Sammanfattning, diskussion och förslag

Inledande summering

Reformeringen av gymnasieskolans yrkesinriktade utbildningar är ett mycket stort åtagande. Den försöksverksamhet som har pågått i två år innebär förändring på många plan. Den traditionella tvååriga utbildningen har i försöksverksamheten blivit treårig. Läroplanerna har fått nytt innehåll och yrkesämnena har organiserats i s.k. moduler. En betydande del av utbildningen skall genomföras som arbetsplatsförlagd utbildning. Inslaget av allmänna ämnen har förstärkts och utvidgats. Tidigare utbildningslinjer har omorganiserats och flera olika modeller för gren- och variantuppdelning prövas. Förändringarna kräver fortbildningsinsatser och nya uppgifter för skolans personal. De ställer nya krav på arbetsgivare och yrkesråd. De riktlinjer och anvisningar som gäller för försöksverksamheten skall förverkligas i utbildningar av mycket olika slag och i ett arbetsliv, som inte enkelt låter sig beskrivas i termer av krav på kompetens och kvalifikation. Bakom beteckningen yrkesutbildning döljer sig med andra ord en mångfald olika utbildningar. De är olika vad gäller pedagogiska traditioner, yrkestraditioner och relationer till yrkesliv och arbetsmarknad. Varje linje har sin särprägel. Att försöksverksamheten innebär förändringar i olika avseenden och på olika nivåer innebär vidare att det är många insatser och verksamheter som skall samordnas och fås att samverka. Att svårigheter finns och problem uppstår i en förändringsprocess är därför inte förvånande och även om det perfekta systemet aldrig kan bli annat än ett ideal att sträva efter, torde en rad av de första årens svårigheter finna sin lösning.

• Sida 106
•  Original

Kommitténs uppdrag innebär en kritisk granskning av den pågående försöksverksamheten med utgångspunkt i bestämda direktiv. Även om vi försökt beskriva verksamheten allsidigt, har en tonvikt i redovisningarna legat på frågor och aspekter som bedömts kritiska eller problematiska, då dessa framträder som avgörande för senare ställningstaganden. Då även detta avslutande kapitel i huvudsak ägnas några nyckelproblem, är det angeläget att, liksom i ett tidigare kapitel, söka ge en utgångspunkt eller referensram, så att värderngen av den pågående försöksverksamheten inte förskjuts på ett orättvisande sätt.

Efter två års försöksverksamheten gör vi bedömningen att der. i sin helhet måste betecknas som framgångsrik. De treåriga linjerna har gett utrymme för såväl fördjupning som en breddning av yrkesutbildningarna. De har inneburit en behövlig fokusering på yrkesutbildningarnas roll i gymnasieskolan. De har inneburit att lärare och skolledare har fått möjligheter att pröva ut idéer, tillämpa tidigare kunskaper och erhålla nya kunskaper av betydese för en pedagogisk förnyelse av yrkesutbildningarna. De har, genom bland annat en vitalisering av yrkesråden, inneburit en bättre kontaktyta än förr mellan arbetsliv, arbetsmarknad och gymnasieskola. Inte minst är dessa förändringar av betydelse då de har lagt och lägger en grund för en flexibel anpassning av yrkesutbildningarna i framtiden . I perspektiv av förändrad internationell konkurrens och ökat europeiskt samarbete, kan försöksverksamheten ses som ett första steg mot ett mer kontinuerligt reformarbete och en strateg. för en uppbyggnad av kunskaper om hur förändringar i produktion, teknik och ekonomi kan tillvaratas i yrkesutbildning. En förändrad yrkesutbildning uppfattas Över lag som helt nödvändig. Vad en förlängd utbildning med bland annat mer omfattande inslag av allmänna ämnen faktiskt kommer att betyda för t. ex. elever och undervisning är dock ännu för tidigt att säga.

I direktiven till utvärderingen kan två större problemområden urskiljas: den arbetsplatsförlagda utbildningen och kostnaderna för verksamheten. I uppdraget ingår också att studera rekryteringen till försöksutbildningarna.

I de föregående kapitlen har vi gjort en redovisning av olika resultat och diskuterat erfarenheter som hittills gjorts. Sammanfattningar har också gjorts efter hand. Vi vill här särskilt hänvisa till de avslutande avsnitten i kapitel 3 och 4.

Mot bakgrund av att försöksverksamheten långt ifrån är avslutad, är möjligheterna att fullfölja samtliga uppgifter i direktiven begränsade. De frågor direktiven genererar kräver en mer långsiktig uppföljning än de tidsramar som gällt för kommittén. Icke desto mindre har det inför denna lägesbeskrivning varit möjligt att, med två försöksår som underlag, se vissa mönster och nyckelproblem.

• Sida 107
•  Original

Den arbetsplatsförlagda utbildningen

Vid försöksskolorna har det funnits en strävan att uppnå "normen" för arbetsplatsförlagd utbildning, men spännvidden i antalet utlagda veckor i åk 1 och 2 är ganska stor. Inför åk 3 kan vi vänta stor variation i tid som arbetsplatsförläggs. En variation som gäller såväl linjer som orter.

Intresset från arbetslivets sida att ta emot elever för arbetsplatsförlagd utbildning uppfattas av skolorna ofta som stort men svårigheter finns: ' De mindre företagen har ofta begränsade möjligheter att ta emot elever. De har ofta dels svårare än större företag att skicka anställda till handledarutbildning, dels svårare att avdela en eller flera anställda för handledaruppgifter. - Få arbetsgivare har hittills kunnat ta ansvar för hela utbildningsavsnitt — moduler. Utan snarare ansvarat för delar av moduler. APU:n har ofta hittills inneburit en form av utvidgad miljöpraktik. ' Företagens möjligheter att tillhandahålla avancerad utrustning för introduktion och nyinlärning har hittills visat sig begränsad. Från många håll framhålls att skolan måste ansvara för att eleverna får grundkunskaper.

Enligt erfarenheterna hittills tar flertalet handledare ansvar för en eller två elever. Ofta bara en åt gången. Ingenting i den information vi nu har tillgång till tyder på att riktvärdet 4 elever/handledare kan realiseras. Till det kommer att få företag tar emot många elever. Än återstår emellertid att se vad som händer i åk 3 - en möjlighet finns att siffrorna justeras en del då, men det beror bl.a. på hur stor personalomsättningen är.

Kvaliteten på den arbetsplatsförlagda utbildningen bedöms generellt som hög; APU:n uppfattas i allmänhet som ett tillskott. Även om den långt ifrån alltid innebär nyinlärning, utan oftare introduktion och tillämpning, har den kvaliteter som skolan inte kan erbjuda. Många lärare menar dock att det kommer att bli svårt att hålla en hög nivå vid en fullt utbyggd utbildning.

Allt fler skolor/lärare uttrycker oro för den framtida arbetsplatsförläggningen. Man uttrycker oro för att vara beroende av ett osäkert och instabilt arbetsliv. I en mindre kommun har t.ex. 8 företag gått i konkurs under året. Många menar att skolan måste ha beredskap för att ge hela utbildningen.

Kostnaderna för försöksverksamheten

Möjligheterna är begränsade att direkt översätta de kostnader som försöksutbildningarna har givit skolhuvudmännen till kostnader för en fullt

• Sida 108
•  Original

utbyggd yrkesinriktad utbildning. Förutsättningarna för försöksverksamheten har varit - och är - speciella i flera avseenden. Det är dock möjligt att redan nu se vad som kan vara kostnadsdrivande, vilka kostnader som bedöms som nödvändiga och vilken typ av kostnader som kan uppstå.

Utrustningen för och upprustningen av försöksutbildningarna har varit en stor kostnadspost på flera linjer. Framför allt gäller detta IN, FT, EL och NB.

Om inte tredje året arbetsplatsförläggs i ungefär den utsträckning som är tänkt, får detta givetvis konsekvenser för lokal- och utrustningsbehov på flertalet linjer. Redan nu har många kommuner gjort betydande ut- och ombyggnationer.

Fortbildningsbehovet uppfattas som mycket stora. De flesta anser att det inte räcker med introduktionsfortbildning utan att det behövs mycket mer för att lärarna bl.a. skall kunna följa förändringar inom yrkesområdet.

Om handledarutbildningen får en stor omfattning p.g.a. bland annat stor personalomsättning blir den naturligtvis dyr. Krav på handledarfortbildning börjar också resas. Innan det är möjligt att göra en bedömning måste utbildningen under det tredje året vara genomförd.

Kostnaderna för samordning och planering har hittills varit stort. Delvis hänger det ihop med att det är fråga om försöksverksamhet. Flertalet skolor menar dock att samordning och planering kommer att vara viktiga funktioner av permanent art.

Lärarnas tillsyn av elever uppfattas som nödvändig, men i allmänhet helt otillräcklig. Här är det viktigt att avvakta de bedömningar som görs under tredje året; den sammanlagda "potten" blir större då och det blir troligen lättare för lärarna att planera sina arbetsplatsbesök. Men det ligger ett problem i att timmarna för tillsyn är schabloniserade. Det innebär att en skola/linje får lika många timmar för en klass oberoende av ' antalet elever i klassen - den geografiska spridningen - antalet företag som ska besökas

Delvis kan givetvis skolan omfördela men inte minst i glesbygden, där ofta skolbudgeten är hårt ansträngd, blir den stora spridningen ett problem. För lärare i större tätorter, med kort avstånd mellan skola och olika företag och där ett större företag medverkar förefaller tillsynen vara ett mindre problem.

För att med rimliga kostnader genomföra en treårig yrkesinriktad utbildning som kännetecknas av hög kvalitet och inom vilken arbetslivet utnyttjas som resurs, stöder hittills gjorda erfarenheter bedömningen att den arbetsplatsförlagda utbildningen och utrustningsfrågorna är nyckelproblem.

• Sida 109
•  Original

Påpekanden och förslag

Mot bakgrund av de erfarenheter som redovisats tidigare finns det anledning att redan nu urskilja ett antal frågor som måste lösas i en fortsatt utbyggnad av den yrkesinriktade utbildningen. Till vissa delar har vi utformat dessa som ett antal påpekanden och förslag som skall ses som underlag för fortsatta diskussioner.

När det gäller den arbetsplatsförlagda utbildningen kan olika aspekter urskiljas.

En rimlig utgångspunkt för resonemanget är att arbetsplatsförlagd utbildning bör ingå i all yrkesinriktad utbildning. Den innebär ett resurstillskott till utbildningen. Yrkesutbildning kan aldrig vara ett ansvar och åliggande enbart för stat och kommun. Erfarenheterna hittills visar att det är möjligt att arrangera arbetsplatsförlagd utbildning men, huruvida det kommer att visa sig möjligt att etablera och utveckla den och göra den till ett stabilt inslag är beroende av en rad förutsättningar.

För det första är den arbetsplatsförlagda utbildningens framtid en finansieringsfråga. Mindre företag har enligt gjorda erfarenheter svårt att äta sig mer omfattande utbildningsuppgifter samtidigt som en fullt utbyggd utbildning kommer att kräva en betydande mobilisering av utbildningsplatser. På många orter och utbildningsvägar kommer alla tillgängliga arbetsplatser att behövas. På andra orter kommer eventuellt de större företagen att äta sig ett huvudansvar men kommer därmed att få avsevärda utbildningskostnader samtidigt som de utbildade ungdomarna kommer samtliga företag till del.

Olika finansieringsförslag har under de senaste åren diskuterats — särskild arbetsgivaravgift, avgift via överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter, skattemedel. Vi menar att erfarenheterna hittills talar för att olika finansieringsformer bör tas upp till förnyad diskussion. Belastningen på företag torde även fortsättningsvis kunna bli ojämn eftersom företagens förutsättningar och verksamheter är skiftande. Skolhuvudmännens övergripande ansvar för utbildningen är otvetydigt men det konkreta genomförandeansvaret för olika delar i denna bör vara tydligt. Ett problem kan komma att ligga i den arbetplatsförlagda utbildningens beroende av frivilliga insatser från företagen. Delvis är denna svårighet ofrånkomlig men behovet av kontinuitet måste beaktas. För att den, av flertalet högt värderade, arbetsplatsförlagda undervisningen långsiktigt skall få en plats i utbildningen och för att inte administration och

• Sida 110
•  Original

planeringsverksamhet skall bli oacceptabelt resurskrävande, måste så långt som möjligt enskilda skolor garanteras platser i företag. Om arbetsplatsförlagd utbildning bedöms som viktig av berörda parter, är det enligt vår bedömning mycket viktigt att arbetslivets ansvar markeras och om möjligt också tydliggörs i finansieringsmodellen. I denna process har redan många branschorganisationer varit betydelsefulla och inflytelserika. Här kan också de lokala yrkesråden eller regionala yrkeskommittéer spela en viktigare roll än hittills. De olika samverkansformer mellan skola och arbetsliv som redan nu finns kan således inom många områden och på många orter utvecklas, samtidigt som skolans och dess huvudmäns övergripande ansvar och beslutsrätt är tydlig.

Den andra frågan som torde påverka den arbetsplatsförlagda utbildningens framtid gäller dess omfattning och fördelning över tid.

Vi har tidigare sett att avvikelserna i den pågående försöksverksamheten från grund- eller miniminormen 10+10+60% är stora, trots att många skolor strävat efter normefterlevnad. Anledningarna till avvikelser är många - branschvisa överenskommelser, svårighet att finna utbildningsplatser och utse handledare är några exempel. Vår bedömning är också att skillnaden mellan olika utbildningsvägar är så stora att en preciserad och snäv " mall" knappast har förutsättningar att förverkligas; organisationsfrågorna tenderar lätt att bli viktigare än intentioner och grundtankar.

Under året har i olika sammanhang diskuterats om det tredje årets arbetsplatsförläggning skulle kunna reduceras till 50 %. Frågan har föranletts dels av förslaget att göra matematik till ett obligatoriskt ämne, dels av att reduceringen skulle göra ett bättre utnyttjande av arbetsplatserna möjligt genom att dessa skulle kunna utnyttjas av två elevgrupper/läsår. Reduceringen är emellertid enligt vår bedömning inte tillräcklig som åtgärd för att lösa de svårigheter som vi diskuterat.

Vi har svårt att se betydelsen av att söka reglera eller styra fördelningen av APU över de tre årskurserna. En preciserad och snäv norm har knappast förutsättningar att förverkligas. Snarare bör eleverna under sin treåriga utbildning garanteras ett minsta antal veckor i APU. Även en övre gräns bör sättas. Möjligheten stärks för branschvisa och regionala

• Sida 111
•  Original

överenskommelser utifrån förutsättningar som finns eller saknas, samtidigt som elevernas rätt till APU markeras.

Den tredje förutsättningen som torde komma att påverka den arbetsplatsförlagda utbildningens framtida möjligheter rör handledarfunktionen och handledarutbildningen.

De två gångna årens erfarenheter pekar på svårigheter att dels utse handledare på "rätt nivå " i verksamheten, dels rekrytera företagens anställda till den handledarutbildning som organiserats. När det gäller det första problemet tror vi att en väg mot lösning är att varje arbetsplats har endast en eller ett mycket begränsat antal handledare men ett större antal instruktörer. Handledarens roll som utbildningsansvarig kan därmed markeras, medan instruktörerna genomför en betydande del av det konkreta "upplämingsarbetet" i nära anslutning till sina ordinarie uppgifter. Det andra problemet - handledarutbildningen - löses givetvis lättare om antalet handledare begränsas. Dock kommer verksamheten med handledarutbildning även fortsättningsvis att kräva stor flexibilitet och fantasi när det gäller uppläggning och placering i tid.

Den fjärde förutsättningen för den arbetsplatsförlagda utbildningen rör innehållet.

Moduler är en läroplanskonstruktion: de är ett sätt att organisera kunskap och klargöra krav som hör skolan till. Konstaterade svårigheter att lägga ut utbildning på arbetsplatser hänger, enligt vår mening, delvis samman med att verksamheten i olika företag inte alltid tagits som utgångspunkt för utläggningen. Utifrån kunskap om verksamheter, maskinpark m.m. i det lokala arbetslivet, måste det vara skolans uppgift att översätta till ett läroplanstänkande. Det är inom skolan denna kompetens finns och måste finnas. Vi är medvetna om att många yrkeslärare i praktiken följt denna senare princip. Samtidigt bedömer vi det som nödvändigt att principen tydliggörs. Alltför ofta har företagare och anställda fått ta ställning till vilka moduler de kan ta. Den i sig svåra frågan att länka samman två världar med olika traditioner, mål och villkor har därmed blivit än svårare.

Vikten av att se moduler som en läroplanskonstruktion understryks även av andra erfarenheter. Från många skolor har visserligen rapporterats att

• Sida 112
•  Original

modultänkandet tydliggjort utbildningskraven på ett bättre sätt än den tidigare läroplanen och att det har befrämjat elevernas ansvarstagande. Emellertid har vi fått klara signaler om förekomst av "moduljakt", "modulhets " och ytligt lärande från elevernas sida. I sådana fall har modultänkandet kommit att genomsyra utbildningen mer än innehållet i utbildningen, vilket knappast kan ses som avsett eller eftersträvansvärt.

Den femte förutsättningen för den arbetsplatsförlagda utbildningen gäller samverkansformerna mellan skola och arbetsliv.

Ovan har vi indirekt talat för en utveckling mot klarare ansvarsgränser mellan de två och klargörande av vars och ens uppgifter. Dock vill vi betona vikten av en verklig samverkan och utrymme för kontakter. Att lärare får reella möjligheter att besöka arbetsplatser under elevernas APU och att utrymme för diskussioner och planering ges framstår som mycket viktigt. Här vill vi särskilt betona glesbygdsproblematiken med långa avstånd. Skolans tillsynsansvar är uttalat och får inte göras avhängigt avstånden mellan skola och olika arbetsplatser.

En fråga som också hänger samman med den arbetsplatsförlagda utbildningen gäller utrustningsfrågan.

Vi har konstaterat att den av många skolor bedömts som kostnadsdrivande samtidigt som upprustningen och moderniseringen av den yrkesinriktade utbildningen har setts som nödvändig. Stat och kommun bör garantera skolorna en "basutrustning". Vi måste här hålla i minnet att utrustningskostnader inte kan betraktas som engångskostnader. En fortsatt god kvalitet och hög nivå på utbildningen förutsätter återkommande upprustning och utbyte.

Två skäl talar för en god grundutrustning inom skolans ram. För det första har det visat sig svårt att utnyttja arbetsplatsernas maskiner m.m. för direkt introduktion och nyinlärning. För det andra är det angeläget att nivån på den skolförlagda utbildningen är hög; denna och lärarnas kompetens riskerar annars att utarmas. Här framstår sålunda inte bara skolornas utrustning utan också lärarnas fortbildningsmöjligheter som viktiga, liksom krav som från olika håll framförts på en förstärkt lärarutbildning.

• Sida 113
•  Original

Av dessa skäl är det givetvis angeläget att finna lösningar som både svarar mot kvalitetskrav och är så litet kostnadskrävande som möjligt. Det är naturligtvis viktigt att pågående utvecklingsverksamhet beaktas, liksom att flexibilitet i synen på nödvändig utrustning eftersträvas. I högre grad än vad som hittills varit fallet bör utrustning som producerats direkt för utbildning kunna användas, liksom simuleringsutrustning. En del av utrustningsfrågan är givetvis beroende av de lösningar man finner för att utnyttja den utrustning som finns på arbetsplatser men generellt kräver de nya utbildningarna nytänkande och en större flexibilitet än tidigare, för att den långsiktiga och kontinuerliga moderniseringen skall bli möjlig.

Slutord

Försöksverksamheten med en treårig yrkesinriktad utbildning har pågått i endast två år. Trots att informationen om det som skett är betydande och trots att vissa mönster börjar bli synliga är försökstiden ännu mycket kort med tanke på förändringens omfattning. Det tredje året, när möjligheterna att genomföra en omfattande arbetsplatsförlagd utbildning för första gången prövas, har ännu inte genomförts. Det är också först då som en prövning sker av en verksamhet där tre årskurser skall genomföras parallellt. Det är givetvis viktigt att denna prövning även innefattar information om aspekter av verksamheten som endast flyktigt berörts i denna lägesrapport - konsekvenserna för eleverna, elevernas uppfattningar om de nya utbildningarna, effekter och omfattning av skolbyten under utbildningstiden, den ökade "teoretiseringen" av yrkesämnena, de allmänna ämnena etc. Dels kommer frågor av detta slag att följas upp inom UGY-kommittén, dels ingår en rad viktiga frågor inom SÖ:s utvärderingsuppdrag.

Trots att försöksverksamheten på många skolor inte vidgats genom att nya försökslinjer tillkommit, expanderar ändå försöksverksamheten vid alla skolor genom att nya årskurser och elevkullar tillkommer. De erfarenheter vi har förmedlat i denna lägesbeskrivning och de mönster vi kunnat se, kan under nästa år förändras. Vissa svårigheter kommer givetvis att kvarstå medan andra tonar bort. Vissa problem kan komma att bli mer uttalade medan andra finner sin lösning. Den rörelse som är märkbar i försöket ger viktig information och den bör kontinuerligt samlas in, sammanvägas och värderas, men svaret på frågan om huruvida de insatser som görs leder till en god yrkesinriktad utbildning är alltför tidigt att ge.

• Sida 114
•  Original

Erfarenheter från tidigare försöksverksamhet, inte minst från den s.k. FS- perioden i mitten av 80-talet, som var en följd av regeringspropositionen "Gymnasieskola i utveckling" (1983/84:116), visade att omställnings— och anpassningsprocesser kräver tid. Erfarenheterna påvisade risken för att alltför snabbt döma ut en försöksverksamhet som misslyckad eller felaktigt utformad. De många gånger imponerande insatserna som görs i den nu pågående försöksverksamheten av skol- och kommunstyrelser, av branschorganisationer och inte minst av skolledare och lärare leder inte alltid till snabba förändringar eller till att allt omedelbart börjar att fungera bra. De konkreta lösningar man finner på olika nivåer ser inte alltid ut som de ursprungliga planerna. Förutom behovet av ett visst mått av tålamod från alla berörda, är också uppmärksamheten på avsikterna med förändringsarbetet snarare än de yttre formerna viktiga. Denna uppmärksamhet är tillsammans med insikten om förändrings- och samordningsprocessens komplexitet, en nödvändig ingrediens i den fortsatta försöksverksamheten. Utan sådana perspektiv på försöksverksamheten är det inte helt lätt att se de förändringar och förbättringar som faktiskt sker.

• Sida 115
•  Original

Förteckning över tabeller och figurer

Tabell 1. Tabell 2. Tabell 3. Figur 1. Figur 2. Tabell 4. Tabell 5. Figur 3.

Tabell 6. Tabell 7.

Tabell 8.

Tabell 9.

Tabell 10.

Tabell 11. Tabell 12. Tabell 13.

Figur 4.

Figur 5.

Tabell 15. Tabell 16.

Tabell 17.

Tabell 18.

Tabell 19. Tabell 20. Tabell 2 l . Tabell 22. Tabell 23.

Inrättade försökslinjer och tilldelade intagningsplatser 1988/89 - 89/90 13 Den länsvisa utläggningen av försöksplatser 15

Försöksplatser och övriga intagningsplatser (yrkesinriktad utbildning) i Värmland under två försöksår 16 De yrkesinriktade utbildningarna i gymnasieskolan 27

De nya försökslinjerna med grenar och varianter 30 Procentuell andel elever i försöksverksamheten i förhållande till antal elever inom respektive utbildningsområde 34 Antal intagningsplatser läsåret 1989/90 på olika utbildningar inom försöksverksamheten i olika län 35 Kommuner med yrkesinriktad utbildning på gymnasieskola. Fördelning över storlek samt antal kommuner med försök läsåret 1989/90 36 Försöksverksamhetens utläggning i olika regioner 37 Antal försöksplatser och antal elever i åk 1 åren 1988/89 och 89/90 på olika linjer 38 Procentuell andel registrerade elever i åk 1 av tillgängliga utbildningsplatser inom industriell utbildning och omvårdnadsområdet 39 Förstahandssökande och antagna till vårdutbildningarna (VDHS/OM) i Värmlands län 1987-90 40

Andel förstahandssökande och andel lediga intagningsplatser på reguljära linjer och försökslinjer 41

Procentuell andel studieavbrott inom försöksverksamheten 43 Elevernas åldersfördelning 45 Könsfördelningen på försökslinjemas åk 1 46 Antal veckor i APU. Förväntat utrymme för APU i årskurserna l, 2 och 3 under läsåret 1990/91 57 Antal planerade veckor i APU för tre årskurser under läsåret 1990/91 58 APU inom olika utbildningar 59 Kostnader för lokaler/byggnader under perioden 1988/89 - 90/91 i samband med försöksverksamheten 90 Kostnader för byggnader och lokaler under treårsperioden 1988/89 - 90/91 fördelade på linjer 91 Kostnader för byggnader/lokaler för olika linjer där kostnaderna hänförts till enbart försöksverksamheten 92 Byggnader och lokaler. Kostnader för olika linjer under en treårsperiod 93 Kostnader för utrustning under treårsperioden 1988/89 - 90/91 per klass 194 Kostnader för utrustning totalt under treårsperioden 1988/89 - 90/91 94' Uppgivna fortbildningskostnader under en treårsperiod 97 Ersättning till företag/klass i samband med APU 98

• Sida 116
•  Original

• Sida 117
•  Original

BILAGA 1

— TABELLER — Intagningsplatser m.m. , hela riket

• Sida 118
•  Original

• Sida 119
•  Original

Tabell A: Antal elever och klasser i försöksverksamheten 15/9 1989 och 15/1 1990, utlagda klasser enligt Sö-beslut samt antal lediga platser i årskurs 1 den 15/9 1989 och 15/1 1990. Tabellen bygger på statistik från Skolöverstyrelsen.

ANTAL KLASSER ANTAL INTAG— ANTAL ANTAL ENL sö— LEDIGA NINGs— ELEVER KLASSER BESLUT PLATSER

STUDKOD TERMIN 1519 1511 1549 1541 89190 1519 1541 BY ht 89 404 396 25,5 25,5 25,5 9 16 BYBT ht 88 29 28 2,5 2,5 2 BYGA ht 88 20 19 2 2,5 2 BYMR ht 88 26 23 2 2 2 BYTG ht 88 200 201 13,5 13,5 11,5 BV ht 89 51 45 3,5 3,5 3,5 8 13 ELEI ht 89 80 75 5 5 5 5 ELEI ht 88 72 72 3 ELIA ht 89 295 290 19 19 19 11 15 ELIA ht 88 206 203 6 ELIE ht 89 263 261 17 17 17 10 12 ELIE ht 88 211 207 6,5 2 2 FT ht 89 965 918 62 62 62 36 82 FTBK ht 88 312 303 23 23 23 FTML ht 88 146 140 12,5 12,5 11,5 FTTS ht 88 184 183 12 12 12 HA ht 89 643 630 22 22 22 18 31 HA ht 88 186 185 HT ht 89 31 29 2 2 2 1 3 IN ht 89 1644 1546 118 115,5 116 259 325 INBE ht 88 682 662 63 59,5 62 INEM ht 88 353 347 24,5 23,5 24 INUH ht 88 88 86 6,5 6,5 6,5 LT ht 89 205 193 14 14 14 19 28 MT ht 89 54 55 3,5 3,5 3,5 2 1 NB ht 89 588 565 40 40 40 57 77 NBJS ht 88 207 203 15 16 15 NBSB ht 88 55 55 4 5 4 NBTD ht 88 27 24 2 2 2 OM ht 89 2440 2295 93,5 93,5 108 81 224 OM vt 88 278 253 OM ht 88 1534 1483 PT ht 89 147 138 11 11 11 30 39 RE ht 89 335 320 21 21 21 1 16 TB ht 89 163 153 13 13 13 45 55 TBKF ht 88 84 73 6 6 6,5 TBSN ht 88 11 10 1 1 1 TBTK ht 88 10 9 1 1 1 TBTX ht 88 4 3 1 1 1 TÄ ht 89 130 123 9 9 9 15 21 VLBU ht 89 389 375 13 13 13 6 18 VLBU vt 88 29 29 VLBU ht 88 205 202 8 8 VT ht 89 73 71 4,5 4,5 4,5 2 VT ht 88 59 59 Summa: 14118 13540 711,5 693,5 698 608 983 ANM. Beslut om intagningsplatser saknas för vissa utbildningar som våren 1990 är inne på termin 4 då Sö inte redovisar dessa.

• Sida 120
•  Original

Tabell B: Antal elever och klasser i försöksverksamheten i årskurs 1 läsåret 1989/90 samt lediga platser per den 15/9 1989 och den 15/1 1990. Tabellen bygger på statistik från Skolöverstyrelsen.

ANTAL KLASSER ANTAL

ANTAL ANTAL ENL SÖ— LEDIGA ELEVER KLASSER BESLUT PLATSER STUDKOD 1519 1511 1519 1511 89190 1519 1511 BY 404 396 25,5 25,5 25,5 9 16 BV 51 45 3,5 3,5 3,5 8 13 ELEI 80 75 5 5 5 5 ELIA 295 290 19 19 19 11 15 ELIE 263 261 17 17 17 10 12 FT 965 918 62 62 62 36 82 HA 643 630 22 22 22 18 31 HT 31 29 2 2 2 1 3 IN 1644 1546 118 115,5 116 259 325 LT 205 193 14 14 14 19 28 MT 54 55 3,5 3,5 3,5 2 l NB 588 565 40 40 40 57 77 OM 2440 2295 93,5 93,5 108 81 224 PT 147 138 11 11 11 30 39 RE 335 320 21 21 21 1 16 TB 163 153 13 13 13 45 55 TA 130 123 9 9 9 15 21 VLBU 389 375 13 13 13 6 18 VT 73 71 4,5 4,5 4,5 2 summa: 8900 8478 496,5 494 509 608 983

Tabell C: Antal elever i vårdutbildningar antagna till vårtermin 1989. Tabellen bygger på statistik från Skolöverstyrelsen.

ANTAL ELEVER STUDKOD 15 9 15 1 OM 278 253 VLBU 29 29 Summa: 307 282

• Sida 121
•  Original

Tabell D: Antal elever och klasser i försöksverksamheten i årskurs 2 läsåret 1989/90 per den 15/9 1989 och 15/1 1990. Tabellen bygger på statistik från Skolöverstyrelsen.

ANTAL KLASSER ANTAL ANTAL ENL Sö- ELEVER KLASSER BESLUT STUDKOD 1519 1511 1519 1511 89120 BYBT 29 28 2,5 2,5 2 BYGA 20 19 2 2,5 2 BYMR 26 23 2 2 2 BYTG 200 201 13,5 13,5 11,5 ELEI 72 72 ELIA 206 203 ELIE 211 207 FTBK 324 315 24 24 23 FTML 134 128 11,5 11,5 11,5 FTTS 184 183 12 12 12 HA 186 185 INBE 682 662 63 59,5 62 INEM 353 347 24,5 23,5 24 INUH 88 86 6,5 6,5 6,5 NBJS 207 203 15 16 15 NBSB 55 55 4 5 4 NBTD 27 24 2 2 2 OM 1534 1483 TBKF 84 73 6 6 6,5 TBSN 11 10 1 1 l TBTK 10 9 1 1 1 TBTX 4 3 1 1 1 VLBU 205 202 VT 59 59 Summa: 4911 4780 191,5 189,5 187

Observera att för linje som ej grendelas i åk 2 saknas i vissa fall uppgift om antal klasser och SÖ—beslut.

Tabell E: Antal elever i försöksverksamhet i det s.k. _ . 500—försöket dvs intagna ht 1987. Tabellen bygger på statistik från Skolöverstyrelsen.

