SOU 1972:18
Norge, och den norska exilregeringen under andra världskriget : undersökning
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Grundlagberedningen får härmed överlämna en på beredningens uppdrag utförd studie, ”Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget”. Beredningen har dragit upp vissa allmänna riktlinjer för studien. Den har utförts av juris kandidaten Kaj Mann- heimer under överinseende av beredningens
expert utrikesrådet Hans Blix. Kaj Mann- heimer har under arbetets gång informerat beredningen och dess sekretariat om sina preliminära resultat. Arbetet har granskats i manuskript av professorn vid universitet i Oslo Magne Skodvin.
Stockholm den 2 mars 1972
Valter Å man
Erik Holmberg
Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget
En undersökning på uppdrag av grundlagberedningen
Av Kaj Mannheimer
5. Efterspel
5.1 5.2
5.3
5.4
5.5
makten ...............
4.12.1Hemmafrontens upp- komst och organisation 4.12.2 Den civila hemmafron— tens verksamhet 4.12.3 Den militära hemma— frontens verksamhet
Regeringens återkomst ..... Regeringsverksamhet under den första efterkrigsperioden .
Räfsten med nazister och landsförrädare .......... Den parlamentariska gransk- ningen av ockupationsårens verksamhet ............ Efterkrigslagstiftningen
Noter
132 132
133
134
135
135
136
. 140
143 143
144
145
145 150
Källor och litteratur
I Otryckta handlingar, HP 1 An
II Tryckta handlingar: A) Monografier B) Uppsatser C) Officiellt tryck
]! A Monografier
Andenaes, Johannes: ”Rättsuppgörelsen i Norge efter andra världskriget” (Stockholm 1950) Andrén, Nils: "Nordisk statskunskap" (Stockholm 1963) Castberg, Frede: ”Norges statsforfatning I” (Oslo 1964) Castberg, Frede: "Norges statsforfatning II” (Oslo 1964) Castberg, Frede: "Norge under okkupasjonen, Rettslige utredninger 1940—1943” (0510 1945) Castherg, Frede: ”Studier i folkerett" (Oslo 1952) If'lory, Maurice: "Le Statut International des Gouvernements Refugies et le cas de La France libre 1939—1943” (Oslo 1945) Hartmann, Paul: "Bak fronten" (Oslo 1955) Koht, Halvdan: ”Norway Neutral and Invaded” (St. Albans 1941) Kohl, Halvdan: ”For Fred og Fridom i krigstider, 1939—1940” (Oslo 1957) Kohl, Halvdan: ”lira Skanse til Skanse, Minne frå krigsinänadene i Norge” (Oslo 1947) Koht, Halvdan: ”Norsk utcnrikspolitik fram til 9. april 1940” (Oslo 1947) Lie, Trygve: ”Leve eller du, Norge i krig" (Oslo 1955) Lie, Trygve: "Med England i IldIinjen 1940—42" (Oslo 1956) Lie, Trygve: ”Hjemover” (Oslo 1958) Loock, Hans Dietrich: ”Quisling, Rosenberg und Terboven” (Stuttgart 1970) Mattern, Karl—Heinz: ”Die Iixilregierung” (1953) Mattern, Karl-Heinz: "Norway and the War" (London 1941) Reed, Ole Torleif: "Fra krigens folkerett” (Oslo 1945) Schielderup, Ferdinand: ”Fra Norges kamp for retten, 1940 i Hoyestcrett" (Oslo 1945)
Skodvin. Magne: "Studier om okkupasjonsstyret i Norge fram til 25. september 1940” (Oslo 1956) Sundberg, Halvar: "Den norska rättsuppgörelsen” (Helsingfors 1956) Uhler, Oscar M.: ”Der völkerrechtliche Schutz der Bevölkerung eines besetzten Gebiets gegen Mass- nahmen der Okkupationsmacht (Zurich 1950) Wehberg, Hans: ”Krieg und Eroberung im Wandel des Völkerrechts" (Frankfurt am Main, Berlin, 1953)
[I B Uppsatser
Brown, Philip Marshall: "Sovereignty in exile" (American Journal of International Law, Vol. 35, 1941) Jessup: ”NorWegian Maritime Court in England” (American Journal of international Law, vol. 36, 1942) Jägerskiöld, Stig: ”Den lagliga regeringen och be- folkningen på ockuperat område" (Förvaltnings- rättslig tidskrift, 1958) Oppenheimer, F. E.: ”Governments and Authori- ties in Exile" (American Journal of Internatio— nal Law, Vol. 6, 1942) Pesmazoglou, Michel A.: ”La Nature juridique des Governmentes formés pendant une occupation militaire ennemie” (Revue Hellenique de Droit International, vol. 11, 1949) Sundberg, Halvar: ”Den norska rättsuppgörelsen och svenska medborgare” (Förvaltningsrättslig tidskrift, 1958) Petrén, Sture: ”Om norska regeringens folkrättsli- ga ställning 1940—1945" (Tidskrift for retts- vitenskap, vol. 77, 1964) Wolff, Ernst: ”The International Position of Dis- possessed Governments at Present in England” (Modern Law Review, 1943)
m e Officiellt tryck
Innstilling fra Undersokelsekommisjonen av 1945: Utenriks- og forsvarspolitikk under regieringen
Nygaardsvold til 7.juni 1940; Administrasjons- rådet; Riksrådsforhandlingene; Hoyesterett; Fyl— kesmennene og nyordningen av kommunene 1940 (Oslo 1946) Innstilling fra Undersokelsekommisjonen av 1945: chjcringen Nygaardsvolds virksomhet fra 7.juni 1940 til 25.juni 1945 (Oslo 1947) Innstilling tra Undersokelsekommisjonen av 1945 Bilag (1—4), Bind [, (Oslo 1947) Innstilling fra Undersokelsekommisjonen av 1945, Bilag (5—8), Bind II, (Oslo 1947) Innst.0. IX A—1948. Tillråding fra Protokoll- komiteen om "Innstilling fra Undersokelse- kommisjonen av 1945." I Utenriks- og forsvars- politikk under regjeringen Nygaardsvold til juni 1940. II Administrasjonsrådet. III Riksrådsfor— handlingene. IV Hoyesterett. V Fylkesmennene og nyordningen av kommunene 1940. (Oslo 1948) 1nnst.O. IX 1949. Innstilling fra Protokollkomi- teen om Undersokelsekommisjonen av l945”s innstilling VI: Regjeringen Nygaardsvolds virk- somhet fra 7. juni 1940 til 25. juni 1945, samt Protokollkomiteens gjennomgåelse av regjerings— protokollene fra 7. juni 1940 til 12. juni 1945. (Oslo 1949) Innst.O. XV 1950. ”Innstilling frå Justisnemnda til midlertidig lov om saerlige rådgjerder...” (Oslo 1950) Debatten 1950 ”Innstilling frå Justisnemnda til midlertidig lov om saerlige rådgjerder . . (innst. O. XV.) Dokument nr. 2. (1953), Konstitusjonell nodrett Ot.prp. nr 79 (1950), Lov om endringer i straffe- lovens kap. 8 og 9 m.v. Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikesdepartemen- tet: ”Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget, frågor i samband med norska regeringens vistelse utanför Norge 1940—1943" (Stockholm 1948) Norges forhold til Sverige under kriget 1940—45, aktstykker utgitt av Det Kgl. Utenriksdeparte- ment (Oslo 1947) Kongeriget Norges Grundlov, 1814 Loven om saerlige rådgjordcr under krig, krigsfare og Iiknende forhold (1953)
s
Förkortningar
Ahlman
Aktstycken
Aktstykker I Aktstykker II Andenaes
Andrén Björnberg
Bulletinen
Castberg, Statsforfatning I Statsforfatning II Dokument nr. 2 Fri Fagbevegelse Fritt folk
Gerhardsen
Grunnloven/ Grundloven Hartmann H11942 :24
HP l An, HP 30, HP 10, R 126 Innst.O. IX A-1948
Föredrag av professor Ahlman hållet inför riksdagens interparlamenta- riska grupp i början av juni 1942. Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikesdepartementet: ”Handlingar rö- rande Sveriges politik under andra världskriget, frågor i samband med norska regeringens vistelse utanför Norge 1940—1943” (Stockholm 1948) Norges forhold til Sverige under kriget 1940—45, aktstykker utgitt av Det Kgl. Utenriksdepartement (Oslo 1947) Andenaes, Johannes: ”Rättsuppgörelsen i Norge efter andra världskri- get” (Stockholm 1950) Andrén, Nils: ”Nordisk statskunskap” (Stockholm 1963) ”Hur den norska regeringen i London arbetar.” — Föredrag i svensk radio den 25 oktober 1944 av Arne Björnberg Den illegala tidning som blev hemmafrontsledningens direkta språkrör och förmedlade information till övrig illegal press Castberg, Frede: ”Norges statsforfatning 1” (Oslo 1964)
Castberg, Frede: ”Norges statsforfatning II” (Oslo 1964) Castberg, Frede: Dokument nr. 2. (1953), Konstitusjonell nodrett Den hemliga fackföreningsorganisationens illegala tidning Nazistiskt nyhetsorgan på vilket t.ex. fackföreningsmedlemmar hade tvångsabonnemang Gerhardsen, Einar: ”Felleskap i krig og fred. Erindringar 1940—45” (Oslo 1970) Kongeriget Norges Grundlov, 1814
Hartmann, Paul: ”Bak fronten” (Oslo 1955) Referat av HD-mälet rörande ”kvarstadsbåtarna” i Nytt Juridiskt Arkiv Arkivsigna på utrikesdepartementets dossierer
Tilråding fra protokollkomiteen om ”Innstilling fra Undersokelse- kommisjonen av 1945.” I Utenriks- og forsvarspolitikk under regie- ringen Nygaardsvold til juni 1940. II Administrasjonsrådet. III Riks-
Innst.O. IX 1949
Innst.O. [V 1950 Jessup Jägerskiöld
Koht Kronikken Landtkrigsregle- mentet Lie
Loock
Loven om saerlige rådgjerder/krigs- loven Norsk Tidend Oppenheimer
Ot.prp.nr 78
Ot.prp.nr 79 Petrén Schjelderup
Sundberg U.k. 1—5
U.k.6
rådsforhandlingene. IV Hoyesterett. V Fylkesmennene og nyord- ningen av kommunene 1940. (Oslo 1948) Innstilling fra Protokollkomiteen om Undersokelsekommisjonen av l945”s instilling VI: Regieringen Nygaardsvolds virksomhet fra 7. juni 1940 til 25. juni 1945, samt Protokollkomiteens gjennomgåelse av regjeringsprotokollene fra 7. juni 1940 til 12. juni 1945. (Oslo 1949) ”Innstilling frå Justisnemnda til midlertidig lov om saerlige rådgjer— der . . .” Jessup: ”Norwegian Maritime Court in England” (American Journal of International Law, vol. 36, 1942) J ägerskiöld, Stig: Den lagliga regeringen och befolkningen på ockuperat område (Förvaltningsrättslig tidskrift 1958) Koht, Halvdan: Fra skanse ti skanse (Oslo 1947)
Illegal motståndstidning
Bilaga till konventionen angående lagar och bruk i Iandtkrig (SÖ 19101153). Reglemente angående lagar och bruk i Iandtkrig Lie, Trygve: ”Leve eller de, Norge i krig” (Oslo 1955) Lie, Trygve: ”Med England i Ildlinjen 1940—42 (Oslo 1956) Lie, Trygve: ”Hjemover” (Oslo 1958) Loock, Hans Dietrich: ”Quisling, Rosenberg und Terboven” (Stuttgart 1970) Loven om saerliga rådgjerder under krig, krigsfare og lignende forhold (1953)
Illegal motståndstidning
Oppenheimer, F. E.: ”Governments and Authorities in Exile” (Ameri- can Journal of International Law, vol. 6, 1942) Odelstingsproposisjon nr 78 (1950) 1) Lov om saerlige rådgjerder under krig, krigsfare og lignende forhold. 2) Lov om endring av lov om kontroll med post og telegrafforsendelser av 24. juni 1915. (Oslo 1950) Ot.prp.nr 79 (1950), Lov om endringer i straffelovens kap. 8 og 9 m.v_ Petrén, Sture: Om norska regeringens folkrättsliga ställning 1940—1945 (TfR 1964) Schjelderup, Ferdinand: ”Fra Norges kamp för retten, 1940 i Hayes- terett” (Oslo 1945) Sundberg, Halvar: ”Den norska rättsuppgörelsen” (Helsingfors 1956) Instilling fra Undersokelsekommisjonen av 1945 Utenriks- og forsvarspolitikk under regjeringen Nygaardsvold til 7. juni 1940
Administrasjonsrådet Riksrådsforhandlingene Hoyesterett
Fylkesmenne og nyordningen av kommunene 1940 (Oslo 1946) Instilling fra Undersokelsekommisjonen av 1945 Regjeringen Nygaardsvolds virksomhet fra 7. juni 1940 til 25 juni 1945 (Oslo 1947)
U.k., bil. U.k., bi1.2
Wolff
Innstilling fra Undersokelsekommisjonen av 1945, Bilag (1—4), Bind I, (Oslo 1947) Innstilling fra Undersokelsekommisjonen av 1945, Bilag (5—8), Bind II, (Oslo 1947) Wolff, Ernst: ”The International Position of Dispossessed Govern- ments at Present in England” (Modern Law Revue, 1943)
1. Förord
Föreliggande arbete består av två huvudde- lar. Den första avser att skildra den norska exilregeringens verksamhet under andra världskriget, den andra att beskriva utveck- lingen i det ockuperade Norge under samma tid. Eftersom huvuddelarna systematiskt re- dogör för utvecklingen inom sakområde ef- ter sakområde utan att denna utveckling inom varje område infogas i ett större sam— manhang, har hela framställningen i stället inletts med en samlad kronologisk översikt av händelseförloppet. Uppläggningen har valts för att underlätta granskning av enskil— da sakområden som kan vara av särskilt intresse för läsaren * det må vara lagstift- ningsomrädet eller fackföreningsrörelsen — utan att man behöver söka uppgifter på skilda håll i studien. Med denna uppläggning har det å andra sidan blivit oundvikligt med ett visst mått av upprepningar. Urvalet av sakområden har skett med tanke på att behandla ämnen som förefallit kunna vara av särskilt intresse för grundlagberedningen. Skildringen är deskriptiv och någon analys av inblandade parters agerande företas ej. Däremot återges en hel del norska värde- ringar, nämligen sådana som gjordes av den efter kriget tillsatta undersökningskommis- sionen och av stortingets protokollkommit- té. Dessa auktoritativa omdömen om exilre- geringens och de i Norge kvarvarande myn- digheternas handlande i olika avseenden har ansetts kunna vara av intresse för grundlag- beredningens arbete. De återfinns i redogö-
relserna för de flesta sakområden. För över- siktlighetens skull har därjämte i en efter- skrift, kallad Efterspel, en samlad redogörel- se givits av det 5. k. landssvikoppgjoret samt av den lagstiftning i övrigt som efter befriel— sen genomfördes med anledning av erfaren— heterna från kriget och ockupationen.
Som källor för framställningen hari första hand använts de rapporter som framlagts av undersökningskommissionen och protokoll- kommittén. Vidare har aktsamlingar som utgivits av norska och svenska utrikesdepar- tementen använts jämte vissa handlingar i svenska utrikesdepartementets arkiv. Även memoarer av personer som direkt medverka- de i händelseförloppet har utnyttjats. Med tanke på att studien främst skall användas för belysning av konstitutionella frågeställ- ningar har slutligen professor Frede Cast- bergs stats- och folkrättsliga skrifter på om- rådet utnyttjats och tillmätts stor vikt.
Stockholm i februari 1972
Kaj Mannheimer
2. Översikt över händelseutvecklingen 9 april
1940—7 juni 1945
Tysklands invasion av Norge natten till den 9 april 1940, utan föregående krigsförklaring, kom som en överraskning för den norska regeringen. Tyskarna framförde samma natt ett ultimatum som innebar att Norge skulle avstå från militärt motstånd och underordna sig tysk militär administration. Regeringen avvisade detta och beslöt samtidigt att all- män mobilisering skulle ske. Denna order kungjordes aldrig i radio och genom missför- stånd skedde endast partiell mobilisering.
Stortinget hade varit samlat sedan den 6 april för att bl.a. diskutera ökad neutrali- tetsvakt samt inkallandet av nya militära styrkor. Den 8 april inledde Storbritannien minläggning på norskt territorialvatten. Sam- ma kväll inleddes det tyska anfallet. På förslag av stortingspresident Hambro avreste flertalet av regeringens och stortingets leda- möter och den kungliga familjen den 9 april till Hamar. Samtidigt lämnade generalstaben Oslo. Den norska riksbanken, Norges Bank, lät transportera landets guldreserv till Lille- hammer. Förnödenheter för regeringens be— hov fördes också norrut.
Vid statsrådsmöte i Hamar samma dag inlämnade statsminister Nygaardsvold, som ledde en 1935 tillsatt arbeiderpartiregering, regeringens avskedsansökan i avsikt att bere- da plats för en samlingsregering. En sådan skulle, menade statsministern, i den kritiska situationen bättre motsvara rikets behov. På stortingspresident Hambros och andras begä- ran återtogs denna ansökan varvid dock
statsministern begärde att regeringen skulle kompletteras med ett konsultativt statsråd från var och en av de större partigruppernai stortinget, Hoyre, Venstre och Bondepartiet. Samma dag bekräftade konungen att rege- ringen kvarstod tills vidare.
Stortingsmötet fortsatte i Elverum. Där utsåg stortinget på regeringens förslag en förhandlingsdelegation för fortsatta kontak- ter med tyskarna. Denna trädde dock aldrigi funktion. Stortinget tillstyrkte också att tre konsultativa statsråd utnämndes vilket sked- de den 22 april. Av olika skäl kom emellertid endast ett av dessa att ta säte i regeringen och den 7 juni utnämndes därför ytterligare två av konungen i statsråd.
Vid möte den 9 april utfärdade stortinget den s.k. Elverumsfullmakten. Denna inne- fattade en generalfullmakt från stortingets sida för regeringen gällande fram till den tidpunkt presidiet och regeringen på nytt inkallade stortinget till möte. Regeringen bemyndigades att tillvarataga rikets intressen och för stortingets och regeringens räkning träffa sådana avgöranden som ansågs påkalla- de av hänsyn till landets säkerhet och fram- tid. På stortingspresidentens förslag utsågs därefter två förtroendemän från varje parti- grupp inom stortinget vilka skulle kunna inkallas till överläggningar, utan att stor- tinget sammanträdde, och på så sätt fungera som ett rådgivande utskott för regeringen. Denna åtgärd fick dock ej något praktiskt resultat eftersom regeringen aldrig kom i
kontakt med de utsedda. Presidenten begär- de själv ledighet från stortinget för att ställa sig till regeringens disposition.
Sedan konungen och regeringen vid det tyska angreppet den 9 april lämnat Oslo, övertogs förvaltningen där av ett hösten 1939 upprättat kommunalt krisutskott. Ut- skottet upprätthöll förbindelse med den tys- ka militärmakten och löste tillsammans med ockupationsmaktens representanter praktis- ka frågor såsom inkvartering och liknande.
Ledaren för det tyskvänliga ”Nasjonal Samling”, Vidkun Quisling, utropade den 9 april på eget initiativ en "regering” med sig själv som regeringschef och utrikesminister. Detta skedde utan uppmaning och medver- kan från den tyska militärledningen och den tyske ministern, Bräuer, som dock senare vid förhandlingar i Elverum den 10 april krävde att konungen skulle tillsätta en ny regering med Quisling som statsminister. Det alterna- tiv man ställdes inför var att tyskarna skulle överta landets administration. Konungen för— klarade sig beredd att abdikera hellre än att tillmötesgå tyskarna och regeringen avvisade enhälligt det tyska kravet. De lokala norska organen vägrade samarbeta med Quisling och han erkändes heller aldrig formellt av tyskar- na.
Ända tills den avreste från landet, den 7 juni, hade regeringen fortlöpande kontakt med generalstaben men gav inga direktiv beträffande de militära operationerna. Rege- ringen beslöt den 10 april att entlediga armé- chefen, kommenderande general Laake, som ansågs ha visat defaitistiska tendenser, och ersätta honom med general Ruge. Denne gav följande dag order om att det tyska angrep- pet skulle mötas med alla medel. Denna order har betraktats som ett uttryck för att landet befann sig i krig. Regeringen hade inte förklarat krig eller proklamerat krigstill- stånd.
Stor förvirring rådde till en början inom landets förvaltning men redan efter ett par dagar inleddes tysk—norska förhandlingar med syfte att åstadkomma en fastare organi- serad administration av landets ockuperade delar. Tyskarna ville få till stånd en ny
förhandlingsvillig regering med bred politisk bas. En självutnämnd grupp ledande perso- ner inom landets förvaltning och domstols- väsende med Hoyesterettsjustiarius Paal Berg i spetsen inledde förhandlingar med tyskar- na.
Den 11 april mottog konungen en uppma- ning från Quisling att återvända till Oslo. Quisling föreslog att en ordning liknande den i Danmark skulle upprättas. Konungen av- slog denna invit och i en radioproklamation informerades det norska folket om att rege— ringen Nygaardsvold kvarstod som landets enda lagliga regering. Folket uppmanades stödja regeringen i dess strävan att upprätt— hålla norsk grundlag, frihet och självständig- het.
På norsk sida önskade man få ett civilt förvaltningsorgan vars behörighet var in- skränkt till ockuperat område och som ej kunde inkräkta på den lagliga regeringens myndighet. Paal Berg inledde förhandlingar- na med Tyska Rikets sändebud i Norge, Bräuer. Norrmännen nådde sitt mål och ett rent förvaltningsorgan, Administrationsrå- det, upprättades den 15 april. 1 och med Administrationsrådets tillkomst upphörde Quislings första regering. Den norske konungen och regeringen Nygaardsvold god- tog rådet som förvaltningsorgan. Konungen underströk särskilt att försvars- och utrikes- frågor ej fick behandlas av rådet.
Ledningen i Berlin var missnöjd med att någon regering ej kommit till stånd och Bräuer hemkallades. Den civila ockupations- ledningen övertogs av ett rikskommissariat under rikskommissarie Terboven. Denne ut- nämndes genom den s.k. Fiihrerförord- ningen av den 24 april ivilken tillika stadga- des att han hade befogenhet att använda Administrationsrådet och andra myndigheter för att utfärda förordningar och utöva för- valtningen. Rikskommissariatet blev sålunda högsta civila myndighet inom det ockupera- de området. Det var organiserat på fyra avdelningar och dess tjänstemän var tyskar.
Under den första tiden efter invasionen gjorde tyskarna upprepade försök att döda eller tillfångataga konungen och regeringen.
Utrikesminister Koht kontaktade olika per- soner i Sverige och förhörde sig om möjlighe- ten för konungen och regeringen att få en temporär tillflykt där. Den 12 april anlände konungen, kronprinsen och vissa medlemmar av regeringen till tullstationen Lillebo invid den svenska gränsen. Koht telefonerade till utrikesminister Gtinther och frågade om Konung Haakon kunde få uppehålla sig i Sverige och lämna landet när han önskade eller om han i så fall skulle bli internerad. Samma dag ingick svenska regeringens svar vari förklarades att Norges konung jämte honom åtföljande personer naturligtvis kun- de komma in i Sverige, men regeringsmakt Gck ej utövas där och man kunde icke ge något löfte om att han skulle undgå interne- ring. Senare på dagen sände utrikesdeparte- mentet till Koht ytterligare ett meddelande vari konungen jämte följeslagare hälsades välkomna till Sverige. Tillika betonades det emellertid att statsmaktens befogenheter en- ligt folkrätten icke kunde utövas på ut- ländskt territorium och att svenska rege- ringen icke ville på förhand ge garantier beträffande återresa. Konungen och rege- ringsmedlemmarna gick samma dag över gränsen till Sverige för att undgå ett befarat tyskt flyganfall men stannade där endast i 30 minuter.
Den 127—14 april uppehöll sig utrikesmi- nister Koht och finansminister Torp i Sverige. Koht kontaktade den norska be- skickningen och utländska diplomater, orga- niserade ett kontor för utrikesministeriet vid legationen i Stockholm, en blivande förbin- delsekanal mellan regeringen och utländska legationer, och utarbetade den första norska vitboken om invasionen. Han mottog samt avvisade på regeringens vägnar även under denna tid ännu ett tyskt förslag om ny regering, denna gång utan Quisling. Torp försökte förgäves ordna svenska lån för nors- ka regeringens räkning.
I slutet av april gav Koht de norska be- skickningarna i utlandet en redogörelse för händelserna i Norge och för regeringens poli- tik. Han gav vidare riktlinjer för beskick- ningarnas fortsatta verksamhet. Sålänge re-
geringen ännu var kvar i Norge vidmakthöll den kontakt med vissa främmande sändebud.
Kontrollen över handelsflottan blev allt- ifrån den 9 april föremål för förhandlingar mellan norska och brittiska myndigheter. Genom ett radiomeddelande via BBC in- struerades samtliga fartyg att söka allierad hamn och att endast mottaga instruktioner från norska legationer eller genom brittisk radio. Den 18 april bildades i London ett slags statsrederi, Nortraship, för att överta handelsflottans ledning. Sedermera rekvirera- de regeringen samtliga i det norska fartygs- registret införda fartyg av viss minimistorlek. Vidare placerade regeringen en rad skepps- byggnadskontrakt.
Norges Bank behöll sin ställning som själv- ständig institution enligt ett regeringsbeslut den 3 juni och tre medlemmar av direktio- nen medföljde regeringen vid dess förflytt- ning inom Norge och sedermera till Stor- britannien.
Till följd av tyskarnas frammarsch tvinga- des regeringen veckorna efter den 9 april undan för undan byta vistelseort. Först den 1 maj kunde den i Tromso mer stadigvarande etablera sig. Regeringen upprättade där en administration för omkringliggande områ- den. Förnödenheter importerades via Stor- britannien. Nordnorges försörjning reglera— des närmare genom en Kungl. resolution av den 31 maj 1940, enligt vilken all import och fördelning av varor skulle ombesörjas av försörjningsdepartementet. Köp i utlandet skedde genom Nortraship. Finansdeparte- mentet övertog ansvaret för områdets bank- väsende. En ny fylkesman tillsattes av rege- ringen och även ny styrelse för kolgruvorna på Svalbard eftersom den gamla styrelsen befann sig i Oslo och sålunda saknade hand- lingsfrihet.
Storbritannien och Frankrike hade den 9 april försäkrat den norska regeringen om sitt stöd och allierade trupper kämpade aktivt på norsk sida till juni. Den tyska offensiven på västfronten ledde dem då att evakuera Norge. Från svensk sida framkastades vid denna tid tanken på en demarkationslinje över norskt territorium som skulle bilda en
gräns för den tyska ockupationen. Narvik skulle besättas av svenska trupper. Denna plan sattes aldrig i verket.
Efter inbjudan från den brittiska rege- ringen beslöt konungen, kronprinsen och regeringen att den 7 juni lämna landet och söka uppehållsort i Storbritannien. I en pro- klamation som utsändes i norsk radio och i den nordnorska pressen två dagar senare underrättades det norska folket om beslutet att lämna landet för att utanför dess gränser fortsätta kampen för Norges självständighet och rätt som fri stat.
Order utgick till marin- och flygstyrkorna att förflytta sig till Storbritannien. Arméns personal fick efter eget val ansluta sig till styrkorna i Storbritannien eller stanna i Norge. General Ruge valde att stanna kvar i Norge och genomföra kapitulationen. lhans ställe medföljde general Fleischer till Eng- land och övertog där befälet över armén. Den 7 juni lämnade konungen, kronprinsen och regeringen Norge ombord på den brittis- ka kryssaren Devonshire. Ruge kapitulerade på regeringens order med de kvarvarande styrkorna. Den 10 juni 1940 upphörde allt öppet väpnat motstånd i Norge.
Den regering som jämte konungen gicki exil utgjordes av den socialdemokratiska re- geringen Nygaardsvold, utökad med 4 kon— sultativa statsråd såsom representanter för oppositionen. Sommaren 1941 upptogs fi- nansrådmannen i Oslo, Hartmann, som re- presentant för hemmafronten i regeringen.
Den brittiska regeringen erkände omedel- bart exilregeringen som Norges legala rege- ring och denna tillerkändes en vidsträckt rätt att utöva sin suveränitet från och på brittiskt område.
Exilregeringen upprätthöll även Norges diplomatiska förbindelser med neutrala och allierade stater. Förbindelserna med Sverige vidmakthölls genom den svenske ministern i Storbritannien.
En särskild statsrådsavdelning inrättades i Stockholm. Den 'saknade formellt officiell ställning i förhållande till den svenska rege- ringen men hade en praktisk betydelse för handläggningen av vissa svensk-norska frågor
såsom flyktingfrågor, norska fartyg i svenska hamnar och under byggnad i Sverige och norska statslån i Sverige.
Omedelbart efter ankomsten till Stor- britannien började exilregeringen arbetet med att där upprätta en norsk centralförvalt- ning. Den hade att övervinna stora svårighe- ter, framför allt på grund av bristande till— gång till kompetenta tjänstemän och lämpli— ga lokaler. Planeringen försvårades också av att krigssituationen sommaren 1940 var så- dan att man allvarligt övervägde att flytta över till Canada. På hösten 1940 hyrde emellertid regeringen permanenta lokaler vid Hyde Park där hela regeringsadministratio- nen installerades.
] Norge fungerade Administrationsrådet fram till den 7 juni 1940 som ett lokalt förvaltningsorgan men dess verksamhet vid- gades i takt med att ockupationsmakten lade under sig allt större delar av landet. När den norska regeringen lämnade landet för att gå i exil i Storbritannien, blev hela landet rådets verksamhetsområde. Rådet hade en vid lag- stiftande makt och tillades i ett utlåtande av Hoyesterett även rätt att utskriva skatter. Till att börja med intog det en relativt självständig ställning gentemot ockupations- makten men utsattes med tiden för ökade tyska påtryckningar. Tyskarnas syfte var att agera genom ett inhemskt organ för att därigenom lättare påverka befolkningen. Några åtgärder som var direkt riktade mot den norska befolkningen förekom inte under denna tid.
När exilregeringen lämnade landet för- svann tyskarnas hopp att med den norske konungens hjälp ombilda Administrationsrå- det till en samarbetsregering. ] stället efter— strävade de nu att genom förhandlingar få till stånd en motregering till exilregeringen. Även på norsk sida fanns ett intresse att vidga Administrationsrådets kompetensom- råde både geogranskt och i fråga om dess behörighet utan att därmed göra det till en motregering. Detta ledde till de 5. k. riksråds- förhandlingarna. På norsk sida sköttes dessa förhandlingar av en grupp ledande personer bland dem Paal Berg och biskop Berggrav.
Tyskarna krävde att stortinget skulle sam- mankallas för att avsätta konung och rege- ring och tillsätta en ny regering med sken av legimitet. Paal Berg och hans grupp avvisade det tyska kravet och lämnade förhandlingar- na som på Bergs uppmaning övertogs av stortingspresidiet, vilket i stor utsträckning blivit kvar i Oslo.
Presidiet visade mindre motståndskraft mot det tyska trycket och gick så långt att det uppmanade konungen och regeringen att avgå. Även i övrigt tillmötesgick presidiet tyskarnas krav på alla väsentliga punkter utom när det gällde rådets sammansättning. Presidiet ansåg att tyskarna sökte få in allt- för manga NS-medlemmar i rådet. På denna fråga strandade slutligen förhandlingarna i september. Förhandlingarna följdes noga av den allmänna opinionen, som hårdnade till en allt starkare motståndsvilja. Ur kretsen kring Paal Berg växte kärnan till den kom- mande motständsrörelsen fram.
Efter förhandlingarnas sammanbrott av- skedade Terboven Administrationsrådet den 25 september och förbjöd alla politiska par- tier utom Nasjonal Samling. Det tyska riks- kommissariatet fick vid sin sida en norsk parallellförvaltning. Tretton norska med— borgare varav nio nazister utsågs till kommis- sariska statsråd och övertog ledningen av departementen. Dessa ombildades enligt den s. k. Föhrerprincipen vilken i detta fall inne- har att statsråd kunde självständigt lagstifta, förändra eller upphäva lag.
Exilregeringen i London såg som en av sina främsta uppgifter att så snart som möj- ligt få till stånd en effektiv norsk insats i den allierade krigföringen. Begränsade militära resurser stod till regeringens förfogande vid dess ankomst till Storbritannien. Endast någ- ra hundra man militär hade medföljt och dessa saknade till största delen utrustning. Något dussin fartyg och ett fåtal flygplan fanns även att tillgå. Redan sommaren 1940 inrättade regeringen flygavdelningari Canada och träningsläger för marktrupper i Skott— land. Marinens utrustning kompletterades ge- nom att fiskebåtar byggdes om för krigsbruk och vissa krigsfartyg fick övertagas från de
Personalen rekryterades till en början på frivillig väg. Värvning av norska flyktingar i Sverige mötte inga svårigheter men trans- portproblemen medförde att endast ett be- gränsat antal kunde föras över till Storbritan- nien. Ett litet antal norska yrkesmilitärer i Norge lyckades undkomma ur Norge och förenade sig med de norska styrkorna.
En förutsättning för regeringens verksam- het var givetvis att den kunde skaffa sig disponibla medel. Huvudparten av intäkterna kom från Nortraship. Inkomsterna från and- ra norska institutioner i utlandet var föga betydande.
Norges Bank fungerade som självständig bank i Storbritannien där den inregistrerades i enlighet med brittisk lag. Den norska guld— reserven deponerades av säkerhetsskäl i Fed- eral Reserve Bank i New York och Bank of Canada i Ottawa. Hösten 1940 övertog rege- ringen bankens tillgångar i USA för att hind- ra norska institutioner i det ockuperade hemlandet från att lägga beslag på medlen. Den brittiska regeringen föreslog hösten 1940 att den skulle överta den norska guld- reserven i utbyte mot brittiska pund efter kriget, men konungen och regeringen mot- satte sig bestämt förslaget.
Genom de inkomster som den norska regeringen förfogade över kunde de norska styrkorna utrustas och underhållas. Krigs- kostnaderna uppgick till hälften av de bud- geterade utgifterna. Återstoden togs i an- språk för den växande norska förvaltningen, däri även inbegripet en begynnande norsk militärdomstolsorganisation.
En brittisk lagstiftningsakt, The Allied Forces Act, gav exilregeringen den 22 augus- ti 1940 rätt att upprätta norska militära domstolar som hade behörighet att ta upp mål om disciplin och förvaltning inom den norska krigsmakten och avgöra dessa enligt norsk rätt.
Koht motsatte sig exilregeringens planer på att traktatmässigt bekräfta sitt engage- mang i den allierade krigsinsatsen. Samarbe— tet mellan honom och regeringskollegerna försvårades alltmer och i februari 1941 av-
gick han och efterträddes som utrikesminis- ter av Lie. Sedan den främste motståndaren till en politik som band Norge vid den allierade krigföringen lämnat exilregeringen, ingick denna först ett militäravtal med Stor- britannien den 28 maj 1941 och anslöt sig därefter den 12 juni till de allierade nationer- nas deklaration om de gemensamma krigsmå- len.
I det norsk-brittiska militäravtalet upp- ställdes Norges frihet och självständighet som gemensamt krigsmål. De norska trupper- na skulle i största möjliga utsträckning stå under norskt befäl och underkastas norsk jurisdiktion samt avlönas och underhållas av den norska regeringen. Den brittiska rege- ringen åtog sig att komplettera truppernas utrustning.
[ Norge inledde rikskommissarie Terboven hösten 1940 en nyordning av det norska samhället i nazistisk anda. Nyckelposter inom stat och kommun besattes med NS- medlemmar. Under senare hälften av 1940 nyordnades kommunal- och länsförvalt- ningen. Ledarprincipen infördes och den kommunala självstyrelsen upphävdes.
Ett försök att nyordna Hoyesterett möt- tes med att domstolens ledamöter ställde sina platser till förfogande. 1 övrigt ingrep Terboven i det norska rättslivet genom att på olika sätt begränsa de reguljära domstolarnas verksamhet. Nazistiska domstolar övertog stora delar av rättskipningen och rent tyska domstolar handlade vissa slag av mål. Dess- utom vidtogs olika inskränkande åtgärder mot domarkårens enskilda medlemmar. Hoyesterett nyrekryterades med nazistiska ledamöter men denna nya Hoyesterett kom i praktiken ej att få någon nämnvärd funk- tion, då lojala norska instanser och enskilda personer undvek att begagna den.
Hösten 1940 upprättades en politisk norsk domstol, Folkedomstolen, i syfte att stärka det nazistiska inflytandet över rätt- skipningen. Här anhängiggjordes mål av poli- tisk karaktär och dessutom vissa brottmål. Efter den 5 mars 1941 begränsades kraftigt enskild målsägandes tidigare rätt att själv instämma brottmål till allmän domstol. Hä-
danefter fick sådant åtal endast väckas med Folkedomstolens medgivande. En rad norska medborgare ställdes inför rätta inför special— domstolar upprättade in casu. Under hela ockupationen existerade tyska militär— och polisdomstolar. Vid den förstnämnda åtala- des brott riktade mot Wehrmacht och vid de andra brott mot samtliga av Terboven utfär- dade förordningar. Ockupationsmaktens domstolar blev i många fall ett medel i förföljelsen av olika samhälls- och yrkesgrup- per.
I juli 1941 bemyndigade Terboven sig själv genom en förordning att utfärda civilt undantagstillstånd i hela eller delar av landet. Undantagstillstånd innebar att det berörda området undantogs från den centrala förvalt- ningen, att den lokala ledningen övertog administrationen, att de tyska polisorganen fick extraordinära befogenheter och att ståndrätt infördes för åtgärder som ansågs hota allmän rätt och säkerhet. Det första undantagstillståndet proklamerades i Oslo i september 1941.
[ exilregeringen vidtogs vissa förändringar. Ända sedan krigsutbrottet hade försvarsmi- nistern, Ljungberg, varit föremål för kritik på grund av landets bristfälliga försvarsbered- skap och för att han underlåtit att till rege— ringen vidarebefordra informationer som han erhållit om tyskarnas invasionsförberedelser. Han ansågs dessutom ej vara en tillräckligt effektiv ledare av försvarsdepartementet. Allt detta ledde till att Ljungberg i november 1941 erhöll tjänstledighet från sitt ämbete och sedan i mars 1942 ersattes med Torp.
En annan regeringsmedlem som utsattes för en växande kritik var Mowinckel, som ända sedan april 1940 hade tillhört statsråds- avdelningen i Stockholm. Sommaren 1941 avgick han som konsultativt statsråd. [ sam— band därmed återförenade sig även statsråds— avdelningens andre ledamot, Frihagen, med regeringen i London. Därmed upphörde statsrådsavdelningen.
Våren 1941 upprättades fast kontakt mel- lan regeringen och den i Norge etablerade hemmafronten. Som representant för fron- ten anlände borgmästaren i Oslo, Hartmann,
Exilregeringen kände det som en brist att den saknade en folkrepresentation vid sin sida. Det rådgivande utskott som valts av stortinget i Elverum fick aldrig någon prak- tisk betydelse. Försök gjordes 1941 och senare att upprätta ett effektivt rådgivande organ. Olägenheterna visade sig emellertid vara övervägande och försöken ledde ej till något bestående resultat.
Regeringen fann snart att för en effektiv krigsinsats frivillig rekrytering av militärt manskap ej var tillräckligt. Sedan den brittis- ka regeringen givit sitt tillstånd, beslöt exil- regeringen ijanuari 1941 att införa allmän värnpliktig för norska medborgare i Stor— britannien. Denna förordning följdes av flera liknande förordningar varigenom värnplikten utsträcktes till norska medborgare även i andra länder och årsklasserna utvidgades.
I slutet av december 1941 återupprättades ett före ockupationen i Norge tillsatt för- svarsråd med huvuduppgift att planlägga den norska försvarspolitiken. Det bestod av för- svars-, utrikes- och finansministrama jämte cheferna för armén, marinen och flygvapnet. Statsministern kunde, om han så önskade, delta i rådets sammanträden.
Den ökade krigsinsatsen medförde ökade kostnader och exilregeringen fann sig föran- låten att beskatta norska medborgare i Stor- britannien. Källskatt uttogs till att börja med av civila tjänstemän och av de norska sjö- männen. Efter december 1941 beskattades även militär personal. Stor oreda uppstod under det första exilåret i statens räkenska- per. För att råda bot härpå inrättades i januari 1941 ett norskt revisionskontor i London. Arbetet gick dock inte friktions- fritt; svåra motsättningar uppstod tidvis mel- lan regeringen och revisionschefen.
Alltsedan ockupationsmakten hösten 1940 påbörjat sin ”nyordning” i det ockupe- rade Norge, inledde exilregeringen ijuli 1941 förberedelser för att, efter befrielsen, återin- sätta medborgarna i deras rättigheter. Den 29 juli 1941 utfärdades den s.k. ”Restitu- sjonsanordningen” som syftade till att revi- dera ockupationsmaktens judiciella och ad-
ministrativa beslut. Med tanke på den rättsli- ga uppgörelse som man förutsåg med quis— lingarna efter kriget återinfördes dödsstraffet i civil strafflagstiftning genom förordningar av den 3 oktober 1941 och den 22 januari 1942.
Försvarets ledning omorganiserades i bör- jan av 1942 genom att ett nytt överkomman- do inrättades under ledning av en försvars- chef. De tre försvarsgrenarnas verksamhet samordnades under kommandot, som också övertog den högsta militära ledningen av hemmafronten och svarade för kontakterna med de brittiska militärmyndigheterna.
Våren 1942 ingick exilregeringen med Förenta Staterna ett avtal på lend—lease- villkor om leveranser av utrustning till nors— ka krigsmakten.
Den 1 februari 1942 bildade Quisling sin andra ”nasjonale regjering”. Terboven hade ett halvår tidigare givit de kommissaris- ka statsråden titeln ministrar och förmådde dem nu att uppmana Quisling att bilda en nationell regering. Denne samtyckte och vid den s.k. statsakten i Akershus tillkännagav Terboven att Nasjonal Samlings ledare hade övertagit ämbetet som ministerpresident och skulle bilda en nationell norsk regering. 1 regeringen ingick de flesta av de förutvaran- de ministrarna.
Quisling och hans ministrar övertog for- mellt regeringsärendena och utfärdade även lagar men i praktiken bibehöll Terboven den högsta makten. Statsråden/ministrarna hade tidigare var för sig handlagt sina ärenden varefter de underställts Terboven för god- kännande. Hädanefter handlades de kolle- gialt under ministerpresident Quislings led- ning, varefter de förelades rikskommissarien för godkännande. Quisling inledde omgående sin politiska nyordning vars yttersta syfte var att bygga upp en ny folkrepresentation på korporativ grund, det s.k. rikstinget. Riks- tinget skulle bestå av tre underavdelningar, dels ledartinget, dels två rådgivande organ, näringstinget och kulturtinget. Nyordningen skulle omfatta hela samhället.
Med NS-partiets hjälp försökte minister- presidenten upprätta yrkessammanslut-
ningar, s. k. yrkeslag eller samband. Avsikten var att dessa sedan skulle utse representanter till rikstinget. De grupper som utsattes för nyordningen satte sig till kraftigt motvärn. Quisling vände sig först mot lärarna, ungdo- men och kyrkan men trots drastiska åtgärder stod det redan efter ett halvår klart att aktionen misslyckats. Varje utsatt grupp bil- dade en motståndsfront, lärarfronten, kyrko- fronten osv., som så småningom alltmer inte- grerades i den centrala motståndsrörelsen, hemmafronten. Hösten 1942 gjorde Quisling ett sista försök att få sitt riksting till stånd genom att själv utse representanter till det- samma. Han försökte upprätta s. k. Arbeids- samband där arbetstagare och arbetsgivare skulle vara gemensamt företrädda, ty han såg det som särskilt väsentligt att arbetslivets representanter var företrädda i folkrepresen- tationen. Även detta försök misslyckades. Näringslivets företrädare började utträda ur sina organisationer och arbetarna lämnade sina fackföreningar. Först sedan tyskarna gripit in, företagit massarresteringar och ho- tat att avrätta ett stort antal arbetsgivare och arbetare, återinträdde dessa i sina yrkessam- manslutningar. De ansåg att de hade nått sitt mål att visa'tyskarna att nazismen ej hade något stöd inom det norska arbets- och näringslivet. Tyskarnas stöd för Quislings planerade riksting upphörde och tinget kom aldrig till stånd.
Som en följd av att NS misslyckades med nyordningen, började sammanhållningen inom regering och parti att svikta.Quislings personliga inflytande på den politiska ut- vecklingen avtog och makten försköts ytter- ligare till Terboven.
I Storbritannien började regeringen under 1942 överväga sin ställning efter befrielsen. Konsultationer om hemlandets befrielse och vad därefter skulle ske inleddes mellan rege- ringen och hemmafrontsledningen. 1 ett utta- lande i februari 1943 tillkännagav regeringen att den ämnade avgå omedelbart efter åter- komsten till Norge. Inom regeringen och hemmafronten diskuterades också hur rege- ringens verksamhet på lämpligaste sätt skulle granskas.
Först i juni 1944 erkände exilregeringen officiellt hemmfrontens civila ledning, den s.k. Kretsen. Redan tidigare hade intimt samarbete etablerats mellan regeringen och hemmafronten beträffande befrielsen och återgången till normala förhållanden efter kriget. Icke minst gällde detta den komman- de uppgörelsen med förrädarna och övriga delar av det s.k. ”landssvikoppgjoret”. År 1945 delegerade regeringen inför krigsslutet för en mycket kort övergångstid den högsta ledningen av landet till fronten. Den militära hemmafronten ställdes på ett tidigt stadium under det norska försvarets överkommando och dess verksamhet blev därmed ett led i den allierade krigföringen.
Under 1943 kunde de svensk-norska för- bindelserna normaliseras. 1 juli återupptog envoyén Beck-Friis sin uppgift som svenskt sändebud hos den norska regeringen i Lon- don och i december ackrediterades Norges chargé d”affaires i Stockholm, Bull, som norskt sändebud hos den svenska regeringen.
Under samma år inleddes militär utbild- ning av norska flyktingar i Sverige och den svenska regeringen gav sin tillåtelse till att norska polistrupper organiserades på svensk mark med uppgift att under frigörelsen skyd- da den norska befolkningen.
Hösten 1943 lämnade statsrådet utan portfölj, Fjelstad, regeringen för att bli Norges permanente representant vid inte- rimskommittén för de Förenade Nationernas organisation för livsmedel och jordbruk (FAO).
I slutet av samma år tillsatte regeringen ett utskott av regeringsmedlemmar med uppdrag att gemensamt med de allierade planlägga den invasion varigenom Norge skulle befrias.
De fyra demokratiska partierna, Arbeider- partiet, Hoyre, Venstre och Bondepartiet, höll kontakt med varandra och tillsatte ett samarbetsutskott. Hösten 1940 enades par— tierna om ett gemensamt handlingsprogram som förbjöd dem att agitera mot varandra eller för sina egna tidigare program. Denna borgfred skulle gälla över det första valet efter befrielsen. Den 25 september 1940 upplöste rikskommissarien de politiska par-
tierna med undantag för ”Nasjonal Sam— ling". Inget av de demokratiska partierna deltog som parti i det organiserade motstån- det, men deras ledande män återfanns i hemmafronten. Kommunisterna bildade ef- ter det tyska angreppet på Sovjetunionen en egen motståndsrörelse under sin partiled— ning. Under den sista krigsvintern anslöt sig emellertid många kommunister till ”Milorg”, den reguljära militära hemmafronten.
Det norska folkets motstånd växte under ockupationens gång. En starkt bidragande orsak var det svåra försörjningsläget under ockupationsåren. Den norska folkförsörj- ningen belastades hårt genom Wehrmachts och civila tyskars förbrukning. Dessutom pågick en ofta okontrollerad export av nors- ka varor till Tyskland. Landets produktions- apparat togs i hög grad i anspråk för tyska militära ändamål. Också finansiellt belasta— des Norge av ockupationsmakten. Norges Banks olika kontor i Norge tvingades att göra stora utbetalningar till tyskarna. Krisbi- drag uttogs av kommunerna och straffskatter pålades städer och andra samhällen.
Alltifrån ockupationens början konfiske- rade tyskarna norsk egendom, både fast och lös. Beslagen berörde allt från radioappara- ter. gummistövlar och segelbåtar till privat- bostäder och lantegendomar. Bostäderna fick i allmänhet lämnas med kort varsel och inget bohag fick medtagas.
När de tyska militära motgångarna ökade blev motståndet allt djärvare. Ockupations- makten tillämpade å sin sida allt härdare metoder och terrorn blev ett medel att söka tvinga befolkningen till lydnad. Vissa grup— per utsattes för särskilt organiserade an— grepp, t.ex. poliskåren, ofticerskåren, stu- denter och Iärare vid universitet. Judarna drabbades av rasförföljelser och kommunis- terna jagades av politiska skäl. Också med- borgarna i gemen drabbades av ockupations- maktens övergrepp. De förbjöds att lämna landet och även inom landet begränsades deras rörelsefrihet. Ett stort antal norrmän fängslades under kriget av tyskarna. Många av dem avrättades, torterades eller deportera— des till Tyskland. Gisslan togs för dem som
flytt ur landet eller på annat sätt undandra- git sig ockupationsmakten. Vid flera tillfäl- len avrättades gisslan som repressalier för sabotage eller andra aktioner mot tyskarna eller för allierade krigshandlingar mot landet.
Under 1944 tvångsevakuerade tyskarna en stor del av Finnmarkens befolkning i sam- band med att ryssarna befriade denna lands- del. Vid ett annat tillfälle jämnades samhäl- let Televåg med jorden i repressaliesyfte. Terroraktionerna genomfördes huvudsakli- gen med hjälp av tysk säkerhetspolis och NS-regeringens nazistiska statspolis. Detta medverkade till att makten inom den tyska ledningen mot krigets slut försköts från Terboven till ”Sicherheitsdienst”.
Hemmafrontens motstånd mot ockupa— tionsmakten blev allt effektivare. Medan led- ningen i början av kriget varit återhållsam av hänsyn till civilbefolkningen tillgrep man de senare åren allt hårdare metoder. Ett försök av tyskarna att tvångsmobilisera landets be— folkning i en gemensam arbetsinsats utgjorde en vändpunkt. Försöket möttes med bojkott och sabotage.
Som ovan nämnts ledde exilregeringens försök att upprätta ett rådgivande organ för regeringen ej till något praktiskt resultat, men våren 1944 kom en representativ norsk församling till stånd, visserligen utan besluts- rätt. Då sammankallades ett ”Lilleting" dit representanter för olika norska exilgrup- per inbjöds för att informeras om rege- ringens planer.
Relationerna till Sverige stärktes. 1944 ingicks en rad norsk—svenska kreditavtal som möjliggjorde för den norska regeringen att göra omfattande varuinköp i Sverige.
Konsultationerna intensifierades mellan exilregering och hemmafront angående de åtgärder som borde vidtagas å ömse sidor inför och vid krigsslutet, bl. a. åtgärder för återställande av hemlandets ekonomi och förvaltning och för den kommande rättsupp- görelsen med de norska nazisterna.
Hösten 1944 sammanfördes den civila och den militära hemmafronten under en gemen- sam högsta ledning.
lnom exilregeringen tillsattes en delega-
tion av regeringsmedlemmar, som vid befriel- sen skulle bege sig till Norge och där överta landets förvaltning i avvaktan på konungens och övriga regeringsmedlemmars återkomst.
När befrielsen närmade sig våren 1945 fann regeringen det nödvändigt att, intill dess regeringsdelegationen anlände, till hem- mafrontsledningen delegera en stor del av de maktbefogenheter som normalt tillkom rege- ringen själv.
Hemmafrontens ledning verkade på grund- val av denna fullmakt sedan ockupationen upphört med de tyska truppernas kapitula- tion den 8 maj 1945 och till dess regerings- delegationen med Kronprins Olav i spetsen den 14 maj övertog styrelsen.
De övriga regeringsmedlemmarna återvän- de den 31 maj 1945, och sedan konungen anlänt den 7 juni fungerade statsstyrelsen åter i normala former. Rättsuppgörelsen ef- ter ockupationen inleddes och efterkrigsti- dens första regeringsbildning förbereddes. Regeringen Nygaardsvold inlämnade den 12 juni sin avskedsansökan till konungen. Sedan Paal Berg misslyckats med att bilda regering gick uppdraget till Arbeiderpartiets ordfö- rande, Einar Gerhardsen, som i juni 1945 bildade en samlingsregering. I oktober sam- ma år ombildade Gerhardsen efter seger i stortingsvalet sin ministär till en ren parti- regering.
En redan under krigsåren planerad under— sökningskommission tillsattes genom en Kungl. resolution den 3 augusti 1945. Kom- missionen granskade bl.a. stortingets, rege- ringens och Hoyesteretts verksamhet före den 9 april 1940 och under krigsåren. Kom- missionens rapport överlämnades till stor— tingets protokollkommitté, som avgav ett eget utlåtande. Detta diskuterades i odels- tinget. Tinget beslöt att något riksrättsåtal ej skulle anställas och lade utlåtandet till hand- lingarna.
3. Exilregeringen och dess verksamhet
3.1 Regeringens organisation 3.1.1 Regeringens sammansättning
Den vid krigets utbrott sittande norska rege- ringen hade bildats den 20 mars 1935. Samt- liga regeringsmedlemmar tillhörde det norska Arbeiderparti med undantag för försvars- ministern, som inträtt 1939 och kom från Hoyre. Regeringen bestod av:1
Johan Nygaardsvold, fackdepartement Halvdan Koht, utrikesdepartementet Hans Ystgaard, lantbruksdepartementet Nils Hjelmtveit, kyrko- och undervisningsde- partementet Trygve Lie, försörjningsdepartementet Oscar Torp, finansdepartementet Sverre Stostad, socialdepartementet Terje Wold, justitiedepartementet Anders Frihagen, handelsdepartementet Olav Hindahl, arbetsdepartementet Birger Ljungberg, försvarsdepartementet
statsminister, inget
Efter invasionen och sedan konungen, regeringen Och stortinget begett sig till Hamar, inlämnade statsminister Nygaards- vold den 9 april regeringens avskedsansökan till konungen och motiverade det med att en samlingsregering bättre skulle motsvara lan- dets behov i den kritiska situationen. Ko- nungen uppmanade dock regeringen att kvar- stå. Stortingspresident Hambro underrättade vid stortingsmöte samma dag stortinget om detta och fortsatte:
”Hvis ingen invending fremkommer mot det, går jeg ut fra at det er Stortingets
oppfatning av den sak i dette oyeblikk. Det er etter mitt skjonn en given ting, at ingen ny regiering kan eller bör oppnevnes i det oyeblikk man har å treffe valget mellom en kapitulasjon like overfor en fremmed makt eller en etablering av ytterst inviklet krigstil- stand i landet. Jeg går ut fra at Stortinget er enig i at man ikke på dette tidspunkt frem- mer noen nydannelse av regiering og anser meg bemyndiget til å meddele dette til Hans Majestet Kongen og til Regieringens medlem- mer.”2
Ingen invänding restes i stortinget mot denna deklaration.3 Statsministern gick med på att kvarstå.
Som villkor för sitt kvarstannande krävde statsministern att representanter för de tre stora oppositionspartierna skulle ingå i rege- ringen. Stortinget samtyckte och den 22 april utsågs i statsråd Sven Nielsen (Hoyre), J.L. Mowinckel (Venstre) och Jacob Vik (Bondepartiet) till konsultativa statsråd.4 Mowinckel vistades emellertid i Stockholm och Vik befann sig på ockuperat område där regeringen ej fick kontakt med honom. Den 7 juni inför avresan till Storbritannien utsågs därför ytterligare två konsultativa statsråd, Arne Sunde (Venstre) och Anders Fjelstad (Bondepartiet). Vik deltog aldrig i regerings— arbetet men hans utnämning blev ej upphävd förrän den 2 maj 1941. Regeringen utökades sålunda i praktiken med fyra medlemmar.5
Ytterligare ett konsultativt statsråd till- kom, då finansrådman Paul Hartmann den 19 november 1941 inträdde i regeringen. Han sändes till London på uppdrag av den
nyligen i hemlandet bildade motståndsrörel- sen och betraktades i fortsättningen som hemmafrontens representant.6
Vissa andra förändringar i regeringens sammansättning ägde sedermera rum. Två av regeringens medlemmar, Frihagen och Mo- winckel, fungerade som statsrådsavdelningi Stockholm fram till våren 1942 då de begav sig till London.7 Frihagen återtog i mars 1942 ledningen av handelsdepartementet. Mowinckel utsattes för stark kritik såväl inom som utom regeringen. Han påbördades en stor del av ansvaret för att försvaret vid krigsutbrottet var så illa rustat.8 Vidare be- skylldes han för att under sin vistelse i Stockholm ej ha lojalt stött regeringens poli- tik. Man ansåg, att samarbetet inom rege- ringskretsen skulle bli lidande, om han på nytt fick ta plats där. Hartmann hotade med att avgå om Mowinckel fick stanna i rege- ringen. Som en följd av kritiken begärde Mowinckel avsked, vilket beviljades den 5 juni 1942, varefter han tillträdde en befatt- ning som ordförande i Nortraships råd.9
Utrikesminister Koht erhöll i november 1940 tjänstledighet på grund av sjukdom och den 21 februari 1941 avgick han. Lie övertog därefter ledningen av utrikesdepartementet medan Sunde, som tidigare varit konsultativt statsråd, blev chef för försörjningsdeparte- mentet.l " Koht fick uppbära klander för att han under dagarna före den tyska invasionen ej i tillräcklig omfattning hållit övriga rege- ringsmedlemmar med undantag för Ljung- berg informerade om den kritiska utrikespo- litiska utvecklingen.1 ' Hans fasthållande vid principen om de små staternas neutralitet och oavhängighet hade vidare under de förs- ta exilmånaderna väsentligen försvårat den norska regeringens samarbete med britterna. Sålunda avrådde han bestämt från upprättan- det av militäravtal med de allierade. Enligt en regeringskollega hade Koht en tendens att isolera sig vilket försvårade samarbetet såväl med de allierade som med den egna rege- ringen.12
Statsrådet Ljungberg fick den 28 novem- ber 1941 tre månaders tjänstledighet för att fullgöra ett offentligt uppdrag, och den 20
mars 1942 erhöll han avsked. Torp övertog ledningen av försvarsdepartementet och Hartmann ställdes i spetsen för finansdepar- tementet. Även Ljungberg hade utsatts för viss kritik, främst från kretsar inom Norge, på grund av den bristande beredskapen vid krigsutbottet och den dåliga informationen till övriga regeringsmedlemmar beträffande händelser som föregick den tyska invasionen. Såväl inom regeringen som inom hemma— fronten önskade man en effektivare ledning av försvarsdepartementet.l 3
Statsrådet Fjelstad erhöll avsked den 7 oktober 1943. Han hade då varit medlem av regeringen sedan 1940 men ej haft ledningen av något departement. Han hade skickligt utfört de uppdrag han erhållit men kände sig otillräckligt sysselsatt. Den 5 oktober 1943 anhöll han om att få lämna regeringen för att återgå till sin tidigare befattning som jord- bruksrepresentant i USA och därmed förena uppdraget att bli Norges permanente repre- sentant i FAO:s fasta interimskommitté. Re- geringen biföll enhälligt hans ansökan.
Försörjningsdepartementet uppdelades ge- nom en Kungl. resolution den 18 september 1942 i ett sjöfartsdepartement och ett för- sörjnings- och återuppbyggnadsdepartement. Därvid hemställde statsministern till ko- nungen, att Sunde skulle överta ledningen av sjöfartsdepartementet och Frihagen försörj- nings- och återuppbyggnadsdepartementet. Hindahl som var chef för arbetsdepartemen- tet skulle tills vidare även leda handelsdepar- tementet. Vissa meningsskiljaktigheter upp- stod inom regeringen rörande denna arbets— fördelning, vilken dock stadfästes av ko- nungen i enlighet med statsministerns hem- ställan. Hindahl ledde sedan handelsdeparte- mentet fram till den 12 mars 1945 då Nielsen övertog departementet enligt en Kungl. resolution av den 9 mars.15
3.1.2 Frågan om ett rådgivande organ för regeringen
Det rådgivande utskott bestående av två förtroendemän från varje partigrupp inom stortinget som utsetts i Elverum den 9 april
1940 fick aldrig någon praktisk betydelse.' Somliga av dessa stortingsrepresentanter för- lorade regeringens förtroende genom sin håll- ning under riksrådsförhandlingarna.2 Andra uppehöll sig under krigsåren i olika länder och det förelåg följaktligen praktiska svårig- heter att sammankalla dem. En blev medlem i "Nasjonal Samling”.
Frånvaron av ett effektivt rådgivande or— gan vållade svårigheter av både konstitutio- nell och praktisk art. Statsledningen saknade den kontinuerliga kontakt med folkopinio- nen som ligger i att ett representativt organ tar ställning till regeringens planer och grans- kar dess verksamhet. Regeringen sökte fylla bristen genom att tillsätta kommittéer som gjorde utredningar och författade rapporteri till dem delegerade ärenden. För kommitté- uppdrag och andra tillfälliga uppdrag använ— de regeringen i betydande omfattning stor- tingsmän, fylkesmän och andra ämbets- och tjänstemän, vilka under krigsåren sökte sig över till Storbritannien. Dessa personer sak- nade vid ankomsten ofta möjlighet att åter- inträda i sina tidigare befattningar emedan dessa fyllts av andra icke formellt behöriga befattningshavare. Vidare utsågs vissa perma- nenta råd och styrelser som fick bestämda arbetsområden och delvis fullgjorde stor- tingets respektive stortingskommittéernas funktioner.3
Den allmänna opinionen kunde dock en- dast i begränsad utsträckning komma till uttryck i dessa kommittéer och styrelser. Regeringens bristande kontakt med folk— opinionen fick till följd, att den icke sällan utsattes för stark kritik från grupper i och utanför Norge. Vid upprepade tillfällen gav hemmafrontens representanter uttryck för sitt missnöje med regeringens åtgärder, och väl så skarp var ibland kritiken från de norrmän som vistades utanför hemlandet. Följande exempel på aktioner företagna mot regeringen av norrmän i exil kan nämnas.4
! december 1941 sände en grupp inom handelsflottan verksamma sjömanspräster ett brev till regeringen, i vilket denna beskylldes för att ta partipolitiska hänsyn vid utnäm- ning av tjänstemän och för att betala överdri-
1 maj 1942 mottog regeringen en skrivelse från en grupp löjtnanter i den norska mari- nen i vilken de kritiserade regeringens inställ- ning till försvaret före kriget, dess försvarsin- sats under kriget och valet av statsrådet Torp till försvarsminister. De ansåg det vara sin plikt att framföra denna kritik som under normala förhållanden enligt deras mening skulle ha lagts fram i stortinget. Skrivelsen behandlades vid ett regeringsmöte och rege- ringen beslöt att betrakta den som ett under rådande förhållanden beklagligt politiskt ut- talande. Konungen besvarade personligen skrivelsen och underströk därvid att när rege- ringen inlämnade sin avskedsansökan i Hamar den 9 april 1940 hade stortinget uttryckligen bett den att kvarstanna.
Våren 1942 anlände ett antal stortings- män från Norge. De hade i hemlandet inne- haft kvalificerade befattningar men kunde av praktiska skäl ej erbjudas motsvarande pos- ter hos exilregeringen. De var därför missnöj- da och bildade tillsammans med stortings- man Mustad5 en opposition som tog till sin uppgift att påtala förmenta partipolitiska övergrepp från regeringens sida.
I mitten av maj 1942 krävde denna oppo- sitionella grupp tillsammans med några lika- sinnade att ett råd skulle upprättas samman- satt av utanför Norge bosatta norska med- borgare. Regeringen skulle till detta råd kun- na hänskjuta vissa ärenden för utlåtande. Rådet skulle även på eget initiativ kunna ta upp frågor för utredning och förslag. De erinrade i sin skrivelse om det rådgivande utskott som den 9 april 1940 tillsatts vid stortingsmötet i Elverum.
Regeringen diskuterade frågan under som— maren 1942 och gav justitiedepartementet i uppdrag att utreda hur motsvarande organ fungerade hos andra exilregeringar. På grund- val av denna utredning samt ett PM från statsministern behandlades ärendet igen vid ett regeringssammanträde iseptember. Stats- ministern var ej negativt inställd men rege- ringskollegerna hyste starka betänkligheter. Rådet skulle enligt dem ej kunna ersätta stortinget eller över huvud taget ikläda sig
något konstitutionellt ansvar. Eftersom all- männa val ej kunde äga rum, skulle rådet vidare ej bli representativt.
Regeringen beslöt att stortingsmännens hänvändelse ej skulle föranleda någon åtgärd.
Någon månad senare sammanträffade statsministern och några andra regeringsmed- lemmar med representanter för de sjömans— präster, som föregående år hade vänt sig till regeringen. Dessa framförde ånyo sjömän- nens kritik mot de höga lönerna inom för- valtningen ijämförelse med vad som betala- des inom handelsflottan. Prästerna förklara- de sig missnöjda med att regeringen tillbaka- visat kravet på ett konsultativt råd. De be- traktade avslaget som ett uttryck för en diktatorisk inställning från regeringens sida. Slutligen antydde de att regeringen tagit partipolitiska hänsyn vid utnämningar inom administrationen. Regeringsmedlemmarna tillbakavisade bestämt denna insinuation och förklarade sig villiga att efter återkomsten till Norge inför det norska folket påta sig fullt ansvar både för sin lönepolitik och för sin förvaltning i övrigt.
1 december 1942 underrättades regeringen av försvarets informationskontor om att så- väl inom krigsmakten som inom handelsflot- tan cirkulerade ett upprop i vilket man krävde att ett rådgivande organ skulle tillsät- tas, så att regeringens verksamhet skulle få en mer demokratisk prägel.
Denna agitation möttes med en den 7 januari 1943 av överbefälhavaren general Hansteen utsänd order som innehöll ett för- bud mot att vid norska militära enheter organisera, stödja eller motarbeta politiska beslut under pågående krig. Förbudet omfat- tade politisk agitation, förslag om hänvändel- ser och insamling av underskrifter.
Trots ordern framlades uppropet för rege— ringen försett med 1 059 underskrifter. Sty- relsen för ”Norsk Sjomannsforbund” avråd- de sina medlemmar från att skriva på uppro— pet i fråga, framför allt därför att det skulla vara praktiskt taget omöjligt att göra rådet representativt. Endast en minoritet av det norska folket befann sigju utanför det ocku- perade hemlandet och denna minoritet ut-
gjordes huvudsakligen av sjömän och militär personal. Styrelsen betonade också att rege- ringen ur konstitutionell synpunkt hade en stark ställning i jämförelse med övriga exil- regeringar, och att samtliga partier hade före- trädare i regeringen. Förbundet sände i sin tur ut ett upprop och detta fick ett ännu större antal underskrifter.
Vid ett regeringsmöte den 27 januari 1943 diskuterade regeringen frågan med under- tecknare av det inom krigsmakten och han- delsflottan utsända uppropet samt med re- presentanter för sjömansförbundet. De sist- nämnda vidhöll sitt motstånd mot ett råd- givande organ och hävdade att agitationen kunde få skadliga följder såväl för disciplinen inom de militära styrkorna som för förhål- landet till de allierade. Diskussionen utmyn- nade i att statsministern lovade att rege- ringen skulle överväga frågan.
En månad senare översände initiativtagar- na till det ursprungliga uppropet ett utkast till bestämmelser om rådet. Enligt dessa skul- le rådet bestå av 25 medlemmar och kunna utökas med ytterligare 10. Medlemmarna skulle utses av en av konungen tillsatt nämnd. Rådet skulle sammanträda minst en gång per månad och hade att uttala sig om alla frågor som hänsköts dit av regeringen. Det skulle också kunna på eget initiativ framföra förslag till och interpellera rege- ringen. Justitiedepartementet hade nu slut- fört sin utredning om konsultativa råd hos de polska, holländska, belgiska och tjecko- slovakiska exilregeringarna och konstaterade att dessa råd gjorde viss nytta men även fördröjde handläggningen av regeringsärende- na. Sedan frågan på nytt diskuterats inom regeringen, beslöt denna enhälligt att avslå kravet på ett konsultativt råd. Beslutet offentliggjordes i en Kungl. resolution den 21 maj 1943.
] resolutionen motiverades regeringens ställningstagande utförligt. Huvudpunkterna var:
]. Regeringens bemyndigande enligt Elve- rumsfullmakten kunde ej delegeras.
2. Rådet kunde ej bli representativt: all— männa val kunde ej hållas, utan rådets med-
lemmar måste utnämnas av regeringen och hämtas från grupper som vistades i eller nära London, varigenom såväl "sjömän som med- lemmar av de väpnade styrkorna skulle bli orepresenterade.
3. Rådet skulle försvaga regeringens ställ- ning konstitutionellt. De i Elverum utsedda representanterna för stortinget hade ej kun- nat fungera som rådgivande organ, eftersom de aldrig fått kontakt med regeringen vare sig före eller under exilen. Om regeringen i den aktuella situationen sammankallade stor- tingsmän för att utse ett råd skulle detta felaktigt kunna tolkas som om stortinget alltjämt fungerade.
4. Rådet skulle försvaga regeringens auktoritet i förhållande till främmande mak- ter.
5. Rådet skulle fördröja ärendenas hand- läggning.
,Hemmafronten delade regeringens avvisan- de hållning. Dess ledning ansåg att rådet skulle bli ett onödigt mellanled mellan rege- ring och hemmafront och försvåra deras samarbete.
Undersökningskommissionen fann vid sin granskning efter kriget att regeringen i sin Kungl. resolution av den 9 maj 1943 anfört vägande skäl mot att upprätta ett konsulta- tivt råd. Kommissionen tillade:
”Hverken behandlingen av saken eller det resultat som saken endte med tyder i minste måte på at beskyldningene mot Regjeringen for diktaturtendenser og diktaturtilboyelig- heter var berettiget.”6
Under tiden 31 mars _ 5 april 1944 höll regeringen en serie konferenser, det 5. k. ”Lilleting” till vilka inbjöds representanter för olika grupper. Bland deltagarna märktes stortingspresident Hambro och ett antal stor- tingsmän, överbefälhavaren, cheferna för armé, marin och flygvapen samt representan- ter för ”Norsk Arbeidsgiverforening” och ”Arbeidernes Faglige Landsorganisasjon”. Regeringens verksamhet och planer diskute- rades, men några beslut fattades ej.7
Dagordningen upptog bl. a.: vissa avtal av civil och militär karaktär, de planerade kon-
ferenserna i Hot Springs och Atlantic City, villkoren för vapenstillestånd, regeringsmak- tens utövande under Norges befrielse.
Hambro gav uttryck åt deltagarnas upp— skattning av regeringens initiativ och förkla- rade, att även om sammankomsten ej kunde betraktas som ett riksting i egentlig mening, så hade dock en representativ norsk försam- ling diskuterat en rad viktiga problem. Nå- gon ytterligare konferens av samma karaktär kom ej till stånd.
3.1.3 Statsrädsavdelningen i Stockholm
Den 22 april 1940 förordnades statsrådet Mowinckel till konsultativt statsråd. Han be- fann sig då i Stockholm och förblev där till våren 1942. Statsrådet Frihagen sändes på egen begäran den 3 juni 1940 till Stockholm, där han förblev till mars 1942.
Mowinckel fick ej någon särskild fullmakt men hade en betydande auktoritet i kraft av sin ställning som statsråd och sin tidigare politiska ställning som statsminister, utrikes— minster och partiledare för Venstre. Fri- hagen, å andra sidan, medförde en vidsträckt fullmakt att företräda regeringen. Den var undertecknad av stats- och utrikesministrar- na, men ärendet hade dessförinnan ej be- handlats vid regeringsmöte eller formellt godkänts av konungen i statsråd. Statsminis- ter Nygaardsvold anförde senare inför under- sökningskommissionen att detta berott på glömska orsakad av den stora arbetsbördan vid den aktuella tiden. Ej heller senare utfär- dades någon Kungl. resolution i ärendet.
Frihagens fullmakt hade följande innehåll:
”Herr statsråd Anders Frihagen er opp- nevnt som den Kgl. norske regierings spe- sielle representant i Sverige. Den norske Le- gasjon i Stockholm anmodes om ä konferere med herr statsråd Frihagen om alle spörsmål av sosial och ekonomisk art. — I tvil eller tvisttilfelle og hvor den norske regjerings avgjorelse ikke kan innhentes, kan statsråd Frihagen treffe avgjrarelsen.”l
De båda regeringsmedlemmarna i Stock- holm uppfattades med tiden som en avdel-
ning av statsrådet. Inom regeringen i London rådde olika meningar om värdet av deras verksamhet, men statsministern Nygaards- vold intog konsekvent en positiv hållning. De båda statsråden handlade flyktingfrågor samt ärenden rörande norska fartyg i Sverige, norska statslån i Sverige, hjälpsändningar till Norge och andra kontakter med det ockupe- rade hemlandet. De hade ingen officiell ställ- ning i förhållande till den svenska regeringen och synes ha haft föga beröring med dess medlemmar.
Det praktiska arbetet i Stockholm kompli- cerades av att den norska beskickningen och statsrådsavdelningen fungerade sida vid sida. Viktigare rapporter undertecknades ofta så- väl av de båda statsråden som av den norske ministern. Svårigheter uppstod också där- igenom att något eller båda statsråden i Stockholm var starkt kritiska mot utrikes- ministerns instruktioner till beskickningen.2
I viktigare frågor hände det också att statsråden handlade på ett sätt som icke motsvarade regeringens intentioner. Statsrå- den i Stockholm, liksom den norska legatio— nen där, intog under den första delen av riksrådsförhandlingarna en defaitistisk håll- ning. De tillrådde närmast konungen att temporärt abdikera och regeringen att avgå.4 Deras rapporter angående läget i Norge var genomgående pessimistiska och de rekom- menderade regeringen att acceptera de tyska kraven.
Sommaren 1941 enades regeringen om att de två statsråden skulle kallas till London och statsrådsavdelningen i Stockholm upp- höra. I mars 1942 förenade sig Frihagen med regeringen och i maj samma år reste också Mowinckel till London. En växande opinion mot statsrådet Mowinckel inom hemmafron- ten och bland norrmännen i Sverige gjorde det politiskt nödvändigt att avlägsna honom ur regeringen. Statsministern erbjöd honom att överta en ledande ställning inom Nortra- ship mot att han avgick som statsråd. Den 26 maj 1942 ingav Mowinckel sin avskedsansö- kan och accepterade samtidigt utnämningen till ordförande i Nortraship. Hans avskedsansö kan godkändes i statsråd den Sjuni samma år.S
Den norska regeringen såg under hela exil- tiden som en av sina huvuduppgifter att bibehålla den högsta samlade statsledningen. Vid befrielsen fann man det dock nödvän- digt att temporärt delegera viss regerings- makt dels till en särskild regeringsdelegation, dels till den norska motståndsrörelsen, liem— mafonten. Man måste nämligen räkna med att regeringen i sin helhet först någon tid efter det befrielseaktionen inletts skulle an- lända till hemlandet.
Hemmafrontens roll vid befrielsen har be- handlats på annat ställe.1 Planer på en rege- ringsdelegation går tillbaka till år 1943. Vid denna tid räknade regeringen med att hem- landet skulle befrias genom militär invasion. I slutet av året tillsattes ett regeringsutskott för att med de allierade diskutera bl. a. frågan om uppsättandet av en norsk militär- beskickning, vilken skulle vara attacherad till det allierade överkommandot under invasio- nen. Utskottet stod under ordförandeskap av Torp och bestod vidare av Wold, Hartmann och Nielsen. Förutom den centrala frågan om det norska deltagandet i den militära ledningen före och under hemlandets befriel- se, behandlade man det framtida samarbetet med de allierade och landets administration och rättskipning under denna period.
Utskottet enades om ett förslag att en delegation av regeringsmedlemmar skulle ut- ses för att under ledning av Kronprins Olav på regeringens vägnar vidta sådana åtgärder, som var nödvändiga för att upprätthålla lugn och ordning och säkerställa en normal för- valtning i de befriade områdena.2 Delegatio- nen skulle ej utformas som något formellt utskott, utan de enskilda statsråden skulle bemyndigas att envar inom sitt fack uppträ- da på regeringens vägnar. Viktigare beslut skulle dock fattas först efter samråd inom delegationen under ordförandeskap av Kron- prins Olav. Enligt denna utformning skulle delegationen ej vara ett organ på vilket nå- gon av konstitutionens befogenheter över- flyttades. Statsräden i delegationen skulle, när det var nödvändigt, kunna utöva sådan
myndighet som tillkom konungen enligt norsk lag, men ej grundlag.3
Förslaget framlades vid en regeringskonfe- rens” den 12 januari 1944 och antogs i princip. Man väntade sig då att Norge skulle befrias utan strid. Regeringen beslöt att en delegation bestående av fem regeringsmed- lemmar, Torp, Hartmann, Nielsen, Stöstad och Wold, skulle sändas över till Norge för att ta ledningen av den civila administratio- nen innan de övriga regeringsmedlemmarna anlände. Delegationens medlemmar skulle inom ramen för sina fullmakter företräda regeringen men kunna fatta beslut endast i frågor som ej gick att uppskjuta till dess regeringen på nytt tagit säte i hemlandet och som ej kunde föreläggas regeringen i Lon- don. Vid viktiga avgöranden hade vederbö- rande statsråd att göra ett förbehåll om att frågan eventuellt skulle komma att upptas på nytt sedan regeringen återkommit.
Regeringen ansåg att något administra- tionsråd för de befriade områdena ej borde upprättas vid sidan av regeringsdelegationen. De allierade kunde bli benägna att överta hela administrationen om flera olika norska myndigheter tilläts existera samtidigt.5
Vid en regeringskonferens den 31 maj 1944 ändrades delegationsmedlemmarnas be— hörighet så till vida som att på statsminis- terns förslag den restriktionen infördes, att beslut, som enligt lagen tillkom stortinget eller konungen, fick träffas endast av den samlade delegationen, vilken sedan hade att avge rapport därom till regeringen. Denna insåg vikten av att regeringsdelegationen an- lände till Norge samtidigt som de första militära styrkorna, eftersom administratio- nen annars kunde tänkas bli övertagen an- tingen av de olika distriktskommandona eller av ett eller flera självutnämnda administra- tionsråd. Regeringsdelegationen behandlades även vid ett möte mellan regerings- och hemmafrontsrepresentanter i Stockholm i november 1944. Delegationens fullmakt ut- färdades i form av en Kungl. resolution vid ett extra regeringssammanträde den 20 no- vember 1944.6
Delegationen och dess personal anlände
till Norge i skilda grupper. En första del anlände till Oslo den 12 maj och samman- trädde utan dröjsmål med hemmafrontens ledning samt upptog samarbetet med råd- männen i Oslo och med de olika statsdepar- tementen. De senare leddes under befrielsen av tillfälligt förordnade s.k. departements- rådmän. Kronprinsen anlände med återsto- den av delegationen den 13 maj. Följande dag hölls delegationens första gemensamma sammanträde under kronprinsens ordföran— deskap. Hemmafrontens ledning deltog och överlämnade under högtidliga former till kronprinsen den regeringsmakt som den haft sig anförtrodd under en övergångstid.7 Da- gen innan hade Hoyesterett återupptagit sin verksamhet i normala former.8
Samarbetet inom delegationen fungerade väl och täta sammanträden hölls fram till den 29 maj. Två dagar senare återvände resten av den norska regeringen tillsammans med hela sin administrativa personal och återupptog sin verksamhet på norsk jord. Delegationens uppgift var därmed avslutad.
