SOU 1985:31

Dagens äldre : fakta kring levnadsförhållanden : delbetänkande i Äldreberedningens idéprogram om Livet som äldre

Till statsrådet och chefen för socialdepartementet

Äldreberedningen har tillkallats efter bemyndiganden av regeringen 1980-12-18 och 1982-11-04 för att behandla frågor om övergripande prioritering och samordning av samhällets insatser för de äldre. Enligt direktiven skall arbetet inriktas på de områden som avser boende, omsorg, service och vård av de äldre samt med utgångspunkten att de insatser som görs för de äldre i första hand skall under- lätta för dem att leva ett självständigt liv. Beredningen har under arbetet med föreliggande delbe- tänkande haft följande sammansättning: statssekretera- ren Sture Korpi tillika ordförande, försäkringstjänste- mannen Stina Andersson, kommunalrådet Henny Fager, riksdagsledamöterna Ingemar Konradsson och Blenda Littmarck samt f.d. riksdagsledamöterna Karin Nord- lander och Eva Winther. Som sakkunniga har biträtt for— bundssekreteraren i Sveriges folkpensionärers riksför- bund Gösta Blixt, departementssekreteraren i socialde- partementet Bernt Hedin, sektionschefen i sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut Kjell Hellewig, överdirektören i socialstyrelsen Carl- Anders vaarsson, sekreteraren i landstingsförbundet Ulla Lindberg-Johnsson, sekreteraren i Svenska kommunför- bundet Kerstin Petersson och ordföranden i Pensionärer- nas riksorganisation Lars Sandberg. Sekreterare har varit Sture Börjesson, Liisa Ehrnström och Inga-Britt (Minga) Orkan.

Delbetänkandet ingår i beredningens idéprogram om Li- vet som äldre. Tidigare har publicerats rapporten ”Vi vet själva bäst” i samarbete med demokratiberedningen (C 1983: 03) och delrapporten (SOU 1985: 3) Leva som äldre, vilka båda syftade till att stimulera och vitalisera en allsidig debatt kring de äldres situation.

Detta delbetänkande innehåller ett omfattande faktama- terial om de äldres boende, hälsa, ekonomi, arbete, fritid m.m. Vidare ingår uppgifter om den offentliga servicen och vården samt om den informella omsorgen. Med utnytt- jande av officiell statistik, forskningsrapporter och andra undersökningar samt genom specialbearbetningar på be- redningens uppdrag och inom sekretariatet har olika ut— vecklingstendenser kunnat beskrivas.

SOU 1985: 31 3

Materialet kan ses som en uppföljning av pensionärsun- dersökningen (SOU 1977: 98), och det kommer att utgöra ett viktigt underlag för beredningens analyser och ställ- ningstaganden i ett kommande betänkande om inrikt- ningen av den framtida äldrepolitiken.

Stockholm i maj 1985

Sture Korpi Stina Andersson Henny Fager Ingemar Konradsson

Blenda Littmarck Karin Nordlander E ua Winther

/ Sture Börjesson Liisa Ehrnström Inga-Britt Orkan

4. SOU 1985: 31

Sammanfattning

1 Den äldre befolkningen Andelen äldre har ökat Oförändrad försörjningsbörda Lika många äldre år 2000 som nu . Många kvinnor och ensamstående bland de äldre . Aldre invandrare

2 Ekonomiska förhållanden . Inkomstutvecklingen sedan slutet av 1960- talet .

Inkomstförhållanden ar 1982 Var femte inkomsttagare är 65 år och äldre Många har en årsinkomst under 30 000 kronor . . Sammanräknad inkomst efter pensionsförmån Disponibel inkomst . . . De flesta män har tjänstepensioner — många kvinnor enbart folkpension Stora skillnader i pensionsinkomst Skillnaderna mellan könen kvarstår Inkomst av kapital Inkomst av arbete vanligast bland männen

Förmögenhet . . En fjärdedel av pensionärshushållen saknar förmögenhet

3 Arbete och sysselsättning . . Förvärvsarbete bland de äldre — förr och nu

Förvärvsarbetet minskar redan före pensionsåldern De flesta lämnar arbetslivet vid 65 års ålder Få äldre önskar förvärvsarbete Män, företagare och privatanställda dominerar bland de förvärvsarbetande Over hälften arbetar mer än 20 timmar Ekonomiska skäl till förvärvsarbete minskat

SOU 1985: 31

Sid.

19 20 21 24

26 28

37 38 45 45 47 49 50 53 56 58 61

62 65

70

73 73

76

79 80

82 84

85

Annan sysselsättning Tidsanvändning bland äldre Vistelse i egen bostad Fritiden . . Aktiviteter på den fria tiden Aktiva i politiska partier Aktiva i pensionärsföreningar

Boende och bostadsförhållanden De flesta tillhör vanliga bostadshushåll Hushållen har blivit mindre Ensamboende — samboende Bostadsförhållanden U trustningsstandard U trymmesstandard . . Låg utrymmesstandard har ekonomiska orsaker Tillgänglighet

Hälsoförhållanden Hälsa och åldrande . Åldrandet kan påverkas Ohälsa och sjukdomspanorama De vanligaste sjukdomarna Funktionsnedsättningar Rörelsehinder Nedsatt syn Nedsatt hörsel . Utvecklingen mellan aren 1975 och 1982 Hjälpbehov — funktionsförmåga Service, omvårdnad och vård Särskilda boende- och vårdformer Upp till 90- års ålder bor de flesta i vanliga bostäder . . I nstitutionell omsorg har flera orsaker Mindre andel äldre i institutioner år 1982 än år 1975 Hälso- och sjukvård Sluten vård Oppen vård . Sjukvård i hemmet Dagsjukvård . Läkarbesök och kontakter med distrikts— sköterska ökar med stigande ålder Social hemtjänst H emhjalp . Andra verksamheter Många får hemhjälp men i liten omfattning De flesta behöver hjälp med hushållsarbetet

86 87 88 91 94 98 101

103 103 105 108 115 116 120

123 126

129 129 132 133 136 141 141 144 146 147 148

153 153

156 160

165 169 169 171 172 173

173 175 175 177 180 181

SOU 1985: 31

Färdtjänst . . . . . . . . . . 185

Vilka får färdtjänst . . . . . 186 Kvinnor och ensamstående hår oftare färdtjänst . . 186 Små skillnader mellan låg- och högutbildade och mellan olika yrkesgrupper . . . 188 F ardtjansten är mest utbyggd i storstäds- regionerna . . 189 Tillgodosedda och icke tillgodosedda behov av färdtjänst . . . . . 191 Hjälp och stöd från anhöriga och andra närstående . 192 65 procent av äldre träffar sina barn minst en gång i veckan . . . . 193 De flesta äldre har någon som kan hjälpa dem vid sjukdom . 194 Många med omfattande hjälpbehov får hjälp enbart av anhöriga och andra närstående . 195

SOU 1985: 31 7

Sammanfattning

Den äldre befolkningen

De senaste decenniernas befolkningsutveckling känne- tecknas av en växande andel äldre och en minskande an- del barn.

År 1960 var nära 24 procent av befolkningen 15 år eller yngre mot omkring 20 procent i dag. För år 2000 beräknas andelen barn vara nere i 19 procent. Under 1960- och 1970-talen minskade andelen personer i åldern 16—64 år, de yrkesaktiva åldrarna. Enligt prognosen kommer emel- lertid utvecklingen att vända. Vid sekelskiftet beräknas de yrkesaktivas andel i befolkningen vara större än i dag. Andelen äldre har ökat från 12 procent år 1960 till 17 procent i dag. Under resten av 1980-talet kommer de äldres andel i befolkningen att öka något, till 18 procent år 1990, for att sedan minska. Vid sekelskiftet beräknas lika stor andel av befolkningen som i dag — 17 procent — vara 65 år eller äldre.

Förändringar i befolkningsstrukturen sedan år 1970 har inneburit att antalet personer i de yrkesaktiva åldrarna per barn och pensionär minskat något till i dag. Den s.k. försörjningsbördan (förhållandet mellan antalet personer i befolkningen och antalet sysselsatta; alltså hur många personer, sig själv medräknad, varje sysselsatt behöver försörja) har emellertid inte ökat. Antalet förvärvsarbe- tande har nämligen ökat kraftigt genom att allt fler kvin- nor börjat förvärvsarbeta under perioden. Detta gör att försörjningsbördan sjunkit från 2.09 personer år 197 0 till 1.97 personer år 1983. Den beräknas sjunka ytterligare och år 1990 vara 1.84 och år 2000 ännu lägre, 1.78.

Huvuddelen av den s.k. åldringsexplosionen ligger bakom oss i dag. Den framtida utvecklingen både när det gäller de äldres andel i befolkningen och antalet äldre kommer att vara mindre dramatisk än under föregående decennier. Under 1960- och 197 O-talen var ökningen drygt 20 000 per år. Under 1980-talet kommer den årliga ökningen att in- skränka sig till runt 10 000 per år. Vid början av 1990-ta- let kommer utvecklingen att vända. Vid sekelskiftet be- räknas både antalet äldre och deras andel i befolkningen vara de samma som år 1983. Det har skett och kommer att ske stora förändringar inom gruppen äldre. De allra äldsta ökar samtidigt som antalet personer i de yngre ålders- grupperna minskar. År 1960 var 16 procent av äldrebe-

SOU 1985: 31 9

folkningen över 80 år. År 1983 var motsvarande andel 21 procent och vid sekelskiftet beräknas den vara 28 procent.

Vid sekelskiftet kommer det att finnas 385000 personer som är 80 år och äldre mot dagens ca 293000. Antalet personer 90 år och äldre beräknas öka från 30000 till 53 000.

Omkring 4 procent av samtliga äldre är födda utomlands. Totalt rör det sig om ca 56000 personer, varav omkring 9000 i åldern 80 år och äldre. Omkring 50 procent av utrikes födda äldre kommer från övriga nordiska länder, varav ca hälften från Finland. Antalet äldre bland dem som invandrar är litet, men det blir allt fler i de tidiga invandrargrupperna som uppnår pensionsåldern. År 2000 beräknas antalet utrikes födda äldre vara omkring 120000.

Det är inte enbart egenskapen att vara född i ett annat land som gör att den äldre människan har särskilda behov som samhället bör söka tillgodose. Det utslagsgivande är i stället om den äldre har ett annat språk och annorlunda kulturella sedvänjor samt vilka resurser han eller hon själv har. Omkring 40 procent av de äldre invandrarna är födda i Danmark, Norge, Västtyskland och USA. Dessa grupper har i kulturellt och språkligt avseende stora lik- heter med svenskarna. Exempelvis har de i USA födda äldre till allra största delen viss bakgrund i Sverige och har också bott här stora delar av sitt liv.

Även många andra invandrare av första generationen har varit i Sverige länge och hunnit vänja sig vid det nya landet och betraktar sig kanske inte längre som invandra- re. Hälften av alla utrikes födda har varit i Sverige minst 15 år och två tredjedelar minst 10 år. Over 80 procent av de utrikes födda äldre är svenska medborgare.

Många invandrare sammanbor med svenskar och är där- med väl integrerade både språkligt och kulturellt i det svenska samhället. Av samboende/gifta utrikes födda äldre sambor 47 procent av kvinnorna och 40 procent av männen med en person som är född i Sverige.

Ekonomiska förhållanden

Pensionärernas genomsnittliga inkomster har ökat kraf- tigt under de senaste 15 åren. Pensionärshushållen har t.ex. mellan åren 1975—1981 haft den relativt sett mest gynnsamma inkomstutvecklingen.

10. SOU 1985:31

Den huvudsakliga förklaringen till denna inkomstutveck- ling är att ATP och andra nya tjänstepensionssystem, som bygger på inkomstbortfallsprincipen, successivt börjat få större genomslag.

De första utbetalningarna från ATP gjordes år 1963. De första åren hade några 10 OOO-tal ålderspensionärer ATP. År 1980 hade antalet stigit till ca 770000 och år 1984 till ca 910 000. I takt med att antalet ATP-pensionärer ökat, har antalet kvalifikationsår för varje pensionär och den inkomstsumma som ligger till grund för pensionsberäk- ningarna ökat. Nyblivna pensionärer har i större ut- sträckning inte bara ATP utan också högre ATP än tidi- gare årgångar pensionärer. Utöver ATP har de avtalsreg- lerade pensionerna bidragit till att den genomsnittliga inkomsten för pensionärskollektivet ökat kraftigt. Även de som enbart haft folkpension har med åren fått ökade inkomster genom förbättrade pensionsförmåner i form av pensionstillskott som infördes år 1969 och index- regleringen av pensionerna år 1968.

Tjänstepensionssystemets genomslag visar sig tydligt vid jämförelse av männens pensionsinkomster i olika åldrar. Medelinkomsten av pension i åldersgruppen 66—69 år var 62 700 kronor år 1982 medan den i åldersgruppen 80 år och däröver var 33 500 kronor. Skillnaderna mellan olika åldersgrupper bland kvinnorna, som i mindre utsträck- ning haft tjänstepensioner, var betydligt mindre. Inkomstskillnaderna är mycket stora inom pensionärskol- lektivet, bl.a. mellan män och kvinnor och mellan olika åldrar samt beroende på vilken/vilka pensionsförmåner man uppbär. År 1982 hade t.ex. män i åldern 66—69 år i genomsnitt 75 000 kronor i sammanräknad inkomst, jäm- fört med 34 000 kronor för kvinnor i åldern 80 år och äldre. De lägsta sammanräknade inkomsterna hade äldre ut- ländska medborgare med en medelinkomst på 28 100 kro-

nor. Genomsnittinkomsten för samtliga äldre låg på 45 500 kronor.

De flesta män har tjänstepensioner, medan en stor del av kvinnorna har fortfarande enbart folkpension. År 1982 hade 39 procent av kvinnorna enbart folkpension medan andelen bland männen var 9 procent. En skillnad på om- kring 30 procentenheter återfinns mellan män och kvin- nor i alla åldersgrupper, även bland de yngre pensionärer- na. I åldersgruppen 66—69 år hade 4 procent av männen enbart folkpension mot 31 procent av kvinnorna.

Den genomsnittliga pensionsinkomsten för kvinnor med tjänstepensioner är också mycket lägre än för män. Den

SOU 1985: 31 11

sammanlagda effekten blir att 70 procent av kvinnorna mot 33 procent bland männen år 1982 hade pensionsin- komster under 30 000 kronor.

De stora skillnaderna mellan män och kvinnor i fråga om pensionsförmåner och inkomster sammanhänger med kvinnornas svagare anknytning till arbetsmarknaden. Kvinnorna har fortfarande både lägre löner och lägre sys- selsättningsgrad än männen.

Två tredjedelar av ålderspensionärerna hade år 1982 in- komst av kapital med i genomsnitt 6 700 kronor. Kapital- inkomst var något vanligare bland pensionärer än bland övriga inkomsttagare beroende på att pensionärernas för- mögenhet i större utsträckning än den yngre befolkning- ens består av bankmedel.

En fjärdedel av pensionärshushållen hade ingen förmö- genhet. De flesta pensionärshushållen hade förhållande- vis små förmögenheter. Av ensamstående pensionärer med förmögenhet hade 35 procent en nettoförmögenhet under 50 000 kronor.

Omkring 40 procent av pensionärshushållens samlade nettoförmögenhet ägdes av hushåll med inkomster över 100000 kronor. Dessa utgjorde 13 procent av samtliga pensionärshushåll.

Arbete och sysselsättning

De äldres deltagande i arbetslivet minskade fram till år 1976 då pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år. Därefter har förändringarna varit små. Männens relativa arbets- kraftstal (andelen som tillhör arbetskraften) i åldern 65— 7 4 år har varierat kring 13 procent och kvinnornas kring 4 procent.

Bara för några årtionden sedan var det vanligt att de äldre fortsatte att arbeta efter uppnådd pensionsålder. År 1960 förvärvsarbetade 20 procent av männen i åldern 7 0—74 är minst halv normal arbetstid. Tio år senare hade andelen sjunkit till 8 procent och år 1980 till 4 procent. Den minskade sysselsättningsgraden under de gångna de- cennierna hänger bl.a. samman med att pensionssystemet successivt byggts ut och kommit att omfatta alla. Dagens ålderspensionärer behöver inte förvärvsarbeta för sin försörjning, men bara för några årtionden sedan var förvärvsarbetet en nödvändighet.

12. SOU 1985: 31

De flesta lämnar arbetslivet vid fyllda 65 år. Omkring 60000 i åldern 65—74 år förvärvsarbetar, varav 37 pro- cent heltid och 27 procent lång deltid (20—34 timmar). Drygt 70 procent av de förvärvsarbetande är män. Jord- brukare, företagare och privatanställda dominerar bland de förvärvsarbetande.

Det är relativt få bland de icke förvärvsarbetande som önskar arbete. Enligt arbetskraftsundersökningar rör det sig om ca 6 000 personer. Enligt olika levnadsnivåundersökningar är den vanli- gaste anledningen till att avstå från arbete att man inte orkar arbeta. De flesta som inte anger detta skäl anser att de har det bättre utan arbete och många tycker att det är olönsamt att arbeta.

Brist på sysselsättning är ett problem som ofta förknippas med människor som har den förvärvsaktiva perioden av sitt liv bakom sig. Enligt olika undersökningar är det emellertid en liten del av äldre som upplever detta som problem. Studier av tidsanvändningen visar att de flesta äldre liksom andra människor använder stor del av sin tid på vardagliga sysslor. När det gäller fritid efter pensionsåldern kan konstateras att skillnaden gentemot yngre åldersgrupper inte är påfal- lande stor. Däremot finns en större frihet att förlägga fritiden efter eget tycke.

Vad man använder den fria tiden till beror på många omständigheter. Utöver personliga intressen är fritidsan- vändningen beroende av bl.a. ekonomi, utbildning, hälsa, arbetsförhållanden, sociala kontakter och ortsbundna vill- kor. Mycket av det som skiljer människorna åt när det gäller fritidsvanor är inte åldern utan knutet till socialgrupps- tillhörighet, utbildning, yrke och inkomster.

Till fritidsaktiviteter som nästan inte alls förändras med åldern hör t.ex. teater- och konsertbesök, besök på utställ- ningar och muséer, bok- och veckotidningsläsning, hobby- verksamhet, promenader och strövande i skog och mark. Andelen som utövar dessa aktiviteter ofta är lika stor i alla åldrar. Fritidsaktiviteter som minskar i högre åldrar är t.ex. fri- lufts- och motionsaktiviteter liksom bio- och restaurang-

besök. Många människor fortsätter att vara politiskt aktiva efter uppnådd pensionsålder, men de är i liten utsträckning representerade i olika politiska församlingar.

SOU 1985: 31 13

Det har skett en påtaglig föryngring av kommunalpoliti- kerna under 1970-talet. Yngre människor har i större utsträckning anlitats för kommunala uppdrag, vilket lett till att personer över 60 år fått lägre representation i kommunala nämnder och styrelser. Tillbakaträdandet från politiska uppdrag sker successivt efter fyllda 60 år fram till 70 års ålder. Vare sig det är ett frivilligt ställningstagande eller påbjudet av partierna är det uppenbart att de politiska förtroendeuppdragen läm- nas vid uppnådda 70 år. Vid 1979 års kommunalval hade endast 33 personer — en fjärdedels procent — av de drygt 13 000 valda passerat 70-årsgränsen. Vid riksdagsvalet år 1982 hade tre procent av de valda fyllt 65 år.

Boende och bostadsförhållanden

Enligt 1980 års folk- och bostadsräkning tillhörde 94 pro- cent i åldern 65 år och däröver bostadshushåll. Det var en lika stor andel som tio år tidigare.

Hushållen har blivit mindre. Genomsnittet år 1980 var 2,3 personer per hushåll mot 4,3 år 1920. Enpersonhushållen har ökat mest, från 20 procent år 1960 till 33 procent år 1980.

När det gäller äldrehushållen — hushåll med minst en person 65 år och äldre — har den största förändringen varit att dessa hushåll i allt större utsträckning kommit att bestå enbart av äldre människor. År 1970 bestod 65 procent av äldrehushållen enbart av personer 65 år och äldre, motsvarande andel år 1980 var 74 procent. Enper- sonhushållen ökade under denna period från 41 till 47 procent och hushåll bestående av två eller flera äldre per- soner från 24 till 27 procent.

Antalsmässigt tillhörde emellertid majoriteten av befolk- ningen 65 år och äldre hushåll med två eller fler boende. I tätorter var andelen omkring 60 procent och glesbygd 76 procent. Andelen ensamboende bland samtliga personer 65 år och äldre var i hela riket 36 procent. Andelen gifta/sammanboende minskar naturligt med sti- gande ålder och mest bland kvinnor som dels har längre medellivslängd, dels ofta är yngre än sin partner. Men detta motsvaras inte av en lika stor ökning av ensamboen- det. Med stigande ålder ökar nämligen samboendet med vuxna barn, övrig släkt m.m. successivt och mycket kraf- tigt efter fyllda 80 eller 85 år. I hela riket bodde en fjärde- del av alla i åldern 85 år och äldre tillsammans med någon

14. SOU 1985: 31

närstående, medan denna andel i åldern 75—79 år var 10 procent. Samboendet med barn, syskon eller övrig släkt är mycket vanligare bland utländska medborgare än bland övriga äldre.

Tryggheten i boendevillkoren — uttryckt genom bostadens dispositionsform — är mycket hög för de äldre liksom för befolkningen i övrigt. Praktiskt taget alla ägde eller hade förstahandskontrakt på bostaden är 1980. Småhusboende är ungefär lika vanligt bland äldre som befolkningen i övrigt.

Bostadsbeståndet har genomgått kraftiga förbättringar de senaste årtiondena. Särskilt har äldre människors bo- stadsstandard förbättrats. Andelen äldrehushåll i mo- derna bostäder har ökat från 79 procent till 89 procent mellan åren 1975 och 1980. Aven om det skett en utjämn- ning bor äldrehushållen fortfarande sämre än övriga hus- håll. Aldrehushållen utgör 28 procent av landets samtliga hushåll, medan 43 procent av samtliga icke moderna lä- genheter bebos av äldrehushåll. Enligt den nu gällande trångboddhetsnormen (norm 2), som formulerats i mitten på 1960-talet, har det skett en väsentlig förbättring av utrymmesstandarden. Enligt den- na norm betraktas ett hushåll som trångbott om det finns mer än två boende per rum, kök och vardagsrum oräk- nade. Enpersonhushållen kan aldrig vara trångbodda en- ligt denna norm. Trångboddheten har minskat från 16 procent av hushållen år 1970 till fyra procent år 1980. Av äldrehushållen är tre procent trångbodda enligt FoB 1980.

Utvecklingen-visar att det är många hushåll som haft möjlighet att skaffa sig väsentligt rymligare bostad än vad norm 2 förutsätter. År 1980 hade nämligen 80 procent av samtliga hushåll en utrymmesstandard som medgav ett eget sovrum för varje barn och ensamstående vuxen. Bland äldrehushållen är det väsentligt mindre andel som har denna standard. Omkring 30 procent av dem bodde i ett rum och kök. Låg utrymmesstandard har ofta ekonomiska orsaker. Ål- derspensionärer med låg eller ingen ATP har mycket olika och på många håll i landet praktiskt taget inga möjlighe- ter att bära kostnaden för en tillfredsställande lägenhet.

Trots att nivån på de kommunala bostadstilläggen (KBT) generellt höjts är dessa på många håll i landet mycket låga.

SOU 1985: 31 15

En jämförelse av KBT-beloppen år 1984 och den genom- snittliga hyreskostnaden i riket år 1983 för lägenheter om 2 rum och kök visar att i större delen av kommunerna hade ett oreducerat KBT inte täckt hyran. I 40 av landets kommuner hade ett oreducerat KBT inte ens täckt kostna- den för en nyproducerad eller år 1983 färdigställd lägen- het om 1 rum och kök.

Hälsoförhållanden

Den svenska befolkningens hälsa är i ett internationellt och historiskt perspektiv mycket god. Utvecklingen av medellivslängden kan tjäna som illustration. Tillsam- mans med de övriga nordiska länderna, Nederländerna och Japan har Sverige den längsta medellivslängden i världen. Under 1900-talet har den svenska kvinnan ökat sin medellivslängd med 24 år och mannen med 20 år. Mannens medellivslängd år 1983 var 73,6 år och kvinnans 79,6 år. Minskande spädbarnsdödlighet är inte hela förklaringen till att medellivslängden ökat. Också den förväntade livs- längden som återstår i vuxen ålder ökar — både för män och kvinnor. Dagens 50-åring har fler år att leva kvar än gårdagens.

En 75-årig kvinna i dag kan vänta sig att få leva två år längre än 7 5-åringen bara för några decennier sedan. Hon väntas ha drygt 10 år kvar att leva. Den 75-årige mannen förväntas leva ytterligare 8 år.

Att bli äldre är inte detsamma som att bli sjuk och vårdbe- hövande. Det stora flertalet äldre är aktiva och vitala även vid hög ålder. De senaste årens forskning bl.a. H 70-undersökningen i Göteborg, som följer tre olika årskullar 7 O-åringar födda med fem års mellanrum, visar dessutom att de äldre har blivit vitalare från generation till generation och håller sig friskare längre.

Med förbättrad sjukvård kan tvärtom tänkas att allt fler sjuka räddas till livet och att det därför skulle bli allt skröpligare äldre. Men i H 70 märks inga tecken på en allmän nedgång av hälsotillståndet mellan årskullarna. Tvärtom kan en utveckling i motsatt riktning skönjas.

Over hälften av de äldre (65—84 år) anser sig ha ett gott hälsotillstånd. Endast 14 procent upplever sitt hälsotill- stånd som dåligt. Aven i de högre åldrarna, 80—84 år, bedömer 40 procent sitt allmänna hälsotillstånd som gott.

16. SOU 1985: 31

Det biologiska åldrandet får naturligtvis konsekvenser för funktionsförmågan. Äldersförändringar som sådana i kombination _med tillstötande sjukdomar ökar med sti- gande ålder. Aldre människor är dock i grunden lika olika som medelålders och yngre människor. De biologiska för- ändringarna sker nämligen olika snabbt hos olika indivi- der. Problem med hälsan och funktionsförmågan drabbar de äldre mycket olika beroende på villkoren tidigare i livet.

Hälsoproblem är vanligare bland före detta arbetare än bland tjänstemän. Bland hälsobrister av allvarligare na- tur — sådana som i hög grad utgör hinder för dagliga aktiviteter — är rörelseorganens sjukdomar vanligast, därnäst hjärt- och kärlsjukdomar.

Rörelsehinder är också den vanligaste funktionsnedsätt- ningen bland äldre och de är starkt relaterade till social bakgrund.

Service, omvårdnad och vård

De allra flesta, drygt 90 procent, av ålderspensionärerna bor som andra i en vanlig bostad och klarar sig utan mer omfattande hjälpinsatser.

I åldern 65—79 år är det en mycket liten andel som bor i särskilda bostäder eller vårdas i institutioner, knappt 5 procent. I åldern 80—89 år bor fortfarande nästan 75 pro- cent i vanligt boende. Omkring 10 procent vårdas inom sjukvårdens institutioner, 12 procent bor i servicehus med helinackordering (f.d. ålderdomshem) och 4 procent i ser- vicelägenheter. Först bland de allra äldsta, 90 år och där- över, är det något mer än hälften som vårdas i institution eller bor i särskilda bostäder för äldre. Aven i denna ål- dersgrupp befinner sig största delen på ålderdomshem därnäst kommer långtidssjukvård, servicelägenheter och sist psykiatrisk vård.

Allmänt förbättrade levnadsförhållanden — hälsa, boende, ekonomi etc. — och ökade möjligheter till öppen vård och omsorg har gjort det möjligt för allt fler äldre att klara sig i eget boende. Sedan år 1975 har andelen äldre i institutio- ner (f.d. ålderdomshem, sjukhem, långvårdskliniker etc.) minskat. Detta gäller även i de högre åldrarna 80—89 år resp. 90 år och äldre. Den ökade satsningen på öppen hälso- och sjukvård har medfört att allt fler kan vårdas i sina hem och har tillgång till dagvård. Det har också blivit allt vanligare att hjälp ges på kvällar, nätter och helger.

SOU 1985: 31 17

Omkring 290 000 äldre får social hemhjälp. Närmare hälf- ten av dem är över 80 år. De flesta behöver och får hjälp med hushållssysslor såsom inköp, matlagning och städ- ning. Det är en relativ liten del som är beroende av regel- bunden eller mer omfattande hjälp. I åldern 80—84 år är det omkring 12 procent som får hjälp minst varannan dag.

Omkring 320000 personer har färdtjänst. Drygt 80 pro- cent av dem är 65 år och äldre.

Minskat samboende generationsvis, ökat antal ensam- boende äldre, ökade geografiska avstånd mellan äldre och deras barn är några faktorer som tillsammans med försva- gade familjeband och försvagad släktgemenskap i dagens samhälle antagits leda till kraftigt minskade möjligheter för de äldre att få hjälp och stöd av sina anhöriga. Senare års forskning har dock inte gett belägg för en sådan utveckling hitintills. Tvärtom har den dokumente- rat ett stort umgänge och geografisk närhet mellan de äldre och deras barn samt att stor del av äldres hjälpbehov tillgodoses av anhöriga och andra närstående.

Det mesta av de informella hjälpen till de äldre ges av hushållsmedlemmar och egna barn utanför hushållet men även av andra släktingar och nära vänner.

Tre fjärdedelar av dagens äldre har barn. Over hälften har sitt närmaste barn inom 15 kilometers avstånd och 20 procent till och med inom grannskapet. Omkring 65 pro- cent av de äldre som har barn utanför hushållet brukar träffa sina barn minst en gång i veckan. Över 80 procent av äldre, även i de högre åldrarna, har någon som de vid behov kan vända sig till för att få hjälp. Många äldre i behov av regelbunden hjälp får hjälpen enbart av anhöriga eller annan närstående. Detta har bl.a. visats genom statistiska centralbyråns (SCB) rikstäckan- de undersökningar av levnadsförhållanden.

Av omkring 220 000 äldre som hade hjälp minst en gång i veckan fick 41 procent hjälpen enbart från anhöriga eller andra närstående, 23 procent från både anhöriga och sam- hället och 36 procent enbart från samhället. Aldre med mer omfattande hjälpbehov, de som inte klarar av av/på- klädning eller personlig hygien fick i ännu större ut- sträckning sina hjälpbehov tillgodosedda via den informel- la omsorgen.

18. SOU 1985: 31

Den äldre befolkningen

Under hela 1900-talet har folkmängden ökat varje år. Så sent som under 1960- och 1970-talen var folkökningen fortfarande kraftig men den har nu i det närmaste avstan- nat. De senaste två åren har således folkmängden ökat med bara knappt 5 000 personer årligen. Aven för de kom- mande åren beräknas ökningen bli mycket liten, vilket hänger samman med det låga födelsetalet. Den ökning som ändock prognostiseras beror på antagandet om ett fortsatt invandringsöverskott. (Diagram 1.1 och tabell 1.1.)

Diagram 1.1 Folkmängden åren 1950—2025

Antal (milj)

1950 2000 2050 År

SOU 1985: 31 19

Tabell 1.1 Folkmängden åren 1960—2025 (tusental)

År Män Kvinnor Totalt 1960 3 740 3 758 7 498 1970 4036 4045 8081 1980 4120 4198 8318 1990 4109 4235 8344 2000 4098 4231 8329 2010 4039 4169 8208 2020 3 947 4 095 8 043 Andelen äldre har ökat

De senaste decenniernas befolkningsutveckling känne- tecknas av en växande andel äldre och en minskande an- del barn.

År 1960 var nära 24 procent av befolkningen 15 år eller yngre mot omkring 20 procent i dag. För år 2000 beräknas andelen personer i åldern 0—15 år vara nere i 19 procent. Under 1960- och 1970-talen minskade andelen personer i åldern 16—64 år, de yrkesaktiva åldrarna. Enligt progno- sen kommer emellertid utvecklingen att vända. Vid se- kelskiftet beräknas de yrkesaktivas andel i befolkningen vara större än i dag. Därefter minskar den något mot är 2010 och beräknas år 2020 ligga på samma nivå som år 1980 (diagram 1.2).

Diagram 1.2 Olika åldersgruppers andel i befolkningen åren 1960, 1970, 1980 och prognos för åren 1990, 2000, 2010, 2020.

% Alders-

ru 100 9 pp

40 30 20

10

1960 1970 1980 1990 2000 201 0 2020 År

20. SOU 1985: 31

Andelen äldre har ökat kraftigt de senaste decennierna. År 1950 var 10 procent och tio år senare 12 procent av befolkningen 65 år och äldre. I dag är denna andel om- kring 17 procent. År 1990 beräknas andelen äldre vara ca 18 procent. Däref- ter sker en minskning. Vid sekelskiftet beräknas lika stor andel av befolkningen som i dag — 17 procent — vara 65 år eller äldre. För år 2020 pekar beräkningen på att var femte person, dvs. 20 procent, tillhör denna grupp (tabell 1.2).

Tabell 1.2 Andel personer i åldern 0—15, 16—24, 25—64 och 65—w åren 1960—2020 (procent)

År 0—15 16—24 25—64 65—w Totalt 1960 23,9 12,4 51,8 11,9 100 1970 22,2 13,6 50,4 13,7 100 1980 20,9 12,1 50,6 16,4 100 1983/84 19,8 12,5 50,8 16,9 100 1990 18,4 12,5 51,3 17,9 100 2000 18,6 10,5 54,2 16,8 100 2010 17,8 10,9 53,5 17,9 100 2020 16,9 10,7 52,1 20,3 100

Oförändrad försörjningsbörda

Förändringar i befolkningsstrukturen har inneburit att antalet personer i de yrkesaktiva åldrarna på varje pensio- när minskat kraftigt sedan år 1960 till idag. Då fanns det 5,4 yrkesverksamma personer på varje ålderspensionär mot 3,7 vid årsskiftet 1983/84.

Den framtida befolkningsutvecklingen kommer att inne- bära att denna kvot kommer att öka något en bit in på 2000-talet. År 2005 kommer det att finnas 3,9 personer i yrkesverksam ålder på varje person som är 65 år och äldre. Därefter kommer antalet att minska till tre år 2020.

Antalet personer i yrkesverksam ålder räknat per barn (0—15 år) och ålderspensionärer (65—w år) har varit täm- ligen stabilt sedan 1960-talet och kommer att vara det även fram till år 2020. Aven här kan emellertid noteras en svag uppgång fram till år 2005 och därefter ett minskande antal (tabell 1.3).

SOU 1985: 31 21

Tabell 1.3 Antal personer i yrkesverksam ålder per barn och

pensionär År

1960 1970 1980 1983 1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020 2025

Antal personer 1 6 — 64 är per person 0 — 15 och 65 —w år

1.80 1.81 1.68 1.72 1.76 1.79 1.83 1.86 1.80 1.72 1.69 1.66

Antal personer 1 6 — 64 är per perSon

65 — w är

5.42 4.65 3.83 3.74 3.57 3.66 3.86 3.93 3.59 3.23 3.10 3.02

Även om förändringar i befolkningsstrukturen sedan år 197 0 inneburit att antalet personer i de yrkesaktiva åld- rarna per barn och pensionär minskat något till i dag har den s.k. försörjningsbördan (förhållandet mellan antalet personer i befolkningen och antalet sysselsatta; alltså hur många personer, sig själv medräknad, varje sysselsatt be- höver försörja) inte ökat. Antalet förvärvsarbetande har nämligen ökat kraftigt genom att allt fler kvinnor börjat förvärvsarbeta under perioden. Detta gör att försörjnings- bördan sjunkit från 2.09 personer år 1970 till 1.97 perso- ner år 1983 (tabell 1.4).

22

SOU 1985: 31

Tabell 1.4 Försörjningsbördan 1970 och 1983

Antal sysselsatta (1000-tal)

Män Kvinnor Totalt

Antal ej sysselsatta (1000-tal)

0— 15 år 65 år och äldre, ej i arbete 16—64 år, därav arbetslösa studerande arbetande i eget hushåll oförmögna till arbete (p.g.a. långvarig sjuk- dom, värnpliktstjänstgö- ring, anstaltsvård m.m.) övriga som ej tillhör arbets- kraften

Summa

Försörjningsbördan (befolknin en) (sysselsatta)

1970

2335 1 519 3854

1 790 1 007

56 296 782

138

158 4 227 2,09

Källa: Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1984

1983 Diff 2258 — 77 1 966 +447 4 224 +370 1 648 —142 1 350 +343 151 + 95 327 + 31 310 —472 146 + 8 174 + 16 4 106 —121 1,97

Med den prognostiserade befolkningsutvecklingen och prognosen över antalet sysselsatta kommer försörjnings- bördan inte att öka fram till år 2000. Antalet som varje sysselsatt, inklusive sig själv, skulle behöva försörja år 1990 blir 1.84 och år 2000 ännu lägre, 1.78 (tabell 1.5).

Tabell 1.5 F örsörjningsbördan 1990 och 2000

Sysselsatta totalt Därav

Män Kvinnor Befolkningen totalt Försörjningsbördan

SOU 1985: 31

1990 4 524 2 360 2 164 8345

1. 84

2000

4 685

2 403 2 282 8 329 1.78

23

Lika många äldre år 2000 som nu

Huvuddelen av den s.k. åldringsexplosionen ligger bakom oss i dag. Den framtida utvecklingen både när det gäller de äldres andel i befolkningen och antalet äldre kommer att vara mindre dramatisk än under föregående decennier. Från år 1950 har t.ex. antalet personer över 65 år fördubb- lats. Okningen kommer att fortsätta under 1980-talet men inte lika kraftigt som tidigare. Under 1960-och 1970-talen var ökningen drygt 20 000 per år. Under 1980-talet kom- mer den årliga ökningen att inskränka sig till runt 10 000 per år. Vid början av 1990-talet kommer utvecklingen att vända. Antalet personer i åldern 65 år och äldre börjar då att minska och vid sekelskiftet vara nere på 1983 års nivå, ca 1,4 miljoner. Antalet äldre kommer att ligga på denna nivå en bit in på 2000-talet och återigen öka kraftigt omkring 2010, när 1940-talets stora födelseårgångar kom- mer upp i pensionsåldern (tabell 1.6).

Tabell 1.6 Antal personer i åldern 65 år och äldre år 1980, årsskiftet 1983/84 med prognos fram till år 2025 (tusental)

Ålder 1980 1983 1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020 2025

65—69 4428 430.1 4378 3877 361.9 3947 5082 5326 4665 4524 70—74 3825 3925 3878 3833 3402 3175 3464 4464 4668 4091 75—79 2735 294.4 3119 3129 3090 2742 2559 2793 3604 3756 80—84 1630 1803 2129 215.8 217.4 213.6 190.0 1772 1938 2507 85—89 73.9 82.2 1012 1142 115.4 117.0 114.1 101.8 94.9 1040 90—94 22.1 25.5 33.0 38.4 43.3 43.6 44.6 43.0 38.5 35.9 95— 4.2 5.0 6.6 8.0 9.3 10.5 10.7 11.1 10.6 9.6 65— 1 3620 1 4100 1 491.1 1 4609 1 3965 1 3712 1 4699 1 5914 1 6315 1 6374 80— 2632 2930 3537 3764 3854 3847 3594 3331 3378 4002 90— 26.3 30.5 39.6 46.4 52.2 54.1 55.3 54.1 49.1 45.5

Källa: Information i prognosfrågor 1983: 2 Folkmängd 31 dec 1980 del 3 Folkmängd 31 dec 1983

Både antalet personer 65 år och äldre och deras andel av befolkningen förblir således i stort sett konstanta fram till sekelskiftet. Däremot kommer det att ske stora föränd- ringar i gruppens sammansättning. Under tiden fram till år 2000 kommer antalet personer över 80 år att öka kraf- tigt samtidigt som antalet personer i de yngre åldersgrup- perna (65—7 9 år) kommer att minska.

Vid sekelskiftet kommer det att finnas 385000 personer som är 80 år och äldre mot dagens ca 293000. Fram till sekelskiftet beräknas antalet personer 90 år och äldre öka till 53 000 mot dagens ca 30 000.

24. SOU 1985: 31

Efter sekelskiftet, mot är 2010 när det totala antalet äldre återigen börjat öka, kommer emellertid antalet personer över 80 år att minska för att år 2020 vara ungefär lika stort som vid slutet av 1980-talet.

De relativa förändringarna av antalet personer i de olika åldersgrupperna fram till år 2025 jämfört med årsskiftet 1983/84 framgår av tabell 1.7.

Tabell 1.7 Relativ förändring av antalet personer i åldrarna 65—w år. Basår 1983=100

Ålder 1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020 2025

65—69 102 113 84 92 118 124 108 105 70—74 99 98 87 81 88 114 119 104 75—79 106 106 105 93 87 95 122 128 80—84 118 120 121 118 105 98 107 139 85—89 123 139 140 142 139 124 115 127 90—94 129 151 170 171 175 169 151 141 95— 132 160 186 210 214 222 212 192 65- 106 104 99 97 104 113 116 116 80— 121 128 131 131 123 114 115 137 90— 130 152 177 177 181 177 161 149

Genom denna förskjutning mot de äldsta åldrarna kom- mer gruppen äldre (65—w år) mot sekelskiftet att bestå av allt fler i de högre åldrarna. År 1960 var två tredjedelar av äldrebefolkningen under 75 år och 16 procent 80 år och äldre. Vid årsskiftet 1983/84 var 58 procent under 75 år och 21 procent över 80 år.

Vid sekelskiftet beräknas hälften vara under 75 år och 28 procent 80 år och äldre.

Efter sekelskiftet kommer äldregruppen successivt att ”föryngras”. År 2020 beräknas lika stor andel av äldrebe- folkningen vara 80 år som vid årsskiftet 1983/84. Detta framgår av diagram 1.3.

SOU 1985: 31 25

Diagram 1.3 Befolkningen 65 —w år. Åldersstruktur årsskiftet 1983/84 och enligt prognosen fram till år 2020. Ålders- % grupp

90— 85—89

1983/84 1990 2000 2010 2020

Många kvinnor och ensamstående bland de äldre

Medellivslängden för kvinnor är högre än för män; 79,6 resp. 73,6 år. Den beräknas öka något. Detta innebär att kvinnodominansen bland de äldre kommer att förstärkas. Vid sekelskiftet beräknas det gå 70 män på 100 kvinnor i åldern över 65 år mot 84 år 1960. Utvecklingen i gruppen över 80 år domineras av en kraftig ökning av antalet kvinnor och vid sekelskiftet beräknas två av tre personer i denna grupp att vara kvinnor. I gruppen 90 år och äldre kommer då tre av fyra att vara kvinnor (tabell 1.8).

Tabell 1.8 Antal män och kvinnor i åldern 65 —79 och 80—w åren 1960—2025 (tusental)

År 65— 79 80—w Män Kvinnor Män Kvinnor

1960 344 403 62 79 197 0 419 504 77 1 13 1980 496 603 95 169 1990 509 628 122 232 2000 447 564 130 255 2010 505 605 118 241 2025 552 684 139 261

Eftersom de äldsta åldersgrupperna med stor kvinnodo- minans ökar mest, både i absoluta tal och relativt, blir det

26. SOU 1985: 31

fler ensamstående i framtiden. Prognoser visar också en kraftig ökning av antalet ensamstående, som är helt kon- centrerad till åldrarna 80 år och äldre (tabell 1.9).

Tabell 1.9 Fördelning av åldersgruppen över 65 år på civilstånd åren 1960—2000 (tusental)

År ' 65 — 79 80 —w Gifta Ensam- Gifta Ensam- stående stående 1960 390 357 33 108 1970 505 418 47 143 1980 624 475 67 197 1990 646 491 96 256 2000 549 461 101 286

I åldersgruppen 80 år och däröver beräknas antalet en- samstående öka med 44 procent fram till sekelskiftet. År 2000 skulle det därmed finnas 286 000 ensamstående över 80 år mot dagens 197000. Av denna ökning på 89000 svarar kvinnorna för 72 000 och männen för 17 000. Detta innebär att det vid sekelskiftet finns omkring 220 000 ensamstående kvinnor och omkring 70 000 ensamstående män som är 80 år och äldre (tabell 1.10).

Tabell 1.10 Fördelning av antalet ensamstående över 65 år efter kön åren 1960—2000 (tusental)

År 65—79 80—w

Män Kvinnor Män Kvinnor 1960 115 242 39 69 1970 127 291 45 98 1980 145 330 50 147 1990 155 336 59 197 2000 150 311 67 219

Att vara ensamstående är dock inte alltid detsamma som att vara ensamboende. Bland de äldre ensamstående är det fortfarande relativt många som bor tillsammans med sina barn eller andra närstående. Vid folkräkningstillfäl- let år 1980 var det en femtedel av alla ensamstående som bodde tillsammans med barn, syskon, annan släkt eller någon annan person.

