.

Ett annat problem som myndigheterna pekar på som också kan leda till ökade kost- nader eller altemativt lägre effektivitet gäller de störningar i produktionen som kan upp— stå under en övergångsperiod. Dessa störningar kan enligt vissa myndigheter bli så stora att fullgörandet av för samhället väsentlig verksamhet kan äventyras.

Vi har försökt skaffa oss en så tillförlitlig bild som möjligt av skilda verks arbetsupp— gifter, funktionssätt och kontaktbehov. Vi har härvid bl. a. kunnat utnyttja de upplys- ningar och bedömningar som redovisades av 1957 års lokaliseringsutredning, liksom de yttranden myndigheterna avgivit i anledning av denna utredning. Vi har vidare be- gärt och fått del av bedömningar i dessa frågor från företrädare för statsdepartementen. Vi har slutligen tillskrivit ett stort antal myndigheter och bett om kompletterande infor— mationer i hithörande frågor.

När det gäller frågan om vilken statlig verksamhet som bör bli föremål för utredning om omlokalisering har vi gjort vissa avgränsningar. Lokaliseringsförutsättningarna är olika för verksamhet som är inriktad på hela riket och för verksamhet som är inriktad på ett regionalt och lokalt avgränsat område. Regionalt och lokalt inriktad verksamhet kan sägas producera tjänster som tillgodoser efterfrågan från de regioner eller orter där verksamheten är lokaliserad. Detta gäller t. ex. länsförvaltningar och en stor del av det ' statliga utbildningsväsendet. I dessa fall kan verksamheten i fråga givetvis inte sägas vara omlokaliserbar till andra regioner resp. andra orter. En annan fråga är var i regionen eller orten en sådan verksamhet skall vara belägen. Vi har inte att ta upp den frågan. Vi har därför undantagit den regionalt och lokalt inriktade verksamheten från våra överväganden.

En annan avgränsning som vi gjort är att vi i denna etapp har undantagit sådan stat- lig verksamhet som har ett relativt litet antal anställda. Orsakerna härtill är två, dels ett praktiskt skäl och dels med hänsyn till den lokaliseringsmässiga effekten av en om- lokalisering.

Vårt uppdrag innefattar i princip all statlig verksamhet. Här inkluderas även de stat- liga bolagen. Vi har emellertid inte i förevarande sammanhang gått in på en prövning av dessa statliga bolags lokalisering, utan ansett att denna bort anstå. Vi har ansett att frågor om ev. omlokaliseringar av de statliga bolagen naturligen bör prövas i samråd med Statsföretag AB, som företräder statens ägaransvar gentemot dessa företag. I en senare etapp av vårt arbete avser vi att ta upp ett sådant samråd.

En utgångspunkt för våra överväganden om vilken statlig verksamhet som bör om- lokaliseras har varit att statsmakterna fortfarande kommer att vara lokaliserade i Stock- holm. Detta medför enligt vår mening att verksamheter som har omfattande kontakter med statsdepartementen och riksdagen liksom med andra huvudstadsfunktioner inte bör flyttas utanför storstockholrnsområdet. Enligt vår mening kan vidare verksamhet som har anknytning till i stort sett hela den övriga statliga förvaltningen och inte är av rutinbetonad karaktär inte utan avsevärda olägenheter i sin helhet flyttas utanför stor- stockholmsområdet. Frågan om lokalisering av de kulturella institutionerna av riks- karaktär i Stockholm har vi inte heller tagit upp.

Enligt vår mening bör beskaffenheten av de olika organens nuvarande lokaler i prin- cip inte påverka frågan om de bör omlokaliseras. Den omständigheten att en viss myn—

dighet har behov av nya lokaler gör den inte lämpligare för omlokalisering än en myn- dighet som har tillfredsställande lokaler. Det förhållandet att vissa myndigheter och institutioner enligt vår mening i princip fortfarande bör vara lokaliserade till stor- stockholmsområdet utesluter inte att vissa funktioner bör kunna komma i fråga för om- lokalisering.

Vi har av olika anledningar i detta skede av utredningsarbetet inte prövat frågan om omlokalisering av en del myndigheter. En anledning härtill är att det pågår utredningar som kan komma att påverka vissa organs arbetsuppgifter och organisation.

Beträffande vissa andra organ har vi inte tagit slutlig ställning, även om det inte på- går utredningar som kan beröra dem. Det har under denna utredningsetapp inte varit möjligt för oss att få fullt klarlagt att här avsedda organ har en sådan karaktär att de kan hänföras till den grupp av organ som enligt vår mening även i fortsättningen bör vara lokaliserade till storstockholmsområdet. Vi har å andra sidan heller inte ansett oss ha tillräckligt underlag för att nu föreslå en omlokalisering. Vi avser därför att fortsätta utredningsarbetet beträffande dessa myndigheter.

Vi föreslår att beslut om omlokalisering fattas beträffande 27 myndigheter och insti- tutioner med tillsammans ca 5 500 anställda.

Vid val av lokaliseringsorter har vi utgått ifrån statsmakternas uttalanden att det bör vara en strävan att utveckla ett antal växtkraftiga stadsregioner till attraktiva alter- nativ till storstäderna. I proposition till årets riksdag med förslag om den fortsatta regio— nalpolitiska stödverksamheten framhålls att fördelarna med storstäderna i hög grad synes vara förknippade med befolkningsunderlagets storlek, som skapar förutsättningar för bl. a. kvalificerad samhällsservice. Vid val av storstadsalternativ bör man därför inrikta sig på regioner som redan nu har så stor befolkning att de med rimliga insatser kan erbjuda förutsättningar, som är något så när likvärdiga med storstäderna i fråga om kommunikationer, differentierad arbetsmarknad, utbildningsmöjligheter, kvalificerad service m.m. och som kan erbjuda en god miljö. Vidare framhålls i propositionen att om man vill åstadkomma en mera påtaglig avlastning av storstadsregionerna är det vik- tigt att storstadsalternativen väljs bland orter som ligger på betryggande avstånd utan- för de nuvarande storstadsområdenas influensfält. Då de resurser som står till förfo— gande för att utveckla ett antal alternativa storstadsregioner är begränsade måste insat- serna koncentreras till ett relativt litet antal orter, om åtgärderna skall bli framgångsrika.

Vi har i kapitel 7 redovisat vissa uppgifter som vi bedömt vara av intresse i föreva- rande sammanhang. Vi har framhållit att vi inte haft att göra sådana regionalpolitiska avvägningar som tar sikte på att ange samtliga tänkbara storstadsalternativ. Av det redo— visade materialet framgår att Norrköping och Sundsvall intar en särställning och redan nu framstår som attraktiva alternativ till storstäderna.

Många verksamheter som vi föreslår bör bli omlokaliserade har behov av goda kom- munikationer och närhet till Stockholm. Med hänsyn till det gynnsamma läge Gävle har i detta avseende har vi föreslagit att en betydande statlig verksamhet förläggs dit.

Vi har också erinrat om att det föreligger en regional obalans i fråga om tillgången på arbetskraft. De största regionalpolitiska problemen kommer att finnas i skogslänen vilka i stort sett sammanfaller med det s.k. stödområdet. Med hänsyn till detta förhål- lande anser vi att viss statlig verksamhet bör lokaliseras även till orter i dessa lands- delar. Vi har tidigare angett att man av flera anledningar bör eftersträva att begränsa antalet orter till vilka omlokaliseringar bör ske. Med hänsyn härtill kan därför inte lokalisering av central statlig verksamhet ske till orter inom alla de områden som har regionala problem.

Självfallet ställer vissa verksamheter särskilda krav på orterna i olika avseenden. I fråga om Umeå och Linköping har vi beaktat de fördelar som dessa städer erbjuder

i förhållande till andra orter för verksamhet som har anknytning till högre utbildning och forskning.

Vi föreslår således i denna etapp av vårt utredningsarbete att statlig verksamhet om- lokaliseras från storstockholmsområdet till Norrköping, Linköping, Karlstad, Gävle, Falun—Borlänge, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå.

Vårt förslag om vilka organ som bör omlokaliseras och till vilka orter resp. organ bör lokaliseras framgår av följande sammanställning.

Antal anställda

Linköping Statens kriminaltekniska laboratorium 55 Statens rättskemiska laboratorium 80

1 35

Norrköping Statens invandrarverk 200 Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut 365 Luftfartsverket 265 Sjöfartsverket 290 Kriminalvårdsstyrelsen 295 Statens institut för byggnadsforskning 155

1 570

Karlstad Värnpliktsverket 60 Militärpsykologiska institutet 40 Försvarets sjukvårdsstyrelse 110

210

Gävle Lantmäteristyrelsen 120 Rikets allmänna kartverk 520 Centralnämnden för fastighetsdata 70 Lantbruksstyrelsn 165 Skogsstyrelsen 90

965

Falun/Borlänge Domänverket 400 Sundsvall Riksförsäkringsverket 925 Statens personalpensionsverk 245 Centrala studiehjälpsnämnden 60

1 230

Östersund Försvarets förvaltningsskola ca 50 Arméns tekniska skola ca 70

ca 120

Umeå Skogshögskolan 295 Arbetsmedicinska institutet 115 Kommittén för television och radio i utbildningen 120

530

Luleå Sveriges geologiska undersökning 255 Statens geotekniska institut 80

335

Totalt ca 5 500

Vi har redovisat som vår mening att omställningssvårigheterna inte kan bli av sådan karaktär och styrka att de generellt sett bör hindra omlokaliseringen av statlig verk- _ samhet. Vi har framhållit att det är angeläget att stora ansträngningar görs från arbets- givaren-statens sida för att lindra de omställningsproblem som uppstår för berörd per- sonal, antingen den följer med vid omlokalisering eller slutar sin anställning. Det är

vidare angeläget att omlokaliseringarna genomförs på ett sådant sätt att störningar i berörda verksamheter blir så små som möjligt.

Ett problem som kan uppkomma vid omlokaliseringen och som många organ fram- hållit är att en viss del av personalen av skilda orsaker kommer att sluta sina anställ- ningar efter det att beslut fattats om omlokalisering och fram till tiden för själva utflytt- ningen. De erfarenheter som finns från tidigare omlokaliseringar visar att detta skett i inte oväsentlig omfattning. Det kan vidare bli problem övergångsvis att rekrytera lämplig personal på lokaliseringsortema. De här berörda problemen kan givetvis med- föra störningar i verksamheten. Vi är medvetna om dessa övergångsproblem och anser det viktigt att de inte underskattas. Det är därför av vikt att omlokaliseringarna plane- ras ingående så att inte produktionsstömingama allvarligt skall försämra verksamheten.

Av flera skäl torde det enligt vår mening i många fall, framför allt i fråga om större myndigheter, vara lämpligt att flytta ut verksamheten i flera etapper. Dubblering av tjänster och utrustning bör också kunna tillgripas.

Enligt vår mening bör dock inte rekryteringssvårighetema på sikt överdrivas. I de föreslagna lokaliseringsortema bedrivs en inte oväsentlig statlig regional och lokal verk- samhet. Rekrytering till befattningar inom denna verksamhet möter inte större problem än rekrytering till befattningar inom central statlig verksamhet i storstockholmsområdet. För vissa befattningar torde rekryteringsmöjligheterna vara bättre på de föreslagna orterna än i Stockholm. Även om vi anser att rekryteringsmöjligheterna på sikt bör kunna bli tillfredsställande på de berörda orterna är vi medvetna om att problem kan uppkomma i detta avseende övergångsvis. De personalsvårigheter som kan uppstå under tiden från det beslut om omlokalisering fattats fram till själva utflyttningen torde del- vis få lösas genom tillfälliga anställningar och dubbleringar av vissa funktioner under viss tid. För att underlätta rekryteringen i fråga om vissa personalkategorier torde ut- bildning behöva anordnas på lokaliseringsortema.

Vårt förslag innebär att en stor del av de organ med vilka de omlokaliserade verk- samheterna har behov av samarbete fortfarande kommer att vara lokaliserade i stor- stockholmsområdet. Vi är också övertygade om att en del av detta samarbetsbehov kommer att tillgodoses genom personliga sammanträffanden i framför allt Stockholm. För att tiden under besök i Stockholm av tjänstemän i omlokaliserade organ skall kun— na utnyttjas mera effektivt föreslår vi att lokaler anordnas med sammanträdesrum och arbetsrum i Stockholm.

I samband med omlokaliseringar kan det enligt vår mening bli nödvändigt att i vissa fall se över organisationen. Det kan bli aktuellt att ändra styrelsers och nämnders sammansättning för att dessa skall kunna arbeta effektivt efter omlokaliseringen.

De här berörda problemen torde vara gemensamma för flertalet av de organ som vi föreslår bör omlokaliseras. Vi har inte ansett att vårt uppdrag innefattar en detaljerad planering för utflyttning av berörda organ. Denna planering liksom själva genomföran- det av omlokaliseringen bör ankomma på dessa själva. Detta är också nödvändigt med hänsyn till att vårt förslag omfattar verksamheter av olika slag och att det därför inte är möjligt att utforma några detaljerade planer som kan bli användbara för alla olika verksamheter.

Vi föreslår att särskilda organisationskommittéer tillsätts vid de organ för vilka beslut om omlokalisering fattas. Dessa kommittéer bör bestå av förutom verksledning och eventuellt utomstående expertis även av representanter för olika kategorier av anställda. En sådan ordning ligger i linje med strävandena från statsmakternas sida att bereda de anställda i statlig verksamhet möjlighet att påverka beslut som rör dem själva. Vi utgår också ifrån att de frågor som uppkommer i samband med omlokaliseringar är av sådan art att medverkan från anställda på olika nivåer är särskilt värdefull. Vi före-

slår att samtliga berörda organ infogas i den försöksverksamhet som skall påbörjas i fråga om en ökad förvaltningsdemokrati. Enligt vår mening är detta ett lämpligt till— fälle att praktiskt pröva hur en ökad förvaltningsdemokrati kan fungera.

Vi föreslår att utredningen angående ökad förvaltningsdemokrati får i uppdrag att närmare utreda och lägga fram förslag om vilka befogenheter de föreslagna organisa- tionskommittéerna bör få. Vi har endast pekat på lämpliga frågor som kan övervägas. Detta gäller frågor om lokalförsörjning, personalplanering, information om omlokali- seringen och planering av verksamheten i samband med omlokaliseringen. Kommit- téerna bör vidare vara ansvariga för information om den nya orten, bostadsaltemativ där, förslag till olika typer av förmåner, m.m. i samband med omlokaliseringen.

För de organ som omlokaliseras till samma ort bör övervägas att utse särskilda sam- arbetskommittéer mellan de olika organen för att ta upp frågor som är gemensamma.

Vi vill särskilt framhålla vikten av att de anställda, som berörs av omlokaliseringar, kontinuerligt informeras om de frågor som har samband med flyttningen.

Det är också viktigt att informationen sätts in så snart som möjligt efter det att be- slut om omlokalisering fattats för att de anställda skall få en fullständig bild av vad omlokaliseringen kommer att innebära i olika avseenden och för att de skall beredas bästa möjliga betingelser att planera omställningen.

Vi har i kapitel 8 redovisat vissa ekonomiska och andra förmåner som medgetts de anställda vid tidigare omlokaliseringar av statlig verksamhet. Enligt vår mening bör ar- betsgivaren—staten medge en generös tillämpning av de bestämmelser som kan komma i fråga för att kompensera de anställda vid de föreslagna omlokaliseringarna.

Det finns anledning antaga, bl. a. med hänsyn till tidigare erfarenheter av omlokali- sering av statliga verksamheter, att en del av personalen vid de organ som nu föreslås bli omlokaliserade slutar sin anställning före utflyttningen. Enligt vår mening bör arbets- givaren—staten medverka till att i möjligaste mån bereda sådan personal som av olika anledningar inte kan följa med vid omlokaliseringen likvärdig sysselsättning i storstock- holmsområdet. Omsättningen av personal i statlig verksamhet i storstockholmsområdet är årligen betydande. Genom att under den tid omlokaliseringarna pågår föreskriva att alla statliga organ i storstockholmsområdet skall samråda med statens omplacerings- nämnd innan lediga platser återbesätts torde personal som inte anser sig ha möjlighet att följa med vid omlokalisering till andra orter lättare kunna beredas likvärdig anställ- ning inom annan statlig verksamhet i storstockholmsområdet. Vidare bör övervägas att i första hand erbjuda befattningshavare vid organ som fortfarande skall vara lokalise- rade i storstockholmsområdet att få befattningar som blir vakanta i utlokaliserade organ till följd av att personal i sistnämnda organ inte flyttar med vid omlokaliseringen. Ge- nom sådana anordningar bör man kunna underlätta för den personal som av olika skäl inte anser sig-kunna följa med vid utflyttning att få likvärdig sysselsättning.

Vi har i kapitel 4 redogjort för lokalsituationen för den statliga verksamheten i stor- stockholmsområdet och av redogörelsen framgår att situationen är mycket besvärande. Många organ har lokaler på flera olika ställen. Lokalemas standard varierar starkt och det föreligger behov av omfattande investeringar i lokaler för den statliga verksamhe- ten i storstockholmsområdet. Vid omlokalisering av verksamheter, som vi i det före- gående föreslagit, bör utgångspunkten vara att de berörda organen skall få ändamåls- enliga lokaler, sammanhållna i sådana enheter som krävs för att verksamheten skall kunna bedrivas effektivt. Vidare bör man eftersträva att få lokaler i städernas centrala delar. Efter besök i de berörda städerna har vi funnit att behovet av lokaler för de olika organ som vi föreslår bli omlokaliserade måste tillgodoses i nybyggnader. Efter de be— sked vi erhållit anser vi oss kunna förutsätta att när beslut om omlokalisering förelig- ger de berörda städerna kommer att medverka till att centralt belägen mark för stat-

En av de faktorer som styr tidsplanen för utflyttningar är möjligheterna att snabbt anskaffa lämpliga lokaler. F. n. är produktionsprocessen för statliga byggnader relativt tidskrävande. Vi förordar dock att en ny produktionsprocess används för de byggnads- objekt som blir följden av beslut om omlokaliseringen. Den föreslagna processen bör kunna minska tidsåtgången så att nya lokaler skall kunna färdigställas på mellan 3 och 5 år från det att beslut om omlokalisering föreligger.

Vi har bedömt att ca 280 milj. kr. således skulle behöva investeras i lokaler på de olika lokaliseringsortema förutom i Östersund. För Östersund har vi inte kunnat bedöma investeringsbehovet. Härtill kommer kostnader för marken samt inredning och utrust- ning av lokalerna.

Då huvuddelen av de lokaler som f.n. disponeras av de organ som vi föreslår bli omlokaliserade bedöms kunna användas för statlig och annan verksamhet i storstock- holmsområdet undviker man emellertid investeringar i nya lokaler av ungefär samma storleksordning inom detta område. I stället görs således investeringarna på de före- slagna lokaliseringsorterna. De angivna investeringarna representerar därför inte en kostnad för genomförandet av omlokaliseringar.

När det gäller tidsplanen för omlokaliseringarna har vi ansett det angeläget att de eftersträvade effekterna av omlokaliseringarna kan uppnås så snart som möjligt. Det är därför enligt vår mening önskvärt att utflyttningama kan genomföras snabbt. Men det finns även flera faktorer som talar för att det bör förflyta relativt lång tid mellan be- slut om omlokalisering och själva flyttningen. Framför allt bör de anställda beredas möjlighet att planera för sig själva efter ett beslut om flyttning av berörda myndigheter. Bostäder måste anskaffas på de nya orterna. Vidare kräver omflyttningen stora insatser från vederbörande myndighets sida. Nya förvaltningsbyggnader måste uppföras på de nya orterna m.m. Vid de omlokaliseringar av statlig verksamhet som tidigare skett har det förflutit mellan ett halvt år och fyra år från beslutet om omlokalisering till själva utflyttningen. De omlokaliseringar som vi föreslår är dock av betydligt större omfattning än de här berörda. På vissa orter kan bostadsproduktionen komma att be- höva ökas kraftigt under ett par år för att tillgodose behovet av bostäder till de an- ställda i den statliga verksamhet som kommer att förläggas till orten. Därtill kommer under samma tidsrymd investeringar i lokaler för denna verksamhet. Det är därför angeläget att investeringarna planläggs mycket noggrant och samordnas med andra större investeringar på de berörda orterna för att förhindra en alltför stor snedbelast- ning under några få år.

