1. Utvecklingsforskning: Innebörd och uppgifter

Kapitel 1 Utvecklingsforskning. En begreppsdiskussion ....... 15 1.1 Begreppet u-land ............................. 15 1.1.1 U-landsbegreppets idéhistoria ................ 16 1.1.2 U-landsbegreppets relevans .................. 17 1.2 Begreppet underutveckling ...................... 19 1.2.1 Den deskriptiva synen på underutveckling ........ 19 1.2.2 Den strukturella synen på underutveckling ........ 21 1.3 Begreppet utveckling .......................... 23 1.4 Begreppet forskning ........................... 25 1.4.1 Forskningsbegreppets innebörd ............... 25 1.4.2 Forskningsbegreppets omfång ................ 27 1.5 Begreppet utvecklingsforskning ................... 28 Kapitel 2 Underu tveckling på forskningens område .......... 33 2.1 Forskningssituationen: allmänt .................... 33 2.2 Forskningssituationen: några u-länder ............... 35 Kapitel 3 Behov av forskningsstöd ..................... 44 3.1 Behov av infrastruktur och kapacitet för utvecklingsforskning 44 3.2 Behov av utvecklingsforskning .................... 47 3.2.1 Behov av kartläggande forskning .............. 48 3.2.2 Behov av sektoriell forskning ................. 53

H Hittillsvarande utvecklingsforskning: En översikt

Kapitel 4 Utvecklingsforskning och. de internationella organisa- tionerna ...................................... 73 4.1 Forskning inom FN—systemet — en historik ............ 74

• Sida 8
•  Original

4.2 FN-organens normbildande verksamhet .............. 75 4.3 Utvecklingsforskning inom FN—organen .............. 77 4.3.1 FN:s utvecklingsprogram UNDP ............... 78 4.3.2 FN:s fackorgan — några exempel ............... 79 4.3.3 Några till FN anknutna forskningsinstitut ........ 82 4.3.4 Ett FN—initiativ ......................... 83 4.4 Värdering av FN-organens verksamhet ............... 83

4.5 Samordningsansträngningar utanför FN-systemets ram . . . . 84

4.6 Vissa övriga internationella organisationer ............ 86

Kapitel 5 Utvecklingsforskningi andra länder ............. 87 5.1 Storbritannien .............................. 87 5.2 Nederländerna .............................. 92 5.3 Kanada ................................... 94 5.4 Danmark .................................. 97

Kapitel 6 Utvecklingsforskning i Sverige ................. 100

6.1 F orskningsstruktur — en översikt .................. 100 6.2 Utvecklingsforskning vid universitet och högskolor m. fl. . . . 103

6.3 Utvecklingssamarbetet och forskningen ............... 106 6.3.1 Svenskt utvecklingssamarbete under dess första decennium ................................. 107 6.3.2 Utvecklingssamarbetets administration .......... 110 6.3.3 U-landsforskningspolitiken under ett decennium . . . . 112 6.3.4 Forskningsstödets innehåll och storlek .......... 114 6.3.5 Insatser inom några olika forskningsområden ...... 116 6.3.6 Några drag i forskningspolitiken ............... 117 6.4 Näringslivsbaserad utvecklingsforskning .............. 119

”[ Framtida utvecklingsforskning: Förslag

Kapitel 7 Utvecklingsforskningens inriktning ............. 123 7.1 Utgångspunkter .............................. 123 7.2 Inriktning ................................. 126 7.2.1 Utvecklingsteoretisk forskning ................ 126 7.2.2 Kartläggningsforskning ..................... 127 7.2.3 Sektoriell forskning ....................... 127 Kapitel 8 Utvecklingsforskningens utformning ............ 130 8.1 Forskningskapacitet ........................... 130 - 8.2 Forskarutbildning ............................ 130 8.3 Lokalisering ................................ 131 8.4 Spridning .................................. 132 8.5 Förankring ................................. 132 Kapitel 9 Utvecklingsforskningens organisation ............ 133 9.1 Principer och organisatoriska krav .................. 133

• Sida 9
•  Original

9.2 Organisatoriska alternativ ....................... 9.3 Nämnden för utvecklingsforskning .................

Sam man fattning .................................

Bilagor

1 Direktiven ................................... 2 Forskning om underutveckling. En utvecklingsteoretisk över- sikt ....................................... 3 Forskning och utvecklingssamarbete: En studie av utvecklings- forskning i två svenskstödda biståndsprojekt ............ 4 Förteckning över deltagare iutredningens forskarkonferens . . Förteckning över vissa internationella organisationer m. m. U1

134 135

145

153 158 195 258 261

• Sida 10
•  Original

• Sida 11
•  Original

Inledning

Bakgrund

Under tiden efter andra världskriget har u-ländernas problem i snabbt växande omfattning uppmärksammats. En orsak härtill är att avkoloni- seringen under denna tid varit särskilt markant och gett upphov till en rad nya nationer i Afrika och Asien. Dessa nationer liksom flertalet redan tidigare självständiga länder i Afrika, Asien och Latinamerika kom att kallas u—länder. I och med att FN skapades och FN:s organisationsfamilj byggdes upp togs de första stegen på vägen mot ett internationellt utvecklingssamarbete.

För att bättre förstå dagens kraftigt förstärkta intresse, både i u—länder och i-länder, av att öka insatsen av forskning i detta arbete är det nödvändigt att skissera de olika biståndspolitiska faserna i utvecklings- samarbetets korta historia. På forskningens område har denna historia sin bakgrund i kolonialtidens export av västerländska institutioner och i vissa forskningsinsatser stödda av internationellt arbetande forskningsfonder. Missionsarbete framför allt inom utbildningsområdet bör nämnas i detta sammanhang.

Trots dessa ansatser var forskningens roll begränsad. Den första fasen i utvecklingsansträngningarna — även de svenska _ kännetecknades av ett direkt överförande av kunskap, teknik och institutioner som utvecklats i industriländer. Anpassningsproblemen blev ofta stora. Utveckling av lösningar särskilt avsedda för olika u-landssituationer eller forskning för att kartlägga sådana saknades så gott som helt. Där sådan forskning förekom skedde den huvudsakligen utifrån rent akademiska baser utan närmare kontakt med biståndsorganisationer eller med u-ländernas egna organ.

Kring 1960 skedde en internationell opinionssvängning, och en andra fas av biståndspolitiken inleddes. En stor del av debatten koncentrerades till frågan om biståndets volym. Det s. k. enprocentsmålet, dvs. att biståndet borde uppgå till 1 % av de utvecklade ländernas bruttonational- produkt, togs till riktmärke för strävandena att öka biståndsvolymen. Kritiken mot tidigare insatser gällde bl. a. det stora humanitära inslageti biståndet, som föga bidrog till att främja en ekonomisk utveckling. Man menade också, att det bistånd som direkt avsåg ekonomisk tillväxt alltför ensidigt satsades på den urbana och industriella sektorn. I stället

• Sida 12
•  Original

framfördes krav på biståndsinsatser för att skapa allmän tillväxt framför allt på landsbygden, där den stora majoriteten av u-ländernas befolkning lever. Sammanfattningsvis ansågs biståndet ha skett i fel former.

Sextiotalets biståndspolitik kom att präglas av denna debatt. I och med att biståndet i allt högre grad riktades mot sektorer vitala för det enskilda u-landets politiska och ekonomiska liv kom det att mer än tidigare bli beroende av politiska förhållanden. På grundval av ofta nedslående erfarenheter av biståndsinsatser och utifrån en ökande insikt om utvecklingsarbetets politiska villkor växte en ny kritisk debatt fram. Den gällde inte längre huvudsakligen insatsernas utformning utan mera valet av land.

Till bilden av denna andra biståndspolitiska fas under efterkrigstiden hör de ansträngningar som gjordes av åtskilliga u-länder att i takt med en förbättrad administrativ kapacitet överta alltmera av kontrollen över sina egna utvecklingsansträngningar. Samtidigt växte en ökad skepsis fram i dessa länder mot mera långsiktiga och forskningsbetonade insatser, till förmån för sådana av vilka man menade sig kunna förvänta relativt snabba resultat.

Vid samma tid började emellertid ett antal biståndsfinansierade forskningsinsatser kring u-landsproblem att ge resultat. Genetiska studier för att få fram högavkastande grödor, medicinska studier av den mänskliga fortplantningen och medel att planera denna samt naturresurs- inventering får exemplifiera några problemfalt, där viktiga framsteg nåddes under 60-talet. Inom de ekonomiska och samhällsvetenskapliga områdena intensifierades och skärptes diskussionen om underutveck- lingens natur och utvecklingens villkor.

Den ökande kunskapen på dessa och andra fält ligger bl. a. till grund för vad som skulle kunna kallas den tredje fasen inom det internationella utvecklingssamarbetet, vars inledning grovt sett sammanfaller med 1970—talets början. Här framstår två faktorer som särskilt viktiga. Den första är kravet på en nedtoning av ensidigt ekonomiska utvecklingsmål och en starkare betoning av sociala målsättningar. Den har fått viktiga uttryck i FN:s generalförsamlings resolution 2681 år 1970. Den andra är en ökad förståelse för forskningens betydelse i utvecklingsarbetet. Som exempel kan nämnas en rapport, som tillkom som en följd av FN:s konferens 1963 i Geneve om naturvetenskapens och teknikens roll i utvecklingen. Rapporten utarbetades av en internationell expertgrupp (ACAST)l och publicerades 1970 som förslag till ett globalt handlings- program för naturvetenskap och teknologiz. Forskningens betydelse betonades också i den s.k. Pearson-rapporten 1969 och iden FN-resolu-

1 The Advisory Committee on the Application of Science and Technology to Development, som 1964 inrättades som ett rådgivande organ till ECOSOC, FN:s ekonomiska och sociala råd. 2 I denna reses krav på att 5 % av i-ländernas icke-militära forskningsbudget och 0,05 % av deras BNP skall avsättas för forskning av intresse för u-länderna. Vid det första sammanträdet med ECOSOC:s kommitté för vetenskap och teknologi, restes krav från den s. k. 77-gruppen — en grupp av u-länder — att 10 % av i-världens totala satsning på FoU skulle avsättas för u-landsforskning. En ungefärlig uppskattning ger vid handen att detta skulle innebära en summa i storleksordningen 30—40 miljarder kronor under ett år.

• Sida 13
•  Original

tion (generalförsamlingens resolution 2626, 1970) som innehåller en utvecklingsstrategi för FN:s andra utvecklingsårtionde.

En ytterligare viktig förändring är att u-landsproblem inte längre enbart förknippas med vissa länder utan ses i ett globalt sammanhang.

I dag bedrivs uppskattningsvis 98 % av världens totala tekniska och naturvetenskapliga forskning, exklusive öststaternas forskning, i de industrialiserade länderna. 1 OECD-ländernas budgetar beräknas endast 1 % av all forskning gå till forskning av intresse för u-länder.

U-ländernas situation måste betraktas som ett allvarligt problem för världen i dess helhet. Trots detta ägnas ojämförligt mycket mindre forskning åt detta än åt behovsområden av betydligt lägre angelägenhets- grad. Under senare år har emellertid länder som England, Kanada och Nederländerna samt vissa FN—organ kraftigt ökat stödet till olika former av utvecklingsforskning.

Hittills har forskningens roll inom det svenska utvecklingssamarbetet varit begränsad. I propositionen l962:100 fastslogs, att något principiellt hinder ej förelåg för beviljande av anslag till praktiskt inriktad forskning inom biståndsverksamheten. För mera ”djuplodande grundforskning torde internationella organ och fonder ha större resurser”. I propositio- nen uttalades förhoppningen om en internationell arbetsfördelning avseende forskning, som gagnade u-länderna. I anslagsframställningen 1963 från den dåvarande Nämnden för internationellt bistånd till Kungl. Maj:t framhölls, att forskningsstöd borde vara starkt målinriktat, att det främst borde gälla områdena familjeplanering och livsmedelsförsörjning samt att en integrering av forskningsinsatserna i pågående fältverksamhet borde eftersträvas. I SIDA:s petita för 1967/68 framhölls, att stöd till forskning borde ifrågakomma endast då denna ingick som ett naturligt led i förberedande, genomförande och uppföljning av biståndsverksam- het. Dessa principer har även i fortsättningen varit vägledande för den svenska biståndsverksamheten. En av SIDA tillsatt forskningskommitté föreslog 1966 bl. a. ett samrådsorgan mellan SIDA och berörda forsk- ningsråd, vilket senare (1969) inrättades. I offentlig debatt samt i riksdagsmotioner har olika förslag framförts till åtgärder för att främja u—landsinriktad forskning. De frågor, som framför allt diskuterats, har rört u-landsforskningsprofessur, institut för u-landsforskning på svensk eller nordisk bas, u-landsforskningsråd, familjeplaneringsinstitut samt ökat stöd till biologisk forskning, särskilt proteinforskning. SIDA:s erfarenheter har visat behovet av forskning i samband med utvecklings- arbete. Statsutskottet förordade 1969 och 1970, att frågor rörande inriktning och organisation av forskning med anknytning till u-landspro- blem utreddes. I statsverkspropositionen 1971 aviserades tillsättandet av denna utredning.

Utredningens direktiv

Utredningen angående inriktning och organisation av forskning med anknytning till u-landsproblem tillkallades av statsrådet Sven Moberg med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 april 1971 med direktiv,

• Sida 14
•  Original

Enligt direktiven har utredningen tre huvuduppgifter. För det första skall den överväga inom vilka områden som Sverige i första hand bör göra insatser. Detta skall ske mot bakgrund av såväl behoven som Sveriges speciella förutsättningar.

För det andra skall utredningen föreslå lämplig avvägning mellan olika typer av forskningsinsatser. Som exempel kan nämnas uppbyggnad av forskningspotential i u—land, ökad u-landsforskning i Sverige samt omorientering av annan forskning mot frågor av intresse för u-länderna. De forskningsfrågor som utredningen har att ta ställning till rymmer många slag av aktiviteter: grundforskning, tillämpad forskning, utveck- lingsarbete, överföring av teknologi samt kartläggning och utredningar.

För det tredje skall utredningen föreslå organisation för svensk u-landsforskning. Det gäller frågor som ansvarsfördelning och samordning av denna forskning såväl inom Sverige som internationellt. När det gäller Sverige skall utredningen vidare ta ställning till denna samordning på såväl myndighetsnivå som på forskningsutförande nivå.

Utredningens arbete

Utvecklingsansträngningar förutsätter kunskap, planering och praktiska insatser inom en stor mängd problemfält i de mest skiftande ekologiska, ekonomiska, teknologiska, sociala, kulturella och politiska omgivningar. Detta förutsätter i sin tur forskningsinsatser av många olika slag. Denna forskning täcker följaktligen ett mycket brett fält som kräver ett nära samarbete mellan naturvetare, tekniker, medicinare, samhällsvetare och humanister. Forskningen bör syfta till att öka kunskapen om underut- vecklingens natur och orsaker, att kartlägga de miljöer i vilka underut- vecklingen existerar samt ange lösningar inom skilda problemsektorer.

Ett utredningsarbete inom ett så omfattande och sammansatt område måste begränsas och i första hand ta fasta på att dra upp vissa principiella riktlinjer för det fortsatta arbetet på utvecklingsforskningens område.

Betänkandets utformning skall ses mot denna bakgrund. Utifrån en diskussion om underutvecklingens natur och orsaker har vi behandlat olika slag av förutsättningar och begränsningar för ett ökat svenskt stöd till utvecklingsforskning. Syftet har varit att låta förslaget om inriktning och organisation av detta stöd växa fram som en logisk och praktisk konsekvens av denna analys.

Vi har således med utgångspunkt i direktiven och utifrån uppfatt- ningen att underutveckling ytterst är ett samhälleligt problem sett som en uppgift att göra en översikt av den utvecklingsteoretiska debatten. Hittills har denna debatt inte beaktats tillräckligt vid beslut om biståndspoliti- kens inriktning. Samma kritik kan också riktas mot vår egen samhälls- planering. Detta har gjort en sådan översikt än mera angelägen.

Mot bakgrund av den teoretiska diskussionen om underutveckling och utveckling och en genomgång av forskningssituationen i några u-länder behandlas översiktligt olika behov av forskningsstöd.

1 Direktiven återges i sin helhet i bilaga 1.

• Sida 15
•  Original

Efter denna konkretisering av u-ländernas forskningsbehov behandlas utvecklingsforskningens inriktning och utformning internationellt, i några i—länder och i Sverige. Utifrån teoretiska överväganden, teckningen av behoven av utvecklingsforskning och översikten av vad som för närvaran- de görs på skilda håll i världen, ger vi slutligen ett förslag till inriktning och utformning av ett ökat svenskt stöd samt en organisation av ett sådant forskningsstöd. Det informationssökande arbetet har mött vissa problem, som endast kan lösas av en kontinuerlig organisation. Genom en enkät företagen i samarbete med SIDA har vi försökt göra en kartläggning av u-landsforsk— ning bedriven vid svenska forskningsinstitutioner. En liknande undersök— ning företogs för att få fram uppgifter om i vilken omfattning och i vilka former det svenska näringslivet bedriver verksamhet, som faller under begreppet u-landsforskning.

För att få en översikt av forskningsbehov och forskningssamarbete i några länder gjordes vidare en enkätundersökning via svenska ambassader och delegationer, främst i u—länder1 .

Kontakter har också tagits med forskningsrådens samarbetsdelegation, styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens medicinska forskningsråd (MF R), statens humanistiska forskningsråd (HER), statens råd för samhällsforskning (SFR), statens naturvetenskapliga forskningsråd (NF R), statens råd för atomforskning (AFR) samt statens råd för skogs- och jordbruksforskning (SJ FR). Överläggningar har ägt rum med svenska uppfmnarföreningen, med den biståndspolitiska utredningen och med forskningsrådsutredningen.

För att etablera en bredare kontakt med forskarsamhället hölls en forskarkonferens i december 1972. Denna konferens förbereddes av ett antal mångvetenskapligt sammansatta arbetsgrupper. Ett 60—tal före- trädare för olika forsknings— och verksamhetsområden2 ställde sig i detta arbete till förfogande och producerade ett betydelsefullt underlag för vårt fortsatta arbete.

Hösten 1971 tillkallades en expertgrupp för att ta fram konkret material rörande utvecklingsforskningens innehåll och roll iolika former av biståndsarbete. Gruppen fick i uppdrag att granska två SIDA-stödda projekt med forskningsinslag, det svensk-etiopiska näringsförbättrings- projektet ENI och det likaledes till Etiopien förlagda landsbygdsutveck- lingsprojektet CADU3.

Medlemmar av utredningen och företrädare för sekretariatet har vidare haft kontakter med eller besökt det internationella centret för utveck- lingsforskning i Ottawa, Kanada; Institute of Development Studies, University of Sussex, England; Institute of Social Studies, Haag, Nederländerna; Institutet för utvecklingsforskning i Köpenhamn, Dan— mark; Fredsforskningsinstitutet i Oslo, Norge; ECOSOC:s kommitté för vetenskap och teknologi i New York, USA; Rockefeller- och Fordstiftel-

1 Enkäten tillställdes den svenska utrikespresentationen i: Addis Abeba, Dar es Salaam, Nairobi, Lusaka, Tunis, New Delhi, Havanna, Santiago de Chile, Hanoi, Ottawa, London, New York (FN-delegationen), Geneve, Paris, Rom, Wien, Tokio, Kairo, Rio de Janeiro, Lima, Buenos Aires, Budapest. 2 Konferensens deltagare redovisas i bilaga 4. 3 Expertgruppens rapport har lagts till utredningen som bilaga (bil. 3).

• Sida 16
•  Original

serna i New York, USA; det internationella atomenergiorganet IAEA, FN:s organisation för undervisning, vetenskap och kultur, UNESCO och FN:s organisation för industriell utveckling UNIDO i Wien.

För att inhämta synpunkter på en eventuell referensgrupp av forskare från u—land för den tilltänkta organisationen arrangerade utredningens huvudsekreterare en konferens i samband med ett möte i New York för ECOSOC:s kommitté för vetenskap och teknologi. I denna konferens deltog representanter för forskning och forskningspolitiska instanser i Indien, Mexiko, Tunisien, Chile och Indonesien.

*****

Vårt betänkande bör ses som en första rekognoscering för det fortsatta utrednings- och planeringsarbete som enligt vårt förslag bör utföras av en särskild organisation för utvecklingsforskning. Denna inställning ligger i linje med vår uppfattning att en forskningsorganisation bör vara sökande och självkorrigerande till sin karaktär och därför inte från början hårt bunden av detaljerade förslag.

Vi vänder oss till förtroendevalda, forskare, administratörer och andra med intresse för utvecklingsfrågor. För att nå en bred läsekrets har vi försökt att undvika fackspråk. En del frågor är dock av så komplicerad natur att de inte kan förenklas utan att samtidigt förvanskas.

Vi har vidare strävat efter att precisera och konkretisera forskningens bidrag i skilda sammanhang. På detta sätt har vi sökt skapa en fördjupad förståelse av forskningens natur och forskarnas roll. Detta är nödvändigt för att ett fruktbart utnyttjande av forskning och forskningsresultat skall kunna ske. Lika nödvändigt är emellertid att bidra till att avdramatisera forskningen och få den att framstå som det den i själva verket är, en naturlig och nödvändig del av samhälls- och utvecklingsplanering.

• Sida 17
•  Original

_ v—u mu—nr— :WW .-. =

I Utvecklingsforskning: Innebörd och uppgifter

] Utvecklingsforskning. En begrepps— diskussion

Systematisk forskning om u—ländernas situation och problem är på det hela taget ett sent fenomen. Litteraturen på området har vuxit snabbt och allt fler vetenskapliga discipliner har engagerats. Den teoretiska analysen när det gäller underutveckling som samhälleligt problem kan inte sägas ha varit särskilt enhetlig. Olika skolor, som ofta har radikalt olika uppfattningar både i fråga om analys och rekommendationer, har utbildats. Det råder således ingen samstämmig uppfattning om begrepp som u-land, underutveckling och utveckling. Även i fråga om forsknings- begreppet har under senare år etablerade utgångspunkter ifrågasatts och ställts under debatt. Det är inte möjligt att här redovisa och ta ställning till hela denna diskussion, men då den rimligen måste utgöra en utgångspunkt för den framtida utvecldingsforskningen, skall några tendenser redovisas och några alternativa synsätt framhållas.

I det följande kommer u-landsbegreppets idéhistoria och relevans först att behandlas. Därefter diskuteras begreppen underutveckling och ut- veckling, om vilka det rätt avsevärd oenighet inom forskningen. På grundval av en forskningsöversikt, som finns redovisad i bilaga 2, urskiljs två principiellt olika sätt att se på underutveckling. Dessa benämns här deskriptivt respektive strukturellt synsätt. Det är en rimlig utgångspunkt att organisation och inriktning av utvecklingsforskning måste bestämmas av underutvecklingsproblemens natur. Efter en mer principiell diskussion av forskningsbegreppet utvecklas vissa riktlinjer för utvecklingsforskning.

1.1 Begreppet u-land

Begreppet u-land har blivit det gängse för en grupp länder som präglas av massfattigdom och långsam standardutveckling. Denna kategori länder sammanfaller med flertalet länder i Latinamerika, Afrika och Asien. Samtidigt är det helt klart att det finns länder i Europa som i många aVSeenden kan beskrivas som u-länder. På samma sätt som det finns regioner i högt utvecklade industristater med vissa för u-länder karakte— ristiska drag. Begreppets meningsfullhet kan därför ifrågasättas. I det följande skall u—landsbegreppets idéhistoria och relevans närmare disku- teras.

• Sida 18
•  Original

Flertalet u-länder har ingått i koloniala imperier. Det vetenskapliga intresset för denna del av världen (”colonial areas”, ”backward areas” ) var då begränsat och som regel betingat av hänsyn till olika praktiska problem som den koloniala administrationen ställdes inför. Den tidens ”utvecklingsteori” fäste stort avseende vid förklaringar som ras, menta- litet och klimat och drog pessimistiska slutsatser i fråga om utvecklings- möjligheterna i berörda områden.

Med få undantag, som t. ex. Etiopien, Iran och Thailand, har u-länderna alltså varit kolonier, och med några undantag, som t.ex. Angola och Mocambique, har de befriat sig från kolonialt styre. [ begreppet u-land lade man dels den innebörden att dessa länder var eller borde vara självständiga nationer, dels att de var ekonomiskt ”efter- blivna” och behövde utvecklas. I många sammanhang användes den mer optimistiska termen ”utvecklingsländer” eftersom det i begreppet ”un- derutvecklade länder” fanns en nedlåtande klang. Den svenska termen u-land kan stå för båda dessa betydelser. En tredje möjlighet är att läsa u som ”undertryckt”1 .

Andra synonymer som dök upp i olika sammanhang var ”newly developing countries”, ”new countries”, ”emergent countries”, ”newly emerging countries”, ”new democracies”, ”less developed countries”, ”underindustrialized countries” etc.2 .

Dessa begrepp har kritiserats för att de genom sina associationer ger uttryck för en oberättigad optimism. Det finns några u-länder med snabb ekonomisk utveckling, men det stora flertalet befinner sig i stagnation eller tillbakagång. U-landsbegreppet och dess olika diplomatiska omskriv- ningar har också kritiserats från den utgångspunkten att begreppen antyder en eftersläpning i utvecklingen, dvs. skillnaden mellan i-länder och u-länder skulle bestå däri, att de befinner sig på olika stadier i utvecklingen och att u-landsproblemet är en fråga om att hinna i kapp. Enligt dessa kritiker ligger grundproblemet i stället i den relation som råder mellan i-länder och u-länder, en relation som präglas av dominans och ojämnt utbyte. Inte minst bland forskare i u-länderna har denna uppfattning vunnit spridning. Den franske ekonomen Charles Bettelheim, som kan exemplifiera en skola som lägger tonvikten vid relationsaspek- ten, har föreslagit att man använder begreppet ”exploaterade, beroende och ekonomiskt snedvridna länder” i stället för u-länder3.

Mot denna bakgrund är det lätt att förstå varför många författare föredragit den _mer oproblematiska distinktionen ”rika och fattiga länder,”.

Denna terminologi har den fördelen att den beskriver den aktuella

1 E Hofsten, I—"olkökning. s. 8. Stockholm 1973. 2 G Myrdal, Asian Drama. app. 1. ”Diplomacy by Terminology.”. New York 1968. 3 C Bettelheim, Underutvecklingens problematik, I R Bunte och L Jörberg, Problem i världsekonomins historia 5. 212, Lund 1969. 4 G Myrdal, Rika och fattiga länder, Linköping 1957. B Ward, The Rich Nations and the Poor Nations, New York 1962. L J Zimmerman, Poor Lands, Rich Lands: The Widening Gap. New York 1965.

• Sida 19
•  Original

situationen, samtidigt som den inte antyder något beträffande utveck- lingstendenser.

Et: annat begrepp som blivit vanligt under senare år som ersättning för u-lanisbegreppet är ”tredje världen,". Med den första världen avses då västvirlden, med den andra Sovjetunionen och andra industrialiserade socia'istländer och med den tredje, följaktligen, u-länderna. I den tredje kategorin inkluderas ibland Kina. Den teoretiska innebörden av be- grepret ”tredje världen” är inte identisk hos dem som använder termen, men en vanlig uppfattning bland flertalet av dem synes vara att tredje världen står i motsatsställning till både den första och den andra. Den tredje världen bör således enligt denna uppfattning inte välja någon av dessa vägar till utveckling utan skapa egna strategier. Ofta betonas att det måste vara strategier som garanterar en materiell välståndsökning utan att förstöra de värden, som ryms i alla de olika kulturer som klumpas samman i u-landsbegreppet. Mot begreppet tredje världen har gjorts den invändningen att denna värld inte är isolerad utan integrerad i ett globalt system.

Vår idéhistoriska översikt visar att begreppsförvirringen på området undai för undan har nått ansenliga proportioner. H W Singer har fällt den resignerade kommentaren: ”Ett u-land är som en giraff. Den är svår att beskriva, men man känner igen den när man ser den”2 .

1.1.2 U-landsbegreppets relevans

Som framgår av översikten ovan ges u-landsbegreppet olika innebörd av olika personer och i olika sammanhang. Då detta måste vara en otillfredsställande utgångspunkt för en diskussion av u-landsforskningens organisation och inriktning måste u-landsbegreppets relevans prövas.

Naturligtvis återstår möjligheten att välja någon form av operationell definition, dvs. en definition som får bestämmas av ett specifikt syfte. Man kan t. ex. välja länderna söder om en viss breddgrad, länder med en nationalinkomst som är lägre än genomsnittet i världen eller länder med en låskunnighet som ligger under en bestämd procentsats. Man kan också låta länder som erhåller bistånd betecknas som u-länder. En genomgående svaghet med dessa definitioner är att kategoriseringen blir mekanisk och ställer oss inför besvärliga gränsfall eller rena besynnerligheter.

Bland sydligt belägna länder återfinns exempelvis Sydafrika och Australien. Om vi utgår ifrån nationalinkomsten per invånare skall vi finna att Venezuela placerar sig högre än Italien och Irland. I fråga om läskunnigheten ligger länder som Argentina och Chile på en sydeuropeisk nivå. Att som utgångspunkt välja länder som erhåller bistånd omöjliggör en allmängiltig definition och medför från teoretisk synpunkt ohållbara konsekvenser. Operationella definitioner kan i vissa fall vara praktiska, men som en karakteristik av ett forskningsfält är de inte tillfyllest. Skillnaden mellan olika länder ifråga om många av de kvantitativa mått som kan ligga till grund för operationella definitioner inom den redan

1 I L Horowitz, Three Worlds of Development, New York 1966. P Jaleé, Le Pillage du Tiers Monde, Paris 1966. P Worsley, The Third World, London 1969. 2 Citerat ur B. Higgins, Economic Development, London 1968.

• Sida 20
•  Original

synnerligen oenhetliga kategorin ”u-länder” kommer förmodligen att bli ännu större i framtiden. Därmed kommer begreppets karaktär av provisorium att än mer understrykas.

Ytterligare ett problem är att definitioner av ”u-land” som bygger på olika mätbara faktorer helt bortser från de skillnader mellan u-länder som inte är möjliga att uttrycka i siffror. Den norske socialantropologen Fredrik Barth har påpekat att u-landsbegreppet klassificerar majoriteten av mänskligheten under etiketten ”diverse”.1 Det kan därför vara motiverat att något uppehålla sig vid den kulturella variation som rymsi diverseetiketten. Inom kategorin u-länder finner vi gamla civilisationer som den indiska och den kinesiska som i det samtida Europa betraktades med förundran och respekt på grund av deras såväl materiella som kulturella rikedomar. Här finns också länder som en gång utgjorde mäktiga statsbildningar i Afrika och Latinamerika. Å andra sidan rymsi u-landsbegreppet också samhällen som från teknologisk utgångspunkt kan beskrivas som enkla och vilkas existens nu hotas av den s.k. utvecklingsprocessen.

Denna kulturella variationsrikedom är något som mera sällan tas hänsyn till i analyser av underutveckling och utveckling. Ibland behandlas denna aspekt under beteckningar som ”kulturella faktorer” eller ”institu- tioner och attityder” men behandlas då oftast som hinder för utveckling. Som regel är det fråga om mycket klichéartade föreställningar. Detta är inte onaturligt med tanke på att västerländsk vetenskap och begrepps- bildning vuxit fram i en bestämd samhällsstruktur och på grundval av en specifik kulturell tradition. De begrepp med vilka västerlänningar beskriver sin omgivning har en etnocentrisk skevhet, och förmågan att förstå andra kulturer utifrån dessas egna förutsättningar begränsas härigenom. Detta skall längre fram illustreras genom en diskussion av utvecklingsbegreppet. Det finns vetenskaper som åtminstone i sin moderna form är mer kulturrelativistiskt grundade, det gäller t.ex. historia och socialantropologi. Sådana discipliner kan motverka en etnocentrism, som förhoppningsvis har sin främsta grund i bristande kunskap.

Åtskilligt av den gängse utvecklingsteorin synes av angivna skäl förutsätta att utvecklingen sker till priset av att u-länderna uppger vad som är deras eget, i första hand unika och oersättliga kulturella traditioner, Detta synsätt håller på att modifieras, dels genom ökad tvärvetenskaplig insikt om utvecklingsproblem och dels genom att länderna i tredje världen själva blir mer angelägna om att bevara sin kulturella egenart.

Sammanfattningsvis kan konstateras att u-landsbegreppets vaga inne- börd, den bristande konsekvensen i dess användning och dess etnocent- riska innehåll gör att begreppet är svårt att nyttja i forskningssamman- hang. De starka önskemål om tvärvetenskaplighet och samordnad forskning som framförts från många håll gör det viktigt att grundläggande begrepp definieras och att forskningsuppgiftens målsättning är klar. Detta förutsätter att man snarare än att diskutera u-landsproblemen i termer av

1 Forskningsnytt fra Norges almenvitenskaplige forskningsråd. Nr 4 1972.

• Sida 21
•  Original

en viss kategori nationer i stället talar om vissa egenskaper hos nationer eller delar av nationer. Forskningen på detta fält bör gälla underutveck- lingens problem och förutsättningarna för utveckling. För att under- stryka att denna forskning inte bara syftar till förståelse av de samhällstillstånd som kan beskrivas som underutveckling utan även till att ge ökad förmåga att häva underutvecklingens tillstånd, är det lämpligt att använda termen utvecklingsforskning i stället för u-landsforskning. Denna begreppsliga förändring eliminerar de logiska svårigheter som är förknippade med begreppet u-land. Utvecklingsbegreppet är emellertid inte heller klart till sin innebörd och det är därför påkallat att närmare diskutera begreppen underutveckling och utveckling.

1.2 Begreppet underutveckling

Det vetenskapliga intresset för utvecklingsproblem har efter det andra världskriget ökat starkt. Såväl samhällsvetenskaper och humaniora som naturvetenskaplig och teknisk forskning har dragits in ioch påverkats av vår tids stora problem, nämligen utnyttjande, utveckling och fördelning av jordens resurser.

Detta har fått återverkningar på forskningen själv i fråga om grundläggande vetenskapsideal, forskningsstrategi, metoder och teorier. Denna förändring är bara påbörjad och det är därför inte möjligt att överblicka den och göra bestämda förutsägelser eller rekommendationer. Den följande diskussionen om olika angreppssätt vid studiet av underut- veckling och utveckling får därför inte betraktas som uttömmande och slutgiltig. Den utgör i stället ett försök att skissera vissa utvecklingslinjer . och ange var utvecklingsforskningen står i dag.

I den forskningsöversikt som återges i bilagaZ och som utgör en utgångspunkt för den följande diskussionen kan två olika angreppssätt vid studiet av underutveckling urskiljas, nämligen ett deskriptivt och ett strukturellt. Denna indelning är en förenkling. Det måste understrykas att gränsen mellan de olika angreppssätten i praktiken är flytande och att forskare inte sällan tillämpar båda synsätten. Inte desto mindre skiljer distinktionen ut två viktiga och principiellt olika perspektiv på under- utvecklingsproblemet. Utifrån det ena är huvudintresset att beskriva en underutvecklad situation som t. ex. dålig hälsostandard, brist på kapital och låg utbildning. Det andra perspektivet klargör underutvecklingens orsaker och de mekanismer genom vilka den upprätthålls.

1.2.1 Den deskriptiva synen på underutveckling

Den deskriptiva metoden identifierar underutveckling med en ofördel- aktig placering på en serie dimensioner. Dessa dimensioner kan vara ekonomiska (nationalinkomst per invånare, andel av befolkningen som är sysselsatt inom industrin, investeringsnivå), teknologiska (produktivitet, maskinell utrustning inom jordbruket, resurser för tillämpad forskning), demografiska (födelsetal, dödstal, befolkningstillväxt), sociala (hälso- vårdsresurser, läskunnighet, livsmedelsstandard, sysselsättningsnivå) och psykologiska (företagsamhet, prestationsorientering). Antalet utveck-

• Sida 22
•  Original

lingsdimensioner har tenderat att öka, vilket är ett uttryck för en växande medvetenhet om utvecklingsproblemets komplexitet. Länge var bruttonationalprodukten (per capita) det dominerande måttet för ett lands utvecklingsnivå. Detta mått har emellertid blivit föremål för en växande kritik, som närmare redovisas i bilaga 2.

Den deskriptiva metoden är lämplig för organisation av datainsamling, kvantitativa analyser, beskrivning av olika utvecklingsprofiler samt jämförande analyser av underutvecklingens tillstånd.

Den deskriptiva metoden är emellertid mindre användbar i samband med orsaksanalyser och som underlag för utvecklingsstrategier. Som framgår av forskningsöversikten i bilaga2 har många utvecklingsteo- retiker valt ut den ena eller den andra dimensionen som strategisk och sedan byggt upp sin analys kring denna. Under 1950-talets utvecklings— debatt dominerade således de ekonomiska dimensionerna fullständigt. Särskilt stor betydelse fäste man vid kapitalfaktorn. Vissa författare betonade de externa källorna till kapitalbildningen, t.ex. handel och bistånd, och förbisåg att en för stark orientering mot världsmarknadens behov tenderade att låsa de fattiga ländernas ekonomiska struktur vid råvaruproduktion. Andra teoretiker lade största vikten vid de interna källorna till kapitalbildning. Vissa forskare såg den undersysselsatta arbetskraften inom jordbruket som en potentiell tillgång. Man bortsåg emellertid från de institutionella hinder och de sociala och politiska svårigheter som var förknippade med ett omfattande överförande av arbetskraft från den traditionella sektorn till industrin.

Som en reaktion mot den ensidigt ekonomiska utvecklingsteorin lanserades andra dimensioner, t. ex. den demografiska. Man ansåg underutveckling som främst betingad av det s.k. demografiska gapet, orsakat av sjunkande dödlighet samtidigt som nativiteten förblev oför- ändrad. Här var man emellertid sen att inse att överbefolkning inte i samma grad är alla fattiga länders problem, liksom att familjeplanering inte primärt är en fråga om effektiv distribution och marknadsföring av preventivmedel utan snarare får ses som en konsekvens av en viss socioekonomisk situation. De rätt nedslående resultaten av familje- planering talar för behovet av en systematisk, tvärvetenskaplig forskning om den mänskliga fortplantningens sociologi.

Under 1960-talet riktades uppmärksamheten mot investeringar i mänskligt kapital i motsats till investeringar i fysiskt kapital som 1950-talets debatt hade rört sig om. Man tenderade emellertid att bortse från den viktiga frågan vilken sorts hälsovård och vilken sorts utbildning som var lämplig i olika fall av underutveckling. En psykologiserande skola reducerade hela underutvecklingskomplexet till en fråga om attityder till arbete och liv. Man såg utveckling som något som sammanhängde med en viss sort innovativt och rationellt beteende som mer eller mindre uttalat förknippades med västerländsk kultur.

Under senare år har tekniken och den tillämpade forskningen mer än tidigare stått i centrum för diskussionen. Det gäller inte minst jordbruket. Utvecklingsprogram med ett stort och dyrbart tekniskt innehåll av nya högavkastande utsäden, konstgödsel, konstbevattning och maskinell utrustning har lanserats. Dessa strategier som i första hand utnyttjas av

• Sida 23
•  Original

välsituerade bönder tycks emellertid medföra sociala och politiska problem, som i den första entusiasmen på många håll förbisågs. Detta har i sin tur medverkat till en allt starkare betoning av utvecklingsprocessens sociala aspekter.

Utvecklingsteorin har alltså vidgats på ett påfallande sätt under 1950- och 1960-talen. Som ovanstående korta översikt och bilaga 2 mer detaljerat visar, har detta som regel tillgått så att koncentrationen på en dimension eller faktor överdrivits, vilket gett upphov till kritik, varpå en annan faktor lanserats som den pådrivande. Den etablerade teorin har fått allt svårare att inom sina ramar införliva alla de uppslag som denna kunskapsexpansion gett upphov till. Vissa författare har i stället aktualiserat ett mer institutionellt betraktelsesätt, enligt vilket under- utveckling ses som ett mångdimensionellt fenomen. Underutvecklingen förknippas inte med någon speciell dimension utan antas bero på sambandet mellan ett stort antal ömsesidigt beroende faktorer. Detta synsätt avlägsnar sig från vad vi här har kallat deskriptivt och närmar sig den strukturella metod, som härnäst skall behandlas.

1.2.2 Den strukturella synen på underutveckling

Utifrån den strukturella metoden definieras underutveckling inte som ett bristproblem (brist på kapital, hälsovårdsresurser, företagartalanger etc.) utan som ett relationsproblem. Den deskriptiva synen på utveckling kan liknas vid bilden av ett tävlingslopp, där vissa deltagare kommit på efterkälken på väg till målet, den höga bruttonationalprodukten. Inne- börden av den mer komplexa strukturella synen kan åskådliggöras med ett annat exempel från idrottslivet. Vi föreställer oss ett antal kommer- siellt drivna fotbollslag, som spelar i samma liga. Vissa av dessa är mer framgångsrika än de övriga. De drar mer publik vid sina matcher och får därför större inkomster. Följaktligen kan de erbjuda sina spelare bättre träningsmöjligheter, bli ännu mer framgångsrika och tjäna mer pengar. De kan börja köpa upp de sämre lagens bästa spelare, varpå dessa lag blir allt sämre och får allt svårare att förbättra sin position i ligan.1

För att illustrera innebörden av en strukturell analys, som inte gäller fotbollslag utan samhällen, kan som utgångspunkt väljas det i u-lands- litteraturen ofta förekommande begreppet dualism. Dualism betyder primärt kluvenhet och syftar i dessa sammanhang på en observerbar kontrast och olikhet mellan olika ekonomiska sektorer, mellan olika regioner inom ett land och mellan (rika och fattiga) regioner i världsekonomin. Det är fel att enbart på grundval av en beskrivning av dessa olikheter dra några slutsatser om orsakssamband. Dessa tenderar att bli av typen att den fattiga sidan är isolerad och efterbliven och måste intensifiera kontakterna med den rika sidan för att dra lärdomar. På den strukturella analysnivån däremot blir uppgiften att analysera de syste- matiska (strukturella) samband som finns mellan de båda sidorna och hur relatironernas natur sammanhänger med de skillnader i utvecklingsnivå

1 Den instruktiva bilden har hämtats från Godfried van Benthem van den Bergh alt., Sicierce and the development of society, Discussion paper to 20 th Anniversary Confe:ren:e ”Science and the world tomorrow” 1972. NUFFIC.

• Sida 24
•  Original

som kan konstateras. Beroende på det problem som studeras kan denna analys genomföras på lokal, regional eller internationell nivå. I det följande ges några exempel.

Problemet regional obalans tycks vara något i det närmaste oundvikligt i den ekonomiska utvecklingsprocessen. Ett klassiskt exempel är Italien som efter det politiska enandet 1860 utvecklade en utpräglat dualistisk ekonomisk struktur. Norditalien industrialiserades och drog till sig arbetskraft och andra resurser från hela Italien, medan Syditalien stagnerade och fick klara drag av underutveckling. Liknande processer går att finna i alla industrialiserade länder, och växande regionala klyftor är också ett av de problem som länderna i tredje världen står inför. Vi kan kartlägga de regionala skillnader som efterhand uppstått, men här upphör också den deskriptiva metodens förmåga att hjälpa oss. Det måste bli ett cirkelresonemang när man vill förklara utvecklingen i Norditalien och underutvecklingen i Syditalien med hänvisning till de skillnader som efterhand uppstått som ett resultat av den regionala polariseringspro-

cessen. En djupare förklaring måste vara av strukturellt slag. Det är tydligt att

regional obalans när den väl uppstått tenderar att förvärras. På grund av den rikare regionens större möjligheter kanaliseras industriinvesteringar till denna, vilket medför finansiell utarmning i andra regioner. Arbets- kraften i de mest aktiva åldrarna dras till den expanderande regionen medan den stagnerande regionen töms på sin mest aktiva befolkning och sina potentiella företagare. Service, administration och organ för politiskt beslutsfattande koncentreras alltmer till den expanderande regionen, som alltså förutom sitt ekonomiska övertag också får en politisk dominans. Sedan denna process pågått en tid nås en undre gräns för skolor, sjukhus, kommunikationer osv. i den stagnerande regionen, varvid dess själv- ständiga liv upphör. I fortsättningen kommer den att vara beroende av vad man i den expansiva, dominerande regionen kallar regionalpolitik. På detta sätt kan alltså underutveckling skapas. Det skall återigen under- strykas att orsakerna till polariseringen ligger i den relation som etablerats mellan de båda regionerna och deras funktioner i ett större system. Inte sällan finner vi att detta är det internationella systemet.

Ett internationellt system i vilket det finns strukturella samband mellan olika delar av världen, som är bestämmande för utvecklingen i dessa delar, kan man egentligen tala om först på 1800-talet då England efter den industriella revolutionen blev vad man brukar kalla ”världens verkstad”. Ett världsomfattande produktions- och marknadssystem växte fram i vilket olika delar av världen gavs olika funktioner. Denna funktionsfördelning underlättades av och fick sin bestämda struktur genom att den tidens främsta industriländer utövade kontroll över resten av världen.

Denna historiska situation tar många utvecklingsteoretiker som ut- gångspunkt för sin analys av underutvecklingens orsaker. På basis av latinamerikanska och afrikanska förhållanden har utvecklats olika cent- rum-periferimodeller som vill demonstera hur såväl utveckling som underutveckling låter sig förklaras av det internationella systemets struktur.

• Sida 25
•  Original

Det globala beroendesystemet har naturligtvis många dimensioner och de ekonomiska har kanske överskattats i strukturella analyser liksom tidigare i deskriptiva. Andra författare har t. ex. understrukit den teknologiska dimensionen. Den tekniska forskningen är koncentrerad till de rika länderna och bestämd av dessa länders problem. Den obetydliga forskning som bedrivs i de fattiga länderna har samma inriktning i stället för att växa fram som ett resultat av en självständig problemidentifiering. Denna situation tenderar att konservera och fördjupa beroenderelatio- nerna i det internationella systemet. Man kan urskilja ännu fler dimensioner i den strukturelllt bestämda dominansrelationen mellan rika och fattiga länder, t. ex. politiska, militära, kommunikatoriska och kulturella. Det förefaller uppenbart att detta är en mycket viktig sida av underutvecklingsproblemet. För en mer detaljerad presentation av författare som utvecklat detta synsätt hänvisas till bilaga 2.

1 .3 Begreppet utveckling Syftet med såväl utvecklingsforskning som utvecklingsbistånd är att bidra till utveckling. Begreppet utveckling används i dessa sammanhang oftast utan att närmare definieras. Även om det kan vara svårt att ge en kortfattad definition av utveckling är västerlänningar i regel överens om vad som läggs i begreppet, eftersom detta uppstått inom den västerländska kulturkretsen och rymmer en mängd associationer som är självklara och begripliga inom denna kulturkrets. Det är alltså viktigt att man gör klart för sig utvecklingsbegreppets utpräglat etnocentriska karaktär. Såsom påvisats i en idéhistorisk undersökning av R. Nisbet har det västerländska utvecklingsbegreppet använts på ungefär samma sätt alltifrån grekiska författare som Aristoteles och fram till den moderna samhällsveten- skapen.1

En samhällsutveckling, vad detta ord än må innebära, är mycket svår för den enskilda människan att göra sig en föreställning om. Med hjälp av olika bilder kan hon få en uppfattning om utvecklingen, dvs. hon kan uppleva utveckling som något som liknar hjulets snurrande, sandens rinnande i timglaset eller en plantas växt. 1 vänsterländsk filosofi har utveckling genomgående förknippats med organisk växt, även om denna föreställning modifierats under olika perioder. De grekiska författarna, t. ex. Aristoteles och Herakleitos, upplevde och beskrev utvecklingen som cyklisk. Kulturer föddes, växte upp, vissnade, dog och ersattes av nya. Senare, kristna författare, som t.ex. Augustinus, hade en mer episk utvecklingssyn enligt vilken utvecklingen var en (primärt moralisk) degenerationsprocess som skulle sluta med världens undergång och upprättande av Guds rike. Det organiska tänkandet hade således anpassats till kristna föreställningar om människan och frälsningen. Sin moderna form fick det västerländska utvecklingsbegreppet under 1700- talets utvecklingsoptimism, då utvecklingen upplevdes som progressiv och linjär utan vare sig cykler eller degenerationstendenser. Allt skulle med naturnödvändighet bli bättre och bättre.

1 R. Nisbet, Social Change in History, Aspects of the Western Theory of Development. 1969.

• Sida 26
•  Original

Trots de modifikationer som här kort antytts har alltså det väster- ländska utvecklingsbegreppet byggt på föreställningen om utveckling som organisk tillväxt som är kontinuerlig, sker på grund av inre nödvändighet, har en viss riktning och innebär ökad differentiering och komplexitet. Detta synsätt präglade särskilt den klassiska evolutionismen, som dominerade 1800-talets tänkande. Man var då besatt av sökandet efter institutioners, samhällens och civilisationers ”ursprung” och att identi- fiera olika ”utvecklingsstadier”.

Detta var en tid då Europa lade hela världen under sin kontroll och det är alldeles klart att evolutionismen utgjorde ett intellektuellt försvar för imperialismen. Världens folk, religioner och sociala institutioner ord- nades i behändiga schemata där västerländsk civilisation genomgående hamnade överst. Västerlänningar intog en överlägsen attityd till övriga världen. Det vore för mycket sagt att denna attityd nu är övervunnen. Den s.k. moderniseringsskolan inom sociologin indelar världens sam- hällen i kategorierna ”tradition”, ”transition”, och ”modernity” eller med variationer av dessa kategorierl. 1960 gav ekonomen W. W. Rostow ut ett arbete som indelade den ekonomiska utvecklingen i fem stadier, det traditionella samhället, förberedelser för ”take off”, ”take off”, mognadens samhälle och masskonsumtionens samhälle.2 Valet av begreppet ”mognad” ligger så nära den klassiska organiska förebilden som tänkas kan. Den ”nya” statskunskapen laborerar på samma sätt med olika politiska utvecklingsstadier, där parlamentarisk demokrati av västerländsk typ inte oväntat placerar sig högst.3 Det västerländska utvecklingsbegreppet är ohjälpligt etnocentriskt och kan inte användas som något riktmärke för andra kulturer. Vi gör alltså klokt i att undvika de etnocentriska värderingar som ligger fördolda i utvecklingsbegreppet och i stället försöka definiera detta från mera invändningsfria utgångs- punkter.

I utvecklingslitteraturen har man som regel definierat underutveckling negativt med utgångspunkt i utveckling, ett begrepp som vi kunnat konstatera har en starkt etnocentrisk belastning. Det förhållandet att underutveckling studerats utifrån vad som i västerländsk kultur upplevs som utveckling har inte underlättat förståelsen av detta fenomen. Det är symptomatiskt att begreppet underutveckling inte ägnas någon särskild artikel i International Encyclopedia of the Social Sciences (1968)4. I den föregående begreppsdiskussionen har begreppet underutveckling tagits som utgångspunkt och utveckling betraktades som underutveck- lingens motsats eller som en förändring bort från underutvecklingens tillstånd, snarare än att ges någon direkt innebörd i sig. Begreppet utveckling får alltså sin innebörd av den undemtveckling som skall övervinnas. Utvecklingens innebörd kan emellertid preciseras något mer.

