; (Kil-ff _' "; '( 91 X.! .? w,, xx xo Q': .g.

Tim Agn "'

SÄRSTUDIER

BETÄNKANDE AV KOIVIIVIITTEN FÖR ÖVERSYN AV SVENSKT MULTILATERALT UTVECKLINGSSAIVIARBETE ANNEX 3

SOU 1991:51

• Sida 3
•  Original

• Sida 1
•  Original

& Statens offentliga utredningar

& & 1 991 :5 1 & Utn'kesdepartementet

Särstudier

Betänkande av kommittén för översyn av svenskt multilateralt utvecklingssamarbete Annex 3 Stockholm 1991

• Sida 2
•  Original

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/7 39 96 30 Telefax: 08/739 95 48

Publikationema kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.

REGERlNGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN 91-38-10802—X Stockholm 1991 ISSN O375-250X

• Sida 3
•  Original

Förord

Som ett led i multibiståndskommitténs arbete har särskilda studier av vissa multilaterala biståndsorganisationer och därtill relaterade frågeställningar utarbetats.

Några av dessa studier, författade av personer med sakkunskap på respektive områden, har utgjort en viktig del av underlaget i motsvarande kapitel i kommitténs betänkande. Studierna publiceras i föreliggande annex till betänkandet. För innehållet svarar författarna.

Stockholm, maj 1991

Hans Lundström Ordförande

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

(Paginering längst ned på sidorna)

Margareta Porselius, Åke Lönnberg, Göran Lind Internationella valotatoogen ooh Världsbanken 7

Gerd Johnsson Internationella utvegklingsfqoden 57

Inga Björk—Klevby Asiatiska utvecklingsfonden 113

Bo Jerlström Interamerikanska utggoklingsbanken 145

Björn Carlsson

FNs otvooklingsorogrom 177 Elisabeth Lewin FNs barnfond 203

Axel Wallén In rn i 11 h n 1 n r 255

Jörgen Lewin

Polioy—rolatorot bistånd 359

Lars—Ove Ljungberg, Mats Hårsmar Det multilaterala biståndot_och de enskilda organisationerna 417

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

INTERNATIONELLA VALUTAFONDEN ocn VÄRLDSBANKEN

Margareta Porselius Göran Lind Åke Lönnberg

% i 5. l, l % i 5 %. l

Särstudie 1 till Multibiståndskommitténs betänkande "Bistånd genom internationella organisationer”

• Sida 8
•  Original

Ingress

Kapitel 1

Kapitel 11

Kapitel III

Bilaga 1

Bilaga 2 Bilaga 3

INNEHÅLL Bretton Woods-organisationerna 3

Internationella valutafonden —

struktur och verksamhet 6

Valutafonden och u-länder jämte särskilda lånearrangemang för låginkomstländer 25 Världsbanken - struktur och verksamhet 35

Kvoter i IMF för länder som kan komma i fråga för SAF-/ESAF-krediter IMF-arrangemang per 31 december 1990 Lån och bidrag till ESAF

• Sida 9
•  Original

INGRESS

BRETTON WOODS - ORGANISATIONERNA

I det följande redogörs för Internationella valutafondens och Världs- bankens struktur och verksamhet. Dessa organisationer är avsedda att komplettera varandra, men har tidvis glidit in på varandras verksam- hetsområden, vilket vållat vissa komplikationer.

Såväl valutafonden (IMF) som Världsbanken (IBRD) grundades vid en konferens på orten Bretton Woods i USA år 1944. (Därav beteckningen "Bretton Woods-organisationerna"). De har båda status som expert- organ inom FN-familjen. IMFs primära roll är att övervaka stabiliteten i det internationella monetära och finansiella systemet. Världsbankens omedelbara huvuduppgift blev att medverka i återuppbyggnaden av krigshärjade länder genom att lämna lån och ge teknisk rådgivning. Den långsiktiga uppgiften är att på motsvarande sätt stödja den ekonomiska och sociala utvecklingen i u-länder och nu även länderna i Östeuropa.

Redan från början klargjordes således organisationernas skilda roller. Valutafonden svarar för stabilitet och Världsbanken svarar för omook- li_ng. Inbyggt i denna rollfördelning ligger också olika tidsperspektiv: stabiliseringsåtgärder måste ge effekt redan på kort sikt (eftersom lång- variga ekonomiska obalanser leder till förödande resultat), medan ut- vecklingsarbete måste utföras i ett längre perspektiv.

En annan skillnad är också viktig. Världsbanken riktar sig endast till en del av medlemsländerna, de som ligger under angivna per capita- inkomstgränser. De rikare länderna har ett betydande inflytande när

• Sida 10
•  Original

det gäller bankens verksamhet och användningen av dess resurser, men kan ej för egen del komma i åtnjutande av dessa. Valutafondens verk- samhet är däremot mer universell. Såväl i- som u-länder får låna från i fonden, även om lånen på senare år i praktiken enbart gått till u-Iän- derna. Fondens centrala uppgift att övervaka den internationella eko- nomiska och monetära utvecklingen utövas generellt mot alla länder. Man kan t o m hävda att de större i-ländernas ekonomiska politik skall utsättas för en mer ingående granskning, eftersom situationen i dessa länder är styrande för världen i övrigt.

En tredje viktig skillnad mellan organisationerna är kapitalförsörj- ningen. MLS kapital består av insatser från medlemsländernas central- banker, d v 5 delar av valutareserverna. Eftersom det inte rör sig om bi— ståndsmedel måste ränta uttas och IMF måste försäkra sig om att de vi- dareutlånade medlen kommer att återbetalas. (IMF emottar också fri- villiga gåvor. Dessa ingår ej i de ordinarie kapitalresurserna och kan därför lånas ut på benefika villkor).

Världsbankens kapitalförsörjning är olika beroende på vilken under- organisation vi studerar. IBRDs, Världsbankens utlåningsgren för medelinkomstländerna, kapital är andelar från medlemsländerna. Med detta kapital som bas upptar IBRD stora lån på de internationella kapitalmarknaderna. IBRD måste därför, liksom IMF, säkerställa att räntor och återbetalningar inflyter från låntagande medlemsländer. II)—As, utlåningsgrenen för de fattigaste länderna, kapital består helt av biståndsmedel. Lånen kan därför ges med enbart en låg avgift och på mycket långa löptider.

Ända fram till början av 80—talet fanns en tydlig skiljelinje mellan Inter- nationella valutafondens och Världsbankens långivning. Den förra lånade till "allmänna betalningsbalansändamål" och med relativt korta kredittider, högst fem år. Den senare ägnade sig åt projektlångivning (skolor, sjukhus, hamnar osv) med lånetider på 15-20 år (35-40 år för lån från IDA). I och med att den internationella skuldkrisen blev akut år 1982 skedde dock en förskjutning. Det blev alltmer uppenbart, att de sedvanliga kortsiktiga stabiliseringsprogrammen var otillräckliga. Fonden började därför komplettera dessa med lån för en mera genom- gripande s k strukturanpassning av låntagarländernas ekonomier.

• Sida 11
•  Original

Löptiden ökade till sju år. Banken började likaledes komplettera projektlångivningen med strukturanpassningslån, dvs lån som ej var knutna till specifika projekt.

Den delvis likartade, men inte alltid samordnade, kreditgivningen ledde till vissa kompetenstvister. Valutafondens perspektiv på mer makro- orienterade aspekter på den ekonomiska utvecklingen hade tidigare varit vägledande också för Världsbankens bedömningar. Omvänt gällde för de 5 k mikroekonomiska aspekterna. Genom sammanglidningen av organisationernas uppgifter blev inte denna uppdelning lika naturlig.

För att undvika de negativa effekter detta kunde ha på långivningen och råden till de låntagande länderna satte därför medlemsländerna press på organisationerna att nå en lösning. Denna åstadkoms 1989 genom att de båda högsta cheferna ingick en överenskommelse som i stort sett innebar att man bekräftade den praxis som hade gällt före skuldkrisens utbrott, d v 5 man tar vägledning av den andra organisa- tionens råd på det område där den har särskild kompetens.

• Sida 12
•  Original

KAPITEL I

INTERNATIONELLA VALUTAFONDEN - STRUKTUR OCH VERKSAMHET

1 Allmänt

Internationella valutafonden (på engelska International Monetaty Fund) - förkortat "fonden" eller "IMF" - är FNs fackorgan på det mone- tära området. Med begreppet monetär avses i det följande penning- och valutapolitiska frågor.

IMF har sitt huvudsäte i Washington D.C., som närmaste granne till Världsbanken. Denna grannskap är inte enbart geografisk; beslutet om att bilda de två organisationerna togs år 1944 vid samma internationella konferens i Bretton Woods i New Hampshire, USA. Två år senare in- ledde de bägge organisationerna sin verksamhet.

Sverige blev medlem är 1951 genom att riksbanken betalade in Sveriges insats i IMFs kapitalbas. Sedan dess har riksbanken utgjort den sam- ordnande svenska myndigheten i fondfrågor.

2. Historisk utveckling

I samband med Bretton Woods-mötet 1944 antog de närvarande sta- terna ett övergripande program i syfte att efter kriget upprätta inter- nationell monetär stabilitet, återuppbygga de krigshärjade ekonomierna samt främja ekonomisk utveckling.

• Sida 13
•  Original

Valutafonden och Världsbanken planerades som två verktyg att uppnå dessa mål. Deras uppgifter blev härigenom relativt väldefinierade och i betydande grad av en teknisk natur. Fonden tänktes som ett slags dis- kret rådgivare åt länderna i deras ekonomiska politik och skulle sam- tidigt stödja dem i deras ansträngningar att upprätthålla monetär balans.

Det av kriget sönderslagna internationella betalningssystemet blev ett naturligt område för IMFs arbete. Tre grundläggande principer inför- des som bas:

- för det första skulle staterna efter kriget gradvis återvända till den fria växlingen av valutor, den s k konvertibiliteten,

- för det andra skulle de hålla en fast kurs i förhållande till den amerikanska dollarn, som i sin tur skulle hålla en fast kurs i förhållande till guldet,

- för det tredje skulle länderna bemöda sig om att hålla sina betalningsbalanser i ordning genom en lämpligt utformad ekonomisk politik. Endast om balansen svårt rubbades skulle de få genomföra växelkursförändringar.

Genom att understödja stabilitet i det internationella penningsystemet avsåg man främja frihandel, stabila växelkurser och ekonomisk utveck- ling samt förhindra det slag av desintegration av det internationella penning- och handelssystemet som hade ägt rum under mellankrigs- tiden. Man hade fortfarande i färskt minne de förluster som hade blivit resultatet av handelskrig och olika vändor av konkurrerande devalve- ringar, vilket hade karakteriserat den perioden.

Man såg det dessutom som nödvändigt att genomföra en strängare internationell disciplin inom de penning- och valutapolitiska områdena för att förhindra inflationsexplosioner, som också hade förekommit under tiden fram till kriget.

Under 40- och 50-talen blev frågan om valutornas konvertibilitet cen- trala. Stora framsteg gjordes i att avveckla betydande delar av gamla

• Sida 14
•  Original

handels- och valutarestriktioner allt eftersom världshandeln blom- strade.

Under QO-talet utsattes dock det internationella betalningssystemet för mycket stora påfrestningar. Detta kom bl a till uttryck i den stora pund- devalveringen på hösten 1967 och guldkrisen påföljande vår. Till en del har man velat se orsaken till dessa störningar i en i förhållande till den växande världshandeln otillfredsställande tillgång på internationell lik- viditet och det ensidiga beroendet av dollarn. För att möta dessa pro- blem antogs vid fondens årsmöte 1967 ett principförslag om att skapa ett nytt likviditetsmedel i form av s k eci lla r nin r" r, SDR, på fonden. Dessa dragningsrätter har kommit att administreras av fonden vid sidan av dess övriga uppgifter och har ställts till medlemsländernas förfogande i proportion till deras kapitalandelar i IMF. I slutet av december 1990 var värdet på en SDR ungefär 8,04 kr.

Problemen i det internationella valutasystemet kulminerade 1973 då dollarns konvertibilitet mot guld upphävdes. Parivärdesystemet upp- hörde: IMF medgav att varje land fick välja den valutakursregim man önskade, inklusive marknadsstyrda "fritt flytande" valutakurser.

Under 70-talet kom så de två stora oljeprishöjningarna att dominera bilden, liksom de mycket betydande inkomst- och förmögenhetsomför- delningar som de gav upphov till. Fonden visade ett betydande mått av flexibilitet och uppfinningsrikedom i att medverka till 5 k recycling, som syftade till att återföra betalningsmedel från överskottsländer till under- skottsländer.

Under 80-talet har de internationella skuldproblemen - och därmed också den internationella finansiella stabiliteten - stått i centrum och ställt ännu större krav på fonden att anvisa ledarskap och lösningar på komplexa problem. Dessa skuldproblem är särskilt betungande för de fattiga länderna söder om Sahara och de 5 k medelinkomstländerna i Latinamerika samt för länderna i Östeuropa. Det bör dock noteras att valutafonden till skillnad från bl a Världsbanken inte är ett utvooklings- ggao för överföringar av resurser från i-länder till u-länder.

• Sida 15
•  Original

Valutafonden av idag fortsätter i hög grad att spela en central roll i det internationella penningpolitiska och valutapolitiska samarbetet. IMF har i uppgift att verka för stabila växelkurser medlemsländerna emellan och att bidra till utvecklingen av ett sunt multilateralt betalningssystem. Medlemsstaterna uppmanas i sin verksamhet att undvika restriktioner inom bl a handelsområdet samt att upprätthålla stabilitet i den ekono- miska politiken.

Valutafondens fem huvuduppgifter kan sammanfattas under följande punkter:

- att ha tillsyn över det internationella monetära systemet,

- att främja växelkursstabilitet och växelkursdisciplin i förhållandet mellan olika medlemsstater,

- att assistera alla medlemsstater, såväl i-länder som u-länder, som

befinner sig i tillfälliga betalningsbalanssvårigheter genom att erbjuda kort- och medelfristig kredit,

- att se till att likviditeten i det internationella betalningssystemet utvecklas på ett rimligt sätt. Detta kan bl a åstadkommas genom att medlemsstaternas valutareserver kompletteras genom tillskott av SDR. (Fram till 1981 utgavs SDR till ett värde av 21,4 miljarder SDR - 172 miljarder kr - till medlemsstaterna i förhållande till deras andelar i IMF. Efter 1981 har dock inga nya SDR utdelats),

- att ge råd och teknisk assistans till medlemsländer genom årliga besök samt genom riktade insatser inom områden som allmän ekonomisk politik eller specialiserade insatser inom bl a central- banksverksamhet.

Av ovan följer att IMF har en roll att spela såsom s k "lender of last resort" för världens centralbanker, dvs finnas tillgängligt som sista garant med likvida medel. Detta är dock inte en uppgift som är liktydig

• Sida 16
•  Original

med att vara en ovillkorlig finansieringskälla utan bygger fundameentalt på att också en realistisk ekonomisk politik förs i de länder som önnskar låna från fonden.

4. Medlemsskap

Mot denna internationella bakgrund har det alltid ansetts angelägeet att nå bredast möjliga deltagande i valutafonden. I slutet av mars 19911 uppgick antalet medlemsstater till 155 stycken. De senast tillkommnande medlemmarna var, under 1990, Bulgarien, Namibia och Tjeckoslovova- kien och, under 1991, Mongoliet.

Målsättningen att uppnå en i genuin mening universell organisationn har dock ej fullständigt uppnåtts. Sovjetunionen, Kuba och Nordkorea : står fortfarande utanför. Vidare har Kambodja effektivt sett inte deltaggit i det normala fondarbetet sedan mitten på 1970-talet.

Albanien och Schweiz har sökt medlemskap i fonden, vilket sannolilikt blir verklighet under loppet av 1991 eller 1992. Det bör även påpekkas att medlemsskap i IMF är en förutsättning för medlemsskap i Världds- banken.

5. Kapital

IMFs kapitalbas utgörs av en fond - inte ett aktiekapital - som har titill- skjutits av medlemsstaterna och som utgör rörelsekapital. Till skillnnad från flertalet organisationer inom FN-familjen är därför IMF inte bbero- ende av årliga bidrag från medlemsländerna. I stället läggs stor vikt t vid att fondens resurser skall vara likvida och att kreditgivningen i huvuud- sak är kortfristig. Detta innebär att fonden har en s k revolverande karaktär. Totalt uppgick detta kapital år 1990 till 90 miljarder SDRÅ, ungefär 724 miljarder kr.

De olika staternas kapitalinsatser har bestämts genom on fo"r vario l.- land fastställd kvot efter en komplicerad formel, som främst värderar lanndets ekonomiska styrka. Vart femte år görs en kvotöversyn då man diskuute-

• Sida 17
•  Original

rar storleken av en kapitalhöjning och hur denna skall fördelas på de enskilda medlemsländerna. En nionde översyn genomfördes under 1990, vilken innebär en ökning med 50 procent till 135 miljarder SDR.

För Sveriges del utgör kvoten efter den nionde kvotöversynen 1 614 milj SDR, motsvarande ca 13 miljarder kr. Detta motsvarar 1,19 procent av fondens totala kvotkapital. Kapitalinsatsen i valutafonden erläggs av riksbanken och ingår liksom de SDR som erhållits genom IMF som till- gångsposter i den svenska valutareserven.

Medlemsstaternas rösträtt inom fonden står i proportion till deras in- satser till IMFs kapital. Det innebär att det alltså i praktiken finns en graderad rösträtt för länderna beroende på deras kapitalinsats och föl- jaktligen ekonomiska styrka. Förenta Staterna har drygt 19 procent av fondens röster, vilket ger landet en helt strategisk vetoposition, då det finns en regel i fondens stadgar som kräver en 85-procentig majoritet för beslut i viktiga policyfrågor.

6. Organisation

Valutafondens högsta beslutande organ är dess Board of Governors, motsvarande styrelse. Varje medlemsstat utser en governor, som nor- malt utgörs av landets centralbankschef. Board of Governors träffas normalt bara en gång årligen, nämligen i samband med fondens års- möte i slutet av september/ början på oktober. Nödvändiga beslut under löpande verksamhetsår kan dock fattas per capsulam.

Initiativ avseende IMFs policy kommer delvis ifrån en internationellt sammansatt kommitté med huvudsaklig representation genom finans- ministrarna. Denna kommitté, Intorimskommittén, sammanträder nor- malt två gånger per år och utgör då ett forum för diskussion. Ett av dessa möten sker i anslutning till årrnötet på hösten. Denna kommitté, som alltså i första hand sysslar med allmänna monetära frågor, kom- pletteras av en andra kommitté, LJtveoklingskommittén, vilken be- handlar frågor om resursöverföringen mellan i-länder och u-länder i vid mening. Denna bidrar till den nödvändiga policy-koordinationen

• Sida 18
•  Original

mellan aktiviteterna i valutafonden och Världsbanken samt uttgör ett gemensamt organ för de båda organisationerna.

Fondens operativa beslut fattas av dess Executive Board, direlktionen. Detta viktiga organ, som närmast skulle kunna betraktas som ifondens "exekutivstyreise", sammanträder normalt tre dagar i veckan. lFörsam- lingen består av 22 exekutivdirektörer, som vardera har en suppleant. ,

I denna församling representerar exekutivdirektörerna för de ifem stör— sta medlemsstaterna enbart sina egna nationer och därtill har fSaudi— arabien och Kina egna exekutivdirektörer. Alla övriga exeku- tivdirektörerna representerar ländergrupper med geografisk elller språklig samhörighet. Efter den nionde kvotöversynen är de se»: vikti- gaste medlemsstaterna i ordning:

Andel av IMFs totala kapital:

19,6 % Förenta Staterna 6,1 % Japan och Tyskland (lika andelar) 5,5 % Frankrike och Storbritannien (lika andelar) 3,8 % Saudiarabien

De fem nordiska länderna utgör tillsammans en ländergrupp mied unge får 3,4 procent av fondens röster. Den nordiske exekutivdirektö'iren, son i slutet av 1990 är Markus Fogelholm och kommer från Finland], är tillika chef för det nordiska kontoret. Detta kontor mottar instrruktioner från de nationella uppdragsgivarna - samordnade av en nordisk; centralbank - och utvecklar dessa till inlägg vid debatterna i Excecutive Board.

Ordförande i Executive Board är fondens verkställande direktöir, vilken i övrigt leder fondens löpande verksamhet och har en stark ställlning. Denne person har av tradition alltid varit västeuropé och har allltid haft en amerikansk ställföreträdare. Den verksställande direktören runder 1990 är Michel Camdessus, som är den tredje fransmannen på dienna post. Totalt sett har posten haft sju innehavare. Två av dessa han varit svenskar: den tidigare riksbankschefen Ivar Rooth under åren 1'.951-56 ,och nationalekonomen Per Jacobsson under perioden därefter 11956-63.

• Sida 19
•  Original

Valutafondens högkvarter i Washington har en M) på nära 1 700 varav flertalet akademiskt utbildade personer. Flertalet handläggare har dok- torsexamen i nationalekonomi eller är högt utbildade experter inom specialiserade fält som exempelvis statistik- och skattevetenskap eller har centralbanksbakgrund. Hela fondens stab utgörs av internationella tjänstemän som enbart skall ha sin lojalitet mot valutafonden och inte enskilda medlemsländer.

Valutafonden har två mindre kontor, i Paris och Geneve samt en repre- sentation vid FN i New York. Dessutom har fonden stationerade repre- sentanter i ett antal av de länder med vilka fonden har kreditprogram.

7. Utlåningsformer

Ett motiv för grundandet av IMF var att utöka varje medlemslauds potentiella tillgång till reserver. Genom att låna från sin kvot i fonden skulle landet erhålla en andhämtningspaus och kunna uthärda perio- diska variationer i t ex exportinkomsterna eller kunna vidta ekonomisk- politiska korrigeringar som inte nödvändigtvis hade en omedelbar ver- kan.

Syftet med dessa arrangemang var att förhindra att länder med tillfäl- liga betalningskriser drastiskt skar ned importen när de hade brist på likvida medel eller införde betalningsrestriktioner eller tog till konkur- rerande devalveringar. Genom fondkrediterna hoppades man alltså kunna förhindra att länder införde restriktioner för att åtgärda valuta- kriser, som sedan kunde få spridning till andra länder.

Det är emellertid im; fondens syfte att finansiera omfattande och ihåll- ande underskott. Av detta skäl ställs krav på återbetalning av lån från fonden normalt under en tid av fem år, varav den första återbetalningen sker efter 3 1/4 är. Fonden har också utvecklat en utomordentligt cen- tral policy som innebär att länder måste vidta ekonomisk—politiska anpassningsåtgärder för att få låna från fonden, s k konditionalitot.

• Sida 20
•  Original

Som tidigare nämnts utgör medlemsstaternas kapitalinsatser i handen också fondens bas för utlåning till sina medlemmar. Formellt som äger medlemsstaterra enligt fondens stadga rätt att mot betalning i sin egen valuta köpa sådana valutor som de har behov av. Det land som jpå detta sätt köpt en främmande valuta från IMF skall emellertid inom wiss tid sälja tillbaka denna valuta till fonden, varför det i själva verket äär fråga om en valutakredit som fonden ger vederbörande land. Rätten att ta sådana valutakrediter i anspråk regleras av respektive lands kvou så att l de högsta totala valutakrediterna inte får överstiga 440 procent :av kvoten.

Därutöver har fonden under senare år medverkat till att vissa begrän- sade möjligheter har öppnats för medlemsstaterna att låna ifrån fonden medel som fonden i sin tur har lånat upp hos officiella kreditorezr eller medel som har donerats för speciella ändamål.

7a Credit Tranche Policy

IMFs ursprungliga utlåningsform bygger på begreppet "tranche",. som motsvarade 25 procent av ett lands kvot, d v s kapitalinsats. Om llandet önskade låna utländsk valuta ifrån fonden och betala med egen waluta, beviljades tillstånd närmast automatiskt i förhållande till de förstta 25 procenten av landets kvot, den s k reservtranchen. När landet ömskade lyfta ytterligare 25 procent av kvoten (den s k första kredittranchten) berodde ett godkännande på om landet enligt fondens mening sttod i begrepp att vidta skäliga åtgärder för att lösa det aktuella betalniings- balansproblemet. Begäran att få låna i högre trancher krävde änmu mera omfattande anpassningsåtaganden.

Efter vissa ändringar under senare år är det numera möjligt att få lån upp till 100 procent av ett lands kvot helt automatiskt. Huvudprimcipen om stegrad konditionalitet vid ökad kreditgivning från fondens siida kvarstår.

• Sida 21
•  Original

Fondens långivning kan alltså ske direkt genom tranchedragningen eller, som numera är vanligast, genom 5 k stand-by avtal. Ett sådant av- tal sågs ursprungligen som ett slags "reservfinansiering" som landet kunde utnyttja vid behov. Idag är det typiska att se en stand—by som en direkt kredit för att hjälpa landet med allvarliga underskott i bytes- balansen att genomföra ett kortfristigt stabiliseringsprogram.

Ett stand-by arrangemang förhandlas å berörd regerings vägnar mellan landets högsta ekonomiska myndigheter, vanligen finansministern och chefen för centralbanken, och en grupp tjänstemän från fonden som be- söker landet. Dessa förhandlingar kan ofta vara hårda innan man når fram till en gemensam syn på de ekonomiska problemen och lösning- arna. Medlemmarna i fondgruppen är de facto bemyndigade att för- handla å fondens vägnar och deras ställningstagande accepteras vanli- gen i Washington. Det definitiva lånebeslutet tas dock av Executive Board.

När förhandlingarna är avslutade formulerar låntagarlandets myndighe- ter ett s k "Letter of Intent", som förutom att beskriva de aktuella eko— nomiska problemen och de åtgärder regeringen avsett vidta även lägger fast de villkor som överenskommits för att landet skall vara berättigat att låna från fondens resurser. Frågor som inbegrips i detta kan vara växelkurser, importregleringar, det statliga budgetunderskottet, bankernas kreditgivning, samt utlandsupplåning. Programmet omfattar mycket noggrant angivna kvantitativa åtaganden - s k "performance criteria" - inom dessa områden.

Även om detaljerna i varje enskilt program kan variera är IMFs upp- fattning om den nödvändiga ekonomiska stabiliseringspolitiken ofta tämligen likartad. Grundläggande är ofta följande: .

- aweckling eller liberalisering av kontroller och restriktioner för utländsk valuta och import,

- växelkursförändringar, ofta med en devalvering av valutan,

• Sida 22
•  Original

en kraftfull inhemsk politik för att bekämpa inflationen, vilken of omfattar

&)

kontroll av bankernas krediter genom höjd ränta

b) korrigering av det statliga budgetunderskottet genom exempelvis minskade utgifter, ökade skatter, avskaffande av subventioner för konsumtion, högre priser för tjänster och varor som tillhandahålls av statliga företag

c) aweckling av priskontroller

Ett stand-by program har traditionellt avsett perioder upp till 18 måna- der. De medel som fonden härvid ställer till förfogande portioneras ut över den aktuella tiden och är tillgängliga för användning under förut- sättning att successivt aktuella "performance criteria" uppnås. Skulle landet i praktiken inte fullfölja den politik som man har ställt i utsikt och därigenom inte klara de uppsatta målen blir landet omedelbart dis- kvalificerat från fortsatt kreditgivning från fonden för programmet. Undantag kan dock medges i enskilda fall om misslyckandet varit av ringa omfattning eller har berott på omständigheter som landet inte har kunnat råda över.

7c Extended Fund Facility

År 1974 beslöt fonden att skapa en lånemöjlighet med förlängd kredit- , tid till (f n) högst tio år genom att inrätta den s k Extended Fund Facility - EFF. Motivet för detta var att möjliggöra en högre grad av anpassning och strukturförändring. Därvid gäller att första återbetal- ning sker efter 4 1/2 år. Faciliteten kan närmast liknas vid en förlängd stand-by för åtgärder av en mer långsiktig och djupgående natur. Under ett sådant avtal kan fondens finansiering under respektive år som högst (enstaka undantag kan dock medges) uppgå till

Högst År 1 År 2 År 3 per år (%) 90-110 90-110 90-110 av landets kvot ackumulerat (%) 90-110 180-220 270-330 av landets kvot

• Sida 23
•  Original

För att få överskrida intervallets nedre gräns måste finansieringsbe- hoven vara exceptionellt stora och anpassningsprogrammet synnerligen strikt och omfattande.

7d Compensatory F inancing Facility och CCFF

För att möta särskilda krav och behov av grupper hos medlemsstater skedde under 60— och 70-talen en kraftig utökning av fondens ut- låningsmöjligheter genom att speciella arrangemang ordnades. Några av dessa skall här närmare beskrivas.

Under 1963 skapades den s k "Compensatory Financing Facility" - CFF som innebar ett stöd för länder som hade tillfälliga betalnings- balansproblem genom exportintäktsbortfall. Ett grundläggande syfte med CFF var att möjliggöra att ett lands anpassningsåtgärder skulle

" kunna fortgå trots ogyrmsamma externa faktorer. Detta avsåg i första l

hand råvaruproducerande länder d v s ofta u-länder. I maj 1981 utvidgades denna lånemöjlighet även för länder som mötte betalningsbalanssvårigheter på grund av ökade kostnader för spannmålsi_mtm. Genom CFF kunde ett land få tillgång till lån hos fonden på högst 83—105 procent av kvoten, d v s landets kapitalinsats.

, År 1988 utvecklades CFF till den s k Compensatory and Contingency 3' Financing Facility - CCFF. Denna nya låneform behåller de grundläg- gande elementen i CCF, men kompletterar dessa med en möjlighet att få låna som en extra beredskap om vissa centrala förutsättningar av externkaraktär inte uppfylls i samband med stabiliseringsprogram som är godtagna av fonden. Härigenom kan exempelvis ett land få låna genom IMF för att delvis kompensera sig för höjda internationella rän- ) tor. Denna facilitet har under den korta tid den verkat på grund av sin

komplexitet inte varit särskilt användbar och en översyn av dess ut- formning pågår under hösten 1990, bl a i perspektivet av Gulfkrisens effekter.

• Sida 24
•  Original

År 1969 öppnades en möjlighet som betecknades Buffer Stock: Finan- cing Facility, i syfte att hjälpa länder att finansiera internationuellt org niserad lageruppbyggnad av råvaror för att stabilisera prisutvecklinge Här kan ett land låna upp till 45 procent av sin kvot. Denna låneform ? har endast utnyttjats i ringa omfattning.

7f Särskilda låneformer i samband med skuldomförhandlingar

Som ett resultat av diskussionerna inom valutafonden av dets k Brady- initiativet under våren 1989, skapades två kompletterande kreditmöjlig heter för medelinkomstländer med svåra skuldproblem och särskilt starka anpassningsprogram, vilka knöts till en bred omförhandling av landets utlandsskulder. För stöd till skuldreduktion kan länder utnyttja s k "set asides". Dessa ges inom ramen för vanliga stand-by eller EFF- avtal, där upp till 25 procent av lånebeloppet öronmärks för användnin i samband med skuldreduktionsoperationer.

Dessutom kan särskilda s.k. "additionella" medel på upp till 40 procent av landets kvot utlånas i samband med reduktion av skuldtjänsten. Exempelvis kan medlen användas till någon form av garanti för att säkerställa att räntorna på de omförhandlade skulderna betalas enligt avtal. För såväl "set asides" som "additionella medel" är det dock för tidigt att ha några bestämda uppfattningar om deras effektivitet.

7g Fondens katalytiska roll

Normalt är de medel fonden ställer till förfogande inte i sig tillräckliga för att ensamma undanröja ett medlemslands betalningsbalansproblemj utan förutsätter att det ekonomiska programmet som landet tillsam- j mans med fonden kommit överens om uppfattas som så starkt att de internationella affärsbankerna får ett ökat förtroende för landet ifråga och därigenom är beredda att återuppta eller öka sin kreditgivning. Dessutom är ett avtal med IMF ett villkor för omförhandlingar av offentliga fordringar inom ramen för den s k Paris-klubben. Denna

• Sida 25
•  Original

fondens "katalytiska roll" har historiskt sett varit viktig. Det finns emel- lertid under senare år oroande tecken på att dess effekt har blivit märkbart mindre vad avser affärsbankssidan, där totalutlåningen till 11- länder har minskat.

Genom arbetet med den förstärkta skuldstrategin har fonden medver- kat med dels teknisk assistans, dels tillsammans med Världsbanken, USA och Japan ställt medel till förfogande för vissa skuldtyngda medelinkomstländer. Detta har gjort det möjligt att erbjuda de inter- nationella bankerna olika altemativ i samband med skuldnedskrivning och skuldtjänstnedskrivning. Härigenom har fonden medverkat till att fortsatta kontakter mellan debitorländer och deras fordringsägare har kunnat upprätthållas, vilket har varit viktigt i detta skede av den inter- nationella skuldkrisen.

7h Långivning på koncessionella villkor till låginkomstländer

Denna långivning sker inte inom ramen för fondens ordinarie verksam- het utan baseras bl a på resurser som tillfälligt ställts till fondens för- fogande av vissa medlemsländer, däribland Sverige. Dessa lånefacilite- ter beskrivs därför separat (se sid 25-34).

8. Nordisk samordning

Den nordiska samordningen i valutafondsfrågor avser såväl det löpande arbetet i fonden som i dess styrande organ och andra särskilda sam- mankomster, t ex fondens årsmöten eller möten i policyskapande organ som Interims— och Utvecklingskommittéerna.

I den löpande handläggningen av IMF-frågor som sker i fondens Execu- tive Board representeras, som tidigare nämnts, de nordiska länderna av en gemensam exekutivdirektör. Denne är också chef för det Nordiska kontoret i valutafonden. Kontoret fungerar som förbindelselänk mellan fonden och de nordiska myndigheterna.

• Sida 26
•  Original

Vid det nordiska kontoret tjänstgör exekutivdirektören, en ställföre- trädande direktör, tre handläggare samt sekreterare. Rekryteringen till dessa tjänster sker nordiskt och enligt ett rotationsschema där länderna över tiden säkras representation på samtliga poster. Under några år i mitten av 70-talet var t ex Per Åsbrink nordisk exekutivdirektör och under några år på 80—talet hade Hans Lundström samma position.

Schemat är upplagt så att varje nordiskt land så långt som möjligt skall vara företrätt vid varje tidpunkt. Även om de anställda vid det Nordiska kontoret är utskickade ifrån hemländerna på begränsad tid för detta speciella uppdrag skall de inte ses som representanter för respektive hemlands myndigheter.

I alla IMF-frågor av större vikt baseras den nordiske exekutivdirektörns agerande på instruktioner från hemmamyndigheterna. Instruktionerna förbereds och samordnas av den internationella avdelningen på cen- tralbanken i exekutivdirektörens hemland. De övriga centralbankerna fungerar som samordningsmyndigheter och ansvarar för koordineringen med andra myndigheter inom respektive land. Vilka myndigheter som engageras i det enskilda fallet beror på frågans art. I Sverige tillfrågas finansdepartementet regelmässigt och utrikesdepartementet i många fall. Därutöver kan andra myndigheter komma att kontaktas.

Inför möten i Interims- resp Utvecklingskommittén samt valutafondens årsmöte sker ytterligare samordning. Innehållet i de nordiska inläggen ! koordineras dels vid möte med Nordiska finansutskottet, där finans- l departementen och centralbankerna är representerade, dels vid för- ' möten med de nordiska delegater som deltar i mötena. Fondfrågor be- handlas även på det årligen återkommande möte som de nordiska cen- tralbankscheferna håller.

9. Aktuella nordiska ståndpunkter

Som ett axplock från viktiga aktuella frågor med fondanknytning under 1989 och 1990 kan följande nordiska positioner noteras:

• Sida 27
•  Original

- Den reviderade skuldstrategin. Från nordisk sida uttalades stöd för den utvärdering av skuldsituationen som på våren 1989 ledde till den s k reviderade skuldstrategin och en förstärkt roll för fonden i densamma. Bakgrunden var det initiativ som USAs finansminister Brady presenterade i mars 1989. I det betonar man vikten av att lätta på medelinkomstskuldländemas börda samt att förse skuldländema med resurser för att omstrukturera ekonomin och uppnå varaktig ekonomisk tillväxt. Principerna bakom Brady- initiativet om skuldreduktion och ekonomisk anpassning har nordiskt stöd. Det har även påpekats från nordiskt håll att börde- fördelningen i skuldsammanhanget inte bör förskjutas från den privata till den offentliga sidan. Vidare har framhållits att sköt- samma länder inte får komma i ett sämre läge på grund av Brady- initiativet samt att inte minst de fattigaste skuldländernas situation måste beaktas.

- . Restanser. Den stora och ökande volymen betalningsdröjsmål till fonden från vissa högt skuldsatta u-länder är mycket oroande. De nordiska länderna stöder därför en tredelad ansats för att söka minska dröjsmålen. Ansatsen syftar dels till att reducera risken för nytillkommande dröjsmål genom en mer noggrann prövning av nya IMF-stödda anpassningsprogram, dels till att återställa relationerna med samarbetsvilliga låntagarländer, dels till att söka finna ytterli- gare effektiva åtgärder att vidta mot länder som ej visar sig sam- arbetsvilliga. För dessa har föreslagits ändringar i fondens stadgar, som innebär att länder som vägrar att samarbeta med IMF ytterst riskerar att förlora sin rösträtt i fondsammanhang.

10. Några reflektioner kring IMFs verksamhet och Sveriges roll i denna

En grundläggande orsak till Sveriges medlemskap i IMF är strävan att delta i och kunna påverka det internationella samarbetet på det mone- tära och finansiella området. IMF är ju ett s k fackorgan inom FN- familjen med just detta som sin huvuduppgift. IMF har vid utgången av mars 1991 totalt 155 medlemmar.

• Sida 28
•  Original

Genom att kanalisera sina resurser via IMF kan Sverige uppnå en starkare (s k katalytisk) effekt än genom bilateralt agerande. När IMF lånar ut resurser till ett medlemsland är detta nämligen en nyckel- handling, vilken vanligen åtföljs av finansiering från andra långivare så- som affärsbanker och offentliga källor, t ex exportkreditorganisationer. Den katalytiska effekten uppstår då dessa andra kreditorer finner det ekonomiska anpassningsprogram som ligger till grund för avtalet med I IMF trovärdigt. Detta är också en av förklaringarna varför svaga an- passningsprogram inte kan godtas - om de inte är trovärdiga uppstår ej heller ett tillräckligt kapitalinflöde och den tänkta ekonomiska anpass- ningen havererar inte minst av denna anledning.

Sveriges röst i IMF kan tyckas svag - bara drygt en procent av den totala röststyrkan. Möjligheter till påverkan är dock betydligt större. För det första agerar vi alltid på en gemensam nordisk basis. För det andra samverkar de nordiska länderna i många frågor med andra "lika-sin- nade" ländergrupperingar. För det tredje gäller, att ytterst få beslut i valutafondens direktion tas efter formell omröstning. Regeln är att man söker consensus eller, åtminstone, en mycket bred majoritet bakom varje viktigt ställningstagande. Många gånger utgörs motpolerna i dis— kussionen av "rena u-landssynpunkter" respektive "rena i-landssynpunk- ter". I en sådan situation har en nordisk kompromisslinje vid ett antal tillfällen vunnit gehör.

I detta sammanhang bör betonas, att IMFs roll är betydligt bredare än vad debatten vanligen ger intryck av. Även om långivningen stått i fokus under senare år, inte minst mot bakgrund av många länders skuld- problem, är detta bara en av IMFs centrala uppgifter. Ett viktigt arbete är att övervaka den internationella anpassningsprocessen. Detta inne- bär att såväl i—länder som u-länder, överskottsländer som underskotts- länder skall föra en ekonomisk anpassningspolitik som inte bara ser till respektive lands eget bästa utan även till vad som ger optimala resultat globalt. Fonden försöker här att med olika medel påverka medlems- länderna till en bättre koordinering av ekonomisk och monetär politik. Ett aktuellt exempel härpå är försöken att nedbringa obalanserna i de externa betalningarna för USA å den ena sidan, Tyskland och Japan å den andra.

• Sida 29
•  Original

En annan central uppgift för IMF är övervakningen av den totala likvi- diteten i världen. För hög likviditet leder till inflation, medan för låg likviditet bromsar den ekonomiska tillväxttakten. Tidigare (i slutet av 60-talet) bedömdes likviditeten vara för knapp. Som ett komplement till annan likviditet tillskapades därför "den konstgjorda valutan" SDR (särskilda dragningsrätter).

Tanken var att SDR så småningom skulle spela en central roll i valuta- systemet. Bl a genom den snabba utvecklingen av de internationella kreditmarknadema blev situationen en annan än den förutsedda, glo- balt sett uppstod ett likviditetsöverskott. Det generella behovet av nya SDR minskade av denna anledning och nya tilldelningar av SDR har ej skett sedan 1981. Från vissa håll har förslag framförts om riktade SDR- tilldelningar till u-länder eftersom dessa endast i begränsad utsträck- ning har tillgång till de internationella kreditmarknadema. Sådana för— slag har dock ej samlat erforderlig majoritet, bl a därför att de skulle innebära en radikal ändring i SDRs roll från en monetär funktion till en biståndsfunktion.

En tredje viktig uppgift för IMF är övervakningen över valutasystemet. Det internationellt i praktiken använda valutasystemet och de natio- nella s k valutaregimerna måste skapa förutsättningar för rimlig stabili- tet i växelkursutvecklingen. Härigenom underlättas handel och investe- ringar. Samtidigt bör dock inte växelkursema vara så rigida att den ekonomiska utvecklingen motverkas och spänningar byggs upp. Som bekant råder frihet för länder att välja valutaregim. Vissa länder låter sina valutor fluktuera mer eller mindre fritt, medan andra försöker motverka kraftiga kurssvängningar, exempelvis inom EMS.

11 Konklusioner

Ovan har redogjorts för Internationella valutafondens breda verksam- het som ett FNs fackorgan på det monetära och finansiella området. Bakom denna verksamhet står 155 medlemsländer. Vidare har redovi- sats de förutsättningar som utgör grunden för IMFs långivning. Dess— utom har omtalats de särskilda insatser som gjorts för att, utanför de

• Sida 30
•  Original

ordinarie ramarna, skapa en anpassad långivning för de fattigaste med- lemsländerna.

Bl a på grundval av ovanstående verksamhet och målsättningar vilka torde ligga i Sveriges intresse, synes det lämpligt att Sverige aktivt del- tar i valutafondens arbete. Härmed kan vi också söka åstadkomma för- ändringar i verksamheten på de punkter där vi idag ej är tillfredsställda med denna.

Sveriges allmänna kapitalinsatser i IMF erläggs av riksbanken. De be- traktas som en del av valutareserven, eftersom medlen kan återlånas om behov skulle uppstå. Motsvarande gäller för övriga medlemsländer. Detta är ett skäl till varför fonden måste vara noga med att få utlånade resurser återbetalda.

Om IMF, t ex genom utdragna betalningsdröjsmål eller låneavskriv- ningar, skulle förlora en icke ringa del av sitt kapital skulle med- lemsländernas kapitalinsatser (dvs valutareservmedlen) riskera att ej till fullo kunna infrias på anmodan. Eftersom mycket starka legala krav gäller beträffande valutareservplaceringars säkerhet skulle en sådan ut- veckling med visshet resultera i stopp för ytterligare kapitaltillskott. Häri ligger således en vägande förklaring till varför valutafonden - och flertalet av dess medlemsländer - så hårt motsätter sig alla former av nedskrivningar av IMFs utestående fordringar. Det förklarar också var- för kreditgivningen ej kan vara långfristig; kraven på valuta- reservplaceringar inrymmer nämligen även att de skall vara relativt korta och med hög likviditet.

• Sida 31
•  Original

KAPITEL II

VALUTAFONDEN OCH U-LÄNDER JÄMTE SÄRSKILDA IÅNEARRANGEMANG FÖR LÅGINKOMSTLÄNDER

I kapitlet ges först en redovisning för de regler som styr IMFs verksam- het i relation till u-länderna och i synnerhet de fattigaste av dessa. Därefter lämnas en utförlig beskrivning av den särskilda utlåningsfacili- teten, SAF/ESAF.

1 IMFs verksamhet i relation till u-länderna

I inledningen till Kapital I framhölls, att IMFs verksamhet enligt stad- garna riktades till & medlemsländer. Man kan dock urskilja att olika länderkategorier i praktiken kommer "i beröring med" valutafonden på olika sätt. Under senare år är det uteslutande u-länder och vissa öststater som lånat från fonden (i-länder har t ex större möjligheter att vända sig till de kommersiella kapitalmarknaderna). De låntagande u- länderna blir därigenom utsatta för den detaljerade granskning av sin ekonomiska anpassningspolitik, som lånevillkoren förutsätter. Även i- ländemas ekonomiska politik granskas löpande, men utan den sank- tionsmöjlighet som ligger i hotet om stoppade låneutbetalningar.

Från u-landssynpunkt är i-ländernas ekonomiska politik av central be- tydelse. Goda och stabila konjunkturer i i-länderna innebär avsätt- ningsmöjligheter och hyggliga priser för u-landsexporten. Däremot gäl- ler, att även begränsade ränteuppgångar i i-länderna får allvarliga kon- sekvenser för u-länder med stora skuldbördor.

• Sida 32
•  Original

IMFs rådgivningsverksamhet - valutafonden sänder, på begäran, ut ex- pertis för att hjälpa länder att t ex bygga upp en centralbank eller ett statistiksystem över utlandsskulden - går nästan uteslutande till u-Iänder samt de östeuropeiska staterna. Denna assistans är mycket uppskattad.

En huvuduppgift för fonden alltsedan 1980-talets början är att söka motverka den internationella skuldkrisen. Problemländerna kan indelas i två kategorier: medelinkomstländerna och de fattigaste länderna. Skuldproblemen skiljer sig markant mellan dessa länderkategorier. Förslagen till lösningar måste utgå ifrån respektive landgrupps förut- sättningar.

Som redovisats i Kapital I gör valutafonden betydande insatser i arbete och i pengar för att lösa medelinkomstländernas skuldproblem. I några fall kan man redan notera klara ekonomiska förbättringar. När det gäl- ler de fattigaste länderna har inte samma metoder helt kunnat använ- das. Deras skulder härrör främst från offentliga kreditorer i i-länderna, såsom regeringar och exportkreditorganisationer. Dessa kreditorer har endast i begränsad utsträckning varit beredda att medge nedskrivning av fordringarna eller räntorna. Ej heller har de fattigaste länderna råd att ta nya krediter på i det närmaste kommersiella villkor från IMF för att lösa andra lån.

Fondens medverkan till lösning av Skuldproblemen utgår i samtliga fall från en översyn av den ekonomiska politiken. Utan en övertänkt och långsiktig ekonomisk politik kan inget land komma ur sina skuldpro- blem. Dessutom lämnar IMF krediter för att underlätta landets anpass- ningsansträngningar. Till medelinkomstländena ges krediterna på marknadsränta och med högst sju års löptid. För låginkomstländerna har skapats särskilda låneformer för att möta dessa länders specifika behov.

2 IMFs särskilda insatser för de fattigare länderna

Som framgått ovan baseras IMFs arbete på universalitetsprincipen; rät- tigheter och skyldigheter är desamma för samtliga medlemsländer. Er-

• Sida 33
•  Original

farenheterna av långivningen till de fattigaste länderna har dock lett till vissa konklusioner.

Situationen i dessa länder är vanligen sådan, att den ekonomiska an- passningen måste ske över en längre period än vad IMFs normala vill- kor medger. Förutom den grundläggande makroekonomiska anpass- ningen krävs långtgående strukturella reformer i syfte att få till stånd en långsiktigt uthållig ekonomisk utveckling. Samtidigt är dessa länders finansiella position så svag, att krediterna måste ges med koncessionella villkor.

Eftersom dylika specialarrangemang ej är tillåtna inom valutafondens ordinarie verksamhet, har en särskild utlåningsfacilitet skapats, SAF /ESAF. Denna facilitet beskrivs närmare nedan, varför här endast en översiktlig presentation lämnas.

Denna utlåningsform baseras på gåvomedel och medger krediter till mycket låg ränta och med lång utlåningstid. Basen för en sådan facilitet fanns redan; 1976 skapades den s k Trust Fund av överskottsmedel från försäljningen av en del av IMFs guldinnehav. Trust Fund-medlen utlånades sedan till de fattigaste u-länderna till 1/2 procents årlig ränta (adrninistrationsavgift) och tio års löptid.

När Trust Fund-utbetalningarna började återbetalas i mitten av 1980- talet kunde dessa medel "återanvändas". Själva lånefaciliteten benämn- des nu SAF (Structural Adjustment Facility), men lånevillkoren förblev desamma. När så SAF kompletterades med ESAF (Enhanced Struc- tural Adjustment Facility) utökades resurserna markant genom lån och bidrag från ett antal medlemsländer.

Även Sverige deltar i ESAF-arrangemanget med ett rent gåvobidrag om fyra gånger 150 milj kr, dvs totalt 600 milj kr. Detta får, i betrak- tande av Sveriges "normala" finansiella andel i valutafonden, anses vara ett generöst bidrag. Goda skäl för vår insats kan dock anföras.

Sverige har i olika sammanhang ifrågasatt det ändamålsenliga i valuta- fondsavtal på ordinarie villkor när det gällt de fattigaste länderna. I lik- het med andra länder har det framhållits att villkoren för fond-

• Sida 34
•  Original

utlåningen vanligen ej stått i relation till dessa låntagarländers behov. Samtidigt har vi inte önskat att IMF helt skulle dra sig ur dessa länder

SAF/ESAF vänder sig just till den länderkategori som brukar priorite ras i fråga om svenska biståndsinsatser: de allra fattigaste länderna, med tonvikt på de i södra Afrika.

IMFs krav på ekonomisk anpassning kvarstår vid SAF / ESAF-utlåning, men är mer långsiktiga. Strukturanpassning betonas. Dessa krav säkrar. att lånemedlen kommer till optimal användning samtidigt som hänsyn tas till de specifika sociala och ekonomiska förhållanden som råder i respektive låntagarland.

Additionella finansiella effekter har erhållits. Bl a är Paris-klubben villig sluta avtal om skuldkonsolideringar - ofta på benefika s k Torontovillkor - för länder som ingått avtal med IMF, inklusive avtal under SAF / BASF-arrangemang. Dessutom har sannolikt uppkomsten av betalningsdröjsmål till IMF och Världsbanken i någon grad reduce- rats genom att utbetalningar av SAF /ESAF-medel underlättat åter- betalningar av tidigare lån från institutionernas ordinarie faciliteter. Detta kommer övriga låntagarländer till godo.

3. Särskilda lånearrangemang för låginkomstländer (SAF /ESAF )

Inom Internationella valutafonden finns två särskilda lånearrangemang för att via lån på mjuka villkor underlätta strukturanpassning i de fatti- gare länderna: Structural Adjustment Facility, SAF, införd mars 1986 och Enhanced Structural Adjustment Facility, ESAF, upprättad decem- ber 1987. Dessa utlåningsfaciliteter ingår inte i fondens ordinarie resur- ser, varför det är möjligt att låta enbart en viss kategori länder - och inte alla medlemmar - låna därifrån.

SAF finansieras via återbetalningar på tidigare Trust Fund-lån (nedan). Utlåning från ESAF däremot finansieras via SAF-medel och särskilda lån/bidrag från vissa rikare medlemsländer. Ett låntagarland kan inte samtidigt ha båda lånearrangemangen. Volymen SAF-medel är 2,7 miljarder SDR, medan ESAF förväntas uppgå till 6 miljarder SDR.

• Sida 35
•  Original

Beslut om nya ESAF-lån måste f n fattas före slutet av november 1992. Antalet SAF/ESAF-lån vid utgången av 1990 framgår av bilaga 2.

Syftet med anpassningsprogrammen under SAF / ESAF är att på medel- lång sikt söka förändra strukturen i ekonomin via makroekonomiska och strukturella åtgärder för att korrigera felaktiga priser (inkl växel- kurser, räntor), avlägsna hinder för tillväxt och främja effektiviteten. Härigenom söker man uppnå stabil tillväxt, samtidigt som väsentliga framsteg mot en hållbar betalningsbalans skall göras. Avsikten är också att mobilisera additionella (bistånds)medel till stöd för anpassningen. Till grund för programmen - men också för denna mobilisering - utar- betas s k Policy Framework Papers (PFPs). Där beskrivs låntagar- landets problem, förslag till åtgärder samt finansieringsbehov. Ett nära samarbete med Världsbanken förutsätts. Själva beslutet om utlåning från SAF /ESAF bygger dock » förutom på PFP - också på en särskild låneansökan / program.

4 Structural Adjustment Facility - SAF

4a Lånevillkor/konditionalitet

Räntan är 0,5 procent per år. Återbetalningarna börjar 5 % år efter ut- betalning och avslutas 10 år efter denna. Lånet/anpassningspro- grammet omfattar totalt tre år med årliga utbetalningar. Under denna period kan en medlem för närvarande erhålla maximalt 70 procent av sin kvot i fonden som lån. Procentsatsen är beräknad, så att - givet den begränsade volymen medel - samtliga länder som har rätt till och be- räknas vilja/kunna använda faciliteten skall kunna göra det inom den beslutade tidsramen.

Den konditionalitet - eller de krav - som ställs på låntagarlandet kan skilja sig från den under ESAF. Finansieringsformen för SAF-lånen (nedan) jämte den mer begränsade volymen medel gör, att man där kan ställa något mjukare villkor vad avser takten/omfattningen av reform- erna i anpassningsprogrammet. Likaså används i SAF-lånen s k "benchmarks" (riktmärken) och inte mer precisa "performance criteria" för att granska uppfyllelsen av utlovade reformer. "Benchmarks" an-

• Sida 36
•  Original

vänds för att hjälpa myndigheterna att dra upp riktlinjer för anpass- ningsprogram och för utvärdering av resultat inför förhandlingar om nästa årliga program. Däremot utgör de inte - som "performance criteria" - kriterier, vars uppfyllande är ett krav för fortsatta utbe- talningar. Om ett land awiker markant från "benchmarks", kan dock krav ställas på s k "prior actions" före nästa årliga program, dvs refor— mer måste vidtas före detta.

4b Urval länder/omfattning

De länder som kan komma i fråga för SAF-lån, är s k låginkomstländer med rätt att låna från Internationella utvecklingsfonden (IDA) och som samtidigt har ett djupgående betalningsbalansproblem. Antalet sådana länder var 1990 totalt 62; Indien och Kina har dock tidigare förklarat sin avsikt att inte använda lånearrangemanget (se bilaga 1).

De första SAF-lånen godkändes i mitten av 1986. Vid utgången av 1990 fanns åtta utestående SAF-krediter. Utav tidigare SAF-arrangemang har ett större antal övergått till ESAF-lån medan ett mindre antal har avslutats. Nuvarande SAF-lån framgår av bilaga 2. Under 1990 antogs inga nya SAF-lån medan tre nya antogs under 1989.

4c Finansiering

Som nämnts ovan, finansieras SAF—lån via återbetalningar på tidigare Trust Fund-lån. Denna facilitet upprättades 1976 som stöd för de fatti- gaste medlemmarna. Medlen erhölls via delar av intäkterna från för- säljning av 1/6 av fondens guldinnehav. De sista utbetalningarna under lån från Trust Fund gjordes i mars 1981. Återbetalningar på lån från denna upphör i april 1991.

4d Utvärdering

Vid Executive Boards diskussion av fondens utvärdering i mars 1989 ut- trycktes oro över det blandade resultatet av SAF-stödda anpassnings-

• Sida 37
•  Original

program. Man önskade en intensifiering av deltagandet av låntagarlän- demas regeringar i programutarbetandet. Programmen skulle vara starka och realistiska. Låneansökningar skulle kompletteras med en analys av låntagarländemas förmåga att återbetala medlen till fonden.

