SOU 1987:3

Långtidsutredningen 1987

Sammanfattning

Utgångspunkterför en prognos Introduktion Disposition

Bostadssektorn Introduktion

Nyproduktion . . 3.2.1 Byggandet till 1985 . . . . . 3.2.2 Hushåll, befolkning och bostadskonsumtion . 3.2.3 Beräkningsförutsättningar och prognosmetoder . 3.2.4 Prognosresultatet — hushållsbildningen fram till 1995 3.2.5 Bostadsefterfrågan år 1995 3.2.6 Avgång ur bostadsbeståndet . .

3.2.7 Bostadsbyggnadsbehovet 1985—1995 Ombyggnad 3.3.1 Historik och utgångspunkter för en prognos

3.3.2 Utvecklingen fram till år 1995 — flerbostadshusen 3.3.3 Utvecklingen fram till år 1995 — småhusen

Investeringar i fritidshus . . . . . .

3.4.1 Historik och utgångspunkter för en prognos 3.4.2 Utvecklingen fram till år 1995 Reparationer och underhåll

3.5.1 Introduktion . . . . . .

3.5.2 Utvecklingen av reparations- och underhållsverksam- heten . . . . . . . .

Statsfmansiella restriktioner, återverkningar för finansierings-

systemet och andra följdåndringar 1 bostadssubventions-

systemet .

3.6.1 Bakgrund . . . . .

3.6.2 Nuvarande regelsystem. statsfinansiella effekter av räntebidragen . . . . . 3.6.3 Nuvarande regelsystem: statsfinansiella effekter av skatteavdragen

sid.

13 13 14

15 15 17 17 21 24 26 32 34 39 43

43 47 50 52 52 53 54 54

55

59 59

60

64

3.6.4 Mot en subventionsfri ordning: ett alternativt scena- rium . . . . . . . . . . . . 3.7 Bostadsbidrag och bostadssociala konsekvenser

4 Övrig byggnads- och anläggningsverksamhet 4.1 Inledning . 4.2 Övrigt husbyggande . 4.2.1 Näringslivets byggande . 4.2.2 Offentligt byggande 4.2.3 Byggnadsreparationer 4.3 Anläggningsverksamheten

4.3.1 Inledning . 4.3.2 Tidigare utveckling .

4.3.3 Utveckling 1984—1995

4.3.4 Reparationer av anläggningar . 4.4 Sammanfattning

5. Byggexport

6 Byggnadsverksamheten 6.1 Introduktion 6.2 Produktivitet . . . . 6.3 Byggnadsindustrins egeninvesteringar . . 6.4 Sysselsättningskonsekvenser och kapacitetsproblem 6.4.1 Inledning . . 6.4.2 Byggmarknaden 1984 1995 6.4.3 Kalkylerad arbetskraftsåtgång 6.4.4 Utbudet av arbetskraft . 6.4.5 Kapacitetsutnyttjande och balansproblem

Bilaga: Produktiviteten i bygg- och anläggningsseklom

Bilagor till långtidsutredningen LU 87

65 73

75 75 78 78 82 85 86 86 87 88 89 91

93

95 95 95 96 100 100 100 101 103 104

107

129

Författarnas förord

Statens institut för byggnadsforskning fick i december 1985 finansdeparte- mentets uppdrag att utarbeta en prognos för bygg- och anläggningssektorn. I ett PM från 28 september 1985 ("SIBs insatser för 1987 års långtidsutred- ning”) utvecklas de riktlinjer som institutet haft att arbeta efter. I detta PM betonas att arbetet för långtidsutredningen skall bedrivas i friare former än tidigare. Arbetet skall förvisso vila på tidigare metodik, men det står institutet fritt att göra detaljerade studier inom vissa viktigare delområden. I det sammanhanget pekades fyra områden ut; den framtida ombyggnads- och reparationsverksamheten, behovet av investeringar i infrastrukturen, sysselsättningseffekter av byggandet samt bostadssubventionernas stats- finansiella konsekvenser.

Arbetet har genomförts av en projektgrupp på institutet. De deltagande forskarna, och deras respektive ansvarsområden har varit,

Tommy Berger, produktivitetsanalyser Lars Engebeck, övrigt byggande och anläggningar Erik Hemström, reparationsprognoser Nils-Gustav Lundgren, nybyggnadsprognoser Nikolaj Tolstoy, reparationsprognoser Bengt Turner. ombyggnadsprognoser Rune Wigren, produktivitetsanalyser Anders Zingmark, sysselsättnings- och strukturanalyser

Arbetet har samordnats av Bengt Turner. Projektgruppen har regelbundet samrått med fmansdepartementet, där Lars Heikensten har haft det övergripande ansvaret för hela långtidsutred- ningen. Ingvar Linse har varit departementets kontaktperson med institu- tet. Projektgruppen svarar emellertid ensam för de bedömningar som redo- visas i rapporten.

| _ ||" rf.: '|,||"'| |.'.'||:'.-' +| ||

, ll" ",'_j" ' .'.",,"*"I"'""'*-'1'*'-:"',',l'_,,,i__'."|4—[5.-.'.'F#"'""'i.li|l'."|'J"vdktwilm-ff! ' (t'-"1 "" ,, ,_' HIEWIIJ'E,” .|,_,.',' ,, ,,,, -,,'-1'_,,,| ”_',?” ,_ .

' .|.. .',',," f- " ?plwf'w'W-HC' |||.||'-'|-||c||||' ':'m|||||||||.|,|,| | '",.".""-*'|"-' ,

."||.' 1"'.,i—','" | .. '-1l'l,| | "'|' ' |'—*>"'

'|' '.| -| || , '. -. , , ' |"||_.|' ,,_':J| ' "f,.—,u-,,_|lg,'1' '| ',rp.,||"|' .! |e=,,||1||-||Jm|'|'|.m,|w:|,-lp.|...tm - " ||' . ,,1L, . | _ - .. | ' ." || " _ " '. _| , "||:l"]|,'|l'ul:1|'i,|hr.',|,|.1|',"_:" " ||' '|' |, || "' " - -, ,_ |__— .' i" |: ,,, ”|||-:whnmn ,».'." |." . |" | "|| . | . . ut?!” ' "' '|| " * ,-| || | '1 ||' | '— " " ”_.': lad-'. EL, .H.—'.' ,""J"Hl1|W-i'r| ”Ti,, ' |,,,'_||||,,,|T » ' | |_, ”|.” . , . ','.||'| |år-%# ",'|'.|r'f"-',l"l'_l,,lll WQ'WQE' 'in,T,-, - 7 |- |,' ,, 1 , "','; ,- |u " "liv,-'! | |, ,|| '. HEJ), Tim-. utr-”pamiuu "||' .: I'_ ,'|-||'. |' Je" ' '-f|| ' ,...

'.'.1'|'=, "|-,"','-"h-|å' mmm'w||crk-||qt||.z-.|| | "få - =., |namn-|||" mmm" " Mmmm gum—||' man ,| _ menåg _' .-|.,||.|||||;|'"'|;'.||

|. ..".

|' . ll. IQH "'i'.-"?! '*."1 ' ','-.','l * ___ . "ll .

,;mwsmdm|mmmuabmmfmm M ' ' ' .leulwmmuf'ww

| ""| . ,,,,_, ,.'., ,,,,- '|.'.? [,'|-,. ,, » _,',,._,,',"",|, ,,'*,,'.,'|,| |-.!-'i|. . .rum'é, ,,,, _._,'.'| |. ,,,... %'rlll,1,m.,,,m,.,,_

MPH ||| '.'|,.',' l., ||. If.",ff'n; ||",|:.||.|j,:,|sa||u_, " " %&'#Mi ." .. ','" ++i , 51:51?le '|l " "' "

' . WWW" relä" ||,,',|--||.|||.,||.||.|..|.,3 - '. ||||||| _

.. '|'.'.',':, | "| »an , www |||—||' | -,,'w|||,q.||=l"1||.|||1|f|nml+m||r||.|| _, ,— . ?-”.ZL' ": ',. gummimattan—1 , ww

F',||.,,|

, |..,,. , ..|| ,v,|. 1,_

_: ||'.|,',' —;', . .: '-' "' "& , . ".|,',| | '. || | .-"'|' . ," | ,, , . "l.: ',, ,, |. . . . ?f] ,, ||| ,.-_.,.|| _._,.' | , ,. .. "',,"|. ', '&'1 ', " -"|,'.l'_", -'-_",_;|' |:, |."1':|_' |,'.L"1',,'||.'"',"", guild? ',: 'l'1'|||.- '..||. "|,,"'|_"l|"_.. j,,';,'|1|,_,,—|,|,, ':,||; ., '|'._"-'-||. "||. - ,, , ', .. ,|'-',,_.. . _ . l-' '. -' ..-' "'i," " ".."—=.,,,,_'|.' _" '. ",." _-" .a, d', . , |,_ ,','1_.,," ,',, , ' -. 1..' 11""'."' M..]... | ' ...'_,','- , — . 'l':| LL.* *,l'f; '|L 'i ["”;-l, ..'— ,|,. ||,,,, ,,.|'._" ,|, ,, ,ll- '. ._. ||__-,,,,9,|,t,1_. ||." ||' _ .. ',,jtu " _ .— |.."

" ,.|.-. 'a' " . | || . ' .. . . :| . |. . ml,—Ti ' - || 1 - _ ' ' 5 | - . .'|. .. ,',. || . _ . * ,, utaf—'" ",!'-E:, " ||'"...", |'| |.. , ,".1. -, ',. ||' ..'..".|" | ' "" ' '— ,,,'||]_'.|: . . ' '.,-.|"'.| |= . . . "-'." | | ||

'L'ill;':""""i'i,l”'",11,” _....l.,. 3,1' 3,54. '|,||,'...' 'W'lv'f ., ,' &_ '"," , ,,.. ?hå 'i'.-;! it;", ... 'n ' .1' ".,|'t.,. F"""'""'"'l',l 511313", ,|,,r:--_'.",,,',' --' Lf , 5'- . ,. ,_"_.';1.,'| -,..- ,. '".,_' _, :'|',',"-'| ,,'1 ”'|' ,|, 5,1, .|"-,,— -'.. !_' "| '_'|' '|"' | "|-' "'i' |. -':""".-' ',," _," #13". ”FI" ||'.- hip-|.” |.,',," B.,". E'”, ' ,: 13%?) ,.' '.' runt.".

”,'1'. .-|.,,.,' |l-||-|| ""vi"-1 1' ,",||_" |||.'.', .. ,',F'T' - _" 1 _: . -'l ..||l ||| ' __ , . _ .. ,',t = till...-' "'|' "”,|.-. ? '|.'- ,,: ';, ,,n, ,, , NH,-; Il,|:,,lq-1I || |. :,'],:1n',, ,, ul,:n Ei.|,'|'_'l" , | , .t—"ih'" *13"F""."'|.-"'I | :: 'u'lri , " -." - ' ',+ . ||| ! | ||| ' i'm" .' |' '| ' '

1. Sammanfattning

I tabell 1.1 sammanfattas de viktigaste resultaten från vår prognos för sektorn. Uppgifterna avser år 1984, som bildar utgångspunkt för progno— sen, samt år 1995, som är prognosens slutår. Samtliga uppgifter anges i 1980 års prisnivå och inkluderar moms.

Tabell 1.1 Sammmanfattning av investeringsprognosen Miljoner kronor i 1980 års prisnivå

1984 1995 För- ändring (%) Kommunal byggnadsverksamhet 7 600 7 500 —0,1 Statlig byggnadsverksamhet 1800 1 700 —0,5 Näringslivets byggnadsverksamhet 11 100 16600 +3,7

Summa byggnadsverksamhet (icke bostäder) 20 500 25 800 +2,1

Kommunala anläggningar (gator, VA) 2 700 3 200 + 1,5 Övriga anläggningar (vägar, energi, samfärdsel, kommunikationer) 10 600 12 400 + 1,4 Summa anläggningar 13 300 15 600 + 1,5 Nyproduktion av bostäder 11 600 12 900 +0,9 Ombyggnad av bostäder småhus 3 300 5 000 +3,9 flerbostadshus 8 800 16300 +5,8 Nyproduktion och ombyggnad av fritidshus 1 200 2000 +5,0 Summa bostadsinvesteringar 24 900 36 200 +3,4 Summa investeringar i bygg— och anläggningssektorn 58 700 77 600 +2,6

Reparations- och underhållsverksamheten i bostadssektorn har länge ökat stadigt. Anledningen är det ökade underhållsbehovet i det stora bostadsbestånd som tillkom under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Den nedgång som därefter skedde i bostadsproduktionen förväntas resultera i en mindre snabb tillväxt av underhåll och reparationer under prognospe- rioden. Ökad ombyggnadsverksamhet bidrar också till minskad tillväxt. Reparationsvolymen bedöms öka från cirka 11,7 miljarder år 1984 till cirka 13,5 miljarder år 1995. I en alternativprognos, som inkluderar återtagande av eftersatt underhåll, ökar volymen till cirka 16 miljarder år 1995.

Diagram I.] Färdig- ställda lägenheter i små- hus och flerbostadshus

Inom sektorerna övrigt byggande och anläggningar förväntas repara- tionsvolymen stiga från 12,4 miljarder 1984 till ca 17,1 miljarder 1995.

Produktivitetsutvecklingen uppskattas till 2,5 procent per år för investe- ringari bygg- och anläggningssektorn.

Prognosen över nybyggande av bostäder innebär, förutsatt att hushål- lens disponibla inkomster ökar med ca 2,5 procent per år, en produktions- uppgång jämfört med den nuvarande nivån om ca 30000 lägenheter per år (se diagram 1.1 nedan). Fram till 1990 beräknas produktionen uppgå till ca 37 000 lägenheter per år. Mellan 1990 och 1995 stiger produktionen ytterli- gare för att då omfatta omkring 43000 lägenheter. Andelen bostäder i flerfamiljshus beräknas öka i nyproduktionen jämfört med situationen under 1970-talets slut och hittills under 1980-talet. Samtidigt sker en för- skjutning mot mindre lägenhetsstorlekar.

1000-tal Lägenheter

110 100 90 80 70 60 50 40 30

20 10

1960 65 70 75 80 85 90 1995 Ål

Hur nyproduktionsbehovet påverkas om hushållens inkomster ökar med 0,0, 1,5, 2,5 respektive 3,0 procent per år visar tabell 1.2. I samtliga tillväxtalternativ finns en tendens till ökad efterfrågan på mindre lägen- hetstyper i flerfamiljshus vilket beror på tillväxten av småhushållens antal och andel. Andelen lägenheter i småhus beräknas däremot minskajämfört med idag.

Vid en långsiktig ekonomisk stagnation minskar däremot de små hushål— len både i andel och antal. Samtidigt kommer, jämfört med i övriga alterna- tiv, efterfrågan i hög grad att riktas mot trerumslägenheter. Vid utebliven inkomsttillväxt förutsättes att avgångarna ur det befintliga bostadsbestån- det blir betydligt lägre på grund av den låga ekonomiska aktivitetsnivån.

Prognosen över ombyggnad av bostäder [ flerfamiljshus innebär en mycket kraftig produktionsuppgång från ca 18000 lägenheter år 1984 till ca 33000 lägenheter år 1995. Uppgången är tämligen begränsad under den första delen av perioden för att sedan öka under den senare delen av

Tabell 1.2 Nyproduktion av bostäder samt avgångar vid olika inkomstantaganden (tusental lägenheter per år)

Inkomst- Lägenheter Årlig investerings— tillväxt Avgångar Nyproduktion förändring 1984—1995 0,0 21 I] —10,0 %

1,5 27 32 0,0 % 2,5 27 40 0,9 % 3,0 27 55 3,7 %

Anm.: Prognoserna förutsätter ett oförändrat relativpris på bostäder.

perioden då successivt allt större årgångar börjar komma in i en ombygg- nadsfas.

Prognoserna över den framtida ombyggnadsverksamheten i permanenta småhus samt prognoserna över ny- och ombyggnadsinvesteringar i fritids- hus är enbart angivna i investeringstal. Dessa framgår av tabell 1.1 ovan.

Till prognosen över bostadsbyggnadsverksamheten har fogats en stats- fmansiell prognos. I huvudalternativet med 2,5 procents ökning i hushål- lens disponibla inkomster och med en långsiktigt låg nominell ränta sjunker de generella subventionerna (råntebidrag och skatteeffekt av avdragsrätten för gäldräntor) från 17 miljarder kronor år 1984 till 10,5 miljarder kronor år 1995 i fasta priser. I ett alternativscenarium med ändrade subventions- regler sjunker subventionerna ytterligare till knappt 5,4 miljarder kronor år 1995. Känslighetsanalyser visar emellertid att prognosen är mycket känslig för antaganden om inflationstakt och nominell ränta.

Av övrig byggnads- och anläggningsverksamhet är vissa sektorer (kom- munal service och kommunala anläggningar) i hög grad beroende av bo- stadsbyggandets utveckling. Byggande och reparationer inom andra sek- torer beror i varierande grad på den ekonomiska utvecklingen i allmänhet och den inom respektive sektori synnerhet. Någon analys av dessa fakto- rer har inte gjorts i denna studie. Den i tabell 1.1 redovisade prognosen baseras dels på prognosen för bostadsbyggandet, dels på antaganden om ca 1 % årlig tillväxt i offentlig konsumtion, 2—3 % tillväxt i BNP och privat konsumtion samt 3—4% tillväxt i varuexporten. Känsligheten för dessa antaganden behandlas översiktligt för vissa sektorer i kapitel 4.

Enligt utredningens kalkyler ökar sysselsättningen i huvudalternativet med ca en procent per år. Det är framför allt sysselsättningen i bostadssek- torn som påverkas av denna ökning. Utbildningen inom framför allt hant- verksgrupperna skulle därmed behöva öka.

Flera faktorer pekar på att balansproblemen förstärks under prognospe- rioden, inte minst på kort sikt. Byggsysselsättningen i skogslänen kan komma att minska ytterligare, medan sysselsättningen i vissa storstadsom- råden expanderar.

Sammanfattningsvis präglas vår prognos av att nedgången inom bygg— sektorn vänds till en måttlig uppgång. Inom ramen för denna uppgång förväntas en omstrukturering ske från nyinvesteringar till reinvesteringar och reparationer/underhåll.

" , .. ”||| ,...,qun mail.? .'.-t'li-i' e..—"ii. .|.'i. . __ | - rl '.'11'11' . _. | _ _,_._ _._—&_.” ""—l ”(pra—|..; ...i 4. EL.—m..— ; ..,, _»; . _ ”':'"- [gig Elli-$.. "H. ,L'l 'ji- ltahwl. Tå hWFWnHl #$%&" i '. . ','» ._ | Wain ..||...» '-'- . " _. _ , - _ M—W-Ilyår ..m-r-u'rnt—ar snäv-Tr ...å-'.' rusas—rummet. ,i ..' '". ". _, . "',1-'.— ' '|r_,.-'||i||'.'_||;|.||| 1JHWH". ,tn 'l'criiurlmllim... ignmenuåw fi: '.'J.| :_|__l' "lf, _'ll- ',: ' '- '?f: "il' '.'->:(- "... L'._,'-; Hm: flm & Yif'erlJ Huawei" ( .ujutlw- i'm. ",! WWW:. lwfam .1 nu, Wir & :"; ' ,,f,'-.Ii ,',, ”Mest "lila-l:, %% tr.-ima- ”millii-Inti " Mm'uusmu. ,! ;. * 5.1.5. ,11 ., .." Wt'iwp'w ...å—mammioml—r—WWMW _ _” = T - ' s..."-. ru. ... wmwmwnwmmw . ,_-, ' ','"| . runda,». www &u- minimum-ärm hämtat—'i m mm...»... www www www. '. Mm . ., ig..-ii., . 'witumämppMHL—w .*Kg- ”militärt. w fhmkmmåmleäämwwm ..||-||| .szr »” -..i]. ,..1 M-awåwmwåmm ;Ml in?" EW” WVÄMMÄ area QIRWRMWHW'Q %li-*Lw ,, w mausi". ml Mihai anunn mig-Ei" "trasa-rim litt" . . - å.:qiiqlWTmumnm-n i l

' ilmhwäwlnnmmwwt

-mmammwmu MM www.-pash- fl att! museum ||| 95.3 ,» nu; | uni-||| man' i' W' n, || ..||-.; sås,...åiåsqtn ;s'tttutt! m ' ,,,. |! 'summaduihw Wifi

'.'-|||.

m,mwhmh Mmmmmm |||»: ..||. :. ff. .'.. ' imm.|»smt.zhuh&tt't qmusånätyuä Marias —,,,*._'..n|||||a|u|wurm mmptwm int." .- , . ,

| MW ':

, ,. -..g... |; |. g..-|... , _, & i " M i ”mm" ""-'" WW|W

2. Utgångspunkter för en prognos

2.1. Introduktion

Bygg- och anläggningssektorn består av flera tämligen disparata sektorer i samhällsekonomin. Byggsektorn består både av bostadsbyggnadssektorn och sektorn för övrigt byggande. I den senare sektorn ingår lokalbyggna- tion för privat och offentlig verksamhet. I anläggningsbyggandet ingår gator, vägar, energianläggningar m. m. Verksamheten inom varje delsektor kan vidare indelas i nyproduktion, ombyggnadsverksamhet och repara- tions-/underhållsverksamhet.

Sektorns betydelse i samhällsekonomin framgår av nedanstående tabell (tabell 2.1), som också innehåller den uppdelning som antyds ovan. Det framgår av tabellen att det inte alltid är möjligt att dela upp delsektorerna i nyproduktion/ombyggnad resp. reparationer och underhåll. Orsaken är nationalräkenskapernas bristande detaljeringsgrad.

Tabell 2.1 Byggandets storlek och fördelning på delsektorer 1984 i 1980 års priser. Miljarder kronor Källa: NR Nyproduktion Ombyggnad Reparationer/ underhåll

Bostadsbyggande 12 200 12 700 l I 700 Övrigt byggande 20 500 6900 Anläggningar 13 300 5 500 Byggproduktion totalt: 82 800

varav bygginvesteringar: 58 700 Investeringar totalt: 104 700 BNP till marknadspris 559 000

Att göra prognoser för denna disparata sektor är komplicerat av flera skäl. För det första är det statistiska underlaget osäkert. Det gäller särskilt delsektorerna övrigt byggande och anläggningar. För det andra finns det stora skillnader mellan de prognosmodeller som kommer till användning i de olika delsektorerna, vilket gör prognosen i sin helhet mycket komplex. För det tredje är prognosarbetet extra komplicerat för en av delsektorerna; bostadssektorn. Delsektorn år av tradition viktig ur social synvinkel, vilket medfört ett betydande reglerings- och subventionsinslag. Regleringarnas utformning och subventionernas inriktning och omfattning är underkas- tade politiska beslut, som av naturliga skäl är svåra att förutsäga. Därför blir också prognosen för denna delsektor mycket osäker.

Tidigare prognoser för sektorn har haft en mycket skiftande träffsäker- het. För de prognoser som gjorts inom ramen för LU kan detta delvis förklaras med att LU i viss mån har karaktären av konsekvensutredning; utifrån givna målsättningar för den makroekonomiska utvecklingen skall konsekvenser på delsektornivå värderas. För bostads- och byggsektorns del kan det konkret innebära att framtida byggvolymer överskattas då de följer av alltför optimistiska antaganden om ekonomins tillväxt.

Ett särskilt problem i detta sammanhang är sektorns karaktär av be- stånd-flödesmarknad. Små förändringar i den samlade efterfrågan på bo- städer, övriga byggnader eller anläggningar ger stora utslag i nyproduk- tionens önskade storlek. Generellt innebär det att prognoserna inom sek- torn blir mycket känsliga för de grundantaganden som prognoserna vilar på. Vi kommer därför att i vissa sammanhang redovisa känslighetsana- lyser, som belyser hur prognosresultatet varierar med alternativa antagan- den för de strategiska variablerna.

2.2. Disposition

Rapporten är disponerad på följande sätt.

Kapitel 3 består av en prognos för bostadssektorn. Vi behandlar först nyproduktion resp. ombyggnad av permanenta bostäder. Därefter följer en prognos för fritidshussektorn och en prognos över framtida reparationer inom hela delsektorn. Kapitlet avslutas med en analys av statsfinansiella effekter av prognosticerade byggvolymer. I det sammanhanget presenteras ett alternativscenarium: antag att bostadssubventionerna skall halveras — vilka regeländringar blir då nödvändiga, och hur påverkas den framtida bostadsbyggnadsvolymen?

I kapitel 4 behandlas investeringar i övriga byggnader samt anläggning- ar. Prognoserna inom dessa sektorer bliri hög grad beroende av de bedöm- ningar av investeringsverksamheten som görs av företrädare för dessa övriga sektorer.

Byggexponen behandlas i kapitel 5. I kapitel 6 behandlas byggnadsverk- samheten. Däri ingår byggsektorns egeninvesteringar och en särskild ana- lys av sysselsättningseffekter.

Rapporten avslutas med en utförlig produktivitetsanalys. Vi har bedömt det som angeläget att göra en sådan, eftersom produktionen för närvarande ändrar inriktning från nyinvesteringar till ombyggnadsinvesteringar, vilket gör produktivitetsantagandena extra viktiga.

3. Bostadssektorn

3.1. Introduktion

Ett flertal prognoser har under de senaste åren gjorts för bostadssektorn. Huvudmän har bl. a. varit Statens Industriverk, Bostadskommittén, Indu- strins Utredningsinstitut, Bostadsstyrelsen m.fl.

Kännetecknande för dessa prognoser är att tonvikten varit lagd på nyproduktionen. De metoder som använts har antingen varit en relativt disaggregerad efterfrågeprognos — ursprungligen utvecklad av Björn Hårs- man m.fl. — eller prognoser med hjälp av den s. k. hushållskvotmetoden.

De tidigare prognoserna kännetecknas i regel av en nyanserad behand- ling av hushållsbildning och befolkningsutveckling. Fördelningen av den prognosticerade hushållsstrukturen på ett framtida bostadsbestånd har gjorts något mindre nyanserat. Det är inte heller ägnat att förvåna, efter- som teoribildningen är svag på detta område, samtidigt som bristen på data är mycket besvärande. Det senare gör det bl. a. nödvändigt att räkna med mycket enkla inkomst- och prisantaganden på bostadsmarknaden. Det är t. ex. inte möjligt att för närvarande arbeta med modeller med skilda priser inom eller mellan olika delmarknader. Det är inte heller möjligt att explicit beakta den inkomstspridning som existerar och som sannolikt har stor betydelse för bostadsefterfrågans inriktning.

Bristen på nyanserade modeller blir särskilt tydlig när det gäller frågan om nyproduktion kontra bestånd. Det är troligt att en given subventionsin- dragning påverkar den framtida efterfrågade kvantiteten — och således nyproduktionen -— olika mycket beroende på hur olika delar av beståndet resp. nyproduktionen påverkas.

Den stora svagheten och svårigheten i flertalet av de prognoser som utförts är hur knytningen till den bostadspolitiska verkligheten, med dess inslag av betydelsefulla regleringar på olika delmarknader, skall hanteras. Problemet kan förenklat formuleras på följande sätt: har en traditionell efterfrågeanalys — med enkla aggregerade mått på priser och inkomster — en acceptabel precision på en bostadsmarknad av svensk typ?

Med den ansats vi använder oss av i våra prognoser vill vi hävda att de aggregerade måtten inte alltför mycket förrycker resultatet. Det beror på att flertalet av de faktiska regleringsinslagen inkorporeras i pris- och in- komstmåtten. Vi låter bostadsbidrag och skatteavdragen för småhusägarna påverka inkomstutvecklingen och de blir således faktorer i efterfrågefunk- tionen. Vi låter vidare räntebidragen påverka kapitalutgifterna i bostäder- na, vilket således påverkar utbudsfunktionen.

Samtidigt vet vi att det finns stora spridningari måtten på inkomster och priser — både över hushållstyperna och över bostadstyperna. Då skall man emellertid hålla i minnet att de modeller vi använder oss av är baserade på skattningar på historiskt material av bostadsefterfrågan, givet den i histo- risk tid existerade spridningen i de nämnda talen. Endast i den mån denna spridning förändrats på ett strukturellt sätt, kommer våra resultat att förryckas. När vi för in bostadsbidrag, skatteavdrag och räntebidrag i modellen antas detta få karaktären av ett skift i dessa mått — med ett bibehållande av spridningen i dem.

Särskilt problematiskt i detta sammanhang är förekomsten av prisregle- ringar av skilda slag. Det viktigaste inslaget är bruksvärdesprövningen, vilken fungerar som en ”elastisk” hyresreglering. Det är två egenskaper i detta system som är av särskilt intresse. För det första är hyrorna generellt för [äga i centrala lägen — lägesfaktorn värderas ej på marknadsmässiga grunder. För det andra styrs hyresnivån på de lokala marknaderna av hyresnivån i de självkostnadsprissättande allmännyttiga bostadsföretagen. I praktiken fungerar marknaden på så sätt att ett allmännyttigt bostadsföre- tag fördelar om sina kostnader inom en självkostnadsram. Regelmässigt innebär det en varierande grad av subventionering av ny- och ombygg- nadsproduktionen. Det innebär också att centrala lägen får en hyra som är lägre än den hypotetiska marknadshyran. Principerna för omfördelningen varierar dock kraftigt mellan skilda allmännyttiga bostadsföretag. Ge- nomslaget på hyressättningen i det privata hyresbeståndet kan också vari- era något, men i princip är hyrorna i det allmännyttiga bostadsföretaget vägledande för hyressättningen i det privata beståndet på de skilda del- marknaderna inom det allmännyttiga bostadsföretagets verksamhetsområ- de.

Dessa beteenden på hyresmarknaden påverkar förutsättningarna för våra prognoser. Vi arbetar bl. a. med en generellt verkande relativprisför- ändring som en variabel som styr den framtida efterfrågade kvantiteten bostäder. Omfördelningsmekanismerna på hyresmarknaden innebär emel- lertid att vi inte vet hur stor del av prisförändringen som kommer att bäras av t. ex. nyproduktionen. Och därmed är inte heller en implicit förutsätt- ning om en jämviktsskapande nyproduktion uppfylld. Även i detta sam- manhang grundar vi vårt förenklade prisantagande på en förutsättning om oförändrad struktur, vilket innebär att de allmännyttiga bostadsföretagen tänkes bete sig på samma sätt i framtiden som de betedde sig i historisk tid då vår prognosmodell skattades.

I den fortsatta framställningen av bostadssektorn skall vi dela upp denna i nyproduktion, ombyggnad och reparationer. För var och en av dessa delar, skall vi göra en historisk framställning, en analys av de tendenser som existerar i prognosögonblicket, en prognos och sist en diskussion av prognosresultatet i ljuset av de tendenser som i övrigt kan iakttagas på marknaden.

Avsnittet om bostadssektorn avslutas med ett statsfinansiellt alterna- tivscenarium. Vi frågar oss vad som händer med bostadsefterfrågan och det framtida byggandet om subventionsreglerna ändras på ett sådant sätt att subventionerna ungefär halveras i reala termer fram till 1995 .

3.2. Nyproduktion 3.2.1 Byggandet till 1985

Allt sedan 1970, då en lång period med stark tillväxt i bostadsbyggandet bröts, har nyproduktionen minskat. Idag ligger årsproduktionen på en nivå om ca 30000 lägenheter. Det är den lägsta nivån under hela efterkrigstiden. Under l970-talets första hälft avtog produktionen mycket snabbt, medan minskningen under decenniets andra hälft inte var lika markant. Under 1980-talet har emellertid produktionen åter minskat snabbt, samtidigt som bostäder av allt mindre storlek byggts. Antalet producerade rumsenheter har därmed minskat med mer än 10 procent per år under innevarande årtionde. Detta produktionsfall är rent av större än det som inträffade under första delen av l970-talet, se tabell 3.1 och diagram 3.1.

Tabell 3.1 Lägenheter och rumsenheter i inflyttningsfärdiga hus under perioden 1951- 1985

Period Genomsnitt per år, 1 OOO-tal Rumsenheter per 100 lägenheter

Lägenheter Rumsenheter 1951 -60 57 202 353 1961—70 93 355 381 1971—75 94 393 419 1976—80 54 280 516 1981—85 42 193 461

1000 lägenheter

90

80 70

60 Fler- 50 bostadshus

40 30

1951 55 60 65 70 75 80 ' 55

Produktionsminskningen under första delen av 1980-talet har varit störst i små kommuner, men även i stora har byggandet mattats betydligt. I storstadsområdena har emellertid i motsats till detta produktionen ökat. I storstockholm har ökningen överstigit 10 procent per år (Diagram 3.2).

Diagram 3.1 Lägenheter och rumsenheter [ inflytt- ningsfärdiga hus åren 1951 —I985

Diagram 3.2 Andel lä— genheter i storstadsom- råden respektive övriga riket i inflyttningsfårdiga hus 1966 —1985

% lgh

Övriga riket

Stor- Stockholm

//,_—— __”S__x Stor— Göteborg

o...-"'...'",

)N4"x"

Den betydande produktionsminskningen under den första delen av 1970- talet gällde uteslutande byggandet av flerfamiljshus. Småhusproduktionen ökade under denna tid till och med snabbare än tidigare. Vid l970-talets mitt bröts emellertid ”småhusvågen” för att plana ut under andra hälften av decenniet. Den snabba produktionsnedgången under 1980-talet har sedan helt gällt småhusbyggandet. Denna nedgång jämsides med en svag uppgång för produktionen av flerfamiljshus medförde att de båda husty- perna vid 1980-talets mitt kom att svara för lika stora andelar av nytillskot- tet av bostäder. Byggandet av flerfamiljshus har under den allra senaste tiden svarat för en något större andel, se diagram 3.3.

Den skisserade utvecklingen har också inneburit förskjutningar i pro- duktionsandelarna för olika ägarkategorier. Andelen byggande i privat regi har minskat under 1980-talet. Den har emellertid inte minskat så snabbt som småhusbyggandet. Samtidigt med fallet i småhusproduktionen har nämligen andelen byggande av flerfamiljshus i privat regi fördubblats. Bo— stadsrättsföreningarnas andel har ökat både vad gäller flerfamiljshus och

1000 Lgh 1000 Re

400

75 300

50

200

25 100

0 1951 55 60 65 70 75 80 85

småhus. Den andel av produktionen som allmännyttiga företag och den offentliga sektorn svarar för har samtidigt minskat.

Den genomsnittliga storleken på nya bostäder har minskat inte endast på grund av att småhusbyggandet avtagit. Även inom småhusproduktionen har nämligen andelen byggande som avser stora bostäder minskat snabbt. Vid produktion av flerfamiljshus har samtidigt en viss förskjutning mot större lägenheter skett. Mer än hälften av de bostäder som produceras i flerfamiljshus är trots detta inte större än två rum och kök, se tabell 3.2 samt diagram 3.4 och 3.5.

Tabell 3.2 Lägenheter i inflytningsfärdiga småhus och flerbostadshus efter lägenhets- typ 1976—1980 och 1981—1985. Procent

Lägenhets- 1976—1980 Totalt 1981—1985 typ _— __ Små- Flerbo- Små- Flerbo— Totalt hus stadshus hus bostadshus —l rk 0 19 5 0 7 3 2 rk 2 32 11 4 42 20 3 rk 7 34 15 11 32 20 4 rk 29 13 24 36 16 28 5 +rk 62 2 45 50 3 30

Summa 100 100 100 100 100 100

Diagram 3 .3 Lägenheter ifärdigställa'a småhus och flerbostadshus

1951 — I 985

Diagram 3.4 Lägenheter :" inflyttningsfärdiga små- hus efter lägenhelstyp [951—1985

Diagram 3.5 Lägenheter iinjlytmingsfärdiga fler- familjshus efter lägen- helsryp 1951—1985

PR, 1+ RKV fx

A [_',/N JV V

1951 55 60 65 70 75 80 85

Sammanfattning — situation vid 1980-talets mitt Nybyggandet idag kännetecknas sammanfattningsvis främst av att produk- tionen är mindre än någon gång tidigare under efterkrigstiden. Den snabba produktionsminskningen under l980—talet har inte varit liktydig med att någon särskild produktionsgren utmönstrats. Utvecklingen har istället in- neburit att olika ägarkategorier blivit mer likvärdigt företrädda. Även när det gäller förekomsten av olika hustyper och lägenhetsstorlekar har fördel- ningen i produktionen blivit merjämn.