3.2 Regeringens konstitutionella behörighet
Den norska regering, som ijuni 1940 lämna- de Norge för att under statsöverhuvudets ledning fortsätta kampen mot fienden fort- satte att av allierade och neutrala betraktas som landets lagliga regering under hela kri- get. Regeringen återvände till det befriade hemlandet den 31 maj 1945 och inlämnade då sin avskedsansökan. Den utövade rege- ringsmakten fram till den 22 juni 1945, då den efterträddes av den första ministären Gerhardsen.
Exilregeringen stödde sig för sin behörig- het på flera grundvalar:
3.2.1 Grunnloven
Enligt Grunnloven & 11 får konungen ej utan stortingets samtycke uppehålla sig utom ri- ket längre än sex månader i taget ”med- mindre han for sin Person vil have tabt ret til Kronen”. å41 gör emellertid undantag för
det fall, då han befinner sig ”i feldt” utom rikets gränser. Han kan då fortsätta att utöva regeringsmakten. Stortinget fattade aldrig något beslut som innebar samtycke enligt & 11. Men rekvisitet att vara i fält uppfylldes genom att konungen och regeringen vid avre- san från Norge utfärdade en förklaring, att de lämnade landet för att utom dess gränser fortsätta striden mot den gemensamme fien- den, medförde militära förband i exilen, och upprättade ett militärt kommando utom- lands.1
Konungen åberopade dessa lagrum, när han den 3 juli 1940 besvarade stortingspresi- diets begäran att han skulle abdikera. Presi- diet hävdade att
”Da kongen er utenfor landets grenser, er han ute av stand til å utove sine forfatnings- rettslige funksjoner.”
Konungens svar innehöll bland annat föl- jande:
”Norges Grunnlovs & 11 fastslår uttrykke- lig at Kongen kan vaere inntill 6 måneder utenfor landet uten Stortingets samtykke, og med slikt samtykke ennå lenger. Er Kongen utenlands i felt, tyder bestemmelsen i Grunnlovens & 41 på at noe saerlig samtykke i det hele tatt ikke trenges.”2
Undersökningskommissionens utlåtande ger stöd för konungens ståndpunkt. Det heter däri bl. a.:
”Okkupasjonen og Kongens fravaer hadde imidlertid under de forhold det her er tale om, ingen annen innflytelse på Kongens utforelse av sine forfatningsmessige rettig— heter enn den faktiske at han så lenge okku- pasjonen varte, ikke gjennom de lovlige orga— ner kunne gjennomfore sine beslutninger innenfor det okkuperte territorium.”3
Enligt % 17 i Grunnloven har konungen rätt att när Stortinget ej är samlat utfärda provisoriska förordningar rörande handel, tullar, näringsliv och förvaltning. Förord- ningarna gäller till nästa storting och får ej strida mot av stortinget antagen lag.4
Exilregeringens förordningar stödde sig bland annat på & 17 och fick därför formen av provisoriska förordningar. Vissa av dem
rörde emellertid områden utanför & 17 och somliga stred mot av stortinget given lag. Rättslig grundval för dessa måste sökas i den konstitutionella nödrätten.
3.2.2 Elverumsfullmakten
Vid stortingets sammanträde den 9 april 1940 i Elverum föreslog presidenten Hambro att stortinget skulle ge regeringen en full- makt av följande innebörd:
”Stortinget bemyndiger Regieringen til, inntil det tidspunkt kommer då Regjeringen og Stortingets presidentskap etter konferen- se inkaller Stortinget til neste ordinaere mete, å vareta rikets intresser og treffe de avgjorelser og befoyelser på Stortingets og Regjeringens vegne, som må anses for påkre- vet asv hensyn til landets Sikkerhet og fram- tid.”
På förfrågan om det fanns något stöd i grundlagen för att utfärda en sådan fullmakt, konstaterade stortingspresident Hambro:
”Stortinget bekrefter alene ved sin beslut- ning den generelle adgang til å gi provisoriske anordninger som Regjeringen hari den tid da Stortinget ikke er samlet.”6
Några talare ansåg att en sådan fullmakt skulle vara ett överflödigt komplement till Grunnloven ,3517. Den åsikten framfördes också att fullmakten inte kunde ge rege- ringen någon behörighet som den inte redan besatt enligt & 17. Någon votering förekom ej om fullmakten men ingen tog klart av- stånd.7
Hoyesterett konstaterade i sin dom i Haa- land-målet i augusti 1945, den första av de stora rättegångarna efter krigsslutet som led- de till att en dödsdom avkunnades, att för- slaget att utfärda en fullmakt ”må anses vedtatt av Stortinget”.8
Under handläggningen av detta mål disku- terades Hoyesterett också exilregeringens all- männa rätt att lagstifta och särskilt dess rätt att anta rätts- och rättegångsregler, vilka kunde användas vid den rättsliga efterkrigs- uppgörelsen. En sådan rätt förelåg enligt domstolen. Hoyesterett hänvisade i det sam- manhanget till att den lag som det här gällde
kungjorts i den form och den utsträckning som omständigheterna gjort möjligt.9
Domstolen påpekade vidare att regeringen genom att skärpa lagstiftningen rörande för- räderi ej ingripit i de befogenheter, som ockupanten har i enlighet med Landkrigsre- glementet, eftersom denne ej har rätt att kräva att folket under ockupation begår förräderi.1 O
Regeringen fick genom Elverumsfullmak- lens ordalag överta den befogenhet, som enligt Grunnlovens å75 tillkommer stor- tinget att stifta och upphäva lagar, pålägga skatter och avgifter, uppta lån m. m. Vidare Ock regeringen rätt att på egen hand sluta sådana internationella avtal, som enligt % 26 i Grunnloven normalt kräver stortingets sam- tycke.
Undersökningskommissionen ansåg, att man med hänsyn till de omständigheter som rådde måste bortse från fullmaktens icke helt regelmässiga tillkomst och tillerkänna den full giltighet. Samtidigt påpekade kom- missionen, att regeringen även utan fullmakt hade haft rätt att utöva samma myndighet med stöd av konstitutionell nödrätt. Förde- len med en skriven fullmakt var emellertid, att den klarlade regeringens rätt till lagstif- tande verksamhet och ökade dess auktoritet gentemot såväl hemmarwnten som främ- mande regeringar.1 '
Castberg hävdar att Elverumsfullmakten för att vara giltig måste grundas på den konstitutionella nödrätten.
”Elverumsfullmakten er meget vidtrek- kende _ meget mer vidtrekkende enn grunn- lovens % 17. Den gir etter sitt innhold regie- ringen (det vil i norsk statsrett si: kongen i statsråd) bl. a. en lovgivningsmyndighet, som går langt ut over de grenser som under normale forhold gielder for stortingets ad- gang til å delegere slik myndighet til kongen. Etter det innhold fullmakten hadde, måtte den forovrig, for å vaere gyldig under norma- le forhold, ha vaert vedtatt i form av lov (eller grunnlovsbestemmelse). Men disse grunnlovens formregler ble ikke fulgt og kunne heller ikke folges.
Hvis den såkalte 'Elverumsfullmakt” under disse omstendigheter overhodet skal betrak- tes som en gyldig fullmakt for regjeringen til
extraordinaer utovelse av myndighet, må man gripe til konstitusjonelle nodrettsbe- traktninger. Det er imidlertid ikke noe ve- sentlig spörsmål hvordan man skal bedömme Elverumsfullmakten. Med eller uten fullmakt fra stortinget måtte regieringen vaere beretti- get og forpliktet til å treffe de forfoyninger som var nodvendige for best mulig å verne landets frihet og selvstendighet. Regjeringen kunne under sin virksomhet i dette oyemed ikke ubetinget vaere bundet av de vanlige kompetanseregler i grunnloven. Situasjonen var i hoyeste grad ekstraordinaer. Nodven- digheten av vidtrekkende statshandlinger var åpenbar. Fortsatte meter av stortinget i Nor- ge utelukket seg selv, når det skulle fores krig med Tyskland, som holdt landet besatt. Under disse omstendigheter var regjeringens adgang til å utove ekstraordinaer nodrett uomtvistelig. Hoyesterett har i sin for nevnte beslutning av 6. august 1945 med full rett uttalt ”at selve den situasjon som ble skapt for vårt land ved det tyske överfall den 9 april 1940 måtte gi den utovende makt en vid adgang til fra den nevnte dag å gi bestem- melser av lovgivningsmessig innhold. Uten en slik myndighet ville Kongen — den eneste av våre lovlige statsorganer som, fordi han ikke befant segi okkupert område, fortsatt hadde sin fulle handlefrihet — vaert avskåret fra å kunne ivareta landets interesser, bl.a. ved tiltak som i normale tider i förste rekke tilligger stortinget. Denne ekstraordinaere myndighet måtte Kongen ha for å kunne lede Norges deltakelse i krigen og forberede frigjoringen.” ”] 2
3.2.3 Den konstitutionella nödrätten
Den konstitutionella nödrätten har lång hävd i norsk statsrättslig praxis. Castberg definie- rar den på följande sätt:
”...retten til, når det er tvingende nodven— dig i en ekstraordinaer situasjon, da å handle på en måte, som vel er i pakt med förfat- ningens prinsipper, men som strider mot de normalt gjeldende rettsregler om statsorga- nenes myndighet.”
Enligt samme författare kan rätten utövas av ett statsorgan i en konkret situation, utan att något förhandsbeslut fattats i enlighet med gällande lagregler.13
[ det ovannämnda Haaland-målet gjorde Hoyesterett följande uttalande som berör
den konstitutionella nödrätten som grundval för exilregeringens lagstiftning:
”Etter rettens oppfatning må en soke hjemmelen for Kongens lovgivningsvirksom- het under okkupasjonstiden i den nodsitua- sjon som då forelå. Det var faktisk umulig for det normale lovgivningsorgan — Stor- tinget — å tre sammen og på fritt grunnlag fatte gyldige vedtak.
Det såkalte 'Elverumsvedtak' må etter rettens mening ses som en konstatering fra Stortingets side av at en slik nodsituasjon alt forelå den 9 april 1940, og måtte formodes å vare en tid. Under disse omstendigheter har Kongen stottet seg til den lovgivningsmyn- dighet som han har etter Grunnlovens % 17, men på grunn av forholdene har han vaert tvunget til å gå ut over den grense som 5 17 har satt for den normale utoving av den provisoriske lovgivningsmyndighet.
Det måtte under de ekstraordinaere for- hold som forelå vaere avhengig av et skjonn hvor langt Kongen i hvert enkelt tilfelle kunne og burde gå. Ved vurderingen må en bl. a. legge vekt på hvordan forholdene måt- te formodes å ville utvikle seg på det tids- punkt da hvert enkelt lovvedtak ble gitt.”' 4
3.3 Regeringens folkrättsliga status
3.3.1 Regeringens erkännande som exil- regering och av värdlandet givna förutsätt- ningar för dess verksamhet
En förutsättning för att en exilregering skall kunna gentemot en främmande stat uppträ- da som sitt lands lagliga regering är att den erkänns av denna stat. Någon folkrättslig skyldighet att erkänna en exilregering torde ej föreligga. Å andra sidan behöver erkännan- det ej vara uttryckligt. Den främmande sta— ten kan helt enkelt fortsätta att behandla exilregeringen som laglig regering och behö- ver således ej med en uttrycklig förklaring bekräfta eller förnya sitt erkännande. Den norska exilregeringen utgjorde vid exilens början hemlandets lagliga regering och be- traktades i fortsättningen som sådan av fler- talet stater. För Storbritanniens del konsta— terades i ett brev av den 18 maj 1940 från the Foreign Office till the High Court of Justice att den norska regeringen, som då
befann sig i Tromso, var erkänd som ”the de jure government of the entire Kingdom of Norway and that no other government is recognized either de jure or de facto of Norway or any part thereof”.'
Eftersom en exilregering mäste utöva sin myndighet från en främmande stats område är det nödvändigt att denna stat ger sitt tillstånd till exilregeringens myndighetsutöv- ning. Samtliga regeringar som under andra världskriget vistades i London, hade inbju- dits dit av den brittiska regeringen. och tillståndet till viss myndighetsutövning var därigenom underförstått. För Norges del för- medlade det brittiska sändebudet i Norge den 1 juni 1940 den brittiska regeringens inbjudan till konungen, kronprinsen och re- geringen att komma till Storbritannien och välja vistelseort där.2
De allierade exilregeringarna tillerkändes genom den brittiska regeringens tillstånd att vara verksamma på brittiskt område samma immunitet och privilegier som folkrätten till- erkänner en suverän stats regering. De kunde således ej åtalas vid värdlandets domstolar, var ej skyldiga att betala skatt osv. I enlighet härmed stadgade The Diplomatie Privileges Extension Act av den 6 mars 1941, att medlemmar av allierade regeringar, vilka vistades i Storbritannien, skulle åtnjuta diplomatiska privilegier och immunitet. Pri- vilegierna utsträcktes även till dessa rege- ringars ”official staff as well as to envoys accredited to them”.3
Ett principiellt medgivande för en exil- regering att utöva sin verksamhet från värd- landets område innefattar ej utan vidare sådana exekutiva åtgärder i värdlandet som rekrytering av militära förband, indrivning av skatter och upprättande av domstolar. För sådan verksamhet gavs särskilt tillstånd un- der andra världskriget av den brittiska rege- ringen genom The Allied Forces Act av år 1940 och The Allied Powers Maritime Courts Act av år 1944. Genom dessa lagar gav en suverän stats regering åt andra suverä- na staters regeringar bemyndigande att på den förras territorium i stor omfattning ut- öva statsrättsliga befogenheter.4
3.3.2 Regeringens diplomatiska förbindelser med främmande stater
Under kampen i Norge från invasionen den 9 april höll regeringen så långt det var möjligt kontakt med de främmande sändebuden i landet. De brittiska, franska och polska mi— nistrarna medföljde regeringen i exilen. Den norska regeringen bemödade sig att vidmakt- hålla sina diplomatiska förbindelser genom de norska beskickningarna i allierade och neutrala länder.
Den 24 april 1940 gav utrikesminister Koht i en detaljerad skrivelse de norska beskickningarna i utlandet besked om hän- delseförloppet i Norge efter den 9 april och redogjorde för regeringens politik. Han gav samtidigt riktlinjer för beskickningarnas verksamhet. Samtliga norska beskickningar förblev lojala mot regeringen.]
Utrikesminister Koht och försvarsminister Ljungberg besökte personligen i maj 1940 brittiska och franska regeringsmedlemmar i deras respektive hemländer. En rad länder ackrediterade under krigsåren sändebud hos den norska exilregeringen i London. Bland dem kan nämnas Storbritannien, Förenta Staterna, Belgien, Brasilien, Frankrike, ls- land, Nederländerna, Polen, Thailand och Tjeckoslovakien.2
Vid ett kort Sverigebesök i april 1940 gav Koht instruktioner för det fortsatta arbetet vid den norska legationen i Stockholm. Från denna månad upprätthöll regeringen en direkt förbindelse med legationen och denna kom under kampen i Norge sedan att tjäna som en kanal till yttervärlden och under exilåren som en förbindelselänk med Norge. En regelbunden kurirtratik upprättades mel- lan regeringen och legationen redan medan regeringen befann sig i Norge.3
Det norska sändebudet i Stockholm, Wol- lebaeck, avled den 24 oktober 1940, och legationsrådet Bull förestod därefter beskick- ningen i egenskap av chargé d*affaires. Det betonades vid flera tillfällen från tyskt håll att man ej önskade något nytt norskt sände- bud i Stockholm, och tyskarna försökte även att vid upprepade tillfällen framtvinga ned-
läggandet av den norska beskickningen.4 Den norska regeringen meddelade den 6 november 1940 Sverige sin avsikt att utnäm- na Bull till norskt sändebud och återkom ofta därtill. Den svenska regeringen slog emellertid dövörat till i mer än tre år. Dess vägran att bevilja agrément motiverades med att Bulls ackreditering kunde skärpa det tyska hotet mot den norska beskickningen och äventyra det svenska generalkonsulateti Oslo. Genom händelseutvecklingen lättades emellertid det tyska trycket. Den 6 mars 1942 utnämndes Bull till sändebud och den 17 december följande år ackrediterades han slutligen som norsk minister i Stockholm.5
Då den norske konungen och regeringen vid invasionen lämnade Oslo, beordrades det svenska sändebudet J. Beck-Friis, att stanna i den norska huvudstaden, medan legations- sekreteraren Douglas följde regeringen till dess denna lämnade Tromso den 7 juni och flyttade över till Storbritannien.6 Liksom övriga i Norge diplomatiskt företrädda stater tvingades Sverige sedan av tyskarna att den 15 juli 1940 dra in sin beskickning i Oslo, och i september 1941 även sin konsulära representation med undantag för det 1941 med tyskt samtycke upprättade generalkon- sulatet i Oslo. Detta fortfor att utöva sin verksamhet fram till krigsslutet.7
Trots upprepade påstötningar från den norske utrikesministerns sida avstod Sverige länge från att ackreditera något sändebud hos exilregeringen i London. Förbindelsen upprätthölls dock i praktiken genom den svenska beskickningen där.
Den 15 juni 1943 sändes Beck-Friis, som under mellantiden varit svenskt sändebud i Lissabon men som aldrig avlämnat rappell- brev till Konung Haakon, till London för att återuppta sin post som svenska regeringens sändebud hos den norska regeringen. Det svenska utrikesdepartementet betonade att Beck—Friis ej utnämndes till sändebud utan sedan tiden för den tyska invasionen av Norge och under hela tiden därefter förblivit sändebud hos den norske konungen och regeringen.8
Utrikesminister Koht meddelade det tyska
sändebudet Bräuer vid samtal på morgonen den 9 april att Norge ansåg sig vara i krig med Tyskland. De diplomatiska förbindelser- na mellan Tyskland och Norge avbröts dock ej den 9 april. Det norska sändebudet i Berlin A. Scheel saknade efter den 8 april kontakt med hemlandets regering.
Den 12 april fick han ett brev från den svenske ministern i Berlin om att den svens- ka regeringen samtyckt till en hemställan från den norska regeringen att tillvarata de norska intressena i Tyskland.
Scheel bad den svenske ministern ta reda på om den norska regeringens hemställan också innebar att han skulle överlämna be- skickningen till svenskarna. Efter ytterligare samtal kom man fram till att Scheel skulle avvakta vidare order från sin regering.
Den 19 april 1940 anmodades Scheel av den tyske utrikesministern att lämna lan- det.9 Det svenska skyddsmaktsuppdraget upphörde sedan Quisling i februari 1942 formellt övertagit regeringsmakten.
Kort efter den norska regeringens an- komst till Storbritannien tillkännagav Sovjet— unionen att den alltjämt erkände regeringen Nygaardsvold som Norges lagliga regering. Den 8 maj 1941 förklarade emellertid Moskva det norska sändebudets kreditbrev ogiltigt och hänvisade till att Norge ej längre var en suverän stat och att Sovjetunionen ej hade någon diplomatisk representant där. Den norska regeringen avgav icke någon pro- test mot denna åtgärd. Efter Tysklands an- grepp på Sovjetunionen den 22 juni samma år upprättades i augusti åter diplomatiska förbindelser mellan Moskva och exilrege- ringeni London.[ 0
Finland drog tillbaka sin diplomatiska re- presentation i Norge vid den tyska invasio- nen, under det att den norska regeringen återkallade sitt sändebud från Helsingfors först den 7 december 1941, sedan Stor- britannien förklarat Finland krig. Diploma- tiska förbindelser mellan de två länderna återupprättades i april 1945.1 1
Under juli—september 1940 fanns en norsk diplomatisk representant hos Vichyre- geringen i Frankrike. Denna avbröt de diplo-
matiska förbindelserna på begäran av tyskar- na.12
Exilregeringen bröt de diplomatiska för- bindelserna med Japan de facto den 7 de- cember 1941 och dejure i mars 1942. Den 6 juli 1945 avgav regeringen en retroaktiv krigsförklaring.13
3.3.3 Regeringens behörighet att sluta avtal
Den norska Grunnlovens 526 kräver stor- tingets samtycke till ingående av traktater i frågor av särskild vikt. Med stöd av Elve- rumsfullmakten och den i norsk rätt sedan länge accepterade konstitutionella nödrätten slöt exilregeringen emellertid på egen hand en rad internationella avtal av stor betydelse. Några av dessa avtal blev efter befrielsen på regeringens uttryckliga begäran godkända av stortinget. Beträffande övriga fann man ej detta förfarande nödvändigt. Avtalens folk- rättsliga giltighet sattes aldrig i fråga efter befrielsen.l
Nedan ges några exempel på avtal som exilregeringen ingick. Somliga hade stor be- tydelse för exilregeringens fortsatta krigfö- ring, andra gällde anskaffande av krediter och förnödenheter, åter andra avsåg handels- flottan och några, slutligen, rörde Norges deltagande i efterkrigstidens mellanfolkliga samarbete.2
A. Politiska och militära avtal av betydelse för den gemensamma krigföringen:
1. Avtal den 28 maj 1941 med Storbritan- nien angående organisationen och dispositio- nen av väpnade norska trupper i Storbritan- nien.
2. Deklaration antagen i St. James” Palace i London den 12 juni 1941 av de allierade nationerna, att de skulle fortsätta striden mot de gemensamma fienderna till dess slut- lig seger var vunnen, att de därvid skulle hjälpa varandra efter bästa förmåga och att de var eniga om att samarbetet mellan världens fria nationer var den enda grunden för en varaktig fred.
3. Lend-Lease-avtal den 11 juli 1942 med
Förenta Staterna, vilket reglerade grunderna för ömsesidig hjälp i det fortsatta kriget.
4. Bilaterala avtal den 16 maj 1944 med respektive Storbritannien, Sovjet och Fören- ta Staterna angående civilförvaltning och jurisdiktion i de norska områden som befria- des av allierade trupper.
B. Avtal om krediter och förnödenheter:
1. Betalningsavtal den 30 april 1940 med Storbritannien som fick en väsentlig betydel— se för britternas betalning av frakter på norska fartyg.
2. Avtal den 13 april 1944 med Sverige om kredit på 200 miljoner svenska kronor för varuköp i Sverige.
3. Avtal den 23 november 1944 med Sverige om kredit på 100 miljoner svenska kronor till flyktingadministrationen och uppsättandet av polistrupper i Sverige.
4. Avtal den 2 december 1944 med Sveri- ge om kredit på 50 miljoner kronor för hjälp till befolkningen i Norge och för utgifter vid flyktingarbetet.
5. Avtal den 14juni 1945 med Sverige om kredit på 15 miljoner kronor att täcka utgif- ter vid den norska beskickningen i Stock- holm samt vissa låneräntor.
C. Avtal rörande handelsflottan:
]. Avtal den 10 oktober 1941 mellan rege- ringens försörjningsdepartement och Minis- try of War Transport angående utnyttjandet av den norska handelsflottan och ersätt- ningen för fartygens bruk. Som följd av avtalet upprättades även den norsk-brittiska sjöfartskommittén.
2. Avtal den 1 januari 1943 med Förenta Staterna (det 5. k. Hogmany-avtalet) angåen- de den del av norska handelsflottan som gick på Amerika.
3. Ett avtal av den 5 augusti 1944 med Storbritannien, Förenta Staterna och åtskilli- ga andra allierade stater om användningen av fartyg för kriget i Europa och Asien. [ detta avtal ingick en bestämmelse om att avtalet skulle förbli i kraft intill sex månader efter krigets slut i Europa och Asien.
D. Avtal och internationella deklarationer om det mellanfolkliga samarbetet efter kri- get:
1. Den 24 september 1941 anslöt sig den norska regeringen vid ett interallierat möte till principerna i Churchills och Roosevelts Atlantdeklaration den 4 augusti 1941 från kryssaren Augusta.
2. Den 1 januari 1942 undertecknade den norska regeringen den vid ett interallierat möte i Washington samma dag antagna de- klarationen om målsättningen för de Förena- de Nationerna.
3. Den 9 november 1943 undertecknade Norge det samma datum upprättade inter- allierade avtalet om de Förenade Nationer- nas organisation för hjälpverksamhet och rehabilitering (UNRRA).
4. Den 7 december 1944 undertecknade Norge vid den internationella civila luftfarts- konferensen i Chicago detdär samma datum antagna luftfartsavtalet.
5. Den 14 december 1944 anslöt sig Norge till ett interallierat avtal om de Förenade Nationernas organisation för livsmedel och jordbruk (FAO).
6. Den norska regeringen deltog somma- ren 1944 i Bretton Woods-konferensen och upprättandet av den Internationella Valuta— fonden och Världsbanken.
Samtliga ovannämnda avtal och deklara- tioner hade under exilåren lagts fram i stats- råd av utrikesministern och efter befrielsen avgavs en särskild rapport om dem till stor- tinget. Rapporten behandlades iutrikes- och konstitutionskommittén som enhälligt god- kände alla dessa avtal och i sin tur avgav rapport till stortinget i frågan. Den 11 de- cember 1946 godkände stortinget enhälligt kommitténs rapport.3
Regeringen begärde även i en proposition till stortinget dess godkännande av Norges anslutning till Förenta Nationerna, vars stad- ga undertecknats av Norge i San Francisco den 26 juni 1945. I propositionen behandla- des därjämte den ovannämnda förklaringen av den 1 januari 1942 om anslutning till Atlantdeklarationen. Utrikes- och konstitu-
tionskommittén förordade att regeringen skulle bemyndigas underteckna FN-stadgan och kommitténs rapport antogs av ett enhäl- ligt storting.
Vid flera tillfällen under krigsåren förde regeringen förhandlingar utan att dessa myn- nade ut i formella avtal. Som exempel kan nämnas förhandlingar som britterna förde med bland andra Norge och som ej resultera- de i något avtal men som ledde till antagan- det av en brittisk lag, The Allied Powers Act av den 22 maj 1941, genom vilken respektive exilregeringar fick jurisdiktion över sina trupper i Storbritannien. Ett annat exempel: efter förhandlingar med Sverige uppsattes norska polistrupper på svensk mark utan att något formellt avtal därom träffades, bort- sett från det ovannämnda kreditavtalet.
Slutligen må nämnas att en serie konferen- ser hölls i den internationella arbetsorganisa— tionen med deltagande av norska represen- tanter för regering, arbetsgivare och arbetsta- gare.
Undersökningskommissionen lämnade utan erinran regeringens avtal med främman- de makter, däribland de avtal som gällde krigsmaktens användning utanför de begräns- ningar som är stadgade i Grunnloven.
Protokollkommittén konstaterade att av- talen antingen hänförde sig till krigföringen eller ingåtts för att tillvarata landets intres- sen i enlighet med ”Regjeringens prinsipielle linje i utenrikspolitikken”, vilken sedermera godkänts av stortinget.4
3.4 Regeringens verksamhet 3.4.1 Finanser
Det vållade den norska regeringen utom- ordentliga svårigheter att hålla kontroll över statsutgifterna under krigsperioden.1 För ti- den 9 april—30 juni 1940 uppgjordes ingen särskild budget. Det visade sig senare svårt att uppställa en helårsbudget, och därför budgeterade man under åren 1940—43 för sex månader i taget. Trots de förkortade
budgetperioderna var det emellertid besvär- ligt att hålla utgifterna inom budgetens ram under krigets växlande förhållanden.2
Den norska regeringens verksamhet under exilåren påverkades i högsta grad av möjlig- heten att skaffa tillräckliga medel. Statens ordinarie inkomster i utlandet utgjordes av avgifter, återbetalningar, inkomster från norska statliga institutioner i utlandet m m. Dessa intäkter var relativt obetydliga; som exempel kan anföras att de första halvåret 1944 uppgick till 310000 pund. Det var tydligt att regeringen för att fullgöra de uppgifter den förelagt sig behövde ytterligare inkomster.
Regeringens främsta inkomstkälla blev intäkterna från handelsflottan genom det statliga organet Nortraship (se nedan). Sam— tidigt som regeringen genom en förordning av den 22 april 1940 rekvirerade handels- flottan fastställdes genom en annan förord- ning en månatlig avgift till statskassan på 1 nkr/ton dw för alla registreringspliktiga norska fartyg över 500 ton. Dessutom uttogs i förskott skatt på rederiverksamheten.
Så småningom upphörde regeringen att i sin budget närmare precisera intäkterna av skatt och tonnageavgift och införde helt enkelt under titeln ”overforsel fra Nortra- ship” belopp som var nödvändiga för bud- getens balansering. För att få något mått på hur mycket av Nortraships intäkter som rimligen borde tillfalla regeringen gjorde finansdepartementet en uppskattning av den inkomst staten — på basis av de skattesatser som gällde före krigsutbrottet — skulle ha fått från handelsflottan i form av tonnage- avgifter och skatter, om fartygen hade disponerats av redarna själva. Den del av regeringens inkomster från Nortraship som översteg den sålunda uppskattade summan av avgifter och skatter borde enligt finans- departementet likställas med lånemedel.
Obligatorisk källskatt (skattetrekk) för sjöfolk infördes i juli 1940, och verkställdes genom Nortraship. I november samma år infördes på förslag från finansdepartementet frivillig källskatt på de löner som utbetalades till den civila personalen vid den norska
centralförvaltningen i Storbritannien och till denna anslutna kontor. Avdraget uppgick till 10 % — 15 % av månadslönen och skulle avräknas mot såväl redan utdebiterade som kommande skatter. Med tiden genomfördes sådan källskatt för de flesta civila tjänstemän inom administrationen, Nortraship och Norges bank, men däremot inte för norsk militär personal i Storbritannien eller för personal vid de norska beskickningarna i Stockhorm och Washington.
Genom en förordning av den 23 december 1941 bemyndigades finansdepartementet att införa obligatorisk källskatt för sådana lön- tagare utanför Norge som avlönades av den norska staten eller av norska hel- eller halvstatliga institutioner. Denna skatteplikt omfattade alltså även den militära persona- len. Skattesatserna motsvarade dem som gällt för den frivilliga källskatten och skatt uttogs på såväl lön som bostadsförmåner.
De intäkter som intlöt genom källskatt upptogs ej som inkomst i statsbudgeten utan som a conto-inbetalningar för framtida uppgörelse med skattebetalarna. Statsin— komsterna för tiden 1 juli 1940 — 30 juni 1945 budgeterades till sammanlagt 89 645 803 pund.
53 % av den norska regeringens totala budgeterade utgifter, dvs. 47.8 miljoner pund, ut|ordes av kostnaderna för krigs- deltagandet. Enligt militäravtalet med Stor- britannien av den 28 maj 1941 skulle de där stationerade norska styrkorna utrustas, av- lönas och underhållas på den norska rege- ringens bekostnad. Norska inbetalningar till Storbritannien respektive brittiska inbetal- ningar till Norge krediterades inbetalaren på ett särskilt konto hos Bank of England. Pundkursen fastställdes till 17,70 nkr och bibehölls under hela kriget. Allt enligt ett betalningsavtal av den 30 april 1940.
En annan stor utgiftspost utgjordes av biståndet till den norska flyktingverksam- heten. Av detta gick till flyktingarna i Sverige 3.28 miljoner pund.
Löneutgifterna ökade i takt med att förvaltningen i utlandet tillväxte. Så små- ningom uppgick antalet tjänstemän vid civila
norska statliga organ i Storbritannien till 1 250. Driftbudgetens sammanlagda belopp för tiden ljuli 1940 — 30juni 1945 var 58.8 miljoner pund.
Till den norska regeringens viktigaste kapitalutgifter, som totalt utgjorde 10 mil— joner pund, hörde investeringar för att utbygga handelsflottan. Delvis finansierades dessa investeringar genom län.
] exilregeringens budgetplanering kom i första hand anslag som enligt dess uppfatt- ning kunde effektivisera krigsinsatserna. Andra poster med hög prioritet var anslag till hemmafrontens arbete, till hjälpaktioner för befolkningen i det ockuperade hemlandet och till Finnmark efter dess befrielse.
Exilregeringen beviljade dessutom anslag till åtgärder för att som självständig stat bistå nödställda norrmän och lösa andra frågor inom social- och hälsovården som uppkom genom kriget.
Undersökningskommissionen fann inte skäl att rikta någon kritik mot regeringens finanspolitik. Den fick vid sin genomgång intrycket att finansdepartementet stått un- der skicklig och kraftfull ledning. Regeringen och finansdepartementet tycktes i allmän- het, sade kommissionen, ha uppnått prak- tiska lösningar på de många svåra problem som förelegat, även om ibland delade me- ningar rått om hur de olika problemen skulle behandlas.3
3.4.2 Revision
Enligt den norska Grunnloven & 75 k tillkommer det stortinget att utse fem revisorer att granska statens räkenskaper, som inom sex månader efter utgången av räkenskapsåret skall tillställas dem. Enligt lag av den 8 februari 1918 om statens revisions- väsende som ger närmare föreskrifter om statsrevisorernas verksamhet åligger det dem bl a att till odelstinget avge utlåtande angå- ende de högsta statsorganens räkenskaper och finansiella diSpositioner samt att själva fatta beslut angående övriga statsorgans räkenskaper och dispositioner. Eftersom en av stortinget tillsatt ordinarie statsrevision
inte kunde komma till stånd, inrättades genom en förordning av den 3januari 1941 i London ett ”Statens revisjonskontor” med uppgift att för tiden från den 9 april 1940 verkställa den i Grunnlovens & 75 k före- skriva revisionen. Det fastslogs att denna revision var provisorisk och att alla räken- skaper skulle föreläggas den ordinarie riks- revisionen för slutlig granskning när rege- ringen hade återvänt till Norge.1 Revisjons— kontoret lydde under ett av statsråden och leddes av en av konungen utsedd revisions- chef.2
Beslutsmyndighet vid denna provisoriska revision skulle enligt en förordning av den 23 oktober 1942 vara ett utskott bestående av tre statsråd som utsågs av regeringen. När utskottet ej var enigt eller oenighet i någon principfråga rådde mellan utskottet och något av departementen skulle frågan hän- skjutas till regeringen för avgörande. 1 frågor utan principiell betydelse eller utan större ekonomisk räckvidd kunde revisionskontoret självt fatta beslut. I praktiken kom endast ett fåtal ärenden att behandlas i beslutsut- skottet.
Revisionen inleddes i början av 1941 ochi december samma år upprättades ett filial- kontor i Stockholm, där beskickningen re- dan hade inlett ett revisionsförfarande. Man beslöt att revisionskontoret skulle lyda un- der statsrådet Nielsen och stortingsman Mustad utnämndes till revisionschef. Under de närmaste tre åren uppstod meningsskilj- aktigheter mellan regeringen och revisions- kontoret i ett flertal frågor. Enligt revisions- chefen var de statliga räkenskaperna ej tillräckligt översiktliga och detaljerade. Dess- utom ansåg han att departementen ingrep i revisionsarbetet. Revisionschefen hävdade vidare att en särskild styrelse för revisionen borde upprättas. Därigenom skulle denna kunna uppträda med större auktoritet.3
Den 11 augusti 1942 informerades rege- ringsmedlemmarna vid ett sammanträde om att revisionskontoret utsett en kommitté med uppgift att undersöka förhållandena rörande ett under krigsåren upprättat spar- kontor, "Inskudds- og Trekkontoret”. En-
ligt regeringens åsikt saknade revisionen rätt att tillsätta en sådan kommitté.
Statsministern hävdade vid samma sam- manträde att revisionskontoret även i andra fall överskridit sin behörighet, och att dess arbete ej fortgick i överensstämmelse med 1918 års lag och inte heller med gällande praxis för riksrevisionen i Norge eller med förordningen av den 3 januari 1941. Exil- regeringen utövade enligt hans mening såväl regeringsmakten som stortingets funktioner och kunde endast stå till svars inför ett efter Norges befrielse i lagliga former valt storting. Även om revisionskontoret borde ha en oavhängig ställning, fick det inte i praktiken bli en regering över regeringen. Justitiedepar- tementet framlade ett utlåtande som stödde statsministerns ståndpunkt.
I september 1943 förklarade revisions- chefen att han på grund av det skick som de statliga räkenskaperna befann sig i ej längre kunde kvarstå. Han påpekade att redovis- ningen försenats för budgetåret 1940/41 ca 20 månader och för budgetåret 1941/42 ca 8 månader. Revisionsarbetet försvårades också avsevärt på grund av den rådande bristen på översiktlighet i räkenskaperna. Stortings— president Hambro och statsrådet Nielsen förmådde honom att uppskjuta sitt avsked till dess förslaget att uppsätta en revisions- styrelse behandlats. Detta förslag avslogs i regeringen den 26 oktober 1943. Mustad avgick den 2 november samma år och efterträddes den 11 januari 1944 av en ny revisionschef.
En ständig tvistefråga mellan revisions— kontoret och regeringen var revisionen av de hemliga anslagen till bl a hemmafronten och underrättelseväsendet. Revisionskontoret an- såg att alla sådana utgiftsposter borde före- läggas statsrevisionen. Genom en Kungl. resolution den 24 mars 1944 föreskrevs emellertid att vissa hemliga utgifter tills vidare skulle undantas från vanlig revision genom Statens Revisjonskontor och i stället underkastas granskning enligt särskilda rikt- linjer.4
Undersökningskommissionen efter befriel- sen var enig om att regeringen varit behörig
att på detta sätt begränsa revisionens omfatt— ning. Att beslutsmyndigheten till någon del underordnades regeringen var efter norska förhållanden intet nytt. Revisionen betrakta- des för övrigt som provisorisk och regeringen avsåg inte att undandra sig vanlig, i Grunn- loven stadgad granskning. Det var naturligt att regeringen använde sig av hemliga anslag i större omfattning än vad som var vanligt i fredstid och att de med detta sammanhöran- de räkenskaperna måste underkastas särskild granskning.5
3.4.3 Ekonomisk verksamhet
3431 Norges Bank
En del av bankens ledning följde konungen och regeringen i exil. Guldreserven fördes undan tyskarna först till Lillehammer sedan vidare norrut och slutligen ut ur landet.
Genom en förordning av den 22 april 1940 beslöt regeringen att bankens säte skulle förläggas utanför Oslo. Genom ett tillägg av den 7 juni medgavs att det fick flyttas utom rikets gränser och genom en Kungl. resolution samma dag förlades dess säte till Storbritannien.'
Regeringen fastslog genom ett beslut av den 3 juni 1940 att Norges Bank skulle behålla sin ställning som självständig institu- tion. Denna fråga togs upp till ny behandling i London den 19 juni vid ett sammanträde mellan medlemmar av regeringen och ban- kens direktion. Statsrådet Nielsen gjorde gällande att bankens tillgångar skulle varai säkrare förvar, om de övertogs av finansde- partementet och att det ej förelåg något behov av en självständig Norges Bank i utlandet. Representanterna för banken gen- mälde att direktionen awaktade en begärd utredning i frågan från Bank of Englands juridiske rådgivare. Man räknade med två möjligheter för den fortsatta verksamheten: antingen att regeringen med stöd av Elve- rumsfullmakten utfärdade en förordning som ålade Norges Bank att överlämna alla
bankens medel till regeringen, eller också att banken fortsatte som självständig institution och fick verka som norsk sedelbank i Storbritannien, USA och Canada.
När regeringen den 26 juni behandlade frågan om bankens framtid förelåg ett förslag från bankens direktion att banken skulle fortsätta sin verksamhet som hittills. Majoriteten av regeringens medlemmar anslöt sig till denna uppfattning. Endast tre medlem- mar, Torp, Koht och Nielsen, röstade för att regeringen genom finansdepartementet skulle överta bankens tillgångar. Sommaren 1940 registrerades banken enligt reglerna i den brittiska Companies Act av 1929 och dess särställning som Norges bank godkändes formellt av Board of Trade.2
När bankens säte flyttades, entledigades de medlemmar av direktionen som befann sig på ockuperat område och en ny direktion utsågs med dr Arnold Raestad som ordföran- de. Han kvarstod fram till sommaren 1945. Vidare ändrades gällande bestämmelser an- gående bankens styrelse så att dess medlems- antal minskades från 15 till 9. Ny styrelse tillsattes därefter i London med generalkon- sul Conradi som ordförande. Genom en Kungl. resolution av den 26 juli 1940 utsågs statsrådet Nielsen och Hindahl och sände- budet Bentzon att överta den kontroll av bankens verksamhet som enligt Grunnloven & 75 åligger stortinget.3
Medan regeringen ännu uppehöll sig i Norge kom den till uppfattningen att Stor- britannien ej skulle vara en tillräckligt säker förvaringsplats för guldreserven. Den beslöt därför den 26 april i Molde att guldet snarast möjligt skulle fraktas över till Canada och därifrån till New York. Samma dag under- tecknade statsminister Nygaardsvold en full- makt för Norges ambassadör i USA, Morgen- stierne, som gav denne dispositionsrätt över Norges Banks samtliga konton och tillgångar i USA. En mindre del av guldreserven deponerades hos norska beskickningen i London medan huvuddelen lades i förvar i Federal Reserve Bank i New York och Bank of Canada i Ottawa.4
1 oktober 1940 framlade Torp i rege-
ringen, på begäran av Morgenstierne, ett förslag om att Norges Bank skulle till regeringen överlåta guldreserven, valutareser- ven samt kontomedel och värdepapper i USA, uppgående till ett sammanlagt värde av 288 miljoner nkr. Härigenom ville man förhindra att den tyskkontrollerade Norges Bank i Oslo eller andra institutioner i det ockuperade Norge skulle kunna göra anspråk på de norska tillgångarna i Amerika. För- slaget hade utarbetats i nära samarbete med direktionen för Norges Bank och antogs enhälligt av regeringen genom en vid ett extraordinärt statsråd den 29 oktober 1940 utfärdad Kungl. resolution.S
Senare på hösten 1940 uttryckte britterna önskemål om att få överta guldreserven i utbyte mot gottgörelse ibrittiska pund efter krigsslutet. Detta önskemål framställdes vid ett sammanträde mellan den brittiske finans- ministern, sir Kingsley Wood, och de norska statsråden Koht, Torp och Lie. Dessa klar- gjorde för sir Kingsley att guldreserven alltjämt var Norges Banks egendom och att den Kungl. resolutionen av den 29 oktober endast var en säkerhetsåtgärd, ägnad att hindra att anspråk från nazistkontrollerade organ i Norge skulle kunna leda till att norska tillgångar i USA beslagtogs. Regering— en ansåg det som en hederssak att när Norge befriats återföra guldreserven till Norges Bank i Oslo. Därtill kom att om guldreserven överlämnades till Storbritannien skulle den norska regeringen inte ha medel att sätta upp nya militära styrkor och vidmakthålla sin administration. Statsråden framhöll vidare att den norska regeringen ej önskade hamna i samma situation som flera av de andra exilregeringarna i London, nämligen att ställas under den brittiska regeringens finan- siella kontroll. Slutligen ville norrmännen ej acceptera att guldreserven efter kriget gott- .ordes i pund, eftersom ingen visste vilket pundets värde skulle vara vid den tidpunk- ten. Ett norskt minimikrav var en gottgörelse uppgående till guldreservens guldvärde vid den tidpunkt då ersättning skulle utgå.
Konungen oeh regeringen bearbetade energiskt brittiska regeringsmedlemmar och
Bank of Englands direktion för att förmå britterna att uppge sitt krav. Foreign Office stödde ej kravet och detta förföll så små- ningomf'
3.432. Handelsflottan och Nortraship1
Som tidigare nämnts övertog den norska regeringen vid den tyska invasionen kontrol- len över större delen av de norska fartyg, som då befann sig utom Norges gränser. På grund av krigssituationen kunde regeringen i praktiken ej förfoga över de fartyg, som befann sig i tysk, dansk, norSk och fransk hamn.2 Också beträffande vissa fartyg i svensk hamn uppkom hinder för regeringens förfogande.3
Genom en förordning av den 22 april 1940 rekvirerades samtliga fartyg över 500 registerton som var införda i norskt fartygs- register och ej redan stod i de norska, brittiska eller franska regeringarnas tjänst. Rekvisitonen utvidgades genom en förord- ning av den 18 maj 1940 till att omfatta samtliga fartyg utanför Norge. Förfogande- rätten över fartygen definierades som en nyttjanderätt och redarna tillförsäkrades full ersättning såväl för utnyttjandet som för förluster vållade av kriget. Både rekvisitionen och gottgörelsen hade enligt regeringen stöd i Grunnloven.4
Den 22 april 1940 sände regeringen sjöfartsdirektör Lorentzen till London utrus- tad med vittgående fullmakter från regering- en att under försörjningsdepartementets överinseende leda handelsflottans verksam- het. Den norska beskickningen i London oeh representanter i Storbritannien för norsk sjöfart hade vid denna tid redan upprättat en sjöfartsorganisation benämnd ”the Nor- wegian Shipping and Trade Mission (Nortra- ship)”. Denna organisation utbyggdes nu under Lorentzens ledning.
I juni 1940 övertog Nortraship den i New York befintliga ”Norwegian Shipping Committee”, som hade kontrollen över ett avsevärt antal norska fartyg i amerikanska farvatten. Nortraship fick därmed ett kontor också i New York och en betydande del av
handelsflottan dirigerades under hela kriget därifrån. Administrationen tillväxte snabbt och vid krigets slut hade Nortraship utom de två huvudkontoren i London och i New York 50 underkontor. Över tusen personer var anställda vid kontoren.
Tillvaron av två huvudkontor ledde till kompetenstvister. I viss utsträckning kunde dessa regleras genom en Kungl. resolution av den 25 oktober 1940 som angav vissa riktlinjer för huvudkontorens samarbete och uppdrog åt försörjningsdepartementet att samordna verksamheten.
Angelägenheter av särskild betydelse be- handlades på departementsnivå. Försörj- ningsdepartementet handlade exempelvis frågor rörande disponering av flottan, ny- byggnader och lån. Från den 18 september 1942 uppdelades departementet i ett sjö- fartsdepartement och ett försörjnings- och återuppbyggnadsdepartement. Nortraship kom därefter att lyda under sjöfartsdeparte- mentet.
Kompetenskonflikter uppstod också i samarbetet mellan sjöfartsminister Sunde och sjöfartsdirektör Lorentzen. Den sist- nämnde ansåg att statsrådet gjorde intrång i hans behörighet och lade sig i Nortraships löpande verksamhet. Sunde hävdade, att Nortraship var en viktig faktor i krigsan- strängningarna och att dess verksamhet så- lunda måste inordnas i regeringens samarbete med de allierade.5 Statsminister Nygaards- vold intog en medlande hållning i dessa tvister och lyckades med tiden få till stånd en förtroendefull samverkan mellan sjöfarts- ministern och Nortraships ledning.
Våren 1942 krävde norska intresseorga- nisationer, bland dem ”Norsk Sjomansfor- bund” och ”Arbeidernes Faglige Landsorga- nisasjon” att regeringen skulle upprätta en styrelse för Nortraship. Kravet var föranlett av en rad klagomål.
Regeringen tillsatte ett utskott med upp- gift att utreda klagomålen. Försörjningsde- partementet fann det genom utredningen styrkt att någon djupare grund ej fanns för klagomålen men tillstyrkte att en rådgivande kommitté skulle tillsättas för att informera
intresseorganisationerna om Nortraships verksamhet och ge dem tillfälle att framföra sina synpunkter. Regeringen tillsatte en rådgivande kommitté och förstärkte sam- tidigt ett tidigare för sjöfartsdirektören upp— rättat råd. Dessa rådgivande organ visade sig få föga praktisk betydelse och upplöstes den 23 december 1943.
Den efter kriget tillsatta undersöknings— kommissionen ansåg i sin värdering av regeringsverksamheten, att det förelegat vägande skäl för uppdelning av handelsflot- tans administration på två likvärdiga kontor. Regeringen hade ägnat organisationen och alla de kompetenstvister som uppstått stor uppmärksamhet och kunde ej kritiseras för någon underlåtenhet. Regeringen kunde inte förutsättas reglera alla detaljer.
Regeringen ingrep i Nortraships drift endast när det gällde avgöranden av principi- ell karaktär. Fartygen disponerades av Nor- traship med de inskränkningar som följde av regeringens överenskommelse med britterna och av krigföringen.
Britterna fortsatte till att börja med att befrakta vissa norska fartyg på grundval av det s.k. Scheme-avtalet, vilket ingicks den 11 november 1939 mellan Ministry of Shipping och norska ”Rederforbundet”. Detta ersattes hösten 1941 av nya befrakt- ningsavtal som ingicks mellan Ministry of War Transport och den norska regeringen. Samtidigt med dessa avtal upprättades en norsk-engelsk sjöfartskommitté, där villko— ren för de norska fartygens användning diskuterades. Kommittén hade i första hand att ta hänsyn till krigföringens krav och den norska regeringen fick därför föga möjlighet att begränsa de risker fartygen utsattes för.
Förhandlingar om löneavtal fördes vid olika tillfällen mellan Nortraship och sjö- mansorganisationerna. Enligt ett avtal den 5 juni 1940 skulle lönetvister som ej kunde avgöras på annat sätt hänskjutas till en skiljenämnd med säte i London. De flesta tvisterna gjordes dock upp i godo. Genom en förordning av den 29 oktober 1943 erhöll norskt sjöfolk lön även under fångenskap och internering.
Sjömännens bidrag till sina familjers un- derhåll liksom deras skatter och sparmedel inbetalades till ett kontor som genom en förordning i juli 1940 upprättades vid det norska generalkonsultatet i London. Konto— ret sökte efter bästa förmåga hjälpa sjömän- nens anhöriga i Norge och se till att underhållsbidragen kom familjerna till godo. Bidragen sändes till Sverige där de växlades till norsk valuta. Därefter vidarebefordrades de till Norges Rederforbund, som månadsvis fördelade medlen bland sjömännens anhöriga i samråd med de norska sjömansorganisatio- nerna.6 Vid kontoret fanns den 31 mars 1945 42 miljoner norska kronor innestående och vid ett motsvarande kontor i New York fanns det 20 miljoner kronor.
Under den tyska ockupationen kunde den norska sjukförsäkringen ej fungera för norr- män som befann sig utomlands. 1 ett löneavtal av den 5 juni 1940 med sjömans- organisationerna bestämdes det att Nortra- ship skulle svara för sjukförsäkringens utbe- talning. Socialdepartementet övertog sedan ansvaret för sjukförsäkringen genom en förordning i november 1941 och övertog efter juni 1942 även olycksfallsförsäkringen. I mitten av april 1943 upprättades en styrelse som fick samma funktioner som ett riksförsäkringsverk.
Genom en förordning av den 12 juli 1940 infördes vissa bestämmelser om arbetsplikt som även berörde sjömännen.7 Försummelse av arbetsplikt beivrades i Storbritannien av norska sjöfartsdomstolar.8 1 USA och Cana- da däremot kunde de norska bestämmelserna endast verkställas ombord på norska fartyg. Ett avsevärt antal sjömän gick i land i dessa länder eller mönstrade på amerikanska fartyg där de fick bättre villkor. Sedan USA gått med i kriget hjälpte emellertid amerikanska myndigheter till att hålla dem kvar i norsk tjänst.
Handelsflottan hade sjöförsäkring hos brittiska sjöförsäkringsbolag och krigsförsäk- ring hos War Risk Insurance Office, vid ett par tillfällen höll dock Nortraship själv viss del av sina försäkringar, 40 % av sjöförsäk- ringen under en period och 20 % av krigsför-
Regeringen uppmärksammade möjligheten att låta Nortraship i större utsträckning stå som självassuradör och tillsatte hösten 1940 en kommitté för att utreda frågan. Kommittén fann att försäkringarna med vissa ändringar beträffande krigsförsäkringen borde bibehållas hos britterna och bemyndi- gade försörjningsdepartementet att ordna försäkringsfrågorna på samma sätt som tidi- gare.
Efter kriget framfördes viss kritik mot regeringen för att den ej i större utsträckning låtit Nortraship stå som självassuradör. Un- dersökningskommittén fann emellertid ej skäl att kritisera regeringens åtgärder. Upp- görelsen med försäkringsbolagen efter kriget blev långvariga och ännu flera år efter kriget återstod många försäkringsfall oreglerade.
1941 beslöt britterna att leverera vapen till beväpning av den norska handelsflottani den mån dess personal var vapenkunnig. Den norska regeringen tillsatte då en kommitté med representanter från försvars-, marin- och handelsdepartementen för att utreda frågan. På grundval av kommitténs rekommendation bemyndigade försvarsdepartementet därefter sjöförsvarets överkommando att rekrytera, utbilda och fördela skyttar på fartygen. Beväpningen på fartygen förbättrades undan för undan och den därigenom ökade säker- heten underlåttade fortsatt rekrytering till handelsflottan.
Efter kriget tillsattes genom två Kungl. resolutioner av den 4 maj och den 20 juni 1945 en särskild kommitté med uppgift att granska regeringens rekvisition av handels- flottan. Kommittén bedömde rekvisitionen som rättsenlig och utarbetade en lag med regler för fastställande av ersättning till skeppsredarna.
Undersökningskommissionen för regering- ens verksamhet under kriget uttalade att regeringens rekvisition av handelsflottan var ett klokt och djärvt beslut, som stärkte Norges och regeringens ställning under kri- get. Kommissionen uttryckte även sin upp- skattning för det sätt på vilket regeringen genom Nortraship hade utövat den rätt som
Den norska regeringen övertog i april 1940 även nyttjanderätten till valfångstflottan, som rekvirerades enligt tidigare här nämnda förordningar. Den administrerades genom en privat firma fram till 1942, då dess drift övertogs av Nortraship. Den bestod då av 12 kokerier och 105 valbåtar. Den 19juni 1940 upprättades en valfångstkommitté i New York, vilken fungerade som rådgivande or- gan och var underställd sjöfartsdirektören.
3.4.4 Försvaret
Regeringen insåg, redan före avresan från Norge den 7 juni 1940, vikten av att upprätta ett militärt kommando utanför landets gränser. Härigenom skulle en norsk krigsinsats på allierad sida möjliggöras, och konungen uppfylla rekvisitet i 5 41 Grunn- loven för sitt fortsatta utövande av kunga- makten, nämligen ”vaere i feldt”.l
Då regeringen lämnade Tromso beordrade den marinen att i sin helhet evakuera. Armépersonalens och särskilt dess officers- kårs evakuering grundade sig däremot helt på frivillighet. Överbefälhavaren general Ruge förklarade på regeringens förfrågan att han var villig att avstå endast ett begränsat antal officerare från staberna ty frontavdelningen behövde sitt befäl. Ruge förklarade sig oförmögen att tillmötesgå regeringens begä- ran att till Storbritannien få överföra en infanteribataljon. Delar av flygvapnets perso- nal hade i viss utsträckning beordrats över till Storbritannien redan i maj i samband med utrymningen av Sydnorge. Avsikten hade därvid varit att de sedan skulle föras över till Nordnorge. Ett erbjudande från det brittiska militära överkommandot att över- föra 3 000 man norska trupper till Storbri- tannien antogs ej. Regeringen uttalade aldrig någon önskan om att generalstaben skulle flytta över. General Fleischer medföljde som militär befälhavare, medan överbefälhavaren Ruge stannade kvar för att verkställa kapitu- lationen. Beslutet att ersätta överbefälhava- ren Ruge med Fleischer finns ej registrerat i något av regeringens protokoll.
Den 1 juli 1940 disponerade regeringen över 1 620 man militära styrkor, varav 400 från marinen, 150 från flygvapnet samt 83 officerare och 984 meniga från armén. Till regeringens förfogande stod vidare 13 örlogs- fartyg och ett fåtal flygplan.2
Det framstod som en av regeringens pri- mära uppgifter att organisera den norska krigsinsatsen på allierad sida. lett memoran- dum av den 10 juli 1940 informerades den brittiska regeringen om den norska rege- ringens avsikt att tillsammans med de allie- rade fortsätta striden tiil dess slutlig seger vunnits. Med de begränsade resurser som stod regeringen till buds under den första tiden var krigsinsatsen till en början tämligen obetydlig. Exilregeringen hemställde hos den kanadensiska regeringen om att få upprätta norska flygavdelningar i Canada och det första träningslägret där invigdes redan som- maren 1940. I Skottland upprättades mindre landstyrkor, vilka ställdes under befäl av general Fleischer. Marinen som redan för- fogade över ett antal krigsfartyg kunde omedelbart inleda samarbete med de brittis- ka flottstyrkorna vid försvaret av Stor- britannien och vid operationer längs den norska kusten.3
Samordningen av den norska krigsinsatsen med den brittiska var bristfällig. Detta gav upphov till betydande irritation. Britterna företog upprepade gånger aktioner mot Nor- ge utan att underrätta exilregeringen och denna var därför ur stånd att förvarna befolkningen i hemlandet. Härigenom upp- stod gång efter annan misstämning mellan regeringen och landsmännen.
Exilregeringen eftersträvade därför ökat inflytande och klarare linjer beträffande krigsaktioner som berörde Norge. Den 28 maj 1941 ingicks ett norsk-brittiskt militär- avtal i vilket parterna överenskom om hur de norska trupperna i Storbritannien skulle organiseras och användas. I avtalet upp- ställdes som ett gemensamt krigsniål Norges frihet och självständighet. Vissa enheter av marin och flyg skulle underställas brittisk Operativ ledning, medan arméstyrkoma i största möjliga utsträckning skulle samman-
hållas som norska styrkor och stå under norskt befäl. Norska styrkor skulle i huvud- sak vara underkastade norsk jurisdiktion samt avlönas och underhållas av den norska regeringen. Alla styrkor under norskt befäl skulle operera under norsk flagg.
Norska marin- och flygstyrkor deltog aktivt i de allierades krigföring, medan armé- styrkorna i enlighet med militäravtalet spa- rades för att användas för Storbritanniens försvar och Norges befrielse. Genom intensiv militär träning skapades militära elitförband, vilka efter återkomsten till hemlandet skulle bilda kärnan i ett framtida norskt försvar.4
En klen militär utrustning stod under den första exilperioden till regeringens förfogan- de. Marinen kunde i någon mån själv ersätta sina materiella förluster genom att bygga om valfångstbåtar för krigsbruk samt överta far- tyg från de allierade, men för truppernas utrustning blev regeringen till största delen beroende av de allierade och Förenta Stater- na. Utlovad materiel försenades ofta, emedan leveransländema behövde den för eget bruk. Enligt militäravtalet av 1941 åtog sig den brittiska regeringen att så snart som möjligt komplettera de norska truppernas utrustning och beväpning och den 11 juli 1942 upp- rättades ett norsk-amerikanskt avtal om leve- rans av materiel till den norska krigsmakten på Lend-Lease-villkor. Den amerikanska re- geringen förband sig dessutom att utan ersättning reparera skadade fartyg liksom, om möjligt, ersätta förlorat tonnage.5
Ett försvarets överkommando upprätta- des i Tromso genom en Kungl. resolution av den 18 maj 1940 men detta medföljde ej i exilen. Ett nytt överkommando uppsattesi Storbritannien genom en Kungl. resolution av den 6 februari 1942. Till överbefälhavare med generals rang utnämndes major Han- steen. Överkommandot som skulle fungera som en självständig planerande stab hade till uppgift att koordinera de tre försvars- grenarnas verksamhet, att bygga upp en effektiv underrättelsetjänst och att stärka och militärt utbygga hemmafronten. Kom- mandot utarbetade också planer för den kommande befrielsen av hemlandet och stod
för bedömningen av hemmafrontens militära möjligheter och för den norska militära informationstjänsten i samband med allie- rade operationer mot Norge. Genom en Kungl. resolution av den 21 september 1945 utfärdades instruktioner för överbefäl— havaren samt för cheferna för de olika försvarsgrenarna. Överkommandot fick stor praktisk betydelse i det ofta svåra sam- arbetet med brittiska myndigheter.6
Försvarsledningen förstärktes genom en Kungl. resolution den 23 december 1941 som återupprättade försvarsrådet, en insti- tution som fanns i Norge redan före ockupa- tionen men som då kommit till obetydlig användning. Det nya försvarsrådet fick föl- jande sammansättning: försvars—, utrikes- och finansministrarna samt cheferna för armén, marinen och flygvapnet. Statsministern kun- de efter eget bedömande delta i rådets sammanträden och därvid fungera som ord- förande. Vid rådets återupprättande befann sig arméchefen general Ruge, som under striderna i Norge varit chef för landets samlade krigsmakt, i tysk krigsfångenskap och befattningen som chef för marinen var tillfälligt vakant. Dessa två poster fylldes därför av andra innehavare. Rådets främsta uppgift blev att dra upp huvudlinjerna för den norska försvarspolitiken.
Regeringen hyste vissa farhågor att vid den kommande befrielseaktionen i Norge motsättningar skulle kunna uppstå mellan norska och allierade styrkor. För att undvika sådana motsättningar och åstadkomma den nödvändiga samordningen av aktionen fann regeringen det nödvändigt att tillsätta en högsta ledning vars auktoritet var obestridlig. Regeringen hemställde våren 1944 till Stor- britannien och Förenta Staterna om deras samtycke till att kronprins Olav utnämndes till chef för de allierade landstigningsstyrkor- na i Norge. De allierade gick ej med på detta. Regeringen bad då den 1 juli 1944 kronprins Olav att överta ställningen som överbefälha- vare med hittillsvarande överbefälhavaren general Hansteen som närmaste man. Kron- prinsen accepterade och förordnades till överbefälhavare tills vidare och längst till
dess ordinarie statsråd kunde hållas i Oslo. Det förutsattes att han vid en invasion av Norge skulle vara underställd den högsta allierade krigsledningen. Syftet nåddes. Någ- ra motsättningar uppstod ej med de alliera- de. Hemmastyrkorna inordnade sig lojalt un- der överbefälhavarens ledning.7
Rekryteringen till de militära förbanden bedrevs i olika former och beredde under de första krigsåren exilregeringen stora svårig- heter av såväl rättslig som praktisk natur. Den norska värnpliktslagen förutsåg ej upp- rättandet av väpnade styrkor i utlandet och tvångsmedel eller straffpåföljd kunde ej till- gripas. Regeringen ansåg därför till en början att endast en rekrytering på frivillig grund var möjlig.8
I Sverige fanns sommaren 1940 ca 4 200 man norsk militär internerade. Exilrege- ringen underrättade den norska legationen i Stöckholm om att krigsskoleutbildade nors— ka officerare behövdes för att tjänstgöra som instruktörer vid norska förband i Stor- britannien. Regeringen påtog sig allt ekono- miskt ansvar för officerare och tjänstemän. Sverige hävde interneringen utan att dessför- innan utfärda generellt uppehållstillstånd eller ens underrätta den norska legationen. Följden blev att all militär personal åter- vände till Norge där de avkrävdes lojalitets- förklaring av tyskarna.9
Under åren 1940—45 lyckades åtskilliga flyktingar ta sig över från Norge till Sverige och exilregeringen gjorde försök att per flyg till Storbritannien transportera norrmän som värvats i Sverige. Försöken strandade emel- lertid på svårigheterna att anordna sådan transport. Även ett försök att via Finland till Storbritannien och Canada föra över norsk yrkesmilitär misslyckades. Slutligen försökte regeringen genom upprepade appeller förmå norska officerare i hemlandet att ansluta sig till styrkorna i Storbritannien. Trots alla ansträngningar begränsade sig rekryteringen från Norge och Sverige till 500 man.10
Vid ett regeringsmöte den 15 oktober 1940 påpekade general Fleischer att rege- ringen måste vidta omfattande inkallelser för att kunna uppfylla sina utfästelser om aktivt
deltagande i den allierade krigföringen. Den 13 december samma år utfärdades den första förordningen om värnplikt för norska med- borgare i utlandet. Varje norsk medborgare i åldern 18—55 år som uppehöll sig i utlandet underkastades skyldighet att göra militär- tjänst. Till en början inkallades av praktiska skäl endast i Storbritannien bosatta perso- ner.11
En värnpliktsstyrelse upprättades sam— tidigt för att verkställa inskrivningen. Denna kunde endast äga rum i Storbritannien. Underlåtenhet att inställa sig belades med straff. Sedan svårigheter uppstått vid förord- ningens tillämpning inkallades genom en Kungl. resolution den 31 januari 1941 varje norsk medborgare med vistelseort i Storbri- tannien som tillhörde årsklasserna 41 och 42. Genom en Kungl. resolution av den 5 juni 1942 förordnades att även årsklasserna 43—45 kunde inkallas liksom tidigare inskri- ven personal under 55 års ålder. Den 24juli samma år infördes militärtjänst för kvinnor.
Värnpliktsstyrelsen ersattes genom en för- ordning av 12 december 1941 av ett "Man— skaps— og Vernepliktsstyre”, som fick sköta både civil och militär rekrytering. Styrelsen stod under ledning av en generalkrigskom- missarie, hade sitt säte i London och kunde upprätta underavdelningar även på andra orter där så ansågs önskvärt.1 2
Regeringen hyste förhoppningar om att kunna rekrytera betydande styrkor i Canada och Förenta Staterna. Dessa förhoppningar kan knappast sägas ha uppfyllts. Något generellt tillstånd att företa tvångsutskriv- ning i Canada med stöd av egna lagar kunde den norska regeringen icke erhålla. Canada inkallade självt utländska medborgare bo- satta i landet. De norska värnpliktiga som var inskrivna i norska styrkor fritogs dock från kanadensisk militärtjänst. lnalles inkallades endast 240 man från detta land till de norska styrkorna.
Regeringen lyckades inte mycket bättre i Förenta Staterna. Enligt en före kriget ingången traktat kunde de amerikanska myndigheterna själva utskriva sådana där boende norrmän som förklarat sig ämna bli
amerikanska medborgare (tagit ut ”first papers”). Beträffande andra norska med- borgare i landet bestämdes efter Förenta Staternas inträde i kriget, genom notväx- ling, att de skulle få välja mellan att rekryteras till amerikanska eller till norska styrkor. Eftersom amerikanska anställnings- villkor var förmånligare valde de flesta det förstnämnda alternativet och exilregeringen kunde sammanlagt rekrytera endast 520 man där.13
Personer verksamma inom för krigföring- en väsentliga yrken eller i övrigt engagerade i verksamhet av väsentlig betydelse frikallades från militärtjänst. Definitionen täckte exem- pelvis arbete vid den norska regeringens kontor, i norsk förvaltning eller i Nortraship. Härigenom frikallades samtliga sjömän.1 4
Angående jurisdiktion över militär per- sonal se avsnittet angående regeringens lag-
stiftning.
Från våren 1943 fick norska medborgare som vistades i Sverige viss militär utbildning. Då upprättades i Sverige sk hälsoläger, ”Helseleire”, där norska flyktingar f1ck ge- nomgå läkarundersökning och vaccinering, indelades militärt och erhöll en grundläg- gande militärutbildning. Militärutbildningen av norrmän i Sverige utvidgades när den svenska regeringen den 3 december 1943 gav exilregeringen tillstånd att uppsätta polis- trupper på svenskt område. Trupperna skulle bestå av en polisstyrka, ”Rikspoliti”, på 1 500 man, en reservpolisstyrka. ”Reserve- politi”, ursprungligen maximerad till 8000 man och en hamnpolis, ”Havnepoliti”, på 500 man.
Rikspolisen bestod av motoriserade kom- panier vilka sorterade under justitiedeparte- mentet men genomgick reguljär militärut- bildning och beväpnades med infanterivapen. Reservpolisen hade rent militär form och sattes upp under ledning av det norska försvarets överkommando. Hamnpolisen var rena kustartilleriavdelningar. Den svenska regeringen försåg samtliga organisationer med vapen och utrustning och bidrog dess- utom ekonomiskt till truppernas utbildning. 1944—45 hölls gemensamma övningar för
riks- och reservpolis under svensk-norsk ledning.
Regeringarna var överens om att polis- trupperna skulle insättas i den mån landet befriades. Avsikten var att de skulle upprätt- hålla lugn och ordning i de befriade områ- dena. Däremot frck de ej disponeras för militära företag i samband med befrielsen. Sedan Nordnorge, Finnmark, senhösten 1944 befriats från tysk ockupation sändes planenligt, med den svenska regeringens godkännande, vissa poliskompanier dit från Sverige. Transporten skedde dels med ameri- kanskt militärflyg, dels med svenska lastbilar. De senare förde även förnödenheter till de befriade områdena.
Vid krigsslutet, den 8 maj 1945, begav sig polistrupperna till Norge och övertog till- sammans med hemmastyrkorna vakthållning och upprätthållande av ordning under den första övergångstiden. Norges väpnade styr- kor uppgick vid den tiden till 76 300 man, därav 15 000 i Storbritannien, 14 300 i Sverige och 47 000 i Norge.1 5
Undersökningskommissionen riktade efter kriget viss kritik mot exilregeringens åtgärder rörande krigsorganisationen. Kommissionen ansåg att den militära rekryteringen till en början präglats av osäkerhet och bristande energi men att en mer livaktig insats troligen ej kunnat resultera i någon väsentligt större krigsinsats. Den tog avstånd från den kritik som rests mot regeringen för att denna ej utnyttjat norska landstridskrafter i de alliera- des kamp på det europeiska fastlandet. Kommissionen påpekade att regeringens hu- vudlinje med rätta varit att hålla trupper i beredskap för hemlandets befrielse och att landstyrkorna i militäravtalet med de alliera— de hade reserverats för Storbritanniens för- svar och Norges återerövring. Enligt kom- missionens mening hade regeringen använt de militära styrkorna efter bästa förmåga. Den underströk även handelsflottans stora insats i den gemensamma krigföringen.16
3.4.5. Utrikespolitiken 3.4.5.1 Översikt av utrikespolitiken
Den norska utrikespolitiken fram till andra världskrigets utbrott var alliansfri och inrik- tad pä neutralitet och nordiskt samarbete. Det Norske Arbeiderparti, som bildat den sittande regeringen Nygaardsvold, önskade principiellt att försvaret skulle ombildas till ett vaktvärn. Regeringen ansåg att försvaret skulle bibehållas utan väsentlig ändring.1
Beträffande det nordiska samarbetet var Norge ej berett delta i frågor rörande försvar, militärt bistånd eller liknande. Utrikesrni- nister Koht tog avstånd från alla avtal som skulle kunna få karaktär av militära allianser. Nordiskt militärt samarbete skulle enligt hans åsikt framtvinga ett stärkande av det norska försvaret. För Koht vore detta likty- digt med upprustning, något som han var motståndare till.2
Huvudmålet för regeringens försvars- och utrikespolitik var neutralitetens bevarande. När storkriget bröt ut den 1 september 1939 proklamerade Norge fullständig neutralitet i kriget mellan Polen och Tyskland och den 3 september utfärdades en liknande neutrali- tetsförklan'ng med avseende på kriget mellan å ena sidan Storbritannien och Frankrike och å den andra sidan Tyskland.
Den norska utrikespolitiken förändrades i grund genom att landet drogs in i kriget, och den traditionella neutralitetspolitiken måste uppges. Den inriktades nu i första hand på Norges befrielse genom en effektiv krigs- insats i samarbete med de allierade.
Den 10 juli 1940 riktades en hänvändelse undertecknad av fyra ledande norrmän till regeringen med begäran att Norge skulle föra en aktiv politik som krigförande. Skrivelsen innehöll även ett förslag till handlingspro- gram:
”Den norske regiering bor i lojalt samar- bejd med den britiske gjore alt for å stille våre moralske og materielle hjelpekilder i krigens tjeneste. Den bor på dette grunnlag så kraftig som mulig opprettholde sin autori- tet i forhold til Den britiske regiering. Den bor samarbeide med and re landflyktige regie-
ringer, saerlig med den nederländske. Den bör legge stor vekt på propagandaen i De Forente Stater. Den bör overfor befolk- ningen i Norge fremheve at den forer vår nasjonale forsvarskamp videre og at den derfor har rett til å kreve full og ubetinget lojalitet av alle nordmenn.”
En liknande syn uttrycktes av statsråden Nielsen och Fjelstad iett brev till statsminis- tern. De framhöll att man borde propagera mer för den norska insatsen i kriget och skaffa garantier från Storbritannien om att Norges frihet och säkerhet skulle säkras. Härigenom skulle den norska motstånds- viljan stärkas. Man borde även inleda ett norsk-brittiskt samarbete beträffande frågor av gemensamt intresse.
Utrikesminister Koht uttryckte i en pro- memoria till regeringen en motsatt uppfatt- ning: Regeringen skulle även i fortsättningen avhålla sig från politiska samarbetsavtal med främmande makter, och förhandlingarna med britterna skulle begränsas till upprättan- de av ett tekniskt militäravtal. Varje annat avtal var betydelselöst, för om britterna vann kriget, låg det i deras eget intresse att kräva att tyskarna lämnade Norge. Vann Stor- britannien däremot inte, vore ett avtal utan värde. Även Sovjetunionen skulle dock i eget intresse se till att ingen främmande makt fick fotfäste i Norge. Koht avrådde även från avtal med Storbritannien rörande fredsvill- kören, ty man fick ej binda sig för fast till en viss makt.
Hänvändelsen och promemorian togs den 9 november 1940 upp till behandling vid en regeringskonferens. Regeringen godkände där enhälligt ett av statsministern framlagt förslag att man skulle inleda förhandlingar med Storbritannien om ett politiskt avtal för att säkra Norges frihet och oberoende vid fredsslutet. Ett sådant avtal kunde antingen få formen av ett säravtal eller av ett tillägg till ett militäravtal.
Den 19 november beviljades Koht tjänst- ledighet och den 21 februari 1941 avsked. Lie övertog utrikesdepartementet.4
Under hösten 1940 betonade Lie vid flera regeringssammanträden att man måste klar-
göra den nya utrikespolitiska kursen. För att övertyga de allierade om att de borde göra befrielsen av Norge till ett av sina krigsmål måste landets regering föra en klar krigs— och allianspolitik. Regeringen hade redan när den lämnade hemlandet den 7 juni lagt grunden för en sådan politik, när den proklamerade sitt beslut att utom landets gränser fortsätta kriget. Avsikten var att med hävdande av Norges egna intressen samarbeta med de allierade och sätta in alla krafter i den gemensamma krigföringen. Den 19 novem- ber beslöts att i princip acceptera de allierade krigs- och fredsmålen såsom de formulerats i ett av den brittiska regeringen framlagt utkast. Med regeringens medgivande kungjorde Lie i ett radioanförande den 15 december 1940 det utrikespolitiska program som regeringen utformat. Han underströk därvid, att Norges befrielse var huvudmålet för alla norrmän, ett mål som endast kunde uppnås genom samarbete med andra fria folk. Lie hoppades att Norge efter kriget skulle kunna återuppta samarbetet med de övriga nordiska länderna, men fortsatte han: ”vi trenger noe mer enn et nordisk samar- beid. Vi trenger et politisk og ekonomisk samarbeid med alle frie folk, både för å bygge op det som er odelagt, og for å skape sikkerhet og velstand i fremtiden. . .”
Vidare:
”Det samarbeid vi trenger, må forst og fremst ha bånd vestover og knytte oss fast til de nasjoner som vi fra gammelt av har naturlige okonomiske förbindelser med.. .. Det är forst av alle det britiske verdensrike, verdens störste statsdannelse, og det mektige og rike Amerikas Forente Stater . . . Dermed legger vi også grunnlaget for ett samarbeid som kan og skal vare etter krigen: et politisk samarbeid, som sikrer vår nasjonale frihet, så vi ikke risikerer å bli overfalt av overmodige og tyranniske angripere, og et ekonomisk samarbeid, som gir sosial sikkerhet og hind- rer at okonomiske kriser odelegger naerings- livet og stanser det sosiale arbeid . . .”5
Det brittiska förslaget till förklaring om krigs- och fredsmålen antogs enhälligt på ett interallierat möte i St. James” Palace den 12
juni 1941, där även den norska regeringen var representerad. Förklaringen innehöll föl- jande huvudpunkter:
1. De allierade skulle fortsätta kriget mot Tyskland och Italien till dess segern var vunnen och därvid hjälpa varandra efter bästa förmåga.
2. Någon varaktig fred kunde inte komma till stånd så länge fria folk med våld tvingades underkasta sig Tysklands och dess bundsförvanters herravälde eller måste leva under hotet av sådant tvång.
3. Den enda verkliga grunden för en varaktig fred var det förtroendefulla samar- betet mellan fria nationer i en värld där de alla, utan fruktan för angrepp, kunde åtnjuta ekonomisk och social trygghet.
För Norges del utgjorde anslutningen till denna deklaration det första formella uttryc- ket för ett direkt samarbete med de andra av Tyskland ockuperade länder som fortsatte kriget utanför sina gränser.6
Lie undertecknade den 28 maj 1941 för Norges räkning ett militäravtal med Stor- britannien och därmed ingick Norge för första gången i modern tid ett alliansavtal med en annan stat.