Den tid som blir styrande för utflyttningen blir den tid som åtgår till att anordna förvaltningslokaler och bostäder på lokaliseringsortema. Med dessa utgångspunkter bör utflyttningama kunna påbörjas ca tre—fyra år efter det att beslut om utflyttningama fattats och vara avslutade efter ca fem år från tidpunkten för detta beslut. Enligt vår mening bör en tidsperiod på tre—fem år vara tillräcklig även för att berörd personal skall få tillräcklig tid för omställning liksom för vederbörande organ att planera verk- samhetens utflyttning. Som vi tidigare anfört blir det troligen nödvändigt att utflytt- ningen sker i etapper, åtminstone vid de större myndigheterna.

Om förslag om omlokalisering föreläggs riksdagen så att beslut kan fattas under hös- ten 1970 skulle omlokaliseringarna kunna ske från slutet av år 1973 och fortsätta under 1974 och i huvudsak vara avslutade år 1975.

Särskilt yttrande av herr Canarp

Inte minst från arbetsmarknadssynpunkter, vilka jag ansett mig ha haft att närmast beakta, har det framstått som angeläget att söka dämpa den snabba ekonomiska tillväxten i stockholmsområdet och få en regionalt mera balanserad utveckling i landet. Man kan i detta sammanhang bl. a. peka på svårigheterna att tillgodose anspråken på arbetskraft för de omfattande investeringar som den snabba ekonomiska tillväxten i stockholmsområdet ställer. Även inom andra sektorer har svårigheterna att möta efterfrågan på arbetskraft varit framträdande med påtagliga balansrubbningar som följd. Samtidigt är det emellertid också tydligt att storstaden från arbetsmarknadssyn- punkter har stora positiva värden. Den höga sysselsättningsgraden och den rikt differentierade arbetsmarknaden innebär uppenbara fördelar för de enskilda individerna. Ett uttryck hänför är den väsentligt högre yrkesverksamhetsgraden i stockholmsområdet jämfört med riket i övrigt. Mycket tyder också på en högre produktivitet än genom- snittligt i landet.

I syfte att åstadkomma en regionalt mera balanserad arbetsmarknad finner jag det naturligt att särskild uppmärksamhet ägnas bl. a. förutsättningama att begränsa ansprå- ken på arbetskraft för den statliga verksamheten i stockholmsområdet. Olika vägar kan därvid tänkas. En vidgad delegering av arbetsuppgifter från den centrala förvaltningen till regionala organ är en väg. En annan är utflyttning av vissa arbetsenheter eller funktioner inom den centrala förvaltningen. En tredje är utflyttning av hela verk eller institutioner. Naturligtvis bör också beaktas förutsättningama att vid nybildning av verk eller institutioner lokalisera dessa till andra orter än Stockholm.

Det är viktigt att de regionalpolitiska mål, som avses uppnås med ifrågakommande åtgärder, vägs mot de större eller mindre uppoffringar av andra målsättningar som eventuellt kan visa sig krävas. Problematiken har bl. a. belysts av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (SOU 1970: 3). Risker för sådana målkonflikter kan uppkomma i förhållande till de krav på bästa möjliga hushållning med de reala resurserna som måste ställas på den statliga verksamheten. Lika viktiga att beakta är emellertid de risker för målkonflikter som kan uppkomma också på kortare sikt. Från arbetsmarknadssynpunkter kräver därvid omställningsproblemen särskild uppmärksam- het. Dessa omställningsproblem torde vara små vid delegering av arbetsuppgifter till regionala o.ga.1 men också vid en saeces-siv utflyttning av vissa albersenheter på sätt exempelvis för närvarande sker vid statistiska centralbyrån synes de begränsade. Om— lokaliseringar av verk eller institutioner i dess helhet kan erfarenhetsmässigt väntas erbjuda väsentligt större omställningsproblem.

I betänkandet har, anser jag, angivits betydelsefulla utgångspunkter för en önskvärd omlokalisering av statlig verksamhet från stockholmsområdet. Enligt min mening fordras dock före ett slutligt ställningstagande en mera ingående prövning av förutsättningama och formerna för de föreslagna omlokaliseringarna. Inte minst med hänsyn till den betydelse som lösningen av omställningsproblemen måste tillmätas finner jag det naturligt att denna prövning sker i nära samråd med berörda arbetstagargrupper.

Bilaga Redogörelser för vissa myndigheters organisation, arbetsuppgifter, m. m.

Arbetsmedicinska institutet Antalet anställda: handläggande personal 33 övrig personal 80

summa ITS-

Organisation

Institutet leds av en styrelse. En överdirektör är chef för institutet. Inom institutet finns fyra avdelningar, nämligen en medicinsk, en kemisk, en teknisk och en arbetsfysiologisk avdelning samt en fristående administrativ sektion. Var och en av sektionerna för yrkes- medicin och yrkesdermatologi inom den medicinska avdelningen förestås av en labora- tor som även är överläkare vid karolinska sjukhuset.

Medicinska avdelningen är uppdelad i fyra sektioner, nämligen sektionerna för medi— cinsk yrkeshygien, toxikologi, yrkesmedicin och yrkesdermatologi. Tekniska avdelningen är också uppdelad på fyra sektioner, nämligen sektionerna för gaser och lösningsmedel, damm och metaller, elirninationsteknik och en allmän sektion. Arbetsfysiologiska avdel- ningen är uppdelad på tre sektioner, nämligen sektionerna för arbets- och miljöfysiologi, teknisk fysiologi samt sektionen för klinisk arbetsfysiologi. Inom kemiska avdelningen finns en sektion för metodforskning och ett servicelaboratorium.

Uppgifter Arbetsmedicinska institutet har till uppgift att bedriva utredningsarbete, forskning och undervisning inom yrkesmedicin, yrkeshygien och arbetsfysiologi.

Institutet undersöker personer som är utsatta för sjukdomsrisker, verkställer yrkes— hygieniskt tekniska arbetsplatsundersökningar, utreder fall där yrkessjukdom misstänks föreligga och föreslår vid behov åtgärder för att undanröja hälsorisker. Institutet funge- rar dessutom som centralt dokumentations-, informations- och konsultationsorgan för myndigheter, institutioner, företag och enskilda m.fl. i yrkeshygieniska, yrkesmedi- cinska, yrkestoxikologiska och arbetsfysiologiska frågor.

I frågor om yrkesmedicin och yrkesdermatologi biträder institutet inom sjukvård, undervisning och forskning vid karolinska sjukhuset.

Institutet har vidare att ta initiativ till experimentellt utrednings-, utvecklings— och forskningsarbete inom sitt arbetsområde.

Inom sitt arbetsområde utbildar institutet företagsläkare, skyddsingenjörer och före- tagssköterskor. Undervisning i ergonomi bedrivs även för tekniska planerare.

Institutets uppgifter angående samarbete med andra organ Institutet framhåller att särskild betydelse har de undersökningar som är av tvärveten- skaplig natur. En allsidig bedömning av förhållandet människan—arbetet kräver nämligen samverkan mellan experter inom ett flertal medicinska och andra vetenskapliga discipli- ner, bl.a. fysiologi, invärtes medicin, dermatologi, toxikologi, psykologi, kemi, fysik, teknik, sociologi och statistik. Vid en del tvärvetenskpliga undersökningar omfattar sam- arbetet ej blott arbetsenheter inom institutet utan också andra institutioner.

Institutet framhåller att förutsättningen för att institutets verksamhet skall bli me- ningsqu är en intim samverkan med såväl andra myndigheter, såsom arbetarskyddssty— relsen, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens institut för folkhälsan, universi- tetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen, som arbetsmarknadens parter och då särskilt de centrala organisationerna vilkas lokalisering till Stockholm får anses stadigblivande.

Centrala studiehjälpsnämnden (CSN) Antalet anställda: handläggande personal 8 övrig personal 54

summa &

Organisation

Nämnden består av sju ledamöter. Hos nämnden finns en byråchef som är chef för nämndens kansli. Inom kansliet finns fyra sektioner, en för studiehjälp för gymnasial nivå, en för studiestöd för eftergymnasial nivå, en för debitering och uppbörd av studie- medel och en för kamerala och administrativa ärenden.

Uppgifter Nämnden är central förvaltningsmyndighet för ärenden om studiesocial verksamhet och därmed sammanhängande frågor i den mån sådana frågor inte ankommer på annan myndighet. Nämnden är chefsmyndighet för studiemedelsnämnderna.

Nämnden beslutar om studielån till elever i gymnasiet och behovsprövat tillägg för dessa. Nämnden har vidare hand om frågor om avskrivning på studielån och är besvärs- myndighet för ärenden rörande studiemedel m.m.

Nämndens uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Nämnden framhåller att det för den studiesociala verksamheten fordras samverkan och kontinuerliga överläggningar med bl. a. de centrala utbildningsmyndigheterna. Överlägg- ningar och diskussioner hålls också ofta med utbildningsdepartementet, vilket motiverar närhet till kanslihuset. Därtill kommer konferenser med studerandeorganisationer och andra.

För verksamhetens bedrivande har nämnden tre serviceorgan, nämligen postbankens låneavdelning, riksbankens huvudkontor och SCB:s datamaskincentral.

Postbanken handhar utbetalningen av studielån för gymnasiala studier och den fort- löpande administrationen av utlämnade lån.

Riksbanken har genom checkclearingen hand om insamlingen av utkvitterade studie- medelsanvisningar och medelsgottgörelsen till utbetalningsanstalterna.

SCB:s datamaskincentral har hand om registreringen av utbetalade studiemedel samt debiteringen och registreringen av studiemedelsavgifter.

För verksamheten är det enligt nämnden nödvändigt med kontinuerliga och intima kontakter med serviceorganen och då särskilt med SCB. Placering av CSN utanför stor—

stockholmsområdet skulle även med hänsyn härtill vara olämpligt och medföra påtagliga besvär och kostnader för kommunikationema mellan CSN och serviceorganen.

Centralnämnden för fastighetsdata (CFD) Antalet anställda: handläggande personal 27 övrig personal 41

summa 68—

Organisation

Centralnämnden för fastighetsdata inrättades 1.7.1968. För nämnden finns ett kansli. Justitieministern förordnar chef för kansliet och den personal i övrigt som behövs. Någon fast organisation har inte fastställts för nämnden.

Ordförande och chef är tekniske direktören i lantmäteristyrelsen. Övriga ledamöter representerar justitie-, jordbruks- och inrikesdepartementen samt lantmäteristyrelsen och statskontoret. Till nämndens förfogande står dessutom experter representerande justitie- departementet, lantmäteristaten, rikets allmänna kartverk, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, statens planverk och statistiska centralbyrån.

Uppgifter

CFD skall enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28.6.1968 fortsätta det utredningsarbete som förut bedrivits av fastighetsregisterutredningen, genomföra fastighetsregisterreformen i den mån detta ej ankommer på lantmäteristyrelsen samt i samråd med lantmäteristyrel- sen till Kungl. Maj:t avge förslag till de författningar som erfordras. Statsmakterna har sålunda endast tagit ställning till frågan om fastighetsregisterreformens genomförande och inte till de organisatoriska formerna för driften av hela det informationssystem, som blir ett resultat av nämndens arbete.

Riksdagsbeslutet om fastighetsregisterreformens genomförande innebar bl.a. att en central datamaskin skulle komma till användning. Det förutsattes dock att ett försök skulle genomföras innan ställning till systemets utformning i övrigt togs. Under inne- varande år kommer ett databanksförsök att genomföras i Uppsala län. Försöket sker i samarbete med statskontoret och ett datorföretag.

Huvudparten av CFD:s resurser är för närvarande insatta på databanksförsöket i Uppsala. Sedan försöket slutförts vidtar ett omfattande utvärderingsarbete.

I fastighetsregisterreformen ingår såsom en väsentlig del koordinatregistrering av fas- tigheter, byggnader, fornminnen, vägar m.m. Detta arbete har nu gått in i produktions- skedet. Koordinatregistreringen är sålunda slutförd i Uppsala län och pågår i Skara- borgs och Örebro län. I koordinatregistreringsarbetet deltar för närvarande ett 20-tal personer, huvudsakligen ingenjörer och stansoperatriser.

CFD:s uppgifter angående samarbete med andra organ m.m.

I det försöks- och utvecklingsskede, som CFD:s arbete nu befinner sig, är ett stort antal kontakter med skilda organ en nödvändighet.

Inskrivningskommittén har föreslagit en nära samordning av fastighets— och inskriv— ningsregistreringen. I avvaktan på statsmakternas beslut i frågan har Kungl. Maj:t be- slutat att inskrivningsv'asendet skall delta i databanksförsöket i Uppsala. Behovet av samordning tillgodoses genom att justitiedepartementets expeditionschef är vice ordfö- rande och en av departementets rättschefer expert i nämnden. Vidare ingår en av sekre- terarna i inskrivningskommittén i den styrgrupp, som tillskapats för databanksförsöket i Uppsala. Han har även sin arbetsplats i nämndens lokaler.

Fastighetsregisterreformen genomförs i samarbete med lantmäteristyrelsen. Detta sam- arbete nödvändiggör ständiga kontakter mellan nämnden och styrelsen. Förutom att nämndens ordförande och chef är teknisk direktör i lantmäteristyrelsen och i denna egenskap chef för dess utvecklingsenhet, ingår i nämnden såsom ledamot en represen- tant för lantmäteristyrelsen. Vissa inom CFD anställda är vidare parallellförordnade vid lantmäteristyrelsen. Samarbetet i övrigt sker till stor del via särskilt tillskapade arbetsgrupper.

Även i övrigt erfordras ett stort antal kontakter. Speciellt gäller detta utvecklingsar- betet beträffande databankens innehåll och utnyttjande. I många fall sker samarbetet i särskilt tillskapade arbetsgrupper. I det följande redovisas de organ, med vilka särskilt stora kontaktbehov föreligger.

Fastighetsdatabanken kommer att få fundamental betydelse för all slags fastighetsvär- dering. Detta gäller inte minst fastighetstaxeringen. Mot bakgrund av de rationalise— ringar som möjliggörs i fastighetstaxeringsarbetet (t. ex. maskinell primärtaxering) pågår ett nära samarbete med fastighetstaxeringskommittéerna. En viktig gemensam arbets- uppgift utgöres av den fortsatta utredningen av byggnadsredovisningsfrågan. För detta ändamål diskuteras tillskapandet av en gemensam arbetsgrupp, i vilken även kommun- förbundet avses bli representerat.

Till fastighetsregistret kommer att höra ett kartverk bestående av fastighets-, bestäm- melse- och plandetaljkartor. Underlaget till dessa kartor produceras i stor utsträckning av rikets allmänna kartverk. På grund härav är ett nära samarbete nödvändigt. Ett vik- tigt samarbetsområde utgöres även av pågående försök med digitalisering och datorlag- ring av kartdata. De många kontaktytorna har gjorde det nödvändigt att tillskapa en särskild samarbetsgrupp.

Den nya fastighetsdatabanken kommer att bli av väsentlig betydelse för samhällspla- nering på olika nivåer. Ett nära samarbete med statens planverk är därför nödvändigt. Detta gäller såväl databankens innehåll som dess utnyttjande. Tillgången till ett mo— dernt informationssystem kommer att göra det möjligt att utforma nya och effektivare planeringsmetoder.

Samarbetet mellan CFD och planverket sker på olika sätt. Nämndens kanslichef är sålunda ledamot i den ledningsgrupp, som tillskapats för länsvis inventering av data av betydelse för den översiktliga planläggningen. Samarbetsformerna för utvecklingsarbetet beträffande databankens framtida innehåll och utnyttjande diskuteras.

Kommunerna kommer i stor utsträckning att beröras av fastighetsregisterreformen. Detta gäller såväl vid uppbyggnaden och ajourhållningen av databanken som vid ut- nyttjandet. Den tekniska samordningen av databanken med kommunförbundets ADB- serviceverksamhet är även av stor betydelse. Behovet av centralt samarbete med kom- munförbundet är därför framträdande. Samarbetet sker för närvarande dels via särskilt utsedda kontaktmän, dels via för speciella ändamål tillskapade arbetsgrupper.

Bland övriga viktigare kontaktorgan kan nämnas bygglag- och saneringsutredning- arna, statens naturvårdsverk, statens vägverk, skogs» och lantbruksstyrelserna, statens geotekniska institut, Sveriges geologiska undersökning, statistiska centralbyrån, univer- sitet och högskolor, centrala intresseorganisationer för banker, försäkringsbolag och byggnadsföretag.

Domänverkets central förvaltning

Antalet anställda: handläggande personal ca 220 övrig personal ca 180

summa ca 400

Domänverket ledes av en styrelse som består av sex ledamöter. Generaldirektören är chef för domänverket. Hos verket finns en överdirektör. Inom domänverket finns fem huvudenheter, nämligen försäljningsavdelningen, driftsavdelningen, rationaliseringsav- delningen, personalavdelningen och ekonomiavdelnjngen, samt därutöver tre fristående sektioner, nämligen rättssektionen, planeringssektionen och informationssektionen, samt ett sekretariat.

Lokalförvaltningen utgörs av åtta distriktsförvaltningar och 68 revirförvaltningar.

Uppgifter Domänverket skall enligt instruktionen driva skogsbruk på den fasta egendom som hör till domänverkets fond (domänfonden) och förvaltar i övrigt denna egendom och de andra tillgångar som hör till fonden samt förvaltar och utövar tillsyn över vissa andra allmänna skogar.

Det åligger domänverket enligt instruktionen att enligt särskilda bestämmelser vid- taga åtgärder för sådana fastighetsförvärv för domänfondens räkning och sådana avytt- ringar av fonden tillhörig fast egendom, som lämpligen bör äga rum. Verket skall vidare uppbära och redovisa verkets inkomster samt därmed och med medel som i övrigt står till dess förfogande bestrida verkets utgifter.

Domänverket utför anläggningar och byggnader som fordras för verket. De olika avdelningarnas arbetsuppgifter framgår av följande redogörelse. Försäljningsavdelningen svarar för marknadsföring och försäljning samt leverans av virke och därmed sammanhängande frågor. Utvecklingsarbetet inom avdelningen skall vara inriktat på att skapa rationellare leveransformer som gör kostnadsbesparingar möj- liga i virkeshanteringen i hela transportkedjan. Avdelningen svarar även för frågor om fjärrtransporter.

Driftsavdelningen svarar för den löpande ekonomiska driften och förvaltningen. Den är den operativa enhet inom verket från vilken beslut som avser den löpande förvalt- ningen utgår. I uppgifterna ingår bl. a. att behandla verkets årsbudget och att därvid i samråd med försäljningsavdelningen handlägga frågor rörande avverkningens storlek, inriktning och lokalisering samt omfattningen av skogsvårdsåtgärdema. Avdelningen har även hand om dels samtliga nyttjanderättsärenden, dels ärenden angående husbygg- nadsverksamhet, naturvård, jakt, fiske och fritidsverksamhet. Avdelningen handlägger vidare frågor angående fastighetsinnehavets yttre rationalisering och är verkets förhand- lingsorgan i markärenden. I uppgifterna ingår även att svara för lantmäterifrågor och fastighetsredovisning m.m. Det åligger vidare avdelningen att utveckla tekniken vid upprättande av revirens driftsplaner.

Arbetsuppgifterna inom avdelningen fördelas på fem sektioner, nämligen förvalt- ningssektionen, nyttjanderättssektionen, naturvårdssektionen, husbyggnadssektionen och fastighetssektionen.

Rationaliseringsavdelningen svarar för samordningen av rationaliseringsarbetet inom områdena skogsvård, avverkning och transport. Avdelningen skall följa utvecklings- och rationaliseringsarbetet inom olika forskningsorgan och inom skogsbruket i övrigt. Ratio- naliseringsavdelningen svarar även för skogsindelningsverksamheten samt handlägger frågor rörande vägar och maskiner.

Arbetsuppgifterna inom avdelningen fördelas på skogsindelningssektionen, skogsvårds- sektionen, tekniska sektionen och vägsektionen.

Ekonomiavdelningen svarar för verkets centrala redovisning och budgetarbetets tek- niska samordning samt handlägger frågor rörande finansiering, likviditet och förmögen-

hetsförvaltning. I uppgifterna ingår att handlägga organisationsfrågor, svara för admi- nistrativ rationalisering — inklusive ADB-frågor — handlägga andra frågor av ekono- misk art, såsom inköp av maskinell utrustning och annan materiel för driften, samt svara för vissa serviceuppgifter. Ekonomiavdelningen har dessutom hand om förvaltningsrevi- sion och verkets statistik. .

Arbetsuppgifterna inom avdelningen fördelas på de fem sektionerna budget— och redovisningssektionen, statistiksektionen, sektionen för administrativ rationalisering, in- tendentsektionen och revisionssektionen.