5 Enhanced Structural Adjustment Facility - ESAF

Sa Lånevillkor/konditionalitet

Liksom för SAF börjar återbetalningarna på ESAF-lån 5 % år efter ut- betalning och avslutas 10 år efter denna. Räntan fastställs vid period- visa översyner. För närvarande är den 0,5 procent och avsikten är att söka hålla den på denna nivå (nedan). I likhet med SAF har program- men hittills varit treåriga (se nedan); utbetalningar sker dock halvårsvis och inte årligen. Beloppet en medlem kan erhålla är betydligt större än under SAF: maximalt 250 procent av kvoten över en treårsperiod och under särskilda omständigheter ända upp till 350 procent. Genom- snittet väntas dock bli 150 procent. (Ländernas kvoter i SDR framgår av bilaga 1).

Som nämnts ovan, kan styrkan i konditionaliteten skilja sig mellan ESAF och SAF. I ESAF används halvårsvisa performance criteria (ovan); därigenom har man större garantier bl a för att reformer genomförs vid planerad tidpunkt. Varje halvår görs också en uppfölj- ning av anpassningsprogrammet ("review" .

Som ett gensvar på behovet av ökade insatser till följd av Gulfkrisen beslöts i november 1990 följande:

a) IMF har nu rätt att öka den totala ESAF-finansieringen för en medlem vid tiden för den halvårsvisa genomgången av programmet;

b) Fonden kan lägga till ett fjärde ESAF-stött år för länder, som avslutar sina nuvarande ESAF—arrangemang före november 1992. Därigenom får de ytterligare ett år med koncessionen finansiering, om de genomgår starka anpassningsprogram.

• Sida 38
•  Original

Sb Urval länder och omfattning

Samma länder som kan komma i fråga för SAF-lån, kan också ansöka om lån från ESAF (bilaga 1). Även här har Indien och Kina tidigare förklarat sig avstå från lånearrangemanget. De första ESAF-lånen god- kändes i juli 1988. Per den 31 december 1990 hade 14 länder ESAF-av- tal. Flertalet har ersatt SAF -arrangemang. Nuvarande ESAF-lån fram- går av bilaga 2.

Sc Finansiering

ESAF finansieras delvis från SAF-resurser men främst från särskilda medel i form av krediter och bidrag från medlemsländer. Krediterna används för utlåning från ESAF, medan bidragen används för att redu- cera den ränta fonden betalar på krediterna till ESAF till en konces- sionell ränta vid utlåningen (för närvarande 0,5 procent per år). Läget vid slutet av 1990 är följande: volymen ESAF-medel är 5,3 mil- jarder SDR; man har alltså ännu inte nått upp till den avsedda volymen 6 miljarder SDR. Värdet på bidragen uppskattas till cirka 2,7 miljarder SDR. Ytterligare bidrag behövs för att kunna låna ut hela det avsedda beloppet - 6 miljarder SDR - till 0,5 procents ränta. I bilaga 3 redovisas de länder, som har bidragit till ESAF. Bidragen är dels i form av gåva, dels koncessionella lån.

Sd Nordiska/svenska lån och bidrag

Sverige har utfäst sig att under förutsättning av riksdagens god- kännande som gåva ge 150 milj kr för vart och ett av budgetåren 1987/88-1990/91, d v 5 totalt 600 milj kr. Bidraget - som alltså är avsett att bidra till en koncessionell utlåningsränta - förutsätter också brett stöd från andra givarländer samt rimlig fördelning mellan länderna. T 0 m budgetåret 1989/90 har 450 milj kr utbetalats.

• Sida 39
•  Original

Norge ger ett bidrag till räntesubvention på 150 milj norska kroner (ca 144 milj kr) över fem år. Man har utbetalt 100 milj kroner (ca 96 milj kr) under perioden 1988-90. Landet har också givit ett lån på 90 milj SDR (ca 724 milj kr). Danmark har bidragit med 9 milj SDR/år 1988 och 1989 (ca 72 milj kr). För 1990-91 ges totalt 9 milj SDR. Finland ger ett bidrag på totalt 122 milj finska mark (ca 191 milj kr) 1988-90. Island bidrar med totalt 2 milj SDR under perioden 1990-95.

/ | X

WORLD BANK IFC MIGA

/

IBRD IDA

IFC = International Finance Corporation, lntemationella finansie- ringsbolaget; grundat 1956. MIGA = Multilateral Investment Guarantee Agency, multilaterala organisationen för investeringsgarantier; grundad 1988.

• Sida 42
•  Original

HM

ON& mm *OUÖUINJUlåAsIb . . . . . u . QHMODHOOUIUIW

• Sida 54
•  Original

Stand-By, Extended, Structural Adjustment Facility (SAF), and Enhanced Structural Adjustment Facility

(ESAF) Arrangements as 01 December 31. 1990 (rullen 80111)

_ 01 Ian-her In.—11.111 Dala w Iduna

Mod-Iy marinen-erna Ammann November 10. 1989 March 31. 1991 73600 23000 Congo August 27. 1990 May 26. 1992 21.90 23.90 CGI. d'Nolre November 20. 1909 Aptit 10. 1991 14550 29.30 Ecuador Soptunnor 15. 1909 February 20. 1991 109.90 70.55 El Salvador August 27. 1990 August 26.1991 35.50 35.00 Gahm September 15. 1909 March 14. 1991 43.00 32.50 Guyana July 13, uno Juiy 12. 1991 49.50 en Hamra: July 27. 1990 Must 15. 1991 3.50 9.25 Mary erch 14. 1990 Maret-13. 1991 "19.21 31.04 Mam March &. 1990 May 31. 1991 92.00 40.90 Judah July 14, 1909 January 121. 1991 00.00 3320 Morocco July 20. 1990 March 31. 1991 100.00 52.00 Papua New Gunnea han! 25. 1990 June 24. 1991 26.36 26.36 Poland 590114le 5. 1990 March 4. 1991 545,00 107.50 TM and Tobago April 20. 1990 March 31. 1991 15.00 37.50 "WIF December 12. 1990 March 15. 1992 94.00 05.90 Yugoslavia March 16. 1990 September 15. 1991 460.00 894.30 Enar-ded anno-merna 7319-30 ”1130

May 25. 189 May 25. 1992 3.283 40 1.10550 May 23. 1909 .May 22. 1992 06000 42100 July 25. 1908 July 24. 1991 13.20 13.20 m 23. 1909 M 22. 1992

&" 15. 1992 21.91 15.05

June 15. 1909 December 7. 1999 December 6. 1091 12.08 9.20 Soptunnor 10. 1989 W 17. 1992 20.51 14.06 June 29. 1900 Jul. 20. 1991 10.51 — Mum 5. 11100 Mm I. 1991 35.56 10.16 Deanna 20. 1908 Dacernber 27. 1991 32.41 10926 SIOTUIIIW All—2.190? mmm 2.00 zoo $n Lanka Much 9. 1908 March 5. 1991 15017 — ISAF m W Mmm 1o. mo m 0. ms 51.75 2153; . Bolme July 27. nea July 26. 1991 13605 45.16 ' Gam. The Novan-ber 23. 1980 Neutrum 22. 1991 2052 0.42 Gama Nwambar 9. ING Mahal 0. 1991 38.10 16.00 Guyua .luty13.1990 Juty 12. 199: 01.52 4421 w May15. 189 Mly14.1992 241.40 0.47 r May 15. 1N9 May 14. 1992 70.90 8045 Malawu My 15. 1908 .My 14, 1991 65.90 9.10 mln May 24. INS May 23. 1992 50.05 &.90 Mount-que Junel.1990 May31.1993 05.40 76.25 Niger Deo-uber 12. 1996 Daoenuoer 11.1991 50.55 26.96 Senegal November 21. 1990 Nummer 20.1991 144.157 42.55 3090 May 31.1909 May 20. 1992 46.1! 15.56 uam man 17. 10119 mu 16. 1992 1712: 77.19

å

• Sida 55
•  Original

ax

annan:-d knutet-1 Adqut—n: Contribution ea e! Nat 90. "

lacing--

'han-

366

12 366 700

576 1.200

55 30

43

90 200

är) 566 'Så

_—

aaauUuuaLnun _ML (Cranz er Gren:

' Gel-tribute: Iquivelent) Merle (4!)

' euu- " ' ” (97) Canada (174) uru- . . . Du-ark - 90 Finland 41 hence (407) cor—my no Greece (29) Iceland ) Xtaly (21!) Japan ' 259 lane (52) Kwai: . . . knutna; $

Nel-ylle (50) Naha 2

laatu ' (26) letharlenda ”

lenny so leudl Arabia (116) ung-pen (") lpetn (21)

naden . lll

lviuerland (127) Thailand 14 turkey ' . . . linked Ringda- 541- outad lutea _l.” total 2.744

"5.315

• Sida 56
•  Original

• Sida 57
•  Original

INTERNATIONELLA UTVECKLINGSFONDEN

Gerd Johnsson

Särstudie 2 till Multibiståndskommitténs betänkande "Bistånd genom internationella organisationer"

• Sida 58
•  Original

BESKRIVNING

Tillkomst

Beslutsfattande

Stab och arbetssätt

4 Verksamhetens omfattning s. 8

5 Mandat och målsättning s. 9

& Vägledande principer för kreditgivningen s. 10

7 Mottagarkrets och omfattning s. 13 & Sektorinriktning s. 16 9 Finansiering s. 17

11 . BEDÖMNING

l IDAs roll i ett bredare perspektiv s. 20

Kumulativa utfästelser sektor — och regionvis 30 juni 1990 (i %) ___—___

SEKTOR AFRIKA ASIEN EMENAkLATIN— AMERIKA

Landsbygdsutveckl ing 28 38 16

Utvecklingsbanker 9

Utbildning 5

Energi 15 3

M

Industri

0 "|

Ej projektrelaterat Befolkning och hälso Offentlig sektor Småföretag

Tekniskt bistånd l'elekomtmikation Transportsektor

Infrastruktur

3 0 l 0 3 9 4 4

Vatten avlopp

100 100 ___________________________________________

TOTALT (USD) 19 .888 31 . 112 5751 1470 58 .222

34,2 53,4 9,9 100

* Europa, Mellanöstern och Nordafrika Källa: The World Bank Annual

• Sida 110
•  Original

• Sida 111
•  Original

Förenta Staterna 25.0

Japan 18.7 Tyskland 11.5 Frankrike 7.3 Storbritannien 6.7 Italien 5.3 Kanada 5.0 Holland 3.3 Sverige

Australien 2.0 Belgien 1.7 Norge

Danmark 1.3 Finland 0.8 Österrike 0.7 Kuwait

Nya Zeeland 0.2 Irland 0.1 Sydafrika 0.1 Luxemburg 0.1 Island

18.7 6.6 5.1 4.9 4.9

19.9 4.7 6.0 5.0 6.9

11.8 14.6 9.0 8.9 3.6

8.6 10.5 2.4 4.5

3.5 3.0 1.4 1.3

16.2 36.7 6.6 5.4 3.8

• Sida 112
•  Original

Saudiarabien

Spanien 1.6 0.8 0.4 Brasilien 0.3 1.8 1.6 . — Argentina 0.2 1.3 1.2 . - ! Mexico 0.2 1.3 1.3 — - I i Jugoslavien 0.2 0.5 0.7 0.4 — | Korea 0.2 0.7 0.5 0.7 0.1 E Polen 0.1 0.8 0.8 - — * Ungern 0.1 0.6 0.6 — — Turkiet 0.1 0.5 0.5 — — ! Colombia 0.1 0.4 0.4 — - Grekland 0 . l 0 . l . — — Schweiz 0.0 0.0 0.0 4.0 Andra "Non—Donors" 4.7 0.1 20.4 | Ofördelat 0.9 ' Total 100.0 72.3 75.7 100.0 100.0 100.0

Källa: Report from the World Bank to the IDA

• Sida 113
•  Original

ASIATISKA UTVECKLINGSBANKEN

» Inga Björk—Klevby

Särstudie 3 till Multibiståndskommitténs betänkande "Bistånd genom internationella organisationer”

• Sida 114
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

l. ADBs tillkomst och utveckling

2. ADBs organisation och verksamhet

3. ADBs roll på 90—talet

4. Sverige och ADB

5. Några avslutande reflektioner

• Sida 115
•  Original

ASIATISKA UTVECKLINGSBANKEN (ASDB)

Asng tillkomst och utveckling

Bankens födelse 1966

Tanken på en regional utvecklingsbank i Asien föddes på allvar i början av 1960—talet som ett led i det förstärkta intresset av ett utökat regionalt samarbete. Formella diskussioner om en asiatisk utvecklingsbank påbörjades 1963 inom FNs ram i FNs ekonomiska kommission för Asien och Fjärran Östern (Economic Commission for Asia and the Far East, ECAFE) bara några dagar efter att de afrikanska finansministrarna undertecknade avtalet om upprättandet av den Afrikanska utvecklingsbanken. ECAFE konstaterade redan i början av 1960—talet att det behövdes kapital utifrån, ca 3 miljarder dollar per år, för att den asiatiska kontinenten skulle kunna realisera sina utvecklingsplaner. Inflödet var ungefär 2 miljarder dollar per år och det fattades således ca 1 miljard dollar för att täcka detta gap.

Den asiatiska uppfattningen var att det behövdes en regional bank för Asien liksom för Latinamerika och Afrika. Inställningen var även, att den anglo-saxiskt dominerade Världsbanken missgynnat de asiatiska länderna, som bara hade fått ca en tredjedel av utlåningen.

USAs intresse av att medverka till en Asiatisk utvecklingsbank var ursprungligen svagt, men stärktes efterhand av den amerikanska involveringen

• Sida 116
•  Original

i Indokina och insikter om att militär närvaro inte var tillräcklig.

Japans inställning var samtidigt att USA inte ! skulle få ett dominerande inflytande i banken, utanj vara i paritet med Japan och att AsDB skulle ha en % "grundläggande" asiatisk karaktär med asiatisk ' kontroll över bankens verksamhet.

Efter två års förhandlingar, där en av de svåraste frågorna blev valet av plats för bankens högkvarter, grundades banken formellt vid ett möte med ministrar från 27 länder (19 regionala och tolv" icke—regionala) i november 1966. Till högkvarter valdes Manila; Filippininerna.

Bankens första år — "familjedoktorn"

Bankens första president, Yakeshi Watanabe, en av de ursprungliga initiativtagarna till banken, satte i mycket hög grad sin prägel på bankens första period. Hans grundläggande filosofi var att ? banken skulle vara en "familjedoktor" för sina låntagarländer. Den skulle känna till och lära sig så mycket som möjligt om hälsan hos sina många patienter, för att kunna hjälpa dem vid behov. Om patienten behövde hjälp av en specialist eller en ! grupp specialister skulle man hänvisa till den I stora stadsläkaren Världsbanken. Alla bankens fem | japanska presidenter har anammat denna filosofi.

Som den första vietnamesiske styrelseledamoten uttryckte det när president Watanabe avgick 1972: "Precis som en orientalisk familjedoktor är banken eklektisk, ointellektuell och mycket pragmatisk".

Familjedoktor—filosofin är en filosofi som påverkat banken på gott och ont. På gott därför att' den medverkat till en närhet och förtroendefull

• Sida 117
•  Original

relation mellan banken och låntagarna. På ont därför att den inneburit att banken tenderat att begränsa sig till en slags första prognos och behov av akut behandling utan att se till de djupare och mer komplicerade, långsiktiga utvecklingsproblemen. Familjedoktorattityden har dock varit uppskattad i låntagarländerna och givit banken ett mycket stort förtroende och därmed en viktig roll som utvecklingsinstrument i regionen.

Banken under 1970—talet — den gröna revolutionen, oljekris och energiutveckling

Under 1970-talet ökade bankens långivning kraftigt och koncentrerades till jordbrukssektorn, som fick mer än en tredjedel av bankens resurser. I oljekrisens spår ökade satsningarna på energiutveckling som fick ca 30 % av resurserna under 1970—talet.

Bankens satsningar reflekterade den stora potentialen på jordbruksområdet där banken tagit på sig en viktig roll, framför allt vad gäller teknologisk utveckling, i första hand på bevattningsområdet. Jordbrukssektorn är naturligen den största och viktigaste sektorn i Asien. Den bidrar till mer än hälften av regionens samlade bruttonationalprodukt, sysselsätter omkring tre fjärdedelar av dess arbetskraft och svarar för mer än en tredjedel av värdet på exporten.

Under l980—talet utvecklades banken till en omvittnad solid, finansiell institution med Indien och Kina som nya låntagare.

Kina ansökte om medlemskap 1983 och krävde samtidigt att Taiwan skulle lämna banken, men ändrade attityd och godkände att Taiwan fick stanna

• Sida 118
•  Original

i banken som medlem. Huvudskälet var att Taiwan,

till skillnad från i Världsbanken och övriga internationella organisationer, inte besatte Kinas plats utan endast representerade ön Taiwan. Kineserna krävde emellertid, att Taiwans namn ändrades till Taipei, Kina, vilket slutligen accepterades 1986.

Utlåningen till Indien startade 1986. Från indisk sida hävdades, att Indiens befolkning var 100 milj. större än den samlade befolkningen på 650 milj. i de 28 övriga låntagarländerna. Detta borde i sig ge Indien rätt att utnyttja bankens resurser. , Dessutom hade Indiens tillgång till resurser från , Världsbanken minskat, eftersom Världsbankens ! utlåning sedan 1981 också omfattade Kina och i ökad utsträckning gick till de afrikanska länderna. |

Med Kinas inträde i Asiatbanken och ' ytterligare över en miljard människor samt den påbörjade utlåningen till Indien blev banken en "halva världens bank" som bland låntagarna å ena sidan inbegrep två jätteländer och å andra sidan åtta små Stillahavsöar med en sammanlagd befolkning under fem milj. '

2. AsDB; organisatign_ogh_verksamhet

Medlemmarnas formella röststyrka och inflytande

Asiatbanken har idag 49 medlemsländer varav 34 regionala och 15 icke—regionala. Av de regionala länderna är 27 länder fortfarande låntagarländer medan Hong—Kong, Singapore, Taipei/Kina, Korea och Kina slutat låna. Japan, Australien och Nya Zeeland är regionala givarländer. Turkiets ansökan om

• Sida 119
•  Original

medlemskap har nyligen godkänts och Turkiet beräknas inträda som regionalt givarland under 1991. Direktörsstyrelsen består av tolv exekutivdirektörer och tolv biträdande exekutivdirektörer. Varje exekutivdirektör representerar och röstar för en valgrupp. I Asiatbanken kan exekutivdirektören avlägga olika röster för sina valgruppsländer (s.k. split voting). Medlemsländerna är indelade i tolv valgrupper, varav åtta representerar regionala medlemsländer och fyra icke—regionala medlemsländer. USA och Japan är de största medlemsländerna med ca 12 % av röststyrkan vardera och var sin egen plats i styrelsen.

I den tredje största valgruppen, som har 9 % av den totala röststyrkan, ingår Sverige och övriga Norden tillsammans med Canada och Nederländerna. Canada besätter traditionellt exekutivdirektörsposten medan biträdandeposten roterar mellan Norden och Nederländerna. De icke—regionala länderna har fyra valgrupper i styrelsen: en engelsk/tysk/österrikisk och en fransk/italiensk/spansk förutom USA och Canada/Norden/Nederländerna. Den minsta valgruppen (5,3 %) består av Filippinerna, Pakistan och Maldiverna.

Direktörsstyrelsens beslut beträffande den löpande långivningen ska, enligt stadgarna, träffas på grundval av enkel majoritet. Beslut i styrelsen sker emellertid traditionellt genom s.k. consensus, dvs. utan formell omröstning, men med beaktande av röststyrkan. Det betyder i praktiken att Japan och de regionala låntagarländerna genom sin majoritet (12 % + 53 %) kan genomdriva beslut i styrelsen. Röstfördelningen innebär alltså en klar regional dominans med ca 65 % för de regionala medlemmarna och 35 % för de icke—regionala.

• Sida 120
•  Original

Maktförhållandena i Asiatbanken innebär därmed

en klar dominans för Japan som största regionala medlemsland och som traditionell innehavare av presidentskapet, samt de övriga regionala medlemsländerna. Japan har på senare tid önskat ytterligare stärka sitt inflytande i banken genom ökade kapitalandelar medan USA, som i så många andra internationella organ, försökt behålla sitt nuvarande inflytande med lägre bidrag. Till skillnad från framförallt Världsbanken och IDB är USAs inflytande redan begränsat, vilket innebär att många kontroversiella lån kan godkännas i styrelsen, trots stark amerikansk kritik och negativ röstförklaring.

De båda europeiska valgrupperna har

traditionellt spelat en passiv roll, men har under

de allra senaste åren aktiverat sig och spelar nu en mer konstruktiv, kritisk roll. Den valgrupp där Sverige ingår har haft en viktig brobyggande funktion mellan u— och i—landsgruppen och vid ett antal tillfällen kunnat medverka till och framlägga kompromissförslag för att uppnå consensusbeslut. Australien har ofta agerat mycket aktivt, konstruktivt och kritiskt, i många fall i linje med USAs hållning, och spelar därför en förhållandevis ! viktig roll i Asiatbankens styrelse.

Bankens nuvarande president, Kimimasa Tarumizu från Japan, tillträdde 1989 och är liksom den tidigare presidenten vald för en femårsperiod. Den

| i Bankens ledning och organisation i i I

övriga ledningen består av tre vice—presidenter, varav en kommer från USA, en från låntagarländerna

• Sida 121
•  Original

och en från övriga givarlandskretsen. Vice—presidenterna tillsätts av styrelsen på rekommendation av presidenten.

Bankens organisation består bl.a. av tre projektavdelningar (jordbruk, infrastruktur och industri/energi), två landavdelningar, en privatsektoravdelning, en avdelning för policyutveckling och en för ekonomisk forskning samt en finansavdelning och en personalavdelning. En viktig funktion fylls av utvärderingsavdelningen som på senare år kommit att spela en mer central roll i bankens verksamhet. En särskild enhet för samfinansiering har nyligen upprättats. Likaså har en särskild enhet för miljöinriktad verksamhet upprättats. Bankstaben består för närvarande av ca 1 600 tjänstemän från 37 länder, varav 600 s.k. professionella och 1 000 med s.k. stödfunktioner (huvuddelen från Filippinerna). Banken har för närvarande fyra regionalkontor i Bangladesh, Pakistan, Nepal och Vanuatu (för Stillahavsområdet)

Bankens operativa verksamhet — en kortfattad översikt

Sedan 1966, då verksamheten inleddes, har Asiatbanken finansierat över 900 projekt och program till ett värde av över 28 miljarder dollar. Verksamhetsåret 1990 var den totala utlåningen 4 miljarder dollar som gick till 57 projekt och program i 18 länder.

Banken finansierar sin verksamhet med två typer av resurser. Dels de s.k. ordinarie resurserna som består av bankens grundkapital (för närvarande ca 24 miljarder dollar) och de medel som upplånas på de internationella kapitalmarknaderna

• Sida 122
•  Original

(för närvarande ca 850 milj. dollar per år). Dels de s.k. särskilda fondresurserna som finansieras av gåvobidrag från givarländerna till Asiatiska utvecklingsfonden (de totala ackumulerade bidragen uppgår för närvarande till ca 13 miljarder dollar) och till den särskilda fonden för tekniskt bistånd. Japan finansierar också sedan två år en fond för tekniskt bistånd.

Bankens ordinarie resurser, som svarar för ca två tredjedelar av utlåningen, lånas ut till marknadsränta som sätts halvårsvis på basis av upplåningskostnaden (från 1 januari 1991 6,5 %). Lånen har vanligtvis 17—25 års amorteringstid. De särskilda fondresurserna, som går till de fattigaste medlemsländerna, lånas ut mot en avgift på 1 % och med en amorteringstid på 35 år och 5 10 års amorteringsfrihet, vilket motsvarar de s.k. IDA—villkoren.

Bankens utlåning av dessa resurser sker till i stort sett fyra typer av lån. Ca 80 % går till projektlån, som är bankens huvudsakliga verksamhet. Ca 10 % går till programlån, som finansierar import [ av varor och tjänster. Ca 6—7 % går till tekniskt ! bistånd och 2-3 % till finansiering (lån eller kapitalinvesteringar) av den privata sektorn.

Geografiskt fördelar sig bankens utlåning för närvarande på 18 länder, varav fem länder svarade för 86 % av utlåningen 1990 (Bangladesh, Indien, Indonesien, Filippinerna och Pakistan). Indonesien är för närvarande den största låntagaren i banken (938 milj. dollar 1990) följt av Indien (717 milj. , dollar) Pakistan (705 milj. dollar) och

Filippinerna (691 milj. dollar). De största relativa utlåningsökningarna under de senaste åren har skett till Indonesien, Filippinerna, Malaysia, Papua New Guinea och Sri Lanka. Långivningen till Indien ökade förra året med drygt 213 milj. dollar

• Sida 123
•  Original

medan Kina—långivningen avstannade på grund av de politiska oroligheterna. Asiatbankens attityd har hela tiden varit att följa Världsbanken vad gäller Kinautlåningen. På grund av den starka geografiska lånekoncentrationen och Kinas och Indiens inträde har styrelsen vid flera tillfällen diskuterat möjligheten att införa en maximigräns på förslagsvis 20 % för utlåningen till ett enskilt land. Denna fråga väntas diskuteras i samband med förhandlingarna om ny påfyllnad av Asiatfonden, eftersom Kina och Indien nu också önskar få tillgång till dess "mjuka" resurser. Ett område som tilldrar sig ett ökande intresse i banken är Stillahavsasien.

På grund av den politiska situationen lånar banken för närvarande inte till Afghanistan, Kampuchea, Myanmar (Burma) och Vietnam. Ledningen i banken har en positiv inställning att återuppta utlåningen till Vietnam och Kampuchea när den politiska situationen anses tillräckligt stabil. USA och Japans inställning och dessutom Thailands har hittills varit negativ. Banken har besökt och förberett insatser i Vietnam framför allt på jordbruks— och infrastrukturområdet. Banken har också visat stort intresse av ett nära samarbete med Sverige i Vietnam, liksom i Laos.

Den sektorsvisa fördelningen av bankens utlåning sedan 1966 är följande:

Jordbruk, inkl. skog och fiske, har erhållit den största andelen med 22_3 av den totala utlåningen under perioden 1966—1990. Andelen har emellertid sjunkit på senare år från att ha varit uppe i 35 9. i mitten på l980—talet.

Energisektgrn har fått den näst största

andelen på 23 i. Även inom denna sektor har andelen sjunkit på senare år.

• Sida 124
•  Original

Industri, inkl, mineraler, har fått lå_3 av totalutlåningen. Utlåningen har sjunkit ganska kraftigt på senare år och för 1990 var siffran 26 % vilket var den högsta andelen, dvs. högre än både jordbruk (22 %) och energi (16 %). .

Transport och kommunikationer har däremot ökat mycket i betydelse på senare år.

Sooiol iofroetroktor (utbildning, hälsovård, vattenförsörjning och stadsutveckling) har hittills fått ll_3 av utlåningen, vilket är en ganska jämn andel för hela perioden. Här har emellertid krävts, både från styrelsen och i den framtidsstudie som beskrivs i följande kapitel, att en ökning bör ske.

Tekniskt bistånd spelar en allt större roll i bankens verksamhet. Banken skiljer sig från de övriga utvecklingsbankerna i så måtto att den har avsatt särskilda resurser för detta ändamål. Under perioden 1966—1990 satsade banken över 2 miljarder dollar på tekniskt bistånd, varav ca en tredjedel var gåvofinansierat och två tredjedelar lånefinansierat. Därutöver har Japan bidragit med ca 150 milj. dollar per år under de senaste två ; åren till en fond för tekniskt bistånd (på obunden basis, dvs. utan krav på japansk upphandling). ; Bankens tekniska bistånd utnyttjas för fyra olika ändamål:

a) För projektförberedande studier.

b) För att förbättra förutsättningarna för '

genomförandet av projekt och program. (t.ex. utbildning). c) För att underlätta det tekniska genomförandet

av projekten.

d) För att anordna regionala seminarier med kunskapsutbyte inom olika områden med deltagande från flera regionala medlemsländer.

I bankens utvärderingsrapporter har det visat sig att tekniskt bistånd ofta spelar en avgörande

• Sida 125
•  Original

-892A/1991—04—04/UM

roll för ett lyckat genomförande av projekt och detta anses nu som en av de viktigaste komponenterna i bankens roll som utvecklingsorgan.

Privatsektorfinoneiering inleddes 1985 med antagandet av riktlinjer som innebär att banken får låna ut för detta ändamål dels för köp av företags aktier, dels genom lån utan regeringsgaranti. I privatsektorstödet inräknas också sådana lån som banken ger via utvecklingsbanker i mottagarländerna (s.k. credit—lines) till små och medelstora privata företag, främst för industriell utveckling. Dessa lån sker emellertid med regeringsgaranti. Den här typen av både direkt och indirekt stöd till den privata sektorn har ökat kraftigt på senare år men utgör fortfarande bara ca 2 % av den totala utlåningen.

I augusti 1989 upprättades Asiatiska finans— och investeringsbolaget (Asian Finance and Investment Corporation, AFIC) som ett fristående konsortium bestående av privata banker och Asiatbanken som delägare. Aktiekapitalet uppgår till 200 milj. dollar fördelat mellan japanska banker (29,99 %), icke—regionala banker (29,99 %) och Asiatbanken (25,93 %). Syftet med AFIC är att finansiera privatsektorprojekt av mer vinstgivande och mer riskfylld karaktär än de banken själv kan gå in i.

Eftersom verksamheten nyligen inletts är det ännu för tidigt att göra några bedömningar av AFIC som institution och dess värde som komplement till Asiatbankens övriga stöd till privata sektorn.

samfinansiering är en annan viktig komponent i bankens verksamhet som har vuxit allt mer i betydelse. Under 1990 samfinansierades 29 projekt med ett belopp motsvarande 1,3 miljarder dollar, vilket visar vilken viktig katalytisk roll banken spelar. Större delen (ca 80 %) kom från officiella

• Sida 126
•  Original

0892A/l991-04—04/UM

källor, multilaterala institutioner inkl. Världsbanken samt bilaterala givare, främst Japan och Storbritannien.

Sverige (SIDA) samfinansierade 1989 ett vägprojekt i Laos och har tillsammans med de övriga nordiska länderna bidragit till en miljöstudie som syftar till att omsätta Brundtlandsrapportens rekommendationer i landspecifika program i sju asiatiska länder. Studien framlades under sommaren 1990 och skall utgöra underlag för ett seminarium om låntagarländernas och bankens kommande samarbete på miljöområdet. Under 1990 bidrog Sverige till ett kraftverksprojekt i Laos. Vidare deltog svenska Handelsbanken i finansieringen av ett telekommunikationsprojekt i Pakistan.

AsDBs r011_på 1920etalet

Studien om bankens framtida roll

I en artikel i den inflytelserika finanstidningen Far Eastern Economic Review riktades 1986 stark kritik mot banken för ett alltför snävt utvecklingsperspektiv med alltför stor inriktning på administrativ och finansiell effektivitet. Artikeln fick stor genomslagskraft då den ledde till en rad kritiska diskussioner om bankens roll på grund av ett uppdämt missnöje med bankens ledning och verksamhet.

Det definitiva genombrottet för ett mer utvecklingsorienterat tänkande skedde i och med att den s.k. framtidspanelen lade fram sina rekommendationer i en rapport, "The Asian Development Bank in the 1990's". Denna rapport lades fram i januari 1989 dvs. ungefär samtidigt

• Sida 127
•  Original

som motsvarande framtidsinriktade rapporter presenterades för både Interamerikanska- och Afrikanska utvecklingsbanken.

Panelen representerade de två största kapitalägarna i banken och ytterligare ett av de icke—regionala medlemsländerna samt två av låntagarländerna. Panelmedlemmarna visade sig snabbt representera två olika ”skolor", en för större satsning på social välfärd och fattigdomsbegränsning och den andra för en större satsning på utveckling av den privata sektorn.

En tredje åsiktsriktning förfäktade i första hand behovet av en sund ekonomisk politik i låntagarländerna. Resultatet av dessa tre skiljaktiga "skolor" om de viktigaste behoven i Asien och därmed bankens roll på 1990—talet vävdes samman i en kompromiss. Genomgående betonas i rapporten, att banken bör övergå från att vara en institution för i första hand transferering av finansiella resurser till en mer utvecklingsorienterad institution. Ett grundläggande argument bakom de viktigaste rekommendationerna är att den mycket snabba ekonomiska tillväxten i Asien under de gångna 20 åren varit "av avgörande betydelse för utvecklingen men inte tillräcklig förutsättning för att åstadkomma en varaktig förbättring av levnadsstandarden”.

Rapporten konstaterar också, att för att banken skall lyckas uppfylla sina utvecklingsmål måste den "bygga på sin multilaterala karaktär". Bankens multilaterala karaktär ses som ett "unikt samarbetsinstrument på utvecklingsområdet inom regionen och är en av bankens mest värdefulla tillgångar som förtjänar att både tillvaratas och utnyttjas bättre än hittills".

• Sida 128
•  Original

Som utgångspunkt för de föreslagna prioriteringarna på 1990—talet framhålls, att ur Asiens erfarenhet hittills kan en klar slutsats dras. "För att åstadkomma en lyckad och varaktig utveckling är inget viktigare än att uppnå den rätta balansen mellan offentlig och privat sektor, mellan statlig planering och användning av marknadskrafterna, mellan sådana åtgärder som direkt gynnar tillväxt och sådana som tar hänsyn till sociala frågor.”

Prioriteringarna för 1990—talet

På basis av framtidspanelens rekommendationer och bankens egna åtgärder har ett betydligt bredare, mer utvecklingsorienterat synsätt nu vuxit fram inom banken.

Fattigdomsinriktning

Fattigdomsfrågorna har länge uppmärksammats i banken. Problemet har emellertid varit att man inte systematiskt analyserat hur dessa frågor ska angripas och synen har därför varit en traditionell s.k. "trickle—down approach", dvs. att ekonomisk tillväxt är en tillräcklig förutsättning för att reducera den absoluta och relativa fattigdomen i Asien.

Våren 1988 tillsattes, bl.a. på nordiskt initiativ, en särskild arbetsgrupp för att föreslå en mer systematisk metod för att integrera fattigdomsbekämpning i bankens verksamhet. Arbetsgruppens rekommendationer innebär att:

• Sida 129
•  Original

Ekonomisk tillväxt är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att bekämpa fattigdom.

Banken skall undersöka effekten på de fattiga i alla projekt. Direkta insatser till de fattiga ska göras genom:

a) förbättrad tillgång på social service (utbildning, hälsovård, tillgång på vatten etc.).

b) förbättrade sysselsättnings— och inkomstskapande möjligheter. Banken har redan börjat tillämpa den här strategin men har också insett svårigheten att genomföra fattigdomsorienterade projekt, vilka kräver mer personal och tid än andra projekt. Banken försöker utveckla ett närmare samarbete med regeringar och frivilliga organisationer och ta del av erfarenheter från andra givare. Ett viktigt område är att få in fattigdomsaspekterna i bankens ekonomiska analyser, i landsstrategier och sektorsstrategier. Banken försöker diskutera fattigdomsaspekter i sin policydialog med låntagarländerna. Detta är förmodligen en av de allra viktigaste förutsättningarna för att lyckas nå resultat på detta område.

Miljö

Banken upprättade 1987 en särskild miljöenhet bestående av tre personer. Denna lilla enhet kunde tack vare en mycket kompetent och engagerad personal göra en imponerande stor insats för att systematiskt integrera miljöhänsyn i bankens verksamhet. Enheten har nu uppgraderats till ett s.k. Office of the Environment och utökats till sex personer, vilket fortfarande är otillräckligt i

• Sida 130
•  Original

förhållande till ambitioner och arbetsbörda på detta område. En ökning till tolv personer förutses för 1992, för på ett mer realistiskt sätt genomföra de intentioner man enats om.

Enligt framtidspanelen bör banken acceptera Brundtlandkommissionens rekommendationer att verka för "bärkraftig utveckling" och göra detta till en integrerad del av sina operationella riktlinjer. Dessutom skall banken selektivt stödja projekt som är särskilt avsedda för att förbättra miljön. En särskild ansträngning skall göras för att bevara de tropiska regnskogarna.

Bankens åtagande i enlighet med Brundtlandkommissionens rekommendationer skall reflekteras på tre olika sätt: 1) När banken planerar och genomför projekt skall miljöriskerna bedömas och åtgärder vidtas för att minimera, om ej eliminera dessa risker. Banken skall utforma projekt och program som är direkt avsedda att förbättra miljön. Banken skall engagera sig i en dialog med låntagarländerna för att hjälpa till med utformning och verkställande av en sund miljöpolitik som en integrerad del av den övergripande ekonomiska planeringen.

Banken har redan gjort framsteg på alla dessa tre områden. Detaljerade riktlinjer har utarbetats för hur miljöaspekterna integreras i hela projektcykeln, dvs. från förberedelsestadiet till projektets utvärderingsfas efter genomförandet. En viktig komponent i denna process är att inkludera speciella artiklar (s.k. loan covenants) i låneavtalen för att försäkra sig om att miljöaspekterna beaktas på ett tillfredsställande sätt. *

• Sida 131
•  Original

0892A/l99l—04—04/UM

Banken har i samfinansiering med de nordiska länderna genomfört en regional studie (Indonesien, Korea, Malaysia, Nepal, Pakistan, Filippinerna och Sri Lanka) om hur Brundtlandkommissionens rekommendationer skall omsättas till specifika program i dessa länder. En viktig del i detta samarbete är hur banken skall hjälpa till att integrera miljöhänsyn i den övergripande ekonomiska planeringen.

Kvinnor

Efter starka krav från i första hand Canada och de nordiska länderna har banken antagit riktlinjer för sin verksamhet vad gäller att tillvarata kvinnors roll i utvecklingsprocessen. Dessa riktlinjer godkändes 1985 och sågs över i en särskild rapport 1989. 1987 anställdes också en specialist på kvinnoområdet som knöts till en av jordbruksavdelningarna. På papperet har banken försett sig med en i huvudsak väl utformad politik på detta område. Den innebär i korthet att särskild hänsyn skall tas till kvinnornas roll i hela projektcykeln från förberedelse till genomförande, att särskilda projekt som är av direkt betydelse för kvinnor skall genomföras, samt att kunskaperna om kvinnors roll i utvecklingsprocessen skall ökas dels bland bankens personal, dels genom kurser, seminarier och tillgången på en socioekonomisk databas i banken.

I praktiken har banken inte kommit särskilt långt i genomförandet av denna kvinnopolitik. Det kulturella och sociala klimatet i banken på det här området är mycket konservativt och personalresurserna är alldeles otillräckliga med en person som dessutom arbetar på låg och ganska osynlig nivå. Bankens president har emellertid

• Sida 132
•  Original

uttalat sig positivt för en ökad satsning på detta område som numera inte förordas bara av Norden och Canada utan också av USA, Västtyskland, Indien, Australien m.fl.

Stöd till privata sektorn

Redan 1985 beslutades att banken skulle kunna ge direkt stöd till privata företag, dels genom aktieägarskap, dels genom lån utan regeringsgaranti. Bankens traditionella sätt att stödja privatsektorn är emellertid att finansiera industriutveckling genom stöd till små och medelstora företag via s.k. institutioner för utvecklingsfinansiering (dessa s.k. DFIs fick ca 10 % av bankens totala utlåning 1990).

Enligt framtidspanelens rekommendationer skall både det direkta och indirekta stödet till privatsektorn öka, inte bara genom finansiering utan också genom tekniskt bistånd, bl.a. stöd till att effektivisera och bygga upp institutioner och genom policydialog, dvs. krav på förändringar,

t.ex. avregleringar, för att gynna en sund privatsektorutveckling och en fungerande finansiell sektor.

Hela bankens verksamhet på detta område har nu samlats under en avdelning som upprättades 1989. Därtill har Asiatiska finans- och investeringsbolaget (Asian Finance and Investment Corporation, AFIC) upprättats, i vilket banken ingår som delägare med 26 %.

Banken har därmed skaffat sig de nödvändiga instrumenten - både administrativt och finansiellt — för att stödja utveckling av den privata sektorn och har ökat sina insatser betydligt. Trots detta kvarstår många frågor om privatsektorns roll i bankens verksamhet. Dels

• Sida 133
•  Original

E892A/1991—04-04/UM

befinner sig banken i en region där den privata sektorn är relativt väl utvecklad och där kapital finns tillgängligt, ibland till bättre villkor än bankens. Dels måste banken begränsa sina satsningar inom privatsektorn på grund av riskerna för en försämrad låneportfölj och därmed försämrad kreditvärdighet.

Via AFIC kan banken bidra med kapital till mer riskfyllda, men kanske ur vinstsynpunkt intressantare investeringar. Å andra sidan är frågan vilken utvecklingseffekt dessa investeringar kan komma att få. Det intressantaste bidraget som Asiatbanken sannolikt kan ge på 1990-talet är att genom policydiskussioner bidra till att bygga förutsättningarna för en effektivt fungerande privatsektor och effektivisera institutioner som

finansierar privatsektorutveckling, t.ex. lokala utvecklingsbanker.

UPP

Stöd till policyreformer

En av de viktigaste prioriteringarna för banken på 1990—talet är att generellt förstärka sin kapacitet för att stödja policyreformer inom olika sektorer. Bankens största komparativa fördel jämfört med andra finansieringsinstitutioner i regionen är möjligheten att inte bara bidra med finansiering utan också med tekniskt bistånd och rådgivning om policyförändringar. Denna kombination ger Asiatbanken, liksom övriga utvecklingsbanker, en unik möjlighet att effektivt bidra till ett lands utveckling. Det är inom de sektorer, där man skaffat sig specifika kunskaper och erfarenheter man kan göra de viktigaste insatserna. På det makroekonomiska området har IMF och Världsbanken de bästa kunskaperna och förutsättningarna och det är därför viktigt att de regionala bankerna koordinerar sina insatser med dessa institutioner.

• Sida 134
•  Original

0892A/1991—04—04/UM

Ur låntagarländernas synpunkt är policyrådgivning ofta lättare att ta emot från en regional bank som hör hemma i regionen, vilket gynnar regionalbankernas förutsättningar att nå resultat i sina kontakter med mottagarländerna.

Asiatbanken har under hela sin existens byggt upp en unik kunskap om och dialog med låntagarländerna som emellertid bör tillvaratas på ett bättre sätt än hittills. Enligt framtidspanelens rekommendationer, och efter krav från främst givarländerna bör banken regelbundet analysera och diskutera behov av policyreformer i samband med sina årliga övergripande landdiskussioner, som utgör grunden för bankens låneprogram. Det viktigaste i den här processen är väl utformade s.k. landstrategier (s.k. country strategies) som diskuteras regelbundet i bankens styrelse och utformas med ett till två års mellanrum. För att landstrategierna skall kunna få en bättre kvalitet än hittills, krävs emellertid kompetent personal vad gäller ekonomisk analys och erfarenhet av policyfrågor, vilket banken hittills saknat i tillräcklig utsträckning. En ytterligare förstärkning av bankens personalkapacitet krävs därför om den här prioriteringen, som är en av de viktigaste, ska kunna genomföras på 1990—talet.

Organisation och personalpolitik

En absolut förutsättning för att banken skall kunna spela en bredare, mer utvecklingsinriktad roll och uppfylla sina prioriteringar för 1990—talet är förstärkning av bankens organisation och personalpolitik. Vissa förslag går ut på att stärka bankens möjlighet att formulera och genomföra "policies" genom tillsättande av en ytterligare, fjärde vice—president med ansvar för

• Sida 135
•  Original

»

bö92A/1991—04—04/UM |

strategisk planering samt genom en betydande personalförstärkning med fler ekonomer och experter på sociala områden (utbildning, befolkning och hälsovård). Dessa och andra förslag går också ut på att bättre integrera projektavdelningarna med landavdelningarna, dvs. en mer geografiskt inriktad organisation, eventuellt i linje med den som Världsbanken nyligen genomförde.

Personalpolitiken i banken behöver också förstärkas för att bättre återspegla institutionens multilaterala karaktär. Den japanska dominansen har hittills varit stor, främst i nyckelpositioner. Däremot är antalet japaner inte fler än amerikaner (för närvarande drygt 60 var). Brist på ett dynamiskt, effektivt ledarskap är ett annat problem, liksom avsaknaden av öppet redovisade kriterier för befordringar och en mer professionell rekryteringspolitik. Asiatbanken är den i särklass mest konservativa utvecklingsbanken när det gäller kvinnor. För närvarande finns 22 kvinnor på den professionella nivån, dvs. ca 4 % av det totala antalet. Ingen kvinna har ännu nått någon chefsposition, trots gedigen kompetens och erfarenhet hos flera. Detta förhållande måste förändras för att bättre återspegla institutionens internationella status och kvinnors status i medlemsländerna på 1990—talet.

Sverige QCh ADB Sveriges medlemskap

Sverige undertecknade den 31 januari 1966 avtalet om upprättandet av Asiatiska utvecklingsbanken. Samtidigt utfäste sig Sverige

• Sida 136
•  Original

0892A/1991—04-04/UM

att teckna 5 milj. dollar av bankens grundkapital, det minsta belopp som kunde komma ifråga.

På svensk sida var man från början skeptisk mot ett svenskt finansiellt engagemang i banken. Dessa betänkligheter gällde bl.a. möjligheterna att kontrollera användningen av de medel som Sverige skulle tillskjuta "med hänsyn till den vikt som bankens främste tillskyndare USA tillmäter bistånd till ur svensk synpunkt mindre lämpliga biståndsländer (Vietnam, Formosa m.fl.)". Viss tveksamhet rådde också om det var befogat att Sverige gav bistånd till den Asiatiska utvecklingsbanken innan bidrag lämnades till de tidigare upprättade utvecklingsbankerna i Latinamerika och Afrika. Ur biståndssynpunkt kunde emellertid ett medlemskap motiveras med hänsyn till Sveriges principiella stöd till regionalt samarbete mellan u—länder och då särskilt i form av regionala utvecklingsbanker. Detta kom att motivera ett begränsat bidrag vid bankens grundande.

Sveriges inställning till Asiatiska utvecklingsbanken har därefter varit avvaktande och i vissa fall kritisk. Fördelningen av bankens långivning till förmån för stora länder, t.ex.

Korea och Taiwan, har återspeglat en givarlandsdominerad, i stor utsträckning japansk och amerikansk politik som man från svensk sida ifrågasatt. Sverige har vid ett antal tillfällen uttryckt missnöje med den inställda utlåningen till Vietnam och krävt att den skall återupptas för att stödja återuppbyggnaden och den ru inledda reformprocessen. Banken har också i ganska begränsad utsträckning tagit hänsyn till de sociala( aspekterna i utvecklingsproblematiken. Denna ; skeptiska inställning till banken gjorde t.ex. att i 1 Sverige i början av 1970—talet avstod från att

• Sida 137
•  Original

'?892A/1991—04—o4/UM

bidra till bankens specialfonder (Asiatiska utvecklingsfonden och Specialfonden för tekniskt bistånd). Den svenska och nordiska hållningen i utvecklings— och biståndsfrågor har emellertid bl.a. med starkt kanadensiskt stöd, fått allt mer gehör i banken och återspeglas nu mycket klart i prioriteringarna för bankens roll på 1990—talet.

Sveriges bidrag och finansiella åtaganden

Vid utgången av 1990 uppgick Sveriges sammanlagda bidrag till Asiatbanken till 131 milj. dollar, bestående av den inbetalda delen av Sveriges kapitalandel motsvarande 5 milj. dollar, bidrag till Asiatiska utvecklingsfonden med 124 milj. dollar och 2 milj. dollar till den särskilda fonden för tekniskt bistånd.

Sveriges kapitalandel i Asiatbanken är för närvarande 0,15 %, vilket är en lägre andel än övriga nordiska länder som har 0,37 % vardera. Detta beror på att Sverige av budgetskäl avstod från att delta i den senaste allmänna kapitalhöjningen som ägde rum 1983. I samband med en s.k. selektiv kapitalhöjning 1987, då beslut träffades om särskilda höjningar för USA, Japan och Sverige, ökades emellertid den svenska kapitalandelen. Den är nu i paritet med övriga nordiska länders på 0,37 %. Detta motsvarar ungefär den kapitalandel som Sverige och övriga nordiska länder haft från början. Inbetalning av den svenska selektiva kapitalhöjningen motsvarar 4,15 milj. dollar och kommer att verkställas under budgetåret 1990/91.

• Sida 138
•  Original

0892A/1991—04—04/UM

Sveriges bidrag till den senaste och fjärde påfyllnaden av Asiatiska utvecklingsfondens resurser uppgick till 1,37 %, vilket motsvarar ca 60 milj.kr. för de fyra budgetåren 1987/88—1990/91. Inbetalning av det fjärde årsbidraget på 15 milj. dollar (91 milj.kr.) verkställdes hösten 1990.

Förhandlingarna om en femte påfyllnad av Asiatfonden inleddes under 1990. Bankledningen har förslagit en påfyllnad i storleksordningen 6—7 miljarder dollar för perioden 1991—1994 för att täcka de stora finansieringsbehoven i de fattigaste asiatiska länderna. Detta är att jämföra med 3,6 miljarder dollar vid den föregående påfyllnaden 1986.

Sverige har deltagit i sex samfinansieringar med Asiatbanken till ett belopp om sammanlagt 30 milj. dollar. Samfinansieringarna har gällt projekt i Bangladesh, Laos och Pakistan. I linje med bankens ökade intresse för samfinansiering med bilaterala givare har bankledningen visat intresse för utökat samarbete och samfinansiering med Sverige, särskilt i länder där Sverige har speciella kunskaper och erfarenheter, t.ex. Laos

och Vietnam.

Sveriges valgrupp och representation

Sverige ingår i en valgrupp bestående av Canada, Nederländerna och de nordiska länderna, exkl. Island. Valgruppen har en sammanlagd röststyrka på 9,1 %, vilket är den tredje största efter USA och Japan med 12,4 % vardera. Canada har majoritet i valgruppen med 5 % av den totala röststyrkan och utser därmed exekutivdirektör. Den biträdande exekutivdirektören utses rotationsvis av

• Sida 139
•  Original

'892A/1991—o4—04/UM

Nederländerna och Norden. I valgruppskontoret i Manila finns också en assistent som också utses på rotationsbasis av Nederländerna och Norden. De nordiska länderna har i sin tur en inbördes rotation i en i förväg fastställd ordning. Sverige innehade posten som assistent 1986 och biträdande exekutivdirektör 1987—1989. För närvarande innehar Norge denna post.

Sveriges guvernör i Asiatbanken är statssekreteraren vid 005 u—avdelning. Eftersom bidragen till banken, inkl. den svenska kapitalinsatsen, finansieras av biståndsanslaget ligger handläggningsansvaret för Asiatbanken på u—avdelningen liksom för de övriga regionala utvecklingsbankerna.

Sverige har för närvarande sex s.k. professionals i banken av totalt 600. Övriga nordiska länder har tolv, Canada 57 och Nederländerna 17. Valgruppen är således relativt väl representerad med över 11 % av personalen, men endast Canada, Nederländerna och Finland har några seniora positioner.

Svensk upphandling

Vid utgången av 1989 uppgick upphandlingen av varor, tjänster och konsulter från Sverige till sammanlagt 103 milj. dollar, vilket motsvarade 0,69 % av den totala upphandlingen. De större länderna i valgruppen ligger något bättre till med drygt 1 % vardera, medan övriga nordiska länder är mycket små vad gäller upphandling. Danmark har emellertid hävdat sig bättre än Sverige i konsultupphandlingen med i genomsnitt ett par konsultuppdrag per år jämfört med ca ett per år för

• Sida 140
•  Original

Sverige. Samtidigt bör konstateras att Sverige börjat hävda sig bättre konsultkonkurrensen och utsikterna till ett större svenskt deltagande ser ganska gynnsamma ut. Bankens erfarenhet av svenska konsulter har varit mycket positiv.

Den svenska upphandlingen är så gott som enbart resultatet av relativt stora upphandlingar av varor och tjänster, oftast från de stora svenska företagen, t.ex. ABB, LM Ericsson, Atlas Copco, Alfa Laval och Tetrapak. Trots ett starkt växande intresse för den asiatiska marknaden har upphandlingen till ADB—projekt från Sverige och andra i—länder sjunkit de senaste åren, främst beroende på en kraftigt hårdnande konkurrens och ökad upphandling från de asiatiska låntagarländerna, främst Korea, Indonesien, Filippinerna, Thailand, Indien och Malaysia. Alla finns bland de elva länder som för närvarande ligger högst på upphandlingslistan, vilken toppas av Japan med 27 %. Bland de icke—regionala länderna finns endast USA med 8,4 %, Västtyskland 5 % och Storbritannien 4 %. Den japanska dominansen måste emellertid ses i relation till de japanska bidragen till banken, vilka väl överstiger en tredjedel av dess samlade resurser.

5. Några avslutandeJeflektioner

Efter att ha haft förmånen att under tre år arbeta i och lära känna den Asiatiska utvecklingsbanken, vill jag gärna göra några personliga reflektioner, dels vad gäller banken som institution i jämförelse med andra liknande institutioner, dels vad gäller Sveriges relationer, roll och inflytande i banken. Min förutfattade

0892A/l991—04—04/UM

• Sida 141
•  Original

(ZA/1991—04—04/UM

mening om banken som en solid, effektiv finansieringsinstitution och den bästa av de regionala utvecklingsbankerna stämde väl överens med verkligheten. Samtidigt insåg jag ganska snart att denna institution var lite av en japansk dynasti, dvs. en mycket auktoritär och toppstyrd institution, där senioritet och lojalitet ofta gå före kunskap och kompetens. Den japanska dominansen i kombination med en i hög grad indiskt präglad byråkrati gör också organisationen stelbent och lite arrogant, inte minst för en nykomling. Jag kände en tydlig brist på vision och intellektuell dynamik när jag kom till banken och jag anser fortfarande att detta är en brist. Fliten och ordningen måste kompletteras med mera analys och en progressivitet. Efter nu snart 25 års existens och med många av de som anställdes från början kvar i ledande nyckelpositioner, behövs en omstrukturering av organisation och personal och en dynamisk ledning, för att verkställa de många idéer och förslag som nu ligger på bordet för 1990—talet. Som första och enda kvinna i bankens styrelse i denna asiatiska kultur fick jag en alldeles unik erfarenhet. Att delta i styrelsediskussioner och samtal med presidenten var som en verklighetens kurs i kulturkrockar, där det ibland visade sig att kommunikationen missförstods och inte gick fram. Motsättningen och bristen på kommunikation mellan Japan och USA är påtaglig i Asiatbanken. Samtidigt har under de senaste två åren den japansk-amerikanska dominansen på världsscenen återspeglats i banken på ett olyckligt sätt, så att bilaterala uppgörelser mellan Japan och USA i andra, för Asiatbanken ovidkommande frågor, påverkat beslut om bankens interna verksamhet.

• Sida 142
•  Original

892A/l99l—04—04/UM

Under mina tre år i banken skedde flera viktiga förändringar. En av de viktigaste förändringarna, som jag ser det, var att de europeiska länderna och Australien samt några u—länder, framförallt Indien och Kina, under den här perioden började spela en allt aktivare och mer konstruktivt kritisk roll i styrelsen, vilket medverkat till en större lyhördhet i banken för medlemsländernas uppfattningar. Den japanska dominansen kvarstår självfallet och med rätta, eftersom Japan står för ca en tredjedel av bankens resurser, men har förändrats. Dels är den nye presidenten mer öppen för informellt samarbete inom medlemskretsen, dels har det japanska intresset för rena utvecklingsfrågor ökat.

De senaste två till tre åren har Japan börjat tala för behovet av att satsa på mänsklig och social utveckling och miljö, dock med det förbehållet att banken "som bank" måste bibehålla sitt grundläggande krav på projektens lönsamhet. Att från japansk sida uttala sig om kvinnornas roll i utvecklingen var dock så gott som uteslutet, men skedde någon enstaka gång, vilket jag såg som ett framsteg. Den japanska grundsynen, som i stor utsträckning fortfarande präglar banken, är mer konservativ än jag väntat mig när det gäller kvinnors anställning och befordran i banken. Från kanadensisk och nordisk sida har vi försökt kräva förändringar med hänvisning till andra institutioner, t.ex. Världsbanken, IDB och FN, men mött oförståelse och ibland direkt motstånd. Vi har emellertid fått starkt stöd för våra synpunkter från framförallt USA, Tyskland, Frankrike och Australien, vilket ökat påtryckningarna. Dessutom har framförallt Indien och Kina talat starkt för ett större antal kvinnor i banken som en reflektion

• Sida 143
•  Original

QA/199l—04-04/UM

av kvinnors status i medlemsländernas administrationer och för att bättre utveckla och driva kvinnofrågorna i bankens verksamhet. Här måste ytterligare förändringar till med vår påverkan.