ANTAL ELEVER STUDKOD 1519 1511 ELEI 12 10 ELIA 32 32 ELIE 13 13 INBE 2 2 INEM 234 233 INEMPM 5 5 INEMSP 28 28 VT 52 51 Summa: 378 374

• Sida 122
•  Original

• Sida 123
•  Original

BILAGA 2

FÖRSÖK man TREÅRIG YRKESINRIKTAD GYNNASIEUTBILDNING I NÅGRA KOMMUNER

,

— en första redovisning —

• Sida 124
•  Original

• Sida 125
•  Original

I N N E R Ä L L INLEDNING

FÖRSÖKSVERKSAMHETEN I VÄRMLANDS LÄN Inledning

NOBELGYMNASIET I KARLSTAD SKOGSBRUKSSKOLAN SÖDRA VIKEN I SUNNE

ARVIKA KOMMUN OCH TASERUDSSKOLAN Inledning Försöksverksamhetens struktur En lägesbeskrivning vt 1990 Allmänt Den arbetsplatsförlagda utbildningen Den skolförlagda utbildningen Något om kostnader Samverkan skola - arbetsliv

TREÅRIG YRKESINRIKTAD GYMNASIEUTBILDNING I SÖDRA NORRLANDS INLAND Inledning Den nya treåriga yrkesinriktade utbildningen Arbetsplatsförlagd utbildning och handledarutbildning Något om kostnader

TREÅRIG YRKESINRIKTAD UTBILDNING I STOCKHOLMS KOMMUN Inledning Försöksverksamheten Arbetsplatsförlagd utbildning och handledarutbildning Utrustning

EN KORT DISKUSSION Inledning samverkan skola — arbetsliv Arbetsplatsförlagd utbildning Kostnader Den skolförlagda utbildningen

125 129 131

135 135 135 136 136 137 140 141 142

143 143 145 147 149

151 151 152 153 155

156 156 156 156 161 162

• Sida 126
•  Original

• Sida 127
•  Original

INLEDNING

I denna PM redovisas erfarenheter och intryck från stu— dier av försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade utbildningar i några kommuner i Värmlands län (Karlstad, Arvika och Skogsbruksskolan Södra Viken i Sunne), i Vil— helmina med vissa utblickar mot Lycksele i Västerbottens län och i Stockholms kommun. Redovisningen bygger på materialinsamlingar som gjorts under hösten 1989 och våren 1990. Enligt planerna ska försöksverksamheten föl— jas i dessa kommuner fram till 1991.

Det underlag vi bygger på härrör hittills framför allt från samtal med skolledningar, lärare och några repre— sentanter för näringslivet samt dokumentation i form av lokala utvärderingsrapporter etc.

Mot denna bakgrund måste redovisningen ses som en första skiss som kommer att byggas ut och nyanseras med fort— satta materialinsamlingar och med erfarenheter som byg- ger på mer än ett inledande skede av försöksverksam— heten. Sannolikt kommer först det tredje året av försö— ket dvs läsåret 1990/91 att innebära en rejäl prövning av de nya förutsättningar som förts in i bilden med en treårig, förändrad och mer arbetsplatsförlagd yrkesin— riktad utbildning på gymnasieskolan.

FÖRSÖKSVERKSAMHETEN I VÄRMLANDS LÄN Inledning

I Värmlands län fanns tidigt en strävan att genomföra ett fullskaleförsök med treårig yrkesinriktad gymnasie- utbildning. Länsskolnämnd, landsting, lokala skolpoli— tiker, skolledningar och lärare arbetade och arbetar intensivt under, som det förefaller, stor och bred enig— het med att få till stånd en förnyelse av gymnasieut- bildningen. Försöksverksamheten ses som ett sätt att främja utvecklingen i länet och skapa förutsättningar som motverkar utflyttning och svårigheter att skapa arbetsttillfällen. Med 1990/91 finns de statliga beslut som krävs för att utöka försöksverksamheten till ett fullskaleförsök i länet. '

Utläggningen av intagningsplatser och antal elever i försöksutbildningen på olika linjer framgår av tabellen nedan. Tabellen ger en bild av försöksverksamhetens struktur för länet som helhet. Som framgår är försöks- verksamheten omfattande om än inte fullskalig.

• Sida 128
•  Original

Tabell 1. Elever på olika linjer i Värmlands län 15/9—89 och 15/1-90 .

STUDIE- ELEVER ELEVER VÄ S S 15 9-89 15 1-90 BY 1 137 135 BYBT 2 17 16 BYGA 2 10 9 BYMR 2 9 8 BYTG 2 96 95 ELEI 1 48 44 ELEI 2 42 42 ELIA 1 31 30 ELIA 2 29 29 ELIE 1 17 17 ELIE 2 16 16 FT 1 142 140 FTBK 2 102 102 FTML 2 16 16 FTTS 2 16 16 HA 1 24 22 IN 1 240 215 INBE 2 136 131 INEM 2 42 42 INUH 2 36 35 NB 1 58 56 NBSB 2 23 23 NBJS 2 25 25 OM 1 266 251 OM (start jan—89) 116 106 OM 2 230 224 VLBU 1 30 29 VLBU 2 27 27 VT 1 24 23 VT 2 14 14 MT 1 14 15 BV 1 10 10 TA 1 29 26

Försöksverksamhetens utläggning i de olika kommunerna i länet framgår av följande tabell. Där redovisas antalet elever på olika linjer läsåret 1989/90 dvs det andra försöksåret.

• Sida 129
•  Original

Tabell 2. Elever på olika linjer i kommuner i Värmland län läsåret 1989/90.

ARSKURS 1, ELEVER 15/1—90:

STUDIEVÄG:

EL EL EL VL " KOMMUN BY EI IA IE FT HA IN NB OM BU VT TA BV MT Arvika 16 15 32 44 8 Eda 13 Filipstad 8 9 12 31 Grums 13 Hagfors 7 20 28 Hammarö 16 16 19 26 Karlstad 63 28 14 17 48 54 26 56 29 15 10 15 Kristinehamn 16 14 16 27 Munkfors 14 Säffle 16 23 13 26 Sunne 30 Torsby 16 16 22 27 Årjäng 8 9 12

TERMIN 3, ELEVER 15/1—90 (Vårintag i januari —89)

STUDIEVAG: KOMMUN OM Arvika 15 Karlstad 53 Kristinehamn 21 Torsby 17

ARSKURS 2, ELEVER 15/1—90:

STUDIEVÄG:

BY BY BY BY EL EL EL FT FT FT IN IN IN NB NB VL KOMMUN BT GA MR TG EI IA IE BK ML TS BE EM UH JS SB OM BU VT Arvika 4 12 13 22 18 41 Eda 6 Filipstad 7 7 17 24 Grums 18 Hagfors 8 15 4 29 Hammarö 15 16 16 13 Karlstad 12 9 8 32 27 13 16 28 10 29 11 25 52 27 14 Kristine— hamn 12 14 7 23 Munkfors 8 Säffle 16 18 16 4 18 Sunne 23 Torsby 16 7 6 26 Årjäng 7 7 11

Genom det stora engagemanget hos regionala skolmyndighe- ter i Värmland liksom hos arbetslivets organisationer har en samordning kunnat ske inom länet; Organiserade

• Sida 130
•  Original

erfarenhetsutbyten mellan skolor, samordnad handledarut- bildning etc finns och förefaller ge försöksverksamheten 1 Värmland en fungerande ledningsfunktion.

I denna PM kommer vi att koncentrera redovisningen av erfarenheter från försöksverksamheten till tre kommu- ner/skolor i Värmland. Innan detta görs, ger vi en kort översikt över länet som helhet som bygger på information insamlad via en kommunenkät som tillställts samtliga kommuner i länet. Tyvärr föreligger inte svar från samt- liga och bilden bygger därför p ett underlag som ännu är ofullständigt.

När det gäller intresset för försöksutbildningarna är värt intryck att detta överlag är stort både bland före— trädare för skola och för arbetsliv. Det tar sig bl a i uttryck genom att flertalet arbetsplatser gärna tar emot elever och strävar efter att svara mot de ambitioner som finns. Mindre företag har i Värmland som annorstädes dock svårigheter att utan vidare avvara arbetskraft för handledning av elever och för handledarutbildning, vilket medfört problem på vissa håll och brist på ut— bildade handledare. Svårigheterna är mindre på orter där det finns stora företag. Omsättningen på handledare förefaller bli större än förväntat och fortfarande finns brister, säger man, i informationen kring de treåriga utbildningarna och vilka krav de ställer på arbetsliv och handledare.

Under de två första åren av försök är erfarenheterna av arbetsplatsförlagd utbildningen i stort sett positiva. Självklart förekommer "misslyckanden", men de tillskrivs brist på information eller tillfälligheter. Det finns också inslag i bilden som pekar mot att högt ställda kvalitetskrav kan medföra behov av ökad skolförläggning av moduler som kräver avancerad maskinell utrustning. En viss oro inför det tredje året kan registreras. Att det blir svårt att överallt arbetsplatsförlägga utbildningen till 60% under är tre förefaller helt klart. Om det går och vilken karaktär den icke skolförlagda utbildningen kommer att få, kan inte avgöras förrän det tredje året av försöksverksamhet genomförts.

Formerna för samverkan mellan skola och arbetsliv har uppmärksammats genom försöksverksamheten. De har olika karaktär på olika orter och på olika linjer och någon generell bild är inte möjlig att teckna. Yrkesrådens roll och betydelse för utbildningarna varierar och många av de funktionella kontakterna mellan skola och arbets- liv upprätthålls via informella nätverk av kontakter mellan arbetsliv och lärare eller skolledare. Direkt- kontakten bedöms som viktig och har stärkts genom den handledarutbildning som genomförts. Ett allmänt intryck är att kontakttillfällena mellan skola och arbetsplatser i samband med APU är för få och för korta för att fylla någon riktigt meningsfull funktion.

När det gäller kostnaderna för försöksverksamheten visar kommunenkäten att de är betydande, men också att de är avhängiga av uppdämda behov. Lokaler, utrustning, lärar—

• Sida 131
•  Original

fortbildning och tidskrävande administrativt arbete med anskaffning av platser för APU framhålls som kostnads— drivande. Genom de investeringar som gjorts har, fram— håller man, standarden på skolornas lokaler och utrust— ning höjts. Nedan ges några exempel på uppgivna kostna- der för lokaler och utrustning i sex kommuner i Värm- lands län under en treårsperiod. Det tredje årets kost— nader är uppskattningar.

Satsningar under treårsperioden 89/89—90/91 (tusental kronor)

Byggnader/lokaler Utrustning

totalt totalt statsbidrag Torsby 8 461 2 420 937 (HA,BY,FT) Hammarö 3 551 10 732 4 365 (EL,TÄ,IN) Munkfors 0 2 440 1 521 (IN) Kristinehamn 6 800 3 461 (BY,FT,IN,OM) Filipstad 715 4 129 1 805 (BY,FT,IN) Hagfors 1 500 7 170 2 065 (FT,IN)

NOBEIGYMNASIET I KARLSTAD

Nobelgymnasiet i Karlstad är den skola i landet som har den mest omfattande försöksverksamheten med treårig yr- kesinriktad gymnasieutbildning. Den hade läsåret 1989/90 följande struktur:

Antal elever 89/90 Åk 1 Åk 2 BV 1o BY 63 BYBT 12 BYGA 9 BYMR 8 BYTG 31 ELEI 28 27 ELIA 13 13 ELIE 17 16 FT 48 FTBK 30 FTML 8 IN 49 INBE 29 INEM 11 MT 15 VT 15 14 Totalt 248 198

• Sida 132
•  Original

Förutom dessa treåriga utbildningar deltar man i det 5 k 500—försöket med 11 elever (VVS) och man har reguljära tvååriga yrkesinriktade utbildningar.

Verksamheten expanderar och nya lokaler behövs bl a för att klara utbildningen under det tredje försöksåret. El-utbildningarnas behov kommer att tillgodoses genom uppförande av baracker och lokaler för allmänna ämnen genom nybyggnation för ca 27 milj. Ett eventuellt del— tagande i försöksverksamheten också på livsmedelssidan kräver nybyggnation som beräknats till 3540 kvadrat- meter. T1ll detta kommer kostnader för utrustning. Den kommunala ekonomin innebär vissa problem och krav på besparingar, men vilja att satsa på de treåriga yrkes- inriktade utbildningarna finns enligt skolledningen.

Nobelgymnasiet har 14 yrkesråd, som från skolledarhåll bedöms fungera relativt bra. Av 140 ledamöter har ett 80—tal deltagit i utbildning för arbetet. Planer på fortsatta utbildningsinsatser finns.

Handledarutbildning genomförs centralt i kommunen och hittills har totalt sett 195 personer påbörjat utbild— ningen, men relativt få genomgått hela utbildningen om rekommenderade sju dagar. De personer som påbörjat hand— ledarutbildning fördelar sig på olika linjer enligt följande:

BY EL FT VT IN MT BV 63 13 33 11 50 18 7

Kommunens kostnader för försöksverksamheten är totalt sett betydande. I översikten nedan redovisas de kostna— der man uppgivit för lokaler och utrustning.

Kostnad (kkr) för. . 1988/89 1989/90 1990/91 Byggnader: 2 500 11 000 22 000 Lokaler ombyggnader: 200 250 350 hyra, underhåll: 7 900 8 400 10 000 Utrustning: 2 573 2 260 8 100 (Antal elever 256 516 836)

Den handledarutbildning som genomförts har under det första året kostat ca 200.000 och beräknas totalt uppgå till ca 600.000 de två följande. Merparten av detta täcks av statliga bidrag. Kostnaderna för den arbets— platsförlagda utbildningen dvs ersättning till företag uppgår i runda tal till 250.000, 1.200.000 respektive 4.500.000 kr för de tre åren. Betydande resurser krävs också för att leda och administrera verksamheten, även om de inte direkt utgör merkostnader på grund av för— söksverksamheten. I Karlstad finns för verksamheten 6 skoledartjänster och 55, 69 respektive 90 veckotimmar avsatta till specialfunktioner för de tre åren. Till

• Sida 133
•  Original

detta beräknas tillkomma kostnader för kontakter med arbetsliv, utvärdering etc på totalt ca 2 milj kr under åren 1988/89 - 1990/91.

De erfarenheter man har av de arbetsplatsförlagda delar— na av utbildningen under de två första åren av försöks- verksamhet varierar självklart mellan olika linjer. EL-utbildningarna är i stort sett skolförlagda och lärarna beklagar att man inte fått möjligheter att pröva en arbetsplatsförläggning. IN-linjen engagerar 26 olika företag i regionen för APU. På 11 av dessa företag finns inga utbildade handledare och de utbildade handledare som finns på övriga företag har i många fall arbetsle- dande funktioner eller sitter på kontor. Det innebär att eleverna under APU träffar och handleds av andra på företaget och osäkerhet uppkommer kring förutsättningar och utfall. Lärarna räknar med att det kommer att ta ett par år innan man på skolan har en god uppfattning om vilka företag som kan ge vad av innehållet i utbild— ningen och att det då också kommer att gå betydligt lät- tare att planera. Liknade erfarenheter finns på fordons— sidan där skolan räknar med att på sikt koncentrera sam- arbetet till ett tiotal företag som har möjligheter och vilja till ett engagemang. På kort sikt ser man APU som ett mellanting mellan miljöpraktik och utbildning. På bygg-linjen är eleverna under år 2, förutom den regel— rätta APU:n (20%), ute ca 40 % av tiden på elevobjekt som drivs tillsammans med mindre firmor på orten. Elev- objekten är att betrakta som en, för eleverna, över- gångsform mellan skolans undervisning och arbetslivets villkor. I denna form fungerar skolans lärare som hand- ledare åt eleverna.

Den försöksverksamhet som bedrivs vid Nobelgymnasiet i Karlstad är naturligtvis av mycket stort intresse genom sin omfattning och genom det sätt varpå den bedrivs. Den mycket korta översikt över verksamheten som varit möjlig att göra i denna PM kommer senare att kompletteras och utvecklas.

SKOGSBRUKSSKOLAN SÖDRA VIKEN I SUNNE

Södra Viken i Sunne, som har treårig naturbrukslinje, är en skogskola med mångårig erfarenhet av såväl tvåårig gymnasieutbildning som en omfattande uppdragsutbildning. Skolan är en landstingskommunal internatskola med fram— för allt manliga studerande. Uppdragsutbildningen har under senare år givit en årlig inkomst av cirka 2 miljo- ner kronor. Länsarbetsnämnden och Stora är de största köparna. Kurserna har stor bredd; som exempel kan nämnas ettårig förmansutbildning, arbetsledarutbildning, svets- utbildning för traktorförare, hästskjutsutbildning en vecka under sommartid. I samverkan med FT—linjen i Sunne har också en efterfrågad skogsmaskinsreparatörsutbild- ning startats.

En annan inkomstkälla för skolan var, under den tid den

tvååriga gymnasieutbildningen pågick, de helentreprenad— uppdrag som elever tillsammans med sina lärare åtog sig.

• Sida 134
•  Original

Dylika uppdrag inbringade omkring 1 miljon per år. Med tillkomsten av NB—linjen har liknande uppdrag minskat tlll cirka 2—300.000:-/år.

Båda dessa förhållanden under en lång följd av år har bidragit till det nära samarbete och de väletablerade kontakter som finns mellan skolan och det lokala nä— ringslivet — något som visar sig vara av m oket stort värde under den nu pågående försöksutbildningen.

Värmland är ett utpräglat skogslän med 55% bondeskog och cirka 35% bolagsskog, där Stora och Värmlands skog är de största ägarna. Arbetsförhållandena i skogen har genom- gått drastiska förändringar under de senaste 3—4 decen— nierna. Tidigare var arbetet framförallt bundet till marken, något som inte ändrades i och med motorsågens införande på 50-talet. I slutet av 70-talet, då skördar- na introducerades, blev merparten av arbetet maskinbun— det — ett förhållande som ytterligare förstärktes då gallringsskördarna tillkom för 4—5 år sedan. Maskinbun— det kontra markbundet arbete förhåller sig i dagsläget som 80-20 och man antar att det kommer att förändras till 90—10 inom en snar framtid. Den snabba mekanise- ringen har bidragit till att skogsarbetarkåren dels minskar och dels behöver en ändrad kompetens. Antalet skogsarbetare uppgår f n till cirka 2000 personer med en medelålder av >50 år. Trots en planerad minskning av än- talet personer, behöver näringen ett femtiotal nya arbe— tare/år.

Rekryteringen till utbildningen har med den nya treårig— heten enligt skolledningens bedömning knappast föränd- rats, när det gäller de elever som har en inriktning mot skogsbruk. Dessa är vanligen pojkar med medelbetyg under 3 men med ett stort intresse för natur, skog och jakt samt en social påverkan genom att deras fam11jer har jordbruk eller äger skog. Det är få stadsbarn som söker till utbildningen. Ett problem, enligt personalen på skolan, är att linjen genom varianten för smådjur/häst- skötsel drar till sig många sökande flickor med relativt höga betyg. Det betyder att de slår ut pojkar inriktade mot skoglig utbildning och får till konsekvens att klas— ser ej kan fyllas under den senare delen av utbild— ningen. Antalet intagna med inriktning mot annat än skog står alltså inte i proportion till antalet utbildnings- platser med denna ut ång. Skolledningen vid södra Viken uttrycker vissa farh gor inför detta då man också bedö- mer utbildningen som underdimensionerad i förhållande till behovet av skogsarbetare. Av ett uppskattat behov av ett femtiotal nya skogsarbetare per år under den när- maste framtiden räknar skolan med att realistiskt kunna erbjuda ett tjugotal nyutbildade som stannar kvar i nä- ringen. Ooh detta trots en utveckling mot ett mer mask- inintensivt arbete.

Arbetslivets snabba förändring har även medfört att lärarkåren inte längre har en helt adekvat utbildning. Tidigare rekryterades lärare ur gruppen skogvaktare, jägmästare eller skogstekniker "med gröna fingrar"

• Sida 135
•  Original

medan det som numera dessutom krävs är kunnighet i bl a maskin— och fordonskunskap, elektronik, hydraulik och data.

Den naturbrukslinje som finns på skolan har en inrikt— ning mot skogsbruk efter det för linjen gemensamma förs- ta läsåret och 32 utbildningsplatser från och med läs— året 1990/91. Arbetet med den nya treåriga utbildningen har varit intensivt men positivt och mötts av stort intresse från lärare och företrädare för arbetslivet. Ledningsorganisationen inom skolan har förändrats i och med införandet av NB så att under rektor och utbild— ningsledare — som bland annat ansvarar för APU - finns en lärare med 25% tjänst som projektledare. Ambitionen är att planering av arbetet ska ligga så långt ner i hierarkin som möjligt.

Den arbetsplatsförlagda utbildningen har under de två första åren genomförts med hjälp av stora skogsbolag (framför allt Stora Skog). I åk 1 har APU omfattat 2 veckor plantering och 2 veckor röjning. Skolans personal vill förutom de yrkesmål som är uppsatta gärna "ge barr— doft på åk 1" för att inte göra eleverna alltför besvik— na. Ambitionen har varit att placera eleven i ett ar- betslag under APU. Om detta visat sig omöjligt har man i stället bildat elevlag. Genom att placera eleverna på hemorten löstes många problem. Under åk 2 har svårighe- terna varit större bland annat p g a innehållet i APU; gallring 2 v samt traktorkörning och slutavverkning 2 v. Såväl skogägande bönder som skogsbolag är rädda om sin skog. Gallr1ng är ett grannlaga arbete som kräver kun- nighet; det gäller att individvälja träd. Elever betrak- tas som alltför okunniga och deras insatser kan leda till skador på skogen. Därmed är det svårt att placera eleverna. vid vissa skogsstationer, d.v.s skogsarbetare, arbetsledning, kocka samt 3 maskiner går det att placera 3—4 elever. Problemet är att det inte finns tillräckligt många sådana att tillgå vid tiden för APU. Ett annat sätt att lösa APU i åk 2 är att hyra in elever i skogs— arbetarfamiljer, där de "får göra allt på ett ställe". APU i åk 3 planeras omfatta 3 v gallringskörning med traktor, 2-3 v arbete runt maskiner och 5 v skördarut- bildning. Beträffande den sistnämnda modulen diskuterar man inom skolan huruvida den ska vara obligatorisk eller en s k profilerin smodul för viss del av eleverna. Det finns önskemål fr n skogsnäringen att skolan ska ge den modulen till samtliga, men den är "dyr och svår". En skördare kostar cirka 750:-/tim vilket medför att en mo- dul för en elev kostar 80-100 000:—.

Under år ett utgjorde således arbetsplatsförläggningen ett mindre problem. Det andra året har dock medfört svårigheter som delvis hanterats genom att skolan sålt APU till skogsföretag med maskinutrustning och lärare på skolan som handledare. Lösningen har, säger man funge- rat, men också aktualiserat Vissa problem. Eleverna har uppfattat det hela som skolförlagd utbildning och två elever har underkänts på modulen. Det senare har väckt frågor kring vilka kvalitetskrav som bör ställas och vilka som faktiskt ställs av handledare i samband med

• Sida 136
•  Original

APU. Under det tredje året räknar man med stora svårig- heter att arbetsglatsförläg gga 60% av utbildningstiden. En rimligare niv bedöms ligga kring 30— —40% av tiden.

Sammanfattningsvis kan om den arbetsplatsförlagda ut— bildningen sägas, att transporten av eleverna är ett stort problem, att individuella lösningar tillgripa för varje enskild elev och att APU svårligen skulle kunna genomföras om inte utbildningsledaren hade den grundliga kännedom om både näringen i allmänhet och arbetskraften å synnerhet, som han byggt upp under en lång följd av

r.

Genom att specialiseringen ökat inom skogbruket krävs många handledare. Hittills har 37 påbörjat handledar- utbildning (3 dagar), men man bedömer att fler hani— ledare behövs och arbetar också på att rekrytera fler. Ett problem är att informationen om den nya utbildningen inte nått fram till de skogsarbetare man vill ha som handledare, utan stannat på chefsnivå.

Speciellt för skogsbruket är de relativt dyra maskiner som används. En skotare kostar t ex mellan 200.000 och 1, 2 milj kr och skördare mellan 2 och 3 milj kr per styck. Mot bakgrund av detta diskuteras en koncentration av viss utbildning till resursskolor, som kan utgöra en resurs också för skogsnäringen. Vinsten med dessa skulle vara dels att dyrbar utrustning kunde koncentreras till vissa skolor och dels skulle kunnandet bland lärarna kunna specialiseras. Kostnaderna för utbildingen kan av— göras först då dessa diskussioner slutförts och man vet vilka roller skola och företag kommer att ha i utbild— ningen. De satsningar som hittills gjorts på skolan rör sig om förhållandevis små belopp (2- -300. 000), medan be— hovet uppskattas till 7- 8 milj kr för maskinutrustning. Landstingsbidraget för detta ändamål uppgår endast till 800.000 kronor per år — en summa som "inte ens räcker till att byta en enda maskin". Undervisningslokaler sak— nas, vilket bland annat medfört att arbetsledarutbild- ningen måste läggas ner för att få utrymme för det tred- ret på NB. Aven internatet är för litet. Om nya lo— kaler uppförs, uppskattas kostnaderna för dessa till över 50 milj.

• Sida 137
•  Original

ARVIKA KOMMUN OCH TASERUDSSKOLAN

Inledning

Arvika kommun ligger i västra delen av Värmlands län och består av centralorten Arvika, med ett närigsliv präglat av verkstadsindustri, och en del andra mindre orter.

Taserudsskolan i Arvika är byggd 1963, påbyggd 1971 och 1979-81 och har utbildningar framför allt inom den yr— kesinriktade delen av gymnasieskolan. Upptagningsområdet är stort, ca 400 kvadratkilometer, och omfattar ca 600 elever per år. Totalt finns på skolan ca 500 elever och 150 anställda, vari ingår en landstingsdel med vårdut— bildning (ca 100 elever) och en yrkesträningsklass (10 - 15 elever). I skolan bedrivs också arbetsmarknadsutbild— ning (ca 100 elever per år), man har komvux (ca 300 elever), uppföljningsansvar (80 - 200 elever) och viss uppdragsutbildning. Lokalerna är välbehållna och före— faller välutrustade, men enligt skolledningen överbelas— tade. Teorilokalerna har ht 89 en beläggning på 83%, vilket med ca 10—15% överstiger vad man lämpligen bör ha för att inte låsa upp hela skolan.

Arvika, liksom för övrigt Värmland i sin helhet, har redan från början strävat efter att få och driva för— söksverksamhet med treårig yrkesutbildning. Det har, säger man, funnits ett starkt tryck från s—politiker i länet liksom från länsskolnämnd och representanter för näringlivet om ett engagemang och medverkan i en för— nyelse av gymnasieskolans yrkesinriktade utbildningar. En stor enighet har funnits och finns om att detta är en nödvändighet för att förhindra utflyttning av ungdom från Värmland, för att skapa en samhörighetsanda, ut— veckla näringslivet och möta nedgången av antalet 16— åringar etc. I Arvika fick man de treåriga utbildningar man önskat i samband med 6000-försöket läsåret 1988/89 plus en omvårdnadsklass (med kommunen som huvudman).

Försöksverksamhetens struktur

Försöksverksamheten kring de yrkesinriktade utbild- ningarna på gymnasieskolan startade med 500-försöket och en elmekklass. Från och med läsåret 1988/89 tillkom det 5 k GOOD-försöket och 1989/90 har verksamheten en struk- tur enligt nedanstående översikt, där åk I ingår i iOOOO—försöket med start läsåret 1989/90, åk 2 i 6000— försöket med start året innan och åk 3 i 500-försöket.

• Sida 138
•  Original

Antal elever 1 jan 1990 AK 1 TE3 Åk 2 AK

(soo

Omvårdnadslinje 29 28 Omvårdnadslinje (landstinget) 15 15 13 Bygg— och anläggn tekn linje 16

gren betongteknik 4 gren byggnadsträteknik 12 Vvs—teknisk linje 8 Fordons- och transportlinje 15

gren bilteknik 13 Industriell tekn linje 32

gren bearbetningsteknik 22 gren elmekanik 18

Av eleverna på OM—linjen är bara en pojke. På IN—linjen finns i årskurs 1 två flickor, i årskurs 2 fyra och i den klass man har i 500—försöket en flicka.

Förutom de treåriga utbildningarna finns på Taseruds- skolan också tvååriga linjer, nämligen Tr, Ve, Et, Ko, Ss samt en ettårig specialkurs i verktygsteknik. Tvåri kontorsutbildning finns på Solbergaskolan, vilken ocks har de studieförberedande gymnasielinjerna i Arvika.

En lägesbeskrivning vt 1990 Allmänt

Efter ca två års försöksverksamhet och ett intensivt arbete finns bland lärare och skolledning en klart posi— tiv inställning till den nya treåriga yrkesinriktade ut— bildningen även om en viss oro kan skönjas inför det tredje året. Tveksamheterna gäller framför allt möjlig- heterna att använda företag för utbildningen och kapaci— teten hos näringslivet att ta emot så mån a elever som det kommer att bli fråga om med alla tre rskurserna ut— byggda. Engagemanget finns dock kvar och skolpersonalen bedömmer att en fortsättning i gamla hjulspår inte är möjli , om man vill ha en utveckling på orten som svarar mot saväl ungdomarnas som näringslivets krav och behov. Företagen och uppenbarligen framför allt de relativt stora företag inom verkstadsindustrin som finns på orten har enligt lärare och skolledning redan från början strävat att ställa upp i den utsträckning de kan med platser för arbetsplatsförlagd utbildning och med band- ledare. En viss tveksamhet finns bland företrädare för mindre företag. De menar att de har små möjligheter att tillgodose krav på handledare och tid för utbildning av gymnasieelever, utan att de ekonomiskt kompenseras för detta. De är tveksamma till kostnaderna och möjligheter- na att i tider av god orderingång ha tid med eleverna och i tider av brist på jobb hitta meningsfulla syssel- sättningar även om man i princip är positiv till en tre— årig utbildning. Enligt lärarna har under våren 1990 den från början mer eller mindre helt oreserverat positiva

-försök]

13

• Sida 139
•  Original

inställningen bland företag till utbildningen förändrats mot en mer avvaktande - "företagen har börjat räkna på vad det kostar och konjukturen börjar svikta".

Bland kommunens politiker har, enligt skolledningen, de kommunala kostnader som en förändring av den yrkesinrik- tade utbildningen inom gymnasieskolan innebär börjat uppmärksammas. Detta samtidigt som man sett statsbidra— gen till utrustning minska från att tidigare täckt 75% av kostnaderna till nu ca 40%. Med försöksverksamheten har också kompletteringsbidrag för utrustning som tidi— gare utgått med 50 öre per elevtimme dragits in. För Ta— serudsskolans del innebär det senare ett bortfall med ca 100 kkr per år.

Att den nya treåriga utbildningen er behörighet till en fortsatt utbildning på högskoleniva framhålls av både skolledning och representanter för näringslivet som nå— got positivt. Förutom att det innebär en höjning av ut- bildningarnas status, menar man att det redan nu finns elever som efter en yrkesutbildning och ett par års yr— kesverksamhet vill gå vidare till högskolestudier och att andelen elever med denna inställning och kompetens kan komma att öka. Skolledningen skattar andelen elever med yrkesinriktade utbildningar som går vidare till hög— skolan till för närvarande ca 3 % och ser gärna en ök— ning upp till 10 %. Verkstadsindustrins behov av högsko— leutbildad personal ökar, menar man t ex, bl a i och med att arbetet breddas och kräver en bredare kompetens och i och med att gränser mellan olika arbetsmoment, mellan arbetare och tjänstemän tenderar att suddas ut. När det gäller utbildningens behörighetsgivande för högskolestu- dier är man från skolhåll mycket negativ till de oklar— heter som råder kring detta och att karaktärsämnet even- tuellt kommer att ha litet meritvärde vid ansökan till högskolan.