Personalavdelningen svarar för personaladministration och de centrala avtalsförhand- lingarna med skogsarbetarnas organisationer, handlägger övriga personalfrågor, ärenden angående lokalisering av arbetarbostäder samt frågor rörande utbildning av tjänstemän och arbetare. Avdelningen svarar också för personalvård, arbetarskydd, löneuträkning och pensionsfrågor.

Arbetsuppgifterna inom avdelningen fördelas på personalsektionen, skogsavtalssektio- nen, utbildningssektionen och lönesektionen.

Sekretariatet svarar för sekreterarservice till verkschefen och verkschefens ställföre— trädare. I uppgifterna ingår att handlägga ärenden av allmän natur, som lämpligen inte kan åläggas annan enhet. Sekretariatet svarar även för företagsnämndsverksamheten.

Informationssektionen skall befrämja verkets public relations. Externt skall särskild vikt läggas vid verkets förbindelse med allmänheten, press, radio och TV. Sektionen skall också svara för utgivning av pressöversikter och företagstidning samt biträda i intern informationsverksamhet.

Sektionen för långtidsplanering skall utarbeta underlag för utformningen av verkets skogliga och ekonomiska politik på längre sikt. Sektionen skall utföra ekonomiska ut- redningar, bl.a. verksomfattande budgetberäkningar för längre perioder, samt utred- ningsarbete av sådan art, som inte lämpligen kan utföras av annan enhet.

Rättssektionen skall följa utvecklingen i fråga om lagändringar och ny lagstiftning, som har anknytning till verkets arbetsområde. I uppgifterna ingår att bevaka kronans rätt och föra dess talan i rättegångsärenden (dock ej inför arbetsdomstol) samt hand- lägga mål och ärenden i övrigt av rättslig natur.

Antalet sysselsatta inom olika avdelningar framgår av följande sammanställning.

Sekretariatet, sektionen för långtidsplanering, rättssek-

tionen och informationssektionen 23 Försäljningsavdelningen 7 Driftsavdelningen 85 Rationaliseringsavdelningen 84 Ekonomiavdelnin gen 1 64 Personalavdelningen 37

Summa 400

Verkets uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Verket har redovisat en omfattande sammanställning över de organ som centralförvalt- ningen har samverkan med. De viktigaste kontakterna redovisas i det följande. F örsälj— ningsavdelningen har bl.a. kontakter med Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, virkesmätningsrådet, skogsindustrins branschorganisationer och ASSI, driftsavdelningen med bl.a. arbetsmarknadsstyrelsen och naturvårdsverket. Rationaliseringsavdelningen har kontakter med bl.a. Forskningsstiftelsen Skogsarbeten, Stiftelsen skogsmekanise- ring, skogsbrukets motortransportkommitté och arbetsmarknadsstyrelsen, personalavdel- ningen med bl. a. arbetsmarknadsstyreslen, SACO, TCO, SR, skogsarbetarförbundet och skogsbrukets arbetsgivareorganisationer.

Härutöver framhåller verket bl. a. följande. Frågan om lokalisering av centralförvalt-

ningen har behandlats av Kungl. Maj:t och riksdagen i samband med frågan om kon— torslokaler för centralförvaltningen. Således har riksdagen tagit ställning i frågan år 1953 och så sent som 1964 samt i samband med anslagsbeviljande åren 1968 och 1969 för ämbetsbyggnad för centralförvaltningen i Bergshamra, Solna. Uppförandet av bygg- naden pågår och inflyttning beräknas ske före årsskiftet l970/ 71.

I tidigare lokaliseringsdiskussioner har ett av de vanligaste argumenten för en omlo- kalisering av domänverkets centralförvaltning till norra Sverige varit att domänverkets markinnehav är koncentrerat till Norrland. Detta är riktigt rent areellt sett, men har mindre betydelse när det gäller att bedöma tyngdpunkten för domänverkets verksamhet. Visserligen ligger ca 70 % av domänverkets drygt 4 milj. hektar produktiv skogsmark inom de tre norra distrikten (norr om Örnsköldsvik), men ser man i stället på taxerings- värdet på skogsmarken återfinnes ca 50 % på de tre södra distrikten (söder om Dal- älven) och då jordbruksförvaltningen medräknas ca 55 % inom dessa tre distrikt.

Av domänverkets intäkter kommer drygt 50 % från de fyra södra distrikten (söder om Sundsvall). Täckningsbidraget från skogsförvaltningen 1968 kom till nära 60 % från de tre södra distrikten.

Personalen är relativt jämnt fördelad, vilket sammanhänger med att distriktsindel- ningen bl. a. är gjord med hänsyn till de årliga avverkningsbeloppen, som är ungefär lika stora på de olika distrikten.

Verket framhåller att det har en starkt decentraliserad verksamhet. Centralförvalt- ningen omfattar ca 400 tjänstemän, dvs. drygt 5 % av de totalt ca 6 900 anställda. På lokalförvaltningarna tjänstgör ca 1 200 tjänstemän och ca 5 300 arbetare. Genom fort- löpande administrativ rationalisering kommer delegering och decentralisering att drivas längre. Det innebär att centralförvaltningen i ännu högre grad blir kontaktskapande, samordnande och ledande organ och därmed kommer att minska numerärt sett.

Sedan den 1.1.1969 har domänverkets och ASSIzs verksamheter samordnats i större utsträckning än tidigare enligt riksdagens beslut 1968. Lokaliseringen av dessa företags centralförvaltningar har således betydelse för bådas verksamhet.

Skogsindustrins branschorganisationer är samtliga lokaliserade till Stockholm och kan inte väntas flytta ut från stockholmsområdet. En förflyttning från stockholmsområdet skulle därför i avsevärd grad försvåra kontakterna med köparna, virkesmarknaden och skogsindustriemas branschorganisationer. Dessa kontakter är livsviktiga för domänver- kets affärsverksamhet och dessutom av allmänt intresse med hänsyn till den ställning och betydelse domänverket har för svenskt skogsbruk. En flyttning skulle innebära risker för ett försämrat försäljningsresultat. Det intensiva utvecklingsarhete som pågår inom försäljningsavdelningen skulle även försvåras. Detta arbete har varit och är av stor bety— delse för domänverkets ökande inflytande på virkesmarknaden och bidrager därigenom verksamt till att säkra virkesavsättningen och därmed sysselsättningen i domänverkets skogar.

Domänverkets centralförvaltning är mycket beroende av kontakt- och samordnings— möjligheter med skogsarbetsgivarnas organisationer, som är lokaliserade till Stockholm. I dessa sammanhang har domänverket en betydande roll i egenskap av landets störste skogsägare.

Domänverket erinrar om verkets omorganisation den 1.1.1969. Den medförde för centralförvaltningen helt naturligt en hel del övergångssvårigheter, dels i samband med omplacering av personal till nya arbetsuppgifter, dels i samband med de genom omor- ganisationen nödvändiga omflyttningarna mellan centralförvaltningens olika lokaler. Verkningarna av dessa störningar är ännu ej helt övervunna. Vid årsskiftet 1970/ 71 skall hela centralförvaltningen flytta till de nya lokalerna i ämbetsbyggnaden i Bergs- hamra, Solna. Det kommer att medföra nya omställningssvårigheter. Man får även

räkna med att en del personal lämnar domänverket i samband med denna utflyttning. Det innebär ytterligare övergångssvårigheter. Skulle en utflyttning förlänga denna stör- ningsperiod kan det inte undvikas, att det allvarligt påverkar verksamheten. Vid en ut- flyttning från stockholmsområdet måste man enligt verket räkna med att personalen lämnar domänverket i en helt annan utsträckning än vad flyttningen till Bergshamra kan innebära, vilket tidigare erfarenheter av utflyttning visat. Det gör störningarna ännu allvarligare.

Försvarets sjukvårdsstyrelse Antalet anställda: handläggande personal 53 övrig personal 55

summa 108

Organisation Försvarets sjukvårdsstyrelse är organiserad på en centralplanering, tre byråer, nämligen hälsovårdsbyrån, sjukvårdsbyrån och materielbyrån, samt en specialmedicinsk sektion och en administrativ sektion. Inom styrelsen finns även en medicinalkårexpedition. Denna lyder under generalläkaren, som är chef för styrelsen, i hans egenskap av chef för försvarets medicinalkår.

Styrelsen är chefsmyndighet för militärapoteket, militärmedicinska undersökningscen- tralen samt de centrala sjukvårdsförråden och läkemedelscentralerna.

Uppgifter _ Försvarets sjukvårdsstyrelse leder krigsmaktens hälso- och sjukvård och är central för- valtningsmyndighet för sjukvårdsförvaltningen inom krigsmakten.

I det följande lämnas en översikt över de arbetsuppgifter som de olika enheterna inom styrelsen har.

Inom centralplaneringen sker långsiktig planering m.m. av hälso- och sjukvården i fred och krig inom krigsmakten, samordning av rationalisering, programinriktning och långsiktig ekonomisk planering, sammanhållande av styrelsens budgetarbete, planering av försvarsmedicinsk forskning, sammanhållande av styrelsens krigsförvaltningsplaner och överförande av forskningsresultat m.m. till praktisk tillämpning. Vidare handläggs inom enheten frågor om underrättelsetjänst och säkerhetstjänst m.m.

Inom hälsovårdsbyrån handläggs bl. a. ärenden om tillsyn av krigsmaktens hälsovård och ärenden rörande förläggnings-, livsmedels-, vatten-, avlopps-, omgivnings-, yrkes- och personlig hygien m.m. Byrån har ansvar för epidemibekämpning, krigsförberedelse— arbete m. rn. inom områdena hälsovård och epidemibekämpning. Vidare handläggs frå- gor angående mikrobiologi, biologiska stridsmedel, näringsfysiologi m.m. och ärenden ang. medicinskt skydd mot kärnstridsmedel och kemiska stridsmedel. Byrån ansvarar också för utformningen i hygieniskt avseende av krigsmaktens byggnader, befästningar, fartyg, fordon och materiel, för medicinskt underlag för anskaffning av materiel för hälsovårdsförband rn. m., för skadedjursbekämpning (även tillverkning och distribution av bekämpningsmedel) samt för tillsyn över djursjukvård, djurhälsovård och djurskydd inom krigsmakten.

Inom siukvårdsbyrån handläggs ärenden om bl.a. organisation och tillsyn av krigs- maktens sjukvård inklusive tandvård, tillsyn av den medicinska verksamheten vid sjuk- vårdsavdelningar och inskrivningscentraler, krigsförberedelsearbete m.m. inom sjuk- vårds- och tandvårdsområdena, utformning och kontinuerlig översyn av krigsmaktens sjukvårdslokaler, underlag för befattningsanalyser och personaluttagning (inskrivnings-

väsendet), medicinskt underlag för anskaffning av sjukvårdsmateriel och läkemedel. Vi- dare handläggs ärenden angående hälsoundersökningar, psykiatriska undersökningar, blod— och vätsketjänst, tuberkulosbekämpning, tjänstduglighet och tjänstbarhet samt vissa personalärenden.

Skärmbildscentral (fr.o.m. 1.4.1970). Central granskning av skärmbilder m.m. De organisatoriska frågorna är ännu ej klarlagda. Här räknas med att ledningen av centra- lens verksamhet kommer att anförtros åt chefen för sjukvårdsbyrån.

Inom specialmedicinska sektionen handläggs ärenden om medicinska frågor om indi- videns fysiska och psykiska förutsättningar och möjligheter att medverka i olika vapen- system, medicinsk tillsyn över och medicinskt underlag för säkerhetsarbetet inom krigs- makten samt för särskilda undersökningar av personal, som utsätts för speciella påfrest— ningar m.m., tillsynen av verksamheten vid militärmedicinska undersökningscentralen samt vid marinens och flygvapnets medicinska undersökningscentraler, inriktning m.m. av forskningen inom områdena speciell armé-, marin- och flygmedicin samt psykologiska faktorers inverkan.

Inom materielbyrån sker den ekonomiska planeringen m.m. beträffande bl. a. anslag för sjukvårdsmateriel och läkemedel inom krigsmakten, krigsförvaltningsföreskrifter, krigsberedskapsöversikter m.m., underlag för försvarsgrenamas materielplaner, projek- tering, konstruktion, utveckling och försök samt anskaffning av sjukvårdsmateriel, ansvar för tillhandahållande, utnyttjande och underhåll m.m. av sjukvårdsmateriel samt förrådsplanering och förrådsdrift, redovisning och inventering.

Inom administrativa sektionen handläggs juridiska, ekonomiska och allmänt admi- nistrativa frågor, sjukvårdsstyrelsens fredsorganisation m.m., ärenden rörande förbands- sjukvården, huvuddelen av på styrelsen ankommande personalärenden m. m., redigering av styrelsens årsberättelse samt handbok för medicinalpersonal inom krigsmakten, eko- nomisk planering beträffande försvarsgrenamas sjukvårdsanslag, styrelsens myndighets- anslag, kameral förvaltning och expeditionstjänst.

Inom medicinalkårexpeditionen handläggs ärenden om rekrytering, anställning, regist- rering och utbildning m. rn. av försvarets medicinalkårpersonal. Inspektion sker av hälso- och sjukvårdsutbildningen inom krigsmakten. Medicinska läroböcker m.m. ut- arbetas för hälso- och sjukvårdsutbildningen inom krigsmakten. Fördelning sker av medicinalpersonal för krigsplacering. Anvisningar utfärdas till vämpliktsverket för krigsplanering m.m.

Antalet anställda fördelade på olika verksamheter inom styrelsen framgår av följande sammanställning.

Förvaltning av sjukvårdsmateriel 36 Hälso- och sjukvård 30 Serviceverksamhet (administrativ verksamhet) 16 Personaladministrativ verksamhet 15 Ledning 7 Forskning 4

Summa 108

Försvarets siukvårdsstyrelses uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Styrelsen anger att den samverkar med, förutom i stort sett alla centrala organ inom försvarssektorn, bl. a. socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, veterinärstyrelsen, luftfartsverket, karolinska institutet, karolinska sjukhuset, statens bakteriologiska labo- ratorium, veterinärmedicinska anstalten, arbetsmarknadsstyrelsen, UKÄ och skolöver- styrelsen.

Styrelsen framhåller att i dess organisation ingår ett stort antal läkare som är en

svårrekryterad kategori. Rekryteringsmöjlighetema är dock enligt styrelsen betydligt större i Stockholm än i övriga landet.

Kommittén för television och radio i utbildningen (TRU ) Antalet anställda: ca 120

Organisation

Kurser som skall produceras av TRU bildar projekt, som leds av projektgrupper. Dessa grupper sätts samman från fall till fall och utgörs dels av personal från TRU - program- personal — dels av tillfälligt engagerade medarbetare för bl.a. manusarbete. Ett sär- skilt planeringssystem har utvecklats för projektarbetet. Arbetet är i stort sett integrerat inom projektet varför en del personal i regel anställs tillfälligt och placeras i TRU:s lokaler. I de olika ämnesvisa planerings- och referensgrupperna ingår ett antal experter. Dessa deltar endast i sammanträden i TRU-verksamheten och har sitt ordinarie arbete. Antalet sådana experter som samtidigt var verksamma under 1969 var ca 80. Av dessa var ca 30 från storstockholmsområdet och ca 50 från landet i övrigt.

I fråga om tekniska resurser för TV, radio och ljudproduktion är TRU i princip själv- försörjande. I begränsad omfattning köps radiotekniska resurser hos Sveriges Radio. I fråga om grafiska resurser replierar TRU på främst utbildningsbolaget och Brevsko- lan. Vidare utnyttjas Sveriges Radios arkiv för inslag i produktionen vid TRU.

Uppgifter

TRU har i uppdrag att utreda frågan om användning av radio och TV inom utbild- ningsväsendet och att bedriva försöksverksamhet med produktion av program. Enligt direktiven skall försöksverksamheten omfatta program för dels vuxenutbildning, dels den nya tekniska utbildningsenheten i Linköping, dels gymnasiala skolformer och om- skolning, dels ock i viss utsträckning högskolesektom i övrigt, främst inom samhälls- vetenskapliga området. Åt TRU har vidare uppdragits att utreda frågan om TV, särskilt färg-TV, i medicinarutbildningen samt att bedriva försöksverksamhet med förskolepro- gram.

TRU:s uppgifter angående behov av samarbete med andra organ TRU framhåller att det i många fall krävs personliga besök i Sveriges Radios arkiv för att få inslag i produktionerna vid TRU. Till viss del kan dock detta ske genom ombud. Tekniskt sett ordnas sändningen via Sveriges Radio. Vid en omlokalisering av TRU kan detta bestå om en ort väljs där Sveriges Radio har distriktsorgan eller genom egna resurser i form av länkförbindelse till televerkets anläggningar.

Vid utprövningen och utvärderingen av de producerade kurserna krävs närhet till pedagogisk expertis. Utprövningarna utförs f.n. inom TRU:s skolsektor av personal som är knuten till pedagogiska institutionen i Umeå och inom samhällsvetenskapliga sektorn av pedagogiska institutionen i Uppsala.

Den centrala planeringen vid produktionsenheten kräver dels arbetskonferenser för den egna ledningsgruppen och vissa utomstående berörda, dels löpande kontakter i form av sammanträden med representanter för verk och organisationer. Enligt TRU förskjuts många av kontakterna efter hand från central till lokal nivå för konkreta frågor och sprids över landet — TRU har omfattande fältkontakter — medan andra kontakter över- går till samråd via post och telefon.

K riminal vårdsstyrelsen Antalet anställda: handläggande personal 132 övrig personal 161

summa 2;

Organisation

Kriminalvårdsstyrelsen leds av en styrelse, vars ledamöter är generaldirektören (ordf.) och minst sex andra ledamöter som Kungl. Maj:t utser särskilt.

Inom styrelsen finns två avdelningar, en för vård och tillsyn och en för arbete och utbildning. Dessutom finns en ekonomibyrå och en personalbyrå samt en juridisk enhet, en organisationsenhet, ett revisionskontor och allmänna kriminalregistret.

Avdelningen för vård och tillsyn består av vårdbyrån, bevakningsenheten, intenden- turenheten och nämndkansliet.

Avdelningen för arbete och utbildning består av produktionsbyrån, planeringsenheten, försäljningsenheten, inköpsenheten samt arbetsvårds— och yrkesutbildningsenheten.

Uppgifter Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om kriminalvård Styrelsen är chefsmyndighet för kriminalvårdsdirektörerna, fångvårdsanstaltema och skyddskonsulentorganisationen. Hos styrelsen förs allmänna kriminalregistret, centralt klientelregister och register över dem som dömts till skyddstillsyn. Antalet anställda fördelade på olika verksamheter framgår av följande sammanställ- ning.

Verksledningen 5 Ekonomibyrån, personalbyrån, juridiska enheten, organisationsenheten, revisionskontoret 110 Arbets- och utbildningsavdelningen 75 Vård- och tillsynsavdelningen 60 Kriminalregistret 43 Summa 293

I det följande lämnas en översikt över de arbetsuppgifter som de olika enheterna inom styrelsen har enligt arbetsordningen.

På ekonomibyrån handläggs ärenden om anslagsäskanden och den ekonomiska för- valtningen, ärenden om kriminalvårdsprognoser, kriminalvårdsstyrelsens årsberättelse, förvaltningslokaler och utrustning för kriminalvårdsstyrelsen, anskaffande och under- håll av sådana förvaltningslokaler och personalbostäder som inte redovisas på kriminal- vårdsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond och ärenden om tryckning av publikationer m.m.

På personalbyrån handläggs ärenden om anställning, förflyttning och befordran av tjänstemän samt semester, tjänstledighet och avsked för tjänstemän, ärenden om perso- nalregistrering, ärenden om avtal rörande löne- och anställningsvillkor för personal, ärenden om personalvård, personalinformation, personbedömning och personalutbild- ning samt ärenden om avlöning av personal m.m.

På den juridiska enheten handläggs ärenden om registrering av handlingar som in- kommit till kriminalvårdsstyrelsen, ärenden om arbetsordningar samt andra föreskrifter och anvisningar av författningskaraktär, ärenden om ansvar för tjänstefel, inkasso- och skadeståndsärenden, samt rättsärenden rörande kriminalvårdens fastigheter m.m.

På organisationsenheten handläggs ärenden om administrativ rationalisering och ut- veckling och uppföljning av datasystem.

På revisionskontoret handläggs ärenden om förvaltningsrevision, redovisningsrevision samt ärenden om anmärknings- och avskrivningsmål.

På allmänna kriminalregistret handläggs ärenden enligt lagen om allmänt kriminal- register.

På den byrå och de enheter som hör till vård- och tillsynsavdelningen handläggs nedan förtecknade ärenden.