Min spontana reflektion vad gäller Sveriges roll i banken, är att den är betydligt viktigare än jag föreställt mig och inte skall underskattas. Vi tillhör i Asiatbanken den tredje största valgruppen, där enbart s.k. like—minded—länder ingår, evs. övriga Norden, Kanada och Nederländerna. Tillsamman med dem kan vi gemensamt och i nära samarbete med både i— och u-länder föra fram en utvecklingspolitisk syn som på ett värdefullt sätt kompletterar den japanska betoningen på kvantitet och effektivitet.

Dessutom är min erfarenhet att det svenska handelsrelaterade intresset för Asien och Stilla Havsregionen ökat markant och att möjligheterna till ett utökat samarbete med banken på detta område är potentiellt mycket stora. Banken har också uttryckt stor tillfredsställelse med t.ex. svenska konsulter, som sedan några år börjat användas i banken.

• Sida 144
•  Original

• Sida 145
•  Original

INTERAMERIKANSKA UTVECKLINGSBANKEN

. Bo Jerlström

Särstudie 4 till Multibiståndskommitténs betänkande "Bistånd genom internationella organisationer”

• Sida 146
•  Original

• Sida 147
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

, l IDBs tillkomst och utveckling sid. 2 ( *»

' 2 IDBs organisation och operativa sid. 6

. verksamhet 1 3 IDBs kris . sid. 11 4 IDB och framtiden sid. 16 5 Sverige och IDB sid. 25

- 147 -

• Sida 148
•  Original

INTERAMERIKANSKA UTVECKLINGSBANKEN (IDB)

1. IDBs tillkomst och utveckling

Deg Ban—amerikanska drömmen

Den Interamerikanska utvecklingsbankens historiska rötter går tillbaka på pan—amerikanska drömmar under 1800—talet, om nära politiskt och ekonomiskt samarbete i västra hemisfären. Om "att försöka forma hela den nya världen till en enda nation." Som följd av den "gamla världens" upprepade militära aktioner förblir denna amerikanska enhetstanke levande under hela århundradet. Under återkommande amerikanska kongresser fram till våra dagar har ett "interamerikanskt system” av samarbetsorganisationer växt fram; Amerikanska samarbetsorganisationen (The Organization of American States, OAS), Kennedys framstegsallians, the Pan—American Health Organization (PAHO) m.fl.

Tankarna på att upprätta en interamerikansk finansinstitution väcktes redan vid den första amerikanska kongressen i Washington 1889. Målet var att stärka kontakterna mellan de privata bankerna i * USA och Latinamerika och därmed bryta de europeiska bankernas dominans i regionen.

Dödläget i att upprätta en interamerikansk bank kvarstod emellertid till slutet av 1950-talet. Vid den tiden började politiska Vänstervindar och anti—amerikanska stämningar växa sig starka i Latinamerika. USA anklagades för likgiltighet inför kontinentens ekonomiska och sociala underutveckling..

År 1959 svängde USAs inställning till _1 upprättandet av en interamerikansk utvecklingsbank. % Ett avtal om bildande av banken undertecknades i april 1959 av 19 latinamerikanska länder och USA. Kuba, som under Fidel Castro, började få alltmer ansträngda relationer med USA, undertecknade aldrig IDB—avtalet. 0673A/UM _14g_

• Sida 149
•  Original

Bildandet av IDB blev för USA ett viktigt led i en förändrad Latinamerika-politik som 1961 kulminerade i Kennedys framstegsallians, vars målsättning var ekonomisk tillväxt, social rättvisa, politisk stabilitet och demokrati i Latinamerika. IDB blev i själva verket ett av de viktigaste institutionella elementen i framstegsalliansen.

Den nya banken kom snabbt igång med sin långivning och blev snart en viktig finansiell aktör i Latinamerika. Under dess första verksamhetsår 1960 beviljade banken en större lånevolym än vad Världsbanken gjort i Latinamerika under de tre föregående åren.

Banken fick från början en latinamerikansk prägel under ledning av dess förste president Felipe Herrera från Chile. Bankens första lån 1960 för utvidgning av dricksvatten— och avloppssystemet i Arequipa i Peru kan stå som symbol för inriktningen av långivningen under början av 1960—talet.

Från USAs sida var det helt dominerande intresset under början av 1960—talet att få IDB att fungera som ett viktigt inslag i framstegsalliansen. Bankens utlåningsprofil till olika sociala projekt stärktes väsentligt genom president Kennedys beslut att i banken inrätta en särskild fond — The Social Progress Trust Fund — på över en halv miljard USD för lån på förmånliga villkor.

Utlåningspolitiken sågs samtidigt över med avsikt att bidra till en mer balanserad utveckling mellan länderna i regionen. Flera av de fattigaste medlemsländerna hade under 1960—talet, räknat per invånare, erhållit lägre lånebelopp än genomsnittligt för bankens låneländer, samtidigt som deras ekonomiska tillväxt släpat efter.

• Sida 150
•  Original

Nya riktlinjer fastställdes där banken införde, ett ännu idag bestående grupperingssystem med fyra olika kategorier av låntagarländer. Till Grupp A fördes de större och rikare länderna; Argentina, Brasilien, Mexico och Venezuela. Till Grupp B fördes medelstora medelinkomstländer som Chile, Colombia och Peru. Till Grupp C fördes länder som Costa Rica, Uruguay, Jamaica m.fl. Till Grupp D slutligen fördes små, fattigare länder som Bolivia, Nicaragua, Bolivia, Haiti m.fl.

Syftet med denna länderkategorisering var att ge främst de fattigare småstaterna i Grupp D, samt i viss mån Grupp C—länderna, vidgat tillträde till de fördelaktiga lånen från den Särskilda Fonden. För de mer utvecklade länderna kom medel ur denna fond att begränsas till projekt som direkt gynnade låginkomstgrupper, eftersatta regioner eller viktiga men lågavkastande projekt.

Det tidiga 1970—ta1ets strävan att särskilt gynna fattiga låntagarländer kompletterades 1978 med den långtgående målsättningen att minst 50 % av bankens låneresurser skulle gynna fattiga befolkningsgrupper. Denna målsättning och de innovativa mätmetoder som då utvecklades för att operativt nå det uppställda målet gäller än idag. Satsningen på låginkomstgrupper ledde samtidigt fram till en förnyad satsning på sociala projekt. & IDB kom med rätta under de första två decennierna av sin verksamhet att få en rad omdömen som "hälsobanken' och "utbildningsbanken".

Som en följd av de kraftiga oljeprishöjningarna i mitten och slutet av l970—talet, och den därmed framväxande Nord—Syd konfrontationen, blev ekonomisk integration i , Latinamerika en viktig fråga. Tillsammans med I Andinska pakten, FNs ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien, (Economic Commission for Latin America and Caribbean, ECLAC) och Latinamerikanska ekonomiska systemet (Sistema

• Sida 151
•  Original

Economico Latinoamericano, SELA) kom IDB att spela en betydelsefull fall för dessa (i huvudsak misslyckade) strävanden. Inom IDB byggdes ett särskilt organ upp för regional integration (INTAL) med betydande resurser och stor självständighet. Härigenom har IDB också kommit att få namnet 'integrationsbanken”.

Den för IDB mest genomgripande förändringen var utvidgningen av bankens medlemskrets under mitten och slutet av l970—ta1et. Då tillkom 14 nya medlemmar från Europa samt dessutom Japan och Israel. Även Canada blev då medlem. Härigenom förvandlades IDB från en pan—amerikansk angelägenhet till en multilateral finansinstitution. De icke—regionala medlemmarnas inträde välkomnades i särskilt hög grad av de latinamerikanska länderna som häri såg en möjlighet att minska USAs dominerande inflytande i banken. Utvidgningen av medlemskretsen var emellertid inte bara av stor politisk betydelse för makten över banken. I ekonomiskt avseende vann banken, förutom betydande tillskott i tecknat kapital, också tillträde till nya viktiga kapitalmarknader.

Mot slutet av l970—talet uppgick bankens utlåning av resurser på icke—koncenssionella villkor till ca 60 % av den totala utlåningen, mot ca 40 % under 1960—talet. Detta blev möjligt genom ökad upplåning på främst de japanska och europeiska kapitalmarknaderna. Under perioden 1975—1980 lånade banken årligen upp i genomsnitt USD 400 milj., vilket var mer än det dubbla jämfört med tidigare år. Utlåningen på koncessionella villkor från den Särskilda Fonden minskade inte bara i relativa termer utan stagnerade dessutom i absoluta tal.

De icke—regionala medlemmarnas inträde i banken förvandlade i hög grad IDB från främst en biståndsorganisation, huvudsakligen finansierad av USA, till en bank för förmedling av externa finansiella resurser till Latinamerika på nästintill marknadsmässiga villkor. -151-

• Sida 152
•  Original

2 IDBs organisation och operativa verksamhet

Medlemmarnas formella_röststyrka och inflytande

IDB har idag 44 medlemsländer varav 25 låntagarländer i Latinamerika och Karibien, två icke—låntagarländer i regionen (USA och Canada) samt 17 icke—regionala länder.

Det senaste tillkomna medlemslandet var Norge som, efter en långdragen inrikespolitisk strid liknande den svenska, inträdde i IDB 1986. Syd—Korea har i flera år utan framgång sökt medlemsskap i banken.

För att IDB trots tillskottet av nya medlemmar utanför Nord— och Sydamerika skall behålla sin karaktär av regional bank anger bankens stadga att minst 92 % av röststyrkan skall utövas av de nord— och sydamerikanska medlemsländerna.

Högst 8 % får således innehas av de icke—regionala medlemsländerna. Av nämnda 92 % skall de latinamerikanska och karibiska länderna ha minst 53,5 % av röststyrkan, USA minst 34,5 % och Canada minst 4 %.

För ökning av resurserna i Särskilda Fonden (vars bidrag nästan uteslutande kommer från icke—låntagande länder) krävs 3/4 majoritet. Detsamma gäller ökning av antalet exekutivdirektörer, för uteslutning av medlem samt för beslut att upphöra med verksamheten. I dessa fall har USA, liksom också olika kombinationer av latinamerikanska länder, möjlighet att votera beslut.

Direktörsstyrelsens beslut avseende den löpande låneverksamheten fattas på grundval av , enkel majoritet. Alla beslut som avser den % Särskilda Fondens verksamhet kräver emellertid 2/3 majoritet. USA och olika kombinationer av latinamerikanska länder förfogar därför också här över vetorätt. 0673A/UM _ 152_

• Sida 153
•  Original

Under de senaste åren har de icke—regionala länderna hårt drivit linjen att ett ökat inflytande i banken för deras del vore en naturlig och historisk riktig avspegling av Latinamerikas och IDBs allt större ekonomiska samarbete och ekonomiska beroende av Europa och Japan. Så t.ex. ökar handelsutbytet mellan Latinamerika och de icke—regionala länderna mycket snabbare än mellan Latinamerika och USA. Samma trend gäller för direktinvesteringar från de icke—regionala länderna som bara under den senaste tioårsperioden tredubblats. Vidare tillgodoser IDB sitt kapitalbehov till mer än 75 % på de icke—regionala ländernas kapitalmarknader.

lDBs_organisation : en_seegel av_pr0:iekts:yl_teln

Något förenklat och generaliserat kan IDBs organisatoriska uppbyggnad beskrivas som en spegel av projektcykeln. Fyra avdelningar svarar för bankens operativa projektverksamhet.

Härutöver finns en finansavdelning för finansiella frågor som t.ex. upplåning av resurser på kapitalmarknaderna, en rättsavdelning för bl.a. rättsliga frågor vid projektavtal, den administrativa avdelningen för personalfrågor, rekrytering m.m., sekretariatsavdelningen för förberedelser av styrelsemöten, årsmöten etc.

Dessutom finns en rad speciella enheter och funktioner som t.ex. Office of the External Relations Advisor för bedömning av politisk utveckling i medlemsländerna m.m., Auditor General för intern revision, Special Office in Europe med huvudkontor i Paris och en underavdelning i London.

I alla de olika stegen i projekt— och programcykeln deltar fältkontoren i låntagarländerna mycket aktivt. I förhållande till Världsbanken och de övriga regionalbankerna har IDB en decentraliserad uppbyggnad med stora och ganska

självständiga fältkontor. -153-

• Sida 154
•  Original

För slutlig utvärdering av bankens projekt och

program ansvarar dels Office of the Controller som är underställd bankledningen. Därutöver utövas kontroll och utvärdering av External Review and Evaluation Office som är direkt underställd direktörsstyrelsen.

Bankens epetativa verksamhet-—_kertfattad översikt

Från starten 1959 har IDB finansierat projekt och program för över USD 42 miljarder. Antalet godkända projekt under denna tidsperiod uppgår till drygt 1800.

Banken spelar samtidigt en minst lika viktig roll som finansiell katalysator. I tillägg till IDBs finansiering har kompletterande resurser mobiliserats i låntagarländerna om ca USD 80 miljarder, varför de totala projektkostnaderna uppgår till drygt USD 122 miljarder.

Under l980—ta1et har IDBs lånevolym i genomsnitt uppgått till nästan USD tre miljarder och är för många av länderna i Latinamerika den största officiella finansieringskällan.

Eftersom IDBs, liksom de övriga utvecklingsbankernas, utlåningsverksamhet till helti övervägande del sker med medel upplånade på de internationella kapitalmarknaderna måste [ utlåningsvillkoren bestämmas utifrån de upplåningsvillkor de kan uppnå.

IDBs utlåningsränta per 1 juli 1989 var 8,10 %, vilket var betydligt högre än för Asiatiska utvecklingsbankens utlåningsränta som vid samma tid uppgick till 6,37 %. Även jämfört med de andra ! utvecklingsbankerna har ränteläget i IDB legat högt under senare år, vilket bl.a. återspeglat bankens 1 prekära finansiella läge under senare år. Löptiden på 1085 län har dock i gengäld varit något längre, eller 15—30 år.

• Sida 155
•  Original

För tekniskt samarbete har IDBs åtaganden sedan 1959 uppgått till USD 1,5 miljarder, varav drygt USD 700 milj. på gåvobasis. Nästan USD 800 milj. i tekniskt bistånd har utbetalats för olika stödfunktioner i samband med planläggning och implementering av projekt. Vidare har nästan USD

90 milj. godkänts för finansiering av "Small Projects".

De fem största låntagarländernas andel av bankens totala utlåning från de ordinarie resurserna t.o.m. 1988 uppgår till (i milj. USD): Brasilien (4 991), Mexico (4 497), Argentina (3 735), Colombia (3 166) och Chile (2 779). Dessa fem länders procentuella andel av den totala utlåningen uppgick till 67 %.

Sektorfördelningen av bankens långivning sedan 1959 är följande:

Jordbruk och fiske; 455 lån uppgående till USD 9,2 miljarder med en total projektkostnad på USD 21,5 miljarder.

Energi; 238 lån uppgående till USD 11,5 miljarder med en total projektkostnad på USD 41,7 miljarder.

Industri och gruvdrift; 255 lån uppgående till USD 5,6 miljarder med en total projektkostnad på USD 27,5 miljarder.

Transporter och kommunikationer; 231 lån uppgående till USD 5,4 miljarder med en total projektkostnad på USD 11,9 miljarder.

Miljö och hälsa; 235 lån uppgående till USD 4,2 miljarder med en total projektkostnad på USD 9 miljarder.

Utbildning, forskning och teknologi; 147 lån uppgående till USD 1,8 miljarder med en total projektkostnad på USD 3,6 miljarder.

Stadsutveckling; 95 lån uppgående till USD 1,9 miljarder med en total projektkostnad på USD 3,7 miljarder.

Förinvesteringar; 71 s.k. Global preinvestment

loans uppgående till USD 385 milj. -155-

• Sida 156
•  Original

Bankens auktoriserade kapital uppgick 1989

till USD 60 miljarder. Bankens upplåning på de internationella kapitalmarknaderna för vidareutlåning till låntagarländerna uppgick vid samma tid till USD 14 miljarder.

De totala ackumulerade bidragen till den Särskilda Fonden uppgick till USD 8,4 miljarder. Under 1988 hade Fondens utlåning gått ner till USD 154 milj. De fem största låntagarländernas andel av den Särskilda Fondens totala utlåning t.o.m. 1988 var (i miljarder USD); Brasilien (1 195), Ecuador (794), Bolivia (671), Colombia (662) och Honduras (616). Dessa fem länders procentuella andel av den totala utlåningen uppgick till 40 %.

Utlåningen från Fonden sker på mycket fördelaktiga villkor med en ränta på 1—4 %, en administrationsavgift på 0,5 %, 20—40 års löptid och en amorteringsfri period på 5—10 år.

Interamerican Lnxestment_Cgrporatign

Under l980—talet har knappheten på riskvilligt kapital för långsiktiga privata investeringar starkt tilltagit i Latinamerika. Mot den bakgrunden och efter mönster från Världsbankens Internationella Finansieringsbolag (International Finance Corporation, IFC), tillskapades under 1988 inom IDBs ram Interamerikanska investeringsbolaget (The Interamerican Investment Corporation, IIC).

Syftet är att som komplement, vid sidan av IDBs reguljära verksamhet, skapa nya möjligheter att främja den ekonomiska utvecklingen i regionen.

Tillsammans med privat kapital skall IIC medverka till etablering, expansion och

modernisering av privata företag bl.a. genom tillskjutande av aktiekapital. IIC skall dessutom bistå företag med teknisk och administrativ ? rådgivning.

• Sida 157
•  Original

Finansieringsbolaget skall i första hand vända sig till mindre och medelstor privat företagssamhet eller till blandad offentlig och privat verksamhet. Direkta investeringar skall som komplement kunna ske tillsammans med andra finansieringsorgan på lokalt, regionalt eller internationellt plan.

IIC ingår i IDBs struktur men är ett självständigt organ med separat kapitalteckning och administration. Antalet medlemsländer i IIC är för närvarande 34, med en kapitalteckningsandel för de latinamerikanska länderna på 55 %. USA har tecknat sig för 25,5 % av kapitalandelarna och de icke—regionala länderna för resterande 19,5 %. Sverige och övriga nordiska länder har inte uttryckt intresse för att ingå som medlemmar i IIC.

Bildandet av IIC försenades bl.a. på grund av motsättningarna om 1085 kapitalökning och förhalades dessutom av vissa latinamerikanska länder som var skeptiska till finansieringsbolagets marknadsorienterade verksamhet. IICs organisation är nu under snabb uppbyggnad och projektverksamheten är i stark expansion.

3 IDBs kris

Bakerplanen eeh amerikanskt xeto

Den kris IDB genomgått under andra hälften av 1980-ta1et har bara långsamt övervunnits. Krisens symptom liksom dess orsaker var många. Här kan bara några antydas. Symptomen visar sig särskilt påtagligt vid en genomgång av utlåningsvolymen. Den var 1980 USD 2,3 miljarder, ökade därefter och nådde en topp 1984 på USD 3,5 miljarder. IDBs utlåning var då ganska betydligt större än Världsbankens utlåning till Latinamerika. Därefter minskade IDBs utlåning och uppgick år 1987 till USD 2,3 miljarder, dvs. samma volym som 1980. År 1988 minskade utlåningen ytterligare drastiskt och stannade vid USD 1,6 miljarder. Världsbankens -157-

• Sida 158
•  Original

utlåning till Latinamerika fortsatte emellertid att

öka och uppgick vid samma tid till ca USD 9 miljarder.

IDB kom genom denna utveckling att spela en alltmer marginell roll för den externa finansieringsförsörjningen till regionen. Detta vid en tidpunkt då banken som bäst behövdes eftersom nettofinansieringen från de privata bankerna i det närmaste helt upphört.

Den minskade utlåningsvolymen ledde i sin tur till att de finansiella flödena från låntagarländerna, i form av räntor och amorteringar på gamla lån, i snabb takt blev större än de finansiella flödena från banken.

Minskad utlåningsvolym, ökade negativa nettoflöden och växande osäkerhet om bankens framtid minskade låntagarländernas incitament att honorera betalningsförpliktelserna gentemot banken_ Betalningsförseningarna växte snabbt och ställde den latinamerikanska solidariteten på hårda prov. Även bankens icke—låntagande länder, som står för en stor del av garantikapitalet, började visa oro för bankens finansiella stabilitet.

Sett i ett vidare perspektiv kom IDB genom denna utveckling att bli en del av Latinamerikas skuldproblem, i stället för en del av dess lösning.!

Den sjunkande utlåningsvolymen kom av ! naturliga skäl inte att i samma takt motsvaras av motsvarande minskning av antalet anställda i banken. De förblev ungefär lika många, när utlåningsvolymen 1987 låg på USD 1,6 miljarder, som 1984 då utlåningen uppgick till 050 3,5 miljarder. Det på detta, visserligen grova, sätt att mäta produktiviteten ledde till att IDB 1987 hade en utlåningsvolym av ungefär samma storlek som Asiatiska utvecklingsbanken men med dubbla antalet anställda.

• Sida 159
•  Original

Krisens utlösande faktor och en av dess viktiga orsaker var dåvarande finansminister Bakers uppmärksammade tal vid IMF och Världsbankens årsmöte i Seoul 1985, då den s.k. Baker—planen lanserades. I denna plan förutsågs bl.a. en väsentligt utökad roll för IDB i den latinamerikanska strukturomvandlingsprocessen.

När förhandlingarna om 1055 sjunde kapitalpåfyllnad påbörjades snart därefter, preciserades den amerikanska positionen. Bankens ! lånevolym borde fördubblas, delvis i form av | sektorslån förknippade med konditionalitet efter : Världsbanksmönster.

Detta förslag fick stöd av både de latinamerikanska och icke—regionala länderna. Samtidigt menade emellertid USA och de icke—regionala länderna att banken måste genomgå en genomgripande omorganisation för att klara en sådan utvidgad finansiell roll i regionen.

USA hade emellertid ytterligare ett krav. Det latinamerikanska majoritetsinflytandet (som sällan utnyttjats) skulle samtidigt brytas. Kravet från USA betydde i praktiken att i utbyte mot att göra IDB till "en stor bank", få vetorätt (tillsammans med Canada) över bankstabens alla förslag till program och projekt.

. Detta betraktades av latinamerikanerna som ett grundskott mot bankens pan—amerikanska karaktär. Att IDB skulle förvandlas till US Treasury's och - USAIDs förlängda arm ansågs fullständigt oacceptabelt.

På samma sätt var USAs krav på vetorätt ett grundskott mot den multilaterala karaktär som banken fått genom de icke-regionala ländernas medlemsskap i mitten och slutet av 1970—talet. USAs långtgående krav på vetorätt möttes snart av ett motförslag från de latinamerikanska och icke—regionala länderna. I praktiken innebar detta motförslag att USA, förutom Canada, även måste få med sig en av de två icke—regionala valgrupperna för att få vetorätt.

0673A/UM —159-

• Sida 160
•  Original

För latinamerikanerna var visserligen även detta ett stort avsteg från deras dittillsvarande majoritetsinflytande i banken och ett mycket ovilligt accepterande av att "de som betalar för musiken också får välja melodin". Men kompromissförslaget förkastades av USA och förhandlingarna om kapitalpåfyllnaden körde helt fast.

Dessa politiska motsättningar om makten över banken kom på toppen av tilltagande ekonomiska svårigheter i Latinamerika. IDB fick allt större problem att anapssa sig till en situation där den ekonomiska utvecklingen i regionen övergått från snabb tillväxt och utveckling till galopperande

inflation, stora bytesbalans— och budgetunderskott.

Krisens vändpunkt — Enrique Iglesias tar över som president _ _ _ - _ _ _

I slutet av 1987 drog president Ortiz—Mana konsekvenserna av den låsta situationen och meddelade sin avgång mitt under sin tredje mandatperiod. Några månader senare valdes som ny president Enrique Iglesias, utrikesminister i Uruguay.

President Iglesias första och främsta initiativ för att bryta dödläget i förhandlingarna om kapitalpåfyllnaden, blev att tillsätta en ”High—Level Review Committee" med mandat att framlägga rekommendationer om bankens framtida organisation.

översynsgruppens rapport som presenterades i december 1988 börjar med en beskrivning av de ekonomiska problemen i Latinamerika. Det genomgående temat är behovet av "modernisering", med en omorientering bort från den importsubstitutionspolitik som präglat de latinamerikanska ekonomierna alltsedan 1930—talet.

• Sida 161
•  Original

Därpå konstaterades att regionens behov skapar bankens "agenda" på 1990—talet. Huvudslutsatsen av detta resonemang var att IDB bör bli "en stor bank" och följaktligen i stort behov av en väsentlig kapitalökning.

Översynsgruppen hävdade vidare att banken förlorat sin "inspiration* och att fundamentala organisatoriska förändringar var nödvändiga. Här förutsågs bl.a. decentralisering och delegering av beslutsfattande bl.a. till bankens fältkontor, förändrade administrativa rutiner med klarare arbetsbeskrivningar för olika tjänster samt specificerade uppdragsbeskrivningar för olika arbetsgrupper, förändrad rekryteringspolitik med "excellence' som ledstjärna samt upprättande av en "guvernörskommitté" för att övervaka omorganisationsprocessen.

Rapporten behandlade följande prioriteringar för bankens framtida inriktning:

Tyngdpunkten bör fortsatt ligga på offentliga investeringsprojekt särskilt inom husbyggnad, vatten- och avloppssystem för fattigare befolkningsgrupper.

Bankens program för tekniskt samarbete bör väsentligt ökas från 2,5 % av den totala lånevolymen till 5 % eller mer.

ökat samarbete med den privata sektorn med särskild uppmärksamhet på den stora och växande informella sektorn i låntagarländerna. Härvid bör IIC kunna spela en viktig roll.

I samarbete med andra utvecklingsbanker och regionens NGOs bör miljöfrågorna ges ökad uppmärksamhet, med de tropiska regnskogarna i fokus.

I ett stort avsnitt om skuldfrågan förutses en mer aktiv "intellektuell” roll för banken. I synnerhet bör IDB spela en ledande roll vad gäller "intra—regionala" skuldfrågor.

Bankens multilaterala karaktär bör stärkas genom ökade kapitalandelar för, och nya utvidgade Trust Fund arrangemang med de icke—regionala länderna. Vidare bör andelen anställda från dessa medlemsländer öka. -161-

• Sida 162
•  Original

4 IDB och framtiden

ÅrsmötetJQBP. : upegärelse_om m_kapitalnåfvllnad

översynsgruppens rekommendationer om långtgående förändringar av banken accepterades om än motvilligt av latinamerikanerna.

Inför IDBs årsmöte i mars 1989 skapades därmed nya förutsättningar för en överenskommelse om kapitalpåfyllnaden. President Iglesias förhandlingskoncept inför årsmötet formulerades på följande sätt: IDB behöver väsentligt ökade resurser och genomgripande reformer. Men utan ökade kapitalresurser ges inga incitament för reformer.

På denna grund kunde IDBs sjunde kapitalpåfyllnad efter tre års fruktlösa förhandlingar slutföras.

Den uppgörelse som träffades blev en kompromiss främst mellan USA och de fyra stora latinamerikanska medlemsländerna Argentina, Brasilien, Venezuela och Mexico. Kompromissen rörde i grunden makten över banken. Även om de latinamerikanska medlemmarna nominellt behöll kontrollen över bankens verksamhet, med 52 % av röststyrkan, infördes en ny 'parallell' röstmekanism i styrelsearbetet. Den ger i princip USA, Canada och de icke-regionala medlemmarna om inte direkt veto, som USA ursprungligen krävt, så en möjlighet att fördröja styrelsebehandlingen av projekt och program med upp till tolv månader.

Härmed ges industriländerna som grupp möjlighet att nästintill stoppa ett låneärende eller väsentligt förändra dess inriktning. Uppgörelsens utformning innebär även en maktförskjutning inom i-landsgruppen med ett ökat inflytande för de icke-regionala länderna som ges en "tungan på vågen-position" inom ramen för den parallella röstmekanismen.

i

• Sida 163
•  Original

Kompromissen omfattade också bankens utlåningsvolym som under åren 1990-1993 fastställdes till USD 22,5 miljarder. Det ger en årlig utlåningskapacitet på USD 5,6 miljarder, jämfört med tidigare års väsentligt lägre volym som 1988 sjunkit till USD 1,6 miljarder. Den totala kapitalökning som krävs för att nå denna utlåningsvolym uppgår till USD 26,4 miljarder och med en påfyllnad till Särskilda fonden på USD 200 milj.

Andra frågor inom ramen för uppgörelsen gällde vilken "konditionalitet” som skall gälla för bankens nya sektorlångivning. Dessa lån skall kunna uppgå till 25 % av totalutlåningen och till skillnad från bankens övriga långivning inte knytas till speciella projekt. De skall istället utformas så att de kan stödja låntagarlandets ekonomisk—politiska åtgärder inom ramen för ett avtalat ekonomiskt program som syftar till återhämtning och tillväxt.

Uppgörelsen om kapitalpåfyllnaden har redan inneburit en vändpunkt för den tidigare sjunkande utlåningsvolymen som för 1989 ökat till USD 2,6 miljarder.

Under kommande år kommer också inriktningen av långivningen att förändras. De fattigare låntagarländerna skall få ökad del av utlåningen med en fördelning mellan Grupp A— och B—länder på 65 % och Grupp C— och D—länder på 35 %.

Den senaste femtonårsperiodens relativt starka prioritering av tung infrastruktur i form av bl.a. kraftverk kommer att förskjutas mot sektorlångivning med tillhörande krav på strukturförändringar av pris— och tariff—system för högre effektivitet i allokering av tillgängliga resurser.

• Sida 164
•  Original

samfinansiering

I tillägg till bankens väsentligt ökade ordinarie utlåningsresurser under kommande år kommer olika samfinansieringsarrangemang att spela en betydande roll.

Banken har inte ännu hunnit utveckla en systematisk strategi för att verka som katalysator för mobilisering av additionella externa resurser ? till Latinamerika.

I den ekonomiska situation som Latinamerika befinner sig finns dock ett mycket betydande utrymme för en ny roll för IDB på samfinansieringsområdet.

Nu diskuteras bl.a. möjligheterna att utveckla en särskild "pipeline" för projekt lämpliga för samfinansiering med bilaterala biståndsgivare och * exportkreditinstitut. Vidare har en särskild enhet för koordinering av olika samfinansieringsarrangemang upprättats och nya operativa riktlinjer för att smidigare integrera olika samfinansieringar i låneverksamheten är under utarbetande.

Efter president Iglesias tillträde har en betydande aktivitet utvecklats i banken för att främst dra till sig japanskt kapital. Under 1988 och 1989 har en rad nya avtal slutits med japanska offentliga och privata finansiärer. Dessa avtal inkluderar ett lån på USD 150 milj. från japanska försäkringsbolag, USD 150 milj. från Japans Overseas Economic Co-operation Fund för koncessionell samfinansiering i små och medelstora länder i Latinamerika, ytterligare USD 32 milj. till den i IDB nyinrättade Japan Special Fund. Vidare är Japans Ex—Im Bank beredd att % samfinansiera långt framskridna projektförslag till ett värde av en miljard USD.

Under 1988 och 1989 har också ett mycket betydelsefullt samarbete med Spanien växt fram

genom upprättandet av '500—årsfonden". Som bekant 0673A/UM -164-

• Sida 165
•  Original

är det, år 1992, 500 år sedan Columbus "upptäckte" Amerika. Fondens resurser skall uppgå till USD 500 milj. Utlåningen och utlåningsvillkoren skall följa bankens normala lånerutiner. Till '500—årsfonden' skall dessutom ett räntebidragskonto på USD 150 milj. knytas för subventionering av räntekostnaderna.

Härutöver har Spaniens regering utfäst sig att söka mobilisera ytterligare USD 500 milj. från spanska affärsbanker, exportkreditinstitut m.m.

Det bör tilläggas att IDBs framgångar med att dra till sig nya resurser inte har setts med blida ögon av USA som på olika sätt sökt ifrågasätta vissa av de nya avtalens överensstämmelse med bankens stadgar.

IDB som den nya :miliöbankgn'

Först i slutet av l970—talet fastställdes riktlinjer för bankens verksamhet på miljöområdet. Tillsammans med en rad andra internationella organisationer signerade IDB år 1980 "the Declaration on Environmental Policy and Procedures Affecting Economic Development”. Tre år senare upprättades inom banken "Environmental Management Committee* (EMC) som numera granskar alla projekt som bedöms kunna ge upphov till ”signifikanta effekter på miljön".

Under hela l980—talet var den förhärskande uppfattningen i banken att någon särskild miljöenhet ej borde upprättas. Det skulle, hävdades det, leda till att andra enheter ej tog tillräckliga hänsyn och ansvar för utformning och uppföljning av miljöaspekter i bankens projekt. Med Enrique Iglesias tillträde som president har miljöfrågorna fått en mycket mer framskjuten ställning i banken. 1987 arrangerades ett stort miljösymposium av banken till vilket regeringsrepresentanter, statliga myndigheter och latinamerikanska NGOs inbjöds för att lägga grunden -165-

• Sida 166
•  Original

till en mer aktiv miljöpolitik i Latinamerika. På grundval av detta möte drogs ett nytt program upp för bankens miljöarbete. Begreppsramen för detta arbetsprogram kan allmänt sägas bygga på Brundtland—rapportens koncept om bärkraftig utveckling.

Antalet miljöexperter i banken har de senaste ] åren ökat och löpande hålls nu miljöseminarier i ' banken för olika kategorier anställda. Samarbete och konsultationer med NGOs både från Latinamerika, USA och Europa har blivit allt vanligare.

I samband med omorganisationen av banken under: 1989 har en särskild avdelning för miljö upprättats med sex "professionals” och planer finns för att bygga upp en miljödatabank för Latinamerika.

Det finns nu också en klarare insikt i banken om att preventiva miljöåtgärder är mindre kostsamma än att i efterhand söka reparera miljöskador från dåligt förberedda projekt. Nyckeln till framgång anses inte nödvändigtvis ligga i striktare miljökrav och intervention, utan snarare i bättre utformade miljökrav.

Ambitionen att förvandla IDB till ”the Bank of! the Environment" ses dock på regeringshåll i många latinamerikanska länder med skepsis. Det förefaller dock klart att IDB som "Latinamerikas bank" jämfört: framför allt med Världsbanken, har en komparativ fördel i att driva miljöfrågor utan att känsliga suveränitetsaspekter blockerar samarbetet.

IDB och kvinnofrågor — framgångar, men mycket kvar atLqäta _____________________ .-

Liksom i de övriga utvecklingsbankerna har f kvinnofrågorna i IDB, från en långsam och trevande , start i slutet av l970—talet, alltmer kommit i i fokus. Riktlinjer för bankens verksamhet på detta * område antogs för första gången av styrelsen 1987.

• Sida 167
•  Original

De nordiska länderna spelade en aktiv roll vid formuleringen och genomdrivandet av dessa riktlinjer. De har en bred ansats med betoning av kvinnors roll i utvecklingsprocessen utifrån både jämlikhets- och produktivitetsaspekter. Dess särskilda inriktning ligger på kvinnors hälsoproblem, tillgång till utbildning, stöd till inkomstskapande aktiviteter och tillgång till krediter.

IDB har inte som i flera andra utvecklingsbanker inrättat någon särskild enhet för kvinnofrågor. I början av 1989 anställdes emellertid en koordinator för dessa frågor på relativt hög nivå.

I början av 1980—ta1et började bankens utvärderingsenhet följa förändringarna i antalet anställda kvinnor i banken och deras avancemang. Från 1981 till 1989 har andelen kvinnliga anställda på ”professionals"—nivån vid huvudkontoret ökat från 12 till 23 %. Vid fältkontoren är denna andel fortfarande mycket låg eller omkring 3 %.

De politiska låsningar och den passivitet som de utdragna förhandlingarna om kapitalpåfyllnaden skapade i banken, påverkade också arbetet med kvinnofrågorna. I synnerhet kom det att drabba arbetet med att utveckla en aktionsplan som operativt skall omsätta de nya riktlinjerna för kvinnofrågor.

Vidare kom kvinnofrågorna aldrig att behandlas i rapporten från högnivåkommittén, trots att de nordiska länderna förde fram det förslaget. Positivt är dock att ett särskilt avsnitt om kvinnor, bl.a. på nordisk begäran, intagits i slutdokumentet från förhandlingarna om den senaste kapitalökningen.

Först när aktionsplanens mycket konkreta förslag omsätts i olika verksamhetsområden och på olika nivåer i banken kan aktiviteterna på kvinnoområdet förväntas öka.

• Sida 168
•  Original

IDBs fattigdomsinriktning - högt ställda ambitieneri relatiyt_ggda resultat

Redan vid IDBs bildande fanns en stark strävan att särskilt gynna regionens fattigare länder och nå regionens fattigare befolkningsskikt. Detta blev under en stor del av 1960—talet möjligt genom de avsevärda koncessionella resurser som USA tillsköt

banken inom ramen för framstegsalliansen. Slutet av 1960—talet och l970—talet präglades av fortsatt inriktning av låneverksamheten till de fattigare länderna medan intresset och möjligheterna att särskilt gynna fattigare befolkningsgrupper inom olika sociala projekt mattades.

Mot slutet av l970—ta1et förstärktes åter IDBs fattigdomsinriktning, mycket till följd av de europeiska ländernas inträde i banken. I samband med uppgörelsen om den femte kapitalpåfyllnaden antogs en konkret målsättning om att 50 % av * bankens långivning skall gynna låginkomstgrupper. Även om alla definitioner och beräkningsmetoder gällande fattigdomsinriktningen i bistånd har drag av godtycklighet och osäkerhet, har IDB lagt ner mycket analytiskt arbete på att förfina sina [ metoder för att täcka olika typer av projekt och » också lagt stora resurser på en uppbyggnad av en egen databas om fattigdomsfrågor i Latinamerika.

Det mått om 50 % av bankutlåningen till fattigare grupper som fastställdes för den femte kapitalpåfyllnaden bekräftades för den sjätte påfyllnaden och har återigen lagts fast för den sjunde kapitalpåfyllnaden.

Beräkningar visar att långivningen i början av l980—talet till ca 30 % gynnade låginkomstgrupper. Denna siffra har stigit till drygt 40 % under senare år. Samma beräkningar visar också att sannolikheten att nå goda effekter på fattigare grupper är större i projekt inom sektorerna stadsutveckling, hälsa, vatten och avlopp samt i vissa typer av jordbruks— och fiskeprojekt.

0673A/UM -168-

• Sida 169
•  Original

Sannolikheten är mindre inom sektorerna industri, energi och transporter.

Det program inom banken som gett de mest långtgående effekterna på fattigare grupper är "the Small Projects Program” som påbörjades 1978. Inriktningen på detta program har främst omfattat krediter till småprojekt initierade av enskilda personer eller grupper som på normala marknadsvillkor haft svårigheter att uppbringa finansiering. The Small Projects Programme har finansierats från en rad olika bankfonder — Fund for Special Operations, Swiss Fund, Norwegian Fund och USAs Social Progress Trust Fund. Möjligheterna att nå fattigare grupper med programmet har bl.a. begränsats av den hittillsvarande kreditgränsen på USD 500 000 för varje enskilt projekt samt de relativt höga administrationskostnaderna. För närvarande prövas inom banken möjligheterna att vidga programmet till en bred satsning på "microproducers' i regionen, förenklade administrationsrutiner och en höjning av kreditgränsen. Tanken är att lånen skall förmedlas genom existerande nationella kreditinstitutioner, lokala sparkassor, kooperativ etc. och samtidigt knytas till olika utbildningsprogram med kurser i bokföring, marknadsföring etc.

Programmet för ”microproducers" kan ses som en medveten satsning av bankledningen på den allt viktigare informella sektor som nu växer fram i spåren av den ekonomiska tillbakagången i Latinamerika. Programmet kan också ses som ett uttryck för den nya bankledningens ambitioner att i ökande grad nå fattigare befolkningsgrupper och dessutom stärka kvinnornas ställning som producenter.

I generella termer har de latinamerikanska länderna varit mindre drivande än givarländerna när det gäller bankens fattigdomsinriktning. Hade det inte varit för givarnas hårda linje i denna fråga under de tre senaste påfyllnadsförhandlingarna, är det högst troligt att bankens relativa framgångar på detta område under 1980—talet inte uppnåtts. -169-

• Sida 170
•  Original

Bankens gmgrganisatien_oeh_personalförändringar

Som en följd av rekommendationerna från

översynskommittén och bankens interna översynsgrupper har förutom personella förändringar en lång rad organisatoriska förändringar av bankens struktur genomförts. Vissa avdelningar har personalmässigt förstärkts och nya enheter tillskapats.

Dessa förändringar utgör den första stora omorganisationen av banken på 16 år. Den speglar ! förändringarna under 1980—talet av regionens nya : behov av stöd från IDB liksom den ökade utlåning banken förväntas kunna genomföra under kommande år.

Lärdomarna hittills från den omorganisation som banken påbörjade 1989 är dock att de interna trögheterna och motkrafterna mot intentionerna i omorganisationen varit betydligt svårare att övervinna än vad som förutsågs. Banken har dessutom

fortfarande samma topptunga struktur med en ledningsgrupp bestående av presidenten, vice—presidenten och tolv managers samt därunder lika många organisatoriska beslutsnivåer som i tidigare.

Bankens tilltagande förstelning under 1980—ta1et drev främst USA att kräva omfattande förändringar av personalsituationen. Många anställda i banken hade då varit där sen dess bildande. IDB hade för många latinamerikaner blivit en lukrativ försörjningsinrättning. Löner och andra; anställningsförmåner i IDB är generösa och av konkurrensskäl i det närmaste jämställda med situationen i IMF och Världsbanken.

Som ett led i omorganisationen av IDB fanns därför krav på en översyn av personalsituationen. Bankledningen var dock inte beredd att genomdriva avskedanden på det drastiska vis som främst USA

fått Världsbanken att genomföra under åren 1986—1987. !

• Sida 171
•  Original

Följande tre punkter blev vägledande för IDBs personalöversyn:

Generell minskning av staben genom tidigareläggning av pensionsavgångar med generösa pensionsvederlag.

Få lågpresterande anställda att frivilligt säga upp sig genom generösa avgångsvederlag.

Genom ovanstående luckor i organisationen skapa större rörlighet och motivation bland de som stannade och utrymme för anställning av nya krafter.

Banken har idag en nästan helt ny toppledning med mycket kompetenta "Managers" och "Deputy Managers". USAs dominans på höga poster och i nyckelpositioner har samtidigt ytterligare stärkts. De icke-regionala medlemmarna som under lång tid krävt och sedermera blivit lovade ökad representation i banken har hittills fått ut mycket lite av omorganisationen.

Vid utgången av 1989 uppgick bankens reguljära stab till 1 584 personer, varav 962 handläggare och 622 i administrativa funktioner. Som en följd av ett särskilt avgångsprogram har 240 personer lämnat banken. Det innebär en avgång på nästan 18 % av den permanenta internationella staben.

Inslaget av kvinnor i högre positioner har

stärkts, och uppgår på den professionella nivån till 115 eller 23 %.

5 Sverige och IDB IDB—striden

Under 1970—talet styrdes flertalet länder i Latinamerika av regeringar som kommit till makten genom att demokratiska spelregler helt eller delvis satts ur spel. Statskuppen i Chile 1973 kom i många länder, inklusive Sverige, att ses som en symbol för den odemokratiska politiska situationen i regionen.

• Sida 172
•  Original

När diskussioner påbörjades om en utvidgad

krets av medlemmar i IDB kom mot den här bakgrunden

ett eventuellt svenskt medlemskap i banken att väcka en häftig inrikespolitisk strid i Sverige. Från de socialistiska partierna liksom från stora delar av fackföreningsrörelsen samt från en rad utom—parlamentariska grupper hävdades att ett svenskt medlemskap skulle bli ett stöd till repressiva militärdiktarurer. Vidare menade man att USA, trots de icke—regionala medlemmarnas inträde i banken, fortsatt skulle ha ett oacceptabelt stort inflytande i IDB.

Från borgerliga partier och i synnerhet från näringslivet hävdades att det vore mycket allvarligt om svensk industri utestängdes från upphandlingsmöjligheter i IDB som följd av icke—medlemskap.

Frågan avgjordes av den borgerliga trepartiregeringen som 1977 förde in Sverige som medlem i banken. Sveriges deltagande i IDB kom att finansieras från anslag för exportfrämjande åtgärder eftersom biståndspolitiska skäl för medlemskap inte ansågs tillräckliga.

IDB : utredningen

Den inrikespolitiska striden om IDB levde emellertid vidare och 1979 tillkallade chefen för handelsdepartementet en kommitté med parlamentarisksammansättning för att göra en bedömning av IDBs utlåningspolitik och inriktning i övrigt.

Vidare uppmanades kommittén att göra en bedömning av dels effekterna för svenskt vidkommande av medlemskapet i IDB och dels följderna av svenskt utträde ur IDB från handels— och utrikespolitisk synpunkt och för sysselsättningen i landet. I januari 1982 lade kommittén fram betänkandet "Sverige och IDB" (Ds H 1982zl) -172-

• Sida 173
•  Original

Angående de handelspolitiska effekterna av ett utträde konstaterade utredningen bl.a. att medlemskapet var av värde för svensk exportindustri. Vidare framhölls den betydelse för svensk export ur referenssynpunkt som teknologiskt avancerade projekt på IDB—marknaden kunde komma att få under 1980-talet.

Vad gäller de utrikespolitiska konsekvenserna konstaterades bl.a. att ett utträde ur IDB, i främst Latinamerika men även annorstädes, skulle uppfattas som en både dramatisk och spektakulär handling. Däremot ansåg inte utredningen det vara möjligt att göra något bestämt uttalande om arten eller omfattningen av de utrikespolitiska effekterna för svensk del av ett utträde.

Avslutningsvis konstaterades att uppdraget inte gällde att förelägga statsmakterna ett förslag till långsiktigt ställningstagande utan att kommittén endast ålagts att ta fram ett fylligt och konkret faktamaterial. Vidare låg enligt tredningen ett värde i att behålla statsmakternas handlingsfrihet samt att Sverige löpande borde pröva sitt förhållande till IDB i ljuset av hur bankens utlåningspolitik utvecklades och av den politiska händelseutvecklingen i Latinamerika.

Sveriges_finansiella_åtaganden_i_IQB

Fram till slutet av den pågående sjätte kapitalpåfyllnaden kommer Sverige att ha bidragitmed totalt USD 32 milj. till IDB. Utbetalningarna till denna påfyllnad sträcker sig fram till budgetåret 1993/94.

För den sjunde kapitalpåfyllnaden blir det totala svenska bidraget USD 43 milj. baserat på en kapitalandel på 0,17 %. Av detta ska endast 2,5 % eller ca USD 1,1 milj. betalas in över en fyraårsperiod med början 1990. Resterande belopp utgör garantikapital.

• Sida 174
•  Original

Utöver Sveriges bidrag till det ordinarie kapitalet tillkommer påfyllnaden till den Särskilda Fonden. Vårt bidrag till fonden baseras på en andel av 0,42 % av samtliga bidrag. Det kommer att

resultera i utbetalningar om ca 8 milj.kr. som skall inbetalas med en fjärdedel per år med början 1990.

Sveriges_valgrupe eeh representatien

Sverige ingår i valgrupp med nio ? västeuropeiska länder som sammantaget representerar en röststyrka på 3,7 %. *

Valgruppens medlemmar och procentuella röststyrka är: Förbundsrepubliken Tyskland (0,99), Storbritannien (0,97), Italien (0,97), Belgien (0,19), Nederländerna (0,15), Danmark (0,09), ; Finland (0,08), Norge (0,06) och Sverige (0,17). '

Valgruppen representeras i bankstyrelsen av en! gemensam exekutivdirektör. Denna post roterar mellan de tre stora länderna i valgruppen, med en mandattid på tre år. Övriga länder i valgruppen besätter posten som biträdande exekutivdirektör. Vidare utser alla länder på rotationsbasis två direktörsassistenter.

Svensk guvernör i IDB var t.o.m. 1989 % statssekreteraren i U05 handelsavdelning. Genom att! IDB fr.o.m. budgetåret 1990/91 finansieras över biståndsanslaget har guvernörsskapet övergått till statssekreteraren för internationellt utvecklingssamarbete.

Även handläggningen av IDB frågor har övergått. till UDs u—avdelning. Genom ett nära och systematiskt nordiskt samarbete, bl.a. i form av veckovisa telefonkonferenser kan Sverige, , tillsammans med övriga nordiska länder, spela en i inte oväsentlig roll vid behandlingen av olika ] styrelsefrågor i banken.

• Sida 175
•  Original

Bevakningen av upphandlingsfrågorna i IDB sker av projektbevakningscentralen vid Sveriges ambassad i Washington, i nära samarbete med Exportrådet och UDs handelsavdelning.

De 17 icke—regionala länderna är av en rad

skäl klart underrepresenterade i banken med endast ca 50 anställda "professionals”. De nordiska länderna är dessutom underrepresenterade inom gruppen icke—regionala länder. För närvarande finns från Norden en dansk, en finländare och två svenskar.

• Sida 176
•  Original

• Sida 177
•  Original

FNs UTVECKLINGSPROGRAM

Björn Tore Carlsson

Särstudie 5 till Multibiståndskommitténs betänkande "Bistånd genom internationella organisationer”

• Sida 178
•  Original

INNEHÅLL

1. UNDP -E'1T PROGRAM OCH EN ORGANISATION 1.1 Inledning 1.2 Bakgrund 1 1.3 Målsättningar 3 1.4 Verksamheten &

1.5 Finansieringen 6 1.6 Organisationen 6 1.6.1 Styrelsen 7 1.6.2 Administratom 7 [ 1.6.3 Ledningen 7 I 1.6.4 Fällorganisalionen 8 1.7 Andra fonder och program under UNDP 8 i 2. SVERIGE ocu UNDP n g 3. UNDP - PROBLEM OCH MÖJLIGHETER 13 = 3.1 Resursfrågan 13 3.2 Styrningen 14 3.3 Möjlighelema 15

Bilagor

1. Landxamar för fyra programperiodcr

2. UNDP - Programkosmader 1989 fördelade på genom— förande organ

3. Frivilliga bidrag till UNDst huvudpogmm. bördo- fördelning

4. UNDP - Proposed organisation

5. UNDRs styrelse (Goveming Council)

• Sida 179
•  Original

1. UNDP - ETT PROGRAM OCH EN ORGANISATION

år det största av alla FN-organen utanfor Världsbanksgruppen. såväl i fråga om pengar. antalet anställda som världsvid tachring. Dess roll som centralt finansieringsorgan för det s.k. tekniska biståndet. dvs. den kunskapsöverfbring, den "mjukvara". som är ett så nödvändigt element för accelererad ekonomisk och social utveckling i u-landema. ger organisationen en nyckelstallning inom FN—systemet.

UNDP år också av speciellt intresse för Sverige. som är dess näst största bidragsgivare med ett totalt bidrag om 770 miljoner kronor för budgetålel 1990/91. Trots att Sverige under [9110-talet bidragit med över fyra miljarder kronor till UNDP och därigenom under 70— och 60-talen hon till de största bidragsgivarna till UNDP. finns mycket litet skrivet om FN:s utvecklingsprogram på svenska. Det senaste lir Sixten Hepplings skrift "Det handlar om UNDP” från 1984 och en kortfattad beskrivning i budgapropositionen för 1990/91.

Den har föreliggande studien lir gjord på uppdrag av Multibiståndskommitten för att ge en något mer uttömmande bild av UNDP. Den försöker samtidigt belysa några av de frågeställningar som för närvarande är föremål för omfattande diskussioner kring ett system med allvarliga problem med sin roll. sina målsättningar. sin styrning och sin organisation.

1.2 Bakmnd

FN:s insatser på utvecklingsområdet går tillbaka till gettemlfbrsamlingens resolution nr 200 (111) av den 4 december 1948' som anslog pengar och drog upp riktlinjerna för vad som kom att kallas FN:s utvidgade program lör tekniskt bistånd (Expanded Programme for Technical Assistance. EP'I'A). Principerna var i huvuddrag de som fortfarande består.

namligen a. iru-iktningen pa tekniskt bistånd. dvs expertis. stipendier. träning. utbildning och infonnationsutbyte; b. samarbetet med FN:s fackorgan. och c. mottagarlandsorimteringen. dardåvarmdegenetalsehetermiaålletettsystemmedenåmnsiaingavdet uMdgadepmgranunetgatornfriviuigabidmg.Reansumfbrdeladesscdan pådeolika

faekugmwnochkunanipnkäkmutgdnmfömårhtmgavdaasnguljamvuksamhu iu-landema.

l/ GA zoo (III). Technical asistance for eeormic development.

• Sida 180
•  Original

IIC

UNDP:s STYRELSE (GOVERNING COUNCIL)

Land

Bulgarien Polen Rumänien Sovjemnionen

C. U-lånder

Djibouti Ghana Guinea-Bissau Kenya Libyen Mauritanien Mombique Nigeria

Sao Torne & Principe Zaire Zimbabwe

A. Socialisdånder

1990-92

MandaEriod

1990—92 1990-92 1 989-9 ]

1989—91 1988—90.1991-93 1989-91 1989-91 1990-92 1991-93. 1989-91 1990-92 1988-90.1991-93

1988-90,1991-93 1990-92

1988—90" 1990—92 1989—91 1989-91”. 1990-92 1988-90.1991-93 1988-90.1991-93

1991-93' 1990-92 1988-90,1991-93 1989-91 l989—91 1988-90” 1990-92 1989-91 1990-92 1989-91 1989—91 1988-90.1991-93 l988-90.l991-93 1989-91

1988—90.1991-93

• Sida 181
•  Original

'/ Se delstudie 123 för en diskussion om resolutionemas roll som målangivare för FN:s utvecklings- samarbete.

'/ GA 1240 (XIII) Establishment of the Special Fund. 14 October 1958

liksom möjliggöra den mest effektiva och rationella användningen. i ljuset av landets egna prioriteringar som de uttryckts i landets utvecklingsplanering. Genom att på ett tidigt stadium programmera användningen av biståndsmsurser skulle en beredskap tillskapas för att snabbt omsätta de nya mamma i utvecklingsprojekt. Det gamla långsamma systemet med omfattande central genomgång och rxövning av projektförslagen skulle ersättas av ett system där projekten var mer eller mindre godkända redan i landprogrammet. Medel som tidigare var reserverade för att täcka hela kosmaden för ett projekt skulle frigöras och framtida kostnader täckas av framtida bidrag. Effektiviteten i verksamheten skulle öka liksom kapaciteten hos hela systemet. Utvecklingsoptimismen var påtaglig.

För att möjliggöra en rimlig programplanering behövdes preliminära planeringsramar för alla program, s.k. Indicatr've Plartrting Figures. IPF. som grund för att bedöma antal och storlek av projekt som kunde planeras ingå i ett program. För att kunrta ange sådana planerings-maar måste emellertid först en uppskattning av vilka resurser som skulle komma att bli tillgängliga under programperioden göras. Först därefter. och sedan medel avsatts för administration och omkostnader. kunde en beräkning och fördelning av medlen på landrarnar göras. De två stora frågorna inom UNDP. nämligen om bidragens storlek och programresursemas fördelning på länder och program. har alltsedan dess kommit att inta en central roll i UNDP—styrelsens diskussioner inför varje ny programcykel/femårs- period.