Den arbetsplatsförlagda utbildningen

Möjligheterna att arbetsplatsförlägga utbildning har efter två års försöksverksamhet ännu egentligen inte prövats i någon större utsträckning. Det är alltså för tidigt att kunna ha någon bestämd uppfattning om huru— vida det går att arbetsplatsförlägga utbildning i den omfattning kursplanerna anger eller om den kvalitet och det inneh ll undervisningen får på de olika arbetsplat- serna.

En bedömning som skolledningen gör är att skolan kommer att få svårt att själv klara det tredje året om det vi— sar sig omöjligt att arbetsplatsförlägga utbildningen till 60%. I så fall ökar kostnaderna avsevärt. Kvar finns det faktum att det är skolan som har huvudansvaret och skyldigheten att se till att utbildningen genomförs enligt gällande läroplaner.

Första årets 10% APU har över lag genomförts utan större svårigheter och i hög grad som miljöpraktik. Under andra aret med behov av fler elevplatser har vissa svårigheter

• Sida 140
•  Original

funnits och en viss oro kan förmärkas bland lärare och hos skolledning inför ett tredje år med alla tre årskur- serna utbyggda.

IN—linjen, som har många elever, räknar med att 6-8 större företag kommer att kunna användas för arbets— platsförlagd utbildning. Man räknar också med att under åk 3 med vissa svårigheter klara av att ha eleverna ute på företag ca 40% av tiden (en termin och tre dagar per vecka). Detta bl a mot bakgrund av erfarenheter från det s.k. 500- -försöket. Eleverna som där under läsåret 1989/90g gåort sitt tredje utbildningsår har kunnat ut— bildas tv dagar per vecka under en termin ute på före- tag. Lärare på IN-linjen framhåller också att mycket tyder på att endast ett fåtal moduler kan läggas ut i sin helhet på arbetsplatser. I flertalet fall blir det fråga om delar av moduler som eleverna kan få "ute". Problemet är, säger man, att det ska vara utbildning. Det minskar möjligheterna att utnyttja arbetslivet och skapar behov av resurser för att klara hela utbildningen skolförlagd. Ett exempel utgörs av robotutrusning man räknat med att få utnyttja i samband med APU på ett företag. Roboten tar dock ca tre veckor att programera och används sedan för produktion av långa serier, kanske ibland under ett helt år. Att mot den bakgrunden räkna med att kunna utnyttja den för utbildning i hur man skö— ter en robot är alltså orealistiskt. Det eleverna med stor sannolikhet får se är endast matning av roboten. På motsvarande sätt tycks det förhålla sig med annan dyrbar maskinutrustning som finns ute på olika arbetsplatser.

Handledarutbildning har genomförts och man "räknar i princip med att ha tillräcklig tillgång" till handledare på IN-sidan. Ett intryck är att de handledare som finns har arbetat relativt lång tid på företagen och att de har breda och kanske också relativt kvalificerade ar— betsuppgifter. Man säger att de är utvalda därför att de har kunskaper, erfarenheter och vilja att ta sig an unga människor. Vid sidan av jobbet tycks de ofta vara id- rottsledare eller ha annan vana av arbete med ungdomar. På ett företag i Arvika med tillverkning av specialstål (OVACO-Steel) finns t ex en särskild person som delvis är anställd för att sköta kontakter med utbildningar utanför företaget. Ca 30% av hennes arbetstid uppskattas gå åt till den gymnasiala utbildningen. Företaget som är ett av de större producenterna av smide i Europa och med totalt ca 800 anställda tar 1989/90 emot 4 elever (2 från åk 2 och 2 från åk 3) från IN-linjen, vilket mot— svarar 34 elevveckor. Totalt för företaget räknar man under året med att ha 148 elevveckor för skolkontakter av olika slag. Man har fem utbildade handledare. Före- taget satsar själva 3 MKr på internutbildning av en om- sättning på ca 200 MKr. Man är positiv till den n)a ut— bildningen och menar att den kan bli den grund man vill ha hos sin arbetskraft för vidareutbildning inom företa- get.

• Sida 141
•  Original

När det gäller andra linjer varierar tillgången på hand- ledare. BY-linjen har t ex haft svårt med rekryteringen av handledare och räknar också med relativt stor omsätt- ning. Av fem utbildade handledare finns tre kvar i slu-

tet av vt 1990.

Handledningsfunktionen på företag tycks i många fall nå- got oklar bl a beroende på att arbetsinnehåll och modul- innehåll inte överensstämmer. Det är inte självklart att den som har utbildning och ersättning som handledare också alltid i raktiken fungerar som sådan. Andra an— ställa får i olika lägen ta hand om elever, vilket i- bland väcker irritation bl a på grund av brister i in— formationen om utbildningen samt ifråga om ersättning. I realiteten tycks det krävas fler personer med handled— ningsfunktioner för en elev.

Taserudsskolan räknar inte med att i någon större ut— sträckning kunna utnyttja småföretag för sina IN-elever. Man menar att deras möjligheter att utbilda elever på hela moduler inte är särskilt stora, vilket leder till osäkerhet och till behov av ett krångligt system för re— gistering av vad eleverna klarat av och inte klarat av under en period på ett företag. Inriktningen mot stora företag för arbetsplatsförläggning på IN—linjen har lett till visst missnöje bland mindre företag för att ha ställts utanför arbetet med den nya yrkesutbildningen. Erfarenheterna från BY—linjen är de motsatta. Här har samarbetet med små företag, enligt lärarna, fungerat bättre än med stora.

BY—linjen, som har en lärare per årskurs och utöver detta en heltidsanställd instruktör, har under försöks— verksamhetens andra år, enligt lärarna bl.a. därför att konjunkturen är på vä ned, haft vissa problem med placering av elever på arbetsplatser även om man lyckats genomföra utbildningen som planerat. Genom lärarna finns goda förtagskontakter och kommande läsår får avgöra huruvida företagen också kan ge utbildning i önskvärd utsträckning. I åk 2 arbetar man med två egna basobjekt där lärare fungerar som handledare och menar att detta fungerar som ett bra första steg ut i arbeteslivet. Bas- objekt förväntas också kunna utgöra en buffert i de kon— junktursvängningar som ofta är starka i byggbranschen.

På fordonssidan är lärarna tveksamma till om det går att i någon större utsträckning arbetsplatsförlägga utbild— ningen. Intresset från företagen är svalt och den verk— samhet de bedriver sådan att det är mycket svårt att från den ena dagen till den andra kunna veta vilka jobb man har.

När det gäller Vvs-utbildningen, till vilken Taseruds- skolan tar in 8 elever per läsår, räknar skolledningen med att 20—30% av tiden under det tredje året går att arbetsplatsförlägga. Det beror på att de företag som finns inom området mestadels är relativt små och hårt pressade av lönsamhetskrav och därmed har svårt att ta emot elever. Företagen har också svårt att någon längre tid i förväg veta Vilka uppdrag de kommer att få. Repre—

• Sida 142
•  Original

sentanter för företagen menar att det är rimligt att fö- retagen får ersättning för det produktionsbortfall ett engagemang i utbildning innebär och man vill att skolan avsätter resurser för samordning mellan utbildning och företag.

Av de erfarenheter som hittills föreli ger finns uppen— barligen en viss slumpmässighet i det innehåll den ar- betsplatsförlagda utbildningen får för en elev. Snå företags produktion är svår att planera på lång sikt och större företag har produktion i långa serier. Om en elev har tur och problem t ex uppstår i produktionen som krä— ver analys och åtgärder, kan ett viss modulinnehåll täckas av. För företagen är givetvis produktionen det primära och det är inte självklart att den kuggar i ut- bildningen på ett sätt som kan bedömas som tillfreds- ställande.

De resurser (2 vtr) som finns för uppföljning av elever under arbetsplatsförlagd utbildning bedöms som otill— räckliga. Det är svårt att hinna följa alla elever på ett tillfredsställande sätt och samverka med handledare i en utsträckning som ger lärare ökad inblick i före— tagens produktion och som gör det möjligt att göra en bedömning av om en elev kan godkännas p en modul.

OM-linjen och dess dimensionering i Arvika har inneburit en försämring när det gäller praktiken — trots handle- darutbildning och relativt liten omsättning av handleda— re. Utbildade handledare utnyttjas mycket intensivt och belastningen på de platser som finns är mycket stor. Brist på platser råder framför allt inom akutsjukvården och man räknar med mycket stora svårigheter att skaffa platser till alla de elever man inom några år kommer att ha. Från 1986/87 har platsbehovet ökat från 32 till att 1990/91 bli 180 platser. Ett speciellt problem inom vårdområdet i glesbygd, menar man, är att utbildningens volym svarar mer mot behovet att behålla kvinnor i byg- den än mot behovet av vårdutbildade. Försvinner flickor- na så försvinner också pojkarna.

Också inom vårdområdet finns oklarheter kring handle- darna. Vissa inslag tas i praktiken över av sjuksköter— skor därför att handledare saknar formell kompetens - att ge injektioner t ex. Man saknar den tidigare väl fungerande kliniklärarorganisationen. Uppföljning och tillsyn av elever under den arbetsplatsförlagda utbild— ningen är också ett problem. Till detta krävs mycket tid. (jfr också bilaga 3)

Den skolförlagda utbildningen

Den skolförlagda delen av undervisningen skiljer sig självklart något åt mellan olika linjer. Det man på de flesta linjer efterstävar och också är på väg mot är un- dervisning i ett stationssystem och på IN-linjen, som är förhållandevis stor, med lärare specialiserade på vissa

• Sida 143
•  Original

moduler. Eleverna roterar sedan mellan dessa stationer. Man löser också, genom bl a vissa omdispositioner av 10— kaler, upp gränser mellan årskurser.

Lärarna på IN—linjen framhåller att utbildningen med försöksverksamheten blivit mer "teoretisk" och abstrakt i förhållande till vad den var tidigare. Det leder till svårigheter för vissa elever och en spridning i hur många moduler som klaras av under ett läsår. Man uppger att elever går på komvux på kvällstid för att komplette— ra sin utbildning — "Vinnarna med den n a utbildningen är de högpresterande och svensk industri, förlorarna är de lågpresterande. De hoppar av eller söker inte ens."

Som nämnts inledningsvis är Taserudsskolans lokaler väl utnyttjade och det finns behov av nybyggnation framför allt av "teori"lokaler. OM-linjen fullt utbyggd får inte plats i tillgängliga lokaler och på andra linjer räknar man med att behöva ha kapacitet för att ta emot elever som klarar av sina arbetsplatsförlagda moduler snabbare än planerat och därför kommer tillbaka till skolan. En ökad skolförläggnin av utbildningen under det tredje året på grund av sv righeter att finna utbildningsplat— ser utanför skolan liksom brist på handledare, medför naturligtvis också detta ökade lokalbehov. Kostnaderna för att bygga ett klassrum för t ex OM—linjen beräknas till ca 280.000 kr.

Viss ombyggnad av lokaler för försöksverksamheten har gjorts. Elsystemet har anpassats till nya och högre krav till en kostnad av ca 20.000 kr.

Utrustningsmässigt bedömer skolledningen att man i och med läsåret 1989/90 ligger relativt väl till. Lärarfort— bildning har genomförts och gett i stort postiva er- farenheter även om kostnaderna blivit större än beräknat p g a vikariebehov.

Något om kostnader

De ungefärliga kostnaderna för utbildningarna när det gäller lokaler och utrustning framgår av nedanstående översikt. Till en del, säger skolledningen, beror kostnaderna på nya inslag och behov av ny utrustning, men de beror också på eftersläpningar i satsningar på yrkesutbildningarna. Skolledningen framhåller att det under alla omständigheter blivit nödvändigt med satsnin— gar på ny utrustning och menar att t ex datorstyrda maskiner kom ungefär samtidigt som försöksverksamheten med den treåriga yrkesinriktade utbildningen. De sjunkande statsbidragen inger, som nämnts ovan, oro.

• Sida 144
•  Original

Kostnader för lokaler och utrustning i tusentals kr:

1988/89 1989/90 1990/91 totalt stats- totalt stats— totalt stats- birag bidrag bidrag

BY utrustning 240 120 40 40 50 ? övningsgård 90 FT lokaler 80 utrustning 320 200 400 200 150 ? IN lokaler 30 85 utrustning 1600 200 3600 1600 50 20 VT lokaler 60 utrustning 340 140 150 ?

Samverkan skola — arbetsliv

När det gäller kontakterna skola - arbetsliv finns i Arvika liksom på andra orter yrkesråd som enlig lärare och skolledning fungerar olika för olika linjer. Mest nöjd är man med IN och BY, även om det också där finns förbättringsmöjligheter och även om inga avtal tecknats med företag på byggsidan. Att det fungerar relativt tillfredsställande tillskriVS i mångt och mycket det faktum att ett etablerat mer informellt kontaktnät finns mellan företag och representanter för skolan. I stort menar man att yrkesrådens status bland de som sitter i dem är låg och tillhör de oprioriterade sammanträdena. Oklarheter finns också kring rådens funktion och status och kring vem eller vad ledamöter representerar.

Till frågan om samverkan hör också möjligheterna för lärare att ta del av verksamheten på arbetsplatser och uppföljningen av den arbetsplatsförlagda utbildningen. Som framgått av ovanstående är dessa möjligheter över lag små och svarar knappast mot utbildningarnas behov. Konsekvenser av detta blir givetvis att olika elever kan få olika utbildning, att kursplaneinnehåll inte täcks, att "betygssättningen" blir osäker och att avståndet mellan skola och arbetsliv ökar.

Engagemanget för utbildningen bland de som förväntas medverka i den arbetsplatsförlagda utbildningen varierar mycket mellan olika företag. Vissa (kanske framför allt stora företag) avsätter särskilda resurser för samver- kan, medan andra inte ens kommer till de informationsmö- ten de inbjuds till. Generellt tycks små företag visa litet engagemang och önska mer insatser från skolan och lärarna för att kunna klara av en utbildning inom ramar- na för sina respektive verksamheter.

• Sida 145
•  Original

TREARIG YRKESINRIKTAD GYMNASIEUTBILDING I SÖDRA NORRLANDS INLAND

Inledning

I detta avsnitt redovisar vi erfarenheter från försöks— verksamhet med treårig yrkesinriktad utbildning i Vilhelmina och Lycksele med tonvikten lagd på förhållan— den i Vilhelmina. Vilhelmina liksom Lycksele är kommuner i södra Norrlands inland med de speciella förutsätt— nin ar detta innebär. Det handlar om långa avstånd, re— lativt gles befolkning, sysselsättnings— och lönsamhets— problem för näringslivet etc.

Några kommun— och näringslivsdata för Vilhelmina:

Vilhelmina Hela riket

Folkmängd 1/1 1989 8 464 förändring från 1979 % —4 andel invånare 0 - 6 år 10 8 7 — 15 11 11 16 - 19 5 5 20 — 64 54 58 65 — 79 16 14 80 — 4 4 Landareal kvadratkm 8 120 Antal inv per kvadratkm 1 21 skatteintäkter 1989 kr/inv 10 039 11 915 Skatteutjämningsbidrag kr/inv _ 6 317 1 047 Skatteutjämningsavgift kr/inv 408 337 Total skattesats 1989 kr/skattekr 32,85 32,90

Finansiering 1987 av utgifter % av inkomster

skatteintäkter 39 43 Skatteutjämningsbidrag 20 4 övriga bidrag från staten 24 21 erhållna avgifter 8 19 nya lån 0 3 övriga inkomster 9 10

Mandatfördelning C 5

KDS 2 MP 2 VPK 2 FP 4 M 2 S 18 övr 0

Näringslivskaraktär

jordbruk % 10 0 industri 30 30 sevice 60 70 Förvärvsintensitet % 77 84 kvinnor 73 81

• Sida 146
•  Original

Medelinkomst 1986 kr 76 300 89 000 Barn— och äldreomsorg daghem barn per 1000 112 298 familjedaghem 199 173 servicehus boende per 1000 56 30 servicehus lgh 16 25 äldre m social hemhjälp 261 183

Näringslivsstruktur % tillverkningsindustri byggnadsindustri offentlig förvaltning jord- skogsbruk brytn. av mineralprodukter el/gas/vatten varuhandel/rest/hotell samfärdsel/tele/post bank/försäkring ej specificerat

Antal sysselsatta 3 66

HU H

ONUQWHUIOxIxIN

p.: am:—wamuow

———————s——

Malgomajskolan i Vilhelmina, som är den skola där den gymnasiala utbildningen bedrivs, är spridd på ett antal byggnader inom ett relativt begränsat område centralt i Vilhelmina. Trots att skolan inte är särskilt stor strä- var man efter att erbjuda utbildning i ett brett regis— ter. Ca 600 elever varav ett 100-tal knutna till vård- skolan, komvux och verksamheter inom det kommunala upp- följningsansvaret finns fördelade på de "gamla" linjerna H, S, E, N, T, So, Hk, Ko, och Turistlinjen. Dessutom finns specialkurser med inriktning på automatiserings- teknik och hydralteknik samt elektronik och pneumatik. Elevplatserna fördelar sig relativt jämt mellan de studieförberedande respektive yrkesförberedande lin- jerna. Skolan har också haft projekt inom ramarna för den sk Fs-verksamheten och varit en av fallstudieskolor— ha i landet.

Intagningsområdet är gemensamt för Vilhelmina och Lyck— sele och omfattar kommunerna Vilhelmina, Lycksele, Doro- tea, Storuman, Asele, Malå och Sorsele. Tannbergsskolan i Lycksele tar även emot elever från Vindeln och Bjur— holm. Västerbotten är tillsammans med t ex Stockholm om— råden där nedgången i antal 16-åringar inte kommer att bli lika dramatisk som på andra ställen under de närmast följande åren.

Ett intryck från samtalen med skolledare m fl är att Skellefteå är en kustort i regionen som ligger väl framme både när det gäller utbildningssidan och när det gäller utvecklingen av näringslivet. Man säger att det där finns tunga branschorganisationer och stark tradi- tion att backa up skolan och också resurser för detta - "ljuset kommer fran Skellefteå och det räcker till Lyck— selse, men inte riktigt till Vilhelmina".

• Sida 147
•  Original

Försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning har följande omfattning när det gäller elevplatser:

Vilhelmina: Antal elever 15 jan 1990 Akl Åkz Industriell tekn linje 8 gren bearbetningsteknik 4 (B—form) Fordons— och transporttekn linje 29 (minskning planeras inför 90/91) gren maskin o lastbilsteknik 11 gren transportteknik 16 El gren industriell automation 6 7 (B—form. På— byggnad ett år finns 16 grp) Omvårdnadslinje (landstinget) 16 8 Lycksele: Antal elever 15 jan 1990 Åkl Åk2 Industriell tekn linje 23 gren bearbetningsteknik 12 Fordons— och transporttekn linje 16 gren bilteknik 12 Träteknisk linje 9 (länsarbets— nämnden svarar dessutom för 8 platser med egen lärare) Omvårdnadslinje 16

Den nya treåriga yrkesinriktade utbildingen

ÖGY har enligt skolledningen både i Vilhelmina och Lyck— sele inneburit ett tillfälle att satsa på en angelägen utvecklin av den yrkesinriktade gymnasieutbildningen. Bland politiker i kommunerna finns en positiv inställ- ning till förn else och trots allmänna besparingsbehov finns en politisk vilja att satsa på skola och utbild- ning. I Lycksele finns t.ex. en särskild person som på Skolchefens initiativ arbetar med utredningsarbete och ansökningsförfaranden med anknytning till öGY. Resurser för detta står kommunen för. Arbetet påbörjades 87/88 på halvtid. I Vilhemina har enligt skolledningen ca 100 milj kr satsats på skolan sedan 1980.

överhuvudtaget tycks inställningen till gymnasieskolan och dess utveckling alltså vara positiv bland politiker— na i kommunerna. Man vill motverka att ungdomarna förs—

vinner från hembygden och man vill utveckla bygden och näringslivet med hjälp av kvalificerad och bra utbild- ning.

• Sida 148
•  Original

Kompetensuppbyggnad och teknikspridning är två nyckel— begrepp som man arbetar utifrån. Man menar att en förut— sättning för överlevnad är att ligga väl framme på tekniksidan för att kunna konkurrera med mer gynnande landsdelar. Till detta hör ett behov av att ha en ut— bildning som också ligger mycket väl framme. Det kräver modern utrustning och hög kompetens hos utbildningsan- ordnarna. Utbildningen ska kunna tillföra industrin kom- petens genom teknikspridning.

Den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen är intres— sant i detta sammanhang. Den kan, om en fungerande orga— nisation kan etableras, bli de kanaler som behövs för att åstadkomma den teknikspridning och kompetenshöjning man stävar efter. Detta låter sig dock inte enkelt göras med de näringslivsmässiga och geografiska förutsätt— ningar som finns i Norrlands inland. Avstånden är stora liksom skolornas rekryteringsområde. Företagsstrukturen småföretagarpräglad och gles och flertalet företag käm- par hårt för att överleva. En lösning som man tänker sig och som kan fungera i linje med de ambitioner som finns är en hemortsförlagd arbetsplatsförlagd utbildning och ett utnyttjande av företag i flera kommuner inom regio— nen. Det medför naturligtvis kostnader för resor och kanske också för inackordering (i vissa fall dubbel) av elever.

Ett annat och kompletterande inslag i denna bild är strävanden att bygga upp teknikcentra. I Lycksele finns en satsning på teknik—data. Tio personer är där också verksamma inom Skytteanska företagsinstitutet med fram- för allt uppdragsutbildning. Ytterligare ett inslag är att man till kommunen vill ha högskoleutbildning. Man menar att en utveckling av inlandet kräver ledare och arbetar på en ingenjörsutbildning med inriktning mot småföretag och små företags behov. En förebild är den utbildning som Chalmers har utvecklat i samarbete med Uddevalla.

I Vilhelmina arbetar man också med uppbyggnad av ett teknikcentrum. Av de företag som finns inom verkstads— industrin har endast ett eller ett par modern utrustning i form av t ex CNC—styrda maskiner. Den arbetsplatsför— lagda delen av utbildningen kan alltså inte på kort sikt klaras via de företag som finns med bibehållen hög kva— litet. Det skolan i samarbete med företag på orten arbe- tar för är ett alternativ där resurser koncentreras till ett centra som kan erbjuda god utbildning och som kan utgöra en utvecklingsresurs för företa i regionen. Det teknikcentrum man diskuterar i Vilhelmina beräknas kräva investeringar i storleksordningen 17 milj varav 5 milj till maskiner. Centret är tänkt att dels avlasta företag när det gäller utvecklingsarbete och dels kunna ta en stor del av CNC—utbildningen för elever från såväl IN-, ELIA— som FT—linjerna.

För att klara en satsning på en uppbyggnad av ett cent—

rum av ovan nämnt slag är kommunen i behov av statliga bidrag. En källa till finansiering, som man i Vilhelmina

• Sida 149
•  Original

hoppats få del av, utgörs av det s.k. inlandspaketet dvs 80 milj som under 5 år satsas av staten å utveckling av Bergslagen och Norrlands inland. Läget v ren 1990 är att inga bidrag till utvecklandet av ett teknikcentrum i Vilhelmina utgått, vilket medfört att mycket av den op- timism som funnits, enligt skolledningen vid Malgomaj- skolan, övergått till uppgivenhet. Till detta kan läggas att 8 av de företag man räknat med att kunna samverka med kring det planerade teknikcentrat och för arbets— platsförlagd utbildning under våren 1990 tvingats till konkurs. Också lärarsituationen har försämrats genom att en behörig lärare inom elutbildningen slutat och genom att lärare börjat undersöka möjligheterna till arbete utanför skolan. Det senare, enligt skolledningen, p.g.a. hård arbetsbelastning och svårigheter att genomföra ut- bildningen enligt intentionerna.

Förutsättningarna för ett fortsatt arbete med förnyelse och utveckling av den yrkesinriktade gymnasieutbild- ningen i Vilhelmina uppfattas av skolledningen som klart försämrade i och med händelseutvecklingen under våren 1990 - "reformkraven, paketet, har inneburit en krasch- landning och den önskade och faktiska verkligheten lig- ger långt ifrån varandra". Man upplever ett behov av "ta om från böjan igen" och en aktuell strävan är att genom en samverkan med AMU på andra vägar etablera det plane- rade teknikcentrat. Så även om "luften gått ur" de för- hoppningar man haft och "en uppgivenhetens suck gått ge- nom lappmarkerna i vår", strävar man enligt skolled— ningen vidare genom fortsatt utredningsarbete och genom att söka nya vägar för att finansiera en utveckling av utbildningen.

Arbetsplatsförlagd utbilding och handledarutbildning

När det gäller informationen om försöksverksamheten med den treåri a yrkesinriktade utbildningen till förtag har den, framh lls både från skola och företag, fungerat be— drövligt illa. De flesta som var och är aktuella för medverkan genom arbetsplatsförlagd utbildning visste vid försöksverksamhetens start 1988/89 ingenting om öGY. Den information företa i Vilhelmina fått har med ett fåtal undantag kommit fr n skolan. I Lycksele har informatio- nen, enligt skolledningen, varit något bättre och det tillskriver man den något större närheten till Skellef— teå. Det har, säger man, funnits mycket "tro" och kort om tid i samband med OS!, och företagskontakter och strävanden att rekrytera och utbilda handledare har varit tungt och slitit hårt på lärare och skolledning.

Merparten av de företag som finns både i Vilhelmina och Lycksele är små och lever under hårt tryck. De saknar ofta utbildnings- och planeringsavdelnin ar och är käns— liga för konjunktursvängningar. Deras möjligheter att medverka i utbildningen är därmed begränsade. I allmän- het kan de ta emot en eller ett par elever. Handledaren kan inte heller tas ur produktionen mer än i liten om- fattning och de företagsledare vi talat med utgår från att de elever de tar emot också bidrar till produktio—

• Sida 150
•  Original

nen. skolledarna både i Vilhelmina och Lycksele menar att öGY inte tycks vara "skriven" för glesbygd med små och osäkra företag. Om det näringsliv som finns ska kun- na medverka i utbildningen i någon större utsträckning på det sätt som är tänkt i försöksverksamheten, måste företagen enligt skolledningen få hjälp att bygga upp kompetens och teknik som de nu inte har och som svarar mot de behov modulkraven ställer.

De halvdussinet företag vi hittills haft kontakt med i Vilhelmina uttrycker i princip ett positivt förhåll- ningssätt till en ny treårig yrkesutbilding. De har behov av välutbildad arbetskraft, men samtidigt små möj— ligheter att själva ta nya kostnader för utbildning. De medverkar därför att de "känner ett samhällsansvar" och för att kunna rekrytera arbetskraft. I de flesta samman- hang räknar de realistiskt med att den tid eleverna be— finner sig på företagen mer kommer att styras av produk— tionens Villkor, orderingång etc. än av utbildningskrav. Efter ca två års försöksverksamhet är erfarenheterna, enligt lärare inom utbildningarna på Malgomajskolan i Vilhelmina, att kraven på reellt arbetsplatsförlagd ut— bildning inte kunnat tillfredsställas.

ELIA-linjens arbetsplatsförlagda utbildning har under de två åren av försöksverksamhet omfattat ca 6 dagar i åk 1 och tre dagar under två veckor i åk 2. Inför det tredje året räknar lärarna med att ungefär 10% av utbildningen kan arbetsplatsförläggas. De företag som är tillgängliga är ett tiotal och mestadels serviceföretag vars verksam— het varierar med orderingång. Lärarna menar att det är orealistiskt att räkna med att helt och hållet lägga ut moduler på företagen. Osäkerheten är för stor och varia- tionerna mellan vad olika elever erbjuds kommer att bli mycket stor. En konsekvens blir att skolan, som har an— svaret för utbildningen, också måste ha resurser och ut- rustning att själv klara utbildningen som helhet. Rekry- tering av handledare går mycket trögt. En inbjudan till handledarutbildnin resulterade i att två personer i ar- betsledande ställning inom förtag kom.

Liknade erfarenheter finns från FT-linjen dvs lärarna hyser viss tveksamhet inför möjligheterna till arbets- platsförläggning i full utsträckning. Det beror till stor del p att de företag som finns tillgängliga är små och ofta specialicerade. Många har också utrustning av lägre kvalitet än den som finns tillgänglig på skolan. När det gäller transportutbildningen bedömmer lärarna läget som något gynnsammare. Enligt lärarna bedömning blir det under det tredje året som försöksmodellen kom- mer att prövas på allvar och några säkra bedömingar av vilken kvalitet och omfattning den arbetsplatsförlagda utbildningen kommer att få kan inte göras.

IN-linjen vid Malgomajskolan har berörts av ekonomiska svårigheter som drabbat företag på orten liksom av de utebliva statliga stödet till uppbyggnad av ett teknik- centrum. Möjligheterna till arbetsplatsförlagd utbild- ning har minskat och de erfarenheter som gjorts under de gångna två åren pekar mot en fungerande utbildning på

• Sida 151
•  Original

företag för endast några elever. Brist på handledare och några elevers negativa erfarenheter har också medfört att eleverna vägrar att gå ut på arbetsplatsförlagd ut— bildnin i vissa företag. En Viss pessimism uttrycks av lärare inför fortsättningen och här liksom när det gäl- ler FT—linjen blir det tredje året intressant. Lärarna menar att det sannolikt knappast går att arbetsplatsför- lägga hela moduler och att det därför kommer att finnas behov av kompletteringar och uppbackning på skolan. IN- 1injen har hittills köpt utrustning för 1 milj kr men behov av ytterligare investeringar finns enligt lärarnas bedöming.

I Vilhelmina har inbjudan till handledarutbildning gått ut till företag i regionen med ett erbjudande om ersätt- ning om 1000 kr per utbildad handledare. Detta ska ses i förhållande till den kommunala satsning som görs om 6 vtr för ökad tillsyn under den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen. Erfarenheterna hittills är att det går mycket trögt att rekrytera handledare. Företagen har inte möjligheter att avstå från arbetskraft för hand- ledarutbildning och de få som deltagit har i allmänhet arbetsledande funktioner. Man räknar inte med någon större omsättning av handledare, men däremot med att det kommer att krävas fler handledare per elev. Det senare på grund av de speciella förutsättningar som gäller i regionen.

Något om kostnader

När det gäller kostnader för försöksverksamheten i Vilhelmina och Lycksele återkommer vi. För närvarande har vi inte tillgång till tillräcklig information kring detta. Dock kan nämnas att Vilhelmina genom inlandspro— positionen erhållit 1 milj kr till utrustning för IN-linjens och 200 kkr till fortbildning. Behov av ytterligare satsningar finns.

I Lycksele har man hittills satsat 30 miljoner kr. Man har byggt 2.700 kvadratmeter för BY—linjen, TÅ—linjen och ett Teknik-datacentrum samt byggt om lokaler för FT-linjen och IN—linjen. Ca 5 milj kr uppges ha utgått i statsbidrag.

När det gäller kostnader för arbetet kring öGY under läsåret 88/89 har kommunala medel dessutom satsats genom att lärare getts nedsättning i tjänstgöring - i Vilhelmina 27 vtr och i Lycksele 18 vtr. I Lycksele har också 140.000 utgått till konsult för arbete med TÄ-ut- bildningen och i båda kommunerna har skolledarresurser om minst halvtid tagits i anspråk för arbetet med för- söksverksamheten.

Under läsåret 89/90 utgår ersättning för nedsättningar i lärarnas tjänst om 6 vtr per 16-grupp bl a för att de ska ha en rimlig möjlighet att göra uppföljningar på arbetsplatser i samband med arbetsplatsförlagd utbild- ning. Man bedömer att de 2 vtr som utgår i bidrag för detta inte räcker till med de ofta långa avstånden mel-

• Sida 152
•  Original

lan använda arbetsplatser. I Vilhelmina tilldelas FT- linjen 5 vtr extra därför att lokalerna för utbildningen finns i olika byggnader.

Ett problem med ekonomiska konsekvenser i kommuner av Vilhelminas typ med små och relativt omodernt utrustade företag är, framhåller skolledningen, att skolan måste skaffa sig all den utrustning som kursplanerna kräver. Man kan alltså inte på samma sätt som i "mer gynnade landsändar" utnyttja stora företag som har modern mas- kinpark och skolledningen menar att det vore rimligt med ett statsbidragssystem där hänsyn togs till detta.