På vårdbyrån handläggs ärenden om planering och organisation av vård och tillsyn, utveckling av behandlingsmetoder inom vårdområdet, ärenden om rättsvård och om samarbete i vårdfrågor med andra myndigheter, ärenden om verkställbarhetskontroll och doms befordran till verkställighet och ärenden om beräkning av strafftid m.m., ärenden om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställig— het av straff m.m. samt ärenden om centrala klientelregistret.

På bevakningsenheten handläggs ärenden om säkerheten vid anstalter och häkten, ärenden om scheman och ärenden om kriminalvårdens transportorganisation.

På intendenturenheten handläggs ärenden om förplägnad, anstaltsbeklädnad och fri- givningsutrustning och utrustning i övrigt som inte avser arbetsdriften.

På nämndkansliet sker registrering av handlingar som inkommer till de centrala nämnderna, beredning av ärenden som handläggs av nämnderna, expediering av nämn- dernas beslut och arkivering av nämndernas handlingar.

På den byrå och de enheter som hör till arbets— och utbildningsavdel- ning en handläggs nedan förtecknade ärenden.

På produktionsbyrån handläggs ärenden om den tekniska och ekonomiska ledningen av driften vid verkstäder, jordbruk och byggnadsföretag, ärenden om teknisk rationali- sering och om utveckling av produkter och produktionsmetoder, ärenden om underhåll och förvaltning av kriminalvårdens fastigheter i den mån ärendena inte skall handläggas av ekonomibyrån samt ärenden om intagnas sysselsättning i ekonomiarbete.

På planeringsenheten handläggs ärenden om planering och organisation av arbete Och utbildning och om utveckling av behandlingsmetoder inom arbetsdriftens område, ären- den om ersättning för utfört arbete och om arbetarskydd, ärenden om driftbudgeten och andra driftekonomiska frågor samt ärenden om samarbete i sysselsättningsfrågor med andra myndigheter.

På försäljningsenheten handläggs ärenden om anskaffning av arbete för arbetsdriftens räkning och försäljning av varor och tjänster som framställs inom arbetsdriften samt ärenden om försäljning av vissa produkter från verkstäder inom socialstyrelsens och arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsområden.

På inköpsenheten handläggs ärenden om upphandling av förnödenheter för arbets— driften och ärenden om försäljning av överblivna förnödenheter inom arbetsdriften.

På arbetsvårds- och yrkesutbildningsenheten handläggs ärenden om verksamheten vid arbetsterapi- och diverseverkstäder och ärenden om intagnas utbildning.

Kriminalvårdsstyrelsens uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Styrelsens chef och vissa chefstjänstemän deltar regelbundet en gång i veckan i sam- manträden med vardera interneringsnämnden och krirninalvårdsnämnden och två gång- er i veckan med ungdomsfängelsenämnden. Verksledningens personliga sammanträffan- den med chefstjänstemän i departementen, företrädare för statliga myndigheter och organisationer samt deltagande i sammanträden i Stockholm m.m. varierar starkt från tid till annan men torde kunna anges till ett å två om dagen. Det kan i sammanhanget framhållas att fråga ibland är om överläggningar, som måste ordnas med mycket kort varsel.

Personliga sammanträffanden förekommer mellan en gång till fyra är fem gånger i

månaden mellan företrädare för de enheter som är direkt underställda verksledningen och framför allt tjänstemän hos följande myndigheter m.m., nämligen byggnadsstyrel- sen, postbanken, poststyrelsen, riksrevisionsverket, socialstyrelsen, statens avtalsverk, statens personalvårdsnämnd, statskontoret och vårdutbildningsnämnden.

För arbets- och utbildningsavdelningen medför arten av verksamheten särskilt många och omfattande kontakter såväl inom den statliga som inom den privata sektorn. De oftast förekommande personliga kontakterna som sker mellan en till tre gånger per månad är med företrädare för följande myndigheter, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, fångvårdens byggnadskommitté, förenade fa- briksverken, försvarets sjukvårdsstyrelse, patent- och registreringsverket, poststyrelsen, rikspolisstyrelsen, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, statens järnvägar, statens vägverk, statskontoret och televerket.

Kontakterna med försvarets materielverk anges till sju å åtta gånger per månad. Här- utöver håller arbets— och utbildningsavdelningen kontakt med företrädare för ett stort antal enskilda företag i stockholmsområdet och branschorganisationer m.fl.

Vård— och tillsynsavdelningen har personlig kontakt i regel ca en gång per månad med i första hand följande centrala myndigheter, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, försvarets materielverk, försvarets sjukvårdsstyrelse, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen.

De centrala nämnderna — interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och krimi- nalvårdsnämnden — leds av högt kvalificerade jurister, regelmässigt justitie- eller rege— ringsråd. Nämnderna spelar en viktig roll inom kriminalvården och är i vårdarbetet intimt knutna till kriminalvårdens centrala ledning. Styrelsens chef är ordinarie ledamot i nämnderna med vissa chefstjänstemän i styrelsen som ersättare. I nämnderna ingår även parlamentariker.

Styrelsen framhåller vidare att en betydande del av det stora anstaltsbeståndet och frivårdens expeditioner ligger i stockholmsområdet eller kan lätt nås därifrån. Linjeor- ganisationen har i övrigt till väsentlig del sin förläggning till befolkningscentra i mel- lersta och södra Sverige. För den centrala förvaltningsmyndigheten är det av utomor- dentlig vikt att tjänstemännen har möjlighet att snabbt nå så många av linjeorganen som möjligt. -

Kriminalvården är från olika beröringspunkter föremål för ett stort intresse. Den kontaktverksamhet med olika organisationer och massmedia m.m. som följer härav gör det för styrelsens egen liksom för berörda intressenters del till ett angeläget intresse att ledningen har en central lokalisering.

Styrelsen framhåller slutligen att det finns anledning att räkna med en framtida inte- grering av samhällets insatser på olika vårdområden. Detta leder till att de redan nu nära kontakter på olika nivåer som finns mellan centralmyndigheterna socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen kommer att bli allt viktigare. Ett uttryck för denna utveckling är bl. a. förhållandet att soucheferna i social- och arbetsmarknadsstyrelserna är ledamöter i kriminalvårdsstyrelsen. Det är mo- tiverat att här tala om ett vårdblock som inte bör splittras.

Kriminalregistret beräknas bli överfört från kriminalvårdsstyrelsens till rikspolisstyrel— sens förvaltning under 1970.

Lantbruksstyrelsen Antalet anställda: handläggande personal 81 övrig personal 84 summa &

Organisation

Ledamöter av styrelsen är generaldirektören (ordf.), överdirektören och minst fyra andra ledamöter som Kungl. Maj:t utser. (Ytterligare ledamot för trädgårdsfrågor.) Inom styrelsen finns sju byråer, administrativa byrån, strukturbyrån, investeringsbyrån, lantbruksbyrån, husdjursbyrån, undervisningsbyrån och jordbruksekonomiska byrån, samt två särskilda arbetsenheter, en för översiktlig planering och en för rådgivnings- frågor.

Uppgifter

Lantbruksstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om lantbruket och lantbrukets rationalisering i den mån sådana ärenden inte ankommer på annan myn- dighet.

Styrelsen är chefsmyndighet för lantbruksnämnderna och deras ortsombud, statens hingstdepå och stuteri, trädgårdsskolan i Norrköping samt för lappväsendet i fråga om rennäringen.

Styrelsen är tillsynsmyndighet över lantbrukets yrkesskolor (lantbruksskolor och lant- hushållsskolor), statens lantbruksinformation, statens centrala frökontrollanstalt och de lokala frökontrollanstaltema, statens maskinprovningar och vissa lokala lantbrukske- miska kontrollanstalter.

Styrelsen har att leda och utveckla den översiktliga och regionala planläggningen av lantbrukets rationalisering och samordna de statliga insatserna härför samt anpassa denna verksamhet till annan samhällsplanering, särskilt i fråga om lämplig markanvänd- ning och omställning av arbetskraft. Styrelsen skall vidare leda och övervaka statsunder- stödda åtgärder för yttre rationalisering, inre rationalisering, driftsrationalisering och särskild rationalisering. Styrelsen skall leda och övervaka den särskilda stödverksamhe- ten för omställningen inom jordbruket, göra upp riksprogram för informations— och rådgivningsverksamheten på lantbrukets område och ha hand om kursverksamheten på lantbrukets område. Styrelsen skall vidare leda de statliga åtgärderna för att främja rennäringen.

Antalet anställda fördelade på olika enheter inom styrelsen framgår av följande sam- manställning.

Verksledning 2 Administrativa byrån 44 Översiktlig planläggning 15 Strukturbyrån 1 3 Investeringsbyrån 24 Rådgivningsfrågor 7 Lantbruksbyrån 13 Husdjursbyrån 22 Undervisnin gsbyrån 11 J ordbruksekonomiska byrån 1 1 Rådgivning, SLI, internationella frågor 15

ca 1 65

Redogörelse för de olika enheternas arbetsuppgifter lämnas i det följande. = Inom arbetsenheten för översiktlig planering handläggs ärenden om central planering för jordbrukets rationalisering, översiktliga utredningar rörande jord- och skogsbrukets strukturfrågor, biträde åt lantbruksnämndernas regionala och annan planering, avväg— ning av markresurser m.m. samt verksamhetsstatistik.

Inom administrativa byrån handläggs ärenden om styrelsens och styrelsen under- ställda organs personal, organisation och medelsförvaltning, fortbildning av administra- tiv personal, anslagsfrågor, förvaltning av vissa fonder, handhavande av styrelsens kassarörelse och bokföring, överinseende över underställda organs kassa- och redovis-

ningsväsende, särskilda övergångsbidrag och ärenden i övrigt av övervägande admi— nistrativ eller rättslig natur.

Inom strukturbyrån handläggs ärenden om jordbrukets och skogsbrukets yttre ratio- nalisering, individualplanering i samband med strukturrationalisering i jord- och skogs- bruk, värdering, köp, byte, försäljning och förvaltning av jordbruksfastigheter, finan- sieringsstöd till yttre rationalisering och särskild rationalisering, bostadslåneremisser avseende jordbruksfastigheter, avgångsvederlag och omställningsfrågor, samt ärenden enligt jordförvärvslagen och uppsiktslagen.

Inom investeringsbyrån handläggs ärenden om finansieringsstöd till förvärv och drift av jordbruk, till investeringar i markanläggningar och ekonomibyggnader samt till gemensam maskinhållning, företagsekonomisk kalkylering och utredningsverksamhet i samband med finansieringsstöd, projektering samt teknisk och ekonomisk bedömning av investeringar i markanläggningar, ekonomibyggnader och maskiner, sambruksföreningar och fjäll- och lapplägenheter.

Inom lantbruksbyrån handläggs ärenden om jordbrukets driftsrationalisering beträf- fande växtodling och frågor i övrigt som icke tillhör annan byrå, trädgårdsnäringens rationalisering, försöksverksamhet, kvalitetskrav för samt analys och kontroll av utsäde och matpotatis, import och export av frö, växtskydds- och växtförädlingsfrågor samt flyghavrebestämmelser, lantbrukskemisk verksamhet, biskydd, import av bin samt frå- gor om smittsamma sjukdomar hos bin, produktionsbefrämjande åtgärder i norra Sverige, lånegarantier för lagerhus m.m., taxor för utsädeskontroll, lantbrukskemisk analysverksarnhet, matpotatiskontroll samt statens maskinprovningar och vissa fiskeri- ärenden.

Inom husdiursbyrån handläggs ärenden om rådgivning och planläggning på husdjurs- skötselns, husdjursavelns och animalieproduktionens områden, seminverksamhet, tjur-, galt- och hingsthållning, produktionskontroll, hästpremiering, stambokföring och av- kommeundersökning, import av djursperma och husdjur, kreditgaranti vid inköp av hästar samt bidrag till ridhusanläggningar, främjande av rennäringen, verksamheten vid statens hingstdepå och stuteri samt totalisatorverksamheten.

Inom undervisningsbyrån handläggs ärenden om lantbrukets yrkesskolor, pedagogisk utbildning och fortbildning av lärare samt hemkonsulentverksamhet.

Inom jordbruksekonomiska byrån handläggs ärenden om jordbrukets ekonomi och skatteförhållanden, den jordbruksekonomiska undersökningen och andra bokföringsun- dersökningar samt särskilda undersökningar och bearbetningar av bokföringsdata för att bl. a. tillhandahålla lantbruksnämnderna kalkylunderlag.

Inom arbetsenheten för rådgivningsfrägor handläggs ärenden om central programme- ring av rådgivningsverksamheten, service till lantbruksnämnderna beträffande planering av och hjälpmedel i rådgivningen, utredningar, planering och genomförande av fortbild- ning av personal med rådgivningsuppgifter.

Undervisningsbyrån upphör fr.o.m. den 1.7.1971 då uppgifterna överförs till skol- överstyrelsen.

Lantbruksstyrelsens uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Styrelsen framhåller att i frågor om jordbrukets rationalisering och produktionsfrämiande åtgärder finns behov av kontakter med jordbruksnämnden, lantmäteristyrelsen, skogs- styrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, lantbrukshögskolan, veterinärstyrelsen, veterinärme- dicinska anstalten, SCB och Sveriges lantbruksförbund med därtill anslutna fackliga och ekonomiska organisationer.

I frågor om skogsbrukets rationalisering finns behov av kontakter med bl. a. skogs-

styrelsen. Skogshögskolan och domänverket samt ett flertal organisationer på det skog- liga området.

I den verksamhet som omfattar trädgårdsnäringens rationalisering behövs kontakter med lantbrukshögskolan, växtskyddsanstalten, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund och vissa andra organisationer på trädgårdsnäringens område.

När det gäller uppgifterna på rennäringens område krävs kontakter med bl. &. kam- markollegiet, arbetsmarknadsstyrelsen, veterinärstyrelsen, veterinärmedicinska anstalten, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i de norrländska länen och Svenska samernas riksförbund.

Lantmäteristyrelsen Antalet anställda: handläggande personal 39 övrig personal 80 summa I];

Organisation

Chef för lantmäteristyrelsen är en generaldirektör. Inom styrelsen finns fyra byråer, administrativa byrån, landsbygdsbyrån, stadsbyrån och utredningsbyrån, samt en ut- vecklingsenhet och en mätteknisk avdelning. Administrativa byrån är uppdelad på en allmän sektion, en ekonomisektion och en organisationssektion. Landsbygdsbyrån är uppdelad på en allmän sektion, en fastighetsteknisk sektion och en plansektion, stads- byrån på en allmän sektion, en fastighetsregistersektion och en sektion för mätnings- ärenden. Utredningsbyrån är uppdelad på en remissektion, en jordregistersektion och ett arkiv. Mätningstekniska avdelningen uppdelas på en allmän sektion, en fotogram- metrisk sektion och en datacentral. Utvecklingsenheten uppdelas på en fastighetsregis- tersektion och en lagstiftningssektion.

Uppgifter

Lantmäteristyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om fastighetsbildning på landet, om lantmäteriväsendet i övrigt, om mätningsväsendet enligt de för stad gäl- lande föreskrifterna samt om fastighetsregister, allt i den män inte sådana ärenden an- kommer på annan myndighet.

Styrelsen är chefsmyndighet för lantmäteristaten, dvs. länslantmäterikontoren och för- rättningsorganisationen.

Lantmäteristyrelsens arbetsuppgifter kan fördelas på tre olika grupper av verksam- heter, nämligen ekonomiadministrativa uppgifter, myndighetsfunktioner -— däri inräknat utvecklingsarbeten och initiativverksamhet — samt serviceverksamhet.

Antalet anställda fördelade på de olika huvudgrupperna av verksamheter framgår av följande sammanställning.

Ekonomiadministrativa uppgifter 60 Myndighetsfunktioner 45 Serviceverksamhet 40

Summa 145

Av de 145 anställda tillhör ca 25 personer lantmäteristaten.

De ekonomiadministrativa uppgifterna omfattar redovisning, budgetering, uppbörd av medel som inflyter till styrelsen såsom ersättning för lantmäteripersonalens arbete, upphandlingsfrågor, intern kontroll och revision, personalfrågor och administrativa rationaliseringsfrågor. All kameral verksamhet inom lantmäteriet är centraliserad till

lantmäteristyrelsen. Styrelsen ombesörjer all nyanställning samt beslutar om förflyttning av personal mellan de olika regionala och lokala enheterna.

Myndighetsfunktionerna — däri inräknat utvecklingsarbeten och initiativverksamhet — omfattar uppgifter som åligger lantmäteristyrelsen på grund av dess speciella erfaren- heter och sakkunskap inom fastighetsbildnings- och mätningsväsendets område. Lant- mäteristyrelsen har instruktionsenligt skyldighet att på begäran av domstol eller administrativ myndighet verkställa utredning och meddela utlåtande i frågor som ligger inom styrelsens verksamhetsområde, att leda och öva tillsyn över arbetet med förande av jordregister samt att ha överinseendet över mätningsväsendet i rikets städer, köpingar och Vissa andra samhällen ävensom över arbetet med uppläggande och förande av fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelserna. Det åligger vidare sty- relsen att leda och ha tillsyn över lantmäteriväsendets arbete med uppläggande av ett nytt fastighetsregister samt att utöva beslutsfunktioner enligt kungörelsen den 28 maj 1968 (nr 379) om uppläggande av nytt fastighetsregister m.m. Inom lantmäteristy- relsen bedrivs ett omfattande utvecklingsarbete rörande tillämpnings- och metodik- frågor på fastighetsbildningens område, ett arbete som även kommer det kommunala mätningsväsendet till godo. Vidare utarbetas föreskrifter, råd och anvisningar rörande lantmäteriets och det kommunala mätningsväsendets verksamhet.

Serviceverksamheten omfattar främst centralt bedriven geodetisk, kartografisk och fotogrammetrisk verksamhet samt beräkningar med hjälp av datamaskin, främst i sam— band med kartläggning inom ramen för lantmäteriets förrättnings- och uppdragsverk- samhet.

Lantmäteristyrelsens uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Styrelsen framhåller att de ekonomiadministrativa uppgifterna måste bedrivas i nära kontakt med vederbörande fackdepartement, riksrevisionsverket och byggnadsstyrelsen. De nära kontakterna med riksrevisionsverket är främst föranledda av att hos lant- mäteristyrelsen finns en redovisningscentral och ett revisionskontor. Kontakterna med byggnadsstyrelsen är föranledda av att lantmäteristyrelsen handlägger alla ärenden rörande lokalfrågor inom lantmäteriet. Lantmäteristyrelsen ombesörjer all nyanställ- ning i lantmäteristaten samt har möjlighet att förflytta personal mellan de olika regio- nala Och lokala enheterna. Härigenom har uppnåtts att lantmäteriet kan fungera som ett elastiskt organ. En förutsättning för att organisationen smidigt skall kunna an- passas till efterfrågan på lantmäteriets tjänster är emellertid att styrelsen är centralt lokaliserad så att nära kontakt kan hållas med såväl statliga som kommunala organ. En utflyttning av ämbetsverket till en sekundärort torde komma att avsevärt försämra möjligheterna att överblicka och i rätta ögonblicket omdisponera resurserna.

Den personal som handlägger ärenden inom ramen för myndighetsfunktionema har ett framträdande samarbetsbehov med främst statens planverk, statens naturvårdsverk, lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen och centralnämnden för fastighetsdata. Behovet av sådana samarbetsformer är särskilt stort för styrelsen på grund av de många initiativ densamma måste taga inom det egna och angränsande verksamhetsområden. I sam- manhanget märkes att inom styrelsen utarbetats åtskilliga lagförslag m.m.

För utredningsbyrån skulle en utflyttning medföra särskilda svårigheter för byrån själv, för andra organ och för enskilda personer. Handläggningen av många ärenden på byrån kräver tillgång till bl.a. riksarkivet och de stora biblioteken i Stockholm. Dessutom har byrån en nära nog daglig kontakt med kammarkollegiets arkiv. Till byrån hör ett omfattande arkiv innehållande äldre lantmäteriakter, vilket har en livlig besöksfrekvens av tjänstemän och enskilda som önskar få fastighetsgräns- och ägande- rättsfrågor klarlagda. Ofta blir därvid resultatet det, att vederbörande finner att han

också måste besöka kammarkollegiets arkiv eller riksarkivet. Lantmäteristyrelsens arkiv anlitas livligt av vissa institutioner vid universiteten i Stockholm och Uppsala såsom en rikt givande forskningskälla.

Den av lantmäteristyrelsen bedrivna serviceverksamheten på det tekniska området sker till viss del i nära samarbete med rikets allmänna kartverk. Viss dyrbar instru— mentutrustning utnyttjas gemensamt av verken. Ett samarbete förekommer även med institutioner vid tekniska högskolan.