3.2.2. Hushåll, befolkning och bostadskonsumtion

Utvecklingstendenser

Inledningsvis skall några grova och för bostadskonsumtionen betydelse- fulla drag i de demografiska förändringarna skisseras. Därefter redovisas förutsättningarna för den genomförda prognosen och det utnyttjade mo- dellsystemet. I samband med presentationen av prognosresultaten följer en kortare diskussion av sammanhangen bakom såväl det historiskt obser- verade som det framtida tänkbara förloppet].

Folkmängden uppgick år 1980 till 8,3 miljoner människor fördelade på nästan 3,5 miljoner hushåll. Detta kan jämföras med år 1950 då folkmäng- den var drygt 7,0 miljoner och hushållens antal inte översteg 2,4 miljoner.

Tillväxten såväl i total folkmängd som i antal hushåll var särskilt stark under 1960-talet. Hushållstillväxten har genomgående varit snabbare än folkökningen. Skillnaden i tillväxttakt har dessutom blivit allt större under 30-årsperioden (Tabell 3.3).

Tabell 3.3 Folkmängd och hushållsantal 1950—1980 samt tillväxt per 10-års period (tusental och procent).

År Befolkning Hushåll Antal Förändring Antal Förändring ! OOO-tal procent 1 OOO-tal procent 1950 7 014 2 385 484 6,9 197 8,3 1960 7 498 2 582 583 7,8 468 18,1 1970 8 081 3 050 237 2,9 448 14,7 1980 8 318 3 498

Källa: Folk- och bostadsräkningar.

Mellan 1950 och 1960 berodde hushållstillväxten till nästan 85 procent av ökningen i total folkmängd. Mellan 1970 och 1980 var förhållandet närmast omkastat då drygt två tredjedelar av hushållstillväxten berodde på mins- kad hushållsstorlek, och alltså bara en tredjedel kan förklaras av folkök- ningen. Under perioden däremellan vägde de två ”orsakerna” till hushålls- tillväxten relativt jämnt.

Efterfrågan på bostäder, är således i allt högre grad avhängig en mins- kande genomsnittlig hushållsstorlek.

Förändringar i hushållsstorlek

Andelen hushåll med fyra personer eller fler har minskat sedan 1950, medan andelen små hushåll och främst enpersonshushåll ökat kraftigt. Följden av bl. a. dessa omgrupperingar har blivit att det genomsnittliga hushållet idag består av ca 2,3 personer mot 2,9 för 30 år sedan, se tabell 3.4.

' Uppgifter rörande 1985 års Folk- och bostads- räkning har inte funnits tillgängliga.

Tabell 3.4 Hushållen fördelade på storleksklasser samt genomsnittlig hushållsstorlek (personer per hushåll) 1950—1980.

År Andel efter antal boende Genomsnittlig hushållsstorlek 1 p 2 p 3 p 4 p 5 +p 1950 20 24 25 17 14 2,9 1960 20 27 22 18 13 2,8 1970 25 30 19 16 10 2,6 1980 33 31 15 15 6 2,3

Förändringen av antalet hushåll i olika storleksklasser under perioden visas i tabell 3.5. Enpersonshushållens antal ökade med drygt 670000, och tvåpersonshushållen med nästan 520000, mellan 1950 och 1980. Antalet stora hushåll uppvisar en svag ökning på 1950-talet, men därefter har minskningen i antal varit snabb.

Tabell 3.5 Tillskott av hushåll av olika storlek per tioårsperiod 1950—1980 (tusental).

Period Hushållsstorlek Totalt 1 2 3 4 5+ pers pers pers pers pers 1950—1960 44 130 —30 49 5 198 1960— 1970 250 201 24 43 —50 468 1970—1980 377 187 —65 18 —69 448

Av tabellen framgår även att hushållstillskottet är något lägre under 1970-talet än under 1960-talet. Av den totala ökningen om 448000 hushåll mellan 1970 och 1980 tillkom 275000 under den första, mot bara 173000 under den senare hälften av årtiondet. Den mindre ökningen mellan 1975 och 1980 berodde främst på en svagare tillväxt av en- och tvåpersonshus- håll.

Andelen barnhushåll har minskat från drygt 40 till knappt 30 procent på 30 år, men noteras kan att det totala antalet barnhushåll samtidigt varit nästan konstant (Tabell 3.6).

Tabell 3.6 Hushåll efter antal barn 1950—1980 (tusental).

c

Ar Hushåll med antal barn Summa barn- hushåll 0 1 2 3+ 1950 1 410 492 308 175 975 1960 1568 501 342 171 1015 1970 2 031 484 376 159 1019 1980 2485 473 416 124 1012

Antalet tvåbarnshushåll har ökat genom hela perioden, medan såväl ett- som flerbarnshushållen har minskat i antal.

Förändringar i boendemönstret

Bostadsefterfrågans utveckling har inte bara präglats av en snabb hushålls- bildning. Utrymmesstandarden har samtidigt höjts avsevärt, som framgår av tabell 3.7. För 100 personer fanns 121 rumsenheter år 1960. För samma antal personer fanns 181 rumsenheter år 1980. Räknat i absolut antal rumsenheter är det främst enpersonshushållen som ökat sitt bostadsut- rymme. I relativa tal har dock tillväxten varit något snabbare för de större hushållskategorierna.

Tabell 3.7 Antal rumsenheter per 100 boende samt förändringen 1960—1980.

0

Ar Hushåll med antal boende Samtliga hushåll 1 p 2 p 3 p 4 p 5+ p Antal rum 1960 234 162 120 99 80 121 1980 303 210 163 135 110 181 Ökning av antalet rum 1960—1980 69 48 43 36 30 60 Procentuell ökning 1960—1980 29 30 36 36 38 50

Den generella förändringen i boendemönster kan illustreras med föl- jande exempel. År 1960 bodde över 60 procent av alla enpersonshushåll i enrumslägenheter. Tjugo år senare bodde samma andel i tvårumslägen- heter eller större. Av fyrapersonershushållen har andelen boende i stora lägenheter ökat kraftigt. Bland dessa hushåll fanns år 1980 över 75 procent i lägenheter med mer än fyra rum, mot knappt 30 procent tjugo år tidigare. Dessa förskjutningar återspeglas också i andelen boende i småhus. Under 1950-talet bodde mer än hälften av alla hushåll i småhus. Den andelen sjönk successivt till 47 procent år 1960, till under 42 procent år 1975, för att därefter stiga med ett par procent till 1980. Hur småhusboende fördelas bland hushållskategorierna 1960 och 1980 visar tabell 3.8. Bland enpersonshushållen har småhusboendet minskat medan det ökat kraftigt bland hushåll med tre eller fyra personer.

Tabell 3.8 Andelen småhusboende bland hushåll av olika storlek 1960 och 1980 (Procent).

Period Hushållsstorlek Totalt 1 p 2 p 3 p 4 P 5+ P

1960 33 46 47 51 66 47 1980 21 46 60 , 75 79 44

Andelen boende i småhus ökade under 1970-talets andra hälft, men den var ändå lägre 1980 än 1960. Detta sammanhänger bl. a. med den samhälls- ekonomiska omvandling som ägt rum. Främst under 1960-talet innebar denna en omfördelning av befolkningen från ren glesbygd och små orter präglade av småhusboende till större samhällen och städer med en större andel av bostadsbeståndet i flerfamiljshus. Lägenhetsproduktionen inom ramen för det s.k. miljonprogrammet bidrog ytterligare till att andelen boende i flerfamiljshus ökade.

3.2.3. Beräkningsförutsättningar och prognosmetoder

Prognosen över hushållsbildning och bostadsefterfrågan fram till 1995 byg- ger på följande förutsättningar rörande utvecklingen av total folkmängd, hushållens disponibla inkomster och bostädernas relativpris.

Befolkningsutvecklingen

Folkmängdens förändring beror på utvecklingen av fruktsamhet och död- lighet samt in- och utvandring. Att bedöma den framtida utvecklingen för dessa faktorer möter givetvis svårigheter. De från tid till annan reviderade befolkningsprognoserna illustrerar svårigheterna. Den befolkningsprognos som här utnyttjats är en preliminär version (1986-05-22) av SCB:s nya befolkningsprognos. Den ger en något större folkmängd, 57800 (0,69 %) fler människor år 1995, än den som återfinns i SCB:s tidigare officiella prognos (Sveriges framtida befolkning. IPF 1983: 2). Den preliminära be— folkningsprognosen har accepterats utan korrigeringar men ett par an- märkningar av betydelse i detta sammanhang bör göras.

Bland förutsättningarna får antagna dödstal anses som relativt säkra. De betydligt osäkrare födelsetalen har dessutom inte någon betydelse för antalet hushåll under en 10-års period. Den mycket svårbedömda in- och utvandringen får däremot större effekt då hushållsbildningen direkt påver- kas. Den här utnyttjade befolkningsprognosen förutsätter en nettoinvand- ring på 7 500 personer per år, en fruktsamhet på 1,7 barn per kvinna och en medellivslängd på 73,86 år för män, och 79,94 år för kvinnor. Relaterat till totalbefolkningen år 1985 (8,362 miljoner) innebär detta en årlig folkökning på 4800 personer fram till 1995. Äldersgrupperna över 19 år, dvs. de som främst står för hushållsbildningen, beräknas öka med i genomsnitt drygt 20000 per år. Anmärkas bör att tillväxten är ojämnt fördelad över prognos- perioden. Av ökningen i total folkmängd liksom i antalet personer över 19 år faller 74 respektive 63 procent under den första femårsperioden. Den andra hälften av 1990-talet uppvisar alltså betydligt långsammare tillväxt i båda dessa avseenden.

Befolkningsförändringarna under perioden är mycket små jämfört med t. ex. 1960-talet då den årliga folkökningen uppgick till nästan 60 000 perso— ner.

Ekonomiska antaganden

I den följande framställningen koncentreras resonemangen till två alterna- tiva förlopp, båda baserade på en ökning av hushållens disponibla inkomst med 2,5 % per år. Alternativen skiljer sig åt med avseende på bostädernas prisutveckling. I alternativ 1 antas ett oförändrat relativpris på bostäder, medan alternativ 2 förutsätter en (över bostäderna jämnt fördelad) relativ- prisstegring om 1,5 procent. Det innebär alltså att priset på bostäder antas stiga 1,5 procent snabbare än priset på övriga konsumtionsvaror samman- taget (KPI). Alternativ 2 avser att antyda vilka effekter en subventions— minskning på ca 50 procent gentemot bostadssektorn kan få.

Att begränsa diskussionen till endast dessa två alternativ ger för läsaren bättre överblick, men samtidigt förloras möjligheten att bedöma vilken

nyproduktion som följer av andra tillväxtantaganden. Vid den avslutande diskussionen under avsnittet 3.2.7 Bostadsbyggnadsbehovet 1985—1995 presenteras därför nyproduktionsbehovet vid 1,5 och 3,0 procents in- komsttillväxt. Dessutom presenteras ett "nolltillväxtalternativ'”, dvs. oförändrade hushållsinkomster. Ett sådant "stagnationsscenario" förut- sätter samtidigt ett antagande om betydligt lägre avgångar ur den befintliga bostadsstocken.

Modellsystemet

För att bedöma den framtida bostadskonsumtionen och därmed behovet av nyproduktion av bostäder krävs både en prognos över hushållsbild- ningen och den bostadsefterfrågan som den medför, samt en beräkning av hur det nuvarande bostadsbeståndet genom avgång kommer att förändras i framtiden. Nettot av dessa förändringar, på såväl utbuds- som efterfrågesi- dan, uttrycker behovet av en nyproduktion som kan anges i antal lägen- heter av olika storlek och typ och i en investeringsvolym beräknad i miljoner kronor. Hur prognosstegen schematiskt hänger samman visar diagram 3.6.

Antal hushåll Framtida hus- Framtida antal Framtida lägen- . f tiden hållsstruktur lagenheter 1 nu— hetsstruktur 1 nu— ] ram varande bestånd varande bestånd Framtida bostads— Framtida 1ägenhetsut— efterfrågan hud i nuvarande bestånd Nyproduktion i antal lä- qenheter och lägenhetstyp

Nödvändig investerings- volym 1 miljoner kronor

Hushållsprognoserna har utförts med hjälp av den s.k. hushållsflödes- metoden, vars uppbyggnad dokumenterats i en rad tidigare skrifter (Se t. ex. ”Prognossystem för byggandet” SIND 1982:4 eller "Bostadsbyg- gandet till år 2000" DsBo 1984: 6). I korthet innebär metoden följande.

För olika kategorier av befolkningen, med avseende på ålder och hushållstillhörighet, beräknas hur stor sannolikhet som föreligger att indi- viderna under en femårsperiod ändrar grupptillhörighet. Dessa förändring- ar uttrycks i övergångstal. Dessa anger alltså sannolikheten för att en individ från en hushållskategori övergår till en annan. Övergångstalen, som i ”ursprungsmodellen” hämtats från observationer under perioden 1975— 1980, uttrycker både effekter av rent demografisk natur som t. ex. födelse- tal och dödsrisker i olika ålders- och hushållskategorier, och effekter av den ekonomiska utvecklingen på hushållsbildningen under perioden. Ut-

Diagram 3 .6 Schematisk bild av prognosens upp- byggnad

Diagram 3 .7 Skiss över hushållsflödesmodellen

' Folk- och bostadsräk- ningen 1985 kommer att ge besked om faktiskt förlopp. Bostadsbestån- dets beräknade föränd- ring mellan 1980 och 1985 antyder att denna hus- hållsprognos kan vara en underskanning.

vecklingen av hushållsinkomster och priser på bostäder är faktorer som påverkar efterfrågan på bostäder, dvs. benägenheten att bilda, vidmakthål- la eller upplösa hushåll. Höjda inkomster stimulerar hushållsbildning och därmed bostadsefterfrågan, medan ett stigande relativpris på bostäder verkar i motsatt riktning. En beräkning görs därför av hur de observerade övergångstalen kommer att påverkas till följd av en ändrad inkomst- och relativprisutveckling. De långsiktiga elasticiteter för antalsefterfrågan på bostäder som använts ansluter sig till tidigare studier och har satts till 0,4 för inkomsten respektive —0, 15 för prisutveckling. Hushållsflödesmetoden illustreras schematiskt i diagram 3.7 nedan.

Nuvarande antal hushåll av olika slag

Befolknings- ) Uvergångssannolik- ( Förändringar av in- komSter OCh priser Framtida hushålls- struktur

I det första steget genomförs en prognos över antalet hushåll och deras fördelning på hushållstyper. I det andra steget beräknas respektive hus- hållskategoris bostadsrefterfrågan som fördelas på lägenhetsstorlek samt på bostäder i flerbostadshus respektive småhus. Denna efterfrågeprognos är baserad på hushållens boendemönster i utgångsläget samt på hur in- komster och bostäders relativpris beräknas utvecklas under prognosperio- den.

3.2.4. Prognosresultat — hushållsbildningen fram till 1995

Från 1965 till 1975 ökade antalet hushåll i genomsnitt med ca 55 000 per år. Det var en snabb tillväxt jämfört både med tidigare år och i förhållande till 1970-talets andra hälft. Detta illustreras i diagram 3.8 som dessutom visar hushållstillväxten fram till 1995 enligt de två prognosalternativen. Utveck- lingen mellan 1980 och 1985 baseras på en prognos där hänsyn tagits till den ogynsamma inkomstutvecklingen under perioden vilket manifesteras i en svag hushållstillväxt'.

Diagram 3.8 visar också att den inkomsttillväxt på 2,5 procent vi lagt till grund för beräkningarna medför en viss uppgång i hushållsbildningen fram till 1995. I förhållande till den registrerade hushållstillväxten på ca 35000 per år under 1970-talets andra hälft ligger dock prognosalternativen lågt. Den genomsnittliga hushållstillväxten mellan 1980 och 1995 blir drygt 14 000 respektive 10000 per år. Bostädernas stigande relativpris i alternativ 2 innebär således, enligt dessa beräkningar, att hushållstillväxten minskas med ca 4 000 per år.

Tillväxt 1000—tal/år

55 45 35 &

x 25 X

xx "'— 15 x _,:'____*—Alt.1 "" —"Alt.2 5

1955—60 60—65 65-70 70—75 75—80 80—85 85-90 90—95 År

Hur den i figur 3.8 illustrerade tillväxten fördelas på hushåll av olika storlek framgår av tabell 3.9. Liksom under 1960- och 1970-talen koncen- treras tillväxten till de mindre kategorierna. Antalet hushåll med fyra personer reduceras dock i långsammare takt i alternativ 2, medan de stora hushållen, de med fem personer eller fler, minskar lika mycket i båda alternativen.

Tabell 3.9 Hushållsförändringar i genomsnitt per år 1970—80 samt prognos 1980— 1990 och 1990—95 (tusental) ___E Period Hushållsstorlek Totalt 1 2 3 4 5+ pers. pers. pers. pers. pers. 1970—80 38 19 —7 2 —7 45 1980—90 Alt. 1 12 6 0 —2 —2 14 Alt. 2 7 6 1 —1 —2 11 1990—95 Alt. 1 14 4 0 —3 —2 14 Alt. 2 9 4 l —2 —2 10

_a..—

Hur antalet hushåll och deras fördelningen på storlekar beräknas se ut 1990 och 1995 enligt de två alternativen visas i tabell 3.10. Som jämförelse finns den observerade fördelningen 1980 presenterad.

I alternativ 1, dvs. med ett oförändrat relativpris på bostäder, ökar hushållsantalet med 213000 fram till 1995 jämfört med registrerat antal i 1980 års folkräkning. Andelen en- och tvåpersonshushåll ökar, medan andelen större hushåll fortsätter att minska. Skillnaden gentemot alternativ 2, (ett stigande relativpris) består dels i att hushållstillväxten då reduceras med 57000 under 15-årsperioden från 1980, och dels i att hushållsstruk- turen samtidigt genomgår jämförelsevis små förändringar. Relaterat till 1980-års fördelning ökar enpersonshushållens andel bara med en procent, medan tre- och fyrapersonershushållens andelar inte påverkas i nämnvärd grad.

Diagram 3.8 Faktiskt hushållstillskott i genom— snitt per år 1955 till 1980 samt beräknad ökning 1980—1995.

Tabell 3.10 Antal och andel hushåll av olika storlek 1980 samt 1990 och 1995 enligt två alternativ (tusental och procent).

ÅR 1 2 3 4 5+ Summa Personer per pers. pers. pers. pers. pers. hushåll 1980 Antal 1 148 1090 525 515 220 3 498 2,32 % 33 31 15 15 6 100 1990 Alt 1 Antal 1 264 1 151 530 500 196 3 640 2,25 % 35 32 14 14 5 100 Alt 2 Antal 1 212 1 154 535 504 199 3 604 2,28 % 34 32 15 14 5 100 1995 Alt 1 Antal 1335 1 171 531 487 187 3 711 2,21 % 36 32 14 13 5 100 Alt 2 Antal 1257 1 176 537 494 191 3 655 2,25 % 34 32 15 14 5 100

Hushållsprognosen i perspektiv

Det kan här finnas skäl att diskutera några av mekanismerna bakom den inledningsvis beskrivna förändringen av hushållsstrukturen under efter- krigstiden. I den prognos som här presenterats har som framgått de histo- riska trenderna förutsatts var obrutna under 1990-talet. I tabell 3.10 kan vi t. ex. se att minskningen i genomsnittlig hushållsstorlek fortsätter från 2,3 personer 1980 till ca 2,2 personer per hushåll år 1995.

Bland många orsaker bakom den s. k. hushållssplittringen, dvs. utveck- lingen mot genomsnittligt allt mindre hushåll, brukar två ofta framhållas. Den första är en ökande medellivslängd, som för prognosperioden antagits vara 79,9 år för kvinor och 73,8 år för män. I ett parförhållande kommer den ena parten, då oftast kvinnan, att överleva mannen och därigenom bidra till ökningen av enpersonshushåll. Den andra orsaken är att ungdo- mar i allt större omfattning börjat bilda egna hushåll. Denna hushållssplitt- ring är inte heller direkt beroende av befolkningsutvecklingen, utan har snarare sin grund i bättre möjligheter till egen försörjning och en allmänt stigande inkomstnivå i samhället.

Men dessa "orsaker" till minskad genomsnittlig hushållsstorlek har i sin tur förutsättningar i mer grundläggande samhällsförändringar. Vi kommer då in på frågor som rör samlevnadsformernas, dvs. familje- och hushålls- bildningens relation till den övergripande samhällsutvecklingen. Finns här mekanismer av sådan varaktig natur och styrka att hittills observerade trender i allt väsentligt kommer att fortsätta under relativt lång tid? Våra prognoser innebär alltså ett jakande svar. Vi ska försöka motivera detta med hjälp av det långsiktiga perspektiv på hushållsbildningen som illustre- ras i diagrammen 3.9 och 3.10. Där framgår i grova drag hur den genom- snittliga hushållstorleken och andelen hushåll av olika storlek förändrats

mellan 1860 och 1980. Dessutom finns prognosförloppen fram till år 1995 redovisade.

Diagram 3.9 visar att den genomsnittliga hushållsstorleken minskat länge och att variationerna runt en 120 år lång trend är små. Mot bakgrund av denna bild minskar måhända benägenheten att hävda att hushållen i genomsnitt nu blivit så små att de knappast kan bli mindre varför ett trendbrott borde vara nära förestående. De två prognosalternativen fram till 1995 innebär inte heller något trendbrott, utan förutsätter att förloppet ännu en tid fortsätteri samma riktning som under de senaste 120 åren. Om bostädernas relativpris stiger (alternativ 2) får det dock som följd att hushållsstorleken 1995 (2,25) närmar sig den storlek (2,28) som långtids- trenden anger för detta år.

Person per hushåll

4.5

4.0

3.5

3.0

2.5

2.0

1860 1880 1900 1920 1940 1960 1980 2000 År

Diagram 3.10 visar vilka förändringar i hushållsstorlekarnas relativa fördelning som inträffat. Andelen stora hushåll har stadgit minskat, medan två-, tre- och fyrapersonershushållens andelar uppvisar en stor stabilitet fram till 1930-talet. Perioden efter andra världskriget innebär dock kraftiga omgrupperingar, främst präglade av de två minsta hushållskategoriernas snabba tillväxt och de stora hushållens fortsatta minskning. Prognosalter- nativen innebär att de små hushållen fortsätter att växa, men i långsam- mare takt än hittills under efterkrigstiden och att de stora hushållens andel minskar. Andelen hushåll med tre eller fyra personer kommer enligt pro- gnoserna att vara lika stor som under 70—årsperioden 1860 till 1930.

Diagram 3 .9 Genomsnitt- lig hushållsstorlek i Sve- rige 1860—1995.

Diagram 3.10 Andelen

hushåll av olika storlek 1860—1995.

Procent

40

36 32 28

1860 1880 1900 1920 1940 1960 1980 2000 År

Före 1945 avser uppgifterna ”matlagshushåll”, därefter ”bostadshus- håll”. I grunden avser emellertid begreppen i båda fallen storleken på de enheter i vilka människor samverkar i någon form av gemensam livsföring. Det kan delvis handla om produktion, men främst gäller det hur man ordnar konsumtionen, t. ex. att bo och/eller äta, i en samverkande närhet. Dagens hushållsbegrepp innebär att man åtminstone sover under samma lägenhetstak, medan det äldre begreppet kunde omfatta att man bodde i olika hus på samma gård men hade ett gemensamt kosthåll. Definitions- ändringen 1945 har främst betydelse för enpersonshushållens andel. Den minskar med ca 10 procent medan övriga kategorier ökar.

Diagrammen återspeglar historiska processer skisserbara på följande sätt. Utgångspunkten för resonemanget är ett agrart präglat samhälle med liten arbetsdelning och specialisering. Det avgörande hindret för ekono- misk tillväxt genom arbetsdelning och specialisering med åtföljande varu- utbyte i stor skala är de mycket höga transaktionskostnaderna, dvs. kost- nader för varutransporter och för informations- och kunskapsöverföring. Under dessa grundläggande villkor för produktion och fördelning får famil- jen/hushållet en annan roll än den vi finner idag. Den långsamma tekniska förändringen, med därav följande låg produktivitet skapar tillsammans med genom opåverkbara förhållanden som väderbetingade skördebakslag ett starkt behov av riskspridning och omfördelning av materiella resurser. Då storskaliga lösningar på detta problem via t. ex marknader är uteslutna sker det hela vanligen och effektivast genom relationer av släkt-, familje- och hushållskaraktär. Det är den huvudsakliga organisationsform inom vilken ömsesidigt förtroende och kontroll är möjlig att upprätthålla till låga kostnader. Det gäller inte minst i vård av äldre och barn. Samtidigt kan förutsättas att t. ex. information och kunskap även förr efterfrågades och söktes med intensitet, men för att sprida och skydda den fick man huvud- sakligen lita till hushålls— och släktskapsrelationer.

Då ny teknik och kunskap i produktionen dessutom introducerades i relativt långsam takt var kunskapsöverföring inom hushållets/familjens ram, från gammal till ung, den mest effektiva metoden. De uppräknade, och för samhällets reproduktion grundläggande, faktorerna motiverar samtliga till organisation i relativt stora familje- eller hushållsenheter. Sådana har, främst på grund av de höga transaktionskostnaderna i samhäl- let, avgjorda konkurrensfördelar gentemot såväl mindre som större organi- sationsformer.

I ett samhälle som vårt, präglat av låga kostnader för t. ex varutrans- porter, kommunikation och ömsesidig kontroll öppnas möjligheten för långt driven specialisering och marknadsorganisation. Då ökar varu- och tjänsteutbytet kraftigt och bl. a. riskspridningen kan organiseras på ett effektivare sätt genom olika försäkringssystem 1 privat eller offentlig regi. Äldringsvård, sjukvård och omhändertagande av barn kan t. ex i allt högre grad ske utanför hushållen. Detta försvagar motiven att upprätthålla större familje- och hushållsenheter. De många tekniska förändringarna på olika områden gör kunskapsöverföring mellan generationerna mindre betydelse- full och mindre effektiv varför den övertas av ett specialiserat utbildnings- väsen. De materiella, mycket påtagliga och rationella, skäl som tidigare band människor samman i stora hushållsenheter har på ett avgörande sätt försvagats eller helt utplånats.

Om vi dessutom tillägger föreställningen att det existerar en stark och stabil preferens hos människorna för det som avses med begreppen ”inte- gritet och självständighet”, då blir ökningen i antalet och andelen små hushåll en ren ”inkomst- och relativprisfråga”. Äldre vill rå sig själva i egna hushåll så högt upp i åldrarna som möjligt, samtidigt som de ungas utflyttning från hemmet till egna hushåll aktualiseras tidigt.

Det snabbt ökande antalet småhushåll under efterkrigstiden kan på goda grunder beskrivas som en effekt av den stigande, och som pålitlig betrakta- de, inkomstnivån. Den har gjort en mot bakgrund av nya samhällsstruk- turer och existerande preferenser önskad småhushållsbildning möjlig. Det gäller således i lika hög grad för de gamla som för de unga. Av enperso- nershushållen 1980 bestod drygt 3/4 av människor antingen över 45 år eller under 24 år.

Dessutom har genom arbetsdelningens och specialiseringens effekter, den relativa kostnaden ("relativpriset") för att upprätthålla små hushåll sannolikt minskat, vilket förstärkt förloppet. Vi tänker då på det både kollektivt och individuellt konsumerbara och till små hushåll anpassade varusortiment som idag utbjuds på marknaden. Tendensen bland kom- muner att genom t.ex hemhjälp och färdtjänst underlätta för de äldre småhushållen uttrycker samma generella utvecklingsdrag. Det gör också strävan hos landstingen att söka ersätta boende på vårdinstitutioner för vissa grupper av människor med egna bostäder och därmed hushåll. Olika inslag i social- och familjepolitiken har samtidigt underlättat bildandet av barnhushåll med ensamstående föräldrar. Det har ytterligare bidragit till en minskning i genomsnittlig hushållsstorlek.

I anslutning till dessa socialpolitiskt anknutna anmärkningar finns det skäl att peka på ett osäkerhetsmoment i prognoserna över hushållsbild- ningen och för antalsefterfrågan på bostäder. Av den totalt registrerade

befolkningen befinner sig alltid en viss andel utanför bostadshushållen. Befolkningsprognosens registrerade totalbefolkning måste därför redu- ceras till en "bostadsbefolkning”, som därefter blir ingångsdata i hushålls- bildningsmodellen. Denna reduktion har gjorts med utgångspunkt i den andel av individerna i respektive åldersgrupp som befann sig utanför bostadsbefolkningen är 1980. I åldersgruppen över 65 år befann sig då t. ex. 5,91 procent utanför den s.k. bostadsbefolkningen. Samtidigt ökar denna åldersgrupps andel av totalbefolkningen från 16,6 till 18,0 procent mellan 1980 och 1995. Sammantaget får förskjutningarna mellan ålders- grupperna till effekt att den bostadsbefolkning som 1995 beräknats är 2,34 procent mindre än den totala befolkningen samma år. Detta kan jämföras med att av totalbefolkningen år 1980 fanns 2,20 procent utanför bostadsbe- folkningen. Skillnaden i total procentandel mellan 1980 och 1995 innebär dock bara ca 6000 personer huvudsakligen i hushållsbildande åldersgrup- per. Men totalt handlar '”icke-bostadsbefolkningen”” år 1995 om ca 200000 personer. Hur många potentiella bildare av bostadshushåll finns bland dessa ? Om hälsoläget bland de äldre förbättras och om samtidigt förmågan och resurserna till att föra ut människor från vårdinstitutioner får mer omfattande effekter, då blir den på basis av 1980 års förhållanden genom- förda reduktionen till en bostadsbefolkning troligen för stor. Det betyder i så fall att hushållstillväxten och bostadsefterfrågan i prognoserna under- skattas.

Sammanfattningsvis kan hävdas att knappast någon av de angivna, och som avgörande för småhushållstillväxten betraktade faktorerna, kommer att försvinna, vilket krävs om den hittillsvarande utvecklingen skall brytas. Det sist nämnda osäkerhetsmomentet i våra prognoser pekar snarare i motsatt riktning. Om långtidstrenden i diagram 3.9 följs ännu en tid blir den genomsnittliga hushållsstorleken under 2,0 personer efter år 2012.

3.2.5. Bostadsefterfrågan år 1995 Antalet lägenheter

Hushållsprognosen har visat att efterfrågan på bostäder under slutet av 1980- och början av 1990-talet inte kommer att öka i samma takt som under t. ex. 1970-talet. Då antalsefterfrågan på lägenheter bestäms av hushållstill- skottet, beräknat till mellan 14000 och 10000 per år vid oförändrade respektive stigande relativpriser, blir tillväxten låg. Behovet av nyproduk- tion avhänger i allt högre grad storleksordningen på avgångarna ur bo- stadsbeståndet.

Bostadsefterfrågans sammansättning år 1995

Prognosresultatet innebär alltså att de mindre hushållskategorierna även fortsättningsvis ökar i antal och i andel. Det är den kombinerade effekten av en stark inkomstökning och av den förskjutning mot äldre befolknings- grupper som den demografiska prognosen förutser. Detta får relativt kraf- tiga effekter på bostadsefterfrågans sammansättning. Å ena sidan höjer inkomstökningen bostadskonsumtionen inom varje hushållskategori, men

å andra sidan medför hushållsstrukturens förändring att efterfrågan styrs över mot mindre lägenhetstyper. Tabell 3.11 redovisar den förändrade efterfrågan på olika lägenhetsstorlekar mellan 1985 och 1995 enligt progno- serna.

Tabell 3.11 Uppskattat antal lägenheter fördelade på storlek 1985, beräknad lägen- hetsefterfrågan 1995 samt förändring i procent 1985—1995 (tusental)

Lägenheter med antal rum Samtliga lägenheter | 2 3 4+ Bestånd 1985 556 877 904 1 439 3 776 Efterfrågan 1995 alt 1 605 975 978 1 349 3 907 alt 2 577 959 965 1 345 3 846 Förändring i procent 1985—1995 Alternativ 1 8,8 11,1 8,2 —6,2 3,6 Alternativ 2 3,8 9,4 6,7 —6,5 1,8

Den efterfrågeförändring prognosen innebär är relativt kraftig och utgör i flera avseenden ett avsevärt tredbrott jämfört med förloppet under 1960- och 1970-talen. Tabell 3.12 ger en uppfattning härom och visar den genom- snittliga årliga förändringen av antalet lägenheter i olika storlekar under tidigare år tillsammans med de förändringar prognoserna innebär.

Tabell 3.12 Förändring av antalet lägenheter under 1960- och 1970-talen samt beräk- nad förändring till 1995. (Tusental) Är Lägenheter med antal rum 1 2 3 4

1960—1965 — 6,6 —5,4 18,4 34,6 1965—1970 —10,4 5,6 23,4 42,6 1970—1975 — 2,6 6,1 17,4 48,8 1975—1980 — 8,4 —8,4 —3,2 49,4 Beräknad förändring 1980—85 — 1,2 4,0 3,6 27,9 Prognos 1985—95

Alt 1 4,9 9,8 7,4 —9,0 Alt 2 2,1 8,2 6,1 —9,4

Omsvängningen mot de mindre lägenhetstyperna blir enligt prognoserna kraftig. I tidigare bedömningar gjorda med samma modell (t. ex. LU-84) har liknande resultat presenterats. Skillnaden gentemot här gjorda beräk- ningar är att utvecklingen accentuerats. Det beror delvis på den i våra prognoser betydligt starkare inkomstutveckling som, mot bakgrund av de demografiska förändringarna, påskyndar de små hushållens tillväxt och delvis på att prognosens slutår här ligger ännu längre fram i tiden. En effekt av efterfrågeförskjutningarna är att fördelningen mellan olika hustyper också påverkas. Då efterfrågan på stora lägenheterna minskar, samtidigt som dessa främst återfinns i småhus, reduceras deras andel i 1995 års

bestånd med mellan två och drygt fyra procent jämfört med år 1980. Relaterat till det beräknade antalet lägenheteri småhus år 1985 innebär det i absoluta tal en minskning om ca 45 000 lägenheter fram till 1995 . Graden av osäkerhet i en sådan bedömning är givetvis stor. Dels handlar frågan om vilken benägenhet till omflyttning olika grupper av människor visar i framtiden. Dels gäller frågan i vilken mån som denna traditionella uppdel- ning på hustyper är relevant i framtiden.

Prognoserna förutsätter att historiskt observerade, av inkomstföränd- ringar orsakade, efterfrågereaktioner med avseende på lägenhetsstorlekar i olika hushållstyper kvarstår i framtiden. Säkerheten i ett sådant antagande är givetvis svårbedömd. Det har ibland framförts att med en åldrande befolkning skulle benägenheten till omflyttning mellan bostäder generellt sett minska, vilket i sin tur skulle bidra till en ökande utrymmesstandard. Innebörden av resonemanget är att äldre en- och tvåpersonershushåll under lång tid förväntas bo kvar i sina, efter eventuella barns utflyttning, stora lägenheter. Det finns dock knappast något skäl att anta att denna benägenhet förändras över tiden. Då efterfrågemodellen tar hänsyn till olika hushållskategoriers andelsförändring och speciella bostadsefterfrå- gan och de äldre redan tidigare dominerade bland småhushållen, beaktas i någon mån ett sådant eventullt förhållande.

En annan fråga som kan resas är av institutionellt slag. Under vilka villkor kan t. ex. hus- och lägenhetsförsäljningar ske, och med vilken alternativ avkastning kan försäljningsintäkterna placeras i framtiden? Det framtida lägenhetsutbudets sammansättning och lokalisering har naturligt- vis också betydelse i ett sådant sammanhang, liksom givetvis vilket tjäns- teutbud som existerar och kan underlätta, alternativt motverka omflytt- ning bland de äldre.

När det gäller den traditionella uppdelningen i småhus respektive flerfa- miljshus finns det som ovan antyddes dessutom skäl att peka på den i dagens bostadsproduktion i hög grad flytande gränsen mellan hus- och lägenhetstyperna. Radhus och kedjehus med ägande- eller bostadsrätt kan i många fall, till utseende och funktion, vara svåra att skilja från hus och lägenheter statistiskt registrerade som hyresrätt i flerfamiljshus.

