1. Arbetskraftsdeltagande och sysselsättning

I tabell 1.2 granskar vi arbetskraftsdeltagandeti 14 länder. Med "arbetskraft" avser vi summan av arbetslösa och sysselsatta. Graden av arbetskraftsdel- tagande, som uttrycker arbetskraften som en andel av befolkningen, var i Sverige på sjuttio- och åttiotalet högre än i något annat OECD-land. Andelen män var inte större, däremot var andelen kvinnor betydligt större. Graden av arbetskraftdeltagande i Sverige var 85,9 % för män jämfört med 84,3 % i OECD-ländema. Å andra sidan var motsvarande siffra för kvinnor i Sverige 76,6 % jämfört med 55,1 % för OECD. I tabellen redovisar vi arbetskrafts- deltagandet som en andel av befolkningen indelad i tre åldersgrupper — 15—19, 20—24, 25—54. Det är tydligt att:

1) Den procentuella andelen aktiva i den största åldersgruppen (åldrarna 25—54) var mycket hög på l980-talet och har förblivit hög in på 1990— talet. 1993 var den till exempel 89,5 % jämfört med 83,5 % i USA, 84,5 % i Norge och 78 % iTyskland.

2) Ungdomarnas (åldrarna 15-19) deltagande sjönk mycket snabbt i Sverige efter 1989. Det var 50,2 % 1989 och 29,9 % 1993.

3) Även om man kunde notera en minskning av antalet aktiva personer under 20 år i alla dessa länder utom Japan, var minskningen störst i Sverige.

I tabell 1.3 beskriver vi förändringar både i sysselsättningen och arbetskraften för OECD—länderna för perioden 1983—1991 och sedan för varje år därefter.

• Sida 14
•  Original

Det framgår särskilt att: 1) Sverige hade en genomsnittlig sysselsättningsökning som låg under medelvärdet i OECD på l980-talet (0,6 % jämfört med 1,6 % totalt).

2) Sverige hade en ökning av arbetskraften under medelvärdet på 1980—talet (0,6 % jämfört med 1,4 % totalt).

3) Sverige upplevde en tioprocentig minskning i sysselsättningen mellan 1992 och 1994 vilket var mer än i något annat OECD-land utom Finland.

4) Minskningen av arbetskraften sedan 1991 var också betydande: bara på Island och i Portugal minskade den ännu mer.

I tabell 1.4 betraktar vi dessa data på ett annat sätt — vi redovisar andelen sysselsatta av befolkningen i följande tre åldersgrupper (15—19, 20—24, och 25—54). Den minskade relativa sysselsättningsandelen för ungdomar är särskilt märkbar i Sverige. För 15—19—åringar minskade den från 46,9 % för män 1989 till 30,3 % 1992 med en liknande minskning för kvinnor. En betydande minskning i åldrarna 20—24 noterades också. Minskningen för högre ålders- grupper är betydligt mindre uttalad. Bortsett från Finland har inget annat land upplevt en jämförbar nedgång vad gäller ungdomar. I följande avsnitt under— söker vi den ökning av

a) arbetslöshet b) utbildning på heltid

c) arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ägt rum sedan 1989 med särskild betoning på ungdomar.

Vi granskar var och en av dessa möjligheter i tur och ordning.

• Sida 15
•  Original

15 2. Arbetslöshet

Ökningen av den totala arbetslösheten i Sverige redovisas i figur 1. Den dramatiska ökningen sedan 1989 framgår tydligt. Den totala arbetslösheten steg från knappt 2 % 1989 till 7,8 % 1993. En jämförelse mellan den svenska arbetslösheten och den i andra länder återfinns i tabell 1.5. Det är tydligt att Sverige varit mycket framgångsrikt när det gäller att hålla arbetslösheten en bra bit under OECD:s medelvärde under åren 1983—1991 (2,1 % jämfört med 7.4 % totalt). 1994 låg Sveriges arbetslöshet på 7,6 %, och det var fort- farande under OECD:s medeltal på 8,5 % och mycket under det europeiska medeltalet på 11,7 %. Det gick inte så dåligt för landet — eller gjorde det det?

I tabell 1.6 visar vi hur arbetslösheten slår över åldersgrupperna. 1993 hade andelen arbetslösa för båda grupperna unga arbetstagare som visas i tabellen ökat med nära 20 %. Ungdomars arbetslöshet av denna storleksgrad ligger i linje med den som andra OECD länder erfarit. Den är dock ny och oroväckande för Sverige. Tabell 1.7 visar ännu mer oroande statistik. Den andel av åldersgruppen 15—24 som hade varit oavbrutet arbetslös i mer än tolv månader (långtidsarbetslösa) ökade mer än tre gånger mellan 1989 och 1993. Detta kan tyda på att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i Sverige har varit totalt verkningslösa när det gäller att tackla problemet med ungdomarnas arbetsmarknad. Men en annan tolkning är att om man tar hänsyn till de allvarliga snedvridningar på den svenska arbetsmarknaden, som uppstått på grund av låga löneskillnader (se Edin och Topel, 1995), kunde man ha väntat sig att ungdomsarbetslösheten skulle vara ännu högre, om inte stödåtgärder

hade funnits.

• Sida 16
•  Original

16 3. Utbildning

I tabell 1.8 redovisar vi andelen heltidsstuderande i åldrarna 17, 18 och 22 mellan 1985 och 1992. Nivån är relativt hög i Sverige för åldrarna 17 och 18 och har stigit något sedan 1989 för 17 åringar och med 10 % för 18-åringar sedan 1989. Helt tydligt är det en reaktion på de minskade möjligheterna på ungdomens arbetsmarknad. En del av de ungdomar som ovan rapporterades stå utanför arbetsmarknaden återvände till utbildning på heltid. Som vi noterar

nedan ökade antalet ungdomar i arbetsmarknadsåtgärder mycket mera.

4. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Tabell 1.9 redovisar antalet personer i Sverige som deltog i aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder åren 1980—1993 (kv 1) tillsammans med antalet sysselsatta och arbetslösa. Under 1980-talet har antalet deltagare i dessa projekt som högst uppgått till 109.000 (1983) och som lägst lägst till 50.000 (1990). Den svenska ekonomins kollaps föranledde den största ökning- en av dessa åtgärder någonsin: första kvartalet 1993 deltog närmare 200.000 personer. Den största ökningen noterades för särskilda åtgärder för ungdomar (88.000 år 1993). De sista två kolumnerna i tabellen redogör för arbets- lösheten i procent uträknad på två sätt. Först den "öppna" arbetslösheten som redovisar antalet arbetslösa som andel av arbetskraften (sysselsatta + arbets- lösa). Den andra, som vi skall kalla procentandelen "utan arbete" anger antalet personer som skulle vilja ha arbete (arbetslösa + program) som en andel av den totala tillgängliga arbetskraften (sysselsatta + arbetslösa + program). Bägge serierna visar väsentliga ökningar efter 1989 och nivån är mycket högre med det senare måttet". Iden andra beräkningen betraktas de som deltar i

• Sida 17
•  Original

stödåtgärder som arbetslösa, vilket kan anses vara det mest korrekta i sammanhanget. För en mera djupgående diskussion av denna fråga hänvisas

till kapitel fyra.

Kostnaderna för åtgärder för de arbetslösa har ökat dramatiskt. Detta illustreras i tabell 1.10. 1990/91 stod dessa kostnader för 2,6 % av BNP jämfört med 5,7 % av BNP 1993/94. Den största delen av denna ökning hänför sig till den snabba ökningen av passiva åtgärder, i synnerhet arbets- löshetsersättningar, som ökade från 0,8 % av BNP 1990/91 till 3,1 % 1993/94. Kostnaden för aktiva åtgärder ökade från 1,7 % av BNP till 2,6 %. I jämförande syfte presenterar vi jämförbara data för Norge. Utifrån denna tabell drar vi slutsatsen att Norge har betydligt lägre utgifter för både aktiva och passiva åtgärder vid jämförbara procenttal arbetslösa. Den mest märkbara skillnaden mellan de två länderna är utgifterna för

a) arbetslöshetsersättning

b) insatser till hjälp för de handikappade c) ungdomsåtgärder och

d) arbetsmarknadsutbildning.

Tabell 1.11 sätter in denna kostnad i ett internationellt sammanhang. Sveriges utgifter för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder är högre än något annat lands, vilket är allmänt känt. Arbetslösheten i Sverige 1992 var ganska låg efter internationella mått, och detta är skälet till den relativt låga kostnaden för passiva åtgärder. Den senare siffran har ökat sedan 1992 i takt med den ökade öppna arbetslösheten. Som framgår av tabell 1.12 är emellertid den svenska arbetslöshetsersättningen mycket generös — även om det bör sägas att nivån på dessa stöd är lägre än de varit de senaste åren. Ersättningsnivån är 80 %

av arbetsinkomsten, vare sig den arbetslöse är ensamstående eller har försörj-

• Sida 18
•  Original

ningsplikt för make/maka eller till och med har make/maka med ett arbete. Detta är betydligt mer generöst för alla dessa kategorier än vad fallet är i något annat land. Ersättningsnivån för ensamstående personer är t.ex. endast 19 % i Storbritannien, 25 % i Japan och 24 % i USA. Nivån är också högre än den är i länder med generösa välfärdssystem såsom Danmark (73 %), Norge (62 % ), Finland (58 %) och Österrike (42 %). Dessa ersättnings- nivåer inkluderar dock inte andra typer av inkomststöd till de arbetslösa och bör därför tolkas med försiktighet. I motsats till de flesta andra länder som beskrivs i tabellen görs det ingen skillnad i utbetalningar till gifta personer med försörjningsplikt för make/maka och utbetalningar till arbetslösa med arbetande maka/make. Systemet verkar onödigt generöst, eftersom det för- modligen är svårt att sporra människor att söka arbete med bidrag på en så

hög nivå.