SOU 1985: 31 27

Äldre invandrare

Det förekommer olika definitioner av begreppet invandra- re och varierande uppgifter om antalet invandrare i lan- det. I detta sammanhang avses med invandrare personer som är födda utomlands, oavsett om de är utländska med- borgare eller erhållit svenskt medborgarskap. Redovis- ningen bygger på uppgifter i befolkningsstatistiken där dessa invandrare av första generationen kallas för ”utrikes födda”.

Av samtliga äldre i landet vid årsskiftet 1982/83 var fyra procent födda utomlands.

Antalet äldre bland dem som invandrar är litet. Av dem som invandrat de senaste åren är två-tre procent 65 år och äldre. År 1983 invandrade 820 och utvandrade 665 äldre människor.

Åldersstrukturen på dem som redan bor i landet förändras kontinuerligt och det blir allt fler i de tidiga invandrar- grupperna som uppnår pensionsåldern. Från årsskiftet 1979/80 till 1982/83 ökade antalet utrikes födda 65 år och äldre med 6 200 personer, från 49 7 00 till 55 900. För mer- parten (2 480) av denna ökning svarade personer födda i Finland. Antalet äldre från Polen ökade med 540, från Jugoslavien med 490 och från Turkiet med 320 personer. Vid årsskiftet 1982/83 var antalet personer i åldersgrup- pen 50—64 är omkring 125 000.

Invandrarna kommer från ett stort antal länder och totalt finns i Sverige medborgare från över 150 länder. I flertalet fall är det dock frågan om ett litet antal individer. Drygt hälften av samtliga utrikes födda kommer från övriga nordiska länder och av dem omkring tre fjärdedelar från Finland.

Drygt 30 procent kommer från övriga Europa, varav mer- parten från Västtyskland, Jugoslavien, Polen, Estland och Grekland.

28 SOU 1985: 31

Tabell 1.11 Utrikes födda efter födelseland vid årsskiftet 1982/83 Antal Därav 65 —w är totalt antal Andel %

Norden 326 827 27 044 8,3 Danmark 42 208 4 629 1 1,0 Finland 239 849 14 812 6,2 Norge 41 718 7565 18,1 Övriga Europa 195 345 21 094 10,8 Estland 14 610 5 463 37,4 Grekland 14 540 297 2,0 Italien 5 919 384 6,5 Jugoslavien 37 789 876 2,3 Polen 24 791 2373 9,6 Tjeckoslovakien 7 640 888 1 1 ,6 Ungern 13 387 1 117 8,3 Västtyskland 38 063 5 967 15,7 Ovriga länder 38 606 3 729 9,7 Afrika 11618 141 1,2 Nordamerika 14 634 3 367 23,0 USA 11 798 3 225 27,3 Ovriga länder 2 836 142 5,0 Sydamerika 22 244 363 1 ,6 Ohile 10534 175 1,7 Ovriga länder 11 710 188 1,6 Asien 56 608 1 445 2,6 Turkiet 16 816 809 4,8 Ovriga länder 39 792 636 1,6 Oceanien 966 24 2,5 Sovjetunionen 6 774 2 433 35,9 Okänt 156 35 22,4 Samtliga 636 129 55 890 8,8

Av samtliga utrikes födda hade vid årsskiftet 1982/83 nio procent uppnått pensionsåldern (tabell 1.11). Andelen äldre i den utrikes födda befolkningen varierar kraftigt efter födelseland. Den är högst bland invandrare från Est- land, 37 procent, och lägst bland dem som kommer från afrikanska länder, drygt en procent. En hög andel äldre finns också bland invandrarna från Sovjet, som i övrigt svarar för en liten del av invandrarna i landet. Närmare 40 procent äldre invandrare kommer från övriga europeis- ka länder, de flesta från Estland, Polen, Västtyskland och Ungern, och en dryg tiondel från länder utanför Europa.

SOU 1985: 31 29

Tabell 1.12 Utrikes födda 65 år och äldre efter ålder och födelseland årsskiftet 1982/83.

Alla 65—69 70—74 75—79 80—

Födelseland antal andel antal andel antal andel antal andel antal andel

(%) (%) (%) (%) (%) Samtliga 55 890 100 20 942 100 15 482 100 10 115 100 9 351 100 Finland 14812 26,5 6712 32,0 4369 28,2 2 179 21,5 1552 16,6 Norge 7565 13,5 2937 14,0 1649 10,7 1 330 13,1 1648 17,6 Västtyskland 5 967 10,7 1 679 8,0 1 646 10,6 1 200 11,9 1 442 15,4 Estland 5 463 9,8 1 570 7,5 1 505 9,7 1 237 12,2 1 151 12,3 Danmark 4 629 8,3 1 976 9,4 1 166 7,5 758 7,5 729 7,8 USA 3 225 5,8 892 4,3 817 5,3 822 8,1 694 7,4 Sovjetunionen 2433 4,4 798 3,8 639 4,1 478 4,7 518 5,5 Polen 2 373 4,2 1 019 4,7 759 4,9 334 3,3 261 2,8 Ungern 1 117 2,0 429 2,0 371 2,4 165 1,6 152 1,6 Tjeckoslovakien 888 1,6 288 1,4 250 1,6 201 2,0 130 1,4 Jugoslavien 876 1,6 333 1,6 299 1,9 155 1,5 89 1,0 Turkiet 809 1,4 243 1,2 257 1,7 182 1,8 127 1,4 Italien 384 0,7 116 0,6 107 0,7 62 0,6 49 0,5 Sydamerika 363 0,6 175 0,8 98 0,6 47 0,5 43 0,5 Grekland 297 0,5 118 0,6 95 0,6 36 0,4 48 0,5 Övriga länder 4 689 8,4 1 657 8,0 1 455 9,5 929 9,2 718 7,7

I tabell 1.12 visas utrikes födda i åldern 65 år och äldre efter födelseland för alla de 15 största grupperna inkl. Grekland och alla födda i Sydamerika. De två sistnämnda står för stora invandrargrupper i landet, men eftersom invandringen därifrån kommit sent är antalet äldre rela- tivt litet. Den största gruppen är i Finland födda äldre, omkring 15 000.

Andra större grupper är äldre invandrare från Norge, Västtysk land, Estland, Danmark, Sovjetunionen, Polen och Ungern. Antalet födda i de övriga länderna som redo- visas i tabellen är lägre än 1 000.

Det är naturligtvis inte enbart egenskapen att vara född i ett annat land som gör att den äldre människan har sär- skilda behov som samhället bör söka tillgodose. Det ut- slagsgivande är i stället om den äldre har ett annat språk och annorlunda kulturella sedvänjor samt vilka resurser han eller hon själv har. Omkring 40 procent av de äldre invandrarna är födda i Danmark, Norge, Västtyskland och USA. Dessa grupper har i kulturellt och språkligt avseen- de stora likheter med svenskarna. Exempelvis har de i USA födda äldre till allra största delen viss bakgrund i Sverige och har också bott här stora delar av sitt liv.

30 SOU 1985: 31

Tabell 1.13 Utrikes födda länsvis vid årsskiftet 1982/83

Län Utrikes födda Därav 65—w år Antal Andel av Antal Andel av befolk- befolk- ningen ningen (%) 65 —w (%) Stockholms 211 341 13,7 18 285 8,1 Uppsala 19 152 7,7 1 205 3,3 Södermanlands 23 023 9,1 1 966 4,7 Östergötlands 21 026 7,2 1 661 2,5 Jönköpings 16564 5,5 1 213 2,3 Kronobergs 9 344 5,3 665 2,2 Kalmar 8 116 3,4 815 1,8 Gotlands 1 417 2,5 280 2,9 Blekinge 6 780 4,5 596 2,2 Kristianstads 12 385 4,4 1 212 2,4 Malmöhus 64 872 8,7 5 990 4,7 Hallands 12396 5,3 1017 2,6 Göteborgs och Bohus 68 434 9,6 5 626 4,7 Älvsborgs 30 607 7,2 2 788 3,9 Skaraborgs 1 1 475 4,2 888 1,9 Värmlands 13 01 1 4,6 1 966 3,7 örebro 16 944 6,2 1 446 2,9 Västmanlands 28 703 1 1,1 2 292 5,8 Kopparbergs 13 579 4,7 1 383 2,6 Gävleborgs 10 785 3,7 902 1,7 Västernorrlands 8 533 3,2 789 1,6 Jämtlands 3 555 2,6 500 1,9 Västerbottens 7 291 3,0 593 1,6 Norrbottens 15 895 6,0 1 817 4,8 Hela riket 635 128 7,6 55 890 4,0

Källa: SCB. Folkmängd den 31 december 1982. Del 3.

Invandrarna fördelar sig ganska ojämnt över landet (ta- bell 1.13). Over hälften av alla utrikes födda bor i de tre storstadslänen. Samma andel gäller också utrikes födda som är 65 ar och äldre. Övriga län med stort antal utrikes födda är Älvborgs, Västmanlands och Södermanlands län. Många invandrare söker sig till platser där landsmän finns. Italienare och speciellt greker är koncentrerade till Storstockholm. Kommuner med stort inslag av finska in- vandrare är flera av Stockholms och Göteborgs kranskom- muner, Eskilstuna, Borås, Västerås, Luleå och Haparan- da. Invandrare födda i Turkiet är starkt koncentrerade till Stockholms län (nästan 60 %) liksom nya invandrargrup- per från Sydamerika och Afrika. Invandrare från J ugosla-

SOU 1985: 31

31

Vien är mera geografiskt spridda med en viss koncentra- tion till Malmöhus län (26 %).

Många invandrare av första generationen har varit i Sve- rige länge och hunnit vänja sig vid det nya i landet och betraktar sig kanske inte längre som invandrare. Hälften av alla utrikes födda har varit i Sverige minst 15 år och två tredjedelar minst 10 år. Knappt en femtedel har varit här mindre än fem år och endast sex procent mindre än två år (diagram 1.4).

Diagram 1.4 Utrikes födda efter vistelsetid i Sverige årsskiftet 1982/83

Antal personer Vistelsetid & Sverige merän

635000

600000

500000

400000

300000

200000

100000

Vistelsetidens längd varierar för olika invandrargrupper. Detta framgår av tabell 1.14. Bland dem med lång vistel- setid finns invandrare från de nordiska länderna, utom Island (till stor del studerande), från Estland, Sovjetunio- nen, Italien, Västtyskland, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Ungern. Korta vistelsetider har invandrare födda i Sydamerika, Asien och Afrika, dvs. länder varifrån en mera omfattande invandring börjat först under senare år.

32. SOU 1985: 31

Tabell 1.14 Utrikes födda efter födelseland och vistelsetid i Sve- rige vid årsskiftet 1982/83

Födelseland Antal Andel (%) (avrun- som varit i Sverige minst dade tal)

15 år 10 år 8 år 5 år 2 år Norden 326 800 56 74 79 88 97 Danmark 42 200 64 72 79 91 96 Finland 239 800 52 74 78 88 97 Island 3 000 14 27 29 50 83 Norge 41 700 73 81 84 90 96 Övriga Europa 195 300 55 74 78 86 94 Estland 14 600 98 99 99 99 100 Grekland 14 500 30 61 71 83 95 Italien 5 900 69 79 83 90 97 Jugoslavien 37 800 43 78 83 91 97 Polen 24 800 28 48 54 67 83 Tjeckoslovakien 7 600 42 82 85 90 96 Västtyskland 38 100 81 88 90 94 98 Ungern 13 400 61 76 80 87 96 Afrika 11 600 19 31 42 61 85 Nordamerika 14 600 58 68 73 81 91 Sydamerika 22 200 10 13 19 44 80 Chile 10 500 6 7 12 42 82 Asien 56 600 15 25 33 58 85 Turkiet 16 800 17 27 34 67 88 Oceanien 1 000 24 40 48 64 84 Sovjetunionen 6 800 72 81 84 87 95 Samtliga 635 100 50 67 72 83 94

Hälften av alla utrikes födda är numera svenska medbor- gare. Andelen svenska medborgare ökar med stigande ål- der. Av samtliga som är 65 år och äldre är 82% svenska medborgare. Den formella indelningen av invandrare i utländska och svenska medborgare motsvaras dock inte alltid av en faktisk skillnad vad gäller deras anknytning till Sverige. Bland utländska medborgare finns stora grup- per som har varit i Sverige en mycket lång tid, och en stor majoritet av de vuxna utländska medborgarna uppfyller kvalifikationstiden för svenskt medborgarskap. Det finns många utlänningar i Sverige som dessutom också är gifta med svenska medborgare och som förmodligen är väl för- ankrade i sin sociala omgivning utan att för den skull ansöka om svenskt medborgarskap. En låg andel (25 pro- cent) svenska medborgare finns t.ex. bland invandrare från Jugoslavien, trots att närmare 80 procent av dem

SOU 1985: 31 33

34

Tabell 1.15 Utrikes födda 50 år och äldre efter födelseland samt andel svenska medborgare i respektive grupp. Årsskiftet 1982/83.

Födelseland Totalt därav 65—w år därav 60—64 år därav 55—59 år därav 50—54 år därav antal svenska Antal svenska Antal svenska Antal svenska Antal svenska medb. medb. medb. medb. medb.

SOU 1985 31

Samtliga Finland Västtyskland Estland

USA Sovjetunionen Polen

IJngern Tjeckoslovakien Jugoslavien Turkiet Italien Sydamerika Grekland

635129 239849 38063 14610 11798 6774 24791 13387 7640 37789 16817 5919 22224 14540

%

50 49 74 98 65 80 47 80 82 25 10 48 30 33

55890 14812 5967 5463 3225 2433 2373 1117 888 876 809 384 363 297

%

82 77 88 99 96 92 85 94 91 34 15 67 32 34

32 209 9 704 2 486 1 896

744 771 1 660 828 543 750 314 385 270 185

%

77 74 90 98 92 93 86 95 95 40 36 62 28 44

43241 13675 3803 2303 1052 803 1823 1238 824 1394 435 629 360 495

%

74 70 87 96 90 93 82 95 92 39 34 61 24 46

49619 18546 5449 1449 1188 577 1262 1356 727 2586 742 616 519 1090

%

67 66 86 97 87 87 66 93 90 32 12 58 26 44

varit i Sverige mer än 10 år och över 90 procent över fem år (tabell 1.15). Många invandrare sammanbor med svenskar och är där- med väl integrerade både språkligt och kulturellt i det svenska samhället. Enligt 1980 års folk- och bostadsräk- ning (FoB 80) är omkring hälften samboende/gifta av utrikes födda som är 65 år och äldre. Av dem sambor 47 procent av kvinnorna och 40 procent av männen med en person som är född i Sverige. Samma andelar gäller för samtliga samboende utrikes födda i landet.

Mönstret varierar emellertid för personer från olika länder. En hög grad gifta/samboende inom den egna grup- pen finns i alla åldrar bland personer födda i Turkiet, Jugoslavien och Grekland. Detta framgår av tabell 1.16. I många andra grupper kan konstateras att de äldre är gifta med landsmän, medan de yngre i större utsträckning är

Tabell 1.16 Utrikes födda samboende personer enligt FoB -1980 efter kön och part- nerns födelseland

Födelseland Män Kvinnor

% samboende med kvinna Antal % samboende med man Antal född i född i

Samma Sverige Övr. Samma Sverige Övr.

land länder land länder

Samtlländer 50,2 40,8 9,0 168 264 45,2 46,7 8,1 186857 Därav

Danmark 31,7 59,0 9,3 14 295 35,6 58,2 6,2 12 703 Finland 71,6 26,5 1,9 60 358 51,8 42,7 5,5 83 399 Norge 20,0 71,9 8,1 10474 12,8 80,5 6,7 16358 Estland 40,3 44,4 15,4 5 382 48,6 46,0 5,4 4 426 Frankrike 3,9 80,2 15,8 967 5,2 77,9 17,0 737 Grekland 66,8 26,0 7,1 4 766 90,0 5,7 4,3 3 539 Italien 22,2 64,3 13,5 2 781 53,5 35,2 11,3 1 153 Jugoslavien 75,2 18,8 6,0 12326 84,9 10,1 4,9 10916 Nederländerna 15,3 68,1 16,6 1 209 22,5 64,4 13,1 823 Polen 56,8 29,3 13,9 4 381 31,8 53,5 14,7 7 834 Spanien 19,7 67,3 13,0 1 590 35,3 52,1 12,6 890 Tjeckoslovakien 43,7 33,7 22,6 2 465 46,7 36,4 16,9 2 304 Västtyskland Ungern 49,2 35,9 14,9 4 784 65,3 25,8 8,9 3 604 Osterrike 14,8 53,6 24,7 2 764 21,8 64,6 20,6 1 873 USA 3,6 89,2 6,9 3 190 3,9 88,0 8,5 2 924 Chile 76,1 15,1 8,8 1529 81,4 11,2 7,4 1429 Turkiet 75,8 14,2 10,0 3956 92,3 2,2 5,5 3248

Källa: SOU 1984:58

SOU 1985:31 35

gifta/sammanbor med i Sverige födda personer. Detta gäl- ler bl.a. i Estland och i Italien födda invandrare.

Antalet äldre invandrare väntas öka kraftigt under de närmaste årtiondena. Statistiska centralbyråns (SCB) prognosinstitut har gjort en uppskattning av antalet utrikes födda i pensionsåldern fram till år 2025. Institutet antog en framtida nettoinvandring av 18 000 per år fram till år 1985 och därefter 12000 per år. För jämförelsens skull gjordes även en framskrivning med antagandet att ingen fortsatt nettoinvandring kommer att ske. Uppgif- terna redovisas i tabell 1.17. Den genomsnittliga nettoin- vandringen av utländska medborgare åren 1980—1983 har varit ca 5 000. Det är därför de lägre siffrorna i tabel- len som är mest intressanta.

Tabell 1.17 Utrikes födda över 65 år åren 1980—2025 enligt olika antaganden om den framtida invandringen

År Nettoinvandring på 18 000 per Ingen nettoinvand- år till år 1985 och därefter ring 12 000 per år

1980 52 000 52 000 1984 60 000 . 60 000 1990 85 000 84 000 2000 126 000 122 000 2010 165 000 156 000 2020 204 000 175 000 2025 213 000 156 000

Källa: SOU 1984:58.

Aven om ingen nettoinvandring skulle ske väntas resulta- tet ändå bli att antalet utrikes födda över 65 är mer än fördubblas till år 2000. Många av dem kommer dock att ha en lång vistelsetid bakom sig och en stor del även en stark språklig och kulturell förankring i Sverige.

36 SOU 1985: 31

Ekonomiska förhållanden

I detta kapitel belyses inledningsvis inkomstutvecklingen sedan 1960-talets slut med utgångspunkt i två undersök- ningar publicerade år 1984. Den ena är en undersökning från Institutet för social forskning (SOFI) som belyser inkomstutvecklingen mellan åren 1967 och 1980. Den om- fattar ålderspensionärer upp till 75 år. Den andra är SCB:s inkomstfördelningsundersökning som avser perio- den 1975—1982 och omfattar samtliga ålderspensionärer. Båda undersökningarna visar hur inkomsterna fördelar sig mellan och utvecklats för olika grupper i befolkningen, såsom förvärvsarbetande, icke förvärvsarbetande, ensam- stående och samboende.

Därefter redovisas mera ingående ålderspensionärernas inkomstförhållanden — inkomster av olika slag och för olika delgrupper inom pensionärskollektivet. Underlags- materialet är på uppdrag av äldreberedningen framtaget av SCB från den totalräknade inkomststatistiken. Denna bygger på deklarationsuppgifter som kompletterats med uppgifter från vissa administrativa register för bl.a. pen- sionsuppgifter.

De två huvudinkomstbegrepp som används i detta kapitel är sammanräknad inkomst och disponibel inkomst.

Sammanräknad inkomst kan betecknas som bruttoin- komst. I den ingår inkomst av tjänst inklusive pensioner, kapital, annan fastighet, tillfällig förvärvsverksamhet, jordbruksfastighet och rörelse. Avdrag har endast 'orts för utgifter för inkomsternas förvärvande.

Disponibel inkomst är summan av alla slags inkomster, m.a.o. sammanräknad inkomst plus bidrag minus direkta skatter, dvs. pengar om finns till förfogande för konsum- tion.

Detta inkomstbegrepp används på hushållsnivå i stället för individnivå. Det är på hushållsnivå som nettoeffek- terna av skatter och transfereringar kan belysas.

SOU 1985: 31 37

Inkomstutvecklingen sedan slutet

av 1960-talet

Både SCB:s och SOFI:s undersökningar vilkas resultat redovisas i detta avsnitt visar en kraftig ökning av pen- sionärskollektivets genomsnittliga inkomster under de studerade perioderna 1967 —1980 respektive 1975—1982.

Den huvudsakliga förklaringen till denna inkomstutveck- ling är att ATP och andra nya tjänstepensionssystem, som bygger på inkomstbortfallsprincipen successivt börjat få större genomslag.

De första utbetalningarna från ATP .ordes år 1963. De första åren hade några 10 OOO-tal ålderspensionärer ATP. År 1980 hade antalet stigit till ca 770000 och år 1984 till ca 910 000. I takt med att antalet ATP-pensionärer ökat, har antalet kvalifikationsår för varje pensionär ökat och den inkomstsumma som ligger till grund för pensionsbe- räkningarna ökat. Nyblivna pensionärer som tillkommit varje år har i större usträckning inte bara haft ATP utan också högre ATP än tidigare årgångar pensionärer (se diagram 2.1 och 2.2). Utöver ATP har de avtalsreglerade pensionerna bidragit till att den genomsnittliga inkoms- ten för pensionärskollektivet ökat kraftigt. Vid ATP-refor- mens införande var det framför allt anställda inom stat och kommun och vissa grupper av privattjänstemän som hade pensionsförmånerna i sina avtal.

I samband med ATP-reformens genomförande kom ITP- planen, industrins tilläggspension för tjänstemän, som se- nare utökats och numera omfattar också handelns tjänste- män. År 1973 träffades avtal om särskild tilläggspension för arbetare (STP) inom den privata sektorn. Dessa avtals- reglerade pensioner är i princip uppbyggda så att det är inkomster vid pensioneringstillfället och antalet tjänsteår som bestämmer pensionens storlek. Även de som enbart haft folkpension har med åren fått ökade inkomster genom förbättrade pensionsförmåner i form av pensionstillskott som infördes år 1969 och index- regleringen av pensionerna år 1968.

Resultaten från SOFI:s undersökning visar inkomstut- vecklingen för yngre pensionärer mellan pensionsåldern och 74 år. I denna åldersgrupp blir också effekterna av tjänstepensionssystemen tydliga. År 1967 hade en helårs- pensionär en genomsnittlig sammanräknad inkomst som var knappt hälften av vad en inkomsttagare i genomsnitt hade, en skillnad på omkring 25 000 kronor. Under perio- den fram till år 1980 var den reala ökningen större för

38. SOU 1985: 31

Diagram 2.1 Andel ålderspensionärer med ATP

%

100

60

50

40

30

Kvinnor

20

10

1964 66 68 70 72 74 76 78 80 Ar

_ Samtliga ...... Yngsta åldersgruppen (nybeviljade)

ålderspensionärer än för samtliga inkomsttagare, varmed skillnaden minskade till ca 16000 kronor. Detta framgår av tabell 2.1 där beloppen anges i 1980 års penningvärde. Den genomsnittliga pensionsinkomsten ökade från 19 000 kronor till 34000 kronor mellan åren 1967 och 1980. Un- der samma period ökade den genomsnittliga arbets- inkomsten för helårs-och heltidsarbetande från 64 400 till 76 700 kronor i 1980 års priser. År 1980 utgorde den genomsnittliga pensionsinkomsten knappt hälften av en genomsnittlig arbetsinkomst för en heltids- och helårsar- betande.

SOU 1985: 31 39

Diagram 2.2 Medelpension (ATP) för ålderspensionärerl

Utgående medelpension Basbelopp

Kvinnor

1964 66 68 70 72 74 76 78 80 År

_ Samtliga ...... Yngsta åldersgruppen (nybeviljade)

1Medelpensionen anges i basbelopp, vilket innebär att diagrammet visar utvecklingen vid fast penningvärde.

40. SOU 1985: 31

Tabell 2.1 Sammanräknad inkomst, arbetsinkomst och pen- sionsinkomst i genomsnitt i kronor. 1980 års priser.

1967 1980 Sammanräknad inkomst igenomsnitt samtliga inkomsttagare 48 300 56 400 helårspensionärer 23 100 40 100 Arbetsinkomst helårs- och heltidsarbetande 64 400 76 700 Pensionsinkomster helårspensionärer 19 000 34 000

Källa: Välfärden i förändring, Instiutet för social forskning, 1984.

När det gäller hushållsinkomsternas utveckling har den genomsnittliga disponibla inkomsten ökat realt för i stort sett alla hushållstyper. Hushållen är grupperade efter hushållsföreståndarens social- och yrkesgruppstillhörig- het. Den relativt sett största ökningen hade pensionärs- hushållen, vilket naturligtvis beror på de mycket låga beloppen i jämförelseperiodens början. Pensionärshushållen tillhörande socialgrupp III och II, (95 procent av alla) hade år 1967 den lägsta disponibla in- komsten, lägre än studerande. Den genomsnittliga dispo- nibla inkomsten var knappt hälften av vad motsvarande socialgrupper av hushåll med yrkesverksamma hade. Skillnaderna mellan pensionärshushåll och hushåll bestå- ende av yrkesverksamma minskade mellan åren 1967 och 1980, men de var fortfarande mycket stora. Pensionärer i socialgrupp 111 hade en disponibel inkomst som år 1980 var ca 20000 kronor lägre än arbetarhushållen. Social- grupp 11 bland pensionärshushållen hade en disponibel inkomst som var närmare 30 000 kronor lägre än hushåll med yrkesverksamma i samma socialgrupp (lägre tjänste- män). Detta framgår av tabell 2.2, som också visar hur konsumtionsutrymmet per konsumtionsenhet för olika hushåll utvecklats åren 1967 —1980.

Konsumtionsutrymmet är ett mått på hur mycket pengar hushållen har att röra sig med sedan kostnaderna för en Viss grundstandard frånräknats inkomsten. Från den dis- ponibla familjeinkomsten har dragits ett belopp enligt exi- stensminiminormen samt bostadskostnaden enligt en schablon. Resultaten har dividerats med antalet konsum- tionsenheter inom familjen för att få bättre jämförbarhet mellan hushåll av olika storlekar.

SOU 1985: 31 41 1 L—

Existensminimum beräknas som det genomsnittliga bas- beloppet för respektive år gånger 0.95 för ensamstående, 1.65 för gifta och med 0.4 gånger detta basbelopp tillagt för varje barn. De givna koefficienterna anger också konsum- tionsenheterna för de olika individerna.

Bostadskostnaden har satts till den minsta faktiska kost- naden (enligt SCB:s bostads- och hyresundersökning) för en bostad där alla familjemedlemmar disponerar ett eget rum, kök och vardagsrum oräknade.

Konsumtionsutrymmet för pensionärerna har stigit betyd- ligt, men det översteg år 1980 ändå inte nivån för motsva- rande socialgrupper bland de yrkesverksamma tretton år tidigare.

Tabell 2.2 Disponibel inkomst och konsumtionsutrymme per konsumtionsenhet för hushåll efter yrke. Genomsnitt i 1 OOO-tal kronor, 1980 års priser.

Disponibel Konsumtions- inkomst utrymme

1967 1980 1967 1980

Genomsnitt Studerande 26 30 5 8 Pensionärer III 23 39 — 1 9 Pensionärer II 29 47 4 13 Pensionärer I (53) 67 (18) 23 Arbetare 47 58 9 16 Lägre tjänstemän 62 76 15 22 Socialgrupp I 106 101 30 32 Alla 50 62 10 17

Källa: Välfärd i förändring, Institutet för social forskning, 1984.

SCB:s undersökning som är en specialbearbetning av in- komstfördelningsundersökningen för 1984 års långtidsut- redning visar att hushållens disponibla inkomster ökat 2 år 3 procent 1975 — 1981. Under denna period har reallönerna i stort sett stagnerat. Okningen av hushållens disponibla inkomster beror på att inkomstöverföringarna från den offentliga sektorn till hushållen ökat.

För att kunna jämföra hushåll av olika storlekar har den disponibla inkomsten även i denna undersökning beräk- nats per konsumtionsenhet (ke). Ensamstående räknas där som 1,0 ke, samboende par som 1,8 ke och varje barn som 0,6 ke (16—17-åringar), 0,45 ke (10—15-åringar) eller 0,3 ke (0—9—åringar). Under perioden 1975— 1981 var den genomsnittliga årliga reala förändringen av disponibla inkomsten per konsum-

42. SOU 1985: 31

tionsenhet för samtliga hushåll omkring en procent. Den bästa utvecklingen av köpkraften visar pensionärshushål- len med en årlig real förändring på 2,5—3,5 procent. Trots denna utveckling hade ålderspensionärerna en genom- snittligt sett låg köpkraft år 1981. Pensionärshushållen, såväl ensamboende som samboende, och hushåll med mer än tre barn hade den lägsta disponibla inkomsten per konsumtionsenhet, under 40000 kronor. Den högsta dis- ponibla inkomsten per konsumtionsenhet hade samboende utan barn i åldrarna 25—64 år med ca 55 000 kronor. Ensamboende utan barn 25—64 år och samboende med ett barn hade den näst bästa köpkraften och låg på omkring 50 000 kronor. Detta framgår av tabell 2.3 som också visar utvecklingen av köpkraften åren 1981—1982. Den dispo- nibla inkomsten per konsumtionsenhet minskade då i ge- nomsnitt 2,5 procent för samtliga hushåll. Disponibla in- komsten för ensamstående pensionärer minskade mellan åren 1981 och 1982 med 4 procent medan den för sam- boende pensionärerna fortsatte att öka något.

Tabell 2.3 Disponibel inkomst per konsumtionsenhet för olika hushållstyper 1981

Hushållstyp Antal och andel Disponibel Genomsnittlig hushåll 1981 inkomst real för- —_ per kon- ändring per år sumtions- i procent enhet 1000-tals 1975— 1981— 1000-tal Procent kronor 1981 1982 Ensamstående utan barn 2 206 50,5 42 1 —4 därav 18—24 år 538 12 33 0 —4 25—64(25—66)* 957 22 50 0,5 —4 65— (67—)* 711 16,5 39 3,5 —4 Ensamstående med barn 124 3 47 0 —4,5 Ensamstående med två barn 56 1,5 42 —1 —2,5 Ensamstående med minst tre barn 12 0,5 39 —1 —2,5 Samboende utan barn 1 079 24,5 49 0,5 —0,5 därav 18—24 år 45 1 47 —0,5 —3,5 25—64(25—66)* 692 15,5 55 1 0,5 65— (67—)* 342 8 38 2,5 1,5 Samboende med ett barn 366 8,5 50 0,5 —3,5 Samboende med två barn 378 8,5 43 0,5 —1,5 Samboende med tre barn 1 19 2,5 40 1,5 —2,5 Samboende med minst fyra barn 24 0,5 32 — 1 0 Samtliga hushåll 4 364 100 45 1 — 2,5

* Åldersintervallet inom parentes anger jämförelsegruppens avgränsning 1975. Källa: SOU 1984:5 och Levnadsförhållanden rapport 43, SCB 1985.

SOU 1985: 31 43

Ett uttryck för en förbättrad inkomstsituation för pensio- närshushållen är att andelen hushåll med svag ekonomi minskat påtagligt under perioden 1975— 1981. Till hushåll med svag ekonomi räknas hushåll med en disponibel in- komst under den inkomstnivå som bestäms av skattelag- stiftningens existensminimigränser resp. uppbär social- hjälp.

Socialhjälp var mycket ovanligt bland pensionärshushål- len såväl 1975 som 1981. Andelen pensionärshushåll un- der existensminimum har minskat från 16 till 2 procent mellan åren 1975 och 1981 (tabell 2.4). I absoluta tal fanns det år 1975 ca. 130000 ålderspensionärshushåll med en disponibel inkomst under existensminimum. Detta antal hade år 1981 minskat till ca. 20000 trots att antalet ål- derspensionärshushåll då var ca. 250000 högre än är 1975. Inkomster under existensminimum förekommer i stort sett endast bland pensionärshushåll ”utan TP”. Hus- håll med en pensionsinkomst som understiger 110 procent av summan av folkpension och pensionstillskott år 1981 klassas som hushåll utan tilläggspension (”utan TP”), och hushåll med en pensionsinkomst över denna gräns som hushåll med tilläggspension. Denna inkomstgräns har tillämpats på såväl 1975 års som 1981 års inkomster. 1975 års inkomster har därvid omräknats till 1981 års penning- värde. Andelen pensionärshushåll som har lägre pensions- inkomst än 110 procent av folkpension och pensionstill- skott har från 1975 till 1981 minskat från 68 till 43 pro- cent.

Det är faktiskt något förvånande att det finns pensionärs- hushåll som år 1981 ligger under existensminimum. Vid en ytlig betraktelse bör gällande pensions- och beskatt- ningsregler samt bostadstillägg lyfta pensionärshushål- lens inkomster över existensminimigränsen. Skäl till att disponibla inkomster under existensminimum kan upp- komma även bland dagens pensionärshushåll är t.ex. att ett oreducerat bostadstillägg inte överallt i landet täcker hela bostadskostnaden. Ytterligare skäl kan vara förtida uttag av pension, uppskjuten pension, negativ företagsin- komst, förmögenhetsinkomst och förmögenhetsinnehav. Förmögenhetsinnehav kan påverka såväl skattens storlek som det kommunala bostadstillägget.

44 SOU 1985: 31

Tabell 2.4 Andel hushåll med socialhjälp resp. disponibel in- komst under existensminimum 1975 och 1981. Ålderspensio- närshushåll efter hushållssammansättning, ålder och pensio- nens storlek. Procent

Hushållstyp 1975 1981

Under exis- Social- Under exis- Social- tensminim. hjälp tensminim. hjälp

Ensamst. utan TP 24,5 0,5 3 0,5 därav 65—741 år 21 2 3 2,5 75— år 26,5 0 3 0 Ensamst. med TP 0 0 0,5 0 därav 65—741 år 0 0 0,5 0 75— år 0 0 0 0 Samtl. ensamstående 17,5 0,5 1,5 0,5 Samboende utan TP 21 1 6 0 därav 65—741 år 12,5 0 18 0 75— år 31,5 2 1 0 Samboende med TP 0 0 0,5 0 därav 65—741 år 0 0 0,5 0 75— år 0 0 0,5 0 Samtl. samboende 12,5 0,5 2 O Samtl. ålderspen- sionärshushåll 15,5 0,5 2 0

1 67—74 år för 1975 Källa: SOU 1984:6

Inkomstförhållanden 1982

De siffror om inkomstförhållanden som redovisats i före- gående avsnitt är genomsnittsvärden för stora grupper både bland de yrkesverksamma och pensionärer. Inom varje grupp finns stora variationer. I följande avsnitt redo- visas fördelningen inom pensionärsgruppen för olika åld- rar, män och kvinnor, för ålderspensionärer med olika pensionsförmåner m.m. år 1982.

Var femte inkomsttagare är 65 år och äldre

År 1982 fanns 6610 000 inkomsttagare i riket, varav 1 465 000 eller 22 procent var 65 år och äldre. Den totala sammanräknade inkomsten var 4068 miljarder kronor. Av denna svarade pensionärerna för 66.9 miljarder kronor eller 16,4 procent. Omkring 90 procent av samtliga in- komsttagare och 80 procent av pensionärerna betalade Skatt.

Summan av den slutliga skatten för inkomsttagarna var 131.60 miljarder kronor, varav pensionärerna betalade

SOU 1985: 31 45

17.34 miljarder kronor. Pensionärerna ut-orde omkring 20 procent av skattebetalarna och betalade 13,2 procent av summan av den slutliga skatten för inkomsttagare.

Pensionärerna betalade i genomsnitt 14 600 kronor och de yngre pensionärerna 65—69 år i genomsnitt 20 300 kronor i skatt. Medelskatten för samtliga inkomsttagare uppgick till 22 200 kronor (tabell 2.5).

Tabell 2.5 Sammanräknad medelinkomst och medelskatt för inkomsttagare 1982

Medel- Medelskatt Andel med skatt inkomst % Samtliga inkomst- tagare 61 100 22 200 89,7 därav 65—69 57 900 20 300 89,3 70— 40300 11800 77,2 65— 45 700 14600 80,8

Av de sex inkomstslagen, som ingår i sammanräknad in- komst, dominerar inkomst av tjänst. För åldersgruppen 65 år och äldre utgorde denna 87,2 procent och för samtliga inkomsttagare 91,5 procent av den totala sammanräknade inkomstsumman år 1982. I detta inkomstslag ingår för- utom lön även pensioner, kostnadsersättningar m.m. För åldersgruppen 65 år och äldre ut'orde pensionsinkomster omkring 92 procent och lön omkring 7 procent av inkomst av tjänst (tabell 2.6).

Det näst största inkomstslaget är inkomst av kapital som för pensionärerna utgorde 9,4 procent av den totala sam- manräknade inkomsten. Kapitalinkomstens andel är stör- re bland pensionärer än bland övriga inkomsttagare.

Tabell 2.6 Olika inkomsters andel av den totala sammanräk- nade inkomstsumman 1982 samt andelen inkomsttagare med olika inkomstslag. Procent

Inkomstslag Inkomstens andel Andel inkomst- av inkomst- tagare med resp. summan inkomst

Personer Ovriga Personer Övriga

65—w år 65—w år

Tjänst (inklu- sive pensioner) 87,2 92,3 100 90,8 Kapital 9,4 2,3 64,5 30,2 Annan fastighet 1,0 0,6 17,1 15,2 Tillf.förvärvsverksamhet 0,7 0,7 1,4 1,8 J ordbruksfastighet 0,8 1,0 4,2 3,7 Rörelse 0,9 3,0 1,4 5,1

46. SOU 1985: 31

Många har en årsinkomst under 30 000 kronor

I detta avsnitt belyses inkomstfördelningen bland de äldre in komsttagare med utgångspunkt i den sammanräknade inkomsten, vari ingår inkomster av alla slag och som ger den totala inkomstbilden före skatter och avdrag. Längre fram redovisas separat inkomster av pension, arbete och kapital. Dessa tre inkomstkällor svarar för 98 procent av inkomstsumman för samtliga personer 66 år och äldre. I denna specialbearbetning av inkomststatistiken ingår samtliga personer som 1982 var 66 år och äldre. Genom denna åldersavgränsning har samtliga som omfattas av undersökningen varit i pensionsåldern hela året. För ny- blivna pensionärer som under året fyllt 65 år spelar ar- betsinkomsterna fortfarande betydande roll. Dessa har exkluderats för att inte försvåra jämförelsen mellan olika grupper av pensionärer.

Av samtliga personer 66 år och äldre saknade 0,2 procent inkomst, ca 2 700 personer, vilket motsvarar antalet äldre utländska medborgare utan pension.

Fördelningen av pensionärer på inkomstklasser (diagram 2.3 och tabell 2.7) visar att över hälften av kvinnorna hade en sammanräknad inkomst under 30 000 kronor år 1982. Motsvarande andel för männen var drygt 20 procent. Av kvinnorna hade 84 procent och av männen 51 procent inkomst under 50000 kronor. En knapp tiondel av män- nen och 2 procent av kvinnorna, totalt 64000 personer, hade en sammanräknad årsinkomst över 100 000 kronor.

Diagram 2.3 Sammanräknad inkomst. Fördelning av inkomst— tagare 66-år på inkomstklasser (1 OOO-tal kronor) 1982

Män Kvinnor 40— 49 900 Kr 50— 59 900 Kr

60— 79 000 Kr

60— 79 900 Kr

30— 39 900 Kr

50— 59 900 Kr

40— 49 900 Kr

80 OOO—Kr 80 OOO—Kr

30— 39 900 Kr

SOU 1985: 31 47

Av de totalt ca 8900 utländska medborgarna hade två tredjedelar årsinkomst under 30 000 kronor. Drygt en fjär- dedel av dem, omkring 2 300 personer, saknade inkomst år 1982. För utrikes födda som var svenska medborgare var inkomstfördelningen däremot ungefär densamma som för äldrebefolkningen totalt.

Tabell 2.7 Ålderspensionärer 66—w år efter sammanräknad inkomst 1982. Andel i respektive inkomstklass. Procent

Inkomstklass Män Kvinnor Samtliga Därav utrikes födda (tusental kr.) svenska utländska medb. medb. 0 0,2 0,2 0,2 0,1 26,0 0.1— 19.9 0,8 0,8 0,8 0,8 5,5 20.0— 29.9 20,8 54,1 39,8 41,5 33,9 30.0— 39.9 16,0 19,9 18,3 17,0 12,4 40.0— 49.9 12,8 8,8 10,5 10,9 7,5 50.0— 59.9 14,2 6,0 9,5 8,8 5,1 60.0— 79.9 18,6 6,1 11,4 10,7 5,7 80.0— 99.9 7,5 2,3 4,5 4,4 1,9 100.0—-119.9 3,6 0,9 2,1 2,2 0,8 1200—1399 2,1 0,4 1,1 1,3 0,4 1400—1599 1,2 0,2 0,6 0,8 0,1 160.0— 2,2 0,3 1,1 1,5 0,7 Summa 100 100 100 100 100 Antal personer 559 357 746 501 1 305 858 42 426 8 944

Den sammanräknade inkomsten för samtliga inkomstta- gare 66 år och äldre var i genomsnitt 45500 kronor. In- komstskillnaderna är mycket stora mellan män och kvin- nor och mellan olika åldersgrupper (tabell 2.8).

Motpolerna utgörs av män i åldersgruppen 66—69 år med en medelinkomst på 75 100 kronor och kvinnor i ålders- gruppen 80 år och äldre med en medelinkomst på 34500 kronor.

Inkomstskillnaderna mellan olika åldersgrupper är betyd- ligt mindre bland kvinnor än män. Medelinkomsten för män i åldersgruppen 66—69 år var drygt 34 000 högre än i åldersgruppen 80 år och däröver. Motsvarande skillnad bland kvinnorna var omkring 6 000 kronor.

48. SOU 1985: 31

Tabell 2.8 Sammanräknad inkomst efter ålder och kön. 1982. Medelbelopp i kronor.

Ålder Män Kvinnor Samtliga 66—69 75 100 40400 56700 70—74 59 300 35 800 46 400 75—79 46 600 34200 39 300 80— 40 800 34 500 36 800 66— 57 900 36 300 45 500

De lägsta sammanräknade inkomsterna bland inkomstta- gare 66 år och äldre hade utländska medborgare. Medelin- komsten var 28 100 kr. Jämfört med samtliga inkomstta- gare 66 år och äldre låg medelinkomsten 17 000—21 000 kronor lägre i de olika åldersgrupperna (tabell 2.9). Äldre invandrare som förvärvat svenskt medborgarskap skiljer sig inte från den äldre totalbefolkningen.

Tabell 2.9 Sammanräknad inkomst bland utrikes födda efter ålder och medborgarskap 1982. Medelinkomst i kronor.

Ålder Utrikes födda

Utländska medb. Svenska medb.

66—69 35 600 55 500 70—74 26 500 46900 75—79 21 700 40200 80— 19 800 37 100 66— 28 100 46 300

Sammanräknad inkomst efter pensionsförmån

Bakom dessa stora inkomstvariationer ligger huvudsakli- gen skillnaden i pensionsförmåner och pensionsinkomster. Pensionsinkomsterna svarade totalt för 85 procent av den totala sammanräknade inkomstsumman för samtliga äldre inkomsttagare.

Den sammanräknade medelinkomsten var år 1982 högst bland dem som hade avtalsreglerade tjänstepensioner. De hade dels högre pensionsinkomster, dels i genomsnitt nå- got högre övriga inkomster än andra pensionärer. Män med statlig tjänstepension hade t.ex. en sammanräknad inkomst som var i genomsnitt 46 000 kronor högre än för män med enbart folkpension och 26000 kronor högre än för män med ATP men utan annan tjänstepension. Mot- svarande skillnader bland kvinnorna var 30000 resp. 22 000 kronor.

SOU 1985: 31 49

Bland folkpensionärer utan någon tilläggs- och/eller tjäns- tepension fanns år 1982 en grupp på ca 32000 personer som utöver folkpensionen hade privata pensioner. Av dia- gram 2.4 framgår att dessa hade något högre sammanräk- nad inkomst än pensionärer med enbart allmän tilläggs- pension, men lägre än pensionärer med ATP och andra tjänstepensioner.

