SOU 1978:81
Anställning av arbetshandikappade i stat och kommun : slutrapport från försöksverksamhet i Jönköping, Piteå och Stockholm : rapport till Sysselsättningsutredningen
Anställning av arbetshandikappade i stat och kommun
Slutrapport från försöksverksamhet i Jönköping, Piteå och Stockholm
Slutrapport från försöksverksamhet i Jönköping, Piteå och Stockholm
1978z81 Arbetsmarknadsdepartementet
[___ Statens offentliga utredmngar ww
Anställning av arbetshandikappade i stat och kommun
Slutrapport från försöksverksamhet i Jönköping, Piteå och Stockholm
Rapport till sysselsättningsutredningen Stockholm 1978
Omslag Håkan Lindström Jemström Othettryck AB
ISBN 91-38-04583-4 ISSN 0375-250X Gotab. Malmö 1978
FÖRORD
För att få underlag för överväganden och förslag i sysselsätt— ningsutredningens betänkande har utredningen tagit initiativ till ett stort antal forsknings— och försöksverksamhetsprojekt. Utvärderingen av dessa projekt har i huvudsak lagts på olika från utredningen fristående institutioner och forskare. De har fått till uppgift att lämna rapporter till utredningen.
I ett land med målet "Arbete åt alla” är insatser för att be— reda arbete åt arbetshandikappade en central uppgift för sys- selsättningspolitiken. I betänkandet "Arbete åt alla" konsta- terar sysselsättningsutredningen detta, liksom att insatser för att sysselsätta handikappade måste göras, inte minst inom den offentliga sektorn.
För att bredda underlaget för överväganden och förslag beträf- fande att bereda arbetshandikappade sysselsättning inom den offentliga sektorn har utredningen bedrivit försöksverksamhet med anställning av arbetshandikappade i stat och kommun på tre orter, Jönköping, Piteå och Stockholm. Försöksverksamheten har i Jönköping ägt rum i kommunen, på lantbruksstyrelsen, länssty— relsen och ett postkontor. I Piteå har kommunen deltagit i för— söket. I Stockholm, slutligen, har försöksverksamheten bedri— vits vid postgirot, postverkets industrier i Ulvsunda samt statskontoret.
En delrapport (SOU l977z80) från försöksverksamheten presentera— des vid årsskiftet l977/78. I utredningens delbetänkande "Arbete åt handikappade" (SOU l978zl4) föreslogs med erfarenheter från försöksverksamheten som underlag en rad åtgärder för att under- lätta placering av arbetshandikappade.
Försöksverksamheten har följts upp t o m slutet av juni l978 och föreliggande rapport är en slutrapport från projektet.
Det är här frågan om en rapport till utredningen. Författarna svarar därmed själva helt för analyser, slutsatser och even— tuella rekommendationer och förslag. Sysselsättnin95utredningen har inte tagit ställning till innehållet i denna eller andra rapporter i annan bemärkerlse än att innehållet bedömts vara av intresse för den offentliga diskussionen om arbete åt alla.
Lars Sandberg
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Förkortningar
Statens Arbetskliniks uppdrag
Sammanfattning
l 2
9—l3
lO ll l2
l3
Försöksverksamhetens uppläggning och syfte Den offentliga sektorns arbetsmarknad
De arbetshandikappades bakgrund - vägen till arbetsvård
Nyanställningar av sökande i försöksurvalet
Ett år senare - hur har det gått för de ny- anställda?
Hur gick det för de sökande som inte anställdes vid försöksmyndigheterna?
Vilka gruppers problem har varit svårast att lösa?
HP—gruppernas verksamhet under den andra för— söksperioden
Allmän diskussion. Slutsatser och förslag Generella åtgärder Anpassningsgruppsarbetets organisation
De arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen
"Lönar sig en ökad satsning på anställning av arbetshandikappade?”
Vilka har varit de främsta hindren i främjan- desträvandena?
35
5l
65
77
83
l29
l39
149
ass
' ' | »... I.;',_-|ll|"..'i
.. l ll. .
.. . fit-' ll. |||-"" '.u.'| l
' .. .'| "11 .- . . . '1I.1I||.'.'_..! .. .. . " ;—" '.'". '-|i.-| |
.. ' 'l'l' . .- _ '— ' H -'I I'll-' .. " .. » | ' .. -.| *. ' .. " i-lll, .' .
" .. _ % |... W.. ål.-.. |; . pr _ |.
. ' .e-
" ; n ' : - '.' * *".
. . . | .. | ...i n __.___-||. '|': ' - " _ _ 'Tl ' 'qln- :" . . . n ...lllll .'l 'i'.. .j|'.n.|
-[|' || . ..' . . . _ .. . . _|. |. . .. '* _ _jFT 1I."ll|
FÖRKORTNINGAR
af arbetsförmedling ALU arbetsliv och utbildning AMS arbetsmarknadsstyrelsen AMU arbetsmarknadsutbildning
ANP används i olika kombinationer för att be— skriva anpassningsgrupper och deras verksamhet
AVI arbetsvårdsinstitut
DHR de handikappades riksförbund FHV företagshälsovård HCK handikappförbundens centralkommitté KAS kontant arbetsmarknadsstöd
MBL medbestämmandelagen
Lan länsarbetsnämnd
LON länsstyrelsernas organisationsnämnd OT omställning-träning (anpassningskurs) SKTF kommunaltjänstemannaförbundet
SPN statens personalnämnd ST statstjänstemannaförbundet
STAK statens arbetsklinik
r-li
'|' .. ., .. ": -.._.|.-|' , - .
”'.”IJT 'l'.
'.”lllfl" "
":l'.'.J.'._T'Iv'!'_I'=ll.H-|'llll1
. ,.|:.
STATENS ARBETSKLINIKS UPPDRAG
I maj l976 erhöll statens arbetsklinikl) en förfrågan från syssel- sättningsutredningen rörande klinikens möjligheter att åta sig ut- värderingen av den försöksverksamhet med ökad anställning av ar— betshandikappade inom den offentliga sektorn, som då planerades. Denna formella förfrågan hade föregåtts av underhandsdiskussioner mellan utredningen och kliniken bl a rörande möjligheterna att i försöket dra nytta av vissa hjälpmedel för kartläggning av ar— betsmiljöförhållanden respektive arbetssökandes krav och begräns— ningar inför arbetslivet, som tidigare utvecklats vid kliniken.
I klinikens uppdrag ingår enligt de förutsättningar som senare överenskoms, dels att medverka med metodik, utbildning och data— tjänster i samband med kartläggning av arbetsplatser och arbets— sökande, dels att fortlöpande följa och utvärdera försöksverksam— hetens förlopp och resultat. Utvärderingen skall ge underlag för konkreta förslag när det gäller inriktning och utformning av ar— betsmarknadspolitik och personalpolitik samt samordningen av des— sa medel för att bereda arbetshandikappade meningsfull sysselsätt— ning.
Enligt de ursprungliga planerna skulle STAK:s uppdrag löpa från budgetårsskiftet l976/77 t o m budgetårsskiftet l976/77 då för— söket beräknades avslutas. Genom det av olika anledningar förse— nade regeringsbeslutet, expedierat i januari l977,där de formella förutsättningarna för försöksverksamheten angavs, utsträcktes dock försöksperioden till utgången av budgetået l977/78. STAK:s uppdrag förlängdes på motsvarande sätt till att omfatta fortsatt uppföljning av den utsträckta aktiva försöksfasen fram till slut— et av september l977, samt att därefter mer extensivt följa hur anpassningsverksamheten vid försöksmyndigheterna fortskridit och stabiliserats under tiden fram till och med juni månad l978.
1)Statens arbetsklinik i Solna (STAK) är en statlig myndighet med uppgift att bedriva arbetsprövning, medverka vid utbild- ning av rehabiliteringspersonal samt bedriva forskning och utvecklingsarbete inom arbetsprövningens område.
Den första försöksperiodens utfall redovisades i STAK:s rapport till sysselsättningsutredningen,"Anställning av arbetshandikappa— de inom stat och kommun”,(SOU l977:90).Föreliggande rapport ut— gör Statens arbetskliniks slutredovisning av försöksverksamheten. Det har ansetts angeläget att få fram en slutrapport av översikt— lig karaktär och med begränsat omfång. Eftersom försöksverksam- heten varit omfattande och mångskiftande, grundas de slutsatser och förslag som förs fram i denna rapport, delvis på underlag
som av utrymmesskäl kommer att presenteras i separata rapporter
från arbetskliniken.
Ansvariga för statens arbetskliniks medverkan i försöket har varit Carl Magnus Tunevall (huvudförfattare till denna rapport) och Anna Solbrand.
Avslutningsvis bör framhållas att projektgruppen vid arbetskli— niken ensam ansvarar för denna rapport. De slutsatser och för— slag som ingår i rapporten är alltså inte att betrakta som sta— tens arbetskliniks rekommendationer.
SAMMANFATTNING
VAD
HUR
HAR VARIT SVFTET MED FÖRSÖKET?
Att studera hur ökade insatser från arbetsförmedling, arbets— givare och fackliga representanter kan förbättra möjligheter— na att anställa arbetssökande med arbetshandikapp inom den offentliga sektorn.
Att försöka utveckla och pröva nya arbetsformer och hjälp- medel inom arbetsmarknadspolitik och personalpolitik som kan underlätta strävandena till ökad anställning av arbetshandi— kappade och främjande av redan anställda arbetshandikappades arbetsförhållanden. Arbetet har inriktats på anpassningsgrup- pernas verksamhet.
Att kartlägga hinder för anställning av arbetshandikappade samt att finna vägar för att undanröja dessa hinder.
HAR FÖRSÖKET VARlT ORGANISERAT?
Försöket har initierats av sysselsättningsutredningen som lett försöksverksamheten i samarbete med statens personal— nämnd, arbetsmarknadsstyrelsen samt statens arbetsklinik.
Åtta ”försöksmyndigheter" fördelade på tre försöksorter, Stockholm, Jönköping och Piteå har medverkat:
- anslagsmyndigheter Lantbruksstyrelsen, Jönköping Länsstyrelsen i Jönköpings län Statskontoret, Stockholm
— kommuner Piteå kommun Jönköpings kommun
- inom postverket Postgirot, Stockholm Postkontoret, Jönköping l Postverkets industrier i Ulvsunda
HUR HAR DET PRAKTISKA FÖRSÖKSARBETET LAGTS UPP?
Försöket har bedrivits i två faser. Under den första fasen gjordes en markerad prioritering av frågor rörande nyanställ— ning av arbetshandikappade. Den andra fasen har främst av— setts fungera som en period för stabilisering av anpassnings— verksamheten efter den första fasens intensiva insatser.
Försöksverksamheten inleddes med en rad åtgärder för att ska— pa förbättrade förutsättningar för anpassningsverksamheten inom försöksmyndigheterna. Information om försöket och an— passningsgruppernas verksamhet riktades till samtliga an— ställda. Ledamöterna i anpassningsgrupperna och andra nyckel— personer som arbetsledare, chefer och fackliga representant— er gavs särskilt ingående information och utbildning.
Vid de berörda arbetsförmedlingskontoren såg man till att lägga ansvaret för arbetsförmedlingens medverkan i anpass— ningsgrupperna på erfarna förmedlare som i vissa fall fri- ställdes från andra arbetsuppgifter för att kunna medverka i nödvändig utsträckning. Aven inom försöksmyndigheterna
såg man över representationen i de tidigare till stor del inaktiva anpassningsgrupperna, och utökade i flera fall rep- resentationen från såväl arbetsgivar— som arbetstagarsidan.
Som underlag för inplaceringsarbetet genomfördes en kartlägg- ning dels av ett stort antal befattningar inom försöksmyndig— heterna, dels av krav och begränsningar hos de arbetssökande med arbetshandikapp som avsågs ingå i försöket.
SÄRSKILDA FÖRSUKSRESURSER
Sysselsättningsutredningen har med hjälp av särskilda medel för försöket kunnat pröva nya arbetsmarknadspolitiska hjälp— medelsformer för att stimulera nyanställning av arbetshandi— kappade.
Som åtgärdsformer lämpliga att pröva föreslog utredningen:
— bidrag med högst 5.000 kr/år till anställda som åtar sig att fungera som kontaktpersoner för nyanställda med sär- skilt behov av stöd på och eventuellt också utanför arbets— platsen
- bidrag för kollektivt förberedande åtgärder på arbetsplats- en som utan att vara bundna till viss person, kan skapa bättre förutsättningar för anställning av arbetshandikappa— de.
- ekonomisk kompensation åt anställda som frivilligt lämnar sina arbetsuppgifter till förmån för en arbetshandikappad.
— förstärkt bidrag för arbetsbiträde åt särskilt svårplace- rade personer, med högst 15.000 kr/år.
0 För att möjliggöra nyanställningar inom anslagsmyndigheterna när inplacering inte kunde göras på befintliga tjänster, ut— gick ersättning ur särskilda försöksmedel. Detta kunde ske antingen efter gällande bestämmelser för halvskyddad syssel- sättning som ej normalt är möjlig inom anslagsmyndigheter, eller med l00 % av lönen under det första anställningsåret.
0 Eftersom medicinska och personalsociala resurser i stort sett saknades i de statliga försöksmyndigheterna i Jönköping, lät statens personalnämnd (SPN) under försöket engagera en per— sonalkonsulent som på deltid arbetade med försöksverksamhet— en inom anslagsmyndigheterna, samt en läkare som gick in som resurs i anpassningsgrupperna såväl vid anslagsmyndigheterna som postkontoret i Jönköping.
0 I Stockholm engagerades institutspsykologer som svarade för huvuddelen av sökandeintervjuerna och senare även aktivt med— verkade i ANP—grupperna och det praktiska inplaceringsarbetet.
INUMACERINGSRESULTAT UNDER DEN FÖRSTA FÖRSÖKSFASEN
o Sammanlagt drygt 200 sökande togs ut vid de tre försöksorter— nas arbetsförmedlingar, för att presenteras vid försöksmyn- digheterna. Resultatet av AMP-gruppernas handläggning samt den senare händelseutvecklingen för samtliga sökande i för- söksurvalet, framgår av figuren som följer.
0 Av de 80-tal personer ur försöksurvalet som fick någon form av anställning vid försöksmyndigheterna, erhöll flertalet halvskyddad anställning. Vid postgirot i Stockholm där flest nyanställningar gjordes, gavs i stället bidrag för företags— utbildning i ungefär vart tredje ärende. Dessa personer redo— visas i figurens beskrivning av läget vid försökets slut som normalanställda, eftersom utbildningstiden då hunnit löpa ut.
0 För 9 personer utsågs kontaktpersoner medan i ett ytterliga- re antal ärenden bidrag utgick till arbetstekniska hjälpme- del och särskilda anordningar på arbetsplatsen som automa— tiska dörröppnare, handikapptoiletter m m.
Bidragsmöjligheterna för kollektivt förberedande åtgärder, förstärkt arbetsbiträde samt rörlighetsstimulans har inte utnyttjats.
Under den andra försöksperioden, hösten 1977, aktualiserades fem långtidsutbildade sökande vid statskontoret som samtliga erhöll anställning i byrådirektörstjänster. Vid försökets slut var 4 av de 5 fortfarande anställda vid statskontoret. Ersättning ur de särskilda försöksmedlen har begärts enligt bidragskonstruktionen för halvskyddad anställning. Försöket vid statskontoret redovisas separat och ingår heller inte i sammanställningen på följande sida.
R 5 I FÖRSÖKSGRUPPEN Stockholm 114 Piteå 37 Jönköping _57 208
7 av de arbetssökande i Piteå avfördes från för— söket då de vid en nog— grannare bedömning ej bedömdes vara arbets— handikappade
27 personer avskrevs från försöket utan att ha pre— senterats i någon av för— söksmyndigheternas ANP— grupper
174 PERSONER DISKUTERADES I ANPASSNINGSGRUPPERNA KN
94 PERSONER AVSKREVS FRÅN FOR- SÖKET EFTER ATT HA AKTUALISE- RATS I ANPASSNINGSGRUPPERNA
Stockholm 60 Piteå 19 Jönköping 15
FÖR 80 PERSONER LEDDE DETTA TILL ANSTALLNING I NÅGON FORM INOM FÖRSOKSMYNDIGHETERNA
Stockholm 46 Piteå 9 Jönköping 25
Vanliga avskrivningsorsaker var att man tackade nej till erbjudet arbete, brist på lämpliga arbetsuppgifter, andra åtgärder bedömts lämpligare.
I tre fall var det fråga om tillfällig anställning, vi— kariat samt beredskapsarbe— te som upphört under perio— den och av olika skäl inte förnyats vid försökets slut.
LAGET VID UPPFÖLJNING JUNI/JUL] 1978
69 PERSONER UR FORSOKSGRUPPEN VAR FORTFARANDE ANSTÄLLDA INOM FÖRSÖKSMYNDIGHETERNA
Av dessa hade 24 normalanställning, 42 halvskyddad anställning, 3 praktik- eller bered- skapsarbete, med beslut om halvskyddad anställ— ning.
8 PERSONER MED FAST ANSTÄLL- NING HAR UTGÅTT FRÅN FöRSöKS— MYNDIGHETERNA, därav 5 i Stockholm och 3 i Jönköping
VID UPPFÖLJNING AV SAMTLIGA ”AVSKRIVNA” FRAMKOM BLAND ANNAT ATT
26 var i arbete i ö m, 35 hade någon form av skyddad eller halv— skyddad anställning, 12 var i utbildning eller annan åtgärd 16 var fortfarande arbets- sökande, 24 var sjukskrivna eller uppbar sjukbidrag eller
förtidspension
Ett ärende hade på nytt aktualiserats i Piteå kommuns ANP-grupp.
Ett ärende under handläggning med förslag om halvskyddad anställning hann inte avslu- tas förrän efter försökspe— rioden.
HUR HAR ANPASSNINGSARBETET FÖRLÖPT UNDER DEN ANDRA FÖRSÖKSFASEN?
Under den andra försöksfasen avsågs anpassningsverksamheten ägnas åt interna frågor rörande omplaceringar, information och arbetsmiljöarbete m m i ökad omfattning. Även under denna fas har nyanställningar skett, främst vid postgirot men även vid försökskommunerna i viss utsträckning. Samman— lagt 25 personer utanför den första "försöksgruppen" har fått anställning i någon form under den andra försöksperio— den, därav 11 vid postgirot och 7 vid de båda kommunerna.
En stor del av anpassningsresurserna har under den andra för— söksperioden fått ägnas åt fortsatta uppföljnings- och an— passningsåtgärder för de som nyanställts genom försöket. Främst inom kommunerna har AMP—grupperna dessutom arbetat med ett stort antal omplaceringsärenden. Fastare rutiner för dessa ärendens handläggning har också utvecklats.
Den kampanjbetonade informations- och utbildningsinsats i förhållande till de anställda, som sattes in vid försökets början, har följts upp i relativt begränsad omfattning. Vid vissa ANP—grupper har dock AMP—ledamöterna genom studiebesök m m förbättrat sin .”utbildning" i anpassningsfrågor.
Man har i stort sett haft svårt att finna former för det in- terna arbetsmiljöarbetet. Endast i några enstaka fall har AMP—grupperna initierat insatser med syfte att ge anställda med arbetshinder bättre arbetsmöjligheter inom vissa yrken eller avdelningar.
VILKA HAR VARIT DE STÖRSTA SVÅRIGHETERNA?
Att få fram tillförlitligt informationsunderlag rörande de sökande.
Att finna lämpliga rekryteringsjobb där nyanställningsbehov föreligger och samtidigt arbetsuppgifterna inte behövs för den interna omplaceringsverksamheten eller p g a interna för- hållanden inte står öppna för externrekrytering.
Att arbeta upp fungerande kanaler för den interna uppfölj- ningen av de nyanställda samt att i enskilda fall etablera samarbete med myndigheter utanför företaget — sociala myn- digheter etc.
0 Att klara uppföljning och stödinsatser för socialnedicinskt och psykiskt arbetshandikappade med avsevärda problem utan— för arbetsplatsen.
0 Att sprida det praktiska ansvaret för anpassningsarbetet. 0 Att prioritera mellan olika angelägna grupper.
0 En stor brist på handläggarresurser för anpassningsarbetet i de flesta försöksmyndigheter.
0 Att nå ut till de anställda med information om ANP—gruppen. Särskilt chefsgrupperna har varit svåra att nå med informa— tion och attitydpåverkan.
o Ekonomiska problem vid nyanställning, då lediga tjänster ej finns.
HAR FÖRSÖKSINSATSERNA ”LONAT SIG” ?
”Vinsterna" genom ökad anställning av arbetshandikappade blir betydande om man jämför med det läge de arbetssökande befunnit sig i under en ofta lång period före försöket. De ekonomiska in- täkterna för samhälle och individ är uppenbara. För det enskilda företagets del blir de kostnadsmässiga effekterna beroende av inte bara arten av arbetshandikapp hos de nyanställda utan även typ av verksamhet, känslighet för frånvaro och risk för produk- tionsstörningar etc.
De halvskyddat anställdas begränsningar i arbetsförmågan har täckts med god marginal — om de betraktas som en grupp. De i många fall största resurskraven har i stället sammanhängt med de nyanställdas krav på anpassnings— och uppföljningsinsatser. Dessa insatser har i stor utsträckning klarats genom att man "tänjt" på de befintliga personalresurserna t ex på personal— konsulentsidan. Vid några myndigheter har visserligen fackliga representanter givits ökat utrymme för anpassningsarbete. Det är ändå uppenbart att bidragen vid halvskyddad anställning, som varit det vanligaste hjälpmedlet, åtminstone under första anställningsåret mycket väl täckt eventuellt produktionsbortfall till följd av nyanställningarna.
VILKA ERFARENHETER KAN MAN DRA INFÖR FRAMTIDEN?
0 En ökad satsning från arbetsförmedlingen på ANP—gruppsverk— samheten kan ge goda resultat.
0 Arbetsförmedlingens utredningsmaterial bör utvecklas för att ge tillfredsställande underlag för AMP—gruppernas arbete.
0 Resurserna inom myndigheter, verk och kommuner är otillräck— liga för en starkt ökad nyanställningsverksamhet. Förstärk— ning av personaladministrativa och personalkonsulentfunk- tioner är ofta nödvändig.
0 De fackliga representanterna kan spela en nyckelroll i det praktiska uppföljnings- och informationsarbetet.
o AMP—gruppen kan utgöra en viktig kontaktpunkt mellan arbets- förmedlingen och företaget samt fungera som en viktig kanal för fackligt inflytande i personalpolitiska frågor.
0 Nyanställningar av arbetshandikappade förutsätter på sikt mer stabila finansieringsformer vid anslagsmyndigheterna.
0 Inom kommunerna utgör särskilt avsatta medel för anställning av arbetshandikappade en lämplig väg att underlätta nyan— ställningars finansiering under inledningsskedet.
1. FÖRSÖKSVERKSAMHETENS UPPLÄGGNING OCH SYFTEN
FÖRSÖKETS ORGANISATION
Under våren 1976 inledde sysselsättningsutredningen i samarbete med statens personalnämnd, planeringen av en försöksverksamhet med syftet att belysa möjligheterna till en mer effektiv anpass— ningsverksamhet inom den offentliga sektorn. I försöksledningen ingick förutom representanter för utredningen och statens perso- nalnämnd, även företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen samt den projektgrupp vid statens arbetsklinik som bl a uppdragits att svara för en utvärdering av försöket.
FURSOKSMYNDIGHETER
Försöksverksamheten har omfattat tre anslagsmyndigheter, tre verksamhetsgrenar inom postverket samt två kommunförvaltningar, nämligen:
Antal anställda
Statskontoret, Stockholm 315 Lantbruksstyrelsen, Jönköping 225 Länsstyrelsen i Jönköpings län 450 Postgirot, Stockholm 5100 Postverkets industrier i Ulvsunda 500 Postkontoret, Jönköping 1 700 Piteå kommunförvaltning 2100 1) Jönköpings kommunförvaltning 7000 2)
Urvalet av försöksmyndigheter (detta begrepp kommer att användas gemensamt för de deltagande kommunerna, affärsdrivande verken och anslagsmyndigheterna) skedde på den statliga sidan i samråd mellan SPN och sysselsättningsutredningen. Försökskommunerna in- gick bland de kommuner som sysselsättningsutredningen tidigare haft kontakt med i samband med en försöksverksamhet rörande kommunal sysselsättningsplanering. Vid urvalet eftersträvades
;; Varav ca 600 lärare som ej omfattades av försöket Varav ca 2000 lärare som ej omfattades av försöket
en så god spridning som möjligt ifråga om storlek och verksam- hetstyp hos arbetsgivare inom den offentliga sektorn.
FÖRSÖKETS SVFTEN
De viktigaste syftena med försöksverksamheten har varit att be— lysa förutsättningarna för anställning av arbetshandikappade in— om den offentliga sektorn, samt möjligheterna att förbättra des—
sa förutsättningar.
Försökets tyngdpunkt har legat på att finna bättre möjligheter för anställning av arbetssökande vid arbetsförmedlingarna som fyller AMS formella kriterium på arbetshandikapp. Men även ut- vecklingen av myndigheternas verksamhet för att skapa bättre arbetsförhållanden och trygghet för redan anställda med arbets- handikapp, har legat inom försökets syften.
"Arbetshandikappad är en person som p g a fysiskt, psykiskt, förståndsmässigt eller socialmedicinskt handikapp har eller förväntas få svårigheter att få eller behålla ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden." (AMS handbok).
De arbetssökande vid arbetsförmedlingen som uppfyller denna formella definition på att vara ”arbetshandikappade", kan registreras som arbetshandikappade sökande och åsätts då en av åtta olika handikappgrupperingar, nämligen:
. Hjärt-, lung—, kärlsjukdom
. Hörselskada . Synskada . Rörelsehinder
övriga somatiska arbetshandikapp
. Psykiska arbetshandikapp . Förståndshandikapp . Socialmedicinska arbetshandikapp
CONONmJåLAJN—l
FÖRSÖKSUPPLÄGGNING OCH SÄRSKILDA FÖRSÖKSRESURSER
I försöksverksamheten har prövats två huvudsakliga framkomst- vägar för att skapa bättre förutsättningar för anställning av arbetshandikappade. Dels har eftersträvats att finna och pröva nya hjälpmedel inom arbetsmarknads— och personalpolitik som kan underlätta främjandearbetet samt att utveckla former för ett för— bättrat samspel mellan arbetsmarknads— och personalpolitiska hjälpmedel. Dels har i försöket prövats effekterna av ökade in—
satser från arbetsförmedling, arbetsgivar- och fackrepresentanter i anpassningsgrupperna inom försöksmyndigheterna som avsetts bil—
da stommen i försöksverksamheten.
En anpassningsgrupp är en arbetsgrupp som med stöd av främjande- lagstiftningen skall inrättas vid i första hand arbetsplatser med mer än 50 anställda. I anpassningsgruppen skall ingå repre— sentanter för arbetsförmedlingen, arbetsgivaren och de anställ— das fackliga organisationer. Dessutom kan experter av olika slag knytas till gruppen, t ex företagsläkare och psykologer, perso- nalkonsulenter m fl.
Anpassningsgruppens tre huvuduppgifter är att:
0 verka för en positivare inställning i arbetslivet till äldre och arbetshandikappade
o föreslå åtgärder som gör det lättare på arbetsplatsen att nyanställa äldre och arbetshandikappade
o föreslå åtgärder som underlättar för redan anställda äldre och arbetshandikappade att behålla sin anställ— ning
|__
ARBETSMARKNADSPOLITISKA HJÄLPMEDEL
I försöket har eftersträvats ett bättre utnyttjande av de möjlig— heter som de normalt tillgängliga arbetsmarknadspolitiska hjälp— medlen ger.
STATSBIDRAG TILL HALVSKVDDAT ARBETE utgår fr o m 1 januari 1977 med högst 7 % av den anställdes lön vid nyanställningar. Bidra get trappas sedan ned till 50 % under det andra året och till 25 % under det tredje och fjärde anställningsåret. Halvskyddat arbete kan f n ordnas vid företag, kommuner, lands— ting och statliga affärsdrivande verk. Dessa, förutom de affärs drivande verken, kan efter särskild prövning även få bidrag för redan anställda, med 25 i av den totala lönekostnaden. Förut— sättningen är att arbetsförmågan skall vara avsevärt nedsatt eller att andra särskilda skäl föreligger. Prövningen är rest— riktiv och samråd skall alltid ske med berörd facklig organisa- tion. Vid nyanställning av svårt handikappade ungdomar under 25 år kan arbetsgivaren få bidrag med 90 av lönekostnaden och med 50 % under de påföljande tre aren. Därefter sker en förnyad prövning.
Bidragen utbetalas halvårsvis i efterskott. Tillsynen av verk— samheten utövas av länsarbetsnämnden. När ansökan om bidrag in— kommer ges tillfälle att pröva om bidrag skall utgå även fort— sättningsvis. Denna prövning sker redan fr o m det första bi— dragsåret. Om länsarbetsnämnden i samråd med den berörda fack- liga organisationen så finner motiverat, kan man i samband med 1 en inplacering även komma överens om att bidrag för halvskyddad ] anställning skall utgå för kortare tid än 6 månader. Bidraget
| kan alltså tillämpas mycket flexibelt.
(BIDRAG FÖR SPECIELLA ARBETSTEKNISKA HJÄLPMEDEL utgår med den
. _ __. .__._ . ___... ., ___._——._,—. är ;;3 .L A _. __ -. ...,. ___—_..— ___—_q
faktiska kostnaden, dock högst 25.000 kr för varje enskilt hjälpmedel. ; BIDRAG TILL SÄRSKILDA ANORDNINGAR PÅ ARBETSPLATSEN, t ex handi— kapptoiletter och automatiska dörröppnare, utgår med högst 20.000 kr per person. Om redan anställd har nytta av anordning- en, reduceras bidragets storlek. BIDRAG TILL ARBETSBITRÄDE utgår med högst 10.000 kr per år till arbetsgivare som har särskilda kostnader för arbetsbiträde åt svårt arbetshandikappad arbetstagare, t ex i form av särskild service och handledning på arbetsplatsen. BIDRAG TILL UTBILDNING AV ÄLDRE OCH ARBETSHANDIKAPPADE kan ut- gå med 8 kr per arbetstimme under högst sex månader,till stat— liga affärsdrivande verk samt statliga eller kommunala bolag. Löne- och anställningsförmåner skall godkännas av berörd fack— lig organisation. BIDRAG TILL PRAKTIKANSTÄLLNING AV ÄLDRE OCH ARBETSHANDIKAPPADE kan utgå till statlig och kommunal förvaltning, statliga affärs drivande verk och statliga eller kommunala bolag. Bidraget ut— går med 8 kr per arbetstimme under högst tre månader. Löne- och anställningsförmåner skall godkännas av berörd fack— lig organisation.
____..___.._______.._..__, - __ ___... ___, _ . _.
FÖRSÖK MED NYA ARBETSMARKNADS— OCH PERSONALPOLITISKA HJÄLPNEDEL
Genom att sysselsättningsutredningen disponerat särskilda för— söksmedel har det varit möjligt att pröva nya inslag inom ar- betsmarknads- och personalpolitik avsedda att komplettera de idag befintliga hjälpmedelsformerna för att främja nyanställning av arbetshandikappade. Som canpot på nya åtgärder som skulle kunna prövas inom försöksverksamhetens ram, föreslog sysselsätt- ningsutredningen:
0 Bidrag till handtcdaie som tar sig an och stöder den arbets— handikappade på och vid behov även utanför arbetsplatsen. Initiativet till sådant kontaktmannaskap skulle åvila anpass— ningsgrupperna vilka skulle ha möjlighet att arvodera kon- taktpersonerna med ca 5.000 kr per år. 0 Bidrag för koctcktivt (öibeicdande åtgäidcn på arbetsplatsen. Till skillnad mot vad som gäller normalt för bidrag till tek— niska anordningar på arbetsplatsen, skulle här ges möjlighet till att få bidrag för förändringar av arbetsförhållandena utan direkt koppling till någon enskild person. Förutsätt- ningen skulle i stället vara att förändringarna kunde be- dömas allmänt underlätta anställandet av arbetshandikappade.
0 Ekonomisk kompensation tätt anbotstagane inom försöksmyndig- heterna som (ntuiffigt Cämnan sina anbctsupng4tcn till för— män för en arbetshandikappad. Tankegången var här att man genom att t ex erbjuda redan anställda betald utbildning till ett annat och kanske mer avancerat jobb, skulle kunna
lösgöra arbetsuppgifter som bedömdes som lämpliga för vissa arbetssökande med arbetshandikapp.
o Fönstdikt hiding titt arbetsbitiädu för särskilt svårplace- rade personer. Det normala bidragstaket på 10.000 kr höjdes för dessa grupper till 15.000 kr under försöket.
Vid sidan av dessa förslag till åtgärdsformer, uppmuntrade för-
söksledningen även till innovationer" ifråga om hjälpmedelsfor-
mer, från de deltagande i försöksverksamheten.
Speciellt för den statliga sidan hemställde SPN i en skrivelse i slutet av juni 1976 att regeringen skulle medge/föreskriva:
- att omplaceringsförordningens & 7 skulle få omfatta arbets— handikappade som SPN efter samråd med LAN/af och försöksor— ganisationen finner lämpligt anvisa till tjänst vid försöks- organisation;
— att försöksmyndigheterna inom försöket inom en ram av 3 V av sina lönekostnader under budgetåret l976/77 i ordinarie anslagsframställning för 1978/79 skulle få inkomma med för- slag till tjänster för nyinrättande av tjänster för arbets— handikappade;
— att lönekostnaderna för i försöksverksamheten nyanställda arbetshandikappade skulle få bestridas ur anslaget för löne— kostnader vid viss omskolning och omplaceringsverksamhet;
- att SPN s och myndigheternas administrativa merkostnader i samband med försöksverksamheten skulle få bestridas ur samma anslag;
De slutliga besluten i dessa ärenden kom av olika skäl att dröja mycket länge. Först i januari 1977 då försöksverksamhetens inle— dande arbete pågått i ca ett halvt ar, beslutades om de formella förutsättningarna för försöksverksamheten.
Begäran att få tillämpa omplaceringsförordningen i försöket bi— föllsll, medan formerna för finansiering av nyanställning av är- betshandikappade inom anslagsmyndigheterna blev annorlunda än vad som föreslagits. Beslutet innebar att anslagsmyndigheterna, efter framställning till regeringen i varje särskilt fall, skulle
1)Förordningen (SFS 1974:1006) innebär att de statliga myndig— heterna kan åläggas att anmäla sina lediga tjänster och rek- ryteringsbehov i övrigt till SPN som sedan kan anvisa ompla- ceringssökande till sådana tjänster. Förordningen har hit- tills tillämpats för omplaceringar i samband med övertalig— het och omlokalisering. 1976 hemställde SPN i en skrivelse till regeringen att omplaceringsförordningen även skulle utsträckas till att omfatta arbetshandikappade. Denna hem- ställan har dock ännu inte lett till något resultat.
få uppbära ersättning vid anställning av icke statligt anställd arbetshandikappad. Ersättningen skulle utgå enligt endera av följande två ersättningsregler:
]. Ersättningen utgör per år så många procent av den totala lönekostnaden för den anställde som motsvarar statsbidrags- delen enligt vid varje tidpunkt gällande bestämmelser för halvskyddad sysselsättning.
N . Ersättningen utgör den totala lönekostnaden för den anställ— de under perioden fram t o m utgången av budgetåret 1977/78. För tiden därefter utgår ingen ersättning. Som tak för de sammanlagda bidragskostnaderna under budgetåret 1976/77 och 1977/78 sattes 2,5 miljoner kronor.
Tankegången om kostnadsramar utgående från en viss andel av an- slagsmyndigheternas lönekostnader samt möjligheten att vid för- sökets utgång kunna inkomma med förslag om nyinrättande av tjäns— ter för arbetshandikappade, övergavs alltså. Detta gav upphov till avsevärda farhågor vid anslagsmyndigheterna som nu alltså inte fick några garantier för lönefinansieringen efter försökets slut. Dessa farhågor har besannats i och med att länsstyrelsen i Jönköpings län efter försöksperiodens utgång har tvingats begära medel ur SPN s särskilda löneanslag för att klara den fortsatta finansieringen av de i försöket anställda. Till dessa svårighe— ter har också bidragit den av statsmakterna påbjudna, besparing— en med 1 i av tilldelade anslag som innebar att anslagsmyndig— heternas marginaler p g a vakanser m m inte på samma sätt kunde användas för att öka utrymmet för nyanställning av arbetshandi- kappade.