5. Ungdomar

Helt tydligt skedde dramatiska förändringar på den svenska arbetsmarknaden på 1990—talet. Såsom vi noterat ovan verkar förändringarna vara speciellt ogynnsamma för ungdomarna. Det finns anledning att anta att detta är ett i hög grad oroande fenomen. Det finns bevis från andra länder (se Freeman och Wise (1980) och Freeman och Holzer (1985)) att perioder av arbetslöshet som ung, och speciellt om dessa perioder är långa, får en starkt negativ effekt senare i livet — de förutspår lägre inkomst och större sannolikhet att fler perioder av arbetslöshet följer när man blir äldre. Vidare finns det bevis för att höga nivåer av ungdomsarbetslöshet förknippas med negativa sociala följder såsom ökad kriminalitet. Samhället bemödar sig om att hjälpa ung—

domarna till en lyckad övergång från skola till arbete. Det är av denna

• Sida 19
•  Original

anledning som regeringar världen över har tenderat att behandla ungdomar som specialfall vad gäller behovet av hjälp. Den svenska regeringen var inget undantag i det här fallet. Tyvärr finns det få eller inga bevis från Sverige eller något annat land på att regeringar med framgång kan skydda ungdomarna när sysselsättningen utsatts för en kraftig negativ chock. Detta gäller särskilt de ungdomar som är s.k. " svårplacerade" på arbetsmarknaden och som har brist— fällig yrkesutbildning i en tid då arbeten i allmänhet och okvalificerade arbeten i synnerhet är få”. Som vi visade ovan ligger ungdomsarbetslösheten fort- farande på en krisartat hög nivå trots stora satsningar på aktiva arbetsmark- nadspolitiska åtgärder för dessa personer. Det är en öppen fråga hur hög

denna procentandel skulle ha varit utan dessa insatser.

Enligt vår uppfattning är en av huvudanledningama till den höga ungdoms- arbetslösheten de relativt höga ungdomslönema i Sverige. Det verkar finnas belägg från hela världen som stöder uppfattningen att arbetsmarknaden för ungdomar bör vara mera flexibel — särskilt genom lägre reallöner till ung- domar och minskat antal trygghetsregler i den mån dessa motverkar anställ- ning av ungdomar — och att detta är ett bra sätt att underlätta övergången från skola till arbete”. Speciellt de arbetslösa ungdomarna tycks värdera arbete för arbetets egen skull (se Blanchflower, 1995). I Sverige finns det belägg för att ungdomar gått miste om arbeten på grund av höga löner sedan den ekono- miska krisen inleddes i början av 1990-talet. Tabell 1.13 visar hur förhållandet mellan inkomster för ungdomar i åldrarna 15—24 har ändrats med tiden jäm- fört med inkomster för män i åldrarna 25—54 inom tillverkningsindustrin. 1980—talet var speciellt anmärkningsvärt på grund av att ungdomslönema gick ner relativt sett jämfört med vuxnas löner i många länder, vilket fram till

lågkonjunkturen i början av 1990—talet åtföljdes av fallande arbetslöshet för

• Sida 20
•  Original

ungdomar jämfört med äldre arbetstagare. Ungdomslönema minskade i förhål- lande till äldre arbetstagares löner med mer än 10 % i många länder — jäm- förelsetalen för ungdomslöner i Kanada visade på den starkaste nedgången med över 20 % under en tioårsperiod till 1990. Ungdomslönema i Sverige steg relativt sett mellan 1985—1990. Om ungdomslönema i allmänhet utveck- lats på samma sätt som ungdomslönema inom tillverkningsindustrin har detta troligtvis haft en mycket negativ effekt på tillgången på ungdomsarbeten.

Det finns också vissa belägg för att den totala reallöneökningen under 1980- talet var speciellt hög i Sverige. Figur 1.2 illustrerar detta fenomen. Real- löneökningen under perioden 1985—1990 låg över medelvärdet för EU och väsentligt över nivåerna i OECD. Över hela OECD—området finns det många tecken som tyder på en utpräglad balansgång mellan ökade reallöner och ökad sysselsättning — antingen det ena eller det andra gäller. Hoppingivande tecken är att ökningen av reallöner avtog efter 1990. Ökningen av reallönerna har troligtvis bidragit till att bromsa tillväxten av arbetstillfällen i Sverige.

Slutligen har vi undersökt skillnaderna i strömmen av arbetstagare mellan olika typer av arbetsmarknadsåtgärder liksom av människor mellan olika regioner i Sverige. Varken andelen uppsägningar eller nyanställningar har skilt sig särskilt mycket från resten av Europa, vilket vi kommer att diskutera vidare i kapitel fyra. Vi rekommenderar inte några förändringar på detta

område.

Tabell 1.14 ger ytterligare information om hur människor rör sig mellan regionerna. Tabellen redovisar den andel av befolkningen som under ett år flyttade till en annan region. Även om begreppet "region" kan definieras

• Sida 21
•  Original

mycket olika i olika länder förefaller nivåerna höga i Sverige — 1987 flyttade t.ex. 3,9 % jämfört med 2,8 % iUSA, 2,9 % i Norge och 1,1 % iTyskland. Andelen personer som flyttade till andra regioner var relativt konstant under perioden, vilket kan tyda på att befolkningen är relativt rörlig och att detta inte styrs enbart av aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Mellan 1985 och 1992 skar man ner på flyttstödet (från 390 miljoner kronor 1985 till 90 miljoner kronor 1990). Den stora rörligheten mellan regioner tyder på att det svenska systemet varit effektivt vad gäller omplacering av arbetskraften. Att nå den rätta balansen mellan flyttstöd och regionalpolitik, speciellt med tanke på avfolkningen av landsbygden, kräver naturligtvis ett känsligt handlag och

ligger utanför ramen för denna rapport.

6. Slutsatser Sammanfattningsvis har vi kommit fram till följande:

1. Kvinnornas arbetskraftsdeltagande har tenderat att vara mycket högt i Sverige.

2. Arbetskraftsdeltagandet för dem under 25 år har minskat dramatiskt i Sverige efter 1989.

3. På åttiotalet hade Sverige en tillväxt som låg under OECD:s medelvärde både vad gäller sysselsättning och arbetskraftens storlek.

4. Mellan 1992 och 1994 upplevde Sverige en väsentlig minskning både i fråga om sysselsättning och arbetskraftens storlek.

5. Arbetslösheten var låg före 1989 jämfört med andra länder, men låg mycket närmare, även om den fortfarande understeg, OECD:s medeltal efter 1989.

• Sida 22
•  Original

6. Ungdomsarbetslösheten uppstod som ett problem på 1990—talet. Samma utveckling noterades för de flesta andra länder utom Japan på l980—talet.

7. Andelen ungdomar i som deltog i undervisning på heltid ökade något under 1990-talet.

8. Det inträffade en väsentlig ökning i omfattningen av (och därmed kostnaderna för) aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder under perioden efter 1991, särskilt för ungdomar.

9. Ungdomslönema i relation till vuxenlönema är höga i Sverige.

10. Rörligheten mellan olika regioner i Sverige har historiskt sett varit stor.

Vi har diagnostiserat de huvudfrågor som vi anser att man måste ta itu med på den svenska arbetsmarknaden. I de tre följande kapitlen presenterar vi kriterier för bedömningen av möjliga lösningar på dessa problem. I kapitel två har vi redovisat huvuddragen i de principiella riktlinjerna. I kapitel tre behandlas ekonomisk-politiska aspekter. I kapitel fyra granskar vi några utvärderingar av arbetsmarknadspolitiska åtgärder i Sverige och på annnat håll. I slutkapitlet presenterar vi en rad rekommendationer, som vi tror kan

göra att den svenska arbetsmarknaden fungerar bättre på 2000-talet.

• Sida 23
•  Original

Noter

1. Vår beräkning av antalet arbetslösa skiljer sig något från den som används i officiell stadstik till exempel i www Arbetsmarknadsdepartementet, 1993, som beräknar andelen av arbetskraften som deltari åtgärder, men undantar dem som deltar 1 åtgärder från arbetskraften och därigenom från nämnaren i beräkningen. Vi anser att en sådan metod är ganska besynnerlig.

2. National Bureau of Economic Research arbetar för närvarande med ett stort projekt som finansieras av Rockefeller Foundation, och som engagerar forskare i sex länder inklusive Sverige (plus USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike och Tyskland) för att undersöka vad som kan göras för att förbättra situationen för de ungdomar, som man tror kommer att få problem med övergången från skola till arbete. Vi vet faktiskt inte så mycket om denna grupp. Hur behandlar olika länder de ungdomar som är mycket svårplacerade — vare sig de är minoriteter, sådana som hoppat av skolan, icke läskunniga, handikappade eller liknande? Vad, om något, fungerar för dessa grupper? Vad har man försökt göra och vad har man misslyckats med? Har program på institutioner och internat fungerat? Om ja, hur väl har de i så fall fungerat? Hur stor är avkastningen? Vad har andra länder för erfarenheter? Varför minskar så småningom arbetslösheten för denna grupp i USA? Vilka typer av arbeten får de när de blir äldre? Tag t.ex. en nittonåring, som har svårt att få arbete i USA och följ honom eller henne till 30-års dagen. Hur annorlunda skulle erfarenheten av arbetsmarknaden varit om han eller hon hade vuxit upp under liknande ekonomiska omständigheter i exempelvis Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Sverige eller Kanada? Hur överlever ungdomar ekonomiskt i miljöer med hög arbetslöshet? Varför tenderar amerikansk ungdom att oftare vara inblandad i kriminalitet än ungdomar i andra länder? Kommer ungdomsarbetslösheten att minska med demografiska förändringar, något som många europeer förväntar sig? Vad, om något, kan man lära sig av andra länders erfarenheter när det gäller att minska ungdomsarbetslösheten i Sverige? Vi behöver svar på dessa frågor.

3. Vi vet att USA har varit speciellt framgångsrikt när det gäller att skapa arbeten — man har där sett en nettoökning av sysselsättningen med 6 miljoner arbeten mellan 1992 och 1994 - även om det är oklart hur stor del av dessa som är "goda' arbeten! Däremot har länder som Frankrike som har höga minimilöner för ungdomar, och Italien, som har stränga lagar om anställningsskydd, en extremt hög ungdomsarbetslöshet.

• Sida 24
•  Original

Tabell 1.1. Ränteforändringar och utvalda ekonomiska indikatorer i olika länder.

