SOU 1971:14

Svensk ekonomi 1971-1975 med utblick mot 1990 : huvudrapport

1. Inledning

1. Utredningens syfte

På uppdrag av Kgl Finansdepartementet re- dovisas i föreliggande rapport resultaten av de beräkningar och bedömningar rörande varuhandelns utveckling under första hälften av 70-talet som utförts inom Handelns Ut- redningsinstitut.

Syftet härmed har varit att kartlägga de sannolika utvecklingstendenserna inom de- talj- och partihandeln, med särskilt intresse riktat på de resursanspråk vad gäller arbets- kraft och kapital, som dessa näringsgrenar har för den aktuella perioden.

2. Begreppet varuhandel

Till varuhandel räknas parti- och detaljhan- del. Varudistributiva uppgifter utföres emel- lertid förutom av parti- och detaljhandels- företag också av vissa fabrikantföretag och, inte att förglömma, också av hushållen. För- utom den fysiska varuhanteringen omfattar varudistributionen en mängd andra funktio- ner, t. ex. marknadsföring, kreditgivning, va- ruinformation m.m.

Det traditionella distnibutionsmönstret kan beskrivas på följande sätt. Fabrikanten leve- rerar varor till grossisten som sammanställer och lagrar ett sortiment härrörande från ett flertal olika producenter. Grossisten levere- ra i sin tur varor till ett stort antal detaljis- ter och konsumenterna svarar för distribu- tionsledet från butikerna. I många fall sker

dock varudistributionen på annat sätt. Åt- skilliga produkter levereras således direkt från fabrikant till detaljist. Detkan också hända att detaljistledet överhoppas, t. ex. vid leveranser till storhushåll (restauranger, ini stitunioner o. dyl.). Slutligen sker en betydan- de del av varudistributionen i form av- leve- ranser av producentvaror från fabrikant— el-' ler grossistlager direkt till förbrukaren. . - - - I denna rapport behandlas utvecklings- tendenserna för företag med huvudsaklig inriktning på varuhandelsverksamhet. Parti- och detaljhandelsfunktioner som t. ex. ingår i producerande företags verksamhet inräk- nas således inte, såvida de inte fullgöres av organisatoriskt fristående enheter.

3. Målpopulation

Den ideala målpopulationenför föreliggan- de studie kan sägas omfatta samtliga'arbets- ställen inom ekonomin där detalj- eller par- tihandelsfunktioner utövas. Detta innebär så- lunda att i varuhandelsbegreppet skulle ,in- kluderas all överföring av varor från; pro- ducent till konsument däri (inbegripet även den distribution som sker mellan skilda pro- duktions- och distributionsled. En sådan po— pulation ställer sig dock mycket svår att i praktiken definiera och avgränsa från 'in- dustrisektom. Av utredningsteknfiska skäl har således populationen i de enkäter som ligger till grund för undersökningen begrän- sats att omfatta endast företag vilkas huvud-

4. F öretagsurval

För förevarande syfte har såsom urvalsram för företagsenkäterna använts SCB:s register över handelsföretag med anställd personal (FÖR). Denna begränsning är betydelsefull speciellt för en så utpräglad småföretags- bransch som detaljhandeln och innebär att ca 28 000 företag utan anställda uteslutits ur enkäten. Det bör dock (vilket närmare kommenteras nedan i samband med resul- tatredovisningen) ihågkommas att dessa mindre företag svarar för en relativt ringa andel av den samlade omsättningsvolymen.

För att uppnå en så hög täckningsgrad som möjligt av den totala varuhandelns vo- lym har de i FÖR ingående företagen stra- tifierats i storleksklasser efter det totala an- talet årsanställda i rörelsen. Härefter har med för olika strata varierande urvalssanno- likheter dragits ett urval omfattande totalt 795 partihandels- och 1 495 detaljhandelsfö- retag. I urvalet ingår härvid samtliga parti- företag med mer än 100 och samtliga detalj- företag med mer än 50 anställda. Andelen utvalda i förhållande till det totala antalet företag i respektive stratum sjunker härefter ju lägre storleksgrupper urvalet avser.

Fördelningen av population och urval i storleksstrata framgår av nedanstående tablå.

Inklusive de i urvalet ej ingående detaljist- företagen med mindre än en årsanställd om- fattar registret sammanlagt 46 079 företag.

På grund av företagsregistrets administrativa anknytning till Riksförsäkringsverket är ar- betsgivare redovisad enhet. Näringsgruppe- ringen efter antal årsanställda är baserad på den internationella näringsgrensstandarden (ISIC). På grund av eftersläpning i uppdate- ringen av FÖR saknas ett inte närmare känt antal under senare år nyetablerade företag.

5. U ppgifrsinsamling

Företagen har i samtliga fall postalt tillställts frågeformulär avseende såväl själva företags- enheten som inom varje företag befintligt verksamhetsställe. Dessutom har vissa före- tag och företagsgrupper blivit föremål för personliga intervjuer.

Uppgiftsinsamlingen har i huvudsak ut- förts under hösten 1969.

Svarsprocenten i olika strata varierar vil— ket antyder den skiftande planeringshorisont som företag av olika storleksordning har. Medan större företag som regel haft goda möjligheter till kvantifieringar av sin plane- rade verksamhet för de närmaste åren, har mindre företag, som i viss utsträckning är mer starkt beroende av förändringar i den yttre miljön, många gånger uttryckt stor ovisshet beträffande sin utveckling. Av in- komna svar framgick att registret innehöll ett stort antal företagsenheter som upphört fram till undersökningstidpunkten.

Det totala svarsresultatet uppgår till 1 323 företag av totalt 1 969 utvalda. De svarande detaljhandelsföretagen beräknas omfatta ca 80 % av den samlade omsättningen i detalj- handeln. Motsvarande siffra rörande parti-

Partihandel Detaljhandel Antal års- anställda Population Urval Population Urval — 1 (4 713) 0 l— 2 6 720 84 17 000 85 '3_ 4 6 140 307 5—— -9 1 900 95 4 320 432 10—. 4 2190 219 2135 427 50— 99 400 80 105 105 100—199 195 195 76 76 200—499 * 93 93 31 31 500— 29 29 32 32 - Summa 11 527 795 29 839 1 495

företagen kan ej anges då dennas totala om- fattning av definitionsskäl inte kunnat anges.

Stora ansträngningar har gjorts för att få ett så högt svarsdeltagande som möjligt. Många av dem som inte lämnat ifyllda blan- ketter har meddelat att de inte anser sig ha möjlighet att göra någon meningsfull bedöm- ning av framtidsutsikterna för företaget. 1 en del fall är uppenbarligen den ekonomiska situationen så prekär att man inte vet hur länge företaget skall kunna bestå. Några företag har meddelat att de är inbegripna i fusionsförhandlingar e.dyl. vilket omöjlig- gör en realistisk prognos. Åtskilliga företag, framför allt inom detaljhandeln, berörs av kommunala saneringsåtgärder, som kan komma att genomföras under prognosperio- den. I många av dessa fall vet man inte med bestämdhet om rivningar m. rn. kommer att äga rum före eller efter 1975. Särskilt de mindre företagen är också i regel dåligt in- formerade om förutsättningarna för sin fort- satta existens — kommer de att t. ex. kunna kvarstanna i ett ombyggt city med dess vä- sentligt högre hyresnivå eller kommer de att erbjudas ett alternativt affärsläge i annan del av staden och kommer de i så fall att accep- tera detta osv.

Uppenbarligen är den företagsgrupp som av ovannämnda skäl inte deltagit & enkäten i olika avseenden selektiv. Detta har man också sökt att beakta vid uppställandet av prognoserna.

6. Beräkningsmetodik

Inkomna svar har efter komplettering och kodning databehandlats. I samband härmed har företagen klassificerats dels på redovis- ningskategori och dels på bransch, efter sam- mansättningen av deras varusortiment. Fördelningskritenier har härvid utgjorts av omsättningen respektive verksamhetstyp; fö- retaget har hänförts till den verksamhets- typ som svarar för den huvudsakliga omsätt- ningen. Detta har haft till följd ett betydan- de antal överföringar av företag i FÖR från parti- till detaljhandel och omvänt. Likaså har ett antal företag befunnits i huvudsak bedriva annan verksamhet än varuhandel

Från populationen har härigenom avförts ca 2 200 enheter, vilkas verksamhet i huvud- sak omfattades av annat än parti— och de- taljhandel. Överföringen av företag från par- ti- till detaljhandel och omvänt uppgår ef- ter ovannämnda omfördelning till 2 200 re- spektive 350 enheter.

Olikheterna i fördelningskriterierna mel- lan FÖR (efter antal årsanställda) och ovan beskrivna (efter omsättning) har sannolikt förorsakat en icke obetydlig del av ovan- nämnda minskning av antal varuhandelsföre- tag. Något underlag för en bedömning av det eventuella tillskott av enheter som skulle bli fallet vid en likartad analys av i FÖR:s övriga näringsgrenar ingående enheter finns ej.

Som basår för enkäten har använts år 1968. Med utgångspunkt häri har företagen angivit sina planer och bedömningar av- seende åren 1970, 1972 och 1975.

Bearbetningen har, vad avser samtliga in- gående variabler, som första steg innefattat en bestämning av den totala nivån 1968. I avsaknad av aktuell statistik över omsätt- ning respektive antal enheter i såväl parti- som detaljhandeln har nivåerna 1968 be- stämts via uppräkning av i enkäten erhållna svar samt därtill lagda uppskattningar avse- ende de mindre företagen som ej ingått i enkäten. Riktigheten i dessa skattningar har därefter testats mot 1963 års företagsräk- ning samt det material avseende förskjut- ningen i företagsstrukturen som samlats vid institutet avseende perioden 1960—1968. Resultatet av dessa bedömningar framgår av bilagetabellernas utgångsvärden för 1968 samt av sammanfattningen i tabell 1: 1. Delpopulationema i tabellen har följande in- nebörd.

Enkätföretag

Under denna rubrik har angivits resultatet av det av företagen uppgivna antalet verk- samhetsställen, summa omsättning samt an- talet sysselsatta uppräknade med hänsyn till tillämpade urvalssannolikheter.

Delpopulation Parti- resp. Enkät- Företag Företag med detalj- företag utan annan. verk- Variabel handel anställda samhet Summa Antal verksamhetsställen Parti 9 023 . . . Detalj 33 302 23 100 1 192 57 594 Summa 42 325 Summa omsättning, milj. kr. Parti 52 432 . . . Detalj 37 687 6 841 2 322 46 850 Summa 90 119 * Antal sysselsatta, 1 OOO-tal Parti 121 . . . Detalj 224 110 10 344 Summa 345 '

Företag utan anställda

Till denna kategori räknas samtliga företag i parti- och detaljhandel vilka ej finns redo- visade i centrala företagsregistret. I avsak- nad av någon fortlöpande tillförlitlig redo- visning av utvecklingen inom denna kategori sedan 1963 har omfattningen av antalet verksamhetsställen m. m. uppskattats efter samråd med bl. a. SCB.

Företag med annan verksamhet

Inom vissa företag med annan huvudsaklig inriktning än detaljhandel förekommer verk- samhetsställen som är att hänföra till detalj- handel. Omfattningen av denna kategori har bestämts med ledning av inkomna enkätsvar.

2. Strukturförändringarna under 60-talet

1. Inledning

60—talet har inneburit en genomgripande om- vandling av den svenska parti- och detalj- handeln. Förändringarna under detta decen- nium kommer också i större eller mindre utsträckning att prägla utvecklingen under 70-talet.

Någon sammanfattande kvantitativ be- skrivning av de hittillsvarande strukturför— ändringarna inom handeln föreligger inte. I detta kapitel har därför sammanställts upp- gifter från olika källor som belyser denna utvecklingsprocess. Ett försök har även gjorts att analysera de viktigare bakomlig- gande faktorerna eftersom dessa också kom- mer att påverka utvecklingen under 70-talet.

2. Totaluppgifter avseende perioden 1963— 1968

I tabell 2:1Äjämföres uppgifter från olika källor avseende antal verksamhetsställen, summa omsättning, produktion och antal sysselsatta för den totala parti- och detalj- handeln.

Den senaste totala företagsräkningen för handeln avser 1963 (HR 1963) och ger en detaljerad bild av varuhandelns dåvarande omfattning och sammansättning. Beträffan- de omsättningen inom den egentliga detalj- handeln redovisar Handelns Utredningsinsti- tut (HUI) årligen en serie som baseras på nationalräkenskapernas uppgifter om den

totala privata konsumtionen, korrigerad för de poster som inte förmedlas av detaljhan- deln, exempelvis bostäder, tjänster m.m.l Dessa omsättningsuppgifter anges såväl i lö— pande som fasta priser. För 1969 föreligger en totalberäkning av detaljhandelsförsälj- ningen genom Statistiska Centralbyråns (SCB) reviderade omsättningsstatistik. Be— räkningar rörande varuhandelns totala pro- duktionsutveckling, enligt »value added»- principen redovisas i nationalräkenskaperna till marknadspriser. Uppgifter om arbets- kraften erhålles ur de årliga arbetskraftsun- dersökningama (AKU). Dessa utföres av Statistiska Centralbyrån på basis av ett stick- prov omfattande ca 3 promille av befolk- ningen.

Inom partihandeln. fanns 1963 drygt 17 000 verksamhetsställen enligt handelsräk- ningens uppgifter. Någon senare totaluppgift föreligger inte, men'en viss reducering av antalet lagerenheter torde ha ägt rum. Inom detaljhandeln har en betydande butiksned- läggning ägt rum under 60-talet; antalet be- räknas ha minskat från 77000 1963 med nästan en fjärdedel fram— till 1968.

Handelsräkningen anger totalomsätmingen 1963 till 53 miljarder kr. inom partihandeln och 32 miljarder kr. inom detaljhandeln. Den avsevärt högre siffran för partihandeln beror på att en stor del av dennas omsätt— ning gäller producentvaror som alltså inte

1 »Omsättning och butiksantal inom olika distributionsformer», P 4010:70.

Parti- resp. 1963 1968 Genomsnittlig Variabel detalj- (1969) årlig ökning/ Källa handel minskning, % Antal verksamhetsställen HR 1963 och HUI:s fram— Parti 17 154 . . skrivningar Detalj 77 304 57 600 —5,7 Summa 94 458 Summa omsättning, milj. kr. 3) HR 1963 Parti 53 205 Detalj 32 144 Summa 85 349 . . b) HUIzs serie Detalj 26 089 35 997 6,7 (egentl) c) HUI:s serie Detalj 26 089 30 518 3,2 1963 års priser (egent1.) d) SCB 1969 Detalj 46 130 Produktion, milj. kr. Nationalräkenskaperna Summa a) sektorproduktion löpande priser 22 010 35 244 9,9 b) sektorproduktion 1959 års priser 17 070 20 860 4,1 Antal sysselsatta AKU Parti 116 700 156 100 6,0 Detalj 410 900 360 300 —2,6 Summa 527 600 516 400 —0,4

försäljes via detaljhandeln. HUlzs årliga om- sättningsberäkningar gäller endast den egent- liga detaljhandeln, dvs. exklusive bilar, bränsle, vin och sprit samt apoteksvaror. Den årliga försäljningsökningen 1963—1968 i enlighet härmed har uppgått till 6,65 % i löpande priser och 3,15 % i fasta priser.

Produktionstillväxten enligt nationalräken- skaperna har uppgått till drygt 4 % om året (fasta priser) för parti- och detaljhandel sam- mantagna.

Antalet sysselsatta har ökat med 6 % per år inom partihandeln och minskat med 2,5 % inom detaljhandeln.

3. Omsättningsutvecklingen inom gross- handeln

Någon totalstatistik avseende partihandelns utveckling finns inte. Däremot redovisar Sveriges Grossistförbund årligen omsätt-

ningsuppgifter för de till förbundet anslutna medlemsföretagen. I tabell 2: 2 har gjorts en sammanställning baserad på denna sta- tistik. Det bör observeras att förändringar i medlemsanslutningen påverkar jämförelser- na varför uppgifterna anges i form av den procentuella förändringen jämfört med när- mast föregående år vid identiska företag. En sammankedjning av de årliga förändringarna har utförts och resultaten redovisas i sista kolumnen.

Totalt sett har SGF-företagen i det när- maste fördubblat sin omsättning. Öknings- takten är emellertid mycket varierande i oli— ka branscher. Textil- och beklädnadssektorn har således endast ökat med ca 50 %, medan exempelvis partihandeln med bilar och and- ra transportmedel ökat med närmare 170 %. Eftersom uppgifterna anges i löpande priser påverkas resultaten också av den prisutveck- ling som ägt rum inom respektive bransch.

Omsätt- Ökning eller minskning jämfört med föregående år Förändring ning 1969 1961—1969,

Bransch milj. kr. 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 % Livsmedel 5 147 11,7 10,0 10,3 9,6 6,3 9,0 7,2 8,9 100,9 Textil och beklädnad 553 8,3 10,7 6,3 1,7 —2,5 5,1 4,5 5,2 46,0 Hushållsapparater o. jåmmanufaktur' 1 301 6,3 11,3 15,4 7,5 11,4 4,8 9,0 7,6 101,0 Maskiner, instru- ment, verktyg o. dyl.” 2 181 0,3 5,0 13,5 16,2 8,4 —1,7 8,9 14,4 84,4 Transportmedel m. m. 601 0 12,3 19,1 34,3 9,5 3,1 11,1 18,9 167,9 Byggnadsmaterial 6 508 —0,9 7,9 20,8 12,9 —l,0 —2,4 7,7 18,8 67,2 Bränsle och driv- medel 6 085 13,7 9,3 5,0 5,6 10,4 3,8 5,9 3,6 73,2 Papper 735 3,7 7,2 12,4 11,5 4,5 6,3 11,2 19,0 104,8 Radio, foto, fri- tidsartiklar o. dyl.-" 2 049 9,5 13,6 11,1 13,7 2,7 9,2 13,2 12,8 125,0 Kemikalier, kemisk- tekniska artiklar, läkemedel m. m. 2 891 6,9 4,8 16,2 9,7 6,2 6,4 11,2 13,6 103,8 Övriga branscher 7 189 10,0 10,4 11,1 13,6 11,7 6,4 7,0 15,1 124,3

Totalt 35 240 7,6 9,0 11,5 10,3 5,8 4,1 7,7 11,5 90,8

utav-

T. 0. ut. T. 0. m. T. 0. m.

4. Detaljhandelsutvecklingen inom olika sektorer

Fram till mitten av 50-talet ökade butiks- antalet varje år. Genom den nya konkurrens- lagstiftningen tilltog emellertid trycket från varuhus och andra storföretag, samtidigt som kundunderlaget för många butiker uttunna- des som följd av utflyttningen. Speciellt drabbades livsmedelsbutikerna. 1960 nedla- des ca 400 enskilda livsmedelsaffärer, men redan 1963 var antalet uppe i 1 200 enheter. Sedan dess har den årliga nedläggningen le- gat kring 1000 per år. Också konsument- kooperationen har kraftigt reducerat sitt bu— tiksbestånd. Sammanlagt har under 60-talet ca 12 000 livsmedelsenheter upphört, av vil- ka flertalet varit förhållandevis små. Sam- tidigt har drygt 1 800 nya försäljningsenhe— ter tillkommit. Dessa har nästan undantags- löst utformats som stora självbetjäningsbuti- ker med ett fullständigt dagligvarusortiment.