• Sida 153
•  Original

TREÅRIG YRKESINRIKTAD UTBILDNING I STOCKHOLMS KOMMUN Inledning

Stockholm deltar i försöksverksamheten kring treåriga yreksinriktade utbildningar för att pröva den i en stor- stadsregion med de speciella förutsättningar som där gäller. I bilden finns också en ambition att successivt rusta upp de yrkesinriktade utbildningarna och ett stort intresse för en reform i regionen. I detta avsnitt kom- mer vi översiktligt att redovisa en del av de erfaren- heter försöksverksamheten gett i Stockholm och skissera några av de problem man arbetar med. Omfattningen av försöken och de relativt få kontakter vi hittills haft med ansvariga för arbetet i stockholm, gör att vår be- skrivning i detta sammanhang inte är särskilt detalje— rad. Vår avsikt är att följa upp studierna av försöks— verksamheten i Stockholm under dess tredje år för att i kommande rapporter kunna ge en mer utförlig bild.

I Stockholm finns 24 gymnasieenheter, 6 skolor för vuxenutbildning och totalt ca 20.000 elever inom gym- nasiesskolan. Av dessa finns ungefär 8.000 på de yrkes- inriktade utbildningarna, vilket utgör ca 10% av all ut- bildning på yrkessidan. Stockholm utbildar förutom ele— ver från den egna kommunen också en stor del av ung- domarna från kringliggande kommuner inom regionen. Ca 40 % av eleverna i gymnasieskolan kommer totalt sett från andra kommuner. Inom de yrkesinriktade utbildningarna uppgår de till ca 60%. Stockholms skolförvaltning upp- skattar att detta innebär en "subvention" till andra kommuner på mellan 80 och 100 milj kr per år.

Med anledning av detta arbetar man med en samordning av den gymnasiala utbildningen inom Stockholmsregionen. Stockholm strävar efter att i större utsträckning utbil- da "egna" elever, även om man också fortsättningsvis räknar med att ge specialutbildningar med större rekry— teringsområden. Den interkommunala ersättnin en behöver dock, menar man, ses över. Centralt bör ocks finns or- ganisation för inventering, ackvisition och fördelning av "praktikplatser" eftersom ca 2/3 av de arbetsplatser som kan komma ifråga för APU och praktik i regionen lig— ger i Stockholms kommun.

Stockolms kommun har för närvarande vissa ekonomiska _ svårigheter på skolsidan med ett underskott på 100 milj kr. Totalt omfattar skolbudgeten 3,5 miljarder.

Storskaligheten medför naturligtvis speciella problem när det gäller kontakterna skola-arbetsliv. Efter en analys av detta för ett par år sedan organiserades bl.a. yrkesråden om. För närvarande finns 23 st yrkesråd med en relativt bred sammansättning. En alternativ konstruk- tion, som i och för sig kan vara önskvärt, med större antal råd och råd "närmare" företag och utbildning, gick inte näringsliv och organisationer med på. De menade att det skulle innebära att alltför många personer skulle komma att beröras av organisationen. För närvarande finns i råden ca 250 representanter för arbetslivet.

• Sida 154
•  Original

Tjänstemän på stockholms skolförvaltning menar att yrkesråden fungerar relativt väl, även om "olika råd fungerar olika bra". I samband med översynen av bl a yrkesråden uppmanades de att göra arbetsplaner och klargöra sina uppgifter. Detta har i viss utsträckning ocks skett beroende på initiativrika föredragande eller därför att råden sedan gammalt byggt på goda personliga kontakter mellan skola och arbetsliv. önskvärt är dock, menar man, en kompetenshöjning inom råden. De som representerar arbetslivet finns på för "låg nivå" i företa en och har därmed inte mandat att ta mer långtg ende beslut. Ett problem kan vara att yrkesråden enbart är rådgivande.

I Stockholmsområdet har man också svårt att rekrytera lärare till vissa av yrkesutbildningarna och svårt att behålla dem man har. Konkurrensen om kvalificerad ar- betskraft är stor och de möjli heter till lönepåslag som finns genom s.k. marknadslönetillägg förslår, enligt Stockholms skolförvaltning, inte särskilt långt. Man ser en klar avtappning inom vissa områden av framför allt yngre lärare till näringslivet, som kan betala högre lö— ner och ge förmåner skolan inte kan ge. Inom regionen finns också en tendens till att lärare flyttar mellan olika kommuner för att på så sätt trappa upp sina för- måner. Det gynnar de eftertraktade lärarna, men knappast skolornas ekonomi och utbildningarna. Eftersom Stockholm är stort och ofta — säger man - får tjäna som förebild för andra, vill man inte på samma sätt som kringliggande kommuner erbjuda speciella förmåner till lärare. Stock- holms kommun betalar t ex maximalt 450 kr per timme till konsulter (på ca T 4-nivå) för undervisning där lärare inte går att få. Det är inte ovanligt att man utanför Stockholm betalar upp till 750 kr per undervisnings- timme. En viss risk finns för att man tvingas stänga skolor och utbildningar, därför att det inte går att få tag på kompetenta lärarkrafter. Fenomenet sprider sig, menar man i Stockholm, från område till område. Det finns emellertid även inom Stockholms kommun inslag av "kortsiktiga och tveksamma lösningar" för att klara akuta problem — man beviljar t ex lokalt dispenser för outbildade på ett sätt som man inte brukar göra eller erbjuder ersättning för planering av försök utan att särskilt ingående kontrollera att tidsåtgång och ersätt- ning står i rimlig proportion till varandra. Något reellt alternativ har man knappast att erbjuda de per- soner man vill ha.

Försöksverksamheten

Den försöksverksamhet som finns i Stockholm med treårig yrkesinriktad gymnasieutbildning har följande struktur:

• Sida 155
•  Original

Antal elever 15 an 1990

Skola Linje Åk 1 2 Frans Schartau HA 59 25 St Göran on 50 19 TB 12 TBKF 8 RE 77 Polhems IN 10 INEM 13 Farsta VLBU 29 Tensta HA 54 21 IN 13 INBE 7 Spånga ELIE 26 28 St Jacobi OM 27 24 VLBU 27 Gubbängen OM 45 32 bromma HA 60 28 Ostermalms HA 60 26 Skärholmens IN 13 INBE 6

Försöksverksamheten berör i Stockholm ca 10% av de elever som finns inom de yrkesinriktade utbildningarna.

Centralt på skolförvaltningen finns en ledningsgrupp för försöken under ledning av biträdande skoldirektören. Operativt ansvar ligger hos skola-arbetslivsbyrån. Två heltidsanställda arbetar med frågor kring försöksverk— samheten och det finns en kommunal genomföranderesurs motsvarande ca 4—5 heltidtjänster som används lokalt för nedsättning i tjänst.

Arbetsplatsförlagd utbildning och handledarutbildning

En fördel med storstad är, menar försöksledningen, att man relativt lätt kan ta direktkontakt med branschorga— nisationer och få hjälp med att rekrytera företag. Kon- takterna mellan skolor och företag kring den tre rig yrkesinriktade utbildningen har hittills varit positiva. Man har med hjälp av branschorganisationerna (särkilt Handelns yrkesnämnd och Verkstadsföreningen) haft infor— mationskonferenser och även fackliga organisationer har medverkat i diskussionerna. Den i stockholm relativt om- fattande offentliga sektorn har inneburit en resurs som kunnat användas.

I Stockholm bedrivs handledarutbildning av olika typ i syfte att pröva vad "som fungerar bäst". Utbildning or- ganiseras dels centralt, med hjälp av konsulter och dels mer lokalt i anslutning till Vissa skolor och linjer. Erfarenheter samlas in genom regelbundna överläggningar mellan representanter för skola och förvaltning. Utvär- dering görs centralt. I Stockholm utg år ingen ersättning till företag i samband med handledarutbildning. Han gör bedömningen att kostnaderna skulle bli orimligt stora - upp till 3-4 milj kr — om ersättning skulle utgå med t.ex. de 150 kr per timme som diskuterats.

• Sida 156
•  Original

Som framgått innebär försöksverksamheten i Stockholm en stor organisation som berör och kommer att beröra inte bara många elever, utan också många arbetsplatser. Arbetsplatsförläggning av utbildningen under ett tredje år till 60% innebär för Stockholms del totalt ca 1 milj elevdagar per år på företag. Det kan jämföras med de 4-500 000 dagar som används för PRAO. I perspektiv av de svårigheter man har att genomföra PRAO, finns inom led- ningsgruppen, viss tveksamhet inför det tredje årets försöksverksamhet. Den information vi för närvarande har tillgång till är inte tillräcklig för att mer ingående bedöma vare sig omfattning eller karaktär när det gäller den arbetsplatsförlagda utbildningen på olika linjer. Vi avser att återkomma kring detta i kommande rapporter och redovisar här kortfattat några preliminära intryck.

Erfarenheterna av handledarutbildnin och arbetsplats— förlagd utbildning varierar från utbildning till utbild- ning, men är enligt centralt ansvariga i stort sett go— da. Tillgången till utbildade handledare bedöms som god för flertalet utbildningar och man räknar med att genom inledda satsningar kunna tillgodose behoven även om det, framhåller man, är först under det tredje försöksåret det blir möjligt att få en klar bild av situationen.

När det gäller omvårdnadsutbildningen är erfarenheterna hittills goda. Man har utbildat handledare genom sam— verkan med landstinget. APU inom området håller enligt bedömningar centralt hög kvalitet. Omsättning på hand- ledare är dock mycket stor.

När det gäller textilområdet och TB—linjen är förhållan— dena speciella. I Stochholm finns en speciell tradition bl a med skräddarutbildning. De företag som är aktuella för arbetsplatsförlagd utbildning är små eller speciali— serade (teatrar, Sveriges Radio t ex). De små företagen har inte möjligheter att medverka om de inte kompenseras ekonomiskt för produktionsbortfall under den tid de tar emot elever. Situationen kommer sannolikt att medföra att utbildningen under det tredje året skolförläggs. Det finns i anslutning till detta även en diskussion kring att ge utbildningen en mer merkantil inriktning.

Inom restaurangområdet är förhållandena likartade. Inom branschen finns en positiv inställning till den nya ge- mensamma linjen för restaurang och storhushåll. Lärare är mycket positiva till de nya kursplanerna och menar att de innebär en klar förbättring av utbildningen. In— tresset hos restauranger för arbetsplatsförläggning av utbildningen är dock, säger man, mycket svalt. Bristen på arbetskraft är stor, tempot i arbetet högt och möj— ligheterna till handledning av elever små. Till detta kommer att omsättningen på handledare sannolikt blir mycket stor. Med de relativt små reella möjligheterna till arbetsplatsförlagd utbildning räknar lärare inom utbildningen med att tiden på arbetsplatser för eleverna framför allt kommer att innebära tempoträning och ge en

• Sida 157
•  Original

del erfarenhet av råvaror man normalt inte har råd att hantera i skolan. De yrkesråd som finns behöver enligt lärarna förändras och aktiveras.

Försöken i anslutning till HA-linjen, EL-utbildningarna liksom IN-linjen påverkades till en början av en avtals— konflikt mellan Metall och Verkstadsföreningen kring er- sättning för medverkan i försöksverksamheten. Det inne- har svårigheter att rekrytera handledare och tidsför- skjutningar i företagskontakterna. Under det andra för— söksåret har dock utbildning av handledare påbörjats också för dessa linjer och kontakter har etablerats med arbetsplatser. När det gäller arbetsplatsförläggning av utbildningen gör försöksledningen bedömningen att detta knappast kommer att bli möjligt för EL—utbildningarna. Dessa kommer i så fall att skolförlä gas. Även HA—linjen bedöms få svårigheter framför allt på kontorssidan och man framhåller att "det är tungt att få fram platser för IN—linjens elever".

Utrustning

utrustningsfrågan är ett problem och utrustning dyrbar. Den sena informationen och de sent färdiga utrustnings- listorna har fördyrat och medfört att vanliga upphand— lingsrutiner ej kunnat användas i önskvärd utsträckning. Minst 20% extra bedöms detta ha kostat och också medfört förlängda leveranstider. Ett osäkerhetsmoment ligger i att man ännu inte vet i vilken utsträckning det går att arbetsplatsförlägga 60% av utbildningen i ak 3. En skol- förläggning kan innebära ökade kostnader för utrustning.

Investeringskostnaderna i Stockholm för komplettering av utrustning till följd av försöksverksamheten framgår av följande översikt:

Linje Brutto— Statsbidrag Netto- kostnad kostnad Läsåret 88/89 EL 331 491 200 000 131 491 HA 420 000 400 000 20 000 IN 3 778 737 600 000 3 178 737 TB 482 455 230 000 252 455 Totalt 5 012 683 1 430 000 3 582 683 Läsåret 89/90 EL 900 000 360 000 540 000 HA 200 000 200 000 IN 4 880 000 1 040 000 3 840 000 OM 185 000 185 000 PT 20 000 20 000 RE 305 000 240 000 65 000 VLBU 30 000 30 000 TB 1 045 000 560 000 485 000 Totalt 7 565 000 2 200 000 5 365 000

• Sida 158
•  Original

EN KORT DISKUSSION Inledning

På följande rader ska vi kort försöka dra ut några hu- vudintryck utifrån de erfarenheter vi hittills gjort i de kommuner vi besökt i ett par omgångar. De slutsatser Vl drar är naturligtvis preliminära och kan komma att revideras eller förstärkas av de fortsatta kontakterna vi kommer att ha med försöksverksamheten. Vi vill också betona att den försöksverksamhet vi följt drivs med stor entusiasm och omfattande arbetsinsatser. Både skola och "arbetsliv" tycks i stort sett vara överens om att det är ett steg i rätt riktning att förlänga och förändra den yrkesinriktade utbildningen i gymnasieskolan.

Samverkan skola - arbetsliv

De nya treåriga utbildningarna kräver uppenbarligen nya initiativ och nya former av organisation när det gäller kontakterna mellan skola och arbetsliv. De tidigare två- åriga utbildningarna liksom yrkesutbildningar i övrigt förefaller ha klarat kontakterna framför allt genom ett väl utbyggt informellt nätverk av kontakter mellan yr— keslärare och företag. Yrkesråd har i allmänhet spelat en underordnad roll. De nya kraven på en utökad förlägg- ning av utbildning till arbetsliv och förläggning av delar av utbildning till arbetslivet har skapat turbu- lens i systemet av relationer och nya problem.

Ett intryck är att variationerna är stora när det gäller hur kontakterna skola-arbetsliv är organiserade och hur de fungerar. Det finns variatoner mellan orter och mel— lan olika utbildningar. Den komplexitet som präglar ar— betslivet tycks inte svara mot en motsvarande komplexi— tet i det system som har att handskas med relationerna skola—arbetsliv - åtminstone formellt. Kugghjulen före- faller ha olika många kuggar.

PÅ vissa områden, av våra erfarenheter att döma främst på IN— och BY—sidan, är skolorna relativt nöjda med yr— kesråden som ett samverkansorgan även om det också där finns oklarheter om rådens status och roll. I många fall tycks de användas för att legitimera redan fattade be- slut och de har uppenbarligen genom sin konstruktion små möjligheter att medverka aktivt i utformning och plane- ring av utbildningarna. På de områden de fyller en funk- tion hänger detta ibland samman med att det också finns ett etablerat nät av fungerande kontakter mellan före— tag/arbetsplatser och lärare på utbildningarna. I Arvika t ex, som präglas av relativt stor verkstadsindustri och många elever på linjer som riktar sig just till denna industri, finns många lärare på IN-linjen och därmed möjligheter till god kännedom om företagens möjligheter liksom till kontakter med dem. På andra orter kan situa- tionen vara en helt annan där t ex företagen är färre, mindre och mer spridda. Ett fåtal yrkeslärare har där med rimliga arbetsinsatser små möjligheter att upprätt—

• Sida 159
•  Original

hålla de aktiva kontakter med arbetsplatser som krävs för att svara mot de krav på arbetsplatsförläggning som utbildningen innebär.

När det gäller yrkesråd inom andra områden, med ett få— tal undantag, är skolornas och lärarnas bedömning att de inte fyller någon meningsfull funktion lokalt. Man har också stora problem med att intressera företag åtmin— stone på den privata sidan för att medverka i utbildnin— gen genom generella insatser typ informationsträffar och dylikt. Även om många företag i princip är positiva till p gående förändringar, finns en tröghet i att också få dem att aktivt medverka.

Trots dåligt fungerande formella organisationer måste naturligtv1s änd problem lösas. Vårt intryck är att detta framför allt skett genom att särskilda resurser avsatts till nedsättning i lärares undervisningstid eller genom att skolledare ägnat stor del av Sln tid åt kontakter med presumtiva mottagare av elever för arbets— platsförlagd utbildning. vi har också sett företag som aktivt medverkat genom att företagsledning (små företag) avsätter tid eller genom att speCiella tjänster inrättas inom företaget för skola - arbetslivskontakter. En rim— lig slutsats tycks vara att komplexiteten i den organi— sation som har att handskas med kontakterna mellan skola och arbetsliv bör ökas. Det är svårt att tänka sig att en för alla områden och branscher över hela landet lika- dan organisation kan bli funktionsduglig annat än undan— tagsvis på platser den råkar svara mot behov. En ökad komplexitet kan t ex innebära ett ökat utrymme för 10- kala lösningar på problem. Generellt gäller dock att en effektiv och flexibel samordning kräver resurser vilka för närvarande inte finns annat än som relativt blyg- samma genomföranderesurser etc. Detta har hittills naturligtvis också inneburit att försöksverksamheten tagit tid och resurser från andra delar av skolverksam- heten. I vad mån detta är rimligt i ett inledningsskede kan vara osagt, men våra intryck tyder hittills på att samordningsproblemen som finns mellan skola och arbets— liv inte bara beror på initialsvårigheter, utan också på att situationen med de nya treåriga utbildningarna blir mer komplex och kräver större arbetsinsatser än tidi- gare.

En annan sida av problemen kring samordningen mellan arbetsliv och skola sammanhänger med den nya utbildnin- gens detaljerade kursplaner. De krav på utbildningsinne- håll som ställs betyder att en samverkan i en mening måste ske på skolans villkor. Frågan blir framför allt vilka moduler eller delar av moduler som kan förläggas till vilka arbetsplatser. Med detta blir skolans uppgift att informera om utbildningens innehåll centralt liksom skolans behov av att känna till och följa arbetslivets utveckling i stort. De företag och andra som tar emot elever har i princip att säga ja eller nej till om de vill medverka i utbildningen eller ej. Arbetslivets möj— ligheter att lokalt också påverka utbildningens innehåll är under nuvarande förutsättningar mycket små, vilket naturligtvis måste sätta gränser för samverkan till att

• Sida 160
•  Original

framför allt handla om organisationsfrågor och ekonomis— ka frågor. Vi kan tänka oss en mer heltäckande samver— kan, där också lokala behov och det lokala arbetslivets struktur får ett ökat inflytande även på utbildningarnas innehåll (jfr behovet av utbildning i att köra tim- merlastare i Vilhelmina som inte finns medan det däremot ges truckförarutbildning som inte svarar mot något nära- liggande behov). Med ett utrymme för lokalt läroplansar— bete inom de yrkesinriktade utbildningarna kan sannolik- heten för en effektiv ikuggning mellan skola och arbets- liv öka. Vad ett mer lokalt påverkat utbildningsinnehåll sedan betyder för att man också ska tillgodose kraven på en likvärdig utbildning för alla kan diskuteras. Men att likvärdig skulle betyda lika för alla förefaller som en begränsad tolkning. Likvärdighet behöver inte innebära lika resultat, utan möjligheter att utnyttja ett frirum vars gränser beskrivs av läroplaner, kursplaner etc.

Arbetsplatsförlagd utbildning

När det gäller den arbetsplatsförlagda utbildningen vi— sar våra erfarenheter hittills att följande frågor är viktiga:

— Går det att arbetsplatsförlägga utbildningen i den utsträckning man tänkt sig och särskilt de 60%-en under tredje året?

— Vilket innehåll kommer i praktiken den arbetsplatsför— lagda utbildningen att få och går den att planera i nå- gon större utsträckning?

- På vilket sätt ska kontakter med arbetslivet upprätt— hållas och hur mycket arbete kräver platsanskaffning - i ett inledningsskede och sedan mer rutinmässigt?

- Kommer det att finnas utbildade handledare i den ut- sträckning som krävs, vilken blir omsättningen på hand- ledare och hur kommer de att fungera på arbetsplatserna?

— Hur ska samordningen av den skol— respektive arbets- platsförlagda utbildningen gå till och vem ska ansvara för den?

- Hur ska uppföljningen av elever gå till när de utbil- das ute i arbetslivet och vilka resurser kräver detta?

"Svaren" på frågorna varierar beroende på vilken utbild- ning det gäller och vilka förutsättningar som gäller på olika orter. När det gäller frågan om det kommer att gå att arbetsplatsförlägga 60% av utbildningen under åk 3 är ett intryck, med undantag av möjligen BY—linjen, IN- linjen (åtminstone på vissa orter) och OM-linjen, att detta kommer att bli svårt för att inte säga mycket svårt. På många håll talas om att skolförläggning blir nödvändig därför att det inte finns tillräckligt antal platser, därför att den ekonomiska belastningen på före— tag blir för stor och/eller därför att arbetsplatsernas möjligheter inte svarar mot kursplanekrav. En ökad skol-

• Sida 161
•  Original

förläggning under åk 3 motiveras även av att den arbets- platsförlagda utbildningen inte kommer att täcka hela moduler utan i många fall bara delar. På de orter man räknar med att utan större svårigheter klara av arbets— platsförläggningen, som vi hittills sett, gäller det IN—linjen och orter där det finns stora och intresserade företag.

En verklig prövning av möjligheterna att arbetsplatsför- lägga kommer att ske först under 1990/91 då försöksverk- samheten är inne på sitt tredje år. En lösning man dis— kuterar och strävar mot i de kommuner i Västerbotten vi haft kontakter med är en etablering av data—teknik eller utvecklingscentra. Man menar att befolknings- och ar— betslivsstrukturen dvs glesbygd och många små arbets— platser med hårda ekonomiska villkor, gör det svårt att med gällande förutsättningar leva upp till försöksverk- samhetens intentioner. Man framhåller fördelar som finns med en koncentration av en utvecklingspotential till en centrumbildning, som byggs upp genom en samverkan mellan skola och näringsliv. Ett sådant centrum tänker man sig kunna ansvara för en stor del av den arbetsplatsförlagda delen av bl a gymnasieutbildningen på flera av de linjer som riktar sig mot verkstadsindustri och liknande. En utgångspunkt är att centret ska producera och ha en modern utrustning som utnyttjas optimalt dvs inte bara under skoltid och för utbildning. Man räknar med kost- nader för etablering, men sedan att verksamheten ska finansiera sig själv och kontinuerligt förnya utrusning - "gammal" utrustning räknar man med att sälja till företag i regionen. På så sätt tänker man sig en teknik- spridning och kompetensutveckling som kan utveckla re— gionen och förutsättningarna att överleva. Liknande centrumbildningar finns redan på andra orter i landet. Som framgått av den tidigare framställningen har de statliga bidrag som behövs för en etablering i Vilhel— mina inte utgått.

När det gäller innehållet i den arbetsplatsförlagda ut— bildningen är det på grund av det skede försöksverksam— heten befinner sig i naturligtvis svårt att redan nu ha en klar bild. Några mer allmänna problem tycker vi oss dock skönja bl a beroende på de möjligheter arbetslivet faktiskt har att erbjuda. På omvårdnadssidan tycks det ökade behovet av platser göra att merparten av den ar— betsplatsförlagda utbildningen kommer att ske inom lång- vård, öppenvård, äldreomsorg etc och att det blir mycket trångt om utrymmet inom akutsjukvård och liknande. Möj- ligheterna till "praktik" kommer alltså att styra inne- hållet i den arbetsplatsförlagda utbildningen. Detta gäller, så vitt vi kunnat se, också andra utbildningar. Det är svårt att lägga ut hela moduler på företag och när det gäller mindre företag inom t ex vvs—området el— ler gå elsidan är det svårt att med någon längre fram- förh llning kunna veta vad en period på ett företag kom- mer att innehålla. Det finns i praktiken, tycks det, en viss slumpmässighet i vilket innehåll en arbetsplatsför- läggning kommer att få beroende på produktionens karak- tär och beroende på företags beroende av marknaden. De konsekvenser vi kan se är att bara vissa företag kommer

• Sida 162
•  Original

att användas, att mer av utbildningen än vad tänkt är kommer att skolförläggas och att det hela kan komma att leda till en arbetskrävande och omfattade "byråkrati" kring registrering av vilka moduler eller vilka delar av moduler olika elever klarat av på företag. Detta i sin tur kan naturligtvis leda till en mycket stor heteroge- nitet i elevgrupper efter en tids utbildning och kanske också till krav på möjligheter till kompletteringar av brister genom skolförlagd utbildning. I så fall krävs t ex fullständiga utrustningar och något utnyttjade av arbetslivet för att bespara skolan investeringskostnader i dyrbar utrustning blir det knappast fråga om.

Kontakterna mellan skola och arbetsliv för att undersöka möjligheterna till arbetsplatsförläggningen av utbild- ning kräver ett omfattande arbete, som i hög grad under den tid som varit legat på lärare och skolledare. Även om det andra året sägs ha gått något lättare än det första tyder erfarenheter på att detta är ett kontinuer— ligt återkommande arbete. När det gäller handledarut— bildningen finns variationer mellan orter och utbildnin— gar i vad mån den genomförts och i vilken utsträckning. I stort förefaller det vara mer undantag än regel att den omfattar de rekommenderade sju dagarna och rekryte- ringen av handledare går trögt. Omsättningen av hand- ledare verkar också bli stor för många utbildningar. I Stockholm på omvårdnadssidan räknar man t ex med en nästan 100%—ig omsättning och likadant på restaurang- området där arbetskraften är mycket rörlig. En intres- sant fråga är kanske också vilka som kommer att bli handledare. Ett intryck från de företagsrepresentanter inom industri vi haft kontakt med, är att handledare väljs därför att de har en arbetsledande ställning eller relativt breda kom etensområden. Detta verkar i och för sig vettigt, men f r kanske bl a den konsekvensen att handledning av elever delegeras till andra anställda inom företaget. Det ger oklarhet i själva handledninge- funktionen, medför ökad sannolikhet för att eleverna åtminstone delvis också används i produktionen och att det i praktiken går fler handledare — eller en hierarki av handledare — på en elev och inte fler elever på en handledare som planerat.

De resurser för samordning och för uppföljning av elever under den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen som finns bedöms entydigt som för små. De insatser som görs bara från skolhåll eller som man kommit fram till krävs, är grovt sett ungefär tre gånger så stora som de man har statsbidrag till. Och det beror bl a på att många plat— ser behöver besökas — ibland på långt avstånd från va— randra, på att det inte alltid är möjligt att arbets- platsförlägga utbildningen för hela elevgruppen samti— digt och pa att bedömningar av om en elev klarat av en modul eller inte kräver samordning mellan handledare och lärare.

• Sida 163
•  Original

Kostnader

Ett tidigt intryck från försöksverksamheten var att kostnaderna för investeringar i utrustning var mycket höga vare sig detta berodde direkt på nya krav eller också på ett uppdämt behov av ny utrustning. Om det se- nare beror på att kommuner av olika skäl väntat med in— vesteringar eller på svalt intresse är svårt att avgöra, men tilläggas bör kanske att förändringarna inom arbets— livet bl a på grund av teknikutveckling och datorisering är stora och aktuella ungefär samtidigt som försöksverk— samheten. Förändringar sker också relativt snabbt och kan medföra en urholkning av yrkesutbildningarna. Ett annat intryck är att kostnaderna för själva driften av utbildningen möjligen blir större än förväntat. Vi har tidigare berört det, som det förefaller, stora samord— ningsbehovet vilket kräver resurser och kan till det också lägga den osäkerhet som finns kring i vilken even— tuell utstäckning företag skall ersättas vid handledar— utbildning eller i samband med att de tar emot elever för arbetsplatsförlagd utbildning. De senare kostnaderna kommer sannolikt att utgöra ett fast inslag medan inves- teringskostnader av olika slag främst är aktuella i ett etablerin sskede. Det underlag vi hittills har gör det inte möjligt att med någon större bestämdhet kunna teck— na en särskilt skarp bild. Det finns osäkerhetsmoment kring hur länge den utrustning man skaffat duger, i vilken utsträckning man satsar på att använda utrustning som finns på arbetsplatser och om man kommer att satsa på samordningar av någon typ — t ex teknikcentra/utbild— ningscentra. Kostnaderna hänger också samman med i vilken utsträckning utbildningen faktiskt kan arbets— platsförläggas. En ökad skolförläggning betyder ökade kostnader inte bara på lärarsidan, utan också när det gäller utrustningar och lokaler av olika slag. Ett spe— ciellt problem, som kanske framför allt gäller stor- stadsområden i högkonjunktur, är kostnader som hänger samman med svårigheter att rekrytera lärare till yrkes— utbildningarna. De löner och arbetsvillkor skolan kan erbjuda är relativt ofördelaktiga. En förlängning av utbildningen och ökade kvalifikationskrav på lärare kan förstärka nämnda svårigheter och ställa krav på ökade resurser.

När det gäller kostnader för handledarutbildning och ersättning till företag och organisationer i samband med den arbets latsförlagda utbildningen är den bild vi har mycket splittrad. På vissa håll och inom vissa utbild— ningar ersätter man företag i samband med handledarut- bildning och på andra gör man det inte. Det finns inga enhetliga avtal eller uppgörelser och ställningstaganden varierar mellan olika niv er - intresseorganisationer säger en sak och enskilda företag en annan. Detta gäller också ersättningar för arbetsplatsförlagd utbildning.

En synpunkt som framförs, ofta från mindre företag, är att det krävs en pott med pengar som kan användas för att underlätta för företag att ta på sig ökade utbild— ningsinsatser. En möjlig lösning är att ta ut avgifter av företag - kanske per anställd - och sedan kanalisera

• Sida 164
•  Original

dessa för samordningsinsatser, för ersättning till före- tag för produktionsbortfall och kanske för uppföljnings- och utvecklingsinsatser.

Den skolförlagda utbildningen

Även den skolförlagda delen av den nya treåriga yrkesin- riktade utbildningen i gymnasieskolan skiljer sig natur— ligvis på olika sätt från annan yrkesutbilning. Det är inte vår sak att i detalj diskutera detta, utan vi nöjer oss här med att endast kort beröra vissa huvudintryck som berör utbildningens grundstruktur och indirekt (åtminstone) relationen skola-arbetsliv.

De modulbaserade kursplanerna betyder principiellt och under vissa förutsättningar att utbildningens innehåll blir tydligt. Det betyder också en möjlighet att relativt fritt i olika delar förlägga utbildningen antingen till skola eller arbetsliv. Bortsett från om de förutsättningar som krävs föreligger eller ej har, utifrån vad vi hittills kunna iaktta, försöksverk- samheten lett till en statushöjnin och ökad synlighet inte bara vad beträffar dess inneh 11, utan också kring vad olika elever kan och inte kan. Å andra sidan innebär utbildningen, och här stöder vi oss framför allt på vad lärare inom utbildningarna säger, bland annat mer "teori" dvs ökad abstraktion, tendenser till "moduljakt" bland elever och minskat utrymme för projektarbeten och möjligheterna att ta emot uppdrag utifrån. Dock bör också sägas att försöksverksamheten med de omfattande förändringar den innebär ännu inte är avslutad. Några definitiva slutsatser är inte möjliga att dra. De preliminära erfarenheter som gjorts tyder, om de inte uppmärksammas, på att några av konsekvenserna kan bli ökad differentiering inom utbildningarna, isolering av elever, behov av ökad och mer detaljerad kontroll av enskilda elever, betoning av yrkeskompetens på bekostnad av medborgarkompetens och mer administrativt arbete för skolans personal.