Diagram 2.4 Sammanräknad inkomst efter pensionsförmån 1982. M edelbelopp i tusental kronor.

Inkomst totalt Därav

Pensionsinkomst

TKr

80

70

60

50

40

30

20

10

C 05 .9 + + + : m 0. 0.0. 0. ci o. d aa Cnc) *— '_'_ l— m *- 'q) Q' MQ ( ((D (_JJ; (Eg; c» 253 PC Pia Pia: äåc &? uJQE: u. uJ: mög- u.!g u.:O

Disponibel inkomst

De stora inkomstskillnaderna mellan olika pensionärs- grupper minskar när hänsyn tas till skatter och bidrag, t.ex kommunalt bostadstillägg (KBT). Det kvarstår emel- lertid betydande skillnader bl.a. mellan yngre och äldre pensionärer. Den disponibla inkomsten (inkomst minus

50. SOU 1985: 31

skatter plus bidrag) för ett pensionärspar i åldern 66—69 år var i genomsnitt 80 000 kronor medan den i åldersgrup- pen 80 år och äldre var 60 500 kronor år 1982. Genomsnitt- lig disponibel inkomst för ensamstående män i åldern 66— 69 år var 44 200 kronor medan motsvarande inkomst i åldern 80 år och däröver var drygt 33 800 kronor (tabell 2.10).

Tabell 2.10 Familjerna 66 år och däröver fördelade efter famil— jetyp, ålder, sammanräknad inkomst samt disponibel inkomst. Inkomstår 1982.

Familjetyp Totalt Sammanräknad Disponibel Ålder Antal inkomst medel- inkomst me— Familjer belopp, TKR delbelopp, TKR

Gifta 66— 366 276 96.1 70.7 66—69 118898 117.4 80.0 70—74 123499 95.9 70.3 75—79 75 869 78.6 63.3 80— 48 010 71.6 60.5

Ensamstående kvinnor 66— 476619 39.7 36.1 66—69 81 160 49.0 40.0 70—74 118971 41.3 37.3 75—79 116979 37.2 35.6 80— 159509 35.6 33.7

Ensamstående

män 66— 193081 48.6 38.2 66—69 43 874 62.6 44.2 70—74 53 049 51.6 39.3 75—79 43 161 42.8 35.9 80— 52 997 38.6 33.8

Sammanställningen i tabell 2.11 ger en översiktlig bild av skatte- och bidragseffekten. Pensionärshushållen har för- delats på inkomstklasser efter den sammanräknade in- komsten. För varje inkomstklass anges den genomsnittli- ga sammanräknade och den disponibla inkomsten. Det bör observeras att utöver inkomst kan förmögenhetsinnehav påverka både skatten och det kommunala bostadstillägget för pensionären och därmed den disponibla inkomsten, Vilket inte kan utläsas i tabellen. År 1982 var folkpension inklusive pensionstillskott för ensamstående pensionärer 24 920 kronor och för ett pen- sionärspar 43 610 kronor. Skattereglernas utformning medför att en pensionär som endast uppbär dessa grund— förmåner inte behöver betala skatt.

SOU 1985: 31 51

Tabell 2.1] Genomsnittlig sammanräknad och disponibel in- komst för familjer 66 — w år i olika inkomst klasser efter samman- räknad inkomst 1982. Familjetyp Totalt Sammanräknad antal fa- inkomst, TKR miljer Gifta 0 347 0.1— 19.9 155 20.0— 29.9 326 30.0— 39.9 1912 40.0— 49.9 34 645 50.0— 59.9 45957 60.0— 79.9 83 955 80.0— 99.9 75220 100.0—119.9 46517 1200—1399 29415 1400—1599 17574 160.0— 30 253 Samtliga 366 276 Ensamstående män 0 434 0.1 — 19.9 1 529 20.0— 29.9 57 192 30.0— 39.9 40 096 40.0— 49.9 25241 50.0— 59.9 23341 60.0— 79.9 25 771 80.0— 99.9 9580 100.0—119.9 4297 1200—1399 2301 1400—1599 1 190 160.0— 2 109 Samtliga 193 081 Kvinnor 0 1 506 0.1 — 19.9 1 644 20.0— 29.9 209638 30.0— 39.9 116452 40.0— 49.9 50 452 50.0— 59.9 35 407 60.0— 79.9 36488 80.0— 99.9 13906 100.0—119.9 5 604 1200—1399 2591 1400—1599 1 193 160.0— 1 738 Samtliga 47 6 619

Sammanräknad Disponibel inkomst medel-

inkomst medel- belopp, TKR

7.8 26.0 37.0 46.1 54.8 70.2 89.2 109.2 129.1 1490 2281

91.1

17.8 26.0 34.4 44.8 54.8 68.2 88.4 108.8 129.0 149.3 248.7 48.6

16.9 26.1 34.1 44.5 54.7 68.3 88.5 108.5 128.7 148.8 247.0 39.7

52

11.7 30.1 41.4 51.7 54.5 58.9 67.4 77.1 86.4 94.4 1229 70.7

22.0 29.6 32.2 35.9 40.4 46.6 55.9 63.6 69.8 75.3 113.6 38.2

21.0 31.6 34.1 37.1 41.0 46.9 55.8 62.5 67.8 71.6 96.1 36.1 belopp, TKR

SOU 1985: 31

Oreducerat KBT utgår när årsinkomsten inte överstiger 750 kr. för gift och 1 000 kr. för ensamstående utöver beloppet för folkpension inklusive pensionstillskott. Efter dessa inkomstgränser sker en snabb avtrappning av både bostadstillägg och extra avdrag för pensionärer. KBT re- duceras med en tredjedel och det extra avdraget med 40 procent av det överskjutande beloppet. Effekten av skatter och bidrag tar så småningom ut varandra. För ensam- stående pensionärer sker detta enligt 1982 års förhållan- den i inkomstintervallet 30—40 000 kronor och för ett pen- sionärspar i inkomstintervallet 50—60 000 kronor.

De flesta män har tjänstepensioner — många kvinnor enbart folkpension Endast en liten del (0,3 procent) av samtliga pensionärer som år 1982 var 66 år och äldre saknade inkomst av pension. Gruppen utan pension, ca 4200 personer, bestod till tre fjärdedelar av utländska medborgare och resten av personer i åldern 66—69 år som fortsatt förvärvsarbeta med uppskjutet uttag av pension. Av samtliga ca 8900 utländska medborgare 66 år och äldre saknade ca 30 pro— cent, 2 300 personer, pension (tabell 2.12).

Tabell 2.12 Andel 66 år och äldre med inkomst av pension samt pensionsinkomstens andel av totala inkomstsumman i respektive grupp 1 982 . Procent

Andel med Pensionsinkomstens inkomst av andel av sammanräknad pension inkomst

Män 99,7 83,7 Kvinnor 99,7 85,6 Samtliga 99,7 84,8 Därav Utrikes födda Utländska medb. 69,5 75,5 Svenska medb. 99,8 85,2

Fördelningen av pensionstagare efter utgående pensions- förmåner Visar att av samtliga kvinnor hade 39 procent enbart folkpension medan andelen bland männen var 9 procent (diagram 2.5). En skillnad på. omkring 30 procent— enheter återfinns mellan män och kvinnor i alla ålders- grupper, även bland de yngre pensionärerna. I åldersgrup- pen 66—69 år hade 4 procent av männen enbart folkpen- sion mot 31 procent av kvinnorna. I åldern 80 år och däröver hade omkring hälften av männen ATP mot cirka 20 procent av kvinnorna (tabell 2.13).

SOU 1985: 31 53

Diagram 2.5 Andelen ålderspensionärer med olika pensionsför- måner. 1982

Män Kvinnor FP+ FP+ ATP+ ATP+ ITP/STP Statlig FP+ATP+ tjänstep. Statl. tjänste—

pension

FP+ATP+ ITP/STP FP+ATP

+Komm. tj. p FP+Priv. p

FP+ATP +Komm. tjänstep. A FP+Priv. pens.

Enbart folkpension (FP)

Enbart folk— pension (FP)

Av samtliga cirka 342000 pensionärer med _enbart folk- pension var 290 000 kvinnor och 52 000 män. Over hälften av männen hade utöver ATP andra tjänstepensioner. Mot- svarande andel bland kvinnorna var knappt 30 procent. Skillnaden mellan män och kvinnor i detta avseende finns i alla åldersgrupper upp till 80 års ålder. I den äldsta åldersgruppen hade lika stor andel män som kvinnor övri- ga tjänstepensioner. Förklaringen till detta är änkepen- s10ner.

Bland ålderspensionärerna utan någon tjänstepension fanns omkring 32 300 personer som utöver folkpensionen hade privata pensionsförmåner (pensionsförsäkringar m.m.). Tre fjärdedelar (25 000 personer) av dessa var kvin- nor, varav flertalet var 80 år och äldre. För kvinnorna torde flertalet privata pensionsförmåner vara änkepen- sioner.

Av de totalt 8 944 utländska medborgarna 66 år och äldre hade 6 181 inkomst av pension. Andelen med enbart folk- pension var större än bland samtliga pensionstagare me- dan andelen med statliga och kommunala tjänstepen- sioner var betydligt lägre. Bland äldre invandrare som förvärvat svenskt medborgarskap skiljer sig inte pensions- förmånerna nämnvärt jämfört med samtliga pensionärer (tabell 2.14).

54. SOU 1985: 31

Tabell 2.13 Pensionärer 66 år och äldre efter kön, ålder och pensionsförmåner 1982.

Antal Andel %

personer ___—___—

m.pension med folkp. FP+ATP1 FP+ATP+ FP+ATP+ FP+ATP+ FP+

(FP) +ITP/ statl. komm. övrig STP2 tjänstep. pension3

Mån 66— 557639 9,4 39,1 32,1 13,0 5,1 1,3 66—69 161 970 3,9 29,0 47,9 13,4 5,5 0,3 70—74 176 185 5,6 31,7 43,3 13,1 5,8 0,4 75—79 118 772 8,7 57,2 16,5 12,4 4,6 0,5 80— 100 712 25,7 47,1 5,4 12,6 3,8 5,4 Kvinnor 66— 744037 39,0 29,4 9,1 11,4 7,7 3,4 66—69 182038 30,8 30,0 16,4 9,1 12,8 0,9 70-74 213 346 35,7 32,9 11,8 10,4 7,9 1,3 75—79 166682 38,8 35,8 5,4 11,9 5,6 2,5 80— 181 971 51,2 18,8 2,0 14,7 4,4 9,0

1 ATP = Allmän tilläggspension 2 ITP/STP = Industritjänstemännens tilläggspension resp. särskild tilläggspension för arbetare 3 Ovrig pension= privata pensionsförmåner.

Tabell 2.14 Andelen med olika pensionsförmåner bland utrikes födda 66 år och äldre 1982.

Samtliga Utrikes födda 66—w år __ Utländska medb. Svenska medb.

Antal Andel Antal Andel Antal Andel

% % % Enbart folk- 342569 26,3 2319 37,5 10610 25,1 pension (FP) FP+ATP 436 676 33,6 1966 31,8 14617 34,6 FP+ATP+ 246454 18,9 1 589 25,7 9989 23,6 ITP/STP FP+ATP+ 157 696 12,1 97 1,6 3732 8,8 statl. tjänstepen. FP+ATP+ 86 025 6,6 191 3,1 2360 5,6 kommunal tjänstepen. FP+ övrig 32 256 2,5 19 0,3 992 2,3 pension Samtliga 1 301 676 100 6 181 100 42 300 100

ATP = Allmän tilläggspension

ITP/STP= Industritjänstemännens tilläggspension resp. särskild tilläggspension för arbetare Övrig pension= Privata pensionsförmåner.

SOU 1985: 31 55

Stora skillnader i pensionsinkomst

Skillnader i pensionsinkomst är stora beroende på vilka pensionsförmåner en person uppburit. Inkomståret 1982 uppgick enbart folkpension i medeltal till 23300 kronor, medan den genomsnittliga pensionen för ålderspensionä- rer med statlig tjänstepension var 57000 kronor. Inte mindre än 40 procent av kvinnorna återfanns i gruppen ”Enbart folkpension”. Den genomsnittliga pensionsinkomsten för kvinnor med tjänstepensioner är mycket lägre än för män. Skillnaden kvarstår även vid en jämförelse mellan män och kvinnor med samma pensionsförmåner och i samma åldrar. I ål- dern 66—69 år var männens ATP i medeltal 52 500 kronor medan kvinnornas var 30 900 kronor. Medelpensionen för män 66—69 år med statlig tjänstepension var 75 500 kronor, medan den för kvinnor låg i samma åldersinter- vall på 55 400 kronor (tabell 2.15).

Tabell 2.15 Pensionsinkomst medelbelopp efter kön, ålder och pensionsförmåner 1982 .

Tkr Enbart FP+ FP+ATP+ FP+ATP+ FP+ATP+ FP+ Samt- folk- ATP ITP/STP Statl. Komm. Ovr. liga pension (FP) tjänstep. tjänstep. pens. Män 66— 23.0 37.4 60.5 66.9 62.7 37.7 48.4 66—69 22.2 52.5 68.6 75.5 69.1 28.6 62.7 70—74 22.1 41.3 54.1 67.7 62.3 27.5 50.3 75—79 22.1 31.2 52.8 61.4 57.7 31.1 38.9 80— 23.8 26.6 63.1 57.4 55.9 40.5 33.5 Antal per- soner med pension 52 460 218 173 178 909 72 348 28 518 7 231 557 639 Kvinnor 66— 23.3 28.3 41.4 48.6 43.1 35.1 31.1 66—69 22.6 30.9 44.3 55.4 46.0 31.8 34.6 70—74 22.7 28.4 38.7 50.1 43.0 33.6 31.0 75—79 23.1 26.8 39.6 47.0 40.7 34.9 29.4 80— 24.4 26.5 40.5 44.2 37.6 35.8 29.6 Antal per- soner med pension 290 109 218 503 67 545 85 348 7 507 25 025 744 037

ATP = Allmän tilläggspension ITP/STP = Industritjänstemännens tilläggspension resp. särskild tilläggspension för arbetare Övrig pension = Privata pensionsförmåner

56. SOU 1985: 31

Tjänstepensionssystemets genomslag visar sig tydligt vid jämförelse mellan män i de olika åldersintervallen. De ca 90 000 nyblivna pensionärer som tillkommer årligen har i regel högre pension än de pensionärer som avlider under året. Medelinkomsten av pension i åldersgruppen 66—69 år var 62 700 kronor medan den i åldersgruppen 80 år och däröver var 33 500 kronor. Skillnaderna mellan olika ål- dersgrupper bland kvinnorna, som i mindre utsträckning har tjänstepensioner, var betydligt mindre (diagram 2.6).

Diagram 2.6 Genomsnittlig pensionsinkomst efter kön och ål- der år 1982.

1 OOO—tal Kronor

60

50

40

30

20

10

% >- 5 b— ca % qv 0: e '( 'x 'x a 6 'x / / / / / / / / / / / / Ålder &? 49 40 & d) 49 '(0 Q? &? ”9 'x”? cz? Män Kvinnor Samtliga

Utländska medborgare hade i genomsnitt lägre pensions- inkomster än samtliga pensionärer. Den totala pensions- inkomsten för utländska medborgare var i genomsnitt 22 600 kronor mot 38 600 kronor för samtliga pensionsta- gare. Större andel än bland övriga pensionstagare hade

SOU 1985: 31 57

enbart folkpension, dessutom var deras tjänstepensioner lägre än för övriga pensionstagare.

För utrikes födda som var svenska medborgare var pen- sionsinkomsterna däremot ungefär lika stora som för samtliga pensionärer (tabell 2.16).

Tabell 2.16 Genomsnittlig pensionsinkomst för utrikes födda 66 år och äldre efter pensionsförmåner år 1982. Kronor.

Samtliga Därav utrikes födda 66 — w år Utländska Svenska medb. medb. Enbart folkpension (FP) 23 300 22 900 23 500 FP+ATP 32 800 30 500 33 800 FP+ATP+ITP/STP 55 300 47 100 54 700 FP+ATP+ statl. tjänstepension 57 000 49 600 59 400 FP+ATP+ kommunal tjänstepens. 49 600 45 800 51 700 FP+ATP+ övr. pension 35 700 40 900 41 400 Samtliga 38 600 22 600 39 500

ATP = Allmän tilläggspension ITP/STP = Industritjänstemännens tilläggspension resp. särskild till- läggspension för arbetare

Övrig pension= Privata pensionsförmåner.

Skillnaderna mellan könen kvarstår

Den sammanlagda effekten av att fler kvinnor hade en- bart folkpension och att de hade lägre inkomster av tjänstepensioner än män blir att dubbelt så många kvin- nor som män hade pensionsinkomster under 30000 kro- nor. Andelen bland kvinnorna var 70 procent mot 33 pro- cent bland männen. Endast 11 procent av kvinnorna mot 40 procent av männen hade pensionsinkomster som över- steg 50 000 kronor (tabell 2.17). I pensionsinkomsterna ingår även eventuell änkepension. Om denna uteslutits skulle skillnaderna i pensionsin- komst mellan män och kvinnor varit ännu större.

De stora skillnaderna mellan mäns och kvinnors pensions- förmåner och inkomster sammanhänger med kvinnornas svagare anknytning till arbetsmarknaden. Av dagens pen- sionärer har flertalet av männen förvärvsarbetat på heltid under större delen av sitt vuxna liv medan många kvinnor inte förvärvsarbetat alls eller kommit in sent på arbets- marknaden. Många kvinnor har också .ort yrkesavbrott,

58. SOU 1985: 31

Tabell 2.17 Ålderspensionärer 66 år och äldre fördelade på inkomstklasser efter inkomst av pension 1982.

Inkomstklass Män Kvinnor Tkr ___—— —_ Antal Andel Antal Andel % %

— 19.9 14943 2,7 11753 1,6 20.0— 29.9 169543 30,4 506672 68,1 30.0— 39.9 76680 13,8 95403 12,8 40.0— 49.9 70886 12,7 49975 6,7 50.0— 59.9 83400 14,9 39948 5,4 60.0— 79.9 83580 15,0 28478 3,8 80.0— 99.9 30350 5,4 7878 1,1 100.0—119.9 12810 2,3 2389 0,3 1200—1399 7629 1,4 928 0,1 140.0— 8119 1,4 762 0,1 Samtliga 557 639 100 744037 100

som minskat antalet intjänandeår. Vidare har kvinnorna lägre pensionsgrundande inkomster än männen. Detta be- ror på att kvinnorna genomsnittligt har både lägre löner och lägre sysselsättningsgrad.

Andelen förvärvsarbetande kvinnor har ökat kraftigt och beräknas öka även framledes, vilket innebär att allt fler kvinnor kommer att ha egenpension från ATP-systemet.

Fortfarande är det dock stora skillnader mellan kvinnors och mäns ställning på arbetsmarknaden. Nästan hälften av kvinnorna arbetar deltid mot några få procent av män- nen. Skillnaden mellan mäns och kvinnors sysselsättning är störst i åldersgruppen 55—64 år, dvs. bland dem som uppnår pensionsåldern under den närmaste tioårsperio- den. År 1983 var drygt hälften av kvinnorna mot tre fjär- dedelar av männen sysselsatta i dessa åldrar.

Av samtliga kvinnor i förvärvsaktiva åldrar hade år 1982 omkring 72 procent pensionspoäng mot 83 procent av männen. Andelen med den högsta pensionspoäng som kan förvärvas under ett är (6.5) var knappt en procent bland kvinnorna och nio procent bland männen (diagram 2.7 och 2.8).

SOU 1985: 31 59

Diagram 2.7 Genomsnittligt intjänad pensionspoäng inom ATP år1982

Innanad poäng 4 Man 3 KWnnor 2 1 Ålder )? ;t? ;? ;s”) »" )? ;ob' ;? )? &&fbgåipéåabå

60. SOU 1985: 31

Diagram 2.8 Procentuell andel med 6.5 poäng inom ATP år 1982 av samtliga med pensionspoäng 1982

%

16

14

12

10

Man 8 6 4 2 Kvinnor vat-quake»- 'L'L'b'bb—hbbb /////////Ålder mg &%Qrsöb-Qéoaobheo

Inkomst av kapital

År 1982 hade närmare två tredjedelar av befolkningen 66 år och äldre inkomst av kapital. Inkomst av kapital var vanligare bland de äldre än bland befolkningen i övrigt (30 procent). Den genomsnittliga kapitalinkomsten var 6700 kronor för de äldre och 4500 kronor för övriga in- komsttagare. Detta beror på att ålderspensionärernas för- mögenhet i större utsträckning består av bankmedel än den yngre befolkningens. Detta redovisas längre fram i avsnittet om förmögenhet.

Inkomst av kapital svarade år 1982 för 9,5 procent av den totala sammanräknade inkomsten för samtliga personer 66 år och äldre. Kapitalinkomster förekom ungefär i lika stor utsträckning bland kvinnor som män 66 år och äldre, men medelbeloppet för kvinnor var lägre. Andelen med kapitalinkomster var också tämligen konstant i olika åld- rar (tabell 2.18).

Den grupp som skilde sig markant var utländska medbor- gare, där endast drygt en femtedel hade inkomst av kapi-

SOU 1985: 31 61

tal. Genomsnittsinkomsten var också lägre än för övriga 66 år och äldre.

Av samtliga 66 år och äldre med inkomst av kapital hade 60 procent mindre kapitalinkomst än 5 000 kronor och knappt en femtedel över 10 000 kronor.

Tabell 2.18 Inkomst av kapital 1982

Andel med inkomst Medelbelopp av kapital inkomst av kapital % kr Män 66— 66,3 7 500 Kvinnor 66— 63,1 6 100 Samtliga 66— 64,5 6 700 66—69 63,6 6 500 70 — 74 64,9 6 400 75 — 79 65,9 6 700 80- 63,4 7 500 Därav enbart folkpension (FP) 52,1 5 800 FP+ATP 67,6 7 000 FP+ATP+ITP/STP 66,1 6 300 FP+ATP+Statl. tjänstepension 76,1 7 600 FP+ATP+ Kommunal tjänstepension 70,2 6 000 FP+Övr.pension 75,1 10 400 Utrikes födda 66— Därav Utländska medb. 22,1 5 900 Svenska medb. 53,2 6 700

ATP = Allmän tilläggspension ITP/STP = Industritjänstemännens tilläggspension resp. särskild tilläggspension för arbetare

Övrig pension= Privata pensionsförmåner.

Inkomst av arbete vanligast bland männen

Arbetsinkomsterna utgorde år 1982 ca fyra procent av den totala sammanräknade inkomstsumman för samtliga personer 66 år och äldre. För äldre utländska medborgare, av vilka närmare en tredjedel saknade pension, svarade arbetsinkomsten för en betydligt större del av inkomst- summan, nämligen 18 procent (tabell 2.19). AV samtliga personer 66 år och äldre hade 13 procent eller 165000 personer inkomst av arbete. Två tredjedelar av dem var män. Av männen hade 20 procent arbetsinkoms- ter, medan andelen bland kvinnorna var sju procent. In-

62. SOU 1985: 31

komst av förvärvsarbete var vanllgare bland utländska medborgare än bland övriga i åldern 66 år och äldre.

Tabell 2.19 Andel med inkomst av arbete samt arbetsinkom- stens andel av den totala sammanräknade inkomsten. Befolkning 66 år och äldre. I nkomståret 1982.

Andel med inkomst Arbetsinkomstens av arbete andel av den samman- räknade inkomstsumman % %

Män 19,6 5,2 Kvinnor 7,4 2,2 Samtliga 12,6 3,8 Därav Utrikes födda Utländska medb. 16,1 17,5 Svenska medb. 12,1 5,2

Arbetsinkomsternas betydelse var naturligtvis störst i de yngre åldersgrupperna. Av männen i åldern 66—69 år hade 30 procent inkomst av arbete. Genomsnittsinkoms- ten för dessa var 19 300 kronor. Annu i åldersgruppen 70— 74 år hade var femte man inkomst av arbete, i medeltal 13 400 kronor. I åldersgruppen 80 år och däröver sjunker andelen till 8 procent och genomsnittsinkomsten till 8 900 kronor (tabell 2.20).

Av kvinnorna i åldern 66—69 år hade 13 procent arbetsin- komster mot fyra procent i gruppen 80 år och äldre.

Tabell 2.20 Inkomst av arbete bland personer 66 år och äldre 1982. Kön Totalt Därav med arbetsinkomst Ålder Antal personer Antal Andel Genom- perso- % snitts- ner inkomst kronor Män 66— 559357 109801 19,6 15300 66—69 162772 48 199 29,6 19300 70—74 176548 36 353 20,6 13 400 75—79 119030 16650 14,0 10800 80— 101007 8599 8,5 8900 Kvinnor 66— 746501 55360 7,4 10700 66—69 182906 24 393 13,3 13000 70—74 214028 15911 7,4 9900 75—79 167117 8043 4,8 8700 80— 182450 7013 3,8 7 100 SOU 1985: 31 63

Bland äldre invandrare är det gruppen utländska medbor- gare som i detta liksom i många andra hänseenden av- viker från övriga i åldern 66 år och äldre. Som grupp betraktat hade de i något större utsträckning inkomst av förvärvsarbete än övriga i åldern 66 år och äldre. Sett till de olika åldersgrupperna är det emellertid först efter 70-års ålder som denna skillnad uppträder (tabell 2.21).

Genomsnittsinkomsten av arbete var dock väsentligt hög- re i alla åldrar bland utländska medborgare än bland de övriga 66 år och äldre.

Tabell 2.21 Inkomst av arbete efter ålder och medborgarskap 1982.

Totalt Därav med arbetsinkomst Antal personer Antal Andel Genom- perso- % snitts- ner inkomst kronor Samtliga 66— 1305 858 165161 12,6 13700 66—69 345 678 72 592 21,0 17200 70—74 390576 52264 13,4 12300 75—79 286147 24 693 8,6 10 100 80— 283 457 15 612 5,5 8 100 Därav utrikes födda Utländska medb. 66— 8944 1441 16,1 22600 66—69 3260 688 21,1 22800 70—74 2886 472 16,4 19700 75—79 1 580 166 10,5 25200 80— 1 218 115 9,4 29800 Svenska medb. 66— 42426 5 120 12,1 19900 66—69 13 162 2407 18,3 23800 70—74 12596 1489 11,8 17900 75—79 8535 713 8,4 15100 80— 8133 511 6,3 14300

De flesta med inkomst av arbete hade sin huvudsakliga försörjning genom pension.

Av de 1440 äldre utländska medborgare som hade in- komst av arbete saknade 220 helt pensionsinkomster. Den genomsnittliga arbetsinkomsten för dem var 29000 kro- nor. Bland övriga, exklusive utländska medborgare, fanns det totalt 780 personer som fortsatt förvärvsarbeta och uppskjutit uttag av pension. De hade i genomsnitt 107 000 kronor i inkomst av arbete.

64. SOU 1985: 31

Förmögenhet

För att få en allsidig bild av hushållens ekonomiska re- surser måste även förmögenhetssituationen beaktas. In- nehav av förmögenhet ger i allmänhet konsumtionsmöj- ligheter utöver dem som belyses med inkomster. Omvänt kan skulder — negativ förmögenhet — kraftigt begränsa valfriheten i konsumtionsmöjligheter. Hos egnahemsäga- re är t.ex. disponibla inkomster ofta uppbundna till bo- stadskonsumtion genom räntor på inteckningsskulden. Positiva förmögenheter är naturligtvis inte heller alltid tillgängliga för konsumtion utan kan vara uppbundna t.ex. i bostad och rörelse.

Uppgifterna till detta avsnitt är hämtade i SCB:s studie av den skattepliktiga förmögenhetens storlek och samman- sättning avseende inkomståren 1978 och 1981 samt den totalräknade statistiken över inkomst- och förmögenhets- fördelningen inkomståret 1982, vilken specialbearbetats för äldreberedningen.

Vid slutet av år 1981 uppgick den genomsnittliga nettoför- mögenheten för alla hushåll till 136000 kronor. Mellan åren 1978 och 1981 ökade hushållens nettoförmögenhet realt med 11,5 procent, i genomsnitt 14000 kronor. Ok— ningen av den reala förmögenheten var störst för pensio- närshushåll. Yngre pensionärshushåll 65—7 4 år ökade sin reala förmögenhet med 57000 kronor och äldre pensio- närshushåll med 44 000 kronor.

Ökningen av nettoförmögenheten i åldrarna 35 till 64 år varierade mellan 6 000 och 11 000 kronor. Av diagram 2.9 framgår att den genomsnittliga nettoförmögenheten öka- de med stigande ålder t.o.m. åldersgruppen 45—54 år för att därefter minska. Den största genomsnittliga nettoför- mögenheten hade hushållen i åldersgruppen 45—54 år. Den uppgick till 231 000 kronor. Yngre pensionärshushåll (65—74 år) och äldre pensionärshushåll (75—w år) ägde en genomsnittlig förmögenhet på 185 000 resp. 118000 kro- nor.

En del av den relativt snabba ökningen av nettoförmögen- heten för pensionärsgruppen mellan åren 1978 och 1981 berodde på att de hushåll som tillkommit under perioden hade en högre genomsnittlig förmögenhet än de hushåll som försvunnit under perioden. Pensionärshushållen har större sparbenägenhet än övriga hushåll och den har ökat under perioden, vilket också till en del förklarar förmögenhetsförändringen. I tabell 2.22 redovisas kvoten mellan bankmedel och disponibel in-

SOU 1985: 31 65

Diagram 2.9 Hushållens genomsnittliga nettoförmögenhet efter ålder åren 1978 och 1981 (1981 års priser)

1 OOO-tal Kronor

240

220 200 180 160 140 120 100

80

60

40

20

Ålder

komst för åren 1978 och 1981. Denna sparkvot, som ger en viss uppfattning om sparbenägenheten, visar att andelen bankmedel i förhållande till den disponibla inkomsten ökat kraftigt för både yngre och äldre pensionärshushåll, medan den i de yngsta åldersgrupperna minskat och i mellangrupperna ökat obetydligt. Den genomsnittliga storleken på bankmedel för äldre pensionärshushåll (7 5— w år) var år 1981 större än den disponibla inkomsten under året.

66. SOU 1985: 31

Tabell 2.22 Sparkvot för olika åldersgrupper åren 1978 och 1981 Ålder Sparkvot (bankmedel/disponibel Skillnad mellan inkomst) 1978 1981 1978—1981 —19 0,14 0,13 —0,01 20—24 0,21 0,15 —0,06 25—34 0,17 0,19 +0,02 35—44 0,21 0,21 — 45—54 0,32 0,37 +0,05 55—64 0,53 0,54 +0,01 65—74 0,73 0,83 +0,10 75— 1,00 1,14 +0,14

Källa: Levnadsförhållanden 1982, rapport 39. SCB 1984.

Diagram 2.10 Tillgångarna fördelade efter tillgångsslag 1981 . Procentuell fördelning i resp. åldersgrupp.

Procent 100

80

60

40

20

20—24 25—34 35—44 45—54 55—64 65—74 75— Ålder

Därav Därav Fastigh. Bankmedel Reala Finansiella tillgångar tillgångar

Av diagram 2.10 framgår hur stor andel av de totala till- gångarna i olika åldrar som är finansiella (t.ex. bankme- del, obligationer och aktier) resp. reala tillgångar (t.ex. fastigheter och rörelsetillgångar). De reala tillgångarnas

SOU 1985: 31 67

andel av de totala tillgångarna var lägst bland pensionärs- hushållen, 59 resp. 46 procent. Motsvarande andel för de yngre hushållen varierade mellan 72 och 87 procent. En- dast i den äldsta åldersgruppen (75—w år) var de finan- siella tillgångarna större än de reala. För pensionärshus- hållen utgör fastigheter en större del av de reala tillgång- arna än för övriga hushåll. Bland de finansiella tillgång- arna dominerar bankmedel och dessa" ökar med stigande ålder. Andelen bankmedel av de totala tillgångarna var störst bland pensionärshushållen (jämför avsnittet ln- komst av kapital).

Pensionärshushållen hade i genomsnitt mer bankmedel än hushållen i någon annan åldersgrupp. Yngre pensio- närshushåll hade i genomsnitt 46 000 kronor och äldre pensionärshushåll 49 000 kronor. Aktieinnehavet var ock- så relativt stort (tabell 2.23). Pensionärshushållen ägde 39 procent av alla bankmedel och 41 procent av aktierna i hushållssektorn. Det är i sig naturligt att dessa tillgångar är större bland äldre än yngre hushållen. Man har succes- sivt byggt upp sin ekonomi och sparat för kommande be- hov. Många av dagens pensionärer har också levt sitt aktiva liv under knappare ekonomiska villkor än vad som råder idag och har en inlärd sparsamhet.

Tabell 2.23 Förmögenhetens sammansättning 1981. Tillgångar efter tillgångsslag. Skulder och nettoförmögenhet. Genomsnitt i tkr.

Tillgångsslag Genomsnitt i tusental kronor

Ålder

—19 20-24 25—34 35—44 45—54 55—64 65—74 75—

Bankmedel 3.3 6.8 14.3 20.7 35.4 45.2 46.3 49.1 Obligationer m.m. 1.1 1.2 4.4 8.1 9.5 9.3 7.3 2.3 Aktier 1.9 1.5 3.5 7.5 11.3 8.4 17.9 10.1 Fordringar 0.7 1.6 3.1 6.1 6.8 8.5 12.6 6.7 Summa finan- siella tillg. 7.0 11.1 25.3 42.4 62.9 71.4 84.0 68.3 Fastigheter 0.2 12.4 1031 2123 203.0 154.1 96.9 50.1 Ovr. reala tillgångar 3.0 16.0 28.2 67.7 82.8 58.6 23.4 7.9 Summa reala tillgångar 3.2 28.4 1313 2800 2859 2127 1204 58.0 Tillgångar totalt 10.2 39.5 1566 3224 3488 2841 2044 1262 Skulder 1.3 24.2 1005 159.5 117.8 70.3 19.1 8.5 Nettoförmögenhet 8.9 15.3 46.1 162.9 231.0 213,8 185.3 117.7

Källa: Levnadsförhållanden 1982, rapport 39. SCB 1984.

68. SOU 1985: 31

Av tabell 2.23 framgår också storleken på skulder. Pen- sionärshushållen hade minst skulder och därmed lägst belåningsgrad på sina tillgångar. Pensionärshushållen hade fyra procent av hushållens totala skulder. Dessa skillnader i förmögenhetens sammansättning har inneburit att pensionärshushållen inte drabbats lika hårt av de realt sjunkande fastighetspriserna och av de ökade ränteutgifterna som yngre hushåll och att de gynnats av höjda aktiekurser.

De genomsnittliga skuldbeloppen för pensionärshushållen var således förhållandevis små. Bortses från den del av förmögenheten som är knuten till bostaden och därmed inte kan helt frigöras utan försäljning av denna visar det sig att den likvida nettoförmögenheten också var störst för pensionärshushållen. I diagram 2.11 redovisas nettoför- mögenheten sedan tillgångar och skulder i egnahem samt övriga skulder räknats bort. Denna likvida nettoförmö- genhet är störst i åldersgruppen 65—74 år.

Diagram 2.11 Genomsnittlig likvid nettoförmögenhet i olika åldrar 1981 . Tkr.

1 OOO-tal Kronor

100 90

80

70 60 50 40 30 20

10

—19 20—24 25—34 35—44 45—54 55—64 65—74 75— Ålder

SOU 1985: 31 69

En äärdedel av pensionärshushållen saknar förmögenhet

Förmögenhetsfördelningen är ojämn och betydligt mer ojämn än inkomstfördelningen. Om alla hushåll gruppe- ras i 10 lika stora grupper efter förmögenhetsinnehav vi- sar det sig att år 1981 ägde 10 procent av hushållen med störst nettoförmögenhet hälften av hushållens totala för- mögenhetssumma samt att de 20 procent rikaste hushål- len ägde 73 procent av den totala förmögenhetssumman. Omkring 90 procent av förmögenhetssumman tillföll en knapp tredjedel av hushållen. Förmögenhetsskillnaden förstärker de skillnader som finns beträffande inkomstens fördelning. Förmögenhetsfördelningen är något jämnare bland pen- sionärshushållen än bland övriga hushåll. Detta framgår av tabell 2.24 där pensionärshushållen är fördelade på inkomstklasser efter sammanräknad inkomst år 1982.

Omkring 23 procent av pensionärshushållens samlade nettoförmögenhet ägdes av hushåll med en årsinkomst över 140 000 kronor. Dessa ut.orde fem procent av samtli- ga pensionärshushåll. Omkring 40 procent av den totala förmögenhetssumman ägdes av hushållen med inkomster över 100 000 kronor. Dessa ut.orde 13 procent av samtli- ga pensionärshushåll. Drygt hälften av förmögenhetssum- man tillföll en knapp fjärdedel av hushållen vars årsin- komst översteg 80 000 kronor.

En fjärdedel av pensionärshushållen hade en sammanräk- nad inkomst under 30 000 kronor och ägde endast fem procent av hushållens totala nettoförmögenhet. Tabell 2.24 Nettoförmögenhet efter sammanräknad inkomst 1982. Hushåll 66 år och däröver.

Inkomstklass Antal hushåll därav med Andel av Tkr totalt förmögenhet förmögenhets- summan % — 19.9 5615 715 0,1 20.0— 29.9 267 156 132708 5,5 30.0— 39.9 158 460 131 611 9,0 40.0— 49.9 110338 88163 7,6 50.0— 59.9 104705 88 474 8,7 60.0— 79.9 146214 128285 16,0 80.0— 99.9 98 706 89515 13,8 100.0—119.9 56418 52 162 9,9 1200—1399 34 307 32 010 7,0 1400—1599 19957 18 852 4,9 160.0— 34 100 32 708 17,6 Samtliga 1 035 976 795 203 100

70. SOU 1985: 31

Närmare en fjärdedel av samtliga pensionärshushåll, 30 procent av ensamstående och 11 procent av gifta/samtaxe- rade hade inte redovisat någon nettoförmögenhet in- komståret 1982. De flesta pensionärshushåll hade förhål— landevis små förmögenheter (tabell 2.25).

Av samtliga pensionärshushåll med förmögenhetsinnehav hade en fjärdedel en nettoförmögenhet under 50000 kro- nor. Andelen var högre bland ensamstående än gifta/sam- taxerade, 35 respektive 13 procent.

Ett relativt litet antal pensionärshushåll, 66700 eller ca åtta procent av samtliga med förmögenhet, kom över grän- sen till beskattningsbar förmögenhet på 400 000 kronor år 1982.

Tabell 2.25 Förmögenhetsfördelning bland hushåll 65 år och äldre. I nkomståret 1982.

Ensamstående Kvinnor Samtliga Gifta/sam- Män taxerade

Antal % Antal % Antal % Antal % Hushåll totalt 202 980 100 492 652 100 695 632 100 396 799 100 Bärförmögenhet 57 698 28 148 1 10 30 205 808 30 42 979 1 1 Med förmögenhet 145 282 72 344 542 70 489 824 70 353 820 89

Därav andel i

förmögenhets- klasser Tkr 0.1— 9.9 5,0 5,8 5,5 1,9 10.0— 49.9 22,4 31,8 29,0 11,0 50.0— 99.9 21,7 25,4 24,3 15,4 100.0—199.9 26,8 21,8 23,3 28,3 2000—2999 12,6 7,9 9,3 19,9 3000—3999 5,7 3,3 4,0 10,9 4000—5999 3,7 2,3 2,7 8,0 6000—9999 1,4 1,1 1,2 3,3 1000.0— 0,6 0,6 0,6 1,3

Det finns starka samband mellan inkomst och förmögen- het. Flera hushåll med högre inkomster har förmögenhet och i regel större förmögenhet än hushåll med lägre in- komster. Detta framgår av sammanställningen i tabell 2.26 där pensionärshushållen fördelats på inkomstklasser efter storleken på den sammanräknade inkomsten. För- mögenheten ökar med stigande inkomster med undantag för den lägsta inkomstklassen, sammanräknad inkomst under 20000 kronor. I denna ingår en del hushåll med förhållandevis stor förmögenhet, t.ex. egna företagare som ställt sig utanför ATP-systemet.

SOU 1985: 31 71

Tabell 2.26 Familjerna 66 år och däröver fördelade efter famil— jetyp, sammanräknad inkomst och förmögenhet. I nkomstår 1982.

Familjetyp Totalt Sammanräknad antal familjer inkomst tkr

Gifta

— 19.9 502 20.0— 29.9 326 30.0— 39.9 1912 40.0— 49.9 34645 50.0— 59.9 45957 60.0— 79.9 83955 80.0— 99.9 75220 100.0—119.9 46517 1200—1399 29415 1400—1599 17574 160.0— 30253 Ensamstående män

— 19.9 1963 20.0— 29.9 57192 30.0- 39.9 40096 40.0— 49.9 25241 50.0— 59.9 23341 60.0— 79.9 25771 80.0— 99.9 9580 100.0—119.9 4297 1200—1399 2301 1400—1599 1 190 160.0— 2109 Ensamstående kvinnor

— 19.9 3150

20.0— 29.9 209638 30.0— 39.9 116452 40.0— 49.9 50452 50.0— 59.9 35407 60.0— 79.9 36488 80.0— 99.9 13 906 100.0—119.9 5604 1200—1399 2591 1400—1599 1 193 160.0— 1 738

72

Förmögenhet

Antal med förmögenhet

54 230 1270 26207 39950 73928 68154 43013 27447 16596 29079

345 28772 31920 19453 18217 21602

8516 3901 2116 1116 1958

316 103706 98421 42503 30307 32755 12845 5248 2447 1140 1671

Medel- belopp tkr

1516 1467 1352 1084 139.2 164.2 1952 2380 2762 3305 6709

89.2 69.3 110.2 1341 1362 1783 2454 3150 3866 4666 9584

78.2 54.3 88.6 117.6 1307 1861 290.3 4148 5258 6775 1 7461

SOU 1985: 31

Arbete och sysselsättning

Förvärvsarbete bland de äldre

— förr och nu

De äldres deltagande i arbetslivet minskade fram till år 1976 då pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år. Därefter har förändringarna varit små. Männens relativa arbets- kraftstal (andelen som tillhör arbetskraften) i ålderna 65—74 år har varierat kring 13 procent och kvinnornas kring fyra.

Bara för några årtionden sedan var det vanligt att de äldre fortsatte att arbeta efter uppnådd pensionsålder. År 1930 hade omkring 40 procent av männen i åldern 70 år och äldre sin huvudsakliga utkomst av förvärvsarbete. Tio år senare hade andelen minskat till omkring en tredje- del och år 1950 till en fjärdedel. År 1970 var andelen förvärvsarbetande i dessa åldrar endast fem procent och har därefter sjunkit ytterligare till knappt tre procent år 1980. För kvinnornas del har andelen förvärvsarbetande efter pensionsåldern minskat i ungefär samma takt som för männen, men också samtidigt legat på en avsevärt lägre nivå, eftersom äldre generationers kvinnor förvärvsarbe- tat i liten omfattning.

Tabell 3.1 Andelen förvärvsarbetande i befolkningen 70 år och äldre. Procent

Män Kvinnor 1930 38,4 9,2 1940 31,5 7,9 1950 23,7 5,4 1960 13,2 1,7 1965 10,7 1,6 1970 5,0 0,9 1975 2,8 0,5 1980 2,7 0,6

Källa: Folk- och bostadsräkningen respektive år

Förvärvsarbetande: Före 1950 = haft sin huvudsakliga utkomst av förvärvsarbete; 1950 = arbetat större delen av normal arbetsdag; 1960 och 1965 = arbetat minst halv normal arbetstid; 1970 och senare = arbetat minst 20 timmar i veckan.

SOU 1985: 31 73

I tabell 3.1 har sammanställts andelen förvärvsarbetande i olika åldrar i befolkningen 65 år och äldre vid olika folkräkningstillfällen från och med år 1950. Med förvärvs- arbetande avses i detta sammanhang personer som i prin- cip arbetat mer än normal halvtid. Over hälften av män- nen 65—69 år förvärvsarbetade åren 1950 och 1960, me- dan andelen år 1970 var omkring en tredjedel och år 1975 knappt 20 procent.