Fastighetsbildnings- och mätningsväsendets framtida organisation har nyligen varit föremål för särskild utredning (SOU 1969: 43). Av utredningens betänkande framgår att inom utredningen rått delade meningar om hur huvudmannaskapet för ifråga— varande verksamhet skall ordnas på regional— och lokalplanet. Utredningen har där- emot varit enig om att behov under alla förhållanden föreligger av en stark lantmäteri- styrelse. Styrelsen framhåller att oberoende av den lösning vartill förslaget leder kom- mer skälen för dess kvarstannande i Stockholm att förbli oförändrade eller att för- stärkas.

Luftfartsverkets centralförvaltning Antalet anställda: handläggande personal 167 övrig personal 98

summa ZE

Organisation Luftfartsverket ledes av en styrelse. Ledamöter av denna är en generaldirektör, som är styrelsens ordförande, och fem andra ledamöter.

Generaldirektören är chef för luftfartsverket. Inom luftfartsverket finns fyra avdelningar, administrativa avdelningen, driftavdel- ningen, ekonomiavdelningen och luftfartsinspektionen.

För den regionala driften och förvaltningen finns fem flygplatsförvaltningar. För den regionala besiktningsverksamheten finns besiktningsområden till det antal Kungl. Maj:t bestämmer.

Uppgifter

Enligt sin instruktion har luftfartsverket att svara för den civila luftfartens markorga- nisation, i den mån denna ankommer på staten och ej anförtrotts annan statlig myn- dighet, samt handlägger ärenden om den civila luftfarten.

Luftfartsverket driver och förvaltar statens flygplatser för civil luftfart och därmed sammanhängande rörelse. Verket svarar för trafikledning vid flygplatser för luftfart i regelbunden trafik och i det luftrum som nyttjas för civil luftfart, i den mån trafik- ledningen icke ankommer på militär myndighet. Verket har överinseendet över flyg- säkerheten för den civila luftfarten.

Luftfartsverket utför anläggningar och uppför byggnader som fordras för verket. Luftfartsverket verkställer utredningar och yttrar sig om luftfartsöverenskommelser med annat land samt övervakar tillämpningen av sådana överenskommelser.

Inom sitt verksamhetsområde får luftfartsverket överlägga med luftfartsmyndighet i annat land i frågor av huvudsakligen teknisk eller administrativ art.

Luftfartsverket får mot skälig ersättning lämna biträde vid allmän teknisk planering av anläggningar för den civila luftfarten, vilka icke tillhör staten men kan anses ha allmänt intresse.

Under beredskapstillstånd och krig skall luftfartsverket främst tillgodose det totala

försvarets krav. För verksamheten under sådana förhållanden skall luftfartsverket sörja för beredskapsplanläggning för den egna verksamheten och för den civila luft- farten, i den mån sådan planläggning icke ankommer på annan myndighet. Verket skall därvid samråda med överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, centrala civila transportkommittén och beredskapsnämnden för psy— kologiskt försvar. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar skall hållas underrättad om beredskapsanläggningen på det ekonomiska försvarets område.

De olika avdelningarnas arbetsuppgifter framgår av följande redogörelse. Administrativa avdelningen indelas i en allmän sektion, en personalsektion, en juri- disk sektion, en utrikessektion, en försvarssektion och en revisionssektion. Allmänna sektionen utarbetar förslag till riktlinjer i organisationsfrågor samt handlägger och samordnar ärenden rörande verkets instruktion och arbetsordning, remisser samt till- ståndsärenden, exkl. drifttillstånd och certifikat inom luftfartsinspektionen. Sektionen handhar vidare frågor rörande kontorsdriften samt svarar för driften av verkets tryckeri- och fotoanstalt.

Personalsektionen handlägger personaladministrativa ärenden, såsom personalplane- ring, rekrytering, anställning, befordran och entledigande, löne- och pensionsärenden, tolkning av anställnings- och löneavtal m.m., personalvårdsfrågor och personalutbild- ning. Sektionen handhar vidare frågor rörande driften vid trafikskolan.

Juridiska sektionen handlägger allmänna juridiska ärenden och disciplinärenden. Utrikessektionen handlägger frågor rörande internationellt luftfartssamarbete, tillämp— ning och registrering av luftfartsavtal samt utarbetar luftfartspolitiska översikter. För- svarssektionen bereder ärenden rörande försvarsberedskap. Revisionssektionen utför kameral revision och sakrevision samt initierar därav betingade rationaliseringsåtgärder.

Ekonomiavdelningen uppdelas i en budgetsektion och en redovisningssektion. Budget- sektionen handlägger ärenden rörande ekonomiska policyfrågor, finans- och budget- frågor, anslagsframställningar, taxor, avgifter och kommersiell verksamhet samt pröv- ning av befordringstaxor. Sektionen gör vidare ekonomiska utredningar och prognoser och utarbetar statistik. Redovisningssektionen handhar kamerala ärenden rörande verkets medelsförsörjning, bokföring, redovisning och kassarörelse.

Driftavdelningen indelas i en planeringssektion, en driftledningssektion och en anlägg- ningssektion samt en halvpermanent arbetsgrupp för större projekt med sektions ställ- ning. Planeringssektionen planerar flygplatser och trafikledningssystem, projekterar, bygger och underhåller radio- och teleanläggningar samt samordnar resursplaneringen inom driftavdelningen. Driftledningssektionen svarar för drift av trafikledning och marktjänst, information till luftfarten, trafikregler, stationstjänst, brand- och räddnings- tjänst, fält- och förrådshållning samt underhåll av fordon och maskiner. Anläggnings- sektionen projekterar, bygger och underhåller flygfält, byggnader samt radio—, tele— och elanläggningar.

Arbetsgruppen för större projekt planerar, projekterar och bygger ny flygplats i malmöregionen, ny flygplats i göteborgsregionen samt utbyggnad av Arlanda flygplats.

Verkets uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. För planering, projektering, byggnad, kontroll, drift och underhåll av radiokommuni- kations- och navigeringsanläggningar för luftfarten anlitar verket såsom entreprenör televerket. Flygväderlekstjänstens handhavande kräver täta kontakter med SMHI, där de personliga sammanträffandena, ofta med kort varsel, spelar en högst betydande roll. Samarbetet med flygvapnet är särskilt på trafikledningssidan mycket omfattande. De många och omfattande flygvapenövningarna i ett begränsat luftrum ställer inte

minst av säkerhetsskäl mycket stora krav på en intim samordning mellan civilt och militärt flyg.

Det åligger verket att planera den del av totalförsvaret, som avser luftfartssektorn. Detta arbete bedrivs tillsammans med försvarsstaben, transportnämnden samt över- styrelsen för ekonomiskt försvar.

I fråga om verkets anläggningsverksamhet och byggnadsobjekt behövs kontakter med fortifikationsförvaltningen resp. byggnadsstyrelsen.

Bland övriga myndigheter som verket samarbetar med nämns flygtekniska försöks- anstalten, tekniska högskolan, geotekniska institutet, planverket, naturvårdsverket, kart- verket, generaltullstyrelsen, socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen.

Verket framhåller att det nyligen inrättade skandinaviska tillsynskontoret för kon- troll av SAS underhållsverksamhet måste vara förlagt till Stockholm så nära SAS huvudkontor som möjligt. Närheten lokalt sett till SAS huvudkontor, SAS svenska regionkontor samt Linjeflyg AB möjliggör snabba och effektiva arbetsformer för lösandet av hastigt uppkommande problem.

Verket framhåller att kunderna utgörs också av ett stort antal utländska flygföretag, med vilka det föreligger ett inte obetydligt behov av ömsesidiga kontakter.

Vid luftfartsverkets kontroll av charterflygverksamheten är det enligt verket av mycket stor praktisk betydelse för verket att kunna hålla direkt kontakt med de olika researrangörerna, som till den helt övervägande delen är lokaliserade i Stockholm. Luftfartsmyndigheten får också anses ha vissa skyldigheter mot den tillståndssökande allmänheten. Särskilt gäller detta luftfartsinspektionen, exempelvis aspiranter på flyg- certifikat.

Verket har angett — om verket skulle flyttas från storstockholmsområdet — att närhet till Stockholm har avgörande betydelse. Vid val mellan vissa orter har verket ansett Västerås vara det mest acceptabla alternativet därefter Norrköping—Linköping, Örebro och Jönköping 1 nämnd ordning.

Militärpsykologiska institutet Antalet anställda: 41

Organisation Militärpsykologiska institutet är organiserat på fyra avdelningar. Dessa är prövnings-, psykoteknologiska-, allmänna resp. administrativa avdelningarna. Institutet leds av en militäröverpsykolog.

Uppgifter Militärpsykologiska institutet är centralt organ för den militärpsykologiska verksam- heten inom krigsmakten.

I institutets uppgifter ingår bl. a. att svara för militärt inriktad psykologisk, peda- gogisk och sociologisk forskning och tillämpning om arbetsbetingelse och psykiska kvalifikationer, utbildning, bedömning och betygssättning, anpassning, motståndsvilja, disciplin och ledarskap samt psykiska reaktioner under strid.

I det följande lämnas en översikt över de arbetsuppgifter som de olika enheterna inom militärpsykologiska institutet har.

På administrativa avdelningen handläggs frågor rörande förvaltning, fömödenhets- och kassaärenden, personaltjänst, förande av special- och krigsplaceringsregister, arkiv— vård, säkerhetstjänst, tryckerifrågor och dataärenden.

Inom allmänna avdelningen handläggs anpassningsfrågor, ärenden om disciplin och

ledarskap, attityd- och opinionsundersökningar, ryktes— och propagandaanalys, utbild- ningsårenden, utredning om stridens psykiska verkningar, flygpsykologiska frågor.

Inom prövningsavdelningen handläggs ärenden om psykologiska prövningar i sam- band med inskrivning och inryckning till tjänstgöring och antagning av aspiranter till kvalificerad utbildning, metodutveckling och uppföljning av prövningar, utbildning av psykologpersonal, befattningsanalyser och kriteriefrågor.

Psykoteknologiska avdelningen medverkar vid utveckling och värdering av människa— maskin—vapensystem, utveckling av träningshjälpmedel, studier av systemoperatörers prestationsförmåga under speciella betingelser, t. ex. extrem psykisk och fysisk miljö, utveckling av psykoteknologisk metodik.

Institutets uppgifter angående samverkan med andra organ m.m. Ifråga om den projektbundna verksamheten krävs samverkan med i första hand be— ställarna men också med medintressenter i projekten. Institutet har främst behov av samverkan med försvarsstaben, arméstaben, marinstaben, materielverket, FOA och Värnpliktsverket, samverkan sker i ökande utsträckning inom ramen för särskilt orga- niserade projekt eller arbetsgrupper. Samverkansbehovet i den projektbundna verk- samheten är starkt koncentrerad till myndigheter och institutioner i stockholmsområdet.

Till institutets uppgifter hör att ha om hand eller biträda vid militärpsykologisk utbildning. Detta sker genom att personal vid institutet tjänstgör som lärare vid krigs— maktens skolor. Detta lärarbehov kan enligt institutet svårligen fyllas på annat sätt. Det är även angeläget att institutet har tillgång till någon inskrivningscentrals resurser.

Utöver militära myndigheter har institutet behov av samverkan med civila myndig- heter som t. ex. socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Ifråga om ADB är institutet beroende av kontakter med framför allt FOA, värn- pliktsverket och SCB.

Institutet påtalar de rekryteringssvårigheter som skulle uppkomma vid en utflyttning från stockholmsområdet.

Rikets allmänna kartverk Antalet anställda: handläggande personal 98 övrig personal 422

summa 5?)—

Organisation

Chef för kartverket är en generaldirektör. Inom verket finns fem byråer, kartografiska byrån, fotogrammetriska byrån, geodetiska byrån, militärbyrån och administrativa byrån.

Såsom rådgivande organ i mera betydelsefulla frågor om riktlinjer för de allmänna kartarbetena finns kartverkskommissionen. Ledamöter i kommissionen är cheferna för armén, flygvapnet, försvarsstaben, kartverket och Sveriges geologiska undersökning samt minst fyra andra ledamöter som Kungl. Maj:t utser särskilt.

Chefen för kartverket är vice ordförande och föredragande i kommissionen.

Uppgifter

Rikets allmänna kartverk är central förvaltningsmyndighet för ärenden om den all- männa kartläggningen och därmed sammanhängande frågor. Verket har till uppgift att upprätta, utge och vid behov revidera de kartor, som ingår i allmänna kartserier, att utföra vetenskapliga geodetiska och astronomiska arbeten som står i samband med

verkets övriga uppgifter eller ingår i det internationella samarbetet, att tillhandahålla statistiska centralbyrån uppgifter om totalarealer för domsagor, kommuner och för- samlingar samt att publicera resultat av verksamheten som har allmänt intresse.

Verket utför arbeten inom sitt område på uppdrag av myndighet eller enskild.

Kartframställningen bygger på geodetiska mätningar och beräkningar, vilka bildar en geodetisk stomme. Denna förtätas fotogrammetriskt. Med stöd härav och med flygbilder som underlag framställs med fotogrammetriska metoder underlagskartor av olika slag. Genom bildtolkning, inhämtande av uppgifter från ett stort antal myndig— heter och organisationer samt särskilda kartografiska fältarbeten erhålles information som underlag för de kartografiska arbetena. Dessa resulterar i reproduktionsoriginal. Tryckning av kartorna sker efter ett anbudsförfarande, f. n. hos Svenska Reproduktions AB (SRA) och Generalstabens Litografiska Anstalt (GLA), båda i Stockholm. Kar- torna försäljs av SRA.

Antalet anställda fördelade på olika enheter framgår av följande sammanställning.

Kartografiska byrån 259 Fotogrammetriska byrån 155 Geodetiska byrån 56 Verksledning och administration 42 Militärbyrån 8

ca 520

De olika enheternas arbetsuppgifter framgår av följande redogörelse. Kartografiska byrån har till uppgift att på grundval av det material, som erhålles från de geodetiska och fotogrammetriska byråerna framställa och revidera de allmänna kartorna. Arbetet består i fastighetsutredningar och gränsinsättningar, insamling av kartdetaljer dels från flygbilder och fältarbete dels från olika myndigheter, redigering av kartmaterialet samt uppritning eller gravyr av kartoriginalen för framställning av tryckplåtar.

Fotogrammetriska byrån utför flygfotografering och fotogrammetrisk bearbetning av flygbildmaterialet till kartor. Inom byrån utförs alla de fotografiska m. fl. labora- toriemässiga arbetsmoment, som har samband med flygfotografering och kartfram- ställning.

Geodetiska byrån svarar för de mätningsarbeten (rikstrianguleringen, precisions- och linjeavvägningen), som dels ligger till grund för kartframställningen inom verket dels ger utgångsdata för övrig mätningsverksamhet inom landet, bl.a. lantmäteriets och kommunernas arbeten. Byrån utför också landets grundläggande tyngdkraftsuppmät- ningar samt astronomiska ortsbestämningar, satellitobservationer m.m. bland annat i internationellt samarbete.

Till Iedningsfunktionen hör följande huvuduppgifter, i stort sett utgörande interna: och externa samverkansfrågor, nämligen personaladministrativa, budgetära och eko— nomiska frågor samt samordningsfrågor, organisationsfrågor och centrala planerings- och rationaliseringsfrågor. Inom denna del av verket ligger dessutom förlagsuppgif— terna avseende de allmänna kartorna och arkivuppgifterna avseende flygfoton, kart— original m.m.

Militärbyrån har bl.a. till uppgift att svara för verkets kontakter med försvarets myndigheter, att handlägga ärenden rörande försvarsberedskap samt att svara för den författningsenliga sekretessgranskningen av kartor för spridning och av verkets flyg- fotomaterial. Byrån lämnar vid förfrågan råd och anvisningar i frågor rörande kart- sekretess.

Kartverkets uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Kartverket har lämnat en omfattande redovisning av kontakter med centrala och regio- nala statliga organ, kommunala organ, universitet och högskolor, konsultfirmor m.fl. Av de centrala statliga organ med vilka verket synes ha det största kontaktbehovet kan nämnas cheferna för armén och flygvapnet, lantmäteristyrelsen, luftfartsverket, planverket, vägverket, Sveriges geologiska undersökning, televerket, sjöfartsstyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata, lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen och naturvårds- verket.

Kartverket framhåller att det föreligger starka motiv för en organisationsutredning över det fält som den statliga kartverksamheten omfattar och som kan beröras av en omstrukturering av de tekniska, planerande och administrativa funktionerna. Självfallet bör enligt verket en sådan utredning föregå ett ställningstagande till hur och var verksamheten skall lokaliseras.

Kartverket anser att verket har så många uppgifter av servicekaraktär att en lokal enhet i Stockholm blir nödvändig om en lokalisering utanför stockholmsområdet genomförs för kartverksamheten.

Riksförsäkringsverket

Antalet anställda: handläggande personal 210 övrig personal 713

summa 95

Organisation Verket leds av en styrelse som utgörs av generaldirektören, överdirektören och minst fem andra ledamöter.

Inom verket finns fyra avdelningar, administrativa avdelningen, försäkringsavdel- ningen, yrkesskadeavdelningen och besvärsavdelningen, samt en matematisk-statistisk byrå. Inom avdelningarna finns byråer.

Administrativa avdelningen är uppdelad på tre byråer, kanslibyrån, lagbyrån och tillsynsbyrån, samt organisationsenheten. Försäkringsavdelningen är uppdelad på avgifts- byrån och tekniska byrån. Yrkesskadeavdelningen är uppdelad på två skadereglerings- byråer och en administrativ sektion. Besvärsavdelningen är uppdelad på tre besvärs- byråer och en allmän byrå.

Uppgifter Riksförsäkringsverket har i huvudsak att leda och utöva tillsyn över den allmänna försäkringen (sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring för tilläggspension), att debitera och uppbära arbetsgivarnas avgifter till denna försäkring, att vara besvärs- myndighet för frågor rörande förmåner inom denna försäkring samt att bedriva för- säkringsverksamhet enligt lagen om yrkesskadeförsäkring m.m. Verket uppbär vidare den allmänna arbetsgivaravgiften och förvaltar verkets fonder (folkpensioneringsfonden och yrkesskadeförsäkringsfonden). I verkets uppgifter ingår också att utöva tillsyn över de allmänna försäkringskassoma.

Utbetalning av folkpension och tilläggspension sker i huvudsak genom verkets för- sorg.

Antalet anställda fördelade på olika verksamheter framgår av följande samman- ställning.

Verkets centrala ledning (verkschef, administrativa av- delningen, utredningsbyrån, matematisk-statistiska byrån och pressombudsmannafunktionen) 175 Försäkringsavdelntngen (avgiftsbyrån och tekniska by-

rån) 390 Yrkesskadeavdelningen 210 Besvärsavdelningen 80

I det följande lämnas en översikt över de arbetsuppgifter som de olika enheterna inom verket har.

Inom kanslibyrån handläggs personalfrågor, allmänna administrativa frågor, kassa— verksamhet och fondförvaltning.

Inom lagbyrån handläggs ärenden om lag- och författningsfrågor, frågor av allmän juridisk natur, remissutlåtanden och ombudsmannaärenden.

Inom tillsynsbyrån handläggs ärenden om tillsyn över försäkringskassorna och, vad avser allmänna tilläggspensioneringen, lokala skatternyndigheterna samt utbildningsverk- samhet.

Inom organisationssektionen handläggs organisationsfrågor inom verket och försäk- ringskassorna.

Inom avgiftsbyrån handläggs ärenden om debitering och uppbörd av arbetsgivar- avgifter och försäkringspliktsärenden.

Tekniska byrån har datatekniska arbetsuppgifter samt statistik. Inom första skaderegleringsbyrån handläggs ärenden om yrkesskadeförsäkringar. Inom andra skaderegleringsbyrån handläggs yrkesskadeförsäkringsärenden och ären- den rörande ersättning vid skador under militärtjänstgöring samt åt statsanställda.

Inom administrativa sektionen handläggs ärenden om personaladministration, utbild- ning, organisation, utredningar och information m.m.

Inom matematisk-statistiska byrån handläggs ärenden om yrkesskade-, sjuk- och pensionsförsäkringsstatistik och frivillig pensionsförsäkring.

Inom besvärsavdelningens tre besvärsbyråer handläggs besvär i sjukförsäkrings- och pensionsärenden. Inom avdelningens allmänna byrå handläggs ärenden om invaliditets- förebyggande åtgärder, sjukvårdande verksamhet, besvär i sjukförsäkrings- och pen- sionsärenden.

