Leva som äldre : tolv intervjuer med forskare, författare, politiker m. fl. : delrapport i Äldreberedningens idéprogram om Livet som äldre

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Leva

v

i

E

å E

F

T

,som

I

äldre

Tolv

intervjuer

med

førskare, författare,

mfl

politiker

SME

__ DELRAPP

IALDREBERED GENS

IDEPROGRAM

OM LIVET som ALDRE

Statens offentliga utredningar

1985:3 &

Socialdepartementet

som äldre

Leva

Tolv

intervjuer

med

forskare, författare,

mfl.

politiker

DELRAPPORT I ÄLDREBEREDNINGENS IDEPROGRAM OM LIVET SOM ÄLDRE

Stockholm 1985

Omslag Förlagsateljén, Johan Ogden

Layout Anders Forsberg

ISBN 91-38-08642-5

ISSN 0375-250X

Liber Tryck AB Stockholm 1985 353631

Fotografier: Rybeck/Pressens Bild sid 10, Groth/Pressens Bild sid 20, Malmström/Pressens Bild sid 28, Groth/Pressens Bild sid 36, Reportagebild sid 42, Carlsson/Pressens Bild sid 50, Johansson/Reportagebild sid 56, Andersson/ Pressens Bild sid 64, Hudiksvallstidningen, Arkivet, sid 74, Groth/Pressens Bild sid 84, Andersson/Pressens Bild sid 92, Norrländska Socialdemokraten, Arkivet sid 100.

Till statsrådet och chefen för

Socialdepartementet

Aldreberedningen har tillkallats efter av

bemyndiganden regeringen 1980-12-18 och 1982-11-04. har

Beredningen under arbetet med rapport haft

föreliggande följande sammansättning: statssekreteraren Sture tillika ordförande, försäk-

Korpi ringstjänstemannen Stina Andersson, kommunalrådet Henny Fager, riksdagsledamöterna Ingemar Konradsson och Blenda Littmarck samt f .d. Ka-

riksdagsledamöterna rin Nordlander och Eva Winther. Som har

sakkunniga biträtt förbundssekreteraren i SFRF Gösta Blixt, departementssekreteraren i Bernt Hedin,

Socialdepartementet sektionschefen i Spri Kjell överdirektören i so-

Hellewig, cialstyrelsen Carl-Anders Ifvarsson, sekreteraren i landstingsförbundet Ulla Lindberg-Johnsson, sekreteraren i Svenska kommunförbundet Kerstin Petersson samt ordföranden i PRO Lars Sekreterare är Sture

Sandberg. Börjesson, Liisa Ehrnström och Inga-Britt Or-

(Minga) kan.

Denna delrapport ingår i beredningens idéprogram om LIVET SOM ALDRE och innehåller med fors-

intervjuer kare, författare, politiker m.fl. Intervjuerna har utförts av journalisten Kerstin Vinterhed, som samrått med sekretariatet i fråga om ämnesområden, redi-

uppläggning, gering m.m. I likhet med den av - i samarbete med

beredningen

- Vi demokratiberedningen nyligen utgivna rapporten vet själva bäst syftar denna rapport till att stimulera och vitalisera en allsidig debatt kring de äldres situation. Beredningen kommer inom kort att fram ett omfat-

lägga tande faktamaterial om de äldres villkor i samhället. Det är beredningens avsikt att i sitt huvudbetänkande presentera förslag om den framtida inriktningen av samhällets insatser för de äldre.

Stockholm i februari 1985

Sture Korpi

Stina Andersson Henny Fager Konradsson

Ingemar

Blenda Littmarck Karin Nordlander Eva Winther

/ Sture Börjesson

Liisa Ehrnström

Inga-Britt Orkan

Innehåll

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7

1 Befolka närmiljön! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 11

Lars Ingelstam

2 De äldres längtan efter självständighet

är stark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 21

Gustav Jonsson

3 Det finns annat i livet än arbete! . . . . . . . . . . . . . . . .. 29

Astrid Kristensson

4 Minskade materiella behov är en befrielse 37

Mira Kakossaios

5 De äldre saknar inflytande! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 43

C-H Hermansson

6 De gamla ljuger för att de är rädda . . . . . . . . . . . . .. 51

Olof Lagercrantz

7 Gamla vill ge -inte bara få! . . . . .. 57

Ulla Lindström

8 Åldringsproblemen är en fråga om jämlikhet .. 65

Birgitta Odén

9 Ingenting är omöjligt! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 75

Sonja Thorburn

10 Man blir ”dummare” ju äldre man blir . . . . . . . . .. 85

Ronny Ambjörnsson

11 Det finns en struktur i gamla människors

galenskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 93

Birgitta Trotzig

12 Vi behöver alla lite mänsklig värme . . . . . . . . . . . .. 101

Lassinantti

Ragnar

Förord

I - som är en sam-

äldreberedningen parlamentariskt

- försöker vi äldre män-

mansatt statlig utredning belysa

niskors totala livssituation, se vården och omsorgen som en av det samhälle vi lever i, skildra även de posi-

spegel

tiva sidorna av livet som äldre och inte enbart ägna oss åt

och problemlösning. problem

Aldre är med samma rättigheter och

samhällsmedborgare

som alla andra. De är fullt kapabla att ta

skyldigheter

- även när de behöver stöd, ansvar för sina egna liv hjälp, omvårdnad och vård. Detta är utgångspunkten för äldreidéprogram om LIVET SOM ALDRE.

beredningens

Med vårt vill vi sätta den åldrande männi-

idéprogram

skan i centrum och visa utvecklingsvägar för

på framtida mellan samhället, vardagsomsorgen och den

samspelet offentliga omsorgen.

I december 1984 vi - i samarbete med demokrati-

utgav

- första Vi vet

beredningen programmets del, rapporten

bäst”. I den olika aspekter på äldre män-

själva belyses

niskors och delaktighet i samhälle och omsorg,

inflytande

dels en rad dels genom några exem-

genom debattinlägg,

där den enskildes inflytande och

pel på förändringsarbete

ställts i centrum.

självbestämmanderätt

Denna är ett försök att ytterligare fördjupa insik-

rapport

terna om äldre människors individualitet och integritet.

Vi har vänt oss till forskare, författare, politiker m.fl.

med som: Vilken bild har du av äldre människor

frågor

när det inflytande, ensamhet, skillnader

gäller attityder, mellan män och kvinnor? _Vilka viktiga livsförändringar

innebär Ar du rädd för döden? Vad be-

pensioneringen?

samhällsservice och personlig omsorg för äldre

tyder

människor? Hur ser din vision av det goda livet som

äldre ut?

har utförts av Kerstin Vinter-

Intervjuerna journalisten

vårt och i samråd med oss. Vi är medvet-

hed på uppdrag na om att de intervjuade inte utgör något representativt

urval av Det har heller inte varit syftet.

befolkningen.

Vår strävan har varit att låta några på olika sätt uppmärksammade personer dela med sig av både sina profes-

sionella erfarenheter och sina egna tan-

högst personliga

kar livet som äldre. i hos de

kring Spännvidden ålder

- den äldste är och intervjuade 77 år den yngste 45 pekar också på något att åldrandet

väsentligt, nämligen

angår oss alla.

Resultatet har blivit en - som vi -

tycker intresseväc-

kande och variationsrik bild av hur människor kan

uppleva åldrandet, dess villkor, och besvikel-

förhoppningar

ser. Olika åsikter mot men

bryts naturligtvis varandra,

som en röd tråd genom alla att få

intervjuer löper viljan

fortsätta att vara aktiv och att få leva sitt eget liv.

Vårt arbete med äldrefrågor har oss om hur vik-

påmint

tigt det är att öva upp förmågan att och ta

lyssna intryck.

Människor blir inte lika bara för att de passerar pen-

sionsåldern. Det gäller att låta individerna komma till

tals, att få dem att känna i samhällsutveck-

delaktighet

lingen och att tillerkänna dem deras

självbestämmande-

rätt. Detta förutsätter hos

attitydförändringar många

och ökad flexibilitet i service, omvårdnad och vård. Trots allt det goda som är detta fortfarande en

gjorts utmaning

i allt arbete för solidaritet och människor

gemenskap

emellan.

Vi i att detta material skall vara

äldreberedningen hoppas

stimulerande och berikande inte bara för de som

är pro-

fessionellt verksamma i utan för alla med

äldrefrågor

intresse för relationer mellan människor.

Sture Korpi

Ordförande

1 Befolka

närmiljön!

- Det samhället ör de äldre visar att man att

för tycker gamla ska under ållas och så ska de sysselsättas och

när det inte går längre ska de vårdas. Inte särskilt

-

fantasifullt.

Så säger Lars Ingelstam, professor i teknisk och social

förändring vid iLinköping.

Temaforskningen Ingelstam

är född 1.937 och har fem vuxna barn. Kommer hans

erfarenhet av småbarn att vara föråldrad när de egna

barnen får barn?Han tror inte det; i sam-

förändringen

hället går inte så fort längre.

Den egna pensioneringen emotser han som en period av

fortsatt seriös verksamhet, av folkrörelseengagemang

och lek - lek som lika kan innebära tid och

gärna

möjlighet att lära något nytt. Han vill bli en modern

pensionär och planerar för ålderdomen som en aktiv period.

- Det finns en risk för när man tittar den

felsyn på

växande gruppen äldre, på den åldringsexplosion” som vi de facto redan befinner oss mitt i, säger Lars Ingelstam. Man tror kanske i förstone att vårdbehovet ökar i takt med antalet pensionärer, men så är såvitt jag förstår inte alls fallet. Det är bara den allra äldsta kategorien som

behöver mycket vård, medan de yngre pensionärerna mel-

lan, säg, 65 och 80 år är en Världshistoriskt ny grupp i befolkningen: De är erfarna, rörliga, relativt friska medborgare med medelinkomster. Det är alltså inte fråga om en gigantisk ökning av vårdbehovet hos ett stigande antal äldre utan vad som skett är att vi har skjutit fram detta vårdbehov cirka ett årtionde.

En sextiåring är idag i samma vigör som en femtiåring för en generation sedan, en sjuttiåring är kanske som en

sextiåring och först en åttiåring kräver de insatser från

omgivningen som en nyligen pensionerad person ofta

gjorde förr.

Äldre människor som jag träffar säger allt oftare att j ag ska snart pensioneras och då skall jag göra det och det. D .v.s. skriva den boken, avsluta det uppdraget etc., ingen

hobbyverksamhet, alltså, utan seriösa saker. Det ser ut att finnas en aktiv för den här perioden, som

planering

inte fanns förr.

Hur då vi - som samhälle - denna situa-

uppfattar nya

tion? Jo, uppenbarligen har vi inte riktigt kommit på vad vi ska ta oss till med denna grupp fortfarande friska människor med erfarenhet och ofta med intakta yrkesmässiga och sociala nätverk, även om de gradvis tunnas ut. Det samhället gör för dessa människor visar att man hittills uppfattat saken så att de äldre ska underhållas och så ska de sysselsättas och när det inte går längre ska de vårdas. Inte särskilt fantasifullt. Men det krävs inte särskilt mycket fantasi för att peka ut

som inte blir särskilt väl utförda i samhället och

uppgifter

där pensionärerna skulle kunna göra en insats. Det första jag kommer att tänka på är att de skulle kunna hjälpa till att befolka genom att helt enkelt finnas till

närmiljön

hands för skolbarn och andra som behöver någon att vända sig till om dagarna. Man kan tänka sig mycket måttfulla arrangemang där äldre personer i samarbete med bibliotek, lekparker o.s.v. skulle kunna skapa ett

trygghetstillskott, en rent mänsklig förstärkning i över-

givna förortssamhällen. Den överansträngda mellan-

generationen skulle härigenom få ett handtag och de

skolbarnen skulle få ett stöd utan att behöva överyngre lämnas till

proffs.

Tittar man på hur närsamhällena fungerar ser man att både barnen och de äldre har mycket begränsade revir. Man rör sig inte utanför sitt område, man kliver inte över

till varann. Under sommaren har två av mina

gränserna

barn arbetat i hemtjänsten här i Bromma och där är det utan tvekan så att det finns en äldregeografi, d.v.s. de äldre bor på vissa gator och rör sig inom vissa begränsade områden bestämda rutter. Jag tror att det

enligt ganska

skulle krävas blygsamma insatser för att motver-

ganska

ka det här.

kommer här in på den förändrade förvärvs-

Ingelstam

strukturen i det moderna samhället som innebär att vi

börjar yrkesarbeta allt senare och slutar yrkesarbeta

allt tidigare. Vi slutar också i regel abrupt. Genom att

på sidor om de yrkesaktiva växer,

grupperna bägge

alltså både barn och ungdom på ena sidan och äldre på

den andra, Ökar också trycket på de förvärvsarbetande. - Vi har arbetstid utan den

ingen avtagande per familj

gemensamma arbetstiden ökar i de enskilda hushållen. Detta hänger samman med kvinnornas ökade

givetvis

förvärvsintensitet. Vi har en av de högsta förvärvsarbetstiderna per vuxen medborgare i Europa. Tittar man på förvärvsarbetstiden per sysselsatt person är den däremot liten. Här är det det ökade deltidsarbetet som slår igenom. Ser man på de anställda inom varuproduktionen, de som alltså ska förse sig själva och andra med de varor vi behöver, finner man att den som för tjugo år sedan måste

varor för - i - en halv

producera princip sig själv plus

person till idag måste producera för sig själv och 1,2 personer till. Detta är ju en matematisk kalkyl, men den säger ändå något om trycket på de förvärvsarbetande människorna i fertil ålder. Måste de göra all-

verkligen ting?

Enligt min uppfattning skulle det vara mycket bättre och

rimligare att ta ut minskningen i arbetsvolym i kortare

arbetstid och samtidigt göra det möjligt för människor att stanna i förvärvsarbete bra länge. Som det nu är sätter vi stressen där den sämst kan tolereras. är för en tidig

Jag yrkesdebut och därpå en genuin värvning mellan yrkes-

arbete och Problemet är ju nu att så snart folk

utbildning.

fått inkomst är det mycket svårt att få tillbaka dem till studierna - de har inte råd. i

Så länge man går ungdoms-

skolan och även universitetet kan man klara ekonomisk

med av informella - föräldrarna

knapphet hjälp system

till - men har man väl en förvärvs-

hjälper gång börjat

arbeta på allvar går inte det.

Men den här tanken att de äldre ska till och ta

hjälpa

hand om barnen - skulle det

verkligen fungera?

Avståndet är stort mellan den yngsta och den äldsta och tycker inte alls

generationen många gamla

om barn.

Ingelstam medger att en del förslag om hur de äldre

skulle kunna engageras i samhället kanske är lite

löj-

liga men menar att det språng i livsstilar som skett de

senaste 50 åren kommer kanske inte att av sam-

följas

ma rekordartade förändringar i samma våldsamma takt framöver.

- Det att den nu levande är

sägs ju föräldragenerationen

den första som inte har att lära sina barn.

någonting

är obsoleta. Så snabbt har utvecklingen

Deras_kunskaper

gått. Aven om det påståendet är överdrivet kan man ju

om det måste - eller kan - fortsätta så.

fråga sig

har själv vuxna barn. Han räknar ut att om

Ingelstam

han nu får barnbarn, så ligger erfarenheten av de egna

barnens barndom och uppväxt inte mer är 15-25 år

tillbaka i tiden - därifrån bör han kunna bidra med inte helt Värdelös erfarenhet. Vad beträffar den tekniska menar han att den kanske inte blir lika

utvecklingen

dramatisk för nästa generations livsstil. Hushållens

är i det närmaste fullbordad. Man kan

mekanisering

knappast tänka sig mer maskiner i ett hem än vad vi nu

har. - Sedan har en extremistisk när det

jag uppfattning

i hemmen. Jag tror inte

gäller datoriseringens betydelse

att den kommer att få så stor betydelse i vardagslivet. Man har ett fel när man sett hur stor effekten varit

gjort

i industrin, man har trott att det skulle bli lika stor för-

ändring hemma. Men datorernas användningsområde i vardagslivet är mycket mera begränsat.

En annan sak som sannolikt inte kommer att upprepas

är enligt Ingelstam den stora omflyttningen, särskilt då

från land till stad, som Sverige hela detta sekel.

präglat

- Det stora är det slut med. Man kommer inte

flytteriet

att få folk att flytta till jobben som förr. Att även kvinnor-

na numera har jobb minskar också familjens benägenhet

att bryta upp. Att mönstret blir mer konservativt ökar också min tilltro till att mor- och farföräldrarna kan få större betydelse för familjerna i framtiden. Som det nu är bor ju många långt ifrån varann och den äldre generationen kan redan av det skälet inte spela någon större roll i

barnbarnens uppväxt.

- man av kunna tänka en omfördel-

Ja, skulle rent sig

ning av insatserna från de dyrbara daghemmen, där ut-

ändå bara är 1 till 4 (= en vuxen persons tid

växlingen

krävs för att ta hand om fyra barn) till något system som innebär att de äldre kvinnorna som är dåligt utnyttjade på arbetsmarknaden, har lågt betalt och svårt att finna adekvata uppgifter ställer upp och tar hand om barnen så att

de yngre kvinnorna kan arbeta.

En svensk variant av det ryska babaschkasystemet alltså. Men iSovjetprotesterar babuschkorna mot att

behöva sköta småbarn på nyttjust när de egna barnen

vuxit De vill hellre ägna åt eget

äntligen upp. sig förvärvsarbete. [Sovjet har man f.ö. en mycket tidig

för kvinnor, 55 år, kanske just för att

pensionsålder

delvis lösa detta problem.

- Detta är ett som från da-

Allright. resonemang utgår gens trend. Låt oss hellre vända på tendensen till förkortad och sträcka ut den i stället! Att kvinnorna

yrkesperiod

i Sverige vill förvärvsarbeta och ha en egen inkomst är en

bas för resonemanget som man får ta för given, det finns ingen retur på det, utan kvinnornas yrkesarbete uppfattas

som en moralisk som de skulle kämpa mycket

rättighet

hårt för om den hotades. Problemet är bara att om andra och inte man själv ska sköta omsorgen så blir overhead-

kostnaderna enorma, d.v.s. pensionsavgifter, arbetsgi-

varavgifter 0.s.v. De förstör alla kalkyler. Det är för

en stor att enkelt och klart

övrigt pedagogisk uppgift

förklara för folk att vad som åstadkoms genom dessa

transfereringar är ju en fördelning av inkomsten över

inte mellan grupper. Det är till stor del till sig

livscykeln,

älv som man betalar. Det har folk svårt att förstå och så

sj

klagar man på skatterna. Men ju större grupper i befolkningen som är inaktiva desto mer ökar skattekvoten. Det är inte sant som t.ex.

socialdemokraterna säger i sitt framtidsprogram att man

kan fortsätta att öka den offentliga sektorn utan att höja skatterna. De menar att detta ska ske genom ökad tillväxt, men det stämmer inte. Vi har haft en ökning av tillväxten och skattekvoten sam-

därför förstår vi inte att bara ökad tillväxt inte

tidigt,

löser den offentliga sektorns problem. Tillväxten har

gjort det lättare att höja skatten, men den har inte onö-

diggjort skattehöjningar.

är alltså här inne på den mel-

Ingelstam omfördelning

lan offentlig och privat konsumtion som många menar knappast kan gå längre i Sverige oavsett om vi får ekonomisk tillväxt eller ej. Det svenska folket tål inte

mer skatt. Samtidigt för vi alltså en befolknings- och

arbetsmarknadspolitik som innebär att allt större

måste få sin av samhället under

grupper försörjning allt längre tid.

- Man bör inte vilka som ska sköta

längre fråga grupper

omsorgen om barn, gamla och sjuka utan i stället hur vi ska få i stort sett alla att göra det också, d.v.s. utöver sitt

vanliga jobb. Det är här de informella och kooperativa

kommer in, även om de bara delvis kan arrangemangen

ersätta den offentliga, professionella vården.

Den vårdsektom den stora

offentliga ärju kvinnoarbetsplatsen i Sverige. Hotar man den

hotar man kvinnornas förvärvsarbete.

Och de kvinnor är det trots allt en stor skill-

för flesta

nad mellan att hemma och sköta ett eller

gå

ett par barn mot att tillhöra en arbetsplats och ge vård tillsammans med andra vuxna arbetskamrater.

Förvärvsarbetet också - och inte

innebårju

minst - ökad ekonomisk

självständighet

för kvinnorna. Yrkesarbetet år en del

viktig

av den

kvinnliga frigörelsen.

- Från en i hemmen har

undertryckt ställning kvinnorna

kommit ut till något mindre undertryckta roller i vårdsektorn! Det är orimligt att tro att kvinnorna skulle vilja återuppta dessa uppgifter privat och var för sig. Startpunkten för resonemanget bör vara att mönstret med kvinnligt förvärvsarbete ligger fast. Sedan får man diskutera hur informella arrangemang kan samordnas med

den professionella vården.

Men vi kommer lite långt från den konkreta verkligheten. Hur skulle du själv vilja ha din ålderdom?

- vill ha en en vill ha i

Jag mix, blandning. Jag en tiden

begränsad men fortfarande förpliktande i någon

uppgift

verksamhet som jag behärskar, alltså i mitt fall läsa,

skriva, föreläsa. En del tid vill ägna någon folkrörelse,

jag

det kan vara det kan vara - det

kyrkan, partipolitik

väsentliga är för mig att tillhöra någon grupp, något kol-

lektiv av icke-professionellt slag. Sedan finns leksektorn,

att få lattja med något som inte har blivit av under livet förut. Och leka ihop med lära. Man brukar

hänger mycket ju

hävda att ”krävande saker som matematik, att spela instrument o.s.v. ska man lära sig när man är ung och har tid. Men varför inte lära något nytt när man

sig ordentligt

är i sextioårsåldern: En lite mera offensiv satsning när det gäller för äldre skulle se - sådana

utbildning jag vilja

halvt uppgivna kurser om hur det ska bli när jag blir pensionär kanske man däremot klarar utan?

sig

Jag hörde talas om en målare som varje dag i hela sitt liv övade en timme fiol. Det gjorde han för att ha något uttrycksmedel kvar, någonting att ta till om han till exempel skulle bli blind. Vad kan man lära av detta? Jo, att man behöver en mera varierad repertoar, så att man kan leva med något handikapp genom att växla över till andra

sysslor.

Jag inbillar mig att man blir inte skröplig alltigenom på

en gång utan det är kanske så att man får ett rörelsehinder, eller en eller en hörselskada o.s.v.

synnedsättning,

medan övriga funktioner är intakta. Jag tror att det är

farligt att betrakta sig som generellt skröplig. Hela ålder-

domen får inte bli som de ”förlorade dagar vi alla känner till, de där dagarna då allt går fel och man ger upp. Vad

jag menar är: Man får inte klientisera sig själv. Jag måste medge att jag tänker ganska mycket på de här sakerna.

På vilket sätt tänker du på döden? - De flesta äldre det har lider

människor, jag förstått,

kanske inte så mycket av tanken på att de snart ska dö som av att det blir ödsligt omkring dem. Att nära vänner går bort, den ena efter den andra, är en stor källa till sorg, kanske så stor att sorgen över den egna döden redan är genomlevd när man väl själv måste lämna livet. När man står inför sin egen död är sorgearbetet genomlidet. Eller annorlunda uttryckt: De gamla har redan gjort sin egen beredelse genom den sorg de upplevt och lidit när deras vänner gått bort.

Sedan anser att vi måste göra något åt vårt

jag pryderi

inför döden. Vi måste återerövra döden som en naturlig del av tillvaron. De senaste årtiondenas utveckling har

döden till ett kliniskt tillstånd som sker på sjukhus

gjort

i särskilda lokaler, med hjälp av särskild personal och avskalad medicinsk ritual. Döden på sjukhus är en existentiell situation som har berövats sin innebörd. Vi saknar ord för vad som händer. Efter den fysiska döden

anlitar vi i häpnadsväckande hög grad alltjämt kyrkan

och det ceremonielet dödsfall -

religiösa omkring myc-

ket mer än vad som numera gäller dop och

Vigslar.

Du ger en dyster bild av allt det här. Hur ser du

på

döden som kristen? -

Religionen underlättar, även för den som inte tror, den

normala ångesten inför döden därför att den äger ett språk som kan uttrycka vad döden innebär. tror

Ångesten

delvis kommer av allt vi känner som allt vi inte

jag ogjort,

hunnit med att prestera, allt som blivit och

otillräckligt

ofullbordat. Som kristen erkänner man att allt man gör

är otillräckligt, men samtidigt att man ständigt får över-

lämna sig själv och vad man gjort, i all dess

otillräcklig-

het, till Gud, till hans Det finns en spänning

förfogande.

i den kristna livshållningen som innebär att man ständigt misslyckas, att man alltid måste be om förlåtelse och alltid försöka igen. Den spänningen får sin paradoxala lösning när döden kommer, döden innebär på så sätt lugn. Kristna talar ofta om döden som en vila, nu får vila ut.

jag

Som kristen tror du väl inte din totala

hellerpå utplå-

i och med döden?

ning

- för alla - det skulle ha -

Nej, kristna jag sagt är

döden inte det definitiva slutet. Det finns mer,

någonting

vare man väljer att formulera det i enkla naiva bilder

sig

eller man bara känner det som en förvissning inom sig.