Andelen förvärvsarbetande i denna åldersgrupp var rela- tivt stort även bland__dem som uppnått den dåvarande pensionsåldern 67 år. Over en tredjedel av männen i 68 års ålder och 31 procent i 69 års ålder förvärvsarbetade år 1960. Tio år senare hade motsvarande andelar ungefär halverats. I åldrarna 70—74 år förvärvsarbetade 20 pro- cent av männen år 1960 mot åtta procent 1970 och fyra procent år 1980 (tabell 3.2). Tabell 3.2 Andelen förvärvsarbetande 65 år och äldre efter kön och ålder. Procent

Kön År

Ålder 1950 1960 1965 1970 1975 1980

Män 65—69 56,4 50,6 45,7 32,3 18,2 10,6 70—74 20,3 16,8 7,9 4,7 4,3 23,7 75— 7,3 5,7 2,5 1,3 1,4

Kvinnor 65—69 11,7 9,7 9,7 7,7 5,6 3,6 70—74 2,9 2,8 1,6 0,9 1,1

5,4

75— 1,0 0,8 0,4 0,3 0,2

Mån

65 69,8 67,1 56,1 35,8 66 64,4 58,7 47,3 23,0 67 46,3 35,5 24,4 12,7 68 35,8 24,0 15,6 8,8 69 31,0 20,7 13,1 7,4 70 26,1 14,4 10,6 6,1

71 22,9 15,0 8,7 — 72 19,6 12,5 7,7 — 73 16,9 10,5 6,3 — 74 14,8 9,4 5,6 —

Källa: Folk- och bostadsräkningen respektive år.

Förvärvsarbetande: 1950 = arbetat större delen av normal arbetstid; 1960 och 1965 = arbetat minst halv normal arbetstid; 1970 och senare = arbetat minst 20 timmar i veckan.

Den minskade sysselsättningsgraden under de gångna de- cennierna hänger bl.a. samman med att pensionssystemet successivt byggts ut och kommit att omfatta alla.

74. SOU 1985: 31

Det dröjde flera årtionden innan den år 1913 antagna lagen om folkpension gav förmåner som räckte till en full försörjning. Pensionsbeloppen var länge små och bestäm- melserna präglades av en stark restriktivitet. Anda fram till år 1937 var t.ex. rätten till folkpension för den som fyllt 67 år förenad med prövning av arbetsförmågan. År 1938 uppbar 40 procent av ålderspensionärerna på landet och 22 procent i städerna fattigvårdsunderstöd. Annu år 1947 hade cirka en tredjedel av folkpensionärerna under- stöd från fattigvården. Först fr.o.m. år 1948 omfattade folkpensioneringen alla utan inkomstprövning och gav en pension som räckte till en knapp försörjning. ATP-reformen med dess första utbetalningar i början på 60-talet skapade ett helt nytt läge. Andelen förvärvsarbe- tande bland de äldre, 65—74 år, har också minskat kraf— tigt sedan början av 60- talet till mitten på 70-talet i takt med att allt fler fått egenpension från ATP. Detta framgår av diagram 3.1 och 3.2. Dagens ålderspensionärer behöver således inte arbeta för sin försörjning, men bara för några årtionden sedan var förvärvsarbetet en nödvändighet.

Diagram 3.1 Relativa arbetskraftstal för åldersgruppen 65 — 74 är

%

........ ogifta

Män

Kvinnor

År

1963 1965 1970 1975 1980

SOU 1985: 31 75

Diagram 3.2 Andel ålderspensionärer med ATP

%

100

90 Män

80

70

60

50 40

Kvinnor 30

20

10

1—__1— "t— "r— 1— _| ** År 1964 66 68 70 72 74 76 78 80

F örvärvsarbetet minskar redan före pensionsåldern

I dag sker en kraftig minskning av förvärvsarbete efter 60-års ålder. Detta gäller både män och kvinnor. De senas- te åren har avgången från arbetskraften ökat redan i åldrarna 55—59 år (diagram 3.3). En förklaring till detta är möjligheten till delpension, men även förtidspensioneringen har blivit vanligare. En fjärde- del eller 128300 personer av samtliga i åldern 60—64 år var förtidspensionärer årsskiftet 1983/84, vilket är en för- dubblad andel sedan år 1970.

De senaste åren har antalet nybeviljade förtidspensioner legat mellan 42 000 och 45 000. Ungefär 40 procent gäller personer i åldersgruppen 60—64 år. År 1982 fick ca 16 000 personer i åldern 60—64 år förtidspension, varav 23 pro- cent av arbetsmarknadsskäl.

76. SOU 1985: 31

Diagram 3.3 Personer i arbetskraften i olika åldrar år 1983

Procent Procent 100 75 50 0 25 50 75 100

KWNNOR

'/////_ ”IH/__ /////////// //////// /// ////////

%% %

5 0 Ålder ||; 70——74 A % 65-69 % ////// ////////////////// ////////////////////4 2 _W/ ///////////////: _??l/ i 60—64 _l/l/////// /////// .

—///////////////////1

W %%

55——59

å

50——54

D Deltidsarbetande % Heltidsarbetande

Källa: Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1984

Både antalet och andelen förtidspensionärer i denna ål- dersgrupp är högre än andelen som har delpension bland de förvärvsarbetande 60—64 år. Vid årsskiftet 1983/84 hade 54600 personer delpension eller omkring 20 procent av alla förvärvsarbetande mellan 60 och 64 år (tabell 3.3 och diagram 3.4).

Tabell 3.3 Delpensioner i december respektive år

År Samtliga Procent av Egenföre- Procent av

1 OOO-tal delpensions- tagare delpensions- aktuella 1 OOO-tal aktuella

egenföre- tagare

1976 14,6 7 1977 31,5 12 1978 41,9 16 1979 48,7 22 1980 67,8 27 2,0 6

1981 64,6 24 2,6 8 1982 61,7 22 2,5 8 1983 54,6 20 2,3 7

Källa: Socialförsäkringsstatistik, Fakta 1984. Riksförsäkringsverket.

Arbetslösheten är också högre i dessa åldrar än i hela arbetskraften. På senare år har arbetslösheten stigit mer i ålders ruppen 60—64 år än för arbetskraften i genom- snitt. r 1970 var arbetslösheten i gruppen 1,8 procent

SOU 1985: 31 77

Diagram 3.4 Antalet personer med förtidspension eller sjukbi- drag i januari respektive år

Antal 1 OOO-tal

l 300

egk/ 22%

1974 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 År

60—64 år [:] 65—66 år

Källa: Socialförsäkringsstatistik, Fakta 1984. Riksförsäkringsverket.

medan den för hela arbetskraften var 1,5 procent. År 1984 hade andelen arbetslösa ökat till 7 ,3 procent mot 3 procent i hela arbetskraften.

En ofta nämnd orsak till denna utveckling är den krym- pande sysselsättningen i de traditionella basnäringarna i kombination med en hög rationaliseringstakt som ställer stora krav på anpassning och nya kunskaper hos arbets- kraften. Det är en utveckling som har ställt många ”äldre” vid sidan av arbetsmarknaden.

Merparten av männen förvärvsarbetar fram till de fyller 65 år. Bland kvinnorna sjunker andelen förvärvsarbetan- de under 50 procent redan vid 62 års ålder, men skillnaden mellan könen minskar. År 1970 förvärvsarbetade 71 pro- cent av männen året innan de fyllde 65 år mot 26 procent av kvinnorna. År 1984 hade motsvarande andel bland männen sjunkit till 55 procent. Bland kvinnorna hade i stället andelen ökat med fem procentenheter till 31 pro- cent (tabell 3.4).

78. SOU 1985: 31

Tabell 3.4 Andelen män och kvinnor i arbetskraften år 1984 i åldrarna 55 —64 år

Ålder Män Kvinnor % % 55—59 87,5 73,6 60 77,9 64,1 61 70,6 57,9 62 65,8 48,6 63 60,8 36,7 64 54,7 30,7

Källa: Råtabeller AKU, årsmedeltal 1984.

De flesta lämnar arbetslivet vid 65 års ålder

Efter fyllda 65 år lämnar de flesta arbetslivet. De ut- gående pensionsförmånderna ligger numera på en sådan nivå att många inte behöver arbeta för sin försörjning. Efter den ordinarie pensionsåldern är möjligheterna till förvärvsarbete också begränsade, beroende bl.a. på mins- kade arbetstillfällen och avgångsreglerna i kollektivavta- len. De flesta pensionsavtal som finns i dag medger möjlig- het att uppskjuta uttaget av pension till 70 års ålder. Det vanliga är dock att arbetstagaren p.g.a. bestämmelser i kollektivavtal är skyldig att avgå från sin anställning vid uppnådd pensionsålder. Det finns inga pensionsavtal där pensionsåldern är så hög som 70 år. I regel är den 65 år och i vissa fall ännu lägre.

I 65 års ålder arbetade 18 procent av männen och drygt 5 procent av kvinnorna år 1984. Andelen förvärvsarbetande bland kvinnorna stannar ungefär på denna nivå upptill 69 års ålder, varefter den minskar ner till två procent. Bland männen minskar förvärvsarbetet successivt mellan 65—69 år. I åldern 70—74 år förvärvsarbetade nio procent av männen (tabell 3.5).

Tabell 3.5 F örvärvsarbetandel 65 — 74 år 1984

Ålder Män Kvinnor Samtliga Antal % Antal % Antal %

65—74 42300 11,1 16600 3,8 58900 7,2 därav 65 7600 18,1 2300 5,5 9900 11,8 66 6 100 14,4 3 300 6,5 9 400 10,1 67 4400 10,5 2 200 5,4 6600 8,0 68—69 8300 10,0 4500 4,9 12900 7,3 70—74 15900 9,3 4300 2,0 20200 5,2

Källa: Råtabeller AKU, årsmedelvärden 1984. 1 Förvärvsarbetande = förvärvsarbetat minst en timme under mät- veckor.

SOU 1985: 31 79

En mycket liten andel fortsätter att förvärvsarbeta efter 75 års ålder. Definitionsmässigt räknas de inte till arbets- kraften varför uppgifter om dessa inte finns i arbetskrafts- undersökningarna. De senast tillgängliga uppgifterna är därför från 1980 års folk- och bostadsräkning.

Totalt förvärvsarbetade ca 7200 personer i åldern 75 år och däröver. De utgjorde drygt en procent av samtliga i dessa åldrar. Andelen bland männen var 2,6 procent och en halv procent bland kvinnorna (tabell 3.6).

Tabell 3.6 F örvärvsarbetande 65 — w år 1980

Antal förvärvs- Andel av arbetande befolkningen % Män 65— 48812 8,1 65—69 30 421 14,4 70—74 12 872 7,4 75— 5 519 2,6 Kvinnor 65— 20 308 2,6 65—69 14 243 6,1 70—74 4402 2,1 75— 1 663 0,5 Samtliga 65— 69 120 5,0 65—69 44 664 10,0 70—74 17 274 4,5 75— 7 182 1,3 Källa: FoB 1980

F å äldre önskar förvärvsarbete

De äldres önskemål om förvärvsarbete överensstämmer relativt Väl med deras faktiska deltagande i arbetslivet. Enligt arbetskraftsundersökningen 1984 var andelen mindre än en procent bland de icke förvärvsarbetande som hade velat och kunnat arbeta. Totalt rörde det sig om ca 6 000 personer, hälften män och hälften kvinnor. Ingen av dem hade sökt arbete under de senaste åtta veckorna före intervjutillfället. De flesta hade bedömt möjligheterna att få arbete som små.

En liten andel, sex procent, av dem som inte tillhörde arbetskraften var arbetsoförmögna eller förhindrade att arbeta p.g.a. sjukdom. En övervägande majoritet, 93 pro- cent, önskade inte arbeta (tabell 3.7).

Arbetskraftsundersökningen innehåller inga uppgifter om orsakerna till att inte vilja arbeta. Dessa kan belysas med resultaten från Institutets för social forskning (SOFI) lev-

80. SOU 1985: 31

Tabell 3.7 Önskemål om arbete år 1980 bland ej förvärvsarbetande 65 — 74 år.

Män Kvinnor Samtliga

Antal % Antal % Antal % Ej förvärvsarbetande totalt 338 400 100 424 200 100 762 700 100 Onskar ej arbeta 313 000 92,5 397 800 93,8 710 800 93,2 Vill och kan arbeta 2 900 0,9 2 900 0,7 5 900 0,8 Arbetsoförmögna och i övrigt förhindrade att arbeta 22 600 6,6 23 500 5,5 46 000 6,0

Källa: Råtabeller AKU, årsmedelvärden 1984

nadsnivåundersökning. Andelen som vill ha ett arbete om de hittar något som passar bland ej sysselsatta pensionä- rer 66—7 6 år var sex procent i levnadsnivåundersökning- en 1981. Den var således högre än i arbetskraftsundersök- ningen.

Resultat från olika intervjuundersökningar är dock inte jämförbara. Skillnaderna i resultaten beror bl.a. på den frågeformulering som använts. Dessa två undersökningar skiljer sig åt också genom att åldersgruppen och tidpunk- ten för undersökningen inte sammanfaller.

När det gäller SOFlzs undersökning är det av intresse att notera de förändringar som skett mellan åren 1968 och 1981 bland män och kvinnor och i de olika socialgrupperna i fråga om önskan att arbeta.

Andelen kvinnor som önskar ha ett arbete har ökat, me- dan andelen bland männen minskat. Därigenom har skill- naderna som fanns mellan män och kvinnor är 1968 i stort sett försvunnit (tabell 3.8).

Den största andelen som ville ha ett arbete fanns år 1981 i socialgrupp I och II, medan det inte förekom någon skill- nad mellan socialgrupperna år 1968.

Tabell 3.8 Andel av pensionärerna 67— 76 år som vill ha ett arbete om de hittar något som passar åren 1968, 1974 och 1981 . Procent.

1968 1974 1981 Män 10 6 7 Kvinnor 4 3 6 Socialgrupp I + II 7 8 10 Socialgrupp Ill 6 3 4 67 — 70 10 8 8 71 — 76 5 3 6 TOTALT 6 5 6

Källa: De äldre i välfärden. Institutet för social forskning 1984.

SOU 1985:31 81

Undersökningen från år 1981 visar att den vanligaste anledningen till att avstå från arbete bland pensionärerna i åldersgruppen 67—7 6 år var att inte orka arbeta. Detta skäl angavs av 62 procent. Andelen var högre bland kvin- nor och i socialgrupp III. Andelen som ansett att de inte orkar arbeta har minskat mellan åren 1974 och 1981 (ta- bell 3.9). Trots detta har inte förvärvsarbetet bland de äldre i dessa åldrar ökat och inte heller önskan att få arbeta bland dem som stått utanför arbetskraften.

Tabell 3.9 Andelen förvärvsarbetande åren 1968, 1974 och 1981 samt andelen icke förvärvsarbetande som inte orkar arbeta åren 1974 och 1981. Procent

Förvärvsarbetande Icke förvärvsarbetande Andel som inte orkar arbeta

Är År

1968 1974 1981 1974 1981 Mån 25 16 14 59 47 Kvinnor 7 6 4 85 72 Socialgrupp I + II 25 14 14 66 52 Socialgrupp Ill 1 1 9 5 78 68 67 — 70 23 16 1 3 73 54 7 1 — 76 9 5 5 74 68 Storstad 20 7 8 Medelstad 9 8 5 Landsbygd 17 17 14 Totalt 15 1 1 9 74 62

Källa: De äldre i välfärden. Institutet för social forskning. 1984.

De flesta, drygt 80 procent, som orkade arbeta ansåg både åren 1974 och 1981 att de hade det bättre utan arbete. Drygt varannan ansåg det dessutom som olönsamt att arbeta (tabell 3.10). Svaren på frågan om arbetsork speg- lar inte enbart den fysiska förmågan att arbeta utan styrs sannolikt i hög grad av värderingar och attityder.

SOFI:s resultat tyder på att de som önskar arbeta är rela- tivt få och att de i stor utsträckning tillhör grupper som har låga andelar med problem på andra områden, t.ex. ekonomi och hälsa.

Män, företagare och privatanställda dominerar bland de förvärvsarbetande

Bland dem som förvärvsarbetar efter normal pensionsål- der är nästan tre fjärdedelar män och hälften företagare. Andelen företagare i hela den förvärvsarbetande befolk-

82 SOU 1985: 31

Tabell 3.10 Andelen av pensionärerna, 67—76 år, som orkar arbeta men inte gör det för att de förlorar pension, inte finner det lönsamt, inte hittar passande arbeten och/eller anser sig ha det bättre utan arbete åren 1974 och 1981 .

Förlorar Ej lönsamt Inga passan- Bättre utan pension de arbeten arbete

1974 1981 1974 1981 1974 1981 1974 1981

Män 18 23 63 53 24 25 80 83 Kvinnor 30 17 49 49 28 34 84 90 Socialgr.I+II 15 21 56 53 23 32 86 86 Socialgr.lll 28 20 61 50 27 24 78 83 67—70 år 26 22 55 58 24 30 73 82 71 -—76 år 19 20 60 45 26 26 88 90

Totalt 22 21 58 52 25 28 82 86

Anm. De olika alternativen utesluter inte varandra, varför tabellen inte kan summeras till 100 procent. Källa: De äldre i välfärden. Institutet för social forskning. 1984.

ningen är 10 procent. Bland männen dominerar företaga- re, medan större delen av kvinnorna hör till gruppen an- ställda. Majoriteten av de anställda var sysselsatta inom den privata sektorn (tabell 3.11).

Tabell 3.1] F örvärvsarbetande 65 — 74 år efter yrkesställningl ) år 1984. Män Kvinnor Samtliga Antal % Antal % Antal % Förvärvsarbetande totalt 42 300 100 16 600 100 58 900 100 Därav Anställda 16 400 38,8 10 500 63,3 26 900 45,6 varav: Statlig tjänst 1 900 1 1,6 1 100 10,5 3 000 11,2 Kommunal tjänst 2500 15,2 1 900 18,1 4400 16,4 Enskild tjänst 12 000 73,2 7 500 71,4 19 500 72,4 Företagare 24 600 58,1 5 000 30,1 29 600 50,2 Medhjälpande familje- medlemmar 1 300 3,1 1 100 6,6 2 500 4,2

1 Summan för de olika delgrupperna överensstämmer inte alltid med antalet i gruppen som helhet beroende på den skattningsmetod som använts i AKU. Källa: Råtabeller AKU, årsmedeltal 1984.

SOU 1985: 31 83

Mer än en tredjedel av samtliga som arbetar efter 65 års ålder är jordbrukare. Dessa utgör omkring 10 procent av samtliga förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk. Denna andel har inte förändrats sedan år 1970. Tjänste- sektorn är den näst största näringsgrenen bland den äldre arbetskraften. En femtedel av samtliga förvärvsarbetande 65—74 år var år 1984 sysselsatta inom tjänstesektorn, huvudsakligen inom undervisning och hälso- och sjukvård (tabell 3.12).

Tabell 3.12 Förvärvsarbetande 65—74 år efter näringsgren år 1984.

Män Kvinnor Samtliga därav Anställ— Före-

Näringsgren da tagare Totalt antal förvärvsarbetande 42 300 16 600 58 900 26 900 22 900 Därav iprocent Jord- och skogsbruk 45 23 39 11 60 Tillverkningsindustri 1 1 1 1 1 1 15 9 Byggnadsindustri 3 3 3 3 4 Handel 13 13 13 15 12 Samfärdsel, tele, post 2 2 2 3 1 Bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet 12 5 10 14 7 Offentliga och andra tjänster 14 42 22 39 7

Källa: Råtabeller AKU, årsmedelvärden 1984.

Över hälften arbetar mer än 20 timmar

Kvinnorna arbetar deltid i större utsträckning än män- nen. Detta gäller f.ö. i alla åldrar.

Andelen heltidsarbetande bland männen i åldern 65—74 år var dubbelt så stor som bland kvinnorna, 43 respektive 22 procent (tabell 3.13). Medelarbetstiden per vecka var 27.2 timmar för samtliga, 29.9 timmar för män och 20.3 för kvinnor. Den längsta genomsnittliga veckoarbetstiden hade sysselsatta inom jord- och skogsbruk 33.5 timmar mot 23.2 timmar inom övriga sektorer.

De flesta deltidssysselsatta var nöjda med sina deltider. Endast 800 av de 37 300 deltidsarbetande önskade arbeta mer. De flesta av dessa återfanns bland männen med kort genomsnittlig arbetstid.

84. SOU 1985: 31

Tabell 3.13 F örvärvsarbetande 65 — 74 år efter arbetstidsklasser år 1984

Män Kvinnor Samtliga Förvärvsarbetande Antal totalt 42 300 16 600 58 900 Därav i procent Heltid 42,6 21,6 36,7 Lång deltid 20—34 timmar 25,5 30,5 26,8 Kort deltid 1—19 timmar 31,9 47,9 36,5

Källa: Råtabeller AKU, årsmedeltal 1984.

Ekonomiska skäl till förvärvsarbete minskat

Anledningarna till förvärvsarbete efter pensioneringen har belysts i pensionärsundersökningen (PU) 1975 och SCB:s undersökning av levnadsnivåförhållanden (ULF) 1980/81. De vanligaste anledningarna vid båda under- sökningstillfällena var att ”ha något att göra” och att ”arbetet är roligt och intressant” (tabell 3.14). Ekonomis- ka skäl till förvärvsarbete har minskat i betydelse.

Enligt PU uppgav 33 procent av förvärvsarbetande ålders- pensionärer ekonomiska orsaker till att de fortsatt arbeta. Motsvarande andel 1980/81 var 17 procent.

Tabell 3.14 Skäl till förvärvsarbete efter uppnådd pensionsål- der

Ekono- Träffa Roligt Ha nå- Annat miska andra intres- got att skäl skäl sant göra

ULF 1980/81

Arbetar som

... anställda 11,6 46,4 58,3 65,6 37,6 ...jordbrukare 15,7 2,4 71,8 81,0 22,1 företagare 23,7 44,1 72,0 67,5 24,9 Alla förvärvs- arbetande 17,3 28,7 68,2 72,2 27,1 PU 1975 33,1 28,5 63,1 64,4 5,7

Källa: Levnadsförhållanden, rapport 43, SCB 1975

SOU 1985: 31 85

Annan sysselsättning

Brist på sysselsättning är ett problem som ofta förknippas med människor som har den förvärvsaktiva perioden av sitt liv bakom sig.

En undersökning inom projektet ”Aldre i samhället — förr, nu och i framtiden” har visat att 60 procent av alla i åldern 15—7 5 år trodde att de äldre hade problem med menings- full sysselsättning. Bland de äldre själva var det sju pro- cent som angav detta som ett problem. Brist på menings- full sysselsättning förekom i större utsträckning bland både yngre och medelålders än bland de äldre.

Det visar sig också att ju yngre man är desto __mer benägen är man att tillskriva de äldre detta problem. Aven de äldre själva överskattar andra äldres problem i detta avseende. Omkring 43 procent i åldern 66—75 år trodde att äldre i allmänhet har problem med sysselsättning (tabell 3.15).

Tabell 3.15 Brist på sysselsättning som problem. Förekomst och föreställningar i olika åldrar

Ålder Andel som uppger brist Andel i olika ålders- på sysselsättning som grupper som tror att problem äldre har detta pro-

blem % %

15—25 29,3 64,6 26—35 9,3 67,7 36—45 17,4 67,8 46— 55 19,4 60,2 56—65 9,5 50,5

66 — 75 7 ,3 42,7

Samtliga 16,3 60,3

Källa: Realiteter och föreställningar om vardagsproblem bland äldre, medelålders och yngre. Lars Tornstam 1981.

Resultaten från populationsstudien ”70-åringar i Göte- borg” (H 70) visar att en mycket liten andel av pensionä- rerna i 7 0- och 7 5-års ålder har svårt att få tiden att gå. Omkring 10 procent av 75- åringarna har ibland upplevt det som problem och endast tre procent har angett att de ofta har svårt att få tiden att gå. Bland dem som varit förvärvsarbetande före pensioneringen har majoriteten, omkring 80 procent, ansett att det varit ganska eller myc- ket lätt att vänja sig vid att vara pensionerad (tabell 3.16 och 3.17).

86. SOU 1985: 31

Tabell 3.16 Har Ni svårt att få tiden att gå? Om så är fallet är det sällan, ibland eller ofta? Procent

75-åringar 1976/77 70-åringar 1976/77

Män Kvinnor Totalt Män Kvinnor Totalt

Aldrig 73,5 73,7 73,6 77,8 79,7 78,8 Sällan 13,0 14,5 13,8 10,1 9,0 9,5 Ibland 10,6 8,8 9,7 8,6 7,7 8,1 Ofta 2,9 2,9 2,9 3,5 3,7 3,6

Källa: Frisk eller sjuk på äldre dar. Rapport från populationsstudien ”70-åringar i Göteborg" (H 70) DSF 1980:4.

Tabell 3.17 Tycker Ni att detär svårt att vänja sig vid att vara pensionerad? Procent

75—åringar 1976/77 70-åringar 1976/77

Män Kvinnor Totalt Män Kvinnor Totalt

Mycket svårt 6,3 6,0 6,2 5,9 8,0 6,7 Ganska svårt 17,5 15,7 16,8 12,5 19,6 15,4 Ganska lätt 22,8 23,6 23,1 29,3 21,3 26,0 Mycket lätt 53,4 54,6 53,9 52,4 51,2 51,9

Källa: Frisk eller sjuk på äldre dar. Rapport från populationsstudien ”70-åringar i Göteborg” (H 70) DSF 1980:4.

Att det är så liten del som upplever brist på sysselsättning som ett problem kan vara ett uttryck för förnöjsamhet och anpassning eller också att äldre liksom andra människor använder stor del av sin tid på vardagliga sysslor.

Tidsanvändning bland äldre

Frågan om vad man gör med sin tid besvaras oftast i undersökningar med hjälp av vad man ägnar sig åt på den fria tiden — fritiden. Tabeller visar om man ofta eller sällan ägnar sig åt massmedia, hobbies eller t.ex. olika publika arrangemang (se t.ex. SOU 1977:100, sid 127). Dessa sammanställningar visar att bland äldre dominerar TV-tittande, radiolyssnande, bok- och tidningsläsande samt promenader som huvudsakliga sysselsättningar. Oli- ka slag av hobbyverksamhet, bilutflykter, gudstjänstbe- sök och trädgårdsskötsel är också relativt vanliga aktivi- teter. I den mån umgänge har räknats till fritidsaktivite- ter intar det också en framträdande plats. En likartad bild av aktivitetsmönstret ger de undersökningar, där tidsåt— gången för olika aktiviteteter anges.

SOU 1985: 31 87

Ett något annorlunda angreppssätt :ir att skaffa kunskap om individens fullständiga tidsanvändning under dygnets 24 timmar, dvs. var man befinner sig vid olika tidpunkter och vad man sysslar med. Denna mer ingående redovis- ning brukar benämnas tidsbudgetanalys. Ambitionen är att spegla en ”genomsnittlig” dag eller vecka. P.g.a. dess omfattande karaktär — man kartlägger ofta dygnet kvart för kvart — är den inte särskilt vanligt förekommande. Bristen på undersökningar liksom olikheter i urval gör det heller inte meningsfullt att försöka dra några slutsatser om eventuella förändringar i tidsanvändningen under årens lopp. Dessutom har åldersbegränsningar uppåt med- fört att hela pensionärskollektivet inte finns representerat i någon undersökning.

De följande två delavsnitten med bl.a. sammanställningar av några svenska tidsbudgetundersökningar har..orts av Lars Andersson vid Statens Institut för Psykosocial Miljö- medicin på uppdrag av äldreberedningen.

Vistelse i egen bostad

En generell iakttagelse utifrån de tidsbudgetundersök- ningar som genomförts är att de äldre tillbringar en myc- ket stor del av dygnet i den egna bostaden — ca 80 till 85 procent, dvs. 20 av dygnets 24 timmar. Detta illustreras i diagram 3.5.

I en undersökning, som genomfördes i några små och mel- lanstora städer, ingick två pensionärsgrupper; ensam- stående 67—75 år, samt makar, där mannens ålder är 67— 75 år. Det innebär att i den sistnämnda gruppen kan ingå ett antal kvinnor yngre än vad som brukar räknas som nedre gränsen för ålderspensionär.

Av diagram 3.5 framgår också att under ett vanligt dygn är kvinnorna i genomsnitt hemma i större utsträckning än männen. I genomsnitt var tredje kvinna hade överhuvud- taget inte varit utanför hemmet de studerade vardagarna. Det är i detta avseende ingen större skillnad mellan en- samstående och gifta kvinnor. Däremot uppvisar männen en skillnad beroende på civilstånd. De gifta männen är hemma i lägre utsträckning runt lunchtid — dvs. mellan

kl. 10 och 12 — samt mellan kl. 14 och 16.

En skillnad kan också påvisas när det gäller ålder. I dia- gram 3.6 är pensionärsgruppen uppdelad i tre delgrupper; 65—69, 70—74 samt 75—79 år.

88. SOU 1985: 31

Diagram 3.5 Andel av de äldre som är hemma vid olika tid- punkter under vardagar. Uppdelat på gifta resp. ensamstående.

% MÄN 100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

iriiiiliilrir|i|i|i 04 08 12 16 20 24 O4KI.

gifta, 67—75 år —————— ensamstående, 67—75 år

% KVINNOR 100

80 70 60 50 40 80 20

10

Diagram 3.6 Andel av de äldre (65—79 år) som är hemma vid olika tidpunkter under vardagar. Uppdelat på ålder.

%

1 00 3:55:

50

06 08 10 12 14 16 18 20 22 24 KI.

5—79 år % 70—74 är B 65—69 år

Diagrammet visar hur andelen som är hemma vid olika tidpunkter under vardagar ökar med ökande ålder. Skill- naden mellan grupperna är mest uttalad mitt på dagen, mellan kl. 10 och 17. Morgon- och kvällstid är de äldre överhuvudtaget hemma i stor utsträckning. Före lunch (ca kl. 10—12) är det de nyblivna pensionärerna (65—69 år) som i högre utsträckning än de båda äldre grupperna, befinner sig på annan plats än i hemmet. Efter lunch (ca kl. 13—17), skiljer sig alla tre grupperna åt. Denna skill- nad beror på att den karakteristiska ”toppen” vid lunch— dags — då man är hemma i högre utsträckning än före eller efter — saknas för den äldsta åldersgruppen. Från ca kl. 10, då den största andelen i denna åldersgrupp befinner sig utanför bostaden, ökar andelen hemmavarande konti- nuerligt under resten av dygnet.

Vad gäller helgdagar är man generellt sett hemma något mer än på vardagar. Det finns inte heller några större skillnader i pensionärsgruppen, med undantag av att de nyblivna pensionärerna (65 —69 år) i viss mån befinner sig utom bostaden efter kl. 18 i högre utsträckning än de äldre. Samma sak gäller mellan kl. 10 och 13 på förmidda- gen. En skillnad är dock att en något större andel av den äldsta gruppen än av den mellersta inte är hemma på förmiddagen. Det framgår inte av data om gudstjänstbe-

90. SOU 1985: 31

sök på söndagen är vanligare bland de allra äldsta, och att det därmed skulle kunna vara en förklaring till detta omvända förhållande.

Att en så pass stor del av dygnet tillbringas i den egna bostaden är i och för sig inte så uppseendeväckande. Aven yngre och medelålders tillbringar en stor del av dygnet där. Den kategori som vistas kortaste tiden i bostaden — män i hushåll med barn där kvinnan har deltidsarbete — tillbringar ändå 53 procent av ett vardagsdygn där. Ge- nomsnittssvensken 9—79 år tillbringar 66 procent av all veckotid hemma. Vistelsen i bostaden domineras givetvis av de s.k. basaktiviteterna (sömn, måltider, personlig vård). Dessa upptar runt 40 procent av ett genomsnittligt dygn, dvs. nästan 10 timmar i alla åldersgrupper över 14 är.

Fritiden

Vad gäller fritiden kan konstateras att antalet timmar som används för fritidsändamål är högst i pensionärsgrup- pen. Men skillnaden gentemot yngre åldersgrupper är kanske inte så stor som man vanligtvis föreställer sig. Tid som avsätts till att ta hand om barn och för studier, mins- kar kraftigt redan i 45-års ålder. Aven förvärvsintensite- ten minskar successivt från 55-års ålder. Möjligheterna att sätta av tid till fritid ökar således långt före ålderspen- sioneringen. Under en genomsnittlig dag fördelar sig friti- den på följande sätt:

åldersgrupp tim. min. 15 —24 6 36 25—44 5 53 45—64 6 39 65—79 9 40

I diagram 3.7 illustreras hur denna fritid är förlagd för pensionärsgruppen. Figuren visar andelen äldre som har fritid vid olika tidpunkter under vardagen.

Fritid utanför bostaden förekommer i större utsträckning bara mellan kl. 9 och 12 samt 13 och 17 (på lördagar är den totala fritidens omfattning något större än på vardagar, och en större andel tillbringas hemma). Efter kl. 18 till- bringas mesta tiden hemma. Det är därför inte särskilt förvånande att massmedia (som singelaktivitet) upptar ca 40 procent av den totala fritiden för de äldre. Men skillna- den är inte så stor gentemot yngre åldersgrupper, då samt- liga ägnar minst 30 procent av fritiden åt massmedia. l pensionärsgruppen upptar TV-tittande ca 45 procent av

SOU 1985: 31 91

Diagram 3.7 Andel av de äldre ( 65 —79 år) som har fritid vid olika tidpunkter under vardagar.

%

100

50

06 08 10 12 14 16 18 20 22 24 KI.

Hemma

massmediatiden i samtliga åldersgrupper. Radiolyss- nande minskar på bekostnad av läsande — från 38 procent av massmediatiden bland de nyblivna pensionärerna till 27 procent bland de äldsta.

Användning av massmedia är ett exempel på en inomhus- aktivitet med stor omfattning. Som exempel på en atom- husaktivitet som också har stor omfattning kan nämnas promenader. Denna aktivitet utövas mest av manliga samboende pensionärer, i något mindre grad av manliga ensamstående pensionärer, samt i lägst utsträckning av kvinnliga pensionärer oberoende av samlevnadsform.

De nämnda aktiviteterna kan tas som illustration till den fråga som ofta ställs i tidsbudgetsammanhang: ”Förelig— ger ett samband mellan den tid man lägger ned på en fritidsaktivitet och det intresse man har för aktiviteten i fråga?” Denna frågeställning har undersökts i mycket li- ten utsträckning. En mindre studie har dock .orts vid några företag inom dåvarande Gränges-koncernen. En to- talundersökning genomfördes, där tidigare anställda som varit pensionerade i tre år samt anställda som skulle till att pensioneras intervjuades bl.a. om fritidsaktiviteter. De flesta deltagarna var arbetare och företagens speciella prägel (tung industri) innebar att bara sex procent var kvinnor. Materialet ger möjlighet att skilja på ålders- re- spektive sjukpensionerade.

92. SOU 1985: 31

Den tid som ägnades åt fritidsaktiviteter, sammanfördes i åtta större block — (1) massmedia, (2) spel, tävlingar, kultur, (3) utflykter och resor, (4) bostad, trädgård, fritids- hus, bil, båt, (5) inomhusaktiviteter, (6) utomhusaktivi- teter, (7) umgänge samt (8) föreningsaktiviteter och kur- ser. För de tre block som ägnats mest tid följde en fördju- pad intervju. Detta bedömdes ge en i stort sett rättvis bild, då de tre mest tidskrävande aktivitetsblocken tar en så proportionerligt sett stor tid. En fördjupad bearbetning av detta material visar att för aktivitetsblock (2), (3), (7) och (8) föreligger endast smärre skillnader mellan arbetande, ålderspensionärer och sjukpensionärer. Däremot ägnar ål- derspensionärerna massmedia (1) 5 timmar mer i veckan än vad de arbetande gör. Sjukpensionärerna ägnar mass- media ytterligare 3 timmar i veckan (totalt 47 timmar). På motsvarande sätt ägnar de arbetande jämförelsevis minst tid åt inomhusaktiviteter (5) som slöjd, musicerande, kors- ord, småreparationer...(3 timmar/v), och sjukpensionerade mest tid (6 timmar/v) åt detta. Utomhusaktiviteter (6) som fiske, jakt, idrott, promenader ..., liksom att syssla med bostad, trädgård, fritidshus, bil, båt (4) ägnar sig ål- derspensionärer åt i högre utsträckning än vad de övriga gör — 13 timmar/vecka respektive 7 timmar/vecka jämfört med 7 timmar/vecka (arbetande) och 10 timmar/vecka (sjukpensionärer), respektive 5 timmar/vecka (båda grup- perna).

Totalt sett ägnar de två pensionärsgrupperna mer tid åt fritidsaktiviteter än vad de arbetande gör. De sjukpensio- nerade ägnar sig tydligtvis också i högre utsträckning än ålderspensionärer åt aktiviteter som kan utövas inomhus. Utöver fritiden avsätter de två pensionärsgrupperna också mer tid till hushållsarbete — 12 timmar/vecka jämfört med 9,5 timmar/vecka för de arbetande.

För att få en bild av vad tidsanvändningen kan stå för ställdes följande fråga: ”Skulle tillvaron för dig bli ljusare/ gladare och mer meningsfull om du kunde ägna mer tid åt detta?” Andelen som svarar jakande på frågan ovan när det gäller inomhusaktiviteter visar sig vara högst bland de arbetande (84 procent), något lägre bland ålderspensio- närerna (65 procent) och lägst bland Sjukpensionärerna (33 procent). Svaren ger således ett visst stöd för antagan- det att ju mer tid som ägnas någon aktivitet desto mindre är sannolikheten för att ytterligare tid skulle förbättra välbefinnandet. När det gäller aktivitetsblocken utomhus- aktiviteter respektiv ”syssla med bostad . . .” är bilden däremot något annorlunda. De arbetande uppger återigen i högst utsträckning att ytterligare tillgänglig tid skulle öka välbefinnandet — 94 procent svarar så både för utom-

SOU 1985: 31 93

husaktiviteter och ”syssla med bostad . . .”. Däremot anger en högre andel bland ålderspensionärerna (66 resp. 65 procent) än bland Sjukpensionärerna (58 resp. 55 procent) att mer tid skulle öka välbefinnandet. Detta frammanar bilden av en ”mättnad” hos Sjukpensionärerna i så måtto att de faktiskt ägnar mindre tid än ålderspensionärerna åt dessa aktiviteter, men en lägre andel bland dem anser att deras välbefinnande skulle öka om de kunde ägna mer tid åt aktiviteterna.

När det gäller massmedia (1) följdes endast läsning upp. Procenttalen är här betydligt lägre —35 procent av de arbetande anger att tillvaron skulle bli ljusare/gladare om mer tid kunde ägnas åt detta. Motsvarande siffror för ålders- resp. sjukpensionärer är 14 resp. 19 procent.

Med hjälp av tidsbudgetanalyser kan en översiktlig bild ges av äldres aktivitetsmönster under ett dygn. När det exempelvis gäller vistelsen i den egna bostaden under- stryks den ökade betydelsen som bostaden, i skilda bemär- kelser, får med ökad ålder. Samtidigt är det värt att note- ra, men utan att här kunna belägga något samband, att de tidpunkter då andelen som vistas hemma är som störst — på morgonen, kvällen och helger — också är den tidpunkt då ensamhetskänslor är som mest påtagliga. När det gäl- ler tid till fritid efter pensionsåldern kan konstateras att skillnaden gentemot yngre åldersgrupper inte är påfallan- de stor. Däremot finns en potentiellt större frihet att för- lägga fritiden efter eget tycke.

Aktiviteter på den fria tiden

Människor har och behöver olika mycket tid för det som hör till vardagen. Den ”fria” tiden kan vara mycket knapp t.ex. för en dubbelarbetande småbarnsförälder i jämförelse med en ålderspensionär. Men å andra sidan kan en äldre människa behöva mer tid just för de vardagliga och nöd- vändiga sysslorna och har inte fullt så mycket tid över för s.k. fritidsaktiviteter som ofta antas.

Vad man använder den tid till som ”blir över” beror på många omständigheter. Utöver personliga intressen är fri- tidsanvändningen beroende av bl.a. ekonomi, utbildning, hälsa, arbetsförhållanden, sociala kontakter och orts- bundna villkor.

För många av de fritidsaktiviteter som ingår i olika stu- dier minskar andelen utövare kraftigt i högre åldrar. Det- ta gäller t.ex. frilufts- och motionsaktiviteter liksom bio- och restaurangbesök.

94 SOU 1985: 31

Diagram 3.8 Nöjes- och kulturaktiviteter i olika åldersgrupper. Andel som utövar resp. aktivitet ofta

Idrotts- evenemang

Restaurang- besök

Utställnings-/ museibesök

Biobesök

Teater- och konsertbesök

Musik- och teaterspel

Veckotidnings- ,

läsning

Bokläsning

Biblioteksbesök :

Studiecirklar/ kurser

Gudstjänst— besök

Hobby- verksamhet

20 30 4 0 50 60

20 30 40 50 60

70

70

Källa: Levnadsförhållanden. Rapport 17. SCB 1981.

SOU 1985: 31

80

80

90

90

1 00 %

1 00 %

95

En del fritidsaktiviteter förändras knappast alls med ål- dern. Hit hör t.ex. teater- och konsertbesök, besök på ut- ställningar och muséer, bok- och veckotidningsläsning, hobbyverksamhet, promenader och strövande i skog och mark. Andelen som utövar dessa aktiviteter ofta är unge- fär lika stor i alla åldrar. Detta framgår av diagram 3.8 och 3.9.

Diagram 3.9 Frilufts- och motionsaktiviteter i olika åldersgrup- per. Andel som utövar resp. aktivitet ofta.

Trädgårds- arbete

Strövande i skog och mark

Nöjes- och motions- promenader

Bilutflykter

Utflykter i fritidsbåt

Fritidsfiske

Badutflykter

Idrott/motion utomhus

Idrott/motion inomhus

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 %

90 1 00 %

Källa: Levnadsförhållanden. Rapport 17. SCB 1981.

96. SOU 1985: 31

Mycket av det som skiljer människorna åt när det gäller fritidsvanor är inte åldern utan knutet till socialgrupps- tillhörighet, utbildning, yrke och inkomster.

Analysresultaten från levnadsnivåundersökningen (SOFI) visar att i kulturaktiviteter — teaterbesök, bok- läsning, musicerande och studiecirkeldeltagande — finns skillnaderna i första hand mellan socialgrupperna. Åldern har mindre betydelse men skillnaderna mellan olika so- cialgrupper ökar i de högre åldrarna.

Nöjesaktiviteter — biobesök, restaurangbesök och dans — är däremot i hög grad åldersberoende. Yngre människor är klart mer nöjesaktiva än medelålders, som i sin tur är betydligt mer aktiva än de äldre. Efter åldern är social- grupp den mest betydelsefulla variabeln. De mest nöjesak- tiva finns i socialgrupp I. Aven här är skillnaderna mellan olika socialgrupper större bland äldre än bland yngre.

När det gäller utomhusaktiviteter — idrott, jakt och fiske — är människor ur socialgrupp I något mer aktiva än övriga. I utomhusaktiviteterna framträder dock skill- nader i första hand mellan könen och åldersgrupperna. De äldre och kvinnorna är mindre aktiva.

Förströelseaktiviteter — veckotidningsläsning, promena- der och bilutflykter — som är minst krävande i olika av- seenden visar inte några större skillnader mellan olika befolkningsgrupper.

Enligt levnadsnivåundersökningen har skillnaderna mel- lan olika befolkningsgrupper generellt minskat och akti- vitetsnivån på fritiden höjts tämligen kraftigt under perio- den 1968— 1981.

Detta gäller även i åldrarna 65—75 år som är den äldsta åldersgruppen i undersökningen. Med fritid avses i stu- dien all den tid som återstår när tid för sömn, personlig hygien, förvärvsarbete och hushållsarbete frånräknats.

Aktivitetsmåttet som använts omfattar följande sysslor:

fiska, jaga, sköta trädgård, gå på bio, gå på teater-ut- ställningar-konserter, gå på restaurang, gå på dans, läsa böcker, läsa veckotidningar, gå omkring på gator och i affärer, göra bilutflykter, delta i studiecirklar eller kurser, bingo, idrotta, syssla med hobbyverksamhet, gå på gudstjänst.

Låg aktivitetsgrad har enligt undersökningen de som inte utövar någon av dessa aktiviteter ofta.

Bland de äldre har andelen med låg aktivitetsgrad på fritiden minskat från 27 till 12 procent mellan åren 1968

SOU 1985: 31 97

och 1981 (tabell 3.18). Av samtliga i åldrarna 65—76 år tillhörde omkring fyra procent år 1981 gruppen passiva, dvs. de utövar högst en av aktiviteterna någon gång. Skill- naden mellan socialgrupperna har utjämnats men var fortfarande tämligen stor är 1981.

Tabell 3.18 Andelen av befolkningen, 65 —76 år, med låg fri- tidsaktivitet, efter kön, socialgrupp och ålder åren 1968, 1974 och 1981. Procent.