Generellt måste dock framhållas att det starka tillväxtantagande som de två prognosalternativen baseras på sannolikt förutsätter en befolkningstill- växt och expansion i de regioner med större städer där andelen lägenheter i flerfamiljshus är hög jämfört med riksgenomsnittet. Mot den bakgrunden kan knappast en minskande andel "småhuslägenheter" anses som osanno- lik.

3.2.6. Avgång ur bostadsbeståndet Allmänt

Med en mer långsam hushållstillväxt har avgångens betydelse för nybygg- nadsbehovet ökat betydligt. Ersättning för avgång har kommit att svara för avsevärt mer än hälften av nybyggandet. Trots detta är kunskapen om avgångens omfattning och fördelning mycket bristfällig. En tillbakablick och än mer en prognos över avgången rymmer betydande osäkerheter.

Bostäder kan avgå ur beståndet av byggnader för permanentboende av många andra skäl än genom rivning. Bostäder kan finnas kvar som byggna- der men utnyttjas för annat än permanentboende. Efter en tid kan de för övrigt åter börja användas för permanentboende. Bostäder kan avgå ge- nom att de omvandlas till lokaler för produktion och service eller till fritidsbostäder, genom att de överges m. m. Därtill kommer att småbostä- det "försvinner” i samband med att de läggs samman med andra till större bostäder. På motsvarande sätt ”försvinner” de när de byggs till. Omvänt avgår stora lägenheter då någon del av dem börjar utnyttjas för något annat än boende eller då de delas upp i mindre lägenheter. Förändringar kan även ske i födelningen mellan hustyper. Då exempelvis ett flerfamiljshus med tre lägenheter förändras genom lägenhetssammanslagning avgår tre bostäder ur beståndet av flerfamiljshus samtidigt som en eller två bostäder tillkommer i småhusbeståndet.

Uppgifter från Folk- och bostadsräkningarna, från vilka avgångarna indirekt kan utläsas, ger endast grova indikationer om hur omfattande berörda fenomen är och hur de växlat över tiden. Ändrat förfarande vid den senast avslutade räkningen gentemot de tidigare försvårar vidare en bedömning av den senaste och den kommande tidens utveckling.

Någon modell motsvarande den som redovisats för hushållsberäkningar- na för att systematiskt kalkylera flödesförändringar i bostadsstocken har det inte funnits utrymme för att konstruera.

Avgångsuppskattningarna har liksom i tidigare långtidsutredningar i hög grad gjorts ad hoc. Således har inte heller den modell som användes av bostadskommitten (Ds Bo 1984: 6) utnyttjats, vilket inte hindrar att slutsat- serna i ett av alternativen blivit mycket lika. I denna modell sattes bostä- dernas ålder, i överensstämmelse med demografiska modeller, som enda förklaringsfaktor för avgången. Folk- och bostadsräkningarna visar emel- lertid att åldern är otillräcklig som förklaring till avgången. Räkningsupp- gifterna antyder det rimliga förhållandet att avgångsmönstret även beror av allmän ekonomisk aktivitet. I perioder av stark aktivitet ökar av allt att döma såväl rivning som kontorisering eller sammanslagning och omvand- ling till fritidsbostäder m.m. jämsides med att större resurser avsätts för underhåll och reparationer. Med försvagad ekonomisk aktivitet följer att sådana ändringar i bostadsbeståndet överlag blir mindre vanliga. Insatser för att bevara byggnader längre, dvs. insatser som det 5. k. ROT-program- met, kan även om de motverkar framtida rivning i ett första skede öka avgången av bostäder.

Framhållas bör även den speciella betydelsen som regional omflyttning i samband med stark ekonomisk tillväxt och omvandling har. Ökad ekono- misk aktivitet har tidigare i hög grad varit liktydig med avflyttning från glesbygd och mindre orter. Den avgång som följt med detta har av allt att döma utgjort en betydande del av den samlade avgången.

Följande avgångsuppskattningar har gjorts utifrån bedömningar dels av åldrandets inverkan, dels av den inverkan som följer med en ändrad ekonomisk utveckling och därmed förskjutningar i efterfråge- och orts- mönster.

Från krigsslutet till 1960 var avgången enligt Folk- och bostadsräkning- arna i genomsnitt ca 20000 bostäder per år. Under första hälften av 1960- talet blev den dubbelt så snabb, medan den sjönk något under decenniets andra del. Med 1970-talet följde en betydligt mindre avgång. Under såväl den första som den andra delen av årtiondet var avgången i storleksord- ningen 25 000 bostäder per år. Under 1950-talet svarade småhusbostäderna för nästan tre fjärdedelar av avgången. Under 1960-talet svarade de där- emot endast för en obetydligt större andel än flerfamiljshusen. Under 1970- talet kom småhus åter att svara för en större andel, ca 60 procent.

Kunskapen om hur många bostäder som avgått genom rivning är brist- fällig. Endast för tätorter och flerfamiljshus linns någorlunda tillförlitliga uppgifter. Rivningen av flerfamiljshus tilltog länge, från ca 2000 bostäder per år under 1950-talet till ca 9000 under slutet av 1960-talet. Den har sedan minskat till ca 2000 per år under första hälften av 1980-talet. Under 1960-talet svarade rivningar för mer än hälften av nettoavgången av bostä- der i flerfamiljshus. Motsvarande andel för l980-talet torde endast ha varit en dryg femtedel.

Den samlade avgången under första delen av 1980-talet kan i allt väsent- ligt antas ha fortlöpt i samma takt som under 1970-talet som en återspegling av en fortsatt svag allmän ekonomisk utveckling. Att avgången däremot ånyo skulle ha minskat tydligt i nära överensstämmelse med hur den samlade omslutningen i nybyggandet har utvecklats motsägs bland annat av den inverkan som en intensifierad ROT-verksamhet haft. Även en kombination av uppgifter om produktion, antal outhyrda lägenheter och hushållsbildning indikerar att avgången knappast har minskat i nämnvärd utsträckning.

Inför frågan om avgångens sammansättning kan förmodas att den länge pågående förändringen av beståndet mot allt större lägenheter försvagats. Vad gäller flerfamiljshus bekräftas av statistik att en sådan utveckling om inte annat skett i samband med ombyggnad. Med 1980-talet har sålunda ombyggnadsverksamheten å den ena sidan i tilltagande grad avsett stora lägenheter, å den andra sidan resulterat i en ökande andel små lägenheter. Innevarande årtiondes snabba nedgång i småhusproduktionen kan antas ha sin motsvarighet i att tillbyggnader och sammanslagning för att åstadkom- ma större bostäder i småhus avtagit. Den expansion som skett i storstads- områdena under 1980-talet kan förmodas ha varit liktydig med en avmatt- ning i omvandlingen av fritidshus till permanentbostädcr respektive med minskad bosättning i glesbygd. Småhus kan också antas ha övergivits för permanent bostadsändamål i tilltagande utsträckning. De antaganden som gjorts om minskningen vad gäller lägenheter av olika storlek ger vid han- den att avgången även vad avser fördelning på olika hustyper i allt väsent- ligt kan förmodas ha fortlöpt som under 1970-talet.

I nedanstående diagram illustreras mer utförligt bedömningarna av av- gångens samlade omfattning och dess fördelning på hustyper, lägenhets- storlekar och åldersklasser. Där visas även antagen utveckling fram till 1995 .

Alla bostäder Diagram 3.11 Minskning . av antalet bostäder i oli- Smahus ka årsklasser 1960—1995 _ . Alternativ ] heldragna Flerfamiljshus—i linjer, alt. 2 streckade. rtomtgn ”00 -1 RUM OCH KÖK 2 ROK 3 RoK 1.- ROK 1000 :100 G deo 7c 00 90 '960 70 80 90 1960 70 80 90 270 -40 JCE % 1960 70 se 90 1950 70 50 90 1960 70 80 90 1000 Lgh 750 500 250

1960 70 80 90

För utvecklingen under tioårsperioden fram till 1995 har gjorts två alterna- tiva bedömningar av avgången. I huvudalternativet förutsättes en allmänt tilltagande ekonomisk aktivitet och en gynnsam inkomsttillväxt, hushål- lens disponibelinkomst ökar med 2,5% per år. Det andra alternativet grundas på en svag ekonomisk utveckling och utebliven inkomsttillväxt, ingen ökning av hushållens disponibla inkomster. I båda fallen har tämli- gen skönsmässigt bedömts hur historiskt uppskattade avgångsfrekvenser för olika årsklasser och lägenhetstyper kan komma att ändras med hänsyn till antagen ekonomisk utveckling.

Med den allmänt tilltagande ekonomiska aktivitet som förutsättes i pro- gnosens huvudalternativ och med de förändringar i hushållsbildning och efterfrågemönster som förutsättes följa kan antas att avgången kommer att tillta. I detta alternativ har bedömts att avgången kommer att öka med inemot tre tusen bostäder under andra hälften av 1980-talet och med ytterligare knappt två tusen under första hälften av 1990-talet. I överens- stämmelse med den förväntade ökningen i efterfrågan på små, och mins- kande efterfrågan på stora bostäder har avgångstakten vad gäller de små lägenheterna antagits avta. En betydande del i tidigare avgång av små bostäder har gällt sammanslagning till större bostäder. Lägenhetssam- manslagningen har varit så omfattande att nettoavgången av stora bostäder länge blivit negativ. Även den äldsta åldersklassen av stora bostäder har sålunda länge ökat, och detta har gällt såväl flerfamiljs- som småhus. Beståndet av mindre lägenheter i småhus är nu så ringa att fortsatt lägen- hetssammanslagning inte kan "häva” en avgång av större bostäder på samma sätt som tidigare. Vad gäller flerfamiljshus är det främst en ökande efterfrågan på smålägenheter som kan antas minska frekvensen av lägen- hetssammanslagningar. Med minskad efterfrågan på stora bostäder kan dessutom förmodas att det blir mer vanligt att dela upp stora lägenheter till smålägenheter. Sammantaget har antagits att ett ständigt tillskott av äldre, stora lägenheter med 1980-talet kommer att avlösas av en nettoavgång som blir allt större under den närmaste 10-årsperioden.

Med förutsättningen att inkomsterna inte kommer att förändras som ett led i en allmänt svag ekonomisk utveckling kan antas att avgången kommer att minska. I detta alternativ har bedömts att avgången kommer att avta med knappt två tusen bostäder per år under andra hälften av 1980-talet och med ytterligare knappt tusen bostäder under 1990-talets första hälft. Här har antagits att avgången av stora bostäder inte kommer att bli lika snabb som i det förra alternativet trots att beräkningarna visar på en svagare efterfrågan på stora bostäder. Det har antagits att en svagare ekonomisk utveckling i praktiken kommer att innebära att många bor kvar i sina bostäder. Med den vikande efterfrågan på de minsta bostäderna som beräkningarna ger vid handen har emellertid förutsatts att avgången av små bostäder även fortsättningsvis kommer att bli snabb.

I tabell 3.13 redovisas den samlade avgången och dess fördelning på hustyper och lägenhetsstorlekar i de båda alternativen. Alternativ 1 mot- svarar en något mindre avgång än den som antogs av bostadskommittén och alternativ 2 en något större än den som antogs av föregående långtids- utredning för 1980-talet.

Tabell 3.13 Avgång ur bostadsbeståndet 1981—1995 (Tusental bostäder)

Lägenheter med antal rum Totalt —1 2 3 4+ Alternativ 1 2 1 2 1 2 1 2 1 2 1981—85 Summa 36 39 26 15 116 Småh. 5 26 22 17 70 Fler. 30 14 4 —2 46 1986—90 Summa 26 32 28 34 24 16 51 26 129 108 Småh. 3 3 20 18 15 12 35 22 73 55 Fler. 23 29 8 16 9 4 17 4 57 53 1991—95 Summa 22 30 15 29 21 8 80 33 138 100 Småh. 2 2 10 8 10 4 52 25 74 39 Fler. 20 28 5 21 1 1 4 28 8 64 61

1981 —95 Summa 84 96 82 102 71 50 146 74 384 322 Småh. 10 10 56 51 47 38 104 64 217 162 Fler. 74 87 26 51 24 12 43 10 168 160

Inte minst i anslutning till antagandet om en omfattande avgång av stora bostäder i huvudalternativet kan det finnas anledning att åter betona den osäkerhet som råder om avgången av bostäder. En snabbt ökande ekono- misk aktivitet i kombination med en måttlig nyproduktion ger grund för det allmänna antagandet att en stor del av ändringarna i efterfrågan kommer att ta sig uttryck i förändringar inom den givna stocken. Det kan ändå ifrågasättas om förändringar kan ske så snabbt som antagits. Det är möjligt att en större del av anpassningen till en ändrad efterfrågan bör antas ske via nyproduktionen. Inslaget av små lägenheter i nyproduktionen kan då bli mycket stort.

Slutligen bör särskilt betonas den osäkerhet som följer av att rutinerna i samband med Folk- och bostadsräkningarna ändrats. Jämförbarheten mel- lan 1980-års räkning och de tidigare brister avsevärt på flera centrala punkter. Inför refererade avgångsbedömningar har ”rekonstruktioner” gjorts för att få överblick över en rimlig långtidsutveckling och därigenom en rättvisande utgångspunkt inför utvecklingen under 1980-talet och fram- åt i tiden. Detta har inneburit ”ändringar” främst i 1980-års Folk- och bostadsräkning. Som nämnts tidigare har resultat från 1985-års räkning inte varit tillgängliga för att bedöma rimligheten i rekonstruktionerna.

3.2.7. Bostadsbyggnadsbehovet 1985—1995

Behovet av nya lägenheter under perioden 1985 till 1995 utgörs av summan av nytillskottet av hushåll och mängden bostäder som måste produceras för att ersätta de lägenheter som försvinner ur beståndet. Den grad i vilken bostadsbeståndet utnyttjas antas motsvara förhållandena år 1980. Under dessa antaganden finns ett nybyggnadsbehov som tabell 3.14 visar.

Tabell 3.14 Årlig nyproduktion 1971—1985 samt prognos 1986—95 (tusental lägen- heter)

Är Faktisk Alternativ 1 Alternativ 2 1971 — 1975 94 1976— 1980 54 1981—1985 43 1986—1990 37 29 1991 — 1995 43 38 1986—1995 40 34

Till grund för investeringsberäkningarna ligger ovan angivna nybygg- nadsbehov om 40000 respektive 34000 lägenheter per år fram till 1995 .

Nyproduktionens inriktning

Som ovan framgått kommer sannolikt en förskjutning av bostadsefterfrå- gan mot de mindre lägenhetstyperna att inträffa. Vilken betydelse detta kan få för nyproduktionens inriktning är svårare att uppskatta. Om de ovan presenterade nettoförändringarna läggs till grund för investeringsprogno- sen blir effekten en markant omkastning i produktionsinriktning jämfört med de senaste årens. Över hälften av all nyproduktion skulle avse lägen- heter om högst två rum och kök. Detta kan mot bakgrund av utvecklingen under de senaste 15 till 20 åren förefalla som tämligen orealistiskt. Som ovan framgått finns dock en tydlig tendens i prognosens riktning i nypro- duktionen under senare år. Men påminnas skall samtidigt om de stora osäkerheterna i både den tillämpade efterfrågemodellen och i de avgångs- beräkningar som genomförts. Den framtida efterfrågan på smålägenheter kanske överskattas då prognosen grundas på äldre inkomstreaktioner och boendemönster samtidigt som hushållens åldersfördelning och regionala skillnader inte beaktas tillräcklig grad. Därtill kommer svårigheten att uppskatta de samlade effekterna i bostadsbeståndet genom ombyggnader och reparationer av denna ändrade totala efterfrågeinriktning. Effekter via relativprisutvecklingen på olika lägenhetstyper beaktas inte i tillräcklig grad. Det senare får sannolikt speciellt stor betydelse för utbuds- och efterfrågerelationer på lokala bostadsmarknader. Sammantaget, och med utgångspunkt i den beräknade totala bostadsefterfrågan, har därför föl- jande fördelning av nyproduktionens sammansättning lagts till grund för investeringsberäkningarna.

Nyproduktionens sammansättning med avseende på lägenhetsstorlekar, procent.

1 rum 2 rum 3 rum 4+ rum

14 32 34 20 ___—__

Jämfört med produktionen under senare år förutsätter också denna inriktning på nyproduktionen en kraftig ökning av smålägenhetsproduk- tionen. Samma fördelning på lägenhetsstorlekar har använts i båda alterna- tiven då skillnaderna dem emellan med avseende på boendemönstret är

relativt små. Av den totala produktionen har 25 procent fått avse lägen- heteri småhus. Hushållsstrukturens förändring, tillsammans med föreställ- ningen om stark ekonomisk tillväxt koncentrerad till vissa regioners större orter, har motiverat valet av en relativt låg småhusandel i nyproduktionen. Antagandet medför att andelen småhuslägenheter i det totala bostadsbe- ståndet minskar från 1980-års nivå och närmar sig den som fanns år 1975 . Den investeringsutveckling, räknat från 1984 års nivå, som dessa övervä- ganden medför redovisas i tabell 3.15. Till grund för investeringsprognosen ligger den totala produktionskostnaden i respektive hustyp sådan den redovisas i Låneobjektsstatistiken (Bo 22 SM 8603). Produktionskostna- den 1985 (omräknad till 1980 års priser) har utnyttjats. Då produktivitetsut- vecklingen inom byggbranschen enligt gjorda skattningar beräknats följa den i hela ekonomin har en oförändrad real produktionskostnad lagts till grund för investeringskalkylen.

Tabell 3.15 Bostadsinvesteringar 1984 samt genomsnittlig procentuell förändring per år fram till 1995 enligt två alternativ (1980 års priser, milj. kr.)

Investering Årlig förändring 1984—1995

1984 Alternativ 1 Alternativ 2 Totalt 11 575 0,9 —0,7 Flerfamiljshus 5 299 5,6 3,8 Småhus 6276 —5,8 —7,4

Räknat från 1984 års nivå ökar nyinvesteringarna i alternativ 1, dvs. vid oförändrade relativpriser, med en knapp procent per år. Med stigande relativpriser inträffar däremot totalt sett en investeringsminskning. Båda alternativen innebär samtidigt en ökning med avseende på lägenheter i flerfamiljshus, men en investeringsminskning för småhuslägenheterna. Som ovan framgått torde dock denna fördelning vara osäker. Utvecklingen under 1980—talets första hälft visar att investeringarna i småhuslägenheter minskat kraftigt, med ca 18 procent årligen att jämföra med en dryg procents ökning för lägenheter i flerfamiljshus. Totalt minskade investe- ringarna i nyproduktionen under 1980-talets första hälft med ca 11 procent årligen. Prognosen innebär alltså en stabilisering, alternativt viss ökning jämfört med utvecklingen under de senaste åren.

Nyproduktionsbehovet under andra inkomstantaganden

För att belysa effekten på det beräknade nyproduktionsbehovet av olika tillväxtantaganden presenteras här tre alternativa förlopp. Dessa består dels av ett "nolltillväxtalternativ'”, dels redovisas nybyggnadsbehovet vid 1,5 respektive 3,0 procents årlig inkomstökning. Beräkningarna baseras i övrigt på samma antaganden som ovan presenterats, med ett undantag. Vid utebliven inkomstökning har det tidigare presenterade lägre avgångsal- ternativet utnyttjats.

Antalet hushåll 1995, årligt nyproduktionsbehov i antal lägenheter 1985—1995 samt den från 1984 års nivå räknade investeringsförändringen för de tre alternativen framgår av tabell 3.16. Bostädernas relativpris förutsättes i samtliga tre fall vara oförändrat.

Tabell 3.16 Antalet hushåll 1995, nyproduktion av lägenheter 1985—1995 samt genom- snittlig investeringsförändring 1984-1995 enligt tre alternativa inkomstantaganden

lnkomstför- Antal hushåll Antal lägenhe— Årlig investe— ändring i % år 1995 ter per år ringsförändring % 0,0 3 495 000 11000 —10.0 1,5 3660 000 32000 0,0 3,0 3 745 000 55 000 3.7

Tabellens sammanfattade siffror döljer givetvis skillnader vad gäller såväl hushållsstruktur som bostadsefterfrågans inriktning.

I förloppet utan inkomstökning blir det totala hushållsantalet år 1995 i stort sett detsamma som år 1980. Storleksfördelningen är däremot kraftigt förändrad då antalet och andelen enpersonshushåll är betydligt lägre. Jämfört med övriga alternativ inträffar en kraftig ökning av efterfrågan på trerums lägenheter. Den långsamma hushållsbildningen tillsammans med det lägre avgångsantagandet reducerar nyproduktionen till 1/3 av dagens nivå. Nyproduktionen blir helt avhängig den beräknade avgången vid ”nolltillväxt".

Vid en årlig inkomsttillväxt på 3 procent skärps samtliga av de utveck- lingsdrag vi framhållit vid diskussionen av alternativ 1. Enpersonshushål- lens antal och andel ökar ytterligare. Resultatet blir en starkare förskjut- ning av efterfrågan mot mindre lägenhetstyper i flerbostadshus, men samti- digt får den starka inkomstökningen till effekt att utrymmesefterfrågan ökar mer än som beräknas ske enligt alternativ 1.

Utrymmesstandard och bostadsutnyttjande i framtiden

Den inriktning och omfattning på nyproduktionen som lagts till grund för investeringsprognosen vid 2,5 procents inkomstökning i alternativ 1 och alternativ 2 i tabell 3.15 skulle, mot bakgrund av avgångsantagandena, resultera i en ökning av den genomsnittliga Utrymmesstandarden på endast 0,5 procent per år vid oförändrade relativpriser. Om detta däremot får öka i enlighet med antagandet i alternativ 2, innebär det att utrymmeskonsum- tionen per person blir närmast oförändrad fram till år 1995. Jämfört med den höjning av utrymmeskonsumtionen mellan 1960 och 1980 som tabell 3.7 ovan visat innebär alternativ 1 en mycket svag ökning, trots en antagen stark inkomsttillväxt. En jämförelse med utvecklingen mellan 1970 och 1975 , då hushållens disponibla inkomster steg med ca 2,5 procent per år, dvs. i närheten av den inkomstökning som prognoserna antar, visar att utrymmeskonsumtionen per capita då ökade med ca 2,5 procent. Då måste emellertid uppmärksammas att bostädernas relativpris samtidigt minskade med mellan 1 och upp till drygt 2,5 procent per är beroende på hur olika subventionseffekter beräknas. Vid ett utnyttjande av de inkomst- och priselasticiteter, 0,5 respektive —0,45, med avseende på utrymmesefterfrå- gan per capita, som Gunnar DuRietz föreslagit, innebär det en efterfrå- geökning mellan 1970 och 1975 på just ca 2,5 procent (Gunnar DuRietz; Tillgång och efterfrågan på bostäderi Sverige 1945—1980 — med tonvikt på prognos 1975—80, IUI:s Långtidsbedömning 1976 bilaga 4, sid. 152)

Samma räkneexempel utifrån de antaganden som ligger till grund för alternativ 1 och alternativ 2 ger en genomsnittlig utrymmestillväxt på 1,1 respektive 0,4 procent per år fram till 1995. Ovan presenterade ökning på ca 0,5 procent, respektive oförändrad utrymmesstandard förefaller alltså mot bakgrund av de historiska erfarenheterna vara en underskattning. Osäkerheten både vad gäller beräknade avgångar fördelade på olika lägen- hetsstorlekar och beträffande bostadsefterfrågans inriktning på olika stor- leksklasser gör det svårt att dra entydiga slutsatser. Frågan gäller dessut- om i vilken grad de inkomst- och priselasticiteter som skattats på historis- ka data gäller även i framtiden då beräkningarna tar sin utgångspunkt från allt högre absoluta nivåer för utrymmeskonsumtionen.

Till bilden hör emellertid även att utrymmesstandard uttryckt enbart som antal rumsenheter för permanentboende inte självklart överensstäm- mer med det slag av standard som efterfrågas. Med permanentbostad avses det utrymme som huvudsakligen används för övernattning, dvs. där det övervägande antalet övernattningar för ett hushåll sker under ett år. Med tiden har en ökande och nu av allt att döma betydande mängd bostadsutrymmen kommit att brukas för "övergångsformer" mellan per— manentboende och ”annat boende”. Det gäller inte minst s.k. pendlarlä- genhetcr. Vidare utnyttjas en ansenlig del av rummen i permanentbostä- derna för ”arbete i bostaden” av olika slag. Detta slag av bostadskonsum- tion, liksom då lägenheter eller bostadsrum tas i anspråk som ”lokaler för boendegemenskap” eller för boendeservice, räknas inte som konsumtion av permanentbostädcr. Istället faller konsumtionen under begreppet av- gång alternativt ingår i den som en del i ”förändringen i bostadsbeståndets utnyttjandegrad". Det kan ifrågasättas om inte en stor del av denna kon- sumtion borde betecknas på samma sätt som ”egentlig" bostadskonsum- tion och därmed också bland annat som ett egentligt bidrag till utrymmes- standarden.

3.3. Ombyggnad 3.3.1 Historik och utgångspunkter för en prognos Introduktion

Det är av flera skäl komplicerat att göra prognoser för den framtida ombyggnadsverksamheten. Det beror främst på att den ekonomiska teorin ger mycket liten vägledning för en sådan prognos.

I teorin bör man tänka sig att ombyggnadsverksamhetens omfattning och inriktning styrs av å ena sidan hushållens betalningsvilja för högre kvalitet och kostnaderna för att åstadkomma denna kvalitet å andra sidan.

I verkligheten är det komplicerat att finna hushållens betalningsvilja för högre kvalitet. Enkla efterfrågemodeller ger knappast sådana svar. Därtill är verkligheten alltför komplicerad.

Det är dessutom svårt att fastställa hushållens kostnader för ombygg- nadsverksamheten. Orsaken står bl. a. att finna i att delar av marknaden är kraftigt prisreglerad. Ökade kapitalutgifter får sitt genomslag i ökade hyror

' Ombyggnadsverk— samheten består av åtgär- der som syftar till att höja bostädernas och fastighe- temas standard, medan reparationsverksamheten syftar till att återställa denna standard. Med ekonomisk terminologi kan det uttryckas som åt- gärder som ökar eller bi- behåller realkapitalets värde.

eller priser på ett sätt som varierar både mellan och inom sektorerna på bostadsmarknaden.

För småhus- och bostadsrättsmarknaden är detta problem av mindre betydelse, eftersom hushållens kostnader återspeglar de ökade kapitalut- gifter som hänför sig till ombyggnadsverksamheten.

Situationen är betydligt mer komplicerad inom hyressektorn. Där råder bruksvärdeprövning av hyrorna. I princip resulterar ombyggnad i högre hyror för hushållen, men storleken på denna hyresökning står i ett mycket växlande förhållande till ökningen i kapitalutgifter. Det beror på att hyres- strukturen inom varje kommun bestämmer hyresökningens storlek. Iprak- tiken innebär det att i kommuner med stora hyresskillnader mellan nya och äldre fastigheter kommer hyresökningen att bli stor, och omvänt i kom- muner med små hyresskillnader. Vidare kan en viss kvalitetshöjning vär- deras olika i olika kommuner. Till delar beror detta på hur ombyggda fastigheters standard värderas i förhållande till nybyggda fastigheter. Även här varierar tillämpningen mellan skilda kommuner. (Se Turner, B., Om- byggnadsekonomi och ombyggnadspolitik, SIB, Meddelande M84:5 för en empirisk analys).

Slutsatsen är att det är svårt att göra efterfrågestyrda ombyggnadspro- gnoser, eftersom priseffekterna av en viss ombyggnadsutgift varierar inom landet. Datatillgången medger inte heller en nyanserad analys.

På en aggregerad nivå kan man möjligen bygga ut efterfrågeanalysen för nyproduktionen mot en kvalitetselasticitet, som ger ett sammantaget mått på efterfrågan på nybyggda och ombyggda lägenheter. Fördelen med ett sådant mått är att det tar hänsyn till den subsituterbarhet som sannolikt finns mellan ny- och ombyggnadsverksamheten ur ett efterfrågeperspek- tiv.

I denna prognosomgång måste vi inskränka oss till att göra en prognos från utbudssidan. Prognosen sammankopplas dock med nybyggnadspro- gnosen, genom att den nettoavgång som ombyggnadsverksamheten resul- terar i inräknats i den övriga avgång som ligger till grund för den slutliga värderingen av nybyggnadsbehovet.

På liknande sätt beaktas den substituerbarhet som finns mellan ombygg- nad och reparationer genom att ombyggnadsprognosen påverkar den vo- lym av lägenheter som bildar bas för reparationsprognosen.' Därigenom reduceras det problem som består i att en viss del av ombyggnadsverksam- heten motiveras med att ombyggnad är ett ekonomiskt tilltalande sätt att återta eftersatt underhåll. Fastighetsägare med äldre fastigheter som står inför ett beslut att reparera sin fastighet har i många fall formell möjlighet att ”baka" in reparationsåtgärderna i en ombyggnadsaktivitet. Det medför att all reparationsverksamhet blir finansierad med starkt subventionerade statliga län.

I det följande redovisar vi den historiska utvecklingen, diskuterar alter- nativa utbudsbaserade prognoser, samt redovisar och diskuterar prognos- resultatet.

Ombyggnadsverksamheten har genomgått en dramatisk förändring under den period för vilken pålitlig statistik finns. Det framgår av diagram 3.12, som redovisar det totala antalet färdigställda lägenheter efter ombyggnad under perioden 1975 till 1985, fördelat efter fastigheternas (ursprungliga) färdigställningsår.

Antalet färdigställda lägenheter sjönk under 70-talets senare del, för att under 1980-talet öka kraftigt. Under l985 färdigställdes över 23 000 lägen- heter.

Det finns naturligtvis flera förklaringar till den markanta uppgången under 1980-talet. En förklaring är kapacitetsanvändningen inom byggsek- torn. I samband med nedgången i nyproduktion av lägenheter var det naturligt att flytta över maskiner och arbetskraft till ombyggnadsverksam- heten.

En andra förklaring är fysisk: en stigande andel av bostadsbeståndet har nått ett sådant fysiskt tillstånd att det är nödvändigt med ombyggnad. En tredje förklaring är demografisk och ekonomisk: andelen resursstarka små- hushåll har ökat starkt i antal under de senaste åren, samtidigt som intres- set förskjutits mot centralt belägna lägenheter. Det är då naturligt att betalningsviljan för små, centrala lägenheter med hög kvalitet ökar. Det gynnar ombyggnadsverksamheten.

Antal lgh (1000)

30

25

1961— 1951—60 20 1941—50 15 r_____,//1931_ao 10 .__./* 1921-30 SM _20

' _. .— v—f'———wr——O .— | 41 | a 4 ' |1'** ' >ÅR

75 76 77 78 79 8081 82 83 814 85 86 8788 89 90 9192 93 9A 95

En fjärde förklaring är förändringar i de styrsystem som bestämmer de ekonomiska villkoren för ombyggnadsverksamheten. Med verkan från 1982 har långivningen förändrats på ett sådant sätt att samlade ombygg— nadsinsatser gynnas, på bekostnad av löpande och periodiskt underhåll. Effekten syns mycket tydligt i diagram 3.12.

Till sist bör också den s. k. ROT-kampanjen nämnas. Den har innehållit omfattande information som syftat till att stimulera ombyggnadsverksam- heten. Samtidigt har kommunerna följt upp kampanjerna med planläggning och annan administration som underlättat ombyggnadsverksamheten.

Diagram 3.12. Ombygg- nadsverksamheten 1975—1985, fördelad ef- terfasrigheternas färdig- ställningsår. Flerbo- stadshus med statliga lån.

Diagram 3.13 Statligt belånad ombyggnads- verksamhet i småhus 1975—1985, fördelad ef- ter Iåneslag samt en pro— gnas fram till år 1995. Källa: Bostadsstyrelsen, Bostatistik.

Diagrammet visar också på en mycket markant förskjutning mot en större andel yngre fastigheter i ombyggnadsverksamheten. Det är ett tec- ken på att behovet av ombyggnad i det äldre beståndet nu börjar minska något, och att en allt större ombyggnadskapacitet kan riktas mot de yngre delarna av beståndet. Det innebär samtidigt att den genomsnittliga insatsen blir allt mindre i fastigheterna, vilket har betydelse för en bedömning av kostnadsutvecklingen.

Ett annat utmärkande drag är att avgången av lägenheter, som ett resultat av själva ombyggandet, minskar alltmer. Andelen lägenheter som försvinner i samband med ombyggande har minskat från ca 28 procent år 1980 till ca 10 procent år 1985. Vi beräknar att andelen kommer att minska ytterligare under prognosperioden. Detta är konsistent med resultatet av efterfrågeprognosen för nyproduktionen, som visade på en ökad efterfrå— gan på små lägenheter. Det är då naturligt att sammanslagningen av små lägenheter minskar i omfattning. Följaktligen bör också avgången av lägen- heter av denna anledning minska.

För övriga strukturförändringar i ombyggnadsverksamheten hänvisas till skriften Ombyggnadsekonomi och ombyggnadspolitik av Turner.

Den historiska utvecklingen — småhusen

Mycket litet är känt om ombyggnadsverksamheten i småhusen. Det beror dels på att egenverksamheten är stor inom denna sektor, dels på att verksamheten ofta finansieras med egna medel eller med konventionella affärsbanklån. Det finns inte heller någon ordnad statistik av det slag som finns för flerbostadshusen (SCB:s Moderniseringsstatistik). I praktiken är vi hänvisade till lånobjektstatistik för de ombyggnader som sker med statliga lån. SCB har dessutom kreditmarknadsstatistik för all om- och tillbyggnad av småhus -— uppdelat efter om byggnadsarbetet skedde med eller utan statligt stöd.

I diagram 3.13 redovisas antalet statligt belånade ombyggnader i småhus under perioden 1975 till 1985. En uppdelning är gjord efter ombyggnads-, förbättrings- och bostadsanpassningsåtgärder. Det saknas för närvarande

( Antal lgh (1000)

201

isi Xx—xxx——_//, Bostads- anpassningslån

och bidrag

Förbättringslån * Ombyggnadslän

i.... ...--.a__.._._._.__._._._.___,_.AR

75 76 77 78 79 80 81 82 83 8b85 86 87 88 89 90 91 92 93 9A 95

direkta uppgifter om det totala antalet ombyggda/förbättrade småhus un- der perioden. Detta är allvarligt, eftersom det är troligt att privatfmansie- rade åtgärder med stort inslag av eget arbete är den dominerande formen av ombyggnad i småhus. Som prognosunderlag är därför diagram 3.13 av begränsat intresse. För jämförelsens skull är dock Rot-programmets pro- gnos inritad i diagrammet (Bättre bostäder Ds Bo 1983: 2, sidan 68).

3.3.2. Utvecklingen fram till år 1995 — flerbostadshusen

För flerbostadshusen skall en utbudsbaserad prognos göras. Med flerbo- stadshus menas i detta fall lägenheter med upplåtelseformerna hyresrätt och bostadsrätt. Av dessa utgör ca 98 procent flerbostadshus — därav rubriken.

En sådan prognos kan grundas antingen på fysiska behov eller på faktis- ka beteenden. I det första fallet måste behoven tolkas med hjälp av normer av något slag. I diagram 3.14 nedan visas med ett räkneexempel vad som händer med den framtida ombyggnadsverksamhetens omfattning om ett 30-årigt ombyggnadsintervall börjar tillämpas från och med 1986. Som synes stiger ombyggnadsvolymen drastiskt som en följd av att miljonpro- grammets lägenheter kommer in i en ombyggnadsfas runt året 1995.