Det måste rent vara stor skillnad

mentalhygieniskt

ett samhälle där de flesta nzänniskor tror

på

att de ska och ett där de flesta nzännisleor

utplånas

inte tror det. - Säkert. humanister ser livet som en och

Många episod

menar att dess storhet i detta. Livet finns för

ligger just

sin skull, det motiverar sig självt, det behövs inga

egen andra eller tror att det

garantier någon fortsättning. Jag

att försvara en sådan humanistisk livshållning, för-

går

utsatt att man är hederlig mot den.

Det värsta för ett samhälle är om det aldrig stannar upp inför erkänner att döden är ett problem. Vi

frågan, aldrig

förtränger döden ur våra liv genom olika omskrivningar och sättet att den på sjukhus. Det är där jag menar

dölja

att finns. Döden hör till de grundläggan-

ohederligheten

de livsvillkoren precis som födelse, sexualitet, näringsin-

tag. föreställer mig att ett samhälle som systematiskt

Jag

undan en sådan sak blir förvridet. Döden

tränger sjukt,

är tabu som sex en gång var det. Det skapar ångest

precis

som poppar upp någon annanstans.

kunde religionen göra starka anspråk på att Tidigare

och handskas med döden och människors tankar

uttrycka

och känslor inför den. Vad man än må tycka härom,

dock en arena där frågorna kunde ställas:

kyrkan erbjöd

Vad är det vi lever för och vad blir det av oss? Strindberg skulle antagligen ha sagt att kyrkan ställde de rätta frå-

men fel svar - nu ställer vi inte ens

gorna gav frågorna.

fick en om detta när vi träffades några

Jag påminnelse

och diskuterade svensk vårdpolitik. En medarbe-

stycken

tare, utbildad i och Danmark, sade ungefär:

Tyskland

Det skrämmer ofta i att det inte finns minsta

mig Sverige

om att det finns som vi inte kan lösa.

antydan problem

Döden kommer vi inte undan även om Vi förtränger den.

2 De äldres

längtan

efter

självständighet

är stark

- Allt kommer att

ordna sig på något sätt. Jag behöver

inte oroa längre. har förstått att är en älskad

mig Jag jag

person.

Så säger Skå-Gustav Jonsson, 77 år, som för ett år sedan

genomgick en stor operation efter hjärtinfarkt. Sjukdo-

men har hans radie, han är inte lika och

begränsat rörlig

aktiv som förr. Men samtidigt har den väckt känslor till

liv i hans familj som är varma och starka. Att vuxna barn

skulle ta hand om sina gamla föräldrar tror han dock

inte på. Det finns gammalt groll mellan generationerna

som kan blomma upp i en sådan omvänd vårdsituation.

Gustav Jonsson, som utbildade sig till läkare i Uppsala,

är mest känd som grundare av Barnbyn Skå på Mälar-

öarna Stockholm. Där ledde och utvecklade

utanför

han verksamheten under 25-talet år ända fram till sin

pensionering 1.971. Han disputerade 1.967 på avhand-

”Det sociala arvet. Som erkänsla för sina bety-

lingen

delsefulla insatser erhöll han 1.983 professors namn.

Gustav talar först om de äldres situation i allmänhet, om vårdbehovet hos gamla människor och om förhållandet mellan könen på gamla dagar. Senare kommer han in på sin egen svåra sjukdom och sitt förhållande till döden. Han talar om förhållandet till nära anhöriga och om upplevelsen av åldrande till kropp och själ.

eget

- med de och

Problemet gamla försörjningen av dem är

inte så stort numera som det var förr, Gustav Jons-

säger son. Produktiviteten har ju ökat Detta att

kraftigt. gör

omsorgen om de äldre inte samma belastning

utgör på

samhällsekonomin längre.

Till saken hör också att vi äldre är produktiva

själva

under en längre tid och när vi väl slutat arbeta är de flesta av oss inte lika vårdkråvande som förr. Vi är faktiskt inte längre i behov av ett så stort stöd av de unga.

Därmed också sagt att det åldringsspöket som man

gamla

talade om på trettitalet, håller på att försvinna. Åldrandet är inte lika skrämmande längre. Det är lättare att tillhöra de äldre nu än några generationer tillbaka. Det ser jag mycket tydligt när jag tänker på mina föräldrar. Jag minns min mamma, hon fick dras med morfar, som

ju

var och besvärlig. Hon plågades av att ha honom

slagrörd

hos oss, ja, det var till plåga för hela Hon bru-

familjen.

kade säga till oss barn: ”Hörni, när jag blir lika gammal och som morfar - då ska ni inte ha kvar

besvärlig mig

här. Lova mig det!”

Jag hade också en senil moster, men hon place-

gammal

rades på ålderdomshem, just på det hemmet som Åke

Wassing skrivit om i sin bok ”Slottet i dalen”, och som Ivar Lo fördömde i sin kamp för bättre villkor för de

gamla människorna i Sverige. Det var ju skräckinjagan-

de med stora salar och också att de blandade alla

genom sorters människor där. Det fanns många sinnesslöa och många svårt sjuka. Men min moster trivdes och var glad. Hon pladdrade på och skrattade. Hon trodde att jag låg i Uppsala när jag besökte henne en gång många år efter det att jag blivit färdig läkare. Jämfört med den sortens vård har dagens det bättre genom att de har

åldringar mycket en hyfsad pension.

Jag minns min far, han var ängslig för sin ålderdom. Han talade ofta om hur det skulle bli när han inte längre orkade med att försörja sig, hur det skulle bli då. De äldre i dagens samhälle behöver inte känna den där ängslan

som tidigare generationer kände.

De där som man möter i alla tid-

idylliska skildringarna

numera om att generationerna ska hjälpa varann

ningar

och att de ska tas om hand av sina barn, de stöter

gamla

Det är min bestämda uppfattning att det har gått

mig.

romantik i det där; mellan barn och föräldrar finns det

groll som kan blom-

känslospånningar, gammalt ingrott

ma upp just i en sådan där omvänd vårdsituation, där den gamla föräldern blir beroende, krävande och

plötsligt

hjälplös. Och det var ju inte bra heller, när man hade sina gamla hos sig som förr. De skjutsades undan. Sådana tankar är välmenade, men det håller inte annat än för kanske sådana som har det mycket bra ställt och

över stora resurser. För vanligt folk tror jag inte

förfogar

det fungerar, och detta inte bara av psykologiska skäl. De har varken tid, ork eller materiella resurser så det räcker. För min egen del skulle jag inte gilla att bli vårdad av mina barn, jag skulle vara rädd att få för mycket omsorg

då. skulle bli överdrivet omhändertagen och det skul-

Jag

le en irritation hos Man tänker att de

skapa mig. sig just

anhöriga skulle vara särskilt vänliga, men jag tror, som

sa, inte på det. Det finns för mycket ambivalens hos de

jag egna barnen, opposition och gammalt trots från puberte-

ten som upp till ytan i en sådan här situation.

stiger

Min mor var inte snäll mot sin far utan det fanns nog en del bitterhet hos henne. Han hade väl druckit en del som yngre och säkert sin dotter också. Jag tror att

förtryckt

sånt är vanligt, jag tror att det finns hos de flesta.

skulle jag vilja ha neutral vård, en relationsfri

Nej, själv

skötsel. Jag tror att jag skulle trivas på ett ålderdomshem, eller som man kanske säger nu, för

pensionärshem

märker att ju äldre jag blir desto gladlyntare blir jag.

jag

Om skulle bli senil så tror jag att jag skulle

jag ordentligt

få en bra vård då också.

när vaknade från min i

Jag märkte, jag upp operation

våras - eller min fru Britt har berättat det för

mig, jag

minns inte - att blev av

så mycket själv jag omtyckt personalen där. Jag var euforisk efter narkosen, jag sjöng

och som en berusad, talade om för perso-

uppträdde jag

nalen vad tyckte om dem. Jag blev rättfram plötsligt.

jag Och det där gjorde mig populär hos dem på något sätt. Jag

blev rolig för dem. Så har tänkt: Så där blir det när jag

jag blir riktigt gammal.

skildras ofta som väldigt opersonlig

Åldringsvården ju

och i tidningarna. Men det stämmer inte med de

dyster

inblickar har fått. Min frus mor,

personliga jag gamla

som är över åtti, är på långvården, såvitt vi förstår får hon en utmärkt vård. Hon sköts om av unga, gladlynta flickor, de gör utflykter och tar hem dem till sina egna hem. Jag tycker att gränsen mellan vård och omsorg här flyter

Det är steril vård hon får utan mycket mer.

ihop. ju ingen

Samma sak min syster Elsa, som nu är död. Hon

gällde

hade det bra på vårdhemmet, där hon vistades i slutet av sitt liv. Hon skrattade, skämtade och blev väl bemött.

kan inte utifrån det här, men de per-

Jag ju generalisera

intrycken är mycket ljusa. För min egen del in-

sonliga

stämmer jag med min mor. Sätt mig på vårdinstitution när jag blir gammal och besvärlig! Anstaltsvård är negativ för barn och för vuxna, men när det gäller de

negativ

mycket har den sitt berättigande, särskilt då med

gamla

tanke på de unga.

När det åldrandet hos män respektive kvinnor tror

gäller

jag att kvinnorna har det svårare än männen. Männen är ju i det allmänna betraktelsesättet. Det räcker

gynnade

med att vara karl”. Kvinnorna måste ha charm, kunna föda barn o.s .V. - allt det där är det inte så noga med när det gäller karlar. Det spelar inte så stor roll hur man ser ut - man är i alla fall än en kvinna. högre värderad Allt det där tror gäller även på ålderdomen. Könsför-

jag

domarna slår igenom där med, så att den åldrande kvinnan taxeras lägre än den åldrande mannen. Den här uppfattningen är ju inte utan ett av fördo-

objektiv utslag

mar. I själva verket är det ju så att kvinnorna ofta klarar åldrandet bättre än männen.

Simone de Beauvoir talar om efter kli-

perioden

makteriet som kvinnans ålder, en tid då man

tredje

kan strunta i männens blickar och leva

äntligen självständig och fri iförhållande till man och barn.

Vad du om det?

säger

- Det ser som en den moderna

jag utveckling av kvinno-

rollen. En kvinna med bibehållen yrkesstolthet, bibehållet och andra intressen - det är framtidens

yrkesintresse

kvinna. Hos män finns det väl fö. någonting av samma lättnad, samma lugn som hör ålderdomen till. Nu när jag

är gammal måste jag inte uppvakta unga flickor

längre.

Det slipper jag nu.

Gustav lägger till att han alltid gillat yrkeskvinnor,

kvinnor som med en del av sina väsen varit självständiga och velat vara självständiga. Det är ett attraktivt drag även hos äldre.

Hur ser du döden?

på

- Våren och sommaren 1983 drabbades av

jag hjärtin-

farkt och opererades på hösten för trekärlssjukdom på

Karolinska sjukhuset. I samband med operationen pre-

senterades ju döden för mig på ett mycket konkret sätt. Men jag upplevde inte närheten till döden med ångest och skräck. Vi som skulle genomgå samma operation eller just hade genomgått en sådan låg och pratade med varandra på sjukhuset. Det var många som hade liknande

upplevelser av att de under uppvaknandet ur den djupa narkosen hade sett arkaiska ansikten och landskap. Stora skulpturala ansikten och vinterlandskap i

psykedelis-

ka färger. Av en slump hade jag själv läst Jung strax innan, han skriver ju om som alla bär med

arketyper sig

i det kollektiva undermedvetna. Kanske var det därför jag också såg dessa syner. Men det som också var för och de andra

gemensamt mig

nyopererade var att det fanns någonting lätt och ljust i

den här hallucinationen. Det skulle bli ljust och skönt att få vandra vidare. Döden år för som händer

mig någonting

bara. Hur det blir sedan vet man inte. Kanske har livet en fortsättning, kanske inte. Min känsla är att detordnar

sig

på något sätt.

Min syster Anna, som var den av mina som verk-

syskon ligen brydde sig om mig, som gjorde mycket för är

mig,

död sedan några år. Hon är ju borta men vi har en sorts gemenskap i alla fall, det är något där som innebär trygghet för mig, och lugn. Det är inte känsla

någon mystisk

jag har, utan jag ser döden som något som sker.

naturligt

Jag tror min upplevelse bottnar i en som

grundtrygghet

jag har ända sedan jag var barn. Den finns kvar hos

mig.

När jag somnar är jag aldrig rädd att jag ska dö under natten. Jag tänker inte på det. Mina överlevnadschanser har ökat i och med operationen, men vet ändå att

jag ju

jag inte kommer att leva alltför till.

länge

Ibland har vi skämtat om det hemma - har fortfa-

jag ju

rande två pojkar i uppväxtåldern. Vi dem var de

frågade

skulle vilja vara om De diskuterade om de ville

jag dog.

vara hos det eller det vuxna syskonet. Vi lekte med tanken, det var på skoj, detta uppfattades som ett reellt

aldrig

hot.

Eller också var det ett sätt att hantera saken

- att skämta den. om - Min son yngste frågade mig en dag: När kommer du att

dö, pappa?

_ _ svarade: - När blir Jag jag 85. Det fanns en lätt ängslan bakom hos honom.

Det som har hänt i och med sjukdomen är också att mina barn och barnbarn nalkas med en Värme som inte

mig jag

har märkt förut. När jag skulle kom de till opereras mig med en ny värme. Jag förstod att jag var en älskad person som man kom och hälsade på, det är denna känsla som de gav mig som är det positiva i åldrandet för har

mig. Jag

fått kärleken tydlig för mig.

Min äldsta son Staffan, Förut att

exempelvis. tyckte jag

han gled ifrån tyckte att det var Väl helt

mig, jag naturligt,

så blir det. Men nu upplever hur får en

jag jag återbäring

som har hos honom, en min

jag tillgodo återbäring på

gamla känsloinvestering i honom när han var ett litet

barn. Nu får jag tillbaka det. Under puberteten sker det

ju en distansering, men nu är det de gamla känslorna från den tidiga barndomen som kommer tillbaka till som

mig

en ömhet, en omsorg. Jag kan också känna känslor

själv

som inte känt på en sorts ömhet eller förståelse

jag länge,

för min första fru t.ex. Min bror Olle och jag har också kommit närmare varandra.

Hur du det rent åldrandet?

upplever fysiska

- Min mitt minskar eftersom

radie, rörelseomfång ju,

mina sinnen fungerar sämre. Jag ser sämre, jag hör sämre, rör mycket mindre är förr. På det viset är jag

jag mig

en i förhållande till omvärlden och

handikappad person

de måste en del. Men man anpassar sig till att

hjälpa mig

leva ett mer liv. Det är så med åldrandet att

kringskuret

kommer Nu när vi var på landet

resignationen parallellt. fick jag ju hålla mig runt huset huvudsakligen. Jag job-

bade lite, övade mig på att skriva maskin, i att läsa.

Jag fick inte bada och sola för mycket, visst blev det en rutinartad tillvaro. Man vaknade, gick på dass, åt mor-

sen försökte jag till med disken, då bruka-

gonmål, hjälpa de vara ganska fumlig. Så gick jag och hämjag vanligen

tade posten, det ansågs vara en lagom promenad för mig. Grabbarna gjorde ju jobbet. Det hämtade varor och vatten i båten, de övertog allt det som en självklar sak. De

det som naturligt och jag fick inte några

uppfattade

skuldkänslor. Jag levde en mycket bekväm tillvaro, anpassad till mina fysiska brister.

tror att den där frasen ”behöva behövas är mera

Jag

dubbeltydig än man förstått. Det där att man ska ta del och nytta får inte bli till krav eller plikt. Det kan

göra

vara skönt att slippa behövas också. Det finns en själv-

ständighetslängtan hos många äldre, tror jag, en önskan

att bli befriad från omgivningens beroende. Det här är ju saker som varierar från person till person och många känner säkert ensamma och ”obehövda”. Men det

sig

ju också för de äldre att inte tränga sig på, att inte

gäller

pracka på de unga som de inte vill ha.

hjälp

Saknar du som du var

dig själv iyngre dagar?Din

din medelålder?

ungdom,

- Det finns en viss saknad efter kåthet och de

ungdomlig

stora Skåfesterna kan tänka på med viss saknad. Men

jag

som ung hade man efter kärleksnederlag.

ju depressioner

Man och tänkte på att ta livet av men det fanns

gick sig,

en massa och sentimentalitet i det där.

självmedlidande

Och Fantasier om vad den eller den skulle

aggressivitet.

död - då minsann skulle de tänka när man var ångra sig o.s.v. När tänker på mina tidigare äktenskap så var

jag

otrogen, där finns inslag som fortfarande kan få

jag ju mig att känna mig sj askig.

Nu är jag en gynnad, sorglös människa. Materiellt sett har jag det bra och är gynnad också såtillvida att jag tillhör den lilla grupp som kan fortsätta sitt arbete, åtminstone delvis. Jag har det ordnat för mig. Jag lyssnar på mina talböcker, läser en del. Och jag är

jag gynnad

också av att jag har en så pass mycket yngre hustru. När jag går bort kommer hon att klara av det och

pojkarna

kommer också att klara av det. De är snart stora nu och det finns många andra i familjen som de kan an till.

knyta

Allt kommer att ordna sig på något sätt och jag behöver inte oroa mera.

mig

3 Det finns annat i livet

än arbete!

- Sluta dalta med de gamla, säger Astrid Kristensson

f.d. i Växjö och nyss fyllda 67 år. Astrid

landshövding

Kristensson är jurist. Under många år var hon moderat

riksdagsledamot. Självständigt och individuellt ansvar trycker hon lika mycket på i som äldre, som då.

dag,

- i vårt De gamla samhälle utsätts för mera omtanke än vad som kan vara nyttigt, framhåller hon och uppmanar: Vi borde samla ihop oss själva och vara mera aktiva!

Att bli pensionär är emellertid inte så lätt som man

kanske tror, det har hon själv fått erfara. Att plötsligt stå

i

där med en tom almanacka efter åratal av strängt

upptaget liv kräver större mognad än att avancera, att

göra

karriär. «

_ Att sluta sitt liv

yrkesverksamma och bli pensionär var

lite i början än hade trott, erkänner Astrid

knepigare jag

Kristensson. Jag var landshövding i Växjö fram till den 1 december 1982. Då avgick jag för jag ville inte hänga mig kvar så att folk undra: Ska hon inte gå

länge började

snart?

Vilja till oberoende. Avsky inför att hänga sig på folk. Det är karaktäristiskt för Astrid Kristensson och hon återkommer härtill flera gånger under vårt samtal. Nej, hon vill inte hänga sig på sina Vuxna barn. När hon var i New York som ville hon inte

FN-delegat

hänga sig på de andra delegaterna utan gick ensam ut

och åt på kvällarna. För allt i Världen ville hon inte

hänga sig kvar nere i Växjö utan flyttade i samband

med avgången tillbaka till Stockholm för att ett

börja

nytt liv här. Det var, till en början, svårare än hon trodde. - Det som hände var, att när jag Väl installerat mig här i min nya lägenhet telefonen och så berät-

började ringa

tade man för mig vem som skulle ersätta i den, den

mig

och den styrelsen där jag hade varit ordförande. Det var regeringen Palme som ville ha någon annan än en mode-

rat de poster som jag hittills innehaft. Det var extra

på

saker som skött vid sidan av mitt landshövdingeupp-

jag

Nu förlorade jag dessa uppdrag samtidigt som jag

drag.

Allt kom -

lämnade landshövdingeposten. på en gång

men det är ju det politiska spelets regler och ingenting att

säga om.

För Astrid Kristensson blev det emellertid en väldig

Från att ha levt med klocka och almanac-

omställning.

som hon fann hon plötsligt att flera dagar i

ka, säger,

almanackan var alldeles tomma, ibland en hel vecka i

sträck. - Det var en känsla. måste att

mycket konstig Jag säga

detta att avancera - Men att

det är j ättelätt. trappa ner, att lämna alla dessa uppdrag och bli en anonym

offentliga

efter vad den - det

person som ingen frågar tycker längre

är svårt. Det kräver en mognad som man ju hoppas att man hunnit skaffa under livets gång. borde ha

sig Man

tänkt in i saken och vara lite förberedd. Andå är det

sig

ganska skönt när den dagen kommer.

Samtidigt är det ju en utmaning också detta, att återigen

bli en människa. Man slås av att livet

enskild, anonym

inte alls är därför att man går i det fort-

färdigt pension,

sätter och man ställs inför nya problem som man måste klara av på något sätt. Men jag är ju förmögen, förstår du. För har barn och nio barnbarn. Alla bor här

jag fyra

i stan och vi kan alltså ganska lätt ta oss till varann.

Detta att vara mormor visar sig emellertid vara hennes

ömma punkt.

- är en kan inte tänka att bara

Jag dålig mormor, jag mig

sitta här och vänta på att de ska ringa och be mig sitta

barnvakt, utan har min egen självständiga planering. jag

reser en hel del, jag träffar vänner, spelar bridge,

Jag

sitter med, trots allt, i några styrelser o.s.v. Med påföljd

att när de så har ofta inte tid att ställa upp.

ringer jag

I sedan hade återvänt till Stockholm, ringde

början, jag

mina barn en hel del för att se hur jag hade det, men så

förstod de att sköter mig helst själv. Nu

småningom jag

ska vi i alla fall starta en mina döttrar och jag

stickjunta,

- det är deras och är att de vill ha

på förslag jag glad mig

med.

hon roll i sina barnbarns medvetande och

Spelar någon

vilket sätt hon trots allt en mormorsroll?

på skapar

Astrid Kristensson opponerar sig mot denna frågas

formulering.

- ordet det låter som om skulle

Jag avskyr roll, jag spela

teater. Med barnbarnen är det väl så att det växlar en del.

Ibland har jag bäst relation med ett barnbarn, ibland med

ett annat. Det beror ju också på deras ålder. Men man är som man är och så får de också ta mig.

Så bjuder hon på klarbärssaft, som hon kokat åt barn-

barnen. Att kunna stå i köket och ha tid på att

god sig

mat och koka saft - hon

laga det är en njutning som

kan unna sig som pensionär, menar hon, nu när hon

faktiskt har tid. För under det år som gått sedan hon

slutade i Växjö har hon vuxit in i pensionärstillvaron

och uppskattar mer och mer dess privilegier. Att få tid

på sig på morgonen till exempel. - Kan du tänka t.o .m. kaffe då

dig, jag dricker på sängen

och då! Sådant förekom förr. Då upp,

aldrig gick jag

duschade och klädde mig och sedan drack jag kaffe och

läste morgontidningen.

Jag hade en mor som i morgonrock fram till klockan

gick tolv på dagen och jag sa till mig själv: Aldrig!

Vilket visar att vi inte behöver vara så ängsliga som föräldrar, det är inte alls säkert att man ska vara så rysligt

präktig och duktig. Jag menar, ett dåligt exempel funge-

rar ofta minst lika bra eller bättre, som ett gott.

Hon säger att hon tänker mer på sina föräldrar nu

sedan hon själv blivit äldre, de står fram allt tydligare

för henne. De var viktiga, kanske inte så mycket för vad

de sa och gjorde utan för sitt sätt att vara och leva. - Min mamma sa alltid: ska bli omhänderta-

Jag aldrig

gen när jag blir gammal! Och jag svarade: Men lilla mamma, det kan man ju aldrig veta, vad som helst kan ju drabba en. Men hon åkte in på sjukhus för någon mindre åkomma och det visade att hon hade full av

sig kroppen

cancer - dar var hon död. Så hon undan.

på fjorton slapp

tycker hon hade en fin livsfilosofi. För så

Jag ganska

mycket har jag sett av vårdsamhället att det betackar

jag

mig för.

Är du rädd för vård? - bevare för vårdsamhället!

Ja, gud mig

Skulle du bli vårdad av dina barn?

vilja

- absolut önska dem en

Nej, inte, jag skulle aldrig vilja

sådan olycka!

Är du rädd för döden? - När man står inför döden vet man inte hur

verkligen ju

man reagerar, men jag kan säga att nu är jag inte rädd.