1968 1974 1981 Män 30 18 15 Kvinnor 24 13 9 Socialgrupp I+II 21 11 9 Socialgrupp III 30 18 14 65—70 år 26 14 8 71—76 år 29 18 15 TOTALT 27 15 12

Källa: De äldre i välfärden. Institutet för social forskning 1984.

Männen hade lägre aktivitetsnivå på fritiden men de för- värvsarbetar i större utsträckning än kvinnorna, vilket medför att att det sammantaget inte föreligger någon skillnad i aktivitet mellan könen i dessa åldrar. Den störs- ta andelen med låg aktivitetsgrad som inte förvärvsarbe- tar och inte utövar någon fritidsaktivitet ofta, återfanns i socialgrupp III. Inom denna var andelen större bland män än bland kvinnor. Resultatet är inte överraskande med tanke på att ålderspensionärerna ur socialgrupp III har sämre hälsa och sämre ekonomiska resurser än övriga ålderspensionärer och att många är fysiskt utslitna när de lämnar arbetslivet.

Aktiva i politiska partier

Många människor fortsätter att vara politiskt aktiva efter uppnådd pensionsålder, men de är i liten utsträckning representerade i olika politiska församlingar.

Medlemskap i politiska partier visar inte någon större nedgång efter uppnådd pensionsålder. Däremot minskar andelen som deltar aktivt i partiverksamheten successivt med stigande ålder, dock inte så dramatiskt som skulle kunna antas med ledning av den låga representationen av äldre människor i politiska organ. Resultaten från ULF 80/81 visar att omkring 15 000 personer i åldern 65—69 år och omkring 14 000 personer i åldern 70—84 år var aktiva medlemmar i politiska partier. Enbart mötesdeltagande räknas då inte som aktivt deltagande (tabell 3.19).

98 SOU 1985: 31

Tabell 3.19 Aktiviteter inom politiska partier. Procent i respektive grupp.

Ålder Är medlem i Deltar aktivt Antal personer politiskt i verksamheten i befolkningen parti (tusental)

16—64 13,5 4,3 5222 65—84 15,7 2,4 1242 därav 65—69 18,9 3,8 408 70—74 15,2 2,4 382 75—79 13,5 1,4 280 80—84 13,3 0,9 171

Källa: ULF 80/81 SCB.

År 1982 var omkring 17 procent av befolkningen 65 år och äldre. Vid riksda svalet samma år hade tre procent av de valda fyllt 65 år. äldersfördelningen bland de valda fram- går av diagram 3.10. Bland männen dominerar 45—54 och 55—64 åringar, vilka ut.orde 38 resp. 36 procent av de valda männen.

Bland kvinnorna dominerar 45—54 åringar, som ut.orde närmare hälften av de valda.

Diagram 3 .10 Ålderssammansättningen i valmanskåren och bland valda vid 1982 års riksdagsval

VALMANSKÅREN VALDA TILL RIKSDAGEN

(EXKL. SUPPLEANTER)

Procent Kvinnor Procent Män

96 253

Kvinnor

mmm

? % 7 % 2 % % % % Ålder liiåi'åi'åiiåiåiw åi'åi'iiåiåi'ä'H' Ålder

Källa: Välfärdsbulletinen 1985:1, SCB

SOU 1985: 31 99

Det har skett en påtaglig föryngring av kommunalpoliti- kerna under 1970-talet. Yngre människar har i större utsträckning anlitats för kommunala uppdrag, vilket lett till att personer över 60 år fått lägre representation i kommunala nämnder och styrelser. Av tabell 3.20 framgår åldersfördelningen bland kommun- fullmäktigeledamöter i landet åren 1971 och 1980. Ut- vecklingen har varit ungefär densamma för övriga kom- munala organ.

Tabell 3.20 Åldersfördelningen i kommunfullmäktige 1971 och 1980. Procent.

Åldersklass

—29 30—39 40—49 50—59 60— Totalt 1971 2,7 12,3 30,0 38,6 16,3 100,0 1980 4,9 20,7 29,9 31,8 12,8 100,0

Källa: Kommunalpolitikerna, del I, Ds Kn 1981:17.

Tillbakaträdandet från politiska uppdrag sker successivt efter fyllda 60 år fram till 70 års ålder. Vare sig det är ett frivilligt ställningstagande eller påbjudet av partierna är det uppenbart att de kommunala förtroendeuppdragen lämnas vid uppnådda 70 år. Vid 1979 års kommunalval hade endast 33 personer — en fjärdedels procent — av de drygt 13 000 valda passerat 7 O—årsgränsen. Beredskapen eller villigheten att åta sig kommunala för- troendeuppdrag är också minst i åldrarna över 60 år (ta- bell 3.21). Detta Visar bl.a. kommunaldemokratiska forsk- ningsgruppen som i intervjuundersökning ställde frågan:

”Om Ni av något parti som Ni sympatiserar med skulle erbjudas bli ledamot i kommunfullmäktige eller någon kommunal nämnd/styrelse skulle Ni då kunna tänka Er att tacka ja?” Tabell 3.21 Politisk uppdragsvillighet. Procentuell fördelning

Åldersklass

18—24 25—29 30—39 40—49 50—59 60—69 70—

Har uppdrag 0 1 2 3 3 4 0 Ja 22 12 17 21 19 5 1 Tveksam 4 5 10 7 1 2 1 Nej 74 82 70 69 77 89 97 Totalt 100 100 100 100 100 100 100

Källa: Kommunalpolitikerna, del I, Ds Kn 1981:17

100. SOU 1985: 31

Av dem som deklarerat att de inte var beredda att äta sig kommunala förtroendeuppdrag eller varit tveksamma därtill angav var femte hög ålder som orsak.

Av dem som var minst 70 år ansåg sig 85 procent vara för gamla, av dem i åldern 60—69 år 65 procent, av dem i åldern 50—59 år 18 procent samt av dem i åldern 40—49 år 3 procent. Det finns alltså ett betydande antal personer som innan — i åtskilliga fall långt innan — de nått pen- sionsåldern anser sig för gamla för en kvalificerad politisk insats.

När så stor andel, nästan en femtedel, av människor i åldern 50—59 år upplever för hög ålder som skäl att be- gränsa sitt politiska engagemang, är detta knappast ett objektivt hinder utan snarare ett uttryck för attityder och värderingar.

Aktiva i pensionärsföreningar

Enligt uppgifter i ULF 1980/81 är var tredje pensionär i åldern 65—84 år medlem i någon pensionärsförening. Drygt en tredjedel av medlemmarna har uppgivit att de deltar aktivt i föreningsverksamheten. Detta innebär att det finns omkring 144 000 aktiva medlemmar i dessa åld- rar. Den största andelen medlemmar och aktiva medlem- mar återfinns bland personer i åldern 70—79 år. Efter fyllda 80 år sjunker föreningsaktiviteten något. Det fanns dock omkring 16 000 personer i åldern 80—84 år som upp- gav att de deltar aktivt i pensionärsföreningarnas verk- samhet (tabell 3.22).

Tabell 3.22 Medlemskap i pensionärsföreningar. Procent i respektive grupp

Ålder Är medlem Deltar aktivt Antal personer i verksam- i befolkningen heten (tusental)

65—69 28,8 9,8 408 70—74 35,7 13,7 382 75—79 35,7 12,6 280 80—84 30,1 9,2 171

65—84 32,7 11,6 1 242

Källa: ULF 80/81, SCB.

Det finns inga skillnader mellan män och kvinnor eller mellan ensamboende och samboende vare sig det gäller medlemskap eller aktivt deltagande i pensionärsförening- ars verksamhet.

SOU 1985: 31 101

Pensionerade arbetare är oftare medlemmar än f.d. tjäns- temän, företagare och jordbrukare. Pensionärer i de tre storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö är i mindre utsträckning med i pensionärsföreningar än pen- sionärer i landet i övrigt.

102. SOU 1985: 31

4

Boende och bostads- förhållanden

De flesta tillhör

vanliga bostadshushåll

Enligt 1980 års folk- och bostadsräkning (FoB 80) tillhör- de 94 procent i åldern 65 år och däröver bostadshushåll. Med bostadshushåll avses en person eller en grupp av personer som vid räkningstillfället var kyrkobokförd på viss fastighet och som bodde i en och samma bostadslägen- het i denna fastighet. I bostadshushåll ingår även hus- hållsmedlemmar som tillfälligt befann sig på annan ort. De övriga, sex procent av äldrebefolkningen, tillhörde kol- lektivhushåll eller andra privata hushåll. Som boende i kollektivhushåll räknas personer som är kyrkobokförda på en fastighet men som bor i bostäder som inte är avsedda för enskilda hushåll, såsom servicehus med helinackorde- ring.

Som tillhörande andra privata hushåll räknas övriga per- soner, bl.a. personer utan känd hemvist eller på försam- lingen skrivna. Aven personer kyrkobokförda på viss fas- tighet utan att kunna hänföras till bestämd lägenhet har förts till andra privata hushåll. Till denna grupp hör t.ex. personer som är intagna på sjukvårdens institutioner utan att ha egen bostad. Någon fullständig bild av de faktiska boendeförhållan- dena ger inte bostadsräkningarna eftersom en person, som vistas på servicehus med helinackordering eller på vårdin- stitution, vid räkningstillfället kan ha sin bostad kvar och vara kyrkobokförd och redovisas som boende där. Avvikel- serna är dock relativt små och de torde inte variera nämn- värt vid de olika folkräkningstillfällena. I absoluta tal har antalet äldre ökat i kollektivhushåll och i andra privata hushåll mellan åren 1965 och 1980, men om hänsyn tas till att antalet äldre samtidigt ökat visar sig förändringarna vara mycket små. Andelen äldre som tillhör vanliga bostadshushåll har varit i stort sett den-

SOU 1985: 31 103

samma vid folk- och bostadsräkningarna åren 1970 och 1980 (tabell 4.1). Boende i institutioner behandlas i kapi- tel 6.

Tabell 4.1 Befolkningen 65—w år efter hushållstillhörighet. Antal tusental

Hushållstyp År 1965 År 1970 År 1980

Antal % Antal % Antal % personer personer personer

Bostadshushåll 952 95,1 1 061 94,4 1 302 94,1

Kollektivhushåll 29 2,9 40 3,6 48 3,5 Andra privata hushåll 20 2,0 22 2,0 33 2,4 Totalt 1 001 100 1 123 100 1 383 100

Tabell 4.2 Befolkning 65 — w år tillhörande bostadshushåll efter ålder, kön och ortstyp 1980.

Ortstyp Män Kvinnor Antal därav tillhörande Antal därav tillhörande Ålder bostadshushåll bostadshushåll totalt % totalt % Riket 65—69 211 301 98,4 234 117 98,8 70—74 174973 97,5 211 327 97,7 75—79 116053 95,3 162 107 94,4 80—84 64 341 89,7 103 468 86,0 85— 35 428 76,0 70634 68,9 65—w 602 096 95,3 781 653 93,2 Tätort 65—69 160875 98,2 191 164 98,8 70—74 132 222 97,3 174 139 97,6 75—79 86 651 94,8 133 707 94,0 80—84 47 220 88,1 85 088 85,0 85— 25 908 72,3 58 076 66,6 65—w 452 876 94,8 642 174 92,7 Glesbygd 65—69 50 426 98,6 42 953 98,7 70—74 42 751 98,1 37 188 98,0 75—79 29 402 96,8 28400 96,0 80—84 17 121 94,1 18 380 91,0 85— 9520 85,6 12 558 79,8 65—w 149 220 96,8 139479 95,3

Källa: Specialbearbetning av FOB 80

104. SOU 1985: 31

Andelen män som tillhör bostadshushåll är något högre än andelen kvinnor, 95 respektive 93 procent år 1980. Upp till 75-års ålder finns det dock ingen skillnad i detta avse- ende mellan könen. Omkring 98 procent av både män och kvinnor tillhör då vanliga bostadshushåll. Därefter mins- kar andelen för båda könen, mest bland kvinnor. I åldern 85 år och däröver var det 76 procent av männen och 69 procent av kvinnorna som tillhörde bostadshushåll. Ännu större än skillnaden mellan könen är skillnaden mellan boende i glesbygd och tätorter i de högre åldrarna. I åldern 85 år och äldre tillhörde 72 procent av männen och 67 procent av kvinnorna i tätorter vanliga bostadshus- håll, medan motsvarande andelar i glesbygd var 86 re- spektive 80 procent (tabell 4.2).

Hushållen har blivit mindre

Hushållsstorleken har krympt under flera decennier. Ge- nomsnittet år 1980 var 2,3 personer per hushåll mot 4,3 år 1920. Små hushåll bestående av en eller två boende utgjor- de år 1960 knappt hälften av alla hushåll. År 1980 hade de ökat sin andel till nästan två tredjedelar. Mest ökade en- personshushållen, från 20 procent år 1960 till 33 procent år 1980. Hushåll bestående av en person var också den vanligaste hushållstypen år 1980 (diagram 4.1).

Bakom denna utveckling ligger huvudsakligen den mate- riella välståndsökningen. Tillgång till bostäder och män- niskors ekonomiska resurser har förbättrats avsevärt, vil- ket möjlig.ort ett eget boende och oberoende liv i olika skeden av livet.

Enpersonshushållen är vanligare i tätorter än i glesbygd. Enpersonshushållen utgör 23 procent av samtliga hushåll i glesbygd mot 35 procent i tätorter. Stora hushåll beståen- de av fem eller flera boende förekommer i större utsträck- ning i glesbygd än i tätorter. Av hushållen i glesbygd utgör dessa 10 procent, i tätorter bara fem procent (tabell 4.3).

SOU 1985: 31 105

Diagram 4 .] Hushåll efter antal boende åren 1960—1980. Hela riket.

%

100 5 eller flera personer

90 4 personer

80

70 3 personer 60 50 2 personer 40 30 20 1 person 10

1960 1970 1975 1980 År

Tabell 4.3 Hushåll efter antalet boende är 1980.

Antal Tätort Glesbygd Riket boende antal hushåll antal hushåll antal hushåll 1 OOO-tal % 1 OOO-tal % 1 OOO-tal % 1 1 024 35 125 23 1 148 33 2 912 3 1 178 33 1 090 3 1 3 434 15 91 17 525 15 4 430 15 85 16 515 15 5 132 4 37 7 169 5 6 25 1 11 2 37 1 7 6 0 3 1 9 O 8 3 O 2 0 5 0

När det gäller äldrehushållen — hushåll med minst en person 65 år och äldre — har den största förändringen varit att dessa hushåll i allt större utsträckning kommit att bestå enbart av äldre människor (tabell 4.4). År 1970 bestod 65 procent av äldrehushållen enbart av personer 65 år och äldre, motsvarande andel år 1980 var 74 procent. Enpersonshushållen ökade under denna period från 41 till 47 procent och hushåll bestående av två eller flera äldre personer från 24 till 27 procent.

106. SOU 1985: 31

Tabell 4.4 Aldrehushållen åren 1965—1980

1965 1970 1975 1980

Samtl.hushåll med minst 1 pers. 1 boende 65—w år

% 734 500 38 821 100 41 91 1 800 45 991 600 47

Därav med

2 boende (båda 65—w år)

Övriga

% %

24 35 26 29 27 26

Källa: Folk och bostadsräkningen respektive år (— uppgift saknas)

Av äldrehushållen i tätorter var hälften enpersonshus- håll. I__ glesbygd var andelen betydligt lägre eller 33 pro- cent. Aldre invandrare lever oftare i flerpersonshushåll än övriga äldre. Detta framgår av tabell 4.5 som också visar att äldre i glesbygd och utrikes födda bland de äldre i mindre utsträckning tillhör hushåll med enbart äldre boende.

Tabell 4.5 Aldrehushållen år 1980

Hushållstyp Antal Därav hushåll

boende

Antal Hushåll med minst en person 65—w år Riket Samtliga 991 648 737 903 därav utrikes födda 51 779 32 328 Tätort 789 849 614 044 Glesbygd 201 789 123 859 Hushåll med minst en person 75—w år Riket Samtliga 419941 285394 därav utrikes födda 18 204 10 617 Tätort 330 184 239 337 Glesbygd 89 757 46 057

Källa: FoB 1980

SOU 1985: 31

med enbart äldre

Varav med 1 boende

Andel av Antal Andel av äldre äldre hush. % hush. % 74 467 095 47 62 19 938 38 78 400 264 51 61 66 831 33 68 228 043 54 58 8 227 45 72 194 552 59 51 33 491 37 107

E nsamboende — samboende

Antalsmässigt tillhörde emellertid majoriteten av befolk- ningen 65 år och äldre hushåll med två eller fler boende. I tätorter var andelen omkring 60 procent och glesbygd 76 procent. Andelen ensamboende bland samtliga personer 65 år och äldre var i hela riket 36 procent, i tätorter 39 procent och i glesbygd 24 procent. Ungefär hälften av samtliga personer i dessa åldrar, _både 1 tätorter och gles- bygd, bodde 1 tvåpersonshushåll.Ä1dre 1 glesbygden bodde i större utsträckning 1 hushåll med tre eller fler boende, 22 procent i glesbygd mot åtta procent i tätorter. Detta för- klaras av att äldre i glesbygden oftare bor tillsammans med barn eller någon annan närstående (diagram 4.2).

Diagram 4.2 Befolkning 65 år och äldre tillhörande bostads- hushåll efter antal boende i hushållet år 1980.

%

100

3 eller fler personer

80

60

2 personer

40

20 1 person

Riket Tätorter Glesbygd

Enligt FoB 1980 bodde omkring en femtedel, ca 130000 personer, av icke gifta/samboende i åldern 65 år och där- över tillsammans med någon annan person. Någon uppgift om släktskapsrelationen till övriga hus- hållsmedlemmar finns inte. Med hjälp av uppgifter från ULF går det dock att få en uppfattning om släktförhållan- den mellan personerna. I tabell 4.6 anges hur många i befolkningen 65—84 år som bor tillsammans med barn, föräldrar, syskon eller någon annan person.

108. SOU 1985: 31

Tabell 4.6 Samboendeformer för befolkningen 65—84 år 1980/81 . Procent i resp. åldersgrupp.

65—69 70—74 75—79 80—84 65—84

Ensamstående bor med barn 1,7 2,3 3,1 4,2 2,5 bor med föräldrar och/eller syskon 2,4 2,7 3,4 2,7 2,7 bor med annan 1,3 0,6 1,1 0,8 1,0 ensamboende 28,4 33,2 44,0 47,3 35,5 Samboende med barn i hushållet 6,0 3,5 2,1 1,4 3,7 utan barn 58,9 55,2 41,8 28,9 49,8 Institutionsboende 1,3 2,6 6,6 14,7 4,7 100 100 100 100 100

Antal personer i

åldersgruppen

(1 OOO-tal) 408 382 280 171 1 242

Källa: ULF 80/81

Enligt ULF 80/81 bodde omkring 125 000 (10 procent) äldre tillsammans med barn, övrig släkt eller någon an- nan person. Vanligast var samboendet med barn, ca 78 000 personer, och föräldrar eller syskon, ca 34 000 personer.

I tabell 4.7 har sammanställts uppgifter om olika sam- boendeformer enligt FoB 1980. Uppgifterna omfattar dock inte de gifta/samboende äldre som har barn eller någon annan släkting boende hos sig. De belyser således före- komsten av denna samboendeform bland i huvudsak en- samstående äldre. Det framgår att det finns relativt stora skillnader dels mellan män och kvinnor dels mellan gles- bygd och tätorter. Hälften av kvinnorna i tätorter var ensamboende mot 28 procent i glesbygd. Av glesbygdens äldre kvinnor bodde 22 procent tillsammans med barn, syskon eller någon annan närstående. Motsvarande andel i tätorter var nio procent. Bland män är andelen ensam- boende betydligt lägre än bland kvinnor. Detta gäller framför allt i tätorter.

Samboende med barn eller övrig släkt förekommer i mind- re utsträckning bland män än kvinnor. Aven för männen var andelen väsentligt högre i glesbygd än i tätorter. Den största andelen gifta/samboende återfinns bland män- nen i tätorter.

SOU 1985: 31 109

Tabell 4. 7 Befolkning 65 — w år efter samboendeform och ortstyp 1980.

Män Kvinnor Samtliga Antal % Antal % % Tätorter Samboende/ gift 3 12 052 73 236 267 40 54 Ensamboende 96 679 23 303 585 51 39 Samboende med barn, annan släkting m.m. 20 421 5 55 732 9 7 Samtliga tillhörande bostadshushåll 429 152 100 595 584 100 100 Glesbygd Samboende/gift 92 502 64 65 575 49 57 Ensamboende 29 397 20 37 434 28 24 Samboende med barn, annan släkting m.m. 22 503 16 29 870 22 19 Samtliga tillhörande bostadshushåll 144 402 100 132 879 100 100 Riket totalt Samboende/gift 404 554 71 301 824 41 54 Ensamboende 126 076 22 341 019 47 36 Samboende med barn, annan släkting m.m. 42 924 7 85 602 12 10 Samtliga tillhörande bostadshushåll 573 554 100 728 463 100 100

Källa: FoB 1980

Aldre invandrare som förvärvat svensk medborgarskap skiljer sig inte nämnvärt från äldrebefolkningen i övrigt när det gäller olika samboendeformer. Däremot är förhål- landena väsentligt annorlunda bland äldre utländska medborgare, som år 1980 ut.orde omkring 16 procent av samtliga utrikes födda äldre. Bland både män och kvinnor är andelen gifta/samboende betydligt lägre än bland samt- liga 65 år och äldre. Andelen ensamboende män är något högre bland utländska medborgare än bland övriga äldre. Motsatta förhållandet gäller för kvinnor. Samboendet med barn, syskon eller övrig släkt är mycket vanligare bland utländska medborgare än bland övriga äldre. En fjärdedel av samtliga utländska medborgare i åldern 65 år och äldre och nästan en tredjedel av kvinnorna bodde tillsammans med barn, syskon m.m. (tabell 4.8).

110. SOU 1985: 31

Tabell 4.8 Utrikes födda 65 år och äldre efter samboendeform år 1980. Antal Därav andel (%) totalt Sambo- Ensam- Samboende ende/gifta boende m. barn, övr.släkt m.m. Utrikes födda 49 745 49 40 11 Män 18 045 70 24 6 Kvinnor 31 700 37 49 14 därav Svenska medb. 41 629 51 40 9 Mån 14 823 73 22 5 Kvinnor 26 806 39 50 1 1 Utländska medb. 8 116 39 37 24 Män 3 222 58 30 12 Kvinnor 4 894 26 42 32

Källa: Specialbearbetning av FoB 80

Det finns naturligtvis stora variationer mellan olika in- vandrargrupper. I tabell 4.9 redovisas uppgifter för perso- ner födda i Grekland, Turkiet, Jugoslavien och i Sydame- rika. De tre förstnämnda har valts bl.a. med tanke på att de hör till tidiga invandrargrupper med ökande antal äldre. Dessutom har invandrarna från dessa länder i stor utsträckning levt inom sina egna nationella grupper och antas ha behållit sina vanor och sedvänjor. Invandrare från Sydamerika representerar en ny men stor grupp bland invandrare (se närmare kapitel 1).

En mycket liten del av äldre invandrare från Grekland och Turkiet är ensamboende jämfört med äldrebefolkningen i dess helhet och även i jämförelse med övriga äldre invand- rare. Omkring 10 procent i båda dessa grupper var ensam- boende. Bland utländska medborgare födda i Jugoslavien och i Sydamerika var en femtedel ensamboende. Aven denna andel är lägre än bland äldre invandrare i övrigt. Over hälften av alla grekiska äldre invandrare och tre fjärdedelar av utländska medborgare bland dessa bodde tillsammans med barn eller annan släkting. Motsvarande andel för utländska medborgare födda i Sydamerika var 50 procent, i Jugoslavien 47 procent och i Turkiet 37 pro- cent.

Andelen gifta/samboende minskar naturligt med stigande ålder och mest bland kvinnor som dels har längre medel- livslängd, dels ofta är yngre än sin partner. Men detta motsvaras inte av en lika stor ökning av ensamboendet. Med stigande ålder ökar nämligen samboendet med vuxna

SOU 1985:31 111

Tabell 4 .9 Samboendeformer år 1980 för vissa invandrargrup-

per 65 — w år.

Antal Därav andel (%) totalt Samb./ Ensam- gift boende Grekland 229 30 12 Jugoslavien 744 39 25 Sydamerika 206 39 27 Turkiet 571 54 10 Därav Svenska medborgare Grekland 80 52 19 Jugoslavien 255 49 37 Sydamerika 87 49 37 Turkiet 81 56 17 Utländska medborgare Grekland 149 17 8 Jugoslavien 489 33 20 Sydamerika 1 19 31 19 Turkiet 490 54 9

Källa: Specialbearbetning av F oB 80

Samb. m. barn, övr. släkt m.m.

58 36 34 36

29 14 14 27

75 47 50 37

barn, övrig släkt m.m. successivt och mycket kraftigt efter fyllda 80 och 85 år. I hela riket bodde en fjärdedel av alla i åldern 85 år och äldre tillsammans med någon närstående, medan denna andel i åldern 75—7 9 år var 10 procent.

Bland de äldsta (85 år och äldre) i glesbygden var knappt en fjärdedel gifta/samboende. Av de övriga bodde över hälften tillsammans med vuxna barn, övrig släkt m.m.

I tabellerna 4.10 och 4.11 redovisas andelen ensamboende och samboende med barn, övrig släkt m.m. i femårsklasser dels för samtliga äldre efter ortstyp, dels för äldre invand-

rare.

112 SOU 1985: 31

Tabell 4.10 Ensamboende och samboende med barn, övrig släkt m.m. i befolkningen 65 år och äldre efter ålder, kön och ortstyp år 1980.

Ortstyp Män Kvinnor Ålder Antal Därav Antal Därav totalt Ensam- Samboende totalt Ensam- Sambm. boende m. barn, övr. boende barn, övr. släkt m.m. släkt m.m % % % % Riket 65—w 573554 22 7 728463 47 12 65—69 207 695 17 6 231 245 33 8 70—74 170562 20 7 206503 44 9 75—79 110654 25 8 152999 56 12 80—84 57707 31 11 89014 63 17 85 — 26 936 38 18 48 702 63 28 Tätort 65—w 429 152 23 5 595584 51 9 65—69 157961 18 3 188847 37 6 70—74 128630 21 4 170042 48 8 75—79 82 180 26 5 125732 60 10 80—84 41 598 32 7 72286 69 14 85— 18783 41 12 38677 70 22 Glesbygd 65—w 144402 20 16 132879 28 22 65—69 49734 17 13 42 398 18 14 70—74 41 932 19 14 36 461 26 18 75—79 28474 22 16 27267 35 25 80—84 16 109 27 20 16728 40 34 85— 8153 31 31 10025 39 49

Källa: Specialbearbetning av FoB 80

Samboendet med barn, syskon och övrig släkt har minskat kraftigt de senaste decennierna. År 1954 bodde 27 procent av ålderspensionärerna med sina barn och 16 procent med syskon eller andra personer. Motsvarande andelar år 1975 var nio resp sex procent (tabell 4.12). Sammanfattningsvis visar uppgifterna från folk- och bo- stadsräkningen att äldre människor bor i ungefär lika stor utsträckning nu som för några decennier sedan i vanliga bostadshushåll. Institutionsboendet har inte ökat trots att gruppen äldre under perioden blivit genomsnittligt äldre — de allra äldsta med hög andel ensamstående har ökat mest. Under samma period har ensamboendet blivit vanli- gare och andelen äldre som bor med sina barn, syskon eller andra släktingar minskat kraftigt. Detta tyder på att möj- ligheterna för de äldre förbättrats att även vid relativt hög ålder och som ensamstående klara sig i eget boende. Ett

SOU 1985: 31 113

Tabell 4.11 Ensamboende och samboende med barn, övrig släkt m.m. bland utrikes födda 65 —w år efter ålder, kön och nationalitet år 1980.

Medborgar- Män Därav Kvinnor Därav skap Antal ensamb. samb. m. Antal ensamb. samb. m. Ålder totalt barn, totalt barn,

övr. släkt övr. släkt m.m. m.m.

% % % %

Svenska med-

borgare

65—w 14823 22 5 26806 50 11 65—69 6287 19 4 9837 39 8 70—74 4226 22 4 7290 48 8 75-79 2588 27 5 5059 59 12 80—84 1 203 29 8 3 043 66 16 85— 519 36 13 1577 64 28

Utländska

medborgare

65—w 3222 30 12 4894 42 32 65—69 1 626 33 10 2 094 39 26 70—74 918 27 10 1397 42 31 75-79 414 32 13 803 49 36 80—84 169 21 22 391 40 49 85— 95 34 33 209 36 59

Källa: Specialbearbetning av FoB 80

Tabell 4.12 Samboendeformer för ålderspensionärer åren 1954 och 1975. Procent

Ensamboende samt 19542 19752 närmaste släktskap Totalt M Kv Totalt M Kv mellan pensionären och samboende

Ensamboende 27 19 34 41 26 55 Med endast maka/make 30 39 22 44 57 33 Med eget/egna barn 16 15 18 4 3 5 Med syskon 5 3 6 3 4 2 Med annan släkting 2 2 2 1 — 1 Med annan än släkting 6 4 7 2 2 1 Med maka/make + eget/egna barn 11 15 8 5 8 3 Med maka/make + någon

släkting 2 2 2 — 1 — Med maka/make + annan än släkting 1 1 1 — — — Summa 100 100 100 100 100 100

1 avser 67 år och äldre 2 avser 65 år och äldre

Källa: Gerdt Sundström, Gamla som bor med sina barn — ett alternativ till samhällsomsorg. DSF 81/109.

114. SOU 1985: 31

eget boende och oberoende liv är också vad de flesta äldre föredrar enligt många undersökningar. Möjligheterna att förverkliga detta har förbättrats genom bl.a. bättre ekono- mi (pension, bostadsstöd), förbättrade bostäder och ut— byggd offentlig omsorg inom hälso- och sjukvården och kanske framför allt inom den primärkommunala social- tjänsten.

Bostadsförhållanden

Småhusboende är ungefär lika vanligt bland äldre som befolkningen i övrigt. Av äldrehushållen — hushåll med minst en person 65 år och äldre — bodde 43 procent i småhus år 1980.__Andelen bland samtliga hushåll i landet var 46 procent. Aven av hushållen som enbart består av personer 75 år och äldre bor omkring en tredjedel i små- hus. Småhusboendet är helt dominerande i glesbygden. Inte mindre än 96 procent av äldrehushållen i glesbygden bodde i småhus medan andelen i tätorter var 30 procent (tabell 4.13).

Tabell 4.13 Andel småhusboende bland hushåll med minst en person 65 år och äldre år 1980. Procent i respektive grupp.

Samtl. hushåll Hushåll m. enbart Hushåll m. enbart m. minst en boende 65—w är boende 75—w år person 65—w år _ Samtl. Ensamb. Samtl. Ensamb.

Riket totalt 43 36 28 32 28 Utrikes födda 33 24 15 20 16 Tätorter 30 25 17 20 17 Glesbygd 96 94 93 93 92

Källa: FoB 80

Tryggheten i boendevillkoren — uttryckt genom bostadens dispositionsform — är mycket hög för de äldre liksom för befolkningen i övrigt. Praktiskt taget alla ägde eller hade förstahandskontrakt på bostaden är 1980. Andelen som ägde sin bostad eller innehade bostadsrättslägenhet var lika stor (56 procent) bland äldrehushållen som bland övri- ga hushåll (tabell 4.14).

SOU 1985: 31 115

Tabell 4.14 Hushållen efter bostadens dispositionsform år 1980.

Samtl Hushåll med minst en person 65—w år hushåll Samtliga därav

utrikes boende i födda tätorter glesbygd Antal hus- håll (tusental) 3 498 992 52 790 202 Därav i procent Agare 42 39 29 27 86 Bostadsrätts- innehavare 14 17 19 21 0.4 Hyreskontrakt rn. fastighetsägare 42 42 50 50 9 Ovriga 2 2 2 2 4 Källa: FoB 80

Utrustningsstandard

Bostadsstandarden är generellt hög i landet, men äldre och fram för allt rörelsehindrade äldre, som mest behöver en modern och välutrustad bostad, bor sämre än befolk- ningen i övrigt. Bostadsbeståndet har genomgått mar- kanta förbättringar de senaste årtiondena. År 1960 bodde ungefär 58 procent av hela befolkningen modernt, hade rinnande vatten, avlopp, centralvärme, w.c. och bad eller dusch. År 1975 var andelen 90 procent och enligt 1980 års folk- och bostadsräkning hade andelen ökat till 94 procent (tabell 4.15).

Särskilt har äldre människors bostadsstandard förbättrats mellan åren 1975 och 1980. Andelen äldrehushåll i mo- derna bostäder har ökat från 79 procent till 89 procent. Med äldrehushåll avses hushåll med minst en person 65 år och däröver.

Aven om det skett en utjämning bor äldrehushållen fortfa- rande sämre än övriga hushåll. Aldrehushållen utgör 28 procent av landets samtliga hushåll, medan 43 procent av samtliga icke moderna lägenheter bebos av äldrehushåll. Trots den höjda standarden saknade år 1980 fortfarande omkring 105000 äldrehushåll modern bostad. Antalet äldre i dessa hushåll uppgick till 137000 personer. En- samboende äldre hade sämre utrustningsstandard än sam- boende. Utrustningsstandarden var mycket sämre på landsbygden än i tätorterna. I tätorterna saknade åtta procent modern bostad medan motsvarande andel i gles- bygden var 25 procent. Den sämsta utrustningsstandar-

116. SOU 1985: 31

Tabell 4.15 Hushåll efter bostadens utrustningsstandard Antal 1 OOO-tal

Därav boende i

halvmod lgh

% antal

omod lgh % antal %

Samtliga hushåll mod lgh

Antal antal Hushåll m. minst en person 65 —w år 1975 912 716 1980 991 886 Övr.hus- håll 1975 2 413 2 179 1980 2 507 2 368

Källa: FoB 80

79 96 89 65 90 115 94 75

10 100 11

7 40 4 5 119 5 3 64 3

Tabell 4.16 Hushåll med minst en person 65 —w är fördelade efter lägenhetens kvalitetsgrupp år 1980.

Tätorter Därav i procent i moderna lgh halvmod. lgh omoderna lgh

Glesbygd Därav i procent i

moderna lgh halvmod. lgh omoderna lgh

Riket

Samtliga

Därav i procent i moderna lgh halvmod. lgh omoderna lgh

Utrikes födda Därav i procent i moderna lgh halvmod. lgh omoderna lgh

Källa: FoB 80

SOU 1985: 31

Samtl. hushåll

789 900

92 6 2

201 800

75 10 15

991 600

89 7 4

51 800

92

Hushåll med enbart äldre boende

2 eller flera boende

213800

94 5 1

57 000

77 9 14

270 800

91 5 4

12 400

93 4 3

ensamboende

400 300 91 7 2

66 800 64 15 21

467 100

87

117

den hade de ensamboende äldre i glesbygd, varav drygt en tredjedel saknade modern bostad och var femte bodde omo- dernt. Aldre invandrare (här utrikes födda) hade en bo- stadsstandard motsvarande den i tätorterna (tabell 4.16).

Andelen som saknar modern bostad ökar med stigande ålder. Av 420000 hushåll med minst en person 75 år och äldre saknade 13 procent, omkring 56 000 hushåll, modern bostad (tabell 4.17). Av dessa var 40000 hushåll med en- bart personer i åldern 75 år och äldre. Av ensamboende i dessa åldrar saknade 40 procent modern bostad i glesbygd mot 11 procent i tätorter. Hushåll med minst en person över 75 år samt utrikes födda hade något bättre bostads- standard än samtliga äldrehushåll (75—w år). Tabell 4.1 7 Hushåll med minst en person 75—w år efter lägen- hetens kvalitetsgrupp år 1980.

Samtliga Hushåll med enbart äldre boende hushåll (75 —w år) 2 eller flera ensamboende boende

Tätort 330 200 44 800 194 600 Därav i procent i

moderna lgh 90 92 89 halvmod. lgh 8 6 9 omoderna lgh 2 2 2 Glesbygd 89 800 12 600 33 500 Därav i procent i

moderna lgh 71 69 60 halvmod. lgh 12 13 18 omoderna lgh 17 18 22 Riket 419 900 57 400 228 000 Därav i procent i

moderna lgh 87 87 86 halvmod. lgh 8 8 10 omoderna lgh 5 5 4 Utrikes födda 18 200 2 400 8 200 Därav i procent i

moderna lgh 91 91 90 halvmod. lgh 6 6 8 omoderna lgh 3 3 2

Källa: FoB 80

Större delen (69 procent) av de icke moderna bostäderna som bebos av äldre finns i småhus. Av de 428000 äldre- hushållen i småhus saknade 17 procent (73000) modern bostad. Av äldrehushållen i flerbostadshus saknade 6 pro- cent (34000) modern bostad. Andelen småhusboende som

118. SOU 1985: 31

saknade modern bostad var 24 procent i glesbygd, 12 pro- cent i tätorter och 14 procent bland utrikes födda äldre.

Inom äldregruppen har rörelsehindrade och svårt rörelse- hindrade sämre boendestandard än äldre i genomsnitt Svårt (diagram 4.3). Omkring 10 procent (36000) av rörelse- rörelse- hindrade äldre (65—84 år) saknar enligt ULF-undersök- hindrade ningen modern bostad. Av dessa är omkring 22 000 svårt .. rörelsehindrade, dvs. beroende av hjälpmedel eller av nå- SVåft gon annan person för att kunna förflytta sig. Limå-e

Diagram 4.3 Andel i respektive grupp som saknar modern bo- stad 1980/81

10

Hela bef. Samtliga Rörelse- Svårt 16—64 år hindrade rörelse- hindrade 65—84 år

Aldre människor har också mera sällan tillgång till viss extra utrustning såsom tvättmaskin, frys och diskmaskin i sin bostad än yngre. Detta gäller i än högre grad rörelse- hindrade äldre. Med tillgång till tvättmaskin avses även en för hela fastigheten gemensam tvättstuga.

SOU 1985: 31 119

Tabell 4.18 Utrustningsstandard och tillgång till extra utrust- ning. Procent i resp. redovisningsgrupp (ej institutionsboende)

Saknar Har ej tillgång till modern bostad tvätt- frys diskmaskin maskin 65—69 år 6,5 8,5 14,6 70—74 år 5,5 10,6 18,1 >90,1 75—79 år 7,9 13,7 25,5 80—84 år 10,5 22,0 31,8 >94,6 65—84 år 6,9 12,0 20,2 91,6 därav Rörelsehindrade 9,8 15,4 26,0 94,7 Svårt rörelse- hindrade 10,4 17,5 27,1 95,7 Samboende 4,6 7,9 10,2 Ensamboende 9,5 17,6 35,7 Ovriga 13,0 15,7 18,4 F.d. arbetare 7,1 12,5 23,5 F.d. tjänstemän 1,6 7,0 19,2 Hela befolkningen 16—64 år 2,3 4,7 12,5 65,3

Anm. Andelen som saknar modern bostad är lägre än enligt FoB 80 beroende på att personer över 84 år inte omfattas av undersökningen.

Källa: ULF 80/81, SCB

Av tabell 4.18 framgår att utöver ensamboende har de äldre som bor tillsammans med barn, syskon, övrig släkt m.m. en sämre boendestandard än de äldre i genomsnitt och mycket sämre än samboende/gifta äldre. (Gruppen är i tabellen benämnd ”Ovriga”.) Bostadsstandarden varierar också med socioekonomisk bakgrund. Bland befolkningen 65—84 år har f.d. tjänstemän oftare en fullt modern bostad och i något större utsträckning tillgång till extra utrust- ning såsom tvättmaskin och frys i sin bostad än f.d. arbe- tare. Bland f.d. arbetare utan fackutbildning saknar åtta procent modern bostad mot knappt två procent bland tjänstemännen.

U trymmesstandard

Enligt den nu gällande trångboddhetsnormen (norm 2), som formulerats i mitten på 1960-talet, har det skett en väsentlig förbättring av utrymmesstandarden. Enligt den- na norm betraktas ett hushåll som trångbott om det finns fler än två boende per rum, kök och vardagsrum oräknade. Enpersonhushållen kan aldrig vara trångbodda enligt

120. SOU 1985: 31

denna norm. Trångboddheten har minskat från 16 procent av hushållen år 1970 till fyra procent år 1980. AV äldre hushållen är tre procent trångbodda enligt FoB 1980 (ta- bell 4.19).

Tabell 4.19 Antal hushåll med boende över 65 år, trångboddhet, i glesbygd, tätort, totalt år 1980.

Glesbygd Tätort Totalt

småhus övriga % småhus övriga % småhus övriga %

Antal hushåll 193 000 8 789 235 361 554 498 428 361 563 287 därav trångbodda 9 829 402 5 4 243 18 422 3 14 072 18 824 3

Antal boende 266 228 1 1 053 330 308 694 428 596 536 705 481 därav trångbodda 15 669 676 6 6 838 29 977 4 22 507 30 653 4

I glesbygd är 6 % av samtliga hushåll och 8% av samtliga boende trångbodda. I tätort är 4% av samtliga hushåll och 6 % av samtliga boende trångbodda. Totalt är 4% av samtliga hushåll och 6 % av samtliga boende trångbodda. Källa: FoB 80

Samtidigt som trångboddheten minskat enligt norm 2 har hushåll med hög utrymmesstandard ökat kraftigt från 15 procent år 1970 till 27 procent år 1980. Med hög utrymmesstandard avses mer än ett rum per boende ut- över kök och vardagsrum.

Diagram 4.4 Andelen trångbodda hushåll (enl. norm 2) och hushåll med hög utrymmesstandard åren 1960—1980.

%

Hushåll med hög utrymmes— standard

Trån bodda hush II (norm 2) År

1960 1965 1970 1975 1980

Källa: Ds Bo 1983:7

SOU 1985: 31 121

Utvecklingen visar att det är många hushåll som haft möjlighet att skaffa sig väsentligt rymligare bostad än vad norm 2 förutsätter.

Den relativt höga utrymmesstandarden enligt norm 2 sammanhänger med att äldrehushållen i allmänhet är små. Hälften av hushållen består av en person och definie- ras bort i trångboddhetsberäkningarna. Av alla ensam- boende äldre bodde år 1980 närmare 30 procent i ettrums- lägenheter, ca 135000 personer (tabell 4.20). Omkring 40000 av dessa bodde i lägenheter som är mindre än ett rum och kök, dvs. rum med kokvrå, kökskåp eller helt utan kokmöjligheter. Av ensamboende äldre invandrare bodde 37 procent i ettrumslägenheter och av dem över en tredjedel i icke fullständiga lägenheter. Över hälften av alla ensamboende äldre i ettrumslägen- heter var över 75 år. Två tredjedelar av de ensamboende i ett rum och kök eller mindre var kvinnor.

Tabell 4.20 Äldre enpersonshushåll i ettrumslägenheter år 1980

Antal hus- Därav håll to- i ettrumslgh (1 RK 1 RK talt __ Antal % Antal Antal

65—w år 467 100 135 200 29 38900 96300 75—w år 228000 74700 33 21 300 53400 Därav utrikes födda 65—w år 19900 7400 37 2700 4700 75—w år 8 200 3 300 40 1 200 2 100

(1 RK = Lägenheten omfattar ett rum med kokvrå eller enbart ett rum eller kök.

En mycket låg utrymmesstandard hade de ca 15 000 hus- håll som bestod av två äldre personer och bodde i ett rum och kök eller mindre. Av tvåpersonshushållen med enbart äldre boende bodde en tredjedel i två rum och kök. Utrymmesstandarden var något lägre bland utrikes födda (tabell 4.21).

I mitten på 1970-talet föreslog boendeutredningen en ny norm som innebär att varje barn och ensamstående vuxen skall kunna disponera ett eget sovrum, vardagsrum och kök oräknade (norm 3).

Detta innebär bl.a. att även den som bor ensam skall ha tillgång till separat sovrum. Den officiella trångboddhets-

122 SOU 1985: 31

Tabell 4.21 Tvåpersonshushåll med enbart boende 65 år och äldre efter lägenhetens storlek år 1980.