Den 14 november 1941 publicerade Lie i The Times en artikel ”A community of nations, plans for a lasting peace after Victory. The bankruptcy of neutrality”. Dess innehåll var i huvudsak följande. Ett starkt behov av internationellt politiskt, militärt och ekonomiskt samarbete skulle komma att föreligga efter krigsslutet. Det norska folket var övertygat om att neutralitetspolitiken hade .ort bankrutt. Norge hade före kriget ett livligt och förtroendefullt samarbete med de andra nordiska länderna och hoppades naturligtvis att denna goda grannsämja skulle bestå. Likaså hade Norge levat i ett gott grannskapsförhållande till Sovjetunionen se- dan flera hundra år. Som Atlantfolk önskade norrmännen först och främst ett fast organi— serat samarbete med de två atlantiska stor- makterna, det Brittiska Samväldet och Förenta Staterna. Detta var en förutsättning för Norges deltagande i ett samarbete på kontinenten. För ett vidare internationellt
samarbete krävdes ett gott förhållande mel- lan Brittiska Samväldet, Förenta Staterna, Sovjetunionen och Kina. — Nationernas Förbund hade icke lyckats lösa sina uppgif- ter och det var därför nödvändigt att det nya internationella samarbetet byggdes på en fast och säker grund. Eftersom krig pågick var det naturligt att samarbetet började på det militära området. Detta borde utbyggas och det borde också fortsätta i framtiden. En överenskommelse borde komma till stånd varigenom varje allierat land åtog sig bestäm- da förpliktelser, vilka för de små staternas vidkommande borde vara av regional karak- tär. För Norges del låg det närmast att delta i försvaret av Atlanten i vilket man hoppades att också Förenta Staterna skulle delta. — Militära och politiska spörsmål hänger sam- man och man borde därför även gemensamt ta itu med de politiska uppgifter som kommer att inställa sig efter kriget och de interallierade konferenserna kunde kanske utvecklas till en interallierad kommitté med regelbundna möten och exekutiv myndighet. En sådan organisation kunde fungera tillfäl- ligt och under tiden skulle man kunna diskutera planerna för ett utvidgat samarbete i form av ett nytt folkförbund eller en federativ organisation. Slutligen betonade Lie vikten av ett välplanerat internationellt samarbete på det ekonomiska området. Detta skulle utgöra en betingelse för politisk stabilitet i världen.7
Den norska regeringen enades efter åtskil- lig diskussion den 8 maj 1942 om ett förslag till "Hovedlinjer i norsk utenrikspolitikk”. Detta hade i huvudsak följande innehåll:
Den bästa fredsgarantin var ett världsom- fattande förbund av nationer med beslutan- de ooh exekutiv myndighet, och med en internationell polisstyrka som kunde ersätta nationella stridskrafter. Det föreföll emeller- tid otroligt att stormakterna skulle uppge sin suveränitet till förmån för en världsregering och upplösa sina stridskrafter för att under- ordna sig en internationell ledning. Staterna skulle därför säkerligen försöka uppnå mili- tär och ekonomisk säkerhet genom regionala avtal. Frågan var emellertid hur dessa skulle
utformas. Före kriget hade ett kulturellt och socialt samarbete förekommit mellan de nordiska länderna, men aldrig något försvars- förbund. Deras strategiska ställning var i verkligheten så olika att ett sådant förbund ej skulle bli någon garanti mot ett stormakts- angrepp. Man hade också diskuterat upprät- tandet av Europas Förenta Stater, men de norska intressena anknöt i första hand till Storbritannien och de transatlantiska länder- na, eftersom ett effektivt försvar av Norges kust förutsatte samarbete med de atlantiska stormakterna. Det var av största betydelse att Förenta Staterna kom med från början i en Atlantpakt. Ett fredligt samarbete mellan Atlantmakterna och Sovjetunionen var också av stor vikt för den framtida fredliga utvecklingen. Vidare betonades att ett eko- nomiskt samarbete borde inledas med de västliga demokratierna då detta vore en förutsättning för ett kommande internatio- nellt ekonomiskt samarbete.
”Hovedlinjerne” sändes samma månad ut till de norska beskickningarna, och de brittiska, amerikanska och sovjetiska rege- ringarna underrättades om innehållet. De skisserade planerna på ett regionalt Atlant- avtal kom dock att få mindre intresse allt eftersom arbetet på en internationell organi- sation fortskred. Den norska hemmafronten gjorde sällan något utrikespolitiskt uttalande men kommenterade välvilligt regeringens nya giv i utrikespolitiken.8
Det är knappast påkallat att här i detalj studera exilregeringens utrikespolitiska age- rande. Handläggningen av vissa frågor kan emellertid vara av särskilt intresse.
Svalbard och Bjornoya besattes aldrig av tyskarna. Ett försök slogs tillbaka av den norska garnisonen. Betydande kolproduk- tion ägde rum inom dessa områden. Även Sovjetunionen hade gruvor på Svalbard och ögruppens ställning blev aktuell sedan kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland utbrutit den 22 juni 1941. Man diskuterade en norsk- sovjetisk militär aktion på Svalbard men befolkningen där kom i stället att evakueras till Skottland genom brittisk-kanadensisk försorg och gruvanläggningarna sattes ur
funktion för att tyskarna ej skulle kunna utnyttja kolproduktionen.9
Hösten 1944 inleddes en norsk-sovjetisk militär aktion för att befria Finnmark från tysk ockupation. Den 30 oktober sändes norska trupper från Storbritannien till Mur- mansk för att genomföra denna operation. Regeringen kunde dock ej sända över större förband, emedan britterna på grund av den allmänna krigsutvecklingen ej ansåg sig kun- na bidra med nödvändiga transporter. Från början av december sände den norska rege- ringen förnödenheter till befolkningen i Finnmark, och de militära förbanden för- stärktes med i Sverige utbildade norska polistrupper. Den militära befrielsen av Finn- mark fortsatte under norsk ledning och den 7 maj 1945 var hela Finnmarks fylke besatt av norska trupper, som kommit delvis från Storbritannien, delvis från Sverige.[ ”
Exilregeringen tillsatte hösten 1944 en kommitté under ledning av stortingspresi- dent Hambro som skulle utforma ett förslag till Norges hållning till den framtida världs- organisationen. Kommittén rekommende- rade Norges anslutning till en organisation upprättad på grundval av Dumbarton Oaks- planen. Regeringen accepterade förslaget och sände i mitten av april 1945 en delegation till San Francisco, där stadgan för Förenta Nationerna var under utarbetande.1 *
Vid ett par tillfällen försökte stormakter- na förmå exilregeringen till ställningstagan- den, som enligt dennas mening låg utom ramen för dess behörighet.
När Lie den 12 mars 1943 under ett besök i USA sammanträffade med Roosevelt fram- förde presidenten Sovjetunionens önskan att få disponera vissa hamnar i Nordnorge vilka hade god järnvägsförbindelse med Sovjet— unionen. Därvid nämnde han bl. a. Narvik och järnvägen därifrån till Sverige. Han föreslog att de Förenta Nationerna skulle administre- ra hamnarna i fråga, eventuellt som friham- nar. Någon skriftlig hemställan gjorde presi- denten dock ej. Lie begärde telegrafiska instruktioner från regeringen och uttryckte därvid som sin personliga åsikt att Elverum- fullmakten ej berättigade regeringen att fatta
så viktiga beslut, utan att endast nationen själv kunde avgöra dylika frågor. Regeringen skulle bryta mot både grundlag och den av stortinget givna fullmakten om den accepte- rade Roosevelts förslag. Statsminister Ny- gaardsvold hyste samma uppfattning:
"de spörsmål som er reist ligger helt utenfor det mandat som den norske regjering i London nå har fra det norske folk”. 2
Även den norske konungen gav i ett tele- gram uttryck för en liknande uppfattning. Roosevelt framhärdade icke med sitt förslag.
I november 1944 besökte representanter för den norska regeringen Moskva för att bl a diskutera den ovan berörda norsk-sovjetiska rnilitäraktionen i Finnmark. Molotov ut- talade därvid önskemålet att den år 1920 ingångna Svalbardtraktaten skulle upphävas, så att Svalbard bleve ett condominium mellan Norge och Sovjetunionen och Bjorn— oya återginge i rysk besittning. Lie samtyck- te till att framlägga kraven för den norska re- geringen. Sedan denna gått igenom samtliga dokument rörande Svalbardtraktaten, besvarade den i december 1944 Sovjetunio- nens anhållan. Regeringen hävdade därvid, att den endast var konstitutionellt behörig att inleda förberedande förhandlingar:
”den norske regjering har ikke på det nåvaerende tidspunkt konstitutionell adgang til å drofte en endelig ordning av de spörsmål det her gjelder. Dette kan först skje efter at Norge er frigjort og med Stortingets godkjen— nelse.”l 3
Förhandlingar inleddes och pågick fram till fredsslutet. Stortinget övertog sedan handläggningen och frågan om condominium rann så småningom ut i sanden.14
3.4.5.2 Förhållandet till Sverige
De första krigsåren ställde sig exilregeringen ofta kritisk till Sveriges hållning till det krigsdrabbade Norge och flera fall av direkta kontroverser uppkom. Den norska rege- ringen och hemmaopinionen fann den svens- ka regeringen alltför kallsinnig gentemot norska myndigheter, och diplomatiska repre-
sentanter ansåg att svenska massmedia ensi- digt och ofördelaktigt presenterade norskt nyhetsmaterial och upprördes över de for- mer under vilka de norska truppernas inter- nering upphörde, över transitotrafiken ge- nom Sverige och över rekvisitionen av norska fartyg.
Den norska regeringen synes ha sett det som en fördel att Sverige förblev neutralt, men den räknade med att Sverige skulle intaga en hållning av välvillig neutralitet gentemot Norge. I denna förväntan ansåg sig exilregeringen besviken. Denna besvikelse fick ett officiellt uttryck, när den norske ministern i Stockholm Wollebek den 24 april 1940 överlämnade en not till svenska utri- kesdepartementet med beklagande över det sätt på vilket Sverige uppfyllde sina neutrali- tetsförpliktelser.1
Mot slutet av kriget mildrades den norska kritiken i takt med Sveriges skärpta hållning gentemot Tyskland och beredvillighet att medverka till en fredlig avveckling av ocku- pationen av Norge.
Norska myndighetspersoner underkasta- des vissa restriktiva villkor vid uppehåll i Sverige. Konung Haakon önskade under de första veckornas flykt undan tyskarna för en kort tid vistas på svenskt område tillsam- mans med några medlemmar av regeringen men avstod härifrån då den svenska regering- en ej ansåg sig kunna garantera fri återresa. Statsråden Koht, Torp och Hjelmtveit om- bads, när de under våren 1940 uppehöll sig ett par dygn på Sälens Högfjällshotell, att göra sitt besök så kort som möjligt. Då stortingspresident Hambro besökte Sverige under de första veckorna efter ockupationen begränsades hans möjligheter att tala i svensk radio och att föreläsa inför svensk publik.
Å andra sidan uppehöll sig ett antal norska politiker och ämbetsmän efter ocku- pationen i Sälen och utövade där sin officiella verksamhet. För att undvika for- mell ämbetsutövning på svenskt område antedaterade de sina skriftliga beslut och angav Trysil som beslutsort.2
De problem som uppstod genom att den svensk-norska diplomatiska kontakten var
ofullständig under krigsåren har redovisats i avsnittet ”Den norska exilregeringens diplo- matiska förbindelser med främmande sta- ter”.
Enligt norsk uppfattning intog den svens- ka pressen under de första månaderna av Norges ockupation en tyskvänlig hållning. TT underlät enligt norrmännens mening vid flera tillfällen att återge norskt nyhetsstoff eller presenterade detta i starkt beskuret skick. Norrmännen beklagade sig också över att tyskarna fick utöva påtryckningar på den svenska pressen särskilt sommaren 1940 och våren 1942 och att svenska presskildringar om tyska övergrepp på tysk uppmaning beslagtogs av myndigheterna.3
Den tyska transitotrafiken pågick i tre år och antalet permittentresor i vardera rikt- ningen översteg ] miljon. Den vållade mot- sättningar mellan de svenska och norska re- geringarna och väckte misstämning i Norge. Exilregeringen tog ett flertal gånger upp pro- blem med officiella svenska representanter.
Redan den 25 april 1940 inledde tyskarna med svenskt tillstånd transitering av förnö- denheter till Nordnorge, och efter den 18 juni fick tyskarna föra såväl krigsmateriel som trupper genom Sverige. Sedan Sverige den 6 juli officiellt tillkännagivit att transi- totrafik försiggick ingav den norska exilrege- ringen den 15 samma månad en formell protest. Eftersom krigstillstånd alltjämt råd- de mellan Norge och Tyskland ansågs på norsk sida transitering stå i strid mot Vze Haagkonventionens regler. Dessutom var det svenska beslutet enligt norsk uppfattning oneutralt emedan de krigförande parterna ej behandlades lika. Exilregeringen påminde om att den svenska regeringen — medan striden alltjämt pågick i Norge — konsekvent nekat att ge tillstånd till transitering av krigsmateriel dit. Den norska krigföringen i Norge hade, sade man, försvårats av att leveranser som före den 9 april 1940 beställts från Sverige endast i obetydlig utsträckning kommit norrmännen tillhanda. Särskilt gällde detta för krigföringen nödvän- diga produkter som bensin.
Sommaren 1941 transiterades den tyska
”Division Engelbrecht” från Norge till Fin- land sedan krig utbrutit mellan Tyskland och Sovjetunionen. Detta föranledde dock ej någon protest från norsk sida.4
Vid tiden för den tyska ockupationen fanns ett antal norska fartyg i svenska hamnar. Nio av dessa rekvirerades av den svenska regeringen, trots protester från norskt håll. Vidare fanns i svenska hamnar tio norska fartyg som befraktades av British Ministry of War Transport. På tysk order beordrade de norska redarna dessa att återvända till Norge. Befälhavarna proteste- rade. För att förhindra att fartygen av dem fördes till England ansökte de norska redar- na den 31 oktober 1941 hos överexekutor i Göteborg om kvarstad. Ansökan avslogs, men efter besvär till Göta hovrätt bifölls ansökningen den 1 november samma år. Målet angående dessa s.k. kvarstadsbåtar fördes vidare till HD och avgjordes där den 31 mars 1942. HD fann att den brittiska regeringen ägde åtnjuta immunitet mot kvar- stadsansökningen. Göta hovrätts dom undan— röjdes, och HD förklarade att ärendet ej hade bort upptagas till behandling (H 1942z24). Fartygen avgick omedelbart efter domens avkunnande, men endast två av dem lyckades ta sig över till England.5
Som en följd av förändringar i den allmänna krigsutvecklingen förbättrades i slutet av 1942 de officiella norsk-svenska relationerna. Den svenska pressen skärpte under 1942 sin kritik av tyskarna och samma år hölls i Stockholm ett stort Norgemöte med representanter för bl a kungahuset.6
1943 kom en full omsvängning. Den 15 juni 1943 återupptog Beck-Friis sin verksam- het som sändebud hos den norska regeringen i London och den 17 december beviljades Bull agrément i Stockholm. Samma år tillät den svenska regeringen på nytt norska marin- och militärattachéer i Sverige.7
Transporterna av tyskt krigsmateriel till och från Norge upphörde den 15 augusti 1943 och såväl permittenttrafiken som häst- skotrafiken mellan Trondheim och Narvik upphörde den 20 augusti 1943. Exilregering- en uttalade i en deklaration sin tillfredsstäl-
lelse över att det norsk-svenska samarbetet nu var återupprättat.8
Från våren 1943 försiggick viss militärut- bildning av norska flyktingar i Sverige och regeringen fick tillstånd att uppsätta polis- trupper på svensk mark.9
Från svensk sida vidtogs en rad vittgående åtgärder för att stärka den norska ekonomin och försörjningen under den senare delen av kriget samt efter krigsslutet. Ett kreditavtal upprättades i april 1944 varigenom exilrege- ringen befriades från tidigare svårigheter med att skaffa fram svensk valuta. Vidare priori- terades nybyggnad av norska fartyg. Exilre- geringen upptog omfattande beställningar i Sverige av bl.a. livsmedel, järn, stål och jordbruksmaskiner för att reglera hemlandets försörjning efter kriget och leveranser av matvaror och annat material till Norge fick en framskjuten plats bland svenska efter- krigsåtaganden. De förbättrade förhållande- na mellan Sverige och Norge innebar att man ej längre uteslutande var hänvisad till brittisk och amerikansk välvilja.
Flera av regeringens medlemmar besökte de sista krigsåren personligen Sverige för att diskutera frågor av större vikt såsom sjöfarts- angelägenheter, flyktingfrågor och framtida problem i samband med jordbruksförsörj- ningen. I månadsskiftet oktober/november 1944 ägde formella förhandlingar rum på utrikesdepartementet i Stockholm mellan norska och svenska regeringsrepresentanter. Man behandlade en rad frågor av stor vikt såsom hjälp till Norges befriande och till alltjämt ockuperade områden, evakuering av flyktingar från Nordnorge, polistruppernas finansiering och kommande insats vid Norges befrielse, Dumbarton Oaks samt svenska krediter främst för den verksamhet som pågick i Sverige.
Den svenske statsministern Per Albin Hansson samtyckte vid detta tillfälle till att amerikanskt militärflyg skulle få landa på svenska flygplatser för att transportera de norska polistrupperna till Finnmark och gick även med på att svenska instruktörer med- följde efter eget önskemål.10 Vidare utfäste sig den svenska regeringen att bidra med
skjutvapen för den norska kurirtrafik, som under hela kriget pågått mellan Sverige och Norge, och att lägga dessa vapen i en depå nära gränsen där de även var tillgängliga för de norska hemmastyrkorna.
Den svenska finansministern Ernst Wig- forss utlovade vid samma tillfälle ett lån på 100 miljoner svenska kronor för att täcka utgifterna ett halvår framåt för flyktingverk- samheten och polistrupperna. Wigforss utfäs— te sig att senare lägga fram förslag till län av ytterligare 50 miljoner. Den svenske finans- ministern låt, enligt Lie, förstå att lånet på 100 miljoner var ett bidrag som med tiden skulle avskrivas. (Den svenska regeringen beslöt även 1946 med riksdagens samtycke att avskriva såväl lånet på 100 miljoner som ett tilläggslån på 50 miljoner vilket beviljades vid krigsslutet.)
Lie avgav efter återkomsten till Storbri- tannien en rapport om de svenska utfästel- serna. Den godkändes enhälligt av exilrege- ringen även om vissa av dess medlemmar uttryckte sitt personliga missnöje med vad de uppfattade som svenska nådegåvor. Dessa svensk-norska avtal fick stor betydelse för Norges ekonomiska återuppbyggnad.”
Sverige höjde i väsentlig grad sitt anseende i Norge genom att den svenska regeringen officiellt i en not till tyskarna fördömde transporten av norska studenter till koncen- trationsläger i Tyskland 1944 samt genom den humanitära insats som det svenska Röda Korset .orde för de norska fångarna i tyska koncentrationsläger.12
Undersökningskommissionen bekräftar i sin utredning rörande exilregeringens utrikes- politik förändringen i det svensk-norska stämningsläget på följande sätt: ”Sverige inntok etterhånden en overmåte velvillig holdning overfor Norge med hensyn til forsyninger og krediter med frigoringen og gjenreisingen for eye, og detsamme gjelder behandlingene av flyktingene og den adgang norske myndigheter fikk til å utdan- ne polititrupperi Sverige."13
Det kan förtjäna påpekas att trots förbätt- ringen i de norsk—svenska relationerna vissa ledande norrmän såsom Nygaardsvold, Ham-
bro och Morgenstierne förblev starkt kritiska mot Sverige.
3.4.6. Flyktingadministrationen
Under våren 1940 kom 15 000 norska civila flyktingar till Sverige.1 Flertalet av dem återvände dock till Norge efter en kortare tid.
Sedan riksrådsförhandlingarna strandat i september 1940,2 och tyskarnas grepp om Norge hårdnade som en följd därav, ökade flyktingströmmen på nytt. Sammanlagt an- lände 52 000 flyktingar till Sverige fram till krigsslutet 1945; av dessa fortsatte 6 000 till Storbritannien eller andra länder.
Sommaren 1940 inrättades genom exil- regeringens beslut ett flyktingkontor i Stock- holm. Från den ljuli 1941 underställdes det exilregeringens socialdepartement i London. Våren 1941 upprättades i Stockholm ett flyktingråd med representanter för norska staten och flyktingarna. Först genom en Kungl. resolution av den 16 april 1943 utfärdades emellertid instruktioner för verk- samheten. Denna blev starkt centraliserad och chefen för flyktingkontoret fick vitt- gående befogenheter. Vid befrielsen 1945 arbetade närmare 700 personer inom flyk- tingadministrationen.
Flyktingama placerades vid sin ankomst till Sverige i läger. Sammanlagt upprättades 17 förläggningar av skilda slag, bland dem ett läger i Småland, som den norska regeringen övertog efter avtal med svenska socialstyrel- sen, och efter 1942 ett mottagningsläger i norsk regi på Kjesäter utanför Stockholm. Omkring 5 000 av norrmännen bodde dock utanför lägren och erhöll hjälp i olika former från flyktingkontoret. Flyktingama fick ett ekonomiskt bidrag maximerat till 180 sv. kronor i månaden till dess de kunde försörja sig genom eget arbete. 1945 var 10000 norska medborgare sysselsatta inom det svenska näringslivet. Norska socialdeparte- mentets budget uppvisar att verksamheten mottog 3 miljoner pund under tiden 1 juli 1941 — 30 juli 1945.
Flyktingadministrationen i Sverige med- förde vissa problem för regeringen, som i London fick handlägga inkommande klago- mål. Undersökningskommissionen påvisade detta och ansåg att problemen till viss del kunnat undvikas om verksamheten ej centra- liserats så hårt. Den uttalade dock sin uppskattning för regeringens sätt att hand— lägga frågorna ”på helt saklig grunnlag og etter samvittighetsfull vurdering”.3
I sin bedömning av regeringens verksam— het anslöt sig protokollkommittén till kom- missionens uppfattning.4
3.4.7. Förvaltning
Den norska exilregeringens förvaltning käm- pade med stora svårigheter. Dessa svårigheter var i hög grad betingade av brist på kompetenta tjänstemän och funktionsdug- liga lokaler. Innan dessa faktorer diskuteras skall den norska centrala förvaltningsappa- ratens uppbyggnad beröras i största korthet.
Den norska statsförvaltningen vilar sedan 1814 på ministerstyre. Varje administrativt organ lyder under ett departement och har departementschefen, statsrådet, som sin högste administrative chef. Under ordinära förhållanden är alla regeringsledamöter även departementschefer och därmed ledare för en sektor av statsförvaltningen.
Regeringsbeslut (Kungl. resolutioner) fattas av konungen i statsråd efter föredrag- ning av vederbörande departementschef. Statsrådet, det officiella regeringssamman- trädet, sammankommer en gång i veckan. Endast de frågor som är av sådan vikt att de enligt grundlagen kräver statsrådsbehandling avgörs genom sådana resolutioner.
De enskilda regeringsmedlemmarna avgör en avsevärd del av ärendena inom sina departement, enligt given fullmakt, och denna del av regeringsarbetet koordineras genom en annan typ av regeringssamman- träden, s. k. regeringskonferenser.
Åtskilligt arbete äger vidare rum inom de regeringsutskott, som utses för olika ända- mål, och där de statsråd, som berörs av de frågor vilka är under utredning, ingår som
medlemmar. Statsministern har till uppgift att samordna den verksamhet som de olika statsråden utövar i egenskap av förvaltnings- chefer.
Till den inre centrala förvaltningen hör utöver departementen även statsrådets sekre- tariat och statsministerns kansli. Sekretari- atet är ett kontor som expedierar de av statsrådet under konungens ledning fattade besluten och saknar politisk funktion. Stats- ministerns kontor är uppbyggt som ett departement men har ingen direkt befattning med statsförvaltningen, utan dess verksam- het betingas av statsministerns koordineran- de verksamhet och hans förhandlingar med intresseorganisationer och liknande.!
Krigsläget var mörkt sommaren 1940 och britterna hade förklarat att de avsåg att eva- kuera sin administration från London, om lä- get där skulle bli ohållbart. Den norska rege- ringen undersökte för sin del möjligheten att övertlytta regering och administration till Canada. Ett lämpligt fartyg beordrades att ligga i beredskap och medel överfördes till kanadensisk bank för administrationens be- hov. Denna evakuering behövde dock ej genomföras och 1943 återkrävde finansde- partementet kontanter som fördelats bland statsråden, och de kanadensiska kontona sades upp.2
Under den första tiden efter regeringens ankomst till London förelåg svåra yttre förhållanden. Tyskarna inledde sommaren 1940 ”the battle of Britain” och täta bombningar av London försvårade regerings- arbetet. Regeringens medlemmar bodde un- der de första månaderna på hotell och höll från dagen efter ankomsten, den 11 juni, sina regeringssammanträden på den norska ambassaden.
Sedan regeringen sålunda de första måna- derna varit provisoriskt inkvarterad i London och dess omgivningar, hyrdes hösten 1940 genom Lies försorg en stor byggnad, Kings- ton House, i närheten av Hyde Park i London. Den 26 november höll regeringen sin första konferens där, och från februari 1941 fanns samtliga departement samlade i Kingston House tillsammans med Norsk
Regeringens praktiska verksamhet försvå- rades till en början av att man saknade tillgång till gällande norska lagar och författ- ningar liksom norska handböcker i olika ämnen.
När lokalfrågan var ordnad kvarstod pro— blemet att anskaffa förvaltningspersonal. I den föredragning av den 7 juni 1940, vilken låg till grund för den Kungl. resolutionen att konung, kronprins, regering och stortingets president skulle lämna landet, hade statsmi- nistern rekommenderat att så många som möjligt av de ämbetsmän som åtföljt rege- ringen i Norge jämte officerare från de olika vapengrenarna skulle medfölja till Storbri- tannien. Tjänstemännen fick dock fritt val, och ingen beordrades att mot sin vilja lämna hemlandet. Regeringens kommande arbete skulle uppenbarligen ha underlättats väsent- ligt om den kunnat medföra en större fackkunnig personal. Nu följde endast 10412 personer med, och först så småning- om sökte sig flera medlemmar av den statliga förvaltningen främst via Sverige över till Storbritannien.4
Under årens löpp antog exilregeringen ett avsevärt antal nya tjänstemän för att fylla förvaltningens behov. Dessa utnämningar skulle i princip vara tillfälliga och enligt en Kungl. resolution av den 19 november 1943 automatiskt upphöra tre månader efter det att den ordinarie förvaltningen återupprät- tats i hemlandet.
Regeringen försökte vidare lösa personal— problemet genom att tillsätta ett stort antal utskott och delegera ärenden till dem. På så sätt kunde den utnyttja även krafter som ej direkt hörde till administrationen.5
Under kriget riktades kritik mot regering- en för att den inom förvaltningen ej tillräck- ligt använde de norrmän som efter hand kom över från hemlandet. De stortingsman som kommit över användes i stor utsträckning för kommittéuppdrag, men i enskilda fall avsade de sig erbjudna uppdrag eller ställde villkor som regeringen ej kunde acceptera.6
Som inledningsvis antytts avgörs en stor del av regeringens administrativa ärenden
inom de enskilda departementen. Under krigsåren pågick departementsarbetet nor- malt med undantag för de begränsningar som var en följd av ovan skildrade svårigheter.
Krigssituationen medförde självfallet att departementens arbetsuppgifter förändrades och utvidgades och därtill delegerade rege- ringen till departementen åtskilligt förbere- dande arbete för hemlandets befrielse och återuppbyggnad.
Departementens verksamhet skall nu i korthet beröras.
Utrikesdepartementet under ledning av först Koht och efter februari 1941 Trygve Lie blev inte fullt organiserat förrän våren 1941. Vid invasionen bröts förbindelsen mellan Norges beskickningar och regeringen. Så länge statsledningen fanns kvar i hemlan- det upprätthölls utrikesförbindelserna via den förstärkta Stockholmsbeskickningen. Under första Londontiden fungerade Lon— donbeskickningen som utrikesdepartement, men våren 1941 var departementet färdig- organiserat med tre avdelningar: en allmän, en politisk och en handelspolitisk, alla givetvis något reducerade i förhållande till ordinarie organisation. Departementets huvuduppgifter under krigsåren blev för- handlingar med de allierade, upprätthållande av förbindelserna med Sverige och i vissa hänseenden tillvaratagande av den norska sjöfartens intressen.7
Försvarsdepartementet stod vid krigets början under Ljungbergs ledning. Denne fick i november 1941 tjänstledighet för offentligt uppdrag och Torp övertog i hans frånvaro ledningen av departementet. I mars 1942 beviljades Ljungberg avsked. Departementets ledning övergick till Torp, som kvarstod fram till krigsslutet. Departementet expan— derade kraftigt under krigsåren, en naturlig konsekvens av att den norska krigsmakten reorganiserades. Utvecklingen återspeglas i krigsårens budget: budgetåren 1938/39 an- slogs 45,8 miljoner nkr. till försvarsutgifter, budgetåren 1943/44 hade summan stigit till 100,9 miljoner nkr.
Departementets huvuduppgift under exil- åren blev att organisera den norska militära
insatsen i den allierade krigföringen och att planlägga återerövringen av hemlandet samt att bygga upp den militära apparat som dessa uppgifter krävde. Den sistnämnda uppgiften löstes, som närmare skildras i avsnittet om försvaret, genom att tränings- och utbild- ningsläger sattes upp inom och utom Storbri- tannien och värnpliktiga norrmän även utan- för Storbritannien mobiliserades. Militär ut- rustning anskaffades i huvudsak genom de allierades försorg.
Under hela kriget lade departementet hu- vudvikten vid att förbereda hemlandets be- frielse. För att nå större effektivitet omorga- niserades försvarsledningen. De olika för- svarsgrenarna sammanfördes under en över- befälhavare, som kallades försvarschefen, och denna hade till sitt förfogande en stab, överkommandot, bestående av officerare från samtliga försvarsgrenar. Som tidigare nämnts utsågs kronprins Olav 1944, inför befrielsen, till försvarschef.»
Finansdepartementet leddes av Torp fram till slutet av november 1941, då han, i Ljungbergs _ frånvaro, blev ställföreträdande försvarsminister. Hartmann övertog tillfälligt finansdepartementets ledning. Detta överta- gande blev, i mars 1942, permanent.
Finansdepartementet ingick viktiga eko— nomiska avtal med brittiska finansdeparte- mentet, gjorde förberedelser för att reglera penningväsendet i hemlandet och deltog i förhandlingar om internationella valutaavtal, liksom om upprättandet av den Internatio- nella Valutafonden och av Världsbanken. Förutom sina ordinarie uppgifter handhade departementet av krigssituationen betingad verksamhet som placering av inbetalda för- säkringsbelopp för krigsförlisningar och Nor- traships fraktinkomster. Staten övertog nors- ka tillgodohavanden i utlandet och även denna verksamhet sköttes inom departemen- tet liksom finanserna för hjälpaktioner i Norge, riksräkenskaperna samt ärenden rö- rande Norges Bank. Som tidigare redovisats, utgjordes under kriget huvudparten av stats- intäkterna av inkomsterna från handelsflot- tan. De norrmän som under kriget var bosatta utanför Norge betalade dessutom
Handelsdepartementet stod fram till 1942 under ledning av Frihagen. Under dennes vistelse i Stockholm företräddes han av Wold. Våren 1942 återtog Frihagen ledning- en av departementet. ] september så över- togs det av Hindahl som fram till mars 1945 ledde både handels- och arbetsdepartemen- ten. Departementet organiserade från juli 1940 registrering och sysselsättning av alla utom Norge bosatta medborgare över 16 år. Registreringskontor upprättades i ett flertal länder. Vidare gjorde departementet avdrag på sjömännens löner för de hemmavarande familjernas räkning, så att redarna i Norge också i fortsättningen skulle kunna utbetala understöd till familjerna i Norge eller hjälpa dem med krediter. Också för andra ändamål gjordes avdrag på sjömännens löner. De på så sätt influtna beloppen uppgick sommaren 1943 till ca 7 miljoner pund. Departementet inrättade också hotell, vilohem, läsrum etc. för sjömännen.
Hösten 1940 tillkom inom departementet ett upplysningskontor för norrmän som kom till Storbritannien. Det lämnade bistånd tills de nyanlända placerats i norsk civil eller militär tjänst. Detta kontor fungerade också som centralpostkontor för norrmän utanför Norge (ca 2 000 brev i veckan vidarebeford- rades över hela världen). Tvåhundra norska fiskare lyckades ta sig över till England. Det norska fisket utanför tyskkontrollerat områ- de administrerades av ett särskilt fiskerikon- tor inom departementet? 0
Justitiedepartementet, under ledning av Wold, hade som huvuduppgift att förbereda och utarbeta de provisoriska förordningar som regeringen utfärdade under krigsåren. Inom departementet tillsatta utskott be— handlade civil- och straffrättsliga problem och utarbetade bestämmelser inför befrielsen och rättsuppgörelsen. Vidare upprättade de- partementet norska sjöfartsdomstolar i Stor- britannien på grundval av avtal som ingåtts med den brittiska regeringen. Norsk krigsrätt etablerades i Storbritannien, Förenta Stater- na och Canada? 1
Genom justitedepartementets försorg ut-
byggdes det norska polisväsendet genom utbildning av polistrupper i Sverige? 2
Socialdepartementet, under ledning av Stöstad, bestod under exilåren av en allmän avdelning och en medicinalstyrelse. Den all- männa avdelningen handlade försäkringsfrå- gorna, och för sjukförsäkringen upprättades två försäkringskontor i London och New York. Under krigsåren utvidgades såväl sjuk- som olycksfallsförsäkringen för sjömän. De- partementet handlade även den norska flyk- tingorganisationen i Sverige, täckte utgifter- na för flyktingarnas vistelse och organiserade skolundervisning, yrkesutbildning och ar- betsförmedling? 3
Medicinalstyrelsen hade som huvudupp- gift att handlägga medicinska och hygieniska frågor. Dessa löstes till stor del genom åtta läkarkontor som upprättades inom och utom England samt genom fem norska sjukhus i Storbritannien bemannade med uteslutande norrmän. Dessutom träffade styrelsen förbe- redelser för kommande leveranser av sjuk- husutrustning och liknande till Norge efter krigets slut.
Socialdepartementet utsåg redan den 3 februari 1942 en kommitté som skulle utre- da de arbets— och sysselsättningsproblem som regeringen trodde sig komma att möta efter återkomsten. Utredningsarbetet beträffande sysselsättning av arbetslösa övertogs sedan av försörjnings- och återuppbyggnadsdeparte- mentet, som lade fram ett utkast till syssel- sättningsplan i september 1944. Den 3 de- cember 1942 utsåg socialdepartementet ett utskott att utreda frågan hur arbetsfreden skulle tryggas efter kriget och hur fackför- eningarnas inbördes förhållanden skulle utfor- mas. På grundval av dess rapport utarbetades den 15 september 1944 en förordning om fastställande av arbetsvillkoren under och omedelbart efter befrielsen i Norge? 4
När ILO i oktober 1941 höll en extraordi- när konferens i New York var Norge före- trätt av en stor delegation med representan- ter för regering, arbetsgivare och arbetare, under ordförandeskap av Hambro? 5
Kyrko- och undervisningsdepartementet, under ledning av Hjelmtveit, upprätthöll
ända från sommaren 1940 förbindelsen mel- lan norska radion och BBC och från denna tidpunkt hade man egna tjänstemän arbetan- de i den brittiska radion. Tre folkskolor och en realskola för norska barn upprättades i Storbritannien och på Island. Utgifterna täcktes med något enstaka undantag av den norska staten.
Staten övertog genom kyrkodepartemen- tet dessutom under krigsåren organisationen av missionsarbetet. Bland övrig verksamhet kan nämnas anordnande av undervisning i engelska för norrmän och i norska för engelsmän, uppbyggande av vandringsbiblio- tek för krigsmakten och handelsflottan lik- som av ett s. k. krigsbibliotek med vetenskap- lig och annan litteratur, avsedd att efter kri- get fördelas mellan norska bibliotek och in- stitutioner? 6
Försörjningsdepartementet inrättades vid krigsutbrottet 1939. Till februari 1941 stod det under ledning av Trygve Lie, och däref- ter av Sunde. Det uppdelades i september 1942 i sjöfartsdepartementet under Sunde och försörjnings- och återuppbyggnadsdepar- tementet under Frihagen.
Huvuduppgift under exilåren var för detta departement att administrera den av rege- ringen rekvirerade norska handelsflottan. Ef— ter uppdelningen av departementet 1942 handlade sjöfartsdepartementet handelsflot- tan medan försörjnings- och återuppbygg- nadsdepartementet uteslutande sysslade med försörjnings- och återuppbyggnad. En viktig del av verksamheten bedrevs av departemen- tets inköpsavdelning med särskilda inköps— kontor i Stockholm, New York och Man- chester, vilka slöt avtal om inköp av livsme- del och industrivaror.
Omfattande inköp företogs av försörj- nings- och återuppbyggnadsdepartementet för att trygga hemlandets framtida försörj- ning och även försörjningen till Finnmark sedan detta område befriats hösten 1944.17
Under hela exiltiden stod arbetsdeparte- mentet under ledning av Hindahl och lant- bruksdepartementet under ledning av Yst- gaard.
En särskild luftfartskommitté tillsattes ge-
nom en Kungl resolution den 5 mars 1943 för att utreda norska luftfartsintressen och förbereda återupptagandet av norsk lufttra- fik. På grundval av kommitténs rapport upprättades genom en Kungl. resolution den 19 november 1943 Norges luftfartsstyrel- se.”
Utöver den departementala verksamheten fanns det en omfattande informationstjänst under statsminister Nygaardsvolds personliga ledning. Den hade huvudkontor i London och en norsk och en brittisk avdelning. Den norska avdelningen upprätthöll kontakten mellan exilregering och hemmafront, samla- de och bearbetade material rörande hemma- fronten och den norska krigsinsatsen medan den brittiska avdelningen bedrev propaganda för Norge i Storbritannien och Förenta Staterna. Från sommaren 1940 utgavs en tidning, Norsk Tidende, i London samt tidskriften The Norseman.19
3.4.8. Lagstiftning
Den norska regeringen lagstiftade under sin exil genom att utfärda provisoriska förord- ningar. Lagstiftningen begränsades i stort sett till vad den extraordinära situationen krävde.
Under tiden 9 april 1940 till 25 juni 1945 utfärdades sammanlagt 175 förordningar rö- rande förvaltnings-, straff-, process- och pri- vaträtt. Dessa förordningar tillerkändes en omedelbar bindande verkan. De betraktades som gällande rätt även efter regeringens återkomst till hemlandet i den omfattning de, med hänsyn till sitt innehåll och den rättsliga situation de avsåg att reglera, allt- jämt var praktiskt tillämpliga.
Flertalet av dessa förordningar föll inom ramen för konungens rätt enligt & 17 i Grunnloven att, när stortinget ej var samlat, utfärda provisoriska förordningar:
"Kongen kan give og ophaeve Anordninger, der angaa Handel. Told, Naeringsveie og Politi; dog maa de ikke stride mot Konstitu- tionen og de ..... af Storthinget givne
Love. De gjaelde provisorisk til naeste Stor- thing.”
Lagstiftningens provisoriska karaktär inne- bar att, när hemlandet befriats, det norska folket skulle få tillfälle att godkänna respek- tive förkasta de lagstiftningsåtgärder som företagits av deras regering i exil. Med stöd av Elverumsfullmakten utövade regeringen dessutom stortingets rätt enligt Grunnlovens & 75: ”at give og ophaeve Love”.1 Regering- ens lagstiftande verksamhet var en förutsätt- ning för att förverkliga det handlingsprogram som konung och regering proklamerat vid sin avresa från hemlandet den 7 juni 1940, nämligen att utanför Norges gränser fortsätta befrielsekriget. Det var naturligt att lagstift— ningen koncentrerades på vissa för regerings- verksamheten och krigföringen vitala områ- den.
Rekvisitionslagstiftningen
Exilregeringen rekvirerade den norska han- dels- och fångstflottan med stöd av en förordning av den 22 april 1940 och en förordning av den 18 maj 1940.2
Värnpliktslagstiftningen
Den 13 december 1940 utfärdades den första förordningen om värnplikt och ut- skrivning av norska medborgare som vistades utom Norge. Denna och vidare lagstiftning på området har redovisats i avsnittet 3.4.4 Försvaret.
Den civilrättsliga och civilprocessrättsliga lag- stiftningen
Regeringens lagstiftning inom detta område var naturligt nog obetydlig. Som exempel kan emellertid nämnas en förordning av den 15 april 1942 om ändring i Ekteskapsloven. Justitie- och kyrkodepartementen hade fun- nit det nödvändigt på gnind av frånvaron av norska civila domstolar utanför Norge, att bereda möjlighet till skilsmässa genom till- stånd av justitiedepartementet, även i fall där
båda makarna icke var eniga om att hänskju- ta avgörandet till departementet. Lagstift— ningen åsyftade framför allt två situationer:
a) fall där norrmän i exil önskade få skilsmässa från make i hemlandet, som gjort sig skyldig till otrohet, bevisligen umgåtts med tyskarna eller blivit medlem av Nasjonal Samling,
b) fall där makar, som redan före krigsut- brottet under många år levat åskilda, på grund av rättstekniska skäl inte kunde få skilsmässa genom brittiska myndigheter.
Förordningen som väckte mycken kritik efter kriget — främst därför att en make kunde erhålla skilsmässa utan att den andra maken hade en aning därom — upphävdes den 3 oktober 1945.3
Den militära straffrättsliga och straffprocess- rättsliga lagstiftningen
Exilregeringens lagstiftning på detta område gällde bl a den militära disciplinen. Genom en förordning av den 7 november 1941 ändrades lagen av den 6 maj 1921 om den ”militaere disiplin og politimyndighet” så att de militära myndigheterna fick vidgad rätt att ålägga frihets- och bötesstraff. Disciplin- straffen höjdes genom förordningar av den 15 januari och den lljuni 1943.
En förordning av den 15 december 1944 stadgade straff för vissa handlingar som begåtts i krigstid. Som en följd av Norges deltagande i den gemensamma allierade krigföringen stadgades vidare straff för såda- na enligt den militära strafflagens krigsartik— lar straffbara handlingar, som riktades mot en med Norge förbunden stats krigsmakt.
Den militära straffprocessen modifierades genom en rad förordningar som ändrade ”lov om rettergangsmåten i militaere straffesa- ker” av den 29 mars 1902.4
Lagstiftning med sikte på rättsuppgörelsen
Exilregeringen förberedde redan under krigs- åren genom lagstiftning den rättsuppgörelse som skulle ingå som ett led i återgången till normala förhållanden. Uppgörelsen skulle
omfatta dels en räfst med norska nazister och landsförrädare, dels en översyn och revision av den lagstiftning och rättstillämp- ning som tillkommit i Norge under ockupa- tionsåren. De juridiska förarbetena till denna lagstiftning för rättsuppgörelsen utfördes till vissa delar av det norska justitiedepartemen- tet i London och, vad avsåg straffrätten, delvis som ett samarbete mellan departemen- tet och ett av hemmafronten tillsatt rättsligt utskotts
Justitiedepartementet tillsatte den 12 mars 1941 en straffrättskommitté med hu- vuduppgift att utreda om den gällande lag- stiftningen rörande förräderi täckte den ak- tuella situationen. Kommitténs verksamhet gav bland annat upphov till följande förord- ningar:
Förordning av den 22 januari 1942 ”om tillegg til lovgivningen om forraederi”, som kriminaliserade medlemskap i NS och liknan- de.
Förordning samma dag ”om tillegg til straffelovens kapitler 19, 21 och 22” (vilka behandlar sedlighetsbrott samt brott mot individens frihet, liv, lem och hälsa).
Förordningar av den 3 oktober 1941 och den 22 januari 1942 som utvidgade möjlighe- ten att använda dödsstraff .6
I exilregeringens strafflagstiftning medver- kade i viss utsträckning hemmafrontsledning- en, Kretsen. Denna uppdrog åt ett särskilt utskott att förbereda rättsuppgörelsen och överlämnade den 3 maj 1944 till den norske justitieministern i London ett förslag, med utförlig motivering, till en förordning ”om straff og andre åtgjerder mot NS-medlemmar o.a.” Den 13 juni samma år överlämnade Kretsen också ett förslag om straffprocess- ordning i landsförräderimål. Justitiedeparte- mentet lade dessa utkast till grund för:
Förordningen av den 15 december 1944 ”om tillegg til straffelovgivningen om forre- deri” (Landssvikanordningen), vilken ersatte den ovannämnda förordningen av den 22 januari 1942 och Förordningen av den 16 februari 1945 ”om rettegang i landssvik- saker”.
Genom ”Landssvikanordningen” revidera- des förräderibestämmelserna i 1902 års nors- ka strafflag 1 kap. 8 och 9. Bl. a. infördes en ny påföljd, ”tap av almen tillit”. Detta innebar att vederbörande kunde dömas till förlust av såväl sina politiska rättigheter som rätten att utöva vissa yrken och inneha förtroendeuppdrag. Domen kunde lyda på antingen ett ”fullstendig tillitstap” eller ett ”begrenset rettighetstap”.7 Bestämmelsen rörande ”tap av almen tillit” väckte efter kriget åtskillig kritik i Norge. Man framhöll att denna påföljd kunde medföra fara för uppkomsten av en social pariaklass. I viss mån besannades dessa farhågor och man försökte genom omskolning och på andra sätt återanpassa ”landssvikerne” i samhäl- let.8 Förordningen innehöll en annan intres- sant bestämmelse: alla medlemmar i Nasjo- nal Samling ansågs ha ett solidariskt ersätt- ningsansvar för de skador som partiet vållat. Ett så omfattande kollektivt ansvar utkräv- des dock inte i praktiken.9
Civilrätten
Efter uppdrag av exilregeringen tillsatte justi- tiedepartementet den 25 mars 1941 ett utskott för att utreda de civilrättsliga pro- blem, som uppstått genom ockupationen. Utskottets rapporter resulterade i en rad förslag. Regeringens på dessa förslag grunda- de förordningar tillmättes efter kriget viss rättsligt bindande verkan. Somliga av dem var emellertid endast avsedda att reglera förhållanden av begränsad varaktighet, andra ersattes så småningom av ny ordinär lagstift- ning?O Särskilt kan nämnas förordningen av den 29 juli 1941 ”om gjenopprettelse og revisjon av judisielle og administrative avgjo- relser som var truffet, og forvaltningsmessige dekreter som var utstedt i Norge under okkupasjonen”. (Restitusjonsanordningen.)
Denna förordning kompletterades av en förordning av den 18 december 1942 om ogiltigheten av rättshandlingar m.m. som hade samband med ockupationen. Restitu- tionsförordningen ersattes efter kriget med en förordning av den 17 augusti 1945 och
sedermera av ”Restitusjonsloven” av den 15 november 1946.
Enligt restitutionsförordningen skulle rättsliga och administrativa beslut förklaras ogiltiga, om de ”umiddelbärt bygger på lovbestemmelser fra okkupasjonstiden som er åpenbart rettsstri— dige, og opprettholdelsen ville inneholde en godkjenning av det rettsstridige formål som har vaert tilsiktet ved bestemmelsene”.
Ogiltigheten innebar att ”avgjorelsen anses som om den ikke hade vaert truffet”.
Envar, som hade ett rättsligt intresse av att ett sådant beslut skulle anses ogiltigt, kunde framställa begäran om dess ogiltigför- klarande. Vederbörande departement avgjor- de frågan med bindande verkan. Även om ett beslut (”avgjorelse”), inte kunde anses bygga på i sig rättsstridiga ”lovbestemmelser”, kun- de det
”tas opp til ny behandling, provelse og revisjon når avgjorelsen antas å ha vaert ledd i okkupasjonsmaktens eller Nasjonal Sam— lings försök på å nazifisere landet eller ellers å ha vaert utslag av maktmisbruk fra okkupa- sjonsmaktens eller dens hjelperes side”.
Detsamma gällde ”ellers når det etter for- holdene ville vaere åpenbart urimeli, om av- gjorelsen ble opprettholdt uforandret”.
Envar, som hade ett rättsligt intresse av att ett sådant beslut blev prövat kunde begära att ärendet upptogs till granskning av vederbörande myndighet. Denna senare kun- de också på eget initiativ upptaga ärendet. I sådana revisionsfrågor kunde emellertid var- ken vederbörande departement eller något annat förvaltningsorgan fälla det slutliga avgörandet. Den som inte vunnit gehör hos förvaltningsmyndigheterna kunde fullfölja sin talan domstolsvägen.
Restitutionslagstiftningen innehöll också föreskrifter om prövning och eventuell an- nullering av under ockupationen givna kon- cessioner och tillstånd till förvärvsverksam- het.11
Regeringen kungjorde sina provisoriska för- ordningar i Norsk Lovtidend, vilken sedan 15 augusti 1940 utgavs i London samt Norsk Tidend som utgavs där från den 30 augusti samma år. Den straff- och process- rättsliga lagstiftningen presenterades dess- utom i sammandrag av justitieminister Terje Wold i Norsk Tidend den 2 maj 1945, kort före befrielsen, och lagstiftningen rörande landsförräderi bragtes till de norska medbor— garnas kännedom genom ett anförande i brittisk radio den 22 januari 1942. Däremot avhöll sig regeringen medvetet från att kun- göra sina förordningar i det ockuperade Norge. Anledningen var att man fruktade att ett sådant förfarande skulle kunna provocera tyskarna och utlösa repressalier mot befolk- ningen i hemlandet? 2
De provisoriska förordningarnas upphörande
Då det omedelbart efter krigets slut samlade stortinget icke ansågs begynna en ny session utan i stället fortsätta den av kriget avbrut- na, kom den provisoriska lagstiftningen icke att underställas folkrepresentationen för granskning och godkännande under storting- ets höstsession 1945. De lagar, som tillkom under denna tid, hade fortfarande formen av provisoriska förordningar, utfärdade av rege- ringen ensam. I mars 1946 var omkring 100 provisoriska förordningar gällande. En av det nya stortingets mer omfattande uppgifter blev därför att söka bringa lagstiftningen i normala former igen.
Som ovan nämnts stödde sig konungen och regeringen i sin lagstiftning på konung- ens, i 5 17 Grunnloven lagfästa, rätt att utfärda och upphäva förordningar vilka efter utfärdandet gällde provisoriskt till nästa stor- ting. Förordningarna måste sedan av stor- tinget omvandlas till lag för att ej upphävas. Samtliga förordningar behövde emellertid ej tas upp till granskning. Vissa av de under exilåren utfärdade provisoriska förordningar- na hade en så stark anknytning till krigsför- hållandena att de måste anses automatiskt
upphävda efter befrielsen. Åter andra var av så underordnad betydelse, att de, såvida stortinget ej självt tog upp dem till gransk- ning, kunde kvarstå till dess de i enlighet med Grunnlovens bestämmelser bortföll vid det gamla stortingets upplösning? 3
3.4.9. Rättskipning
En stat kan ej utöva rättskipning på en annan stats område utan den senares medgi- vande och rättskipningen blir begränsad till vad som omfattas av det givna tillståndet.
3.4.9.1 Militär rättskipning
Den norska exilregeringen, liksom övriga exilregeringar i Storbritannien, fick den brit- tiska regeringens medgivande att under den tid den upphöll sig i landet utöva militär rättskipning. Den 22 augusti 1940 utfärdade det brittiska parlamentet en lag: ”The Allied Forces Act”, vilken innehöll bestämmelser rörande jurisdiktionen över militärpersoner som tillhörde allierade makters stridskrafter i Storbritannien. Den allierade maktens militä- ra domstolar fick genom denna lag domsrätt i mål rörande disciplin och förvaltning och rätt att därvid tillämpa vederbörande lands egen lag. Lagen kompletterades samma år av ”The Allied Forces Orders”, varigenom vissa delar av de brittiska militärstrafflagama så- som ”The Army Act”, ”The Naval Discipline Act” och ”The Air Force Act” kunde förordnas äga tillämpning även på medlem- mar av allierade stridskrafter? De allierade väpnade exilstyrkomas rättsliga status regle- rades, förutom av dessa brittiska förordning— ar, av de militäravtal som den brittiska regeringen är 1941 ingick med respektive exilregeringar.2
Domsrätten fördelades mellan brittiska och allierade domstolar på följande sätt. Brittiska domstolar hade oinskränkt rätt att uppta åtal mot medlemmar av allierade styrkor, med undantag för de amerikanska, för handlingar eller underlåtenhet, som inne- bar en kränkning av brittisk lag. Om brittisk domstol dömt eller frikänt en anklagad
kunde en allierad militärdomstol, en ”Allied Service Court”, se nedan, ej på nytt uppta saken. Om däremot en allierad domstol rannsakat en anklagad, hindrade detta ej en brittisk domstol från att uppta saken till prövning. Därvid skulle denna domstol dock ta hänsyn till de påföljder som den första domstolen utdömt. Endast brittiska domsto- lar var behöriga att pröva mål rörande mord, dråp och våldtäkt. Brittiska domstolar var ej behöriga att pröva mål rörande lön, tjänstgö- ringsvillkor eller avskedande av de allierade styrkornas personal.3 Sådana mål förbehölls vederbörande allierade domstolar. De alliera- de militärdomstolarna hade också exklusiv behörighet i mål rörande disciplinfrågor med undantag för sådana förseelser vilka även innebar brott mot brittisk lag.” De allierade styrkornas medlemmar var ej föremål för någon särskild jurisdiktion i civila mål.
De av de allierade upprättade militära domstolarna för rättskipning i disciplinfrågor och frågor rörande inre förvaltning kallades ”Allied Service Courts”. Dessa domstolar tillämpade det egna landets strafflag. De brittiska myndigheterna var ålagda att samar- bete med sådana domstolar på samma sätt som med brittiska domstolar beträffande hämtning, kvarhållande av misstänkt och liknande. De frihetsstraff som allierade dom- stolar ådömde sina medborgare verkställdes genom brittiska exekutiva myndigheters för- sorg. Den brittiska regeringen kunde inte påverka en allierad domstols sammansätt- ning, processföring eller lagtillämpning. Överklagande kunde ej ske till brittisk myn- dighet.5
Också blandade krigsdomstolar upprätta- des. En sådan domstol bestod av en brit- tisk officer som ordförande samt ytterligare en brittisk officer och en officer tillhörande samma allierade styrka som den för brott tilltalade?
3.4.9.2 Civil rättskipning
Den 22 maj 1941 antog det brittiska parla- mentet en lag, Allied Powers (Maritime Courts) Act, varigenom allierade och associe-
rade regeringar fick rätt att i Storbritannien upprätta så kallade Maritime Courts för rannsakan av vissa brott begångna av icke brittiska medborgare. En norsk Maritime Court kunde sålunda uppta mål mot norska sjömän som överträtt norsk lag genom disci- plinbrott ombord på norska fartyg.7
Sådana norska domstolar upprättades ge- nom en norsk provisorisk förordning av den 29 juli 1941, Underdomstolar upprättadesi ett flertal engelska städer. En appellations- domstol fanns i London där också den högsta instansen, The High Maritime Court, hade sitt säte.5
Brittiska exekutiva myndigheter ombe- sörjde kallelse och hämtning till rätten. Fängelsestraff avtjänades i brittiska fängel-
ser.9
4. Norge under ockupationen
4.1 Statsstyrelsen
En rad olika styrelseformer uppstod under åren 1940—45 i det ockuperade Norge. Quisling försökte den 9—15 april 1940, utan framgång, att överta landets ledning med en självutnämnd ”regering”, i vilken han själv var utrikesminister och regeringschef. För- valtningen i Oslo sköttes under samma tid i realiteten av ett hösten 1939 upprättat kom- munalt krisutskott1 som i vissa frågor hade kontakt med de tyska militära myndigheter- na. Liknande lokala organ fanns även på andra håll i de ockuperade områdena.
Den 15 april — 7 juni 1940 fungerade Administrationsrådet som civilt förvaltnings- organ för de ockuperade landsdelarna. Under tiden 7 juni — 25 september 1940 utvidgades rådets behörighet och dess verksamhetsom- råde utsträcktes att omfatta hela landet. Den 24 april 1940 upprättades ett tyskt riks- kommissariat under Terbovens ledning för de besatta områdena. Detta verkade fram till den 25 september, huvudsakligen genom anvisningar till och påtryckningar på de inhemska norska organen. Någon rent tysk ockupationsförvaltning fanns ej i detta ske- de.2
Sedan den lagliga statsledningen den 7 juni lämnat Norge, försökte tyskarna genom förhandlingar få till stånd ett tyskvänligt riksråd som Norges regering. Därigenom
skulle man skapa en inhemsk styrelse som samtidigt var ett instrument för ockupations- makten. Sedan förhandlingama strandat den 18 september, övertog tyskarna landets di- rekta ledning.3
Rikskommissarie Terboven avskedade Administrationsrådet den 25 september 1940 och övertog landets centrala förvalt- ning. Vid sidan av rikskommissariatet fanns ett s.k. kommissariskt råd bestående av 13 norska kommissariska statsråd. Dessa ut- övade vissa av rikskommissariatet delegerade uppgifter och fungerade därmed som organ för ockupationsmakten. Samtidigt förbjöds alla politiska partier med undantag för Nasjonal Samling som förklarades vara det statsbärande partietf'
Den 1 februari 1942 bildade Quisling med ockupationsmaktens stöd en ”nasjonal regje- ring” med sig själv som ”ministerpresident”. Terboven bibehöll landets högsta ledning i enlighet med ”Fiihrerförordningen” och Quislingsregeringen blev med tiden alltmer ett redskap för ockupationsmakten. Denna fördelning av styrelsen mellan Terboven och Quisling bestod fram till befrielsen den 8 maj 1945. Ockupationsmaktens främsta instru- ment var rikskommissariatet, SS och Wehr- macht vilka inbördes rivaliserade. Under krigets sista år kom makten att förskjutas från rikskommissariatet till SS.5
4.1.1 Quislings första regeringsbildning
Ledaren för Nasjonal Samling, det år 1933 bildade norska nazistpartiet, major Vidkun Quisling begav sig till försvarsdepartemen— tets lokaler förmiddagen den 9 april till- sammans med en grupp medlemmar ur sitt parti. Han utsåg omgående en ”regering” bestående av åtta medlemmar ur NS-partiet och utnämnde sig själv till regeringschef. Samma dag sände han ut en proklamation i norsk radio med i huvudsak följande inne- håll:
Sedan Storbritannien kränkt Norges neu- tralitet har Tyskland erbjudit den norska regeringen sin fredliga hjälp, men mötts av regeringen Nygaardsvold med allmän mobili- sering och order om väpnat motstånd. Där- efter har regeringen flytt. I denna situation såg ”den nasjonale samlingsbevegelse” det som sin plikt att rädda landet ur den desperata situation som partipolitikerna för- satt det i och hade därför övertagit regerings- makten med Vidkun Quisling som regerings- chef och utrikesminister.
Quisling kungjorde namnen på de nyut- nämnda departementsledarna och krävde lydnad av personer i offentlig tjänst, särskilt av officerskårens medlemmar?
Senare under dagen upprepades proklama- tionen, då med tillägget att den av regeringen påbjudna mobiliseringen och motståndet var en kriminell lek med människoliv. Quislings egen order att inställa mobiliseringen måste omedelbart följas och de som underlät detta skulle ställas till ansvar.
Läget i Norge var förvirrat under ockupa- tionens första dagar och präglades av Quis- lings upprepade försök att med hjälp av den allmänna oredan i landets förvaltning överta styrelsen och på olika sätt konsolidera sin ställning. Han koncentrerade sig på att skaffa sig kontroll över den centrala förvaltningen för att därefter bereda sig motsvarande grepp om de stora näringsorganisationema.2
En kraftig reaktion mot Quislings rege- ringsbildning uppstod spontant i olika kret- sar. Konungen och regeringen gicki spetsen. Statsminister Nygaardsvold uttalade vid stor- tingsmötet i Hamar den 9 april att ett av
villkoren för en överenskommelse med tyska r- na var att Quisling först avlägsnades. Rege- ringen kände det som ett dubbelspel från tyskarnas sida att samtidigt stödja Quisling och erbjuda regeringen att återuppta sin verksamhet.3 Vid ett sammanträffande med konungen den 10 april krävde Bräuer att denne skulle utse en ny regering med Quis- ling som statsminister.4 Med anledning härav rådgjorde konungen med regeringen. Han förklarade inför denna att han ej ansåg sig kunna utse Quisling till statsminister efter- som denne hade stöd varken hos folket eller hos stortinget. Om regeringen beslöt sig för att gå med på det tyska kravet skulle konungen se sig nödsakad att abdikera. Re- geringen rådde enhälligt konungen att avvisa tyskarnas ultimatum.S
Hoyesterett ställde sig också avvisande till Quislings regeringsbildning. Enighet rådde inom domstolens presidium om att Quisling måste hindras från att utöva statsmakten. Vidare måste civilbefolkningen skyddas från övergrepp av Quislings beväpnade garde. En av domstolsledamöterna, J. Rivertz, föreslog att Hoyesterett såsom representant för den högsta statsledningen skulle upprätta en civilförvaltning i det ockuperade området. Förslaget vann ej enhälligt stöd men fick ändå stor praktisk betydelse. Det ingripande som domstolen slutligen skulle komma att göra påskyndades och betänksamheten gent- emot Quisling stärktes i inflytelserika tyska kretsar. Ledamöterna beslöt att icke ta kontakt med Quislingregeringen och att icke heller företa något som kunde provocera ett formellt tyskt godkännade av denna. Dom- stolen konstaterade också att ingen regering hade rätt att avkräva Hoyesterett lojalitets- förklaring.6
Den 12 april sände Quisling ut en ny proklamation, där han åberopade grundlags— stöd för sitt övertagande av regeringsmakten: ”I henhold til Grunnlovens å41 har den nasjonale regjering overtatt rikets styre.”
Att Hoyesterett ej offentligt uttalade att regeringsbildningen saknade stöd i den ak- tuella paragrafen anses ha berott på fruktan att detta kunde provocera ett tyskt erkän-
nande av regeringen. Domstolen hade från informerat håll erfarit att ett erkännande troligen kunde undvikas om norrmännen var återhållsamma?
Oslos lokala förvaltningsmyndigheter tog bestämd ställning mot Quisling. Rådman Hartmann vägrade från första stund att besöka Quisling i regeringsbyggnaden. Arbei- derpartiets grupp inom stadsfullmäktige (komunstyregruppe) hävdade att polismästa- ren i Oslo var den enda norska myndighet i staden de erkände.8 Hartmann och kommu- nalfullmäktiges ordförande, Trygve Nilsen, kontaktade personligen den tyske ministern, Bräuer,9 och förklarade för denne att de för stadens skull var beredda att lojalt samar- beta med de tyska myndigheterna10 men ej kunde ha med Quislingregeringen att göra, eftersom de ansåg regeringen vara revolutio- när. Oslos kommunala förvaltning var ej villig att arbeta under Quisling. Oslos polis- mästare, Welhaven, meddelade den tyska militärledningen att han som villkor för att fortsätta i sitt polismästarämbete krävde att han ej skulle störas av Quisling och att han när som helst skulle kunna dra sig tillbaka av samvets- eller hälsoskäl.11 Hans villkor accepterades utan invändning.
Inom näringslivet dominerade en önskan att åter få ordnade förhållanden till stånd i landet, och industriledarna ansåg det vikti- gaste vara att försöka få konungen att uppta nya förhandlingar med Bräuer syftande till ett avtal mellan tyskarna och den lagliga norska regeringen. Ämbets- och tjänstemän inom förvaltningen liksom representanter för sjöfarten stödde försöken att störta Quis- ling,12 så att det ockuperade områdets förvaltning fick ordnad form.
Quislings agerande väckte en stark förbitt- ring hos folket. Det ansågs särskilt stötande att en grupp som hade så litet stöd hos fol- ket gjorde anspråk på regeringsmakten.13 Det var en utbredd uppfattning att varje av- tal mellan norrmän och tyskar var omöjligt så länge Quisling uppträdde som statsminis- ter.
Tyskarna själva förde ej Quisling till mak- ten och erkände aldrig formellt hans rege-
ring. De hade dock till en början intresse av att hans regering skulle få konstitutionellt stöd och därmed auktoritet. Därför krävde de, som ovan nämnts,” att konungen skulle utse Quisling till regeringschef. Sedermera blev meningarna om regeringen Quisling mer delade. Den stöddes av vissa representanter för tyska nazistpartiet liksom av tyska marinledningen medan den tyske ministerni Norge, Bräuer, betraktade Qiisling som ett hinder för en uppgörelse som bevarade en laglig inhemsk styrelse. Under de förhand- lingar som ledde fram till upprättandet av Administrationsrådet kom tyskarna mer all- mänt till insikt om att Qiisling stod i vägen för en sådan ordning. Hänsyn till hans parti och person fick då vika för det tyska huvud- intresset, att förmå norrmännen att uppge motståndet och nå en uppgörelse med konungen och hans lagliga regering.ls Quis- lingregeringen begick också en del handlingar som tyskarna direkt ogillade. Den försökte bl.a. avsätta polismästaren i Oslo, emedan denne underlåtit att på uppmaning inställa sig hos Quisling i Oslo. Såväl minister Bräuer som den tyske överbefälhavaren ansåg att denna aktion gjorde intrång på ockupations- maktens kompetensområde? 6
Från norsk sida mottog ockupationsmak- ten upprepade uppmaningar om att Quisling skulle avlägsnas, och såväl enskilda som insti- tutioner sökte i samma syfte upp den tyske ministern och den tyska militärledningen. Vissa norrmän hävdade att Quisling stod i vägen för en fredlig uppgörelse mellan Tysk- land och Norge? 7 En serie aktioner inleddes för att avlägsna Quisling och ersätta hans regering med ett av tyskarna godkänt civilt förvaltningsorgan för de ockuperade område- na. De förhandlingar som hölls i detta syfte ledde till Administrationsrådets uppkomst och presenteras nedan i ett särskilt avsnitt, 4.1 .2 Administrationsrådet.
Quisling försökte på olika sätt stärka sin regerings ställning.” Bland annat försökte han från näringslivets representanter, de fackliga organisationerna och andra större samhällsgrupper utverka lojalitetsförkla- ringar. Den 10 april sammankallade Quisling
representanter för näringslivets huvudorga- nisationer, men endast ett fåtal inställde sig. Han redogjorde för sitt regeringsprogram och talade även om att upprätta ett närings- och kulturlivets korporativa riksting.19 Någon lojalitetsförklaring avgav de församlade ej. Industriförbundets medlemmar var vid ett sammanträde följande dag eniga om att det gällde att hålla arbetslivet i gång. Man borde emellertid efter påstötningen från Quisling ta kontakt med den tyske ministern. Så skedde.
Representanter för förbundet diskuterade med denne möjligheten att bli av med Quisling och i stället få en ny regering som konungen kunde godta.20 Två dagar senare träffade Quisling tre representanter för Är- beidernes Faglige Landsorganisasjon, men ej heller dessa avgav någon lojalitetsförklaring. I ett manifest uppmanade organisationen sina medlemmar att följa ordnade former i arbetslivet. Den 14 april sammanträdde Quis- ling på nytt med en representant för indu- striförbundet. Han meddelade nu sin avsikt att bilda ett regeringsråd. Detta skulle bestå av hans egen regering utökad med vissa prominenta personer, sammanlagt 21, och han önskade veta om industriförbundet skulle stödja en sådan grupp. Representanten var ej villig att göra ett definitivt uttalande, vilket föranledde ett raseriutbrott från Quis- lings sida. Han kallade de stora näringsorga- nisationerna till ett möte påföljande dag i avsikt att göra ett nytt försök att stärka sin regerings ställning. Den krets som arbetade med att upprätta Administrationsrådet av- rådde dock organisationernas representanter från att delta, varpå alla uteblev. De olika organisationerna skrev sedan till Quisling, att de genom information i radio fått veta, att förhandling pågick om upprättandet av ett administrationsråd för de ockuperade områ- dena. Slutförandet av dessa förhandlingar borde avvaktas.21
Det förefaller klart att tyskarna mycket snart önskade bli av med Quisling. De använde honom under den första ockupa- tionsveckan varken som civil eller militär myndighet utan lät honom uppträda på egen
hand och desavouerade honom så snart han företog sig något som stred mot tyska intressen. Tyskarnas huvudintresse var att få slut på det norska motståndet och åter få till stånd en statsledning bestående av en ko- nung och en laglig regering med vilken de kunde förhandla. Quisling-regeringen fram- stod mer och mer som ett hinder för en uppgörelse mellan Norge och Tyskland. Pro- blemet blev nu för tyskarna att avlägsna Quisling, trots att de till en början stött honom, låt vara utan att formligen godkänna hans regering. Representanter för ockupa- tionsmakten sammanträdde med Quisling. De förklarade, att den bästa lösningen för Norge var att Quislings regering avgick, då fortsatt motstånd från norska trupper skulle få allvarliga följder.
Quisling-regeringens tillbakaträdande skul- le, sade tyskarna nu till Quisling, skapa möjlighet att upprätta en regering i legala former.22 Quisling vägrade. Tyskarna kon- taktade ledningen i Berlin, som godkände att Quisling trädde tillbaka på villkor att varken han eller hans organisation, NS, led någon skada. Bräuer beslöt att söka tillgodo- se detta krav genom att frampressa ett tack till Quisling från norsk sida.23 Tyskarna krävde också att Quisling efter sitt tillbaka- träde skulle få i uppdrag att leda demobili- seringen av den norska hären. Hans parti skulle i fortsättningen behålla sin fulla rörel- sefrihet.24
Den 15 april sändes över norsk radio först en förklaring av Quisling att han överlämna- de sin funktion till Administrationsrådet och i stället övertog befattningen som ”befull- mektiget for demobiliseringen”. Paal Berg verkställde därefter i radio avtäckningen på eget ansvar utan att i förväg ha informerat domstolen för att ej kompromettera den- na.25 Inga invändningar restes från norskt håll mot Quislings nya ställning. Demobilise- ringen företogs i verkligheten av tyska trup- per och Quisling blev endast en staffagefigur.
Den regering som Quisling bildade vid ockupationens början har såväl av den efter kriget tillsatta undersökningskommissionen som i norsk statsrättslig doktrin betraktats som en upprorsregering.2 6
Ledande personer inom Norges förvaltning och näringsliv önskade framför allt att av- lägsna Quisling och hans självutnämnda rege- ring och att nå en överenskommelse med tyskarna, så att stridshandlingarna kunde upphöra och samhällslivet börja fungera nor- malt igen. Inom den intellektuella världen och förvaltningen var huvudintresset att av- lägsna Quisling, medan man inom närings- livet var mest angelägen om att striderna i landet skulle få ett slut. Man slöt upp kring Hoyesterett som i det ockuperade området kring Oslo representerade statens högsta led- ning?
Rådet bildas
Tanken att upprätta ett civilt förvaltningsor- gan kom från flera håll inom förvaltning och näringsliv. Den 11 april fick en norsk jurist, advokat Rivertz, veta att tyskarna ännu ej erkänt Quisling-regeringen och vidarebe- fordrade detta till sin far, som var medlem av Hoyesterett. ”De rette myndigheter” borde, ansåg han, försöka åstadkomma en civil ad- ministrativ ordning för de ockuperade områ- dena och förhindra att kaos uppstod.
Representanter för näringslivet vände sig följande dag till Hoyesterettsjustiarius Paal Berg och påpekade nödvändigheten av att en civil administration med det snaraste kom till stånd, så att näringslivet kunde fungera normalt.2
Den 13 april sammanträdde några med- lemmar av domstolspresidiet med andra le- dande norrmän, bland dem biskop Berggrav, i Paal Bergs bostad och diskuterade möjlig- heten att frigöra landet från Quisling genom att med initiativ från Hoyesterett få till stånd en administrationsordning för de ocku- perade områdena. Man enades om att per brev informera det tyska sändebudet, Bräuer, att man ämnade upprätta en civil, norsk förvaltningsstyrelse för de ockuperade områdena och att man utgick från att konungen och regeringen skulle godkänna denna åtgärd. Man utlovade att ett sådant organ skulle, inom ramen för de folkrättsliga
reglerna, lojalt samarbeta med de tyska myndigheterna. Själva Hoyesterett hade än- nu ej tagit ställning till frågan, men majorite- ten av domstolens ledamöter hade deltagit i diskussionen och varit överens om att Hoyes- terett borde upprätta ett lokalt förvaltnings- råd. Vissa ledamöter ansåg emellertid att ett råd borde upprättas först i samråd med konung och regering. Samtliga ledamöter var överens om att upprättandet ej skulle inne- bära att man inledde fredsförhandlingar.3
Paal Berg var angelägen om att delge konungen en promemoria om de planer som höll på att utarbetas. Berg lyckades dock ej få kontakt med konungen och fick ej heller tillstånd av tyskarna att personligen besöka honom. Han önskade även göra konungen uppmärksam på att det fanns en utbredd önskan om fred.4 Vid de fortsatta förhand- lingarna med tyskarna fick Paa] Berg den uppfattningen, att tyskarna egentligen hade tänkt sig att en förhandlingsvillig regering skulle bildas. Administrationsrådet skulle så- ledes enligt de tyska intentionerna endast vara första steget till en sådan regering.S Tyskarna ville ursprungligen, enligt instruk- tioner från Berlin, kalla rådet ”Regjerings- udvalg”, men då Paal Berg motsatte sig detta nöjde de sig med att i sin översättning av ”administrationsråd” använda beteckningen ”Regierungsausschuss”. Denna tyska efter- gift torde ha upptagits onådigt i Berlin.6
Den 14 april framlade Paal Berg ett konkret förslag inför Hoyesterett om att ett administrationsråd med sju medlemmar skul- le upprättas. Sju av domstolens ledamöter röstade oreserverat för förslaget, medan fem krävde att detta först skulle godkännas av konungen. Alla räknade dock med att ko— nungen i efterhand skulle komma att god- känna förslaget, och i domstolens proklama- tion utsades att åtgärden hade vidtagits i övertygelse om att Norges konung skulle godkänna att Hoyesterett under förevarande extraordinära omständigheter hade tillgripit denna nödutväg. Domstolen utsåg därefter sju rådsmedlemmar, vilka ej hade på förhand vidtalats.7
Ockupationsmakten godkände förslaget
om ett råd men ställde som villkor att Quisling offentligen skulle frikännas från ansvar. Paal Berg kunde ej gå med på detta men frågan löstes genom att Berg personli- gen avtackade Quisling i radio.8
Den 15 april installerades rådet vid ett stort möte i den norska vetenskapsakademin. Den tyske ministern uttalade där att rådet upprättats enligt norskt önskemål på förslag av Hoyesterett. Samtidigt uttryckte han en förhoppning om att Administrationsrådet lojalt skulle beakta det maktförhållande som rådde och göra sitt yttersta för att lugn och ordning skulle upprätthållas och allt fungera normalt. Paal Berg läste sedan upp Hoyeste- retts proklamation, vilken var undertecknad av samtliga de domstolsledamöter som fort- farande fanns kvar i huvudstaden:
”Da tyske stridskrefter har besatt visse de- ler av Norge og derved har gjort det faktisk umulig for den Norske Regjering å opprett- holde den administrative ledelsen av disse landsdeler, og da det er tvingende nodvendig at den sivile administrasjon blir igang, har Hoyesterett funnet å måtte sarge for at det — for den tid disse landsdeler er okkupert av tyske stridskrefter — opprettes for de besatte områder et administrasjonsråd til å lede den sivile administrasjon.
I tillit til at Norges Konge vil billige at Hoyesterett under de forhåndenvaerende ekstraordinaere forhold här grepet til denne nodutvei oppnevner Hoyesterett som med- lemmer av dette midlertidige administra- sjonsråd . . .”
Oslos fylkesman, Christensen, det nybilda- de rådets ordförande, läste sedan uppropet:
”Det er i dag skapt et administrasjonsråd for de besatte distrikter. Vi som har overtatt dette verv retter en innstendig henstilling til organisasjoner og private i disse distrikter om å yde oss hjelp i vårt vanskelige arbeide. Vi vil be om at alle vil vise ro og selvbeherskelse og samtidig bidra etter evne til at virksom- heid og arbeid holdes gående. Enhver vil ved å overtenke saken skjonne at sabotasje og vanskeliggjorelse av den sivile virksomhet bare bringer ulykker.”9
Enligt protokollkommittén borde detta tal även ha innehållit en appell till medbor-
garna att visa en på folkrätten grundad fast nationell hållning och ej låta sig påverkas av utsikter till personlig vinning, men någon sådan kom ej vid detta tillfälle. Ej heller utfärdade den lagliga regeringen någon sådan appell i samband med Administrationsrådets upprättande. ' 0
Rådets mandat preciserades i en av Bräuer utfärdad officiell kungörelse. Rådet, som i kungörelsen kallades ”reIeringskomité”, skulle överta hela statsledningen i de ockupe- rade områdena, och dess medlemmar stod personligt ansvar för att lugn och ordning upprätthölls och för att ockupationsmaktens förordningar följdes? 1
Det finns ingen enhetlig uppfattning om rådets status och om vem som skall anses ha upprättat det. Enligt undersökningskommis- sionens utredning betraktade rådet sig självt som en norsk institution med Hoyesterett som uppdragsgivare. Även tyskarna såg det till en början som ett norskt organ. Enligt dem hade rådet tillkommit på förslag av Hoyesterett. Något beslut från domstolens sida om inrättandet hänvisade man dock ej till från tysk sida. Detta kunde enligt under- sökningskommissionen tolkas så att det tys- ka ombudet ansåg sig ha bifallit domstolens förslag.
Norrmännen i gemen uppfattade rådet såsom upprättat av Hoyesterett och dess medlemmar såsom utnämnda av domstolen i samråd med ockupationsmakten. Att Hoyes- terett i sin proklamation uttryckte sig mycket försiktigt torde ha berott på att åtgärden strängt taget låg utanför dess kom- petens. Hoyesterett var, enligt undersök- ningskommissionens rapport, medveten om att den i den skrivna rätten saknade stöd för sitt beslut att upprätta Administrationsrådet. Kommissionen fastslog samtidigt att majori- teten av det norska folket otvivelaktigt gillade rådets tillkomst och att Hoyesterett handlat riktigt? 2
Även protokollkommittén godkände i sin utredning domstolens aktion. En nödsitua- tion hade förelegat och Hoyesterett hade funnit det naturligt att agera, eftersom dom- stolen var statsmaktens enda kvarvarande
[___—__ ,___
organ inom det ockuperade området. Hand- landet låg utanför lagen men var likväl nödvändigt? 3
Rådet upprättades innan konung och regering haft möjlighet att godkänna planer- na, men detta berodde uteslutande på de praktiska svårigheterna att under pågående strider få kontakt med statsledningen. Ko- nungen erfor emellertid på omvägar att rådet bildats. Han ställde sig starkt kritisk och sade i ett radiotal den 17 april att det ej represen- terade norsk folkvilja och saknade förank- ring i norsk rätt men att det likväl kunde i någon mån skydda norska medborgares rätt under den tid fienden behärskade delar av landet. Paal Berg underrättade via beskick- ningen i Stockholm konungen om att rådet upprättats. Han underströk särskilt begräns- ningarna i dess mandat; det fick ej befatta sig med försvars- eller utrikesfrågor? 4
I sitt svar till Paal Berg av den 19 april sade konungen bl.a.:
”. . .jeg har full forståing for den nöds- situasjon som har fått Hoyesterett til å gripe inn for å få dannet et administrasjonsråd for de områder som er besatt av tysk haermakt. Jeg konstaterer også at dette midlertidige administrasjonsråd ikke på noen måte opp- fatter seg selv som en regjering, men bare som et hjelpeorgan for den sivile administrasjon i den tiden haerbesettelsen varer. Jeg går ut fra som en selvfolge at alle norsk borgere i de haerbesatte områder fremdeles regner seg sorti borgere av den norske stat og altså horer under min og den norske Regjerings myndig- het. Men den myndighet som Administra- sjonsrådet utöver, er i vesentlige ting av- hengig av fremmed makt og blir ikke utovd på mine eller den norske Regjerings vegne. Jeg må derfor forbeholde meg og den norske Regjering att frihet overfor de avgjerder som rådet i denne tiden måtte ta.