ANPASSNINGSGRUPPERNAS VERKSAMHET - TVÅ FÖRSÖKSFASER
Försöksverksamheten har varit indelad i två faser med något olika uppläggning och målsättningar. Under en första försöks— period som sträckte sig från hösten 1976 till september—okto- ber 1977 gjordes först olika insatser för att skapa förutsätt- ningar för en fungerande verksamhet i anpassningsgrupperna. Där— efter vidtog det praktiska arbetet i grupperna med en markerad prioritering av åtgärder för nyanaställning av arbetshandikappa- de. Under den andra försöksperioden fram till sommaren 1978 har avsikten varit att låta anpassningsgruppernas verksamhet stabi— liseras på en nivå och med arbetsuppgifter som kan utgöra en verksamhetsform på längre sikt.
FÖRBEREDANDE INSATSER FÖR ATT BYGGA UPP ANPASSNIHGSGRUPPERNA
Försöksmyndigheternas anpassningsgrupper som avsågs bilda stommen i det praktiska försöksarbetet, hade till största delen varit an— tingen inaktiva eller så gott som uteslutande arbetat med interna frågeställningar under tiden före försöket. Förbättrade resurser ställdes nu till anpassningsgruppernas förfogande, dels genom de särskilda hjälpmedlen som möjliggjorts genom försöket, dels genom att såväl arbetsförmedlingens som myndigheternas och personalorga— nisationernas representation i grupperna förstärktes. Stor vikt lades vid att de tre parterna skulle representeras av beslutsmäs— siga och i möjligaste mån erfarna representanter. I några av grup— perna fick man efterhand ompröva representationen antingen bero- ende på bristande beslutsmässighet eller att de valda ledamöterna inte kunde lägga ned tillräcklig tid på det praktiska arbetet.
För att skapa en plattform för anpassningsgruppernas arbete, gjordes vid försökets inledning en satsning på att föra ut infor- mation om gruppernas existens och verksamhetsformer samt försö- ketsuppläggning, till en så vid krets som möjligt inom försöks- myndigheterna. I personaltidningar, internt framställda informa— tionsblad samt en av AMS och sysselsättningsutredningen fram— ställd ”hjälpmedelsbroschyr", gavs information till samtliga an- ställda. Dessutom gavs muntlig information till samtliga anställ- da. Dessutom gavs muntlig information till ett med myndigheter- nas storlek varierande urval av "nyckelpersoner” som t ex fack—
liga representanter, arbetsledare och enhetschefer.
Ledamöterna i ANP-grupperna fick dessutom en särskild utbildning inför det kartläggningsarbete som inledde försöket vid samtliga försöksmyndigheter utom statskontoret.
Kartläggningsarbetet innebar att man genom intervjuer med enskil- da befattningshavare och dessas närmaste arbetsledare, försökte bedöma vilka fysiska, prykiska och sociala krav som de olika be— fattningarna ställde på sina innehavare. Samtidigt gjordes ett försök att bedöma möjligheterna till att förändra olika sidor av dessa befattningar ifråga om arbetstider, prestationskrav, fysis— ka arbetsförhållanden och liknande. Arbetet utfördes med hjälp
av en vid statens arbetsklinik tidigare utvecklad metodik.
Vid urvalet av befattningar eftersträvades att få en så bred
bild som möjligt av de inom försöksmyndigheterna förekommande arbetsuppgifterna. Någon begränsning till för tillfället lediga befattningar eller arbetsuppgifter som kunde antas särskilt lämp— liga för arbetshandikappade, gjordes alltså inte.
Parallellt med denna befattningskartlägnning genomfördes vid de arbetsförmedlingskontor som deltog i försöket, systematiska kart— läggningsintervjuer med de arbetshandikappade sökande som man av— såg aktualisera i försöksmyndigheternas anpassningsgrupper.
Dessa intervjuer gick till så att de arbetssökande i en rad av— seenden fick redogöra för sina krav och begränsningar inför ett arbete. Intervjuformulären var konstruerade så att det skulle vara möjligt att direkt jämföra de arbetssökandes krav och be— gränsningar med motsvarande förhållanden i de kartlagda befatt— ningarna. Avsikten med detta kartläggningsarbete var att ANP- grupperna och arbetsförmedlingstjänstemännen skulle få ett för- bättrat underlag för diskussionerna om de sökandes möjligheter till lämpligt arbete inom försöksmyndigheterna. Dessutom tjänade kartläggningarna syftet att samla in uppgifter om försöksmyndig- heter och arbetshandikappade, som skulle kunna ligga till grund
för vissa delar av utvärderingen av försöket.
Kartläggningsarbetets metodik diskuterades i föregående rapport från försöket och behandlas därför inte mer ingående här. (För de särskilt intresserade kan sägas att frågor omkring kartlägg- ningsarbetet kommer att ägnas en separat rapport).
DET PRAKTISKA INPLACERINGSARBETET
Efter dessa förberedande insatser vidtog det praktiska inplace- ringsarbetet. Sammanlagt 200 arbetssökande togs ut för att pre- senteras vid de åtta försöksmyndigheterna i de tre försöksorter— na. I Stockholm och Jönköping där man hade flera försöksmyndig- heter att arbeta med, skedde en preliminär fördelning av ären— dena mellan de olika myndigheterna.
Formerna för hur ärendena presenterades och handlades i ANP— grupperna beskrivs detaljerat i den tidigare rapporten från för— söket(SOU 1977:90).I denna rapport ges endast mer allmänna syn-
punkter på problem i samband med anpassningsgruppers nyanställ—
ningsverksamhet.
DEN ANDRA FÖRSOKSFASEN — OKAT UTRYMME AT INTERNA ANPASSNINGSFRAGOR
Tyngdpunkten i denna rapport ligger på en redovisning av anpass- ningsverksamheten inom försöksmyndigheterna under den andra för- söksfasen från hösten 1977 till slutet av juni 1978. En detalje— rad uppföljning har dessutom gjorts av de arbetshandikappade som ingick i den första periodens försöksurval. Såväl inplacerade som icke inplacerade har följts upp. Försöksledningens närvaro i försöksmyndigheterna har kraftigt trappats ned under den andra försöksperioden. Samtidigt har arbetsförmedlingarna aktualiserat ett betydligt mindre antal nyanställningsärenden än under den första försöksperioden. Därmed har man velat ge försöksmyndighe— terna möjligheter att i ökad utsträckning inrikta anpassnings- verksamheten mot frågor som rör redan anställdas arbetshandikapp samt insatser ifråga om information och arbetsmiljöarbete som förbättrar äldre och arbetshandikappades anställningsmöjligheter. I praktiken har dock en stor del av anpassningsresurserna inom flertalet försöksmyndigheter tagits i anspråk för uppföljningsin— satser i förhållande till de arbetshandikappade som anställts tidigare genom försöket.
2. DEN OFFENTLIGA SEKTORNS ARBETSMARKNAD
Det finns en rad skäl till att ägna ökad uppmärksamhet åt möjlig— heterna till anställning av arbetshandikappade inom den offentli— ga sektorn. Vi kan för det första konstatera att den offentliga sektorns arbetsmarknad har vuxit i betydelse under senare år. Från att 1960 ha svarat för 12 % av andelen sysselsatta, har den offentliga sektorn expanderat kraftigt med en ökning av andelen sysselsatta till 14 % år 1965, 20 % år 1970 och 25 % år 1975. Kommunerna och landstingen har svarat för hela 85 % av denna ök- ning.1) I prognoser över den framtida arbetsmarknadsutvecklingen finns också en stor samstämmighet i bedömningarna att det fram— tida nettotillskottet av arbetskraft under resten av 70—talet till största delen måste gå till den offentliga sektorn. Inte minst vårdsektorn kommer genom den växande andelen äldre männi— skor att ställa krav på en ökad andel av våra arbetskraftsresur— ser.
ANSTÄLLDA INOM STAT OCH KOMMUN
Inom den egentliga statsförvaltningen är antalet
anställda ca 400.000 vilka fördelar sig mellan:
affärsverken " 175.000 allmänna civilförvaltningen ” 175 000 försvaret ” 50.000
Till detta kommer statligt reglerade tjänster främst lärare och skolledare, ca 125.000 personer.
Antalet anställda inom primärkommunerna var 1977 ca 440.000.Drygt hälften av dess utgörs av kvinnlig, del— tidsanställd personal.
]) Uppgifterna är hämtade från Långtidsutredningen,(SOU 1975 89).
Denna utveckling i kombination med det för den offentliga sek— torn särskilda förhållandet att arbetsgivarpositionen i främjan- defrågorna kan läggas fast genom politiska beslut, borde skapa förutsättningar för en framgångsrik främjandeverksamhet. Statens självpåtagna ansvar i förhållande till sina anställda inte minst ifråga om anställningstrygghet, har av tradition varit mycket långtgående. Man tvingas dock konstatera att staten , som ”krav— ställare" i förhållande till andra arbetsgivare ifråga om in- satser på främjandeområdet, inte fyller samma roll som mönster— arbetsgivare när det gäller nyanställning av arbetshandikappade. Verksamheten i de ca 300 kommunala och 800 statliga anpassnings— grupper som bildats bedömdes vid försöksverksamhetens inledning av initierade arbetsförmedlingstjänstemän och andra bedömare, ligga avsevärt efter i utvecklingen i jämförelse med motsvarande verksamhet inom den privata sektorn. Denna bedömning stöddes ock— så bl a av de resultat som redovisades av AMS över den halvskyd— dade sysselsättningens omfattning inom olika sektorer på arbets—
marknaden.
Som framgår av nedanstående tabell uppvisar dock perioden som förflutit efter att sysselsättningsutredningens försök inleddes, en förhållandevis positiv utveckling inom den kommunala sektorn
vad gäller halvskyddad anställning.
l976-12-3l 1977—12—31 1978—06—31 Försäkringskassan 22 (0,2) 31 ( 0,3) 68 ( 0,6) Affärsdrivande verk 45 ( 0,4) 83 ( 0,7) 87 ( 0,7) Kommuner 1355 (13,3) 1767 (15,8) 2009 (17,1) Landsting 830 ( 8,2) 1056 ( 9,4) 1186 (10,1) Enskilda företag 7680 (75,6) 8023 (71,7) 8139 (69,3) Statsföretag AB 232 ( 2,3) 235 ( 2,1) 246 ( 2,1) Totalt: 10164 (1008) 11195 (1002) 11735 (100%)
Senare års utveckling har totalt sett, dock inneburit en stagna— tion av den halvskyddade sysselsättningens tillväxttakt och en minskning mätt i den relativa tillväxten. Som förklaringar till denna utveckling har från länsarbetsnämnderna angetts det sva- ga konjunkturläget. För 1976 års utveckling pekade man dessutom särskilt på arbetsgivarnas osäkerhet inför det nya bidragssyste met 1977 medan man för 1977 då det nya generösa bidragssystemet
trätt i kraft, hänvisat till det nya systemets skärpta regler
för överföringar. Andelen överföringar, d v s inrättande av halv- skyddade platser för redan anställda i samband med nyanställning av arbetshandikappade i halvskyddad sysselsättning, har också sjunkit under 1977 från 27,6 ' till 24,4 %.
När man studerar utvecklingen måste man samtidigt ha i minnet att varje år ett betydande antal människor avgår från gruppen halv- skyddade anställda. Under 1977 gick totalt 1139 personer ur halv— skyddad sysselsättning vilket innebär att sammanlagt 2170 person— er erhållit anställning i halvskyddad verksamhet under året. Av de ”avgångna" gick endast 196 över till normal anställning, 29 övergick till skyddat arbete medan 914 personer redovisades som avgångna "av annan orsak" i AMS statistik.
KOMMUNER OCH LANDSTING HAR SVARAT FÖR DEN STÖRSTA ÖKNINGEN UNDER 1977
Den största andelen av den halvskyddade sysselsättningen har se— dan bidragsformens tillkomst återfunnits inom den enskilda sek- torn. Sysselsättningen har främst skapats inom tillverkningsar— bete och maskinskötsel (ca 60 % år 1976). Under 1977 har dock den halvskyddade sysselsättningens utveckling inom den enskilda sek— torn påtagligt avstannat. Den ökning på 1031 personer som skett under 1977, ligger till ca 62 % på kommuner och lansting som där— igenom ökat sin egen halvskyddade sysselsättning med knappt 30 % och sin relativa andel av totala antalet i halvskyddad syssel- sättning med 3,7 %. Denna positiva utveckling får ses som ett re- sultat av att ett växande antal kommuner på ett mer systematiskt sätt än tidigare börjat arbeta med nyanställningsåtgärder för ar- betshandikappade. I flera kommuner har anslagits särskilda medel för främjande av anställning av arbetshandikappade, inte bara för intern omplaceringsverksamhet utan även för nyanställning av ar- betshandikappade. Fastare rutiner i form av regler och anvisnin- gar för handläggningen av arbetshandikappfrågorna, har börjat ut— arbetas i växande omfattning. Som exempel kan nämnas att Stock— holms kommun fattat ett principbeslut om att inrätta 500 halv— skyddade platser vilka beräknas tillsättas med en ungefärlig
takt av 125-150 personer per år. Ett liknande beslut har fattats i Göteborgs kommun där 100 personer skall anställas i halvskyddad
sysselsättning. Aven mindre kommuner har fastlagt målsättningar för den halvskyddade verksamheten i form av särskilt reserverade medel och ibland i form av angivna nyrekryteringstal.
En utveckling liknande den på den kommunala sidan, har även bör— jat ta form inom landstingsområdet.
AFFÄRSDRIVANDE VERK
Utvecklingen inom övriga delar av den offentliga sektorn där halvskyddad verksamhet kan förekomma, har varit betydligt mer blygsam. De affärsdrivande verken som sammanlagt sysselsätter
ca 175.000 personer har under 1977 uppvisat en ökning från 45 till 83 anställda i halvskyddad sysselsättning. Denna ökning kan till största delen förklaras med de resultat som uppnåtts inom de delar av postverket som deltagit i sysselsättningsutredning— ens försök.
SÄRSKILDA FÖRHÅLLANDEN INOM STAT OCH KOMMUN
Parallellt med sysselsättningsutredningens försök inom den offent— liga sektorn, har ett försök med liknanade målsättningar bedri- vits i samarbete med Volvo i Göteborg och Skövde(jmf SOU l977z89) Försöket inom Volvo kom dock av olika skäl att få en annan in- riktning än verksamheten inom försöksmyndigheterna på den offent— liga sektorn. Försöksperioden präglades nämligen av att det un— der en längre tid rådde rekryteringsstopp vid de verkstäder som berördes. Inga nyanställningar skedde därför, utan arbetet kom
att inriktas på de redan anställda och interna anpassningsfrågor.
Sysselsättningsutredningens två försök ger av dessa skäl inte underlag för direkta jämförelser mellan främjandearbetets för- utsättningar inom privat respektive offentlig verksamhet. Sanno— likt är många av de erfarenheter som gjorts i det försök som re— dovisas i denna rapport, överförbara till privat verksamhet. Men det finns några grundläggande skillnader mellan den offentliga
och privata sektorn som bör nämnas.
Formerna för rekrytering och inrättande av tjänster är betydligt mer reglerade på det offentliga området. Det gäller former för
ledigförklarande, anställningsprövning, särskild lämplighetspröv— ning till vissa typer av befattningar m m.
De ekonomiska förutsättningarna för nyanställning av arbetshandi- kappade avviker dessutom kraftigt från vad som gäller inom den privata sektorn. Anslagsberoende inom statliga myndigheter och årsvis fastlagd personalbudget inom den kommunala sektorn för- svårar övergångslösningar vid nyanställning av arbetshandikappa— de som inte direkt kan placeras på vakanta tjänster.
Grundläggande bestämmelser rörande anställningsvillkor m m för arbetshandikappade inom den statliga arbetsmarknadssektorn, åter- finns i KCirk (l960:553) där det särskilt markeras att staten har ett ansvar som mönsterarbetsgivare när det gäller att ”till- varata de partiellt arbetsföras produktiva förmåga..". Statens personalnämnd som är fackansvarig myndighet för den statliga personaladministrationen, har meddelat anvisningar för tillämp- ning av cirkuläret t ex ifråga om former för rehabiliteringsut— redning inom myndighet (SPN meddelar nr 15/1972, 18/1972 och 11/1975).
Slutligen bör nämnas den ändring av grunderna för tjänstetillsätt— ning som framgår av förarbetena till nu gällande regeringsform. Där framgår att arbetsmarknads— och lokaliseringspolitiska hän- syn kan utgöra saklig grund vid tillsättning av statlig tjänst (prop. 1973:90), vilket innebär väsentligt förbättrade möjlig— heter för statsförvaltningen att handla i främjandelagens anda.
3 DE ARBETSHANDIKAPPADES BAKGRUND — VÄGEN TILL ARBETSVÄRDEN
Uppföljningen av inplaceringsarbetet har koncentrerats till de åtgärder som vidtagits (eller inte vidtagits) vid handläggningen av den grupp ”försöksärenden", drygt 200 personer, som man arbe- tade med under den första försöksperioden.
De ärenden som för första gången aktualiserats under den andra försöksperioden, redovisas i ett separat avsnitt. Ett skäl till detta är att dessa ärenden behandlats alltför nyligen när denna rapport skrivs, för att tillåta mer detaljerade bedömningar av inplaceringarnas utfall. Det finns inte heller för denna grupp tillgängligt samma detaljerade material genom kartläggningsinter— vjuer och kontinuerlig bevakning av ANP-gruppsarbetet, som för den första försöksgruppen. Urvalet av ärenden under den andra försöksperioden har dessutom skett mindre kontrollerat och förut— sättningslöst än inför den första intensiva inplaceringsfasen då man eftersträvade en prövning av anställningsmöjligheterna för ett så brett urval arbetshandikappade, som möjligt.
UNDERLAG FÖR UPPFÖLJNING OCH UTVARDERING AV DEN FÖRSTA FÖRSÖKS— FASENS INPLACERINGAR
De sammanställningar över vidtagna åtgärder m m som redovisas i de följande avsnitten, baseras på uppgifter som sammanställts i särskilda "akter" för var och en av försökspersonerna, omfattan- de:
]. Kartläggningsdata från de särskilda kartläggningsintervjuer- na. Härifrån har hämtats uppgifter om de arbetssökandes krav och begränsningar inför sitt deltagande i arbetslivet,"önske— jobb”, arbetsförhållanden som de arbetssökande inte ville acceptera m m.
2. Koncentrat av arbetsförmedlingens utredningsmaterial som bl a omfattar arbetsförmedlingens utredningar, läkarutlåtan— den, anlagsundersökningar och prövningsutlåtanden.
3. Sammanställning av de olika skedena i anpassningsgruppernas ärendehandläggning, grundad på deltagande i ANP—gruppernas och ett flertal arbetsutskotts sammanträden.
4. Uppföljningsdata som samlats in via personalkonsulenter, fackliga företrädare eller de som varit ansvariga för den interna ärendeuppföljningen.
FÖRSÖKSURVALENS SAMMANSÄTTNING
Vid urvalet av ärenden vid de arbetsförmedlingskontor som delta- git i försöket, eftersträvades en spridning ifråga om de sökan— des kön, ålder och arbetshandikapp som så väl som möjligt åter— speglade sammansättningen av samtliga arbetshandikappade sökan- de vid respektive försöksort. Vid en kontroll i efterhand visade det sig att man uppfyllt denna målsättning relativt väl.
Vi skall här endast summera några av de viktigaste uppgifterna
om försöksurvalens sammansättning.
FÖRSOKSGRUPPENS SAMMANSÄTTNING IFRÅGA OM ÅLDER,KÖN OCH CIVIL- STÅND (kan ALDER lCIVILSTAND ' ixoxmi'o-p iM iKV -19119-24|25-34'35—44 45-54 55- gg—g _g.5 Då:; ': 131; m | J | ma.äraa.e%ae r'——————'—j— ' [_ _ SLSELEOLM ' 72 42 7 16 35 22 22 12 38 1 19 53 3 PITEÅ l N=3oal 15 15 0 9 9 3 7 2 14 0 1 15 0 JÖNKÖPING N=57b) 36 21 4 6 10 12 20 5 24 0 10 22 1 Totalt 123 78 11 31 54 37 49 19 76 1 30 90 4
% 61 39 5,5 15,4 26,9 18,4 24,4 9,4 37,8 0,5 14,9 44,8 2,0
a) I det första försöksurvalet ingick 37 personer. Vid en grund- ligare genomgång av dessa ärenden under sommaren och hösten 1977, befanns emellertid 7 av de arbetssökande icke vara att betrakta som arbetshandikappade.
b) I gruppen är inräknad en person som omplacerades från en myndighet till en annan.
Försöksurvalets sammansättning med avseende på registrerat arbets— handikappp. Procentuell fördelning.
Hela riket DTffet_
Handikapp Stockholm Jönköping Piteå Totalt 77—02— rens Hjärt-, kärl- och/ 5,3 13,3 6,0 4,6 1,4 eller lungsjukdom Hörselskada 8,8 0 6,5 1,7 4,8 Synskada 1,8 10,0 4,5 2,1 2,4 Rörelsehinder 30,7 23,3 28,4 36,1 7,7 Övriga somatiska hk 13,2 16,7 16,4 13,0 3,4 Psykiska arbetshk 22,8 23,3 24,9 16,5 8,4 Förståndshandikapp 2,6 0 3,3 2,0 3,8 1,8 Socialmedicinska arbetshandikapp 14,9 5,3 10,0 11,4 22,3 10,9 100 7 100 % 100 % 100 % 100 % f 0
(N=114) (N=57) (N=30) (N=201) (N=24663)
Med tanke på urvalsgruppernas begränsade storlek är det naturligt att det för enskilda handikappgrupper finns påtagliga skillnader mellan de olika försöksorterna och jämfört med rikssiffrorna. I förhållande till fördelningen för hela riket ligger de största skillnaderna dels i en underrepresentation av grupperna social— medicinskt arbetshandikappade samt rörelsehindrade, dels i en överrepresentation av ungefär motsvarande storlek för grupperna övriga somatiska handikapp och psykiska handikapp.
En bidragande orsak till skillnaderna kan vara att handikappkod— ningarna till en del skett inom ramen för försöket antingen ge— nom att de sökande handikappgrupperats för första gången, eller genom att de tidigare grupperingar i vissa fall korrigerats. Detta har då gjorts av ett begränsat antal tjänstemän med be— dömningskriterier och bedömningsunderlag som sannolikt skiljt sig från genomsnittet. Dessutom kan den förhållandevis låga an- delen socialmedicinskt handikappade sannolikt förklaras med att man vid arbetsförmedlingarna hade svårt finna sökande i denna grupp som kunnat bedömas vara aktuella för arbete på den regul— jära arbetsmarknaden. Därav följer att man sannolikt får räkna med att försöksurvalet för de tre försöksorterna, i viss mån är positivt i förhållande till gruppen samtliga arbetshandikappade. Men samtidigt finns det skäl att anta att de personer som ta— gits ut för att presenteras inom myndigheterna ger en åtminstone
inte alltför positiv bild av de sökande för vilka man normalt arbetar med försök till placering på den reguljära arbetsmark— naden. De tjänstemän från LAN/af som deltagit i försöket be— dömer också att försöksurvalen väl speglar den totala sökande- gruppen på respektive försöksort.
SOCIAL SITUATION
Endast ca 10 % av de sökande i försöksurvalet är alltså formellt registrerade som socialmedicinskt arbetshandikappade. Kartlägg— ningsintervjuerna och arbetsförmedlingens utredningsmaterial vi— sar emellertid på ett betydligt större inslag av sökande med en
dominerande socialmedicinsk problematik.
En grov indikation på detta ges av den tidigare redovisade civil- ståndsfördelningen där det framgick att andelen ogifta/ensamstå— ende och frånskilda var påfallande stor även med hänsyn tagen till försöksgruppens åldersfördelning. Genomgången av akt- och intervjumaterial visade också på ett klart samband mellan social— medicinska besvär och civilstånd. Medan sökande i gruppen gifta/ sammanboende endast mer sällan hade sociala svårigheter i form
av skuldsättning, alkoholmissbruk, brist på ordentlig bostad eller liknande, förekom sådana problem i stor utsträckning bland de ensamstående. Över hälften av de som redovisats som frånskil- da, hade uppenbara problem av socialmedicinsk natur. Även för de i denna grupp som hade någorlunda ordnade sociala förhållanden, fanns ofta omständigheter som underhållsskyldighet, ensamt vård— nadsansvar för barn och liknande vilka blev till viktiga hinder
i det senare inplaceringsarbetet.
DE SÖKANDES ARBETSHISTORIK
Ungefär var 10:e person av de 201 arbetssökande i försöksurva- let hade när de aktualiserades i försöket aldrig tidigare haft någon egentlig anställning.
TID SEDAN SENASTE ANSTÄLLNING
16 % hade fortfarande formellt anställning när de blev aktuella i försöket, medan 37 % hade slutat sitt senaste jobb under den
föregående l2—månadersperioden. 38 % hade slutat sin anställning för mer än ett år sedan och för drygt var tionde var det över
fem år sedan man haft arbete.
SENASTE ANSTÄLLNINGENS LÄNGD
För ca 40 i hade den senaste anställningens längd varit mindre än ett år och för ca 60 % mindre än två år. Endast var tionde sökan- de hade en anställning på över fem är närmast bakom sig.
ANTAL ANSTÄLLNINGAR ÖVER TRE MÅNADER UNDER DE SENASTE FEM ÅREN
Mer än var fjärde sökande hade haft minst tre olika anställning- ar under den senaste femårsperioden och ca hälften minst två an-
ställningar. Ungefär var tionde hade endast haft korttidsanställ- ningar under tre månader, under den senaste femårsperioden.
ARBETSHISTORIK OCH INPLACERINGSRESULTAT
Det mest påtagliga sambandet mellan de sökandes arbetshistorik som den redovisats ovan, och inplaceringsresultaten i försöket var en förhållandevis sämre inplaceringsandel för sökande med en senaste anställning på över tre år. Gruppstorlekarna och samban— dets storlek tillåter inga säkra slutsatser. En möjlig hypotes skulle dock kunna vara att det vill till förhållandevis allvar— ligare arbetshinder för att man skall tvingas lämna ett yrkes- område där man är etablerad sedan många år.
För att gå ett steg vidare i analysen av eventuella samband mel- lan yrkeserfarenheter och arbetshinder, har även studerats den huvudsakliga yrkestillhörigheten för de sökande i försöksurvalet.
VRKESBAKGRUND
De ca 180 av de drygt 200 sökande i försöksurvalet som har nämn— värd arbetslivserfarenhet uppvisar en mycket brokig yrkesbakgrund. De fördelar sig, ifråga om yrke inom vilket de arbetat längst tid, mellan så mycket som ett 70-tal olika yrken. Det är därför rela- tivt svårt att urskilja något klart mönster i "vägen på arbets— marknaden” fram till att ett arbetsvårdsbehov har dokumenterats. Några enskilda observationer skall ändå nämnas.
— Ca en fjärdedel av försöksurvalet har tidigare främst araetat inom industrisektorn inräknat byggnadsarbete, reparationsar- bete, tryckeriarbete och liknande.
— Ca 6 % kommer från olika typer av transport— och dlStleJ- tionsarbete.
— Ca l3 % kommer från mer okvalificerat kontorsarbete medan ca l0 % har en mer kvalificerad tjänstemannabakgrund.
— 6 % har sina mest omfattande arbetserfarenheter från skyddat arbete eller beredskapsarbete medan ca l0 % saknar nämnvärda yrkeserfarenheter och som mest haft kortare sommarvikariat eller liknande.
- En relativt stor grupp, ca l2 % har huvudsakligen arbetat som affärsbiträden, snabbköpskassörskor och liknande medan ca 7 % huvudsakligen arbetat som vård— eller ekonomibiträden.
I diskussionen omkring sambandet mellan yrkestillhörighet och förtidspensionering eller arbetsvårdsbehov, brukar påpekas möj— ligheten av att förvärvsarbetande genomgår en "negativ karriär” innan de så småningom blir mer eller mindre permanent utslagna från arbetsmarknaden. Det skulle bl a innebära att en jämförel— se mellan t ex förtidspensionering och yrkestillhörighet vid pensioneringstillfället skulle kunna ge skenbara samband. Man kan tänka sig att enklare service—jobb utgör slutsteget i en så— dan negativ karriär medan det är erfarenheter från helt andra, tyngre och mer påfrestande yrken som egentligen startat "utslag—
ningsprocessen”.
Av de ca l80 sökande med mer omfattande yrkeserfarenhet hade ca 40 % sina senaste yrkeserfarenheter från något annat område än sitt tidigare huvudområde, när de aktualiserades i försöket. De vanligaste "till—yrkesområdena" var kontor (l5 % av bytena), verkstadsmekaniskt och maskinskötarjobb (l2 %), lager- och för— rådsarbete (ll %), lokalvård (5 %) och försäljningsarbete (5 %). Ca l2 % av "bytarna" hade vid aktualiseringen i försöket sina senaste yrkeserfarenheter från beredskapsarbete eller skyddat/ arkivarbete. I förhållande till fördelningen för huvudyrkena finner man en underrepresentation av ”tillflyttare" till främst affärsjobb och verkstads—/fabriksjobb samt mer kvalificerade tjänstemannajobb, medan det skett en viss nettotillströmning till yrkesområden som lager— och förrådsarbete, lokalvård, vakt— mästare, vaktmän. 1 l? % har en förflyttning skett från normal— anställningar till beredskapsarbete, arkivarbete samt skyddat arbete.
SLUTORSAK FÖR DE VRKEN/VRKESOMRÅDEN HAM ARBETAT LÄHGST TID 1.
Som framgår av följande tabell har man i stor utsträckning lämnat sina huvudsakliga yrken/yrkesområden av negativa skäl som sjukdom, permittering och uppsägning eller missnöje med arbetsförhållanden.
SLUTORSAK HANDIKAPPGRUPP 1)
l 2 3 4 5 6 7 8 Totalt
Sjukdom/olycksfall 6 — l l5 8 ll - 9 50 Permittering/upp— ] 2 ] 9 4 8 _ 2 27 sägning
Utbildning — - l 2 — 3 — — 6
Slutat på egen be— gäran pga missnöje med arbetsmiljö,lön, 2 3 l ll ll l3 — 7 48 arbetstider etc.
Familjeskäl — hemma— ] arbete, barnsbörd _ ] 2 ] 3 _ ] 9
Flyttning annan ort — l — 2 l 5 - — 9
Endast haft tids— begränsad anställ— - 2 l 5 3 4 3 2 20
ning
Fortfarande an— ställd - l l 5 3 4 — — l4
Ingen egentlig ar— _ _ _ _
betslivserfarenhet ] ] 5 ] 8
Oklart — 2 l l 3 — l l l0 ll l2 9 57 35 5l 4 22 201
För de sökande som vid aktualiseringen i försöket hade sina se— naste yrkeserfarenheter från något annat yrke/område än det de arbetat längst tid inom, var orsakerna till att man lämnat sina senaste anställningar ofta desamma som slutorsakerna i huvudyr— kena. Skillnaderna låg främst i att man nu i betydligt större ut— sträckning senast haft eller fortfarande befann sig i anstäHning— är av korttidskaraktär som t ex beredskapsarbete. I övrigt så
1)
l. Hjärt—, lung—, kärlsjukdom 5. övriga somatiska arbets- _ handikapp 2' Horselskada 6. Psykiska arbetshandikapp
3. Synskada 7. Förståndshandikapp 4 8. Socialmedicinska arbets—
. Rörelsehinder handikapp
visade det sig att de hälsobesvär och/eller arbetsmiljöfaktorer som utlöst att man tidigare lämnat sin huvudsakliga sysselsätt— ning i stor utsträckning gick igen som slutorsaker för det se- naste jobbet - eller för de fortfarande anställda som skäl till att man ville ha nytt jobb. De som lämnat sina huvudyrken p g a att det varit alltför tungt och påfrestande hade, i den utsträck— ning de bytt yrkesområde, hamnat i arbeten med liknande påfrest— ningar. Och de som lämnat sina huvudyrken p g a alkoholproblem eller psykiska besvär, hade ofta tvingats lämna även de nya jobben av dessa skäl.
Det bör samtidigt påpekas att det i enskilda fall är svårt att fastlägga några isolerade orsaker till att man slutat i ett ar— bete. Ofta har det varit fråga om ett samspel mellan arbetsför— hållanden och arbetshinder. På samma sätt är det svårt att be- döma i vilken utsträckning försökspersonernas arbetshinder kan härledas till tidigare yrkeserfarenheter. Sannolikt skulle re— sultatet av en sådan bedömning skilja sig kraftigt åt beroende på om individen själv eller t ex en läkare svarade för bedömning— arna. I en rad enskilda fall finns dock klara samband mellan yrkeserfarenheter och arbetshandikappens art. Affärsbiträden, lokalvårdare, snabbköpskassörskor och liknande grupper uppvisar i flera fall arbetshindersom måste karakteriseras som yrkessjuk-
domar.
FÖRSÖRJNINGSKÄLLA FÖRE FÖRSÖKET FORTFARANDE ANSTÄLLDA
34 personer (ca l6 %) av de 20l i försöksgruppen hade fortfaran— de anställning när de sökte nytt arbete genom försöket. Orsaker— na till att man ville ha ett nytt arbete varierade:
— 8 personer hade varit sjukskrivna i sitt arbete sedan en längre tid och ansåg sig ej kunna fortsätta det gamla ar— betet av främst medicinska skäl (exempelvis rygg— och nack— besvär, hjärtinfarkt, armskada och värk, psykiska besvär).
- 6 personer var visserligen inte langtidssjukskrivna men önskade nytt arbete p g a olämplig arbetsmiljö (psoriasis, allergi, psykiska besvär, isolerat underbetalt arbete i familjeföretag, alltför fysiskt tungt - i två fall).
— 4 personer hade tidsbegränsad anställning t ex beredskaps— arbete.
— 4 personer hade på annat sätt otrygg anställning (praktikan- ställning, varslad om permittering, trolig snar uppsägning p g a stor frånvaro och missbruk).
- l0 personer befann sig i skyddat arbete eller arkivanställ- ning som de,i några fall p g a uttalad vantrivsel, ville lämna.
ICKE ANSTÄLLDA
Det har varit mycket svårt att utifran arbetsförmedlingens ut— redningsmaterial fastställa försörjningskällan vid tidpunkten för aktualisering i försöket, för de sökande som saknade anställ— ning. Sjukskrivningar och arbetslöshetsersättning utgör för man— ga sökande alternativa försörjningskällor som egentligen säger relativt lite om hälsoläge eller i vilken mån man står till ar— betsmarknadens förfogande. Olika försörjningsformer kompletterar eller byter av varandra med täta mellanrum. I vissa fall har lä- kare uppenbarligen sjukskrivit personer i avvaktan på planerade åtgärder i form av utbildning, arbetsprövning, arbete eller annat.
Av arbetsförmedlingens utredningsmaterial framgår att ett 50-tal av de sökande utan arbete var sjukskrivna vid tiden för aktuali— sering i försöket, medan ett knappt 40—tal uppbar arbetslöshets— ersättning, vanligen KAS—ersättning. För ytterligare ett 20-tal var det oklart om de vid aktualiseringstillfället var sjukskriv— na eller markerade som arbetslösa. Ett knappt 20—tal personer var förtidspensionerade eller hade sjukbidrag, medan ett tiotal befann sig i utbildning med AMS—bidrag eller i något fall i ar- betsprövning. Ett mindre antal personer uppbar livränta eller handikappersättning. Ett tiotal personer uppbar sannolikt soci— alhjälp. För övriga sökande ger inte aktmaterialet några håll— punkter rörande den tillfälliga försörjningskällan.
En kompletterande bild av försökspersonernas försörjnings— och arbetsmarknadssituation kan fås från kartläggningsintervjuerna, där de sökande uppmanades att redogöra för sina arbetslöshets—
och sjukskrivningsperioder under de senaste fem åren.
SAMMANLAGD ARBETSL SHETSTID TOTALT % INPLACERADE SENASTE FEM ÅREN (Nz20l) (genomsnitt: 39 %) Ingen arbetslöshet 32 37
Upp till l månad 6 l7
l — 3 månader 9 39
3 — 6 månader 7 29
6 —l2 månader lO 42
l2 månader eller mer 20 53
Oklart 7 36
Uppgift saknas 9 37 SAMMANLAGD SJUKSKRIVNINGSTID TOTALT % INPLACERADE SENASTE FEM ÅREN (N 20l) (genomsnitt: 39 %) Upp till 3 månader 27 54
3 - 6 månader 9 33
7 -l2 månader l4 43
l — 2 år l4 22
Mer än 2 år l7 32
Oklart 6 42
Uppgift saknas l4 32
ARBETSVÅRDSHISTORIK
En stor andel av försökspersonerna hade varit registrerade som arbetshandikappade vid arbetsförmedlingen, sedan lång tid — al— ternativt varit registrerade som sökande en eller flera gånger tidigare. Vid en genomgång av försökspersonernas/arbetsför— medlingsutredningen visade det sig att mer än hälften varit ak- tuella vid arbetsvården sedan mer än ett halvt år vid aktuali- seringstillfället, mer än var tredje varit aktuella sedan mer än
ett år — ungefär var fjärde sedan mer än två år.