Jag har inga illusioner om döden, och jag har inga illusioner om livet. är tacksam för som jag lever

Jag Varje dag

och är frisk - men så mer är det inte med det. Inte

mycket

med döden heller. Varken liv eller död är så märkvärdigt. Minnet av en människa kan leva kvar - men det är

ju

olika med den saken - i medvetandet hos

mycket också

dem som lever vidare och på så vis kan det bildas ringar på vattnet. har övertro på vad jag kan ha betytt,

Jag ingen

har man förmedlat någon sorts livsvisdom är det bra. Som sa, intrycket av mina egna föräldrar förstärks

jag

allteftersom blir äldre - det är hur de var som

jag själv

ger mig mer och mer.

kallar sig Astrid Kristensson egoist” och hon

Själv

tycker också att hon har gjort sitt när hon uppfostrat fyra barn. Hon vill inte börja om med småbarn nu som mormor. Hon blev änka 1977, strax innan hon tillträd-

de sin som Att leva ensam är hon

post landshövding.

alltså van vid och kan numera inte tänka sig något annat.

- Att hålla och tvätta kläder

på och passa och passa upp

- det skulle kunna tänka

igen nej, jag aldrig mig igen.

Hon har ett med sordin för att inte störa gran-

piano,

narna, där kan hon sitta och spela närhelst hon har lust.

- vill inte alls att men

Jag påstå jag spelar bra, det ger

ändå mycket. Vare sig man känner sig ledsen eller glad går det att finna ett utlopp i musiken.

Ensamheten förutsätter att man har en i sig

trygghet

menar hon. Det är inga problem för henne nu-

själv,

mera, att t.ex. ensam resa utomlands och att ensam gå

ut och äta middag på en restaurang. Hon minns när hon var yngre och bodde som FN-delegat i New York.

- Det var svårt för att ut fast

mycket mig gå själv, jag

menade att det måste jag göra när jag befann

verkligen

i denna världsstad. Jag satte mig vid ett bord och så

mig

kom de fram och om man var ensam. Jaha, det var

frågade

man. Och så tog man en whisky on the rocks och så kändes det lite bättre, men det var svårt.

Nu, sedan blivit äldre, känner inte så längre. Jag

jag jag

år oberörd. Som kvinna är man mycket mera utsatt när man är yngre. När man blir äldre blir man mer som en man. Man existerar i sin egen rätt, utan sidoblickar och också utan att annan fäster särskilt vid

någon sig mycket

en eller tror att man nödvändigtvis vill ha sällskap därför

att man är ensam. Det är en frihet som man som kvinna får när man blir äldre. Och så är det det, att man är inte så rädd för att göra fadäser. Man vet att det går att leva vidare ändå och att fadäser gör faktiskt alla människor. Det är mänskligt.

Astrid Kristensson är vän av att de äldre skulle

ingen

spela en större roll i samhället än vad de redan

gör.

- De äldre är en stor redan

påtryckningsgrupp genom

sitt stora antal. i

Någon egen representation riksdagen

tror jag inte på, då skulle alla möjliga kunna grupper kräva samma sak - det är inte bra.

Gunnar Heckscher, vår gamle partiordförande, väckte en gång en motion om

att man skulle ”mjuklanda” som pensionär. En större flexibilitet, alltså, det kravet kan jag instämma i. Men jag tror inte på att 70-75-åringar ska sitta och styra och ställa, de - vi - harju varit med och fått säga vårt redan

tillräckligt länge.

Vad hon däremot opponerar mot är en överdriven omom de de är - i hennes -

sorg gamla, ögon överbeskyd-

dade i samhälle och utsätts för mera omtanke

dagens

än vad som kan vara

nyttigt.

- Vi borde samla ihop oss själva och vara aktiva, inte bara sitta och vänta på att folk ska komma och ta hand om oss bara för att vi blivit Det finns ett dalt

pensionärer.

omkring gamla människor som jag inte gillar och så den

där förskräckliga förvåningen om man lyckas åstadkom-

ma något som äldre. Att det är så kolossalt

märkvärdigt.

Samtidigt som det är väl känt att ingen bryr sig om vad en gammal människa säger eller är särskilt intresserad av

erfarenheter som ligger långt tillbaka i tiden. Sånt lyss-

nar man inte hur intressant det än kan vara - här

på

finns ett enormt erfarenhetsstoff som ingen tar till vara. Nej, gamla människor är man överdrivet snäll mot och så ska de i sin tur vara tacksamma.

Men att råda bot på detta genom att låta äldre människor vara kvar på beslutsposter tror hon inte

på.

- Vore det det riktigt jag tror inte det. Vi har haft våra år. Vad de äldre däremot skulle kunna bidra med vore väl att ta hand om varann, där finns ett stort behov. Att få sin läst av någon som fortfarande har

tidning synen

kvar osv - vad det är bara att kunna

gäller para ihop

dem, att rätt person så att säga hittar rätt person. Och så vet man inte heller hur bundna vid någon annan som de

mera friska pensionärerna vill bli.

Något flergenerationsboende, som visst mitt eget parti

har Varit inne tror inte på. Då skulle man komma

på, jag

att nöta för på varandra. De yngre vill leva sitt liv.

mycket

Har det inte alltid en mellan

funnits antagonism

och olika sätt att försöka lösa det

generationerna problemet?

- Inte det är väl för

antagonism kanske, mycket sagt,

men det är klart att det finns ett problem förknippat med att de vill fram medan de äldre fortfarande finns

yngre kvar och tar upp plats i samhället.

De äldre har det mycket bra i vårt samhälle. Förmånerna för pensionärer är många, det gäller både för resor, teater, bio osv. Det gäller verkligen att ta för sig och unna sig att njuta av allt detta. Man måste sig om arbete är det enda i

fråga verkligen

livet? Vi ju anse det, allihopa, vi formar vår bild av

tycks

oss utifrån arbetet. Och är arbetet

själva_ naturligtvis

centralt. Andå tycker jag vi hänger upp oss för mycket på arbetet - det finns annat också i det är detta man

livet,

måste lära sig när man blir pensionär.

jag att det är skönt att få anstränga mig. Fast

Själv tycker

lite mindre än förr. Det är också skönt att ta en liten lur

på eftermiddagen.

Hon ser framåt, precis som hon alltid har gjort, plane-

rar, tänker vad hon ska göra sen. Den inriktningen

på

har inte förändrats.

- lever inte minnen. kan inte tänka bakåt

Jag på Jag

särskilt bra, jag minns för lite. Min inriktning är framåt, liksom hittills. år inte särskilt förtjust i minnena

Jag

be - det som har det

heller. Let bygones bygones varit,

har varit.

Astrid Kristensson och packar sin väska för att

Säger

resa till Rom på en internationell narkotikakonferens

på lördag.

4 Minskade materiella behov är en befrielse

Mira Kakossaios är född 1.91 7. Hon är sedan många år

ordförande i Internationella föreningen för invandrar-

kvinnor (IFFI) vars grundare hon också är. Hon kom

ursprungligen som politisk flykting från Grekland; hen-

nes numera vuxna barn är uppvuxna här. För några år sedan dog en dotter, Pia, i cancer.

tjugoårig

- Det idealiska sättet att åldras är att behålla intressen

och vara aktiv som förut, att hålla med andra

dialogen

människor levande, säger Mira. Det kan man här

göra

i menar hon. Här är pensionärerna ekonomiskt

Sverige,

oberoende, de behöver inte sina till last,

ligga anhöriga

som i Grekland. Det är att åldras iMedel-

förskräckligt

havsländerna! Själv upplever Mira en ökande behovslöshet som äldre. Hon bryr inte om det materiella Det är en

sig längre. stark befrielse.

- I de flesta inte Visa Sverige vågar att de är äldre människor och andra Vågar heller inte Visa detta att genom bete sig annorlunda gentemot dem, säger Mira Kakossaios. Samma sak för - alla gäller mig fortsätter att kräva detsamma som förut, förvänta sig detsamma. Ingen har kallat mig ”gammal eller eller nå-

gumma” ”käring

ditåt - man till vem som helst

gonting ”käring” säger ju

som man är arg på. Så attityden mot mig är precis densamma som förut.

Möjligen visar man mig lite större aktning numera i departementen, därför att jag har arbetat i så många år, och jag gläder mig också åt att allt fler unga människor söker upp mig för att diskutera olika problem och be om råd. Samtidigt, när man nu ber mig hålla föredrag eller deltaså försöker skicka andra - de måste ga i diskussioner jag vänja sig vid att det också finns andra än jag som kan ställa upp.

Men själv känner samma lust som hittills att in

jag gripa

när rättskänslan eller fredskänslan blir oroad - min

arbetsbörda är lika stor som förr och min aggressivitet också. känner behov av att trappa ner, av att ta

Jag inget

det lugnt osv. utan mitt engagemang är en spontan reaktion som inte råder över. Det kan vara jobbigt ibland,

jag

men eftersom jag fortsätter att vara lika engagerad som förut så känner behov av att lägga ner verksam-

jag inget

heten - inte så fortfarande kan

länge jag kämpa.

En skillnad som däremot känner är att jag får mindre

jag

och mindre behov för egen del, jag blir mindre och mindre beroende av kroppsliga och materiella saker. När man

livet omkring så inte det materiella

upplever sig betyder

särskilt mycket, men den känslan växer också när man blir äldre. Vårt hus har blivit utsatt för

på Essingen

inbrott tre på ett och ett halvt år, vi har förlorat

gånger

alla våra möbler, mattor, smycken, värdesaker. Huset är

tomt. Men jag bryr inte om att skaffa

praktiskt taget mig

möbler och detta att inte om det

nya just jag bryr mig

upplever jag som en stark befrielse.

har aldrig varit särskilt upptagen av materiella strä-

Jag

vanden, men som jag säger, befrielsen från det materiella

är ännu starkare nu. känner mig så lätt? Och jag är

Jag

förvånad själv över denna känsla. Jag äter en persika den räcker för flera dagar.

Kraften hämtar ur den har med andra,

jag gemenskap jag

och andras stora och små. känner t.o.m. en

barn, Jag

med Pia, fastän hon inte finns mer. Man mås-

gemenskap

te ta vara på det goda, på det som är rätt och gott hos

deras skratt - det är sånt som

människorna, gör mig

glad. Jag har alltid det och bara fortsätter på det

gjort jag

sättet. Mina egna barns beroende av mig har ersatts av andra människors beroende - inte skillnaden

jag tycker

är så stor nu mot när jag hade en familj med småbarn. Jag är ständigt av människor som behöver hjälp och

omgiven

av deras barn.

Döden tänker inte alls på. Jag har inte varit allvarligt

jag

sjuk under mitt liv och jag har inget behov av att göra

någon check-up” eller liknande. Jag har ingen ångest,

utan hoppas att döden kommer snabbt och fint. Dö-

jag

den är en följd av livet, den måste komma till slut. Det är som en väg som tar slut, precis som Snipkroken, där jag bor, den tar också slut efter vårt hus. Så ser jag på min egen död också. Det är en dörr som jag måste gå igenom, samma dörr som Pia gått igenom.

Hon en jämförelse mellan de äldres situation i

gör

och Grekland. Jämförelsen utfaller inte till

Sverige

Greklands fördel.

- I

Grekland är åldrandet en klassfråga. De som har råd och är välutbildade beställer i god tid plats på en typ av mycket välutrustade pensionärshem, dit man kan ta med sina egna möbler och där man får mycket service.

god

Barnen kommer och hälsar på, är man oberoende

själv

och lever självständigt livet ut. Så ser ålderdomen ut för dem som har pengar, bildning, har gjort resor ute i Europa osv. Men för enkla människor, i arbetarklass och medelklass finns inga sådana här möjligheter, dvs. det finns ålderdomshem för de allra fattigaste, men det är

förfärliga

ställen dit man bara kommer om kan ta hand om en.

ingen Det vanliga är att familjen själv tar hand om sina gamla

och det allra är att sonen tar hand om sin

vanligaste

mor - hon överlever sin man - och det

gamla vanligen

blir en mycket svår situation för den unga svärdottern, för sonen själv och för den gamla kvinnan. För alla parter. Det är inte ett arrangemang som är till de gamlas fördel. Det kanske inte alltid misslyckas, men i allmänhet är det

svårt att sakna inkomst - det

mycket själv finns ingen

- och att vara pension i händerna på sina egna.

Därför ser jag det svenska systemet som helt

överlägset.

Man lever oberoende tack vare och när man

pensionen

behöver vård så är det andra än ens barn som tar hand om en. Det viktiga är att vårdpersonalen får så god utbildning och så goda arbetsförhållanden som

möjligt.

Att vårda barn och att vårda kräver stor med-

gamla

mänsklighet och takt. Det är detta som måste utvecklas i det är så man ska - att

vården, angripa problemen

återvända hem tror inte alls för de del. Om

jag på gamlas

de gamla får den vård de behöver och en bra vård kan förhållandet mellan äldre och yngre normaliseras och bli mjukare. Det är när de gamla berövas sitt oberoende och blir till en börda som förhållandet blir och

dåligt spänt.

Men att sköta om de gamla på det sätt som man i

gör

Sverige kräver förberedelse, det är en del av en kultur att man skickar bort” sina gamla och inte vårdar dem hemma.

I överklassen i Grekland är det helt där år det

vedertaget,

en del av ”kulturen” därför att man vet att det är bra. Man bevarar sig själv genom att betala för det man behöver på ålderns höst. Men i andra samhällsklasser skäms man för att skicka bort sina eller också - och det är

gamla

- har man inte råd. den kvinnan

vanligare Och gamla

älv - för kvinnor det alltså oftast sj är fråga om hon vet inget annat, hon accepterar sitt öde. Så hon är vital

länge

blir hon exploaterad i familjen, hon får arbeta där utan

någon lön eller ersättning. Hennes pengar eller pension,

om hon har någon, lägger familjen beslag på. Själv får hon på sin höjd lite fickpengar.

Jag minns en gammal kvinna som jag mötte en gång när jag var ung och arbetade i Makedonien. Jag brukade gå

en promenad i solnedgången, men denna gamla kvinna på

var inte på väg hem, när mörkret började falla, utan bort.

om hon inte skulle gå hem, om hon inte var

Jag frågade

rädd för mörkret men hon sa att hon ville gå och dö, hon

inte kvar därinne - därinne hos ville inte, orkade vara sin son och sonhustru. Jag följde henne i alla fall hem och talade med sonhustrun. Hon var arg och sa att den gamla var omöjlig att hålla reda på. ”Hon bara springer iväg.” Efter en vecka var hon död. De hittade henne sittande

mot kyrkogårdsmuren.

Jag tror att det är så att när man blir äldre får man ett större behov av att vara ifred. När man inte längre orkar

svara på provokationer och anta känslomässiga utma-

då kan man bli trött av alla stormarna i en

ningar mycket

- man kan helt enkelt inte med samma

familj agera på

villkor längre och då vill man hellre få vara för sig själv.

I Sverige idylliserar man gärna familjegemenskapen, där-

för att man sig sakna en sådan. Man förstår inte

tycker

hur stora problemen faktiskt är. I Grekland är det mycket

bekymmersamt eftersom mannen oftast är tio år äldre än kvinnan, när de sig. När han dör är hon kanske

gifter

bara fyrtio, femtio år. Att om sig är inte att tänka på,

gifta

det är omoraliskt att söka lycka för en änka. Utan då

ny blir man alltså redan i den åldern beroende av sina barn och deras familjer. Den som tillhör arbetslivet och har en

skulle underkasta på det viset.

utbildning aldrig sig

Nej, det är att åldras i Medelhavsländerna!

förskräckligt

Hur ser då ett åldrande utför dig?

positivt

- Det idealiska sättet att åldras är att försöka behålla intressen och vara aktiv som förut. Att dö stående och inte i säng.” Att hålla en dialog med andra människor

levande, att delta i föreningsliv, att studera, göra utflykter

och resor. Föreningar finns inte i Grekland, där finns bara grannskapet. Men i Sverige ordnas oerhört mycket för pensionärer och det är mycket viktigt. Annars kan pensioneringen komma som en oerhörd chock. Jag har en väninna vars man nyligen råkat ut för en sådan ”ålderdomschock”. Han var en aktad och skicklig yrkesmänniska, mycket aktiv och anlitad på olika sätt. Så

skulle han och i samma veva sålde de sitt

pensioneras stora hus och köpte ett litet radhus, ett dockhus, mycket

sött och i en förort. På en lämnade han sitt

prydligt, gång

arbetsliv och sin och invanda Det

naturliga grannmiljö.

blev för för honom och följden blev en oerhörd

mycket

chock, det var som om han hade hoppat från 1000 meters

Han fick en som yttrade sig i en

höjd. åldringspsykos

enorm mot hustrun. Till slut måste han tas

aggressivitet

om hand en klinik. Och hustrun fick för-

på psykiatrisk

stås väldiga skuldkänslor . . .

Så därför ska man se på inte som ett slut utan

pensionen

som en då man kan komplettera med

fortsättning på livet,

saker som man inte hunnit med förut.

Det är klart att det är, om man och hustru i ett

lyckligaste

åldras i takt, men så går det förstås långt ifrån

äktenskap

alltid. Den ena kan fortsätta att vara aktiv och vital, den andra drar tillbaka alltmer och orkar inte längre ta del

sig

i Eller också kan det bli en ren katastrof som

någonting.

i min väninnas fall. Att humöret och bli mycket

tappa

svartsjuk och elak är naturligtvis en vänd-

aggressiv,

Men annars har man av den erfarenhet man

punkt. hjälp

har och det genom vilket man kan se på sig

perspektiv själv.

När men Mira varför färgar du

någon frågar mig: Nej,

inte håret?” så svarar jag att jag har inget behov av att färga håret, har inget behov av att vara någon annan

jag

ålder än den jag är. I varje åldersgrupp är man sin egen

ens egenskaper och värde försvinner

person, personliga

inte.

- individ - Man fortsätter att vara den man är samma även som gammal!

Mira och sätter på sina ”sexiga läsglasögon

Säger sig

med halva som hon köpt för 60 kronor på ”World

glas

De med ramar, lade tjuvarna

Import”. gamla, dyrbara

beslag på.

5 De äldre

saknar

inflytande!

C H Hermansson är född 1917; redan på /j/rtitalet blev han medlem i dess ordförande var

kommunistpartiet,

han åren 1964 till 1975. År 1.941 blev han pol.mag. Det

året kom han också till Ny där han var verksam

Dag,

under år och som redaktions-

många på fyrti- femtitalen

sedan som chefredaktör. Sedan 1.963 är Hermans-

chef

son och han tänker sitta man-

riksdagsledamot för vpk

dattiden ut, alltså till 1 oktober 1.985.

- Då åldersstrecket och det är att

faller jag för riktigt

skall Hermansson, men annars är han

jag gå, säger till de abrupta förändringar som pensionen ofta

negativ

innebär. Numera är en aktiv samhälls-

ju pensionärerna

menar han, skevheten i att de står utanför

grupp, ligger

allt Hermansson skulle se att de fick

inflytande. gärna

en särskild representation i riksdagen.

- samhället

Också för de gamla betyder väldigt mycket,

deras vilja att leva vidare.

sägerhan, för

- min - det är det

Jag har uppskjutit pensionering

första C H Hermansson, född 1917 och alltså 67 år gamunder vårt samtal om ålderdomen i Sverige.

mal, säger

Han förklarar sig:

- ett skäl är att vill sitta ut i riksda-

Ja, ju jag perioden

dvs. till den 1 oktober 1985. gen,

så är den här löjlig, egentligen. Det Samtidigt ju gränsen

beror om man orkar fortsätta. Det finns många

på jobbet

som är slut innan 65. år förstörd eller också

långt Ryggen

har man andra skador av hårt arbete och borde ha pensionerats långt tidigare. Men som journalist och skriftställare har svårt att se någon bestämd gräns då man

jag

borde dra tillbaka - hittills har inte

sig jag upplevt

när det mig själv i alla fall.

någon gäller

Når det arbete har erfarenhetsmaterialet

gäller politiskt

stor Man får en vidare horisont bakåt,

mycket betydelse.

kan berätta för kamrater att så var det då och då yngre och då.

Det Hermansson vet och kan kommer alltså fortfarande till användning på ett självklart sätt. Hur är det för andra människor? Han tar själv denna problemaupp tik. - Det är säkert ett stort problem för de flesta att yrkeslivet tar slut så tvärt. har svårt att ställa om

Många sig,

det gäller förstås i ännu vid

högre grad förtidspensionering.

Det som är svårt är att anpassa sig till att vara

utanför.

Det är en mycket sak att inte få fortsätta

märklig plötsligt

att utveckla sitt kunnande, intellektuellt

yrkesmässiga

likaväl som på andra områden, att allt detta som man lärt sig och kan inte längre skulle ha något värde, att det inte längre skulle vara brukbart bara därför att man har uppnått en viss ålder.

Därtill kommer att man i och med pensioneringen ställs utanför en av de få, kanske den enda, fasta gemenskapen som man har haft utanför under sitt vuxna liv.

familjen

Har man dessutom blivit änka eller är det natur-

änkling

ligtvis mycket svårt. Många blir också mycket ensamma

som gamla.

Min slutsats är, att det enda som skulle ändra det här

på

är en av i rikt-

grundläggande förändring samhällsbygget

ning mot en decentraliserad kollektivism, där man kan

uppnå en större gemenskap än den som på famil-

bygger

jen.

En sådan större gemenskap kan utgå från boendet, från

produktionen och andra delar av samhällslivet. l sådana gemenskaper kan generationerna på ett vis in-

naturligt

tegreras. För det är min bestämda att ålderdomen

uppfattning,

eller åldrandet inte bara är en individuell utan

fråga

minst lika en social sak - det är en hur

mycket fråga om

vi ordnar samhället.

Det enda tillfälle då man egentligen kan motivera institutionsvård av äldre människor gäller väl den allra sista fasen, då det är om svårt sjuka eller mycket

fråga gamla

människor som kräver Detta måste

dygnet-runt-vård.

skötas professionellt.

Och - han här som

säger svar på en av intervjuns frågor

- är jag inte rädd för döden, men jag är rädd för lång-

vårdssjukhuset.

Han menar att det människor. Att bli

gäller många

sängbunden, att bli helt att där som ett

hjälplös, ligga

kolli och bara vänta, att isoleras. Hans mor och far

slutade bägge på detta sätt och även om man, som han

säger, gick och hälsade på varje dag, så var det ju ändå

bara en mycket liten bit av dagen som upptogs av detta

besök medan resten var tomma timmar. Men det gick

inte att klara annat sätt - ett hemmadotter-

på något

system som man hade förr är ju inte heller någon varken möjlig eller önskvärd lösning.

- är det också för de och

Samtidigt så, att gamla sjuka

betyder samhället väldigt mycket för deras vilja att leva vidare. En del gamla ramlar och bryter benet, sedan tap-

de och inte mer - tror det har

par livsviljan går upp jag

väldigt mycket med samhället och hur det är konstruerat att göra. Och det här samhället är grymt. Det är uppbyggt av hierarkier och pensionärer är inte mycket värda. Vi har l -

1,5 miljon gamla, miljon utslagna arbetslösa,

missbrukare etc -

förtidspensionerade, och så 1,5 miljon

barn och ungdomar. Det betyder att hälften av befolk-

ningen i Sverige inte kan inverka på samhällsutveckling-

en, medan de andra, de män och kvinnor, men mest män, som är mellan 20 och 65 bestämmer allting. Det är fruktansvärt orimligt att hälften av befolkningen står utanför allt inflytande! Det är en situation som vi måste ändra på! En och en halv miljon pensionärer saknar i huvudsak representation i riksdagen. De har inte

ens förhandlingsrätt när det gäller pensionerna, de är

helt ställda utanför besluten.

Det finns en växande speciell pensionärskultur. Numera är många äldre friska och rörliga, de syns ute på stan, de

går på kurser och studiecirklar, de gör utflykter och roar

sig på olika sätt. Förr såg man sällan gamla som var ute på promenad. Det ansågs inte passande att promenera mitt på blanka då visade man att man inte

eftermiddagen,

hade något att göra, att man inte arbetade och var nyttig. Så är det inte längre, utan nu är de äldre människorna med i samhället * det viset. Skevheten i att de

på ligger inte kan utöva något inflytande på samhällsutvecklingen.

Men vill vi ha de äldres erfarenhet,

verkligen

vill man ha Lex. din erfarenhet när

verkligen ipartiet

du kommer med de

den?Lyssnar på dig?

- det de. Men det hindrar inte att det man

Ja, gör säger

ibland kanske tas anekdotiskt, det är intressant men man vet inte riktigt hur man skall använda det i den aktuella situationen. Förr var ju samhället patriarkaliskt. De äldre männen,

speciellt, hade ett betydande inflytande. De bemöttes med

respekt, en respekt som man ibland kan möta på landsbygden än idag. De äldre ansågs kloka. De gav goda råd. Så är det ju inte längre. Aven om jag tycker att den här gränsen är konstlad så är det ju ändå ingen fråga om att jag inte ska gå när jag har gjort min tid här i riksdagen. Det tar alla andra för och det också - man

givet gör ju jag

accepterar att man faller för åldersstrecket, som det heter, hur vital man kanske än är. Det gäller ju också sådana personer som t.ex. Ulla Lindström och Gustav Jonsson, personer som för länge sedan lämnat sitt yrkesverksamma liv men som ändå haft åtskilligt att komma med därefter. Deras kapacitet har inte utnyttjats till fullo.