I den föregående översikten konstaterades att underutveckling utifrån

1 D. Lerner, The Passing of Traditional Society. 1958. 2 W. W. Rostov, The Stages of Economic Growth. 1960. 3 G. A. Almond och G. B. Powell, Comparative Politics: A Developmental Approach. 1966. 4 Påpekandet gjort i H. Bernstein, (ed.) Underdevelopment and Development, Penguin, s. 25. 1973.

• Sida 27
•  Original

ett deskriptivt synsätt innebär att någon befinner sig i ett ofördelaktigt läge på en serie utvecklingsdimensioner. Enligt ett strukturellt synsätt är den ett samhällstillstånd som skapas, konserveras och fördjupas genom en ofördelaktig strukturell position i ett större system. När det gäller utvecklingens innebörd är det mycket som talar för att knyta an till det senare synsättet.

Ekonomiskt präglas underutveckling av en oförmåga att genom en lämplig teknologi utnyttja de potentiella resurserna på ett sätt som förbättrar människornas livsvillkor. Socialt sammanhänger denna oför- måga med bristfällig och irrelevant utbildning, dålig hälsa och otillräcklig trygghet. Politiskt innebär underutveckling primärt bristande makt inte i första hand över andra utan framför allt över sig själv, dvs. avsaknad av autonomi.

Underutveckling bör ses som ett relativt begrepp som bestäms av de möjligheter som står till buds i en given historisk situation. Detta ligger bakom den distinktion som ibland görs mellan outveckling och underut- veckling.1 Medan outveckling hänför sig till lågt resursutnyttjande beroende på primitiv produktionsteknik syftar begreppet underutveck- ling på en strukturellt betingad oförmåga till utveckling, trots att förutsättningar för utveckling synes föreligga.2

Ett fundamentalt drag i utvecklingsbegreppet, är således entydigt med en växande förmåga hos individer, grupper och nationer att behärska den egna situationen och att genomföra förbättringar i denna. Dessa förbättringar bör vara uttryck för värderingar som individerna, grupperna eller nationerna själva fäster starkt avseende vid.

1.4 Begreppet forskning 1.4.1 Forskningsbegreppets innebörd

Vetenskaplig forskning syftar oavsett frågeställningar till en ökad kunskap om och fördjupad förståelse av skilda fenomen liksom av sådana principer och samband som ökar förmågan till problemlösning och kontroll av skeenden. Arbetet inom utvecklingssektorn förutsätter i högre grad än många andra verksamheter en sådan förmåga, oavsett om ansträngningarna inriktas på att höja ekonomisk avkastning, levnads- standard eller livskvalitet. Sambandet mellan forskning i denna betydelse och utveckling är lika uppenbar som tesen att ökad kunskap är nödvändig för att människan skall kunna behärska sin situation. Detta gäller ocksåi de fall då karaktären av beroendet inte kan beskrivas på ett enkelt sätt. Inriktningen av forskningen har under de senaste seklen kommit att domineras av västerlandet. Den forskning som i dag bedrivs inom andra kulturområden har så gott som alltid hämtat sitt mönster från väster- ländsk akademisk tradition och arbetat med fenomen och problem från

1 Se t. ex. A. G. Frank, Underutvecklingens utveckling R. Bunte och L. Jörberg, Problem i världsekonomins histora s. 235. Lund 1969. 2 I linje med denna relativistiska syn på underutveckling ligger L. Rudebeccks definition av underutveckling som ”en motsättning mellan sociala och mänskliga behov och potentiella möjligheter att tillgodose dem”. Se L. Rudebeck, Utveckling och politik, 5. 13. Stockholm 1970.

• Sida 28
•  Original

denna kulturkrets. Detta har skapat anpassnings- och integrationsprob- lem.

Inte sällan har härigenom tillstånd av underutveckling i betydelsen av osjälvständighet och beroende bibehållits när det gällt både högre utbildning och forskning.

Den västerländska dominansen betyder emellertid inte att forsknings- liknande aktiviteter inte skulle finnas utanför den västerländska kultur- traditionen. Forskning i betydelsen av samverkan mellan teoribildning och systematiserad faktainsamling, analys och syntes har förekommit i många civilisationer under skilda epoker. I alla kulturer finner man dessutom både systematisk informationssökning och innovativa processer inom många områden av mänsklig aktivitet. Det är inte här den avgörande skillnaden ligger. Den är i stället att finna i den västerländska vetenskapens empiriska tradition som framför allt lett till utvecklingen av naturvetenskap och teknologi, och som även präglat samhällsvetenskap och humaniora. I växande utsträckning har denna vetenskapliga verksam- het anpassats till den ekonomiska och tekniska utvecklingens krav.

Den västerländska forskningstraditionens dominans är alltså inte en fråga om motsättning mellan ”utvecklat” och ”outvecklat” tänkande eller om ”vetenskaplighet” kontra ”primitivitet”. Det är fråga om skillnader i kunskaper och kunskapsinriktning ytterst beroende på olikheter i materiella resurser, samhällsorganisation, kunskapstraditioner och värdesystem mellan olika kulturer.

En annan svårighet när det gäller att bestämma innebörden hos forskningsbegreppet är att forskning uppfattas, definieras och värderas olika beroende på vem som beskriver forskningen. De som har erfarenhet av forskning tenderar att betona de fria, icke-planeringsbara, innovativa och långsiktigt nyttiga aspekterna av forskningsverksamheten, medan de som icke själva är aktivt engagerade i forskningsarbete i sin inställning ofta markerar målsättning, styrning, planering och mera omedelbart nyttiga aspekter hos samma process.

Denna skillnad i intressenternas syn på forskningen bör kunna överbryggas. Inom utvecklingsforskningen är det väsentligt att forskaren i så hög grad som möjligt sätter sitt arbete i relation till förväntade resultat. Detta behöver inte innebära krav på en ensidig ekonomisk uppskattning av dessa. Andra resultat som ger övertygande argument för finansiering av forskning är utveckling av intellektuell, innovativ kapa- citet, ökning av metodisk kompetens, odling av talang, liksom givetvis en ökning av den totala kunskapsmassan. Det viktiga är att de relevanta argumenten preciseras. Samtidigt måste man komma ihåg att forskning som process är i väsentliga drag olik administrativa eller andra liknande processer, som kan karakteriseras som direkt målstyrda sådana. Forsk- ning syftar också till att uppnå mål, men till sin grundkaraktär är den en sökprocess. Denna bör givetvis vara välplanerad men ändå samtidigt tillerkännas en sådan grad av frihet och flexibilitet att den förblir sökande och innovativ.

• Sida 29
•  Original

1.4.2 Forskningsbegreppets omfång

Åsikterna om forskningsbegreppets omfattning går ofta starkt isär, inte minst på grund av svårigheterna att analysera alla aspekterna av verksamheten. Vissa forskare arbetar med ett snävt forskningsbegrepp och menar att det endast bör innefatta arbete som leder till konstruk- tioner av nya teorier och/eller metodutveckling. Andra forskare föredrar ett bredare forskningsbegrepp och hävdar att all produktion och prövning av ny kunskap i någon form utgör forskning. Härtill kan läggas den komplikationen att produktionen av samma slags kunskap i två skilda områden kan karakteriseras som forskning respektive icke-forskning beroende på om det är fråga om förstagångsproduktion eller inte. Den fortlöpande befolkningsstatistiska registreringen i en genomsnittlig svensk kommun bör rimligen inte karakteriseras som forskning, medan däremot en demografisk kartläggning i ett östafrikanskt nomadsamhälle bör ges en sådan beteckning. I det senare fallet krävs kunskap om åtskilliga okända faktorer av betydelse för den statistiska registreringen liksom en kontinuerlig metodisk utveckling, eftersom regelmässiga datainsamlings- rutiner saknas.

Omfånget av den verksamhet som ryms under begreppet forskning kan ytterligare konkretiseras genom en diskussion av forskningsarbetets uppgifter. Dessa kan grupperas i dels primära, dels sekundära. Gränsen mellan dessa grupper kan synas relativt godtycklig och bestäms väsent- ligen av syftet att få en överblick av de många uppgifterna. Primära uppgifter är sådana som hänför sig till kunskapsproduktion, metod- utveckling och teoribildning.

Till forskningens sekundära aktiviteter hör uppbyggnad av forsknings- potential genom forskarutbildning, institutionsetablering och annan för forskning nödvändig infrastruktur, liksom verksamhet för att sprida resultat av forskning genom dokumentation, information och rådgivning.

Ofta definieras forskning såsom forskning och utveckling (FoU). Med detta begrepp har man avsett naturvetenskaplig och teknisk forskning och därmed sammanhängande tillämpning. Detta begrepp har sedan delats upp i grundforskning, tillämpad forskning och utveckling. Grund- forskning definieras som systematiskt och metodiskt sökande efter ny vetenskaplig kunskap och förståelse, vilken primärt inte är riktad mot något specifikt praktiskt syfte eller tillämpning. I sin tur uppdelas detta begrepp ofta i ren respektive riktad grundforskning. Med tillämpad forskning avses forskning med en klar inriktning på ett specifikt praktiskt syfte eller mål. Användandet av vetenskaplig kunskap för att producera nya eller väsentligt förbättrade material, anordningar, produkter, pro- cesser eller system definieras som experimentell utveckling.

Sådana typbeteckningar kan ibland vara nödvändiga för att åstad- komma en grovsortering mellan olika former av forskning. Enligt vår mening bygger dessa kategorier emellertid alltför mycket på en statisk forskningssyn som tenderar att isolera s.k. grundforskning och dess svårdefinierade nytta från s.k. tillämpad forskning. Vi anser att förhållandet mellan dessa typer av forskning bäst beskrives utifrån en syn på forskning som en enhetlig, fortlöpande process.

• Sida 30
•  Original

Det finns enkelt uttryckt forskning och tillämpning av forskning, vilka är intimt kopplade till varandra i ständig växelverkan. Denna syn återspeglas bl. a. i vår karakteristik av utvecklingsforskning liksom i expertgruppens studie av ENI- och CADU-projekten där man talar om kompetensskapande forskning och utnyttjande av denna kompetens. Det är enbart en tillfredsställande grundforskningsbas inom ett område som gör det möjligt att rikta forskningsverksamheten mot mera klart definierade tillämpningsmål. Detta gäller både för naturvetenskap och samhällsvetenskaplig-humanistisk forskning, även om det i övrigt finns viktiga skillnader mellan forskningsprocesser inom dessa fält. Av prak- tiska skäl har vi i vissa sammanhang utnyttjat begrepp som grundforsk- ning, riktad grundforskning och tillämpad forskning främst för att skilja mellan olika grader av autonomi och långsiktighet hos forskningsinsatser.

Forskningsverksamheten kan många gånger innebära arbetsuppgifter för forskarna som inte låter sig karakteriseras enbart såsom framtagning eller tillämpning och eventuell modifiering av befintliga teorier, metoder och kunskaper utan snarare som kvalificerad bedömning eller val mellan olika tänkbara resultat och metoder. Även om en fråga till sist visar sig vara okomplicerad och ställer begränsade krav på kvalificerade experter kan det vara vanskligt att komma fram till denna slutsats utan hjälp av en kvalificerad bedömare. När det gäller underutvecklingens problem före- ligger särskilda krav på kompetens, eftersom dessa ofta är sammansatta på ett annat sätt än forskarna i regel väntar sig och därför kräver förmåga att göra den egna specialbedömningen utifrån en adekvat definition av problemet i sin helhet.

Detta och andra krav som ställs på dem som bedriver utvecklingsforsk- ning kommer att diskuteras närmare i följande avsnitt.

1.5 Begreppet utvecklingsforskning

Mot bakgrund av den tidigare diskussionen om utveckling och om forskning är det möjligt att formulera vissa principer för utvecklings- forskning. Först måste något sägas om innebörden av begreppet utvecklingsforskning. Vi har av tidigare redovisade skäl funnit termen u-landsforskning olämplig och har i stället stannat för utvecklingsforsk- ning som en sammanfattande benämning för forskning på det område det här är fråga om. Det gäller således forskning om underutvecklingens orsaker och natur liksom forskning på alla de sektorer där ökad problemmedvetenhet och kunskap ökar förutsättningarna för ett upp- hävande av underutvecklingens tillstånd. Detta innebär att forskning av mycket olika slag kommer att föras till den allmänna kategorin utvecklingsforskning.

Det är nödvändigt att inom det vidare begreppet utvecklingsforskning urskilja vissa underavdelningar som tar hänsyn till olika typer av forskningsinsatser. Vi har i våra överväganden räknat med tre sådana, nämligen utvecklingsteoretisk forskning, kartläggande forskning och sektoriell forskning.

Den utvecklingsteoretiska forskningen uppehåller sig vid underut- vecklingen som ett samhällstillstånd, orsakat av ekonomiska, ekologiska,

• Sida 31
•  Original

sociala och politiska faktorer, och analyserar utveckling som en sam- hällelig förändringsprocess. Den utvecklingsteoretiska forskningen be- drivs primärt inom samhällsvetenskaperna; kapitel 2 avser att framhålla några tendenser på det utvecklingsteoretiska forskningsområdet. Som framgår av dessa översikter syftar man här till en problemformulering på en starkt generaliserad nivå.

Den kartläggande utvecklingsforskningen berörs utförligare i kapi— tel 3.2. Här skall blott understrykas att de insikter som den utvecklings- teoretiska forskningen kan ge om de skall kunna utnyttjas rätt kräver en mer specifik och nyanserad kunskap om de varierande former som underutvecklingen kan ta i olika delar av världen. Det är nödvändigt att veta mer om den historiska bakgrunden, de kulturspecifika omständig- heter och ekologiska miljöer i vilka konkreta utvecklingsprocesser äger rum. Humanistisk forskning liksom antropologiska fältstudier och den allmänna ekologiska forskningen som beskriver olika ekosystem är exempel på kartläggande forskningsinsatser. En kartläggande forskning är nödvändig för att identifiera och definiera utvecklingsproblem inom olika sektorer och för att skapa kunskapsmässiga utgångspunkter för att angripa dessa problem.

Den sektoriella utvecklingsforskningen, slutligen, är den forskning som omedelbart är relaterad till konkreta problemområden av betydelse i det allmänna underutvecklings-utvecklingskomplexet. Det gäller t. ex. forsk- ning inom områdena demografi, nutrition, tropisk medicin, växtför- ädling, skogsbruk, geologi och teknologi. Det är på detta område som den naturvetenskapliga, medicinska och tekniska forskningen gör sina främsta insatser. I kapitel 3.2 ges exempel på en rad områden för den sektoriella utvecklingsforskningen. Denna utvecklingsforskning har hittills i prak- tiken getts högsta prioritet, vilket är naturligt med tanke på dess direkta betydelse för utvecldingsarbetet.

Det är knappast möjligt eller meningsfullt att göra några prioriteringar i fråga om dessa olika former av utvecklingsforskning. Vad som är viktigt att understryka är i stället nödvändigheten av intima relationer mellan dem för att de på ett riktigt sätt skall bidra till utvecklingsrelevant kunskap.

Begreppet utvecklingsforskning är således väsentligen ännu endast en sammanfattande benämning på forskningsinsatser med mycket varierande inriktning och metodik men som har det gemensamt att de har med underutveckling och utveckling att göra. Det finns dock vissa principer som bör gälla all utvecklingsforskning antingen denna primärt är utvecklingsteoretisk, kartläggande eller sektoriell.

För det första kan det konstateras att utvecklingsforskning är problemorienterad forskning, vilket vill säga att den är föranledd av ett allvarligt problem, som den skall bidra till att lösa. För det andra blir utvecklingsforskningen ofta mångvetenskaplig eller tvärvetenskaplig, ef- tersom underutvecklingen är ett synnerligen mångdimensionellt problem. För det tredje bör utvecklingsforskning vara värderelevant forskning. Detta innebär att ett brytande av underutvecklingens tillstånd, dvs. utveckling, är ett uttalat värde hos forskaren. Utvecklingsforskning är relevant i den mån den bidrar till utveckling. Slutligen bör utvecklings-

• Sida 32
•  Original

forskning vara u-landscentrerad, vilket innebär att den måste ta hänsyn till de fattiga ländernas underläge bl.a. när det gäller att tillgodogöra sig de fördelar som kan komma ur ett forskningssamarbete.

Problem orien tering

Utvecklingsforskning är liksom fredsforskning och framtidsforskning ett problemorienterat område. I viss mening är all forskning problemorien- terad, eftersom forskning kan sägas gå ut på att definiera och lösa problem. Vad som i detta sammanhang avses med problem är stora samhällsfrågor som upplevs som mer eller mindre ödesdigra under en viss period. Fredsforskningen växte fram under l950-talet i skuggan av atombomben och det kalla kriget. Under 1960-talet kom utvecklings- problemen att kännas alltmera överhängande.

I definitionen på problem av denna art ligger att de är mångdimen- sionella. De måste därför angripas på ett mångdimensionellt sätt. En nödvändig följd av problemorientering blir därför krav på tvär- och mångvetenskaplighet hos forskningen.

Tvär- och mångvetenskaplighet

Av den hittills förda diskussionen följer att utvecklingsforskningen måste bygga på ett stort antal vetenskapliga discipliner, och att den bör behandlas som en särskild forskningssektor inom vilken det gäller att uppnå största möjliga integrering av olika vetenskaper. Termerna tvär— och mångvetenskap hänför sig till olika grader av integration. Mångveten- skap innebär sarnarbete mellan skilda ämnesföreträdare, medan tvärveten- skap innebär en starkare teoretisk integration mellan olika vetenskaper. Den vanligaste samarbetsformen är den förra och oftast är denna fullt tillräcklig, men på vissa områden är behovet av tvärvetenskapliga insatser stort. Detta gäller särskilt den utvecklingsteoretiska forskningen som hittills hämmats av den vetenskapliga uppspaltningen.

Att göra utvecklingsforskningen tvär- coh mångvetenskaplig är på grund av underutvecklings- och utvecklingsproblemets natur ofrånkom- ligt. Utredningens konferens med forskare från olika verksamhetsfält, liksom synpunkter som vi fått från olika experter har visat att denna uppfattning har starkt stöd bland forskare. I samma riktning pekar de utländska erfarenheter som redovisas i kap. 5.

En mång- och tvärvetenskaplig inriktning av forskning är till inte ringa del en organisatorisk fråga. Denna är ingalunda lättlöst eftersom en sådan forskning går emot tendensen till specialisering inom universi- tetsstrukturen. Detta innebär att tvärvetenskap inte bara stöter på institutionella hinder i form av sådana problem som hur forskare från olika discipliner skall kunna etablera den erforderliga kontakten. Den möter också hinder som skapas av den vetenskapliga specialiseringen.

Den metodik och den fackterminologi som varje vetenskapsgren utvecklat är självfallet en intellektuell tillgång. Det måste också därför kraftigt understrykas att kravet på tvärvetenskap inte får innebära ett uppgivande av vetenskaplig kvalitet. Man bör dock noga skilja mellan

• Sida 33
•  Original

detta krav på vetenskaplig kvalitet och den tendens till formell briljans som odlas t. ex. inom vissa samhällsvetenskaper. När det gäller utveck- lingsforskning har det inte alltid varit de elegantaste modellerna som gett det största utbytet. Det största problemet för utvecklingsforskningen är därför att samtidigt utveckla forskningens relevans och kvalitet.

Värderelevans

Ingen forskare kan i sitt arbete frigöra sig från värderingar, dvs. föreställningar om det önskvärda och inte önskvärda inom det område, där han bedriver forskning. Inom vissa vetenskaper är detta förhållande så självklart att värderingar inte utgör något problem, eftersom de är allmänt accepterade. Detta gäller t. ex. den medicinska forskningen, som i sin helhet utgår ifrån den grundläggande värderingen att förbättra hälsotillståndet. När det gäller naturvetenskaplig forskning kan problemet förefalla mindre påträngande, eftersom det oftare aktualiseras på tillämpningsstadiet, då forskarens uppgift i allmänhet är slutförd. Inom samhällsforskningen är problemet däremot alltid närvarande.

Man har försökt att undvika värdeproblemet genom att ställa upp sådana regler för det vetenskapliga arbetet att detta förefaller oberoende av forskarens inställning till problemets natur. Mycket av den utvecklings- teoretiska forskning som i kapitel 1 har rubricerats som deskriptiv präglas av en sådan förenkling. Detsamma kan sägas gälla en ensidig satsning på sektoriell utvecklingsforskning om den utvecklingsteoretiska och kart- läggande forskningen försummas.

Som den tidigare diskussionen visar är det nödvändigt att undvika de etnocentriska värderingar som ligger i det västerländska utvecklings- begreppet. Detta sker enklast genom att man definierar utveckling som en förändring bort från underutvecklingens tillstånd i en riktning som är önskad av dem som närmast berörs av förändringen. En värderelevant utvecklingsforskning kan definieras som en forskning utifrån denna grundsyn som klargör underutvecklingens innebörd och utpekar vad som är utvecklingshinder. Forskningen är relevant i den mån den lever upp till detta krav. Värderelevansen, eller i detta fall utvecklingsrelevansen, är således en princip utifrån vilken olika utvecklingsforskningsprojekt bör prioriteras.

U-Iandscen trering

Den fjärde principen som vi anser vara av betydelse är att forsknings- samarbetet med de underutvecklade länderna organiseras på ett sådant sätt att i första hand dessa länder kan tillgodogöra sig forskningsresul- tatet. Det är vanligt att många forskare från i-länder bedriver forskningi u-länderna i första hand med tanke på sin egen akademiska karriär, medan u-länderna själva inte kan påverka denna forskning eller ens få tillgång till forskningsresultaten. Många u-länder försöker i sin forsknings- planering i dag att motverka denna ”akademiska kolonialism” (se kap 2). Det är således viktigt att bygga in en ömsesidighetsprincip i forsknings- samarbetet.

• Sida 34
•  Original

Den tidigare diskussionen av underutvecklingens och utvecklingens problem ger vid handen att dessa i hög grad måste betraktas som relationsproblem. Såväl underutvecklingen som arten av och takten i utvecklingen i den fattiga världen har ett klart samband med utvecklingen i den rika världen. U-ländernas ensidigt och på export av råvaror inriktade näringsliv ger upphov till ekonomiskt beroende. Den teknologiska utvecklingens ökande koncentration till den rika världen skapar tekniskt beroende. Den sneda internationella inkomstfördelningen leder till finansiellt beroende. Forskningens koncentration får samma konsekven- ser när det gäller kunskapsproduktionen. Dessa olika beroendeformer sammanhänger intimt med varandra och skapar ett till synes hopplöst underläge för de fattiga nationerna.

Forskningsbistånd och utvecklingsforskning kan ge sitt bidrag till att detta underläge bryts. Forskningsbiståndet ställer resurser till förfogande som skapar en infrastrukturell bas för en mer självständig forsknings- politik. Utvecklingsforskningen måste med tanke på makt- och styrke— förhållandena i dagens värld bedrivas på ett sätt som är partiskt till förmån för den svagare. Principen om u-landscentrering måste således få konsekvenser både för inriktning och organisation av utvecklingsforsk-

ningen.

• Sida 35
•  Original

2. Underutveckling på forskningens område

I detta kapitel behandlas underutvecklingens konsekvenser för forskning och forskningspotential i de fattiga länderna. Inledningsvis förs en allmän diskussion som baserar sig, dels på utredningens enkät till svenska ambassader i bl. a. ett antal utvecklingsländer, dels på en granskning av ett mindre antal sådana länder. Därefter exemplifieras och konkretiseras den allmänna forsknings- och utvecklingsproblematiken i Indien, Kuba, Kenya och Tanzania. Dessutom har Kina tagits med i denna översikt på grund av de lärdomar, som detta lands utvecklingsansträngningar har att ge. Urvalet av länder har huvudsakligen betingats av tillgången på material men torde ändå ge möjlighet till vissa jämförelser.

2.1 Forskningssituationen : allmänt

Underutveckling hänger ytterst samman med avsaknad av makt över den egna situationen. För att underutvecklingens tillstånd skall kunna brytas måste detta tillstånd beskrivas och definieras på ett adekvat sätt i varje särskild situation. För konkreta analyser av underutvecklingens tillstånd och för formuleringen av effektiva utvecklingsstrategier krävs forskning. Forskningen måste således tillerkännas en central roll i underutveck- lings—utvecklingskomplexet. Så mycket betänkligare är att bristerna på forskningens område framstår som några av de mest allvarliga i en situation av underutveckling. Man har uppskattat att de fattiga ländernas andel av världens naturvetenskapliga och tekniska forskning och utveck- lingsarbete uppgår till högst två procent. Den rika världens forskning är huvudsakligen inriktad på helt andra problem än u-ländernas. Till detta kommer att den forskning som sker i de fattiga länderna till största delen hittills koncentrerats till samma problem som i de rika länderna. Detta sammanhänger med påverkan i fråga om vetenskapsideal, de fattiga ländernas koloniala bakgrund, forskningsbistånd, prestige m. m. De fattiga länderna har mera sällan en forskningspolitik som vuxit fram ur en självständig problemidentifiering. Detta innebär i sin tur att utvecklings- planering inte i önskvärd utsträckning kan baseras på relevanta forsk- ningsresultat. Flera u—länder har under senare år uppmärksammat dessa problem och vidtagit åtgärder dels för att samordna sin forskning på olika

• Sida 36
•  Original

områden till en allmän forskningsplan, dels för att länka denna plan till den allmänna utvecklingsplaneringen. En sådan utvecklingsplanering som grundar sig på en genomtänkt och för landets problem adekvat utveck- lingsstrategi är en förutsättning för att forskningen till fullo skall kunna utnyttjas som utvecklingsfaktor.

Karaktären och inriktningen av forskningen i de fattiga länderna skiftar med nödvändighet på samma sätt som utvecklingsproblemen och den omgivning dessa uppträder i. Det finns länder med en rik vetenskaplig tradition från förkolonial tid och det finns länder som saknar en sådan tradition. Den infrastruktur för högre undervisning och forskning som byggdes upp under kolonialtiden var dels av varierande kvalitet och omfattning, dels påverkades den i hög grad av den vetenskapliga tradition och de utbildningsideal som var förhärskande i de s.k. moderländerna. Dessa koloniala utbildningssystem har det gemen- samt att de alla är lika inadekvata i ljuset av de f. d. koloniernas nuvarande utvecklingsproblem, men deras olikhet har haft sin betydelse därigenom att de satt sin speciella kulturella stämpel på den moderna eliten i olika u-länder. Utvecklingsländer med stormaktsambition'er satsar ofta på sådan forskning som förknippas med stormaktsstatus. I många länder ses den samhällsvetenskapliga forskningen med stor misstänksamhet av politiska skäl medan vissa andra länder på grund av sina speciella utvecklingsstrategier betraktar denna forskning som mer relevant för sina utvecklingsansträngningar. Det är uppenbart att länder som Har en vidare syn på utvecklingens mål är medvetna om andra forskningsbehov än länder med en snävare syn på utveckling. Allmänt kan emellertid sägas att u-länder tenderar att anlägga ett mer pragmatiskt synsätt på forskning. I första hand satsar de på tillämpad forskning även om uppskattande uttalanden om grundforskningens betydelse förs fram. I en undervärde- ring av grundforskningen ligger en allvarlig fara att avskära sig från källorna till vetenskapliga innovationer. Man måste dock förstå den känsla av brådska och det behov av snabba resultat som skapas av de akuta utvecklingsproblemen. Forskningsbiståndet kan genom att stödja mera långsiktiga forskningsinsatser komplettera mera kortsiktiga forsk- ningsprogram i berörda länder. På samma sätt som det föreligger en tendens att prioritera tillämpad forskning framför grundforskning är det naturligt att medicinsk, teknisk och naturvetenskaplig forskning i de fattiga länderna betraktas som mera omedelbart nyttig i utvecklingsarbetet än t. ex. samhällsvetenskaplig och humanistisk. Detta är så mycket mer förståeligt som samhällsvetenskaplig teori är starkt förknippad med det västerländska samhällets struktur och dessutom mer ägnad att förklara statiska tillstånd än tillstånd av förändring och utveckling. Även här finns således skäl att föreslå kompletterande insatser, förutsatt att forskningen görs mer u—lands- centrerad.

Konsekvenserna av underutveckling på forskningens område är som framgått av mycket skiftande karaktär. En uttömmande diskussion av alla dessa skulle föra för långt. Vi har därför valt att med utgångspunkt från situationen i några u-länder belysa frågor rörande forskningspolitik och central forskningsplanering.

• Sida 37
•  Original

2.2 Forskningssituationen: några u-lt'z'nder Indien

Indien är exempel på ett till yta och folkmängd stort u-land med förhållandevis utbyggd forskningsinfrastruktur och avancerat utbildnings- system.l Indien skiljer sig från många andra u-länder därigenom att landet har en gammal vetenskaplig tradition, t. ex. inom matematik och medicin. Arkeologiska lämningar vittnar om en imponerande astronomisk forskning och metoder för tillverkning av järn och stål har funnits mycket länge.

Under kolonialtiden infördes västerländsk forskning av engelsmännen med ett språk som bara förstods av en mycket liten del av den indiska befolkningen. Därmed förlorade den vetenskapliga utvecklingen sitt organiska samband med en äldre vetenskaplig tradition och blev något främmande och inplanterat. Vetenskapliga ideal, teorier, forskningsin- riktning och forskarutbildning kom därigenom att bestämmas av en annan kulturs värderingar. Även om mycken kunskap härigenom blev formellt tillgänglig var det angeläget för Indien att efter självständigheten söka återvinna kontrollen över forskningsprocessen, att underordna den indiska prioriteringar och att förankra den i det indiska samhället.

Under självständighetstiden har det således byggts upp en omfattande infrastruktur på forskningens område, från atomenergi till medicin, och universitetsutbildningen och den tekniska utbildningen har expanderat kraftigt. Redan 1948 skapades Atomic Energy Commission och 1958 Defence Research and Development Organization. Premiärminister Nehru, som var mycket positiv till forskningens roll i utvecklingsarbetet, fick 1958 parlamentets godkännande av ”the Scientific Policy Reso- lution” som markerade ett kraftigt stöd för skapandet och tillämpandet av vetenskaplig kunskap. Efter 1958 ökade forskningsresurserna kraftigt.

Denna kvantitativa expansion av forskningen har emellertid inte styrts av någon nationell forskningsplan med prioriteringar kopplade till den allmänna femårsplaneringen. I stället präglades den tidigare forsknings- politiken av att fördelningen av resurser bestämdes mer av olika forskningsinstitutioners absorptionsförmåga än av en bedömning av den ekonomiska och sociala betydelsen av olika forskningsinsatser. Så sent som budgetåret 1970/71 fick t.ex. jordbruket, som svarar för halva bruttonationalprodukten, bara 21 % av de federala och delstatliga anslagen till forskning. Medan atomenergi- och rymdprogram tillsammans fick 20 % av de federala forskningsanslagen gick bara 5 % till medicinsk forskning, hälsovård och familjeplanering. Till försvarsforskning gick 12 %, medan forskningen på irrigations- och kraftområdet fick mindre än 2 %.

Vad som behövdes var således en genomarbetad plan för forskningens roll i utvecklingen och mot den bakgrunden bör man se tillkomsten av National Committee on Science and Technology (NCST) och det pågående arbetet på en plan för vetenskap och teknologi. I detta arbete

1 Detta avsnitt bygger i huvudsak på An Approach to the Science and Technology Plan. National Committee on Science och Technology. New Delhi 1973.

• Sida 38
•  Original

deltar hundratals vetenskapsmän, teknologer, företagare, administratörer och planerare. Ett första utkast till vetenskapsplan — som är tänkt att kopplas samman med den femte femårsplanen — framlades 1973 och det kan vara av intresse att i detta sammanhang återge några av huvudtan- karna i utkastet.

När det gäller forskningens roll i utvecklingsarbetet påpekas det att den ekonomiska utvecklingen är något mer än bara tillväxt, nämligen en växande förmåga att producera och att behärska sin omgivning. Ekono— misk utveckling kan bara äga rum om vetenskap och teknologi fungerar som organiska delar av samhället. Följande passus ur plandokumentet förtjänar att citeras.

”It therefore becomes imperative that a developing country should have an indigenous science and technology capacity of its own. Without it, and particularly without trained people, a developing country will not be able to know what useful technology exists elsewhere, to understand it, to select it, to adapt, to absorb, to repair, to maintain, to operate. At best, only in the short term can these tasks be performed from the outside.”

Som svagheter i den dittills förda forskningspolitiken nämner man bristen på en samlad bedömning av forskningen mot bakgrund av Indiens utvecklingsproblem, forskningens ”feodala” organisation, bristen på förståelse för vad en inhemsk teknologi betyder i utvecklingsprocessen och slutligen avsaknaden av institutionella kanaler mellan forskarna och forskningens avnämare. Mot denna bakgrund måste den nya utvecklings- och forskningsstrategin tillgodose grundläggande behov hos befolkningen som helhet och inte bara hos grupper som genom sin köpkraft via marknadsmekanismerna kan påverka produktionsinriktningen och där- med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen. Vidare måste högsta prioritet ges åt den nationella autonomin i förhållande till det internationella systemet. Detta kräver i sin tur självförsörjning på livsmedelsproduktionens område, irnportsubstitution, militär forskning och inhemsk teknologi. Denna teknologi måste vara ”appropriate” i förhållande till Indiens problem, utvecklingsmål och resurser vilket bl. a. medför att arbetsintensiva teknologier som skapar sysselsättning i stället för arbetslöshet måste utvecklas. Detta får å andra sidan inte leda till teknologisk efterblivenhet på viktiga områden. I stället måste politiken vad gäller valet av teknik vara differentierad. Det bör understrykas att vad som här refereras rör sig om planer som kan få effekt tidigast under den femte femårsplanen (1974—79).

NCST omfattar endast den naturvetenskapliga forskningspolitiken. De viktigaste forskningsorganen under NCST är Department of Atomic Energy, Council of Scientific and Industrial Research, Defence Research and Development Organization, Indian Council of Agricultural Research samt Indian Council of Medical Research. Det centrala organet på den ekonomiska och sociala forskningens område är Indian Council for Social Science Research som är underställt utbildningsministeriet.

Den indiska samhällsforskningen är synnerligen omfattande, men av mycket varierande kvalitet. Det finns stora skillnader mellan olika samhällsvetenskapliga discipliner som ekonomi och sociologi. Det finns

• Sida 39
•  Original

också en avsevärd kvalitativ spännvidd mellan å ena sidan internationellt ryktbara institut som Institute of Economic Growth (New Delhi) och Indian Statistical Institute (Calcutta) och å andra sidan dåligt utrustade universitetsinstitutioner. Med vissa lysande undantag är den samhälls— vetenskapliga forskningen osjälvständig och föga relaterad till centrala utvecklingsproblem i det indiska samhället. Eftersom samhälls- vetenskaperna är mindre generella än naturvetenskaperna måste de formulera problem och ange lösningar för det speciella samhälle där de verkar. Att utveckla en relevant samhällskunskap tar därför tid. Den indiska samhällsforskningen domineras fortfarande av västerländska modeller och synsätt som många indiska forskare visserligen behärskar på ett briljant sätt, men som inte är av omedelbart intresse i den indiska miljön. Det finns dock många samhällsvetare som vill arbeta på en avkolonisering av samhällsvetenskapen med målet att skapa en mer genuint indisk samhällsforskning. En debatt om dessa frågor har bl.a. förts i tidskriften Contributions to Indian Sociology. Seriösa ansträng- ningar i en sådan riktning borde vara av stort intresse även för västerländsk samhällsvetenskap, som är betydligt mindre universell än den ibland ger sig ut för att vara.

Tillkomsten av Indian Council of Social Science Research 1969 bör ses mot bakgrunden av en önskan att reducera den indiska samhällsforsk- ningens beroende av utländska finansieringskällor och att i högre grad länka den till de nationella prioriteringarna. Till rådets uppgifter hör att stimulera till tvärvetenskapliga projekt av betydelse för den ekonomiska och sociala utvecklingen. Men rådet påpekar i sina programuttalanden också betydelsen av att initiativ och uppslag kommer från forskarna själva.

Kina

Kinas val av utvecklingsstrategi har visat sig ha stor attraktionskraft på länder i tredje världen. Denna strategi innebär först och främst att utifrån egna resurser angripa utvecklingsproblemen och genomföra den forskning som en sådan strategi nödvändiggör. I många avseenden är Kina inte längre jämförbart med världens underutvecklade länder. Landets storlek och resurser (häri inbegripet en gammal kultur och en vetenskaplig tradition) och den självständighet i alla avseenden som synes ha uppnåtts på senare år gör att Kina inte kan betraktas som underutvecklat i den mening som begreppet givits i kapitel 1. Många av de problem som landet mött i sina utvecklingsansträngningar är emellertid gemensamma för Kina och de underutvecklade länderna. Därför är en behandling i detta sammanhang motiverad.1

Kina var det land som tidigast och mest konsekvent tillämpade den principen om självtillit eller ”self reliance” som sedermera alltfler av

1 Som underlag för avsnittet om Kina har använts B Hettne, Utvecklingsstrategier i Kina och Indien, Lund 1971, J Sigurdson, Naturvetenskap och teknik i Kina, IVA-meddelande 154, Teknik och Industri i Kina, IVA-rapport 44 och G C Dean, Science, Technology and Development. China as a ”Case study”, China Quarterly, July—Sept. 1972.

• Sida 40
•  Original

världens fattiga nationer anslutit sig till. I de flesta fall ligger det en bitter erfarenhet av det starka utländska beroendets negativa utvecklingseffek- ter bakom detta intresse. Kina är ett bra exempel härpå. Under 1950—talet fick Kina ett omfattande stöd av Sovjetunionen på en mängd områden av vital betydelse för utvecklingen. Den kinesiska utvecklings- profilen fick härigenom klara sovjetiska drag, vilket är naturligt, då valet av ekonomisk organisation och industriell teknik med nödvändighet präglar hela samhället, t. ex. i fråga om politisk organisation, administra- tiv struktur, utbildning och forskning.

Historiskt och kulturellt skiljer sig emellertid Kina starkt från Sovjetunionen och Kina hade heller inte de ekonomiska förutsätt- ningarna att tillämpa den sovjetiska utvecklingsstrategin, bl.a. var produktiviteten inom jordbruket för låg. Det fanns dessutom ideologiska inslag i den kinesiska varianten av marxism som inte var förenliga med den hierarkiskt byråkratiska samhällsordning som höll på att ta form under den sovjetiska dominansen.

Teknologin och forskningen i Kina blev ett instrument för utländsk kontroll i stället för att vara ett redskap i den kinesiska samhällsutveck- lingens tjänst. Med ”det stora språnget” 1958 slog Kina in på en mer genuint kinesisk väg till utveckling. Detta ledde till en konflikt med Sovjetunionen, som 1960 drog tillbaka allt stöd. Alltsedan dess har Kina måst klara sig med hjälp av egna resurser både vad gäller utvecklings- arbete och forskning. Detta har skapat stora problem, men har också medfört den fördelen att forskning och utveckling mer organiskt kunnat länkas till Kinas specifika utvecklingsproblem och utvecklingsmål. Dessa mål har inte ensidigt gällt ekonomisk tillväxt utan också organisationen av samhället i stort. Ett av de övergripande målen har t.ex. varit eliminerandet av de ”tre stora olikheterna” (mellan industri och jordbruk, mellan stad och land och mellan intellektuellt och manuellt arbete). För att uppnå dessa mål måste Kina utveckla både kapitalinten- siva och arbetsintensiva teknologier, vilket sammanfattades i slagordet att ”gå på två ben”. Detta lanserades redan under ”det stora språngets” tid, men då saknades den institutionella struktur av decentraliserat besluts- fattande och funktionella samband mellan produktion, tekniskt utveck- lingsarbete, utbildning och forskning, som sedan byggts upp. Under kulturrevolutionen skedde en genomgripande förändring av Kinas forsk- ningspolitik så att grundforskningen sköts i bakgrunden, medan största vikt lades vid tillämpad och målbunden forskning, särskilt med anknyt- ning till landsbygdssektorn. Banden mellan produktion och forskning blev ännu starkare och arbetare och bönder uppmanades till egna experiment och innovationer, medan vetenskapsmännen uppmanades lära sig av folket och lyssna till deras problem. Genom en stor satsning på småindustrier på landsbygden har man sökt åstadkomma en maximal spridning av tekniskt kunnande, som också förväntas få stora återverk- ningar på produktionsmetoderna inom jordbniket. Olika sektioner av de tekniska högskolorna har utlokaliserats till platser, där de kan bedriva sitt arbete i omedelbar anknytning till produktionen. Mycket talar för att vad som utvecklas inom den decentraliserade småindustrin inte skall beskrivas som en enkel teknik utan som en ny arbetsintensiv teknik. Detta

• Sida 41
•  Original

underlättas av den tendens som finns till funktionell specialisering mellan småindustrier i olika delar av landet.

Vi har här huvudsakligen uppehållit oss vid den tekniska forskningen, som i Kina prioriterats i utvecklingsarbetet. Förändringarna har emeller- tid berört även andra forsknings- och utbildningsområden. En stark koppling av lägre och högre utbildning till praktiskt arbete har genomförts. När det gäller medicin har utbildningstiden drastiskt skurits ned och anpassats till olika behov. Samhällsvetare har ålagts att sysselsätta sig med praktiska problem som t. ex. bokföringssystemet i jordbrukskommunerna och handelns organisation på landsbygden. Litte- raturstuderande får till uppgift att författa pjäser och dansprogram för bönder, medan historiker uppmanas undersöka bonderesningarnas bety- delse i Kinas historia.

Kuba

Liksom Kina är Kuba exempel på en nation med revolutionär bakgrund och med en stark centralstyrning av forskningspolitiken. Före revolutio- nen 1959 fanns så gott som ingen vetenskaplig aktivitet på Kuba. Akademin för medicin och naturvetenskap hade en årsbudget på 600 dollar. Redan i sitt tal ”Historien skall frikänna mig” inför domstolen i Havanna 1953 talade Fidel Castro om att förbättra boskapsskötseln och dränera träskmarker med vetenskapliga metoder och att utveckla teknologin. 1962 skapades den kubanska vetenskapsakademin som ett första led i uppbyggandet av en vetenskaplig infrastruktur och för att formulera målen för den kubanska forskningen. Därför är landet ett intressant exempel på centraliserad forskningspolitik i en situation av underutveckling. Kuba är även intressant då man under relativt kort tid byggt upp sin utvecklingsforskning och redan från början förankrat denna i de totala utvecklingsansträngningarna.

Vid uppbyggandet av en vetenskaplig infrastruktur har Kuba fått ett omfattande stöd av de socialistiska länderna, främst Sovjetunionen. Forskningsinriktningen har varit starkt naturvetenskaplig. Institute of Soils har byggts upp av kinesiska forskare, Institute of Tropical Research av östtyskar, Institute of Cybernetics av tjecker, de olika jordbruksinsti- tuten av bulgarer och ungrare, medan polacker har varit verksamma inom den geologiska forskningen. Sovjetunionen har lagt grundvalen för forskningen inom kärnfysik, ekologi och meteorologi. Universiteten har haft ett stort antal utländska lärare, främst från Östeuropa, men också från Västeuropa och latinamerikanska länder. Institute of Animal Science har haft övervägande brittisk personal. Forskarutbildningen har i första hand förlagts till Kuba med utnyttjande av den goda tillgången på utländsk expertis. Därefter har lovande kubanska forskare fått en mer specialiserad utbildning vid utländska forskningsinstitutioner för att vid återkomsten till Kuba kunna sköta ledande befattningar inom forsk- ningen.

Ledningen av denna infrastrukturella uppbyggnad inom forskningen har ytterst legat i kubanska händer. Man har varit angelägen om att så

• Sida 42
•  Original

fort som möjligt överföra ledningen på olika områden inom forskningen till kubaner. Många utländska forskare anser otvivelaktigt att denna process gått för fort. Plötsliga förändringar i forskningspolitiken blev ibland besvärande för forskare som ansett att deras forskningsuppgifter ändrats till synes utan anledning. Under 1960-talets sista år hårdnade det politiska klimatet på Kuba, vilket gav upphov till en kris i relationerna mellan kubanska myndigheter och utländska forskare. Det fanns inter- nationellt framstående forskare som av solidaritet med den kubanska revolutionens ideal bedrev forskning eller verkade som rådgivare på Kuba. Deras kritik väckte irritation. Fidel Castro kritiserade i ett tal utländska experter som kommit till Kuba för att finna fel. Det har sedan varit mycket svårt för utländska forskare att få tillstånd att bedriva forskningi landet.

Den kubanska attityden är inte onaturlig mot bakgrund av det starka utländska inflytandet över uppbyggandet av Kubas forsknings- potential, som ovan redovisats. Uppenbarligen börjar man nu också känna sig i stånd att i snabbt växande grad stå på egna ben. Vid lO-årsjubileet av den kubanska vetenskapsakademins tillkomst hade akademin flera olika sektioner, nämligen jordbruksforskning, biologisk forskning, geovetenskap, kärnforskning, samhällsvetenskap och en sek— tion för kulturella frågor och utbildning. Under dessa sektioner sorterade ett 30-tal institut, fyra muséer, fem naturreservat, två botaniska trädgårdar, 62 meteorologiska stationer, ett centralbibliotek och 40 specialbibliotek samt en rad historiska arkiv. I en återblick över akademins verksamhet nämnde dess chef, Dr. Antonio Nunez Jiménez, som största misstag att man inte haft tillräckligt bra metoder för urval av personal, att man inte på ett effektivare sätt kunnat kontrollera olika undersökningar och att man försummat forskningsområden med omedel- bar relevans för den ekonomiska utvecklingen på Kuba. Förutsätt- ningarna att eliminera dessa brister och mer intimt länka forskningen till den kubanska utvecklingsproblematiken har emellertid med ökande kubansk kapacitet och kompetens förbättrats.

Kenya

Kenya är exempel på ett land med en för afrikanska förhållanden ganska utvecklad infrastruktur på forskningens område. Trots en omfattande forskningsverksamhet på olika områden finns ingen central planering och samordning. En sådan tycks emellertid vara på väg. Till skillnad från Kuba sker detta i en situation då behovet inte enbart gäller uppbyggandet av forskningspotential utan också att få en överblick över den pågående forskningen och på ett intimare sätt länka denna till Kenyas utvecklings- problem. Den hittillsvarande situationen bör ses mot bakgrunden av Kenyas allmänna utvecklingsstrategi, som är betydligt liberalare än flertalet av de länder som här behandlas. Den privata sektorn dominerar helt ekonomin. De utländska intressena är starkt företrädda i Kenyas ekonomi, liksom inom forskningen.

Med Kenyas koloniala bakgrund är det inte onaturligt att det främst är

• Sida 43
•  Original

britter som står för det dominerande utländska inslaget i Kenyas forskning. Redan under kolonialtiden upprättades en rad institutioner under brittisk ledning, som fortfarande bedriver forskning. Det gäller i första hand East African University, som sedermera uppdelats i sina nationella beståndsdelar (Kenya, Uganda och Tanzania) men också lärdomscentra som British Institute of History and Archeology in East Africa.

Den mer tillämpade forskningen under kolonialtiden gällde i första hand det starkt kommersialiserade jordbruket, t. ex. kaffe, men även på områden som boskapsskötsel och livsmedelsindustri bedrevs forskning. Under självständighetstiden (efter 1963) har jordbruksforskningen bred- dats betydligt från att gälla experiment med införande av kommersiella grödor till att omfatta landsbygdsutveckling i allmänhet. Det mesta av jordbruksforskningen ligger under jordbruksdepartementet, som direkt eller indirekt kontrollerar ett 20-tal forskningsinstitutioner. Det starkt kommersiella och exportinriktade jordbruket får merparten av forsk- ningsresurserna. 70 % av utgifterna går till jordbruk och 8 % till industrin. Till medicinsk forskning går 10 %, till naturvetenskaperna 10 % och till samhällsvetenskaperna 1,6 %. En stor del av den tillämpade forskningen bedrivs inom det privata näringslivet.

I samarbete med andra nationer har vissa forskningsinstitutioner inrättats. Hit hör Institute for Development Studies i Nairobi, som upprättades 1965 med stöd från Rockefeller-stiftelsen och i någon mån Ford-stiftelsen, samt de brittiska och danska biståndsorganen. Flertalet ledande befattningar inom institutet innehas av utlänningar. Forskningen har i första hand gällt jordbruk och landsbygdsutveckling men man har också börjat uppmärksamma industrialiseringens och urbaniseringens problem samt sysselsättningsfrågan. Vid sidan av sina forskningsuppgifter fungerar institutet som rådgivare åt Kenyas regering. Institutet organi- serar också kurser för tjänstemän inom förvaltningen. Relationerna till myndigheterna är emellertid inte oproblematiska, t. ex. vad gäller val av forskningsuppgifter. Det förefaller som om de intimaste relationerna upprättats mellan institutets utländska forskare och regeringens utländs- ka rådgivare. Vidare har institutet i så hög grad satsat på kvalificerad forskning att forskarutbildningen — som på sikt skulle möjliggöra institutets afrikanisering — försummats. Från afrikansk sida har detta kritiserats och förhållandena vid institutet har periodvis varit krisartade.

Detta illustrerar på nytt problemen i en situation där kontrollen över forskningen inte ligger inom det land där forskningen äger rum. Detta problem aktualiseras uppenbarligen oberoende av politiska förhållanden. Trots att Kuba och Kenya bedriver olika utvecklingspolitik och stöds av nationer med skilda ideologier har problematiken aktualiserats på ett i grunden likartat sätt. Situationen kan illustreras av att myndigheterna i Kenya 1968—71 mottog 812 ansökningar om forskningstillstånd. Av dessa kom bara 219 från afrikaner. 671 ansökningar av det totala antalet gällde samhällsvetenskaplig forskning.

Mot bakgrund av denna utländska dominans och bristen på överblick över den forskning som bedrivs och hur denna skall kunna utnyttjas på ett sätt som bäst gynnar den ekonomiska och sociala utvecklingen i

• Sida 44
•  Original

Kenya har det under senare tid förts en diskussion om central koordinering av forskningen. Denna diskussion har lett fram till ett förslag att inrätta ett centralt forskningsorgan, Scientific and Technolo- gical Council. Förslaget till Kenyas nya forskningspolitik utgår i första hand från behovet att hårdare anknyta forskningen till Kenyas utveck- lingsproblem, samordna forskningsinsatser och utveckla system för en effektiv spridning och snabbt utnyttjande av forskningsresultat. Att döma av tillgängligt material poängteras inte ”self reliance”-aspekten lika hårt som i de senare årens utveckling på forskningspolitikens område i länder som Kuba eller Indien, men den finns med i bilden.