Riksförsäkringsverkets uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Det arbete som bedrivs inom de enheter och funktioner som utgör verkets centrala ledning bedrivs i nära samband med statsdepartementen, med kommittéer av olika slag (inte enbart sådana vilkas arbetsuppgifter direkt begränsats till socialförsäkringsområ- det), med ämbetsverk såsom socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen m.fl., med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer när det gäller socialförsäkringarna från olika aspekter (ett aktivt och löpande samarbete har etablerats med både Arbetsgivareför- eningen och LO-förbunden), med fackliga organisationer som företräder personalen hos verket och försäkringskassorna, med Försäkringskasseförbundet och Försäkringskassor- nas förhandlingsorganisation, med andra organisationer som företräder intressen inom försäkringen, t. ex. handikapporganisationer och pensionärsorganisationer, med Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Sveriges läkarförbund osv.

Arbetet med skilda utredningsprojekt bedrives i ökande omfattning genom särskilda arbetsgrupper som innefattar expertis av betydelse för projektet samt företrädare för olika organisationer som har särskild intresseanknytning till detta.

I ledningsfunktionerna ingår ett aktivt samarbete med de 27 försäkringskassorna i landet inte bara i form av telefon- och brevkontakter utan i stor utsträckning genom personliga sammanträffanden mellan företrädare för verket och representanter för

kassorna. Vid förekommande behov och i vart fall ett par gånger om året samlas kassornas ordförande och direktörer till en gemensam konferens i verkets regi.

Avgiftsbyrån har ständiga kontakter med de lokala skattemyndigheterna, vilka mot- tar och förbearbetar de s.k. arbetsgivaruppgifterna, dvs. det deklarationsmaterial som ligger till grund för debiteringen. Vidare föreligger ett fortlöpande samarbete med SCB, bl. a. genom att byrån förser dess företagsregister med grundmaterial, med CFU och med arbetsgivaresammanslutningar och fackliga organ. Debiteringsarbetet medför stort kontaktbehov mellan verket och enskilda företag.

Tekniska byråns utåtriktade kontaktpunkter representeras främst av SCB, CFU samt IBM och andra firmor inom dataområdet, bl. a. för att täcka hastigt uppkommande behov av service, när verkets egna resurser inte är till fyllest. Pensionärer kontaktar i stor utsträckning byrån för problem som sammanhänger med deras förmåner.

Yrkesskadeavdelningens utåtriktade kontakter representeras i huvudsak främst av enskilda personer, som anmält skadefall, samt arbetstagarorganisationer. Utöver de läkare, som ingår i tjänstemannakadem, har avdelningen behov av kontakt med andra läkare, som vid sidan av de anställda läkarna engageras för bedömningen av enskilda ärenden. Ett visst kontaktbehov föreligger i förhållande till arbetarskyddsorganen.

Besvärsavdelningens allmänna byrå har vid sidan av sin uppgift att liksom de andra byråerna inom avdelningen handlägga besvärsärenden, att sköta verkets förbindelser med verkets sjukhus i Åre, Nynäshamn och Tranås och i detta sammanhang ha kon- takt med AB Kurortsverksamhet samt att i övrigt handlägga frågor om bidrag från verkets anslag till invaliditetsförebyggande åtgärder. Besvärsavdelningens behov av kontakter med andra myndigheter m.m. avser främst överläggningar med socialsty- relsen och arbetsmarknadsstyrelsen m.fl. verk samt intresseorganisationer såsom handi- kapporganisationer o.dyl.

Verket understryker vidare behovet av högt kvalificerade läkare i relativt stort antal. Verket påpekar också att de på vederbörande ort eller inom vederbörande område tillgängliga läkarna måste förslå även till att täcka de krav försäkringskassan ställer. Jävsproblernet kräver att inte samma läkare engageras i mer än ett av dessa social- försäkringsorgan. Antalet hos verket sysselsatta läkare uppgår nu till 17. Vidare är att märka, att i årets statsverksproposition förutskickas en genomgripande reformering av förtidspensioneringen fr.o.m. den 1 juli 1970. Detta kommer att medföra en betydande ökning av antalet pensionsärenden hos försäkringskassoma, riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen. Eftersom en eller flera läkare deltar i handläggningen av ärendena i var och en av dessa instanser, kommer socialförsäkringens behov av läkare genom reformen att ytterligare ökas, i vart fall i första instans.

Efter det att verket avgav sin skrivelse till delegationen har förslag om att yrkes- skadeavdelningen skall brytas ut ur verket och bilda ett från detta fristående organ avgetts. Verket skall enligt förslaget överta försäkringsrådets nuvarande uppgifter som första besvärsinstans i yrkesskadeärenden och rådet skall dras in. I samband med dessa omläggningar skall verket visserligen tillföras ett antal tjänster, men i realiteten utgörs dessa till övervägande del av sådana tjänster som nu har sina motsvarigheter hos rådet. Det blir alltså främst en fråga om att överföra tjänstemän från rådet till verket.

Verket framhåller också att klarhet inte kommer att vinnas förrän om flera år i fråga om den s.k. RAFA-utredningen. Denna har till uppgift att utreda bl.a. frågan om ökat användande av datamaskiner inom socialförsäkringen. I utredningsarbetet har aktualiserats en radikal omläggning av rutinerna, innebärande att datasystemet kommer att omspänna inte endast verkets egen organisation utan även försäkringskassornas.

S fö fartsverkets central förvaltning Antalet anställda: ca 290

Organisation

Sjöfartsverket leds av en styrelse. Ledamöter av denna är generaldirektören och fyra andra ledamöter. Inom verket finns fem avdelningar, driftavdelningen, sjökarteavdel— ningen, sjöfartsinspektionen, ekonomiavdelningen och administrativa avdelningen. Vi- dare finns en revisionssektion som är direkt underställd generaldirektören.

För den regionala verksamheten finns sex lotsdistrikt och sju sjöfartsinspektions- distrikt. Cheferna för dessa distrikt är underställda cheferna för driftavdelningen resp. sjöfartsinspektionen.

Uppgifter Sjöfartsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör sjöfarten i den mån handläggningen ej ankommer på annan myndighet.

Antalet anställda fördelade på olika avdelningar inom centralförvaltningen framgår av följande sammanställning.

Driftavdelningen ca 90 Sj ökarteavdelningen 85 Sj öfartsinspektionen 40 Administrativa avdelningen 50 Ekonomiavdelningen 22

ca 290

De olika avdelningarnas arbetsuppgifter framgår av följande redogörelse. Driftavdelningen har främst att svara för sjöfartsverkets farledsverksamhet. Denna syftar till att möjliggöra fartygens säkra framförande i svenska farvatten och på sjö— vägarna dit och med hänsyn därtill måste säkerhetsanläggningar och övrig farleds- service hålla sådan nivå och kvalitet att förtroendet för säkerhetsanstalterna upprätt- hålles. De olika aktiviteter som förts samman under driftavdelningen innefattar lots- ningstjänst, isbrytartjänst, sjötrafikledning, utmärkning och fyrbelysning av farleder samt byggande och underhåll av till verksamheten hörande anläggningar, utrustning och flytande materiel. Det råder nära samband mellan de olika aktiviteterna.

S jökarteavdelningens uppgifter kan indelas i två huvuddelar varav Sjömätningen utgör den ena huvuddelen. Den andra huvuddelen av arbetsuppgiftema består i sjökorts- framställning och omfattar även tryckning av allmänna sjökort, sjökort för försvarets räkning och s.k. båtsportkort m.m.

Sjömätningen utförs med sjöfartsverkets egna fartyg och båtar, vilka till övervä- gande del bemannas genom marinens försorg. Huvuddelen av löpande underhåll av fartyg, båtar och annan materiel sker i verkets egen regi och med anlitande av egen och marinens personal.

Sjöfartsinspektionen med underlydande sjöfartsinspektionsdistrikt har som främsta uppgift att svara för frågor om fartygs sjövärdighet och om säkerheten ombord, inne- fattande jämväl att fartygen är ändamålsenligt utrustade såväl materiellt som perso- nellt. Till ansvarsområdet hör också frågor rörande säkerhetskrav och säkerhetsnormer för farledsanordningar samt övervakningen av dessa anordningars tillförlitlighet från sjösäkerhetssynpunkt. Vidare har inspektionen att handlägga frågor avseende skepps- mätning, vilken verksamhet närmast har en ekonomisk innebörd, syftande till att fast- ställa fartygs dräktighet som underlag för beräkning av hamnavgifter och andra sjö— fartsavgifter.

De till administrativa avdelningen hörande arbetsuppgiftema fördelas på tre sektio- ner, varav den allmänna sektionen handlägger allmänna juridiska frågor, markfrågor, skadeståndsärenden och ombudsmannaärenden i övrigt samt frågor om hamnordningar och om fartygsregistrering ävensom disciplin- och åtalsfrågor m.m. Personalsektionen sköter utformningen av verkets personalpolitik.

Arbetsuppgifterna för försvarskontoret, som utgör den tredje sektionen av admini- strativa avdelningen, faller väsentligen inom två huvudområden, det ena innefattande initiering och samordning av krigsplanläggningen för farledsväsendet samt beredskaps- planläggning för verkets egen del och det andra ombesörjande av planläggning inom den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen, främst i fråga om sjötransporter.

Ekonomiavdelningens budgetsektion svarar för den fortlöpande trafikekonomiska utredningsverksamheten inom verket. Sektionen svarar vidare för finansiella och eko- nomiska planer på kort och lång sikt för hela verket, för budgeteringsmetoder och budgetkontroll, för anslagsframställningar samt för ärenden angående hamntaxor och skeppsklarering m.m. En andra huvudgrupp av ärenden ankommer på ekonomiavdel- ningens redovisningssektion. Där handhaves den centrala inkomst- och utgiftsbokfö- ringen m.m. för verket.

Sjöfartsverkets uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Driftavdelningen har samarbete med myndigheter, intressesammanslutningar och veten- skapliga institutioner och även med projekterings- och industriföretag. Av dessa är det stora flertalet hemmahörande i stockholmsområdet. Som exempel på vetenskapliga och andra institutioner, beträffande vilka driftavdelningen har framträdande behov av personliga kontakter för tekniskt utvecklingsarbete, idéutbyte och vidareutbildning av befattningshavare, nämns ingenjörsvetenskapsakademien, FOA, det statliga utvecklings- bolaget, teknologföreningen och tekniska högskolan.

Verket framhåller att den tekniska utvecklingen under de senaste åren medfört av- bemanning av fyrväsendet och en alltmer stegrad koncentration av lotsplatsorganisa- tionen. Därav har följt ett ökat behov av tillsyn över de obemannade fyrplatserna och deras komplicerade tekniska utrustning. Detta kräver i sin tur kvalificerad personal och det innebär uppenbara fördelar, om för hela landet gemensam personal för ifråga- varande ändamål är förlagd hos centralförvaltningen. Det är därför angeläget att centralförvaltningen är så lokaliserad, att goda kommunikationer finnes mellan denna och de vitt utspridda lokala organen runt den svenska kusten. Stockholm synes i detta avseende vara helt överlägset alla andra orter.

Vid planeringen av underhållet av isbrytarna måste hänsyn tas till aktuella opera- tionsområden och till befintlig beredskap för snabba reparationer med tillgång till erforderliga varvsresurser och dockningsmöjligheter. För de två största statsisbrytarna finnes förutom i Stockholm, dockningsmöjligheter endast i Göteborg, Malmö och Landskrona. Underhållet av samtliga statsisbrytare har hittills varit förlagt till den tekniska förvaltningen vid Örlogsbas Ost, som utnyttjat främst egna varvsresurser och som komplement till dem civila varv i Stockholm. Det bör finnas möjligheter för isbrytarledningen att följa underhålls— och reparationsarbeten på platsen utan alltför långa resor.

Inom siökarteavdelningens verksamhet föreligger nära samband med förutom marin- ledningen även med kartverket.

Sjöfartsinspektionen har behov av kontakter med socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrel- sen, arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och utrikesdepartementet. Styrelsen fram— håller vidare att sjöfartsnäringens företrädare, dvs. redare, varv, de ombordanställdas organisationer etc., av ålder i Stockholm upprätthållit en kontaktverksamhet som i prak-

tiken fungerat som ett slags ombudsorganisation för samarbete med sjöfartsmyndighe- terna. Inom administrativa avdelningen nämns behov av nära och täta kontakter med bl.a. avtalsverket, redarföreningarna, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, transport- nämnden, försvarsstaben och kommunikationsdepartementet.

S kogshögskolan Antalet anställda:

Forskning och utbildning Lärare, försöksledande personal 117 Biträdande personal 133 Bibliotek och förvaltning Handläggande personal 8 Övrig personal 35 Summa 293—

Organisation

Skogshögskolan står under ledning av en styrelse. Vid högskolan finns ett rektorsämbcte och ett lärarkollegium. Rektorsämbetet består av rektor och förvaltningschef. Lärarkol- legiet är sammansatt av rektor, prorektor och innehavare av ordinarie och extra ordi- narie tjänst som professor, biträdande professor eller universitetslektor. För samverkan mellan jordbrukets högskolor på forsknings-, försöks- och utbildningsområdena finns ett gemensamt organ, samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor. _

Verksamheten vid Skogshögskolan är uppdelad på 18 institutioner och avdelningar fördelade på fyra institutionsgrupper, vartill kommer fem försöksparker samt fältstatio— ner. Utbildningen vid högskolan är fyraårig. De första tre åren omfattar vartdera tre terminer och det fjärde året två terminer. Undervisningen är under första läsåret för- lagd till Garpenberg men i övrigt huvudsakligen till Stockholm med två sommartermi- ners fältstudier inom skilda delar av landet. Intagningskapaciteten uppgår till 40 stude- rande per läsår.

För fältförsök disponerar Skogshögskolan förutom Garpenberg fem försöksparker, nämligen Bogesund nära Vaxholm, Ätnarova i Gällivare, Svartberget och Kulbäcksli- den i Vindeln, Siljanfors i Mora samt Tönnersjöhöjden i Simlångsdalen.

Följande institutioner finns vid högskolan nämligen institutionerna för växtekologi och marklära, skogsbotanik, skogsgenetik, skogszoologi, virkeslära, skogsföryngring, skogsproduktion, skogsskötsel, skoglig matematisk statistik, skogstaxering, skogsupp— skattning och skogsindelning, skogsteknik samt skogsekonomi. Vidare finns vid högsko- lan en datacentral.

Uppgifter

Skogshögskolan har till uppgift att på vetenskaplig grund bedriva forskning och utbild- ning. Den programbundna forskningen är den största verksamhetsgrenen vid högskolan. Ungefär 60 procent av högskolans anslag disponeras härför. Av återstående 40 procent disponeras ca 20 procent för fri forskning och ca 20 procent för undervisning.

Skogshögskolans uppgifter om samverkan med andra organ

Högskolan framhåller att det föreligger en mycket långtgående samverkan när det gäller undervisningen framförallt med Stockholms universitet och tekniska högskolan men även med träforskningsinstitutet, handelshögskolan, Stiftelsen Skogsarbeten samt

ett flertal branschorganisationer. I samband med den nyss påbörjade omdaningen av den högre undervisningen framstår det som uppenbart att en starkt vidgad samverkan och samplanering mellan olika högskolor och universitet i storstockholmsområdet måste komma till stånd. Genom att Skogshögskolan är liten vad beträffar undervisningssek- torn är den och blir den även i fortsättningen i hög grad en mottagande part i dessa avseenden, framförallt i vad avser teknik, ekonomi, matematisk statistik och kemi. Skogshögskolan är å andra sidan starkt specialiserad och är i stor utsträckning givande part inom den biologiska sektorn främst inom ekologin. Samverkan inom forsknings- sektorn är i hög grad beroende av externa kontakter. Det rör sig om diskussioner av forskningsrapporter, avhandlingsmanuskript och dylika diskussioner har ofta i hög grad problemlösningskaraktär. Ett annat väsentligt kontaktbehov gäller impulser och idéer från angränsande forskningsområden. I båda dessa fall fordras i regel direkta person- liga sammanträffanden. För skogshögskolan är behoven av sådana externa kontakter speciellt betydelsefulla på grund av den tvärvetenskapliga karaktären hos många av högskolans forskningsprojekt. Skogshögskolans karaktär av näringsgrensinriktad hög- skola innebär att inom i stort sett var och en av de grundvetenskaper som där är repre— senterade är högskolans egen kapacitet relativt begränsad. Detta är naturligt eftersom forskningen är inriktad på tillämpningar inom skogsbruket.

Förutom med Stockholms universitet, tekniska högskolan, handelshögskolan och lant- brukshögskolan föreligger det inom forskningssektorn starka bindningar med skogliga myndigheter och organisationer, främst med domänverket, Skogsstyrelsen och Stiftelsen Skogsarbeten, samt med Sveriges geologiska undersökning, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och svenska träforskningsinstitutet.

Skogshögskolan framhåller slutligen att högskolans organisation och verksamhet möj- liggör partiell lokalisering utanför Stockholm. Såsom exempel på redan genomförd sådan kan nämnas förläggning av skogsteknik I i Garpenberg, en del av institutionen för skogsföryngring till Umeå samt försöksparkerna. Möjligheterna till ytterligare par- tiell utflyttning av verksamheten i samband med framtida expansion bör utredas före ett eventuellt beslut om utflyttning av Skogshögskolan i dess helhet. En central lokalisering i landet med goda kommunikationer är till stor fördel för flertalet institutioner bl. a. ur kostnadssynpunkt då försöksverksamheten inte bedrivs enbart vid försöksparkerna utan även genom en lång rad fältförsök och provytor spridda över hela landet.

Skogsstyrelsen Antalet anställda: handläggande personal 40 övrig personal 52 summa 92 Organisation

Ledamöter av styrelsen är generaldirektören (ordf.) och fem andra ledamöter.

Inom styrelsen finns tre byråer, första skogsbyrån, andra skogsbyrån och administra- tiva byrån samt två avdelningar, en för virkesmätning och en för yrkesutbildning. Första skogsbyrån är uppdelad på en allmän sektion, en sektion för bidrags- och bered- skapsfrågor samt en vägsektion. Andra skogsbyrån är uppdelad på en allmän sektion och en sektion för frö- och plantproduktion. Administrativa byrån är uppdelad på en juridisk sektion och en personalsektion. Utbildningsavdelningen är uppdelad på en all- män sektion och en skogsskolesektion.

Uppgifter Styrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om skogsbruket på mark, där skogsvårdslagen är tillämplig samt på yrkesutbildningen på skogsbrukets område. Styrelsen skall särskilt leda de statliga åtgärderna för att främja det enskilda skogs- bruket. Styrelsen är Vidare det ledande, samordnande och rådgivande organet för skogs- vårdsstyrelserna. Det ankommer på Skogsstyrelsen att meddela föreskrifter för virkes— mätning och ha uppsikt över den. Antalet anställda fördelade på olika enheter framgår av följande sammanställning

Första skogsbyrån 16 Andra skogsbyrån 10 Administrativa byrån 41 Avdelningen för virkesmätning 9 Utbildningsavdelningen 21

Summa 97

De olika enheternas arbetsuppgifter framgår av följande redogörelse. Inom första skogsbyrån handläggs främst frågor rörande skogs- och jordpolitik, skogsbeskattning, skogsbrukets rationalisering och statligt stöd härtill, arbetsmarknaden, skogsplanläggning samt internationella frågor inom byråns ämnesområde.

Inom andra skogsbyrån handläggs ärenden främst avseende skogsbeståndens anlägg- ning och produktion samt skogsskydd och skador.

Inom administrativa byrån handläggs frågor av juridisk och förvaltningsrättslig art. frågor rörande Skogsstyrelsens och underlydande myndigheters personal och organisa- tion, löne- och avtalsärenden, kamerala och budgettekniska ärenden, löneuträkningar, ärenden rörande de underlydande myndigheternas ekonomiska förvaltning, statistiska bearbetningar och AR-frågor.

Inom avdelningen för virkesmätning och statistik handläggs ärenden rörande virkes- mätning samt utarbetande och sammanställning av skoglig statistik.

Inom utbildningsavdelningen handläggs ärenden rörande skoglig yrkesutbildning inne- fattande bl.a. skogsvårdsstyrelsemas yrkesutbildning, skogsskolorna och skogsmästar- skolan, lärarutbildning, maskinteknisk utbildning samt organisatoriska och pedagogiska frågor i anslutning härtill.

Utbildningsavdelningen kommer att reduceras i samband med att vissa uppgifter förs över till skolöverstyrelsen den 1.7.1971.