Förändring i Balansen i statsbudgeten Statsskulden netto Konsumentpris Arbetslöshet, avkastning på Inflation, 1980—93 procent långa ränte— Förändring Förändring

bärande papper

(jan-aug) 1993 1988-93 1993 1988-93 Medel Standardavvikelse (1993)

Australien (Jan 31, 1994) 2,8 -4,0 -5,0 20,0 3,4 7,0 Österrike (Jan 14, 1994) 1,3 -3,3 -0,2 55,9 -1,6 3,6 Belgien (Dec 31, 1993) 1,7 -6,7 132,2 6,7 4,3 Canada (Jan 28, 1994) 2,5 -7,1 —4,6 61,8 23,9 5,6 Danmark (Jan 12, 1994) 2,6 -4,6 -5,1 64,3 12,1 5,5 Finland (Feb 2, 1994) 3,9 -7,9 -9,2 23,6 23,0 6,3 Frankrike (Jan 12, 1994) 2,0 -5,8 -4,2 34,3 9,6 6,0 Tyskland (Jan 3, 1994) 1,5 -3,2 -1,1 26,1 4,0 3,3 Irland (Jan 12, 1994) 2,4 -2,9 0,5 104,9 —25,2 7,5 Italien (Feb 2, 1994) 2,8 -10,0 1,1 109,4 21,7 9,7 Japan (Jan 7, 1994) 1,4 -0,6 -2,1 6,5 -11,2 2,5 Nya Zeeland (Feb 1, 1994 2,5 -1,9 -4,4 9,3 Nederländerna (Dec 30 1993) 1,5 —2,9 1,7 60,4 5,6 2,8 Norge (Feb 2, 1994) 2,6 -2,7 -2,7 -13,3 8,0 6,8 Portugal (Feb 10, 1994) 2,6 -7,3 -2,5 14,8 Spanien (Jan 31, 1994) 2,8 -7,3 -4,1 42,3 10,9 9,0 Sverige (Jan 31, 1994) 4,4 -13,4 -16,9 16,1 14,7 5,5 Schweiz (Dec 9, 1993) 1,2 -4,9 -5,9 3,7 Storbritannien (Jan 19, 1994) 2,3 -8,1 -9,1 32,9 10,6 6,6 USA (Oct 15, 1993) 1,9 -3,4 -1,4 56,4 13,6 5,1 Vägt medeltal 2,0 -4,3 -2,4 46,0 8,6 5,2

10,8 4,2* 9,1 11,1

11,0"

17,7 11,6 5,8 15,8 10,2 2,5 9,5 8,3 6,0 5,5

22,4 8,2 4,5*

10,3 6,7 7,8

..»-..

—ww—vq1qqeqw-- m—Nmmmv—Ovr

MMOOOIILWINO—d

v—lnnmtxuio—mmm

Källa: World Economic Outlook (1994) utom arbetslöshetstalen som hämtats från OECD Employment Outlook 1994, Table K 5. 203. Alla arbetslöshetstal är standardiserade utom de som är märkta med ett *.

• Sida 25
•  Original

Tabell 1.2. Arbetskraftstal för olika åldersgrupper, utvalda år.

15-19 år' 20-24 år 1979 1983 1989 1993 1979 1983

Australien 58,3 57,6 58,3 51,5 79,7 80,2 Canada 54,0 51,5 58,5 48,5 78,9 79,1 Finland 41,1 36,9 39,3 28,7 75 ,4 76,9 Frankrike 23,3 18,9 12,1 8,0 74,5 73,3 Tyskland 46,2 41,7 39,2 37,5c 75,7 74,9 Irland 46,1 38,7 27,0 26,04 80,1 82,1 Italien 30,8 28,5 24,6 20,76 63,4 66,1 Japan 18,3 18,9 17,1 18,2 70,0 71,5 Norge 42,0 46,9 46,5 36,7 61,8 74,5 Portugal 62,1 60,9 46,2 31,5 79,9 75,4 Spanien 50,9 43,7 39,1 27,6 70,2 70,2 Sverige 56,4 46,6 50,2 29,9 81,8 82,4 Stor-

britannien 68,9[ 72,7 59,6 .. 81 ,0' USA 57,9 53,5 55,9 51,5 77,5 77,2

a) Avser 14-19 i Italien och 16—19 i Norge, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA

b) Avser 25-59 i Italien c) 1990 d) 1991 c) 1992 f) 1984

Källa: OECD Employment Outlook, juli 1994, tabell 1.17.

1989 83,4 81,0 76,0 64,6 76,0 78,1 67,7 72,7 75,2 70,6 70,3 82,6 83,7 78,7 1993 80,6 75,3 68,3 53,7 74,8c 77,8[ 63,80 74,8 68,3 67,3 61,9 68,5 25-54 årb 1979 73,2 76,4 86,8 79,7 75,4 61,9 65,5 76,7 79,7 73,0 62,2 88,4 77,9

1983 73,8 79,4 89,7 81,6 76,7 64,7 67,0 78,3 84,4 78,7 63,4 91,0 1989 79,1 84,0 90,0 83,8 77,7 66,3 69,4 80,2 86,3 79,5 69,1 92,2 83,4 83,4 1993 79,6 83,6 87,8 85,4 78,0c 70,5*| 70,30 81,5 84,9 82,6 72,4 89,5 83,6 83,5

• Sida 26
•  Original

Tabell 1.3. Ökning av sysselsättning och arbetskraft inom OECD-området.

Sysselsättning Arbetskraft lOOO—tal Medeltal Arlig procentuell förändring lOOO-tal Medeltal Årlig procentuell förändring 1992 1983-91 1992 1993 1994 1992 1983-91 1992 1993 1994

Nordamerika 12985 ,7 1,9 0,5 Canada 12240,5 1,8 -0,8 USA 117595,2 1,9 0,6

,4 3,0 140781,2 ,2 1,9 13796,4 ,5 3,2 126984,8

,5 1,2 0,9 2,5 ,6 0,3 1,1 1,5 ,5 1,3 0,8 2,6

v—4v—4i—c v—iv—q—q

Japan 64357,2 1,3 1,1 0,2 0,3 65779,6 1,2 1,2 0,6 0,7

Central- och

Västeuropa 102310,2 2,0 -1,3 —1,4 -0,5 112048,1 1,8 -0,2 —0,2 0,1 Österrike 3542,7 0,9 2,1 -O,7 0,1 3675,l 0,9 2,2 -0,1 0,4 Belgien 3802,0 0,8 —0,4 -l,3 -0,7 4237,0 0,2 0,6 0,6 0,3 Frankrike 22419,5 0,5 -0,8 -1,2 —0,4 25019,9 0,6 0,3 0,2 0,3 Tyskland 35830,5 1,4 -1,7 -1,9 -1,8 38808,0 1,0 —0,6 —0,6 -0,5 Irland 1141,0 0 1 0,5 1,1 2,0 1364,0 0,4 1,4 1,4 0,9 Luxemburg 166,4 1 2 0,2 —0,4 -0,5 169,1 1,2 0,4 0,1 0,2 Nederländerna 6654,0 2,1 2,0 0,8 -0,5 7133,0 1,4 1,7 2,3 1,4 Schweiz 3479,6 1 1 -2,2 -2,8 -0,5 3568,3 1,4 —0,8 -0,8 -0,5 Storbritannien 25274,5 l 1 -2,7 -1,3 1,2 28073,8 0,7 —0,9 -0,9 0,3

—0,7 -2,5 -1,7 67952,9 1,1 0,2 -1,4 0,8 1,5 -0,8 -0,7 4034,0 0,3 2,6 0,5 0,3 -0,6 -4,8 -l,6 24071 ,0 0,8 0,0 -6,1 —0,2 -6,4 -2,0 -0,7 4497,1 1,0 -6,4 -0,6 0,2 -1,9 -4,3 -l,1 15154,8 1,2 0,5 1,1 1,2 1,0 0,9 -2,5 20196,0 1,7 1,1 1,8 1,8

Södra Europa 60231,8 Grekland 3685 ,0 Italien 21271,1 Portugal 4309,4 Spanien 12366,3 Turkiet 18600,0

quvrmo v—coo—uv—t—

• Sida 27
•  Original

Danmark 2516,9 0,5 -0,1 -0,6 Finland 2173,7 —0,3 -7,1 -6,1 Island 125,0 1,9 —6,7 -1,1 Norge 2003,9 0,4 —O,3 0,0 Sverige 4250,8 0,6 —4, 1 -5 ,3

Oceanien 9201,7 2 1 -0,3 0,0 Australien 7735 ,1 2,5 -0,5 —0,4 Nya Zeeland l466,6 0 0 0,4 2,0

Europeiska OECD 173612,2 EU 139436,6 Hela OECD 377006,8

-1,2 -1,9 -1,4 -2,1 -0,2 -0,3

sol—_»o __—

Källa: OECD Employment Outlook, juli 1994, tabell 1.2.

2835 ,2 2501 ,8

128,8 2130,0 4471 ,0

10301 ,0 8665 ,6 16355

192076,9 155396,9 408929,7

"0,7 -1,2 -5,1 0,2 -1,8 0,8 0,9 0,4 -0,1 -0,2 0,6

• Sida 28
•  Original

Tabell 1.4. Sysselsättning/befolkning fördelat på ålder och kön, utvalda åldersgrupper (procent).

1973 1979 1989 1992

15-19 20-24 25-54 15-19 20-24 25-54 15—19 20—24 25-54 15-19 20—24 25-54 Australien Män 57,7 89,0 95,9 52,5 82,6 91,7 52,0 82,1 89,0 40,5 71,5 84,1 Kvinnor 52,3 60,4 46,4 43,8 63,6 48,8 48,8 71,3 62,3 40,8 65,2 62,5 Canada Män 42,9 76,9 92,1 47,8 77,0 90,7 51,8 75,4 88,0 41,4 64,8 81,9 Kvinnor 35,5 58,7 42,4 42,8 63,9 53,6 50,0 70,2 68,9 42,1 64,2 68,2 Finland Män 51,0 76,8 90,2 38,3 75,0 87,3 38,7 77,6 90,2 23,1 58,1 79,3 Kvinnor 39,6 62,1 74,4 30,3 63,9 77,8 33,8 65,9 84,6 20,9 51,3 77,0 Ihankrike " Män 28,9 80,7 95,8 22,8 73,8 93,3 12,9 59,0 89,8 9,6 51,1 88,6 Kvinnor 21,2 63,9 52,8 13,5 59,0 59,5 7,0 45,5 64,0 4,3 39,0 66,3 Tyskland Män 56,5 81,3 95,5 46,9 76,8 93,0 39,7 73,3 87,1 38,4 72,4 86,9 Kvinnor 54,5 68,2 50,5 42,2 67,7 53,3 34,3 68,3 57,7 32,8 68,3 59,6 Italien Män 27,6 59,3 92,3 24,3 58,9 91,5 17,4 53,6 86,4 14,6 50,5 85,8 Kvinnor 21,5 39,1 28,9 17,2 41,9 36,2 11,6 40,3 42,3 9,9 38,9 44,5 Japan Män 24,3 78,1 96,8 17,0 67,9 95,7 15,6 68,5 95,5 17,9 71,7 96,2 Kvinnor 27,5 65,8 53,8 18,1 67,6 55,2 16,3 71,5 61,9 16,6 72,8 64,1 Norge Män 38,1 58,3 92,2 39,4 59,5 91,2 38,6 72,4 88,7 32,5 62,8 85,4 Kvinnor 33,1 51,4 51,3 35,8 58,4 63,5 39,7 63,6 74,6 31,3 58,5 74,6 Sverige Män 50,6 75,1 92,8 52,5 80,7 94,2 46,9 81,7 93,2 30,3 65,5 87,8 Kvinnor 45,8 64,4 67,4 52,0 76,9 79,8 50,2 78,5 89,1 35,1 66,0 85,6

• Sida 29
•  Original

Storbritannien Män 63,3 83,4 93,6 62,0 80,5 Kvinnor 61,2 60,3 58,3 62,2 63,3 USA Män 52,9 81,5 91,6 52,2 79,5 Kvinnor 40,0 56,6 49,8 45,0 62,6

Källa: OECD Jobs Study, del II 1994, tabell 7.9.