Tanzania

Tanzania är exempel på ett utvecklingsland med förhållandevis outveck- lad infrastruktur på forskningens område. Det är också ett litet land vilket innebär att det svårligen under överskådlig tid självt kan mobilisera de resurser som krävs för ett omfattande forsknings- och utvecklingspro- gram. Man har emellertid en ambitiös forskningspolitik och är väl medveten om forskningens fundamentala roll i utvecklingsarbetet. President Nyerere har härvidlag yttrat: ”En forskning som är organiserad och styrd på ett riktigt sätt kan garantera att våra pengar används rätt, att våra utvecklingsplaner verkligen förverkligas och att vi får maximal utdelning på de ansträngningar som görs och den politik som följs.”1

Till skillnad från länder som Kina och Indien, finns i Tanzania föga av äldre vetenskaplig tradition att utgå från. Forskning och högre utbildning infördes under kolonialtiden men i synnerligen begränsad omfattning jämfört med t. ex. grannlandet Kenya. Trots den låga utvecklingsnivån ifråga om forskning vid självständigheten 1961 har en avsevärd satsning skett under 1960-talet. En stor del av denna forskning genomfördes med stöd utifrån och även själva forskningen utfördes i stor utsträckning av utländska forskare. Åtskilligt av den forskning som genomfördes var emellertid inte omedelbart relevant för landets utvecklingsansträngningar i synnerhet inte sedan dessa efter Arusha-deklarationen 1967 ändrat inriktning. Enligt denna principförklaring skulle Tanzania förlita sig mera på egna ansträngningar än på utländsk hjälp och sätta landsbygdens intressen och behov i första rummet. l Tanzanias version av socialism skulle vidare kooperativt organiserade byar, s.k. Ujamaabyar, spela en framträdande roll. Ujamaaprogrammet är ett socialt experiment och man underströk att forskning från början skulle byggas in i programmet.

1969 fattade Tanzanias ministerium för ekonomiska frågor och utvecklingsplanering beslut om att en forskningsplan skulle utarbetas. Redan året innan hade den formella grunden lagts för skapandet av ett organ för central forskningsplanering, National Scientific Research Council. Avsikten var att integrera forskningsplanen med landets andra femårsplan. Följande mål för en sådan forskningsplan fastställdes

att utvärdera långsiktiga effekter av den nuvarande satsningen på

1 Citerat ur Knud Erik Svendsen, The first Steps Towards Research Planning in Tanzania. Institutet för Utvecklingsforskning, Köpenhamn 1972 (stencil). ,

• Sida 45
•  Original

vetenskaplig och teknologisk forskning

att minimera dubbelarbete inom forskningen att ange prioritetsområden för tillämpad forskning och teknologiska investeringar

att rekommendera metoder för utnyttjande av forskningsresultat. Såsom ett första led i inventeringarna av tidigare, pågående och önskvärd forskning bildades 18 underkommitteer med representanter för berörda ministerier, för planministeriet och för universitetet i Dar es Salaam.1

Som riktlinjer för detta arbete angavs bl. a. att fastställa de viktigaste sektorerna och problemen i utvecklings- processen, arbetsfördelning mellan olika organ och organisatoriska konsekvenser

att finna en balans mellan den tillämpade forskningen, avsedd att avlägsna kritiska flaskhalsar för utvecklingen, och den grundforskning som krävdes för detta

att uppnå en högre forskningsnivå genom kvalitativ förbättring snarare än genom ökning av forskarkadern

att engagera så många (organisationer och personer) som möjligt i planeringsprocessen

att öka kapaciteten för forskning, utveckling och förmåga till egen definiering av problem med betoning av självtillits- (self reliance) aspekten

att ge begreppet forskning en vid innebörd. I dessa ansträngningar inkopplades det danska institutet för utveck- lingsforskning. I samarbetet för att ta fram rekommendationer stötte man på en rad problem. Forskningsresurserna i Tanzania var mycket begränsade och splittrade, särskilt inom jordbrukssektorn. Det stora antalet kommittéer med representanter från skilda områden som tidigare inte samarbetat gjorde att arbetet på forskningsplanen gick långsamt. Det har emellertid från Tanzanias sida bedömts som viktigt att ett forsknings- element byggs in i administrationen och att intresset för forskning bland administratörerna stimuleras. Samtidigt vill man få fram en ny typ av forskare som är intresserade av den praktiska tillämpningen i den tanzanianska situationen.

1 De 18 underkommittéerna skulle behandla följande områden: 1. Crop Hus- bandry including Soil, 2. Animal Husbandry, 3. Forestry, 4. Fisheries, 5. Minerals, 6. Water and Power, 7. Industry, 8. Transport, 9. Wildlife, Tourism, 10. Health and Housing, 11. Education, 12. Culture, 13. Economic and Social Sciences, 14. Legal Research, 15. Regional and Rural, 16. Basic Sciences, 17. Documentation Centre, 18. Private/Parastatal.

• Sida 46
•  Original

3. Behov av forskningsstöd

3.1 Behov av infrastruktur och kapacitet för utvecklingsforskning

Mot bakgrund av vad som tidigare sagts om underutvecldingen på forskningens område och den översiktliga presentationen av olika ”länderprofiler” är det nödvändigt att diskutera frågan rörande uppbygg- nad av infrastruktur och utnyttjande av kapacitet för forskning. Först därefter är det möjligt att på ett meningsfullt sätt dryfta arten av forskningsstöd inom viktiga problemsektorer i dagens u-landssituation.

Med infrastruktur för forskning avses dels forskningens baser i form av institutioner, forskningsinstitut och överordnade forskningsplanerande organ, dels samtliga de servicefunktioner som krävs för att producera forskare och genomföra forskning. Hit hör utbildningssystem, forskarut- bildningsorganisation, experimentstationer, laboratorier, bibliotek etc. De infrastrukturella förutsättningarna avgör tillsammans med tillgången på personella och finansiella resurser ett lands kapacitet för forskning.

I vår bedömning av kapacitetsfrågornas betydelse ansluter vi oss i fortsättningen till den bedömning som under år gjorts i flera internatio- nella sammanhang, främst inom UNESCO och i ACAST:s arbete med förslag till en världsplan för vetenskap och teknologi, inom Sussex-univer- sitetet i England, och i planeringen av det kanadensiska centret för internationell utvecklingsforskning.

De viktigaste behoven när det gäller forskningens infrastruktur illustreras av en sammanställning som UNESCO gjort under FN:s första utvecklingsårtionde. I denna sammanställning urskiljer UNESCO fyra funktionella nivåer.

Den första nivån rymmer funktionerna planering, beslut och uppfölj- ning. Beslutsfunktionen är mycket olika organiserad i olika u-länder. Karakteristiskt är att den på något sätt har nära anknytning till regeringen i de länder där en central forskningsplanering förekommer. Den faktiska formuleringen eller planeringen av forskningen i dessa länder utförs av en nämnd för vetenskapliga frågor direkt underställd antingen regeringschefen eller statsöverhuvudet.

Den andra nivån omfattar koordinering, stöd och finansieringsfrågor

• Sida 47
•  Original

på den nationella nivån. Här finner man ofta en stor splittring mellan organ beroende på skillnaden mellan olika forskningsområden, liksom också beroende på forskningens karaktär av grundforskning eller tilläm- pad forskning.

Under den tredje nivån sammanfattas samtliga institutioner som utför forskning. Dessa kan grovt grupperas i

institutioner för högre undervisning och forskning. Det är huvudsakligen fråga om universitetsinstitutioner eller enheter inom andra högre under- visningsanstalter;

institut för lägre teknisk utbildning. Dessa har ofta en viss forskningsverk- samhet. Dessas stora betydelse ligger emellertid i produktionen av kapacitet i form av grundläggande servicefunktioner;

forsknings-, experiment- och provningsanstalter. Dessa institutioner är oftast starkt sektorsinriktade och uppbyggda för att lösa problem inom avgränsade områden av en nationell ekonomi. De är som regel statliga eller halvstatliga och i en eller annan form integrerade i respektive ansvariga ministerier.

Till den fjärde nivån förlägger UNESCO vetenskapliga och tekniska servicefunktioner. De institutioner som det här gäller har inte i första hand ansvar för undervisning eller forskning, men är inte desto mindre oundgängliga för att vetenskap och teknologi skall kunna utnyttjas i utvecklingssyfte. De omfattar bl. a.

service rörande naturresurser och miljö, såsom topografiska institut, kartläggningsanstalter, hydrologiska och geologiska undersökningar, me- teorologisk service m. fl.

informations och dokumentationsservice, såsom databanker, nationella centra för vetenskaplig dokumentation, tryckerier och förlag

muséer och andra samlingar inom botanik, zoologi, entomologi, geologi och teknologi

institut för vetenskaplig standardisering och normering vilka ger en service som särskilt i en uppbyggnadsprocess är betydelsefull

innovationsorgan genom vilka betydelsefulla forskningsresultat och/eller tillämpningen av sådana görs tillgängliga för produktion och samhälls- service.

Tillsammans med de översikter av den forskningspolitiska situationen i vissa u-länder som vi sammanställt ger UNESCO:s systematisering en första utgångspunkt för förståelsen av de infrastrukturella frågornas betydelse och komplexitet.

I det följande skall vi peka på några av de vanligaste och allvarligaste infrastrukturella bristerna. Dessa reflekterar på samma gång några av de mest akuta behoven av kapacitetsuppbyggnad och forskningsstöd.

Till problemen med brist på egen forskningstradition i många av de fattiga länderna kommer de allmänna hinder som skapas av brist på forskare och forskningsinstitutioner liksom brist på de flesta av de

• Sida 48
•  Original

resurser som krävs för utbildning av forskare och servicepersonal. Situationen försvåras därtill ofta av suget från mera avancerade länder på de fåtagliga forskarna, eller till de högt kvalificerade positioner som erbjuds i det egna landet — problem som ofta sammanfattas under begreppen ”external” och ”internal braindrain”. Vidare existerar ett socialt och psykologiskt klimat som ger otillräcklig intellektuell stimulans och som i många fall är direkt innovationsfientligt.

Till detta skall fogas att en uppbyggnad av forskningskapacitet måste ske utifrån en analys av underutvecklingens problem i allmänhet och respektive lands speciella situation. En god planering av en framtida forskningskapacitet förutsätter alltså redan den en förmåga att identifiera och prioritera problemområden. Kapaciteten förutsätter med andra ord kapacitet. I de fall då sådan finns är den emellertid ofta starkt beroende av sitt ursprung i en västerländsk akademisk tradition. Detta kan i sin tur hindra en förutsättningslös analys av problemens natur och skapa distans mellan forskaren och hans sociala och kulturella omgivning. Det är ett dilemma som ges en klar belysning i beskrivningen av Kubas forsknings- planering (se kap. 2.2).

En tredje huvudfråga vid en samlad forskningsplanering kan samman- fattas i begreppet ”institutionell absorptionsförmåga”. Det finns en risk att individuella nationer av olika skäl strävar efter att själva etablera alltför många självständiga enheter vid en tidpunkt då både ekonomiska, personella och materiella resurser saknas för att de skall fungera på ett tillfredsställande sätt.

Det kan mot bakgrunden av dessa svårigheter vara frestande att reducera kapacitetsfrågans betydelse genom att hävda att den bästa lösningen för u-länderna är att överta de forskningsresultat och de teknologier som redan har tagits fram i den industrialiserade världen. Det skulle med andra ord vara ett slöseri med resurser att satsa dessa på en egen forskning och teknisk utveckling genom de höga kostnader som en sådan satsning skulle dra.

Argumenten mot detta resonemang är dock mycket starka. Det är omöjligt för ett land som saknar ett större antal forskare och kvalifice- rade tekniker att hålla sig underrättat om var någonstans tillämpbara forskningsresultat eller användbar teknik står att finna. Om det mot förmodan skulle visa sig möjligt att göra detta skulle det bli svårt att analysera informationen och att anpassa den till landets speciella förutsättningar. Detsamma skulle också gälla vidareutveckling, under- hålls- och reparationsfrågor och förmågan att utnytta importerad teknisk utrustning. Ett ständigt vidgat svalg i olika avseenden mellan i-land och u-land gör det dessutom allt svårare för det senare att hävda sig självt och sina intressen om det inte har en egen kapacitet att producera och introducera innovationer. Detta är inte bara en u-landsfråga utan gäller för de flesta små nationer.

När det gäller teknologisk nivå, arbetskraftssituation, avsättnings- möjligheter och kapitaltillgång uppvisar dessutom de fattiga länderna en

• Sida 49
•  Original

situation som ofta är mycket olika industriländernas. Detta medför att det ofta är en variant av de rika ländernas kunskapsmassa och teknologi eller ännu oftare en annan form som ett u—land bör sträva efter.

Mot bakgrunden av att resurserna för forskning i de flesta u-länder är mycket små och att de som står till buds inte sällan inriktas på mindre angelägen forskning blir en huvudfråga när det gäller uppbyggnad av forskningskapacitet att formulera en samlad, nationell forskningspolitik som får konsekvenser både när det gäller utbildning och forskning. En sådan forskningsplanering måste ske på basis av eller i nära anslutning till utvecklingsplaneringen och arbetet att förverkliga denna.

Av ACAST betonas i detta sammanhang betydelsen av begreppet ”institutionellt nätverk” . Detta innebär att varje forskningsenhet funge- rar som en del av ett integrerat system, där de olika komponenterna är samordnade i syfte att garantera ett effektivt utnyttjande av forskningens resurser.

I några länder har som bl. a. framgår av den tidigare exemplifieringen av forskningssituationen i några u-länder ett sådant arbete inletts. Det är emellertid inte tillräckligt att enbart skapa ett centralt organ såsom t. ex. ett nationellt råd för vetenskap och teknologi. Det måste få en sådan förankring både bland politiker och forskare att det förmår att påverka forskningens inriktning och samtidigt tillvarata forskarsamhällets egna bidrag.

Vid sidan av en god lösning av förankringsproblemet när det gäller en nationell forskningsplanering hör samordningsfrågorna till de mest centrala i en uppbyggnad av kapacitet eller för ett bättre utnyttjande av en redan befintlig sådan. Inte sällan har forskningsbistånd genom att olika länders insatser skett isolerade från varandra bidragit till att ytterligare förvärra problemen i detta avseende. Vad som krävs är ett eller några samverkande organ som på regeringsnivå kan samordna forsknings- mål och forskningsplaner med utvecklings- och samhällsplanering. Härvid måste samordning med internationellt bedriven forskning som kan vara av intresse för den nationella planeringen eftersträvas.

3.2 Behov av utvecklingsforskning Vi har tidigare indelat utvecklingsforskning i tre typer av forskning: utvecklingsteoretisk forskning, kartläggningsforskning och sektoriell forsk- ning. Denna indelning betyder inte att de olika underavdelningarna skall ses som separata forskningsfält. De är i själva verket intimt kopplade till varandra i varje konkret forskningsuppgift. Uppdelningen syftar endast till att markera viktiga skillnader i frågeställningar och forskningsmål. Genom att på detta sätt nyansera och vidga begreppet utvecklingsforsk- ning vill vi också lyfta fram forskning som är av fundamental betydelse för utvecklingsarbetet men som hittills kommit i skymundan för den på näraliggande konkreta problem inriktade forskningen. För behovet av en utvecklingsteoretisk forskning har vi argumenterat utförligt i kapitel 1.1 och i bilaga 2. I det följande koncentreras därför framställningen till behovet av kartläggningsforskning och sektoriell forskning. Avsikten har varit att exemplifiera större behovsområden inte att ge förslag till forskningsinsatser.

• Sida 50
•  Original

Utvecklingsforskning och utvecklingssamarbete syftar ytterst till att ge stöd åt u-ländernas egna ansträngningar att på ett så realistiskt och självständigt sätt som möjligt lösa sina utvecklingsproblem. Ett av de allvarligaste hindren för sådana realistiska och självständiga strategier ligger i att man alltför lätt som en följd av västerlandets teknologiska överlägsenhet anammar dess modeller. Det är därför nödvändigt att genom stöd åt en bred samhälls- och kulturforskning öka enskilda u-länders förmåga att med utgångspunkt från en god kunskap om den egna kultur- och samhällstraditionen formulera sina utvecklingsmål. Det krävs med andra ord en slags identitetsforskning som kan bidra till försvaret mot enbart kopierande och därmed ofta destruktiv imitation av västerlandet.

En rimlig kompetens när det gäller mottagarländernas kultur, språk, religion och historia fordras också i givarlandet för att förhindra naiv etnocentrism och omedveten nykolonialism. Detta krävs även för att man skall kunna bedöma projektidéer och programplaner.

Till dessa skäl för ett ökat stöd åt forskning kommer krav på kartläggning av resurstillgångar, befolkningssituation och ekologiska förutsättningar. Här krävs omfattande insatser av en rad forsknings- discipliner. På grund av sin mera direkta betydelse för konkreta utvecklingsproblem har denna form av forskning kommit att bedrivas i ökande omfattning. Den sarnhällsvetenskapligt-humanistiska som måste betraktas som helt grundläggande för att uppfylla kraven på ömsesidighet och u-landscentrering av både utvecldingsforskning och utvecklingssam- arbete har däremot försummats på ett sätt som för u-länderna ilängden kommer att få allvarliga negativa effekter.

Vi anser att denna forskning till största delen måste utföras av u-länderna själva. Men bidragsgivande länder har en viktig uppgift genom att ge sådan forskning stöd och att själva bedriva den i en omfattning som möjliggör internationellt utbyte.

Mot denna bakgrund har vi valt att ge några exempel på behov av kartläggande forskning. Framställningen bygger i stor utsträckning på synpunkter som framfördes vid utredningens rådgivande forskarkonfe- rens 1972. De samhällsvetenskapliga områden som valts är antropologi, historia och språkvetenskap. Exempel kunde lika gärna ha valts från andra ämnesområden såsom kulturgeografi, sociologi, religionsvetenskap, statskunskap och andra. Åtskilligt i de valda exemplen låter sig också direkt överföras till andra ämnen. Valet av exempel skall inte ses som en rekommendation till forskningsstöd enbart inom dessa områden utan har främst betingats av deras betydelse för utvecklingsforskningen och den alltför undanskymda plats som de hittills fått.

Exemplifieringen av naturvetenskaplig kartläggningsforskning har ock- så måst begränsas till några få områden. Även här gäller att vad som sägs lika gärna skulle kunna utgå från exempel hämtade från ekologisk, botanisk, zoologisk, geografisk eller annan naturvetenskaplig forskning.

• Sida 51
•  Original

Antropologi

För att ge en bakgrund till socialantropologins roll för mellankulturell förståelse måste några kommentarer göras rörande antropologins forsk- nings- och databildningsmetod.

Först och främst är antrOpologen liksom andra samhällsvetare intresse- rad av att upptäcka och dokumentera regelbundenheter i mänskligt beteende och de former för socialt liv, som kombinationen av sådan regelbundenhet ger upphov till.

De system och de processer han studerar är emellertid inte omedelbart tillgängliga för kunskap och förståelse. För att kunna dokumentera och analysera dem måste antropologen undersöka dem i den speciella omgivning i vilken de existerar, och i deras speciella kulturella form. Antropologens data kan sägas uppträda i kodad förrn, enligt de särskilda kodsystem som varje kulturell tradition i ett samhälle representerar. Det är först sedan han brutit genom dessa, som antropologen kan överföra sin analys i allmänna begrepp.

Vid närmare betraktande har den antropologiska databildningsmeto- den många av de element som en uppfostringsprocess rymmer för varje individ under hennes uppväxttid: språkträning, allt mera vidgad kontakt med allt fler sektorer av det verklighetsrum där hon vistas, ökat deltagande i olika aktiviteter osv. En viktig skillnad är givetvis att antropologens inlemnings- och mognadsprocess är oerhört mycket mera koncentrerad och medvetet programmerad.

AntrOpologens främsta bidrag i en kommunikation mellan kulturer består däri att han med sin speciella kulturella och regionala kompetens som utgångspunkt kan bidra med översättningen — både i generella termer och till sin egen kulturella kod — av företeelser som annars skulle framstå som obegripliga. Antropologen kan med andra ord bli en representant för de människor och den kulturmiljö han studerar. Ett sådant representantskap krävs i många sammanhang — i undervisning, mediainformation, utvecklingsplanering, katastrofinsatser — i vilka de människor som informationen eller planeringen avser inte själva är företrädda.

Historia

I utvecklingsdebatten har historieforskningens uppgifter sällan berörts. Det finns därför anledning att framhålla historieforskningens betydelse i detta sammanhang. Skälen härtill är flera. De fattiga ländernas problem är, som torde framgå av kapitel 1.1 och bilaga 2, i hög grad av historisk och institutionell natur. För det första är det rimligt att betrakta underutveckling inte som ett tillstånd utan som en historisk process med djupa rötter i det förflutna. Denna insikt är nödvändig om man skall komma förbi och längre än en enkel analys baserad på ytliga observatio- ner av de olika brister som präglar dagens underutvecklade länder. Dessa brister är produkter av en lång historisk utveckling och att övervinna dessa är att övervinna historien. För att övervinna historien måste man lära känna den. Som framhållits av svenska historiker som specialiserat sig

• Sida 52
•  Original

på u-ländernas problem fyller därför studiet av de fattiga ländernas historia en väsentlig utvecklingsfrämjande funktion.l

Det är för det andra viktigt att understryka att det historiska studiet av de underutvecklade ländernas problem måste gälla något vida mer än att pliktskyldigast teckna en ”historisk bakgrund” till den situation som är förmål för analys. Det finns en växande insikt om att studiet av samhället och studiet av historien inte med framgång kan bedrivas åtskilt. De ekonomiska, sociala och politiska problemen är till stor del historiska problem och måste analyseras utifrån ett historiskt perspektiv. När så sker förlorar problemen också sin konstlade ekonomiska, sociala eller poli- tiska prägel och förenas till delar av en och samma historiska process. Historievetenskapen kan därför sägas utgöra en bas för en tvärvetenskap- lig integration av olika samhällsvetenskaper.2 Detta kräver inte bara större intresse för historia från samhällsvetenskapernas sida utan även en mer samhällsvetenskaplig inriktning bland historiker än vad som hittills varit vanligt.

Ett tredje skäl för historievetenskapens betydelse för utvecklingsforsk- ningen sammanhänger med vad som inledningsvis sades om behovet av att genom kartläggande utvecklingsforskning öka enskilda u-länders förmåga att med utgångspunkt i en god kunskap om den egna kultur- och samhällstraditionen formulera sina egna utvecklingsmål. När det gäller denna identitetsforskning gäller för historieämnet vad som tidigare sagts om antropologin.

Språkvetenskap

En fortlöpande samhällsvetenskaplig och historisk kartläggande forskning är nödvändig om kraven på ömsesidighet och u-landscentrering av utvecklingsforskning och utvecklingssamarbete skall kunna uppfyllas. Detsamma kan sägas om språkvetenskap som har en central plats när det gäller mellan-kulturell kommunikation.

Både det talade språket och de texter som språkforskarna arbetar med förmedlar en litterär, historisk, politisk, social och ekonomisk verklig- het. Den förmedlingen bör ske direkt, från ett språk till ett annat, då tolkningen via ett tredje språk kan medverka till att den underliggande verkligheten förvanskas. Den kulturkrets, som avsvär sig den direkta kontakten med en annan kulturs tal och texter, försvårar därmed en direkt kontakt med den kulturens verklighet.

Det är därför viktigt att språkforskningen inte begränsas enbart till nyare språk- och kulturskeden. Språken och kulturerna i de flesta u-länder kännetecknas ofta av en kulturell kontinuitet och en bundenhet vid traditionen som saknar motstycke i västvärlden.

När det gäller språkvetenskap och utvecklingsforskning vill vi också varna för missuppfattningen att vad som behövs är någon slags

1 Se förordet till M Mörner, L Limberg och K R Haellquist, U-länderna i modern historievetenskap, Stockholm 1970. 2 Ett nyutkommet arbete som argumenterar för denna syn på historia och sam- hällsvetenskap är H Bernstein (utg.), Underdevelopment and Development. Penguin 1973.

• Sida 53
•  Original

”tillämpad” språkträning för minsta nödvändiga kommunikation. Inom språkarbetet finns inte någon sådan genväg. Har vi ambitioner att inom vårt utvecklingssamarbete tillgodogöra oss och förstå diskussionen och värderingen av skeenden i andra länder måste det finnas tillgång till professionellt kvalificerad språk- och kulturforskning i vårt eget land. Andra lösningar leder ytterst till språklig och kulturell isolering.

Geologi

Av grundläggande betydelse vid nyttiggörande av u—ländernas naturtill- gångar är en god kännedom om landets geologi. Denna inhämtas genom översiktliga arbeten i form av en allmängeologisk rekognoscering. Denna kompletteras i större skala över de områden som visat sig värda att satsa på med tanke på prospektering efter malmer, olja och vatten, utnyttjande för odling etc. eller bedömning av olika ingrepps effekt på miljön. Redan parallellt med den allmängeologiska rekognosceringen kan kartering i stor skala med speciell inriktning, t. ex. malmgeologisk för prospekterings- ändamål, utföras.

I många fall torde u-länderna vara tillräckligt kända till sina geologiska huvuddrag, varför det första steget i karteringen kan inskränkas till en aktualisering i enlighet med geologins senaste landvinningar.

I regel tillhör karteringsverksamheten det första skedet i utvecldings- arbetet då det gäller geologiska frågor. Härvid bör riktlinjerna för en eventuell regional kartering uppdras och områden utväljas där en mer koncentrerad insats redan från början kan anses befogad. Viktigt vid förplaneringen är att frågor om tillförlitligt geodetiskt och geofysiskt underlag beaktas.

Hydrologi

Av det samlade utvecklingsbiståndet i världen utgör medel för förunder- sökningar och projekt inom vattenresursområdet en mycket stor andel. Detta är naturligt med tanke på bl. a. vattnets stora betydelse för ökning av födoärnnesproduktion och för höjning av den hygieniska standarden. Den tekniska sidan av dylika projekt innebär i regel inga oöverstigliga hinder. Dammbyggnads- och bergborrningstekniken är numera mycket avancerad, liksom bevattningstekniken. I många fall har emellertid projekt utförts utan större hänsyn till de långsiktiga olägenheter som kan uppstå till följd av människans ingripande i vattnets kretslopp. Man bör vid planeringen av stora projekt ha full vetskap om risken för sådana olägenheter så att de kan beaktas innan projekten genomförs.

Viktiga kartläggande uppgifter är registrering av nederbörd, avrinning, grundvattenstånd liksom övervakning av vattenkvalitet, speciellt med avseende på slamtransport och föroreningar. Sådan aktivitet saknas i stor utsträckning i u-länder men är nödvändig för att kunna följa effekterna av mänskliga åtgärder för att i tid förhindra vittgående förstöring av naturresurser. Studier av den kemiska sammansättningen av naturliga vatten förefaller dessutom att vara ett medel för att uppskatta vattenom- sättningen i torra områden, i synnerhet för att uppskatta nybildningen av

• Sida 54
•  Original

grundvatten. Hit hör också tillämpningen av naturligt förekommande isotoper för bedömning av grundvattnets ålder och rörelseriktning och för bedömning av riskerna för förorening av grundvatten.

Slamtransporten i floder är av stor vikt för bedömning dels av den allmänna markerosionens omfattning inom ett område, dels för bedöm- ning av livslängden av vattenreservoarer för elkraft och bevattning.

Även på andra hydrologiska områden är basdatabristen i u-länder mycket påtaglig. För korrekt dimensionering av dammbyggnader i floder fordras längre serier av observationer över vattenföring så att man vid konstruktion kan gardera sig mot framtida naturkatastrofer. Som möjliga alternativ till information kan man tänka sig vattenföringsdata beräknade med s. k. matematiska modeller på grundval av nederbördsdata som i de flesta fall finns tillgängliga över längre perioder.

Katografi - fjärranalys

Det är för kännedomen och forskningen om utvecklingsländerna liksom för utvecklandet av deras naturresurser av fundamental betydelse att man äger tillgång till goda kartor. Detta gäller såväl topografiska kartor som sjökort och tematiska kartor av skilda slag, geologiska, hydrologiska, vegetations— och markanvändningskartor för att ta några exempel. Topografiska kartor behövs i olika skalor: för översiktliga ändamål i skalor kring I:] 000 000 (= internationella världskartan), för planeringsändamål på nationell nivå i skalor kring 1250 000, för områden som är bebodda eller där en exploatering är aktuell därtill även skalor kring 1:50 000—100 000; slutligen för områden med tätorter och intensivt markutnyttjande i skalor kring 1:25 000 och större. Läget med hänsyn till dylika krav är för utvecklingsländerna ytterst otillfreds- ställande.

Situationen i fråga om tematiska kartor är svåröverblickbar. Den skiftar starkt mellan olika ämnesområden och från region till region. Smärre områden kan exempelvis ha utmärkta geologiska kartor, medan det å andra sidan finns områden av en storleksordning som hela Sverige, för vilka även småskaliga översiktskartor helt saknas.

Det måste vidare understrykas att karteringen, antingen den sker för att åstadkomma baskartor eller tematiska kartor, icke representerar en engångsinsats utan att den tid efter annan måste upprepas. Skälet är naturligtvis främst de kontinuerliga förändringarna av jordytan och där förekommande objekt; både sådana som är ett led i en naturlig utveckling och sådana som är föranledda av människans aktivitet. Utbyggnaden av tätorter och kommunikationer, nyodling, jorderosion, förändringar av kustlinjen, skogens försvinnande genom bränder eller kalhuggning, torrområdenas expansion som följd av klimatförändringar och/eller mänsklig överexploatering av befintliga resurser utgör några näraliggande exempel.

Sedan 1930-talet baseras huvuddelen av landkarteringen på flygfoto- grammetri. Denna teknik utgör ett exempel på fjärranalys (”remote sensing”), ett område som under senare årtionden undergått en irnpone- rande utveckling och där stora vinster ekonomiskt och innehållsmässigt

• Sida 55
•  Original

redan står att hämta. Utvecklingen ligger såväl på de avkännande systemen, sensorerna, som på plattformarna, bärarna, av dessa sensorer och slutligen på behandlingen av de stora datamängderna. Registreringar- na är icke längre inskränkta till fotografering inom den optiska delen av det elektromagnetiska spektrat utan omfattar också exempelvis UV-, IR-, mikro- och radiovågsområdena. Sedan juli 1972 befinner sig den första jordresurssatelliten, ERTS A, i en polar bana på ca 900 km höjd över jorden och från den försiggår kontinuerligt en avkänning inom olika våglängdsområden av jordytan. Att ERTS A och dess förmodade efterföljare ERTS B, SKYLAB och post-Apolloskyttlama för u-länderna torde komma att innebära en revolution inom kartografi, nyttiggörande av naturresurser, miljövårdsforskning liksom för en lång rad andra ämnesområden torde vara ovedersägligt. Att den avancerade fjärranalysen å andra sidan medför allvarliga politiska irnplikationer är samtidigt uppenbart.

3.2.2 Behov av sektoriell forskning

När vi nu går in på särskilda sektorer där utvecklingsforskning är av betydelse är inte avsikten att ta ställning till vilken eller vilka som kan betraktas som överordnad de andra och därför måste prioriteras. Problemsektorerna är alla centrala och de är dessutom intimt avhängiga av varandra innanför ramen av den ekonomiskt-politiska strukturen i varje enskilt land i allmänhet och inom ramen för landets utvecklings- planering i synnerhet. I detta avsnitt har utnyttjats det material som framkom i samband med utredningens forskarkonferens. I ett par fall har behandlingen gjorts något utförligare än i andra. Det gäller särskilt näringsfrågor och teknologi. I det senare fallet rör det sig om frågor som spänner över flera av de övriga problemsektorerna. Ordningen mellan de olika avsnitten eller deras omfång innebär emellertid ingen gradering av områdets relativa betydelse.

Regional utveckling och regional planering

Regional utveckling och regional planering är ett problemområde som under senare år väckt stort intresse. Detta märks inom forskningen, i aktuella tendenser beträffande planeringspolitiken i tredje världen och i det ökade behovet av regional planeringsexpertis inom det internationella utvecklingsarbetet.

Den nationalekonomiska utvecklingsteorin måste sägas ha försummat det förhållandet att den ekonomiska tillväxten inom en nation inte är något som gäller hela nationen, utan äger rum inom bestämda områden. Som konstaterades i kapitel 1 är det t.o.m. ofta på det sättet att den ekonomiska utvecklingen inom en region inte sällan motsvaras av en ekonomisk stagnation inom en annan region. Detta är en erfarenhet man kunnat göra i flertalet underutvecklade länder. Den ekonomiska utveck- lingen har skett i urbaniserade områden eller i starkt kommersialiserade jordbruksdistrikt, medan stora delar av landsbygden sjunkit allt djupare i massfattigdom och massarbetslöshet. Detta har givit upphov till starka

• Sida 56
•  Original

sociala och politiska spänningar och i stället för nationell integration har man fått en polarisering, som i några fall lett till inbördeskrig och nationell uppsplittring.

Mot denna bakgrund är det naturligt att den regionala särutvecklingens problem uppfattas som mycket centrala. Om den regionala särutveck- lingens orsaker och verkningar är ett angeläget forskningsområde, måste detta i ännu högre grad sägas gälla den regionala planeringen. Man vet ännu föga om de institutionella förutsättningarna för regional planering och effekterna av olika regionala planeringsstrategier. När det gäller regionalplanering har industriländerna mycket begränsade erfarenheter och det är inte omöjligt att dessa kommer att ha mycket att lära av de länder som börjat experimentera med sådan planering. Det är viktigt att dessa försök i möjligaste mån baserar sig på forskning och att resultaten utvärderas och görs till föremål för komparativa studier.

Problemen är stora och många. De politiska systemen i tredje världens länder är starkt centraliserade och såväl administrativa organ som institutioner för beslutsfattande är ofullständigt utbyggda. I detta sammanhang vill vi göra en distinktion mellan regional planering och decentraliserad planering. Den regionala planeringen syftar till ett effektivt utnyttjande av regionala resurser med hänsynstagande till regionala olikheter. Detta innebär inte nödvändigtvis en decentraliserad planering. Det sistnämnda begreppet åsyftar däremot ett bättre utnytt- jande av lokala resurser i form av kunskaper, initiativ och engagemang (mobilisering). Naturligtvis kan de båda planeringsbegreppen i praktiken sammanfalla och bör kanske också göra det, men av analytiska skäl är det nödvändigt att hålla isär dem. Ett kardinalproblem för den regionala planeringen är den bristande överensstämmelsen mellan administrativa regioner, ekologiska regioner och lokala, sociala system som skapas av marknadssystem, äktenskap och andra former av social kontakt. Här föreligger ett stort behov av inventerande och kartläggande forskning som gör det möjligt att identifiera olika typer av lokala ekonomiska och sociala system och utveckla kriterier för lämpliga planeringsregioner.

Landsbygdsu tveckling

Landsbygdsutveckling syftar inte bara till att successivt uppnå bättre förhållanden för människorna, utan innefattar också en god hushållning med miljö och naturresurser. Erfarenheter från olika länder visar att denna utvecklingsprocess rymmer ett brett spektrum av problem, som alla är intimt kopplade till varandra men trots detta sällan beaktas i ett sammanhang. Detta har ofta lett till misslyckanden och till att utvecklingen fått helt andra konsekvenser än som avsetts.

För att förbättra sysselsättningen och öka produktionen (som ofta är ett delmål) söker man införa nya brukningsmetoder, förbättrat växt- och djurrnaterial, tekniska hjälpmedel etc. Den teknologi som därvid förs fram tas i stor utsträckning från länder med mycket avancerad jordbruksteknik och inte sällan med helt andra klimat- och jordmånsbe- tingelser. I åtskilliga fall har detta lett till bakslag och misslyckanden. Den teknologiska anpassningen till primitivt jordbruk borde ägnas långt

• Sida 57
•  Original

större uppmärksamhet. Detta utesluter givetvis inte att den grundläggan- de jordbruksforskningen i många avseenden är generell och även i u—länderna måste ägnas stor uppmärksamhet. Det gäller exempelvis växt- och djurförädling, växtodling, markvetenskap och djurens näringsförsörj- ning.

Utvecklingsarbetet bedrivs i kulturella och sociala miljöer, som ofta är helt främmande för biståndsexperterna. Utvecklingsarbetet kräver i sig självt ingrepp i det sociala livet, organisationer och system. Av stor betydelse blir därför socialantropologiska analyser av såväl föreliggande förhållanden som de förändringar i samhället utvecklingsarbetet medför.

Utveckling av jordbruket berör viktiga naturresurser, framför allt marken. Dennas produktionsförmåga är i hög grad beroende av bruk- ningsmetoder, vattentillgång, växtval etc. Dess långsiktiga produktions- förmåga kan lätt försämras genom felaktig brukning. Det är betydelse- fullt att utvecklingsarbetet beaktar dessa förhållanden och att således en ekologisk anpassning äger rum.

Utvecklingen av jordbruket syftar i regel till att öka avkastningen per hektar och per djurenhet. Därvid stiger totalproduktionen och utbudet av jordbruksprodukter. I industrialiserade länder sker detta numera ofta snabbare än efterfrågeökningen, vilket leder till pristryck. Vinsten av den nya teknologin tillfaller då främst konsumenterna och föregångsmännen bland jordbrukarna. De övriga har fått försämrade inkomster. I viss utsträckning har man löst detta problem genom överföring av resurser (arbetskraft) från jordbruk till andra näringar. Men även prisreglerande åtgärder och direkta inkomststöd har måst tillgripas.

Införandet av ny avkastningsstegrande teknologi iutvecklingsländerna har i en rad fall fått liknande konsekvenser. De jordbrukare som kommit att sist adoptera den nya teknologin eller inte alls gjort detta har fått starkt försämrad ekonomi. Det blir allt mer nödvändigt att beakta berörda problem och förhållanden i utvecklingsarbetet och således även söka åstadkomma en ekonomisk anpassning med åtgärder som berör sysselsättning, marknadsföring, produktionsomställning m. m.

En landsbygdsutveckling kräver ofta förändring i äganderätt till marken, fastighetsstruktur, arrendesystem och andra institutionella för- hållanden. Det blir således fråga om en institutionell anpassning i samband med ett teknologiskt utvecklingsarbete.

Här berörda förhållanden börjar nu uppmärksammas i utvecklingsarbe— tet även om de inte genomgående beaktas. I de flesta fall saknas dock en övergripande helhetssyn, som förutsätter att de olika problemens och anpassningsåtgärdernas inbördes sammanhang observeras. Ett väsentligt område för forskning utgör därför en systemanalys av landsbygdsutveck- ling. Detta skulle bidra till en metodutveckling, som skulle kunna anvisa riktlinjer för en lämplig och i tidshänseende korrekt implementering av olika delaktiviteter i utvecklingsarbetet. Strategier och modeller skulle utvecklas och studeras för olika utvecklingsstadier, miljöer, utvecklings- politik etc. I ett sådant forskningsarbete måste samverkan äga rum mellan jordbrukstekniker, ekologer, markforskare, socialantropologer, ekonomer m. fl.

• Sida 58
•  Original

Skogsforskning är definitionsmässigt ”forskning om skogen som natur- resurs och om dess utnyttjande”. Ett ofta förekommande drag hos Skogsforskning i u-land är att den i alltför hög grad bedrivs fjärran från den verklighet där resultaten förväntas blir tillämpade. Som forsknings- fält är skogen ett tillämpningsområde där forskningsmetod och bakom- liggande kunskaper måste hämtas från andra vetenskaper. Eftersom Skogsforskning i u-land har nära anknytning till en rad andra forsknings- grenar är det nödvändigt att utvecklingsforskningen inom skogssektorn görs mer tvärvetenskaplig och mer verklighetsanknuten än vad fallet för närvarande är.

Skogens betydelse för den totala miljön och för den ekologiska balansen är grundläggande. Misshushållningen med skog förekommer i dag av allt att döma i större utsträckning än någonsin. Som exempel på förstörelseprocessen kan nämnas, att det genom studium av flygfoton tagna med 15 års mellanrum över ett större område i Indien varit möjligt att uppskatta minskningen av skogsarealen till 1 % per år — det är således fråga om ett skrämmande snabbt händelseförlopp.

Detta problem har nära anknytning till det mera generella och övergripande markanvändningsproblemet. Intresset för Skogsforskning har hittills främst gällt det industriella utnyttjandet och många projekt har haft karaktär av ”preinvestment surveys”. Ett väsentligt forsknings- område är att anpassa industriprocesser och utveckla marknader så, att s.k. andrahandsträdslag kan tillgodogöras i större utsträckning. Andra viktiga områden är awerknings— och transportteknik och anpassning av dessa till de speciella socioekonomiska förutsättningarna i skilda u-länder.

Jordens nu återstående naturskogar har en belägenhet, som försvårar deras industriella användning. Därför har det skogsindustriella intresset, inte minst i en rad u-länder, i allt högre grad inriktats mot skapandet av nya skogar, framför allt i form av snabbväxande tall- och eucalyptus- skogar i anslutning till planerade eller existerande industrier. Hittills har visserligen sådana skogar skapats endast i begränsad omfattning, men i flera fall har goda resultat uppnåtts.

En väsentlig fråga i en rad u-länder är tillgången på brännved. Många av dessa länder, framför allt de med de största befolkningskoncentratio- nerna, är så skogsfattiga att brännvedsbristen är ett svårt och växande problem. Brännvedsförsörjningen torde i många länder vara en fråga av väsentligt större social och ekonomisk betydelse än frågan om tillgång på industrivirke. Ytterligare ett motiv för skapandet av nya skogar är de redan nämnda miljöfrågorna. Det är därför viktigt att genom skogsodling utnyttja den biologiska produktiviteten på de marginella marker, som inte längre kan användas för jordbruk eller ens för betesdrift. Det är vidare viktigt att utveckla metoder för att hindra vind- och vattenerosion genom vegetationsskydd, eventuellt med inslag av skogsplantering.

• Sida 59
•  Original

Den industriella revolutionen kan sägas ha inletts i England under 1700-talets senare del och spreds under 1800-talet till stora delar av den europeiska kontinenten, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Senare ha även Japan, Sovjetunionen samt mindre delar i övriga Asien, Latinamerika och Afrika industrialiserats. Det kan nämnas att hela denna process ännu är tämligen outforskad och att exempelvis diskussionen om orsakerna till den industriella revolutionen i England fortfarande är synnerligen livaktig.

Dessa frågor kan förefalla ligga utanför ramen för detta betänkande. Forskning om industrialiseringens förutsättningar och förlopp i olika länder kan emellertid lämna bidrag till den allmänna utvecklingsteore- tiska forskningen. Förutsättningarna för industrialisering i u-länderna i dagens värld är dock ett radikalt annorlunda problem.

Industribiståndsutredningen (SOU 197290) nämner följande motiv varför industrialiseringskravet ges en framskjuten plats i u-ländernas utvecklingsplanering. För det första anses en höjning av inkomst- och levnadsnivån i det långa loppet inte kunna ske utan industrialisering. För det andra motiveras industrialiseringskravet med önskemålet att förändra det koloniala ekonomiska mönstret och därmed öka det nationella oberoendet. Ett tredje motiv som intimt sammanhänger med det just nämnda utgör den negativa prisutvecklingen på världsmarknaden för u-ländernas exportprodukter, som till fyra femtedelar utgörs av råvaror. En ökning av råvaruproduktionen betraktas därför som otillräcklig för att åstadkomma en snabb ekonomisk utveckling. I stället vill man satsa på en ökning och diversifiering av produktionen av industrivaror, som utgör de expansiva varorna i den internationella handeln. Härigenom förbättras också betalningsbalansen genom att tidigare import ersätts med inhemsk tillverkning. Ett fjärde motiv, slutligen, utgör behovet att öka sysselsätt- ningen. Sysselsättningsproblemet tas upp som en särskild problemsektor i denna översikt.

Industribiståndsutredningen understryker också att varje land har sina särskilda förutsättningar för industrialisering, vilka till stor del beror på skillnader i naturliga tillgångar, skillnader i uppnådd utvecklingsnivå och skillnader i personella, finansiella och institutionella resurser. Landets storlek spelar en roll. En stor inhemsk marknad skapar förutsättningar för industriell produktion för egna behov, medan en otillräcklig inhemsk marknad nödvändiggör att industrialiseringen tar fasta på exportmarkna- den. Mot denna bakgrund är det uppenbart att det inte kan finnas någon allmän modell för industrialiseringen i de underutvecklade länderna. Varje land måste utveckla en industrialiseringsstrategi, där hänsyn tas till landets speciella förutsättningar i olika avseenden. På detta område torde ett stort forskningsbehov föreligga.

Det har åtskilliga gånger poängterats att u-ländernas problem i hög grad sammanhänger med deras beroendeställning i världsekonomin. Samtidigt kan det konstateras att få u-länder har förutsättningar för en industrialisering, som enbart baseras på den inhemska marknaden. Detta medför ett svårt dilemma, nämligen hur u-länderna samtidigt skall delta

• Sida 60
•  Original

i det internationella varuutbytet och öka sin autonomi eller handlingsfri- het. Vilka komparativa fördelar finns som inte läser dessa länder till råvaruproduktion och hur kan de komparativa fördelarna ändras? Vilka former för utländska direktinvesteringar har störst utvecklingseffekter för mottagarlandet? Hur skall ett teknologiöverförande och teknologiutveck- lande ske, som är adekvat i förhållande till u-ländernas förutsättningar och som ökar deras produktivitet och konkurrenskraft? Teknologifak- torn skall senare ges en särskild behandling.

Vid sidan av denna internationella problematik står frågan om regionalt samarbete mellan länder. Ett sådant samarbete som länge rekommenderats skulle kunna stärka u-länderna som intressegrupp i världsekonomin, och en specialisering mellan olika u-länder skulle kunna ge ömsesidiga fördelar. De försök på detta område som har gjorts har inte alltid slagit speciellt väl ut.

Industrialiseringsstrategier inriktade på den interna marknaden ger upphov till många andra viktiga forskningsuppgifter, t. ex. frågan om regional ojämlikhet som berörts ovan och den relativa betydelsen av småindustri respektive större industri. Småindustrin har alldeles särskilda förutsättningar att ge bidrag till lösningen av sysselsättningsproblemet. Samtidigt dras denna industri med stora svårigheter i flertalet länder. Förutsättningarna för en expansion av småindustrin i komplementärt — snarare än konkurrensförhållande — till den större industrin är därför ytterligare exempel på ett angeläget forskningsområde bland många inom detta stora och komplicerade område.

Urbanisering

I det västerländska medvetandet har åtminstone tidigare begreppet urbanisering varit intimt förknippat med begreppet industrialisering. Den industriella revolutionen innebar en flykt från landsbygden och en utveckling av storstäder. Idag står det klart att urbaniseringsprocessen i tredje världen i stor utsträckning sker helt oberoende av industrialise- ringen. Denna utveckling är redan ett av de dominerande u-landsproble- men. Urbaniseringen är ett exempel på en sektor som svårligen kan ses isolerad från övriga sektorer som t. ex. industrialisering lands- bygdsutveckling och utbildning. Forskningen på detta område måste därför gälla både urbaniseringens samband med den totala samhällsut- vecklingen och dess egen dynamik och konsekvenser. Som sektoriellt forskningsområde tar urbaniseringsforskningen främst fasta på den Sistnämnda problematiken. Det bör understrykas att europeiska eller amerikanska städer aldrig utsatts för en så stor absolut ökning av befolkningen på så kort tid som den som i dag sker i tredje världens storstäder.

Den framväxande situationen har således inte några kända historiska paralleller, varför det krävs forskningsinsatser för att problemen skall kunna identifieras och lösas. Även om inflyttningen till storstäderna skulle kunna reduceras genom åtgärder som landsbygdsutveckling och decentraliserad industri, är storstäderna redan stora nog att skapa svårlösliga problem. Bostadsfrågans lösning kräver särskilda metoder med

• Sida 61
•  Original

tanke på dess enorma dimensioner och de begränsade resurserna. Den politiska och administrativa apparaten i städerna måste förmodligen genomgå en avsevärd omvandling för att kunna bemästra urbaniseringens och slumbildningens problem. Här krävs effektiva mobiliseringsstrategier för att öka problemmedvetenheten hos de ofta isolerade religiösa, etniska och språkliga grupper som utgör den nya slumbefolkningen. Stadsplane- ring bör emellertid inte bara ske i stadsplaneskala utan även på regional och nationell nivå såsom ett inslag i den regionala och nationella planeringen. Detta behov är förvisso inte unikt för de underutvecklade länderna, men det bör understrykas att såväl problemets natur som den adekvata planeringsmetodiken växlar från land till land.

Sysselsättning

Under de senaste åren har sysselsättningsproblemen i u-länderna tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Som exempel kan nämnas [LO:s satsning på Världssysselsättningsprogrammet. Man har kommit att uppmärksam- ma det faktum att en ökad produktion eller ökad BNP inte automatiskt leder till en ökad sysselsättning. Industrialiseringsprocessen iu-länderna har i stor utsträckning inneburit att man importerat västerländska kapitalintensiva teknologier, där maskiner ersätter mänsklig arbetskraft. Befolkningsökningen går snabbare än ökningen av arbetstillfällen. Folk flyttar till städerna i betydligt snabbare takt än vad som motsvarar ett ökat utbud av arbete där. Men de människor som flyttar till städerna byter som regel bara en dold arbetslöshet mot en mera öppen.

Arbetslösheten i u-länderna är till sin natur fundamentalt annorlunda än i i-länderna. Den yttrar sig i att antalet arbetstimmar är ojämnt fördelade över året samt att produktivitet och inkomster är låga. Gunnar Myrdal har ofta understrukit, att västekonomers uppfattningar om problemet inte är tillämpbara på u-länderna, där en organiserad arbets- marknad inte existerar och arbetskapaciteten nästan helt bestäms av speciella klimatologiska, institutionella och näringsfysiologiska faktorer. Han påpekar vidare att begreppet sysselsättningmåste ses mot bakgrunden av institutionella förhållanden i varje särskilt land.

Enligt [LOS sysselsättningsstudier1 påverkas sysselsättningen bl. a. av följande faktorer:

— inkomst- och förrnögenhetsfördelning (särskilt jordinnehav),

—- befolkningsutveckling/familjeplanering, — befolkningsrörelser,

— forskning och teknologisk utveckling, — ekonomisk och teknisk dualism (produktionens struktur och intressen- ter i sin tur speglande en ojämn inkomstfördelning), — utvecklingspolitiken i landet, — utländska investeringar och bistånd.

1Matching Employment Opportunities and Expectations. A Programme of Action for Ceylon, Genéve 1971. Towards Full Employment. A Programme of Action for Colombia, Geneve 1970.

• Sida 62
•  Original

Sysselsättningsproblemet i u-länderna är inte ett problem som kan lösas separat. Tillgången på arbete i tredje världen är en funktion av den rådande sociala och ekonomiska strukturen. Tillgången på arbete kan endast påverkas av ett klart upplagt politiskt program och är därför bl. a. beroende av respektive lands utvecklingsplanering och -strategier.

Ett land som mer vill beakta utvecklingens sysselsättningsaspekter måste följaktligen se över sin utvecklingsplanering, utbildningspolitik, skatte- och utgiftspolitik, handelspolitik samt politik mot utländska investerare och biståndsgivare. Viktiga hinder för planering och bedrivan- de av en mera sysselsättningsbefrämjande politik är vanligtvis brist på data om det egna samhället och dess struktur, dåliga möjligheter att förutsäga effekten av olika strategier samt en för verkställighet illa rustad administration och illa anpassade legala system och administrativa procedurer.