• Sida 165
•  Original

HANDLEDARFRÅGAN vm

OMVÅRDNADSLINJEN

LÄSÅRET 1989/90

Lena Hammarberg Ingrid Heyman

• Sida 166
•  Original

• Sida 167
•  Original

Sammanfattning 167 Inledning 167 Kort historik 169 En treårig omvårdnadslinje 171 Inlärning i praktik 173 Klyftan mellan skola och arbetsplats 174 Handledning i vård— och omsorgsutbildningarna 175 Organisation av arbetsplatsförlagd utbildning 177 Tillgång till och konkurrens om praktikplatser 183 Handledarfrågan 189 Definitioner och mål 189 Rekrytering av handledare inom OM—linjen 189 Handledarutbildning 191 Relationen lärare — handledare 193 Modeller för lärares handledning 195 Lärares tillsyn 197 Lärares fortbildning 198 Problem i samband med handledares undervisning 199 Elever i omvårdnadslinjen 205 Avslutning 209 Referenser 2 13

• Sida 168
•  Original

• Sida 169
•  Original

Inom ramen för försöksverksamheten med treårig yrkesutbildning, har vi fått i uppdrag av UGY -kommittén (1988:16) att belysa hur den nya organisationen med handledare i arbetsplatsförlagd ut- bildning inom vård och omsorgssektom påverkar det nuvarande systemet med kliniklärare. Uppdraget har utförts bland annat med hjälp av en enkät till huvuddelen av de skolor (69 av 83 skolor) som ingår ! försöket.

Omvårdnadslinjen har störst omfattning av alla linjer i försöket tätt följt av IN-linjen. Den15 september 1989 deltog 4 252 elever i ut- bildningen och 15 januari 1990 4 031 elever. I försöksutbildningen finns delar av innehållet från de tidigare tvååriga social service- och vårdlinjema sammanförda till en gemensam linje med gemensam start och flera möjliga utgångar. Tiden för den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU) är något utökad jämfört med tvåårslinjema. men minskad i förhållande till den totala utbildningstiden. Varje elev förutsätts ha ha en individuth utsedd och utbildad handledare under APU.

Planeringen av APU för de tre utbildningsåren visar stora varia- tioner mellan skolorna: från 29 till 54 veckor APU. De flesta skolor planerar en längre APU än vad proposition och läroplan anger. Sannolikt är det dessa utbildningars tradition av mycket praktik som slår igenom. Inom den nya utbildningen ska två områden samsas. visserligen med ett års utökning men ändå med en minskad tid för respektive område. Trots planering för relativt lång APU råder inom vissa områden besvärande brist på praktikplatser. Det gäller främst psykiatri och akutvård. Hälften av skolorna uppger problem med anskaffning av praktikplatser p g a konkurrens från andra studerandekategorier.

Rektyteringen av handledare har varit aktiv från skolornas sida. Behovet av utbildade handledare har visat sig långt större än tidigare beräkningar. Totalt har de 51 skolor som besvarat frågan om handledarutbildning utbildat 4 473 handledare. vilket är mer än en handledare per elev. Behovet är emellertid långt större på grund av elevernas många skilda praktikplatser. Personalrörlig- heten medför också att nya handledare ständigt måste utbildas. Handledarutbildningen uppskattas från alla håll. anses ha givit status åt handledamas uppgifter och därtill skapat ökad trygghet i undervisningen för elevernas del.

Genom tillkomsten av personliga. utbildade handledare. har skolans lärare övergivit momenthandledningen och inriktar sig istället på att i samtal tillsammans med handledare och elev diskutera målsättningen med praktiken. att se samband mellan teori och praktik. ge tillfälle till reflexion och stimulera eleven att generalisera sina erfarenheter etc. Läraren kan. enligt vår bedömning. inte ersättas av handledare. Tiden för tillsyn varierar från 6 min till 3 timmar per elev och vecka. Orsakerna till denna

• Sida 170
•  Original

stora variation är svåra att förklara; möjligen påverkar ett tidigare arbetssätt nuvarande planering och genomförande av tillsynen. Vissa skillnader föreligger också mellan tid för tillsyn mellan social service och hälso— och sjukvård.

Ett fåtal skolor uppger att man haft tid och/eller möjligheter för fortbildning under elevernas APU. Lärarna har behövts ute på arbetsplatserna eller haft undervisning i andra klasser. Dessutom har fortbildning inte erbjudits under aktuella tidsperioder.

Modulsystemet orsakar en sned arbetsbelastning för lärarna vilket är problematiskt, eftersom lärarnas tjänstekonstruktion vanligen inte medger en sådan arbetsförskjutning. Modulerna anses för övrigt ge både positiva och negativa effekter: mindre splittring och större helhetstänkande å ena sidan och teoretiskt arbetssamma och svåradministrerade å den andra. Från både lärar- och elevhåll klagas över alltför långa arbetsdagar.

l skolornas svar visar sig en tillfredsställelse över att utbildningen blivit bättre. Allmänt anser man det bra att eleverna hinner bli äldre innan utträdet på arbetsmarknaden. På många håll redovisas också ett stort intresse för försöksverksamheten.

• Sida 171
•  Original

Regeringen tillsatte 1988 en kommitté (UGY. 1988:16) med upp— drag att utvärdera försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Kommittén skall huvudsakligen pröva "hur en delvis arbetsplatsförlagd utbildning fungerar på orter med skilda näringsgeografiska. arbetsmarknadsmässiga och konjuktu- rella betingelser".

Vi har av kommittén fått i uppdrag att belysa hur den nya organisa- tionen med handledare inom vård- och omsorgssektorn påverkar det nuvarande systemet med kliniklärare. Utbildningsutskottet har uttalat att det förutsätts att "det i utvärderingsarbetet noga prövas hur handledarutbildningen inom vårdsektom skall utformas i fram- tiden". Inom vårdområdet fmns sedan många år upparbetade sys- tern för kontakter mellan utbildning och arbetsliv och för praktik. En viktig fråga att belysa är därför vad som händer när delvis nya förutsättningar introduceras. Innan vi går in på hur den nya för- söksutbildningen fungerar under lå 89/90, ger vi först en bakgrund i form av en mycket summarisk översikt över tidigare vårdutbild— ningar.

Kort historik

Forna tiders 'vårdutbildningar' bestod nästan uteslutande av prak- tiskt arbete. En elev lärde genom att göra. De flesta vårdinrätt- ningar i början på seklet antog elever för att på detta sätt erhålla billig arbetskraft. Ofta bestod personalen av en sjuksköterska, som med hjälp av några sjukvårdsbiträden och ett stort antal elever skulle ta hand om ett antal patienter. Självfallet blev 'utbildningen' därmed mycket varierande.

De första egentliga vårdutbildningarna på sjukvårdsbiträdes- re- spektive undersköterskenivå anordnades för biträden med mesta- dels lång praktisk erfarenhet och var av den anledningen enbart skolförlagda. Sex till åtta veckors utbildning infördes mot slutet av 40-talet. Expansion av sjukvårdsinstitutioner med allt fler olika specialiteter, differentiering av vårduppgifter och metodutveckling, ledde till allt större behov av personal med skiftande kunskaper. Nya personalgrupper tillkom och utbildningar skapades på olika nivåer — alla med den principiella uppbyggnaden med cirka halva utbildningstiden förlagd till skola och halva till skilda vårdinsti- tutioner. Av tradition är således vårdutbildningarnas betoning på praktisk utbildning stor. Omkring 1970 fanns cirka 80-talet läro- planer/kurs- och timplaner för cirka 65 olika yrken för den lägre vårdpersonalen (under läkares nivå).

En stor del av vårdutbildningarna sammanfördes i gymnasieskolan 1971. då den tvååriga vårdlinjen tillskapades. Målet med linjeut- bildningen vidgades jämfört med de tidigare vårdutbildningarna genom att en rad allmänna ämnen infördes. [ Lg/ 70 delades värd-

• Sida 172
•  Original

linjen i åk 1 upp i gren för hälso- och sjukvård samt åldringsvård och gren för barn- och ungdomsvård med en variant för barnsjuk- vård. 1 den andra årskursen tillkom gren för psykiatrisk vård och en variant för omsorg om utvecklingsstörda vuxna. Läsåret 82/83 utkom ett nytt supplement där psykiatri sammanfördes med Hv- grenen. Den nya benämningen blev Vst och eleverna som genom- gått utbildningen blev behöriga att arbeta inom såväl somatisk som psykiatrisk vård. Den totala tiden för praktik i Vst har uppgått till cirka 28 av 80 studieveckor under de två åren. Det motsvarar en dryg tredjedel av studietiden (Suppl. 83). Sociala servicelinjen inom gymnasieskolan har något mindre praktik — cirka 25 av 80 studie- veckor (Suppl 84).

Vårdutbildning kan bedrivas i regi av skilda huvudmän vilket lett till delvis olika organisation inom skolorna. Fram till försöksutbild- ningen med OM—linjen har de primärkommunalt anställda lärarna vanligtvis haft hela sin undervisningsskyldighet förlagd som s k teo- retisk undervisning. dvs skolförlagd. De primärkommunala skolor- nas lärare har således enbart tjänstgjort 'inne på skolan' och anlitat de landstingskommunala skolornas lärare för den praktiska hand— ledningen. Inom de landstingskommunala skolorna har den vanli- gaste modellen varit att klassens lärare inlett med skolförlagd un- dervisning och därefter följt eleverna ut i praktik. Dessa lärare i praktik har kallats kliniklärare alltsedan den första tjänsten som sådan inrättades vid Statens sjuksköterskeskola i slutet av 1940- talet. Benämningen kliniklärare är inte förbehållen enbart denna kategori lärare utan samma beteckning har vissa lärarutbildade sjuksköterskor som har hela sin tjänst förlagd till en specialavdel- ning eller klinik och är anställda av sjukhuset. De vanligaste områ— dena är förlossningsavdelning. anestesi och operation. Här är ofta elevplaceringama korta. omsättningen av elever är hög och den egna personalen har inte alltid tid att handleda nyanställda eller elever. Den anställda klinikläraren på en dylik specialavdelning har att introducera nykomna till avdelningen. handleda på samtliga ni- våer - från sjukvårdsbiträden till läkarkandidater eller AT-läkare. l hennes/hans arbete ingår även att arrangera fortbildning för perso- nalen.

En treårig omvårdnadslinje

En försöksverksamhet inleddes läsåret 87/ 88 med treåriga yrkes- inriktade linjer och 500 elevplatser lades ut. Det s k 500-försöket omfattade för vårdområdets del ett fåtal klasser med treårig vård- linje och en klass treårig social service- och omvårdnadslinje. Denna försöksverksamhet bedrevs enligt särskild förordning. Läsåret 88/89 lades 6 000 elevplatser ut och påföljande år 10 000. OM-linjen hade under det första året det största antalet elever (15 sept 1989 deltog 4 252 elever i utbildningen). Vårt uppdrag har gällt OGY—försöken d v s 6 000 respektive 10 OOO-försöken, men då en stor mängd erfarenhet från arbetsplatsförläggning och handle- darfrågor torde finnas inom 500—försöket. ser vi alla försök inom vårdområdet som intressant för vårt problemområde. I propositio—

• Sida 173
•  Original

nen 1987/88:102 föreslås att en del av utbildningen skall arbets- platsförläggas och att andelen skall utökas jämfört med tidigare utbildningar. Enligt propositionens förslag skulle denna uppgå till 29 av 108 studieveckor, vilket motsvarar drygt en Gärdedel (ca 27%) av den totala utbildningstiden. Jämfört med Vst- och SS- linjema sker således en ökning av den arbetsplatsförlagda utbild- ningen i faktisk tid. men en minskning i relation till hela studie- gången.

De två första årens utbildning omfattar allmänna ämnen. omvårdnad och social service samt stödämnen som anatomi, farmakologi och hushållning. Under det tredje studieåret har eleverna möjlighet att välja mellan fem grenar: omvårdnad (OMOM). social service (OMSS). hälso- och sjukvård (OMHS). psykiatri (OMPS) eller omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (OMPU). Grenen för omvårdnad omfattar både social service och hälso- och sjukvård och ger därmed dubbel behörighet.

Tillvägagångssätt

För att kunna belysa problematiken kring den arbetsplatsförlagda utbildningen och handledarfrågan inom OM-linjen har vi genomfört några skolbesök. där vi diskuterat med skolledning och lärare. Vi har deltagit i handledarträffar där blivande handledare har träffat de elever som de ska handleda. Här har vi haft tillfälle att diskutera med såväl handledare som elever. En av oss har. i sin ordinarie tjänst. genomfört fyra handledarutbildningar med sammanlagt 120 deltagare. Dessutom har vi genomfört ett mindre antal intervjuer med elever. för att ytterligare höra deras uppfattningar om den nya försöksutbildningen. Och slutligen. har vi skickat ut en enkät till 69 skolenheter, där de skolor som nu genomför åk 3 ingår i 500-för- söket. Nedanstående uppställning visar antalet skolenheter totalt och till hur många skolenheter enkäten utgått samt svarsfrekven- sen.

Tabell 1. Antalet skolor med omvårdnadslinje lå 1989/90 och antalet utskickade och återkomna enkäter.

antal skolor enkät ut enkät in varav ltg/komm åk 1 27 13 12 6 L 6 K åk 1-2 52 52 49 33 L 16] K åk 3 4 4 4 3 L 1 K Tot 83 69 65 42 L 23 K

Vi valde framför allt av praktiska skäl att inte ta med samtliga skolor i åk 1; vårt syfte var att samla in erfarenheter angående APU och

1 varav en skola har enbart åk 2

• Sida 174
•  Original

handledarfrågor. något som dessa skolor har mycket liten egen er— farenhet från. Från skolorna som har åk 2 och 3 har vi i stort sett fått in alla svar. Fyra skolenheter har åk 3 (OS): två skolor i Göteborg. en i Värmland och en i Västerbotten med ett sammanlagt antal om 50 elever (R 89:47). De tre skolor som inte svarat har påmints skriftligt en gång och per telefon 2 gånger.

I denna rapport används flera olika beteckningar för lärare på OM- linjen. Lärare i praktik är de lärare som undervisar i den arbets- platsförlagda utbildningen. Eftersom eleverna har APU både inom sjukhus och hemtjänst ser vi det som en korrektare benämning än kliniklärare. vilket emellertid är det gängse begreppet.Vårdlärare är samtliga lärare som har en s k medellång vårdutbildning som grund före lärarutbildning. Dessa kan ha olika inriktningar och un- dervisningsämnen. Aktuella i denna rapport är lärare i omvård- nadskunskap — till vardags kallas dessa vårdlärare och lärare i social servicekunskap: vanligen kallade social servicelårare. Den sist- nämnda gruppen finns inte i tillräcklig omfattning. Enligt uppgift från SO (1990) har endast 37.2%.adekvat utbildning. 54% lärare i omvårdnad undervisar i social service och ett fyrtiotal lärare har inte lärarutbildning alls.

• Sida 175
•  Original

För att handledning ska ske på ett för eleven tillfredsställande sätt. krävs det att handledaren är en erfaren yrkesarbetare med intresse för elevers utbildning och utveckling. I detta avsnitt redovisar vi vad vi inhämtat från skolorna om hur handledningen fungerat i verklig- heten. Men innan vi gör det. vill vi presentera en modell för hand- ledning och inlärning i praktik. En känd och användbar fasindel- ning är formulerad av Reynolds redan 1942 (Heap. 1981). Hon be— skriver fem olika faser, som vi kortfattat presenterar nedan i något bearbetat skick. Motivet till att ta med den är att kunskap om denna kan — rätt använd — hjälpa handledaren att strukturera un- dervisningen så att den studerande får möjlighet att tillgodogöra sig utbildningsinnehållet.

' Utvecklingen inleds med en självcentrerad fas, som kännetecknas av stor osäkerhet och som är ganska ångestfylld för den stude— rande. Den största mängden energi åtgår till funderingar kring den egna personen. om de egna resurerna ska räcka till. om vilka ar- betskamrater man ska möta. hur handledaren ska uppfatta en, etc. Mycket litet kraft kan i denna inledande fas ägnas åt patienter eller pensionärer. Av handledaren krävs i denna fas trygghetsskapande åtgärder som information. struktur och närvaro.

' Den andra fasen kallar Reynolds för bära eller brista-fasen, då självupptagenheten minskar. den studerande önskar ge sig i kast med uppgifterna och börjar intressera sig för patienternas/pen- sionäremas situation. Ett starkt personligt engagemang för på- tienterna utvecklas ofta under denna fas med svårighet att släppa tankarna på praktiken under fritiden. För handledaren gäller under denna fas att strukturera uppgifter så att den studerande får lov att kasta sig ut på djupt vatten utan att drunkna, att simma lungt bred- vid och att ange färdriktningen.

' Den tredje fasen innebär en jörståelse av situationen men med liten jönnåga att handla utifrån jörståelsen. I denna fas är simtagen lug- nare. Den studerande har blivit tryggare och behärskar situationer med en insikt om egna begränsningar och eget inlärningsbehov. Handledaren kan ställa större krav och skapa inlärningssituationer med stora utmaningar och räkna med att detta upplevs stimule— rande av den studerande. [ denna fas är kritik på insatserna viktig. En oförmåga att agera adekvat i aktuella situationer finns emeller- tid. Först i efterhand kan den studerande koppla insikt till val av handling. Denna oförmåga år något även erfarna yrkesarbetare emellanåt hamnar i -— i oväntade situationer.

' Under den fjärde fasen växer den studerande in i förmågan att både första och handla utUrånjörstaelserL

. Först i en femte fas menar Reynolds att man är mogen att jör- medla sitt yrkeskunnande till andra, d v 5 vara handledare.

• Sida 176
•  Original

För att kunna nå de två sista faserna krävs flera års yrkesverksam- het. Under de korta praktikperioder det handlar om på Omvårdnadslinjen. hinner den studerande sällan mer än till andra — högst den tredje fasen.

I handledning finns alltid inslag av såväl administrativa som peda- gogiska och stödjande insatser. Handledningens fokus bör växla mellan klient/patient, metoder och den studerande. Fokusering på den studerande innebär att lära känna hennes värderingar, hennes känslomässiga. sociala. intellektuella och psykomotoriska nivå och stimulera till elevens utveckling i dessa avseenden (Högström. Tolonen 1990). Detta talar för att läraren bör ha god kännedom om eleven genom tidigare möten. Det talar också för behovet av att ha en personlig. utsedd handledare för respektive elev, för att kunna uppnå goda utbildningsresultat.

Klyftan mellan skola och arbetsplats

En god kontakt mellan skola och arbetsplats är en väsentlig faktor för en lyckad praktisk utbildning. I mötet mellan dessa två verk- samheter aktualiseras de skilda mål och förutsättningar vård- re- spektive omsorgsverksamhet har i jämförelse med skola/utbildning. Fagermoen (1984) har gjort en fruktbar genomgång av olikheterna och dess inverkan på samarbetet. I-Ion framhåller att i den kultur skolan representerar betonas de individuella rollerna. t ex sjukskö- terske- eller undersköterskerollema. Arbetsplatsen är snarare in- riktad på systemet i stort. d v 5 att sjukhuset eller distriktet ska fungera. I skolan är ett viktigt mål att lära de studerande att ge en optimal omsorg respektive vård baserad på individens behov. Arbetsplatsens mål handlar i stället - av nödvändighet — om att ge optimal vård inom ramen för befintliga ekonomiska och politiska resurser. Medan skolan betonar helhetssyn och individualiserad vård. finns inom vården fortfarande en långtgående arbetsdelning för specialiserade uppgifter. Skolan strävar vidare efter att de stu- derande ska införliva värderingar och en etik i vars och ens profes- sionella hållning medan arbetsplatsen i hög grad styrs av en hierarkisk struktur och yttre kontroll.

Det är viktigt både för studerande och handledare att ha kunskap om ovanstående skillnader och orsakerna bakom dessa. Klyftan mellan de båda kulturerna är en realitet. men målet i handled— ningen måste vara att överbrygga skillnaderna så att inlärning möj- liggörs. Risken är annars att antingen skolans eller vårdens ideologi och principer förkastas. Eleven tvingas helt enkelt att välja. istället för att öva sig i att plocka det bästa från respektive organisation och att inse var gränserna går för de olika kulturernas möjligheter till förändring.

• Sida 177
•  Original

Handledning i vård-och omsorgsutbildningama

Det har sedan länge funnits upparbetade kanaler mellan vårdskolor och de olika vård- och serviceinrättningar som utnyttjats för elev- placeringar. Vanligt förekommande har även varit ett samarbete mellan olika skolor i en region för uppdelning av praktikplatser sinsemellan så att inte vissa specialavdelningar skulle bli alltför tungt belastade med elever. Sedan många år har det varit proble- matiskt att skaffa fram platser inom exempele barnsjukvård. psy- kiatri och vissa infektionskliniker. Barn och psykiskt sjuka vistas alltmer sällan på vårdinstitutioner; de vårdas i större utsträckning i hemmet. Endast de svårast sjuka befinner sig på sjukhus. Unga ele- ver och elever med korta placeringar tas därför ogärna emot.

Handledningen på vårdlinjen har tidigare haft karaktär av s k mo- menthandledning. d v s en handledning inriktad på att direkt lära ut färdigheter i arbetet, som att tvätta och mata patienter. bädda sängar eller ge injektioner. På senare år har fler och fler lärare övergivit detta sätt att arbeta till förmån för s k processorienterad handledning. Denna inriktas huvudsakligen på elevens kognitiva. sociala och emotionella utveckling genom samtal kring upplevelser i praktiken. Ett viktigt mål för samtalen är också kopplingen mellan det teoretiska och det praktiska utbildningsinnehållet. Moment- handledning har därmed överlåtits till personalen på arbetsplatsen.

Inom social service har den vanliga modellen sedan lång tid varit kontaktbesök med samtal med elever och handledare kring vad ele- verna varit med om under praktiken. Arbete tillsammans med ele- ven ute i praktik har inte varit aktuellt för läraren, helt enkelt där- för att arbetet sker ute i pensionärers eller andra hjälptagares hem. där det av hänsyn till dessas integritet inte anses lämpligt att alltför många personer samtidigt vistas.

• Sida 178
•  Original

• Sida 179
•  Original

Som redan nämnts föreslås i proposition 1987/88:102 att en del av utbildningen skall arbetsplatsförläggas och att den andelen ska ut- ökas. Grundprincipen år att de olika moment som ingår i en ut- bildning "skall äga rum där de bästa resultaten kan uppnås med hänsyn till målet för utbildningen i dess helhet" (a a, s 19). En vinst som statsrådet framhåller är "att eleverna får se sina arbetsmoment insatta i en realistisk tillämpning. vilket bör skapa motivation i de fortsatta studierna". Ett annat syfte med APU är att öka ungdomar- nas motivation och deras kunskaper om arbetslivet. I propositionen föreslås att minst 10% av vardera åk 1 och 2 samt cirka 60% av den totala utbildningstiden i åk 3 skall arbetsplatsförläggas. Samtidigt anser statsrådet att vissa yrkesutbildningar kan ha behov av ytterli- gare arbetsplatsförläggning. l Skolöverstyrelsens planeringsunder- lag för omvårdnadslinjen föreslås en jämnare fördelning av den ar— betsplatsförlagda utbildningen mellan de tre årskurserna. Cirka 30% av hela utbildningstiden föreslås förläggas till arbetsplatser.

Den arbetsplatsförlagda utbildningen skall vara kursplanestyrd och ska betraktas som utbildning och inte enbart praktik eller färdig— hetsträning. Den skall vara lika noga planlagd som undervisningen i de skolförlagda delarna. Vad som ska läras in på arbetsplatserna är vagt formulerat i läroplanen.

"Undervisningen i social servicepraktik och vårdpraktik skall bedrivas som arbetsplatsförlagd utbildning. Härutöver skall om möjligt vissa delar av undervisningen i social servi- cekunskap och omvårdnadskunskap bedrivas som arbets- platsförlagd utbildning" (Läroplan 1988:32. s 5).

Propositionens krav på nyinlärning kan möjligen orsaka svårigheter i vård och omsorgsarbete. där man alltid har att ta hänsyn till pa— tienter/hjälpbehövande. Vid en skola. som vi varit i kontakt med. har man noggrant analyserat vad som kan läras in under APU utan föregående genomgång av stoffet i skolan. Rengöring och skölj- rumsarbete är exempel på sådant eleverna får lära sig på arbets- platsen. Däremot behandlar man svårare moment. som t ex att sätta kateter. i skolans undervisning innan eleverna går ut på arbetsplat- ser. Där ska undervisningen ske under ledning av handledare som arbetsplatsen tillhandahåller. Vi återkommer till handledarfrågorna längre fram. I följande avsnitt redovisar vi resultaten från skolorna rörande tillgång på arbetsplatser. hur skolorna har organiserat APU och var de placerat elevema samt vissa problem som skolorna erfa- rit. Innan vi redovisar några siffror. vill vi uppmärksamma läsaren på att skolorna vanligen lämnade in sina svar under december 1989; många skolor har alltså inte genomfört den APU de anger. utan de flesta siffror avser vad man tänkt sig att genomföra. Uppgifterna vi lämnar måste således tolkas med stor försiktighet.

• Sida 180
•  Original

56 skolor har angivit antal veckor för den arbetsplatsförlagda ut- bildningen i omvårdnad. medan de övriga svarat i form av verbala beskrivningar. vilka vi inte kunnat översätta till tid.

28 26 24 22 20 18 16 antal skolor 14 12 IO

Onämm

012845678910l112l3

antal veckor

Fig 1. Tid för APU i omvårdnad vid 56 skolor i åk 1. (anm: i stapeln för 4 veckor ingår även 4.5 och 4-5 veckor).

32

28 26 24 22 20 IB antal skolor 16 14 12 10

on:-mm

0l23456789l0111218

antal veckor

Fig 2. Tid för APU i social service vid 60 skolor i åk 1.

Praktiken i åk 1 är enligt propositionen tänkt att utgöra cirka 10% av utbildningstiden. vilket motsvarar cirka 4 veckor. Enligt det planeringsunderlag SO givit ut. är tiden för APU i de båda modu- lerna vårdpraktik respektive praktik i hemtjänst jämnt fördelad

• Sida 181
•  Original

med ca 200 tim vardera. Med ett delningstal på 38 tim/vecka. blir detta drygt 5 veckor.

Skolorna har avsatt varierande tid till APU. Fem veckor vardera inom sjukvård respektive social service visar sig vara vanligast. men det förekommer att man lagt in hela åtta veckor inom de båda om- rådena. [ omvårdnadsmodulen är långvård eller sjukhem den vanli- gaste förläggningen men det är väl att märka att även akutsjukvård förekommer under åk 1 vid minst fyra skolor (några har uppgivit vårdpraktik utan närmare precisering). Landstinget i Jönköpings län skriver i en rapport till länsskolnämnden:

"Årskurs 1

Arbetsgruppen anser att långtidsvård och social service mognadsmässigt kräver mycket av eleven varför dessa APU— områden senareläggs i utbildningen. Den grundläggande omvårdnadskunskapen får elever inom korttidsvård".

Den motsatta uppfattningen är dock den vanligaste. På många håll anser man att akutsjukvården skrämmer och upprör unga elever mera och långvård ses allmänt som en lämplig introduktion till vårdarbete.

Inom social service avser placeringarna hemtjänst. servicehus med eget boende eller med helinackorderlng. Några skolor har svarat "socialtjänst". vilket kan vara mycket varierande. Här har 60 skolor angivit praktiken i veckor. övriga svar i form av beskrivningar som inte låtit sig omräknas till antal veckor.

ÅRSKURS 2

28 26 24 22 20 18 16 anial skolor 14 12 10

on:-hmm

012345678910111213

antal veckor

Fig 3. Tid för APU inom omvårdnad vid 53 skolor i åk 2. (anm: i stapeln för 4 veckor ingår även 4.5 och 4—5 veckor)

• Sida 182
•  Original

24 22 — 20 13 16 - 14 = anialskulor 12

10

012345678910111213

antal veckor

Fig 4. Tid för APU inom social service vid 51 skolor i åk 2. (anm: i stapeln för 4 veckor ingår även 4,5 och 4-5 veckor).

Enligt läroplanen anges även för åk 2 drygt 4 veckor för APU inom social service medan APU i omvårdnad föreslås vara drygt 5 veckor. Skolornas svar visar att de flesta på ett ungefär följer anvisningarna. Under årskurs två dominerar akutsjukvård som arbetsplats men även långvård och primärvård förekommer. Tid för APU är tämli- gen homogen; 23 skolor har 4—4.5 veckor. 27 skolor 5 veckors praktik. några enstaka längre praktiktid.

Inom social service i åk 2 deltar eleverna i arbetsplatsförlagd ut- bildning vanligen 4 eller 5 veckor. Variationen är här större — 2 till 8 veckor — än inom omvårdnad.

Beträffande fördelningen av APU i både årskurs 1 och 2 mellan om- rådena social service och sjukvård, visar det sig att det vanligaste är en jämn fördelning t ex 5-5 eller 4-4 veckor. Variationer förekom- mer emellertid. t ex 2 veckor i social service och 4 veckors akut-

sjukvård.

ÅRSKURS 3

44 skolor har planerat även för åk 3 och angivit siffror. Resterande skolor har inte hunnit så långt i sin planering att de kan uppge nå- gra tal för veckor eller specialiteter. vare sig för omvårdnad eller social service. Av skolornas svar har inte framgått för vilken gren i åk 3 de planerat. varför siffrorna givetvis måste ses som ytterst osäkra.

• Sida 183
•  Original

antal skolor 4

_L__ 0123456789101112131415161718192021

Fig 5. Tid för APU i omvårdnad vid 38 skolor i åk 3.

16 14 12 10

unlul skolor 8

. ei _- 0123456789101112131415161718192021

antal veckor

Fig 6. Tid för APU i social service vid 37 skolor i åk 3.

Sex skolor har inte angivit tid för APU fördelat på omvårdnad och social service. Dessa hari stället uppgivit en totaltid för båda ge- mensamt. En skola vardera har angivit 13. 14. 15-17. 18.6. 20 och 21-22 veckor.

Planeringsunderlaget från SÖ anger för åk3. gren OMOM. cirka 200 tim för APU i hemtjänst samt cirka 310 tim för APU i omvårdnad. d v s drygt 5 respektive 8 veckor.

• Sida 184
•  Original

Störst variation beträffande praktikens uppläggning visar skolorna i planeringen inför årskurs 3; detta gäller såväl tid som val av spe- cialitet. En möjlig förklaring till den stora variationen kan vara att man planerar för skilda grenar i åk 3. Här vill vi igen betona att en- dast fyra skolor innevarande läsår genomför utbildning i åk 3. Ovriga svar hänför sig till planering. Här varierar tid i sjukvård mellan 0 och 19 veckor. 21 skolor planerar akutsjukvård i någon form ochl4 skolor primärvård/vårdcentral. Här är kanske också lämpligt att påpeka att vi hänfört APU i psykiatri till omvårdnad. trots att vissa skolor troligtvis avsett det som APU i social service. Psykiatripraktik kan vara mycket varierande: det kan gälla psyko- geriatrik. öppen vård i olika former. akutpsykiatri mm. Enligt lä- roplanen 1988z32 hänförs psykogeriatrisk vård till social service. medan övrig psykiatrisk vård räknas som omvårdnad. Svårigheterna att hänföra vissa vårdområden till antingen social service eller vård speglar den sammanblandning och det samarbete mellan dessa båda områden som f n är under utveckling på fältet. och som har varit ett motiv för tillkomsten av denna linje.

Inom social service råder som synes mycket stora variationer vad gäller tid; mellan 3 och 17 veckor. De flesta. 23 skolor. planerar emellertid 4-5 veckor.