70,6 70,1 49,3 46,3 76,9 69,9 78,0 66,5

87,1 69,6 89,2 70,2 60,3 60,9 42,3 40,1 65,3 64,5

73,5 64,0

81,4 70,3 86,3 70,1

• Sida 30
•  Original

Tabell 1.5. Arbetslösheten i OECD-området.

1000-tal Proeem av arbetskraften

1992 1983-91 1992 1993

Nordamerika 10945,5 7,0 7,8 7,2 Canada 1555,9 9,5 11,3 11,2 USA 9389,6 6,7 7,4 6,8

Japan 1422,3 2,5 2,2 2,5

Central- och

Västeuropa 9737,9 8,5 9,7 10, 2 Österrike 132,4 3, 5 3, 6 4, 2 Belgien 435,0 11,0 10, 3 11,9 Frankrike 2600,3 9,7 10,4 11,7 Tyskland 2977,5 7, 3 7, 7 8, 9 Irland 223,0 16,0 16, 3 16, 6 Luxemburg 2,7 1 ,5 1 ,6 2, 1 Nederländerna 479,0 9,5 6,7 8, 1 Schweiz 88,8 0,8 2, 5 4, 5 Storbritannien 2799,2 9,4 10, 0 10, 3

Södra Europa 7721,2 11, 4 11, 4 12,4 Grekland 349,0 7, 6 8, 7 9, 8 Italien 2799,9 11, 2 11,6 10,4 Portugal 187,7 6, 8 4,2 5, 5 Spanien 2788,5 19,0 18, 4 22, 7 Turkiet 1596,0 7,9 7,9 8,7

1994

6, 8 10, 8 6,3

2,9

10, 2 4 ,5 12,8 12,3 10,0 15,7 2,7 9,8 4,5 0,6

14,5 10,7 11, 7

6, 4 24, 5 12,6

Miljoner 1983-91 1992

9,2 10,9 1,2 1,6 8,0 9,4

1,5 1,4 8,6 9,7 0,1 0,1 0,5 0,4 2,4 2,6 2,1 3,0 0,2 0,2 0,0 0,0 0,6 0,5 0,0 0,1 2,6 2,8

7,4 7,7 0,3 0,3 2,6 2,8 0,3 0,2 2,7 2,8 1,5 1,6

1993

1,6 8,7 8,7 1,7

10,9 0,2 0,5 2,9 3,4 0,2 0,0 0,6 0,2 2,9

8,3 0,4 2,4 0,2 3,5 1,8

1994

9,9 1,5 8,3

1,9

11,4 0,2 0,5 3,1 3,8 0,2 0,0 0,7 0,2 2,7

9,8 0,4 2,6 0,3 3,8 2,6

• Sida 31
•  Original

Nordiska länderna Danmark Finland Island Norge Sverige

Oceanien Australien Nya Zeeland Europeiska OECD EU Hela OECD

996,6 318,3 328,2

3,9 126,1 220,2

lO99,4 9305,0 168,9

18455,7 15960,2 31922,9

9,3 10,2 7,4

8,3 11,2 13,1 3,0 5,9 4,9

10,7 10,7 10,3

9,6 10,3 7,8

10,6 12,2 17,9 4,3 6,0 7,8 10,6 10,9 9,2 10,7 11,3 8,2

Källa: OECD Employment Outlook, juli 1994, tabell 1.3.

11,0 18,5 6,0 5,6 7,6

9,8 10,0 8,7 11,7

12,0 8,5

0,6 0,3 0,4 0,0 0,1 0,1 0,7 0,6 0,1

16,6 14,7 28,1 18,5 16,0 31,9

• Sida 32
•  Original

Tabell 1.6. Arbetslösheten fördelat på åldersgrupper.

Aldrarua 15-19 Åldrarna 2024 Totalt - alla åldrar

1979 1983 1989 1993 1979 1983 1989 1993 1979 1983 Australien 17,3 22,6 13,7 23,0 8,2 14,7 8,0 16,1 6,2 9,9 Canada 16,0 22,1 13,1 19,9 10,7 18,4 10,1 16,4 7,4 11,8 Finland 16,5 15,3 7,6 32,6 7,8 8,3 5,5 29,6 5,9 5,4 Frankrike 21,8 28,8 18,4 26,5 10,7 17,4 19,2 24,4 5,9 8,3 Italien 32,5 39,5 40,7 36,4 20,8 25,2 30,6 28,6 7,6 8,8 Japan 4,1 6,2 7,0 7,1 3,2 4,1 3,8 4,7 2,1 2,6 Norge 10,3 12,3 15,8 19,3 4,6 7,0 9,4 11,9 2,0 3,4 Portugal ' 21,4 18,6 11,4 13,6 15,1 18,1 11,3 11,2 8,2 7,8 Spanien 25,2 47,7 33,1 50,3 15,2 31,9 31,4 40,5 8,4 17,0 Sverige 7,4 10,4 3,4 19,2 3,7 6,8 3,1 18,1 2,1 3,5 Stor- britannien 14,4 29,0 10,3 19,2 6,9 19,1 9,5 16,4 5,0 12,4 USA 15,6 21,7 14,7 19,0 8,7 13,8 8,2 10,5 5,8 9,5

Källa: The OECD Jobs Study, del I, tabell 1.17 och OECD Economic Outlook, 1992, tabell R18.

1989

6,1 7,5 3,4 9,4 10,9 2,3 4,9 5,0 16,9 1,4 7,2 5,2

1993 10,8 11,1 17,7 11,6 10,2 2,5 6,0 5,5 22,4 8,2

10,3 6,7

• Sida 33
•  Original

1983 1989 1993

15—24 år 25-54 år 15—24 år 25-54 år 15-24 år 25-54 år

Australien 23,6 30,3 18,0 24,3 27,5 39,4 Belgien 53,3 75 ,0 59,7 82,5 40,3 68,9 Canada 6,9 10,9 2,0 6,9 6,8 14,6 Danmark 24,3 38,0 11,9 30,4 11,9 30,4 Frankrike 32,8 42,7 25,4 46,3 18,4 36,4 Tyskland 29,7 43,1 28,5 51,0 23,1 45,0 Irland 27,8 42,8 56,6 72,2 50,4 65,9 Italien 57,4 58,9 71,3 69,7 67,1 68,0 Japan 7,4 11,6 7,9 17,7 5,4 17,5 Neder-

länderna 41,4 56,1 26,9 59,6 18,0 52,1 Norge 9,4 8,3 12,2 16,7 30,6 Spanien 53,0 52,7 55,6 60,7 42,3 58,0 Sverige 3,1 8,5 2,3 5 ,5 7,3 10,9 Stor- britannien 41,5 50,0 26,9 43,4 17,8 30,0 USA 7,9 16,3 2,4 7,4 4,6 14,0

a) Uppgifterna avser 1991 för Belgien, Danmark, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna och Storbritannien. b) 16-24 i Norge, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA; 14-24 i Belgien och Italien. c) 25-44 i Canada och Norge; 2549 i Frankrike.

Kalla: OECD Employment Outlook, juli, 1994, tabell 1.15.

• Sida 34
•  Original

Tabell 1.8. Andelen inskrivna heltidsstuderande, åldrarna 17, 18 och 22, procent.

17-åringar 1985 1989 1990 1991 1992

Australien Österrike

Belgien 82 Canada 78 Danmark 81 Finland 85 Frankrike 81 Tyskland 96 Grekland

Irland 66 Japan Nederländerna 79 Nya Zeeland 35 Norge 75 Portugal 37 Spanien 5 1 Sverige 82 Schweiz 83 Turkiet

Stor-

britannien 31 USA 88

a) Uppgifterna är baserade på inskrivning i allmänna och privata gymnasieskolor, universitetsutbildning och andra eftergymnasiala studier. Iärlingsutbildning betraktas som heltidsutbildning.

Källa: OECD Employment Outlook, juli 1994, tabell 1.18.

73 80 78 88 86 58 72 88 85 53 76 60 86 85 23 36 84 77

8 1 78 83 89 100 65 73 89 87 55 82

62 85 86 24 41 83

80 85 8 1 79 85 90 93 76 89 87 60 84 59 64 85 86 26 43 80

86

95

87 87 85

18—åringar 1985 1989 1990 1991 1992

64 55 66 66 58 82 40 68 19 60 34 38 47 74

18 53

47 54 66 72 70 35 47 70 29 61 47 51 77 17 20 54 48 73 56 68 71 75 91 36 50 71 31 72 50 52 77 18 23 54 52 58 69 72 78 81 51 74 34 75 45 52 56 77 19 25 55

79

78 61 77

22-åringar 1985 1989 1990 1991

13 15 24 30 14 26 19

22 14 20 15 15

15

13 19 27 17 28 26

9

22 9 20 24 17 16

6 6 16

14 21 28 34 20 35 25

9

24 9 27 27 17 17

6 6 18

7 14 18 22 29 35 21 36 9

26 11 29 11 27 18 17

7 7 18

1992

14

24 37

30

19 18

• Sida 35
•  Original

Tabell 1.9. Svensk arbetsmarknadsstatistik, 1000-ta1.

(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) Sysselsättning Arbetslöshet Arbetsmark- Rekryterings— Beredskaps- Speciella Åtgärder Totalt Arbetslöshet Procent nadsutbild- stöd arbete- ungdoms- för (a) (b) ning åtgärder handikappde

1980 4162 86 44 23 51 118 2,0 4,7 1981 4157 108 32 23 54 109 2,5 5,0 1982 4150 137 35 44 58 137 3,2 6,2 1983 4160 151 38 59 61 158 3,5 6,9 1984 4196 136 37 21 41 31 63 193 3,1 7,3 1985 4243 124 33 12 24 31 68 168 2,8 6,4 1986 4299 98 34 10 19 24 74 161 2,2 5,7 1987 4337 84 36 17 19 77 155 1,9 5,2 1988 4399 72 47 14 12 79 157 1,6 4,9 1989 4466 61 41 10 6 80 140 1,4 4,3 1990 4508 69 37 8 5 81 133 1,5 4,3 1991 4430 122 57 11 13 80 166 2,7 6,1 1992 4250 214 84 1 16 13 77 203 4,8 8,9 Q1-93 3983 313 74 16 88 76 281* 7,3 13,3

)OWMNWMIN

Uppgifter: * inkluderar 19 500 personer i arbetslivsutveckling och utbildningsvikariat Column 8 är beräknad som (kol 2/(kol 1 + kol 2))*100 Column 9 är beräknad som ((kol 2 + kol 7)/kcol 1 + kol 2 + kol 7))*100 Källa: The Labour Market and Labour Market Policy in Sweden, Arbetsmarknadsdepartementet, december 1993.