Hermansson önskar inte det gamla, auktoritära, patri-

arkaliska samhället tillbaka, det samhälle då de gamla

hade makt över de unga, men han anser ändå att pen-

deln nu har slagit över för långt åt det andra hållet.

Från att ha haft ett alltför stort inflytande har de äldre

numera inget inflytande alls.

- Visst var det ett oerhört när

framsteg folkpensionen

och senare ATP infördes, ja, att vi fick en fast pensionsålder över huvud taget. Många gamla anser ju att de aldrig har haft det så bra i sitt liv som efter pensionen. Men samtidigt som de fått det materiellt så oerhört mycket bättre så har kontakterna med de yngre generationerna tunnats ut. Industrialisering, urbanisering och om-

flyttningar har gjort att generationerna bor på olika håll

i många familjer. I stället för att ha kontakt med sina närmaste har man TV-rutan som kontakt. Det är ju en förlust för barnen också. Jag såg i DN om ett par

engelskt

som annonserade efter ett par farföräldrar åt sina barn. De ansåg att det var en för barnen att få träffa

rättighet

sina farföräldrar varje dag.

Men gamla tycker inte alls om nutidens barn.

många

Klyftan har blivit för stor.

- och var det framför allt svärdöttrarnas

Ja, tidigare ju

problem det här att ha gamla farmor hemmavid. tror

Jag

att lösningen på det här problemet, att ha kontakt men ändå inte tära på varann, är att bryta ner den snäva

familjeramen och skapa större kollektiv, där de gamla

kan dela med sig av sina erfarenheter men utan att kunna ställa krav att bli som förr - då tror man

på åtlydda jag

skulle kunna få med dem i gemenskapen. Fast vet inte - nu verkar tvåsamheten mera inne

jag ju

än någonsin, en tvåsamhet som innebär ensamhet för så

många andra. Jag bor i en mycket fridsam stadsdel där det bor många äldre damer och så fort de har stängt dörren om sig så hör man det där typiska rasslet av

säkerhetskedjan. De stänger sig inne med sin ensamhet,

de känner sig övergivna och otrygga. På landet kan de låta dörrarna stå olästa både natt och dag.

- ensamhet - rädsla. Kommer

Klyftor utvecklingen,

som kännetecknas av mycket snabba förändringar un-

der uårt sekel, att samma sätt?

fortsätta på

Inför denna frågeställning säger Hermansson att

stadssamhällenas utveckling och växt är en utvecklingsprocess på väg att ebba ut, och han menar också att den enorma centraliserings- och koncentrationstendens som har varit utmärkande för industrialiseringen inte kommer att vara lika påtaglig framöver.

- I det här är det att hur

sammanhanget viktigt peka på

falsk motsättningen mellan privatliv och offentlig sektor

är, som man målar ut det från den borgerliga sidan. Det är ju det kapitalistiska industrisamhället som har krävt

av en stark sektor med

utvecklingen offentlig sjukvård,

äldre- och barnomsorg osv.

utbildning,

Jag tror inte på enskilda lösningar av samhällsproble-

men, utan i en av kollektiva och

lösningen ligger förening

individuella krafter, dvs. mindre kollektiv där individen kan komma fram och få en roll. Vad det gäller är att hitta en mellan individ och samhälle -

mellannivå, någonting

det är där man kan skapa någonting nytt. Falskheten

i att ställa individ och samhälle mot varandra och

ligger

påstå att man måste välja mellan endera. I stället är det något annat som måste fram, något som förenar i stället för att skilja människor och samhälle åt. En alltså. Varför skulle inte

naturlig gemenskap, gamla

människor i ett bostadsområde kunna hjälpa till med

med - det är

trädgårdsarbete, att laga, snickra, sy, väva

ju något som behövs i Vår slit- och slängtid där mellan-

generationerna alltid är så pressade av tiden. Lite nytt är

- varför inte åt

ju i alla fall på väg ägna sig biodynamisk

sådant som ger livet sin charm. Att skaf-

trädgårdsodling,

fa fram blommor t.ex., att göra livet lite rikare och lite vackrare, det är någonting som människor som står utanför det slitet kanske skulle ägna åt. Det

dagliga vilja sig

sköttes förr av men nu de och

ju kvinnorna, yrkesarbetar

har svårt att få tid. Aldre människor är också bra för barn därför att de har tid. De har en rytm som bättre passar barnen.

Du är uppvuxen i en annan tid,

själv

ett annat samhälle. Finns det från din

något viktigt

din medelålder som du skulle vilja för-

ungdom,

medla till folk

idag?

- Det som slår mest är hur lite samhället har

mig jävla

förändrats. Jag växte upp i Sundsvall, det var ju på trettitalet och jag hade kamrater som gick arbetslösa år efter år. Själv hade jag tur och fick gå i gymnasiet. Detta var

under massarbetslöshetens år - men

ju ungdomsproble-

men är sig väldigt lika idag. Samhället har förändrats

väldigt lite, det är samma grundläggande lagar som styr

dagens samhälle som gårdagens. En skillnad som jag märker är emellertid att samhället

var mer icke-byråkratiskt förr. Det har skett en oändlig

formalisering av det märks även t.ex. här i riks-

allting,

dagen. Och det är inte bra.

Går man utanför landets gränser är ju krig och massutrotningar av människor det verkligt negativa som hänt under min tid. Men här hemma, om vi begränsar oss till det, finns en större öppenhet i umgänget mellan människor och också mellan generationerna. Särskilt ungdomen är friare och mera kunskapsrik än vad vi var. Man vet mera. Latinamerika - det är

mycket Afrika, verklig-

het för nutidens ungdom, medan vi sällan ens

mycket

talade om de andra världsdelarna. Det finns en öppenhet inför vad som sker utanför landets gränser och det, menar jag, gäller också de äldre. Hela samhället var försett med skygglappar förr. Nu finns också en öppenhet mellan könen. Kvinnans ställning är, vad man än säger, en annan än förr. Billiga argument om att kvinnorna ska tillbaks till spisen när det blir kärvt på

arbetsmarknaden går inte hem längre.

Också de äldre har fått en annan frihet, tror Man kan

jag.

gifta om sig som äldre, börja ett nytt liv. Det förekom ju inte förr, utan när man var pensionerad då skulle man bara vänta döden - âlderdomshemmen var alltid

på pla-

cerade intill kyrkogården så man hade utsikt över gravstenarna. Enkla saker betyder en del: som att alla säger du till varandra. Bättre glasögon har gjort att de äldre kan låna och läsa böcker i större -

mycket utsträckning

förr hade man ofta fönsterglas i glasögonen.

Och du - hur ser du din ålderdom?

själv på egen

- tänker åt hobbies lite mer än

Jag ägna mig jag tidigare

haft tid till. Gå på teater och bio, läsa lite mer.

Spelar det roll att du inte kommer att

ingen längre få

uppdrag av andra? - har

Nej, jag ändå mest ägnat mig åt självvalda upp-

drag. Och att arbeta med politik är ju inget man gör bara för brödfödans skull utan det gör man utifrån en inre

skyldighet. Den skyldigheten upphör inte utan den finns

kvar - det är bara formerna som

förändras.

6 De

gamla ljuger

därför att de är rädda

- De

gamla ljuger, säger Olof Lagercrantz född 1911.

De vittnar - vet vi

falskt därför ingenting om dem. Så

alla som befinner i menar han. Så

gör sig underläge,

gjorde de svarta i USA i hundratals år, så kvin-

gjorde

norna. De svaga har röst.

ingen

kom till kulturredak-

Olof Lagercrantz Dagens Nyheters

tion 1.951. Ar 1960 blev han och 1975

chefredaktör, gick

han i pension för att ägna åt sitt Han

sig författarskap.

har skrivit böcker om bland andra

Stig Dagerman, Nelly

Sachs, James Joyce och Dante. Hans mest

framgångs-

rika bok är en över

biografi August Strindberg, utgiven

1979, alltså fyra år efter hans från DN.

pensionering

- är åt att ha kunnat

Jag glad fortsätta med samma sorts arbete som tidigare, säger Lagercrantz. Det är

Olof

få förunnat. Tanken att man ska börja leva sedan man

fått sin pension, finner jag vansinnig. Jag liknar flertalet däri att jag finner tillfredsställelse blott i ett arbete, och

det är nog bara det arbetet som kan

livsnödvändiga

förena generationerna.

- har bara två saker att

Jag säga om ålderdomen, säger

Olof Lagercrantz, den ena är att ålderdomen är en okänd sak och den andra att åldrandet egentligen inte innebär - inombords.

någon förändring

Jag möter Olof Lagercrantz i hans Villa i

Drottning-

holm, där han lever sedan ett tiotal år tillbaka. Här har han alltså bott hela tiden sedan han slutade på

Dagens

Nyheter för att bli uteslutande författare. Han år med

i bastuklubben, lyssnar på skvallret, för

Drottningholm

är en liten promenerar, förtretas över att

by”, parken

i onödan avstängts för den påstådda säkerhe-

kungliga

tens skull. Här har hans framgångsrikaste bok kommit till, Strindberg, som publicerades 1979. Boken är fruk-

ten av den koncentration och som pensio-

kraftsamling neringen från Dagens Nyheter möjliggjorde. Lager-

crantz utvecklar:

- De vittnar därför vet vi om

gamla falskt, ingenting

dem. De vågar inte säga som det är därför att de är svaga. Det är samma sak med alla minoriteter. De svarta i USA teg i hundratals år därför att det var farligt för slavar och föraktade att Det är först sedan det blivit lite

klaga.

bättre för dem som vi över huvud taget fått veta något. När de hade det som värst visste vi ingenting, därför att de svaga har ingen röst. De gamla ljuger därför att de är rädda.

Han illustrerar med att berätta om Joseph Conrads

(den författare som Olof Lagercrantz f.n. skriver om)

roman Anarkislen. Mrs Verloc, den tragiska hjältinnan, har en svagsint bror och en skröplig gammal mor

inneboende i sitt hem. Moderns främsta intresse är att

den ska få bo kvar hos systern och svågern.

svagsinte

För att inte tynga dem beslutar hon sig för att själv

till ett ohyggligt pensionsrum uppgivande att hon

flytta

trivs bättre så. Familjens alla möbler tillhör egentligen

henne men hon insisterar på att bara ta eländigt gam-

malt skräp med sig och lämna alla de fina möblerna

kvar. Hon att hon är nöjd med det lilla hon tar

säger

med och dottern och tror - eller låtsar tro

mågen sig

- att hon vill ha det Men

verkligen gamla skräpet.

hennes är till blott för att hon ska kun-

anspråkslöshet

na köpa trygghet åt den svagsinte sonen. - Flertalet befinner i denna dams situa-

gamla sig gamla

tion och handlar som hon. De är livrädda att förlora det lilla de har. Deras underläge gör att det är tyst om deras

verkliga belägenhet.

I verkligheten tror att skiljer en gammal männi-

jag föga

ska från en ung. Man är bara svagare och ser fulare ut, men annars är likadant till döden kommer.

allting precis

Man bör behandla som man behandlar varje

gamla precis

annan människa. Om det är en man som gillar vågade erotiska historier så ska man fortsätta att berätta sådana för honom till kvarten innan han dör och inte försöka verka eller allvarlig, för den där mannen är

högtidlig

precis densamme som förut i sitt liv och han måste få vara det. Den som inte under sitt liv betänkt tillvarons allvar ska inte utsättas för sådana prövningar inför döden. När man inser detta blir ju det här smeksamma, liksom medlidsamma sättet som de unga flickorna har på långvården alldeles för det är inte en gammal gubbe som

tokigt ju

där utan en karl vilken som helst.

ligger

Olof citerar Simone de Beauvoir, som skrivit om ålder-

domen 1 just denna anda. Den gamla människan säger:

Förlåt att jag har min på mig.” Dvs. det

åldringsmask

är bara det yttre som har förändrats medan allt annat är sig precis likt.

- Den är det

svage försiktig när gäller klagan. Det finns risk att man förbrukar ett medlidande som man skulle behöva i morgon eller nästa då det kanske är ännu

dag

värre med en. Man försöker uppträda ett sätt så att

på

man ska bli bemött likadant som förut. Om man berättar hur man känner det är man rädd att

verkligen omgivning-

ens sätt mot en ska ändras; det är just detta som är så svårt eftersom man ju hela tiden i grund och botten är densamma och inte vill bli behandlad på något annat sätt. Jag vet inte hur det ska gå i framtiden när de gamla bara blir fler och fler och äldre och äldre, dvs. och

svagare svagare, blir de alltför många kommer detta att

tvinga

fram en ny Kanske införs

ideologi. koncentrationsläger

för de gamla som i den amerikanska romanen

They (De).

Denna roman handlar om hur de isoleras i ett

gamla

mycket välförsett deportationsläger, där det finns alla

tänkbara bekvämligheter, nöjen osv. Villkoret är bara

att de absolut inte har någon som helst kontakt med

omvärlden. - Blir det för kostsamt

besvärligt, eller krävande med de gamla i vårt samhälle kan man tänka precis vad som

sig

helst, propaganda för liknande saker finns f.ö. redan i USA. Den ideologi vi håller oss med är bara en tunn

fernissa över verkligheten. Vad är den nyvaknade och

plötsligt rumsrena s.k. nyliberalismen annat än en ideo-

logisk smet över girigheten!

Var det lättare att vara förr, när man kanske

gammal

bemöttes med större

riktning?

- har kanske

Det jag ingen aning om, om det var så att bara de starkaste och mest vitala levde kvar att de kunde omfattas med en viss respekt och också kunde fortsätta att spela en roll för andra. För det är ju vad de gamla alltid frågar: för

Betyder jag någonting dig?”

Men att de gamla skulle kunna spela någon roll i vårt samhälle, tror jag inte på. Det är otänkbart i ett samhälle som är helt och hållet inriktat på de köpstarka,

ungdo-

marna och de medelålders förvärvsarbetande och där de förändringar som sker drivs fram av marknadskrafterna. De olika åldrarna lever helt olika liv, de är inte inbegripna i någon gemensam strävan. När man pensioneras ställs man utanför, det behövs getto för att man ska hålla

inget

sig undan utan det räcker helt enkelt med att man inte

har del i det som sker, i arbetet, i de yngres

längre någon

och strävanden. Det blir en fantastisk skillengagemang nad och att förstå varann är mycket be-

möjligheterna

gränsade.

På somrarna söker många familjer skapa en gemenskap

ett lantställe eller i en De letar efter en dröm

på segelbåt.

om arbete till allas bästa. Men det är väl

meningsfullt

mest en chimär som ofta slutar i besvikelse. Vår värld faller i en rad olika kulturer - en en

sönder barnkultur,

snart också en åldringskultur. Trots

ungdomskultur,

försök att bygga broar mellan kultursfärerna

praktiska

ändå vida. Det är väl blott det livsnödvän-

gapar klyftorna

arbetet som verkligen kan gjuta oss samman.

diga

sitter jag på somrarna på en ö i Finska viken dit

Själv

barn och barnbarn kommer. Hur det än är kan vi

trevligt

inte dölja för varandra att vi även här är indelade i generationer. står och mitt

Ungdomarna på surfingbräda

blir överväxt när jag inte själv lägger han-

trädgårdsland

den till.

Som de flesta i sin generation är Olof Lagercrantz

pliktmänniska. Artonhundratalets kärnbud var arbeta, säger han och fortsätter:

- har inte förmått att bara leva och tror att de

Jag jag

flesta har svårt för det. Gamla behandlas ofta som var det nu tid för dem att göra allt det de ej fick tillfälle till under det livet. sitt otium, heter det

yrkesverksamma Njuta

visst. Tanken är alltså den att varje människa när som helst skulle kunna börja leva om han ej hindrades av yrke och familj. Det är vansinne. Säg då till de arbetslösa: ”Nu kan ni utveckla era själar och nå lycka”.

börja

har kunnat fortsätta med vad jag alltid och är

Jag gjort

åt det, men det är få förunnat. Visst upplever jag att

glad

världen mycket som är men jag liknar fler-

rymmer ljuvt,

talet däri att finner tillfredsställelse blott i ett arbete.

jag

hade en syster, Ebba, som nu är död. Hon kunde ta

Jag

fram en liten ost och en liten blomma, tända ett ljus och ställa till en fest . . . Livet hade ingen annan mening än att finnas till. Sånt är en svår och sällsynt konst.

Hur ser du döden?

på

Döden känner man inte att den står en närmre därför att man är utan i det man har är

själv gammal, livsperspektiv

skillnaden mellan och mycket liten. Det är

ung gammal

bara ett litet steg som skiljer unga och gamla åt i förhållande till döden, men de yngre tror att de äldre tänker så

mycket på döden därför att de gamla snart ska dö. Så är det inte alls - det är bara en annan

vanföreställning.

Vägen fram till döden ter sig lika lång var man än befin-

ner sig i livet. Jag uppfattar den vemodsfyllda blick var-

med unga människor ser på mig. Jag känner igen den. De vet inte att jag betraktar dem på samma sätt och mäter deras återstående liv i samma förgängelsekänslas tecken.

Det hemska är inte döden utan att de flesta äldre, som fortfarande är vitala, går och önskar sig döden hellre än att bli länge sjuka och tvingas leva kvar i sina hem helt beroende av närstående eller hemvårdare.

schemalagda

”Hellre en tegelsten i huvudet än ensam och sjuk på äldre dan tänker de. För nu är tendensen: Låt de gamla vara hemma. Man anar samma ideologiska fernissa som jag tidigare talade om. Hem och pensionsanstalt är samma sak. Det är skräcken att bli sjuk, svag, övergiven, ensam det gäller.

Är det detta som är dödsångesten?”

- De inte döden

omkringståendes skräckfyllda ansikten, själv, är det som skrämmer, säger Montaigne. Själva dö-

den märker man inte om det inte vore för omgivningens

upphetsning.

Eller

frånvaro?

- numera dör kanske de flesta i ensamhet

Ja, på sjukhus.

Giacomo har skrivit en mellan Federico

Leopardi dialog

Rysch och hans mumier. Inte en enda kommer ihåg att han har dött. Själva dödsögonblicket la jag inte märke till”, säger en mumie och jämför detta med det ögonblick då man somnar. Det märker man inte heller. ”Och är det inte naturligt att dö? Det borde också vara naturligt att åldras.

Olof Lagercrantz drar sig till minnes en episod från sin

ungdom. En flaggstång skulle resas. Det var alldeles

intill ett ålderdomshem, och gubbarna på hemmet kom

för att hjälpa till. Olof sj älv var också med. Han iakttog

hur av satte axeln till. De och

ingen gubbarna hejade

skrek men de kunde inte hugga i rädda att deras krop-

par skulle brista. De bjöd ett skådespel och de var

glada för att de fick vara med. Men de spelade teater.

Genom en lögn skaffade de sig inträde i arbetsvärlden. - det Men

Då tycktes mig löjeväckande. idag illustrerar

på ett rörande sätt de gamlas situa-

flaggstångsdramat

tion.

-

Gamla vill inte bara få!

ge

De som inte som av gåvor, skat-

gamla givare, mottagare

vård, medlidande, uppoffringar. Dettepengar, omsorg,

ta är Ulla Lindströms modell för de äldres roll i samhäl-

let och hon vinna ett starkt härför när

tycker sig gehör hon är ute och talar bland pensionärer. Själv ägnar hon

en stor del av sin tid åt att hjälpa sina medelålders döttrar med en massa saker.

strängt upptagna praktiska

Ulla Lindström är född 190.9, samma år som storstrej-

ken, hon Mest känd är hon för sin tid som

påpekar själv.

konsultativt statsråd åren 1954 till 1.966 och för de

bägge

självbiografiska böcker hon skrivit om denna tid. Men

lämnade - hon

även sedan hon regeringen gick på

- har hon

u-landsfrågan haft många viktiga uppdrag.

I Bla. har hon varit ordförande iRädda barnen och vice

ordförande i Folkkampanjen- mot kärnkraft. Hon är sitt: (socialdemokratiska) partis opponent i energi

viktigaste

* r m - 1-” r

rglflrågan.. Q5.

Ulla Lindström tar emot i sin HSB-lägenhet på Kungsholmen, där hon bott sedan femtitalet. Nu ägs lägenheten av en av hennes vuxna döttrar, medan lantstället

i Stockholms skärgård ägs av den andra dottern. Själv

betalar Ulla Lindström hyra till döttrarna för att hon fortfarande disponerar bägge dessa bostäder. Arranhar kommit till för att förenkla situationen

gemanget

vid hennes död, säger hon.

Hon visar runt i den och trevliga lägenheten, där

ljusa

den spisen en gång murades av elever vid Stock-

öppna holms hantverksskolor, där hennes man var rektor, och

där också möblerna år tillverkade av elever därifrån. Hon berättar om vilka rum som en gång varit flickrum och visar på sängkammaren där hennes avlidne makes ännu efter mer än tio år står kvar. Hon visar det

säng

lilla korridorköket (så man på den ti-

trånga byggde

den!) och säger att man klarar sig mycket bra med ett litet kök. Det år en lägenhet om fem rum och kök. Här slår hon ut med handen och säger: - Det här är alldeles för stort för är

naturligtvis mig. Jag

enormt Jag behöver inte alls fem rum läng-

privilegierad.

re. Alldeles härom veckan firade min

jag sjuttifemårsdag

här i lägenheten och då var det 135 personer

sammanlagt

som kom och gick. Då behövdes en stor men det

våning,

var också sista gången. Jag har firat någon födel-

aldrig

sedag sedan femti år, och nu tänker

jag fyllde jag aldrig

fira någon mer heller.

Nu känner hon redo att till

sig flytta någonting mycket

mindre och nu har hon också alla

börjat avsäga sig offentliga uppdrag. Hon vill inte vara offentlig längre

utan bara Hon har fullt med att - som mor

privat. upp

till sina yrkesverksamma, strängt upptagna döttrar och som mormor till ett antal barnbarn - uträtta en

mängd

ärenden som hör vardagen till: Lämna en

dammsugare

på reparation, passa på hantverkare som måste släppas

in, lägga halkskydd under mattorna hemma hos en av döttrarna som lider av ischias (och som att det

säger

inte alls laga åt en som

behöysf), middag styvdotter

kommer från Ostersund på besök osv., osv. - tänker som Eriksson - avled

Jag inte göra Nancy som

i våras - och sitta klockan

tidigare på järnvägsstationer

två på natten och vänta för att ta hem efter

på tåg sig

föredrag på avlägsna platser. Så märkvärdiga är inte

mina att de är värda att sliter ut totalt -

föredrag jag mig

hennes var det!

Nancy Eriksson var en kär och nära vän som Ulla Lindström beskriver med stor och sak-

uppskattning

nad, en vän som faktiskt har lämnat tomrum efter

sig

i verkligheten, inte bara i där des-

tidningsnekrologen,

sa ord ofta brukas och missbrukas som en innehållslös floskel. Ulla Lindström talar också om saknaden efter en mycket kär make och om hur svårt det var att bli änka. Men hon säger också: - med har ändå

Äktenskapet Martin gett mig ett kapital

av kärlek och styrka som jag lever vidare

på!

Både Nancy Eriksson och mannen Martin Lindström har hon beskrivit i sina böcker om

regeringsåren på

femti- och sextitalen.

Hon lämnade 1966 - hon u-lands-

regeringen gick på

- och därefter som

frågan hon fortsatte riksdagsman

i första kammaren i år. Från denna position kunde

fyra

hon driva igenom enprocentmålet för u-hjälpen, som

hela tiden hade varit hennes ambition. När kamrarna

slogs ihop 1970 lämnade hon sin plats i riksdagen. Då

var hon 61 år. Kort därpå blev hon utsedd till ordförande i Rädda barnen, en uppgift som hon skötte i åtta år. Knappt hade hon lämnat detta förrän energi-

uppdrag

kom och hon blev vice ordförande i

frågan på tapeten

mot kärnkraft. Sedan denna tid har

folkkampanjen

hon förblivit sitt viktigaste opponent mot social-

partis

demokraternas Hon berättar med viss

energipolitik.

stolthet att hon fortfarande alltid till den so-

inbjuds

cialdemokratiska man vågar ännu in-

partikongressen;

te nonchalera henne som man nonchalerar många andra gamla veteraner.

- är De vet fortfarande inte vad

Jag farlig. satkäringen

kan ta sig till!

Hon berättar också om sin respekt och tillgivenhet för

Dahl, den nuvarande energiministern, trots att Birgitta

de har motsatta när det gäller kärn-

ju uppfattningar

kraften. Efter folkomröstningen 1979 skötte Ulla Lindström kansli under ett halvår, det

Folkkampanjens

halvår då alla skulder måste klaras upp och organisahar hon alltså tionen ombildades. Sedan dess möj- -varit Nej, hon har hela tiden varit

ligen pensionär.

hållit anföranden, skrivit artiklar osv. Men nu är

aktiv,

det alltså slut med den delen av hennes liv. Medan ringer man från den nystartade marx-

intervjun pågår

istiska Bona och ber henne komma dit

folkhögskolan

och tala. Hon tackar och är angelägen om att för-

nej

klara att det inte är därför att det är det vpk-anknutna Bona som utan att skälet helt enkelt är att hon

frågar

är -

gammal.