Ant-l llqonhotor

200000

KATEGORI

Omb lgh i småhus lll Omb lgh llh, priv sekt _ Omb lgh i lh, rlkskoop

Nyb lgh i småhus

lIlIll Nyb lgh llh, priv sekt Nyb lgh i lh. rikskoop ,S Nyh lgh ilh, off sektor

_ »

ååå

Firdigstållningsåv

% 3 en en |D lo » xt m on 0— o vi a =:—

Tills vidare skall detta ”katastrofperspektiv” inte behandlas vidare, även om proposition 86/87: 48 (om bostadspolitiken) innehåller förslag som kan medföra att yngre fastigheter i stor omfattning kan få ombyggnadslån; den s.k. trettioårsregeln luckras upp. Vi hänvisar till Turner (1986) (Bo- stadsfinansiering och ombyggnadsverksamhet i ett statsfinasiellt samman- hang, Ekonomisk debatt, 4/86) där de statsfinansiella konsekvenserna särskilt utreds.

I prognosen skall vi i stället utgå från de hittills tillämpade underhålls- intervallen för fastigheter av olika ålder.

Prognosmetodiken är vanlig multipel regressionsanalys, där den obero- ende variabeln är andelen lägenheter som byggs om varje år i fastigheter av olika ålder. Underlaget är Folk- och bostadsräkningen 1975, som är mer

% Omb lgh i th. off sektor

Diagram 3.14 Ny- och ombyggnadsverksamhe— ten 1958—2000. Prognos baserad på 30-årigt om— byggnadsintervall . Källa: Egna beräkning- ar.

pålitlig än motsvarande räkning för år 1980. Dessa beståndsuppgifter kom- bineras med de uppgifter om antalet färdigställda lägenheter i fastigheter av olika ålder som redovisas i SCBs moderniseringsstatistik.

Dessa andelar relateras sedan till ålder, dvs. skillnaden mellan kalender- året (prognosåret) och fastigheternas genomsnittliga (ursprungliga) färdig- ställningsår, samt ett antal dummys som tar hänsyn till att de allra äldsta husen i viss utsträckning redan är ombyggda och att särskilda låneregler fick sin fulla genomslagskraft 1982. Även andra oberoende variabler har prövats, t. ex. real BNP-utveckling och en trendvariabel. Ingen av dessa ytterligare variabler var dock i närheten av att ge signifikanta värden.

Modellen med parameterestimat och signifikantsmått framgår av tabell 3.17.

Tabell 3.17 Skattning av andel ombyggda lägenheter i olika åldersgrupper lnt LN(Ålder) Dl900 Dlån R2

LN(Andel) —15,604(*) 2,862(*) —0,988(*) +0,493(*) 0,95

(*) Statistisk signifikans vid 1% nivån.

Int = intercept Andel = andel ombyggda lägenheter årj i åldersgrupp i Ålder = fastighetens ålder årj Dl900 = dummy för fastigheter producerade to m 1920 Dlån = dummy för ändrade låneregler fr.o.m. 1982

Resultatet av regressionsanalysen, med värden insatta för prognosperio- den, framgår av diagram 3.15 (angivet med streckade linjer). Resultatet blir att den totala ombyggnadsvolymen år 1995 tänkes omfatta drygt 33000 lägenheter. I diagrammet är även åldersfördelningen inritad. Observera att det inte är möjligt att i någon högre grad beakta den kraftiga ökning av antalet ombyggda 40-talslägenheter år 1985. Det förklarar det brott som kan iakttagas under de första prognosåren.

Det bör också påpekas att antalet är mycket lågt, jämfört med en alternativ prognos som utgår från ett fixt, 30-årigt ombyggnadsintervall. Det beror på att miljonprogrammets lägenheter inte hinner komma in i en ombyggnadsfas under prognosperioden. Om den utsträckes till år 2005 kommer ombyggnadsantalet att stiga brant till nära 55 000 lägenheter detta prognosår.

Antalet kan ändå synas något högt om man beaktar den politiska viljein- riktning som uttalas i den senaste bostadspolitiska propositionen (Rege- ringens proposition 1986/87: 48 om bostadspolitiken). I den anges att om- byggnadsverksamheten bör stå tillbaka för nyproduktionen — i synnerhet i de större kommuner som nu har fått en ökad brist på lägenheter. F ramti- den får visa vilken betydelse denna viljeinriktning får för ombyggnadsverk- samhetens omfattning.

Antalsprognosen kan sedan överföras i en kostnadsprognos. Metoden för detta är mycket enkel. Genom en särskild samkörning av SCB:s mo- derniseringsstatistik med dess låneobjektstatistik för ombyggnad kan mått erhållas på totala ombyggnadskostnader i fastigheter med olika ursprungli- ga färdigställningsår. Dessa kostnadsmått svarar väl mot de uppgifter som

ligger till grund för nationalräkenskapernas mått på investeringar i om- byggnad av bostadsfastigheter. Detta särskilt som våra tal är korrigerade för de kostnader som åvilar lokaler som ligger utanför låneunderlagen — men väl inom pantvärdesberäkningarna.

Kostnadsanalysen görs med hjälp av multipel regressionsanalys för att beakta det förhållande att hus med visst färdigställningsår är äldre 1995 än 1980, som är basåret för kostnadsberäkningarna. För att undvika undvika indexproblem ingår enbart populationen 1980 i beräkningarna.

+ Antal lg- (imo)

/

/ 30 * //'196;- / / / / // / 1951-1960 / // 25 * _,,// / / /,/ . ”:::? » ,, ,, ' ' HAX-1950 . ,/ 20 ; ________ /, l , , , // 19314940

1511I /, ,, _ , == "— 1921—1930

101 /ff/ ,,,” __,___

5 jwnw

—o—. l | | .-..- ___... ._._. . .._._ AR 7576777a7sabal azeåaaasas 878889909155939A959

Modellen är så formulerad att godkänd ombyggnadskostnad i kronor per kvadratmeter (Gok) utgör beroende variabel, medan ”Ålder” utgör den oberoende variabeln. Den är som förut nämnts konstruerad som skillnaden mellan kalenderåret 1980 och fastighetens ursprungliga färdigställningsår. Modellen får följande utseende.

Tabell 3.18 Skattning av ombyggnadskostnadernas beroende av fastighetens ålder

Int Ålder R2 F

Gok 2112,910(*) 12,180(*) 0,06 2239

(*) Statistisk signifikans vid 1% nivån.

lnt = intercept Gok = godkänd ombyggnadskostnad i kronor per kvadratmeter Ålder = fastighetens ålder vid mättidpunkten

Modellen förklarar mycket litet av den totala variationen i ombyggnads- kostnader, medan de enskilda parameterestimaten är klart signifikanta. Detta är inte ägnat att förvåna, eftersom ombyggnadsverksamheten är en mycket heterogen verksamhet, där insatsernas storlek och inriktning kan variera kraftigt mellan och inom färdigställningsåren.

Diagram 3.15 Ombygg- nadsverksamheten I975—1985,fördelad ef- terfastigheternas färdig- ställningsår — samt en prognosfram till år 1995. Flerbostadshus med stat- liga lån.

Källa: Se texten.

Resultatet från analysen sammanfattas i tabell 3.19 där även uppgifter om genomsnittsyta och antal ombyggda lägenheter för lika färdigställnings- år fmns angivna. Resultaten redovisas för 1984 och 1995 i 1980 års priser. Det framgår av tabellens resultatkolumner att kostnaderna i 1980 års priser ökar endast måttligt, om man ser till kvadratmeterkostnaden. Det beror på att den åldersberoende komponenten i kostnaden har liten inverkan på denna kostnad. Av sammanställningen framgår att investeringskostnaden, mätt som de totala ombyggnadskostnaderna ökar med ca 90 procent under perioden. Det motsvarar en årlig ökningstakt på 5.9 procent.

Tabell 3.19 Antal lägenheter (Antal), yta per lägenhet (Kvm) och byggkostnader (Kvmkost resp. Tot. kost) 1984 och 1995 efter färdigställningsår (Far). Kostnader i 1980 års prisnivå. Källa: SCB:s moderniseringsstatistik och låneobjektstatistik och egna bearbetningar.

1984 1995 Far Kvm Antal Kvmkost Tot. kost Antal kvmkost Tot. kost (milj. kr) (milj. kr) — 20 93 .4 5 402 2 928 1 477 9 254 3 270 2 826 21 —30 75,8 1794 2 873 391 4662 2965 1048 31—40 72,1 4077 2780 817 6369 2844 1306 41—50 69,1 4982 2683 924 5530 2722 1040 51—60 59,8 1 342 2 769 222 4 499 2 600 700 61 — 60,7 569 2 005 69 2 897 2 478 436 Summa 18166 3900 33211 7356

I tabellen redovisas ombyggnadsinvesteringar för 1984 motsvarande 3900 miljoner. Därutöver finns i nationalräkenskaperna ca 4900 miljoner redovisade på andra ombyggnadsinvesteringar som berör ombyggnads- verksamheten. Vi kan konstatera att denna andel av investeringskostna- derna har varit ungefär konstant under 70- och 80—talet. Överslagsmässigt utgår vi därför från att denna andel övrig investering kommer att vara konstant under prognosperioden. Det innebär att de totala ombyggnadsin- vesteringarna kommer att stiga från 8 812 miljoner kronor 1984 till ca 16 300 miljoner år 1995 — allt i 1980 års prisnivå. Det motsvarar en årlig tillväxt- takt på 5,8 procent över perioden.

3.3.3. Utvecklingen fram till år 1995 — småhusen

På SIB finns två större specialstudier av husbeståndet. Dessa studier möjliggör en fördelning av antalet ombyggda småhus efter kalenderår och ursprungligt färdigställningsår. Specialbearbetningar på det materialet har gjorts på samma sätt som för flerbostadshusen. Det visar sig att det inte går att förklara ombyggnadsintensiteten i småhussektorn med hänvisning till småhusens ålder. Förklaringen torde vara att andra faktorer har aVSevärt större betydelse. Småhusägarens ålder och ekonomiska situation, den nuvarande ägarens innehavstid, bostadsmarknadssituationen och en mängd andra faktorer synes ha större betydelse.

Vi är därför hänvisade till att göra prognoserna på material från national- räkenskaperna, med olika ekonomiska indikatorer som förklaringsfak— torer.

I diagram 3.116 visas utvecklingen av ombyggnadsinvesteringarna i små- hussektorn (permanenta småhus) under perioden 1970 till 1985 .

Miljarder k r

Vi kan iakttaga en topp 1978 och 1979, vilken kan förklaras med ökad disponibel inkomst, stor investeringsvilja i sektorn, samt inte minst de statliga subventionerna till energibesparande åtgärder. Dessa senare drar med sig ytterligare ombyggnadsinsatser. Det finns ytterligare en topp 1984 till 1985. Orsaken är ROT-programmet i kombination med stigande dispo- nibla inkomster.

Modellhypotesen är därför mycket enkel: ombyggnadsinvesteringarna förklaras av disponibel inkomst i kombination med dummies som uttrycker inverkan av stöd till energibesparande åtgärder och ROT-program. Även trendfaktorer, BNP-utvecklingen och prisutvecklingen för småhus har prö- vats som förklarande faktorer, men de visar sig inte ha någon förklarings- kraft. Den valda modellen presenteras i tabell 3.20 nedan.

Tabell 3.20 Skattning av investeringar i permanenta småhus

Int Denergi Drot Dink R2

Invest 4346,946(*) 614.993(*) 1522,081(*) 62,848(*) 0,87

(*) statistisk signifikans vid 1% nivån

lnt = intercept lnvest = ombyggnadsinvesteringari permanenta småhus (MKR) Denergi = dummy för perioder med energistöd Drot = dummy för ROT—programmet Dink = disponibel hushållsinkomst (index)

Diagram 3.16 Ombygg-

nadsinvesteringar i per- manenta småhus, 1970— 1985 med en prognos fram till 1995. 1980 års

prisnivå. Källa: NR

Omvandlat till en prognos, och med vårt huvudalternativ för utveckling- en av disponibel hushållsinkomst. kommer de samlade ombyggnadsinves- teringarna år 1995 att ha stigit till 5 019 MKR, att jämföra med nivån 3 289 MKR år 1984 — allt uttryckt i 1980 års priser. Det motsvarar en öknings- takt på 3,9 procent per år. Resultatet redovisas med en streckad linje i diagram 3.16.

Det bör påpekas att prognosen inte beaktar ålderssammansättningen i småhussektorn. Gör man det, och har den föreställningen att småhuspro- duktionen nådde sin produktionstopp något senare än flerbostadshussek- torn, är det rimligt att något justera ner prognosen för småhussektorn i relation till flerbostadshussektorn.

Å den andra sidan kan även tillkomma faktorer som kan öka ombygg- nadsinvesteringarna betydligt. I samband med en eventuellt tidigarelagd kärnkraftsavveckling, och därmed höjda elpriser, kan ombyggnad för att förbättra värmeisolering eller för att byta uppvärmningssystem komma att bli betydande. Drygt en halv miljon av småhusen är idag uppvärmda med direktverkande el. Kostnaderna för att byta uppvärmningssystem i dessa småhus kan enligt en kalkyl som SIB genomfört åt bostadsdepartementet beräknas uppgå till hela 50 miljarder kronor.

3.4. Investeringar i fritidshus 3.4.1 Historik och utgångspunkter för en prognos

Den officiella statistiken om bostäder och boende är inriktad på det perma- nenta boendet. Därför är de statistiska uppgifterna om fritidshusen mycket knapphändiga, trots att fritidshusen är viktiga ur investeringssynpunkt.

De enda uppgifter som finns att tillgå härrör från nationalräkenskaperna. I dessa görs ingen uppdelning mellan nyinvesteringar och ombyggnadsin- vesteringar. Vi är därför hänvisade till att göra en prognos för de samlade ny- och ombyggnadsinvesteringarna med skilda ekonomiska indikatorer som förklaringsfaktorer.

Utvecklingen av fritidshusinvesteringarna framgår av diagram 3.17 ne- dan. Mönstret liknar det som kan iakttagas för nyinvesteringar i permanen- ta småhus (diagram 3.16). Investeringarna kulminerade mot slutet av 1970- talet, men till skillnad från mönstret för investeringar i permanenta småhus sker ingen ökning vid 1980-talets mitt. Orsaken är naturligtvis att fritidshu- sen inte berörs av ROT-programmet.

3.4.2. Utvecklingen fram till år 1995

Prognosen för investeringar i fritidshus grundas på en enkel regressions— modell, som har disponibla inkomster och en trendvariabel som förklaran- de variabel. Även andra variabler har prövats. En sådan variabel, som bör ha haft inverkan, är prisindex för (överlåtna) permanenta småhus. Motive- ringen är att snabb värdetillväxt för överlåtna småhus skapar ett likviditetsutrymme för småhusägaren som kan användas till investeringar i fritidshus. Variablen har dock inget förklaringsvärde utöver den förklaring som ges av tillväxten i disponibla inkomster. Den valda modellen presente- ras i tabell 3.21 nedan.

Tabell 3.21 Skattning av investeringar i fritidshus lnt LN(Dink) LN(Investår) R2 D-W LN(Invest) 16,746(*) 6,461(*) —8,830(*) 0,93 1,44

(*) statistisk signifikans vid 1% nivån

Int = intercept LN(Invest) = ny- och ombyggnadsinvesteringar i fritidshus LN(Dink) = disponibel inkomst LN(Investår) = investeringsår

När parameterestimaten utnyttjas för en prognos blir resultatet att inve- steringarna i fritidshus stiger från 1162 miljoner år 1984 till 1985 miljoner år

Diagram 3.17 Ny- och ombyggnadsinvestering: fritidshus, 1970—1985, med en prognosfram till 1995. 1980 års prisnivå. Källa: NR

1995 i 1980 års prisnivå. Det motsvaras av en ökningsta;t på 5,0 procent per år under perioden. Resultatet är angivet med en steckad linje i dia- gram 3.17 ovan. Trots den snabba ökningstakten är inte nvesteringsnivån år 1995 i paritet med den nivå som rådde under slutet på1970-talet.

Orsaken till att prognosmodellen anger en positiv inveseringsutveckling är att inverkan av en ökning i disponibel inkomst (+2.5 %per år) får större effekt än den negativt verkande trendfaktorn.

Det bör påpekas att prognosen blir osäker genom attden inte beaktar den inverkan som förslagen till generösare skatteregler fö' fritidshusen kan få. Det bör öka investeringsviljan i fritidshus, varför den ;jorda prognosen kan betraktas som försiktigt hållen.

3.5. Reparationer och underhåll

3.5.1. Introduktion

Kostnaderna för reparationer och underhåll av bostäd:r är betydande. 1984 uppgick de enligt nationalräkenskaperna till 11656miljoner kronor. Reparationer och underhåll svarade sålunda för ungefirligen lika stora insatser som nybyggnad (11 575 mkr) eller ombyggnad (11003 mkr).

Beräkningarna är emellertid osäkra. Tämligen få staistiska uppgifter finns. Det är vidare svårt att dra en klar gräns mellan utgi'ter för reparatio- ner och underhåll å den ena sidan och utgifter för ombyggnad eller förbätt- ring å den andra. Likartade gränsdragningsproblem gälle' gentemot drifts- utgifter. En avsevärd del av reparations- och underhillsarbetet utförs vidare av hyresgäster och egnahemsägare som inte bokör verksamheten lika noggrannt som företag. Kostnaderna registreras ine heller lika väl som vid nybyggnad i egen regi då krav från långivar: bidrar till god kostnadsredovisning. Reparations- och underhållsverkSlmheten varierar dessutom av allt att döma tämligen mycket över tiden. håriga underhålls- arbeten kan skjutas upp i samband med likviditetsbriser utan att detta genast skapar synbara problem. Underhållsutgifterna beiandlas ofta som en "buffertpost” i samband med hyresförhandlingar dler i hushållens avvägningar mellan konsumtion och investering. Vid bedömningar av fort- satt utveckling är det inte minst vanskligt att avgöra inverkan av ändrade boendemönster och hushållsvanor samt hur mer kulturdlt präglade krav på bostäders skick kan komma att utvecklas respektive lur detta kommer att inverka på underhållet. Det är också vanskligt att på längre sikt bedöma byggnaders hållbarhet ur renodlat teknisk synpunkt. El tämligen snabb förändring av byggnadstekniken har skett under de selaste årtiondena. Många material och konstruktioner är så nya att långtidszrfarenheter sak- nas. Vidare kan äldre material och konstruktioner åldras annorlunda än tidigare exempelvis beroende av hur luftföroreningar och grundvatten- sänkningar utvecklas. Problem av det slag som följt med energibesparande åtgärder, det vill säga bland annat fuktskador, kan också illstöta. Insatser- na för att åtgärda skador och byggfel är betydande. För år 1984 har exempelvis insatser enbart för yttre extraordinärt underlåll beräknats till ett värde om cirka 1,75 miljarder kronor, varav knatpt ] miljard för småhus och återstoden för flerfamiljshus.

3.5.2. Utvecklingen av reparations- och underhållsverksamheten

Reparations- och underhållsverksamheten har länge ökat snabbt i samband med att de byggnader som tillkom under den starka tillväxten av bostads- produktionen fram till sjuttiotalet nått en sådan ålder att underhållsbehov börjat göra sig gällande. Den nedgång i bostadsproduktionen som följde under 1970-talet och under första hälften av 1980-talet kan under prognos- perioden förutses komma till uttryck genom en mindre snabb tillväxt av underhålls- och reparationsverksamheten. Ökad ombyggnad bidrar också till minskad tillväxt. I diagram 3.18 illustreras hur beståndet av bostäder med olika ålder kommer att utvecklas enligt prognosen.

Småhus

miljoner bostäder

2,0

1,5

1,0

0,5

1960 70 80 90

Diagram 3.l8 a. Antal bostäder av olika ålder 1960—95. Småhus

>10 dr >15

>20

>1.0

Diagram 3.18 b. Antal bostäder av olika ålder 1960—95. Flerfamiljshus

Flerfamiljshus

miljoner bostäder

>10 2'0 >15

1,5

1,0

0,5

0 1960 70 80 90

I 1984 års långtidsutredning beskrevs tämligen ingående de insatser av löpande och periodiskt underhåll som erfordras under olika skeden av en byggnads livstid, liksom vilka sådana insatser som kan förutses. Utgångs- punkten var de budgeteringsprinciper avseende 10- och 20-års-åtgärder som tillämpas av allmännyttiga företag. Utifrån kalkyler över 10- och 20- års-åtgärder bedömdes att tillväxten under 1980-talet skulle bli cirka 4% per år. Tillväxten skulle bli starkare under decenniets första del än under den andra. Sammantaget beräknades att reparations- och underhållskost- naderna skulle uppgå till knappt 14500 miljoner kronor år 1990. I samman-

hanget refererades även att statens industriverk bedömde att tillväxten skulle stanna vid cirka 2 % per år.

De beräkningar som ledde till det högre tillväxttalet byggde på antagan- det att underhållsåtgärder vidtas regelbundet i hela beståndet i allt väsent- ligt i överensstämmelse med det planeringsschema som används av all- männyttiga företag. Det anfördes att den faktiska utvecklingen inte direkt följt denna teori och att den beräknade reparationsvolymen kunde innebä- ra en överskattning.

Den senare bedömningen byggde på en beräkningsmodell konstruerad utifrån förutsättningen att kostnaderna för underhåll och reparationer en- ligt nationalräkenskaperna står i direkt relation till antalet bostäder som är 10 år och äldre, oavsett beståndets fördelning på hustyper, upplåtelsefor- mer och åldersklasser.

För utvecklingen fram till 1995 har de faktiska utgifterna för olika upplå- telseformer, hustyper och årgångar sökt uppskattas. Enligt dessa beräk- ningar kommer reparations- och underhållsverksamheten att uppgå till mellan 13 500 och 16000 miljoner kronor år 1995. Kalkylerna ger vid handen att tillväxten för hela perioden 1980—1995 skulle stanna vid mellan 1,6 och 3 % per år. Enligt beräkningarna har tillväxten tidigare överskattats samtidigt som nationalräkenskaperna av allt att döma åtminstone delvis inneburit en underskattning av de faktiska kostnaderna för reparationer och underhåll.

Enligt de undersökningar av faktiska underhållsutgifter för företag och hushåll som utförts av SCB (bostads- och hyresundersökningarna samt intäkts- och kostnadsundersökningarna) börjar utgifterna någon tid efter det att en bostad färdigställts att stiga tämligen snabbt. Därefter följer en mer stabil kostnadsutveckling.

För flerfamiljshus gäller att kostnaderna fortsätter att stiga om än mer långsamt i takt med att bostaden åldras. Detta mönster är lika för privatäg- da hus och för hus upplåtna med bostadsrätt. För allmännyttiga företag redovisas utgifter på annat sätt än efter byggnadsålder men av allt att döma är mönstret här detsamma. I en kalkyl grundad på att kostnader för så kallade 10— och 20-års-åtgärder är lika oavsett husets ålder kommer de yngre bostädernas bidrag till de samlade utgifterna att överskattas i förhål- lande till de verkliga utgifterna. För småhus gäller motsatsen.

Medan kostnaderna för flerfamiljshus fortsätter att stiga i takt med att bostaden åldras minskar nämligen utgifterna i småhus något med stigande ålder efter den första fasen av snabb ökning. Det kanske inte helt bör uteslutas att skillnad i konstruktioner, exempelvis mellan "plankväggar” och "tunna regelskal", utgör en viss del i förklaringen till det senare. Många äldre småhus ligger också i glesbygd med ett lågt kostnadsläge. Förklaringen torde dock i första hand vara att äldre småhus till stor del bebos av äldre personer. Dessa kan förutsättas ha något lägre standard- krav, en annan ”vårdkultur” och mer tid för egeninsatser än yngre. Många äldre har också måttliga inkomster och många kan dessutom av andra skäl vara oförmögna att utföra reparationer och underhåll i önskvärd utsträck- ning. Undersökningar av byggnadsskador och eftersatt underhåll har ock- så visat att det i beståndet av äldre småhus finns ett stort underhållsbehov (M84: 10, SIB, Reparationsbehov i bostäder och lokaler).

Utöver att småhus och flerfamiljshus skiljer sig vad gäller utvecklingen av underhållsutgifter över tiden skiljer sig nivån på utgifterna. Kostna- derna per kvadratmeter är betydligt lägre i småhus än i flerfamiljshus till stor del beroende av att mycket av småhusunderhållet inte utförs av företag. Det är emellertid vanskligt att avgöra vilka kostnadsnivåer det är befogat att räkna med. För småhus gäller att de berörda undersökningarna är fåtaliga och att de gett tämligen olika resultat. De har utförts med flera års mellanrum. I nationalräkenskaperna har av allt att döma använts upp- gifter från ett undersökningstillfälle som visade på större kostnader än vid andra tillfällen.

För flerfamiljshus har uppgifter inhämtats från företag vid flera tillfällen och med mindre tidsmellanrum. Även dessa uppgifter visar tämligen stora variationer. Mer avgörande är emellertid att dessa frekventa undersök- ningar inte belyst de kostnader för underhåll som hushållen själva bestrider utöver ”via hyran". Uppgifter om dessa kostnader är fåtaliga. De som finns pekar emellertid på att mer än en tredjedel av de samlade underhålls- kostnaderna i flerfamiljshus bestrids av hushållen. (I bostadshus ägda av allmännyttiga företag 25 %, i privatägda 25 % och i bostadsrättslägenheter 71%). Egenutgifterna beaktas av allt att döma inte i nationalräkenska- perna.

I prognoserna hänför sig cirka 60% av omslutningen till flerfamiljshus och återstoden till småhus och fritidshus. För det lägre alternativet har antagits att kostnaderna i flerfamiljshus i genomsnitt kommer att vara 53 kronor per kvadratmeter. Från en nivå om cirka 30 kronor då bostaden är 10 år gammal har kostnaderna uppskattats öka till cirka 60 kronor då bostaden är 60 år. För småhus har den genomsnittliga kostnaden antagits vara 22 kronor per kvadratmeter. Från en nivå om cirka 25 kronor då bostaden är 20 år gammal har den uppskattats minska till 20 kronor då bostaden är 60 år. (Se tabell 3.22 och diagram 3.19)

I det högre alternativet har motsvarande genomsnittskostnad antagits vara 58 respektive 25,5 kronor. I detta alternativ har förutsatts att en mer gynnsam inkomstutveckling kan innebära att eftersatt underhåll kommer att "hämtas in" under en tioårsperiod.

Allmänt gäller att inslaget av betalt arbete kommer att öka något i samband med att ett "ungt" bestånd av allmännyttigt ägda hus kommer att få större genomslag i underhållsverksamheten än tidigare. En stor osäker- het i prognoserna, inte minst vad gäller utgifter för eftersatt underhåll, ligger i utvecklingen av andelen betalt arbete i småhussektorn. Det är inte uteslutet att ett ”generationsskifte” kommer att medföra att inslaget av betalt arbete kommer att öka och att kostnaderna därmed räknats för lågt i prognosen.

Tabell 3.22 Reparations- och underhålls- kostnader 1980 och 1995 Mkr

1980 1995 Flerfamiljshus 6 500 8 150 Småhus 3 500 4 150 Fritidshus 700 1 150

60

Flerfamiljshus

1.0

20. Småhus

o 20 1.0 60 arme"

3.6. Statsfinansiella restriktioner, återverkningar för finansieringssystemet och andra följdändringar i bostadssubventionssystemet

3.6.1. Bakgrund

Vi har inte närmare berört de statsfinansiella effekter som sammanhänger med den huvudprognos som presenterats. En sådan analys, kompletterad med skilda alternativscenarier, presenteras i detta avsnitt.

Bakgrunden till vårt resonemang är följande; när bostadskommitten tillsattes, uttalades att det förslag som kommittén skulle komma att lägga, inte fick orsaka en ökad statsfinansiell belastning. Helst borde subventio- nerna minska i reala termer. I begreppet subventioner ingick tre skilda delar: bostadsbidrag, räntebidrag och de särskilda subventioner som sam- manhänger med att ägare av småhus har rätt att göra gäldränteavdrag för de ränteutgifter som belastar småhuset.

När direktiven skrevs i december 1982 rådde en helt annorlunda mak- roekonomisk situation än i dag. Räntenivån och inflationstakten var hög, varför bostadsministern befarade att dåvarande snabba stegringstakten för framför allt räntebidragen skulle fortsätta in på 1990-talet. Det tedde sig därför naturligt att ställa kravet på kommittén att lägga förslag som helst minskade bostadssubventionerna i reala termer. Men då de bostadssociala

Bostadens

Diagram 3.19. Repara— tions- och underhålls- kostnader per kvadrat- meterför bostäder av oli- ka ålder. Uppskattade genomsnittsvärden

' Modellen innehåller data om historiska pro- duktionskostnader, an- talsuppgifter, ränteni- våer, lånetyper, ränte- bindningstider m. in. Re- gelverket för det nuva- rande finansieringssyste- met, inklusive de äldre lånetyper som överförts till det nuvarande syste- met, är inlagda i model— len. Den innehåller vida- re en uppdelning av be- ståndet i hustyp, upplå- telseform, ägarkategori och nybyggnad/- om- byggnad — totalt 20 sek- torer efter vissa samman- slagningar. I modellen kan kapitalutgifter, sub- ventionsnivåer och skat- teeffekter simuleras för skilda årgångar och för skilda sektorer i det stat- ligt belånade beståndet (fr.o.m. 1958). Bearbetningar med hjälp av modellen finns redovisade i bl. a. Ekono- misk debatt nr 4/ 1986.

målsättningarna är viktiga, framhölls att en nedskärning i subventionsutgif— tema i första hand skall beröra de generella subventionerna, medan de selektiva stödformerna till och med kan få öka i omfattning.

I direktiven för vårt arbete framhålls vikten av att utreda konsekvenser- na för bostadssubventionerna. Det anges i våra direktiv att de statsfinan- siella konsekvenserna skall anges vid ett oförändrat regelsystem, givet det prognosresultat vi kommer fram till när det gäller den framtida byggvoly- men. Vi skall också skissera alternativa scenerier som innebär markanta minskningar i subventionsvolymen.

3.6.2. Nuvarande regelsystem: statsfinansiella effekter av ränte- bidragen

Den framtida prognosticerade bostadsbyggnadsvolymen har redovisats i den tidigare framställningen. Dessa data, tillsammans med data som be- skriver bostadsbeståndets sammansättning och ekonomiska förhållanden, kan insättas i en befintlig modell för bostadsflnansieringssystemet.l

I modellen skall ränte- och inflationsantaganden införas. I basen för dessa antaganden ligger räntan på riksobligationer med fem års löptid. Denna antas i vårt huvudalternativ utvecklas enligt det mönster som be- skrivs i tabell 3.23 nedan.

Tabell 3.23 Ränteantaganden iden statsfinansiella huvudprognosen

___—___—

o

Ar Ränta på Botten- Bostads- Över- riks- låne- låne- kostnads- obligationer ränta ränta ränta

1986 8.5 9.3 9.5 14.0 1987 8.5 9.3 9.5 13.0 1988 7.0 7.4 8.0 11.0 1989 6.0 6.2 7.0 10.0

1995 6.0 6.2 7.0 10.0

___—_—_——_————

Det framgår av tabellen att riksobligationsräntan successivt anpassas nedåt till en stabil nivå på sex procent. Det framgår också att den nu fria bottenlånemarknaden successivt tänkes krympa sina räntemarginaler mot riksobligationsräntan. Räntan på bostadslån antas på sikt ligga en procent- enhet över riksobligationsräntan. Överkostnadsräntan antas vidare på sikt ligga fyra procentenheter över riksobligationsräntan.

De låga räntenivåerna kan motiveras på flera sätt. För det första förut- sätter vi i detta alternativ en låg och stabil inflationstakt. Av den anledning- en bör de nominella räntorna successivt justeras ner för att åstadkomma framtida realräntenivåer på ca 3 procent. För det andra har nu ett s.k. räntetak införts i räntebidragsreglerna, vilket bör dämpa räntenivåerna för denna sektor. Slutligen antas bostadsobligationerna få en ökande mark- nadsandel i framtiden, vilket bör göra dessa mer likvida. varför placerarna antas kunna acceptera en lägre avkastning på dessa.

Inflationsantagandena styr de framtida nominella byggkostnaderna, och användes också vid diskontering. Mittårsindex 86—87 och framåt i termer av KPI antas öka med tre procentenheter per år. vilket är konsistent med det värde som användes i vårt arbete i övrigt.

I diagram 3.20 nedan redovisas en prognos över de totala räntebidragen fram till och med år 1995. Värdena år 1981 och 1984 är hämtade från bostadskommitténs slutbetänkande, SOU l986z5. Värdena dessförinnan kommer från prop. 1981/82:100, bilaga 16 och prop. 1983/84:100, bilaga 13. Uppgifterna redovisas i löpande priser och i fasta priser (omräknat till 1984 års prisnivå med hjälp av KPI).

ilj'arder kr

_ Fasta priser

11 -—l_'o'pande priser

10 __ » / 9 I V, 8 7 S']-— M- 6

Räntebidrag till småhus med ägande- rätt

AR

75 85 95

Det framgår mycket tydligt av diagrammet att räntebidragen minskar snabbt både i reala och nominella termer under prognosperioden. Detta är naturligtvis i huvudsak en effekt av antaganden om en låg framtida ränte- nivå. Antagandet om låg inflationstakt verkar i motsatt riktning, men den effekten är betydligt svagare. Orsaken till att räntebidragen inte omedel- bart minskar till den låga nivån som uppnås 1990—1995 är att bottenlånen konverteras gradvis från en tidigare högre räntenivå.

Efter fem år är alla lån konverterade till den lägre räntenivån. Därefter sker en viss ökring av räntebidragen, både i nominella och reala termer. Det beror på att den prognosticerade ökningen i produktionsvolym nu får sitt synliga genomslag i en räntebidragsökning. Under perioden 1985—1990 överflyglades denna effekt av ränteminskningseffekten.

Diagram 3 .20 Räntebi- dragen 1975 —1984 och en prognos fram till I 995 . Prognosdelen markeras med streckade linjer. Småhusens del av ränte- bidragen anges med skuggatfäh.19&4års prisnivå.

I diagrammet anges också den del av räntebidragen som tillfaller småhu- sen med äganderätt (ny- och ombyggnad). Som synes minskar andelen räntbidrag till småhus drastiskt över perioden. Det är en följd av dels minskad småhusandel i produktionen, dels finansieringssystemets kon- struktion. Ränteuppräkningen startar vid 2.15—2.6 procent för hyresrätt/ äganderätt, medan den startar vid 4.8 procent för småhus med äganderätt. Eftersom räntenivån på lång sikt är ca 6 procent, och upptrappningstakten är 0.5 procentenheter per år i småhusen (0.25 procentenheter i flerbostads- husen) avvecklas de initialt små subventionerna på ca tre år.

I diagram 3.21 redovisas en känslighetsanalys av huvudalternativet. Förutsättningen är att räntenivån på bottenlån, bostadslån och överkost- nad bibehålls på 1987 års nivå enligt huvudalternativet under hela prognos- perioden. 1 diagrammet redovisas utfallet realt och nominellt. För jämfö- relsens skull redovisas också utfallet av huvudalternativet med dess låga räntenivå.

Bilden blir nu helt annorlunda. Den relativt sett högre räntenivån under senare delen av prognosperioden resulterar i en kraftigt förhöjd subven- tionsnivå. Det framgår av diagrammet att räntebidragen i nominella tal år 1995 är ca 19 miljarder — attjämföra med knappt 10 miljarder i lågränteal- ternativet. I fasta priser ökar räntebidragen år 1995 från ca 6.6 miljarder till nära 13 miljarder kronor. Ett markant trendbrott inträffar således: utveck- lingen mot lägre reala räntebidrag förbyts i en kraftig ökning.

Som en ytterligare jämförelse redovisas en tabell hämtad från den tidiga- re åberopade artikeln i Ekonomisk debatt (tabell 3.24 nedan). Av tabellen framgår mycket tydligt den inverkan som räntenivå, inflationstakt och produktionsvolym i kombination får på det framtida räntebidragets stor- lek.