I fråga om organisation och rollfördelning slår resolutionen fast karaktären av samarbetet mellan alla de involverade FN-organen under ledarskap av UNDP. Resolutionen skisserar en rollfördelning med UNDP som ett i första hand finansierande och programmerande organ med fackorganen som stödjande i sektorprogrammering och projektfonnulering och - inte minst . som ansvariga för genomförandet av projekten. I praktiken har samarbetet fått en inriktrting på återkommande diskussioner om resursursfördelningen mellan fack- organen. Delvis sorn en följd härav har fackorganen ofta sökt och erhållit ökande biståndsresurser för verksamhet i u—låndema direkt från givarländer. Dessa s.k. ex- trabudgetära resurser tillsammans med de pojekt som finansieras direkt via fackorganens reguljära budgetar överstiger idag de resurser som kanaliseras via UNDP. Samtidigt har trycket från UNDst styrelse ökar för genomförande av projekten i första hand av mottagarländema själva. utan inblandning av fackorganen.

Den struktur som skisserades i den s.k. konsensus—resolutionen ovan består fortfarande som grundläggande för FN-systemets utvecklingssamarbete.

1.3 Målsättningar

I den sk. konsensus-resolutionen 2688 (XXV) av den 11 december 1970. ingick en begäran till UNDPs styrelse att lägga fram ett förslag till en stadga för programmet (draft omnibus statute for the programme) för nästa generalförsamlings behandling. Detta visade sig emellertid vara betydligt svårare än förutsett. givet det ideologiskt laddade de— battklimat som förelåg i början på l970-taleL Speciellt den första paragrafen. som skulle specificera ändamålet med verksamheten. vållade stora problem. Efter diskussion vid varje styrelsemöte fram till 1977 bordlade: frågan på obestämd tid och har sedan inte tagits upp igen. UNDP arbetar därför utan stöd av en samlad stadga. Dess målangivelser måste därför sökas i målbeskrivningarm för dess f'tkegångare, Särskilda fonden och EP'I'A liksom i de resolutioner av generalförsamlingen som behandlar intemationella ekonomiska relationer och utvecklingsfrågor. speciellt resolutionema om utvecklings- årtiondena, om ny internationell ekonomisk ordning och om en internationell utveck- lingsstrategi'.

1 resolutionen för Särskilda Fonden' anges att fonden skall

"(b) Förrnrdla systematiskt och kontinuerligt bistånd irtom områden som är väsentliga för integrerad teknisk. ekonomisk och social utveckling i de

• Sida 182
•  Original

mindre utvecklade länderna;" Genomgående för resolutionerna om EPTA. Särskilda fonden och UNDP år att ändamå- len för verksamheten är formulerade med inriktning på vad som skall göras och hur det skall göras. inte på resultatet. på vad som skall uppnås. Tekniskt bistånd och stöd skall ges till u-Iändema i deras utvecklingsansträngningar.

Lamm—'en

FN:s Utvecklingsprogram. UNDP. har i dag över 5900 pågående projekt i 152 länder och territorier till ett totalt värde av omkring 9 miljarder dollar eller 54 miljarder svenska kronor. I dessa projekt arbetar över 9000 intemationella experter och volontärer och uppemot 30100 lokalanstållda personer. som tillhandahålls av monagarlåndernas egna statsförvaltningar. Omkring 121110 personer från u-ländema bedriver olika former av specialsrudier utomlands. futansierade av projekten. Projekten spänner över nästan alla samhällssektorer. Nedanstående tabell demonstrerar httr resurserna fördelar sig på olika sektorer under den fjärde programcykeln. 1987 -1991.

Sektor . Procent Policy och planering 16.41 Naturresurser 11.27 Jordbruk. skog och fiske 17.92 lndusu'i 12.57 Transporter och kommunikationer 10.48 Handel och finans 2.72 Hälso-och sjukvård 6.35 ; Utbildrting 3.50 [ Arbetsmarknad 4,09 ? Vetenskap och teknik 10.10 ; Annat 4.59

Källa' DP 1989/14. para. 36

I genomsnitt ligger varje projekts budget på omkring 15 miljoner dollar. varav ungefär 700,00) kommer från UNDP. Projekten har en genomsnittlig löptid på ungefär fyra och ett halvt år, vilket också innebär att omkring 130) wojekt färdigställs varje år och lika många nya kommer till. Projekten är nästan uteslutande i form av tekniskt bistånd. d.v.s. syftande till att bygga upp kunnande och institutioner inom u-ländema. UNDP:s andel av projekten ges som gåva.

Projekten hålls samman på landnivå av de s.k. landprogramrnen, vilka anger prioriterings- områdena för UNDP-biståndet i ljuset av landets egen utvecklingsplanering. Land- programmen är oftast femåriga i enlighet med UNDP:s egen programmerings- och ftnartsieringscykel som sedan 1972 bygger på fasta femårsperioder.

& | I Den nuvarande. fjärde Fograrnmeringscykeln. sträcker sig över perioden 1987 - 1991'. Nr denna ser resurser och användning ut på följande sätt (DP/l990/43/Addl. tabell 1): (miljarder US danr) Inkomster: Frivilliga bidrag 4.7 Andra inkomster 95 Totalt 5.1 Användning: , WF—programkostrtader 3.7 Särskilda program 0.2 Ersättning till fackorgan 05 . UNDP administration _OÅ ;

Totala komader 52 1

'ISebihpZkafullståndingtechtingövuhnd-ochprogrammnmm

• Sida 183
•  Original

Principbeslut om omfattning och kriterier för resursfördelningen för den femte'cykeln. 1992 — 1996. har just tagits av UNDRs styrelse”. men beräkningen av individuella landramar kommer att läggas fram för styrelsen först under 1991.

UNDP:s ställning som universellt program innebär att alla länder som är medlemmar av FN eller dess fackorgan äger rätt till bistånd från UNDP. vilket innebär att länder som kanske normalt inte räknas in som u-länder förekommer bland UNDP:s mottagarländer.

Kriterierna för att beräkna landramarna är emellertid så utformade att de mycket starkt gynnar de fattigaste länderna. 87 procent av landprogramresttrserna är reserverade för länder med en per capita BNP under 8 750 år 1989. Cirka 52 länder delar därför på dessa 87 procent och övriga 90 länder och territorier delar på de resterande 13 procenten eller skjuter till av egna resru'ser.

Fördelningen av landramarna är starkt regressiv. vilket innebär att ju fattigare ett land är. desto större blir dess landram. Dess stulek påverkas också av befolkningsstorleken. även om den faktorn har mindre vikt och nästan upphör efter 100 miljoner invånare. Annars skulle Kina och Indien lägga beslag på merparten av resttrsema. med över en tredjedel av världens befolkning. Bilaga 1 visar landramarnas utveckling per land över de första fyra programperiodema.

UNDst verksamhet bedrivs emellertid inte bara på landnivå. utan ungefär en femtedel av UNDPs resurser används för att finansiera mellanstatliga projekt på regional. inter- regional eller global nivå Sådana projekt syftar ofta till att föra samman institutioner inom länderna i gemensamma forsknings- och utvecklingsprojekt eller för att under FN:s översyn bygga institutioner för att hantera t.ex. gemensamt utnyttjande av naturresurser. som floder och andra vattentillgångar. De kan också vara utformade som bidrag till internationella forsknings— och utbildningsinsalser. Lex. the Consultative Group on lnternational Agricultural Research. CGlAR, eller det internationella sjöfartsuniversitetet i Malmö. De attraherar ofta samfinansiering och samarbete med både multilaterala och bilaterala utvecklingsorgan.

1 bilaga 2 visas en tabell med en redovisning av programutgiftema under UNDst huvudprogram år 1989 och hur de fördelades på de olika fackorgan som varit ansvariga för genomförandet av projekten Ur tabellen kan utläsas bl.a. att - totala projektkosutader uppgick till 897.6 miljoner dollar; — som ersättning för programstöd utbetalades till fackorganen. mottagarländer och till UNDP självt 112.8 miljoner dollar. - mottagarländerna själva bidrog i form av sk. cost-sharing med ”6,7 miljoner dollar i hårdvaluta till finansieringen av projekt; och - de fackorgan som hade störst andel av programmet var FAO med 168.1 miljoner dollar i projektkostnader och 21,7 miljoner ersätming för programstöd. Det centrala FN med sina regionala ekonomiska kommissioner fick 12Å.7 miljoner dollar för projektkosmader och 15,7 miljorter ersättning för programstöd; - Världsbanken fungerade som genomförare av projekt för 58 miljoner dollar och erhöll 6.4 miljmer dollar som komnadsersättning för progtamstöd. Också de afrikanska och asiatiska utvecklingsbankerna genomförde projekt för 11 miljoner dollar. - mottagarländerna själva genomförde projekt för 100.1 miljoner dollar; - FN:s volontärprogram genomförde projekt inom huvudprogrammet för 125 miljoner dollar. - UNDP självt utförde projekt för 89,8 miljoner dollar. Under rubriken Särskilda wogramrestuser kan UNDP finansiera omedelbar katastrothjålp isarnbandmednautrkamstroferavolikaslag.NormaltkananslåshögstSOO(X)dollarlör varjetillflllle.ntenefterbeslutav styrelsenkanuwtill 1 miljon dollaranslås föratt täcka tekniskt bistånd i samband med åtentppbyggnadsarbetet.

De Särskilda programresurserna används också för förvaltningsbistånd. det s.k. Manage-

• Sida 184
•  Original

menmtveeklingsprogrammet. vilket särskilt syftar till att förstärka u—ländernas egen institutionella kapacitet att hantera utvecklingsprocessen. Det tillskapades genom styrel- sebeslttl 1988. när 60 miljoner dollar avsattes för detta ändamål och med speciell inrikmingpådefattigasteländema.'lilldagsdatoharmeränöoländeransöktomstöd från programmet. flera för hjälp i samband med strukturanpassningsprogram.

Likmå används resurserna från Särskilda Programmet för forskning och utveckling kring pmgramverksamhetenDet senaste exemplet utgör framställandet av UNDst Human

Development Report.

1.5 Finansieringen

UNDP:s finansiella struktur är uppbyggd enligt principen om löpande finansiering. d.v.s. det innevarande årets utgifter måste täckas av de biting som kommer in under året. För att hantera fluktuatkrner i intäkts- eller betalningsströmmarna har UNDP en reserv på enbart 200 miljoner dollar. eller tillräckligt för 2 månaders utgifter. Eftersom bidragen ges som frivilliga bidrag i givarländernas egna valutor är UNDst finanser utsatta för stora risker i fråga om politiska omprioriteringar såväl som valutakursförändringar. Sedan omläggningen från det system med reservering av medel för att täcka projektåtaganden. vilket gällde före 1972. har UNDP vid flera tillfällen tvingats att drastiskt skära ned sina program för att undvika potentiella likviditetskriser. De facto har emellertid programmet genom försiktig programplanering och programsvärigheter i många länder ackumulerat ett utgiftsunderskott gentemot landramama. Denna "reserv" ger nu ett visst skydd mot plötsliga valuta— eller bidragsförändringar.

För att finansiera sitt huvudprogram får UNDP i form av frivilliga bidrag från med- lemsländerna f.n. omkring 1 miljard dollar per år. Ca 95 procent av bidragen kommer frän OECD-länderna. och därav nästan 30 procentenheter frän de nordiska länderna (Se bil. 3). UNDP:s l'utansiella bas har genomgående förblivit mycket smal. Tio länder har ! stått för 80 procent av UNDRs bidrag från dess bildande 1966. Medan organisationen i ' början var utomordentligt beroende av USA:s bidrag. som under perioden l967—71 uppgick till 38 procent av de totala bidragen har under senare år en betydande utjämning ägt rum i fördelningen mellan dessa tio största bidragsgivare. Nedanstående tabell ; illustrerar denna utveckling:

Iandeeriod & 373 w_77 1982 1987 & tat & i”? & _- 86 — 89 10 USA 38.1 23.7 18.5 20.8 11.8 20.0 Sverige 9.2 10.8 10.2 7.4 8.9 9.1 Holland 4.3 83 10.4 7.8 8.3 8.4 Danmark 6.6 9.1 8.0 5.9 8.0 7.4 Västtyskland 5.2 6.7 8.0 6.6 7.8 7,1 . Japan 2.1 4.0 5.3 8.4 8.4 6.4 Norge 2.7 4.0 6.3 7.3 7.9 6.3 Kanada 6.2 63 55 6.7 6.1 6.1 Sturm 6.5 6.5 6.5 4.1 4.4 5.4 Italien 1.5 13 1,4 4.3 6.9 3.5

Tot. 82.2 30.7 80.2 79,4 785 79.7 ! Ungefärbälftenav projektkostnadematäcksemellertid av mottagarländerna självaiforrn avbeahdagförbkahkosmada.vilketmwimähnsihndnmm.Päsamddharde ekmnishbämeaälMau-länthnnbörjatbidraocksåulldeexmkosuudam.&k oost-slmingJörankornpensaaflkminskandehndramrfördessaländer.

1.6 isation

UNDPltarsittbögkvarteriNev/YorkmenäribögregradännågotannatFN-a'gan decentraliseratmed 113 fältkontor( inklusiveettkontoriNamibiasedan 1 april l990)i

• Sida 185
•  Original

lika många länder vilkas uppgift är att samarbeta så nära som möjligt med landets administration för utformningen och genomförandet av landprogrammen. Bilaga 4 visar UNDst organisation. Totalt har UNDP för sina program och fonder omkring 5250 anställda med ungefär 4200 av dessa på fältkontoren".

1.6.1 Smelsen

UNDP:s styrelse. Goveming Council. har 48 medlemmar valda av ECOSOC på tre år. Bilaga 5 ger en förteckning över styrelsens sammansättning 1990 och 1991. En tredjedel av platserna nyväljs varje år. Enligt infa'mell överenskommelse besätts 27 av platsema av u-länder. 17 av västliga givarländer och 4 av socialistiska i-länder. U-ländema har således majoritet i styrelsen. men styrelsen fattar beslut enbart genom konsensus dvs. enhälliga beslut. även om något formellt hinder för omröstning inte finns. Hänsynen till givarsidan är emellertid betydande och frågor som kan orsaka konfrontationer undviks. Styrelsen sammanträder normalt två gånger per år. i februari för ett organisatoriskt möte för att förbereda det egentliga mötet som äger rum i juni, udda år i New York och jämna i Geneve. Styrelsen arbetar med plenum. en budget- och finanskommitté och en redaktionskommitte. landprogrammen diskuteras i en wograrnkommitté. Besluten lör- handlas i sak fram i redaktionskommittén och i budget- och finanskommitten. beroende på fråga. och föreläggs sedan styrelsen i plenum för antagande.

Styrelsen är UNDP:s högsta beslutande organ och måste godkänna varje landprogram. som en absolut förutsättning för projektätaganden gentemot monagarländema. Globala projekt måste också godkännas av styrelsen. men styrelsen har delegerat rätten att godkänna alla andra projekt som faller inom ramen för landprogrammen eller de region— ala och interregionala programmen till UNDP:s administrator. Denne har i sin tur delegerat rätten att godkänna landprojekt med ett UNDP-åtagande upp till 7(1)000 dollar till UNDPs flllu'epresentant. resident representative. Alla andra projekt godkänns av cheferna för de regionala byråerna eller av administratom själv.

Mellan styrelsemötena saknar UNDP verksstyrelse eller någon exekutivdirektion som kan stödja eller leda organisationens verksamhet.

1.6.2 Administratom

UNDRs administrator. dvs. den person som är ansvarig för verkställigheten av styrelsens beslut. utses av FN:s genetalsekreterare med bekräftande av generalförsarnlingen. Hitin- tills har administratom alltid varit från Förenta Staterna. med den väl respekterade Paul Hoffman (1961 — 1971) i spetsen. I samband med omläggningen 1972 utsågs den arnerikartske bankmannen Rudolph R. Petersen till administrator för UNDP. en post som han fyllde fram till december 1975 då han ersattes med den f.d. parlamentarikem Bradford Morse (1975 4986) som omedele fick koncentrera sina ansträngningar på att lösa den djupa likviditetskris som UNDP hamnat i genom sin bräckliga finansiella konstruktiort. Sedan april 1986 heter UNDP:s administrator William H. Draper 111. och som fick sitt mandat förnyat 1989 för en ny fyraårsperiod fram till 1993.

1.6.3 Ledningen

UNDks centrala ledning är organiserad på fyra regionala byråer (Afrika, Asien och Stilla Havet. Iatinamerika och Karibien. Arabstatema och Europa) som är ansvariga för programverksamhett-n. en byrå för programplanering och utvärdering. en byrå för futanser ochsdmhimdon.enbyräförrenmochsärskildaakdviteterocheukmwrför projekttjänster. En särskild division under adrninistratom omhänderhar de globala och intaregionala projekten. Direkt under administratorn fuuts också FN:s utvecklingsfond för kvinnor. UNH-"EM. och en särskild enhet för tekniskt samarbete mellan u-länder. 'PCDC.

Ledningen för byråerna utövas av biträdande generalsekreterare, vilka tillsätts av FN:s

"'I Se Tabell 3. DP/l990/l7/AddA

• Sida 186
•  Original

Projekt med ett bidrag från UNDP över 700000 dollar granskas av de regionala byråern- aspersonal. liksom av de fackspecialister som finns inom wogramplaneringsbyrån. innan de föreläggs den aktionskommiue inom UNDP som ger rekommendationer om projekten skall tillstyrkas eller inte.

1.6.4 Fal anisationen

UNDP:s fältkontor - 113 till antalet - leds av en s.k. resident tative som normalt också är "resident coordinator for operational activities for development" för hela FN- systemets biståndsverksamhet och i den egenskapen rapporterar till generaldirektören för utveckling och internationellt ekonomiskt samarbete inom FN-sekretarialel. Detta under- stryker faltrepresentantens roll i samordningen av FN-systemets utvecklingsaktiviteter | landet. men utan några särskilda resurser för uppgiften. Samordningen blir därför ofta' 1 hög grad en fråga om repesentantens högst personliga kvalifikationer och förmåga

! de s.k. MUL-ländema. dvs. de under som generalförsamlingen beslutat skall inkluderas på listan över de minst utvecklade länderna (MUL) och därigenom få tillgång till särskilda fonder och åtgärder. har emellertid fältrepresentanten möjlighet att. om rege- ringen så önskar. organisera s.k. ntndabordsmöten (Round-Table Meetings. RTM). 1 & denna process kan UNDP bistå regeringen med att ta fram en plan för utvecklingsarbetet. * Planen presenteras av regeringen inför rundabordsmötet. som ofta hålls utanför landet och med deltagande av multilaterala och bilaterala biståndsintressenter. som där kan finna uppslag för framtida biståndsinsatser.

Samordningen av såväl utvecklingsarbetet som det externa biståndet är alltid landets eget prerogativ. men fältkontoret kan här spela en stödjande roll som informationskälla i bägge riktningarna, dvs. gentemot regeringen ifråga om bistånds- och kunskapskälla och gentemot bidragsgivare i håg om utvecklingssiuiationen i landet 1 det sammanhanget utgör ofta landprogrammet en infonnationskälla för landets utvecklingsprioriteringar. och fältkontorets s.k. Development Cooperation Report utgör en sammanställning av det externa stödet till landets utvecklingsansträngningar.

Fältkontuets främsta uppgift är emellertid att övervaka och stöna pogramarbetet. i första ' hand genom att assistera landets myndigheter när så behövs med programformulering och i projektidentihering. men också i fråga om logistiken i samband med projektgenom- 1 förandet. Dessa två huvuduppgifter är ofta återspeglade i fältkontorets organisation med en pogramavdelning och en administrativ avdelning. Speciellt i de minst utvecklade * länderna utgör logistiken och administrationen en dominerande del av verksamheten. där . UNDP—kontoret också betjänar FN—systemet i dess helhet FN:s infomrationscenter (UNlC) år oftast samlokaliserat med UNDP och därmed intar UNDP-kontoret en position av inofficiell löt—representation i landet. Stora penningtrartsaktioner förmedlas genom *; UNDP-kontoret varför kontuet ofta ombeds att ombesörja finansiella operationer också ' för andra FN-organ.

Personalmåssigt domineras UNDP-kontoren av lokalanstältd personal också i handläggar— karriåren. men med ledningen utövad av internationell personal. En normalt kontor har sallanmeranS-Gintemationellatjänstemän.

17 f er underUNDP

Unduuenslomhareumalnyafimnsiedngskllbrochpmgtarndukomnuteua dNamtsavgemralfömmlhgm,väkaavprakdskamhekonunkhsthuplmau MUNDstrryrelae. Sålnrtex. BefolkningsfondenwnitedNatiomPopulatiooFund. UNFPA)thNDPgunatsamstyrdseävmunfmdennumaärnästanhehhiaåmde frånUNDPutomifrågaomvissagemensammaservicefunktioner.

Den viktigaste f'tnansieringskällan utöver de generella frivilliga bidragen utgör den s.k. wnf'utansieringen (cost-sharing) där u-länder som anser sina landramar otillräckliga beslutat att skjuta till egna medel (i hårdvaluta) för att bibehålla program eller projekt på

• Sida 187
•  Original

en önskad nivå. Detta tillskott är avsett att täcka intemationella kostnader. Det kan ske i form av pogramsaml'inansiering (progamme cost-sharing) eller för specificerade projekt (project cost-sharing). Saml'inansiering förekommer också med givarländer, s.k. "third pany cost—sharing”.

Den ökalue samf'mansieringen från u-låndema är en god mätare på deras uppskattning av UNDP—biståndet. År l989 bidrog de med 118,41 miljoner dollar i hårdvaluta till UNDP- programmet. Man skall samtidigt hålla i minnet att u-lånderna själva bekostar de lokala kostnadema för projekten och att dessa i genomsnitt utgör ca. 60 procent av de totala projektkostnadema. Samfinansieringen ar utöver detta och utgör ett bidrag till att tacka också internationella kosmader.

MUL-fonden. eller fonden för särskilda åtgärder för de minst utvecklade länderna (Special Measures Fund fa the Least Developed Countries), är egentligen inte konstitue- rad som separat fond utan enbart som ett särskilt konto under UNDP:s huvudprogram. Dess syfte vid tillskapandet 1974 var egentligen att möjliggöra sådana stödåtgärder för de minst utvecklade länderna som inte då kunde finansieras under [PF-medlen. Sedan 1975. med generalförsamlingens beslut om nya dimensioner i utvecklingssamarbetet, kan emellertid IPP—medlen fritt användas också för sådana pilot- och utrustningsprojekt som MUL—fonden var avsedd för. "Fonden" har emellertid fortsatt att ta emot bidrag från ett fåtal länder. främst de nordiska samt Schweiz. som varit iriuesserade av att kanalisera sina bidrag mer direkt till de fattigaste länderna. Medlen som influtit har av UNDP i huvudsak fördelats på MUL-länderna i proportion till deras landramar (IPF) och därigen- om blivit ett tillskott till dessa.

Numera används MUL-medlen också för att finansiera särskilda aktiviteter. inriktade specifikt på MUL-ländernas problem. Bidragen till fonden uppgick under 1989 till 15.2 miljoner dollar.varav omkring 9,2 miljoner från Sverige.

K_apitalutvecklingsfonden

Genom resolution 2186 (XXI) av den 13 december 1966 beslöt generalförsamlingen att skapa United Nations Capital Development Fund. CDF. för att bistå u—länderna med kapital i fortn av gåvor eller räntefria lån. Fonden skulle utrustas med en exekutivstyrelse om 24 medlemmar med lika fördelning mellan u-länder och givarländer.

Med de begränsade resurser som ställts till fondens förfogande har det aldrig funnits anledning att ge full effekt åt fondens stadgar. utan dess skötsel har anförtrotts åt UNDP:s styrelse. som beslutat att använda fondens resurser i första hand för småskaligt kapitalbistånd till förmån för de fattigaste länderna. Vid MUL-konferensen i Paris 1981 utsågs CDF som en av de huvudsakliga kanalerna för det förutsedda ökade biståndet till MUL-länderna.

De frivilliga bidragen till fonden har under de senaste åren legat kring 35 miljoner dollar per år. av vilka omkring 9 miljoner dollar från Sverige.

Naturresursl'onden

En annan av de fonder som anförtrotts UNDRs styrelse år naturresursfonden, United Nations Revolving Fund for Natural Resources Exploration. som år ett slags lane-fond. där 'lån' från fonden skall återbetalas endast i den mån kommersiell bearbetning av fyndigheter som gjorts kommer till stånd och då som procent av intäkterna. Fonden har fört en tynande tillvaro med årliga bidrag omkring 2,5 miljoner dollar per år. huvudsak- lisen från Japan

MM Till UNDP har också förts det s.k. SudanoSaheI-kontmet. vilket började sin verksamhet i mitten av 1970-talet som ett agan för att stödja en sammanslutning av stater i Sahel-

ornrådet. dvs. andra Sahara och närliggande områden. i deras aktiviteter för att bekämpa den fortsatta ökenutbredningen i området Kontoret har med begränsade medel fungerat

• Sida 188
•  Original

Frivilliga bidrag uppgick 1989 till 6.7 miljoner dollar. varav 3,8 miljoner från Sverige. Därutöver erhöll programmet 21,8 miljoner dollar i form av samfinansiering och ex- trabudgetära bidrag. Av detta bidrog Sverige med 3.6 miljoner.

Kvinnofonden

UNDP:s verksamhet i kvinnofrågor bedrivs dels genom den särslo'lth enhet. Division for Women in Development. som tillskapats för att främja att kvinnoaspekter tillgodoses i den reguljära projektverksamheten och dels genom FN:s Utvecklingsfond för Kvinnor. UNIFEM. och dess sekretariat. Bidragen till fonden berälmas l990 uppgå till 7.5 miljoner dollar. varav omkring 0,5 miljoner från Svaige.

Fonden har ett flertal pågående projekt. bla. i Rwanda. Honduras. Indonesien och Syrien.

FN:s Volongnw

FN:s volontärprogram utgör en integrerad del av UNDP och administreras av en särskild enhet i Geneve under Byrån för Särskilda Aktiviteter. Programmet har sin egen Särskilda Frivilliga Fond för FN:s Volontärer (Special Voluntary Fund for the United Nations Volunteers) som används för att finansiera delar av kostnaderna för volontärer som inte furansieras av sina hemlandsregeringar. dvs. volontärer från u-lånder.

Programmet har f.n. omkring 2000 volontärer som arbetar inom olika UNDP-furansierade l projekt. huvudsakligen i MUL-länderna ofta med särskild inriktning på Iandsbygdsutveck- ling och på s.k. "participatory development activities".

Vetenskap; och Teknolog-fonden *

Under UNDP ligger också FN:s Fond för Vetenskap och Teknologi för Utveckling (U'NFSTD). med Energi-kontot som en del av fonden. Fondens totala resurser hitintills uppgår till blygsamma 3.9 miljoner dollar.

• Sida 189
•  Original

Det svenska stödet till UNDP och dess verksath har traditionellt varit utomordentligt starkt. Bidraget till UNDP enligt budgetpropositionen för budgetåret 1990/91 uppgår till 770 miljoner kronor. varav 625 miljoner som ordinarie bidrag. 65 miljoner till MUL- fonden. 25 miljoner till Sahelkontoret och 55 miljoner till Kapitalutvecklingsfonden.

Sedan 1967 har Sveriges totala bidrag till UNDP uppgått till omkring 1.1 miljarder dollar eller ca 6.5 miljarder kronor. vilket ger Sverige platsen som näst största bidragsgivare efter USA. Som visats i avsnittet om UNDRs finansiering har Sverige svarat för 9,1 procent av bidragen till UNDP:s centrala resurser sdan dem bildande 1966. Om bidragen till andra fonder trnder UNDP. saom MUL-fonden och Kapitalutvecklingsfonden. tas med så ökar andelen.

Det är därför lätt att förstå att Sverige länge drivit kraven på en jämnare fördelning av f'mansieringsbördan. En sådan har också kommit till stånd under 80-talet. delvis genom en drastisk minskning av den tidigare dominerande amerikanska andelen. men också genom ökningar i Japans. Norges och Italiens bidrag. Den amerikanska andelen av UNDRs finansiering har nu sjunkit långt USA:s "normala" andel av FN:s finansiering.

Fortfarande vilar emellertid finansieringsbördan tungt på Sverige och de nordiska länder- na Nedanstående tabell visar en jämförelse av bidragsandelama från de tio största bidragsgivarna under 1987-89 med deras andelar till den Internationella Utvecklingsfon- den. IDA och den multilaterala andelen av deras respektive bistånd: rann % Multi— UNDP & _andel”.a _a _". USA 20.8 11.8 27.31 Sverige 36,1 3.9 2.65 Japan 25.2 8.4 19.9 Holland 29.1 8.3 3.40 Danmark 39,5 3,0 1,09 Norge 47.7 7.9 1.05 Västtyskland 15.2 7.8 ns Italien 19,3 6.9 3.66 Kanada 39.0 6.1 4,7 Storbritt. 25,7 4,4 8,35

Kanaliseringen av det svenska stödet till multilateralt utvecklingssamarbete i så hög grad genom UNDP har oftast motiverats som stöd för UNDP:s ställning som centralt finan— sieringsorgan för det tekniska biståndet och därigenom dess möjligheter att förbättra samordningen av FN:s biståndsverksamhet. Samtidigt har Sverige konsekvent stött Iandrxogrammeringen som modell för utvecklingssamarbetet och det inf1ytande som detta ger för mottagarlandet på prioriteringen av biståndet Iandprogrammeringen infördes inom UNDP och dess föregångare med starkt stöd från svensk sida och lur alltid ansetts vara ett viktigt element för att markera målsättningen att främja ekonomisk och politisk självständighet

UNDP-biståndets ökade koncentration på de fattigaste länderna har delvis tillkommit genom aktiv påverkan från svensk sida. oftast i samverkan med de övriga nordiska länderna. Sverige har, för att ytterligare markera sin önskan om en högre koncentration av gåvo-resursema på de fattigaste länderna. konsekvent fortsatt att kanalisera en del av sitt bidrag till UNDP genom den s.k. MUL-fonden och Kapitalutvecklingsfonden, vars tesrrrser går enbart till MUL-länderna. Sverige har också starkt stött försöken att få medelinkomstländena att utnyttja UNDPs tjänster mot ersatming i stället för att utnyttja gåvobiståndet.

"'I l987. Källa: DAG-rapporten 1989. tabell 5. s.209

u'/ Källa: The World Bank Annual Report 1989

• Sida 190
•  Original

Genom sin ställning som en av de största bidragsgivarna till UNDP har Sverige för det mesta varit representerat i UNDP:s styrelse och där ofta agerat gemensamt med de övriga nordiska ländema. Sverige har ofta intagit en medlarroll mellan u-lands och i-landsintres- sen. men också drivit vikten av att kvinno- och miljöfrågor särskilt beaktas i utveck- lingssamarbetet. Grundlinjen i det svenska agerandet har emeuenid varit stödet för landprogtammeringen som idé. med biståndet givet på mottagarens egna villkor.

Sverige har också aktivt medverkat i de reformer och försök till reformer som företagits. Sverige och svenska idéer om biståndets uppläggning influerade den s.k. kapacitetsstudien 1968-70. som låg till grtrrtd för konsensus-resolutionen 1970. vilken gav UNDP sin nuvarande utformning. basaad på uepanssamverkan (konsensus) och landprogrammering. I ljuset av modellens brister. framför allt på f'mansieringsomrädet men också den bris- tande samordningen i genomförandet har Sverige aktivt medverkat i en flenal försök till reformer av systemet

Genom den s.k. omstruktureringsresolutionen i generalförsamlingen (32/197) tillskapades en sarnordningsfunktion på fältet (resident coordinator) som skulle samordna och rationa» lisera fältrepresentationen och rapportera direkt till den nye generaldirektör för inter- nationellt ekonomiskt samarbete och utveckling. vilken tillskapats direkt under general- 1 sekreta—aren. Åtgärden var ett direkt svar på den ökade splittringen i FN:s fölu'epresenta- * tion. inte bara till följd av fackorganens etablerande av egen fältrepresentation utan också oförmågan att i fältkontoren integrera de organisationer som lyder direkt under general- sekreteraren: UNDP, UNFPA. UNICEF och WFP.

Åtgärden har emellertid haft en begränsad framgång och systemets oförmåga till samord- ' ning har säkerligen varit en bidragande (Isak till kraven på en omdefiniering av treparts- . samverkan med ansvaret för projektgenanförandet i stället direkt hos mottagarlandet. på liknande sätt som när det gäller de multilaterala utvecklingsbankemas projekt. Fack- organens roll fokuseras på deras rådgivande funktioner. Denna systemförttndring år nu på väg att genomföras efter flera beslut inom UNDP:s styrelse som markerar strävan mot s.k. national execution. dvs. egengenomförande av projekten. Sverige. och de nordiska länderna. har stött denna utveckling.

Under l980-talets första del medverkade Sverige aktivt i flksöken att reformera Enan— sieringen av UNDP genom att få till stånd förhandlingar mellan givarländerna för llerårsåtaginden som skulle säkra underlaget för UNDRs programmering. Samtidigt sökte i man en modifiering av styrelsen genom inrättandet av en programkommitte som skulle , möjliggöra en bättre infomation om och genomlysning av UNDP:s verksamhet. För- i slagen föll emellertid. trots omfattande insatser från flera stora givarländer under perioden 5 1982-84. på både ointresse från vissa givarländers sida och motstånd från mottagarländer— nas sida mot att diskutera sina utvecklingsansträngningar offentligt.

Vid 1989 års styrelsemöte beslöts emellertid att inrätta en nograrnkommitle. De svenska önskemålen har därför delvis tillgodosens med ökade möjligheter för Sverige att föra ( fram synpunkter på programmens utformning och inriktning. vad som ofta med en i engelsk term kallats "concerned participation". I

• Sida 191
•  Original

Någon grundläggande översyn av FN:s utvecklingsprogram har egentligen inte ägt rum sedan kapacitetsstudien och konsensus—beslutet år 1970. Omstruktureringen av FN— systemets ekonomiska och sociala sektorer" som beslutades 1977 lämnade UNDP i stort sett oförändrat De försök som gjordes i samband med restn'slcrisen 1981-82 att refomtera ftnamiering och styrelseskick föll på motstånd från u-ländernas sida mot åtgärder som kulle kunnat leda till en diskussion och ett ifrågasättande av deras ekonomiskt-politiska prioriteringar och kanske också minska deras formella ställning i styrelsen. På samma sätt var givarländerna ovilliga att göra långsiktiga utfästelser om finansieringen utan ökad kontroll och insyn i verksamheten. Enstaka inlägg i debatten om FN:s framtida roll har också berört utvecklingssamarbetet. t.ex. förre ordföranden i FN-systemets revisionsorgan. Joint lrtspection Unit. JIU. Mr. M. Bertrand har pekat på behoven av bättre samordning inom systemet.

Inom ramen för det Nordiska FN-projektet har åtta landstudier genomförts för att utröna u-landemas egen syn på det multilaterala utvecklingssamarbetet Resultatet är nästan genomgående att. medan man till fullo erkänner att FN:s komparativa fördelar sotn samarbetspartner i utvecklingsarbetet fortfarande är relevanta, anser man att dessa fördelar inte utnyttjas. FN:s biståndsverksamhet skiljer sig alltså idag inte signifikant från det bistånd som fås från andra källor.

UNDEs ställning som centralt finansieringsorgan för FN:s tekniska bistånd har under 70- och 80—talen urholkats. Dels har det skett genom en väsentlig ökning av fackorganens egen bistånds- och rådgivningsverksamhet. finansierad huvudsakligen med bilaterala medel. s.k. multi-bi-bistånd. Dels har det tekrtiska biståndet från världsbanksgruppen och de regionala utvecklingsbankerna. vilka lur fördelen av en direkt koppling till finansiellt bistånd. ökat kraftigt. Denna s.k. "utflyttningen av uppgifter" till världsbanken har samband med att bankett både byggt upp en egen kapacitet på ett antal områden och därtill köpt sektorexpenis från FN:s fackorgan, i de fall där dessa har befunnits konkur- renskraftiga. Genom sina resurser och sitt kunnande har Världsbanken och i viss mån också de regionala utvecklingsbankerna idag ofta en starkare ställning som utvecklings- organ än FN-systemet som inte förmått övertyga givarkretsen om sin värde och sin effektivitet som utvecklingsinstimtion. En gmndlägmnde översyn av uppläggningen av FN:s utvecklingsmaskineri förefaller nödvändig vid vilken man också bör undersöka möjligheterna till ökad samverkan mellan UNDP och utvecklingsbankerna. Risken är annars att dessa senares växande styrka kan komma att lämna FN utanför det huvudsak- liga utvecklingsarbetet.

3.1 Resursfrågn

l mla termer har UNDP—programmet mellan 1972 och 1984 minskat med omkring 50 procent. åtminstone män i antalet faktiska expenmånader som programmet levererat. från smo 1972 nu 34000 (exklusive samf'mansiering) 1984. Måttet är inte helt rättvisande beroende på su'ukturförskjumingar i programmet. men nedgången i reala termer är otvetydig och blir mer påtaglig i ljuset av att sedan 1972 flera nya länder anslutit sig till programmet.

Remmwdgången skall ställas mot det faktum att själva utgångspunkten för konsensus- beslutet 1970 var att byggt en organisation för att klara en förväntad expansion av det offentliga utvecklingsbiståndet. ODA. Detta var i sin tur baserat på den andra utveck- lingsdekadens målsättningar om en procent av BNP för restusöverföringar till u-länderna. DärförgavsUNDPensn-ukurrtutrdeförväntaderesursemaredanhadedelatsutirorm avlättdnnmarochprogmnments.Påsäsanskuuemanmdvikakmsmnmsniderom fördelningen av pengarna mellan olika länder eller grupper av länder. Eftersom man förutsåg en expansionsperiod var det också lättare att komma överens om fördelningen; ökningen gjorde det möjligt att införa den s.k. golv-principen: inget lands landram skulle nunskasbånatpmgrmmykeldunästaOmförddMnghmdebamskegemmomlbker—

"] GN 321197. maning of the economic and social seem of the United Nations system. 20 December

• Sida 192
•  Original

Till skillnad från den stora och långsiktiga överenskommelsen på utgiftssidan så gavs intäktssidan emellertid den allra lösaste utformning: bidragen skulle vara frivilliga. vara årliga och i givarlandets val av valuta, så länge den kunde anses användbar för UNDP. Asymrnetrien är slående och ledde till en finansiell kris redan 1974—75. när program- meringen fortsatte enligt planenta men bidragen drabbades av krig och höjda oljepriser 1973 och 1974 Sedan dess har UNDP lärt sig att hantera likviditeten genom försiktig planering. men pograrnmeringen har blivit en årligen återkommande rutin i stället för en långsiktig. välplaneradprocess. somdetvartänkLSamtidigtharlandrarmrualåst möjligheterna till koncentration av resurserna och meningsfulla suite satsningar i MUL— lånderrut. Kapacitetssnidiens design var avsedd fik en växande organisation men har blivit entvångströjatören somharstannativäxten.

men

Inom FN-systernet kan det för analytiska och organisatrriska ändamål vara meningsfullt att särskilja politiska organisationer från funktionella. Funktionella organisationer sysslar huvudsakligen med frågor som har någon slags "objektiv". teknisk lösning som kan konstrueras fram av tekniker. Ett exempel är världsmeteorologiorganisationen där repre- sentanter för all världens meteorologi- och hydrologiinstitut kommer samman för att komma överens om standardiserad terminologi. Politiska organisationer å andra sidan dominera av frågor som måste lösas genom förhandlingar när de inblandade parterna är redo. Organisationen måste då vara förberedd för att på bästa sätt kunna understödja och föra förtundlingsprocessen vidare. Säkerhetsrådets arbete är i hög grad dominerat av sådana frågor.

!

! Utvecklingsfrågoma har i olika sammanhang behandlats på olika sätt: de flesta av & fackorganen behandlar dem från sitt mandatperspektiv som funktionella frågor även om . de vid flera tillfällen kommit att betona (överbetona?) den politiska aspekten som i fallet med UNESCO:s betoning av utbildning och information som en politisk. revolutionär kraft för att förändra maktrelationerna inom och mellan staterna Detsamma kan sägas om UNCI'ADzs behandling av handelsfrågoma som ett instrument för att förändra makt- och restusielatiorter. För att en politisk uganisation skall vara framgångsrik krävs emellertid att den kan föra förhandlingarna till överenskommelser som är accepterade och bindande, *, dvs. kan ratificeras av medlemsstaternas parlament. 1 det avseendet har FN:s politiska orm inte varit särskilt framgångsrika.

Världsbanken å den andra sidan har genomgående behandlat den ekonomiska tillväxtens frågor som funktionella, tekniska frågor och undvikit att ge sig in på diskussioner om utvecklingens politiska aspekter. Den har föedragit att definiera utveckling som ett ekonomiskt problem. även om tendensen under senare år har varit att alluner betona institutionella och sociala aspekter.

UNDP är en mganisation med en politisk styrelse som formellt domineras av u-ländema & med en majoritet av rösterna. men reellt av de givarländer vars bidrag är livsnödvändiga

för organisationen. Utvecklingsfrågor diskuteras sällan i styrelsen eftersom synen på dem skilja sig radikalt med i—ländema huvudsakligen erfäktande en teknisk/ekonomisk syn ochu-ländemaenpoliddr.Riranundvikaeuförödmdekonfmntatim undviks diskus— sion av submntiella utvecklingsfrågor och i stället ericentrms styrelsemötena på resurs- ochprocedmfrågor.euapågataeua.gbbalabågasunsällanlåtusigmnsämsi praktiskltmdling. Dennamniptosningenpädeuastmaoblcm- attinrättaen funktio- _ uelltorienteraddirelniou.somkanf|mgerasornenverksledning- haravvisatsav u- lmdauaUNDRsadminisuauxfårdärförmgenmbsunddldengbånänstyrdse.

Augivarländernaiummnöredmaubeuahamvecumgsnågonnbåneuekmomiskt paspektivfram avdeframgångarpåresuraområdetsomvärldsbankenochregional- bankernabaft. venfrånu-ländunasjålvagmdebögtbetygfkhtnnandeochprofes- sionalisrn.UNDPådenandrasidankämparfonfarandemedattklargörasinegenmll. hmuvidanunskallvmamuwecklingsinsdmdmelkrbegrånsasinrdldnanvmm reansfhmetllare.Någonledningfiånsinstyrelsefårmaninte.

• Sida 193
•  Original

UNDP haren betydande potential som utvecklingsorgan genom sin ställning som centralpunlt för FN:s utvecklingsaktivireter med tillgång till alla FN-systemets och dess medlemrntrs kunnande och forsknings- och utbildningsresurser. Det skulle kunna anlägga en tentetsyn på utvecklingsproblematiken/ samhallsbyggandet i ett land genom att dess fokus irrteår sektorbundet. Genom sin fllltkonmrsorganisation har UNDP personal och knarrande ned vidare och längre erfarenhet av utvecklingsarbete än något annat organ.

Problemettr att UNDP i sin nuvarande form inte fungerar som ansvarigt för ett mm ( i progranbudgeteringcns termer). utan bara som en orgaisation i samverkan med andra. Tros motiverad och hårt arbetande personal. förmår därför inte UNDP utnyttja systemets tua resurser på ett effektivt sätt. Restuserna år låsta och beslutsmekanismen är paralyserar. En grundläggande översyn av systemets organisation och uppgifter, initierad av ett genensamt intresse från givar- och mottagarsidan, är förmodligen nödvändig för att reformen en struktur som kommit att bli ett allvarligt effektivitetshinder. Några otnrådensrmmestbehöversesöverärlistadenedan.

- Landtamrma. fyller på nuvarande och förväntad realistisk resursnivå inte någon meningsful funktion. Ett flexiblare. efterfrågestyrt systern behövs. som tillåter en koncentratirn av resurser till länder som just då har den bästa kapaciteten att effektivt kontra tillgrdogöra sig systemets resurser.

- Koncentera gåvobiståndet till de fattigaste länderna. med tekniskt bistånd som lån på koncessionlra villkor eller mot ersättning för de övriga.

» - Inför nöjligheter att M i stället för projektbistånd.

- Ftnm'rsieingen behöver långsiktigare lösningar och lämpligheten av att länka UNDP- finansierinprr till förhandlingarna om påfyllnaden av IDA bör undersökas. Förbättringar på finansieingssidan kan möjligen underlättas genom att relateras till frågan om en direktigarrksstmlse med vidare beslulsbefogenheter och med en annorlunda panssarn- mansättrrint.

- En förbittrad samordning & fältet mellan det tekniska och finansiella biståndet där bägge sidona behöver en fördjupad utvecklingsplanering från mottagarlandet sjålvt som bas för f'tirarsieringsåtaganden. UNDP och Världsbanken. med tillgång till hela FN- systemets erpertis. bör gemensamt kunna ställa upp för att stödja sådan fördjupad utvecklingsplanering i MUL-länderna. Sådana projekt skulle kunna finansieras som tekniskt bisånd via UNDP och utgöra ett värdefullt underlag både för landets egna utvecklingsinstrangningar och för bilaterala och multilaterala biståndsgivare.

• Sida 194
•  Original

LANDRAMAR FÖR FYRA PROGRAMPERIODER (US dollar, miljoner)

Land BNPQAP 72-76 77-81 82-86 87-91 _ (US $)" Mozambique 100 4.50 19.00 40.70 55,42 Etiopien 120 20.00 42.00 61.60 91.06 Kambodja 130 10.00 2550 14.03 14.03 311an 150 2.50 12.25 20.08 25.17 Chad 160 7.50 19.00 28.60 42.25 Guinea-Bissau 160 2.50 6.12 11.96 19.14 Malawi 160 7.50 19.75 29.15 45.89 Tanzania 160 15.00 33.35 39.60 57.51 Bmgladsh 170 18,50 65,50 110,55 135,67 Nepal 170 15.00 32.50 53,90 68,37 ; Somalia 170 15.00 18.25 26.40 35.30 ' Zaire 170 20.00 3450 43.45 56.93 1 Laos 180 5.00 17.75 28.88 37.97 ' Madagaskar 180 10.00 23.75 26.95 40.66 Vietnam 190 10,00 44.00 64.90 83.55 Afghanistan 220 20.00 38.00 39.33 60.44 , Gambia 220 2.50 7.(X) 7.84 12.79 i Burkina Faso 230 10.75 23.75 30.25 46,90 | Myanmar 230 15,00 41,50 56.10 83.40 Burundi 230 10.00 18.75 26.68 33.62 Mali 230 10,00 24,00 35,75 50,28 SierraLeone 240 7.50 13.25 19.20 23,22 Sao Tome & Principe 280 050 1.50 1.20 3,29 Uganda 280 10.00 30.00 32.73 50.43 Nigeria 290 30.00 45,50 30,25 38,74 Zambia 290 15.00 15.00 11.69 20.71 Niger 310 10.00 19.75 24.75 37.33 Rwanda 310 10.00 19.75 24.75 36.85 Kina 330 - 15.00 78,10 163,33 indien 340 5011) 97.00 138,60 156,12 Benin 340 7.50 16.25 18.43 29.19 Sudan 340 20.00 33.00 32.18 46.74 Ekvatorialguinea 350 350 4.26 7,01 10,38 Guinea 350 15.00 21,75 24.48 33.10 Pakistan 350 18,50 52,50 64.90 73.30 Haiti 360 6.00 18.75 20.90 34.83 Kenya 360 15.00 27.50 28,60 40,77 Togo 370 10.00 11.00 12.95 24.78 Centralafr. rep. 390 750 11.75 16.23 24.83 Ghana 400 15.(X) 19.00 22.00 35.81 Guyana 410 511) 511) 4.68 10.09 Lesotho 410 8.30 13.25 12.24 14.16 Maldiverna 410 1.00 2.50 3.85 5.14 samm 420 15.00 31.50 41.80 45.08

"I 1988. enligt Världsbankens metod. Se DP/1990/43/Adcu

• Sida 195
•  Original

Tuvalu Jemen Zimbabwe Dominikanska Rep. Elfenbenskusten Libanon Marocko

Papua Nya Guinea Mongoliet Albanien Swaziland kasåCaicos-öama Tonga Nicaragua Vanuatu Tokelau Honduras Anguilla Guatemala Cape Verde Congo FJ Salvador Thailand Kamerun Trust TerrPachl. Ekvador Jamaica Botswana St. Vincent Djibouti Paragmy Kuba Namrbia Tunisien Kolombia Turkiet Grenada Peru

430 430 430 430 440 480 540 570 580 630 630 650 650 650 650 650 660 680 740 750 750

770 780 790 790 790 800 810 820 830 850

880 910 930 950 1000 1010 1070 1080 1080 "(X) 1100 1110 1180 1200 1211) 1230 1240 1280 1370 1450

10.00 35.00 10.00 1.00 0.67 5.00

15.00 5.00 20.00 10.00 3.00 27.50 0.50 0.01 15.00

750 15.00 10.00 20.00

5.00 10.00 1 .00 5.70 0.33 1 .00 5.00 0.59

5.00 7.50 1.50 7.50 5.00

15.00 15.00

15.00 7.50 5.80 0.69

7.50 10.(X) 11!) 151!)

14.50 69.50 10.00 3.15 7.20 9.75

1550 5.25 30.50 11.75 10.95 31.50 1.14 1.14 23,75 5,60 7,50 15.00 10.00 20.00

8.75 10.00 4.25 5.75 0.40 2.13 5,32 2.(X) 0.15 9.25

&(!) 41!) 7.50 9.25 29.50 17.25 lm 15.00 7.50 8.50 1.42 2.20 7.50 13.50 7.75 15.00

20.00 20.00 20.00 0.98 15.00

20.00 1.88 1$.(X)

12,24 58.30 7.43 2.20 6. 60 13 .48 0. 26 10. 73 2. 89 25.30 18,15 22.83 30.80 1 04 0.91 1650 13.34 6.60 9.08 5 .50 14.85

7.43 5.50 5 .64 3.16 0.68 1,38 5 .23 1.20 0.76 8.80 0.64 7.15 6.19 6.05 8.39 23.65 15.13 0.80 8, 25 4.13 4 .68 1.79 2.89 5.36 11.28 4.26 8.15 12.10 11.00 1.20 13.75

15.44 65.69 13.42 3 .75 7 86 15.56 0. 47 23.55 4.50 29.96 29.01 24.53 39,43 2.10 1.13 27.15 18.77 8.36 18.01 8,56 22.39

11.65 7. 84 6 .65 5.06 0.97 1 66 10.41 1.91 1.20 11.57 1 .07 7.68 6. 67 6.50 10.77 29.02 16.82 1.23 8.86 4.43 6.48 1,92 3.75 5.76 12.12 11 ,03 8 .86 13.00 14 .69 1.29 14.77

• Sida 196
•  Original

Belize Jordanien Chile

Fiji

St. Lucia Cook-öarna Korea. folkrep. Dominika Syrien Costa Rica Niue Matnitius Mexico Polen Malaysia Bulgarien Rumänien Brasilien Panama Irak

Algeriet Surinam Ungern Uruguay Argentina Jugoslavien

Sl. KillsåNevis Antigua Gabon Venezuela Trinidad & Tobago Caymanöarna Iran Sydkorea Portugal Aruba Montsenat Seychellerna Malta Oman

Libyen Barbados Saudi—arabien Cypern

Ned. Antillerna Bahrein Br. Jungfruöama Singapor- Hongkong Nauru Bahamas Qatar Bnrnei

1460 1511) 1510 1540 1540 1560 mm 1650 1670 1760 1790 1810 1820 1850 1870 2180 2210 2280 2290 2340 2450 2450 2460 2470 2640 2680 2770 28m 2970 3170 3350 3460 3530 3530 3670 3750 3750 38m 5050 5070 5410 5990 6170 6260 6360

85m 9100 9230 10230 10310 11610 141m BNPQAP 72-76 77—81

1.00 1.65 15.00 15,00 20.00 20.00 5.00 5.00 0.90 1.77 0.69 1.40 — 8.85 0.70 1.36 15.00 15.00 5.00 5.00 0.05 1.00 5.00 5.25 20.00 20.00 7.50 7.50 15.00 15.00 7,50 7.50 7.50 7.50 30.00 30.00 7.50 7.50 15.00 15.00 20.00 20.00 2.50 3.50 7.50 3.50 10,00 10.00 20.00 20,00 7,50 7.50 0.69 0.70 0.99 1.77 750 7.50 10.00 10.00 5.00 5.m 0.62 0.70 20.00 20.00 15.00 18.m - 4.00 0.28 0.40 0.75 1.60 2.50 2.50 4.00 4.00 5.00 5.00 2.50 2.50 10.00 10.00 5.00 5.00 1.84 1.90 250 2,50 0.31 0.30 7.50 7.50 0.50 0.50 - 0,m 2.18 2.40 1.50— 0,05 0.20

8.25

11.00 2.75 1.20 1.12 13.61 1.27 8.25 2.75 0.80

3. 85 11 .00 3.30

8.25

3. 30 4.13 16.50 413

8. 25

11.00 1.93 193 5.50 11.00 4.13 1.20 1.20 3.30

5. 50 2,75 0,45 11.00 9.90 2.20 0.46 0.56 1.20 1.38 2.20 2.75 138 5.50 2.75 0.75 1.38 0.24 4.13 0.28 0.05 1.32

0.58

8.86 11.82 2.96 1.29 1.20 1733 1.36 8.86 6.03 0.86 4.35 11.82 4.43 8 .86 3.55 4 .43 17.73 4 43 8 .86 1 1.82 2 .07 2.07 5.91 11.82 4.43 1.29 1.29 2 .84 4 ,73 2,36 0,48 9 .46 10. 64 2.36 039 0.60 1.29 I .48 1.89 2.36 1.48 4.73 2.96 0.64 1.18 0.26 3.55 0.30 0.05 1.42 0.71 0.50

• Sida 197
•  Original

Bil. ][4 LAND[P_'ROGRAM BNPEAP 72-76 77-81 87-91

För. Arabemiraten 15720 1,00 1.00 0.59 Bamuda 22800 - 0.70 0.38

Nar. befrielseror. - 2050 11.97 Karibiska nama, oför-

delal 4.49 7.00 537 onkdelat 6.19 2.61 33.16

Regionala program: Afrika 71,20 109,40 226,07 Asien och SLHavet 40.70 95,70 211,14 Ambstarema - 33.97 57.44 Europa 19,70 10,33 - latinamaika & Karibien 6150 63.00 57.34 intenegionala programmet 22.40 33,60 55,40

Globala Prog-amma 15.50 50.20 86.60

Totalt 1541.99 2462,37 3655.42

• Sida 198
•  Original

PROJEKT— PROGRAM- TOTAL KOSTNAD STÖD KOSTNAD

(US dollar, milj.)