Åtgärder för att öka sysselsättningen i u-land kräver ofta att produktionens sammansättning ändras och att resurser och köpkraft överförs från stad till land.

Utbildning

Som på annat håll framhållits har den utvecklingsteoretiska forskningen gett utbildningen en central roll i den ekonomiska utvecklingsprocessen. Att betrakta utbildning enbart ur avkastnings- eller produktivitetssyn- punkt vore dock för snävt. Utbildning är av värde i flera andra hänseenden: den gör det lättare att tillgodogöra sig information av praktisk eller kulturell art och ökar möjligheterna att förstå och påverka samhällsfrågor. Utan allmän och specialiserad utbildning kan ett samhälle knappast fungera tillfredsställande.

U-ländernas svårigheter på utbildningsområdet sammanhänger med frågan vilken av de nämnda aspekterna som mest bör uppmärksammas vid utbildningsväsendets uppbyggande. Utbildningen i Europa har haft en annan historisk utveckling än den som pågår i flertalet u-länder. I Europa kom yrkesutbildningen först (lärlingsutbildning började redan under medeltidens senare period, elementär lantbruksutbildning är månghun- draårig), medan den allmänna skolplikt som infördes på 1800-talet kunde ses som en inledande komplettering till den efterföljande yrkesutbild- ningen. Medan lärlingsutbildningen kan betraktas som ett led i produktio- nen, alltså en investering, har dagens skola sagts vara en förberedelse för den förbrukning som en högre levnadsstandard möjliggjorde. I u-länder- na har man i de allra flesta fall tagit saker och ting i en motsatt ordning. Man har börjat med den allmänna skolgången och har bara i begränsad utsträckning kommit fram till den utbildning som skall göra människorna till producenter.'

Vilken av de ovan angivna huvudaspekterna man än vill lägga tyngdpunkten vid framstår det som klart att analfabetismens avskaffande är en viktig fråga. FN har nyligen meddelat att analfabetismen i världen ökar trots ofta betydande insatser inom folkundervisning. Åtgärder för

1 K Philip, En skola för livet. Rapport från SIDA, årgång 2, nr 6, sid 3 ff.

• Sida 63
•  Original

att bygga ut primärundervisningen ger dock icke väntad effekt. Beror det på föräldrarnas utbildningsnivå, på utbildningens uppläggning eller på andra faktorer som t.ex. användningen av barnen som arbetskraft inom jordbruket?

Fördomar mot kroppsarbete försvårar genomförandet av praktisk utbildning och snedvrider organisationen av och rekryteringen till olika utbildningsvägar ända upp i universitetsstadiet. Stor betydelse härvidlag har utbildningsorganisationens uppläggning. Är det möjligt att genom att nära kombinera praktisk yrkesverksamhet med formell utbildning kom- ma till rätta med eller i varje fall minska dessa problem?

En mycket realistiskt genomförd men föga uppmärksammad norsk undersökning visar att de faktiska kunskapsresultaten som nåddes av elever med varannandagsundervisning inte nämnvärt skilde sig från resultaten hos dem som fått normal undervisning. Man kan diskutera vilken betydelse denna iakttagelse har för u-länder som ju har svårigheter att rekrytera kompetenta lärare.

Vuxenutbildning kan snabbt ge positiva återverkningar på primärun- dervisningen, liksom för sysselsättningsgraden och möjligheterna till engagemang i samhällslivet. Kan sådan — liksom också annan -— utbildning systematiseras, effektiviseras, göras lätt tillgänglig och even- tuellt förbilligas genom tekniska hjälpmedel (radio, television, film, bandspelare etc. eventuellt kombinerad med lokala lärare)? Idag kräveri ett afrikanskt land skolan ca 20 % av den offentliga budgeten med hjälp av vilket belopp landets barn får knappt två års genomsnittlig undervis- ning (hälften får ingen undervisning alls), En utsträckt skolutbildning — teoretisk eller praktisk — ter sig ligga utanför de finansiella möjligheter- nas ram. Mot denna bakgrund är det mycket som talar för utbildning av hela familjer eller byar, i stället för att inrätta konventionella utbildnings- system som eventuellt påskyndar urbaniseringsprocessen.

Utan en inträngande kännedom om levnadsförhållanden och den praktiska och kulturella miljön i de u-länder det gäller torde väster- ländska pedagoger snarare göra större skada än nytta i ansträngningarna att genom pedagogisk forskning hjälpa u-länderna. Grundproblemet gäller kort och gott att göra utbildningen relevant, vilket den för närvarande inte är. Det bör till sist understrykas att hela utbildningsproblematiken intimt hör ihop med frågan om att de fattiga länderna måste'utveckla en egen forskningstradition och en ”appropriate” teknologi.

Befolkningsproblem et

I l950-talets debatt myntades begreppet ”befolkningsexplosionen”. FN:s statistiker lade fram siffror som visade, att världens befolkning börjat öka i en takt som saknade varje historisk motsvarighet. Det dröjde ända fram till år 1830 innan jordens befolkning passerade miljardstrecket. Redan omkring 1930 nåddes 2-miljardstrecket. 3-miljardstrecket nåddes efter ytterligare 30 år, och man räknar med att jorden med nuvarande ökningstakt skall ha en befolkning på ca 7 miljarder år 2000.

Denna kraftiga folkökning äger främst rum i tredje världen, där för närvarande 2/3 av världens befolkning lever. Befolkningen ökar där med i

• Sida 64
•  Original

genomsnitt 2,8 % årligen. Det finns emellertid u-länder, vars befolkning ökar med 3 a 4% varje år. I i-länderna ökar befolkningen med i genomsnitt 1 % årligen.

Denna starka befolkningsökning är ett av u-ländernas största problem. Den är av stor betydelse för möjligheterna att lösa andra problem som sysselsättning och nutrition. Det vore emellertid felaktigt att betrakta den starka folkökningen som den enda grundläggande orsaken till fattigdom, undernäring och undersysselsättning. Lika felaktigt vore det att tro att underutvecklingen kan hävas enbart genom att bromsa befolkningstillväxten genom familjeplanering. Stark folkökning föregick såväl den agrara som den industriella revolutionen i Europa. Det finns ekonomer — bl. a. Ester Boserup — som hävdar att denna starka folkökning utgjort en nödvändig förutsättning för jordbruksutvecklingen. Andra forskare anser den starka folkökningen i tredje världen i dag som det främsta hindret för en höjd levnadsstandard.

U-länderna befinner sig för närvarande i början av en process som brukar kallas den demografiska transitionen. Denna kännetecknas av sjunkande mortalitet och hög nativitet. Människor lever längre och speciellt spädbarnsdödligheten har sjunkit. Denna fas följer efter en period präglad av hög mortalitet och hög nativitet. I u-länderna har denna utveckling kommit som en följd av de stora framsteg som gjorts inom medicinen. Effektiva metoder har tagits fram för att bota och förebygga ett antal tidigare livshotande sjukdomar.

Sverige befann sig i sin demografiska transition omkring år 1850. Man bör emellertid undvika att försöka dra några historiska paralleller mellan befolkningsutvecklingen i tredje världen och den tidigare utvecklingen i i-världen. Det föreligger en skillnad i såväl grad som art hos befolknings- utvecklingen. Befolkningsökningen i u-länderna sker i en mycket snab- bare takt än i 1800-talets Europa. Dessutom hade Europa vid tidpunkten för sin demografiska transition tillgång till såväl obrukade landarealer som outnyttjade naturresurser. I världsbankens sektorsprogram1 för befolkning sammanfattar man skillnaderna med att säga, att befolknings- ökningen inträffar i u-länderna, då de befinner sig i en utvecklingssitua- tion som inte är jämförbar med den i Europa vid tiden för industrialise- ringen.

Gunnar Myrdal understryker i ”Politiskt manifest om världsfattig- domen” att dödstalens minskning i stort sett är autonom dvs. den hänger inte samman med en föregående eller samtidig höjning av inkomster eller levnadsstandard. Den höga fruktsamheten är också autonom. Orsakerna till denna fortsatta höga fertilitet är i stort sett fortfarande okända.

Forskningen kring befolkningsproblemen har i stort sett kommit att koncentreras till familjeplaneringen. Inom denna kan urskiljas två huvudproblem för forskningen. För det första forskning kring förbättra- de preventiv- och abortmetoder, dvs. rent sektoriell forskning. För det andra kring vad man brukar kalla den mänskliga fortplantningens sociologi, dvs. ett område som närmast kan betraktas som utvecklingsteo-

1 World Bank Operations. Sectorial Programmes and Policies. Baltimore och London 1972.

• Sida 65
•  Original

retisk forskning. Denna forskning syftar främst till att ta reda på varför fertiliteten fortsätter att vara hög. Kommer fruktsamheten att sjunka eller krävs för detta en ekonomisk, social och kulturell utveckling?

Familjeplaneringen utgör ett klart exempel på hur nära allmän utvecklingsforskning och sektoriell forskning hänger samman och är beroende av varandra. Denna är endast en av flera komponenter i den forskning som krävs för att komma till rätta med befolkningsproblemen. På många håll i tredje världen saknas ännu adekvata metoder för t. ex. folkbokföring och institutioner för en kontinuerlig folkräkning och befolkningsstatistik.

Allmän hälsovård

I u-länderna är 40—50% av befolkningen barn under 15 år. Spädbarns- dödligheten ligger i Latinamerika ofta vid 10%, i Afrika och Asien vid 15—25 %. På dessa senare kontinenter är den totala dödligheten före 15 års ålder (= före ”arbetsför ålder”) i många länder 30—50 %. Av de överlevande är flertalet hämmade i sin fysiska, ofta även isin mentala utveckling.

De viktigaste orsakerna till den ofta höga barnadödligheten är undernäring och infektionssjukdomar i förening. Bland de senare spelar de i i-länder välkända sjukdomstillstånden (barnsjukdomar av typen mässling och kikhosta; övreluftvägsinfektioner; diarrésjukdomar; hjärn- hinneinflammation; tbc etc.) en ofta viktigare roll än de tropiska infektionssjukdomarna (malaria, smittkoppor, bilharzia etc.).

De ekonomiska konsekvenserna av denna situation skall här endast antydas. Årligen dör i u-länderna uppskattningsvis 20—30 miljoner individer före uppnådd ”arbetsför ålder”. I Europa och USA är motsvarande siffra ] miljon.

En framgångsrik kamp mot den höga barnadödligheten i u-länder kan leda till påskyndad befolkningstillväxt, om icke samtidigt genomförda familjeplaneringsinsatser blir effektiva. I det långa loppet anses emellertid reducerad barnadödlighet vara den bästa garantin för att familjeplane- rande åtgärder vinner vidsträckt anslutning.

Huvudproblemen inom hälso- och sjukvården i u-länder beror på infektionssjukdomar, under- och/eller felnäringstillstånd samt anemier, blindhet och tumörsjukdomar. Sjukdomspanoramat påverkas också av primitiva sanitära förhållanden, olämpliga konsumtionsvanor, otillfreds- ställande livsmedelstillgång, otillräckliga ekonomiska och personella resurser som försvårar eller omöjliggör effektiva förebyggande och behandlade åtgärder samt olämplig fördelning och användning av tillgängliga resurser.

I det följande skall några tyngdpunkter inom detta omfattande problemfält exemplifieras.

Barn och kvinnor i fertil ålder utgör i u-länderna en av de mest sårbara kategorierna, och i all biståndsplanering måste därför mödra- och barnavård (MCH, Mother and Child Health) ges en mycket hög prioritering. Det finns många anledningar till detta, bl.a. följande förhållanden: barn i åldrarna 0—15 år utgör ca 40—50 % av u-landsbefolk-

• Sida 66
•  Original

ningen, kvinnor i fertil ålder ca 25 %. Sjukdomsfrekvens och dödlighet är utomordentligt hög, spädbarnsdödligheten ca 10 gånger och dödligheten i åldrarna 1—5 är ca 50 gånger högre än i Skandinavien. I många u-länder uppnår vart fjärde barn icke vuxen ålder. Infektioner, parasit- och bristsjukdomar, ofta samtidigt förekommande, utgör den dominerande orsaken till detta. Bristfälliga hygieniska förhållanden, infektionssjuk- domar och undernäring kombinerade med täta graviditeter orsakar även en hög frekvens av sjukdom, invaliditet och död hos kvinnor i relativt ung ålder.

Förhållandena varierar inom olika länder och i olika samhällstyper. I landsbygdsområdena är problematiken och den sociala infrastrukturen helt annorlunda än i de ofta snabbt växande u-landsstäderna, där arbetslöshet, social upplösning, bristande sanitära förhållanden och förslumning skapar speciella problem.

I princip torde man vara ense om att en förbättring av förhållandena endast kan komma till stånd i samband med en systematisk utbyggnad av den förebyggande hälsovården, naturligtvis i kombination med en allmän social och ekonomisk utveckling. Meningarna är dock delade om hur en sådan utbyggnad bäst bör äga rum för att med minsta möjliga kostnader i resursutnyttjande ge största möjliga effekt.

Public Health och epidemiologi är ett annat mycket vittomfattande problemfält och ingår som naturlig del imånga andra utvecklingsinsatser främst i samband med nutrition, mödra- och barnahälsovård samt familjeplanering.

Toxikologiska och farmakologiska studier över olika insektsbekämpan- de medel har inletts av världshälsoorganisationen och nya medel mot bilharzios är under utarbetande på skilda håll. Tuberkulosbekämpning är fortfarande viktig inom hälsovård och hälsovårdsforskning i u-land. ”Community health” är ett relativt nytt forskningsfält som kräver samarbete med olika slag av samhällsvetare.

Metoder för hälsoupplysning, hälsoadministration samt evaluering är också nya forskningsobjekt som kan bedömas ha väsentlig betydelse i u-landsarbetet.

Betydande såväl materiell som personell satsning har gjorts och pågår inom tropisk medicin främst beträffande lepraforskning, såväl i u-land som i i-land och i gemensamma projekt. Likaså betydande forskning pågår över både grundproblem som klinisk tillämpning vid mässling, smittkoppor och vissa Virussjukdomar liksom vid gulsot, amöbadysenteri och andra tarmsjukdomar. Även om denna forskning främst omfattat material från i-länder, berör den problem av samma art som u-ländernas.

Samarbetet med u-länderna och önskvärdheten av att förlägga viss del av forskning till tropikerna är mer tydlig vid arbetet med de genuint tropiska sjukdomarna som: lepra, amöbadysenteri och bilharzia, men avsevärd de] av laboratoriebunden forskning kan därvidlag ske i i-land. Därtill kommer att klinisk forskning över dessa sjukdomar numera möjliggörs genom att tropiska sjukdomar i ökad utsträckning även förekommer i i-länder.

• Sida 67
•  Original

Undernäring utgör ett väldigt och sammansatt problemkomplex. Vill man på ett något så när fullständigt sätt diskutera näringsproblem, måste man ta upp frågor som rör produktion, distribution, lagring och beredning av föda i alla dess olika aspekter. Konsumtion och den biologiska omsättningen av födoämnen i kröppen samt effekterna av denna process på individens hälsotillstånd representerar ett annat centralt område inom det stora problemkomplexet. Om man gör en översikt av de olika forskningsgrenar som måste samverka för att kartlägga näringssituationen i ett samhälle, så får man från en annan utgångspunkt en lika komplicerad bild. Olika slag av samhällsvetenskap, jordbruks- och husdjurslära, fiskeriforskning, biokemi, klinisk medicin, socialmedicin, pedagogik, massmediaforskning måste alla vara med och flera andra.

Det går inte att på ett begränsat utrymme diskutera sektorn näringsfrågor i alla dessa aspekter. Vi har därför valt att exemplifiera några särskilt kritiska näringsproblem.

Återkommande tarmsjukdomar och buktuberkulos tillhör en av de vanligaste sjukdomsbilderna bland barn i u-länder. Sjukdomarna är förenade med diarrétillstånd, vilket leder till s.k. malabsorption eller sämre utnyttjande av födoämnen med stora förluster av protein via mag-tarmkanalen, vilket i sin tur leder till undernäring eller försämrar ett redan dåligt näringstillstånd. Problemet är inte enbart att skaffa fram nya äggvitekällor utan att försöka förhindra stora förluster av tillgänglig förtärd äggvita.

Sambanden mellan undernäring och kroppens motståndskraft mot infektioner är otillräckligt kända. Det är exempelvis allmänt accepterat att sjuklighet och dödlighet vid en hel rad infektioner såsom tuberkulos, variga hjärnhinneinflammationer och vissa av virus orsakade hjärnhinnein- flammationer är avsevärt ökad vid dåligt näringstillstånd. Man vet inte något om orsakerna härtill och har därför inte några möjligheter att hjälpa upp situationen på ett enkelt sätt. Man har också otillräckliga kunskaper om kroppens svar på förebyggande vaccinationer vid undernä- ring. Modern immunologisk forskning har engagerats i mycket ringa omfattning inom detta fält. Bröstmjölksuppfödningens betydelse har dock Lppmärksammats på senare år sedan man funnit att bröstmjölks- uppfödda barn drabbas av färre infektioner.

Totalt produceras årligen ca 20 miljoner ton bröstmjölk med en halt av högvärdigt protein motsvarande närmare 250 000 ton. Det är uppenbart att en nu hotande nedgång i amningen även i u-länderna, där majoriteten av befolkningen — av ekonomiska och hygieniska skäl — inte på tillfredsställande sätt kan genomföra en konstgjord uppfödning, kan innebära ytterst allvarliga konsekvenser för barnens liv och hälsa.

Forskningsinsatser rörande kostens näringsfysiologiska sammansätt- ning hzr en hög angelägenhetsgrad.

Även om vi äger vissa kunskaper om födoämnenas näringsmässiga sammaisättning och biologiska näringsvärde, är det uppenbart att större intresse bör ägnas åt deras näringsvärde i den form de serveras i praktiken, dvs. i sammansatta måltider. Därtill kommer att kunskaperna om hur näringsvärdet påverkas vid förädling av födoämnen liksom under

• Sida 68
•  Original

matlagningen är mycket begränsade.

Vid genomförande av alla näringsprogram i u-land är en förutsättning att man äger goda kunskaper om den aktuella kostsituationen i fråga. Detta ställer krav på att en invändningsfri metod finns för att genomföra bl. a. en konsumtionsstudie.

I u-länder befinner sig icke-privilegierade grupper, dvs. i allmänhet den stora majoriteten av befolkningen, i den situationen att alla barn efter amningens upphörande och fram till 3—4 års ålder genomgår en period av protein-kalori-undernäring. Orsakerna är många. En viktig faktor är att de flesta kulturer saknar speciella avvänjningskoster som kan tillgodose det unga, snabbt växande barnets speciella behov och överbrygga den riskfyllda perioden mellan amningens avslutande och till dess vuxenkos- ten blir någorlunda acceptabel. Behovet av ökad forskning för att få fram förbättrade avvänjningskoster, antingen hemlagade eller industriellt till- verkade och distribuerade får anses vara mycket stort. I detta samman- hang skall behovet av förbättrade resurser för klinisk testning av nya kosttyper och födoämnen understrykas. Ytterligare ett viktigt forsknings- område är. sambandet mellan tidig undernäring och mental utveckling. Hjärnan växer mycket snabbt under fosterlivet och tiden närmast efter födelsen. Hos ett tre års barn är hjärnans vikt redan 80 % av den vuxnes medan kroppsvikten endast är 20 %. De egentliga nervcellerna har nått sitt definitiva antal redan vid födelsen, cellerna i hjärnans stödjevävnad (glian) först vid ca 6 månaders ålder. Även efter denna tidpunkt pågår under flera år betydelsefulla kemiska mognadsprocesser, då nervtrådarna omges av isolerande höljen (myelinskidor).

Det föreligger nu starka indicier på att icke endast hjärnans byggnad utan också dess funktion — inbegripet vad vi i dagligt tal kallar intelligens — kan bli varaktigt lidande som följd av skador i tidig ålder. När man därvid söker värdera inverkan av undernäring som sådan måste man dock hålla i minnet att även andra ogynnsamma miljöfaktorer kan påverka den mentala utvecklingen, t. ex. hopade infektioner, bristande stimulans från omgivningen, skilsmässa från modern etc. För närvarande pågår vid ett tiotal centra i u-länder brett upplagda studier som syftar till en värdering av de tidiga miljöskadornas, och därvid speciellt undernäringens, inverkan på intelligens hos skolbarn och vuxna.

Iakttagelsen att tidig undernäring kan påverka hjärnans utveckling, sannolikt också varaktigt nedsätta den intellektuella prestationsförmågan, har tilldragit sig stort intresse under senare år och givit politiker anledning till allvarlig eftertanke om undernäringens roll som hinder för det sociala och ekonomiska framåtskridandet.

Ekologi

Ekologin handlar om samspelet mellan levande organismer och deras omgivande miljö. Detta är i högsta grad ett internationellt problem. Jorden utgör ur ekologisk synpunkt en helhet uppbyggd av olika ekosystem som är intimt kopplade till varandra. Många av dessa är speciella för områden som kan betecknas som underutvecklade och underutvecklingen påverkar och påverkas av dessa ekosystem. Särskilt

• Sida 69
•  Original

klart illustreras detta av den s.k. involutionsprocessen på Java som diskuteras i bilaga 2. I viss mening kan man således tala om ett underutvecklingens ekologiproblem men det globala perspektivet måste alltid finnas med. En påminnelse om detta ges av de globala konsekvenser som en exploatering av Amazonas-området i Brasilien skulle få. Även om de ekologiska effekterna av ett sådant ingrepp skulle bli avsevärda bör de bedömas i sin relation till de globala ekologiska kostnader som den industriella kulturen i sin nuvarande form medför.

Underutvecklingens ekologiska problem kan grovt indelas i problem som förorsakas direkt av underutvecklingens tillstånd och problem som förorsakas av olika åtgärder som vidtagits för att häva detta tillstånd.

Inom den första kategorin av problem märks främst vissa konsekvenser av befolkningsutvecklingen. Som exempel kan nämnas att ett växande befolkningstryck tvingar fram uppodling av jordar, som är olämpliga för åkerbruk, vilket får ödesdigra erosionsprocesser som följd. Befolknings- tätheten och slumbildningen leder till stora hygieniska problem bl. a. genom att latrinerna förorenar dricksvattnet.

När det gäller den andra kategorin kan exempellistan göras lång. Det är mycket sällan som utvecklingsprojekt startat utifrån en grundlig ekolo- gisk kartläggning. lnsektsbekämpningsmedlet DDT betraktades länge som en mänsklighetens välgörare tills rapporter började strömma in om förgiftad fisk, underminerande av naturens egna försvarsmekanismer och cancerframkallande verkningar. Det finns exempel på bekämpning av skadeinsekter som främst gått ut över de rovinsekter, som tidigare hållit skadeinsekter i schack. Resultatet har blivit fler skadeinsekter och mindre skördar. De stora dammbyggena i tredje världen har gett energikällor och vatten för irrigationsändarnål, men samtidigt har det stillastående vattnet ökat tse—tse-flugans frekvens och förekomsten av bilharzia. Bo- skapsprojekt som avsett att ge mer kött har inlett erosionsprocesser som minskat betet. Den gröna revolutionens paketprogram — bevattning, konstgödsel, högavkastande sädessorter — har på många håll rubbat grundvattennivån och medfört saltavlagringar i jorden. Exemplen skulle som sagt kunna mångfaldigas. En slutsats är att den teknologiska utveckling som är nödvändig för att öka den materiella standarden i tredje världen förutsätter en omfattande ekologisk forskning.

Den i annat sammanhang berörda World Plan of Action for the Application of Science and Technology to Development ger relativt stort utrymme åt ekologiska synpunkter. Granskar man de 13 prioriteringsom- råden som tas upp i ACAST-rapporten så finner man att 11 av dem har direkt ekologisk anknytning.

Sammanför man dessa prioriteringsområden i större grupper får man följande indelning. Projekt som avser att öka den biologiska produktivi- teten för vissa produkter: protein, jordbruksgrödor, skogsprodukter och fisk. En annan huvudgrupp omfattar forskning för att få fram skydd mot sjukdomar och skadegörare hos människor, husdjur och kulturväxter. En tredje huvudgrupp sysslar med kontroll av faktorer såsom grundvatten och saltförhållanden. En fjärde grupp utgörs av forskningen kring människans fertilitet. Gemensamt för dessa prioriteringar år, att även om de kräver stora forskningsinsatser inom specialområden, så krävs, om

• Sida 70
•  Original

resultaten skall kunna utnyttjas, insatser och bedömningar, där naturve- tenskapliga, sociala och ekonomiska faktorer måste integreras.

Teknologi

Med termen teknologi avses det praktiska utnyttjandet av kunskap för att fylla olika specifika behov, framför allt inom produktionen. Den tekniska nivån i ett samhälle är av stor betydelse för produktiviteten och därmed för den materiella levnadsstandarden. Det är svårt att isolera teknikfak- torn från andra väsentliga faktorer, någon entydig uppfattning om dess roll finns inte ens för industriländernas ekonomiska utveckling.

Generellt har dock u-länderna själva lagt stor vikt vid överförande av avancerad teknologi från i-länderna för att bygga upp en inhemsk kvalificerad industri, både för att ersätta import och i viss utsträckning också för att skapa nya exportprodukter. Inom gruvindustri, pappersin- dustri, textilindustri och verkstadsindustri har modern teknik utnyttjats i stor utsträckning. Inom andra branscher har traditionell teknik i högre utsträckning fortfarande en dominerande ställning, t. ex. livsmedelsindu- stri, byggnadsindustri, trävaruindustri och diverse råvaruförädlingsindu- stri.

Den teknologiska utvecklingen i tredje världen har hittills skett genom överförande av teknologi från i-land till u-land (transfer of technology), medan ansträngningarna att utveckla en inhemsk teknologi (indigenous technology) spelat en underordnad roll. Under de senaste åren har denna senare strategi kommit att betonas alltmer.

Utifrån det perspektiv på underutveckling och utveckling som tecknats i kapitel ] måste en uppbyggnad av u-ländernas forskningspotential som skapar förutsättningar för en självständig teknologiutveckling anses vara det mest angelägna. Samma bedömning finns i förslaget till FN:s världsplan för vetenskap och teknologi. Det är när denna förutsättning föreligger som teknologiöverföringen på ett riktigt sätt medverkar till landets utveckling.

Teknologiöverförandet är ingen mekanisk process utan bör inbegripa ett medvetet teknologival och en medveten teknologianpassning.

Mot denna bakgrund utgör teknologin ett angeläget område för utvecklingsforskningen, såväl den utvecklingsteoretiska, som försöker skapa en allmän utvecklingsteori, där teknologin ingår som en integrerad del, som den sektoriella, som studerar praktiska problem i samband med överförandet av teknik. Den sistnämnda producerar också kunskap och utvecklar teknik för olika samhällsfunktioner och näringsgrenar etc. Här behandlas endast den sektoriella teknologiska forskningen, medan de utvecklingsteoretiska aspekterna på teknologin får en mera ingående behandling i bilaga 2.

I detta sammanhang har begreppet ”appropriate technology” (anpas- sad teknologi) kommit att spela en stor roll i diskussionen. Begreppet ”appropriate technology” har alltmer ersatt det tidigare begreppet ”intermediate technology” och bakom denna begreppsförändring ligger en växande medvetenhet om att det inte främst gäller en enklare teknologi av den typ som kom till användning i den industriella

• Sida 71
•  Original

revolutionens tidigare skede. Det är i stället fråga om en modern teknologi, som är adekvat med avseende på varierande produktionsbehov och förutsättningar som finns på olika håll i tredje världen.

En överföring av teknik som är anpassad till u-ländernas villkor och behov bör främst ske inom sektorer där erfarenheter redan finns av kontakter med u-länder och där ett forskningsarbete redan nedlagts för att skapa tillverkningsprocesser som passar mottagarländernas förhållan- den. I det följande ges, utan anspråk på fullständighet, några exempel på tekniska områden.

Mikrobiologisk teknik är ett område av största betydelse för u-länder- nas utveckling. Olika jäsningsprocesser utnyttjas för att behandla stärkelserika produkter innan de används som mat, både för att konservera födoämnet och för att höja dess näringsvärde. Det lokalt producerade ölet täcker t.ex. i vissa länder behovet av B-vitamin i kosten.

Systematisk forskning inom tillämpad mikrobiologi kan öppna nya metoder att tillgodogöra råvaror, att höja näringsvärdet på födan, att bekämpa skadeinsekter genom biologisk kontroll, att förbättra hälso- och sjukvård (vacciner, antibiotika etc.), att kontrollera smittsamma djursjuk- domar m. m.

En utomordentligt viktig metod för att förbättra jordarna och höja deras näringshalt är att tillföra jorden kväve genom kvävebindande bakterier. Forskning om biologisk kvävefixering har i i-länderna fått relativt låg prioritet eftersom energitillgångarna och transportsystemet gjort en centraliserad produktion av kvävegödselmedel naturlig. I u-länderna däremot bör en energisnål, decentraliserad gödningsteknologi framstå som ett centralt forskningsproblem. Detta problem kan angripas med mikrobiologiska metoder (inokulering av kvävebakterier) och även ur växtgenetisk synvinkel (utveckling av arter som förmår utnyttja kväve genom symbios med bakteriekulturer).

Ett annat mycket viktigt område är möjligheten att framställa proteinrika produkter baserade på kolhydratrika råmaterial t. ex. socker, stärkelse (kassava, tapioka) eller cellulosa (bagasse). Sådana industripro- cesser finns utvecklade och kan ofta anpassas till primitiva produktions- förhållanden men en rad specifika biotekniska problem behöver ägnas uppmärksamhet. Som exempel kan nämnas kylningsproblemen, behovet av billiga separationsmetoder och behovet av kemisk sterilisering av reaktorkärl och substrat.

En särskild tillämpning av denna teknik är att utveckla jäsningskulturer för användning i primitiva jäsningsprocesser på bynivå för att höja aminosyrehalten och förbättra aminosyresammansättningen i de födoäm- nen och foder som produceras lokalt.

Enzymteknologi är en annan tillämpning av mikrobiologisk teknik som bör kunna bli av stor betydelse. Vissa mycket komplexa processer genomförs i cellmembranen genom enzymreaktioner vid normalt tryck och låg temperatur. Motsvarande processer i den kemiska industrin kräver däremot ofta högt tryck, hög temperatur och därför tung och dyrbar utrustning.

Möjligheterna öppnar sig nu att kopiera naturens processmetoder

• Sida 72
•  Original

genom att binda enzymer i bestämda sekvenser till en reaktorkolonn. Komplicerade produktionsprocesser skulle kunna genomföras med enkel utrustning, till låg kostnad och med hög verkningsgrad vid en framgångs- rik tillämpning av dessa metoder. Denna typ av teknologi bör vara av stor potentiell betydelse för u-länderna, men kräver en omfattande mikrobio- logisk forskning på lång sikt.

Utnyttjandet av u-ländernas naturresurser innebär ofta att ny teknik måste utvecklas. Som exempel kan nämnas utvecklandet av flotations- separering och andra avancerade mineralutvinningsmetoder för att möjliggöra en lönsam mineralutvinning av malmer med låg mineralhalt.

Behovet av tidningspapper och papper för skolböcker, administration m. m. är snabbt stigande. De naturligt växande träslagen och den tropiska skogen är dock ofta svår att utnyttja för pappersmassa, bland annat därför att den är så artrik och heterogen och därför att den innehåller träslag med mörkfärgad ved.

Processer för framställning av mekanisk massa frnns dock som kan utnyttjas för pappersproduktion ur tropisk skog, men mycket forskning krävs för att vidareutveckla dessa och avpassa den efter de lokala arterna. Liknande problem kan föreligga när det gäller användandet av befintliga cellulosatillgångar. T. ex. får man vid rörsockerproduktion stora kvantite- ter bagasse som för närvarande inte kan utnyttjas fullt, men möjlighet bör finnas för att använda bagassen till pappersmassa eller för att jäsa den till djurfoder.

Energiproduktion är en annan delsektor. Till en del utnyttjas samma produktionsmetoder som i i-länderna: oljekraftverk, vattenkraft etc., men det finns ett särskilt behov av små och portabla energikällor. Kommu- nikationssystemet (radio, undervisningstelevision) liksom energibehov vid speciella fasta installationer i avlägsna trakter kan ibland endast med svårighet klaras med hjälp av portabla oljedrivna kraftkällor. Utnyttjan- det av solenergin för sådana speciella användningsområden där kapital- kostnaderna är av underordnad betydelse är redan på väg.

Transportområdet i ett u-land rymmer många problem som är speciella för förhållandena och där forskning behövs. Transportforskning har bedrivits intensivt i industriländerna. En direkt tillämpning av dessa forskningsresultat i u-länderna är dock inte möjlig. Trafiktätheten är ofta lägre liksom tillgången till lagringsmöjligheter.

Som exempel kan nämnas utvecklingen av hanteringsmetoder för sjöburet gods. Hamn— och terrninalfunktionerna behöver kunna byggas ut stegvis med hänsynstagande till u-landets resurser. Den tekniska, ekono- miska och sociala hänsynen måste undersökas för att en riktig utform- ning av transport- och hanteringssystemen skall kunna utvecklas. T. ex. bör en övergång till pallade fartyg kunna medföra en väsentlig besparing i hanteringskostnaderna jämfört med frakt med konventionella fartyg. När bara en liten del av lasten lossas kan hanteringskostnaderna radikalt sänkas genom användning av pråmbärande fartyg. Dessa bör också kunna tillåta en arbetskraftintensivare lossningsteknik, vilket i sin tur kan sänka kostnaderna och öka arbetstillfällen i staden.

Anläggningstransporter är en annan delsektor. Det kan gälla röjnings- arbeten där valet av arbetsmetodik (manuell eller maskinell teknik), samt

• Sida 73
•  Original

system för borttransporterna är väsentliga att studera. Det kan gälla schaktningsarbeten, överbyggnadsarbeten och byggen av broar, viadukter m. m. Gemensamt är att olika lösningar bör kunna sökas utgående från kraven på transportvolym, transportvägar, graden av maskinell hantering samt tillgången på arbetskraft. Ett mekaniskt överförande av i-ländernas metoder innebär inte sällan stort slöseri med befintliga resurser.

Byggnadsindustrin är i de allra flesta fall baserad på lokala material. Eftersom råvarorna är billiga utgör transportkostnaden en väsentlig del av totalkostnaden.

Forskning om lämplig teknologi för byggande innebär inte bara nya konstruktioner anpassade efter platsens klimatförhållanden och använd- ningsbehov utan också utveckling av byggmaterial som utnyttjar lokala råvaror. Ofta kan man utveckla lokala traditioner. T. ex. används i många torra områden soltorkat jordtegel. Det är ett utmärkt byggnadsmaterial, väl anpassat efter de lokala förhållandena. Dock skulle en ytförstärkning av jordteglet öka deras hållfasthet både mekaniskt och deras motstånds- kraft mot väder. Utvecklandet av ett sådant tegel bör alltså kunna medföra att större konstruktioner kan uppföras än vad nu är fallet och att de får en längre livslängd, men att kostnaderna ändå kan hållas låga.

Läkemedelsindustrin är ett annat område där u-länderna i allmänhet inte kunnat konkurrera med i-länderna. Det finns dock områden där u-länderna har speciella förutsättningar att tillverka medicin både för lokalt bruk och för export. En del tropiska växter innehåller farmakolo- giskt verksamma substanser. Som exempel kan nämnas sisalhampa som odlas i stor skala i Kenya, vilken kan utnyttjas som råmaterial för den farmaceutiska industrin vid syntes av cortison och cortisonderivat.

På sjukvårdssidan bör vidare utvecklandet av sjukvårdsteknologi vara väsentlig. En viktig aspekt är att framställa utrustning anpassad för mottagarlandets behov. För att sådan instrumentering skall kunna utnyttjas i masshälsovården krävs att den är billig och oöm. Den skall också kräva liten energi så den kan kopplas till det lokala elnätet och till portabla energikällor.

• Sida 74
•  Original

• Sida 75
•  Original

H Hittillsvarande utvecklingsforskning: En översikt

4. Utvecklingsforskning och de internationella organisationerna

Forskningens betydelse för u-ländernas utvecklingsprocess har under senare år betonats i ökad utsträckning i den internationella utvecklings- strategiska debatten. Definierade handlingsprogram som en uppföljning av de strategiuttalanden av mycket generell natur, vilka under det sista decenniet antagits i olika internationella fora saknas dock fortfarande i stor utsträckning. I varje försök till översikt av internationellt organiserad utvecklingsforskning ligger tonvikten i beskrivningen som regel på FN-systemet och dess verksamhet. Härvid döljs ofta det faktum att FN—organen ingalunda har denna dominerande roll, när det gäller faktiskt igångsättande och bedrivande av u-landsinriktad forskning. FN:s vikti- gaste insatser kan sägas ha legat på det normbildande planet. Den mest betydelsefulla internationella u-landsinriktade forskningen liksom för- söken att samordna denna har ofta skett utanför FN-systemets ram genom insatser av internationellt arbetande stiftelser och vissa andra organ.

I denna översikt ges först en kortfattad historik över framväxten av olika FN-organ med uppgifter inom detta område. Därefter diskuteras FN-organens normbildande verksamhet på forskningens område. Av utrymmesskäl har vi måst avstå från en fullständig redogörelse för u-landsinriktad forskningsverksamhet inom FN-organen. En sådan är dessutom av många skäl en komplicerad uppgift. I stället har vi valt, att inom ramen för en allmän beskrivning av FN-systemet ge vissa exempel som belyser FN:s engagemang i forskningsfrågor. Vi ger först en kortfattad översikt av FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Bland fackorga- nen behandlar vi världshälsoorganisationen, WHO; FN:s organisation för undervisning, vetenskap och kultur, UNESCO; det internationella atom- energiorganet IAEA; Världsbanken IBRD; ett forskningsprogram inom ramen för den internationella arbetsorganisationens, ILO, verksamhet; några organ verksamma inom området teknologiöverföring samt en rådgivande grupp till FN-systemet. FNs livsmedels- och jordbruksorga- nisation, FAO, vars insatser inom forskningens område utsatts för betydande kritik, omnämnes i samband med genomgången av vissa internationella forskningsprogram. Vi avslutar exemplifieringen med att beskriva verksamheten vid några till FN anknutna forskningsinstitut.

• Sida 76
•  Original

Efter en översiktlig bedömning av FN-organens insatser redogör vi för några samordningsansträngningar, som skett i huvudsak utanför F N-syste- mets ram. Till sist presenteras några andra typer av internationella organisationer.

Beskrivningen av de internationella organens verksamhet belyser förhållandet, att de insatser, som hitintills skett till förmån för u-ländernas forskning, är bristfälliga. U-ländernas forskningsbehov är fortfarande i ringa mån identifierade av dessa länder själva. Forsknings- fronterna definieras alltjämt i hög grad av i-länderna och dessas forskargrupper. Inom ramen för de internationella samordningsansträng- ningar inom forskningens område som skett, har u-länderna spelat en förhållandevis obetydlig roll. Det är inte heller säkert, att t. ex. den internationella jordbruksforskningen om högavkastande sädesslag kom- mit till stånd, om man uppställt ett omfattande engagemang från u-ländernas sida som ett krav för forskningens igångsättande. En ändrad prioritering från dessa länders sida kan emellertid under senare tid förmärkas. Hitintills har dock u-ländernas ökade intresse för forskningens betydelse inom utvecklingspolitiken tagit sig uttryck i försök att åstadkomma internationella beslut om procentuella målsättningar för i-ländernas forskningsstöd snarare än i utarbetande av konkreta hand- lingsprogram. Vid de internationella ansträngningar, som bör komma till stånd för att åstadkomma ett större stöd till u-landsinriktad forskning och en bättre internationell samordning måste u-länderna spela en mer dominerande roll. Samtidigt är det viktigt, att man inte drar någon bestämd skiljelinje mellan u-landsforskning och annan forskning. De största utvecklingsproblemen — t. ex. att få fram tillräckligt med föda genom bättre avkastning från jordbruket eller att hålla tillbaka folkök- ningen genom födelsekontroll — är globala.

4.1 Forskning inom FN-syslemet — en historik

Främjande av internationell ekonomisk och social utveckling är ett huvudmål för FN-systemet enligt den år 1945 antagna stadgan. Att existerande kunskap måste utnyttjas för att nå detta mål framgår också av stadgan och av inrättandet — på ett tidigt stadium — av ett antal nya fackorgan inom olika områden. Det inledande arbetet inom sådana organ som FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation FAO, världshälsoorga- nisationen WHO liksom av FN:s organisation för undervisning, vetenskap och kultur UNESCO rörde i hög grad tillämpning av vetenskap och teknik i utvecklingsarbetet. Den sistnämnda organisationen fick också som en av sina huvuduppgifter att medverka vid uppbyggnad av forsknings- resurserna. Genom beslut av FN:s generalförsamling och det permanenta organet för samordning av FN-systemets verksamhet av ekonomisk och social karaktär — det ekonomiska och sociala rådet ECOSOC _ upprättades tidigt inom FN:s sekretariat särskilda avdelningar för

• Sida 77
•  Original

områden, som ej täcktes av andra FN-organ. Exempel på sådana områden är naturresurser, energi- och transportfrågor.

Omkring 1950 började FN-systemet utvidga sin 5. k. tekniska bistånds- verksamhet genom frivilliga bidrag från medlemsländerna, vilka komplet- terade de resurser, som stod till buds via de olika organens reguljära budgetar. Inom ramen för biståndsverksamheten ställdes stipendier, experter samt ekonomiska och andra resurser till förfogande för utredningar och uppbyggnad av olika institutioner — även sådana med forskningsuppgifter — i u-länderna. Biståndsprogrammet blev senare (1965) konsoliderat under FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Ett antal organ av samma slag som de förut nämnda fackorganen hade under tiden vuxit fram såsom det internationella atomenergiorganet IAEA, FN:s organisation för industriell utveckling, UNIDO, och andra, vilka blev exekutiva organ för den genom UNDP finansierade biståndsverksam- heten. Redan existerande organ såsom den internationella arbetsorganisa- tionen, ILO, och internationella teleunionen, ITU, anpassade sina program så att dessa även kom att innefatta tillämpning av vetenskap och teknik i utvecklingsarbetet. FN:s regionala ekonomiska kommissioner började också spela en viss roll vad gäller identifiering av problem och rådgivning till u-landsregeringar.

Den ökade medvetenheten om behovet av tillämpning av vetenskap och teknik1 på utvecklingsproblemen under femtio- och sextiotalen var anledningen till anordnandet av en stor vetenskaplig F N-konferens 1963 i Geneve — United Nations Conference on Science and Technology, UNCSAT. Denna ledde till förstärkningar av FN-systemets maskineri för forskningsfrågor — bl. a. skedde en vidgning av UNESCO:s uppgifter. För att fullfölja konferensens arbete beslöt ECOSOC 1963 inrätta en rådgivande expertkommitte' — United Nations Advisory Committee on the Application of Science and Technology of Development, ACAST, vilken kom att bestå av ett antal individuellt utvalda forskare inom det naturvetenskapliga och tekniska men även det ekonomiska området. ACAST:s uppgift var att utarbeta rekommendationer till ECOSOC baserade på kommitténs överblick över FN-systemets program och aktiviteter. ACAST har genom sitt arbete — t.ex. förslaget till FN:s forskningsplan (se nedan) — bidragit till att skapa en ökad förståelse för ett antal problemkomplex inom forskningsområdet (bl. a. proteinområ- det). Varken UNCSAT-konferensen 1963 eller ACAST:s arbete har dock haft något större inflytande på u-länders och i-länders forskningspolitik. Med anledning härav beslöt man inrätta en särskild forskningspolitisk kommitté inom ECOSOC — Committee on Science and Technology for Development — till vilken ACAST med förlängt mandat skulle fungera som expertorgan.

4.2 FN—organens normbildande verksamhet

Vid en bedömning av FN-systemets verksamhet till förmån för en utbyggnad av u-ländernas forskningsresurser och ett ökat engagemang i

1Med begreppet forskning — ”science and technology” — avses i FN:s terminologi naturvetenskap och teknik (se kap. 1).

• Sida 78
•  Original

denna uppgift från i-ländernas sida måste hänsyn tagas till två typer av aktiviteter: dels den s. k. normbildande verksamheten genom utredningar, resolutioner, rekommendationer och konventioner, dels det direkta engagemanget i forskning inom ramen för utvecklingssamarbetet.

Ett av de dokument, som kommit att spela en roll för en ökning av medvetenheten om forskningens betydelse för u-ländernas utveckling, är den s. k. Pearson-rapporten — Partners in Development 1969 — utarbetad av en av Världsbanken tillsatt expertgrupp under ledning av Lester B. Pearson. I rapporten framhölls, att i-ländernas forskningsresurser i mycket högre grad borde inriktas på u-ländernas utvecklingsproblem. Som en målsättning föreslås, att fem procent av i-ländernas offentliga utgifter för forskning och utvecklingsarbete borde gälla sådana problem — härav minst hälften för forskning bedriven i u-länderna. Rekommenda- tionerna är föga konkreta men man anger vissa prioritetsområden (befolkningsfrågor, utbildning, jordbruk, urbaniseringsproblem) och för- ordar uppbyggnad av internationella institut inom dessa områden. De ansträngningar, som senare gjorts inom den internationella jordbruks- forskningens område (se nedan), är delvis ett resultat av Pearson-rappor- tens rekommendationer.

Ett av de viktigaste normgivande dokumenten under senare år är den s. k. strategien för FN .s andra utvecklingsårtionde DDZ (Second Develop- ment Decade), som antogs av generalförsamlingen i oktober 1970 (resolution 2626). Den 5. k. Stockholmsrapporten 1970 från ett av FN tillkallat expertmöte, vars rekommendationer om ett integrerat synsätt på utveckling togs upp i generalförsamlingens resolution 2681 samma år, betonar dels vikten av att överbrygga klyftan mellan social och teknisk planering, dels behovet av forskning som underlag för den allmänna utvecklingsplaneringen.

När FNs generalförsamling 1960 förklarade det kommande årtiondet för FNs utvecklingsdecennium, var ett av huvudmålen, att bruttonatio- nalprodukten i u-länderna skulle öka med 5 % per år. Enligt de beräkningar, som gjordes vid periodens slut, hade man uppnått en faktisk genomsnittlig tillväxttakt av 4,6 % om året. Denna tillväxt var dock icke relaterad till den befolkningsökning, som samtidigt skett. Tillväxten per capita höll sig kring ca 2 %. Man tvingades konstatera, att klyftan mellan u-länderna och de rika länderna fortsatte att öka. Mot bakgrunden av denna utveckling utarbetades den nyss nämnda utvecklingsstrategien för det andra utvecklingsårtiondet, vilken antogs enhälligt på 25-årsdagen av världsorganisationens tillkomst. I strategitexten sägs beträffande veten- skap och teknologi bl.a., att u-länderna med bistånd från den övriga delen av världen borde fortsätta att öka sina utgifter för forskning och utveckling. Mot slutet av decenniet borde dessa uppgå till minst 0,5 % av bruttonationalprodukten, BNP. Forskningsprogrammen borde särskilt inriktas på utveckling av lokalt anpassade teknologier och på tillämp- ningsproblem. En infrastruktur på forskningens område måste skapas. I-länderna föreslogs utöka den del av biståndet som avsåg stöd åt forskning i u-länderna. Vidare borde i-länderna i sin egen forskning ägna ökad uppmärksamhet åt problem av relevans för u-länderna. En väsentlig del av dessa resurser borde lokaliseras till u-länderna. Frågan om att ange

• Sida 79
•  Original

ett mål i procent av i-ländernas BNP skulle tagas upp vid den granskning och värdering av strategien, som skulle äga rum 1972. Man betonade vidare vikten av system för resultatvärdering.

I samband med översynen inom ECOSOC av resultaten av DD2-strate- gien under 1970-talets två första år framhölls, att inga åtgärder av betydelse vidtagits på forskningsområdet, sedan strategien antagits. Vid det första mötet med ECOSOC:s forskningSpolitiska kommitté 1973 ägde en konfrontation rum mellan i- och u-länder. U-länderna krävde, att i-länderna inom ramen för sitt finansiella och tekniska bistånd skulle fortsätta att öka stödet till u-ländernas forskning, så att detta vid mitten av decenniet motsvarade 0,05 % av i-ländernas BNP. 10 % av i-ländernas totala icke-militära forskningsutgifter skulle vidare vid slutet av 1970-ta- let anslås till forskning av intresse för u-länderna. U-länderna skulle åtaga sig att fortsätta att öka sina forskningsutgifter, så att dessa vid årtiondets slut uppgick till 1 % av BNP. I-länderna ställde sig i princip välvilliga till en ökning av stödet till u-ländernas forskning men awisade förslagen om kvantitativa mål med hänvisning bl. a. till definitionsproblem och svårigheten att påverka den privata sektorns forskning. U-ländernas förslag antogs ändå av kommitténs majoritet och det accepterades också av ECOSOC:s översynskommitté som riktlinje för översynen av strategien 1975.

Bland internationella strategidokument inom forskningsområdet kan vidare nämnas det förslag till världsplan på forskningsområdet ”World Plan of Action for the Application of Science and Technology to Development”, vilket utarbetats av expertgruppen ACAST som ett led i dess bidrag till arbetet inför FN:s andra utvecklingsårtionde. Arbetet på planen påbörjades av en expertgrupp vid Sussexuniversitetet under ledning av utvecklingsekonomen Hans Singer. Planen upptar dels allmän- na rekommendationer såsom det angelägna i uppbyggnaden av en infrastruktur på forskningsområdet i u-länderna, dels angelägna ämnes- områden för forskning samt för tillämpning av existerande forsknings- resultat.1

4.3 Utvecklingsforskning inom FN-organen

Både inom FN—organens reguljära verksamhet och inom den del av aktiviteterna, som finansieras av FN:s utvecklingsprogram UNDP, ges

1 Som en konsekvens av de allmänna slutsatserna uppräknas i världsplanen följande prioriteringsområden för forskning och för tillämpning av existerande kunskap.

A. Prioritetsområden för forskning

— högavkastande arter av grundläggande födoämnen — ätliga proteiner — fiske och fiskebistånd — insektsbekämpning — tropiska hårda virkesslag och fibrer — grundvatten

— avsaltning

— torra och ofruktbara jordar — varningssystem mot naturkatastrofer — inhemska byggnadsmaterial (fortsättning nästa sida)

• Sida 80
•  Original

stöd till forskning i många former liksom bidrag till uppbyggnad av en forskningens infrastruktur i enskilda u-länder. Det arbete i form av utredningar, studier, analyser etc. som utföres antingen inom olika organs sekretariat eller med hjälp av anställda konsulter är många gånger av kvalificerat slag och kan ofta betraktas som forskning i vid bemärkelse. Ett antal internationella forskningsinstitut finns också upprättade av FN. I tidigare avsnitt har ECOSOC och några av dessa kommittéer med forskningspolitiska uppgifter berörts, t. ex. ACAST. I det följande presenteras kortfattat några viktiga organ och program.