Genom kom hon i kontakt med många

Folkkampanjen

- därnya unga människor en grupp på 27 personer - och

ifrån uppvaktade nu på sjuttifemårsdagen ge-

nom socialdemokraternas veteran-

Onsdagsklubben,

håller hon kontakt med tidigare och

förening, politiskt

aktiva Många av dem

fackligt generationskamrater.

känner berättar hon, de får nöja sig

sig bortglömda,

med med andra och har inte

umgänget pensionärer

att skaffa med den aktiva delen av

längre någonting

samhällslivet. Så har det alltså inte varit med henne; hon har än inte tid att i

idag gå på pensionärsträff

kvarteret där hon bor, hon är för upptagen.

- inte om att att sitta och dricka

Jag tycker vegetera,

kaffe. har varit med, men då har hållit ett anfö-

Jag jag

rande, då har jag haft en uppgift.

Givetvis talar om lönsamhet när det

jag aldrig offentligt

de äldre, men när jag ser på mig själv anlägger jag

gäller

ofta den Ulla, än så länge gör du rätt

strängt aspekten:

för än så länge gör du mera nytta än tvärtom? säger

dig, jag till mig själv.

Pensionärer kan göra massor med saker, menar

nyttiga

hon, framför allt genom att serva den hårt upptagna,

yrkesarbetande generationen. Själv fyller hon gärna

denna för hon älskar sina dött-

uppgift ursinnigt bägge

rar. Hon räknar upp en ärenden att

mängd nyttiga

utföras av pensionärer och kritiserar i samma

andetag

de förslagskataloger för som pensionärssysslor upprät-

tats. De är fantasilösa. Det finns mycket mer att

göra

än vad som ryms i någon

förslagskatalogl

Som pensionär vill hon alltså gärna vara och

nyttig

hjälpa den yngre generationen, men helst inte tvärt om. - Nancy och jag brukade säga att kommer vi att

aldrig

försätta oss i den situationen att våra vuxna döttrar - för det blir sönerna det inte! - måste

ju döttrarna, gör passa

upp på oss och hjälpa oss och bädda åt oss och

sängen

springa ifrån jobbet för vår skull och ränna ärenden!

Av detta uttalande att Ulla Lindström är

följer rejält

skeptisk mot de många signaler om som

anhörigvård

just nu hörs från flera håll. Hon visar det Social-

mig

demokratiska kvinnoförbundets äldreprogram, vilket hon kritiserar för att vara alltför

samtidigt idylliseran-

de och alltför både ekonomiskt och

känslomässigt

orealistiskt och naivt.

- De vill ju att alla pensionärer ska ha två rum och kök och att staten via kommunerna ska betala En

hyran.

nyproducerad tvårummare kostar i dagens 2.500 kro-

läge

nor i månaden och pensionärerna är en Vill

uppåt miljon.

verkligen vi pensionärer att de yngre generationerna ska

göra sådana enorma offer för vår skull?

Man behöver inte så mycket som äldre, i stället det

ligger

ett värde i att då reducera sina materiella behov och ge plats i samhället, åtminstone i ekonomisk för de

mening,

yngre. Därmed givetvis inte sagt att inte pensionärerna ska ha det bra. Det är de överdrivna standardkraven

jag

vänder mig mot. De kan leda till att

de yngre generatio-

nerna tröttnar. Det gör de om de äldre blir alltför krävande, enligt min det som

uppfattning. Nej, verkligen spelar

en avgörande roll är oberoendet som äldre.

Jag vill absolut inte och dö hemma, sentimentalt

ligga

omgiven av arma anhöriga. Nej, ett samtal och så

skojigt

ska man dö på natten efteråt.

Hon skrattar och säger att hon har stora anspråk, men

det är inte alldeles osannolikt att hon får ett sådant slut. I hennes släkt har kvinnorna ofta blivit 85 och dött relativt smärtfritt. Några anlag för afasi, via för

högt blodtryck och hjärnblödning, tror hon sig inte

heller ha och det är hon tacksam för. Hon har alltså tio år på sig. Kanske. - I den här när man kan dö vilken som

åldern, dag helst,

måste man vara förberedd. Jag har ordnat så att någon alltid vet var är när jag är på landet, så att inte ska

jag jag

behöva ligga halvt uppäten av djur på en åker om jag skulle råka dö när jag är ute och går. Det blir så besvärligt för dem som ska ta hand om kadavret.

Hon är också mån att se upp så att hon inte blir till

besvär för vänner och anhöriga genom att

verkligt

drabbas av alltför stora åldersförändringar. - När större delen av en arbetstimme åt till att leta

går efter glasögonen, då blir jag tvungen att säga till mig själv

att nu har det faktiskt hänt något, nu är man på väg

nedför sluttningen.

Hon har en önskan om att behålla medvetenheten om sig själv så pass att hon själv begriper när hon behöver vård. - Man kan bli tröttsam och man kan

verkligt tjatig, börja

vansköta sig, bli och allt möjligt som man ju är

smutsig

obeskrivligt rädd för ska ske med en.

Hon återkommer till kvinnoförbundets äldreprogram. - Det är skrivet med hartass. Där finns alltför

många

ord som saknar täckning. Hur ska de yngre orka

goda

med alla oss gubbstruttar och gummstruttar? Mel-

gamla

langenerationen trängs från två håll. Vi får inte ställa för

stora anspråk.

Döden är hon inte rädd för. Den ser hon som något naturligt, man vissnar och dör precis som allting annat i naturen. Att döden kommer och måste komma är inte svårt att förstå. Vad som däremot imponerar på henne är livet, livets vilda, oförbrännerliga kraft. Maskrosen som växer tvärsigenom där hon bor, som

Fleminggatan, faktiskt flyttar på gatstenar!

Hon är motståndare till alla sorters eufemismer och

försköningar. Som gammal politiker är hon praktisk,

konkret, saklig. Alltså talar hon om differentierade

vårdavgifter.

- De borde kunna samla att

gamla poäng genom göra sig

nyttiga, poäng som skulle kunna räknas dem till godo när de behöver sjukvård. Att som det nu är inte

förlängd

tillåtas betala in till sjukförsäkringen därför att man är

- det är fel. Två nivåer lika för

pensionär på avgiften,

hela landet, kan jag tänka mig, inte mer. Den kränkande behovsprövningen måste bort. Pensionärer måste kunna söka Vård för sin med samma förtroende som

kärlkramp

mellangenerationen som söker för stress, magsår eller infarkt. Gamla, som blir långvarigt sjuka, får inte skinnas på pengar, så att de inte kan göra för egen del

sig utgifter

och för nära och kära.

Hon tar fram ett tidningsklipp där Gunnar professor

Adler-Karlsson uttalar att äldre som arbetar betraktas som arbetstjuvar och att det mest lönsamma en pensionär kan göra är att bli sjuk, för då skapar han eller hon arbetstillfällen åt andra. - - Hans är att människor är lata av

utgångspunkt ju

naturen och bara arbetar för brödfödans skull. Jag håller inte med honom om det, men från hans utgångspunkt är det intressant att följa resonemanget. Som det nu är bevakar facken stenhårt jobben för sina medlemmars räkning och jag förstår dem. Men vi måste försöka hitta ett sätt att mötas. På Onsdagsklubben har jag träffat

åtskilliga fackföreningsmän, som ändrat inställning se-

dan de själva blev pensionärer och nu känner alldeles

sig

onödigt undanskuffade. Gärna alltså en utvidgad och mera fantasirik förslagskatalog för pensionärsuppgifter, men det ska vara en exempelsamling och inte en regelsamling. Det får inte bli förbjudet att göra sådant som inte råkar stå i katalogen. Hon återkommer till sin huvudtes att pensionärer bör

göra sig så nyttiga och delaktiga som möjligt, och hur

det än är tror hon kanske ändå inte att det är så svårt. Nästan alla har väl ändå någon anhörig eller vän som de älskar, som de vill ge något, som de vill göra något för, som de är måna om, som de vill betyda något för och till vars nytta och trevnad de på något sätt måste få bidra! Hon tror det.

De äldre som givare, alltså, inte som mottagare av gå-

vor, skattepengar, omsorg, vård, medlidande, uppoff-

ringar. Detta är Ulla Lindströms modell och hon tycker sig finna ett starkt gensvar härför inom det stora pensionärskollektivet. Skälet är förstås att om man bara är mottagare kommer man i underläge. Om man åtminstone också kan ge bevarar man i högre grad sin integritet och sitt oberoende. - Vi får inte att vi alla lever en nivå som

glömma på ligger

långt, långt över för Ett genomsnittet jordens befolkning!

rum, en kokvrå, rinnande varmt och kallt vatten, mer behöver man inte när man blir gammal. Man har så

ju

oerhört mycket inombords att bearbeta och att dela med

av efter ett långt liv. Också i boendet är det den

sig personliga integriteten som betyder mest, jag vet det ge-

nom mina egna och Erikssons besök på olika pen-

Nancy sionärshem och långvårdsavdelningar.

Där står alla dörrar öppna, därför att personalen måste kunna komma in för att titta till en så att man inte är död och komma in för att få sällskap, särskilt de

grannarna som lider av mundiarré och som man inte står ut med.

Ettor, med kokvrå, för pensionärer vill hon plädera för,

ettor som de sedan kan låta gå vidare till tredje generationen, de uppväxande barnbarnen när de vill flytta hemifrån och bo billigt.

ldealtillvaron som - det är ett sådant

pensionär just

liv som hon själv lever. Denna oerhörda glädje att

alltjämt kunna bjuda hem vänner, laga en god middag,

att ännu inte behöva säga ”kan du sätta på kaffet själv och ”ska vi gå på restaurang... Hon lider av allvarlig synnedsättning på bägge ögonen och måste hålla papperet snett och blunda med ena ögat när hon läser; morgontidningen läses därför numera vid skrivbordet under stark läslampa och inte i sängen på morgnarna.

- Men måste ha min

jag morgontidning!

är en

Äldringsproblemen

om

fråga jämlikhet

- De äldre betraktas

ofta som en homogen grupp. Det

där en väldig felsyn. I flera avseenden är skillnaderna

mellan de äldre större än bland yngre människori sam-

hället. Det gäller ekonomin, det hälsan, det

gäller gäller utbildningen.

Så säger Birgitta Odén, född 1.921, i historia i

professor

Lund och ledare för den historiska delen av det tvärve-

”De äldre isamhället -

tenskapliga forskningsprojektet

förr, nu och i framtiden. Att arbeta för att äldre män-

niskor ska få det bra är alltså i själva verket ett sätt att

arbeta för ökad jämställdhet, menar hon.

Birgitta Odén pläderar för kontakt mellan mor- och farföräldrar och barnbarn; det blir ofta en mycket enklare och mindre relation än mellan föräld-

spänningsfylld

rar och barn. Hon pläderar också för fadderfamiljer för

äldre när de egna anhöriga inte räcker till. Och för

kontinuitet i vården, därför att gamla fäster vid sin

sig

hemsamarit och tycker det är svårt att byta. Ett vårdsystem som på relationer tror hon inte

bygger biologiska

pa.

- De äldre betraktas ofta

egendomligt nog som en ho-

- det mogen grupp är som om man trodde att alla människor blir lika bara för att de passerar ett visst åldersstreck! Det är en Odén. Tvärt-

väldig felsyn, säger Birgitta

om, i vissa avseenden är skillnaderna mellan gamla människor större än bland Olikheterna när yngre personer. det gäller förmögenhet ökar t.ex. med åldern. Detta kan

ju vara en avspegling av ett äldre, mera

klassegregerat

samhälle, men faktum är att den ekonomiska ojämlikhe-

ten är vida större i den äldre generationen än i andra åldersgrupper. En annan skillnad gäller den och

fysiska

psykiska hälsan. Komplicerade och lângdragna sjukdo-

mar blir vanligare på äldre dar. blir skillnaden

Samtidigt

mellan den som är frisk och den som är mycket

sjuk påtaglig. Jag tänker på en åtskilligt yngre väninna, som

jag har, vars mor lider av Parkinson. Min väninna har

ju

en helt annan situation, som måste oroa sig för en sjuk än som har en och vital mor. Vid 85 är

mor, jag själv frisk

hon fortfarande en stor resurs i mitt liv.

Odéns mor, Lindencrona, har just bju-

Birgitta Agnes

dit oss vår mötesplats i Stockholm är hennes på te; Gärdet. Odén kommer direkt från

våning på Birgitta

ett sammanträde i och utspi-

forskningsrådsnämnden

sas av sin mor med lite mat i köket medan intervjuaren att vänta i Det är klätt med

bjuds vardagsrummet.

vackra böcker från golv till tak.

gamla

- klockan fem i morse och hon har inte

Birgitta steg upp

fått en bit mat i på hela förklarar fru Linden-

sig dagen,

crona. Hon var alldeles utmattad. Men nu ska gå och

jag

te åt oss. Böckerna, berättar hon, köpte hennes man

göra

när de var ute och reste förr i världen. Nu får de henne att komma ihåg honom på ett alldeles speciellt sätt.

- känner alltid illa berörd när man föreslår

Jag mig

lösningar för människor som är så olika, säger

generella

Odén, när hon slår sig ner vid tebordet. Just nu

Birgitta

är det visst i stället för institutionsvård som

hemsjukvård

är är jag inte rädd för att komma på på tapeten. Själv institution om det skulle behövas. Hellre det än att jag skulle min Vuxne sons tid. Han bor i

lägga beslag på

och skulle säkert göra allt för att hjälpa mig,

Helsingfors

men vill inte. Jag har ett annat förslag. Ordet är

jag fadderfamilj.

Förr i världen var det vanligt att barn fick faddrar. En fadder var som in om föräldern dog eller en person ryckte annan drabbade familjen så att föräldrarna

någon olycka

inte kunde för sina barn. På samma sätt skulle

själv sörja

man kunna tänka att äldre människor fick en

sig idag

dvs. en familj som kunde utgöra det sociala fadderfamilj,

nätverk som var och en behöver men som den egna famili form av vuxna barn och barnbarn kanske inte kan

jen

ställa upp med.

barnen bor kanske annan ort som i mitt eget De egna på fall. Sedan är det också så att de egna barnen ofta är

ju

mycket upptagna. När deras gamla föräldrar verkligen behöver och vård, dvs. vanligen först efter åtti, är de

hjälp

i femtioårsåldern. Deras barn har hunnit bli vuxna

själva

och och de har barnbarn som de vill knyta starka

gifta sig

kontakter med.

När man sina barnbarn gör man samtidigt en

ger mycket

Om det är som bryr sig om en på ens

investering. någon

ålders höst och det är att hälsa på och hjälpa

tycker roligt

till så är det barnbarnen. Mellan mor- och farföräldrar

och barnbarn är relationerna ofta enkla och

naturliga.

Där finns inte samma spänningar som mellan föräldrar och barn.

Hon understryker att vi befinner oss i en ny situation

härvidlag. För första gången i människans histora le-

ver inte sällan fyra Detta är ett

generationer samtidigt.

nytt demografiskt läge.

Men hur var det egentligen att vara förr?

gammal

Man möter två motságelsefulla bilder. A ena sidan

sägs det att de gamla var i samhället och kunde

med

en roll livet ut. A den andra frammanas

spela viktig

skräckbilder av hur de satt på och

gamla undantag

led ont medan resten av att

familjen hoppades på

de snart skulle dö.

- Också förr var det stora skillnader mellan de

mycket

gamla. De som bodde på sina ägandes gårdar och slott kunde ju stanna kvar där och leva gott på ålderns höst.

fanns det andra - de var i

Samtidigt många naturligtvis

- som levde i en skriande Deras

majoritet fattigkultur.

liv präglades av svåra lidanden. I vårt forskningsmaterial har vi funnit att många bönder fick träda ifrån sina gårdar kanske år innan de dog.

tjugo

De fick bo kvar och de kunde kanske göra nytta, men det var ju den yngre generationen som hade makten. Smederna på artonhundratalet har varit föremål för en studie. Det visar sig där att smeden, som hade hög status, gradvis fick lämna över de mera kvalificerade till

uppgifterna

yngre kollegor. Själv blev han svagare och orkade inte på samma sätt som förr. Ju äldre han blev desto mindre tjänade han. Detta avspeglar inte någon större respekt för de äldre. Ibland har man framhållit att de äldres plats i kyrkan skulle vara ett tecken på vördnad. Men jag undrar hur pass roligt det var att flyttas närmare och närmare den där ”dödsbänken”. Det var ju ett tecken så gott som något på att man snart inte var mycket att räkna med. På sexton- och sjuttonhundratalen satt ämbetsmännen kvar i sina positioner högt upp i åldrarna, men tittar man lite närmare på källorna finner man ofta att den

verkliga

makten utövades av yngre kollegor. Att man ”satt kvar var i själva verket en form av dold pension. I de gamla riksdagarna var åldern hos ledamöterna inte exceptionellt hög.

Vi har också studerat hur gamla människor beskrivs i barnböckerna därför att vi menar att i barnböckerna

blommar om samhället. På 1830-talet skildras de myterna som stackare som man måste hjälpa. På

gamla svaga

1890-talet är de personer som klarar sig själva

dugliga

men som man också kan komma i konflikt med. På 1950talet försvinner de helt. Men i verkligheten har inte de sina barns - det är en gamla försvunnit ur värld typisk myt som odlas av den yngre generationen!

Det som inte fanns förr och som indirekt naturligtvis bilden av de äldre är ju Nu har

påverkar ungdomskulten.

blivit - så var det inte förr. Om man

barnen hjältarna

inte tillbaka i tiden, förstås. I det antika Grek-

går långt

land i Rom var det ålderdomen som

dyrkades ungdomen,

väckte vördnad. Det finns ingen linjär utveckling utan förhållandet till människans åldrar skiftar i olika kulturer och tider.

Att barnen var så hårdare hållna måste

mycket förr

alltså inte att man vördade Det var

betyda gamla.

kanske egentligen bara den vuxna, medelålders gene-

rationen som hade makt och åtnjöt respekt medan

barn och nedvärderades?

gamla

- men det var ändå de sociala skillna-

Ja, väsentliga ju

derna. Det har alltid funnits människor i privilegierad som har kunnat ordna för och så andra som

ställning sig

inte har kunnat det. När man arbetar för att de gamla i vårt samhälle ska få det bra är det ökad

ju egentligen

jämlikhet man eftersträvar. En hel del av det gamla samhällets orättvisor hänger kvar.

Frågan om jämlikhet är ett raster som jag lägger över

tid och samhälle när betraktar det. De

varje varje jag

äldre i vårt samhälle har t.ex. mycket skiftande skolun-

derbyggnad. Det är en viktig faktor som skiljer folk åt.

har utslitna kroppar pga hårt arbete, det är också

Många

en skillnad. Sedan är det ju så att i förhållande till den yngre generationen så har ju alla äldre ett annat förhållande till den egna kroppen. De har inte vuxit upp under den hälsofascism som nu råder. Deras åldrande har bara av den en annan karaktär än vad man

anledningen

kan vänta sig i framtiden. Dagens unga och medelålders människor kommer att ha bättre muskulatur när

mycket

de blir äldre. De kommer att ha bättre bäckenbotten osv.

Men en tror Odén och

högre pensionsålder Birgitta

andra inte på. Man måste ha lite krafter kvar också för att orka börja något nytt när man går i pension!

på

Flexibel har inte mött det gensvar man

pensionstid

hade trott. Många äldre, särskilt de som haft tunga,

stressiga och slitsamma jobb är glada att gå i pension. De orkar inte hålla den takten

höga längre.

- det är en i

Jag tycker lämplig tidpunkt att gå pension

vid 65, men detta är ju också vad man ställer in i

sig på

Sverige. I Norge och Danmark där pensionsåldern är 70 år verkar nog folk lite än här.

piggare

Förr fanns ju en direkt omvänd proportionalitet mellan hårt arbete och död - dvs. hårdare arbete desto

tidig ju

kortare liv. Typograferna t .ex ., behövde knappast

bekym-

ra sig för ålderdomen för de hann bli gamla. Nu-

aldrig

mera står dödligheten inte i till yrke och ekonomi

relation

utan till sociala relationer. bland äldre

Overdödligheten

finns bland dem som blivit ensamma på ålderns höst, bland änkor och änklingar.

Här finns mycket slående siffror. När man mister sin partner blir man skörare och mer skyddslös än tidigare. Det innebär en fara för ens eget liv. Kanske saknar man den försvarsmöjlighet som en mycket stark ut-

livsvilja

gor.

Hon talar också något utifrån egen erfarenhet. För ett

år sedan hennes make - han var alltså

dog 96-åriga

trettiofem år äldre än hon. - Det kanske verkar

lite egendomligt att sörja en gam-

mal människa så mycket och jag trodde också att

jag

skulle klara av det mycket lättare än har gjort.

jag Jag

tänkte att jag hade arbete och fullt upp, att hela min verksamhet skulle hjälpa till och ut tomrummet.

fylla

Men hans död har efterlämnat en tomhet

och en sorg som

inte kommit över ännu.

jag

Ålderdomen kan ju vara en rik tid, en behaglig period i

livet, förutsatt att man är frisk. Genom olika förbättringar av de äldres kost, bostäder, motion osv. strävar man nu mycket mera aktivt än förr att Min

förebygga sjukdom.

man var ett exempel på just en sådan frisk Han

åldring.

var autodidakt, på äldre dar ägnade han sig åt att forska och skriva. Detta fyllde hans liv med en oerhörd rikedom. Han hade alltid något som oroade honom, hans

nyfiken-

het var alltid alert. Han ville läsa framtidsforskaren Alvin Toffler, han var riktad framåt, mot det som skulle hända.

Det är viktigt att vara intellektuellt verksam som äldre. T.o.m. åldersdementa kan man ju numera träna upp. Det får inte bli en massa död tid när man blir gammal, tid som går åt till grubbel över karriären eller livet som inte blev vad man tänkt sig osv. Det är därför det är så viktigt med alla dessa kurser och annat som pensionärsföreningarna

ordnar * det må sedan släktforsk-

gälla myntsamling,

ning eller vad som helst.

Alla människor har ett intresse för sina rötter, de vill veta varifrån de kommer och var de hör hemma. Att känna till sin historia har alltid varit en självklarhet i de högre stånden, det har funnits adelskalendrar, matriklar etc. Nu är detta ett intresse som vem som helst kan odla. Och i våra har Vi funnit att det kan ha en rent

undersökningar

terapeutisk effekt för människor att berätta om sina liv, att alltså inte bara sätta sig ner en kvart, utan att verkliförsöka anstränga att komma ihåg hur det var

gen sig

med det eller det. Att animera människor att gå tillbaka och försöka minnas de händelserna i sina liv

avgörande

är Man får ett perspektiv på sig själv, vad man har

viktigt.

uträttat, vem man har varit. I stället för att tappa glädjen över sitt liv bör man få att minnas och förstå var ens

hjälp

insats hör hemma.

De gamla är en resurs inte minst som traditionsförmedlare, det är Odéns bestämda De

Birgitta uppfattning.

bär myter som människor behöver i

upp familjemyter,

alla samhällslager. Och här kan också den gamla människan få en för hela familjen, som den som

betydelse

förmedlar familjetraditionen vidare. Människor behöver sin historia, framhåller hon.

Men låter inte detta väl gamla

idylliskt?De

som som medlemmar i

traditionsförmedlare, viktiga

relationerna mellan

familjen?Ar generationerna verkligen så här positiva?

- Flera visar att relationerna mellan

undersökningar

gammal och ung är mycket bättre än vad man länge har trott. De är inte alls så ensamma, som vi har be-

gamla

kymrat oss för, de har täta kontakter och starka band till barn och barnbarn. Men den bilden sam-

idylliska hänger

man med att de sedan mycket länge befinner sig i

gamla

ett ekonomiskt fritt läge i förhållande till den yngre generationen. De utgör ekonomisk belastning. Länge

ingen har de inte heller utgjort någon tidsmässig belastning.

Men där blir det kanske en - det är vad

ändring hemsjuk-

vården bär i sitt sköte. Detta kommer naturligtvis särskilt kvinnorna att få känna av.