Utvecklingen inom övriga branscher, den s. k. fackhandeln, har inte varit lika drastisk. Men också här har skett en utslagning av

1965 omfattade branschen »Husgeråd och bosättningsartiklar». 1964 omfattade branschen »Maskiner, verktyg o. dyl.». 1965 omfattade branschen »Instrument, foto, ur m. m.».

mindre och olönsamma butiker, som bl.a. framgår av följande uppgifter, beräknade på basis av Statens Pris- och Kartellnämnds butiksregister.

Butiks- antalets förändring Bransch 1965—1970 Varuhus 28,40/0 Livsmedelshandel —29,8 % Färghandel ——1 3,5 % Bosättningsaffärer — 8,8 % Beklädnadshandel — 7,8 % Skohandel m. m. —— 0,1 % Bilhandel, cykel— och Sportaffärer _- 1,5 % Övriga branscher — 32%

Den näst livsmedelshandeln största bran- schen, textilhandeln, redovisar som synes också en inte oväsentlig nedgång i butiksan- talet. Tendensen går dock inte endast i en riktning när det gäller denna och andra branscher. Nedläggningen drabbar i första hand det äldre butiksbeståndet framför allt i

1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969

Milj. kr. Konsumentföreningar 4 240 4 426 4 811 5 305 5 761 6 472 7 236 Mångfilialföretag 2 022 2 365 3 139 3 422 3 937 4 300 4 598 Producentföreningar 443 467 458 429 342 276 215 Expeditionshandel 700 730 720 730 730 730 685 Övriga distributionsformer 18 684 20 135 21 285 22 841 24 175 24 219 24 884

Summa 26 089 28 123 30 413 32 727 34 945 35 997 37 618 Index 1963 = 100 Konsumentföreningar 100 104 113 125 136 153 171 Mångfilialföretag 100 117 155 169 195 ' 213 227 Producentföreningar 100 105 103 97 77 62 49 Expeditionshandel 100 104 103 104 104 104 98 Ovriga distributionsformer 100 108 114 122 129 130 133

Summa 100 108 117 125 134 138 144

samband med s. k. citysanering. Men i stället kommer nya försäljningsställen, oftast större enheter ingående i filialbildningar, men ock- så »boutiquer» och andra mindre affärer, som kan klara sig genom stark specialisering.

Omsättning och butiksantal inom olika dis- tributionsformer .

HUI:s årliga strukturundersökningar visar utvecklingen 1963—1969 för skilda företags- former inom detaljhandeln. Tabell 2:3 in- nehåller omsättningsuppgifter i kronor samt motsvarande data i indexform med 1963 = 100.

Den kraftigaste omsättningsökningen re- dovisar mångfilialföretagen som mer än för- dubblat sin försäljning under perioden. För konsumentkooperationen är ökningen drygt 70 %. Gruppen »Övriga distributionsfor- mer», dvs. vad som i dagligt tal kallas »en- skild detaljhandel» svarar för ca två tredje- delar av hela detaljhandelns omsättning och redovisar en ökning med 33 % under perio- den.

Varuhusut vecklingen

Totalantalet varuhus 1969 uppgick till 380. Därav tillhörde 350 de tre varuhuskedjorna Domus, Epa och Tempo. Utvecklingen 1963—1969 framgår av tabell 2: 4.

KF-varuhusen har tredubblat sin omsätt- ning under perioden medan de båda övriga företagen ungefär fördubblat sin omsättning. Denna kraftiga expansion inom varuhussek- torn beror till stor del på etablering av nya försäljningsenheter.

Övriga utvecklingstendenser

Som tidigare nämnts har den nyetablering som skett i detaljhandeln under 60-talet framför allt skett i form av större enheter. Distributionsformerna har dessutom föränd- rats i en mängd avseenden.

Livsmedelshandelns allivsbutiker har suc- cessivt ersatt de små specialbutikema för specerier, för bröd och mjölk och för kött och charkuterier. Butikerna saluför, som framgår av namnet, ett brett och komplett livsmedelssortiment. De större enheterna har därutöver ett tämligen stort sortiment av dagligvaror från andra branscher, såsom pappersvaror, rengöringsmedel, hygienpre- parat, strumpor, tidningar, tobak och vissa husgeråd. Denna del av sortimentet är be- gränsad till ofta efterfrågade artiklar. De större enheterna är främst lokaliserade till tätorternas centrala delar eller till nya stora bostadsområden. Fullt genomförd självbetjä- ning tillämpas i regel.

Varuhuskedjorna har tyngdpunkten i sor— timentet lagd på dagligvaror i vid bemärkel-

KF—varu— Turitz Åhlén & husen (Epa) Holm (Domus m. ti.) (Tempo) Summa Antal varuhus 1963 101 88 59 248 1964 114 94 63 271 1965 128 101 67 296 1966 133 103 75 311 1967 141 103 78 322 1968 146 104 80 330 1969 156 112 82 350 Total omsättning, milj. kr. 1963 1 002 837 845 2 684 1964 1 283 986 972 3 241 1965 1626 1148 1157 3 931 1966 1 945 1 302 1 330 4 577 1967 2 330 1 434 1 423 5 187 1968 2 806 1 504 1 479 5 789 1969 3 178 1 666 1 603 6 447

se. Inom dessa varuområden koncentreras intresset på de mest högfrekventa produkt- varianterna.

Under senare år har kedjevaruhusen ex- panderat starkt inom dagligvarusektorn och inrymt stora livsmedelsavdelningar med ett i allmänhet mycket omfattande sortiment. Kedjevaruhusen har framför allt utnyttjat priset som konkurrensmedel. Genom att koncentrera sortimentet till högfrekventa standardvaror har det oftast varit möjligt för varuhusen att hålla lägre priser än re- spektive fackhandelsbransch som i regel till- lämpat generella påslag. Fackhandeln har emellertid efter hand ändrat sin priskalkyle- ring för att möta konkurrensen och börjat tillämpa lägre kalkyler för standardvaror än för specialvaror. Lokaliseringen är utpräg- lat tätortsorienterad med tonvikt på centrala shoppinglägen inom dessa. Utvecklingen går mot allt högre grad av självbetjäning.

Rabattvaruhus och stormarknader har i princip samma sortimentsinriktning som kedjevaruhusen, brett och grunt sortiment av icke-livsmedel och fullt utbyggda livsme- delsavdelningar. Lokalerna är relativt enkla och självbetjäningen är konsekvent genom- förd. Lågprisprofilen är starkt markerad. Lokalisering i anslutning till städernas stora infartsleder är vidare ett kännetecken. Låg-

prisvaruhus för möbler, hemutrustning och hushållskapitalvaror har etablerats och flera är under byggnad. Även här är det fråga om externa lägen och omfattande självbetjäning, men sortimentet kan genom enheternas stor- lek hållas stort, även om man i allmänhet söker inrikta sortimentet på produktvarian- ter med hög efterfrågan.

Postorderhandeln är även en sortiments- bred distributionsform, ofta med inriktning på standardvaror i låg- och mellanprisklas- sen. Sortimentet omfattar till stor del textil- och beklädnadsvaror, hushållsvaror, hemap- parater och leksaker. Postorderhandeln har uppvisat en viss relativ ökning under senare år och dess andel av detaljhandelsmarkna- den beräknas ligga vid 2 % .

Kioskhandeln har successivt vidgat sitt sortiment och saluför förutom tidskrifter, to- bak, frukt och konfektyr även ett växande urval dagligvaror. Lokaliseringen till trafik- knutar har utökats med lägen inom större bostadsområden. Kioskhandeln kan beräk- nas ha 5—6 % av detaljhandelns försäljning. Distributionsformen har goda expansions- möjligheter, bl. a. genom närhetsfunktionen.

Fackhandeln, varmed avses specialvaru- handeln för sällanköpsvaror, har under se- nare år påverkats i sin struktur i allt större utsträckning och anpassningar har också här

genomförts. En utveckling mot större enhe- ter är märkbar. Genom integration bildas stora företag vilka spelar en alltmer fram- trädande roll. Kraven på tätortslokalisering i anknytning till butiker med komplemen- tära sortiment gör sig samtidigt alltmer gäl- lande. Som framgått drabbas viss del av fackhandeln av stagnation, och butiksned- läggelser börjar förekomma i större utsträck- ning än tidigare. Många fackhandelsbutiker har dock genom stark specialisering kunnat hävda sig väl i konkurrensen med storföre- tagen.

5. De bakomliggande faktorerna

Handelns omvandling utgör inte någon endo- gen process utan är i väsentliga hänseenden resultatet av en anpassning till olika yttre förändringar. Detaljhandeln är således i hög grad kundstyrd, dvs. den måste rätta sig ef- ter konsumenternas preferenser och köpbe— teenden. Det är visserligen sant att handel och industri med reklamens hjälp kan på— verka konsumenterna. Detta är emellertid i huvudsak en inverkan på kort sikt. I det långa loppet måste man inom näringslivet styra sitt utbud av varor och tjänster med hänsyn till kundernas önskemål om man skall få avsättning för sina varor. Av stor betydelse i detta sammanhang är var kon- sumenten är bosatt. Som framgår av nedan- stående tablå ökar den andel av befolkning- en som bor i de större och expansiva or- terna (regioncentra) medan övriga tätorters och glesbygdens andelar går tillbaka.

Befolkningsfördelning efter bebyggelsetyp.

1950 1965 1980 (prognOS) Regioncentra 38 % 46 % 58 % Övriga tätorter 23 % 28 % 24 % Glesbygd 39 % 26 % 18 % Summa 100% 100% 100%

Mellan 1965 och 1980 beräknas glesbyg- dens befolkning minska med 600 000 perso- ner och de mindre tätorternas med nära 300 000. Det betyder motsvarande nedgång

av kundunderlaget för detaljhandeln på des- sa orter. Många butiker måste alltså enbart på grund av befolkningsminskningen slå igen. Visserligen ökar de redan stora orter- nas folkmängd inte oväsentligt — vilket le— der till ett nyetableringsbehov. Men genom att de nyetablerade försäljningsenheterna är mångdubbelt större än de som nedlägges är nettotillskottet av butiker tämligen litet.

Avgörande för handelns utveckling är också hur mycket konsumenterna köper. Ne- dan anges några av Handelns Utredningsin— stitut beräknade exempel på konsumtions- ökningen per år och capita fram till 1980 för olika varuområden.

Fotoartiklar 6,2 % Möbler 4,5 % Blommor 3,7 % Livsmedel 1,7 %

Svenska folket konsumerar livsmedel för drygt 20 miljarder kr. per år, vilket motsva- rar 2 585 kr. per person. Samtidigt som folkmängden ökar stiger också percapita- konsumtionen. Visserligen ökar inte kalori— intaget, men konsumtionen förskjuts succes- sivt från råvaror och basprodukter mot allt mera förädlade och färdigberedda livsmedel, vilket ökar konsumtionsvärdet. I genomsnitt beräknas percapitakonsumtionen av livsme- del öka med 1,7 % per år under 70-talet.

Hela livsmedelskonsumtionen passerar inte genom livsmedelshandeln. Av den totala livs- medelskonsumtionen går 2,5 miljarder eller 12 % via storhushåll av olika slag, såsom restauranger, kaféer, personalmatsalar, skol- bespisningar och andra offentliga institutio- ner. Storhushållens andel beräknas under 70-talet överstiga 15 %. Ökningstakten på- verkas dock av den utveckling mot försälj- ning av portionsmat och färdiglagad mat som sker i livsmedelshandeln.

Butiker som säljer varor med stark efter- frågeökning har givetvis större expansions- möjligheter än de som har varor med låg konsumtionsökning i sitt sortiment. Vid sti- gande inkomster ökar konsumenterna t. ex. sina livsmedelsinköp relativt litet. En del livs— medelsbutiker har emellertid ändock lyckats

öka sin omsättning kraftigt, vilket delvis kan ha berott på att de utökat sortimentet med andra varor. Naturligtvis spelar också kon- kurrensläget stor roll för expansionsmöjlig— heterna.

Det föreligger en tydlig tendens hos kon- sumenterna att vilja minska tiden för inköp och tillredning av livsmedel, vilket bl. a. sam- manhänger med den ökade förvärvsverk— samheten bland kvinnorna. Många föredrar därför att handla i affärer med ett fullstän— digt varusortiment, däribland halvfabricera- de eller färdiga maträtter. Denna förskjut- ning i köpvanorna har särskilt favoriserat de stora snabbköpsbutikerna och de moderna varuhusen, medan vissa ensidigt sorterade affärer ofta fått minskad omsättning.

Genom bilismens utbredning är konsu— menten inte längre lika bunden till det 10- kala inköpsstället. Hon kan välja en mera av- lägset belägen butik om hon finner fördelar i form av bättre varor, lägre priser, större sortiment etc. Detta har bl. a. utnyttjats av de s.k. »stormarknaderna» i städernas yt- terområden. Genom att erbjuda stora parke— ringsutrymmen vänder de sig framför allt till de bilburna kunderna.

Ytterligare faktorer som påverkat struk— turutvecklingen inom varuhandeln är myn- digheternas ingripanden genom lagstiftning eller på annat sätt. De viktigaste faktorerna härför berörs nedan.

Genom tillkomsten av 1953 års »lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns- ning inom näringslivet» förbjöds den tidigare allmänt förekommande bruttoprissättningen, dvs. det system där en fabrikant eller importör fastställde det pris som detaljhandeln skulle ta för varan vid försäljning till konsument. Som följd av bruttoprisförbudet skapades den rör— lighet i prissättningen, som varit en väsentlig förutsättning för utvecklingen av nya distribu- tionsformer. Genom konkurrensbegränsnings— lagstiftningen ges myndigheterna också möjlig- het till ingripande mot vissa former av leverans- vägran, vilket särskilt haft betydelse för till— komsten av s. k. lågpriskanaler.

Även i andra hänseenden kan myndigheter- nas åtgärder påverka handelns strukturutveck- ling. Främst bör nämnas den planering av de- taljhandeln i samband med saneringsåtgärder och utbyggnaden av nya bostadsområden, som begränsar butiker och/eller koncentrerar dessa till särskilda centra.

6. Specialundersökning av detaljhandelsut— vecklingen i fyra städer

För att mera ingående belysa de struktur- förändringar som ägt rum har fyra »typor- ter» uttagits och butiksutvecklingen 1963— 1969 registrerats i specialundersökningar på platsen. Undersökningens uppläggning och resultat redovisas närmare i appendix. Ett sammandrag av resultaten följer nedan.

De städer som uttagits för undersökning— en ar

Kristianstad (42 500 inv.) Umeå (53 100 inv.) Västerås (1l0 500 inv.)

rebro (89 100 inv.)

Städerna skiljer sig förutom till sin stor- lek av att ombyggnaden av centrumkärnan befinner sig i olika stadier. 1 Västerås har city till stor del sanerats och en modern köpmiljö etablerats. I Örebro och Umeå har ombyggnaden påbörjats medan Kristianstad ännu så länge endast punktsanerar i avvak- tan på att den nya centrumplanen skall bli färdig.

Såväl Västerås som Örebro har på senare år fått externa varuhusanläggningar (stor- marknader) som konkurrerar med innersta- dens detaljhandel.

Både Umeå och Västerås har uppvisat kraftig befolkningsökning under perioden, vilket ökat köpkraften och möjliggjort en nettoökning av antalet butiker. Denna ök- ning faller dock helt på fackhandelsbran- scherna, särskilt hemvaru- och andra special- branscher. Dagligvarusektorn visar genom- gående butiksminskningar; störst i Örebro stad. Antalet varuhus i de fyra städerna har ökat från 10 1963 till 19 1969, dvs. i det närmaste en fördubbling — etableringen av stormarknader och moderniseringen av va— ruhusbeståndet i övrigt har dock inneburit en ökning av varuhuspotentialen som är vä- sentligt större än antalssiffrorna antyder.

I tabell 2:5 återges butiksförändringarna inom de större branschgrupper som detalj- handeln uppdelats i.

Medan alltså dagligvaruhandeln (som här även inbegriper tobakshandel) genomgående

Kristianstad Umeå Västerås Örebro Dagligvaruhandel Antal butiker 1963 87 69 191 285 Antal butiker 1969 75 62 166 195 Ökning/minskning —14 % —10% —l 3 % —32 % Beklädnadshandel Antal butiker 1963 71 56 103 193 Antal butiker 1969 69 60 120 177 Ökning/minskning — 3 % 7 % 17 % — 3 % Hemvaruhandel Antal butiker 1963 41 32 56 128 Antal butiker 1969 43 47 84 110 Ökning/minskning 5 % 47 % 50 % -——14 % Övriga branscher Antal butiker 1963 34 48 66 134 Antal butiker 1969 44 67 92 139 Ökning/minskning 30 % % 39 % 4 % Varuhus Antal butiker 1963 2 2 3 3 Antal butiker 1969 3 3 7 6 Ökning/minskning 50 % 50 % 133 % 100 %

uppvisar butiksminskningar är förhållande- na mera skiftande i andra branscher. Anta- let beklädnadsbutiker, som i allmänhet mins— kar, har kunnat öka i städer med stark folk- ökning som Umeå och Västerås. Starkt ex- pansiva sektorer såsom hemvarubranscherna och vissa andra fackhandelsbranscher visar också i de flesta fall ökat butiksantal. Detta är anmärkningsvärt mot bakgrund av den kraftiga varuhusetablering som samtidigt ägt rum.