Tabell 3.24 Räntebidrag i miljarder kronor år 2000 i 1984 års prisnivå vid olika räntenivå, inflationstakt och produktionsvolym. Siffervärdena på rad 1 för varje räntenivå svarar mot en produktionsvolym som ligger kvar på 1984 års nivå. Siffer- vårdena på rad 2 svarar mot en 20-procentig minskning respektive ökning av produk- tionsvolymen, jämfört med 1984 års nivå

Räntenivå Inflationstakt (%) (%) 4 6 8 10 12 7 4,3 4,0 3,8 3,5 3,3 3,5 5,2 3,2 _ 4,8 3,0 4,5 2,8 4,2 2,6 4,0 9 8,5 7,7 7,1 6,5 6,1 6,9 10,1 6,2 9,2 5,7 8,4 5,2 7,8 4,9 7,3 11 13,2 11,9 10,8 9,8 9,1 10,7 15,7 9,6 14,1 8,7 12,8 7,9 11,7 7,3 10,8 13 18,3 16,3 14,7 13,3 12,2 14,9 21,7 13,2 19,4 11,9 17,5 10,8 15,9 9,9 14,6 15 23,7 21,0 18.8 17.0 15,5

19,4 28,0 17,1 24,9 15,3 22,3 13,8 20,2 12,4 18,4

Källa: Egna beräkningar.

Sammanfattningsvis resulterar prognosen i att räntebidragen minskar ca fyra miljarder i reala termer mellan åren 1984 och 1995. I nominella termer minskar bidragen med mindre än en miljard. Av känslighetsanalysen fram- går att utfallet är starkt beroende av de ränteantaganden som görs. Om inte räntan sjunker till den låga nivå som anges i huvudalternativet kommer inte heller den prognosticerade sänkta räntebidragsnivån till stånd.

. . / ' Diagram 3 .21 Räntebi—

8 Miljarder kr I, HZ dragen 1975—1984 och 1 I en prognos fram till 1995 .

. I Prognosdelen markeras 17 _ Fasta priser I med streckade linjer. 6 Löpande priser / H1=Huvudalternativet ] / H2=1987 års räntenivå 15 / för resterande prognos-

I, period. 1984 års prisnivå. I 14 / 13 I' I I ,, H2 12 / , / o / l 1 1 /x , ' N ,” ! Q XI 10 _ x 11 __, 8 , / ' 9 . * v, ' , Hl ? ' x , ' 8 8 V 8 S.

7 .

.C 0 ' - - . _—

6 H1

5

4

3

2

1

1— 1 *— ÅR 4 76 78 80 82 84 1 g 88 93 92 94

Diagram 3.22 Skatte- minskning för ägare av egnahem. Utvecklingen 1975—1984 (för hela be-

ståndet) och en prognos fram till I995för det

statsbelånade beståndet. Prognosdelen markeras med streckade linjer. HI =Huvudalternativet H2=1987 års räntenivå för resterande prognos- period. 1984 års prisnivå.

3.6.3. Nuvarande regelsystem: statsfinansiella effekter av skat- teavdragen

Enligt uträkningar utförda i bostadskommittén medför avdragsrätten för småhusägarna en skatteminskning på 11.5 miljarder kronor år 1984. Skat- teeffekten har realt sett ökat i betydelse över åren. Undantag är utveck- lingen under 1983 och 1984, då en viss real minskning inträffade — sanno— likt som en följd av minskat småhusbyggande i kombination med margi- nalskattesänkningar. Utvecklingen 1975—1984 presenteras i diagram 3.22 nedan. Uppgifterna hämtas från bostadskommitténs slutbetänkande, SOU 1986:5 och från prop. 1981/82:100, bilaga 16 samt prop. 1983/84:100, bilaga 13. Uppgifterna redovisas i löpande priser och fasta priser (omräknade till 1984 års prisnivå med hjälp av KPI).

Miljarder kr . _ Fasta prlser

13 __Löpande priser

74 76 78 80 82 84 86 88 90 92 94 75 95

Med hjälp av den ovan nämnda simuleringsmodellen för finansierings- systemet, kan skatteeffekten för egnahemsägare grovt uppskattas för peri- oden fram till 1995 . Det är då viktigt att påpeka att effekterna enbart berör den statligt belånade produktionen fr.o.m. 1958. Modellen tar ej heller hänsyn till den eventuella refinansiering som kan tänkas ske i detta be- stånd. I diagram 3.22 återges den prognosticerade utvecklingen i fasta och löpande priser.

Det framgår av diagrammet att skatteeffekten blir allt mindre i det statsbelånade beståndet, om man mäter i fasta priser. Minskningen är ca 2.5 miljarder kronor för prognosåret 1995. I löpande priser är minskningen ca en halv miljard kronor.

Skatteeffektens förändring är en följd av den antagna minskningen i småhusbyggande. Men den är framför allt en följd av de minskade ränteni- Våerna, vilket får genomslagskraft i samband med successiva konverte- ringar.

Det är mycket vanskligt att göra en prognos för den totala skatteeffek- tens utveckling över prognosperioden. Den beror bl.a. på räntenivåerna på andrahandsmarknaden, omsättningshastigheter och prisnivåerna på småhusmarknaden. Med de antaganden vi allmänt gör om ett efterfrågean- passat byggande av småhus, bör det ändå vara rimligt att anta att de successivt sjunkande räntenivåerna kommer att leda till en minskad total skatteeffekt. I reala termer bör skatteminskningen överslagsmässigt sjunka från nivån 11.5 miljarder 1984 till ca 8 miljarder år 1995. Denna mycket tentativa prognos bygger på konstanta belåningsandelar och räntesänk- ningar som är proportionell mot den räntesänkning som antas inträffa för riksobligationerna.

I diagram 3.22 anges också utfallet av den tidigare nämnda känslighets- analysen. Utgångspunkten är räntenivåer som bibehålls på 1987 års nivå under resterande prognosperiod. Av diagrammet framgår att ökande rän- tor åstadkommer en ökad skatteeffekt i nominella tal. I reala tal minskar fortfarande skatteeffekten. Genomslaget av ökade räntor blir inte lika tydligt i detta fall, jämfört med den tidigare räntebidragsprognosen.

Sammanfattningsvis resulterar prognosen i att skatteeffekten blir allt mindre. Den minskar ca 2.7 miljarder kronor i reala termer mellan åren 1984 och 1995. I nominella termer minskar effekten med knappt en miljard kronor. Av känslighetsanalysen framgår att utfallet även här är beroende av de ränteantaganden som görs. Ränteberoendet är dock svagare i detta fall.

3.6.4. Mot en subventionsfri ordning: ett alternativt scenarium

Vår huvudprognos för det framtida byggandet inom bostadssektorn resul- terar i minskade generella subventioner. I fasta priser minskar subventio- nerna med ca 7.5 miljarder kronor från 22 miljarder år 1984 till ca 14.5 miljarder år 1995.I

Antag nu att man successivt vill vrida bostadspolitiken mot en subven- tionsfri ordning på bostadsmarknaden. Hur skall man då förfara, och vilka effekter i övrigt kommer detta att leda till?

En strategi framträder om man betraktar de paritetsförhållanden som följer av vår huvudprognos. På grund av att inflationstakten antas vara så låg som 3 procent, samtidigt som den nuvarande uppräkningstakten i de garanterade räntorna bibehålls, kommer en situation med omvänd paritet att uppstå. Dvs. kapitalutgiften i nybyggda hus kommer att bli lägre än i hus som är några år gamla.

Situationen framgår klart av diagram 3.23 och 3.24, där paritetsförhål- landena för nybyggda allmännyttiga flerbostadshus och nybyggda privat—

' Observera att vi tills vi- dare lämnar de riktade subventionerna utanför prognosen (bostadsbi- drag). Fastighetsskatten lämnas också utanför. Vi utgår från att den reala storleken på dessa bidrag resp. skatter behåller sitt reala värde över peri- oden.

ägda småhus beskrivs för prognosåren 1985, 1990 och 1995. För småhu- sens del redovisas kapitalutgifter efter skatt. En motsvarande jämförelse görs i diagram 3.25 och 3.26 för ombyggda allmännyttiga flerbostadshus och ombyggda privatägda småhus.

Diagram 3.23 Kapitalul- Kr per kvm gifter i kronor per kva- dratmeter i nybyggda all-

männyttiga flerbostads- hus, efter färdigställ- ningsår. Redovisning för 250

år 1985 och prognosåren 1990 och 1995 . 1984 års prisnivå. Källa: egna be-

räkningar. 200 150 90 95 85 100 85 90 95 50" Färdigställningsår

———+———4————F———+————+———+————ar——7

58 62 66 70 74 78 82 86 90 9495

250

200

150

100

50

82 86

Färdigställningsår

90 94

95

Diagram 3.24 Kapitalut- gifter i kronor per kva- dratmeter i nybyggda småhus med äganderätt (efter skatt), efter färdig- ställningsår. Redovis- ningför år1985 och prognosåren I 990 och 1995. 1984 års prisnivå. Källa: egna beräkningar.

Diagram 3.25 Kapitalut- Kr per kvm gifter i kronor per kva— dratmeter i ombyggda allmännyttiga flerbo- stadshus, efter färdigställningsår. Redo-

. . " 0 250 VIS/ling for ar 1985 och prognosåren I 990 och 1995 . 1984 års prisnivå. Källa: egna beräkningar. 200 150 100 85 90 95 50 85 95 90 Färdigställningsär ' ————+ w——- 0- —+ —t-——- ! —+—t

58 62 66 70 74 78 82 86 90 935

250

200

150

100

50

58

Färdigställningsår —+——>

85 90 95 85 90 95 _.' f—v— 4—- _o— . +— v———t— —-' 62 66 70 74 78 82 86 90 94 95

Diagram 3 .26 Kapitalut— gifter i kronor per kva- dratmeter i ombyggda småhus med äganderätt (efter skatt), efter färdig- ställningsår. Redovis- ning för år 1985 och prognosåren I 990 och 1995 . 1984 års prisnivå. Källa: egna beräkningar.

Problemet med omvänd paritet ökar över tiden, och berör successivt allt fler nybyggda lägenheter. En tänkbar lösning, som samtidigt uppfyller kravet på minskade statsfinansiella utgifter, är en kombination av sänkt räntetak och minskad uppräkningstakt. Med räntetak menas i detta sam- manhang den räntenivå som godkännes av lånemyndigheten vid beräkning av räntebidrag. Om denna nivå sänkes — och marknadsräntan inte påver- kas genom detta — kommer hushållen att få betala överskjutande ränta fullt ut.

Antag att målet är att minska de reala räntebidragen och skatteminsk- ningen genom Skatteavdragen är 1995 med ca 40 procent. Det är vår egen tolkning av våra direktiv, som anger att vi i ett alternativt scenarium skall utgå från en väsentlig minskning i de generella subventionerna.

På vår lösning ställer vi också kravet att paritetsförhållandena skall återställas samtidigt som neutraliteten mellan upplåtelseformerna skall bibehållas. Den kombination av regler som nöjaktigt uppfyller dessa mål och restriktioner är följande:

]. Sänkt uppräkningstakt för de garanterade räntorna i hyresrätt och bostadsrätt från 0.25 till 0.15 procentenheter respektive 0.5 och 0.25 pro- centenheter i äganderättssektorn.

2. Sänkt räntetak med två procentenheter i alla upplåtelseformer, både för beståndet och i nyproduktionen. Undantag är beståndet av småhus med äganderätt, där räntetaket sänks med tre procentenheter.

3. Sänkt marginalskatt för småhusägarnas gäldränteavdrag från nuva- rande ca 50 procent till 30 procent. Med dessa förändrade regler kommer räntebidragen i reala termer år 1995 att sjunka från prognosticerade 6,6 miljarder till 3,9 miljarder. Skatte- minskningen sjunker för samma prognosår från 4,1 miljarder till 2,5 mil- jarder. Utvecklingen redovisas i diagram 3.27 och 3.28 nedan. I diagram- men är utfallet av vårt huvudalternativ inlagt som en jämförelse. Resulterande fördelning av kapitalutgifter för olika årgångar av allmän- nyttig nyproduktion av flerbostadshus visas i diagram 3.29. För enkelhe- tens skull redovisas enbart åren 1985 och 1995. Som tidigare redovisas enbart reala kapitalutgifter. Utfallet av vårt huvudalternativ är inritat i diagrammet för jämförelsens skull. Effekterna blir likartade för övriga kategorier på bostadsmarknaden. Subventionsindragningen leder således till kraftigt ökade kapitalutgifter i reala termer. Denna ökning kan grovt översättas i en årlig ökning i bostads- utgifter, som sedan återförs till efterfrågemodellen. Vi antar då att om- byggnadsproduktionen inte påverkas, utan hela effekten berör nyproduk- tionen av lägenheter. Överslagsmässigt resulterar vårt alternativscenarium i att de reala bo- stadsutgifterna ökar med 1,5 procent per år. En bearbetning med vår efterfrågemodell resulterar i en genomsnittligt minskad nyproduktion för perioden 1986 till 1995 med ca 32 procent. De inbesparingar i räntebidrag och skatteavdrag som detta leder till i fasta priser är förhållandevis blyg— samt. Räntebidragen minskar från 3,9 miljarder kronor till ca 3 miljarder under prognosåret 1995 . Skatteavdragen minskar från 2,5 miljarder kronor till ca 2,3 miljarder. Dessa reviderade uppgifter redovisas i diagrammen 3.27 och 3.28.

11 10 9 8 7 0— ss sa' ” Huvudalternativ 6 5 ' ......o. a xxx..." '.... x,__— - __Aiternativ scenarium 3 X

Alternativ scenarium med antalskorrigering

Miljarder kr

13 12 11

10

_ 4 x - Huvudalternativ

v., N'L'l'L'Muu Alternativ scenarium _ xx..

2 *Alternativ scenarium med antalskorrigering

Diagram 3.27 Räntebi- dragen 1975—1984 och en prognos fram till 1995. Prognosdelen markeras med streckade linjer. 1984 års prisnivå.

Diagram 3.28 Skatte- minskning för ägare av egnahem. Utvecklingen 1975 —I 984 och en pro- gnosfram till I995för det statsbelånade beståndet. Prognosdelen markeras med streckade linjer. 1984 års prisnivå.

Diagram 3.29 Kapitalut- gifter i kronor per kvad- ratmeter i nybyggda all- männyttiga flerbostads- hus efter färdigställ— ningsår. Redovisning för år I 985 och 1995

(I = huvudalternativ,

2= alternativscenarium) 1984 års prisnivå. Källa: egna beräkningar

95(2) 250 200 150 95(1)

5(1

100 85 50 Färdigställningsår _._—O_ä—å—Q—_Q_4_> 9 58 62 66 70 74 78 82 86 90 94 95

I tabell 3.25 nedan sammanfattas i fasta och löpande priser räntebidrag och skatteeffekt enligt våra olika alternativ.

Tabell 3.25 Sammanfattning av huvudalternativ och alternativscenarium för åren 1984 och 1995 Prognos i fasta priser 1984 (tip) och löpande priser (Lp), miljoner kronor, avrundade vården

&

Räntebidrag Skatteminskning (statsbelånat bestånd)

1984 1995 1995 1984 1995 1995

(fp) (Lp) (f-p) (Lp) & Huvud- 10500 6600 9800 6 700 4100 6000 alternativ Alternativ- scenarium 10 500 3 900 5 700 6 700 2 500 3 600 Dito korri- gerat för volym- effekter 10 500 3 050 4 500 6 700 2 300 3 400

___—R

Vårt huvudalternativ resulterar i att de generella subventionerna minskar från ca 17 miljarder år 1984 till ca 10,5 miljarder år 1995 i fasta priser. Denna minskning blir än större om förändrade skatteeffekter i icke statsbe— lånat småhusbestånd inkluderas i analysen. Som framgår av diagram 3.29 ökar kapitalutgifterna framför allt i det tillkommande beståndet. I det äldre beståndet minskar kapitalutgifterna i reala termer.

Eftersom vi inte i detalj känner till hur dessa förändrade kapitalutgifter kommer att överföras i ändrade boendekostnader i olika delar av bestån- det, är det svårt att uttala sig om de bostadssociala konsekvenserna.

Vi kan däremot dra slutsatsen att den samlade effekten av kapitalutgifts— förändringarna bör verka tämligen neutralt på bostadsbidragens framtida omfattning. Den nuvarande nivån 6,9 miljarder (för 1984) kan hållas rela- tivt konstant i framtiden. En viss uppräkning kan bli nödvändig om försla- get i proposition 86/87: 48 (om bostadspolitiken) om bl. a. den höjda övre hyresgränsen införes.

Om i stället vårt alternativscenarium införes leder det till att bostadsut- gifterna ökar realt med drygt 15 procent. Det bör leda till en påtaglig ökning av bostadsbidragens samlade storlek. Hur stor denna ökning blir är osäkert, eftersom det beror på vem som drabbas, vilka boendeutgifter de har, och på hur de övre hyresgränserna anpassas till inflationsutvecklingen och de stigande bostadsutgifterna. Underlag saknas för närvarande för en sådan bedömning. Vi får nöja oss med att konstatera att en del av den statsfinansiella besparingen förtas av en ökad utgift för bostadsbidragen. Vi vill också påpeka att bostadssociala skäl talar för att en sådan ökning bör komma till stånd, vilket också står i samklang med bostadsministerns uttalanden i direktiven till bostadskommitten.

alltu fil—ihm?»— :

& JPY-: wiwsmm &” thomei-A- www-u W-

.nu—hmmm .ilno. mammuten” __ . — & magma _,_ wwwmumiu ? .. mwumwmm Wwdftwönhwhtiw _ mimmdmw www .. .nwmeAM .! W&WMMMMWW ' Manhunt-antikt baktill.! ' WMWMWMMMch—w r. '. | t.;e-i but—"IW! "Wåh- "...L_.,_.... - ' . ”w 'n _n-n'm att nu

_l

4

[tila '! 15 "läkt: ajömnntuihl i hah] Mi linn]: ;!qu MM; MIMBWPHEMiWW , _ ' - W _ F.- '_.| n' i.e.:llljj'n 1— ."

4. Övrig byggnads- och anläggnings- verksamhet

4.1. Inledning

Byggandet av annat än bostäder uppgick 1984 till ca 34 000 Mkr. (Volym- uppgifterna avser här genomgående 1980 års priser.) Reparationerna upp- gick till ca 12000 Mkr. Utvecklingen sedan mitten av 1960-talet visas i diagram 4.1

Miljarder kronor

40

Investeringar 30

20

.f'— Reparationer 10 fo—I. 'I _ _,._._._._. I

1965 1970 1975 1980 1985 År

Av diagrammet framgår att byggandet ökade kraftigt under periodens början och nådde en topp 1972 på ca 38000 Mkr. Därefter har volymen med vissa undantag minskat från år till år fram till 1983. Reparationerna har däremot ökat kontinuerligt under hela perioden.

Under de ca 10 åren med minskat byggande har de totala materiella investeringarna (exklusive bostäder) minskat som andel av BNP från 15— 16% 1963—74 till ca 14% 1984. Samtidigt har byggandets andel av de materiella investeringarna minskat från ca 55 % till ca 45 %. Utvecklingen framgår av diagram 4.2. Det är viktigt att observera att här endast behand- las materiella investeringar. Att dessa minskat relativt sett innebär inte nödvändigtvis en motsvarande minskning av de totala investeringarna. Samtidigt bedöms nämligen s.k. immateriella investeringar i forskning, utveckling och marknadsföring ha ökat betydligt. Som investeringsbe-

Diagram 4.I Utveckling- en av investeringar och reparationer inom övrig byggnads- och anlägg- ningsverksamhet 1963— 84

Diagram 4.2 Utveckling av materiella investering- ar (som andel av BNP) och byggandets andel därav.

50 % Byggandets andel

40 30

20

—'—'—'_-J'_/' _

N../'x._,_ Investeri ngskvot

1985 År

1975 1980

1965 1970

grepp är dessa insatser mindre väl definierade och systematisk statistik saknas ännu. Byggnads- och anläggningsinvesteringarna fördelade sig 1984 på olika sektorer enligt tabell 4.1.

Tabell 4.1 Byggnads- och anläggningsinvesteringarnas fördelning på olika sektorer 1984

Mkr %

Byggnader

Näringslivet 11 100 33 Kommunala myndigheter 7 600 23 Statliga myndigheter ] 800 5 Anläggningar

Gator och VA 2 700 8 Samfärdsel 5 400 16 Energi 5 200 15 Summa 33 800 100

När det gäller prognoser av byggandets framtida kvantitativa utveckling ska man ha i minnet att byggandet primärt sker för att möta olika samhälls- sektorers efterfrågan på byggnads- och anläggningskapital. Byggandet ska dels tillgodose en förändrad efterfrågan, dels ersätta förslitet äldre kapital. Eftersom varje års byggande endast motsvarar någon procents förändring av den befintliga stocken så får redan mycket små förändringar i efterfrå- gan på byggnadskapital stora effekter på efterfrågan på byggande.

Den förändrade efterfrågan på byggnadskapital från någon viss sam- hällssektor kan följa av en allmän expansion av verksamheten, införandet av ny teknik inom sektorn eller regionala omflyttningar. Den efterfrågade stocken är alltid något elastisk genom möjligheterna till olika intensivt

utnyttjande. Behovet av nybyggande under en viss period kan också till viss del ersättas med reparation och underhåll av de befintliga byggnader- na. De svängningar i efterfrågan på byggande som detta ger upphov till föranleder tidvis olika statliga åtgärder för att utjämna verksamheten och bidra till effektivare utnyttjande av byggsektorns produktionskapacitet.

Prognoser av det framtida byggandet blir mot denna bakgrund svåra att göra med större grad av precision. De måste baseras på kunskaper dels om sambandet mellan verksamhetsvolym och behovet av byggnads- och an- läggningskapital inom olika samhällssektorer, dels om sambandet mellan detta behov och investeringsverksamhetens beroende av sådana ekono- miska faktorer som vinst- och kapitalkostnadsläge. Vidare krävs informa- tion om offentliga insatser för att stimulera eller begränsa investerings- verksamheten under olika perioder. Sist men inte minst krävs för längre prognosperioder information om utvecklingen av de faktorer som påverkar aktiviteten inom olika sektorer och därmed indirekt dessas efterfrågan på byggnadskapital. Varje långsiktig prognos för byggandet mäste därmed ytterst bygga på antaganden eller prognoser rörande utvecklingen av cen- trala ekonomiska variabler och den politik som förs i fråga om byggandet.

De prognoser rörande byggandet som diskuteras i följande avsnitt byg- ger i huvudsak dels på de uppskattningar av bl. a. investeringsutvecklingen som görs inom samtidigt med denna studie pågående studier av andra samhällssektorer, dels på tidigare iakttagna samband mellan byggande och allmän investeringsutveckling. I vissa fall har därtill gjorts särskilda skatt- ningar med hjälp av regressionsmodeller som utgör modifieringar av de modeller som tidigare utvecklats av SIND (SIND 1982: 4 Prognossystem för byggandet). De nu använda modellerna är enkla tillämpningar av den s.k. 'istock-adjustment””—modellen. (Se t.ex. Kanis, Demand for Factors of Production). I huvudsak innebär de en samtidig skattning av sambandet mellan verksamhetsvolym och önskvärt byggnadsbestånd inom en viss sektor och den hastighet varmed anpassningen sker när det uppstått en skillnad mellan önskvärt och faktiskt bestånd. Skattningarna har skett med vanlig regressionsanalys av uppgifter från nationalräkenskaperna för peri- oden 1963—84. En allvarlig svårighet med denna metod är bristen på relevanta uppgifter om beståndet. Som approximation har valts de totala byggnadsinvesteringarna under de senaste 10—, 15- eller 20-årsperioderna. De faktiska bestånden innehåller i varierande grad byggnader av väsentligt högre ålder, men dels har byggnadsverksamheten varit mycket stor under perioden, varför bestånden kvantitativt torde domineras av detta, dels är den modernare bebyggelsen rimligen bättre anpassad till verksamheternas efterfrågan och därmed mera representativ för beståndets aktuella värde.

Analyserna baseras enbart på reala och inte på några finansiella va- riabler, vilket naturligtvis också är en svaghet, som dock bör ha mindre betydelse med hänsyn till den relativt långa prognosperioden.

I några av de skattade funktioner, som utnyttjats vid bedömningen av byggandets utveckling, ingår centrala makroekonomiska variabler bland de oberoende variablerna. I dessa fall har schablonmässiga antaganden om dessas storlek införts. Dessutom utnyttjas de tidigare i denna bilaga re- dovisade prognoserna för bostadsbyggandet.

I följande avsnitt redovisas tidigare utveckling och prognoser fram till

1995 i första hand uppdelade på huvudkategorierna byggnader och anlägg- ningar. Indelningen har gjorts schablonmässigt så att investeringarna inom varje sektor i nationalräkenskaperna förts till endera kategorin. I vardera kategorin behandlas dels investeringarna inom ett antal delsektorer dels de totala reparationerna. Någon uppdelning i ny- och ombyggnad har med tillgängligt dataunderlag inte bedömts möjligt att göra med någon menings- full grad av precision.

4.2. Övrigt husbyggande 4.2.1 Näringslivets byggande

Till denna sektor hänförs även statliga och kommunala företag och affärs- verk. Utanför ligger endast statliga och kommunala myndigheter och för- valtningar. Sektorns totala byggnadsinvesteringar uppgick 1984 till ca 11 100 Mkr. De kan grovt delas in i de fem delsektorer som redovisas i tabell 4.2.

Tabell 4.2 Byggandet 19841nom olika sektorer av näringslivet.

Mkr % Industri 3 500 32 Handel 1 700 15 Övriga privata tjänster 3 600 32 Jord- och skogsbruk . 1 800 16 Byggnadsindustri 500 5 Summa 11 100 100

Investeringarna ökade mellan 1963 och 1975 från ca 10000 Mkr per år till ca 13500 Mkr, varefter de fallit med genomsnittligt ca 2% per år till ca 11 000 Mkr 1984. Utvecklingen inom de olika delsektorerna har inte skett parallellt, vilket framgår av diagram 4.3.

Den olika utvecklingen inom skilda sektorer kan till en viss del bero på att en del slag av byggnadsinvesteringar bytt sektorstillhörighet under perioden. Ett ökat tjänsteinnehåll i industriproduktionen liksom ett ökat kommunalt engagemang i byggande av industrilokaler för uthyrning kan t. ex. ha bidragit till minskningen i industrins byggande och ökningen av det inom sektorn privata tjänster.

Tidigare utveckling

Industrins byggande har under de senaste 20 åren varierat betydligt som framgår av diagram 4.3. Från att i slutet av 1960-talet ha legat på ca 5 000 Mkr per år ökade det till drygt 7 000 Mkr 1975. Därefter har det fallit till ca 2500 Mkr 1983 för att sedan åter öka de senaste åren. Av den stora nedgången (50%) mellan 1975 och 1984 faller mer än hälften på tre del- branscher som dels hade relativt stor andel byggande i sina totala materiel- la investeringar dels haft en mycket svag allmän investeringsutveckling.

:” liefde? Diagram 4.3 Utveckling- romr en av byggandet inom 15 _..._ Näringslivet totalt Olika sektorer inom "ä' ___________ Industrin rmgsllvet. P.. _ Handel /" X _— övriga tjänster /' x 1 ————— Jord— och skogsbruk

IN /,X.— "./ -_ / _____ Byggnadsindustri

10 x : " _- k .

1963 1965 1970 1975 1980 1985 År

Det gäller gruvor, järn-, stål- och metallverk samt varvsindustrin. Tillsam- mans svarade de 1975 för nästan 30% av industrins byggande och ca 20% av de totala investeringarna. 1984 var deras andelar betydligt mindre än 10% i båda avseendena. Byggandet inom dessa delbranscher minskade med ca 90%. Inom övriga delar av industrin var minskningen ca 35 %. De delbranscher som 1984 svarade för merparten av byggandet var verkstads- industrin med ca 40%, pappers- och massaindustrin med ca 13%, samt trävaru- och kemisk industri med vardera knappt 10 %.

De totala materiella investeringarna visar liknande svängningar men nivån har sedan slutet av 60-talet stigit något. Investeringskvoten (kvoten mellan materiella investeringar och förädlingsvärde) har sedan mitten av 1960-talet minskat från ca 16 till ca 13 %. Samtidigt har dock investeringar i FoU och marknadsföring ökat. Intresset för detta slags s.k. immateriella investeringar har hittills varit mindre än för de materiella och systematisk statistik saknas. Enligt vissa studier (IUI, Att rätt värdera 90-talet, G. Eriksson, Företagens immateriella investeringar, och SCB, Provunder- sökning avseende immateriella investeringar) utgör dessa en väsentlig och ökande del av företagens investeringar. Enligt SCBs studie utgjorde de 1985 ca 35 % i ett urval av företag som tillsammans svarar för 35 % av hela sektorns samtliga materiella investeringar. Det föreligger dock stora pro- blem att avgränsa detta slags investeringar från kostnader för den löpande verksamheten varför Skattningarna troligen är rätt osäkra. Den antydda storleken innebär emellertid att en investeringskvot som inkluderar de immateriella investeringarna inte behöver ha fallit.

Byggandets andel av de materiella investeringarna har successivt mins- kat de senaste 10 åren. Från att fram till mitten av 1970—talet ha minskat relativt långsamt till ca 30 % har den fram till 1984 fallit till ca 20 %. I någon

mån kan detta förklaras av det minskade byggandet i de tre tidigare nämnda delbranscherna, men även inom enskilda delbranscher kan en klar nedgång iakttagas. Ser man närmare på andelens utveckling kan man finna dels att den trendmässigt minskat, dels att den är relativt högre under år med stora totala investeringar. Det första förhållandet torde vara uttryck för att byggnadsinvesteringarna allmänt får minskad betydelse inom sek- torn, det andra för att stora investeringar hänger samman med kapacitets- utbyggnader i större skala vilket kräver mer lokaler, medan man under år med lägre investeringsaktivitet huvudsakligen investerar i maskiner.

Handelns byggande har sedan mitten av 1960-talet sjunkit från ca 2200 Mkr per år till ca 1700 Mkr 1984. Svängningarna kring den nedåtgående trenden har varit relativt kraftiga som framgår av diagram 4.3. Under samma period har, med än större variationer mellan olika år, de totala materiella investeringarna legat på ungefär oförändrad nivå, knappt 5 000 Mkr. Byggandets andel har därmed sjunkit från ca 50 till ca 30% per år. Något signifikativt samband mellan investeringsvolym och byggandets andel som när det gäller industrins byggande kan inte iakttas.

Utvecklingen av byggandet under perioden 1963—84 kan väl "förkla- ras" av en modell baserad på antagandena att värdet av den befintliga byggnadsstocken är proportionell mot de 10 senaste årens sammanlagda byggande och att efterfrågan på byggnadskapital bestäms av de senaste 6 årens utveckling av den privata konsumtionen. Resultatet redovisas i tabell 4.3.

Tabell 4.3 Skattning av handelns byggande 1963—84 Konstant Bestånd Priv.kons. r2 D-W

Byggande = 2488 —0,0525 0,80 1,3

Samtliga koefficienter är signifikanta på 1 % nivån.

Bestånd = de senaste 10 årens byggande i Mkr. Priv.kons. = årets samt de senaste fem årens privata konsumtion i Mkr. För att inte alltför mycket reducera antalet frihetsgrader har använts s. k. Almon-lag med linjärt samband mellan inverkan av de sex årens konsumtionsvolymer. Koefficienterna för de olika årens privata konsumtion är 0,00798, 0,00478, 0,00156, —0,00163, —0,00483 och —0,00804.

Till sektorn övriga privata tjänster hänförs förutom nationalräkenska- pernas ”övriga tjänster”, även annan fastighetsförvaltning än bostäder samt byggande inom sektorn ”restaurant- och hotellrörelse”. Av dessa utgör annan fastighetsförvaltning den dominerande delen med ca 75 %. I sektorn ingår även statliga och kommunala företag.

Byggandet inom denna sektor har till skillnad mot de tidigare diskutera- de med kortare avbrott ökat hela perioden sedan 1960-talets mitt från ca 2 000 Mkr per år till ca 3 600 Mkr 1984. De totala materiella investeringarna inom sektorn har ökat än snabbare varför byggandets andel ändå minskat från ca 60% till knappt 40%. Investeringsutvecklingen speglar tjänstesek- torns ökade betydelse inom ekonomin. Det är här inte bara frågan om ett ökat inslag av tjänster i den privata konsumtionen utan även om ett ökat tjänsteinnehåll i tillverkningsindustrins produktion. Den senare delen har

behandlats i IUIs "Att rätt värdera 90-talet”. Några förklaringar till detta kan vara att industrins produkter blivit mer komplicerade än tidigare och därmed kräver ökade insatser av marknadsföring och information till kon- sumenterna, dels att industriföretagen i ökad utsträckning samverkar i stora projekt, speciellt internationella sådana. Detta kräver tjänsteinsatser. Enligt den nämnda studien har tillverkningsindustrins inköp av tjänster som andel av dess totala produktionsvärde ökat betydligt mellan 1975 och 1982.

I ett försök att modellmässigt förklara utvecklingen av sektorns byggan- de har antagits att dess efterfrågan på byggnadskapital beror på utveckling- en av privat konsumtion och export. Följande skattning har därvid gjorts för perioden 1963—84.

Tabell 4.4 Skattning av byggandet inom sektorn ”övriga privata tjänster” 1963—84

Konstant Bestånd Export Priv.kons. r2 D-W

B —2 483 —0,1396* 0,0296** 0,02l3* 0,83 1,33

* statistiskt signifikant på 5 % nivån ** statistiskt signifikant på 1 % nivån

Bestånd = de senaste 10 årens byggande i Mkr. Export = årets export i Mkr. Priv.kons. = årets privata konsumtion i Mkr.

Övrigt byggande inom näringslivet utgörs av det inom jord- och skogs- bruk, som 1984 uppgick till ca 1 800 Mkr, och av investeringar inom byggnadsindustrin, som i fråga om byggnader uppgick till knappt 500 Mkr. Utvecklingen de senaste decennierna framgår av diagram 4.3. Byggandets andel av investeringarna har under senare år legat relativt konstant på nivåerna 40% och 25 %.

Näringslivets husbyggande I 984 — I 995

Sektorstudier för industrin tyder på en genomsnittlig ökningstakt i investe- ringarna på 4,5—5% per år under perioden. Delbranscher med speciellt hög ökningstakt är framför allt grafisk industri, kemisk industri, jord- och stenindustri samt järn-, stål- och metallverk. Av dessa hör endast den kemiska industrin till dem med riktigt stor byggnadsvolym. Andra sektorer där ett mera omfattande byggande förutses är fortfarande verkstadsindu- strin (som helt dominerar), trävaru- samt pappers- och massaindustri. Den relativt kraftiga ökningen av investeringarna innebär, om det tidigare mönstret följs, att den högre investeringsnivån medför sådana ökningar i byggnadsandelen att detta kompenserar den nedåtgående trenden. Genom- snittet för perioden skulle därmed bli detsamma som 1984, dvs. ca 20 %. Byggnadsinvesteringarna skulle då öka till 5 500—6000 Mkr fram till 1995, vilket innebär 4—5 % per år. Skulle den allmänna investeringsutvecklingen avvika negativt från den nu prognosticerade så skulle avvikelserna för byggnadsinvesteringarnas del bli än större. Sålunda skulle en allmän ök- ningstakt på 3% innebära att byggandet ökar med 2% (till ca 4200 Mkr

1995), medan en allmän ökningstakt på 65% skulle innebära ca 7% för byggandet till ca 7 500 Mkr.

Det måste här understrykas att bedömningarna av byggandet baseras på iakttagelser av byggnadsandelen och dess samband med den totala inves- teringsvolymen under den gångna 20-årsperioden. Trendbrott är naturligt- vis inte uteslutna. Ett skäl till detta skulle kunna vara att det begränsade byggandet de senaste åren skapat ett ackumulerat behov av nya byggna- der, som så småningom utlöser ett mera omfattande byggande än som här diskuterats.

Enligt sektorstudien för handeln beräknas investeringarna där öka med ca 5 % per år 1984—1995. Med en fortsatt trendmässig nedgång i byggan- dets andel skulle byggandet under perioden öka med ca 1,5 % per år till ca 2000 Mkr 1995 . Med bibehållen byggnadsandel från 1984 skule byggandet svara för ca 2 800 Mkr 1995 och därmed öka med ca 4,5 % per år.

Byggandet har också bedömts utifrån den regressionsekvaton som skat- tats på basis av utvecklingen 1963—84. Med antagande om 3 % årlig ökning av privat konsumtion erhålls en ökning av byggandet med ca 3% per år fram till 1990 varefter det ligger kvar på den då uppnådda nivån ca 2000 Mkr. Skulle däremot den privata konsumtionen bli oförändrad under peri- oden så skulle med modellens antagande byggnadsinvesteringarna redu- ceras med ca 100 Mkr till ca 1 600 Mkr per år.