FN.—s utvecklingsprogram UNDP

Några exempel på FN .s fackorgans verksamhet

Världshälsoorganisationen, WHO FN:s organisation för undervisning, vetenskap och kultur, UNESCO Det internationella atomenergiorganet, IAEA Ett världssysselsättningsprogram, WEP, knutet till den internationella arbetsorganisationen ILO

Världsbankens, IBRD, forskningSprogram

Några organ verksamma inom området teknologiöverföring, framför allt FN's konferens för handel och utveckling, UNCTAD samt FN:s organisation för industriell utveckling, UNIDO

FN:s rådgivande grupp för proteinfrågor, PAG

Några till FN anknutna forskningsinstitut FN's forskningsinstitut för social utveckling, UNRISD Internationella institutet för utbildningsplanering, IIEP

Ett speciellt FN-initiativ : att starta ett FN-universitet.

4.3.1 FNs utvecklingsprogram UNDP

UNDP är huvudfinansiär för en omfattande verksamhet, som utföres främst av FN:s fackorgan. Stöd till forskningsverksamhet i u-länderna liksom till annat utvecklingsarbete skall i första hand lämnas inom ramen för de 5. k. länderprogrammen. Denna typ av planering, som införts för att främja en ökad koordinering av biståndet, innebär att FN-systemets insatser i ett visst mottagarland samordnas med landets långtidsplaner. UNDst verksamhet skall styras av s. k. länderprogram, som utarbetats av

— forskning och konstruktionsarbete inom industri (metallurgi, kemisk industri, naturfiber, småindustri etc.)

— bilharzia

— mänsklig fortplantning

B. Prioritetsområden för tillämpning av existerande kunskaper och rön

— lagring och konservering av jordbruksprodukter — kontroll av sjukdomar hos boskap — kontroll av mänskliga sjukdomar (kolera, smittkoppor, lepra m. m.) — husbyggnadsmetoder — glas och keramik — förbättring och förstärkning av utbildning i naturvetenskap på mellanskolnivå — industriell rådgivning — utnyttjande av naturtillgångar

• Sida 81
•  Original

mottagarlandet i samråd med UNDP:s platsrepresentanter och som skall omfatta hela FN-systemets biståndsverksamhet i landet ifråga under planperioden. Dessa program kan vara till vägledning även för andra biståndsgivares planering. Stöd till en utbyggnad av forskningsresurser åsättes emellertid en låg prioritet i de flesta u-länder. UNDP hävdar dock — med en mycket vid definition av forskningsstöd — att cirka hälften av UNDst bidrag går till sådan verksamhet. UNDP stöder även viss forskning utanför länderprogrammen. Dels ges stöd till globala forsk- ningsprojekt (får t.v. uppgå till högst 1% av den totala budgeten), dels finansieras forskningsverksamhet via ett anslag till regionala program (18 % av budgeten). Bland de globala projekten kan nämnas en vid FN:s forskningsinstitut UNRISD pågående studie av sociala följder av den gröna revolutionen. Stöd till ett regionalt internationellt forsknings- institut för insektsbekämpning i Kenya har även utgått från UNDP.

4.3.2 FN 3 fackorgan WHO

Världshälsoorganisationen, WHO, tillkom 1948. Organisationen finansie- rar forskning genom bidrag till forskningsinstitutioner i olika länder med vilka man etablerat ett omfattande samarbete. Vidare stöder WHO vissa större internationella forskningsprogram, t. ex. inom fortplantningsbio- login genom bidrag från andra finansiärer (dels länder, dels internationel— la stiftelser). Organisationen prioriterar bl. a. följande områden: smitto- samma sjukdomar, omgivningshygien, nutrition, mänsklig fortplantning och kroniskt degenerativa sjukdomar. Ca 80 % av WHO:s forskningspro- gram berör u-länderna. Forskningsstödet är dock av ganska begränsad omfattning. Organisationen har visat en större lyhördhet för behovet av forskning än en del andra FN-organ, t. ex. FAO.

UNESCO

UNESCO — FNs organisation för undervisning, vetenskap och kultur, vilken bildades 1946, har som uppgift att arbeta för utökade och förbättrade utbildningsmöjligheter, för stöd till och samordning av forskning av internationell betydelse samt för främjande av kulturellt samarbete.

Stöd till forskningsprojekt ingår i alla avdelningars program. Organisa- tionen har inom FN-systemet huvudansvaret för forskarutbildning, t. ex. teknisk sådan. Ökad tonvikt kommer att läggas på forskningens roll i samhällsutvecklingen inom ramen för ett särskilt program —- Science in the 70s (Forskning under 1970-talet). UNESCO:s arbete på forsknings- området präglas av den organisatoriska uppdelningen mellan naturveten- skap och teknologi å den ena sidan och samhällsvetenskap och humaniora å den andra. Det forskningspolitiska programmet — vilket omfattar stöd till uppbyggnad av infrastruktur i u-länder för forskningsplanering, t. ex. genom experthjälp, anordnande av forskningspolitiska konferenser, insti- tutionsstöd etc. —— handläggs inom den naturvetenskaplig/teknologiska

• Sida 82
•  Original

avdelningen. Programmet avses också täcka motsvarande verksamhet för den samhällsvetenskapliga och humanistiska sektorn. Den faktiska samordningen ter sig dock otillfredsställande. UNESCO:s forskningspoli- tiska verksamhet har utsatts för kritik. Vid generalkonferensen 1972 förordades en mer enhetlig politik för UNESCO:s olika forskningsavdel— ningar. Samhällsvetenskap och humaniora borde, ansågs det, göra större insatser inom UNESCOs program.

De viktigaste insatserna synes UNESCO ha utfört inom ramen för stora internationella samarbetsprojekt, t. ex. den internationella hydrologiska dekaden, IHD, vilken startades 1965 i syfte att öka kunskapsunderlaget rörande vattnet i naturen. IHD skall följas upp med ett långsiktigt internationellt samarbetsprogram — International Hydrological Pro- gramme. Inom miljövårdsområdet fortsätter UNESCO programmet Man and the Bioscphere, MAB, vilket är en uppföljning av det nu avslutade internationella biologiska programmet, IBP. Vidare kan nämnas det internationella informationssystemet, UNISIST, det internationella geo- logiska programmet, IGCP, och det internationella oceanografiska pro- grammet IOC.

En icke-statlig organisation, som har ett mycket nära samarbete med UNESCO, är ICSU, International Council of Scientific Unions, den ledande internationella sammanslutningen av vetenskapliga samarbets— organisationer inom främst det naturvetenskapliga och tekniska området. Nationella organ som forskningsråd och akademier i både i- och u-länder är också medlemmar i ICSU. ICSU stöds ekonomiskt av UNESCO, men samarbetar också med andra organ, t.ex. med den meteorologiska världsorganisationen om ett globalt atmosfäriskt forskningsprogram. ICSU får anses ha stor betydelse för det internationella vetenskapliga samarbetet. Organisationen ger också möjligheter till internationellt forskningsutbyte med och mellan länder, som inte diplomatiskt erkänt varandra, och länder, som inte är medlemmar i FN.

IAEA

IAEA, det internationella atomenergiorganet, vilket upprättades 1957, har till uppgift att påskynda och utvidga användningen av atomenergi. I organisationens verksamhet ingår bl. a. ett stort program för övervakning av kärnbränslehanteringen samt ett omfattande arbete på utnyttjande av radioaktiv strålning och isotoper inom jordbruk, medicin och teknik. Säkerhetsfrågorna ägnas betydande uppmärksamhet, t. ex. hanteringen av radioaktivt avfall. IAEA ger stöd till u-länderna för tekniskt-vetenskapligt samarbete (utbildning, forskarutbyte, upprustning av forskningskapaci- tet) och har under det senaste året utvecklat metoder för bedömning av problem i samband med utbyggnad av kärnreaktorer i u-länder. Samar- betsprojekt med FAO och UNESCO pågår.

[LO:s World Employment Programme, WEP

U-ländernas och FN-systemets betoning av sysselsättningsfrågornas bety— delse för utvecklingspolitiken kan dateras från den senare hälften av 1960-talet. ILO, den internationella arbetsorganisationen, har 1969

• Sida 83
•  Original

startat ett särskilt handlingsprogram för sysselsättningsområdet, WEP, där forskning ingår. Organisationen har med finansiering av UNDP genomfört omfattande utredningar av sysselsättningSproblemens natur i olika u-länder: Colombia, Kenya, Sri Lanka (Ceylon) och Iran. WEP har tre huvudsyften: att allmänt bidraga till att informera om sysselsättningspro- blemens omfattning och natur, att uppmuntra olika länder att utarbeta särskilda strategier härför inom ramen för utvecklingspolitiken samt att främja ett internationellt samarbete, som stärker dylika utvecklingsstrate- gier. Programmet har främst tillkommit och utformats med hänsyn till u-ländernas behov, även om det också har betydelse för i-länderna. Sverige har givit vissa bidrag till WEP. Ett femårigt forsknings- och aktionsprogram inom ramen för WEP i syfte att stödja u-ländernas val av lämpliga teknologier har med bidrag från Sverige och UNDP startats 1972. Även organ som FAO, UNIDO och Världsbanken medverkar.

Världsbanken

Världsbanken, IBRD, vilken skapades 1944 och började sin verksamhet 1946, är ett till FN knutet organ. Banken är den största multilaterala finansiären av utvecklingsprogram och stöder framför allt infrastruktu- rella investeringar. Bistånd i egentlig mening lämnas genom den till banken hörande internationella utvecklingsfonden, IDA, som lämnar u-länder med svag ekonomi utvecklingskrediter på s. k. ”mjuka” villkor (50 års löptid, 10 års amorteringsfrihet, ingen ränta). Den större tonvikt, som i den utvecklingsstrategiska debatten under senare tid lagts på sociala aspekter, har även för banken inneburit någon förskjutning i inriktningen av programmet. Banken definierade tidigare utveckling enbart i rent ekonomiska termer. Detta synsätt är fortfarande dominerande inom organisationen. Som underlag för insatserna finns utarbetade sektorpro- gram inom olika områden som jordbruk och undervisning. Forskning ägnas betydande uppmärksamhet och har nyligen erhållit en speciell budget förutom de anslag, som utgår inom de olika sektoriella områdena. En vidgning av bankens aktiviteter inom forskningsområdet sker för närvarande. Banken har spelat en roll som katalysator för att öka stödet och förbättra samordningen inom flera forskningsområden. Dess insatser för internationell jordbruksforskning inom ramen för den nyupprättade konsultativa gruppen (se nedan) liksom inom andra områden är betydan- de. Bland initiativ under senare tid kan nämnas vissa påbörjade diskussioner med FN's rådgivande grupp för proteinfrågor (se nedan) för engagemang inom nutritionsforskningsområdet. Överväganden om lämp— liga metoder och tekniker för att förbättra levnadsförhållandena inom u-ländernas urbana slumområden har påbörjats.

Den kritik, som framför allt från u-länderna riktats mot Världsbanken är, att den icke frigjort sig tillräckligt från de största bidragsgivarnas intressen.

FN:s rådgivande grupp för pro tein frågor, PA G

Expertgruppen PAG inrättades av WHO 1955, omvandlades 1960 till FAO/WHO/UNICEF Protein Advisory Group och är sedan 1971 utvidgad

• Sida 84
•  Original

till att vara rådgivande i proteinfrågor till hela FN-systemet. PAG kan behandla alla frågeställningar som har med proteinförsörjningsfrågor i vid bemärkelse att göra. Forskningsfrågor är föremål för stort intresse. PAG är ett litet organ med obetydliga budgetresurser. Nyligen har PAG av Världsbanken ombetts tillsätta en arbetsgrupp för att inventera forsk- ningsbehov inom nutritionsområdet i syfte att få fram internationell finansiering av angelägen forskning.

Teknologiöverföring — engagemang för åtskilliga FNorgan

Frågor rörande överföring av teknologi från i-länder till u—länder kan tas som exempel på ett område, där ett antal FN-organ är berörda och där kompetenstvister orsakar hinder i arbetet. Huvudansvar ligger på UNIDO — FNs organisation för industriell utveckling (tekniska aspekter) och UNCTAD — FN:s handels- och utvecklingskonferens (utvecklings- och handelsaspekter) men även organ som UNESCO, ILO och FAO är berörda förutom att ECOSOC har ett allmänt samordnande ansvar. Samarbetsavtal för att reglera kompetensfördelningen mellan olika berörda organ har länge saknats eller varit så vagt utformade, att de föranlett många tvister. Stark kritik har vidare allmänt riktats mot UNIDO s verksamhet. Från u-ländernas sida har man länge betonat vikten av att på förmånliga villkor få del av i-ländernas patenterade teknologi. Överlämnande av i-landsföretags teknologi till u-länderna även mot ekonomisk ersättning måste dock orsaka stora problem t. ex. för dessa länders produktion och sysselsättning. Frågan avspeglas i olika strategiut- talanden — bl.a. Algerstadgan från 1967 och den inför den tredje världshandelskonferensen UNCTAD III 1971 antagna s.k. Limadeklara- tionen. Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, WIPO, som ansvarar för vissa internationella överenskommelser inom det industriella rättsskyddets område, bl. a. patentfrågor, utreder f. n. möjlig- heterna att skapa en särskild patentlicenskonvention. Syftet med denna skulle vara att ge u-länderna möjlighet att bättre överblicka den patenterade teknologien. Vid UNCTAD III iSantiago 1972 uttalade man sig i allmänna ordalag för en viss förstärkning av UNCTAD:s kompetens inom teknologiöverföringsområdet, vilket kan betraktas som en framgång för u-landsgruppen som arbetat för denna linje. I UNCTAD:s senaste arbetsprogram påpekas att man bl. a. med hjälp av forskning skall hjälpa u-länderna att förbättra sin tillgång till teknologi och sin teknologiska infrastruktur. Dessa uppgifter tangerar UNESCO:s kompetensområde.

4.3.3 Några till FN anknutna forskningsinstitut

Inom FN-systemet finns upprättade forskningsinstitut inom olika ämnes- områden. Här belyses närmare två av dessa. Båda instituten erhåller ekonomiskt stöd från Sverige. Det bör dock betonas att verksamheten är av ganska liten omfattning. En kritisk synpunkt, som framförts beträffan- de vissa internationella forskningsinstitut, är risken för en alltför generell inriktning av verksamheten orsakad av önskan att dra globalt giltiga slutsatser. Forskningsprogrammen blir därvid ej nog relaterade till de olikartade förhållandena i länderna.

• Sida 85
•  Original

UNRISD upprättades 1964 som ett fristående FN-organ med uppgift att bedriva forskning rörande sociala utvecklingsproblem — sambanden mellan olika typer av social och ekonomisk utveckling och olika faser av ekonomisk tillväxt. Arbetet bedrives inom fyra huvudområden, nämligen sambandet mellan social och ekonomisk utveckling, den sociala plane- ringens metodologi, regional utveckling och införande av sociala föränd- ringar och innovation på lokal nivå.

Flera av UNRISDs projekt har väckt ett betydande intresse t.ex. arbetet med att beskriva och analysera social förändring med hjälp av sociala indikatorer.

Internationella institutet för utbildningsplanering, IIEP

IIEP grundades 1963 på initiativ av UNESCO i samarbete med Världsbanken, Fordstiftelsen och franska staten. IIEP är knutet till UNESCO administrativt men intar en självständig ställning. Enligt stadgarna skall IIEP ge utbildning och bedriva forskning rörande internationell utbildningsplanering. Utveckling av instruktionsmaterial sker även och institutet har en omfattande publikations- och dokumenta- tionsverksamhet. Arbetet har under senare är allt mera kommit att inriktas på att tillgodose u-ländernas behov.

4.3.4 Ett FN-initiativ

FN:s generalförsamling antog 1972 ett förslag om att upprätta ett internationellt universitet, FN-universitetet, vilket skall vara underställt FN och UNESCO. Förutom en central enhet för programmering och koordinering skall universitetet bestå av ett nät av institutioner, som ägnar sig åt forskning om globala problem — mänskliga rättigheter, utveckling, miljö, utnyttjande av naturresurser samt tillämpning av vetenskap och teknik i utvecklingens tjänst. Finansieringen skall ske genom frivilliga bidrag. Om planerna kan förverkligas på avsett sätt torde förutsättningarna för internationell samordning av FN-systemets forsk- ning inom ramen för universitetets verksamhet kunna förbättras utan att möjligheter till nationella eller individuella initiativ går förlorade för bidragsgivaren.

4.4 Värdering av FN-organens verksamhet

FN-organen som biståndsförmedlare har vissa svagheter, som under senare år blivit allt mera uppenbara. UNDP har förmedlat så stora bidrag att programmet finansierar omkring hälften av hela den verksamhet, som nu bedrives av och inom FN:s fackorgan (FAO, UNESCO, ILO, WHO etc.). Biståndet har blivit en huvuduppgift, som dessa organisationer inte byggts upp för och till vilken deras organisation och arbetsmetoder inte är tillräckligt anpassade. Stora ansträngningar att förbättra FN-maskine- riet har gjorts under senare år men många brister kvarstår. Dessa

• Sida 86
•  Original

svagheter föranleder en del u-länder att söka och stundom även föredra bistånd från andra givare än FN-organen. Vissa av de angivna bristerna i FN-organens praktiska arbete sammanhänger med organisationens inter— nationella karaktär. Kraven på enhällighet i uttalanden om riktlinjer och åtgärder leder ofta till urvattnade kompromisser eller till majoritetsbe- slut, som inte respekteras.

Bristerna inom det internationella utvecklingssamarbetet framstår än klarare när FN ställs inför uppgiften att bygga upp en adekvat forskningsstruktur och en forskningsverksamhet anpassad till u—ländernas utvecklingSpolitik definierad i dessas utvecklingsplaner. Forskningsbe- hoven är fortfarande i ringa grad identifierade av u-länderna själva, vilket försvårar det internationella maskineriets möjligheter att lämna bistånd härvidlag.

4. 5 Samordningsansträngningar utanför FN—systemets ram

Med anledning av bristerna inom FN-systemet vad gäller åtgärder på forskningsområdet har i vissa andra fora — i kontakt och samverkan med närmast ansvariga FN-organ — vissa initiativ tagits för att åstadkomma en förbättrad internationell koordinering och en ökad verksamhet till förmån för u-ländernas forskning. Här bör nämnas åtgärder inom befolknings- och jordbruksforskningens område, i vilka Sverige spelat en viss roll.

Internationell samordning inom befolknings- och jordbruksforsknings- områdena

Under 1968—69 diskuterades mellan företrädare för SIDA och i första hand Fordstiftelsen möjligheten att i Sverige skapa ett internationellt centrum för forskning om mänsklig fortplantning och födelsebegräns- ning, som de båda organen sedan ett antal år särskilt intresserat sig för att finansiera. Efter utredning i Sverige kom man 1970 till slutsatsen att samordnings- och ledningsuppgiften snarare borde ligga hos Världshälso- organisationen, WHO, som under tiden blivit mer intresserad och kompetent på området. SIDA finansierade 1970 en undersökning i frågan inom WHO, och 1972 tillkom WHO:s särskilda fortplantningsforsknings- program till vilket Sverige och Fordstiftelsen blev de första bidragsgivar- na. Programmet rymmer dels forskning om reproduktionens biomedi- cinska aspekter, dels epidemologisk och administrativ forskning med tonvikt på medicinska tjänster inom hälso- och reproduktionsområdet. En rad finansiärer medverkar nu i detta program, som torde vara ett gott exempel på internationell samordning. Den på området omfattande och i vissa avseenden dominerande forskningen i USA har därmed fått en motsvarighet på andra håll i världen och inte minst vid forskningsinstitu- tioner i u-länder.

Forskningsfrågor av denna karaktär har på befolkningsområdet och andra områden sedan slutet av 1960-talet diskuterats på inbjudan av Rockefeller- och Fordstiftelserna vid återkommande möten i Bellagio i Italien, i vilka deltagit ledarna för några internationella biståndsorgan,

• Sida 87
•  Original

däribland Världsbanken, UNDP samt olika berörda fackorgan inom FN-kretsen förutom företrädare för nationella biståndsorgan som SIDA. En utgångspunkt för diskussionerna har varit behovet att samordna både forskningen som sådan och finansieringen av den. Inom den internatio- nella jordbruksforskningens område har FAO inte tagit det ansvar för ökade insatser och samordning, som tedde sig nödvändigt framför allt för att säkerställa en fortsatt finansiering av sådan forskning av speciell betydelse för u-länderna såsom arbetet med de högavkastande Spannmåls- sortema. Det första konkreta resultatet av dessa strävanden kan ses som en följd av ett Bellagio-möte 1969, nämligen den 1970 upprättade konsultativa gruppen för internationell jordbruksforskning. Denna grupp, som stödjer vissa internationella forskningsinstitut inom jordbrukets område, bl. a. vete- och majsforskningsinstitutet CIMMYT i Mexico och risforskningsinstitutet IRRI i Filippinerna, diskuterar f. n. en vidgning av gruppens ansvarsområde, t. ex. beträffande socio-ekonomisk jordbruks- forskning. Världsbanken svarar i samarbete med UNDP och FAO för gruppens sekretariat. Sverige anslöt sig tidigt till gruppen. Anordningar för internationell samordning av forskning på utbildningens område med inriktning på u-ländernas behov diskuteras f. n. vid Bellagio-konferenser.

Denna internationella samordning har blivit mer nödvändig och samtidigt möjlig genom att Världsbanken och i någon mån UNDP funnit sig kunna och böra stödja forskningsinsatser av allmänt u-landsintresse utanför sina länderinriktade program. Därmed har också olika fackorgan inom FN-kretsen fått ökade möjligheter att medverka för att på sina områden delta i initiativtagande, samordning och spridning av forsknings- resultaten.

Samordning inom OE CD:s ram

Missnöje med de bristfälliga internationella insatserna till förmån för u-ländernas forskning har lett till vissa aktiviteter inom ramen för OECD — organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling. OECD:s biståndskommitté DAC har t. ex. tillsatt en planeringsgrupp för u-lands- forskningsfrågor. Gruppen försöker få en bild av den u-landsinriktade forskning, som pågår i OECD-länderna. Vidare söker man inom ett antal forskningsområden med modell från de internationella ansträngningarna beträffande jordbruksforskningen definiera angelägna forskningsbehov i syfte att främja ökade insatser och en bättre samordning. Hittills har u-länderna endast i obetydlig grad deltagit i dessa utredningar. Uppgifter- na har visat sig vara tidskrävande och besvärliga. Under 1973 väntas dock utredningarna inom några ämnesområden leda till förslag till åtgärder, t. ex. utseende av lämpliga internationella koordinerande organ.

OECD har ett speciellt institut för forskning om u-landsproblem i huvudsak inom det samhällsvetenskapliga, framför allt det ekonomiska området — Development Centre. Bland problemområden, som tagits upp, kan nämnas den gröna revolutionen, sysselsättning, u-ländernas indu- strialisering och teknologifrågor. På bl.a. svenskt initiativ och med ekonomiskt stöd från Sverige har man ägnat koordinerings— och forsk- ningsfrågor inom befolkningsområdet speciell uppmärksamhet. Develop-

• Sida 88
•  Original

ment Centre har nyligen tagit initiativ till koordinering av den samhälls- vetenskapliga forskning om u-landsproblem, som utföres av OECD-län- derna.

4.6 Vissa övriga internationella organisationer

I tidigare avsnitt har berörts vissa organisationer utanför FN-systemet. Beträffande de privata amerikanska fonderna — Ford-, Rockefeller- och Kellogstiftelserna — kan påpekas att dessa även gjort insatser inom flera andra områden än jordbruksforskningen. Ett ökat hänsynstagande till u-ländernas prioriteringar kan noteras inom dessa stiftelser liksom inom majoriteten av organ verksamma inom utvecklingssamarbetet.

Som ytterligare exempel på ett initiativ inom internationellt forsk- ningssamarbete med särskild inriktning på u-ländernas behov kan nämnas förslaget att inrätta en International Foundation for Science, IFS. Ett antal forskningsråd och akademier i olika länder — däribland de svenska akademierna Ingenjörsvetenskapsakademien och Vetenskapsakademien — har utarbetat ett förslag till upprättande av en internationell stiftelse, vilken syftar till att motverka forskarflykten från u-Iänderna genom att ge bidrag till unga lovande forskare så, att dessa får möjlighet att genomföra sina forskningsprojekt i det egna landet. Stipendieringen avses ske utan en omfattande administration genom bedömningar utförda av det internationella forskarsamhället via medlemsorganisationerna i olika länder, både i-länder och u-länder. IFS kan' ses som ett försök att engagera i-ländernas forskare till en större insats för u-ländernas forskning. Hitintills har till arbetet endast utgått ekonomiska bidrag av mindre omfattning men verksamheten avses startas i mindre skala inom en snar framtid.

• Sida 89
•  Original

5. Utvecklingsforskning i andra länder

I detta avsnitt beskrivs utvecklingsforskningens inriktning och organisa- tion i följande fyra länder, Storbritannien, Nederländerna, Kanada och Danmark. En princip vid urvalet har varit att ge exempel på länder vilkai olika avseenden kan sägas vara jämförbara med Sverige. Sålunda har vi avstått från att beskriva utvecklingsforskningen i stormakter som USA och Sovjetunionenl. Avsikten med urvalet har vidare varit att belysa u-landsforskningen i några länder som sinsemellan skiljer sig vad gäller förutsättningar och organisatorisk uppbyggnad.

Vi har tagit med två länder med kolonial bakgrund, Storbritannien och Nederländerna, och två länder utan denna, Kanada och Danmark. Ifråga om Storbritannien och Nederländerna finns således en längre tradition och en mer utbyggd och komplicerad forskningsstruktur vad gäller u-landsinriktad forskning. Vi har i vår beskrivning försökt ta hänsyn till detta. När det gäller Danmark och Kanada har redogörelsen koncentrerats till verksamheten vid dessa länders speciella utvecldingsforskningsinstitut. Information ges dessutom om huvudman för utvecklingsforskningen i reSp. land, finansiärer för projekten samt former för samarbete med u-länderna. Dessutom ges exempel på arbetsformer och kriterier för beslut om forskningsstöd.

5.1 Storbritannien

Bakgrund. Den brittiska u-landsforskningen går tillbaka till det engelska kolonialväldets dagar. För de behov av forskning som då uppstod inrättades specialinriktade forskningsinstitut, vilka fortfarande finns kvar. Så småningom utvidgades den brittiska u-landsinriktade forskningen. Den övervägande delen av denna forskning finansieras och/eller administreras av det brittiska biståndsorganet ODA — Overseas Development Admi- nistration — som utgör en enhet inom utrikesministeriet. ODA finansierar

1 Särskilt i USA bedrivs mycket u-landsinriktad forskning. Ford-, Rockefeller- och Kellogg-Stiftelserna gör stora satsningar — (35—40 miljoner dollar per år). Rockefellerstiftelsen har främst inriktat sig på befolkningsforskning. Det ameri- kanska biståndsorganet, USAID, har de senaste åren alltmer betonat behovet av forskning inom ramen för biståndsarbetet och satsade under 1972 100 miljoner dollar på forskning.

• Sida 90
•  Original

dels de forskningsinstitut som grundades under kolonialväldets dagar, dels forskningsprojekt som bedrivs vid andra institutioner. Någon särskild plan för forskning om u-landsproblem finns inte.

De brittiska anslagen till u-landsforskning uppgår till ca 5 milj. pund eller ca 2 % av biståndsbudgeten. För närvarande bedrivs omkring 300 forskningsprojekt, vilka finansieras via anslagen för bilateralt tekniskt bistånd, som avser u-landsinriktad forskning. Under 1972 bidrog ODA med 287 000 pund till internationella forskningscentra.1 Därtill kommer en icke skattbar del av bidragen till F A0 och UNESCO. ODA:s anslag till de specialinriktade forskningsinstituten beräknades för budgetåret 1972/73 uppgå till ca 3,8 milj. pund.2 Vidare anslogs ca 3 milj. pund till övrig u—landsinriktad forskning.3

Initiativ till nya forskningsprojekt kan komma huvudsakligen från följande håll. 1) Från forskare redan knutna till ODA-forskning, 2) från forskare utanför ODA's organisation, 3) från en u-landsregering, 4) från ODAs remissinstanser t. ex. the Tropical Medicine Research Board.

Inom ODAs Science, Technology & Medical Department fattas besluten i samråd med övriga berörda avdelningar inom ODA samt med andra berörda statliga myndigheter och institutioner, t. ex. de statliga forskningsråden. En viktig del av beslutsprocessen består i remiss av förslag om igångsättande av forskningsprojekt till de omkring 20 heltidsanställda rådgivare som finns inom ODA.

Följande bira kriterier tillämpas vid ODA:s bedömning om ett nytt forskningSprojekt skall stödjas eller igångsättas:

1. Projektet måste befrämja ekonomiska och sociala framsteg i u-län- derna.

2. Projektet måste avse skapande av ny kunskap eller utvecklandet av nya tekniker.

3. Projektet måste kunna resultera i praktiska resultat inom rimlig tid — 5 till 10 år. 4.l praktiken koncentrerar man sig på sådana forskningsprojekt, där kunnandet i Storbritannien och förutsättningarna i övrigt är av internationellt hög standard.

I några mindre projekt samarbetar ODA med Intermediate Technology Development Group (ITDG). Denna grupp bildades 1965 och är en i sitt avseende tämligen unik organisation. Dess syfte är att tillhandahålla grundforskning, tillämpad forskning och utbildningsfaciliteter i England

£ 1 ICRISAT i Indien £42 000, IRRI på Filippinerna £ 150 000 och IITA i Nigeria 95 000. 2 Dels anslag till institut som ingår i ODA, dels anslag till från administrationen fristående organ. Till de förra hör Tropical Products Institute £l 108.500, Centre for Overseas Pest Research £ 534.000, Directorate of Overseas Surveys £ 1 516.000 och Land Resources Division £441.000. Till de senare hör Institute of Geological Sciences £ 125.000, Centre for Tropical Veterinary Medicine £ 67.500 samt

Everseas Liaison Department of the National Institute of Agricultural Engineering 41.500. 3 Dessa anslag fördelar sig i pund sålunda på olika ämnesområden: jordbruk 790.000, veterinärmedicin 180.000, medicin 640.000, skogsbruk 60.000, fiske 150.000, trypanosomiasis (bl.a. sömnsjuka) 210.000, vägbyggnad 360.000, hus- byggnad 124.000, social och ekonomisk forskning 180.000, insektbekämpnings— medel 150.000, befolkningsforskning 30.000 samt geologiutbildning m. m. 120.000.

• Sida 91
•  Original

så att u-länderna kan utforma den typ av industri som bäst avhjälper bl. a. problemen med undersysselsättningen. lTDG:s projekt finansieras genom bidrag från stiftelser, företag och ODA. ITDG omsätter för närvarande omkring 100.000 pund per år.

Två brittiska institut ägnar sig åt ”development studies” dels Overseas Development Institute, dels Institute of Development Studies vid Sussex- universitetet.

Overseas Development Institute (ODI) grundades redan 1960. Institu- tet har en välgörenhetsorganisations status. Verksamheten finansieras genom bidrag från det brittiska näringslivet, från brittiska och ameri- kanska stiftelser, från internationella organisationer samt från frivillig- organisationer.

Verksamhet. Organisationens policy bestäms av dess styrelse. IDS” tre huvudsakliga syften är

att utgöra ett centrum för forskning kring utvecklingsproblem och att självt bedriva forskning, att utgöra ett forum för informationsutbyte mellan människor som sysslar med ”overseas development” inom näringsliv, statsförvalt- ning eller organisationsväsende — i England eller annorstädes, att för allmänheten och ansvariga myndigheter informera om utvecklings- problemens betydelse.

ODI organiserar internationella konferenser och arbetsgmpper. Dess- utom bedriver man vid institutet forskning kring bistånds- och utveck- lingsproblem. För närvarande bedrivs där bl. a. ett större forskningspro- gram om lantbruksutveckling i Afrika och Asien.

Institute of Development Studies (IDS) tillkom på initiativ av föregångaren till det nuvarande ODA 1966. Syftet var att upprätta ett center för forskning, utbildning och rådgivning om utvecklingsproblem.

Organisation. Institutet är fristående från såväl biståndsministeriet som Sussexuniversitetet men har nära förbindelser med båda, t.ex. med Sussexuniversitetets forskningspolitiska grupp. Majoriteten av styrelsen utses av ODA. Studerande från Sussexuniversitetet kan utnyttja institu- tets bibliotek. Vidare samarbeter man bl. a. på datorområdet.

Institutet är uppbyggt kring en grupp av forskare. Dessa består av ekonomer, sociologer och statsvetare. Projekten är tvärvetenskapliga och till dem knyts forskare med olika inriktning, således även från natur- vetenskapliga ämnesområden.

Inriktning. IDS sysslar huvudsakligen med problem av global betydelse och strävar att upprätthålla täta kontakter dels med dem som praktiskt deltar i utvecklingsansträngningarna, dels med andra som sysslar med utvecklingsstudier. Institutet fyller huvudsakligen tre funktioner. Man meddelar undervisning, forskar och bedriver konsultativ verksamhet — allt inom samma organisatoriska ram. För närvarande är IDS arbete centrerat kring följande fyra grupper.

I. Planning and Government Problem Area Group (PGPA G) Gruppen sysslar främst med inkomstfördelningens politiska aspekter, problemen kring resurstillgångar samt formulering och genomförande av utvecklingsstrategier.

• Sida 92
•  Original

2. Rural Problem Area Group (R UPAG ) Denna grupp sysslar främst med sysselsättnings- och distributionSpro- blem på landsbygden utifrån analyser av befolkning, kapital och jordinnehav.

3. Human Resources Problem Area Group (H UMPA G) Gruppen studerar pedagogiska problem och fördelning i u—land av utbildningsmöjligheter; vidare hinder för utbildningsreformer och orsakerna till och effekterna av bristande jämlikhet i fråga om bl.a. inkomstfördelning.

4. International Relations Problem Area Group (IN TERPA G ) Denna grupp bearbetar frågor som rör överförande av teknologi; internationella organisationer; regionala balansproblem (speciellt de minst utvecklade ländernas ställning) samt det stora indirekta inflytan- de över smak och värderingar som gruppen sammanfattar som ”kulturimperialism”.

Vad gäller IDS” undervisning vid kurser, seminarier m. ni. så är den upplagd med tanke på tre olika kategorier av studerande.

a. Administratörer huvudsakligen från u—länderna som i sitt arbete sysslar med planeringsproblem i u-länderna, b. Brittiska statstjänstemän som i sitt arbete sysslar huvudsakligen med u-ländernas problem och behov. c. Doktorander från Storbritannien eller annorstädes som tänker ägna sig åt någon form av biståndsarbete eller eljest specialisera sig på u-landSproblematik.

IDS planerar att fördubbla sin verksamhet under sin andra femårs- period. Forskningsinriktningen kommer emellertid att liksom nu vara koncentrerad till de fyra PAG-gruppernas ämnesområden. Särskilt beto- nar man områdena sysselsättning och inkomstfördelning. PAG-grupperna har inför den nya femårsperioden utarbetat program som följer dessa prioriteringar. Vidare har man diskuterat frågan om geografisk koncentra- tion av verksamheten. Man har tidigare hävdat principen att ingen större region bör uteslutas, men man önskar samtidigt undvika en alltför stor geografisk spridning. Många fördelar finns att vinna genom att två eller flera projekt bedrivs i samma land när det gäller kontakteri respektive land, datainsamling m. m.

I den senaste årsrapporten (Fifth Annual Report) antyds möjligheterna av en eventuell framtida koncentration av verksamheten till följande geografiska områden: Asien: Indien, Sri Lanka och Kina, Afrika: Östafrika, Zambia och Ghana, Amerika: Chile, Mexico (eller Colombia) och Trinidad, eventuellt även Kuba.

Projektinitiering. Initiativ till ett forskningsprojekt kommer vanligtvis från institutets egna forskare eller gästforskare. Det har även förekommit att u-landsregeringar kommit med förslag. IDS beslutar själv vilka projekt som bör stödjas. Finansierande organisationer och myndigheter anses inte utöva något inflytande över forskningsverksamheten.

När ett förslag till ett forskningsprojekt formulerats, tas det först upp till granskning i IDS” forskningskommitté. Där fastställs först vilken

• Sida 93
•  Original

komplementär funktion projektet fyller i relation till arbetet i PAG- grupperna. Därefter anordnas ett seminarium kring projektuppslaget och slutligen fattar forskningskommittén beslut om man skall stödja idén och förmedla den till en finansierande instans. Forskningskommittén be- dömer projektidéerna efter olika kriterier.

Inom IDS är man av den uppfattningen att centrum för u-landsforsk- ningen snarare bör ligga i u-länderna än i i-länderna. Man är också angelägen att stimulera till ett utbyte av forskare från u-länderna och Europa. Anpassningen till u-ländernas behov sker för det första genom att institutets forskare vistas i u-länderna och kan bilda sig en uppfattning om hur man i u-länderna ser på behoven av forskning samtidigt som de etablerar nödvändiga personliga kontakter. För det andra sker denna anpassning genom att gästforskare från u-länder tillbringar en längre tid, oftast ett år, vid institutet. Under denna tid har de möjlighet att framföra förslag och synpunkter. För det tredje slutligen har det i några fall förekommit att förslag framförts direkt från u-landsregeringar — t. ex. Sri Lanka och Colombia — vilka lett till studier av sysselsättningssvårighe- terna i dessa länder.

Forskarutbildning. Formellt sker ingen forskarutbildning vid IDS. Doktoranderna är registrerade vid Sussexuniversitetet, även om de primärt har anknytning till IDS, handleds av IDS-forskare och deltar i institutets seminarium. IDS-forskare undervisar dessutom på den post- graduala nivån vid Sussexinstitutet.

Dokumentation, information m. m. IDS” bibliotek har som sin primära funktion att uppfylla de informationskrav som ställs av institutets medlemmar. Under de första fem åren har emellertid även den dokumentationssamlande verksamheten prioriterats högt. IDS publicerar bl. a. den årligen utkommande verksarnhetsberättelsen och ”IDS BULLE- TIN”. Man sammanställer vidare årligen en katalog över pågående u-landsforskningsprojekt i Storbritannien — Development Studies. Re- search Register UK. Katalogen täcker emellertid inte in den u-landsinrik- tade naturvetenskapliga forskningen.

Finansiering. IDS finansieras huvudsakligen genom bidrag från ODA, som svarar för mer än hälften av samtliga bidrag. Institutet har dessutom vissa inkomster genom undervisningsavgifter. Bidrag ges vidare från andra statliga institutioner som Social Science Research Council och Science Research Council. Dessutom får IDS bidrag från såväl offentliga som privata utländska organisationer, t. ex. ILO, Kanadas International Deve10pment Research Center samt Carnegie-, Ford- och Rockefellerstif- telserna.

I årsrapporten understryks det faktum, att det blivit allt svårare för IDS att finansiera forskningsprojekten. För närvarande undersöker man möjligheterna att få programstöd för IDS” huvudsakliga prioriteringsom- råden. Av de tretton forskningsprojekt som under 1970/71 fått stöd av IDS forskningskommitté hade enligt årsrapporten endast fem erhållit medel för verksamheten.

• Sida 94
•  Original

De nederländska universitetens nuvarande engagemang i biståndssamman- hang bör ses mot bakgrund av Nederländernas historia som kolonialmakt. Vid universiteten började man bedriva studier och vid olika specialinsti- tut, t.ex. Het institut van den Troopn, har under lång tid forskning bedrivits i ämnen som tropikmedicin, tropiskt jordbruk och antropologi och källmaterial om kolonierna har samlats i holländska arkiv och muséer.

Under åren närmast efter andra världskriget växte i Nederländerna tanken fram på ett samarbete mellan landets samtliga universitet. Dessa tankegångar resulterade 1952 i skapandet av NUFFIC — The Netherlands Universities Foundation for International Co-operation. NUFFIC är en stiftelse med syfte att stödja internationellt samarbete inom utbildning och forskning i en mycket vid bemärkelse. Samarbete med u-länderna utgjorde en viktig målsättning för NUFFIC. Under de två decennier som NUFFIC existerat har dess uppgifter delvis kommit att förändras. För närvarande arbetar man inom NUFFIC med att omorganisera verksam- heten. NUFFIC bildades bl. a. för att erbjuda utlänningar möjlighet till högre studier och forskning. I ett inledningsskede skapades ett antal utbildningsinstitutioner för studerande från u-länder, bl. a. ISS — Institute for Social Studies. Dess syfte var att undervisa och forska kring utvecklingsproblemen. Ett annat av NUFFIC:s primära syften var att tillvarata de utländska studenternas sociala och kulturella intressen.

Organisationens huvudsakliga uppgifter är att främja och samordna bi- och multilateralt samarbete mellan universi-

tetsväsendet i Nederländerna och andra länder, innefattande samord- ning av de holländska universitetens konkreta u-landsprojekt, att organisera post-graduate-kurser, främst för utländska studerande, att främja studiet av frågor rörande internationellt universitetssamarbete, att handha informationsutbyte i universitetsfrågor mellan Nederländerna och andra länder. NUFFIC bedriver en omfattande informations— och dokumentations- verksamhet. Bl. a. utger man sedan femton år tillbaka en kvartalstidskrift, ”Higher Education and Research in the Netherlands” samt månadstid- skriften ”Overzicht” med syfte att ge en översikt över områdets utveckling i andra länder.

De erfarenheter som arbetet inom NUFFIC så småningom gav ledde till en ökad medvetenhet om den tvärvetenskapliga forskningens stora betydelse för utvecklingsproblemen. För att bl. a. studera konsekvenser- na av konfrontationen av ”den gamla världen” med ”den tredje världen” skapades CESO — Centre for the Study of Education in Changing Society.

NUFFIC's verksamhet finansieras till största delen genom statsanslag och dess budget uppgick för 1971 till ca 9 miljoner kronor. Därav avsåg närmare 6 miljoner kronor forskning.

I syfte att länka in de nederländska universiteten i landets bistånds- verksamhet samt för att främja de direkta kontakterna mellan dessa och universitetet i u-länderna igångsattes 1970 det 5. k. universitetsprogram- met (P. U.P.). Detta avser att ekonomiskt stödja utvecklingsforskningspro-

• Sida 95
•  Original

jekt — främst sådana som genomförs i samarbete med en forskningsinsti- tution i u-land. P.U.P. har inte någon egen administrativ organisation. Dessa uppgifter har i stället lagts på NUFFIC.

NUFFIC tar inte några initiativ till projekt, utan tar endast ställning till de anslagsframställningar som görs. Dessa kommer i första hand från enskilda forskare vid de nederländska universiteten. I ökande utsträck- ning förekommer att dessa framställningar görs från regering och/eller forskningsinstitution i något u-land.

Universitetsprogrammet är en del av det nederländska biståndspro- grammet och följer i stort sett de allmänna riktlinjer som gäller för detta. Projekten måste därför vara sådana att de bidrar till respektive lands sociala och ekonomiska utveckling. Vidare skall de - åtminstone formellt — begäras och godkännas av respektive u-lands regering.

Däremot behöver projekten ej nödvändigtvis avse biståndets huvudmot- tagarländer. I praktiken har det emellertid visat sig att ca 75 % av de godkända projekten gör detta. Andra krav som ställs på P.U.P.-projekt är att de inte bör pågå längre än 5 år och den totala kostnaden inte bör överstiga 5 milj. gulden.

Projekten bedöms först efter hur de överensstämmer med de allmänna kraven på biståndet. Därefter vidtar en vetenskaplig fackgranskning av NUFFIC i samarbete med det vetenskapliga rådet. På grundval av denna avgör ministern för utvecklingssamarbetet om projektet skall stödjas.

Till P.U.P. anslogs 1970 2 milj. gulden och 1971 3,5 milj. gulden. Verksamheten har hittills varit koncentrerad till projekt i Indonesien. Sammanlagt har hittills 85 projekt fått stöd. Dessa fördelar sig på följande ämnesområden: Biologi—jordbruk 19, fysik—teknik 27, sam- hällsvetenskap—juridik 30 samt medicin 9.

Institute of Social Studies (ISS) Organisation och inriktning. Institutet är en privat stiftelse till formen men är samtidigt en offentligt erkänd utbildningsinstitution, som får anslag från utbildningsministeriet. ISS grundades ursprungligen av NUFFIC och utbildningsministeriet men har sedermera blivit självstän- digt. Syftet var att via institutet förmedla utbildning till studerande från u-länderna inom det socialvetenskapliga området. Utbildningstiden om- fattar två år och leder fram till en samhällsvetenskaplig masterexamen. Utbildningen är upplagd efter anglosaxiskt mönster och undervisnings- språket är engelska.

Institutet leds av en styrelse vari bl. a. ingår universitetsprofessorer och samhällsrepresentanter. Vidare ingår representanter för utbildnings- och utrikesministerierna. Dessa senare deltar endast som rådgivare.

Verksamheten är organiserad i fyra tvärvetenskapliga arbetsgrupper, som var och en inom sitt ämnesområde ansvarar för planering av forskning och undervisning samt för genomförandet av kurser inom respektive område. Dessa fyra områden är: ]) Development Planning, 2) Social Development (Transformation and Participation), 3) Power Distribution in Development Processes samt 4) Development Administra- tion. Vid ISS bedrivs ett mera omfattande forskningsprogram för landsbygdsutveckling.

• Sida 96
•  Original

Finansiering. ISS” budget uppgick 1972/73 till 3,5 milj. gulden. Därav gick 110 000 gulden till forskningsverksamhet. Institutets budget måste formellt godkännas av NUFFIC. Till enskilda forskningsProjekt söker man anslag på olika håll, huvudsakligen från utrikesministeriet och privata stiftelser. Utvecklingsforskningen har hittills huvudsakligen finan- sierats genom anslag från utbildnings-, utrikes- och jordbruksministerier- na.

5.3 Kanada

Tidigare fanns inte några forskningsinstitutioner i Kanada med speciell inriktning på tr0piska länder. Inte heller hade man inom det kanadensis- ka biståndet någon egentlig forskningspolitik för de 5. k. u-länderna. Som en följd bl.a. av Pearson-kommissionens rekommendationer inrättades 1970 emellertid ett kanadensiskt center för utvecklingsforskning, IDRC (se nedan).

Ungefär vid samma tidpunkt började det kanadensiska biståndsorganet CIDA starkare satsa på utvecklingsforskning.

Det kanadensiska utvecklingscentret IDRC har i efterhand gjort en inventering av den kanadensiska teknisk-naturvetenskapliga utvecklings- forskningen under tioårsperioden 1962—72. Denna ger vid handen att ca 5 000 u-landsinriktade forskningsprojekt bedrevs under tidsperioden och att kostnaderna för de enskilda projekten varierade mellan 300 dollar och 3 miljoner dollar.

Fram till 1969 svarade universiteten för merparten av denna forskning. Efter denna tidpunkt har största delen av Kanadas stöd till utvecklings- forskning gått till forskning lokaliserad till u-länder, till forskning bedriven av internationella organisationer och till forskning inom biståndsorganet CIDA's verksamhet. 1962 uppgick den statliga och den privata sektorns satsningar till drygt 250 000 dollar — 1972 till närmare 18 miljoner dollar, varav hälften — ca 9 miljoner dollar _ avsåg verksamheten vid IDRC.

Det kanadensiska institutet för utvecklingsforskning (IDRC), vilket snarare bör betecknas som en fond, startade sin verksamhet 1970 i ett för utvecklingsforskningen mycket gynnsamt läge. Det tilldelades exceptio- nellt stor finansiell och administrativ frihet. Den kanadensiska regeringen tillkännagav, att man hade för avsikt att satsa 31 miljoner dollar på institutet under en femårsperiod, dvs. 5 % av det totala utvecklingshi- ståndet.

Bakom förslaget om IDRC låg två år av planering utförd av den kanadensiska biståndsmyndigheten i nära samarbete med ministerier, utomstående experter och internationella institutioner. I prepositionen om institutet framhävs dess starka inriktning på u-landsbehov och uppbyggande av forskningspotential i u-länder, samtidigt som dess internationella karaktär betonas. Följande önskemål kom att prägla utformningen av IDRC, nämligen att institutet nära samarbetade med ACAST (ECOSOC:s vetenskapliga

expertkommitté), internationella, regionala samt nationella organ för att fastställa lämpliga samordningsformer.

• Sida 97
•  Original

att institutet borde vara finansiellt oberoende genom att anlita flera finansieringskällor, att institutet inte borde länkas till någon särskild gren av den statliga verksamheten, att u-landsrepresentationen i organet borde vara stark,

att yngre forskare — vid sidan av mer etablerade — borde tillföras organet.

Organisation. Centret leds av en styrelse bestående av 21 personer. Av dessa skall ordföranden, vice ordföranden och nio andra medlemmar vara kandensiska medborgare. Minst elva av medlemmarna skall ha erfarenhet av bistånd, vetenskap (naturvetenskap och samhällsvetenskap) och teknologi. Två av medlemmarna kan vara parlamentsledamöter.

Styrelsen har en exekutivkommitté bestående av ordföranden, institu- tets chef samt fem andra styrelseledamöter. Denna kommitté skall ha kanadensisk majoritet. Styrelsens årsmöte äger rum vid institutet i Kanada, medan andra möten ofta sker i u-land. Styrelsen har möjlighet utse rådgivande kommittéer av olika slag, och den gavs även stor frihet att bygga upp sitt kansli och att anlita konsulter. Institutet har omkring 120 anställda, varav 25 är forskare. IDRC har frihet i fråga om rekrytering och lönesättning och anlitas i själva verket av CIDA för att värva toppersonal utanför statliga löneskalor. Centrets chef anger ökad cirkulation mellan forskning och administration som ett starkt önskemål, som hittills endast uppfyllts till en ringa del. Mellan IDRC och CIDA uppges råda en dialog, av innebörd bl. a. att centret tar fram forskningsre- sultat som CIDA kan applicera i biståndet. CIDA-chefen ingår i styrelsen.

Institutet rymmer en administrativ avdelning, en programavdelning — som är den största — och en avdelning för institutets kontakter med kanadensiska myndigheter, politiker, företrädare för universitet och forskning liksom med olika internationella organ. Programavdelningen består av byråer för jordbruk, kost och nutrition, inforrnationsveten- skaper, befolknings- och hälsovårdsfrågor samt för samhällsvetenskap och ”mänskliga resurser”. Den sistnämnda byrån rymmer också en kommitté för frågor rörande tillämpning och effekt av vetenskap och teknik. I uppläggningen av verksamheten och därmed av organisationen har de olika programcheferna valt olika modeller. Befolknings- och hälsovårds- byrån har valt skapa en relativt stark organisation på institutet, medan jordbruks- och nutritionsavdelningen satsat på en pluralistisk organisa- tion med forskare anställda vid olika kanadensiska och internationella institutioner, vid vilka arbete i linje med centrets intressen utförs. En liknande modell tillämpas av byrån för samhällsvetenskap.