Samtliga Därav utrikes födda Antal hushåll totalt 266 007 12 244 Därav procent boende i lägenhet om ( 1 RK 2 2 1 RK 4 5 2 RK 33 35 3 RK 31 30 4 RK 17 15 5+ RK 13 12

normen har inte höjts till denna nivå, men målet för accep- tabel utrymmesstandard enligt norm 3 har successivt för- verkligats sedan år 1970. Av tabell 4.22 framgår att många hushåll har en väsentligt rymligare bostad än vad norm 2 förutsätter. År 1980 hade nämligen 80 procent av samtliga hushåll en utrymmesstandard motsvarande norm 3. En fjärdedel av hushållen hade en hög utrymmes- standard, dvs. mer än ett rum per boende, kök och var- dagsrum oräknade. Enligt norm 3 skulle 29 procent av ensamboende äldre räknats som trångbodda år 1980.

Tabell 4.22 Hushållens utrymmesstandard åren 1970—1980. Procent. Trångbodda hushåll Hög utrymmesstandard1 enligt Norm 2 Norm 3

1970 15,6 37,9 15,1 1975 7,1 27,1 20,2 1980 4,3 20,4 26,6

1 Mer än ett rum per boende, kök och vardagsrum oräknade. Källa: Ds Bo 1983:7

Låg utrymmesstandard har ekonomiska orsaker

Låg utrymmesstandard har ofta ekonomiska orsaker. Lev- nadsnivåundersökningen (LNU) har visat påtagliga skill- nader mellan olika socioekonomiska grupper. Enligt LNU är trångboddheten mer utbredd i socialgrupp III än bland de övriga. Detta gäller såväl i yrkesverksamma åldrar som i åldersgruppen 65—7 6 år.

I åldern 65—84 år fanns enligt ULF 80/81 största andelen trångbodda (norm 2) bland ej facklärda arbetare och lägre

SOU 1985: 31 123

tjänstemän, 2,8 respektive 2,3 procent. Andelen trång- bodda var lägst, under en procent, bland tjänstemän på hög- och mellannivå samt företagare.

Skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper blir ännu större om i gruppen med låg utrymmesstandard räk— nas in ensamboende i ett rum och kök. Detta framgår av diagram 4.5.

Diagram 4.5 Andel med låg utrymmesstandard (norm 2 + en- samb. ] RK) efter socioekonomisk grupp och utbildningsnivå i gruppen 65 —84 år. (ULF 80/81)

Arbetare

Ej facklärda Facklärda Tjänstemän

Lägre Hög- och mellannivå

Jordbrukare Företagare Utbildningsnivå

Endast folkskola Mer än folkskola

2 4 6 8 10 12 14 16 Procent

Ålderspensionärer med låg eller ingen ATP har mycket olika och på många håll i landet praktiskt taget inga möjligheter att bära kostnader för en tillfredsställande lägenhet.

Trots att KBT-nivån generellt höjts sedan statsbidrags- reglerna infördes år 1980 är bostadstilläggen på många håll i landet mycket låga (tabell 4.23).

I januari 1984 hade en fjärdedel av kommunerna KBT som inte översteg det statsbidragsgrundande beloppet på 8 640 kronor per år för ensamstående pensionär. Detta ger ett bidrag på 720 kronor per månad vid oreducerat KBT. I

124. SOU 1985: 31

SOU 1985 31

125

Tabell 423 Kommunalt bostadstillägg 1984-01 -01 Kommuner fördelade länsvis efter max. KB T-belopp för ensamstående pensionstagare Intervaller i 1 OOO-tal kronor

Län Antal kommuner Max-belopp i 1000-tal kr. 8.64—10— 11— 12— 13— 14— 15— 16— 17— 18— 19— 20— 21— 22— 23— 25— ut. (864864 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 25 30 tak

Stockholm 1 2 4 1 4 4 2 1 1 1 4 Uppsala 1 1 1 1 2

Söderman—

lands 1 1 2 1 1 1

Östergöt-

lands 5 5 3

Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristian- * stads 2 Malmöhus Hallands Göteborgso

Bohus 1 Älvsborgs 3 Skaraborgs Värmlands 1 Örebro

Västman-

lands 1 1 2 4 2 1 Koppar—

bergs 2 Gävleborgs

Västernorr-

lands 1 3 Jämtlands

Västerbot—

tens 1 12 2 Norrbottens2 4 5 Antalkom- muner 9 63 25 72 28 12 10 12 13 9 11 5 4 1 2 2 2

v—4 l—I v—r

v—l

N

(*

u-c (Xabi-(Hin

N v—c CO N N N r—4 (06000 NN NNH

QVCONLO H P( (Nc—om

N v—Å VN (DV

H i-c N v—l H MN

3 4

Källa: Riksförsäkringsverket

över hälften av kommunerna understeg det maximala bi- dragsbeloppet 11 000 kronor per är, ca 920 kronor per månad.

J ämförs dessa bidragsbelopp med den genomsnittliga hy- reskostnaden i riket år 1983 för lägenheter om 2 rum och kök färdigställda 1978—1983 visar det sig att i större delen av kommunerna hade ett oreducerat KBT inte täckt hyran. I 40 av landets kommuner hade ett oreducerat KBT inte ens täckt kostnaden för en nyproducerad eller 1983 färdigställd lägenhet om 1 rum och kök (tabell 4.24).

Tabell 4.24 Genomsnittlig årshyra år 1983 för lägenheter om 2 RK och 1 RK (nybyggda flerbostadshus efter färdigställande år, allmännyttiga bostadsföretag) samt antal kommuner där max-KBT täcker hyran

Färdig- Genomsnittl. Antal kommu- Genomsnittl. Antal kommu- ställande årshyra ner där max- årshyra ner där max- år 2 RK KBT täcker 1 RK KBT täcker kronor hyran kronor hyran

1978 12113 87 8786 212 1979 13 797 75 9957 187 1980 16094 40 11857 115 1981 17797 31 13354 75 1982 19907 15 14610 65 1983 20 975 11 16724 40

Tillgänglighet

Bidragande och ibland avgörande orsak till att en äldre människa hamnar på en institution eller blir långvarigt liggande på sjukhus är att den egna bostaden brister i tillgänglighet. Av drygt 2 miljoner lägenheter i flerbo- stadshus finns en och en halv miljon i hus med minst tre våningar. Antalet lägenheter utan hiss i sådana hus är över 1 miljon, varav drygt 800 000 i trevåningshus och ca 200 000 i hus med minst 4 våningar. Enligt ULF 80/81 bor 320 000 äldre 65—84 år en eller flera trappor upp i hus som saknar hiss. Omkring 94 000 av dem är rörelsehindrade och 54 000 svårt rörelsehindrade som använder hjälpmedel eller behöver hjälp av annan person för att förflytta sig inom eller utanför bostaden. Vidare bor omkring 180 000 svårt rörelsehindrade äldre bostäder i flerfamiljshus som inte kan nås utan att passera någon trappa (tabell 4.25).

126. SOU 1985: 31

Tabell 4.25 Bostadens tillgänglighet i flerfamiljshus

Bor ej på botten- våningen, saknar

Lägenheten ej tillgäng- lig utan att gå i trap-

hiss por

Andel % Antal Andel % Antal Hela befolkningen 16—64 år 23,8 1 234000 85,7 4443 000 Rörelsehindrade 24,5 50 000 80,0 164 000 Därav svårt rörelsehindrade 20,7 15 000 68,5 51 000 Nedsatt syn 24,2 6 000 86,4 22 000 Hela befolkningen 65—84 år 25,1 321 000 87,7 1 123 000 Rörelsehindrade 25,5 94 000 85,6 317 000 Därav svårt rörelsehindrade 25,1 54 000 83,7 180 000 Nedsatt syn 24,2 17000 83,5 58 000

Källa: ULF 80/81, SCB

SOU 1985: 31

127

Hälsoförhållanden

Hälsa och åldrande

Den svenska befolkningens hälsa är i ett internationellt och historiskt perspektiv mycket god. Utvecklingen av medellivslängden kan tjäna som illustration. Tillsam- mans med de övriga nordiska länderna, Nederländerna och Japan har Sverige den längsta medellivslängden i världen.

Den har ökat med ca 20 år sedan sekelskiftet och redan då hade Sverige jämfört med övriga Europa en låg dödlighet. Jordens befolkning har i dag en medellivslängd som mot- svarar vad svenska befolkningen hade på 1920-talet.

Sverige hade redan år 1978 uppnått det mål för Europas länder som WHO satt upp för medellivslängden år 2000, nämligen 75 år.

Diagram 5.1 Återstående medellivslängd vid födelsen under 1900—talet

Medellivslängd

80 Kvinnor 70 Mån 60 50 1900 1920 1940 1960 1980 År

Källa: Information i prognosfrågor 1983:2. SCB.

SOU 1985: 31 129

Under 1900-talet har den svenska kvinnan ökat sin me- dellivslängd med 24 år och mannen med 20 år. Mannens medellivslängd år 1983 var 73,6 år och kvinnans 79,6 år. Kvinnan överlever i dag mannen med sex år. Vid seklets början var skillnaden 1,5 år. Fram till 1950-talet var ut- vecklingen i medellivslängd parallell för män och kvinnor, därefter stagnerade dödlighetsnedgången för män. Under den senaste femårsperioden 1979—1983 har männens me- dellivslängd ökat något snabbare än kvinnornas, 1,1 år resp. 0,9 år (diagram 5.1).

Numera är varannan kvinna som dör 80 år eller mer och var fjärde kvinna 85 år eller mer.

Minskade spädbarnsdödlighet är inte hela förklaringen till att medellivslängden ökat. Också den förväntade livs- längd som återstår i vuxen ålder ökar — både för män och kvinnor. Dagens 50-åring har fler är kvar att leva än gårdagens. En 75-årig kvinna i dag kan vänta sig att få leva två är längre än 75-åringen bara för några decennier sedan. Hon väntas ha drygt 10 år kvar att leva. Den 75-årige mannen förväntas leva ytterligare åtta år.

Att bli äldre är dock inte detsamma som att bli sjuk och vårdbehövande. Det stora flertalet äldre är aktiva och vitala även vid hög ålder. Resultaten från populationsstu- dien ”70-åringar i Göteborg” (H 70) visar att bara tre procent av 70-äringarna finns på institutioner. Hälften av dem har blivit sjuka på äldre dagar. Nio av tio 79-åringar bor i egen lägenhet. De flesta av dem är så friska att de klarar sig utan avancerad hjälp hemma. Detta innebär att 80 procent av 7 9-åringarna klarar sig utanför institution och utan mer omfattande hjälpinsatser.

Aven bland de allra äldsta klarar sig många i egen bostad. Av alla som fyllt 90 år bor 29 procent på servicehus med helackordering och omkring 26 procent finns inom lång- tidssjukvården.

Det är en vanlig uppfattning att mänskligt liv består av en uppförsbacke med stegrad funktionsförmåga upp till 20— 25-årsåldern som sedan direkt går över till en utförsbacke då funktionsförmågan successivt och med konstant hastig— het försämras.

Men ju mer forskarna studerar olika funktioner hos män- niskan desto mer talar för att det finns flera faser i livet:

— Mognadsfasen, med uppväxt och utveckling.

— Platåfasen, med bibehållen funktionsförmåga.

130. SOU 1985: 31

— Återgångsfasen, då flera funktioner börjar försämras med en hastighet av någon procent per år.

— Slutfasen, då de flesta funktionerna snabbt försämras.

Funktion

Ålder

Källa: William-Olsson M. Svanborg A: Gammal eller ung på äldre dar. 1984.

Dåligt minne och sämre tankeförmåga hör till schablon- bilden av åldrandet. Man tänker inte sämre eller får dåligt minne enbart för att man blir äldre.

Den intellektuella funktionen är väl bibehållen upp i 7 0-årsåldern och för många lika god som den genomsnittli- ga 30-åringens. Men det behövs längre tid för att lösa ett intellektuellt problem.

Om åldrandet skulle fortskrida i samma takt hela tiden utan sjukdomar och olyckor, skulle många 70-åringar kunna blir 115 år. Det är det längsta någon människa levat med säkerhet, och de rapporter från bl.a. Kaukasus som talar om 140-åringar och äldre bör tas med en stor nypa salt.

Erfarenheten visar dock att alla någon gång hamnar i en fjärde fas — slutfasen då försämringen sker mycket has-

tigt.

I 75-årsåldern märks att sjukligheten ökar — fler har tecken på åderförkalkning i hjärtat, njurarna åldras snab- bare. Annu kan forskarna inte peka ut någon bestämd ålder då den sista fasen börjar mer allmänt. Den som leder till att livet slocknar. Givetvis är sjukdomar, som blir allt vanligare i högre åldrar, en bidragande orsak. Men i många fall är nog orsaken att det ena organet efter det andra åldras och till sist inte förmår hålla kroppen vid liv.

SOU 1985: 31 131

De senaste årens forskning, bl.a. H 70, som följer tre olika årskullar 70-åringar födda med fem års mellanrum, visar dessutom att de äldre har blivit vitalare från generation till generation och håller sig friskare längre. Med förbättrad sjukvård kan det ju tvärtom tänks att allt fler sjuka räddas till livet och att det därför skulle bli allt skröpligare äldre. Men i H 70 märks inga tecken på en allmän nedgång av hälsotillståndet mellan årskullarna. Tvärtom kan en utveckling i motsatt riktning skönjas.

Åldrandet kan påverkas

Åldrandet går att påskynda eller fördröja. Det är en av erfarenheterna från H 70.

Givetvis går det inte att göra något åt det genetiskt bundna åldrandet. Men det går att påverka följderna för människans förmåga att fungera och vi kan påverka den delen av åldrandet som beror på yttre faktorer, livsmiljö och livsstilar. Livsstilen — t.ex. blandningen av aktivi- teter, våra matvanor och laster — ser ut att ha en större betydelse för ålderdomen än många trott. Livsstilen grundlägger människan tidigt i livet. Men det är först på äldre dar då marginalerna krymper som följderna blir synliga. Då är det viktigare än någonsin att träna alla sina funktioner för att hålla sig frisk och vital. Åldrandet tär i första hand på reservkrafterna, Vilket in- nebär att det finns allt mindre att ta till om något händer. En olycka, infektion eller påtvingad isolering kan stjälpa den som inte har så stora reserver. Exempelvis ett ben- brott som tvingar en äldre människa till passivitet kan leda till att även andra funktioner snabbt försämras.

Psykisk och fysisk aktivitet motverkar åldrandet. I H 70 framgår att passiva äldre har ett mer åldrat skelett och en mer åldrad muskulatur än de som ofta är ute och rör sig. Studien har också visat att det högt upp i åldrarna går att träna upp och förbättra muskulaturen ungefär på samma sätt som i yngre år. Personer med intellektuella yrken bibehåller sin intellektuella förmåga längre än andra, vil- ket talar för att det hjälper med träning.

Påtvingad ensamhet genom förlust av man, hustru eller vänner kan indirekt påskynda åldrandet. H 70 har också visat att änkor och änklingar har en stor överdödlighet. Många ändrar livsstil, blir passiva, äter sämre, röker och dricker mer. Ankeståndet är den vanligaste orsaken till att en äldre människa känner sig ensam. Den som lider av

132. SOU 1985: 31

ensamhet konsumerar också mer sjukvård, läkemedel och sociala tjänster än andra jämgamla.

Isolering och understimulering försämrar den psykiska hälsan. Brist på mänsklig kontakt och värme kan hos en gammal människa leda till samma symptom som vid äkta demens. Man räknar med att det på olika institutioner för äldre finns åtskilliga äldre som felaktigt stämplats som åldersdementa. De har i stället en falsk demens — en pseudodemens — och skall knappast vårdas på institution. Vad de behöver är mänsklig kontakt, stimulans och delak- tighet i livet.

Det finns en rad hinder som gör det svårare för en äldre människa att fortsätta ett aktivt liv i social gemenskap. Hindren är alltifrån lagar och attityder till rent fysiska.

Såväl äldre själva som omgivningen undervärderar ofta en äldre människas kapacitet. Men H 70 har Visat att många funktioner är väl bibehållna högt upp i åldrarna. Onödig medicinering och överdiagnostik är ett av de pro- blem H 70 pekat på. En förklaring är svårigheten att skilja sjukdom från normalt åldrande. En onödig sjuk- domsstämpel och onödig medicinering kan också ge bi- verkningar som försvårar för äldre att fortsätta ett aktivt liv.

Dåligt anpassade bostäder, dålig belysning, brist på hjälp- medel och hiss, för kort tid vid övergångsställen är exem- pel på hinder som kan orsaka olyckor som stjälper den äldre eller hindrar honom/henne från aktivitet.

Ohälsa och sjukdomspanorama

Det biologiska åldrandet får konsekvenser för funktions- förmågan. Åldersförändringar som sådana i kombination med tillstötande sjukdomar ökar med stigande ålder.

Aldre människor är dock i grunden lika olika som medel- ålders och yngre människor. De biologiska förändringarna sker nämligen olika snabbt hos olika individer. Problem med hälsan och funktionsförmågan drabbar de äldre myc- ket olika beroende på villkoren tidigare i livet. Detta framgår bl.a. av statistiska centralbyråns undersökning av levnadsförhållanden (ULF) och Institutets för social forskning levnadsnivåundersökningar (LNU). De båda är intervjuundersökningar med representativt urval av hela befolkningen. De beskriver hälsobrister såsom de upplevs av människorna själva och ger möjlighet att studera ohäl-

SOU 1985: 31 133

sans fördelning i olika befolkningsgrupper relaterat bl.a. till socioekonomisk bakgrund.

Enligt ULF-undersökningen 1980/81 upplever hälften av befolkningen 65—84 år sitt hälsotillstånd som gott. När- mare 40 procent bedömer sig ha en bättre hälsa än sina jämnåriga. Endast 14 procent upplever sitt hälsotillstånd som dåligt. Aven bland de äldsta, 80—84 år, bedömer över 40 procent sitt allmänna hälsotillstånd som gott (tabell 5.1).

Omkring tre fjärdedelar i åldern 65—84 år uppger sig ha någon långvarig sjukdom. Att denna andel är så hög beror på undersökningens frågeformulering. Under långvarig sjukdom redovisas sjukdom, besvär efter olycksfall, handi- kapp av olika slag, annan svaghet och regelbunden medi— cinanvändning. Här ingår således alla typer av hälsobris- ter även sådana som egentligen inte behöver ha någon större betydelse för välbefinnandet. Den höga andelen med upplevt gott hälsotillstånd bekräftar också detta.

Bland dem som uppgivit sig ha någon långvarig sjukdom särredovisas de som har svåra eller mycket svåra besvär av sin sjukdom eller p.g.a. långvarig sjukdom är i hög grad hindrade i sina dagliga aktiviteter. Det är dessa två grup- per som är mest intressanta att studera närmare.

Omkring en fjärdedel av alla i åldern 65—84 år har uppgi- vit sig ha allvarligare hälsobrister av dessa slag.

I åldern 80—84 år var det drygt en tredjedel som hade långvarig sjukdom med åtminstone temporärt svåra eller mycket svåra besvär. För något fler, 40 procent, innebar sjukdomar betydande begränsningar att klara av dagliga sysslor. Bland förtidspensionärer var andelen med någon långva- rig hälsobrist betydligt högre. Over 60 procent i åldrarna mellan 45—64 år uppgav svåra eller mycket svåra besvär till följd av långvarig sjukdom och omkring 80 procent anser att de på grund av sjukdom är i hög grad hindrade i sina dagliga aktiviteter eller att arbetsförmågan är i hög grad nedsatt. Delpensionärer eller ålderspensionärer un- der 65 år har bättre hälsotillstånd. När det gäller före- komsten av långvarig sjukdom som medför svåra eller mycket svåra besvär, eller utgör hinder för sysselsättning- ar, avviker grupperna inte nämnvärt från befolkningen 16—64 år.

Före detta arbetare har i större utsträckning hälsobrister av allvarligare natur än före detta tjänstemän. Andelen bland tjänstemännen är omkring tio procentenheter lägre

134. SOU 1985:31

Tabell 5 .] Hälsotillstånd. Procent i respektive grupp

Hela bef. Förtidspens. Delpens. Ålderspensionärer

16—64år45—59 60—64 60—64 år år är

Har någon långvarig sjukdom 35,9 98,2 98,1 54,1 Har svåra eller mycket svåra besvär av någon långvarig sjukdom 12,6 66,1 62,9 16,3

Anser sig vara hindrad i sina sysselsättningar i hög grad p.g.a. någon långvarig sjukdom1 8,1 80,3 81,2 9,9

Bedömer sitt allmänna hälsotillstånd som gott 79,7 11,0 11,2 70,9

Källa : ULF 80/81, preliminära uppgifter 1 Ej ålderspensionär: Anser arbetsförmågan i hög grad nedsatt p.g.a. långvarig sjukdom.

—64

är

60,7 11,7 10,0 65,4

65—69

år

69,8 23,8 21,2 55,1

70—74

71,9 25,8 22,6 52,1

75—79

80,2 33,5 30,0 43,8

80—84

87,9 36,6 39,2 41,2

alla 65 —84 75,3 28,2 26,1

49,7

än bland arbetare (tabell 5.2). Däremot finns det inga större skillnader mellan män och kvinnor eller mellan ensamboende och samboende äldre. Den procentuella an- delen som uppgivit hälsoproblem är högre bland kvinnor och ensamboende än bland män och samboende, men dessa skillnader beror till stor del på att kvinnorna är i genom- snitt äldre än männen och att det bland ensamboende finns fler kvinnor än män. Siffrorna inom parentes i tabel- len anger hur många procentenheter lägre (-) respektive högre (+) andelen är sedan skillnaderna relaterade till ålder och kön eliminerats. Dessa skall jämföras med pro- centtalet för samtliga i åldern 65—84 år.

Tabell 5.2 Förekomst av långvarig sjukdom av allvarligare na- tur. Procent i respektive grupp samt standardvägda skillnader

Har långvarig sjukdom

Med svåra I hög grad besvär hindrad i sina sysselsättningar Män 26,1 (—2) 26,8 (+1) Kvinnor 30,0 (+2) 25,5 (—1) Samboende 26,4 ( 0) 22,7 (—2) Ensamboende 30,7 (+ 1) 30,9 (+4) F.d. arbetare ej facklärda 28,8 (+1) 26,6 (+2) facklärda 32,2 (+8) 26,2 ( 0) Samtliga 29,6 (+2) 26,5 (+ 1) F.d. tjänstemän lägre 23,2 (—5) 21,2 (—4) högre 16,7 (-10) 15,3 (—9) Samtliga 19,1 (—8) 17,6 (—8) F.d. jordbrukare 33,8 (+6) 30,4 (+4) F.d. företagare 31,0 (+3) 29,7 (+2) Samtliga 65—84 år 28,2 26,1

Källa: SCB, ULF 80/81.

De vanligaste sjukdomarna

Bland de äldre (65—84 år) som hade angivit någon långva- rig sjukdom var hjärt-kärlsjukdomar vanligast. Därefter kommer skelettets och rörelseorganens sjukdomar, nerv- systemets och sinnesorganens sjukdomar, skador, psy- kiska besvär och andningsorganens sjukdomar. Samma sjukdomsgrupper är vanligast också bland den yngre be- folkningen men de förekommer naturligtvis då i mindre utsträckning (tabell 5.3).

Tabell 5.3 Förekomst av långvariga sjukdomar efter diagnos- grupper. Procent i resp. åldersgrupp

16—64 år 65—84 år

Hjärt-kärlsjukdomar 7,9 41,9 Skelettets och rörelseorganens sjukdomar 10,9 21 ,0 Nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar (huvudsakligen ögon- och öronsjukdomar) 5,5 15,1 Skador 3,1 5,5 Psykiska besvär 2,4 4,7 Andningsorganens sjukdomar 3,4 4,7

Källa: SCB, ULF 80/81.

Dessa sjukdomar, sjukdomsgrupper, har också orsakat de allvarligaste långvariga hälsobristerna. De svarar för när- mare 80 procent av de sjukdomar som påverkat funktions- förmågan mest bland dem som är hårdast drabbade av långvariga sjukdomar. Detta gäller personer som har en permanent och höggradig nedsättning av arbetsförmågan (16—64 år) eller som är i hög grad hindrade i sina dagliga aktiviteter till följd av långvarig sjukdom (65—84 år). Bland alla långvariga sjukdomar är hjärt-kärlsjukdomar vanligast förekommande. Studeras däremot sjukdomspa- noramat bland dem för vilka långvariga sjukdomar med- fört betydande begränsningar i arbetsförmågan eller hinder i sysselsättningen blir bilden en annan. Rörelseor- ganens sjukdomar blir då den största sjukdomsgruppen. En tredjedel av alla i åldern 16—84 år har angivit rörelse- organens sjukdomar som främsta orsaken till nedsatt ar- bets-/sysselsättningsförmåga. Bland de äldre kvinnorna 65—84 år är rörelseorganens sjukdomar den dominerande orsaken. Bland männen i dessa åldrar svarar hjärt-kärl- sjukdomar och rörelseorganens sjukdomar för ungefär lika stora andelar. Detta framgår av tabell 5.4. Sjukdomspanoramat kan också beskrivas utifrån hälso- och sjukvårdens registrering av vårdutnyttjandet. Bilden blir då något annorlunda. Sjukdomar i rörelseorganen har en relativt liten betydelse, medan cirkulationsorganens sjukdomar är den vanligaste orsaken till all sluten vård — både hos män och kvinnor i de äldsta åldersgrupperna. Andra vanliga orsaker är tumörer, sjukdomar i andnings- organen och matsmältningsorganen samt skador. Bland kvinnor i åldersgruppen 75—84 år är skador den näst vanligaste anledningen till sluten Vård. Den dominerande skadediagnosen är brott på lårbenshalsen (tabell 5.5).

Tabell 5.4 Personer med nedsatt arbetsförmåga resp. som är i hög grad hindrade i sina dagliga aktiviteter till följd av långva- rig sjukdom. Fördelning efter sjukdom som påverkat mest. Pro— cent Män 16—64 65—74 75—84 år 16—64 65—74

Skelettets o.rörelse- organens sj. 34,0 29,5 23,0 Hjärt-kärl- sjukdomar 12,7 32,2 22,7 Nervsyste- mets och sinnesorga- nens sjukd. 10,4 8,8 18,8

därav

ögonsjuk-

domar 3,3 2,0 9,0 Skador 8,3 4,1 7,3 Psykiska besvär 8,1 4,5 0,3 Andningsor- ganens sjukd. 6,3 5,0 4,4 Övriga 20,2 15,9 23,5 Summa 100 100 100

Källa: SCB, ULF 80/81

Kvinnor

37,0

14,4

8,8

2,1 6,6

7,7

4,3 21,2 100

30,0

25,1

13,0

4,0 5,3

4,2

4,1 18,3 100

75—84 år

24,8

16,3

18,2

10,7 6,6

2,8

2,7 28,6 100

Tabell 5.5 Utskrivna från sluten vård i 15 sjukvårdsområden 1977 per 1 000 invånare i resp. grupp efter huvuddiagnos

Män Kvinnor

65—74år75 84år85 år 65 74år75 84år85 år

Cirkulations-

organens sjukdomar 59,5 105,6 156,0 34,2 79,2 129,5

Tumörer 25,8 42,7 45,0 20,5 26,3 26,4

Andningsor-

ganens sjukdomar 15,9 30,5 47,5 9,5 15,7 26,7

Skador genom yttre våld o. förgiftning 14,0 21,9 41,1 15,8 36,0 63,2

Matsmält- ningsorgagens sjukdomar 25,1 29,9 31,9 15,6 21,6 24,8

Symptom o.

ofullständigt preciserade

fall 18,1 29,2 44,3 15,8 26,1 34,7

Rörelseorga-

nens sjuk- domar 8,3 9,0 6,6 11,3 12,8 9,9

Källa: SOU 1981:2

Inom den somatiska långtidssjukvården är de vanligaste vårdorsakerna åldersbetingade psykiska sjukdomar och hjärt-kärlsjukdomar. Aven inom långtidssjukvården är skador (lårbensbrott) bland de fem vanligaste diagnoserna (tabell 5.6).

Tabell 5.6 I nneliggande patienter inom somatisk långtidssjuk— vård april 1983 efter huvuddiagnos

Huvuddiagnos Antal Procent Åldersbetingade psykiska sjukdomar 16 810 32,3 Hjärt-kärlsjukdomar 16 542 31,8 Nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar 4346 8,4 Skelettets och rörelseorganens sjukdomar 3 298 6,3 Lårbensbrott 3 030 5,8 Annat 7 957 15,4 Samtliga 51 983 100

Källa: Patientinventering inom somatisk långtidssjukvård 12 april 1983. Landstingsförbundet.

SOU 1985: 31 139

Rörelseorganens sjukdomar orsakar relativt sett mindre belastning på sjukvården, men är ett av de största hälso- problemen enligt människors egen uppfattning. Rörelseor- ganens sjukdomar är även den vanligaste anledningen till förtidspensioneringar och orsakar största antalet sjuk- skrivningsdagar per år i landet. Sjukdomar i rörelseorganen svarade år 1982 för en tredje- del av alla nybeviljade förtidspensioner och de ökar i bety- delse efter 50 års ålder.

Att rörelseorganens sjukdomar förekommer oftare bland äldre än hos yngre är förklarligt. De uppkommer sällan plötsligt utan utvecklas successivt under den yrkesverk- samma tiden bl.a. till följd av påfrestningar och skador i arbetslivet.

Dessa sjukdomar är vanligast inom yrken med många tunga lyft, olämpliga eller ensidiga arbetsställningar och vibrerande arbetsredskap. Det framgår bl.a. av SOFI:s levnadsnivåundersökning (LNU) att rörelseorganens be- svär är vanligast inom socialgrupp III, som består av arbe- tare och småbrukare. Dessutom visar LNU att de redan stora skillnaderna mellan socialgrupperna har ökat ytter- ligare under det senaste decenniet (Diagram 5.2).

Diagram 5.2 Andelen med mycket värk i skuldror, axlar, rygg eller höfter efter socialgrupp, åren 1968 och 1981.

%

Soc ngII

Källa: SOFI.

140. SOU 1985:31

Funktionsnedsättningar

Rörelsehinder

Levnadsnivåundersökningar ger också möjlighet att stu- dera konsekvenser av ohälsa i form av sådana funktions- nedsättningar som nedsatt rörelseförmåga, syn och hörsel.

Enligt ULF 1980/81 är 575000 personer i den vuxna be- folkningen 16—84 år rörelsehindrade. Av dessa är ca 190000 svårt rörelsehindrade. Med rörelsehinder avses stabila, långvariga nedsättningar av rörelseförmågan. Som rörelsehindrade betecknas de som inte kan springa en kortare sträcka (ca 100 m) om man har bråttom och inte kan obehindrat stiga på en buss eller ta en kortare prome- nad i någorlunda rask takt. Som svårt rörelsehindrade betecknas de som dessutom behöver hjälpmedel eller hjälp av annan person vid förflyttning.

Diagram 5 .3 Personer med rörelsehinder efter kön och ålder

%

Ålder 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85

Källa: Levnadsförhållanden, rapport 41, SCB, 1984.

SOU 1985: 31 141

575 000 är rörelsehindrade 290 000 är svårt rörelsehindrade 255000 behöver käppar, bockar eller rullstol vid förflyttning utomhus 150 000 behöver hjälp av annan person vid förflyttning utomhus 160 000 behöver hjälpmedel vid förflyttning inomhus 47 000 behöver hjälp av annan person vid förflyttning inomhus

Rörelsehinder är vanligare bland kvinnor än män och är starkt relaterat till ålder. Fram till 40-årsåldern är det bara någon enstaka procent som är rörelsehindrad. Däref- ter sker en ganska snabbt accelererande utveckling. Vid 50-årsåldern är ungefär fem procent av männen och åtta procent av kvinnorna rörelsehindrade. Vid fyllda 70 år är något över 20 procent av män och kvinnor rörelsehindra- de. Vid 80-årsåldern har hälften av kvinnorna och 45 procent av männen rörelsehinder (diagram 5.3). Detta innebär att merparten rörelsehindrade är äldre människor. Av samtliga rörelsehindrade är. närmare två tredjedelar, 370000 personer, mellan 65 och 84 år. Mot- svarande andel bland svårt rörelsehindrade är tre fjärde- delar, 215 000 personer.

Diagram 5 .4 Svårt rörelsehindrade 16—84 år. Fördelning efter ålder.

Förtidspensionerade

142 SOU 1985: 31

45—64 år

Samboende

Ensamb.

65—74 år

Samboende

Ensamb.

75—84 år

Samboende ;

Ensamb.

Många av de yngre rörelsehindrade är förtidspensionera- de, i åldersgruppen 16—44 år omkring en tredjedel och i åldersgruppen 45—64 är närmare två tredjedelar. Bland dem som är svårt rörelsehindrade i dessa åldersgrupper är det en ännu större andel förtidspensionärer. Se diagram 5.4.

Bland delpensionärer 60—64 år och ålderspensionärer un- der 65 år är nedsättningen i rörelseförmågan inte vanli- gare än hos andra i motsvarande ålder. Av de ca 205 000 rörelsehindrade mellan 16—64 år är knappt 10 000 delpen- sionärer eller ålderspensionärer under 65 år.

Rörelsehinder är vanligare bland ensamboende än sam- boende (diagram 5.5). Detta bör delvis hänga samman med att detta handikapp är vanligare bland kvinnor än män, speciellt de äldre kvinnorna, och att dessa ofta så små- ningom blir ensamstående genom att de överlever sina män. Den genomsnittliga livslängden är ju högre för kvin- nor och ofta är också kvinnan yngre än sin make.

Diagram 5.5 Andelen svårt rörelsehindrade efter ålder och samboendeförhållanden.

10 20 30 40 50

SOU 1985: 31 143

%

Förutom till åldern är rörelsehinder relaterat till social bakgrund. Skillnaderna är små i de yngre åldersgrup- perna, men de ökar med stigande ålder sannolikt till en del som följd av de långsiktiga effekterna av arbetsmiljön. Detta visar både ULF och LNU. I tabell 5.7 redovisas resultatet från levnadsnivåundersökningar. Socialgrupp III har klart högre andel med rörelsehinder än både social- grupp I och II. Skillnaderna är större i de äldre åldersgrupperna och det är framför allt de äldre i socialgrupp III som är drabbade av rörelsehinder. I åldersgruppen 55—75 år är andelen med rörelsehinder 2,5 gånger större i socialgrupp III än i socialgrupp I.

Tabell 5.7 Relationstall för andelen med rörelsehinder i olika social- och åldersgrupper. Genomsnitt för hela perioden (LN U 1968, 1974 och 1981).

15—29 30—54 55—75 Socialgrupp I 0,44 0,66 1,78 Socialgrupp II 0,37 0,72 3,11 Socialgrupp III 0,42 1,23 4,49

1Anger relativa avvikelser från andelen (1,0) som gäller för hela be- folkningen.

Nedsatt syn

Enligt ULF uppgår antalet personer med nedsatt syn till ca 95000, omkring 1 1/2 procent av befolkningen mellan 16—84 år. De som inte utan svårighet kan läsa vanlig text i dagstidning (med eller utan glasögon) räknas till perso- ner med nedsatt syn.

Av de ca 95 000 med nedsatt syn hade omkring 75 000 mer än ledsyn, drygt 10 000 ledsyn och något under 10 000 mindre än ledsyn.

Andelen med nedsatt syn i befolkningen ökar med sti- gande ålder från mindre än en halv procent i åldersgrup- pen 16—44 år till elva procent i åldrarna 75—84 år. Av de synnedsatta är 63 procent kvinnor. Det är främst bland de äldsta som kvinnorna dominerar. Det är först efter 70 årsåldern som det sker en kraftig ökning av ande- len synnedsatta. Det är också först då som skillnaden mellan könen blir mera markant (diagram 5.6 och 5.7).

144 SOU 1985: 31

Diagram 5.6 Personer med nedsatt syn efter kön och ålder

%

Ålder 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85

Källa: Levnadsförhållanden rapport 41, SCB 1984.

Omkring tre fjärdedelarlz,(70 000 personer) av samtliga med nedsatt syn är ålde'fspensionärer mellan 65—84 år. Av dessa är omkring 50000 personer ensamboende. När det gäller synförmågan föreligger det inte några påtagliga skillnader mellan olika socio- ekonomiska grupper.

Diagram 5.7 Personer 16—84 år med nedsatt syn. Fördelning efter ålder.

SOU 1985: 31 145

Nedsatt hörsel

Enligt ULF-undersökningen har ca sju procent, 460000 personer nedsatt hörsel. Enligt undersökningen har en person nedsatt hörsel som inte kan höra vad som sägs i ett samtal mellan flera personer även om hörapparat an- vänds.

Till skillnad från rörelsehinder och nedsatt syn är detta problem mest utbrett bland män, närmare två tredjedelar av alla med nedsatt hörsel är män. Omkring 60 procent av männen med nedsatt hörsel är under 65 år (diagram 5.8).

Diagram 5.8 Personer med nedsatt hörsel efter kön och ålder

%

Ålder 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85

Källa: Levnadsförhållanden rapport 41, SCB 1984.

I likhet med övriga funktionsnedsättningar ökar hörsel- problemen med stigande ålder, men ökningen börjar tidi- gare. Bland männen sker en påtaglig ökning av andelen med nedsatt hörsel vid 40-årsåldern. I absoluta tal finns det ungefär lika många personer med hörselnedsättning mellan 16 och 64 år som mellan 65 och 84 år. Till skillnad från nedsatt rörelseförmåga och syn är denna funktions- nedsättning lika vanlig bland ensamboende som bland samboende (diagram 5.9).

Att hörselproblemen är vanligare bland män än hos kvin- nor — såväl bland förvärvsarbetande som pensionerade — kan förklaras av att männen är och varit mycket mera utsatta för bulleri arbetslivet. Nedsatt hörsel förekommer

146. SOU 1985: 31

Diagram 5.9 Personer 16—84 år med nedsatt hörsel. Fördel- ning efter ålder.

oftare hos arbetare än hos tjänstemän. Av f.d. arbetare i åldern 65—84 år har omkring 20 procent nedsatt hörsel mot ca 14 procent av f.d. tjänstemän.

Utvecklingen mellan åren 1975 och 1982

Frågor om funktionshinder har ställts i ULF-undersök- ningarna sedan år 1975. I dagsläget kan utvecklingen redovisas fram till och med år 1982 (diagram 5.10). För- ändringarna är relativt små. Andelarna med rörelsehin- der, nedsatt syn resp. nedsatt arbetsförmåga tycks ha minskat något medan en ökning har ägt rum när det gäller andelen personer med nedsatt hörsel.

SOU 1985: 31 147

Diagram 5.10 Andel handikappade i befolkningen (16—74 år) åren 1975 och 1982.

%

Nedsatt arbetsförmåga

1975 76 77 78 79 80 81 82 År

Källa: Levnadsförhållanden rapport 41, SCB 1984.

Hjälpbehov — funktionsförmåga

AV de 575000 rörelsehindrade är omkring 290000 svårt rörelsehindrade, dvs. de behöver hjälp vid förflyttning. I tabell 5.8 redovisas hur hjälpbehoven varierar med ålder och kön.

Omkring 255 000 personer behöver använda käppar, boc- kar eller rullstol för att ta sig fram när man befinner sig utanför bostaden. Närmare 160000 behöver också något av dessa hjälpmedel även när man befinner sig hemma i bostaden. För drygt 150000 personer räcker inte hjälp- medlen till vid utomhusförflyttningar utan det krävs hjälp av någon annan person. Den värst utsatta gruppen — de som inte ens på egen hand kan förflytta sig i sin egen bostad — utgör enligt dessa beräkningar omkring 47 000 personer. AV dessa är ungefär 30 000 kvinnor. Flertalet är också gamla — ungefär hälften är mellan 75 och 84 år — medan endast var fjärde är under 65 år.

Svårigheter att förflytta sig eller oförmåga att klara av andra bestämda rörelser kan leda till allvarliga problem i det dagliga livet. Till de vardagliga sysslorna som måste klaras av på ett eller annat sätt hör matlagning, inköp av livsmedel, skötsel av personlig hygien, av- och påklädning och städning. Aven synskadade kan ha avsevärda svårig- heter i samband med detta. I vilken omfattning rörelse- hindrade och synskadade upplevt problem med dessa dag- liga sysslor framgår av tabell 5.9.

148. SOU 1985:31

Tabell 5.8 Behov av hjälp vid förflyttningar bland personer som är rörelsehindrade. Särredovisning efter kön och ålder. Procent.

Förflyttningar Förflyttningar Uppskattat inom bostaden utom bostaden antal rö- relse- Använder Behöver Använder Behöver hindrade hj älpme- hjälp hjälpme- hjälp (1 OOO-tal) del, tex. av del, tex. av käppar, annan käppar, annan bockar person bockar person eller eller rullstol rullstol Män 16—64 år 22,4 5,9 39,3 17,1 84 65—74 år 24,0 5,3 41,7 13,9 74 75—84 år 37,1 11,6 62,4 31,3 72 Samtl. män 27,5 7,5 47,4 20,6 230 Kvinnor 16—64 år 19,2 6,4 26,3 20,1 120 65—74 år 24,8 7,0 38,7 26,2 95 75—84 år 37,0 12,2 58,4 43,3 130 Samtl.kvinnor 27,5 8,7 41,9 30,5 345 Båda könen 16—44 år 26,7 9,6 36,1 24,5 38 45—64 år 19,1 5,4 30,6 17,6 166 65—74 år 24,5 6,2 40,0 20,9 168 75—84 år 37,0 12,0 59,8 39,0 203 Samtliga rörelsehindrade 27,5 8,2 44,1 26,6 575

Källa: ULF 80/81, SCB.

SOU 1985: 31 149

Tabell 5.9 Behov av hjälp med vissa dagliga sysslor. Procent av respektive handikappgrupp i åldern 16—84 år.

Kan ej utan hjälp av annan person Uppskat- klara av tat antal ___— personer Inköp Mat- Städ- Av- och Person- gruppen av lag- ning påkläd- lig (1 000- livs- ning ning hygien tal) medel

Rörelse- hindrade 49,5 30,5 61,7 14,4 14,3 575 därav

svårt rörelse- hindrade 71,0 44,2 77,7 22,9 21,6 290 Nedsatt syn 51,8 34,7 54,5 10,7 11,1 95

Samtliga

personer

med rörelse- hinder eller nedsatt syn 47,7 29,5 59,4 13,6 13,3 625

Källa: ULF 80/81, SCB.

Städning och inköp av livsmedel vållar de största pro- blemen. Omkring 60 procent avude rörelsehindrade klarar inte av att städa på egen hand. Aven inköp av livsmedel är ofta besvärligt. Närmare hälften (omkring 300 000 perso- ner) av de rörelsehindrade och/eller synskadade behöver här hjälp. Detta problem är mera utbrett bland handikap- pade kvinnor (53 procent) än hos män (40 procent). När det gäller matlagning gäller det omvända förhållandet. 42 procent av de handikappade männen klarar inte detta på egen hand mot 21 procent bland kvinnorna. Denna skill- nad kanske dock snarare speglar traditionella könsroller än olikheter när det gäller konsekvenserna av ett handi- kapp. Av- och påklädning resp. den personliga hygienen klarar de allra flesta av på egen hand. De ca 13 procent som här uppger svårigheter utgör dock 85000 personer. Dessa lever uppenbarligen i en mycket stark beroende- ställning till andra människor.

De problem som uppstår med de dagliga sysslorna är där- emot ganska oberoende av de handikappades ålder. Den yngsta åldersgruppen, 16—44 år, har för flertalet sysslor minst lika stora problem som de äldre handikappade. Un- gefär var femte person i denna åldersgrupp uppger, att man inte på egen hand klarar av den personliga hygienen eller av- och påklädning (diagram 5.11).

150. SOU 1985: 31

Diagram 5.11 Behov av hjälp med vissa dagliga sysslor. Perso- ner med rörelsehinder eller nedsatt syn efter ålder.

40 50 70 %

xxxxx

16—44 år

Inköp av livsm

Matlagning

Städning Av och välfärd Illlllllllllllllll Personlig hygien

Inköp av Iivsm. M XXXXXXXXXXXXXXXX'

Matlagning ---- Städning

Av- och påkläd- IIIIIIIIIIII Personlig hygien

65—74 år

Inköp av livsm. WW

Managmng __- Städning

Av- och påkläd.

Personlig hygien

75—84 år -

Inköp av Iivsm W&W XXXXX Matlagning

Städning Av- och påkläd— lllllllllllllllll Personlig hygien 2255???

SOU 1985: 31 151

6

Service, omvårdnad och Vård

Särskilda boende- och vårdformer

De allra flesta, drygt 90 procent, av ålderspensionärerna bor som andra i en vanlig bostad och klarar sig utan mer omfattande hjälpinsatser.