104,32 13.08 117,40

UNITED NATIONS

ECA 7.39 0.96 8.35 scr; 0,38 0.05 0.43 . F.CLAC 2.50 0.33 2.82 , ESCWA 0.19 0.02 0.21 ESCAP 9.92 1.29 11.21 . UNIDO 79.87 10.32 90.19 , UNCTAD 14.73 1.91 16.64 . UNCHS 14.29 1,86 16,14 110 62.14 8.02 70.16 . FAO 168,14 21.66 189,81 UNESCO 31.78 4.11 35.89 ICAO 36.20 4.57 40.78 wno 2021 2.30 2251 WORLD BANK 58,03 6,38 64,41 UPU 2.45 0.54 2.99 rru 26.40 3.26 29.65 WMO 15,11 2,10 17,21 IMO 5.91 1.12 7.04 WIPO 3.34 0.74 4.08 14134 2.95 0.65 3.60 rrc 14.85 1.93 16.77 wro 3.00 0,66 3,66 arma 2.38 0.31 2.69 4st 8.73 1.15 9.88 U-LANDER 100,08 1,27 101,35 UNV 12,46 _ 12.46 UNDP 89.83 22.13 112.01

TOTALT 897,57 1 12.75 1010.32

Källa: UNDP DP/1990/64, Annex table 6

• Sida 199
•  Original

1967- 1987- 1967-

Givare 1971 1989 1989 (%) (Sm) (%) (Sm) (95) US 38.1 326.5 11.8 2455 20.0 Sverige 9,2 247.0 8.9 ”21,0 9,1 Nederländerna 4.3 2298 8.3 10273 8.4 Danmark 6.6 20.0 8.0 9125 7.4 Västtyskland 5.2 2169 7.8 876.4 7,1 Japan 2.1 232.4 8.4 786.4 6,4 Norge 2.7 218.1 7.9 771.6 6,3 Kanada 6.2 168.0 6.1 751.0 6,1 Storbritannien 6,5 122.7 4.4 658,7 5.4 ltalien _12 139,13 _62 423,15 _35 Tio största 82.2 2171.0 78.5 9784.0 79.8 Frankrike 2.1 130.3 4.7 4223 3,4 Schweiz 1.4 100.6 3.6 307,1 2.5 Belgien 1.1 49.6 1.8 230.1 1.9 i Finland 1.8 95.9 3.5 2109 1,7 : Australien 0.8 36,9 1,3 161.4 1.3 ! Österrike 0.7 27.8 1.0 1063 0.9 i Spanien _(2 16.9 _og 38,4 _og ; OECD _ 89.4 2629,0 95.0 112605 91.9 Indien 1.6 16.7 0.6 123 .7 1 .0 , Saudiarabien 0.1 10.5 0.4 51.5 0.4 i USSR 1.5 9.0 0.3 71.5 0.6 Kina - 7.2 0.3 27.2 0.2 Brasilien 0.5 7.5 0.3 40.0 0.3 Argentina 0.2 2.3 0.1 31.3 0.3 Övriga 6.6 84,8 3,1 651.8 5,3 ;, Totalt 100.0 2767.0 100.0 122575 100.0

Källa: UNDP DP/1990/17/Add. 3. Table 2

• Sida 200
•  Original

Adminisiraior Associaio Adm: Oliioo ol iha Admin-siraior

Proposed Organiraiional Chan (Mmm ol Purmnml Division lor Audii Md Mrnngemcni Review

Flaming und Coovduaa'on Olhm Uniud Madons Duvnlopmrml Fund Ior Women

Div-sm br Global and Inunogml Programme; Special Unil ka TCDC

Govnrrnr-g Coundl Sncrnranal (JMs-on ol E norm! Robbans

Bureau ior Resources and Special Activities (BnESA)

Oilice lor Bureau lor Bureau oi Proieci Programme Finance and Services Policy and Adminislralion

(OPS) Evaluailon (BFA) (BPPE)

Milium (>.-mu "men

"'&' M M ! Mm.». rm Ml-yb-u-n '" """ "”'"" ""' Regional Regional Regional Regional

nu...-n.. Sun-.— uamm Bureau nureau Bureau Bureau

(>I-Ud HW Men nu.: Muou av. k" lor "" 'o'

_ Sylw— huv—murad Airica Arab Siaies Asia and ihe Larln America

ro.-wu _ __ , _ (FIBA) and Europe Pacillc and rho '>'-'"'- "" " m..."" "" u!".Z'Jl-Z'o... (RBASE) (nn/xp) Caribbean

(».—_m— |»!deva (RBL/KC)

”"—"" ru. _ rum.: run.-m- (mb—Anu NIO. I" l. m IM 'Nm' 50 D—W

Mitra—lol"

wu Num varv.—n

• Sida 201
•  Original

QEQPS STYRELSE gGOVERNING COUNCIL!

_land Mugen—

1990—92

Polen 1990—92 Rumänien 1989-91 Sovjemnionen 1988-90.1991-93 B. Wislander Australien 1989-91 Ostar-ika 1988-90.1991-93 Belgien 1989-91 Kanada 1989-91 Danmark 1990-92 Finland 1991-93' Franln'ike 1989-91 Viisnyskiand 1990—92

; italien 1988-90.1991-93 ? Japan i988-90.i99l-93

| Nederlandema 1990-92 i Norge 1988-90" ; Paulgal 1990-92 . Spanien 1989-91 Sverige 1989-91". Schweiz i990-92 Sru'brirarmien 1988-90.1991-93 Förenta Salem 1988-90.1991—93 C. U-llinder Algeriet l99i-93' Djibouti 1990-92 Ghana 1988-90.1991-93 ,. Guinea—Bissau 1989-91 Kenya 1989-91 Ubyen 1988-90” Mauiranien 1990-92 Moumbique 1989-91 Nigeria 1990-92 Sao Torne & Principe 1989-91 Zaire 1989-91 Zimbabwe 1988-90.1991-93 Kim 1988-90.1991-93 Cypern 1939-91

1990-92

• Sida 202
•  Original

md Madam" Od

indonesien 1991-93' Kuwait 199l-93' Malaysia 1990-92 Pakisian 1989-91 Filippinerna 1989-91 Sri Lanka 1990-92 Syrien 1988-90” Jugoslavien 1988-90” Brasilien 1989-91 Kuba 1988-90,1991-93 Guatemala 1988-90" Guyana 1990—92 Nicaragua 1991-93' Peru 1988-90” Sankt Lucia 1991-93' Uruguay 1990-92 Venezuela 1990-92

Styrelsen har 48 medlemmar. 4 från socialistilinder, 17 från varunder och 27 från u-länder. Den viiijs av ECOSOC på tre år. En tredjedel Rimyas varje År.

' Ny medlem fr.o.m. 1991 " Utgående medlem fr.o.m. 1991. '" Observera att de nordiska länderna roterar tre platser mellan fyra Lander.

• Sida 203
•  Original

FNs BARNFOND

Elisabeth Lewin

Särstudie 6 till Multibiståndskommitténs betänkande "Bistånd genom internationella organisationer"

• Sida 204
•  Original

• Sida 205
•  Original

1. Beskrivning av UNICEF l.l Mandat och målsättning

Att utveckla mänskliga resurser och möta grundläggande mänskliga behov står i fokus för UNICEFs arbete under l990—talet.

UNICEFs mandat och verksamhetsområde har breddats avsevärt under de gångna fyra decennierna. Organisationen bildades 1946 av generalförsamlingen som United Nations international Children's Emergency Fund för att hjälpa barn i det krigshärjade Europa. I början av 1950—talet togs ordet "Emergency" bort och generalförsamlingen utvidgade organisationens mandat till att arbeta för barn i utvecklingsländerna,

Till en början ägnade sig organisationen nästan uteslutande åt hälsovård och arbetade i nära samarbete med WHO. Under l970—talet breddades UNICEFs mandat till att gälla mer än hälsovård — man såg till barnets hela situation och började samarbeta även med andra fackorgan som UNESCO ifråga om utbildning och FAO när det gällde nutrition. Så småningom kom bistånd till vattenförsörjning och sanitet att bli alltmer omfattande.

Från att först ha begränsat sitt stöd till i huvudsak barn och deras mödrar har organisationen efterhand kommit att rikta sig till en större målgrupp. Man har insett att för att ändra barnens villkor är det nödvändigt att förbättra situationen för hela familjen, ja för hela samhället. Kvinnorna spelar därvid en utomordentligt stor roll. UNICEFs målsättning är att förbättra barnens totala situation. Som ett led i detta söker man påverka hela miljön kring barnen.

Med denna utgångspunkt blir UNICEFs mandat med nödvändighet mycket brett, såväl vad beträffar verksamhetsområde som målgrupp. UNICEF har kommit att bli det ledande multilaterala utvecklings- och biståndsorganet inom de sociala sektorerna, Målgruppen är de svaga grupperna i samhället, givetvis med fortsatt tyngdpunkt på barnen.

Hörnstenen i UNICEFs arbete är de landspecifika programmen syftande till att förbättra barnens situation i

• Sida 208
•  Original

landet ifråga. Därtill har UNICEF under 1980-talet i allt högre grad profilerat sig som talesman för barnen. Vad UNICEF kallar ””advocacy”” har blivit en första prioritet under den nuvarande chefen James P. Grant. UNICEFs arbete drivs parallellt på två nivåer, den globala där syftet är att arbeta för en internationell politisk mobilisering för en förbättring av barns villkor, och den nationella där organisationen stöder landspecifika program.

Det internationella barnåret l979 lyfte fram barnfrågorna i rampljuset. Barnfrågor har under 1980— talet kommit upp på den världspolitiska dagordningen på ett helt annat sätt än tidigare. UNICEF har spelat en avgörande roll härvidlag. Barnkonventionen (Convention on the Rights of the Child) vilken antogs av FNs generalförsamling i november 1989 är att betrakta som en milstolpe. Konventionen anger en minimistandard för barns välfärd, från rättigheten till överlevnad till rätten till utveckling, beskydd och frihet. Dessvärre representerar dessa rättigheter snarare ett avlägset mål än dagens verklighet för majoriteten av världens barn. Konventionen får därför tjäna som en norm mot vilken behovet av insatser för barnen kan mätas. Konventionen kom även att utgöra en plattform för barntoppmötet (World Summit for Children) i september 1990 till vilket Sverige var en av initiativtagarna.

De s.k. Bellagio—konferenserna har sammankallats vid fyra tillfällen sedan I984 för att på hög politisk nivå driva barnens sak. Sponsorer är förutom UNICEF, WHO, Världsbanken, UNDP och Rockefeller Foundation. Bellagio— mötena har använts av UNICEF för att inför ett urval prominenta personer främst på hälsovårdsområdet presentera mål och aktionsplaner och försäkra sig om deltagarnas stöd. Detta stöd utnyttjas sedan i arbetet på global och nationell nivå.

UNICEF har under 1980—talet även blivit en aktör på det makroekonomiska planet där tidigare andra organisationer, främst IMF och Världsbanken, agerat tämligen ostörda. Det främsta exemplet är UNICEFs ledande roll när det gäller att påvisa hur hårt strukturanpassningsprogrammen drabbar barnen och andra svaga grupper i samhället. Det av UNICEF myntade begreppet "adjustment with a human face" har I hög grad vunnit gehör och acceptans. Utformningen av åtstramningspaketen synes åtminstone i någon mån påverkats av denna debatt.

• Sida 209
•  Original

1.2 Struktur och organisation.

UNICEF, som är en integrerad del av FN—systemet, har fått sitt mandat av generalförsamlingen. Organisationen klassificeras som semi—autonom därför att den har sin egen styrelse (Executive Board), eget sekretariat och egen budget. Styrelsen består av 41 medlemmar (regeringar) som sitter i perioder om tre år. En tredjedel väljs varje år av ECOSOC.

Sverige satt i styrelsen utan avbrott 1956 — 1984. Regeln är annars att endast medlemmarna i Säkerhetsrådet samt Schweiz tillåts sitta mer än en treårsperiod i sträck. Sverige blev emellertid omvaId gång efter annan vilket anses ha berott på Sveriges stora finansiella bidrag till och starka engagemang i UNICEF samt den svenska delegationens aktiva roll i styrelsearbetet (ur "Sweden and UNICEF 1955—1984" av Ulla Wickbom, 1985). Sverige

I

? sitter nu återigen i styrelsen (1989—1991). För närvarande I

I

I

deltar även Danmark och Finland; det vanliga är annars att endast två nordiska länder samtidigt sitter i styrelsen.

Organisationen leds av exekutivdirektören (Executive Director) som vid sin sida har tre vice-direktörer (Deputy Executive Directors), en för programverksamheten (Programmes), en för ekonomiska och administrativa frågor (Operations) och en för externa frågor som information, resursmobilisering och kortförsäljning (External Relations).

UNICEF kännetecknas av en starkt decentraliserad organisation där endast ca en sjättedel av de anställda (740 av 4.500) tjänstgör vid huvudkontoret i New York och dess filialer och specialenheter i Köpenhamn, Geneve, Sydney och Tokyo. Det är således en ytterligt fältorienterad organisation, i synnerhet i jämförelse med övriga FN—organisationer, men även i relation till bilaterala biståndsorgan.

UNICEF arbetar i så många som 128 länder och territorier och har, förutom sex regionkontor, över hundratalet biståndskontor på ländernivå. UNICEF— personalen finns sammanlagt på uppemot 200 tjänstgöringsorter.

Länderkontoren har direkt kontakt med huvudkontoret i New York. Regionkontoren är således ej mellanled mellan huvudkontoret och länderkontoren utom i vissa funktioner, bl.a. personalfrågor, internrevision och inventering av fackspecialister i regionen. De regionala representanterna

• Sida 210
•  Original

fungerar som UNICEF—Iedningens förespråkare l regionen och mottagarländernas talesman vis—a—vis huvudkontoret. Representanternas höga tjänstenivå ger dem tillgång till och fördelar i kontakterna med ledande personligheter i

regionen.

1.3 Personal

UNICEF är en personaltät organisation med totalt ca 4.500 anställda. 3/4 av personalen består av ”nationals", dvs. inhemskt rekryterad personal, och endast 1/4 av ”international professionals", dvs. internationellt rekryterad personal. Detta gör att UNICEFs personalprofil skiljer sig på ett avgörande sätt från andra biståndsorgans.

37% av personalen klassificeras som internationella eller inhemska "professionals". I sin strävan att öka antalet kvinnor i denna grupp satte UNICEF 1985 upp målet att ha 33% kvinnliga professionals i slutet av 1990. Detta mål har i det närmaste uppnåtts. Därtill kan nämnas att 26% av fältkontoren leds av kvinnor.

Av gruppen "international professionals" som I I I

omfattar 1.019 personer (1990) är 29 (3%) av svensk nationalitet. Detta kan jämföras med 132 personer från USA (13%), ett land vars bidrag är av samma storleksordning som Sveriges. De nordiska länderna som står för 26% av bidragen har sammanlagt endast 72 personer eller 7% av den internationellt rekryterade personalen. U—länderna är klart underrepresenterade i UNICEFs ledning och bland dess personal.

• Sida 211
•  Original

1.4 Verksamhetsvolym och finansiering.

1989 uppgick UNICEFs inkomster till 667 milj. dollar och utgifterna till 633 milj. dollar.

Inkomsterna 1989 (milj dollar) härrörde från följande källor:

Allmän budget Tilläggsbidrag Totalt Regeringar 329 179 508 (76%) Enskilda org. 70 68 138 (21%) Övrigt 21 - 21 (3%) (räntor,valuta— vinst. etc.) Totalt USD milj 420—(63%) 247 (37%) 667 (100%)

Av utgifterna, 633 milj. dollar, gick 501 milj till biståndsprogram och resterande 132 milj. dollar till programstöd och administration.

1.4.1 Inkomster

UNICEFs inkomster består liksom UNDPs helt och hållet av frivilliga bidrag. Dessa organ skiljer sig därmed från exempelvis FNs fackorgan vilka disponerar en reguljär budget bestående av obligatorisk uttaxering från medlemsländerna.

UNICEF tillämpar tvåårsperioder i sitt budgetarbete. Följande siffror gäller tvåårsperioden 1988/89,

Av UNICEFs totala inkomster för tvåårsperioden 1988/89. 1 378 milj. dollar, härrörde 72% från regeringar och mellanstatliga organisationer. Hela 23% (316 milj. dollar) kom från insamlingsverksamhet, kortförsäljning mm. Övriga S% härrörde från valutavinster, ränteinkomster etc.

Regeringar lämnar normalt sina bidrag till UNICEFs allmänna budget (general resources), men kan även lämna tilläggsbidrag (supplementary funds). Dessa går till oplanerade katastrofinsatser, globala program eller till projekt som godkänts av UNICEFs styrelse men inte kunnat

• Sida 212
•  Original

finansieras inom landramarna. Aven bidragen från enskilda organisationer eller personer kan gå antingen till "general resources" eller "supplementary funds". 1988/89 utgjordes UNICEFs inkomster till 62% av allmänna medel och till 38% av tilläggsbidrag.

Praktiskt taget alla världens regeringar, såväl i u— länder som i industriländer, lämnar något bidrag till UNICEFs verksamhet. De större givarländerna bidrar som regel med stora tilläggsbidrag utöver det allmänna bidraget. Det gäller även Sverige.

1 nedanstående tabell anges från vilka länder de största bidragen kom. Bidrag till Allmänna budgeten resp. Tilläggsbidrag anges separat. Siffrorna inkluderar såväl offentliga bidrag som bidrag från enskilda organisationer och personer. Andelen av samtliga Iänderbidrag under perioden anges till höger.

De elva största länderbidragen till UNICEFs budget tvåårsperioden 1988—1989 i milj. dollar,

Allm budg Tilläggsbidr Totalt % USA 1 14 73 187 16 Sverige 86 68 154 13 Italien 73 60 133 11,5 Canada 26 84 I 10 9,5 Norge 64 28 92 8 Japan 40 24 64 5,5 Finland 50 10 60 5 Holland 30 24 54 4,5 Storbrit. 26 24 50 4,5 Danmark 25 23 48 4 Västtyskl 29 14 43 3,5 Totala bidrag 563 (83%) 432 (88%) 995 85% från de 11 (elva) länderna (jämte % av totala

Iänderbidrag).

• Sida 213
•  Original

11 länder svarar således sammanlagt för 85% av länderbidragen. De nordiska länderna står tillsammans för 30% av länderbidragen resp. 26% av UNICEFs totala inkomster. Italien och Japan är de länder som haft den kraftigaste bidragsökningen under senare år,

I syfte att illustrera storleksordningen av UNICEFs budget kan följande jämförelser göras: — UNICEFs budget motsvarar endast 1% av det totala biståndsflödet (ODA). — UNDPs budget är ca 1 miljard dollar, dvs. 50% större än UNICEFs. — UNICEFs hela budget 1989 (667 milj. dollar eller 4,3 miljarder.) motsvarar en tredjedel av det svenska biståndsanslaget 1989/90 och ungefär 70% av hela biståndet genom SIDA detta år.

Den begränsade medelstillgången är desto mer anmärkningsvärd som UNICEF har ett mycket brett mandat och program i så många som 128 länder och territorier.

För 1990 är prognosen en ökning av totala inkomster på 6% vilket skulle innebära 721 milj. dollar vid oförändrad växelkurs.

Som nämnts ovan kommer 23% av UNICEFs samlade inkomster från insamlingar och kortförsäljning. I flertalet i—länder finns en UNICEF—kommitté som har information och insamlingsverksamhet som främsta uppgifter. De är som regel frivilligorganisationer som kan nå imponerande insamlingsresultat. Som exempel kan nämnas att 1988— 1989 blev resultatet i såväl Canada som USA omkring 35 milj. dollar. Detta speglar ett brett engagemang hos stora grupper för UNICEFs arbete. Det innebär också att UNICEF har en stor "constituency" i i—länderna som ställer krav på resultat och effektivitet. Den svenska UNICEF—kommitten har en delvis annan karaktär vilket utvecklas i del 4, Sverige och UNICEF.

1.4.2 Utgifter

UNICEFs utgifter under tvåårsperioden 1988—89 uppgick till 1 149 milj. dollar 593 milj. dollar (52%) utgjordes av programstöd från allmänna budgeten (general resources) och 442 milj. dollar (38%) av tilläggsbidrag (supplementary funds), 10% gick till personal och administration (se nästa stycke).

Personalkostnaderna i vad avser centralt finansierad personal upptas i den administrativa budgeten

• Sida 214
•  Original

(Administrative and Programme Support Budget) vilken presenteras vartannat år I styrelsen för en tvåårsperiod (nästa gång 1991). Denna personal kallas "core staff" och uppgår till ca. 2.100 personer. Kostnaden för denna personal och övrig administration uppgår till knappt 10% av UNICEFs utgifter.

Utöver denna "core staff” förekommer projektper- sonal, ca, 2.400 personer, för vilken kostnaden debiteras de olika länderprogrammen eller något av de globala programmen. Storleken av denna kostnad går inte att fastställa på basis av tillgänglig information.

Programutgifterna 1989 härrörde till lika delar från allmänna budgeten (251 milj. dollar) och tilläggsbidragen (250 milj. dollar). En så stor andel tilläggsbidrag har inte förekommit tidigare.

1.5. Strategi, roll och verksamhet

45% av barnen under fem år i u—Iänderna (Kina undantaget) lever i absolut fattigdom. 155 milj. dör varje år; flertalet skulle enligt UNICEF med enkla medel kunna räddas till livet, Bättre näring, tillgång på vatten och sanitet och en grundläggande primärhälsovård skulle på ett radikalt sätt ändra livsbetingelserna. För 20 år sedan var möjligheterna att lösa u—landsbarnens hälsoproblem begränsade, Idag är det tack vare tekniska landvinningar möjligt att med relativt enkla och billiga medel utrota eller kontrollera spridningen av en del av de mest fruktade sjukdomarna, t.ex. polio, stelkramp och mässling, och att förebygga resp. bota en rad infektions— och bristsjukdomar. Tack vare modern informationsteknologi kan människor även på landsbygden och i avlägsna landsändar få kunskap om hur de med enkla medel kan förbättra sin livskvalitet.

Med sina begränsade resurser är det uteslutet att UNICEF ensamt skulle kunna lösa problemet med u— landsbarnens överlevnad och förbättrade villkor. I den situationen har UNICEF valt att söka spela en katalytisk roll genom att övertyga andra om nödvändigheten av att satsa på barnen. UNICEF ser som en av sina huvudfunktioner att genom sin verksamhet lägga grunden till storskaliga program i regi av länderna själva med eventuell finansiering av större givare, t.ex. Världsbanken.

UNICEF skaffar sig således allierade i kampen för barnen. Social mobilisering på landnivå i syfte att få u— länderna att ge barnen ökad prioritet är en väg. Politisk

• Sida 215
•  Original

mobilisering på det internationella planet för att skapa opinion och stöd bland regeringar, biståndsorgan, och ledande personligheter är en annan. Folkrörelser och organisationer engageras för information, opinionsbildning och insamlingsverksamhet. Slutmålet är att få såväl u— länderna som biståndsgivare att satsa mer resurser på barnen.

Under l980—talet har UNICEF arbetat efter vad som kallas "the 6081 approach" för att genom enkla medel förbättra barns möjligheter till överlevnad och utveckling, 6081 står för följande program: Growth monitoring of young children (uppföljning av barns fysiska tillväxt och utveckling) Oral Rehydration Therapy (mot diarré) Breast Feeding Promotion (amningspropaganda) Immunization (vaccinering)

Enkla, kvantitativa mål har uppställts för vart och ett av de världsomfattande programmen. Av de fyra programmen har mest resurser satsats på vaccinering, (Universal Child Immunization — UCI), där målet är att 80% av barnen i u—länderna skall vara immuniserade i slutet av 1990. Immuniseringsmålet har dominerat mycket av UNICEFs arbete under 1980—talet. Det har använts som ett resultat— och effektivitetsmått för organisationen som helhet och för de nationella programmen. Det har också använts flitigt i den externa informationen och som ett argument för ökad bidragsgivning till UNICEF. 1989 hade 42 u—länder uppnått målet. Enbart under 1989 beräknar UNICEF att immuniseringen räddade två miljoner barns liv.

För 90—talet har UNICEFs styrelse antagit Sju globala mål vilka skall styra organisationens verksamhet:

1) att minska dödligheten för barn under fem år med en tredjedel

2) att minska mödradödligheten i samband med havandeskap och barnsbörd med en tredjedel 3) att minska undernäringen bland barn under fem år med hälften 4) att ge alla tillgång till rent dricksvatten och acceptabel omgivningshygien

5) att ge alla barn tillgång till primärundervisning och att 80% av alla barn fullföljer primärskolan

6) att minska andelen illiterata till hälften med särskild satsning på kvinnorna, och 7) att förbättra skyddet av barn i särskilt svåra omständigheter.

Dessa mål skall inlemmas i UNICEFs nationella program. Avsikten är dock inte att UNICEF ensamt skall

• Sida 216
•  Original

uppfylla målen - detta skall ske samfällt genom gemensamma ansträngningar av ett flertal aktörer, bland dem länderna själva och ett antal biståndsgivare. Det bör i detta sammanhang påpekas att nämnda mål ej uppställts av UNICEF isolerat utan även har godkänts av styrelser i t.ex. WHO, UNESCO och UNFPA,

De nationella programmen i över 120 länder är alltjämt ryggraden i UNICEFs arbete. UNICEF tillämpar sedan mer än 20 år landprogrammeringsprincIpen. Det är ett krav att landprogrammen är anpassade till de specifika behoven, förutsättningarna och prioriteringarna i resp. land. Landprogrammen löper vanligen på 4—5 år. Det är en strävan att perioden skall sammanfalla med landets utvecklingsplan.

Den process som föregår fastställandet av ett landprogram i UNICEFs styrelse är mycket grundlig. 1 länder med stora program kan programmeringsprocessen ta ett till ett och ett halvt år i anspråk. Den kräver ett omfattande arbete och engagemang från ministerier och myndigheter i landet och från UNICEFs landkontor liksom huvudkontoret i New York och vederbörande regionkontor. Processen inleds med en analys av barnens situation och deras behov och en summering av erfarenheterna från pågående program. Därpå följer diskussioner och förhand— lingar om strategier, programmets inriktning och respektive parts åtaganden.

UNICEF—representanten har I samband med tillkomsten av landprogrammet stora möjligheter att påverka såväl dess innehåll som utformning. Han eller hon har även långtgående befogenheter att ta initiativ samt göra omallokeringar inom landramen

UNICEF genomför inte självt några program. Dess uppgift är istället att ge stöd åt program som genomförs av landets myndigheter eller enskilda organisationer. Biståndet skall vara hjälp till självhjälp och företrädesvis lokalt förankrat. Stödet består ungefär till hälften av medicinsk och annan materiel, t.ex. vaccin, utrustning som kylskåp, pumpar för brunnar och fordon, och till hälften av kontantstöd.

• Sida 217
•  Original

Programutgi'terna fördelar sig på sektorer enligt följande: 1970—1979 1989

Barnhälsovård 34% 40% Barnnutritlon 10% 6% Vatten och sanitet 17% 15% Utbildning 22% 7% Lokal service S% 7% Katastrofinsatser S% 10% övrigt . 7% 15%

Det bör framhållas att många program är integrerade och multidimensionella varför det kan vara svårt att avgöra vilken seklor de bör hänföras till.

Fördelningen av UNICEFs resurser mellan olika länder sker enligt en fö*delningsprincip som tar hänsyn till tre kriterier: antalet barn i landet, BNP/capita och barnadödligheten. De länder som har mycket låg BNP/capita och mycket hög barnadödlighet får relativt sett en större andel av programmet, Detta ger verksamheten en klar fattigdomsinriktning.

Fördelningen mellan regionerna är följande:

1970—1979 1989 Asien 57% 41% Afrika 21% 34% Nordafrika/Mellersta Östern 1 I% 12% Amerika/Karibien 9% 10% Interregionalt 2% 3%

Afrikas andel har således efterhand ökat markant,

något som Sverige förespråkat. Asien har istället fått en mindre andel.

• Sida 218
•  Original

2 ' Bedömning av UNICEF

2.1. Vad gör UNICEF till en effektiv biståndsorganisation?

Det är en allmän uppfattning i de externa studier och rapporter som legat som underlag för denna studie och hos de personer som intervjuats att UNICEF är ett effektivt .; biståndsorgan. Särskilt gäller detta i jämförelse med I övriga FN—organ på biståndsområdet. * Somliga menar att UNICEF är helt i en klass för sig. De faktorer som anses bidra till UNICEFs högre grad av effektivitet redovisas i det följande. a) UNICEFs mandat, att främja barnens överlevnad och välfärd, är oomtVistligt, opolitiskt och okontroversiellt. Behovet är tydligt och mandatet låter sig klart definieras. 3 b) Målsättningen att utveckla mänskliga resurser, att nå de I fattigaste och mest utsatta, barnen och kvinnorna, har I utöver den utvecklingsmässiga dimensionen också en I 1 humanitär dimenSIon, vilken appellerar till människor oberoende av politisk ideologi, c) Verksamheten är praktisk och handlingsinriktad Målen är klart definierade. Man når mätbara och synliga resultat. (1) Tyngdpunkten i arbetet ligger på samarbetet med mottagarländerna. Prioriteringar och programplanering I görs i nära samarbete med myndigheterna och blir därmed I väl förankrade. Landprogrammen är land— och ! situationsspecifika, målen och verksamheten anpassade | till rådande förutsättningar, Länderna har själva ansvar för genomförandet. UNICEFs roll är stödjande. I 9) UNICEFs organisation är decentraliserad och fältorienterad. Beslutanderätten är i hög grad delegerad till fältkontoren, vilket innebär att besluten fattas där ' kunskapen om den lokala situationen finns. 85% av personalen arbetar i fält och endast 15% vid huvudkontoret. Detta innebär en stark närvaro för UNICEF på det lokala planet. UNICEFs landkontor är stora med många anställda, detta i motsats till WHO och andra fackorgan som har en starkt centraliserad organisation och svag närvaro lokalt.

UNICEF—representanten är mer självständig och har friare händer än t.ex. SIDAs biståndskontorschefer och fackorganens representanter på fältet. UNICEF— representanten styr I hög grad landprogrammerings— processen och kan utöva stort inflytande över dess innehåll. Detta kan i och för sig innebära en risk för alltför stor påverkan från en enskild representant. Denna risk

• Sida 219
•  Original

motverkas dock av de konsultationer som huvudkontoret deltar i under processens gång, f) UNICEF är mindre byråkratiskt, mer pragmatiskt och flexibelt än andra FN—organ. Exemeplvis har UNICEF möjligheter att arbeta genom ett antal olika ministerier och myndigheter på olika nivåer. Horisontellt kan organisationen samarbeta såväl med bilaterala och multilaterala givare som enskilda organisationer. Detta möjliggör breda och väl förankrade program i länderna. Beslutsvägarna är kortare, bl.a, till följd av delegeringen till fältkontoren, och beslut kan fattas snabbare än i andra FN—organ. g) UNICEF—personalen anses allmänt som kompetent, hårt arbetande och engagerad. Det gäller såväl internationell som lokalt rekryterad personal. Ca hälften av "professionals" rekryteras lokalt. Det råder generellt en god "corps d'esprit", som sannolikt bottnar i känslan av att uträtta ett viktigt och meningsfullt arbete och att få uppskattning för detta. Det finns i UNICEF en tradition av frivilligorganisation parad med professionalism. De anställdas kompetents liksom ledningens entusiasm och aktiva PR ger organisationen good—will nationellt och globalt. h) UNICEF har en folklig förankring såväl i i—länder som u— länder. UNICEF—kommittéerna i givarländerna utgör en tillgång. De fungerar som UNICEFs förlängda arm ifråga om information, public relations och insamling av medel (kortförsäljning). Också i mottagarländerna arbetar UNICEF i nära kontakt med frivilligorganisationer. På det globala planet har UNICEF också tagit initiativ till samarbete med stora internationella frivilligorganisationer. i) Public Relations är mycket skickligt skött, inte minst av exekutivdirektören, Mr James P. Grant. Hela organisationen är genomsyrad av ett PR—tänkande. Exempelvis är landrepresentanternas viktigaste uppgift relationerna med ministerier, myndigheter, media och högt uppsatta och inflytelserika personer. Den starka betoningen på PR är dock inte endast av godo utan innebär vissa risker. ]) UNICEFs resurser har bl.a, ökat relativt snabbt under 1980-talet, från 185 milj. dollar år 1979 till 667 milj. dollar år 1989, dvs. tre och en halv gång under en tioårsperiod i löpande priser. Detta har skett bl.a. tack vare UNICEF-ledningens framgångsrika ansträngningar att förmå länderna att öka bidragen och en expanderande Insamlingsverksamhet världen över. De större resurserna har möjliggjort för UNICEF att utöka verksamheten.

• Sida 220
•  Original

k) UNICEF har en effektiv upphandlingsorganisation som på ett professionellt sätt sköter inköp, skeppning, lagring etc. från UNIPAC i Köpenhamn till UNICEF—program runt om i världen. Detta är särkilt betydelsefullt i ljuset av att nära hälften av UNICEFs programmedel används till varor och utrustning.

l) UNICEF har under åren byggt upp omfattande kunskap och erfarenhet av bistånd i katastrofsituationer, t.ex. i Biafra, Kampuchea, Libanon och Sudan, och förfogar över ett effektivt maskineri för katastrofhjälp.

2.2. Kritiska synpunkter

Även om omdömena om UNICEF är allmänt positiva, framförs också viss kritik mot organisationens sätt att arbeta. Kritiken som redovisas nedan härrör i huvudsak från externa utvärderingar av UNICEFs verksamhet på fältet, gjorda bl.a. på uppdrag av DANIDA (1989), General Accounting Office, GAO, USA (1989), Nordiska Afrikaprojektet (1989—1990) och kanadensiska CIDA (1985) och från personer som intervjuats (se bil 1 och 2). Kritiken sammanfattas under följande punkter, vilka utvecklas i det följande:

a) Kortsiktiga kampanjer på bekostnad av långsiktig utveckling

b) Bristande hållbarhet (sustainability). C) Förenkling av problematiken. PR—tänkande. Behov av kritisk granskning.

d) Dominans av kvantitativa mål och statistiska mått.

e) Fragmentering av landprogrammen.

f) Hög andel multibi snedvrider medelsfördelningen och förrycker programpolitiken

g) Ledningsstilen hierarkisk. Centraliseringstendenser.

h) Utvärderingar av landprogram behövs; erfarenhetsåterföringen behöver stärkas.

i) Otillräckligt samordning med andra givare.

j) UNICEF söker stöd men vill inte ha påverkan av

andra. '

• Sida 221
•  Original

2.2.1 Kortsiktiga kampanjer på bekostnad av långsiktig utveckling.

UNICEFs stora satsningar under 1980—talet har framför allt varit de globala kampanjerna för universell immunisering resp. spridning av ORT (Oral Rehydration Therapy) mot diarrésjukdomar. Anmärkningsvärda framsteg har nåtts, men risken med denna typ av vertikala program är att de når goda resultat på kort sikt, men inte får någon större långsiktig effekt på målgruppens hälsostandard. Ett barn som genom vaccination räddas från att dö i mässling dör kanske snart istället av undernäring. Det finns fördelar med att ta sig an ett problem i taget, men för att nå en långsiktig effekt måste barnets hela hälsosituation angripas. Målet är att ge länderna en fungerande struktur för primärhälsovård i vilken immunisering, ORT, m.m. ingår som komponenter. I Det hävdas att UNICEF "plockar russinen ur kakan" genom sin satsning på ett fåtal vertikala program, dvs. » genom att ur den totala hälsovården åtaga sig de 3 interventioner som är förhållandevis billiga, lätta att genomföra och ger omedelbara och synliga resultat.

UNICEF argumenterar att de vertikala programmen utgör en inkörsport till integrerade hälsovårdsprogram. Det är säkert riktigt. UNICEF har fått en position i mottagarländerna genom att man kunnat visa snabba resultat beträffande barns överlevnad. Inom UNICEF synes nu en förskjutning mot bredare, integrerade program äga rum, bl.a. efter påtryckningar från Sverige och andra givare. Frågan är dock om UNICEF eller regeringarna har någon rimlig chans att följa upp de vertikala programmen med något så när heltäckande primärhälsovård. Sådana program kräver mer resurser och är mer komplicerade att genomföra.

En risk att beakta är också den negativa effekt de stora kampanjsatsningarna kan få på övrig hälsovård. Det händer att personal och andra resurser lockas över till UNICEFs kampanjer från den ofta bräckliga och resurssvaga hälsovårdsstruktur som kan finnas i landet. UNICEF kan locka med goda ekonomiska villkor och andra attraktiva villkor,

• Sida 222
•  Original

2.2.2. Bristande hållbarhet (sustainability)

Det yttersta målet för allt bistånd är att ts,? skall leda till varaktig och hållbar utveckling, de" om i biståndsterminologin kallas "sustainable develorcient". Detta förutsätter att landet har förmåga att upprätthålla den verksamhet som initierats genom biståndet. För detta krävs en rad faktorer, bla. att verksamheten ar väl integrerad i existerande strukturer och tekniken och metoderna väl anpassade till den sociokulturella miljön; vidare måste det finnas utbildad personal, utrustn. .g och ekonomiska resurser att driva verksamheten. Om ;i,x. ett immuniseringsprogram inte integrerats i en exi..a.rande struktur och om finansiering inte säkrat; blir programmets fortlevnad beroende av externt stöd, t.ex. I form av vaccin, medicinsk utrustning, forJuu och finansiella medel. Det är högst sannolikt att prog. _..nmet faller samman så snart biståndet upphör.

Den kanske allvarligaste kritiken mot en rad l'l'ICEF— program är svag "sustainability". Detta gäller fra—"ör allt program i de minst utvecklade länderna och I all synnerhet i Afrika söder om Sahara, där svårigheterna att upprätthålla programmen utan givarstöd är stora. Inom de snabbt uppbyggda vertikala programmen, men också inom andra program, t.ex. vattenförsörjning, sanitet och undervisning, har skapats ett biståndsberoende. De inhemska myndigheter och organisationer som genomför programmen har t.ex. blivit beroende av fordon, utrustning eller utländsk valuta från UNICEF. I andra fall har de inhemska administrativa strukturerna och systemen inte stärkts och anpassats tillräckligt för programmens genomförande.

UNICEF hävdar att dess starka betoning på mobilisering och "advocacy” i mottagarländerna bidrar till upprätthållande av programmen. Genom att dessa och principerna bakom dem blir brett förankrade skapas och upprätthålls efterfrågan Befolkningen och deras organisationer kräver fortsatta program och hos landets ledning och förvaltning finns en moralisk förpliktelse att prioritera dessa program. Denna UNICEFs bedömning kan nog äga en viss riktighet i vissa länder, främst de på en viss ekonomisk nivå.

I flera länder betalar UNICEF extra lön eller traktamenten till inhemsk personal som arbetar med UNICEF—program. Detta uppfattas som felaktigt och

• Sida 223
•  Original

stötande såväl av inhemska myndigheter som av givare, bl.a. SIDA, då det leder till störningar i annan verksamhet som konkurrerar om samma personal. Det skapar orättvisor, försvårar för landet att bedriva icke— biståndsfinansierad verksamhet samt att på sikt ta över UNICEF—program när personalen vant sig vid extra favörer. Det bör dock understrykas att svag "sustainability" inte är någonting unikt för UNICEF. Det är ett av biståndets svåraste problem, något som alla givare ständigt har att brottas med, i synnerhet i de minst utvecklade länderna. Icke desto mindre gäller det att inte frestas ta till lösningar som ger effektivitet på kort sikt, men skapar sämre förutsättningar på lång sikt.

2.2.3. Förenkling av problematiken. PR—tänkande. Behov av kritisk granskning.

UNICEF kritiseras för att i sitt budskap förenkla komplexa begrepp och komplicerade sammanhang. Det mesta som skrivs och sägs handlar om att sänka dödstalen för barn I u-länderna och metoderna är ett antal ganska enkla åtgärder. Den komplexa verklighet som ligger bakom barns usla villkor och låga prioritet speglas inte.

UNICEF presenterar en rad siffror och påståenden i framträdanden och publikationer, t.ex, angående frekvensen av sjukdomar hos världens barn, hur många som skulle kunna räddas med den ena eller andra Interventionen och hur mycket pengar som krävs för att minska dödstalen med en viss procent. Siffrorna ger en känsla av precision och klara samband mellan interventioner och dödlighet, något som inte känns övertygande och inger olust och skepticism hos en kritisk betraktare.

UNICEF påtar sig ett stort ansvar när man går ut med sådana siffror. Man skapar förväntningar som måste infrias. Den dag kommer då UNICEF får stå till svars för givna löften. Då måste man kunna visa på resultat inte i form av runda siffror utan enligt statistiskt godtagbara normer.

Ledningen och den externa informationsavdelningen använder slagord som påminner om reklamjargong och som för många, inte minst européer, upplevs som alltför populariserat och ytligt. Den stil varmed budskapet framförs kan få UNICEF att framstå som en propagandaapparat, snarare än en seriös biståndsorganisation. Men det är inte bara en fråga om språket och stilen utan också om innehållet. Påfallande är

• Sida 224
•  Original

avsaknaden av problemorientering, självkritik och omprövning i UNICEF—dokumentationen. Man talar endast om framgång och diskuterar inte problem och hinder, Inte heller misstag som begåtts och lärdomar som man dragit därav. Det behövs en intellektuell, kritisk granskning av UNICEFs argumentering och de resonemang på Vilken den

bygger

2.2.4, Dominans av kvantitativa mål och statistiska mått.

UNICEF driver principen om målstyrning i biståndet och strävar efter att etablera kvantitativa mått på måluppfyllelse. T.ex. har immuniseringsprogrammet procentuella mått för täckningsgraden såväl globalt som för enskilda länder. De angivna kvantitativa målen har inga kvalitativa dimensioner. Inte heller tas hänsyn till omständigheterna vid genomförandet eller metoderna. Det är således ett förenklat mått på måluppfyllelse, och talar endast om en del av sanningen.

Huvudkontoret kräver ständiga statistikuppgifter av landkontoren, vilka i sin tur kräver sifferuppgifter av den personal som genomför programmet på fältet. Statistik kräver stor noggrannhet l sifferinsamlingen på basnivå om statistiken i slutänden skall bli tillförlitlig. Var OCh en som upplevt den u—landsmiljö det handlar om kan lätt föreställa sig de brister som finns i materialet och den frestelse att frisera sifferuppgifterna som föreligger för den fältarbetare som vill kunna uppVIsa ett gott resultat,

Mycket tid och krafter går åt på olika nivåer i organisationen för denna sifferexercis av tämligen begränsat värde. Personalen vid UNICEF-kontoren i enskilda länder känner sig jagade av de kvantitativa mål som uppsatts för de globala kampanjerna och tvingas ägna en oproportionerligt stor del av sin tid åt dem på bekostnad av andra, mer långsiktiga program. Detta kan leda till att de globala programmen ges företräde framför de program som i själva verket prioriteras av mottagarlandet.

Mot denna bakgrund kan värdet av den ambitiösa sifferinsamlingen och statistikbearbetningen ifrågasättas ur såväl tillförlitlighets— som effektivitetssynpunkt.

• Sida 225
•  Original

2.2.5. Fragmentering av landprogrammen.

UNICEFs totala resurser uppgår endast till drygt SEK 4 miljarder på årsbasis (1989). Reurserna är fördelade på program i över 120 länder vilket leder till att landramarna för flertalet länder är blygsamma. Nedan ges exempel på UNICEFs landramar i några av Sveriges programländer. Observera att endast UNICEFs allmänna medel (general resources) ingår i landramen:

UNICEFs landprogram i genomsnitt per år under pågående period,

Milj. dollar Nicaragua 0,232 Botswana 0,257 Lesotho 0,385 Zambia 0,590 Zimbabwe 1,230 Mocambique 2,228 Kenya 3,0 Tanzania 4,765 Vietnam 6,0 Etiopien 9,0 Bangladesh 15,0 Indien 35,0

Till dessa belopp kommer i många fall tilläggsmedel som kan vara betydligt större än landramen. Det gäller t.ex. Mocambique och Bangladesh.

Ett annat sätt att illustrera storleken av resurserna är att ange UNICEFs biståndsmedel per barn i olika u— länder. Den varierar mellan 8 cent per barn i de bäst ställda u—länderna till 85 cent per barn i de allra fattigaste länderna med högst barnadödlighet. Genomsnittet ligger kring 50 cent per barn, katastrofhjälp oräknad.

Det säger sig självt att med så begränsade resurser är det nödvändigt för UNICEF att koncentrera sina resurser. I flera länder anses programmet alltför tunt och splittrat och det är flera bedömares uppfattning att ett ännu bättre resultat skulle uppnås med en ytterligare koncentration till färre sektorer och program.

• Sida 226
•  Original

Frågan är också om det Inte det vore mer effektivt att begränsa antalet mottagarländer och koncentrera biståndet till de sämst ställda länderna. Det kan måhända synas strida mot universalitetsprincipen, men mot detta kan invändas att ett antal länder i Sydostasien och eventuellt också Latinamerika och Karibien nu uppnått en sådan nivå att de kan klara sig utan den lilla summa som UNICEF bidrar med. Å andra sidan kan hävdas att redan UNICEFs närvaro, framför allt dess "advocacy", innebär en katalytisk kraft som medför en större visibilitet åt barnen och deras behov även i dessa länder. Slutsatsen bör ändå bli att huvuddelen av programresurserna i ökad grad bör komma de mest behövande länderna till del.

2.2.6. Hög andel av multi—bi snedvrider medels— fördelningen och förrycker programpolitiken.

UNICEF har varit framgångsrikt i att mobilisera resurser från givarsamfundet utöver bidragen till den allmänna budgeten. Bidragen till tilläggsbudgeten har ökat kraftigt under senare år och uppgick 1989 till 37% av UNICEFs inkomster Dessa medel är specialdestinerade till bestämda program i ett visst land, s.k. multibibistånd, globala program eller katastrofhjälp - allt enligt givarens val. Alla tilläggsfinansierade program måste ligga i linje med UNICEFs prioriteringar och ha godkänts på förhand av styrelsen.

Flertalet stora givare, framförallt Canada, men även Danmark, Holland, Italien och Sverige, ger en stor andel av sitt bidrag till tilläggsbudgeten. (Se tabell i avsnitt 141). Orsaken kan vara att givaren då kan styra var och hur medlen används. Ett annat skäl kan vara att givaren använder UNICEF för att genomföra program för vilka han sjäv saknar professionell expertis och/eller administrativ expertis. Multibi ger också givaren möjlighet att verka i länder där man ej har biståndsnärvaro.

UNICEFs "Programme Funding Office" har till uppgift att mobilisera finansiella resurser till stöd för barnen i u—länderna i allmänhet, och till UNICEF i synnerhet. Även om kontoret arbetar för att öka bidragen till UNICEFs allmänna budget, ägnas utan tvekan mycket energi åt att "sälja" UNICEF-projekt åt presumtiva givare, dvs. att mobilisera tilläggsbidrag.

| enskilda mottagarländer med stora tilläggsanslag kan beroendet av bilaterala givare bli besvärande. Om hänsyn måste tas till enskilda givare är det svårare för

• Sida 227
•  Original

UNICEF att utarbeta sammanhängande landprogram. Landprogrammeringsprocessen kan påverkas och programpolitiken förryckas. Visserligen kräver UNICEF att även de tilläggsfinansierade programmen passar in i landprogrammet, men det är naturligt att organisationen ändå tar hänsyn till givare som visat intresse för att finansiera viss verksamhet. Tilläggsfinansierade program kan också förväntas ta i anspråk en avsevärd del av den nationella UNICEF—ledningens och UNICEF—kontorets resurser i vissa länder. Möjligen kan detta inverka negativt på den del av programmet som finansieras via den allmänna budgeten.

UNICEF hävdar dock att tilläggsbidrag inte innebär att organisationen startar nya program inom landprogrammen. De används istället för att utöka existerande program, tex. till fler distrikt, till fler människor. Styrelsens godkännande vid ett och samma tillfälle av den del av landprogrammet som finansieras av allmänna budgeten och den del som förhoppningsvis kommer att kunna finansieras av tilläggsbidrag innebär enligt UNICEF en garanti för en gedigen samlad bedömning av landprogrammet i dess helhet.

En stor andel tilläggsbidrag — i jämförelse med hela budgeten — kan medföra ett antal problem. Fördelningen av biståndsmedel mellan länderna blir orättvis och följer inte den fördelningsnyckel som beslutats av UNICEF. Barnen må vara lika behövande på många håll, men vissa länder är mer populära hos givarna än andra. Det blir en tilltagande bilateralisering av UNICEFs program och den universalitetsprincip som skall råda i FN—orgänen åsidosättts. Det kan heller inte uteslutas att vissa givare betingar sig villkor som innebär att upphandlingen begränsas till det egna landet — i strid mot reglerna för internationell upphandling. Ett annat problem kan vara att tilläggsbidrag är mindre stabila och förutsägbara än bidrag till den allmänna budgeten. Det har visat sig att det vid en minskning av biståndsbudgeten i ett givarland t.ex. i samband med en statsfinansiell kris är tilläggsbidragen till de multilaterala organen som först dras in.

Trots att flertalet stora givare i princip säger sig vara för en stark allmän budget, fortsätter de sin satsning på tilläggsanslag. Det gäller även Sverige.

• Sida 228
•  Original

2.2.7. Ledningsstilen hierarkisk. Tendenser till centralisering.

UNICEF har en stark ledning och i likhet med många FN-organisationer ett auktoritärt ledarskap. Organisationen är präglad av en anglosachsisk organisations- och ledningsstil vilken på ett påtagligt sätt skiljer sig från den svenska. "Företagsdemokratin" är t.ex. långt mindre utvecklad än i Sverige.

En viss tendens till centralisering har på senare år kunnat skönjas i UNICEFs så decentraliserade organisation. Genom de globala programmen (kampanjerna) och de centrala strategierna får huvudkontoret mer inflytande . över landprogrammen än tidigare. Landprogrammen blir ' mindre länderspecifika och mer styrda från huvudkontoret.

En decentraliserad organisation kräver, paradoxalt nog, ett starkt centrum för att hålla ihop organisationen och få de olika delarna att dra åt samma håll. Man måste dock hela tiden bevaka att centrum inte blir för starkt och får för stort inflytande på prioriteringar och verksamhet i periferin. | UNICEF gäller det att bevara balansen mellan huvudkontor och landkontor, att värna om landkontorens självständighet samt att se till att det finns en öppen och effektiv tvåvägskommunikation mellan ledningen och fältkontoren.

2.2.8. Utvärderingar av landprogram behövs; erfarenhetsåterföringen stärkas.

Utvärderingsverksamheten är liksom program— verksamheten i huvudsak decentraliserad till fältkontoren.

Först 1987 upprättades en central, fristående utvärderingsenhet vid huvudkontoret. Denna har en samordnande och normgivande roll, men har även att Initiera sektoriella och tematiska studier av mer generellt intresse och genomföra eller samordna studier av policykaraktär. Ett exempel på det senare är den utvärdering av UNICEFs "external relations" funktion som genomfördes 1989 på uppdrag av styrelsen. Studien är en ; utomordentlig genomlysning och kritisk analys av UNICEFs '

• Sida 229
•  Original

verksamhet från ett "external relations” perspektiv och mynnar ut i ett antal konstruktiva förslag. Studien visar att utvärderingsenheten besitter hög analytisk kompetens och har modet att presentera självständiga analyser.

Analyser har även gjorts av vissa sektorer och verksamheter, mest av vertikal natur. Däremot synes inga omfattande analyser ha gjorts av UNICEFs landprogram. Denna typ av bredare analyser borde vara användbara för UNICEF och av stort värde för styrelsen i dess bedömning av verksamheten. De bör göras av oberoende utvärderare eller åtminstone med inslag av extern expertis för att de skall få större trovärdighet och därmed ett större värde i relationen till givare och mottagarland. Projektutvärderingarna på fältet är av skiftande kvalitet och görs helt eller delvis av den egna personalen. Utvärderingsrapporterna stannar ofta på resp. landkontor och erfarenheterna sprids inte till den övriga organisationen. Återföringen av kunskap och erfarenheter från fältet till sekretariatet förefaller inte ha utvecklats tillräckligt, Därigenom utnyttjas inte möjligheterna till kunskapsuppbyggnad inom organisationen optimalt.

2.2.9. Otillräcklig samordning med andra givare.

Bristande samordning mellan de olika FN—organen i ett mottagarland är ett problem som ständigt tycks vara lika aktuellt. UNICEFs filosofi synes vara att samordning skall vara motiverad av praktisk nytta. UNICEF förefaller i enlighet därmed samarbeta med de FN—organ som de delar angelägenheter med, främst WHO inom hälsoprogrammen. Samarbetet med UNFPA synes svagare än motiverat. För övrigt synes graden och kvaliteten av samarbete med UNDP och övriga organ i mycket vara en personfråga.

Vad beträffar kontakten med bilaterala givare varierar mönstret. I vissa fall förekommer nära och förtroendefulla kontakter mellan SIDA och UNICEF på fältet. Det händer emellertid att UNICEF av SIDA—representanter i landet upplevs som slutet och återhållsamt med information, även i fall då Sverige finansierar en del av UNICEFs program, UNICEF förefaller t.ex. obenäget att diskutera problem i programmen. UNICEFs återhållsamhet kan bero på en önskan att stå fri från styrning från givarna. Den kan också tänkas bero på rädsla för insyn.

Utebliven samordning mellan olika FN—organ och andra givare behöver inte nödvändigtvis vara ett problem om

• Sida 230
•  Original

UNICEFs program inte har några givna beröringspunkter med andra givares program. UNICEF borde ändå ta vara på naturliga tillfällen till kontakt med andra givare för att söka påverka dem att utforma sina program så att de stöder kvinnor och barn.

UNICEFs mest intensiva kontakter är utan tvekan med de av mottagarlandets ministerier vars program UNICEF stöder. Detta samarbete kan bli så tätt att det är omöjligt att urskilja den .enas och den andras roll i samarbetet. Detta har sina positiva sidor, men kan samtidigt dölja en oklar rollfördelning.

2.2.10 UNICEF söker stöd men vill Inte ha påverkan av andra.

UNICEF bygger allianser såväl i mottagarländerna som inom givarsamfundet, Man upprättar kontakter på högsta nivå i mottagarländernas och givarländernas regeringar, men man riktar sig också till enskilda organisationer. Det är en klok strategi för att samla mesta möjliga stöd i alla läger och det ligger i linje med UNICEFs roll som ett ledande multilateralt biståndsorgan.

Men UNICEF anses av många bygga allianser på sina egna villkor. Organisationen inbjuder inte till synpunkter eller diskussion utan söker stöd för sin linje, för sina färdiga förslag. En större öppenhet från UNICEFs sida och en inbjudan till verklig dialog och åsiktsutbyte skulle välkomnas.

Även inom organisationsvärlden är erfarenheterna och reaktionerna desamma. UNICEF sammankallar folkrörelser till konferenser och möten, men ger dem aldrig någon möjlighet att påverka. UNICEF vill att organisationerna skall anamma dess budskap. Däremot lyssnar inte UNICEF på organisationerna och låter sig inte påverkas av dem.

2.3 Sammanfattande bedömning av UNICEF

En lång förhistoria har skapat ett arv hos UNICEF att vilja nå de mest utsatta, barnen och i allt högre grad kvinnorna, att utveckla globala strategier för att så snabbt som möjligt minska barnadödligheten, att lägga tyngdpunkten vid landprogrammen och anpassa dem till den specifika situationen, att ha en decentraliserad orga— nisation med stark fältorientering och att kräva kompetens och engagemang hos personalen. Märkbar är även

• Sida 231
•  Original

den positiva anda som råder inom organisationen, stoltheten och medvetenheten om att man uträttar ett viktigt arbete.

Det faktum att flera stora givare anser att UNICEF fungerar bättre än andra FN—organ tenderar att leda till en överföring av uppgifter till UNICEF framförallt från fackorganen inom de sociala sektorerna, särskilt från WHO och UNESCO. UNICEF får därmed rollen att komplettera och fylla ut brister i FN—systemet. Detta kan vara en av förklaringarna till att UNICEFs verksamhet kommit att breddas alltmer.

De kritiska synpunkter på UNICEFs arbete som dis— kuterats ovan under 2.2 har tagit stort utrymme i anspråk. Detta får inte tolkas så att de överväger. Tvärtom, är slutomdömet att UNICEF är en väl fungerande biståndsorganisation, sannolikt den mest effektiva inom hela FN—familjen.

Det bör uppmärksammas att flera företeelser som diskuterats ovan potentiellt har såväl positiva som negativa drag och att det gäller att hitta den rätta balansen. Detta gäller t.ex. beträffande decentralisering — centralisering, stark ledning — auktoritär ledning, koncentration—spridning.

Att UNICEF på det hela taget fungerar väl hindrar inte att mycket kan förbättras. Det ger istället Sverige en särkild anledning att följa organisationen noga för att se till att den bibehåller sin styrka och undviker de fallgropar varmed vägen mot utveckling är kantad.

4.1. Relationer och påverkan

Sverige har spelat en synnerligen aktiv och stödjande roll gentemot UNICEF ända sedan 1950—talet, såväl genom sina generösa och ständigt ökande bidrag, som genom sitt agerande i styrelsen. Sverige har varit ledamot av UNICEFs styrelse (Executive Board) under mer än 30 år sedan organisationen grundades 1946. Men Sveriges engagemang har inte begränsats till styrelsemötena. Nära kontakter har upprätthållits med UNICEFs ledning och huvudkontor även mellan sessionerna. UNICEFs chefstjänstemän har vid många tillfällen besökt Stockholm för att diskutera policy— eller finansieringsfrågor med UD och/eller SIDA, Svenska FN—delegationen i New York har haft en löpande kontakt med UNICEF.