Detaljhandeln i de fyra städerna har un- der perioden undergått en omlokalisering. I allmänhet har butiksbeståndet i den egentli- ga stadskärnan (city) förstärkts, medan övrig innerstad »tappat» butiker. I Västerås har dock expansionen varit så stark att också butiksbeståndet utanför egentliga city kun- nat utbyggas. Örebro utmärkes under perio— den av en kraftig reducering av butiksantalet inom samtliga områden.

Butiksökningen i innerstädema har ägt rum trots en minskning av antalet boende. Detta tyder på att innerstadsbutikerna i växande utsträckning kunnat hämta kunder

från övriga stadsdelar och omgivande regio- ner.

Butikstätheten i innerstaden, mätt genom antal butiker per 1000 invånare, har såle- des ökat kraftigt inom flertalet fackhandels- butiker men förblivit i stort sett oförändrad inom dagligvarusektorn. I ytterområdena är det främst dagligvarubranscherna som upp- visat en nedgång i butikstätheten.

Det bör observeras att bakom de redo- visade ökningarna eller minskningama av butiksantalet oftast ligger betydande brutto- förändringar i beståndet. Även inom bran- scher på stark tillbakagång förekommer ny- etableringar liksom det inom expansiva sek- torer sker nedläggningar. Butiksrörligheten i de fyra städerna är så stor att innerstads- butikerna i genomsnitt kvarstår oförändrade i blott 7—10 år och för affärerna i ytter— områdena sker förändringarna ännu snab- bare. Med »förändring>> avses här nedlägg- ning, nyetablering eller branschbyte.

Även om de fyra städerna företer vissa gemensamma drag i fråga om detaljhandels- utvecklingen skiljer de sig dock på åtskilliga

punkter som en följd av de olika förutsätt- ningar som är för handen. I många av våra städer pågår f.n. en omvandlingsprocess av samma typ som ägt eller äger rum i de här studerade orterna. Detta kommer att di- rekt påverka detaljhandelns struktur. De här behandlade städerna är dock centralorter med delvis mycket stark expansionkraft. I det stora flertalet mindre städer och tätorter är läget ofta helt annorlunda. Ett stort an- tal butiker har en stagnerande utveckling och antalet nedläggningar kommer därför rimligen att bli betydande.

3 Strukturprognos för varuhandeln till 1975

I detta kapitel presenteras vissa kalkyler rö- rande de sannolika förändringarna i antalet verksamhetsställen och omsättning fram till 1975. Beräkningarna bygger dels på upp- gifternai den företagsenkåt som genomförts, dels på specialstudier och bedömningar från annat tillgängligt material.

Först redovisas prognosens förutsättning- ar och beräkningsaltemativ.

1. Prognosförutsättningar

För detaljhandelsprognosen gäller vissa grundförutsättningar. Dessa har sedan i de olika beräkningsaltemativen delvis varierats och kompletterats.

För den del av populationen som ingår i företagsenkäten, dvs. företag med minst en person heltidsanställd, har huvudförutsätt- ningen varit att antal verksamhetsställen och summa omsättning kommer att utveckla sig i enlighet med de planer och förväntningar som redovisats i enkäten. Företag ingående i enkäten som inte ansett sig kunna uppge den sannolika tillväxttakten har förutsetts öka sin omsättning lika mycket som den be- räknade konsumtionsutvecklingen inom resp varuområde. Vad slutligen de företag be- träffar som inte ingår i företagsenkäten, dvs. de s.k. familjebutikerna, har antagits att någon förändring av omsättningsvoly- men inte kommer att inträffa fram till 1975 för de försäljningsställen som då finns kvar.

Enkätföretagen redovisar av naturliga skäl

endast förändringar i butiksantalet vid be- stående företag. Därtill får man dock räkna med en inte oväsentlig butiksminskning i samband med nedläggning av företag. Det har ansetts att flertalet av de faktorer som inverkat på strukturutvecklingen under 60- talet kommer att utöva ett ungefär lika stort inflytande fram till 1975 .

Uppgifter från dagligvaruhandeln (exkl. kon- sumentkooperationen) 1963—1969 visar att det årliga antalet nedläggningar i procent av det vid varje års början befintliga butiksantalet med vissa variationer hållit sig kring siffran 7 %. Antalet nyetableringar har däremot varit rela- tivt oförändrat i absoluta tal räknat -— drygt 100 butiker per år. Dessa tal har också legat till grund för prognosen fram till 1975. Inom övrig detaljhandel förekommer också en netto- minskning, men av mindre omfattning. Struk- turrationaliseringen inom vissa branscher balan— seras delvis av en livlig etableringsverksamhet på andra håll.

Butiksantalets minskning beror normalt huvudsakligen på externa faktorer, t. ex. be— folkningsomflyttning, citysanering, utökning av sortimentet etc. och bör därför ligga på en relativt konstant nivå under de närmaste åren. Denna trend kan emellertid brytas om väsentliga förändringar inträffar i konkur- renssituationen. Om etableringen av stor- marknader, varuhus och andra storföretags- former ökar, åstadkommes ett intäktsbort- fall för övrig detaljhandel, vilket accelererar nedläggningstakten. Om å andra sidan före— komsten av t. ex. investeringsavgifter och kreditrestriktioner bromsar storföretagens ut-

veckling kommer detta att dämpa utslag- ningen av mindre enheter. I de alternativa prognosberäkningarna som redovisas längre fram diskuteras dessa möjligheter.

Konsumenternas efterfrågan på de varor och tjänster som detaljhandeln tillhandahål- ler begränsar givetvis den försäljning som kan uppnås. Genom jämförelse med före— fintliga konsumtionsprognoser för de varor som passerar detaljhandeln är det möjligt att pröva omsättningsprognosens trovärdig- het.

Enligt HUI:s beräkningar uppgår den »detaljhandelsinriktade» konsumtionen för närvarande till ca 60 % av den totala privata konsumtionen. Av betydelse för detaljhan- delns framtida utveckling är bl.a. följande frågeställningar:

a) Hur snabbt ökar efterfrågan på detalj- handelns varor jämfört med övrig konsum» tion?

b) Kommer en breddning av det utbud av varor (och tjänster), som detaljhandeln f.n. har, att medföra ett större innehåll i den »detaljhandelsinriktade» konsumtions- andelen än f.n.? Kommer exempelvis för— säkringstjänster o. dyl. att tillföras denna del av konsumtionen?

c) Hur stor del av den »detaljhandelsin- riktade» konsumtionen kommer verkligen att passera detaljhandeln? Vilken betydelse har exempelvis konsumtionen av livsmedel via storkök etc.?

Konsistensprövningar av omsättningspro— gnosen har baserats på utvecklingstrenderna för de varor som f.n. saluförs av detalj- handeln (jfr a). Däremot har något kvanti- tativt underlag för beräkningar av de under b) och c) nämnda effekterna inte kunnat erhållas.

Beträffande partihandelsprognosen har de av enkätföretagen redovisade utvecklingspla- nerna accepterats som underlag för progno— sen. Något material för en direkt konsistens- prövning av samma typ som för detaljhan— delsprognosen har inte förelegat.

2. Skanning av detaljhandelsomsättningen _ 1975

Som basår har som tidigare nämnts valts förhållandena under 1968. Vid beräkningen av den totala omsättningen detta år har ut— gångspunkten varit de uppräknade värdena för de i enkäten ingående företagen. Härtill har lagts en skattad total för de ej av enkäé ten berörda detaljhandelsföretagen. Ytterli— gare har till detaljhandelsomsättningen förts den detaljomsättning som uppgivits förekomi ma i företag med annan huvudsaklig verk— samhet än detaljhandel. På liknande'sätt har även partihandelns total tillförts viss omsätt- ningsvolym. Den omsättning som avses ibeå räkningen gäller detaljhandelsomsättning resp. partihandelsomsättning, till skillnad från totalomsättningen i resp. kategorier; Innehållet av detta kan illustreras med förhållandena inom de undersökta ' detalj— handelsföretagen där omsättningen förhöll sig i enlighet med nedanstående tablå 1968.

Skattad Därav de-— . totalom— taljhandels- sättning" omsättning 1968 milj. kr. ' milj. kr. . Egentlig detaljhandel 27 903 27 359 Övrig detaljhandel 11 502 10 327

Skillnaden mellan totalomsättning och de- taljhandelsomsättning utgörs söm reg'el av partiförsäljning samt reparations- och ser— viceverksamheter i anknytning till detaljhan- delsrörelse.

Beräkningen av omsättningen 1968 base- rad på enkätuppgifter och övrigt material (jfr tabell 1: 1) leder till en totalsumma för detaljhandeln av 46 850 milj. kr. Därav be- räknas 34200 milj. motsvara omsättningen 1968 inom den egentliga detaljhandeln, dvs. exkl. handeln med bilar, bensin, vin och sprit. I det följande diskuteras först pro- gnosen för 1975 för den egentliga detaljhan- deln. Samtliga värden är uttryckta i 1969 års priser. Bestämningen av den sannolika omsättningen inorn egentlig detaljhandel 1975 har företagits på olika »skattnings-

nivåer» baserade på olika prognosförutsätt- ningar.

Skattningsnivå 0

De 3. k. enkätföretagen (företag som lämnat tillväxtuppgifter i enkäten) har förutsetts kunna uppnå de omsättningsmål 1975 som de redovisat. Beträffande bortfallsföretagen (ej svarande i enkäten) har antagits att sam- ma tillväxttakt som för enkätföretagen kom- mer att uppnås inom resp. företagskategori (varuhus, dagligvaruhandel etc.). Däremot antages familjeföretagen (utan anställda) kunna hålla en oförändrad omsättningsvo- lym.

Någon nedläggning av butiker utöver den som redovisats i företagsenkäten har inte förutsatts. Detta beräkningssätt leder till en omsättningssumma 1975 av 47 520 milj. kr. — Denna Skattningsnivå ligger dock med all sannolikhet över den detaljhandelsomsätt- ning som är möjlig att uppnå 1975. Det är nämligen troligt att en del av de företag som avstått från att medverka i enkäten gjort detta beroende på en stagnerande utveckling och allmän osäkerhet om de framtida ut- sikterna. Vidare är det orealistiskt att tänka sig att företagsnedläggningar helt skall kun- na undvikas eller åtminstone uppvägas ge- nom etablering av nya företag.

Skattningsnivå I

I förhållande till Skattningsnivå 0 har den förändringen införts att bortfallsföretagens omsättning antagits utvecklas i takt med konsumtionsprognosen för resp. varuområ- den. Enligt detta alternativ erhålles en total- omsättning 1975 av 46 370 milj. kr., dvs. 1150 milj. kr. lägre än Skattningsnivå O. — Denna prognos torde ge en mera realis- tisk bild av de bestående företagens expan- sionsförmåga men tar inte i beaktande den företagsnedläggning som kan inträffa.

Skattningsnivå 2

Samma förutsättningar som i nivå 1 men med reducering på grund av ett väntat om-

sättningsbortfall genom nedläggningar av fa- miljebutiker. Nedläggningen inom denna ka— tegori före 1968 har beräknats till 3,6 % per år netto. Det finns skäl som talar för att den relativa nedläggningen bland familje- butikerna är förhållandevis konstant. I hög grad är det nämligen »automatiska» fakto- rer som styr denna utveckling, främst ge— nerationsväxlingarna bland detaljisterna men även avflyttningen från glesbygds- Och and- ra områden. Skattningsnivå 2 innehåller där- för utöver de förut nämnda förutsättningar- na ett antagande om fortsatt nedläggning i samma takt som hittills, 3,6 % per år. Om- sättningssumman 1975 blir härmed 44 840 milj. kr. eller 2 680 milj. kr. under nivå 0.

Skattningsnivå 3

För företag med anställda är det mera vansk- ligt att göra en bedömning av den troliga nedläggningsfrekvensen. Åtskilliga av dessa butiker kommer säkerligen att försvinna som följd av urbaniseringsprocessen m.m. Men samtidigt har dessa något större företag viss möjlighet att vid behov etablera sig på an- nat håll. I en situation där efterfrågeökning— en på detaljhandelns varor och tjänster av- tar kommer omsättningsbortfallet att drabba också andra enheter än familjebutikerna. Många medelstora detaljhandelsföretag och även en del större enheter torde vara täm- ligen sårbara för konjunkturdämpningar. Också intresset för nyetableringar minskar givetvis i en situation med långsammare konsumtionstillväxt. Från enkätmaterialet har gjorts en beräkning över de medverkan- de företagens omsättningsökning 1965— 1968. Denna har jämförts med konsum- tionstillväxten under motsvarande tid. Skill- naden mellan ökningen i de bestående före- tagens omsättning och den beräknade ök- ningen i konsumtionsutrymmet kan endast förklaras genom omsättningsbortfall genom nedläggningar. Ifall en nedläggning av pro- portionell storlek skulle äga rum 1968—1975 skulle detta innebära en minskning av 1975 års skattade omsättning med ca 2 500 milj. kr. utöver nedläggningen bland familjebu—

tikerna. Detta motsvarar en Skattningsnivå för den egentliga detaljhandeln av 42 340 milj. kr., vilket är 5 180 milj. kr. lägre än ursprungsnivån 0.

I tabell 3: I sammanfattas resultaten av beräkningarna på de olika skattningsnivåer- na.

Ökningstakten enligt de olika skattnings— nivåema varierar således mellan 3,1 och 4,8 % per år. De båda övre alternativen (ni- vå 0 och 1) synes dock närmast ha hypo- tetiskt intresse. Skattningsnivå 2, som inne- bär en årlig tillväxt av nära 4 procent, ba- seras på från företagens synpunkt reella för- utsättningar och kan alltså sägas i stort sett motsvara den utbyggnadsplanering som var aktuell vid enkättillfället. Den lägsta nivån 3 motsvarande 3,1 % ökning kan sägas vara anpassad till den ökning av konsumtionsut- rymmet som man från samhällsekonomisk synpunkt f. n. synes anse acceptabel. Möj- ligheterna att under prognosperioden vidga detta utrymme är svåra att bedöma. En osä- kerhet ligger också i den expansion utan- för nuvarande verksamhetsområden som vis- sa varuhandelsföretag kan tänkas åstadkom- ma.

För det fortsatta prognosarbetet har som ett övre omsättningsalternativ för egentlig detaljhandel räknats med resultatet enligt Skattningsnivå 2, dvs. 44 840 milj. kr. Denna beräkning kan som nämnts sägas svara mot företagens utvecklingsplaner fram till 1975. Som det lägre alternativet har valts skatt- ningsnivå 3 motsvarande 42 340 milj. kr. Realiserandet av detta alternativ kommer att medföra ett betydande tryck på varuhan- delsföretagen som dels kan ta sig uttryck i företagsnedläggningar, dels kan medföra mo- difieringar i utbyggnadstakten och eventuellt också försämring i kapacitetsutnyttjandet.

Företagen inom övrig detaljhandel (bilar, bensin, vin och sprit) redovisade 1968 en totalomsättning av 12 650 milj. kr. Progno- sen baserad på företagens uppgifter inne? bär en volymökning till 18 050 milj. kr. år 1975 , vilket motsvarar ca 5 % per år. Något användbart underlag för en konsistenspröv— ning av denna beräkning har inte förelegat, utan resultaten redovisas som ett uttryck

Tabell 3: I . Beräknad omsättning 1975 enligt olika skattningsnivåer.

Omsätt- Omsätt- Årlig Skattnings- ning ning ökning, nivå 1968, 1975, % (jfr. texten) milj. kr. milj. kr. 0 34 200 47 520 4,8 1 34 200 46 370 4,5 2 34 200 44 840 4,0 3 34 200 42 340 3,1

för företagens förväntade omsättningsut- veckling.

3. Omsättningsprognos för olika detaljhan- delskategorier

Med utgångspunkt i de båda alternativa skattningsnivåema 2 och 3 har en differen- tiering av prognosen utförts för skilda före- tagskategorier. Beräkningarna har utförts en- ligt tre olika alternativ och resultaten redo- visas i tabell 3: 2.

Prognosalternativ 1

Detta alternativ baseras på skattningsnivå 2 och resultaten kan i stort sett anses motsvara de olika företagskategoriernas förväntning- ar. De utvecklingsplaner som redovisas av enkätföretagen har godtagits och för övriga företag med anställda har förutsatts volym- ökningar i enlighet med konsumtionssteg— ringen. En viss del av familjebutikerna har antagits bli nedlagda, medan resten fått oför- ändrad försäljningsvolym.

Prognosalternativ 2

Totalomsättningen har bestämts på skatt- ningsnivå 3 enligt vilken ett ytterligare in- täktsbortfall av storleken 2 500 milj. kr. skall inträffa genom nedläggning eller dämpning av utvecklingsplanerna. Det har enligt pro- gnosaltemativ 2 förutsatts att denna omsätt- ningsreducering drabbar samtliga företags- kategorier inom den egentliga detaljhandeln proportionsvis lika mycket, dvs. den ökning som förutses enligt alternativ 1 har nedräk-

Omsätt- Omsättning 1975, milj. kr. Förändr. 1968—1975, % lår ning 1968, milj. kr. Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3 Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3 Egentlig detaljhandel Företag med anställda Varuhus 6 203 12 342 11 554 12 313 10,3 9,3 10,3 Dagligvaruhandel 12 024 15 292 14 331 14 356 3,5 2,6 2,6 Urvalsvaruhandel 8 357 10 900 10 221 9 505 3,9 2,9 1,9 Exped. handel 775 991 926 864 3,6 2,6 1,6 Summa 27 359 39 525 37 032 37 038 5,4 4,4 4,4 Företag utan anställda »Familjebutiker» 6 841 5 310 5 310 5 310 —-3,6 ——3,6 —3,6 Summa egentlig detaljhandel 34 200 44 835 42 342 42 348 3,9 3,1 3,1 Övrig detaljhandel Detaljhandel med bilar, bensin, vin och sprit 10 327 14 819 14 819 14 819 5,3 5,3 5,3 Företag med bland- verksamhet 2 322 3 236 3 236 3 236 4,9 4,9 4,9 . Summa 12 649 18 055 18 055 18 055 5,2 5,2 5,2 Total detaljhandel 46 849 62 890 60 397 60 403 4,3 3,7 3,7

nats relativt sett lika mycket. Observera att familjebutikerna inte beröres av denna ned- räkning.