• Sida 36
•  Original

Tabell 1.10. Statens kostnader för arbetsmarknadsprogram i procent av BNP.

l. Offentlig arbetsförmedling och administration

2. Arbetsmarknadsutbildning a) Utbildning för arbetslsösa vuxna och de som är i riskzonen b) Utbildning för anställda vuxna

3. Ungdomsåtgärder a) Åtgärder för arbetslösa och utsatta ungdomar

Procent av arbetskraften

70 72 74 76 78 80 82 84 86 88 90 92

• Sida 42
•  Original

Figur 1.2. Rörlighet i svenska reallöner.

136

114

L12 LlO LO8

106

L04

Index 1985=l

102

LOO

098

096 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992

År

• Sida 43
•  Original

KAPITEL 2

Vägledande principer

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken i Sverige kan indelas i tre huvudkom- ponenter: åtgärder för att öka tillgången på arbetskraft, åtgärder för att öka efterfrågan på arbetskraft och åtgärder för att bättre anpassa efterfrågan på arbetskraft till tillgången på arbetskraft. Målsättningen att uppnå högsta möjliga totala sysselsättningsnivå styr därför alla dessa åtgärder. Detta mål anses vara en av byggstenama i den svenska modellen. Särskilda satsningar har gjorts på speciella grupper, t.ex. handikappade eller nya invandrare, som anses ha särskilt svårt att få arbete.

Detta mål uppnås förvisso i viss utsträckning. Enligt OECD (1994) är sysselsättningen och arbetskraftsdeltagandet särskilt högt i Sverige. Som vi tidigare noterat är t.ex. kvinnornas arbetskraftsdeltagande högre än i något annat land. Andelen överstiger med 10 % siffran för andra rika industriländer som Norge, Kanada, USA och Schweiz.

Trots detta är vi mycket tveksamma till om uppnåendet av en mycket hög sysselsättningsnivå är ett önskvärt mål för arbetsmarknadspolitiken, och om de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är rätt utformade ur ekonomisk effektivitetssynpunkt. Slutmålet för politiken skall vara människornas välbe- finnande, inte hur mycket de deltar på en marknad. Sysselsättning är i bästa fall ett delmål för syftet att nå det mera grundläggande målet att öka människors välbefinnande. Även om det är sant att båda målen hänger ihop

• Sida 44
•  Original

— de arbetslösa uppger ständigt att de är mindre lyckliga än de som har arbete (se Blanchflower (1995) - följer emellertid inte att staten automatiskt skall ta folk ur arbetslösheten och sätta dem i arbete till vilket pris som helst. I stället borde staten se till att aktörerna på arbetsmarknaden rätt bedömer det sociala värdet av sina arbetsinsatser och eliminera de faktorer som leder till att arbetstillfällen ransoneras. När allt kommer omkring så finns det också tecken som tyder på att frånskilda är mindre lyckliga än gifta, men ingen har någonsin förespråkat att staten skulle tillhandahålla äktenskapsvägledning,

äktenskapsundervisning eller "beredskapsmakar".

I detta kapitel analyserar vi de argument som kan anföras från ekonomisk synvinkel till förmån för arbetsmarknadspolitik. Vår utgångspunkt, som har sitt ursprung i ekonomisk analys, är att under vissa omständigheter är utfallet av den fria marknaden förenat med ett effektivt utnyttjande av resurser. Därför är statliga ingrepp berättigade bara om dessa omständigheter inte föreligger, (dvs. att marknaden inte fungerar väl), eller om fördelningen av välfärden, som skapas genom jämvikten på den fria marknaden, är oacceptabel ur rättvisesynpunkt.

Därför bör man först helst identifiera ett väl definierat misslyckande på marknaden och sedan utforma en lämplig politik som rättar till missför- hållandet. Som vi kommer att se finns det många anledningar att anta att marknader inte fungerar särskilt väl. Det är dock mycket svårare att hävda, vare sig på teoretiska eller praktiska grunder, att den nuvarande arsenalen av åtgärder är väl rustade för att rätta till specifika brister. Både på grund av dess komplexitet och dess överbetoning av höga sysselsättningsnivåer är det inte

troligt att svensk arbetsmarknadspolitik har styrts av sådana principer.

• Sida 45
•  Original

45 Naturligtvis är det faktiskt möjligt att dessa åtgärder i sig uppfattas av en

majoritet av svenskarna som grundstenar i den "svenska modellen". I så fall är det meningslöst och till och med omöjligt att ta bort dem. Men det är viktigt att inse att många av dem förmodligen inte går att rättfärdiga med ekonomisk logik och att de även medför betydande ekonomiska kostnader.

Även när särskilda statliga åtgärder i princip kan rekommenderas, måste man ta med i beräkningen att på samma sätt som marknaden kan misslyckas så kan även staten misslyckas. För det första kan staten ställas inför samma informationsbegränsningar och uppföljningsproblem som den privata sektorn. För det andra, beroende på hur de politiska och administrativa systemen är utformade, kan statliga åtgärder främja organiserade intressegruppers speciella mål snarare än den samlade välfärden. Vi studerar denna punkt i nästa kapitel. I detta kapitel försöker vi räkna upp ett antal marknadsmisslyckanden, som kanske kunde försvara statliga ingrepp på arbetsmarknaden. Innan vi fortsätter bör vi påpeka att det offentliga ingripandet på den svenska arbetsmarknaden är mycket stort och omfattande. Det sker genom lönebildning och det kollektiva förhandlingssystemet, genom reglering av arbetsmarknaden, t.ex. i form av anställnings- och uppsägningsbestämmelser, genom socialförsäk- ringen och systemet för arbetslöshetsersättning och slutligen genom de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder som denna rapport till största delen behand- lar. Arbetsmarknadspolitiken i Sverige är bred och heltäckande. Har det före- kommit så många marknadsmisslyckanden att en så omfattande intervention är påkallad? Vi tror inte det. Många ingripanden leder emellertid i sig själva till skevheter på marknaden som i sin tur kräver ytterligare ingripanden. Sådan regleringslogik kan leda till en överreglerad ekonomi. Vi återkommer till detta

nedan.

• Sida 46
•  Original

Resten av detta kapitel är disponerat som följer: först försöker vi att identifiera bristerna på arbetsmarknaden och lämpliga åtgärder. Sedan diskuterar vi om arbetsmarknadspolitik är ett lämpligt verktyg för att uppnå jämlikhetsmål som jämnare inkomstfördelning eller försäkringar för enskilda individer.

Kapitlet kommer till den slutsatsen att arbetsmarknadspolitiken inte bör vara ett centralt instrument för statliga ingrepp på marknaderna. Detta betyder inte att den skall tas bort helt och hållet, men att omfattningen och syftet i hög grad bör begränsas. Vi förordar att den bör begränsas till långtidsarbetslösa

med speciell betoning på ungdomar.

Sammanfattningsvis: arbetsmarknadspolitik är troligtvis inte produktivare än traditionella medel för att bekämpa konjunktursvängningar, men den är antagligen mer tillförlitlig. I princip kan man argumentera för att arbets- marknadspolitik kan användas som ett extra stabiliseringspolitiskt medel. Men att räkna ut den optimala mixen mellan detta politiska instrument och de andra instrumenten är enbart en teoretisk möjlighet, och risken att man skapar värdelösa arbeten är mycket större än om man använder sig av den mindre målinriktade finans- och penningpolitiken. På grund därav tvekar vi att tilldela dessa åtgärder någon avgörande stabiliserande roll. Vi tror dock att de kan komplettera en kontracyklisk politik genom att ta itu med den långtids- arbetslöshet, som finns kvar vid slutet av en lågkonjunktur. Vilken åtgärd som skall användas för att åstadkomma detta bör fastställas utifrån effektivitets—

överväganden. 3. Jämlikhet, inkomstfördelning och arbetsmarknadspolitik I de föregående avsnitten har vi koncentrerat oss på sambanden mellan

arbetsmarknadspolitik och ekonomisk effektivitet och försökt analysera hur

statliga ingrepp kan förbättra fördelningen av resurser.

• Sida 67
•  Original

67 Ekonomisk politik befattar sig traditionellt även med fördelningen av

inkomster. Att uppnå en jämnare fördelning av välfärden mellan individer

anses i de flesta fall vara ett önskvärt mål.

Till att börja med är den logiska grunden för detta inte helt klar. Medan intresset för effektivitet motiveras av en önskan att öka välfärden för alla individer, leder jämlikhet till att man tar välfärd från vissa individer och ger

till andra. Så vissa individer kommer oundvikligen att motsätta sig den.

Intresset för fördelningen uppstår när man anser att samhället i sin helhet har sina egna "preferenser" (som representeras av "en social välfärdsfunktion")

där en vara som konsumeras av de fattiga väger tyngre än om den konsumeras

av de rika. Men sedan är frågan: var kommer dessa preferenser ifrån?

I avsaknad av en sådan "välfärdsfunktion" kan vi se två orsaker till varför samhället skulle bry sig om inkomstfördelningen. För det första kan en omfördelning i själva verket motiveras av effektivitet, t.ex. om den förhindrar brott och andra negativa effekter som de fattiga åsamkat de rika. För det andra kan en omfördehiing bli det ofrånkomliga resultatet av en demokratisk

politisk process, om de "fattiga" är fler än de "rika”.

Låt oss dock fortsätta att anta att "samhället bryr sig om jämlikhet". Hur kan man då öka välfärden för de mest olyckligt lottade?

Det finns flera sätt:

1) skatter och transfereringar: omfördelning i penningtermer, 2) snedvridning av lönestrukturen: användning av styrmedel som minimilöner och solidarisk lönepolitik.

• Sida 68
•  Original

3) arbetsmarknadspolitik: genom att hjälpa dessa personer att finna arbete, och eventuellt subventionera sådana arbeten.

Detta kräver flera kommentarer.