Inom avdelningen för informationsvetenskap finns en sektion för publicerings- och informationsverksarnhet, med syfte att så snabbt och effektivt som möjligt sprida forskningens resultat till olika avnämargrup- per. Särskild möda har lagts ned för att finna former för en effektiv inform ation till olika slag av beslutsfattare i u-länder.

I organisationens struktur finns dessutom vissa överbryggande organ i form av projekt- och administrationskommittéer i vilka de viktigaste berörda befattningshavarna finns representerade. Detta är en förutsätt- ning för informationsflödet inom institutet liksom för att bibehålla

• Sida 98
•  Original

flexibilitet och förmåga till kraftfull mobilisering av kapacitet och resurser i verksamheten.

Verksamhet. Institutet initierar och finansierar sådan forskning, som ligger i linje med dess grundläggande principer om utvecklingsforsk- ningens inriktning och för vilken institutet förmår mobilisera kapacitet i u-land, i Kanada eller internationellt. Endast en mindre del av denna forskning sker vid institutet. Den dominerande aktiviteten inom detta är beredning och planering och sedan ett forskningsprojekt inletts, rådgiv- ning och koordination av verksamheten. En andra form av forskningsstöd ges i form av anslag efter ansökan från forskare inom u-landsfältet. I denna del av verksamheten fungerar institutet som ett internationellt forskningsråd. Där så kan ske delegeras planering och övervakning av sådan forskning till annan lämplig institution.

Vid sidan av finansiering av ”egna” forskningsprojekt och stöd till annan forskning avlönar institutet ett antal framstående gästforskare, företrädesvis från u-land och bedriver stipendiering av högre studier, huvudsakligen doktorandstudier för yngre forskare från u-land och från Kanada.

Inriktning. IDRC stöder forskning inom i huvudsak fyra områden: Inom jordbruk-nutrition stöder man projekt som syftar till att öka lönsamheten i lantbruks- och fiskerinäringarna. I synnerhet intresserar sådana, som syftar till att utveckla nya teknologier, och som lämpar sig för att skapa landsbygdsinriktade industrier.

Institutets byrå för informationsvetenskap skall främst arbeta på att stödja försök — främst inom FN-systemet — att utveckla informations- system genom vilka internationella, nationella eller frivilliga organisatio- ner kan både tillhandahålla och erhålla utvecklingsinformation.

Inom befolkning-hälsovård sysslar man främst med befolkningsproble- men och forskning som syftar till att utveckla bättre kontraceptionsme— toder och marknadsföringen av dessa. Vidare koncentrerar man sig på forskning kring de faktorer, som påverkar befolkningstillväxt och befolkningspolitik, och på följderna av desamma. Inom hälsovården uppmärksammas i synnerhet uppbyggandet av system för tillhandahållan- de av allmän hälsovård på landsbygden samt utbildning av sjukvårdsperso- nal av olika kategorier. Inom den samhällsvetenskapliga byrån är verksamheten koncentrerad kring samhällsvetenskapens betydelse i ut- vecklingsprocessen, stad-landsbygdsdynamik, utveckling av mänskliga resurser, forskningspolitik och undervisning.

Framför allt vill man stödja forskare och forskningsinstitut i u-länder- ria med problemidentifiering och formulering av forskningsuppgifter inom de ovan angivna områdena.

Erfarenheter

Det förefaller som om det kanadensiska utvecldingsforskningsinstitutet fungerar på ett i de flesta avseenden tillfredsställande sätt. Kritiska synpunkter som är särskilt relevanta för vår bedömning av utvecklingsforskningens organisatoriska problem gäller frågor som stor- lek, tvärvetenskaplig inriktning, u-landscentrering och koordination.

• Sida 99
•  Original

Trots att man sökt begränsa de centrala funktionerna förefaller institutet ha blivit väl stort. Av de fyra programbyråerna är tre huvudsakligen probleminriktade medan byrån för samhällsvetenskap fått en mer ämnesmässig uppbyggnad. Detta synes motverka mång- och tvärveten- skapliga angreppssätt. Koordinationsproblemet har också visat sig svårbe- mästrat.

5.4 Danmark

Den tidigare danska lagstiftningen om utvecklingsbistånd går tillbaka till år 1962 och redan från början fanns starka röster för att biståndsverk- samheten borde följas upp med forskning. 1962 bildades på privat initiativ forsknings- och upplysningsinstitutionen, Oversoisk Institut, som utövat ett stimulerande och koordinerande inflytande över den danska utvecklingsforskningen. Under senare delen av 1960-talet blev man inom Oversoisk Institut alltmer övertygad om att organisationens funktioner borde övertas av ett offentligt organ, lämpligen då ett forskningsinsti- tut. Detta borde vara tvärvetenskapligt och därför oberoende av universiteten. Det borde också vara starkt inriktat på biståndspolitiska uppgifter, men trots detta oberoende av biståndsmyndigheten — Styrelsen för tekniskt samarbete med utvecklingsländerna. Detta oberoende skulle garanteras genom institutstyrelsens sammansättning. Styrelsen för tekniskt samarbete med utvecklingsländerna tillstyrkte förslaget 1967 sedan en viss skärpning av forskningsorganets inriktning på biståndsfrågor gjorts.

Instituttet for udviklingsforskning upprättades 1969 för att stimulera till forskning om den ekonomiska och sociala utvecklingen i tredje världen. Det skulle också undersöka och utvärdera biståndsverksamheten från Danmarks och andra länders sida. Visst stöd utgår även från den danska biståndsmyndigheten till forskning om u-landsproblem bedriven i u-länder och i Danmark inom ramen för utvecklingssamarbetet. Vid de flesta danska universitetsinstitutioner pågår också u-landsinriktade forsk- ningsprojekt.

Institutet för utvecklingsforskning — inriktning och organisation

Enligt institutets stadgar från 1971 har det till uppgift att självt bedriva, stimulera till och sprida information om forskning rörande viktiga problem vad gäller den ekonomiska och sociala utvecklingen i utveck- lingsländerna. Denna forskning skall också omfatta undersökningar och utvärdering av biståndsverksamhet, särskilt sådan som erhåller finansiellt stöd av den danska regeringen. För det andra skall institutet hålla sig informerat om pågående forskning på dessa områden i Danmark och i utlandet. För det tredje skall institutet insamla dokumentärt material i samarbete med Kungliga Biblioteket och specialbibliotek och för det fjärde slutligen ingår det i institutets uppgifter att anordna seminarier och specialkurser. Institutet skall dels ta egna initiativ inom sitt ansvarsom- råde, dels samarbeta med andra institutioner och organisationer. Institutet sorterar under utrikesministeriet. Utrikesministern utnämner

• Sida 100
•  Original

medlemmar av institutets forskningsråd. Detta skall bestå av högst 20 personer och urvalet skall följa vissa riktlinjer. 7 medlemmar föreslås av universiteten (särskilt ämnena biologi, socialantropologi, geografi, histo- ria, statskunskap, sociologi och nationalekonomi) och ] medlem av vardera handelshögskolan, tekniska högskolan, veterinär- och lantbruks- högskolan, arkitektskolorna, Nationalmuseet och socialforskningsinsti- tutet. Dessutom ingår i forskningsrådet ordföranden i Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete, chefen för utrikesministeriets avdel- ning för internationellt utvecklingssamarbete och upp till fyra medlem- mar med allmänt intresse för och kännedom om de underutvecklade ländernas problem. Utrikesministern utnämner i samråd med rådet ordförande och vice ordförande.

I institutets ledning finns en direktör som utnämns av utrikesministern efter att ha rådfrågat institutets forskningsråd. Institutets direktör deltar utan rösträtt i forskningsrådets överläggningar. Forskningsrådet godkän- ner institutets forskningsplan och är rådgivande i vetenskapliga frågor. Forskningsplanen skall vara godkänd innan budgetförslaget föreläggs utrikesministern.

Övrig personal på institutet anställs av direktören. På institutet finns också ett institutsråd, som biträder direktören i ledningen av verksam- heten.

Finansiering och personal Institutets utgifter bekostas från statskassan på utrikesanslaget. De årliga utgifterna uppgår till cirka 2,6 miljoner danska kronor. Härigenom finansieras personalkostnader, administrativa kostnader och utgifter för forskningsprojekten. Ungefär 70 000 danska kronor är anslagna till forskningsbibliotekets litteratur- och materialinköp. Institutet skall avge årsberättelse och finansiell rapport till utrikesministern.

Personalen består av en direktör, en forskningschef, ett tiotal heltidsanställda forskare, bibliotekarie, forskningsassistenter och admi— nistrativ personal.

Verksamheten vid det danska institutet kan indelas i forskning, seminarier och allmänna föreläsningar. Institutet utger dels en bulletin (Newsletter of the Institute for Development Research), dels en tidskrift (Den Ny Verden). Forskningsprogrammet utvecklades under verksam- hetsåret 1969—70. Det präglas av en viss dominans för forskning i Östafrika, bl. a. om forskningsplanering i Tanzania, om utvecklingsproblem i West Lake-regionen i Tanzania och om småindustri iKenya. Bland övriga projekt kan nämnas ett om kulturutveckling och kulturpolitik i Ghana, ett om danska direktinvesteringar i u-länderna och ett om boskaps- skötselns problem bl. a. i Sydindien och Uganda. På institutet har också genomförts en studie av Thailands ekonomiska och politiska utveckling, som publicerats i bokform. För närvarande planeras också ett mer allmänt samhällsvetenskapligt projekt i den sydindiska delstaten Mysore. I framtiden kommer alltså institutet vad gäller forskningsverksamhet att lägga tyngdpunkten på två regioner, Östafrika och Sydindien. Detta bör naturligtvis ses mot bakgrunden av de begränsade finansiella resurser, som står till institutets förfogande.

• Sida 101
•  Original

Vid sidan av forskningen bedriver institutet seminarier och ger föreläsningar kring olika ämnen. Bl. a. kan nämnas ett tvärvetenskapligt seminarium om den gröna revolutionen, ett Kina-seminarium samt ett seminarium om utvecklingsprocessen i Latinamerika.

Erfarenheter

Allmänt kan sägas att det danska institutet arbetar med mycket små finansiella resurser. Forskningsinriktningen präglas av regional specialise- ring och en stark betoning av biståndspolitiska intressen. Man eftersträvar tvärvetenskaplighet även om forskargruppen domineras av ekonomer. I mars 1972 var 13 forskare anknutna till institutet. Av dessa var 6 ekonomer, 2 statsvetare, 2 geografer, 1 agronom, 1 litteraturhistoriker och 1 biolog.

I en kritisk återblick på institutets tre första verksamhetsår framgår att resultaten inte varit helt tillfredsställande. Man har haft en strävan att förankra forskningsinsatserna i det lokala utvecklingsarbetet i u-länderna, men i vissa fall har detta visat sig svårt. Man anser också att målsättningarna för de olika projekten inte varit tillräckligt specificerade vilket återverkat på resultaten. Ytterligare ett område, där brister antyds, gäller den utvecklingsteoretiska diskussionen till vilken de olika forsk- ningsinsatserna inte tillräckligt starkt relaterats. På alla de här nämnda punkterna skapades snart hos de olika forskargrupperna en kritisk medvetenhet som återverkat både på utförandet av de pågående projekten och på planeringen av den fortsatta verksamheten. Institutets verksamhet är under 1973 föremål för omprövning.

• Sida 102
•  Original

6. Utvecklingsforskning i Sverige

Avsikten med detta kapitel är att söka ge en bild av svensk och svenskfinansierad utvecklingsforskning i dag. Först ges en kortfattad översikt över den svenska forskningsstrukturen. Därefter redovisas en enkät rörande den utvecklingsforskning som idag bedrives inom ramen för det svenska universitets- och högskoleväsendet, som utredningen företagit. Det svenska utvecklingssamarbetet och forskningen presenteras. I ett sista avsnitt ges exempel på utvecklingsforskning inom det svenska näringslivet.

6.1 Svensk forskningsstruktur — en översikt1

Resurser. Sveriges totala nationella forskningsbudget uppgick för budget- året 1970/71 till närmare 2,5 miljarder kr. Därav svarade staten för c:a 1,4 miljarder kr. C:a 4/ 5 av detta belopp torde uppskattningsvis avse mer egentlig forskning och 1/5 utvecklingsarbete. Forskningsutgifternas andel av utgifterna i den statliga driftbudgeten uppgick samma år till 3,6 %. Den svenska forskningsorganisationen. Den svenska forskningsorganisa- tionsstrukturen framgår av omstående schema. Som framgår av schemat kan man efter arbetsuppgifternas art indela

den svenska forskningsorganisationen i följande tre nivåer: A. Den allmänt målformulerande och resursbeviljande nivån eller den politiska nivån (riksdag och regering) B. Den anslagsfördelande nivån som omfattar bl. a. åtta forskningsråd, ett antal forskningsliknande organ, Vetenskapsakademien, Ingenjörs- vetenskapsakademien samt Lantbruksakademien. C. Den forskningsutförande nivån (forskningsnivån/produktionsnivån), som omfattar universitet och högskolor, FoU-avdelningarna inom de statliga verken och företagen, statliga institut och laboratorier. Den politiska nivån. Forskningsfrågorna behandlas i riksdagen främst i samband med budgetbehandling. Regeringen har vid sin sida ett rådgivande organ i forskningsfrågor — forskningsberedningen. Denna är främst ett forum för kontakt mellan stat, forskning och näringsliv, framför allt vad gäller de långsiktiga målen för svensk forskning. Inom

1 Redogörelsen är i huvudsak baserad på den redovisning som ges i riksdagsre- visorernas granskningspromemoria nr 8/1972 ”Den statliga forskningsverksamhe- ten”.

• Sida 103
•  Original

Riksdagen Allmänt mål— med formulerande utskott och resursbe- viljande nivå Kungl. Maj:t

Departementen

! l _l. __].— __l Anslagsför- Universi- Forsknings- Styrelsen Vetenskap- Statliga delande tetskans- råd och för teknisk liga akade- verk och nivå lersämbetet fonder utveckling mier företag

Forsknings- Universitet Statliga labora- Branschforsk- FoU-avdelningar utförande och torier och ningsinstitut inom statliga nivå högskolorl forsknings- verk och

institut företag

1 Vissa specialinriktade högskolor t. ex. inom jordbruk och skogsbruk lyder i stället direkt under sina resp. fackdepartement.

RIFOSällskapet Riksdagsmän och Forskare (Kontaktorganisation mellan riksdagsmän och forskare) FB Forskningsberedningen sk statliga kommittéer, Statens offentliga utredningar (SOU), lokal- och utrustningsprogramkommittéerna för universitet och högskolor (LUP-kommittéerna), samarbetsnämnden för lokal- och utrust- ningsprogramkommittéerna för universitet och högskolor (LUP- nämnden) samt lokal- och utrustningsprogramkommittén för jord- brukets högskolor Kungl. Maj:ts kansli handläggs forskningsfrågorna huvudsakligen av utbildningsdepartementet.

Den anslagsfördelande nivån. På denna nivå dominerar universitets— kanslersämbetet såsom ansvarig för medelsfördelningen till universitet och högskolor dels när det gäller den högre grundutbildningen och forskarutbildningen, dels när det gäller de s.k. basresurserna för forskningen i form av viss personal och vissa medel för driften. I princip finansierar universitetsväsendet i första hand tjänster i den reguljära universitetsorganisationen som är motiverade av forskningens och fors- karutbildningens långsiktiga behov. Forskningsråden däremot svarar för finansieringen av tjänster av mera projektinriktad karaktär eller tjänster avsedda att täcka behov av initialåtgärder inom nya, icke etablerade forskningsområden.

Sammanlagt finns åtta statliga forskningsråd. Dessas uppgift är att i första hand ekonomiskt stödja forskningen och genom prioritering av medelsbehoven förse enskilda forskare och forskargrupper med nödvändi- ga medel. Fem forskningsråd sorterar under utbildningsdepartementet och har som huvudsaklig uppgift att stödja grundforskning, nämligen statens medicinska forskningsråd (MFR), statens humanistiska forsk- ningsråd (HFR), statens råd för samhällsforskning (SFR), statens naturvetenskapliga forskningsråd (NFR) och statens råd för atomforsk-

• Sida 104
•  Original

ning (AFR). Det bör i detta sammanhang nämnas att under 1972 sakkunniga har tillkallats för att se över den forskningsrådsorganisation som sorterar under utbildningsdepartementet.

Övriga forskningsråd är mer inriktade på att stödja respektive sektors FoU-behov och därför också i högre grad inriktade på tillämpad forskning. Dessa är statens råd för skogs— och jordbruksforskning (SJFR) — under jordbruksdepartementet _ statens råd för byggnadsforskning (BFR) — under inrikesdepartementet — samt statens råd för vetenskaplig information och dokumentation (SINFDOK), som lyder under industri- departementet.

Tidigare fanns även ett tekniskt forskningsråd. Detta inlemmades år 1968 med den då inrättade Styrelsen för teknisk utveckling (STU). STU lyder under industridepartmentet och har uppgifter av likartat slag som forskningsråden med huvudvikt på tillämpad forskning och utvecklingsar- bete. STUs uppgift är att utgöra central förvaltningsniyndighet för initiativ, planläggning och rådgivning rörande teknisk forskning och industriellt betydelsefulla sektorer samt att ge stöd till sådan forskning. Inom STU fördelas medel till teknisk forskning, industriellt utvecklings— arbete och uppfinnarverksamhet.

Flera statliga verk har anslagsfördelande funktioner, såsom försvarets forskningsanstalt, SIDA och statens naturvårdsverk. Det senare fungerar som koordinator för den svenska miljöforskningen och har bl.a. en forskningsnämnd och ett forskningssekretariat för att leda och främja sådan forskning.

Råden finansierar forskningsprojekt som bedrivs vid universitet och högskolor eller annorstädes. De fördelar anslag till institutioner eller enskilda forskare och har dessutom skyldighet att främja publicering av vetenskapliga resultat samt att ta initiativ till och främja det internatio- nella samarbetet på respektive forskningsområden.

Den forskningsutförande nivån. På den forskningsutförande nivån märks främst universitet och högskolor, där huvuddelen av den fria grundforskningen traditionellt bedrivs vid sidan av högre utbildning. Universitetsorganisationen bär det direkta ansvaret för forskarrekrytering och forskarutbildning och har därmed en avgörande betydelse för forskningen i landet.

* Den statliga universitetsorganisationen består för närvarande främst av fem universitet (Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå), fyra universitetsfilialer (Karlstad, Linköping, Växjö och Örebro), fem tekniska högskolor (Stockholm, Lund, Chalmers i Göteborg, Linköping och Luleå) samt en specialhögskola för medicinsk utbildning (karolinska institutet). Därtill kommer sex socialhögskolor, femton lärarhögskolor, veterinärhögskola, skogshögskola, lantbrukshögskola samt två gymnastik- och idrottshögskolor.

Forskningsverksamhet bedrivs i allmänhet vid sidan av utbildningen vid särskilda universitetsinstitutioner, som för närvarande uppgår till sam- manlagt c:a 550. '

Alla universitet och högskolor är statliga med undantag av handelshög- skolan i Stockholm, som delvis finansieras med statsbidrag. Bland statliga fristående forskningsinstitutioner kan som exempel nämnas forsknings-

• Sida 105
•  Original

institutet för atomfysik, statens växtskyddsanstalt, flygtekniska försöks- anstalten, statens institut för folkhälsan, statens provningsanstalt, statens institut för byggnadsforskning och statens bakteriologiska laboratorium.

Statsunderstödd FoU-verksamhet, s.k. kollektiv forskning, bedrivs i ett antal branschforskningsinstitut i enlighet med avtal som är träffade mellan STU och olika industristiftelser. Såsom exempel på sådana institut kan nämnas Glasforskningsinstitutet, Institutet för metallforskning, Institutet för Optisk forskning, Institutet för vatten- och luftvårdsforsk- ning samt Korrosionsinstitutet. Cirka hälften av ett trettiotal bransch- forskningsinstitut åtnjuter statsbidrag.

6.2 Utvecklingsforskning vid universitet och högskolor Att få en överblick över vilken och vad slags utvecklingsforskning, som bedrivs inom ramen för det svenska universitets- och högskoleväsendet har visat sig vara svårt. Liknande erfarenheter har gjorts i andra länder, vilket har framkommit genom de försök till kartläggning av u-landsforsk- ning i medlemsländerna, som gjorts av bl. a. Unesco och OECD. En enkät för att kartlägga u-landsinriktad forskning vid universitet och högskolor planerades av SIDA 1971. Då utredningen hade behov av en överblick över pågående utvecklingsforskning och dessutom önskade få information rörande vissa i direktiven berörda frågeställningar ersattes den av SIDA planerade enkäten med en enkät genomförd av utredningen i samråd med SIDA. Kartläggningen företogs alltså innan utredningen gjort den begrepps- analys som redovisas i kapitel 1. Detta har bl. a. kommit att medföra att begreppet u-landsforskning som användes i enkäten återkommer i sarnmanställningen av materialet. Syftet med kartläggningen var att få en uppfattning om a) vilka u-landsforskningsprojekt som bedrevs i Sverige vid universitet, högskolor och vissa andra forskningsinstitutioner b) hur stor del av den svenska forskningen som skulle kunna betraktas som u-landsforskning i vid mening c) annan deltajinformation om de aktuella projekten samt d) tillgänglig kapacitet för sådan forskning. Efter att ha testats sändes i december 1971 enkäten ut till drygt 800 institutioner. Dessa tillfrågades om vilka forskningsprojekt man bedrev, som man önskade betrakta som u-landsforskning. Frågor ställdes även om projekten ingick som delar i större svenska eller internationella samarbets- projekt, eller om de ingick i någon form av interdisciplinärt samarbete. Förankring hos avnämare i u-länder efterfrågades. Vidare ställdes detaljfrågor bl. a. om tidsplanering, kostnader och resurser och frågor om forskarnas attityder till forskningssamarbete — nationellt och internatio- nellt. Cza 75% av de tillfrågade institutionerna svarade på enkäten. 138 institutioner angav att de bedrev u-landsinriktad forskning. Ojämn kvalitet och ofullständighet i svaren gör det svårt att dra mer generella slutsatser beträffande åtskilliga av frågorna. Somliga institutioner har endast uppgivit något forskningsprojekt och lämnat övriga frågor obesvarade.

• Sida 106
•  Original

Enkäten gav ingen preciserad definition av begreppet u-Iandsforskning. I stället överläts åt forskarna att ange varför man ville beteckna projekten som u-landsforskning.l

Få har svarat på frågorna om projektens resurser och finansiering. Trots en förnyad förfrågan hösten 1972 är det icke möjligt att dra slutsatser angående kostnader för och finansiering av den u-landsforsk- ning som bedrivs vid universitet och högskolor. Liknande erfarenheter finns från andra länder. Den huvudsakliga anledningen härtill torde vara att forskningsverksamhet till skillnad från exempelvis företagande och administration inte löper kontinuerligt och därför är svårare att redovisa per budgetår. Anslag kan t.ex. erhållas under ett år med vilket forskning kan finansieras under flera anslagslösa perioder. Därtill kommer att åtskillig forskning bedrivs inom ramen för vissa tjänster vid universiteten, vilket gör det svårt att uppskatta delkostnader för ett enskilt projekt.

Enkätens omfattning och utformning har således endast på vissa punkter möjliggjort en kvantitativ bedömning. Oaktat bristerna i mate- rialet visar svaren en del tydliga tendenser. Dessa redovisas nedan utan krav på statistisk exakthet och total giltighet.

Fördelning på forskningsområden. Totalt korn kartläggningen att omfatta 278 projekt. Dessa fördelar sig sålunda på olika ämnesområden:

Antal Projekt Abs. tal Rel. tal

l. Humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik 92 33 % 2. Medicin, Odontologi och farmakologi 73 26 % 3. Naturvetenskap 39 14 % 4. Jordbruk, skogsbruk m. ni. 27 10 % 5. Teknik 25 9 % 6. Övrigt 22 S% Totalt 278 100 %

Som framgår av sarnmanställningen svarar det humanistiskt-samhälls- vetenskapliga och det medicinska vetenskapsområdet för vardera c:a 1/3 resp. c:a 1/4 av samtliga projekt. I den första gruppen dominerar socialantropologisk och ekonomisk forskning. Inom det medicinska området utgörs en dryg tredjedel av nutritions- och proteinforskningspro- jekt. Fördelningen av projekten efter ämnesområden — liksom projektens fördelning efter andra variabler i undersökningen — kan endast redovisas efter antalet projekt. Skälet är att svarens ofta bristande precision omöjliggör en vägning efter t. ex. projektens kostnader. En redovisning

1 De alternativ som gavs i enkäten var följande: a Forskningen är helt eller till stor del förlagd till u-land b Forskningen har anknytning till svenskt utvecklingssamarbete med u-land c Forskningen har anknytning till av internationell organisation eller annat land bedrivet utvecklingssamarbete med u-land d Forskningen bedrivs i nära samverkan med u-landsinstitu tion e Forskningen berör förhållanden som gäller u-land eller är av specifik betydelse för u-land f Annat motiv

• Sida 107
•  Original

som baserats på andelen projekt borde egentligen endast få förekomma om samtliga projekt kan förutsättas vara av jämförbar omfattning och betydelse. Ganska naturligt är detta inte fallet med de projekt som ingår i denna omfattande kartläggning. Det är därför svårt att bedöma de enskilda projektens betydelse inom de olika ämnesområdena. Statens medicinska forskningsråd (MFR) har gjort nedanstående kvalitativa bedömning av svaren från de 42 institutioner, som angivit att de bedriver någon form av u-landsforskning.

”Kvaliteten hos svaren är starkt växlande, detta såväl med hänsyn till utformning, fullständighet och saklighet som med hänsyn till u-landsrele- vans, redan initierade studier respektive potentiella utvecklingsmöjlig- heter. Med ett slags sammanfattande, översiktlig bedömning skulle man kunna gruppera de 42 aktuella institutionerna, som redovisar pågående respektive föreslagna insatser, enligt nedan:

klart betydelsefulla 14 st möjligen betydelsefulla 12 st mindre betydelsefulla 16 st.

En gruppering av de 14 institutionerna vilkas insatser (i allmänhet pågående, några gånger endast föreslagna) karakteriseras som ”klart betydelsefulla”, med hänsyn till ämnesområde ger följande:

nutrition 7 st infektionssjukdomar 3 st (inkl. mikrobiologi immunologi) reproduktion 2 st tumörer 2 st

Det finns för närvarande endast en universitetsinstitution för vilken det genom av universitetskanslersämbetet fastställt program är klart utsagt att inriktningen av forskningen skall vara mot u-landsproblematik (avd. för näringslära, Uppsala).

I enkätsvaren redovisas i ett begränsat antal fall, att det vid institutio— nen finnes en eller flera arvodesanställda befattningshavare (sällan på högre nivå, oftast assistenttjänst eller liknande) som på heltid är engagerade i u-landsforskning. — Ingenstädes finnes någon uppgift som tjänster av ”secondment-typ”, d. v. s. två befattningshavare som växelvis arbetar i fält respektive vid hemmainstitution. Behovet av dylika tjänster måste betecknas som mycket stort.”

Olika typer av forskningsprojekt. Närmare 1/4 av projekten var av förstudiekaraktär -— grunden för beslut om ett eventuellt framtida ”större och egentligt” projekt. Förstudieprojekt var vanligast bland jordbruks- projekten (närmare 40 %).

I enkäten efterlystes klassifikation av projekt i förhållande till kriterierna grundforskning, tillämpad forskning, utvecklingsarbete, utred- ning/kartläggning och överföring av forskningsresultat. Huvudparten av projekten inom samtliga ämnesområden kunde klassificeras efter mer än ett kriterium. Endast 1/4 av projekten har klassificerats efter ett enda kriterium. Inom samtliga områden rymde projekten moment av både grundforskning och tillämpad forskning. Ofta innehåller projekten — förutom grundforskning eller tillämpad forskning — också inslag av

• Sida 108
•  Original

utredande eller kartläggande karaktär. Projekten är i allmänhet av relativt renodlad ”forskningskaraktär” och i relativt liten utsträckning kopplade till praktiska insatser.

Ett av enkätens avsnitt behandlade i vilken mån u-landsforskningspro- jekten utgjorde led i utbildningen för de medverkande dels från Sverige, dels från u-land. Närmare 75 % av projekten rymde inslag av utbildning för svenska medverkande. Motsvarande andel för medverkande från u-länderna var 40 %. Mycket vanligt var att forskningsinsatsen delvis utgjorde led i utbildning. Sammanfattningsvis kan konstateras att projekten inom det tekniska resp. det humanistiskt-samhällsvetenskapliga område syntes rymma mer utbildning för svenska medverkande än projekt inom andra områden. För medverkande från u-länderna rymde projekten inom det tekniska området och jordbruksområdet i större utsträckning är projekten inom övriga områden inslag av utbildning.

En grupp av frågor sökte belysa i vilken utsträckning de olika projekten utgjorde delar av större helheter. Dessa större helheter kan vara av olika dignitet, t, ex. ett större institutionsprojekt, ett tvärvetenskapligt svenskt projekt, någon SIDA-insats eller ett internationellt projekt. I anslutning till dessa frågor ville enkäten utröna i vilken utsträckning projekten var förankrade i eller bedrevs i samverkan med t. ex. internationell organisation, med företag, med SIDA eller myndig- het/institution i u-land. Även om några definitiva slutsatser ej kan drasi dessa avseenden — främst p. g. a. alltför få svar — blir helhetsintrycket att forskningsinsatserna i stor utsträckning sker på ett isolerat sätt. I första hand gäller detta projektens inbördes relationer men även i förhållande till värdlandet. Situationen varierar mellan olika områden av forskning och mellan projekt inom samma område. Behoven av större samordning, starkare och mera systematisk kontakt med u-länderna samt en förbätt- rad spridning av forskningsrönen framstår enligt enkätsvaren som stora.

Omkring hälften av projekten ingår som delar i större helheter. Vanligt är att denna större helhet är av relativt låg dignitet. I allmänhet utgör institutionen den större helheten. Ytterst få projekt ingår som delar i svenska tvär- eller mångvetenskapliga forskningsprojekt. Totalt 37 pro- jekt ingår som delar av SIDA-insatser.

De svarande skulle även ge en karakteristik av samarbetssituationen. Problem i samarbetet verkar förekomma i någon nämnvärd utsträckning endast inom humaniora och samhällsvetenskap. Samarbetet med u-land synes fungera relativt bra — i de fall där sådant förekommer. De projekt som ej har något sådant samarbete påtalar och beklagar detta i stor utsträckning.

Rörande projektens utsträckning i tid kan noteras att inom humaniora — samhällsvetenskap och teknik pågår det stora flertalet av projekten c:a fem år. Inom medicin, jordbruk och naturvetenskap kan för de flesta projekten inte anges någon tidsgräns.

6.3 Utvecklingssamarbetet och forskningen

Sverige hade under ett antal år före inrättandet av ett statligt bistånds- organ 1962 _ Nämnden för internationellt bistånd, NIB — medverkat i

• Sida 109
•  Original

internationellt utvecklingssamarbete. Detta skedde både genom direkt bilateralt stöd till vissa u-länder och genom deltagande i FN-systemets verksamhet, framför allt med expertrekrytering och stipendiering. Ad— ministrativt handlades biståndsfrågorna dels av en avdelning av Svenska Institutet, dels av den s.k. Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd. vars verksamhet finansierades med privata bidrag. FN:s fackor- gans nationella kommittéer — FAO-kommittén och andra — hade även viss befattning med biståndsfrågor. Stöd till forskning i vid bemärkelse utgick i någon mån redan under 1950-talet. Detta skedde framför allt via stipendier men också genom stöd till bilaterala biståndsprojekt, t. ex. byggnadsforskning i anslutning till ett svensk-etiopiskt byggnadstekniskt institut och den kartläggande forskning inom näringsområdet, vilken föregick avtalet om ett nutritionsprojekt i Etiopien 1962.

I denna redogörelse över forskningens hittillsvarande plats inom det svenska utvecklingssamarbetet ges först en kortfattad beskrivning av innehållet i detta samarbete under dess första tioårsperiod. Därefter lämnas en sammanfattande historik över statsmakternas uttalanden om forskningens betydelse och roll inom svenskt bistånd och om den svenska u-landsforskningspolitiken. En redogörelse för vissa överväganden inom biståndsförvaltningen i syfte att fastlägga en sådan politik ges också. Forskningsstödets storlek under några år presenteras liksom en något utförligare redogörelse för det stöd, som under budgetåret 1972/73 utgick från biståndsanslagen. Några viktigare drag hos u-landsforsknings- politiken belyses därefter.

6.3.1 Svenskt utvecklingssamarbete under dess första decennium Syftet med det svenska biståndet har angivits av statsmakterna i den proposition (1962:100), som markerade början på ett statligt svenskt utvecklingsbistånd av mer betydande omfattning. Ytterligare riktlinjer för ett långtidsprogram drogs framför allt upp i propositionen 1968:101. I denna hette det bl. a., att målet för utvecklingssamarbetet och för den biståndsgivning, som måste ingå däri, var en höjning av de fattiga folkens levnadsnivå. Samarbetet syftade till att stimulera de fattiga ländernas egna utvecklingsansträngningar, att bidra till social och ekonomisk utjämning och medverka till en samhällsutveckling i demokratisk riktning. De statliga biståndsanslagen har därefter vuxit snabbt. Enprocentpla- nen för svenskt bistånd till de fattiga länderna antogs 1968 med stöd av samtliga riksdagspartier. Den innebär att Sveriges offentliga bistånd 1974/75 skall uppgå till I% av bruttonationalprodukten, BNP (ca 2,3 miljarder kr). Det internationella biståndet till de fattiga länderna ökar men i mycket långsam takt. Om biståndet beräknas i förhållande till u-ländernas totala befolkning har värdet av det offentliga biståndet per person enligt OECD:s biståndskommitté DAC sjunkit i mottagarländerna. Det ligger nu omkring 10% lägre än för tio år sedan. Detta är bl. a. en följd av befolkningsökningen. Biståndet utgör dock endast en liten del av den totala utvecklingsansträngningen — den största delen svarar de fattiga folken själva för.

• Sida 110
•  Original

Milj.kr1 1,0 % ' 2000 0,72 % 0,62 % 1 % av BNP 0,51 % 0,46 % 1000 0,41 % 0,36 % 0,31 % 0,25 %0'26 % 0,22 % 0,19 % 0,15 % I

Budgetår'1962/63 63/64 64/65 65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72 72/73 73/74174/75 Prognos

Sverige har alltsedan biståndsverksamhetens början varit en stor bidragsgivare till FN-organens verksamhet. De svenska bidragen till sådana program har sedan flera år uppgått till ca 40% av de svenska biståndsanslagens totalsumma. Om därtill lägges stöd till speciella insatser i FN-organens regi, har mer än hälften av svenskt utvecklingssamarbete kanaliserats via FN.

Sverige tillämpar i likhet med åtskilliga andra givare den princip om landprogrammering, som nyligen antagits inom FN-systemet (se kap. 4). Utvecklingssamarbetets innehåll bestäms med utgångspunkt i mottagar- ländernas egna prioriteringar, sådana dessa uttrycks i existerande utveck- lingsplaner. Detta innebär dock inte, att Sverige avstår från allt inflytande på utvecklingssamarbetets utformning. Statsmakternas beslut att stödja vissa länders utvecklingsansträngningar måste anses vara knutet till en förväntan på ett effektivt utnyttjande för överenskommet ändamål. AnSpråk på ett visst mått av insyn i verksamheten anses därför legitimt.

Statsmakterna har vid ett flertal tillfällen gjort uttalanden om innehållet i det svenska utvecklingssamarbetet. Av sådana framgår, att tonvikt skall läggas på befolkningspolitiska frågor, mödra- och barnavård, livsmedelsförsörjning, vuxenundervisning, integrerad landsbygdsutveck-

• Sida 111
•  Original

ling, industrialisering, sysselsättning, miljövård m.m. Insatserna bör allmänt inriktas på att gynna de sämst ställda i u-ländernas samhällen.

I nedanstående tablå framgår fördelningen av svenskt bistånd mellan olika u-länder och olika FN-organ.

Anslag (mkr) 1973/74 Bistånd genom SIDA Programländer Bangladesh 75 Botswana 20 Chile 30 Cuba 35 Dem. Rep. Vietnam 120 Etiopien 30 Indien 135 Kenya 60 Tanzania 120 Tunisien 35 Zambia 30 (690) Övriga länder Lesotho 6 Pakistan 1 Sri Lanka 13 Swaziland 6 Östafrikanska Gemenskapen 15 Övriga 12 (53) Särskilda program Enskilda organisationer 15 Flyktingar och befrielserörelser 30 Katastrofberedskap 100 Övrigt (kurser, konferenser, biträ- dande experter, biståndskontor och projektförberedelser) 72 (217) Administration 53 Biståndsadministration 28 Information 8 Rekrytering, utbildning 11 (47) SIDA UD:s u-avdelning 6 (6) SOU1973:41 109

• Sida 112
•  Original

Anslag (mkr) 1973/74 Bistånd genom bidrag till FN-organ 550 UNDP 157,4 UNICEF 45 IDA 177,7 Regionala utvecklingsbanker 7,4 Internationella livsmedelsprogrammet, WFP samt konventionerna om livsmedelshjälp, FAC 56 Övriga multilaterala bidrag t. ex. UNRISD, WEP, WHOs forskningsprogram om mänsklig fortplantning, FNs befolk- ningsfond m. fl.) 106,5 (550)

1 563

6.3.2 Utvecklingssamarbetets administration

SIDA är ett ämbetsverk och i statsbudgethänseende hänfört till utrikes— huvudtiteln. Vad gäller svenskt bilateralt bistånd utarbetar UD på grundval av SIDA :s beredning förslag till avsnitt i statsverkspropositionen om biståndets omfattning, fördelning och inriktning. Departementet svarar för förhandlingar med mottagarländerna om samarbetsavtal. UD förbereder det svenska uppträdandet i en rad internationella organisa— tioner.

SIDA leds av en av Kungl. Maj:t utsedd styrelse, vari verkets generaldirektör är ordförande. Beslut om genomförande av biståndsinsats fattas i regel av Kungl. Maj:t efter framställning av verkets styrelse. I viss omfattning är beslutanderätten delegerad till SIDA:s styrelse, som i sin tur har delegerat denna till generaldirektören.

Biståndsadministrationen

Eftersom utvecklingssamarbete bedrivs av Sverige inom alla viktigare sektorer av samhällslivet, är behovet av rådgivare till biståndsförvalt- ningen stort. U-länderna själva saknar tillgänglig expertis inom de flesta områden. Från olika u-länders myndigheter anlitar man därför ofta givares sakkunskap. Å andra sidan vill u-länderna inte i längden vara utlämnade åt givare utan söker snabbt skaffa sig själva erforderlig expertis.

Den svenska biståndsförvaltningens personalsammansättning karakteri- seras av kravet på allinänkunskap, förmåga till överblick och mångsidig användbarhet. Behovet av specialistkunskap tillgodoses i första hand genom att SIDA söker sådant stöd hos andra svenska myndigheter, vetenskapliga/undervisande institutioner eller enskilda personer. För att kunna hålla kontakt med dessa specialister och tillfredsställande följa deras arbete måste dock SIDA bland sin fasta personal ha tillgång till ett

• Sida 113
•  Original

antal befattningshavare med specialistkompetens (ekonomer, agronomer, undervisningsexpertis, ingenjörer osv.).

Olika rådgivare

SIDA anlitar sålunda dels individuella rådgivare, dels arbets- och insatsgrupper för speciella uppgifter och projekt, dels slutligen samråds- grupper inom olika ämnesområden: jordbruk, skog, nutrition m. fl. Ur insatsgrupper och samrådsgrupper har i vissa fall vuxit fram ett institutionellt stöd från SIDA för rådgivning, utbildning och forskning. Här kan speciellt nämnas områdena jordbruk, nutrition och ekologi. Expertgruppernas roll som rådgivare i forskningsfrågor har dock med vissa undantag varit begränsade. Detta har dels berott på en hittills tämligen begränsad ambition vad gäller forskning som ett led i utveck- lingsbiståndet, dels på mottagarländernas relativa brist på intresse för sådana biståndsinsatser.

Kontakt med svenska forskningsråd och fonder

Den av SIDA år 1969 inrättade samrådsgruppen med några forskningsråd, riksbanksfonden, styrelsen för teknisk utveckling, STU och forskningsbe- redningen har haft som sin viktigaste uppgift att utgöra ett organ för ömsesidig information och samordning av ställningstaganden i första hand till konkreta forskningsprojekt. I vissa fall har även remisser av olika forskningspolitiska frågor, statliga utredningar, internationella forsknings- program som ”Man and the Biosphere” och andra tagits upp. Vissa gemensamma initiativ har tagits, t. ex. anordnandet av ett par forsknings- konferenser om proteinfrågor och ekologi. Forskningsrådens förhopp- ningar att SIDA skulle vara beredd att åtaga sig ansvar för finansiering eller delning av svenska forskares u-landsprojekt har sällan realiserats, främst därför att SIDA haft att i första hand tillgodose mottagarländer- nas klart uttryckta preferenser. SIDA har inte heller kunnat åtaga sig en planering eller styrning av svensk forskning in på mera u-landsinriktade ämnen. Från SIDA har med fog kunnats hävdas, att man för sådana komplicerade uppgifter saknade resurser. En mera omfattande påverkan på rådens forskningspolitik skulle utan tvivel kunna ske med ökad kapacitet för sådana uppgifter.

Internationell koordinering

Kontakt med internationell forskning inom utvecklingssamarbetet hålls i varierande omfattning av biståndsmyndigheten och dess rådgivare och arbetsgrupper. Speciellt inom befolkningsområdet, inom nutrition och landsbygdsutveckling finns en koppling mellan biståndsverksamheten i inskränkt bemärkelse och den forskning, som ingår däri och internatio- nella program. Inom nutritionsområdet ägde t. ex. en växelverkan rum

• Sida 114
•  Original

mellan svenskt utvecklingssamarbete och den internationella verksamhe- ten. Viss del av den forskning som bedrevs i Etiopien inom det svensk-etiopiska nutritionsinstitutet var av internationell klass och bidrog till att projektet kom att uppmärksammas inom berörda FN-organ och inom det internationella forskarsamhället.

6.3.3 U-landsforskningspolitiken under ett decennium

Forskningsfrågor var föremål för åtskilliga överväganden inom ramen för det utredningsarbete, som föregick inrättandet av det statliga biståndsor- ganet, NIB. I proposition 1962le0, föres resonemang om betydelsen av forskning och dokumentation som en förutsättning för skapande av mer kunskap om det mottagande landets behov, om utvecklingsproblemati- ken och om biståndsmetodiken. Resurser för insamling och sammanställ- ning av tillgängliga upplysningar om u-länderna och deras läge samt om biståndsgivningen och dess verkningar måste skapas, heter det i proposi- tionen. I denna diskuteras vidare frågan om vilket värde, som borde tillmätas olika forskningsinsatser för utformningen av svenska bistånds- program och huruvida biståndsanslag borde användas för finansiering av sådan forskning. Det framhölls i propositionen, att mycket av den enskilda och offentliga forskning, som bedrevs i Sverige, indirekt kom u-länderna till godo. Något principiellt hinder borde ej föreligga för beviljande av anslag till målforskning för praktiska syften inom bistånds- verksamheten. För grundforskning torde internationella organ och fonder ha större resurser. Man påpekade vidare, att överväganden beträffande specifika svenska forskningsinsatser borde anstå till dess klarare riktlinjer för en internationell arbetsförmedling inom forskningen förelåg. Sådana borde kunna förväntas som ett resultat av den FN—konferens i Geneve (se kap. 4) om tillämpning av forskning och teknologi för mindre utvecklade länder, vilken skulle anordnas 1963.

I NlB:s anslagsframställning till Kungl. Maj:t 1963 framhölls med formuleringar, som sedan kom att upprepas i dess petita för de två nästföljande åren liksom i statsverkspropositionerna, att forskningsstödet borde vara starkt målinriktat och att det företrädesvis borde aktualiseras inom områdena familjeplanering och näringsförsörjning. Dessutom borde en integrering av forskningsinsatserna i pågående fältverksamhet eftersträ- vas. I statsverkSpropositionen upptogs speciella medel för forskningsverk- samhet för budgetåret 1964/65. I linje med förslag från Styrelsen för internationell utveckling, SIDA, vilken 1965 avlöste NIB, avskaffades dock sådana ändamålsbundna anslag inom biståndsbudgeten.

1965 tillkallades en särskild expertgrupp under ordförandeskap av professor Bror Rexed, dåvarande huvudsekreterare i forskningsbered- ningen. Denna fick till uppgift att framlägga förslag till riktlinjer för SIDAs forskningsstöd. I expertgruppens år 1966 avlämnade förslag framhölls, att den politik avseende ämnes- och länderprioritering, som tillämpades inom biståndsarbetet även borde gälla för forskningsområdet. SIDA:s stöd till forskning borde i regel avse tillämpad forskning, ägnad att lösa för biståndsverksamheten centrala problem, och forskningen borde företrädesvis integreras i den bilaterala fältverksamheten. Områ-

• Sida 115
•  Original

dena familjeplanering och näringsförsörjning med tonvikt på nutrition och jordbruk föreslogs utökade med mikrobiologi och bioteknik. Behovet av basorganisationer för forskning betonades, och man pekade dels på arbetsgruppen för nutritionsprojektet i Etiopien med dess vetenskapliga förankring i Sverige, dels på anknytningen mellan lant- brukshögskolan i Ultuna och ett planerat regionalt landsbygdsutveck- lingsprojekt i Etiopien. Ett institut för befolkningsforskning borde komma till stånd i Sverige. Av bl.a. administrativa skäl räknade inte expertgruppen med att SIDA skulle kunna engagera sig inom andra forskningsområden än de nämnda. Forskningsråden borde gå in och stödja forskning med u-landsanknytning inom ämnesområden, som föll utanför SIDAs verksamhet. En särskild samarbetskommitté med forsk- ningsråden borde upprättas. De föreslagna riktlinjerna för SIDA :s forskningspolitik fastställdes i princip hösten 1966.

Den av expertgruppen föreslagna forskningspolitiken kom att tämligen väl överensstämma med SIDA's fortsatta forskningsverksamhet. I propo- sition 1968 nr 101, anfördes återigen beträffande SIDA:s forskningsstöd, att detta skulle vara målinriktat och framför allt vara inriktat på områdena familjeplanering och näringsförsörjning. En integration av forskningsinsatserna i faltverksamheten i huvudmottagarländerna skulle eftersträvas. Riksdagens statsutskott anslöt sig till dessa synpunkter och framhöll, att forskning av mera allmängiltig natur med mer eller mindre fast u-landsanknytning liksom hittills i huvudsak borde finansieras på andra vägar. Samma synpunkter upprepades av 1969 års riksdagsutskott, som dock i anslutning till olika motioner förordade, att frågorna om inriktning och utformning av forskning med anknytning till u-landspro- blem utreddes. En ökad internationalisering av svensk undervisning och forskning var enligt utskottet angelägen.

1969 diskuterades u-landsforskningsfrågor vid två sammanträden inom forskningsberedningen av vilka det ena ägnades proteinforskningsfrågor. I en SIDA-promemoria inför dessa sammanträden betonades bl. a. pro- blemet, att u-länderna erfarenhetsmässigt gav forskning, speciellt grund- forskning, en låg prioritet. Stöd till forskning inom områden av intresse för flera u-länder borde kunna ske via FN-organen, framhölls det. Denna princip kom att ingå i svensk u-landsforskningspolitik i fortsättningen.

Riksdagens utredningskrav beträffande u-landsinriktad forskning upp- repades 1970, och utredningen tillsattes sedan året därpå. I anslagsfram- ställning från SIDA för 1971/72 och i propositionen betonades ett nytt element i forskningspolitiken — det angelägna i att ge stöd till lokala forskningsinstitutioner i u-länderna under förutsättning att detta priori- terats av dessa länder. Betydelsen av forskning om utvecklingens sociala innebörd och konsekvenser underströks i anslutning bl. a. till ett av SIDA startat stipendieprogram för yngre forskare inom olika samhällsveten- skapliga discipliner inom ramen för inforrnationsverksamheten. Stöd till vissa av FNs forskningsinstitut började i slutet av 1960-talet utgå, t. ex. till UNRISDs sociala forskning.

I offentlig debatt samt via motioner i riksdagen har olika förslag framförts för att främja u-landsinriktad forskning. Redan till 1961 års riksdag pläderades för anslag till vissa forskningsuppgifter av intresse för

• Sida 116
•  Original

u-länder. Den svenska u-landsforskningspolitiken har upprepade gånger tagits upp i riksdagen i olika partimotioner. Allmänt kan sägas att riksdagen med hänvisning till den verksamhet, som utfördes av SIDA och som man ansåg i tillräckligt hög grad tog hänsyn till forskningsbehov, ställt sig kallsinnig till kraven på ökade resurser till forskning. Under slutet av 1960-talet skedde dock en viss omsvängning. Motioner om ökat forskningsstöd avvisades alltjämt men med en annan motivering — hänvisning till behovet av tillsättning av en särskild utredning för att belysa problemen i samband med inriktningen och omfattningen av svensk forskning om u-landsproblem.

6.3.4 Forskningsstödets innehåll och storlek

I slutet på 1960-talet började uppskattningar över forskningsstödets storlek inom biståndsanslagen göras. Dessa beräkningar är under de första åren mycket översiktliga. Från en siffra för 1967/68 på ca 5 milj. kr. och 1968/69 på ca 12 milj. kr. (6 % av det dåvarande fältverksamhetsansla- get) och en uppskattning av de planer och förslag, som redovisades i SIDA:s anslagsframställning för 1970/71 på sammanlagt ca 15,7 milj. kr., har forskningsstödet vuxit betydligt.

Från 1971 / 72 gjordes försök att med enhetliga definitioner åstadkom- ma mer jämförliga beräkningar. Det forskningsbegrepp, som härvid användes, inkluderade ej endast grundforskning, tillämpad forskning och utvecklingsarbete utan även — i linje med olika internationella övervägan- den om u-ländernas forskningsbehov (jfr kap. 1 samt avsnittet om FN:s forskningsplan 1 kap. 4) — sådana aktiviteter som ekonomisk och social datainsamling, biblioteks- och informationstjänster, vetenskaplig testning och forskarutbildning. För budgetåret 1971/72 blev stödet till forskning 32 milj. kr. och för 1972/73 enligt preliminär uppskattning per 1 januari 1973 av förväntade utbetalningar under budgetåret ca 50 milj. kr. 1972/73 års forskningsstöd fördelade sig på följande områden:

Milj. kr. %

Hälso- och näringsprogram 2.213 5 Befolkningsprogram 22.705 46 Lantbruksprograrn 1 1.471 23 Undervisningsprogram 7.509 1 5 Program för exportbefrämjande bistånd 1.000 2 Förvaltningsprograrn 0.480 1 Industri- och teknikprogram 0.753 Övriga program 2.959 6 Totalt 49.090 100

Som framgår av denna sammanställning utgick närmare hälften av stödet till befolkningsforskning. Huvudparten därav — 19 av 22 milj. kr. — avsåg stöd till en utbyggnad av forskning inom den mänskliga fortplantningens område inom ramen för världshälsoorganisationen, WHO. Detta bidrag utgjorde en dryg tredjedel av stödet till forskning inom ramen för det svenska utvecldingssamarbetet.