Eftersom det är möjligt att förlägga APU olika under de tre åren kan en översikt över total tid för APU under samtliga utbildningsår ge en tydligare bild. Oversikten över arbetsplatsförlagd utbildning totalt under 3 år nedan visar på stora variationer: mellan 29 och 54 veckor. 29 veckor motsvarar den norm som anges i proposition och läroplan. Som framgår av figuren planerar samtliga skolor en längre APU.

antal skolor

%%

2930313233343536373839404142434445464748495051525354

antal veckor

Fig 7. Antal veckor planerad APU under tre årskurser vid 42 skolor.

De stora variationerna beträffande omfattningen av APU är svåra att

• Sida 185
•  Original

förstå. Sannolikt har en viss förvirring uppstått på grund av de olika uppgifter som lämnas i proposition och läroplan. Den skola som har uppgivit 29 veckors APU. villket motsvaras av 27% av den totala utbildningstiden. är kommunal. belägen på en mindre ort och har 16 elever i enbart åk 1. Det är tänkbart att planeringen ändras med tiden. Samma skola har 1.25 vtr/elev för tillsyn. Av de sju skolorna som har lång APU (40-54 veckor) är sex primärkommunala. sex har både åk 1 och 2 och en även åk 3. Alla skolorna är belägna på mindre orter. utom en som ligger i en större stad. Tillsynstiden varierar vid de sju skolorna mellan 0.7-3 timmar. Fyra skolor har få (16-46) elever ! OM-linjen medan tre har många elever (54-139). 54 veckor APU motsvarar 50% av den totala utbildningstiden: en likartad uppläggning som tidigare vårdutbildningar haft. Vi kan inte finna någon samvariation mellan några av ovanstående faktorer.

En viktig faktor är tillgången på arbetsplatser som påverkar både typ av arbetsplats och den totala mängden APU. Visserligen har utbildning tidigare funnits i form av två linjer med praktik. men sociala servicelinjen har p g a brist på sökande vid ett flertal tillfäl- len ej kunnat starta eller genomförts med reducerat antal elever. En väl fungerande praktikplatsorganisation har av den anledningen kanske inte kunnat byggas upp inom social service — på alla orter. En annan tänkbar orsak är den tradition av längre praktikperioder inom det egna arbetsområdet som vård- och omsorgsutbildningar tidigare haft. I OM-linjen ska eleverna förberedas för arbeten inom två sektorer. som visserligen ligger nära varandra. men ändå har olika historia och tradition. Som nämnts tidigare hade Vd—linjen cirka 28 v och SS-linjen ca 25 v för praktisk utbildning och OM- linjen som i sig ska innesluta båda dessa föreslås ha 29 veckor till- sammans inom båda verksamhetsområdena. Kanske kan det vara svårt att avgöra var man ska skära i den tidigare praktiktiden och för att lösa problemet. utökas den totala tiden för APU. Den treåriga utbildningen innebär en viss — om än liten - utökning av APU. Tillsammans med övriga försöksutbildningar inom området kan på vissa håll brist på platser uppstå.

Tillgång till och konkurrens om praktikplatser

Det är många skilda elevkategorier inom vårdområdet som ska ha praktikplatser: inte enbart de 'egentliga' vårdeleverna utan även t ex värnpliktiga sjukvårdare. PRAO-elever och barnskötarelever. Innevarande år har även en försöksutbildning inom den kommunala vårdhögskolan startats. vilken innebär en direktutbildning från nå- gon studieförberedande linje inom gymnasiet till sjuksköterska. Dessa elever har således inte genomgått gymnasieskolans vårdlinje och praktiserat på den grundläggande nivån (sjukvårdsbiträde/ un- dersköterska) utan ska få sin praktik på nämnd nivå under sin sjuksköterskeutbildning. Denna elevkategori är ett nytt inslag i konkurrenssituationen. Inom sociala serviceområdet. som i och för sig kan betraktas som obegränsat. förekommer också konkurrens om praktikplatser. En nytillkommen kategori utgörs av elever inom treårig försöksutbildning inom VLBU. Det tredje utbildningsåret

• Sida 186
•  Original

ger en extra belastning på tänkbara praktikplatser. vilket framhål- les av flera skolor. Detta hänger givetvis samman med att skolorna anordnar längre APU än vad som föreskrivs. Den nya utbildningen innebär också att nya typer av elevplatser måste skaffas fram - nå- got som visat sig vara svårt på många håll. Nära hälften av skolorna uppger att problem förekommer just pga konkurrenssituationen.

Om den arbetsplatsförlagda utbildningen sägs förutom att den styrs av tillgången på arbetsplatser. att den borde vara längre och att det är för lite praktik i åk 1 och 2. Några skolor tar upp tillgången på praktikplatser som en svårighet.

Rätt många kommenterar förväntade problem vid exempelvis full utbyggnad av OM-linjen. Dessa rör tillgång på praktikplatser och utbildade handledare. lokalbrist. svårigheter att ge eleverna reell möjlighet till önskat tillval. administrativa och schemamässigt pro- blem mm. Ett exempel som har angivits är brist på kök för under- visning i modul Hushållning.

Konkurrensen om praktikplatser har bland annat att göra med det delade huvudmannaskapet mellan primär- och sekundärkommun. En skola betonar vikten av kontinuerlig samordning mellan kom- mun och landsting. då skolor med olika huvudman utnyttjar samma arbetsplatser.

"I Arvika driver kommunen en OM-linje parallellt med landstinget. Samma praktikplatser används dock vilket medfört att elevbelastningen ökat ofantligt. Detta gäller i synnerhet på akutavdelningar där möjligheterna att hitta al- ternativa utbildningsplatser är små. I hela Västra sjukvårds- distriktet finns bara 5 medicinska/kirurgiska avdelningar. På 5 år har antalet elever med behov av vårdpraktik på akutav— delningar ökat från 32 till 1801!"

"Praktikplatsema räcker till med ett nödrop inom psyk och öppen primärvård (ser på samtliga behov inom länet). Om det startas nya OM-linjer i våra kommuner kommer inte praktikplatsema att räcka till".

"Problem med tillgång på praktikplatser vid fullskala. Praktikperioden kan troligen ej läggas ut där det är pedago- giskt bäst med tanke på teorimoduler. Man får nog inrikta sig på att över huvud taget få plats för alla elever under läs- året. lnom psykiatriområdet får det nog bli fältstudier i stället för praktik".

"Vid full utbyggnad - svårigheter att få praktikperioderna att avlösa varandra pga modulemas olika längd och att de bör komma i en följd. Detta innebär att praktikplatsema ej kan utnyttjas fullt ut".

Att överhuvudtaget få adekvata praktikplatser i tillräcklig utsträck- ning synes vara den största stötestenen. Allra svårast uppges det

• Sida 187
•  Original

vara inom akutsjukvård och psykiatri. Inom det sistnämnda områ- det vill man inte gärna ta emot OMOM—elever. då de ju inte kan fungera som arbetskraft senare.

I Östergötlands län landsting har en praktikplatsutredning gjorts som resulterat i förslag till ett effektivare utnyttjande av praktik- platsema. Till förslagen hör att ta bort teoridagarna under prakti- ken. att utnyttja helger samt att använda vissa avdelningar som basplaceringar varifrån eleven får göra studiebesök på specialavdel- ningar. I utredningen framkommer också att psykiatrin ogärna tar emot elever samt ett starkt önskemål från handledarna att få extra tid för handledningen.

En av detta läns skolor har sänt in ett uttömmande svar och trots att det är ett par sidor långt. vill vi återge det i sin helhet på grund av att det visar problematiken i hela sin vidd och på skolans försök att hantera den. Inom långvård och social service i åk 1 föreligger det. enligt denna skola. inga problem.

"Åk 2 "inom gruppledarens kompetensområde". Här är det svårt att veta vad läroplanen avser. Gruppledaren är oftast ett vanligt vårdbiträde som har som en liten del av sitt arbete att ansvara för arbetsfördelning i gruppen. Det är inte nödvän- digt att hon är mera erfaren och kunnig än övriga vårdbiträ- den. Anledningen till att hon fått gruppledaruppgiften kan lika gärna vara en dålig rygg.

Åk 3 "personer med särskilda behov inom psykogeriatrisk vård. missbruksvård. sektoriserad vård och omsorgsverk- samhet". I Finspång. som är en mindre ort. finns inte dessa personer på särskilda institutioner utan enstaka vårdtagare finns inom de vanliga hemtjänstgrupperna. men inte i sådan mängd att det är tillräckligt för en hel klass elever. Förhållandet är likartat i Norrköping. Det finns dock en del dagcenterverksamhet. som skulle kunna utnyttjas som prak- tikplatser för några få elever.

Angående daugrksamhet för senildementa har vi hittills vid förfrågan fått svaret att man ej vill ta emot elever på grund av att det oroar de gamla med nya ansikten och stör verksamhe- ten.

Angående missbruksvård anser man att gymnasieelevema är för unga och omogna för att ha praktik där. någon enstaka KomVux-elev vald med omsorg kan möjligen få praktikplats.

Inom omsorgsverksamhet borde det gå att få fram den del platser eftersom våra specialkurser. omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. försvinner så småningom. VLBU får där- emot ett ökat behov av omsorgsplatser för sin 3-åriga ut- bildning. vilket kan medföra viss konkurrens.

Inom akutvårgen kommer belastningen att bli stor på prak-

• Sida 188
•  Original

tikplatsema med periodvis fem gymnasieelever samtidigt per avdelning (28 platser). Behovet av praktikplatser ökar inom gymnasieskolan. då även kommunens gymnasieskola. De Geerskolan. har en OM-klass och Vårdskolan i Finspång har en OM-klass med 30 elever (tidigare höst- och vårintag med 16 elever). På lasarettet i Finspång finns bara två akutavdel— ningar. varför ungefär halva klassen behöver ha praktikplat- ser i Norrköping.

För att möta denna höga belastning har vi redan idag vidtagit följande åtgärder:

1) Koncentrerade praktikperioder (d v s inga teoridagar un- der praktiktiden).

2) Elever praktiserar lördagar och söndagar i större ut- sträckning än förut (praktiserar de helger som handledaren arbetar).

3) För eleverna i 2-åriga vårdlinjen och KomVux kurs IX har gjorts ett schema för hospitering på mottagningar. laborato- rier och andra "kringfunktioner" på kliniker. Detta kommer att erbjudas OM—linjens elever i åk 3. Syftet med detta är följande:

— Eleven får "vidgade vyer" d v s helhetsbild av klinikens ar— bete

— Man kan "sprida ut" eleverna schemamässigt så inte alla elever finns på avdelning samtidigt och konkurrensen om inlämingsuppgifter kan minskas något.

Psykiatrisk vård är ur APU-synpunkt vårt stora problemom- råde. Inom psykiatrin sker stora förändringar av verksamhe- ten. vilket även medför minskat antal vårdplatser. Man går över till öppen vårdverksamhet samt rådgivning och stöd till t ex kommunens vårdpersonal.

/ ..... / Vi har även haft tillgång till utbildningsplatser på behand- lingshem och dagavdelningar. Dessa tar bara emot en elev åt gången. Hittills har vi delat dessa platser med Vårdhögskolan och disponerat dem cirka halva terminen var. För närvarande har man fulla kurser på Vårdhögskolan och utökad utbildning och då får gymnasieelevema ej tillgång till dessa utbildningsplatser i samma utsträckning som tidigare på grund av att man prioriterar vårdhögskolestuderande. som är äldre och har mera kunskap.

Öppenvårdsteam tar ej emot gymnasieelever på grund av att de anses vara för unga och för oerfarna.

Nya verksamheter i samverkan med kommun och primär- vård t ex dagavdelning och gruppboende för senildementa är

• Sida 189
•  Original

obenägna att ta emot elever. Man anser att det stör verksam- heten och oroar de gamla att ofta få se nya ansikten.

Inom gymnasieskolan är det så att 2-åriga vårdlinjen och KomVux I—IS I-IX får skötarkompetens. De måste därför i första hand få tillgång till de psykplatser som finns. OM-lin- jens elever får ej skötarkompetens och kan troligen ej erbju- das traditionell praktik inom psykiatrin. Vi får nog tänka oss någon form av fältstudier och eventuellt utnyttja platser inom omsorgema för psykiskt utvecklingsstörda.

Inom primärvården kan det bli problem att få tillräckligt an- tal praktikplatser, då Vårdhögskolans också har stort behov av platser här. Hos distriktsköterskor och på vårdcentraler vill man bara ha en elev åt gången samt viloperioder utan elev. Attitydförändring behövs!"

Detta långa citat visar skolans försök att hantera den uppkomna si- tuationen och personalens ambition att skaffa praktikplatser inom tidigare inte utnyttjade områden. Hela idén med arbetsplatsför- läggning baserar sig på att det finns adekvata arbetsplatser att tillgå. En annan förutsättning för att den arbetsplatsförlagda ut- bildningen ska kunna fungera gäller handledning och i följande av- snitt presenterar vi vad vi inhämtat beträffande denna problematik.

Anmärkningen ovan beträffande läroplanens formulering "gruppledarens allmänna kompetensområde" för åk 2 har orsakat funderingar på flera håll. Vissa sociala servicegrupper har rote- rande gruppledarskap. andra arbetar med självstyrande vårdlag och åter andra har ingen gruppledare alls. Variationen i den praktiska verksamheten stämmer således relativt dåligt med läroplanens formulering.

• Sida 190
•  Original

• Sida 191
•  Original

Detta avsnitt - rapportens längsta — behandlar många skilda förhål- landen som rör handledning: detta gäller såväl lärares arbete som yrkeshandledares samt deras inbördes relation på grund av införda förändringar.

Definitioner och mål

Handledning. konsten "att leda någon vid handen". kan definieras på olika sätt. Enligt Heap (1981) är handledning av praktikanter "...en utbildningsprocess som bidrar till att praktikanten lär sig det sociala arbetets metod. integrerar baskunskaper och yrkesprinciper och ut- vecklar en yrkesidentitet."

Handledningen utgår vanligen från den studerandes löpande prak- tiska uppgifter vid respektive praktikplats. I handledningen ingår att förmedla relevanta kunskaper. stimulera systematiskt tänkande och klarlägga de känslor och attityder som uppgifterna inom omvård- nads- eller det sociala arbetet kräver. Handledning förutsätter ett samspel mellan praktikanter och handledare där båda är aktiva och bidragande (a a). I handledning finns mycket som påminner om tan- karna i Deweys idéer om progressiv utbildning. Handledningsrela- tionen bygger under ideala omständigheter på en tilltro till den stu- derandes egen utvecklingspotential och vilja till lärande. I relationen finns också en strävan mot kollegialitet. Handledaren är i sin egen- skap av färdigutbildad undersköterska/ vårdbiträde en viktig rollmo- dell för eleven. I detta faktum finns både utmärkta möjligheter till effektiv inlärning men också risker för beroendeförhållande (Holmström 1975). För att kunna fungera bra som handledare krävs att den yrkesverksamma har genomgått alla de stadier vi berörde i avsnittet om inlärning i praktik (5 5-6) och uppnått det femte stadiet (Heap. 1981). Det innebär att vederbörande helst bör ha några år av yrkesverksamhet på nacken.

RekMeringen av handledare till OM-linjen

Systemet med att utse personliga handledare för de studerande i praktikutbildning hade startat på många håll redan före OM—linjens införande. Detta har sannolikt underlättat rekryteringen. Det nya med försöksutbildningen är den uttalade vikt man lägger vid handle- damas roll och den utbildning om 7 dagar som erbjudits i samband med försöken.

I skolornas svar framkommer att rekryteringen av handledare sker antingen genom att intresserade vårdbiträden söker handledarut- bildning 'på eget bevåg' eller att de utses på arbetsplatsen av sek- tionschef, föreståndare. arbetsledare eller praktikplatssamordnare eller i samråd med arbetsledaren — det senast nämnda förfaringssät- tet är det vanligaste. Vid fem skolor utses handledare via praktiklä-

• Sida 192
•  Original

rarna. Nio skolor har uppgivit att praktikplatsens arbetsgrupp ge- mensamt utsett handledare "enligt avtal mellan landstinget och fackorganisationer. Avtal håller på att tecknas på den kommunala si- dan." Ytterligare några skolor har angivit fackliga organisationers medverkan i att utse handledare. Endast en skola uppger att den haft god hjälp av ett engagerat yrkesråd. En annan skola får stöd av sitt

SSA-råd .

De allra flesta svaren visar en stor aktivitet från skolans sida. Kontakter på skilda administrativa nivåer har tagits: studierektor har talat med arbetsledare. avdelningschefer och politiker och tjänste- män inom landstingens hälso- och sjukvårdsnämnd. Kommunala tjänstemän och utbildningsansvariga har inbjudits till skolorna för information. lärare med god lokal- och personkännedom har tagit personliga kontakter med hemtjänstassistenter. undersköterskor. arbetsledare och gruppledare. De allra flesta skolorna uppger att de kraftigt förstärkt sin lnforrnation till tänkbara berörda. En skola har utgått från elevernas önskemål om praktik och med ledning av dessa försökt rekrytera handledare. En annan skola har en arbetsgrupp där representanter för omvårdnad och social service ingår. Dessa utser handledare inom respektive område.

"Att ta emot elever är ju ett sätt att rekrytera blivande perso- nal. l.. / Därför finns ett stort Intresse från arbetsledningen att göra det bra för handledare och elev."

Fyra skolor har angivit kriterier på blivande handledare, exempelvis ska de ha adekvat utbildning. vara intresserade av elever och av un- dervisning och vara positiva till sitt eget yrke. Ett önskvärt krav är att handledaren ska arbeta heltid. Att det inte alltid är enkelt att utse handledare visar följande citat:

"Akutavdelning: Som regel är det alltid samma handledare till eleverna: de som "går på" underskötersketjänsterna. I regel är det en heltidsanställd + 2 deltider/avd. Detta innebär att samma handledare kan ha två elever. samtidigt.

LV-avd (långvårdsavdelning): Rättvisekrav bland personalen leder till att även icke utbildad personal deltar I handled- ningen."

I ett landsting försöker man att inom akutvården göra upp med praktikansvariga inom vården att vissa avdelningar ska fungera som "elevavdelningar" med utsedda. utbildade handledare. Fördelarna med detta är att man småningom utvecklar en god ömsesidig per- sonkännedom och kontakt. Det kan emellertid också innebära risk för ett alltför intensivt utnyttjande av vissa handledare med elev— trötthet som följd. Vi vet också att rekryteringen stundtals är be- svärlig och att man ibland tvingas göra avkall på t ex kravet på ade- kvat utbildning. Som framgår av ovanstående citat får då den stude— rande en praktiskt erfaren handledare med handledarutbildning men utan yrkesutbildning.

• Sida 193
•  Original

Handledarutbildning

Den arbetsplatsförlagda utbildningen bör, enligt proposition 102. le— das av handledare som arbetsplatsen tillhandahåller. Samma källa framhåller att utbildning av handledare bör påbörjas under budget- året 1988/89 och den föreslås vara sju dagar lång. Behovet av hand- ledarutbildning uppges vara stort och handledarkåren bör byggas upp snabbt.

"ÖGY har uppskattat behovet av handledare till 10 OOO—1 1 000 under en treårsperiod vid fullt utbygd verksamhet. Efter denna period behövs återkommande fortbildning samt en viss nyrekrytering. / . . . / För försöksverksamhetens behov kan an— talet uppskattas till 1 500" (aa. s 77).

Även om citatet bygger på en planering om 5 000 elevplatser och an— talet stigit till totalt cirka 16 000, tycktes man utgå från att arbets- platserna generellt sett har en stabil arbetskraft. Visserligen räknar man med "en viss nyrekrytering" men huvudinriktningen synes vara att en gång utbildade handledare alltid finns att tillgå vid senare till- fällen. Inom vårdområdet tycks det inte förhålla sig på detta sätt. Personalomsättningen är stor och nya handledare måste fortlöpande utbildas. Inom de 51 /63 skolor som utbildat handledare framgår att dessa uppgår till 4 473 personer — en siffra som vida överstiger OGY:s förmodade handledarantal för hela försöksverksamheten.

De svar vi erhållit från skolorna visar att antalet personer som erhål- lit handledarutbildning är. som väntat. beroende av skolans storlek och antalet försöksklasser. De 51 skolor som angett en siffra på frå- gan om antal. har utbildat 2 067 personer inom social serviceom- rådet och 2 406 personer inom hälso—och sjukvård. Dessutom har 30 handledare utbildats inom barnomsorgen. Hur de utbildade handledarna fördelar sig på skolor med olika huvudman framgår av nedanstående uppställning.

Tabell 2. Antal utbildade handledare under två år samt planering för 1990.

Genomjörda utbildningar Planerade utbildningar under under två år 1990 kommun landsting kommun landsting SS 507 1 560 0 115 Honv 529 1 877 0 240 Totalt 1 036 3 437 355 1

1 endast fem skolor har uppgivit siffror. Vi förmodar att antalet planerade handledarutbildningar i verkligheten är högre.

• Sida 194
•  Original

Sammanlagt har således de 51 skolorna totalt utbildat 4 473 handledare under de senaste åren. Denna höga siffra för utbildade handledare kan ställas mot det totala elevantalet. som den 15 sept 1989 var 4 252. Skolorna har alltså utbildat mer än en handle- dare/elev. OM-linjens elever ska ha APU inom många olika verk- samhetsområden. Som exempel kan vi nämna omvårdnad — som kan tyckas enhetligt. Men det krävs olika handledare inom primärvård. långvård, medicinsk. kirurgisk. psykiatrisk vård osv. Alltså måste man till en början utbilda många handledare/ elev. Handledama får utbildning för att i första hand undervisa OM-linjens elever. I de utbildningsprogram vi sett ges stort utrymme åt unga elevers situa- tion och det specifika med den nya försökslinjen betonas. Självfallet kommer handledarna att i viss mån utnyttja sin kompetens även för andra elevgrupper — i den mån OM-elever inte finns på arbetsplat- sen. I vilken utsträckning man kommer att kunna 'återanvånda' handledare är en öppen fråga som bland annat hänger samman med personalomsättningen.

Flera skolor uppger att handledarutbildningen har stimulerat perso- nalen; intresset för att fungera som handledare har ökat och "de känner ett större värde". Skolornas personal anser att en utbildad handledare har större tilltro till sina kunskaper. att handledarut- bildningen har givit dem 'råg i ryggen'. att det fungerar bra att hand- ledare ansvarar för praktiska moment och att de fått ett större ansvar och "både lärare och elever har engagerats mer aktivt och positivt". Man hoppas att handledarutbildning leder till högre kvalitet på utbildningen.

"Handledama har större tillit till sina kunskaper. som leder till en mer medveten kunskapsförmedling till eleven samt en större öppenhet mot klinikläraren".

Trots det stora antalet utbildade handledare upplevs dock fortfarande bristen på utbildade handledare på många håll som besvärande. Några citat kan belysa detta:

"Det är problem att få utbildade handledare. Personalrörlig- heten är stor. vilket till och med har medfört att elever inte haft samma handledare under hela praktikperioder. Det är svårt att få arbetsgivarna att förstå vikten av utbildade hand- ledare och att ge handledarna tillräcklig tid."

"Med tanke på omsättningen av vårdpersonal tycks en utök- ning av handledaransvaret på vårdpersonalen i stort sett omöjlig. Att hitta tillräckligt med kvalificerade yrkeshandle- dare ffa inom långtidsvård är redan idag svårt."

Som synes kompliceras hela handledarorganisationen av att perso- nalomsättningen är stor inom områdena vård och social service. Vi återkommer mera utförligt till denna problematik lite längre fram.

Handledarutbildningens längd varierar. De flesta följer propositio- nens förslag på 5 dagar + 2 uppföljningsdagar. Många andra varianter

• Sida 195
•  Original

finns dock: allt från 3 till 7 dagar. Från Stockholmsområdet rappor- teras att det har varit svårt att samla deltagarna till uppföljningsda- gar: drygt en tredjedel har uteblivit. ibland ännu större andel. Detta antas hänga samman med att uppföljningsdagama inte prioriteras av arbetsgivaren. Andra skäl uppges vara annan utbildning eller att handledarna bytt arbetsplats. Från andra håll. exempelvis Arvika. har vi inhämtat uppgifter om att det inte alls är svårt att få handledarna till uppföljningen: de vill ha all den utbildning de kan få.

De flesta skolorna har haft separat handledarutbildning för personal inom omvårdnad respektive social service. men ett par skolor anger att de planerar gemensamma kurser för personal inom akut-. lång- vård och social service. Vid två skolor har sjukvårdspersonal fått 3.5 - 4 dagar och de från social service 2 dagar. Utbildningens omfatt- ning kan. enligt vissa skolor. förkortas ett par dagar utan negativ ef- fekt på utbildningens kvalitet. Samma skillnad mellan omvårdnad och social service har framkommit även vad gäller tid för tillsyn för lärare. där lärare i omvårdnad på sina håll har haft längre tid än lä- rare i social service.

Några skolor har inte haft någon handledarutbildning alls. Vissa sam— arbetar med varandra och någon skola har så stort geografisk område som måste utnyttjas för APU. att det är i det närmaste omöjligt att genomföra någon reguljär handledarutbildning.

Vad gäller handledarutbildningens innehåll tycks i stort samma in- nehåll återkomma:

' Gymnasieskolans organisation

' OGY-försöket

' Omvårdnadslinjens karakteristika med 3-årig utbildning. modul-

system och arbetsplatsförlagd utbildning ' Tonåringar och ungas livsvillkor ' Handledningsmetodik

Det förekommer naturligtvis varianter och olika betoningar av skilda avsnitt. Så behandlades i utbildningen vid ett par skolor t ex elev- vård och elever med särskilda behov. En skola gör en presentation av karaktärsämnena på linjen. Vid några skolor är etik med på schemat. ytterligare en har också kulturkunskap med. Etik och kul- turkunskap utgör de årligen återkommande temastudiema på Omvårdnadslinjen Rollspel. drama. samtalsmetodik och falldiskus- sioner är metoder som uppges av flera skolor.

Relationen lärare - handledare

Som nämndes inledningsvis har primärkommunala skolor vanligtvis inte tidigare haft kliniklärare inom den egna skolan. Vid övriga sko— lor har införandet av handledare på arbetsplatsen medfört förän- dringar i arbetsfördelningen mellan lärare och handledare. Genom tillkomsten av utbildade. personliga handledare för eleverna. får skolans lärare en annan funktion.

• Sida 196
•  Original

"Klinikläraren går inte in i den direkta handledningen av ele- ver utan överlåter det till handledaren. Klinikläraren år en länk mellan skolan och arbetsplatsen. Vara stöd för handleda- ren och eleven. Diskutera med eleverna och handledaren t ex målet som elever har med utbildningen på arbetsplatsen och hur man bäst ska nå det. Diskutera elevernas upplevelser samt följa upp hur eleverna kan koppla sina teoretiska kinskaper till praktiken."

Uppgiften att stötta elever och handledare och att så att såga arbeta genom handledaren är lärarens nya uppgift. I enstaka svar fram- kommer att läraren går in i direkt handledning av elever då det gäller speciella uppgifter.

"1 omvårdnadsmodulen i åk 2 kommer klinikläraren att följa upp venprovtagning samt dela läkemedel tillsammms med eleven 1 gång".

"Läraren fungerar som kontaktperson som reder ut problem och oklarheter och försöker att knyta ihop teori - praktik: Har vid några tillfällen arbetat med eleven i vissa arbetsuppgif- ter..."

Läraren har alltså i huvudsak övergivit den s k momenthandled- ningen och inriktar sig istället på handledning av elev och handle- dare i gemensamma samtal. Nedan beskrivs en typisk uppläggning av tillsynen:

"Våra lärare besöker eleverna minimum 3 tillfällen under varje praktikperiod. Besök 1 görs under första veckan. Målsättningssarntal inför praktiken. planering av praktiken. ev praktikuppgfter disku- teras och planeras. Besök 2 görs i mitten. halvtidsbedömning. samtal elev/ handledare om hur det gått. vad som varit bra och mindre bra. Besök 3 görs i slutet av praktikperioden. Slutbedönning och sammanfattning av praktikinnehållet. Därtill kommer avdelningslektioner. metoddiskussioner med personalen. stöd till handledare samt att upprätthålla goda relationer mellan praktikplats och skola."

Den stora förändringen innebär att arbeta med och genom de utbil- dade handledarna. Lärarna har ofta blivit involverade i handledarut- bildningen och i samband med denna kunnat starta planeringen av praktikplaceringen för respektive elev. Modellen med kontaktbesök och individuella handledare har av många skolor införts före Om—lin- jen. men i och med att handledarna nu får en utbildning kan lärarna på ett annat sätt än tidigare dela ansvaret för praktiken med handle- dama och den praktiska utbildningen kan därmed få en kvalitets- höjning. Läraren ses som en pedagogisk resurs.

• Sida 197
•  Original

"Hade delvis infört denna förändring tidigare: Förändrats från momenthandledning till en pedagogisk resurs för handledare och elev. Läraren diskuterar mera etik och omvårdnad idag"

"Tidigare hade vi sociala servicelinjen. Där hade läraren i de flesta fall bara kontakt med en centralt placerad handledare."

Svaren synes ge en bild av en rätt väl strukturerad verksamhet där samtliga inblandade vet vad den ena eller den andra gör och vem som har ansvar för vad. I några skolors svar kan man skymta en ton av sorg över förändringen:

"Klinikläraren har tappat kontakten med handledare och ar- betsplatsen eftersom lärare i karaktärsämnen gör APU-besö- ken. I Värmland kommer klinikläraren att vara ur verksamhe- ten 1990".

"Handledama har fått ta över den kliniska undervisningen. något som de 1: känner att de inte är kompetenta att utföra och 2: inte har tid till på samma sätt som en kliniklärare. En lärare har inte 30 patienter som måste gå före elevernas be- hov av undervisning".

Uttalandet kan tolkas på flera sätt. Dels kan det vara ett uttryck för en känsla av att inte ha kvar sin position som elevernas lärare på praktikstället. Lärarbesvikelsen kan komma till uttryck i ett utta- lande å handledamas vägnar. Dels kan uttalandet vara ett korrekt återgivande av handledamas utsagor. Det är naturligtvis rimligt att handledare ibland hamnar i akuta vårdsituationer där arbetet måste prioriteras och eleverna komma i andra hand. Dessa akuta vårdsitua— tioner kan då inte utnyttjas i elevernas inlärning annat än retro- spektivt.

Den första tolkningen ges visst stöd av andra uttalanden. Från en del landstingskommunala skolor kommer uppgifter om att lärare saknar sin tidigare lärarfunktion på kliniken:

"Vi handleder och undervisar inte längre på kliniken och har egentligen tappat all kontroll över hur utbildningen bedrivs".

"Tidigare deltog läraren mer aktivt i undervisningen i vissa moment i utbildningen och hade också som regel mer tid för varje elev".

Modeller för lärarnas handledning

För vissa primärkommunala skolor innebär Omvårdnadslinjen att lä- rama för första gången följer sina elever i praktik överhuvudtaget. Tidigare har kontaktbesök/ handledning skötts av lärare vid någon landstingsskola. Det är uppenbart att detta upplevs positivt av lärare vid primärkommunala skolor. som härigenom får en helhetsbild av

• Sida 198
•  Original

utbildningen. Flera kommunala skolor skriver att de fått bättre kon- takt med praktikfälten.