Prognosalternativ 3

Samma .omsättningsvolym som i alternativ 2, dvs. skattningsnivå 3. Intäktsminskningen har emellertid här i stället fördelats på de s. k..bortfa1-lsbutikerna. Det har således för- utsatts att de företag som redovisat utveck- lingsplaner i företagsenkäten har möjlighet att genomföra dessa och att omsättningsre— duceringar endast drabbar de sannolikt eko- nomiskt svagare bo'rtfallsbutikerna.

* Som framgår av tabell 3: 2 redovisar skilda företagskategorier mycket olika förändrings- tal; Den kraftigaste omsättningsökningen förväntas inom varuhussektom med mellan 9,3 och 10,3 %, beroende på vilket pro- gnosaltemativ man väljer. Som jämförelse kan nämnas att varuhusens omsättning un- der perioden 1960'—1969 ökat med i ge- nomsnitt 16,5 % per år uttryckt i löpande

priser. 1 fast penningvärde motsvarar detta ca 12 % per år.

För övriga detaljhandelsformer är ök- ningstakten relativt måttlig. Den prognostise- rade tillväxten inom dagligvarusektorn över— ensstämmer relativt väl med den hittillsva- rande trenden. För urvalsvaror är efterfrå- geökningen snabbare än för livsmedel och andra dagligvaror, vilket i och för sig borde ha motiverat en större tillväxttakt inom ur- valsvaruhandeln. Man får emellertid räkna med att varuhusens expansion till största de- len förutses ske inom denna sektor. Möjlig- heterna för varuhusen att erövra en del marknader från fackhandeln är givetvis be- roende på vilken attraktionskraft och kon- kurrensförmåga som dessa affärer kan ut- öva. Något empiriskt underlag för ett yt- terligare progn0sa1ternativ föreligger dock inte.

Vad slutligen familjebutikerna, som åter- finnes såväl inom dagligvaruhandeln som ur- valshandeln, beträffar har som nämnts för- utsatts en omsättningsminskning som unge-

Tabell 3: 3. Olika företagskategoriers marknadsandelar inom egentlig detaljhandel 1968 och 1975. Procent 1975 1968 Alt. ] Alt. 2 Alt.3 Varuhus 18,1 27,5 27,3 29,1 Dagligvaruhandel 35,2 34,1 33,9 33,9 Urvalsvaruhandel 24,4 24,3 24,1 22,5 Expeditionshandel 2,3 2,2 2,2 2,0 >>Fami|jebutiker>> 20,0 11,9 12,5 12,5 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0

fär ansluter sig till förändringarna under 1960-talet.

En sammanfattning av prognosresultaten återfinnes i tabell 3: 3. Där anges de olika företagskategoriernas inom egentlig detalj— handel beräknade marknadsandelar. Varu- husens andel ökar enligt prognosen från 18 % 1968 till 27—29 % 1975. Ökningen går i första hand ut över de allra minsta en- heterna, »familjebutikerna», vilkas andel kraftigt reduceras. Övriga detaljhandelska- tegorier behåller i stort sett sin ställning på marknaden.

4. Prognos beträffande antalet verksamhets— ställen i detaljhandeln

Som nämnts påverkas antalet verksamhets— ställen inom detaljhandeln i hög grad av ex- terna faktorer såsom befolkningsomflytt- ning, stadsbyggnad, förändringar i konsum- tion och köpvanor m.m. Normalt kan där- för antalet verksamhetsställen antagas för- ändras relativt likformigt. Exempelvis har under perioden 1963—1969 den årliga ned- läggningen av enskilda livsmedelsbutiker le- gat relativt konstant vid ca 7 % per år, me- dan antalet nyetableringar varit tämligen oförändrat, i absoluta tal i genomsnitt ca 110 per år. I ett läge då detaljhandelns ka- pacitet i samband med nyetableringar och utvidgningar ökar snabbare än det tillgäng— liga konsumtionsutrymmet uppstår emeller— tid ett tryck mot ökat antal nedläggningar. En dylik kraftig utbyggnad av distributions- apparaten inom en sektor kan alltså inne—

bära ett så betydande omsättningsbortfall bland de mera konkurrenssvaga företagen att en del av dessa tvingas till nedläggning. Erfarenheten visar emellertid att en sådan process ofta kan fördröjas åtskilliga år. Före- tagen har i många fall betydnade resurser som de kan utnyttja en tid. Det är inte heller ovanligt att handelsföretag med ogynnsam ekonomisk utveckling kan hålla sig flytande genom kapitalförtäring, t.ex. genom otillräckliga avskrivningar. Nedlägg- ningen aktualiseras då kanske inte förrän butiken måste ombyggas och moderniseras och de nödvändiga kapitalresurserna härför saknas.

Prognosen rörande antalet verksamhets- ställen återfinnes i tabell 3: 4. Liksom be- träffande omsättningsprognosen redovisas också här tre beräkningsaltemativ.

Prognosaltemativ 1 baseras på det högre omsättningsaltemativet (Skattningsnivå 2) medan alternativ 2 och 3 förutsätter en om- sättningsminskning inom ramen för den prognostiserade konsumtionsutvecklingen (Skattningsnivå 3). I de båda senare fallen har antagits att intäktsbortfallet tar sig ut- tryck i nedläggning av ett motsvarande antal verksamhetsställen. Enligt alternativ 2 skulle nedläggningen drabba alla kategorier pro— portionsvis lika mycket, medan alternativ 3 innebär att någon ytterligare nedläggning inte förekommer vid de företag som lämnat svar till enkäten. —- Självfallet är nedlägg- ningsantagandena enligt alternativ 2 och 3 inte helt realistiska bl. a. därför att det med säkerhet förekommer att något bestående

Antal Antal verksamhetsställen Förändring 1968—1975, verk- 1975 %lår samhets- ställen Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3 Alt. 1 Alt. 2 Alt.3 1968 Egentlig detaljhandel Företag med anställda Varuhus 385 498 412 498 3,8 1,0 3,8 Dagligvaruhandel 11 584 8 422 6 973 7 906 —4,5 —7,0 ——5,3 Urvalsvaruhandel 15 396 13 986 11 580 12 195 —1,4 —4,0 ——3,3 Expeditionshandel 1 229 1 029 852 895 —2,5 —5,1 ——4,5 Summa 28 594 23 935 19 817 21 494 —2,5 —5,1 ——4,0 Företag utan anställda >>Familjebutiker» 23 100 17 700 17 700 17 700 —3,8 —3,8 —3,8 Summa egentlig detaljhandel 51 694 41 635 37 517 39 194 —3,1 —4,5 —3,9 Övrig detaljhandel Detaljhandel med bilar, bensin vin och sprit 4 708 5 141 5 141 5141 1,3 1,3 1,3 Företag med blandad verksamhet 1 192 1 234 1 234 1 234 0,5 0,5 0,5 Summa övrig detaljhandel 5 900 6 375 6 375 6 375 1,1 1,1 1,1 Total detaljhandel 57 594 48 010 43 892 45 569 —2,6 —3,8 —3,3

företag får revidera sina expansionsplaner. Dessa båda alternativ bör dock markera den undre gränsen för den nedläggning som kan bli konsekvensen av en minskad efter- frågeökning.

För den egentliga detaljhandeln ger pro- gnosen således följande utfall.

1968 51 694 1975 Alt. 1 41 635 —19,5 % Alt. 2 37 515 —27,4 % Alt. 3 39 194 —24,2 %

En nedgång i antalet verksamhetsställen 1968—1975 av ca 20 % är sannolik Beroen— de på konkurrenssituationen m. ni. kan minskningen bli något större.

Inom övrig detaljhandel förutses i stället en ökning av antal verksamhetsställen från 5 900 till 6 375, dvs. med 1,1 % per år.

Enligt den tidigare publicerade huvudrap— porten av långtidsutredningen förutsågs även

för kategorin övrig detaljhandel en viss minskning i det totala antalet verksamhets- ställen. Kompletterande beräkningar och översyn av enkätmaterialet synes dock an- tyda att nedläggningen inom denna katego- ri överskattats. Totalt med inom gruppen förekommande nyetableringar synes i stället en viss nettoökning komma att inträffa i an— tal verksamhetsställen fram till 1975.

5. S trukturpragnos för partihandeln

Det har tidigare antytts att underlaget för en bedömning av partihandelns omfattning och utveckling efter företagsräkningen 1963 är ännu mera osäkert än vad beträffar de- taljhandeln.

De enheter som kunnat nås via genom- förda enkäter är uteslutande hänförbara till företag med anställd personal enligt SCB:s företagsregister. Det finns även inom parti— handeln ett stort antal företag utan anställda, främst agenturer, som alltså ej redovisas 1

utredningens tabellöversikter. Ett ytterliga- re problem som uppmärksammades vid branschningen av enkätsvaren var det stora antalet företag som på grund av sin huvud- sakliga inriktning på annan verksamhet än partihandel måste uteslutas ur populationen.

Enligt en bedömning från centralt bransch— håll sker löpande ganska betydande föränd— ringar inom kategorin mindre partihandels- företag. Det rör sig här företrädesvis om importagenter och liknande företag, vilka till sitt totala antal ej förändras i större ut- sträckning men inom vilken grupp ganska många avgångar resp. nytillskott av företag sker.

Det förtjänar än en gång att påpekas att den partihandelsfunktion av betydande om— fattning, som äger rum mellan olika produ- center av rå- och halvfabrikat, ej inkluderats i de gjorda beräkningarna. De nivåskatt- ningar som anges motsvarar alltså inte den totala partiförsäljningen utan baseras på om- sättningen med definitionen huvudsakligen bedriven partihandelsverksamhet.

Prognoserna rörande antalet verksamhets— ställen och summa omsättning inom parti- handeln redovisas i tabellerna 3: 5 resp. 3: 6.

I undersökningens målpopulation ingår ca 9 000 verksamhetsställen — jämför tabell 3:5. Därav hör drygt 7 000 till kategorin egentlig lagerförande partihandel medan ca 1500 hänföres till partihandel med bilar, bränsle och drivmedel. Vidare redovisas i undersökningen ett par hundra handelsagen— ter som inte är lagerförande — denna kate- gori är dock endast delvis representerad i undersökningen.

Förändringarna i fråga om antalet verk- samhetsställen är små jämfört med utveck- lingen inom detaljhandeln. Vad som redo- visas är de förändringar som förutses i de tillfrågade partihandelsföretagens planer. Fusioner och företagsnedläggningar har inte kunnat prognostiseras, inte heller eventuella nyetableringar av partihandelsföretag.

Många partihandelsföretag har uppgett att de i rationaliseringssyfte kommer att redu- cera antalet lagerställen. Delvis motverkas emellertid denna tendens av en utvidgning av distributionsnätet inom vissa starkt ex-

Omsättningsprognosen återfinnes i tabell 3: 6. För hela sektorn redovisas en om- sättning av ca 52 miljarder kronor 1968. Denna skall redan 1970 ha stigit till 63 miljarder och beräknas 1975 vara uppe i 81 miljarder kronor. Ökningstakten 1968— 1970 utgör ca 10 % per år mot blott 5 % per år 1970—1975. I viss män kan den kraftiga ökningen 1968—1970 bero på att man inte eliminerat prisstegringama i till- räcklig grad. Det har dock framgått vid kontakter med uppgiftslämnarna att de i viss utsträckning bedömer expansionsmöjlig- heterna under 1970-talet som mindre gynn— samma än hittills.

Gruppen kooperativ partihandel omfattar förutom KF:s lagercentraler också de jord- brukarägda slakteri- och mejeriorganisatio— nernas m. fl. partihandelsrörelser. Eftersom efterfrågeökningen beträffande livsmedel och särskilt färskvaror är relativt långsam blir den beräknade omsättningsökningen för denna sektor mindre än genomsnittet.

Den fristående grosshandeln utgör den största företagskategorin inom partihandeln med en beräknad försäljning uppgående till 25 miljarder kronor om året (1968). Sanno- likt ligger denna siffra i underkant eftersom det av förut nämnda skäl inte varit möjligt att registrera alla företag. Den prognostise- rade årliga volymökningen uppgår till 4,7 % — Det är synnerligen vanskligt att söka be— döma rimligheten i denna prognos. Gross- handelsledet befinner sig i flera hänseenden i en besvärlig mellanställning. Inom vissa områden har detaljhandelsföretagen och andra kundkategorier vuxit sig så stora att de övergår till inköp direkt från vederbö- rande producentföretag med förbigående av grosshandeln. Som exempel kan nämnas stormarknaderna.

Det förekommer också att detaljhandels- företagen integrerar bakåt genom att själva överta partihandelsfunktionema, s. k. frivil- liga kedjor. Å andra sidan har otvivelaktigt grosshandelsföretagen stärkt sin ställning på andra områden. Den traditionelle kolonial- varugrossisten har övergått att bli en full- sortimentsgrossist som svarar för en allt stör-

Årlig ökning]

Antal verksamhetsställen minskning, %

1968 1970 1975 1968—1970 1970—1975

Egentlig partihandel Kooperativ partihandel 533 517 485 —1,5 —l,3 Fristående grosshandel 6 341 6 320 6 304 —0,2 —0,1 Partihandel i samverkansform 196 198 225 0,5 2,6 Generalagenter rn. 11. 372 374 385 0,3 0,6

Summa 7 442 7 409 7 399 —0,2 ——0,1 Övrig partihandel Partihandel med transport- medel, bränsle och drivmedel ] 581 1 552 1 550 —0,9 —0,1 Total partihandel 9 023 8 961 8 949 ——0,4 ——0,1

re andel av leveranserna till detaljhandeln. Grossisten får i ökad utsträckning biträda kundföretagen med marknadsföringen av sortimentet och spelar en allt större roll när det gäller etablering och finansiering av nya butiksenheter. Sist men inte minst bör gros- sistföretagens centrala ställning i importsam- manhang betonas. Många grosshandelsföre- tag bedriver en allmän importverksamhet. Andra representerar i form av generalagen— ter stora utländska industriföretag. I båda fallen bidrar den ökade internationalisering— en av varuutbytet till en snabb expansion inom partihandelsledet.

En annan expansiv grupp inom partihan- delsledet utgöres av företag i ekonomisk samverkan med fabrikant- eller detaljhan-

delsledet. Här ingår bl. a. Ica-företagen samt en del av industrins försäljningsorganisatio- ner. Det finns anledning att anta att dessa organisationsformer kommer att få ökad be— tydelse under 1970-talet, varför den beräk- nade ökningstakten 5,7 % 1970—1975 inte förefaller osannolik.

Vad slutligen handeln med transportme- del, drivmedel, vin och sprit beträffar så ligger ökningstalet i partihandelsledet plus 8.6 %/ år högre än i detaljhandelsledet, plus 5,3 %/ år. Det bör emellertid uppmärksam- mas att en del av denna partihandel avser försäljning till industri- och transportföretag m. fl. och att tendenserna inom dessa sek- torer kan vara annorlunda än inom motsva- rande detaljhandel.

Tabell 3: 6. Beräknad omsättning i partihandeln 1968, 1970 och 1975.

Omsättning, milj. kr.

Ökning, % lår

1968 1970 1975 1968—1970 1970—1975

Egentlig partihandel Kooperativ partihandel 12 066 13 850 16 734 7,1 3,9 Fristående grosshandel 24 623 29 749 37 333 10,0 4,7 Partihandel i samverkansform 4 575 5 658 7 461 11,2 5,7 Generalagenter m. 11. 4 973 6 189 7 900 11,6 5,0

Summa 46 237 55 446 69 428 9,5 4,6 Övrig partihandel Partihandel med transport- medel, bränsle och drivmedel 6 194 7 895 11 945 12,9 8,6 Total partihandel 52 431 63 341 81 373 9,9 5,2 26 SOU 1971: 14

fram till 1975

1. Arbetskraftsutvecklingen hittills

Varuhandelns andel av samtliga förvärvs- arbetande enligt folkräkningarna 1950, 1960 och 1965 framgår av följande tablå

1950 1960 1965 Partihandel ,9 % 4,1 % 4,6 % Detaljhandel 8,1 % 9,4 % 3 6 %

Partihandeln har således ökat sin andel av den yrkesverksamma befolkningen under hela perioden. Inom detaljhandeln skedde också en uppgång under 50-talet. Under femårsperioden 1960—1965 sjönk emeller- tid arbetskraftsandelen vilket står i överens- stämmelse med den strukturrationalisering inom detaljhandeln som inleddes i början av 60-talet. ' '

Tabell 4: 1 visar hur antalet sysselsatta inom handeln förändrats enligt de årliga arbetskraftsunde mökningama 1966—1969 (för tidigare år saknas motsvarande uppdel- ning).

Tabell 4: 1. Antal . sysselsatta inom parti- och detaljhandel 1966—1969 (mätvecka hösten resp. år).

_ Parti- Detalj- År handel ' handel Totalt 1966 128 900 336 300 465 200 1967 1968 137 100 308 400 445 500 1969 147 800 287 800 435 600 Årlig för- ' ändring, % 4,7 —5,1 —2,2

Källa: SCB, Arbetskraftsundersökningarna.

Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov

Under perioden 1966—1969 har parti- handeln ökat sin arbetskraft med nära 5 % per år och omfattade 1969 ca 150 000 sys- selsatta. Inom detaljhandeln är antalet sys- selsatta ungefär det dubbla men här sker en årlig minskning med ca 5 %.

2. Enkätföretagens förväntade arbetskrafts- och produktivitetsutveckling

Företagen inom detaljhandeln har i enkäten angett följande sannolika förändringar i sys- selsättningen.

Årlig förändring, %

1968—1975 Egentlig detaljhandel Varuhus 3,8 Dagligvaruhandel —-1 ,] Urvalsvaruhandel ——0,9 Expeditionshandel —3,1

Summa 0,8

Övrig detaljhandel 3,8

Varuhusens kraftiga omsättningsexpan- sion förutsätter en ökad arbetskraftsinsats. Inom den egentliga detaljhandeln i övrigt förutses emellertid en reducering av arbets- styrkan. Däremot beräknas arbetskraftsåt— gången öka inom detaljhandeln med bilar, bensin, vin och sprit m. m.