Jet noterer at forsvarssporsmål og uten- rikspolitikk ligger helt utenfor de ting som Administrasjonsrådet sysselsetter seg med, og at således ingen annen norsk myndighet enn den lovlige norske Regjering har noe å si i disse saker.”1 5
Tyskarna som önskat en förhandlingsvän- lig regering, och inte bara ett civilt förvalt- ningsorgan såg i Administrationsrådet en möjlighet att förmå konungen att återvända
och inleda fredsförhandlingar. Dessa förvänt- ningar stärktes, när de allierade trupperna utrymde Sydnorge. Rådet existerade på tysk nåd, och även om dess handlingar ej var direkt dikterade av tyskarna, så utsattes rådet under sin verksamhet för kraftiga påtryckningar från ockupationsmakten och tvingades att gå dess ärenden? 6
Den 24 april utnämndes Terboven av Hitler genom en ”Erlass des Fijhrers” till Reichskommissar för de ockuperade områ- dena. Han fick därmed den högsta ledningen över norsk administration och en viss lagstif- tande makt. 1 förordningen stadgades att rikskommissarien kunde använda sig av Administrationsrådet och de norska myndig- heterna för att verkställa sina förordningar och utöva förvaltningen? 7 Någon rent tysk förvaltning upprättades sålunda ej under detta skede utan rådets verksamhet godtogs i princip. Dess medlemmar kallades emellertid den 24 april till Terboven och fick avge lojalitetsförklaring till honom. Enligt proto- kollkommitténs bedömande var rådet från denna dag reducerat till ett tyskt hjälporgan, över vilket ockupationsmakten hade det avgörande inflytandet. Protokollkommittén riktade emellertid ingen kritik mot Admini- strationsrådet.13
Rådets verksamhet
Administrationsrådet höll sitt första sam- manträde den 16 april 1940 och sitt sista den 25 september samma år. Det upplöstes som en följd av de strandade riksrådsför— handlingarna. Under större delen av verksam- hetstiden hölls dagliga sammanträden, sam— manlagt 101, under ordförandens ledning. Vid det första sammanträdet fördelades de- partementen (dvs. handels-, forsynings-, fi- nans-, arbeids—, kirke-, landbruks-, sosial- och justisdepartementen) mellan rådets sju med- lemmar. Dessa stannade emellertid i möjli— gaste mån kvar i sina gamla ämbeten för att understryka att deras nya ställning var av tillfällig karaktär och ej av den betydelse att den krävde full arbetsinsats. Rådet tillkom som ett lokalt förvaltningsorgan men blev
efter konungens och regeringens avfärd till England den 7 juni ett riksorgan.19
Rådet utfärdade i stället för lagar ”be- stämmelser” vilka fr o m den 8 maj publice- rades i en egen publikation, ”Bestemmelser av Administrasjonsrådet”. Bestämmelserna täckte en rad privat- och offentligrättsliga områden (handel, sjöfart, kreditväsen, under- visningsväsen, rättsväsen m rn). Dessutom utfärdades vissa bestämmelser som en direkt följd av kriget och den ekonomiska kris som detta medförde. Administrationsrådet ut- färdade exempelvis under våren en serie bestämmelser syftande till stabilisering av priser och löner. Enligt Protokollkommitténs värdering vilade dessa åtgärder mer på ocku- pationsmaktens stöd än på rådets egen myn- dighet.20
Hoyesterett vidgade Administrationsrå- dets kompetensområde. Vid ett plenarsam- manträde den 18 maj 1940 upptog domsto- len frågan om rådets rätt att fastställa en budget, utskriva skatter och besluta om avgifter. Justitiarius uttalade därvid att man måste avgöra om det förelåg en nödsituation som gav domstolen rätt att ge rådet behörig- het att utskriva skatter. lett till Administra- tionsrådet riktat brev preciserade domstolen sålunda sin åsikt:
”Da det för tiden er faktisk umulig for de norske statsmyndigheter å pålegge skatter og andre offentlige avgifter for de okkuperte områder, og då det er tvingende nodvendig at Administrasjonsrådet kan ha til sin rådig- het de pengemidler som det trenger for sin förvaltning, finner Hoyesterett i samsvar med sin proklamasjon av 15. april d. å. at Administrasjonsrådet må ha myndighet til å pålegge skatter, avgifter, toll o. a. offentlige byrder til dekning av de offentlige utgifter innenfor de okkuperte områder for den tid okkupasjonen varer.
Hoyesterett forutsetter at Administra- sjonsrådet folger de grunnsetninger som hit- til har vaert rådende ved beskatningen, for så vidt den ekstraordinaere situasjon ikke gjör endringer nodvendige." 21
Vid upprättandet av Administrationsrådet hade man klargjort såväl från regeringens som från rådets sida, att det ej finge befatta
sig med försvars- eller utrikesfrågor. Vid två tillfällen framlades emellertid utrikespoli- tiska frågor för rådet. Den första gällde Nordnorges militärpolitiska ställning. Rådet beslöt att icke vidta någon åtgärd, eftersom frågan på grund av sin utrikespolitiska natur föll utanför rådets kompetens. Den andra frågan gällde de norska handelsfartyg som vid krigsutbrottet låg i svenska hamnar. Rådet sände ett telegram till den norska beskickningen i Stockholm med begäran att beskickningen skulle tillse att vissa av farty- gen omgående seglade till norsk hamn. Den norska exilregeringen beslöt emellertid att fartygen icke fick gå till Norge. Beskick- ningen fann, sedan riksrådsförhandlingarna strandat och den sk nyordningen i Norge inletts, att den var förhindrad att utfärda den av Administrationsrådet begärda ordern till fartygen.22
Sedan Terboven den 24 april 1940 tillträtt befattningen som rikskommissarie, beskars rådets möjligheter till oberoende verksamhet kraftigt. Representanter för tyska civila myndigheter besökte departementen och tog upp frågor angående den civila administra- tionen. En representant för rådet samman- trädde med Terboven och klargjorde för denne, att om tyskarna skulle blanda sig i den inre civilförvaltningen vore rådets verk- samhet meningslös. Terboven lovade att, under förutsättning att rådet fortfor att arbeta lojalt, skulle den hittillsvarande ord- ningen bibehållas. Rådet skulle motta direk- tiv endast från rikskommissarien. De tyska militära myndigheterna skulle ej heller kun- na utfärda bestämmelser som berörde Ad- ministrationsrådets verksamhetsfält. [ själva verket ingrep tyskarna likväl på olika sätt i landets förvaltning. Tyska myndigheter vän- de sig vid upprepade tillfällen direkt till fylkesmännen för att genomdriva krav som Administrationsrådet avvisat. I början av juni utnämnde tyskarna för vissa av de större städerna ”Gebietskommissarer”. Dessa skulle lyda under rikskommissarien och handla å hans vägnar. Rådet lyckades ej förmå tyskar- na att avskaffa dessa befattningar som direkt stod i motsatsställning till administrationens
centraliserade uppbyggnad.2 J
Problemen rörande samarbetet med ocku- pationsmakten upptogs till behandling vid rådets sammanträde den 7 augusti 1940. Då framhölls nödvändigheten av klarare linjer i förhållandet till de tyska myndigheterna och större handlingsfrihet för rådet inom det verksamhetsområde som det vid upprättan- det tilldelats. Rådets ordförande uttalade att Administrationsrådets främsta plikt var att under den nuvarande statsledningen finna en ordning varigenom en katastrof för landet skulle kunna undvikas.24
Vid Administrationsrådets upprättande förutsattes från norsk sida att rådet skulle få fungera som en självständig norsk institution utan att ockupationsmakten ingrep i dess verksamhet. Emellertid begränsade tyskarna genom olika åtgärder alltmer dess verksam- het. Några av dessa har berörts ovan. Andra skall nu behandlas.
Vissa långt gående krav lyckades rådet avvisa. Tyskarna krävde till en början att rådet i vissa frågor skulle uppträda som norsk regering. Rådet skulle, fordrade de, publicera en kungörelse som förbjöd fortsatt norskt motstånd. Det skulle vidare utfärda en lag om straff för motståndsverksamhet mot ockupationsmakten. Ett enhälligt råd avvisade dessa krav.2 5
Från våren 1940 krävde tyskarna vid upp- repade tillfällen, att Administrationsrådet skulle hjälpa dem att få arbetskraft till krigsviktiga anläggningar. Tyskarna begärde bl a att Oslo kommun skulle återuppta ett vid invasionen avbrutet arbete på Fomebu flygplats. Borgmästare Hartmann, som repre- sentant för kommunen, godkände detta till en början men underställde Administrations- rådet frågan den 22 april. Vid rådets sam- manträde deltog en representant för riks- kommissariatet. Denne fordrade att Fomebu flygplats genast skulle byggas av norska arbetare enligt det tyska luftvämets anvis- ningar. lnför hotet om tyska tvångsåtgärder och efter samråd med Administrationsrådet gick kommunen med på att arbetet återupp- togs.
Denna verksamhet ansågs vid rättsupp-
görelsen efter kriget ej ha överskridit gränsen för icke-straffbart bistånd. Ett visst samarbe- te med ockupationsmakten var enligt under— sökningskommissionen en tvingande nödvän- dighet.26
Tyskarna krävde vidare att Administra- tionsrådet skulle ställa några tusen arbetare till ockupationsmaktens förfogande för verk- samhet inom militära industrier i Oslo och några andra större orter. En rådsmedlem aWisade bestämt kravet med att arbetsplikt ej förekom i Norge. Han hänvisade tyskarna till arbetsförrnedlingarna.
Lika bestämt avvisade rådet en tysk begä- ran att norska militära industrier skulle motta tyska beställningar. Den norska staten kunde ej ställa medel till förfogande för militär produktion. Om tyskarna önskade driva militära industrier var de tvungna att överta dem som krigsbyte och själva leda driften och svara för omkostnadema. Beträf- fande organisationen av verksamheten fick tyskarna träffa en överenskommelse med arbetarna. Rådet ämnade ej befalla ledning eller arbetare vid sådana anläggningar att fortsätta arbetet men heller ej ge dem order att sluta.2 7 (Efter kriget tog man hänsyn till att de norska arbetarna på detta sätt fått ta ansvaret själva. Deras arbete för tysk räkning inbegreps som regel inte i rättsuppgörelsen.) Tyskarna hävdade att de ej ämnade tvinga de anställda att fortsätta men de som ej ville arbeta för tyskarna fick finna sig i att avskedas och vräkas från sina bostäder. Administrationsrådet förklarade sig berett att hjälpa dem som på så sätt friställdes.
Frågan om norskt arbete för tysk räkning togs den 25 april 1940 upp vid förhandling mellan representanter för Administrations- rådet, arbetsledning, arbetare och tyskar. Rådet |orde gällande att de tyska kraven måste anses folkrättsstridiga och att man endast böjde sig av tvång. Tyskarna lovade att ingenting som producerades skulle använ- das i striden mot Norge. I praktiken kom majoriteten av arbetarna att fortsätta som tidigare medan ledningen i vissa fall avgick av samvetsskäl och för att fortsatt verksamhet stred emot deras ämbetsed. På så sätt kom
vissa krigsindustrier att drivas för tysk räk- ning trots att strider mot norska styrkor alltjämt pågick.2 8
I början av juni föreslog tyskarna att ett norskt bolag skulle bildas för att överta och centralisera driften vid alla norska militära industrier. Bolaget skulle motta tyska be- ställningar och betalning för de färdiga pro- dukterna. Administrationsrådet vidhöll emel- lertid bestämt sin uppfattning att tyskarna fick överta driften i varje enskilt fall. Så skedde också.2 9
Administrationsrådet böjde sig så små- ningom för de ökade tyska kraven på arbets- kraft och arbetstjänst. Den 31 maj tillsatte rådet en kommitté med uppgift att organise- ra en frivillig arbetstjänst bland ungdomar. Denna tjänst syftade främst till att främja åtemppbyggnad av krigshärjade områden och öka ved- och matproduktionen.
Tyskarna nöjde sig ej med detta utan begärde att bestämmelserna om arbetsför- medling skulle byggas ut och effektiviseras. Myndigheterna borde få ett fastare grepp om arbetsmarknaden och kunna hålla kvar eller dirigera om arbetare efter önskan. I juli krävde tyskarna att förbud skulle utfärdas mot att arbetare inom jord- och skogsbruk lämnade sin verksamhet. Samtliga berörda norska organ avvisade förslaget. Två månader senare krävde tyskarna ökad insyn på arbets- marknaden genom anmälningsplikt för ar- betslösa, obligatorisk arbetsförmedling, upp- rättande av kartotek vid dessa och rapporte- ring från arbetsförmedlingar och försäkrings- kassor om arbetslöshet och sysselsättning. Både socialdepartementet och Administra- tionsrådet försökte i det längsta förhala ett avgörande i dessa frågor. Tyskarna hotade att själva vidta ännu mer långtgående åtgär- der om rådet ej biföll d_eras förslag. Inför detta hot godkände rådet den 19 september temporära tilläggsbestämmelser till 1906 års lag om arbetsförmedling. Bestämmelserna stadgade att arbetsgivare endast fick anställa arbetare efter anvisning eller godkännande av den officiella arbetsförmedlingen. Undantag från denna regel gjordes dock beträffande arbetare inom jord- och skogsbruk, sjöfart
Arbetsförmedlingen kunde besätta lediga platser genom att dit anvisa arbetslösa från samma kommun eller från andra delar av landet. Förmedlingen fick i regel inte anvisa en arbetssökande anställning inom ett annat än hans ordinarie yrke, när det saknades arbetskraft inom detta. Arbetare inom jord- och skogsbruk, sjöfart och handel fick fram till slutet av 1940 över huvud taget ej anvisas arbete inom andra yrken.
Rådet förhalade utfärdandet av dessa in- gripande tilläggsbestämmelser och de hade ännu ej kungjorts när rådet avskedades den 25 september. Den 9 oktober införde tyskar- na själva de nya bestämmelserna i form av en förordning om arbetsförmedling. Förord- ningen blev ett instrument i nyordningen av Norges förvaltning.30
Efter hand kom Administrationsrådet att överlämna stora delar av sin verksamhet som berörde näringslivet till nämnder och utskott av skilda slag. Som exempel på denna delege- ring kan nämnas följande exempel.
Den 3 maj tillsatte rådet en nämnd för industri och handel, Nemnda for industri og omsetning, som fick till huvuduppgift att hålla produktion och arbete uppe inom industrin samt utreda sådana frågor som produktionsomläggningar och nya arbets- möjligheter. Nämnden fick ett avgörande inflytande på hela näringslivet inom vilket dess bestämmelser betraktades som lag. På så sätt kom nämndens verksamhet att gynna ockupationsmakten med ödesdigra verk- ningar för Norge. Genom nämnden fick ockupationsmakten värdefull information rörande så viktiga förhållanden som produk- tionskapacitet, export, norska marknader, antal arbetare m.m., med andra ord en samlad översikt över hela näringslivet. På grund av den stora nytta denna nämnd .orde ockupanten kom den att kvarstå efter det att Administrationsrådet självt upplösts den 25 september. Trots att den själv begär- de att få upplösas kvarstod den ända till den 15 mars 1941.31
Den 4 maj tillsatte Administrationsrådet en nämnd med uppgift att behandla frågor
rörande varuutbyte mellan Tyskland och de ockuperade delarna av Norge. Vidare utsågs ett antal råd med uppgift att hålla uppsikt över olika sektorer av försörjningen (ex. bränsleråd).
Den efter kriget tillsatta undersöknings— kommissionen konstaterade att stortinget inte hade medverkat till upprättandet av Administrationsrådet och inte heller hade till detta delegerat någon del av sin myndighet. Rådet saknade därför direkt konstitutionellt stöd för sin verksamhet. Hoyesterett hade dock vid tillsättningen av rådet hävdat att konstitutionell nödrätt berättigade domsto- len till att på eget initiativ bilda det förvalt- ningsorgan som situationen krävde. Rådets enskilda medlemmar kunde enligt undersök— ningskommissionens mening icke ställas till konstitutionellt ansvar.32 Protokollkommit- tén anslöt sig delvis till kommissionens upp- fattning. Administrationsrådets medlemmar kunde icke ställas till ansvar vare sig för de förhandlingar som ledde till att rådet upprät- tades eller för dess verksamhet. Då rådet sak- nade stöd i grundlagens bestämmelser kunde något konstitutionellt ansvar ej åvila dess med- lemmar. Rådet hade upprättats under förut- sättningen att det skulle lojalt samarbeta med ockupationsmakten och denna förutsättning hade det norska folket accepterat.33
Undersökningskommissionen ansåg att rå- det under sin verksamhetstid i första hand utgjort ett skydd för norska intressen. Rådet hade utnämnts som ett opolitiskt civilt förvaltningsorgan för landets ockuperade de- lar men efter det den lagliga statsledningen gått i exil hade rådet lett förvaltningen i hela landet. Det hade även utövat stortingets lagstiftande och beskattande myndighet. Dess ”bestämmelser" hade hos det norska folket tillmätts samma auktoritet som tidiga— re stortings- och regeringsbeslut. Eftersom det icke behandlade frågor rörande Norges utrikes- eller försvarspolitik hade rådet dock ej inkräktat på områden som föll inom regeringens exklusiva kompetens.34 Proto- kollkommittén ställde sig tveksam till under- sökningskommissionens uppfattning att rå— det i första hand utgjort ett skydd för de
norska intressena. Kommittén ansåg det olyckligt att landet genom rådet fick ett legaliserat samarbete med ockupationsmak- ten vid en tidpunkt då en del av landet ännu var i krig och många även i den ockuperade delen fortsatte kampen. Kommittén pekade i det sammanhanget särskilt på ”Nemnda for industri og omsetning,” och dess verksamhet. Norrmännen borde, ansåg kommittén, ta varning av Administrationsrådets utveckling, så att ”vi i enhver krigs- eller krisetid må opptre samlet og enhver legalisering av sam- arbeid med en okkupasjonsmakt bor unn- gåes”. Däremot anslöt kommittén sig till kommissionens uppfattning att rådets enskil- da medlemmar varit i god tro och haft en riktig nationell hållning.35
4.1.3 Riksrådsförhandlingarna
När kriget i Nordnorge den 10 juni 1940 upphörde, övervägdes en ombildning eller utvidgning av Administrationsrådet. Tyskar— na önskade en motregering till exilregeringen i London och deras påtryckningar ökade i takt med de tyska framgångarna på Väst- fronten.1 De norska politiska partierna, nä- ringslivsorganisationerna och pressen slöt eniga upp kring Administrationsrådet med lojalitetsförklaringar. De motsatte sig att stortinget skulle sammankallas för att utse en ny regering men stödde tanken på ett utvidgat råd som skulle omfatta hela Norge och få en vidgad kompetens.2
Den 13 juni ställde tyskarna ett ultima— tum till Administrationsrådet beträffande en nyordning av Norges styrelse. Tyskarna kräv- de att stortinget skulle sammankallas för att avsätta Konung och regering och tillsätta en ny författningsenlig regering. Om detta ulti— matum inte godtogs senast den 17 juni, skulle tyskarna överta ledningen av Norge och kommissarier få ledningen av de norska departementen. Om å andra sidan kraven uppfylldes ställde tyskarna i utsikt att åter— kalla rikskommissarien och i stället låta en befullmäktigad för Norge representera det Tyska Riket.3
Administrationsrådet diskuterade de tyska
kraven med bl. a. de medlemmar av stortings- presidiet som befann sig i huvudstaden. Den 15 juni hölls ett sammanträde i vilket för- utom Administrationsrådet en rad framstå— ende politiker och ämbetsmän samt tre medlemmar av stortingspresidiet deltog. Hayesterettsjustiarius Berg meddelade vid sammanträdet att Heyesterett enhälligt var av den meningen att det skulle vara ett författningsbrott att avsätta konungen och regeringen för att de vistades utom landet. Mötet beslöt enhälligt att upptaga förhand- lingar med tyskarna under den förutsättning— en att konungen och regeringen icke skulle avsättas. Till förhandlingsdelegation utsågs bla Berg och biskop Berggrav. Delegationen framlade för den tyske förhandlaren Del- briigge ett förslag som gick ut på en omorga- nisation av Administrationsrådet. Förslaget avvisades omedelbart. Efter ytterligare inter- na norska överläggningar övertog då stor- tingspresidiet förhandlingarna, medan Paal Berg trädde tillbaka.4
Stortingspresidiet accepterade i väsentliga stycken ockupationsmaktens krav och utfor- made den 17 juni ett förslag som tillmötes- gick alla de tyska kraven utom ett, nämligen konungens avsättning. Detta förslag god- kändes emellertid ej av den tyske förhandla— ren. Presidiet utarbetade då ett nytt förslag som tillfredsställde tyskarna:
”Da Kongen og hans regjering befinner seg uten- for Norge og derfor er forhindret fra å utfore de funksjoner som etter forfatningen er pålagt dem, ser Stortingets Presidentskap det som sin plikt mot landet og folket å oppnevne et Riksråd.
Stortinget inkalles derfor for å gi sitt samtykke til dette skritt og for å treffe naermere vedtak om Riksrådets fullmakt når det gjelder landets forvalt- ning.
Stortingets Presidentskäp forelegger for Stor— tinget forslag om å fatte sådant vedtak:
]. Den fullmakt som ble gitt regjeringen Ny- gaardsvold i möte 9. april er uvirksom.
2. Regjeringen Nygaardsvold kan ikke lenger godkjennes som regjering.
3. Da Kongen er utenfor landets grenser, er han ute av stand til å utove sine forfatningsrettslige funk- sjoner.
Anmerkning til punkt 3:Til dette punkt medde- ler Presidentskapet at det i förståelse av situasjonen har henstillet til Kongen å gi avkall på sine forfat- ningsrettslige funksjoner.
4. Riksrådet ovcrtar inntil videre Regjeringens
forretninger og Kongens forfatningsrettslige funk- sjoner. Nyvalg til Stortinget utsettes til etter freds- slutningen, idet det pålegges Riksrådet ä anordne nyvalg så snart forholdene tillater det, men senest tre måneder etter fredsslutningen.
5. De stortingsmedlemmer som for tiden befin— ner seg i utlandet, blir ikke innkalt under resten av Stortingets funksjonstid og gis ikke adgang til å ta del imotene. ' 6. lnntil nyvalg får Riksrådet fullmakt til i sam— svar med punkt 4 å fatte alle vedtak som er påkrevet för landets vel.
7. Norges konstitusjonelle statsform som konge- rike skal bli stående også i fremtiden.”5
Samtidigt med att detta förslag framställ— des, sände presidiet ett brev till Hitler där det förklarade, att det norska folket var berett att sluta fred med Tyskland. Vid de följande förhandlingarna med tyskarna gjor- de presidiet ett tillägg till sitt förslag:
”[ tillegg til vårt forslag av 17. juni 1940 erklaerer vi: Skulle Kongen ikke innen 14 dager ha etterkommet vår henvendelse for- plikter vi oss til å sake utvirket stortings- vedtak for kongehusets tillbaketreden.”6
Presidiet mottog den 6 juli konungens svar och denne läste även den 8 juli upp svaret i radio. Konungen påpekade att förslaget en- bart måste betraktas som ett resultat av ockupationsmaktens tvång. Han kunde ej utan att svika sina konstitutionella plikter godta förslaget. Han fördömde den påtänkta ordningen som grundlagsstridig.7 Regeringen stödde konungen och preciserade den 17 juli i en skrivelse till stortingspresidiet hans ståndpunkt. Där utsades att ingen temporär styrande myndighet i Norge kunde träda i stället för landets lagliga regering. Detta bestämda ingripande av regeringen i riksråds- förhandlingarna ökade dess anseende inom som utom Norge.8
Efter en paus återupptogs i september förhandlingarna mellan tyskarna och stor- tingspresidiet. Man avsåg att i denna omgång 'behandla riksrådets framtida organisation
och sammansättning. De norska förhand- larna hade tänkt sig ett litet riksråd — ungefär som Administrationsrådet _ med representanter från de fyra stora politiska partierna. Tyskarna däremot önskade ett större riksråd med representanter för Nasjo- nal Samling. Det visade sig under förhand—
lingarnas gång att de önskade få en majoritet av NS-medlemmar och sympatisörer i rådet som skulle vara självsupplerande.
Den 7 september 1940 utvidgades de tyska kraven: rikskommissarien skulle stanna kvar i landet även efter det riksrådet bildats och rådet skulle innehålla fler medlemmar av Nasjonal Samling än man tidigare avsett. Stortingspresidiets medlemmar fann att de nya tyska kraven innebar att grunden för de ijuni framförda förslagen i väsentliga delar bortfallit. En stark opinion mot dessa förslag hade för övrigt vuxit fram i Norge under sommaren.9 Den 9 september sammanträdde presidiet med representanter för de politiska partierna och för produktionsrådet, en sam- manslutning av representanter för olika nä- ringsorganisationer, Administrationsrådets ordförande, fylkesman Christensen, deltog också. Flertalet av de närvarande ansåg att man borde acceptera det tyska förslaget. Produktionsrådets representanter meddelade att inflytelserika kretsar inom näringslivet tillstyrkte att juniavtalet skulle godtagas. Christensen framförde som sin åsikt att om riksrådet upprättades, skulle norrmännen få större handlingsfrihet än under en rent tysk styrelse. Även om tyskarna vann kriget, skulle Norge bestå som kungarike och ej bli en tysk provins. Omröstning företogs ej, eftersom mötet endast skulle vara oriente- rande. Efter detta sammanträde beslöt sig stortingspresidiet för att i princip gå med på det tyska förslaget.10
Följande dag sammankallades stortingets partigrupper så gott detta lät sig göra var för sig för att genom omröstning ta ställning till fyra av stortingspresidiet formulerade frå- gor.ll Genom att låta voteringarna försiggåi partigrupperna markerade man att stortinget ej uppträdde. Omröstningen utföll så att grup- perna accepterade presidiets ståndpunkt så- dan den framförts vid juniförhandlingarna med undantag för punkten om konungens av- sättning. Presidiet lade röstningsresultatet till grund för sina fortsatta förhandlingar med tyskarna. I fråga om konungens ställning accepterade tyskarna suspension i stället för avsättning.
Den av presidiet uppgjorda förteckningen
på riksrådets medlemmar reviderades gång på gång av tyskarna som varje gång ökade antalet NS-medlemmar. Beträffande rådets förnyelse lade tyskarna fram ett förslag som gick ut på att rådet självt skulle, i samråd med stortingspresidiet, vidta ändringar i sin sammansättning. Löftet att återkalla riks- kommissarien togs tillbaka. Den tyske för- handlaren förklarade att rikskommissarien ej kunde medge någon inskränkning i den fullmakt han fått genom ”Erlass des Fiihrers”, som bland annat fastställde att rikskommis- sarien var högsta myndighet i civila frågor.12
Förhandlingarna pågick från den 7 till den 18 september under ständiga uppmaningar om skyndsamhet från tyskarnas sida. De skiftande tyska kraven framfördes muntligt, medan norrmännen var tvungna att i skriftlig form precisera varje ståndpunktstagande. Enighet nåddes på flera punkter, men den 18 september strandade förhandlingarna på att tyskarna drev sitt krav om ökat antal NS- medlemmar i rådet så långt att de norska förhandlarna, sedan de rådfrågat stortingets partigrupper, till slut sade nej. Den 25 september kungjorde Terboven i den norska radion att kommissariska statsråd hade ut- setts att överta regeringsärendena, och att Administrationsrådets verksamhet omedel- bart skulle upphöra.1 3
Efter kriget blev stortingspresidiets håll- ning granskad ur konstitutionell och politisk synpunkt av undersökningskommissionen och protokollkommittén. Undersöknings- kommissionen började sin undersökning med att konstatera att presidiet i sitt förslag av den 18 juni faktiskt gick med på alla de tyska huvudkraven. Den ställer därefter frå— gan om det var konstitutionellt tillåtligt att gå med på att sammankalla stortinget för att ta ställning till de tyska kraven. Denna fråga innefattar enligt kommissionen i verklighe- ten två spörsmål. Det första, om stortinget över huvud taget kunde sammankallas under rådande förhållande, tog kommissionen inte ställning till. Den nöjde sig med att konsta- tera att Hayesterett utan att direkt uttala sig i frågan tydligen förutsatte att det var möjligt. Det andra spörsmålet gällde om det var tillåtet att förelägga stortinget tyskarnas
krav att stortinget skulle avsätta konungen och regeringen och utse ett riksråd som faktiskt skulle bli en ny regering. Detta var vad presidiet föreslog den 18 juni. Kommis- sionen underströk att stortinget inte hade någon rätt att vare sig avskeda eller suspen- dera konungen. Vad regeringen beträffar hävdade kommissionen att enligt grundlagen konungen ensam hade rätt att tillsätta och entlediga denna. Stortinget hade ingen annan befogenhet än att med parlamentariska me- del söka förmå konungen att byta regering. I varje fall var det uppenbart att stortinget inte kunde tillsätta en ny regering medan en av konungen lagligen utnämnd regering ännu var i funktion. Det kunde inte bli tal om att det ofria stortinget skulle ha rätt att tillvälla sig kungamaktens funktioner. Det faktum att konungen och regeringen var i exil gav inte stortinget någon rätt att träda i deras ställe. Under rådande omständigheter kunde det inte anses vara folksuveränitetens högsta och enda organ. Det var snarare enligt kommissionen tveksamt om stortinget under ockupationen hade någon som helst rätt att fatta för landet bindande beslut.
Inte heller kunde kommissionen gå med på att här förelåg ett fall, då konstitutionell nödrätt var tillämplig. Det hade inte uppstått någon ny fara, som den lagliga statsledning- en, konungen och regeringen, inte redan hade tagit ställning till. Kriget och dess faror hade naturligtvis statsmakterna beaktat, när de valde att fortsätta kriget från Storbritan- nien. Stortinget kunde därför inte anses ha någon som helst rätt att med kriget som förevändning inkräkta på de lagliga myndig— heternas ensamrätt att bedöma om kriget borde fortsättas eller förhandlingar upptas med fienden.14
Undersökningskommissionen var starkt kritisk ur politisk synpunkt mot presidiets uppträdande under riksrådsförhandlingarna. Enligt kommissionens mening skulle upprät- tandet av ett riksråd betytt ett gnindskott mot den lagliga regeringens krigföring mot Tyskland. Det skulle också ha försvagat motståndet mot tyskarna i Norge genom att ge sken av att ett frivilligt samarbete inletts
med tyskarna. Folkrättsligt hade Norges ställning försvagats, eftersom riksrådet kun- de ha erkänts av neutrala stater med påföljd att exilregeringen ej längre hade accepterats av dem. Att på detta sätt riksrådet kunde utåt ha uppfattats som en laglig norsk statsledning var enligt kommissionen en av de allvarligaste invändningar som ur politisk synpunkt kunde riktas mot presidiets hand- lande.ls
Protokollkommittén påpekade i sitt utlå- tande att ockupationen inte i sig medförde att de norska statsorganen rättsligen upp- hörde att fungera, utan endast att ockupa- tionsmakten faktiskt kunde helt eller delvis hindra dem att utöva sin verksamhet inom det ockuperade området. Som kvarvarande norskt statsorgan hade sålunda stortinget rättslig behörighet att sammanträda och att fatta beslut avseende det ockuperade områ- det. Stortinget måste sålunda anses ha haft befogenhet att upprätta en riksrådsförvalt— ning för det ockuperade Norge.
Beträffande stortingets befogenheter där- utöver fann protokollkommittén att man kunde hävda att undersökningskommissio- nen fäst alltför stor vikt vid konstitutionens ordalydelse beträffande maktfördelningen mellan konung och regering, å den ena sidan, och stortinget å den andra. Kommit- tén hävdade att "grunnlovens ord og me— ning” i stor utsträckning ändrats genom konstitutionell sedvanerätt. Utvecklingen ha- de förskjutit tyngdpunkten till stortinget. Vid meningsskiljaktighet mellan statsorganen var det normalt stortinget som hade avgöran— det. Stortingets dominerande inflytande gäll- de också utrikespolitiken. Om regeringen inte ville böja sig för stortingets majoritet måste den avgå, såvida den inte var beredd att låta sig störtas genom ett misstroende- votum. Utifrån denna ståndpunkt drog kom- mittén följande slutsatser:
1. Elverumsfullmakten kunde återtagas;
2. Stortinget kunde när det så önskade framtvinga regeringens avgång; 3.0m regeringen avsattes skulle ko— nungen bli utan råd och under förhandenva- rande omständigheter inte ha möjlighet att
bilda en ny konstitutionell, parlamentarisk regering. Därmed skulle han vara satt ur funktion som konstitutionell monark. Att avsätta regeringen Nygaardsvold skulle där- för vara liktydigt med en suspension av konungen. Om en sådan suspension uttryck- ligen tillkännagivs eller ej var utan betydelse.
Mot att lägga den avgörande myndigheten i stortingets hand kunde visserligen anföras att detta på grund av ockupationen hade förlorat sin fulla handlingsfrihet. Å andra sidan kunde man fråga sig om konungen och regeringen som befann sig i främmande land hade sin fulla handlingsfrihet. Om t. ex. rege- ringen hade funnit att det var tid att sluta fred, så hade den uppenbarligen inte kunnat inleda fredsförhandlingar på brittiskt områ- de. Som slutsats fann kommittén att det var svårt att ta definitiv ställning till den konsti- tutionella frågan om stortinget eller rege- ringen i den förevarande situationen borde ha beslutanderätten. Enligt kommitténs me- ning var detta heller inte nödvändigt för bedömningen av presidiets ansvar. Eftersom frågan var så tveksam kunde man inte rimligen på konstitutionella grunder pålägga presidiet något ansvar.
Förslaget om att avsätta konungen var emellertid en sak för sig. Det var ett steg som syftade till en bestående förändring av de statsrättsliga förhållandena. En sådan åtgärd kunde rättfärdigas endast som grundad på konstitutionell nödrätt, dvs. den måste framstå som den enda utvägen att rädda landet från en stor fara. Frågan blev därför enligt kommitténs mening beroende av den politiska bedömningen av presidiets hand- lingssätt.l 6
Protokollkommittén bedömde presidiets handlande som politiskt oförsvarligt. Riks- rådet skulle ha blivit en motregering och skulle ha fått till främsta uppgift att samar- beta med ockupationsmakten. Detta kunde ha lett till att många enskilda personer av lojalitetshänsyn ansett sig böra samarbeta med tyskarna. Listan på riksrådsmed- lemmarna, sådan den såg ut i september, innehöll så många NS-medlemmar och NS—sympatisörer att tyskarna och NS skulle
ha fått ett ypperligt utgångsläge för en nazifiering av befolkningen. Kommittén var enig med undersökningskommissionen om att riksrådets upprättande skulle ha försvagat Norges ställning utåt och försvårat krigfö- ringen. Sammanfattningsvis sade kommittén:
”Den ordning som Presidentskapet var villig til å gå med på innebar så store inrommelser til okkupanten og innebar så store skadevirkninger at det ikke sto i forhold til hva det på den annen side kunne regnes med av fordeler for land og folk.”
En följd av den negativa bedömningen ur politisk synpunkt var att kommittén också kom till slutsatsen att förslaget att avsätta konungen inte kunde anses ha stöd i konsti- tutionell nödrätt.1 7 Kommittén framhöll samtidigt att det i realiteten inte var någon större skillnad mellan att suspendera och att avsätta konungen. Skillnaden låg väsentligen på det psykologiska planet. Ett beslut om avsättning skulle ha framstått som ett större nationellt nederlag.
4.1.4 Rikskommissariatet 24 april 1940—8 maj 1945
Under den första tiden efter invasionen eftersträvade den tyske ministern Bräuer att som Tyska Rikets representant i de ockupe- rade delarna av Norge genom förhandlingar uppnå ett samarbete med regeringen Ny— gaardsvold. Han var i själva verket en an- hängare av den konstitutionella monarkien och fann det angeläget att en samarbetsrege- ring skulle bildas enligt de i norskt statsskick vedertagna statsrättsliga reglerna.1 Som ovan skildrats misslyckades både Bräuers försök att förhandla med den norske konungen och hans senare strävan att få till stånd en förhandlingsvänlig regering.
Sedan Bräuer kallats hem kort efter Ad- ministrationsrådets bildande, fann man det i Berlin nödvändigt att upprätta en särskild tysk civilförvaltning för Norge. Den 24 april 1940 utfärdades en Fiihrerförordning (Erlass des Fu'hrers), varigenom Hitler utnämnde överpresident Josef Terboven till ”Reichs- kommissar fiir die besetzten norwegischen
Gebiete”. Rikskommissariatet, som fick sitt säte i Oslo, stod direkt under Hitler och skulle tillvarata Tyska Rikets intressen och vara högsta myndighet i civila ärenden. Riks- kommissarien erhöll genom förordningen ledningen för förvaltningen i hela det ocku- perade Norge. Överbefälhavaren för de tyska trupperna i Norge, von Falkenhorst, behöll den högsta militära ledningen. Fuhrerförord- ningen stadgade vidare att den i Norge gäl- lande rättsordningen skulle förbli i kraft, så länge detta var förenligt med ockupations- maktens intresse. Rikskommissarien kunde emellertid skapa ny rätt genom förordningar kungjorda i ”Forordningstidende for de be- satte norske områder”. Terboven hade be- fogenhet att använda norska myndigheter och tysk polis för att verkställa sina förord- ningar.2
Samma dag som Rikskommissariatet in- rättades, avgav Administrationsrådets med- lemmar en lojalitetsförklaring till Terboven. I en radioproklamation den 26 april till- kännagav Terboven sin utnämning för det norska folket. Samtidigt kungjorde han rå- dets lojalitetsförklaring och framhöll det önskvärda i att även folket lojalt ställde sig hans beslut till efterrättelse.3 Rikskommis— sariatet var organiserat på fyra avdelningar för respektive förvaltning, näringsliv, folk- upplysning och propaganda samt ordnings- och säkerhetspolis. Kommissariatets tjänste- män var tyska.4 Tyskarna avsåg till en början att skapa ett litet, effektivt förvaltningsorgan men kommissariatet svällde ut och blev med tiden en hel centralförvaltning. Terboven själv önskade begränsa kommissariatets om- fång och han räknade från början med att kommissariatet skulle vara en tillfällig styrel- seform.5
Rikskommissarien delade Bräuers grundin- ställning till hur ockupationsstyrelsen skulle utformas, även om han saknade sin före- gångares känsla för norskt statsskick. Den tyska kontrollen borde ske via norska organ och dessa borde fortsätta att fungera i former som var vedertagna i norskt stats- skick. Det var från tysk synpunkt praktiskt och politiskt lämpligt att norska tjänstemän
stannade kvar i sina befattningar och att det fanns ett norskt högsta förvaltningsorgan. Rikskommissarien hade visserligen fått ett vidsträckt mandat genom Fiihrerförord- ningen, men han insåg att det norska folket lättare skulle hörsamma Administrations— rådets bestämmelser än tyska påbud. Kommissariatets upprättande innebar där- för till en början ej någon större förändring för Administrationsrådets ställning som cen- tralt norskt förvaltningsorgan. Tyskarna tole- rerade rådet sedan det förklarat rikskommis- sarien sin lojalitet, och det fick fungera relativt självständigt som centralt för- valtande, rättskipande och även lagstiftande organ. Det utsattes emellertid för ökande tyska påtryckningar och fick den dubbla funktionen att vara ett norskt organ och samtidigt utgöra en buffert mellan övriga norska myndigheter och den tyska högsta ledningen.6 Detta senare hindrade likväl inte att kommissariatet i många fall med förbi— gående av rådet vände sig direkt till lägre eller lokala norska instanser. Många tyska önskemål verkställdes även genom tyska s. k. Gebietskommissarer. Dessa tillsattes i början av juni 1940 och verkade i fem större norska städer. De stod direkt under riks- kommissarien och handlade å hans vägnar.7 Den politiska ledningen borde enligt Ter- bovens uppfattning ha fler fästen än NS. Partiet måste stärka sin politiska ställning innan det kunde åta sig makten. En Quisling- och NS-styrelse skulle dessförinnan endast vara en börda för ockupationsmakten. Riks- kommissarien ansåg Quisling vara en odug- ling och fann NS mindre användbart också därför att det var svårt att skilja på partiet och dess ledare.8 Misstron mot NS föran- ledde Terboven att söka förmå stortinget att skapa ett nytt organ med regeringsfunktion och politisk tyngd, ett riksråd. Detta var för övrigt helt i linje med tyskarnas allmänna politik att om möjligt styra ockuperade länder genom samarbetsvilliga inhemska or- gan. Terbovens ansträngningar att få rådet till stånd — vilka skildrats ovan9 — för- svårades emellertid av att han ej fick carte blanche av Berlin utan var tvungen att
samtidigt förhandla med Hitler. Detta var en bidragande orsak till riksrådsförhand- lingarnas misslyckande.
För den händelse riksrådsförhandlingarna ej skulle gå i lås, planerade Terboven att upprätta en kommissariestyrelse under tysk kontroll. Kommissarierna skulle komma från hans eget Reichskommissariat och veder- börande tjänsteman där skulle samtidigt vara chef för motsvarande sektor i den norska förvaltningen och leda den från sitt tyska kontor. Kommissarierna skulle endast vara ansvariga inför rikskommissarien som däri- genom behöll den högsta faktiska ledningen hos sig. Quisling, å sin sida, fann det ange- läget att förvaltningen i alla dess former stannade i norska händer. Han önskade att de kommissariska statsråden skulle hämtas från hans eget förslag till riksrådslista. Han segrade i denna fråga: samtliga statsrådsbe— fattningar besattes med norrmän, som alla utom fyra var nazister.
Slutresultatet blev ett mellanting: ett per- manent tvådelat centralorgan sammansatt av tyskar och norska nazister och med den tys— ka delen, Reichskommissariat, som överord- nad tillsynsförvaltning. Trots den ideologiska samstämmigheten framkallade de nationella olikheterna motsättningar som hämmade or- ganets effektivitet och gynnade motstånds- rörelsen.10
Den tyska beskickningeni Norge informe- rade, den 20 september 1940, sin regering om att norska kommissariska statssekre- terare i stället för det tilltänkta riksrådet troligen skulle överta landets förvaltning.” Två dagar senare, medan riksrådsförhand- lingarna formellt sett alltjämt pågick, infor- merade Terboven stortingspresidiet om att han som alternativ lösning tänkte sig ett med kommissariska statsråd förstärkt riks- kommissariat.l 2 Efter ett hastigt besök hos Hitler i Berlin kungjorde Terboven den 25 september i ett radioanförande över norsk radio att nyordningen (Neuordnung) införts iNorge.13
I sitt anförande riktade Terboven ett hätskt angrepp mot de demokratiska par- tierna. Han påstod att stortingets parti-
grupper varit beredda att avsätta både konung och regering och i deras ställe utse ett riksråd med fullständiga statsrättsliga befogenheter. Han hävdade vidare att stor- tinget med 2/3 majoritet beslutat avsätta konungen. Castberg bemötte efter kriget detta senare påstående som oriktigt. Han påpekade att stortinget i sin helhet aldrig sammanträdde under ockupationen.14
Rikskommissarien förklarade alla politiska partier utom Nasjonal Samling upplösta och han förbjöd bildandet av nya partier. Endast genom anslutning till Nasjonal Samling kun— de det norska folket finna fred och frihet. Han övergick därefter till att ge sin skildring av situationen: Kungahuset och regeringen hade förlorat all politisk makt och kunde ej återvända till Norge. Varje handling till förmån för dem var förbjuden. Administra- tionsrådets verksamhet var avslutad och i dess ställe hade 13 namngivna norska med- borgare utsetts till kommissariska statsråd och tillsatts. De hade omgående övertagit regeringsverksamheten. Nio av dem kom från NS och fyra partipolitiskt obundna fackmän hade utvalts att förestå handels-, finans-, försörjnings- och jordbruksdepartementen. Quislings namn nämndes ej och någon kom- missarisk ministerpresident fördes ej på tal.15
Styrelsen av det ockuperade Norge över- togs därmed av tyskarna och deras draban- ter. De led därigenom ett politiskt nederlag, eftersom de förlorade möjligheten att i sin verksamhet använda landets egna högsta förvaltningsorgan och därigenom ge sina åtgärder ett sken av rättsenlighet.l 6 Castberg har med rätta framhållit att de kommissa- riska statsråden var organ för ockupations- makten.17 De strandade riksrådsförhand- lingarna och införandet av kommissarisk sty- relse fick till följd att enigheten inom det norska folket stärktes och motståndsviljan stimulerades. Hädanefter följde folket och dess högsta ledning samma linje. På så sätt fick icke minst i exilregeringens ögon det tyska maktövertagandet en positiv effekt.18
Den 28 september 1940 utfärdade riks- kommissarien en förordning som fastställde
de kommissariska statsrådens mandat. Ledar- principen tillämpades vilket innebar att varje statsråd fick behörighet att inom sitt verk- samhetsområde skapa ny rätt samt ändra, komplettera och upphäva gällande rätt.19 Förordningen gav därigenom underlag för omfattande lagändringar och skilde sig helt från Fiihrerförordningen av den 24 april samma år som stadgade att gällande rätt skulle förbli i kraft så långt det var förenligt med ockupationen. Fram till den 1 februari 1942 utfärdade sedan statsråden med riks- kommissariens godkännande lag i form av förordningar.2 0
Rikskommissarie Terboven utövade den högsta statsledningen som ockupations— maktens representant i Norge och var sam- tidigt ett organ för den nationalsocialistiska rörelsen. [ sin sistnämnda egenskap såg han det som sin uppgift att införa en bestämd politisk nyordning i Norge. Vid sin sida hade han den tyske militäre befälhavaren och i sin maktutövning kunde han använda norsk och tysk polis.21
Terboven inriktade sig i första hand på att få ett grepp om landet genom att besätta nyckelposter inom stat och samhälle med rättrogna. Han bemödade sig att ge sina åtgärder en laglig form, men tvekade ej att begagna sig av propaganda och även våld. Hans nyordning av kommunal- och länsför- valtning under senhösten 1940 gav resultat, men som tidigare berörts misslyckades han och Quisling trots förenade ansträngningar att nyordna landets yrkesgrupper och fackli- ga sammanslutningar.” Hans försök att ny- ordna l—loyesterett ledde till att alla domare ställde sina platser till förfogande och där- med klargjorde för sina landsmän att den ordning som Terboven och nazisterna infört i landet var oförenlig med den norska konsti- tutionen och folkrätten. Genom Hoyeste- retts beslutsamhet ställdes ockupationsmak- tens fortsatta verksamhet på rättslivets områ- de i tvivelaktig dager.2 3
Sedan de stora aktionerna mot näringslivs- organisationerna och fackföreningsrörelsen misslyckats hösten 1942 och det stod klart för tyskarna att NS—partiet aldrig skulle få en
stark politisk ställning. vilket bl. a. framgick av att Quislings riksting aldrig kunde förverk- ligas, minskade Terbovens intresse för ak- tioner i nazifteringssyfte. Han överlät nyord- ningen till Quisling och hans parti.24 Med hjälp av tysk säkerhetspolis och NS-rege- ringens nazistiska statspolis lät riks- kommissarien genomföra en rad terrorak- tioner mot motståndsorganisationen och en— skilda som motsvarade dem som tyskarna företog i andra ockuperade länder. Särskilt utsattes judar och kommunister för förföljel- se. Ockupationsmaktens grepp om landet hårdnade under de senare krigsåren och ter- ror blev alltmer ett medel att skrämma be- folkningen till lydnad och stoppa försök till samarbete med Tysklands fiender.2 5
Det var därför följdriktigt att mot krigets slut en maktförskjutning ägde rum från rikskommissarie Terboven till den tyska Sicherheitsdienst.
4.1.5 Quislings 1942—1945
andra regeringsbildning
Den 1 februari 1942 övertog Quisling åter formellt statsledningen. Rikskommissarie Terboven kungjorde vid en ceremoni på Akershus slott, statsakten på Akershus, att ledaren för Nasjonal Samlingspartiet, Vidkun Quisling, övertog ämbetet som minister- president och omgående skulle bilda en ”nasjonal norsk regjering”.'
På rikskommissariens begäran hade de av honom utsedda ministrarna2 dagen före statsakten uppmanat Quisling att bilda en nationell regering. Samtidigt hade de ställt sina platser till förfogande. Den skriftliga uppmaning som Quisling mottog var under- tecknad av samtliga de ministrar som var medlemmar av NS. Av skrivelsens innehåll framgick emellertid att de icke partianslutna ministrarna3 var eniga med de övriga om att en norsk nationell riksregering måste bildas. Samtidigt med statsakten offentliggjordes ett uttalande från den i december 1940 nyord- nade Heyesterett,4 att domstolen i den rådande statsrättsliga och politiska situa- tionen ej hyste några avgörande statsrättsliga
betän kligheter mot regeringsildningen.
Den 5 februari utfärdade Quisling en kungörelse, vari han förklarade att rege- ringen stod under ministerpresidentens led- ning och att han, i överensstämmelse med statsakten, innehade den myndighet som enligt Grunnloven tillkom konungen och stortinget.5
Rikskommissariens enda medverkan till statsakten var, enligt tysk uppfattning, be- gränsad till att han stod bakom ministrarnas uppmaning till Quisling och att han i efter— hand godkände regeringsbildningen. Från tyskt håll hävdades i enlighet härmed att regeringen ej utsetts av rikskommissarien och ej utövade några från Tyskland härledda befogenheter utan helt stödde sig på norsk rätt.6
I verkligheten fick ”statsakten” ej någon större betydelse. Quisling blev i praktiken aldrig statschef. Ingen inskränkning gjordesi Fiihrerförordningen av den 24 april 1940 och rikskommissarie Terboven utövade i enlighet med denna fortfarande den högsta regeringsmakten i landet. Genom inrättandet av en Quisling-regering förändrade man en- bart formerna för ärendenas handläggning. Före den 1 februari hade ministrarna var för sig handlagt sina ärenden och förelagt riks- kommissarien sina förordningar innan de utfärdades. Efter detta datum handlades regeringsärenden kollegialt under minister- presidentens ledning. Lagar och förordningar som denne utfärdade underställdes under hand rikskommissarien för godkännande.7
Den enda påtagliga utrikespolitiska effek- ten av regeringsbildningen var att Sveriges skyddsmaktsuppdrag för Norge i Tyskland upphörde. Vid statsakten talades om en snar separatfred mellan Norge och Tyskland och om upprättandet av en norsk diplomatisk representation i Tyskland. Ingendera kom till stånd men hänvisningarna kan ses som tecken på att tyskarna först tänkt ge Quis- ling mer vittgående befogenheter och en starkare ställning, troligen som statschef.8
Enligt Castberg tyder både själva stats- akten och de kungörelser som utfärdades i samband med denna på att man avsåg ersätta
den i konstitutionen fastlagda fördelningen av de statsrättsliga funktionerna med en autoritär styrelseform.9 Grunnloven blev formellt bestående men dess bestämmelser fick ej inverka på ministerpresidentens oin- skränkta rätt att utfärda lagar.10 Castberg bestrider att statsakten kunde ha någon betydelse för norsk författningsrätt, efter- som den aldrig hade någon grund i norsk författning. Rikskommissarien gav som re- presentant för ockupationsmakten Qiisling hans ställning, och vad som skedde var där— för endast att ockupationsstyrelsen fick en ny form. Quisling och hans ”ministrar” ut- övade under tysk ledning den myndighet som tillkommer ockupationsmakten.l '
Quisling koncentrerade sig efter sitt rege- ringstillträde på att genom olika åtgärder stärka och vidga NS-partiet och därmed sin egen ställning. Han önskade bilda en folkre- presentation vars huvuduppgift skulle bli att utropa honom själv till statschef. Sedan kunde han avsluta en fredstraktat med Tysk- land och därigenom uppnå en mera själv- ständig ställning.12
Quisling avsåg att bygga upp den nya folkrepresentationen, det sk rikstinget, på korporativ grund. Ett sådant riksting hade uppställts som mål redan i 1934 års national- socialistiska program. Det skulle bestå av det nazistiska ledartinget kompletterat med två rådgivande organ, näringstinget och kultur- tinget. Kulturtinget, tingets rådgivande organ inom kulturlivet, skulle innefatta represen- tanter för kulturlivets olika områden och handha fack- och kulturpolitiska uppgifter. Näringstinget skulle bestå av representanter för de olika näringslivsorganisationerna och ha näringspolitiska uppgifter. I samtliga ting kunde sitta även medlemmar som ej var anslutna till NS-partiet. Det sammanlagda antalet representanter var beräknat till 150 och lika många suppleanter.1 3
Nyordningen under NS:s ledning skulle enligt Quislings planer omfatta hela sam- hället. Under sina första månader vid makten sökte han att med NS-partiets hjälp upprätta yrkessammanslutningar, "yrkeslaug” eller ”samband” som bl.a. skulle utse represen-
tanter till rikstinget. Dessa nyordningsförsök på korporativ grund mötte ett starkt mot- stånd inom de yrkesområden som drabbades, i första hand lärarna och kyrkan. Redan efter ett halvår stod det klart att försöken, trots nazisternas hårda metoder, hade miss- lyckats.
Quisling gav emellertid ej upp utan gjorde snart ett nytt försök att få till stånd ett riksting. Den 20 augusti 1942 utfärdade han en lag som stadgade att alla organisationer och föreningar skulle ledas i överensstämmel- se med vad som krävdes för folkets och statens gemensamma nytta och som be- myndigade inrikesministern att tillsätta leda- re för organisationerna.” Lagen föreskrev vidare att varje näringsidkare och arbetare automatiskt var medlem av en organisation och att ingen medlem fick utträda ur organi- sationen. Syftet var att ge regeringen kont- rollen över organisationerna och förbereda näringslivets representation i Quislings riks- ting. På så sätt kunde de ombud till riks- tinget som utsågs av den nazistiska ledningen för organisationerna ges sken av att represen- tera hela näringslivet. Quisling var särskilt angelägen om att arbetarna var företrädda i den korporativa uppbyggnaden.
Också detta försök misslyckades. Företa- gen svarade med att till nära 100 % utträda ur Industriförbundet. Medlemmarna i de olika näringslivsorganisationerna började också utträda och arbetarna lämnade sina fackför- eningar.” Fullmaktslagens förbud mot ut- träde ignorerades helt. Arbetarnas motstånd dirigerades av den underjordiska fackför- eningsrörelsen.16 Dess organ ”Fri Fag- bevegelse” uppmanade alla fackorganiserade kvinnor och män att lördagen den 12 sep- tember sända in en skriftlig anmälan om utträde ur sina fackföreningar. Ett formulär för denna anmälan bifogades tidningen. Som en följd härav utträde under loppet av några få dagar ett stort antal arbetare ur sina fackföreningar. Tyskarna övertog då ledning- en, förklarade aktionen vara uppror, hotade med undantagstillstånd i hela landet, företog massarresteringar och hotade skjuta ledande män inom näringsliv och fackföreningsrö-
relse. Dessa hotelser förmådde arbetarna att av hänsyn till sina kamrater återinträda i sina fackliga organisationer. Aktionen betrakta- des dock av norrmännen själva som lyckad. Den hade visat att varken näringsidkare, arbetsgivare eller arbetare stödde det nazis- tiska försöket att likrikta organisationerna. Någon öppen kamp mot ockupationsmakten var aldrig planerad utan avsikten var endast att för tyskarna understryka oviljan mot Quisling och hans plan på ett riksting. Framgången blev i detta avseende total.l 7
Tyskarna stödde ej längre planerna på ett riksting utan framförde nu tvärtom argu- ment mot detta. De framhöll det olämpligai att ta folk från det skördearbete som pågick i september liksom det olämpliga i att hålla ett riksting för folk som sände så få frivilliga till Östfronten.18
Rikstingen korn sålunda ej till stånd. Allt som hände var att Quisling på ett nazistiskt riksmöte kungjorde att ett riksting kon- struerats och skulle kallas in när omständig- heterna gjorde det önskvärt. Mötet organise- rade dock ett kulturting med 46 medlemmar och ett kulturråd med åtta medlemmar med uppgift att ersätta kultur- och folkupplys- ningsdepartementets rådgivning i konstnär- liga frågor.19
Ockupationsmakten blev efter detta miss- lyckande mindre hågad att ge NS egen makt. Quisling fick alltmer avstå från att genomfö- ra ett eget politiskt program och fick nöja sig med att vara ockupationsmaktens verkstäl- lande organ.20
Som en följd av NS:s misslyckande börja- de sammanhållningen inom både regeringen och partiet att svikta.21 Regeringen hade en gentemot rikskommissariatet starkt följsam grupp vars främsta representanter var Quis- ling, justitieminister Rijsnaes och polisminis- ter Lie. Andra, främst inrikesminister Hage- lin, hade sina kontakter i Berlin. Sjöfartsmi— nister Irgens och näringsminister Blehr önskade ett bättre tillgodoseende av rent norska intressen. På grund av motsättningar- na avgick Hagelin i november 1943 och er- sattes av en ledamot från den nazistiska Hoyesterett. Samma månad beskars Blehrs
befogenheter väsentligt genom att regeringen utökades med en minister utan portfölj, Whist, som överordnades näringsministern genom vidsträckta fullmakter att leda och samordna arbetet med landets försörjning och näringsliv. Whists inflytande berodde i mycket på hans goda relationer till Terbo- ven. Quislings personliga inflytande på den politiska utvecklingen avtog däremot. NS—ledningen och Quisling var angelägna om att undgå en väpnad konflikt i landet vid det tyska sammanbrott som mer och mer föreföll oundvikligt. De försökte därför spela ut den aggressiva tyska falangen med SS och Terboven mot Wehrmacht i förhoppning om att landsmännen vid den rättsliga slutupp- görelsen efter krigsslutet skulle räkna dem detta till godo. Dessutom införde NS-led- ningen ett flertal artiklar i den NS-kontrolle- rade pressen med förklaringar om att man alltid stått neutral och önskat en fredlig avveckling. I samband med detta publice- rades material från riksrådsförhandlingarna sommaren och hösten 1940 för att visa att NS ej på minsta vis deltagit i försök att avsätta den lagliga statsledningen. Minist- rarna ställde vid ett regeringssammanträde den 29 april 1945 sina platser till minister— presidentens förfogande och hävdade att de ej önskade hindra ett eventuellt samarbete med hemmafronten utan lät personliga hän- syn träda tillbaka för landets bästa. Tyskarna gav order om att kommunikén från rege- ringssammanträdet ej fick publiceras.2 2 Relationerna mellan ockupationsmakten och Nasjonal Samling-partiet måste ses mot bakgrunden av Hitlers allmänna strävan att administrera de länder som Tyskland ocku- perade med hjälp av tysktrogna inhemska regeringar (jfr Frankrike, Belgien, Danmark före 1943). Även rikskommissarie Terboven hade goda skäl för att stödja NS-partiet, vilket han vid sitt maktövertagande den 25 september förklarat vara statsbärande. Ocku- pationsmakten stödde nyordningen så länge man från tyskt håll ansåg att denna hade utsikter att lyckas.23 Inom vissa sektorer, exempelvis den kommunala förvaltningen och länsförvaltningen, verkade ockupations-
makten aktivt för en nyordning redan innan Quisling blivit regeringschef. Här hade ny- ordningen faktiskt avsevärd framgång.24 När det emellertid i mitten av 1942 visade sig att nyordningsförsöken i sin helhet misslyckats och det under senare delen av året stod klart att även arbetarklassen bjöd orubbligt mot- stånd, svalnade ockupationsmaktens intresse. Den tyska kontrollen över ministerpresiden— ten och hans regering skärptes. Som exempel kan nämnas att varje departement fick en tysk ”rådgivare” och att lagutkast ej fick be- handlas av regeringen förrän de underställts rikskommissariatet.2 5
Vissa aktioner av NS belastade enligt upp- gifter i den svenska rapporteringen hårt dess förhållande till tyskarna. Rikskommissarien avrådde Quisling från att fängsla biskop Berggrav liksom från att vidta drastiska tvångsåtgärder mot de norska lärarna i sam- band med nyordningsförsöken. När Quis- ling underlät att följa råden, förklarade Terboven uttryckligen att medan han tidiga- re sett som en viktig uppgift att stödja Quisling, han nu fann det nödvändigt att direkt gripa in i regeringens verksamhet.26 Motsättningen mellan Terboven och Quisling kom till uttryck också i frågan om militär utbildning. På begäran av Quisling gav Hitler order om sådan utbildning av norska NS- män. Terboven å andra sidan ogillade starkt detta beslut, därför att han fruktade att nationellt inställda NS-medlemmar i fram- tiden kunde komma att vända sina vapen mot tyskarna.2 7
Även i grundläggande frågor rådde bristan- de överensstämmelse mellan NS:s förvänt- ningar och tyskarnas planer. Quisling såg statsakten på Akershus som första steget i riktning mot en fredstraktat med Tyskland och återupprättandet av ett självständigt Norge under NS:s ledning med honom själv som statschef. Ockupationsmakten hyste ej något intresse för en sådan utveckling. På treårsdagen av NS:s maktövertagande läste rikskommissarien upp en förklaring från Hitler enligt vilken denne
”. . gir det Norge for hvilket det nasjonal- sosialistiske og storgermänske tankeset er
blitt överste lov, tid og fri vilje til litt etter litt å vokse seg in i det enige store germanske rike . .”
Beroendeförhållandet till skulle således bli permanent.28
Tyska Riket
4.2 Stortinget
Det storting som den 9 april 1940 genom Elverumsfullmakten delegerade sina befogen- heter till konungen och regeringen och där- efter ej sammanträdde under ockupationen, hade valts 1936 för fyra år och dess mandat skulle under normala förhållanden ha löpt ut den 10januari 1941.l
Frågan huruvida stortingets mandatperiod skulle anses bli automatiskt förlängd, därför att nyval ej kunde äga rum under krigsåren, upptogs aldrig till behandling av exilrege- ringen, och av naturliga skäl kunde ej heller någon offentlig diskussion härom äga rum i det av tyskarna besatta Norge.
Inom den civila hemmafronten i Norge blev emellertid frågan om stortingets fram- tida ställning diskuterad. När rådman Hart- mann i september 1941 inträdde iexilrege- ringen medförde han till London en prome- moria som gav uttryck åt hemmafrontled- ningens syn på såväl stortingets som rege- ringens framtida ställning. Promemorian präglades av en kritisk inställning till ”det gamla” stortinget, främst på grund av den i hemmafrontens ögon tvetydiga hållning som stortingspresidiets medlemmar intagit under riksrådsförhandlingarna sommaren 1940. I promemorian uttalades också åsikten, att den regering som utsetts av 1936 års storting borde ställa sina platser till förfogande omedelbart efter återkomsten till Norge. Den 17 september samma år framlades pro- memorian för regeringen, som dock ej upp- tog till diskussion de däri ställda problemen. Statsministern gjorde vid mötet ett uttalande av följande innehåll: Han ansåg att frågorna beträffande stortingets och regeringens ställ- ning med tiden måste bli aktuella, men fann det för tillfället angelägnare att sysselsätta sig med de ärenden som måste avgöras, om konungen över huvud taget skulle kunna
Stortingets ställning diskuterades också inom en grupp före detta Hoyesterettsleda- möter som den 25 juni 1942 enades om följande uttalande:
”Det fremgår av Grunnlovens & 71 at det storting som ble valgt i 1936 ikke kan sammenkalles etter valgperiodens utlep. hverken som ordentlig eller overordentlig storting. Dets myndighet er definitivt opp- hort og det kan ikke i kraft av konstitusjo— nell nodrett gjenoppstå som statsmakt.”3
I november 1942 meddelade hemmafron- tens ledning, ”Kretsen”, exilregeringen, att den ansåg att det gamla stortinget hade kon- stitutionellt sert upphört att existera, och att konungen ensam var den kring vilken folket kunde samlas.4
Kretsen sände i januari 1943 regeringen ett brev. som hävdade att på grund av stor- tingspresidiets svek under riksrådsförhand- lingarna, 1936 års storting varken kunde återuppstå som statsmakt eller sammanträda till ett avslutande möte. Regeringen beslöt, vid en regeringskonferens den 8 februari 1943, att som svar på hemmafrontens brev göra ett uttalande i vilket det bl. a. hette:
”Det gamle stortings funksjonstid er imid- lertid for lengst utlopet og det er også mulig at stemningen i folket eller deler av folket vill vaere mot en inkallelse av dette storting, selv om det bara dreiet seg om en ganske kort sesjon. På den annen side kan det imidlertid tenkes situasjoner, hvorunder det kan bli nodvendig å innkalle det gamle stor- ting som det siste konstitusjonelle organ ved siden av den nåvaerende Regjering. Men muligheten for en slik situasjon er meget liten. Sporsmålet kan også loses ved at Regje— ringen utskrev stortingsvalg umiddelbart etter at landet var befridd og dernest inlever- te sin avskjedsansokning til Kongen med forbehold om å avlevere beretning for det nye storting. Men det synes åpenbart at det bor gå en tid etter frigjerningen av landet för det utskrives nye valg, — kanskje mellom 6 måneder og et är . . .”
Kretsen besvarade i mars 1943 regeringens förklaring med ett brev och sade där att efter dess mening nya stortingsval borde äga rum så snart det tekniskt sett var möjligt. Seder-
mera synes Kretsen ha ändrat ståndpunkt beträffande det gamla stortingets fortvaro. I en skrivelse den 25 januari 1944 rörande den kommunala organisationen under befrielsen står nämligen följande:
”Sporsmålet om det i 1936 valgte storting skal gjeninnkälles er også kastet inn i disku- sjonen. Den vedtatte midlertidige kommu- nalordning berorer i det hela ikke dette spörsmålet. Hvorvidt og i tilfelle når dette storting skal tre sammen, ligger i stortingets egne hender.”S
När regeringen i maj 1945 återvände till Norge, tog den bestämt avstånd från ett omedelbart sammankallande av stortinget. En sådan åtgärd skulle kunna störa lugn och ordning i landet och skulle även strida mot det beslut, som fattats den 9 april 1940. I stället borde man som Elverumsfullmakten föreskrev förfara enligt följande:
”Regjeringen og Stortingets presidentskap etter konferanse innkaller Stortinget til neste ordinaere möte.”
Sådant samråd ägde rum den 4 juni 1945, varefter presidiet vid ett fulltaligt möte be— slöt att sammankalla stortinget till den 14 juni. Det gamla stortinget kom således att sammanträda på nytt. Stortinget hade enligt Grunnlovens % 83 kunnat be Hoyesterett om ett utlåtande, men avgjorde frågan själv.6
Det gamla stortingets förnyade samman— träde innebar ett åsidosättande av grundla— gens föreskrifter rörande stortingets mandat— tid. I norsk statsrättsdoktrin har detta för- klarats med att stortinget är en permanent institution och att därför det ena stortingets mandattid varar till dess nästa inleds. Om val av olika skäl ej kan hållas måste mandatet anses förlängt till dess val kan äga rum.7 Denna ståndpunkt framlades av det gamla stortingets presidium till utrikes- och konsti- tutionskommittén 1945 efter Norges befriel- se och regeringens återkomst. Castberg som i norsk statsförfattning behandlat frågan om stortingets ställning, ansluter sig till denna uppfattning, men förkastar ett annat av pre- sidiets argument, nämligen att Elverumsfull- makten hade blivit ogiltig. om det gamla
stortinget upphört att finnas till. Det finns, enligt Castberg, inget stöd vare sig i grundlag eller norsk statsrättslig praxis för en tidsbe- gränsning av stortingets plenarbeslut. Följ- aktligen var det ej nödvändigt att förlänga stortingets mandat för att bibehålla Elve- rumsfullmaktens giltighet. Snarare kunde man göra en annan invändning mot stor- tingets fortsatta existens. Eftersom det un- der kriget var särskilt viktigt att de högsta organen hade obestritt stöd i författningen, kunde det vara betänkligt att efter den 10 januari 1941 mot uttryckliga grundlagsbe- stämmelser om mandattiden bibehålla det gamla stortinget. Vidare fanns det ur prak- tisk synpunkt ingen användning för stor- tinget under ockupationen. Först vid befriel- sen blev det åter av betydelse och då hade man snabbt kunnat utse ett nytt. Mot bibe- hållandet av det gamla stortinget talade ock- så att det knappast kunde göra anspråk på att längre representera den norska folkviljan. Avgörande är dock till slut för Castberg, att stortinget självt är det enda organ som kan avgöra sin egen laglighet, en slutsats som han drar av regeln i grundlagens & 64:
”De valgte repraesentanter forsynes med Fuldmagter, hvis lovlighet bedömmes af Stortinget.”?!
Även sedan nytt stortingsval hållits 1945 sammanträdde 1936 års storting. I detta fall ombads emellertid Hoyesterett att uttala sig i frågan om det gamla stortinget skulle fort- sätta att verka fram till den 10januari 1946, då det nya stortinget skulle öppnas. Hoyeste— rett sade i sitt betänkande
”Hoyesterett antar at det er forfatnings— messig lovlig:
l. at det i funksjon vaerende 89. ordent- lige Storting under den nåvaerende situasjon treffer beslutning om at det anser sin funk- sjonstid endt ved det nye Stortings sammen- treden, selv om denne sammentreden finner sted for 10.januar 1946.
2. at det nyvalgte Storting sammenkalles og konstitueres för det i Grunnlovens å68 nevnte tidspunkt.”9
Ett resultat av hela denna utveckling var att det gamla stortinget tillsatte den under- sökningskommission, vilken bl.a. skulle
granska regeringens verksamhet, och att kommissionen avgav rapport till det nya stortinget.
4.3 Förvaltningen
Vid ockupationens början strävade man både på norsk och på tysk sida att bibehålla förvaltningen utan större ingrepp av ockupa- tionsmakten. Under tiden 9—15 april 1940 handlades de löpande förvaltningsärendena genom samarbete mellan de kommunala myndigheterna och ockupationsmyndighe- terna. Alla förhandlingar hölls direkt med ockupationsmaktens representanter och nå- got samarbete med Quisling och hans ”rege- ring” förekom ej. Sedan Administrationsrå- det upprättats den 15 april 1940 fungerade detta som centralt norskt förvaltningsorgan först för det vid denna tid besatta området och sedermera för hela landet. I och med att riksrådsförhandlingarna strandade förändra- des situationen radikalt. Administrationsrå- det upplöstes, tyskarnas grepp över landet hårdnade. Rikskommissarie Terboven över- tog ledningen och inledde en nyordning av landets förvaltning. Kommun- och länsför- valtningen omorganiserades fullständigt och den kommunala självstyrelsen upphävdes. Inom den centrala förvaltningen företog de kommissariska statsråden med tyskt sam- tycke vittgående omflyttningar och nytill- sättningar inom tjänstemannakåren för att skapa en lojal och nazistiskt indoktrinerad tjänstemannakår. Det motstånd som dessa tyska åtgärder naturligt nog väckte till liv var till att börja med oorganiserat men blev med tiden kompakt icke minst genom hemma- frontens samlande paroller. Motsättningen mellan befolkningen å ena sidan och tyskar- na och deras medlöpare å den andra stegra- des alltmer och medförde undantagstillstånd och terror.
4.3.1 Krisutskottet i Oslo
Efter andra världskrigets utbrott 1939 inrät- tades i Oslo på förslag av borgmästare Hart- mann ett krisutskott. Utskottet fick full-
makt att i krislägen fatta beslut i brådskande ärenden, även sådana som normalt hörde under stadsfullmäktiges beredningsutskott, ”formannsskapet”. Denna beslutanderätt godkändes av beredningsutskottet trots att en så omfattande delegering av dess myndig- het egentligen ej var tillåten. Krisutskottet rekryterades främst ur stadsfullmäktiges finansutskott. Dess huvuduppgift blev att handlägga provianterings- och luftvärnsfrå- gor. Krisutskottet etablerade sig som en för- sörjningsnämnd vilken under Hartmanns överinseende organiserade ransonering och varuinköp av olika slag.1
Vid den tyska invasionen sammanträdde krisutskottet skyndsamt tillsammans med polismästare Welhaven, som var luftvärns- chef, brandchefen Hagen, fylkesman Chris- tensen och samtliga rådmän. Rådmännen gavs största möjliga handlingsfrihet men fö- relades att hälla borgmästaren informerad. Brandchefen aktiverade luftvärnet, en råd- man förberedde evakuering av stadens sjuk- hus, de kommunala tjänstemännen kallades samman för att hjälpa till med stadens eva- kuering. Tyskarna gav emellertid order om att evakueringen skulle avlysas och så sked- de.
Under den första tiden efter invasionen höll krisutskottet ständiga sammanträden med ett växlande antal medlemmar av stads- fullmäktige. Man författade rapporter om vad som hände i staden och utfärdade in- struktioner. Stadsfullmäktiges vice ordföran- de lyckades nå telefonkontakt med rege- ringen som dock ej gav några anvisningar för huvudstadens förvaltning utan endast lämna- de information om regeringens belägenhet.2
Polismästare Welhaven hade av justitie- minister Wold fått i uppdrag att möta tyskar- na. Krisutskottet medverkade vid dessas in- kvartering som ägde rum under ordnade former. Efter Quislings radiotal, i vilket han kungjorde sin regeringsbildning, var man na- turligt nog inom stadsfullmäktige angelägen om att nå kontakt med regeringen för att få råd och förhållningsorder. Praktiska hinder gjorde dock att någon sådan kontakt inte kom till stånd.3
Welhaven anhöll hos krisutskottets ord- förande Hartmann att de kommunala myn- digheterna skulle klargöra för tyske minis- tern, Bräuer, att man från deras sida ej kunde tänka sig något samröre med Quis- ling.4 Hartmann och stadsfullmäktiges ord- förande tog kontakt med Bräuer och infor- merade honom om att man på kommunalt håll för stadens skull var inställd på att lojalt samarbeta med de tyska militära myndighe- terna i frågor som rörde den interna förvalt- ningen. Däremot kunde man icke ha något med Quislingregeringen att skaffa, emedan den kommit till makten på revolutionär väg. Tyskarnas fråga hur kommunen skulle ställa sig om Quisling av Konungen utnämndes till statsminister besvarades med att han i så fall skulle företräda landets lagliga regering, som kommunen givetvis skulle respektera.5
Tyskarna utsåg en tysk stadskommendant, ryttmästare Goertz, med vilken staden för- handlade om försörjningsfrågor, bensinleve- ranser och liknande. De uppfyllde ej ett löfte om att en tysk sambandsofficer skulle stå till de norska myndigheternas förfogande för samråd i frågor rörande den kommunala förvaltningen. Hartmann utsåg därför en tyskspråkig norsk kommunaltjänsteman till förbindelseman. Han fick ett tjänsterum i tyskarnas högkvarter.6
Trots dessa arrangemang präglades förhål— landet till de tyska myndigheterna av mycken förvirring. Det var svårt att fatta beslut i många frågor på grund av att stadens myndigheter saknade gemensam ledning. Hartmann föreslog att man skulle vända sig till fylkesmännen, som tidigare känt sig åsidosatt, och försöka få till stånd en rege- ringskommitté eller ett förvaltningsutskott, vilket gentemot tyskarna kunde tillvarata norska intressen inom det ockuperade områ- det.7 Fylkesmannen hade redan tillsammans med bl.a. biskop Berggrav, Welhaven och en representant för Norges Bank börjat diskute- ra samma fråga. Deltagarna i detta möte beslöt att utse en kommitté och att skriftli- gen informera den tyske ministern därom. Emellertid infann sig Hoyesterettsjustiarius, Paal Berg, och informerade de församlade
om att Hoyesterett, i enlighet med Grunn- lovens bestämmelser om den myndighet som i konungens och regeringens frånvaro till- kom domstolen, nyss varit samlad och disku— terat frågan om att upprätta ett administra- tionsråd. Han kunde därför ej biträda mötets beslut. Därmed föll detta.8
Sedan Administrationsrådet upprättats in— leddes ett samarbete mellan rådet, krisut- skottet, rådmännen och borgmästare Hart- mann.9
4.3.2 Administrationsrådets förvaltning
Administrationsrådets tillkomst och utveck- ling har berörts tidigare.l Dess förvaltning, som nu skall beskrivas närmare, blev natur- ligtvis starkt präglad av krigssituationen. Rå- det övertog den administration som normalt tillkom regeringen och blev dessutom ett organ för statens samlade verksamhet. De enskilda rådsmedlemmarna fick inom rådets mandat var sitt förvaltningsområde och inom detta samma kompetens som det tidigare statsrådet haft, med uttryckligt undantag för utrikes- och försvarsärenden. De kunde så- ledes självständigt fatta sådana beslut som normalt tillkom departementscheferna. I tveksamma fall eller när det gällde frågor av stor principiell betydelse, i vilka en gemen- sam hållning gentemot tyskarna var av vikt, kunde ärenden läggas fram inför det samlade rådet?
Administrationsrådet hade befogenhet att tillsätta ämbetsmän och bevilja dem avsked när de uppnådde pensionsåldern. Rådet till- satte ibörjan ämbetsmännen genom ”konsti- tusjon”3 och kunde utan dom avlägsna dem från deras befattningar. Man fann emellertid snart att en tryggare anställningsform borde användas. En grupp inom rådet ville tillsätta ämbetsmännen genom ”utnevning”3. De skulle därigenom få en säkrare ställning och tjänsterna skulle locka mer kvalificerade sökande. Man tänkte också på att om NS- partiet eller tyska kommissarier fick makten dessa lätt skulle kunna göra sig av med misshagliga ämbetsmän om dessa tillsattes endast genom ”konstitusjon”. Paal Berg till-
frågades och förklarade att rådet måste anses berättigat att företa utnämningar. Från den 20 augusti 1940 tillsatte rådet en rad äm- betsmän genom ”utnevning”?
Administrationsrådet fann det angeläget att samråda med den förvaltningsledning som fungerade på länsplanet, och den 14—15 maj kallades fylkesmännen i de ockuperade landsdelarna till Oslo för överläggningari vissa viktiga frågor. Sammankomsten ägde rum med tyskarnas gillande, och en tysk observatör var närvarande vid överläggningar- na.5
Polisen betraktades under krigsåren som ett synnerligen viktigt instrument inom för— valtningen. Under Administrationsrådets tid byggdes poliskåren ut genom att hjälppolis anställdes och nya tjänster tillsattes i polis- ledningen.6
4.3.3 Den tyska omorganisationen av förvaltningen
När riksrådsförhandlingarna strandade den 25 september 1940 övertog ockupations- makten genom riksk'ommissariatet den direk- ta ledningen i Norge. Redan sarnma höst började tyskarna omdana den statliga och kommunala förvaltningen i enlighet med sina syften.