Omkring sex procent av alla över 65 år bor i särskilda bostäder och ca fyra procent vårdas inom sjukvårdens in— stitutioner. Till särskilda bostäder räknas här bostäder med tillgång till service dygnet runt, dvs. servicehus med helinackordering (f.d. ålderdomshem) och servicehus med lägenhetsboende. För att undvika missförstånd kallas de förstnämnda fortsättningsvis för ålderdomshem. Ålderdomshemmen är en boendeform för de äldre som inte kan klara ett eget boende och är i behov av stora hjälp- och omvårdnadsinsatser. Personal finns att tillgå dygnet runt. Vid slutet av år 1983 bodde 53 293 personer på ålderdoms— hem. Medelåldern är hög hos de boende, 73 procent var över 80 år.

Omkring hälften av hemmen har tillkommit de senaste 25 åren. Storleken på hemmen varierar från 10 till över 100 platser. En fjärdedel av hemmen är relativt små, med högst 30 platser. Merparten av de större hemmen, över 50 platser, är byggda efter 1960.

Pensionärerna bor i egna rum, i regel med egen toalett, mera sällan dusch eller bad. På hemmen finns tillgång till bad, gemensam matsal, dagrum och utrymmen för olika aktiviteter.

Efterfrågan på ålderdomshemsplatser har minskat. På många håll i landet har köerna försvunnit och det står till och med platser tomma. Senaste åren har platsantalet gått ner med ca 1 000 per år. Hemmen avvecklas, byggs om till servicelägenheter eller får ett mindre platsantal genom ombyggnad. AV den totala nedgången på 2 407 platser åren 1981 och 1982 försvann 501 platser genom att 25 hem lades ned och 307 platser genom ombyggnad till service- hus. Resterande 1 400 platser minskade genom förbätt-

SOU 1985: 31 153

ringsåtgärder inom hemmen. Nya ålderdomshem byggs numera inte.

Servicehus med lägenheter började byggas i början på 1970-talet som komplement till det vanliga boendet och till ålderdomshemmen. År 1976 fanns uppskattningsvis kring 16 000 bostäder av servicelägenhetskaraktär. År 1983 fanns det 516 servicehus med totalt 28500 service- bostäder, dvs. vanliga lägenheter med tillgång till matser- vering, gemenskaps- och hobbylokaler, sociala tjänster och viss medicinsk vård. Servicehusens utbud av service vari- erar beroende på aktuella behov och närhet till allmän service, exempelvis post, bank, försäkringskassa, biblio- tek, cafeteria etc. Flera kommuner har även samlokali- serat servicehus med lokala sjukhem/vårdcentraler eller ålderdomshem för att få ett gemensamt utnyttjande av lokaler och personal och närhet till vård och service för de boende.

Av de boende i servicelägenheter var 51 procent över 80 ar.

Enligt socialstyrelsens förteckning omfattade hälften av de servicehus som fanns eller var under ombyggnad vid slutet av år 1981 högst 40 lägenheter. Servicehus med mindre än 20 lägenheter utgjorde 35 procent av samtliga. Omkring 30 procent var större än 60 lägenheter. Enligt kommunernas planer för åren 1983—1987 skulle ytterli- gare ca 10600 servicelägenheter byggas. De planerade projekten var till övervägande delen små. Omkring hälf- ten omfattade mindre än 20 lägenheter. Över hälften (55 procent) av de 28500 servicelägenhe- terna som fanns år 1983 var om minst två rum och kök eller kokvrå. Antalet lägenheter om 1 rum och kök var ca 6100 och antalet ofullständiga ettrumslägenheter med kökskåp eller kokvrå 6 600.

Till sjukvårdens institutioner räknas här institutioner inom somatisk långtidssjukvård och sluten psykiatrisk vård. Dessa är inte avsedda för varaktigt boende även om vårdtiderna är långa. Det visar sig dock att många av de äldre patienterna inte har sin bostad kvar, vilket alltså i många fall försvårar en utskrivning till egen bostad trots att detta ur medicinsk synpunkt är möjligt. Enligt landstingsförbundet patientinventering inom so- matisk långtidssjukvård april 1983 var antalet innelig- gande patienter 51 983, varav 46 143 vårdades på lands- tingens eller de landstingsfria kommunernas egna institu- tioner, 4 400 på servicehus med helinackordering och 1 440 på enskilda sjukhem. Omkring 95 procent av patienterna

154 SOU 1985: 31

var 65 år och äldre. Många av patienterna inom den soma- tiska långtidssjukvården har lång vårdtid. Av samtliga patienter hade 30 procent en kortare vårdtid än 6 måna- der. Närmare 40 procent hade vårdats över 2 år och en fjärdedel över tre år. De långa vårdtiderna gällde i synner- het de äldre patienterna. Endast en tredjedel av sjukvårds- huvudmännens egna platser finns vid lokala sjukhem, res- ten vid institutioner av sjukhuskaraktär dvs. långvårds- kliniker och centrala sjukhem med i huvudsak flerpatient- rum.

Antalet vårdplatser inom långtidssjukvården har under åren 1973—1983 ökat från 34800 till 48 700 med i genom- snitt 1 400 platser per år. Enligt LKELP 84 beräknas utbyggnaden åren 1984—1988 till 900 platser per år. Den planerade årliga platsökningen ligger nu för första gången i LKELP under den genomsnittliga faktiska ökningen se- dan år 1973. Planerna innebär en neddragning med 700 platser per år i förhållande till föregående LKELP. Det är fjärde året i rad som planerna dras ned. I LKELP 80, innan neddragningarna började, beräknades ökningen uppgå till 2 400 platser per år.

Den utbyggnad som sker av vård och omvårdnad i hemmet har medfört att den somatiska långtidssjukvårdens re- surser börjat användas på ett mer flexibelt sätt. Dessa utnyttjas för kortare vårdperioder för avlastning av anhö- rig, komplettering av sjukvård i hemmet, rehabilitering, observation, bedömning av rätt omvårdnadsform etc.

Socialstyrelsen företog i oktober 1982 en inventering av inneliggande patienter inom sluten psykiatrisk vård. Vid inventeringstillfället vårdades 25 394 patienter inom den psykiatriska vården. En fjärdedel av patienterna hade en kortare vårdtid än tre månader. Ovriga, omkring 19000 kan betraktas som långtidsvårdade. Närmare en tredjedel av dessa hade vårdats över 10 år. Drygt hälften (52 pro- cent) av patienterna var över 65 år. Av de totalt 13 306 äldre patienterna vårdades två tredjedelar (8 900) på psy- kiatriska sjukhus och en tredjedel på sjukhem för lättare psykiskt sjuka (2 800) eller enskilda vårdhem för psykiskt sjuka (1600). Många av de äldre patienterna hörde till gruppen långtidsvårdade. En tredjedel hade diagnosen ål- dersdemens och en tredjedel schizofreni.

En utveckling mot öppnare vårdformer med decentralise- ring av resurserna till mindre enheter i människors när- miljö samt ökad samverkan med socialtjänsten är en av de grundläggande principerna för 1980-talets psykiatriska vård. Antalet platser för psykiatrisk vård har minskat från 34000 är 1973 till 24400 är 1983 eller med i genom-

SOU 1985: 31 155

snitt 1 000 platser per år. Under perioden 1984— 1988 pla- neras en nästan lika stor minskning, nämligen 800 platser per år. Antalet platser är 1988 beräknas till 19 800.

Upp till 90—års ålder bor de flesta i vanliga bostäder

För att få en samlad bild över hur stor andel äldre som vistas inom institutioner eller bor i särskilda bostäder har beräkningar .orts med utgångspunkt i ovannämnda pa- tientinventeringar inom somatisk långtidssjukvård april 1983 och sluten psykiatrisk vård oktober 1982 samt offici- ell statistik över boende i ålderdomshem och servicehus december 1982. Dessa uppgifter har relaterats till befolk- ningen december 1982. Eftersom uppgifterna avser olika tidpunkter och speglar förhållandena endast vid givna mättillfällen är siffrorna ungefärliga, trots skenbar exakt- het.

Antalet äldre i särskilda boende- och vårdformer var totalt ca 133 000, varav 85 000 över 80 år. Omkring 53 700 bodde på ålderdomshem och 21 000 i servicelägenheter. Omkring 45 200 vårdades inom somatisk långtidssjukvård och ca 13 300 inom psykiatrisk vård.

I åldern 65—7 9 år är det en mycket liten andel som bor i särskilda bostäder eller vårdas i institutioner, knappt 5

Tabell 6.1 Äldre i särskilda boende- och vårdformer år 1982. Procentuell andel av befolkningen i olika åldersgrupper.

Boende- Ålder vårdform

65—79 80—89 90- 65- 80— Servicelägenheter1 1,0 3,9 5,1 1,6 4,0 Ålderdomsheml 1,4 12,2 29,1 4,1 13,9 Somatisk lång- tidssjukvård2 1,4 8,9 23,9 3,2 10,4 Psykiatrisk vård 0,8 1,5 1,7 0,9 1,5 Summa Särskilda boende-/ vårdformer 4,6 26,5 59,8 9,8 29,8 Antal personer 1000-tal 48.6 67.3 17.3 133.2 84.6 Antal personer i befolkningen - 1 OOO-tal 1 1116 2544 29.0 1 3951 2835

1 Avser åldrarna 66 år och äldre. 2 Exklusive patienter som vårdats på ålderdomshem.

156 SOU 1985: 31

procent. I åldern 80—89 år bor fortfarande nästan 75 pro- cent i vanligt boende. Omkring 10 procent vårdas inom sjukvårdens institutioner, 12 procent bor på ålderdoms- hem och 4 procent i servicelägenheter. Först bland de allra äldsta, 90 år och däröver, är det något mer än hälften som vårdas i institution eller bor i särskilda bostäder för äldre. Aven i denna åldersgrupp befinner sig största delen på ålderdomshem därnäst kommer långtidssjukvård, service— lägenheter och sist psykiatrisk vård (tabell 6.1).

Andelen som bor i särskilda bostäder eller vistas på insti- tutioner är något mindre bland män än bland kvinnor och skillnaden ökar med stigande ålder. I åldersgruppen 65— 79 år var andelen män i särskilda boende- och vårdformer fyra procent, motsvarande andel bland kvinnor var fem procent. I åldern 90 år och äldre var andelen bland män- nen omkring 50 procent mot 63 procentlbland kvinnorna. Detta framgår av diagram 6.1 där staplarnas bredd står i proportion till andelen män resp. kvinnor i de olika ålders- grupperna.

Diagram 6.1 Andelen äldre i olika boende- och vårdformer %

100

80

60

40

20

Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor 65—79 år 80—89 år 90— år

Ordinärt boende Psykiatrisk vård Somatisk långtidssjukvård

Servicehus med helinackordering (ålderdomshem)

äååDD

Servicelägenhet

SOU 1985: 31 157

Åldersindelningen i denna rikstäckande översikt har måst anpassas till tillgängliga uppgifter i den ofiiciella statisti- ken över boende på ålderdomshem resp. servicelägen- heter. Åldersintervallerna har därmed blivit stora.

Denna bild kompletteras med uppgifter som visar motsva- rande andelar i femårsklasser samt vid vissa enstaka åld- rar. Uppgifterna är hämtade från några specialstudier, SCB:s undersökning av levnadsförhållandena år 1980/81 (__ULF), H 70-undersökningen i Göteborg samt en studie i Orebro kommun.

I tabell 6.2 har sammanställts uppgifter från ULF 80/81, som omfattar åldrarna 65—84 år och H 70 där en årskull 70-åringar följts upp mellan åren 1971/72 och 1983/84. Upp till 80 års ålder är det enligt båda undersökningarna en relativt liten andel äldre som bor på institutioner (ål- derdomshem och institutioner inom sjukvården) eller i servicelägenheter. I åldersgruppen 80—84 år bodde ca 15 procent på ålderdomshem eller vistades inom sjukvårdens institutioner enligt ULF. Omkring fem procent bodde i service- eller pensionärslägenhet. Av 82-åringarna 1 H 70- undersökningen bodde ca 15 procent på institution eller i servicelägenheter.

Tabell 6 .2 Andelen äldre i olika åldersgrupper resp. viss ålder i särskilda boende-/vårdformer

Ålderdomshem Servicelägenhet Totalt ULF 80/81 institutioner pensionärsläg. inom sjukvården

Ålder

65—69 1,3 1,4 2,7

70 — 74 2,5 1 , 1 3 ,6

75—79 6,7 3,3 10,0 80—84 14,7 4,8 19,5

H 70 Servicehus institutioner inom sjuk- vården

Ålder

70 3 75 5 79 9,2 82 14,6

Källa: ULF 80/81 samt DSF 1980:4 Frisk eller sjuk på äldre dar och preliminära uppgifter från populationsstudien 70-åringar i Göteborg (H 70).

158. SOU 1985: 31

Av samtliga ålderspensionärer i Orebro kommun bor, lik- som i riket, drygt 90 procent i vanliga bostäder. Upp till 75 års ålder var det endast några få procent och i åldern 7 5— 79 är knappt 10 procent som bodde på ålderdomshem eller i servicelägenhet eller vistades på sjukvårdens institutio- ner. Av diagram 6.2 framgår att andelen i särskilda vård- och boendeformer ökar kraftigt först i åldrarna 85 år och däröver. I åldern 80—84 år bodde närmare 80 procent i vanliga lägenheter. I åldersgruppen 85—89 år hade denna andel minskat till omkring 55 procent.

Diagram 6.2 Andelen personer i särskilda boende- och vård- former i olika åldersgrupper i Orebro kommun 1983—12—31

100 80

60 40

20

Källa: De äldres boende, BM-projektet, rapport 3, Örebro kommun, Orebro läns landsting och högskolan i Orebro, 1984.

SOU 1985: 31 159

Resultaten från dessa specialstudier visar entydigt att det är först i åldrarna kring 85 år som institutionsboendet ökar mer påtagligt.

I nstitutionell omsorg har flera orsaker

Det är ett känt faktum att kvinnor utgör en majoritet av dem som bor i särskilda bostäder eller Vistas på institutio- ner i de högre åldrarna. Både inom långtidssjukvården och i servicehus och ålderdomshem utgör kvinnorna 70—75 procent av patienter/boende i åldrarna 80 år och äldre. Detta förklaras huvudsakligen av att majoriteten, 65 pro- cent, av hela befolkningen i dessa åldrar är kvinnor och att äldre kvinnor i mycket högre grad än män är ensam- stående. Om hänsyn tas till åldern blir skillnaden dock mycket liten mellan män och kvinnor. Detta framgår av tabell 6.3, där siffrorna inom parentes anger skillnaden sedan hänsyn tagits till att kvinnorna i genomsnitt är äldre än männen.

Tabell 6.3 Andelen äldre 65 —84 år i särskilda vård- och boen- deformer efter kön, familjesituation och socioekonomisk bak- grund

Ålderdomshem Service- och pensio- och institu- närslägenheter tioner inom sjukvården Samtliga 65—84 år 4,7 2,2 Män 4,0(—1) 1,9(0) Kvinnor 5,3 (0) 2,4 (0) Samboende 0,3 (—4) 1,2 (—1) Ensamboende varav 11,3 (+6) 3,8 (+1) ogifta 16,2 (+11) 4,8 (+3) frånskilda 13,9 (+10) 1,8 (—1) änkor, änklingar 9,0 (+2) 3,8 (+ 1) Arbetare 4,5 (0) 2,4 (0) Tjänstemän 2,1 (—2) 1,4 (—1) Jordbrukare 4,7 (0) 3,0 (+1) Företagare 2,6 (—2) 1,9 (0) Endast folkskola 5,3 (+1) 2,2 (0) Mer än folkskola 1,2 (—4) 2,4 (0)

Siffrorna inom parentes anger köns- och åldersstandardiserade jämfö- relsetal. Dessa skall jämföras med procenttalet för samtliga i åldern 65—84 år. Källa: ULF 80/81.

160. SOU 1985: 31

Av samboende/gifta äldre finns en mycket liten andel i särskilda boende- och vårdformer. Ensamboende, framför allt ogifta och frånskilda, befinner sig oftare på institu- tion. Av samtliga i åldern 65—84 år återfanns enligt ULF 80/81 omkring fem procent på ålderdomshem eller sjuk- hem. Bland ogifta var motsvarande andel 16 procent och bland frånskilda 14 procent. Denna skillnad kvarstår även sedan hänsyn tagits till ålder och kön. Detta torde förkla- ras av skillnader i hälsotillstånd och att dessa äldre oftare saknar möjlighet till hjälp och stöd i den närmaste omgiv- ningen.

Före detta tjänstemän och äldre med högre utbildning återfinns i mindre utsträckning på ålderdomshem eller sjukhem, men de bor i lika stor utsträckning som äldre i genomsnitt på servicehus och i pensionärslägenheter. Denna skillnad torde i huvudsak bero på att dessa grupper har bättre hälsotillstånd än andra.

De flesta institutionsboende har betydande funktionsned- sättningar och hälsobrister. Av de ca 60000 i åldern 65— 84 år som enligt ULF 80/81 vistades på ålderdomshem eller sjukhem hade 84 procent rörelsehinder eller någon långvarig sjukdom som i hög grad hindrade dem i deras dagliga aktiviteter. Motsvarande andel bland ej institu- tionsboende var omkring 35 procent (tabell 6.4).

Tabell 6.4 Hälsotillstånd bland institutionsboende ( ålderdoms- hem och sjukvårdens institutioner) resp. ej institutionsboende äldre 65—84 år. Procent.

Båda könen Ej instituitions- Institutions- boende boende

Varken rörelsehindrad eller hindrad i sysselsättningar av långvarig

sjukdom 65,4 16,0 Antingen. . . eller 18,1 24,7 Både . . . och 16,5 59,3

Anser sitt allmänna hälsotillstånd vara gott 51 ,2 20,8 mitt emellan 36,0 34,2 dåligt 12,8 45,0

Källa: Levnadsförhållanden, rapport 43, SCB 1985.

SOU 1985: 31 161

Något oväntat är kanske att inte mindre än en femtedel eller drygt 10000 av dem som bodde på ålderdomshem eller vårdades i sjukvårdens institutioner bedömde sitt hälsotillstånd som gott. Detta behöver dock inte innebära att de var helt friska, men tyder på att institutionsboendet också har andra orsaker än hälsorelaterade.

Flera inventeringar och särskilda studier som gjorts de senaste åren visar, att många äldre Vistas ”i onödan” på olika vårdinstitutioner. Med detta avses att deras behov av hjälp, omsorg och vård skulle kunna tillgodoses i en vanlig bostad, förutsatt att den är lämplig och ändamåls- enlig och att det finns tillgång till stöd och hjälp i hemmet. Det är också dokumenterat i ett flertal studier att vad de flesta önskar är att få bo kvar i sitt eget hem.

En av dessa inventeringar är landstingsförbundets pa- tientinventering inom somatisk långtidssjukvård som .ordes våren 1983. Av de 52 000 inneliggande patienterna var 90 procent över 70 år. En fjärdedel (13 000) av patien- terna hade legat inne mer än tre år, och närmare 6000 patienter hade en vårdtid som översteg 5 år. De långa vårdtiderna gällde i synnerhet de äldre patienterna. Totalt 10000 eller 20 procent av de inneliggande patien- terna bedömdes kunna skrivas ut till en annan och för patienten bättre vård- eller boendeform. Omkring 4 000 av dessa ansågs kunna skrivas ut till egen bostad eller ser- vicehus, med andra ord till ett boende utanför sjukvårdens institutioner. Anledningen till att utskrivning inte hade kunnat ske var bl.a. olämplig bostad, avsaknad av sociala kontakter och möjligheter till stöd och hjälp i det egna boendet.

Spri .orde åren 1980, 1981 och 1983 studier om äldres flyttningar till service och vård i Sundsvall och i Vetlanda. Undersökningen i Vetlanda Visar att nästan hälften av alla som flyttat till servicehus med helinackordering eller sjukhem ansågs vara fel placerade efter flyttningen. De flesta var placerade på för hög nivå; 44 procent av dem som flyttat till sjukhem och 52 procent av inflyttande till ser- vicehus. Liknande resultat har redovisats från studien i Sundsvall. Flera hade kunnat bo kvar i hemmet om ytter- ligare omvårdnads- och vårdinsatser hade ordnats där och om bostaden hade anpassats. På båda orterna har därefter systematiskt arbetats med att finna lösningar i det egna hemmet för dem som stått i kö till institutioner och ser- viceboende. Detta har bl.a. medfört att köerna försvunnit och att det t.o.m. blivit ett visst överskott på platser vid vårdinstitutioner.

162. SOU 1985: 31

Förutom hälsorelaterade faktorer, funktionsnedsättning- ar, individens sociala situation och bostadsförhållanden är tillgängliga resurser inom vården och omsorgen ofta avgö- rande för i vilken form hjälpbehoven tillgodoses. Tillgång till öppen vård, social hemtjänst, platser på ålder- domshem, lägenheter i servicehus och resurser inom den slutna vården varierar mycket mellan olika kommuner och landstingsområden.

Spri har .ort en jämförelse mellan sjukvårdsområdena av totalt ”vårdutnyttjande” inklusive primärkommunal äl- dreomsorg som visar mycket stora skillnader. En jämförel- se på kommunal nivå skulle Visa än kraftigare variatio- ner.

Analysresultaten för Stockholms och Blekinge län får illu- strera dessa regionala skillnader. Av diagram 6.4 kan utläsas att i Stockholms län var utnyttjandet av sluten vård totalt sett 7 procent högre än genomsnittet i landet. Den somatiska långtidssjukvården var 23 procent högre än genomsnittet. Somatisk korttidsvård låg 4—6 procent under genomsnittet. Antalet boende på ålderdomshem var 54 procent lägre, medan boende i servicelägenheter var 88 procent högre än genomsnittet. Antalet patienter i öppen dagvård var 55 procent högre och antalet besök per invånare 15 procent högre än ge- nomsnittet för riket. Andelen personer 80 år och äldre med social hemhjälp låg mer än 30 procent under riksgenom- snittet.

SOU 1985: 31 163

Diagram 6.3 Jämförelse K (snedstreckat) med riket (= 100) samt högsta/lägsta värden per verksamhet. Standardisering för skillnader i ålders— och könsstruktur. I ndexvärdena avser om ej annat anges 1983. Jämförelsen avser kostnader (inkl. privat vård), vårddagar, patienter i öppen dagvård samt personer 80 år och äldre med social hemhjälp.

Vårdade 139 172 137 139 212 131 w w W W CU ? _ 4 __ _ é _ Summa S'uk- Somatisk all sluten v rds- korttidsvård vård kostna- Medicin der (inkl Kirurgi 55323 privat Som . vård) Säf/dk långt boende åoc'åkl s'. vård em jap 60 ] i"_*'l DZ] mfl (personer 28 24 3 per10gO . — ' 80 r Åld.- Servuce Patiep- inv -- hem bostäder ter-op-OCh a'dre 31/12 1982 Den dag" vård per inv (ej stand)

Källa: Hur utnyttjas hälso- och sjukvårdens resurser? Spri 1985.

För Blekinge län gällde i många avseenden motsatta för- hållanden. Utnyttjandet av all sluten vård var 10 procent under riksgenomsnittet (diagram 6.3). Den somatiska långtidssjukvården låg 24 procent lägre än genomsnittet. Andelen boende på ålderdomshem låg något över medelta- let, däremot var boendet i servicebostäder 26 procent lägre än i riket.

Antalet patienter i öppen dagvård var 22 procent högre än medeltalet. Andelen personer 80 år och äldre med social hemhjälp var 22 procent högre än genomsnittet för riket.

164. SOU 1985: 31

Diagram 6.4 Jämförelse AB ( snedstreckat) med riket (= 100) samt högsta/lägsta värden per verksamhet. Standardisering för skillnader i ålders- och könsstruktur. I ndexvärdena avser om ej annat anges 1983. Jämförelsen avser kostnader (inkl. privat vård), vårddagar, patienter i öppen dagvård samt personer 80 år och äldre med social hemhjälp.

Vårdade

139 172 137 131 W W W

212 W

1 ils (0

m

W— _mgv

W-S

7 & . , Summa S uk- Somatisk all sluten v rds- korttidsvård Vård kostna— Medicin der (inkl Kirurgi 551323 / privat Som vård) Påsydk långt / boende Social. V ' sj. vård ' hemhjälp & & l”_*'l (personer 25 24 3 periogo . - ' 0 r Åld.- SerVIce Patlen- lnv 8" hem bostäder teri OP" OCh aldre 31/12 1982 523953" inv (ej stand)

Källa: Hur utnyttjas hälso- och sjukvårdens resurser? Spri 1985.

Mindre andel äldre i institutioner år 1982 än år 1975 Under sjuårsperioden 1975— 1982 har andelen äldre på ålderdomshem eller inom sjukvårdens institutioner mins- kat något, från nio till åtta procent.

SOU 1985: 31 165

Av diagram 6.5 framgår att denna minskning gäller även i de högre åldrarna 80—89 respektive 90 år och äldre.

Diagram 6.5 Andelen äldre i olika boende- och vårdformer åren 1975 och 1982

%

60 xxxxxxxxxv

axxxxxxxu 20 '

1975 1982 1975 1982 1975 1982 65—79 år 80—84 år 90— är

|:) Ordinärt boende inkl. servicelägenheter & Psykiatrisk vård

Somatisk långtidssjukvård

Servicehus med helinackordering (ålderdomshem)

Denna jämförelse mellan åren 1975 och 1982 har .orts med utgångspunkt i de föregående avsnitt redovisade upp- gifterna år 1982 samt uppgifter i officiell statistik och i pensionärsundersökningen för år 197 5. Den avser institu- tionellt boende eller vård. Boende i servicelägenheter in- går inte.

Servicelägenheterna är avsedda som självständiga bostä- der och de boende förutsätts ha mindre omvårdnadsbehov än boende på ålderdomshem. Denna avgränsning gäller dock inte helt i praktiken. Det finns servicehus som är av institutionskaraktär och det finns boende i servicelägen- heter som har lika stora omvårdnadsbehov som boende på ålderdomshem.

Det statistiska underlaget möjliggör inte uppdelning av servicehusen i olika kategorier, varför dessa helt uteslu-

166. SOU 1985: 31

tits. Eftersom uppgifterna om servicelägenheter avseende år 197 5 är mycket osäkra är det inte heller meningsfullt att för dessas del göra motsvarande jämförelse.

Platsantalet på ålderdomshem har minskat från 59 891 år 197 5 till 56417 är 1982. En motsvarande minskning inom den psykiatriska vården var från 32 271 till 24 850. Inom den somatiska långtidssjukvården ökade antalet platser från 40 337 till 47 745.

Totalt sett har antalet äldre som bor på ålderdomshem eller vårdas inom somatisk långtidssjukvård respektive sluten psykiatrisk vård ökat med omkring 3 000 eller när- mare 3 procent mellan åren 197 5 och 1982. Under denna period har antalet äldre relativt sett ökat mycket mer, omkring 12 procent, vilket innebär att andelen som bor eller vårdas i institutioner är lägre år 1982 än är 197 5. Tabell 6.5 Visar ungefärligt antal äldre i olika åldersgrup- per som bodde på ålderdomshem eller vårdades i institu- tioner år 1975 respektive 1982. Det framgår att i åldern 65—79 år har antalet minskat med ca 6000 medan det i åldern 80 år och äldre ökat med ca 9 000. AV denna ökning svarade somatisk långtidssjukvård för omkring 7 000 och ålderdomshem för drygt 2 000, medan den psykiatrisk vår- den minskade något.

Tabell 6.5 Antal äldre på ålderdomshem respektive vårdade inom somatisk långtids- sjukvård och sluten psykiatrisk vård åren 1975 och 1982 (1 OOO-tal)

1975 1982 Förändring 1975—82 Ålder 65— 80— 90— 65— 80— 90— 65— 80— 90— 79 89 79 89 79 89 Ålderdomshem 19.1 30.5 6.8 14.2 31.1 8.4 — 4.9 + 0.6 +1.6 Som. långtids- sjukvård 15.0 17.3 4.9 15.7 22.5 6.9 + 0.7 + 5.2 +2.0 Psykiatrisk vård 10.9 4.4 0.5 8.9 3.9 0.5 — 2.0 — 0.5 0 — Summa 45.0 52.2 12.2 38.8 57.5 15.8 — 6.2 + 5.3 +3.6 Befolkning +85.4 +50.9 +7.9

Med hänsyn till befolkningsförändringen bodde eller vår- dades omkring 3 procent färre i åldern 80 år och äldre i institutioner år 1982 än är 197 5. Relativa andelar i olika åldersgrupper redovisas i tabell 6.6.

SOU 1985: 31 167

Tabell 6.6 Andel av befolkningen i resp. åldersgrupp i somatisk långtidssjukvård, psykiatrisk vård samt boende på ålderdomshem 1975 och 1982

1975 1982 1975 1982 1975 1982 1975 1982 1975 1982

Ålderdomshem 1,8 1,4 15,0 12,2 32,1 29,1 4,5 4,1 16,6 13,9 Somatisk lång- tidssjukvård 1,5 1,4 8,5 8,9 23,3 23,9 3,2 3,2 9,9 10,4 Psykiatrisk vård 1,1 0,8 2,1 1,5 2,3 1,7 1,3 0,9 2,2 1,5 Summa procent 4,4 3,6 25,6 22,6 57,7 54,7 9,2 8,2 28,7 25,8 Antal personer 1000-tal 45.0 38.9 52.2 57.5 12.2 15.9 1094 1122 64.4 73.3 Antalet personer i

befolkningen

1000-tal 10262 1 1116 2035 2544 21.1 29.0 12508 1 3951 2246 2835

De som bor eller vårdas i institutioner har blivit genom- snittligt äldre. År 1950 var t.ex. 38 procent på ålderdoms- hem 67 —79 år och endast 6 procent 90 år och äldre. Mot- svarande andelar år 1982 var 26 resp. cirka 16 procent. En jämförelse mellan åren 197 5 och 1982 visar att såväl inom sjukvårdens institutioner som på ålderdomshem har grup- pen 80 år och däröver ökat sin andel, medan åldersgrup- perna under 80 år minskat (tabell 6.7 ).

Tabell 6.7 Åldersfördelning bland patienter inom somatisk långtidssjukvård och psykiatrisk vård samt boende på ålder- domshem åren 1975 och 1982

Ålder Ålderdomshem Somatisk lång- Sluten psykiatrisk tidssjukvård vård

1975 1982 1975 1982 1975 1982

—65 2,8 1,51 7,7 5,4 51,1 47,6 65—79 32,9 2 37,1 32,9 33,9 35,2 80—89 52,6 57,0 43,0 47,2 13,5 15,2 90— 11,7 15,5 12,2 14,5 1,5 1,9 Summa 100 100 100 100 100 100 65— 97,2 98,5 92,3 94,6 48,9 52,4 Antal boende/ patienter totalt 58010 54539 40337 47 745 32371 25394

1 Avser —66 år 2 Avser 66—79 år

Att allt större andel av äldre, även i de äldsta åldersgrup- perna klarar sig utanför institutioner har sin förklaring i allmänt förbättrade levnadsförhållanden och ökade möj-

168. SOU 1985: 31

ligheter till vård inom primärvården och korttidsvården samt till hjälp och service genom den sociala hemtjänsten.

Hälso- och sjukvård

Sluten vård

Konsumtion av all sluten vård ökar med stigande ålder, vilket medför att stor del av den slutna vårdens resurser utnyttjas av den äldre befolkningen. Två tredjedelar av all sluten Vård konsumeras av den del av befolkningen som är 65 år och äldre. Gruppen svarar för drygt 90 procent av långtidssjukvården och drygt hälften av all korttidsvård resp. psykiatrisk vård. Åldersgruppen 80 år och äldre, som utgör 3,4 procent av befolkningen, svarar för närmare 40 procent av all sluten vård. Den konsumerar drygt 60 pro- cent av långtidssjukvård, 19 procent av psykiatrisk vård och 17 procent av korttidsvård. Olika åldersgruppers an- del av konsumtion av sluten vård framgår av tabell 6.8.

Tabell 6.8 Den procentuella andelen av konsumtionen av sluten vård efter ålder och huvudgrupp år 1982

Ålder Andel (%) Andel (%) av konsumtionen av befolk- ningen Korttids- Långtids- Psykia- Summa vård sjukvård trisk vård 0— 4 5,7 3,5 0,1 0,0 1,0 5— 9 6,3 1,1 0,0 0,2 0,4 10—14 6,7 1,2 0,0 0,9 0,6 15—19 7,3 2,1 0,0 1,4 1,0 20—24 6,6 3,8 0,1 2,8 1,8 25—29 6,9 4,8 0,1 4,4 2,5 30—34 7,4 4,5 0,2 5,0 2,6 35—39 8,1 3,6 0,3 4,6 2,2 40—44 6,2 2,7 0,3 3,7 1,8 45—49 5,3 3,0 0,5 4,0 2,0 50—54 5,3 4,2 0,8 4,9 2,7 55—59 5,6 5,9 1,3 6,7 3,9 60—64 5,9 7,8 2,5 7,8 5,3 65—69 5,2 9,9 4,7 9,8 7,4 70—74 4,7 12,1 10,0 12,2 11,1 75—79 3,4 12,3 17,7 12,8 15,0 80—84 2,1 9,8 24,3 10,8 16,9 85— 1,3 7,5 37,2 7,9 21,7 Samtliga 100 100 100 100 100 Andel (%) av Summa 28,7 47,5 23,8 100

Källa: Konsumtion av sluten vård 1982 per åldersintervall samt framskrivning 1982—1992. Landstingsförbundet 1984.

SOU 1985: 31 169

I åldern 65-69 år motsvarade konsumtionen i medeltal ca sju vårddagar per år 1982. Korttidssjukvården och den psykiatriska Vården svarade tillsammans för närmare fem dagar och långtidssjukvården för två. I åldersgruppen 80— 84 år ökar konsumtionen till ca 37 dagar och i åldersgrup- pen 85 år och däröver till ca 77 dagar per person och år. I dessa två åldersgrupper svarar långtidssjukvården för största delen av vårddagarna, vilket framgår av tabell 6.9.

Tabell 6.9 Vårddagar per invånare efter ålder år 1982

Ålder Korttids- Långtids- Psykiat- Summa sjukvård sjukvård risk vård

60—64 1,8 0,9 1,4 4,1 65—69 2,5 1,9 2,1 6,5 70—74 3,4 4,7 2,8 10,9 75—79 4,7 11,3 4,1 20,1 80—84 6,2 25,2 5,6 37,0 85— 7,6 62,5 6,6 76,7 Hela be- folkningen 1,3 2,2 1,1 4,6

Källa: Konsumtion av sluten vård 1982 per åldersintervall samt framskrivning 1982—1992. Landstingsförbundet 1984.

Den tidigare refererade undersökningen av Spri, där bl.a. utnyttjandet av hälso- och sjukvårdens resurser följts upp från 1970-talets början till år 1983 visar att andelen äldre patienter ökat inom den slutna korttidsvården. Inom kort- tidsvården minskade antalet vårdplatser från 44400 är 1973 till 40400 år 1983. Under perioden har vårdtiderna emellertid förkortats betydligt, Vilket innebär att fler får vård i dag än i början på 1970-talet. Det ökade vårdbeho- vet till följd av att befolkningen blivit äldre har klarats av genom att färre yngre vårdas inom sluten vård.

Räknat per invånare vårdades 7 procent färre i sluten korttidsvård år 1981 än i början på 1970-talet. I åldern 75 år och äldre vårdades däremot en procent fler. Av vårddagarna i medicinsk och kirurgisk vård, dvs. slu- ten korttidsvård konsumerades år 1970 omkring 18 pro- cent av personer som var 75 år och äldre jämfört med 30 procent år 1981. Förändringar i olika åldersgruppers an- del av konsumtion av korttidsvård framgår av tabell 6.10.

170. SOU 1985: 31

Tabell 6.10 Vårddagar i medicin och kirurgi efter ålder

Ålders- Andel av Vårddagar för Befolknings- klass medicin och kirurgi förändringar antal 1970 1977 1981

0—14 9,2 6,6 5,8 ./.153 920 15—54 38,6 31,2 28,9 +151290 55—74 34,4 36,3 35,7 + 42 489 75— 17,8 25,9 29,6 +146286 Samtliga 100 100 100 + 186 145

Källa: Hur utnyttjas hälso- och sjukvårdens resurser? Spri 1985.

Öppen vård

Tillsammans med den sociala hemtjänsten utgör primär- vården basresurserna för samhällets vård, omvårdnad och service till äldre människor. Primärvården har byggts ut kraftigt sedan mitten på 1970-talet och enligt planerna förutsätts en fortsatt utveckling komma att ske under 1980- och 1990-talen. Huvudsyftet är att säkerställa en närservice och hög tillgänglighet inom verksamhetsområ- den som öppen vård vid vårdcentraler och läkarstationer, sjukvård i hemmet, dagsjukvård och sjukhemsvård. Den tidigare nämnda uppföljningsstudien av Spri visar att t.ex. antalet läkarbesök i den offentliga öppna vården ökat kraftigt eller med ca 23 procent mellan åren 1973 och 1983. Detsamma gäller besök hos andra än läkare, t.ex. distriktssköterskor och antalet patienter i dagvård och hemsjukvård. Den ökade satsningen på öppen vård kan också utläsas genom förändringarna i kostnadsfördelningen mellan oli- ka vårdområden. Oppen vård utanför sjukhus svarade år 1970 för sex procent av hälso- och sjukvårdens kostnader, mot 13 procent år 1983 (tabell 6.11).

Tabell 6.1] Ungefärlig kostnadsfördelning mellan olika vård- områden åren 1970 och 1983

Procentuell andel av hälso- och sjukvårdens totala kostnader 1 97 0 1983 Medicinsk och kirurgisk vård 60 50 Somatisk långtidssjukvård 17 24 Psykiatrisk vård 17 13 Öppen vård utanför sjukhus 6 13

Källa: Hur utnyttjas hälso- och sjukvårdens resurser? Spri 1985.

SOU 1985: 31 171

Hemsjukvården började bedrivas i mera organiserade former i slutet av 1940-talet. Den betraktades som ett provisorium föranlett av platsbrist inom den slutna lång- vården. Till hemsjukvårdspatienter hänfördes de som fick ett ekonomiskt bidrag avsett att täcka merkostnader vid vård i hemmet. De eventuella insatser som t.ex. distrikts- sköterskan .orde hos patienten betraktades och rubrice- rades ej som hemsjukvård. År 1961 utgick hemsjukvårdsbidrag till ca 6 000 personer, varav ca 70 procent vårdades av anhöriga och resten av personal inom den sociala hemhjälpen. Tio år sen are hade antalet patienter med hemsjukvårdsbidrag ökat till ca 30 000 och år 1983 till omkring 48 000, varav drygt hälften vårdades av anhöriga.

Merparten av patienterna med hemsjukvårdsbidrag är äldre. År 1981 var två tredjedelar av patienterna 65 år och äldre. Mellan åren 1975 och 1981 har de äldre åldersgrup- perna ökat sin andel (tabell 6.12).

Tabell 6.12 Hemsjukvårdspatienternas fördelning efter ålder

1975 1981 —64 37,7 34,4 65—74 28,7 26,4 75-84 24,7 28,2 85— 9,0 11,0 Antal patienter ca 36 000 44 900

Källa: SOU 1977:99 SOU 1983:64

Verksamhetens innehåll och utformning har senaste åren markant ändrat karaktär. Alltjämt förekommer att hem- sjukvårdsbidrag utges, men det är då att betrakta som en bland flera åtgärder. Enbart uppgift om antalet personer med hemsjukvårdsbidrag ger därför inte en heltäckande bild av huvudmännens totala verksamhet med sjukvård i hemmet.

Spri har med medverkan från landstingsförbundet företa- git en landsomfattande kartläggning våren 1983. Av kart- läggningen framgår att sjukvård i hemmet av flertalet huvudmän betraktas som en del av primärvården och som skall ges till den sjuke oavsett ålder, diagnos och sjukdo- mens varaktighet. Hemsjukvårdsverksamhet finns dock även knuten till sjukhus. Våren 1983 fanns 19 sjukhusan- slutna verksamheter, varav elva i Stockholm och Göte- borg.

172 SOU 1985: 31

För att kunna vårda sjukare personer i hemmen fordras emellertid att hjälp och service även kan ges på s.k. obe- kväm arbetstid. Det har också blivit allt vanligare att hjälp kan ges på kvällar, nätter och helger. Hösten 1984 fanns t.ex. 175 primärvårdsbaserade nattpatruller och 14 sjukhusbaserade.

Många patienter som vårdas hemma har också behov av social hemtjänst. De flesta kommuner och landsting har därför träffat avtal om samverkan mellan sjukvård i hem- met och social hemtjänst. Hösten 1984 fanns ca 700 vård- planeringsgrupper i funktion. Grupperna har, beroende på lokala förutsättningar, olika utformning men består alltid av personal från både socialtjänsten och hälso- och sjuk- vården. En av gruppens viktigaste uppgifter är att i sam- råd med den enskilde fastställa en individuell vårdplan. Gruppen har också att komma överens om vad som skall göras, när och av vem/vilka.

Dagsjukvård

Dagsjukvård är en relativt ny vårdform, som startade i början av 1950-talet. Dagsjukvård finns i anknytning till lasarett, långvårdskliniker och lokala sjukhem samt inom den psykiatriska vården. Den är ett alternativ till sluten vård och den utgör också ett viktigt stöd och avlastning för anhöriga. Patienterna vårdas på sjukhus dagtid under en eller flera dagar/vecka men bor hemma under nätter och veckoslut. Den största andelen dagsjukvårdspatienter är äldre. I de flesta fall räcker det inte med enbart dagsjuk- vård utan många har också social hemtjänst och/eller hemsjukvård.

För dagsjukvård finns statistik sedan år 1980 då ca 3 300 patienter vårdades per dag. År 1983 var antalet dagsjuk— vårdsplatser ca 4500. Enligt landstingens planer beräk- nas omkring 5400 patienter per dag kunna vårdas i dag- sjukvård år 1988.

Läkarbesök och kontakter med distriktssköterska ökar med stigande ålder. Enligt ULF 80/81 hade närmare hälften av alla i åldern 65—84 år under en tremånadersperiod konsulterat läkare för sjukdom; kvinnor i större utsträckning än män. Ande- len med läkarkontakt ökar med stigande ålder. Däremot finns det knappt några skillnader mellan olika socioeko- nomiska grupper eller efter utbildningsnivå. Besök på akutmottagning är mindre vanligt bland pensionärer än bland befolkningen 16—64 år. Kontakter med distrikts-

SOU 1985: 31 173

sköterska är däremot mycket vanligare bland pensionärer än bland övriga. Omkring 13 procent av alla i åldern 65— 84 år hade under en tremånadersperiod varit i kontakt med distriktssköterska mot fem procent i åldern 16—64 år. En fjärdedel av männen och en femtedel av kvinnorna i åldern 80—84 år hade varit i kontakt med distriktsskö- terska. Motsvarande andelar i åldersgruppen 65—69 år var fem resp. 12 procent (tabell 6.13).

Tabell 6.13 Utnyttjande av öppen vård under en tremånaders- period. Procent i respektive grupp av ej institutionsboende

Besökt jour- Konsulterat Varit i kon- havande läka- läkare för takt med re eller sjukdom distrikts- akutmottagning sköterska Män 65—69 7.8 37,8 4,8 70—74 8,9 42,4 10,8 75—79 9,3 45,3 13,0 80—84 10,2 57,5 25,7 65—84 8,7 43,0 10,7 Kvinnor 65—69 13,3 48,9 12,1 70—74 13,1 46,8 11,3 75—79 10,6 58,0 17,6 80—84 10,8 59,4 20,6 65—84 11,5 51,7 14,2 Samtliga 65—69 10,6 43,7 8,7 70—74 9,8 44,9 11,0 75—79 10,2 52,7 15,6 80—84 10,8 58,7 22,7 65—84 10,3 47,9 12,6 16—64 11,1 34,7 5,4 Män 8,9 31,1 4,0 Kvinnor 13,3 38,4 6,8

Källa: ULF 80/81, SCB

Sammanräknas allt sjukvårdsutnyttjande, såväl öppen som sluten vård, visar undersökningen att omkring 40 procent av ej institutionsboende i åldern 65—84 år inte hade utnyttjat någon vård alls.

174. SOU 1985: 31

Social hemtjänst

Social hemhjälp omfattade till en början enbart hjälp i det egna hemmet med personlig omvårdnad, hemmets skötsel, matlagning, inköp m.m. Den tillkom på enskilt initiativ för drygt 65 år sedan, men ingår sedan 1950-talet i den kommunala verksamheten.

Hemhjälpsverksamheten var ursprungligen avsedd för barnfamiljer men har framför allt under 1960-talet för- ändrats till att i första hand ge service till äldre och handi- kappade.