För det första är gränsen mellan dessa tre valmöjligheter inte särskilt skarp: en minimilön kan ses som en skatt på arbete som omfördelats till de resurssvagaste, subventionerade arbeten har helt klart en transfererings- komponent, etc.

För det andra använder Sverige alla tre alternativen och det i stor utsträckning: Skattesystemet är ett av de mest progressiva i världen, även om reformer i slutet av 80—talet bidrog till att anpassa det mer till andra länder. Lönestrukturen är snedvriden genom en solidarisk lönepolitik. Arbetsmark- nadspolitiken är mycket aktiv. Detta föranleder följande frågor: kompletterar

dessa tre metoder varandra, eller skall de ses som ersättare för varandra?

För det tredje lutar vi mot att en omfördelning genom skatter och trans- fereringar i allmänhet är effektivare än de andra båda alternativen. Ingrepp i lönebildningen skapar arbetslöshet och därigenom enbart slöseri med resurser. Aktiv arbetsmarknadspolitik är en omfördehiing "in natura" som kan tvinga in människor i lågproduktiva arbeten och på så sätt förspilla tid och resurser. Detta innebär inte att skatter och transfereringar saknar snedvridande effekter (de tenderar att negativt påverka utbudet av arbetskraft och investeringar i humankapital), men antagandet är att dessa snedvridningar är mindre jämfört med de andra två alternativen.

• Sida 69
•  Original

69 Den allmänna utgångspunkten för en aktiv arbetsmarknadspolitik i Sverige är, som vi har diskuterat i inledningen, att alla människor bör arbeta. Tillämp- ningen av den principen på dem som har de sämsta yrkeskunskapema blir följande: hellre än att ge dem kontanter skall allt göras för att se till att de arbetar. Hur önskvärt är detta om man vill uppnå en "jämlik" fördelning? Vi diskuterar denna fråga utifrån två synsätt. Frågan som bör ställas är följande: leder det fria marknadsaltemativet till att människor arbetar mindre än vad

som är fallet i den optimala, centralt planerade fördelningen där hänsyn tagits till jämlikheten?

Låt oss först anta att en omfördelning kan uppnås utan att förändra drivkrafterna för arbete och utbildnings). Svaret är att de fattiga — dvs. de mindre produktiva — tenderar att arbeta alltför hårt vid den fördelning som bestäms av marknaden. Anledningen till detta är att medan de med rätta inser det (låga) verkliga samhälleliga värdet av sitt arbete (de byter med rätta fritid mot konsumtion), måste de i alla händelser arbeta hårt för att nå en anständig konsumtionsnivå”. När en "välvillig diktator" tar hand om dem, tilllåter de pengar som omfördelats till dem att de arbetar mindre”) och detta är faktiskt socialt önskvärt eftersom deras produktivitet är låg och därmed även det samhälleliga värdet av deras arbete.

Omvänt har de rika en lägre konsumtionsnivå och arbetar mer vid den optimala fördelningen än vid den fördelning som bestäms av marknaden. Med andra ord, medan konsumtionen omfördelas från de rikare till de fattigare, omfördelas arbete från de fattigare (mindre produktiva) till de rikare (mera produktiva).

• Sida 70
•  Original

70 Den slående slutsatsen är därför att de okvalificerade tycks arbeta för mycket vid marknadsjämvikt i förhållande till vad som gäller vid den optimala fördelningen. Om något tyder detta på att den aktiva arbetsmarknadspolitiken borde förmå de mest produktiva arbetstagarna att arbeta ännu hårdare och på så sätt skapa ett överskott, som kan omfördelas till de minst produktiva, snarare än att sätta de minst produktiva i lågproduktiva arbeten. Men i princip kan detta resultat uppnås genom transfereringar av klumpsummor utan någon form av arbetsmarknadspolitik.

Låt oss nu göra ett mera realistiskt antagande, nämligen att omfördelningen är snedvridande och, genom att sänka lönerna efter skatt, tenderar att minska utbudet av arbetskraft. Detta leder oss tillbaka till övervakningsproblematiken som vi introducerade när vi diskuterade försäkringsaspektema: aktiv arbets— marknadspolitik kan ses som ett övervakningsmedel för att tvinga människor att arbeta, även om de drabbas av mycket höga marginalskatter. Problemet att mycket höga marginalskattesatser leder till att människor inte arbetar är i huvudsak relevant för de fattigaste till följd av deras starka bidragsberoende”). Den första typen av snedvridning är kanske inte så oroande om man endast ser till välfärdsaspekten eftersom dessa människor, som vi just såg, har en låg produktivitet och tenderar att arbeta för mycket vid marknadsjämvikten i förhållande till vad som gäller vid den optimala jämlika jämvikten. Men naturligtvis kan snedvridningen vara tillräckligt stor för att förmå dem att arbeta mindre än optimalt. I så fall kan man förespråka aktiv arbetsmark- nadspolitik för att förmå dessa människor att arbeta (eller söka arbete), som ett villkor för att få ersättningarna. Men för det första är kanske övervak- ningen av arbetsökandet tillräcklig (så detta argument rättfärdigar inte nödvän- digtvis utbildningsprogram och beredskapsarbeten) och för det andra kan man

• Sida 71
•  Original

lika gärna tänka sig att minska marginalskattesatsema för de fattiga. Inkomst- stödet till de fattiga behöver inte sänkas om en sådan minskning av marginal- skattesatsen kompletteras med en negativ inkomstskatt. (Ytterligare en svårig- het är att staten måste kunna beräkna den optimala arbetsinsatsen för dessa personer. Som vi hävdat är denna arbetsinsats troligen inte särskilt hög med hänsyn till deras produktivitet, arbetsmarknadspolitiken löper därför risken att sätta för höga mål för deras sysselsättning.)

4. Slutsats

Vi har diskuterat hur marknadsmisslyckanden kan rättfärdiga en aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi har kommit fram till att de kan bilda grund endast för ett begränsat antal åtgärdsprogram, nämligen sådana som tillser

(i) att de långtidsarbetslösa inte slås ut från arbetskraften, speciellt inte i

slutet av en lågkonjunktur, och (ii) att de som får arbetslöshetsersättning söker arbete aktivt.

• Sida 72
•  Original

Åtgärtkplaeerade

Figur 2.1. Arbetslösa och åtgärdsplaeerade.

(It (ri

an

...i ik _; .::— _i. 0) _L Q) IX.) — lh ha

Qj-

• Sida 73
•  Original

Noter

1. En 'extemalitet' är en påverkan mellan individer som inte förmedlas genom marknaden. Typiska exempel är buller, föroreningar, etc.

2. För att analysera en sådan matchningsprocess använder ekonomer s.k. "match- ningsfunktioner". En matchningsfunktion talar om för oss hur många personer som kommer att anställas (eller motsvarande hur många lediga platser som kommer att fyllas), per tidsenhet, som en funktion av arbetslöshet och lediga platser. Teorin säger oss att det kan finnas för mycket eller för lite arbetssökande beroende på skaleffektema i match- ningsfunktionen. Om det råder stordriftsfördelar, dominerar den positiva extemaliteten: ökande sökintensitet på båda sidor av marknaden kommer att öka matchningsprocessens effektivitet. Det är då för lite sökande i marknadsjämvikten. Men om å andra sidan match- ningsfunktionen uppvisar avtagande skaleffekter, dominerar undanträngningsextemaliteten och sökandet blir för högt i marknadsjämvikten.

3. Tekniskt sett råder det konstant skalavkastning ("constant returns to scale") i matchningsfunktionen. Se Blanchard och Diamond (1990), Bourdet och Persson (1992).

4. Det förhåller sig huvudsakligen så därför att en enhetlig ölming i de arbetslösas söldntensitet inte påverkar jämviktssannolikheten att hitta ett arbete eftersom de arbetslösa tränger undan varandra. Dessa resultat skulle emellertid vara annorlunda i en "matchningsmodell", men effekterna skulle vara små.

5 . En motsatt anmärkning kan återfinnas i en uppsats av Edin och Zetterberg (1993) som finner lägre löneskillnader mellan industrier i Sverige än i andra länder. Men dessa uppgifter är föremål för många konkurrerande tolkningar.

6. Men man bör vara försiktig med denna tolkning: Sverige har undvikit den allmänna ökning av arbetslösheten som andra europeiska länder har fått erfara. Om vi tror att orsaken till en sådan ökning också i viss utsträckning fanns i Sverige, vore en måttlig ökning av den börda som lagts på aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder ändå ett fullt acceptabelt resultat.

7. Man bör notera att huvuddelen av dessa effekter beror på hur stöden till de handikappade har utvecklats. Vi tror emellertid att det finns ett avsevärt godtycke i definitionen av "handikappad", vilket styrks av det faktum att antalet personer i sådana stödprogram har tredubblats under de senaste tjugo åren.

8. Ekonomer refererar till detta som "the first-best allocation of resources".

9. Detta kallas "inkomsteffekten".

• Sida 74
•  Original

10. Tekniskt sett har de en högre konsumtionsnivå, och därför en lägre marginalnytta av konsumtion, och därför kommer de att arbeta mindre.

11. Det är också relevant för de rikaste som också har höga marginalskatter. Men medan mängden arbete som en individ utför styrs av marginalskattesatsen, är det det genom- snittliga skatteuttaget som avgör om den personen kommer att arbeta över huvudtaget. Vad gäller de rika kan man tro att de hämmande effekterna av skatter är mycket mindre än för de fattiga, därför att utbytet av att arbeta i förhållande till att inte arbeta är mycket större för dem. Detta gäller emellertid i mindre utsträckning för gifta personer om deras make/maka redan arbetar.

• Sida 75
•  Original

KAPITEL 3 Arbetsmarknadspolitikens politiska ekonomi

I föregående kapitel analyserade vi i vilken utsträckning arbetsmarknads-

politiken kan användas för att förbättra effektiviteten i ekonomin.

I detta kapitel analyserar vi arbetsmarknadspolitiken från den politiska ekono- mins synvinkel. Vi försöker komma fram till vilka som är vinnare och vilka som är förlorare och försöker förstå hur den politik vi studerat kan vara resultatet av en politisk process som ackumulerar motstridiga preferenser hos individer som styrs av egenintresset. Vi kommer också att diskutera hur

lämpliga systemreformer kan göras politiskt genomförbara.

Vi studerar först hur olika grupper i samhället kan förlora eller vinna på arbetsmarknadspolitik, och sedan diskuterar vi hur "lagarna" för arbetsmark- nadspolitiken bör utformas.