Sammanställes enkätföretagens planer avseende omsättning och antalet sysselsatta erhålles ett mått på den förväntade produk- tivitetsstegringen. För den egentliga detalj- handeln förutses således en ökning av om-

sättningen per sysselsatt uppgående till 5,7 % per år, medan motsvarande ökning för övrig detaljhandel är 3,8 % per år.

3. Sysselsättningsprognos för detaljhandeln

Prognosen rörande antalet sysselsatta i de- taljhandeln har baserats på den tidigare re- dovisade omsättningsprognosen samt anta- ganden rörande produktivitetsutvecklingen. För enkätföretagen har beräkningarna ba- serats på den i planerna förutsedda produk— tivitetsstegringen. För bortfallsföretagen (dvs. de enheter som inte redovisat konkreta utvecklingsplaner) har det ansetts realistiskt att inte förutse någon ökning i den försålda volymen per sysselsatt. Anledningen härtill är bl.a. att åtskilliga företag inom denna grupp enligt omsättningsprognosen får räkna med försäljningsminskningar som inte alltid kan motverkas genom friställande av arbets- kraft. Också inom gruppen familjebutiker har förutsatts oförändrad försäljning per sys- selsatt för de företag som kommer att bestå under prognosperioden.

Sysselsättningsprognosen för detaljhan- deln redovisas i tabell 4: 2. Inom den egent— liga detaljhandeln beräknas ske en minsk- ning 1968—1975 med nära 50 000 syssel- satta trots att varuhusen räknar med att an— ställa ytterligare 12 000—13 000 personer fram till 1975. Den övriga detaljhandeln förutser ett ökat arbetskraftsbehov motsva- rande ca 15 000 sysselsatta.

Den årliga minskningen av sysselsättnings- behovet inom egentlig detaljhandel fram till 1975 utgör ca 2 %. Denna siffra kan järn- föras med nedgångstalet enligt AK-under- sökningarna 1966—1969 som uppgick till ca 5 % per år. Även om slumpfelen i AK-skatt- ningarna för en så relativt liten grupp som detaljhandeln måste vara tämligen stora, an— tyder dock jämförelsen att ett »trendbrott» i detaljhandelns arbetskraftsutveckling kan föreligga omkring 1970. Detta kan i så fall ha sin förklaring i följande faktorer

a) Strukturrationaliseringen inkl. nedlägg- ningar av företag och verksamhetsställen går långsammare än tidigare

b) Produktivitetstillväxten blir svagare än hittills

Tabell 4: 2. Beräknat antal sysselsatta i detaljhandeln 1968, 1970 och 1975.

Antal sysselsatta

Årlig ökning eller minskning, %

1968—1970 1970—1975

1968 1970 1975

Egentlig detaljhandel Företag med anställda Varuhus 42 757 46 343 55 454 4,1 3,7 Dagligvaruhandel 63 832 59 576 54 731 —3,4 —-l,7 Urvalsvaruhandel 72 419 68 666 60 667 —2,7 —2,5 Expeditionshandel m. m. 6 387 5 916 4 575 —3,8 —5,0

Summa 185 395 180 501 175 427 —-1,4 ——0,6 Företag utan anställda »Familjebutiker» 115 949 108 000 90 000 —3,5 —3,6 Summa egentlig detaljhandel 301 344 288 501 265 427 —3,8 —l ,7 Övrig detaljhandel Detaljhandel med bilar, bensin, vin och sprit 37 712 45 086 52 276 9,4 3,0 Företag med blandad verksamhet 10 142 11 117 11 042 4,7 —0,2 Summa övrig detaljhandel 47 854 56 203 63 318 8,4 2,4 Total detaljhandel 349 198 344 704 328 745 —0,7 —1,0 28 SOU 1971: '.4

c) Arbetsvolymen per sysselsatt minskar genom arbetstidsförkortningen.

4. Utvecklingen beträffande deltidssyssel- sättningen

De i föregående avsnitt redovisade syssel- sättningsuppgiftema avser såväl heltids- som deltidsarbetande. Som bekant har utveck- lingen inom detaljhandeln gått mot en ökad andel deltidssysselsatta. Detta har varit ett led i strävandena från handelns sida att ut— jämna belastningsvariationerna.

Som deltidssysselsatt har i undersökningen räknats personal vars genomsnittliga arbets- tid understiger 20 timmar per vecka. Del- tidsarbete kan emellertid också förekomma i den formen att den anställde tidvis (exem- pelvis under högsäsong) kan ha full arbets- tid.

Följande tablå visar andelen deltidsarbe- tande enligt enkätundersökningen 1968 och 1975 .

Deltidsarbetande i % av samtliga sysselsatta

1968 1975 Varuhus 38,2 39,9 Dagligvaruhandel 40,9 38,2 Urvalsvaruhandel 26,9 31,7 Expeditionshandel m. m. 54,5 50,6 Summa egentlig detalj- handel 35,1 36,6 Övrig detaljhandel 8,9 11,6 Total detaljhandel 30,3 31,0

(exkl. familjebutiker)

Drygt en tredjedel av samtliga sysselsatta inom egentlig detaljhandel har mindre än 20 timmars arbetsvecka och denna andel tenderar att öka. Förhållandevis flest del- tidsarbetande har man inom expeditionshan- deln, dvs. postorderverksamheten m.m., men där synes denna grupp vara på retur. Anmärkningsvärt är att deltidsandelen be- räknas minska inom dagligvaruhandeln.

5. Förändringarna i arbetsvolymen

Detaljhandelsföretagens möjligheter att med större säkerhet förutsäga förändringarna i antalet arbetstimmar är av flera skäl be- gränsade. Många företag ställs inför svåra problem när det gäller anpassningen till ar- betstidsförkortningen — olika slag av skift- tjänstgöring måste införas under hänsyns- tagande till den kraftigt varierande kundbe- lastningen i företagen. Därtill kommer den synnerligen svårförutsebara situationen som inträder vid en eventuell liberalisering av affärstidslagstiftningen. Om nuvarande be- stämmelser som gäller t. o. m. 1971 ersättes med ett system av mer eller mindre fritt öppethållande uppstår ett svårbedömbart lä- ge. Vissa företag speciellt med butiker i centrala lägen kommer otvivelaktigt att ut- nyttja möjligheterna till förlängt öppethål- lande, vilket i och för sig ökar arbetskrafts- behovet. Andra företag kan i den konkur- renssituation som inträder tänkas gå in för mera flexibla affärstider genom att begränsa öppethållandet till de veckodagar och tider

Tabell 4: 3. Sammanfattning av arbetskraftsprognosen för detaljhandeln.

Egentlig Övrig Total detalj- detalj- detalj- handel handel handel Antal sysselsatta 1968 301 300 47 900 349 200 1975 ' 265 400 63 300 328 700 Förändring, % per år —1,8 4,1 —0,9 Antal arbetstimmar, 1000-tal 1968 521 600 91 300 612900 1975 442 200 110 800 553 000 Förändring, % per år —2,4 2,8 —1,5

Antal sysselsatta Årlig förändring, %

1968 1970 1975 1968—1970 1970—1975

Egentlig partihandel Kooperativ partihandel 13 874 13 965 13 466 0,1 —-0,8 Fristående grosshandel 72 291 75 361 81 015 2,1 1,5 Partihandel i samverkansform 10 390 9 816 10 852 —2,8 2,0 Generalagenter m. 11. 8 190 8 822 9 573 3,8 1,7

Summa 104 745 107 964 114 906 1,5 1,3 Övrig partihandel Partihandel med transport- medel, bränsle och drivmedel 15 819 16 822 18 254 3,2 1,7 Total partihandel 120 564 124 786 133 160 1,7 1,3

på dagen då kundtillströmningen är störst.

Det är mot bakgrund av dessa osäkerhets- faktorer som de i tabell 4: 3 angivna arbets- volymsberäkningarna bör ses. Inom den egentliga detaljhandeln är nedgången i ar— betsvolymen större än antalet sysselsatta. In- om övrig detaljhandel ökar sysselsättnings- behovet men ökningen i fråga om antalet arbetstimmar blir inte lika stor.

6. Arbetskraftsprognos för partihandeln

Prognosen beträffande förändringarna i an- talet sysselsatta i partihandeln fram till 1975 redovisas i tabell 4: 4.

Totalt för partihandeln förutses ett ökat sysselsättningsbehov fram till 1975 av 12 000—13 000 personer. Inom den koope—

rativa partihandeln, som inkluderar såväl konsumentkooperativ som producentkoope- rativ verksamhet, är arbetskraftsförändring- ama obetydliga, medan övriga kategorier förutser sysselsättningsökningar under första hälften av 70-talet.

I tabell 4:5 jämförs förändringarna i sys- selsättning och arbetsvolym inom partihan- deln.

Liksom inom detaljhandeln medför arbets— tidsförkortningen en skillnad i utvecklingen beträffande antalet sysselsatta och antalet arbetstimmar. Den prognostiserade syssel- sättningsökningen 1,5 % per år inom total partihandel beräknas endast medföra en ök- ning av arbetskraftsvolymen med 1,2 % per ar.

Andelen deltidsarbetande inom partihan-

Tabell 4 : 5. Sammanfattning av arbetskraftsprognosen för partihandeln. '

Egentlig Övrig Total parti- parti- parti- handel handel handel Antal sysselsatta 1968 104 800 15 800 120 600 1975 114 900 18 300 133 200 Förändring, % per år 1,3 2,1 1,5 Antal arbetstimmar, 1000-tal 1968 183 800 28 200 212 000 1975 199 600 31 100 230 700 Förändring, % per år 1,2 1,4 1.2 30 SOU 1971: 14

deln uppgick 1968 till 6,5 %. Denna andel beräknas öka något fram till 1975.

7. Produktivitetsutvecklingen

Den omsättningsökning som antagits komma att äga rum förutsätter under angiven för- ändringstakt för arbetskraftsinsatsen en icke oväsentlig produktivitetsstegring såväl inom detalj- som partihandeln. Ett traditionth mått på produktiviteten utgör relationen mellan omsättning och antal arbetstimmar. Utan att närmare gå in på detta begrepps relevans för produktivitetsmätningarna an- ges nedan de förändringar i omsättning per arbetad timme som redovisas i företagsen- käten.

Förändring i om' sättning per arbetad timme (en]. alt. 1), % per år

Detaljhandeln 1968—1975 Varuhus 7,1 Dagligvaruhandel 6,3 Urvalsvaruhandel 7,4 Expeditionshandel m. m. 6,2 Summa egentlig detalj- handel 6,8

Övrig detaljhandel 2,3

Total detaljhandel 5,9 (exkl. familjebutiker)

Inom detaljhandeln förutses totalt sett en produktivitetsökning om 6 % per år. Varu- husen beräknar att komma upp till ca 7 % per år. Inom denna sektor sker en succes- siv ombyggnad av äldre försäljningsenheter. Fram till 1975 torde samtliga befintliga va- ruhus ha moderniserats och försetts med fullständiga livsmedelsavdelningar. Efter- som livsmedelsavdelningarna som regel visar högre försäljning per sysselsatt än övriga av- delningar leder detta till en höjning av pro- duktivitetsnivån. Inom dagligvaruhandeln synes begränsade effektivitetsförbättringar vara att vänta vid bestående enheter. Den starka strukturrationaliseringen innebär att många mindre rationella företag kommer att läggas ned vilket alltså medför att den genomsnittliga produktivitetsnivån stiger. Vad urvalsvaruhandeln beträffar föreligger

olika tendenser. Inom vissa branscher, t. ex. järn-, färg— och pappershandel samt ekipe- ringsbranscherna m.fl. har man med fram- gång börjat tillämpa självbetjänings- och självvalssystem varigenom arbetsproduktivi- teten förbättras. Det förekommer emellertid också en utveckling mot mera specialiserade butiker med större insatser av personlig ser— vice. Omsättningen per arbetstimme ligger som regel tämligen lågt. I dessa butiker är uppenbarligen inte omsättning/arbetstimme något särskilt adekvat mått på produktivite- ten. I stället borde man ha använt någon form av »value added» för att karakterisera »output» men empiriskt underlag härför är inte tillgängligt.

Partihandeln

Motsvarande uppgifter för partihandeln an- ges nedan.

Förändring i omsätt- ning per arbetad timme, % per år 1968—1975 Kooperativ partihandel 4,5 Fristående grosshandel 4,6 Samverkande partihandel 5,8 Generalagenter m. 11. 4,5 Summa egentlig partihandel 4,5 Partihandel med transportmedel, bränsle och drivmedel 8,2 Total partihandel 5,0

Genomgående redovisas produktivitets- stegringar inom partihandeln fram till 1975. Den strukturomvandlingsprocess som bl.a. inneburit en omfattande koncentration av lagerhållningen till ett mindre antal stora centrallager (exempelvis inom livsmedels- grosshandeln) och som bidragit till stora pro- duktivitetsökningar, anses nu i en del bran- scher vara i stort sett avslutad. Också me- kaniseringen av varuhanteringen har på sina hålla drivits så långt som det rimligen är möjligt.

De framtida möjligheterna till effektivi- tetsvinster i partihandelsledet blir i hög grad

Total detaljhandelsyta 1 000 m2 Årlig ökning eller minskning, % per 1968 1975 år Varuhus ] 774 3 028 8,0 Dagligvaruhandel 2 417 2 099 —2,0 Urvalsvaruhandel 3 014 2 300 —3,8 Expeditionshandel 185 170 —l ,2 Summa egentlig detaljhandel 7 390 7 597 0,6 Övrig detaljhandel (ej bränsle) 1 560 2 341 6,0 Total detaljhandel 8 950 9 938 1,5

beroende av utvecklingen på köparesidan, dvs. hos detaljhandeln och andra kundka- tegorier. Genom premiering av större kon- centrerade order söker grossisten åstadkom- ma en bättre orderstruktur. Fortfarande är emellertid antalet småorder (t. ex. under 200 kronors värde) betydande i flera branscher, vilket medför en förhållandevis hög arbets— insats per orderkrona.

Det finns också en tendens att vissa funk— tioner föres från detaljistledet till grossist- ledet där de kan utföras i större skala och med mera mekaniserade rutiner. Dit hör ex- empelvis paketering och prismärkning. För detaljisten medför detta givetvis en förbätt- rad relation mellan omsättning och arbets- insats, medan det motsatta förhållandet gäl- ler för grossisten. Det förekommer även allt- mera att grossisten hjälper detaljisten med olika marknadsföringsåtgärder, t. ex. annon- sering i central regi. Sådana samordnade ak- tioner är särskilt vanliga i de fall parti- och detaljhandelsleden är integrerade i frivilliga kedjor o. dyl.

8. Förändringarna :” enkätföretagens ytbehov

Inom den del av detaljhandeln som täcks av den genomförda enkäten har en sum- mering av existerande butiks— och lagerytor utförts för 1968. Företagen har i sina ut- vecklingsprogram angivit de förändringar i detta hänseende som är påkallade av om- sättningsförändringarna. I ovanstående ta- blå har sammanfattats resultaten av beräk- ningarna rörande detaljhandelns ytbehov fram till 1975 .

Man noterar den mycket kraftiga utök- ningen av varuhusens ytbehov. Inom övrig egentlig detaljhandel (exkl. familjebutiker) medför strukturrationaliseringen minskad sammanlagd butiksyta.

Den beräknade nettoökningen av butiks- ytan i egentlig detaljhandel kan ställas mot den prognostiserade omsättningsökningen. Man erhåller därvid en stigande utnyttjan- degrad av lokalerna. Nedanstående siffror visar omsättningen per rn2 under perioden 1968 och 1975.

Den högsta ytproduktiviteten förekommer inom dagligvarusektom. Genom att varuhu-

Omsättning/ma totalyta Ökning per år 1968 1975 1968—1975 kr. kr. % Varuhus 3 496 4 072 2,2 Dagligvaruhandel 4 974 6 447 3,8 Urvalsvaruhandel 2 773 3 840 4,8 Expeditionshandel 4 194 4 457 0,9 Summa egentlig detaljhandel 3 702 4 667 3,4 32 SOU 1971: 14

Genomsnitt per år, milj. kr.

1969 1970 1971—1972 1973—1975

Egentlig detaljhandel1 Varuhus 355 490 420 226 Dagligvaruhandel 168 183 195 181 Urvalsvaruhandel 81 103 148 1 07 Expeditionshandel 45 52 50 39

Summa 649 828 795 553 Övrig detaljhandel Detaljhandel med bilar, bensin, vin och sprit 94 140 87 80 Total detaljhandel 743 968 882 633

* Endast företag med anställda.

sens expansion till en del kommer att ske via etablering av stormarknader -— med mycket spatiösa lokalutrymmen — blir ök— ningen av omsättningen per rn2 lägre än för övriga kategorier.

9. Detaljhandelns investeringsbehov

Genomförandet av detaljhandelns program för den fortsatta strukturutvecklingen förut— sätter investeringar i nya lokaler och ut- rustning av skilda slag. I företagsenkäten har de tillfrågade företagen angett det be- räknade investeringsbehovet fram till 1975 för genomförande av planerade åtgärder. Dessa siffror har uppräknats till totalnivå och resultaten sammanfattas i tabell 4: 6.

De närmaste åren räknar man med ett investeringsbehov i detaljhandeln av stor- leksordningen 900 milj. kr. per år. För pe— rioden 1973—1975 är det beräknade belop- pet ca 630 milj. kr. per år. Förmodligen ligger denna siffra i underkant, eftersom många detaljhandelsföretag uppenbarligen inte kan överblicka vilka investeringsåtgär- der som blir aktuella ända fram till 1975 .

Inom den egentliga detaljhandeln svarar varuhusen för mer än hälften av de plane- rade investeringarna trots att omsättningsan- delen endast utgör 20—25 %. Anmärknings- värt nog förutser också varuhusen en dämp- ning av investeringsaktiviteten mot slutet av perioden.

Som tidigare påpekats företogs enkäten innan beslutet om den temporära investe- ringsskatten fattades. Denna har givetvis in- neburit att investeringarna till stor del skju- tits på framtiden. Det har dock sagts från vissa företag att man avser att när skatten slopas ta igen de uppskjutna investeringsåt- gärdema, varför den sammanlagda volymen fram till 1975 inte skulle påverkas i högre grad.

I följande tablå anges fördelningen av det totala investeringsbeloppet efter typ av objekt, dels år 1969, dels i genomsnitt för perioden 1973—1975.