Den 4 oktober 1940 utfärdade rikskom- missarie Terboven en förordning enligt vil- ken de kommissariska statsråden fick rätt att förflytta och utan dom avskeda statliga och kommunala tjänstemän, vilka icke ansågs vara tillförlitliga medarbetare i den politiska nyordningen. Avsättning kunde vara förbun- den med egendomskonfiskation. När den politiska nyordningen så krävde kunde en tjänsteman förflyttas till annan ort eller tjänst. Vidare kunde bevillning, licens eller auktorisation dras in av offentlig myndighet om dess innehavare gjort sig skyldig till ”politisk urettskaffent forhold”. Bestämmel- sen gällde oavsett vad Grunnloven stadgade och dess vagt formulerade tillämpningsvill- kor gav stora möjligheter till godtycklig tolk- ning?
Det nyupprättade inrikesdepartementet,
vilket leddes av Quislings närmaste man Hagelin och inrikesrådet Dahl, utfärdade ett flertal förordningar vilka undan för undan inordnade kommunernas tjänstemän under den nazistiska ledningen. Genom en förord- ning av den 8 oktober 1940 blev rådmännen underställda inrikesdepartementet, som kun- de anställa, suspendera och avskeda dem efter gottfinnande. Följande dag kom en förordning med liknande bestämmelser rö- rande kommunrevisorerna, och den 12 okto- ber utsträcktes detta system till att gälla samtliga kommunala tjänstemän. Den 22 ok- tober gick inrikesdepartementet ytterligare ett steg och förbehöll sig rätten att utfärda instruktioner för alla valda förtroendemän?
Den 21 december 1940 utfärdades en förordning varigenom 1938 års kommunal- lagar i grund förändrades och ledarprincipen (Fährerprincipen) infördes i den kommunala förvaltningen. Ändringarna innebar beträf- fande kommunerna följande:
1. Lands- och stadskommuner skulle ledas av en ordförande, som var kommunens representant och hade personligt ansvar för dess förvaltning. Såväl denne som vice ord- föranden skulle utses av inrikesdepartemen- tet.
2. Vid sidan av ordföranden och hans ställföreträdare skulle finnas s. k. ”formenn” som hade enbart rådgivande funktion. Ord- föranden skulle fatta sinä beslut efter eget omdöme och ingen omröstning bland ”for- mennen” kunde förekomma. Dessa hade endast rätt att protestera och få sin protest protokollförd.
3. Fylkesmannen utsåg de rådgivande ”formennen” i samråd med Nasjonal Sam- lings länsledare (fylkesforer) och den av de- partementet utsedde ordföranden. Om fyl- kesmannen därvid var oenig med länsledaren skulle ärendet avgöras av inrikesdepartemen- tet.
Länsförvaltningen ombildades efter lik- nande principer:
1. Fylkesmannen fattade alla beslut efter eget skön.
2. Rådgivande ”formenn”, utsedda av de-
partementet, ersatte det tidigare fylkesut- valget.
3. Fylkestinget berövades all myndighet, och tingets medlemmar kunde endast, lik- som ”formennen”, låta protokollföra sina protester.
Från den 1 januari 1941 var situationen i den lokala förvaltningen sålunda följande:
1. Kommunalval fick ej längre äga rum.
2. Det nya formansorganet var, i motsats till tidigare liknande organ, endast rådgivan- de.
3. Nazifieringen av kommunerna fortgick obehindrat, eftersom inrikesdepartementet som utsåg ordförandena hade en nazistisk ledning och kommunerna därtill hade skyl- dighet att nära samarbeta med NS:s länsleda- re. Praktiskt taget alla de tidigare valda ord- förandena byttes ut, så att den 1 april 1942 82% av landets kommunalordförande till- hörde NS. Vid tiden för befrielsen var detta fallet beträffande samtliga ordförande. Genom sin genomgripande omorganisa- tion upphävde rikskommissarien den kom- munala självstyrelsen. De nya fylkesmennen, kommunalnämndsordförandena och borg- mästarna, vilka samtliga tillhörde NS-partiet, fick en nära nog enväldig myndighet inom sina respektive arbetsområden.3 Den 15 februari 1941 utfärdade rikskom- missariatet ett reglemente som angav meto- derna för tillsättande av offentliga tjänster. Därav framgick att ockupationsmakten prio- riterade medlemmar i Nasjonal Samling vid tillsättande av offentliga tjänster och även vid befordran av ämbets- och tjänstemän. Varje anställningsärende skulle prövas av NS:s personalkontor för offentlig tjänst och varje sökande skulle vara försedd med ett politiskt betyg. 1 en till Terboven riktad skrivelse protesterade ett stort antal norska arbetar- och tjänstemannaorganisationer den 3 april 1941 mot denna politisering, som ej överensstämde med rikskommissariens tidi- gare löfte att var och en skulle känna sig trygg i sin anställning, att ingen plikt förelåg till medlemskap i Nasjonal Samling och att
någon press i den riktningen ej skulle utövas. I organisationernas skrivelse framhölls att personalkontoret redan hade tillämpat regle- mentet på ett sätt som fullt motiverade tjänstemännens fruktan för politisk press. Det var därför nödvändigt med hänsyn till upprätthållande av ordning och tillfredsstäl- lande förhållanden i den offentliga admi- nistrationen att reglementet med det snaras- te reviderades.
Skrivelsen var undertecknad av 22 organi— sationer bland dem organisationer för äm- bets- och tjänstemän, arbetare, läkare, sjuk- sköterskor. Bland undertecknarna återfanns, förutom ett flertal fackföreningar, även den norska landsorganisationen som helhet.4
Terboven besvarade ej denna skrivelse och den följdes därför den 15 maj av ytterligare en vilken var undertecknad av 43 organisa- tioner, bland dem landsorganisationen, stats- tjänstemannaförbundet och en rad veten- skapliga förbund. Skrivelsen pekade särskilt på det förhållandet att många lojala, sam- vetsgranna tjänstemän nu avskedades för att de ”ikke har funnet nåde hos partiet”.5 Terboven besvarade protesten genom att till- sätta NS-kommissarier i nästan alla organisa- tioner som deltagit i framställningarna. Un- dantag gjordes endast för organisationer som av ockupationsmakten ansågs sakna betydel- se. Dessa upplöstes. Som en reaktion mot Terbovens åtgärder utträdde medlemmarna i betydande omfattning ur sina intressesam- manslutningar. Alla de som åberopade NS- kontrollen som skäl till sitt utträde blev häktade. Rikskommissarien ålade inrikes- departementet att avskeda alla statliga och kommunala tjänstemän, som på detta sätt utträdde, för att de ej medverkade till nyord- ningen.6
Genom förordning av den 17 juni 1941 upprättades en föreningsbyrå inom inrikes- departementet direkt underställd dess chef, Hagelin. Byråns huvuduppgift var att tillse att alla föreningar leddes i enlighet med den politiska nyordningens krav. Den kunde be- sluta om nyordning eller upplösning av för- eningar och indraga föreningars medel till statskassan. De lagar, statuter eller andra
regler som gällde för vederbörande för- eningar utgjorde därvid inget hinder för byråns verksamhet. Beslut som byrån eller inrikesdepartementets chef fattade kunde ej underställas domstols prövning.
Dagen efter förordningens utfärdande sammankallade Terboven representanter för de 43 organisationer som undertecknat skri- velsen av den 15 maj och höll ett strafftal till dem. Han lät arrestera vissa av undertecknar- na, däribland representanterna för landsorga- nisationen och de tre till denna anslutna fackförbund som deltagit i skrivelsen?
Quisling förstärkte ytterligare nazismens grepp om förvaltningen genom en bestäm- melse av den 16 oktober 1942 som innebar att varje offentlig tjänsteman som begärde utträde ur NS eller uteslöts ur partiet skulle avskedas från sin tjänst. Personer som tidiga- re utträtt fick tills vidare kvarstå i tjänst men utan möjlighet att bli befordrade eller söka ny tjänst. Endast ministerpresidenten själv kunde bevilja undantag från bestämmelsen.8
När den politiska nyordningen drevs i en alltmer intensiv takt växte samtidigt den norska motståndsviljan. I slutet av 1942 inledde Quislingregeringen en allmän utrens- ning av politiskt osäkra tjänstemän ur för- valtningen. Varje fylkesman uppmanades i ett cirkulär att upprätta och till inrikesdepar- tementet inge förteckningar över de tjänste- män i offentlig tjänst inom fylket som lydde under departementet och som enligt fylkes- mannens uppfattning borde bytas ut. För- teckningen skulle kompletteras med en för- teckning över lämpliga ersättare för tjänste- männen. Efter dessa listor gjordes sedan dagligen politiska avskedanden.
Hemmafronten som tidigare ej lämnat några riktlinjer för de norska tjänstemännens agerande gick denna gång till aktion och uppmanade i en paroll till bojkott av all kommunal tjänst. Parollen hörsammades och sammanlagt 12 000 tjänster blockerades. En- dast läkar- och skötersketjänster undantogs.9
Hösten 1943 ingrep Quisling på nytt mot tjänstemännen. När han den 14 oktober 1943 bringade den norska strafflagens krigs- artiklar i tillämpning, införde han samtidigt i
lagen ett tilläggskapitel om brott mot lugn och ordning. Ämbets- och tjänstemän kunde straffas med livstids fängelse eller dödsstraff, om de underlät att uppfylla sin tjänsteplikt. Arbetsnedläggelse och andra handlingar som kunde anses ägnade att störa lugn och ord- ning kriminaliserades på samma sätt. Bestäm- melserna trädde genast i kraft, eftersom landet ansågs vara i krig med de allierade.10
Bedömningen efter kriget
De norska tjänstemännen fick under de första krigsåren i avsevärd utsträckning själva avgöra hur de skulle handla. De stannade i avsevärd utsträckning kvar i sina befattningar och bidrog därigenom till att förvaltning och näringsliv trots ockupationen fortfor att fungera. Kaos i förvaltningen kunde skadat landet mer än fienden och hade även försvå- rat återuppbyggnaden efter kriget. Vid rätts- uppgörelsen efter befrielsen riktades ej nå- gon allmän kritik mot dessa tjänstemän, medan däremot fylkesmennen efter kriget kritiserades från många håll för att de passivt underordnade sig den nazistiska nyord- ningen, som de måste ha insett vara helt olaglig? ' Den efter kriget tillsatta undersök- ningskommissionen fann emellertid, att i flera fall fylkesutskottets medlemmar eller andra inflytelserika personer bett fylkesmen- nen kvarstanna på sina poster för att där- igenom försöka förhindra att de besattes av nazister. Många fylkesmen ansåg det vara sin plikt att stanna kvar sålänge som möjligt för att efter bästa förmåga mildra omdaningens verkningar. Denna attityd mötte förståelse från undersökningskommissionens sida. Kommissionen konstaterade att ockupa- tionsmakten genom att införa den kommu- nala nyordningen överskridit gränsen för sina befogenheter enligt Landkrigsreglementet. Under sådana omständigheter hade de berör- da tjänstemännen ej någon skyldighet att lyda ockupationsmaktens order, och de hade följaktligen med folkrättens stöd kunnat lämna sina befattningar.” Å andra sidan fann undersökningskommissionen att de be- fann sig i ett svårt val. Regeringen gav dem ej
några direktiv och en motståndsorganisation i Norge, som kunnat ge dem vägledning, fanns ännu ej. De var tvungna att på egen hand avgöra vilket som skulle vålla landet minst skada, att de stannade kvar eller att de lämnade sina befattningar? 3
4.3.4 Undantagstillstånd
Rikskommissarie Terboven utfärdade den 31 juli 1941 en förordning, vari han bemyndiga- de sig själv att införa civilt undantagstillstånd för hela eller vissa delar av landet. Förord- ningen motiverades med att kriget gått in i ett avgörande skede där ett behov förelåg att effektivt kunna möta extraordinära händel- ser som påverkade landets offentliga liv. Av förordningen framgick uttryckligen att be— stämmelse om undantagstillstånd skulle sätta norska lagar och bestämmelser ur kraft? När undantagstillstånd proklamerades för ett om- råde, förändrades bäde förvaltning och rätts- liv inom området och detta undantogs från de regler vilka gällde för landet i övrigt. Den lokala ledningen, NS-trogna fylkesmenn eller fylkesledare övertog hela den norska admini- strationen i området, vilket i vissa fall resul- terade i stora omorganisationer inom förvalt- ningen. De tyska polisorganen fick extraordi— nära befogenheter. De kunde vidta alla åtgär- der som de farin nödvändiga för att upprätt- hålla allmän ordning och säkerhet och fick därvid avvika från gällande rätt. Ståndrätt infördes för brott som ansågs hota allmän ordning och säkerhet?
Undantagstillstånd infördes vid ett par tillfällen under ockupationsåren. Den 10 september 1941 infördes undantagstillstånd för Oslo och Aker polisdistrikt av rikskom- missarien och chefen för den tyska säker- hetspolisen. Motivet angavs vara att strejk- aktioner inletts från fackföreningshåll. Ar- betet hade lagts ner vid ett 40-tal industrier och generalstrejk planerades.3
Den 6 oktober 1942 infördes undantags- tillstånd i Trondheim och den omkringlig- gande trakten. Införandet var en repressalie- åtgärd av rikskommissarien för sabotage mot anläggningar av betydelse för landets försörj-
ning; och för vapensmuggling. Som ytterliga- re repressalier avrättades 34 norrmän, 10 utan rannsakning och dom, övriga efter sum- marisk ståndrätt. I samband med att undan- tagstillståndet infördes gav polisgeneral Rediess NS:s fylkesledare oinskränkt makt över områdets hela administration. Den praktiska konsekvensen härav blev att fylkes- ledaren Rogstad nyordnade både myndighe- ter och enskilda företag inom området genom att tillsätta nya innehavare av poster och befattningar. Han åstadkom därigenom kaos inom förvaltning och näringsliv. Dessa ommöbleringar underkändes av de ansvariga ministrarna, men godkändes preliminärt av ministerpresidenten när undantagstillståndet den 12 oktober hävdes. Först den 1 decem- ber, då frågan om befattningarnas innehav kunde upptas i vanlig ordning, rättades situa- tionen till. Denna fördröjning var sannolikt betingad av en föreskrift från Terboven som ej kunde godkänna att åtgärder som vidtagits med stöd av en tysk fullmakt, nämligen Rediess, fullmakt, omedelbart desavouera- des.4
Ingreppen väckte stark irritation mot NS- rörelsen och även inom denna, ett missnöje som fanns kvar långt efter det den gamla ordningen återställts.
Även Quisling bemyndigade sig själv att förklara landet helt eller delvis i undantags- tillstånd. Detta skedde genom en lag av den 14 oktober 1943 om ändring i den militära strafflagen.5 Något av Quisling utfärdat un- dantagstillstånd har ej kunnat beläggas i till— gänglig dokumentation.
4.3.5 Polisen i det ockuperade Norge
Det kan av flera skäl vara befogat att ägna ett särskilt avsnitt åt polisens organisation och verksamhet under ockupationsåren. Den regeringstrogna norska polisen förblev ett gott skydd för civilbefolkningen och hindra- de många av ockupationsmaktens aktioner genom att vägra följa order som överskred vad en ockupant har rätt att kräva av ett ockuperat områdes befolkning. Omvänt blev den nazistiska norska statspolisen ett av
ockupationsmaktens främsta organ med vars hjälp frihetsberövanden och tvångsingripan- den av skilda slag genomfördes. Tysk ord- nings- och säkerhetspolis var också verksam i Norge under hela ockupationen.
Regeringen hade före sin hastiga avfärd uppmanat polisen att stanna på sin post för att upprätthålla ordningen. Så skedde också och poliskåren förblev till övervägande del lojal mot landets lagliga statsledning.1 Först 1943 lyckades tyskarna under livshot arv- tvinga kåren lojalitetsed.
Den norska polisens verksamhet beskars redan i början av ockupationen. Tysk ord- nings- och säkerhetspolis sattes in i patrull- tjänst inom centrala delar av Oslo. Norska polisorgan förbjöds att inskrida mot eller för NS-medlemmar eller medlemmar av Hird- organisationen.2 Sedermera inskränktes den ordinarie poliskårens verksamhet alltmer och den handhade snart endast ärenden av ord- nings- och trafikkaraktär. Övrig verksamhet övertogs av den nazistiska norska statspoli- sen.
Hemmafronten rekryterade inom poliskå- ren en hemlig polis som deltog i det under- jordiska arbete som pågick inom norska myndigheter. Det bestod bl. a. i att Gestapos telefoner avlyssnades, att tyska säkerhets- polisens post lästes och att ett omfattande hemligt kartotek byggdes upp, som sedan lades till grund för den omfattande räfst med landsförrädarna som den lagliga norska rege- ringen företog efter krigsslutet.3
I augusti 1943 vidtog tyskarna och Quis- lingregeringen en drastisk aktion för att tvinga poliskåren till lojalitet mot den nya regimen. En polisfullmäktig Eilifsen som väg— rat att arrestera fem norska kvinnor vilka ej inställt sig till arbetstjänst ställdes den 14 augusti 1943 inför en i hast upprättad spe- cialdomstol och dömdes till döden för insub— ordination. Quisling avslog hans nådeansö- kan och Eilifsen arkebuserades följande dag. Den provisoriska lag enligt vilken domstolen upprättades och dödsstraff stipulerades var daterad 14 augusti, men publicerades först dagen efter avrättningen, den 17 augusti. Samma dag kallades samtliga polisavdel—
ningar i Oslo till ett möte där den tyske polisgeneralen Rediess hotfullt tillkännagav att fallet Eilifsen skulle vara till skräck och varnagel. Den norske nazistiske polisminis- tern Lie var också där och hotade polismän- nen med stränga straff, om de ej underteck- nade en förbindelse att samvetsgrant upp- fylla sina tjänsteplikter och hörsamma givna order. De flesta närvarande polismännen undertecknade, och de som vägrade, 350, häktades. En stor del av dem deporterades i december till fångläger i Tyskland.4
Justitieminister Wold fördömde den 18 augusti via Londonradion avrättningen av Eilifsen som mord. Han påpekade att den tvångsutskrivning till arbete som pågick i Norge stod i strid med 1907 års Haagregler. Eilifsens plikt som polisman var därför att icke bistå ockupationsmakten i dess folk- rättsstridiga åtgärder genom att arrestera dem som underlät att inställa sig till arbets- tjänst. Hjälp ät ockupationsmakten i detta fall skulle strida mot norsk rätt och vara att anse som rättsstridigt bistånd till fienden.5
Hemmafrontens underjordiska polisled— ning uppmanade i en paroll polismännen att tills vidare stanna i tjänst för att hjälpa folket och hindra övergrepp. Denna order för- utsatte att även rättsstridiga order måste till en viss gräns verkställas.6
Efter augustimötet med Oslos poliskår fortsatte utrensningarna på andra håll och inom en månad var mer än 550 poliser arresterade. Några exempel kan belysa aktio- nens omfattning: i Oslo och Aker fängslades en rad högre ämbets- och tjänstemän inom polisen, på Holmestrand fängslades hela polisstyrkan med polismästaren i spetsen, i Drammen fängslades 14 poliser och i Halden 5. Aktionen chockerade även den NS-trogna poliskåren och flera högre polisfunktionärer inom denna utträdde ur partiet. Quislingre- geringen gjorde försök att nyrekrytera kåren med partitrogna medlemmar men med föga framgång. I själva verket fick denna aktion mot poliskåren ödesdigra verkningar för sam- manhållningen inom Quislingregeringen och partiet. Den ledde också till stark irritation mellan NS och tyskarna.7
Den norska statspolisen nyrekryterades med NS-trogen personal och utvecklades till en politisk polis som blev ett effektivt red— skap för de makthavande. Genom en förord— ning av den 6 november 1941 om skyddsåt- gärder mot politiska brottslingar skapades en formell grund för ”norska polisorgan” _ varmed avsågs statspolisen * att i vissa fall åsidosätta vanliga rättsregler, exempelvis be- träffande domstols prövning av häktnings- beslut.8 En rad administrativa frihetsberö— vanden och tvångsåtgärder av skilda slag såsom expropriationer och tvångsförflytt— ningar kunde sedan genomdrivas med stats— polisens hjälp. Polisen spelade också en fram- trädande roll vid terroraktioner iscensatta av tyskarna, judeförföljelser, kommunistförföl- jelser, åtgärder mot studenter och norska officerare m.m. Som exempel kan anföras att i oktober 1943 den norska statspolisen arresterade ett antal professorer och studen- ter som led i en aktion mot Oslo univer— sitet.9
Den norska statspolisen fick i viss ut- sträckning sina order direkt från den tyska polisledningen. Som ett exempel kan näm- nas, att den 9 januari 1943 order utgick från den tyska säkerhetspolisen att polisen, var- med förstods den norska statspolisen, skulle som gisslan ta fäder eller bröder till norska officerare, lotsar, sjöman och omyndig ung— dom som under 1942 rymt ur landet? 0
En avdelning av statspolisen ställdes efter juli 1942 under befäl av den tyska säkerhets- polisen. Motivet torde ha varit att lättare kunna använda denna avdelning för övervak- ningsuppdrag? '
Den nazistiske polisministern, Jonas Lie, eftersträvade en ”förbättring” av sin polis— kår. Han utarbetade en polislag som organi- serade den norska polisen enligt, som han uttryckte det, den nya tidens anda och principer. Polisen tilldelades i samband där- med nya arbetsuppgifter, bl.a. kom bekäm- pandet av svartabörshandeln att framstå som en viktig uppgift? 2
Under hela ockupationen fungerade tysk ordnings- och säkerhetspolis vid sidan av den inhemska. Under den första tiden hade
endast tyska polismyndigheter rätt att häkta och inspärra politiskt misshagliga personer men, som redan nämnts, utsträcktes den rätten till norsk statspolis i och med till- komsten av 1941 års förordning.
Den tyska polisens högsta ledning låg i händerna på polisgeneral Rediess, som var överbefälhavare för de tyska polistrupperna i Norge, och SS-Standartenfiihrer Fehlis som var chef för den tyska säkerhetspolisen i Norge. Den var endast formellt underställd rikskommissarie Terboven.13 Den tyska polisen deltog aktivt i åtgärder mot judar, studenter och andra grupper och skärpte successivt sin övervakning av civilbefolk- ningen. Säkerhetspolisen tog gisslan och norska medborgare dömdes och avrättades enligt beslut av tysk polisdomstol. Som exempel på polisens verksamhet kan nämnas arkebusering av norska ”kommunister” samt transport av omkring 1 000 norska politiska fångar till fångläger i Tyskland. Ett stort antal norrmän utsattes för tyska polisförhör, där tortyrmetoder användes som ofta inne- bar fysisk eller psykisk invalidisering eller misshandel till döds. Den tyska säkerhets- polisens verksamhet och metoder förblev oförändrade även under perioder då riks- kommissariatet mildrade greppet om landet, och dess inflytande ökade successivt i för- hållande till rikskommissariatet och Wehr- macht. Vid det tyska sammanbrottet fort- satte den tyska och norska säkerhetspolisen med ingripanden mot civilbefolkningen ännu den 7 maj 1945.14
4.3.6 Utrensning av tjänstemän efter befrielsen
Efter befrielsen betraktades tillsättningar av offentliga tjänster under ockupationen som ogiltiga, när de skett av rättsstridiga motiv eller i strid mot folkrättens principer om ockupationsmaktens behörighet. Beträffande samtliga tillsättningar gällde att tjänsteför- hållande kunde sättas i fråga efter befriel- sen? exilregeringens förordning av den 26 februari 1943, vilken reviderades genom en
förordning av den 25 november 1944,reg1e- rade dessa frågor. Enligt denna kunde den som under ockupationen anställts i offentlig tjänst ej fortsätta i sin befattning efter det ockupationen upphört, om anställningen ej godkändes av den lagliga anställningsmyndig- heten. Omvänt skulle en tjänsteman som avskedats från sin tjänst i strid med gällande regler betraktas som tjänstens rätte innehava- re om ej annat bestämdes. Detsamma gällde anställda i offentlig tjänst som på grund av ockupationsstyrelsens beslut eller av politis- ka motiv eller av samvetsskäl frivilligt lämnat sin tjänst. Förordningen reglerade vidare av- skedandet av tjänstemän som anställts före ockupationen men genom sitt samröre med ockupationsmakten eller dess anhängare be- funnits ovärdiga sin befattning. Sådana tjäns- temän kunde avskedas genom dom, även om detta samröre ej var straffbart.
I samtliga fall skulle en tjänsteman om- gående suspenderas från sin tjänst när man måste förutsätta att han skulle fråndömas densamma. Denna suspensionsregel användes i första hand mot personer som exempelvis genom medlemskap i Nasjonal Samling gjort sig skyldiga till landsförrädisk verksamhet. Slutgiltigt avskedad blev en landsförrädisk tjänsteman först genom dom.2
En social bojkott blev en oundviklig följd av kriget. Alla NS—medlemmar i statlig och kommunal tjänst avsattes direkt efter befriel- sen och nästan alla privata företag följde exemplet. Man vände sig på liknande sätt mot ”de stripete” dvs. sådana som ur natio- nell synpunkt intagit en tvivelaktig håll- ning.3
4.3.7 Revision av administrativa beslut
Vid rättsuppgörelsen reviderades vissa ad- ministrativa beslut som fattats under ocku- pationen. Revisionen utfördes med stöd av en under kriget av exilregeringen och hem- mafronten utarbetad revisionslagstiftning. Beslut förklarades ogiltiga om de
”umiddelbart bygger på lovbestemmelser fra okkupasjonstiden som er åpenbart retts- stridige, og opprettholdelsen ville inneholde
”[ som har vaert tilsiktet ved bestemmelsene .
Ogiltigheten innebar att ”avgjorelsen anses som om den ikke hadde vaert truffet”. Envar, som hade ett rättsligt intresse av att ett sådant beslut skulle anses ogiltigt, kunde framställa begäran om dess ogiltigförklaran- de. Vederbörande departement fastställde med bindande verkan om ett beslut enligt dessa regler var ogiltigt.
4.4 Lagstiftningen
Lagstiftningen tog under ockupationsåren olika former. Administrationsrådet utfärda- de under den korta tid, 15 april—25 septem— ber 1940, då det fungerade som civilt norskt förvaltningsorgan ett stort antal ”be- stemmelser”, främst inom de offentlig- och civilrättsliga områdena. Dessa bestämmelser stod ej i strid med förkrigstidens lagstiftning. De tillerkändes bindande verkan såväl under som efter kriget och förblev i många fall i kraft efter ockupationens upphörande.
Ockupationsmakten och dess norska or- gan utfärdade under ockupationsåren en rad förordningar och, efter februari 1942, lagari Norge på alla samhällslivets områden? En stor del av föreskrifterna hade ingen nazis- tisk tendens och var utarbetade av lojala norska tjänstemän. Denna del av ockupa- tionsmaktens förordningar upphävdes ej omedelbart vid den revision som de lagliga norska statsorganen företog efter befrielsen. Den förblev i kraft till dess den efter en övergångsperiod antingen bortföll enär be- tingelserna för den ej längre fanns eller er- sattes med nya bestämmelser?
Mycket av ockupationsmaktens lagstift- ning hade ä andra sidan till syfte att stärka ockupantens grepp om Norge och att nyord- na landet i enlighet med nazistiska principer. I föreliggande avsnitt presenteras exempel på sådan lagstiftning som innebar ett maktmiss- bruk från ockupationsmaktens sida, på grund av föreskrifternas politiska karaktär eller på grund av att de icke stod i överens- stämmelse med Grunnloven och landets rättssystem i övrigt eller på annat sätt var
stridande mot landets eller dess medborgares intressen.
4.4.1 Administrationsrådets ”bestemmelser”
Kort efter Administrationsrådets tillkomst förhörde sig tyskarna om rådets rätt att utfärda ny lag. Frågan behandlades vid ett sammanträde med rådetsom den 19 april sammankallats med anledning av ett tyskt önskemål om lagstiftning mot franktirör- verksamhet. Samtliga närvarande, bland dem justitiarius Paal Berg, var ense om att rådet ej kunde utfärda föreskrifter i form av lagar och provisoriska förordningar men väl bin- dande ”bestemmelser" inom sitt förvalt— ningsområde. ”Bestemmelserna” kunde ock- så omfatta föreskrifter som under normala förhållanden endast kunde utfärdasi form av lag. Enligt Berg var rådet exempelvis behö- rigt att utfärda bestämmelser om morato- rium. Någon mera precis definition av rådets kompetens gjordes ej och gränserna för den- samma fastställdes sålunda ej?
Flertalet av de bestämmelser som rådet utfärdade reglerade förhållandet mellan de civil- och offentligrättsliga områdena, såsom handel, sjöfart och kreditväsen, undervis- ningsväsen och rättsväsen. Andra ofta mycket ingripande bestämmelser betingades direkt av krigssituationen. Redan ibörjan av rådets verksamhet utfärdades en rad kris- bestämmelser, 1. ex. om inskränkningari rät- ten att uttaga bankmedel och om ransone- ringar. Undersökningskommissionen fastslog i sin rapport efter kriget att rådet otvivel- aktigt var behörigt att utfärda ransonerings- bestämmelser inom det ockuperade området även om det därigenom ingrep på stortingets behörighetsområde? Vidare utfärdade Administrationsrådet en rad bestämmelser som syftade till att stabilisera landets ekono- mi. Nödvändigheten av dessa ifrågasattes ej efter kriget och de föranledde med något enstaka undantag ej några rättsliga efterräk- ningar.3
Administrationsrådet fick således en vid- sträckt behörighet att lagstifta. Rådet ut-
nyttjade dock sin myndighet med försiktig- het. Det undvek i möjligaste män att ingripa i gällande lagar, och utfärdade bestämmelser med stor återhållsamhet även inom de om- råden som klart låg inom dess mandat, t. ex. kreditransonering, skattefrågor och rationali- seringsarbeten. I huvudsak inskränkte sig rådet till att förlänga giltigheten av tidigare utfärdade lagar och till att i enstaka andra lagar företa av kriget eller av krissituationen betingade förändringar. Som exempel på en sådan förändring kan nämnas att rådet till följd av kriget ansåg det nödvändigt att göra ett temporärt tillägg till äktenskapslagstift- ningen, varigenom äktenskap genom ombud blev möjligt.4
Administrationsrådets ”bestemmelser” be- handlades efter kriget på samma sätt som annan lagstiftning från ockupationstiden. De kom ej i någon betydande omfattning att upphävas jämlikt de efter befrielsen utfärda- de lagarna om krigstidslagstiftningen.5
4.4.2 Ockupationsmaktens lagstiftning
I ockupationsmaktens lagstiftning inbegripes i det följande inte endast det tyska rikskom- missariatets förordningar utan också de lagar som utfärdades av ministerpresidentQuisling och hans regering. Quisling-regeringen måste närmast ses som ett ockupationsmaktens or- gan. Fram till hösten 1942 underställdes dess lagar rikskommissarien under hand. Därefter, sedan det tyska greppet hårdnat, måste lagar- na formellt godkännas av rikskommissarien före utfärdandet. All lagstiftning i det ocku- perade Norge kom sålunda till stånd med tyskt godkännande? För överskådlighetens skull behandlas emellertid nedan rikskom- missariatets och Quisling-regeringens lagstift- ning var för sig.
4.4.2.1 Rikskommissariens lagstiftning
I Fiihrerförordningen, genom vilken Terbo— ven utnämndes till rikskommissarie, stadga- des att den i Norge gällande rättsordningen skulle förbli i kraft sålänge det vari ockupa- tionsmaktens intresse och att rikskommissa-
rien genom egna förordningar kunde skapa ny rätt. Han utnyttjade till en början endast i obetydlig utsträckning denna befogenhet. Under sin första verksamhetsperiod, 24 april—24 september 1940, utövade Terboven sin lagstiftande verksamhet i stort sett i enlighet med 543 av 1907 års Landkrigs— reglemente, som tillåter en ockupant att lagstifta för att såvitt möjligt säkra offentligt liv och ordning och som kräver att han skall respektera det ockuperade landets lagar.I
Rikskommissarien utfärdade under denna tid endast tre förordningar nämligen:
Förordningen av den 17 augusti 1940 om behandling av fientlig egendom.
Förordningen av den 27 augusti 1940 om rättegångsordningen vid Deutscher Gerichts- hof i Norge.
Förordningen av den 22 september 1940 om innehav och avlämning av vapen?
När ockupationsmakten längre fram, se- dan riksrådsförhandlingarna strandat i sep- tember 1940, direkt ingrep i Norges förvalt- ning återverkade detta också på dess lagstif- tande verksamhet som ökade och alltmer ingrep i samhällslivet. Rikskommissarien ut- färdade en serie förordningar och de 13 norska kommissariska statsråd, som under Terbovens ledning övertog ledningen av de- partementen, bemyndigades att inom sina respektive fackområden utfärda lag samt ändra, komplettera och upphäva gällande lag. Fram till den 1 februari 1942 utfärdades sedan lag i form av förordningar. Förord- ningarna publicerades i ”Verordnungsblatt fiir die besetzten norwegischen Gebieten”.3
Följande uppräkning ger en föreställning om rikskommissariens lagstiftande verksam- het på olika områden under perioden okto- ber 1940—februari 1942.
Förordningen av den 4 oktober 1940 om förflyttning och avskedande av statliga och kommunala tjänstemän vilkas politiska häll- ning ej gav tillräcklig garanti för att de med all kraft skulle bidra till den nazistiska ny- ordningens genomförande.4
Förordningen kompletterades senare med ett reglemente, av den 15 februari 1941, som
angav nya metoder för tillsättande av offent- liga tjänster. Ett politiskt betyg krävdes av varje sökande och Nasjonal Samlings perso- nalkontor prövade varje anställningsärende.5
Förordningen av den 7 oktober 1940 om förbud mot verksamhet till förmån för det norska kungahuset. Brottet kunde endast behandlas inför särskild domstol.6
Förordning av den 31 juli 1941 varigenom rikskommissarie Terboven bemyndigade sig själv att införa civilt undantagstillstånd för hela eller vissa delar av landet. Av förord- ningen framgick att bestämmelse om undan- tagstillstånd skulle sätta norska lagar och förordningar ur kraft.7
Förordning av den 17 september 1941 om tryggande av näringsliv och arbetsfred. För- ordningen kriminaliserade strejk och andra åtgärder. Brott mot förordningen kunde endast åtalas inför tysk domstol och bestraf- fades med fängelse eller dödsstraff samt för- mögenhetskonfiskation.23
Förordning av den 17 september 1941 om överflyttande till den tyska polisdomstolen av alla åtal för handlingar, som var straffbara enligt av rikskommissarien utfärdade förord— ningar.9
Förordning av den 26 september 1941 som stadgade att den som utan tillstånd lämnade norskt område straffades med tukt- hus- eller dödsstraff. Förordningen bestraffa- de även propaganda för fientlig stat och liknande verksamhet. Som tillägg till de på- följder som nämnts kunde egendomskon- fiskation komma i fråga. Tysk polisdomstol utdömde straffet? 0
Förordning av den 6 oktober 1941 be- myndigade politidepartementet att på poli- tiska brottslingar tillämpa vissa i strafflagen beträffande sinnessjuka m.fl. medgivna fri- hetsinskränkande åtgärder (sikringsmidler). Som politiskt brott betraktades främjande av ett upplöst partis ändamål och propaganda för kungahuset liksom förberedelse därtill i tal, skrift eller på liknande sätt. Långtgående frihetsinskränkande åtgärder fick användas så snart skälig misstanke om brott förelåg. Genom denna vaga definition kunde ingri- pande ske mot varje aktivitet från oppositio-
nen. Beslut om tillämpning av sådan frihets- inskränkande åtgärd kunde ej underkastas domstols prövning.l '
Följande uppräkning ger en föreställning om de kommissariska statsrådens lagstiftan- de verksamhet under perioden oktober 19404februari 1942.
Förordning av den 8 oktober 1940. Lan- dets rådmän underställdes inrikesdeparte- mentet som efter godtycke kunde anställa, avskeda och suspendera dem.
Förordning av den 9 oktober 1940. Lan- dets kommunrevisorer underställdes inrikes- departementet.
Förordning av den 12 oktober 1940. Lan- dets samtliga kommunala tjänstemän under- ställdes inrikesdepartementet.
Förordning av den 22 oktober 1940 gav inrikesdepartementet rätten att utfärda in- struktioner för alla valda förtroendemän.”
Förordning av den 14 november 1940, utfärdad av det kommissariska statsrådet i justitiedepartementet, Riisnaes, gav denne rätt att utan hinder av reglerna i domstols- lagen å81 tillsätta och avskeda lekmanna- 1edamöter i landets domstolar.1 3
Förordning av den 21 december 1940, utfärdad av inrikesdepartementet, ändrade helt 1938 års kommunallagar och införde ledarprincipen i den kommunala förvalt- ningen.14
Förordning av den 5 mars 1941, utfärdad av justitiedepartementet, stadgade att enskilt åtal i brottmål i fortsättningen endast kunde väckas med Folkedomstolens samtycke.15
Förordning av den 17 juni 1941 om upp- rättande av en föreningsbyrå inom inrikes- departementet med uppgift att tillse att alla föreningar leddes i enlighet med nyord— ningen.16
Förordning av den 17juni 1941, utfärdad av inrikesdepartementet, om kontroll av ideella föreningar och liknande sammanslut- ningar. Ledningen av dessa nyordnades enligt nazistiskt mönster. Beslut fattade i enlighet med förordningen kunde ej underställas domstols prövning.l 7
Genom en lag av december 1941 bildades Norges Bondesamband som facklig organisa-
tion för landets jordbrukare. Medlemskap var frivilligt.
Rikskommissariens lagstiftning efter februari 1942
Även efter februari 1942, när Quisling- regeringen övertagit huvudparten av den lag- stiftande verksamheten, fortfor rikskommis- sarien att utfärda förordningar på områden som direkt berörde den tyska administratio- nen eller krigföringen.
Följande uppräkning ger en föreställning om rikskommissariens lagstiftande verksam- het under perioden efter februari 1942.
Förordningen av den 12 oktober 1942 kodifierade och skärpte den tidigare förord- ningen, av den 26 september 1941, om förbud att utan tillstånd lämna norskt områ- de. Det blev nu straffbart såväl att beträda som att lämna norskt område utan tillstånd liksom att driva någon form av verksamhet till förmån för fientlig stat, exempelvis i form av anskaffning av propagandamaterial avsett att användas för den fientliga statens räkning, eller hjälp åt fientliga agenter. På samma sätt kriminaliserades hjälp till krigs- fångar eller andra fängslade personer liksom varje form av kontakt med sådan person. Våldshandlingar mot ockupationsmakten straffbelades och därmed jämställdes varje aktion mot person som var i ockupations- maktens tjänst liksom varje av politiska motiv dikterad våldshandling mot person som lojalt samarbetade med ockupations- makten. Slutligen bestraffades genom samma förordning en rad underlåtenhetsbrott, så— som att underlåta lämna uppgift om fientlig agents uppehållsort, att underlåta upplysa om planerat attentat eller sabotage eller att underlåta avlämna krigsfientligt propaganda- material. Norrnalstraffet var dödsstraff.13
Förordning av den 12 december 1942 som utvidgade den, år 1941 upprättade, tyska polisdomstolens kompetens. Varje mål rörande svartabörshandel eller brott mot ran- soneringsbestämmelserna vari tyska medbor- gare varit delaktiga hänsköts från de hand-
läggande norska myndigheterna till tysk polisdomstol.l 9
44.22 Qrisling—regeringens lagstiftning
Efter den 1 februari 1942 övertogQuisling och hans ministrar huvuddelen av den lagstif- tande verksamheten. Ministerpresidenten ut- färdade ”lagar” i motsats till rikskommissa- riens ”förordningar”. Quisling utfärdade un- der ministärens första verksamhetsår en serie politiska lagar i syfte att lägga en grund för ett korporativt statssystem.1 På grund av det norska folkets motstånd misslyckades han redan under första halvåret att uppnå detta syfte.
Bland de lagar som folket reagerade häfti- gast mot var:
Lag av den 5 februari 1942 om nationell ungdomstjänst varigenom ungdom iåldrarna 10—18 år förpliktades att i den omfattning idrottsministem föreskrev tjänstgöra i Nasjo- nal Samlings ungdomsfylken.
Lag av den 5 februari 1942 om Norges Laerersamband vilken föreskrev obligatoriskt medlemskap i denna korporation för alla lärare i de skolor som sorterade under kyrko- och undervisningsdepartementet.
Genom att lagstiftningen i båda fallen möttes av häftigt motstånd från föräldrar- och lärarhåll misslyckades nyordningsför- söket totalt. En beräknad ungdomsrekryte- ring av 50 000 per år blev sammanlagt 500. Lärarfrontens hållning stärkte nyordningens senare försök att nyordna andra yrkesgrup- per. Nyordningsaktioner mot andra grupper drevs aldrig med samma intensitet.2
Lag av den 19 februari 1942 om Norges Advokatforbund ålade norska advokater att vara medlemmar i denna korporation vilken nyordnats i enlighet med ledarprincipen.
Förordning av den 23 februari 1942 in- ordnade alla hembygdsorganisationer i Nor- ges Ungdomslag vilket därigenom fick 50000 medlemmar. Föreningar tillhörande Ungdomslaget förbjöds att lämna detta.
Lag av den 26 februari 1942 om medlem- skap för alla journalister i Norskt Pressesam-
band. Medlemskapet var en förutsättning för att få verka inom pressen. Kultur- och folk— upplysningsdeparternentet fick kontroll över utgivningen av tryckta skrifter.
Lag av den 12 mars 1942 om parti och stat syftade till att stärka NS-partiets ställ- ning genom att göra det till statsbärande parti.
Lag av den 12 mars 1942 om skydd mot angrepp på parti och stat stadgade särskilt skydd för ledande personer inom stat och parti.
Lag av den 19 mars 1942 om förmögen- hetsindragning på grund av folkfientlig och statsfientlig verksamhet.
Lag av den 19 mars 1942 om redaryrket återupprättade Norges Rederforbund i enlig- het med nyordningens principer och ålade varje utövare av rederiverksamhet medlem- skap i förbundet.3
Lag av den 7 april 1942, utfärdad av kyrko- och undervisningsdepartementet, om utnämning av biskopar i norska kyrkor.
Lag av den 7 april 1942, utfärdad av kyrko- och undervisningsdepartementet, om utnämning av vissa präster och lekmän utan teologisk examen till prästerligt ämbete.4
Lag av den 16 april 1942 lagfäste en tidigare av rikskommissarien den 4 oktober 1940 utfärdad förordning om avsked, för- flyttning och disciplinåtgärder i offentlig tjänst. Avsättning kunde ske enligt samma grund som i den tidigare förordningen. La- gen gällde även domare och poliser. Till sanktionerna lades egendomskonfiskation. Lagen möjliggjorde även att man förflyttade tjänsteman till annan ort eller tjänst. Slut— ligen kunde bevillning, licens eller auktorisa- tion dras in av offentlig myndighet, om innehavaren gjort sig skyldig till ”politisk urettskaffent forhold”. De i bestämmelserna angivna förutsättningarna för tillämpning gav ett vitt spelrum för en godtycklig tolkning och någon domstolsprövning tilläts ej.5
Lag av den 16 april 1942 om befrielse från inkomstbeskattning av frivilliga bidrag till NS-partiet.6
Lag av den 3 september 1942, utfärdad av Quisling på justitieminister Riisnaes inrådan,
om temporärt tillägg till gällande strafflag- stiftning. Lagen avsåg brott mot offentlig myndighet, lugn och ordning, sedlighet, per- sonlig frihet, hälsa och välfärd, egendoms- brott samt brott mot ransoneringsbestäm- melserna. Minimistraffet höjdes till två må- naders frihetsberövande och dödsstraff in- fördes.7
Lag av den 9 september 1942 (fullmakts- lagen) avsåg att enligt nazistiska principer nyordna näringslivets organisationer. Dessa skulle ledas ”i överensstämmelse med vad som krävdes av hänsyn till folkets och sta- tens gemensamma nytta”. lnrikesdeparte- mentet bemyndigades att tillsätta ”ledare” inom organisationerna och vidtaga andra erforderliga åtgärder. Ingen medlem hade rätt att utträda ur sin organisation. Lagen var avsedd förbereda upprättandet av Quislings riksting. Planen omintetgjordes av protest- aktioner från närings]ivsorganisationernas och fackföreningarnas medlemrnar.8
Sedan den nazistiska nyordningen miss- lyckats tvingades Quisling att alltmer avstå från sitt nationalsocialistiska program. NS:s maktställning minskade successivt och den tyska kontrollen över ministerpresidentens och regeringens verksamhet förstärktes. Quisling-regeringen blev alltmer ett verkstäl- lande organ för ockupationsmakten.
Lag av den 26 oktober 1942 utfärdad av Quisling, på tyskt önskemål, varigenom all judisk egendom indrogs till statsverket.9
Den 27 januari 1943 förlängdes den i mars 1942 utfärdade lagen om avsked och för- flyttning av offentliga tjänstemän. 1 lagen angavs särskilt att den . . .”gjelder uten hen- syn till Grunnlovens bestemmelser”.1 ”
Lag av den 23 februari 1943 om allmän nationell arbetsinsats stadgade anmälnings- plikt till arbete för alla norska män i åldern 18—55 år och kvinnor i åldern 21440 är.1 '
Lag av den 17 juni 1943 om krigsfinan- sieringsbidrag (krisebidrag) från kommuner- na till staten.12
Lag av den 14 oktober 1943 om ändring av den militära strafflagen. Quisling bemyn- digade sig själv att förklara krigsartiklarna tillämpliga och att proklamera undantagstill-
stånd även då krig eller mobilisering ej rådde. Den militära strafflagen fick samtidigt ett tilläggskapitel om brott mot lugn och ord- ning. Ämbets- och tjänstemän kunde straffas med livstids fängelse eller dödsstraff för underlåtenhet att fullgöra tjänsteplikt. Även arbetsnedläggelse och liknande handlingar kriminaliserades. Quisling kunde sätta tilläg- get i kraft för viss tid antingen för hela landet eller del därav då krig ej rådde.13
Lag av den 21 oktober 1943 om tillägg till strafflagen. Quisling kunde därigenom befria en person från ådömt straff och dess påfölj- der, ”aeresopreisning”, om denne gjort sig förtjänt därav genom ”ädelt dåd eller offer- villig och gagnelig verksamhet för land och folk.”1 4
Lag av den 11 maj 1944 skärpte den militära strafflagen så att dödsstraff kunde utmätas för handling ägnad att störa eller hota lugn och ordning eller allvarligt skada folks säkerhet och välfärd.l 5
Lag av den 29 juni 1944 skärpte ytterliga- re den militära strafflagen. Påföljderna för brott mot vissa lagrum i den allmänna straff- lagen kunde nu dubblas eller utbytas mot dödsstraff när brottet begåtts under mörk- läggning eller avsett ransonerade varor eller ransoneringskort.16
4.4.3 Revisionen av ockupationstidens lagstiftning efter befrielsen
[ ”Landssvikoppgjoret” iNorge efter landets befrielse ingick en översyn och revision av ockupationstidens lagstiftning. Denna rätts- uppgörelse förbereddes under krigsåren av både exilregeringen och hemmafronten.1 Principerna för bedömning av lagligheten av ”bestemmelser av lovgivningsmessig inn- hold” från ockupationstiden fastslogs i en förordning av den 26 januari 1945 och i lag av den 27 september 1946 som ersatte för- ordningen. Huvudregeln var att lagbestäm- melser utfärdade i det ockuperade Norge skulle anses vara ”bortfallne”, om de innebar maktmissbruk av ockupationsmakten eller dess medhjälpare eller om de stred mot Grunnloven eller fastställde straff eller kon-
Enligt lagen av den 27 september 1946 skulle sådana bestämmelser som icke stod i strid med förkrigstidens lagstiftning förbli i kraft fram till den 30 juni 1947. Till denna grupp hörde bland annat en stor mängd föreskrifter rörande hälsovården och den all— männa ordningen, samt bestämmelser angå- ende ransonering och försörjning. De hade ett politiskt neutralt innehåll och var utarbe- tade av lojala tjänstemän.3
Privata rättshandlingar som omedelbart grundade sig på bestämmelser från ockupa— tionstiden kunde förklaras helt eller delvis ogiltiga, om dessa bestämmelser var rätts- stridiga och ett upprätthållande av rättshand- lingen skulle innebära ett godkännande av bestämmelsens rättsstridiga ändamål.4
4.5 Domstolsorganisation och rättskipning 4.5.1 De legala norska domstolarna 4.5.1.1 Hoyesterett
Högsta domstolen i Norge, Hoyesterett, stan- nade kvar i Oslo vid den tyska invasionen och var det enda av de högsta statsorganen som intakt förblev inom ockuperat område. Den kom att spela en betydande roll icke minst genom att ta klar ställning till förmån för landets lagliga regering och statsöver- huvud. Hoyesterett motiverade sitt beslut att kvarstanna i Oslo med att även om justitie- minister Wold muntligen hade uppmanat vissa ledamöter att medfölja till Hamar, intet formellt regeringsbeslut beträffande dess av- resa förelåg. Domstolens ordförande, Hayes- terettsjustitiarius Paal Berg, diskuterade frå- gan med vissa av domstolens ledamöter, men någon plenardiskussion föregick ej beslutet att kvarstanna.
Detta beslut granskades efter kriget av undersökningskommissionen och av stor- tingets protokollkommitte'. Dessa instanser fann att domstolen ej var skyldig följa en muntlig uppmaning från justitieministern. Endast konungen kunde avgöra om domsto- len på grund av särskilda omständigheter borde ta säte på annan ort än rikets huvud-
stad. Någon order från konungen förelåg ej och det var därför tvivelaktigt om domstolen över huvud taget hade lagligen kunnat beslu- ta om avresa. Undersökningskommissionen och protokollkommittén ansåg för övrigt att det inte var lika angeläget att evakuera Hoyesterett som övriga höga statsorgan.
”En forbliven av Kongen og Regjeringeni de okkuperte landsdeler ville ledet til en lammelse av de handlende statsmakter och dermed av landets styre, og Norge ville blitt et land med det styre fienden ville gi det. Alle grunner talte for at så ikke måtte skje.
En forbliven av Hoyesterett ide okkuper- te landsdeler ville ikke innfluert på landets styre, det ville ledet til at de fri deler av landet ikke kunne oppnå avgjorelser som ellers ligger under Hoyesterett, beklagelig nok, men ikke avgjorende for landsstyrets handledyktighet.
På den annen side ville Hoyesterett funge— rc i de okkuperte deler og etter Haager- konvensionen uten inngrep fra okkupasjons- maktens side.
Hoyesterett kan meget godt utfore sitt kall, å domme etter lov og rett, eventuelt etter folkerett, så lenge fienden holder seg innenfor folkeretten . . .”1
Domstolens verksamhet inställdes tempo- rärt den 9 april, men redan två dagar senare sammanträdde den och drog upp riktlinjerna för sin fortsatta verksamhet. Man enades om, att den snarast måste börja fungera på nytt. Beträffande domstolens förhållande till den av Quisling bildade regeringen, var ledamö- terna eniga om, att ingen regering kunde avkräva Hoyesterett en lojalitetsförklaring. Paal Berg preciserade senare på följande sätt domstolens syn:
”Blir vi spurt om vår stilling til hans ”regjering” måtte vi svare at lovligheten av de beslutninger den träff, bare kunne av- gjores av Hoyesterett i sittende rett og i form av en dom i sak mot en borger, tiltalt for ikke å ha lystret et administrativt påbud eller lov. Vi var grunnlovsmessig avskåret fra å gi andre erklaeringer enn responsa som ble avkrevd oss av Stortinget.”2
Denna avvisande hållning protokollfördes ej.3 När Quisling den 12 april proklamerade att han stödde sin regeringsbildning på
Grunnlovens & 41, föreslog ett par av Hayes- teretts medlemmar att domstolen skulle offentligt bestrida att ett sådant grundlags- stöd förelåg. Majoriteten av ledamöterna av- visade dock detta förslag: enligt undersök- ningskommissionen berodde detta förmod- ligen på att domstolen önskade undvika att provocera tyskarna till att uttryckligen er- känna Quislings regeringsbildning.4
Hoyesteretts insats vid upprättande av Ad- ministrationsrådet och Hayesterettsjustitia— rius verksamhet i det inledande skedet av riksrådsförhandlingarna har redovisats i av- snitten 4.1.2 Administrationsrådet och 4.1.3 Riksrådsförhandlingarna.
Den 25 september 1940 övertog rikskom- missarie Terboven ställningen som landets högsta förvaltningsorgan. Detta skedde sedan han i ett radiotal förklarat att Administra- tionsrådets verksamhet hade upphört. Som stöd för åtgärden åberopades en av Hitler utfärdad förordning.5 Vid rikskommissaria- tets sida fungerade ett formellt oavhängigt norskt organ bestående av 13 kommissariska statsråd. När dessa övertog ledningen av statsdepartementen, restes inom Hoyesterett frågan om domstolen skulle uttala sig om rättsenligheten av denna Terbovens "nyord— ning”. En av domstolens ledamöter fick i uppdrag att utarbeta en promemoria om de nya förhållandena ur rättslig synpunkt, och denna promemoria diskuterades vid ett plenarsammanträde. [ dokumentet hävdades bl. a. att enligt folkrätten en ockupation inte får inkräkta på domstolarnas verksamhet och oberoende.
”I de rettssaker som blir förelagt norske domstoler har de å undersoke om de folkerettslige regler og grunnsetninger er iakttatt av okkupasjonsmakten eller de orga- ner den har innsatt. Dette gjelder hva enten rettssakene blir pådomt under eller etter okkupasjonen . . .
Okkupanten savner folkerettslig hjemmel til å bestemme at gyldigheten av de forholds- regler som han eller hans organer treffer, er unndratt de ordinaere domstolers provel- ser . . .”6
Promemorian ledde icke till någon åtgärd från domstolens sida. En tanke att sända
promemorian till andra ämbetsmän avvisades för att åtgärden inte skulle framstå som om domstolen tog en politisk ståndpunkt och gick till direkt angrepp mot nyordningen. Hoyesterett som var en domstol borde inte opåkallat ta upp strid; det kunde begränsa dess möjligheter att fullgöra sina väsentliga uppgifter.7
Under ordinära förhållanden skulle hösten 1940 val ha ägt rum av lekmannaledamöter i landets domstolar (lagrettemenn, domsmenn och skjonnsmenn) för perioden 1941—1943. Justitiedepartementets kommissariske leda- re, Riisnaes, utfärdade emellertid den 14 november 1940 en förordning, varigenom han själv, utan hänsyn till gällande regler, fick rätt att utse och avskeda sådana ledamö- ter. När Hoyesterett fick vetskap om detta sammankallades ett plenarmöte den 19 no- vember. Vid detta uttalade Paal Berg bl. a. att lekmannadomarna efter den nya förord- ningen skulle vara icentraladministrationens makt och att därmed principen om domsto- larnas oavhängighet åsidosatts. Detta var ett angrepp på en av rättssamhällets grundpelare och som den dömande maktens främsta före- trädare måste Hayesterett omedelbart pro- testera mot ett sådant övergrepp. Detta in- lägg följdes av en diskussion mellan domsto- lens ledamöter, och Hoyesterett enade sig om att till justitiedepartementet rikta en skrivelse, vilken i avskrift även skulle tillstäl- las Terboven. Skrivelsen, som underteckna- des av samtliga domstolsledamöter, löd i utdrag:
”Denne förordning gjelder såvel sivile sa- ker som straffesaker. Den gir den konstituer- te statsråd for Justisdepartementet adgang til å gripe inn i sammensetningen av domstolene på en måte som er i åpenbar strid med de prinsipper vår domstolordning er bygd på.
Förordningen overskrider grensene for den myndighet en konstituert statsråd har som representant for okkupasjonsmakten etter den 4. Haag-konvensjon av 1907 med tilhorende reglement for landkrigen, hvor- etter en okkupant skal *respektere de lover som gjelder i landet med mindre det fore- ligger absolutte hindringer derfor, . . .
Domstolenes uavhengighet er fastslått i Grunnloven og er i samsvar med folkeretten
uttrykkelig anerkjent i Reichskommissars forordning av 28. september 1940 QS. Å opprettholde denne uavhengighet er av grunnleggende betydning for rettssikker- heten. Skulle forordningen bli gjennomfort, ville det få skjebnesvangre folger for retts- livet.
Som överste representant for den dom- mende makt i riket må Hoyesterett henstille at departementets förordning ikke blir gjen- nomfort.”8
Skrivelsen ledde till att Paal Berg kallades till Riisnaes. Han meddelade Berg, att depar- tementets rättsavdelning fann det tveksamt om förordningen kunde sägas strida mot Haagkonventionen och att Terboven å sin sida hävdade att Haagkonventionen ej längre hade giltighet beträffande förhållandet mel- lan Norge och Tyskland. Riisnaes slutade med att säga att han tog det fulla ansvaret för vad som gjorts, och att han i fortsätt- ningen ej önskade några fler hänvändelser från Hrayesterett.9
Den 6 december kungjordes i den norska pressen, att åldersgränsen för statliga och kommunala tjänstemän hade sänkts från 70 till 65 år. Avsked vid den lägre åldersgränsen skulle ges efter respektive statsråds indivi- duella bedömning, och hänsyn skulle därvid tas till att
”bare tjenestemenn som ved oppnåelsen av denne åldersgrense ennå besitter både den for stillingen nodvendige vivasitet og som forovrig i enhver henseende fremdeles må anses skikket til å fylle de krav som den nye tid legger på ham, vil kunne gjore sikker regning med å bli sittende ut över denne aldersgrense, 65 år”.1 0
Paal Berg hade under hand fått kännedom om att åldersgränsförordningen skulle utfär- das och om att Terboven ämnade förbjuda Hoyesterett att pröva giltigheten av förord- ningar, som han eller något konstituerat statsråd utfärdade. Riisnaes anmodade Hoyesterett att, om den ämnade vidtaga någon åtgärd med anledning av förord- ningen, först konferera med honom. Dom- stolsledamötema sammankallades till ett ple- narsammanträde samma dag som förord- ningen kungjordes den 6 december och Berg
redogjorde där för de upplysningar han fått. Beträffande förordningen uttalade han bl. a. följande:
”Om den gjeldende aldersgrenseloven av 14. mai 1917 er å si at den har sin konstitu- sjonelle bakgrunn:
De uavsettelige hoyesterettsdommere skal vaere helt uavhengige. Almenheten må ikke engang kunne ha mistanke om at en hoyeste- rettsdommer av frykt for ikke å få sin funksjonstid forlenget stemmer i en viss retning. Förordningen idag er gitt, som den heter, med oyeblikkelig virkning. Det ligger utenfor okkupasjonsmaktens myndighet å gi en slik regel, når forholdet er at man heri landet ved erfaring har funnet at en dorrimer er fullt arbeidsdyktig til han er 70 år. For- ordningen er derfor ulovlig. Men videre heter det at forlengelse av funksjonstiden kan finne sted etter statsrådens bestemmelse, hvis man 'forstår den nye tid,. Det gjelder å skaffe 'en stab av medarbeidere'. I og med at denne förordning er sendt ut og trådt i kraft, er Hoyesteretts hele grunnlovsmessige stilling endret — så vel for de som er 65 som for de som ikke er det. De under 65 vil få det notert på sitt rulleblad — at de då og då har votert sånn og sånn. Jeg for min del vil skrive til departementet at på disse villkår kan jeg ikke sitte i Hoyesterett eller Arbeids— retten."l '
Samtliga domstolsledamöter förklarade sig eniga med Berg och rättens ståndpunkt pre- ciserades i en promemoria. Avsikten var, att Berg skulle läsa upp den för Riisnaes och samtidigt förklara, dels att Hoyesterett ej kunde erkänna lagligheten i påbudet men saknade makt att ändra detta, dels att dom- stolens ledamöter under sådana förhållanden ej ansåg sig kunna fortsätta i sina ämbeten. Riisnaes var emellertid ej tillgänglig för ett sammanträffande.
Dagen efter, den 7 december, mottog Hoyesterett ett brev från Terboven som hade följande lydelse:
”Det kan ikke hore med til Hoyesteretts befoyelser å ta standpunkt til gyldigheten av rettsforskrifter som er utstedt etter at den överste regjeringsmyndighet i Norge er gått over på meg. Dette gjelder like meget overfor de rettsforskrifter jeg selv har utstedt som for de forordninger som på grunnlag av min förordning av 28. september 1940 blir ut-
stedt av de kommissariske statsrådcr. Disse forskrifters gyldighet kan ikke dras i tvil av Höyesterett eller av noen annen norsk dom- stol, for det tilkommer utelukkende meg å avgjöre hvilke forholdsregler der er hensikts- messige for å fremme den offentlige orden og det offentlige liv i Norge. Den rettsopp- fatning som er brakt til uttrykk iHöyeste- retts beslutning av 19. november 1940, går derfor ut fra falske forutsetninger og er således en rettsvillfarelse.
Bortsett fra denne henvisning til den fak- tiske rettslige stilling vil det også av den grunn anbefale seg for Höyesterett å avholde seg fra å ta stilling til statsledelsens forholds- regler, da dette, dersom det ikke skjer etter oppfordring fra rette vedkommende, har karakteren av en politisk demonstrasjon. En domstols oppgäve består dog ikke iå blande seg opp iden politiske utvikling."12
Efter att åter förgäves ha sökt kontakt med Riisnaes tillställde domstolen justitie— departementet ett brev. (Källan anger ej datum för detta.) Där uttalades bl. a.
”at en ordning med adgang for en departe- mentssjef til å avgöre om en dömmer som har fyllt 65 år ska] gå av straks eller skal fortsette på det uvisse, ikke stemmer med den uavhengighet av administrasjonen som embetsdommere skal ha etter Grunnloven. Saerlig vil forordningen medföre en alvorlig svekkelse av den stilling Höyesterett inntar som rikets överste domstol. Höyesteretts saerstilling har også fått uttryck i alders— grense-loven av 14. maj 1917 54 som ute- lukker muligheten av at en höyesteretts- dommer kan bli sittende i sitt embete etter at han har nådd aldersgrensen.”l 3
Vidare hemställde domstolen att justitie- departementet skulle försöka utverka hos socialdepartementet, att förordningen ändra- des, samt bad om svar på denna begäran. Däremot nämndes ej något i brevet om att domarna avsåg att nedlägga sina ämbeten.
Domstolen upptog till diskussion Terbo- vens tidigare anlända brev. Vid ett plenar- sammanträde öppnade Berg debatten med att varna för fortsatt passivitet. Domstolen borde svara Terboven att
”vi fremdeles lever under folkeretten, og at det er der okkupasjonsmakten må Söke hjemmelen for sine forordninger, selv om den har et visst spillerom for sitt skjönn”.
Samtliga domare anslöt sig till Bergs me- ning och den 12 december tillställdes justi— tiedepartementet ett brev varav en kopia sändes till Terboven. Med hänvisning till Terbovens brev sade domstolen bl. a.:
”. . . har Reichskommissar uttalt at hver- ken Höyesterett eller andre norske domsto- ler kan ta stilling til spörsmålet om gyldig- heten av de rettsforskrifter som utferdiges av Reichskommissar eller av de konstituerte statsråder i henhold til hans förordning av 28. september 1940, da det utelukkende tilkommer Reichskommissar å avgjöre hvilke forholdsregler er tjenlige til fremme av den offentlige orden og det offentlige liv i Norge.
Vi vil fremholde at domstolene etter norsk konstitusjonell rett har plikt til å pröve gyldigheten av lover og administrative forordninger. Under en militaer okkupasjon må domstolene etter vår mening på samme måte under avgjörelsen av de rettsspörsmål som forelegges under en sak, kunne — i den utstrekning folkeretten hjemler det — ta stilling til den folkerettslige gyldighet av forordninger som er utstedt av okkupasjons- maktens organer.
Vi kan ikke fölge det syn på domstolens myndighet som Reichskommissars brev gir uttrykk for, uten å handle istrid med våre plikter som dommere i Norges Höyesterett.
Vi finner derfor ikke å kunne fortsette i våre embeter.
Vi forutsetter naermere konferanse med Justisdepartementet om tidspunktet för vår fratreden.”14
Något svar från Riisnaes kom ej, men Berg fick den 18 december under hand veta, att NS-myndigheterna avsåg att med omedelbar verkan avskeda samtliga höyesterettsdomare över 65 år samt i stället utse så många NS-domare att partiet fick majoritet i dom- stolen. Vid denna underrättelse samman- kallades Höyesterett omedelbart till plenar- sammanträde för att man skulle hinna före- komma NS, och samma dag lät domstolen avlämna ett brev i justitiedepartementet med följande innehåll:
”I brev av 12. d. ni. har undertegnede dommere i Höyesterett meddelt Justisdepar- tementet at vi ikke kan fortsette i våre embeter. Vi uttalte samtidig at vi forutsatte en konferens med departementet om tids- punktet for vår fratreden.
Da vi ikke har fått noe svar, går vi ut fra at departementet ikke finner en sådan konfe- ranse påkrevd. Vi tillater oss derfore å med- dele at vi fratrer våre embeter lördag den 21. d. m., som etter Höyesteretts forretnings— orden er rettens siste dag för rettsferien.”l 5
Samma dag kallades Berg till Riisnaes. Denne förklarade, att han uppgivit sin ur- sprungliga tanke att avskeda samtliga domare över 65 år och i stället avsåg att avskeda de åtta äldsta samt ytterligare en (Stang), vilken tidigare arresterats och utse nio nya leda- möter. Berg och de två domstolsledamöter som åtföljde honom vägrade acceptera för- slaget. Senare sammankallade Riisnaes alla Höyesteretts domare under 65 år och fråga- de om de ville kvarstå, men samtliga avböjde bestämt.
Den 21 december fick samtliga domare över 65 år sitt avsked i ett brev från Riisnaes, medan de övriga i personliga brev uppmana- des att kvarstå. Riisnaes fick följande svar i ett av samtliga domstolsledamöter under- tecknat brev:
”Vi kan ikke erkjenne at Justisdeparte- mentets sjef har folkerettslig hjemmel for å pålegge medlemmer av Höyesterett å fort- sette i sine embeter under de foreliggende forhold.
Dersom Justisdepartementet, etter å ha mottat vårt brev av 12. d. m. hadde uttalt önske om at samtliga medlemmer av Höyes- terett skulle fortsette en tid, ville vi — som det fremgår av brevet — ikke ha stillet oss avvisende overfor et sådant önske.”l 6
Domarna lade således ned sina ämbeten som en protest mot en av ockupationsmak- ten utfärdad författning om domares pen- sionsålder, vilken de ansåg stridande mot folkrätten. Genom denna åtgärd trädde de i öppen opposition såväl till ledaren för ocku- pationsmakten i Norge, Terboven, som till den nazistiska nyordningen. Ämbetsnedläg- gelsen fick till följd att det under återstoden av kriget ansågs innebära bistånd åt fienden och undergrävande av Norges stridsförmåga att låta utnämna sig till medlem av Höyeste- rett. Motsvarande gällde emellertid ej tjänst i andra domstolar eller i förvaltningen. All- mänt sett verkade Höyesterettsdomarnas
hållning stimulerande på motståndsviljan. Höyesteretts hållning tillvann sig under— sökningskommissionens erkännande. Man underströk domstolens lojalitet mot konung och regering vid upprättandet av Administra- tionsrådet och under riksrådsförhandlingarna och uttryckte sitt gillande av ämbetsnedläg- gelsen i protest mot ockupationsmaktens brott mot folkrätt och norsk konstitution.
”Den tredje statsmakt og dens leder kan med stolthet se tilbake på sin virksomhet fram til den lange rettsferien som begynte 21. december 1940. Höyesterett fortjener folkets takk.”1 7
Beträffande Höyesterett anslöt protokoll— kommittén sig i stort till kommissionens uppfattning.
4512 Övriga norska icke-nazistiska domstolar
Från ockupationsmaktens sida hävdade man konsekvent att det norska domstolsväsendet lämnades oantastat under ockupationen. Detta var dock ett missvisande påstående. Höyesterett rekryterades helt med trogna nazister. Domstolarnas organisation bibe— hölls formellt och själva processföringen in- för dessa synes ha fortgått utan ingrepp från nazistisk sida. De reguljära domstolarnas verksamhet begränsades emellertid på olika sätt. Nazistiska norska domstolar övertog de- lar av rättskipningen och rent tyska domsto- lar upprättades för vissa slag av mål. Ett stort antal mål undantogs på detta vis från allmän domstolsprövning.1 Åtgärder vidtogs även mot domarkårens enskilda medlemmar.
Domarkåren liksom annan personal i den offentliga förvaltningen berördes av rikskom- missarie Terbovens den 4 oktober 1940 ut- färdade förordning om möjlighet att avske- da, suspendera eller förflytta tjänstemän i offentlig tjänst vilkas politiska hållning ingav tvivel om att de av alla krafter skulle medver- ka till den politiska nyordningen.2
På samma sätt som Quislingregeringens lag- stiftning måste betraktas som ockupations- maktens, får också de norska nazistiska dom- stolarna anses ha varit organ för ockupa- tionsmakten. De har därför upptagits till behandling i detta avsnitt.
4.5.2.1 Tyska domstolar Tysk militärdomstol
De militära krigsdomstolarna var under hela ockupationen behöriga att uppta åtal mot personer som tillhörde eller stod itjänst hos Wehrmacht. Även icke-tyska medborgare kunde åtalas där för brott som var riktade mot Wehrmacht, dess medlemmar eller dess anläggningar. Om krigsrätten avstod från att handlägga sådana mål, övergick behörigheten till den tyska polisdomstolen. Fram till januari 1942 upptog militärdomstolarna även mål rörande vapen, spionage för Stor- britannien, innehav av radiosändare och lik- nande. Mål av dessa slag överflyttades där- efter till den tyska polisdomstolen.l
Tysk polisdomstol
Ockupationsmakten upprättade genom en förordning av den 17 september 1941 en tysk domstol, SS— und Polizeigericht Nord. Domstolen var behörig att handlägga mål rörande brott mot samtliga de förordningar som rikskommissarie Terboven utfärdade. Dess kompetens utvidgades med tiden och, som ovan nämnts, övertog den handlägg- ningen av åtskilliga kategorier mål vilka tidi- gare sorterat under tysk militär domstol. Främst handlades här brott av politisk karaktär, såsom att olovligen lämna landet eller bege sig dit eller att driva propaganda eller annan verksamhet för fienden. Men här upptogs även mål som avsåg brott mot ar- betsfred och näringsliv vari man under de senare krigsåren även inkluderade grova brott mot ransoneringsbestämmelserna.2 Ramen för de vid dessa domstolar åtalbara brotten utvidgades successivt och påföljder-
na skärptes. Genom en förordning av den 12 december 1942 blev domstolen behörigt forum, så snart en tysk medborgare deltagit i den straffbara handlingen. Förutsättningen var dock att rikskommissarien eller chefen för säkerhetspolisen fann förenligt med tys- ka intressen att domstolen tog jurisdiktion. Var detta fallet handlade den tyska polis- domstolen målet i enlighet med norska straffbestämmelser. Om målet redan uppta- gits av norsk domstol var denna skyldig att överlämna detsamma.3
Domstolen blev i flera fall ett instrument för ockupationsmaktens förföljelse av olika grupper. Den användes således vid den av ockupationsmakten drivna jakten på ”kom- munister”. Som exempel kan nämnas att 17 norska medborgare, vilka betecknades som kommunister, i februari 1943 dömdes till döden av polisdomstolen och att 15 av dem avrättades. Brottet angavs vara försök till bolsjevikiskt undermineringsarbete och verk- samhet till förmån för fientlig makt.4
Norska domstolar handlade mål om svar— tabörshandel och brott mot ransoneringsbe- stämmelserna. Endast mål vari tyska med- borgare varit inblandade hänsköts efter den 12 december 1942 till polisdomstolen. Efter juli 1943 skedde en omsvängning och riks- kommissarien överförde till detta forum kva- lificerade brott mot ransoneringsbestämmel- serna.
Exempel: i augusti 1943 avkunnade polis- domstolen i en ransoneringssvindel fem do- mar, varav en dödsdom, mot norska medbor- gare. Dödsdomen var den första som avkun— nats i mål som saknade politisk eller militär bakgrund.S
Ståndrätt
Ståndrätt kunde av rikskommissarien upprät- tas där civilt undantagstillstånd proklame- rats. Åtalbar inför Ståndrätt var varje hand- ling som hindrade eller hotade allmän ord- ning och säkerhet, arbetsfreden eller det politiska livet och vidare varje brott mot av rikskommissarien eller polismyndighet utfär- dade bestämmelser. En kort summarisk pro-
cess, ersatte civila rättegångsregler. Stäm— ningen kunde vara muntlig och handlägg— ningen måste avslutas inom 24 timmar. Rät- tens beslut kunde ej överklagas. Norrnalstraf— fet var dödsstraff som verkställdes omedel- bart eller senast inom 24 timmar genom arkebusering. Lägsta av ståndrätt utdömda straff var 10 års straffarbete. Rätten kunde också förordna om förmögenhetskonfiska- tion. Domens verkan upphörde om den ej verkställts inom 24 timmar. Denna möjlighet till ståndrätt utnyttjades i mycket stor onr- fattning.6
4.5.2.2 Nazistiska norska domstolar Den nyordnade Höyesterett
Sedan Höyesteretts ledamöter som ovan skildrats avgått, nyordnades domstolen på så sätt att det kommissariska statsrådet Riis- naes i sin egenskap av chef förjustitiedepar- tementet utsåg nya ledamöter av domstolen. Denna nya nazistiska Höyesterett acceptera- des aldrig av norrmännen. Genom en tyst överenskommelse undvek man att hänskjuta mål från underrätterna till den nazistiska Höyesterett och försökte i stället att få målen avgjorda genom skiljedom. Ledamö- terna av den gamla Höyesterett tilläts dock ej av ockupationsmakten att tjänstgöra som skiljemän.l
Folkedomstolen
För att stärka NS:s inflytande över rättskip- ningen, inrättades i december 1940 den s. k. Folkedomstolen som till sin karaktär när- mast motsvarade en revolutionstribunal. NS- ledningen rättfärdigade domstolens upprät— tande med att mål som där handlades annars skulle anhängiggjorts vid tysk krigsrätt. Åkla- garmyndigheten kunde vid denna domstol åtala brott mot statens säkerhet, mot författ- ningen, mot ämbetsmän i tjänsteutövning, mot allmän ordning och liknande och dess- utom även andra brott, då särskilda skäl förelåg. Enligt den i samband med domsto- lens upprättande utfärdade åklagarinstruk-
tionen beordrades åklagarna att inför dom— stolen åtala inte bara brott som hade ”poli- tisk karaktär” utan även sådana som hade ”samband med något politiskt förhållande”. Man garderade sig genom denna vaga och vida instruktion för att de allmänna dornsto- larna skulle blanda sig i folkedomstolens verksamhet.2
Specialdomstolar in casu
Norska medborgare ställdes i många fall in- för rätta vid specialdomstolar vilka hastigt upprättats genom förordningar utfärdade in casu. Som ett led i aktionen mot poliskåren ställdes t. ex. en norsk polisfullmäktig, Eilif- sen, den 15 augusti 1943 inför rätta vid en hastigt upprättad Specialdomstol bestående av tre höga norska nazister vilka utdömde dödsstraff efter en dags förhandling. Den provisoriska lag vilken upprättade domstolen var daterad 14 augusti men publicerades först den 17 augusti, dvs. dagen efter det straffet verkställts.3
4.5.3 Befrielse från rättsliga påföljder
NS-medlemmar som ”provocerats” och där- för själva utövat ”lämplig” vedergällning undgick vid flera tillfällen åtal. De stödde sig därvid på en av ”riksadvokat” Nordvik den 20.3 1941 utfärdad kungörelse varigenom den skulle ”. .gå straffri som etter å vaere blitt provosert ved en aereskraerrkelse eller legemsfornaermelse, tar gjengjeldelsen i sin egen hånd og över den ved legemsfornaer— melse mot den provoserende part".1
Genom ett tillägg till strafflagen den 21 oktober 1943 kunde en person som genom ädelt dåd eller för land och folk gagnerik verksamhet också genom s.k. ”aeresopreis- ning” befrias från ådömt straff.2
4.5.4 Efterkrigstidens revision av ockupationsårens domar
I samband med den lagliga statsledningens ”landssvikoppgjör” efter krigets slut revide-
rades vissa domar som avkunnats under ockupationen. Detta skedde med stöd av en lagstiftning som tillkommit under krigsåren genom samarbete mellan exilregeringen och den norska hemmafronten.1
Angående revision av under ockupationen avkunnade domar stadgades bl. a. att straff- domar av tyska domstolar i Norge skulle vara utan rättsverkan. I detta sammanhang skulle vissa norska, nazistiska specialdomstolar be- traktas som tyska; in dubio skulle justitie- departementet avgöra för vilka domstolar detta gällde. Också andra straffdomar från ockupationsåren skulle sakna rättsverkan, om de byggde på av tyska myndigheter utfärdade straffbestämmelser eller på vissa i restitutionslagen uppräknade straffbestäm- melser. Justitiedepartementet kunde till den- na uppräkning lägga också andra straffbe- stämmelser från ockupationstiden. Också civila mål avgjorda under ockupationstiden kunde omprövas under förutsättningar som i stort sett motsvarade dem som gällde för omprövning av straffdomar. Under liknande förutsättningar kunde vidare under ockupa- tionen tvångsvis genomförda verkställighets- åtgärder omprövas.2
Även om ett beslut (”avgjörelse”), inte kunde anses bygga på i sig rättsstridiga ”lov- bestemmelser”, kunde det
”tas opp til ny behandling, prövelse og revisjon när avgjörelsen antas å ha vaert ledd i okkupasjonsmaktens eller Nasjonal Sam- lings forSök på å nazifisere landet eller ellers å ha vaert utslag av maktmisbruk fra okkupa- sjonsmaktens eller dens hjelperes side”.
Detsamma gällde
”ellers når det etter forholdene ville vaere åpenbart urimeli, om avgjörelsen ble opprett- holdt uforandret”.3
Envar, som hade ett rättsligt intresse av att ett sådant beslut blev prövat kunde begä- ra att ärendet upptogs till granskning av vederbörande myndighet. Denna senare kun- de också på eget initiativ upptaga ärendet. I sådana revisionsfrågor kunde emellertid var- ken vederbörande departement eller något annat förvaltningsorgan fälla det slutliga av—
görandet. Den som inte vunnit gehör hos förvaltningsmyndigheten kunde fullfölja sin talan domstolsvägen.4
4.6 Finanserna 4.6.1 Administrationsrådets finanser
Administrationsrådet tillerkändes av Höyes- terett behörighet att under ockupationen ikläda sig stortingets rätt att fastställa budget samt utdebitera skatter och andra avgifter. Vissa av domstolens ledamöter hävdade, då frågan behandlades vid ett plenarsammanträ- de i domstolen den 18 maj 1940, att tyskar- na enligt folkrätten hade rätt att utskriva skatter och att Administrationsrådets rätt grundade sig på denna. Höyesterettsjustitia- rius däremot hävdade att det förelåg ett rent statsrättsligt spörsmål. Domstolen hade en- ligt honom att ta ställning till om det förelåg en nödsituation som gav Höyesterett en kon- stitutionell rätt att tillskriva rådet behörighet att utskriva skatter. Denna ståndpunkt god- togs av samtliga närvarande ledamöter.