En jämförelse med motsvarande statistik för hela riket ger nå— got förvånande resultat. Vid slutet av december l976, omkring
den tidpunkt då försöksurvalen gjordes, var andelen kvarstående sökande i hela riket med en sökandetid mellan l2 och 24 månader, endast 7 %. Bara l % var registrerade med en sökandetid överstig— ande 24 månader.
En förklaring till dessa skillnader kan vara att utredarna inte noterat i de genomgångna akterna när de sökande i försöksurvalet formellt avaktualiserats respektive återaktualiserats som sökan- de. Dessutom ingår i rikssiffrorna sökande som avregistreras på ett tidigt stadium p g a att arbetsförmedlingen aldrig lyckats etablera någon verklig kontakt. Denna kategori av sökande har knappast representerats i försöksurvalet. Samtidigt ger genom- gången av försöksärendena sannolikt en viktig nyansering av den bild som den officiella statistiken ger av strömmarna genom ar—
betsvården.
De sökandes anmälningstid som arbetshandikappade (oavsett even- tuella avbrott), tycks inte utgöra något mått på arbetshandikap— pens svårighetsgrad, åtminstone inte mätt med inplaceringsresul— taten i försöket. Den minsta andelen inplaceringar har nämligen åstadkommits för de försökspersoner som haft den kortaste in— skrivningstiden som sökande med arbetshandikapp. Detta kan vara ett resultat såväl av att dessa ärenden varit förhållandevis mindre välutredda och förberedda för arbetsplacering, som att en del av de sökande med kort sökandetid haft lättare att finna jobb på egen hand utanför försöksmyndigheterna.
GENOMGÅNGNA ARBETSMARKNADSPOLITISKA ÅTGÄRDER
Ca 75 % av de sökande i försöksurvalet hade redan innan de aktu— aliserades i försöket, under den närmast föregående femårsperio- den genomgått en eller flera arbetsvårdsåtgärder och/eller andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den följande redovisningen bygger på en genomgång av arbetsförmedlingens utredningsmaterial vars fullständighet varit svår att kontrollera i ett flertal en- skilda ärenden. De redovisade siffrorna innebär därför sannolikt
en betydande underskattning av den tidigare åtgärdsfrekvensen.
— Ca häåätan av de sökande hade eähååtét utbffdnéng med AMS— bidnag, därav ett tiotal fall grundskole— eller folkhögskole— utbildning, samt i ett knappt tjugotal fall fackskole— eller gymnasieutbildning i regel på någon yrkesinriktad linje. Var femte av dessa utbildningar hade avbrutits av olika skäl, bl a på grund av allergi- och rygg — nackbesvär som för— hindrat utbildningens genomförande. Knappt en tredjedel av
de som fått yrkesinriktad utbildning hade någon kortare eller längre tid arbetat i utbildningsyrket.
— Van Aemte sökande hade genomgått ALU— ettea OT—huaå.
— Daggt van sjätte sökande hade genomgått anbetspaöunéng'taä- nIng, varav fyra personer genomgått mer än en prövnings- period.
— Van Åmnte sökande hade genomgått anCagsundeaaöhnLng.
— Van åttonde hade haÅt ett etten (tona benedshapaaabeten och
något Åeeaa hade ha4t aahtuaabete eCCea annat skyddat anbete.
» Tuå peasanen hade tid(gaae haét hafushnddad anåfdttning.
Till detta kommer att minst en femtedel av de sökande hade genom— gått ytterligare åtgärder före l972. Uppgifterna för åtgärder så
långt bak i tiden är sannolikt mycket ofullständiga i arbetsför—
medlingens utredningar.
GRUPPERING AV ARBETSSÖKANDE MED ARBETSHANDIKAPP — "TVPÄRENDEN"
Det är viktigt att vid en analys av de arbetsvårdssökandes bak— grund och arbetshinder, förstå helheten i problemställningarna. Statistik över enskilda variabler illustrerar ofta dåligt det komplicerade mönster av olika sociala, kulturella, medicinska etc faktorer som konstituerar ett arbetsvårdsbehov.
För att förmedla en bättre helhetsbild av de rehabiliterings— problem som man arbetat med i försöket, har ett försök gjorts att beskriva ett antal "typärenden". Vid en noggrann genomgång av samtliga försöksärenden har minst fem viktiga huvudgrupper kunnat urskiljas. Dessa är naturligtvis inte heltäckande men inrymmer ändå relativt väl det stora flertalet ärenden. All- mänt gäller att vissa riskfaktorer som ålder (hög eller mycket låg), otillräcklig utbildning, begränsade eller föråldrade och ensidiga yrkeserfarenheter samt otillfredställande sociala för- hållanden (familj, bostad, ekonomi etc) tillsammans skapar en situation som gör att människor blir särskilt utsatta för att hamna i en "utslagningsprocess".
De huvudgrupper som vi urskiljt ur försöksurvalen kan beskrivas:
l) Arbetssökande som tvingats avbryta en ofta lång och stabil yrkeskarriär p g a uppkomna fysiska arbetshandikapp. I vissa fall har arbetshandikappen uppkommit relativt plötsligt,t ex i samband med olyckshändelse eller sjukdom, i andra fall — och vanligare — har det varit fråga om yrkes- och ålders- betingade besvär i kombination.
2) Arbetssökande som efter en relativt normal och ofta lång arbetshistorik, för ett antal år sedan p g a någon kritisk händelse som skilsmässa, permittering, påtvingad omplace— ring eller liknande, kommit in i en gradvis försämrad arbets— marknadssituation. I många fall har denna negativa utveck— ling varit kopplad till en allt sämre socialmedicinsk situa— tion där alkoholmissbruk utgjort ett dominerande inslag. I vissa fall har svårigheterna mer direkt kunnat kopplas till kritiska händelser i arbetet. Det kan t ex gälla arbetsta— gare som trots avsevärda begränsningar i arbetsförmågan, klarat sina arbetsuppgifter väl tack vare att dessa varit väl avpassade till de egna förutsättningarna. När man sedan tvingats byta arbetsuppgifter, t ex i samband med en ratio— nalisering, har "betingen" i arbetsförmågan blivit till stora arbetshandikapp.
3) Yngre arbetssökande med socialmedicinska och/eller kultu— rella handikapp som saknar sammanhängande arbetserfarenhet. Missbruk, skolproblem och i några fall bedömd svagbegåv— ning ingår i mönstret. 4) Arbetssökande som haft ett långvarigt uppehåll i sin yrkes— verksamhet, i regel beroende på hemmaarbete, och sedan fått stora svårigheter när de åter sökt sig ut på arbetsmarkna— den. De har ofta hamnat i fysiskt påfrestande jobb som affärsbiträden, lokalvårdare, vårdbiträden och liknande, som utlöst fysiska problem, exempelvis rygg— och nackbesvär. Bristfällig skolutbildning parat med dåligt självförtroende som inte sällan bidragit till nervösa problem, ingår också ofta i bilden.
5) Gravt fysiskt handikappade arbetssökande , ofta relativt välutbildade men utan nämnvärda yrkeserfarenheter och med relativt diffusa föreställningar om sina möjligheter på den reguljära arbetsmarknaden. En mycket stark arbetsmotivation utgör ofta en tillgång i försöken att lösa sysselsättnings- frågan - men kan också innebära att eventuella "misslyckan— den" blir svårare att hantera såväl för individen själv som för de som på olika sätt medverkar i anpassningsarbetet.
LÅNGTIDSUTBILDADE
De fem grupper som just beskrivits ger naturligtvis ingen hel- täckande bild av de arbetssökande med arbetshandikapp. Några ytterligare grupper som aktualiserats under försöket skall nämnas.
Inför försöket vid statskontoret gjordes vid arbetsförmedlingen i Stockholm en genomgång av ett antal långtidsutbildade sökande som trots förmedlingens i vissa fall intensiva insatser under lång tid, inte kunnat få lämpligt arbete på den reguljära ar— betsmarknade.
Här kunde bl a en grupp med fysiska arbetshandikapp urskiljas — för vilken arbetsförmedlingens insatser till stor del överens— stämmer med de som görs för övriga grupper av fysiskt handikappa— de — i form av tekniska insatser, OT—kurser för blinda och hör— selskadade etc.
Vid sidan av denna grupp kunde emellertid ytterligare ett par grupper urskiljas för vilka arbetsförmedlingens möjligheter till resultatgivande insatser t ex i form av arbetsprövning eller ut- bildning, tycks mycket små. En sådan grupp bestod av yngre lång— tidsutbildade som p g a svårigheter att komma ut på arbetsmark- naden i flera fall "överutbildat sig” och gått mer eller mindre dolt arbetslösa under en längre tid. De viktigaste arbetshind— ren bestod här av psykiska— och i några fall alkoholproblem.
Social isolering, kontaktstörningar, studieproblem och bristande självförtroende var karakteristiska svårigheter för denna grupp. Behovet tycks för denna grupp vara stort av att man utvecklar stödinsatser i form av psykologsamtal, grupp— och relationsträ— ning, yrkesvägledning i fördjupad form t ex för att hjälpa de sökande att ompröva en yrkesinriktning de genom långvarig ut— bildning känner sig låsta till, osv.
En annan grupp bestod av medelålders eller äldre ofta högt kva- lificerade specialister med likaledes kvalificerad yrkeserfaren- het, som av olika skäl tappat fotfästet på arbetsmarknaden. Or— sakerna till att den tidigare yrkeskarriären avbrutits varierade, men kunde t ex vara permitteringar från specialiserade branscher, bristande lönsamhet och konjunkturkänslighet för egenföretagar— verksamhet och liknande. Arbetssökande av denna kategori var endast mer undantagsvis registrerade som arbetshandikappade sö— kande och då i de fall det förelåg dokumenterade socialmedicins— ka eller psykiska problem av allvarligare slag. Arbetshindrens
art var också oftast av mycket "relativt slag” utgörande en kom— bination av ålder och specialistinriktning som kraftigt reduce— rade antalet lämpliga "ingångsjobb". Även om sökande av denna kategori, bl a som en naturlig följd av en långvarig ofrivillig arbetslöshet även kan uppvisa mer påtagliga besvär och arbets— hinder, så kan arbetsförmedlingens insatser knappast bestå i mycket annat än kvalificerade arbetsanskaffande åtgärder. Kraven på arbetsförmedlingstjänstemännens kunskaper om specialområden samt kontakter med enskilda företag/branscher, blir här mycket höga.
DE ARBETSHANDTKAPPADES KRAV OCH BEGRÄNSNINGAR TFRÅGA OM ARBETE
Det främsta syftet med de särskilda kartläggningsintervjuerna med de sökande som ingick i försöket, var att få en konkret be— skrivning av de enskilda personernas krav och begränsningar i förhållande till olika sidor av ett arbete. En viktig tankegång bakom intervjuerna var att de sökande på detta sätt själva skulle få formulera sina krav på ett arbete och inte endast bli värderade mot arbetets krav.
Vi skall som en komplettering till den tidigare beskrivningen av försökspersonernas bakgrund och arbetshandikapp, återge några resultat från dessa intervjuer. Av utrymmesskäl (en fullständig redovisning av intervjuundersökningen kommer att ske i annat sammanhang) återges endast resultat för en liten del av inter— vjufrågorna. Intervjuformulärens konstruktion, som beskrevs i den föregående rapporten från försöket, innebär att intervju- personerna fått ange om de anser sig ”klara” olika angivna krav och miljöförhållanden som kan förekomma i ett arbete. Dessutom fick intervjupersonerna ange vilka särskilda krav de hade för att över huvud taget acceptera ett arbete. Det kunde t ex gälla förhållanden som de i 0 f 5 ansåg sig klara men inte ville ut— sätta sig för. De två första frågorna i sammanställningen på följande sida är exempel på detta slag av "kravmarkeringar” me— dan de övriga resultaten avser andelen av de intervjuade som bedömt sig troligen eller absolut klara de angivna kraven/ar- betsförhållandena.
INTRODUKTION—HANDLEDNING
Särskilda krav på ingående introduktion _ 32% Särskilda krav på arbetsledning/instrukt. _ 24% KDNTAKTGRUPPENS STORLEK
Kontakt med litet antal personer (l-3) _93% Kontakt med stort antal personer ( 8) — 52% Isolerat arbete _ 47% UTHÅLLIGHET Fullfölja ensidiga arbetsuppgifter _ 54% Uthållighetsprövande personkontakter _ 64% KONFLIKTRISKER pga BEROENDE Arbetskamrater starkt beroende av _ 65% egna arbetsinsatsen
'STNlHöRSEL
Urskilja små detaljer (telefonkatalog) _ 68% Normala krav på hörsel _ 89% .RURLIGHET I FINGRAR
Krav på obegränsad rörlighet - klarar _ 85% maskinskrivning, stansning eller likn.
NDOORANNHET
Extraordinära krav _ 63% FYSISK BELASTNING Tungt arbete _ 24% Ordinärt arbete _ 60% .ARBETSSTÄLLNINGAR Huvudsakligen sittande _ 65% Huvudsakligen stående _ 39% Huvudsakligen gående _ 54% Stora inslag av ryggböjning _ 4l% Stora inslag av spända/ensidiga _ l4% &etsställning NÄRVARO Höga krav beroende på arbetets art _ 67% .ARBETSTIDENS LÄNGD
_ 74%
Heltidsarbete
”. NYANSTÄLLNINGAR AV SÖKANDE I FÖRSÖKSURVALET
Sammanlagt 80 personer ur den första försöksgruppen om 20l per— soner (motsvarande ca 40 %) erhöll under tiden fram till försök- ets slut någon form av anställning vid försöksmyndigheterna (in— räknat en person som omplacerades från en försöksmyndighet till en annan). Flertalet fick fast anställning antingen med bidrag för halvskyddad anställning eller företagsutbildning. Vid Piteå kommun där man i stor utsträckning slussat in de sökande via olika tillfälliga lösningar vanligen i form av beredskapsarbete, hade fortfarande 4 personer vid försöksperiodens utgång ännu inte erhållit fast anställning. För 3 av dessa förelåg dock fat- tade eller föreslagna beslut om övergång till halvskyddad an- ställning efter försöksperiodens utgång.
Nyanställningarnas fördelning mellan försöksmyndigheter och an- ställningsformer framgår av nedanstående tabell:
I
Försöks— ' myndigheter
l:a året
Halv- hjälpmede
Normal— anställd l00% ers. skyddat Praktik/ företags— utbildn. Bered- skaps— arbete Arkiv- arbete Kontakt— person Arbets— biträde Tekniska Särskilda anordning
T_—
Piteå kommun 3 l Jönköpings kommun 2 l l .Lantbruksstyrelsen 6 2 2
Länsstyrelsen,Jkp Postkontoret,Jkp l Postgirot
l) l efter praktik. l medarbetsbiträde. 3) Därav ett vikariat och en 2) 2 st 90%, 2 efter företagsutbildning. tillfällig anställning
Antalet anställningar som redovisas i tabellen avviker något från vad som rapporterades vid det första uppföljningstillfället, hösten l977. Sökande som då var under handläggning, har tlivit anställda under den andra försöksperioden. Några ärenden son re— dovisades som avskrivna, återaktualiserades senare och ledde till anställning, medan en av de personer för vilka det i den förra rapporten rapporterades att formellt anställningsbeslut tade fat— tats, senare tackade nej.
Nettoeffekten är att antalet anställda ökat något under cen and—
ra försöksperioden.
De anställdas fördelning mellan handikappgrupper och anställnings—
form redovisas i följande tabell:
5 +.: _D. l (1) 5— Arbets- :13 % å 3 $ ? feg 5.3 3252232 få .SEBEE handikapp o -,— .-—,— CDS— x w—ro mcb ru xc m-c AE .r—C C r— kaU wc m PP ”D+—) > (00 PRO "_a—YU C 4—> E+) 52 > ACO.) CDG.) 'r— pm CUL :r— (115— C 'r— E LU) Om r— ruS— S—D ;( CL _Q-l-J _difu S—O 1415 > (6 OC O" (O 5—10 (DL 5— OCIJ L'r— U"? NGC 2 M V) Zn) |—-— I D_LL mrs =( MilctD |»—.C tha) Hjärt-, lung _ 2 1 ] o/e kärlsjukdom Hörselskada 5 8 l3 3 7 3 2 l l Synskada 3 3 2 l 2 Rörelsehinder l2 l0 22 2 l l3 5 l l 3 3 övr. somatiska arbetshinder 8 ] 9 3 6 ] Psykiska l2 8 20 5 3 8 2 l l 2 Förstånds- handikapp ' 3 3 2 1 ] Social- medicinska 6 2 8 ] 7 2 45 35 80 15 4 46 ll 3 l 9 l 6 3
VAL AV ARBETSMARKNADSPOLITISKA HJÄLPMEDEL
Valet av arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel har i allmänhet inte utgjort något tvisteämne mellan de olika parterna i ANF—grupperna. Inom anslagsmyndigheterna har det ankommit på myndighetsrepresen— tanterna att välja mellan de två möjliga finansieringsf0"merna -
antingen bidrag motsvarande de som utgår för halvskyddad anställ— ning eller en l00 % finansiering under det första anställnings— året. Avgörande för detta val har bl a varit vilka möjligheter man bedömt finnas i de enskilda fallen för överföring till ordi- narie tjänst. När sådana möjligheter ansetts finnas så har l00 % alternativet framstått som förmånligast. Ju senare under försöks- perioden som anställningarna gjordes, desto mindre blev dock vär— det av denna ersättningsform eftersom finansieringen skulle upp— höra vid försökets slut den 30 juni l978. Ersättningsformen mot— svarande bidrag för halvskyddad anställning framstod därför efter— hand som lämpligare i flera fall, när man förutsåg svårigheter att överföra de anställda till reguljära tjänster efter försökets slut.
Vid postgirot har man i allmänhet valt halvskyddad anställning men även 4-6 månaders företagsutbildning har varit en relativt vanlig hjälpmedelsform. I tveksamma fall har man som regel valt halvskyddad anställning med hänvisning från arbetsförmedlings— representantens sida, till den återkommande omprövningen av bi—
dragsbehovet.
Vid postverkets industrier har arbetsförmedlingens representant— er genomgående tillstyrkt halvskyddad anställning och någon annan form av arbetsmarknadspolitiskt hjälpmedel har inte disku- terats. I ett fall där man nyanställt en arbetshandikappad helt utan bidrag, gick dessutom arbetsförmedlingen senare in med bi— drag till halvskyddad anställning då det visade sig att man vid den första bedömningen undervärderat den anställdes arbetshandi— kapp (socialmedicinska problem).
Vid postkontoret i Jönköping har man inte ansett sig behöva ta i anspråk några arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel.
I Piteå kommun har man för tre av de fem fast anställda gått in med halvskyddade bidrag p g a nedsatt arbetsförmåga och i ett fall behov av kontinuerlig handledning. Möjligheten till över— föring av redan anställda till halvskyddad anställning med 25%— igt lönekostnadsbidrag, har utnyttjats.
De interna överföringarna har dock inte kopplats individuellt till enskilda nyanställningar utan man har mer allmänt tillsett att det rått balans mellan antalet inplaceringar och överföringar i halvskyddad anställning.
I två av fem inplaceringar i Jönköpings kommun har man valt halv- skyddad anställningsform och vid båda dess inplaceringar har man utnyttjat möjligheten till överföring av redan anställda.
VILKA ARBETSUPPGIFTER FICK DE NVANSTÄLLDA?
Vid några försöksmyndigheter, främst postgirot och postkontoret i Jönköping, förutattes från myndigheternas — och inte minst de fackliga representanternas — sida, att nyanställningarna i för- söket skulle begränsas till "normala nyrekryteringsjobb". Detta innebar i princip en begränsning till obefordrade befattningar. Vissa typer av arbetsuppgifter kunde därför inte bli aktuella som inplaceringsjobb även om de skulle bedömas som särskilt lämpliga för arbetssökande med vissa arbetshinder.
Motiveringen för denna begränsning var främst rättvisekraven i förhållande till redan anställda. Även på obefordrade nivåer tillämpas ofta av gammal hävd mycket strikta förtursregler efter anciennitetsprinciper. Det kan gälla vem som skall få vissa är- betsuppgifter som avviker från det stora flertalet på något po— sitivt sätt (kanske ifråga om styrning, arbetstempo, ens dighet eller annat) även om de formellt inte är mer kvalificerade eller betalas bättre. Förtursregler kan också gälla till synes mer tri— viala ting som placering i arbetslokalen och liknande. Att bryta dessa etablerade mönster har ansetts innebära att man riskerar negativa attityder från omgivningen mot nykomlingar som 'går för— bi kön" — oavsett om det är fråga om nyanställda eller onplace- rade. "Det vore att lämna ut dem till vargarna” som en AUP-leda— mot anmärkte.
Frånsett dessa begränsningar finner man att arbetsplaceringarna inom försöksmyndigheterna skett med en relativt god spridning i förhållande till förekomsten av olika arbetsuppgifter. I några fall, bl a inom postgirot har de nyanställda visserligen fått arbetsuppgifter och lön som inte motsvarat deras kompeteis- Men det har då varit fråga om personer som inte på lång tid arbetat
i sitt utbildningsyrke eller som efter utbildningen aldrig lyck- ats få fast fotfäste på arbetsmarknaden. Det har samtidigt varit en uttalad strävan i ANP-grupperna att följa upp dessa personers utveckling inom organisationen för eventuell senare omplacering till mer kvalificerade arbetsuppgifter.
Vid anslagsmyndigheterna har nyanställningar skett till såväl obefordrade kontors— och vaktmästarbefattningar etc som till assistent- och handläggarbefattningar. Även vid kommunerna och postverkets industrier har anställningar i vissa fall skett till mer kvalificerade befattningar. I postgirot har, genom de tidig- are nämnda begränsningarna, inplaceringarna främst gjorts i be— fattningar inom driftenheterna där man arbetar med bokföring etc för giro— och sparkonton, samt inom postexpedieringens sorte- ringsverksamhet.
27 AV DE SÖKANDE PRESENTERADES ALDRIG I ANP-GRUPPERNA
Inplaceringsresultaten måste bl a ses mot bakgrund av att 27 av de sökande i försöksurvalet över huvud taget aldrig presentera- des i någon ANP-grupp. Detta gällde för 2 personer i Piteå, 8 i Stockholm samt hela l7 personer av Jönköpings—urvalet. En anled— ning till att så många ärenden föll bort från Jönköpings—gruppen var sannolikt att det där förflöt en relativt lång tid mellan kartläggningsintervju och att ANP—verksamheten kom igång efter det försenade regeringsbeslutet om försökets förutsättningar.
Orsakerna till att dessa sökande avskrevs från försöket innan de ens presenterats var:
— flyttning annan ort
2 — arbete öppna marknaden l0 - arkivarbete 3 - halvskyddad anställning, annan arbetsgivare
- utbildning
- fortsatt arbetsprövning/träning l - intresserade av andra åtgärder (näringshjälp)
3 4 2 — föreslagen skyddad verkstad l - gravid 1
27
ORSAKER TILL AVSKRIVNING FRÅN FÖRSÖKET EFTER PRESENTATION I ANP— GRUPPERNA
Sammanlagt 94 personer avskrevs från försöket efter att ha pre— senterats i någon av ANP-grupperna. I flera fall skedde emeller— tid avskrivningarna innan ärendena drivits så långt i ANP—grup— perna som till en avgörande bedömning av de sökandes anställ— ningsmöjligheter. Endast i en mindre andel av ärendena skedde därför avskrivningarna av "negativa orsaker" som att man antin— gen inte lyckades finna lämpliga arbetsuppgifter/lämplig tjänst eller att man med hänsyn till den sökandes arbetshinder från myndigheternas sida inte ville medverka till anställning. Sam- tidigt står det klart att vissa ärenden ”hunnit avaktualiseras” genom att man i ANP—grupperna haft svårigheter att hitta lämp— liga lösningar och att därför andra lösningar åstadkommits i av— vaktan på besked från försöksmyndigheterna.
AVSKRIVNINGSORSAKER:
- 25 personer bedömdes inte kunna erbjudas lämpliga arbets— uppgifter. I några av fallen fanns lämpliga arbets- uppgifter men man hade inga rekryteringsbehov på området. I flertalet fall var det dock fråga om svårigheter att finna arbetsuppgifter lämpliga med hänsyn till de sökandes arbetshinder. I fem fall avskrevs ärendena direkt på läka— res inrådan. I övriga fall skedde så gott som samtliga bedömningar i enighet mellan arbetsförmedlingen och övriga parter i ANP-gruppen. Arbetsförmedlingstjänstemannen drog i flera fall tillbaka ärenden för fördjupad utredning — särskilt då det var fråga om sökande med bristfälligt ut— redda socialmedicinska arbetshinder.
I några fall var det dock myndighetsrepresentanternas be— dömning att man ej kunde anställa vederbörande som var av— görande. Man kunde då hänvisa till olösta problem för re- dan anställda med samma arbetshinder som den aktuelle sökande.
En anställning stupade på att den av ANP föreslagna an- ställningskonstruktionen ej godtogs av berörd arbetsled— ning. Ett annat ärende avskrevs då berörd arbetsledare ej delade ANP-gruppens bedömning att lämpliga arbetsupp- gifter kunde erbjudas.
- l8 personer förklarade sig icke intresserade av anställning vid respektive försöksmyndigheter trots att ANP-gruppen bedömt ärendena postitivt och att informella beslut om att erbjuda anställning hade fattats i flera fall. Vanliga skäl för att tacka nej var att man inte fann de erbjudna arbetsuppgifterna lämpliga, att resorna skulle bli för långa, att man övervägde utbildning eller andra arbets— möjligheter.
— 6 personer avskrevs p g a arbete på öppna marknaden - varav två kunde omplaceras hos tidigare arbetsgivare.
- 7 personer avskrevs i och med att de erhållit eller rekom— menderats arkiv—/skyddat arbete eller specialarbete.
— 6 personer avskrevs av arbetsförmedlingen för att aktualise- ras hos andra arbetsgivare, i flera fall med sikte på halv- skyddad anställning.
- 6 personer avskrevs p g a utbildning.
— 24 personer (samtliga i Stockholm) remitterades till arbets- prövning/träning — eller var i några fall redan remittera— de till prövning när de aktualiserades i försöket. Fem personer uteblev från arbetsvårdsinstitutet eller tackade nej efter studiebesök och avskrevs därefter. Av de övriga avskrevs l5 personer från försöket p g a avbruten prövning alternativt negativt prövningsutfall eller att man vid AVI bedömde andra åtgärder lämpligare än prövning vid försöksmyndigheterna. Endast fem av personerna kom som prövningselever till försöksmyndigheterna för reell miljö-praktik - i samtliga fall med negativt resultat.
— l person avskrevs i och med erhållet sjukbidrag.
— 1 person avskrevs p g a flyttning till annan ort.
HUR SKILJER SIG INPLACERINGSGRUPPEN FRÅN FÖRSÖKSURVALET I STORT?
En jämförelse har gjorts mellan de inplacerade respektive de som inte fått anställning inom försöksmyndigheterna, med avseende på ålder, kön, arbetshandikapp samt tidigare perioder av arbete, ut- bildning och sjukdom/arbetslöshet.
Försöksurvalets begränsade storlek försvårar jämförelser mellan undergrupper och försöksurvalet i t ex Piteå är alltför litet för att tillåta klara slutsatser. Några av de mer påtagliga sambanden mellan inplaceringsresultat och de studerade bakgrunds- variablerna skall dock nämnas.
I Jönköping erhölls de bästa inplaceringsresultaten för de som hade mer än sju års folkskola och varken tillhörde de allra lägsta eller allra högsta åldersgrupperna. Detta återspeglar till en del den relativt höga utbildningsprofilen i anslagsmyn— digheterna där det bästa placeringsresultatet uppnåddes.
I Stockholmsförsöket var det en relativt större andel av sökande i lägre åldersgrupper som fick anställning genom försöket. Detta kan bl a förklaras med att det var lättare att finna tillfreds— ställande arbetsuppgifter inom postgirot åt de allra yngsta ål— dersgrupperna, medan förhållandevis fler av de sökande i ålders— grupperna mellan 35 och 54 år tackade nej till anställning. De anställningar som skett inom försöket vid postgirot har ändå av— vikit från det normala rekryteringsmönstret inte bara ifråga om de sökandes arbetshandikapp utan också en högre genomsnitts— ålder och en betydande andel manliga sökande. Jämförelsen mellan de båda grupperna visar också att förhållandevis fler av de sö— kande i urvalet som hade långa sjukskrivningsperioder bakom sig, avskrevs från försöket. — I många fall skedde detta efter att dessa först hade remitterats till arbetsprövning eller i och med att man bedömde medicinsk— eller psykiatrisk vård som nödvändig innan anställning kunde bli aktuell.
Till sist kan noteras att för totalgruppen av sökande i de tre orterna, det ”bästa” inplaceringsresultatet erhölls för gruppen hörselskadade, där samtliga l3 aktualiserade sökande erhöll an- ställning genom försöket. Den lägsta andelen inplacerade erhölls för grupperna "hjärt-, lung— och kärlsjukdom" samt "övriga soma— tiska handikapp" (l8 resp 25 %).
Denna bild av olika handikappgruppers anställningsmöjligheter kompletteras i kapitel 6 med en redovisning av de lösningar som en stor del av försökspersonerna fått "utanför" försöket och som ibland också utgjorde orsak till att de avskrevs från detta.
PRAKTISKA PROBLEM I INPLACERINGSARBETET
Vi skall avslutningsvis kort peka på några viktigare praktiska problem som ANP—grupperna mött när det haft att ta ställning i de enskilda nyanställningsärendena och bedöma möjligheterna till lämplig arbetsplacering. För en mer utförlig diskussion hänvisas till den första rapporten från försöket.
De praktiska handläggningsrutinerna har varierat mellan försöks- myndigheterna. Som exempel skall vi här sammanfatta den arbets— form som utvecklats inom postgirot och som i stort sett inrymmer
Ärendepresen— tation i ANP-
gruppen
Komplettering av uppgifter
Kontakter med berörda che- fer, pejling av den sökan— des intresse
Studiebesök
Informellt anställnings- erbjudande
Formellt beslut om anställning i ANP-gruppen
Information till inplace- ringsavdel— ning m m
momenten även i övriga försöksmyndigheters handläggningsrutiner.
Arbetsförmedlingstjänstemannen (i postgirot of— ta de institutspsykologer som svarade för de flesta kartläggningsintervjuerna) föredrog ären- det utifrån arbetsförmedlingens utredningsmat- erial och resultatet av de särskilda sökandein— tervjuerna. Därefter fördes en preliminär dis- kussion om möjligheterna att finna lämpliga ar- betsuppgifter med hänsyn till de arbetshandi— kapp som framkommit i föredragningen.
I många fall tvingades arbetsförmedlingstjänste— mannen komplettera sina uppgifter t ex avseende när den sökande ville börja, särskilda krav på arbetstider, lönesättning mm. Allt eftersom ar- betsförmedlingens tjänstemän lärde sig vilka uppgifter som övriga ANP—ledamöter efterfrå- gade, kunde de bättre redan i förväg komplette- ra sina uppgifter genom främst direktkontakter med de sökande själva. Parallellt gjorde övriga ANP—ledamöter inledan— de sonderingar vid möjliga inplaceringsavdel— ningar.
Eventuellt efter förnyade diskussioner i arbets- utskottet och med den sökande själv rörande hennes intresse för de arbetsuppgifter som dis- kuterats, togs mer formellt kontakt med berörda enhetschefer för mer ingående diskussion.
Om positivt besked erhölls från tilltänkt inpla- ceringsavdelning, genomfördes studiebesök vid avdelningen varvid den sökande ledsagades av en facklig representant och i flertalet fall en personalkonsulent och/eller arbetsförmedlings— representant.
Därefter fattades preliminär överenskommelse om anställning efter att den sökande fått några dagars betänketid i de fall hon inte redan vid studiebesöket uttalat en stark önskan om att få börja så snart som möjligt.
Utfallet av studiebesöket rapporterades till ar— betsutskottet där man kom överens om lämplig startdag, eventuella arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel etc. Ärendet och förslag om beslut föredrogs därefter i den stora ANP—gruppen för formellt godkännande.
Förberedande information lämnades till postgiro- skolan där alla nyanställda får genomgå en grundutbildning och till (delvis via postgiro- skolan) berörd avdelning.
8 Administra— Normala administrativa åtgärder i samband med tiva åtgär- nyanställning som anställningsintervju, läkar- der undersökning (inom tre månader efter att an—
ställningen påbörjats), kallelse till postgi- roskolan, framställning om bidrag för halvskyd— dad anställning, företagsutbildning etc.
9 Uppföljning Löpande uppföljning i arbetsutskottet av in- av initial— ställelse till utbildning, eventuella problem skedet vid postgiroskolan m m.
10 Fortsatt Normal uppföljning med hjälp av personalhand- uppföljning lingssystem mm. Uppföljningsinsatser av kon- taktpersoner, personalkonsulenter, ANP—leda— möter m fl.
Handläggningsförloppet har i enskilda fall varit långt ifrån så strömlinjeformat som antyds av denna beskrivning. Inom t ex kommu— nerna har det i många fall inneburit stora tekniska svårigheter att finna ordinarie tjänster för inplacering. Under en ofta lång väntan på formella beslut om inrättande av tjänster har man, särskilt i Piteå kommun, tvingats arbeta med olika tillfälliga lösningar främst i form av beredskapsarbete, innan man kunnat göra placering på fast tjänst. Exemplen på svårigheter av detta slag kan göras fler men vi ska här koncentrera oss på hur ANP-grupper— na med de anställningsmöjligheter som funnits, bedömt lämplig arbetsplacering för de sökande.
SVÅRIGHETER ATT BEDÖMA DE SÖKANDES VÄSENTLIGA ARBETSHANDIKAPP
Arbetshandikapp är ett relativt begrepp (jmf kapitel l). Om indi— videns begränsningar blir till ett arbetshandikapp är beroende av förhållanden på den del av arbetsmarknaden som ur geografisk syn— punkt,med hänsyn till formella kvalifikationer m m,är aktuell för henne. Det innebär att vad som i en situation bedömts som ett är— betshandikapp, kan visa sig sakna betydelse i ett arbete anpassat till individens särskilda krav och begränsningar.
Svårigheterna att förutse vad som i ett enskilt fall utgör det viktigaste arbetshandikappet, illustreras väl av en rad ärenden i försöket. Man har ett flertal gånger fått revidera den bild som bl a arbetsförmedlingens utredningsmaterial givit underlag för i och med att nya förhållanden kommit i dagen genom fördjupad ut— redning inför inplacering eller efter att problem blivit synliga
först efter en tids anställning. [akon medicinskt väldokurentera- de besvär har i flera fall dolts psykiska eller socialmedicinska handikapp som visat sig vara de mest angelägna att bearbeta för att åstadkomma en lämplig arbetsplacering.
För mer än var fjärde sökande i försöksgruppen framgick mer än ett arbetshandikapp av arbetsförmedlingens utredningsmaterial. Andelen med "multihandikapp" ökar betydligt om man också lägger till de "nya" arbetshinder som framkommit hos de inplacerade in- om försöksmyndigheterna efter en tids anställning. I flertalet handikappgrupper återfinns t ex sökande med betydande socialmedi— cinska och/eller psykiska besvär som visat sig vara de viktiga arbetshindren.
ARBETSFORMEDLINGENS UTREDNINGSMATERIAL
I rapporten över den första försöksfasens inplaceringsverksamhet diskuterades hur arbetsförmedlingens utredningsmaterial i många fall fungerade otillfredsställande som underlag för arbetsförmed— lingstjänstemännens ärendepresentation och ANP-gruppernas ställ- ningstaganden. Brister i aktvård, stora variationer i enskilda arbetsförmedlingshandläggares utredningsmetodik och svårigheter att finna klara hållpunkter för nödvändiga hänsyn vid arbetspla- cering nämndes som vanliga problem.
En annan mer principiell invändning mot stora delar av det utred— ningsmaterial som gåtts igenom i samband med utvärderingen av för- söket, är att de sökandes "starka sidor" ägnas så litet utrymme. I utredningarna ägnas ofta stort utrymme åt vad som utspelat sig vid sökandebesök, de mer eller mindre tillfälliga personliga pro- blem de sökande haft etc. Däremot är det ofta svårt att utifrån utredningsmaterialet få grepp om de sökandes resurser och sär- skilda intresseinriktning och vilka positiva eller negativa er- farenheter de har från tidigare arbeten. Till stor del kan säkert dessa brister förklaras med arbetsförmedlingstjänstemännens tids— press i arbetet vilket inte hindrar att en mer enhetlig och sys- tematisk utredningsmetodik vore både önskvärd och möjlig.