1969 1973—1975 % % Nya byggnader 38,2 40,5 Benntliga byggnader 7,1 4,0 Transportmedel 5,0 9,2 Utrustning och inventarier 49,7 46,3 Summa 100,0 100,0

Nästan hälften av detaljhandelns investe- ringar gäller anskaffning av inventarier och annan utrustning. Det bör observeras att de- taljisten själv i allmänhet får stå för kost- naderna för all butiksinredning även i de fall lokalen förhyres. Ca 40 % kommer på köp och uppförande av nya byggnader, me- dan resten faller på upprustning av befint-

Genomsnitt per år, milj. kr.

1969 1970 1971—1972 1973—1975

Egentlig partihandel Kooperativ partihandel ] 15 63 73 42 Fristående grosshandel 324 161 275 136 Partihandel i samverkansform 74 65 73 71 Generalagenter m. 11. 30 23 26 23

Summa 543 312 447 272 Övrig partihandel Partihandel med transportmedel, bränsle och drivmedel 353 480 323 313 Total partihandel 896 792 770 585

liga byggnader samt anskaffning av trans- portmedel.

Det förekommer även att butikslokalerna uppförs av annan byggherre och att detal- jisten hyr lokalen av denne. Detta är sär- skilt vanligt vid konstruktion av stora affärs- centra. Det har dock inte varit möjligt att inom långtidsutredningens ram erhålla un- derlag för beräkning av kostnaderna för des- sa. investeringar. En bidragande orsak här- till är att dylika centra utnyttjas gemensamt av detaljhandel, andra servicenäringar och olika slag av offentlig verksamhet. Man tor- de kunna uppskatta den årliga investeringen i byggnader som används av detaljhandeln men bekostas av annan person eller annat företag till 100 in 200 milj. kr. per år. Det kan tilläggas att mer än 60 % av varuhusens investeringsbehov avser byggnader, medan övrig detaljhandel endast till mindre del själv svarar för planerade byggnadsinveste- ringar.

10. Partihandelns investeringsbehov

I tabell 4: 7 återfinnes de beräknade in- vesteringsbeloppen för olika partihandelska- tegorier fram till 1975 .

Partihandelns investeringar beräknas till ca 800 milj. kr. per år fram t. o. m. 1972. Den därefter följande nedgången i investe- ringsnivån torde delvis ha samma bakgrund som berördes ovan i fråga om detaljhandeln, nämligen osäkerhet om investeringsbehovet

under senare delen av prognosperioden. Fördelningen av partihandelns investering- ar efter typ av objekt anges nedan.

1969 1973—1975 % % Nya byggnader 43,4 44,6 Befintliga byggnader 6,9 1,1 Transportmedel 14,9 18,9 Utrustning och inventarier 34,8 35,4 Summa 100,0 100,0

Nya lager- och kontorsbyggnader svarar för ca 45 % och anskaffning av inventarier m.m. för 35 % av de totala investerings- kostnadema. Partihandeln förutser också ett ökat behov av bilar, truckar och andra transportmedel.

5 Utvecklingslinjer under 70-talet

De i föregående kapitel redovisade uppgif— terna om de sannolika struktur- och resurs- förändringarna kan sägas bilda den allmän- na ramen kring varuhandelns utveckling un- der första hälften av 70-talet. Denna utveck- ling inrymmer emellertid flera dynamiska särdrag som endast delvis är möjliga att kvantifiera men som otvivelaktigt kommer att sätta sin prägel på den miljö i vilken 70-talets konsument kommer att göra sina inköp.

I detta kapitel skall diskuteras några av de nyare utvecklingslinjerna inom varudistri— butionen.

l. Stormarknadsetableringen

Definitioner m. m.

Det har i det föregående visats att varu- hussektorn utgör en av de mest expansiva komponenterna i varudistributionsappara— ten, även om andra försäljningsformer har större delen av marknaden inom de flesta varuområden. Varuhusexpansionen under 60-talet har haft sin tyngdpunkt på centrum- varuhus av typ Epa, Tempo och Domus, som karakteriseras av ett brett men på fler- talet varuområden tämligen grunt sortiment. Exempel har också förekommit på satsning- ar på varuhus med ett mera rikhaltigt vam- urval, t. ex. Åhlénvaruhuset i Stockholm och vissa Domus-enheter.

Den mest intressanta innovationen på det-

ta område utgör emellertid de s.k. stor— marknaderna. Redan 1962 öppnade Wessels i Malmö den första externa varuhusanlägg- ningen och sedan har bl. a. tillkommit de båda kooperativa OBS-varuhusen i Stock- holm. Det nya med denna distributionsform var att »försäljningen» flyttade ut från det traditionella cityläget till områden i stadens periferi, där tomtmarken var billig och par- keringsutrymmena goda.

Man kunde därigenom appellera till kon- sumenter inom en vid räjong och locka med ett omfattande sortiment till tämligen låga priser. Framgången blev obestridlig och de här nämnda anläggningarna nådde på kort tid upp till årsomsättningar av omkring 100 milj. kr., vilket kan jämföras med ca 20 milj. kr. för ett ordinärt cityvaruhus.

I samband med långtidsutredningen har ett förslag till definition av begreppet stor- marknad uppgjorts. Följande villkor har uppställts för att ett försäljningsställe skall räknas som stormarknad.

1. Mer än 2 500 m2 försäljningsyta

2. Högst 50 % av försäljningsytan dispo- neras för livsmedel

3. Minst 20 av 25 uppräknade huvudva— rugrupper skall vara representerade

4. Mer än 75 % av försäljningen expedi- eras genom utgångskassor

5. Lokalisering utanför innerstad eller köpcentrum i bostadsområde

6. Minst 10000 m2 parkeringsyta eller 500 P-platser.

Det bör observeras att något kriterium rö- rande lågpriskaraktären inte uppställts be- roende på svårigheterna att mäta den ge- nomsnittliga prisnivån för olika försäljnings- ställen. Det ligger emellertid i sakens natur att varuhus med externt läge arbetar med priset som viktigt konkurrensmedel.

Det aktuella läget

I slutet av 1970 uppgick det totala antalet stormarknader i landet till 16 med en sam— manlagd årsförsäljning av ca 800 milj. kr., vilket motsvarar drygt 2 % av den egentliga detaljhandelns omsättning. Stormarknadsetableringarna fördelar sig på olika företagskategorier enligt följande.

Antal enheter

KF (OBS, Domus) Turitz & Co (Epa) Åhlén & Holm (Tempo) Wessels Josefssons (Borås) Kalmar stormarknad

_. axl—u—wr—on

Av stormarknaderna har knappt hälften etablerats i anslutning till de tre storstäderna, medan resten lokaliserats till de mera ex- pansiva medelstora industristäderna. Ett un- dantag utgör de båda stormarknadsetable- ringarna i Valbo mellan Gävle och Sandvi- ken. Här har man för första gången i Sve— rige sökt skapa ett i huvudsak trafikoriente- rat köpcentrum innehållande såväl stormark- nader som specialaffärer.

Utvecklingen under 70-talet

Stormarknadsexpansionen har hittills varit mycket snabb och åtskilliga nya etableringar är på gång eller under projektering. Stor- marknaderna kräver emellertid ett betydan- de kundunderlag och är därför endast ak- tuella inom områden med relativt hög be— folkningstäthet. Prognoser baserade på upp- gifter från de större distributionsföretagen pekar på totalt 30 å 35 stormarknader 1975 med närmare 7 % av den egentliga detalj- handelns försäljning. Det faktiska utfallet

beror emellertid i hög grad på olika yttre omständigheter, såsom investeringsavgiften, kreditrestriktionen m. m.

Det totala antalet enheter 1975 har på basis av kompletterande information från företagen i enkäten angivits till ett högre tal än som var fallet i långtidsutredningens hu— vudrapport. Dock har det ej ansetts moti- verat att förutse en motsvarande högre för- säljningsandel för denna distributionsform.

Totalt beräknar varuhussektom (inkl. stormarknadema) öka sin omsättning med ca 6 miljarder kr. åren 1968—1975 (jfr ta- bell 3: 2). Det är alltså endast ungefär en tredjedel av denna ökning som är hänför- bar till stormarknadsetableringarna.

2. Stordrift och blockbildning inom daglig- varuhandeln

1969 fanns det 13 786 egentliga dagligvaru- butiker med en sammanlagd omsättning av 16 900 milj. kr. Till denna kategori räknas då alla försäljningsställen med ett bassorti- ment av livsmedel samt ett mer eller mindre rikhaltigt sortiment av färskvaror, såsom livsmedelsavdelningar i varuhus, självbetjä- ningsbutiker, manuella speceriaffärer, lant- handel etc. Däremot ingår inte specialaffärer av typ bröd-, charkuteri-, konfektyraffärer o.dyl.

Butikernas storlek

I tabell 5: 1 redovisas dagligvarubutikernas fördelning på tre storleksklasser efter års— omsättningen 1969. Det fanns då endast nå- got över 1 000 s. k. supermarkets, dvs. själv- betjäningsbutiker med en årsomsättning" överstigande 3 milj. kr., men dessa svarade för 44 % av hela omsättningen. ' *Mellangruppen med mellan 1/2 och 3 milj. kr./år är omsättningsmässigt ungefär lika stor. Trots den betydande strukturratio- naliseringen som genomförts under 60-talet — och som inneburit att ungefär halva bu- tiksbeståndet lagts ned på tio år — utgöres fortfarande hälften av alla försäljningsstäl- len som nu är i verksamhet av »småbuti- ker», dvs. enheter med en omsättning un-

Butiker Omsättning

Omsättningsklass ———-—— kr./år Antal % Milj. kr. % Över 3 milj. (»Supermarkets») 1 160 8,4 7 402 43,8 500 OOO—3 milj. (»Mellanbutiker») 5 820 42,2 7 622 45,1 Under 500 000 (»Småbutiker») 6 810 49,4 1 876 11,1

Summa 13 790 100,0 16 900 100,0

derstigande 500 000 kr./ år. De svarar emel- lertid blott för 11 % av den samlade omsätt- ningen. Eftersom nedläggningarna främst drabbar de mindre butikerna medan nyeta- bleringarna nästan undantagslöst är av »su- permarketklass» måste följden av den fort- satta strukturomvandlingen med nödvändig- het bli en fortsatt förskjutning uppåt på stor- leksskalan. Prognosen pekar på följande ut- veckling.

1969 1975 Antal supermarkets 1 160 2 100 Supermarkets andel av omsättningen 44 % 72 %

De stora butikerna kommer alltså 1975 att svara för den övervägande delen av dag— ligvaruhandeln. Bakgrunden till den fort- gående ökningen av dessa butiksstorlekar är framför allt de effektivitetsfördelar som uppnås vid större omsättning. Som illustra- tion anges i tabell 5: 2 några effektivitetstal, hämtade från den senaste lönsamhetsunder— sökningen för livsmedelshandeln.

Oavsett vilket effektivitetsmått man väl- jer finner man att de större enheterna ligger på en nivå som är nästan dubbelt så hög som för företageni den minsta storleksgrup- pen. Det innebär följaktligen att kostnads— belastningen på de större dagligvarubutiker— na bör vara förhållandevis lägre även om denna tendens i någon mån motverkas av högre timlöner och hyra i dessa affärer. På längre sikt bör emellertid strukturför- skjutningen mot större butiker bidra till att dämpa kostnadsökningarna och därmed även prisstegringarna inom dagligvaruhan- deln.

Den negativa sidan av strukturrationalise— ringen är att tillgången på närhetsbutiker för hushållen försämras. Problemet behandlas närmare i avsnitt 3 i detta kapitel.

F ilialföretag och frivilliga kedjor

Övergången mot stordrift inom dagligvaru- handeln äger rum samtidigt på två olika ni- våer. För det första sker som beskrivits ovan en ökning av den genomsnittliga storleken

Tabell 5: 2. Effektivitetstal inom enskild livsmedelsdetaljhandel 1969.

Omsättning (exkl. moms)

Lageromsätt- ningshastig-

Omsättning (exkl. moms)

Omsättningsklass per sysselsatt, per rn= försåljnings— het, kr./år kr./år yta, ggr./år kr./år

Över 3 milj. 238 700 12 500 18,9 1—3 milj. 226 500 10 800 14,6 500 000—1 milj. 183 300 8 800 12,0 Under 500 000 139 900 6 600 10,1

Källa: Livsmedelshandelns och lanthandelns lönsamhet 1969/1970 (SSLF-HUI 1970).

handeln. Dagligvaruomsättning 1969 Antal försälj- ___—__— ningsstållen Milj. kr. % Filialföretag Konsumentkooperationen 2 550 4 993 29,4 Producentkooperationen 95 150 0,9 Varuhuskedjor (Epa, Tempo) 167 1 485 8,8 Övriga tilialföretag 207 740 45 Summa 3 019 7 368 43,6 Frivilliga kedjor Ica 6 204 5 530 32,7 Vivo 845 1 162 6,9 Favör 317 470 2,8 Summa 7 366 7 162 42,4 Fristående företag 3 400 2 370 14,0 Totalt 13 785 16 900 100.0

Källa: Butiksregister AB (1970).

av verksamhetsställena i handeln För det andra åstadkommes genom fusioner och fi- lialbildning allt större företag. Därigenom sker bl. a. en kapitalsamling som är väsent- lig för de fortsatta utvecklingsmöjlighetema. Inom partihandeln med dagligvaror har den— na koncentrationsprocess gått mycket långt. Exempelvis fanns 1960 56 enskilda kolo- nialvarugrossister inom den s.k. ASK-sek- torn, 1970 finns endast 18 företag kvar men med en mångdubbelt större omsättning. Koncentrationen av partihandelsverksamhe- ten kommer otvivelaktigt att fortsätta un— der 70-talet. De tre huvudleverantörema till detaljhandeln Ica, ASK och KF räknar

Favör som är grossistledda detaljhandels- grupper.

I tabell 5:3 anges omsättningssiffroma 1969 för de största »säljgruppema» inom dagligvaruhandeln.

Tillsammans svarar alltså ett tiotal före- tag eller ekonomiska organisationer för un- gefär 85 % av hela dagligvaruhandeln. De helt fristående enheterna har följaktligen en tämligen ringa del av marknaden.

En sammanställning av de olika daglig- varublockens tillväxtprognoser fram till 1975 ger följande resultat.

Procentucll förändring

.. . . .. 1968—1975 med att sa smanmgom kunna klara varufor- Antal för- Summa dag- sorjmngen till sammanlagt mer an 10000 säljnings- ligvaruom- försäljningsställen från endast ett tiotal la- Kategori Ställen Sättning gercentraler vardera. kl -- -- -- Varuhus (in .

Med filialforetag avses företag som med KF:s varuhus) 29 % 99 % central dirigering ager och driver ett antal Övriga mialföretag _45 % 32 % butiker (vanligen minst 5 butiker). Frivilliga Frivilliga kedjor —36 % 48 % kedjor är ekonomiska sammanslutningar mellan å ena sidan ett eller flera partihan- delsföretag och å andra sidan ett större an- tal äganderättsligt fristående detaljistföretag. Till frivilliga kedjor hör Ica som är en de- taljistägd inköpsorganisation samt Vivo och

Man observerar den kraftiga satsningen som varuhusen gör också på dagligvaruom- rådet. Den starka minskningen av antalet filialbutiker är helt och hållet betingad av konsumentkooperationens planerade ned-

läggningar. Genom att en successiv överflytt- ning av köpkraft sannolikt sker från de koo- perativa livsmedelsbutikema till varuhusen blir omsättningsökningen för kategorin fi- lialbutiker relativt måttlig.

Det bör understrykas att de redovisade ökningstalen inte korrigerats för någon ex- tern nedläggning. Som tidigare berörts finns risker för att ett fullföljande av handelsföre— tagens utbyggnadsplaner leder till att en överkapacitetssituation skapas.

3. Strukturrationalisering och närhetsservice Bakgrunden

En av anledningarna till att butikerna blir allt större har berörts i föregående avsnitt. Stordriften ger rationaliseringsfördelar som är betydelsefulla i den hårda konkurrensen. Men också förändringarna i konsumentens köpvanor kommer in i bilden. Stora befolk- ningsgrupper, om än ej alla, har tillgång till bil för varuinköp. Hushållen har nu också större förvaringsutrymmen än tidigare och framför allt bättre ekonomiska resurser att göra stora inköp, t. ex. vid veckosluten. Kon- sumenten är alltså inte längre så beroende av dagliga inköp i affärerna i grannskapet utan kan vid behov söka sig till längre bort belägna butiker, som lockar med större sor- timent, bättre färskvaror, lägre prisnivå, till- gång till parkeringsplatser m.m. Detta har medfört att omsättningen för många lokala försäljningsställen sjunkit under den gräns som gör verksamheten lönsam. Nedläggningen av närhetsbutikerna är allt- så delvis en följd av konsumenternas änd- rade köpvanor. Det torde knappast vara möjligt att vända denna utveckling. En bi- dragande orsak är också det under senare år starkt utvidgade sortimentet i livsmedels— handeln. De mindre butiksenheterna har helt enkelt inte tillräckliga lokalutrymmen för att exponera hela det varuurval som 70- talets konsument väntar sig att finna i bu- tiken. Man får alltså räkna med att de flesta konsumenter som har möjlighet därtill kom— mer att för sina veckoinköp vända sig till stora dagligvarubutiker av supermarketklass.

Därutöver finns emellertid ett behov av kompletterande inköpskällor som gärna ock- så skall kunna fylla vissa andra servicefunk- tioner.

Vad som f.n. diskuteras är huruvida den närhetshandel, i form av kvartersbutiker och lanthandel, som ännu finns kvar i ett rela- tivt stort antal kan motsvara detta konsu- mentbehov eller om utvecklingen tvingar fram en helt ny form av försäljningsställen. Det är på nuvarande stadium inte möjligt att uppställa några kvantitativa prognoser, eftersom man ännu inte är helt klar över hur den framtida formen av närhetsbutik bör se ut. I det följande lämnas några upp- gifter om hur man f. 11. ser på möjligheterna att åstadkomma en lösning på frågan om närhetsservicen.

SSLF:s förslag

Sveriges Livsmedelshandlareförbund (SSLF) har framlagt ett modellförslag till ett s.k. Närköp. En försöksbutik är f. n. under pro- jektering i ett bostadsområde i Stockholms- regionen.

SSLF:s närköpsmodell har följande karak- teristika.