Senare preciserade Paal Berg domstolens beslut vid ett rådssammanträde. Domstolen hade fastställt att frågan var rent statsrättslig och gällde om Administrationsrådet tempo- rärt kunde träda i de behöriga statsmakter— nas ställe, när dessa var förhindrade att utöva sin myndighet. Eftersom grunden för för- hindret saknade betydelse, hade domstolen ej funnit skäl för att granska frågan ur folkrättslig synvinkel. Justitiarius påpekade samtidigt att i fall då situationen var så extraordinär att man måste ändra tidigare skattesatser, fick rådet göra detta efter eget bedömande'
4.6.2 Ockupationsmaktens finanser
Norge belastades under ockupationsåren 1940—45 med samtliga utgifter för de tyska ockupationstruppernas underhåll, för den ständigt växande tyska civila administratio- nen och för tyskarnas nybyggnad av barac- ker, befästningar, flygplatser, järnvägar och liknande. Ockupationsmakten tillgodosåg sina ekonomiska behov på ett flertal sätt:
sedelrekvisition, krisbidrag från kommunerna,
”frivilliga” bidrag till Germanske SS— Norge, formueindragning och egendomskon- fiskation från grupper och enskilda.
Ockupationsmakten upprättade ett konto i Norges Bank och utbetalningarna från ban- ken skedde sedan på ”order” från finansde- partementet. Det Tyska Riket stod formellt som gäldenär med den norska staten som garant, och enligt överenskommelse skulle gälden övertas av den norska staten i den utsträckning den ej gäldades av Tyska Riket. I verkligheten var dock dessa ”lån” från Norges Bank en maskerad krigsersättning och de rubricerades även i kontona som ”utgifter i samband med kriget”. Kontot belastades varje månad med 150—200 miljo- ner norska kronor. I mitten av april 1941 uppgick gälden till 1,6 miljarder, i slutet av 1943 hade den stigit till 8 miljarder och vid årsskiftet 1944—45 till 11 miljarder.2
Ockupationsmakten bedrev en betydande sedelrekvisition, och en omfattande nytryck- ning av sedlar blev följden därav. Som exem- pel kan nämnas att sedelomloppet ökade efter den 9 april 1940 med två miljarder fram till slutet av 1943 och utgjorde då sammanlagt 2 578 miljoner.3
Kommunerna skulle, enligt en lag av den 17 juli 1943, vilken omgående trädde ikraft, betala ”krisebidrag” (även kallat krigsfinan- sieringsbidrag) till staten. Krisbidraget förföll till betalning halvårsvis och skulle inbetalas till samma tjänstemän, som mottog den stat- liga skatten. Bidragsbeloppet fastställdes på grundval av den i kommunalskattelängden redovisade skatteintäkten, och det samlade bidraget från hela landet skulle utgöra 2 % av skatteintäkten sedan 500 kronor per invåna- re undantagits därifrån. lnrikesdepartemen- tet kunde därutöver beordra enskilda kom— muner att betala in så mycket extra krisbi- drag som deras budget medgav utan att beskattningen i kommunen ökade. Om en kommun pålades sådant krisbidrag och detta ej inrymdes i dess fastställda budget kunde den, efter att ha inhämtat inrikesdeparte—
mentets godkännande, få höja skatteöret. Fylkesmannen beslöt om fördelningen av krisbidraget på de enskilda kommunerna och delgav sedan ”statens oppebörselbetjent” be- slutet. Om inrikesdepartementet därefter önskade ändra beloppet skulle uppbörds- männen underrättas även härom.4
Germanske SS-Norge utfärdade genom sin ”ekonomiledare” hösten 1943 tiggarbrev, där organisationen under förtäckt hot utbad sig bidrag till sin verksamhet. Där stod bl. a. följande
7
*. . . og vi venter av Dem, at også De gjör Deres plikt overfor fedreland ved å stötte oss ökonomisk . . . Få vi ikke innen en rimelig tid beskjed om at De oppfyller denne Deres plikt overfor Norge og Dem selv tillater vi oss i motsatt fall å utbe oss Deres begrun- nelse for dette Deres Standpunkt . . .”
De bidrag som på detta sätt erhölls fritogs från beskattning enligt en lag av den 16 april 1942 om befrielse från inkomstbeskattning av frivilliga bidrag till partiet.5
1 mars 1943 avsattes riksrevisionen med verkan från utgången av innevarande budget- år 30 juni 1943, emedan Quisling och hans regering ej längre kunde tolerera den kritik som de utsattes för. Quisling tillsatte ett utskott som skulle utarbeta en ordning för den framtida revisionen.6
I samband med Quislings nyordning år 1942 likriktades även bankväsendet till stora delar. Hypoteksbanken, Kommunalbanken, Arbeiderbruk- och Boligbanken samt In— dustribanken fick i oktober nya likriktade styrelser. De stortingsvalda styrelserna avske— dades och ersattes med partimän. Norges Banks direktion kvarstod däremot oföränd- rad.7
4.7 Näringslivet och folkförsörjm'ngen
Som en följd av den svåra kris som rådde inom näringslivet under den första tiden efter invasionen inträdde en ekonomisk stag- nation. Order annullerades, företag skar ned sin verksamhet och inskränkte antalet arbe- tare och tjänstemän. Det fanns stora varu- lager som ingen önskade köpa. Byggnads-
verksamheten sjönk, emedan bankerna tillämpade en restriktiv kreditgivning. Bank- konton spärrades. I juni 1940 ersatte ett kraftigt köpkrav det tidigare köpmotståndet och allt kunde säljas.
4.7.1 Administrationsrådets ekonomiska åtgärder
Klagomålen växte och riktade sig i första hand mot Administrationsrådet som tvinga- des vidtaga en rad åtgärder som allvarligt ingrep i privata rättsförhållanden, och som under ordinära förhållandet hade krävt be- myndigande av stortinget. En rad krisbe- stämmelser utfärdades. Som exempel kan nämnas begränsning av rätten att utta bank- medel, ändring av tidigare ransoneringsbe- stämmelser och ransonering av tidigare oran- sonerade varor. Syftet med dessa åtgärder var att hålla en fast pris- och lönenivå, Norrmän och tyskar var ense i denna fråga.1
För att rätt kunna fylla sin uppgift som organisatör av arbetslivet ansåg sig rådet behöva ett specialorgan vid sin sida. Rådet tillsatte den 3 maj 1940 en nämnd för industri och handel, ”Nemnda for lndustri og Omsetning”, som fick i uppdrag att vidta de åtgärder som krävdes för att upprätthålla produktionen inom industri och handel. Nämnden, som fick fem medlemmar, var ej endast ett rådgivande organ utan vidtog även självständigt vittgående åtgärder. För att nämnden skulle kunna utreda om ett drift— stopp var nödvändigt. beslöt rådet att varje driftstopp måste i förväg motiveras i en anmälan till nämnden. Rådet bestämde att de löner som fastställts enligt rådande löne- tariffer skulle bestå till dess annat beslutats. Det uppmanade näringslivets organisationer att undvika uppsägning av tjänstemän och arbetare och att ta hänsyn till den enskildes försörjningsbörda vid fördelningen av till- gängligt arbete. Rådet gav ekonomiskt stöd i form av lån och garantier till företag som befann sig i en svår situation, till sådana företag som man fann det angeläget att hålla i gång av hänsyn till de många arbetare och tjänstemän som där hade sin bärgning och
till företag som producerade livsviktiga va- ror. Kommuner hade möjlighet att erhålla rena bidrag. Medlen utgick från tidigare stor- tingsbevillningar (de bevillningar som stor- tinget givit för åren 1939—40 och 1940—41) och från äldre fonder.2
Den 23 maj utfärdade rådet föreskrifter om ändrade löne- och arbetsvillkor. Före— skrifterna som föregåtts av ingående för— handlingar mellan norska och tyska myndig- heter förutsatte i allmänhet att ändringar skulle ske först efter förhandling och med- ling men medgav även sorn eftergift för tyska krav att socialdepartementet och senare ”riksmeklingsmannen” fick fatta egna beslut och hade det slutliga avgörandet.3
Den 24 april 1940 inledde arbetsgivar- och arbetarrepresentanter förhandlingar om det kort före invasionen höjda dyrtidstillägget. Dessa ledde till en överenskommelse den 1 juni 1940 att ta bort dyrtidstillägget för statens arbetare samt det extra tillägget för statstjänstemän.4
För att stabilisera kredit- och betalnings- förhållandena i landet ingicks den 11 maj på nämndens initiativ ett avtal mellan Admi- nistrationsrådet, Norges Bank, den norska bankföreningen och Norges sparbanker. Detta fick i korthet följande innehåll: Norges Bank sänkte diskontot till 3 % och bankerna skulle i största möjliga utsträckning söka tillmötesgå sina fasta kunder för att hålla i gång företagen och mjuka upp kreditmarkna- den. Riksbanken skulle i samma syfte på nämndens uppdrag kunna bevilja en kriskre- dit i de fall då övriga banker ej ansåg sig kunna ge kredit.S
Under april och maj 1940 kom en rad bestämmelser rörande landets ekonomi. Den 27 april förordnade Prisdirektoratet om pris— stopp för att bibehålla prisnivån av den 8 april och den 4 maj förbjöd direktoratet hyreshöjningar.6
Administrationsrådet beslöt den 28 maj att genomföra en räntesänkning. Den 12 juni begränsades rätten till exekutiv auktion och till vräkning av hyresgäster och samtidigt fick kommunerna rätt att kräva upplåtelse av bostäder åt bostadslösa. Norska arbetare på
tyska arbetsplatser fickjämlikt beslut av den 13 juni krigsförsäkring. Nya bestämmelser om förlagspant och pantsättning av fabriks- inventarier kom den 4 juli för att underlätta kredittillgången.7
Genom en den 12 september utfärdad förordning skärpte Administrationsrådet priskontrollen och vidgade samtidigt behö- righeten för Prisdirektoratet som vid sin sida fick ett av Administrationsrådet utnärrmt prisräd. Prisdirektoratet kunde enligt denna förordning ålägga företagsledare att produce— ra bestämda varor till priser som fastställdes av direktoratet eller att prestera bestämda tjänster. Direktoratet kunde vidare kräva att vissa varor i det allmännas intresse avstods till offentliga eller enskilda mottagare. Ad- ministrationsrådet behöll den högsta led- ningen över Prisdirektoratet vilket bl. a. innebar att rådet kunde befalla detta att ändra eller upphäva prisregleringar. Rådet fastställde reglerna för kommande prisregle- ringar.8
4.7.2 Tysk belastning på den norska försörjningen
Ockupationsmakten belastade den norska folkförsörjningen hårt genom Wehrmachts, andra tyska myndigheters och tyska civil- personers förbrukning i Norge. Dessutom pågick under hela kriget en ofta okontrolle- rad export av norska varor till Tyskland.1 Enligt en av den norske, icke nazistiske, näringsministern Blehr vid årsskiftet 1943/44 gjord beräkning mottog Wehrmacht under ockupationens första tre år livsmedel för omkring 400 miljoner norska kronor. lnbegripet i summan var ej vad Wehrmacht, tyska myndigheter och civila tyskar på egen hand inköpte i landet och förbrukade eller exporterade utan licens och kontroll. Dessa sista poster förmodas ha uppgått till 30 miljoner. Norge mottog en viss tysk import, främst av varor som säd, socker, fett och bränsle, men exporten i förening med den tyska förbrukningen i landet var ojämförligt större. Fram till slutet av september 1943 hade Norge levererat för 61 1 miljoner norska
kronor mer än vad landet mottagit. Om man därtill beaktar att priserna på tyska varor gång på gång höjdes medan de norska under hela kriget var underkastade priskontroll, kommer man fram till att Tyskland mottog fem gånger mer i penningvärde än vad som därifrån sändes till Norge.1
Vad gällde norsk export till tredje land var norrmännen angelägna om att undgå tyska mellanhänder för att få behålla förtjänsten och ej förstöra etablerade handelsförbindel- ser. När det gällde varor som saknade krigs- ekonomisk betydelse krävde Tyskland ändå i många fall att varan skulle exporteras över tyska firmor. Beträffande sådana varor som enligt tysk uppfattning hade en betydelse för krigföringen, och däri inbegreps ett otal pro- dukter från livsmedel till mineraler, ingicks själva försäljningskontraktet mellan represen- tanter för norsk och tysk industri.2
Ockupationsårens bruk av landets produk- tionsapparat medförde föga framtida nytta för landet. Endast en bråkdel av resurserna användes för mer varaktiga förbättringar i form av fabriksanläggningar, kraftverksbyg- gen, vägnäts- och järnvägsutbyggnader. Huvudparten av medlen gick till ockupa- tionsmaktens och dess anhängares konsum- tion. Norsk produktion och import beslag- togs av tyskarna och undandrogs därigenom de norska konsumenterna. Majoriteten av det norska folket hade under krigsåren en väsentligt sänkt levnadsstandard med mins- kad förbrukning och undernäring som följd. De lager av livsmedel, kläder, bensin, andra drivmedel och olika slag av råmaterial var- över landet förfogade vid ockupationens bör- jan förbrukades helt. Även norskt realkapital förbrukades i stor omfattning genom ocku- pationsmaktens ödeläggelse i stor skala av jordbruk, kalhuggning av skog, rekvisition och export till Tyskland av kreatursbesätt- ningar, rekvisition av fiskredskap och båtar.3
4.7.3 Livsmedelssituationen
Livsmedelsförsörjningen försämrades redan under 1941 och de dåliga resultat som myn- digheternas motåtgärder fick beredde för-
sörjningsdepartementet åtskilliga bekymmer. Norges affärsmän varnades via Londonradion för att deras varor vid reguljär försäljning skulle kunna hamna hos tyskarna. Detta i förening med frestelsen av lättförtjänta pengar ledde till en omfattande smyghandel frän producenternas och lantbefolkningens sida. Ransonerade varor och lantbrukspro— dukter stod högt i kurs på svarta börsen. Både ockupationsmakten och hemmafronten bekämpade denna handel. Tyskarna ogillade att varorna undandrogs tyskt förfogande och vissa mål rörande ransoneringssvindel eller svartabörshandel upptogs efter juli 1943 vid tysk polisdomstol. Tidigare hade sådana mål handlagts av norsk domstol men efter nämn- da tidpunkt ansågs en ransoneringssvindel vara en form av sabotage och därmed tysk angelägenhet. I vissa fall belades ransone- ringsbrott med dödsstraff. Hemmafronten framhöll i en paroll mot svartabörshandeln att svartabörspriserna ledde till att varorna ej kom de mest behövande till godo. Fronten uppmanade producenterna att sälja till priser som täckte framställningskostnaderna, men som även de lägst avlönade förmådde betala. Ett på vissa håll framfört förslag att sänka produktionen mötte bestämt motstånd från frontens sida. Svartabörshajar varnades för framtida vedergällning.1
Försörjningen försämrades successivt, be- roende på dels den bristande tillgången på varor, dels svårigheten att distribuera de varor som fanns. lmportbehovet som i freds- tid uppgick till 80 % av vissa livsmedel kunde endast i begränsad utsträckning tillgodoses under krigsåren. Den tyska konsumtionen innebar stor påfrestning för landet. 30 % av landets brödsäd och potatisskörd konsume- rades eller utfördes av tyskarna, och redan våren 1942 var all handel med potatis förbju- den och alla restauranter förbjudna att serve- ra potatis. Endast barn, gravida och sjuka erhöll en — begränsad — ranson av mjölk per dag. Alla konserver exporterades till Tysk- land. Tyskarna förbehöll sig rätten till 50— 60 % av all fisk som fångades. Fiskefångster- na begränsades av bristen på drivmedel för fiskebåtar. Köttillgången var synnerligen
knapp, då många kreatursbesättningar togs i beslag av tyskarna och nedslaktades för deras räkning. Bränsleförsörjningen var alarmeran- de och myndigheterna avsade sig allt ansvar för bränsledistributionen till industrier och andra storförbrukare.2
Livsmedelsläget föranledde i september 1941 arbetsnedläggelser vid flera större in- dustrier. Aktionen föranledde tyskarna att ingripa med undantagstillstånd och arkebuse- ring av två fackliga förtroendemän och den- na terror i förening med hot om ytterligare avrättningar förmådde arbetarna att återgå till arbetet.3
Till att börja med sökte tyskarna undvika att använda livsmedelssituationen som poli- tiskt påtryckningsmedel. Alla norska med- borgare fick ransoneringskort oavsett poli- tisk uppfattning eller personligt uppträ- dande. Försörjningsminister Whist motsatte sig varje sammanblandning av försörjnings- och mobiliseringsåtgärder och fick i den frågan fullt stöd hos de tyska myndighe- terna. Ett avsteg från denna hållning gjordes dock av ockupationsmakten som repressalie- åtgärd när hemmafronten lagt beslag på 70 000 ransoneringskort. Man sänkte då ran- sonerna med 6% för alla norrmän. Sedan korten återlämnats4 upphävdes påbudet.
1 september 1942 ändrades ransonerings- bestämmelserna så att extra tilldelning av ransoneringskort kunde medges vissa yrkes- grupper med tungt eller annars krävande arbete i förhållande till deras arbetspresta— tion. Även barn och blivande mödrar priori- terades på detta sätt.5
Quislingregeringen försökte använda kort- tilldelningen som påtryckningsmedel i sam- band med arbetstjänsten. Under senare delen av kriget blev ransoneringsbestämmelserna ett led även i tyskarnas strävan att kvarhålla norska män vid för tyskarna militärt viktiga industrier.6
F örsörjningssituationen försämrades kraf- tigt 1943. De av NS tillsatta ransonerings- myndigheterna var enligt norsk uppfattning servila mot tyskarna och såg ej till sina landsmäns behov. Köttillgången var mycket knapp emedan många kreatursbesättningar
var nerslaktade. Maten bestod till väsentlig del av fisk, potatis och bröd.
Hösten 1944 exporterades stora mängder potatis till Tyskland. Exporten saboterades av norrmännen varför ryska krigsfångar an- vändes för inlastningsarbetet. I vissa delar av landet förekom sabotage för att hejda bil- transporterna med potatis från gårdarna till utskeppningshamnarna.7
Som en oundviklig konsekvens av det försämrade försörjningsläget och de i många fall primitiva bostadsförhållandena försäm- rades hälsotillståndet i landet. Detta gällde särskilt den del av befolkningen som under krigets senare skede av tyskarna evakuerades från Nordnorge och personer som placerats i fängelser och interneringsläger. Tbc och mag— sår blev vanligt förekommande. Tyfus- och difteriepidemier förekom. Veneriska sjukdo- mar ökade starkt i omfattning och den bris- tande renlighet som blev följden av de primi- tiva sanitära förhållandena ledde till ökad förekomst av eksemsjukdomar, skabb och löss.8
4.7.4 Den ekonomiska situationen och försörjningsläget vid krigsslutet
Den ekonomiska situationen vid krigsslutet kunde bokföringsmässigt sett förefalla god eftersom bankinlåningen var betydande, Det förhållandet var dock endast en konsekvens av att varubrist och ransonering hämmat konsumtionen och att krigssituationen hade verkat återhållande på utbyggnader och ny- förvärv inom näringslivet. I själva verket hade tyskarna under ockupationsåren miss- brukat den norska produktionsapparaten och plundrat landet ekonomiskt. Det belopp som ockupanten förbrukat uppskattas till mellan 15 och 20 miljarder norska kronor.1
Det under kriget införda dyrtidstillägget för arbetare och tjänstemän höjdes den 12 september 1945 genom skiljedom till 3/4 av den beräknade prisstegringen efter 1938. Samtidigt kungjorde regeringen sitt beslut att genom olika åtgärder hålla tillbaka pris- höjningar, bl. a. skulle man hålla livsmedels— priserna nere genom bidrag ur statskassan,
hyror, räntor och aktieutdelningar skulle hål— las låga och vissa skattelättnader genom- föras?
Under krigsåren hade sedelmängden ökat kraftigt och en sanering av penningväsendet framstod efter frigörelsen som väsentlig. Från den 9 september ägde ett sedelutbyte rum och därvid betalades endast 60 % ut till ägarna medan 40% sattes in på spärrade konton. Samtidigt införde man registrerings- plikt för bankdepositioner och värdepapper varefter även dessa till viss del bands. Myn- digheterna såg dessa åtgärder som led i kam- pen mot inflationen. Ingreppen förebådades av pressen innan de verkställdes. En negativ konsekvens av offentliggörandet blev att krigsårens svartabörshajar i god tid hann omsätta sina vinster. Även andra medborgare med besparingar omsatte raskt sina till- gångar.3
Försörjningsläget var omedelbart efter be- frielsen oförändrat och försämrades till och med beträffande vissa varor. Under hösten 1945 hävdes först ransoneringen av potatis och grönsaker. Något senare frisläpptes bröd, mjöl och fett. I likhet med övriga europeiska länder var man tvungen att i flera år behålla restriktionerna beträffande socker, kött och fläsk, liksom av kläder och skor.
Bränslesituationen kom snabbt under kon- troll och även produktionen av trävaror och annat byggmaterial. Detta för återuppbygg- naden nödvändiga material reserverades i första hand för Nordnorges räkning, där 12 000 bostäder ödelagts.5
4.8 Fackföreningsrörelsen
Arbeidernes Faglige Landsorganisasjon, det norska LO, tog en aktiv del i motståndet mot tyskarna. I maj 1940 utfärdade lands— organisationen och det norska arbetarpar- tiets ledare från Tromsö, där de befann sig tillsammans med konungen och regeringen, ett gemensamt upprop till de norska arbe- tarna i vilket de proklamerade sin avsikt att fortsätta kampen mot inkräktarna. Uppropet som fick stor betydelse för arbetarnas mot— ståndsvilja slutade med följande paroll:
”Hovcdoppgaven i dag er å kaste fienden ut av landet og å holde arbeidslivet oppe. Arbeiderorganisasjonene står her side om side med landets sivile og militaere myndig- heter for å mobilisere alle krefter som kan settes inn på den ytre og den indre front. Videre gjelder det om å trygge livsvilkårene og å bevare de sosiale göder som arbeidsfol- ket har kjempet seg fram til, og samtidig vaere med på å legge grunnlaget for det nye og frie Norge som skal gå ut av krigen og redslene.
Vi sender vår broderlige og solidariske hilsen og vårt varmest håndslag til kamera— tene i de besatte områdene. Vi forstår de vanskene de har å stri med, men vi vet at de like fullt gjör sin plikt. Det er vår sikre tro, at den dagen ikke er langt borte, då vi igjen skal mötes til felles arbeid for felles sak og felles idealer.
Vi appellerer til arbeidsfolket i Norge, i de besatte og i de frie områder, om å yte sin innsats i kampen for landets frihet. Plan- messig og målbevisst må hver mann og kvinne gjöre sin plit i frihetskämpen.
Motige og sterke, i samhold og tro på vår seirer skal vi holde ut! For landets og folkets frihet!
Arbeidernes faglige landsorganisasjon Konrad Nordahl Lars Evensen
Det norska Arbeiderparti
Einar Gerhardsen Martin Tranmael.”1
Quisling kontaktade efter sitt första makt- tillträde, den 9 april 1940, medlemmar av landsorganisationen men fick varken stöd för sin regeringsbildning eller löfte om lojalitet. Däremot slöt arbetarna upp kring Admini- strationsrådet som tillkommit med lagliga norska myndigheters medgivande?
Efter det att Terboven den 25 september 1940 förbjudit politiska möten och förklarat de politiska partierna upplösta (utom NS), fortfor deras medlemmar att komma tillsam— mans i hemlighet så regelbundet som det under omständigheterna var möjligt. Arbei- derpartiets samarbetskommitté höll varan- nan vecka sammanträde med företrädare för fackföreningarna. Dessa möten hölls i tur och ordning hos olika mötesdeltagare. Landsorganisationens sekretariat var före- trätt av olika medlemmar. Vid mötena ut-
byttes informationer om den aktuella hän- delseutvecklingen inom fackföreningarna. Einar Gerhardsen, som var fackförenings- rörelsens och Arbeiderpartiets representant i hemmafronten, informerade deltagarna om arbetet där och man diskuterade gemen- samma åtgärder för att stärka det norska motståndet. Mötesdeltagarna gav även råd beträffande redigeringen av den underjor- diska fackföreningsrörelsens tidning, Fri Fag- bevegelse, som utkom från januari 1941.3
Landsorganisationen nyordnades den 28 september 1940 av rikskommissarie Terbo- ven. Den förutvarande ledningen ersattes med nazister. Organisationen såg sig tvungen att godta detta mot ett löfte att den icke skulle utsättas för ytterligare ingrepp utan få fortsätta att utöva sin fackliga och ekono- miska verksamhet som tidigare.4 Så blev dock ej fallet. Organisationens försök att främja arbetarnas arbets- och lönevillkor ignorerades av ockupationsmakten och en rad framställningar till rikskommissarien i dessa väsentliga frågor bemöttes med tyst- nad. Fackföreningarna förbigicks helt vid behandlingen av lönefrågor och medlarna i avtalsförhandlingar fick sin verksamhet kraf- tigt begränsad. Dyrtidstillägg som arbetsgi- varna gått med på att betala nekade rikskom- missarien att godkänna och nya förhand- lingar fick ej upptas.5
Som tidigare nämnts införde rikskommis- sariatet som ett led i nyordningen ett nytt system för tillsättande av offentliga tjänster vilket gynnade NS:s medlemmar. Systemet återverkade också på de fackliga organisatio- nerna genom att det bestämdes att också varje tjänst som förtroendeman eller funktio- när inom en facklig organisation skulle sökas hos rikskommissariatet.6 Landsorganisatio- nen ställde sig tillsammans med en rad andra organisationer bakom två skrivelser till riks- kommissariatet, den 3 april och den 15 maj, i vilka man protesterade mot denna priorite- ring av NS-medlemmar.7
Den 30 juni protesterade organisationen för tredje gången hos rikskommissariatet, denna gång i form av en skrivelse från sitt sekretariat. Sekretariatet påpekade i denna
skrivelse att organisationen ej kunde fort- sätta sin verksamhet med mindre myndig- heterna åstadkom acceptabla arbetsmöjlig- heter för de fackliga organisationerna. (Här- med avsågs en frihet för fackföreningarna att få verka utan nazistisk kontroll.) l skrivelsen krävdes också att frågan om dyrtidstillägg skulle göras till föremål för medlingsförhand- lingar och att de fackliga förtroendemän som Terboven låtit fängsla skulle friges och få återvända till sina arbetsplatser.
Sekretariatet påpekade vidare att de fack- liga organisationerna hade lojalt underordnat sig ockupationsmaktens förbud mot att blanda sig i de politiska frågorna. De kände sig dock förpliktade att ta ställning mot vissav åtgärder av det offentliga myndigheterna, t. ex. förhållningsregler vilka uppfattades som en press på den enskilde i hans arbete eller som åsidosatte grundläggande regler för arbetsmarknaden. I sådana fall förväntade sig medlemmarna att deras organisationer till- varatog deras intressen och organisationerna måste respektera detta krav om de ville fortleva. Man var inom landsorganisationen medveten om att extraordinära förhållanden rådde och hade utarbetat sitt program i enlighet med detta. En facklig organisation kunde emellertid inte gå så långt att den raserade själva grundvalen för sin verksam— het. Organisationens ledning måste kunna verka i enlighet med de grunder på vilka den valts och i enlighet med de förväntningar och krav som dess medlemmar ställde. [ skrivel- sen påpekades slutligen, som framgått av tidigare skrivelser till rikskommissarien, att sekretariatets uppfattning delades av organi- sationernas förtroendemän liksom av alla de tjänstemannaorganisationer som var anslutna till landsorganisationen.8
Landsorganisationen gjorde upprepade försök att få svar på sin skrivelse men erhöll endast en förklaring att fackföreningar och arbetsgivarföreningar efter den 14 juli skulle lyda under ett nyupprättat direktorat för arbetsorganisationer. Landsorganisationen beslöt vid ett möte den 15 juli att ej ta någon kontakt med det nya direktoratet, förrän den fått sin skrivelse besvarad och de
där uppställda kraven tillgodosedda. Så länge organisationens arbetsförhållanden ej för- bättrats fanns det ej någon grund för nagot samarbete. Sekretariatet beslöt att avgå om icke dess krav uppfylldes av ockupations- makten. Därmed skulle huvudorganisationeii betraktas som upplöst, medan de lokala sty- relserna skulle fortsätta att verka som frista- ende organ så länge det var möjligt. Verk— samheten skulle utformas i enlighet med ett program som innefattade dessa huvud- punkter:
]. En fri fackföreningsrörelse
2. En fri arbetarklass
3. Ett fritt Norge.9 Emellertid frigavs i augusti 1941 de fängs- lade fackliga förtroendemännen och landsor— ganisationen förklarade sig då villig att etab- lera och upprätthålla förbindelser med direk- toratet.10
Då i slutet av sommaren ockupationsmyn- digheterna beslöt att man ej längre skulle få köpa mjölk på arbetsplatserna, ledde denna åtgärd i förening med den irritation som rådde i landet på grund av den uteblivna dyrtidskompensationen till arbetsnedläggel- ser och andra aktioner vid en rad större industrier. Generalstrejk hotade. För att diskutera situationen höll de fackliga förtro- endemännen den 9 september ett samman- träde i Folkets Hus i Oslo. Mötet beslöt att arbetet nästa dag skulle återupptas och för- handlingar inledas med myndigheterna om ett ordnande av mjölksituationen. Nästa dag innehöll emellertid alla landets tidningar en kungörelse om undantagstillstånd.
”Etter at kommunistiske og marxistiske elementer i fagforeningarna og saerlig innen- for deres ledelse de siste dager på förbrytersk vis har forstyrret arbeidsfreden ved å forbe— rede streikehandlinger, erklaerer jeg (Terbo- ven) for Oslo og Aker politidistrikt med virkning fra 10 september 1941 kl. 15.00 og inntil videre: den sivile urin takelsetill- stand.”l 1
Samtidigt utfärdades en förordning som hotade med att den som satte sig till mot- värn skulle bli ställd inför ståndrätt. En rad hårda domar avkunnades som en följd av
undantagstillståndet och redan första dagen kungjordes sex dödsdomar i radio varav två var verkställda. De två som avrättades var ledande fackföreningsmän. Avrättningarna betraktades på norskt håll som politiska mord. Einar Gerhardsen och många andra framstående norrmän, bland dem nästan hela landsorganisationens sekretariat, arresterades och fördes till Grini. Andra, bland dem landsorganisationens ordförande Konrad Nordahl och vice ordförande Lars Evensen, lyckades fly till Storbritannien där de fort- satte att verka för landsorganiationens syf- ten.12
I Norge nyordnades nu landsorganisatio- nens ledning enligt nazistiskt mönster. Ny- ordningen genomfördes därefter i alla fack- liga organisationer och var för fackförenings- rörelsen i dess helhet fullbordad våren 1942. Fackföreningarnas årsrapporter sattes där- efter upp i enlighet med en cirkulärskrivelse från den nazistiska landsorganisationen. Or- ganisationernas fonder och medel förbruka- des, arresteringar och andra övergrepp före- kom mot deras medlemmar. Ingen fackföre- ningsmedlem fick utan tillstånd av sin orga- nisation sluta sitt arbete. För att driva upp produktionen inskränktes möjligheten att som tidigare förlägga hela semestern till som- maren. Levnadsstandarden sjönk under ockupationens två första är starkt genom att prisnivån steg med 43 % men löneökningen begränsades till 4 år S%. I ett försök att undanhålla befolkningen vetskapen om de försämrade löne- och arbetsvillkoren förbjöd socialdepartementet de fackliga organen att ge den norska pressen några uppgifter om situationen utan att dessa uppgifter först underställts departementet. Landets arbetare försågs i stället med tillrättalagd information genom tvångsabonnemang på den nazistiska tidningen Fritt Folk.13
Nyordningen fick till effekt att arbetsgi- vare och arbetare i fortsättningen löste sina problem genom direkta förhandlingar. Den nazistiska landsorganisationen ställdes utan- för och kom att existera i ett vakuum. Ledarna isolerades och fackföreningsmöten kunde ej hållas på grund av bristande upp-
slutning. i realiteten blev arbetarnas enda anknytning till fackföreningarna den på- tvungna medlemsavgift som de sporadiskt och motvilligt betalade.l 4
Den hemliga fackföreningsrörelsen
De av nazisterna övertagna fackliga organisa- tionerna ersattes inom Norge av en hemlig fackföreningsrörelse. En underjordisk tid- ning, ”Fri Fagbevegelse”, utkom från årsskif- tet 1940—41. Bakom tidningen stod den grupp fackföreningsmän som sedermera bil— dade en hemlig facklig kampledning, ”Faglig Utvalg”, om 10 medlemmar under ordför- andeskap av Lars Evensen. Sedan denne, som ovan nämnts, tvingats lämna landet i sam- band med undantagstillståndet i september 1941, växlade ordförandeskapet och med- lemskapet i ”Faglig Utvalg” allteftersom ockupationsmakten genom sina aktioner lyckades bemäktiga sig den ene eller andre av medlemmarna. Så snart någon eller några av dem förpassades till Grini eller tvingades fly ersattes de genast av andra. Trots de svåra förhållandena samarbetade ”Faglig Utvalg” både med exilregeringen i London och med landsorganisationens organ i London och i Stockholm. Gruppen upprätthöll en egen kurirförbindelse med Sverige.1 5
”Fri Fagbevegelse” var gruppens språkrör när det gällde att nå de norska arbetarna. Genom tidningen som fick avsevärd sprid- ning blev det möjligt:
att förmedla information till fackföre- ningsfolk när förbud och förordningar för- hindrade en normal kommunikation;
att skapa ett enhetligt fackligt motstånd mot förtryckarna;
att staka ut en enhetlig kurs för den underjordiska fackliga ledningen och infor- mera medlemmarna om ledningens kamp;
att skapa en ideologisk förbindelse mellan arbetarklassen och den framväxande norska fronten.'6
Genom i ”Fri Fagbevegelse” publicerade paroller fick man till stånd samordnade aktioner med stor slagkraft, exempelvis mot Quislings försök att hösten 1942 nyordna
arbetar- och arbetsgivarorganisationerna och mot dennes försök att införa en nationell arbetsinsats åren 1943 och 1944. Tidningen informerade också fackföreningsfolket om de förberedelser som gjordes i Norge, i London och även i Stockholm för det fack- liga efterkrigsarbetet liksom om det efter- krigsprogram för fackföreningsrörelsen som utformades. Tidningen offentliggjorde också meddelanden om de övergrepp som från ockupationsmaktens sida gjordes mot de norska arbetarna. Under de sista ockupa- tionsåren övergick ”Fri Fagbevegelse” allt- mer från att vara ett rent fackligt organ till att bli en allmän nyhetskälla som informe- rade norrmännen om det aktuella krigsläget och vidarebefordrade hemmafrontens parol— ler till alla grupper.17
4.9 Det politiska livet 4.9.1 De demokratiska partierna
Den demokratiska partipolitiska aktiviteten var under krigsåren av naturliga skäl föga omfattande, men de beslut som då fattades och det samarbete som då inleddes kom likväl i hög grad att återspeglas i efterkrigs- politiken. Bl. a. gick man 1945 till val med ett under krigsåren fastställt gemensamt sam- arbets- och äteruppbyggnadsprogram. Det första stortingsvalet efter kriget påverkades också av de positioner som intagits av stor- tingets politiska partigrupper under riksråds- förhandlingarna sommaren 1940.[
De politiska partierna lämnades i fred under ockupationens inledningsfas men den 27 maj 1940 kallade tyskarna ledningen för de olika partierna till ett möte och informe— rade dem om att offentliga politiska möten i fortsättningen var förbjudna. Något formellt undantag gjordes ej för NS-partiet, men dess politiska aktivitet utlöste ej några repressa- lier från tyskt håll.2
Representanter för de fyra stora partierna Arbeiderpartiet, Hoyre, Venstre och Bonde- partiet höll den 30 maj ett gemensamt möte för att diskutera frågan om samarbete över
partigränserna. Mötesdeltagarna enades om att det mest naturliga i den rådande situatio- nen var att sluta upp kring Administrations- rådet och man valde ett samarbetsutskott. ”Fellesudvalg", bestående av 11 medlemmar, varav 3 från Arbeiderpartiet, 3 från Hoyre, 3 från Bondepartiet och 2 från Venstre.3
När den lagliga regeringen den 7 juni lämnat landet önskade de fyra stora politiska partierna bibehålla Administrationsrådet i dess ursprungliga form som ett civilt förvalt- ningsorgan, ehuru med hela landet som verk- samhetsområde. [ den första bestörtningen över konungens avresa övervägde dock ledan— de politiker inom samtliga partier möjlig- heten av en regeringsbildning i Oslo.4
Tyskarnas krav på en motregering kunde i början påräkna stöd utom från NS även från kommunistiska partiet samt från en inom arbetarpartiet verksam oppositionsgrupp (Haakon Meyers grupp) som redan i april tagit avstånd från regeringen Nygaardsvold och dess politik. Det fanns risk för att även andra grupper kunde ryckas med. Arbeider- nas Faglige Landsorganisasjon bemötte med skärpa i en mot "de indre fiender” riktad rundskrivelse denna tyskvänlighet inom par- tiet och förslag från den Meyerska falangen om fred med tyskarna avvisades uttryckligen vid Oslo och Akershus Samorganisasjons möte den 14 augusti 1940.5
Vid ett sammanträde den 11 juni diskute- rades frågorna om stortingets sammankallan— de och en utvidgning och omorganisation av Administrationsrådet. l sammanträdet deltog samtliga rådets medlemmar, Paal Berg och det gemensamma partiutskottet. Vid sam- manträdet enades man om att ännu en gång avge en lojalitetsförklaring till Administra— tionsrådet.6
Partigrupperna och riksrådsförhandlingarna
En översikt av riksrådsförhandlingarna åter- finns i avsnittet om statsstyrelsen. Avsikten är här att mer i detalj skildra gruppernas verksamhet i samband med dessa förhand- lingar. lnnan de politiska partiernas represen- tanter tog definitiv ställning till de långt-
gående krav som från tysk sida framställdes under juniförhandlingarna, höll tre av parti- erna (Hoyre, Venstre och Arbeiderpartiet) gruppmöten med grupper av stortingsmän som var tillfälligt i Oslo. Inom Hoyre beslöt man efter votering (med 26 röster mot 4) att vid de fortsatta förhandlingarna med tyskar- na partiets representanter skulle absolut motsätta sig varje förslag att avsätta konung- en eller regeringen. Arbeiderpartiets grupp- möte föredrog att lämna sina representanter obundna, medan Venstres grupp ansåg sig kunna gå med på att konungen och rege- ringen sattes ur funktion men på så sätt att man i varje fall undgick att avsätta konung- en.7
Under sommaren 1940 fortsatte menings- utbytet inom partierna angående konungens och regeringens ställning. Eftersom parti- grupperna saknade möjlighet att samman- träda offentligt kom denna politiska aktivi— tet att äga rum i relativt tillfälliga kretsar kring partiledningarna. Efter många förhand- lingar enades de fyra demokratiska partierna den 24 augusti 1940 om ett gemensamt handlingsprogram. Samtidigt utvidgades sam- arbetsutskottet av den 30 maj till 13 med- lemmar varav 3 från Bondepartiet, 3 från Arbeiderpartiet, 3 från Hoyre, 3 från Venstre och 1 från Kristelig Folkeparti. Avsikten var att skapa en ”folkfront”, först som stöd för Administrationsrådet och sedan som grund för ett eventuellt riksråd. Skälet till att fronten. som för övrigt förbjöds av tys- karna, bildades just vid denna tidpunkt var att Quisling återvänt från Tyskland och man fruktade inom norska politiska kretsar att tys- karna på nytt skulle tillåta att han fick en position. Handlingsprogrammet förbjöd par- tierna att agitera mot varandra eller för sina tidigare egna program. Samarbetet mellan partierna var ej direkt riktat mot ockupa- tionsmakten och kunde därför ej bilda grun- den för en motståndsrörelse. Inget av de borgerliga partierna deltog heller som partii det organiserade motståndet.8 Hemmafron- ten kom att växa fram vid sidan av partierna, men personer av alla politiska åskådningar deltog. Det kommunistiska partiet stod utan-
för det demokratiska politiska samarbetet, det upplöstes av tyskarna i augusti 1940. Efter det tyska angreppet på Sovjetunionen bildade det egna motståndsgrupper under sin partiledning.9
Riksrädsförhandlingarna återupptogs den 7 september 1940, varvid tyskarna fram- ställde en rad nya krav. Dagen därpå lade den tyske förhandlaren, Delbriigge. fram ett förslag till stortingsbeslut som påminde om det i juni framlagda förslaget. Den väsentliga skillnaden var att kungahuset nu skulle för- lora alla sina konstitutionella rättigheter och plikter som en följd av att konungen ej hörsammat presidiets ijuni framförda anmo- dan att avgå.
Den 9 september sammanträdde de olika politiska partiledningarna var för sig. Senare på dagen hölls ett gemensamt möte med hela stortingspresidiet, tre representanter för var- je parti, fylkesmannen, en representant för Produktionsrådet m.fl. Majoriteten av mö- tesdeltagarna uttalade sig för det tyska för- slaget och presidiet beslöt senare samma dag i samråd med fylkesmännen Christensen att i princip godkänna det tyska förslaget. Dagen därpå sammanträdde de olika partigrupperna var för sig, sammanlagt 130 stortingsmän, för votering om fyra av presidiet formule- rade frågor.10 Ordföranden informerade om läget före voteringarna i grupperna men på grund av tidsnöden blev denna information i vissa fall knapphändig. lnalles 80 motsatte sig avsättning av konungen, medan 50 var för. Däremot var inalles 96 för det alterna- tiva förslaget att suspendera honom, medan 34 var emot även detta. Många stortingsman betonade inom sin grupp att omröstningarna var preliminära och hypotetiska.l 1
Ytterligare tyska krav framställdes och blev föremål för intensiva förhandlingar och omröstningar i partigrupperna och presidiet. Dessa ledde den 15 september 1940 till ett förslag som i verkligheten härrörde från tys- karna: att det tilltänkta riksrådet självt skulle kunna i samråd med presidiet tillsätta nya medlemmar och i realiteten därmed bli själv- förnyande.12
Den 18 september fann emellertid de
norska förhandlarna måttet rågat och väg- rade acceptera nya tyska krav angående riks- rådets sammansättning. Stortingspresidiet informerades om partigruppernas enhälliga beslut härom. Partigrupperna omprövade samtidigt sin tidigare inställning till avtalet som helhet. Presidiet meddelades samma kväll tyskarna att grupperna enhälligt avsla- git kraven på ändrad rådssammansättning. Förhandlingarna var därmed brutna och var- je försök att återuppta dem blev utan resul- tat. Den 25 september beseglades slutet på den norska styrelseperioden genom att Ter- boven avskedade Administrationsrådet, upp- rättade ett kommissariat och upplöste alla politiska partier utom NS? 3
Partierna och hemmafronten
Hemmafrontsledningen uppmuntrade sam— arbetet mellan partierna och arbetade för fortsatt samverkan över partigränserna efter kriget. I två radioproklamationer, den 17 maj 1944 och imars 1945, lade hemmafron- ten fram ett program för efterkrigstiden. Däri krävde man ett grundligt ”rettsuppgjor” med landsförrädarna, en revision av rättsliga och administrativa beslut och återupprät— tandet av ett demokratiskt styrelsesätt. Mål- sättningen på längre sikt var en politik syf- tande till återuppbyggnad av landets eko- nomi och produktion, ökad solidaritet mel- lan samhällsklasserna och utvidgat mellan- folkligt samarbete med syfte att bygga upp en internationell rättsordning. Vidare skulle enligt 1945 års proklamation arbetslösheten reduceras genom en aktiv sysselsättnings— politik och kontroll av arbetslivet; en balans mellan löner och priser skulle upprätthållas och ungdomens möjligheter till studier och utbildning ökas. På det utrikespolitiska området underströk man vikten av att inter- nationella säkerhetsorganisationer bildades och lojalt stöddes. Exilregeringen anslöt sig oreserverat till båda uppropen och beredde sig i samarbete med hemmafrontsledningen att möta de problem som måste lösas efter Norges befrielse? 4 Hemmafrontsledningen började under
ockupationens senare del utforma mer detal- jerade riktlinjer för det politiska samarbetet under återuppbyggnaden. Ett samarbetsprog- ram lades fram av en kommitté som bestod av representanter för de fyra stora partierna, och som tillsatts hösten 1944. Regeringen och hemmafronten ansåg sig emellertid ej kunna ta ställning till programmet före krigs- slutet? 5
Borgfred efter befrielsen
De fyra ledande partierna kom under krigs- åren överens om att hålla borgfred över det första valet efter krigets slut. Man räknade med att kunna gå till val omkring 3/4 är efter det att vapenstillestånd ingåtts, dvs. så snart man hunnit rensa ut nazisterna ur röstlängderna. Valet skulle baseras på ett återuppbyggnadsprogram som kunde samla alla partier. Partierna var vidare eniga om att det nyvalda stortinget skulle sitta i fyra år och under mandatperioden bl. a. låta under- söka regeringens verksamhet före den 9 april 1940 liksom presidiets och stortingsmännens verksamhet sommaren 1940? 6
4.9.2 Nasjonal Samling som ”statsbärande” parti
Nasjonal Samling, NS, bildades våren 1933 av Vidkun Quisling. Dess ställning i förkrigs- valen var svag. I 1933 års val erhöll partiet 2,3% av rösterna och efter valnederlaget 1936 existerade partiet praktiskt taget icke. När Quisling den 9 april 1940 bildade en ”regering”, vars medlemmar uteslutande rek- ryterats ur NS, reagerade både de lojala myndigheterna och allmänheten häftigt mot att landet genom denna kupp riskerade att få en högsta ledning som hade stöd varken hos folket eller hos stortinget?
Sedan Terboven övertagit makten, sökte han stimulera bildandet av en norsk regering som genom sin personliga och ideologiska anknytning till Tyskland kunde anses pålit- lig. För att en sådan regering skulle fungera effektivt måste den dock stödja sig på en tillräckligt bred politisk bas. NS hade alltid
varit ett litet minoritetsparti och medlems- ökningen efter krigsutbrottet och under de första ockupationsåren hade ej varit tillräck- lig för att nämnvärt stärka dess ställning. Därför var det angeläget att bilda NS-ledda organisationer inom olika samhällsområden, så att NS skulle kunna regera landet med stöd av pålitliga minoritetsgrupper. För att befria NS från politiska medtävlare förbjöd Terboven i juni 1940 politiska möten och förklarade alla partier utom NS upplösta. Ockupationsmakten verkade aktivt för en nyordning och fortsatte därmed så länge man på tyskt häll ansåg att denna hade utsikt att lyckas. lnorn vissa sektorer, exem- pelvis den kommunala förvaltningen och länsförvaltningen, inledde inrikesdeparte- mentet under ledning av det kommissariska statsrådet Hagelin en nyordning redan innan Quisling blivit regeringschef. På dessa områ- den hade nyordningen faktiskt avsevärd framgång. När det emellertid visade sig att nyordningsförsöken i sin helhet misslyckats och det stod klart att det norska folket bjöd orubbligt motstånd, svalnade ockupations- maktens intresse.2
Under hela ockupationen stod visserligen Nasjonal Samling under ledning av Quisling men hans regering fick allt mindre svängrum i det att den tyska kontrollen över densam- ma skärptes. Varje departement fick en tysk ”rådgivare” och lagförslag fick ej behandlas av regeringen förrän de underställts rikskom— missariatet.3 Samtidigt fick partiet kontinu- erligt förhållningsorder från en 1940 inrättad ”Einsatzstab” som var det tyska national- socialistiska partiets (NSDAP) representant i Norge och hade som uppgift att upprätt- hålla förbindelsen med det norska systerpar- tiet. Den fick ett stort inflytande på utform- ningen av NS:s politik.4
Det starka stöd som NS till en början hade hos ockupationsmakten mildrade ej norr- männens inställning till partiet. Dess med- lemsantal översteg aldrig 50 000. Nedgången under de senare krigsåren hade flera orsaker: Tysklands militära motgångar, motstånds- rörelsens tillväxt, misslyckandet i partiets nyordningsförsök, minskat tyskt stöd åt par-
tiet. Medlemmarnas tilltro till partiets fram- tid vacklade. Många medlemmar ogillade vissa av NS-regeringens åtgärder. Den av Quisling uniformerade och så småningom till en militär organisation omvandlade hirden begick vid upprepade tillfällen övergrepp mot civilbefolkningen, vilket väckte kritik även inom NS.S
När ockupationsmakten den 6 oktober 1942 proklamerade undantagstillstånd i Trondheim begagnade den nazistiske fylkes- mannen i området, Rogstad, tillfället att nyordna både näringsliv och förvaltning genom att besätta ett stort antal poster med nya befattningshavare. Dessa nyordningar vållade sådan oreda att de måste upphävas av regeringen och orsakade ett varaktigt miss- nöje både gentemot och inom NS.6
Nyordningsförsöken 1942 blottade en tydlig splittring inom NS. Den extrema fly- geln inom partiet ansåg att nazifieringen ej bedrevs tillräckligt intensivt och antydde att ledningen missbrukade sin ställning till per- sonlig fördel. De mer moderata inom partiet tog avstånd från regeringens aktioner mot präster, judar och studenter. När Quisling sedan attackerade poliskåren och ändrade de norska militära strafflagarna så att dödsstraf- fet återinfördes, anmälde ett stort antal av partimedlemmarna sitt utträde. Det var ingen lätt sak att lämna partiet. Det hände att personer som vägrades utträde begick förseelser med avsikt att bli uteslutna. Med tiden blev det allt svårare att upprätthålla partidisciplinen, korruption och skandaler ökade. Inom loppet av en månad, november 1942, uteslöts 500 medlemmar ur partiet på grund av inkompetens. Quisling krävde i sina tal skärpt partidisciplin och underströk kra- vet genom att upprätta partidomstolar.7
På samma sätt som säkerhetspolisens in- flytande ökade i förhållande till rikskommis- sariens inom ockupationsmakten, stärkte den norska SS-organisationen, Germanske SS-Norge, under ledning av polisminister Jonas Lie sin ställning inom NS-partiet.8
Vid landssvikoppgjoret efter kriget betrak- tades medlemskap i Nasjonal Samling under krigsåren som landsförräderi, emedan det
ansågs vara bistånd till fienden. (Strafflagen & 86.)9
4.10 Värvning och tvångsrekrytering 4.10.l Värvning till grupptjänst
Vid upprepade tillfällen under ockupations- åren rekryterades norska medborgare för krigstjänst eller annan verksamhet som direkt främjade tyska militära intressen. Denna rekrytering var till en början frivillig och vann då endast sparsam anslutning. Un- der senare krigsår gjordes försök till lands— omfattande registreringar och mobilisering. Norrmännen i gemen tog kraftigt avstånd från alla försök till tvångsrekytering och stöddes därvid av hemmafrontens paroller?
Hirden var en del av Nasjonal Samling, ett väpnat garde, som uppträdde aktivt redan vid tiden för Quislings första regeringsbild- ning. Quisling strävade efter att bygga ut hirden till en politisk och halvmilitär kamp- organisation. En rad nazistiska mikroor- ganisationer växte fram, ”Hirdens Bedriftsvern”, avsedd att användas för skydd av landets viktigare industrier i händelse av en allierad invasion, och andra beväpnade hirdavdelningar, Hirdkåren, Hirdens flygkår och Hirdmarinen. Hirdens medlemmar åtnjöt vissa favörer, de undgick reseinskränkningar och arbetstjänst samt hade rätt att lagförasi särskild ordning.2 Våren 1942 uppsattes den s.k. bataljon Holmestrand som bestod av 600 man och stod under tyskt kommando. I denna bataljon ingick en tvångsrekryterad hirdavdeldelning, den s.k. Hirdvaktbataljo- nen.
Under 1941 värvades norsk arbetskraft för verksamhet i Tyskland. Värvningen av norska arbetare verkställdes av tyska myndig- heter i samarbete med de norska arbetsför- medlingsorganen. De norska arbetarna för- band sig att stanna viss minimitid, sällan under 6 månader, i Tyskland. Arbetsvillko- ren motsvarade vad som gällde tyska arbe- tare. Under 1941 rekryterades minst 1000 personer på detta sätt.3
Sjömän och fiskare erbjöds att deltaga
som frivilliga i den tyska marinen i Norge på samma villkor som Waffen SS och den norska legionen. Anslutningen var emellertid obetyd- lig.4
I mars 1943 startade Qiisling en värv- ningskampanj till pansarregementet Norge, som i kriget mot Sovjetunionen skulle ersät- ta den norska legionen, vilken dragits till- baka från fronten. QJisling uppmanade norr- männen och främst frontkämparna att anslu— ta sig. Han påminde om Grunnlovens be- stämmelser att vissa värnpliktiga var skyldiga att även tjänstgöra utom landets gränser, men påpekade samtidigt att man ej avsåg använda dessa bestämmelser nu. Även Terbo- ven uttalade — i ett anförande den 22 febru- ari — att varje väpnad insats från norrmän- nens sida skulle förbli ”ett privilegium för frivilliga”.5
I samband med utskrivningen till nationell arbetsinsats förmåddes norrmän, delvis un- der hot, ofta sedan de på grund av något klammeri med tyskarna försatts i en trängd situation, till att förplikta sig att så länge kriget pågick tjänstgöra som lastbilschauffö- rer hos den tyska Legion Speer. Utbild- ningen hade en rent militär karaktär; de inskrivna ställdes under tyskjurisdiktion och ålades avlägga trohetsed till Hitler. De ikläd- des därefter tyska uniformer och fick under- teckna tyska kontrakt, s.k. tjänsteböcker.6 Med tiden medgavs de inskrivna vissa lättna- der och rekryteringen blev så småningom helt frivillig.
Redan i oktober 1941 anbefallde den tyska säkerhetspolisen i en poliskungörelse att norska medborgare skulle tvångsutskrivas till en ”borgervakt” för att bevaka järnvägs- linjerna. Om något attentat företogs mot bevakningsobjektet ställdes vederbörande vakt inför tysk polisdomstol och stränga straff utdömdes.
1944 intensifierades hemmafrontens verk- samhet och attentaten ökade mot landets bensin- och oljeanläggningar. Följden blev att 100-tals ”borgervakter” inkallades. Dessa uttogs från inom varje polisdistrikt uppsatta listor på personer i åldern 18—55 år. Dess- utom valdes personer helt godtyckligt, exem-
pelvis ur köer eller bland gästerna på stadens restauranter vid en viss tidpunkt. De utvalda fördes till ”borgervaktkontoret” och skicka- des därifrän ut att bevaka stadens tankan- läggningar.7
Från vakttjänst undantogs vissa katego- rier, nämligen arbetare vid livsviktiga företag, NS-medlemmar, personer som gjort vapen— tjänst på tysk sida och sådana som av hälso— skäl ej kunde komma ifråga. Hemmafronts- ledningen utfärdade en paroll mot borger- vakten:
”lngen meter til borgervakt, selv om ord- ren kommer från de tyske makthaver og selv om disse setter et nytt navn på borgervak- ten.”
Hemmafrontens sabotagegrupper instrue- rades att i sin verksamhet ej ta någon hänsyn till borgervakten.8
4.10.2 Arbetsmobilisering
Redan under det första ockupationsåret ställde tyskarna långtgående krav på norsk arbetskraft och ökad insyn i den norska arbetsförmedlingen, och Administrations— rådet ansåg sig tvunget att i viss grad böja sig för dessa krav?
Sedan tyskarna hösten 1940 övertagit lan— dets förvaltning skärptes deras krav på en norsk arbetsprestation och ett departement för ”arbeidstjeneste og idrett” inrättades un- der ledning av det kommissariska statsrådet Stang. Arbetstjänsten avsåg högst 6 måna- ders tjänst i jordbruks-, vägarbete eller lik- nande för norska ungdomar i åldern 18—25 är. I regel inkallades endast 20-äringar och endast en liten del av årsklassen. De inkal- lade sysselsattes ej i militära arbeten och tjänsten som ej ansågs farlig ur nationell synpunkt bojkottades till en början ej av hemmafronten.2
Ockupationsmaktens krav skärptes ytter- ligare genom en av Quisling den 22 februari 1943 utfärdad lag om allmän arbetsinsats. Denna lag stadgade skyldighet för alla norska män i åldern 18—55 år och kvinnor i åldern 21—40 år att anmäla sig till arbete. Social- departementet ålades att utskriva arbetskraft
som ej fullt utnyttjades eller som användes till ej nödvändigt arbete. Samtidigt ålades handelsdepartementet att utfärda föreskrif- ter om att företag och verksamheter som ej kunde betecknas som livsviktiga skulle be- gränsas, sammanslås eller upphöra. En hjälp- fond upprättades för att i någon mån kom- pensera de förluster som lagens genomföran- de skulle komma att innebära. Inom affärs- livet restes ett massivt motstånd mot han- delsdepartementets försök att sammanslå eller på annat sätt inskränka ej livsviktiga företag.3
Kravet på arbetsinsats var mer politiskt än ekonomiskt betingat. Syftet var enligt Quis- ling främst att göra en insats till förmån för försvaret och försörjningen. Ett motiv var vidare att få kontroll över landets vapenföra ungdom.4 Quisling använde Också lagen för att befästa nyordningen. Han inkallade per- soner och lade ner företag (bl.a. tidningar) som var störande för NS. Rikskommissarien betonade att Quislingregeringen tagit initia- tivet till lagen. men att Tyska Riket stödde den med all sin auktoritet.s
I mars 1943 registrerades 150 000 perso- ner för arbetsinsatsen och följande månad började inkallelserna. Rikskommissariatet begärde i en skrivelse till Arbetsdirektoratet att minst 35 000 man — sedermera sänkt till 25 000 — skulle utskrivas före september. Större delen av dessa skulle sättas in vid väg- och järnvägsbyggen, gruvarbeten och befäst- ningsanläggningar. Inregistreringen gick lång- samt och en strejkparoll som utfärdades i slutet av april bidrog verksamt till att hålla anslutningen nere.6
Fram till slutet av april 1944 hade 40 000 kallats till arbetsinsats, men 36 500 av dessa uteblev. Av dem som inställde sig sändes 2 200 till arbete av krigsviktig karaktär. De flesta inordnades i Organisation Todt, som var en till Wehrmacht knuten arbetsorganisa- tion. Ett stort antal av de inkallade sändes till Nordnorge, där de tjänstgjorde under så skandalösa arbetsförhållanden att socialde- partementet påtalade detta för Terboven.7
Hemmafronten lät sin strejkparoll följas av uppmaningar till sabotage, vilket bl.a.
fick till följd att flera fartyg i Oslos hamn sänktes och arbetsförmedlingarnas lokaler eldhärjades så att uppgifter, som för registre- ring av arbetspliktiga sänts in från olika företag, förstördes. Genom dylika sabotage i förening med passivt motstånd blev den nationella arbetsinsatsen ett fiasko.
Trots att flertalet av de kallade underlät att inställa sig till arbetsinsatsen förekom det endast undantagsvis att de strejkande hämta- des och några repressalier för uteblivande synes ej heller ha förekommit.8
I januari 1944 spreds i Norge kopior av ”statsrådet” Riisnaes förslag om mobilisering för tysk krigstjänst. Förslaget som innebar mobilisering av 75 000 norrmän 18423 är (5 årsklasser), vilka därefter skulle utbildasi Tyskland och användas vid Östfronten, spred stor oro, trots att det genast dementerades av tyskarna som betonade att varje norsk väpnad insats skulle ske på frivillig väg.9
Följande månad uppmanade arbetsdirek- toratet de norska arbetsgivarna att sända in uppgifter som kunde läggas till grund för en förnyad arbetsmobilisering. Hemmafronts- ledningen svarade genom att i en paroll avråda arbetsgivarna från att insända sådana uppgifter?” Rikskommissariatet förnyade föregående års krav på att 25 000 man skulle utskrivas till arbete vid bl. a. befästningsan- läggningar och i mars 1944 började norrrnän- nen, trots tyskarnas dementi, frukta att dessa med hjälp av de register som upprätta- des skulle mobilisera norsk ungdom för frontinsats eller för arbeten av tyskt militärt intresse inom eller utom landet? 1
I maj inledde ockupationsmyndigheterna sina förberedelser för mobilisering genom att arbetskontoren i större delen av landet den 19 maj kungjorde att samtliga norska män födda 1921, 1922 och 1923 som tidigare icke gjort arbetstjänst skulle utskrivas till nationell arbetsinsats. Tjänsten skulle enligt uppgift omfatta jord- och skogsbruk, bygg- nads— och anläggningsarbeten. Endast vissa kategorier, såsom lantbruksarbetare eller per- soner anställda i krigsviktiga industrier, fick undantas. Någon väpnad tjänst nämndes där- emot ej? 2
Hemmafrontsledningen uppmanade nu till bojkott av både arbetstjänst och arbetsinsats. Ingen borde inställa sig till mönstring eller följa en inkallelseorder. De som inställde sig stämplades som landsförrädarc och hotades med krigsrätt efter ockupationens upphöran- de. Strejkparollen utgick från hemmafronts- ledningen i Oslo men kungjordes flera gånger i Londonradion då den illegala pressen, på grund av flera razzior, ej längre hade någon större spridning? 3
Strejkparollen följdes inom kort av en sabotageparoll och hemmafronten lämnade därmed den passiva motståndslinje som den hittills huvudsakligen följt. Arbetskontoren sprängdes i stor omfattning, listor och karto- tek förstördes. Flertalet av de inkallade sabo- terade kallelsen och 10 OOO-tals norrmän lämnade anställningar och arbetsplatser och flydde från städerna ut på landsbygden och flyktingströmmen till Sverige ökade? 4
Ockupationsmakten försökte denna gång med våld förmå de strejkande att infinna sig vid samlingsställena. .Norsk statspolis och tysk säkerhetSpolis gjorde razzior för att föra de strejkande till uppsamlingsställena. Några repressalier från tysk sida mot befolkningen i allmänhet tycks ej ha förekommit, utan tys- karnas inställning var till en början att inkal- lelsen till arbetsinsats var en rent norsk angelägenhet. Den tyske militärbefälhavaren motsatte sig ett förslag från den tyska säker- hetspolisen att arbetsstrejken skulle mötas med hårda repressalier, undantagstillstånd och ståndrätt. Quislingregeringen stod makt- lös och nöjde sig med anklagelser om att de som undandrog sig arbetsinsatsen bröt mot krigets lagar.l 5
Ännu efter det mobiliseringen på grund av det hårdnackade motståndet blivit ett fiasko, undvek norrmännen arbetskontoren och föredrog att på egen hand söka anställning.
4.11 Påtryckning och terror
Vid en rad tillfällen under kriget vidtog ockupationsmakten påtrycknings- eller ter— roraktioner mot olika grupper i det norska samhället. Aktionerna riktade sig mot yrkes-
grupper, mot grupper av viss ras eller åskåd- ning och slutligen i repressalie- eller terror— syfte mot slumpmässigt utvalda orter, grup— per eller individer.
4.1 1.1 Åtgärder mot yrkesgrupper
Ockupationsmakten gjorde under de första tre åren upprepade försök att nyordna lan— dets olika yrkesorganisationer för att skapa en grundval för det nationalsocialistiska riks- tinget. Dessa försök stärkte den norska mot- ståndsandan och enade landet i ett motstånd — till en början passivt, sedermera alltmera aktivt — som omintetgjorde nazisternas pla- ner.
I november 1940 gjorde det kommissa- riska statsrådet Stang ett försök att införa Fiihrerprincipen i idrotten och att arrangera norsk—tyska idrottstävlingar. Som protest in- ledde den norska ungdomen en idrottsstrejk som varade kriget ut?
Våren 1942 inledde Quisling och hans regering sin verksamhet genom en intensiv nyordningskampanj. Denna riktade sig bl. a. mot en rad grupper i samhället och drastiska metoder kom stundom till användning men möttes av ett massivt motstånd.
Lärarna
Från november 1940 hade nazisterna försökt tvångsinföra ideologisk politisk undervisning. Försöken hade awisats av lärarorganisatio- nerna. Den 5 februari 1942 publicerades lagen om Norges Laerersamband varigenom lärarna i de skolor som hörde under kyrko— och undervisningsdepartementet ålades obli- gatoriskt medlemskap i ”sambandet”. Detta avsågs bli en fackorganisation och en länk mellan lärarna och de offentliga myndighe- terna. Sambandet ställdes under ledning av en av Quisling utsedd ”landsledare”, en f. d. hirdchef, vilken fick rätt att utdöma disci- plinstraff och med departementschefens sam- tycke utesluta lärare ur sambandet varige- nom dessa förlorade rätten att utöva lärar- yrket. Genom denna lag, i förening med en tidigare nämnd lag om nationell ungdoms-
tjänst, avsåg nazisterna att säkra ungdomens fostran i nazistisk anda.2
Lagen möttes av våldsamma protester. Mer än 100 000 föräldrar, samtliga biskOpar i landet, 72 professorer Och ett stort antal högskolelärare fördömde lagen. 90 % av lan- dets lärare ansåg sig inte kunna bli medlem- mar av Laerersambandet, då de ej kunde medverka till ungdomens nazistiska fostran. Undervisningsdepartementet besvarade lärar- nas protest genom att hota de lärare som utträdde ur sambandet med avsked och tvångsarbete. Då flertalet lärare nonchale- rade detta hot stängde departementet i slutet av månaden alla skolor för en månads bränslelov. Den 8 april öppnades vissa skolor och samtidigt förklarades att lärare som åter- upptog undervisningen därigenom automa- tiskt blev medlemmar av sambandet. De fick dock ej lön förrän de skriftligen anslutit sig. Lärarna förklarade dock på nytt, att de ej betraktade sig som medlemmar av organisa— tionen.3
Den 25 april tillkännagav departementet, att samtliga lärare genom sin tjänst automa- tiskt var medlemmar av sambandet och att ett utträde ur detta var rättsstridigt och ogiltigt. De lärare som inte återtog arbetet hotades med stränga repressalier och riks- kommissarien förklarade att underlåtenhet att verka som lärare skulle betraktas som strejk. Lärarna ställdes därmed inför hotet av åtal vid tysk polisdomstol i enlighet med rikskommissariens strejkförordning av den 17 september 1941, vilken stadgade tukthus- straff eller dödsstraff för störande av eller hot mot arbetsfreden.4
Redan dessförinnan hade emellertid bru- tala metoder använts för att bryta lärarnas motstånd. Många inkallades till tvångsarbete och i slutet av mars häktades mer än 1 000 manliga lärare och placerades i koncentra- tionsläger. En annan aktion som väckte stark indignation, såväl inom som utom landet, var en transport av 500 lärare, många sjuka, till Nordnorge under synnerligen primitiva för- hållanden.5
Lärarna förklarade att de avsåg att full- göra sin tjänsteplikt men ej betraktade sig
som medlemmar av Laerersambandet. Ge- nom sitt motstånd fördröjde och försvårade lärarna även Quislings nyordningsaktion mot andra yrkesgrupper och omintetgjorde där- med Quislings planer på ett riksting.6
Prästerna
Kyrkostriden skymtade redan 1941. Biskop Berggravs ledande ställning inom kyrkan väckte irritation i NS—kretsar och den 1 februari 1942 blev motsättningen akut. Riks- kommissarie Terboven riktade under statsak- ten ett våldsamt angrepp mot Berggrav för hans ”politiska verksamhet” och för att han ”haft förbindelse med landets fiender”. En våldsamt presskampanj mot biskopen vidtog och angreppet kulminerade i att denne av- skedades den 26 samma månad och förlo- rade ämbetstitel och värdighet. Samtliga nors- ka biskopar och domprostar lade i slutet av månaden ned sina ämbeten, främst som en reaktion mot ungdomstjänsten och aktionen mot lärarna. Samtidigt framhöll de sin avsikt att fortsätta med sin andliga verksamhet. Biskoparna suspenderades, ställdes under polisuppsikt och avskedades slutligen. NS- präster fick i uppdrag att upprätthålla biskops- och domprostbefattningar.7
Landets präster och församlingsråd reage- rade mot detta angrepp på kyrkan och den 22 mars läste prästerna i flertalet av landets kyrkor från sina predikstolar upp en förkla- ring att kyrkan ej utan vidare kunde till staten överlåta ansvaret för ungdomens fost- ran. Prästerna kunde endast bli kvar i sina ämbeten, om kyrkans uppfattning i denna och vissa andra omtvistade frågor respekte- rades. Efter denna manifestation arresterades ett stort antal präster. Den 5 april följde prästerna biskoparnas exempel och förkla- rade inför sina församlingar att de av sam- vetsskäl nedlagt sina statsämbeten men äm- nade fortsätta med all verksamhet som ej var av statlig administrativ karaktär. De fortsatte som själasörjare men upphörde med vigsel och liknande förrättningar. Prästerna vägrade att uppbära lön.8
I april arresterades biskop Berggrav och
med honom några andra medlemmar av ”Kristent Samråd”, ett hösten 1940 bildat samarbetsorgan mellan statskyrkan och de frireligiösa sammanslutningarna. Berggrav fri- gavs senare men endast för att interneras på sitt sommarställe för återstoden av kriget.9 Samtliga präster informerades per telegram om att deras arbetsnedläggelse var att betrak- ta som upprorshandling. Omdömet mildra- des sedermera till att nedläggelsen skulle betraktas som olaglig. Prästerna fick rätt att säga upp sina befattningar med tre månaders varsel? 0
Det nazistiska kyrkodepartementet sökte förgäves vid upprepade tillfällen bilägga kon- flikten. Biskoparna förklarade varje gång att endast Berggrav kunde förhandla på kyrkans vägnar. Quislings utnämningar av ett flertal nya biskopar och präster som hämtades ur NS-partiet ofta utan vanlig teologisk utbild- ning underlättade heller inte en överenskom- melse? ]
I juli 1942 bildades en provisorisk högsta kyrkostyrelse, ”den midlertidige kirkele- delse” på initiativ av de avsatta biskoparna. Styrelsen fick tre representanter från stats- kyrkan och tre från de frireligiösa rörelserna och ställdes under ordförandeskap av profes- sor Hallesby, en representant för de frireli- giösa grupperna. Den nya organisationen övertog ledningen av kyrkans motstånd. den s. k. kyrkofronten, genom att till alla landets präster, kyrkoråd och församlingar sända ut en förklaring som hade i huvudsak följande innehåll:
Striden var ej politisk utan kyrkan önska- de inom folkrättens ram vara lojal mot ocku- pationsmakten. Nu var emellertid kyrkans innersta och dyrbaraste rätt, att fritt få förkunna Guds ord, hotad. Den ordning som tidigare rätt för kyrkan skulle ändras endast beträffande förhållandet till staten som genom egna åtgärder gjort en brytning ound- viklig. Statsledningens hållning hade nödvän— diggjort brytningen mellan stat och kyrka. Prästerna uppmanades att fortsätta sin verk- samhet som själasörjare oavsett om de avsat- tes eller ej och att bära ämbetsdräkt. Bisko- par och domprostar skulle likaså fortsätta sin
andliga verksamhet och de förklarades ha kyrkans fullmakt att bära biskopstitel och dräkt.12
Kyrkodepartementet hävdade att upplös- ningen av sambandet mellan kyrka och stat var rättsstridig eftersom en statskyrkas orga- nisation endast kunde förändras genom lan- dets lagstiftande myndighet, ministerpresi- denten. Nazistiska kyrkoråd tillsattes men ”den midlertidige kirkeledelse” uppmanade de gamla råden att fortsätta sin verksamhet och hos sig behålla protokoll, penningmedel och räkenskaper? 3
Motsättningarna mellan kyrkodeparte- mentet och kyrkoledningen återspeglades i församlingsarbetet. De nazistiska prästerna kunde ofta endast med polisens hjälp full- följa sina uppgifter. Quislingregeringen visa- de till en början större återhållsamhet i striden mot prästerna än den gjort beträf- fande lärarna. I många fall försökte den gå fram med lämpor. Hösten 1942 förvisades dock ett antal präster och biskopar från sina församlingar och stift och uppmanades att med regelbundna mellanrum anmäla sig hos polisen på förvisningsorten. Departementet fick svårigheter att ersätta de förvisade med tillräckligt antal präster som var partitrogna eller tog avstånd ifrån den stridande kyrkan. Ett stort antal okvalificerade personer präst- vigdes för att fylla luckorna. Genom kyrko- striden led NS-rörelsen betydande av— bråck.”
Den öppna striden upphörde islutet av år 1942. Flertalet av landets församlingar hade då frigjort sig från statens inflytande och hade sin egen ekonomi. De gamla kyrkorå- den fungerade och lojala ersättare trädde i stället för de biskopar som på grund av reseförbud, talförbud eller liknande in- skränkningar ej kunde fullgöra sina ämbets- funktioner. De präster som ej fängslats fort- for att utöva sitt ämbete och den proviso— riska kyrkoledningen kvarstod som en högsta central myndighet? 5
I januari 1943 delgav prästerna sina för- samlingar ett meddelande från kyrkoled- ningen vari denna redogjorde för NS-led- ningens övergrepp mot kyrkan; biskop Berg-
grav hölls inspärrad, mer än 35 präster hade förvisats och i deras ställe hade NS-präster påtvingats menigheterna, kyrkorådens proto- koll och församlingarnas egendom hade beslagtagits. Ledningen riktade vidare en kraftig protest mot den nationella ungdoms- tjänsten.
Meddelandet föranledde ej några repressa- lier från den nazistiska ledningens sida? 6
Följande månad slog departementet emel- lertid ånyo in på en mjukare linje; prästerna försäkrades nu full frihet att verka som förkunnare, om de avhöll sig från statsfient- lig verksamhet. Departementet förklarade att det såg som sin främsta uppgift att stödja de ”lojala” prästerna. I ett cirkulär uppmanades partiets förtroendemän att stödja ”lojala” präster utan att ingripa mot de ”illojala”. Samtidigt inleddes inom ramen för den na- tionella arbetsinsatsen en aktion mot de präster som ej ville underkasta sig nyord— ningen. 274 präster och blivande präster inkallades till arbetsinsats och sändes långt bort från sina församlingar. Församlings- borna förbjöds att besöka dem på förvis- ningsorterna. Två representanter för kyrko- ledningen, Hallesby och Hope, framhöll skriftligen för Quisling att den nationella arbetsinsatsen var folkrättsstridig och bered- de medborgarna samvetskonflikter. Nu in- grep tyskarna för första gången direkt i kyrkostriden och kyrkoledningens båda rep- resentanter internerades på Grini sedan de förhörts av rikskommissarien? 7
Under 1944 decimerades kyrkoledningen: biskop Berggrav, Hallesby och Hope satt i fängsligt förvar och övriga medlemmar förvi- sades från Oslo, liksom landets andra, icke- nazistiska biskopar. Sammanlagt förvisades en tiondel av landets präster, många av dem fråntogs sina prästgårdar och hotades med förlust av sin pension? 8
J uristerna
Även andra yrkesgrupper blev föremål för ockupationsmaktens ingripanden. Dessa ak- tioner som följde efter de drastiska åtgär- derna mot lärare och präster, genomfördes ej
med samma intensitet och skall här endast i korthet beröras. Norges advokater lämnade sitt fackförbund, Norsk Sakforerforening, när denna ställdes under ledning av en NS- kommissarie. Sedermera ålades de genom lagstiftning att vara medlemmar i det enligt Föhrerprincipen nyordnade Norges Advokat- forbund. De advokater som ej blev medlem— mar förbjöds att utöva varje slag av advokat- verksamhet. Majoriteten avstod emellertid från att söka medlemskap och anförde som motiv att ett medlemskap i förbundet skulle strida mot de rättsprinciper på vilka de grundade sin verksamhet. Den strid som pågick gällde enligt deras uppfattning i hög grad Norges vidmakthållande av rättssy- stemet. De såg som sin uppgift att skydda de värden på vilka det norska samhället enligt lag och grundlag uppbyggts.l 9
De norska juristerna bildade en mot- ståndsorganisation, juristfronten, som till en början begränsade sin agitation till den egna yrkeskåren men sedermera uppgick i den allmänna motståndsrörelsen, I paroller från hemmafronten blockerades alla kommunala och ett stort antal andra juridiska tjänster. Fronten uppmanade vidare landets advoka— ter att ej söka auktorisation, eftersom de därigenom enligt ansökningsformuläret auto- matiskt skulle bli medlemmar i det nazifie— rade Norges Advokatforbund. I mitten av januari 1944 uppmanade det nazistiska justi- tiedepartementet i ett cirkulär landets prak- tiserande jurister att sända in uppgifter om sina juridiska biträden. Många underlät detta emedan de förutsåg att NS-ledningen med stöd av uppgifterna skulle kunna nyrekrytera de offentliga tjänster som blockerats av hem- mafronten. I maj gick den norska statspoli- sen till aktion mot de jurister som trots förnyad uppmaning ej lämnat det begärda materialet. Deras fasta och lösa egendom konfiskerades med stöd av lagen av den 13 februari 1943 om konfiskation av föremål vilka använts vid straffbar handling av folk- eller statsfientlig natur.20
Genom en lag om redaryrket av den 19 mars 1942 nybildades Norges Redarforbund som hade upplösts i januari året innan. Var och en som utövade rederiverksamhet blev auto- matiskt medlem av det nyordnade förbun- det.21 Den 15 juni 1942 sammankallade rikskommissarie Terboven Norges redare och krävde dels att de skulle förklara sig lojala mot Tyska Riket, dels att ge genom radiout- sändningar och på annat sätt skulle förmå norska fartyg och norska sjömän att åter— vända hem. Trots att hot om tvångsåtgärder åtföljde kravet avslogs det av redarna.22
Läkarna
Landets läkare uppmanades 1944 att betala medlemsavgift i Norges ”Laegeforbund” för åren 1943 och 1944. Även i detta fall var medlemskap en förutsättning för yrkesut- övning. Hemmafrontens paroll blev att ej samarbeta. I mars 1945 gick ockupations- makten till aktion mot läkarna, många arres- terades och deras egendom indrogs. Läkar- kåren vann dock sin strid och gick aldrig med på att inställa sin yrkesverksamhet.”
Officerarna
Efter de norska truppernas kapitulation den 10 juni 1940, hade ett antal av officers— kårens medlemmar på olika vägar sökt sig till exilregeringens väpnade styrkor i England eller tagit sig över till Sverige. Våren 1943 flydde ett femtiotal av de i Norge kvarva- rande officerarna över till Sverige på den norska exilregeringens order. Som följd här- av ålade tyskarna kvarvarande medlemmar av officerskåren att regelbundet anmäla sig hos polisen.