• Sida 117
•  Original

Landsbygdsprogrammen svarar för en knapp fjärdedel — drygt 11 milj. kr. — av det totala forskningsbiståndet. Drygt 4 milj. kr. avsåg stöd åt ett växtförädlingsinstitut — ICRISAT (International Crops Research Insti- tute for the Semi-Arid Tropics) — via det internationella konsortiet för stöd till jordbruksforskning. Ca 2 milj. kr. utgjordes av stöd till forskarseminarier och kurser, som SIDA arrangerade i samarbete med FAO.

I gruppen undervisningsprogram avsåg den största enskilda posten — 2,5 milj. kr. — ILOs World Employment Programme. Knappt 2 milj. kr. gick till forskarutbildningsaktiviteter, bl. a. de internationella seminarier- na i fysik, kemi och kvantkemi vid Uppsala universitet. Närmare ] milj. kr. anslogs till UNESCO s utbildningsforskningsinstitut (IEP).

Av de drygt 2 milj. kr. som anslagits till ha'lso- och näringsprogram var närmare hälften avsedda för utredningar och forskning rörande mark- nadsföring av barnmat, kostinformation etc. vid Ethiopian Nutrition Institute, ENI. Vidare gavs anslag till avdelningen för näringslära vid Uppsala universitet och Stiftelsen Svensk Näringsforskning — sammanlagt närmare 0,5 milj. kr.

För övriga program utnyttjades närmare 3 milj. kr. Nära hälften därav — 1,2 milj. kr. — avsåg forskningsdelen av det svenska bidraget till United Nations Development Programme, UNDP. Totalt 1 milj. kr. avsåg stöd till FNs forskningsinstitut för social utveckling, UNRISD (0,5 milj. kr), FN:s utbildnings- och forskningsinstitut UNITAR (0,3 milj. kr.) samt FN:s forskningsinstitut för socialskydd (0,2 milj. kr.). Här ingick även SIDA :s stipendieprogram för forskning om social utveckling i u-länder (120 000 kr.). I denna grupp ingick också ett bidrag på 400 000 kr. till det internationella ekologisekretariat, som SIDA inrättade i samarbete med naturvetenskapliga forskningsrådet.

Den 1972/73 budgeterade forskningen kan med utgångspunkt från anslagstyp och huvudmannaskap ges följande indelning.

Anslag till Milj. kr. % 1. Internationella organisationer 26.075 53 a) allmänna anslag för forskning (inkl. stipendier) (4.405) (9) b) anslag till större projekt som bedrivs i regi av internationell organisation 21.670) (44) 2. Svensk forskningsverksamhet 2.955 6 a) anslag till forskning bedriven i samarbete med internationell organisation (0.130) (0,3) b) anslag till övrig svensk forskningsverksamhet (2.825) (5,7) 3. U-landsbaserad forskning 12 577 26 a) anslag via internationell organisation (5.973) (12) b) anslag direkt till u-land (6.604) (14) 4. Forskarutbildning, SIDAi samarbete med inter- nationell organisation 2.040 4 5. Övrig forskning 5.443 11 Totalt 49.090 100

• Sida 118
•  Original

Drygt hälften eller 53 % av anslagen gick till internationella organisa- tioner eller till större forskningsprojekt, som bedrevs av sådana. Här ingick anslagen till ILO:s världssysselsättningsprogram, WHO:s forsk- ningsprogram kring den mänskliga fortplantningen, stipendiebidrag till FNs atomenergiorganisation IAEA samt forskningsdelen av det svenska bidraget till UNDP. Vidare ingick bidrag till FN:s forskningsinstitut för social utveckling (UNRISD), FN:s utbildnings- och forskningsinstitut GINITAR) samt FN:s forskningsinstitut för socialskydd (UNSDRI).

Vad beträffar forskningens lokalisering utgick 12 milj. kr. eller 26 % till u-landsbaserad verksamhet. Ungefär hälften av denna bedrevs i samarbete med någon internationell organisation. Som exempel kan nämnas bidrag till ett regionalt landsbygdsutvecklingsprojekt CADU, Etiopien på 1 milj. kr. för redskapsprovning, växtodling, husdjursproduk- tion m.m. Vidare utgick bidrag via ett internationellt konsortium för stöd till jordbruksforskning 4,7 milj. kr. för växtförädling vid det nyssnämnda forskningsinstitutet ICRISAT samt 0,7 milj. kr. till växtför- ädling vid ett internationellt potatisforskningsinstitut i Peru.

Närmare 3 milj. kr. eller 6% utgick till huvudsakligen svensk forskningsverksamhet. En mindre del av denna verksamhet bedrevs i samarbete med internationella organisationer. Bland annat återfinns här anslag till avdelningen för näringslära vid Uppsala universitet på 400 000 kr., ett mindre anslag till Stiftelsen Svensk Näringsforskning för ett forskarseminarium om undernäring och mental utveckling, resultatvär- deringsforskning vid avdelningen för distributionsekonomi i Göteborg samt stöd till Lantbrukshögskolans u-landssektion. Bidrag gavs även till socialantropologiska institutionen i Stockholm och naturvetenskapliga forskningsrådets sekretariat för internationell ekologi.

6.3.5 Insatser inom några olika forskningsområden Livsmedelsförsörjnings- och proteinforskning

Livsmedelsförsörjning och proteinforskning tillhör områden, som varit föremål för utredning inom olika svenska och internationella fora. Styrelsen för teknisk utveckling, STU, gav anslag till vissa typer av proteinforskning och var liksom den svenska kommittén av det interna- tionella biologiska programmet IBP aktivt engagerad i kartläggningar i syfte att påverka de svenska statsmakterna till en ökad satsning. SIDA anordnade 1968 och 1970 några större forskarkonferenser inom livsme- delsförsörjnings- och proteinområdena — den senare isarnarbete med ett antal berörda forskningsråd. Deltagare var ej endast forskare från universitet och högskolor utan även företrädare för industrien. Syftet med konferenserna var att få impulser till stöd till u-landsinriktad forskning med anledning av statsmakternas beslut om antagandet av 1 %—målet för svenskt utvecklingssamarbete. Något mera omfattande stöd av biståndsmedel till forskning inom sektorn, t.ex. kanaliserat via universiteten eller via olika svenska proteinindustrier, blev dock inte resultatet av de nämnda konferenserna och kontakterna med berörda forskargrupper. Vissa initiativ togs under några därpå följande år av SIDA

• Sida 119
•  Original

t. ex. utredningar om stöd till oljeväxt- och baljväxtforskning. Den sedan åtskilliga år stödda nutritionsforskningen i anslutning till utvecklingssarn- arbetet i några u-länder fick även i fortsättningen stöd.

Inom lantbrukshögskolan har med SIDA :s stöd byggts upp ett rekryterings-, utbildnings-, forsknings- och dokumentationsprogram för agronomer med inriktning på u-ländernas problem. Högskolan fungerar som rådgivare till SIDA för den verksamhet inom landsbygdsutveck- lingen, som stödes i olika u-länder. Ett mindre stipendieprogram ingår även i verksamheten.

Befolkningsområdet

Befolkningsområdet är sedan länge föremål för speciellt svenskt engage- mang. Inom detta område skedde under sextiotalet ett omfattande svenskt utredningsarbete med målsättningen att bygga upp ett tvärveten- skapligt forskningsinstitut i Sverige. Detta arbete ledde dock fram till slutsatsen att ett institut av denna typ borde förläggas till ett u-land. För att främja koordinering av insatser inom befolkningsområdet inklusive forskningsverksamhet beslöt man från svensk sida att bygga upp ett befolkningsprogram inom OECD:s utvecklingsinstitut Development Centre med svenskt finansiellt och personellt stöd 1968. Det tedde sig angeläget att främja ökade internationella insatser beträffande forskning inom fortplantningsområdet. En forskargrupp inom fortplantningens endokrinologi inrättades 1967 med placering vid Karolinska sjukhuset. Efter ett omfattande utredningsarbete etablerades 1972 ett särskilt forskningsprogram inom ramen för WHO med Sverige som en av bidragsgivarna (se kap. 4).

Enstaka sociologiska forskare har anlitats inom det svenska befolk- ningsprogrammet. Den uttalade målsättningen — en satsning på motiva- tionsforskning — har dock ännu icke kommit till stånd. Först nyligen har vidare inom ramen för ett indiskt program viss samordning av insatser inom nutrition och familjeplanering kommit till stånd.

Ekologiområdet

SIDA insåg tidigt betydelsen av att beakta ekologiska problem som ett resultat av olika typer av åtgärder inom utvecklingssamarbetet. Redan 1967 utfördes en ekologisk utredning inom det förut nämnda landsbygdsutvecklingsprojektet i Etiopien, CADU. En konferens om u-ländernas ekologiska problem stöddes tillsammans med den av natur- vetenskapliga forskningsrådet upprättade ekologikommittén 1971. Eko- logiska utredningar börjar höra till regeln i samband med olika mark- och vattenprojekt i u-länder. I samband med den internationella miljövårds- konferensen i Stockholm 1972 och det därefter upprättade FN-organet för miljövård kom dessa frågors betydelse att ytterligare accentueras. U-ländernas intresse är dock fortfarande förhållandevis ringa. SIDA inrättade 1972 tillsammans med naturvetenskapliga forskningsrådet ett sekretariat för internationell ekologi, vilket bl. a. skall ha vissa uppgifter vad gäller bedömning och initiering av forskningsprojekt.

• Sida 120
•  Original

Samhällsvetenskaplig forskning

Kontakterna med samhällsvetenskaplig forskning ägde framför allt rum genom anlitande av olika forskare för utredning och resultatvärdering av projekt inom utvecklingssamarbetet. Sålunda medverkade forskare inom det sociologiska, socialantropologiska och ekonomiska området såsom utredare inom SIDAs verksamhet. Stöd till samhällsvetenskapliga forsk- ningsprojekt utgick i mycket begränsad omfattning. SIDA såg det icke som någon primär uppgift att hjälpa till att bygga ut den förhållandevis blygsam- ma u-landsinriktade samhällsvetenskapliga svenska forskningen. Känslan för behovet av utvecklingsteoretisk forskning växte långsamt fram inom biståndsadministrationen. Ett mindre stipendieprogram till yngre svenska forskare i syfte att stimulera forskning om den sociala utvecklingen i u-länder startades 1970. 1972 ingick SIDA avtal med socialantropolo- giska institutionen i Stockholm i syfte att anlita institutionens tjänster vad gäller utredning, rådgivning beträffande projekt och program även inom forskningsområdet, t. ex. för allmän kartläggande forskning av den typ som diskuteras i detta betänkande.

Några övriga forskningsområden

Forskning om u-landsproblem inom ramen för akademisk och annan utbildning har erhållit stöd av SIDA även inom andra ämnesområden än de nämnda. Principen har här varit, att SIDA velat få till stånd en utbildning inom någon sektor, t. ex. tropisk medicin, som senare beräknades kunna övertagas av andra statliga finansiärer. Åtskilliga forskare har medverkat inom utbildningsverksamheten för förvaltnings- personal, utresande biståndsexperter och stipendiater. Regionala institut som Afrika-institutet har därvid ofta anlitats.

Företrädare för SIDA har ingått i vissa svenska utredningar, som arbetat på att identifiera olika forskningsbehov för u-länderna. Värt att nämna är att Hammarskjöldsfonden med stöd från utvecklingsanslag bedrivit en omfattande seminarieverksamhet, som i flera fall lett till nya forskningsinitiativ, t. ex. vad avser studier av massturismens effekter på en u-landsekonomi.

6.3.6 Några drag i forskningspolitiken Kartläggningar av svensk forskning om u-landsproblem

Mera systematiska kartläggningar och uppföljningar av den forskning om u-landsproblem, som ägt rum i Sverige vid universitet och högskolor, har inte utförts inom biståndsadministrationen. Inom ramen för arbetet inom den år 1965 tillsatta forskningskommittén (se ovan) skedde en invente- ring av sådan forskning. Riksbanksfonden utförde 1967 en kartläggning av svensk u-landsforskning — i huvudsak samhällsvetenskaplig sådan. När Sverige under senare delen av 1960-talet blev medlem av OECD:s biståndskommitté DAC gavs inom ramen för den årliga rapporteringen om svenskt bistånd även information om pågående forskning om

• Sida 121
•  Original

u-landsproblem. Denna forskning var dock liksom riksbanksfondens undersökning i stort sett av samhällsvetenskaplig natur men täckte även viss jordbruks- och nutritionsforskning. I samarbete med u—landsforsk- ningsutredningen skedde 1971, som tidigare nämnts, en kartläggning av svensk forskning om u-landsproblem, vilken kommit att — trots vissa brister — bilda underlag för den ökande internationella rapportering om u-landsinriktad forskning i i-länder, som kommit till stånd under senare ar.

Resul ta tvårdering

Betydelsen av resultatvärdering inom utvecklingssamarbetet tillhör frågor som tagits upp via olika motioner och av riksdagens statsutskott och revisorer. Möjligheterna att förverkliga sådan värdering begränsas emeller- tid av ofullständiga kunskaper om utvecklingsprocessen samt om olika programs effekter på t. ex. en näringsgren eller ett lands situation. Mot denna bakgrund måste dock sägas, att SIDA under senare år ägnat resultatvärdering förhållandevis stora resurser. Verkets arbete inom denna sektor har tilldragit sig ett betydande både svenskt och internationellt intresse. I den svenska politiken ingår stöd till mottagarländernas egen resultatuppföljning och rapportering, ofta inbyggd i deras olika utveck- lingsprogram.

Stipendiepolitik

Stipendiering spelade tidigt en mycket betydelsefull roll inom det svenska biståndet. Under senare år har emellertid den enskilda stipendie- ringen begränsats till att inkludera specialiserade studiebesök av personer i framskjutna befattningar, forskare och administratörer. Härigenom har SIDA :s stipendieverksamhet visserligen minskat i omfattning men å andra sidan kommit att få ett relativt större innehåll av forsknings- och utvecklingsbetonade stipendieringsområden.

6.4. Nåringslivsbaserad utvecklingsforskning

På en rad forskningsområden finns en betydande kapacitet inom svensk industri. Som exempel på områden relevanta för u-ländernas behov kan nämnas proteinproduktion, läkemedelsindustri, pappersmassatillverkning, mineralutvinning ur låghaltiga malmer och utvecklingsarbete beträffande byggmaterial.

För att illustrera denna kapacitet har vi valt ett område av central betydelse för u-länderna — proteinforskning. Proteinbristen i dieten för en stor del av u-ländernas befolkning — framför allt för barnen — är ett av de stora problemen i världen. Det är dock viktigt att betona att behovet av kalorier och olika andra näringsämnen är lika väsentligt.

Vegetabiliskt protein utgör fortfarande huvuddelen av proteintill- förseln. Ca 80 % av jordens befolkning är beroende av spannmålsproduk- tionen både ur protein- och kalorisynpunkt. Olika spannmålsslag innehål- ler emellertid protein, av sämre kvalitet än t. ex. animaliskt och är

• Sida 122
•  Original

otillräckligt vad gäller vissa viktiga aminosyror såsom lysin och methio- nin. Mer forskning behövs både för att öka proteinavkastningen av kända och använda grödor och för att åstadkomma en förskjutning till mer okända proteinrika sådana, såsom olika oljeväxter: jordnötter, soja, oljefrön rn. fl.

Vid sidan av en ökad proteinproduktion från de konventionella Spannmålen och grödorna bör särskild uppmärksamhet ägnas nya proteinkällor. Bland dem märks utvinning av proteinkoncentrat från oljeväxter, blad och jäst. Oljeväxtema är av särskild betydelse därför att de kan förbättra dieten och öka halten av högvärdigt protein i födan. Oljefröväxterna har ursprungligen utnyttjats mera på grund av oljan än den andra huvudkomponenten, proteinet. Detta har dock stegvis föränd- rats och idag värderas t. ex. sojaproteinet högre än oljan från soja.

Rapsprotein

Svenska industrier har sedan många år arbetat med nya proteinkällor. Som ett exempel på ett sådant projekt kan nämnas det som Karlshamns Oljefabriker har bedrivit för att utvinna proteinkoncentrat för mänsklig konsumtion från rapsfrö. Raps odlas i stor utsträckning i både u-länder och Sverige. Rapsen ger näringsfysiologiskt och tekniskt bra produkter, som borde kunna accepteras av konsumenterna. Proteinet har en aminosyresammansättning, som är bättre än den hos protein från någon annan vetetabilisk råvara och det kan tillverkas till ett rimligt pris. Testning för mänskligt bruk har nyligen påbörjats i Sverige. Vissa toxiska (giftiga) faktorer har dock vållat problem. Raps är en ur odlingsekono- misk synpunkt gynnsam gröda. Svensk industri har på detta område en hög standard. De samlade svenska erfarenheterna såväl av odling av raps som av framställning av olja av god kvalitet är synnerligen omfattande, vilken ger ett gynnsamt utgångsläge även för rapsproteinframställning. Intresse beräknas finnas framför allt hos de u-länder som redan är stora rapsodlare som Indien, Pakistan, Kina och Nepal. Även länder med mindre odling som Chile och Etiopien kan ha intresse. Projektet siktar mot en uppbyggnad av rapsproteinprocessen i u-länder. Ännu har dock ingen testning av hur rapsprotein accepteras i u-länder kommit till stånd.

Fiskprotein

Möjligheten att ur fisk framställa ett fiskproteinkoncentrat, FPC, har under åtskilliga år varit föremål för mycket uvecklingsarbete. Det svenska företaget Astra Nutrition, har lyckats framställa FPC av hög ldass lämpligt för människoföda. Denna produkt användes f. ri. som inbland- ningsäggvita i t. ex. mjöl i Sverige men även ett antal u-länder (Chile, Iran, Afghanistan, Sudan, Mauretanien) har uttryckt önskemål om att pröva produkten. Ett problem är de höga kostnaderna. FPC ställer sig fortfarande betydligt dyrare än t. ex. oljeväxtproteinet. Ett fiskprotein av något sämre kvalitet har dock väckt intresse i vissa u-länder.

• Sida 123
•  Original

Alfa-Laval har tillsammans med Anhydro i Danmark utvecklat en process för framställning av proteinkoncentrat ur gröna växter, kallad Vepex (vegetable protein extraction). Processen utnyttjar grönmassa från olika inhemska råvaror, där speciellt foderväxterna för närvarande ger det högsta proteinutbytet. Dessutom har flera av lantbrukets biprodukter (ätt-, potatis- och betblast) komma till användning.

Vepex-processen består i huvudsak av tre steg: i första steget sönder- delas grönmassan och en växtsaft pressas fram. Saften utsätts i nästa steg för en värmebehandling och proteinet koaguleras. Detta blandas med foderjäst och torkas och det sålunda erhållna koncentratet innehåller ca 44% råprotein. Det tredje processteget är behandlingen av pressresten, vilken torkas till vepexbriketter. Dessa briketter har en råproteinhalt på 10—13 % och en fiberhalt på 34 %. Båda produkterna är avsedda för foder och det har visat sig att de har ett högt biologiskt näringsvärde.

För att omsätta processen till en produktion i ett u-land fordras bl. a. studier av acceptabilitet, marknadsbehov och råvaruförsörjning. Den gröna färgen samt vissa toxiska substanser har visat sig vålla problem vid de begränsade försök att lansera produkten som hittills skett i vissa u-länder (Indien, Jamaica). Hur produkten kan komma att accepteras i u-länder är ännu oklart. Kostnaderna ter sig fortfarande höga.

Protein ur ja'st

Svenska Sockerfabriks AB har utvecklat en process att framställa protein direkt från stärkelserika produkter via mikrobiologisk jäsning. Den 5. k. Symbajästmetoden, kan användas för produktion av foderjäst ur stärkel- sehaltigt avfallsmaterial. Den har prövats för bl.a. tapioka. Möjlighet anses föreligga att utveckla den för kassava, jams, bananer m.m. Stora anläggningar krävs för att processen skall bli ekonomisk, varför möjlighe- ten till användning i u-länder t. v. ter sig tveksam.

Sockerbolaget har också utvecklat processer för framställning av särskilda aminosyror såsom lysin, tryptofan m.fl. liksom för framställ- ning av protein ur metanol. Den senare processen kräver mycket stora årsproduktioner i storleksordningen 100 000 ton.

Möjligheten att tillsätta syntetiska amionsyror till spannmålsprodukter för att öka proteinets kvalitet ter sig intressant. I dag föreligger dock inga klara forskningsresultat om effekterna av t. ex. lysinberikning. Berikning med andra aminosyror som methionin hämmas av den otillfredsställande smaken på detta protein.

Testning

Alla nya proteinprodukter måste innan de lanseras för mänsklig konsumtion inte bara bli föremål för kemisk och biologisk testning utan också för noggranna bakteriologiska och toxikologiska undersökningar. Först efter åtskilliga serier av råttförsök kan en produkt prövas på människan. Det är också viktigt att betona, att nya livsmedel måste lanseras både i i- och u-länder, så att de inte löper risk att i u-ländernas betecknas som fattigmansmat.

• Sida 124
•  Original

• Sida 125
•  Original

IH Framtida utvecklingsforskning: Förslag 7 Utvecklingsforskningens inriktning

I vårt förslag till inriktning av ett svenskt stöd till utvecklingsforskning redovisar vi först i korthet sådana förutsättningar som bör styra denna. De viktigaste av dessa är för det första de utvecklingsteoretiska premisserna, för det andra de utvecklingspolitiska målen, för det tredje tillgänglig svensk forskningskapacitet och slutligen för det fjärde kravet på internationell koordination.

7.1. Utgångspunkter Utvecklingsteori

Inriktningen bör utgå från en genomtänkt syn på underutvecklingens problem, natur och orsaker så att forskningen, oavsett vilket område den bedrivs på skall kunna bidra till att häva tillstånd av underutveckling och på lång sikt motverka de krafter som skapar eller upprätthåller

underutveckling (se kap. 1).

Utvecklingspolitik

Inriktningen bör vidare baseras på målen för det utvecklingssamarbete i vilket forskningen skall inordnas. På en allmän nivå är det förhållandevis lätt att nå enighet om vilka dessa mål bör vara. I FN:s generalförsamlings resolution 2681 (XXV), i vilken behovet av en integrerad syn på utveckling understryks, har de fått följande utformning:

a) att ingen del av befolkningen lämnas utanför utvecklingen,

b) att åstadkomma en strukturell förändring som befordrar den natio- nella utvecklingen och innebär att alla befolkningsgrupper aktiveras att ta del iutvecklingsansträngningarna,

c) att eftersträva social jämlikhet, omfattande också en utjämning av inkomst- och förrnögenhetsfördelningen inom ett land,

d) att ge hög prioritet åt utvecklingen av mänskliga resurser, innefattande yrkesinriktad och teknisk utbildning, skapandet av sysselsättningsmöj- ligheter och åtgärder som beaktar barnens behov.

• Sida 126
•  Original

För att konkretisera målen fordras dels en bedömning av i vilka avseenden tidigare ansträngningar varit minst framgångsrika, dels en bedömning av varje nationell utvecklingssituation. Denna måste ta hänsyn till varierande resursmässiga, sociokulturella och politiska förut- sättningar och till den strategi för utveckling, som landet tillämpar.

Samtliga situationer som karakteriseras av underutveckling uppvisar vissa grundläggande, gemensamma drag som strider mot den allmänna målsättningen för utvecklingsarbetet. Dessa brister anger i vilken riktning utvecklingsansträngningarna och därmed också forskningsansträngning- arna under 1970-talet bör ökas.

Hit hör oförmågan att bygga nya, adekvata politiska strukturer som bas för utvecklingsansträngningarna, oförmågan att fördela tillväxtens resultat i syfte att minska massfattigdom och ekonomiska och sociala ldyftor. oförmågan att erbjuda produktiv och meningsfull sysselsättning för stora delar av arbetskraften, oförmågan att uppnå bättre balans i det internationella utbytet mellan u-länder och i-länder, oförmågan att mobilisera folkets flertal i utvecklingsansträng- ningarna, oförmågan att förhindra utplundring av oersättliga naturresurser, med inte minst en omfattande skogs- och markförstöring som följd, oförmågan att inleda en effektiv befolkningspolitik både när det gäller den mänskliga fortplantningen och när det gäller att hejda koncentrationen av människor till storstäder, oförmågan att förhindra brott mot grundläggande mänskliga rättigheter från de maktutövandes sida.

Vi menar att dessa exempel på oförmåga att förverkliga utvecklings- politiska målsättningar beror inte bara på bristande politisk vilja utan också på en grundläggande oförmåga att förstå underutvecklingens orsaker. Sådan kunskap är nödvändig för att identifiera och angripa de för olika länder väsentligaste problemen. Denna syn innebär att utveck- lingsforskning inte bara är en forskningsfråga. Den är i själva verket en bistånds- och utvecklingspolitisk fråga av första ordningen.

Svensk kapacitet

Den tredje förutsättningen för ett ökat svenskt stöd till utvecklingsforsk- ning är frågan om svensk kapacitet för sådan verksamhet. Utvecklings- forskning har i Sverige bedrivits i nämndvärd omfattning enbart under det senaste decenniet. Det har därvid såsom framgår av den tidigare redovisningen av utredningens enkäter till svenska forskare huvudsakligen rört sig om konventionell forskning.

Ansatser till utvecklingsforskning har förekommit inom vissa områden såsom fortplantningsforskning, näringsforskning, ekologi och jordbruks- forskning samt till en del inom utvecklingsteoretisk forskning. Härigenom har viss svensk kapacitet för utvecklingsforskning skapats.

• Sida 127
•  Original

Kapaciteten är beroende av flera olika fönitsättningar som måste identifieras och bedömas var för sig. Det är nödvändigt att skilja mellan forskning som till sin karaktär är allmän och generaliserbar och sådan som för sina resultat är helt beroende av olika lokalt givna förutsättning- ar. Till den förra hör huvuddelen av naturvetenskaplig forskning, framför allt på grundforskningsnivå. Till den senare hör merparten av samhälls- och kulturforskning, liksom botanik, zoologi, ekologi, geologi, hydrologi m. fl.1

När det gäller den allmänna och generaliserbara forskningen kan man grovt säga, att kapacitet för forskning också innebär kapacitet för utvecklingsrelevant forskning. Den är också p. g. a. sin generella karaktär mindre beroende av var den utförs. Häri skiljer den sig från den områdesspecifika forskningen.

När det gäller bedömning av svensk kapacitet för utvecklingsforskning kan man å ena sidan konstatera att en allmän forskningskapacitet föreligger. Den bör i ökande utsträckning kunna mobiliseras för forskning av intresse för u-länderna. Å andra sidan råder, när det gäller områdes- specifik kapacitet, brist på personella och andra resurser för forsknings- stöd, forskarutbildning och forskarsamverkan med u-Iand. Till begreppet forskningskapacitet inom både generell och områdesspecifik forskning hör krav på praktisk erfarenhet av forskning i utvecklingsländer, krav på utvecklingsteoretisk medvetenhet samt krav på erfarenhet av tvär- eller mångvetenskaplig forskning. När det gäller det sista kravet får det svenska forskarsamhället anses ha begränsad kapacitet och kompetens, även om intresset för sådan forskning under senare år har ökat. Erfarenhet av utvecklingsforskning av sådan karaktär finns främst inom vissa grupper för fredsforskning, närings- och jordbruksforskning samt delvis inom fortplantningsforskning och ekologi.

Den allmänna forskningskapaciteten har i stort sett byggts utifrån en svensk och västerländsk problemsituation. Den är därför inte utan vidare identisk med kapacitet för utvecklingsforskning. Delvis kan den dock genom omorientering av resurser och forskningsinriktning bli av värde. Vidare har den på utvecklingsproblem direkt inriktade forskningen endast till en del baserats på en analys av underutvecklingens grundlä- ggande orsaker.

Internationellt samarbete

Ett ökat svenskt stöd till utvecklingsforskning innebär samtidigt ett ökat engagemang i internationellt forskningssamarbete. ACAST:s arbete med en världsplan för vetenskap och teknologi och den expanderande utvecklingsforskning som bedrivs av olika organisationer och institut föranleder i sig ökad internationell koordinering av den svenska utveck- lingsforskningen. En sådan är så mycket mer angelägen som informations- och koordinationsfrågorna när det gäller internationell forskning är svåra och ännu otillräckligt beaktade. Svåröverskådligheten framgår av

1 Jfr G.Myrdal, Forskningens och det teknologiska utvecklingsarbetets betydelse för utvecklingen av underutvecklade länder. Föredrag vid TCO:s utbildningsdagar, Stockholm 1970.

• Sida 128
•  Original

den översikt av internationella organisationer inom och utom FN-famil- jen som sammanställts i bilaga 5.

Det är uppenbart att överväganden av denna art är viktiga också för bedömningen av den svenska utvecklingsforskningens inriktning. Vi vill därför markera frågans vikt och rekommendera att en kommande organisation vidtar åtgärder för att försöka uppnå bästa möjliga interna- tionella koordination av beslutade forskningsinsatser. Av särskild vikt är att främja samarbete mellan u-länder. Forskningssamarbetet har hittills i alltför hög grad bedrivits mellan i-länder och u-länder, vilket försvårat en önskvärd u-landscentrering och förhindrat spridning och utnyttjande av forskningsresultat.

7.2. Inriktning

Syftet med ett ökat svenskt stöd till utvecklingsforskning bör vara att producera kunskap som ökar förmågan att förstå och identifiera utvecklingsproblem och förbättra förmågan att bemästra dessa.

Något eller några av följande fem kriterier bör uppfyllas av projekt eller andra insatser inom ramen för ett utvidgat svenskt stöd till utvecklingsforskning.

a) Området täcks av berörda u-länders utvecklings- och forskningspriori— teringar. Detta gäller särskilt i de fall då forskningsinsatsen skall utföras i berörda u-länder.

b) Området är av så fundamental betydelse i utvecklingsprocessen att en svensk insats bör göras oavsett vad som redan gorts eller görs på andra håll.

c) Området har svensk forskningskapacitet och erfarenhet.

d) Området rymmer viktig, men ännu föga uppmärksammad forskning som kräver pionjärinsatser.

e) Området har en sådan karaktär att forskningssamarbete mellan Sverige och berörda u-länder underlättas av Sveriges internationella ställning.

I vår diskussion av sådana områden har vi valt att utgå från den indelning som vi tidigare gjort i utvecklingsteoretisk forskning, kartlägg- ningsforskning och sektoriell forskning. Syftet med denna indelning har varit att peka på former av utvecklingsforskning vars betydelse enligt vår mening hittills inte tillräckligt uppmärksammats. I praktiken bör en så hög grad av integration som möjligt mellan de olika forskningsnivåema eftersträvas.

Det vore olyckligt — bl. a. av det skälet att forskningssituationen inom olika områden i åtskilliga detaljer inte är tillräckligt utredd — om man på förhand skapade starka bindningar. När det gäller valet av områden vill vi därför betona att huvudansvaret för detta bör falla på en framtida organisation för utvecklingsforskning.

7.2.1. Utvecklingsteoretisk forskning

Utvecklingsteoretisk forskning omfattar den tvärvetenskapliga, huvudsak- ligen samhällsvetenskapliga analyser av underutvecklingens orsaker och

• Sida 129
•  Original

utvecklingens villkor som behandlades i kapitel 1. En intensifierad forskning och informationsverksamhet inom detta fält är av grundläggan- de betydelse för att bedöma värdet av utvecklingsinsatser och öka förmågan till ett tvärvetenskapligt och problemorienterat angreppssätt inom olika specialvetenskaper.

Vi föreslår därför att en forskning av denna typ byggs upp. I denna rekommendation ligger också att den utvecklingsteoretiska forskningen skall hålla nära kontakt med forskare inom olika problemfält. På så sätt kan en bättre bedömning av den sektoriella forskningens utvecklingsrele- vans uppnås. Forskargrupper med utvecklingsteoretisk inriktning bör också kunna spela en betydelsefull roll i evaluering av forsknings- och utvecklingsinsatser. Exempel på viktiga uppgifter är frågor rörande folkrörelser, folklig mobilisering och deltagande iutvecklingsansträng- ningar, internationell handel med särskild hänsyn till u-ländernas situa- tion och sociala konsekvenser av nya teknologier.

7.2.2. Kartläggningsforskning

I kapitel 3 har behovet av kartläggningsforskning diskuterats och motiverats. Ett ökat svenskt stöd inom utvecldingsforskningens område bör innefatta också denna forskning. Detta bör framför allt ges till u-länderna själva för en intensifierad kartläggande forskning, såväl naturvetenskaplig som samhällsvetenskaplig och humanistisk.

För att Sverige skall kunna medverka krävs dock att den kompetens av dessa slag som finns inom landet förstärks. En väg som bör prövas är att knyta expertis till Afrika-, Asien- och Latinamerikainstituten. Stöd kan också ges till de institutioner —- muséer och universitetsinstitutioner — som rymmer sådan kapacitet. I detta sammanhang skall det i enlighet med den ömsesidighetsprincip som utvecklades i kapitel 1.5 också betonas att forskarutbytet med u-land inom dessa områden bör intensi- fieras och att möjligheter bör ges för forskare från u-länderna att bedriva forskning kring svenska förhållanden.

Exempel på uppgifter för en kartläggande forskning är mineralprospek- tering, allmän ekologisk kartläggning, studier av traditionella bebyggelse- former samt kartläggning av jordrättssystem.

7.2.3. Sektoriell utvecklingsforskning

Den övervägande delen av ett ökat svenskt stöd till utvecklingsforskning bör gå till forskning inom några av de problemområden, vilka i kapitel 3 givits en översiktlig presentation.

I det följande tar vi för det första upp sådana områden för utvecklingsforskning där en svensk kapacitet byggts upp. För det andra ger vi exempel på forskningssektorer inom vilka det finns en allmän svensk kapacitet som endast till ringa del tagits i anspråk. Till sist skisserar vi några forskningsområden som är centrala för alla de angivna forskningsområdena och som dessutom är av stor betydelse när det gäller att förbättra utvecklingssamarbetet.

Inom fortplantningsforskningen har som tidigare framhävts de svenska

• Sida 130
•  Original

insatserna varit betydande. Det gäller särskilt i fråga om den biokemiska utforskningen av fortplantningsprocessen och den i anslutning därtill bedrivna preventivmedelsforskningen. Viss demografisk forskning har också inletts. De viktiga informations— och kommunikationsfrågoma har däremot knappast berörts. Vi förordar en fortsatt och förstärkt forskning inom denna sektor. Behovet av tvärvetenskapliga insatser liksom behovet att integrera insatserna inom befolkningsområdet med insatser inom förebyggande hälsovård, nutrition och utbildning bör särskilt beaktas.

Näringsforskningsområdet har under det gångna årtiondet tillmätts allt större vikt i utvecklingsarbetet. Genom forskning vid olika svenska institutioner och genom fältverksamhet främst i Etiopien, Tunisien och Tanzania har sedan 60-talets början en tvärvetenskapligt orienterad näringsforskning med särskild inriktning på barnens näringssituation byggts upp-

Samverkan har därvid skett mellan nutrition, biokemi, barnmedicin, jordbruksforskning, företagsekonomi och antropologi. Viktiga insatser, främst av biokemisk grundforskningskaraktär har inletts vid en rad forskningsinstitutioner. Problemområdets betydelse och tillgången på svensk kapacitet utgör starka motiv för en fortsatt och utökad forskning inom detta fält.

Jordbruksforskningen har bidragit till utvecklingsforskning inom olika fält — genetik, växtodling, husdjurslära, markanvändning m. rn. Dessutom har jordbruksforskare deltagit i utvecklingsarbete inom ramen för SIDA :s verksamhet. Härigenom liksom genom utbildningsinsatser som inletts i tropiskt jordbruk har skapats en icke obetydlig svensk forskningskapa- citet. Detta tillsammans med det faktum att landsbygdsutvecklingen är ett centralt problemområde i de flesta u-länder utgör starka skäl för forskningsstöd inom denna sektor. Vi vill särskilt betona frågor rörande markanvändning, jordrättssystem och arbetsintensiv jordbruksteknologi.

Ekologi är exempel på ett område inom vilket Sverige varit internatio- nellt pådrivande. Det av naturvetenskapliga forskningsrådet och SIDA inrättade internationella ekologiska sekretariatet utgör en viktig plane- rande och samordnande instans. Även här föreslår vi ökat forskningsstöd, samtidigt som vi rekommenderar en förstärkning av det mångvetenskap- liga samarbetet inom området.

Inom andra forskningsområden finns en allmän svensk kapacitet av intresse för u-länder, som ännu knappast tagits i anspråk. Hit hör åtskillig medicinsk forskning såsom mödra- och barnavård och bakteriologi.

Inom svensk gruvhantering finns gruvteknologisk erfarenhet som torde kunna överföras eller anpasssas till andra geologiska miljöer.

På senare tid har svensk skogsforskning engagerats i utvecklingssam- arbete. Också inom detta område finns kapacitet vid forskningsinstitu- tioner och företag för ökade forskningsinsatser.

Utöver insatser inom de områden som hittills nämnts vill vi ge exempel på några forskningsområden som alla är av betydelse för att kunna utnyttja forskningsrön och för att förbättra utvecklingssamarbetet. Dessa är också exempel på områden där pionjärinsatser behövs.

Forskning om regional utveckling och regional planering. Under det närmaste decenniet torde i såväl u-länder som i-länder de regionalpoli-

• Sida 131
•  Original

tiska frågorna komma att alltmera skjutas i förgrunden. Behovet är därför stort av en jämförande och bred forskning på detta område.

Appropriate technology. Med denna term avses här inte enbart u-landsanpassad teknik i snäv bemärkelse utan också praktiskt lämpliga organisationsformer inom utbildning, hälsovård, förvaltning, kommunika- tion m.m. Ett betydligt intensivare mångvetenskapligt samarbete mellan teknologi och samhälls- och kulturforskning, exempelvis kulturgeografi, är nödvändigt liksom en förbättrad förmåga att integrera och tillgodogöra sig de arbetsresultat som tekniska innovatörer kan åstadkomma.

Folkrörelser, folklig mobilisering och deltagande i utvecklingsansträng- ningar. Detta är en av de grundläggande utvecklingspolitiska frågorna, som hittills i alltför stor utsträckning kommit i skymundan för krav på projekteffektivitet och ekonomisk avkastning.

Utbildning, kommunikation och kunskapsöverföring. Forskningsin- satsema inom detta område har hittills varit små och har till största delen bedrivits utifrån de förutsättningar som gäller i länder med hög grad av läskunnighet.

Samspelet mellan forskning, politik, förvaltning och projektadministra- tion inom utvecklingsarbetet. De ofta återkommande kraven, särskilt från u-länderna, om en förbättrad integration av biståndsfinansierade utveck- lingsansträngningar med landets egna ansträngningar är ännu på många håll ett svårlöst problem.

Resultatvärdering. Utvärdering av offentliga investeringar och offentlig verksamhet befinner sig ännu på ett mycket ofullgånget stadium. I Sverige uppmärksammas frågan för närvarande av vissa myndigheter och institutioner, inte minst SIDA. Inom FN-familjen inklusive Världsbanken tilldrar sig frågorna växande intresse. Det är av speciell vikt att denna forskning ges stark empirisk förankring.

• Sida 132
•  Original

8. Utvecklingsforskningens utformning

För att forskningen på lång sikt skall bidra till att stärka u-länders egen forskningskapacitet och förmåga att analysera och bemästra sina utveck- lingsproblem krävs vid sidan av inriktningsprinciper vissa regler för utformningen av ett svenskt forskningsstöd. Vi föreslår att följande principer skall gälla.

Forskningen och övrig verksamhet skall utformas så att den bidrar till

att höja u-ländernas forskningskapacitet att utbilda forskare i u-land att så långt möjligt förlägga forskning till u-land att på ett effektivt sätt sprida forskningsresultat till främst beslutsfattare i u-land att förankra utvecklingsforskningen i forskarsamhället.

8.1. Forskningskapacitet

Med forskningskapacitet avses här främst forskningens infrastruktur i form av dels institutioner, forskningsorganisation etc., dels de service- funktioner som krävs för att producera forskare och genomföra forskning (se kap. 3).

Stödet bör utformas efter analys av varje lands egna förutsättningar av infrastrukturell, administrativ och personell kapacitet. Sålunda bör exempelvis forskningsstöd till länder som i likhet med Indien har en jämförelsevis utvecklad forskningsorganisation i första hand utgå i form av finansiellt stöd. När det gäller länder där forskningsmässiga förutsätt- ningar håller på att växa fram, som t. ex. Nigeria eller Sri Lanka, finns det främst i inledningen av en forskningsinsats behov av personellt stöd. I länder som Bangla Desh, Tanzania och Etiopien måste sannolikt forskningssamarbetet omfatta stöd till forskningsinstitutioner, forskarut- bildning, projektledning och finansiering.

8.2 Forskaru tbildning

För att höja u-ländernas kapacitet när det gäller utvecklingsforskning, bör en viktig del av forskningsbiståndet utgöras av stöd till forskarutbildning i

• Sida 133
•  Original

u-land. Forskarutbildning uppnås inte genom ett antal mer eller mindre omfattande kurser utan förutsätter deltagande i och genomförande av forskning. Denna utbildning bör därför knytas till konkret forsknings- verksamhet.

I de fall där forskarutbildning kan ske i samband med genomförandet av forskningsinsatser bör så ske, även om detta höjer den totala projektkostnaden. Ur mer långsiktig synpunkt är en sådan rekommenda- tion motiverad, eftersom forskningsprojektets framgång inte enbart blir beroende av de rent forskningsmässiga resultaten. Arbetet ger nämligen då avkastning i form av konkret forskningserfarenhet och höjd personell kapacitet.

Behovet av långsiktiga insatser måste kraftigt understrykas. De forskare som exempelvis fått sin forskarutbildning inom ett projekt kan tillförsäkras fortsatta arbetsmöjligheter i sitt hemland genom stöd till någon forskningsinstitution inom vilken de kan verka. Ett utmärkt exempel på värdet av sådana långsiktiga insatser med kombinerat forsknings-, utbildnings- och infrastrukturellt stöd från basinstitutioner i Sverige utgör det svenskstödda barnsjukhuset i Addis Abeba, som från en blygsam verksamhet utvecklats till en bas för pediatrikutbildningen i Etiopien.

Forskarutbildning i i-land kan komma i fråga om inga andra möjligheter föreligger. Vi vill dock framhålla riskerna för bristande integration med utvecklingsansträngningarna om forskarutbildningen förläggs till en miljö, som i väsentliga avseenden skiljer sig från den i vilken forskaren så småningom förutsätts arbeta.

8.3. Lokalisering

Stödet bör i möjligaste mån gå till sådan forskning som bedrivs i u-land. Det är dock uppenbart att den infrastrukturella uppbyggnaden liksom forskarutbildning tar lång tid. Vidare är åtskillig forskning så kostsam eller ställer sådana krav på basresurser att den till en början måste bedrivas i i-land. Det är därför viktigt att åstadkomma en god avvägning mellan den forskning som bör ske i u-land och den som under en uppbyggnadsperiod måste bedrivas i i-land.

Exempel på forskning som sannolikt under överskådlig tid kan behöva bedrivas vid i-landsinstitutioner är olika former av biologisk, medicinsk, kemisk och fysisk grundforskning liksom forskning inom teknologiskt avancerade tillämpningsområden — elektronik, gruvteknik, oceanografi, fjärranalysmetodik m. fl. Liksom i utvecklingssamarbetet bör regeln vara att en så snabb och omfattande överföring som möjligt från i-landsansvar till u-landsansvar skall ske. För att uppnå detta bör liksom inom andra forskningsområden täta institutionskontakter tas mellan de forsknings- genomförande institutionerna i i-land och lämpliga systerinstitutioneri u-land. Oavsett om forskning till en början baseras i Sverige eller annat i-land skall den ikapitel 1.5 angivna ömsesidighetsprincipen beaktas.

• Sida 134
•  Original

För att utvecklingsforskningen skall kunna ge sitt bidrag i utvecklingsan- strängningarna krävs att forskningsresultat så snabbt som möjligt sprids inte bara till forskare utan till alla berörda parter, framför allt i u-land. Härvid är kravet på en så snabb publicering som möjligt inte tillräckligt. Det gäller också att sprida information på ett sådant sätt att den verkligen når och förmår påverka politiker, planerare och utvecklings- arbetare. En första viktig åtgärd för att man skall uppnå detta är att representanter för dessa grupper i u-länder ges möjlighet att delta redan i forskningsplaneringen, eller att de hålls informerade om denna.

En andra åtgärd bör bestå i en fortlöpande rapportering under forskningsarbetets gång. När forskningsresultaten föreligger bör de presenteras dels som en sedvanlig vetenskaplig publikation men samtidigt också i sammandrag på ett språk tillgängligt för icke-forskare. På så sätt kan övriga intressenter få möjlighet att erhålla och tolka resultaten utan de stora tidsförluster som hittills varit regeln.

En förbättrad spridning av detta slag är i många fall inte tillräcklig. Den bör därför kompletteras med muntlig information genom kontakter mellan forskare och andra intressenter eller genom speciella forskningsin— formatörer som kan översätta och förmedla forskningsresultat. Sympo- sier och konferenser kan vara viktiga spridningsmekanismer, men dess effektivitet hämmas särskilt i u-land genom att belasta ett fåtal redan hårt engagerade beslutsfattare.

8.5. Förankring

För att utgöra en effektiv bas för en mobilisering av svensk och annan forskningskapacitet måste verksamheten vara förankrad i forskarsamhället och dess institutioner både nationellt och internationellt.

Detta innebär att ansvaret för forskningsplanering och genomförande i så hög utsträckning som möjligt skall ligga på forskarna själva. Detta medför krav på forskningsorganisationen att delegera ansvars- och beslutsfunktioner. Det ställer också stora krav på forskarna att lainna bedöma sitt eget arbete utifrån de principer för utvecklingsforskning som vi angivit.

• Sida 135
•  Original

9. Utvecklingsforskningens organisation

I vårt förslag till utformning av svensk organisation för utvecklingsforsk- ning har vi utgått dels från de riktlinjer som givits i kapitel 1, dels från diskussionen om inriktningen av en svenskstödd utvecklingsforskning i kapitel 7 och den precisering av former för verksamheten som gjorts i kapitel 8. I det följande drar vi ut vissa organisatoriska konsekvenser av dessa principer. Därefter granskar vi översiktligt de organisationsalter- nativ som angivits i utredningens direktiv. Slutligen skisserar vi vårt förslag till en nämnd för utvecklingsforskning.

9.1 Principer och organisatoriska krav

Kravet på probleminriktning och tvär/mångvetenskaplighet innebär att organisationen skall ha en beslutande instans som har hög vetenskaplig kompetens och sådan sammansättning att en tvärvetenskaplig bedömning kan garanteras. Det innebär vidare att organisationen när det gäller forskningens genomförande stimulerar till probleminriktning och veten- skapligt samarbete.

Kravet på u-landscentrering medför att organisationen bör ha nära och effektivt samarbete med u-länders centrala organ inom utvecklingsplane- ring och forskningspolitik och med forskare och institutioner på den forskningsutförande nivån. Organisationens styrelse bör dessutom ha tillgång till en referensgrupp i policyfrågor innehållande kvalificerade forskarrepresentanter från u-länder.

Inriktningsprincipen att genom utvecklingsforskning producera kun- skap som förbättrar förmågan att förstå och bemästra utvecklingspro- blem får som organisatorisk konsekvens krav på förmåga att engagera forskare i tvärvetenskapligt eller mångvetenskapligt samarbete.

Organisationen måste dessutom ha god överblick av svensk och internationell forskning inom utvecklingsfältet och förmåga att vidta koordinerande åtgärder. För att möjliggöra en effektiv satsning på de forskningsområden som prioriteras bör organisationen slutligen ha en offensiv förmåga, dvs. möjlighet att initiera och stimulera till forskning.

Det stöd som en svensk organisation för utvecklingsforskning ger bör vara så långsiktigt att det inte bara stimulerar till enskilda forskningsin-

• Sida 136
•  Original

satser under begränsad tid utan leder till en permanent höjning av forskningspotential och kapacitet. Organisationen bör i frågor rörande uppbyggnad och långsiktigt stöd till forskningsinstitutioner arbeta i nära samverkan med den svenska biståndsmyndigheten och om så erfordras med andra biståndsgivande organisationer.

Organisationen för utvecklingsforskning bör aktivt medverka till att utarbeta modeller för forskarutbildning i anslutning till olika former av forskningsstöd för att på så sätt erhålla en optimal utbildnings- och träningseffekt av varje enskild insats. Det är vidare av stor betydelse att organisationen på genomförandenivån får sådan utformning och sådana resurser att en långsiktig kontakt kan upprätthållas mellan forskarhandle- dare och forskarstuderande. Härvid bör möjligheter att för kortare tid varje år frigöra akademiska lärare för tjänstgöring i u-land vara en möjlig lösning.

Kravet på spridning innebär att organisationen har resurser för en effektiv informations- och dokumentationsverksarnhet.

Kravet på en decentraliserad utformning av forskningsverksamheten får som konsekvens att ansvar för forskningsplanering och genomförande så långt möjligt förläggs till de forskare och forskargrupper som utför forskningen.

9.2 Organisatoriska alternativ

I direktiven till utredningen ges en rad organisatoriska alternativ. 1 det följande prövar vi dessa mot bakgrund av de ovan formulerade organisatoriska kraven.

Ett alternativ är att verksamheten förläggs till forskningsråden som förstärks genom representation från biståndsförvaltningen. Denna lösning torde vara mindre ändamålsenlig då rådsorganisationens uppbyggnad inte kan sägas motsvara de krav på tvär/mångvetenskaplig bedömning som utvecklingsforskning förutsätter. Rådsorganisationen är vidare med vissa undantag inriktad på prövning av och stöd till forskning som initieras utifrån. Forskningsinitiativ från rådens sida är mindre vanliga. Sådana initiativ måste bli ett framträdande inslag i ett organ för utvecklingsforsk- ning. Vi vill dock markera önskvärdheten av ett nära samarbete med forskningsråden, vilket närmare preciseras nedan.

Ett annat förslag är en panel eller ett kollegium av forskare och administratörer såsom samordnande och rådgivande organ. En organisa- tion utan tillgång till egna medel, utan intim och löpande kontakt med praktiska frågor och utan en basorganisation kan dock knappast göra insatser av den omfattning som här förutsätts.

Alternativet att inrätta ett särskilt forskningsråd för u-landsforskning karakteriseras redan i direktiven som ”mindre ändamålsenligt”. Även om en rådsliknande funktion måste fullgöras av en organisation för utveck- lingsforskning så utgör denna endast en av flera.

Ett forskningsinstitut skulle kunna utformas så att det motsvarar de krav som tidigare ställts på problemorientering, tvärvetenskaplighet och u-landscentrering. Olägenheterna är emellertid uppenbara. Forsknings- institut tenderar att rosta relativt snabbt och har ofta svårt att ställa om

• Sida 137
•  Original

till nya forskningsfält. Utvecklingsforskningen som den här definierats täcker ett alltför stort fält för att ett forskningsinstitut skulle vara en lämplig organisation.