1. Arbetsmarknadspolitikens vinnare och förlorare

6) Efektema på arbetskraftens välfärd

Politik som berör skatter, socialbidrag och arbetsmarknadspolitik i ett demo-

kratiskt samhälle utformas för att passa majoritetens intressen. När speciella

• Sida 76
•  Original

intressegrupper snevrider den demokratiska processen, måste vi också ta dessa

gruppers makt med i beräkningen.

Vi antar att arbetsmarknadspolitik mestadels kommer att bestämmas av dem som har sysselsättning, och bland de sysselsatta, av dem som tillhör den "lägre medelklassen" eller "icke yrkesutbildade arbetstagare". Dessa arbets- tagare kommer att stödja en viss politik endast om den ökar deras egen välfärd

i relation till resten av samhället.

Detta ger upphov till en första paradox: varför skulle dessa personer bry sig om en aktiv arbetsmarknadspolitik som riktar sig till de minst gynnade grupperna i samhället, som inte är särskilt mäktiga politiskt sett? Svaret är att en sådan politik påverkar deras egen välfärd indirekt genom skatter,

lönebildning och risken att bli arbetslös. Vi kan därför urskilja tre effekter

3) En skatteeffekt: aktiv arbetsmarknadspolitik påverkar antalet bidrags- tagare och därigenom skattebördan för dem som är sysselsatta. A priori kan effekten antingen bli positiv eller negativ: om den aktiva arbetsmarknadspolitiken är mycket kostnadskrävande i reella termer kommer den att öka skattebördan. Om den å andra sidan är mycket effektiv och återför personer till arbete kommer den att minska den totala arbetslöshetsnivån och därigenom skattebördan för dem som är sysselsatta.

b) En exponeringseffekt: arbetsmarknadspolitiken påverkar de arbetslösas välfärd. I den utsträckning den ökar deras välfärd genom utvidgade möjligheter att hitta ett arbete eller högre ersättningsnivåer, värderas den positivt av de arbetslösa. De sysselsatta drar indirekt nytta av den, eftersom de tror att de kanske kan förlora sitt arbete i framtiden. Därför kommer det att finnas ett starkare stöd för en sådan politik, när de sysselsatta löper större risk att bli arbetslösa (t.ex. när kostnaderna för uppsägningar är lägre, när ekonomin går in i en lågkonjunktur eller genomgår en större strukturförändring). Lägg dock märke till att man kan

• Sida 77
•  Original

lika väl tänka på arbetsmarknadspolitik som ett sätt att reducera de arbetslösas välfärd ("piskan"), åtminstone i förhållande till arbetslös- hetsersättning utan vidare villkor. I så fall kommer exponeringseffekten att leda till att de som är sysselsatta kommer att opponera sig mot arbetsmarknadspolitiken.

c) En insidereffekt: arbetsmarknadspolitiken har en effekt pålönebildningen genom att det finns incitament för de arbetslösa, att under sökprocessen, bjuda under de redan sysselsatta och därigenom påverka jämviktslönerna. Denna effekt har diskuterats mycket i svensk litteratur, i synnerhet i en rad uppsatser av Calmfors (se till exempel Calmfors och Lang, 1994). Det vi önskar betona här är att denna effekt leder till ett negativt val av politik: de som är sysselsatta kommer att föredra en politik som faktiskt tenderar att öka den totala arbetslösheten. De kommer t.ex. att föredra åtgärder som i själva verket minskar intensiteten i de långtidsarbetslösas arbetssökande framför sådana som stimulerar sökandet. De lyckas på detta sätt att genom en förvrängd arbetsmarknadspolitik skydda sig mot konkurrens och därigenom kan de begära högre löner. Det är viktigt att inse att de som är "insiders" inte har något intresse av att subventionera en aktiv arbetsmarknadspolitik, om den enda effekten av dessa åtgärder är att öka konkurrensen från ”outsiders ". Omvänt så är de villiga att satsa resurser på ett socialt ineffektivt program som får outsiders att hålla sig "tysta" och hindrar dem från att bjuda under de sysselsatta.

För att få ett smakprov på hur viktiga dessa effekter är har vi utvecklat en analytisk modell som gör det möjligt att beräkna hur olika grupper påverkas av arbetmarknadspolitiska åtgärder. (En beskrivning återfinns i bilaga A2, och läsaren hänvisas till Saint-Paul [1995] för ytterligare detaljer.)

Sifferövningen antyder att ett ett negativt val av policy — vilket innebär att insiders föredrar åtgärder som hindrar de arbetslösa från att aktivt söka arbete och därigenom ökar det totala antalet arbetslösa — är mer troligt när (i) de yrkesutbildade och de icke yrkesutbildade arbetstagarna kompletterar varandra i produktionen, vilket antyder att sysselsättningen av de icke yrkesutbildade inte påverkas särskilt mycket av deras löner; och (ii) de icke yrkesutbildade

• Sida 78
•  Original

78 arbetstagarna löper liten risk att bli blir arbetslösa, eftersom de skyddas från

uppsägning genom exempelvis stränga bestämmelser om anställningsskydd.

Vi har funnit att risken för sådana negativa val av policy inte kan negligeras i den svenska ekonomin. Åtgärderna skulle därför få ett brett stöd, men huvudsakligen därför att de tillåter de icke yrkesutbildade arbetstagarna att be- gära högre löner och på så sätt omfördela pengar från utbildade arbetstagare och kapital till icke yrkesutbildade arbetstagare. Trots högre skatter har de sysselsatta (och de arbetslösa) det bättre ställt därför att de lyckas pressa upp lönerna. Detta händer huvudsakligen på grund av att man får bättre ersättning genom åtgärdsprogrammen än man får när man är arbetslös, vilket gör det möjligt för de sysselsatta att öka sina löneanspråk. Om åtgärdsprogrammen gav samma ersättning som arbetslöshet skulle de sysselsatta faktiskt motsätta sig detta något. Negativa val av policy beror inte på att åtgärderna är impro- duktiva utan på att de tenderar att öka ersättningarna i genomsnitt.

En annan fråga gäller målgrupper. Flödesstatistiken tyder på att deltagare i stödåtgärder får arbete oftare än de långtidsarbetslösa, men mindre ofta än de korttidsarbetslösa. Detta kan helt enkelt bero på att gruppen programdeltagare är heterogen, och består både av människor som annars skulle vara "kort- tidsarbetslösa " och sådana som annars skulle vara " långtidsarbetslösa ". Låt oss emellertid vara optimistiska och anta att en sådan heterogenitet inte förklarar hela skillnaden i anställningsnivån mellan deltagare i åtgärder och "långtids- arbetslösa". Åtgärderna faller därför inom ett slags mellanområde, där de för- bättrar arbetsutsiktema för de långtidsarbetslösa, men minskar dem för de

korttidsarbetslösa.

• Sida 79
•  Original

79 Dessutom finns det en partiell inriktning av åtgärderna mot de långtids- arbetslösa. De korttidsarbetslösa har ändå hälften så stor chans att komma i åtgärder som de långtidsarbetslösa". Eftersom uppgifterna förefaller antyda att åtgärderna minskar de arbetslösas sökintensitet men ökar de långtidsarbetslösas sökintensitet, är det rimligt att förespråka en bättre inriktning på de långtids- arbetslösa (detta är också i linje med diskussioner i föregående kapitel). Det politiska stödet för åtgärderna skulle emellertid bli mycket mindre i sådant fall. Mot bakgrund av de resultat vi just diskuterat, skulle de sysselsatta ställa sig nästan likgiltiga till åtgärderna om de vore helt inriktade på de långtids-

arbetslösa.

Resultaten är tydligare om man antar att efterfrågan på outbildad arbetskraft påverkas mindre av lönerna. De sysselsatta ger då fullt stöd för åtgärderna när de ger högre ersättning och inte är målinriktade. Men i det fallet är den totala arbetslösheten större med åtgärderna än utan dem. Genom att sänka ersätt— ningsnivån till de arbetslösas nivå eller göra åtgärderna målinriktade, skulle den totala arbetslösheten kunna minskas, men i detta fall skulle de sysselsatta

opponera sig!

Omvänt minskar ett starkare samband mellan löner och sysselsättning av outbildad arbetskraft utrymmet för lönehöjningar och gör på så sätt att skatte- och exponeringseffektema blir viktigare i förhållande till "insider"-effektema. De anställda opponerar sig nu kraftigt mot åtgärderna när de inte är målinrik- tade och ger högre ersättning (och då även är dåliga för arbetslösheten), men stöder dem när de antingen är målinriktade eller ger samma ersättning som

arbetslöshetsförsäkringen (och då minskar den totala arbetslösheten).

• Sida 80
•  Original

Vad kan vi dra för slutsatser av denna övning? För det första antyder svenska data att de samlade effekterna av en aktiv arbetsmarknadspolitik är relativt små. För det andra kan vi mycket väl befinna oss i ett tillstånd där de har en negativ inverkan på den totala arbetslösheten. För det tredje är det önskvärt att åtgärderna bättre inriktas på de långtidsarbetslösa och att ersättningarna sänks till samma nivå som ersättningen vid arbetslöshet. För det fjärde kan sådana reformer stöta på politiskt motstånd om efterfrågan på outbildad arbets-

kraft inte påverkas särskilt mycket av deras löner.

(ii) Ärfördelningen av utgifterna politiskt vinklad?

En annan fråga som bör besvaras är om fördelningen av arbetsmarknads- politiska insatser (t.ex. över regionerna) är jämn eller om den snedvrids på grund av politisk följsamhet. För att kunna fastställa detta har vi tittat på den regionala fördelningen av deltagare i aktiva arbetsmarknadsåtgärder och jäm- fört den med hur man röstar i respektive regioner. Naturligtvis kan en sådan övning leda till missvisande resultat om regionala skillnader i arbetslösheten inte tas med i beräkningen på ett riktigt sätt. Därför har vi tagit med arbets- lösheten i beräkningen i vårt sifferexempel, vilket betyder att vi kan se om två regioner med identiskt lika arbetslöshet kan ha olika antal personer i åtgärder

beroende på den politiska majoriteten i regionen.