I en kungörelse den 29 juni meddelade tyskarna att ett stort antal norska officerare hade flytt ur landet och även deltagit i fientlig militär verksamhet i Norge. Flera av dem skulle därvid ha brutit sitt hedersord. I samma kungörelse varnades de flyende offi- cerarna för de följder de riskerade såväl för
Natten till den 16 augusti 1943 — samma dag som aktionen mot poliskåren ägde rum _ arresterade tyskarna omkring 2 000 nors- ka officerare och reservofficerare i hela Norge. Flera officerare hade dock lyckats fly, varnade av motståndsrörelsen. Den tyske överbefälhavaren i Norge publicerade den 16 augusti en kungörelse där han uttalade, att de norska officerarna nu solidariskt fick bära följderna av det förräderi som vissa av deras kolleger begått mot Hitler genom att rymma ur landet och ansluta sig till Tysklands fien- der. Hitler hade givit order om att alla norska officerare skulle överföras som krigs- fångar till Tyskland. Undantag gjordes dock för reservofficerare utan speciell krigsskole- utbildning samt sådana officerare som an- tingen tillhörde Nasjonal Samling eller deltog i nyordningen. I 012 norska officerare för— des i två transporter den 8 och 13 september till Tyskland och placerades i två läger där. De hade först utan resultat uppmanats un- derteckna en förklaring på hedersord att de ej skulle företa politiska eller fientliga hand- lingar.2 3
Oslo universitet och dess studenter
Hösten 1941 hade NS med tyskt samtycke avsatt rektor Seip vid universitetet i Oslo, upplöst alla studentorgan och utsett nya enligt Fiihrerprincipen. Hösten 1942 för- sökte undervisningsministern och den nazis- tiske universitetsrektorn Hoel ge NS-anslutna studenter företräde till universitetets kurser. Aktionen misslyckades.
Ett år senare gjordes ett nytt försök. Undervisningsministern tillställde universi- tetets olika fakulteter ett nytt reglemente för antagning av studenter. Enligt reglemen- tet förbehöll sig undervisningsdepartementet rätten att bestämma hur många studenter som skulle antagas i varje fakultet och vid varje särskild avdelning. Universitetets rektor fick avgöra vilka studenter som skulle få antas vid de särskilda fakulteterna och kur- serna och vid detta urval kunde han ta hänsyn till andra icke närmare preciserade
omständigheter än studentbetygen. Parti- trogna studenter kunde på detta sätt beredas en favör på de övrigas bekostnad.24
Fakulteterna underkände den nya ord— ningen och sedan undervisningsministern in- lett förhandlingar med dekanerna, tillsattes kommittéer vilka skulle utarbeta ett nytt reglemente. I detta läge ingrep rikskommissa- rien och befullmäktigade Quisling att på lämpligt sätt kväva motståndet. Resultatet blev, att den norska statspolisen den 15 oktober arresterade omkring 10 professorer och 58 studenter. Dessutom förbjöds övriga lärare och studenter att lämna Oslo. Fakul- teterna fortsatte emellertid, trots aktionen, att förhandla med undervisningsdeparte- mentet. I mitten av november protesterade samtliga fakulteter skriftligen, på uppmaning av studenterna, mot arresteringarna och den 15 november uppmanades samtliga studenter av studentledningen att i skrivelse till under- visningsdepartementet var och en ansluta sig till fakulteternas protest mot arresteringarna. Mer än 2 000 studenter följde parollen.2 5
Den 28 november uppstod en eldsvåda på universitetsområdet. Rikskommissarien genomförde två dagar senare en aktion mot universitetet och arresterade ett 30-tal lärare och över 2 000 studenter. Polisgeneral Re- diess uppläste en förklaring i vilken studen— terna beskylldes för att ha bildat en mot- ståndsgrupp mot regimen och bedrivit sabo- tage. Universitetet stängdes och Rediess meddelade, att samtliga icke-lojala manliga studenter skulle föras till läger i Tyskland. Hemmafronten uppmanade alla studenter som hade möjlighet därtill att fly till Sverige och många hörsammade parollen.
De svenska och finska regeringarna gjorde i början av december en démarche hos tyska regeringen med anledning av ingripandet mot studenterna. Till följd av den reaktion som ingripandet framkallat, ingrep tyska rege- ringen och begränsade dess omfattning. 296 studenter sändes till ett SS-läger i Tyskland. Samtliga professorer och hälften av studen- terna frigavs dock. Sedan Gestapo hållit för- hör med de i Norge fängslade studenterna och flertalet av dessa därvid förklarat sig
lojala mot den lagliga norska regeringen, sände rikskommissarien den 8 januari ”av säkerhetsskäl” ytterligare 400 studenter till Tyskland.2 6
4.112 Inskränkningar i den personliga rörel- sefriheten
Som ett led i åtgärderna mot vissa norska grupper inskränktes i många fall gruppmed— lemmarnas rörelsefrihet. Representanter för landets lärare, präster och biskopar förvisa— des periodvis till vissa orter där de var ålagda anmälningsplikt till polismyndigheten och ej tilläts mottaga besök. Medlemmarna av den norska officerskåren hade likaledes anmäl- ningsplikt till dess de iaugusti 1943 placera- des i tysk krigsfångenskap.
Även landets övriga medborgare fick se sin rörelsefrihet beskuren. 1940 upprättades s.k. ”grensesoner” med särskilda legitima- tionskort och inresekontroll. 1941 betrakta- des det som ett brott riktat mot det Tyska Riket att utan vederbörligen lämnat tillstånd lämna Norge eller olovligen bege sig till Norge.1 År 1944 inskränktes den privata resandetrafiken inom Norge per järnväg, bil och buss så att tillstånd av polismyndighet krävdes för inköp av järnvägsbiljett. Motsva- rande tillstånd krävdes för all godsbefordran och var svårt att erhålla. De enda resor som tillåts var vrkesresor av krigs- eller livsviktig art, tjänsteresor för funktionärer inom stat och parti, flyttningar, sjukhusresor sedan tjänsteläkarintyg företetts och resor för frontkämpar. Restriktionerna gällde dock ej för ockupationsmakten. Den officiella moti- veringen till dessa kraftiga inskränkningar var att livsmedelstranSporter måste prioriteras. Det verkliga skälet var att ockupations— makten behövde disponera järnvägarna för tyska militärtransporter (i det dagliga snäll- tåget mellan Oslo och Bergen reserverades fem vagnar av sex för ockupationsmakten) och att det ur bevakningssynpunkt var för- delaktigare om befolkningen höll sig stilla.2
I augusti 1941 utfärdade chefen för den tyska polisen i Norge, Rediess, en förordning angående avlämnande av radioapparater i vissa delar av Norge. Successivt beslagtogs radioapparater i hela landet med motive- ringen att ”giftinsprutningarna” från Lon- don måste stoppas. Endast NS-medlemmar fick behålla sina apparater, sedan de avgivit en försäkran att endast lyssna till norska eller tyska program. I februari 1943 fick en tysk speditionsfirma licens för export av 200 000 radioapparater till Tyskland. Norsk egendom till miljonbelopp utfördes på detta sätt ur landet utan att någon ekonomisk ersättning lämnades ägarna.1 Privatbostäder rekvirerades i betydande omfattning under ockupationsåren. Våren 1942 ökade antalet civila tyska tjänstemän i Norge kraftigt vilket bl. a. fick till följd en ökad rekvisition av bostäder och kontor. Lokalerna måste oftast lämnas med endast 24 timmars varsel och ägarna bestraffades hårt om de försökte medföra annat lösöre än gångkläder och smycken därifrån. De avhysta hade på grund av varubristen knappast någon möjlighet att därefter komplettera sitt lösöre.2 Sommaren 1943 började tyskarna beslagta bondgårdar med växande skörd. Lantbefolkningen vägra- des i flera fall att avtlytta och tvingades i många fall att arbeta vidare på sina gårdar för ockupationsmaktens räkning. Också de norska skogstillgångarna exploaterades av tyskarna.3
Förmögenhetsindragning kompletterades i många fall andra straffpåföljder, exempelvis suspension eller avsked av tjänstemän som ej solidariserade sig med nyordningen. I andra fall utgjorde sådan indragning ett led i aktio— nen mot en viss samhällsgrupp. Detta gällde exempelvis indragning av judisk egendom 1942. All egendom som tillhörde flyktingar, deporterade eller fängslade norrmän. beslag- togs. Beslagen kungjordes i flertalet fall i norsk press. Den fasta egendomen överläts som ovan nämnts till ockupationsmaktens disposition medan den lösa egendomen an- tingen övertogs av tyskarna eller försåldes
exekutivt. Som en motåtgärd uppmanade de underjordiska tidningarna sina läsare att boj- kotta auktioner.4
Norrmännen stod ofta maktlösa gentemot tyskarnas röveri, som i första hand gällde krigsviktiga varor, metall och liknande. Ibland lyckades norrmännen demonstrera sitt missnöje. Som exempel kan nämnas föl- jande. Våren 1941 rekvirerade tyskarna 60 norska segelbåtar i Oslos hamn sedan vårrust- ningen av dessa avslutats. Båtägarna sänkte då sina båtar. Tyskarna beslagtog samtliga norska kyrkklockor men ingen norrman tog ned dem.
4.11.4 Förföljelse av Norgesjudar och kommunister
ljanuari 1942 inleddes aktioner mot judarna genom föreskrifter om instämpling av ett J i deras pass och legitimationskort. Imars följ— de sedan ett förbud för judar att inresa i Norge.1
Åtgärderna mot judarna vidtogs av Quis- lingregeringen på tysk begäran. Quisling själv var en fanatisk antisemit, men majoriteten av regeringens medlemmar var negativ till aktio— nen. De hävdade att judarna i Norge var så få, att åtgärder mot dem ej var motiverade och att aktioner mot dem ej överensstämde med det norska folkets uppfattning och där- för ytterligare skulle försämra NS-partiets ställning. Inom NS-partiet hade däremot många en uttalat antisemitisk inställning?
Hårda förföljelser utlöstes genom att en norsk polisman dödades i slutet av oktober 1942 i en järnvägsvagn. Han sköts av en norsk flykting som stödde två judars flykt- försök. Den 26 oktober gjordes en razzia i hela landet varvid majoriteten av de påträf- fade manliga judarna i åldern 15—60 år arresterades och fördes till interneringsläger. Enligt en samma dag utfärdad lag indrogs till statsverket all egendom, tillhörande jude, som var norsk medborgare eller var statslös och uppehöll sig i Norge, eller sådan persons äkta make eller barn. Den 17 november föreskrevs att alla i landet boende judar inom två veckor skulle anmäla sig på folk—
registerkontoren eller hos polisen.
Natten mellan 25—26 november företogs en ny razzia i Oslo. Kvinnliga judar och deras barn samt återståendejudar som påträffades, greps och fördes ombord på ett passagerar— fartyg i Oslos hamn tillsammans med fler- talet av dem som internerats den 26 oktober, sammanlagt 532 personer. Fartyget avseg- lade till Stettin. I Norge återstod endast omkring 250 judar, varav 225 var interne- rade och resten vårdades på olika sjukhus i landet. Ett betydande antal tog sig under höstens lopp över till Sverige.3
Svenska Röda korset framförde ett för- slag till Rikskommissariatet genom presiden- ten för Norges Röde kors, att man i Sverige skulle få omhänderta alla judar, som man avsåg att deportera från Norge. Erbjudandet avböjdes skriftligen den 15 december under motivering att judarnas överflyttning till Sve- rige ej överensstämde med den tyska rege- ringens syften.4
Den 24 februari 1943 deporterades med fartyget Gotenland flertalet av de judar som alltjämt fanns internerade i Norge och ”likvi- dasjonsstyret for de indratte jödiske for- muer” fortsatte under 1943 med indragning av judisk egendom.5
Förföljelse av kommunister
Under 1943 anställde den tyska säkerhets- polisen jakt på norska kommunister. I den tyska propagandan omnämndes ”bolsjevik- faran” allt oftare och man framhöll att varje handling ägnad att skada tyska intressen innebar ett ställningstagande för bolsjevi- kerna. Polisgeneralen Rediess tillkännagav den 1 mars 1943 att 17 norska kommunister dömts till döden av den tyska polisdom- stolen och arkebuserats. Brottet var ”försök till bolsjevikiskt undermineringsarbete samt verksamhet till förmån för fientlig makt”. De hade enligt uppgift planlagt sabotage och spritt kommunistisk propaganda. Inom olika delar av Norge företogs massarresteringar och omkring 1 000 enligt tysk uppgift kom- munistiska fångar deporterades till Tysk- land.6
Tyskarna fyllde under ockupationsåren lan— dets fängelser med norska medborgare. Det mest beryktade fängelset under krigsåren, Grini, var ursprungligen byggt för 120 kvinn- liga fångar men hade i februari 1944 4 981 manliga och kvinnliga fångar.1
Under krigsåren avrättade tyskarna 366 norrmän, bland dem tre kvinnor. Ett stort antal dog dessutom i fångenskap, torterades till döds eller tog sina liv för att ej förråda landsmän. Ockupationsmakten verkställde regelrätta avrättningar som straff för egna eller andra påstådda sabotage— eller krigs- handlingar. Som ett exempel kan nämnas att i samband med att undantagstillstånd prokla- merades i Trondheim och trakterna därom- kring i oktober 1942 avrättades på undan- tagstillståndets första dag tio framstående medborgare i staden för att sona allierad bombning och sabotage som företagits i den delen av landet. Offren iTrondheim hade av tyskarna godtyckligt urvalts ur listor över motståndare till NS. Dagen därpå dömdes 15 personer till döden för olaglig vapentrans- port och följande dag ytterligare tio till döden för transport av sprängämnen?
Den 28 januari 1943 avkunnades tio döds- domar vid SS- und Polizeigericht Nord i Oslo. Avrättningen hade föregåtts av sex månaders häktning. De dödsdömda som företräddes av tre norska försvarsadvokater, erkände att de deltagit i möten med den militära motståndsrörelsen.3
Den 3 juli 1944 dömdes nio norrmän till döden för aktivt medlemskap av illegal orga- nisation och gynnande av fientlig stat. Polis- general Rediess stadfäste dödsdomarna sedan rikskommissarien avslagit benådningsansök- ningarna. Domarna verkställdes genom arke— busering.4
NS upprättade på tysk befallning listor över särskilt framstående norska medborgare som skulle skjutas så snart tyskarna ansåg
att läget fordrade detta. På dessa listor åter- fanns bl. a. biskop Berggrav och Höyeste- rettsjustitiarius Pall Berg. Den 7 februari 1945 sammankallade Quisling en rad an-
sedda personer till ett möte och förklarade att de alla tillsammans med andra norrmän skulle arkebuseras om ej sabotageverksam- heten upphördes
Som ett led i terrorn mot vissa grupper togs gisslan som i många fall avrättades. Gisslan togs ofta bland släktingar till sökta personer och både åldringar och kvinnor kom i fråga. Ijanuari 1945 dämpades de tyska övergreppen och tagande av gisslan förekom ej mer.6
Vid upprepade tillfällen under krigsåren utsattes orter eller landsdelar för terror. Våren 1942 dödades två medlemmar av den tyska säkerhetspolisen. Som repressalier ar- kebuserades 18 icke inblandade personer. 60 hus på orten Televaag nedbrändes och dess innevånare, omkring 350 personer, interne- rades.7
När ryssarna 1944 inledde befrielsen av Nordnorge tvångsevakuerades större delen av Finnmarks befolkning, 35 000 personer. Nazisterna inledde evakueringen men den övertogs av tyskarna som ej fann den gå tillräckligt snabbt. Tyskarna tillämpade ”den brända jordens taktik”, beväpnade trupper drev samman befolkningen till de största orterna varefter de per båt fraktades vidare söderut. De som satte sig till motvärn sköts ner. Husen brändes ner och kreatursbesätt- ningarna slaktades eller innebrändes. Ocku- pationsmakten hemställde till Sverige om att via Sverige få transitera den deporterade nordnorska befolkningen till södra delen av Norge. Sverige avslog denna begäran men förklarade sig villigt att ta emot hela den nordnorska befolkningen till dess den kunde återvända hem. Nazisterna avslog det svenska förslaget varför den svenska hjälpen begrän- sades till att vid särskilda hjälpstationer motta de norska flyktingar som lyckades ta sig över gränsen och att med hjälp av spa- ningsflyg söka rätt på och kasta ner livsför- nödenheter till de flyktingar som befann sig i fjälltrakterna.8
I åtskilliga fall belades orter med höga krigsskatter som repressalier för allierade attacker eller sabotage.9
4.12.1 Hemmafrontens uppkomst och organisation
Framställningen i detta avsnitt begränsas i huvudsak till en skildring av ledningen för det motstånd som riktade sig mot ockupa- tionsmakten som helhet. Det motstånd som uppstod inom vissa yrkesgrupper till följd av tvångsåtgärder mot dem nämnes endast un- dantagsvis och redovisas i övrigt på annat håll.1
Bakgrund
Under de första två månaderna efter den tyska invasionen upprätthöll norska trupper i Nordnorge det militära motståndet mot fienden, men någon enad motståndsrörelse fanns ej i övriga delar av landet. Tvärtom framfördes från olika grupper önskemålet om direkta fredsförhandlingar för att ord- nade förhållanden skulle återinföras i lan- det?
Under förberedelserna att upprätta ett administrationsråd samlades i Oslo ett antal män i ledande ställning inom förvaltning och näringsliv kring Hoyesterettsjustitiarius Paal Berg. Medan riksrådsförhandlingarna pågick juni—september 1940 då tyskarna ansträng- de sig att skapa en samarbetsvillig regering sedan den lagliga regeringen gått i exil, strä- vade kretsen kring Paal Berg att i landet skapa en opinion mot förhandlingarna och avrådde stortingspresidiets medlemmar från att falla undan. Samma krets under Paal Berg var av central betydelse för uppbyggnaden av den egentliga motståndsrörelsen.3
Två händelser sommaren 1940 stärkte motståndsandan. Den uppmuntrades av konung Haakons bestämda vägran att efter- komma stortingspresidiets krav att han skul- le abdikera. Viljan till motstånd ökade när Terb0ven i sitt tal den 25 september avske- dade Administrationsrådet och själv övertog makten i landet samt genom ett dekret upplöste alla politiska partier utom Nasjonal Samling.4 Motståndsrörelsen hade sin tyngd- punkt i huvudstaden.
Spontant och diffust växte emellertid en motståndshållning upp på spridda håll och i spridda grupper. Ett exempel härpå var sam- lingen av ledande män inom förvaltning och näringsliv kring Paal Berg. Denna lilla grupp, förutom Paal Berg bl. a. biskop Berggrav och finansrådman Hartmann, kom att bli mot- ståndsrörelsens kärna. Medlemmarnas per- sonliga anseende och ställning i samhället gav gruppen dess auktoritet. Så småningom vid- gades den till att omfatta representanter för stora delar av det norska folket, såsom lands- organisationen, industrin, jordbruket och tjänstemannakåren. Någon allsidig represen- tation blev det dock ej. Därför utsattes motståndsrörelsen, eller hemmafronten som den kom att benämnas, under vissa perioder för kritik. Fram till 1941 existerade rörelsen som en kombinerad civil och militär organi- sation. Därefter utvecklades två självständiga grupper, en civil, som kallades ”Kretsen” och en militär, som kallades ”Milorg”. Dessa samarbetade dock nära. Vid sidan om Kret- sen fanns från nyåret 1942 ”Koordinations- kommittén”, vilken samordnade motstånds— verksamheten mellan olika grupper såsom kyrkofront, lärarfront m.fl. Kommittén ut- vecklades sedermera från ett samordnings- organ till ett självständigt ordergivande or- gan, som utfärdade hemmafrontens paroller. Den direkta kontakten med exilregeringen upprätthölls dock endast av Kretsen. Flera av de ledande inom hemmafronten tillhörde både Koordinationskommittén och Kretsen. Kommittén förelade Kretsen de viktigare parollerna innan dessa distribuerades och omvänt rådfrågades kommittén beträffande frågor som togs upp i brewäxlingen till regeringen.5
Hösten 1944 bildades en högsta hemma- frontsledning med representanter från Kret- sen, Koordinationskommittén, hemmastyr- korna och ”den hemmelig politiledelse”.6 Denna hemmafrontsledning hade 14 med- lemmar samt ett arbetsutskott på sex med- lemmar. Den accepterades efter bildandet omgående av exilregeringen och fick den 5
maj 1945 av regeringen en vidsträckt full- makt att temporärt administrera Norge vid befrielsen. Denna delegerade kompetens upphörde med regeringsdelegationens an- komst till hemlandet.7
Det synes lämpligt att behandla den civila och den militära motståndsverksamheten var för sig.
4.12.2 Den civila hemmafrontens verksamhet
Tyskarna kontrollerade den norska pressen och lämnade där den tillrättalagda informa— tion om krigsutvecklingen som de önskade. Även radiosändarna i det ockuperade Norge blev naturligt nog ett propagandaorgan för ockupationsmakten. Genom att draga in samtliga landets radioapparater och förbjuda spridandet av utländsk press försökte ocku- panten vidare beskära norrmännens möjlig- heter att få verkliga besked om dagsläget. Exilregeringen sände emellertid under större delen av kriget norska radioutsändningar från London och dessa återgavs och distri- buerades av hemmafronten i form av stenci- lerade tidningar. Ockupationsmyndigheterna lyckades trots intensiva razzior och arreste- ringar ej stoppa denna distribution som tvärtom ökade.
Den underjordiska pressen hade stor bety- delse under ockupationsåren. Den förmed- lade krigsnyheter och inhemska nyheter, ska- pade en opinion mot ockupationsmaktens och nazisternas övergrepp, uppmanade med- borgarna att hålla samman och spred hem- mafrontens paroller. Utöver denna av dags- händelserna betingade verksamhet diskute- rade pressen frågor rörande återuppbygg- naden efter kriget och därmed samman- hängande problem.
”Bulletinen” var en tidskrift som gavs ut från mitten av september 1940 och under hela kriget. Den var väl informerad och blev med tiden hemmafrontsledningens officiella organ. Den trycktes i en liten upplaga och syftade till att vara nyhetskälla för andra illegala tidningar. Från januari 1941 utkom ett underjordiskt organ för fackförenings-
rörelsen, ”Fri Fagbevegelse". Denna tidning fortfor att komma ut under hela ockupa- tionen trots att många medarbetare arreste- rades.1
Kommunisterna som under större delen av kriget hade sin egen hemmafront oeh drev egen sabotage- och inforrnationsverksamhet hade också egen press. De olika yrkesgrup- perna inom landet 4 lärare, präster med flera — hade vidare sina nyhetsorgan, vilka till en början främst kommenterade händelser och åtgärder som berörde den egna gruppen. Med tiden gav alla dessa tidningar dock mer all- sidig orientering och återgav även hemma- frontsledningens appeller och paroller och inför krigsslutet samverkade alla nyhets- organen i den erkända hemmafrontsled- ningens tjänst?
Hemmafronten verkade i det tysta under de första krigsåren och undvek att lämna öppna anvisningar till befolkningen. Led- ningens paroller kom att kungöras genom Londonradion vilket blev särskilt betydelse- fullt när den illegala pressens verksamhet och distribution stundom försvårades genom be- slag och upprepade razzior. I mitten av maj detta år proklamerade hemmafronten genom den brittiska radion att den ledde motstån- det i Norge och i samråd med konung och regering representerade det fria och kämpan- de Norge.3
Ockupationsmaktens och Nasjonal Sam- lings försök till övergrepp bemöttes med paroller av olika slag. Befolkningen uppma- nades att bojkotta ”borgervakten” och ar- betstjänsten, liksom att sabotera den ”natio- nella arbetsinsatsen”. Motståndet mot ”ar- betsinsatsen” bedrevs med frenesi och fick stor betydelse för den nationella samman- hållningen. Föräldrarna uppmanades att ej sända sina barn till de nazifierade skolorna. Bönder och andra berörda medborgare upp— manades hjälpa de ungdomar som flytt un- dan mobiliseringen. Den skarpaste paroll som förekom riktade sig till landets ”lens- menn” som uppmanades att ej arrestera dessa unga män och som hotades till livet om de ej följde parollen. Denna skulle uppfattas som order från högsta ort i krigstid och den som
ej åtlydde densamma skulle ställas inför krigsrätt eller dömas enligt den av exilrege- ringen år 1942 utfärdade förordning som fastställde hårda straff för bistånd åt fien— den.4
Hemmafronten manade genom paroller till bojkott av alla offentliga anställningar med undantag för sådana som föll inom sjukvård och brandväsende. Bojkotten hade flera syften. Mari försvårade politiska avske- danden, suspensioner och omplaceringar, så att norrmän vilka var lojala mot landets lagliga statsledning i stor utsträckning fick stanna kvar i viktiga befattningar. Dessutom innebar bojkotten ett direkt sabotage mot ämbetsverken genom att deras verksamhet i viss utsträckning förlamades.5
Förhållandet till exilregeringen
Förhållandet till hemmafronten var en av exilregeringens viktigaste angelägenheter. Det var avgörande för landets framtid att förhindra nazifiering och väsentligt för krig- föringen att kunna utnyttja resurserna i hem- landet. Det var angeläget för regeringen att kunna samarbeta med befolkningen i Norge för att förbereda återuppbyggnaden och övergången till normala förhållanden efter kriget. Ett sådant samarbete fordrade en organiserad motståndsrörelse i hemlandet. När regeringen såg en sådan rörelse växa fram, var den angelägen att få ett tillräckligt inflytande på och samarbete med den och att hela tiden säkra den högsta ledningen hos sig själv.6
Kretsen tog sommaren 1941 kontakt med exilregeringen och överenskom med denna, att borgmästare Hartmann skulle bli medlem av regeringen och fungera som förbindelse- man mellan regering och hemmafront. 1 sep- tember 1941 utnämndes han i London till konsultativt statsråd. Härigenom hade rege- ringen de facto erkänt hemmafrontens led- ning, och från sommaren 1941 upprätthölls korrespondens mellan regeringen och Kret- sen. Den 11 juni 1943 erkände regeringen formellt Kretsen som ledare för det civila motståndsarbetet.7 Förbindelserna upprätt-
hölls genom kurirtrafik över den svensk- norska gränsen samt genom flyg, hemliga radiostationer och båttrafik via Shetland eller Skottland.8
Regeringen undvek medvetet att ingripa i den civila hemmafrontens praktiska arbete. Detta framgår bl. a. av en regeringsförklaring i februari 1943.9 Kretsen hade hela tiden den högsta civila ledningen men samrådde med regeringen i frågor av vikt. Regeringen stödde motståndsverksamheten genom eko- nomiska bidrag samt genom informations- och nyhetstjänst. Sammanlagt bidrog rege- ringen till verksamheten med 45 milj. norska kronor och motståndsarbetet behövde aldrig avstanna på grund av ekonomiska svårig- heter. En informationstjänst, det s.k. infor- mationskontoret, organiserades i London och genom radioutsändningar via BBC, i förening med den hemliga pressen i Norge, kunde en effektiv nyhetsförmedling upprätt— hållas genom krigsåren.10
Samarbetet mellan regering och hemma- front fick stor moralisk betydelse för befolk- ningen i Norge. Hemmafrontsledarnas iden- titet var av naturliga skäl okänd för den norska allmänheten och det var därför vik- tigt för befolkningen att veta att regeringen kände och stödde denna ledning.
Regering och hemmafront var ense om att man måste säkra en ordnad förvaltning efter befrielsen och att denna måste ligga i norska händer. Däremot hyste man under de första samarbetsären olika uppfattning beträffande regeringens framtida ställning, statsledningen vid och omedelbart efter befrielsen, det gam- la stortingets ställning och den kommunala styrelsen under övergångstiden efter befriel- sen. Dessa stora frågor dominerade korres— pondensen mellan parterna under åren 1941—44 och utgjorde grunden för motsätt- ningar som rådde mellan dem under denna tid.”
Under de sista krigsåren fick dessa frågor mindre betydelse och ett omfattande prak- tiskt samarbete etablerades mellan rege- ringen och den civila hemmafronten beträf- fande frågor om grundandet av central och lokal administration, om rättsuppgörelsen
med nazisterna och deras verksamhet samt om åtgärder för att förbättra den finansiella situationen, och om försörjningen och ar- betslivet i Norge.
Många motståndsmän kritiserade till en början regeringen Nygaardsvold på grund av dess passivitet i försvarsfrågan under för- krigstiden. Man ansåg även att regeringen ej borde kvarstå som statsledning efter åter- komsten till Norge, emedan landet då krävde en regering med erfarenhet från ockupatio- nen.12
När finansrådman Hartmann 1941 inval- des i regeringen som representant för hem- mafronten, medförde han en promemoria vari motståndsgruppens syn på regerings- frågan klarlades. Enligt denna förutsattes att den regering, som utgått från 1936 års stor- ting, skulle ställa sina poster till förfogande efter återkomsten till Norge. Landets intres- sen krävde efter kriget en regering, som avspeglade de ändrade politiska förhållan- dena och vars medlemmar genom sin verk- samhet i landet under ockupationsåren varit i omedelbar kontakt med händelserna där. En sådan regering, utsedd av konungen, skulle fungera fram till ett stortingsval, vilket borde hållas senast ett år efter konungens återkomst. Dessutom var det nödvändigt, att konungen utsåg en regeringskommission som kunde ta hand om förvaltningen mellan vapenstilleståndet och konungens hem- komst. Exilregeringen skulle därigenom för- lora sin ställning som statsledning i samma ögonblick den landsteg i hemlandet.1 3
Kretsen hävdade i en skrivelse till rege- ringen i november 1942 att det gamla stor— tinget ”var politisk och konstitusjonelt dodt”. Konungen ensam kunde ena natio- nen. Exilregeringen kunde ej räkna med att få återvända och automatiskt återuppta sin maktutövning. Kretsen ansåg det därför lämpligt, att, om befrielsen skedde på annat sätt än genom invasion, en norrman med stöd av en fullmakt från konungen bildade en interimsstyrelse fram till nya val. Ijanuari 1943 gav Kretsen på nytt i ett brev till regeringen uttryck för samma inställning till stortinget och regeringen som tidigare.
Konungen borde utnämna en regering vars medlemmar hade erfarenhet från ockupa- tionen, och vilken skulle styra landet med stöd av Grunnloven & 17, till dess nya val kunde äga rum.14
Vid en regeringskonferens den 8 februari 1943 utfärdade exilregeringen en förklaring rörande de frågor som hemmafrontsled— ningen ställt beträffande bland annat stor- tingets ställning och regeringsmaktens utöv- ning under en kortare övergångstid vid befri- elsen. Regeringen gjorde klart att den avsåg att avgå efter kriget men att dess auktoritet intill dess ej fick ifrågasättas.
Förklaringen innehöll bland annat föl- jande:
”Regjeringen er derfor kommet til den överbevisning, som allerede fremholdt av statsministern i hans tale l. juledag 1942, at den bör innleverere sin avskjedsansokning til Kongen så snart landet er befridd, f. eks. på det tidspunkt da Kongen og hans Råd kan samles i Oslo. Det er for tidlig å uttale seg om sammensetningen av den nye regjering. Den bör dannes på grunnlag av forhandlinger mellom Kongen, den nåvaerende Regjering og ledande personligheter hjemme. Det må vaere en samlingsregjering med det bredest mulig grunnlag i det norske folk. Denne regjering vil styre landet inntil det nye stor- ting trer sammen . . . Det blir så dette nye stortings sak å avgjöre om denne regjering har dets tillit eller om det skal dannes en ny parlamentarisk regjering.”1 5
I förklaringen diskuterades också hur rege— ringens handlande under kriget skulle gran- skas. Höyesterett borde utse ett gransknings- utskott, vars utredning skulle överlämnas till det nya stortingets protokollkommitté.I 6
Sedan regeringen på detta sätt klart ut- tryckt sin avsikt att avgå efter befrielsen, tog Kretsen ej vidare upp frågan om dess fram- tida ställning. Alltjämt kvarstod dock frågan hur statsledningen skulle utövas i samband med befrielsen. Den 5 september 1943 skrev Kretsen till regeringen och diskuterade hem- landets administration under befrielsen. Om befrielsen skedde genom tyskarnas kapitula- tion, skulle exilregeringen utse eller låta utse
ett administrativt centralorgan. Detta skulle bestå av personer med god kännedom om de i Norge sedan ockupationen rådande förhål- landena om detta:
”Et administrativt sentralorgan av folk som har intimt kjennskap av forholdene i landet fra okkupasjonstiden, og som overtar ledelsen av departementene og også delegeres myndighet til som kollektivt organ är utstede anordninger på Regjeringens vegne.”
För att någon kompetenstvist mellan hem- mafront och regering ej skulle uppstå, borde centralorganets mandat utlöpa ”i samma oyeblikk Kongen og Regjeringen vender til- bake til hovedstaden og den nye regjering skal konstitueres”.
Hemmafrontsledningen motiverade sitt förslag med regeringens bristande kännedom om de aktuella norska förhållandena och med de politiska konsekvenser det skulle få om enskilda regeringsmedlemmar eller repre- sentanter återvände och övertog den högsta administrativa ledningen.
Statsministerns och regeringens förkla— ringar att de ämnade avgå hade man uppfat- tat så, att det var regeringens avsikt att i största möjliga utsträckning överlåta till befolkningen hemma att ordna landets för— valtning när självstyrelsen på nytt skulle upprättas.1 7
Statsminister Nygaardsvold delgav i ett brev den 1 mars 1944 Kretsen exilrege- ringens syn på problemet:
Oavsett under vilka former hemlandet återfick sin frihet, så fanns det endast en konstitutionellt tänkbar utväg, nämligen att ockupationsstyrelsen avlöstes av en styrelse av och genom konungen och regeringen. Regeringen fann sig efter noggranna övervä- ganden förhindrad av både konstitutionella hänsyn och av samarbetet med de allierade att ansluta sig till hemmafrontens förslag. Till- sättandet av ett centralorgan vore ej konsti— tutionellt förSVarbart. Såväl konungen som regeringen skulle därigenom rättstridigt för- sättas ur funktion vilket kunde få allvarliga konsekvenser såväl inom som utom riket.
Regeringen var medveten om att den ej besatt samma person- och sakkunskap röran-
de hemlandet som de personer vilka kunde komma i fråga för medlemskap i central- organet, men dessa å sin sida saknade nödig insikt om de planer och avtal som träffats av regeringen både med den allierade militärled- ningen som med institutioner på olika områ- den. Oavsett på vilket sätt befrielsen genom- fördes var det önskvärt att detta skedde utan gnissel i det allierade maskineriet. Dessutom måste man vara konsekvent i att hävda att Norge endast hade en laglig regering. Utnäm- nandet av ett centralorgan av antytt slag kunde leda till antagandet att en andra rege- ring kommit till stånd. Detta kunde leda till att centralorganet övertog hela ledningen ända till dess det norska folket fick tillfälle att i val säga ifrån vilken regering det önska- de.
Statsministern meddelade i brevet att regeringen hade planer på att sända över en regeringsdelegation med uppgift att i samar- bete med hemmafronten återupprätta en lag- lig norsk administration. Han betonade vik- ten av att norska myndigheter från första stund stod redo att överta Norges förvaltning och att de allierade kunde känna sig förvis— sade om detta. Annars kunde man riskera att en brittisk eller allierad militärstyrelse inför- des.13
Hemmafrontsledningen accepterade för- slaget om en regeringsdelegation. Vid ett par tillfällen under hösten 1944 ägde personliga sammanträffanden rum mellan representan- ter för regeringen och hemmafronten, varvid man diskuterade ett av hemmafronten fram- lagt förslag att regeringsdelegationen skulle assisteras av norska s.k. departements- rådmenn. Dessa skulle bistå statsråden i be- handlingen av sådana frågor, där speciell kunskap om hemmaförhållanden krävdes. Sådana frågor var:
1. Utrensning av tjänstemän som svikit sitt land.
2. Tillsättande av ny personal i statlig tjänst.
3. Omorganisation av den offentliga ad- ministrationen med avveckling av den nazis— tiska nyordningen — i enlighet med av konungen uppdragna riktlinjer.
4. Revision av ockupationslagstiftningen inom de enskilda departementens verksam— hetsområden — enligt av konungen fastställda principer.
5. Förberedande av ny lagstiftning och igångsättande av andra åtgärder, som var nödvändiga under den första perioden efter ockupationens upphörande. Statsministern godkände den 22 december 1944 systemet med departementsrådmännen och det trädde i funktion vid den tyska kapitulationen. Dessutom fick hemmafronts- ledningen en omfattande fullmakt att på regeringens vägnar vidta en rad vittgående åtgärder.19 Även frågan om den kommunala styrelsen under övergångstiden blev diskuterad i kor- respondensen mellan regering och hemma- front. Båda parter var ense om att kommu- nallagarna ej skulle ändras och ingen önskade negativt påverka den kommunala självsty- relsen. Diskussionen rörde huvudsakligen frå- gan hur den kommunala styrelsen, som genom den nazistiska nyordningen helt för- ändrats, skulle återupprättas. Enligt hemma- frontsledningen borde de kommunala styrel- seposterna fyllas genom utnämningar till dess nya kommunala val kunde ske. Man kunde då bättre tillse att man fick kommu- nalmän som alltjämt åtnjöt allmänt förtro- ende. Regeringen däremot hävdade valprin- cipen såsom mer förenlig med demokratiska regler och ansåg att man borde utgå från de ”by- og herredsstyrer” som funnits 1940. Båda parter var överens om att det system man valde endast skulle användas under en kort övergångsperiod och därför ej innebar något varaktigt ingrepp i regler som enligt norsk statsförfattning gällde beträffande kommunal styrelse. Sedan man under närmare ett år behand- lat frågan anslöt sig regeringen med ett tele- gram ijuni 1943 till hemmafrontens linje:
”Regjeringen er enig i at kommuneord- ningen forberedes og organiseres hemmelig og at folk utpekes som kan overta denne oppgave midlertidig, forestå den kommunale og fylkeskommunale administrasjon under overgangstiden . . .”20
4123 Den militära hemmafrontens verksamhet
Den militära hemmafronten uppbyggdes suc- cessivt fram till befrielsen. Hösten 1940 sam- ordnades små lokala motståndsgrupper och våren 1941 bildades, som tidigare nämnts, en militär huvudorganisation, Milorg, med upp- gift att samordna det militära motståndet i Norge mot ockupationsmakten. Organisa- tionen hade ett högsta organ, Rådet, som handhade viktiga frågor men som ej deltogi det dagliga arbetet. Under Rådet sorterade en organisationsledare och två inspektörer för stridsförbanden. Rådet erkändes den 1 november 1941 av exilregeringen i London, och vid försvarsrådets möte i London den 20 november 1941 tillkännagav regeringen. att organisationen skulle inordnas under arméns överkommando i London. Rådet intog självt till en början en avvisande hållning mot en sådan anordning. Milorgs råd upphörde att fungera efter januari 1945, sedan en stor del av dess medlemmar försatts ur spel genom ockupationsmaktens tvångsåtgärder men den övriga centralledningen (S L) fortfor att f unge— ra och var mycket aktiv under våren 1945.1
Exilregeringens försvarsdeparternent utsåg den 18 december 1941 ett utskott för att handlägga frågor rörande den norska hemma- fronten och dess möjligheter till en aktiv insats. Utskottets majoritet ansåg, att en högsta ledning för en samlad norsk försvars- makt borde utses. Försvarets överkommando återupprättades därför den 6 februari 19422 och under detta inordnades hemmastyr- korna. I överkommandot inkluderades då en särskild hemmafrontgrupp. Gruppens verk- samhet fördelades på två avdelningar varav en behandlade försvarets uppbyggnad och organisation, medan den andra ledde utbild- ningen av Linge-kompaniet och organiserade sabotage- och skyddsföretag.3
Under krigets senare skede sammanträf- fade regeringen och den militära hemmafron- tens representanter vid upprepade tillfällen, vilket stärkte det ömsesidiga förtroendet. Försvarets överkommando fick den opera- tiva ledningen, medan ledningen i Norge blev
centralorgan för organisation och administra- tion. Under krigets sista skede upprätthöll överkommandot radioförbindelse med detta centralorgan samt med de olika militära distrikten.4
Parallellt med militärorganen arbetade ett antal underrättelseorganisationer, varav den största fördes in under försvarets överkom- mando. En icke väpnad organisation ”Be- driftsorganisasjonen”, stod även den via hemmafrontens centralledning under försva- rets överkommando. Den organiserade sabo- tage och verkade för att sänka effektiviteten vid företag av speciellt tyskt intresse samt hindrade under krigets slutperiod tyskarna från att ödelägga norska företag.5
Den norska regeringen saknade länge möj- lighet att påverka britternas krigföringi Nor— ge. Britterna utförde raider mot den norska kusten — delvis med norska styrkor, kompa- niet Linge — utan den norska regeringens vetskap eller förhandssamtycke. Från hösten 1941 intensifierade regeringen emellertid sina ansträngningar att vinna inflytande över de brittiska aktioner som berörde Norge. Sedan hemmafrontens militära ledning, som tidigare nämnts, inordnats under försvarets överkommando i London, visade sig brit- terna mer villiga att samarbeta, och en brit- tisk—norsk samarbetskommitté upprättades, kallad Anglo Norwegian Collaboration Com- mittee. Småningom upphörde brittisk aktivi- tet med egna trupper och egen underrättelse— tjänst och ersattes av brittiskt stöd till opera- tioner under norsk ledning.6
Regeringen och hemmafronten var eniga om att militärorganisationens huvuduppgift var att medverka i slutuppgörelsen, men oenighet rådde beträffande sabotage och gerillakrigföring under väntetiden. Ett av för— svarsdepartementet tillsatt utskott påpekade, i ett utlåtande den 19 januari 1942, att sabotage under väntetiden vore olämpligt, men skulle förberedas redan nu och verkstäl— las, när den slutliga befrielsekampen var före- stående. Dessa riktlinjer följdes sedan konse- kvent av ledningen. Som en följd av de ökade utsikterna för tysk evakuering eller kapitulation utfomiades nya direktiv i mars
och augusti 1944. Hemmastyrkorna skulle sättas in som stöd för allierade trupper och hindra tysk ödeläggelse. Samtidigt utfär- dades den instruktion som skulle följas vid ordnad tysk kapitulation, och som sedan kom till användning.7 Hösten 1944 frigavs även nya kategorier sabotagemål för hemma— fronten.
Hemmafronten förde en ständig kamp mot tysk infiltration. Likvidation av förrä- dare utfördes som militära operationer på överkommandots och regeringens ansvar. Kritik riktades efter kriget mot regeringen för denna verksamhet, som dock av under- sökningskommissionen ansågs under omstän- digheterna berättigad. Sabotage utfördes mot registreringskontor under tyskarnas ar- betsmobilisering och enighet rådde beträf- fande denna form av aktivt sabotage, efter- som det syntes' väsentligt för Milorg, att norsk ungdom ej kom under tysk kontroll eller i tysk tjänst.8
Den militära hemmafrontsledningen påpe- kade hösten 1942 den stora nationella bety- delsen av en civil resning i fiendes rygg vid befrielsen. Rådet överlät åt de ansvariga myndigheterna i Storbritannien att efter bedömning av läget träffa det slutliga avgö— randet om och i vilken utsträckning den militära hemmaorganisationen skulle sättas in under en allierad invasion. Försvarsmini- ster Torp och överbefälhavaren Hansteen i London beslöt i samråd, att aktioner eller militära Operationer som hemmafronten på regeringens order utförde i Norge vid en invasion ej fick påverkas av fruktan för tyska repressalier.9 Den civila hemmaledningen, däremot, tog i ett brev till regeringen i februari 1943, ”partisanbrevet”, avstånd från att hemmafrontens trupper skulle an- vändas för resning vid en allierad invasion. De tog även avstånd från själva uppbyggan- det av en militär organisation. Under loppet av 1943 ändrade emellertid civilledningen ståndpunkt och inledde samarbete med mili- tärorganisationen.1 0
Huvudlinjerna för själva krigföringen drogs upp av de allierade i samråd med norska representanter. Kriget i Norge fördes
från allierad sida genomgående försiktigt med begränsad bombning och sabotage en- dast mot speciellt viktiga mål. Gerillaopera- tioner från hemmastyrkorna krävdes ej heller och sabotage utfördes av specialister utifrån, främst inom kompaniet Linge, och först under krigets sista del av specialtränade hem- mastyrkor. Redan före den direkta slutupp- görelsen förekom samarbete mellan allierat kommando och hemmastyrkorna. 1 decem- ber 1944 gav överkommandot för de allie- rade expeditionsstyrkorna i Europa (SHAEF) hemmastyrkorna direktiv för an- grepp mot de nord-sydliga förbindelse— linjerna i Norge i samband med att tyskarna drog tillbaka trupper från Finland. Angrep- pet kulminerade i ett angrepp mot de norska järnvägslinjerna? 1
Vissa grupper inom Norge, främst kom- munistiska partiet, krävde ån längre gående sabotage- och gerillaverksamhet än hemma- frontsledningen medgav, men underordnade sig inför slutuppgörelsen ledningens direk- tiv.12
Vid frigörelsen uppgick hemmastyrkorna till 47 000 man. De fungerade helt enligt de i september 1944 utfärdade direktiven för alternativet ordnad tysk kapitulation och med fullständig lojalitet i förhållande till norska regeringens representanter? 3
Exilregeringen ingrep av flera skäl mer i den militära än i den civila hemmafrontens verksamhet. Redan på ett tidigt stadium insåg man nödvändigheten av att den mili- tära utvecklingen i Norge samordnades med den övriga allierade krigföringen, speciellt som norska och brittiska regeringarna genom militäravtal i maj 1941 enats om en gemen- sam krigföring, där ett av krigsmålen var Norges återerövring. De samlade norska styr- korna stod under allierad ledning, och enskil- da styrkor fick då ej stå under egen oavhäng— ig ledning utan måste inordnas under norska militära myndigheter och få sina order däri- från.
Regeringen fann det även av konstitutio- nella skäl väsentligt att behålla ledningen över den militära utvecklingen i Norge. En väpnad organisation i hemlandet som ej var
lojal kunde innebära en fara för den lagliga regeringen? 4
Förhållandet mellan regeringen och hem- mafronten behandlades ingående av under- sökningskommissionen efter kriget och be- tecknades som en av regeringens svåraste uppgifter. Regeringen hade endast begränsad möjlighet att leda utvecklingen på ockuperat område och var beroende av ett gott samar- bete med motståndsrörelsen. Kommissionen fann det riktigt, att regeringen genom sitt erkännande ökade hemmafrontens auktori- tet och även att den var restriktiv med att delegera sin myndighet till denna. Den utta- lade vidare sin uppskattning för de värdefulla insatser, som regering och hemmafront gjort inför befrielsen och i samarbetet för att bygga upp militära hernmastyrkor. Slutligen påvisade kommissionen de motsättningar, som under vissa perioder uppstått mellan regering och hemmafront, men betonade att dessa aldrig var av djupgående karaktär, vil- ket belystes med den lojalitet som hemma- styrkorna visade gentemot landets lagliga myndigheter.
Protokollkommittén var enig med under— sökningskommissionen i denna bedöm- ning? 5
| 5 Efterspel !
5 . l Regeringens återkomst
Regeringen Nygaardsvold återvände till Nor- ge den 31 maj 1945 och återupptog sin verksamhet. Samtidigt återvände en stor del av den civila och militära förvaltningsperso— nal, närmare 500 personer, som under krigs- åren tjänstgjort i London. En regeringsdele- gation under ledning av kronprins Olav hade sedan den tyska kapitulationen i samråd med av hemmafronten utsedda departements- rådmän handlagt löpande ärenden samt för- berett större frågor inför regeringens åter- komst. Sitt fulla konstitutionella ansvar för den civila förvaltningen återtog dock rege- ringen först den 7 juni, då konungen åter- kom till hemlandet och återupptog den högsta statsledningen.
Fram till den 23 juni då regeringen avgick höll den en serie regeringssammanträden var- vid man dels behandlade viktiga politiska frågor såsom den nya regeringsbildningen och stortingets sammankallande, dels andra till efterkrigstiden direkt hänförbara pro— blem?
Det gamla stortingets sammankallande
Regeringen, stortingspresidiet och represen- tanter för hemmafronten sammanträde den 4 juni 1945 för att behandla vissa allmänna politiska problem, främst frågan om det gamla stortinget borde sammankallas och vilka ärenden det i så fall skulle vara behörigt
att ta upp. Såväl stortingspresident Hambro som statsministern fann det självklart att stortinget skulle sammanträda medan det från annat håll med skärpa framhölls att det var stortingspresidiet som ensamt avgjorde denna fråga. Man enades om att de proviso- riska förordningar som regeringen utfärdat i London ej skulle underställas stortinget utan endast föredras. Däremot skulle man få ta upp frågorna om dödsstraff och om prisreg— lering. Man kunde ej förvänta att en domstol skulle tillämpa en bestämmelse om döds- straff med mindre lagen var godkänd av stortinget. Stortinget skulle därvid självt ta initiativet ?
De politiska partierna återupptar verksamheten efter kriget
Partierna återupptog sin verksamhet den 8 maj 1945 och de koncentrerade sig på förbe- redelserna för höstens stortingSVal. Som följd av den gemensamma målsättningen under ockupationsåren3 gick man in för en saklig och begränsad valkampanj. Samtliga partier gjorde emellertid återblickar på den politiska situationen omkring krigsutbrottet, och den politik de olika partierna då fört inverkade på valet.4
Rege ringsskif tet
Vid ett regeringssammanträde den 11 juni framlade statsminister Nygaardsvold ett ut-
kast till avskedsansökan, vilket följande dag överlämnades till konungen vid ett statsråds- sammanträde. Hartmann yttrade vid detta tillfälle att någon regering nu ej kunde bildas på parlamentarisk grundval. Han föreslog konungen att vända sig till Paal Berg och anmoda honom att bilda ny regering. Som alternativt förslag till statsminister nämnde han Gunnar Jahn. Konungen bad regeringen tills vidare kvarstå för att i avvaktan på den nya regeringsbildningen handlägga löpande ärenden. Senare samma dag tillfrågade konungen Berg angående hans uppfattning om den konstitutionella grunden för en ny regering, varvid denne hänvisade till stor- tingspresidenten. Sedan konungen samman- trätt med partiledarna och Hambro, bad han den 14 juni Paal Berg försöka bilda rege- ring.5
På konungens anmodan tog Paal Berg samma dag kontakt med de olika partierna och möttes av en avvisande hållning. Bergs statsrådslista omfattade både Lie och Torp och inom såväl Venstre som Bondepartiet och Hoyte uppreste man sig mot att någon av dessa skulle sitta kvar. Däremot var Ny- gaardsvold ej otänkbar som kandidat.
Arbeiderpartiets centralstyrelse hade öns- kat att Lie och Torp skulle delta i den nya regeringen, men Nygaardsvold själv hyste en avvikande uppfattning. Dessutom rådde främst inom det gamla stortinget en ovilja mot att se Berg som regeringschef, vilket hade sin grund i hemmafrontens kritiska ställning till stortinget under hans tid som frontens ledare. Någon tvekan om att en samlingsregering var det som bäst svarade mot landets behov förelåg å andra sidan inte. Sedan Berg misslyckats med att bilda rege- ring beslöt man vid ett informellt möte inom Arbeiderpartiet att föreslå partiordföranden Einar Gerhardsen som regeringsbildare. Man handlade därvid helt i enlighet med en linje som man sedan 1943 hade följt beträffande den kommande efterkrigspolitiken.6
Konungen uppdrog nu åt Gerhardsen att bilda regering. Denne accepterade uppdraget och sedan han sammanträtt med partiledarna och med stortingsgruppernas ledare, presen—
terade han den 22 juni för konungen sin ministerlista på en samlingsregering med re— presentanter för alla politiska partier. Den hade följande sammansättning:
Statsminister Einar Gerhardsen Utrikesminister Trygve Lie Försvarsminister Oscar Torp Handelsminister Lars Evensen Kyrko- och undervisningsminister Kaare Fostervoll Socialminister Sven Oftedal Arbetsminister Strand Johansen Finansminister Gunnar Jahn Justitieminister Johan Cappelen Försörjningsminister Egil Offenberg Sjöfartsminister Tor Skjonsberg Lantbruksminister Einar Frogner Kunsultativa statsråd Hans Gabrielsen C. Bonnevie-Svendsen Kirsten Hansteen
Den 23 juni beviljades regeringen Ny- gaardsvold avsked och samlingsregeringen Gerhardsen tillträdde. Den kvarstod fram till den 8 oktober samma år, då arbetarpartiet fick majoritet i stortingsvalet och Gerhard- sen ombildade sin ministär till enpartirege— ring.7
S .2 Regeringsverksamhet under första efterkrigsperioden
Regeringen Nygaardsvold inledde omedel— bart efter återkomsten arbetet på hemlan- dets återuppbyggnad i enlighet med det un- der krigsåren uppställda programmet? Man inledde arbetet med att ställa upp efterkrigs- tidens första nationalbudget och göra en
översikt över landets resurser för att kunna använda dem på bästa möjliga sätt i återupp- byggnadsarbetet. I samråd med direktionen för Norges Bank som under en övergångs- period agerade utan juridisk behörighet — eftersom behörigheten under krigstiden över- flyttats till en Londondirektion2 — utarbeta- des en plan för sanering av penningväsendet. Den innebar bl. a. upptagande av nya stats- lån. Vidare diskuterade man formerna för amortering av den under kriget uppkomna statsskulden. En ny skattelagstiftning plan- lades, prisreglering infördes i enlighet med av exilregeringen under krigstiden fastställda bestämmelser (Lex Thagaard) och valutan stabiliserades?
Bland de aktuella utrikespolitiska frågorna i regeringen sommaren—hösten 1945 domi- nerade problem som hänförde sig till repa- trieringen av krigsfångar och tyska trupper. Vid krigets slut fanns i Norge 400 000 krigs- fångar. Vidare frågor rörande de engelska, amerikanska och ryska truppernas tillbaka- dragande. Före 1945 års utgång hade såväl krigsfångar som allierade trupper lämnat Norge. Bl. a. tranSporterades under en period 2 000 tyskar per dag tågledes genom Sverige. Så snart merparten av fångarna evakuerats, inleddes de allierade truppernas tillbakadra- gande och i slutet av oktober hade samtliga dessa lämnat landet.5
5.3 Räfsten med norska nazister och landsförrädare
När de tyska styrkorna i Norge kapitulerade den 7 maj 1945 övertog hemmastyrkorna, närmare 50 000 man, vakthållning och polis- tjänst, förstärkta av de i Sverige utbildade polistrupperna. Terboven, Rediess och Fehlis begick självmord och Quisling insattes den 9 maj i häkte?
Räfsten, som nu tog sin början, fick stor omfattning: 90 000 fall utreddes av polisen, 50 000 fall ledde till åtal varav 20 000 fick frihetsstraff, medan 49 dödsdomar avkunna- des, varav 37 verkställdes?
Processen mot Quisling inleddes den 20 augusti i Lagmannsretten. Åtalet omfattade
dels Quislings handlingar under kriget, dels hans samarbete med tyskarna före den 9 april. då han hjälpte till att planlägga över- fallet mot Norge. Lagmannsretten dömde den 10 september Quisling till döden. Hoyes- terett stadfäste domen den 13 oktober och den verkställdes 11 dagar senare.3
Både regeringen och hemmafronten var angelägna om att upprätthålla lugn och ord- ning och hade i förväg sänt ut paroller och order till medborgarna där dessa uppmana— des att ej gå rättvisan i förväg. Allmänheten hörsammade i stort sett dessa.4 Rättsupp— görelsen pågick under en rad år och kom att innebära en kraftig påfrestning för polis— och domstolsväsendet. För att underlätta förfa- randet hade man i rättegångsordningen för ”landssviksaker” intagit en bestämmelse, en- ligt vilken en åtalad kunde utan rättegång godkänna ett strafförelåggande från åklagar- myndigheten. På detta sätt handlades målen mot flertalet passiva medlemmar i Nasjonal Samling.5
5.4 Den parlamentariska granskningen av ockupationsårens verksamhet
Undersökningskommissionen
Regeringen Nygaardsvold förklarade sig vid upprepade tillfällen beredd att efter krigets slut stå till svars inför det norska folket för sina handlingar. I ett uttalande den 9 febru- ari 1943 hävdade den att stortingets proto- kollkommitté enligt författningen var det mest lämpade organet för en undersökning av regeringspolitiken. Att ge det gamla stor- tingets protokollkommitté en sådan behörig- het ansågs emellertid otänkbart, och det var ej heller rådligt att vänta till dess det nya stortinget hunnit utse sin protokollkom- mitté.
”Regjeringen tror derfor at det ville vaere heldig at det så snart landet er befridd, henstilles till Höyesterett å oppnevne et ut- valg, som får til oppdrag å granske Regje- ringens handlinger. Dette utvalgs mandat bor antagelig også omfatte tiden naermest for 9. april, de militaere disposisjoner og forhold under felttoget, dessuten administrasjonsrå-
dets virksomhet og de forhandlinger som fant sted mellom Stortingets presidentskap og andre norske kretser og tyskerne somme- ren 1940.”1
Om man på detta sätt överlät undersök- ningen till ett organ som åtnjöt allmän till- tro, så skulle man undgå ”at overgangen fra okkupasjonen til frihet og fred fikk en oppri- vende og ondartet karakter”.
Resultatet av undersökningen borde före- läggas det nya stortingets protokollkom- mitté.
Hemmafrontsledningens uppfattning var att regeringen själv borde ta initiativet till en undersökningskommission
”med utstrakt mandat til å bringe full klarhet över det som er hendt i tiden for 9. april og de forhandlinger som Stortingets presidentskap forte med tyskerne sommeren og hosten 1940".2
Beträffande de militära operationerna un- der tiden 9 apri1—7 juni, så borde dessa granskas av en särskild, militärt sakkunnig kommitté.2
Mellan 1943 och 1945 togs frågan om undersökningskommissionen ej på nytt upp till behandling, men sedan regeringen åter- upptagit frågan beslöt stortinget den 13 juli 1945 med hänvisning till det partipolitiska samarbetsprogrammet hemställa till konung- en, att denne skulle utse en kommission med uppgift att utreda stortingets, regeringens, Höyesteretts, Administrationsrådets och vis- sa andra myndigheters verksamhet före och efter den 9 april 1940. Kommissionen skulle därefter avge sitt betänkande till det nya stortinget, vilket hade att vidtaga de åtgär- der, som eventuellt kunde visa sig erforder— liga.
Med anledning av denna hemställan beslöt regeringen den 26 juli 1945 att hemställa till Höyesterett att utse en granskningskommis- sion. Domstolen avböjde emellertid med motiveringen, att den var ett av de organ som skulle bli föremål för granskning. Rege- ringen rådfrågade därefter stortingspresidiet, som enhälligt uppmanade stats- och utrikes- ministrarna att till konungen inge ett förslag om kommissionens sammansättning. Genom
en Kungl. resolution av den 3 augusti 1945 tillsattes ”Undersokelsekommissjonen av 1945”. Den bestod av sju medlemmar Och därutöver professor Andenaes, som tjänst- gjorde som kommissionens sekreterare.
Kommissionen bemyndigades av stor- tinget att inhämta för utredningen erforder- liga upplysningar och att infordra dokument av alla slag, även hemliga dokument från offentliga arkiv.
Kommissionen tolkade sitt mandat så att den i första hand skulle verkställa en utred- ning rörande de myndigheter, som var ansva- riga inför stortinget. Kommissionen valde att begränsa sin utredning till frågor av väsent- ligt intresse för belysandet av krigsutbrottet och kriget. Den ansåg sig ha i uppdrag inte blott att insamla fakta utan också att göra en bedömning av händelseförloppet. Kommis- sionen insamlade ett omfattande källmate— rial, vilket lades till grund för dess sex rapporter. Statsministerns och de olika stats- rådens rapporter, statsrådets officiella proto- koll samt anteckningar från regeringskon- ferenserna granskades. De olika departe- mentens arkiv genomgicks i vissa delar lik- som arkiven vid beskickningarna i Stock- holm och London. ] största möjliga omfatt- ning framskaffades även underlag för arbetet från privat håll.
I enlighet med sin tolkning av mandatet redogjorde kommissionen i sina rapporter först för de faktiska förhållandena och gjorde därefter en politisk Och konstitu- tionell bedömning av frågor som hade ett väsentligt intresse. De olika frågorna behand- lades var för sig Och någon samlad översikt över verksamheten företogs ej. Den sista rapporten avslutades dock med en kort all- män bedömning av regeringens verksamhet.
Kommissionen tillställde stortingspresidiet de fem första rapporterna den 20 september 1946 och den sista den 17 juni 1947, var- efter de överlämnades till protokollkom- mittén för vidare handläggning.3
Protokollkommittén är ett av stortingets fasta utskott. Medan flertalet av dessa utses av en särskild valkommitté väljs protokoll- kommittén av odelstinget. Den har till upp. gift att granska statsrådsprotokoll. riksrevi- sionens anmärkningar och liknande. Dess— utom handlägger den sådana frågor, som kan leda till riksrättsåtal. Det var i denna sist- nämnda funktion som den granskade under- sökningskommissionens rapporter.4
Kommittén mottog de fem första rappor- terna den 7 december 1946 och den sista den 10 juli 1947. Kommittén uppfattade sitt mandat så, att den utöver sin ordinarie upp- gift fått ett uppdrag motsvarande undersök— ningskommissionens. Den baserade sin rap- port i första hand på undersökningskommis- sionens utredning men hade även till sitt förfogande samma källmaterial som denna och därtill material, som insändes under utredningens gång. Dess slutsatser blev i vissa fall mer kritiska än kommissionens.5
Odelstinget
Odelstinget behandlade kommitténs rapport vid två möten den 18 oktober 1948 och den 20 juli 1949. Förhandlingarna resulterade efter långvarig debatt vid båda tillfällena i beslut att åtal till riksrätt ej skulle ske, och rapporterna lades till handlingarna.6
Bedömning
Undersökningskommissionens och protokoll- kommitténs slutsatser och bedömningar har ovan redovisats i varje särskilt avsnitt beträf- fande den eller de frågor som där behandlats. För översiktlighetens skull ges här en kort sammanfattning av undersökningens huvud- sakliga resultat.
Administrationsrådets verksamhet grans— kades ingående av undersökningskommis- sionen eftersom rådet i Norge kom att utöva statsmakts myndighet. Det som utreddes var emellertid endast rådets verksamhet och nationella hållning såsom ovan. Rådsmed-
lemmarna och de enskilda departementen underkastades ej en liknande granskning. Kommissionen konstaterade att rådet saknat stöd för sin verksamhet i norsk konstitution men att det utnämnts av Höyesterett med stöd av konstitutionell nödrätt. Rådet hade upprättats med förutsättningen att det inom folkrättens ram skulle lojalt samarbeta med ockupationsmakten och denna förutsättning hade det norska folket accepterat. Kommis— sionen ansåg likväl att rådet under sin verk- samhetstid i första hand utgjort ett skydd för norska intressen. Rådet utnämndes som ett opolitiskt civilt förvaltningsorgan för lan- dets ockuperade delar men utvecklades sedan till den ledande norska myndigheten inom landet och utövade även stortingets lagstiftande. beskattande och beviljande myndighet. Rådet hade på ett försvarbart sätt utövat denna ledning och begränsat sin verksamhet till nödvändiga uppgifter. Även om tyskarna vid tidpunkten för rådets upp- lösning hade full kontroll över landet, hade likväl rådet eller dess enskilda medlemmar genom olika åtgärder så långt det var prak— tiskt möjligt tillvaratagit norska intressen.7
Protokollkommittén underströk beträf- fande Administrationsrådet
”det uheldige i at en del av vårt land fikk ett legalisert samarbeid med okkupasjons- makten på et tidspunkt då ennå den andre delen av landet var i krig, og mange ogsåi den okkuperte delen fortsatte kampen".
Kommittén ställde sig tveksam till under- sökningskommissionens uppfattning att rå- det i första hand utgjort ett skydd för de norska intressena, och ansåg i stället
”at vi i enhver krigs- eller krisetid må opptre samlet og at enhver legalisering av samarbeid med en okkupasjonsmakt bor unngåes”.
Däremot anslöt kommittén sig till kom- missionens uppfattning att rådets enskilda medlemmar varit i god tro och haft en riktig nationell hållning. Slutligen påpekade den att rådsmedlemmarna ej hade något konsti- tutionellt ansvar.8
Riksrådsförhandlingarna blev inom under—
sökningskommissionen föremål för en nog- grann utredning och även en politisk och konstitutionell bedömning. Kommissionen fann att stortingspresidiet under förhand— lingarna intagit en ståndpunkt som utgjorde ett brott mot konstitutionen och var poli- tiskt oförsvarlig. Det förklarades även att presidiet ej haft stöd i den konstitutionella nödrätten. Kommissionen påpekade att de inträffade händelserna visade hur höga krav man måste kunna ställa på medlemmarna av stortingspresidiet, vilka tillhör landets främ- sta förtroendemän.9
Protokollkommittén fann stortingspresi- diets handlingssätt under riksrådsförhand- lingarna politiskt oförsvarligt, men ansåg ej att det kunde leda till straffansvar, eftersom det ej fanns lagbestämmelser som omfattar politiskt sett oförsvarliga handlingar av stor- tingsmän. Förslaget att avsätta konungen ansåg kommittén författningsstridigt. Emel- lertid såg kommittén ingen anledning att betvivla att presidiet haft vad det ansåg vara landets bästa för ögonen. Dess aktion fick i praktiken inga ödesdigra konsekvenser och presidiets egna åtgärder ledde till att för— handlingarna strandade. Av de skälen fann kommittén att presidiets medlemmar ej borde ställas till ansvar. Presidiet hade sedan undersökningskommissionens rapport ingi- vits bett att få bli ställt inför riksrätt, men kommittén fann ej skäl att tillmötesgå denna begäran.lO
Höyesteretts verksamhet tillvann sig un- dersökningskommissionens erkännande. Man underströk domstolens lojalitet mot konung och regering vid upprättandet av Administra- tionsrådet och under riksrådsförhandlingarna och uttryckte sitt gillande av ämbetsnedläg- gelsen i protest mot ockupationsmaktens brott mot folkrätten och den norska konsti- tutionen.
"Den tredje statsmakt og dens leder kan med stolthet se tilbake på sin virksomhet fram til den lange rettsferien som begynte 21. december 1940. Höyesterett fortjener folkets takk.”11
Protokollkommittén anslöt sig i stort till kommissionens uppfattning.12
I behandlingen av de civila förvaltnings- myndigheterna i Norge under ockupationen tog undersökningskommissionen endast upp fylkesmännens ställning efter den nazistiska nyordningen. Kommissionen fördömde ej fylkesmännens beslut att kvarstanna i sina ämbeten och underkasta sig den nazistiska nyordningen. Den allmänna uppfattningen i Norge vid den aktuella tiden hade varit, att man skulle hålla samhällsmaskineriet i gång och undvika kaos i förvaltningen, samma synpunkter som dikterade Administrations- rådets tillkomst och hållning. Den inställ- ningen rådde över huvud inom förvaltningen. trots att denna utsattes för övergrepp och missbruk från tyskarnas sida. Det framstod mot bakgrund härav som berättigat, att fyl- kesmännen på samma sätt stannade på sina befattningar och därigenom behöll möjlighet att utöva en viss kontroll och motverka alltför mycken nazistisk inblandning i för- valtningen. Beträffande övriga tjänstemän hänvisade kommissionen till ett särskilt ut- skott, som under ledning av försvars- och justitiedepartementen utredde militära och civila tjänstemäns nationella hållning under kriget. Protokollkommittén ansåg att fylkes- männen borde gjort mer motstånd mot ny- ordningen av kommunerna. Kommittén för- stod dock att deras handlingssätt betingats av vad de ansåg vara ansvar och plikt.1 3
Undersökningskommissionen såg som sin uppgift att granska exilregeringens och dess tjänstemäns verksamhet i London men ej andra högre tjänstemäns uppträdande. Rege- ringens handläggning av frågan om ett kon- sultativt råd fann kommissionen tillfreds- ställande. Regeringens ställningstagande var enligt kommissionen välgrundat och
”hverken behandlingen av saken eller det resultat som saken endte med tyderi minste måte på at beskyldningene mot Regjeringen for "diktaturtendenser" och ”diktaturtil- boyeligheter” var berettiget”.1 4
Något mer kritisk blev utredningen av regeringens åtgärder rörande försvaret. Un- dersökningskommissionen ansåg, att rekryte- ringen i början präglats av osäkerhet och
bristande energi, men att en mer aktiv insats troligen ej resulterat i någon väsentligt större krigsinsats. Den tog avstånd från den kritik som rests mot regeringen för att denna ej utnyttjat norska landstridskrafter i de allie- rades strid på det europeiska fastlandet och påpekade, dels att regeringens huvudlinje med rätta varit att hålla trupperna ibered- skap för hemlandets befrielse, dels att land— styrkorna i militäravtalet med de allierade hade reserverats för Storbritanniens försvar och Norges återerövring. Kommissionen fann att regeringen använt de militära styrkorna efter bästa förmåga och påvisade därvid även den stora insats som handelsflottan gjort i den gemensamma krigföringen.15 Rekvisitio— nen av Nortraship och driften av handels- flottan rönte uppskattning. Kompetensför- delningen mellan handelsflottans två kontor befanns välgrundad och i övrigt säger kom- missionen bl. a.:
”Det er grunn til å yte Regjeringen aner- kjennelse både for den måte hvorpå den
e
sorget for a skaffe mannskap til Handels- flåten og for den måte hvorpå den ivaretog sjofolkets tarv.”1 6
Flyktingadministrationen i Sverige med- förde problem för regeringen, som i London fick handlägga inkommande klagomål. Un- dersökningskommissionen påvisade detta och ansåg att problemen till viss del kunnat undvikas om verksamheten ej centraliserats så hårt. [ betraktande av de svårigheter som förelåg fann kommissionen att regeringen utfört ett erkännansvärt arbete, även om resultatet inte tillfredsställde alla.l 7
Förhållandet mellan regeringen och hem- mafronten behandlades ingående av under- sökningskommissionen och betecknades som en av regeringens svåraste uppgifter. Rege- ringen hade endast begränsad möjlighet att leda utvecklingen på det ockuperade områ- det och var beroende av ett gott samarbete med motståndsrörelsen. Kommissionen fann det riktigt, att regeringen genom sitt erkän- nande ökat hemmafrontens auktoritet men också att den å andra sidan varit återhållsam med att delegera sin myndighet till denna. Den uttalade sin uppskattning för de värde-
fulla insatser, som regering och hemmafront gjort inför befrielsen och i samarbetet för att bygga upp militära hemmastyrkor. Slutligen pekade kommissionen på de motsättningar, som under vissa perioder uppstått mellan regering och hemmafront, och betonade att dessa aldrig var av djupgående karaktär, vil- ket framgick av den lojalitet som hemma- styrkorna visade gentemot landets lagliga myndigheter.18 Regeringen hade med stöd av Elverums- fullmakten och den konstitutionella nödrät- ten fattat en rad vittgående beslut. Kommis- sionen underströk i sin utredning att den ej riktade någon anmärkning mot regeringens åtgärd att utskriva skatter, fastställa avgifter och uppta statslån. Den fann att dessa åtgär- der var nödvändiga för att statens verksam— het skulle kunna upprätthållas och hänvisade i övrigt till riksrevisionens utredning. Kom- missionen gjorde inga erinringar mot rege- ringens avtal med främmande makter och dess användning av försvaret utanför de be. gränsningar som är stadgade i Grunnloven.19 Kommissionen gick ej närmare in på rege- ringens rätt att utfärda provisoriska förord- ningar och dessas status, utan hänvisade till domstolarnas och stortingets bedömning. Innehållet i exilregeringens lagstiftning kriti- serades på en enda punkt: den i London utfärdade provisoriska förordningen om summariskt skilsmässoförande.2 0 Undersökningskommissionen avslutade sin sista rapport med en samlad bedömning av regeringens verksamhet. Den påvisade att regeringen föresatt sig vissa huvuduppgifter under exilåren, nämligen att hävda hemlan- dets oberoende, att delta i kriget på allierad sida och därvid leda den norska krigsinsatsen samt att förbereda hemlandets befrielse och återuppbyggnad. Kommissionen fann, att regeringen i huvudsak till landets bästa på ett förtjänstfullt sätt utfört såväl de uppgifter som den åtog sig när den lämnade landet, som de, vilka därefter uppstått.21 Protokollkommittén anslöt sig till kom— missionens uppfattning och gjorde följande uttalande:
”Regjeringens virksomhet utenfor landets grenser ble utovd under meget vanskelig ytre forhold, uten stotte i landets nasjonalforsam- ling og et gjennom tidene fast uppbygget administrasjonsapparat. At enkeltheter innen denn lange og omfangsrike virksomhet kun- ne gi grunnlag for meningsskilnad eller saklig kritik finner komiteen naturlig, men komi- teen sluter seg til den helhetsvurdering som Kommisjonen enstemmig har gitt av Regje- ringens samlede virksomhet.”22
5 .5 E fterkrigslagsri fm ingen
Det första utkastet till beredskapslagar här— rör från 1939—40 men förelades ej för Stor— tinget före 9 april 1940. Våren 1948 inled- des i Norge utarbetandet av nya beredskaps- lagar. Hösten 1950 lade regeringen fram flera propositioner, bland dem ett förslag till per- manent lag om fullmakter för regeringen under krig och krigsfara. Dessa lagförslag byggde på erfarenheterna från krigsåren och skall nedan i korthet behandlas.1
Lov om saerlige rådgjerder under krig, krigsfare og liknende forhold.
Våren 1948 tillsattes en kommitté under ordförandeskap av hoyesterettsdomaren Bahr. Kommittén hade fyra fasta medlem- mar och kallade därutöver två särskilda med- lemmar, Aulie och Castberg, för behandling av frågorna om förräderimål och särskilda fullmakter. Kommittén avgav sitt betän— kande i mars 1950. Justitiedepartementet anslöt sig till alla väsentliga delar till kom- mitténs förslag.2
Den 25 augusti 1950 framlade den norska regeringen en proposition (Ot.prp.nr 78— 1950) som omfattade dels ett förslag till ”Lov om saerlige rådgjerder under krig, krigsfare og liknende forhold”, i Norge van- ligen kallad beredskapslovene, och nedan kal- lad beredskapslagen, dels att förslag om änd- ring av lagen om kontroll över post- och tele- grafförsändelser av den 24 juni 1915.
Förslaget behandlades därefter i stor- tingets justitieutskott, justisnemnda, som omarbetade och förkortade förslaget samt föreslog att lagen skulle göras temporär. Både odelsting och lagting godkände den
lösning som utskottet nått fram till och ”midlertidig lov om saerlige rådgjerder under krig, krigsfare og liknende forhold” trädde i kraft den 15 december 1950. Genom en tilläggslag av den 25 juni 1954 gjordes lagen permanent.3
Beredskapslagens innehåll i korthet: Kapitel 1
När stortinget på grund av krig är avskuret från att utöva sin verksamhet, åligger det konungen att fatta alla sådana beslut, som är påkallade för att tillvarata rikets intressen under kriget och förbereda övergången till fredliga förhållanden. Bestämmelsen motsva- rar innehållet i Elverumsfullmakten och tar direkt sikte på en situation motsvarande den landet befann sig i när fullmakten tillkom, den 9 april 1940.4
Kapitel 2
När stortinget inte är förhindrat att utöva sina författningsenliga funktioner, men det ligger fara i dröjsmål, kan konungen utfärda bestämmelser på en rad olika områden, där bestämmelser annars skulle ha utfärdats i form av lag. Bestämmelserna kan om så erfordras få avvika från gällande lag. Konungen kan vidare, enligt samma kapitel, ge fylkesmän eller andra lokala förvaltnings— organ fullmakt att utfärda bestämmelser av motsvarande slag, när ett område är avskuret från förbindelse med regeringen eller så av andra skäl är nödvändigt. Fylkesmannen kan även utan fullmakt från konungen utöva sådan myndighet när så är oundgängligen nödvändigt för att tillvarata samhällsviktiga intressens
Kapitel 3
innehåller bestämmelser om förhållandet mellan civila och militära myndigheter på krigsskådeplats. De militära myndigheterna kan överta den högsta ledningen av polisvä- sendet och, under vissa förutsättningar, även andra områden av den civila förvaltningen.6
fastställer vissa Specialregler för behand- lingen av brottmål i syfte att förenkla den allmänna straffrättstillämpningen i de situa- tioner som krigslagen avser att reglera. Bl. a. kan lagmannsrätterna i vissa fall träda i Höyesteretts ställe som domstolar i sista instans.7
Kapitel 5
innehåller bestämmelser om rätt för ko- nungen att för stats eller kommuns räkning kräva avståendet av vissa rättigheter till fast eller lös egendom. Kapitlet innehåller även reglerna om ersättning för sådan rekvisi- tion.8
Kapitel 6
] lagförslagets sista kapitel sammanförs diver- se bestämmelser bl.a. om påföljd. Kapitlet stadgar även att de befogenheter som före- skrivs i lagen kan delegeras till andra i den omfattning så är nödvändigt för att uppnå lagens syfte.9
Propositionens förslag till kapitlen 1,4,5 och 6 som ej kom att ingå i den slutliga texten behandlade förräderidomstolar (4), säkerhetsåtgärder (5) och censur (6). Med kapitlen 4, 5 och 6 försvann samtidigt beho- vet av de allmänna tillämpningsbestämmel- serna i propositionens kapitel 1.10
Förslagen om beredskapslagstiftning ledde till kraftig kritik, främst på grund av de kapitel om förräderidomstolar, säkerhetsåt— gärder och censur som sedan togs bort, men även på grund av att den skulle komma att strida mot Grunnlovens principer. Motstån- darna till förslaget hävdade att även om det blev nödvändigt att gripa in med drastiska åtgärder av det slag som förslaget beskrev när landet var i krig eller krigsfaran var över- hängande, det likväl var förkastligt att ge lags form åt ingrepp vilka dels stred mot viktiga principer i Grunnloven, dels innebar allvar- liga kränkningar av demokratiska principer. I debatten gjordes också gällande att det inte
gick att på rättslig väg antecipera den konsti- tutionella nödrätten genom att på förhand utfärda lagar om nödrätt.l 1
Castberg tog upp den sista invändningen i ett till stortingets justitieutskott den 24 ok— tober 1950 avgivet betänkande (dokument nr 11 1950).11 Han anger där betydelsen av sådana rättsregler på följande sätt: Det är ett viktigt moment när man bedömer en nöd- rättshandling om Grunnloven åsidosatts i en situation som täcks av lagens regler. Om regeringen t. ex. i en situation då krigsfaran var överhängande utfärdat ett utgivningsför- bud som strider mot Grunnlovens % 100, då ser man lättare detta som en legitim nöd- rättshandling om förbudet har stöd i en lag än om det utfärdas direkt på grund av nödrättens allmänna principer. För domsto- larna, och det gäller både ordinarie domsto- lar och riksrätten i de fall då konstitutionellt ansvar görs gällande, kommer ett sådant lagstöd att bli en avgörande faktor.12
Stortingets justitieutskott påpekade i sitt utlåtande att i framtida situationer som kan tänkas utlösa konstitutionell nödrätt de åt- gärder en given situation bör mötas med kan vara mångskiftande. Det är knappast möjligt att på förhand ge en helt tillfredsställande beskrivning av de väsentliga drag en nödrätts- situation kan omfatta eller att räkna upp de extraordinära åtgärder den kan mötas med. Konstitutionell nödrätt kunde utgöra stöd för åtgärder av de slag som nämnts i proposi- tionen inte bara i krigstid utan även i mån av omständigheterna i andra ”åpenbart allvor- lige krisesituasjoner som kan danne en tru- sel mot rikets frihet og sikkerhet”.l 3
Justitieutskottet framhöll även, enligt Castberg med full rätt, att de allmänna full- maktsbestämmelsema i dess förslag inte i och för sig gav konungen eller andra någon behörighet att utfärda bestämmelser som enligt Grunnloven endast kunde ges igrund- lagsform. ”Fullmaktene innehåller ingen bemyndigelse for Kongen til å sette seg ut över slike forskrifter”. När utskottets rap- port behandlas i odelsting och lagting gjordes många uttalanden om den konstitutionella nödrätten.1 4
Castberg påpekar att debatten istortinget liksom rapporten från stortingets justitieut- skott klart visar att principen om en konsti— tutionell nödrätt har en kraftig förankring i de norska statsmakternas resonerande ikon- stitutionella frågor. Själva den temporära beredskapslagen som fått titeln ”midlertidig lov om saerlige rådgjerder under krig, krigs- fare og liknende forhold”, utgår från samma princip i lagens vittgående fullmaktsbestäm- melser som vida överskrider gränsen för vad som under normala förhållanden är en för- svarbar delegering? 5
Lov om endring av lov om kontroll med post— og telegrafforsendelser av 24. juni 1915.