1. Omsättning 500 000—1 milj. kr./ år.

2. Sortimentsbredd: fullständigt livsme- delssortiment, kemisk-tekniska artiklar, to— bak, tidningar m. m.

3. Sortimentsdjup: ca 750 artiklar (mot 2 OOO—3 000 i vanliga supermarkets)

4. Öppethållande: förlängt (beroende på nya affärstidslagen)

5. Serviceformer: bl. a. telefonorder, apo- teksvaror, reparationsservice, uthyrningsser- vice, kemtvätt (förmedling). Prisnivån i denna typ av butiker måste givetvis anpassas efter kostnaderna. SSLF har gjort ett antal kalkyler under olika för- utsättningar. Ett »Närköp» med 700 000 kr. omsättning behöver således en bruttovinst av 20 % för att kunna ge ett överskott av 27000 kr./år som täckning för innehava- rens lön och risktagande. Det betyder att en sådan butik behöver hålla ungefär 4 % högre priser än genomsnittet bland storhu- tikerna.

Flertalet av de stora företagen och grupp- bildningarna inom handeln har uttalat sitt intresse för nya former för lokalhandel och en del praktiska försök har också företa- gits. ICA har således startat nya s. k. ser- vicebutiker i områden där kundunderlaget är för litet för en ordinär självbetjäningsaffär. Försäljningsytan i en av dessa butiker är endast 55 m2 och arbetskraften består av två heltidsanställda. Man har öppet från kl. 9—20 utom på lördagar och söndagar, då man stänger kl. 18. Konsum Stockholm har lagt fram ett utförligt program för ser- viceanläggningar i bostadsområden.

Men också inom andra branscher är man intresserad av »lokalmarknaden». Press- byrån har f.n. 1 200 egna kiosker och 15 000 återförsäljare. Man har emellertid planer på nya försäljningsformer och har för detta ändamål startat en egen variant av närköpsbutiker. Vad man väntar på är en liberalisering av affärstidslagen som med- ger en utökning av det varusortiment som får säljas efter ordinarie affärstid. Även bensinstationerna har börjat utvidga sitt sor- timent med vissa dagligvaror. Fördelen med att kombinera försäljningen av bensin och biltillbehör med olika slags dagligvaror är att man utnyttjar en kapacitet som i alla fall måste finnas och som innebär att man måste hålla öppet större delen av dygnet.

Erfarenheter från USA

I USA har utvecklingen med etablering av storbutiker och nedläggning av mindre en- heter börjat tidigare än i Sverige. En mycket stor del av varuinköpen i Amerika sker i stora, friliggande »shopping centers», som förutsätter att kunderna är bilburna. Många inköp måste emellertid också göras dagligen i affärer som är relativt lättillgängliga. Detta har medfört en renässans för den ameri— kanska närhetsbutiken.

I USA kallas den nya formen av närhets- handel »Convenience Stores». Det är dock inte fråga om småbutiker; försäljningsytan

ligger mellan 100 och 300 rn2 och butikerna är genomgående självbetjänade samt mo- dernt utformade. De har ofta mindre än 1 000 artiklar mot supermarkets 7 000 men har i gengäld öppet 16 timmar per dygn. Prisnivån ligger genomsnittligt 5—6 % högre än i livsmedelshandeln i övrigt.

Utvecklingen i USA för »Convenience Stores» illustreras av följande siffror

Andel av total livs-

År Antal butiker medelsomsättning, %

1957 500 0,2 1962 3 500 0,9 1967 8 000 1,7 1968 9 600 2,1 1969 11 620 2,6

En del av de amerikanska närhetsbutiker- na drivs i kedjeform, t. ex. »Seven Eleven»- butikerna (namnet syftar på öppethållande- tiden 7—23). I andra sammanhang tillämpas »Franchising»-systemet som innebär att in- nehavaren driver sina butiker på licens från moderföretagct men får betala en viss del av vinsten för inventariehyra, konsulent- hjälp m. m.

Utvecklingen i Sverige under 70-talet

Det finns redan åtskilliga tusen butiker som fullgör en mer eller mindre renodlad när— hetsfunktion. Många av dessa är emellertid inte tillräckligt moderna och rationella för att i längden tillfredsställa konsumentens be- hov, och som diskuterats i kap. 2 kommer otvivelaktigt en betydande nedläggning att ske inom denna grupp. För att i samband därmed fylla behovet av lokala inköpsmöj— ligheter är det sannolikt att nya försäljnings— former kommer att utvecklas av den typ som ovan berörts, eventuellt i kombination med andra åtgärder, t. ex. hemsändningsser— vice. Man bör dock inte överdriva närköps- butikernas roll inom dagligvaruhandeln. Trots att USA ligger kanske 10 år före oss i detta avseende är Convenience Stores marknadsandel inte högre än 2,5 %. Det är

inte troligt att man i Sverige kommer upp till samma andel förrän under senare hälften av 70-talet.

Endast till en del torde existerande livs- medelsaffärer kunna byggas om till när- köpsbutiker. I övrigt får man räkna med nyetableringar. Enligt en kalkyl av SSLF skulle investeringskostnaden för en ny när- köpsbutik, inkl. byggnad, inventarier och varulager, röra sig om 250 000 kr. Tänker man sig alltså ett tillskott av ca 1000 nya närköpsbutiker under en tioårsperiod skulle kostnaden bli omkring 250 milj. kr., vilket i förhållande till detaljhandelns totala plane- rade investeringskostnader under samma tid är en relativt blygsam summa. Genom ett så— dant nät av rationell lokalhandel bör ser- vicebehovet kunna täckas på de allra flesta orter. Andelen av den totala detaljhandels— omsättningen torde emellertid inte komma att överstiga 5 % . *

4. Ekonomisk samverkan i fackhandeln

Utvecklingen inom fackhandeln

Detaljhandelns totala omsättning 1969 har beräknats till 37 600 milj. kr.1 Därav sva- rar varuhusen för ca 7 060 milj. och daglig- varubutikema (exkl. varuhusens livsmedels- avdelningar) för 13 970 milj. kr. Resten el— ler 16 570 milj. kr., motsvarande 44 %, hän- för sig till fackhandeln. Denna kategori är synnerligen heterogen och bestående av ett flertal branscher. Definitionsmässigt räknas även speciallivsmedelsbutiker, tobaksaffärer och kiosker dit trots att en stor del av dessa butikers sortiment utgöres av dagligvaror. Deras organisatoriska och försäljningsmiis— siga uppbyggnad gör emellertid att de lämp- ligen bör föras till fackhandeln.

Såväl varuhusen som dagligvaruhandeln har under 60-talet tagit upp en mängd ar- tiklar som tidigare endast såldes i fackhan- deln. Denna utveckling kommer otvivelak- tigt att fortsätta. Fackhandeln har härige- nom förlorat en del av sin marknad men

1 Omsättning och butiksantal 1969 (HUI 1970).

har också på olika sätt sökt möta den hård- nande konkurrensen. De viktigaste medlen härför är följande

a) Sortimentbreddning och servicehe- gränsning

b) Sortimentspecialicering och service- fördjupning

c) Stordrift genom filialbildning och gruppsamverkan.

Den första utvecklingslinjen (a) innebär att butikerna blir alltmera allroundbetona- de. Beklädnadsbutiken säljer både konfek- tions- och ekiperingsvaror samt allehanda personliga artiklar. Sportaffärerna tillhanda— håller ett fullständigt fritidssortiment osv. Det är här en fråga om anpassning efter konsumentens förändrade behovssituation. Liksom varuhusen och dagligvarubutikema söker denna affärsform att under ett tak er- bjuda alla slags varor som svarar mot ett visst konsumentbehov, t.ex. »semesterre- san». Med denna inriktning krävs i allmän- het relativt stora butiker med tonvikt på självbetjäning eller självval.

Alternativ b) innebär det rakt motsatta, nämligen en stark specialisering inom ett begränsat varuområde. Genom att dessa af- färer kan erbjuda ett mycket rikhaltigare sortiment och som regel också mera fack- kunnig personal än varuhus och mera all- mänt inriktade branschaffärer har de goda förutsättningar att hävda sig i konkurrensen. Deras kostnadsläge blir emellertid förhållané devis högt, vilket också påverkar prisnivån.

F ilial företag

Också inom fackhandeln förekommer en rad filialbildningar. I beklädnadsbranscher- na finns ett 50-tal större eller mindre filial- företag med en omsättning av närmare en miljard kr. Inom andra branscher såsom mö- bel-, radio—, bok—, foto— och urhandel m. fl. är ett trettiotal butikskedjor i verksamhet och omsätter mer än 500 milj. kr. per år.

Frivilliga kedjor

Av speciellt intresse är emellertid utveckling- en av de frivilliga kedjorna (c) inom fack—

Antal Antal medl. Medlemmarnas Medlemmarnas grupper (detaljister) totala omsätt- centralt fakturerade ning, milj. kr. inköp, milj. kr. Bransch 1970 1968 1975 1968 1975 1968 1975 Färg 3 225 890 230 1 115 22 160 Textil 6 425 540 443 635 61 150 Järn 4 493 590 1 380 1 930 129 300 Möbler 3 173 210 410 640 46 110 Radio-TV EL Foto ] 4 393 395 375 695 85 200 Övriga 5 1 342 1 375 388 555 25 90 Summa 25 3 050 4 000 3 225 5 570 368 1 010 handeln. Dessa har i praktiskt taget samt— Antal kedjor med liga fall startat under 60-talet. HUI har vidståendc funk,” gjort en särskild undersökning för att belysa ner dessa organisationers nuvarande omfattning 19 68 1975 och förväntade utveckling under 70-ta1et. Funktion I tabell 5:4 ges en sammanställning för . 25 av de frivilliga kedjor som f.n. är i Betalningsansvar gentemot verksamhet. leverantör 19 _ _. Gemensam annonsering 16 19 Totalt var ca 3 000 detaljhandelsföretag Gemensam övrig reklam 20 22 medlemmar i någon fackhandelskedja 1968. Gemensam import 20 18 Antalet beräknas stiga med ytterligare 1 000 53533ng medlemmarnas 15 21 fram till 1975. En del grupper förutser en Gemensam lagerhållning 10 12 snabb ökning i medlemsantalet, men det fö- gemensam Friisättqing & lå . . . emensam a urerlng rekommer också. att man avsiktllgt minskar Gemensam redovisning 6 11 kedjans omfattning for att åstadkomma en Gemensam utbildnings- starkare or anisation. Den sammanla da verksamhet 13 17 .” . g ,. d 1 : d t I.. g Konsultverksamhet 10 16 ?msa .nlngen Ol' e ans u na e 3 jisterna Finansieringshjälp till overstlger 3 miljarder kr., vilket motsvarar medlemmarna 7 15 ca 20 % av den totala fackhandelsomsätt- Utredningsverksamhet 9 ” Etablerlngsverksamhet 1 13

ningen.

Fackhandelskedjorna har alla startat som inköpsorganisationer. Det är dock ingalunda så att kedjan svarar för huvuddelen av med- lemmens inköp. Av de båda sista kolumner— na i tabell 5: 4 framgår att de gemensam- ma inköpen 1968 endast motsvarade något mer än 10 % av omsättningen (i försäljnings— priser). Denna andel beräknas emellertid komma att fördubblas fram till 1975 .

Det har dock visat sig nödvändigt att kedjorna för att bli effektiva och konkur— renskraftiga måste handha även andra funk- tioner än inköpsverksamheten. Följande ta- blå visar vilka funktioner de i HUI:s enkät ingående fackhandelsgrupperna fullgjorde 1968 och förväntas svara för 1975 .

Sammanställningen ger en bild av den mångskiftande verksamhet som de frivilliga fackkedjorna utövar. I allmänhet räknar man med en utvidgning av funktionerna fram till 1975. Det finns emellertid också exempel på kedjor som avser att begränsa den gemensamma aktiviteten i vissa avse— enden, t.ex. i fråga om betalningsansvar och import.

Åtta av de frivilliga fackkedjorna repre- senterande olika branscher har dessutom ett organiserat samarbete sinsemellan, »Frivilli- ga Fackkedjor Ekonomisk Förening». Den- na förening har eget kansli och svarar bl. a. för gemensam PR och utbildning.

En annan form för samarbete mellan de- taljhandelsföretag utgör de s.k. köpmanna- varuhusen. I ett köpmannavaruhus drives varje avdelning som en separat rörelse, men utformningen är i övrigt samma som i varu- husen. Vanligen är det ett tjugotal köpmän inom olika branscher som gemensamt hyr varuhuslokalerna. Man kan därigenom före- na varuhusets allmänna attraktionskraft med specialaffärernas fördelar.

I Sverige finns f. n. 12 egentliga köpman- navaruhus med en sammanlagd omsättning av 450 milj. kr. per år. Ytterligare ett tio- tal är under projektering och man kan be- räkna att omsättningen .1975 kommer att uppgå till närmare 1 miljard kr. Valje köp- mannavaruhus innehåller en större livsme- delsenhet, som regel en »supermarket». Där- till kommer ett tjugotal specialaffärer samt olika tjänsteställen av typ bank, resebyrå; tvättinrättning m. m. . . Köpmannavaruhusen specialavdelningar håller i allmänhet en kvalitets- och sorti-, mentsstandard som är jämförbar med den ordinarie fackhandelns. Väsentligt för fram- gång för denna försäljningsform är emeller- tid ett centralt affärsläge. Det är också nöd—. vändigt att man uppnår tillräckligt hög grad av koordinering mellan avdelningarna, något som inte alltid är så lätt eftersom det här rör sig om ägandemässigt fristående enheter.

Idén med köpmannavaruhus är svensk men har också exporterats till andra länder. Etableringar av köpmannavaruhus förekom- mer bl. a. i Norge och Västtyskland.

Köpmannavaruhusen får ses som ett av den enskilda fackhandelns motdrag i kon- kurrensen med varuhus och filialföretag. Det torde dock knappast vara realistiskt att räk- na med att denna försäljningsform kan upp— nå mer än några få procent av totalmark- naden.

Appendix. 1963—1969

De städer som uttagits för undersökningen är

Kristianstad (42 500 inv.) Umeå (53 100 inv.) Västerås (110 500 inv.) Örebro (89 100 inv.)

Städerna skiljer sig förutom till sin stor- lek av att ombyggnaden av centrumkärnan befinner sig i olika stadier. I Västerås har city till stor del sanerats och en modern köp- miljö etablerats. I Örebro och Umeå har ombyggnaden påbörjats medan Kristianstad ännu så länge endast punktsanerar i avvak- tan på att den nya centrumplanen skall bli färdig.

Såväl Västerås som Örebro har på senare år fått externa varuhusanläggningar (stor- marknader) som konkurrerar med innersta- dens detaljhandel.

Källmaterial och uppgiftsinsamling

Från 1963 års företagsräkning har erhållits en lista upptagande namnen på samtliga verksamhetsställen tillhörande detaljhandeln inom de fyra städerna. Denna lista innehål- ler också uppgift om verksamhetsställenas branschtillhörighet och storlek (mätt med antal sysselsatta).

Under hösten 1969 företogs en fysisk in- ventering1 av samtliga detaljhandelsenheter i verksamhet. Resultaten avstämdes mot 1963 års företagsräknings uppgifter och en sammanställning av strukturförändringama har uppgjorts.

Butiksstrukturens förändringar i fyra städer

Förändringarna i butiksbeståndet har ställts mot folkmängdsuppgifter för de fyra städerna. Befolkningssiffrorna har hämtats från den officiella statistiken.

Materialets indelning

Med hänsyn till branschtillhörigheten har butikerna fördelats på följande huvud- och

undergrupper.

Huvudindelning Underindelning 1. Dagligvaror ll. All-livs 12. Speciallivs 13. Tobak 2. Beklädnad 21. Konfektion och ekipering 22. Skor 3. Hemutrustning 31. Möbler, bosättning m. m. 32. Färg 4. Övrigt 41. Övrigt 5. Varuhus 51. Varuhus

Även om det från analyssynpunkt hade va- rit önskvärt med en mera långtgående branschindelning ansågs det inte möjligt att genomföra en sådan med tillräcklig preci— sion.

I regionalt hänseende har följande indel— ning tillämpats

I Innerstad: city II Innerstad: övriga stadsdelar III Ytterstad: är 1963 bebyggda områden IV Ytterstad: efter 1963 bebyggda områden

1 Inventeringen gjordes av Sveriges Köpman- naförbunds Stadsplanebyrå.

Kristianstad Umeå Västerås Örebro Antal invånare1 År 1963 26 600 24100 81 100 74000 År 1969 29 000 31 100 97100 82000 Ökning/minskning - +9 % +29 % +20 % +11 % Antal butiker År 1963 235 217 419 743 År 1969 231 239 469 627 Ökning/minskning —2 % +10 % +12 % ——15 % Antal butiker/1 000 inv. År 1963 8,8 9,0 5,2 10,0 År 1969 8,0 7,7 4,8 7,6 Ökning/minskning —9 % ——15 % ——8 % ——24 %

1 Uppgifter korrigerade för inkorporeringar.

Befolkningsstatistiska uppgifter har i all- mänhet endast förelegat för innerstad (1 + II) respektive ytterstad (III + IV).

1. Butiksantalets totala förändringar

I tabell 1 jämföres butiksantalets föränd- ringar med befolkningsutvecklingen i de fy- ra städerna.

Såväl Umeå som Västerås uppvisar kraf- tiga befolkningsökningar medan folkmäng- den ökat långsammare i Kristianstad och Örebro. Den härigenom starkt ökade köp- kraften i de båda förstnämnda städerna har motverkat butiksnedläggningarna, varför bu- tiksantalet totalt sett ökat. Anledningen till den starka butiksminskningen i Örebro sam- manhänger också med den höga butikstät- heten 1963 —- ungefär en butik per 100 invånare. Som framgår av sista raden har butikstätheten i Örebro sjunkit med cirka 25 procent 1963—1969 mot blott cirka 10 procent i de övriga tre städerna.

2. Branschstrukturen 1963—69 Butlksantalet per huvudbransch

I tabell 2 redovisas butiksförändringarna in- om större branschgrupper. Samtliga städer noterar minskat antal dag-

Iigvarubutiker (inkl. speciallivs och tobaks- handel). Minskningen är dock kraftigast i Örebro. Att också Västerås med starkt ökan- de folkmängd visar bortfall inom dagligvaru- sektorn torde bero på den betydande struk- turomvandlingen inom livsmedelshandeln med etablering av stora självbetjäningsen- heter och varuhus.