Att svagheterna i arbetsförmedlingsmaterialet blivit så iögon- fallande under försöket kan delvis förklaras med den form av "andrahandspresentation" av ärenden som till stor del tillämpats.
De sökande som aktualiserats har många gånger varit kända av ar— betsförmedlingstjänstemännen endast genom det skriftliga utred— ningsmaterialet. I Stockholm anlitades institutspsykologer som svarade för flertalet av kartläggningsintervjuerna med de sökande och senare även presenterade ärendena i ANP-grupperna. Detta gav åtminstone ett litet mått av personlig kunskap om de sökande men kunde naturligtvis inte ersätta den personliga kännedom om sökan- de som en handläggande tjänsteman fått genom ofta ett stort antal kontakter med den sökande. Kraven på ett fullständigt och lättill- gängligt utredningsmaterial har därför varit stora såväl i Stock— holms—myndigheternas som övriga försöksmyndigheters ANP-grupper.
Ett förbättrat utredningsmaterial är inte den enda lösningen på problemen. I några ärenden har den handläggande tjänstemannen själv adjungerats i ANP-gruppen och föredragit sitt ärende. De värdefulla detalj- och personkunskaperna från den tidigare arbets— förmedlingsutredningen har därigenom kommit till nytta. Detta arbetssätt borde kunna vara en lämplig väg även när det gäller mer komplicerade ärenden som aktualiserats via t ex arbetsvårds- institut eller sjukhus.
Ett delvis kompletterande sätt att garantera aktuella uppgifter om den sökandes viktigaste krav och begränsningar - ifråga om ar— betstider, lön, behov av handledning etc - vore att t ex i check— listeform ange sådana minimiuppgifter som krävs för att den sök— ande ska kunna tas upp till diskussion i en ANP—grupp. En starkt reducerad - och på vissa punkter kompletterad version av formu- lären för de kartläggningsintervjuer som gjorts i försöket, skul— le kunna fylla en sådan funktion.
Ett arbetssätt som praktiserats vid många ANP—grupper (dock ej i försöket) vid omplaceringsärenden, är att låta den berörda indi- viden själv sammanträffa med de ledamöter i ANP-gruppen som är ansvariga i det aktuella ärendet - och då klargöra sina särskilda krav och begränsningar. Ett problem med detta tillvägagångssätt i nyanställningsverksamhet, gäller avvägningen av när man skall anse att tillräckligt underlag finns för att det skall vara för- svarligt att väcka den sökandes förhoppningar med ett sådant samtal.
ARBETSPRÖVHING SOM FÖRBEREDELSE FÖR ARBETSPLACERING
Av sammanställningen över avskrivningsorsaker från försöket, fram- går att resultatet av den arbetsprövning som flera av de sökande genomgick i samband med försöket, åtminstone ytligt sett varit magert vad gäller senare inplaceringar. Flera naturliga orsaker finns till detta. De sökande som remitterats till arbetsprövning har inte bara varit de som bedömts otillräckligt utredda, utan också de vars möjligheter att klara ett arbete på den reguljära marknaden bedömts som osäkra. Lan/arbetsförmedlingens ansvarige tjänsteman i Stockholms-försöket tycksmed andraord gjort riktiga bedömningar av de sökandes förutsättningar att klara en omedelbar arbetsplacering. Att sedan så få ärenden resulterat i reell miljö— praktik vid försöksmyndigheterna, kan vara resultat av att man
vid AV-instituten helt korrekt bedömt andra åtgärder som lämplig-
are.
Oavsett vilka de viktigaste förklaringarna är, så står det emel— lertid klart att det praktiska samarbetet mellan AVI och företag/ myndigheter kan utvecklas. AVI:s uppenbarligen begränsade resur- ser för att följa upp elever i reell miljö, har i vissa fall väckt förvåning och irritation i ANP—grupperna. Man har dessutom pekat på vikten av att AVI och arbetsförmedlingen "spelar med öppna kort” såväl inför den arbetssökande/prövningseleven som in- för arbetsgivaren, vad gäller den reella miljöpraktikens syften samt möjligheterna att den kan leda vidare till anställning.
En mer allmän reflektion är att praktikärenden i de flesta fall varit lika arbetskrävande för ANP—gruppen som nyanställningsären- den. Svårigheterna att finna lämpliga prövningsuppgifter har del- vis varit avsevärda - ibland beroende på att enskilda avdelnig- ar sett praktik som liktydigt med senare anställning. En möjlig— het att förenkla handläggningen av praktikärenden vore att välja ut ett antal typarbetsplatser som representerar arbetsområden med rekryteringsbehov åtminstone på litet sikt eller som kan an- ses särskilt lämpliga ur ren prövnings- eller träningssynpunkt. Omkring dessa prövnings/träningsplatser skulle då särskilda hand- ledarresurser och kontaktvägar till AVI kunna byggas upp. Sådana fasta platser skulle med fördel också kunna användas i den in- terna anpassningsverksamheten t ex för återinslussning av lång- tidssjuka och i samband med omplaceringar.
5. ETT ÄR SENARE — HUR HAR DET GÅTT FÖR DE NYANSTÄLLDA ?
De arbetssökande som fått anställning inom försöksmyndigheterna har kunnat följas upp via ANP—gruppernas bevakning, intervjuer med uppföljningsansvariga och liknande. Frågeställningarna för denna uppföljning har gällt dels vilka svårigheter som uppstått för de nyanställda, hur de funnit sig tillrätta i de nya jobben och hur deras arbetsförmåga utvecklats, dels vilka krav på re— surser i form av uppföljningsinsatser, omplaceringar, stödin— satser etc som inplaceringarna inneburit.
Redovisningen i detta avsnitt avser tidsperioden fram till för— sökets slut den 30 juni l978.
FÖR 8 AV DE SÖKANDE SOM ERHÖLL FAST ANSTÄLLNING HADE DENNA UPP- HÖRT VID FÖRSÖKETS SLUT
Av de 74 personer ur den första försöksgruppen som erhöll icke tidsbegränsad anställning i någon av försöksmyndigheterna, hade vid försökets slut anställningen upphört för 8 personer (dvs drygt lO %). Minst 6 av dessa 8 "slutare" hade arbetshandikapp med dominerande inslag av psykiska och/eller socialmedicinska
besvär (även om bara 5 hade sådana handikapp registrerade - hk- grupp 6 eller 8).
Slutorsakerna var: l återflyttning till hemorten/väntad barns- börd l utbildning samt missnöje med alltför okva- lificerade arbetsuppgifter l annat arbete - missnöje med arbetsför- hållandena dödsfall akuta psykiska/socialmedicinska problem (i ett fall förtidspension)
och)
I flertalet fall gäller att den arbetade tiden inom försöksmyn- digheterna var liten, även om den formella anställningstiden i några fall varit relativt lång.
Det faktum att en så stor del av "slutarna" haft dominerande psykiska och/eller socialmedicinska inslag i sina arbetshandi- kapp, ger sannolikt en viktig bakgrund till tolkningen av den offentliga statistiken över vidtagna åtgärder för sökande med arbetshandikapp. Andelen psykiskt och socialmedicinskt arbets- handikappade som redovisas som arbetsplacerade på den reguljära marknaden (inklusive halvskyddad anställning) avviker inte allt- för mycket från genomsnittet. Det finns emellertid skäl att anta att en uppföljning av dessa placeringar skulle visa att de i för— hållandevis liten utsträckning utgör varaktiga lösningar på ar- betsfrågan för dessa grupper.
TILLFÄLLIGT ANSTÄLLDA
För 3 personer som erhöll någon form av tillfällig anställning inom försöksmyndigheterna hade denna hunnit upphöra vid försökets slut. Av dessa erhöll en person ett vikariat och tackade senare nej till nytt. En person erhöll tillfällig anställning som upp- hörde p g a barnsbörd och hennes ärende är tills vidare ”vilande" i ANP-gruppen. För den tredje personen hade beredskapsarbete upphört hösten l977. Efter två inplaceringsförsök under våren l978 som gav negativt resultat planerades nytt beredskapsarbete erbjudas under hösten l978.
För 2 personer som vid försökstidens slut befann sig i bered- skapsarbete och I som hade genomfört en ettårig praktik via skola, planerades övergång till halvskyddad anställning efter försöksperiodens utgång.
KVARSTÅENDE ANSTÄLLDA
Den avgång från försöksmyndigheterna vi redogjort för, innebär att 66 personer med fast anställning (normal- eller halvskyddad anställning) samt 3 personer för vilka halvskyddad anställning planerades, kvarstod i anställning vid försöksperiodens utgång.
UPPFÖLJNINGS— OCH ANPASSNINGSÅTGÄRDER
Försöksverksamheten har gett en god bild av de avsevärda krav som ställs på uppföljnings— och anpassningsresurser vid en om— fattande nyrekrytering av arbetshandikappade med till stor del socialmedicinska och/eller psykiska problem och som dessutom många gånger har en begränsad arbetslivserfarenhet.
Följande genomgång avser de 77 (av 80) försökspersoner som er- höll antingen fast anställning eller mer långvariga tillfälliga arbeten med sikte på fortsatt fast anställning.
Fören drygt fjärdedel av de inplacerade kan anställningarna sägas ha varit problemfria i den meningen att de inte föranlett några särskilda insatser från ANP—gruppen. I ytterligare ett drygt tiotal fall har visserligen särskilda hänsyn tagits vid den aktuella avdelningen - men problemen har då kunnat lösas utan särskilda åtgärder från ANP-gruppen. Det har bl a varit fråga om inplacerade som p g a fysiska begränsningar inte kunnat utföra vissa arbetsmoment, som behövt få arbeta långsammare än sina arbetskamrater eller i egen takt, som krävt särskilt ingå- ende handledning eller som av omgivningen upplevts som "avvikan- de" utan att detta inverkat menligt på själva arbetsutförandet.
I vissa fall har den fortlöpande uppföljningen möjliggjort snabba insatser som förhindrat att akuta problem uppstått med därav föl- jande behov av t ex omplacering eller andra mer drastiska åtgär— der. Representanter för ANP-gruppen har t ex gått ut till avdel— ningar med kompletterande eller tillrättaläggande information som satt stopp för "ryktesspridning" eller skapat större tole- rans mot de nya arbetskamraterna.
Drygt hälften av nyanställningarna har krävt mer direkta insats— er av ANP—gruppen och övriga ansvariga i anpassningsarbetet.
UPPFÖLJNINGSINSATSER
Formerna för och ansvarsfördelningen ifråga om uppföljningen av de nyanställda inom försöket har varierat avsevärt.
I lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen har den genom försöket anställda personalkonsulenten haft huvudansvaret för uppfölj— ningen - i vissa fall i nära samarbete med arbetsförmedlingens representant i ANP-gruppen.
Vid flera myndigheter har uppföljningsansvaret dock varit delat mellan arbetsförmedlingstjänstemän, arbetsledare, kontaktperso— ner, personalkonsulenter och personalansvariga samt fackliga
ANP-representanter.
Ansvarsfördelningen i enskilda ärenden har ibland inte varit tillräckligt klar. Även i postgirot där man redan sedan tidigare arbetar med ett utvecklat system för personaluppföljning, har i en del ärenden "signalerna" om att problem inträffat t ex i form av längre frånvaro eller relationsproblem, dröjt alltför länge. Såväl i postgirot som i t ex Piteå kommun har man därför, främst från de personaladministrativt ansvariga,i slutet av försöket efterlyst fastare former för uppföljningsarbetet. Helst ser man att ansvaret i enskilda ärenden knyts till en viss person.
Arbetsförmedlingens insatser vid uppföljningen har främst rört sådana ärenden där man vid arbetsförmedlingen sedan tidigare haft ingående kontakter med den arbetsplacerade och lättare än övriga ledamöter i ANP-gruppen kunnat ta kontakt med de sökande t ex vid långtidssjukskrivning. Arbetsförmedlingstjänstemännen har genom sitt utvecklade kontaktnät med sociala myndigheter etc i vissa fall också kunnat initiera samordnade insatser från in-
stanser såväl inom som utom företaget.
De av försöksmyndigheterna som har personalkonsulenter anställda, har haft ett avgjort försteg ifråga om uppföljningsinsatser. Framförallt för anställda med komplicerade arbetshinder och kan— ske en besvärlig social situation, blir det väsentligt att upp— följningskontakter kan begränsas till så få kanaler som möjligt, helst till en enda person. En sådan kontaktfunktion förutsätter att den uppföljningsansvarige "finns till hands” - ett krav som endast en person med anpassningsverksamhet som huvuduppgift eller eventuellt en anställd på samma avdelning som den nyan- ställda, kan fylla.
TILLRÄTTALÄGGANDE I SAMBAND MED INPLACERING
Särskilda hänsyn till de anställdas förutsättningar och krav
togs redan i samband med den första inplaceringen. Inom främst
de mindre anslagsmyndigheterna men till viss del också inom övri- ga försöksmyndigheter kunde man göra mer betydande ingrepp i den rådande arbetsfördelningen och särskilt tillrättalägga arbets- uppgifterna för de enskilda anställda. Detta kunde ske genom att vissa arbetsuppgifter togs bort från en existerande befattning (för 5 personer) eller att arbetet renodlades till att avse en viss arbetsuppgift (2 personer). För 4 personer gjordes berik— ningar av de ursprungliga befattningarna, med mer kvalificerade arbetsuppgifter och i ytterligare några fall har de inplacerade fått särskilt avpassade arbetstider. Detta slags tillrättaläggan— den har gjorts för ungefär var fjärde inplacerad. Ett förslag att anpassa arbetstiden genom 20 % sjukskrivning har inte gått att genomföra p g a regler för försäkringskassan.
Inom t ex postgirot har möjligheterna till särskilda tillrätta— lägganden av enskilda befattningar oftast varit mindre, mycket beroende på flödesstyrning och bundenhet till 24—timmarsrytmen1l Man har där i stället fått göra de huvudsakliga hänsynstagandena i själva valet mellan olika möjliga placeringar. Man har då ta- git hänsyn till inte bara arbetsuppgifter utan också det sociala klimatet på enskilda avdelningar, tillgången på lämpliga arbets— ledare och kontaktpersoner, arbetsgruppens storlek m m. Särskilt då det varit fråga om sökande med missbruksproblem har man dess— utom allmänt bemödat sig om att inte göra inplaceringar på av— delningar med anställda som har liknande problem.
För att illustrera de problemställningar man ställdes inför i ANP—grupperna, ska här ges några exempel på de arbetshandikappa— des särskilda krav och önskemål som man hade att försöka till— godose i möjligaste mån.
1)
En redogörelse för verksamheten inom försöksmyndigheterna gavs i föregående rapport (SOU l977z90).
DOKUMENTERADE ARBETSHANDIKAPP SÄRSKILDA KRAV PÅ ARBETET Missbruksproblem Ej uthållighetskrävande uppgifter ej för stor variation, gärna prak— ________________________________ tiskt_____________________________ Alkoholbesvär Trygg anställning ________________________________ Begeleundne_aréstätider___________ Nervösa besvär Liten arbetsgrupp ________________________________ L999_9E9€IEEQEP___________________ Psykiska besvär, spänner sig God introduktion och handledning inför nya uppgifter Klart avgränsade arbetsuppgifter
________________________________ El_fer_étgr_yariatien_____-_______
Kontaktsvårigheter, blyg Ej manuellt rutinarbete Lugn arbetstakt ________________________________ EJ_eeéyärliga_9erägnkgntaEter_____
Ryggbesvär + psykiska och Lätt, sittande, självständigt kon— socialmedicinska problem taktarbete med klart avgränsade _________________________________ arbetsuppgiftet___________________ Spastiska besvär och dövhet Tyst och lugn arbetsmiljö ________________________________ Ei_rerligt________________________ Dövhet och ryggbesvär Lätt, rörligt, praktiskt arbete. ________________________________ EJ-1xft;-Ei-i591erat._____________ Hörselnedsättning, använder Ej buller eller vibrationer herselaeeérét ___________________ Lygn_erbetätéEE._e1_tungt_areete__ Stark synnedsättning Ingående introduktion och handled-
_ _______________________________ ning._Ayg[än594e_eréetåeeegifter__
Diabetes, rygg— och fotbesvär Regelbundna mattider, möjligheter påverka arbetstakten, ej tungt
________________________________ arbete_________________________--- Astma, dövhet, eksem, Rörligt, självständigt, ej stress, streäåkänålig ___________________ 1990-arée£stakt.-ei-byller ________ Ryggbesvär Måste kunna växla arbetsställning, självständigt arbete, person— ________________________________ EQDEQKI€E_________________________
Det säger sig självt att man ofta tvingades kompromissa mellan de krav och önskemål som inplaceringskandidaterna uttryckt och till— gången på lämpliga arbetsuppgifter. I flera fall sammanföll dess- utom de sökandes särskilda önskemål t ex om lätt, rörligt, omväx- lande arbete gärna i mindre arbetsgrupp, med önskemål hos redan anställda omplaceringskandidater samtidigt som tillgången på är- betsuppgifter som fyllde dessa krav vanligen var mycket knapp.
FÖRBEREDANDE INFORMATION TILL AVDELNINGEN OCH DEN SÖKANDE
Behovet av förberedande information om de nyanställda arbetshan— dikappade till blivande arbetskamrater, har naturligtvis varie— rat avsevärt beroende på arbetshandikappens art, arbetsuppgifter— nas typ m m. I de fall de anställdas arbetshinder främst varit av fysisk karaktär, t ex nedsatt syn, inskränkt rörelseförmåga eller liknande och ställt särskilda arbetstekniska krav, har det varit en relativt okomplicerad och självklar uppgiftattinforme— ra de berörda arbetskamraterna om detta. I många fall har ny— komlingarna själva öppet förklarat för sina nya arbetskamrater, på vilket sätt de krävt särskilda förutsättningar för att klara sitt arbete.
De stora avvägningsproblemen mellan hänsyn till den enskildes intergritet, sekretesskrav etc och de mottagande avdelningarnas önskemål om "fullständig” information, har man mött när de nyan— ställdas arbetshandikapp främst varit av psykiskt eller social— medicinskt slag. Tillvägagångssättet har här varierat. I en del fall har man överlåtit åt den ansvarige arbetsledaren att bedöma hur mycket information som bör lämnas till arbetskamraterna, i andra fall har representanter för ANP—gruppen, exempelvis en personalkonsulent, svarat för informationen till avdelningen. De studiebesök som föregått anställningarna har också haft en vik— tig informationsfunktion för såväl de sökande som den blivande omgivningen.
SÄRSKILDA INTRODUKTIONS— OCH UTBILDNINGSINSATSER
Vid flertalet inplaceringar har normala introduktions— och ut- bildningsrutiner följts. I postgirot får samtliga anställda ge- nomgå den s k PostgiroskolansS—dagarsgrundutbildning komplette- rad med en påbyggnadsutbildning av varierande längd allt efter planerad arbetsplacering. I vissa fall har utbildningstiden för— längts men i allmänhet har man följt det ordinarie mönstret. I detta ingår också att särskilda s k introduktörer tar emot de ny— anställda på inplaceringsavdelningarna och bl a utifrån rapporte- ring från skolan svarar för introduktion till arbetsuppgifter och arbetsmiljö.
Vid de övriga försöksmyndigheterna har inplaceringarna i ett par fall skett efter specialutbildning för anställningsyrket, i två fall med hjälp av inskolning genom dubbelbemanning, i ett fall efter roterande pryo och i något fall efter särskild introduk— tionsutbildning med dövtolk.
I övrigt har man liksom vid postgirot i mån av behov avpassat den normala internutbildningen och introduktionen till de en— skilda inplacerades särskilda arbetshandikapp och behov — t ex då det varit fråga om syn— eller hörselskadade, anställda med särskilt handledningsbehov osv.
ÅTGÄRDER EFTER EN TIDS ARBETE
Trots de särskilda hänsynen och åtgärderna i samband med den första inplaceringen, har uppföljningsinsatser blivit nödvändiga i ett betydande antal ärenden.
I ett drygt tiotal ärenden har omplaceringar genomförts. Skälen till dessa har varierat. I flertalet fall har omplaceringarna genomförts efter längre tids sjukfrånvaro från arbetet då åter- gång till den gamla arbetsplatsen bedömts olämplig antingen p ga arbetsuppgifternas art i kombination med fysiska begränsningar eller vanligare p g a att de anställda haft sociala och/eller psykiska problem som inneburit att man bedömt det lämpligt att ge dem "en ny start" vid återgången i arbete. Som regel har även de anställda själva varit angelägna om byte av avdelning.
I ytterligare några fall har omplaceringar genomförts utan före— gående längre sjukskrivning och då främst för att lösa uppkomna relations samarbetsproblem.
Förutom dessa genomförda omplaceringar var ytterligare 5-6 per— soner aktuella för omplacering vid försökets slut, p g a svårig— heter klara höga närvarokrav, relationsproblem, önskemål om mer kvalificerade arbetsuppgifter m m.
I 5 fall har tillräckliga åtgärder kunnat genomföras på den ur— sprungliga inplaceringsavdelningen genom förändrade arbetsupp—
gifter — t ex mindre stressiga arbetsuppgifter, arbetsrotation för att skapa mer omväxling eller berikning med mer kvalificera-
de uppgifter.
UPPFÖLJNING AV TEKNISKA ANORDNINGAR M M
1 de 6 ärenden där inplaceringarna möjliggjorts av särskilda tekniska hjälpmedel och anordningar på arbetsplatsen har ANP— gruppen kontinuerligt bevakat genomförandet av de särskilda åt— gärderna — och att de tekniska anordningarna fungerat.
INSATSER UTANFÖR ARBETSPLATSEN
I ungefär vart sjätte ärende har ANP-gruppen gjort omfattande insatser "utanför” arbetet. Kontakter har bl a etablerats med sjukhus för att skapa en planering inför återgång till arbete och med socialbyråer för att få till stånd en förbättrad social situation ifråga om bostad, ekonomisk situation etc. Dessa kon- takter har till stor del gällt anställda som trots de särskilda insatserna avbrutit sina anställningar eller som under försöks- perioden haft en mycket liten närvaro.
Personalkonsulenterna vid de försöksmyndigheter som har sådana, har i enskilda ärenden gjort stora insatser. Även arbetsförmed- lingens representanter och i viss utsträckning de fackliga rep— resentanterna har i dessa ”tunga" ärenden gjort omfattande upp- följningsinsatser som endast möjliggjorts genom de särskilda
resurser man disponerat under försöket.
DE NVANSTÄLLDAS ARBETSPRESTATIONER
Verksamheten i flertalet försöksmyndigheter är av den arten att man svårligen kan göra annat än relativt grova bedömningar av i vilken utsträckning de inplacerades arbetsinsatser avviker från "normalprestationen". Som man ofta påpekat inom försöksmyndighe— terna, så är dessutom "normalprestationsbegreppet" mycket rela— tivt i den meningen att variationerna mellan de redan anställ— das insatser är så stora. Det är främst vid postgirot och post- verkets industrier där arbetsuppgifterna till mer betydande del är av det slaget att man mer direkt kan avläsa de inplacerades
arbetsmängd och arbetskvalitet. En viktig slutsats av de upp— följningar som genomförts av de fackliga representanterna samt ANP:s fortlöpande bevakning och kontakter med inplaceringsavdel— ningarna, är att en relativt liten del av de inplacerade, ca en fjärdedel, uppvisat arbetsinsatser som markant skiljer sig ifrån de övriga anställdas. Aven personer som föranlett omfattande in- satser från ANP—gruppen och som i flera fall haft en mycket stor frånvaro, har rapporterats klara sina arbetsuppgifter väl när de varit på arbetsplaten. I de fall de inplacerade haft halvskyddad anställning, och när man inte omprövat detta - har bidraget där— för främst motiverats av de särskilda ”omkringinsatser" som krävts samt de eventuella problem som uppstått i och med att vissa anställda haft en omfattande frånvaro.
Det är egentligen främst de inplacerade med allvarligare arbets- handikapp av medicinsk—fysisk karaktär eller i form av bristande arbetserfarenhet och skolunderbyggnad samt i några fall påtag— lig svagbegåvning som haft betydande nedsättningar av den ini- tiala arbetsförmågan. För flera av dessa personer har man kunnat notera en klart positiv utveckling av arbetsförmågan i de till— delade arbetsuppgifterna. I dessa fall är det halvskyddade bi- dragets "trappstegskonstruktion” med fallande bidragsnivå som förutsätter en gradvis utveckling av arbetsförmågan, relevant utformat. Men i ett betydande antal fall sammanhänger utveckling— en av företagets särskilda kostnader för den inplacerade med ut- vecklingen utanför arbetsplatsen i första hand.
FRÅNVARO
Flertalet av de vid försökets slut fortfarande anställda har uppvisat en frånvaro som inte överstiger — och i flera fall
klart understiger — den genomsnittliga nivån i respektive myndig— het. Av samtliga inplacerade (frånräknat tillfälligt korttids— anställda och praktikant i Piteå) höll sig drygt 60 % omkring eller klart under den genomsnittliga frånvaronivån medan drygt
10 % hade en övergenomsnittlig korttidsfrånvaro — i de flesta fall p g a psykiska eller socialmedicinska besvär.
En dryg fjärdedel av de inplacerade hade noterats för en eller flera långtidssjukskrivningar (från 2 veckor eller mer) och i
flera fall även åtskillig korttidsfrånvaro. I 5 av de 20 fall det rör sig om, har långtidsfrånvaron (2 personer har endast tjänst- gjort enstaka dagar) föregått att anställningen upphört. I det stora flertalet av de övriga fallen kan sjukskrivningarna ses som resultat av de främst psykiska och socialmedicinska problem/be— svär de inplacerade haft sedan lång tid innan de anställdes inom försöksmyndigheterna. En större del av de under en eller flera perioder långtidssjukskrivna befann sig dock vid uppföljningstill— fället åter i arbete och hade i vissa fall erhållit nya arbetsupp— gifter där riskerna för att arbetets art skulle utlösa återfall i sjukdom, bedömdes mindre. För andra personer bedömdes att man, oberoende av arbetsplacering, får räkna med återkommande längre sjukskrivningar, t ex p g a svårare psykiska besvär. I tre fall bedömdes vid uppföljningstillfället möjligheterna att få igång de anställda i mer kontinuerligt arbete som osäkra — i något fall hade den anställde endast arbetat ett par dagar under en mer än ettårig anställningstid.
OMPRÖVNING AV BIDRAG FÖR HALVSKVDDAD ANSTÄLLNING
Uppföljningen av de inplacerades arbetsinsatser har som framgått i flera fall givit ett mycket positivt resultat. I konsekvens med detta har ANP—grupperna vid postgirot respektive postverkets industrier i samråd med Lan/arbetsförmedlingens representanter beslutat att bidraget för halvskyddad anställning skall upphöra för två respektive fyra personer. Bidraget upphör efter l års anställning för de anställda vid industrierna och efter knappt 1,5 år för de vid postgirot.
Samtliga dessa sex personer har främst fysiska handikapp (i tre fall hörselnedsättning) som inte längre bedömts utgöra något arbetshinder.
Frågan om att avbryta den halvskyddade anställningsformen har diskuterats för ytterligare några personer. Man har dock i dessa fall valt att avvakta tills man kunnat följa utvecklingen ytter- ligare en tid.
De fackliga representanterna har, i och med att de svarat för uppföljningen, till stor del spelat en pådrivande roll i frågan om omprövning av det havskyddade bidraget.
6. HUR GICK DET FÖR DE SÖKANDE son INTE ANSTÄLLDES VID FÖRSÖKSMYNDIGHETERNA?
Uppföljningen av vad som hänt för de arbetssökande som icke er— höll anställning vid försöksmyndigheterna har på många sätt va- rit besvärlig. I flera ärenden har det krävts en omfattande ”Spårning" mellan ofta flera arbetsförmedlingskontor, social— byråer, försäkringskassor, arbetsvårdsinstitut etc, för att få uppgifter om händelseförloppet efter avaktualisering från för— söket samt situationen vid den gemensamma uppföljningstidpunkten juni/juli 1978. De svårigheter som vi mött i uppföljningen kan sägas spegla såväl problem med som vikten av att man får till stånd en förbättrad samordning av olika samhällsinstansers in- satser för de arbetshandikappade. En sådan samordning skulle innebära att man kan undvika dubbelutredningar och annat onödigt arbete samt få möjlighet till en mer sammanhållen rehabilite— ringsplan och uppföljning av att enskilda ärenden inte "för-
svinner" någonstans i handläggningen och därför onödigt fördröjs.
Rapporteringen från t ex arbetsvårdsinstituten och sjukhusens rehabiliteringskliniker har i flera av de fall som följts upp fungerat otillfredsställande och långsamt.
I tablån på följande sida summeras resultaten från uppföljning— en av de ärenden som ingått i försöket men ej resulterat i an- ställning inom försöksmyndigheterna. Där framgår bl a att så mycket som hälften av de i försöket icke anställda, fått sin arbetsfråga löst på annat sätt. Det måste då samtidigt påpekas att flera av de personer som redovisas som anställda i öppna marknaden antingen återgått till sina tidigare jobb eller fått arbete av tillfälligt ellermed hänsyn till handikapp, tveksamt lämpligt slag.
Ungefär var tionde befann sig vid uppföljningstillfället i någon form av utbildning eller i arbetsvårdande åtgärd som prövning/ träning.
Ca en femtedel var sjukskrivna (ofta långtidssjukskrivna) eller uppbar sjukbidrag/förtidspension. Av de som redovisats som för— tidspensionerade hade dock två personer förtidspension redan vid aktualiseringen i försöket.
Slutligen finner vi att ungefär var åttonde stod som arbets— sökande vid försöksperiodens slut.
UPPFÖLJNINGSDATA FU
Z DJ: 3
C:.
. DE PERSONER SOM EJ ERHÅLLI ANSTALLNING INOM FÖRSÖKSMYNDIGHET
m:: rr-o :::/101 > V'.)
'—
> 3 C Gravi— ditet Bered- skaps- arbete alv- Öppna mark- naden
Q) 1 U' (D (_|. ID
räning Arkiv- Skyddad
kyddad Kvinnor Pension rövning/
Arbetshandikapp
Kontakt/ förlorad verkstad Samtliga
Hjärt—,lung- och kärlsjukdom
Hörselskada 0 0 0 Synskada l 5 6 l 2 l 2 Rörelsehinder 22 13 35 9 4 2 1 4 l 5 l l 3 l 3
övriga somatiska 18 arbetshinder
Psykiska 16 14 30 4 3 3 l 5 2 l 4 3 l 2 l Förståndshandikapp l 0 l l Socialmedicinska 12 2 M 1 1 33) l 5 2 I
8210 2 2 2 l 31)i
7 25 lO 3 l 2 2 42) 2 l
Piteå 2l 3 2 l 2 2 l 4 6 Jönköping 32 9 3 l 5 l 2 3 4 2 l 1 Stockholm 68 14 10 3 6 10 3 l 8 3 6 4 78 43 121 26 12 7 3 13 l 12 7 1 16 11 1 6 5
l) I ett fall rekommenderades fortsatt medicinsk rehabilitering. 2) Beslut om en inplacering i halvskyddat vid Piteå kommun. 3) I ett fall avvaktan beredskapsarbete från augusti 1978.
70 % AV DE SÖKANDE I FÖRSÖKSURVALET FICK ARBETE UNDER FÖRSÖKS— PERIODEN
Om vi lägger samman de personer i försöksurvalet som fått an— ställning inom eller utanför försöksmyndigheterna, finner vi att så mycket som 70 % av försöksgruppen fått någon form av arbete under försöksperioden.
I nedanstående tabell redovisas andelarna inom respektive handi— kappgrupp som erhållit arbete i någon form.
Försöks— Andel inplac. Andel i arbete Andel i arbete urvalet i försöks- utanför för— totalt inom Handikapp Totalt myndigheter söket inom resp hk-grupp antal inom resp resp hk-grupp hk—grupp
antal (%) antal (%)
Hjärt-,lung- o/e kärlsjukdomar
Hörselskada Synskada Rörelsehinder
övriga somatiska arbetshinder Psykiska Förståndshandikapp Socialmedicinska
70,1
Dessa resultat framstår som mycket positiva vid en enkel jämför— else med vad som enligt statistiken uppnås inom den normala ar— betsvårdsverksamheten. Av de ca 67.500 sökande med arbetshandi— kapp som var aktuella under perioden april 1976 — mars 1977, fick enligt en uppskattning knappt 12 % arbete på den reguljära arbetsmarknaden — (halvskyddat arbete inräknat) - under perio- denl). Motsvarande andel för försöksgruppen efter den i och för sig något mer än ettåriga försöksperioden, är ca 56 %.
” Jmf "Arbete åt handikappade",( sou l978zl4).
Detta resultat, som även för många av de som erhållit arbete utanför försöksmyndigheterna delvis får ses som en effekt av de särskilda resurser arbetsförmedlingen satt in på de sökande i försöksgruppen, aktualiserar åter frågan om urvalets representa— tivitet. Vi har tidigare konstaterat att möjligheterna till en tillförlitlig bedömning av hur väl försöksurvalet speglar total— gruppen arbetshandikappade, är mycket små. Det står klart att urvalet är positivt i den meningen att man vid arbetsförmedlings kontoren försökt ta ut sökande för vilka arbetsplacering över huvud taget kunnat bedömas som realistiskt. Såväl de inblandade arbetsförmedlingstjänstemännens egna bedömningar som den senare uppföljningen av "försökspersonerna" pekar dock på att man inte varit överdrivet restriktiv vid bedömningen. Detta framgår bl a av att ett betydande antal personer vid försökets slut var lång- tidssjukskrivna, uppbar sjukbidrag eller förtidspension. Till- sammans med de avsevärda svårigheter många av de i försöket ny— anställda sökande haft under försöksperioden, talar detta för att försöket givit en realistisk bild av de problemställningar man har att arbeta med inom arbetsvården.
Ett inte obetydligt antal av de sökande som tackade nej till eller inte kunde erbjudas anställning i försöksmyndigheterna lyckades senare, i flera fall på egen hand, skaffa sig arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Detta skulle kunna tolkas som att de problem som "lösts" eller bearbetats i och med anställning vid försöksmyndigheterna, inte kunnat vara särskilt svåra, då flera av de som inte anställdes, senare skaffade sig andra arbe— ten utanför försöket. Mycket talar dock emot en sådan slutsats, främst att antalet ärenden som avskrevs av negativa orsaker i ANP—grupperna mycket litet. Något systematiskt urval av de minst arbetshandikappade sökande gjordes inte, delvis för att arbets— förmedlingstjänstemännen medvetet motverkade en sådan gallring. Snarast innebar ”avtappningen" av vissa försökspersoner under försökets gång, att den grupp man fick kvar att arbeta med, hade genomsnittligt svårare arbetshandikapp än den ursprungliga gruppen.
Slutligen måste man också se till skillnaderna mellan ”kvalite— ten" på de anställningar som kommit till stånd utanför respek—
tive inom försöket. Flera av de sökande som vid uppföljningstill- fället befann sig i arbete utanför försöksmyndigheterna, hade an- tingen återgått till sina tidigare mindre lämpliga arbeten eller fått jobb som inte kunde bedömas som lämpliga långsiktiga lös- ningar på deras arbetsfråga. Inom försöksmyndigheterna har in- placeringarna skett med stor omsorg och omfattande uppföljnings— och anpassningsinsatser. Avgången har också varit relativt liten - och endast i enstaka fall kunnat förklaras med en mindre lämp— lig arbetsplacering. Försöksgruppen skulle helst behöva följas över längre tid än den ungefär ettåriga period som uppföljningen begränsats till, för att vi skulle kunna få en tillfredställande bild av försöksinsatsernas "värde" för de inplacerade.
Vi skall återkomma till möjligheten att bedöma försökspersonernas "alternativutveckling" om inte försöket genomförts i ett senare avsnitt där vi gör ett mer systematiskt försök att kvantifiera försökseffekterna för de inplacerade.
7. VILKA GRUPPERS PROBLEM HAR VARIT SVÅRAST ATT LÖSA?
Försökserfarenheterna ifråga om de som avbrutit sina anställning— ar, behovet av uppföljningsinsatser, försöksmyndigheternas vilja att diskutera anställning för olika sökande osv, visar entydigt att socialmedicinska och psykiska handikapp är de som är svårast att bearbeta. Detta är på intet sätt förvånande. Det var genom- gående detta slag av problem som försöksmyndigheternas represen- tanter vid försökets inledning redovisade som de tyngsta och mest svårlösta vad gällde de redan anställda. Och det är en erfaren- het från andra sammanhang att personer med alkoholproblem utgör den största enskilda gruppen som personalläkare och personalkon- sulenter kommer i kontakt med.