Bakom Sveriges starka engagemang i UNICEF ligger att Sverige som välfärdsstat legat långt framme och funnit det särskilt angeläget att värna om barns välfärd och beskydd. Med sitt intresse för utvecklingsfrågor, solidaritet med de fattiga länderna, starka satsning på bistånd och stöd till FN—systemet är det naturligt att Sverige känt ett särskilt ansvar för UNICEFs omvandling från humanitär hjälporganisation till effektivt utvecklingsorgan.

Betydelsefullt har det också varit att många högt uppsatta, kompetenta och välkända svenskar inom utrikes— och biståndspolitiken valt att engagera sig i UNICEF— arbetet. Agda Rössel, Ernst Michanek, Sixten Heppling, Inga Thorsson och nu Lisbet Palme är några av dem som deltagit 1 de svenska delegationerna och som gjort betydelsefulla insatser. Valet av Lisbet Palme till styrelsens ordförande 1990-1991 ger återigen Sverige en viktig och inflytelserik position i UNICEF.

| särklass bland UNICEF—svenskarna står dock Nils Thedin som under en sällsynt lång period, 1961-1985 deltog mycket aktivt dels som ordförande i svenska UNICEF—kommittén, dels i de svenska delegationerna till UNICEFs styrelsemöten, i flertalet fall som dess ledare. Dessutom valdes han till ordförande i UNICEFs

• Sida 234
•  Original

programkommitté för en tvåårsperiod och därefter till ordförande i UNICEFs styrelse för ytterligare två år. Hans djupa personliga engagemang parades med ett enastående kunnande både om utvecklingsfrågor i allmänhet och om UNICEFs arbete centralt och på fältet i synnerhet. På tjänstemannanivå har också många goda insatser gjorts av personer inom utrikesförvaltningen och SIDA.

Bland de substansfrågor som Sverige under de gångna

åren valt att driva i UNICEFs styrelse kan nämnas följande exempel:

— en begränsning av UNICEFs roll ifråga om katastrof— bistånd till förmån för ett mer långsiktigt utvecklings— arbete — prioritering av mödra— och barnhälsovård - tillgång till familjeplanering inom ramen för mödra— och barnhälsovården — samband och ömsesidigt beroende mellan alla de problem som rör barnen gör det nödvändigt se på barnets hela situation, inte bara på ett problem i taget — barn i städernas slum som en särskild målgrupp att prioritera — stöd till barn i särskilt svåra omständigheter, t.ex. övergivna barn, barn i krig, barn som drabbats av apartheid — kvinnors betydelse för barnens utveckling och deras rätt till en egen utveckling

Dessutom har Sverige kontinuerligt drivit prioritering av primärhälsovård och tillfredsställande av basbehoven i UNICEFs styrelse.

I fråga om finansiella och administrativa frågor har Sverige framför allt påtalat nödvändigheten av en jämnare fördelning mellan givarna av kostnaderna för biståndet (equal burden—sharing). Vidare tog Sverige initiativet till en större studie på det administrativa området, nämligen "The Management Study" som genomfördes av the Scandinavian Institute for Administrative Research, SIAR, i mitten av 1970—talet. Denna studie kom att bli betydelsefull för UNICEFs organisatoriska och administrativa utveckling och bidrog till att förstärka decentraliseringen och öka flexibiliteten i organisationen. Sverige lade 1978 fram förslaget att FNs administrations— och budgetkommittee (ACABO) borde granska UNICEFs budget, ett förslag som efter initialt motstånd några år senare accepterades. ACABO har därefter spelat en viktig roll med avseende på UNICEFs budget.

Sveriges förslag har långt ifrån alltid mottagits med entusiasm. Tvärtom har de många gånger mött motstånd

• Sida 235
•  Original

från styrelsemedlemmar och UNICEFs ledning. Det har därför varit nödvändigt att återkomma till de stora och viktiga frågorna och driva dem med fasthet och konsekvens, I många fall har det tagit flera år innan den svenska ståndpunkten till slut vunnit acceptans. Av ovanstående står det klart att Sverige haft stort inflytande på UNICEF.

I det följande lämnas en redogörelse för Sveriges finansiella bidrag till UNICEF, svensk personal i organisationen, upphandling i Sverige för UNICEF och den svenska UNICEF—kommitten. Därefter diskuteras olika möjligheter till påverkan av UNICEF.

4,2 Finansiella bidrag

Sveriges bidrag till UNICEF har hållit en hög årlig

ökningstakt ända sedan 1960 vilket framgår av följande tabell

Sveriges bidrag till UNICEF (SEK)

1951 500 000 1961 I 800 000 1971 30 000 000 1981 130 000 000 1990 340 000 000

Sveriges bidrag under hela perioden 1951—1990 fram— går av bilaga 3.

1964 antog UNICEFs styrelse en resolution med innebörden att länderna utöver sina allmänna bidrag skulle kunna ge specialdestinerade tilläggsbidrag till särskilda projekt, s.k. "funds—in—trust", eller som de kommit att kallas inom UNICEF, ”supplementary funds". Det var Sverige som i UNICEF tog initiativ till ett sådant arrangemang och som var det första land som lämnade extra bidrag, 1964 till hushållsutbildning och därefter, 1967, till familjeplanering. Tilläggsbidragen utgjorde länge en ganska blygsam del av de samlade bidragen till UNICEF men har under 1980—talet kommit att utgöra en allt större andel, hela 33% år 1989. Några av de problem som kan uppkomma vid en alltför stor andel tilläggs—

• Sida 236
•  Original

Sverige har på senare år uttalat sig för en begränsning av tilläggsbidragen och propagerat för ett stärkande av den allmänna budgeten. Icke desto mindre fortsätter Sverige (liksom flera andra givare) att öka tilläggsbidragen, absolut och procentuellt sett, vilket framgår av följande tabell:

Sveriges offentliga bidrag till UNICEF: milj. dollar

General resources Supplementary Funds

1983 19 (73%) 7 (27%) 1986 31 (67%) 15 (33%) 1989 44 (58%) 32 (42%)

Tilläggsbidragen (Supplementary Funds) är i allmänhet bilaterala biståndsmedel (landramsmedel) från SIDA. ökningen motiveras dels av de goda erfarenheterna av samarbetet med UNICEF, dels av SIDAs egen alltmer ansträngda administrativa kapacitet,

43. Svensk personal

Av drygt tusentalet internationella tjänstemän ("international professionals") i UNICEF är som nämnts ovan 29 eller knappt 3% av svensk nationalitet (1990). 18 av dessa finansieras över den administrativa budgeten, medan 11 personer är projektpersonal. Det finns ingen svensk inom organisationens högsta ledning där chefen och hans tre ställföreträdare är från USA, Storbritannien, Norge resp. Italien. Svenskarna återfinns ändå på förhållandevis höga nivåer inom organisationen (två D2, tre Dl, tio P5/L5, åtta P4/L4 och sex P3 enligt den av FN— organen tillämpade löneskalan).

Därutöver finns två Junior Professional Officers från Sverige, dvs. yngre tjänstemän som rekryteras och betalas av Sverige genom SIDA under högst tre år. Båda är stationerade vid fältkontor.

Bland de svenskar som har eller haft höga tjänster inom UNICEF under senaste åren märks särskilt professor Karl-Eric Knutsson, fn regionchef med placering i New Delhi, Björn Oldäeus, f.n. chef för Programme Funding Office vid högkvarteret, Urban Jonsson, chefsrådgivare för nutrition, Martin Beyer, chefsrådgivare för vattenförsörjning och sanitet, Bertil Mathson, Secretary to ' the Executive Board 1981—1986, och Carl Schönmeyr med

• Sida 237
•  Original

20 år i UNICEF senast som representant i Pakistan 1984— 1988.

4.4. Upphandling från Sverige

UNICEFs upphandling av varor och utrustning uppgick 1989 till 273 milj. dollar, dvs. 43% av organisationens utgifter. 14,2 milj. dollar eller 5,2% av detta upphandlades i Sverige. Andelen svensk upphandling här i allmänhet hållit sig mellan 4 och S% under de senste åren, De länder som står för de största leveranserna till UNICEF är Japan, Storbritannien, Italien och Västtyskland.

De svenska företag som levererar mest är Elektrolux (kylskåp), Atlas Copco (borriggar) och Volvo (lastbilar). UNICEFs upphandlingsavdelning är sedan 1984 belägen i , Köpenhamn, Den anses vara snabb och effektiv och används ; även av SIDA för inköp av varor och utrustning för det * bilaterala biståndet.

45 Svenska UNICEF—kommitten

Svenska UNICEF—kommitten skiljer sig från UNICEF— kommittéerna i de flesta andra länder där de har karaktären av frivilligorganisationer. Den svenska kommittén är en statlig stiftelse och ledamöterna representerar UD, SIDA, Socialdepartementet, FN— förbundet samt folkrörelser och politiska partier. Kommittén har tre huvuduppgifter: — att vara rådgivande till regeringen i frågor rörande UNICEF

— att informera om UNICEF iSverige — att samla in pengar till UNICEF, främst genom försäljning av kort mm,

I Sverige har tyngdpunkten länge legat på den förstnämnda uppgiften och kommitten har haft stort inflytande på Sveriges agerande i UNICEF. Särskilt var detta fallet under Nils Thedins över 20 år som ordförande i kommittén. Informationsverksamhet har bedrivits löpande, medan kortförsäljning blev en av kommitténs uppgifter först 1984 — den sköttes tidigare av Husmodersförbundet. Kortförsäljningen inbringade 1989, det bästa året hittills, ca 20 milj. Insamlingsverksamhet påbörjades först 1989 och uppnådde då ett förhållandevis blygsamt resultat, 200000.

• Sida 238
•  Original

I de länder där UNICEF—kommittéerna har formen av frivilligorganisationer ligger som regel tyngdpunkten l

verksamheten på information, kortförsäljning och insamling.

4.6. Möjligheter till svensk påverkan av UNICEF

Under de gångna åren har Sverige lyckats väl med att påverka UNICEF i flera angelägna frågor och det är därför knappast nödvändigt att diskutera någon ny strategi. Man kan urskilja följande fyra huvudvägar att vinna inflytande

4.61. Agerande i UNICEFs styrelse

En förutsättning för framgångsrikt deltagande och effektiv påverkan i substansfrågor är gedigen kunskap om UNICEFs program, sakområden, policy—utveckling, "advocacy" roll och politiska ställningstaganden Motsvarande kunskap erfordras ifråga om UNICEFs finansiella och administrativa system och personalpolitik för att kunna göra inlägg angående budget, redovisning och administration. Det svenska deltagandet har allmänt sett kännetecknats av goda kunskaper om uppkommande frågor, Om emellertid tillräcklig kunskap inom några områden skulle saknas inom UD eller FN-delegationen, bör svenska delegationen inhämta denna kunskap inför deltagandet I styrelsemötena. Några möjliga kallor är: - svenska ambasssader och biståndskontor i u—länder - SIDA, framför allt Hälsobyrån (primärhälsovård, nutrition, befolkningsfrågor, AIDS mm.) och Infrastrukturbyrån (vatten och sanitet) — svenskar som återvänt från tjänst ! UNICEF eller annat FN—organ — konsultationer med UNICEF—anställda svenskar på semester eller annat besök i Sverige — svenska personer och institutioner med fackkunskap inom UNICEFs verksamhetsområden, t ex. SIDAs närkonsulter på hälsoområdet, ICH i Uppsala och ICHAR vid Karolinska Institutet. I De många skiftande punkterna på dagordningen och den I synnerligen omfattande dokumentationen — omkring 2000 sidor till 1990 års styrelsemöte — gör ett omsorgsfullt förberedelsearbete nödvändigt. Det kan vara rationellt för Sverige att välja ut ett fåtal frågor att driva med kraft i styrelsen hellre än att ägna sig åt alla. Ett mer aktivt I remissförfarande — till några av de ovanstående - borde då ' kunna äga rum i syfte att inhämta synpunkter inom de '

• Sida 239
•  Original

utvalda områdena. T.ex. kunde SIDA—kontoren uppdras yttra sig om UNICEFs förslag till landprogram i SIDAs programländer. Ett problem härvidlag kan vara den relativt korta tid som står till buds mellan utgivningen av dokumenten och styrelsemötet. Sverige och andra givare bör även framledes ställa krav på längre framförhållning hos UNICEF.

Om den svenska delegationen genom UD/u—avdelningen skall kunna göra ett gediget förberedelsearbete enligt dessa linjer är det nödvändigt att både UD och SIDA ger prioritet åt dessa arbetsuppgifter. Mot bakgrund av Sveriges stora finansiella bidrag till UNICEF förefaller det rimligt att satsa även personella resurser på ett aktivt och välinformerat agerande i organisationens styrelse,

Som ofta framhållits i olika sammanhang är det viktigt att Sverige talar med en och samma röst i FNs olika styrande organ, något som gör samordning på hemmaplan nödvändig. Vissa frågor som kommer upp i UNICEF kan även väntas bli diskuterade i generalförsamlingen, ECOSOC, UNDPs Governing Council och WHO.

Sammansättningen av den svenska delegationen är viktig. Den utses av regeringen på förslag av UD enligt vissa principer. Delegationen är relativt liten. Deltagande från svenska UNICEF—kommitten, u—avdelningen, svenska FN—delegationen och SIDA är självskrivet.

Det är värdefullt att i delegationen ha välkända personer som kan få tillträde till UNICEFs ledning och till viktiga personer från andra länder. Svenskar som har ingående kännedom om organisationen och redan har ett brett kontaktnät inom UNICEF och andra delegationer är en tillgång. Vidare är det angeläget att ha med personer med goda kunskaper i de sakfrågor som kommer upp på dagordningen, såväl biståndsfrågor som administrativa och finansiella frågor.

De nordiska länderna åtnjuter ett gott anseende i UNICEF—styrelsen och det gemensamma nordiska upp— trädandet ger ökad tyngd åt de synpunkter som framförs. De två nordiska länder som normalt sitter i styrelsen kan uttala sig å de fyra nordiska ländernas vägnar vilket är en fördel. Det är rationellt med samnordiska anföranden så länge detta inte innebär en urvattning av innehållet. Huruvida så är fallet kan inte avgöras här. Samarbetet inför och under styrelsemötena innebär också arbetsmässiga fördelar, bl.a. genom den fördelning av frågorna som görs mellan länderna.

• Sida 240
•  Original

Samarbete med icke-nordiska länder som är medlemmar i UNICEF— styrelsen har hittills varit begränsat. Ett samfällt agerande med andra givare I större fragor som Sverige (Norden) vill driva bör kunna ge bättre resultat än ett enskilt agerande. Några av de andra givarna förefaller ha åsikter som stämmer väl med Nordens.

4.6.2. Arbete mellan styrelsemötena

Många viktiga förslag av policykaraktär förbereds och utarbetas av UNICEFs ledning och sekretariat löpande under året. Det är generellt sett lättare att påverka organisationen under den process som leder fram till ett förslag i styrelsen än sedan förslaget är slutgiltigt utformat och framlagt. Om ett land vill vinna gehör I denna process är det nödvändigt att bedriva aktiv påverkan mellan styrelsemötena, s.k. lobbying. Flera bedömare anser att Sverige inte fullt ut tar vara på dessa möjligheter Sverige borde enligt dessa bedömare i ökad utsträckning samarbeta med givarländer även utanför den nordiska kretsen, skapa allianser och ta initiativ vis—a-vis UNICEF.

Mellan styrelsemötena spelar FN-delegationen och framför allt den tjänsteman där som bevakar UNICEF en nyckelroll. Hon eller han har kontinuerlig kontakt med UNICEF och har att bevaka de frågor som blir aktuella och vid behov referera dem till departementet Det är viktigt att delegationen och departementet inhämtar synpunkter från sakkunniga, t ex inom SIDA, även mellan mötena

De besök som ledande tjänstemän från UNICEF— sekretariatet då och då gör i Stockholm är andra tillfällen till information och påverkan. Inför dessa möten ar det viktigt att FN-delegationen meddelar UD och SIDA vilka frågor som kommer att tas upp av UNICEF.

För att skaffa sig djupare kunskaper om UNICEFs roll och arbete i u-länderna är det önskvärt att tjänstemän Vld UD, SIDA och FN-delegationen reser ut och ser verksamheten på fältet. Tillfällen till studieresor i u— länderna erbjuds då och då genom Joint Consultative Group on Policy, JCGP. I synnerhet för de diplomatiska tjänstemän som inte tidigare tjänstgjort i något u—land eller arbetat med biståndsfrågor på fältet bör dessa resor kunna ge värdefulla insikter.

4.6.3. Bidragspolitik och bidragsnivå

Länders tyngd i styrelsen beror till en del på bidragens

• Sida 241
•  Original

storlek. Det svenska bidraget, är 1989 ca 13,5% av UNICEF—budgeten, och det samlade nordiska bidraget, drygt 25%, bidrar utan tvekan till Sveriges och Nordens tyngd i UNICEF. En fortsatt hög bidragsnivå kan därför förväntas hjälpa Sverige och Norden att bibehålla sitt inflytande. I synnerhet torde detta gälla bidrag till den allmänna budgeten.

Genom specialdestinerade tilläggsbidrag (Supplementary Funds) kan ett land komma att påverka inriktningen av UNICEFs program. Uppmärksamhet dras till viss typ av verksamhet och en efterfrågan från mottagarländerna på ytterligare sådan verksamhet är tänkbar. En sådan process ägde rum då Sverige i ett tidigt skede på 1960-talet gav stöd till familjeplanering genom tilläggsbidrag till UNICEF.

4.6.4 Svensk personal i UNICEF; bevakning av svenskars möjlighet att komma ifråga för högre tjänster.

Sverige har endast undantagsvis arbetat aktivt för att UNICEF skulle anställa svensk personal på högre poster. Sverige - och övriga Norden — har alltid framfört den åsikten att FN-organen är bäst betjänta av en politiskt neutral personalrekrytering där tillsättningar och utnämningar sker efter kompetens. De svenskar som tjänstgjort i UNICEF har anställts på grund av egna meriter,

Den som är anställd av ett FN—organ skall ha sin främsta lojalitet mot FN och hennes eller hans nationalitet är i det sammanhanget av underordnad betydelse. Sverige har aldrig begärt att svenskar som varit anställda i UNICEF skulle agera i vårt lands intressen. Dessvärre har inte alla länder haft motsvarande utgångspunkter för sin personalpolitik.

Icke desto mindre finns ett svenskt intresse av att ha svenskar i organisationen. Dessa kan genom sin uppväxt, utbildning och erfarenhet förväntas spegla svenska uppfattningar och värderingar och i sitt arbete och sina kontakter påverka arbetet i UNICEF i för Sverige önskvärd riktning. De kan också på sikt, när de en gång återvänder till Sverige, bidra med värdefull kunskap om UNICEF.

Antalet svenskar i UNICEF är som nämnts relativt lågt (29 personer, knappt 3%) och det vore önskvärt att öka det. UNICEF strävar efter att anställa fler kvinnor i sin internationella kader för att få till stånd en mer jämlik könsfördelning. Därför görs f.n. särskilda ansträngningar främst genom SIDA att rekrytera svenska kvinnor till

• Sida 242
•  Original

UNICEF, ett lovvärt initiativ, som bör vidmakthållas.

Sverige har möjlighet att rekrytera yngre personer till UNICEF genom det s.k. Junior Professional Officer (JPO) programmet. Detta Innebär att Sverige rekryterar och betalar en yngre tjänsteman under ett till tre år. Avsikten är att vederbörande därefter skall kunna bli anställd direkt av UNICEF, om båda parter så önskar. JPO—programmet är ett utmärkt sätt att främja rekryteringen av svenskar till UNICEF. F.n. finns endast två svenska JPOs. Det förefaller vara ett alltför lågt antal.

Frågan om Sverige bör agera för att få in någon svensk på ledningsnivå i UNICEF är en politisk fråga och behandlas inte i denna rapport.

ITC: key developments over the first 25 years

Mar. 1966

26 May 1968

May 1970

31 Dec. 1970

12 Jun. 1971

6 MI. 1971

10 Jun. 1972

31 Dec. 1972

30 Aug. 1973

16 Dec. 1974

| May 1975

24 Nov. 1976

GT Dec. 1979

1 June 1979

ITC hlres its first experts to carry out technical cooperation projects in developing countries: these consultants total 42 throughout the year.

First session of the Joint Adviso- ry Group on the lntemational Trade Centre held.

First contribution received from UNDP for lTC's technical coopera- tion programme.

lTC's annual technical coopera- tion programme with developing countries goes above the 31 mil- lion mark for the first time.

Fourth session of the Joint Advi— sory Group recommends the cre- ation of "a small advisory group of experts to be convened from time to time. '

Mr. H.L. Jacobson becomes Dt- rector (Promotion) of TTC and Mr. V.E. Santiaplllai Director (Programmes).

First meeting of the Technical Committee of the Joint Advisory Group.

TTC-implemented technical coop- eration projects financed by trust funds go above an annual 85 million for the first time.

United Nations Economic and Social Council Resolution 1819 (LV) recognizes lTC as 'the focal point for technical assistance and cooperation activities in the ex- port promotion ileld within the United Nations system. "

United Nations General Assembly afllrms lTC's status as a subsidlary organ of both the United Nations and GATT.

Mr. Victor E. Santiapillai ap— pointed Director of lTC. Proposals published for the first medium-term programme of lTC. 1979-1981.

ITC's annual technical coopera- tion programme wlth developing countries goes over the 810 mil- lion level for the first time.

Mr. P.C. Alexander appointed Di- rector of TTC.

• Sida 296
•  Original

31 Dec. 1979

Jan. 1900

27 Oct. 1900

5Doc.1900

:! Apr. 1901

5 May 1901

14 Sept. 1901

0 Oct. 1901

31 Dec. 1901

26 Mar. 1902

29 Nov. 1902

1 Dec. 1902

1TC-implemented technical coop- eration projects financed by trust funds surpass an annual sro million for the first time.

Top executive position of 1TC up- graded to lirat of Assistant Secre- tary-General. through a decision of the UN General Assembly's Fifth Committee. with the title desig- nated as Executive Director of 1TC.

Proposals published for the sec- ond medium-term programme of 1TC. 1981—1983.

international Development Strat- egy for the Third UN Development Decade. adopted by the the UN General Assembly. calls on donor countries to further support 1TC in its programme of technical coop— eration in trade promotion and export development.

Joint Advisory Group at its four- teenth session establishes a work- ing party to review the future ar- rangements for the Technical Committee and the Joint Adviso- ry Group.

Mr. Goran Engblom appointed Executive Director of 1TC.

Substantial New Programme of Action for the Least Developed Countries. adopted in Paris. calls for a strengthened role of ITC in promoting effective international

- marketing.

1TC's new headquarters in Gene- va officially inaugurated.

1TC's annual technical coopera- tion programme wlth developing countries exceeds 815 million for the tirst time.

Joint Advisory Group at its fif- teenth session recommends that the Technical Committee and Joint Advisory Group meetings be merged into one annual meeting.

Declaration of GA'1'1' Ministeriai session invites contracting parties to grant new voluntary contribu- tions to 1TC or provide other forms of assistance to it.

Proposals published for the third medium-tenn programme of ITC. 1983-1985.

2 July 1903

Nov. 1903

22 Dec. 1903

31 Dec. 1903

31 Dec. 1900

3 Aug. 1987

31 Dec. 1900

31 Dec. 1908

Resolution adopted at UNCTAD V1 on the strengthening of 1TC. par- ticularly in relation to commodities. Secretary-General of UNCTAD and Director-General of GATT in- form the Administrator of UNDP of the endorsement by UNCTAD's Trade and Development Board and the GATT Councri that 1TC seek executing agency status vis- a-vis UNDP. as recommend by the Joint Advisory Group at its six- teenth session in March 1983.

Administrator of UNDP grants executing agency status to 1TC. ef- fective 1 January 1984.

1TC-implemented UNDP—financed technical cooperation projects go above an annual 55 million for the first time. 1TC's annual techni- cal cooperation programme with developing countries amounts to 314.93 million. 1TC technical co- operation projects during the year total 164. with 75 of those na- tional projects. 29 regional and 60 interregional. 1TC headquarters staff total 253. 1TC-implemented UNDP-financed technical cooperation projects ex- ceed an annual 810 million for the first time.

Final Act of UNCTAD Vil calls for support to 1TC in its activities con- cernin commodities and for in- crease technical assistance to least developed countries through 1TC and UNCTAD in relation to market access.

1TC headquarters staff total 255 (71 professional officers. 123 gener- al service personnel. 49 advisors with technical cooperation projects and 12 general service staff with projects): field staff number 122 (60 advisers and 62 general ser- vice staff). ln addition. a total of 829 experts have been posted in the field during the year. 1TC's annual technical coopera- tion programme with developing countries reaches a record level of 826.36 million. with trust funds financing 50.696 of this amount (313.34 million) and UNDP 49.496 (313.015 million). 1TC's technical cooperation projects during the year total 267. with 127 of those national projects. 44 regional and 96 interregional. -

• Sida 297
•  Original

INTERNATIONAL TRADE CEN'TRE

UNITED NATIONS CONFERENCE © GENERAL AGREEMENT ON TRADE AND DEVELOPMENT ON TARIFFS AND TRADE

1TC/AGO(XIII)/119 ] Fe 1990 Joint Advisz Group on the Original: English International Trade Centre UNCTADZGA'IT Twenty-third session

Geneva, 23-27 April 1990

ANNUAL REPORT ON THE ACTIVITIES OF THE INTERNATIONAL TRADE CENTRE UNCTAD/GATT

1989

• Sida 298
•  Original

ITC/AGOOHIDII 19 Page ii

Contents

List of abbreviations Introduction

I. REVIEW OF 1989 ACTIVITIES BY SUBPROGRAMME

Subprogramme ]: Institutional infrastructure for trade promotion 1 at the national level

Subprogramme 2: Export market development 2 2.1 Trade information 3 2.2 Product and market development 5 2.3 Export development of commodities 8 Subprogramme 3: Specialized national trade promotion services 10 3.1 Export packaging 10 3.2 Export &nancing 1 1 3.3 Costing and pricing for export 12 i 3.4 Trade promotion communications 13 3.5 Quality control for export 14 . 3.6 National commercial representation abroad 14 3.7 Legal aspects of foreigrt trade 15 3.8 Export co-operation schemes for small and medium-sind enterprises 15 (SMEs) and export—oriented joint ventures (EONs) 3.9 lntemational physical distribution (IPD) for exports and imports 17 Subprogramme 4: Commodity promotion 17 Subprogramme $: Human resource development (RRD) for 18 trade promotion . . . 5.1 Direct training activities 18 5.2 Strengthening of training institutions 19 5.3 Training materials programme 20

Subprogramme 6: Import operations and techniques

• Sida 299
•  Original

ITC/AGOIXIIIVI 19 Page iii

Page

Subprogranune 7: Special programme of technical co-operation with 22 the least developed countries

Subprogramme 8: Technical co-operation with national chambers of commerce and other busines organimtions 23

II. OTHER TECHNICAL CO-OPERATION ACTIVITIES 24 A. Trade between developing countries and the socialist countries 24 of Eastern Europe B. Technical cooperation among developing countries (TCDC) and 25 economic co-operation among developing countries (ECDC) C. Participation of women in trade promotion activities III. EVALUATION 25 A. Programme evaluation 26 B. Project evaluations 26 IV. RELATIONS WITH ORGANS, ORGANIZATIONS AND BODIES 29 OF THE UNITED NATIONS SYSTEM AND OTHER BODIES A. UNDP 29 B. United Nations regional economic commissions 29 C. United Nations specialized agencies 29 D. Commission of the European Communities 31 E. Commonwealth Secretariat 31 F. Import promotion Offices (IPOs) 32 G. State trading organizations (STOs) 32 H. International Chamber of Commerce (ICC) 32 1. Intemational commodity bodies 32 J. Common Fund for CommOdities 33

Amex - Follow-up to JAG recommendations

• Sida 300
•  Original

ITC/AGOOGIDII 19 Page iv

List of abbreviations

Association of Latin American Development Finance Institutions APCC Asian and Pacitic Coconut Community ASEAN Association of South-East Asian Nations ASTRO International Association of State Trading Organizations of Developing Countries CABEI Central American Bank for Economic Integration CEAO Communauté économique de l'Afrique de l'Ouest (West African Economic

Community) ECDC Economic co-operation among developing countries

EOIVs Export-oriented joint ventures

i EC European Community ESCAP United Nations Economic and Social Commission for Asia and the Paciåc

FAO Food and Agriculture Organization of the United Nations GATT General Agreement on Tariffs and Trade HRD Human resource development IDB Inter-American Development Bank IPC Integrated Programme for Commodities IPD International physical distribution IPOs Import promotion ofiices . rrc international Trade Centre UNCTAD/GATT ; JAG Joint Advisory Group on the International Trade Centre UNCTAD/GATT LDCs Least developed countries MNS Market News Service MTP Medium—term plan OAU Organization of African Unity PIACIEX Latin American and Caribbean trade information and foreign trade support programme PRODEC Programme for Development Co—operation (Helsinki School of Economics) &

PTA Preferential Trade Area for Eastern and Southern African States ! | [ l l

I'I'I'O International Tropical Timber Organization | [

SADCC Southerrt African Development Coordination Conference SMEs Small and medium-sind enterprises STOs State trading organizations TCDC Technical cooperation among developing countries TPOs Trade promotion organizations UNCTAD United Nations Conference on Trade and Development UNDP United Nations Development Programme UNIDO United Nations Industrial Development Organization

Note '

Unless otherwise specified. all references to dollars (S) are to United States dollars.

• Sida 301
•  Original

I'TCJAGOOHIIVI 19 Page 1

INTRODUCTION

1. In 1989. the International Trade Centre UNCTAD/GATT (1TC) celebrated its twenty-finit anniversary, an occasion which prompted many govemments to reaflinn their support to the Centre. Over the years. the Centre has continuously revised its traditional programmes to adapt them to the changing trade promotion and export development needs of developing countries. As part of its efforts. ITC has moved into new areas. e.g. trade in technical consultancy services and export-oriented joint ventures. 1TC's result-oriented programme strategy at the enterprise level represented a major development in its approach to technical co-operation during the 1980s. The response to this new approach from both the developing countries and the donor community has been positive.

2. During the year under review. the Centre implemented to the maximum extent possible the recommendations of the Joint Advisory Group (JAG) at its twenty-second session; this is reflected in the annex to this report. It is hoped that the presentation of these recommendations and of the follow-up actions taken by the secretariat will meet the request of tlte Group for a more systematic description of follow-up measures.

3. At its twenty-second session. JAG recommended that ITC proceed with the preparation of documentation on its medium-term plan (MTP) for 1992-1997. which would be discussed at the Group's twenty-third session. This substantive discussion was to be preceded by a technical meeting on the subject. In accordance with this recommendation. 1TC prepared a Draft Section on Trade Promotion and Export Development of the Medium-Term Plan for the Period 1992-1997 (ITC/AG(XXIIl)/ll8/Add.1). This draft was discussed at a technical meeting held in January 1990 and the recommendations resulting from the meeting will be circulated to all Governments of States members of UNCTAD and the Connecting Parties to the GATT.

4. . The Centre's expenditures on technical co-operation activities reached an estimated record level of 8296 million in 1989. en increase of nearly 83.3 million. or 12%. over the previous year's delivery.

5. For the second time in 1TC's history. the volume of activities frnanced by the United Nations Development Programme (UNDP) - 52% - has ovenaken that financed by trust fund contributions — 48%. Delivery in UNDP-funded projects increased by 18% or nearly 82.4 million. reaching the record level of almost $l$.4 million, while that of trust-fund financed projects increased by 7% or 50.9 million. thus reaching, again. a record level of some $l4.3 million.

I. REVIEW OF 1989 ACTIVITIES BY SUBPROGRAMME

6. 1TC's technical co-operation activities are carried out through country projects. complemented by regional and interregional projects. which also provide the substantive research and development contribution to the overall programme. Many developing countries now give high priority to expanding the contribution of international trade to their national development plans, which. in turn. has led to a rapid increase in the number of country and regional technical co-operation projects. This section refers to only a number of them. A complete list of ITC projects by geographical area is given in the statistical appendix.

Subprogramme l: Institutional infrastructure for trade promotion at the national level

7. The objectives of this subprogramme are to assist governments in formulating. implementing. monitoring and evaluating appropriate national trade promotion strategies and programmes and to establish or strengthen national trade promotion institutions for carrying out national trade promotion programmes. Following a self evaluation of the programme in 1987. and the recommendation of JAG. activities were geared to improving the overall institutional

• Sida 302
•  Original

ITC/AG(XXIIJ)/l 19 Page 2

framework of trade promotion by encouraging optimal reallocation of ftnctions. development of clearer and better strategies for export development. and improving the (t)-ordination mechanism between governments and business organizations active in this field.

8. Under this subprogramme. ITC projects were under implementation in all geographical areas during 1989. They included project activities in the following couttries: Benin. Botswana. Burkina Faso. Costa Rica. Cdte d'lvoire. Democratic Yemen. the Gartbia. Ghana, Guatemala, Haiti. Honduras. India. Indonesia. Jordan. Kenya. Lesotho. Madagarcar. Malawi. Morocco. Nepal. Rwanda. Swaziland. the United Republic of Tanzania and Zanbia. lang-term advisers participated in seven country projects. ln some countries. 1TC and the Urited Nations Conference on Trade and Development (UNCTAD) co-operated closely in project formulation and implementation. ln Costa Rica. Honduras and Guatemala. resident advisers continued supporting government efforts to strengthen the instinrtional framework for trade promotion. Several otiter countries indicated their interest in the formulation of medium-tern export development strategies. to which 1TC responded through short-term consultancy mitsions. Similar activities were carried out in other developing countries as indicated in the appentix to this report.

9. An advisory mission to the Sudan reviewed the role of the Expor. Pmmotion Council and formulated specific recommendations on its operations and the estallishment of a technical secretariat. Advisory work was carried out for Burundi and Guinea to audy the structuring and responsibilities of new promotional bodies. ln Indonesia. a mission was indenaken with a view to formulating a project which would inter alla assist the Government in streamlining the infrastructure for trade promotion. In the Gambia. the National Investment Board was advised on how to enhance its capacity to plan and implement the country's non-traditional export development programme.

10. ln-depth analyses of the institutional framework for export promoion were carried out in a number of countries. The studies led to the formulation of recommetdations aimed at better distribution of responsibilities. harmonization of working procedures ind the establishment of co-ordinating mechanisms to facilitate export development and promotion.

ll. An important activity was the implementation of a major interegional project on trade development support for structural adjustment. The objective of this pnject was to identify why some policy level measures did not have their desired impact at the operational level and to recommend supplementary measures to be taken to remedy this. For thispurpose. country studies on COte d'lvoire. Guatemala and the Philippines were completed and sthmitted to the respective Governments for their consideration.

12. 'No publications. entitled Distribution of Institutional Responsih'litier for Foreign Trade Management and Comparative Analysis of Legal Statute: of Trade Promotion Institution:. were completed and issued in English. The former examines how responsibilites are distributed among the various entities dealing with foreign trade in 60 developed and dtveloping countries. The latter analyses the legal documents of 32 'l'POs and formulates reconmendations on the best manner to handle each subject.

13. Emphasis was given to mng aspects through involvement in several workshops atteuded mainly by commercial counsellors and home-based staff of developing countries. At these events. attention was directed at providing an overview of the various facets of trade promotion and development. and suggesting how institutions should work together or these tasks. hearing in mind that this cannot be the sole responsibility of a single institution.

Subprogramme 2: Export market developnent

14. The objectives of this subprogramme are to help developing ctuntries to improve their product and market development efforts and to strengthen the competitive position of their exporters. The subprogramme has three elements: trade informatim. product and market

• Sida 303
•  Original

lTC/AG(XXIII)/1 19 Page 3

development (for agro-based products. manufactured products and technical consultancy services) and export development of commodities. All three elements are backed by research and development activities.

15. Trade information is an integral part of trade promotion. lt is essential for the promotion of exports and the rationalization of imports. The trade information services available through 1TC » comprise the provision of information on trade. including current market intelligence through 1TC's Market News Service (MNS) projects. advisory services on how to setup and operate trade infomation services including electronic data processing and telecommunication facilities. the preparation of guidebooks. source books and other technical material. and the provision of in-service and otiter types of training.

16. 1TC's product and market development activities cover all steps in an export operation from general research. and specific product and market research to the development of new products. adaptation of existing products. and marketing and promotion of products and technical consultancy services using appropriate marketing strategies. These activities concern non-traditional exports such as certain manufactured goods (engineering goods. electronic components) and more traditional processed agricultural items. In addition. 1TC is increasingly involved in the export of technical consultancy services from developing countries.

17. As a result of the broadening of the export base in many developing countries. their need to diversify markets because of slower growth in traditional outlets and the trend towards regional and subregional economic integration. South-South trade will assume increasing importance. Consequently, ITC will devote part of its resources to this area.

18. 1TC continues to give attention to the export development of commodities. It bases its expanding programme on the commodities covered by the Integrated Programme for Commodities (IPC) of UNCTAD. While strengthening its co-operation and joint efforts with the international commodity bodies, 1TC intends to follow closely developments in. and co-operate with. the Common Fund for Commodities.

2.1 Trade information (a) Technical co-operatlon

19. ITC continued to provide consultancy and advisory services. training and material support in trade information to almost 50 regional. subregional and national projects in all developing regions. Bearing in mind _the recommendations of JAG at its twenty-second session. to speed up access to. and assist in the dissemination of. trade information. emphasis continues to be given to computer applications and the use of modern telecommunications techniques.

20. During 1989. ITC continued its collaboration with the Latin American Economic System (SELA) through the Latin American and Caribbean trade infomation and foreign trade support programme (PLACIEX) and the Caribbean Community (CARICOM) for the development of a Caribbean trade information system (CARTlS). ln co-operan'on with UNCTAD. lTC provided . continued assistance to the Preferential Trade Area for Eastern and Southern African States (PTA) in the creation of att information network linking the PTA secretariat with member countries. Collaboration continued with the regional trade information centre (CRIC) for member countries of the West African Economic Community (Cl-ZAO). Tvm subregional projects for the creation of information networks for the exchange of economic and trade data in four English-speaking countries of the Economic Community of Central African States (CEEAC) and five French-speaking countries of the Economic Community of West African States (ECOWAS) were initiated.

• Sida 304
•  Original

ITC/AG(XX1]1)/l 19 Page 4

21. A regional trade information project based at the United Nations Economic and Social Commission for Asia and the Pacifrc (ESCAP) was concluded during the year. Assistance continued to the Asian and Pacific Coconut Community (APCC) and the International Pepper Community (IPC) and their member countries for the development of computerized trade information systems. lnputs were also provided to the regional project ”Development of experts from small and medium-scale enterprises in Asia and the Pacific" to assist in the development of networks for the collection and dissemination of trade information.

22. Under a number of national projects. tailor-made in-service training in trade infomation was provided at ITC headquarters to nine trade information officers from the Dominican Republic. Ghana. Jordan. Mongolia. Zimbabwe and two least developed countries. Ethiopia and Niger. Six of the trainees were women.

23. ITC continued its support for the project-assisted Trade Informrtion Services at headquarters through the acquisition of some 2.500 items during 1989.

(b) Information supply

24. About 1.900 ad Iroc requests for information and marketing advice were answered during 1989. 'lite information provided included statistical data obtained from the COMTRADE data base and company infomation from the TRADERS data base. which were supplied against payment. Charging is being gradually introduced. for the processing of more complex trade information requests. such as product/market files prepared for field projects.

25. lTC's computer programmes were adapted to the new COMTRADE data series. which is based on the third revision of the Standard lntemational hade Classificatim (SITC) and the Harmonized Commodity Description and Coding System (HS). However. delays in reporting from several important trading countries caused by the introduction of HS will also delay the updating of ITC's Import Tabulation System (ITS) for the period 1984-1988.

26. Tests for an exchange of electronic mail with a number of developing countries and the development of 1TC's electronic bulletin board were continued. I'I'C's Trade Library produced a model for computerized library management based on the CDS/[SIS softwtre of the United Nations Educational. Scientific and Cultural Organization (UNESCO). ITC became a distributor of this software package for its projects and organized specialized training courses on its utilization.

27. ITC produced - increasingly using computer techniques - some 35 market briefs on selected products and their markets. which were disseminated to exporters of the products concerned and organizations in over 60 developing countries. Feedback from users is systematically invited and confirms the usefulness of the briefs. Guidelines on how to prepare and disseminate market briefs were published to encourage or improve similar activities by organizatims in developing countries. The production of market briefs is closely co-ordinated with a number of import promotion offices.

28. Some 300 company profiles were added to the TRADERS data base. Efforts are being made to seek extra-budgetary resources for the maintenance. updating and development of that data base. 1TC continued to supply trade promotion organizations in developing countries with information on new trade documentation becoming available and. in support of various research and dissemination activities. to enrich its information files system through the addition of some 3.600 items.

29. Co-operation between UNCTAD and ITC in trade information continued to expand in 1989. Close technical interplay has been and continues to be developed between specinc ITC and UNCTAD programmes such as between the ITC project on trade data analysis at enterprise level and the UNCTAD ASYCUDA (Annotated System of Customs Data) programme. Recognizing the

• Sida 305
•  Original

wealth. specificity and importance for developing countries of information collected and stored by both organizations in their respective data bases. 1TC and UNCTAD intend to embark on a ' joint programme for co-ordinated dissemination of this information. such as importers' and exporters' profiles, tariff and non-tarilT measures and market information. to specific target audiences in government and business sectors in developing countries. UNDP support for this effort is being sought jointly by the two organizations which have agreed to intensify such joint endeavours.

30. The 1988 edition of 1TC's World Directory of Trade Promotion Organizations and Other Foreign Trade Bodies. produced from a computerized data base. was disseminated in March 1989. lt covered the services provided by some 650 organizations world-wide. A third updating of its directory of on-line data bases and telex services for trade promotion activities was undertaken. The production of a pilot version of a directory of specialized imponers' associations was initiated in late 1989. A revised edition of the brochure on ITC activities and services in trade information was issued.

(c) Market News Service

31. The Market News Service (MNS) continued to expand its product and country coverage during 1989. With the addition of bulk-packed concentrated fruit juices. the Service now covers tive product groups. In the product group fresh fruits and vegetables. 54 products are monitored in 12 European import markets as well as the North American markets; information on this product group is transmitted to 75 developing countries. The Service for common spices covers the world market for 13 products; 52 developing countries participate in this Service. The Service for cut flowers covers all major imported varieties. including orchids. on the European and North American markets. Thirty-four exporting developing countries receive information on this product group. The Service for raw and semi-tanned hides and skins covering the world market provides information to 54 developing countries.

32. MNS was evaluated in 1988 and it was recommended that it should deepen its information by providing market intelligence to exporting developing countries in the form of feasibility studies. analyses of market data. etc. In 1989. WS produced a number of position papers concerning products of specific interest to developing countries. MNS in Europe and North America started the distribution of a monthly bulletin.

33. Financing for the MNS programme is received from UNDP and trust-fund donors. Extensions of current projects are in the pipeline. The International Tropical Timber Organization (I'I'I'0) has approved an MNS project for tropical timber and timber products and two trust-fund donors have agreed to finance this Service jointly through I'I'l'O headquarters in Yokohama. This Service is expected to start during the first quarter of 1990. A special project for the inclusion of the Middle Eastern consumer markets has been submitted to UNDP for consideration.

34. The subscription system under which individual MNS end-users can obtain information against payment has been further developed and it is expected that by the end of 1991 all receivers will be paying subscribers.

2.2 Product and market development

(a) Agro-based products 35. To obtain a complete picture of activities in the agro-based sector. this paragraph should be read in conjunction with Section 2.3. Export development of commodities. since most of the

activities covered in that section concern agricultural commodities. Co-operation activities in this product sector mainly took the form of the provision of advice on the adaptation of products to

• Sida 306
•  Original

ITC/AG(XX111)/1 19 Page 6

market requirements and support (0 production development. marketing ant" market research missions. study tours. in-service training and seminars/workshops on specific products. often related to the research work and publications of ITC.

36. Following the recommendations of an evaluation. the activities of the interregional project for florlcultural products will be concentrated on four countries - Ecuador. Keiya. Malaysia and Thailand - largely in the form of the provision of technical advice and marketitg activities at the enterprise level. Floricultural products are covered by MNS. At regional ani national levels. support was given to exporters in Pakistan, Seychelles. Sri Lanka and Zimbabwe.

37. The Market News Service continued to cover a large number of fresh horticultural products (see para. 31). Papers covering production. post—harvest handling and marketing aspects were prepared on specific products of interest to a number of developing cour-tries. for example on fresh beans and mangoes. At the regional and national levels. advisory activities were undertaken on post-hawest handling. storage. quality control. grading. packaging. etc.. for a number of countries including Costa Rica. Ghana. Honduras. Malawi, Sri Lanka and Zimbabwe.

38. Marketing research and production development activities on processed fruit and vegetables were undertaken for several countries. e.g. Costa Rica. COte d'lvoire. Egypt. Guatemala. Indonesia. Turkey and Uruguay. In Costa Rica. assistance har covered market diversification for fresh strawberries and a study of the feasibility of further pncessing them for expan. Market development activities for cardamom in Honduras enablet that country to strengthen its presence on major import markets and to ensure higher revenues through better post-harvest handling. classitication and packaging. In Guatemala. additional market prospects for frozen vegetables were highlighted through tailor-made assistance at company level. A systematic approach to the export development of frozen vegetables brought 0 the attention of producers and potential investors in Uruguay the possibilities of new and expanded export- oriented investments.

39. Several market development missions were carried out during the year. mer alla to Saudi Arabia and the United Arab Emirates for the export of fresh horticulturtl products from Zimbabwe.

40. A major market survey on marine products was published. Entitled Squ'd. Cutrlefish and Octopus: A Study of the World Market for Ceplrolopods. it covered eight major vorld markets and its findings were presented at the "Squid '89 Lisbon" conference on cephalop)ds organized by INFOFISH and Agro-Europe (London) Ltd. Several trade magazines have revirwed l'l'C's work on this product group. The study clearly indicates good prospects for the exptnsion of exports from producing exporting countries. Tire enterprise-oriented project "Expon development of shrimp from Central American countries" covers such aspects as aquacultrre. post-hawest handling. processing. improved utilization of sltrimp waste and export makedng. A major national project was developed for Mauritania.

41. Expons of dried fruits and nuts are of major importance to many devdoping countries. including many least developed. During the past 10 years. 1TC's activities in tlis product sector have been at the national level. Tire need to strengthen the support capacity through the implementation of a major interregional market development project is strongiy felt. On a pilot basis. a market study covering a major import market and trading centre was carried out during the year and a techrtical co-operation needs analysis was undertaken in selected East African countries.

42. The project entitled "Computerized trade intelligence on pepper and repper products". implemented in close collaboration with the International Pepper Communiti. has in its first phase substantially strengthened the capacity of the Jakarta-based lPC secretariat in trade information and intelligence. and future activities will be geared to strengthenin: IPC's links with

• Sida 307
•  Original

IT C/AG(XXIII)/1 19 Page 7

member countries. Spices and spice products are covered by MNS. At the national level. ITC implemented technical co-operation projects with China. Honduras. India and indonesia. '

(b) Manufactured products

43. In the promotion of exports of manufactured products. greater emphasis is placed on adapting existing products or developing new products to meet the specific demand characteristics of target markets. While providing this assistance. every effort is made to develop a capacity in the developing countries to carry out these tasks on their own. This can be a lengthy process when design capacities need to be developed and linked with the export marketing management of enterprises. The first 1TC fashion design workshop on silk garments. held in China in May 1989. resulted in requests for more of this type of assistance and over a longer period to achieve more lasting results.

44. Through an integrated multi-year technical co-operation programme. 1TC is assisting selected agricultural machinery manufacturers in Argentina. China and Zimbabwe. The assistance given has already improved the international competitiveness of some products. Training in export marketing and the establishment of after—sales service networks in selected target markets have resulted in measurable increases in exports.

45. Participating enterprises in Argentina recorded an increase of some 20% in their exports in 1989 as a result of programme activities in new markets in Central America. The Chinese participants started to sell small tractors to selected markets in Western Europe and consolidated export sales in countries such as Thailand and Pakistan. The Zimbabwean participants improved their export performance by 40% on existing markets and began to sell for the first time on a regular basis on a number of new markets.

46. These preliminary results have been achieved with the participating enterprises sharing substantially in tlte cost of programme activities. In 1989. 1TC project funds of 800.000 were matched by the $200.000 spent by the enterprises on programme activities. i.e. 40% of total expenditure.

47. ITC initiated export development assistance in non-conventional energy equipment to selected enterprises in Brazil and India. Advisory services in product and market development were provided to participating companies. As a result of the project's trade promotion efforts. a Brazilian company significantly increased its portfolio for crystalline silicon wafers. which reached around 33 million. lTC published in 1989 volume ll of the market survey entitled Pawer-generating and Transforming Equipment for Non-conventional Energy: An Overview of Market Prospects in Selected Asian Countries.

48. A feasibility study was launched to provide basic information on the prospects for the development of a large-scale 1TC project on health technology. which would provide technical suppon to selected enterprises in Asia and Africa currently manufacturing/exporting equipment and components for the disabled. at price. design and quality levels conesponding to current requirements. Field research in selected developing countries in Asia and the Middle East was completed in 1989.

49. A survey on copper and copper products was completed in 1989. The main objective of this study. to be published in 1990. is to assess current trends in world production and international trade and to identify copper products and markets with the most promising prospects for developing countries. The study concentratcs on recent developments on world copper markets and particularly the trade in copper semi-manufactured products.

50. National and regional activities in textiles and garments concentrated on sales missions and advisory missions dealing with market research. product adaptation. design and organizing for export at enterprise level. Many projects. especially those on silk and cotton. are multi-year

• Sida 308
•  Original

lTC/AG(XXIH)/l 19 Page 8

projects for the benefit of such countries as China. Ethiopia. lndia. 'l'hailand. the Sudan and the United Republic of Tanzania. lTC has also been involved in developing the silk mark as a tool for market expansion.

51. A major study on wooden furniture and basic work on a review of processed wood products was completed in 1989. A number of technical assistance activities at enterprise level on furniture. l toys and builders' woodwork were undertaken in Asia (China. Malaysia. the Philippines. Sri s Lanka. Thailand). These largely dealt with product adaptation and export marketing management. :

52. National projects in China. lndia. Morocco and Turkey had market development . components covering leather and leather products. These were mostly enterprise-oriented activities. An Asian regional project also covered leather manufactures at enterprise leveL ITC started implementing a market development component of a regional African leather development scheme on behalf of the United Nations industrial Development Organization (UNIDO).

53. Enterprise—oriented technical assistance in rubber and rubber products progressed for the benefit of lndia and Malaysia, and a survey entitled Rubber Products: A Study of Selected Markets was published in 1989.

54. A major study was started in 1989 to explore the feasibility of establishing a commercially structured and self-sustaining organization focusing on increasing direct trade in artisanal products from small and medium-sized producers. The organization would also offer advisory and assistance services in export development.

55. In many of the above projects. joint venture opportunities were identified and win be pursued in 1990 (e.g. in silk products. agricultural machinery and furniture).

56. lTC has started to develop medium- to long—term specialized programmes for the promotion of trade in emerging technologies and engineering products in such sectors as agriculture. environment. energy. health and information/communication.

(c) Export of technical consultancy services

wished to enter or to increase their share in the international market for technical consultancy services. In 1989. the Centre concentrated on the financing problems inherent to the export

development of such services. | i l

57. ITC continued to work closely at the enterprise level with firms in developing countries that ;

58. The technical consultancy services currently dealt with by lTC are engineering. construction. operation and maintenance. computer software. training. trade infomation and tumkey plants.

59. in future years. ITC will focus on the identification of areas in which government and otiter national or subregional support. including financial support. is essential to companies in developing countries wishing to penetrate foreign markets. to establish their credibility and to enter into partnership or joint-venture arrangements with similar companies from developed or developing countries.

2.3 Export development of commodities

60. The content and orientation of ITC's activities in commodities cover the following main areas: product and market development. national marketing and distribution systems. research and development. market promotion. commodity trading. trade infomation systems. dlversification and human resource development. ln co-operation with international organizations and international commodity organizations. multi-year integrated programmes of

• Sida 309
•  Original

lTC/AG()O(III)/l 19 Page 9

technical co-operation covering these areas were developed for cocoa. coffee. natural rubber products. tea and tropical timber products. Similar programmes were formulated for silk and silk products. and spices.

61. The Centre's commodity-specific work currently deals with cocoa and cocoa products: coconut products (other than oil); coffee and coffee products; copper and copper products: cotton. cotton yam and grey cloth; hard tibres; jute and jute products; meat and meat products: natural rubber products; silk and silk products: spices; tea; tropical timber and timber products; and vegetable oil seeds. fats and oils;

62. A set of project proposals for technical co—operation activities to meet the needs of African least developed tea-exporting countries was reviewed at a technical symposium of 23 specialists from the tea trade and industry of several major African tea exporting countries in early 1989. This led to the establishment of priorities for 1TC's future work in tea as follows: human resource development. generic promotion, processing. marketing and distribution. and studies and research.

63. ITC continued its project activities on coffee. lt will further develop its programme of sectoral surveys and plans are under way to carry out sectoral surveys in 1990 in four least developed countries. i.e. Benin. the Central African Republic. Haiti and Sierra Leone.

64. Personnel from the coffee trade and industry in Angola. Bolivia. Burundi. Ethiopia. Haiti. Liberia, Malawi. Papua New Guinea. Uganda. the United Republic of Tanzania and Zambia participated in in-service training activities. In addition. in October/November 1989. nine persons from the coffee trade and industry in selected small coffee-exporting countries in Africa (including least developed countries) underwent in-service training in cup tasting. grading and trading with exporters in Kenya. Further in-service training is planned in Kenya and. in co-operation with _the Inter-African Coffee Organization (lACO). in Abidjan. COte d'lvoire in early 1990.

65. Further rounds of dissemination seminars and activities following up the publication of 1TC's commodity handbook on cocoa were carried out in Africa. Asia. the Caribbean and Central America. ln-service training for participants from Africa. Asia. the Caribbean. Latin America and the South Pacific continued and a national project to improve the quality of cocoa was under implementation in Indonesia. Other types of technical assistance on cocoa were included in a country programme in Ghana and were proposed for Nigeria. ln addition. as a result of the above dissemination seminars. work started on a cocoa shipper's manual as an extension of the trader's guide. and there are plans for a study of the world trade in fine and flavour cocoa. Work continues on a project to assess the needs and potential for the generic promotion of cocoa in two low importing countries and two producing countries. For training purposes. case studies on cocoa trading were prepared. A project proposal for the organization of a commodity market in Bahia. Brazil was also prepared.

66. The first volume of 1TC's trader's guide on vegetable oils and oil seeds was completed and will be published in early 1990. This volume covers trading systems and techniques. Tire second volume should be completed later in the year. The project. which is designed as a three-year activity. includes follow-up in the form of dissemination workshops: these are foreseen to commence soon after publication of the guide. The first round of dissemination seminars will take place in Asia and the Pacific.

67. lTC continued to collaborate with APCC member countries and the APCC secretariat in Jakarta in strengthening the computerized infomation system linking them as well as communications by electronic bulletin board and electronic mail. In order to enable APCC to take over the operation of the trade information system. in-service training at lTC headquarters in trade information and processing of statistical data was provided to APCC staff.

• Sida 310
•  Original

ITC/AG(XXIII)/l 19 Page 10

68. lTC 's technical co-operation activities in copper. cotton. natural rubber and tropical timber are described in subsection (b) above. A proposal for a workshop on natural rubber has also been prepared for submission to a donor country for financing.

69. ITC is co—operating closely with the African Oil Palm Development Association (AFOPDA) in the development of regional trade in oil palm products in West Africa.

70. In addition. a proposal covering rural commodities was developed to assist commodity—exporting countries in building up effective trade information systems on these products.

71. ITC participated in meetings of the relevant specialized councils of GATT and in intergovemmental groups of FAO and UNCTAD on selected commodities. Consultations at senior and working levels with GATT and UNCTAD officials enhanced the usefulness of 1TC activities. inter alia. on commodities and led to better co-ordination of activities.