] huvudsak följer lärarna två modeller för sin handledningi praktik. Den ena modellen innebär att läraren i de studerandes karaktärs- ämne även genomför tillsynen på den arbetsplatsförlagda utbild- ningen och gör arbetsplatsbesöken. Fördelarna med denna modell är att läraren känner de studerande och kan fortsätta en individua- liserad undervisning som startat under den skolförlagda delen av utbildningen. Läraren kan också bidra till att koppla skolförlagd re- spektive arbetsplatsförlagd utbildning till varandra. Detta är sanno— likt den vanligaste arbetsmodellen. Nio skolor uppger explicit att de följer denna modell. Nackdelen är att läraren tvingas hålla kontakt med ett stort antal olika arbetsplatser och handledare. dessutom tillkommer ofta långa och tidsödande resor. En skola uttrycker sig sålunda:

"Ibland kan en lärare behöva åka upp till 25 mil tur och retur för att göra arbetsplatsbesök ...... "

Den andra modellen innebär att lärarna delar upp praktikplatsema sinsemellan och besöker dessa platser regelbundet. Med detta sys- tem blir lärarna väl förtrogna med arbetsplatsen. personalen och rå- dande rutiner. Det är en modell som sägs uppskattas av arbetsplat- serna. På en del skolor kan de flesta vårdlärare på linjen vara enga- gerade i detta system. på andra skolor ett färre antal. Det förekom- mer till och med att svensklärare gör kontaktbesök! Nackdelen med denna modell är att läraren saknar kännedom om enskilda elevers speciella förutsättningar och behov och att hon inte har detaljkun- skap om hur utbildningen på skolan fungerat. l enkäten svarar 5 skolor att de har denna modell men eftersom många inte direkt sva- rat på frågan. kan det gälla långt flera (17 skolor talar enbart om kontaktbesök tillsammans med handledare och elev).

"Vi har i vårt landsting/utbildningsnämnd förhållandevis goda resurser för att inom vårdgymnasiet skapa en fungerande kli- niklärarorganisation. som bygger på kontinuitet från lärare inom respektive praktikområde. Detta är ett starkt önskemål från lärarna och de olika verksamhetsområdena. Lärarna har mycket god kännedom om verksamhetsområdet och dess personalsituation och kan tillsammans med ansvarig utse handledare för de olika eleverna som blir aktuella".

Några skolor tycks använda flera system där man blandar gammalt och nytt. Läraren i karaktärsämnet gör först ett besök och informe- rar på arbetsplatsen. träffar flera handledare och har en gemensam diskussion om praktiken. Därefter tar en lärare med hela sin un- dervisning förlagd till arbetsplatser vid och gör kontaktbesök. I en kartläggning av samverkan mellan skola och klinik (Bergstrand. 1989) önskar personalen vid den undersökta kliniken att samma lä- rare år efter år har hand om den pedagogiska handledningen inom hela kliniken. Det uppges vara en stor fördel att man känner varan—

• Sida 199
•  Original

Lärares tillsyn

"Då vissa utbildningsavsnitt förläggs till arbetsplatser kan också yrkeslärama inom försöksverksamheten få tid för två mycket angelägna uppgifter. nämligen uppföljning och tillsyn av eleverna på arbetsplatser samt egen fortbildning" (proposition 1987/ 881102 5 19).

I enkäten tillfrågades skolorna om båda dessa uppgifter och kom— mentarerna rörande 'tillsynstiden' under APU är många. Bland annat framhålls att det är svårt att få tiden att räcka särskilt som den måste anpassas efter vad som passar praktiken. handledaren och ele— ven. När läraren är på arbetsplatsbesök är det många som vill träffa henne; elev. handledare. arbetsledare m fl. De vård_ och social ser— vicelärare som utövar tillsyn under APU har mycket små möjligheter att delta i fortbildning och vi återkommer till fortbildningsfrågan längre fram. Ibland utövas tillsyn av lärare som inte tidigare undervi» sat i klassen och det uppfattas som en mycket dålig lösning.

"2uvt/elev/vecka anser vi vara den lägsta tid som överhuvudta- get kan fungera/lärare. Frågan om kliniklärare eller ej är inte klart redovisad. Alltså råder stor förvirring här. / ..... / Tjänstekonstruktioner och fördelning av elever. lektion och övriga arbetsuppgifter måste ses över."

De flesta skolorna har uppgivit den tid som skilda lärare har för till— syn av eleverna. Några skolor framhåller att tid/ elev inte går att uppge. då olika elever behöver olika mycket stöd eller handledning. Vissa skolor har angivit läsårsveckotimmar. andra total tid och ytter- ligare andra en viss tid per elevgrupp (som vi inte alltid vet hur stor den är). Trots olikheterna i redovisningssättet har vi försökt räkna ut tid/elev och vecka. vilket anges i nedanstående figur. 40 min i fi- guren motsvaras av en timme.

18 IG 14 12

an tal lkolor

_— our—alma

OAIS 16-80 81-45 46-60 61-75 76-90 fll-IOS 106-

anul minuter

Fig 8. Antal lärartimmar/elev och vecka för tillsyn av elever under APU. (anm: i de fall skolor uppgivit olika tid för de två inriktningarna. har båda medtagits)

• Sida 200
•  Original

Variationen i tillsynstid är som synes stor mellan skolorna. Den låg— sta tid en skola uppgivit är 6 min/elev och vecka. Denna är primär- kommunal och har 57 elever i både åk 1 och 2. Den skola som upp- givit 16 min är landstingskommunal och har 54 elever i åk 1 och 2. De skriver — något uppgivet — "tidigare fanns kliniklärare". Det verkar som om dessa tidigare lärare inte alls ersätts genom en utökad till- synstid. Av de två skolorna i andra extremen med 3 vtr/elev är två primärkommunala, har 16 elever i åk 1 och är belägna i små orter. Den tredje skolan ligger likaledes i en liten ort men har åk 1 och 2 och är landstingskommunal.

En möjlig tolkning kan vara att skolornas arbetssätt före försöksverk- samheten påverkar deras beräkning av den tid som ses som nöd— vändig för att utöva tillsyn. Siffrorna kan också variera beroende på hur man definierat begreppet tillsyn — t ex om man räknat in kontak- ter med arbetsplatser före och efter elevplaceringar. planering. in- formation etc. Detta har vi dessvärre inte kunnat penetrera ytterli- gare. utan vi får nöja oss med att konstatera olikheterna skolorna emellan.

Tid för tillsyn varierar rimligtvis också med val av handledarmodell (jmf ss 2324). Om samma lärare ska besöka 15 elever på vitt skilda arbetsplatser. torde det bli mindre tid för varje elev än för den lärare som har tre arbetsplatser och dess elever att tillse. Om arbetsplat- serna är spridda över ett stort geografiskt område, något som är ganska vanligt i glesbygd. går mycket tid åt till resor och mindre blir kvar för den enskilda eleven. Men det är inte säkert att restid får ingå i arbetstiden. En skola. som uppgivit 24 min för tillsyn. skriver:

"Där praktikplatsema har geografisk spridning behövs restid. Det är idag inte inräknat i arbetstiden".

Fem skolor har olika tid för tillsyn inom de båda områdena. Den största skillnaden är 20 minuter för social service och 80 minuter för omvårdnad!

Lärares fortbildning

I ett fåtal av skolornas svar framkommer att lärarna haft möjlighet att fortbilda sig under den tid eleverna haft praktikmodul medan hälften av skolorna uppger att de inte alls kunnat detta. Skälen uppges vara att lärarna behövs "minst lika mycket ute i praktiken som i teorin" eller att de undervisar i andra klasser denna tid. Ett annat skäl är att den fortbildning som erbjuds infaller på annan tid. En skola uppger att behov av fortbildning inte föreligger bland lärarna. medan de flesta skolor uppger att lärare gärna vill delta; lära sig mer. få inspi— ration och träffa kollegor.

"Möjligheter till fortbildning under APU har funnits men varit begränsad bland annat därför att lärarna undervisar i de ar- betsplatsförlagda modulerna".

• Sida 201
•  Original

"Kursen passade inte in under praktikperioden. vikarier måste in."

Den fortbildning som lärarna deltagit i är i första hand Sözs utbild— ning rörande OGY—försöket. Kurser i omvårdnad med varierande omfattning (1—10 poäng). yrkesstudier i social omsorgsverksamhet och psykiatri. ergonomi. vårddidaktik 2 poäng. är andra exempel på

fortbildning.

Det är sannolikt alltför optimistiskt att tro att de studerandes prak— tikmoduler ska kunna ge utrymme för fortbildning i nämnvärd om— fattning. Den snabba omsättningen på handledare. behovet av att utbilda och handleda handledare och studerande samt att hålla kon- takt med arbetsplatserna kommer troligen att sluka de flesta lärares tid. Några skolor har kommenterat den skillnad de förmodar kom- mer att inträffa vid fullt utbyggd treårig utbildning. Då antar man att olika moduler i olika undervisningsgrupper kommer att schemaläg- gas så att tiden för både fortbildning och tillsyn kommer att minska.

Problem med i samband med handledares undervisning

I våra kontakter med skolorna - det gäller såväl skolbesök som enkäten — har vi fått kännedom om en del problemområden med direkt relevans för undervisningen på arbetsplatserna. I detta sammanhang vill vi ta upp tre av dessa problem; läkemedels- hantering. personalomsättning och lärares tjänstekonstruktion.

Några skolor har påpekat att undersköterskor som handledare inte kan undervisa i läkemedelshantering. som t ex injektionsgivning och medicinutdelning. Detta är uppgifter som åligger sjuksköterska och normalt inte ingår i undersköterskans arbete. men som vissa ändå utför på s k individuell delegation (SOS FS (M) 1980:100). Att "uttaga läkemedel ur förrådet och iordningsställa dos därav för pa- tient" kan endast delegeras till undersköterska av överläkare (MF 1974z83. 9.2 5; Socialstyrelsen, 1989). Uppgiften att överlämna lä- kemedel till patient kan däremot delegeras till undersköterska av en sjuksköterska. I tider med stor sjuksköterskebrist kan en underskö- terska delegeras uppgiften att dela läkemedel vid exempelvis en långvårdsavdelning. Undersköterskor är alltså inte formellt behöriga att utföra detta. Men i utbildningen ingår såväl teoretisk och prak- tisk undervisning i läkemedelshantering. Så länge deras lärare var sjuksköterskeutbildad uppstod inga problem. Men en undersköter- ska som handledare har inte rätt vare sig att själv utföra — utan dele- gering — eller undervisa i läkemedelshantering. Hon får således inte delegera vidare till en elev. En sjuksköterska måste göra detta. Tjänstgörande sjuksköterskor vid vissa avdelningar har meddelat skolor att de inte har tid att genomföra denna undervisning. Beträf— fande handledningen i arbetsplatsförlagd utbildning framhåller socialstyrelsen:

• Sida 202
•  Original

"Det är angeläget att skolans lärare. handledare och avdel- ningsföreståndaren går igenom syftet med den arbetsplatsför- lagda utbildningen. vilka arbetsuppgifter eleven skall handle- das i och vem som skall handleda eleven i de olika uppgif- terna" (a a. s 5).

Såvitt vi förstår finns två lösningar på detta problem. Antingen måste någon av arbetsplatsens sjuksköterskor handleda den studerande i dessa uppgifter eller så får skolans lärare gå in och överta denna be- gränsade uppgift — då under avdelningsföreståndarens överinseende. I de fall sjuksköterskor inte anser sig ha tid till detta. måste i stället tid beredas för lärare att hinna utföra denna uppgift.

Ett annat problem som synes besvärande är personalomsättningen inom vård och omsorgsarbete.

"Personalomsättningen inom vården gör att nya handledare utses för varje elev. Från arbetsplatserna har man redan påta- lat detta och ser behov av att handledarutbildningen dubbleras under året (=en utbildning/elevgrupp) och återkommer varje termin under försöksperioden"

I en utredning (Bergstrand 1989) vid ortopedkliniken vid Södersjukhuset i Stockholm uppges att 7 avdelningar tog emot 70 elever under hösten 1988. Personalen bestod bland annat av 43 sjuk- sköterskor och 74 undersköterskor/biträden. 40 elever kom från gymnasieskolan. 15 från vårdhögskolan. 5 var PRAO-elever. 7 var militära sjukvårdare och 3 elever hade 5 k ungdomsplats. Eleverna från högskola respektive gimnsieskolan representerade inom sig en rad olika kurser. terminer och utbildningar. Under samma tid nyan- ställdes totalt 45 personer! Enligt intervjuade sjuksköterskor skulle elevantalet behöva minska med hälften för att arbetet skulle bli dräg— ligt.

Från Alingsås kommer ett protokoll från ett sammanträde med per- sonalen vid medicinkliniken. De anser sig ha för många elever och orkar inte vara bra handledare för alltför många olika kategorier. Vissa morgnar är det fler elever än personal på avdelningarna. Personalen önskar elevfria veckor, att vårdläraren finns på avdel— ningen och vill ha tid att utveckla sin egen yrkesroll.

Det har varit svårt att få tag i siffror rörande personalomsättning framför allt beroende på att de skilda landstingen respektive kom- muner använder olika sått att redovisa sin statistik. Landstingsför— bundet (1989) har. i samråd med ett flertal andra intressenter. ett personalförsörjningsprojekt igång och följande uppgifter har vi häm- tat ifrån detta. Några siffror från 1989 som rör sjukvårdsbiträden och undersköterskor kan ge en bild av läget.

• Sida 203
•  Original

Tabell 3. Antal sjukvårdsbiträden och undersköterskor samt tjånslgörtngsgrad i landet som helhet. 1989.

undersköterskor sjukvårdsbiträden befattningar 42 339 43 336 antal anställda 63 313 79 230 i tjänst 53 862 66 906 årsarbetare 42 415 54 860 deltidsarbete 59% 7 1 % andel män 4% 8%

Cirka 85 % av alla vårdarbetare är kvinnor och nära 50% av samtliga är deltidsarbetande. Generellt sett är det ont om vårdpersonal. Okningstakten av antalet anställda inom landstingen har minskat dramatiskt under senare år. Man har svårigheter att rekrytera per- sonal och samtidigt ökar antalet befattningar för sjuksköterskor och undersköterskor medan antalet sjukvårdsbiträden minskat. Vakan- sema har ökat. I mars 1989 rapporterar alla landsting utom ett stor brist eller brist på personal. Endast ett landsting uppger balans. I storstadsregionema har verksamheter fått inskränkas pga perso— nalbrist. 1988 nyrekryterades 51 000 personer och ungefär lika många slutade. Aven om denna siffra gäller samtlig vårdpersonal. vet vi att rörligheten är störst bland de yngsta och de med kortast ut- bildning. ] relation till tabellen ovan är det således en mycket stor andel som nyrekryteras bland den personal som ska vara handledare till elever inom OM-linjen.

Totalfrånvaron är 12-30%, beroende på hur man räknar. Långtids- frånvaron är cirka 12 % och man räknar med en ökning pga plane- rad förlängd semester och förlängd föräldraledighet. Siffrorna skulle då öka med 32% respektive 2.6%. Den externa avgången har ökat under senare är och är nu cirka 9%. Avgångarna är högst bland de yngre med kortast utbildning. Siffran 12% rör endast långtids- frånvarande (> 1 mån): de förflyttningar som sker inom och mellan landstingen. och som uppskattas vara betydande. medtas inte. Störst är avgången inom långvård och psykiatri och störst inom länen AB. C. 0 och U 1 nu nämnd ordning. Det är personal med kort utbildning som fungerar som handledare till elever inom OM-linjen. Det är inom dessa grupper som både frånvaron och avgångarna är störst. De som går vidare till högre studier rekryteras även de bland de lägst utbildade. Detta kan ge någon fingervisning om det enorma behovet av handledarutbildning.

En undersökning i Malmöhus län 1986 visar att av de som gick ut vårdlinjen 1976 hade tio år senare 43% vidareutbildat sig till sjuk— sköterskor och 9% till arbetsledare. Endast en tredjedel fanns kvar i den ursprungliga anställningen och 11 % hade helt lämnat vården. Denna undersökning visar på en betydande rörlighet i form av kom- petensutveckling inom vården.

Enligt Längtidsutredningen inom Kommunförbundet (1990) tycks si-

tuationen vara ännu svårare. Totalt antal anställda inom den primär- kommunala sektorn är drygt 600 000. Andelen som slutade mellan

• Sida 204
•  Original

1987 och 1988 var drygt 12% och nytillskottet knappt 15%. Ande- len som slutade var störst i storstäder och glesbygdskommuner. Om man ser till omsättningen fördelat på verksamhetsområden är ande— len som slutat och nyanställts störst inom området Arbete och nå n'ngsliv med drygt 20%. Antalsmässigt är omsättningen störst inom verksamhetsområdet äldre— och handikappomsorg. Knappt 20 000 (15%) slutade och drygt 27 000 (19.5%) nyanställdes under 1989. Rörligheten är störst i åldern 20-24 år. Många studerande anställs för kortare eller längre tid i t ex hemtjänsten och personalom— sättningen synes omfattande.

Givetvis förekommer stora lokala skillnader och vi har fått rapporter om vissa långvårdssjukhus och socialdistrikt där omsättningen sägs vara nära 100% under 1 år. Ovanstående siffror ger en uppfattning om den omfattande rörlighet det är fråga om inom såväl hälso— och sjukvård som i sociala servicesektorn. I de officiella siffrorna inräk- nas inte föråldraledighet. semester, ledighet för studier mm.. varför siffrorna måste justeras uppåt för att få grepp om problematiken. sett ur handledarsynpunkt. Personalrörligheten får givetvis enorma konsekvenser vad gäller behovet av handledarutbildning. Många skolor har också uppgivit att handledarutbildning måste pågå inför varje ny kull elever.

Ett tredje problem som snarare är av organisatorisk art är lärares tjänstekonstruktion och dess relation till modulsystemet (lärare finns på L-plan. K—plan med uppehåll och på K—plan med semester). 41/66 skolor har uppgivit problem i samband med detta. 15 skolor har inte särskilt angivit några problem men kommenterar samtidigt att sådana nog hade funnits om man inte vidtagit åtgärder. Vid en skola anser man t ex att man redan under försöken med grund- och tilläggskurser "tränats in" i ett användbart system och vid en annan tror man att det varit större problem om de inte parallellagt modu— lerna; något som medfört en jämnare arbetsbelastning bland lärarna. Knappt hälften (28 skolor) anger ojämn arbetsbelastning som det största problemet och två menar att "vissa veckor är det svårt att orka med arbetet". En skola uttrycker att de har "enormt sned belastning". Toppar på schemat går inte att undvika och det är svårt att administrera och att lägga ett fungerande schema. då många lärare också ska undervisa i andra typer av kurser. Systemet "omöj— liggör en strikt modulläsning" och flera skolor har uppgivit att de parallellägger flera moduler. Det finns exempel på skolor som lagt 3 eller 4 moduler jämsides för att klara arbetet.

"Problemet är svårigheten att få lärarens tjänstekonstruktion beträffande arbetstid, begränsningsperiod och behörighet att stämma med modulsystemet så att det blir en jämn arbetsbe- lastning för lärare och en kontinuitet i samarbetet för såväl elever som lärare under terminen resp. läsåret. Detta medför ett stort merarbete på skolledarnivå och tar mycket resurser i anspråk".

"Det statliga avtalet medger snedbelastning olika veckor. medan det kommunala inte gör det".

• Sida 205
•  Original

"Lärarens tjänst blir antingen över- eller underfylld under vissa perioder. Ett nytt avtal. som tillåter snedbeläggning så- som det statliga avtalet. behövs."

"Eftersom varje vecka är suverän (gäller K—anställda lärare) får läraren övertimmar vissa veckor — blir dyrt. Vissa veckor uppfylls ej undervisningsskyldigheten. Svårt då att utnyttja re- surstiden för planering eftersom andra lärare i lärarlaget då har fullt upp med sin teorimodul. Vissa veckor räcker ej lärartiden till på grund av att läraren har teorimodul i OM."

En skola uppger att det är svårt att bryta den tidigare traditionen med skilda teorilärare respektive kliniklärare. men att arbetet på- går. En kommunal skola anger att lärare i omvårdnad har hela sin tjänstgöring förlagd till landstingets inrättningar som kliniklärare. medan inom social service lärare tjänstgör inom såväl skolförlagd

som arbetsplatsförlagd utbildning.

Trots att modulsystemet medfört en del svårigheter i form av sned arbetsbelastning. så framgår av svaren från 15 skolor att modulsys- temet också har medfört ett större "helhetstänkande", det blir "lättare att arbeta utifrån läroplanens allmänna mål; personlig ut- veckling. intresse. aktivitet. eget ansvar mm. Detta innebär att teori- undervisningen ger en "djupare" utbildning med högre kvalitet." Utbildningen anses bli mindre splittrad. det är bra att få ägna sig åt "en sak i taget" och fem skolor anger att modulsystemet ger en lug- nare arbetstakt. Eleverna sägs ta ett större ansvar och de kan på- verka undervisningens uppläggning. De arbetar också mer själv— ständigt än tidigare. Tre skolor framhåller att utbildningen numera är bättre strukturerad.

Det av några så prisade modulsystemet får också många negativa kommentarer; de är för stora och för tunga. för styrande på prakti— ken. det är svårt att förmedla en helhetssyn, modulerna är alltför de- taljerade och det leder till en komplicerad administration. Systemet anses av fem skolor vara arbetsamt teoretiskt och leda till tung be- lastning för eleverna framför allt pga det höga veckotimtalet. Allmänt om utbildningen skriver en skola att innehållet är inriktat mot fram- tiden och det stämmer inte med dagens vårdverklighet. Det stora antalet veckotimmar gör det svårt att få utrymme för stödundervis- ning. att individualisera samt att ta igen förlorad tid. Vid frånvaro. som i och för sig inte behöver vara särskilt omfattande. kan en elev förlora en hel modul och skolorna hanterar problemet med återläs- ning av moduler på olika sätt. Vid några skolor vi varit i kontakt med. planeras in en reservtid i läsårsplaneringen för eventuellt för- lorade moduler. medan på andra håll eleverna har att läsa igen dessa inom KomVux.

Ytterligare några skolor kommenterar förhållandet med de skilda be— tygssystemen. Fem skolor anser att det är en stor fördel att de gra- derade betygen försvunnit från karaktärsämnena — man kan då kon- centrera sig på innehållet — och systemet med kompetensbevis leder till att skolan tar ett större ansvar för elevernas kunnande. På många

• Sida 206
•  Original

håll har grundliga diskussioner rört gränsen för kompetens. Några enstaka skolor markerar en oro för att urvalet till högskolan kommer att basera sig på de allmänna ämnenas graderade betyg och inte ta tillbörlig hänsyn till karaktärsämnena. som ju ses som de väsentli- gaste.

• Sida 207
•  Original

Inom försöksverksamheten är omvårdnadslinjen den mest omfat— tande; läsåret 1988/89 svarade den för drygt 30% av det totala an- talet elever. Lå 88/89 fanns följande antal elever och elevplatser.

Tabell 4. Antal elever och ledl a elevplatser l OM-linjen. åk 1. 15 september 1988 respektive 15 januari 1989 (S -statistik. våren 1989).

antal elever antal elever lediga platser lediga platser 15.9 1988 15.1 1989 15.9 1988 15.1 1989 1 789 1 697 68 157

Mellan de båda tidpunktema i tabellen har antalet lediga platser mer än fördubblats. Av eleverna i årskurs 1 var 88% kvinnor och 83% 16 år. Den yngreprioritering som tillkom för gymnasiet som helhet i början av 1980-talet har tagits bort inom vårdområdet. Detta har fått till följd att andelen 16-åringar i åk 1 på vårdlinjen sjunkit från 79% till 67%. Den senaste siffran är från 1989. Andelen 16-åringar inom försöksverksamheten är således större än inom vårdlinjen. Andelen 16—åringar lå 89/90. åk 1. termin 1, har ökar till 87%.

Tabell 5. Antal förstahandssökande. utlagda intagningsplatser och elever i åk 1. termin 1. 15.9 1989 (R 89:47, SÖ—statistik. våren 1990).

Förstahands— utlagda elever lediga intag— sökande 89/90 intagn platser i åk ] ningsplatser 15.9 1989 15.9 1989 OM 2 227 2 946 2 440 82 Vd 12 551 8 932 8 839 233 SS 1 010 1 965 1 385 331

Som framgår av tabellen hade OM-linjen färre lediga intagningsplat— ser än övriga närliggande linjer. 15 januari 1990 var antalet lediga platser 224.

Från en skola har vi erfarit att nära hälften slutat efter första års- kursen. Orsakerna är sannolikt flera. men den korta tid SYO-konsu- lenterna haft till sitt förfogande för information inför försöksverk- samheten har stundtals lett till övertalning av elever att gå den nya linjen. Detta har slagit tillbaka när de studerande blivit medvetna om studiekraven och vad de tre åren skulle innebära.

Allmänt inom försöksverksamheten sägs att andelen underrepre- senterat kön bör öka upp till 20%. Inom OM-linjen ser könsför— delningen för de senaste två åren ut som följer:

• Sida 208
•  Original

Tabell 6. Antal elever och andel kvinnliga elever I åk 1. termin 1 i OM- -linjen läsåren 88/89 och 89/90 i absoluta och relativa tal (R 89: 47. SÖ- statistik. våren 1989)

antal elever antal kvinnor andel kvinnor 15.9 1988 1 789 1 577 88% 15.9 1989 2 440 2 102 86%

Under lå 89/90 har andelen kvinnliga elever ökat från 88% i åk 1 till 89% i åk 2. Antalet studieavbrott 15.9 1989 (av de som gick i OM— —linjen 15. 9 1988) var totalt 255. vilket motsvaras av 14%. 13. 4% av flickorna och 20. 8% av pojkarna gjorde avbrott (R 89: 47. SÖ- statistik. våren 1990). Under åk 2 har ytterligare totalt 51 elever avbrutit sin utbildning.

Vad gäller rekrytering till omvårdnadslinjen har en del lärare meddelat att eleverna har högre betyg än sökande till vårdlinjen. Vi har inte närmare undersökt denna fråga. utan hänvisar till Mikael Palmes rapport. som helt ägnas åt rekryteringsfrågan.

För att få veta lite mer om hur eleverna själva ser på sin utbildning. har vi intervjuat åtta elever i årskurs 2 i en primärkommunal skola i Stockholmsområdet. Ett förhållande de intervjuade eleverna sagt sig uppskatta är förmånen att få ha personliga handledare.

"Det har varit jättebra att ha nån så man vet. I alla fall den här har haft utbildning".

" . . . märker på den här platsen att de har blivit informe- rade. Här är det väldigt bra. jag har blivit väldigt väl omhän— dertagen. På de andra platserna också. men bättre nu. Man träffas t ex på skolan. De är handledare. har gått en kurs en vecka. de vet vilken utbildning vi går".

"Det fungerade ganska bra. Min handledare hade inte gått handledarutbildning och det märktes väl en skillnad mellan de som hade gjort det. Min handledare lät mig nästan inte göra nånting. de är så försiktiga för att man är ung. OK. man ska ju inte lyfta men man kan göra mycket omvårdnad. Det märks också när det är personalbrist. de blir så stressade."

De intervjuade eleverna hade alla fått Information om Omvårdnads— linjen via sina SYO-konsulenter och blivit starkt påverkade av den positiva Information om de utökade möjligheter till vidare arbets- områden. fortsatta universitetsstudier och den lugnare studietakt som utlovades.

"Först valde jag tvåårig vårdlinje. sen hörde jag om de 3- åriga. SYO-konsulenten ringde runt och liksom övertalade om att den här var bättre. Jag beslutade mig på en gång.

• Sida 209
•  Original

hade redan lämnat in mitt besked. Lät bättre med tre än två år. 'IVåårig linje: det är så mycket man ska läsa på kort tid."

"Det känns tryggt för mig att få gå tre Istället för två år. Hörde av SYO-konsulenten att man kunde läsa vidare med tre år. det tyckte jag lät bra så jag valde det. Sen finns det så mycket Inom sjukvård man kan göra. inte bara sjukvård och hemtjänst — man kan välja."

En del elever klagar över den hårda studietakten:

"långa dagar. Man är helt slut när man kommer hem. Och så har man läxor på det."

. . ganska bra men jobbigt med så långa dagar: från 8.10 till 16.00 utom fredagar. en sovmorgon. Efter skolan är man inte färdig; kanske prov som väntar. Sen har man kanske fritidsintressen så man får sitta uppe till tolv på nätterna för att klara skolan".

I en ännu ej publicerad studie av studerande vid (den tvååriga) vårdlinjen framhåller Gerhardsson att eleverna upplever de teore— tiska studierna betungande. Mängden prov och läxor inskränker fritiden. Uppenbarligen har den treåriga utbildningen inte medfört den lindring i arbetet som många kanske väntat. Till detta bidrar det omfattande veckotimtalet.

I stort är de studerande nöjda med utbildningens uppläggning. även om de saknat besked om det tredje årets alternativ. Aven i skolornas svar framkommer elevernas missnöje — indirekt — och lä- rare och skolledningar framhåller det besvärande i att inte kunna lämna ordentliga besked om åk 3 till vare sig elever eller föräldrar. Ovissheten har varit stor och de studerande har upplevt sig lurade på valmöjligheterna. Beskedet om vilka skolor som får vilken gren har dröjt alltför länge. enligt mångas mening. Under den allra se- naste tiden har det framkommit klagomål. bland annat I Stock- holmsområdet. över att eleverna har uppmanats välja fritt bland de grenar som finns i åk 3. men att valda varianter inte anordnas I tillräcklig omfattning.

Utbildning inom den tvååriga vårdlinjen ger kompetens att tjänst- göra inom somatisk hälso— och sjukvård samt psykiatri och eleverna anser det ytterst märkligt att en treårig utbildning ger mer begrän- sad kompetens än en tvåårig. Den nuvarande försöksutbildningen ger — om man väljer gren OMOM - dubbel kompetens för arbete inom social service och hälso- och sjukvård. Några elever anser också att utbildningen innehåller för mycket social service. vilket för de som Inte tänker ägna sig åt detta arbetsområde känns onödigt. Aven i vissa skolors svar framkom deras uppfattning att social service fått för stort utrymme i utbildningen. A andra sidan finns också skolor som tycker tvärtom -— att social service måste betonas mera. Sex skolor har angivit i sina svar att en av fördelarna med OM—linjen är att den ger dubbel behörighet för vård och social

• Sida 210
•  Original

service medan ungefär lika många skolor har svarat att eleverna skulle behöva ha tredubbel kompetens. En skola beklagar att

. . . det Inte är en enda linje där eleverna får lika mycket undervisning av psykiatri — vård; sluten och öppen —- social service som ger alla elever en basutbildning med "helhets- tredubbel kompetens" som det treåriga utbildningsmålet."

Den specialisering som är nödvändig för varje arbetsplats skulle då. enligt denna skola. ges som Inskolning eller fortbildning på ar- betsplatsen.

Under våren 1990 har det kommit besked om att vissa grenar kommer att anordnas på mycket få orter i landet. Som exempel kan vi nämna grenen för psykiatri som. enligt uppgift från SO. endast kommer att genomföras vid fyra skolor; I Göteborg och Bohus län. Norrbotten. Östergötland och eventuellt i Värmland. Grenen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda planeras ges endast vid två skolor; en i Stockholm och en i Halmstad. Elevernas val i åk 3 är i princip fritt. men med tanke på förläggning av vissa grenar till ett fåtal orter och därmed lågt antal utbildningsplatser, uppfattas friheten att välja inte som reell.

Kompetensfrågan eller 'behörigheten' efter genomgången treårig utbildning har varit ett hett diskussionsämne bland eleverna ända sedan starten av försöksutbildningen. På många håll - bland annat i Värmland och i Stockholm — har eleverna strejkat för att de inte får behörighet även i psykiatri. Landstingsförbundet har i en skrivelse till landstingen. daterad 1990 05 02. meddelat att det

"anser att försöksverksamhetens omvårdnadslinje. gren för omvårdnad och gren för hälso- och sjukvård skall jämställas med vårdlinjens gren för hälso- och sjukvård vid tillsättning av skötartjänster."