För de gamla själva är det ett mycket mera gynnsamt

läge att vara någon som i stället för någon som blir ger en konstaterar hon. tar Birgitta

belastning, Återigen

Odén sin egen mor som exempel. - Hon har varit en enorm resurs. Rent har hon

praktiskt

vaktat barn, dvs. barnbarn, dem har hon varit en klippa för. Och nu kommer de gärna och hjälper henne med

och annat om det behövs. Sedan har hon hela

städning

tiden fortsatt att vara kulturellt aktiv, hon har varit den i vår familj som talat om för oss jäktade medelålders att den pjäsen måste man se, den boken ska man läsa osv. Vi har ofta varit kulturellt underförsörjda och haft brist på tid. Hon har stimulerat oss! Och här kommer detta in med att man måste ha en känsla av att behövas, men det ska vara en känsla på djupet, ingenting som pådyvlas en genom att barnen säger till en att så är det. Vi har alltid känt att vi har kunnat vända oss till min mor, spontant, om vi har haft några problem. Hon har aldrig gett upp några av sina intressen. Hon har aldrig accepterat sin ålder genom att ändra sin livsföring. Samma krav ställs

henne än - kommer man hit kan man alltid vara

på idag

säker på att få något i sig...

Men det inte också en frigörelseproblematik mitt

finns

i allt det här?

- När var tror att det var för

jag ung jag mycket viktigt

att frigöra mig från mina föräldrar. Men med åren

mig

finner man att det där gapet överbryggas. När uppgörelsen är klar kan man komma närmare varann på nytt. Sedan finns det ju föräldrar som har varit så auktoritära mot sina barn att de skadat dem för livet. Det finns hemska relationer mellan föräldrar och barn som aldrig går att reparera. Detta vet vi och just därför är det mycket farligt att tro att biologiska relationer mellan människor kan bära upp en hel vårdapparat. Jag känner mig orolig för de äldre när jag iakttar hur man drar ner på resurserna. Det gör man i tron att vuxna barn ska finnas till hands och hjälpa till. Man utgår från att relationerna mellan generationerna alltid är goda. Det kan man inte göra. I många fall är de redan från början dåliga. I andra fall kommer de inte att klara den påfrestning som ett verkligt vårdbehov hos den gamla människan utgör. Att vara en tidsbelastning för sina barn är inte lättare än att vara en

ekonomisk belastning.

Hur ser du på den och på den

offentliga vården

3.12. samhällsseruicen i st0rt?Ar den tillräckligt

nzánsklig?

- Det som händer är att människor fäster vid

gamla sig

den som vårdar dem och då blir det väldigt bekymmersamt när hemsamariten slutar och det kommer en ny. Den snabba personalomsättningen på vårdområdet ska-

par oro och osäkerhet hos många gamla. Det är en press för dem att behöva anpassa till en ny person. Och

sig

gamla har också ett speciellt förhållande till sina ägodelar som gör dem oroliga. De känner att de inte själva kan kontrollera allt och då blir det särskilt svårt när en ny person ska komma och sköta om både en själv och ens saker. Inom hemsamaritverksamheten och även på sjukhusen och inom annan samhällsservice måste man bygga mer på kontinuitet och närhet, det är min uppfattning.

Hur ser du på döden? - Som historiker man med döda män-

sysslar ju ständigt

niskor. Det blir en självklarhet att var och en bara är en länk i en kedja. På det personliga planet kan jag säga att min man och kunde hantera döden. Vi pratade mycket

jag

om det. Han tog det ganska lugnt, han uppfattade det som en naturlig sak. Att jag själv skulle få så svårt att komma över hans död - att kanske kommer att komma

jag aldrig

över den - visste inte då. trodde det skulle

jag Jag gå lätt,

eftersom jag var så väl förberedd, men det var fåvitskt. Rent allmänt tror jag kanske att det är så att ju äldre man blir desto mer försenar man sig med detta att människor som man älskat och tyckt om går bort.

är inte rädd för döden. Min far dog när jag var tolv år.

Jag

Jag kan fortfarande mycket tydligt komma ihåg hur jag

satt vid en pulpet, som vi hade i barnkammaren, och grät

förtvivlat men samtidigt gick det upp en annan sak för mig. Genom sin död hade han tagit det hemska ifrån mig. Jag skulle också klara av att dö nu när han hade gjort det. Jag insåg att han hade befriat mig från rädslan genom ett sorts ställföreträdande lidande.

När samtalet är slut kommer fru Lindencrona från

rummet intill för att säga adjö.

- har suttit och slumrat i en det

Jag länstol, säger hon,

har varit så behagligt att höra era röster så här nära. När man bor ensam och det alltid är så tyst runt omkring en tycker man om att höra levande röster alldeles intill.

..\

* m *m

är

Ingenting omöjligt!

- Det lite man rör lite

går långsammare allting, sig

stelare än Man ser sämre och hör sämre. Närmin-

förr.

net sviktar ibland och man är känsligare för stress. Så ut - vad som är

ser de naturliga åldersförändringarna

därutöver tror jag är resultatet av att man har förlorat och sin egen tillit.

omgivningens

Så Thorburn, överläkare vid i

säger Sonja långvården

Hudiksvall. Thorburn har åt långvård sedan

ägnat sig

1970, först i Umeå och sedan 1.978 i Hudiksvall. Hennes ambition nu är att de friska åldringama i

integrera

samhället i säkra och bra bostäder, där de kan vistas

tills de behöver mera vård. När de väl en

ingripande

kommer institution ska de veta att här får de

gång på

stanna, den här det här rummet tillhör mig.

sängen,

- Gamla människor måste mötas med förvänt-

positiva

- inte Det är de resurser vi ska

ningar negativa! gamlas

- inte deras fel och Thor-

bygga på brister, säger Sonja

- skäl burn. Från början valde jag snarast av privata som framför inremedicinen. Det

långvården specialitet

var lite bättre och lite mindre stressigt

tjånstgöringstider

att hålla med medan barnen var små. Men

på långvården

inte för långvården har en sådan enorm

jag ångrar mig

- år

bredd. Man kan göra så mycket ingenting omöjligt!

Det är att ändra vår attityd till gamla människor genom och att skapa ett flexibelt och tryggt vårdsystem genom - det som vi kommer att lösa vår s .k. ”åldringsexplosion”

är jag helt övertygad om.

Finns det som är omöjligt? verkligen ingenting

- Kan man bara få hela att arbeta för samma

personalen

mål och bli sammansvetsad, kan man bara få dem

riktigt

att stimulera och uppmuntra de gamlas egen förmåga får

man se fantastiska förbättringar.

Men hur man då, exakt?

gör

- man låter de klä de får tvätta

Ja, gamla på sig själva,

de får åta, de får sköta så som möjligt av de

sig, mycket

dagliga sysslorna. Och så har man

utflykter, terapigrup-

per, minnesträningsgrupper för senildementa . . . Allt det där samverkar. Men det är inte alltid så lätt för personalen!

Hur stor är personalen och hur

många patienter

har ni?

- På det

långvårdskliniken finns plats för 100 patienter och personalen är lika stor. På sjukhemmet är

ungefär

det drygt åttio platser. Det är de här åttio vi ska

platserna

flytta ut till mindre boendekollektiv nu i kommunens

regi

i stället för

landstingets!

Här kommer hon in på sin stora just denna seger; eftermiddag är det f.ö. sammanträde om saken. Beslutet är redan taget. I Hudiksvall får Thurburn

Sonja

som hon vill. Kommunen tar hädanefter ansvaret för allt åldringsboende i kollektiv form, inklusive de äldre personer som hittills bott på

landstingets sjukhem.

Vilka är de som möter personalen i den

svårigheter

nya vården? - När man börjar ställa krav på patienterna får man även ta emot kritik, både från de och från

gamla själva

deras Detta i sin tur det för

anhöriga. gör nödvändigt

personalen att stötta varann på ett mycket mera aktivt sätt än tidigare. Förut kunde man om sticknog prata ningsmönster och filmer och ungar och vad som helst, men verkligt saker, känslor av och oro

känsliga nederlag

i förhållande till patienterna undvek man. Nu måste man kunna både ge och ta kritik i personalgruppen och man måste tala om det som är svårt, om döden t.ex.

Hurpåverkar det att så komma i personalen ofta kontakt med döende patienter?

- Vi har talat mycket om det. Om man vet hur man ska bete när en människa håller att dö känner man

sig på sig

tryggare. En döende person ska inte vara ensam, ska inte känna smärta och man ska inte hålla på med

livsuppehål-

lande - det

behandling är principer som jag håller väl-

digt starkt på. Jag är inte själv rädd för att vara tillsammans med en döende och tror att i

jag många personalen

kan känna det som en fin upplevelse när bort

någon går

om man lyckas ge den människan vad hon behöver in i det sista. När gamla människor dör på sjukhemmet, som ju alltså är slutstationen - dit kommer man för att stanna - märker man

att personalen sörjer dem. Samtidigt

finns det en ljus känsla också av att man lyckades hålla

den här människan levande så länge hon levde. Sedan kom döden som ett naturligt slut.

Vi ett besök på sjukhemmet som ligger i samma

gör

komplex som Hudiksvalls sjukhus med kulvertförbindelse till Där uppe råder lugn och

långvårdskliniken.

stilla eftermiddagsfrid, personalen sitter i små grupper och pratar inne i de ligger och

patientrummen, gamla

vilar och halvslumrar på sängarna. De har varit på

på dagen. En del av dem är vakna och

utflykt tidigare

Sonja Thorburn med dem på ett personligt och

talar_

uppmuntrande sätt. Ar det inte så det ofta låter när man vänder sig till gamla och barn? Man använder då en obefogad hurtfriskhet som säkert genomskådas. En gammal man när vi lämnar honom. Han har

gråter

tidigare skrivit men nu har han förlo-

tidningsartiklar

rat sin skrivförmåga. Sonja Thorburn uppmuntrar honom att försöka igen, men det går nog inte, säger han. En gammal man i rullstol kan inte alls formulera vad han vill säga. Han kommer inte ihåg orden. Sonja säger till honom att skriva ner eller fundera ut vad han vill ha sagt till nästa gång hon kommer på besök. Just nu har hon inte tid att lyssna på honom. Så skyndar vi vidare, vi jäktade, medelålders kvinnor och lämnar de gamla under den unga personalens beskydd. För här,

liksom på så många andra håll i vården, är personalen

mycket ung, säkert också mycket generös och varm-

men utan den erfarenhet som innebär att man

hjärtad

har känt vittringen av åldrande i sin egen kropp.

Finns det inte som

verkligen någon åldersförändring

är en äkta - inte bara ett svar

förändring på omgivningens negativa förväntningar?

- Det lite man rör med lite

går långsammare allting, sig

stelare rörelser. Man ser sämre, ögonsjukdomar som t.ex. grå starr och grön starr är betydligt vanligare hos äldre. hör också sämre. Genom att många saker

Många

kräver snabbhet i vårt samhälle avstår man kanske från att göra en hel del, som man skulle kunna klara om man

fick längre tid på sig.

Närminnet kanske sviktar ibland. Man blir känsligare för stress. Men annars är jag mycket tveksam. Jag undrar om inte det mesta är resultatet av att man förlorat

- och - tillit. Aldre människor

omgivningens sin egen

i vårt samhälle är utsatta för en massiv misstro, en misstro som inte behöver uttryckas i ord eller formuleras ens av någon som man känner. Det är bara så att man medvetet och undermedvetet vet om att man är mindre värd

som gammal.

Thorburn fortsätter sedan att tala om de gamla

Sonja

på sjukhemmet som vi nyss besökt.

- De är de allra sämsta inom hela de är

vården, sjuka,

handikappade och dementa gamla patienter som på många andra håll vårdas inom geriatriska avdelningar på

mentalsjukhus.

Här ser vi ofta förbättringar hos patienter som kommer till De vet att där får de stanna, där har de

sjukhemmet.

i sitt hem som kan ta ifrån dem. Det

fortsättningen ingen

Vi behöver inte ha låsta dörrar - det räcker

ger trygghet.

att handtagen sitter högt upp. Hela vården när det gäller dementa patienter går ut på att få intakta hjärnceller att ta över funktioner som tidigare utförts av hjärnceller som förstörts. Det går om man tränar systematiskt. Den patient som lyckas raka sig eller äta själv igen får mera

självförtroende och ur självförtroendet växer ytterligare

av gamla tror jag inte på.

förbättringar. Nappmatning

Att inte äta, att vägra matning är ju en behandlings-

vilja

skada! Jag anser att man börjar i fel ände om man koncentrerar alltför mycket kraft och intresse på l

mätningen.

stället måste man arbeta för att sådana problem helt enkelt inte uppkommer. Har de uppkommit går det ofta att få bort dem genom att man behandlar och bemöter patienten på ett annat sätt. Med respekt. Det har vi exempel på här på kliniken. Hit kom en gammal gumma som låg och stel som ett foster. Efter en månad

ihopkrökt

hade hon äta.

börjat

En underläkare som är närvarande vid vår kaffepaus

- en människa slutar äta är väl

säger: Om gammal

detta ofta en del i en större förändring som kan betyda att den här människan känner att hon ska dö. Det märks på hela tillståndet. När någon går in i sista stadiet” ska man kanske inte fortsätta med matning till varje pris utan hellre låta saken ha sin gång.

- förr höll man och i dem

Ja, ju på sprutade mat, fyller

Sonja Thorburn i. De skulle äta till varje pris. Vi tar det

- även om de ibland kritiserar

mycket lugnare anhöriga

oss för det. Men matvägran går ju oftast över om

tillfällig

man inte försöker tvinga i patienten mat. Fx/ingar man

kan man skapa en olycklig låsning.

Att inte vilja äta är ofta ett uttryck för depression. Detjag kan känna mig upprörd över är väl då snarare att vi låter äldre människor bli på det sätt som ofta

deprimerade

sker. Att vi låter dem försvinna in i sig själva och sakta tyna bort i stället för att väcka dem på nytt med vårt engagemang och vårt intresse! Vi låter dem dö i förtid.

Du anser alltså att iprincip allting är behandlings-

bart och att de flesta problem i vården

samtidigt är Finns det för lite personlig behandlingsskador.

i vården?

omsorg

- Det att föra in den i den

går personliga omsorgen

vården - det ser vi här

professionella dagliga exempel på

i Hudiksvall. är imponerad av personalens kreativitet

Jag

och fantasi - sådant finns i rikt mått bara man

lägger

undan metodikboken och regelsamlingen och uppmuntrar var och en att använda fantasi och medkänsla. Det

finns individuella lösningar på många problem och per-

sonalen som känner patienterna bäst är bra på att tänka ut sådana. Det finns inte hundra till som måste få samma

brukar - är unik.

sak, jag säga varje patient ju

Och: Allting är möjligt tills motsatsen har bevisats! En sådan ger De sätter

inställning personalen yrkesstolthet.

en ära i att lösa uppkommande problem.

Hur ni om en patient vägrar och de

gör inläggning

inte orkar med?

anhöriga

- Det måste alltid vara som bestämmer

patienten själv

om själv. I ett sådant fall talar vi ingående med både

sig

patienten och hans anhöriga för att försöka hitta en lös-

Vi har en gammal farbror här som i stället för

ning.

får komma och äta på kliniken två gånger i

inläggning

veckan, grannarna ser till att han får mjölk, på sjukhuset får han också rena kläder. Vi undviker att lägga för mycket ansvar på de det bara försämrar relatio-

anhöriga,

nerna. Vad de anhöriga behöver är trygghet och avlast-

- då orkar mer. De vet att de när som

ning de ge mycket

helst kan kliniken och be att få pappa eller

ringa gamla

mamma inlagd fjorton dar eller tre Veckor om de själva vill resa utomlands, åka och fiska eller göra någonting annat. Vi moraliserar aldrig över sådana saker. Det gäller i stället att vara lyhörd för de behov. Vi har

anhörigas

köer. Alla vet att det finns vård att få när vård

inga

verkligen behövs. Detta system gör också att fler gamla kan bo hemma längre än de annars skulle ha Det är

gjort.

också vad de flesta äldre vill. Det finns en stereotypi som

att inte orkar vara ensamma hemma. Det

säger gamla

tror jag inte på. Det är bara vi medelålders som inbillar oss. Men samtidigt blir jag förbaskad när jag märker att mina yttranden i debatten för ökad äldrevård i

utnyttjas

hemmen, därför att det är billigare.

Det är inte för att det är billigare som vi har den principen, utan för att det är bättre. Systemet förutsätter ju att det finns Vård att hela tiden och att inte -

tillgå anhöriga

särskilt inte barn - belastas

vuxna, yrkesverksamma

med ett ansvar som blir för tungt. Beroende hos gamla av vuxna barn och dåligt samvete hos barnen är ingenting att stå efter! Ska man bygga på anhöriga i vården bör det i så fall makar - men också de behöver i vara äkta hög

grad avlastning.

Sonja Thorburn är över huvud taget mycket kritisk mot det kösamhälle vi har skapat och som hon tror mer bottnar i osäkerhet och oro än verklig resursbrist. För att skaffa sig säkerhet bokar många friska gamla in sig i förtid - de är rädda och vill Men också

gardera sig.

de allra äldstas vårdbehov har överdrivits. I Nordansom hör till samma som Hudiksvall, har

stig, landsting

vårdplatsbehovet sjunkit trots att 4,5 procent av invånarna är 80 år eller mer! Både ålderdomshemmet och sjukhemmet har numera lediga platser fastän det borde vara kö. Detta är alltså upp- och nervända världen. Men det är också upp- och nervända världen när föreståndaren på ett servicehus klagar på att man får ”fel pensionärer därför att dessa visar sig för vårdkrävande. - När läste det blev Det är servicehusen som

jag jag arg.

ska rustas - inte som ska

upp pensionärerna flyttas!

Det är hennes bestämda att man satsar

uppfattning

resurserna fel, när kommunerna bygger jättelika, på-

kostade servicehus för friska pensionärer med egna och standard som man på sin

lägenheter hög samtidigt

höjd har en bädd i en fyrasal att erbjuda den som verkligen behöver vård. - Varför ska friska bo i särskilda hus? Den

pensionärer

service de behöver borde kunna byggas in i ett vanligt bostadsområde. Där bör finnas folk att tillgå dygnet runt,

en allaktivitetslokal, till och

möjlighet sysselsättning

kontakter - för den som vill. Det är att otvungna viktigt inte uppfinna nya måsten i stället för de gamla. Många tycker inte alls om barn, alla behöver inte och

gamla jämt

samt ha sällskap.

När en gammal människa verkligen behöver vård ska hon erbjudas ett eget rum eller en liten lägenhet där hon vet att hon får stanna. Hon ska aldrig behöva flytta mer och sin plats åt någon annan. Så är det inte i

upplåta dag.

Overgrepp mot gamla är vanliga inom vårdapparaten. De

flyttas hit och dit och hur som helst; ofta är det slumpen som avgör att en gammal människa lämnar servicehuset för ett vårdhem.

Nej, öka i stället personalen på servicehusen så att de

gamla kan bo kvar där tills de dör. Och kommunerna ge

hela ansvaret för det kollektiva Vill man

åldringsboendet!

vid sidan härav även alternativ så

skapa privata gärna för

mig, men det är på detta sätt vi bör våra

utnyttja begrän-

sade

offentliga tillgångar.

Samhället utvecklas inte alltid i med våra

enlighet principer om jämlikhet. Istället för integration

av de i som alla talar har

gamla samhället, om, en

regelrätt åldringskultur börjat utveckla sig.

Pensionärerna de

har sin egen fritidssysselsättning,

gör egna resor, far på egna kurser, egna danser,

egen bridge, egna utflykter. Tillsammans skapar de en

värld. Vad du om allt detta?

säger

- Det klart är att man har ett särskilt behov av kontakt med sin egen generation, med de människor som har

gjort

samma erfarenheter som man och levt sam-

själv igenom

ma tidsperioder och händelser. Med dem har man

ofta en speciell gemenskap. Det gäller inte bara männigamla

skor utan oss alla. Det för de äldres del är

tragiska ju att många tvingas till servicehusen för att inte alldeles tappa kontakten med sina De för

jämnåriga. tvingas flytta att

alla andra har - inte för flyttat sin egen skull,

egentligen!

En sådan kvinna mötte i den lilla

jag byn Nästansjö

iLappland. Hon var den enda som blivit

gamla

kvar - alla

hennes vänner bodde servicehuset i

på

Vilhelmina, men hon ville inte dit. Så var hon också

ensam. Och gemensamma teaterresor var det inte

tal om - det

längre fanns ju ingen annan att

åka med.

Sonja Thorburn påpekar här att äldre också

många

gillar umgänget med yngre personer och äldre

många

pensionärer har av samvaron utbyte med yngre pensionärer. Hon säger:

- har Jag inget emot att gamla människor håller

ihop

och gör saker för men är rädd att

sig, jag denna pensio-

närskultur innebär en segregation inom

själva pensio-

närskollektivet. Får de dementa, de och

handikappade

kanske lite besvärliga vara med de här

åldringarna på

utflykterna? Om man kunde tänka att ta med även

sig

dessa personer i sin krets och se med lite tolerans

på

sådana som är och så vidare -

glömska då är jag positiv

till fenomenet.

Hur känner människor döden, tror du?

gamla inför Och hur känner du själv?

- tror att det är olika. Men när man ar

Jag mycket

är man kanske mera rädd för allt det där som

gammal

kommer innan döden än för älva tillståndet död. Man är

sj

för och ensamhet i dödens stund. Det rädd smärta, ångest

är en att lugna på den här punkten

viktig uppgift gamla

och att lindra smärta och ensamhet på slutet som vi talade

Men vad man det vet man kanske om förut. själv känner,

förrän man står mot med sin egen

aldrig riktigt öga öga

död. Vad kan är att inte är rädd för att bli

jag säga jag

Inte om får den det bemötande och den

gammal! jag Vård, som vi ger våra patienter här på långvården!

respekt

Klarar inte kvinnor också bättre ålderns höst

sig på

än män?

- Det är bara en annan fördom. vet män som på det

Jag

mest fantastiska sätt tar hand om sina senildementa hus-

trur!

10 Man blir ”dummare” äldre

ju

man blir!

-Förr blev man visare och visare ju äldre man blev. Nu

blir man dummare och dummare.

Så sägerRonnyAmbjörnsson, professori idéhistoria vid

Umeå universitet. Vad Ambjömsson syftar på är att

samhällsomvandlingen numera går så hastigt att en generations kunskaper och erfarenheter hinner bli för-

åldrade redan under individens egen livstid. Man har helt enkelt ingen relevant kunskap att förmedla vidare

till nästa generation. Detta gäller på alla områden från yrkeslivet till barnuppfostran. Den roll som de gamla kunde spela igårdagens samhälle har gått förlorad.

Ronny Ambjömsson är född 1936. Han är en vänsterin-

tellektuell som själv gått den långa vägen till

bildning;

i intervjun berättar han också om det långa avstånd till

föräldrar och som blivit följden av hans

ursprungsmiljö

egen och yrkeskarriär. Ambjörnsson har ut-

utbildning

givit en rad idéhistoriska skriften senast om socialis-

mens historia. År 1981 blev han professor vid Umeås

universitet. g

- med

Om man jämför ålderdomen nu förhållandena förr i tiden är det särskilt en sak - eller kanske bara en sak - som vill I det

jag betona, säger Ronny Ambjörnsson.

förhållandevis statiska samhälle som fanns förr, alltså före den industriella revolutionen, kunde man ackumulera kunskap hela livet. På sin ålders höst hade man blivit en ganska klok människa. Som gammal eller äldre visste man en hel del både om produktion, samlevnad, gott och ont, och osv. Kina är ju det stora parad-

lyckligt olyckligt

exemplet på detta. Det gamla Kina var ett av världens mest statiska samhällen. Där åtnjöt de äldre männen en enastående respekt. Att det just var männen som ansågs äga sådan vishet

hängde ihop med att det samtidigt var ett patriarkaliskt

samhälle. I västerlandet vände man sig kanske hellre till s .k. ”kloka gummor”, dvs. det var särskilt den äldre kvin-

nan som ansågs sitta inne med kunskaper och som kunde

reda upp problem. Att det har förhällit sig så i vår del av Världen hänger samman med vår västerländska filosofi, som förknippar kvinnan med kroppen mera än mannen, misstänker jag, men detta med könsrollerna är kanske ett

sidospår.

mellan könen är mycket intres-

Nej, rollfördelningen

sant även på äldre dar. Kan du inte utveckla dina

tankar en smula? - Redan Aristoteles en distinktion mellan

gjorde form,

dvs. ande, och materia. Formen identifierades med mannen och materien med kvinnan. Det hängde också samman med den osäkerhet som rådde om kvinnans roll i

fortplantningen, innan ägget upptäcktes. trodde

Länge

man att kvinnans till den nya människan var en-

bidrag

bart ”materia, alltså förmågan att härbärgera och ge

näring åt fostret medan mannen i verket var den

själva

enda skaparen. Det ”materiella” eller kroppsliga hos kvinnan kopplades ihop med detta kommer även till

jord;

uttryck i den kristna kvinnan med det

mytologin omkring

bjärta motsatsparet Maria och Eva. Maria är den idealiska, kvinnan som men till priset av sin

översinnliga dyrkas

sexualitet. Eva är synderskan men också fresterskan som står i maskopi med det jordiska. Hon är allierad med

djuren och typiskt nog mest med ett mycket jordnära djur,

ormen, som krälar på marken, på jorden. Jorden är kall och kvinnan det är också kallt enligt

själv, kvinnliga,

Aristoteles. Kvinnan är alltså, enligt den här tanketraditionen, än mannen, hon är härskare över

merakroppslig

liv och död. Over livet genom att föda barnen, över döden genom att svepa de döda. Hon behärskar livscykeln och det är här som hon får sin roll som klok gumma”.