Arbetssökande med missbruksproblem utgör ett så stort och arbets— krävande problem i rehabiliterings— och anpassningsverksamhet, att nya arbetsformer inom arbetsvård och företagshälsovård ter sig nödvändiga. När arbetstagare med alkoholbesvär hamnar utan— för arbetsmarknaden visar erfarenheter såväl som statistik, att vägen tillbaka till arbetslivet i regel blir oöverstigligt svår.
Genomgången av arbetsförmedlingens utredningsmaterial rörande de arbetssökande inom försöksgruppen med missbruks— och andra social- medicinska problem, visar på arbetsvårdsåtgärdernas otillräcklig- het för dessa grupper. Arbetssökande med alkoholbesvär uppträder som långa "följetonger" på arbetsförmedlingen där perioder av missbruk, vård och eventuella kortare arbeten vanligen i form av beredskapsarbete, avlöser varandra. Denna deprimerande och re- surskrävande rundgång har i många fall pågått i 10 år eller mer. Möjligheterna till en planmässig yrkesinriktad rehabilitering är i de flesta fall ytterligt små. Den vanligaste åtgärden för denna grupp är beredskapsarbete. En sådan arbetsplacering kan visser-
ligen lösa såväl bostadsfrågan som sysselsättningsfrågan till— fälligt, men fungerar sällan som en ingång till normalt arbets- liv. Den främsta slutsatsen av detta är att satsningen på före— byggande och tidigt insatta åtgärder inom företagen, måste öka kraftigt.
Mycket av förhållningssättet till missbruksproblem på arbets— platserna har av tradition präglats dels av säkerhetstänkande, dels av arbetsgivarnas "kontrollerande" åtgärder. System med varningar, suspensioner och i sista hand avsked vid alkolholmiss— bruk har varit många företags sätt att reagera på problemen. Un— der senare år, bl a i och med den tillkomna trygghetslagstift- ningen, har avsked pga alkolholmissbruk blivit en allt ovanligare företeelse. På den statliga sidan finns klart utsagt att alkohol— skador skall behandlas som alla andra fall av partiell arbetsför— het, dvs bli föremål för arbetsvårdande insatser med förtidspen- sion som en absolut sista lösning.
I den utsträckning arbetsgivarsynen på alkoholskador hos de an— ställda förändrats, bör också förutsättningar ha skapats för en öppnare diskussion omkring dessa problem. Under många år har an— ställda i gemen, ofta av missriktad lojalitet med sina arbets- kamrater, hållit personer med alkoholproblem ”om ryggen". Kon- taktmän och liknande som försökt skapa kontaktvägar mellan an— ställda med alkoholproblem och företagshälsovård eller vårdresur- ser utanför företaget, har ibland betraktats som "spritpoliser” och angivare. Att bli "uppkallad till en personalkonsulent” för samtal har många gånger setts som en polisiär åtgärd.
Det måste vara ett av de viktigaste områdena såväl för företags- hälsovård och personalfolk, som för de fackliga organisationerna att bearbeta resterna av denna föråldrade syn på alkoholfrågorna. Ett mer utvecklat samspel krävs dessutom mellan arbetsplats, före— tagshälsovård samt vårdorgan utanför företagen som t ex alkohol— polikliniker. Positiva erfarenheter från enskilda företags för- sök med kontaktpersoner i alkoholfrågor eller utvecklade "kon— taktkommittér" eller liknande i facklig regi, visar på vägar
till praktiska arbetsformer.
VAR GÅR GRÄNSEN IFRÅGA OM LÄGSTA ARBETSFÖRMÅGA SOM KAN UTNVTTJAS I DET REGULJÄRA ARBETSLIVET?
De arbetsmarknadspolitiska ambitionerna som de t ex formulerats i sysselsättningsutredningens betänkande ”Arbete åt handikappade" 60U l978:l4)dnnebär att alla människor skall ha rätt till någon form av sysselsättning. Gränsen för lägsta arbetsförmåga som mo- tiverar att samhället skall försöka lösa sysselsättningsfrågan för den enskilde individen, är mycket svår eller omöjlig att dra. Det kan ändå finnas anledning att seriöst och realistiskt disku- tera var gränsen går när det gäller möjligheterna att ordna me— ningsfull sysselsättning på den reguljära arbetsmarknaden.
Denna gränsdragning blir självklart ofta oerhört svår i det en- skilda fallet. Aven mycket gravt fysiskt handikappade människor t ex har många gånger en grundmurad arbetsvilja och en stark för— hoppning om att få ett "vanligt arbete". Denna djupt rotade ar- betsmoral som uppenbarligen ofta understöds av personal vid spe- cialskolor och olika rehabiliteringsinstitutioner, har inte all- tid motsvarighet i reella arbetsförutsättningar och arbetsmark— nadsförhållanden. Konfrontationen mot "verklighetens krav” kan därför bli till en svår process. För de svårt arbetshandikappade som under en ofta lång utbildnings— och rehabiliteringstid kan— ske upplevt det som en uttalad förväntning att de bör eftersträ- va (och att de kan få) en anställning på den öppna arbetsmarkna- den, kan sökandet efter arbetsmöjligheter bli till en smärtsam och utdragen ”verklighetsanpassning”.
Vivill inte här plädera för att man systematiskt skall söka "av— motivera" människor med små chanser till normalt förvärvsarbete, från att eftersträva ett sådant. Men det är viktigt att låta den enskilde individen få en "valfrihet” — förvisso ofta i mycket be— gränsad mening - mellan de olika möjligheter till utveckling som står henne till buds. För yngre svårt handikappade är det t ex naturligt att en betydande del av den rehabilitering som i och för sig kan ha arbete som yttersta mål , består i social trä- ning, samhällsorientering, utbildning eller andra områden som ofta pga långa vårdperioder eller annat blivit eftersatta. Det är angeläget att man redan i dessa mer eller mindre yrkesförbe- redande sammanhang, så snart som möjligt med en realistisk bild
av arbetsmarknadens krav i förhållande till individens förutsätt- ningar, ger ett korrekt underlag för t ex diskussioner om fram- tida yrkesinriktning. Yrkesutbildningar som bygger på felaktiga föreställningar om arbetslivets krav och inte av andra skäl kan ses som ett led i en positiv utveckling för individen, skulle kunna undvikas.
Självklart kan man i många fall inte göra någon säker långsiktig bedömning av en arbetshandikappads möjligheter att klara ett ar— bete på den reguljära arbetsmarknaden. Detta hindrar emellertid inte att en sådan bedömning måste göras vid det tillfälle då en arbetsplacering blir aktuell. När man från arbetsförmedlingen t ex låter aktualisera en sökande i en ANP—grupp så måste detta grundas på en realistisk bedömning av den sökandes möjligheter att klara ett arbete. Arbetsgivares samarbetsvilja i främjande- frågor får inte innebära att man på lösa grunder prövar arbets— handikappades arbetsförutsättningar t ex genom placering i halv— skyddad anställning. Arbetsförmedlingens förtroendekapital i AHP- gruppen förbrukas snart om antalet "misslyckanden” blir stort. I försöket har givits exempel på hur man lagt ned omfattande för— beredelser från ANP-gruppen för att kunna erbjuda anställning åt en sökande - som sedan slutat på egen begäran efter några få dagar. Även på de enskilda avdelningar inom försöksmyndigheterna där inplaceringar gjorts, har ”exemplets makt” varit stor. Miss- lyckanden i enskilda ärenden har vid några försöksmyndigheter präglat gemene mans såväl som chefers syn på anpassningsverksam- heten - ibland för lång tid.
8. ANP—GRUPPERNAS VERKSAMHET UNDER DEN ANDRA FÖRSÖKS— PERIODEN
Vid slutet av den första fasen av försöket, förutsågs att de ge— norförda nyanställningarna skulle kräva betydande uppföljnings- insatser. Dessutom bedömdes det som angeläget att ökat utrymme kunde ges åt ANP—gruppernas verksamhet riktad mot redan anställ- das förhållanden. Det är därför naturligt att nyanställnings- verksamheten blivit mer begränsad under den andra försöksperiod— en - samtidigt som interna anpassningsfrågor ägnats ökat intres- se inom främst de större försöksmyndigheterna.
I STORT SETT OFÖRÄNDRADE ARBETSFORMER
ANP—gruppernas verksamhet ifråga om sammanträdesfrekvens, ar— betsformer, partssammansättning m m har inte förändrats från den första försöksperioden i någon större utsträckning. Undantag från detta utgörs dock av postkontoret, Jönköping 1 och post— verkets industrier i Ulvsunda där ANP—gruppsverksamheten, mer eller mindre tillfälligt,avstannat. I de övriga försöksmyndig- heterna har man haft ungefär ett ANP—gruppssammanträde per må— nad. Arbetsutskottsarbetet har delvis bedrivits under mindre fasta former och i de flesta fall utan protokoll varför samman— trädesfrekvensen angivits med ca-siffror i några fall. I t ex länsstyrelsen i Jönköping har informella samarbete i form av telefonkontakter mellan arbetsförmedlingen och enskilda ANP- ledamöter helt ersatt arbetsutskottsverksamhet i fastare for- mer.
Anpassningsgruppernas arbetsformer under den andra försöksperio- den. Redovisning för perioden 15/10 1977 — 30/6 1978.
Antal Antal Antal närvarande samman- nya I genomsnitt träden ärenden . E Myndighet . :å é ' mm H—w I+) - ”* "*"" Sö 8» *” JTS % % -.— .—C .— .— aux r— .— g-P 58185 5— 8 O. _Om CL D. >»,GJ (US— L'r—J > 0 Z LP C E E_C L|_C> (# .O 1— =( (23 H 0
Piteå kommun
Jönköpings kommun 3 2 2 2 11 7 457 10 23 Lantbruksstyrelsen 3 l 2 8 7 2 5 l Länsstyrelsen l 4 l 2 8 10 l l Posten Jönköping 1 l 2 Postgirot 4 3 2 4 13 7 ”in- I”) #5 Postverkets Ind l 4 2 2 9 4 3
Statskontoret 2 4 2 3 II 7 5
NVANSTÄLLNINGSVERKSAMHET UNDER DEN ANDRA FÖRSÖKSPERIODEN
Nyanställningav arbetshandikappade har under den andra perioden främst skett vid postgirot och de två kommunerna. I tablån på denna sida redovisas också de inplaceringar som skett i försöket vid statskontoret, som redovisas separat i slutet av detta kapi- tel. Postgirot ANP-gruppsverksamhet har faktiskt kommit att do- mineras av nyanställningsfrågor även under den andra försöksperi— oden. Detta kan delvis tillskrivas att de olika parterna i ANP— gruppen vid slutet av den första försöksperioden, enade sig om en ungefärlig målsättning för den fortsatta nyanställningsverk- samheten. Ett sådant åtagande sågs av arbetsförmedlingens repre— sentant som en förutsättning för ett fortsatt mer omfattande en- gagemang i ANP-arbetet från förmedlingens sida.Dessutom har de interna frågorna t ex rörande omplacering, först mot slutet av försöket fått en mer fast plats i ANP—gruppens verksamhet och därmed börjat konkurrera om ANP—resurserna.
Kommunernas fortsatta nyanställningsarbete får ses mot bakgrund av de relativt måttliga resultaten under den första försökspe— rioden samt den betydligt längre "upparbetningsperioden" ifråga om fungerande arbetsformer, än vid övriga i allmänhet mindre och organisatoriskt mer lätthanterliga försöksmyndigheterna.
Nyanställningsärenden under perioden 15/10 1977 - 30/6 1978.
Därav nyanställningar
Försöks— myndighet
Fortf under handläggning Normal- anställning Halv- skyddat Företags— utbildning Vilande Avskrivna
Piteå kommmun Jönköpings kommun Lantbruksstyrelsen Länsstyrelsen
Postkontoret Jönköping 1
Postgirot
Postverkets industrier
Statskontoret
Totalt
Som framgår av sammanställningen har en större andel av de aktua- liserade ärendena lett till någon form av anställning, jämfört med den första försöksperiodens resultat. Det kan förklaras med att betingelserna för inplaceringsarbetet nu delvis varit gynn— sammare. Under den första försöksperioden eftersträvades en för— utsättningslös prövning av anställningsmöjligheterna för ett brett urval av arbetshandikappade. Urvalet av ärenden har under den andra perioden kunnat ske mer skräddarsytt utifrån arbets-
förmedlingstjänstemännens ökade kunskaper om försöksmyndigheter— na. Inom kommunerna har man dessutom tagit upp arbetssökande som för tillfället befunnit sig i beredskapsarbete inom respektive kommun.
Det minskade antalet ärenden har dessutom inneburit en kortare väntetid för de sökande innan deras anställningsmöjligheter kun- nat prövas. Därigenom har man inte ”hunnit” tappa ärenden på det sätt som skedde under den första försöksperioden då flera ären— den avskrevs under pågående handläggning, p g a att arbetsfrågan lösts på annat sätt. '
KOMMENTAR TILL INPLACERINGSRESULTATEN PITEÅ KOMMUN
En av de två halvskyddade anställningarna föregicks av vikariat medan den andra kom till stånd efter 3 månaders introduktionsut— bildning via 0T—kurs,(anpassningskurs för psykiskt handikappade)
JÖNKÖPINGS KOMMUN
De två som fått halvskyddad anställning är personer med social- medicinska/psykiska arbetshinder som sedan en längre tid haft beredskapsarbete inom kommunen. En person med reell miljöpraktik via arbetsvårdsinstitut beräknades övergå i halvskyddad anställ— ning efter försökstidens slut. En vikariatsanställning kunde ordnas genom att man plockade ihop en rad korta semestervikariat till en längre sammanhängande period. De två ärendena under hand— läggning gäller dels en 8 veckors ALU-praktik för att pröva för— utsättningarna för yrkesutbildning inom området dels ett kortare vikariat som prov av lämpligheten för det yrke som sökanden öns— kar.
LANTBRUKSSTYRELSEN
Arbetsförmedlingen aktualiserade 5 nyanställningsärenden under våren 1978 av vilka 2 ärenden efter förberedande diskussioner i ANP—gruppens arbetsutskott, fördes vidare till ANP—gruppen för behandling. Dessa ärenden befann sig vid försökets slut fortfar— ande på ett stadium av förberedande utredning.
LÄNSSTYRELSEN
Endast ett ärende har presenterats och gäller en omplacering från annan myndighet.
POSTGIROT
De som anställts via företagsutbildning/praktik har eller beräk- nas övergå till anställning i normalform. Av de 6 som anställts i halvskyddad form är 3 anställda via praktik i reell miljö i samband med arbetsprövning. Ytterligare ett prövningsärende var under handläggning vid försökets slut.3 nyaktualiserade ärenden avfördes, i 2 fall p g a att sökande tackade nej till erbjudna jobb (i ett fall vikariat) p g a annat arbete, och i ett fall efter en reell—miljöpraktik som avbröts på sökandens egen be— gäran med hänvisning till för tråkiga och stillasittande arbets— uppgifter.
POSTVERKETS INDUSTRIER
Den halvskyddade anställningen föregicks av en månads praktik i reell miljö via arbetsprövning. I praktikärendet är det fråga om utbildningspraktik via skola,som förberedelse för halvskyddad anställning.
INTERNA ÄRENDEN — OMPLACERINGSFRÅGOR
En viktig del av ANP—gruppernas arbete har bestått i att följa upp de nyanställningar av arbetshandikappade som skedde under den första försöksperioden. Dessa uppföljningsinsatser beskrevs i kapitel 5. ANP—gruppernas aktivitet vid postverkets industrier och framförallt postkontoret i Jönköping har visserligen varit mycket begränsad. Det hindrar inte att man även där ägnat avse— värda ansträngningar åt uppföljningen av de tidigare genomförda inplaceringarna. Detta har dock inte skett inom ramen för for- mella ANP-gruppssammanträden utan mer i löpande kontakter mellan olika ansvariga i anpassningsverksamheten.
OMPLACERINGSVERKSAMHET FRÄMST INOM KOMMUNERNA
Förutom inom kommunerna, har försöksmyndigheternas ANP—grupper endast i mindre utsträckning arbetat med omplaceringsfrågor för
tidigare anställda.
Vid LANTBRUKSSTVRELSEN har man behandlat två interna ärenden och arbetsförmedlingsrepresentanten har i ett av dessa fall föresla- git AMU—utbildning som förberedelse för senare omplacering.
Även vid LÄNSSTYRELSEN i Jönköpings län har två ärenden rörande redan anställda, behandlats i ANP-gruppen. Arbetsförmedlings— tjänstemannen har för en av dessa personer föreslagit prövning/ träning vid arbetsvårdsinstitut.
Vid POSTKONTORET I JÖNKÖPING har två omplaceringsärenden aktuali— serats genom att två anställda remitterats till arbetsförmedling- en från sjukhuskurator respektive försäkringskassa. Dessa ärenden har handlagts genom informella kontakter mellan arbetsförmedling— en och berörda parter inom postkontoret.
I ANP-gruppen vid POSTGIROT har visserligen ett antal ärenden rörande redan anställda aktualiserats i ANP—gruppen. Dessa har emellertid till stor del fått karaktär av "anmälningsärenden" och endast i liten utsträckning diskuterats i detalj i arbetsut- skottet som har det praktiska ansvaret för den övriga anpassnings— verksamheten.
Det är främst i KOMMUNERNA som omplaceringsfrågorna kommit att ta en större del av ANP-resurserna i anspråk och omplacerings— verksamheten där skall därför ägnas egna avsnitt.
OMPLACERINGSVERKSAMHET — JÖNKÖPINGS KOMMUN
Ett knappt 30-tal ”interna" anpassningsärenden har behandlats
i ANP-gruppen under den andra försöksperioden. Därav har 2 ärenden aktualiserats från arbetsförmedlingen — genom att kommunan— ställda gått direkt till förmedlingen för att söka nytt arbete eller utbildning.
Som ett led i försöken att finna fastare arbetsformer för att bättre klara den växande ärendevolymen har man utarbetat en "uppföljningsjournal" med vars hjälp ANP-ledamöterna på ett en- hetligt sätt kan följa och dokumentera ärendehandläggningen.
För varje nytt ärende som aktualiseras i gruppen, får ledamöter- na ett sådant journalblad med i förväg ifyllda uppgifter om de
aktuella personernas bakgrund ifråga om utbildning, ålder etc samt ifråga om deras arbetsönskemål. Efter att ha använts på för— sök en tid, ingår nu dessa journalblad i den normala rutinen.
Handläggningen av omplaceringsärenden under den andra försöks- perioden har resulterat i l4 omplaceringar varav ett tiotal inne— burit förflyttning till annan förvaltning. I några fall har än— vänts de särskilda omplaceringsmedel man har inom kommunen.
ANP-gruppen har i ökad utsträckning börjat utnyttja arbetsför- medlingens arbetsvårdsresurser för att lösa interna ärenden.
7 ärenden har under försöksperioden remitterats till arbetsför— medlingen, i 2 fall för prövning/träning, i 3 fall för utbild- ning av yrkesinriktad karaktär samt i 2 fall med mer allmänna utredande syften, varvid man i första hand föreslagit anlagsun— dersökning och arbetsvårdsutredning.
OMPLACERINGSÄRENDEN — PITEÅ KOMMUN
35 omplaceringsärenden har behandlats i ANP—gruppen under den andra försöksperioden.
Omplaceringsverksamheten skiljer sig på ett viktigt sätt från den man bedrivit i Jönköpings kommuns ANP-grupp. Man har nämlig- en i stor utsträckning arbetat med ärenden även i de fall lös— ningarna legat inom den förvaltning där vederbörande varit an- ställd. ANP-gruppen har emellertid vid försöksperiodens slut be- dömt att ökade krav måste ställas på de enskilda förvaltningar- na att i första hand försöka lösa frågorna inom respektive för— valtning på egen hand, innan ärendena remitteras till ANP-grupp- en.
ANP—gruppens handläggning har resulterat i omplacering till annat arbete i l7 fall varav det endast i ett mindre antal ären- den varit fråga om omplacering till annan förvaltning. I fem fall har ANP—behandlingen resulterat i tillrättalagda arbetsupp— gifter och/eller arbetstider.
Arbetsförmedlingens resurser har anlitats i fem ärenden. I ett ärende föregicks en omplacering av behandling på rygginstitut, i ett annat ärende där handläggningen resulterade i tillrättalagda arbetsförhållanden, genomfördes en anlagsundersökning. Två per- soner har remitterats till arbetsförmedlingen med rekommendation om arbetsprövning, medan en person har föreslagits ALU—kurs, an- lagsundersökning samt senare eventuellt grundskoleutbildning för att underlätta omskolning från tidigare arbete som bedöms olämp- ligt p g a fysiska besvär.
VRKESGRUPPER OCH ANPASSNINGSSVÅRIGHETER — SAMMA BILD INOM BÅDA KOMMUNERNA
De stora yrkesgrupperna bland omplaceringsärenden har i båda kommunerna varit hemsamariter, lokalvårdare och vårdbiträden. Det rör sig alltså om anställda med fysiskt påfrestande, tradi— tionella kvinnoyrken, som av olika skäl fått svårt att klara sina arbetsuppgifter. I Jönköping har dessa grupper tillsammans utgjort drygt hälften och i Piteå ca två tredjedelar av samtliga ärenden. Andra förekommande yrkesgrupper har varit chaufförer, vaktmästare/fastighetsskötare samt gatuarbetare.
De vanligaste arbetshindren har varit rygg— och ledbesvär. Andra orsaker till behov av omplacering eller andra anpassningsåtgärd- er har varit allergi, eksem, magbesvär, depression och alkohol— problem.
Även om personliga problem av psykisk eller socialmedicinsk
natur legat i botten på vissa av de ärenden där endast fysiska arbetshinder först redovisats, så står det klart att viktiga samband finns mellan arbetsförhållanden och hälsobesvär hos de anställda. Arbetsplatskartläggningarna av dessa typer av jobb visar på fysiska belastningar för yrkesutövarna som väl svarar mot de arbetshinder de omplaceringssökande redovisat. Lokalvår- darjobbet ger ofta begränsade kamratkontakter och därmed små möj— ligheter att hjälpa varandra med tunga arbetsmoment. Det har sto— ra inslag av stående och gående med många arbetsmoment som kräver ryggböjningar. Arbetet utförs ofta i lokaler med dålig framkomlighet och innebär återkommande, ibland tyngre, lyft.
Arbetet ger kontakt med allergena ämnen och innehåller i stor utsträckning ensidiga och uthållighetskrävande arbetsuppgifter.
Bilden från kartläggningen av andra traditionella kvinnOyrken som tycks "producera " många omplaceringsönskemål, tex hemsama— riter, ekonomibiträden och vårdbiträden, är snarlik.
INFORMATION TILL DE ANSTÄLLDA
Den information om anpassningsverksamheten som gavs till de än— ställda vid försökets upptakt har följts upp i mycket begränsad omfattning.
I Jönköpings kommuns personaltidning infördes under våren 1978 en längre artikel om nyanställnings— och omplaceringsfrågor. Personalkonsulenten redogjorde för svårigheterna i omplacerings— verksamheten medan två fackliga företrädare som medverkat i ANP— gruppen under försöket, gav sin syn på nyanställningsfrågorna.
I lantbruksstyrelsens informationsblad till personalen medverka- de ANP—gruppens sekreterare i ett nummer under våren och påminde i en kortare artikel om ANP-gruppens uppgifter inom myndigheten, att medlemmarna har tystnadsplikt och att berörda personer har rätt att närvara när deras ärenden behandlas.
Inom postgirot anordnades i mitten av april l978 ett internt seminarium i anslutning till försöksverksamheten med information om arbetsmarknadsläget, försöksarbetets praktiska former m m. Kallade var direktionen, sektionschefer, driftsenhetschefer, fackliga representanter samt de externa försöksintressenterna.
I samband med de uppföljningskonferenser som anordnades med för— söksmyndigheterna under våren 1978, pekade flertalet myndighe— ters representanter på svårigheterna att informera de anställ— da i anpassningsfrågorna. Vid flertalet myndigheter bedöms också i slutet av försöket kunskaperna om ANP—gruppens existens eller åtminstone om dess arbetssätt och funktion, som mycket begränsa- de bland dem som inte mer direkt kommit i kontakt med ANP-grup- pernas verksamhet.
Behovet av att utveckla nya informationshjälpmedel förefaller vara stort. Den film "Vem är jobbet" som framtagits i samband med sysselsättningsutredningens försök i samarbete med Volvo har utgjort ett välkommet bidrag till arbetsförmedlingen infor- mationshjälpmedel. Vid några av försöksmyndigheterna där den vi- sats har man dock anmärkt att filmen är så verkstadsanknuten att det varit svårt att överföra problemställningarna till den egna arbetsplatsen.
UTBILDNING INOM ANP-GRUPPERNA
Flera av ANP—grupperna har för att bygga på sina kunskaper genom— fört studiebesök av olika slag. Länsstyrelsen och lantbruksstyrel— sen i Jönköping hör till de aktivare försöksmyndigheterna i detta avseende och studiebesök har genomförts vid AMU—center, lasa- rettets rehabiliteringsklinik och psykotekniska institutet. Med— lemmarna i länsstyrelsen ANP-grupp har också besökt en utställ- ning om handikapphjälpmedel. Genom personalkonsulentens försorg har anordnats filmvisning i de båda ANP-grupperna, med efterfölj— ande diskussion. Vid lantbruksstyrelsens ANP—grupp har man också haft en särskild genomgång av vissa bidragsregler samt SPN 5 an— visningar för anpassningsverksamhet vid statliga myndigheter.
Som ett uppslag till andra typer av utbildning för ANP—grupper kan också nämnas att vid länsstyrelsen,förslag väckts om att he- la ANP—gruppen skall anmälas till en av LON anordnad kurs i grupputveckling på sammanlagt 8 dagar.
Representanter från Jönköpings kommuns ANP-grupp har deltagit i en sammankomst anordnad av HCK och DHR där sysselsättnings— utredningens verksamhet diskuterades. Dessutom har ANP—gruppen genomfört ett studiebesök vid sjukhusets rehabiliteringsklinik.
Representanter för arbetsförmedlingen och anpassningsgrupperna vid försöksmyndigheterna i Jönköping med undantag för postkon- toret har också deltagit i en av AMS anordnad kurs i anpassnings— frågor.
Postgirot sände under våren 1978 två deltagare till en av Lan an- ordnad kurs för arbetsledare i företag med personer anställda i halvskyddad verksamhet — en kursform som uppskattades.
Ledamöter i ANP-gruppen vid postverkets industrier i Ulvsunda genomförde under våren 1978 ett studiebesök i Göteborg där man studerade verksamheten i den s k "Signalgruppen" vid Götaverken - en verksamhet som drivs på fackligt initiativ för att stödja anställda med alkoholbesvär.
ARBETSMILJÖARBETE
Vid sidan av anpassningsåtgärderna för de nyanställda arbets— handikappade, har ANP—grupperna endast i begränsad omfattning vidtagit åtgärder för att påverka arbetsmiljö och arbetsutform— ning så att bättre arbetsmöjligheter för arbetshandikappade kan skapas.
Några exempel på påbörjade eller planerade "arbetsmiljöprojekt" finns dock.
I Piteå kommuns ANP-grupp har man vid flera tillfällen diskute— rat nödvändigheten av att göra en översyn av arbets— och miljö— förhållanden för lokalvårdare och hemsamariter. En tid efter den formella försöksperiodens slut uppdrog ANP-gruppen också for— mellt åt den centrala skyddskommitten — efter förslag från SKTF - att göra en sådan undersökning. Även förskollärarna inbegreps i detta uppdrag.
I lantbruksstyrelsens ANP-grupp har man behandlat arbetssitua— tionen vid styrelsens telefonväxel och reception samt beslutat om en inventering av lämpliga arbetsuppgifter som kan komplette— ra receptionstjänsten. Dessutom har genom ANP—gruppens försorg genomförts en översyn av arbetsrutinerna inom styrelsens ser— viceenhet.
Under hösten 1977 påbörjades på initiativ av de fackliga repre— sentanterna i ANP—gruppen vid postverkets industrier, en prob— leminventering vid en avdelning där man sedan tidigare haft mil— jö- och personalproblem. En redovisning av denna inventering om-
fattade enrad punkter; arbetsuppgifter, lokaler, maskinutrust- ning, personalsammansättning och arbetsorganisation samt perso— nalpolitiska frågeställningar t ex ifråga om utvecklingsmöjlig— heter, som berörde avdelningen. Det fortsatta arbetet med detta projekt har emellertid liksom ANP—arbetet i övrigt, i stort sett varit vilande under den senare delen av försöksperioden.
HUR VÄL HAR ANP-VERKSAMHETEN ETABLERATS?
ANP—gruppernas verksamhet under den andra försöksperioden har mer eller mindre avstannat vid postverkets industrier och fram— förallt vid postkontoret i Jönköping.
För postkontoret gäller att man redan i försökets inledning redo- visade att man sedan tidigare på ett effektivt sätt handlagt an- passningsfrågorna utanför ANP—gruppen. Det är därför inte för- vånande att man under den andra försöksperioden då arbetsförmed— lingen inte aktualiserat nyanställningsärenden, återgått till de tidigare mer informella arbetsformerna.
Vid postverkets industrier har en viktig förklaring till den be- gränsade ANP-gruppsaktiviteten varit att man haft ett pågående omorganisationsarbete som inneburit en viss osäkerhet omkring personalfunktionens framtida organisation. Även andra delar av verksamheten har varit föremål för organisationsförändringar vilket tagit flera av ANP-ledamöternas tid i anspråk. En mer ”negativ" orsak tycks ha legat i att de tidigare mycket aktiva fackliga ANP—ledamöterna i viss utsträckning ansett sig sakna ordentligt praktiskt stöd för sin verksamhet från den egna fack- organisationen. Något eller några av de inplaceringsärenden som krävt stora uppföljningsinsatser och förorsakat problem på en— skilda avdelningar, tycks ha bidragit till att framkalla nega- tiva attityder till nyanställningsverksamheten.
Vid de övriga försöksmyndigheterna har man haft en betydande ANP- gruppsverksamhet även under den andra försöksperioden.
ANP—gruppen vid lantbruksstyrelsen har haft ungefär månadsvisa sammanträden varvid man bl a svarat för en systematisk uppfölj- ning av de som nyanställts genom försöket. Personalkonsulenten
som engagerades i samband med försöket, har blivit till en vik— tig ”motor" i arbetet och arbetsförmedlingens representant har fortsatt att medverka ungefär i samma omfattning som tidigare.
Även i länsstyrelsen har man fortsatt att arbeta i ungefär samma former som under den första försöksperioden. Gruppen har dock fått vidkännas en påtaglig försvagning i och med att man under slutet av försöket inte kunnat ta i anspråk den för försöket deltidsengagerade personalkonsulenten på samma sätt som tidigare.
Såväl i lantbruksstyrelsen som länsstyrelsen bedömer man att de anställda i stort fortfarande har bristfälliga kunskaper om ANP— gruppens existens eller åtminstone om dess arbetsformer.
I försökskommunerna har ANP—gruppernas funktion i omplacerings- ärenden utvecklats och dominerat verksamheten. Trots den fort— farande begränsade nyrekryteringen, bör de utvecklade arbetsfor— merna för ANP—grupperna ändå kunna innebära att deras funk—
tion som kontaktyta och samarbetsorgan i förhållande till ar— betsförmedlingen har förbättrats med de resultat detta kan ge på sikt. Man har i ökad utsträckning börjat anlita arbetsför- medlingens särskilda resurser för svårlösta interna anpassnings- ärenden. Detta bör även ge förutsättningar för en förbättrad samordning mellan de arbetsmarknadspolitiska och personalpoli- tiska hjälpmedlen. Möjligheterna att från arbetsförmedlingen göra konstruktiva insatser blir betydligt större om en förbätt- rad löpande uppföljning kan komma till stånd inom kommunerna - som bl a innebär att kommunanställda inte remitteras till arbets— förmedlingen ”bakvägen" t ex på remiss från försäkringskassan eller sjukhus.
Ett av de största problemen i kommunernas ANP-verksamhet har gällt att nå ut till de anställda i stort med information om ANP—gruppen. Kunskaperna hos arbetsledare och chefer varierar
- liksom det praktiska stödet för verksamheten. I Piteå bedömde man vid uppföljningskonferensen under våren 1978, att ANP—grup- pens status fortfarande är låg och att man i mycket utgör en grupp som arbetar isolerat från den övriga organisationen. Pro— blemen i Jönköpings kommun har varit likartade.
Vid postgirot har ANP-verksamheten även under den andra försöks- perioden dominerats av nyanställningsärenden. De tidigare utveck- lade arbetsformerna i ANP-gruppen och framförallt dess arbetsut- skott, har drivits vidare. Bemanningen på nyckelposterna i ar— betsutskottet har varit oförändrad, frånsett att arbetsförmeåing- ens huvudansvarige representant ersatts av en annan arbetsför- medlingstjänsteman. Postgirots ambitiösa medverkan i försöket kan gärna framställas som ett mönster för nyanställningsverksam— het inom den statliga sektorn — och har redan till viss del bli- vit det. Arbetsutskottets ledamöter har nämligen i stor utsträck- ning fått medverka i artiklar omkring anpassningsfrågor, som in— formatörer vid studiebesök och i utbildningssammmanhang m m.
Vid försökets slut har beslutats om en permanentning av den för— söksorganisation för ANP—verksamheten som fungerat under ca 1,5 år. Arbetsutskottet knyts formellt till rekryteringsavdelningen genom att ANP—gruppens sekreterarfunktion förläggs dit. Den sto— ra ANP-gruppen skall fortsättningsvis sammanträda mindre ofta och då förträdelsevis ägna sig åt frågor av principiell vikt. Företrädare för postgiroskolan, informationsenheten och andra i ANP-gruppen under försöket tillfälligt representerade funktioner, skall adjungeras till gruppen vid behov.
ANP-gruppen har under försöksperioden endast i liten utsträck- ning arbetat med omplaceringsfrågor. Detta kan främst förklaras med att man inom postgirot har tre personalkonsultenter samt en administrativ tjänsteman med ansvar för omplaceringsfrågor. Man har därför klarat en stor del av omplaceringsfrågorna utan sär- skild beredning i ANP-gruppen. Vid försöksperiodens slut har dock arbetsutskottets ordförande, tillika rekryteringschefen, föreslagit att ANP—gruppen och dess arbetsutskott skall ges en mer uttalad funktion i svårare interna anpassningsärenden. Per- sonalkonsulenterna och den omplaceringsansvarige tjänstemannen har uppmanats att i större utsträckning till ANP—gruppen anmäla de ärenden som trots en längre tids handläggning inte kunnat bringas till någon lämplig lösning.
Motivet för en intergrering av om— och inplaceringsfrågornas handläggning är uppenbar. Det är i stor utsträckning fråga om
likartade problemställningar, och gemensamma rutiner bör därför kunna effektivisera verksamheten. Inte minst de fackliga ANP— representanterna med sina upparbetade kontakter med enskilda av— delningar, bör kunna bli till en värdefull resurs i omplacerings- arbetet, t ex vid kontakter med och information till tilltänkta omplaceringsavdelningar. Man kan följaktligen bedöma att ANP- gruppsverksamheten på detta sätt blivit till en inkörsport för ökad samordning av anpassningsverksamheten inom företaget.
Avgörande för det framgångsrika arbetet vid postgirot har för- utom de ansvarigas engagemang, varit de avsevärda befogenheter som ANP—gruppen och därmed arbetsutskottet kunnat arbeta med. Stödet från arbetsledare och enhetschefer anses också ha varit
gott om än med vissa undantag, medan inställningen från en del högre chefer varit mer tveksam.
De anställda i gemen anses visserligen ha otillräckliga kunskap— er om ANP—gruppens verksamhet men i de fall anställda berörts direkt av nyanställningar av arbetshandikappade, har inställnin- gen till och stödet för verksamheten i stort, varit anmärknings- värt positiv.
FÖRSÖKET VID STATSKONTORET — ANNORLUNDA UPPLÄGGNING
Vi har hittills endast sparsamt refererat till försöket vid statskontoret. Anledningen är att uppläggningen och tidsplane- ringen skiljt sig kraftigt åt från vad som gällt vid övriga för- söksmyndigheter. Här kan endast huvuddragen i försöket summeras.
De inledande diskussionerna och förberedelserna inför inplace— ringsarbetet kom igång först under våren 1977. Någon arbetsplats- kartläggning genomfördes inte. För att få underlag för urvalet av sökande gjorde i stället representanter för sysselsättnings— utredningen och arbetsförmedlingen en inventering på enskilda avdelningar av möjligheterna att anställa arbetshandikappade. Statskontoret domineras av projektverksamhet (2/3 av de anställ— da är handläggare) som bl a innebär att ca 20 % av samtliga an— ställda varje år placeras om till nya projekt. Inventeringen avsåg därför inte väldefinierade arbetsuppgifter utan vilka projekt/avdelningar som var positiva till att bli mottagar—
grupper och som hade tillräckliga handledarresurser.