Ett av alternativen i direktiven är en nämnd med uppgift att ge rekommendationer eller besluta beträffande anslagsfördelningen till forskning. Vi har funnit att detta alternativ ger den bästa utgångspunkten för ett förslag som kan tillfredsställa de organisatoriska krav som sammanfattas ovan. Vi föreslår därför inrättandet av en nämnd för utvecklingsforskning.

9.3. Nämnden för utvecklingsforskning Nämnden för utvecklingsforskning skall ha som sina främsta uppgifter

att ta initiativ till forskning av den vida innebörd som angetts i kapitel 1, 7 och 8 samt planlägga och föranstalta om sådan, att bedöma och eventuellt stödja ansökningar om forskningsanslag som inkommer från Sverige eller andra länder till nämnden, samt att tjänstgöra som rådgivande organ åt Kungl. Maj:t och SIDA i forskningsfrågor.

Nämnden bör underställas utrikesdepartementet och vara självständigt beslutande och medelsdisponerande. Kostnaderna för nämnden och dess verksamhet bör bestridas av biståndsmedel.

Nämndens styrelse

Vi föreslår att nämndens styrelse utses av Kungl. Maj:t. Vägledande bör vara personliga kvalifikationer och erfarenhet av u-landsfrågor.

I styrelsen bör ingå dels forskare med erfarenhet av utvecklingsforsk- ning och tvär- eller mångvetenskaplig samverkan, dels företrädare för det allmänna med intresse för forskning och u-landsproblem. Med hänsyn till vikten av samverkan med praktiskt biståndsarbete bör i styrelsen ingå företrädare för biståndsförvaltningen.

Antalet ledamöter bör vara 11, av vilka 6 bör vara forskare och 5 företrädare för biståndsorganisationen och allmänna intressen.

Bland ledamöterna utses en ordförande och en vice ordförande. Ledamöterna bör utses för 3 år. Längre mandattid än sammanlagt 6 år bör undvikas.

Nämndens ställning inom förvaltningen, dess offensiva, ansökningsbe- dömande och rådgivande arbetsuppgifter, belyses av efterföljande orga- nisationsskiss.

Referensgrupp med u-landsrepresentation

Vi föreslår att nämnden för samråd i policyfrågor till sig knyter en referensgrupp bestående av företrädare för u-länder och internationell utvecklingsforskning. De representanter för forskningspolitiska organ i vissa u-länder som vi kontaktat förordar p.g.a. de knappa personella resurser som i allmänhet finns på den forskningsplanerande nivån att

• Sida 138
•  Original

ORGANISATIONSSCHEMA

Internationell B | . å referensgrupp es utsniv Forsknings- —————— rådsorganlsa- tionen Kansli och

central beredning

"Offensiv funktion"

Forsknings- _Basgru ppor institutioner inom olika ————————————————— i Sverige; i u-Iand;

Internationella forskargrupper

Forsknings- projekt

problemse ktorer

Operationen nivå: Beredning och genom- förande

Forsknings- projekt

nödvändiga samband möjliga samband

medlemskap i en sådan referensgrupp inte görs personbundet. Man föredrar i stället att nationella organ för vetenskap och teknologi eller andra forskningsorgan är representerade. Dessa skulle i varje särskilt fall utse den mest lämpade forskaren att medverka i referensgruppens sammanträden.

Nämndens arbetssätt

En svensk organisation för utvecklingsforskning bör för det första stödja eller bygga upp forskning inom de olika problemsektorer som vi föreslår eller som nämnden senare kan komma att fastställa. I detta avseende kommer nämnden att få initierande och styrande uppgifter. Man kan, om man så vill, kalla detta arbetssätt för den offensiva funktionen. Arten av forskningsstöd och de arbetsformer som på så sätt skapas kommer att belysas längre fram.

För att organisationen skall bevara önskvärd flexibilitet och innovativ förmåga är det för det andra viktigt att det finns möjligheter att stödja även forskning som inte faller inom ramen för organisationens utveck- lingsteoretiska, kartläggande eller sektoriella forskningsprogram. Ett sådant stöd förutsätter emellertid att principerna om u-landscentrering, utvecklingsrelevans och kapacitetshöjning uppfylls. Denna del av verk- samheten utgör nämndens forskningsrådsfimktion.

• Sida 139
•  Original

Nämndens kansliorganisation

Nämnden bör ha tillgång till ett kansli, vars huvuduppgifter skall vara att tjäna som ett informations- och kontaktcentrum för nämndens verksam- het samt att bereda, följa och utvärdera av nämnden stödd forskning.

Kansliet bör ha en kärna av fast anställd personal. Administrativa tjänster och service bör i största möjliga utsträckning köpas utifrån, framför allt från SIDA. Till kansliet bör, för speciella uppdrag eller projekt, för kortare eller längre tid kunna knytas experter.

Nämndens kansli bör ledas av en generalsekreterare. Denne, som bör vara forskare med stor erfarenhet av utvecklingsforskning, bör dessutom vara ledamot av styrelsen och ordförande i dess arbetsutskott. Av vikt är att tjänsten utformas så att innehavaren ges möjlighet att hålla fortlöpande kontakt med aktiv forskning. De löpande administrativa uppgifterna bör vila på en administrativ chef som ansvarar för vissa föredragningar i nämnden samt för ekonomi och.administration.

Därutöver skall det finnas ett antal tjänster för forskare med erfarenhet av utvecklingsforskning, s. k. sektoransvariga. Dessa skall svara för genomförande av sektorprogram och vara föredragande i sådana frågor. Antalet tjänster bestäms av det antal forskningsområden som nämnden inriktar sig på. Vi föreslår att till en början minst fem sådana tjänster inrättas. Innehavarna av dessa tjänster bör ges reell möjlighet till aktiv forskning. Av detta skäl bör de vara placerade på sina respektive institutioner men under berednings- och planeringsperioder arbeta på nämndens kansli. De sektoransvariga forskarna bör fungera som sekrete— rare och koordinatörer inom de arbets- eller basgrupper som vi längre fram föreslår skall inrättas.

Till de sektoransvarigas förfogande bör stå en projektadministrativ enhet. Denna skall främst ha till uppgift att ge administrativ service till olika forskningsprojekt. Detta är av speciell vikt vid forskning i länder där svenska biståndskontor inte finns. Kansliet bör vidare ha en informations- enhet, som ansvarar för information och dokumentation samt kontakter med massmedia.

Därutöver bör möjlighet finnas att arvodesanställa experter för bestämd tid med uppgift att utreda, bereda, genomföra eller utvärdera särskilda projekt. De kan leda projektgrupper och andra arbetsgrupper och fungera som internationella kontaktmän. De kan med fördel rekryteras från u-länder.

Internationellt bedriven forskning som förutsätter särskilda avtal mellan länder kräver medverkan av juridisk och annan förhandlings- expertis, som bl. a. SIDA har. Vi förutsätter ett nära samarbete mellan nämnden och olika enheter inom biståndsorganisationen. Generalsekre- teraren eller den till vilken uppdraget delegeras bör delta i sammanträden med SIDAs direktion vid behandling av ärenden av gemensamt intresse för SIDA och nämnden.

Annan service bör också i största möjliga utsträckning köpas från SIDA. Det gäller t. ex. skrivcentral, bibliotek, centralarkiv, kameral service, inköp, personaladministration, resetjänst, lokalanskaffning och inredning. Kansliet bör dock ha egen fast anställd biträdespersonal.

• Sida 140
•  Original

Den forskningsutförande nivån

Inom organisationen skall personella och andra resurser finnas eller göras tillgängliga för

— forskning i u-land — stöd till forskarutbildning i u-land — utvecklingsforskning i Sverige — deltagande i internationellt bedriven utvecklingsforskning.

Det operativa ansvaret för forskningen bör förläggas till existerande institutions- och forskargruppsnivå eller en utbyggd sådan. Detta gäller både inhemskt bedriven forskning och forskarutbildning och sådan som med svenskt stöd bedrivs i u-land.

I det följande begränsas framställningen till svenska förhållanden. I tillämpliga delar kan resonemanget omsättas även på arbete som med svenskt stöd bedrivs i u-land.

En kompletttering av den svenska forskningsorganisationen kan bli aktuell på sådana punkter där tillgång till inhemsk sakkunskap är nödvändig. En sådan förstärkning bör ske genom att forskare med erfarenhet av forskning inom en problemsektor anställs av nämnden för kortare eller längre tid.

Nämnden bör skapa tvärvetenskapligt sammansatta forskargrupper, s.k. basgrupper. Till dessa grupper bör huvudansvaret för nämndens utvecklingsforskning läggas. Inom exempelvis området landsbygdsutveck- ling kan en sådan basgrupp tänkas vara sammansatt av forskare inom växtodling, markvetenskap, husdjurslära, agrarekonomi, antropologi och kulturgeografi.

Inom ett område som fortplantningsforskning skulle en motsvarande basgrupp innehålla företrädare för gynekologi, sociologi och kommunika- tionsforskning.

Innehavarna av sådana tjänster bör vara placerade vid forskningsinstitu- tioner där de ämnesmässigt hör hemma. Därigenom skapas förutsätt- ningar för god kontakt med aktiv forskningsmiljö. Varje sådan basgrupp bör skapa ett effektivt samarbete inom sig. Därför krävs att grupperna ges tillräckliga resurser för att en integrerad forskningsverksamhet skall kunna äga rum. Som tidigare föreslagits kan en av kansliets sektoransva- riga lämpligen ha en koordinerande funktion inom en basgrupp.

Basgrupperna kan utgöras av såväl svenska som utländska forskare. Dessa bör anställas på sådant sätt att kravet på anställningstrygghet och på forskningskvalitet tillgodoses. Utöver de anställda forskarna bör till grupperna lainna knytas andra forskare inom respektive problemfält. För projekt av långsiktig karaktär kan fasta tjänster av olika typer komma i fråga med tjänstgöring vid svenska institutioner eller u-land och med rekrytering både bland svenska och utländska forskare. Inom vissa fält — exempelvis ekologi, nutrition, landsbygdsutveckling, fortplantning — har en utveckling av angiven art redan initierats.

Vi har inte funnit det lämpligt att föreslå en alltför detaljerad organisation för de basgrupper som kan byggas upp inom skilda problemsektorer. Organisationen av en basgrupp bör anpassas till de speciella krav som varje enskilt problemområde ställer.

• Sida 141
•  Original

I regel kan det som redan nämnts vara lämpligt att de olika medlemmarna av en basgrupp har sin placering på sina respektive forskningsinstitutioner. Härigenom uppnås en spridning av intresse för utvecklingsforskning och basen för rekrytering vidgas. Möjligheterna att stimulera till u-landsinriktning av annan forskning främjas samtidigt som det motverkar riskerna för uppkomsten av specialinriktade forsknings- enklaver skilda från övrig universitets- och forskningsstruktur. Dessa fördelar motiverar mer än väl de extra kostnader som resor och annan kontakt kan komma att dra. I en del speciella fall kan dock forskningens art kräva att en grupp hålls mera kontinuerligt samlad. Erfarenheterna visar att tvärvetenskaplig forskning förutsätter både långvariga och intensiva kontakter mellan forskare.

Vilken form och sammansättning en basgrupp än får, bör den uppfylla följande funktioner:

— Den skall dokumentera den svenska och internationella forskningen som bedrivs inom dess problemområde. — Den skall tjänstgöra som rådgivande organ till nämnden inom sitt kompetensområde. — Den skall bedöma forskningsprojekt, själv utföra eller leda forskning och handleda doktorander inom sitt område.

Genom en organisation av detta slag kan önskemål av stor angelägen- het tillgodoses

— förankring av verksamheten inom forskarsamhället — tvär/mångvetenskaplig uppbyggnad — starkt förbättrade möjligheter för bevakning, forskarrekrytering och projektgenomförande — grundläggande trygghet för mer långsiktigt engagerade forskare — cirkulation mellan korttidstjänster och mera fasta tjänster med åtföljande fördelar bl. a. för den akademiska utbildningens internatio- nalisering — kontinuerlig tillväxt av svensk kapacitet för utvecklingsforskning och forskarutbildning på området.

Det skall åligga nämnden och dess kansli, främst då generalsekreteraren och de sektorsansvariga, att upprätta och stärka kontakter och samarbete mellan forskare även inom de olika problemsektorerna. Andra arbets- former kan också visa sig nödvändiga.

En arbetsform, som med gott resultat prövats av SIDA i de svensk-etiopiska närings- och hälsovårdsprojekten ENI och ESPC, är att genom periodisk frikoppling av svenska forskare från arbetet i Sverige göra det möjligt för vederbörande att utföra forskningsarbete iu-land. Metoden är användbar även i fråga om forskarutbildning och uppbyggnad av forskningspotential i u-land. Förutom uppenbara fördelar för landet i fråga medför anordningen för Sverige fördelen av växande förståelse inom svensk forskningsorganisation för u-ländernas förhållanden och ett stöd åt ansträngningarna att internationalisera svenskt utbildnings- väsende.

• Sida 142
•  Original

En annan möjlighet är att genom dubblering av tjänster vid vissa forskningsinstitutioner öka möjligheterna att rekrytera forskare för utvecklingsforskning och forskarutbildning i u-land.

Samarbete mellan nämnden och SIDA

Samarbetet mellan nämnden och SIDA bör planeras utifrån principen att nämnden är avsedd att vara ett komplement till den nuvarande svenska organisationen inom utvecklingssamarbetet. Konkret innebär detta att nämnden i huvudsak stödjer forskning av mera långsiktig karaktär — grundforskning, riktad grundforskning, kartläggningsforskning — medan SIDA liksom hittills huvudsakligen finansierar och administerar sådan forskning och sådant utvecklingsarbete som krävs för den direkta planeringen och det praktiska genomförandet av utvecklingsinsatser.

Denna principiella uppdelning mellan olika nivåer av forskningsupp- gifter innebär emellertid inte att SIDA inte kan stödja eller medverka i mera långsiktiga forskningsarbeten. Om det vid sidan av den forsknings- verksamhet som nämnden stöder finns behov av forskning för att SIDA skall kunna planera och genomföra, viktiga biståndsinsatser bör SIDA konsultera nämnden om hur detta behov lämpligen skall kunna täckas. Om dessa principer tillämpas torde några gränsdragningsproblem inte bli aktuella. Efter nämndens tillkomst stöder och bedriver nämnden sådan forskning som den själv utifrån principerna för sin verksamhet och i nära kontakt med övriga organ inom det internationella utvecklingsarbetet beslutar. SIDA finansierar, genomför eller beställer för sin del all den forskning som är direkt nödvändig för dess löpande verksamhet.

På samma sätt som SIDA på detta sätt kan stimulera nämnden till betydelsefull utvecklingsforskning bör nämnden medverka i forrnule- ringen av nya utvecklingsinsatser. Detta samarbete, som vi bedömer som mycket viktigt för att underlätta och påskynda utnyttjandet av de forskningsresultat som framkommit, kan illustreras med ett konkret exempel. Den torka som under senare år drabbat framför allt de sydvästra delarna av Saharas gränsområden i Afrika har aktualiserat frågan om öknarnas expansion. I fallet Sahara rymmer denna fråga två stora forskningskomplex. Det ena rör betydelsen av den mänskliga faktorn — framför allt ekologisk anpassning och produktionssätt och betydelsen av dessa för markförstöring och öknens tillväxt. Den andra gruppen av frågor är de naturvetenskapliga aspekterna — meteorologiska, hydrologiska, geologiska och ekologiska — av samma fenomen.

Här krävs långsiktig forskning för att skapa en grundval för praktiska åtgärder med syfte att förändra produktionssystemen i ekologiskt mindre skadlig riktning och åstadkomma effektiva markskyddsåtgärder. En konsekvens av dessa biståndsmål kommer troligen att bli ett förändrat sysselsättningsläge, åtminstone temporärt, vilket kräver specialstudier av olika slag för att förhindra icke önskvärda konsekvenser. Exemplet visar — även om det är hypotetiskt — på behovet av växelverkan och samarbete mellan långsiktig forskning och tillämpning i praktiskt biståndsarbete.

• Sida 143
•  Original

Ett annat område som kommer att påverkas av nämndens tillkomst är SIDAs nuvarande organisation av samrådsgrupper. Dessa utgörs av tvärvetenskapligt sammansatta rådgivande grupper inom områdena lant- bruk, näringsforskning, skogsbruk och undervisningsmedia.

I beskrivningen av organisationen på den forskningsutförande nivån föreslås att medlemmar i dessa samrådsgrupper antingen knyts till en basgrupp eller ingår i en sådan på forskartjänst. En tredje möjlighet är att en tidigare samrådsgrupp i någon form i sin helhet konstitueras såsom basgrupp inom en problemsektor. Basgrupperna torde genom sin kon- struktion — bl. a. genom egna tjänster, administrativ kapacitet och genom egen aktiv forskning — på ett effektivare sätt än hittillsvarande samrådsgrupper kunna ge olika slag av service åt SIDA. För att underlätta information och koordination mellan nämnden och SIDA bör kontakten med nämndens forskargrupper ske via de sektoransvariga forskare som föreslås ingå i nämndens kansli.

Den ledande principen för samarbete mellan nämnden och SIDA i u-land bör vara att nämnden finansierar och stöder mera långsiktig forskning och däri ingående forskarutbildning medan SIDA inom sektorn högre utbildning och forskning bidrar med att bygga upp infrastniktur och finansiera insatser inom den högre universitetsutbildningen.

Nämndens forskningsstöd kan härvid antingen utgöra ett led i den av nämnden bedrivna forskningsverksamheten eller utgå i form av anslag till institution i u-land efter ansökan från denna till nämnden. I enlighet med våra tidigare rekommendationer bör möjligheter till praktisk forskarträ- ning och utbildning för u-landsforskare i anslutning till forskningens genomförande skapas.

När det gäller samarbetet mellan nämnden och SIDA för att bygga upp forskningsbaser och stöda rutinmässig forskarutbildning är det nödvän- digt att skilja mellan nämndens verksamhet i de länder med vilka Sverige träffat avtal om utvecklingssamarbete1 och forskningsstöd till andra länder. Om man från ett land med vilket SIDA redan samarbetar exempelvis önskar stöd när det gäller pediatrisk forskning och utbildning bör samarbetet mellan nämnden och SIDA utformas så att SIDA bidrar till uppbyggnaden av de institutionella resurserna och till läkarutbildningen. De vid insitutionen verksamma forskarna har därjämte möjlighet att söka forskningsanslag hos nämnden liksom denna har möjlighet att efter överenskommelse med landet ifråga dit förlägga av nämnden finansierad forskning. Nämnden kan dessutom medverka vid rekrytering av forskare och forskarhandledare. När SIDA:s stöd efter en uppbyggnadsperiod avslutas kvarstår institutionens möjligheter att erhålla stöd till den fortlöpande forskningen från nämnden. I länder där SIDA inte har administrativ kapacitet för utvecklingssamarbete bör forskningsstöd från nämnden huvudsakligen utgå till verksamhet inom existerande institu- tioner eller till sådan forskning som kräver endast smärre infrastrukturella insatser. Utbildningsaspekten bör dock så långt som möjligt beaktas.

1 Följande länder erhåller för närvarande stöd från Sverige inom ramen för utvecklingssamarbetet: Bangla Desh, Botswana, Chile, Cuba, Demokratiska Republi- ken Vietnam (DRV), Etiopien, Indien, Kenya, Tanzania, Tunisien och Zambia.

• Sida 144
•  Original

På grund av dessa skillnader mellan förutsättningar för samarbete mellan SIDA och nämnden i olika länder är det rimligt att anta att mera långsiktiga forskningsinsatser och sådana som ställer krav på relativt tunga infrastrukturella insatser förläggs främst till SIDA :s s. k. program- länder utan att nämnden för den skull ger avkall på principen att stöda utvecklingsforskning varhelst denna bedöms ge fruktbara resultat.

Samarbete mellan nämnden och forskningsråden

Forskningsråden är i stort sett inriktade på grundforskning och riktad grundforskning.1 De är iinansieringskällor för forskning som med få undantag bedrivs av svenska forskare och främst vid svenska forsknings- institutioner. I jämförelse med råden kommer nämndens arbetsfält att bli mycket omfattande. Det kommer att sträcka sig från grundforskning över tillämpad forskning till administration av forskningsinsatser och kvalifice- rat utredningsarbete. Tyngdpunkten i verksamheten kommer att ligga på forskning i u-land. En betydande del av forskningen kommer att initieras av nämnden själv eller i samarbete med med biståndsorganisationen.

På samma sätt som nämnden är att betrakta som ett komplement till den svenska organisationen inom utvecklingssamarbetet kommer den som specialorgan för utvecklingsforskning att på ett betydelsefullt sätt komplettera den svenska rådsorganisationen. Ett nära samarbete mellan forskningsråden och nämnden är naturligt. Samarbetet kan organiseras på flera olika sätt.

Personer verksamma inom rådsorganisationen kan komma att knytas till nämndens ledande organ och arbetsenheter.

Vid värdering av forskningsprojekt bör nämnden söka ta i anspråk eller samverka med forskningsrådens bedömnings- och andra arbetsorgan.

Inom det vidsträckta område som utvecklingsforskning utgör finns åtskilliga projekt som är av intresse för både u-länder och Sverige. I sådana fall bör — såsom kan ske i samarbete mellan forskningsråd — kostnaderna fördelas mellan nämnden och vederbörande råd.

Vid vårt samråd med forskningsrådsutredningen framfördes inom denna tanken på en ännu närmare koppling av nämndens arbete till rådens verksamhet. Det föreslogs att en omstrukturerad rådsorganisation årligen från nämndens sida skulle tillföras ett anslag, äskat av rådsorga- nisationen på grundval av en översikt av pågående och planerad utvecklingsforskning. Bedömningen av ansökningar om bidrag till utveck- lingsforskning från detta anslag skulle omhändertas av en arbetsgrupp bestående av personer med erfarenhet av utvecklingsforskning. Som motiv för förslaget angavs att det skulle bidra till att dels vidmakthålla och öka intresset för utvecklingsforskning hos rådsorganisationen, dels främja ett tvärvetenskapligt arbetssätt.

Det bör vara ett intresse för nämnden — och står i överensstämmelse med direktiven för utredningen — att inom olika områden öka intresset för aktiviteter inom utvecklingssektorn. Förslagets enskildheter kan bedömas först när beslut fattats om rådsorganisationens utformning. Blir

1 Undantag från denna regel utgör bl. a. Statens råd för Byggnadsforskning och Statens råd för Skogs- och jordbruksforskning.

• Sida 145
•  Original

dess struktur sådan att den underlättar initierande och genomförande av sammansatta forskningsprojekt bör nämnden överväga förslaget.

För att ytterligare stärka kontakten med övrig svensk forskningsorga- nisation bör företrädare för nämnden ingå i forskningsberedningen som måste förutses ägna stort och växande intresse för frågor inom nämndens

arbe ts om råde.

Finansiering

Forskningsutgifternas andel av de totala kostnaderna inom olika verksam- hetsområden har, som tidigare framhållits, visat sig svår att precisera. Budgetåret 1970/71 beräknades forskningsutgifterna på statens driftsbud- get till cirka 3,6 % mot 2,3 % 1960/61 och 1,3 % 1950/51. När det gäller forskning inom näringslivet finner man stora variationer mellan forsknings- intensiva sektorer och andra. En genomsnittlig procentsiffra för hela den svenska industrin som brukar anges är ca 3 % av den sammanlagda produktionskostnaden.

Forskningsarbetets och därmed forskningskostnadernas andel inom det internationella utvecklingssamarbetet har hittills legat på en låg nivå.

För 1972/73 uppgår forskningsandelen av Sveriges biståndsverksamhet till ca 3 %. Då är att märka att betydande belopp därav utgörs av bidrag till internationell utvecklingsforskning. Inom den bilaterala verksamheten som under 1972/73 omsluter 700 miljoner kronor går sammanlagt ca 15 miljoner kronor eller omkring 2 % till forskning.

När det gäller att stimulera till och finansiera forskning i u-land möter det svenska biståndsorganet i dag åtskilliga svårigheter. Till en del hör detta samman med bristande insikter i u-land om behovet av forskning; till en del också med de fördröjningseffekter som i varje fall mera tidskrävande forskningsinsatser befaras få. Till en del torde problemen bero på tillämpningen av s.k. länderramar från biståndsgivarens sida. Dessa innebär att biståndet ges i form av en finansiell ram inom vilken u-landets regering själv har ett avgörande inflytande på användningen. Detta leder i de allra flesta fall till att konkreta och ofta relativt kortsiktiga utvecklingsinsatser prioriteras högt, medan långsiktiga in- satser, däribland forskning, betraktas som mindre angelägna. Vi vill med hänvisning till detta förhållande rekommendera att ett forskningsbistånd icke förläggs inom en allmän biståndsmässig länderram.

Från både u-länder och i-länder har påtalats de allvarliga konsekvenser för utvecklingsarbetet som föranleds av de otillräckliga forskningsinveste- ringarna. Forskningens hittillsvarande förankring i i-landserfarenheter har dessutom bidragit till att minska värdet av de forskningsansträngningar som gjorts. Det är mot denna bakgrund som bl. a. ACAST:s förslag till ekonomiska ramar för utvecklingsforskning skall ses.

Vi är medvetna om de invändningar som kan resas mot att ange ekonomiska och procentuella mål för en verksamhet. Den främsta risken är att utgiftsökning betraktas som liktydig med måluppfyllelse. Det viktiga måste vara att planera sådan forskningsverksamhet som är nödvändig för att ett utvecklingsmål skall nås och därefter se till att resurser för arbetet skapas. Med detta förbehåll är det dock nödvändigt att ange vissa

• Sida 146
•  Original

ekonomiska ramar för verksamheten inom ett så omfattande och komplicerat område som utvecklingsforskning.

Som en rimlig minsta ram för svensk utvecklingsforskning föreslår vi därför att till utvecklingsforskning avsätts 5 % av det totala biståndsan- slaget. Detta är samma procentsats som tillämpas inom den kanadensiska utvecklingsforskningen. En etappvis uppbyggnad av forskningsstödet och krav på god planering och användning av anslagna medel medför troligen att hela detta belopp inte kan tas i anspråk under det första året. Längre fram kan däremot procentsiffran komma att behöva höjas. För budget- året 1974/75 skulle detta innebära en årsbudget av ca 100 miljoner kronor. I denna summa ingår inte kostnaderna för olika former av biståndsprojektanknuten forskning som beräknas ingå i det bilaterala utvecklingssamarbetet.

Under förutsättning att Kungl. Maj:t beslutar i enlighet med förslaget i SIDAs anslagsframställning för 1974/75 att de nuvarande anslagen Bidrag till Internationella biståndsprogram och Bilateralt utvecklingssamarbete sammanslås, föreslår vi att medlen till nämnden anvisas som en särskild anslagspost. Möjligheter bör finnas att överföra medel från biståndsbud- geten i övrigt till denna anslagspost, om forskningsbehoven och tillgången på medel motiverar detta.

Kostnaderna för kansliorganisationen och nämndens övriga löpande utgifter bör, liksom för forskningsråden bestridas av de medel som står till nämndens förfogande. Det bör ankomma på nämnden att besluta om kostnaderna för administration och kansliorganisation.

Det är ur både svensk och internationell synpunkt angeläget att de av oss framlagda förslagen genomförs snarast möjligt. Vi förordar att så sker den 1 juli 1974.

• Sida 147
•  Original

Sammanfattning

Utvecklingsansträngningar förutsätter kunskap, planering och praktiska insatser inom en stor mängd problemfält i de mest skiftande ekologiska, teknologiska, sociala, kulturella och politiska omgivningar. Detta förut- sätter i sin tur forskningsinsatser av många olika slag. Denna forskning täcker följaktligen ett mycket brett fält och kräver ett nära samarbete mellan naturvetare, tekniker, medicinare, samhällsvetare och humanister. Forskningen bör syfta till att öka kunskapen om underutvecklingens natur och orsaker, att kartlägga de miljöer i vilka underutvecklingen existerar, identifiera problem samt ange eller söka lösningar inom skilda problemsektorer.

Vi har ansett att en utredningsinsats inom ett så omfattande och sammansatt fält måste begränsas och i första hand ta fasta på att dra upp vissa principiella riktlinjer för det fortsatta arbetet.

Betänkandets utformning skall ses mot denna bakgrund. Utifrån en diskussion om underutvecklingens natur och orsaker har vi diskuterat olika slag av förutsättningar och begränsningar för ett ökat svenskt stöd till denna forskning. Syftet har varit att låta förslaget om inriktning och organisation av detta stöd växa fram som en logisk och praktisk konsekvens av denna analys.

Del [. Utvecklingsforskning: innebörd och uppgifter

I betänkandets första del har vi angett några grundläggande utgångs- punkter för ett framtida svenskt forskningsstöd till de underutvecklade länderna. I kapitel ] diskuteras således innebörden av begrepp som u-land, underutveckling, utveckling, forskning och utvecklingsforskning.

När det gäller begreppet u-land har vi funnit att detta är oklart och dessutom etnocentriskt till sin innebörd. Begreppet bör åtminstone i forskningssammanhang undvikas. I stället för att se ”u-landsproblemet” som något som präglar en viss kategori nationer bör det förknippas med vissa egenskaper hos nationer eller delar av nationer. Vi föreslår därför termen utvecklingsforskning i stället för u-landsforskning som en samlande beteckning för forskning rörande underutvecklingens och

• Sida 148
•  Original

utvecklingens problem. I fråga om begreppen underutveckling och utveckling demonstreras genom en idéhistorisk analys utvecklingsbe- greppets intima samhörighet med västerländsk kultur. Slutsatsen är att det många gånger är vanskligt att låta dessa begrepp utgöra riktmärken for samhällelig förändring i andra kulturer. Begreppet utveckling bestäms bäst genom att det beskrivs som förändring bort från skilda tillstånd av underutveckling.

I diskussionen av begreppet underutveckling urskiljer vi —— på grundval av en forskningsöversikt som redovisas i bilaga 2 — två principiellt olika synsätt. Det ena kallar vi deskriptivt, det andra strukturellt. Det förstnämnda är enklare och identifierar underutveckling med en ofördel- aktig position när det gäller nationalinkomst per invånare, läskunnighet, näringsstandard etc. Det strukturella synsättet är mer komplicerat och identifierar underutveckling med en ofördelaktig strukturell position i ett större system av arbetsfördelning, maktfördelning etc. Med viss förenk- ling kan man säga att man med det förra synsättet beskriver olika tillstånd av underutveckling medan man med det senare söker en förklaring av dessa tillstånd.

Därefter diskuteras forskningsbegreppet. Vi pekar på forskningens väldiga expansion i den industrialiserade världen under det senaste seklet och den dominans som detta lett till framför allt för västerländsk naturvetenskap och teknologi i världen i sin helhet. Detta har skapat en obalans mellan i-länder och u-länder på forskningens område av samma art som inom andra utvecklingssektorer. När det gäller forskningens innehåll och omfång väljer vi att använda ett öppet och brett forsknings- begrepp.

Kapitlet avslutas med en diskussion av begreppet utvecklingsforskning, ett begrepp som både sammanfattar den tidigare diskussionen och anger vissa principer för betänkandets fortsatta utformning. Vi föreslår således utvecklingsforskning som en samlande beteckning för forskning om underutveckling och om utveckling. Utvecklingsforskning täcker ett mycket stort fält. Därför är det nödvändigt att försöka skilja mellan ett antal underavdelningar som tar hänsyn till olika typer av forskningsinsatser. Vi har skiljt mellan utvecklingsteoretisk forskning, som analyserar underutveckling och ut- veckling som samhälleliga förändringsprocesser;kartläggande utvecklings- forskning, som ger nödvändig kunskap om de fysiska, medicinska, ekologiska, sociala och kulturella miljöer ivilka förändringsprocesserna äger rum samt sektoriell utvecldingsforskning som rör konkreta problem— områden av betydelse för utvecklingsprocesser och försöken att påverka dem i önskad riktning.

Vi menar att inom alla dessa typer av utvecklingsforskning vissa principer bör respekteras som garanterar att forskningsinsatserna kommer underutvecklade länder till del. Fyra sådana principer föreslås, nämligen problemorientering, som innebär att forskningen är anknuten till ett samhälleligt problem till vars lösande den skall bidra; mäng— och tvärvetenskaplighet, som innebär ett hänsynstagande till underutveck- lingens sammansatta natur; värderelevans, som innebär att ett brytande av underutvecklingens tillstånd är ett uttalat värde hos forskaren och att

• Sida 149
•  Original

forskningsinsatsen utifrån detta kan betraktas som relevant samt; slutligen u-landscentrering, som innebär ett hänsynstagande till u-länder- nas underläge i forskningssamarbetet och en strävan mot mer jämbördiga relationer.

I kapitel 2 behandlas problemet underutveckling och utveckling på forskningens område. Kapitlet omfattar dels en allmän diskussion, dels ett antal konkreta exempel. Mot bakgrund av den syn på underutveck- ling och utveckling som tidigare skisserats måste forskningen ges en central roll i utvecklingsarbetet. En utvecklingsrelevant forskning kan bidra till att identifiera olika former av underutveckling och att utforma riktiga utvecklingsstrategier. Det är därför allvarligt att just forskningen tillhör de mest eftersatta områdena i de underutvecklade länderna. Dels är den av obetydlig omfattning totalt sett, dels är den forskning som sker ofta osjälvständig och inte alltid adekvat med avseende på dessa länders mest akuta problem. Det föreligger stora brister när det gäller den forskningens infrastniktur som är en förutsättning för att de fattiga länderna skall kunna genomföra en självständig problemidentifiering och en forskning som tar fasta på varje lands särskilda utvecklingsproblem.

Dessa frågor åskådliggörs genom en beskrivning av situationen i enskilda länder — Indien, Kenya, Kuba och Tanzania. Dessutom behandlas Kina som exempel på ett land som genom en självständig forskningspolitik är på väg att övervinna underutvecklingens problem. Av särskilt intresse är att konstatera hur länder med skilda politiska system, ideologier och historisk bakgrund tenderar att satsa på en ganska likartad forskningspolitik, syftande till en starkare integration av forskningspoli- tiken med utvecldingsansträngningama i övrigt och en högre grad av nationell självständighet även på forskningens område.

I kapitel 3 behandlas olika behov av forskningsstöd, dels när det gäller forskningens infrastruktur, dels inom olika problemfält. När det gäller stöd på infrastrukturens område framhålls speciellt behovet av organ för forskningsplanering och samordning mellan forskning och utvecklings- arbete. Förbättring av forskarutbildning i u-land och förstärkningar på forskningens servicenivå anges som två särskilt viktiga frågor.

I fråga om utvecklingsforskning understryks behovet av ett nära samarbete mellan utvecklingsteoretisk, kartläggande och sektoriell ut- vecklingsforskning. Framställningen koncentreras till forskningsbehov och tänkbara forskningsinsatser på vissa kartläggande och sektoriella områden. Denna genomgång ligger till grund för de förslag till forsknings- insatser som ges i del III av betänkandet.

Del II. Hittillsvarande utvecklingsforskning: en översikt

I del II av betänkandet har vi velat ge en bild av utvecklingsforskningens innehåll och organisation på internationell nivå (kapitel 4), i några i-länder (kapitel 5) och i Sverige (kapitel 6).

När det gäller de internationella organisationerna och utvecklingsforsk- ningen ges först en kortfattad historik över FN-systemets framväxt och över dess engagemang i forskningsverksamhet. Därefter lämnas en allmän redogörelse för FN:s stöd till u-landsinriktad forskning inom ramen för

• Sida 150
•  Original

det internationella utvecklingssamarbetet. Här understryks, att FN haft sin största betydelse inom det normbildande området och varit mindre framgångsrikt, när det gällt att praktiskt genomföra och koordinera u-landsinriktad forskning.

Att täcka in samtliga FN-organ är i detta sammanhang av många skäl en omöjlig uppgift. Vi har därför valt att ge några exempel som belyser verksamheten inom dels FN:s utvecklingsprogram, UNDP, dels vissa av FN:s fackorgan (WHO, UNESCO, ILO, Världsbanken m. fl.) och av dessa bedrivna speciella forskningsprogram, dels slutligen några till FN anknut- na forskningsinstitut. Exempel på nya initiativ — bl.a. det nyligen beslutade FN-universitetet — ges också.

I vår översikt har vi bl. a. velat belysa bristerna när det gäller FN-systemets befattning med forskningsverksamhet för u-länderna. Un- der senare år har dessa svagheter blivit alltmer uppenbara. Mot denna bakgrund är det inte förvånande att initiativ till samordning och ökning av stödet till utvecklingsforskning delvis tagits utanför FN-systemet. Detta gäller framför allt internationella insatser inom befolknings- och jordbruksforskning. Information om samordningssträvanden inom OECD:s ram ges även. Avslutningsvis berörs kortfattat några andra typer av internationella organisationer, inom utvecldingsforskningens område.

I kapitel 5 redogörs översiktligt för utvecklingsforskningens inriktning och organisation i två länder som båda haft kolonier — Storbritannien och Nederländerna — och i två länder utan sådana —— Kanada och Danmark.

Inom Storbritannien framstår biståndsorganet, ODA, som den mest betydande finansiären och stöder helt eller delvis verksamheten bl. a. vid de speciella u-landsinriktade forskningsinstitutioner som inrättades redan under kolonialväldets dagar. Tyngdpunkten i redogörelsen har dock lagts vid beskrivningen av organisation och forskningsinriktning vid det institut för utvecklingsforskning som 1966 inrättades vid Sussexuniversitetet.

Beskrivningen av Nederländernas utvecklingsforskning inleds med en översikt av landets satsningar på u-landsinriktad forskning. Vi redogör för de nederländska universitetens samarbetsorganisation — NUFFIC — som bildades 1952 med syfte att stödja internationellt samarbete speciellt med u-ländema inom utbildning och forskning. Vidare behand- las NUFFIC:s särskilda program för stöd till u-landsinriktade forsknings- projekt vid nederländska universitet. Detta program utgör en del av landets utvecklingsbistånd. Avslutningsvis ges en mera detaljerad beskriv- ning av socialforskningsinstitutet i Haag (ISS), vars forskning till största delen rör u—landsproblem.

När det gäller Kanada och Danmark har redogörelsen begränsats till de utvecklingsforskningsinstitut som under de senaste åren inrättats. Avslut- ningsvis görs här försök till bedömningar av de erfarenheter dessa har gett.

Syftet i kapitel 6 har varit att redogöra för vilken svensk utvecklings- forskning eller u-landsinriktad forskning som bedrivs och vilken forskning som den svenska biståndsorganisationen stöder. Inledningsvis ges en allmän översikt av den svenska forskningsstrukturen — dess resurser och organisation. Därefter redogörs översiktligt för den u-landsinriktade

• Sida 151
•  Original

forskningen inom det svenska universitets- och högskoleväsendet. Fram- ställningen grundar sig på svaren på en enkätundersökning som syftade till att kartlägga svensk u-landsinriktad forskning. Enkäten visade bl. a. att behoven av samordning, mera systematisk kontakt med u-länderna och förbättrad spridning av forskningsresultaten är stora. Vidare framgick att den u-landsinriktade forskningen i alltför ringa grad är tvär- eller mångvetenskapligt organiserad.

I kapitlet behandlas även det svenska utvecklingssamarbetets kontakter med och utnyttjande av forskning. Förutom en beskrivning av u-lands- forskningspolitiken inom utvecklingssamarbetet under det senaste decen- niet — allmänt och inom vissa sektorer — görs en analys av det forskningsstöd på 50 milj. kr. som utbetalades av biståndsmedel under budgetåret 1972/73. Avslutningsvis ges några exempel på u-landsinriktad forskning inom svenskt näringsliv. Vi har valt exemplen från protein- forskningsområdet.

Del [II. Fram tida utvecklingsforskning: förslag

I betänkandets förslagsdel diskuterar vi inriktningen och utformningen av ett ökat svenskt stöd till utvecklingsforskning samt avger förslag till organisation för ett sådant stöd.

Som bakgrund till vårt förslag om inriktning av svenska insatser tar vi upp några viktiga utgångspunkter som vi anser bör styra en bedömning. Avgörande för denna blir utvecklingsteoretiska slutsatser om underut- vecklingens natur och orsaker samt de grundläggande utvecklingspolitiska målsättningar som forskningen bör underordnas. Förekomsten och karaktären av forskningskapacitet liksom behovet att samordna forsk- ningen internationellt representerar ytterligare två sådana utgångspunk- ter.

Vi anser att syftet med ett ökat svenskt stöd till utvecklingsforskning bör vara att genom utvecklingsforskning producera kunskap som ökar förmågan att förstå och identifiera utvecklingsproblem och förbättrar förmågan att bemästra dessa.

Vi förordar därutöver att något eller några av följande fem kriterier bör uppfyllas av projekt eller andra insatser inom ramen för ett utvidgat svenskt stöd till utvecklingsforskning:

a) Området täcks av berörda u-länders utvecklingsmässiga och forsk- ningsmässiga prioriteringar. Detta gäller särskilt i de fall då forsknings- insatsen skall utföras i berörda u-länder.

b) Området är av så fundamental betydelse iutvecklingsprocessen att en svensk insats bör göras oavsett vad som redan gjorts eller görs på andra håll.

c) Området har svensk forskningskapacitet och erfarenhet.

d) Området rymmer viktig men ännu föga uppmärksammad forskning som kräver pionjärinsatser.

e) Området har en sådan karaktär att forskningssamarbete mellan Sverige och berörda u-länder underlättas av Sveriges internationella ställning.

• Sida 152
•  Original

Med utgångspunkt i dessa kriterier ger vi exempel på forskningsinsatser och forskningsområden som kan komma ifråga för stöd. Vi föreslår sålunda att utvecklingsteoretisk forskning ges ökade resurser. Behovet av kunskaper om de varierande förhållanden som underutveckling upp- träder i kräver därutöver en fortlöpande kartläggande forskning — naturvetenskaplig, medicinsk, samhällsvetenskaplig och humanistisk.

Den övervägande delen av ett ökat svenskt stöd bör dock gå till intensifierad forskning inom några viktiga problemområden. Till dessa hör fortplantningsforskning, näringsforskning, jordbruksforskning och u-landsinriktad ekologi.

Därutöver bör forskare inom andra sektorer av intresse för u-länder — såsom medicin, gruvhantering och skogsforskning — stimuleras att göra insatser.

Vid sidan av dessa ger vi exempel på forskningsområden som hittills varit eftersatta och där Sverige bör kunna medverka med pionjärinsatser. Hit hör forskning som

regionalutveckling och regionalplanering;

u-landsanpassad teknologi; utbildning, kommunikation och kunskapsöverföring; folkrörelser, folklig mobilisering och deltagande i utvecklingsan- strängningar; samspelet inom utvecklingssamarbetet mellan forskning, politik, förvalt- ning och projektadministration; och resultatvärdering.

För att forskningen på lång sikt skall bidra till att stärka u-länders egen forskningskapacitet och förmåga att analysera och bemästra sina utveck- lingsproblem krävs vid sidan av inriktningsprinciper vissa regler för utformningen av ett svenskt forskningsstöd. Vi föreslår i vår behandling av utformning av svenskt stöd till utvecklingsforskning att följande principer skall gälla:

Forskningen och övrig verksamhet skall utformas så att den bidrar till

att höja u—ländernas forskningskapacitet att utbilda forskare i u-land att så långt möjligt förlägga forskning till u-land att på ett effektivt sätt sprida forskningsresultat till främst beslutsfattare iu-land att förankra utvecklingsforskning i forskarsamhället.

I betänkandets slutkapitel behandlas organisationsfrågan. Vi utgår i vårt förslag från de principer rörande utvecklingsforskningens karaktär, dess inriktning och utformning som vi fastlagt tidigare.

För att uppfylla de krav som dessa ställer, vilket enligt vår mening inte kan ske genom att ansvaret för utvecklingsforskning läggs på någon existerande forskningsorganisation, föreslår vi att ett särskilt organ inrättas, — Nämnden för utvecklingsforskning. Denna nämnd skall ha som sina främsta uppgifter

• Sida 153
•  Original

att ta initiativ till utvecklingsforskning samt planlägga och föranstalta om sådan,

att bedöma och eventuellt stödja ansökningar om forskningsanslag som inkommer från Sverige eller andra länder till nämnden, samt

att tjänstgöra som rådgivande organ åt Kungl. Maj:t och SIDA i forskningsfrågor.

Nämnden bör underställas utrikesdepartementet och vara självständigt beslutande och medelsdisponerande. Kostnaderna'för nämnden och dess verksamhet bör bestridas av biståndsmedel.

Vi föreslår att ledamöterna i nämndens styrelse utses av Kungl. Maj:t. I styrelsen bör ingå dels forskare med erfarenhet av utvecklingsforskning och tvär/mångvetenskaplig samverkan, dels företrädare för det allmänna med intresse för forskning och u-landsproblem. Med hänsyn till vikten av samverkan med praktiskt biståndsarbete bör i nämnden ingå företrädare för biståndsförvaltningen. Vi förordar vidare att nämnden för samråd i policyfrågor till sig knyter en referensgrupp bestående av företrädare för u-länder och internationell utvecklingsforskning.

Nämnden bör stödja eller bygga upp forskningsbaser inom de olika problemsektorer som vi föreslår eller som nämnden senare kan komma att besluta. I detta avseende kommer nämnden att få initierade och styrande uppgifter. Man kan, om man så vill, kalla detta arbetssätt för nämndens offensiva funktion.

För att organisationen skall bevara önskvärd flexibilitet och innovativ förmåga är det emellertid angeläget att stödja även forskning som inte faller inom ramen för organisationens egna forskningsprogram. Denna del av verksamheten utgör nämndens forskningsrådsfunktion.

Nämnden bör ha tillgång till ett kansli, vars huvuduppgifter skall vara att tjäna som ett infonnations— och kontaktcentrurn för nämndens verksamhet samt att bereda, följa och utvärdera av nämnden stödd forskning.

När det gäller den forskningsutförande nivån skall inom organisationen personella resurser finnas eller göras tillgängliga för

—— forskning i u-land — stöd till forskarutbildning i och för u-land — utvecklingsforskningi Sverige — deltagande i internationellt bedriven utvecklingsforskning.

Ansvaret för forskningens genomförande bör förläggas till existerande institutions- och forskargruppsnivå eller en utbyggd sådan. Detta gäller både inhemskt bedriven forskning och forskarutbildning och sådan som med svenskt stöd bedrivsi u-land.

Nämnden bör ha nära samarbete med SIDA. Härvid bör gälla att nämnden i huvudsak stöder forskning av mera långsiktig karaktär medan SIDA liksom hittills huvudsakligen finansierar och administrerar sådan forskning och sådant utvecklingsarbete som krävs för den direkta planeringen och det praktiska genomförandet av utvecklingsinsatser.

På samma sätt som nämnden är att betrakta som ett komplement till den svenska organisationen inom utvecklingssamarbetet bör den som

• Sida 154
•  Original

specialorgan för utvecklingsforskning komplettera den svenska forsk- ningsrådsorganisationen. Vi förutsätter därför ett nära samarbete mellan nämnden och denna.

När det gäller finansieringen av verksamheten har vi ansett det nödvändigt att ange någon princip för beräkning av kostnademas omfång. Vi är medvetna om de invändningar som med fog kan resas mot att ange ekonomiska och procentuella mål för en verksamhet. Den främsta risken är att utgiftsökning betraktas som liktydig med måluppfyllelse. Det viktiga måste vara att planera sådan forskningsverksamhet som är nödvändig för att ett utvecklingsmål skall näs och därefter se till att resurser för arbetet skapas. Med detta förbehåll är det dock nödvändigt att ange vissa ekonomiska ramar för verksamheten inom ett så omfattan- de och komplicerat område som utvecklingsforskning.

Som en rimlig minsta ram föreslår vi att riksdagen av det totala biståndsanslaget avsätter 5 % till Nämnden för utvecklingsforskning. En etappvis uppbyggnad av forskningsstödet och krav på god planering och användning av anslagna medel medför troligen att hela detta belopp inte kan tas i anspråk under det första året. Längre fram kan däremot procentsiffran komma att behöva höjas. För budgetåret 1974/75 innebär vårt förslag en årsbudget för nämnden på ca 100 miljoner kronor.

Vi föreslår att Nämnden för utvecklingsforskning inrättas från 1.7.1974.

• Sida 155
•  Original

Fil. kand. Marja Lemne-Bergman U-landsforskningsutredningen Utbildningsdepartementet

Professor Harald Lindahl Institutionen för transportteknik Chalmers tekniska högskola

Professor Göran Malmqvist Institutionen för orientaliska språk Stockholms universitet

Professor Carl-Göran Hedén Karolinska Institutet

Professor Staffan Helmfrid Kulturgeografiska insti- tutionen Stockholms universitet

Professor Ulf Himmelstrand Sociologiska institutionen Uppsala universitet

Avdelningsdirektör Erland von Hofsten Domänverket

Professor Gunnar Hoppe Kulturgeograflska institutionen Stockholms universitet

Professor Erich H. Jacoby Institutet för internationell ekonomi Stockholms universitet

Professor Karl Eric Knutsson

U-landsforskningsutredningen Utbildningsdepartementet

Professor Yngve Larsson Institutionen för pediatrik Regionsjukhuset Linköping

Byråchef Ingvar Lennerfors Statens medicinska forsk- ningsråd

Professor Assar Lindbeck Institutet för internationell ekonomi Stockholms universitet

Professor Åke Malmström Juridiska institutionen Uppsala universitet

• Sida 262
•  Original

Professor Olof Mellander Institutionen för medicinsk kemi Göteborgs universitet

Docent Magnus Mörner Latinamerikainstitutet Stockholm

Professor Nils Erik Nilsson Skogshögskolan

Byrådirektör Hellen Ohlin SIDA

Ekon. dr. Marian Radetzki

f. d. Universitetskansler N. G. Rosén U-landsforskningsutredningen Utbildningsdepartementet

Byrådirektör Ulla-Britta Segersky SIDA

Professor Ragnar Uppman A 4 Arkitektkontor AB Stockholm

Byrådirektör Hans Warfvinge SIDA

Professor Rolf Zetterström Pediatriska kliniken S:t Görans sjukhus Stockholm

Fil. lic. Lars Munck Sveriges utsädesförening Svalöv

Avdelningsdirektör Carl-Allan Nilsson Sveriges geologiska undersökning

Docent Kjell Nowak Handelshögskolan Stockholm

Docent Hans Palmstierna J ordbruksdepartementet

Departementsrådet Manfred Ribbing U-landsforskningsutredningen Utbildningsdepartementet

Docent Lars Rudebeck Statsvetenskapliga institutionen Uppsala universitet

Professor Bertil Thunell Skogshögskolan

Professor Bo Vahlquist Barnmedicinska kliniken Akademiska sjukhuset Uppsala universitet

Fil. lic. Peter Wallensteen Avdelningen för freds- och kontliktforskning Uppsala universitet

Professor Erik Åkerberg

Sveriges utsädesförening Svalöv

• Sida 263
•  Original