Investeringarna inom sektorn övriga privata tjänster beräknas enligt sektorstudien öka med ca 5 % per år mellan 1984 och 1995. Med en fortsatt nedgång i byggandets andel enligt tidigare trend innebär detti att byggan- det skulle öka med ca 3,7% per år till 5400 Mkr 1995. Med bibehållen byggandel skulle byggandet 1995 uppgå till ca 6700 Mkr.

Enligt den tidigare redovisade regressionsmodellen och med antagande om en årlig ökning på 3 % av privat konsumtion och 5 % av varuexporten skulle byggandet fram till 1995 öka med ca S% per år till ca 6000 Mkr. Skulle privat konsumtion och export förbli oförändrade skule byggandet enligt modellen 1995 bli ca 3 200 Mkr, innebärande en årlig minskning med ca 1 %.

Investeringarna inom byggsektorn behandlas utförligare i avsnitt 6.3. Fram till 1995 bedöms sektorns egna byggnadsinvesteringar öka från ca 500 till ca 600 Mkr.

För sektorn jord— och skogsbruk bedöms på basis av sektorstudierna de totala investeringarna öka med ca 1 % per år. Med oförändrad byggnadsan- del skulle detta innebära att byggandet fram till 1995 ökar från ca 1 800 till ca 2 000 Mkr. (Av investeringarna utgör en icke oväsentlig del dikningsfö- retag och skogsvägar som egentligen är att hänföra till anläggningsinveste- ringarna.)

4.2.2. Offentligt byggande Tidigare utveckling

Byggandet för statliga och kommunala myndigheter och förvatningar upp- gick 1984 till ca 9400 Mkr varav kommunerna (primärkonmuner och landsting) svarade för ca 7600 Mkr (ca 80 %) och staten för :a 1800 Mkr (ca 20 %). Utvecklingen sedan 1963 framgår av diagram 4.4.

Miljarder kronor

10

Offentliga myndigheter

..I . , & Kommunala myndigheter

Statliga [__—_ _-_-_xe—s .. myndigheter

1963 1965 1970 1975 1980 1985 År

Byggandets andel av sektorns totala investeringar har sjunkit något. under perioden men ligger ändå på en så hög nivå som ca 75 %. Efter en kraftig uppgång kring 1970 i samband med utbyggnad av högskolan och utlokalisering av statlig verksamhet från Stockholm har det statliga byg- gandet länge legat på ca 2 000 Mkr per år för att under senare år ha minskat med sammanlagt ca 10 %. De viktigaste delsektorerna är numera offentlig förvaltning och försvarsväsendet. Fram till mitten av 1970-talet utgjorde även utbildning och forskning en stor del med en andel på 20—30 %.

Det kommunala byggandet har varierat betydligt under perioden. En mycket kraftig uppgång skedde under slutet av 1960-talet fram till 1970— 71, varefter följde en betydande nedgång fram till 70-talets mitt. Därefter ökade det åter fram till början av 80-talet då det i det närmaste uppnådde samma omfattning som 10 år tidigare. Från 1980 har det sedan minskat med ca 3 % per år. De delsektorer som svarat för merparten av byggandet är sjukvård och utbildning. Byggnadsinvesteringarna inom sjukvården mer än trefaldigades mellan 1963 och 1970, då de uppgick till mer än 3 000 Mkr per år. Efter en nedgång under 1970-talets mitt ligger investeringarna åter på i det närmaste samma nivå som i början av det decenniet och utgör nu ca 40% av det kommunala byggandet. Byggandet inom utbildningssektorn har följt ett liknande mönster utom under senare år då det minskat betyd— ligt (ca 14 % per år). Det utgör nu ca 20% av hela sektorns byggande.

För både det statliga och kommunala byggandet har olika regressions- modeller prövats med respektive sektors konsumtion som bestämmande faktor för önskad byggnadsstock. När det gäller det statliga byggandet har därvid endast svaga samband kunnat konstateras. För det kommunala byggandet har även bostadsbyggandet prövats som förklaring. Även med bibehållen konsumtionsnivå kräver ju en anpassning till befolkningsom- flyttningar investeringar för olika slag av kommunal service. Som ytterliga- re en förklaringsvariabel har de 1971 företagna kommunsammanslagning— arna prövats. De olika modellspecifikationer som prövats ger stöd åt hypotesen att kommunreformen bidrog till tidigareläggning av en relativt

Diagram 4.4 Offentliga myndigheters byggande

omfattande investeringsverksamhet. Tillsammans med förändringarna i kommunal konsumtion och byggandet av nya bostäder kan den väl förkla- ra den utveckling som förekommit. Skattningarnas resultat visas i tabell 4.5.

Tabell 4.5 Skattning av det kommunala byggandet för perioden 1963—84 Konstant Bonyinv Bestånd D Kom.kons r2 D-W

Byggande —4 465 0295 —0,0583 682 0,93 2,41

Samtliga koefficienter är signifikanta på 1 % nivån.

Bonyinv = nybyggnadsinvesteringar i bostäderi Mkr. Bestånd = de senaste 10 årens byggnadsinvesteringar i Mkr. Kom.kons = kommunal konsumtion i Mkr. Liksom tidigare för handelns byggande har s.k. Almon-lag modell tillämpats, varvid de senaste sex årens utveckling beaktats. Koefficienterna för respektive års konsumtion är 0,096, 0.065, 0,033, 0.002, —0,030 och —0,06l. D = dummyvariabel, som enligt skattningen indikerar att byggandet var ca 680 Mkr högre 1967—70 och lika mycket lägre 1972-75 än ”normalt”.

Byggandet 1984—1995

Kommunförbundet har gjort bedömningen att kommunernas totala inves- teringar de närmaste åren kommer att minska något för att 1990 ha återtagit 1984 års nivå. Därefter kan en ökning på knappt 1 % per år förutses. Det är speciellt inom områdena barn- och äldreomsorg som en viss expansion kommer att ske. Inom utbildningsområdet väntas däremot snarast en viss minskning av byggandet. Uppgifter från landstingsförbundet tyder på en nedgång under 80-talets senare del med ca 15% inom sjukvårdsområdet varefter en viss återhämtning sker så att nedgången fram till 1995 blir totalt ca 5 %. Sammantaget tyder bedömningarna på att det kommunala byggan- det efter en viss minskning under periodens inledning åter når 1984 års nivå på ca 7500 Mkr 1995. Inte heller för det statliga byggandet kan några märkbara förändringar förutses.

De olika statistiska förklaringsmodeller som prövats ger tillsammans med antagande om en med 1% per år minskad statlig konsumtion en prognosticerad minskning av det statliga byggandet med knappt 1 % per år till ca 1 700 Mkr 1995. Som tidigare nämnts har det dock inte varit möjligt att finna speciellt bra förklaringsmodeller inom detta område. En förkla- ring till detta skulle kunna vara att det statliga byggandet i större utsträck- ning än annat utnyttjas i konjunkturutjämnande syfte.

De förklaringsmodeller som skattats för det kommunala området och som till synes relativt väl förklarar den tidigare utvecklingen med föränd- ringar i kommunal konsumtion och bostadsbyggande ger för perioden fram till 1995 en ökning av byggandet till ca 8800 Mkr, det vill säga en ökning med ca 1,3% per år om den kommunala konsumtionen under perioden ökar med 1% per år och bostadsbyggandet ökar enligt huvudalternativet tidigare i denna bilaga. Med oförändrad kommunal konsumtion och en årlig minskning av nybyggandet av bostäder med 10% skulle byggandet fram till 1995 minska med ca 3 % per år till ca 5 600 Mkr. Om byggandet av nya bostäder skulle öka med 3,7 % per år i enlighet med den mera optimis-

tiska prognosen i kapitel 3 och den kommunala konsumtionen öka med 2 % per år så skulle det kommunala byggandet öka ca 3,5 % per år och bli drygt 11 000 Mkr per år i slutet av perioden.

4.2.3. Byggnadsreparationer

Reparations- toch underhållsvolymen har ungefär fördubblats från mitten av 1960-talet och uppgår enligt nationalräkenskaperna till ca 7000 Mkr 1984. Detta innebär en väsentligt snabbare ökningstakt än för investering- arna. Till skillnad mot dessa har ökningen skett jämnt och alltså fortsatt hela 70-talet och början av 80-talet. Genomsnittligt under hela perioden har ökningstakten varit ca 3,5 % per år. Hittills under 80-talet har den dämpats något och uppgått till ca 2,5 %.

Reparationsbehovet ökar med byggnaders ålder. Enligt riktvärden för skol- och kontorsbyggnader är kostnaderna för reparation och underhåll mer än dubbelt så höga när en byggnad är mellan 20 och 30 år som när den är yngre än 10. Den kontinuerliga ökningen av reparationsvolymen är alltså naturlig med hänsyn till att stora delar av beståndet kommit till under de omfattande investeringarna i slutet av 60- och början av 70-talet. Från att genomsnittligt ha haft ett relativt litet reparationsbehov börjar denna del nu uppnå en ålder där behovet snabbt ökar. I diagram 4.5 visas utvecklingen av byggande och reparationer. Kurvan över investeringarnas utveckling illustrerar samtidigt beståndets åldersstruktur.

M'l' d . . kiobii: " Diagram 4.5 Utveckling

Investeringar av investeringar i och re- parationer av övriga byggnader

20

15

10 Reparationer

/._._

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 År

Det tillgängliga underlaget för mera exakta bedömningar av storlek och ålderfördelning för olika slags byggnader är betydligt sämre än för bostä- der. Den bedömning som har gjorts baseras därför på statistisk analys liknande de som gjorts för investeringarna. Lokalutnyttjandet har därvid antagits beroende av den ekonomiska aktiviteten, som får representeras av BNP. Reparationsbehovet har sedan antagits proportionellt mot utnyttjan- det av lokaler med högre ålder än 10 år. Skattningens resultat visas i tabell 4.6.

Tabell 4.6 Skattning av byggnadsreparationer 1963—84 Konstant Bestånd BNP r2 D-W

Rep = —1 945* —0,0112** 0,0204* 0,94 0,7

* Statistiskt signifikant på 1 % nivån. ** Statistiskt signifikant på 5 % nivån.

Bestånd = de 10 senaste årens byggnadsinvesteringar i Mkr. BNP = bruttonationalprodukt till marknadspris i Mkr.

Med de bedömingar av det framtida byggandet som redovisats i föregå- ende avsnitt och en antagen årlig ökning i BNP med 2 % ökar reparationer- na till ca 10 500 Mkr 1995. Detta innebär en ökningstakt på 3,7 %, det vill säga obetydligt högre än den tidigare utvecklingen. Prognosen innehåller dock på grund av det bräckliga underlaget stora osäkerhetsmarginaler. Skulle ökningen av BNP bli 1 % resp. 3 % per år så skulle reparationsvoly- men enligt modellen bli ca 9000 resp. ca 13 000 Mkr.

4.3. Anläggningsverksamhet 4.3.1 Inledning

Genom anläggningsverksamheten byggs samhällets infrastruktur ut. Den kan grovt delas in i följande fem huvudområden: kommunala gator och vägar samt markexploatering, vatten- och avloppsanläggningar, energian- läggningar, statliga vägar samt övrig samfärdsel och kommunikation. I det senare utgör telekommunikationer och järnvägar de dominerande delarna. De olika områdenas investeringar i byggnader och anläggningar 1984 fram- går av tabell 4.7. (Som tidigare framhållits har indelningen i byggnads- och anläggningsverksamhet gjorts schablonmässigt så att alla investeringar inom en SNR-sektor hänförts till endera kategorin.)

Tabell 4.7 Investeringar i anläggningar 1984

Mkr % Kommunal gator och vägar, markexploatering 1 500 11 Vatten- och avloppsanläggningar 1 200 9 Energianläggningar 5 200 39 Statliga vägar I 700 13 Ovriga samfärdsel och kommunikation 3 700 28 Totalt 13 300 100

Investeringar i gator och vatten- och avloppsanläggningar hänger nära samman med den utbyggnad av infrastrukturen på lokal nivå som krävs vid utbyggnad av framför allt nya bostadsområden. Detta gör att investeringar- na till stor del styrs av bostadsbyggnadsprogrammen och alltså i tiden måste anpassas till dessa. Övriga kategorier bidrar däremot huvudsakligen till utvecklingen av infrastrukturen på nationell nivå även om de till viss del

också hänger samman med bostads- och annat byggande. De bidrar till en långsiktig allmän utveckling av system som i någon utsträckning redan existerar. Den rätta tidpunkten för deras genomförande är därför inte lika uppenbar eller lätt att fastställa, varför också deras förläggning i tiden kan förskjutas avsevärt utan att nackdelarna med olämpliga beslut blir lika uppenbara som vid de kommunala investeringarna.

4.3.2. Tidigare utveckling

Den tidigare utvecklingen inom de båda huvudgrupperna skiljer sig mar- kant åt som framgår av diagram 4.6. Investeringar i gator och vatten- och avloppsanläggningar ökade snabbt och kontinuerligt under 1960-talet och kulminerade under miljonprogrammet. Den största volymen inträffade 1972 med ca 7 000 Mkr. Därefter har investeringarna minskat kontinuerligt, dock med avtagande hastighet. 1984 var de nere i ca 2700 Mkr. De har alltså mer än halverats under en lO-årsperiod.

Miljarder kronor 15 Anläggningar totalt ' 'x .. . .. . 10 I, övriga anlaggmngar & __/"= __ ”"' /-*N_svl-——vl "' _ &, -I'f'x / . 5 "' N. /- X.__ N

'N Kommande anläggningar

1965 1970 1975 1980 1985 År

Investeringarna i övrig infrastruktur visar ett annat mönster. De har hela tiden ökat om man betraktar utvecklingen över något längre perioder även om det förekommit kraftiga variationer kring den stigande trenden. Bakom den relativt lugna utvecklingen för området som helhet döljer sig stora skillnader mellan de olika delsektorerna, vilket framgår av diagram 4.7.

Vägbyggandet har efter att fram till början av 1970-talet länge legat på ca 2500 Mkr per år stadigt minskat till ca 1 700 Mkr 1984.

Energiinvesteringarna har genom två perioder (i början av 1970- och 80- talen) med mycket kraftiga ökningar fördubblats sedan slutet av 1960-talet från ca 2 500 Mkr till ca 5 200 Mkr 1984. Även inom övrig samfärdsel och kommunikation har investeringarna ökat kraftigt under 1980-talet, dock efter att dessförinnan ha legat på en i huvudsak jämn nivå.

I de förklaringsmodeller som prövats har bostadsstocken och nyinveste- ringar i bostäder prövats som förklaringsvariabler när det gäller kommuna- la anläggningar och befintlig anläggningsstock tillsammans med BNP när det gäller övriga. Resultaten visas i tabellerna 4.8 och 4.9.

Diagram 4.6 Utveckling- en av investeringar i an- läggningar

Diagram 4.7 Utveckling— en av investeringar i samfärdsel, kommunika- tion och energianlägg— ningar

kronor

5 Energi

4 övrig samfärdsel och kommunikation

3

2 & I x

_, x ,"* Statliga vägar

1965 1970 1975 1980 1985 År

Tabell 4.8 Skattning av investeringar i gator och VA-anläggningar 1963—84.

.,

Konstant Bonyinv Bostock r* D-W

Kom. anl —6242 0,2965 1,33 0,92 1,25

Samtliga koefficienter är signifikanta på 1 % nivån. Bonyinv = nyinvesteringar i bostäder i Mkr Bostock = befintlig bostadsstock i 1000-tal lägenheter

Tabell 4.9 Skattning av investeringar i samfärdsel och energianläggningar.

Konstant Bestånd BNP r2 D-W

Övr. anl. 6001 —0,0989 0,03076 0,59 0,93

Samtliga koefficienter är signifikanta på 1 % nivån. Bestånd = de 15 senaste årens investeringar i Mkr BNP = bruttonationalprodukt till marknadspris i Mkr

4.3.3. Utveckling 1984—1995

De kommunala investeringarna i gator, markexploatering samt vatten- och avloppsanläggningar beror i hög grad på omfattningen och inriktningen av periodens bostadsbyggande. Med ett minskat småhusbyggande och samti- digt ökat byggande inom förtätningsområden blir investeringsbehovet i relation till bostadsbyggandet troligen mindre än tidigare. Utöver anlägg- ningar i anslutning till ny bostadsbebyggelse kommer speciellt inom VA- området ett betydande behov av ersättningsinvesteringar, som enligt vissa bedömningar hittills inte tillgodosetts i erforderlig omfattning. Enligt kom- munförbundets beräkningar kommer investeringarna i gator att under peri- odens första hälft ligga kvar på 1984 års nivå för att under prognosperio- dens senare del öka något. Investeringarna i vatten- och avloppsanlägg- ningar bedöms öka jämnt under perioden med sammanlagt ca 30 %. Detta

innebär att de kommunala investeringarna (inkl. markexploatering men exkl. energiinvesteringar) kommer att öka med i genomsnitt drygt 1,5% per år till ca 3 200 Mkr 1995. Prognoser baserade på de statistiska modeller som härletts ur tidigare utveckling tyder snarast på en oförändrad investe- ringsnivå vid basprognosen för bostadsbyggandet (0,9% årlig ökning av nybyggandet).

När det gäller investeringarna inom energiområdet finns flera osäkra faktorer av övergripande natur. Frågan om när en kärnkraftavveckling ska genomföras har nyligen utretts och utredningen har behandlat olika alter- nativ som delvis faller inom prognosperioden. Det kraftiga prisfallet på olja har gjort investeringar i oljeersättande anläggningar och fjärrvärmenät mindre lönsamma. Osäkerhet råder också om utbyggnaden av olika gas- projekt.

Enligt den samlade bedömning statens energiverk gjort kommer investe- ringarna att minska med ca 10 % under periodens första hälft och därefter öka med 5 % fram till periodens slut. Om anläggningsbyggandet behåller sin andel av de totala investeringarna (som i huvudsak legat oförändrat på ca 60 %) skulle det 1995 uppgå till ca 4900 Mkr.

För anläggningsinvesteringar inom väg-, övrig samfärdsel och kommuni- kationssektorerna svarar staten i allt väsentligt genom myndigheter och affärsverk. Enligt bedömningar inom sektorstudierna kommer väginves- teringarna i stort sett att förbli oförändrade medan de totala investeringar- na inom övrig samfärdsel och kommunikation kommer att öka i genomsnitt med ca 4% per år. Inom de dominerande delsektorerna, järnvägar och telekommunikationer, har anläggningarna svarat för drygt 30 % under lång tid. Med bibehållen andel skulle de fram till 1995 öka till ca 5800 Mkr. Sammantaget innebär detta att investeringarna inom områdena energi, statliga vägar samt övrig samfärdsel och kommunikation skulle öka från ca 10600 Mkr 1984 till ca 12400 Mkr 1995, vilket innebär ca 1,5% per år. Enligt den på tidigare utveckling baserade statistiska modellen skulle med antagande om 2% årlig ökning i BNP motsvarande investeringar bli något lägre eller ca 11 600 Mkr 1995.

4.3.4. Reparationer av anläggningar

Kostnaderna för reparation och underhåll av anläggningar uppskattas för 1984 till ca 5 500 Mkr. Deras utveckling sedan 1963 liksom investeringarnas utveckling sedan 1950 framgår av diagram 4.8. Den genomsnittliga ökning- en har sedan 1963 varit ca 3% per år. Statistiken innehåller dock vissa osäkerhetsfaktorer. Dels kan gränsen mellan drift å ena sidan och repara- tion och underhåll å den andra vara oklar, dels sker åtminstone i vissa fall bedömningen av reparationsvolymen genom en schablonmässig uppdel- ning av totala driftkostnader. Nationalräkenskapernas uppgifter rörande reparationer inom energisektorn har därför reducerats något för perioden 1980—84.

Diagram 4.8 Reparatio- "1 liefde" ner av och investeringar i kronor anlaggmngar. 15 investeringar

10

Reparationer

op.—

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 År

Liksom för byggnader gäller dels att reparationsbehovet ökar med an- läggningarnas ålder, dels att den omfattande investeringsverksamheten under de senaste 20 åren gör att reparationsbehovet kan förväntas öka även i fortsättningen. De uppskattningar som redovisas här och som inne- håller icke oväsentliga osäkerhetsmarginaler baseras på regressionsana- lyser av tidigare utveckling, vilka redovisas i tabellerna 4.10 och 4.11. Liksom när det gäller investeringsbedömningarna antas den önskvärda anläggningsstocken bestämmas av bostadsstocken när det gäller gator samt vatten och avlopp och av BNP när det gäller samfärdsel och kom- munikationer. Inom energisektorn har antagits att reparationsbehovet ökar i samma takt som inom samfärdsel och kommunikationer.

Tabell 4.10 Skattning av reparations- och underhåll av gator samt vatten- och avlopps- anläggningar för perioden 1965—84.

Konstant Bestånd Bostst D rZ D-W

Rep. Kom. anl. —1110 —0.0079 0.648 — 127 0.83 1.74

Samtliga koefficienter är signifikanta på 1 % nivån Bestånd = de 15 senaste årens investeringari Mkr Bostst = befintlig bostadsstock i 1000-tal lägenheter D = dummyvariabel för åren 1967—74 då delar av kostnaderna saknas i statistiken.

Tabell 4.11 Skattning av reparation och underhåll av anläggningar inom samfärdsel och kommunikation för perioden 1965—84.

Konstant Bestånd BNP r2 D-W

Rep. samf. 2313 —0,0392 0,00697 0,81 1,27

Samtliga koefficienter är signifikanta på 1% nivån.

Bestånd = de 10 senaste årens investeringar i Mkr BNP = bruttonationalprodukt till marknadspris i Mkr

En prognos baserad på dessa skattningar, på antagande om 2% årlig ökning av BNP och 0,9% av nybyggda bostäder ger en ökning av repara- tionsvolymen på knappt 1 % per år till ca 6600 Mkr år 1995.

4.4. Sammanfattning

De huvudsakligen på olika sektorstudier och på tidigare utveckling av byggandets andel av olika sektorers investeringar baserade prognoserna för byggandet 1995 sammanfattas i tabell 4.12.

Tabell 4.12 Sammanfattning av prognos för byggandet 1995 (Mkr).

Övrigt byggande 1984 1995 Förändr.

% per år

Näringslivet

Industri 3 500 5 800 4,7 Plandel 1 700 2 200 2,4 Ovriga tjänster 3 600 6 000 4,8 Jord- och skogsbruk ] 800 2 000 1,0 Byggnadsindustri 500 600 1,7 Offentliga myndigheter

Stat 1 800 1 700 —0,5 Kommun 7 600 7 500 —0,1 Totalt övrigt byggande 20 500 25 800 2,1 Anläggningar

Gator och va 2 700 3 200 1,5 Samfärdsel o kommunikat. 5 400 7 500 3 ,0 Energi 5 200 4 900 —0,5 Anläggningar totalt 13 300 15 600 1,5 Byggnader och anläggningar totalt 33 800 41 400 1,9

Våra skattningar med hjälp av statistiska modeller, baserade på tidigare iakttagna samband mellan byggandet inom olika sektorer och aktiviteten inom respektive sektor, ger i huvudsak samma resultat. De mera markanta skillnader som erhållits avser dels kommunernas husbyggande som enligt Skattningarna skulle bli ca 1 300 Mkr högre 1995 och anläggningsverksam- heten som skulle bli ca 800 Mkr lägre än de på sektorstudierna baserade prognoserna.

För reparationsverksamheten har med statistiska skattningar erhållits de tämligen osäkra prognoser som visas i tabell 4.13.

Tabell 4.13 Reparationer (Mkr)

1984 1995 Byggnader 6 900 10 500 Anläggningar 5 500 6 600

Reparationer totalt 12 400 17 100

] .. ,' - , . ..ii _ . ,. , _- vtslui itl- MFF u' iii ss! ; i ' ' , - l 'i .- . - wir _', *l' ».

.ii 'u- ., i; . ." .." -.-_._' "jmtnliur'i. ._ir ,T

.; 'Zi'iL' ' , . i .'. ' . ,,.uq, rk

,.x- pi,.

-.'-i 11.1. 15.-**" ._l

." ...i-.it , 4.13-"lä:

. L E...... _, gm . _ - . '. , ll-li,',f'.,'t.' '&'-i mm." _ :J' ,,,—f.. :it ...,-i;.mn

i.» fattig.! Haiti ".'.-i?; gta-' tål.-Milla _:i.. .net-,...

'l_'._'ir"'

l .., . L.— .a: i , J. 1 '_, .'. . * ' -- . ' _ lr . [från 1 '.Llfwiggn'gg "adulta.-ilf-nfi'. "iii-n

' ' ll * l ' *., ll'. . '., . _: tätort.—immer!- i..—=. "' . l.—

5 Byggexporten

Den totala exporten av byggentreprenader kan under 1985 beräknas ha uppgått till omkring 2660 Mkr. Byggnadsindustrins inhemska försäljning låg 1985 på omkring 60000 Mkr.

Byggexporten utvecklades snabbt under andra hälften av 1970-talet. Det var framför allt den ekonomiska utvecklingen i mellanöstern som ökade efterfrågan. Utlandsbyggandet nådde en topp 1983 med en fakturerad omsättning på ca 5 000 Mkr, därefter har den minskat till hälften 1985.

Tabell Den svenska byggnadsindustrins fakturerade omsättning i utlandet, löpande priser, Mkr.

1980 1981 1982 1983 1984 1985

Hus- och Anläggn.indu- strin 3 273 3 281 4285 4746 4621 2531 Byggnadshantverk 210 213 202 135 132 130 Summa byggnadsind. 3483 3494 4487 4881 4753 2661 Källa: SCB

Kostnaderna för byggmaterialinköp i Sverige kan enligt SCB beräknas till ungefär 620 Mkr. Motsvarande materialinköp i utlandet var ca 750 Mkr. Tjänsteexporten har beräknats till ca 670 Mkr 1985.

Liksom i många andra industribranscher är det några få företag som svarar för den dominerande exportandelen. De två största exportföretagen svarar för merparten av exporten. Byggexporten utgjorde för det största företaget 15 procent och för näst största företaget 24 procent av den totala omsättningen 1985.

Svenska byggföretag har under senare år mött en ökande konkurrens på den internationella byggmarknaden. Detta förhållande gäller både mellan— östern och fjärranöstern. De projekt som kommer till stånd hamnar ofta hos byggföretag i s.k. lågprisländer som t. ex. Sydkorea, Turkiet, Indien och Kina.

I vissa industriländer har förhållandena istället successivt förbättrats. Framför allt har nordamerika blivit intressant inom vissa avgränsade bygg- marknader och när det gäller projektledningsuppdrag.

En tendens under 1980-talet har också varit att byggföretagen etablerar sig fastare i industrialiserade länder. Några av de större företagen har gjort

betydande företagsförvärv i bl.a. USA och Canada, men även i våra grannländer. (Det kanske bör poängteras att i ovanstående tabell ingår inte omsättningen för dotterföretag i utlandet.)

6. Byggnadsverksamheten

6.1. Introduktion

Kapitlet har koncentrerats kring bedömningar av produktivitetsutveckling, byggsektorns egeninvesteringar och sysselsättningseffekter av beräknad efterfrågeutveckling fram till 1995. I varje avsnitt speglas också den histo- riska utvecklingen.

6.2. Produktivitet

Arbetsproduktiviteten, definierad som förädlingsvärde dividerad med an— tal arbetade timmar, har ökat kraftigt under de senaste 25 åren. Den genomsnittliga ökningen har legat på 3,2 %, men variationerna har varit stora. Ett par delperioder har utmärkts av en stagnerande produktivitetsut— veckling, och en delperiod, 1979—81 , hade en ganska kraftig minskning av produktiviteten. Sammanlagt rörde det sig om nästan 5 %. Men framför allt lägger man kanske märke till flera perioder med stor ökning per år, som 1960—64 och 1965—72 med 4,4%, eller 1974—79 med 5,1 %. De senaste åren, 1981—84, har haft en produktivitetsutveckling som varit 3,1 %. De har m.a.o. legat i nivå med hela periodens genomsnitt. Man måste dock vara uppmärksam på att det är mycket känsligt hur man avgränsar olika delperioder. Bara genom att förlänga med ett år, 1980, och beräkna utveck- lingen över 1980—84, sjunker produktivitetsutvecklingen till 1,7% per år.

Den prognos vi har gjort för produktivitetens utveckling, baserar vi på en helt annan metod än vad som har använts i de senaste sektorsanaly- serna för långtidsutredningen. Däremot är den vanlig vid produktivitets- studier inom tillverkningsindustrin. Vad vi har gjort, är att vi har använt multipel regressionsanalys och estimerat produktionsfunktioner. Genom detta förfarande har vi också formaliserat prognosmodellen, vilket innebär att vi i efterhand har möjlighet att konstatera om detär modellen eller våra antaganden om utvecklingen av de förklarande variablerna som är felakti- ga, om den framtida produktivitetsutvecklingen inte sammanfaller med den prognosticerade.

I modellen (eller snarare modellerna), förklaras produktiveten av dels kapitalintensiteten och dels teknikutvecklingen eller totalproduktiviteten. Försök görs också att ta hänsyn till kapacitetutnyttjandet. I en bilaga finns en utförligare redovisning av metod och resultat från estimeringarna.

Den prognos vi gör, är att produktiveteten kommer att öka med 2,5% per år under perioden 1984—95. Denna produktivitetsutveckling ligger

alltså under den senaste 25-årsperiodens utveckling. Det verkar dock inte orimligt med tanke på den förändrade produktionsinriktningen i sektorn, och då man av erfarenhet vet att ombyggnation och reparation har en lägre produktivitetsutveckling än nybyggnation. Att prognosen ligger under 1981—84 års utvecklingstakt, kanske kan förvåna, eftersom dessa år haft just den inriktning på produktionen som förväntas råda fram till 1995. Det som talar för att produktivitetsutvecklingen blir lägre, är dels att andelen nybyggnation 1995 kommer att vara lägre än 1984, och dels att 2,5 % är ett genomsnitt för perioden, medan 1981—84 utgör några begränsade år med positiv utveckling. Det kommer säkert att finnas delperioder under 1984— 95 som kommer att ha en utveckling som är klart över den genomsnittliga. Vi harju ovan pekat på känsligheten av hur delperioderna avgränsas.

Att produktionen ökar kan ju verka stimulerande på produktivitetsut- vecklingen, eftersom det ger incitament till teknikutveckling. Men det medför också att man behöver använda arbetskraft i uppgifter som den inte är så van vid. Den negativa sysselsättningsutveckling som har varit i sektorn (se 6.4), kan medföra att det är svårt att rekrytera yrkeskunnig arbetskraft, eftersom folk är försiktiga och inte vill utbilda sig till en bransch där man har haft stora svårigheter att få arbete. Vidare är det rent allmänt så att det tar en viss tid att lära in de nya tekniker som kommer att behövas vid ombyggnad och reparation. Byggföretagen måste få arbeta en tid med de nya stora ombyggnadsprojekten och lära sig denna verksamhet innan de kan börja göra några ordentliga produktivitetsförbättringar. Det är alltså flera olika saker som talar för att produktivitetsutvecklingen kommer att bli lägre den kommande lO-årsperioden, än vad den har varit under 1960- och 70-talen.

6.3. Byggnadsindustrins egeninvesteringar

Totala bruttoinvesteringarna inom byggnadsindustrin uppgick 1984 till knappt 2 miljarder kronor, mätt i 1980 års priser. Tre fjärdedelar bestod av maskiner, transportmedel och inventarier. I ett långt perspektiv har inves- teringarna varit stigande. (Se diagram 6.1.) Kring 1970 inträffade dock ett markant trendbrott. Tillväxten upphörde i fråga om maskininvestering- arna. Istället började en period av kraftiga fluktuationer i dessa med toppar 1970, 1975 och 1980. Bottnarna inträffade 1972, 1978 och 1982/83. Även för byggnadsinvesteringarna inom sektorn har förloppet blivit ”oroligare” från och med slutet på 60-talet. Svängningarna är dock betydligt mindre än för maskininvesteringarna, vilket tydligt framgår av diagram 6.1. Cyklerna ligger inte helleri fas, vilket gör att fluktuationerna i de totala investering- arna är mindre än för maskininvesteringarna trots de senares dominans.

Samtidigt med stagnationen i bruttoinvesteringarna avstannade också tillväxten av sektorns produktion (inklusive underhåll och reparationer). 50— och 60-talens volymökningar låg i genomsnitt på ca 4,4 respektive 4,9 procent per år. Mellan 1970 och 1984 steg däremot produktionsvolymen med knappt 0,1 procent per år. Nedgången i bostadsproduktionen från och med 1970 och industrikrisen något senare torde vara de viktigaste förkla- ringarna till detta.

Miljoner kr 1980 års priser

2 400 Totala investeringar

2 000

1 600

medel, inventarier

1 000

600

.nu-... , .nu...

Byggnadsinvesteringar

1950 54 58 62 66 70 74 78 82 84

Fram till 1995 förväntas produktionsvolymen stiga med ca 2,2 procent per år. Det förefaller därför mindre välbetänkt att basera en investerings- prognos på perioden 1970—84. Att utsträcka undersökningsperioden bakåt i tiden är emellertid också förenat med risker. Förutom dataproblemen måste man också räkna med att strukturella och institutionella förändring- ar påverkar parametrarna i en statistisk modell.

Följande variabler används i prognosmodellen: K,* är den önskade kapitalstocken i början av är t K[ är den faktiska kapitalstocken i början av år t Q.* är förväntad produktion under är t Q( är faktisk produktion under år t Im är nettoinvesteringar under år i Ib, är bruttoinvesteringar under år i D( är deprecieringar under år t

Utgångspunkten är att den önskade kapitalstocken i början av är t är proportionell mot den förväntade produktionen samma år, dvs. Kr* = a(t)Qr* (61) där a(t) är en proportionalitetskonstant som varierar med tiden. En sti- gande kapitalintensitet innebär att a(t) ökar med tiden. Som framgår av bilagan tycks kapitalintensiteten i huvudsak ha stigit åtminstone sedan början av 60-talet — och detta trots omläggningen av produktion mot allt mer av ombyggande samt reparationer och underhåll på senare år.

Den förväntade produktionen under år t antas bero på den faktiska produktionen samma år och föregående år, dvs. Qt* : bo + let + bZQi—i (6-2)

Investeringar i maskiner, transpon-

Diagram 6.I Bruttoin- vesteringar inom bygg- nadsindustrin 1950—84. 1980 års priser. Källa: Nationalräken- skaperna.

Den faktiska kapitalstocken är t antas vara proportionell mot den önska— de, dvs. K. = cK.* (6.3) Nettoinvesteringarna är t definieras som Int = Kt+1 _ Kr (6-4) och bruttoinvesteringarna som Ihr = Int + D! (6-5) där deprecieringen (D,) antas vara proportionella mot kapitalstocken i början av året, dvs. D[ = d(t) Kl (6.6) Den andel av kapitalet som förslits ekonomiskt varje år antas vara monotont stigande med tiden, vilket dels är tänkt att återspegla byggnader- nas minskade andel av totala kapitalet dels den allmänt sett ökade kortsik- tigheten i ekonomin. Genom att kombinera ekvationerna 1—6 får man följande uttryck Ibt = cb0a(t)d(t) + Cb1a(t)Qt+l + ca(t) ibz _

-ca(t) ibz — [1-d(t)lbr)Q. — cart) [1-d(t)lszr-i (6.7) I förenklande syfte antas nu att cb0a(t)d(t) = oro + or, in t cb|a(t) = (12 + (13 in t C&(I) (bg _ [I'd(l)]b1j = (14 + (15 lnt -ca(t) [l-d(t)] bg = (16 + (17 in t dvs ekvation 6.7 kan skrivas som Ibi = (10 + 0»1 (In 0 + (12 (Qi+l'Qi) + (04'02+(16) Qt _

_ (16(Qt'Qi—l) + a3(lnt)(Qt+1'Qt) + + (05-a3+av) (11100. _ av(ln t) (Qt'Qt—l) (6-8) Denna ekvation har estimerats med OLS. Resultatet framgår av tabell 6.1. Som visas av t-värdena är inte alla parametrar signifikanta på rimliga nivåer. Däremot är variablerna som innehåller ln t på ett eller annat sätt,, signifikanta som grupp på enprocentsnivån. Detsamma gäller övriga tre som grupp.