Ungefär samtidigt med detta togs ett tiotal ärenden vid arbets- förmedlingen ut för intervju med de i försöket engagerade insti— tutspsykologerna.
Under den inledande perioden av förberedande diskussioner hölls ett antal möten vid statskontoret,delvis i ANP—gruppsform, som dels ägnades åt arbetsförmedlingsinformation om läget för de arbetshandikappade etc, dels ägnades åt "förpostfäktningar” in- för det praktiska inplaceringsarbetet. Begreppsförvirringen var på många sätt stor. Arbetsförmedlingens och försöksledningens representanter fann det svårt att få ett klart grepp om vilka arbetsuppgifter som kunde erbjudas. Viss diskussion ägnades visserligen åt möjligheten att placera in desökande på arbets- uppgifter som "projektassistent" där möjlighet till gradvis ut— veckling och inslussning i organisationen skulle ges. Dessa tan— kegångar blev emellertid så småningom inaktuella genom att de sökande som arbetsförmedlingen presenterade var överkvalificera- de för sådana uppgifter. Samtidigt visade statskontorets repre- sentanter efterhand viss otålighet över de till stor del teore— tiska diskussionerna. Man tryckte på vikten av personlig kontakt med de sökande. En tvistefråga gällde också i vilken mån kvanti— tativa målsättningar för inplaceringsarbetet hade ställts upp eller ej. Myndighetsrepresentanterna höll fast vid vad som man hävdade varit det ursprungliga åtagandet, nämligen att anställa 3-5 personer.
Anpaaaningagnappen vid statskontoret hade före försöket endast varit en "papperskonstruktion" utan någon egentlig verksamhet. Personalfrågorna handlades av personalavdelningen - med personal— inflytande inom MBL:s ram genom veckovisa personalkonseljer. (Personalkonsulentresurser saknas inom statskontoret). Denna ar— betsform ansågs genom den begränsade personalstorleken (ca 300) ha fungerat väl även för interna anpassningsärenden varför man inte utan vidare såg att ANP—gruppskonstruktionen kunde motive- ras för statskontorets del. Tveksamheten inför ANP—gruppens funk— tion uttrycktes främst från myndighetsrepresentanternas sida, men även de fackliga representanterna visade en viss villrådig-
het. Detta förstärktes av att de inledande ANP-gruppssammanträ- dena blev till stora gruppträffar med representanter för arbets- förmedlingen/Lan och försöksledningen samt en rad statskontors-
representanter vid sidan av de ordinarie ANP-ledamöterna. Roll-
fördelningen mellan de olika intressenterna utifrån var desstuom oklar.
ANP-gruppens svaga ställning innebar svårigheter att med gruppen som bakgrund backa upp en genomslagskraftig information. Informa- tionsinsatserna - där även bl a en av arbetsförmedlingen enga— gerad psykolog deltog - försvårades dessutom av personalens rör- lighet i form av projektarbete inom andra myndigheter.
För att ge en klarare bild av vilka sökande de allmänna diskus- sionerna egentligen gällde, presenterade arbetsförmedlingen fem manliga sökande i åldern 38-55 år. Samtliga hade kvalificerad, främst företagsekonomisk utbildning och likaledes kvalificerade yrkeserfarenheter, dock ej från statlig anställning. De sökandes arbetshandikapp bestod till stor del av en kombination av ålder och specialisering som gjort det svårt att finna lämpliga ”in- gångsjobb” efter att man av olika skäl slutat tidigare anställ- ningar eller att den egna verksamheten inte längre varit bär- kraftig. Registrerade arbetshandikapp var rörelsehinder (l), psykiska arbetshandikapp (1) samt övriga somatiska handikapp(3). Gruppen är sannolikt representativ för en betydligt större grupp äldre långtidsarbetslösa som ej formellt registrerats som arbets— handikappade.
Initiativet i det fortsatta arbetet togs därefter över av per— sonalfunktionen som tryckte på vikten av att man tillämpade den normala rekryteringsgången. Man pekade också på de goda förut- sättningar som projektorganisationen gav att anpassa arbetsupp— gifter till de sökandes förutsättningar och önskemål. De sökan- de inbjöds till studiebesök och intervjuer med fackrepresentant- er och personalfunktionens tjänstemän. Efter att man på detta sätt pejlat de sökandes intresseinriktning, föreslog personal- chefen en placering. Förslaget framfördes till berörd avdelnings— chef som sedan i sin tur intervjuade den sökande.
I och med att denna grupp av sökande presenterats (en av de först aktualiseradeföll bort och ersattes med en annan sökande) var man från arbetsgivarsidan inte längre villig att diskutera några av de ytterligare sökande som intervjuats vid arbetsför- medlingen med sikte på försöket. Man hänvisade till det tidigare diskuterade "taket" på fem personer. Först efter en längre tids uppföljning av den första inplaceringsgruppen kunde man avgöra om man hade resurser för att göra nya åtaganden.
Dessa fem sökande som arbetsförmedlingen först presenterat blev därför också de som anställdes vid statskontoret - samtliga i byrådirektörstjänster efter sedvanlig prövning med hänsyn till kvalifikationer. Vid tillsättningarna som skedde i slutet av hösten 1978, begärdes i samtliga fem fall ersättning enligt reg— lerna för halvskyddad anställning.
Efter anställningarnas början vidtogs olika introduktions- och utbildningsinsatser som led i statskontorets normala rutiner. Dessutom lät bl a personalenhetens ANP—gruppsrepresentant själv anordna en "studiecirkel" (5 möten) för de nyanställda.
Lanzs ansvarige tjänsteman i försöket ordnade dessutom ungefär månadsvisa sammankomster för de nyanställda. Då diskuterades de nyanställdas erfarenheter från introduktionen, arbetsuppgifter etc.De problem som redovisades gällde framförallt svårigheterna att "komma in i organisationen" och få fast tilldelade arbets— uppgifter på sikt. Splittring mellan olika projekt, osäkerhet om det egna projektets framtid, brist på tillräckligt kvalificerade arbetsuppgifter, svårigheter att komma in i slutna smågruppers gemenskap, var några omständigheter som nämndes under den första tiden. Dessa svårigheter kan till stor del ses som en naturlig följd av de anställdas specialiserade bakgrund och den delvis mindre strukturerade verksamheten inom delar av statskontoret, där det ankommer på de anställda själva att bevaka sina intres- sen vid övergång till nya projekt etc.
Vid försöketsslut i juni 1978 befann sig fyra av de fem inplace— rade kvar i arbete inom statskontoret, därav en med reducerad arbetstid p g a andra uppdrag. För den femte personen hade man
efter vissa psykiska sjukdomsbesvär med senare sjukskrivning, bedömt att omplacering till annan statlig myndighet var ett bättre alternativ än återgång till den gamla arbetsplatsen på statskontoret.
Vid den uppföljningskonferens våren l978 som anordnades för för- söksmyndigheterna i Stockholm, bedömde personalavdelningens rep- resentant i ANP-gruppen att denna fortfarande bara fungerade "på papperet". Stödet från högre chefer till ANP—verksamheten hade varit bristfälligt medan de anställda i stort visserligen givit den principiellt stöd men detta hade tagit sig små uttryck i praktiken.
Som de största problemen i inplaceringsarbetet nämndes:
- prioriteringssvårigheter mellan "social tjänst" och projektarbete
- brist på lämpliga tjänster, fåtal stabila funktioner p g a projektorganisationen — svårigheter ge inplace- rade en fast organisation och social struktur i om- givningen
- ovilja att ta emot sökande i arbetsgrupperna
— dålig information om arbetshandikappen till arbets— grupperna
- kontaktproblem mellan statskontoret och försöksled- ningen; man ansåg bl a att arbetsförmedlingen redan på förhand givit de sökande förespeglingar om än— ställning vid statskontoret — varför någon förut- sättningslös bedömning av möjligheterna att ta fram lämpliga arbetsuppgifter vid statskontoret egentligen inte kunde göras.
Slutligen bör nämnas att ST-avdelningen vid stats— kontoret under försöksperioden påbörjat ett arbete med att ta fram underlag för ett fackligt handlingsprogram för anpass— ningsfrågorna. En särskild arbetsmiljögrupp med 7 ledamöter, varav 2 ANP—representanter, har distribuerat en diskussions—PM till de enskilda avdelningarna. ANP—gruppens tidigare mycket begränsade verksamhet har varit en av drivkrafterna bakom denna verksamhet. Efter försökets slut har ansatser gjorts - bl a efter de fackliga företrädarnas initiativ - att ge ANP—gruppen mer strukturerade uppgifter för statskontorets interna anpass- ningsfrågor.
9—13. ALLMÄN DISKUSSION. SLUTSATSER OCH FÖRSLAG
Försöksverksamheten har främst syftat till att belysa hur förut— sättningar kan skapas för en fungerande ANP—gruppsverksamhet inom den offentliga sektorn. I försöket har visserligen gjorts en mar— kerad prioritering av nyanställningsfrågorna. Men målsättningen har inte formulerats som en fråga om att uppnå så stort antal in— placeringar som möjligt. Även om många av de praktiskt ansvariga för försöksarbetetinom myndigheter och från arbetsförmedlingarna varit påtagligt "resultatorienterade", så här frågan om lämpliga metoder och hjälpmedel i främjandearbetet varit central.
Vi skall därför i de avslutande kapitlen främst ägna oss åt all- männa frågeställningar rörande ANP-arbetets organisation, förut— sättningar; "lönsamhet" och liknande. Vissa frågeställningar be- handlas mer kortfattat i denna rapport än vad deras betydelse egentligen skulle motivera eftersom de diskuterats ingående i den första rapporten från försöket.
Redovisningen av försökets allmänna erfarenheter har delats in i 5 kapitel.
I kapitel 9 diskuteras ANP-gruppernas uppgifter vid sidan av nyan— ställnings— och omplaceringsverksamhet. Exempel ges på områden där ANP—gruppen kan verka för allmänt bättre förutsättningar för anställning av arbetshandikappade.
Kapitel IO ägnas åt frågor omkring anpassningsarbetets organisa— tion och resurskrav.
Kapitel 11 innehåller en redovisning av erfarenheterna från till-
lämpningen av de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen, inklusive de särskilda hjälpmedelsformer som prövats i försöket.
Kapitel 12 består av ett försök till en kvantifiering av inplace- ringsarbetets konsekvenser som kan ligga till grund för en eko- nomisk utvärdering av försöket.
I kapitel 13 slutligen summeras i punktform de problem i ANP— gruppsverksamheten som försöksmyndigheternas representanter redovisat som särskilt viktiga. Förslag till åtgärder ges också.
9. GENERELLA ÅTGÄRDER
En av ANP—gruppens viktigaste uppgifter är att verka för åtgärder som allmänt kan förbättra förutsättningarna för anställning av äldre och arbetshandikappade. Det är inte minst fråga om förebyg- gande insatser.
Vi har tidigare pekat på risken för att mångfalden av akuta "per— sonärenden” inte ger utrymme för att analysera mönstren i problem- ställningarna eller möjligheterna till förebyggande insatser. En ANP—grupp tvingas dessutom ofta betrakta teknologiska, ekonomiska och organisatoriska förhållanden som i stor utsträckning givna, och därför hänvisas till ettindividcentrerat arbetssätt. Tillsam— mans med resursbrist och kanske ett traditionsbundet arbetssätt, kan detta innebära att man i hög grad tillgriper "passiva lösning- ar” på anpassningsproblemen. Det kan innebära att omplaceringar får ersätta analys av och insatser mot problemens verkliga orsak— er. Alltför sällan ställer man då frågan om det är "fel” på män— niskan eller jobbet - även om man nog många gånger har på känn
att det är jobbet som har de allvarliga bristerna.
Vi ska i detta avsnitt diskutera några områden på vilka en ANP— grupp kan verka för att skapa allmänt bättre förutsättningar för trygg och lämplig anställning — såväl för redan anställda som för arbetssökande med arbetshandikapp.
ATT ANPASSA ARBETSPLATSEN
"Det åligger arbetsgivaren att taga hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planlägg- ning och anordnande skall beaktas att människors förutsätt— ningar att utföra arbetsuppgifter är olika." ( Arbetsmiljölagen , 3:e kap., å3)
Den kanske vanligaste strategin för anpassning av arbetsmil;öntill förutsättningar och krav hos arbetstagare som i någon mening inte klarar arbetets krav, är att utveckla "skräddarsydda lösningar” för den enskilde individen. Tekniska anordningar, omfördeln ng av arbetsuppgifter är exempel på lösningar som ibland kan v*sa sig vara så effektiva eller värdefulla på annat sätt, att de oclså sprids till andra anställda. Detta sätt att arbeta med arbetsmil— jöns anpassning är väl motiverat då det t ex rör sig om en enstäHd som pga uppkommet handikapp fått svårigheter att klara sina invan da arbetsuppgifter.Men det finns samtidigt en risk för att Lppre— pade punktinsatser av detta slag i längden blir mycket resurskrä- vande.De skräddarsydda lösningarna kan snabbt bli inaktuella genom t ex förändringar i verksamheten eller genom att den berörde slu— tar sin anställning. Man kan dessutom anta att benägenheten inte blir så stor att uppmuntra en anställd med särskilt anpassace ar— betsförutsättningar, att söka sig till andra och kanske mer utveck— lande arbetsuppgifter. Dessutom kan särlösningar för enskilca per— soner öka risken för negativa attityder från omgivningen i cen mån de t ex innebär omfördelning av arbetsuppgifter.
En kompletterande och på sikt effektivare strategi i arbetsmiljö— arbetet borde därför vara att på olika sätt utveckla flexibili— teten ifråga om de miljöbetingelser och andra arbetskrav där
man av erfarenhet vet att de anställdas önskemål är svåra att tillgodose. Det kan t ex gälla att inventera möjligheterna till varierande arbetstider, omfördelning av arbetsuppgifter, alter- nativa arbetsmetoder, arbetsställningar osv.
På många områden kan en rad kunskaper från undersökningar av sambandinellan arbetsförhållandenoch anpassningsproblem, ligga till grund för arbetsmiljöinsatser. Enformiga, tunga, smutsiga etc jobb är negativa för de flesta. Att bearbeta sådana problem faller i första hand inom skyddskommittérnas område.
Många anpassningsproblem på en arbetsplats har emellertid betyd- ligt mer komplicerade och mindre påtagliga orsaker. Det faktum att möjligheterna till bidrag för kollektivt förberedande in— satser inte utnyttjats i försöket illustrerar delvis de sär— skilda svårigheterna i icke industriellt arbete att finna kon- struktiva former för arbetsmiljöarbetet. Generella arbetsmiljö—
förbättringar som inte endast består i modifieringar av den fy- siska miljön kräver en ingående analys av arbetsorganisation och arbetsmetodik. Att kartlägga möjligheterna till t ex omfördel— ning av arbetsuppgifter, alternativa arbetsrutiner, möjligheter att dela på befattningar osv. Detta är insatser som åtminstone inte ANP-grupperna i försöket klarat jämsides med den övriga verksamheten. Dessutom kräver sådana förändringsprojekt i många fall medverkan av kompetens (inom eller utom företaget) inom om— rådet organisationsutveckling. Något sådant utvecklat samarbete — t ex med försöksmyndigheternas egna organisations— och ratio— naliseringsexperter, har inte kommit till stånd. De tjänstemän som besitter denna typ av kompetens har dessutom normalt målsätt— ningar för Sin verksamhet som till avsevärd del får negativa effekter på de arbetshandikappades möjligheter till lämpligt ar— bete. Rationalisering och standardisering har i försöksmyndig— heter nämnts som viktiga utvecklingslinjer som försvårar anpass— ningsarbetet.
Slutsatsen blir främst att man måste försöka bygga in ”sociala målsättningar" i organisationsarbetet. Dessutom blir det viktigt för den framtida utvecklingen av företagshälsovården och anpass— ningsverksamheten att inte bara resurser för tekniska särlösning- ar och arbetshygien byggs in i verksamheten utan även kompetens inom områden som organisationsutveckling och andra former av tillämpad beteendevetenskap.
ATT UNDERLÄTTA DEN INTERNA RÖRLIGHETEN
Ett annat viktigt område för "generella insatser” i anpassnings— arbetet, gäller förutsättningarna för den interna rörligheten. Detta är dels en fråga om hur välutvecklad personalpolitiken är inom områden som utbildning och utvecklingsmöjligheter inom or- ganisationen. Dels gäller det att finna former för handläggning av omplaceringsfrågorna som verkligen är accepterade i organisa— tionens olika delar.1nom många typer av verksamhet har de ansva- rigas uppfattningar om att krav på 100 %-ig arbetsförmåga måste gälla inom det egna området, förhindrat "genombrott” till nya placeringslösningar. Alltför ofta hänvisas man därför till vissa standardlösningar med placeringar i ett begränsat antal yrkes— och verksamhetsområden.
Problemet med en begränsad rörlighet mellan yrken och avdelning- ar/förvaltningar är av betydelse såväl för om— som inplacerings- verksamhet. På den statliga sidan där vikten av koncerntänkande ofta framhålls - på liknande sätt som inom kommuner vad gäller förhållandet mellan enskilda förvaltningar - skulle en ökad sats- ning på rörlighet även mellan myndigheter och verk vara av värde. På detta sätt förbättrade utvecklingsmöjligheter för de anställ- da skulle kunna ge större utrymme för en aktiv placeringspolitik med särskilda hänsyn till äldres och arbetshandikappades förut- sättningar.
ATT BVGGA UPP HANDLEDAR- OCH KONTAKTMANNASKAP
De diskussioner som förts inom ANP—grupperna omkring möjlighet— erna till nyanställningar av arbetshandikappade på olika avdel- ningar, har ofta kommit att lika mycket ägnas åt var man kunnat finna en "lämplig person" som åt själva arbetsuppgifternas art. Detta visar på behovet av ett mer systematiskt uppbyggt handle— dar- och kontaktmannaskap på arbetsplatsen. Ett sådant nät vore av värde, inte bara för nyanställda som kan bedömas vara i behov av särskilda stödinsatser, utan lika mycket för redan anställda t ex i samband med omplaceringar.
När det gäller uppföljning av (ny-)anställda med kända arbetshan- dikapp kan personalkonsulenter och motsvarande, vara en viktig resurs. I kapitel 5 beskrevs personalkonsulenternas betydelse- fulla insatser i mer komplicerade nyanställningsärenden. Dessa insatser har till avsevärd del varit av kurativt slag och bl a byggt på de kunskaper om och kontakter med de nyanställda som fåtts redan i samband med ANP-gruppens inplaceringsförberedelser.
För att en personalkonsulent också ska kunna fylla behovet av fortlöpande uppföljning av såväl nyanställda som tidigare an- ställda med arbetshandikapp, ställs krav på organisationskunskap och att hans/hennes verksamhet är accepterad på de enskilda av— delningarna. Under sådana betingelser och förutsatt att det finns fungerande kontaktkanaler till personalkonsulenten, kan denne såväl bearbeta den enskildes problem som gå in i arbets- grupper och t ex förebygga tendenser till utstötning eller
andra relationsproblem.
I större svåröverskådliga organisationer är emellertid förutsätt— ningarna för ett sådant arbetssätt ofta mindre goda. Så har t ex personalkonsulenterna i postgirot upprepade gånger efterlyst större samarbetsvilja från enskilda avdelningar ifråga om att få grepp om och hitta vägar att i tid angripa problem i arbetsmiljö och hos anställda.
Missriktad lojalitet från arbetskamrater kan bidra till att miss— bruks- och även andra sociala problem ”tillåts" utvecklas så långt att problemen när de väl när personalkonsulent, anpassnings- grupp, företagsläkare m fl, nästan är omöjliga att bearbeta på ett framgångsrikt sätt.
Det försök med särskilt utsedda kontaktpersoner som gjorts i för- söket, är en väg till ettutvecklat kontaktnät på den enskilda av— delningen, som dessutom innebär en ofta efterlyst "avproffesio— nalisering" av anpassningsarbetet. Det vore också en positiv ut- veckling om man kunde fördjupa innebörden av olika former av kontaktmannaskap som idag ligger på arbetsplatsombud, arbetsled- are, "introduktörer" med flera. Viss utbildning av ungefär den typ som getts till de särskilda kontaktpersonerna i försöksmyn— digheterna — dock gärna i utvecklad form — skulle vara en förut- sättning. Självklart är det också viktigt att man understödjer de former av informellt kontaktmannaskap som vuxit fram på många arbetsplatser. Praktiska detaljer som ersättning för resor, redo- visning av arbetstid etc i samband med tillfälliga "utryckningar" har redovisats som onödiga irritationsmoment för anställda som gjort frivilliga åtaganden för arbetskamrater med problem.
Fördelarna med en breddning av kontaktmannaskap på detta sätt, är uppenbara. Att bli föremål för en kontaktpersons stödinsatser skulle inte riskera att bli stämplande, information och uppfölj- ning vid omplacering och nyanställning skulle underlättas etc. Ett utvecklat "socialt arbetsledarskap" skulle också kunna inne- bära en berikning av arbetsuppgifterna för många anställda. Självklart inrymmer den normala arbetsledarrollen en viktig "social" dimension men det är en erfarenhet bl a från försöket att de formella arbetsledarnas resurser för individuell uppfölj—
ning och stödinsatser kan vara mycket begränsade. Det är dess- utom inte självklart att kriterierna för urval av arbetsledare tar tillräcklig hänsyn till förutsättningar att fylla en kontakt- funktion av det slag vi diskuterat.
INFORMATION — UTBILDNING — ATTITVDPAVERKAN
I de flesta rapporter, anvisningar m m som under senare år be- handlat de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden, framhålls vikten av attitydpåverkan för framgångrika främjande- strävanden. - Innan man kan nå verkliga resultat, måste såväl ansvariga som gemene man ges information om de arbetshandikappa— de och dessas situation, och därigenom förhoppningsvis få posi— tivare attityder till att ha arbetshandikappade som underordnade och arbetskamrater. — Så lyder ett vanligt argument.
Självklart är attitydfrågan av central betydelse.Men detta är knappast en insikt som i sig kan leda fram till påtagliga för- bättringar av möjligheterna att anställda arbetshandikappade. Attitydpåverkan är en långsiktig uppgift.
Informationskonferenser och utbildningsdagar kan vara av stort värde för att sprida kunskaper om arbetsmarknadspolitiska hjälp— medel, samhällsintresset av att öka anställningen av arbetshandi— kappade etc. I försöksmyndigheterna har rapporterats att kunska- perna om ANP—gruppen, dess arbetsformer och hjälpmedel, fort- farande är bristfälliga såväl hos vissa chefer som anställda i stort, Fortsatta utbildningsinsatser är alltså i och för sig ange- lägna. Men de kan knappast på något snabbt och avgörande sätt på- verka människors eventuella fördomar eller sätt att i verkliga situationer reagera på arbetshandikappade kamrater.
Under senare år har undersökningar genomförts där man frågat anställda hur de skulle ställa sig till att få arbetshandikappa— de som kamrater. Att döma av resultaten från dessa studier utgör det stora flertalets inställning till att ha arbetshandikappade arbetskamrater, inte något avgörande problem. Men ändå finner. man i det praktiska arbetet i samband med in- eller omplacerin- gar att omgivningens reaktioner mot en nykomling kan bli till
en avgörande svårighet. Detta är bl a en illustration till svå- righeterna att göra meningsfulla attitydmätningar rörande handi- kappfrågor. Trots en i grunden positiv inställning till främjan— defrågorna, finner man alltså att människor under givna betingel- ser ändå kan reagera negativt på arbetshandikappade som arbets— kamrater eller underordnade. Uppgiften måste därför vara att stu- dera under vilka betingelser ifråga om arbetsmiljö, arbetsorga- nisation m m, som sådana negativa attityder är vanliga. — Atti- tyder uppkommer ju nämligen inte ”ur ingeting”. När man närma- re studerar bakgrunden till "utstötningstendenser” på en arbets- plats så kan man också ofta finna högst naturliga förklaringar i de yttre arbetsförhållandena. Toleransen mot icke 100 %—iga ar- betsprestationer kan t ex påverkas negativt av lönesystem, pres— tationskrav och arbetsorganisation, som innebär att omgivningen i arbetsgruppen får bära konsekvenserna av att en kamrat i grup- pen inte "håller måtten". Omvänt kan man anta att toleransen ökar i den utsträckning som arbetsgruppen kompenseras för den arbetsmässiga merbelastningen, görs delaktiga i ansvaret för att stödja den arbetshandikappade och vet att sådana "merinsatser" erkänns som betydelsefulla av arbetsledningen, deltar i planerin— gen och görs införstådd med nykomlingens situation - i den ut- sträckning denne själv föredrar.
KARTLÄGGNING AV ARBETSPLATSER
I AMS handledning för ANP—grupperna framhålls värdet av att låta göra arbetsplatskartläggningar som underlag för bedömningen av arbetshandikappades möjligheter till anställning. Olika modeller för sådana kartläggningar har prövats. I vissa fall har man för- sökt att i första hand identifiera sådana arbetsuppgifter som kan utföras av arbetshandikappade. Man har då i allmänhet utgått från föreställningar om arbetsförutsättningar hos vissa grupper av väldefinierat fysiskt handikappade som rörelsehindrade eller syn— och hörselskadade. Den kartläggning som genomförts i sys- selsättningsutredningsförsöket är ett exempel på ett annat ar— betssätt. Syftet har varit att förutsättningslöst kartlägga ett så brett urval av arbetsuppgifter som möjligt oberoende av scha— blonuppfattningar om "arbetshandikappades" förutsättningar eller av tillfälliga rekryteringsbehov. Det praktiska kartläggningsar— betet beskrevs i den tidigare rapporten från försöket. Vi skall
här i stället peka på några av de problem ifråga om metodik och praktiskt genomförande som kan vara förknippade med arbetsplats-
kartläggning.
MÅNGA METODPRDBLEM
Gemensamt för de flesta former av arbetsanalys oberoende av syf—
klusive arbetsuppgifter) och en uppsättning arbetsbeteenden och attityder. Detta samspel är aldrig helt konstant utan varierar med den individ som för tillfället utför arbetet.
Där kan man aldrig hanneht lönutaäga en enskitd pensana anbets— beteende i en för henne ny miljö och med nya arbetsuppgifter. Ännu mindre kan man förutsäga hennes upplevelser av arbetet och dess "sociala inramning". - Den sociala miljön förändras ju redan i och med att nykomlingen stiger in i arbetsgruppen —.
Ett annat problem rör hun detaljenade hanttäggntnganna bön vana.
Det har under senare år börjat växa fram en ansenlig skepsis mot olika, ofta ambitiöst upplagda, system för arbetsanalys. Prakti— kens män har pekat på svårigheterna att göra avvägningar mellan behovet av detaljinformation och kraven på att uppgifterna inte alltför snabbt blir inaktuella. En hög detaljeringsgrad innebär i många typer av verksamhet att analyserna måste aktualiseras med täta mellanrum vilket kräver en i längden orimlig arbetsin- sats. Ett alltför grovt beskrivningssystem å den andra sidan, riskerar att bli missvisande dels p g a ofullständigheter, dels för att inte tillräckliga hänsyn tas till de viktigare varia- tionerna inom ett yrke och de ofta stora möjligheterna till för- ändringar i en enskild befattning. Beskrivningarna riskerar med andra ord att bli onödigt statiska.
Ett annat viktigt problem rör valet av uppgtéimtämnane vid ar— betsplatskartläggningar. Forskning inom området arbetsanpassning, har visat att det finns en god överensstämmelse mellan experters bedömningar av t ex ett arbetes tekniska och organisatoriska
aspekter respektive den enskilde arbetstagarens upplevelse eller bedömning av arbetet i motsvarande hänseende. När det däremot gäller många ”psyko-sociala" faktorer krävs en så långvarig in— blick i arbetsplatsförhållandena att befattningshavaren själv är den störste "experten". Problemet är emellertid att han/hon lik— som andra initierade, t ex arbetsledare, av olika skäl kan fär— gas i sina bedömningar. Många gånger tenderar man kanske att överskatta kraven i det egna arbetet eller att i bedömningarna lägga in stora delar av just de egna färdigheterna som i och för sig inte är alldeles nödvändiga i arbetet. Det kan också finnas faktorer som verkar i motsatt riktning. Problemen gäller därför till stor del att göra beskrivningar av olika jobb jämförbara - d v s skapa en gemensam referensram för ett stort antal bedömare. En väg att finna ett någorlunda tillförlitligt "genomsnitt" skulle kunna vara, vilket bl a föreslagits i Piteå kommun, att låta befattningshavare med samma eller liknande arbetsuppgifter, i grupp diskutera och beskriva sina arbetskrav och miljöförhåll- anden fören tränad intervjuare.
NÅGRA PRAKTISKA TUMREGLER
Det finns inte här utrymme för att i detalj diskutera hur man kan lösa de många bedömningstekniska problemen.Vi ska i stället bl a utifrån försökserfarenheterna, peka på vissa tumregler för det
praktiska genomförandet av en arbetsplatskartläggning.
1. Det är viktigt att kartläggningens syften klargörs för alla berörda. Det finns inom många organisationer negativa er- farenheter av hur arbetsanalys kopplats till rationalise- ringsinsatser, förändringar av lönesystem och andra föränd— ringar som upplevts som negativa. När en jobbkartläggning ingår som ett led i anpassnings— verksamhet, kan det finnas en risk att de anställda känner sina jobb vara hotade.
2. Kartläggningsarbetet bör läggas upp och helst även genom— föras av dem som senare skall använda kunskaperna — med andra ord bör ANP—gruppens ledamöter, ansvariga för skydds— frågor, företagshälsovårdens representanter och övriga i anpassningsarbetet verksamma grupper medverka.
3. Kartläggningsarbetet bör ingå som en del i ett planerat anpassningsarbete där de som medverkar i kartläggnings- arbetet också märker att deras insatser ger resultat, t ex i form av arbetsmiljöinsatser.
4. Hjälpmedlen för kartläggning bör vara enkla, anpassade till det enskilda företagets förutsättningar och kunna bearbetas på ett snabbt sätt.
Resultaten från arbetsplatskartläggningen kommer att presenteras i en separat rapport från statens arbetsklinik. Erfarenheterna från försökets kartläggning kommer dessutom att tas tillvara i klinikens fortsatta utvecklingsarbete, för att få fram förenkla— de beskrivningssystem. Detta arbete kommer bl a att redovisas
i samband med slutrapportering av det projekt ”Utslagning och arbetsmiljö", finansierat av arbetarskyddsfonden, inom vilket kartläggningsmetodiken tagits fram.
10. ANPASSNINGSGRUPPSARBETETS ORGANISATION
Försöksverksamheten har tydligt visat på hur olikheter i organi- sation, kompetens, personalförhållanden etc skapar mycket varie— rande förutsättningar för anpassningsgruppernas verksamhet. Man kan därför inte ställa upp några generellt giltiga och samtidigt detaljerade rekommendationer för anpassningsarbetet. I det föl- jande redovisas några allmänna synpunkter utifrån försökets er- farenheter som komplettering till de ”tumregler” som uppställdes i föregående rapport.
ANP—GRUPPENS STÄLLNING INOM ORGANISATIONEN MÅSTE KLARGÖRAS
Det är en angelägen startpunkt för ett fungerande ANP-gruppsar- bete att man klargör förhållandet till bl a skyddskommittér, ur— vals- och förordsnämnder och liknande samt till rekryteringsfunk- tionen.
Inte minst avgränsningen i förhållande till skyddsverksamheten
är idag något diffus. Arbetsmiljö— och personalfrågor som berör all personal eller frågor i övrigt av mer generell natur skall enligt lagar, avtal och överenskommelser behandlas i skyddskom— mitten. Detta innebär bl a att alkoholfrågorna räknas till skydds- verksamheten. ANP—gruppen skall behandla frågor som rör föränd— ringarav arbetsförhållanden för en enskild arbetstagare som är äldre eller arbetshandikappad, eller en grupp av arbetstagare med liknande problem.
En strikt gränsdragning av detta slag är orimlig att arbeta med i praktiken och en samordning mellan de båda gruppernas verksam- het är nödvändig. I många fall saknas praktiska samordningspro- blem då ledamöterna i de båda grupperna i stort sett är de samma.
Ibland har man gått så långt att man formellt slagit ihop skyddskommittén och ANP-gruppen till en enda grupp med dubbla funktioner. Det viktiga blir då att se till att främjandefrågor inte skjuts i bakgrunden. Den stora risken med en formell av- gränsning mellan anpassnings— och skyddsverksamheten ligger annars i att man kan förlora kopplingen mellan erfarenheterna från arbetet med enskilda anpassningsfrågor som ofta måste lösas under betingelser som är givna på kort sikt, och det mer lång- siktiga förändringsarbetet med större räckvidd. ANP—gruppen bör fungera som en viktig instans för att initiera arbetsmiljöin— satser inte minst på det "psyko—sociala" området där skyddskom- mittérna fortfarande i mycket liten utsträckning kunnat utnyttja sina befogenheter.
UNDERGRUPPER TILL ANP-GRUPPEN
I större organisationer med splittrad verksamhet kanske även geografiskt framstår det som naturligt att delegera det prak— tiska anpassningsarbetet till undergrupper med anknytning till de enskilda verksamheterna. En sådan konstruktion motiveras av att man får en större närhet till anpassningsproblemen och lät— tare ser möjligheter till lösningar. Dessutom minskar risken för isolering av den centrala ANP-gruppen till en ”grupp människor som arbetar för sig själva".
Dessa frågor har främst diskuterats inom de båda försökskommu- nerna. I Jönköpings kommun har ANP—gruppen utvecklat ett samar— bete med de olika personalansvariga på enskilda förvaltningar och därmed försökt bredda verksamheten. Några fasta undergrupper har dock inte inrättats.
ANP-gruppen i Piteå kommun har under hösten 1978 begärt att in— för de större förvaltningarnas politiska nämnder få presentera sin verksamhet och diskutera ett antal i förväg utsända frågor som rör anpassningsverksamheten. En av dessa frågor rör behovet av särskilda kontaktpersoner för anpassningsverksamheten. Om ANP- gruppen får stöd hos de ansvariga nämnderna skall ett förslag lämnas till kommunstyrelsen om att särskilda kontaktpersoner ut- ses från både arbetsgivar- och arbetstagarsidan vid de enskilda förvaltningarna.
Genom denna organisation vill man i första hand skapa bättre möjligheter att lösa personalfrågorna inom den enskilda förvalt- ningen. Först när man undersökt möjligheterna till sådana lös— ningar kan ärendet remitteras till ANP-gruppen. Kontaktmännen skall sedan i samråd med ANP—gruppen och företagshälsovården med- verka vid introduktion och information samt ansvara för uppfölj- ning i samband med omplaceringar inom eller mellan förvaltningar. Motsvarande uppgifter läggs på kontaktmännen även i nyanställ— ningsärenden.
LINJEANSVARET FÖR ANPASSNINGSFRÅGOR FÅR EJ RUBBAS
Ansvaret för att tillgodose de anställdas krav och önskemål ifråga om arbetsuppgifter, miljöförbättringar etc, måste alltid i första hand ligga ute på de enskilda avdelningarna, förvalt- ningarna eller motsvarande. Arbetsledningen har en given nyckel— roll. En centraliserad ANP-funktion kan riskera bli en instans dit problem "legitimt kan skyfflas över" från enskilda avdelning— ar och samtidigt tunna ut linjeansvaret. En sådan utveckling måste motarbetas. ANP-gruppen bör snarare, t ex på det sätt som just beskrivits för Piteå kommun, försöka fungera som en "på- tryckargrupp" som medverkar till att sprida främjandesträvanden och arbetsmiljötänkande till organisationens olika delar.
ANP—GRUPPENS SAMMANSÄTTNING
Frågan om ANP-gruppens lämpligaste representation är svår att besvara entydigt. I ett inledande skede då riktlinjer och ans— varsområden för ANP-gruppen skall läggas fast, är det angeläget att representanterna för samtliga tre parter i ANP—gruppen har mandat till bindande beslut.
För det löpande arbetet i ANP—gruppen och för att nya initiativ skall tas, blir det emellertid angelägnare att representanterna inte är så uppbundna av andra åtaganden (t ex fackliga uppdrag) att det går ut över anpassningsverksamheten. Lösningen på detta avvägningsproblem kan vara att, som t ex inom postgirot, arbeta med en större ANP-grupp med olika nyckelfunktioner företrädda, där främst principfrågor behandlas. Det löpande arbetet förläggs då till ett arbetsutskott eller motsvarande som kan arbeta med
den stora ARP-gruppens mandat.
En annan viktig punkt rör betydelsen av stabilitet i de olika parternas representation, särskilt i det löpande arbetet som sker i arbetsutskott eller motsvarande. Det tar tid för de olika leda- möterna att lära känna organisationen och att utveckla ett funge- rande lagarbete. Denna inkörningsperiod är en viktig investering som riskerar att förspillas om ledamöter byts ut med täta mellan-
rum.