Subprogramme 3: Specialized national trade promotion services

72. The main objective of this subprogramme is to help developing countries to build up technically sound and efficiently managed trade-related infrastructures and facilities that will support business communities in their efforts to produce intemationally competitive exportable products. Of late. the subprogramme has been giving increasing emphasis to the enterprise approach.

3.1 Export packaging

73. Export packaging continues to be a subject of vital concern in developing countries as demonstrated by the steadily increasing number of requests for information and technical assistance.

74. Some 13 packaging projects were operational in 1989. These included : major project establishing a development and training centre for package printing in : South-East Asian country. and a programme of direct assistance to enterprises making and using packages in countries covered by the Southern African Development Co-ordination Conference (SADCC). in addition. several national projects helped with the establishment and operation of packaging centres through training and consultancy inputs and through the provision of information and testing equipment. These projects helped producers and users of export packaging with their technical and commercial problems and led to the creation of packaging associations and the staging of packaging conferences and exhibitions in a number of countries. .

75. The export packaging programme element was evaluated in 1989 together with the export quality control element. The report and recommendations of the evaluation are presented separately.

76. Fact-finding. programming and advisory missions to 27 countries were carried out during 1989. lTC also participated in a number of conferences and similar events. including the World Packaging Congress in Singapore. the Asian Packaging Federation Congress in Seoul. two FAO conferences in Morocco and national and regional events in Algeria. Iraq. Tunisia. the United Republic of Tanzania and Zimbabwe.

77. Based on 1TC's experience in packaging information services. a consolidated strategy for effective and pragmatic operations. closely adapted to the specific needs of developing country exponera. has been developed. A similar strategy for human resource development is now being established. A large collection of training materials and educational programmes from all parts of the world has been assembled from which a set of audio-visual aids is expected to be developed

• Sida 311
•  Original

lTC/AGOOGIDIl 19 Page 11

in collaboration with the Indian institute of Packaging. The Packaging Association of Canada has donated documentation and training materials from its national training course for adaptation by ' ITC to the training needs of developing countries.

78. Twenty developing countries are now covered by the PACKDATA computerized packaging information network. Software for the data bases was substantially revised during the year and made more user-friendly. 1TC's packaging documentation now consists of about 1.400 volumes of documents and approximately 160 titles of periodicals. Small collections of packaging textbooks and subscriptions to packaging periodicals were supplied to trade promotion organizations in Bangladesh. Ethiopia, Ghana. Nepal and Thailand. The system for disseminating packaging information. particularly at enterprise levels. is being improved. Work on an expanded mailing list for this purpose started in 1989.

79. With the assistance of the Programme for Development Co-operation (PRODEC) of the Helsinki School of Economics. a manual on procurement of packaging materials was published which emphasizes local supply possibilities and the use of indigenous packaging materials. This manual was prepared for packaging users in the SADCC subregion but it will also be useful to other developing countries.

80. Other publications include a set of ITC's Export Packaging Notes. new export packaging notes on packaging machinery specifications and modified annosphere packaging. together with the first issue of PACKDATA-News.

81. ITC participated at the ASlAPACK exhibition in Singapore. The French Packaging Institute provided space for ITC on its stand at the EUROPACK exhibition in Lyons.

82. The programme element will continue to support regional networks in Africa and Asia for the transfer of packaging information and experience. Such a scheme is now proposed for Central America. lTC 's PA'CKDATA computerized data services will be introduced into at least five more developing countries during 1990.

3.2 Export financing

83. Inadequate export finance is at the hean of the problems faced by many developing countries in the expansion of their exports. Activities under this programme element are intended to assist developing countries in introducing financial schemes and services to alleviate this problem. The primary objective is to establish or strengthen appropriate infrastructural facilities dealing with export finance. export credit guarantee and insurance and related support services. This involves the mobilization of national banking systems under the leadership of _the central banks to play an active role in national export development and the upgrading of the knowledge and skills of officials of the institutions concemed. ITC collaborates closely with the World Bank and the regional development banks on this matter.

84. During the year under review lTC assisted the PTA Trade and Development Bank through research and advisory missions in the finalization of proposals for the introduction of trade financing schemes in member countries of the Preferential Trade Area for Eastern and Southern African States (PTA). These were designed to facilitate the expansion ol' inna-regional trade. ITC also co-operated with Mauritius. the United Republic of Tanzania. Zambia and the Central American Bank for Economic Integration (CABEI) to improve/muoduce financial services for the benth of the export sector. In each case. specific proposals were made and. in several cases. these have been incorporated in projects of co-operation to provide longer-term support to the financing institutions.

• Sida 312
•  Original

lTC/AG(XXIII)/l 19 Page 12

85. A regional workshop on the rehabilitation finance management of export-oriented enterprises took place in Guatemala in collaboration with the Association of Latin American Development Finance Institutions (ALIDE) and two seminars were conducted in Jordan and the United Arab Emirates on export finance services.

86. Fact-finding missions on export credit insurance and guarantee were organized in Kenya. Lesotho. Qatar (with a one-week seminar on credit insurance). Swaziland. Turkey (with a one-week seminar on commercial risk cover). the United Republic of Tanzania and Zambia. Lesotho and Zambia have projects of technical co-operation in export financing with 1TC.

87. in recent years. ITC has endeavoured to provide assistance to selected Asian countries in upgrading export finance mechanisms. The experience gained from these projects and the need to broaden the range of training facilities beyond that feasible in national projects led to the preparation of a large-scale project entitled "Export Finance and Support Services in Asia and the Pacific". The project will assist participating countries in improving nnancial services to their exporters for term-lending. pre— and post-shipment finance. export credit guarantee and insurance. and the related support services. In 1989 several needs analyses and missions were undertaken in preparation for around 45 workshops which will be conducted under this project over a three-year period. in collaboration with the Association of Development Financing Institutions in Asia and the Pacific (ADFlAP).

88. With the assistance of lTC. an export hnance scheme became operational in Lesotho. to provide comprehensive support in this sector to the expanding export community.

89. A monograph on export documentation dealing specifically with export financial services was finalized.

3.3 Costing and pricing for export

90. Activities under this programme element seek mainly to help alleviate the lack of knowledge and expertise and tlte insufficient use of cost accounting in ascertaining and controlling the cost of exportable products. In addressing these deficiencies. ITC increased the exporters' knowledge and skills in identifying. collecting. classifying. analysing and interpreting cost elements with a view to helping them to reduce costs and eliminate unproiitable export operations. ITC also provided assistance to private investors and export development institutions in export-oriented project identification. formulation and appraisal as the scarcity of identified investment projects and the weakness of the studies prepared in that regard constituted a stumbling block for the development of exports or resulted in a high rate of failure.

91. ITC concentrated on training activities coupled with direct advice to selected enterprises. Following evaluation of the programme element in 1989 (see para. 195). it was recommended that more attention should be given to train-the-trainers programmes in view of the large number of enterprises that could benth from such training.

92. Several regional organizations requested ITC assistance in export project identification. formulation and appraisal in this area. In response to those requests. regional training events took place in co-operation with the Permanent Secretariat of the General Treaty on Central American Economic Integration (SIECA) and ALIDE to which several participants from Central American countries and the Caribbean were invited. Other training events were also held in co-operation with UNIDO and the Arab Industrial Development Organization (AIDO) in Iraq. Kuwait. Mauritius and Saudi Arabia.

93. Following requests from ADFIAP and CABEI. several projects are under preparation. They will cover tlte development of case studies pertinent to the regions in question to be used in training events on a regional level. incorporating various disciplines such as costing and pncing.

• Sida 313
•  Original

ITC/AG(XXIH)/l 19 Page 13

export-oriented project identification. formulation. appraisal and financing. Furthermore. a mission was undertaken to Malta to assist that country in identifying its needs in priority export areas. Several other missions are programmed for 1990.

94. Under this programme element a training pack (see para. 146) was published for use in training events. Furthermore. a project profile document was developed to serve as a basic information nle for the promotion of an export-oriented project to interest potential investors. An important part of a new publication on export project appraisal has been prepared and the publication is expected to be issued in 1990.

3.4 Trade promotion communications

95. JAG at its twenty-second session endorsed the recommendations of the technical meeting that examined the report on the evaluation of this programme element. ITC has undertaken the actions described below to the extent permitted by resources.

96. The name of this programme element has been changed from "trade fairs and commercial publicity" to "trade promotion communications” to reflect better the range of activities carried out under the element. Trust funds were obtained to replenish the training kits on exhibition stand design. A project document seeking to carry out some recommendations has been prepared for submission to donors. Moreover. ITC continued to explore financing possibilities to enable it to carry out other recommendations.

97. During the year under review. several trade fair activities were carried out in Africa. An ITC consultant commenced the first of several missions to Gabon and Zaire to assist in preparations for the exhibition being organized by the Communauté economique des Etats d'Afrique centrale-(CEEAC). which will be held in Kinshasa during July 1990. ITC assisted in preparations for a specialized leather fair organized by PTA in Ethiopia (Addis Abeba) in January 1990. This leather fair, the iirst specialized fair organized by PI'A. provided member countries with the opportunity to display a wide range of leather products. An lTC adviser carried out a one-month mission to Ouagadougou to evaluate the results of the 1988 Salon international de l'artisanat de Ouagadougou (SlAO) and to advise on how to improve the biennial event. Another consultant advised the Govemment of Rwanda on the organization of. and procedures for, participation in international fairs. An ITC adviser visited Zambia to programme and start work on promotional brochures for selected enterprises with high export potential.

98. In support of a regional enterprise-oriented project in Asia. missions to the Philippines. Sri Lanka and Thailand were carried out to provide in-plant and marketing assistance to printers interested in finding export work. and market promotion activities commenced in the United Kingdom and the United States. Several contracts have already resulted from this assistance. which began in 1988.

99. An ITC consultant on trade fairs advised the Government of Uruguay on how to strengthen its institutional infrastructure to enable it to participate more extensively in trade fairs.

100. ITC provided lecturers for a regional seminar on trade fair participation. organized in Nairobi by PRODEC-IMPORT. In Asia. an ITC team lectured at a similar seminar organized in Colombo by PRODEC-IMPORT for participants from Asia and Latin America. Like the seminar in Nairobi. this was part of preparations for the export exhibition that PRODEC-IMPORT will hold in Helsinki in November 1990 for 22 African. Asian and Latin American participants.

• Sida 314
•  Original

ITC/AG(XXIII)/l 19 Page 14

3.5 Quality control for export

101. Under this programme element. ITC provides technical support to enterprises and institutions in developing countries currently managing or willing to launch quality improvement and control programmes for export products.

102. Projects on export quality improvement and control are being implemented by ITC in Chile. Indonesia. Madagascar. the SADCC region and. in general. for least developed countries (LDCs). The projects provide consultants. testing equipment. infomation/documentation and training.

103. An interregional seminar on the role of standardization and quality control in the international trade of LDCs took place in Geneva with participants from 18 French-speaking LDCs. following a similar seminar for English-speaking LDCs implemented in 1988.

104. All developing countries receive information and publications from ITC on export quality improvement and control. The ITC Export Quality Control Note is produced quarterly in English. French and Spanish. The Manual on Total Quality Control of the Enterprise Level is also being widely distributed and utilized: Arabic. English and Spanish versions are available and a Hungarian version has been produced by the Hungarian Standards Bureau. The Manual on Food Quality Control for Small and Medium—Sized Enterprises will be distributed in early 1990.

105. Regular contacts with leading international. regional and national organizations concerned with Standardization and quality control are maintained. These organizations include the following: Association francaise de normalisation (AFNOR). African Regional Organization for Standardization (ARSO). the Arab Standards and Metrology Organization (ASMO). British Standards Institute (BSI). Canadian Standards Council (CSC). Deutsches Institut fiir Normung . e.V (DIN). Economic Commission for Europe (ECE). European Community (EC). FAO/WHO i Codex Alimentarius Commission. GA'I'I”. International Organization for Standardization (ISO). » and UNIDO. lTC participated in the Sixth General Assembly of ARSO. held in Nairobi. and in the International Conference on Quality Control. organized by the Latin American Organization for Quality. which took place in Buenos Aires and Rio de Janeiro. [

3.6 National commercial representation abroad

106. This programme element was evaluated in 1988 and the evaluation report was considered by a technical meeting in January 1989. JAG in its twenty-second session endorsed the recommendations of the technical meeting; follow-up action was taken on these recommendations in 1989. A survey was undertaken of the commercial representation role of the diplomatic services of" developing countries with a view to enhancing ITC assistance. particularly in training. in this area. *

107. Advisory and fact-finding missions to Colombia. Guatemala and India were undertaken. In the case of Colombia and lndia. surveys were made of the operations of commercial representation offices in Europe. Following a survey of the national trade promotion systems in the five member countries of the Central American Common Market (CACM). a programme of activities was developed for the regional project for strengthening commercial representation services in Central America. The first two activities. a regional meeting of senior officials and an information workshop on trade promotion for headquarters officials. were implemented in November and December. respectively. With regard to India. a preliminary project concept has been presented to the Govemment for consideration. Assistance was provided to the Government ! of Uruguay in the preparation of a manual of instructions for the national commercial * representation service.

108. Workshops for commercial representatives of developing countries stationed in Europe were organized jointly with PRODEC and the Swedish Import Promotion Office for Products from Developing Countries (IMPOD) in Helsinki and Stockholm. with the United Kingdom's

• Sida 315
•  Original

ITCJAGOCXIIIVI 19 Page 15

Developing Countries Trade Agency (DeC'I'A) in London. and with the Czechoslovak Chamber of Commerce in Prague. A commercial representation workshop was held in Ethiopia. ITC also took part in a workshop for Indian commercial representatives. organized in New Delhi by the . Foreign Service Training Institute. and in a workshop for Asian countries on the promotion of trade with the socialist countries of Eastern Europe. organized by UNCTAD/UNDP/ESCAP in Moscow. Participants in these workshops included diplomats with trade promotion functions.

109. ITC has revised and extended the scope of its training pack for commercial representatives to ensure that it fully meets current and anticipated trade promotion requirements of developing countries. The pack. which is designed to provide developing countries with indigenous training capacity. should be ready for publication in 1990.

110, Translation into French of the Handbook for Oficial Trade Representative: has started and the Spanish edition of the handbook is now available for distribution.

3.7 Legal aspects of foreign trade

111. Exporters and importers have to comply with intricate and diverse regulations in order to carry out their foreign trade operations. To national laws and regulations. and administrative rules of exportingfrmporting countries. a network of intemationally agreed rules for trade relations has been added in recent decades. It is increasingly ditfrcult for uaders in developing countries to keep ahreast of the various rules and regulations in foreign trade. The national trade promotion bodies. as well as business organizations responsible for advising traders on commercial legal matters. face similar problems. The objective of ITC assistance is to alleviate these problems.

112. Early in 1989. developing countries were informed of the possibilities of obtaining additional assistance from ITC in this area and several requests for such assistance were received. Assistance was provided on such matters as updating commercial information. training of staff and the establishment of appropriate mechanisms for advising traders. Moreover. direct assistance and legal advice were given to enterprises in Asia and Central America. The setting up of legal infomation cells was suggested as a means of answering urgent queries from exporters and importers who are not familiar with international contracting. Operational modalities for setting up such cells are under study in some countries. In addition, numerous information and training events (workshops. seminars. conferences. round tables) responding to specific needs took place at all levels.

113. Research on modem contracts has been initiated to meet the large demand of developing counn'ies. Subject to the availability of resources. a computerized legal data base is planned to be set up: the data base will be at the disposal of foreign trade operators in developing countries who need to know laws and regulations in their target markets.

114. Close links were established with the following organizations. among others: EC. GA'I'I'. International Chamber of Commerce (ICC). International Development Law Institute (IDLI). United Nations Commission on International Trade Laws (UNCITRAL). and UNIDO. These links allowed ITC to benefit from these organizations” human resources and avoid duplication of work and led to active co-operation. In addition. discussions were held with the Commonwealth Secretariat on the holding of a joint symposium on legal aspects of foreign trade for the benefit of African developing countries.

3.8 Export co-operation schemes for small and medium-sized enterprises (SMEs) and export-oriented joint ventures (EOJVs)

(a) Small and medium-sized enterprises (SMEs)

115. ITC continued to provide assistance to small and medium-sized enterprises in an attempt to widen the participation of these enterprises in the export trade of their countries.

• Sida 316
•  Original

ITC/AG(XXIll)/l 19 Page 16

116. A three-year regional project in Asia was completed. A significant feature was the development of a methodology for identifying SMEs with export potential and designing assistance programmes to meet their specific needs. A training manual for SME promotion agencies was published; a guidebook for SME exporters is being completed. An independent evaluation of the project concluded that it was well conceived. timely and met a vital need. Furthermore. it was considered that the development objectives were being achieved and that the methodology used in the project could be adapted for use in other regions.

117. In recognition of the important socio-economic role played by cottage and handicraft sectors in most developing counu-ies as well as of their contribution to the export trade. two ; regional seminars on this theme were held during the year. The seminars highlighted the vast untapped export potential of these sectors and outlined a framework for an integrated programme covering marketing. market development. human resource development and institutional issues.

118. Two regional seminars on the SMEs” export infomation needs were conducted during the year. focusing on the collection. storage and dissemination of information to SMEs. A training manual on dissemination of trade information to SMEs is nearing completion.

119. Advisory assistance and research activities continued in 1989 and will expand in 1990. A monograph entitled Exports from SMEs in Developing Countries - Issues ord Perspectives is ready for publication. ITC participated in a number of seminars and symposia held by various international agencies during the year.

(b) Export-oriented joint ventures (EOJVs)

120. 1TC's three-year project in this area continues to help enterprises in five Asian counuies to identify joint venture partners. By September 1989. 104 enterprises had been selected and possible joint venture partners had been identitied for 68 of them. Similar activities will be undertaken in the African/Latin American/Mediterranean regions in 1990 subject to availability of funds.

121. 'No regional and one national dissemination seminars on techniques for promoting EOJ Vs were conducted for participants from 17 countries. including tive LDCs and four island developing countries. ITC participated in a number of seminars and workshops on the subject. including a working session organized by the Inter-American Developmett Bank (IDB) for promoting EOJVs in Latin American countries. ITC also conducted two regional workshops on this subject. A monograph on issues relating to the promotion of EOIVs will be published in 1990.

122. The ITC regional project was evaluated by UNDP in 1990. The evaluation found that the project had addressed a real need of enterprises in developing countries and had found a way to meet that need.

123. The ITC Export Management Advisory Unit (based in Zurich) concentrated its assistance on five Asian countries (India. Malaysia. the Philippines. Sri Lanka and Thailand) and one , African country (COte d'lvoire). Assistance to Cdte d'Ivoire was considered : pilot exercise for , the purpose of expanding ITC activities in this held in the African region. The Unit provides assistance to private enterprises on such aspects as marketing. management and capital. Since its inception. some 24 agreements between sponsors in developing countres and European ;

collaborators have been signed. .

124. 1TC's activities in this area were the subject of a special informal discursion session at the JAG's twenty-second session. There was general agreement that ITC tad introduced an innovative programme and had adopted a tlroughtful and systematic approach to promoting EOJVs. The meeting also suggested that the programme's geographical coverage should be broadened gradually. without compromising its qualitative aspects.

• Sida 317
•  Original

lTC/AG (XXIID/ 1 19 Page 17

3.9 International physical distribution (IPD) for exports and imports

125. ITC began activities in this area in the late 1980s. The strategy pursued in 1989 consisted of the elaboration of a methodology for IPD studies on the basis of which case studies were carried out on selected products from certain countries. Workshops for exporters and importers were held in Guatemala and Honduras.

126. Dissemination workshops and seminars were carried out in Colombia for the benefit of exporters at the enterprise level in 1989 following distribution of volume I of the Manual on the Physical Distribution of Export Goods. The French version of volume II was published in 1989 and the English and Spanish versions will be issued in 1990. The above-mentioned methodology was revised and used for a study of the physical distribution of fresh mangoes in the case of five Latin American countries. the findings of which will be discussed in early 1990. This methodology will also be used for studies on different products from five Andean Group countries.

127. A four-year regional project for 19 Latin American countries became operational in Bogota in April 1989.

128. 1TC's approach to IPD management at enterprise level. developed within the context of international trade logistics. covers the analysis of the services responsible for the components of the IPD chain. In this regard close co-ordination is being sought on a permanent basis with different specialized organizations of the United Nations system and with relevant non-govemmental organizations (e.g. Federation internationale des agents transitaires et assimilés (FIATA). International Air Transport Association (IATA). International Civil Aviation Organization (ICAO). Organisation intergouvcmamentale pour les transports intemationaux ferroviaires (OTIF). the UNCTAD Shipping Division and the UNCTAD Special Programme on Trade Facilitation).

129. The knowledge and experience acquired in Latin America will be used for the benefit of otiter developing countries. initially in Africa. Programming missions and seminars have been planned and will be followed up by case studies on selected export/import products. Co-ordination at the regional level is anticipated.

Subprogramme 4: Commodity promotion

130. ITC continued its market promotion activities for jute products in Japan. the United States and Western Europe. An ITC study carried out earlier revealed that there was a potentially large market for jute geotextiles in North America. A brochure. which will be distributed to the administrations of a large number of United States cities. will list the applications and typical specihcations of jute geotextiles.

131. Under the jute market development project in selected Western European countries. activities in 1989 continued to concentrate on carpet backing and geotextiles. Promotional material was distributed to the carpet industry and trade in selected Western European countries. and ITC participated with a jute information stand in the International Carpet Fair in Harrogate (United Kingdom). Media advertising for jute carpet backing is under preparation. A brochure outlining the technical and natural advantages of jute as geotextile in various civil engineering applications is also being prepared.

132. The market promotion campaign for a new 30 kg jute rice bag in Japan continued in the form of advertising and the distribution of documentation to the trade. The Japanese Food Agency has approved the bag for use by the agricultural sector and it is hoped that this will lead to increased demand for this product.

• Sida 318
•  Original

ITC/AGOOCHDII 19 Page 18

133. Close co-operation continued with the lntemational Jute Organization (110). A project proposal for the promotion of jute secondary carpet backing in the United States was approved by the lJO Committee on Projects and will be submitted to UNDP for consideration for tinancing. One buyer-seller meet was organized in Westem Europe in May 1989 and another one is planned for 1990 in the United States.

134. ln consultation with FAO. the London Sisal Association. and business representatives in Brazil and the United Republic of Tanzania. lTC prepared a proposal for : promotional programme to increase consumption of sisal agricultural twine in selected European markets.

135. Following completion of a pilot market study on rubberized coir. lTC prepared a proposal for the promotion of consumption of this product in the Federal Republic of Germany. the United Kingdom and Sweden. A proposal on natural tibre-based geotextiles (including coir) has also been prepared. National projects providing for product and market development activities are being implemented in lndia and Sri Lanka.

Subprogramme 5: Human resource development (HRD) for trade promotion 136. In recognition of the importance given by developing countries to I-lRD activities. ITC continued to emphasize direct training in specialized areas to meet short-term needs. These training activities were complemented by a comprehensive approach to the strengthening of training institutions.

5.1 Direct training activities

137. Direct training made up a considerable proportion of 1TC's overall HRD activities. National. subregional and regional training programmes have made greater use of national expertise in all their phases. from planning to execution. Training programmes of a general nature are being phased out in favour of more specialized or technically oriented programmes. The range of training events implemented during the year retlect the increasing complexity ot international trade and the need for export executives and trade promotion oliicials to acquire up-to-date techniques. At the interregional level. a workshop on evaluation techniques for trade promotion programmes was held in Geneva for senior officials of trade promotion organizations in developing countries. During the workshop. the participants developed evaluation systems for selected activities (e.g. trade fairs. trade missions) undertaken by their respective organizations which ITC will continue to support through national projects and other means.

138. ln implementing direct training programmes. special care has been taken to co—ordinate lTC's activities with those of other international organizations in order to optimize the use of training resources. As a result. 1TC's participation in training activities organized by other institutions has increased signiticantly. Similarly. other organizations. notably UNCTAD and GATT. played an active role in 1TC's training programmes. I'I'C's co—operation Willi United Nations organizations. the World Bank, lntemational Association of State Trading Organizations of Developing Countries (ASTRO). regional economic commissions. national institutes of packaging and standards. international commodity organizations and regional nnance institutions. has been further strengthened. I'I'C's training programmes have benelited from the expertise and assistance of import facilitation offices. export promotion organizations. trade associations and other regional institutions. A matrix giving infomation on participants by gender. geographical region and type of training programme is given in the statistical appendix. as recommended by JAG.

139. Extensive use of local expertise and experience is being made in direct training events. again in accordance with a I AG recommendation. Proposals have been made to several donors for

• Sida 319
•  Original

lTC/AG(XX1H)/l 19 Page 19

financing a foundation course in trade promotion of several months' duration for LDCs and small developing countries. Subject to availability of funds, preparations could begin in 1990 and programme implementation in 1991.

5.2 Strengthening of training institutions

140. This activity continued to receive much attention in view of its contribution to remedying shortages of qualified manpower in trade promotion and export marketing. At the interregional level. advisory and consultancy missions were made to a number of institutions. In several cases. project proposals were prepared and submitted for financing. An interregional workshop on special issues in HRD for foreign trade was held in Manila for senior representatives of selected training institutions from all developing regions. The purpose of the workshop was to present the outputs of 1TC's recent research and development (R & D) activities (including training materials) and to obtain feedback regarding the orientation of future R & D activities for HRD. In addition. training methodologies and materials w'ere developed for the training of trainers. with emphasis on computer-designed visual aids and desktop publishing applications. At the regional level. ITC is co-operating with nine Asian training institutions to develop and implement short. practical training programmes aimcd at export exccutives and trade 'promotion officials. Following several workshops for trainers on training methods. case writing and curriculum development on specific subject areas. most participating institutions now offer programmes to the business community with little, if any. international assistance.

141. Another regional project in southern Africa. aimed at strengthening training institutions. is now in full operation with the assistance of PRODEC. Trainers from the Universities of Lesotho. the United Republic of Tanzania and Zimbabwe participated in a series of workshops on the techniques of carrying out export market research. At the national level. a new two-year evening programme in international marketing was launched by the Institut supérieur de commerce et d'administration des enu'eprises' (ISCAE) in Morocco. lTC provided assistance to lSCAE in the form of training consultancies. training of trainers. training materials. programme development and study visits to selected universities and institutions abroad.

142. The objective of such programmes is to help training institutions in the planning and implementation of comprehensive. long-term training programmes in foreign trade (as opposed to the shorter. extension-type courses that used to be given priority). Several training institutions in other developing countries also requested lTC support for similar ventures. and lTC developed model programmes for adaptation and implementation by these institutions. under the umbrella of the Export Executives' Development Programme. Financing for a special version of this programme for LDCs has been secured and the project will be implemented on a pilot basis in Lesotho and the United Republic of Tanzania.

143. ln Mozambique ITC continued to provide technical assistance to the school for foreign trade cadnes (Escola de Quadros para Comercio Exterior) through an export training project and a project on import training supported with consultancies. The project's main activities are the enhancement of the training capacity of the centre. training of trainers. development and adaptation of training materials. and direct training. ln China, a national project aimed at upgrading the training capacity of the staff of selected universities and institutes for foreign trade has led to the establishment of institutional links between Chinese and foreign business schools.

144. During 1989, a c:a-operation programme in support of the Ghana Export School started with financing from a national project. A programming mission was undertaken to Brazil to plan a range of HRD activities with emphasis on strengthening selected training institutions. It is hoped that these activities will be implemented under a major national project.

• Sida 320
•  Original

145. ITC co-operates closely with the Latin American Association for Training in Foreign Trade (ALACCl). which was established as a co-operation mechanism between Latin American training institutions following the termination of a regional ITC project for the strengthening of u'aining institutions in that region.

5.3 Training materials programme

146. The development and production of training materials in 1989 contributed substantially to all HRD activities. New materials were developed. existing handbooks translated into other languages and other materials were updated. The training pack on export costing and pricing was reproduced in a book format and a collection of readings on export costing and pricing was made available to accompany the pack. An updated and expanded version of a training pack on trade fairs and exhibitions. originally published in English. was translated into French. A new handbook on training needs analysis for export-oriented enterprises was published in Spanish. A | handbook on export marketing management was published in French and Spanish and the

handbook on managing export training was translated into Spanish. A collection of selected Asian !

case studies in export marketing of small and medium-sized enterprises was published. Each case is accompanied by teaching notes. A manual on guidelines for writing business cases in developing countries was published to encourage trainers to develop their own case materials.

147. The following publications were developed for training institutions interested in introducing micro-computer applications in their educational programmes: a Manual an Selecring the Marr Appropriate Hardware and Software and a Monograph on Computer Applications in the Field of Training.

148. A data base of existing training materials. giving detailed infomation on content. principal target audience and language of publication is under preparation. A catalogue of training materials in all three languages will be published in early 1990 and updated regularly.

Subprogramme 6: Import operations and techniques

149. Under the subprogramme. 1TC provides assistance to developing countries in import procurement. materials management. import infomation and training. import regulations and procedures and related areas. In 1989 national import projects were operational in Algeria. Angola. Burundi. Djibouti. Egypt. Ethiopia. Ghana. Haiti. Malawi. Mozambique. Rwanda. Senegal. the Sudan. Tunisia and Democratic Yemen; regional projects were under implementation for Africa and the South Pacino. Other 1TC national projects that included import components _ were operational in the Gambia. Mongolia. and the Niger. Preliminary assistance expected to lead to import projects was provided to Viet Nam. Six interregional projects also formed part of the import programme; of these. tive involved headquarters-based activities and another a yearly training programme based in Canada.

150. 1TC's co-operation with developing countries in import management has resulted in significant foreign exchange savings in a number of cases over the last 10 years. Recent examples include the reduction by about 20% in the purchase prices of lead imported into Mauritania by one manufacturer. a result of better supply infomation. and a reduction, also by about 20%. in the price of packaging materials imported into Djibouti. Improved national import programming in ;: Rwanda helped to stimulate competition among importers and to reduce import prices in many % cases by about 10% by favouring importers purchasing under more advantageous conditions. ln ' 'hrnisia. 1TC's import assistance at the institutional and enterprise levels made a significant contribution to the implementation of progressive foreign trade liberalization.

151. Other examples of improvements leading to foreign exchange savings are the new coding system for stock management of imported goods implemented in an important industrial enterprise in Cape Verde; significantly reduced wastage of certain imported items owing to better

• Sida 321
•  Original

handling during unloading at Tunisian pons; better guidelines for formulation of specifications and supplier quality conformance at a major Ethiopian importing enterprise; and use of a manual of improved import procedures in Mozambique.

152. The subprogramme was the object of a self-evaluation in 1988. which produced a number of recommendations concerning 1TC's work in import management. As a result of these. various actions have been undertaken to guide the development of the subprogramme over the longer term. including: preparatory work on an improved system for identifying import problems and programming 1TC's import projects: growing emphasis on assistance to importing enterprises: formulation of a project proposal for the design and development of an import intelligence network to provide data on supply markets to importers; increasing use of national import symposia to discus. major issues at high level and to launch import project activities (two such symposia were pr sented in Ghana and Malawi in 1989); and expansion of on-the-job training activities. including training abroad within enterprises and organizations in both developed and developing countries (such as the ones carried out in Canada. Ethiopia. lndia and Portugal).

153. Training continues to be an essential part of the import subprogramme. Four regional and numerous national import seminars were organized in 1989. One-year courses in import management and commercial English for importers were held in Angola and Mozambique where about 200 national officials received training. Management training centres were strengthened with import programmes in countries such as Algeria. Angola. Burundi. Djibouti. Mozambique. the Niger, Rwanda and Tunisia. 'l'he training of" import trainers became a major focus of 1TC's work in these and other countries, and regional and interregional workshops and training programmes for import trainers were organized with various sources of funding and in collaboration with specialized institutions. particularly in Europe.

154. The development of technical reference materials and training aids in import management remained a priority for the subprogramme in 1989. Among the materials produced in the year were the following. two practical guides. one on procurement within the context of project imports (working draft). and another on exchange risk' in import management; video cassettes on bid evaluation. and on port and customs clearance; two compendia. one of model contracts relevant to imports of a variety of goods. and another covering the various documents used in the import process; a comprehensive and self-contained intermediate commercial English course for importers, complementing the advanced course produced earlier and the basic course which is expected to be completed in 1990 (a commercial French course is currently under preparation);a case exercise on procurement of capital goods. which is expected to be converted into a computer-aided training tool on this topic in the near future.

155.1TC began a comprehensive review of the technical materials it has so far developed' in this area. in order to bring these up to date with regard to breadth and depth of coverage. technical contents and approaches adopted. presentation. coherence and complementaiity.

156. ln addition to computer-aided training. 1TC initiated work on the development of a model software package for inventory and purchasing management. ln collaboration with University College Dublin. the development of an approach to computer-based expert systems in import management was also advanced. At the national level. computer-based systems for national import programming were developed and improved for Burundi and Rwanda. and the computerized telecommunications network in Egypt linking the import project's focal point organization to international data bases and to importing organizations in the country was expanded. A proposal was prepared and financing is now being sought for a project which would allow lTC to develop a long—term and cohesive approach to computer applications in import management.

157. One trend that is likely to exert an increasing influence on the future development of the subprogramme is the growing tendency of donor countries offering bilateral development assistance gradually to transfer responsibility for procurement under such aid to the beneficiary

• Sida 322
•  Original

IT C/AGOOGIIV ] 19 Page 22

governments themselves. As recipient agencies in the developing countries concerned gear themselves to accept these responsibilities - which often involve substantial disbursements on imported goods - their need for training. improved systems and management advice will increase.

158. Another important factor to consider is the growing awareness of environmental issues and their relation to imports. Thus. lTC may be called upon to play a more substantial role in the future with regard to the provision of infomation on imports of hazardous goods not dealt with by other organizations. including specifications and supplier certiiication schemes. and the adoption of prudent procurement practices in this connection by developing countries.

Subprogramme 7: Special programme of technical co-operation with the least developed countries

159. This programme continued to play a catalytic role in lTC's overall technical co-operation programme. in 1989. over 30% of lTC's delivery of technical co-operation was devoted to assistance to LDCs; this assistance was financed from both UNDP and trust-fund resources. 1TC assists LDCs mainly through national and regional projects. complemented by activities within specialized interregional projects.

160. The programme will also co-ordinate lTC's participation in the Second United Nations Conference on the Least Developed Countries to be held in Paris in September 1990. ln preparation for the Conference. a paper entitled "Proposals for lTC's course of action in foreign trade development for LDCs in the l990s" was prepared and reviewed at a meeting in Geneva in November 1989. This meeting was attended by senior trade development personnel from 14, LDCs. representatives from nine developed countries and from FAO. GATT. UNCTAD and UNIDO. Following the meeting the paper was revised and issued and it will be presented by lTC at the review conference.

161. The paper recommended that lTC's technical co-operation with LDCs should be based on live major activities. adapted as required to the needs of individual countries. These activities are: institutional infrastructure for trade development; export product and market development; export support services; import operations and import management; and human resource development.

162. In the future sectoral missions and programming missions undertaken by ITC in LDCs will take the paper's recommendations into account.

163. In 1989. within its overall programme with LDCs. ITC gave particular attention to commodities and to technical co—operation activities in the product and market development of processed and semi-processed commodities. lTC's technical co-operation activities in commodities in LDCs concentrated on [PC commodities and products on which the Centre has accumulated knowledge and experience. Projects on pepper and pepper products. and on silk and silk products were also implemented.

164. lTC carried out sectoral surveys on tropical beverages (cocoa. coffee and tea) and a feasibility study on wet processing of robustus; implemented training workshops and in-service training activities: prepared a trainer's manual on coffee and coffee promotion; and held dissemination seminars on case studies of cocoa trading. The Centre also carried out market promotion activities for selected jute products in Japan and Western Europe. A trainer's manual on cotton trading was prepared and a workshop held on cotton trading operations.

165. A seminar on the role of Standardization and quality control in the international trade of French-speaking LDCs was held in Geneva in November 1989 (see para. 103). Among the subjects dealt with were Standardization. technical regulations. inspection. certification. metrology and quality assurance/control. Eighteen participants attended the seminar; they carne

• Sida 323
•  Original

from Benin. Burkina Faso. Burundi. the Central African Republic. Chad. the Comoros. Djibouti. Guinea. Haiti. Mali. Mauritania. the Niger. Rwanda and Togo.

ITC national projects ln LDCs in 1989

Trust funds

Botswana Burkina Faso Botswana Ethiopia Burkina Faso Gambia Burundi Lesotho Ethiopia Malawi Lesotho Mauritania Malawi Mozambique Mauritania Rwanda Mozambique Tanzania. UR. Rwanda Tanzania. UR.

Asia and the Pacific Bangladesh

Europe. Mediterranean and Middle East Democratic Yemen

166. lTC gives priority in all its training events to participants from LDCs. and a number of training events. undertaken both by lTC and in co-operation with other training institutions. are oriented towards the LDCs' export development requirements.

mkwvo

Subprogramme 8: Technical co-operation with hambers of commerce and other business organizations

167. With the growing tendency in many developing countries to recognize that the private sector can be an important factor in the development process. governments are increasingly willing to involve business organizations as partners in trade promotion at the national. subregional and regional levels. A recent development was the initiative taken by the Chairman of the Group of 77 in New York to involve business organizations in the promotion of South-South trade.

168. Following the Second Meeting of Chambers of Commerce and Indusu'y of Developing Countries Members of the Group of 77. held in New Delhi. lndia. in December 1988. three regional meetings of African. Asian and Latin American chambers took place in 1989 in order to discuss ways to improve the exchange of trade information between developing country chambers. ITC was requested by the Cbairman of the Group of 77 to carry out a preparatory project for the setting up of an information network. ITC will be co-operating with UNCTAD in this endeavour. The Centre also participated in the Third Meeting of Chambers of Commerce and Industry of Developing Countries. held in Harare. Zimbabwe. in November 1989.

• Sida 324
•  Original

ITC/AG(XXIII)/1 19 Page 24

169. ln the beginning of 1989. ITC started implementing two UNDP-financed projects with selected western and central African countries aiming at the establishment of subregional information networks for the exchange of economic and trade data and for which the national chambers in the participating countries were counterpart organizations. ln October. consultations were held with the General Union of Arab Chambers on the preparation of a project to improve the exchange of trade information between Arab chambers.

170. At the national level. lTC continued its activities within the UNDP-financed three-year project of technical co-operation with the Rwanda Chamber of Commerce and Industry. in Malawi. the ITC national project provided advisory services and training for the Malawi Chamber of Commerce and Industry in identifying the need for various trade promotion services and the ways and means to provide these services effectively on a regular basis. Following a programming and technical advisory mission to the United Republic of Tanzania. a UNDP-tinanced project of technical co-operation with the Tanzania Chamber of Commerce. industry and Agriculture is under consideration. Another programming mission took place to the Somalia Chamber of Commerce and Industry. Technical advisory missions were undertaken in January 1989 to the Gambia Chamber of Commerce and Industry and the Federation of Jordanian Chambers of Commerce.

171. 'No training seminars for chambers of commerce were held in 1989 in Austria and the Federal Republic of Germany on specific aspects of trade information services of chambers.

172. With the publication of volume 2 of the training material Foreign Services of Chambers of Commerce. the training pack for chambers of commerce is now complete.

II. OTHER TECHNICAL CO-OPERATION ACT IVITIES

A. Trade between developing countries and the socialist countries of Eastern Europe

173. in pursuance of JAG recommendations. the Centre during 1989 took further steps towards strengthening its technical co-operation activities to assist developing countries to take advantage of new and expanding trade opportunities available on the markets of the socialist countries of Eastern Europe.

174. ln co-operation with Poland and Czechoslovakia. 1TC organized two training events. the first in Poland coinciding with the Poznan Fair. and the second in Prague. ro disseminate findings of 1TC studies of the potential of these markets. These events provided an opportunity to developing country representatives to make on-the-spot assessments of trade possibilities. UNCTAD representatives participated in both events. Discussions are continuing for the organization of similar events in other socialist countries. ITC staff members participated in training programmes organized in the Soviet Union for selected participants from developing countries.

175. Consultations were held with UNCTAD at regular intervals to ensure closer co-operation and co-ordination between the two organizations in their respective technical co-operation activities. lTC participated in seminars and workshops organized by UNCTAD. These included two national seminars for India and the Republic of Korea on trade and economic co-operation with the socialist countries of Eastern Europe. a regional seminar in Morocco on trade between the socialist countries of Eastern Europe and the Maghreb countries. and an intenegional workshop in the Soviet Union for members of the Association of South-East Asian Nations (ASEAN) on promotion of trade with the socialist countries of Eastern Europe.

• Sida 325
•  Original

lTC/AG(XXlIl)/ 1 19 Page 25

supplement to the 1987 lTC study on Czechoslovakia was prepared. These studies were or will be extensively used and their contents disseminated during the training events organized by lTC and UNCTAD as outlined in the paragraph below.

177. Preliminary discussions have already taken place to ensure that the lTC study on the Soviet Union is updated and that dissemination seminars on the findings of the study are organized in the Soviet Union in 1990 for participants from developing countries.

178. lTC participated in product-specific seminars organized by UNlDO in the UNlDO consultations on food processing industries in Tbilisi. the Soviet Union. lt also participated in the UNCTAD workshop held in Moscow on possibilities for expanding trade in cocoa between African developing countries and the socialist countries of Eastern Europe.

179. lTC followed closely the developments that took place in Eastern Europe in late 1989. Conscious of the need for support in export development and trade promotion that is likely to arise in these countries. ITC is preparing itself for a strengthening of its technical co-operation capabilities for the development of joint programmes with Eastern European countries. within the limits of its mandate and providing adequate additional resources can be identified.

180. lTC is also developing a comprehensive multi-year integrated programme of co—operation with Bulgaria in specific areas within its mandate.

B. Technical co-operation among developing countries (TCDC) and economic co-operation among developing countries (ECDC)

181. As in previous years. ITC continued to support TCDC and ECDC in 1989 within its ongoing subprogrammes in different aspects of foreign trade. Activities which promoted the exchange of skills and the development of trade among developing countries have been dealt with in earlier paragraphs of this report. They were undertaken within subregional groupings such as ASEAN. CEAO. SADCC. the Association of Export Promotion Organizations of Central America. Panama and the Dominican Republic (ASOEXPO). the Andean Group and PTA. under regional projects such as PLACIEX in Latin America. and within various interregional projects. These interregional projects had components aiming at the promotion of economic and technical co-operation in and between Africa. Asia and Latin America.

182. An increasing number of interregional three- to five-year export and market development projects at enterprise level are under implementation; these have substantial components related to the development of trade between deve10ping countries. One of the crucial elements of these projects concerns the adaptation of products on offer to specific demands in otiter developing countries, encouraging and necessitating increased co-operation particularly in technology transfer between developing countries. The interregional projects involving developing countries in all continents currently deal with agricultural machinery and equipment; equipment and components for the disabled; non-conventional and non-polluting energy equipment; silk products; and vegetable oils and oil seeds.

183. Considerable efforts are. however. still required to increase trade and technical and economic co-operation at the subregional and regional levels as well as between developing countries in different continents.

C. Participation of women in trade promotion activities

184. A global ITC strategy on the role of women in trade development was agreed upon and several projects, linanced both by UNDP and donor countries. have commenced. While such activities are undertaken in most developing regions. the major projects are in Africa where two projects are under implementation. One is for CEAO. the "Action plan for the promotion of

• Sida 326
•  Original

women entrepreneurs"; the other is for S_ADCC countries. a preparatory assistance project on the "Development of an SADCC strategy for trade development and promotion for women". In Latin America. the ITC project for women. entitled "Export development of artificial flowers". has already resulted in actual exports.

185. No export marketing events for women were implemented: an lTC/PRODEC "Training course on effective business management for export marketing". organized in Finland in September 1989 for 14 women entrepreneurs and managers from SMEs in Asian developing countries; and an lTC/ESCAP "Subregional workshop for women executives on export marketing". held in Thailand in December 1989 for 20 women export executives and women trade promotion officers from South-East Asian developing countries.

186. In the development plans of many countries. priority is given to rural development. SMEs. poverty alleviation and employment creation, all of which are areas in which women could play an important role. it is expected that the formulation of country and regional programmes for the Fifth UNDP Programming Cycle will give additional emphasis to the role of women in these matters. A number of projects. all designed to enhance the contribution of women to trade development. have been prepared. Issues related to women in trade are covered by all ITC programming exercises where relevant. and emphasis is given to assisting women entrepreneurs to play a stronger role in trade development. There has been a considerable increase in interest by national planning authorities in using technical eo—opemtion funds to assist export-oriented sectors of the economy where women play an important role.

III. EVALUATION

A. Programme evaluation

by an independent consultant in 1989. The report of the consultant. presented in ITC/AG(XXHI)/ll7. was discussed by the teclutica] meeting from 22—24 January 1990; the recommendations of the meeting are given in document ITC/AG(XXlll)/120. ITC activities in product and market development will be evaluated in 1990, for discussion by JAG at its twenty—fourth session. Subject to the JAG's endorsement. the subprogramme on institutional infrastructure for trade promotion at the national level will be evaluated in 1991 for discussion by JAG at its twenty-firm session. This subprogramme was evaluated in 1980 and it would be timely to review its progress after a decade of effort. The programme elements trade promotion for small and medium-sized enterprises and export-oriented joint ventures were subject to self-evaluation in 1989. in accordance with procedures established by the United Nations Secretariat.

B. Project evaluations

188. Eight projects were evaluated "during 1989. Of these, three were interregional. two in Latin America. two in Asia and one in Africa. Five were financed from trust funds and three by UNDP. Five fall into the export market development subprogramme and three into the specialized national trade promotion services subprogramme.

| i 187. The lTC programme elements export packaging and export quality control were evaluated | i i

189. lTC's enterprise approach is showing results. as evidenccd in some of the evaluations. Better results have occurred where in—depth assistance has been given to a limited number of enterprises, rather than spreading resources thinly over a whole sector. A number of the evaluations recommended assistance in even greater depth in order to maximize the impact of project activities.

• Sida 327
•  Original

Export market development

190. ln an interregional project to develop markets for agro-based products. the main emphasis was placed on stimulating the export of floricultural products. A market survey was published. dissemination seminars organized with attendance of around 700 interested persons. and advice given to individual enterprises and farms. The evaluation found that the consultants used were of ltigh calibre and that their advice was appreciated by the floricultural producers. The published market survey was in part distributed according to standard mailing lists. which did not produce optimal results. The evaluation recommended that ITC re-examine its methods for distributing publications, with a view to ensuring distribution to those directly interested in the product in question. Future floricultural export development work should concentrate on a limited number of countries over a three-year period in order to achieve in—depth impact. lt also recommended that the project cover a broader spectrum of products and carry out research to identify other agro-based products that should receive priority attention from ITC.

191. ln one Latin American country. activities were carried out in six product sectors: wooden furniture. leather shoes. tropical fruits. coconut products. pepper and the metal-working industry. New designs for furniture and shoes. adapted for export markets. were produced and f'ums were attempting to reproduce them. Exports incorporating these new designs had not yet been achieved. Useful advice was furnished on the establishment of packing stations for tropical fruits at production sites and on conditioning techniques. The evaluation considered that better results would have been produced if the consultants had spent more time with a limited number of firms. rather than spreading their time over a considerable number. ln respect of the coconut. pepper and metal-working sectors. the project did useful work in stimulating the establishment of producers' associations with a mandate to develop exports. For the future the evaluation recommended that in-depth assistance should be given to a limited number of firms. covering additional aspects such as organization for export. costing and pricing and quality control. and that the firms should be carefully chosen as a function of their interest in co-operating with the project and applying its recommendations.

192. ln another Latin American country assistance was given in four sectors: wooden furniture. artificial flowers, tropical flowers and cashew nuts. The assistance covered a more limited range of enterprises in greater depth than the preccding case. with concrete export results: a tripling of wooden furniture exports over three years and $l75.000 of artificial flower exports in 1989 that benefited 300 families. ln respect of tropical flowers. a firm for which an investment study was undertaken was unable to obtain the necessary bank loan to expand production for export. In the cashew sector. the project stimulated the creation of an association of small co-operatives, which resulted in their obtaining better prices. Work was done with the local transport users' association to improve international physical distribution across the whole range of export products in co-operation with neighbouring countries. Further assistance in all these sectors was recommended in order to build on the successes achieved.

193. The evaluation of the third phase of the intenegional multi-product Market News Service confirmed its usefulness to exporters of the products covered: fruits and vegetables. spices. flowers. and hides and skins. ln some countries infomation dissemination mechanisms were found to be inefficient and they should be improved. The evaluation recommended that the MNS should broaden and deepen its services to include market intelligence studies to help exporting enterprises in their market strategy plarming; study ways to stimulate market demand; make market news releases more readable and issue a users' manual; and organize a conference for developing country trade and agricultural representatives in North America in order to improve marketing strategies for pcrishable products. The evaluation also recommended that the MNS reduce its dependence on donor financing through subscriptions and integration into lTC regular activities.

• Sida 328
•  Original

194. A project in an African country was found to have established an effective exporters' information service which was satisfactorily serving government departments. business associations. banks and enterprises. An active selective information dissemination system was in operation. based on information on 700 exporters that was regularly updated. Export market surveys were undertaken for farm machinery. pharmaceutical products and fruits and vegetables. and promotional brochures were produced for various export products. The evaluation recommended further assistance to develop computerized applications in trade information. including desktop publishing. a manpower development programme for the export sector. and export development programmes for specific product sectors.

Specialized national trade promotion services

! 195. The evaluation of lTC's interregional advisory and training work in export costing and ? pricing. and export project development established that over a five—year period. excellent training materials had been developed and published and training of a high professional quality given to around 1.000 persons in the business. banking and public sectors. Within the context of strengthening business training institutions. training-of—trainers programmes had been implemented in respect of export costing and pricing and this module was integrated into the curricula of a number of them. A limited number of export opportunity studies were undertaken. Owing to insufficient funding these were sometimes not completed in sufficient detail to constitute bankable projects. but in some cases enterprises were able to complete the studies from other sources. lnvestrnents followed in certain cases; in others a willing investor was not found. The evaluation recommended that in future a training-of-trainers approach rather than direct training be generally adopted within the framework of strengthening business training ? institutions. in order to obtain a wider impact from limited resources. This should include a , module on export project development. Training materials. now published in English. should also ! be made available in Spanish. French and Arabic. The publications should be complemented by appropriate software programmes to assist both classroom- and self-learning. Export opportunity and feasibility studies should be adequately ftmded and only undertaken when an interested investor had been identified.

| 1 1 | 5 196. The evaluation of lTC's regional project in Asia and the Pacific to develop exports from ' SMEs showed that the project had succeeded in its immediate objectives of strengthening the capacity of SME development agencies to impart an export orientation to SMEs. facilitate their ! participation in export activities. and disseminate export-related advice and services. i Achievement of a further objective. to give SME development agencies the capacity to establish i their own training capability in export development. would require further resources. There was much evidence that the development objective (improved export perfomance of SMEs) was being achieved during the project period. The evaluation recommended continuation of the project. particularly to enable SME development agencies to offer export development training.

)

Attention also needed to be given to facilitating the dissemination of export information through computerized techniques.

197. The evaluation of the regional project to develop export-oriented joint ventures in Asia : concluded that the project had achieved significant results and that agreements in force would 1 lead to investment. increased employment and exports: others would do so when sufiicient time [ had elapsed for relationships to develop between sponsors and collaborators. The evaluation ; concluded that the project needed to keep in closer touch with sponsors and collaborators. because . some agreements had not materialized and this was not known by the project. The evaluation * recommended continuation of the project. but for a limited number of countries and for firms in tighter product clusters. Project consultants should spend more time assisting sponsors to formulate investment or other collaboration plans and think through their corporate strategies. The project should move towards self-financing by charging finns for assistance provided.

• Sida 329
•  Original

ITC/AG(XX11])/l 19 Page 29

IV. RELATIONS WITH ORGANS, ORGANIZATIONS AND BODIES OF THE UNITED NATIONS SYSTEM AND OTHER BODIES

198. During the year. ITC had extensive consultations with its parent bodies. UNCTAD and GATT. In 1988. ITC had established a permanent mechanism of consultation with UNCTAD which has proved to be useful in co—ordinating the implementation of their technical co-operation activities. Consultations have taken place with GATT to identify ways and means of further strengthening co-operation between GATT and ITC. Co-operation with both UNCTAD and GATT in training activities in 1989 was particularly active. In addition.ch continued to participate in the work of various UNCTAD and GATT bodies and working groups.

A. UNDP

199. Co—opcration with UNDP intensified at the level of both the Regional and Interregional Bureaus at headquarters and Resident Representatives in the field. This relationship contributed to the steady increase in funding by UNDP of projects executed by 1TC. lTC continued to participate actively in various high-level UNDP meetings.

B. United Nations regional economic commissions

200. ITC co-operation and co—ordination with ECA in all regional and inter-African trade development activities was further pursued. lTC attended the Conference of the African Ministers of Trade on strategies and options for strengthening Africa's trade sector. organized by ECA and the Organization of African Unity (OAU) in Addis Ababa in ApriL ITC also participated in the second African Symposium on State Trading Organizations. organized jointly by ECA and ASTRO in Port Louis. Mauritius. in October. ITC was present at the 4th Regional Conference on the Integration of Women in Development and on the Implementation of the Arusha Strategies for the Advancement of Women in Africa. organized by ECA in Abuja. Nigeria. in November.

201. In addition. programme development efforts in relation to the United Nations Programme of Action for African Economic Recovery and Development continued to be co-ordinated with the ECA Trade and Development Division. ln supporting this programme. ITC placed particular emphasis on co-ordinated production and market development.

202. Tire Centre continued to co-operate closely with the Economic Commission for Latin America and the Caribbean (ECLAC) through regular exchange of information and participation in regional and inter-country activities.

203. Co-operation with ESCAP continued on a regular basis. particularly in the implementation of regional trade information activities. ITC organized a course on export marketing and export market research for executives from public and private export enterprises in the Asian region. ITC also participated in a subregional export marketing workshop for women executives organized by ESCAP.

204. In March. modalities for a joint approach to the formulation of programmes to meet the needs of the Asta/Pacific region were reviewed at an inter-agency meeting of lTC. ESCAP. UNCTAD and UNDP in Jakarta. Indonesia.

C. United Nations specialized agencies

205. Close contacts continued with the lntemational Labour Office (ILO). An example of this co—operation was lTC's participation. which included the development of training materials. in the implementation of an ILO training programme on equipment procurement.

• Sida 330
•  Original

ITC/AGOOCIID/l l 9 Page 30

206. ITC participated in a symposium for representatives of employers' organizations in Arab countries in Bahrain. organized by ILO in co-operation with the Bahrain Chamber of Commerce and Industry and sponsored by the Ministry of Trade and Agriculture of Bahrain.

207. Co—operation with FAO continued. particularly concerning fishery products; flowers and plants; fresh and processed fruits and vegetables. including fruit juices; hides and skins; jute and hard fibres and related products; oil seeds. vegetable oils and fars; and tropical timber. 1TC continued to participate in relevant meetings of the FAO intergovemmental groups. Special mention should be made of close collaboration between FAO. ITC. the London Sisal Association 1 and countries exporting and importing sisal harvest twine. which resulted in an innovative promotional project that has already received financing for its first year's activities. During its pilot stage starting in the spring of 1990. the project will concentrate on France. the Federal Republic of Germany and Scandinavian countries. ITC provided technical papers and speakers on several issues to an FAO ECDC seminar on tropical horticultural products. held in Bangkok in October 1989 for panicipants from Asia and the Pacific. Collaboration with FAO is expected to intensify since the intergovemmental groups on many of the IPC commodities are expected to be designated as lntemational commodity bodies by the Common Fund. Preparation of technical co-operation projects for the Second Account of the Fund will require a further strengtltening of the working relations between tlte two organizations.