På beklädnadssidan är tendensen mindre enhetlig. I Västerås synes det emellertid ha funnits utrymme för en viss nyetablering.

Inom hemvarubranscherna och övriga branscher har under 60-talet konsumtionen per invånare ökat inte oväsentligt. Orter som" dessutom har kunnat öka sin folkmängd starkt såsom Umeå och Västerås har följ- aktligen fått betydligt större köpkraft på- dessa områden. Detta har möjliggjort en utökning av butiksantalet. Bidragande orsak är också den utvidgning av centralorternas handelsomland som blivit en följd av det ökade bilinnehavet bland konsumenterna.

Butiksutvecklingen branschvis

Antalet butiker inom varje enskild bransch 1963 och 1969 i de fyra städerna framgår av diagram A—D. Den procentuella för- ändringen under perioden anges nedan i tabell 3.

Sammanfattningsvis kan följande slutsat-

Huvudbransch Kristianstad Umeå Västerås Örebro Dagligvaruhandel Antal butiker 1963 87 69 191 285 Antal butiker 1969 75 62 166 195 Ökning/minskning —14 % —10 % —l3 % —32 % Beklädnadshandel

Antal butiker 1963 71 56 103 193 Antal butiker 1969 69 60 120 177 Ökning/minskning —3 % +7 % +17 % —8 % Hemvaruhandel

Antal butiker 1963 41 32 56 128 Antal butiker 1969 43 47 84 110 Ökning/minskning +5 % +47 % +50 % —14 % Handel inom övriga branscher Antal butiker 1963 34 48 66 134 Antal butiker 1969 44 67 92 139 Ökning/minskning +30 % +40 % +39 % +4 % Varuhus

Antal butiker 1963 2 2 3 3 Antal butiker 1969 3 3 7 6 Ökning/minskning +50 % +50 % +133 % + 100 %

ser dragas beträffande utvecklingen i de skilda städerna.

I Kristianstad fanns 1963 ett förhållandevis stort antal specialbutiker för livsmedel. Denna kategori minskar kraftigt, eftersom konsumen- ternas köpvanor gynnar all—livsbutikerna. Även denna kategori drabbas i måttlig grad av struk- turrationaliseringen. Staden hade förhållandevis många textilaffärer 1963 och antalet har mins- kat under perioden. Beträffande de andra namngivna branscherna har förändringarna varit små. Inom gruppen »övrigt» ökade dock butiksantalet inte oväsentligt. Ett varuhus har

tillkommit under perioden.

I Umeå var inslaget av speciallivsmedelsbu- tiker obetydligt. En koncentration av övrig livs- medelshandel har ägt rum. Stadens expansion har dock medfört utvidgningar av butiksnätet inom en del fackhandelsbranscher. Bl.a. ob— serveras att gruppen »övrigt» är större än nå- gon annan bransch. Detta tyder på en rikt differentierad fackhandel och sannolikt begrän- sad varuhuskonkurrens.

Också i Västerås har livsmedelshandelns strukturomvandling slagit igenom. Antalet spe- cialbutiker för livsmedel har dock bibehållits ungefär oförändrat — i städer av denna storlek

Tabell 31. Butiksantalets förändringar 1963—1969, %

Bransch Kristianstad Umeå Västerås Örebro All-livs —1 6 —1 6 —21 —37 Speciallivs —29 (+ 75) — 7 —41 Tobak, tidningar +10 —13 + 8 — 9 Konfektion, ekipering _ 7 +10 +21 ——12 Skor (+20) —12 —14 +33 Möbler, bosättning m. rn. + 3 +70 +70 —16 Färg + 9 + 8 +22 —10 Övrigt +29 +40 +39 + 4

1 Procenttal inom parentes baseras på högst 10 observationer. 46 sou 1971: 14

Område Kristianstad Umeå Västerås Örebro Stadskärnan

Antal butiker 1963 141 119 182 457 Antal butiker 1969 150 150 211 382 Ökning/minskning +6 % +26 % —|—16 % ——16 % Övrig innerstad Antal butiker 1963 39 42 63 155 Antal butiker 1969 32 35 72 139 Ökning/minskning —18 % —17 % +15 % —10 % Ytteramråden

Antal butiker 1963 55 46 174 131 Antal butiker 1969 52 54 186 106 Ökning/minskning —5 % +17 % +7 % _19 %

finns underlag för delikatessaffärer o.d. Den snabba varuhusexpansionen —- antalet varuhus har ökat från fyra till sju varav två stormark- nader — har inte minskat behovet av special— varubutiker. Butiksantalet inom textil-, hem- varu— och vissa andra branscher har ökat kraf- tigt (men anmärkningsvärt inte inom skobran- schen).

Som ovan nämnts synes butiksbeståndet i Örebro vid periodens början ha varit avsevärt överdimensionerat. Detta har resulterat i delvis mycket kraftiga reduceringar i butiksbeståndet. Varuhusutbyggnaden, från tre till sex varuhus, har i första hand drabbat livsmedelshandeln. Trots minskningar inom textilsektom är antalet affärer fortfarande relativt stort. Endast inom den mest specialiserade fackhandeln (»övrigt»), som är minst konkurrensutsatt från varuhusens sida, har antalet butiker ökat något. (Som en kuriositet kan nämnas att i nskostaden» Öre— bro ökar antalet skoaffärer.)

3. Detaljhandelns omlokalisering

I detta avsnitt behandlas de butiksföränd- ringar som ägt rum inom olika delar av de fyra städerna. I första hand har skilts mel- lan den äldre innerstadsbebyggelsen och de senare byggda ytterområdena. En avgräns- ning av detaljhandeln i den egentliga city- kärnan har vidare företagits, även om gräns- dragningen i viss mån måste bli subjektiv. (Avsikten var ursprungligen också att söka särredovisa butiksbeståndet i de områden som tillkommit (bebyggts) under perioden 1963—69. På grund av svårigheten att en- tydigt definiera dessa områden har någon

sådan uppdelning dock inte företagits i den- na rapport.)

Butiksantalet per område

I tabell 4 analyseras butiksantalets föränd- ringar områdesvis inom de fyra städerna. Härvid har samtliga branscher sammanta- gits.

I allmänhet har cityområdet kunnat öka sitt butiksantal under perioden. Undantaget är Örebro där butiksminskningen drabbat alla områden. Detaljhandeln i innerstaden utanför city brukar som regel ha svårt att hävda sig i konkurrens med centrumbutiker- na. Det är därför förvånande att Västerås med stark centrumhandel redovisar ökat an- tal butiker i övrig innerstad, t.o.m. större ökning procentuellt sett än i ytterområdena.

Branschförskiutningar områdesvis

En uppdelning av butiksantalets förändring- ar efter område och enskild bransch i kom— bination blir tyvärr alltför oöverskådlig. I tabell 5 redovisas de procentuella föränd- ringarna i stället på större branschgrupper.

Resultaten påverkas givetvis av på vilket stadium i utvecklingsskedet som respektive stad befinner sig. Med bortseende från spe- ciella avvikelser skulle följande generella slutsatser kunna dragas

1. Dagligvaru- och beklädnadshandel har

Område Butiksantalets förändringar 1963—1969, %

Huvudbransch1 Kristianstad Umeå Västerås Örebro Stadskärnan

Dagligvaror — 7 0 0 —3 5 Beklädnad 0 +13 + 6 ——11 Hemvaror + 15 +36 +37 —17 Övrigt +21 +49 +31 — 5 Övrig innerstad

Dagligvaror —1 9 —45 —36 ——22 Beklädnad (—33) . + 40 + 9 Hemvaror . . + 57 ———1 6 Övrigt + 8 (+45) + 10 Ytteromrdden

Dagligvaror ——1 5 + 3 —1 3 ——35 Beklädnad (+ 28) (0) + 41 — 8 Hemvaror ——-1 8 . + 67 + 18 Övrigt + 60 + 37

' Varuhusen år utelämnade.

kunnat hålla ungefär oförändrat butiksantal i stadskärnan

2. Mera specialiserade fackhandelsbran- scher har kunnat expandera i stadskärnan

3. Antalet dagligvarubutiker i övrig inner- stad ochi ytterområdena har minskat

4. Specialvaruhandeln i de större städer— na har kunnat expandera också i ytterom- rådena.

Befolkningsutvecklingen

Som framgår av tabell 6 har befolkningen genomgående minskat i innerstäderna men ökat i förorterna. Kraftigaste minskningen har Västerås stad, beroende på den starka

ombyggnaden och kommersialiseringen av city. I Umeå har tillkomsten av nya bostads- områden lett till en kraftig befolkningsök- ningiytterort.

Förändringar i butikstätheten

Strukturförändringama inom detaljhandeln står i nära samband med befolkningsför- skjutningama. Av tabell 7 framgår hur bu- tikstätheten mätt i antal butiker per 1000 invånare förändrats under perioden.

Högsta butikstäthet i innerstaden, dvs. starkaste kommersialiseringsgrad har Väster— ås med mer än 50 butiker per 1000 in- vånare. Där har också förändringarna varit

Tabell 6.

Kristianstad Umeå Västerås Örebro Innerstad Antal invånare 1963 10 610 10 050 8 202 30 500 Antal invånare 1969 9 340 8 689 5 439 24 830 Ökning/minskning —12,0 % —13,5 % —33,7 % —18,6 % Ytterart Antal invånare 1963 16 000 14 030 72 897 43 500 Antal invånare 1969 19 610 22 497 91 662 57 189 Ökning/minskning +22,6 % 60,3 % +25,7 % +31,5 % 48 SOU 1971: 14

Kristianstad Umeå Västerås Örebro Innerstad Antal butiker /1 000 invånare 1963 17,0 16,0 29,9 20,1 Antal butiker/l 000 invånare 1969 19,5 21,3 52,0 20,9 Index (1963 = 100) 115 133 174 104 Ytterart Antal butiker/l 000 invånare 1963 3,44 3,28 2,39 3,11 Antal butiker/l 000 invånare 1969 2,65 2,40 2,03 1,85 Index (1963 = 100) 77 73 85 59

snabbast. Övriga städer hade 1969 ungefär samma butikstäthet i innerstaden, cirka 20 butiker per invånare. Butikstätheten i ytter- områdena ligger på en väsentligt lägre nivå och har genomgående minskat. Kraftigaste nedgången visar Örebro.

Butikstätheten branschvis

En mera detaljerad bild av förändringarna i butikstätheten erhålles ur tabell 8. Tabellen visar för varje branschgrupp inom inner- stad och ytterort antalet butiker per 1000 invånare samt förändringen i butikstätheten 1963—69 uttryckt i index (1963 = 100).

Tabellen visar bl. a. att det relativa utbudet av dagligvarubutiker i centrum inte undergått några större för- ändringar utom i Västerås, där butikstät— heten ökat

att i ytterområdena antalet dagligvarubutiker per invånare minskat med mellan 30 och 50 procent att butikstätheten inom fackhandelsbran- schema i allmänhet ökat i innerstäder- na; för Örebros del har ökningen varit tämligen ringa att i ytterområdena fackbutikstätheten är mycket låg — ofta endast en tiondel av tätheten i innerstädema — och att för- ändringarna 1963—69 varit oregelbund- na och relativt begränsade till sin stor— lek.

Strukturförändringskoefficienter

Förändringarna i butiksantalet mellan 1963 och 1969 orsakas dels av nedläggningar, dels av nyetableringar. (Det förekommer också att företag skiftar bransch, men dessa fall har i undersökningen jämställts med ned- läggning inom en bransch och nyetablering inom en annan.)

För att ge en föreställning om intensiteten i strukturomvandlingen har s. k. strukturför- ändringskoefficienter framräknats enligt föl- jande formel

N+E

k=2-—————— Bes+Bs|

där

k : strukturkoefficienten

N : antal nedlagda butiker 1963—69 E = antal nyetablerade butiker 1963—69 863 = antal befintliga butiker 1963 B” = antal befintliga butiker 1969.

Strukturkoefficienten uttrycker alltså för- hållandet mellan antalet förändringar (ny- etableringar + nedläggningar) och medel— antalet befintliga butiker under perioden.

Koefficientvärdena per bransch och om- råde redovisas i tabell 9.

Intressant är att notera att strukturför- ändringskoefficientema är förhållandevis jämna i innerstädema trots de förut berörda skillnaderna i utveckling mellan de fyra stä- derna. Butiksantalet kan öka eller minska men antalet förändringar är relativt kon-

Kristianstad Umeå Västerås Örebro Innerstad Dagligvaruhandel Antal butiker/l 000 invånare 1963 5,09 3,68 7,80 6,33 Antal butiker/1 000 invånare 1969 5,03 3,11 10,11 5,44 Index 99 85 130 86 Beklädnadshandel Antal butiker/l 000 invånare 1963 6,03 4,98 10,49 5,93 Antal butiker/l 000 invånare 1969 6,42 6,21 17,65 6,69 Index 106 125 168 113 Hemvaruhandel Antal butiker/1 000 invånare 1963 2,83 2,89 5,00 3,84 Antal butiker/1 000 invånare 1969 3,64 4,83 10,85 3,91 Index 129 167 217 102 Övrigt Antal butiker/1 000 invånare 1963 2,83 4,28 6,22 3,87 Antal butiker/1, 000 invånare 1969 4,07 6,79 12,50 4,71 Index 144 159 201 122 Ytterart . Dagligvaruhandel Antal butiker/1 000 invånare 1963 2,06 2,28 1,74 2,11 Antal butiker/l 000 invånare 1969 1,43 1,56 1,21 1,05 Index 68 70 50 Beklädnadshandel Antal butiker/l 000 invånare 1963 0,44 0,43 0,23 0,28 Antal butiker/l 000 invånare 1969 0,46 0,27 0,26 0,19 Index 105 63 1 13 68 Hemvaruhandel Antal butiker/l 000 invånare 1963 0,69 0,21 0,21 0,25 Antal butiker/l 000 invånare 1969 0,46 0,23 0,27 0,23 Index 67 110 129 92 Övrigt Antal butiker/1000 invånare 1963 0,25 0,36 0,21 0,37 Antal butiker/1 000 invånare 1969 0,31 0.36 0,26 0,38 Index 124 100 124 103

stant. Koefficientvärden mellan 0,6—0,9 i innerstäder visar att mellan 60 och 90 pro- cent av butiksbeståndet undergått föränd- ringar under sexårsperioden. Omvänt bety- der detta att en innerstadsbutik genomsnitt- ligt kvarstår oförändrad blott 7 ä 10 år. Beträffande ytterstadsbutikema är koeffici- entvärdena mera ojämna, vilket delvis sam- manhänger med att antalet befintliga buti- ker inom vissa branschgrupper är litet. Fack—

handelsbutikerna uppvisar i allmänhet större »rörlighet» än i innerstaden. Detta under- stryker vansklighetema vid etablering av specialbutiker utanför city.

Sammanfattning

Syftet med den företagna undersökningen har varit att analysera de förändringar i bu- tiksutbudet som ägt rum 1963—69 i några

Strukturförändringskoefficienter . - »

Kristianstad Umeå Västerås

Innerstad

Dagligvaror 0 6 Beklädnad 0 7 Hemvaror 0,9 vrigt 0 8 0 7 Summa

Ytterart

Dagligvaror 0 8 Beklädnad 1 3 Hemvaror 0,6 vrigt , 1 2 Summa 0 8

städer mot bakgrund av bl. a. den befolk- ningsmässiga utvecklingen. Som studieorter har valts fyra städer av olika storlek och karaktär:

Kristianstad, Umeå, Västerås. Örebro.

Såväl Umeå som Västerås har uppvisat kraftig befolkningsökning under perioden, vilket ökat köpkraften och möjliggjort en nettoökning av antalet butiker. Denna ök— ning faller dock helt på fackhandelsbran- scherna, särskilt hemvaru- och andra spe- cialbranscher. Dagligvarusektorn visar ge- nomgående butiksminskningar; störst i Öre- bro stad. Antalet varuhus i de fyra städerna har ökat från 10 år 1963 till 19 år 1969, dvs. i det närmaste en fördubbling — eta— bleringen av stormarknader och modernise— ringen av varuhusbeståndet i övrigt har dock inneburit en ökning av varuhuspotentialen som är väsentligt större än antalssiffrorna antyder.

Detaljhandeln i de fyra städerna har un- der perioden undergått en omlokalisering. I allmänhet har butiksbeståndet i den egent- liga stadskärnan (city) förstärkts medan öv- rig innerstad »tappat» butiker. I Västerås har dock expansionen varit så stark att ock- så butiksbeståndet utanför egentliga city kunnat utbyggas. Örebro utmärks under pe- rioden av en kraftig reducering av butiks- antalet inom samtliga områden.

Butiksökningen i innerstädema har kun-

nat äga rum trots en minskning av antalet boende. Detta tyder på att innerstadsbuti- kerna i växande utsträckning kunnat hämta kunder från övriga stadsdelar och omgivan- de regioner.

Butikstätheten i innerstaden mätt genom antal butiker per 1 000 invånare har såle- des ökat kraftigt inom flertalet fackhandels- butiker men förblivit i stort sett oförändrad inom dagligvarusektom. I ytterområdena är det främst dagligvarubranscherna som upp- visat en nedgång i butikstätheten.

70"

Antal varuhus 1963 =2 1969 =3

All- |IV$

Spec. Tobak Konf. Skor Möbel livs tidn. ekip järn

Färg Övr.

— Antal butiker 1963 och 1969

Kristianstad Diagram A

Diagram B Umeå

— Antal butiker 1963 och 1969

Färg

Möbel järn

Konf. Skor ekip.

Tobak tidn.

All-

Spec. livs

livs

2 1969 =3

Antal varuhus 1963

140 '—

126

Antal varuhus 1963 3 1969 =7

All- livs

Spec. Tobak Konf. Skor Möbel llvs tidn. eklp järn

Färg Övr.

— Antal butiker 1963 och 1969 Västerås

160—— 140—- 120 — 100—— 80 - eo - 40— 20 — 0 180——

200 ——

58 ämm ååå/%%

Antal varuhus 1963 = 3 1969 = 6

178

All- |IVS

Spec. Tobak Konf. Skor Möbel Färg livs tidn. ekip järn

Övr.

Örebro Diagram D

— Antal butiker 1963 och 1969

KUNGL.mBL

181...

Allmänna Förlaget