Det är dessutom väsentligt att man med valet av ledamöter får en god "täckning” av organisationens viktigaste delar. — I de grup- per där företrädare för vissa verksamhetsgrenar saknats, har in— placeringsarbetet i stor utsträckning begränsat till övriga de-
lar av organisationen.
DEN FACKLIGA MEDVERKAN I ANPASSNINGSARBETET
De fackliga representanternas insatser i ANP-verksamheten har varit avgörande för resultatet i de försöksmyndigheter där för— söket haft det mest positiva utfallet. Även i övriga myndigheter har de fackliga förtroendemännens principiella inställning till främjandefrågorna, varit positiv. Men rättvisekrav från redan an- ställda, bundna befordringsgångar och kösystem även till vissa arbetsuppgifter på obefordrad nivå, har vid flera myndigheter inneburit att de fackliga representanterna intagit en restriktiv hållning i enskilda nyanställningsärenden. Detta är förhållanden som måste bearbetas främst genom organisatoriska förändringar, men också genom utveckling av en klarare facklig politik i främ- jandefrågor som kan ligga till grund för en solidarisk anställ— ningspolitik på den enskilda arbetsplatsen.
Man kan i detta sammanhang också konstatera att de fackliga orga— nisationernas nyckelroll i t ex postgirot och postverkets indu- strier, i huvudsak fyllts av ett litet antal enskilda ANP—leda- möters starka engagemang i anpassningsverksamheten. Det praktiska stödet från de lokala klubbstyrelserna har inte alltid varit sär- skilt starkt och man har också mött svårigheter att bredda det fackliga engagemanget. Vid postgirot har såväl statsanställdas förbunds— som statstjänstemannaförbundets representanter i ANP-
gruppens arbetsutskott, haft svårt att finna lämpliga och intres— serade suppleanter till ANP-gruppen.
ARBETSFÖRMEDLINGENS MEDVERKAN I ANP—GRUPPSVERKSAMHETEN
Försöket har givit exempel på den nyckelroll arbetsförmedlingens tjänstemän kan ha i ANP—gruppernas verksamhet. Externa organ i förhållande till företaget kan visserligen inte genomgång breda förändringar i arbetsförhållanden och förutsättningar för främ- jandeverksamhet i övrigt. Arbetsförmedlingen kan emellertid un- derstödja och driva på sådana förändringar genom information och argument bl a med främjandelagen som grund.
I den förra försöksrapporten framhölls värdet av att arbetsför— medlingsrepresentanten i ANP-gruppen tar del även av de interna anpassningsfrågornas handläggning. Därigenom ges värdefulla or- ganisationskunskaper som underlag för medverkan även i nyanställ— ningsverksamhet och dessutom kan arbetsförmedlingens medverkan vara ett viktigt bidrag till det arbete som syftar till att före- bygga ”utslagning” av redan anställda.
Som motvikt bör dock understrykas att det många gånger är orim— ligt att företag ställer omfattande krav på arbetsförmedlingens medverkan i det interna anpassningsarbetet. Många större företag, kommuner etc har proportionellt långt större personalresurser för varje enskilt anpassningsärende än vad arbetsförmedlingen kan väntas få inom förutsebar framtid för sina egna sökande. En aktiv medverkan från arbetsförmedlingen i ett företags anpass— ningsverksamhet måste kopplas till krav på att arbetsformerna
t ex för personalkonsulenters ocn företagshälsovårdens verksam- het innebär att endast ärenden som absolut inte kan lösas med företagets egna resurser, belastar arbetsförmedlingen. Idag händer det alltför ofta, exempel kan hämtas från för— söksmyndigheterna, att personer med anställning kommer till ar- betsförmedlingen för utbildning eller arbetsvårdande åtgärder och att sedan ärendena "bakvägen" aktualiseras i t ex ANP—grup— pen. Detta får i många fall ses som ett resultat av bristfälliga uppföljningsrutiner inom företag och myndigheter.
SAMORDNING MED INSTAMSER UTANFÖR FÖRETAGET
Arbetsförmedlingens arbetsvårdsinsatser utgör ofta bara en länk
i en längre kedja av social och medicinsk rehabilitering, utbild— ning osv. Behovet av en samordning mellan dessa olika insatser har betonats från många håll under senare år. Samarbetet i de så kallade Reba-grupperna (försäkringskassa, arbetsförmedling, sjuk- vård, socialvård), arbetsförmedlingstjänstemännens kontaktmanna— skap vid fängelser, sjukhus, rehabiliteringsinstitutioner etc är exempel på försök att tillgodose dessa krav.
Samordningen måste emellertid också sträcka sig in i företaget, särskilt när det gäller anställda med långvariga psykiska, social- medicinska eller andra problem som gör dem beroende av stödinsats— er utanför arbetsplatsen. Inte minst viktig blir uppbyggnaden av samordnade kontakter mellan arbetsplatsen och aktuella vård/reha— biliteringsinstanser för att man ska kunna bygga upp en effektiv "beredskap vid misslyckanden”. Försöket har med flera exempel vi- sat på vikten av att då något extraordinärt inträffar, som åter- fall i missbruk, oförklarlig frånvaro etc, kontaktvägarna mellan arbetsplatsen, arbetsförmedlingen och t ex sjukhus och social- byråer är upparbetade. De i försöket särskilt utsedda kontaktper— sonerna har i vissa fall haft en viktig funktion för utåtriktade kontakter, t ex med sjukhus.
Att skapa beredskap för misslyckanden utgör också en viktig all— män förutsättning för möjligheterna att över huvud taget kunna få till stånd inplaceringar av arbetssökande med t ex missbrukspro- blem. En ofta uttryckt farhåga från enhetschefer och andra som motsatt sig enskilda inplaceringar, har varit att man skulle komma att bli lämnade att klara eventuella problem på egen hand. — Vad händer t ex om vi tar emot den här personen med tidigare alkoholproblem - och han fortsätter att missbruka alkohol även på arbetsplatsen? Rycker arbetsförmedlingen in då eller företags- hälsovården?
Arbetsförmedlingstjänstemännens bedömningar av det egna ansvaret för uppföljningsinsatser för inplacerade arbetshandikappade, har varierat. Såväl de egna som respektive försöksmyndigheters resur—
ser har naturligtvis varit vägledande för avvägningen, även om man i några enskilda fall markerat arbetsgivaransvaret för de ny— anställda. Arbetsförmedlingens särskilda resurser för att med- verka i försöket, har ändå givit utrymme för i många fall mycket omfattande uppföljningsinsatser även efter anställning. Insatser- na har i vissa fall varit av ett slag som inte normalt kan anses ligga inom arbetsförmedlingens ansvarsområde men där t ex social- byråer av resursskäl eller annat, inte kunnat sätta in tillräck— ligt snabba eller omfattande åtgärder.
ANPASSNINGSVERKSAMHETENS RESURSKRAV
I rapporten över den första försöksperioden redovisades de resur— ser försöksverksamheten krävt i form av sammanträdestimmar, ar-
betsdagar för de medverkande i det löpande anpassningsarbetetm m. Resursbehoven för anpassningsarbetet har under den andra perio- den naturligt nog varit betydligt mindre i flertalet försöksmyn- digheter. Det minskade antalet inplaceringsärenden och bortfal- let av vissa tillfälliga förstärkningar i ANP-gruppen har bidra- git till detta. Dessutom har man i mycket liten utsträckning satsat på större informationsaktiviteter i utbildningsform av det slag som sattes in vid försökets början.
I och med att en större del av ANP—gruppernas arbete kommit att ägnas åt interna frågor t ex omplaceringsönskemål, har dessutom tidspressen att lösa enskilda ärenden i viss mån minskat. Detta innebär inte att man haft betryggande resurser för ANP-arbetet
i samtliga försöksmyndigheter, utan snarare att den akuta resurs- knappheten under den första försöksperioden blivit mindre på— taglig under den avslutande försöksfasen.
Sysselsättningsutredningen har i sitt betänkande "Arbete åt han- dikappade" (SOU l978zl4) angivit önskvärda resursförstärkningar till arbetsförmedlingarna för att möjliggöra en ökad satsning på anpassningsverksamheten.
FÖRETAGENS ANPASSNINGSRESURSER MÅSTE FÖRSTÅRKAS
Det har av naturliga skäl varit svårt för sysselsättningsutred- ningen att på samma sätt som för arbetsförmedlingen, ange all-
männa riktlinjer för hur arbetsgivarnas resurser för anpassnings— verksamhet bör förstärkas. Förutsättningarna är ju så varierande. Försöket har givit ett relativt gott mått på storleken av de re— surser som krävs på arbetsplatsen för att motsvara de krav som anställning av människor med arbetshandikapp kan innebära.
De myndigheter som medverkat i försöket har utgjort ett med av— sikt positivt urval i fråga om personaladministrativ standard. Trots detta står det klart att man inom försöksmyndigheterna inte hade klarat sina försöksåtaganden utan de förstärkningar och ext— raordinära insatser från internt ansvariga som satts in under försöket.
Knappt hälften av landets kommuner saknar egna företagshälsovårds- resurser och där sådana resurser byggts upp, är vanligen den medi— cinska och tekniska delen tillgodosedd medan psykosocial kompe— tens saknas i de flesta fall. På motsvarande sätt får konstate- ras att standarden på den statliga sidan ifråga om personalsocial och psykosocial kompetens är påfallande låg. Uppbyggnaden av de statliga företagshälsovårdscentralerna går så pass långsamt att dessa förhållanden kan antas bestå även lång tid framöver.
Samtidigt bidrar en rad faktorer till att kraven på företagens egna resurser för anpassnings- och rehabiliteringsinsatser kommer att öka. En minskad rörlighet på arbetsmarknaden, sannolikt mest uttalad för de resurssvaga grupperna, innebär att anpassnings- problem som tidigare ”lösts'I ur företagets synvinkel genom fri— villig avgång, i högre grad blir till företagsinterna problem. ökade krav från arbetsförmedlingen på företagens medverkan i främjandearbetet bidrar naturligtvis till dessa skärpta krav.
Hur bör då utbyggnaden av företagens anpassningsresurser ske? Vid en utveckling av företags och myndigheters resurser för an- passningsverksamheten blir det naturligtvis väsentligt att man försäkrar sig om tillräcklig kompetens på företagshälsovårds- och det personalsociala området. Samtidigt står det klart att en fungerande anpassningsverksamhet inte enbart kan byggas på "spe- cialister".
Utan en aktiv medverkan i anpassningsverksamheten från arbetsled— ning och fack, kan även ytligt sett väl tilltagna personalresur— ser helt sväljas av ett begränsat antal svårlösta anpassningsär- enden. Det är därför knappast meningsfullt att försöka sig på en bedömning av hur många tjänstemän med t ex kurativ och "psyko— social" kompetens som krävs för en fungerande anpassningsverk— samhet i en organisation av viss typ och storlek.
En av försökets mest påtagliga erfarenheter rör den nyckelroll som fyllts av de fackliga representanterna, som varit hårt enga- gerade i nyanställningsverksamheten. De har med framgång gjort insatser som till stora delar kan beskrivas som normala perso— nalkonsulentuppgifter. Samtidigt som den kanske största framtida resursen för anpassningsverksamhet ligger i ett ökat fackligt engagemang, finner vi att det i flera försöksmyndigheter varit svårt att få en verklig bredd i den fackliga medverkan på anpass- ningsområdet. Det är i stället enskilda ”eldsjälar" som svarat för det tunga jobbet — och som inte enbart mött positiva reak- tioner hos sina fackliga kollegor. En utvecklad central facklig politik i främjandefrågor bör kunna underlätta detta.
Detta har av de fackliga ANP—ledamöterna till stor del förklarats med att fackets medlemmar i allmänhet, inte förstått ANP—gruppens verksamhet. Här blir det därför en angelägen uppgift att — inte bara genom information utan helst också via ordentliga utbild— ningsinsatser - söka engagera arbetsplatsombud med flera i an- passningsverksamheten.
11. DE ARBETSMARKNADSPOLITISKA HJÄLPMEDLEN
Tillgången till de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen för ar- betshandikappade, har haft en avgörande betydelse för försöksre- sultaten. Vi ska i det följande diskutera såväl de särskilda bi- dragsformer som prövats under försöket, som övriga arbetsmark- nadspolitiska hjälpmedel för att främja anställning av arbets- handikappade. I vilken utsträckning har de tillämpats i försöket, vilka praktiska problem har funnits, är bidragsnivåerna väl av- vägda?
DE TILLFÄLLIGA BIDRAGSFORMERNA VID ANSLAGSMVNDIGHETERNA
De finansieringsmöjligheter som givits under försöket för an— ställning av arbetshandikappade inom anslagsmyndigheter, har varit en absolut förutsättning för det stora flertalet inplace— lringar inom denna sektor. Man har genom dessa finansieringsfor- mer kunnat nyanställa arbetssökande på tillfälligt konstruerade tjänster utanför ordinarie budget för att sedan gradvis för— söka föra in dessa anställda i den ordinarie organisationen. Det innebär att man kunnat anställa sökande trots att dessa inte all- tid i utgångsläget passat för tillgängliga befattningan utbild- ningsmässigt eller på annat sätt.
Det har dock visat sig att överföringen av de nyanställda i för- söket in i den ordinarie organisationen, blivit till en lång och svår process i flera fall. Detta har berott dels på de anställ— das krav och begränsningar, dels på det stela personalbudget- systemet och svårigheterna att inrätta fasta tjänster med för
de nyanställda lämpliga arbetsuppgifter. Den låga personalom- sättningen och det kärva budgetläget vid anslagsmyndigheterna har varit andra försvårande omständigheter.
Detta har sammantaget bl a inneburit att länsstyrelsen i Jön- köpings län vid försöksperiodens slut då de tillfälliga finan- sieringsformerna löpt ut, tvingats vända sig till statens perso- nalnämnd (SPN) med en begäran om medel ur det särskilda löne- anslaget för att klara finansieringen av de nyanställdas löner
under en övergångsperiod.
Dessa svårigheter förutsågs redan vid försökets planering. Sysselsättningsutredningen begärde möjligheter att ge utfästel— ser till försöksmyndigheterna om fortsatt garanti för lönerna till de som anställdes genom försöket i de fall man icke inom försöksperioden hunnit överföra dessa till ordinarie tjänst. I departementsbesluten valdes emellertid en annan konstruktion vilket tidigare redogjorts för.
HALVSKVDDAD SYSSELSÄTTNING
Systemet med statsbidrag för halvskyddad sysselsättning infördes på försök under budgetåret 1967/68 då ett bidrag på 5.000 kr per plats och år infördes. De stora förhoppningar som knöts till sys- temet infriades inte. Efter 5 år fanns bara 2000 halvskyddade platser. Fr o m den 1 juli 1972 infördes nya regler som innebar att bidrag utgick med belopp motsvarande 40 % av kontantlönen inklusive semesterersättning. ”Prognoser" från arbetsmarknads- myndigheterna förutspådde en utveckling upp till ca 20.000 halv- skyddade platser inom något år. Förhoppningarna infriades inte heller nu - vilket förklarades med lågkonjunkturen och den tid det tar att genomföra anpassningar av arbetsplatserna i samband med inplaceringar.
Fr o m 1977 förstärktes bidraget åter enligt den tidigare be— skrivna 75-50-25—25 — modellen. Men även nu efter de första 1,5 åren med den nya bidragsformen tvingas vi konstatera att utveck— lingen inte tycks ha påverkats nämnvärt. Förklaringarna har varit de samma som tidigare - d v s lågkonjunkturen i första hand.
Detta visar, liksom försökserfarenheterna, att en rimlig kost— nadstäckning av företagens merkostnader för anställning av
arbetstagare med arbetshandikapp, endast är en nödvändig men alls inte tillräcklig förutsättning för en utvidgning av den halvskyddade verksamheten. Den ytterligare och avgörande förut- sättningen är att man i företagen har kompetens och resurser för att även klara de icke rent ekonomiska åtaganden som anställning av arbetshandikappade kan innebära. Även om ökad information om de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen behövs och även om en kärv arbetsmarknad allmänt påverkar nyanställningsmöjligheterna för arbetshandikappade negativt, så måste den viktigaste lång— siktiga åtgärden för att utveckla den halvskyddade anställnings- formen vara att stimulera företagen att utveckla kompetens och resurser inom anpassningsområdet.
HUR FÖRHÅLLER SIG BIDRAGSNIVÅN TILL FÖRETAGETS KOSTNADER?
Bidraget för halvskyddad anställning kommer självklart i de en— skilda fallen att stå i en mycket varierande proportion till företagets verkliga merkostnader p g a produktionsbortfall, öka- de handledningsresurser eller vad nu de särskilda resurskraven består i. I en så omfattande nyanställningsverksamhet som den som t ex skett vid postgirot och postverkets industrier, får man snarast se de olika bidragen för enskilda personer, sammantagna som en totalersättning för extra insatser och produktionsbort- fall som varit mycket svårberäknade vid anställningstillfället.
I enskilda fall har ersättningen uppenbart inte täckt företagets extra kostnader. Det gäller t ex då den anställde haft mycket liten närvaro vilket innebär att bidragsbeloppet blir mycket lågt. Samtidigt kan en sådan person kräva extra insatser från företagets personalsociala sida, för personalregistreringsfunk- tionen etc. Nu kan visserligen hävdas att personer med så be— gränsad närvaro måste bli föremål för insatser (ex rehabilite- ring eller anställningsbyte) så att tillståndet inte blir perma- nent. Samtidigt kan man tänka sig att det för arbetstagare med
t ex svårare psykiska besvär med återkommande sjukdomsperioder och kanske begränsad arbetstid, ändå ur såväl allmän rehabilite— ringssynpunkt som för individen själv kan vara den bästa lösning- en att ha en arbetsplats dit man kan återkomma under frisk- perioder. I sådana fall skulle en minimisumma för statsbidraget vid halvskyddad sysselsättning, kunna vara motiverad. En sådan
konstruktion skulle också eliminera riskerna för att företag tvekar inför ”osäkra kort" vad gäller bedömningen av anställnings- tiden, av ekonomiska skäl.
FÖRETAGSUTBILDNING
I postgirot har man tillämpat bidrag för 4 månaders företagsut- bildning i samband med ca en tredjedel av nyanställningarna.
Enligt rekryteringschefens bedömning är det tveksamt om det bi- drag på 8 kr/timme under utbildningstiden som utgår, verkligen täcker extrakostnader för arbete med utbildningsplanering och ge- nomförande, den pappersmässiga redovisningen etc. En flexiblare bidragsnivå skulle därför vara av värde i de fall man kan förutse mer än normala krav på företagets insatser för introduktion, hand- ledning och instruktion/arbetsuppgiftsutbildning samtidigt som halvskyddad sysselsättning inte anses motiverad.
KONTAKTPERSONER MED SÄRSKILD ERSÄTTNING
Försöket med särskilt utsedda kontaktpersoner har givit övervä— gande positiva erfarenheter. Möjligheterna till särskild ersätt- ning tycks inte ha varit avgörande för de anställda som åtagit sig dessa uppdrag - och i några fall har man också avböjt ersätt- ning.
I den första rapporten pekade vi på att vissa problem ändå funnits, bl a att hitta villiga och lämpliga kandidater på just den avdel- ning där man diskuterat inplacering, att förutse hur den nyan— ställde kommer att fungera i förhållande till en på förhand ut— sedd kontaktperson etc. — Vad gör man t ex om den nyanställde ut— vecklar en spontan stödrelation till någon annan anställd än den formellt utsedde kontaktpersonen? Vilka risker kan det finnas
för att en särskild ersättning driver kontaktperonen till över- ambition i en sådan situation?
Försöket har visserligen inte givit exempel på några stora svå- righeter av detta slag. Risken för sådana problem skulle dock sannolikt bli mindre om man lyckades utveckla och därmed norma- lisera olika former av kontaktmannaskap - till att bli ett in-
slag i den normala introduktionen och handledningen.
ARBETSBITRÄDE
Den möjlighet till förstärkt ersättning för arbetsbiträde för särskilt svårt handikappade med 15.000 kr i stället för som nor— malt l0.000 kr, har inte utnyttjats. Detta kan dels bero på att antalet inplacerade med grava fysiska eller förståndsmässiga han- dikapp, har varit relativt litet. — För anställda med socialmedi- cinska eller psykiska arbetshinder, har kontaktperson kunnat ut— ses. Dessutom har de gravt handikappade som fått anställning in- om försöksmyndigheterna, givits halvskyddad anställning. Even— tuella merkostnader för handledning och arbetsteknisk hjälp har därför täckts under den första anställningsperioden. Det har då heller knappast funnits skäl att närmare definiera arten av de merkostnader som nyanställningarna medfört. I ett längre pers- pektiv efter några års anställning då man kan räkna med att in— lärnings- och uppträningsfasen är genomgången, kan det kanske bli mer motiverat att diskutera behov av arbetsbiträde på längre sikt.
Inom försöket har ersättning för arbetsbiträde utgått till en normalanställd gravt syn— och hörselskadad person. P 9 a att denne genom sina handikapp bedömts ha ett särskilt kontaktbe- hov, har en arbetsledare och en facklig ANP-representant som i vardagslag arbetar på samma avdelning, tillsammans uppdragits att svara för arbetsbiträdesfunktionen. Den kalkylerade årskost- naden har uppgått till 11.000 kr (15 % av arbetsledarens arbets- tid och 5 % av ANP-ledamotens) men ersättning har endast begärts med 10.000 kr.
RÖRLIGHETSSTIMULANS
I försöket har givits möjlighet att ge redan anställda inom för- söksmyndigheterna ersättning för att byta arbetsuppgifter till förmån för en arbetshandikappad. Möjligheten har inte utnyttjats och vi ska peka på några av de viktigare orsakerna till detta.
Intern rörlighet kräver planering, särskilt om den skall före- gås av utbildning. I den utsträckning ett utvecklat ”karriär-
mönster" inom organisationen saknas, blir sökandet efter villiga kandidater till nya arbetsuppgifter, utformning av en individuellt avpassad utbildningsplan m m till en tidsödande procedur. I såda- na fall blir det svårt att med riktad rörlighetsstimulans skapa nya placeringslösningar för en arbetshandikappad sökande utifrån vars arbetsfråga helst måste lösas snabbt.
Vi vill inte med detta bedöma att hjälpmedelskonstruktionen sak- nar värde. Tvärtom kan den tjäna de krav på rörlighet som tidiga— re betonats i denna rapport — men då förutsätts att rörlighets- stimulansen ingår som en del i en genomarbetad personal- och ut— vecklingsplanering. Planeringen måste i de flesta fall ändå bli långsiktig och därför inriktas på att frigöra arbetsuppgifter som eventuellt efter modifieringar generellt kan bedömas som särskilt lämpliga för vissa grupper av arbetshandikappade.
ARBETSTEKNISKA HJÄLPMEDEL OCH SÄRSKILDA ANORDNINGAR
Bidrag för arbetstekniska hjälpmedel har utgått i 6 ärenden inom försöket. Det har då gällt nyanställningar av sökande med rörelse— hinder samt syn— eller hörselnedsättning. Hjälpmedlen har bestått i specialkonstruerad arbetsväska, specialstolar, byte av arbets— bord och annan utrustning med hänsyn till synhandikapp, särskilda syntekniska hjälpmedel, diktafoner samt förstärkare och ljussig— nal till telefon.
I samband med anställning av rullstolsbundna personer vid post- girot har dessutom bidrag erhållits för installation av automa- tiska dörröppnare, fördröjning av hissdörrars stängning samt om— byggnad av toiletter vid inplaceringsavdelningar och postgiro- skolan.
BEHOVET AV EXPERTMEDVERKAN
Anskaffningen av enklare, t ex syntekniska, hjälpmedel har kunnat ske smidigt genom arbetsförmedlingen. I ett fall har arbetsför- medlingens tjänsteman t o m själv utarbetat en tillfällig lösning i ett brådskande ärende. I andra fall har de tekniska problemen varit så komplicerade att experthjälp ansetts nödvändig.
Det bästa utfallet av extern konsultmedverkan har fåtts i ett ärende där en privat konsult anlitades. Hans insats resulterade i en ingående arbetsteknisk probleminventering av en arbetsplats för en nyanställd synskadad kvinna — samt detaljerade förslag till anordningar och hjälpmedel (offerter-anvisningar om bästa köp). Insatserna riktade sig mot den nyanställdas arbetsplats i första hand, men fick även effekter för övriga anställda på av— delningen. Man har också diskuterat att göra en liknande insats vid en "systeravdelning".
I övrigt har de mer kvalificerade hjälpmedelsärendena visat på ett allmänt behov av att som hjälp i anpassningsgruppernas ar— bete få fram enklare och snabbare kontaktvägar till lämpliga kon— sulter. Dessutom krävs sannolikt en allmän förstärkning av re- surserna på konsultområdet. - Väntetiden på experthjälp från t ex handikappinstitutet är lång. Arbetsvårdinstituts och omställning—träning—centras (OT) resurser har också visat sig otillräckliga i några ärenden.
SAMORDNING ÖNSKVÄRD
En av anpassningsgruppens viktigaste uppgifter är att arbeta för en anpassning av arbetsmiljöer så att de kan bli lämpliga även för äldre och arbetshandikappade. Anpassningsgruppernas kunskap- er inte minst när det gäller möjligheter att söka information och idéer eller aktiv konsulthjälp, är emellertid bristfälliga.
Ett sätt att till en del råda bot på dessa brister, vore en för— bättrad samordning av de kunskaper och de resurser för utåtrik- tad konsultverksamhet som idag finns inom handikappinstitutet, arbetsmedicinska institutet, verkstadsföreningens miljöbank, OT- centra, privata konsultföretag etc. En sådan samordning skulle då avse kontaktkanaler, principer för kostnadstäckning etc.
En "katalog" över expertinstanser inom olika områden, resurser för utåtriktad rådgivning, projektgenomförande etc med angivande av kompetens inom olika områden, skulle kunna bli en värdefull tillgång i ANP—gruppernas arbete. I en sådan katalog eller hand- bok skulle också kunna redovisas olika institutioner, handikapp— organisationer etc som kan tillhandahålla information t ex om-
kring alkoholfrågor eller syn— och hörselhandikapp.
Den samlade erfarenheten inom länsarbetsnämnderna från ärenden rörande bidrag för tekniska hjälpmedel och anordningar kan sanno- likt också utnyttjas bättre som underlag för ANP-grupperna och ansvariga intendenturfunktioner och liknande inom företag/myndig- heter.
KONSULTHJÄLP FÖR ORGANISATIONSUTVECKLING, PSVKOSOCIALA FRÅGOR M M
Idag finns möjligheter att få ekonomiskt stöd för tekniska expert— insatser. Det finns sannolikt, särskilt hos mindre och medelstora företag, ett lika stort behov av att kunna konsultera personer med erfarenhet från t ex praktiska försök att förbättra den ”psy- kosociala" miljön på arbetsplatsen. Vid bl a postverkets indus— trier har påbörjats ett försök att inventera och åtgärda arbets- miljö— och personalproblem inom en avdelning. Sådana projekt kan dock lätt stupa på att man inom företaget saknar personer med de särskilda kunskaper i undersökningsteknik, relations— och orga- nisationsfrågor etc, som kan vara nödvändiga. Den utveckling av utbildningsvägar/kurser med en mera uttalad inriktning mot arbets— miljö, projektmetodik etc, som pågår bl a inom vissa högskolor, bör skapa resurser för en utvecklad konsultverksamhet inom detta område. Möjligheter till bidrag för konsultmedverkan även för
icke tekniskt inriktade insatser skulle väsentligt förbättra bl a ANP-gruppernas möjligheter att ta initiativ till bredare arbets- miljöinsatser.
KOLLEKTIVT FÖRBEREDANDE ÅTGÄRDER
De bidragsformer för arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel som idag är allmänt tillgängliga, är knutna till den enskilda individen och hennes arbetshandikapp. Det innebär bl a en risk för en fixe— ring till de enskilda individernas brister mer än till de insats— er som kan göras för att förbättra arbetsmiljön och åtgärda dess brister.
Statliga bidrag har under många år utgått till företagens insats— er för att förbättra den yttre miljön och många har i debatten frågat sig varför bidrag inte skulle kunna utgå även för ”inre"
miljöförbättringar. Motargumentet har vanligen varit att dessa kostnader bör räknas till de normala produktionskostnaderna. Pro— blemet med detta synsätt är att det är mycket svårt att annat än för vissa fysiska—kemiska miljöförhållanden precisera de krav som arbetsmiljön inom företagen måste motsvara. Arbetsmiljöin- satserna riskerar därför uteslutande bli beroende av hur de slår igenom i företagens kostnads—intäktskalkyler. En minskad rörlig— het på arbetsmarknaden och ett ökat arbetsgivaransvar för de en— skilda anställda, kan bidra till att arbetsmiljöinsatser blir mer uppenbart lönsamma inte bara för samhället utan också för det enskilda företaget. De förslag som förts fram från en del håll om att låta företagen mer direkt få känna på kostnaderna för den egna frånvaron, skulle kunna förstärka denna utveckling.
I försöket har givits möjligheter till bidrag för kollektivt för- beredande åtgärder vilka utan koppling till enskild person kan bedömas skapa bättre förutsättningar för anställning av arbets— handikappade. Dessa åtgärder har dock inte utnyttjats inom för— söket på den offentliga sektorn (men däremot i sysselsättnings— utredningens motsvarande försök i samarbete med Volvo) och vi diskuterade möjliga orsaker till detta i kapitel 10.
Svårigheterna att ''finna projekt och arbetsformer" när det gällt kollektivt förberedande insatser inom försöksmyndigheterna, pe— kar på vikten av att genomföra demonstrationsprojekt. Förutsätt- ningarna för att genom försök få fram allmänt gångbara modell— lösningar bör t ex vara goda på den kommunala sidan. Likhe- terna mellan olika kommuner ifråga om arbetsuppgifter, personal- sammansättning, omplacerings- och arbetsmiljöproblem, är betydan— de.
FÖRENKLADE RUTINER BEHÖVS
Under försöket har arbetsförmedlingstjänstemännen i ANP-grupper— na arbetat i så nära kontakt med försöksmyndigheterna, så att de formella rutinerna i samband med hjälpmedelsärenden löpt rela— tivt smidigt. Det förefaller ändå nödvändigt med en översyn av regel- och blankettutformning som många gånger framstått som onödigt komplicerad.
Vid uppföljningskonferensen med Stockholmsmyndigheterna under våren 1978, bedömde bl a postgirots rekryteringschef att rutiner- na i bidragsärendena varit tunga och omständliga. Det hade varit alltför mycket av pappersexercis, omläggningar med byten av blan— ketter, formella svårigheter att få ut pengar, flera olika hand— läggare vid arbetsförmedlingen/Lan att ha kontakt med etc. Bidra— gen kräver också en administrativ särbehandling som kan försvåra strävandena efter en normal behandling av nyanställda arbetshandi— kappade.
Det är vidare önskvärt att man från arbetsmarknadsmyndigheterna anpassar sina krav på redovisningsunderlag för bidragsrekvisi—
tioner till de personalstatistiska rutiner man arbetar med inom företagen.
12. ”LöNAR SIG EN ökAD SATSNING PÅ ANSTÄLLNING AV ARBETSHANDIKAPPADE?”
Det har blivit till ett vanligt inslag i utvärderingar av projekt på samhällsserviceområdet, att försöka göra olika typer av finan— siella kalkyler och s k samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar av försökseffekter. Värdet av sådana beräkningar ligger bl a i att de kan förse beslutsfattare och andra intressenter med ett lättbegripligt underlag för fördelning av resurser mellan olika verksamheter och arbetsformer.
Ofta är dock beräkningsproblemen stora. Lönsamhetsbedömningar av komplicerade projekt med många intressenter, delmålsättningar och effekter som till stor del ligger i framtiden, har också i många fall kritiserats. Beräkningarnas komplexitet har ofta an- setts sakna proportion till deras låga precision. Även för sys- selsättningsutredningens försök gäller att en ingående ekonomisk utvärdering innebär avgränsningssvårigheter och beräkningstek— niska problem som knappast tillåter invändningsfria lönsamhets— kalkyler. - Vilka effekter och försöksresurser skall räknas och över hur lång period? När vi studerar påverkan på enskilda indi- vider, hur skall hänsyn tas till dödlighetsrisker, marginalskat- teeffekter etc? Exemplen kan mångfaldigas men det finns här inte utrymme för någon ingående teoretisk diskussion om dessa problem. Vi ska nöja oss med att i några enkla överslagsberäk- ningar försöka ge en allmän bild av försökseffekternas storleks— ordning.
BEGRÄNSNING TILL INPLACERINGSVERKSAMHETEN
De fortsatta resonemangen begränsas till inplaceringsverksamhe— tens effekter. Försökets målsättning har visserligen inte formu- lerats som en fråga om största möjliga antal inplaceringar i
första hand. Frågeställningar rörande lämpliga arbetsformer och hjälpmedel i ANP—gruppernas främjandeverksamhet har stått i cen- trum för intresset. Inplaceringarna kan ses som det medel med vilket man försökt samla erfarenheter på dessa områden. Men det står ändå klart att arbetsförmedlingstjänstemännen och de inom försöksmyndigheterna för ANP—arbetet ansvariga, i många fall va- rit utpräglat "resultatinriktade". De genomförda nyanställningar— na har också ofrånkomligen varit de försöksresultat som varit de mest påtagliga för utomstående observatörer och "indirekta" in— tressenter.
EXEMPEL PÅ VIKTIGARE KOSTNADER OCH INTÄKTER
De uppnådda inplaceringsresultaten är åtminstone ytligt sett att betrakta som mycket positiva. Men hur "svåra" problem har man löst och har resultaten varit tillräckliga för att motivera de särskilda försöksinsatserna? Låt oss först se på några av de vik- tigaste kostnads— och intäktsposterna för inplaceringsarbetet:
Kostnader/minskade intäkter IntäktEY/minskade kostnader SAMHÄLLET: - statsbidrag för arbetsmark- — ökade skatteintäkter
"adSPOIItISka hJälpmedel - minskade utgifter i försäk— - arbetsförmedlingsresurser, ringssystemet ågäiåSIZFISIågggiåg som - minskade vårdkostnader (t ?)
— minskade kostnader för skyd— dad verksamhet — om denna varit ett alternativ
— eventuellt produktionsbort- fall genom försöket
— på sikt minskat arbetsvårds—
behov (?) FÖRETAGET: - anpassningsresurser, informa- - produktionstillskott genom de tion och utbildning, admini- anställda strativ merbelastning — statsbidrag för halvskyddad - eventuella produktionsstör— anställning m m
ningar—/bortfall - förbättrat resultat i internt
ANP-arbete
INDIVIDEN: - ökad disponibel inkomst
— Icke ekonomiska kostnader och intäkter i form av påverkan på familjerelationer, allmän livs— anpassning och hälsotillstånd etc
(Ytterligare en rad uppdelningar på olika ”intressenter" kan göras. Vi kan t ex renodla kostnads— och intäktsposterna för ar— betsförmedling och arbetsvårdsinstitut, vi kan låta göra separa— ta kommunala och landstingskommunala finansieringsanalyser etc).
De största beräkningsproblemen möter vi ifråga om arbetets icke ekonomiska värden för individen själv. — I och med det utbyggda trygghetssystemet har rätten till arbete alltmer motiverats med arbetets icke ekonomiska funktion för människan - som väg till sociala kontakter och stimulans, som stabiliserande moment i tillvaron, källa till att man känner sig uträtta något av värde osv. Omvänt kan man tänka sig att arbete på den reguljära arbets- marknaden för en del personer faktiskt utgör en så stor påfrest— ning med eventuellt åtföljande sociala och psykologiska kostna— der för misslyckanden, att arbetet inte befordrar den allmänna livsanpassningen. Svårigheterna att kvantifiera "kostnads — och intäktsposter" av detta slag, utgör en viktig begränsning vid be— dömningen av en arbetsplacerings ekonomiska effekter.
För en mer ingående diskussion om arbetets inverkan på nyanställ- das livssituation, utveckling under anställningstiden ur social- medicinsk synpunkt m m, kan hänvisas till en separat rapport från försöket på den statliga sidan i Jönköping. Den av statens personalnämnd (SPN) där engagerade personalkonsulenten har genom sin aktiva medverkan i anpassningsverksamheten, kunnat följa de inplacerades utveckling på nära håll, vilket inte varit möjligt på samma systematiska sätt inom övriga försöksmyndigheter. Rap— porten kommer att föreligga klar under slutet av 1978.
Vi kan räkna med en rad ”bieffekter" av försöket även vid sidan av de svårmätbara psykologiska, sociala etc kostnaderna och in- täkterna. I den mån inplaceringar gjorts på jobb det råder kon- kurrens om, kan försöket ha inneburit en omfördelning av arbets— löshet och undersysselsättning jämfört med situationen om för— söket inte kommit till stånd. Å den andra sidan saknas heller inte möjliga positiva "bieffekter" vilket diskuterades i den första försöksrapporten.