Två motiv framförs i skrivelsen för detta ställningstagande: dels ingår i försöksläroplanen ungefär lika mycket psykiatri som på den tvååriga vårdlinjens gren för hälso- och sjukvård och dels finns inga specifika behörighetsregler för skötare eller undersköterskor. Det enda som finns reglerat är villkoren för lönegradsplacen'ng. En elev vi träffade strax efter att skrivelsens innehåll hade blivit känt. var mycket nöjd med beslutet. men samtidigt ytterst förvånad över att inte få någon APU inom psykiatri under utbildningen. För att uppnå en reell kompetens torde det vara nödvändigt med både skol- och arbetsplatsförlagd utbildning i psykiatri.

• Sida 211
•  Original

Avslutning

Den nya utbildningen ger de studerande kompetens inom två fält med hitintills skilda huvudmän. personalstyrkor och två olika lag- stiftningar. Ett närmande pågår mellan fälten som väl motiverar den gemensamma utbildningen. Enligt våra erfarenheter av de båda grupperna. finns emellertid nyansskillnader i synsätten I bemötan- det av de hjälpsökande. som utgår från målen i socialtjänst- resp hälso- och sjukvårdslagen. Inom social service och omsorg betonas vanligen i första hand självbestämmande. normalisering och integri— tet medan sjukvårdens personal hellre betonar vikten av att ge god vård. I den etik som sjukvårdspersonal införlivar I sin yrkesroll och i allt vårdarbete. står respekten för liv och hälsa i främsta rummet. Dessa skillnader i synsätt finns ofta bakom de motsättningar som stundtals uppstår mellan de båda organisationernas personal. Hur detta Integreras i utbildningen och med vilket synsätt de stude- rande lämnar utbildningen är en intressant fråga. som vi inte när- mare studerat. Sannolikt innebär samarbetet i lärarlagen en för båda parter berikande diskussion.

Ett hinder för ett fruktbart utbyte är emellertid det faktum att en- dast cirka 37% av de lärare som undervisar i social service har adekvat kompetens. Om lärare av 'fel 'sort undervisar i ämnet kom- mer oundgängligen en form av metainläming att ske; läraren för- medlar tyst sina värderingar. det sker i urval av stoff i enlighet med lärarens utbildning. i de praktiska exempel som läraren tar upp i sin undervisning. i bemötandet av_de studerande. ja i snart sagt allt som läraren företar sig. Genom SD:s försorg pågår för närvarande en fortbildning av icke behöriga lärare I social servicekunskap.

Hela försöket med treårig omvårdnadslinje och framför allt för— läggningen av viss del av undervisningen till arbetsplatser. bygger på vissa förutsättningar. Hit hör tillgång till adekvata arbetsplatser under den tid och i den omfattning som är pedagogiskt motiverad. Den andra förutsättningen som är väsentlig är tillgången till utbil- dade handledare. Båda dessa förhållanden vad gäller OM-linjen är problematiska. Skolorna genomför utbildningen men måste göra avkall på flera vitala punkter. Här påminner vi om ett exempel vi berört tidigare: många skolor tvingas ersätta arbetsplatsförlagd ut— bildning inom psykiatri med fältstudier eller studiebesök. Detta in- nebär självfallet en minskad möjlighet att uppnå de mål som finns för APU och medför sannolikt en lägre kompetens.

Idén om att arbetsplatsens personal fungerar som handledare är bra. Men för att kunna fungera som handledare på ett bra sätt krävs att hon/han har en egen tydlig yrkesidentitet. vet vad arbetet krä- ver. vad som är stora eller små frågor och vad som är viktigt att un- dervisa om. Kort sagt. handledaren bör ha gått igenom alla de fem stadier. som vi tidigare nämnt (jmf s 5). Så långt vi kan se hör en stabil personal och därmed handledarkår till undantagen. Persona- len är rörlig. handledare flyttar och handledarutbildning måste

• Sida 212
•  Original

ständigt upprepas. Mestadels är det de yngsta och de med kortast utbildning som ska vara handledare till gymnasieskolans elever. Ofta är inte handledarna mycket äldre än eleverna. Det kan finnas situa- tioner där handledaren är relativt nyanställd. inte har hunnit ut- veckla någon egen yrkesprofil eller tillägnat sig den förtrogenhets- kunskap. som en längre tid i ett yrke ger. Själv osäker. är det ett alltför stort krav att förvänta en god handledning av elever. Då faller hela den grundläggande tanken om handledare som ansvariga för den arbetsplatsförlagda utbildningen.

På grund av de omorganisationer som pågår Inom vård— och sociala serviceområdet — sektorisering av psykiatrin. hemsjukvård av svårt sjuka. växelvård. omsorg i hemmet av gravt senildementa osv —- an- ser vi att en tredubbel kompetens vore bra för att kunna fullgöra alla de skilda uppgifter som förväntas av de nuvarande eleverna i ett kommande arbetsliv. Vår uppfattning är att utgångarna från OM- ljnjen kunde begränsas till en eller två — och därmed göras bredare. Aven praktiska skäl talar för en sådan lösning; långt ifrån alla skol— orter kan erbjuda alla varianter. vilket medför att elever eventuellt måste byta skola. Många elever säger att de hellre stannar kvar I sin gamla klass än byter till ny skola och nya kamrater för att få gå öns- kad gren. Mot en bredare 'generalistutbildning' talar å andra sidan de studerandes ungdom och relativa omognad. Man måste fråga sig vilken grad av generalisering som är möjlig inom ramen för en gmnasieutbildning. Att bli omvårdare utifrån vissa generella principer som har allmängiltighet oavsett vårdområde. Innebär stora krav på en förmåga att tänka principiellt istället för situa- tionsbundet. ha breda grundkunskaper om människans hälsa och behov. att förstå de begränsningar i arbetet som framtvingas av lagar och förordningar etc. Många elever vi talat med har sagt att de före- drar grenen för enbart hälso- och sjukvård bland annat på grund av att de vill vidareutbilda sig till sjuksköterska eller sjukgymnast. I dessa vidareutbildningar förväntas eleverna redan ha inhämtat spe- cialkunskaper inom hälso- och sjukvård. vilket i sig talar för en smalare utbildning. Den dubbla uppgiften grrnnasieskolan har — att samtidigt vara yrkesförberedande och studieförberedande — är inte enkel att hantera.

Ett annat problem i organiserandet av den praktikförlagda utbild- ningen hänger samman med de inskränkningar som gäller min- derårigas möjligheter att utföra vissa sysslor på arbetsplatsen. De får t ex inte lyfta tungt eller arbeta med mycket svårt sjuka. Detta år ett problem i synnerhet under första året. då de studerande är 16 — 17 år och praktiserar i antingen långvård eller akutsjukvård och inom hemtjänstverksamhet — alla områden där dessa företeel- ser är vanliga. Man kan också hävda att kontakterna med svårt sju- ka. döende och döda är en väsentlig del av utbildningsinnehållet. Det vilar ett stort ansvar på praktikläraren och på handledaren att organisera praktiken så att den studerande skyddas på ett rimligt sätt.

• Sida 213
•  Original

Slutligen några kommentarer rörande vår huvudfråga; lärarens funktion i den arbetsplatsförlagda utbildningen. I vilken män kan handledaren överta lärarens uppgifter? Behövs läraren?

Inom vård- och social serviceutbildnlngama har sedan flera år ut- vecklats underyisningsmodeller i praktisk utbildning som är väl anpassade till OGY—försöket. I omvårdnadslinjens arbetsplatsför- lagda utbildning lyfts handledarens roll fram och ges större tyngd än tidigare. Hennes uppgift är att svara för undervisningen i prak- tiska moment och förmedla ett förhållningssätt gentemot de hjälp- sökande. Sannolikt är detta uppgifter som handledarna I de flesta fall. med handledarutbildning som påbyggnad. är väl skickade att klara. En förutsättning är emellertid att personalomsättning och arbetssituation medger kontinuitet och stabilitet beträffande handledartillgången. Ett sätt att I framtiden minska behovet av handledarutbildning kunde vara att. som en skola föreslår. inordna den i åk 3 i linjeutbildningen.

Läraren har emellertid en väsentlig roll när det gäller att genera- lisera erfarenheter. att knyta ihop teori - praktik och hjälpa den studerande att dra slutsater för sitt fortsatta arbete. Lärarens roll är också att handleda handledaren. informera arbetsplatsen om utbild- ningens mål och elevens uppgifter. bIdra till elevens yrkesmässiga växt genom reflekterande samtal samt vara den som står för den kontinuerliga bedömningen av de studerande. l svaren från många skolor framgår tydligt att läraren fortfarande behövs. Hon är den som har tid och möjlighet att diskutera omvårdnad, etiska fråge- ställningar i arbetet. reda ut problem. systematiskt följa elevens kunskaps- och personlighetsutveckling osv. Läraren har i första hand ett utbildningsansvar, medan handledarens primära uppgift är att tillgodose pensionärers och patienters behov av vård och om- sorg. Begreppet tillsyn ser vi inte som särskilt väl valt för ovan- stående uppgifter.

Läraren har en högre vårdutbildning än handledaren samt tre ter- miners lärarutbildning och är anställd av skolan. Hon får därmed en annan position i vårdarbetet. Hennes kännedom om utbildnings- innehållet är givetvis större än handledarens. Vår studie visar dess- utom att viss praktisk utbildning I läkemedelshantering måste ut- föras av sjuksköterskor. Huruvida detta ska ombesörjas av sjukskö- terskor på praktikstållet eller av lärarna. måste lösas via överens- kommelser mellan de berörda parterna. Slutligen vill vi framhålla att många praktikstållen via skolorna uttrycker ett behov av ökad kontakt med skolans lärare. Det stora antalet elever av olika kate- gorier. den på sina håll mycket besvärande personalomsättningen samt den ofta stora vårdtyngden I arbetet gör att behovet av lära- rens stöd I undervisningen på arbetsplatsen är stort. Läraren kan alltså inte ersättas av handledaren och behövs även fortsättningsvis ute i arbetsplatsförlagd utbildning. Vilken omfattning denna under- visning bör ha. är svårt att ha någon bestämd mening om. Alldeles klart är emellertid att med 6 minuter per elev och vecka kan svår- ligen ovanstående skissade innehåll i undervisningen genomföras.

• Sida 214
•  Original

Trots de problem vi har utläst ur skolornas svar på våra frågor finns också en glädje över att utbildningen anses bli bättre är». tidigare. Allmänt tycker man det är bra att eleverna hinner bli ett år äldre innan de lämnar skolan och att de får en bredare kompetens. Många skolor har redovisat mycken entusiasm och intresse för för- söksverksamheten. Trots kort förberedelsetid har man uppenbarli- gen sett försöket med omvårdnadslinjen som en chans '.Ill lokal skolutveckling. Många har genomfört lokala utredningar om prak- tikplatser. ytterligare systematisering vad gäller praktikiiand- ledning och utvidgat samarbetet med närliggande skolor etc. Införandet av lokala utvärderare vid skolorna har otvivelaktigt medfört en höjning av kunskapsnivån kollegor emellan. En del av sådant som tidigare var den enskilde lärarens sak har omvandlats till frågor för hela skolan eller lärargruppen. Tillgången till prak- tikplatser är otvivelaktigt ett knepigt problem på många håll, i synnerhet inom psykiatri. Handledarutbildningen har satts igång och behovet av handledare har visat sig vara långt större än beräk- nat. Skolorna har slutligen uppenbarligen utnyttjat möjligheterna till lokal frihet i planeringen beträffande tiden för den arbetsplats- förlagda utbildningen. Möjligen har de olika bud som lämnats av propositionen respektive Skolöverstyrelsen bidragit till de varia- tioner som skolorna uppvisar.

• Sida 215
•  Original

Bergstrand. M (1989) Samverkan Skola - Klinik. Vårdlärare — en pedagogisk resurs vid utveckling av introduktion. inskolning. handledning. Institutionen för omvårdnad. Vårdhögskolan i Stockholm.

Fagerrnoen. M S (1984) Den nyutdannede sykepleier: Realitets— sjokket i Sykepleien nr 12/84.

Heap, K (1981) Handledning ! socialt arbete. Målsättningar för praktiken Handledarens roll. Metodik och yrkesprinciper. Stockholm: Wahlström &Widstrand.

Holmström. B: (1975) Handledningens pedagogik och tillämp- ningens konst I Psykolognytt 1975: 16 ss 10-24.

Högström. M-B. Tolonen. L. (1990) Han teori till praktik - att tänka. känna och handla vård inom vårdutbildningen. Lund: Studentlitteratur.

Landstingsförbundet (1989) Personal igår. idag, imorgon. Rapport från Personalförsörjningsprojektet i anslutning till långtidsutred- ningen 1990.

Lgy 70. Supplement 83. 2-årig vårdlinje, gren jör hälso- och sjukvård. Lgy 70. Supplement 84. 2-årig social serviceliry'e.

Proposition 1987/88:102 Utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan.

R 89:47. Gymnasieskolan hösten 1989. Skolöverstyrelsen. 1990.

Svenska Kommunförbundet (1990) Samtal med Ingrid Haak, avdelningen för statistik och Informationsförsörjning.

SÖ (1988) Läroplan för gymnasieskolan. 1988:32. Omvårdnadslinje. SÖ (1990) Samtal med Elly Gunnarsson, gymnasieavdelningen.

SoS FS (M) 1980:100 Socialstyrelsens kungörelse med allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård m m.

Socialstyrelsen (1989) Socialstyrelsens svar pafrågor om undersköterskans kompetens m m. Aktuellt i maj 1989.

• Sida 216
•  Original

• Sida 217
•  Original

BILAGA 4

DIREKTIV OCH PERSONAL

• Sida 218
•  Original

• Sida 219
•  Original

DIREKTIV

Utvärdering av försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan

Dir. 1988:62

Beslut vid regeringssammanträde 1988—09—15

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Lennart Bod— ström, anför.

Hitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med upp— gift att utvärdera försöksverksamheten med treårig yrkesin- riktad utbildning i gymnasieskolan.

Bakgrund

I prop. 1987/88102 om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan aviserade jag min avsikt att vid sidan av den uppföljning och utvärdering som normalt ålig gger den statliga skoladministrationen även få till stånd en särskild utvärde— ring av vissa frågor. Denna utvärdering skall i första hand knyta an till mina förslag att i ökad utsträckning utnyttja arbetslivet som resurs för yrkesutbildning. Riksdagen be- handlade den 6 juni 1988 denna fråga och framhöll vikten av att de politiska partierna får insyn i utvärderingsarbetet (UbU 1987/88: 31, rskr. 366). Därför bör till detta arbete knytas en grupp bestående av företrädare för de politiska partierna.

Riktlinjer

I propositionen angav jag att bl. a. följande frågor är väsentligt att få belysta i en sådan utvärdering:

- Hur påverkas tillgången på platser för arbets- platsförlagd utbildnlng av konjunkturläge och or- tens storlek och näringsstruktur? - Vilka effekter får en förlängd utbildning på re- kryteringen av yrkesinriktad utbildning?g - Är det möjligt att arbetsplatsförlägga stora delar av utbildningen och samtidigt ha högt ställda krav på kvalitet? — Tillhandahåller arbetsplatserna utbildade handle- dare?

— Hur fungerar samarbetet mellan arbetslivet och skolan?

• Sida 220
•  Original

— Träffas de avtal som behövs dels mellan skolhuvud— män och arbetsgivare, dels mellan arbetsgivare och arbetstagare? — Vilka kostnader uppstår för staten, skolhuvudmän- nen och arbetsgivarna?

I det följande kommer jag att ytterligare beröra några av dessa frågor.

Arbetsplatsförlagd utbildning

Redan i dag anordnas viss reguljär yrkesutbildning i form av arbetsplatsförlagd utbildning. Denna har emellertid to— talt sett relativt liten omfattning och varierar starkt mel— lan olika studievägar.

I den aktuella försöksverksamheten skall prövas en ar— betsplatsförlagd utbildning av stor omfattning. För verksam- heten gäller förordningen (Sö—FS 1988:84) om försöksverksam— het med treåriga yrkesinriktade studievägar i gymnasieskolan 1988/89 - 1990/91.

En arbetsplatsförlagd utbildning av den typ och omfatt- ning som skall prövas i försöksverksamheten förutsätter ett brett engagemang från arbetslivets sida. I försöksverksamhe— ten skall prövas hur man genom en utökning av den arbets— platsförlagda utbildningen kan höja kvaliteten i yrkesut- bildningen. Kursplanerna skall indelas i moduler. Dessa skall utgöra pedagogiskt väl avgränsade avsnitt som — vart och ett - skall ge en kompetens som svarar mot ett behov i arbetslivet. Det är skolhuvudmännen som — efter samråd med berört yrkesråd eller motsvarande — avgör vilka moduler som skall förläggas till arbetsplatser inom de ramar som anges i den av Skolöverstyrelsen fastställda kursplanen.

Det har framhållits att möjligheterna att genomföra ar- betsplatsförläggning av utbildning är beroende av många oli- ka faktorer. flera normalt utom skolans möjligheter att på- verka. I försöksverksamheten skall prövas hur arbetsplats- förlagd utbildning fungerar på orter med särskilda närings- geografiska, arbetsmarknadsmässiga och konjunkturella betingelser. Det har ankommit pä Skolöverstyrelsen att med detta perspektiv beslut om fördelningen av utbildningsplat— ser på orter och studievägar.

I försöksverksamheten skall den arbetsplatsförlagda delen av yrkesutbildningen i årskurserna 1 och 2 omfatta minst 10 procent av den totala studietiden under dessa årskurser. Motsvarande andel skall i årskurs 3 normalt uppgå till 60 procent. Därvid skall grundprincipen vara att olika utbild- ningsmoment skall äga rum där de bästa resultaten kan uppnås med hänsyn till utbildningen i dess helhet. Skolhuvudmannen skall utöva tillsyn även över de arbetsplatsförlagda delarna av utbildningen.

Att förlänga en yrkesinriktad utbildning och öka inslaget av allmänna ämnen samt att förlägga delar av den till ar- betsplatser kan inverka på elevrekryteringen på flera sätt. så t.ex. kan förlängningen och det ökade inslaget av all- männa ämnen, som ger en förbättrad grund för vidare studier, locka elever som 1 dag väljer mer teoretiska studiealter— nativ. Flickor kan möjligheten tilltalas av det ökade inne- hållet av allmänna ämnen men kanske tveka inför perspektivet att tidigt i utbildningen hamna på mansdominerade arbets— platser, något som gör handledarnas roll central. skoltrötta

• Sida 221
•  Original

ungdomar kan komma att tveka inför en förlängd utbildnings— tid men lockas av de arbetsplatsförlagda inslagen. En för-

längd utbildning förskjuter tidpunkten för då ungdomar läm- nar familjeekonomin och kan bli självförsörjande. Exemplen kan mångfaldigas.

Pörnyelsen av den yrkesinriktade utbildningen ställer krav på en omfattande lärarfortbildning. En yrkesutbildning med ökade inslag av arbetsplatsförlagd utbildning ger lä- rarna i årskurs 1 och 2 tid till sådan återkommande fort— bildning. Detta kräver dock att den arbetsplatsförlagda utbildn1ngen organiseras på ett sådant sätt att fortbild- ningsinslag kan genomföras.

I utvärderingen bör de frågor rörande arbetsplatsförlagd utbildning som jag här berört, belysas.

Handledarfrågor

Den ökade arbetsplatsförläggningen av utbildningen förut- sätter tillgång på handledare och att dessa måste vara väl förtrogna med såväl utbildningens mål som det aktuella yrke- sområdet. För detta behövs handledarutbildning som skall vara obligatorisk. Utformningen av denna utbildning liksom dess längd och innehåll bör få prövas och växa fram i för- söksverksamhet med början redan läsåret 1988/89. En kursplan för utbildning av handledare har fastställts av regeringen den 9 juni 1988 (SÖ-FS 1988:84, bilaga 2).

Det är angeläget att utredaren utförligt belyser tillgån- gen på handledare och hur handledarutbildningen genomförs i praktiken.

Vissa kostnadsfrågor

Den finansieringsmodell som är avsedd att tillämpas i försöksverksamheten leder till en förändrad kostnadsfördel— ningen mellan staten, skolhuvudmännen och arbetsgivarna. Särskilt statsbidrag skall utgå till de arbetsplatser som tar emot elever. Bidrag lämnas med ett visst fastställt belopp per timme och elev.

De statliga kostnaderna för de skolförlagda delarna av utbildningen ökar, medan statens kostnader för åtgärder inom det kommunala uppföljningsansvaret, ungdomslag och rekryte- ringsstöd förväntas minska. Detta kostnadssamband är det viktigt att närmare belyst.

Skolhuvudmännen beräknas få vissa ökade kostnader vad gäller lokaler, läromedel, utrustning m.m. för sitt delta— gande i försöksverksamheten. Under försöksperioden kommer därför medel i form av en särskild genomföranderesurs att ställas till kommunernas förfogande. För arbetsgivarnas del ändras vissa kostnader för inskolningsplatser, handledning m.m.

Det bör ankomma på utredaren att noggrant redovisa den totala kostnadsbilden för såväl staten, skolhuvudmännen som arbetsgivarna.

• Sida 222
•  Original

Ramar för utredarens arbete

Utvärderingen skall ske successivt under hela försökspe- rioden. Avrapportering skall ske årligen den 1 september. En samlad utvärdering av försöksverksamheten skall redovisas senast den 1 september 1991.

För insyn och information skall till utvärderingsarbetet knytas en referensgrupp bestående av företrädare för de po— litiska partierna.

Utredaren skall samråda med skolhuvudmännen, berörda myn— digheter, kommittéer och organisationer.

Utredaren skall beakta dels kommittédirektiven (Dir. l984:5) till samtli a kommittéer och särskilda utredare, dels kommittédirekt1ven (Dir. l988:43) till kommittéer och särskilda utredare angående beaktande av EG—aspekter i ut— redningsverksamheten.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet

att tillkalla en skild utredare — omfattad av kommitté- förordningen (1976:119) — med uppdrag att utvärdera försöks— verksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymna— sieskolan,

att besluta om sakkunniga, referensgrupper, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostna- derna skall belasta åttonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens övervägande och bifaller hans hemställan.

• Sida 223
•  Original

PERSONAL

Ordförande:

Landshövding Claes Elmstedt Huvudsekreterare:

Professor Ulf P. Lundgren (t.o.m. 900630) Docent Kerstin Mattsson (fr.o.m. 900701)

Sekretariat:

Fil.kand. Solveig Berggren 12 mån. Fil.lic. Sonja Jansson 2,5 mån. Doc. Kerstin Mattsson 6 mån. Fil.dr. sten Pettersson 11 mån. Experter:

Undervisningsrådet Britta Ekberg 2,5 mån. Fil.kand. Lena Hammarberg 1,5 män. Skolinspektör Nils Hansson 3 v. Fil.kand. Ingrid Heyman 3 mån. Doc. Britt Johansson 3 mån. Fil.kand. Mikael Palme 4 mån.

Sakkunniga:

Departementssekreterare Tomas Keisu Finansdepartementet Departementssekreterare Ingemar Lindskoug Utbildningsdepartementet. Båda sakkunniga har under året lämnat sitt uppdrag för andra uppgifter. Nya sakkunniga ännu ej utsedda.

Parlamentarisk referensgrupp:

Göran Allmér m Sinikka Bohlin 5 Helena Egerlid mp Lahja Exner s Isa Halvarson fp Larz Johansson c Ylva Johansson vpk Ingvar Johnsson s Sven—Åke Nygårds s Lars Svensson s

Sekretariatets adress:

UGY, Institutionen för pedagogik Högskolan för lärarutbildning i Stockholm Box 34103

100 26 STOCKHOLM Tel.: 08/ 737 56 56 el 737 56 01 Telefax: 08/ 57 81 80 efter 1/1—90 657 81 80.

• Sida 224
•  Original

• Sida 225
•  Original

Statens offentliga utredningar 1990

Kronologisk förteckning ___—___

]. Företagsförvärv i svenskt näringsliv. ].

2. Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. S.

3. En idrottshögskolai Stockholm - struktur, organisation och resurser för en självständig

högskola på idrottens område. U. Transponrädet. K. Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. Fö. Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. UD. Lagstiftning för reklam i svensk TV. U.

908515"?-

Idéskisser och bakgrundsmaterial. S.

9. Kostnader för fastighetsbildning m. m. Bo. 10.5trömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. SB.

ll. Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. U. 12. Meddelarrätt. Ju. 13. Översyn av sjölagen 2. Ju. 14. Långtidsutredningen 1990. Fi. 15. Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. Fö.

16. Storstadstrafik 5 - ett samlat underlag. K. 17.0rganisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbistånd. UD. 18. Lag om folkbokföringsregister m.m. Fi. 19. Handikapp och välfärd? - En lägesrapport. S. 20. Välfärd och segregation i storstadsregionema. SB. 21. Den elintensiva industrin under kämkraftsavveck- lingen. ME. 22. Den elintensiva industrin under kärnlaat'tsavveck— lingen. Bilagedel. ME.

23.Tomträttsavgäld. Bo. 24. Ny kommunallag. C. 25. Konkurrensen inorn livsmedelssektom. C. 26. Förmånssystemet för värnpliktiga m. fl. Fö.

27. Post & Tele - Affärsverk med regionalt och socialt ansvar. K. 28. Att följa upp kommunal verksamhet - En internationell utblick. C.

29. Tobakslag. S. 30. Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Ju. 31.Perspektiv pä arbetsfönnedlingen. A. 32.Staden. SB. 33. Urban Challenges. SE. 34. Stadsregioner i Europa. SB. 35.Storstädemas ekonomi 1982-1996. SB. 36. Storstadsliv. Rika möjligheter- härda villkor. SB. 37. Författningsreglering av nya importrutiner m.m. Fi. 38. Översyn av naturvårdslagen m.m. ME. 39. Konsmärens villkor. U. 40. Kärnkraftsavveckling - kompetens och sysselsätt- ning. ME. Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn.

41.Tio är med jämställdhetslagen - utvärdering och förslag. C.

42.1ntemationellt ungdomsutbyte. C. 43. Förenklad statistikreglering; med förslag till lag om den statliga statistikframställningen. C. 44. Demokrati och makt i Sverige. SB. 45. Kapitalavkastningen i bytesbalansen. Fi. 46. Särskild skatt i den finansiella sektorn. Fi. 47. Beskattning av stipendier. Fi. 48. Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn. del III. S. 49. Arbete och hälsa. A. 50. Ny folkbokföringslag. Fi. 51. SÄPO Säkerhetspolisens arbetsmetoder. personal- kontroll och meddelarfrihet. C. 52. Utbyte av utländska körkon. K.

53.1 skuggan av de stora - De mindre partiernas villkor i kommunalpolitiken. C. 54. Arbetslivsforskning - Inriktning, organisation, finansiering. A. 55 . Flygplats 2000 - De svenska flygplatserna i framtiden. K. 56. Skatt pä lotterier och spel. Fi.

57. Personalutbildning inom totalförsvaret. Fo. 58. Konkurrens i inrikesflyget. C. 59. Sätt värde på miljön! Miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel. M.

60. Skada av vilt. Jo. 61. Skärpt tillsyn — huvuddrag i en reformerad damlag. Ju. 62. Konkurrensen inom bygg/bosektom. C. 63. Svensk lönestatistik. C.

64. Årlig revision i statsförvaltningen. C. 65. Folkhögskolan i framtidsperspektiv. U. 66. Det fria bildningsarbetet. Debattinlägg om folkbildningen och folkhögskolan i framtiden. U. 67. Återbetalning av mervärdeskatt till utländska företagare. Fi. 68. Vad kostar ett statsbidrag? C.

69. SIPRI 90 - om SIPRls finansiering och arbetsformer. UD. 70. Lokalt ledd nänadio. U. 71. Sekretess för landskapsinformation. Fo. 72. Lokalkontor. C.

73. Transportstöd. K. 74. Skuldsaneringslag. Ju. 75. Utvärdering av försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Andra aret. U.

• Sida 226
•  Original

• Sida 227
•  Original

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. [10] Välfärd och segregation i storstadsregionema. [20] Staden. [32] Urban Challenges. [33] Stadsregioner i Europa. [34] Storstädemas ekonomi 1982—1996. [35] Storstadsliv. Rika möjligheten härda villkor. [36] Demokrati och makt i Sverige. [44]

J ustitiedepartementet

Meddelar'rätt [12] Översyn av sjölagen 2. [13] Översyn av upphovsrättslagstiftningen. [30] Skärpt tillsyn - huvuddrag i en reformerad datalag. [61] Skuldsaneringslag. [74]

Utrikesdepartementet

Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. [6] Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbiständ. [17] SIPRI 90 — om SIPRIs finansiering och arbetsformer. [69]

Försvarsdepartementet

Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. [5] Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. [15] Fömtänssystemet för värnpliktiga m. fl. [26] Personalutbildning inom totalförsvaret. [57] Sekretess för landskapsinfonnation. [71]

Socialdepartementet

Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. [2] Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn. Idéskisser och bakgrundsmaterial. [8]

Handikapp och välfärd? - En lägesrapport . [19] Tobakslag. [29]

Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade bam, del III. [48]

Kommunikationsdepartementet Transporträdet. [4] Storstadstrafik 5 - ett samlat underlag. [16]

Post & Tele - Affärsverk med regionalt och socialt ansvar. [27]

Utbyte av utländska körkort. [52] Flygplats 2000 - De svenska flygplatserna i framtiden. [55] ,

Transportstöd. [73]

Finansdepartementet Långtidsutreclningen 1990. [14]

Lag om folkbokföringsregister m.m. [18] Förfatmingsreglering av nya importmtiner m.m. [37] Kapitalavkasmingen i bytesbalansen. [45] Särskild skatt i den finansiella sektorn. [46] Beskattning av stipendier. [47] Ny folkbokföringslag. [50] Skatt på lotterier och spel. [56] Återbetalning av mervärdeskatt till utländska företagare. [67]

Utbildningsdepartementet

En idrottshögskola i Stockholm - struktur, organisation och resurser för en självständig högskola på idrottens område. [3] Lagstiftning för reklam i svensk TV. [7] Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda [11] Konstnärens villkor. [39] Folkhögskolan i framtidsperspektiv. [65] Det fria bildningsarbetet. Debattinlägg om folkbildningen och folkhögskolan i framtiden. [66] Lokalt ledd närradio. [70] Utvärdering av försöksverksamhet enmed treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Andra året. [75]

Jordbruksdepartementet Skada av vilt. [60]

Arbetsmarknadsdepartementet

Perspektiv pä arbetsförmedlingen. [31] Arbete och hälsa.[49]

Arbetslivsforskning - Inriktning, organisation, finansiering. [54]

Bostadsdepartementet

Kostnader för fastighetsbildning m. m. [9] Tomträttsavgäld. [23]

• Sida 228
•  Original

Systematisk förteckning

Industridepartementet Företagsförvärv i svenskt näringsliv. [1]

Civildepartementet

Ny kommunallag. [24] Konkurrensen inom livsmedelssektom. [25]

Att följa upp kommunal verksamhet - En internationell utblick. [28] Tio år med jämställdhetslagen - utvärdering och förslag. [41]

lntemationellt ungdomsutbyte. [42] Förenklad statistikrcglering; med förslag till lag om den statliga statistikframställningen. [43] SÄPO Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkon— troll och meddelarfrihet. [51]

I skuggan av de stora - De mindre partiernas villkor i kommunalpolitiken. [53] Konkurrens i inrikesflyget. [58] Konkurrensen inom bygg/bosektom. [62] Svensk lönestatistik. [63]

Årlig revision i slatsförvaltningen. [64] Vad kostar ett statsbidrag? [68] Lokalkontor. [72]

Miljö- och energidepartementet

Den clintensiva industrin under kärnkraftsavveckling- en.[21] Den elintensiva industrin under kärnkraftsavveckling- en. Bilagedel. [22] Översyn av naturvårdslagen m.m. [38] Kämkraftsavveckling - kompetens och sysselsättning. [40]

Miljödepartementet

Sätt värde på miljön! Miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel. [59]

FNL—*,— — ; KUNGL. BIBL. !, 1990-10-01

LSTOCKleLM

• Sida 229
•  Original

• Sida 230
•  Original