Eller häxa. Eller trollpacka/

- Den klokheten kom till i en

kvinnliga uttryck muntligt

traderad tradition, den förmedlades vidare från generation till generation genom berättelser, sagor och sånger. På 1600-talet skedde en med

manlig, skriftlig uppgörelse

den muntliga traditionen. Akademierna gick starkt framåt. Den manliga kunskap som odlades där blev skriftligt fixerad. Den såg annorlunda ut och den tog ganska snart herraväldet över den kvinnliga. Detta om kvinnlig respektive manlig kunskap om tillvaron.

Åter till de gamla!

- I vårt samhälle där

produktionsmetoderna oupphörli-

gen förändras, och detta med rasande fart, blir de äldre

människornas kunskap ofta irrelevant. l stället för att bli lite visare hela tiden blir man lite dummare. Man blir inte klokare äldre man blir som förr utan man blir dummare

ju

äldre man blir. Detta skapar en förfärlig osäkerhet hos

ju

äldre. Deras kunskap har ingen relevans längre

många

och det vet de.

märker det på mina egna föräldrar, t.eX. De lindar

Jag

alltid in med fraser som ”vi tycker så här eller

allting

som man osv. Markeringar för att Visa att de

säger”

mycket väl kan ha fel.

min har de i vårt samhälle fått

Enligt uppfattning gamla

lämna bastion efter bastion. Ta en sån sak som barnuppfostran. Där man inte heller de om råd

frågar gamla

Det går att situationen när det gäller

längre. jämföra

barnuppfostran idag med situationen på 1600-talet när männen hävdade den bokliga bildningen på bekostnad av kvinnornas kunskap. Nu frågar man inte den

muntliga

äldre längre om hur man ska göra med

generationen

barnen utan man frågar experterna. Och eftersom experterna säger så många olika saker slutar många uppfostra helt och hållet. De misstror allting.

Min huvudtanke är alltså att de äldre har förlorat sin

och sitt i det föränderliga samhället,

ställning inflytande

därför att deras kunskap saknar relevans.

Gäller detta över hela samhället?

generellt

- Det är den stora som har skett, den stora

förändringen

skillnaden mot förr. Sedan skiftar ju sådant som kontakten mellan och också inom

generationerna geografiskt

olika sociala skikt en hel del. Ibland läser man utredningar som försäkrar att har enormt mycket

generationerna

med - men fan trdt.

kontakt varann

Att man och varann etc. behöver

träffas ofta ringer inte att man verkligen utbyter erfarenheter ju betyda

och varann. Det kan röra om en

lyssnar på ju sig mycket ytlig kontakt?

- bor - det är

I Tavelsjö, tre mil utanför Umeå, där jag alltså ett litet samhälle med ca 1 000 invånare inklusive

- ser man en stor

några närbelägna byar gemenskap

mellan Barnen bosätter som

generationerna. sig själva

vuxna i barnbarnen med sina

Tavelsjö, umgås dagligen

mor- och farföräldrar. Om man tittade närmare på detta

denna närhet, så skulle man kanske finna att

umgänge,

kontakten har bibehållits till av att den yngre ge-

priset

nerationen har avstått från den förändring som mer ut-

bildning osv. oftast innebär. De har inte den

genomgått

”utveckling” som innebär att man får s.k. vidgade vyer. Så fortsätter de att stå nära sina föräldrar.

Tauelsjö som ett litet statiskt samhälle, det

gamla

samhället i

miniatyr?

- Om med min situation jag jämför egen kan man kanske se det så. För mig är det alltså precis tvärtom. tillhör

Jag

dem som har lämnat sin klass och in-

genom utbildning

trätt i en ny. Detta har naturligtvis försvårat

umgänget

med mina föräldrar. Det finns områden där vi kan mötas, men det är många saker vi inte pratar om. Prismat av samtalsämnen är starkt begränsat. Att ha

förflyttat sig

bort - också och

långt andligen, psykiskt intellektuellt

- från sin dubbel

barndomsmiljö är en mycket upplevel-

se. Å ena sidan har man vunnit den ökade frihet som ”vidgade vyer, ökad kunskap innebär. Å den andra sidan har man förlorat trygghet. Den frihet som man har erövrat innebär i Sartresk anda också -

samtidigt ångest

ångest inför alla de nya möjligheter som friheten för med sig. Jag känner starkt av detta själv. Samtidigt är det alltid så att när jag tillfälligt återvänder till min barndomsstad så infinner en klaustrofobisk känsla av in-

sig

Där - i°°barndomslandet” - skulle

stängdhet. jag aldrig

uthärda. Det har varit att loss.

nödvändigt bryta sig

Men sätt du ändå tillbaka?

på något längtar

- alltid till den

Ja, jag längtar tillbaka Paradiset, alltså

oskuldsfulla barndomen då man inte visste att

kunskapen

fanns, då man trodde att ens föräldrars kunskap var all kunskap som fanns i världen. Jag tänker: Vad skönt det skulle ha varit om hade lämnat dem och ut

jag aldrig gått

ur Eden.

I Tavelsjö har en granne som är bilmekaniker. Han

jag

har total kontroll över sin tillvaro. Han behärskar sin bil. När den går sönder, han den Han behärskar

lagar själv.

sitt hus. När taket läcker, tätar han det. Han behärskar naturen. På höstarna går han ut på älgjakt. Han behärskar också det sociala nätverket. När han in i affären

går

skämtar han glatt med alla, medan fumlar

jag omkring

och känner utanför. ser med en oerhörd

mig Jag längtan

på honom. Han läser inte böcker. Han skriver inte. Men han är mitt inne i livet och han behärskar det.

Det var kanske så de människor levde

flesta förr?

- Här finns två olika historiska skolor. En som hävdar att människorna i stort sett alltid har varit sig lika men

att utvecklingen gått framåt och en som hävdar att saker och ting och kanske även människor var fundamentalt annorlunda förr därför att var annor-

förutsättningarna

lunda. Tillvaron var mindre anonym, allt var i

princip

”offentligt”. Jag ansluter mig till den senare skolan, vilket kanske inte är så i När t.ex.

vanligt Sverige. Philippe

Ariês menar att samspelet mellan barn och föräldrar fungerade annorlunda förr så tillbakavisas den tanken. Man medger att förhållandena var annorlunda men inte att relationerna mellan människor var det. Och när

jag säger

att förr betraktades äldre människor som kloka och visa så anser många historiker att jag idylliserar. Jag vet att de gamla sattes på och att det var svåra förrätt-

undantag

ningar då man skulle skifta arv osv, men tror samti-

jag

digt att det fanns ett stort utrymme för den äldre

generationen att gripa in i skeendet, att hjälpa till i arbetet med råd och dåd. ser det här i i förhållandet

Jag Tavelsjö

mellan vuxna barn och föräldrar. Den äldre

generationen

berättar att det var samma sak när de var Då

unga. hjälpte deras föräldrar dem. Och så har det kanske varit sedan urminnes tider. menar alltså inte att det var en

Jag

rent känslomässig kontakt som höll generationerna samman, utan vad jag menar är att man hade stort

så pass utbyte av föräldrarna att man helst inte ville stöta med

sig

dem för mycket. I allmänhet.

Du hävdar alltså att det är svårare att vara

gammal idag än förr?

- det tror

Ja, jag, därför att som gammal behärskar man inte sin värld Man blir ”dummare” i stället för

längre.

klokare under livets gång, för jag menar att dumhet

knap-

past är någonting medfött utan snarare ett uttryck för hur pass mycket kontroll man har över tillvaron och det i sin tur hänger ihop med om man har en som är värd

kunskap någonting.

Hur skulle du leva när du blir äldre?

själv vilja

- Precis som nu!

D.v.s. minus undervisning, handledning och administration på universitetet. Om de lade ner institutionen i morgon skulle jag dra en lättnadens suck. Jag vill läsa och skriva och forska, och

ingenting annat,

nu till en början skall vara ett år för att

jag tjänstledig

pröva på hur det är . . .

. . att vara den här bemärkelsen?

pensionäWi

-

Om du så vill. Efter ett år kanske återvänder, men

jag

nu tänker jag i alla fall gå i pension.

frivillig

Jag kan acceptera mitt fysiska åldrande, att man rör sig lite osv. Däremot har jag svårt att fördra

långsammare

att skulle bli dummare. Att skulle få svårt

tanken, jag jag

att fatta, det stör Sedan det i min föreställning

mig. ingår

om ålderdomen att skulle ha nära relation till

jag mycket

mina barn. Jag hoppas att de inte gifter sig med några dönickar utan att man kan umgås med svärsöner och svärdöttrar också. Jag vill att de ofta ska komma och hälsa dock inte alltför ofta. vill alltså ha liv om-

på, Jag

i av barnbarn - i

kring mig form rimliga proportioner.

få råd att resa mera och att bo lite längre tider

Jag hoppas

utomlands. Att vara på ett annat sätt än när man är

rörlig

lönearbetare och har uppväxande barn är ett starkt önskemål. Att bo i en mindre skulle vara skönt, att

lägenhet

ha mindre att amortera på. Att i stället kunna hyra ett hus i Frankrike någon säsong, t.ex.

Men jag är obestämd här. Å ena sidan anser jag

ganska

att läsa och skriva är det och jag vill få tid för

viktigaste

det. Å den andra undrar allt som oftast om ”läsa/

jag

skriva” är det och om det inte rent av

verkligen viktigaste

är så att det är det liv nu lever som i själva

precis jag

verket är - livet. Detta att bli avbruten, alla de

ständigt

barnen som tar tid och uppmärk-

vardagliga bekymren,

samhet i anspråk . . .

När för tid sedan barnen var borta över en

någon bägge

vi nästan undra vad vi skulle göra av tiden.

helg började

Det är så det blir när barnen ut. Först tror

flugit

man under massor av år att de ska bli stora och

aldrig

att barndomen inte har slut. Sedan står man

något

där med ett tomt hus, och de är borta.

plötsligt

Men vill om en annan sak. Om du blir sjuk

jag fråga

du blir - hur vill du

och skraltig när gammal

bli vårdad då? - Hemma -

självklart!

Du är inte rädd att bli beroende av dina

för anhöriga?

- skräcken är att skulle hamna på anstalt. Det

Nej, jag

är inte så att saknar tilltro till men tanken

jag sjukvården,

att skulle bli ett fall bland alla andra på en institu-

på jag

tion är så att tror att jag hellre skulle begå

outhärdlig jag

i den situationen. Bara ett besök på långvår-

självmord

den för någon tid sedan gav mig klaustrofobi. Jag måste lämna stället efter en kvart.

Men detta hindrar inte att kan inse att för många är

jag

det ett bättre alternativ att hamna på långvården tillsammans med andra människor än att ligga ensam och över-

i någon stuga.

given

Är du rädd för döden? - är rädd för döden. vill för allt i

Ja, jag väldigt Jag

världen inte lämna festen för tidigt! Att jag ensam skulle vara tvungen att gå därifrån, och utan Lilian, min fru, medan andra fortsätter att ha - det är detta som

roligt

skrämmer Jag har fortfarande en sju, åtta projekt

mig.

som jag absolut vill hinna med. Samtidigt vill jag naturligtvis se barnen växa upp osv. Att, däremot, dö i sjuttio-

t.ex. - den skrämmer

femårsåldern, föreställningen mig

inte på samma sätt. Då har man kanske hunnit genomföra några av sina planer och då har folk ändå börjat gå lite grann; åtskilliga har redan lämnat kalaset. Men tanken att jag skulle tvingas gå i förväg och tanken på vad alla de andra skulle hitta att utan - det är

på göra sedan, mig

denna tanke som är så olidlig. Det är barnsligt, men så känner jag det.

tror att den ångest känner har en del med det

Jag jag

kapitalistiska samhället att göra. Det har att göra med ens utbytbarhet, inte bara i produktionen utan även i de personliga relationerna. De många skilsmässorna vittnar ju om det. Man är inte unik, man går att byta ut mot någon annan som är lite bättre. Denna insikt är smärtsam. en del - men inte - sin

Religionen erbjuder mig

tröst. Jesus bryr sig om vad man gör med sitt liv. Man är betraktad - alltså blir ens och man

handlingar verkliga

själv unik.

Själv skulle nog att jag lämnade ett påtagligt

jag vilja

tomrum efter mig. Inte så att mina närmaste skulle gå under av sorg men ändå att det skulle innebära en påtaglig skillnad att jag var död. Det måste kännas att jag inte finns mer, det vill jag.

11 Det finns en struktur i

gamla

människors

”galenskap”

e- Det en struktur i människors

finns gamla galenskap , deras förvirringstillstånd är ofta inte en

organiskt

grundad senilitet utan en sorts drömliknande bearbet-

av svåra saker som de varit med om - kanske

ning

chocken efter att ha ramlat mitt i natten, brutit benet och

kämpat ensam i mörkret i timmar för att nå fram till en

telefon.

Birgitta Trotzig, som genom sina bägge föräldrar har erfarenhet av långvården, tycker den är betydligt bättre än sitt rykte. Där finns stora mänskliga resurser, säger

hon. Men varje person, som vistas där en längre tid, bör

ha rätt till ett eget rum. Det borde vara ett mål för

åldringsvården i Sverige.

Birgitta Trotzig är född 1.929. Hon debuterade som för-

fattare 1951 med boken Ur de älskandes liv. Senast

har hon utgivit Dykungens dotter, som kom 1984. En

rad prosaverk och även diktsamlingar ligger mellan de böckerna. Birgitta Trotzig boddei många år i bägge

Frankrike med sin familj. Numera bor hon i Lund

i

, Sedan 1967 är hon medlem av samfundet De nio. .e

- Vi befinner oss i den där

lårbensbrottsåldern, säger

när jag träffar henne i hennes lilla låga,

Birgitta Trotzig,

gulputsade artonhundratalshus i Lund. Med detta menar hon, visar det sig, att både hon och hennes make, konstnären Ulf Trotzig, har föräldrar som nu blivit verkligt gamla och på senare år råkat ut för svåra olyckor. Både hennes mor och hennes svärmor har drabbats av den klassiska bland äldre - lårbensbrott.

olyckshändelsen

Hennes svärmor repade sig, men hennes egen mor kom inte tillbaka till ett normalt liv efter sin olycka. Hon blev

förvirrad, som man säger om gamla människor, kanske

”senil” och avled utan att ha kunnat lämna sjukhuset.

Birgitta vill dock ifrågasätta det vanliga seni- Trotzig

litetsbegreppet.

- man vad den ”förvirrade” människan

Lyssnar på gamla

säger finns det en struktur i galenskapen. Det finns en

meningi förvirringen. Jag vet inte om man kan ta sig fram

i den där men jag menar att det inte är

labyrinten, fråga

om ett sönderfall eller en upplösning, som ju ofta sägs, utan mera om en sorts drömliknande bearbetning av den svåra chock som ägt rum. Det är som att den tunna väggen mellan det medvetna och det omedvetna helt faller bort. Drömlivet väller in i verkligheten. Och det går faktiskt att komma tillbaka även efter en lång tids

förvirring,

det har jag sett exempel på i Kristianstad, där bägge mina föräldrar vårdats på långvården. Jag uppskattar verkli-

gen den som man bedriver med de gamla

samtalsterapi

där.

I många fall finns ju inget underlag för den här

organiskt krisen, det är inte fråga om någon åderförkalkning eller

äkta” senilitet, utan förvirringen är helt enkelt en reaktion på det fasansfulla man varit med om: Att ramla, på natten kanske, i sin lägenhet och ligga på golvet, ensam i mörkret och försöka ta fram till telefonen i flera

sig

timmar. Sådant är ju en mycket svår chock för människor som är vana att leva under ordnade förhållanden.

Birgitta Trotzig har, då vi träffas, själv genom-

nyligen gått en höftledsoperation.

- När kom hem - och kom ändå hem till

jag jag ju en

inte till ett tomt hus - var först

familj, jag väldigt orolig

att ramla ur sängen på natten, berättar hon. Hade då

jag

också varit ensam och gammal vet man inte hur jag hade reagerat . . . Verkligheten kan bli så hemsk att förståndet flyger sin kos.

Hur reagerar man som när ens föräldrar eller

anhörig

andra närstående blir förvirrade det här sättet?

på

- man och vad man beror hur Hur reagerar känner ju på kontakten har varit innan. Har det varit en bra kontakt så finns den väl kvar och överlever krisen, men det finns också folk som inte vill se sina anhöriga i det här

ju

tillståndet och som har svårt att klara av de

förföljelse-

idéer och den aggressivitet som ofta kommer upp. Men annars behöver man ju inte kunna prata förnuftigt för att ha kontakt med varann. Ofta känner man ju också skuld som men i den

anhörig, känslan finns det något regressivt, någonting barnsligt

för det är ändå så att man befinner i olika stadier av

ju sig

livet och den saken kan man ju inte göra åt. Ens

mycket

föräldrar är där de är och själv är man där man är. Det är heller inte mycket att göra åt att man reagerar olika på sina föräldrars och död. I ena

bägge sjukdom

fallet kan man uppleva det nästan som att det var man

som låg och dog. I det andra diskuterar man saken

själv

i - vilket i och för

som om man ingick vårdpersonalen sig

inte behöver innebära någon hjärtlöshet. Men många känner nog skuld helt enkelt för att de inte känner till-

räckligt. När det gäller min egen mor upplevde jag henne

alltid som en yngre, mera syster. Hennes död har

bräcklig

inte inneburit att världen förändrats, det tror jag i mitt fall inträffade i stället för länge sedan när mina mor- och farföräldrar Vi levde alla i och var ofta

dog. Göteborg jag

hemma hos både mor- och farföräldrarna. När de gick bort försvann också barndomsvärldens orubblighet.

Vad anser du om den vård som du kommit i kontakt

med genom dina föräldrar?

- bättre än de - man får

Vården är mycket säger ju aldrig glömma att det är om ett fruktansvärt svårt

fråga

På i Kristianstad har jag bara kommit

jobb. långvården

i kontakt med bra folk, med ett undantag. Det fanns där en sådan där men hon var ett särfall och också

kapotyp”,

isolerad bland sina arbetskamrater.

anser att vi knappast gör vårdpersonalen rättvisa

Jag

med all den kritik som de utsätts för. I själva verket märker man att här finns stora mänskliga resurser.

ju

När min mor fick av två unga biträden, de

dog jag hjälp

såg ut som flickor i den åldern gör, de var ett par glada, blonderade typer. Men de visade ett känslomässigt djup, de var helt fantastiska. Och det verkade helt spontant hos dem. Vården är inte som den alltid skälls för, och

opersonlig,

det inte om - det är

är fråga några sjukvårdsfabriker

helt enkelt inte sant.

Sedan ju att en människa, som vistas

tycker jag gammal

i vården, borde ha rätt till ett eget rum. Det har jag

länge

efter tre år utverka åt min egen far, inte därför att

lyckats

han utan därför att jag ansåg att det var

någonsin klagade

hans rätt, att han behövde det.

Hon menar att hennes far mått bra på långvården. Där

är han av unga människor, som han

återigen omgiven

- han var lärare - där

kan berätta ett och annat för

är han inte ensam. - Han blev kort tid efter min mors död. Det

sjuk ganska

var hans Då fick han själv komma in på

nog räddning.

och nu mår han bättre än när han kom dit.

långvården

Men innan mina föräldrar blev levde de under en

sjuka

som De upp i sin

lång period lyckliga pensionärer. gick

trädgård, de inrättade sina liv på ett nytt sätt och trivdes ganska bra med tillvaron. Det kändes också, under de första åren efter pensioneringen, skönt att lärar-

slippa

jobbet, att vila från mötet med de stora klasserna, de

många ungdomarna varje dag. Så efter några år saknar

man kanske på nytt det liv och den som

omväxling yrkes-

arbetet innebar. Pensionsåldern är numera så att

lång

man kan flera faser.

urskilja

Det besvärliga är ju, att många människor betraktas och betraktar som alldeles värdelösa när de slutar

sig själva

arbeta. Hela är knuten till - så är

självkänslan arbetet

det inte för intellektuella personer. Men männi-

många

skor i andra yrken ser älva som en sorts avfall när

på sig sj

de går i pension, det är som arbetslösa som föraktar

sig

själva för att de inte får något jobb.

De känner att de står utanför att de inte räknas

livet, längre. Denna känsla föder bitterhet och hat, ibland bry-

ter den öppet fram hos gamla. För möter man

nog på bussen eller i tunnelbanan bra ofta hätsk och ur-

någon

sinnig gammal man i full färd med att skälla ut några trevliga och snälla ungdomar och i hörnet sitter det en liten tant och klagar. Det finns ett självförakt i det där och också ett raseri över att ha hamnat i denna

föraktliga

situation som gammal och värdelös. Så inte för

klaga

mycket på ungdomen! Gamla människor kan också vara

odrägliga.

Hur ser du förhållandet mellan

på generationerna

i stort? - När i

jag själv växte upp Göteborg hade vi mycket

kontakt både med mina mor- och farföräldrar. Min farfar och farmor bodde anspråkslöst i en liten i ett

lägenhet

landshövdingehus i Landala, som andra sonen i en bondfamilj hade farfar fått åka till stan och studera. Det var ju Ödet för den son som inte hade att ta över

möjlighet

gården. Min morfar och mormor bodde i ett stort hus med mycket tjänstefolk, särskilt var det en kokerska där som blev som en rysk babuschka åt hon var lika viktig

mig,

som mormor. Det var alltid massor av folk, man

umgicks

traditionellt med som

släktbjudningar jag naturligtvis

fann otroligt odrägliga men som trots allt innebar en

gemenskap.

Numera har ju den typen av oftast bru-

släktgemenskap

tits upp; där den lever kvar kan den ha en ofri

klibbig, karaktär. Tvångsvisa familjerelationer är ingenting att

stå efter - sådana vi en hel i

såg ju del av Frankrike,

familjelivets hemland, när vi bodde där. Och i Italien, där

vi också bott, var det likadant, ofta rena terrorn med ett

förfärligt kvinnoförtryck ända tills den arma kvinnan

själv blev äldsta svärmor och fick chans att sätta

äntligen

sig på alla de andra. Då tronade hon överst

på familjepy-

ramiden som den värsta Katarina den stora, detta var det dubbla mönster: först var flic-

kvinnoförtryckets de unga

korna kuvade, sedan tog de över och och ställde

styrde

med allt. Så ska man ju inte heller glömma bort att i denna fanns också en en

sammanhållning bevakning,

övervakning. Alla var alltid påpassade av alla andra.

Hur anser du då att det idealiska mellan

förhållandet

generationerna borde se ut?

- Det bör vara

ett intresseförhållande, alltså baserat på

ett gemensamt intresse, en äkta inte bara

gemenskap,

utgå från det faktum att man är släkt.

biologiskt Själva

familjesammanhållningen fungerar ju så länge barnen är

små och behöver sina föräldrar, men i tonåren

verkligen

bryter sig de flesta ut och sedan konventionaliseras förhållandet till föräldrarna starkt.

I en de att vara ens

mening upphör därefter

föräldrar, men man fortsätter att av konven-

träffas

tionella skäl?

- Ja, om man inte kan fortsätta förhållandet på intellek-

tuell basis, dvs. man har intressen som

gemensamma förenar en. Men ofta är det så att

ju den yngre generationen genomgår en intellektuell via

utveckling utbildning

osv. och den äldre generationen inte alls kan

hänger med,

aldrig egentligen förstå vad som har hänt. De bryr sig heller inte om att sätta sig in i saken. Då kan det bli

fråga

om grymma uppbrott därför att man som slår mot ung gamla och försvarslösa.

Har inte detta just i blivit en

Sverige mycket vanlig

situation, därju alla yngre människor numera

får lång utbildning och ofta från sina fjärmar sig föräldrar

både socialt och

geografiskt?

- Det är ett i gammalt mönster Sverige. Min mans farfar blev präst, men han hade redan trettio när han

fyllt år,

började studera. Hans son, i sin tur , min svärfar, blev läkare. Själv har jag halva Västergötland full av släkt och en farbror har fortfarande en liten men detta är

gård där,

ju ingen hembygd för mig, många av dessa personer känner jag inte alls och vet inte vilka de är. Min farfars

jag

far lämnade tidigt sitt föräldrahem och till Värmland

gick

för att söka arbete. Det var ju så man då, man

gjorde gick

till fots långa vägar för att skaffa arbete. Jag tänker också den där kokerskan, min babuschka, som arbeta-

på

de i mina morföräldrars hem. Hon kom från en familj med barn i När hon var tolv år vandrade hon

fjorton Tingsryd.

till Karlstad för att söka arbete och sedan såg hon aldrig något av sina syskon mer.