RESULTAT AV INPLACERINGSVERKSAMHETEN
69 av de personer som erhållit anställning genom försöket inom någon av försöksmyndigheterna, fanns kvar i dessa vid förstkets slut. De följande beräkningarna avser endast denna grupp.
Anställningstiden under försöksperioden var i genomsnitt ca 11 månader. 53 personer hade erhållit heltidsanställning, övriga 16 deltid med en genomsnittlig arbetstid på knappt 5 tim/deg. Lönen var för de heltidsanställda i genomsnitt ca 4.300 kr.
Den genomsnittliga sjukfrånvaron låg på ca 14—15 %. Variationer— na mellan de olika anställda var mycket stora. Enskilda personer svarade för en betydande andel av den totala frånvaron, mecan flertalet haft en frånvarofrekvens som legat inom ramen för "det normala" inom respektive försöksmyndighet.
Av de 69 personerna hade 42 erhållit halvskyddad anställnirg (i 6 fall upphörde bidraget efter l—l,5 år), för 3 personer hade beslut fattats om halvskyddad anställning, 9 personer hade er— hållit företagsutbildning, 3 personer anställning med 100 i-igt bidrag första året och 12 personer normalanställning utan något bidrag.
VAD SKALL VI JÄMFÖRA FÖRSÖKETS EFFEKTER MED?
Av skäl som redovisades i den första rapporten från försöket, har det inte varit möjligt att arbeta med en "försöksgrupp" och en "kontrollgrupp" vid inplaceringsarbetet. Vi måste därför "konstruera" en alternativutveckling för de inplacerade — d v 5 en bedömning av vad som hänt om försöket inte genomförts. P 9 a försöksurvalets bristande representativitet för hela gruppen sökande vid förmedlingarna som registrerats som arbetshandikappa— de, kan inte den officiella statistiken över vidtagna åtgärder för denna grupp bilda utgångspunkt för jämförelsen. En möjlig— het vore däremot att låta de respektive arbetsförmedlingstjänste- män som haft de mest ingående kontakterna med de sökande, göra erfarenhetsmässiga prognoser för vad som hade hänt de inplacera— de om de inte berörts av försöket. Ett sådant förfarande är emellertid mycket arbetskrävande. Bedömarnas antal skulle här
bli stort vilket dessutom försämrar jämförbarheten mellan bedöm- ningarna.
DE SÖKANDES TIDIGARE SITUATION
Vi har valt att bedöma de inplacerades alternativutveckling uti— från deras situation före försöket. För att inte göra denna bild alltför präglad av tillfälliga förhållanden just vid tidpunkten för aktualisering i försöket, har en längre period fått bilda ut- gångspunkt för bedömningen. Som jämförelseperiod har valts den senaste sammanhängande perioden under vilken individen haft upp- enbara problem att finna ett lämpligt och stabilt arbete. Som startpunkt har då tagits t ex tidpunkten för aktualisering som sökande med arbetshandikapp eller då man inledde intensiva kon- takter med arbetsförmedlingen för att finna ett jobb (även om man inte formellt var handikappregistrerad), då man friskskri- vits från längre tids invalidiserande sjukdom, då man blivit permitterad eller dylikt. Riktpunkt har varit att den sökande under större delen av jämförelseperioden skall ha kunnat anses stå till arbetsmarknadens förfogande — i den meningen att hon själv och/eller arbetsförmedlingen gjort aktiva försök till ar- betsplacering. En gräns har dragits fem år bak i tiden - före försökets start. Längden av jämförelseperioderna varierar mel- lan 3—4 månader (t ex för sökande som nyligen permitterats) till 5—6 år (Sökande med långvariga problem som fått arbete genom försöket först något år efter dess början).
Den jämförelseperiod som räknats fram på detta sätt har för var och en av de inplacerade omräknats till årliga procentuella för— delningar mellan olika åtgärder, typer av anställningar, sjuk— perioder etc. En summering av dessa uppgifter har gjorts för de 60 av de 69 inplacerade och fortfarande anställda, som hade en tillräckligt lång arbetsmarknadsbakgrund för att en meningsfull jämförelseperiod skulle kunna beräknas. Om man antar att dessa personers situation skulle ha förblivit ungefär som tidigare om inte försöket kommit till stånd, hade vi kunnat förvänta en ge— nomsnittlig fördelning enligt följande (inom parentes anges det ungefärliga antal personer i gruppen om 60 personer som motsva- rar de angivna procentandelarna):
39 % ( 25) arbetslösa, till stor del med KAS-ersättning, några helt utan ekonomiskt stöd 22 % ( 13) sjukskrivna - i flera fall mer p g a arbets— löshet än akuta hälsobesvär 17 % ( 10) i utbildning eller arbetsvårdsåtgärder - därav ett antal formellt sjukskrivna 11 % (6-7) i arbete på den reguljära arbetsmarknaden, dock flera med otillfredsställande arbets- förhållanden
7 % ( 4) i arkivarbete eller skyddad anställning 3 % ( 2) i beredskapsarbete eller halvskyddad anställ— ning
(Återstående ca 1 % fördelar sig mellan andra försörjnings— former som föräldrapenning, utbildning utan AMS-bidrag etc).
Av de 9 fortfarande anställda som inte ingår i redovisningen ovan, hade 3 personer tidigare uppburit förtidspension/sjukbidrag medan 6 personer närmast kom från specialutbildning, OT—kurs etc och saknade nämnvärd "formell” arbetslöshet. Samtliga 9 hörde till gruppen fysiskt arbetshandikappade och flera uppbar någon form av handikappersättning.
SKILLNADER MELLAN ”FÖRSÖKSRESULTATEN" OCH ALTERNATIVUTVECKLINGEN
Som framgått var de inplacerades genomsnittliga anställningstid vid försöksperiodens slut, så kort som knappt ett år. Detta är en orimligt kort period som underlag för en värdering av försökets effekter. Om vi åtminstone utsträcker jämförelsen till en fyra- årsperiod så kan vi anta att den fortsatta avgången från försöks- gruppen blir ca 10 % per år. Det innebär att vi skall multiplice— ra skillnaderna mellan försöks- respektive alternativutfall med 3,6 (1,0 + 0,9 + 0,8 + 0,7) för att få fram ett summerat försöks— resultat. Detta bygger då fortfarande på antagandet att den kon- struerade genomsnittliga jämförelseperioden utgör de inplacera- des alternativ om försöket ej genomförts och att de avgångna skulle återgå till en situation motsvarande den under perioden före försöket. Uppenbart är det för vissa personer mer sannolikt att anta att avgången sker p g a övergång till andra anställning- ar - vilket skulle innebära en positivare utveckling för försöks—
gruppen än vad vi här räknar med.
Om vi antar att avgången av inplacerade fördelas någorlunda jämnt med avseende på tidigare arbets— och sjukhistorik m m (jmf kapitel 3) så kan vi summera skillnaderna mellan försöks- resultaten och alternativutvecklingen på följande sätt:
FöRSöKET ÅR 1—4 ALTERNATIVUTVECKLINGEN ÅR 1-4 162 (3,6 x 45) anställnings— 85 år av arbetslöshet år i halvskyddad anställ- ning med genomsnittligt 48 år av längre sjukskriv— bidrag på högst ca 44 % ningar av totala lönekostnaden (som framgått redan en 37 år av AMU/arbetsvårdsåt- överskattning i och med gärder de omprövningar som skett av halvskyddade 24 år av arbete på den regul— bidragen). jära marknaden — till avse- värd del i olämpliga arbet- 86 år i reguljär anställ- en och med längre sjukskriv- ning (i 3 fall ersätt- ningar ning med 100 % av förs- ta årets totala löne- 14 år i arkiv-/skyddat arbete kostnader och i 10 fall efter bidrag till före— 6 år i beredskapsarbete eller tagsutbildning med ca halvskyddad anställning
8.300 kr/person). (Sammanlagd sjukskriv— ningstid 14-15 %)
2 år i övriga åtgärder
(Till detta kommer alternativ- kostnader för de 9 personer
— här motsvarande 32-33 år - för vilka någon jämförelse- period inte kunnat konstrue- ras.)
ETT RÄKNEEXEMPEL
Det krävs omfattande beräkningar och ett ytterligt detaljerat underlag rörande de enskilda inplacerades tidigare försörjnings— förhållanden för att det ska bli möjligt att värdera vad försöks— utfallet innebär i ekonomiska termer. Vi ska därför här endast med exempel visa de ekonomiska effekterna av vad som varit de två huvudalternativen för de sökande i försöket, nämligen halv- skyddad anställning respektive arbetslöshet. I den följande överslagsberäkningen har antagits att en person under arbetslös— het uppbär KAS-ersättning (65 kr/dag) samt kompletterande ekono- miskt stöd t ex i form av bostadsbidrag och/eller socialhjälp med tillsammans 1.900 kr/månad efter skatt. I anställningsalter—
nativet har vi utgått ifrån att det är fråga om heltidsanställ— ning med 4.300 kr/månad - en lön omkring genomsnittet för de in- placerade. Följande kalkyl kan då göras för alternativet halv— skyddad anställning: (månadssiffror)
INDIVIDEN: SAMHÄLLE: Lön 4.300 kr ökn.skatteintäkter 1.150 kr Skatt 1.400 kr Lönebikostn.(ca40%)l.720 kr Icke utbet.bidrag 1.900 kr 2.900 kr 4.770 kr Statsbidrag till (alt. 1.900 kr) halvskyddad anst. 4.515 år 1 3.010 år 2 1.505 år 3—4
(Motsvarande kalkyl för t ex alternativet förtidspension/sjukbi— drag kan fås om man sätter in ca 15.000 kr/år + eventuella till— lägg, som individens inkomst vid icke arbete.)
FöR FÖRETAGET blir den totala lönekostnaden i det ovanstående exemplet 4.300 kr + 0,4 x 4.300 kr = 6.020 kr. Från detta belopp skall sedan dras bidraget för halvskyddad anställning vars stor- lek de fyra första åren framgår ovan.
Ett belopp motsvarande nästan 80 % av företagets totala lönekost— nader går alltså ”tillbaka" till samhällets olika kassor innan hänsyn tas till eventuella statsbidrag — och det är mot bakgrund— en av detta som bidragsnivån för halvskyddad anställning kan ses. 1 ovanstående exempel ger redan det första anställningsåret ett visst samhälleligt överskott (12 x 4.770 — 4.515 = 3.060 kr) som sedan stiger med ca 18.000 kr per trappsteg i bidragskonstruk— tionen.
Vilka är då de ekonomiska effekterna för företaget? — 1 uppfölj— ningskapitlet konstaterades att den 75 %-iga bidragsdelen för halvskyddad anställning för flertalet inplacerade med ofta mycket bred marginal täckte avvikelserna från "normalprestationerna". Knappast någon enda av de inplacerade uppvisade under det första anställningsåret en så låg arbetsinsats som 25 % — under arbeta— de dagar. Däremot kan man för vissa enskilda personer anta att
hög frånvaro samt särskilda behov av stöd- och uppföljningsin- satser, tillsammans inneburit att försöksmyndigheten inte täckts för sina merkostnader genom det halvskyddade bidraget. Detta ut- går nämligen från arbetad tid. Storleken av dessa merkostnader har varierat med t ex känsligheten för produktionsstörningar
p g a frånvaro, respektive myndighets anpassningsresurser m m.
FÖRSÖKSMVNDIGHETERNAS ”MERKOSTNADER” I SAMBAND MED FÖRSÖKSARBETET
Det är inte helt lätt att utifrån erfarenheterna vid försöksmyn- digheterna dra några allmängiltiga slutsatser om merkostnader vid en ökad nyanställning av arbetshandikappade. De resurser som lagts in i informations- och utbildningsinsatser, kartläggning, från arbetsförmedlingens och i vissa fall de fackliga represen— tanternas sida, låter sig visserligen beräknas relativt väl. Men frågan är vilka av dessa kostnader som skall ställas i relation till inplaceringsresultaten för den första försöksgruppen. — I t ex postgirot har ett drygt lO-tal nyanställningar kommit till stånd under den andra försöksperioden i och med den ANP—verksam- het som grundlades i samband med de inledande försöksinsatserna. De inledande insatserna måste alltså ses som investeringar på sikt. Dessutom är vissa av de särskilda försökskostnaderna mer beroende av att ett försök bedrivits under en intensiv och be- gränsad period, än av inplaceringsarbetets behov. Det gäller t ex särskilda kostnader för försöksplaneringen, intressenters medverkan och uppföljning/utvärdering etc. De "försöksspecifika" kostnaderna bör därför räknas bort.
Endast de tre i försöket engagerade verksamhetsgrenarna inom postverket har när denna rapport skrivs, utnyttjat möjligheten att begära ersättning för administrativa merkostnader i samband med försöket. Sammanlagt har postgirot, postverkets industrier och postkontoret i Jönköping begärt drygt 500.000 kr i sådan er— sättning. I beloppen ingår förlorad arbetstid för anställda i samband med informations—, utbildnings- och kartläggningsakti— viteter, de försöksansvarigas planeringstid etc samt kostnader för det praktiska ANP-arbetet i form av sammanträdestid, insats— er i samband med förberedelser av anställningar etc. Beräkningar- na för de tre försöksmyndigheterna är inte helt jämförbara och
kan inte heller ligga till grund för slutsatser rörande övriga myndigheters kostnader. Några enskilda siffror kan ändå nämnas. Vid t ex postverkets industrier i Ulvsunda motsvarar den tid som redovisats för åtgärder i samband med anställningarna + samman— trädestid i ANP—gruppen = ungefär 65 arbetsdagar, d v 5 ca 6 da— gar per ärende som lett till nyanställning. Detta kan sannolikt utgöra en rimlig — om än mycket grov approximation - av tidsåt- gången för motsvarande merinsatser för övriga försöksmyndighe- ters åtgärder. En motsvarande grov kalkyl för arbetsförmedlingar- nas insatser pekar på liknande resurskrav där. (Jmf förra för— söksrapporten.)
Till detta skall sedan läggas de i vissa enskilda fall mycket om— fattande uppföljningsinsatserna — vars omfattning påverkats av de fasta resurser som funnits i form av t ex personalkonsulenter vid försöksmyndigheterna. Att skilja ut dessa insatser för in- placeringsgruppen från övrig anpassningsverksamhet är emellertid mycket svårt. 1 hög grad har företagens anpassningsinsatser och även administrativa åtgärder tillkommit genom att man "tänjt" på befintliga resurser eller givit fackliga representanter ökat utrymme för ANP—verksamheten.
Särskilt intressant när det gäller postverkets industrier är att 2/3 av de beräknade kostnaderna på ca 200.000 kr hänför sig till beräknat produktionsbortfall p g a maskinstillestånd och liknan— de. - Detta kan vara en viktig omständighet att ta hänsyn till vid arbetsfördelningen i ANP—verksamheten. En annan överslagsbe- räkning kan komplettera bilden. Låt oss mycket restriktivt anta att de halvskyddat anställdas genomsnittliga arbetsförmåga under de första 4 anställningsåren ligger på 75 %. Skillnaden mellan det halvskyddade bidraget och behovet av kostnadstäckning för lägre produktivitet skulle då genomsnittligt bli ca 18-19 % av den totala lönekostnaden. Vid en årlig rekrytering av 6—8 ar— betshandikappade till halvskyddad sysselsättning skulle då medel motsvarande ungefär en heltidsanställd personalkonsulent eller heltidsengagerad facklig representant, kunna sättas in i anpass— nings- och uppföljningsarbetet. Som framgått har man dock inom försöksmyndigheterna i begränsad omfattning förstärkt sina fasta
anpassningsresurser under försöksperioden.
13. VILKA HAR VARIT DE FRÄMSTA HINDREN 1 FRÄMJANDE— STRAVANDENA?
DE SÄRSKILDA FÖRSÖKSFÖRUTSÄTTNINGARNA
När vi summerar försökserfarenheterna för att försöka urskilja framkomliga vägar att effektivisera främjandearbetet, måste vi bortse från en rad "försöksspecifika” problem. När försöksmyndig— heternas representanter vid ortsvisa uppföljningskonferenser un- der våren 1978, ombads ange vad de funnit mest problematiskt i försöksarbetet, pekade de på en rad förhållanden som hörde till själva försöksuppläggningen. De förberedande kontakterna med myn— digheterna innan försöksledningen presenterade sitt förslag till försöksuppläggning, hade i många fall varit otillräckliga. Vid flera myndigheter ansåg sig de ansvariga för det praktiska per— sonalarbetet, ha "blivit tagna på sängen” och försöket upplevdes åtminstone till en början mer som ett ålagt krav än en självpå— tagen uppgift. Tidspressen i försöket, d v s försöksledningens förväntningar om att man på kort tid skulle uppnå ”resultat" upplevdes i stor utsträckning som påfrestande. Förseningen av
det regeringsbeslut som formellt fastlade - och förändrade de ursprungligen föreslagna - ekonomiska förutsättningarna för för— söket, gav upphov till stor irritation. Dessutom innebar besluts— fördröjningen att det uppstod ett "vacuum” i försöksarbetet mel- lan de inledande kontakterna vid försöksmyndigheterna och det formella klartecknet för att inplaceringsverksamheten kunde bör—
ja.
För flera av myndigheterna blev de inledande kartläggningsinsat— serna också en omständlig procedur som inte alltid var tillräck- ligt anpassad till de enskilda organisationernas förutsättnin— gar.
På detta sätt var utgångsläget för den praktiska nyanställnings- verksamheten mindre gynnsamt vid flera av myndigheterna.
Erfarenheter av detta slag är naturligtvis viktiga med tanke på att även framtida utvecklingsarbete, om inte annat så av resurs— skäl, till en del sannolikt kommer att få ske i form av tidsbe- gränsade försöksprojekt. Vi ska dock i denna rapport inte närma— re fördjupa oss i dessa problem som redovisades relativt ingåen— de i lägesrapporten från försökets första fas.
SÄRSKILDA PROBLEM I ANP—ARBETET OCH FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER
Vi skall avsluta den allmänna redovisningen av försökserfaren— heterna med en summering av de problem som av försöksmyndigheter- na själva vid bl a de uppföljningskonferenser som ordnades våren 1978, framhållits som särskilt stora.Till dessa problemställnin— gar har fogats förslag till åtgärder som till största delen di— rekt bygger på synpunkter som kommit fram vid försöksmyndighe- terna. I de fall det rör sig om problem specifika för någon viss (kategori av) försöksmyndighet har detta särskilt angivits.
o Bristfälligt kunskapsunderlag för inplacering
Möjttga åtgänden: Utvecklad teknik för beskrivning av sökan— de med arbetshandikapp i de avseenden som är av vikt för val av arbetsuppgifter. Utvecklade prövningsmöjligheter i olika typer av jobb exempelvis genom fasta tränings-/prövnings- platser som även tillåter "roterande” praktikformer.
o Svårt att äntgöna lämpliga arbetsuppgifter och befattningar.
Risk för konflikter om man plockar ut attraktiva arbetsupp— gifter m m från enskilda befattningar, för att skapa en helt ny tjänst. Mer genomgripande förändringar av arbetsfördelning— en kräver medverkan av organisationsspecialister.
Konkurrens om befattningar. De arbetssökandes önskemål sam— manfaller i stor utsträckning med önskemål från interna om- placeringskandidater (främst inom kommunerna).
Möjtiga åtgänden: Stimulans av intern rörlighet från lämp— liga om—inplaceringsjobb, attitydpåverkan, arbetsmiljöar- bete som breddar in- och omplaceringsmöjligheterna inom nya verksamhetsområden.
o Brister beträffande introduktion, uppföljning, kontakt— mannafrågor m m.
Mäjttga åtgäaden: Utveckla system för kontaktmannaskap. En kontaktman eller kontaktgrupp för anpassningsfrågor vid varje enhet/forvaltning. En uppföljningsansvarig vid varje
avdelning som vid behov kan adjungeras ANP—gruppen. Skydds— ombud eller fackliga arbetsplatsombud kan kanske ges sådana uppgifter.
Brist på handläggarresurser.
Mäjttga ätgänden: Fasta resurser för anpassningsverksam- heten. Vid större arbetsplatser även fast sekreterar- eller "kanslifunktion". Behovet av perso lsocial eller "psykosocial" kompetens måste tillgodoses bättre bl a vid uppbyggnaden av företagshälsovårdens resurser.
Svårt att prioritera mellan olika angelägna grupper.
Möjåiga ätgänden: Arbetsförmedlingen/Lan utvecklar former för att samordna sina krav på företagen att göra åtaganden för olika "särgrupper". (Risk för att arbets— förmedlingens olika insatser konkurrerar med varandra. Arbetsgivare — även som representerade av arbetsledare, chefer, kan frestas att bevilja olika former av till— fällig anställning, exempelvis beredskapsarbete på be- kostnad av fastare anställningsformer.)
Svårt att etablera ANP-gruppen i organisationen
Möjtiga åtgäadea: Information om ANP—gruppen i personal— utbildningen. Dessutom viktigt med aegefbunden informa- tion om ANP—gruppens verksamhet i personaltidningar och via andra informationskanaler.
Spridning av ansvaret i anpassningsfrågor_
Utveckla bättre kontakt med de förtroendevalda - bl a genom att följa upp anpassningsärendens behandling i de beslutande nämnderna och där ytterligare argumentera för ANP—gruppens förslag (kommunerna).
Egen "pott" för ANP—frågor skulle innebära att det blev enklare att få respons på ANP—gruppens förslag. Dessutom skulle egna medel ge gruppen ökad status (kommunerna).
Följande problem är särskilt uttalade i kommunerna bl a som
följd av de organisatoriska förhållandena:
O Svårt att hitta Zediga jobb. Jobb besätts utan föregående anmälan till ANP—gruppen.
Möjtiga ätgänden: Förbättrad bevakning av den ofta svår- överskådliga rekryteringen, t ex till vikariat. (I Jön— köpings kommun där man under försöket infört obligatorisk central anmälning av vikariat, lyckades man i ett ärende pussla ihop 6-7 korta semestervikariat till ett samman- hängande halvårslångt vikariat, som kunde erbjudas en ar— betshandikappad, via ANP-gruppen.)
Utvidgade möjligheter till provtjänstgöring/praktik.
o Beslutande facknämnder tar ofta ej hänsyn till ANP— gruppens förslag.
Möjtiga åtgänden: Förbättrad information till och kon— takt med de förtroendevalda. Uppföljning i nämnderna vid anställningsårendens behandling. Viktigt med tidig information eftersom man ofta låst sig vid kandidater redan före formellt beslut.
0 Ekonomiska svårigheter att klara inplaceringar (och omplaceringar) när lediga tjänster inte finns för tillfället.
Möjåtga åtgänden: Särskild "pott" reserverad för ANP, som kan användas för övergångsfinansiering av lönen. Vid nyanställningar och vid överföringar kan halv— skyddad anställningsform i vissa fall bli aktuell vilket innebär att de särskilda medlens storlek inte behöver bli avskräckande.
o Svårt av vidga det företagsekonomiska tänkesättet till ett ”kommunalekonomiskt tänkesätt". Synen på hela kom- munen som en arbetsplats har inte slagit igenom.
Möjttga åtgänden: Föra ut ekonomiska resonemang i vi— dare termer till berörda ekonomiansvariga och beslu- tande chefer. Sprida kunskaper om kommunens alternativ— kostnader för att icke anställa en arbetshandikappad. ”En ny tjänst kanske inte ger någon extra kostnad för kommunen som helhet". Ekonomisk kompensation/garanti till mottagande avdelningar/förvaltningar om detta kan motiveras med svårare begränsningar i arbetsför- mågan och/eller behov av särskilda stödinsatser.
o Stort antal omplaceringsärenden.
Möjttga åtgänden: Motsättningen mellan omplacerings— respektive inplaceringsarbete är svårfrånkomlig på kort sikt. Båda arbetsområdena ställer dock samma krav på utveckling av företagets anpassningsresurser. På kort sikt nödvändigt att komma överens om rimlig målsättning för om- respektive inplaceringsverksam- het, exempelvis genom särskild medelsreservation.
o Svårt att få grepp om förekomsten av lämpliga arbetsuppgifter.
Mäjtiga åtgänden: Fortsatt utveckling av hjälpmedel för kartläggning av arbetsplatser. Eventuellt skulle grupp— intervjuer ge mer ”objektiva" resultat (Piteå kommun).
Utvecklade direkta kontakter med arbetsplatserna via företagshälsovården (Jönköpings kommun).
SPECIELLA PROBLEM FÖR ANSLAGSMVNDIGHETER
o Ekonomiska problem vid nyanställning då lediga tjänster ej finns.
Möjtiga ätgänden: Permanentning av de möjligheter som givits speciellt för försöket med bidrag för halv— skyddad anställning av arbetshandikappade sökande.
o Otillräckliga handläggarresurser.
o Behov av personalkonsulentinsatser/psykosocial kompetens.
o Behov av tillgång till företagshälsovård.
SPECIELLA PROBLEM VID AFFÄRSDRIVANDE VERK
o Servicekrav och konkurrensförhållanden som kräver att man får arbeta med lika villkor som konkurrenterna.
Mäjtiga åtgäadea: Bredda informationen om arbetsmark— nadspolitiska hjälpmedlen vid anställning av äldre och arbetshandikappade. För ner den ekonomiska kompen- sationen för eventuellt produktionsbortfall, särskilda handledarkrav etc vid nyanställning av arbetshandi- kappad, till den ekonomiska resultatenheten.
o Hinder i form av etablerade system för personalutveck- ling, interna köer etc, för extern rekrytering till tjänster med fast arbetstid, fysiskt lättare arbetsupp— gifter etc.
Möjttga åtgäadeh: Omprövning av centrala överenskommel- ser för att t ex göra det möjligt till inskolning av arbetshandikappade på lämpliga jobb som tidigare krävt en mångårig internmeritering. Rättvisefrågorna i för- hållande till redan anställda blir en central fråga. Möjligheterna att få stöd för en "solidarisk anställ- ningspolitik" genom olika former av rörlighetsstimu- lans av det slag som varit möjligt men ej utnyttjats inom försöket, bör prövas.
Statens offentliga utredningar 1978
Kronologisk förteckning
PP)
. Arbetsmarknadspolitik i förändring. A. Stat—kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyr- kan. Kn. Stat—kyrka. Bilaga 1. Kyrkans framtida organisation. Kn. Stat—kyrka. Bilaga 2—12. Utredningar i delfrågor. Kn. Skolplanering och skolstorlek. Faktaredovisning och bedöm- ningsunderlag. U. Föräldrautbildning. S. Ny skogspolitik. Jo. Skog för framtid. Jo. Hyresrätt 2. Lokalhyra. Ju. Ny konkurrensbegränsningslag. H. . Barnets rätt. 1. Om förbud mot aga. Ju. . Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. E. . Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 1. E. Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 2—4. E. Arbete åt handikappade. A. . Praktikfrågor-åtgärder i en kort perspektiv. U. Regional konsumentpolitisk verksamhet. H. . Energi. I. Öresundsförbindelser. K Öresundsförbindelser. Bilaga A. Ritningar. K Öresundsförbindelser. Bilaga 8. Konsekvenser för företag och hushåll. K. . Bemanning av fartyg. K. . Energi, strukturomvandling och sysselsättning. A. Växtförädling. Jo.
Ny renhålIningslagsliffning. Jo. Etablering av miljöstörande industri. Bo. Hälso— och sjukvårdspersonalen. S.
. Fortsatt körkortsreform. K . Kvinnors förvärvsarbete och förvärvshinder. A. . Arbete i jordbruk och trädgård. A.
Brand inomhus. Bo. . Trafikpolitik-kostnadsansvar och avgifter. K. . Ny indelningslag för kommuner, landstingskommuner och
församlingar. Kn.
. Ordningsvakter. Ju. . Förstärkt skydd för fri- och rättigheter. Ju. . Regional utvecklingsplanering, Iänsplanering. vidgad länsde-
mokrati. Kn.
. Arrenderätt 1. Ju. . Hotell- och restaurangbranschen. H. . Jämställdhet i arbetslivet. A.
Föräldraförsäkring. S. . Tvistlösning på konsumentomrädet. H. . Statlig personalutbildning. B. . Kommunernas medverkan i sysselsättningsplanering. A. . Miljökostnader. Jo. . Kommunalt hälsoskydd. S. . Allmän arbetslöshetsförsäkring. A. . Att främja regional utveckling. I. . Att främja regional utveckling. Bilagedel. l. . Konkurrens på lika villkor. B.
Energi. Hälso—miljö— och säkerhetsrisker. 1. Ny vårdutbildning. U. . Svensk trädgårdsnäring. Jo. . Lägg besluten närmare människorna! Kn. . Förbud mot investeringar i Sydafrika. H.
Personregister—Datorer—Integritet. Ju. Att sambo och gifta sig. Ju. . Kultur och information över gränserna. Ud. . Resor till arbetet. A.
Organisatoriska frågor inom länsstyrelsen. Kn. JK—ämbetet. Ju.
61. Biståndets organisation. Ud. 62. Regionalpoliriska stödformer och styrmedel. A. 63. Riksdagens insyn i statliga företag. I. 64. Översyn av vallagen 1. Ju. 65. Skolan. En ändrad ansvarsfördelning. U. 66. Andelsbolagslag. Ju. 67. Nya bolagsregler m.m. Ju. 68. Industri till Norrbotten. I. 69. Upphovsrätt |. Fotokopiering inom undervisnings- verksamhet. Ju. 70. Regionsjukvården. S. 71. Regionsjukvärden. Huvudbilaga 1 — Medicin och onkologi. S. 72. Regionsjukvärden. Huvudbilaga 2 — Kirurgi. S. 73. Kontroll av utländsk företagsetablering i Sverige m. m. Ju. 74. Husläkare. S. 75. Fiska på fritid. Jo. 76. Stat—kyrka. Remissammanställning. Kn. 77. Högre regional ledning. Fo. 78. Långtidsutredningen 1978. E. 79. Förslag till undersökning om hushåll, bostäder och sysselsätt— ning 1980. E. 80. Bättre miljöskydd |. Jo. 81 . Anställning avarbetshandikappade i stat och kommun. Slutrap- port frän försöksverksamhet i Jönköping, Piteå och Stockholm. A.
Statens offentliga utredningar 1978
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Hyresrätt 2. Lokalhyra.[81 Barnets rätt. 1. Om förbud mot aga. [ 10] Ordningsvakter. [33] Förstärkt skydd för fri- och rättigheter. [34] Arrenderätt 1. [36] Personregister—Datorer-lntegritet. [541 Att sambo och gifta sig. [55] JK—ämbetet. [59] Översyn av vallagen 1. [64] 1974 års bolagskommitté. 1. Andelsbolagslag. [66]
2. Nya bolagsregler m. m. [67] Upphovsrätt I. Fotokopiering inom undervisningsverksamhet. [69] Kontroll av utländsk företagsetablering i Sverige m. m. [73]
Utrikesdepartementet
Kultur och information över gränserna. [56] Biståndets organisation. [61]
Försvarsdepartementet Högre regional ledning. [77]
Socialdepartementet
Föräldrautbildning. [5] Hälso- och sjukvårdspersonalen. [26] Föräldraförsäkring. [39] Kommunalt hälsoskydd. [44] Regionsjukvårdsutredningen. 1. Regionsjukvården. [70] 2. Region- sjukvården. Huvudbilaga 1 — Medicin och onkologi. [71] 3. Region- sjukvården. Huvudbilaga 2 — Kirurgi. [72] Husläkare. [74]
Kommunikationsdepartementet
1975 års danska och svenska öresundsdelegationer. 1. Öresunds— förbindelser. [ 18] 2. Öresundsförbindelser. Bilaga A. Ritningar. [ 191 3. Öresundsförbindelser Bilaga B. Konsekvenser för företag och hushåll. [20] Bemanning av fartyg. [21] Fortsatt körkortsreform. [27] Trafikpolitik—kostnadsansvar och avgifter. [31]
Ekonomidepartementet
Kapitalmarknadsutredningen. 1. Kapitalmarknaden i svensk eko- nomi. [1 1] 2. Kapitalmarknaden | svensk ekonomi. Bilaga 1. [ 12] 3. Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 2—4. [13]. Långtidsutredningen 1978. [78] Förslag till undersökning om hushåll, bostäder och sysselsättning 1980. [79]
Budgetdepartementet
Statlig personalutbildning. [41]. Konkurrens på lika villkor. [48].
Utbildningsdepartementet
Skolplanering och skolstorlek. Faktaredovisning och bedömnings— underlag. [4] Utredningen om vissa vårdutbildningar inom högskolan. 1. Praktik— frågor—åtgärder i ett kort perspektiv. [15] 2. Ny vårdutbildning. [50] Skolan. En ändrad ansvarsfördelning. [65]
Jordbruksdepartementet
1973 års skogsutredning. 1. Ny skogspolitik. [6] 2. Skog för fram— tid. [7] Växtförädling. [23] Ny renhållningslagstiftning. [24] Miljökostnader. [43] Svensk trädgårdsnänng. [51] Fiska på fritid. [75] Bättre miljöskydd 1.180]
Handelsdepartementet
Ny konkurrensbegränsningslag. [9] Regional konsumentpolitisk verksamhet. [16] Hotell» och restaurangbranschen. [37] Tvistlösning på konsumentområdet. [40] Förbud mot investeringar i Sydafrika. [53]
Arbetsmarknadsdepartementet
Sysselsättningsutredningen. 1. Arbete ät handikappade. [14] 2. Energi, strukturomvandling och sysselsättning. [22] 3. Kvinnors förvärvsarbete och förvärvshinder. [28] 4. Kommunernas medver- kan i sysselsättningsplanering. [42] 5. Resor till arbetet. [57] 6. Regionalpolitiska stödformer och styrmedel. [62] 7. Anställning av arbetshandikappade i stat och kommun. Slutrapport från försöks- verksamhet i Jönköping, Piteå och Stockholm. [81] Arbete i jordbruk och trädgård. [29] Jämställdhet i arbetslivet. [38] Allmän arbetslöshetsförsäkring. [45] Arbetsmarknadspolitik i förändring. [60]
Bostadsdepartementet
Etablering av miljöstörande industri. [25] Brand inomhus. [30].
Industridepartementet
Energikommissionen. 1. Energi. [17] 2. Energi. Hälso-miljö- och säkerhetsrisker. [49] Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Att främja regional utveckling. [46] 2. Att främja regional utveckling. Bilagedel. [47] 3. Industri till Norrbotten. [68] Riksdagens insyn i statliga företag. [63]
Kommundepartementet
Kyrkoministerns stat—kyrka grupp. 1. Stat—kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan. [1] 2. Stat—kyrka. Bilaga 1. Kyrkans framtida organisation. [2] 3. Stat—kyrka. Bilaga 2—12. Utredningar i delfrågor. [3] 4. Stat—kyrka. Remissammanställning. [76] Ny indelningslag för kommuner, landstingskommuner och försam— lingar. [32] Regional utvecklingsplanering, Iänsplanering, vidgad länsdemokrati. [35] Lägg besluten närmare människorna! [52] Organisatoriska frågor inom länsstyrelserna. [58]
Swisänomuedniwm skrikande Ewa" *
Muhammad 197530 , Näää h*fwndlwmu 197.814
Ärbeta italic Märsta tt Mmmm ämm wow-sadan Skyddad verkstad halvskyddad mkmmhct SGU 187794 Midsummmnq SOU 197.788 Batium arbetsföra 809.197789 Rumanian abeähandåicawadc inatt. och kammat-1800 iSWåQO Ehemlt mkmmvmllhm ååå Similåtmfm SGU 197822 Kvinnor: tömåmai'hsm'nch Wwäxindafe "En- undersökning [ _ Ruffi; och Simdlityhmg SBU 197888. Kommunens; utmattad .? wmfsånwnmfsnemig SGU” 1978 42 naar. tili uranet sot! 187825? Anstallnina 31! arbetshandikappade låtit; Odh Mamman 83.71 878 81 (Stumma 17.871: EWRs/Mmmm :[ WWW. 171183. 8011 Sammi
&!st
*Pcaktijk -dal av 91871de
Hsdbsisjnimisw femman ta”: att ök;- warm stam arbetsmilmadsutblidmm RGEVW [5.17 1 611165” 1978 = 30 39811977 Arrow ., ramltatredmlsnlng ööh smittsamt ut "smuttat
Swinging och förtidspension bland män i'ummta
. ”thticilkulwtärwlwmutmäwmmqwm '
* l . i
' Förslag mammas» mmarmmmtnmd insamlad , , ammaaiim får Wluaqcrtzn år saint pragmatism . ' tangon [skrivelse till] mmhhiösun 18777 » . E iom—mm [for handha pasta. A mm of the: cummhn'onv' . % Jm 1578 smt tiva march tam/just!