Verksamheten har successivt utvecklats till en hemtjänst som omfattar skilda former av service och stöd. Den soci- ala hemtjänsten består av dels den sociala hemhjälpen, där kommunernas anställda utför arbete i den enskildes hem, dels andra verksamheter, som finns i kommunde- len/distriktet och som kan nyttjas kollektivt eller enskilt. Som exempel kan nämnas matservice, fotvård, hårvård, gymnastik, bad, bostadsservice, jour, trygghetslarm och telefonservice, kontakt- och aktivitetsskapande insatser samt viss avgränsad service till barnfamiljer. Här kan även ingå ledsagarservice och heminstruktörverksamhet. Syftet med dessa samlade tjänster är att öka möjligheter- na till ett normalt liv i vanligt boende även för den som har rätt stora behov av service och hjälp i sin dagliga livsföring.

Hemhjälp

Sedan 1960-talets början, då de flesta kommunerna hade en etablerad hemhjälpsorganisation, har verksamheten byggts ut mycket snabbt. År 1960 fick 79000 äldre och handikappade social hemhjälp. Tio år senare var antalet ca 250 000. År 1962 fick sex procent av ålderspensionärer- na hemhjälp, år 1970 drygt 20 procent. Under 1970-talet har både antalet och andelen hjälpta äldre fortsatt att öka något t.o.m. år 1978 då omkring 24 procent av samtliga 65 år och äldre fick hemhjälp. Därefter har både antalet och andelen hjälpta minskat. Samtidigt har dock antalet hjälptimmar per person ökat, och hjälpen i större utsträck- ning getts till personer 80 år och däröver (tabell 6.14).

SOU 1985: 31 175

Tabell 6.14 Social hemhjälp till personer 65 år och äldre

År Antal hjälpta per 1 000 Antal timmar 65— år invånare per hjälpt totalt 65— år 65— år

1975 285 100 222 141 1976 297 390 228 137 1977 302973 235 139 1978 308755 235 138 1979 304 355 226 145 1980 306 766 225 145 1981 305518 222 146

1982 287 486 206 — 1983 290 524 206 —

Uppgifter om antalet hjälpta 80 år och äldre saknas i den reguljära statistiken före år 1982. De senaste årens ut- veckling och en jämförelse med pensionärsundersökning- en visar dock, att de äldstas andel bland hjälptagarna ökat.

År 1975 fick 40 procent av samtliga 80 år och äldre hem- hjälp. År 1982 var motsvarande andel 43 procent och år 1983 omkring 46 procent. Antalet timmar per hjälpt (65 år och äldre) ökade från 138 till 146 timmar mellan åren 1978 och 1981. (J ämförbar uppgift för senare år saknas.) Uppgifter från några kommuner där antalet hjälptagare minskat tyder på att minskningen till största delen beror på att lätta hjälpfall, s.k. städärenden, med få hjälptim- mar avsagt sig hjälpen. Detta antas bl.a. hänga samman med att nya taxesystem och städning varannan vecka införts.

En undersökning i Göteborgs kommun visar t.ex. att mer- parten av minskningen där åren 1981 och 1982 berodde på att hemtjänsttagare avsagt sig hjälpen. De som sade upp sin hemtjänst hade mindre hjälp, högre inkomster och var yngre än den genomsnittlige hjälptagaren. Ett nytt läge inom hemtjänsten har således uppstått med färre hjälpta- gare som i stället kräver ökade insatser. En senare under- sökning i kommunen (hösten 1984) där hemtjänstens mål- grupper jämförts mellan åren 1982 och 1984 Visar att åldersgruppen 85 år och äldre ökat sin andel bland hem- tjänstkunderna från 16 till 21 procent. Den genomsnittli- ga hjälpinsatsen per hemtjänstkund ökade från 253 till 289 timmar på två år. Några faktorer som påverkat detta var bl.a. ökat antal i de äldsta åldersgrupperna och ökat antal hushåll med hjälp på kvällar, nätter och helger.

176. SOU 1985: 31

Under 1970-talet har anhörigas formaliserade medverkan i hemhjälpen minskat. År 1973 fick 21000 äldre, drygt åtta procent av samtliga hjälpta, hjälpen av anhörig av- lönad som hemsamarit. Tio år senare hade antalet mins- kat till omkring 8000, knappt tre procent av samtliga hjälpta.

Från att tidigare ha varit ett arbete med otrygga anställ- ningsför hållanden, ofta tim- eller kortare deltidsanställ- ningar, har en utveckling skett mot fastare anställnings- former. De förändrade anställningsformerna framgår av diagram 6.6. År 1983 uppgick antalet vårdbiträden till ca 64000, varav drygt 60 procent var deltidsanställda, 20 procent timanställda, 12 procent anhöriga och åtta procent heltidsanställda.

Diagram 6.6 Hemtjänstens personal efter anstållningsform, 1970—1982

Antal anställda (tusental)

80

Heltidsanställda Deltidsanställda

40

Anhöriga avlönade som hemsamariter

' ' Timanställda

20

1970 72 74 76 78 80 82

Källa: Sundström, G: De gamla, deras anhöriga och hemtjänsten, 1984.

Andra verksamheter

Ovrig service inom den sociala hemtjänsten är numera ofta knuten till en dagcentral/områdeslokal. Omkring 60 procent av sådana tjänster som matservering, fotvård, hobbyverksamhet m.m. utnyttjades år 1983 i dagcen- traler. År 1975 fanns det totalt 266 dagcentraler i 95 kommuner. År 1982 var antalet dagcentraler 599 och des- sa fanns i 189 kommuner. Merparten, omkring 70 procent bägge åren, fanns i eller i anslutning till ålderdomshem, servicehus eller pensionärshem.

SOU 1985: 31 177

Dagcentralerna är f.n. främst avsedda för äldre, men tan- ken är att de skall vara tillgängliga för människor i alla åldrar. Dagcentralens serviceutbud skall komplettera be- fintlig service inom området, varför verksamheten skiljer sig från kommun till kommun. Vanligt förekommande är matservering, bad- och tvättservice, fotvård, hobby- och terapiverksamhet, föreningsaktiviteter, kurser och under- hållning. Kommunen ansvarar i regel för dagcentralen men samarbetet med olika föreningar och studieförbund är ofta livligt. De mest utnyttjade tjänsterna enligt den officiella statisti- ken är matservering, sysselsättnings- och fritidsaktivite- ter och fotvård i nämnd ordning. Dessa verksamheter före- kom år 1983 i de flesta kommuner och utnyttjas av allt fler personer (tabell 6.15).

Tabell 6.15 Några verksamheter inom sociala hemtjänsten

Verksamhet Antal kommuner Antal personer som ut- nyttjat verksamheten år 1983 vecka 4 år 1982

Matdistribution 187 12 589 Matservering 234 95 990 Fotvård 241 18 085 Sysselsättnings- och fritidsverksamhet 218 52 590

Antalet personer som utnyttjat matservering, hemsänd- ning av färdig måltid, fotvård eller sysselsättning/hobby- verksamhet har fördubblats mellan åren 1975 och 1982.

En jämförelse mellan pensionärsundersökningen och ULF 80/81 visar att det är de äldsta åldersgrupperna som ökat sitt utnyttjande. (Diagram 6.7)

Aven om verksamheterna totalt sett utnyttjas av relativt få har de visat sig ha stor betydelse för de allra äldsta och människor med olika funktionsnedsättningar. Matserve- ring utnyttjades t.ex. av fyra procent av alla i åldern 65— 84 år, medan var tionde i åldern 80—84 år och lika många bland de svårt rörelsehindrade utnyttjade den (tabell 6.16).

178. SOU 1985:31

Diagram 6 .7 Andelen pensionärer som anlitat matservering och fotvård under en tremånadersperiod 1975 och 1980/81

Fotvård Matservering % %

25 10

20

15

10

65- 70— 75— 80— 65— Ålder 65— 70— 75— 80— 65— Ålder 09 74 79 84 84 69 74 79 84 84 [| 1975 1980/81

Källa: Levnadsförhållanden, rapport 43, SCB 1985.

Tabell 6.16 Andelen personer 65 —84 år som under en tremånadersperiod anlitat viss kommunal service. Procent av resp. handikappgrupp.

Rörelse- därav Ned- Ned- Upplever i Samtliga hindrade svårt satt satt hög grad 65—84 år rörel- syn hör- nedsatt sehind- sel arbetsför- rade måga Social hemhjälp/ hemsamarit 30,7 38,6 32.6 17,7 28,9 15,0 Matservering 6,4 8,9 6,3 5,1 4,9 4,1 Hemsändning av färdig måltid 2,4 3,3 4,3 1,6 2,4 1,0 Hårvård 6,8 10,1 9,1 3,2 6,2 3,1 Fotvård 25,1 32,7' 30,0 15,8 23,2 14,1 Uppskattat antal personer i gruppen (1 OOO-tal) 370 215 70 225 335 1 280

Källa: ULF 80/81

En annan insats som ökat i omfattning och som medverkat till ökad trygghet för äldre i eget boende är trygghetslarm. År 1979 hade 42 av kommunerna larm i lägenheter utan-

lägenheter utanfor servicehus. År 1983 var antalet kom- muner 195. Antalet lägenheter med trygghetslarm var då 11 700.

Aven organiserad telefontjänst i form av pensionärsjour eller telefonservice förekommer i allt fler kommuner. An- talet kommuner med denna tjänst ökade från 132 till 183 mellan åren 1975 och 1983. Antalet personer som var anmälda till telefonservice var drygt 5000 år 1983 mot 2 900 år 197 5. Utöver denna verksamhet förekommer det kontaktverksamhet/väntjänst på många håll i landet. Den bedrivs oftast i olika organisationers regi. Enligt statistik- uppgifterna år 1981 hade 216 kommuner rapporterat före- komsten av sådan verksamhet. I hälften av kommunerna svarade Röda Korset och i en femtedel PRO för verksam- heten.

Många får hemhjälp men i liten omfattning

En femtedel av alla äldre har de senaste åren fått social hemhjälp. Det rör sig om ca 300 000 personer. I detta antal ingår alla som under ett år någon gång fått hjälp. I den officiella statistiken finns inte uppgifter om hjälpens var— aktighet eller omfattning. Det är dock en relativt liten del som har mer omfattande hjälpbehov och behöver daglig hjälp. Enligt ULF 1980/81 hade 15 procent av alla i åldern 65— 84 är någon gång under en tremånadersperiod anlitat social hemhjälp, kvinnor lite oftare än män. I den äldsta åldersgruppen var andelen omkring 37 procent. Endast en av 20 i åldern 65—84 år hade fått hjälp minst varannan dag, och i åldern 80—84 år var det inte mer än 12 procent som fått social hemhjälp minst varannan dag (tabell 6.17).

Tabell 6.17 Procentuell andel bland äldre som anlitat social hemhjälp efter kön och ålder

Ålder Någon gång under en tre- Minst varannan dag

månadersperiod Män Kvinnor Alla Män Kvinnor Alla

65—69 4,6 4,0 4,3 1,4 0,7 1,0 70—74 10,5 12,1 11,5 3,3 3,3 3,2 75—79 17,0 27,6 23,2 5,7 8,0 7,1 80—84 35,8 37,5 36,8 11,7 12,6 12,2 65— 12,8 16,7 15,0 4,1 4,9 4,5

Källa: ULF 80/81

Resultatet från H 70-undersökningen visar också att upp till 82 års ålder är det relativt få som behöver regelbunden eller mer omfattande hjälp.

Av 82-åringarna bodde 1983/84 fortfarande omkring 85 procent i egen lägenhet. Av de hemmaboende behövde 13 procent regelbunden hjälp med personlig omvårdnad, hy- gien, påklädning, ätande etc. och omkring hälften med hemmets skötsel.

Av dem med hjälp fick en tredjedel hjälp en gång i veckan, ytterligare en tredjedel 2—3 gånger i veckan och endast 12 procent daglig hjälp. Nästan tre fjärdedelar klarade såle- des sitt boende med en mycket begränsad hemhjälp (dia- gram 6.8).

Diagram 6.8 82 åringar med hemhjälp fördelade efter hjälpens omfattning i tid

2—3 ggr/vecka

Mindre än 2 tim/dag

1 gång/vecka

Någon gång/månad

Källa: Preliminära uppgifter från H70-undersökningen 82-åringar 1983/84.

De flesta behöver hjälp med hushållsarbetet

Merparten av hemhjälpen till äldre och handikappade be- står av hjälp med hushållssysslor såsom inköp, matlag- ning och städning. Detta illustreras i diagram 6.9 som visar hur hemhjälpspersonalens tid fördelar sig enligt en

studie inom Göteborgs socialförvaltning i början av 1980-talet.

Drygt 80 procent av tiden gick åt till olika hushållsin- satser. Den dominerande uppgiften var städning, därnäst matlagning samt inköp och ärenden. Knappt en femtedel av tiden användes till personlig omvårdnad samt kontakt och aktiviteter.

Diagram 6 .9 Arbetsuppgifter inom den sociala hemhjälpen

Matlagning

Bäddning

Inköp och ärenden

Tvätt och klädvård

Kontakt

- - Personlig och aktlvnet omvårdnad

Denna bild stämmer väl överens med resultaten från and- ra liknande undersökningar. I H 70-undersökningen där olika årskullar 70-åringar följts upp under åren här frågan om hjälpbehov ställts med några års mellanrum. Senaste uppgifterna är från 1983/84, då den första undersökningspopulationen hunnit bli 82 år. Tabell 6.18 visar hur stor andel av de hemma- boende äldre i den första årskullen 70-åringar som ansett sig ha behov av regelbunden hjälp med sin personliga vård och behov av hjälp med olika hushållsgöromål.

Tabell 6.18 Hjälpbehov bland ej institutionsboende äldre vid olika åldrar. Procent

År 1971/72 1976/77 1980/81 1983/84 Ålder 70 75 79 82

Bor i egen lägenhet 97 95 91 85 därav

behöver regelbunden hjälp med personlig vård (hygien,

påklädning, ätande etc.) 2 4 11 13 behöver hjälp med skötsel av hem 18 31 39 49

Källa: Frisk eller sjuk på äldre dar, DSF rapport 1980:4 samt prelimi- nära uppgifter från H 70-undersökningen.

Det visar sig att åtminstone upp till 75 års ålder klarar sig de flesta utan mera omfattande hjälpinsatser. Då behövde endast fyra procent regelbunden hjälp med personlig hygi- en, påklädning etc. Fyra år senare uppgick denna andel till omkring 11 procent, för att därefter i 82-årsåldern ha ökat till 13 procent.

Hjälp med skötsel av hemmet var mycket vanligare. Av 75-åringarna behövde ca 30 procent denna hjälp och bland 82-åringarna omkring hälften. Dessa hjälpbehov innebär dock inte att de behöver hjälp ofta eller regelbundet. De som fick daglig hjälp var i stort sett lika många som de som behövde hjälp med sin personliga vård.

I ULF 1980/81 ställdes frågan om ”man klarar vissa dag- liga sysslor utan hjälp” till ej institutionsboende med rö- relsehinder eller nedsatt syn. Denna grupp sammanfaller inte helt med hemtjänstens målgrupper varför resultatet kan vara något annorlunda än om frågan ställts till alla pensionärer. Enligt undersökningen vållade städning och inköp av livs- medel de största problemen. Omkring 60 procent av totalt ca 440000 äldre med synnedsättning eller rörelsehinder uppgav sig inte utan hjälp klara städning. Närmare hälf- ten behövde hjälp med inköp. En fjärdedel uppgav sig behöva hjälp med matlagning, medan endast 10 procent behövde hjälp med personlig omvårdnad, hygien samt av- och påklädning. Behovet av hjälp med hushållssysslorna ökar med stigande ålder, medan andelen som behöver hjälp med personlig omvårdnad är omkring 10 procent oberoende av ålder (tabell 6.19).

SOU 1985:31 ' 183

Tabell 6.19 Behov av hjälp med dagliga sysslor. Procentuell andel av ej institutionsboende äldre med rörelsehinder eller ned- satt syn

Ålder 65—69 70—74 75—79 80—84 65—

Klarar ej utan hjälp Städning 48,9 51,7 63,2 73,1 59,5 Inköp 34,3 42,2 52,3 60,9 47,9 Matlagning 19,6 21,2 27,1 34,3 25,6 Personlig hygien eller av- och påklädning 8,4 9,3 12,2 10,0 10,2 Uppskattat antal personer med nedsatt syn och rörelsehinder, 1 OOO-tal 75 108 138 120 440 Antal personer i befolkningen 1 OOO-tal 408 382 280 171 1 242

Källa: ULF 80/81

Som ett led i förändringsarbetet inom den sociala hem- tjänsten har Göteborgs kommun våren 1985 gjort en inter- vjuundersökning bland hemtjänstens kunder för att utrö- na konsumenternas syn på den service de får och behöver. Beredningen har fått ta del av preliminära resultat från denna undersökning. Av samtliga intervjuade, ett repre- sentativt urval på 150 personer, hade 44 procent hjälp med mindre än 2,5 timmar per vecka, dvs. i huvudsak städning varannan vecka. En normal hjälpinsats, som omfattar 2,5—6,5 timmar per vecka, hade 38 procent. En hög vård- insats, mer än 6,5 timmar per vecka, hade 17 procent.

Bland hjälpinsatserna dominerade städning, inköp och ärenden samt hjälp med tvätt och matlagning. Hjälp med personlig hygien fick 15 procent och med på- och avkläd- ning fem procent.

På frågan ”vilken hjälp får man i dag” fördelade sig svaren enligt följande:

Procent Hjälp med städning 97 Hjälp att handla och uträtta ärenden 71 Hjälp med tvätt 55 Hjälp med matlagning 27 Hjälp med personlig hygien 15 Hjälp att komma ut på utflykt eller promenad 15 Hjälp med på- och avklädning 5 Visst sällskap och umgänge 3 Hjälp att läsa (tidningar, brev m.m.) 2 Hjälp med enklare hälsovård 5

184. SOU 1985: 31

När det gäller ytterligare önskemål om tjänster eller mer av tjänster av något slag kommer hjälp med städning och tvätt högst på listan. En femtedel önskade mer städning och en tiondedel mer hjälp med tvätt. I övrigt var önske- målen mycket få.

Färdtjänst

Färdtjänsten är ett komplement till den allmänna trafik- försörjningen avsedd för personer som på grund av handi- kapp har väsentliga svårigheter att förflytta sig eller anli- ta allmänna kommunikationer. Kommunerna beslutar vem som är berättigad att utnyttja färdtjänsten. Den färdtjänstberättigade kan företa resor med t.ex. taxi eller speciella färdtjänstfordon, som kan transportera rullstols- bundna.

Färdtjänsten började utvecklas i mera organiserade former under senare delen av 1960-talet och har under 70-talet snabbt vuxit ut över landet. Enligt SCBs statistik den 31 december 1983 bedrivs färdtjänst i landets samtli- ga kommuner.

Totalt 319 000 personer hade färdtjänst år 1983, vilket är en ökning med ca 100000 personer sedan år 1977 (dia- gram 6.10).

Diagram 6.10 Antal färdtjänstberättigade, åren 1977—1983

Antal personer 350 000

300 000

250 000 200 000 150 000

100 000 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 År

*— Samtliga ___ 65— åf

SOU 1985: 31 185

Av alla färdtjänstberättigade var drygt 80 procent 65 år och äldre. Av befolkningen i åldern 65—79 år hade 16 procent tillstånd att använda färdtjänst, och motsvarande andel bland dem som var 80 år och äldre var 30 procent. Andelen färdtjänstberättigade i de yrkesverksamma åld- rarna, under 65 år, var knappt en procent (tabell 6.20).

Vilka får färdtjänst?

I ULF 1980/81 ställdes frågor om färdtjänst till alla perso- ner mellan 16 och 84 år med rörelsehinder eller nedsatt syn. Aven om denna grupp inte helt sammanfaller med färdtjänstens målgrupper belyser undersökningen förhål- landen hos merparten av den som färdtjänsten är avsedd för. Andelen färdtjänstberättigade bland de intervjuade motsvarar omkring 200 000 i befolkningen 16—84 år. An- talet färdtjänstberättigade i riket uppgick åren 1980 och 1981 till 287000 resp. 295000 personer. De som är färd- tjänstberättigade av andra skäl än rörelsehinder eller ned- satt syn och de som är äldre än 84 år ingick inte i under- sökningen.

Kvinnor och ensamstående har oftare färdtjänst Enligt ULF-undersökningen fanns det omkring 625000 personer som var rörelsehindrade eller hade nedsatt syn. Av dessa hade närmare en tredjedel färdtjänst. Andelen färdtjänstberättigade är störst i den äldsta åldersgruppen (7 5—84 år) både hos män och kvinnor. Som tidigare re- dovisats ökar också svårighetsgraden av dessa funktions- nedsättningar i de högre åldrarna. Andelen färdtjänstbe- rättigade är betydligt större bland kvinnor än bland män i åldern 65 år och äldre, medan det inte finns någon sådan skillnad mellan könen bland yngre handikappade (tabell 6.21).

En förklaring till skillnaden i de högre åldrarna är att där ingår många ensamstående kvinnor. Samboende har of- tare tillgång till bil och dessutom en partner som oftast kan bistå vid transporter, varför behovet av färdtjänst är mindre än bland ensamstående. År 1980/81 hade drygt 240 000 av de totalt 625 000 personerna med rörelsehinder och/eller nedsatt syn tillgång till bil. Av dessa var 78 procent samboende och bara 22 procent ensamstående. Andelen som har tillgång till bil minskar också med ål- dern, bl.a. av hälsoskäl — de fysiologiska förutsättningar- na för bilkörning försämras, t.ex. reflexer, syn och hörsel.

186. SOU 1985: 31

SOU 1985 31

187

Tabell 6.20 Uppgifter om färdtjänst i kommuner med olika folkmängd den 31 december 1983

—9 999 10 000— 15 000— 20 000— 30 000— 50 000— 100 000— 200 000- 1 Totalt 14 999 19 999 29 999 49 999 99 999 199 999

Antal kommuner med färdtjänst 1983-12-31 58 74 34 43 39 25 8 3 284 Därav med färdtjänstfordon/ specialfordon tillgängliga för färdtjänstresor 41 60 29 41 39 25 8 3 246 Antal färdtjänstberättigade personer 1983-12-31 Totalt 14 466 32 593 16 533 33 143 41 839 41 831 30 414 108 198 319 017 Därav —64 år 1 849 4 358 2 467 5 027 6 404 7 235 5 010 21 692 54 042 65—79 år 6489 14 673 7026 14 294 17477 18403 12 480 83779 174621 80 år och däröver 6 128 13 662 7 040 13 822 17 958 16 193 10 154 2 727 87 684 Antal färdtjänstberättigade personer 65—79 är per 1 000 invånare 65—79 år 101 113 101 112 107 115 102 297 156 Antal färdtjänstberättigade personer 80 år och däröver per 1 000 invånare 80 år och däröver 351 379 369 403 425 395 323 38 299 Antal enkelresor per färdtjänst- berättigad 1983 18.9 21.5 28.9 28.0 32.4 34.3 46.5 62.6 41.4

1 Verksamheten i Stockholms län har ej kunnat fördelas efter kommunstorlek. Hela länet redovisas i klassen 200 OOO—w invånare.

Tabell 6.2] Personer med färdtjänst bland rörelsehindrade el- ler synskadade år 1980/81

Uppskattat antal Därav med färdtjänst personer med Andel Antal rörelsehinder el. % nedsatt syn

Män 251 000 25,7 65000 16—64 94000 21,2 20000 65—74 78000 18,6 15000 75—84 79000 37,9 30000 Kvinnor 373000 36,4 136000 16—64 130000 25,7 33000 65—74 102000 31,5 32000 75—84 141000 49,7 70000 Båda könen Ensamstående 299 000 41,9 125 000 45—64 60000 31,8 19000 65—74 80000 35,6 28000 75—84 143000 48.8 70000 Samboende 280 000 24,3 68 000 45—64 94000 17,9 17 000 65—74 100000 18,2 18000 75—84 77000 39,5 30000 Samtliga med 625 000 32,1 200 000 rörelsehinder eller nedsatt

syn

Källa: Levnadsförhållanden, rapport 41, SCB 1984

Små skillnader mellan låg- och högutbildade och mellan olika yrkesgrupper

Välutbildade personer utnyttjar mer vissa av samhällets tjänster än människor med lägre utbildning, vilket kan bero på att de har lättare attnorientera sig i vad som bjuds ut och sätten att del av det. Aven när det gäller färdtjäns- ten finns det samband mellan utnyttjande och utbild- ningsnivå. Skillnaden mellan låg- och högutbildade har under de senaste åren dock minskat kraftigt. År 1978 hade hälften av de rörelsehindrade/synskadade med eftergymnasial utbildning rätt att utnyttja färd- tjänst. Andelen bland de lägst utbildade var däremot bara drygt 20 procent. Denna skillnad på nästan 30 procenten- heter har till år 1980/81 krympt till cirka 6—7 procenten- heter.

188. SOU 1985: 31

Indelningen efter socioekonomisk grupptillhörighet visar på ganska små skillnader. Av de handikappade som tillhör eller tillhört gruppen arbetare har något mindre andel färdtjänst jämfört med tjänstmännen, 29 procent mot 33 procent.

Färdtjänsten är mest utbyggd i storstadsregionerna Andelen färdtjänstberättigade är högre i storstadsregi- onerna jämfört med övriga regioner. I Stockholmsregionen hade 48 procent av samtliga rörelsehindrade och/eller syn- skadade färdtjänst, medan andelen t.ex. i Norra glesbyg-

den var 26 procent (tabell 6.22).

Tabell 6.22 Andel med färdtjänst bland rörelsehindrade eller synskadade i åldern 16 —84 år efter H -region år 1980/81.

H-region Uppskattat antal rörelsehindrade el. synskadade

1 Stockholm 101 000 2 Göteborg och Malmö 78 000 3 Större städer 203 000 4 Södra mellan- bygden 143 000 5 Norra tät- bygden 52 000 6 Norra gles- bygden 47 000 Riket 625 000

Källa: Levnadsförhållanden, rapport 41, SCB 1984

Därav med färdtjänst

Andel %

48,1

38,1 26,7

26,6 33,1

26,1 32,1

Antal

49000

30 000 54 000

38 000

17 000

12 000 200 000

Dessa regionala skillnader bekräftas också av den offi- ciella färdtjänststatistiken (tabell 6.23).

Andelen färdtjänstberättigade är störst i Stockholm och i Göteborgs och Bohus län. Antalet resor per färdtjänstbe- rättigad var också betydligt större i dessa län än i övrigt.

SOU 1985: 31

189

Tabell 6.23 Andel färdtjänstberättigade och antal enkelresor per färdtjänstberättigad. Länvis fördelning år 1983

Län Antal färd- Antal färd- Antal enkelresor

tjänstbe- tjänstbe- per färdtjänst- rättigade rättigade berättigad

personer per personer 65 år 1000 invånare och äldre per 1000 invånare 65 år och äldre

Stockholms 50 27 1 56 Uppsala 35 1 98 37 Södermanlands 36 1 7 9 39 Östergötlands 36 17 8 43 Jönköpings 32 152 29 Kronobergs 24 1 09 26 Kalmar 32 144 22 Gotlands 26 1 1 8 29 Blekinge 33 149 31 Kristianstads 4 1 1 92 2 1 Malmöhus 30 126 49 Hallands 29 150 33 Göteborgs- och Bohus 48 232 62 Älvsborgs 34 167 29 Skaraborgs 40 198 30 Värmlands 35 1 53 27 Örebro 36 161 32 Västmanlands 34 1 84 82 Kopparbergs 36 1 60 25 Gävleborgs 44 207 28 Västernorrlands 32 147 28 Jämtlands 32 139 26 Västerbottens 36 1 86 27 Norrbottens 29 169 33 Hela riket 38 186 41

Källa: 808 S 1984:15.

De regionala skillnaderna har emellertid minskat. Under treårsperioden 1978— 1980/81 har andelen färdtjänstbe- rättigade ökat mycket kraftigt i de glesbefolkade regioner- na medan andelen i storstadsregionerna har sjunkit något (tabell 6.24).

190. SOU 1985: 31

visning efter H -region.

Andel färdtjänstberättigade

1978 1980/81 Stockholm 42,1 39,7 Göteborg och Malmö 36,6 30,2 Större städer 20,7 18,0 Södra mellanbygden 14,8 20,2 Norra tätbygden 14,7 28,1 Norra glesbygden 14,7 23,1

Källa: Ds F 1984:2 Vern utnyttjar den offentliga sektorns tjänster?

Tillgodosedda och icke tillgodosedda behov av

färdtjänst Av de cirka 200 000 personer som enligt ULF 1980/81 hade tillgång till färdtjänst var de flesta, närmare 90 procent, nöjda med dess omfattning. Omkring 22 000 personer an- såg att färdtjänsten var otillräcklig. De flesta önskade utökat antal resor eller möjlighet att resa längre bort från bostaden.

Därutöver fanns det omkring 93 000 personer som inte hade färdtjänst men ansåg sig behöva. Endast en fjärdedel av dessa hade någonsin ansökt om färdtjänst. Andelen som ansåg sig ha icke tillgodosedda färdtjänstbehov ökade med stigande ålder. Bland de yngre handikappade 16—44 år var andelen omkring åtta procent medan den i åldern 75—84 år var 17 procent. Totalt fanns det omkring 66 000 personer i åldern 65—84 år som inte hade färdtjänst trots att de ansåg sig behöva det (tabell 6.25).

Tabell 6.25 Behov av färdtjänst i olika åldrar bland rörelse- hindrade och synskadade. 1980/81

Ålder 16—44 45—64 65—74 75—84

Uppskattat antal personer med rörelsehinder eller nedsatt syn 43 000 180 000 180 000 220 000

Därav i procent som: Inte behöver färdtjänst 67,0 65,8 58,8 36,0 Får färdtjänst och den är tillräcklig 19,9 18,4 22,2 4 43,1 Får färdtjänst men skulle behöva mera 6,5 3,0 3,0 3,6 Inte får färdtjänst men skulle behöva 7,5 12,8 15,9 17,2

Källa: Levnadsförhållanden, rapport 41, SCB 1984. SOU 1985: 31 191

Hjälp och stöd från anhöriga och

andra närstående

En stor del av omvårdnads- och hjälpinsatserna till de äldre ges av anhöriga eller andra närstående. Den hjälp som ges av drygt 20000 anhöriga inom hemsjukvårds- verksamheten och av ca 8000 inom den sociala hemtjän- sten utgör bara en liten del av den hjälp som ges till äldre av anhöriga. Den största delen består av obetalt omsorgs- arbete. Omfattningen av detta har i tid räknat uppskat- tats vida överstiga den samhälleliga omsorgen. I detta avsnitt belyses några förutsättningar för och omfattning av den s.k. informella omsorgen.

Det mesta av den informella hjälpen till de äldre ges av hushållsmedlemmar och egna barn utanför hushållet men även andra släktingar och nära vänner.

Minskande samboende generationsvis, ökat antal ensam- boende äldre, ökade geografiska avstånd mellan äldre och deras barn är några faktorer som tillsammans med försva- gade familjeband och försvagat släktgemenskap i dagens samhälle antagits ha lett eller leda till kraftigt minskade möjligheter för de äldre att få hjälp och stöd av sina anhö- rlga.

Senare års forskning har dock inte gett belägg för en sådan utveckling hitintills. Tvärtom har den dokumente- rat ett stort umgänge och geografisk närhet mellan de äldre och deras barn samt att stor del av äldres hjälpbehov tillgodoses av anhöriga och andra närstående.

Historikern D. Gaunt har t.ex. visat att en nutida männi- ska har fler släktingar vid liv och även mera regelbundna kontakter med sina släktingar än förr. Att släktingarna är fler trots sjunkande födelsetal beror främst på den ökade medellivslängden och den minskade barndödligheten. Da- gens äldre har fortfarande nästan alla sina barn vid liv. Barnbarn har i dag i mycket högre grad än för några decennier sedan sina far- och morföräldrar vid liv. Fa- miljer med fyra generationer i livet är inte helt ovanliga i dag.

De geografiska avstånden mellan äldre och deras vuxna barn har ökat, men mindre än ofta föreställs. Detta fram- går av tabell 6.26. Det har blivit mindre vanligt att bo i samma hushåll eller i samma hus och något vanligare med de mycket långa avstånden. År 1984 hade över hälften av äldre (65—74 år) sitt när- maste barn inom 15 kilometers avstånd. För omkring 20

192. SOU 1985: 31

procent var avståndet längre än 5,5 mil, men lika stor andel, ca 20 procent, hade sitt närmaste barn inom grann- skapet.

Tabell 6.26 De äldres avstånd till vuxna barn åren 1954, 1976 och 1984. Procent

1954 1976 1984

Samma hushåll 28 9 6 Samma hus 10 2 Grannhus 3 3 Grannskap 39 6 0,5— 1,5 km 24 12 1,6— 15 km 25 16— 54 km 4 13 15 55 — 150 km 4 6 7 150— km 3 9 10 Barnlös 23 26 14 Summa 100 100 100

Anm. År 1954 avser 67 år och äldre, År 1976 65—74 år och år 1984 50— 74 år där åldersgruppen 65—74 år visar samma mönster. Källa: Sundström G: De gamla, deras anhöriga och hemtjänsten, 1984.

Trots att samboendet med barn, liksom med övrig släkt kraftigt minskat är det i dag flera äldre som bor med sina barn eller annan släkt än som bor på ålderdomshem eller vistas inom sjukvårdens institutioner. Enligt uppgifterna från FoB 80 bodde ca 129 000 ensamstående äldre tillsam- mans med barn, syskon eller annan närstående person. Med stigande ålder när andelen samboende/gifta minskar, ökar andelen som bor tillsammans med barn och övrig släkt. I åldern 65—69 år var andelen 7 procent mot 24 procent i åldern 85 år och däröver. (Se kap. 4.)

Uppgifterna från ULF 1980/81 visar att hjälpbehoven hos dessa ”samboende” äldre är större än hos äldre i genom- snitt eller hos ensamboende äldre, men att de utnyttjar både kommunal service och hälso- och sjukvård i mindre utsträckning.

65 procent av äldre träffar sina barn minst en gång i veckan Kontakterna mellan generationerna har inte försämrats kvantitativt. Den förändring som skett är snarast till det bättre. Enligt åldringsvårdsutredningen var det 59 pro- cent av de äldre som år 1954 träffade sina barn minst en gång i veckan och 18 procent mer sällan än en gång per månad. Motsvarande andelar enligt ULF 1980/81 var 65

SOU 1985:31 193

resp. 15 procent. De flesta äldre som har barn utanför hushållet träffar dem mycket ofta och regelbundet (tabell 6.27). Två tredjedelar brukar umgås med sina barn varje vecka och drygt hälften av dem har dessutom kontakt med barnen flera gånger i veckan. Kontakterna med syskon är enligt ULF glesare än med barnen. Av de 83 procent äldre i åldern 65—84 år som hade syskon umgicks dock inte mindre än en fjärdedel med sina syskon varje vecka. Kon- takterna med syskon visar sig också öka efter pensionsål- dern.

Tabell 6.27 Andelen äldre som har barn samt kontakter med barn. Procent i respektive grupp.

Ålder 65—69 70— 74 75— 79 80—84 Alla 65—84 Har barn 78,3 77,3 75,6 73,1 76,7" Därav Har barn i hushållet 7,7 5,8 5,2 5,8 6,3 Bor ej med barn 70,6 71,5 70,4 67,3 70,4 Har inga barn 21,7 22,6 24,4 26,9 23,3 Har barn men bor ej med barn antal 1 OOO-tal 288 273 197 115 873

Därav Brukar träffa barn någon gång/vecka 65,9 65,9 64,2 65,1 65,2 någon gång/månad 20,3 21,5 18,5 19,8 20,3 någon gång/kvartal 10,3 9,8 10,8 10,0 10,2 mer sällan 3,5 2,8 6,1 5,2 4,1

Källa: ULF 80/81, SCB

De flesta äldre har någon som kan hjälpa dem vid sjukdom

De flesta äldre har också någon som de vid behov kan vända sig till och få hjälp. Detta visar svaren på frågan ”Hur är det när Ni blir sjuk och måste ligga till sängs en vecka — har Ni då någon som varje dag sköter om Er och hjälper Er med olika sysslor - handla, laga mat och gå till apotek och liknande?” som i ULF 1980/81 ställdes till samtliga ej institutionsboende i åldern 65- 84 år. Totalt 84 procent hade någon de kunde få hjälp av. Omkring 53 procent skulle i första hand få hjälp av hushållsmedlem, 11 procent av barn utanför hushållet och 17 procent av annan person utanför hushållet.

194. SOU 1985: 31

Aven i undersökningens äldsta åldersgrupp (80—84 år) var det närmare 80 procent som uppgav sig ha någon som kunde hjälpa dem. I dessa åldrar skulle 32 procent få hjälpen av hushållsmedlem, 18 procent av barn utanför hushållet och 25 procent av annan person utanför hushål- let (tabell 6.28). Undersökningsresultaten har också visat att ju tätare kontakter de äldre hade med sina barn och överhuvudtaget med personer utanför hushållet i desto större utsträckning uppgav de sig ha någon som kan hjäl- pa dem vid tillfällig sjukdom.

Tabell 6.28 Möjligheter att få daglig tillsyn och vård vid tillfäl- lig sjukdom. Procent i resp. grupp. Ej institutionsboende.

Har någon som kan hjälpa till Därav

Hushålls- Barn utanför Annan per- medlem hushållet son utanför hushållet Män 65—84 89 68 6 12 65—69 89 75 4 8 70 — 74 92 72 4 1 1 75—79 89 58 10 17 80 — 84 83 50 1 1 17 Kvinnor 65—84 81 41 16 22 65—69 84 54 13 15 70— 74 83 43 15 24 75 — 79 75 3 1 18 23 80—84 76 20 22 30 Båda könen 65 — 84 84 53 1 1 17 65—69 86 64 9 12 70— 74 87 56 10 18 75 —79 81 42 14 20 80—84 79 32 18 25

Källa: ULF 1980/81

Många med omfattande hjälpbehov får hjälp enbart av anhöriga och andra närstående

Enligt ULF 1980/81 fick 51 procent av ej institutions- boende äldre med rörelsehinder eller nedsatt syn regel- bunden hjälp, dvs. minst en gång i veckan, som var till- räcklig. Av dessa ca 225 000 personer fick 42 procent hjälp av hushållsmedlem, 18 procent, annan släkting, granne eller nära vän och 47 procent av hemtjänstpersonal samt 11 procent av annan personal inom den offentliga vården/

SOU 1985: 31 195

omsorgen. Stor del av hjälpbehoven tillgodosågs enbart av anhöriga, vänner eller grannar. Detta framgår av tabell 6.29 som bygger på en specialbearbetning av data från ULF 1980/81 av Spri. I denna redovisas hjälpformerna för två grupper bland ej institutionsboende äldre (65—84 år) som har rörelsehinder eller nedsatt syn och erhåller regel- bunden hjälp. Den ena omfattar dem som inte klarar mat- lagning och/eller inköp av livsmedel och den andra dem som har mer omfattande hjälpbehov, dvs. klarar inte av- och påklädning och/eller personlig hygien.

Sammantaget för båda dessa grupper gäller att 41 procent (ca 75 000 personer) fick sina hjälpbehov tillgodosedda en- bart genom insatser från anhöriga, vänner eller grannar. Omkring 36 procent f1ck hjälpen enbart från samhället, dvs. hemsjukvård och/eller social hemtjänst. Ca 23 procent (ca 43 000 personer) fick hjälp både från anhörig/när- stående och samhället. Av tabellen framgår att de som hade mer omfattande hjälpbehov fick i ännu större ut- sträckning sina hjälpbehov tillgodosedda via den informel- la omsorgen. Omkring hälften av dem som behövde hjälp med av/påklädning och/eller personlig hygien fick hjälpen enbart av anhöriga. Omkring 30 procent av dem fick hjälp från både anhöriga och samhället. N är det gäller ensam- boende dominerar hjälpinsatserna från samhället, men även relativt stor del av dem får hjälp från anhöriga och andra närstående. Detta visar att mycket av den informel- la hjälpen ges av personer utanför hushållsgemenskapen.

Tabell 6.29 Personer med rörelsehinder eller nedsatt syn 65 —84 år med regelbunden hjälp efter hjälpgivare år 1980/81

Klarar ej matlag- Klarar ej av/påklädning ning och eller inköp eller personlig hygien

Samt- Ensam- Samt- Ensam- liga boende liga boende Uppskattat antal i befolkningen, 1000-tal 200 91 36 12 Får hjälp en eller flera gånger i veckan (procent) 7 7 84 83 82 Därav (procent) Informell hjälp 30 15 41 12 Offentlig hjälp 30 52 17 42 Informell och offentlig hjälp 17 17 24 26

Källa: Johansson L, Informell kontra offentlig äldreomsorg; Hälsa för äldre i Norden år 2000, rapport NHV 1985:1

196. SOU 1985: 31

Statens offentliga utredningar 1985

Kronologisk förteckning

_._____.__._ NQWPPNHPP

18.

19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31.

PNPQPPNT'

Församlingar i samverkan. C. Livsmedelsforskning ll. Jo. Leva som äldre. 5. Rättshjälp. Ju. Barn genom befruktning utanför kroppen m.m. Ju. Förköp av bostadsrätter. B. Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A. Beredskapsarbete i AMS-regi. A. Kulturarbetsförmedling. A. Pantsänning av patent. Ju. Ny räntelag. Ju. Skolbarnsomsorgen. S. Fornlämningar och exploatering. U. Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten. S. Handel med alkoholdrycker. S. Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. C. Den svenska psalmboken. Historik, principer, motivering- ar. Volym 2. C. Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. C. Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. C. Sammanhållen skaneförvaltning. Fi. Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. S. Förskola — skola. U. Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. Fö. Ordningslag m. m. Ju. Kunskap för kemikaliekontroll. Jo. JO-ämbetet. R. Gripen, anhållen, häktad. Ju. Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. C. Principer för ny kommunallag. C. Skola för delaktighet. C. Dagens äldre. 3.

SOU 1985: 31

0002

0002

197

Statens offentliga utredningar 1985

Systematisk förteckning

Riksdagen JO-ämbetet. [26]

Justitiedepartementet

Rättshjälp. [4] Barn genom befruktning utanför kroppen m.m. [5] Pantsättning av patent. [10] Ny ränteiag. [11] Ordningslag m.. [24] Gripen, anhållen, häktad. [27]

Försvarsdepartementet Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. [23]

Socialdepartementet 0005 Leva som äldre. [3] Skolbarnsomsorgen. [12]

Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten [14] Handel med alkoholdrycker [15]

Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. [21] Dagens äldre. [31]

Finansdepartementet 0006 Sammanhållen skatteförvaltning [20]

Utbildningsdepartementet 0009

Fornlämningar och exploatering [13] Förskola — skola [22]

Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning ||. [2] Kunskap för kemikaliekontroll. [25]

Civildepartementet 0013 Församlingar i samverkan. [1]

Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. [16] Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Vo— lym 2. [17] Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. [18] Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. [19] Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. [28] Principer för en ny kommunallag. [29] Skola för delaktighet. [30]

Arbetsmarknadsdepartementet 0016 Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. [7]

Beredskapsarbete i AMS-regi. [8] Kulturarbetsförmedling. [9]

Bostadsdepartementet 0018 Förköp av bostadsrätter. [6]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummeri den kronologiska förteckningen.

198 ill il ir LA [i ' lå Lr- SOU 1985: 31

".tt'c. ]]"? ']]'-".]: '

-"].._ .. ,'"'_."1]." ." .'l

o'|d]pu..q..u..o

.];ti

'.] :[..PL'IIH

]]]. 'i;.':]]'l'lh _ . .'l.|]]] .|".' ]] _..'|]. . ' ] .] u...][u ... " .'."_'i ] u'_4]]

]].]]].]. ]

I äldreberedningens ideprogram om LIVET SOM ÄLDRE ingår:

Vi vet själva bäst (dec 1984] [SBN 91 -38-08594-1 , Leva som äldre [febr 1985) ISBN 91-38—08642-5 ' Dagens äldre (juni 1985] ISBN 91-38-08705-7 — ' 'Livet som äldre (juniv1985) ISBN 91-38-08704-9

Publikationerna kan köpas genom bokhandeln eller (mot .expedit-ionsavgift plus porto) från Liber Förlag, kundtjänst, 162 89 Stockholm. Beställningstelefon 081739 91, 30.

'Liber

Allmänna Förlaget

ISBN 9l—38—08705—7 ISSN 0373—250