För själva prognosen har två icke signifikanta variabler uteslutits från ekvationen. Parametrarna i denna ekvation har angivits i den nedre delen av tabell 6.1.

Bruttoinvesteringarna beräknas bli 2,1 miljarder 1995, vilket är en obe- tydlig ökning jämfört med 1984, då investeringarna låg på 2,0 miljarder kronor — allt räknat i 1980 års priser.

Tabell 6.1 Regressionsekvationen för byggnadsindustrins egeninvesteringar (ekv 6.8) (Beroende variabel: totala bruttoinvesteringar inom byggsektorn mätt i 1980 års

priser)

Oberoende variabler Parametervärde t—värde Konstant — 17765,665 —3,39 Q.: Byggsektorns produktionsvolym inklusive reparationer och underhåll år t 0,183 2,98 Q...-Q,: Förändringen i produktionsvolym mellan är t och år t+l 0,700 1,84 Q,—Q,_,: Förändring i produktionsvolym mellan år H och t 0,491 1,23 (ln t) Ql —0,039 —2,58 (ln t)(Q1+i-Qr) —0,169 —1,89 (lnl)(Qi-Q1=1) —0.121 —l,29 ln t: år 51,52, . . ., 83 4324,048 3,28 R2 = 0,974; F = 129,27; antal observationer = 33

Oberoende variabler Parametei'värde t-värde Konstant — l7627,484 — 3 ,09 Q. 0.161 2,46 Q.. 1-Q. 0,755 1,84 (ln t) Ql —0,035 —2,13 (lnl)(Q1+1—Q1) —0,183 —I,89 ln t 4325,723 3,02

R2 = 0,967; F = 152,22; antal observationer = 33

Miljoner kronor

2200

2000 .........

1800

1500

1000 — faktiska värden modellens värden

500 0 r—q— 1 i =.— ' _'_ ar 1950 58 66 74 82 90 95

Diagram 6.2 Bruttoin- vesteringari byggnadsin- dustrin 1950— 95

6.4. Sysselsättningskonsekvenser och kapacitets- problem

6.4.1. Inledning

Avsikten med föreliggande avsnitt är att beskriva konsekvenserna för efterfrågan på arbetskraft inom byggnadsverksamheten, utifrån de beräk- ningar som redovisats i tidigare kapitel över förväntad efterfrågeutveckling 1984—1995. I ett inledande avsnitt sammanfattas beräknad efterfrågeut- veckling, därefter redovisas en kalkyl över arbetskraftsåtgång, ti_lgänglig arbetskraftstillgång beskrivs och slutligen diskuteras kapacitetsutnyttjande och balansproblem.

6.4.2. Byggmarknaden 1984—1995

Nyproduktionen inom bostadssektorn beräknas öka med ca en procent per år mellan 1984 och 1995. Flerbostadshusproduktionen fördubblas i det närmaste, medan småhusproduktionen minskar till hälften. Ombyggnads- investeringarna beräknas fortsätta att öka, för flerbostadshus med 5—6 procent per år och för småhus med ca 4 procent per år under perioden.

Tabell 6.2 Byggnadsinvesteringarna och byggnadsunderhållet 1984—1995, 1980 års priser, (avrundade värden)

Milj. kronor Årlig förändring -———— procent 1984 1995 Bostäder-Nyproduktion Flerbostadshus 5 300 9 600 5,6 Småhus 6 300 3 300 —5,8 Bostäder-Ombyggnad Flerbostadshus 8 800 16 300 5,8 Småhus 3 300 5 000 3,9 Nyproduktion och ombyggn av fritidshus 1 200 2000 5,0 Övriga husbyggnader 20 500 25 800 2,1 Anläggningar 13 300 15 600 1,5 Summa investeringar 58 700 77 600 2.6 Underhåll Bostäder 11 700 13 5001 1,3 Övriga husbyggnader 6 900 10 000 3,4 Anläggningar 5 500 6 600 1,7 Summa underhåll 24 100 30100 2,0 Total byggproduktion 82 800 107 700 2,4

' Alternativt 16000 Mkr.

Den totala investeringsvolymen inom övrigt husbyggande förväntas öka under perioden med 2,3 procent per år. Industrins byggnadsinvesteringar ökar relativt kraftigt med 4—5 procent medan statlig byggnadsverksamhet däremot minskar med ca 3 procent per år. Även de totala anläggningsin-

vesteringarna beräknas öka med 1,6 procent per år. Totalt innebär detta att ny- och ombyggnadsinvesteringarna ökar med ca 2,7 procent per år.

Byggnadsunderhållet kan totalt sett beräknas öka med ca 2,0 procent per år. Den totala byggproduktionen skulle därmed öka med ca 2,5 procent per år mellan 1984 och 1995.

6.4.3. Kalkylerad arbetskraftsåtgång

För att kunna beräkna hur efterfrågan på arbetskraft förändras med för— ändringar i produktionens sammansättning fordras uppgifter om åtgångstal för arbetskraft inom olika delar av byggnadsproduktionen. Underlag för de beräkningar som redovisas här är dels "Byggande och sysselsättning” (DsBo 1984: 7) och dels Axling, L, (Arbetskraftsefterfrågan inom byggpro- duktionen 1986). De åtgångstal som presenteras i ”Byggande och syssel- sättning” har reducerats för moms och byggkonsultkostnader.

Vid beräkning av antal sysselsatta har den genomsnittliga produktivi- tetsutvecklingen mellan 1980 och 1984 antagits vara ca 1,7 procent per år för alla byggnadsområden, utom för nyproduktion av småhus och ombygg- nad av flerbostadshus som uppskattas till ca 2,5 procent per år. Produktivi- tetsutvecklingen mellan åren 1984 och 1995 har för samtliga byggnadsom- råden antagits vara 2,5 procent per år i huvudalternativet (alt. 1). För att visa på känsligheten för produktivitetsutvecklingen i kalkylen har också ett lägre alternativ (alt. 2 = 2,0 procent per år) och ett högre alternativ (alt. 3 = 3,0 procent per år) redovisats.

Av underhållet i bostäder har hälften av underhållet i småhus och en tredjedel av underhållet i flerbostadshus antagits utgöras av eget arbete. (Ätgångstalet för bostadsunderhåll innehåller både eget arbete och entre- prenader).

Det bör kanske poängteras att en kalkyl av detta slag är relativt grov. Det utgångsunderlag som kalkylerna bygger på är något osäkert varför slutsatser måste dras med stor försiktighet, framför allt på detaljnivå. Någon regional fördelning har inte gjorts.

Den totala byggsysselsättningen ökar enligt kalkylens huvudalternativ med mellan 7— 12000 sysselsatta till mitten av 1990-talet. Sysselsättnings- ökningen hänförs i huvudsak till:

— ökad ny- och ombyggnadsproduktion av flerbostadshus — ökad underhållsproduktion

Bostadsproduktionen ökar totalt i huvudalternativet med ca 10000 sys- selsatta. Inom alla delområden, utom nyproduktion av småhus, ökar sys- selsättningen. Inom nyproduktion av småhus mer än halveras sysselsätt- ningen inom byggnadsindustrin. Beräkningarna över nyproduktion av småhus är dock osäkra. Utvecklingen mot en dominerande andel s.k. monteringsfärdiga småhus kan mycket väl ha inneburit att den beräknade sysselsättningsnivån både 1984 och 1995 är för höga.

Investeringar inom övriga husbyggnader och anläggningar ger något minskad nivå på sysselsättningen. Sysselsättningen inom underhållspro- duktionen ökar obetydligt enligt huvudalternativet.

Ätgångs- Antal Antal sysselsatta 1995 tal1 syssel- satta Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3 1984 (2.5 %) (2,0 %) (3,0%)

Bostäder-nyproduktion

Flerbostadshus 3,40 16 800 23 300 24 600 22 100 Småhus 3,40 19 400 7 800 8 200 7 400 Bostäder-ombyggnad

Flerbostadshus 3,95 31 600 44 700 47 100 42300 " Småhus 3,95 11800 14100 14 500 13100 Ovriga husbyggnader 3,40 65 100 62 600 66 000 59 200 Anläggningar 3,00 37 400 33 400 35 200 31 600 S:a ny— och ombyggnadsprod. 182 100 185 900 195 600 175 700 Underhåll

Bostäder 4,90 28 000 28 300 29 900 26 900 " (33 600) (35 500) (31 800) Ovriga husbyggn. 4,70 30 400 33 600 35 300 31 800 Anläggningar 3,80 19 500 17 900 18 800 16 900 S:a underhållsprod. 77 900 79 800 84 000 75 600

(85 100) (89 600) (80 500)

Total byggproduktion 260 000 265 700 279 600 251 300

(271 000) (285 200) (256200)

' Antal sysselsatta per investerad miljon kronor 1980.

De största förändringarna kan, som tidigare noterats, förväntas inom bostadsproduktionen fram till 1995. Bostadsproduktionen sysselsätter inte fullt hälften av byggarbetskraften. Förändringar i produktionsstrukturen torde påverka tjänstemän i mindre utsträckning. Den största förändringen torde som hittills avse de kollektivanställda varför det finns anledning att särredovisa effekterna för dessa.

Enligt kalkylen ökar sysselsättningen för egentliga byggnadsarbetare (träarbetare, betongarbetare och murare, TEM-gruppen) inom flerbostads- sektorn. En motsvarande nedgång inom nyproduktion av småhus ger i stort sett en oförändrad total sysselsättningsnivå inom bostadssektorn. TBM-gruppen sysselsätts, inom bostadssektorn, till drygt 90 procent inom ny- och ombyggnadsproduktion.

Bygghantverksgruppen (målare, vvs- och elinstallatörer, plåtslagare m. fl.) sysselsätts däremot som grupp till drygt 80 procent inom underhålls- och ombyggnadsproduktion. Inom hantverksgruppen fortsätter sysselsätt- ningen att öka något. Enligt huvudalternativet blir det en mycket liten ökning. Enligt det andra alternativet där bostadsunderhållet ökar med ca 3 procent, ökar sysselsättningen för hantverksgruppen med en dryg procent per ar.

Tabell 6.4 Kalkylerad arbetskraftsåtgång vid bostadsproduktion, enbart arbetare (ej tjänstemän), enligt huvudalternativet (2,5 procent produktivitet per år) antal syssel- satta, 1984—1995

Eg. byggnarb.l Bygghantverk2 Totalt arbetare 1984 1995 1984 1995 1984 1995 Nyproduktion Flerbostadshus 8 400 11 700 4 200 5 800 12 600 17 500 Småhus ] 1 100 4 400 3 400 1 400 14 500 5 800 Ombyggnad Flerbostadshus 12 400 17 500 12 000 17 000 24 400 34 500 Småhus 4 600 5 400 4 500 5 200 9 100 10 600 Underhåll 2 600 2 200 23 400 21 500 26 000 23 700 (2 800) (25 500) (28 300) Summa 39 100 41 200 47 500 50 900 86 600 92 100 (41 800) (54 900) (96 700)

' Träarbetare, betongarbetare och murare. 2 Målare, vvs— och elinstallatörer, plåtslagare m.fl.

6.4.4. Utbudet av arbetskraft

Under de senaste decennierna har antalet sysselsatta inom byggnadsverk- samheten genomgått en dramatisk utveckling. Den snabbt ökande bygg— produktionen under 1950- och 1960-talen medförde också en snabb ökning av antalet sysselsatta. År 1950 sysselsattes drygt 260000 personer medan det år 1970 sysselsattes omkring 370000 personer. Därefter har sysselsätt- ningen i branschen stadigt minskat, år 1984 var antalet sysselsatta nere på 1950 års nivå.

Minskningen har avsett antalet sysselsatta arbetare inom byggnadsindu- strin. Under första hälften av 1970-talet minskade antalet sysselsatta inom byggnadsindustrin med ca 60 000 personer enligt arbetskraftsundersök- ningar (AKU). Av dessa var ca 40000 byggnadsarbetare och ca 20000 tillverkningsarbetare. Det måste samtidigt observeras att antalet sysselsat- ta byggnadsarbetare inom andra branscher ökade under samma tidsperiod med omkring 15 000 personer. Byggnadsarbetarkåren minskade således sammantaget med ca 25 000 personer.

Sysselsättningen i bygghantverken (rör, el, måleri, plåt, glas m.m.) minskade mer än sysselsättningen inom husbyggnads- och anläggningsin- dustrin (betongarbetare, träarbetare, murare, Vägarbetare m.fl.) under denna period.

Under andra hälften av 1970-talet fortsatte sysselsättningen för bygg- nadsarbetare inom husbyggnads- och anläggningsindustrin att minska med drygt 20000 personer. Sysselsättningen för andra grupper ökade i nästan motsvarande omfattning, varför sysselsättningen i branschen som helhet endast minskade med några tusen personer.

Under första hälften av 1980-talet har antalet sysselsatta byggnadsarbe- tare endast minskat med några tusen personer. Däremot har sysselsätt- ningen för andra grupper inom byggnadsindustrin, bl. a. tillverkningsarbe- tare minskat kraftigare.

Tabell 6.5 Sysselsatta inom byggnadsverksamheten 1971, 1975, 1980, 1984 och 1985

Sysselsatta inom byggnadsverksamhet 1971 1975 1980 1984 1985

Sysselsatta inom bygg- nadsindustrin (SNI 5):

Byggn. arbetare 224 100 185 300 160 600 156 800 160 800 Tjänstemän 64 600 60 000 67 200 62 300 61 200 Tillv. arb. m.fl. 51 000 32 700 42 900 29 700 25 400 Ovriga 12 200 12 200 15 900 11 200 11 300 Summa 351 900 290 300 286 600 260 100 260 200

Sysselsatta byggnads- arbetare utanför byggn. ind. (övr. branscher): 15 500 30 800 31 800 37 600 36 600

Källa: AKU.

Tabell 6.6 Sysselsatta inom byggnadsindustrin, fördelade efter yrke och näringsgren 1971, 1975, 1980, 1984 och 1985

Husbyggn.- o. anläggn- industri (501) 1971 1975 1980 1984 1985 Byggn. arbetare 137 100 122 300 98 300 92 500 93 600 Tjänstemän 49 800 44 900 46300 42 800 40 300' Tillverkn. arbetare 8 000 1 600 8 000 2 500 2 Övriga 37 500 31 900 31 600 24 800 2 Summa A 232 400 200 700 184 200 162 600 159 000

Byggn. hantverk (502)

Byggn. arbetare 87 000 63 000 62 300 64 400 67 200 Tjänstemän 14 800 15 200 20 900 19 500 20 800' Tillverkn. arbetare 16 400 10 200 16 900 12 100 2 Övriga 1 200 1 200 2 300 1400 2 Summa B 119500 89600 102 400 97400 101200 Summa A + B 351 900 290 300 286 600 260 000 260 200

' Smärre förändringar har gjorts i yrkesindelningen 1985. 2 Tillverkningsarbetare och ”övriga” kan inte särredovisas. Källa: AKU.

6.4.5. Kapacitetsutnyttjande och balansproblem

Den redovisade kalkylen över sysselsättningen är teoretisk och förutsätter en betydande grad av utbytbarhet mellan olika yrkeskategorier och en stor rörlighet. I praktiken föreligger avsevärda svårigheter att "matcha” den regionala och yrkesmässiga efterfrågan på arbetskraft med motsvarande utbud av arbetskraft. Det föreligger tre viktiga strukturproblem på byggarbetsmarknaden. De tre problemen kan beskrivas på följande sätt: — Det råder en betydande strukturell arbetslöshet som berör byggnadsar- betarna inom TBM-gruppen. Denna arbetslöshet är ojämnt fördelad

över landet med en stark koncentration till de 5. k. skogslänen till följd av minskade nyinvesteringar i dessa områden. — Parallellt med försvagningen av sysselsättningen för TEM-gruppen har sysselsättningen för byggnadshantverkare varit god som en följd av den ökade underhållsverksamheten. Det finns en begynnande brist på ar- betskraft inom dessa yrkesområden (framför allt målare). — Byggmarknadernai vissa storstadsregioner, framför allt Stockholmsom- rådet, visar tecken på överhettning. Åtgärder har under hösten 1986 vidtagits för att dämpa sektorn övrigt husbyggande och ombyggande för att ge plats åt nyproduktion av flerbostadshus. Byggsysselsättningen kan enligt utredningens kalkyler komma att öka framför allt inom flerbostadssektorns olika delar, dvs. ny-, ombyggnads- och underhållsproduktionen. Denna produktionsökning kan förväntas ske framför allt i storstadsområdena och i en del större tätorter. Utifrån de antaganden och beräkningar som redovisas kan följande scenarios disku- teras.

Den strukturella arbetslöshet som råder inom TBM-gruppen (framförallt i skogslänen) kvarstår om inte en ökad rörlighet åstadkoms och/eller att det tillkommer nya stora investeringsobjekt. De stora investeringsobjekt som diskuteras torde emellertid få mera påtaglig effekt på byggsysselsättningen först på 1990-talet. Det för dessa områden traditionellt viktiga småhusbyg- gandet väntas även halveras. Det handlingsprogram för byggnadsindustrin som Arbetsmarknadsstyrelsen fastslog under 1985 bör enligt dessa kal- kyler fullföljas.

En produktionsökning i storstadsområdena kan få något olika förlopp beroende på vilka delar av produktionen som ökar respektive hålls tillba- ka. Det förefaller sannolikt att underhållsproduktionen ökar. Som tidigare konstaterats sysselsätter den i huvudsak bygghantverkare. Det är troligt att bristen poå hantvekrare (framför allt målare) förstärks.

Denna bristsituation hänger även samman med vilken inriktning investe- ringarna inom flerbostadssektorn får. Dämpas ombyggnadsverksamheten till förmån för ökad nyproduktion kan bristen minska temporärt. Detta torde ändå bli en kortsiktig lösning. Det är troligare att bristsituationen förstärks därför att det blir svårt att hålla tillbaka underhåll och ombygg— nader. Naturligtvis under förutsättning att nyrekryteringen inte ökar avse- värt. Utbildning av hantverkare är emellertid en process över en 3—4 årsperiod. Någon märkbar ökning inom överskådlig tid kan idag inte skön- jas.

Ny- och ombyggnader av flerbostadshus ger för TEM-gruppen ungefär samma sysselsättningseffekt per investerad krona. För TBM-gruppen är det således mera frågan om nivån inom dessa områden tillsammans än fördelningen dem emellan. Men eftersom efterfrågeökningen inom båda områdena kan väntas bli betydande, kan det även uppstå en bristsituation för dessa yrkesgrupper i storstadsområdena.

Flera faktorer pekar på att balansproblemen förstärks under prognospe- rioden, inte minst på kort sikt. Byggsysselsättningen i skogslänen kan komma att minska ytterligare, medan sysselsättningen i storstadsområde- na expanderar och kan leda till betydande rekryteringsproblem.

Det måste emellertid poängteras att det ter sig allt vanskligare att mäta

produktionskapaciteten inom byggnadssektorn. Så länge huvuddelen av produktionen avsåg nybyggande var också merparten av produktionen förlagd till byggnadsindustrin. Underhållsproduktionen utförs idag till stor del av arbetskraft inom andra näringar. Kunskapen om den totala tillgäng- liga produktionskapaciteten framför allt för underhållsproduktionen är mycket bristfällig.

Vad krävs då för att uppnå balans på byggarbetsmarknaden på lång sikt? I kalkylens huvudalternativ har produktiviteten beräknats öka med 2,5 procent per år i genomsnitt för hela byggporudktionen. Antalet sysselsatta har då beräknats öka med 7— 12 000 personer fram till 1995.

1984 utbildades omkring 7000 elever i s. k. ungdomsutbildning dels genom gymnasieskolan och dels genom lärlingsutbildning i företagen. Gymnasieutbildningen är den helt dominerande utbildningsformen, vilken för utbildning inom yrkena träarbetare, betongarbetare och murare svara- de för 98 procent 1984 och för yrkena vvs- och elmontörer, plåtslagare och målare för ca 75 procent samma år.

Nuvarande utbildningsnivå förefaller i stort sett vara dimensionerad för att återbesätta de årliga avgångarna i branschen. Utbildningen i huvudal- ternativet skulle då behöva ökas med knappt 1 000 personer per år.

Om produktiviteten istället blir lägre, t. ex. 2,0 procent per år, syssel- sätts enligt kalkylen 20—25 000 personer fler 1995 än 1984. Antalet syssel- satta skulle då behöva öka lika mycket som samtliga sysselsatta i underhåll av bostäder 1984, för att nå balans 1995. Nyrekryteringen skulle då behöva öka med ca 2 000 personer per år.

Bilaga: Produktiviteten i bygg- och anlägg— ningssektorn

1 Inledning

1.1. Produktivitet och produktionsfunktioner

Produktiviteten är betydelsefull dels för kostnadsutvecklingen och dels för sysselsättningen. Vid ett givet produktionsresultat får en ökad produktivi- tet till följd att insatsfaktorerna minskar, däribland sysselsättningen. En ökad produktivitet hjälper till att hålla kostnaderna nere gentemot annan produktion. Den kostnadsutveckling som har varit i byggsektorn, åtmins- tone vad gäller nyproduktionen av bostäder, med högre prisstegringar än på övriga varor — byggnadsprisindex har stigit mer än konsumentprisindex — under de senare åren, ger en indikation på att produktivitetsutveckling- en har varit lägre i byggnadsindustrin än i övrig industri.

Rent allmänt kan produktivitet definieras som relationen mellan en verksamhets produktionsresultat och dess resursförbrukning eller faktor- insatser. Så länge man bara har en produkt och en produktionsfaktor, kommer produktivitetsbegreppet att vara enkelt och entydigt. Men om man har ett flertal produkter och produktionsfaktorer, blir det mer tvek- samt, eftersom man då måste försöka väga ihop olika kvantiteter av dem. Vanligt är att man bara väger ihop produkterna med hjälp av deras respek- tive priser och sedan dividerar detta med endast en typ av insatsfaktor, oftast arbete. Det produktivitetsmått som fås på detta sätt kallas en faktor- produktivitet. Faktorproduktiviteten kommer dock inte att överens- stämma med den allmänna definition av produktivitet som gjordes ovan, eftersom inte hänsyn tas till alla resursinsatser. För att produktivitetsdefi- nitionen ska överensstämma med den allmänna formuleringen, krävs alltså en annorlunda definition som tar hänsyn till alla faktorinsatser. Det kan göras genom att även nämnaren viktas. Dock medför det ofta en del problem, och för att slippa ifrån dessa, kan man använda en alternativ metod och istället utgå från en produktionsfunktion.

Produktionsfunktionsansatsen bygger på att explicit beskriva en produk- tionsfunktion. Formellt kan den tecknas (1.1) Q=f(V,t) där V, är en vektor av produktionsfaktorer. Vanligen reduceras den till arbete och kapital, L och K. 1 anger att produktionen förändras över tiden. Denna faktor är tänkt att representera den exogena tekniska utveckling som sker över tiden. Med den begränsning av insatsfaktorerna som gjorts ovan, kan (1.1) skrivas som:

(1.2) Q=f(K,L,t)

Om man antar att den tekniska utvecklingen är enbart av neutral typ, dvs. den marginella substitutionskvoten är oförändrad vid skift i produk—

' För en genomgång av skillnaden mellan neutral och icke-neutral teknisk utveckling, se tex Brown, (1966), On the theory and measurement of technological change.

2 Anxo (1986), Regionala sysselsättningseffekter av en allmän arbetstids- förkortning, går igenom ett antal restriktioner som är lagda på funktio- nen. Kapacitetsutnytt- jandet är en sådan re- striktion, och att elastici- teterna avseende arbets— tid och anställda kan skil- ja sig åt. är en annan. N och H, där N är antal an- ställda och H medelar- betstiden, kommer i våra skattningar att ha samma elasticitet och arbetsin- satsen beskrivs med NH (=L). Vi har gjort skatt- ningar där denna restrik- tion har släppts, men re- sultaten har varit tvety- diga. I något fall har elas- ticiteterna inte varit sig- nifikant skilda åt på 5 %- nivån, i andra fall har de varit det.

tionsfunktionen, kan funktionsformen omformuleras något'. (1.2) kan istället skrivas som: (1.3) Q=A(t)f(K, L)

Faktorn A(t) mäter den samlade effekten av skift över tiden. Den gängse metoden att skatta denna form är den som lanserades av Tinbergen redan 1942. Han införde termen eM för att mäta den tekniska utvecklingen.

Genom att närmare specifiera sambandet i (1.3) och ha kunskap om produktionsresultat och faktorinsatser, kan produktiviteten analyseras närmare. Den funktionsform som valts är den traditionella Cobb-Douglas- funktionen. Den kommer alltså med tidstrendtermen att få formen: (1.4) Q = AKGLBeM

Om man antar att effektiviteten i produktionen är konstant över tiden och att skalavkastningen är oförändrad, kommer parametern ). att mäta hela den tekniska utveckling som sker. Härigenom fås en enkel och prak- tisk modell för att mäta produktivitetens utveckling. Den produktivitetsut- veckling som mäts är dock en totalproduktivitet, medan det i långtidsut- redningen är arbetsproduktivitetens utveckling som ska prognosticeras. Dessa två är synonyma endast under vissa villkor. När prognosen för arbetsproduktiviteten görs, kommer den att bli ett resultat av bl. a. total- produktivitetens utveckling.

1.2. Modeller att skatta

Cobb-Douglas-funktionen som den är formulerad i (1.4), innehåller i sig flera restriktionerz, men eftersom prognossyftet är centralt, skulle den ökade komplexiteten i modellen och förhoppningsvis ökade säkerheten, måhända mer än väl motverkas av en ökad osäkerhet i antagandena om de framtida värdena. Vi håller därför fast vid (1.4) som grundmodell.

Teknikfaktorn innehåller i denna formulering även variationer i utnytt- jandet. Genom att tillföra ytterligare en variabel c med elasticiteten (I), som varierar med utnyttjandet, kan ). rensas och bättre representera teknikut- vecklingen eller totalproduktivitetens utveckling.

För att mäta c, har vi valt att följa Åberg (1983), Produktion och produk- tivitet i svensk ekonomi 1963— 1981 , även om andra möjligheter finns, tex att använda arbetslöshetstal. Åberg definierar c som kvoten mellan utnytt— jat och faktiskt kapital. Det utnyttjade kapitalet, K', förutsätts stå i ett konstant förhållande till kapitalinkomsten, R, vilket innebär att c då kan tecknas som (1.5) c = K”/K = R/mK där in då är den som konstant betraktade kvoten R/K*. R beräknas som (16) R = (Qp - W - Q(p-P))/P = Q-W/P där Q är förädlingsvärdet i fasta priser, p index för produktpriset, W lönesumman i löpande priser och P index för den allmänna prisnivån (KPI). Delen Q(p-P) svarar mot vinster och förluster som orsakats av prisförändringar som varit olika för de två indexserierna.

Den reala räntabiliteten med avseende på faktisk kapitalstock, alltså mc=R/K, varieras enbart över tiden pga förändringar i 0, eftersom ni är konstant. Tilläggas ska då också att in bara behöver vara konstant i betydelsen att den inte uppvisar någon trendmässig utveckling.

Genom att c grundar sig på kapitalets, avkastning, kommer c att påver- kas av alla faktorer som påverkar avkastningen. Så bestäms c tex av i vilken utsträckning kapitalstocken bemannas, hur stor arbetsstyrka företa- gen håller i reserv och hur effektivt arbetsstyrkan i övrigt utnyttjas. Detta innebär alltså att c lika mycket återspeglar arbetskraftens som kapitalets utnyttjande (Åberg, 1983, a a).

Den skattningsbara funktionen kommer efter logaritmering att få formen (1.7) an=1nB+aan+BlnL+d>lnc+Åt där lnB=lnA-CI>lnm. Åberg gör ett antagande om att 01=(I>, och formen blir då (1.8) an=lnC+0ilnR+Blnl+Åt där lnC=lnA-otlnm. Efter logaritmering även av (1.4), har vi tre olika modeller att skatta, varav två, (1.7) och (1.8), tar hänsyn till kapacitetsut- nyttjandet. Den senaste modellen har kapitalinkomsten som kapitalmått istället för kapitalstocken, vilket Åberg av mättekniska skäl anser vara en fördel.

Istället för att skatta den rena funktionsformen, är en möjlighet att skatta en tillväxtmodell. Om vi totaldifferentierar (1 .4), får vi (1.9) dQ/Q=odK/K+BdL/L+Ådt där dt=1 när man använder årsdata. När (1.9) skattas kommer därför interceptet att kunna tolkas som Å. Råder konstant skalavkastning blir modellen (1.10) dQ/Q=ord(K/L)/(K/L)+Ä

Införs även c i tillväxtmodellen, blir (1 . 10) istället (1.11) dQ/Q=ad(K/L)/(K/L)+(1>dc/c+)t

Modellen med kapitalinkomsten som kapitalmått blir följaktligen under antagande om konstant skalavkastning (1.12) dQ/Q=ad(R/L)/(R/L)+Å

En likartad möjlighet ges av att använda fördelningsmetoden (se Sande- lin, 1977, Prisutveckling och kapitalvinster på bostadsfastigheter). Genom att anta att produktionsfaktorerna avlönas efter sina marginalproduktivi- teter och att hela förädlingsvärdet fördelas på dessa, kan man beräkna ett 01 och B för varje observation, (där B=1-01). Om vi omformulerar (1 . 10), får vi (1.13) Å=dQ/Q—adK/K—BdL/L

Det är lätt att beräkna den relativa förändringen för förädlingsvärdet, kapitalet och arbetskraften, liksom kapitalets och arbetskraftens inkomst- andelar av förädlingsvärdet. Efter att ha gjort det är det bara att beräkna lt för respektive år.

När man ska använda faktorn c för att ta hänsyn till utnyttjandevaria- tioner, uppkommer problemet att finna ett värde på CD. Vi kommer att använda ett CI) från skattningar som gjorts på andra modeller, men detta ökar givetvis osäkerheten.

1.3. Datamaterial

De data som använts är dels nationalräkenskaperna och dels ett kvartilma- terial som tagits fram speciellt från SCB.

Nationalräkenskaperna omfattar perioden 1960—84. Problemet med ria- tionalräkenskaperna är att de revideras kontinuerligt och att man bara går

' Brown (1966), a a, tar upp detta problem och vi- sar hur resultatet påver- kas när man gör denna förenkling. För en mer detaljerad genomgång, hänvisas dit.

ett mindre antal år tillbaka i tiden i sina revideringar. Att få långa tidsserier är därmed svårt. Samtidigt vill man givetvis ha så många observationer som möjligt för att få ett statistiskt sett gott underlag. En fara med långa tidsserier som också måste beaktas är att de strukturella parametrarna förändras över tiden. Det blir alltså fråga om att göra en avvägning mellan faran av att kombinera tidsserier som har lite olika underlag, förändringar i de strukturella parametrarna och önskan om att få så många observationer som möjligt.

När vi har sammanfört olika tidsserier, har vi inte bara kopplat ihop dem rakt av, utan först indexerat dem och sedan har "ändarna” passats ihop. Det innebär att om serierna bara skiljer sig åt i nivå, men inte i relativ förändring mellan åren, så blir den slutligen framtagna serien relativt tillförlitlig.

Som produktionsmått har som brukligt är förädlingsvärde använts. Det innebär att man bortser från de intermediära varorna som används i pro- duktionen'. Om insatsstrukturen av intermediära varor inte förändras och alltså utgör en konstant andel av bruttoproduktionsvärdet, är problemet av ringa betydelse. Huruvida insatsstrukturen har förändrats, finns inte något säkert underlag för att kunna avgöra. Paulander (1985), Ds Bo 1985:4, hänvisar dock till en undersökning, där man funnit att kostnadsandelarna är i stort sett samma 1984 som 1968. Det är därför rimligt att anta att insatsstrukturen inte har ändrats på något avgörande sätt.

Kapitalmåttet utgörs av realkapitalstocken. Ett alternativt mått vore att använda kapitalförslitningen. Denna mäts dock antagligen på ett så kon- ventionellt sätt att det inte på ett bra sätt återspeglar kapitalanvändningen. Vi har därför uteslutit detta alternativ.

Slutligen har arbete mätts i form av arbetade timmar. Detta mått ger en bättre uppfattning om variationer i utnyttjandet av arbetskraft än om man använder antal anställda eller sysselsatta.

För kapitalinkomsten som har räknats fram, har vi utgått från det defla- terade förädlingsvärdet som minskats med lönesumman deflaterad med konsumentprisindex.

Både realkapitalsock och förädlingsvärde finns redovisade i fasta pris- serier i nationalräkenskaperna, varför det inte utgjort något ytterligare problem för oss att få fastprisserier.

Kvartilmaterialet omfattar åren 1979—1984, och är uppdelat på några olika sätt. Dels är det sammantaget i byggnadsverksamheten (SNI 50), och dels är det uppdelat på bygg- och anläggningsföretag (SNI 501) och bygg- nadshantverksföretag (SNI 502). Dessa uppdelningar äri sin tur uppdelade i olika företagsstorlekar efter antal anställda: 0— , 50—, 0—49, 50— 199 och 200—. Inom varje uppdelning är alla ingående företag sorterade efter förädlingsvärde per anställd i stigande skala. Detta sammanfattas sedan i fyra kvartiler, där det redovisas antal företag, antal anställda, totalt föräd- lingsvärde och kapitalvärden.

Med hjälp av dessa uppgifter beräknar vi för varje kvartil ett hypotetiskt genomsnittsföretag. Vi har då ett företag med genomsnittligt antal anställ- da, maskinkapital och förädlingsvärde inom respektive kvartil. Väljer vi att studera tex SNI 501 med 200 eller fler anställda, finns det inom varje kvartil bara ca 10 företag. På så sätt kommer man ganska nära någon form

av mikrodata. Vi har då 24 observationer. Genom att ta alla storleksgrup- perna i 501 när man upp i en population på 72 observationer. Det finns en del statistiska problem när man arbetar med sådana här kombinerad tvär- snitts- och tidsseriedata, men med en försiktig tolkning av resultaten kan de ge en del insikt. (Då bortser vi ändå från att det egentligen är olika "företag" som observeras över tiden.)

Förädlingsvärdet är redovisat som summan av löner och driftöverskott. Som kapitalmått har använts bokfört maskinkapital och som arbete antal anställda.

Kapitalet är deflaterat med producentprisindex för byggnadsmaskiner, och förädlingsvärdet är deflaterat med samma index som SCB har defla- terat nationalräkenskapernas förädlingsvärde till producentpris med.

vil-..; ill

att. 43 . _ ltilfléfpåtl'i'

'.| 71.11.3631le

-.rr

E'Jiir ni..» -

2 Resultat

Arbetsproduktiviteten beräknad från nationalräkenskaperna, har ökat kraftigt under perioden 1960—84. 1960 var den 39,78 och 1984 86,35 kr/ timme, vilket innebär en total ökning med 117 % eller en årlig ökning med 3,2 %. I diagram B2.1 har arbetsproduktiviteten för perioden illustrerats.

kr/arbetad time

90 + I I * I * I * 80 + * * I * * I * I I 1- 70 + * I I I * ** I * 60 + I I * I 4- I & 50 + * I ** * I * I * I 1! 40 +* I I ( ) 0 + +-———+—-——+—-—-+-———+————+——-—+——-—+—-—-+—--—i ————— + ----- +--——+- AR 60 64 68 72 76 80 84

Där syns också att det har varit ett par perioder med stagnerande utveckling, och under perioden 1979—81 sjönk arbetsproduktiviteten gans- ka kraftig. Det dominerande intrycket är ändå den kraftiga uppgången.