208. As a follow-up to the lntemational Conference on the Acceptance. Control of. and "hade in. Irradiated Food held in Geneva in December 1988. ITC collaborated closely with the lntemational Consultative Group on Food lrradiation. which is jointly sponsored by the lntemational Atomic Energy Agency (IAEA). the World Health Organization (Wi-10) and FAO. ITC participated in meetings on trade in irradiated food. and IAEA provided expertise to the second meeting of the lntemational Spice Group on food irradiation. In general. it was found that a greater number of countries accepted trade in imdiated food to reduce the incidence of food-home diseases and the health risks connected with the use of chemicals for the preservation of food. Developing countries show an increasing interest in irradiation technology. which may represent an alternative to fumigants which are increasingly banned by health authorities in importing countries. severely affecting exports. in particular of fresh fruits and vegetables. from developing countries.

209. Early in the year. senior officers of UNLDO and ITC met to review existing working arrangements in the light of new approaches adopted by both organizations in their technical co-operation projects and programmes. It was agreed that efforts would be intensified to expand co-operation to joint project formulation and implementation. as well as to align research and other activities to sectors where both organizations had complementary interests (e.g. trade and industry information networks). Joint efforts resulted in an integrated. government-executed export market development project in the Philippines and similar work was initiated in Pakistan A regional packaging project in Africa was jointly formulated as was a national packaging project in Tunisia.

210. ITC convened a meeting with officials from UNIDO's Investment Services Division in Vienna and heads of the UNIDO Investment Promotion Services in seven offices in Europe and North America. The purpose was to discuss ways to intensify co-operation in promoting export-oriented investments and joint ventures in developing countries.

211. Through inter-agency subcontracting. the two organizations have secured specialized inputs from each other in such product sectors as hides and skins and leather. leather footwear and jute products. both at national and regional levels. *

212. Headquarters staff of both organizations (:o-operated in areas such as product and market development. joint ventures. trade information and data bases. quality control. packaging. costing and pricing. rehabilitation of industries (in particular Africa's Rehabilitation Programme) and legal aspects of foreign trade.

• Sida 331
•  Original

213. lTC's Liaison Officer participated in the UNIDO General Conference. held during 20-24 November 1989. at which a formal presentation of the updated working arrangements was made.

' 214. Close contacts continued with the World Bank. A major project on trade development support for structural adjustment (referred to under subprogramme l) continued to be implemented in co-operation with the World Bank. A synthesis report was prepared and the conclusions of this report were taken into account in the formulation of the ITC medium-term plan for the period 1992—l997. Another example of co—operation with the World Bank is a project for sub-Saharan Africa. which aims at reviewing the role of central tender boards and

procurement procedures. and at launching training programmes in public procurement in five subregional training centres.

215. A high-level mission from the Inter—American Development Bank visited ITC to hold discussions on future co-operation at national and regional levels. .

216. Contacts continued with the lntemational Monetary Fund. the African Development Bank. the Inter-American Development Bank and other Latin American development banks. regional associations of development hnance institutions and commercial banks in various developing countries regarding current and future projects.

D. Commission of the European Communities

217. lTC continued its relationships with the Commission of the European Communities in 1989 in several areas. A programme of co-operation at enterprise level for ASOEXPO member countries was implemented. Assistance was provided in export management development for marine products; planning was completed for two additional product groups. fresh horticultural products and medicinal plants. which are to be added to the programme in 1990.

218. A feasibility study entitled "Marketing and Assistance Centre for Artisanal Products from Developing Countries" was jointly launched by the Commission and ITC in May 1989 with financing from UNDP. Subject to the outcome of the study. which is to be completed by end-March 1990, the two organizations will co-operate in the establishment of the proposed centre.

219. The purpose of the centre will be to support the developing countries' efforts to expand production and export of artisanal products. It is envisaged that the centre will render services on a purely commercial basis.

220. Finally. the Commission and ITC completed preparations for a joint training event for ' lusophone countries in Africa which will be hosted by the Government of Mozambique in early 1990.

E. Commonwealth Secretariat

221. Consultations continued to be held with the Commonwealth Secretariat The second meeting of the lntemational Spice Group was held in Singapore in March 1989. hosted by the Government of Singapore and jointly convened and organized by the Commonwealth Secretariat and ITC. A buyer-seller meet for jute and jute products was successfully held in May 1989 in Rotterdam and London. jointly organized by the International Jute Organization. the Commonwealth Secretariat and 1TC as a support to the ongoing jute promotion project entitled "Jute Market Development in Selected European Countries". A similar meet is planned to be held in the United States in 1990.

• Sida 332
•  Original

F. Import promotion Offices (IPOs)

222. The yearly meeting of import promotion Offices (lPOs) took place at ITC in Geneva from 25 to 27 October 1989. At this meeting. measures to improve co-ordination among IPOs and between IPOs and lTC were agreed upon.

G. State trading organizations (8105)

223. Co-operation with ASTRO continued. particularly in the organization of training activities and the compilation of training material for STO executives. lTC. along with UNCTAD and the lntemational Centre for Public Enterprises (lCPE). supported ASTRO in the implementation of a UNDP-funded technical assistance project. lTC also participated in technical symposia organized by ASTRO and ECA. aimed at streamlining and strengthening the operations and management of African STOs.

H. International Chamber of Commerce (ICC)

224. ITC continued to co-operate closely with the lntemational Chamber of Commerce and its lntemational Bureau of Chambers of Commerce in implementing various activities. The Executive Director of the Centre participated in a meeting of the ICC/United Nations - GATT Economic Consultative Committee. held in Paris in March 1989. lTC was also represented at various other lCC consultative meetings.

I. International commodity bodies

&

225. lTC continued its close (:o-operation with various bodies dealing with commodities. ' namely. African Timber Organization. Asian and Pacific Coconut Community. Association of 1 Natural Rubber Producing Countries. Cocoa Producers' Alliance. lntemational Cocoa ' Organization. lntemational Coffee Organization. lntemational Cotton Advisory Committee, lntemational Institute for Cotton. lntemational Jute Organization. lntemational Natural Rubber Organization. lntemational Pepper Community. lntemational Silk Association. lntemational Tea Promotion Association and International Tropical Timber Organization.

&

l i

26. In addition. the Centre participated in the work of the FAO lntergovemmcntal Group on Hard Fibres: on Jute. Kenaf and Allied Frbres; on Oilseeds. Oils and Fats; on Tea (including in the Group of Experts on Tea); and on Meat. lTC also followed the work of the GA'l'l' lntemational Meat Council and UNCTAD's lntergovemmental Groups of Experts on Selected Commodities.

227. ITC worked closely with the lntemational Tropical Timber Organization and was given responsibility for implementation of two I'l'l'O projects. a major survey of the markets for wooden household furniture and provision of a world-wide market news service for tropical timber products.

228. Frequent contacts are maintained with staff of FAO. GA'I'I'. UNCTAD and UNIDO on the development and implementation of commodity-related projects. Given lTC's objective to continue the identification and preparation of projects and programmes on developmental measures — within its terms of reference - for selected commodities for submission to the Common Fund. the Centre's co-operation with international commodity bodies is expected to intensity in the near future.

• Sida 333
•  Original

J. Common Fund for Commodities

229. ITC will continue to follow developments in the Common Fund, particularly those of relevance to its own technical co-operation activities. 1TC will identify and formulate projects and programmes on development measures for selected commodities within its terms of reference for submission to the Second Account for financing.

• Sida 334
•  Original

ITC/AG(XXIII)/l 19 Page 34

Annex

Follow-up to JAG recommendations

At its twenty-second session in April 1989. the Joint Advisory Group made a number of recommendations concerning the Centre's activities. A summary of the recommendations and the corresponding follow-up actions is given below.

Recommendations

Overall activities

lTC should pursue with its trust-fund donors and with UNDP initiatives to obtain increased financing for its technical co-operation programme.

(hrrrent lTC efforts to reinforce its co- operation with other international agencies should be continued and expanded.

Project design, evaluation and technical backstopping. and appropriate selection of experts should continue to be given utmost attention in order to help safeguard the qualitative aspects of the lTC programme at a time of rapid quantitative expansion.

lTC's regular resources should be increased to keep pace with the expansion of its programme.

In the future. the Annual Report should reflect more systematically the measures taken to follow up on JAG recommenda- tions. It should be distributed as usual several weeks before the JAG meeting.

Follow-up action

The Centre has obtained increased resources for its technical co-operation programme as indicated in the introduction to this report and its statistical appendix (lTC/AG(XXlIl)/ll9/- Add.l.

The Centre strengthened further its cci-operation with other international agencies whose work has a hearing on trade promotion and export development. Regular contacts were maintained with intergovemmental and non-governmental organs and bodies active in this area with a view to complementing export-oriented activities and avoiding duplication.

lncreased attention was given to these issues by the ITC secretariat . The practice of carrying out general sectoral assessment studies was introduced to determine the priority needs of developing countries for technical co-operation within a broad framework. Efforts were made to enlarge the geographical distribution of experts by increasing interviews with candidates and wider advertising of vacant posts.

The secretariat will try to correct the disparity between the growth of lTC's technical co-operation programmes and the growth of the regular resources at its disposal in its budget submission for 1992— 1993.

This annex has been prepared to comply with the Group's recommendation.

• Sida 335
•  Original

Subprogramme 1

The Centre should make renewed efforts —to strengthen activities under this .subprogramme. including assistance to -. national trade promotion institutions.

The programme element National commercial representation abroad should be integrated into subprogramme Institutional infrastructure for trade promotion at the national level.

Subprogramme 2

The Centre should continue to expand its trade information services with emphasis on modern methods for speedy access to. and dissemination of. trade infomation and on upgrading technical capabilities in trade information at national and regional level. In so doing. ITC should seek complementarity with relevant trade information programmes of other international institutions.

The Centre should strengthen its technical backstopping capabilities for its enterprise-oriented export. development projects. as these were effective channels for the provision of result-oriented product and market development assistance.

In addition to an increase in the number of projects. greater attention was given to an in—depth analysis of the trade promotion policies and strategies of developing countries to identify why policy measures were not being effective and to suggest appropriate remedial measures.

This recommendation will be considered during the discussion on the medium—term plan.

Measures were taken to rationalize and streamline lTC's technical capacity in trade information and a post of Systems Analyst was created to strengthen the Centre 's electronic data processing capability. 1TC agreed to assist the Group of 77 to develop an integrated trade information system to link the chambers of commerce in countries that were members of the Group. Greater resources than those available are required. however. to enable l'l'C to assume its full responsibilities in this area

Activities in a number of export-oriented projects at the enterprise level. particularly those concerned with agricultural machinery, silk and silk-based products and technical consultancy services. have increasingly led ITC to guide enterprises into joint ventures. subcontracting and other types of collaboration. Further financial support is desperately required to strengthen lTC's capability here. lTC has established two task forces to address this problem. the tirst on export-oriented projects and the second on strengthening the roster through the recruitment of consultants for export-oriented projects. '

• Sida 336
•  Original

lTCJAGOCXIIDII 19 Page 36

1TC should continue giving assistance in the export development of non-traditional products (including technical consultancy services). emphasizing new products. whenever appropriate. Interest was shown in the Centre's ongoing enterprise- oriented projects that provided product and market development support to developing country enterprises producing] exporting equipment powered by ecologically clean non-conventional sources of energy. At the same n'rne. it should also expand essential support for the development of traditional exports.

increased trust-fund and UNDP support should be sought for lTC's activities on commodities. in particular those of special relevance to the rural development programmes of developing countries. Accordingly. the Centre should continue current efforts to prepare technical co-operation project proposals in collaboration with relevant international organizations. FAO intergovemmental groups on specific commodities. and other recognized commodity bodies against the financial framework to be offered in the near future by the second window of the Common Fund for Commodities.

Subprogramme 3

The Centre should proceed with its efforts to secure financing for the project proposal to assist developing countries in the organization of export support exhibitions. '

The Centre should continue to strengthen its technical assistance in the field of joint ventures for export. in co-ordination with UNIDO and otiter agencies.

The Centre should examine with its parent bodies the type of assistance that it could provide to developing countries for the export of services traded intemationally.

ITC expanded its activities in the export deve- lopment of non-traditional products through the initiation of projects on biodegradable and other environment-related products. including systems utilizing ecologically clean non- conventional sources of energy. lTC increased its activities in technical consultancy by widen- ing its coverage to an additional. though small. number of developing countries outside the Asia and Pacific region and by including computer software/offshore electronic data processing among its subject areas. The development of the subprogramme. however. is severely hampered by the lack of financial resources.

ITC continued its efforts to prepare project proposals in co-operation with other international organizations and recognized commodity bodies. Particular attention was paid to projects for agro-based commodities that would have a hearing on the ntral development efforts of developing countries and a proposal to provide trade information support for several rural commodities has been developed. The Centre continues to pursue its efforts to secure funding for these projects and will look into the possibility of obtaining financing from the Common Fund.

Efforts continued to obtain nnancing for this project and the results will be communicated during the JAG session.

Co-operation with UNIDO in carrying out activities on export-oriented joint ventures was strengthened and a meeting with heads of UNIDO investment promotion oftiees was held in Geneva to improve co-operation. Activities started in Africa and Latin America. in addition to Asia. and will be further expanded subject to availability of funds.

Research has started into the type of assistance that could be provided to developing countries to help them expand their exports of services. The consultant recruited to help ITC define potential areas of assistance. hearing in mind the work undertaken by other agencies. was

• Sida 337
•  Original

Subprogramme 5

increased attention should be given by the Centre to providing expanded training support to developing countries. with emphasis on strengthening training institutions. ref'ming and adapting training methodologies. providing direct training in new fields. and long-term training for LDCs. supported by on-the-job training.

Subprogramme 6

in implementing the subprogramme. the Centre should maintain its emphasis on the result orientation of the subprogramme while stressing the provision of informa- tion on sources of supply and the application of innovative management methods.

Subprogramme 7

The Centre should maintain its strong support to the least developed countries and continue to enlist the co-operation of its trust-fund donors in this endeavour. ITC should proceed with preparations for the Second United Nations Conference on the Least Developed Countries (Paris. 3—14 September 1990). This should involve a review of past ITC (:o-operation with LDCs and a concerted view on future assistance strategies.

lTC/AG(XXIII)/1 19 Page 37

requested to. concentrate on practical commercial aspects of interest to developing countries. After review in ITC. the consultant's recommendations will be discussed with UNCTAD and GATT.

A Senior Training Adviser has been recruited to establish links among training institutions for foreign trade. to develop training materials, to provide advice on setting up new institutions and a consultancy capacity within existing institutions. and to set up a data bank on training opportunities in trade promotion offered by other institutions. A project proposal was prepared to organize a comprehensive basic course in trade promotion and to tailor it to the needs of least developed and smaller developing countries.

The orientation of the subprogramme towards results has been maintained and project proposals were prepared covering the provision of import market intelligence and increased computer applications in import management.

ITC continued its strong support to LDCs in 1989. In preparation for the United Nations Conference on the Least Developed Countries. it prepared a detailed paper summarizing lTC's co-operation with LDCs in the l980s and outlining proposals for the 1990s. This paper was reviewed in a workshop attended by representatives of donor countries and international agencies.

• Sida 338
•  Original

lTC/AGOiXIlIVl 19 Page 38

Other technical co-operation activities

The Centre should strengthen its efforts to assist developing countries to take advantage of expanding trade opportunities in the socialist countries of Eastern Europe. taking into account possible fields of co—operation with other international organizations.

In order to ensure a better integration of activities for women in trade development into its overall work. the Centre should proceed with the development of a strategy to strengthen the role of women in trade promotion on the basis of the recommendations of the December 1988 workshop. In this respect. the Centre undertook to nnalize the strategy paper resulting from the workshop and to make it available to governments. The Centre also undertook to reinforce its pipeline of project proposals. many of which resulted from the workshop. in'support of that strategy.

The Group endorsed the recommendations of the technical meeting which examined the report on the evaluation of the lTC programme elements national trade representation. as well as trade fairs and commercial publicity. The Centre should undertake the necessary follow—up actions.

ITC completed and published in 1989 two more studies in its series of regular budget publications on the markets in the socialist countries of Eastern Europe for products from developing countries. The studies covered Poland and the Soviet Union. This series of studies will be continued in the 1990-1991 biennium and will take account of recent economic changes in Eastern Europe. The Executive Director visited Hungary in November 1989 as an initial step in the development of technical co—operation projects with that country. Resources permitting. lTC stands ready to increase its co-operation with Eastern European countries within the framework of its mandate.

lTC's strategy paper to strengthen the role of women in trade promotion was finalized and will be made available to governments in early 1990. ITC has enlarged its pipeline of project proposals concerning the important area of women in trade development.

Funding for a second adviser on commercial representation was obtained and recruitment procedures were started. Trust funds were obtained to replenish training kits on exhibition stand design. A survey was undertaken of the commercial representation role of the diplomatic services of developing countries with a view to enhancing ITC assistance in this area. As regards trade fairs and publicity. the name of the programme element was changed to ”trade promotion communications" to reflect better the range of activities carried out under the programme element.

. _, __ .,m__-_t.——m

• Sida 339
•  Original

Preparation of documentation on lTC's fourth MTP

lTC should proceed with the preparation of documentation on its fourth MTP with a view to a substantive discussion at the Group's twenty-third session on the basis of the discussions at the Group's technical meeting.

On the basis of the Group's recommendation. the draft section on trade promotion and export development of the United Nations Medium-Term Plan for the period 1992-1997 was prepared. It was discussed at a technical meeting in January l990.

• Sida 340
•  Original

• Sida 341
•  Original

An overall view 1989

' In the course of 1989, 312 projects were operational or completed

' ln December 1989, 252 projects were operational - ' 136 Trust Funds financed ' 116 UNDP financed

' 127 country projects, averaging $146,000 ' 50 regional projects, averaging $183,000 ' 75 interregional projects, averaging $133,000

' 57 projects below 350,000

' 55 projects between 350,001 and $100,000 ' 67 projects between $100,001 and $150,000 ' 18 projects between $150,001 and $200,000 ' 55 projects at $200,001 or above

' The overall rate of delivery was 79%. ' Tmst Funds 74% ' UNDP 85%

• Sida 342
•  Original

A|| projects

Breakdown by size

Less than $50,000 57

""""""' iåéåååååååéååé 0000000000 o0000000ow 00.00.0000 0000000000 %&%%W%UWWÄ '%NVUVWW&&' - e 0. ':'2'3'3'2'2'332”. 5100 001 to 3150 000 0000ev'e'e0o04 ' ' %&åååååååååf 0.0000000

67 -0e0000000w 00000000001 '02020320202032/ OVer 3200 ,000 vvwwwuae' p.o.0.0.0_o 55 %&gpf sa'

$150,001 to $200,000 18

Situation es et end December 1989

• Sida 343
•  Original

116. UNDP Projects

Breakdown by size

Less than $50,000 40

$50.001 to #100,000

. Q .. O O O

:0 0 '0 0 ..

'0

0 0 :0 0 0.0 0 0 0

'0 O O O O '0

O O O..

...

'0 0 0 0 0 '0 0 0 O O

O O O O

:0 '0 . 0:0' . 0 0

0 O O

30

O 0 '0

O.. O .

$100.001 to $150.000 19

0

:o 0

0

:o 0 0 0 0 0 0 0

O O

0 0 0 ': 0 0

0 0 *0 .0

0 . 0.0

': 0.0

0.0 .

O O O

:0 0 0 0;

:0'0 0

0 0.0

.00

.. O O O 0

30

0 0

o'

$150.001 to $200.000 9

Situation es et end December 1989

• Sida 344
•  Original

Divis ion n E Administration Mohammed SAID

Editorial . Documents Control and Processing Uni Leni SUTCLIFPE

Planning and Programme Monitoring Section llulnberto O. SUARED Budget Section Joseph SHADJA Financial and General Services Section Ugo SANTUCCIO

Selection and Recruitment" Section Georges PAPAZAFIROPOULOS

Personnel Administration- Section Hnns BERGGREN

INTERNATIONAL TRADE CENTRE UNCTAD/GATT

___.________———_—

Or anizationai Chart

Executive Director Göran li. ENCBLOM Deputy Executive Director Said T. HAKE

Department of Operations

Deputy Executive Director] Director of Operations Said T. HARB

Office of the Executive Dirt—eter

Austin ARNOLD Gunal KANSU Finn HILLUHSEN

FORUM/Public Information Janica GOERTZ External Relations Christiane PORTOCARERO

Evaluation Programme Development

Division of Product and Harket Development Charles d'ASSIElt DE BOISREDON Harket News Service Projects Olof KARSEGARD

Re search Sec tion

Harket Development Section (Comodities and Agro-based Products) Bjorn OLSEN Harket Development. Section (tlanufactured Products) Paavo LINDllOLH

Division of Trade Services Raju man

___—___—

Training Section Claude CELLICll

Section for Import Operations and Techniques Alain CHEVALIER

Functional Advisory Services Section Michel GIROUD

Division of Technical Co—operation Michael D NY Office for Africa Ingrid I. VAllORE-SPEER

Office for Asia Robert T. GRIFFITHS

Office for Europe. — Mediterranean und Middle East Jean—Jacques JOUVIN Office for Latin America and the Caribbean David IUNIK *Attached to OEI) until further noLice.

February 1990

• Sida 345
•  Original

(milj. kronor)

a) Ex or Prom i n

1. Sveriges allmänna bidrag (UD) 12,0

2. SIDA—landramar: Indien

SIDA—SADCC

Totalt SIDA—landr (EXPORT)

'Totalt (l+2)

b) Im r 0 ra

Stöd till forskning och produktion av undervis— ningsmaterial (FOM)

SIDA—landramar: Angola Mozambique Guinea—Bissau

Tbtalt (l+2)

• Sida 346
•  Original

ca 2 9 '5 U—e On: Lu? EC (0 In. o ”% EDO 22 Läs! må) %% (Du. |.— a) : cr: '—

Funds available for operational projects

ln 'OOO$

25. OTHERS 1989

• Sida 347
•  Original

m FT Om ER HC SS Sm mm % Wm SL _m 0 T

• Sida 348
•  Original

|V| IeS FRA OTHERS

GFR

CAN

2,2/2

NOR

ITA

FIN

_ 44522.

NET

få?/22522

SWI

3 r 0 n 0 D 3 d n u F t 5 U r T r .m. & M

" 22522???25442/2522

ITC Technical Co-operation Act DEN

SWE Funds avallable for operational projects

In mllllona of $

• Sida 349
•  Original

&

Nedanstående kommentarer refererar till ITC PM 19.5.1989 sid 2—6 samt ITC PM 21.6.1989, vilket innehåller:

"Annex 1 Minutes on Technical Consultations at ITC. 14-15 June, 1989

Annex 2 Letter forwarded to the Swedish Mission...

(Annex 3 Confirmation of ITC request...)"

Budget revisions on projects:

a) Special Programme for LDCs. Export Development

at Enterprise Level for Coffee and Coffee Products (INTlGO/GZ)

b) Rubberized Coir: A Pilot Market Study in Selected West European Markets (INT/GO/GB)

*xc) Strengthening of Commercial Representation Services in Latin America (RLA/60/67)

d) Development of Export Strategies for High Quality Frozen Vegetables (URU/öO/Gö)

(a) och c) har reducerats medan b) och d) har ökats).

• Sida 350
•  Original

w

PM 19.5. 1989 sid 2 beskriver vår uppfattning där vi pekar på problemet att för lite resurser återstår för nya projekt på grund av att icke—projekten lägger beslag på för stor andel.

IMPOD kan konstatera att ITC accepterat förslaget att erhålla en fixerad klumpsumma på 1 miljon US dollar för att i princip täcka "Programme Support" och "non projects". Båda parter är överens om att formellt starta med klumpsummemodellen budgetåret 1990/91 (förutsatt att IMPOD får ok från finansdepartementet). men att redan 1989/1990 förbereda för modellen.

I stort sett var parterna överens om vilka insatser som bör hänföras till "icke—projekten". Dock förelåg vissa åsiktsskillnader:

"Non projects" Uppfattning enligt:

IMPOD ITC

Organization and Management of National Trade (INT/60/35) ' nej

Export Schemes & Joint Ventures for Small and Medium Sized Enter— prises (INT/60/39)

Co—ordination & Training Research (INT/60/40)

strengthening of Training In— stitutions (INT/60/41)

Manpower Development For Trade Development (INT/60/42)

Training Programme on Applied Export Development (INT/60/43)

Development of 1TC's Computerized Trade Informations Systems (INT/60/36) ja ja

'Supply of Trade Information (INT/60/37) ja ja

På detta stadium finns ingen anledning att insistera på att vår uppfattning skulle följas. Kompromissen blev att projekten 35 och 39 borde betraktas som icke-projekt 1990/1991.

Det är nu viktigt att IMPOD och UD hjälps åt att om möjligt få klumpsummemodellen accepterad och sanktionerad också av andra givarländer. främst de nordiska. Denna indoktrinering bör starta omgående och helst få sin kulmen vid nästa års JAG—möte.

• Sida 351
•  Original

1.

INT/GO/BS.

Organization and Management of National Trade Promotion Infrastructures and Programme

De insatser som här utförs är mycket centrala för ITC och har reguljär karaktär. Från och.med 1990/91 skall ITC söka inrymma dem inom ramen för klumpsumman. Även fortsättningsvis bör vi påpeka att handelskammareprojekt bör samordnas med insatser inom detta område.

INT/60/36-

Development of ITC's Computerized Trade Information Systems for Development Countries

Från och med i år 1989/90 betecknas denna i högsta grad reguljära aktivitet som "icke—projekt". Formellt skall projektet alltså nästa år utgå och inrymmas i klumpsumman.

INT/60/37u Supply of Trade Information to Developing Countries Kommentaren identisk med INT/60/36

INT/60/38a

Co-operation with Development Banks in the Management and Rehabilitation of Export—Oriented Projects

IMPOD har föreslagit ITC att koncentrera sig på en utvecklingsbank för att om möjligt anknyta till "enterprise approach" konceptet och därigenom uppnå praktiska konkreta resultat. INT/60/39

Export Schemes and Joint Ventures for Small and Medium Sized Enterprises in Developing Countries

Från och med 1990/91 skall ITC inrymma dessa insatser inom klumpsumman. Alternativt kan man tänka sig en uppdelning av intressena på å ena sidan Export Schemes och å den andra Joint Ventures.

Därvid skulle ett oavgränsat projekt för t ex "subcontracting" kunna skapas. Ett sådant projekt skulle de eventuellt kunna finansieras av Sverige.

• Sida 352
•  Original

10.

—11.

INT/Golda v Co-ordination of Training Research and Development

Från och med i år 1989/90 betecknas denna reguljära aktivitet som "icke—projekt". Formellt kommer den således att 1990/91 inrymmas i klumpsumman.

INT/60/41.

strengthening of Training Institutions

"Projektet" har fått en ny, mer rättvisande rubrik, men betraktas från och med i år som ett "icke—projekt". Alltså skall det nästa år formellt inrymmas i klumpsumman. INT/60/42

Manpower Development for Trade Promotion

Samma kommentarer som punkt 6 oVan.

INT/60/43'

Training Programme on Applied Export Development

Samma kommentarer som punkt 6 ovan. INT/60/49v

Dissemination Seminars/Consultations in Selected Developing Countries

Förhoppningsvis skall "dissemination" fasen resultera i något eller några "enterprise approach" projekt. Den nuvarande ganska allmänna uppläggningen är det viktigt att man fortsätter med. men projektet utvecklas då till att bli ett "icke—projekt" om något eller några år inom ramen för ITCs ,insatser för råvaror.

CEPLAC, Executive Cocoa Planning Commission, Brasilien. har framfört önskemål om en portugisisk version av Guiden. IMPOD har sanktionerat att tryckkostnaden, max US dollar 15 000, kan tagas från outnyttjade resurser, 1989/1990. I övrigt hänvisas till speciell utvärderings-PM skriven av Mr. Papazafviepantos och Leif Salomonsson.

CPR/GO/SOV

Export Development Assistance to Selected Enterprises in the People's Republic of china Producing/Exporting Silk Products

Den politiska situationen i Kina påverkar tills vidare ej projektet på annat sätt än att om ITC anser att vissa insatser bör skjutas upp (konsultbesök etc) så gör man detta.

• Sida 353
•  Original

13.

14.

15.

Eftersom det är fråga om ett "enterprise approach" projekt har IMPOD efterlyst a) mer preciserade mål i form av dollar eller volymer b) redovisning i efterhand vad man uppnått. antingen i verklig export eller genom andra kvantifierbara indikatorer c) angivande av de åtaganden (commitments) som de kinesiska företagen gör.

INT/69/51—

Management of Import Operations and Techniques (with emphasis on Materials Management)

SIDA önskar att IMPOD sanktionerar fortsatt stöd.

IMPODs förslag: lnom IMPOD bör man inför budgetåret 1990/91 fundera på om det inte är dags att lämna ansvaret för denna typ av projekt till något annat land. Dessa funderingar bör dock stämmas av med ITC i god tid inför budgetåret 1990/91.

INT/60/56 Production of Systematic Market Briefs

Det bör vara i både ITCs och IMPODs intresse att det sker en nära samordning vid produktionen av dessa "Market Briefe". Den holländska uppfattningen om hur produktionen bör gå till synes märklig.

INT/60158

Development at Enterprise Level of Trade among Developing Countries in Technical consultancy Services

Detta projekt skall genomföras i nära samarbete med IMPOD. På grund av IMPODs begränsade personella resurser måste ITC ha huvudansvaret för såväl planering som genomförande. Dock bör IMPOD kunna medverka till att finna lämplig underkonsult stationerad i Sverige. Kanske skall IMPOD kontakta Exportrådet direkt.

IMPODs bidrag från ordinarie budget har satts till SEK 175 000.

Relativt snart bör uppläggningen av projektet stämmas av melan ITC och IMPOD. '

INT/GO/öor

Export Marketing Assistance to African and Central American Producers of Cotton Yarns and Grey Cloths

ITC har ombetts att till IMPOD bekräfta om 1989/90 skall kunna betraktas som slutår för detta mycket allmänna projekt. Projektet bör med andra ord utgå nästa år (1990/91).

• Sida 354
•  Original

16.

INT/60/61: Strengthening oé Export Financial Services

Detta projekt skall inriktas på Centralamerika och Afrikas . minst utvecklade länder och syfta till att genom finansiella r mekanismer få igång nedlagd produktion och export. ITC kommer att engagera en specialiserad rådgivare för ändamålet.

17. INT/60/62.

Special Programme for LDS: Export Development at Enterprise Level for Coffee and Coffe Products

IMPOD har efterlyst en uppdaterad projektbeskrivning, varvid speciellt noteras vilka uppföljningsaktiviteter som planeras i i de länder där projektet genomfört sektorundersökningar ; ("sectorial surveys").

18. INT/60/63,

Vegetable oils and Oilseeds Traders'Guide: Dissemination Seminars

IMPOD har efterlyst ett något mer omfattande projektförslag rörande uppläggningen av seminarierna. Mot bakgrund av erfarenheterna från distributionen av kakaomanualen ombads

? ITC att speciellt noggrant planera distributionen av rubricerade guide. I i

19. URU/60/66 I

Development of Export Strategies for High Quality Frozen ; Vegetables

IMPOD accepterade att ITC från besparingar gjorda under 1989/1990 på "Strengthening of Commercial Representation Services in Central kmerica (RLA/60/67)" för över US dollar 30 000 till rubricerade projekt.

20. RLA/60/67

Strengthening Commercial Represention Services in Central America

De totala besparingarna på projektet uppgår till US dollar 85 000. Delar av detta belopp. nämligen US dollar 30 000, överförs till URU/GO/öö se ovan. Resterande belopp skall dels utnyttjas för att öka 1989/1990 års budget med US dollar 30 000. dels ingå på reservkontot, US dollar 25 000.

1TC genomför i skrivande stund en mission till Centralamerika och IHPOD skall inom en nära framtid erhålla ett projektförslag. Speciellt har IMPOD påpekat vikten av att de berörda ländernas representationer innefattas i arbetsuppläggningen.

• Sida 355
•  Original

21-

22.

23.

24.

25.

IMPOD påpekade vidare att projektet bör falla inom ramen för "sub programme 1, National Institutional Infrastructure for Trade Promotion".

musa/sg

Training Course in Graphic Design of Export Packaging and Labelling

Detta är det andra projektet som ITC skall genomföra i samarbete med IMPOD. För detta samarbete gäller som för projekt INT/60/58 att IMPODs bidrag framför allt är finansiellt. nämligen SEK 125 000.

Relativt snart bör uppläggningen av projektet stämmas av mellan ITC och IMPOD.

INT/60/70V

Computerized Trade Intelligence on Pepper and Pepper Products: Development of Software and Linkages with IPC Member Countries

Detta projekt kommer att stödjas under ett är 1989/1990. ITC har informerats.

CPR/GO/73

Export Development Assistance to Selected Enterprises in the People's Republic of China Producing/Exporting Wooden Furniture

IMPOD efterlyste samma typ av information (mål. mått att mäta resultatet etc) som CPR/60/50.

IMPOD skall söka medverka i en utvärdering av projektet hösten 1989 eller våren 1990.

INT/60Z75 Programme Support

Från och med 1990/1991 skall "Programme Support" ingå i klumpsumman.

INT/60/72

Concentrated Trade Promotion Assistance to Selected Developing Country Chambers of Commerce

IMPOD har framfört krav på att detta projekt fortsattningsvis skall bli mer specifikt. ITC har som svar inriktat detsamma på Tanzania. Handelskammaren, som institutionen är i detta fall, i detta land är i sin linda och därför krävs en insats från ITC under en_långxg_1id under 1989/1990 i Tanzania. ITC skall revidera projektförslaget så att ITCs rådgivare får fem månaders kostnader täckta av detta projekt och en månad via Progamme Support. 355

• Sida 356
•  Original

26. INT/60

Export Development Planning Workshop for LDCs

ITC förväntas att inom kort översända ett detaljerat förslag på uppläggingen av workshopen, som planeras äga rum under oktober/november 1989.

• Sida 357
•  Original

W 27- INT/60 Promotion of Consumption of Sisal in Western Europe

Detta projekt, som är det enda nya projekt som startas den 1 juli 1989, skall till viss del drivas i samarbete med IMPOD. Kontoret har för avsikt att_avsätta SEK 250'000 för en marknadskampanj i Sverige och eventuellt övriga Norden. (Beloppet bör till största delen eller i sin helhet kunna tas från IMPODs speciella budget för SADCC eftersom Tanzania är en av huvudleverantörerna av skördegarn framställt av sisal).

IMPOD bör snarast stämma av med ITC och den svenska konsulten om uppläggningen av projektet.

Ytterligare tre nya projekt skall startas strax efter den 1 1 januari 1990. ITC skall till IMPOD översända projektdokument och IMPOD skall under hösten 1989 ange vilka projekt man önskar satsa på. Några projektidéer/förslag finns angivna i ITCs PM 21.6.1989, sid 8.

• Sida 358
•  Original

UD:

SIDA:

IMPOD:

kanslirådet kanslirådet kanslirådet dep sekr dep sekr

fd avd dir avd dir avd dir ambassadören

v v dir

L H E B K R

Båge Dahlkvist Backman

B willén v d Giessen

Rogeman Lindsjö Oberger

C

G

Fd riksgäldsdirektören L Kalderén S Söderman Direktören

ITC:

UNCTAD:

exekutivdir dep dir dit dir dir dir sr adviser sr adviser sr adviser

liaison officer liaison officer

Q, uew York — Washingtgg

UNDP:

Världsbanken:

dep dir gen dir

G S

26196) ld>

I Öhman

(f.d. chef)

Edehorn

Engblom Harb

Said Giroud Salomonsson Selin Thomas

Civili Mortier

Joseph Cox

Westring Yeats Sirimivasan Siebeck

• Sida 359
•  Original

POL I CY—RELATERAT B I STÅND

Jörgen Levin

Särstudie 8 till Multibiståndskommitténs betänkande ”Bistånd genom internationella organisationer"

• Sida 360
•  Original

De besvärliga ekonomiska problem som drabbade ett flertal länder i tredje världen under 1980— talet har inneburit att de båda Bretton-Woods institutionerna, Världsbanken och IMF, har fått ett ökat inflytande på den ekonomiska politiken, speciellt i de afrikanska länderna. De anpassningsprogram som introducerades i början av 1980—talet har fått en allt större betydelse för både u-länder och biståndsgivare. En intensiv debatt har förts under de senaste tio åren om dessa programs relevans och resultat för fattiga länder och fattiga människor i tredje världen.

Syftet med denna studie är därför att ge en allmän beskrivning av den anpassningsprocess som berör ett stort antal u-länder. studien är inriktad på att förklara innebörden av begreppet anpassning, resultat och kritik av tidiga anpassningsprogram och de förändringar som skett i dessa under slutet av 1980" talet. I kapitel 1 beskrivs varför anpassning är nödvändig och vilka möjligheter ett land har att påverka sin situation. De tidiga bank/fond stödda anpassnings-programmen redovisas i kapitel 2. En sammanfattning av den kritik som riktats mot de tidiga programmen beskrivs i kapitel 3. Programmens resultat diskuteras i kapitel 4. Den utveckling av de tidiga programmen som pågått och pågår berörs i kapitel 5 och avslutningsvis diskuteras förändringarna och dess konsekvenser för svensk biståndspolitik.

• Sida 361
•  Original

1. ANPASSNING - EN NÖDVÄNDIGHET

;>.

1.1 Krisens uppkomst 4 1.2 Ekonomisk politik 5 1.3 Ekonomisk—politiska anpassningsåtgärder 7 1.4 Bistånd och skuldlättnad 8 2. ANPASSNINGSPROGRAM 11 2.1 Anpassningslån 11 2.2 Anpassningsprogram 12 3. KRITIK AV TIDIGA ANPASSNINGSPROGRAM 17 3.1 United Nations Economic Commission for Africa 17 3.2 World Development Institute for Development Economics Research (WIDER) 19 3.3 United Nations Children's Fund (UNICEF) 19 3.4 Anpassningsprogram och sociala aspekter 21

4. UTVARDERING OCH RESULTAT AV ANPASSNINGSPROGRAM 22

4.1 Utvärdering av anpassningsprogram 22 4.2 Anpassningsprogrammens resultat 23 4.3 Effekter på fattiga grupper 26 4.4 Sammanfattning av resultat 27 5. FÖRÄNDRINGAR I PROGRAMMEN 29 5.1 Mot en långsiktig strategi 29 5.2 Förändringar i anpassningsprogrammen 31 5.3 Bedömning av förändringarna 33 6. SAMMANFATTNING 37 KALLFÖRTECKNING 54 BILAGOR:

BILAGA 1.1: SÄRSKILDA INSATSER I SKULDTYNGDA LÄNDER 40 BILAGA 2.1: IMFs ORDINARIE FACILITETER 41 BILAGA 2.2: forts. _ BILAGA 2.3: SARSKILDA INSATSER FOR DE FATTIGASTE 43

LANDERNA

BILAGA 2.4: ESAF OCH POLICY FRAMEWORK PAPERS 44 BILAGA 3.1: BEGREPP SOM BEROR ANPASSNINGSPROCESSEN 45 BILAGA 3.2: forts. " BILAGA 4.1: RELEVANTA FAKTORER FOR STABILISERINGS— 47

POLITIK

• Sida 362
•  Original

BILAGA 4.2: BILAGA 4.3: BILAGA 5.1: ANPASSNINGSPROGRAM BILAGA 6.1. BASIC ELEMENTS OF PAMSCAD BILAGA 6.2: PAMSCAD forts. BILAGA 7 1' Reformer för att nå de fattigaste hushållen *

TABELLFÖRTECKNING 1.1 Skuldbördan

FIGURFÖRTECKNING

1.1 Genomsnittlig konsumtion/capita för de 40 procent fattigaste hushållen 3.1 Ett anpassningsprograms olika element

• Sida 363
•  Original

1.1 Krisens uppkomst

De ekonomiska chocker som drabbade världsekonomin under 1970— talet har haft en förödande effekt på ett flertal u-länder, men en starkt bidragande orsak till deras problem har också varit den ekonomiska politik som bedrivits i länderna. Tillsammans har detta inneburit att situationen i många länder blivit akut. Per capita inkomsten har exempelvis i Sub- -Sahara Afrika fallit under större delen av l980- talet och exkluderat Nigeria var nivån 1987 lägre än nivån 1967. Om vi antar att inkomstfördelningen ej har förändrats nämnvärt innebär detta att antalet fattiga i absoluta tal ökat kraftigt. Rapporter från bl a UNICEF [1989, 1987] bekräftar detta och visar dessutom på sjunkande näringsstandard, ökad spädbarnsdödlighet, relativ minskning av antal barn i primärskolan och en försämrad kvalite i undervisningen i ett antal länder.

Den försämring som skett har berott på både externa och interna faktorer. En långsiktig strategi för att vända den negativa utvecklingen bör därför helst bestå av åtgärder som rör båda problemkomplexen. Skuldbördan har växt allt mer under 80- talet, särskilt för de afrikanska länderna söder om Sahara. Total långsiktig skuld som andel av BNP har stigit till 85 procent och i vissa länder" nått astronomiska nivåer. Långsiktig skuld som andel av BNP är för exempelvis Tanzania 144 procent, Zambia 228 procent och Guinea-Bissau 321 procent (Världsbanken [1989c]). Ett flertal länder i Afrika är således insolventa (Bigsten [1990]). De kan inte under något rimligt scenario klara av att betala sina skulder. Skuldbördan

Procent av BNP Miljarder USD

1981 1987 1981 1987

Tabell 1.1:

Alla u—länder sub-Sahara Afrika Ost-Asien Låginkomst Asien Medelinkomstländer Latinamerika

• Sida 364
•  Original

Åtgärder som kan förbättra uuländernas externa situation är bl a ökat bistånd, skuldavskrivning och en stabilisering eller kompensation av flukturerande råvarupriser. I olika prognoser' om de världsekonomiska förhållanden förutspås dessvärre inga dramatiska förändringar under den närmaste femårsperioden. De totala finansiella flöden till skuldsatta länder beräknas bli oförändrade. Offentliga långivare förväntas visserligen öka sina överföringar, men detta kompenserar endast den nedgång som skett i de privata kapitalflödena. Terms of trade förväntas försämras ytterligare under de närmaste åren. En förbättring under slutet av perioden medför dock att terms of trade förblir oförändrad för de skuldsatta länderna över den närmaste femårsperioden.

Även om den externa miljön inte visar på några förbättringar under de kommande åren har vissa åtgärder föreslagits i syfte att förbättra situationen.2 Man kan dock konstatera att det verkar mycket osannolikt att i-ländernas transfereringar till u-länderna eller spelreglerna i världsekonomin skulle radikalt förändras under de närmaste åren. Utgångspunkten för en diskussion av den framtida ekonomiska politiken i u—länderna måste därför vara, precis som den som under de senaste decennierna, att världsordningen liksom de resurser som i— länderna är villiga att föra över till u-länderna i stort sett är givna. Det är alltså dessa ramar som bestämmer vad som är möjligt. Vi kan dessutom konstatera att vare sig en skuld— avskrivning eller ökat bistånd per se löser de strukturella problemen i de skuldsatta länderna. De måste angripas med inhemska ekonomisk-politiska åtgärder. De möjligheter som ett litet land har att utforma den ekonomiska politiken diskuteras närmare i nästa avsnitt.

1.2 Ekonomisk politik

Ett land söker med hjälp av sin ekonomiska politik uppnå vissa mål, inom ramen för givna restriktioner. Vanliga målsättningar är till exempel hög tillväxt, låg inflation, en god fördelning av välfärd och inkomster och ett visst mått av självtillit. Eftersom de flesta länder som berörs av denna studie är så kallade små länder, som ej har någon möjlighet att förändra världsmarknadspriser eller internationella räntenivåer, måste de ta världen utanför som given. Detta innebär att den ekonomiska politiken i ett land måste anpassas till de störningar som påverkar målen.

'IMF [1990a], Världsbanken [1989c]

2Se Särskilda låneformer vid skuldomförhandlingar och CCFF, bilaga 2.2

• Sida 365
•  Original

I en ekonomi som utsätts för en negativ extern störning, exempelvis fallande världsmarknadspriser på en viktig exportvara eller stigande importpriser, minskar importkapaciteten, vilket påverkar investeringar, produktion och sysselsättning inom landet negativt. För att förhindra en nedgång i produktion och sysselsättning kan staten stimulera efterfrågan och/eller utbudet i ekonomin. Efter första och andra oljechocken parerade ett flertal länder, speciellt fattiga u—länder, de externa chockerna med efterfråge— stimulerande åtgärder. Detta innebar att investeringar, produktion och sysselsättning kunde upprätthållas på kort sikt, men samtidigt ökade bytesbalansunderskotten.

Kapitalflöden eller landets valutareserv kan under en begränsad period täcka underskotten, men eftersom valutareserver är begränsade liksom möjligheten att låna pengar, är en sådan strategi inte hållbar under en längre tidsperiod. Som en konsekvens av den expansiva politiken uppstod också stora budgetunderskott, som finansierades med hjälp av en ökad upplåning från riksbanken, vilket resulterade i stigande inflation. I den mån växelkursen inte korrigerades blev valutan kraftigt övervärderad, vilket innebar att exportsektorn, oftast jordbrukssektorn, missgynnades på bekostnad av den skyddade industrisektorn (Världsbanken [1990a]). En stagnerande exportsektor tillsammans med en ineffektiv industrisektor förvärrade ytterligare underskotten i ekonomin.

En ekonomi som inte anpassar sig till förändrade förhållanden och/eller bedriver en orealistisk ekonomisk politik kan för en tid undvika anpassning om att biståndsgivare tillsammans med andra långivare finansierar landets växande underskott. När landets obalanser blivit alltför stora och finansiärerna inte längre är villiga att finansiera underskotten, blir det emellertid nödvändigt att anpassa sig. Situationen har då ofta, dessvärre, blivit allvarligare och mera komplicerad än om anpassningen påbörjats i ett tidigare skede.3

SBalassa [1984] har i en studie visat att länder som snabbt anpassade sig till de externa chockerna 1974—76 och 1979—81, med hjälp av exportorienterande reformer, har på längre sikt haft en avsevärt högre ekonomisk tillväxt än de länder som bibehöll sin importsubstitutionsstrategi. Detta har också medfört att de länder som snabbt anpassade sig blev mindre skuldsatta än de länder där anpassningen uteblev.

6

• Sida 366
•  Original

1. ett stort finansiellt underskott i den offentliga sektorn,

2. stora utlandsskulder och begränsade möjligheter att få tillgång till krediter på kommersiella villkor, dvs ej kreditvärdigt,

3. kapitalflykt från landet,

4. stort bytesbalansunderskott,

5. en övervärderad real växelkurs,

6. en hög inflationstakt,

7. stor offentlig upplåning inom landet,

8. en smal och ofta otillräcklig intäktsbas för den offentliga sektorn och

9. en hög arbetslöshet och omfattande undersysselsättning.

Syftet med stabiliseringspglitiska åtgärder blir därför att komma till rätta med ovanstående obalanser.

En annan typ av obalanser kan karaktäriseras som strukturella och hänför sig mer specifikt till olika marknader, till exempel de inhemska finansiella marknaderna, valutamarknaden, arbetsmarknaden och varumarknaderna. Åtgärder för att rätta till dessa obalanser syftar till att förbättra utnyttjandet av tillgängliga resurser. Ibland benämns också om problem med den offentliga sektorns storlek och uppgifter som strukturella obalanser. Åtgärder för att rätta till strukturella obalanser inom olika sektorer benämns strukturell anpassning.

En anpassningsprocess i en ekonomi kan därför delas upp på två olika typer av anpassningar, stabiliseringspolitiska åtgärder och strukturell anpassning.

1.3 Ekonomisk-politiska anpassningsåtgärder

I vårt typfall har vi således ett icke-kreditvärdigt land med stora underskott i bytesbalansen och en stor utlandsskuld. Ett underskott i bytesbalansen innebär att landet importerar mer varor och tjänster än det exporterar. Perioder med underskott i bytesbalansen är inget ovanligt och behöver i sig inte medföra kraftfulla åtgärder, men ett underskott måste alltid finansieras med utländsk valuta. På kort sikt används landets valutareserv till att täcka underskotten, men vid längre perioder av underskott blir det nödvändigt att ta upp lån på den internationella kreditmarknaden. Förutsättningen är då att landet är kreditvärdigt, dvs bedöms kunna klara av framtida amorteringar och räntebetalningar. Om landet ej bedöms som kreditvärdigt är det inte längre möjligt att lånefinansiera underskotten. Man kan då söka få ökat bistånd eller lättnader i skuldtjänsten. När dessa möjligheter är uttömda har landet dock inget annat val än att självt balansera sina valutaflöden

7

..11. _.. .e.-_,._______._____ __

• Sida 367
•  Original

genom minskad import eller ökad export. En förutsättning för att ett land på sikt skall kunna upprätthålla aktivitetsnivån i ekonomin är alltså en rimlig balans i betalningarna till och från utlandet.

Vi har tidigare pekat på de prognoser som visade på oförändrade finansiella flöden till skuldsatta länder. Det alternativ som återstår är därmed förbättringar i handels- balansen. För att åstadkomma detta måste man stimulera produktionen och/eller reducera totala efterfrågan inom landet av handelsvaror. Handelsvara är en vara som antingen kan exporteras eller importeras. Genom en ökad produktion av handelsvaror kan vi således öka exporten eller importera mindre.

Den ekonomiska politik som på kort sikt kan föras för att minska ett bytesbalansunderskott har två komponenter, nämligen utgiftsminskning och real devalvering. Om man snabbt kunde öka produktionen vore naturligtvis detta att föredra framför att minska utgifterna, men oftast är det svårt på kort sikt. När det gäller utgiftsminskande åtgärder kan dessa inriktas mot privat eller offentlig konsumtion och investering. Konsekvenserna för både produktion och inkomstfördelning på kort och lång sikt påverkas av vilka åtgärder man väljer.

Det andra elementet i anpassningsprogrammet, en real devalvering, innebär' en förändring i. relativpriserna till exportsektorns och den importkonkurrerande sektorns fördel relativt den sektor som producerar icke-handelsvaror. Syftet med denna prisanpassning är att föra över resurser till de sektorer som producerar handelsvaror, så att produktionen av de sistnämnda ökar. För att förändra relativpriserna kan man förutom en devalvering till exempel genomföra en finanspolitisk åtstramning. Höjning av inkomstskatter eller indirekta skatter minskar den privata konsumtionen, som delvis består av icke—handelsvaror. Nedskärningar inom den offentliga sektorn innebär också en minskad efterfrågan på icke- handelsvaror. Efterfrågeminskningen påverkar relativpriset så att relativpriset på handelsvarorna stiger, vilket i sin tur medför att produktionen av dessa ökar.

1.4 Bistånd och skuldlättnad

Ett problem i en anpassningsprocess är tidsaspekten dvs den tid det tar innan reformerna genererar en positiv förändring. Vi har tidigare konstaterat att det bästa vore om produktionen av handelsvaror snabbt kunde ökas och därmed minska underskotten i bytesbalansen. Men eftersom detta är svårt på kort sikt, kan det också vara nödvändigt att minska utgifterna. Figur 1.1 visar genomsnittlig konsumtion/capita för de 40 procent fattigaste hushållen i ett typland med kraftiga makroekonomiska— och strukturella obalanser. En

8

• Sida 368
•  Original

framför en kaotisk anpassning.

A 1.

BN: Lägsta bas-behovs standard

cf: Anpassning med stor tillgång av utländsk valuta

cf: Anpassning med begränsad tillgång av utländsk valuta

cf: Utebliven anpassning

Figur 1.1 Genomsnittlig konsumtion/capita för de 40 procent fattigaste hushållen

Källa: UNICEF [1987]. Anm. figuren korrigerad av författaren.

utebliven anpassning innebär att den försämring i levnadSv Nar åtgärder vidtas för att vända utvecklingen vid t innebär det att en temporär nedgång blir oundviklig, eftersom det är nödvändigt att minska utgifterna. Men ekonomisk-politiska åtgärder som snabbt ökar produktionen av handelsvaror och en ökad tillgång på utländsk valuta kan begränsa och i bästa fall helt kompensera denna nedgång (cf). Om anpassningen påbörjas i ett tidigare skede när obalanserna är mindre akuta, är det lättare att begränsa nedgången. Om den världsekonomiska miljön skulle utvecklas bättre än vad vi antagit, skulle anpassningsprocessen blir mindre dramatisk. Men det betyder inte att en anpassning kan undvikas. Det är viktigt att komma ihåg att ett land med kraftiga makro— och strukturella obalanser och dessutom förbrukad kredit—värdighet på sikt måste anpassa sig antingen genom en spontan eller organiserad process. Ett genomtänkt anpassningspaket är därför att föredra

• Sida 369
•  Original

En ökad tillgång till utländsk valuta i syfte att finansiera ett nödvändigt importbehov begränsar således nedgången i figuren. Bistånd kan därför, under vissa omständigheter, lindra effekterna av den nödvändiga anpassningen, vilket är syftet med de lån och krediter som kanaliseras via Internationella Valutafonden och Världsbanken. Innan vi går in på de Bank/Fond—stödda anpassningsprogrammens utformning och resultat ska vi kort redovisa det stöd som det svenska biståndet bidrar med.

Huvudsakligen utgår stödet från två anslagsposter i biståndsbudgeten. Den första posten utgör den del som kanaliseras via Internationella utvecklingsfonden (IDA) och den andra posten berör de Särskilda insatser i skuldtyngda länder som inrättades budgetåret 1985/864. I den senare posten ingår bidrag till det särskilda program för Afrika (Special Programme of Assistance, SPA) som organiserats av Världsbanken i syfte att mobilisera mer bistånd från givarländerna för de afrikanska ländernas återhämtning. Aven stöd till IHFs s k utvidgade strukturanpassnings—facilitet (ESAF) ingår i denna post. De medel som berör anpassningprogrammen (inkl. skuldregleringar), utifrån dessa poster, utgjorde under

budgetåret 1989/90 en ungefärlig andel av 7% av de totala biståndsanslagen.

6Se bilaga 1.1 för en utförligare redovisning

10

• Sida 370
•  Original

Vi diskuterade i föregående kapitel olika möjligheter att lindra de negativa effekterna av en anpassningsprocess. En viktig aspekt var tillgången på utländsk valuta. Två institutioner som därmed fått en ökad betydelse under det senaste decenniet är Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). En viktig uppgift i fondens arbete är att assistera medlemsstater som befinner sig i tillfälliga betalningsbalanssvårigheter. I det typfall som beskrevs tidigare med förbrukad kreditvärdighet spelar fonden också en roll som s k "lender of last resort" dvs den finns tillgänglig för landets centralbank som sista garant med likvida medel. Fondens krediter ställs till förfogande för att underlätta nödvändiga stabiliseringsåtgärder. Det innebär dock inte att fondens uppgift är att finansiera ett medlemslands omfattande och ihållande bytesbalansunderskott, eftersom fondens begränsade resurser är avsedda för alla länders behov. De villkor som gäller för att få tillgång till fondens krediter är därför betydelsefulla.

I likhet med fonden ställer även Världsbanken krediter till förfogande för att underlätta anpassningsprocessen i länder med kraftiga makroekonomiska— och strukturella obalanser. Fundamentala obalanser i ett lands ekonomi har visat sig ha betydande negativa effekter på möjligheterna att bedriva ett effektivt projekt-bistånd. Detta har inneburit att en större andel av Bankens utlåning numera också är inriktad på att underlätta olika länders anpassningsprocess. Denna verksamhet utgör ett viktigt komplement till Bankens traditionella projektlån, men projektlånen svarar ändå för merparten av Bankens utlåning och utgör för närvarande 75 respektive 70 procent av IBRDs och IDAs totala utlåning. I likhet med fonden är de krediter som ställs till förfogande från Världsbanken inte villkorslösa. Innan vi närmare går in på de villkor som gäller ska vi först summariskt redovisa de olika krediter från Banken och Fonden som är aktuella för ett land med kraftiga obalanser och förbrukad kreditvärdighet.

2.1 Anpassningslån

De krediter (IDA, IBRD) som ställs till förfogande från Banken är i huvudsak strukturella anpassningslån (SAL) och sektoranpassningslån (SECAL). De mindre omfattande och mer politiskt acceptabla SECAL har sedan början av 1980—talet ökat i betydelse och svarar för drygt 70% av den totala utlåningen.