Styrelsens uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Skogsstyrelsen framhåller att styrelsens ämbetsfunktion som central statlig förvaltnings- myndighet för det enskilda skogsbruket och för tillvaratagande av skogsnäringens in- tressen överhuvudtaget nödvändiggör för sitt riktiga fullgörande en omfattande sam- verkan med en rad olika myndigheter och organisationer, vilka på grund av sin ställning och rikskaraktär befunnits böra förläggas till Stockholm. De organ, med vilka mera omfattande personliga kontakter förekommer är framför allt följande myndigheter, nämligen domänverket, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddssty- relsen, skolöverstyrelsen, statistiska centralbyrån, Skogshögskolan, tekniska högskolan, skogs- och lantbruksakademien, SIDA, riksrevisionsverket, statens avtalsverk, statens personalpensionsverk och jordbruksdepartementet.

Den största kontaktfrekvensen — fem till sju gånger per månad — har styrelsen med domänverket, lantbruksstyrelsen, kartverket, naturvårdsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, Skogshögskolan och SIDA. Beträffande övriga myndigheter är kon-

taktfrekvensen ca en gång per månad. Dessutom har styrelsen behov av kontakter med vissa enskilda företag och organisationer i Stockholm.

Styrelsen framhåller att organisationen är utspridd över hela landet och verksamheten kännetecknas av en utbredd decentralisering av arbetsuppgifterna. Totalt omfattar orga- nisationen ca 5 100 personer. Huvudet — Skogsstyrelsen — är relativt litet, medan organi- sationens tyngdpunkt ligger på det regionala och lokala planet.

Ämbetsverkets ställning och naturliga arbetsformer, behovet av kontakter och sam- verkan med olika myndigheter och institutioner i Stockholm och inte minst de under- lydande organens och allmänhetens berättigade intressen ur service— och kommunika- tionssynpunkt gör det naturligt att det centrala statliga organet för det enskilda skogs- bruket skall vara förlagt till rikets huvudstad.

Statens geotekniska institut Antalet anställda: handläggande personal 31 övrig personal 47

summa 78

Organisation

Institutet leds av en styrelse, som består av överdirektören och fem andra ledamöter. Inom institutet finns fem avdelningar, tre för forskning och konsultation, en mekanisk avdelning och en laboratorieavdelning. Vidare finns inom institutet ett administrativt- kameralt kansli och ett tekniskt kansli.

Uppgifter Institutet handlägger geotekniska ärenden i den mån handläggningen av sådana ärenden inte ankommer på annan mydighet.

Det åligger institutet särskilt enligt dess instruktion att bedriva forskning, att systema- tiskt samla, ordna, bearbeta och i den mån det är lämpligt offentliggöra resultat som nåtts vid verksamheten. Institutet har vidare att utprova nya metoder för markförstärk- ning och dylikt och i den mån det påkallas samverka med de tekniska högskolorna för att främja undervisningen på det geotekniska området och att verka för att sprida geo- teknisk kunskap.

Institutet skall biträda statliga myndigheter, samt i den mån arbetet i övrigt tillåter det, kommunala myndigheter och enskilda med geotekniska undersökningar och utred- ningar. Beträffande förhållandet till de tekniska högskolorna föreskrivs att institutet skall på begäran och i den mån det lämpligen kan ske, ställa sina lokaler och sin utrustning till dessa högskolors och även andra utomståendes förfogande.

Av det antal ärenden för den konsulterande verksamheten vilka uppgick till 210 för 1968/ 69 var vägverket beställare i 125 fall, övriga statliga myndigheter i 13, kommunala myndigheter i 19 och enskilda i 53 fall.

Institutets forskningsverksamhet omfattar såväl grundforskning som målforskning. Som exempel på grundforskning nämner institutet pågående forskning rörande jordar- ternas egenskaper. För viss del av denna forskning pågår långvariga belastningsförsök på två provfält i Stockholmstrakten. Som exempel på målforskning nämns den forsk- ning som pågår beträffande pålning, jordtryck, stabilisering av jord samt utveckling av apparater och redskap för fält— och laboratorieundersökningar.

Konsultationsverksamheten omfattar främst grundläggningsfrågor för Vägar, broar, hamnar, flygfält och byggnader av skilda slag samt ärenden rörande erosion, grundvat- tenfrågor och stabilitet hos slänter. För genomförandet av utredningarna erfordras som

regel såväl fältundersökning av jordlagerföljd etc. som laboratorieundersökning av upp- tagna jordprover. Institutet framhåller att vägverkets andel i konsultationsverksamheten är större än vad som framgår av antalet ärenden från denna myndighet, eftersom flera uppdrag är synnerligen omfattande och pågår flera år.

Antalet anställda fördelade på olika grupper av verksamhet framgår av följande sammanställning.

Konsultation 23 Administrativt och kameralt arbete 11 Forskning 11 Laboratorieverksamhet 9 Utvecklings- och mätningsarbete 7 Verkstads- och förrådsverksamhet 6 Dokumentations—, publikations- och biblioteksverksamhet 4 Summa 71

7 tjänster är vakanta.

Institutets uppgifter angående samarbete med andra organ Institutet framhåller att det pågår ett omfattande samarbete mellan institutet och väg— verkets centralförvaltning i Stockholm. Samarbete förekommer också med Sveriges geo- logiska undersökning i ärenden där de geologiska förhållandena så kräver.

Med SJ:s geotekniska kontor i Stockholm äger ett intimt samarbete rum beträffande stabilitetsfrågor i bl. a. Göta älvs och Säveåns dalgång i den mån ärendena berör där förekommande järnvägar. Samarbete sker också i andra ärenden som berör S], t. ex. broar och viadukter över järnvägar. Även med andra statliga myndigheter såsom vat- tenfallsverket, sjöfartsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen förekommer samarbete i skilda ärenden.

I forskningsverksamheten försiggår ett livligt samarbete med tekniska högskolan. Här- vid sker också ett utbyte av apparatur av mera komplicerad art. Vidare delar ett flertal ingenjörer sin arbetstid mellan högskolan och institutet, vars chef är speciallärare i geo- teknik vid högskolan. Samarbete sker också med Stockholms universitet, som medverkar i institutets kvicklereforskning, samt med Sveriges geologiska undersökning. Forskning rörande vägbyggnad vintertid sker i samråd med bl. a. statens väginstitut och Svenska entreprenörföreningen.

En stor del av institutets pålforskning sker i samarbete med IVAzs pålkommission i Stockholm. Institutet bedriver vidare forsknings- och utvecklingsarbete samt har en central ställning inom bl.a. de av svenska geotekniska föreningen tillsatta sonderings— och laboratoriekommittéerna.

Institutet har en central dokumentatiansverksamhet inom det geotekniska facket och torde ha det mest kompletta biblioteket med geoteknisk litteratur i Skandinavien. Insti- tutet har i litteraturhänseende ett livligt samarbete med tekniska högskolans bibiliotek.

Institutet framhåller också de internationella kontakterna, institutets centrala ställning i den geotekniska forskningen och kontakten med övriga svenska geotekniker, varav ca 90 procent är verksamma i stockholmsområdet och i stor utsträckning deltar i de sym- posier och konferenser som anordnas av institutet i samarbete med svenska geotekniska föreningen.

Statens institut för byggnadsforskning Antalet anställda: handläggande personal lOl övrig personal 65

summa 166

Organisation Institutet leds av en styrelse som består av ordförande och fem andra ledamöter.

Institutet är organiserat på ett kansli och ett antal forskningsgrupper, nämligen grup- per för metoder och databehandling, samhällsplanering, byggnadsprojektering, ekono- misk analys, installationsforskning, produktionsforskning, byggnadsminnesvård, klimat- forskning, program och projektering samt en informationsavdelning med internationellt sekretariat. Tillfälliga arbetsgrupper kan bildas för speciella undersökningar.

Utöver den centrala organisationen har institutet lokalkontor i Lund, Göteborg och Umeå. Personalen vid lokalkontoren uppgår till sammanlagt 12 personer.

Forskningsgrupperna består av forskningsledare, utredningsmän, assistenter och sekre- terare. Samtliga forskningsledare har akademisk utbildning från universitet eller teknisk högskola. Utredningsmännen har examen från universitet, teknisk högskola eller tek- niskt gymnasium eller institut.

Till samtliga forskningsgrupper utom metodgruppen har styrelsen knutit en rådgi- vande grupp av sakkunniga. För närvarande är 47 sakkunniga rådgivande till styrelsen och forskningsgruppema i forskningsfrågor.

Till informationsavdelningen, som är gemensam för institutet och statens råd för byggnadsforskning, finns knutet en informationskommitté. I informationskommittén finns representanter för rådet, enskilda forskare, som har anslag från rådet, och insti- tutet.

Uppgifter

Institutet har till uppgift att bedriva forsknings- och försöksverksamhet som är ägnad att främja rationell utveckling av planering, produktion och förvaltning inom byggnads- området. Institutet bör enligt instruktionen inrikta sin verksamhet på sådana problem som är väsentliga för utvecklingen inom byggnadsområdet men icke uppmärksammas från andra forskningsinstitutioners eller enskilda forskares sida.

Institutets uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Styrelsen sammanträder ca tio gånger per år. Alla styrelseledamöter utom en är från Stockholm. Sakkunniggrupperna sammanträder 6—7 gånger per år. Av de 47 ledamö- terna i sakkunniggruppema är 34 från storstockholmsområdet. Institutet har kontakter med framför allt följande myndigheter och organisationer, nämligen kanslihuset, bo- stadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, planverket, folkhälsoinstitutet, statistiska centralbyrån, naturvårdsverket, försvarets forskningsanstalt, tekniska högskolor, universitet, nordiska institutet för samhällsplanering, bibliotek, byggstandardiseringen, ER-nämnden, svensk byggtjänst, kommunala, kooperativa och enskilda bostadsföretag samt konsultfirmor. Den största kontakten har institutet med de viktigaste avnämama av institutets resultat, nämligen planverket, bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen.

Institutet framhåller att närheten till forskning, i första hand teknisk forskning, måste även i fortsättningen vara en mycket viktig faktor för institutets lokalisering. Det måste klart sägas ut att utan sådana kontakter kommer institutets arbete att utarmas och för- lora i betydelse. Det utbyggda kontaktnät, som institutet nu har och som är en annan viktig förutsättning för institutets forskning, har även en avgörande betydelse vid be- dömningen av institutets lokalisering.

Det uppdrag som 1969 års utredning om samordnad forskning har omfattar även institutet för byggnadsforskning.

Statens invandrarverk

Antalet anställda: handläggande personal 57 övrig personal 144

summa 201—

Organisation

Verket leds av en styrelse som består av verkschefen och sex andra ledamöter. General- direktören är chef för verket.

Inom verket finns fyra byråer, tillståndsbyrån, medborgarskapsbyrån, anpassnings- byrån och kanslibyrån.

Till verket är knutna utlänningsnämnden och en rådgivande expertgrupp.

Uppgifter Invandrarverket är central förvaltningsmyndighet för utlännings—, invandrar- och med- borgarskapsfrågor i den mån de icke ankommer på annan myndighet. Verket har bl. a. att fullgöra de uppgifter som enligt utlännings- eller medborgarskapslagstiftningen eller annan författning ankommer på den centrala utlänningsmyndighet som avses i 3 & ut- länningslagen, att fortlöpande bevaka behovet av åtgärder för att främja invandrares anpassning i Sverige samt efter samråd med berörda myndigheter föreslå behövliga åtgärder och verka för samordning av åtgärderna, att svara för information till invand- rare i frågor av särskild betydelse för dem samt vara kontaktorgan mellan samhället samt invandrare och deras sammanslutningar ävensom att föra register och statistik över utlänningar i landet i den utsträckning det behövs för verksamheten.

Invandrarverkets arbetsuppgifter fördelar sig på olika grupper av verksamheter enligt följande.

Tillståndsärenden. Ärenden ang. visering, uppehålls- och arbetstillstånd, bosättnings- tillstånd, utfärdande av främlingspass och resedokument, avvisning, förpassning, utvis- ning och förvisning samt besvarande av remisser i ansökningsårenden rörande enskilda utlänningar, vilka ärenden avgörs av andra myndigheter.

Medborgarskapsärenden handläggs på medborgarskapsbyrån.

Tillståndsärendena uppgick under budgetåret 1968/ 69 till ca 105 000. Ca 4700 med- borgarskapsärenden avgjordes under samma tid.

Anpassningsfrågor. Samordning av andra centrala myndigheters anpassningsåtgärder samt initiativ till åtgärder från dessa myndigheters sida, informations- och kontaktverk- samhet med invandrare och deras organisationer, med centrala nyhetsmedia såsom riks- tidningar, radio och TV samt med svenska myndigheter och organisationer, kurators- verksamhet, tolkutbildning, översättningsarbete, m.fl. anpassningsåtgärder.

Övrig verksamhet. Administrativa och kamerala frågor, ärenden av allmänt rättslig natur, utarbetande av föreskrifter och anvisningar till verkets tjänstemän samt till myn- digheter, som efter delegation från verket handlägger utlännings- och medborgarskaps— ärenden, ävensom totalförsvarsfrågor.

Antalet anställda fördelade på olika grupper av verksamheter.

Tillståndsärenden 124 (varav ca 100 biträden) Medborgarskapsärenden 24 Anpassningsfrågor 19 Övrig verksamhet 34 Summa 201

I tillståndsärenden samverkar invandrarverket med de myndigheter och på det sätt som tidigare redovisats av utlänningskommissionen i yttrande över lokaliseringsutred— ningens betänkande. Vad särskilt gäller remissärenden förekommer även överläggningar med berörda centrala myndigheter, exempelvis centrala studiehjälpsnämnden och social- styrelsen.

I medborgarskapsärenden samverkar invandrarverket med rikspolisstyrelsen och i viss utsträckning med inrikesdepartementet.

I anpassningsfrågor samverkar invandrarverket med ett flertal centrala myndigheter, främst arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Verket samverkar även med centrala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer ävensom med andra cen— trala intresseorganisationer.

Beträffande övrig verksamhet sker samverkan med arbetsmarknadsstyrelsen, rikspolis- styrelsen, försvarsstaben och utrikesdepartementet.

De ärenden som handlades av kommissionen avgjordes i stor utsträckning efter sam- råd med andra centrala myndigheter främst arbetsmarknadsstyrelsen, rikspolisstyrelsen och försvarsstaben. Samrådet skedde genom remisser, telefonsamtal och personliga sam— manträffanden. Därjämte hade kommissionen täta kontakter med förutom inrikesdepar- tementet — justitiedepartementet i medborgarskapsärenden, utrikesdepartementet i vise- ringsärenden, nedre justitierevisionen i nådeärenden, SIDA i ärenden angående utländska studenter. Utlänningsärenden är ofta av brådskande natur varför tillhörande handlingar regelmässigt skickades mellan kommissionen och resp. myndighet med bud. När det gällde verkställighet av beslut om utlännings avvisande måste kommissionen kontakta utländska beskickningar och konsulat för viseringar.

Verket framhåller att verksamheten i stort skulle avsevärt försvåras, om myndigheten skulle förläggas till annan ort än den där de myndigheter och organisationer, med vilka verket samverkar, är lokaliserade. De nya uppgifter som tillförts verket och som kräver dagliga personliga kontakter med företrädare för centrala myndigheter, organisationer och institutioner skulle omöjliggöras.

Statens kriminaltekniska laboratorium

Antalet anställda: handläggande personal 31 övrig personal 26

summa 3?

Organisation Rikspolisstyrelsen är chefsmyndighet för laboratoriet. En professor är chef för labora- toriet, som har tre avdelningar, den kemiska och biologiska avdelningen, fysikalisk- tekniska avdelningen och skrifttekniska avdelningen. Sistnämnda avdelning är uppdelad på en handstilssektion och en urkundsteknisk sektion. Fysikalisk-tekniska avdelningen är uppdelad på vapensektion, allmän sektion, brandteknisk sektion, fotografisk sektion och en verkstad. Kemisk-biologiska avdelningen är uppdelad på en kemisk och en bio- logisk sektion.

Rikspolisstyrelsen beslutar i fråga om flertalet personalfrågor, petita, anskaffande av kostnadskrävande utrustning samt om kassarörelse och medelsredovisning vid labora— toriet.

Uppgifter Vid laboratoriet skall utföras laboratorieundersökningar, som föranleds av misstanke

om brottslig gärning (kriminaltekniska undersökningar). Även andra undersökningar får i mån av resurser bedrivas vid laboratoriet.

Laboratoriet skall också inom sitt verksamhetsområde bedriva kriminalteknisk forsk- ning.

Undersökningar görs i första hand på begäran av polismyndighet, domstolar och åklagare. Undersökningarna görs till ca 90 % på uppdrag av polismyndighetema.

De olika enheternas arbetsuppgifter framgår av följande redogörelse. Inom kemiska sektionen utförs kemiska, främst analytiska undersökningar av olika material, varvid ändamålet med undersökningarna är att besvara frågor av t. ex. typen vad består materialet av?, vilket ursprung har materialet7, härrör materialet från viss angiven plats? Undersökningsmaterialets att kan variera praktiskt taget obegränsat. Följande exempel kan nämnas, glassplitter, färgsplitter, läkemedel och narkotiska pre- parat, klister och lim, grus och jord, läppstift och nagellack, fläckar på kläder samt kassaskåpsfyllning.

Med hänsyn till materialets art kan arbetsuppgifterna vid biologiska sektionen indelas i väsentligen två grupper, nämligen dels en som omfattar främst blod och sperma, dels en som omfattar främst hår, fibrer, trä— och växtfragment.

Arbetsuppgifterna inom vapensektionen kan indelas i följande tre huvudgrupper näm- ligen fastställande av typ, fabrikat, modell etc. av det vapen varmed en viss kula eller patronhylsa har avlossats, individuell identifiering av det vapen, varmed en viss kula eller patronhylsa har avlossats, bestämning av det avstånd på vilket ett skott avlossats.

De huvudsakliga arbetsuppgifterna inom allmänna sektionen utgöres av undersökning av verktygsspår och skospår — identifiering av verktyg och skor — samt andra s.k. mekaniska kontaktspår, undersökning av lås och låsanordningar beträffande obehörigt ingrepp, undersökning av mekaniska skador i klädesplagg och andra objekt samt fram- kallning av utplånade instämplingar i metaller.

Brandtekniska sektionens huvuduppgift är att undersöka material från brandplatser för att söka fastställa orsaken till uppkomst av brand. Dessa brandorsaksundersök- ningar kan vara av elektrisk, kemisk och mekanisk art.

Inom fotosektionen utföres, förutom beskrivande fotografering av olika slags mate- rial och handlingar i syfte att åstadkomma illustrationsmaterial till institutionens pro- tokoll och utlåtanden, i stor omfattning mera speciella fotografiska uppgifter. Dessa uppgifter ingår oftast som integrerande delar i själva undersökningsarbetet inom labora- toriets olika avdelningar. Här kan nämnas speciella filterfotograferingar, infraröd-, fluorescens-, röntgen- och ultraviolettfotografering samt mikrofotografering och färg— fotografering.

Inom handstilssektionen utföres undersökningar av handstilar för identifiering av upphovsman samt undersökningar av handstilar för påvisande av olika typer av för- falskningar.

Inom urkundstekniska sektionen utgörs arbetsuppgifterna dels av undersökning och identifiering av skrivmaskinsskrift och dels av undersökning av förfalskade och miss- tänkt förfalskade handlingar med avseende på fysikalisk-tekniska och kemiska aspekter, t. ex. pappersundersökningar och undersökningar av bläck och kulpennepastor.

Laboratoriets uppgifter angående samarbete med andra organ

Laboratoriet framhåller att den myndighet med vilken samverkan är klarast uttalad är rikspolisstyrelsen. Denna samverkan kan sägas äga rum i tre avseenden. För det första förekommer en ständig kontakt i vissa administrativa frågor som en naturlig följd av att rikspolisstyrelsen är chefsmyndighet för laboratoriet. För det andra sker en intim samverkan med vissa av rikspolisstyrelsens operativa organ inom polisbyrå II. För det

tredje har polisskolan behov av lärarkrafter från laboratoriet vid viss specialundervis- ning för polismän liksom laboratoriet självt har ett eget påtagligt intresse av att få medverka i denna undervisning.