Ser man på delperioder, kan konstateras att under 1965—79 steg arbets- produktiviteten med i genomsnitt 4,1 % per år. Sedan kom en minskning

Diagram BZ.) Arbetspro- duktiviteten 1960—84, kr/ arbetad timme 1980 års priser Källa: SCB, nationalrä- kenskaperna

med sammanlagt knappt 5 % innan de senaste åren ånyo vänt uppåt. Denna sista period har samma utveckling som genomsnittet för hela perioden. Om man bara ser på delperioder med positiv utveckling, så ligger 1960—64 och 1965—72 med 4,4% och 1974—79 med 5,1 % allihop klart över den senaste perioden under 1980-talet. Med kännedom om vad som hänt inom inrikt- ningen på produktionen, är detta inte något förvånande utan vad man kan förvänta sig. Det finns alltså anledning att inte se alltför pessimistiskt på att produktivitetsutvecklingstakten är lägre än tidigare. Det väsentliga är att åren med negativ utveckling har vänt till en period med positiv utveckling.

Inledningsvis har vi skattat tre varianter av Cobb-Douglas—funktionen. Dels med hänsyn tagen till kapitalutnyttjandet och dels utan detta hänsyns- tagande. För en modell används kapitalinkomsten som kapitalmått. Inte någon av de tre modellerna förutsätter ett antagande om konstant skalav- kastning. Resultatet från skattningen visas nedan i tabell B2.1.

Summan av marginalelasticitetema är 0,85, 0,95 respektive 0,85, och visar alltså på avtagande skalavkastning. Vid ett dubbelsidigt t-test på 5 %- nivån, där nollhypotesen är a+6=l, blir resultatet att noll-hypotesen inte kan förkastas, vilket gäller alla tre Skattningarna. De framräknade t-vär- dena är —2,015, —0,615 och — 1,02, med kritiska värden på —2,074, —2,080 respektive —2,074. Dessa resultat kan tas som en indikation på att ett antagande om konstant skalavkastning ger en god approximation av gra— den av skalavkastning.

R2-värdena är i alla skattningama höga, vilket inte är speciellt förvånan- de när man arbetar med tidsseriedata. Den sista skattningen med kapital- inkomsten som kapitalmått, uppvisar dock ett något lägre R2. Alla skatt- ningarna har dessutom höga F-värden.

Det är en markant skillnad vad gäller storleken på marginalelasticite- terna. Skattning ] och 2 har höga kapitalelasticiteter, medan 3 har en mycket låg dito. Sambandet mellan funktionsformerna är stort och steget mellan dem små, så det är kanske något förvånande att 3 skiljer sig så kraftigt. Det antagande som har gjorts vid övergången från 2 till 3, är att elasticiteterna för kapital- och utnyttjandevariabeln är lika.

Tabell 82.1 Resultatet från skattningar av Cobb-Douglas-funktionen

[NT K R L c t R2 DW ] Q 2,52(*) 0,51(*) 0,34(*) 0,0089(*) 0,98 l.25 2 Q l,87(*) 0,60(*) 0,35(*) 0.084(*) 0,0057 0,98 1,00 3 Q 2,84(*) 0,07 0,78(*) 0,0275(*) 0,94 0,42

(*) statistisk signifikans vid 5 % nivån Q = förädlingsvärde i 1980 års priser INT = intercept K = realkapitalstock i 1980 års priser R = kapitalinkomst i 1980 års priser L = antal arbetade timmar

c = utnyttjandevariabel t = år där 1960: 60, 1961 =6l osv

Resultatet av skattning 2 tyder inte på att så fallet, eftersom (1 = 0,60 och (I) = 0,084. Ett t-test av hypotesen att a = (1), visar att den kan förkastas på l%-nivån (framräknat t-värde = 7,218, tabellvärde = 2,83]). Vid val mel- lan ] och 2 är ur teoretisk synvinkel formen i skattning 2 mer tilltalande eftersom den tar hänsyn till att utnyttjandegraden varierar.

Värdet på teknikparametern (lambda), skiljer sig också kraftigt åt. I Skattningarna 1 och 2 är värdet under 0,01, medan 3 har så högt som 0,0275. En jämförelse av ett par ekonometriska studier av byggnadsindu- strin, visar att storleken på lambda skiljer sig avsevärt mellan olika funk- tionsformer. Resultaten här överensstämmer väl med vad dessa undersök- ningar nått var för sig. (Se Berger (1986), Produktiviteten i bygg- och anläggningssektorn).

Resultatet från Skattningarna visar dock inte att den ena eller andra formen skulle vara bättre. Även om form 3 uppvisar något tveksamma resultat med ett lågt t-värde på kapitalets parametervärde, så är det låga parameterestimatet på alfa intuitivt mer tilltalande än de höga värdena på 0,5—0,6. Alla formerna behålls därför i nästa steg då funktionerna skattas under antagande om konstant skalavkastning. Resultaten visas i tabell B2.2 nedan.

Tabell B2.2 Resultatet från skattningar av Cobb-Douglas-funktionen under antagan- de om konstant skalavkastning

INT K/L R/L e t R2 DW ] Q/L l,44(*) 0,54(*) 0,0097(*) 0,99 l,03 2 Q/L l,53(*) 0,62(*) 0.097(*) 0,0054 0,99 0,93 3 Q/L 1,8 ] (*) 0,1 l(*) 0,0274(*) 0,98 0,39

(*) statistisk signifikans vid 5 % nivån Q/L = förädlingsvärde per arbetad timme INT = intercept K/L = kapitalintensitet R/L = kapitalinkomst per arbetad timme i 1980 års priser

utnyttjandevariabel år där 1960 = 60,1961= 61 osv

C [

Elasticiteterna skiljer sig åt kraftigt mellan modellerna. 1 och 2 är unge- fär i samma storleksordning, 0,54 respektive 0,62, medan 3 har en så låg kapitalelasticitet som 0,11. Det för vårt ändamål som är speciellt intres- sant, teknikfaktorn, är för både modell 1 och 2 mindre än en procent: 0,97 % respektive 0,54 % per år. Att värdena blir så låga, är knappast något att förundra sig över. Perioden efter 1975 och speciellt då de sista åren på 70-talet, med en förändrad produktionsinriktning mot ombyggnation och reparation, borde få en lägre produktivitetsutvecklingstakt, eftersom vi erfarenhetsmässigt förväntar oss en lägre produktivitetsutveckling i om- byggnads- och reparationsverksamhet. Att märka är också det låga t- värdet för lambda i modell 2. Däremot indikerar både R2 och F-värdet på god förklaring och anpassning för båda modellerna. Detsamma gäller för modell 3 och det är med utgångspunkt från detta svårt att säga om den ena modellen är bättre än den andra.

Vi ska nu gå över till att granska resultaten från tillväxtfunktionen. Modellerna ovan ges en tillväxtformulering enligt vad som redogjorts för i avsnitt 1.2. Modell 1—3 ovan motsvaras av (1.10)—(1.12). Skattningarna är gjorda under antagande om konstant skalavkastning, och resultaten visas i tabell B2.3.

Tabell B2.3 Resultat från skattningar av tillväxtfunktionen under antagande om konstant skalavkastning

INT d(K/L)/(K/L) d(R/L)/(R/L) dc/c R2 DW

l d(Q/L)/(Q/L) 0,0115 0,53(*) 0,38 1,88 2 d(Q/L)/(Q/L) 0,0091 0,52(*) 0,162(*) 0,64 1,46 3 d(Q/L)/(Q/L) 0,0221(*) 0,20(*) 0,48 1,22

(*) statistiska signifikans vid 5 % nivån

d(Q/L)/(Q/L) = relativförändring av förädlingsvärde per arbetad timme INT = intercept d(K/L)/(K/L) = relativförändring av kapitalintensitet d(R/L)/(R/L) = relativförändring av kapitalinkomst per arbetad timme dc/c = relativförändring av utnyttjandevariabeln

1 modell 1 och 2 får teknikfaktorn i dessa skattningar ett högre värde än vad som varit fallet tidigare. Dock kan konstateras att de inte är signifikant skilda från 0 på 5%—nivån. Framförallt är det modell 2 som har större lambda jämfört med vad som redovisats i tabell B2.2. Ifråga om R2 är det modell 2 som har ett relativt högt värde med 0,64, medan 1 har så lågt som 0,38. Dock är det modell 3 som har det klart högsta värdet på teknikpara- metern, även om det ligger under det värde som erhölls vid skattningen av Cobb-Douglas-funktionen. Värdena på lambda är mera samlade med till- växtfunktionen. Värdet på kapitalelasticiteten visar samma mönster som tidigare, form 1 och 2 med hög elasticitet, medan form 3 har en betydligt lägre dito. Vad gäller R2-värde för form 3, så ligger det något under modell 2:s.

Resultatet från beräkningen av teknikfaktorn enligt fördelningsmetoden visas i tabell B2.4.

Tabell 82.4 Beräkning av teknikfaktorn efter fördelningsmetoden

Är M 12 dQ/Q dK/K dL/L dc/c andel löne- drift— andel över

1960 . . . . . . . 197 .803

1961 .0488 .0507 .0598 .0704 .0042 .0115 .204 .796 1962 .0537 .0508 .0935 .0774 .0296 .0184 .215 .785 1963 .0358 .0473 .0590 .0682 .0082 .0713 .249 .751 1964 —.0073 .0027 .0418 .0807 .0375 .0626 .269 .731 1965 — .0204 .0117 .0254 .0544 .0432 — .2004 .231 .769 1966 .0123 .0189 .0404 .0531 .0211 —.O410 .219 .781 1967 .0277 .0033 .0288 .0448 — .0140 . 1523 .257 .743 1968 .0288 .0307 .0329 .0429 — .0090 . 01 15 .251 .749 1969 .0309 .0235 .0554 .0360 .0211 .0462 .232 .768 1970 .0335 .0186 .0291 .0434 -— .0192 .0930 .236 .764 1971 .0561 .0457 — .0022 .0511 — .0979 .0652 .266 .734 1972 .0156 —.0018 .0326 .0373 .0083 .1091 .299 .701

1973 .0044 .0094 — .0063 .0218 — .0265 — .03 14 .327 .673

1974 —-.0312 .0139 —.0710 .0192 —.0612 —.2817 .266 .734 1975 .0804 .0611 .0719 .0178 .0190 .1206 .287 .713 1976 .0271 .0366 .0437 .0185 .0157 .0595 .320 .680 1977 .0328 .0125 —.0010 .0192 —.1591 .1269 .323 .677 1978 .0220 .0195 — .0051 — .0050 —- .0367 .0156 .300 .697 1979 .0399 .0309 .0195 —.0040 —.0281 .0562 .321 .679 1980 —.0152 —.0187 .0070 .0000 .0320 .0219 .306 .694 1981 — .0269 — .0272 — .0200 .0130 .0040 .0018 .323 .677 1982 .0135 —.0066 .0173 .0197 —.0040 .1258 .331 .669 1983 .0237 .0046 .0060 .0019 — .0280 .1191 .346 .654 1984 .0372 .0260 .0379 — .0019 .0021 .0700 .347 .653

Ål = teknikfaktorn beräknad utan hänsyn till utnyttjandegraden ÄZ = teknikfaktorn beräknad med hänsyn till utnyttjandegraden

Genom att sätta produktivitetsnivån 1960 = 1, och sedan successivt räkna fram de nya nivåerna, kan produktivitetsnivån 1984 beräknas till 1,66, vilket innebär en årlig ökning med 2,1 %. Om vi för in utnyttjandeva- riabeln c, och använder det skattade värdet på (D från tabell B2.3, (©=0,16), kommer teknikutvecklingen att bli något lägre, eller närmare bestämt 1,9% per år.

När man ser på lambdas utveckling, kan konstateras att den har fluktu- rerat ganska kraftigt, och har tidvis negativa värden. Under perioden 1965—72 har det varit en stabil ökning, som man kan förvänta sig pga genomslag från miljonprogrammet. Å andra sidan uppvisar också slutet på 70-talet en ganska stabil uppgång, vilket kanske överraskar mot bakgrund av den kunskap vi har om produktionsutvecklingen. Den första perioden ligger betydligt över medelökningen med 2,9% per år, och den senare ligger ännu högre med 3,9 %.

Delar man hela perioden i två delperioder, 1960—72 och 1972—84, finner man att den första har haft en genomsnittlig utveckling på 2,6 %, medan den andra haft en ökning på i genomsnitt 1,3 %. Dessa resultat överens- stämmer helt med den utveckling som skett i nyproduktionen av bostäder. Dessutom följer det den erfarenhet man har av lägre produktivitetsutveck- ling i reparations- och ombyggnadsverksamhet.

Utvecklingen av teknikfaktorn korrigerad för utnyttjandegrad (AZ), visar ett jämnare mönster. Det är stabilare med ett enstaka negativt värde i mitten av 1970-talet och sedan den markanta nedgången vid decennieskif- tet. Att enjämnare utvecklingen blir resultatet när utnyttjandevariabeln tas med gör att vi tolkar detta som ett tecken på att c mäter variationer i utnyttjandet på ett bra sätt.

Resultaten gör modellen trovärdig, men när den ska användas i prognos— sammanhang, kommer resultatet att bli avhängigt den framtida fördelning— en av förädlingsvärdet. Vi får då göra ytterligare osäkra antaganden, vilket inte ökar tilltron för en prognos baserad på denna modell.

2.3. Totalproduktivitetens utveckling — kvartilmaterialet

Kvartilmaterialet har med sina begränsningar ändå gett mycket större möjligheter att göra skattningar på mindre delar än den totala byggnads- sektorn. För jämförelse med nationalräkenskaperna har vi i första hand skattat byggnadsindustrin (SNI 50). Sedan har vi gjort separata skattningar på bygg- och schaktföretagen (SNI 501) respektive byggnadshantverksfö- retagen (SNI 502), för att närmare se på delar av sektorn. Dock rör det sig bara om en företagsuppdelning, och inte om en uppdelning på typ av objekt eller verksamhet. Den strukturindelning som har gjorts i sektorsanalysen av bygg- och anläggningssektorn går därför inte att överföra till denna företagsuppdelning.

För att testa om det har inträffat några strukturella förändringar över tiden, har vi tagit uppgifter för SNI 50, 501 och 502, uppdelade på de tre storleksklasserna för 1979 och 1984, skattat respektive år och sedan jäm— fört parameterestimaten. Det blir då bara 12 observationer för varje tillfäl— le, men en jämförelse tror vi kan vara intressant ändå. Tabell 32.5 visar skattningsresultaten för Cobb—Douglas—funktionen.

Tabell 82.5 Resultatet från skattningar av strukturen 79 och 84 Cobb-Douglas-funk- tionen

Sektor Är INT K L R2 50 1979 Q 3,73(*) 0,34(*) 0.69(*) 0997 1984 Q 4,00(*) 0,29(*) 0.73(*) 0.993 501 1979 Q 3,26(*) 0,42(*) 0,64(*) 0.995 1984 Q 3,47(*) 0,43(*) 0,61(*) 0995 502 1979 Q 4,19(*) 0,22(*) 0,80(*) 0,996 1984 Q 3,89(*) 0,35(*) 0,70(*) 0.990

(*) statistisk signifikans vid 5 % nivån Q = förädlingsvärde INT = intercept K = kapital mått som bokfört maskinkapital L = antal anställda

Skalelasticiteten i Cobb-Douglas-funktionen är för SNI 50, 501 och 502 för 1979 1,03, 1,065 respektive 1,022, och för 1984 1,018, 1,035 och 1,040. Inte i något fall kan hypotesen om konstant skalavkastning förkastas på 5%- nivån. I enlighet med vad som gjorts på nationalräkenskaperna, skulle därför omskattningar göras under denna restriktion, men resultatet härav blev mycket dåligt. R2 sjönk från 0,99 till ca 0,15, samtidigt som värdet på kapitalelasticiteten förändrades kraftigt. Detta beror sannolikt på observa- tionsmetoden. Respektive kvartil har ju dividerats med antal företag, så om det skiljer sig åt mellan storleksindelningarna vad gäller antal företag, kommer datamaterialet att bli helt annorlunda under restriktionen. Därför håller vi fast vid den första skattningen.

För alla tre materialen gäller att respektive or och [3 inte skiljer sig åt signifikant vid jämförelse mellan 1979 och 1984. Det tolkar vi som att strukturen 1984 är densamma som 1979 och vi antar därför att det gäller för hela perioden. Det innebär att vi kan använda alla sex åren som observa- tioner vid skattningar. När or och [3 inte har förändrats implicerar det att inte heller ()./B har förändrats. På så sätt har vi fått en indikation på att antagandet om neutral teknisk utveckling är rimligt. I tabell 32.6 visas resultaten från Skattningarna av Cobb-Douglas-funk- tionen för byggnadsindustrin. Fem olika skattningar har gjorts. Dels på hela sektorn uppdelad i kvartiler, vilket ger 24 observationer (kallas 0— (24)), dels på hela sektorn uppdelad på tre storlekar, vilket har givit 72 observationer (kallas 0—(72)). Sedan har också separata skattningar gjorts på storleksindelningarna var för sig (kallas 0—49, 50—199 och 200—). Dessa tre har vardera 24 observationer. (Samma indelning har gjorts även för bygg- och schaktföretag respektive byggnadshantverksföretag.)

I alla Skattningarna får vi höga R2, som lägst 0,85, vilket visar på god anpassning. Vidare är det bara för skattning 4 som inte hypotesen om konstant skalavkastning kan förkastas. Eftersom det i detta fall inte upp- står problem med olika antal företag i olika indelningar, har omskattning gjorts under restriktion om konstant skalavkastning och resultatet från denna redovisas i tabellen som nummer 5.

Jåmförs resultatet från 1 och 2, kan man konstatera att lambda har ungefär samma storlek, men att kapital- och arbetselasticiteterna skiljer sig åt markant. Man kan anta att det har med uppdelningarna att göra, där de stora företagen blir överrepresenterade. Den enskilda skattningen på mel- lanstora företag, är den som påminner mest om 2. Om man bara ser på 1 och jämför med nationalräkenskaperna, är lambda betydligt högre här, 2,6 mot 0,9% (jämförelsen görs enbart med den första av skattade formerna med nationalräkenskaperna som dataunderlag, eftersom den formen på- minner mest om den här skattade). Inte heller tillväxtfunktionen har ett lambda som kommer i närheten av 2,6 %. Det är två saker som talar för att SNI 50 ska ha ett högre lambda. Ett är att skattningen omfattar en period som har haft en kontinuerlig positiv utveckling och därmed sluppit ifrån tillfälliga avbrott och to m sjunkande totalproduktivitet.l Det andra är att SNI 50 omfattar en mindre del av byggnadssektorn än nationalräkenska- perna. Den del som utgör mellanskillnaderna kan tänkas ha en lägre utvecklingstakt än SNI 50. Det verkar var fallet, eftersom denna del

' Att totalproduktiviteten är negativ verkar ju i sig underligt, men om pro- duktionsförutsättning- arna har ändrats kan den- na ändring leda till lägre totalproduktivitet. Ex- empel på detta är ändra— de normer och förändring från nybyggnad till om- byggnad och reparation. Vid en stor förändring i produktionsteknik, kan ett teknikskifte ha inträf- fat som åtminstone tillfal- ligtvis innebär en sänkt produktivitet.

omfattar bla privat egenregibyggande. Men vi tror att det framför allt är den första orsaken som svarar för den större delen av skillnaden i lambda.

Tabell 82.6 Resultat från skattningar av Cobb-Douglas-funktionen byggnadsindu- strin

INT K L t R2 1 0— (24) Q 0,88(*) 0.55(*) 0,55(*) 0,026 0,98 2 0— (72) Q 1,92(*) 0,33(*) 0,70(*) 0,023(*) 0,99 3 0—49 Q —0,56 0,56(*) 0,80(*) 0,036(*) 0,91 4 50— 199 Q 1,57 0,39(*) 0,72 0,022 0,85 5 50— 199 omsk Q 1,94 0,40(*) 0,60 0.023 0,79 6200 Q 4,32(*) 0,36(*) 0,47(*) 0.010 0,97

(*) statistisk signifikans vid 5 % nivån

Q= förädlingsvärde INT= intercept

K= kapital mått som bokfört maskinkapital L= antal anställda t= år där 1979=79, l980=80 osv

Genom jämförelsen mellan företagsstorlekarna kan en del intressanta iakttagelser göras. De minsta företagen har den största skalavkastningen och också det högsta värdet på teknikutvecklingen, 3,6 %. De största företagen har ett lambda som bara är i nivå med det skattade från nationalräkenskaperna, och man har även avtagande skalavkastning. Vad gäller teknikutvecklingen är detta något förvånande, eftersom det motsatta förhållandet snarare var väntat.

För bygg- och schaktföretagen ger de två olika Skattningarna på hela sektorn mycket olika resultat, vilket framgår av tabell 32.7.

Tabell 82.7 Resultat från skattningar av Cobh-Douglas-funktionen bygg- och schakt— företag

INT K L t R2 1 0— (24) Q 0,08 0.63(*) 0,48(*) 0.031 0,98 2 0— (72) Q 1,71 0,30(*) 0,74(*) 0,025 0.99 3 0—49 Q —1.76 0,50(*) 0,83(*) 0,051(*) 0,91 4 50— 199 Q 2,55 0,56(*) 0,68 0.029 0,77 5 50— 199 omsk Q 1,11 0,53(*) 0,47 0.028 0,69 6 200— Q 4,37(*) 0,26(*) 0.61(*) 0.009 0,97

(*) statistisk signifikans vid 5 % nivån

Q= förädlingsvärde

INT= intercept K= kapital mått som bokfört maskinkapital L= antal anställda t= år där 1979=79, l980=80 osv

För skattning 1 är det kapitalelasticiteten som är störst, medan det i skattning 2 är arbetselasticiteten som är den klart största. Dock är skal- elasticiteten i båda Skattningarna nära 1. Resultatet från skattning 2 påmin- ner ganska mycket om resultatet från 6, skattningen av de största företa- gen. Här skiljer sig dock storleken på teknikfaktorn kraftigt. Det verkar i alla fall som om vår förmodan utifrån resultaten för hela byggnadsindustrin om att resultaten blir bias pg a överrepresentation av de största företagen, ytterligare stärks.

Mönstret från hela byggnadsindustrin går igen vad gäller lambdas stor- lek. Störst är den i de minsta företagen. för att sedan sjunka i de medel- stora och vara lägst i de största. I de minsta företagen (skattning 3) har lambda ett så pass hög värde som 5,1 %. Det innebär att med oförändrade faktorinsatser, skulle produktionen ha stigit med nästan 30% från 1979 till 1984 genom förbättrad teknik. Mellangruppens produktivitetsförbättring på 2,9% per år, är också ganska högt och fortfarande klart bättre än vad som skattats från nationalräkenskaperna. 0,9% i de största företagen är däremot lågt och kanske något förvånande.

En möjlig förklaring är att de större företagen påverkats mer negativt av de förändrade produktionsförutsättningarna, genom att man just genom sin storlek haft svårigheter att organisera verksamheten på ett effektivt sätt. Övergången till ombyggnad och reparation har varit svårare att göra med en stor produktionsapparat. Något annat som skulle försvåra för stora företag är att det är de som tagit hand om de mest omfattande ombyggnads— projekten och där man inte ännu har kunnat göra några större produktivi-

tetsförbättringar. En annan förklaring kan vara att det är de största företagen som svarar

för nästan all nyproduktion, och eftersom det är i nyproduktionen en minskning inträffat, kan man gissa att det har påverkat produktivitetsut- vecklingen negativt. Det är ombyggnads- och reparationsmarknaderna som har varit mest dynamiska och kunnat ge upphov till rejäla teknikför- bättringar. Dessa två mycket olika förklaringar till de större företagens lägre produktivitetsutveckling utgör bara spekulationer. och det har inte funnits utrymme att närmare studera hypoteserna.

Skattningsresultaten för byggnadshantverksföretagen (tabell B2.8) är uppseendeväckande. Dels negativa värden på lambda, och dels den stora variationen i produktionsfaktorelasticiteter mellan olika företagsstorlekar.

Vad gäller lambda så är den klart negativ, — 1,7 % per år, för hela sektorn i skattning 1, och positiv (om än inte mycket) i skattning 2. För de olika storlekarna är det de största företagen som har ett positivt värde på lambda. Omskattningar av storleksindelningarna under antagande om kon- stant skalavkastning har inte gett några större förändringar i lambda. Alla tre behåller sitt tecken. Mönstret är alltså det omvända mot bygg- och schaktföretagen. De spekulationer som då gjordes och verkade rimliga, stämmer inte alls för byggnadshantverksföretagen.

När man ser på produktionselasticiteterna är de oväntat höga vad gäller kapitalelasticiteten i skattning 1, 2 och 3. 1 och 2 ligger nära varandra, men det hade varit rimligare om det istället hade varit arbetselasticiteten som hade varit 0,75—0,76. För storleksindelningarna sjunker kapitalelasticite— ten från 0,78 i de minsta företagen, till 0,08 i de större. Att det är de största

företagen som har lägst kapitalelasticitet är oväntat, men ännu mer oväntat är den dramatiska skillnaden mellan olika storlekar. Vad detta kan bero på, vill vi egentligen inte spekulera i, men förklaringen kan vara så enkel som osäkerhet i data. När datamaterialet blir uppdelat. blir osäkerheten i det så pass stor att resultaten blir lidande. Dessutom svarar byggnadshantverks- företagen gentemot bygg- och schaktföretagen för en betydligt mer hetero- gen verksamhet, vilket också skulle kunna inverka så att Skattningsresulta- ten inte riktigt blir de förväntade.

Tabell B2.8 Resultat från skattningar av Cobb-Douglas-funktionen byggnadshant-

verksföretag INT K L : R2

| 0— (24) Q 3.80(*) 0.75(*) 0,53(*) —0.017 0,98 2 0— (72) Q 3.710) 0,76(*) 0,29(*) 0003 0.99 3 0—49 Q 4,07(*) 0,8l(*) 0,48(*) —0,022(*) 0,95 4 50— 199 Q 3,80 0,34(*) 1,03(*) —0,015 0.92 5 200— Q 2,15 0.05 1.02(*) 0.025 0,87 6 0—49 omsk Q 4,86(*) 0,78(*) 0,22 —0,023 0,78 7 50— 199 omsk Q 5.43(*) 0,40(*) 0.60 .—0.017 0.81 8 200— omsk Q 3,01(*) 0,08(*) 0,92 0.019(*) 011

___—R

(*) statistisk signifikans vid 5% nivån Q= förädlingsvärde INT= intercept K= kapital mått som bokfört maskinkapital L= antal anställda t= år där 1979=79, 1980=80 osv ___—m_—

3 En prognos

För att kunna utnyttja de modeller som behandlats i föregående avsnitt, måste man göra antaganden för de förklarande variablerna. De variabler som det gäller är K/L och R/L (eftersom vi antar konstant skalavkastning), och dessutom c (eller R/K). Mellan K/L och R/L gäller relationen: R/L=c*K/L. Om vi då antar något om K/L och c, kommer R/L att bestämmas av dessa antagande.

Som underlag för antagandena om K/L har en ren tidsserieanalys gjorts: En skattning med K/L som oberoende och tiden som beroende variabel har genomförts, varefter K/L för 1995 har beräknats. Den blir då 80,02 kr/ timme.

Utnyttjandevariabeln c har varierat en hel del över perioden, och det är svårt att säga om det har varit någon trendutveckling, eller om ett skift har inträffat. Vi har därför antagit att c 1995 kommer att ha det genomsnittliga värdet för perioden 1960—84, dvs 0,46.

När dessa två antaganden är gjorda, beräknas den tredje variabeln, R/L, till 0,46*80,02=36,81 kr/timme.

Vi har fört in de antaganden som gjorts i förra avsnittet i de olika modeller som skattats i avsnitt 2.1. När vi antagit konstant skalavkastning, kommer arbetsproduktiviteten att kunna beräknas direkt. Beräkningen av Cobb- Douglas-funktionen visas i tabell B3.1.

Tabell B3.1 Prognos för arbetsproduktivitetens utveckling Cobb-Douglas-funktionen

Modell dPA/dt (1) Q/L=f(K/L. t) 0,0240 (2) Q/L=f(K/L, C, t) 0,0203 (3) Q/L=f(R/L. !) 0,0331

Resultaten är som synes mycket varierande. Enligt modell 3 skulle arbetsproduktiviteten öka med ca 70% mer per år än enligt modell 2. Det har därför stor betydelse bla för sysselsättningen, vilken modell som är riktig. Men även skillnaden mellan 1 och 2 är ganska stor. Den lägre utvecklingstakten för modell 2, beror dels på att teknikparametern är lägre,

' Genom att lägga till ett år, 1980, blir den årliga produktivitetsökningen bara 1,7 %.

men också på att c antas vara lägre 1995 än 1984. c hade 1984 ett högt värde, som låg klart över det genomsnittliga för perioden 1960—84. Härige- nom kommer c att påverka produktivitetsutvecklingen negativt. Med ett antagande om att c 1995 istället skulle ha 1984 års värde, blir den årliga utvecklingstakten för produktiviteten 0,0223. vilket är en ökning med nästan 15 %jämfört med 0,0203.

Prognosen för de olika varianterna av tillväxtmodellen visas i tabell 83.2 nedan.

Tabell 83.2 Prognos för arbetsproduktivitetens utveckling Tillväxtmodellen

Modell dPA/dt (1) d(Q/L)/Q/L)=f(d(K/L)/(K/L)) 0,0259 (2) d(Q/L)/(Q/L)=f(dK/L)/(K/L), dc/c) 0,0208 (3) d(Q/L)/(Q/L)=f(d(R/L)/(R/L)) 0,0197

Här är resultaten av beräkningarna mer samlade, men de skiljer sig ändå en del från varandra. Tillväxtmodellens variant med kapitalinkomsten som kapitalmått, skiljer sig inte från det mer traditionella kapitalmåttet på samma sätt som i Cobb-Douglas-funktionen. I tabell 83,2 år det beräkning 1 som ger den högsta produktivitetsökningen med 2,6% per år. Den är alltså något högre än motsvarande beräkning för Cobb-Douglas-funktio- nen. Även modell 2 ligger nära Cobb-Douglas-funktionen — 2,08% mot 2,03 %. Däremot skiljer sig treorna kraftigt åt, och tillväxtmodellen har här mer måttliga 1,97 % i årlig produktivitetsökning.

Jämför man de här framräknade prognosvärdena på arbetsproduktivite- tens utveckling med den som har varit 1960—84. så ligger alla värdena utom ett under den genomsnittliga produktivitetsökningen för perioden. Jämfört med perioderna med högst produktivitetsutveckling, utgör den prognosticerade ökningen mindre än hälften (utom i ett fall). Denna lägre produktivitetsstegring är inte oväntad. De beskrivningar som gjorts an- gående förändringen i inriktningen av produktionen, har givit en klar antydan om en lägre framtida produktivitetsökning.

Att den beräknade produktivitetsu(vecklingen är lägre än vad den har varit under 1981—84, kan möjligen förklaras av att dessa utgör några enskilt utvalda år med positiv utveckling.1 Annars har denna period just utmärkts av den inriktning i produktionen som förväntas råda fram mot 1995. En prognos skulle därför kunna ligga i nivå med ca 3 %. Dock kan man också förvänta sig att det även under 1984—95 kommer att vara en hel del variationer i produktiviteten. Enskilda delperioder kommer säkert att ligga i nivå med 1981—84.

Vilken modell som ger den mest trovärdiga prognosen är vanskligt att avgöra. I avsnitt 2 framfördes en del tveksamheter vad gäller modellerna 3 i tabell B2.1 och 82.2. Det är framför allt antagandet om att or = (I), som kan ifrågasättas. Resultatet från skattningen av Cobb-Douglas-funktionen med modell 3 är också så högt och avvikande från övriga, att man kan ställa sig tveksam till modellen. Valet mellan modell 1 och 2 är svårare att göra, än att välja mellan Cobb-Douglas- och tillväxtform. I det senare fallet har det inte så stor betydelse eftersom resultaten ligger så nära varandra.

Vad gäller valet mellan 1 och 2, så är det mer tilltalande med en modell som innehåller en variabel som tar hänsyn till variationer i utnyttjandet. Dock blir resultatet ganska känsligt för nivåantagandet på c. Med oförändrat c kommer tillväxtmodellens variant 2 att bli 0,0240. En framtida mindre kapitalintensiv produktion skulle kunna innebära att c förblir på de senaste årens höga nivåer. Antagandet måste då revideras uppåt och arbetspro- duktiviteten kommer att bli högre och kanske i nivå med beräkningarna av 1.

Som framgår av våra beräkningar kan inga entydiga slutsatser dras om den framtida produktivitetsutvecklingen. Olika modellansatser och da- taunderlag ger skilda resultat. Emellertid ger de sammantaget vid handen att ett värde på ca 2,5% i årlig produktivitetsökning bör vara en rimlig prognos.

illa!: Il

ål .

Bilagor till långtidsutredningen LU87

Nr Namn Författare

] 2

10

11 12 13

14

15

16

Metoder. modeller och beräkningar

Sveriges arbetskraft. Prognos till år 2000

New Methods in the Swedish Medium- Term Survey

Arbetsmarknaden inför 90-talet — an- passningsförmåga och anpassnings- problem

Prisbildningen inom olika sektorer i svenskt näringsliv

Skogen vår räddningsplanka?

Samhällsekonomiska effekter av stats— skuldspolitiken

Bostäder och byggande

Expon— och importfunktioner för varor och tjänster

Lönestruktur och strukturella arbets- marknadsproblem

Omvärld i omvandling Energi och ekonomisk utveckling

Svenskt jordbruk inkl. trädgårds- och fiskenäring — framtidsbedömningar, problem och alternativ

Penningmarknad, räntebildning och valutaflöden

Tilbud av arbeid i Sverige

Socialförsäkring i ett ekonomiskt perspektiv

Finansdepartementet

Statistiska centralbyrån, prognosin- stitutet

Torsten Persson och Lars Svensson, Institutet för internationell ekonomi

Inga Persson-Tanimura, Lunds uni- versitet och Jan Johannesson, Dele- gationen för arbetsmarknadspolitisk forskning

Statens pris- och kartellnämnd

Stefan Holm och Nils-Erik Nilsson, Skogsstyrelsen, samt Lars Hultkrantz, Karl-Gustaf Löfgren och Sören Wibe. Sveriges Lantbruks- universitet

Jonas Agell och Mats Persson, Uppsala univer- sitet resp. Institutet för internationell eko- nomi samt expertgruppen för studier i offentlig ekonomi

Statens institut för byggnadsforskning

Konjunkturinstitutet

Christian Nilsson och Johnny Zetterberg, Uppsala universitet

Kommerskollegium Statens energiverk

Olof Bolin, Ewa Rabinowicz, Mats Dillén och Joakim Persson, Lantbruksuniversitetet i Uppsala resp. Uppsala universitet

Peter Englund, Lars Hömgren, Staffan Viotti och Anders Vredin, Institutet för internationell ekonomi resp. Handelshögskolan

Olov Ljones, Steinar Ström, Social- jökonomiskt institut, Universitetet i Oslo

Riksförsäkringsverket

åren 1986—2025

KUNGL. BIBL.

1987'04' 0 7

' Nr Namn Författare 17 Privat tjänstesektor Lennart Stålberg. Statens industri- verk 18 Miljövård — en lönsam framtids- Naturvårdsverket bransch 19 Industriell förnyelse Statens industriverk * basindustri * högteknologi 20 Den offentliga sektorn — fördelnings- Björn Gustafsson, aspekter Göteborgs universitet och expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 21 Den offentliga sektorn — produktivitet Richard Murray, Statskontoret och effektivitet och expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 22 Regleringar inom bostads-, livsmedels- Statens pris- och kartellnämnd och transportområdena — kartläggning och analys 23 Oljemarknaden och raffinaderiindustrin Statens pris- och kartellnämnd — konkurrens och framtidsutsikter 24 Regional analys Expertgruppen för forskning om regional utveckling 25 Kommuner i förändring — Helhet och Svenska kommunförbundet särdrag 26 Bättre vård — har vi råd? Landstingen Landstingsförbundet fram till 1995 27 Den framtida befolkningen. Prognos för Statistiska centralbyrån

Norstedts Tryckeri, Stockho-Im 1987

' '.4/ ”*I '| | Adri-4,35 . ).l'u, ) . L lll, _” wuwub-(u-h ' .— ,L._ ! År .|-' än? 1

ALLMÄNNA FÖRLAGET

_

ISBN 91-33-09641-2 ISSN 0375—250