Det har alltid funnits en ståndscirkulation i Sverige. En har landet sedan mycket

långsam klassförändring präglat

tid. Detta att lämna sin klass och sin sociala och

lång

är i fall inte någonting

geografiska ursprungsmiljö varje

Det kändes abstrakt när man talade om det

nytt. väldigt

klassamhället under vänstervågen. Vi

orubbliga Sverige

en idealbild av ett stabilt Sverige från förr som aldrig ?år unnits.

Är det kanske denna ståndscirkulation som oss

gjort

så historielösa?

- Kanske det. I fall är förhållandena helt annor-

varje

lunda i Frankrike. Där är klasserna slutna och intakta. Man ser sällan någon akademiker med

alltjämt mycket

bl.a. därför att det inte finns några

arbetarursprung,

alla andra hinder - också för

stipendier. Det är - bland

för en arbetare att bedriva högre studier.

dyrt

att hon inte över sin

Birgitta Trotzig säger grubblar

ålderdom. Som författare skriver man en bok i egen längre än så tänker man inte. Författaryrket

taget,

ändras inte heller i och med det är

ju pensioneringen,

man slutar med därför att man blir folkpen-

ingenting

sionär. Många författare har skrivit sina viktigaste och bästa saker vid hög ålder: det är en fråga om När det egna eventuella vårdbehov

ingivelse. gäller

att man vill inte bli sjuk. Det

säger Birgitta Trotzig ju

är det saken Annars, menar hon, är säkert vår-

gäller.

den i bättre än de flesta andra ställen.

Sverige på

- det Tanken på att själv bli vårdad år ändå avskyvärd är man kan förbereda för utan den

knappast något sig

dagen får man ta när den kommer.

- Rätt till ett för alla borde vara ett mål eget rum gamla

för Samt larmanordning hemma, så att åldringsvården.

man snabbt kan komma i kontakt med andra människor om man ramlar omkull eller gör sig illa på något annat sätt. Det skulle bespara en massa människor mycket ångest och oro.

Hon med hur det var förr: Då ju folk ut och

jämför gick

de knackade på och lånade socker och in hos varann, dörrarna stod olåsta. Så är det inte i ett

kaffegrädde,

modernt hyreshus. Där är det tomt Också

på dagarna.

de närmaste grannarna har ett avstånd till

varann,

fastän de bor vägg i vägg. De gamla går

sinaegna vågar

i samhället, deras kontakt med den

yngre, upptagna

är ofta liten - bortsett den

generationen från egna

- affärsmän håller

familjen yngre, snoffsiga sig, som

det verkar, undan för gamla.

Detta denna som du talar

främlingsskap, isolering,

om, har den inte också med döden att

göra?

menar: Eftersom döden är så i vårt

Jag bortträngd

samhälle, så anonym och så är det bara de

avlägsen,

gamla som associeras med död. De måste i alla

fall snart dö, det vet man. Och så man dem.

skyr

- det står en de äldre.

Ja, svag liklukt kring De oroar genom detta och så håller man sig på avstånd.

Samtidigt

idylliseras ju ålderdomen. De gamla ska roas och när de roas så sker det på det mest infantila sätt.

Samtidigt, måste jag säga, skickas ju samma puerila underhållning

ut via TV till hela befolkningen, hela låter

Sverige sig

infantiliseras genom denna avskyvärda kulturindustri. Pensionärer utsätts dessutom för terapi. Visst ska det finnas vävstolar men varför måste det kallas pensionärsterapi? Det är som om man utgick från att folk blir automatiskt när de blir äldre. Men minns min

gaggiga jag

mormor, som sa: Du förstår man är precis likadan som när man var 20 år, det är bara benen som inte lyder

längre.”

Hur ser du själv på döden? - Döden vandrar vi hand i hand

ju med. Den är inte.. någon händelse i framtiden utan en avgrund bredvid oss.

12 Vi behöver alla lite

mänsklig

Värme

* :_1-Förr menlmanssrháadégf

fanns ingen materiell

Vden som umgänget med sandra människor ger,*;*á

trygghet

De spelade en

gamla stor rolli byarna, linktgfninSytifökfjiç.

barnen- De förmedlade historien ochihöll omrinnena ”llteâil

gav liv åt en bygd

ivande. gDe på ettalgldelesspiecieolltjsätt».pgrgçggi

Orden Lassinanttis. oHan är född iden lil?

ärjRagnar

Åla byn Pello vi Overtomeåfår 1.915. Han började sin. bara

ina som skogsarbetare, utbildade sig till polis och blelvsiåi

småningom politiker. Åren 1957 azzr-zgeøsazt *han

;andra kammaren, från 1952 till 196.9 varshan; ledamoti*

; den panistyrelsen. ?Sin

socialdemokratiska störstaçinsi

*sats han somilandshövding gjorde ixNorrbottensjålänajs j

s ^ . ; g

iáren1966till1982; ilj*

i

nFör några årsedan blev Lassinanttti De

Ragnar änkling.

*

senaste åren har han varit sjuk. tar emot

Han s i i intervjua-i

ren Luleå lasarett. r

på

Jag möter Ragnar Lassinantti på Luleå lasarett, där

han är intagen som patient efter en ganska besvärlig

operation. De senaste tre, fyra åren har han varit sjuk och blivit opererad ett flertal gånger. Nu vilar han

halvliggande ovanpå sin säng, iförd sjukhuskläder i

grågrön bomull och med en stor, grovstickad tröja i brunt och vitt över bröstet. Han är eftertänk-

lågmäld,

sam, talar liksom alltid med varm, modulerad stämma

och sjunger i språket som många tornedalingar gör. I

likhet med många andra i sin generation talar han i

fullständiga meningar. Subjekt och predikat faller all-

tid på sin rätta plats, adjektiven är väl valda. Det finns en lustig kontrast mellan hans snabba associationsförmåga och hans sätt att alltid föra varje me-

ovanliga

ning fram till punkt. Detta gör att det finns en lugn

andhämtning i språket trots att tanken flyger. Att lyss-

na på honom är som att läsa en mycket välskriven bok.

Vi talar - av skäl - först och främst om

naturliga

vården.

i

- har den

Jag upplevt sjukhuset som mest mänskliga

institution man kan tänka sig, säger Ragnar Lassinantti. Däremot är det mycket tungt för en gammal människa att klara den apparaten där ute i samhället.

byråkratiska

Det säger han av egen erfarenhet. För några år sedan

fick hans numera avlidna hustru hjärnblödning. Hon

vårdades på sjukhus i tre månader. Sedan fick hon

komma hem: - Vi fick den av överläkaren att hon var

uppfattningen

i behov av hemsjukvård efter hemkomsten. Men plötsligt ringde det en socialassistent hem till min hustru och talade om för henne att ni får inte det, och ni får inte det och ni får inte det. Till slut fick vi hjälp en timme om dagen: Tjugo minuter till matlagning, tjugo minuter till sjukvård, tjugo minuter till Och vi bodde

städning. ju

fortfarande på residenset . . . Jag frågade om det gick att få hjälp att stryka lite skjortor, men det var inte tillåtet. Hemsamaritens arbete var strängt hon fick bara

reglerat,

vissa saker som var bestämda förhand - inte de

göra på

saker man verkligen få hjälp med.

behövde

Han slutar sarkastiskt: - Efter en vecka var

jag tvungen

att meddela socialvården, att vi fick lov att avvakta med hjälpen tills min hustru hade blivit frisk.

Hur det till slut?

gick

- Aven min som var ledamot

son, i socialnämnden, ring-

de för vår räkning för att försöka få mera hjälp, men utan resultat. De var mycket rädda för att gynna oss eftersom jag var landshövding, min hustru fick veta att hennes man ju hade mycket goda inkomster”. Men det var ju inte ett ekonomiskt utan ett personellt problem vi hade. Vi hade utgått från läkarens förhållningsorder, vi trodde vi var i vår fulla rätt. blev, för vår del, att vi fick hjälp

Lösningen

av människor från Finland, som kom över hit och hjälpte

till. Sedan blev min hustru återintagen på sjukhuset.

Men jag sa till min son: Ar det detta vi har slagits för? Om inte ens jag som var landshövding kunde häva mig mot byråkratin, om inte ens han som var ledamot i nämnden kunde våra behov - hur skulle det då se

göra förstådda

ut för vanliga människor?

I stället att få den man behöver blir man

för hjälp avspisad. Det gäller alltså den öppna vården,

den 3.12. Hur kommer det då att

samhällsservicen. sig

det år så annorlunda inom den förkättrade

sjulehusuården?

Ragnar Lassinantti menar att den sjuka människan

vädjar till medkänsla på ett mera omedelbart, konkret sätt. På sjukhuset är man närvarande med sin kropp, man kan inte nonchaleras på samma sätt som ute i den vården. är dessutom oftast alltjämt

öppna Sjukvården

på så sätt att klinikchefen jämsides med

organiserad

sitt administrativa ansvar också är läkare. Denna ordning för in ett drag av mänsklig omsorg också i det

administrativa arbetet.

- Vår klinikchef är så i att han

engagerad patienterna

vill att man honom till och med när han är i Stock-

ringer

holm om någon skulle bli sämre eller vid eventuella problem.

Förhållandet mellan och hans läkare är oer-

patienten

hört Det är läkarens sätt att agera som skapar

personligt.

optimism Och detta i

patientens respektive pessimism.

sin tur påverkar Om läkaren kan inge

sjukdomsförloppet.

hopp orkar man kämpa vidare. Man törs tro att det här kanske ändå till sist kan klaras upp. Men ute i samhället har allting blivit så till den grad genomorganiserat att det inte finns något utrymme för medmänsklighet.

Menar du att man inte lean förena samhällsservice med och omtanke?

omsorg personlig

visst inte. Det menar Ragnar Lassinantti natur-

Nej,

inte alls. Man måste bara förstå hur viktigt

ligtvis detta med medmänsklighet faktiskt är.

- Den sociala den sociala servicen.

omsorgen fulländar

Det ena står inte i motsatsförhållande till det and-

något

ra. Jag har alltid för det: när jag var polis, när

pläderat

var och riksdagsman och när jag var lands-

jag politiker

hövding. Man måste visa omsorg om sitt klientel, det kan en också Det går alltid att Visa lite mänsk-

polisman göra.

lig värme inför en olycklig medmänniska. Nu sedan jag blev och har själv fått erfara betydelsen

änkling sjuk jag

härav. När man blir sjuk känner man sig hjälplös. Vad

ganska

man behöver är lite värme. Jag har fått det i rikt

mänsklig

mått både här på sjukhuset och hemma av grannar, vänner, När min fru bort låg jag själv på opera-

syskon. gick

tionsbordet. orkade inte sörja då, men jag sa Det

Jag mig:

kommer - det kom senare.

senare. Och mycket riktigt

har till ett av mina En bror till

Jag tytt mig par systrar.

i veckor och var tillsammans med mig

mig tog ledigt fyra

sommarstället efter min hustrus bortgång och under

på

min konvalescens. Efter den första operationen lyckades mitt sista år som landshövding med flaggan

jag fullfölja i topp. Det var tillfredsställande; jag opererades ändå två

gånger under det året. har och närstående Jag grannar som jag står, inte i ett kärleksförhållande, men i ett vänskapsförhållande till. Jag har fått hjälp med tvätt, städ-

ning, sekreteraruppgifter. Sådant som gör att man över-

lever.

Ragnar Lassinantti menar att den här sortens grannhjälp, som var så självklar förr under naturahushållningens tid, skulle kunna tas upp och

organiseras på

nytt i vår tid. Han

åberopar glesbygdsutredningens

ordförande Åke Edin som föreslagit att en

byvaktmäs-

tare skulle anställas i by, en praktiskt sinnad

varje

person som kunde gå runt i och täta fönster,

stugorna

laga avlopp och packa om kranar som han

samtidigt

gav kontakt. - Kvinnopatruller är ett annat förslag, här skulle man

kunna lösa två problem på en gång. I Norrland finns en

stor kvinnlig arbetslöshet som mycket väl skulle kunna

kanaliseras in i den sociala omsorgen. Där finns ju stora

otillgodosedda behov: Vi har bara inte funnit på den rätta metoden än. Socialvården borde för arbetsmark-

Öppnas

nadspolitiken!

En av de sista saker han lade handen vid som landshövding var en social för Norrbotten där

utvecklingsplan

just den här typen av problem togs upp. Hur kanalisera

kvinnoarbetskraften dit den bäst behövs? Hur få de

friska pensionärerna till de sjuka och handikappade?

Förra året, berättar han, invigde han ett aktivitetscenter för pensionärer i Han var att se

Korpilombolo. glad

det för han hade stött initiativet från

färdigt, början.

Hemsamariter i all ära, men är vana

norrlänningar ju

att vara ute och röra på De har flackat land och

sig.

rike runt efter jobb, de är vana vid avstånd, vid att färdas långa vägar. Så blir man gammal och sitter där

i sin stuga. Hemsamariten kommer och till, så

hjälper

man behöver knappt gå utanför dörren. Det blir för

passivt. På aktivitetscentret kan man ägna åt rader

sig

av olika och - framför allt - centret

sysselsättningar

är beläget i anslutning till ålderdomshemmet. Det är alltså tänkt som en träffpunkt för de pensionärer som bor på hemmet och de äldre människor som

alltjämt

tillhör livet utanför.

Så kan man kanske bit för bit, mödosamt återerövra

den gamla tidens gemenskapssamhälle. Lassi-

Ragnar

nantti växte i den världen - han är

själv upp gamla

född i den lilla Pello iTornedalen - han minns hur

byn

det gick till: Skulle ett tak så man åt.

läggas hjälptes

Förlorade någon en ko eller en häst sattes det upp en

lista och så samlade man till en Detta var

ihop ny.

under Materiellt hade

naturahushållningens dagar.

man det oerhört knappt, men systemet för inbördes

var välutvecklat. Materiell -

hjälp mycket trygghet

nej. Men den tryggheten fanns som innebar att det

alltid var människor som man kunde vända till. Det

sig

fanns alltid mänsklig gemenskap.

Visst, medger han, var också en mycket stark och när-

gången social kontroll inbyggd i detta system. Man

visste mycket noga vem som var vem som var

generös,

hederlig, vem som var lite av sig. Men

långfingrig

man hade varann - det var

tryggheten.

Tregenerationsboende var vanligt, och de gamla spela-

de en stor roll, särskilt för barnen. rollen av

De spelade

barnvakter och av sagoberättare. De var de stora för-

medlarna av hur livet var förr och de förde minnet

vidare av dem som hade dött. - Visst det ofta

fanns vidskepelse och trolldom i deras berättelser, men för min egen del kan jag säga att mitt intresse för hembygdskunskapen väcktes genom de gamla människorna i min barndom. Detta är ett intresse som jag har odlat genom ordförandeskap inom

hembygdsrö-

relsen och även, alltjämt, som ordförande i Friluftsfräm-

jandet.

De gamla gjorde att bygden levde på ett alldeles speciellt

sätt, säger han och tillägger, att här på är det

sjukhuset

ofta han som får berätta för de unga biträdena från Vilken släkt de härstammar, vad deras heter

gamla släktingar

och från vilken by de kommer. Det har till

ursprungligen

och med inträffat att folk haft sällskap och så plötsligt

funnit det mindre på grund av för nära släkt-

lämpligt

skap. Så ytliga har människorna blivit att de inte ens känner sitt eget ursprung.

- inte också

Och tregenerationsboendet innebar det

som man nu?

många problem, glömt

Nåja, förhållandet mellan svärmor och svärdotter var

väl ofta ömtåligt. Men hellre än allmänna påståenden tar han ett exempel.

- De tolv åren i min fars det var han

lyckligaste liv, när

bodde samman med sin yngsta dotter, hennes man och deras söner. Min mor min far blev ensam och

bägge dog,

då ordnade man det på detta sätt. Min syster helt

flyttade

enkelt hem till honom med sin Han fortsatte att

familj.

vara herre i sitt eget hus. tog han hand om sina

Samtidigt

.

l

bägge barnbarn. De älskade honom. Min syster och hennes man behövde aldrig ha några problem med barnvakt. Det slog mycket väl ut.

Och när Ragnar Lassinantti själv var barn, bodde då

också den äldre i samma hushåll?

generationen

Nej, då var det tvärtom, berättar han. Hans mormor

dog medan hennes tre yngsta barn fortfarande var

små. Dessa tre barn tog hans mor hand om när hon

i

gifte sig tjugoårsåldern.

- Hon hade en hel med när in-

familj sig äktenskapet

sedan kom ju vi den ena efter den andra. Tolv

gicks,

syskon föddes i föräldrarnas äktenskap. Alla överlevde inte. Jag minns min lillebror, när han kom hem från sanatoriet, han bodde hemma under sin sista tid. Han var fyra år och var Jag tappade en sak på golvet och tänkte först

gipsad.

inte ta upp den. Men så tänkte Om jag tar upp den så

jag:

kanske han blir frisk. Det var ett slags magiskt tänkande. Han var mycket älskad.

Ragnar Lassinantti förskönar inte det förflutna. - När växte fanns inom bondeklassen det s.k.

jag upp

födorättssystemet. Det innebar att när husbonden överlät hemmanet den äldste sonen man

på gjorde samtidigt

om hur han själv skulle bo resten av sitt liv, hur upp

mat och andra förnödenheter han skulle få o.s .v.

mycket

Det var ett sorts pensionssystem som var nödvändigt, för något annat fanns inte. Men folket från arbetarklassen hade ju ingenting alls att dela på, för dem blev det sockenstugan på ålderns höst. Om ens det.

Lassinantti drar sig till minnes från det tidiga

Ragnar

trettiotalet att det fanns som helt och hållet

åldringar

saknade hem. De bodde tillfälligt hos än den ena, än

den År 1930 byggdes det första ålderdomshem-

andra.

met i Overtorneå. Sanatorier fanns det gott om, däremot. Tolv stycken. Han är väl medveten om vad denna oerhörda materiella nöd i av seklet har betytt,

början inte minst politiskt.

- Den första som kom

generationen arbetarpolitiker

fram var helt och hållet inriktad på att upp det

rycka

materiella. Man värdesatte allt i materiella förmåner och kampen för materiella förbättringar var helt dominerande. Man kunde inte föreställa sig att en människa som inte led av några materiella brister kunde vara olycklig

Denna materialism som varit arbetarrörelsens styrka

och svaghet?

- När tänker tillbaka är det trots allt de

jag fattigaste

åren som framstår som de rikaste, de fullaste åren av mitt liv - fastän de förhållanden levde under då var

som jag

vedervärdiga. Materiellt fanns det ingen trygghet, men vi hade den trygghet som ett vänskapligt umgänge med människor skapar. Vi behöver alla ett stöd, vi be-

mänskligt

höver hjälpa varandra. Jag håller före, att den viktigaste tekniska uppfinningen för äldre människor, det är inte TV och radio utan telefon. Telefonen är kontakten med omvärlden. Min far använde flera timmar om dagen för att

ringa.

Hans far, berättar han, var en orolig själ. Så förbluffa-

de han alla genom att inte visa någon dödsångest, ge-

nom att tala om döden på det mest vardagliga, naturliga sätt.

Vad betyder döden för dig själv?

- Min fru brukade att led av har

säga jag dödsångest, jag

alltid brukat följa dödsannonserna. Jag studerar annonserna mycket noga, dels i Svenska Dagbladet, dels i ortpressen. Herbert Tingsten var ju rädd för döden, Knut Hamsun, Bror Ibland har trott att haft lite

Hjort. jag jag

av samma skräck som de. Men genom min sjukdom har jag mer och mer kommit att acceptera döden. Nu är

jag

kanske mera orolig för att jag ska få en väldigt lång och plågsam tid dessförinnan.

har udden av döden?

Sjukdomen tagit

- har eliminerat av den där döds-

Ja, sjukdomen mycket

ångesten. Nu när doktorn säger att det säkert ska gå bra,

är det naturligtvis en stor glädje för mig, men när det lutar lite mer åt andra hållet känner - ambivalent.

jag mig

Ambivalent - menar du att du är mera

likgiltig,

mindre berörd nu av hur det med

går dig?

- är mindre berörd nu än Tanken min

Ja, jag tidigare. på

egen död väcker ingen entydig känsla till liv inom mig

märke till att gärna lyssnar till

längre. Jag lägger jag

andakten vid slut. Jag är inte religiös, även om jag

dagens

erkänner religionens stora sociala betydelse. Den är ett styrkebälte. Jag har sett vilken oerhörd befrielse

själv

och styrka en religiös omvändelse kan innebära. Men när

kommer hit på besök talar vi om

biskopen aldrig religion.

Vi talar om andra saker.

Jag har skuldkänslor för att jag inte hälsade på min mor

tillräckligt mycket under hennes sista sjukdomstid. Jag

var mitt uppe i en valrörelse, måste bära valrörelsen,

jag

jag hann inte. Tyckte jag. Och ändå hade vi ett så gott förhållande. Vi var ganska lika varann. Detta har plågat mig väldigt mycket. Under lång tid efter hennes död tänkte jag alltid varje morgon på henne, så snart hade

jag

vaknat. Jag var åtta år när min lillebror dog. Året dessförinnan hade min farfar dött. Jag kommer fortfarande oerhört

tydligt ihåg hans begravning. Jag har mycket, mycket

ofta kommit att tänka på hans död som något plågsamt och svårt. Det har varit ett minne som ständigt återkommit. Jag kommer också ihåg grannars död och andra som dog under min uppväxt. Det var ju en laestadiansk bygd. Man intresserade sig inte så värst mycket för de efterlevande utan vad det handlade om var ju hur det hade gått

för vederbörande själv i salighetsfrågan.

Döden har alltså haft en ganska stor plats alltid i mitt liv, utom möjligen i min fulla krafts dagar. Nu undrar jag om jag använt mitt liv på rätt sätt. tänker inte på den

Jag

karriär” jag gjort, när jag arbetat mig upp från

skogsar-

betare till - det är bara

landshövding jag ödmjukt tack-

sam inför. Jag undrar om jag inom den ramen gjort vad jag borde ha gjort, om jag utnyttjade tiden på rätt sätt eller om jag inte rent av förskingrat en stor del av

möjlig-

heterna fått. Sven Lidman kallade sitt eget liv för

jag ju

fiasko när han låg på dödsbädden. Det är kanske att ta i, men att man skulle pösa av belåtenhet ligger å andra sidan inte särskilt väl till för Att man har velat väl,

mig.

om om har förstått det - det

någon upptäcker det, någon har betydelse. Och tvärtom: Om man har ansträngt sig

och det missförstås, eller man angrips med osakliga argument, då blir man besviken. Som politiker vet man om

det. Det hör till spelets regler, avundsjukan hör till, den

är kanske oundviklig. När jag blev landshövding blev det

ett omslag i atmosfären. Aven politiska motståndare mötte mig med förtroende. Nu var jag en som stod över allt det där, nu var jag deras också. En

hövding landshövding

är som en kurator, som en präst. Han måste förstå och kunna lyssna till alla. Som blev det man

riksdagsman

gjorde ofta ett slag i luften. Som kunde man

landshövding

ta oanade initiativ. Arbetet inspirerade mig också att odla andra, närliggande intressen. Det nordiska arbetet,

hembygdsarbetet, friluftsfrämjandet.

När landshövdingetiden var slut kände det som en

jag

lättnad. Jag hade så mycket annat att ta itu med, så

mycket som låg och väntade. Men så dog min hustru och själv blev jag sjuk. Jag tänkte: Jag önskar att jag hade Varit frisk och arbetsför nu så hade jag kunnat möta sorgen med arbete.

Statens 1985

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

1. Församlingari samverkan. C. 2. Livsmedelsforskning H. Jo. 3. Leva som äldre. S,

Statens utredningar 1985 offentliga

Systematisk förteckning

Socialdepartementet Leva som äldre. [3] Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning II. [2] Civildepartementet Församlingar i samverkan. [1 ]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

man. fun..

K985°O3U 5

arçcmggm_min...1

I äldreberedningens idéprogram om LIVET SOM ÄLDRE ingår:

Vi vet själva bäst (dec 1984) ISBN 91 -38-08594-1 Leva som äldre (febr 1985) ISBN 91-38-08642-5 De äldres villkor (juni 1985) ISBN 91 -38-08705-7 Livet som äldre (juni 1985) ISBN 91 -38-08704-9

Publikationerna kan köpas genom bokhandeln eller (mot

expeditionsavgift plus porto) från Liber Förlag, kundtjänst,

162 89 Stockholm. Beställningstelefon 08/739 91 30.

ISBN 91-38-08642-5 Allmänna ISSN °375-25°

Förlaget