I sitt dagliga arbete med laboratorieundersökningar har laboratoriet ett ständigt be- hov av kontakter med olika specialinstitutioner, framför allt inom det naturveten- skapliga och tekniska området. Som exempel på sådana institutioner nämns Stockholms universitet —- specith de kemiska, botaniska och zoologiska institutionerna — tekniska högskolan i Stockholm, naturhistoriska riksmuseet, statens provningsanstalt, försvarets forskningsanstalt, institutet för metallforskning, svenska träforskningsinstitutet, svenska elektriska materielkontrollanstalten, statens rättskemiska laboratorium, statens veterinär- medicinska anstalt, blodgivarcentralen och fertilitetslaboratoriet vid karolinska sjukhu- set. Härutöver bör även nämnas laboratoriets stora behov av tillgång till de stora biblio- teken, framför allt tekniska högskolans och karolinska institutets. Arten och omfatt- ningen av kontakterna med de exemplifierade myndigheterna och institutionerna varie- rar i hög grad och är naturligtvis beroende av den stora variationen av de undersök- ningsuppdrag — beträffande såväl undersökningsobjekt som frågeställningar — som inkommer till laboratoriet.

Laboratoriet framhåller i fråga om lämpligheten av en utflyttning av kriminaltekniska laboratoriet från storstockholmsområdet bl. a. följande. Om man endast tar hänsyn till laboratoriets starkt uttalade behov av samverkan och kontakter med vetenskapliga och tekniska institutioner skulle en lokalisering av laboratoriet till en universitetsstad, där naturvetenskapliga och tekniska fakulteter (teknisk högskola) finns vara tänkbar. Labo- ratoriets karaktär av serviceinrättning för i första hand polisväsendet och dess i det föregående berörda starka anknytning till rikspolisstyrelsen talar dock entydigt mot en utflyttning. Resultatet av dessa överväganden måste därför bli att så länge den centrala ledningen för polisväsendet, dvs. rikspolisstyrelsen med sina organ, är förlagd till Stock- holm måste statens kriminaltekniska laboratorium vara lokaliserat till storstockholms- området.

Statens personalpensionsverk Antalet anställda: handläggande personal 71 övrig personal 175

summa 246

Organisation

Statens personalpensionsverk leds av en styrelse vars ledamöter är generaldirektören och sex andra ledamöter. Inom verket finns fyra byråer, två pensionsbyråer, kanslibyrån och utbetalningsbyrån.

Uppgifter

Statens personalpensionsverk är central förvaltningsmyndighet för ärenden rörande i stort sett hela den statliga personalpensioneringen och därmed sammanhängande frå- gor. Verket skall besluta om och utbetala personalpensionsförmåner och tillsammans med sådan förmån även betala ut socialförsäkringsförmån.

Inom de båda pensionsbyråema handläggs ärenden rörande pensionsförmåner, inom kanslibyrån utrednings- och remissärenden, organisations-, personal- och kamerala ärenden samt ärenden om statens grupplivförsäkring. Inom utbetalningsbyrån hand- läggs utbetalnings- och skatteärenden samt samordningen av personalpensionsförmå- nerna och socialförsäkringsförmånerna.

Av de anställda finns ca 140 på kanslibyrån och de båda pensionsbyråema och ca 100 på utbetalningsbyrån.

Personalpensionsverkets uppgifter angående kontakter med andra organ Följande organ har enligt verket kontakter med kanslibyrån och de båda pensions— byråerna, nämligen statens personalvårdsnämnd, svenska personalpensionskassan, ar- betsmarknadens försäkringsanstalt, kommunernas försäkringsanstalt, grupplivsnämnden, personalutbildningsnämnden, statskontorets personaladministrativa utredning, central— styrelsen för verk med stor lokalorganisation och flertalet övriga statliga myndigheter. Kontakter behövs mellan utbetalningsbyrån och riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskassoma, postbanken, postgirot, affärsbanker och skattemyndigheter.

Kontakter förekommer dessutom med de anställdas huvudorganisationer, finans- departementet och statens förhandlingsorgan i pensionsfrågor.

Verket framhåller att verket icke kan ta ansvaret för de stora risker som med hän- syn till personalavgång vid en utflyttning skulle under en lång övergångstid föreligga för att en pensionerad statsanställd ej skulle få sin pension i samband med sin avgång utan långt efteråt, kanske först efter flera månader. Vidare framhåller verket att en utflyttning av statens personalpensionsverk från Stockholm skulle medföra nackdelar för statens pensionärer i form av väsentligt försämrad service för c:a en femtedel eller 30.000 av dessa pensionärer och samtidigt merarbete för pensionsverket självt. Verket anser att det finns betydande risk för att pensionsverket överhuvudtaget ej skall kunna fungera så att pensioner kan beviljas och utbetalas i rätt tid och med rätta belopp.

Enligt verket är dess arbetsuppgifter mycket speciella och drivs med förhållandevis liten personal, av vilken majoriteten är specialutbildad. Av verkets 246 anställda är ca hälften att hänföra till handläggande personal om häri, såsom statens personalpensions- verk anser riktigt, även inräknas verkets kanslister. En genomgång av den handläggande personalen visar att i 113 undersökta fall inte mindre än 70 anställda har make/maka, som är förvärvsarbetande i Stockholm. Av dessa 70 är 46 kvinnor och 24 män. Det stora antalet med i Stockholm förvärvsarbetande make torde medföra mycket stora svårig- heter vid en omlokalisering. Erfarenheten visar att det i praktiken är så gott som ogörligt att förflytta kvinnlig arbetskraft, vilkas män är bundna till ursprungsorten i sina yrken. Med en stor personalavgång, som kräver nyanställning av personal utan den erforderliga specialutbildningen, skulle den statliga personalpensioneringen upphöra att fungera till- fredsställande under en lång följd av år. Få centrala ämbetsverk, om ens något, är mera beroende av sin genom mångårig erfarenhet och eljest specialutbildade personal. Till egentlig rutinpersonal — sådan som utan alltför stora svårigheter kan utbytas vid en om— lokalisering — kan i pensionsverket hänföras endast några tiotal personer.

Slutligen erinrar verket om att översyn pågår av hela den statliga personalpensione- ringen. En arbetsgrupp, bestående av representanter för statens avtalsverk och de stats- anställdas huvudorganisationer, har utsetts för ändamålet.

Statens rättskemiska laboratorium

Antalet anställda: handläggande personal ll övrig personal 70

summa 81

Organisation Socialstyrelsen är chefsmyndighet för laboratoriet. Inom laboratoriet finns två avdel- ningar, den kemiska avdelningen, som är uppdelad på en toxikologisk sektion och en

alkoholsektion och den blodgruppsserologiska avdelningen som är uppdelad på en rättsserologisk och en klinisk sektion. Varje avdelning leds av en avdelningsföreståndare.

Socialstyrelsen beslutar i vissa personalfrågor, om petita, om arbetsordning och tjänsteföreskrifter, om kostnadskrävande utrustning samt om kassarörelse och medels— redovisning.

Uppgifter

Laboratoriet har till uppgift att utföra undersökningar av rättskemisk och blodgrupps- serologisk art och bedriva näraliggande verksamhet. Vidare är laboratoriet referens- laboratorium för toxikologiska analyser och klinisk blodgruppsserologi. I mån av resurser får forskning bedrivas inom laboratoriets verksamhetsområde av även andra än de som är anställda inom laboratoriet.

Ca 20 000 ärenden om året avser blodprovsanalyser vid alkoholsektionen och ca 2 300 ärenden om året vid rättsserologiska sektionen avser blodundersökningar för faststäl- lande av faderskap.

Vid den toxikologiska sektionen görs analyser på beställningar av bl.a. rättsläkar- stationerna. Analyserna avser bl. a. att identifiera läkemedel och narkotika.

Antalet anställda fördelade på olika verksamheter framgår av följande sammanställ- ning.

Toxikologiska sektionen 13 Alkoholsektionen 14 Kliniska sektionen 24 Rättsserologiska sektionen 18 Föreståndare och viss gemensam personal 12

Summa 81

Laboratoriets uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. Sektionen för klinisk blodgruppsserologi har samverkan med de flesta av landets sjuk- hus. Specith livligt samarbete äger rum med karolinska sjukhusets blodgivarcentral, kvinnoklinik och barnklinik, varifrån mycket material för klinisk blodgruppsserologisk forskning erhålles. Samarbete sker också med Kabi-gruppen.

Sektionen för rättsserologi har samverkan med domstolar, barnavårdsnämnder, bar— navårdsmän, advokater och i viss utsträckning även med allmänheten.

Nu nämnda sektioner har ett helt skilt provmaterial. Däremot har undersökningarna av proven till båda sektionerna av rationaliseringsskäl delvis integrerats.

Det pågår samarbete mellan den kemiska avdelningen och flera institutioner inom stockholmsområdet, i synnerhet laboratoriet för masspektroskopi, statens rättsläkar- station och olika biokemiska institutioner. Ur denna synvinkel är den nuvarande loka- liseringen bra, då laboratoriet behöver tillgång till moderna instrument, som oftast är för kostbara att anskaffa för ett litet laboratorium.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) Antalet anställda: handläggande personal 93 övrig personal 164

summa 257

Organisation

Chef för geologiska undersökningen är en generaldirektör. Verket är försöksvis orga- niserat på tre byråer och tre avdelningar. Dessa är allmänna byrån, kartbyrån, malm- byrån, geofysiska avdelningen, kemiska avdelningen och administrativa avdelningen.

Filialer till SGU finns i Göteborg och Lund. Vid filialerna finns ca tio anställda. I Malå och Kiruna finns servicestationer till vilka förlagts vissa arbeten, t. ex. nytillverk- ning av instrument och verktyg, tekniskt underhåll och utveckling av maskiner samt vissa tekniska bearbetningar av inkommet material. I Malå finns ca 165 anställda och i Kiruna åtta.

Uppgifter

SGU är central förvaltningsmyndighet för ärenden om landets geologiska beskaffenhet. I geologiska undersökningens uppgifter ingår bl. a. att verkställa bergarts- och jordarts- kartering, att uppsöka och undersöka förekomster av malmer och andra tekniskt användbara mineral, bergarter och jordarter. Den skall också bedriva forskning av såväl vetenskaplig som praktisk natur, med särskild uppmärksamhet på frågor av betydelse för näringslivets utveckling och tillgodoseendet av samhälleliga behov. Geo- logiska undersökningen har vidare att inom sitt verksamhetsområde tillhandagå andra. myndigheter med geologiska utredningar och äger verkställa sådana utredningar även åt kommuner och enskilda. Resultaten av verksamheten skall göras tillgängliga för allmänheten genom kartor, uppsatser m.m.

SGU:s uppgifter angående behov av kontakter med andra organ Vid de geofysiska flyg- och markmätningarna och vid den geokemiska malmletningen erhålls en stor mängd rådata i sifferfonn som kräver omfattande databehandling. Detta kräver tillgång till en dataanläggning av den storlek som finns vid Stockholms datamaskincentral. SGU:s kartverksamhet följer kartverkets utgivning av nya topo- grafiska blad. SGU:s fältarbete baseras på kartverkets flygbilder. Detta kräver per— sonliga besök på kartverkets flygbildsarkiv. Underlag för inmutnings- och utmålskartor erhålls också från vattenfallsverket, domänverket och lantmäteristyrelsen. För fram- ställning av kartor behövs kontakter med Generalstabens Litografiska Anstalt och Svenska Reproduktions AB. SGU behöver dessutom kontakter med bl.a. kommers- kollegium, naturvårdsverket, planverket och fortifikationsförvaltningen.

SGU framhåller att dess centrala uppgift är att undersöka och utforska landets geologiska byggnad. Därför utgör geologisk forskning och utveckling av undersök- ningsmetodema grundläggande och nödvändiga led i dess verksamhet. Bland de insti- tutioner i Stockholm som SGU har kontakter med nämns bl.a. vid universitetet i Stockholm institutionen för mineralogi och petrografi, historisk geologi och paleohto- logi samt kvartärgeologi, vid tekniska högskolan i Stockholm bl. a. bergssektionens gruv- linje, geologiska institutionen, institutionen för mineralberedning, institutionen för kul- turteknik. SGU framhåller att SGU och naturhistoriska riksmuseet har delvis samma arbetsuppgifter. De båda organen svarar tillsammans för landets centrala samlingar av geologiskt material.

Bland övriga organ med vilka SGU har kontakter nämns AB Atomenergi, labora- toriet för radioaktiv datering, geokronologiska laboratoriet, SMHI, statens geotekniska institut, väginstitutet, riksantikvarieämbetet, statens historiska museum och forsk- ningsinstitutet för atomfysik. Härutöver redovisas behov av kontakter med Uppsala universitet, Lunds universitet, tekniska högskolan i Lund och Göteborgs universitet.

SGU framhåller att om en ändrad lokalisering anses ofrånkomlig är Lund det alter- nativ som skulle medföra de minsta skadeverkningama.

SGU:s framtida organisation och uppgifter kan bli beroende av beslut som kan fattas till följd av 1969 års geologiutrednings förslag.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) Antalet anställda: handläggande personal 60 övrig personal 194

summa 2—52

Organisation

Chef för institutet är generaldirektören. Inom institutet finns tre byråer, väderleks- byrån, klimatbyrån och hydrologiska byrån. Vidare finns en kansliavdelning och en forsknings- och undervisningsavdelning.

Till institutet är knutet ett meteorologiskt och hydrologiskt råd. För väderlekstjänst för luftfarten finns vid institutet förutom ovan redovisade 254 anställda ytterligare 174 anställda fördelade på tio olika platser i landet.

Ledamöter av rådet är generaldirektören, en företrädare för envar överbefälhavaren, militära väderlekstjänsten, vägverket, luftfartsverket, vattenfallsverket, lantbruksstyrel- sen, fiskeristyrelsen, SGU och vetenskapsakademien samt två företrädare för statens naturvårdsverk. Vidare är av Kungl. Maj:t sex övriga särskilt utsedda.

Uppgifter Institutet har till uppgift att inhämta tillförlitlig kännedom om Sveriges meteorologi och hydrologi samt att delta i det internationella samarbetet på området.

Enligt institutets instruktion åligger det institutet särskilt att anordna och övervaka meteorologiska och hydrologiska observationer och mätningar inom landet, hydrogra- fiska mätningar vid Sveriges kuster och meteorologiska iakttagelser ombord på svenska civila fartyg och flygplan samt att granska, bearbeta och bevara insamlat material.

Institutet har hand om den allmänna väderlekstjänsten, stormvarningstjänsten och kustisrapporttjänsten samt den civila flygväderlekstjänsten. Institutet har att med upp- märksamhet följa meteorologiens och hydrologiens framsteg samt söka bidra till dessa vetenskapers utveckling. Institutet skall göra resultaten av institutets arbeten tillgängliga — förutom genom väderleksrapporter m.m. — genom att ge ut dels månads- och årsskrif- ter med lämpliga sammanställningar och bearbetningar av observationsmaterialet, dels avhandlingar och uppsatser om såväl rent vetenskapliga som från praktisk synpunkt vik-

tiga frågor.

Institutet har ett meteorologiskt och hydrologiskt bibliotek. Institutet utför undersökningar på uppdrag av myndigheter och enskilda. Institutet skall enligt instruktionen samarbeta med svenska myndigheter, institutioner och enskilda, som arbetar inom institutets verksamhetsområde, med utländska meteo- rologiska och hydrologiska institutioner samt med internationella organisationer på området. I frågor om den civila flygväderlekstjänstens organisation skall institutet samråda med luftfartsstyrelsen, i fråga om väderlekstjänsten för sjöfarten och obser- vationer genom sjöfartsverkets personal med sjöfartsstyrelsen, i frågor av allmän mili- tär betydelse med överbefälhavaren och i frågor om samarbetet med den militära väderleksorganisationen med chefen för flygvapnet.

SMHI:s uppgifter angående samarbete med andra organ m.m. SMHI framhåller att samarbete förekommer främst med vattenfallsverket, luftfarts- verket och den militära väderlekscentralen inom flygvapnet. Kontakter förekommer i betydande omfattning även med sjöfartsstyrelsen, statens institut för byggnadsforsk— ning, televerket, meteorologiska institutionen vid universitetet i Stockholm liksom det dit knutna internationella meteorologiska institutet samt Sveriges Radio och naturvårds-

verket. SMHI:s meteorologer har nu möjlighet att vidareutbilda sig på det vetenskapliga området. Det finns även behov av anknytning till institution för hydrologi, vilken f.n. endast finns i Uppsala.

SMHI framhåller att det måste finnas tillgång till reservdatamaskin då datamaskin används för rutinmässiga väderleksprognoser, analyser och sammanställningar.

Vid valet mellan vissa tänkbara lokaliseringsorter anser SMHI att Uppsala och Norr- köping—Linköping är de bästa alternativen.

Institutet har gjort vissa försök att beräkna kostnadsökningar som skulle uppkomma vid en annan lokalisering. Härav framgår att maximala merkostnaden för telefonför- bindelser vid en lokalisering till t.ex. Norrköping uppgår till ca 0,5 milj. kr. Härtill kommer väsentliga kostnader för överflyttning samt nyanskaffning av utrustning.

Värnpliktsverket Antalet anställda: 58

Organisation

Värnpliktsverket är organiserat på ett huvudkontor, som utgörs av en vämpliktssektion, en administrativ sektion och ett datakontor samt för den regionala inskrivningsverk- samheten och för personalredovisningsverksamheten vid armén och flygvapnet tre värnpliktskontor, nämligen södra vämpliktskontoret i Kristianstad, östra värnpliktskon- toret i Solna och norra värnpliktskontoret i Östersund. Till varje värnpliktskontor är knuten en inskrivningscentral i resp. Göteborg, Karlstad och Boden.

Uppgifter Värnpliktsverket är centralt organ för inskrivning och personalredovisning inom krigs- makten. I verkets uppgifter ingår bl.a. att leda andra inskrivnings- och personalredo- visningsmyndigheters verksamhet, att efter samråd med berörda myndigheter ansvara för och meddela föreskrifter om tilldelning, uttagning, fördelning och inkallelse av värnpliktiga, att i samråd med berörda myndigheter samordna personalprövning och bedömning av värnpliktiga, att samordna personalredovisningen inom krigsmakten och ansvara för den centrala registreringen av krigsmaktens personal, att föreslå överbe- fälhavaren och försvarsgrenscheferna sådana anvisningar om krigsplacering som har samband med personalredovisningen, att i övrigt biträda krigsmaktens myndigheter i frågor angående inskrivning och personalredovisning, att besluta i sådant ärende om befrielse från eller anstånd med värnpliktstjänstgöring som truppregistreringsmyndighet överlämnar till verket.

I det följande lämnas en översikt över de arbetsuppgifter som de olika enheterna inom Värnpliktsverket har.

Inom värnpliktssektionen handläggs inskrivningsärenden (författningar, instruktioner m.m., de värnpliktigas fördelning och orientering samt inskrivningsförrättningarnas organisation och genomförande), överföring av värnpliktiga mellan försvarsgrenar och truppslag, inkallelse till grundutbildning av värnpliktiga tillhörande armén m.m. Inom sektionen handläggs vidare uppskovsärenden rörande all värnpliktig personal och fast anställt manskap, krigstjänstgöringsfrihet, förberedelser i fredstid för kollektivyrkesledig- het och centralt uppskovsregister samt ärenden rörande tilldelning och uttagning, tjänst- göringsförhållanden, förfoganderätt för krigsplacering m.m., anståndsärenden och ären- den angående befrielse från värnpliktstjänstgöring, truppregistrering av personal vid hög- kvarteret m.fl. centrala organ, ärenden rörande förordnanden, familjebidrag och registreringsverksamhet, mobplanläggning för Värnpliktsverket.

På administrativa sektionen planläggs kurser för inskrivningschefer, personaloffice- rare och personalregistratorer m.fl., utbildning av värnpliktsverkets personal, budget- ärenden och ekonomiska ärenden, m.m.

På datakontoret handläggs ärenden rörande utveckling av nya datasystem samt rationalisering, utbildning inom dataområdet, integrationsfrågor inom dataverksamhe- ten, mottagning, beredning, maskinbearbetning, kontroll och utsändning av datamateriel, dataproduktion för Värnpliktsverket samt övriga myndigheter beträffande krigsmaktens personaltillgångar och inskrivningsverksamheten innefattande även programmering samt central registrering av krigsmaktens personal.

Värnpliktsverkets uppgifter angående samarbete med andra organ Enligt verket har det behov av kontakter med överbefälhavaren, försvarsgrenschefema, försvarets sjukvårdsstyrelse och militärpsykologiska institutet samt med underlydande värnpliktskontor och inskrivningscentraler. Med hänsyn till detta samarbetsbehov anser verket att huvudkontoret bör lokaliseras till en ort med goda förbindelser dels till stockholmsområdet, dels i första hand till Kristianstad, Göteborg och Karlstad, i andra hand till Östersund och Boden.

.. ..,,ueh: (. ., ett... .