Som ovan nämnts innehåller propositio- nen slutligen ett förslag till ändring av 1915 års lag om kontroll över post- och telegraf- försändelser. Förslaget avser att vidga myn— digheternas möjligheter att använda sig av en effektiv säkerhets- och underrättelsetjänst riktad mot spionage, sabotage och annan förräderiverksamhet innan situationen blivit så kritisk att det kunde vara aktuellt att tillämpa krigslagen? 6
Lov om endringer i straffelovens kap. 8 og 9 m.v.
Hösten 1950 framlades ett förslag till ändring av strafflagens förräderibestämmel- ser, ”Lov om endringeri straffelovens kap. 8 og 9 m.v.” (Ot.prp.nr. 79—1950).
Propositionen innehöll dels ett förslag till ändring av brottsbeskrivning i vissa paragra- fer, dels ett förslag om återinförande av dödsstraffet i allmänna strafflagen.
Stortingets justitieutskott avgav i början av december 1950 ett utlåtande över propo- sitionen. Därefter följde en särskild votering inom både odelstinget och lagtinget över de viktigaste frågorna. Justitieutskottet och justitiedepartementet hade i stort samma uppfattning om de föreslagna brottsbeskriv- ningarna och förslaget utfärdades i form av lag den 15 december 1950. Därmed föll förslaget om att återinföra dödsstraffet i den allmänna strafflagen. Detta straff fick i stål- let, på justitieutskottets förslag, kvarstå i en
moderniserad version av den militära straff- lagen, som även kompletterades med en ny paragraf, & 81 a? 7
Som exempel på övrig beredskapslagstift- ning 1950 kan nämnas: ”Lov om förbud mot samkvem med personer som har tilhald på fiendeområde” och ”Lov om fiendegods” (Ot.prp.nr. 80—1950), båda utfärdade den 15 december 1950.18
Noter
3 Exilregeringen och dess verksamhet 3.1 Regeringens organisation 3.1.1 Regeringens sammansättning:
1. U.k. 6, s. 19. 2.Innst. O.IX A-1948, s. 22. (Dok. nr. 2, s. 742).
3. Lie, Leve eller de, ss. 118—119.
4. U.k. 1—5, ss. 115—116; U.k. 6, s. 19; Lie, a.a., s. 185.
5. U.k. 6, s. 19.
6. U.k. 6, ss. 38—40.
7. U.k. 6, ss. 20—21;jfr avsnittet 3.1.3 Statsråds— avdelningen i Stockholm.
8. U.k. 1—5, ss. 8—16. Under Mowinckels perio- der som regeringschef lade hans regering vid två olika tillfällen, i februari 1927 och i maj 1930, fram förslag om ny väsentligt reducerad försvars- ordning. 1930 innebar förslaget att försvaret skulle omformas till en neutralitetsvakt med möjlighet att med kort varsel sätta upp ett neutralitetsvärn. U.k. bil. 2, ss. 9—43.
9. U.k. 6, ss. 20—21. 10. lbid; Lie, Med England, ss. 99—107. 11. U.k. 1—5, ss. 102—106; Innst. O.]X A-1948, ss. 27—30. 12. Lie, Med England, ss. 99—107. 13.U.k. 6, s. 21; U.k. 1—5, s. 106; Lie, Med England, ss. 246—249. 14. Lie, Hjemover, s. 52. 15. U.k. 6, ss. 21—22, Lie, Hjemover, ss. 52—53.
21, 183—185; Hartmann, ss.
3.1.2 Frågan om ett rådgivande organ för regeringen
1. Jfr avsnittet 2 Översikt, s. 2; protokollkom- mittén påpekade i sin utredning att utskottets åtta medlemmar ej senare sökte kontakt med rege- ringen. Denna gjorde å sin sida ej heller något för att kalla dem till sig. Kommittén tillskrev underlå- tenheten den allmänna förvirring som rådde. Innst. 0.1X-1949, s. 118.
2. Jfr avsnittet 4.1.3 Riksrådsförhandlingarna.
3. U.k. 6, s. 25; lnnst. 0.1X-1949, s. 22.
4. U.k. 6, ss. 26—31; Hartmann, ss. 51—54; Lie, Hjemover, ss. 31—40.
5. Jfr avsnittet 3.4.2 Revision.
6. U.k. 6, s. 33.
7. A.a., ss. 32—33: Lie, Hjemover, s. 26.
3.1.3 Statsrådsavdelningen i Stockholm
1. U.k. 6, s. 20, Lie, Hjemover. ss. 41—43.
2. U.k. 6, ss. 20—21;Lie, a.a., ss. 41—52.
3. Lie, a.a. Jfr avsnittet 3.4.4 Försvaret.
4. U.k. 1—5, ss. 255—256; Lie, Med England, ss. 30—35. Jfr avsnittet 4.1.3 Riksrådsförhandling— arna.
5. Lie, Hjemover, ss. 41—52.
3.1.4 Regeringsdelegationen vid befrielsen
1. Jfr avsnitten 4.12.2 Den civila hemmafrontens verksamhet och 5.1 Regeringens återkomst.
2. U.k. 6, s. 235; Hartmann, ss. 91—92.
3. Hartmann, ss. 146—147, 152.
4. Beträffande denna typ av regeringssammanträ— den se avsnittet 3.4.7 Förvaltning.
5. U.k. 6, s. 235; Hartmann, s. 155.
6. Hartmann, ss. 203—204, 302—303; U.k. 6, s. 196; Lie, Hjemover, s. 179; uppgifter från profes- sor M. Skodvin.
7. Ibid, ss. 395 —396; U.k. 6, s. 235. 8. Jfr avsnittet 4.5.1.1 Höyesterett.
3.2 Regeringens konstitutionella behörighet
1. Castberg, Statsforfatning !, ss. 131—132.
2. Innst. O.IX A-1948, ss. 64—67. Se även av- snittet 4.1.3 Riksrådsförhandlingarna.
3. U.k. 1—5, s. 277.
4. Castberg, Statsforfatning II, ss. 31—32.
5. U.k. 6, s. 24; se även bil. 2, s. 262.
6. U.k. bil. 2, s. 262.
7. lbid; Castberg, Statsforfatning 1, s. 130.
8. Castberg, Statsforfatning 1, s. 130; dens, Do- kument nr 2, s. 7; U.k. 6, ss. 236—240.
9. ”. . . Kongen fra 9 april 1940 har hatt adgang til å treffe de av krigen og krigsforholdene beting- ede tiltak for å verge landets frihet och selvstendig-
het og forovrig på enhver måte å verne eller vareta norske intresset, deriblant også å forberede gjen— nomforingen av det rettsopplor som måtte kom- me når krigen en gang var slutt.” Norsk Retsti- dende 1945, s. 14.
”Det måtte fremstille sig som nodvendig å ha ferdige forenklede rettegångsregler for at det om- fattende rettsoppgjor kunne bli satt i gång straks ved friloringen og bringes til avslutning så snart som mulig.” A.a., s. 20.
”Det er sikker rettspraksis at en lov kan tre i kraft og anvendes uten kungjoring i samsvar med loven av 1876. Detta gjelder også om loven setter straff for ett tidligere straffritt forhold. För så vidt er det tillstrekkelig å henvise til hoyesterettsdom i Rt. 1937 side 42. Den bestemmelse det her gjelder, er for övrig kunngjort på den måten og i den utstrektning som det, hensett til forholdene var mulig. Den er meddelt i radio og illegale aviser, liksom den er inntatt i Norsk Lovtidende som utkom i London. Denne form for kunngjoring må etter rettens oppfatning, alle forhold tatt i betrakt- ning anses som tilstrekkelig.” A.a., s. 25.
Angående frågan om huruvida exilregeringens lagstiftning gällde med bindande verkan för hem- landets befolkning se även 3.4.8 Lagstiftning.
10. A.a., s. 25. 11. U.k. bil. 2, ss. 266—267. 12. Castberg, Statsforfatning 1, s. 130; jfr Norsk Retstidende 1945, s. 14. Under riksrådsförhand- lingarna ockupanten att Elverumsfullmakten skulle återkallas. Professor Skodvin. 13. Castberg, Dokument nr 2, ss. 1—4. 14. Norsk Retstidende, s. 20; eller U.k. 6, s. 237;
3.3 Regeringens folkrättsliga status 3.3.1 Regeringens erkännande som exil- regering och av värdlandet givna förut- sättningar för dess verksamhet.
1. Oppenheimer, Governments and authorities in exile, s. 583.
2. Lie, Leve eller do, 5. 244.
3. Oppenheimer, a.a., s. 576.
4. Wolff, Dispossessed Governments, s. 209.
3.3.2 Exilregeringens diplomatiska för- bindelser med främmande stater
1. U.k. 1—5, 116; U.k., bil. 2, ss. 290—298; Lie, Med England, ss. 16—17.
2. Lie, a.a., ss. 97—98; förteckning över dipl. repres. av 7/11 1942, HP 1 An.
3. U.k. 1—5, s. 116.
4. Aktstykker II, s. 6. Aktstycken, s. XIII—XIV, ss. 79, 81—82.
5. Aktstycken, s. XIV.
6. A.a., s. XIII.
7. Ibid.
8. Aktstycken, ss. XII—XIV, 134; Aktstykker Il, ss. 5—15.
9. U.k. bil. 2, ss. 291—295. Koht, Frå skanse, ss. 24—25. 10. Lie, Med England, ss. 97, 146, 179—190; U.k.6.s.47.
11. U.k. 6, s. 47. 12. Ibid. 13. Hbr Esmarcli-Giinther, 7.7 1945; HP 1 An.
3.3.3 Regeringens behörighet att sluta avtal
1. U.k. 6, ss. 48—53. Jfr Petrén, ss. 244—247. 2. Ibid.
3. A.a., s. 50; Innst. O.IX-1949, s. 28.
4. Ibid.
3.4 Regeringens verksamhet 3.4.1 Finanser
1. Följande avsnitt grundar sig på U.k. 6, ss. 94—1 11.
2. Jfr i avsnittet 4.6, Finanserna, hemmamyndig- heternas ansträngningar att med olika medel stabili- sera det ekonomiska läget.
3.4.2 Revision
1. För en mera utförlig redogörelse av riksrevi- sionen se Castberg II, ss. 331—335. 2. U.k. 6, ss. 112—117.
3.4.3 Ekonomisk verksamhet 3431 Norges Bank
1. U.k. 6, 55.108—109.
2. Lie. Med England. ss. 54—56; U.k. 6, s. 108. 3. U.k. 6, s. 108.
4. Ibid.
5. Lie. som ovan.
6. Ibid.
3.4.3.2 Handelsflottan och Nortraship
1. U.k. 6, ss. 118—139.
2. Norska fartyg i franska hamnar eller i de franska kolonierna kvarhölls av de franska myndig- heterna på order av Vichy-regeringen, som därige- nom uppfyllde en hemlig klausul i vapenstille- ståndsavtalet med tyskarna.
3. Beträffande norska fartyg i Sverige se avsnittet 3.4.5.2. 4.5 17. Kongen kan give og ophaeve Anord- ninger, den angaa Handel, Told, Naeringsveie og Politi; dog maa de ikke stride mot Konstitutionen og de af Stortinget givne Love. De gjaelde proviso- risk til naeste Storting. 5 105. li'ordrer Statens Tarv, at Nogen maa afgive sin rorlige eller urorlige Eiendom til offentlig Brug, saa bor han have fuld Erstatning af Stats- kassen. 5.Det kan påpekas att revisionschefen redan 1941 uttalat starka betänkligheter mot att organi- sationens högsta ledning befann sig i New York. De viktigaste besluten i sjöfartsangelägenheter träffa- des i London och en allt större del av handels- flottan administrerades därifrån på grund av att British Ministry of Shipping successivt fick dispo— nera allt fler fartyg.
6. U.k. 6, s. 137.
7. Se avsnittet 3.4.4 Försvaret
8. Se avsnittet 3.4.9 Regeringens rättskipning.
1. U.k. 6, s. 54. Ruge önskade detachera under fomier som väckte minsta möjliga uppmärksamhet. Därmed kunde trupperna demobiliseras i norsk regi och undgå krigsfångenskap. Regeringen hoppades få 100 tidigare beställda plan från Förenta Stater- na. Professor Skodvin.
2. U.k. 6, ss. 54—57; Innst. O. IX-1949, ss. 33—36.
3. U.k. 6, s. 57; Lie, Med England, ss. 56—57. Den norska handelsflottan deltog från sommaren 1940 i den allierade krigsinsatsen.
4. A.a., ss. 57—58; resp. ss. 146—147.
5. U.k. 6, s. 78.
6. Förutom denna underrättelsetjänst fanns ett specialutbildat norskt kompani ibrittisk tjänst, det s.k. Lingekompaniet, som användes för sabotage- aktioner, delvis i samarbete med hemmafronten, A.a., ss. 81—82.
7. Hbr. Beck-Friis — v. Post 171944, och Hbr. Beck-Friis — v. Post 5.8.1944, HP 1 Au; U.k. 6,5. 82; Lie, Hjemover, ss. 29—30.
8. U.k. 6, s. 69.
9. A.a., ss. 59—61. 10. A.a., ss. 61—68. 11. A.a., ss. 68—72. 12. A.a., ss. 73—74. 13. A.a., ss. 74—77. 14. A.a., ss. 72—73. 15. A.a., ss. 78—79; Lie, Hjemover, ss. 116—117, 136—142; Hbr. Grafström — Beck-Friis 4.7.1944 och sv. pressmeddelande 2.11.1944, HP l An. 16. U.k. 6, ss. 57, 77, 90.
3.4.5 Utrikespolitiken 3.451 Översikt av utrikespolitiken
1. U.k. 1—5 ss. 21—30.
2. A.a., ss. 20—21.
3. U.k. 6, s. 40.
4. A.a., ss. 40—42; Lie, Med England, ss. 101— 107;jfr även Innst. O IX-1949, ss. 24—25.
5. Lie. Med England, ss. 119—120; jfr även U.k. 6, s. 43.
6. U.k. 6, ss. 43—44.
7. Lie, Med England, ss. 301—305; jfr även U.k. 6, ss. 44—45.
8. U.k. 6, ss. 45—46; beträffande hemmafron- tens reaktion se vidare U.k. 6, ss. 182—184.
9. Lie, Med England, ss. 263—283. 10. Lie, Hjemover, ss. 184—195. 11. A.a., ss. 196—205. 12. A.a., ss. 84—96. 13. A.a., s. 164. 14. A.a., ss. 156—172.
3.4.5.2 Förhållandet till Sverige
1. Lie, Leve eller de, s. 187; dens, Med England, ss. 207—229; Aktstykker ], ss. 17—18.
2. Jfr 2 Översikt över händelseutvecklingen; Aktstykker Il, ss. 75—80.
3. Aktstykker Il, ss. 81—117.
4. Aktstykker I, ss. 80—184; Lie, Med England, ss. 210—222.
5. Lie, A.a., ss. 224—226;II 1942z24.
7. Se vidare 3.3.2 Regeringens diplomatiska för- bindelser med främmande stater.
8. Lie, Med England, ss. 115—116.
9. Lie, Hjemover, ss. 116—117; U.k. 6, ss. 78—79. Se vidare 3.4.4 Försvaret. 10. Lie, A.a., ss. 117—120, 132—146. 11. Skr. 1.12.1943, HP 1 An; Lie, Hjemover, s. 117. 12. Dokumentation i HP 1 An. 13. U.k. 6, s. 47.
3.4.6 Flyktingadministrationen
]. U.k. 6, ss. 151—161.
2. Beträffande dessa se 4.1.3 Riksrådsförhand- lingarna.
3. U.k. 6, s. 160. 4.1nnst.O.lX-1949, ss. 59—60.
3.4.7 Förvaltning
. Andrén, ss. 141—142. . Lie, Med England, ss. 45, 58—59. .A.a. ss. 115, 139. .U.k. 6, ss. 17, 22—23. . Ibid. . Hartmann, ss. 50—52. . U.k. 6, ss. 40, 42, 46—47; U.k. 1—5, ss. 116—117; Lie, Med England, 5. 115, Bjömberg,Jfr även 3.432 Handelsflottan.
8.U.k. 6, s. 21. 79—82, Björnberg; jfr vidare 3.4.4 Försvaret och Nortraship.
9. U.k. 6, ss. 21, 221. jfr 3.4.1 Finanser och 3.4.3.1 Norges bank. 10. U.k. 6, ss. 21—22, 69 och 188; Björnberg. 11. Jfr 3.4.8 Lagstiftning och 3.4.9 Rättskip- ning. U.k. 6, ss. 71, 220—222, Björnberg; se vidare 12. Se härom 3.4.4 Försvaret. 13.U.k. 6, ss. 136—137, 155—156, 232—234; Björnberg. 14. U.k. 6, ss. 232—234. 15. Ibid. 16. Björnberg 17.U.k. 6, s. 21; beträffande departementets upprättande, verksamhet och organisation, se vida- re Lie, Leve eller do, ss. 45—56, och ss. 222-231. Jfr 3.432 Handelsflottan. 18. U.k. 6, ss. 234—345. 19. A.a., ss. 145—146.
qamhwm—
3.4.8 Lagstiftning
1. U.k. 6, ss. 236—240; Castberg, Statsforfatning I, ss. 132—135. Se vidare Grunnloven, åå 17—75. Beträffande regeringens behörighet att lagstifta. Jfr Jägerskiöld, ss. 297—300.
2. Jfr avsnittet 3.432 Handelsflottan och Nor- traship.
3. U.k. 6, ss. 239—240. Jfr Petrén, s. 241.
4. Innst. 0. IX-1949; U.k. 6, s. 221.
5. U.k. 6, 210, 238.
6. A.a., s. 221; Andenaes 27.
7. U.k. 6, s. 210; Andenaes, ss. 26—29.
8. Andenaes, ss. 43—44, 47—52.
9. A.a., ss. 30—32. 10. U.k. 6, ss. 220—221.
11. skr 25.10 1945,HP 1 An. 12.0ppenheimer, s. 584, note 91; U.k. 6, ss. 221—222.
13.Hbr Bergenstråhle-Giinther 7.3 1946, HP 1 Au. Jfr Petrén, s. 243.
3.4.9 Rättskipning
1. Oppenheimer, ss. 590—591. 2. U.k. 6, ss. 57—58.
3. Oppenheimer, 592. 4. Ibid. 5.1bid.
6. Ibid.
7.Jessup, 653—654.
8. A.a., ss. 656—657. 9. A.a., ss. 654—655.
4 Norge under ockupationen 4.1 Statsstyrelsen 4.1.1 Quislings första regeringsbildning
1. U.k., 1—5, ss. 127—128; Schjelderup, Fra Norges Kamp, s. 13.
2. A.a., ss. 129—139; Schjelderup, s. 15. Dessa försök blev nu utan framgång, men upprepades längre fram enligt samma mönster. Se härom av- snittet 4.1.5 Quislings andra regeringsbildning.
3. Lie, Leve eller de, ss. 120—121.
4. U.k. 1-5, s. 129; Lie, a.a., s. 133.
5. Lie, a.a., ss. 135—137.
6. U.k. 1—5, ss. 298—299; Innst. O.IX A-1948. ss. 88—89. Jfr avsnittet 4.5.1.1 Hoyesterett.
7. U.k., 1—5, s. 299.
8. Schjelderup, s. 28.
9. Denne utsågs efter den 9 april av Hitler till Tyska Rikets ombud i Norge. 10. Hartmann, s. 13. Jfr Landkrigsreglementet artikel 43.
11.U.k.1—5,s.132.
12.U.k., 1—5; s. 134, 140—162. Däremot var det aldrig tal om att inleda direkta fredsförhand- lingar vare sig med tyskarna eller med Quislingrege- ringen. Ibid. s. 140.
13. Jfr avsnittet 4.9.2 Nasjonal Samling som ”statsbärande parti". 14. Jfr även översikt över händelseutvecklingen 9 april 1940—7 juni 1945. 15.U.k.1—5, s. 155.
16.A.a.,s.144.
17. U.k. 1—5, ss. 133, 140; Schjelderup, ss. 17—18. Tyska militära rapporter informerade led- ningen i Berlin om att Quisling tycktes vara oduglig som partner i Norge. Professor Skodvin. 18. U.k. 1—5, ss. 129—130. 19. Ibid. Jfr ovan 2. 20. Schjelderup, s. 26. 21. A.a., s. 27; U.k. 1—5, s. 130, 157. 22. U.k. 1—5, ss. 153—156. 23. A.a., ss. 156—157. Ursprungligen hade tys- karna avsett genomdriva en förklaring från Hayes- terett att Quisling ej kunde dömas för förräderi. A.a. s. 159. 24. A.a., 5.157. 25. ”Etterat reIeringen Nygaardsvold hadde for-
latt Oslo var det i landets hovedstad ikke lenger noen representant for den utovende makt. l denne for land og folk skjebnesvangre tid har herr Quis- ling stilt seg til disposisjon i hensikt å bidra sitt til å unngå blodsutgydelse i de okkuperte distrikter og til at ro og orden skulle opprettholdes. Ved nå å tre tilbake har han pånyt vist sin ansvarsfolelse og sitt fedrelandssinn. Jeg takker derfor herr Quisling for hans erklaering ved hvilken den av Höyesterett etablert ordning er blitt gjort mulig." A.a., s. 159. 26.U.k.1—5,s.128.
4.1.2 Administrationsrådet
1. U.k. 1—5, ss. 130—141; Schjelderup, ss. 17—30; Innst. O IX A—1948, ss. 30—37.
2. U.k. 1—5, ss. 135, 299—300; Se även Innst. O IX A-l948, s. 35.
3. U.k. 1—5, ss. 136—140, 300.
4. A.a., ss. 140—143.
5. U.k. 1—5, ss. 148—149. Jfr följande uttalan— de av understatssekreterare Habicht vid ett sam- manträde mellan denne, Quisling och tyskarna den 14 april ”Nå måte den norske motstand brytes med alle midler, den nye administrasjonsordningen og talesmenne for den hade et berettiget håp om at kongen kunne beveges til å vende tilbake og at en dermed kunne pasifisere Norge. Hvis det ikke ble opprettet et administrasjonsråd, ville man få en tysk militaerforvaltning.” Innst. O.IXA 1948 s. 39. Undersökningskommissionen kom till samma slutsats. Tyskarna hade hoppats att ”ordningen med et administrasjonsråd skulle bane vei for en avtale mellom nordmenn og tyskere. Siviladmini— strasjonen innenfor de besatte områder kan neppe ha intressert tyskerna så sterkt at de bare av den grunn ville fjeme Quisling og erstatte hans regjering med et forvaltningsorgan. Derimot intresserte det dem sterkt å skape et organ hvorigjennom den forhandlingsviljen kunne komme til uttrykk som de visste var til Stede i Oslo." U.k. 1—5, s. 149. 6.Innst. O lXA-1948, s. 38; Schjelderup, ss. 40—41. Enligt protokollkommittén var detta san- nolikt en bidragande orsak till att minister Bräuer kort efter rådets utnämning återkallades till Tysk- land och ersattes av Terboven som utsågs till Reichskommissar för Norge.
7. U.k. 1—5, ss. 152, 302—303.
8. Jfr avsnittet 4.1.1 Quislings första regerings- bildning.
9. U.k. 1—5, ss. 162—163. 10.1nnst.OlX A-l948, s. 40.
11.U.k.1—5,s.164. 12. A.a., 125—126, 223, 230.
13. Innst. O IX A—1948, ss. 92—93. 14. U.k. 1—5, ss. 166—168. 15. A.a., ss. 168—169. 16. A.a., ss. 149, 155, 204—207, 226—231. 17. Jfr avsnittet 4.1.4 Rikskommissariatet. 18.U.k.1—5, s. 193; Innst. O.IX A-1948, s. 41. 19. U.k. 1—5, s. 208; Innst O IX A-1948, 5.43. 20. U.k., 1—5, ss. 208—211, 218—219;Innst.0 IX A—1948, s. 43. Rådets lagstiftande verksamhet belyses mer ingående i avsnittet 4.4.1 Administra- tionsrådets ”bestemmelser”.
21. U.k. 1—5, ss. 216—217. Se vidare avsnittet 4.6.1 Administrationsrådets finanser. 22. A.a., ss. 219—222. 23. A.a., ss. 195—196. 24. Innst. O IX A—1948, ss. 50—51. 25.A.a., s. 43; U.k. 1—5, ss. 197—198, 208—209. 26. U.k. 1—5, s. 198; Innst. O IX A-1948, ss. 43—44, 226—227. Jfr Sundberg, ss. 132—133. 27.U.k.1—5, ss. 198—199. 28. A.a., s. 199. 29. Ibid. 30. A.a., ss. 199—201. 31. Protokollkommitté uppehöll sig i sin utred- ning efter kriget särskilt vid de förödande verkning- arna av denna nämnds arbete; Innst. O IX A-1948, ss. 46—49; U.k. 1—5, ss. 211, 212—213. 32. U.k. 1—5, s. 211. 223—224, 230:231. 33. Innst. 0 IX A—l948, s. 55. 34. U.k. 1—5, ss. 223—224, 226, 230—231. 35. Innst. O IX A-1958, s. 56.
4.1.3 Riksrådsförhandlingarna
1.U.k. 1—5, ss. 241—244; Innst. O.IX A-1948, ss. 57—58.
2. U.k. 1—5, ss. 188—191. Jfr även Castberg, Statsforfatning 1, s. 124.
3. A.a., ss. 242—243.
4. A.a., ss. 244—246. Innst. O.IX A—1948, s. 58.
5. U.k. 1—5, s. 252; Innst. O.IX A-1948, s. 63.
6. Innst. O.IX A-1948, ss. 63—64; A.a., s. 253. Legationen och statsrådsavdelningen i Stockholm stödde presidiets beslut. Lie; Med England, ss. 31, 33, 38. 7.1nnst. O.IX A-1948, ss. England, ss. 36—39.
8. U.k. 1—5, s. 39—40.
9. Innst. O.IX A—1948, s. 68; U.k. 1—5, ss. 257—259. Se även avsnittet 4.12.l Hemmafrontens uppkomst och organisation. 10.U.k. 1—5, s. 260; Innst. O.IX A-l948, ss. 68—69.
11. Frågorna var följande:
1. Kan en gå med på en ordning gjennom en avtale med de tyske myndigheter selv om en må noye seg med de tilsagn som är gitt av dr. Dell- briigge angående forholdet mellom Reichskom— missar og Riksrådet, og med den antydede sam- mensetning av Riksrådet, og selv om en må stemme for et stortingsvedtak om at Kongen og Konge- huset trer tilbake? .
2. Kan en gå med på en ordning som under 1 nevnt dersom stortingsvedtaket går ut på at Kong- en og Kongehuset trer tilbake inntil fredsslut- ningen?
3. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under 1 dersom det er alminnelig flertall i Stortinget for det?
4. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under 2 dersom det er alminnelig tlertall i Stortinget för det? Följande tabell utvisar voteringsresultatet i de- talj:
66—67; Lie. Med
256; Lie, Med England, ss.
fråga 1 fråga 2 fråga 3 fråga 4 ja nej ja nej ja nej ja nej Arbeider— partiet 33 27 35 25 51 9 röstade ej Bondepartiet 8 8 16 0 8 8 16 0 Hoyre 8 23 15 16 röstade ej Kristelig Folkeparti O 2 0 2 0 2 l 1 Venstre 0 20 8 12 0 20 12 8 Forre 1 0 l 0 l 0 1 0 Summa 50 80 75 55
U.k. 1—5, ss, 260—261; Innst. O.IX A—1948, ss. 69—70.
12. Innst. O.IX A-l948, ss. 71—73; U.k. 1—5, s. 261. Enligt protokollkommittén hade tyskarna när de framförde sitt förslag om ändring i riksrådslistan redan uppgivit planen på ett riksråd och beslutat införa rikskommissariat i Norge. 13. U.k. 1—5, s. 262—263; Innst. O.IX A-1948, s. 74. 14. U.k. 1—5, ss. 275—277, 287—289. 15. A.a. 1—5, ss. 280—285. 16. Innst. O.IX A—1948, ss. 80—83. 17. A.a., ss. 83—85.
4.1 .4 Rikskommissariatet
1. Skodvin, ss. 336—337.
2. U.k. 1—5, ss. 191—192.
3. A.a., s. 193. Jfr avsnittet 4.1.2 Administra- tionsrådet.
4. U.k. 1—5, s. 195.
5. A.a., s. 195; Skodvin, s. 341.
6. U.k. 1—5, ss. 195, 205; Skodvin, ss. 335—338.
7. U.k. 1—5, s. 196. Jfr avsnittet 4.1.2 Admini- strationsrådet.
8. Quisling behöll emellertid Berlins stöd, vilket bekräftades flera gånger under krigsåren. Skodvin, ss. 335 —337. 9.A.a., ss. 338, 342. Se även avsnittet 4.1.3
Riksrådsförhandlingarna.
10. A.a., s. 319. 11. Därmed skulle man i Norge använda samma modell för ockupationsstyrelsen som i Nederlän— derna. 12. Loock, s. 542. Skodvin, s. 317. 13. U.k. 1—5, s. 263. 14. Schjelderup, s. ning l, s. 125. 15. Ibid. 16. Castberg, Statsforfatning l, s. 125. 17. Castberg, Statsforfatning I 5. 125. 18. U.k. 6. ss. 164—165. 19. & 3 i förordning av den 28 sept. 1940;jfr hbr Westring-Hallenborg 29.3.1941, HP l An. 20. Jfr 4.1.5 Quislings andra regeringsbildning 21. Loock, s. 546; Castberg, Statsforfatning l, s. 125, Jfr åå 1—5 i Erlass des Fiihrers av den 24.4.1940, U.k. 1—5, ss. 191—192. 22. För närmare detaljer se avsnitten 4.1.5 Quis- lings andra regeringsbildning. 4.3.3 Den tyska
173; Castberg, Statsforfat-
omorganisationen av förvaltningen, 4.8 Fackför- eningsrörelsen. och 4.11.1 Åtgärder mot yrkesgrup- per.
23. Se vidare avsnittet 4.5.I.1 Höyesterett. 24. Jfr avsnittet 4.1.5 Quislings andra regerings- bildning. 25. Politisk rapport 3.7.1944, HP ] An, Jfr avsnittet 4.11.4 Förföljelse av Norges judar och kommunister. 26. Politisk rapport 15.1.1944, HP l An.
4.1.5 Quislings andra regeringsbildning
1. Castberg, Statsforfatning 1, s. 127.
2. Ibid; Jfr politisk rapport 12.8.1942, HP 1 An.
3. Ibid.
4. Ibid.
5. Ibid.
6. Politisk rapport 12.8.1942, HP 1 An; Castberg hävdar rakt motsatt uppfattning. Quislings rege- ringsbildning saknade varje stöd i norsk konstitu- tion och var endast en ny form för ockupations- styrelsen med därav följande folkrättsliga begräns- ningar. Statsförfattning I. s. 128.
7. Politisk rapport 12.8.1942, HP 1 An.
8. Ibid.
9. Castberg, Statsforfatning ], s. 127. 10. Alla lagar som utfärdades skulle medunder— skrivas av respektive fackminister och, när de avvek från grundlagen, även av chefen förjustitiedeparte- mentet; Castberg, Statsforfatning I, 5. 127. 11. Quisling hävdade att hans regering var en av partipolitik oberoende nationell regering som ut- gått ur det nationella enhetspartiet, NS. Detta hade avlöst alla gamla partier och hade därför laglig grund och därmed plikt att överta statsmakten. Anförande av Quisling ref. i hbr Westring—Gänther 30.9.1942. Rikskommissarien hade också, när han i september 1940 övertog hela statsledningen, häv- dat att vägen till ett fritt Norge gick via NS. Politisk rapport 12.8.42, HP 1 An. 12. Politisk rapport 12.8.42; hbr Westring-Söder- blom 26.8.1942, HP 1 An. 13. Anförande av Quisling ref. i hbr Westring- Giinther 30.9.1942; Politisk rapport 22.8.1942 HP l An. 14. Politisk rapport 15.1.1943, HP l An. 15. Ibid. 16. Se vidare avsnittet 4.8 Fackföreningsrö- relsen. 17. Politisk rapport 15.1.1943, HP I Arr. 18. Hbr Westring-Söderblom 16.9.1942 HP 1 An. 19. Hbr Westring-Giinther 5.10.1942 och poli— tisk rapport 15.1.1943 HP 1 An. 20. Politiska rapporter 7.9 1943 och 15.1 1944, HP 1 An. 21.Politisk rapport 15.1 och 3.7.1944, HP ] An. Som ett drastiskt exempel på de motsättningar som rådde inom Quislingregeringen och partiet kan nämnas följande händelse. En medlem av NS, Dysthe, försökte i november 1943 vinna tyskarna för en plan att ersätta Quislingregeringen med ett administrationsråd. Han dömdes av partidomsto- len. den norska Folkedomstolen, till livstids fäng-
22. Hbr Westring-Grafström, 2.5.1945 och poli— tisk rapport l.10.1945, HP 1 An. 23. Jfr avsnittet 4.1.4 Rikskommissariatet. 24. Jfr avsnitten 4.1.4 Rikskommissariatet och 4.3.3 Den tyska omorganisationen av förvalt— ningen. 25. Politiska rapporter .1944, HP 1 An. 26. Hbr 6.5.1942 t Kumlin. HP 1 An. Professor Skodvin hyser en annan uppfattning. Terbovens missnöje berodde främst på att Quislings tvångsåt- gärder ej gav resultat och rikskommissarien sökte stimulera militärutbildning. 27. Ibid. 28.Politisk rapport 15.1 1944, HP l An. Citat enligt professor Skodvin.
15.1.1943 och 15.1
4.2. Stortinget
1. Castberg, Statsforfatning 1, s. 141.
2. U.k. 6, s. 185; Hartmann, ss. 38—39.
3. U.k. 6, s. 186.
4. Ibid.
5. A.a., ss. 188—189, 191—192.
6. Hartmann, s. 403; Castberg, Statsforfatning [, s. 141.
7. Castberg, Statsforfatning 1, s. 141.
8. A.a., s. 142; Grundloven & 64.
9. A.a., ss. 142—143.
4.3. Förvaltningen 4.3.1 Krisutskottet i Oslo
1.Hartmann,s. 9.
2. A.a., ss. 11—22; Gerhardsen, s. 11.
3. Hartmann, s. 12.
4. Welhaven grundade sin anhållan på en uppma— ning från Wold. Hartmann, ss. 12—13.
5. Ibid.
6. A.a., s. 14.
7. A.a.,s. 16.
8. Ibid. Beträffande rådets uppkomst se vidare avsnittet 4.1.2 Administrationsrådet.
9. A.a., 5.19.
4.3.2. Administrationsrådets förvaltning
1. Jfr avsnittet 4.1.2 Administrationsrådet,
2. U.k. 6, s. 209.
3. A.a., s. 210. 4.Varken under eller efter kriget ifrågasattes rådets utnämningsrätt, men i en provförordning av den 20.11 1944 förbehöll sig regeringen att få revidera alla utnämningar som getts efter den 9 april 1940. Ibid.
5. Ibid.
6. Ibid. Se vidare avsnittet 4.3.5 Polisen i det ockuperade Norge. Beträffande Administrations- rådets övriga verksamhet se avsnitten 4.1.2 Admini- strationsrådet, 4.4.1 Administrationsrådets ”be- stemmelser”, 4.6.1 Administrationsrådets finanser, 4.7.1 Administrationsrådets ekonomiska åtgärder.
4.3.3 Den tyska omorganisationen av förvaltningen 1. U.k. 1—5, s. 343; norsk skr 28.3 1942. Quis-
ling upphöjde den 11 mars 1942 förordningen till allmän lag om avsked, förflyttning och disciplinära åtgärder i offentlig tjänst. Denna förlängdes den 7 oktober 1943. HP 1 An.
2. U.k. 1—5, s. 343.
3. A.a., ss. 343—348.
4. Socialdemokraten 23.4 1941, HP 1 An; U.k. 6, s. 170. 5. Kopia av skr 15.5 1941, HP 1 An; U.k. 6, s. 170.
6. U.k. 1—5, s. 210.
7. Kopia av förordningen och hbr Westring- statsministern 26.6.1941, rapport från Krogvig, arkiverad 1.9 1941, HP I An.
8. Kopia av bestämmelsen HP 1 An.
9. ”1. Propagandamöter av enhver art er boykot— tet. 2. Ledige stillinger sökes ikke av nordmenn. Heller ikke lönnsopprykning av stillinger i höyre lönnsklasse." Ur cirk.fr. hemmafronten ijanuari 1943, HP ] An.
10. Politisk rapport 15.11 1944, HP 1 An. 11. U.k. 1—5, ss. 349—351; Innst. O.IX A—1948, s. 106. 12. U.k. 1—5, ss. 349—353; jfr Sundberg, ss. 144—150. Jr'r även Jägerskiöld som finner doktrin och praxis tyda på att folkrättslig lydnadsplikt ej föreligger. Jägerskiöld, ss. 296—297. 13. Ibid. Jfr avsnittet 5.4 Den parlamentariska granskningen.
4.3.4. Undantagstillstånd
]. Kopia av förordningen och hbr Westring-stats- ministern 2.8 1941, HP 1 An.
2. Castberg Statsforfatning 1, s. 128. jfr betr ståndrätt avsnittet 4.5.2.l Tyska domstolar, Stånd- rätt.
3. Hbr Westring-Giinther 10.9.1941. HP l An. Jfr avsnittet 4.8 Fackföreningsrörelsen.
4. Hbr 6.10 1942 Westring—Giinther; Politisk rap- port 15.1 1943; hbr Westring-Söderblom 28.10 1942, HP 1 An.
5. Politisk rapport 15.1 1944, HP l An.
4.3.5. Polisen i det ockuperade Norge
1. Hbr Westring—Kumlin 26.8 1943, HP l An.
2. Hirden patrullerade efter Quislings makttill— träde huvudstadens gator beväpnad och uniforme- rad. Dess medlemmar uppträdde många gånger provokativt mot befolkningen och övergrepp före- kom. Förbudet kungjordes i order till norska poli- sen 15.12 1940, HP 1 An. 3.PM1.101945,HPlAn.
4. Från den nazistiska polisledningens sida upp- gavs sedermera som orsak till aktionen mot polis- kåren att ett stort antal polismän enrollerat sig i en hemlig organisation som skulle träda i aktion i händelse av en allierad invasion. Politisk rapport 15.1 1944. Beträffande arbetstjänsten se avsnittet 4.102 Arbetsmobilisering.
5. Hbr Westring-Kumlin 26.8.1943, HP 1An.
6. Ibid.
7. Hbr Westring-Kumlin 16.9 och hbr Westring- Giinther 1.11 1943, politisk rapport 15.1 1944, HP 1 An.
8. Uppgift från ”Kronikken” av den 16.9 1943, HP 1 An.
9. Politisk rapport 15.1 1944, HP 1 An. Stats- polisens verksamhet motarbetades av hemma- fronten och representanter för den likviderades vid några tillfällen av hemmafrontmän. 10. Ibid. 11. Hbr7.7 1942, HP 1 An. 12. Denna betraktades av tyskarna som sabotage och därmed tysk angelägenhet, vilken i grava ranso- neringsbrott upptogs vid tysk polisdomstol även beträffande norska medborgare. Jfr avsnittet 4.7.3 Livsmedelssituationen. 13. PM 1.10 1945, HP ] An. Jfr avsnittet 4.1.4 Rikskommissariatet. 14. Politiska rapporter 1942—1945. HP 1 An.
4.3.6. Utrensning av tjänstemän efter befrielsen
1. Castberg, Statsforfatning I, ss. 140—141.'
2. Ibid. Andenaes, ss. 44—45.
3. Andenaes, ss. 7—8, 44—45, 47—52. Jfr 3.4.8 Lagstiftningen.
4.3.7 Revision av administrativa beslut
1.Castberg. Statsforfatning I. s. 138. Jfr även avsnitten 3.4.8 Lagstiftningen, 4.4.3 Revisionen av ockupationsmaktens lagstiftning efter kriget, och 4.12.2 Den civila hemmafrontens verksamhet.
4.4. Lagstiftningen
1. Jfr 4.1.4 Rikskommissariatet, och 4.1.5 Quis- lings andra regeringsbildning.
2. Se vidare nedan i avsnittet 4.4.3 Revisionen av ockupationsmaktens lagstiftning.
4.4.1. Administrationsrådets ”bestemmelser”
1. U.k. 1—5, ss. 208—209.
2. A.a., s. 211.
3. A.a., ss. 218—219.
4. A.a., ss. 214—215.
5. Jfr nedan i avsnittet 4.4.3 Revisionen av ockupationsmaktens lagstiftning.
4.4.2. Ockupationsmaktens lagstiftning
1. Jfr ovan avsnitten 4.1.4 Rikskommissariatet, och 4.1.5 Quislings andra regeringsbildning.
4.4.2.1 Rikskommissariens lagstiftning
I. Rikskommissariens rätt att utfärda förord- ningar var fastlagd i & 3 Erlass des Fiihrers, utfär- dad den 24.4 1940. U.k. 1—5, s. 191. Tyskarna försökte genom påtryckningar förmå Administra- tionsrådet att utfärda av ockupationsmakten öns- kade lagbestämmelser. A.a., s. 197—198. Jfr även ovan i avsnittet 4.1.2 Administrationsrådet.
2. U.k. 1—5, s. 205. 3.Hbr Westring-Hallenberg, 29.3 1941. HP I An; Castberg. Statsforfatning [, s. 128. Jfr avsnittet 4.1.4 Rikskommissariatet.
4. U.k. 1—5, s. 343.
5. Art. i Socialdemokraten 23.4 1941.
7. Castberg, Statforfatning 1, s. 128.
8. Hbr Westring-Giinther 22.9 1941, HP l An.
9. Hbr Westring—Giinther, 27.9 1941, HP 1 An. 10. Hbr Westring-Glinther, 27.9 1941. HP 1 An; Castberg, Statsforfatning 1, s. 129. 11. Hbr Westring-Giimher 23.10 1941, HP ] An.
12.U.k.1—5,s.343.
13. A.a., s. 329: Castberg, Statsforfatning I, ss. 125—126. 14.U.k.1—5, s. 343. 15. Kopia av förordningen i Norsk Lovtidend av den 24.31941. 16. Hbr Westring-Gönther 11.7 1941, HP 1 An. 17. Hbr Westring-statsministern 26.6 1941, HP l An. 18. Hbr Westring-Gänther 3.11 1942, HP ] An. 19. Kopia av förordningen i HP l An.
4.4.2.2 Quislingregeringens lagstiftning
1.Politisk rapport 12.8 1942, HP 1 An; Cast— berg, Statsforfatning 1, s. 129.
2. Politiska rapporter 12.8 1942 och 15.1 1943, HP l An. Se vidare avsnittet 4.11.1 Åtgärder mot yrkesgrupper.
3. Samtliga ovanstående lagar redovisas i politisk rapport 12.8 1942, HP 1 An.
4. Anonym norsk kommentar till lagförslaget av den 28.3 1942, HP 1 An.
5. Hbr Westring-Giinther 7.9 1942, HP 1 An.
6. Hbr Westring-Gunther 1.5 1942, HP 1 An. Jfr avsnittet 4.6.2 Ockupationsmaktens finanser.
7. Kopia i Aftenposten 17.9 1942.
8. Hbr Westring-utrikesrådet Söderblom 12.9 1942, HP 1 An.
9. Politisk rapport 15.1 1943, HP 1 An. 10. Kopia i Norsk Lovtidend 8.1 1943. 11. Kopia i Fritt Folk 24.2 1943, HP 1 An. 12. Jfr avsnittet 4.6.2 Ockupationsmaktens fr- nanser. 13.P01itisk rapport 15.1 1944, HP 1 Au. Lov om endringer i den militaere straffelov 14 oktober 1943. Norsk Lovtidende, ss. 614—615. 14. Hbr Westring—Gunther 2.11 1943, HP 1 An. 15. Kopia i Norsk Lovtidend 19.5 1944. 16. Kopia i Norsk Lovtidend 29.6 1944.
4.4.3. Revisionen av ockupationstidens lagstiftning
1.Jfr avsnitten 3.4.8 Lagstiftning, och 4.12.2 Den civila hemmafrontens verksamhet.
2. Castberg, Statsforfatning I, ss. 137—138; 1 en Kungl. resolution av den 4.5 1945 publicerades en förteckning på lagar som, i enlighet med förord- ningen av den 26 jan. 1945 omedelbart skulle bortfalla vid befrielsen. Kopia av lag av den 27.9 1946 i Norsk Lovtidend 8.10 1946. De lagar som ej omfattades av lagens huvudregel skulle förbli gäl- lande fram till den 1 oktober 1946 om de ej bortföll dessförinnan. 3.Lagen innehöll vidare en förteckning över lagar som skulle förbli i kraft. Hbr Beck-Friis- Gi'mther 26.4 1946, HP 1 An.
4.524 Lag av den 29.7 1941 ”Restitutions- anordningen” kommenterad i hbr Beck—Friis— Giinther 25.10 1945, HP 1 An.
4.5 Domstolsorganisation och rättskipning 4.5.1 De legala norska domstolarna 4.5.1.1 Höyesterett
1.1nnst.O.IX A-1948, ss. 88—89.
2. U.k. 1—5, ss. 298—299; se även 4.1.1 Quis- lings första regeringsbildning. 3.1nnst.O.IX A-1948, s. 90.
4. U.k. 1—5, s. 299.
5. Se vidare 4.1.4 Rikskommissariatet.
6. U.k. 1—5, ss. 327—328.
7. Ibid. Castberg finner Höyesteretts aktion ståi bästa överensstämmelse med folkrätten: ”. . . folkeretten ikke gir en okkupasjonsmakt rett til å tvinge domstolene i det okkuperte land til å anvende norner som er utferdiget av okkupa— sjonsmakten i strid med Haagreglementets art. 43 . . . Og spesielt må det vaere domstolenes rett og plikt å sette til side som ugyldige slike forordninger som åpenbart er utferdiget for å realisere helt andre förmål enn dem som Haag—konvensjonen aksepte— rer. Forordninger, hvis förmål er å medvirke til en total omdanning av det okkuperte lands statsliv, kan domstolene ikke anvende.” Castberg, Statsfor- fatning 1, s. 126.
8. U.k. 1—5, ss. 329—330.
9. A.a., s. 330. 10. A.a., ss. 330—331. 11.A.a., ss. 331—332. 12. A.a., s. 332. 13. A.a., s. 333. 14. A.a., s. 334. 15. A.a., ss. 334—335. 16. A.a., s. 336. 17. A.a., ss. 337—338; innst. O.IX 17-1948, 5. 103.
45.12 Övriga norska icke-nazistiska domstolar
1. Jfr rättsläget i det ockuperade Danmark under samma tid. Även där behöll domstolarna process- föringen medan tyskarna förbehöll sig besvärsrät- ten för vissa slag av mål. I båda länderna vidgade ockupationsmakten sitt inflytande över rättskip- ningen genom att successivt överföra allt större kategorier av mål till sina egna domstolar. Lokal och tidsbegränsade undantagstillstånd försatte även tillfälligt de icke-nazistiska domstolarna ur funk- tion. Jfr här avsnittet 434 Undantagstillstånd. 2.Jfr avsnittet 4.4.2.1 Rikskommissariens lag- stiftning. Juristorganisationerna å sin sida vidtog protestaktioner, jfr avsnittet 4.11.l. Åtgärder mot yrkesgrupper.
4.5.2. Ockupationsmaktens domstolar 4.521 Tyska domstolar Tysk militärdomstol
1. Hbr Westring-Giinther 29.1 1942, HP 1 An.
Tysk polisdomstol
2. Castberg, Statsforfatning I, ss. 128—129; jfr 4.421 Rikskommissariens lagstiftning.
3. Förordning av den 12.12 1942, publicerad i Verordnungsblatt fiir die besetzten norwegischen Gebicte nr 11, 14.12 s.å. Jfr avsnittet 4.4.2.1 Rikskommissariens lagstiftning.
4. Hbr Öhrvall—Söderblom 1.3 1943, HP 1 An. Jfr avsnittet 4.11.4 Förföljelse av Norges judar och kommunister.
5. Hbr Westring-Giinther 23.8 1943, HP 1 An.
Ståndrätt
6. 5 3 "Förordning om den civile undtagelsetill- stand av den 31 juli 1941” Kopia i HP l An. ”En orientering öm ståndrätt”. Artikel i Aftenposten 4.8 1941; För exempel på ståndrätt se avsnittet 4.11.5 Terror mot befolkningen.
4.5.2.2 Nazistiska norska domstolar
1. Hbr Westring-Söderblom 1.9 1942, HP 1 An. 2. Hbr Westring-Söderblom 20.3 1941, HP 1 An. 3. Politisk rapport 15.1 1944, HP 1 An.
4.5.3. Befrielse från rättsliga påföljder
1. Hbr Westring—Hallenberg 26.7 1941, HP 1 An. Däremot betraktades misshandel eller ärekränkning av NS-medlem som riktad mot NS-rörelsen och uppfattades som statsfientlig handling. Citat enligt professor Skodvin.
2. Hbr Westring-Glinther 2.11 1943, HP 1 An. Som exempel på sådan person kan nämnas den underofficer i flottan som den 9 april 1940 lotsade in de tyska krigsfartygen i Oslofjorden. Hbr West- ring-Grafström 2.6 1944, HP 1 An.
4.5.4 Efterkrigstidens revision av ockupationsårens domar 1. Beträffande tillkomst och kungörelseförfaran- de se avsnitten 3.4.8. Lagstiftning, och 4.12.2 Den civila hemmafronten.
2. Hbr Beck—Friis — Gi'mther 25.10 1945, HP I An.
3. Castberg, Statsforfatning 1, s. 138.
4. Hbr Beck—Friis — Giinther 25.10 1945, HP 1 An; Castberg, Statsforfatning 1, s. 138.
4.6 Finanserna 4.6.1 Administrationsrådets finanser
1.U.k. 1—5, ss. 216—218.
4.6.2. Ockupationsmaktens finanser
1. Illegal avis våren 1945, HP 1 An.
2. Ibid; hbr Westring — Söderblom 15.4 1941, HP 1 An.
3. Artikel i Fritt Land 10.5 1944, HP l An.
4. Kopia av lag av 17.7 1943 iHP 1 An.
5. Fri Fagbevegelse 11.9 1943; hbr Westring— Giinther 1.5 1942, HP 1 An.
6. Anonym skriv till UD 25.3 1943, HP 1 An.
7. Hbr Westring—Root1121.101942, HP 1 An.
4.7 Näringslivet och folkförsörjningen 4.7.1 Administrationsrådets ekonomiska åtgärder
1. U.k. 1—5, s. 211. 2. A.a., ss. 212—213. . A.a., s. 214. Ibid.
. A.a., ss. 214—215. . Ibid.
. Ibid.
. Ibid.
waONUråu-i
4.7.2. Tvsk belastning på den norska försörjningen
1. Illegal avis; avskrift av meddelande från nä- ringsminister Blehr 1.3 1944, HP l An. 16 % av det norska realkapitalet beräknas, enligt professor Skodvin, ha gått förlorat under kriget.
2. Ibid.
3. Illegal avis, HP 1 An. Beträffande ödeläggelsen av Finnmark se 4.11.5.
4.7.3 Livsmedelssituationen
1.Hbr Westring-Gänther 31.1 1944; kopia av paroll från hemmafronten. Beträffande rättskip- ning i ransoneringsmål se avsnitten 4.422. Quis— lingregeringens lagstiftning, och 4.5.2.1 Tyska domstolar.
2. Föredrag av professor Ahlman inför riksda- gens interparlamentariska grupp ijuni 1942, HP 1 An.
3. Jfr avsnittet 4.8 Fackföreningsrörelsen.
4. Hbr Westring-Gånther 16.8 1944. Stölden var organiserad av hemmafronten för att skaffa mat åt de arbetsmobiliserade som höll sig dolda och därför ej kunde anmäla sig och få kort. Den synes ha medfört att livsmedelsnämndema beordrades till- dela alla utan undantag kort och de befarade restriktionerna beträffande arbetsmobiliserade ge— nomfördes ej. Hbr Westring-v Post 23.8 1944, HP 1 A.
5. Hbr Westring-Giinther 9.9 1942, HP 1 An.
6. Politisk rapport 15.1 1943, HP l An.
7. Illegala aviser, HP 1 An.
8. Avskrift av rapport från överläkare Bakke till Norges Röda körs 8.12 1944, HP 1 An.
4.7.4 Den ekonomiska situationen och försörjningsläget vid krigsslutet
1. Illegal avis; PM 1.10 1945, HP I An; Gerhard- sen, ss. 217—218.
2. PM 1.10 1945, HP 1 An.
3. Ibid. Motsvarande åtgärder genomfördes i Danmark men där utan föregående varsel.
4. Ibid.
5. Ibid. Jfr även Gerhardsen, ss. 218—220.
4.8. Fackföreningsrörelsen
1. Gerhardsen, ss. 29—30.
2. U.k. 1—5, ss. 130—157. Landsorganisationen delade både Administrationsrådets intresse av att hålla arbetslivet igång och rådets inställning till tyska krav på arbete. Den fackliga ledningen förkla- rade vid upprepade tillfällen att den ej kunde ta ansvaret för att råda medlemmarna att vägra utföra arbeten som tjänade tyska intressen. Aa. 199, 207. — Landsorganisationen ställde sig liksom nä- ringslivsorganisatiönerna bakom rådets åtgärder för att stärka landets ekonomi, försörjning och syssel- sättning. A.a., s. 214.
3. Gerhardsen, ss. 65—68.
4. Kopia av skrivelse Landsorganisationen- Rikskommissariatet 30.6 1941, HP l An. 5 . Ibid.
6. Artikel i Socialdemokraten 23.4 1941.
7. Ibid. Avskrift av de 43 organisationemas brev 15.5 1941 19411—1P1 An.
8. Kopia av skrivelse Landsorganisationen—Riks- kommissariet 30.6 1941, HP 1 An.
9. Rapport av Krogsvig 1.9 1941, HP 1 An. 10. Hbr WestringGiinther 10.9 1941, HP 1 An. 11. Ibid. 12. Gerhardsen, ss. 72—74; Fri Fagbevegelse 15.81942,HP1An. 13. Fri Fagbevegelse 14.2, 11.4, 25.4, 1.5, 18.7 1942, hhr Westring—Söderblom 22.9 1941, HP 1 An. 14. Fri Fagbevegelse 10.9 1942, HP 1 An. 15. U.k. 6, s. 211; Gerhardsen, ss. 67—68. 16. Fri Fagbevegelse 1.5 1942, HP 1 An. 17.Jfr avsnittet 4.12.2 Den civila hemmafron- tens verksamhet.
4.9. Det politiska livet 4.9.1 De demokratiska partierna
1.U.k. 6, ss. 212—213; politisk rapport 1.10 1945, kopia av samarbetsprogrammet av 24,8 1940, HP 1 An. Castberg, Statsforfatning 1, s. 143—144.
2. U.k. 1—5, s. 185. . A.a., ss. 185, 190.
. A.a., s. 188. . A.a., ss. 183—184. . A.a., ss. 189—190.
.A.a., s. 247. Beträffande voteringsresultaten se avsnittet 4.1.3 Riksrådsförhandlingarna, fotnot 11.
8. A.a., ss. 257—258; U.k. 6, s. 212; Kopia av samarbetsprogrammet, HP l An.
9. U.k. 6, s. 212. 10. U.k. 1—5, ss. 260—261.
xlONUI-hw
11. Ibid. 12. A.a., ss. 261—262. 13. A.a., s. 263. 14. U.k. 6, ss. 212—213. 15. A.a., s. 213. 16. PM 1.10 1945; Gerhardsen, ss. 143—144.
4.9.2. Nasjonal Samling som ”statsbärande” parti
1. Loock, ss. 105, 113.
2. Jfr avsnittet 4.1.4 Rikskommissariatet.
3. Politisk rapport 15.1 1943, HP 1 An.
4. Ibid.
5. Hbr Westring—Giinther 20.10 1943, hbr Ber- genstråhle—Glinther 25.8 1945; HP l An. Jfr avsnit- ten 4.1.1 Quislings första regeringsbildning, och 4.1.5 Quislings andra regeringsbildning.
6. Hbr Westring-Giinther 6.10 1942; politisk rap— port 15.1 1943, HP l An. Jfr avsnittet 4.3.4 Undantagstillstånd.
7. Kopia av bestämmelse utfärdad av Quisling 16.10 1942 med förbud att lämna NS-partiet; politiska rapporter 15.1 och 7.9 1943, 15.1 1944, hbr Bergenstråhle-Gänther 25.8 1945, HP 1 An.
8. Jfr avsnittet 4.1.4 Rikskommissariatet.
9. Andenaes, s. 47.
4.10. Värvning och tvångsrekrytering 4.10.1 Värvning till grupptjänst
1. Jfr avsnittet 4.12.1 Hemmafrontens upp- komst och organisation.
2. Politiska rapporter 12.8 1942 och 15.1 1944, hbr Öhrvall—Kumlin 23.9 1943, HP 1 An.
3. Hbr till utrikesministern 22.2 1941, HP 1 An.
4. Hbr Öhrvall-Giinther 14.7 1943, HP 1 An.
5. Politiska rapporter 7.9 1943 och 15.1 1944, HP 1 An.
6. Ibid. Brev till arbetsförrnedIingsdirektoratet 8.6 1943, HP 1 An.
7. Politisk rapport 3.7 1944, illegal avis 1944, HP 1 An.
8. Ibid.
4.102. Arbetsmobilisering
1. Jfr avsnittet 4.12 Administrationsrådet.
2. Hbr 17.3 1944 Westring-Giinther, politisk rap— port 3.7 1944, HP 1 An. Det kan också vara av intresse att manlig och kvinnlig norsk ungdom värvades till den s. k. germanska lanttjänsten, som bl. a. användes för jördbruksarbete i Polska körri— doren. Den svenska regeringen vägrade genomrese- visum genom Sverige för personer som var värvade för germansk lanttjänst och personer i arbetstjänst som sändes till skogsarbete i norra Finland.
3. Politisk rapport 7.9 1943, HP 1 An. Arbetsin- satsen var en norsk version av den arbetsmobilise- ring som under Sauckel genomfördes i Tyskland och tyskockuperade områden. Professor Skodvin.
4. Politisk rapport 7.9 1943 HP 1 An.
5. Ibid.
6. Ibid.
7. Politisk rapport 3.7 1944, HP 1 An.
8. Politisk rapport 15.1 1944, HP 1 An.
9. Politisk rapport 3.7 1944, HP 1 An. 10. Ibid. 11. Ibid. 12. Ibid. 13. Ibid. Jfr aVSnittet 4.12.2 Den civila hemrna— frontens verksamhet. 14. Politisk rapport 3.7 1944, HP I An. 15. Ibid. 4.1 I Påtryckning och terror 4.1 1.1 Åtgärder mot yrkesgrupper
l. U.k. 6, s. 170.
2. Politisk rapport 12.8 1942, HP 1 An.
3. Ibid.
4. Ibid.
5. Ibid. Politisk rapport 7.9 1943, HP I An. 6. Politisk rapport 12.8 1942, HP 1 An.
7. Ibid.
8. Ibid. 9 .Ibid. Quislings ursprungliga avsikt synes ha varit att anklaga Berggrav för högförräderi inför Folkedomstolen, men detta förhindrades av tys- karna. 10. Ibid. 11. Ibid. 12. Politisk rapport 15.1 1943, HP 1 An. 13. Ibid. 14. Ibid. Politisk rapport 7.9 1943, HP 1 An. 15. Politisk rapport 7.9 1943, HP 1 An. 16. Ibid. 17. Ibid. 18. Politisk rapport 3.7 1944, HP 1 An. 19. Politisk rapport 12.8 1942, HP 1 An. 20. Hbr Öhrvall—Engzell 16.5 1944; politisk rap- port 3.7 1944, HP 1 An. 21. Hbr Westring-Söderblom 31.3 1942; politisk rapport 12.81942,HP1An. 22. Kopia av paroll 1.1 1944, hbr Westring- Giinther 24.1 1944, politisk rapport 3.7 1944, hbr Westring-v Post 6.3 1945, HP 1 An. 23. Kopia av kungörelse i Fritt Folk 17.8 1943, illegal avis 4.9 1943, hbr Westring-Kumlin 13.9 1943, 1 ex av "Ehrenwörtliche Erklärung”, politisk rapport 15.1 1944, HP 1 An. 24. Politisk rapport 15.1 1944, HP ] An. 25. Ibid. 26. Ibid; hbr Westring-Söderblom 2.12 1943, libr WestringGiinther 3.12 1943, Den norska exil- regeringen tackade för den svenska démarchen. skr av Kumlin 4.12 1943, Sv sändebudet i Berlin framhöll för tyskarna att svensk-tyska förbindel- serna riskerade skadas om norska studenter sattesi koncentrationsläger. hbr Söderblom 8.12 1943. Terboven, som bar hela ansvaret för aktionen, Quisling hade motsatt sig avsåg sända alla arreste- rade tiIl koncentrationsläger i Tyskland. Genom ingripande från Berlin fick aktionen väsentligt mindre omfattning än Terboven planerat. Hbr Öhrvall-Söderblöm 9.12 1943. Säkerhetspolisens chef Fehlis sade att den andra deportationen var en av studenternas inställning till ockupationsmakten betingad säkerhetsåtgärd avsedd att skydda dem från att ställas inför krigsrätt för sina mot ockupa- tionsmakten riktade uttalanden. Hbr Westring- Söderblom 8.1 1944,HP 1 An.
4.1 1.2 Inskränkningar i den personliga rörelsefriheten
1.Jfr avsnittet 4.4.2.l Rikskommissariens lag- stiftning.
2. Politisk rapport 15.1 1944, illegala aviser, HP 1 An.
4.1 1.3 Konfiskationer
1. Hbr Westring-statsministern 2.8 1941, hbr Westring—Söderblom 8.9 1941 anonym PM 20.2 1943 HP 1 An.
2. Hbr Westring-Söderblom 20.5 1942, anonym skrivelse 16.7 1943, anonym skrivelse 27.2 1945, HP 1 An.
3. Notis i svensk press, artikel i GHT 14.7 1944.
4. Offentlige kunngjaringer nr 52 2.3 1945, jml en av NS-Iedningen utfärdad kommuniké indrogs 50 namngivna personers förmögenhet till statskas- san. Bland dessa märks medlemmar av regeringen Nygaardsvold, Hambro och Mowinckel. Hbr 31.3 1942 Westring-Gänther. För exempel se avsnitten 4.4.2.1 Rikskommissariens lagstiftning, 4.11.I Åt- gärder mot yrkesgrupper, 4.11.4 Förföljelse av Norges judar och kommunister.
4.1 1.4 Förföljelse av Norges judar och kommunister
1. Politisk rapport 15.1 1943, HP 1 An.
2. Ibid.
3. Ibid.
4. Ibid. Quisling besvarade aldrig en hänvändelse från Norges kyrka med anledning av den fruktans— värda behandling landets judiska befolkning utsatts för. Politisk rapport 7.9 1943, HP l An.
5. Politisk rapport 7.9 1943, HP 1 An.
6. Ibid.
4.1 1.5 Terror mot befolkningen
1. Hbr Westring-Giinther 20.2 1945, HP 1 An. 2.Sammanlagt avled 10262 norrmän som en följd av kriget. Gerhardsen, s. 217; hbr Westring— Gänther12.101942, HP 1 An.
3. Hbr Öhrvall Söderblom 30.1 1941, HP 1 An.
4. Hbr ÖhryaII-Giinther 3.7 1944, HP l An.
5. Hb Westring-v Post 7.2 1945, HP 1 An.
6. Politisk rapport 3.7 1944. Den nazistiske kommunalordföranden inom varje kommun upp- rättade i slutet av kriget listor över ansedda perso- ner som kunde tagas som gisslan. Westring-v Post 9.3 1945, HP 1 An.
7. Westring—Söderblom 20.5 1942, HP 1 An.
8. Bulletinen 1944, illegal avis 27.11 1944. Den förstnämnda innehöll även en paroll om hjälp till de nödställda från Finnmark. HP l An. Exilrege- ringen vidtog omedelbara åtgärder för att lindra nöden i Finnmark. Samtidigt med Iandsdelens be- frielse inledde försörjningsdepartementet iLondön arbetet med dess försörjning och återuppbyggnad, och den första sändningen förnödenheter skeppa- des över i november. De ryska trupperna i området förklarade sig beredda att bidra till försörjningen. U.k. 6, ss. 229—230.
9. Exempel: Staden Ålesund avkrävdes 100 000 nkr i straffskatt. Hbr Westring—Söderblom 8.9 1941, HP I" An.
4.12 Motståndet mot ockupationsmakten 4.12.l Hemmafrontens uppkomst och organisation
1. Se avsnittet 4.11.1 Åtgärder mot yrkesgrup- per.
2. Jfr ovan avsnittet 4.1.1 Quislings första rege- ringsbildning, och 4.1.2 Administrationsrådet;
3. Jfr avsnittet 4.1.3 Riksrådsförhandlingarna.
4. Odaterad norsk PM, HP 1 An. Jfr avsnittet 4.1.3 Riksrådsförhandlingarna.
5. U.k. 6, ss. 163—168, 173.
6. A.a., s. 168.
7. Ibid. Jfr avsnittet 3.1.4 Regeringsdelegationen vid befrielsen.
4 .12.2 Den civila hemmafrontens verksamhet
1. U.k. 6, s. 165 Gerhardsen, ss. 63, 68.
2. U.k. 6, ss. 182—183; Diverse illegala aviser, HP 1 An.
3. U.k. 6, s. 171.
4. Ibid; anonym norsk PM; kopia av paroll till ”lensmennene" publicerad i Norsk Tidend 28.7 1944, HP 1 An. Jfr avsnitten 4.10.1 Värvning till grupptjänst, och 4.10.2 Arbetsmobilisering.
5. Kopia av paroll utfärdad ijanuari 1945, HP 1 An.
6. U.k., 6, ss. 162—163.
7. A.a., ss. 165, 166.
8. Anonym PM 14.12 1943, HP 1 An. Jfr även U.k. 6, s. 183.
9. U.k. 6, ss. 171—172. 10. A.a., s. 172.
11.A.a.,s.163.
12. A.a., s. 183. 13. U.k. 6, s.185. 14. A.a., ss. 187—188. 15. A.a., ss. 188—189. 16. Ibid. 17. U.k. 6, s. 192. 18. A.a.. ss. 193—195. 19. A.a., ss. 196—198. 20. A.a., ss. 200—204.
4.123 Den militära hemmafrontens verksamhet
1. U.k. 6, ss. 164—173, kompletterande upp- gifter från professor Skodvin. 2. Jfr avsnittet 3.4.4 Försvaret, U.k. 6, s. 175. . U.k. 6, s. 175. .A.a., s. 176. . Ibid. . A.a., ss. 170—178. . A.a., ss. 178—179. . A.a., ss. 179—180, 217. . A.a., ss. 180—181. 10. Ibid. 11. U.k. 6, ss. 181—182.
NOWNICNUI-bw
12. A.a., ss. 182—183. 13. A.a., s. 183. 14. A.a.,S. 173. 15. A.a., ss. 214—219.
5 Efterspel 5.1 Regeringens återkomst
1. Hartmann, ss. 401—412. Jfr avsnittet 3.1.4 Regeringsdelegationer vid befrielsen, s. 31. Allie— rade styrkor hade efter den tyska kapitulationen besatt norska områden och haft viss kontroll över dessa områdens civila förvaltning med stöd av militäravtalen av den 16 maj 1944. De ryska styrkorna hade alltsedan befrielsen av Finnmark befunnit sig på norskt område. Vid den norske konungens hemkomst återlämnades ansvaret för den civila administrationen till landets lagliga stats— ledning. Lie Hjemover, s. 222. Jfr avsnittet 3.3.3 Regeringens behörighet att sluta avtal, s. 42.
2. Hartmann, s. 403.
3. Jfr avsnittet 4.9.1 De demokratiska partierna. PM 1.10 1945,HP l An.
4. PM 1.10 1945, HP l An.
5. Hartmann, ss. 408—409; Lie, Hjemover, 215— 217.
6. Lie. Hjemover, ss. 217—220.
7. A.a., s. 221. Castberg, Statsforfatning I, ss. 143—144.
5.2 Regeringsverksamhet under första efterkrigstiden
1. Jfr avsnittet 4.9.1 De demokratiska partierna.
2. Hartmann.
3. A.a., ss. 400—403, 406—407, 409. Regeringen beslöt bibehålla de skatter som pålagts under ocku- pationen. A.a., s. 411. ”Lex Thagaard” en proviso— risk förordning om prisreglering och annan regle- ring av näringslivet hade utfärdats den 8 maj 1945 och fått namn efter prisdirektoratets chef. Förord- ningen kritiserades skarpt på grund av den makt som överläts på prisdirektoratet genom densamma: Kontroll av företagens drift och produktion priser och vinster. Gerhardsen, ss. 2104211; politisk rapport 1.10 1945, HP ] An.
5.3 Räfsten med norska nazister och Iandsförrädare
I. Andenaes, ss. 3—4.
2. A.a., ss. 33, 38. Inga speciella politiska dom— stolar tillsattes under denna tid, men myndigheter- na hade jml en särskild förordning möjlighet att hålla de anklagade i förvar upp till 3 månader i avvaktan på målets prövning. Politisk rapport 1.10 1945, HP 1 An.
3. Andenaes, ss. 10—12.
4. Inför krigsslutet delegerade regeringen för en begränsad tid del av sin myndighet till hemma— frontsledningen. Jfr inledningen och avsnittet 4.12.2 Den civila hemmafrontens verksamhet. Fronten kunde med stöd av denna myndighet utfärda order. Den 30.4 utfärdade hemmafronts- ledningen en ”Forholdsordre nr. 1 Befolkningen
upplystes om Himmlers kapitulationsanbud, fick förhållningsorder inför den sannolikt kommande kapitulationen och uppmanades att visa "Verdig— hecl-Ro-Disiplin”. Denna och liknande order och proklamationcr från regering och överkommando, bidrog förmodligen verksamt till att norrmännen ej tog rätten i egna händer utan inväntade en ordnad rättsuppgörelse i ordnade och legala former. Kopia av ordern, HP I An. 5. Andenaes, ss. 36—37.
5.4 Den parlamentariska granskningen av Ockupationsårens verksamhet Undersökningskommissionen
1. U.k. 6, s. 189. Jfr avsnittet 4.12.2 Den civila hemmafrontens verksamhet.
2. A.a.. s. 191.
3. A.a., ss. 3, 5, 6—7; Gerhardsen, ss. 232—233; Innst. O. IX.—1949, s. 3. Protokollkommittén
4. Andrén, ss. 134,138—139. 5.1nnst. O. IX.—1949, s. 3—4, 67—68. Odels- tinget.
6. Debatterna iOdelstinget 18.10 1948 och 20.7 1949. Bedömning.
7. U.k. 1—5, ss. 5, 230—231.
8. Innst. O.IX.A.—1948, s. 56.
9. U.k. 1—5, s. 291. 10. Innst. O.IX.A.—l948, ss. 86—87. 11. U.k. 1—5, ss. 305—306, 326, 330, 338. 12. Innst. O.IX.A.—l948, 94—99, 101. 13. U.k. 1—5. ss. 351—353; U.k. 6, s. 6; Innst. O.IX.A.—l948, ss. 107—108. 14. U.k. 6, s. 33. 15. A.a., ss. 77—78, 87. 90. 16. A.a., ss. 138—139. 17. A.a. ss. 160—161. 18. A.a.;ss. 214—219. 19. A.a., s. 240. 20. A.a., ss. 239—240. 21. A.a., ss. 241—243. 22. Innst. O.IX.A.—1949, ss. 67—69.
5.5. Efterkrigslagstiftningen
I. Hbr Göransson—Climber, 16.9 1950, HP 30.
2. Innst. O.XV.—-1950, s. 2. Kommittén utgicki sitt arbete från de bestämmelser på motsvarande områden som var gällande under andra världskriget. Iförslagets huvudsyfte var att förse administra— tionen med nödvändiga fullmakter för det fall att landet skulle råda i krig eller annan allvarlig kris- situation. Dessutom avsåg förslaget att reglera and- ra i detta sammanhang relevanta frågor som hand- läggning av förräderimål vid krig och krigsfara, och censur. Justitiedepartementet framhöll i proposi- tionen att en fullmaktslag ej krävdes för att rege- ringen skulle kunna vidta nödvändiga åtgärder ef- tersom konstitutionell nödrätt gav rätt att utfärda bestämmelser som var påkallade av hänsyn till rikets säkerhet. Många skäl talade dock för att stortinget på förhand utformade och godkände regeringens fullmakter och erfarenheterna visade även den utrikespolitiska betydelsen av att rege—
ringen handlade med stöd av uttrycklig fullmakt från landets nationalförsamling. Departementet på- pekade vidare att en krigslag förutom generella fullmakter även behövde innehålla detaljerade rikt- linjer för vissa åtgärder exempelvis mot landsförrä- . dare eller ingrepp i yttrande och pressfriheten. Ot.Pr.nr. 78., ss. 4—5; Hbr Göransson-Gänther 16.9 1950, HP 30.
3.1nnst. O.XV.—1950, ss. 2—9, 20—23. Norges Lover, Nr. 7, 15 des. 1950.
4. Innst. O.XV.—1950, s. 8.
5. Ibid.
6. A.a., s. 3.
7. A.a., ss. 3—4.
8. A.a., ss. 7—8.
9. A.a., ss. 8—9. 10. A.a., ss. 3, 4—7; Ot.Prp.nr. 78., ss. 5—7, 10. 11. Castberg, Dokument nr. 2, s. 12. 12. Ibid. 13. A.a., ss, 12—13. 14.A.a.,s.13. 15. Ibid. 16. Ot.Prp.nr. 78. s. 57; hbr Göransson-Gänther 16.9 1950, HP 30. 17. Hbr Göransson—Giinther 17.2 1951, HP 10. Voteringssiffroma från odelsting och lagting åter- finns i Forhandlinger i odelstinget den 9 december 1950, Forhandlinger i lagtinget den 13 december 1950. I debatten kring dödsstraffet märks en total omsvängning sedan 1948. Stämningen i landet var då alltjämt präglad av rättsuppgörelsen med lands- förrädarna och ett förslag till odelstinget att upp— häva den tillfälligt gällande lagstiftningen om döds— straff avslogs med 62 röster mot 43. Tidigare samma år hade ett förslag om dödsstraffets avskaf- fande lämnat ett förslag väckts i odelstinget som vidarebefordrade förslaget till regeringen. Denna ansåg sig ej kunna vara med på att upphäva lagstift- ningen om dödsstraff ty domstolarna skulle där— med förlora möjligheten att fälla rättvis dom. Trots att majoriteten inom stortingets justitieutskott un- derkände regeringens ställningstagande och hem- ställe om dödsstraffets avskaffande, följde odels- tinget regeringens linje. Hbr 7.7 1948, R 126 An. 18.Hbr Beck-lfriis-utrikesministern 11.9 1950, HP 10 An.
Statens offentliga utredningar 1972
Kronologisk förteckning
wacom-m_b_c)»—
. Ämbetsansvaret ll. Ju. . Svensk möbelindustri. |. Personal för tyg- och intendenturförvaltning.Fö. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. CKR (Centrala körkortsregistret) K. . Reklam I. Beskattning av reklamen. U. . Reklam ll. Beskrivning och analys. U. . Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. U. . Reklam |V. Reklamens bestämningsfaktorer. U. . Godsbefordran till sjöss. Ju. . Förenklad löntagarbeskattning. Fi. . Skadestånd IV. Ju. . Kommersiell service i glesbygder. ln. . Revision av vattenlagen. Del. 2. Ju. . Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. Ju. . Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följd-
författningar) Ju.
.Nomineringsförtarande vid riksdagsval - Riks-
dagen i pressen. Ju. .Norge och den norska exilregeringen under
andra världskriget. Ju.
Statens offentliga utredningar 1972
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet Ämbetsansvaret ||. [.1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd lV. [12]
Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform ' Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomi- neringsförfarande vid riksdagsval - Riksdagen i pres- sen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18]
Försvarsdepartementet
Personal för tyg; och intendenturförvaltning. [3] Säkerhets- och försvarspolitiken. [4]
Kommunikationsdepartementet CKR (Centrala körkortsregistret) ISI
Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11]
Utbildningsdepartementet
Reklamutredningen. 1. Reklam I. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam ll. Beskrivning och analys. [7] 3. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. [8] 4. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. |9I
lnrikesdepartementet Kommersiell service i glesbygder. [13]
Industridepartementet Svensk möbelindustri. [2]
1 '" l ' ; [www—.,...— L . :.-.
A »
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
"
,'gou...1.a.v.