Resultaten är överraskande tydliga, även om man måste vara försiktig som vid all statistisk analys. Om arbetslösheten hålls konstant verkar det som om mera konservativa regioner har färre personer i aktiva arbetsmarknadsåtgärder”. Dessa resultat kan tolkas på flera sätt. På yttersta kanten av spektrat kan detta

innebära att "vänstern" kan påverka, antingen direkt eller indirekt, fördelning-

• Sida 81
•  Original

en av aktiva arbetsmarknadsåtgärder till egen fördel. På den andra kanten kan det betyda att aktiva arbetsmarknadsåtgärder fördelas över regionerna på grundval av något annat kriterium än arbetslöshet, och att regioner som uppfyller detta kriterium också av någon anledning är mera benägna att rösta på vänstern. Fattigare regioner kan t.ex. gynnas mera av aktiva arbetsmark- nadsåtgärder, även om arbetslösheten hålls på en konstant nivå, och dessa regioner kan också rösta mera på vänstern. Den fråga som då uppstår är denna: är det vettigt att använda arbetsmarknadspolitik som ett verktyg för regional fördelning av resurser? Ännu en möjlig tolkning är att vissa regioner är bättre än andra när det gäller lobbying för transfereringar, inklusive i form av deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och dessa regioner stöder vänstern därför att den troligen kommer att främja en sådan politik. Det är inte möjligt för oss att på detta stadium ta ställning mellan dessa konkurre- rande tolkningar. Vi tycker oss känna att det föreligger viss politisk vinkling i fördelningen av aktiva arbetsmarknadsåtgärder, och den ökade självständig- het för AMS, som vi förordar kan kanske lösa problemet. Men man kan också överväga ytterligare åtgärder — som bör lagfästas — för att begränsa en sådan politisk vinkling i framtiden. Tyvärr finns det förmodligen få incitament för en sittande regering att hindra det egna parti från att dra nytta av denna politik. En förlängd förordnandetid för styrelsen för ett självständigt AMS skulle emellertid öka den nuvarande regeringens motiv för att lagfästa om åtgärder, som inskränker möjligheterna att utnyttja åtgärdsprogrammen för

politiska syften.

• Sida 82
•  Original

82 (iii) Önskvärda systemreformer: är de politiskt genomförbara?

Vi har sett att negativa policyval är mera sannolika, när den anställde inte riskerar arbetslöshet i någon högre grad och när efterfrågan på okvalificerad arbetskraft inte reagerar på löneförändringar. I ett sådant fall kan de anställda opponera sig mot systemreformer som en bättre inriktning mot de långtids- arbetslösa eller ökning av intensiteten i de åtgärdsplacerades arbetssökande därför att det kommer att hämma deras möjlighet att pressa upp lönerna. Regeringen kan dock försöka skapa eller dra nytta av ekonomiska omständig-

heter som gynnar reformen.

Svenska arbetstagares exponeringsgrad vad gäller arbetslöshet är som uppgif- terna antyder relativt små. En ökad exponering kan kanske hjälpa till att göra önskvärda systemreformer lättare att genomföra ur politisk synvinkel. Perioder med förlust av ett stort antal arbetstillfällen eller strukturförändringar kan därför användas för att genomföra systemförändringar. Likaså kan en minsk- ning av uppsägningskostnadema öka den anställdes exponering och på så sätt minska sannolikheten för negativa policyval. Att sänka uppsägningskostna- dema är dock inte i sig så lätt, politiskt sett. Ekonomisk analys och erfarenhet från andra länder tyder på att detta kan uppnås genom att man inför ett system med två nivåer, där tillfälliga, flexibla kontrakt samexisterar med permanenta, fasta (Saint—Paul, 1993).

Minskade uppsägningskostnader kommer också att stärka den politiska möjlig- heten att genomföra önskvärda reformer genom att efterfrågan på arbetskraft blir känsligare. När kostnaderna för att justera arbetskraften minskar för före-

tagen, kommer de att reagera mycket starkare på ökningar av reallönerna. Det

• Sida 83
•  Original

blir därför svårare för "insiders" att begära högre löner, och på så sätt kommer de att vara mindre intresserade av att genom "perversa stödåtgärder"

utestänga de långtidsarbetslösa från arbetssökande.

En annan åtgärd som kommer att göra efterfrågan på arbetskraft känsligare är liberaliseringen av kapitalfiödet. Rörligare kapital gör att efterfrågan på arbetskraft reagerar starkare på löner. En löneökning utlöser nämligen ett kapitalutflöde som minskar arbetskraftens produktivitet och företagens motiv

för att anställa.

Dessa argument tyder på att förändringar i arbetsmarknadspolitiken bör ingå i ett heltäckande reformpaket, som skulle omfatta andra aspekter av ekonomin. Denna heltäckande syn på en reformering kan bli speciellt viktig av en annan anledning: när en viss reform skadar en väl identifierad intressegrupp, kan det faktum att den ingår i ett större paket göra det möjligt att kompensera denna

grupp med de andra reformerna.

2. Hur bör de arbetsmarknadspolitiska institutionerna utformas?

Vi skall nu försöka behandla frågan om den institutionella utformningen av arbetsmarknadspolitiken. Den nuvarande organisationen tyder på att AMS inte är politiskt självständigt från regeringen, som kan anställa och säga upp dess chef som den behagar. AMS åtnjuter dock "operativt självbestämmande" och kan agera efter eget gottfinnande i betydande grad. De olika typerna av åtgär- der och deras relativa betydelse är utsatta för ständiga förändringar. Arbets- marknadspolitik påverkar en växande del av samhället — den logiska orsaken

till detta är inte alltid klar. Ett exempel är utvecklingen för några år sedan av

• Sida 84
•  Original

sysselsättningsprogram för ungdomar i åldrarna mellan 16 och 19. Det är fres— tande att tycka att det hade varit mera relevant att ge dessa personer bidrag för att gå i skolan längre än att slussa ut dem på arbetsmarknaden. Det verkar också finnas ett växande missnöje med AMS politik, vilket återspeglas i det faktum att en allt större del av arbetsmarknadspolitiken bedrivs utanför verket (andelen har stigit från ursprungligen 0 % till omkring en fjärdedel). Med detta oberoende följer problemet med demokratiskt ansvar: AMS kan synas vara en "lobby", som söker nå sina egna mål i ett sammanhang där väljarna

har föga kontroll över dess beslut.

Vi diskuterar förSt om den myndighet, som ansvarar för arbetsmarknads- politiken, skall vara oberoende av regeringen eller inte. Sedan diskuterar vi i hur hög grad beslutsfattandet i arbetsmarknadspolitikiska frågor skall centra-

liseras?

(i) Självständighet kontra ansvar

Det har länge varit vedertaget, särskilt av ekonomer, att demokratiskt besluts- fattande inte nödvändigtvis leder till effektiva resultat. Problemet är att poli- tiskt tryck — som antas avspegla allmänhetens oro — kan leda till att politiker tar tillbaka tidigare löften och på så sätt minskar sin trovärdighet och sin möjlighet att påverka allmänhetens förväntningar på den framtida politiken. Denna trovärdighetsmekanism har mött mest förståelse i penningpolitiska sammanhang, där man hävdat att när väl låga inflationsförväntningar blivit inbakade i löneavtal och faktorpriser, har regeringen ett intresse av att skapa överraskningsinflation för att öka sysselsättningen och skatteintäkterna. Ekono-

mer har därför hävdat att penningpolitiken skall styras av en oberoende

• Sida 85
•  Original

centralbank, som skulle motstå politiskt tryck för att skapa inflation. Detta skulle garantera att inflationsförväntningarna verkligen är låga och skydda

ekonomin från en permanent hög inflation.

Vi tror att det samma slags trovärdighetsproblem är förknippat med arbets- marknadspolitik. Vi vet att ett (synbarligen) förbättrat ekonomiskt läge är värdefullt för politikerna eftersom det ökar deras möjligheter till återval. Arbetsmarknadspolitik kan därför användas före ett val för att ge sken av att man ökar sysselsättningen. Eftersom arbetsmarknadspolitiken påverkar arbets— löshetsstatistiken, direkt och omedelbart kan graden av politiskt tryck till och med bli större än för penningpolitiken.

Bristen på trovärdighet för arbetsmarknadspolitiken kommer i sin tur att ha en motsatt effekt på lönebildningen och skapa inflationsstryck. Fackföreningama kommer att pressa upp lönerna och leda ekonomin in i ett inflatorisk jämviktsläge när de inser att de arbetstillfällen som går förlorade på grund av aggresiva lönekrav kommer att kompenseras genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. (Detta bekräftades av Calmfors och Horn, 1986.)

Därför tror vi att det är viktigt att arbetsmarknadspolitik bedrivs av en självständig institution. Detta betyder inte att den bör vara "konservativ" och inte ta itu med lågkonjunkturer på ett lämpligt sätt. I föregående kapitel har vi uttryckt tvivel rörande användningen av arbetsmarknadspolitken som ett viktigt makroekonomiskt stabiliseringsverktyg. Vi har dock sett att den kan spela en viss roll genom att till exempel hjälpa långtidsarbetslösa vid slutet av en lågkonjunktur. Självständighet betyder inte att man skulle offra denna funk-

tion. Tvärtom kommer de att utföras mer effektivt och med lägre inflations-

• Sida 86
•  Original

kostnader när trovärdigheten stärks genom oberoendet. Ett talande exempel är den amerikanska centralbanken som är självständig, men trots det arbetar med penningmängdexpansion under lågkonjunkturer. Allmänheten och mark— naden förväntar sig helt och fullt att en sådan expansiv hållning kommer att vändas i motsatt riktning när det blir goda tider igen. Bankens trovärdighet skadas inte av denna kontracykliska politik — trovärdigheten leder i själva verket till att politiken fungerar.

Om arbetsmarknadspolitiken skulle skötas av ett självständigt organ, hur kan man då avkräva ett demokratiskt ansvar? Svaret är att organet ifråga skulle tilldelas en väl definierad målsättning, helst genom lag eller författning. Om vi åter tar jämförelsen med en centralbank, vet vi att målsättningen för Bundesbank är att bevara prisstabiliteten. Ingenting hindrar väljarna från att vid något visst tillfälle ändra denna målsättning. Det som är viktigt är att väljarna kan välja mellan en uppsättning föreskrijier, som ålagts organet för en tillräckligt lång tidsperiod, i stället för att hela tiden fatta beslut efter eget gottfinnande om vilken politik man skall välja.

Vi anser att AMS har följt en politik grundat på eget gottfinnande. Detta beror

på att AMS inte lagstiftningsvägen förelagts någon specifik roll eller mål- sättning.

Man kan inte fastställa AMS mål utan att ha tänkt igenom vilken roll arbetsmarknadspolitiken skall spela. Men det är tydligt att sådana förändringar går att åstadkomma endast om de kopplas till en begränsning och ett för- tydligande av arbetsmarknadspolitikens omfattning. Ett möjligt förslag, som

går att förena med den kunskap som finns om arbetsmarknadspolitikens effek-

• Sida 87
•  Original

tivitet, är att koncentrera sig på de långtidsarbetslösa. En möjlig målsättning kunde då vara att hålla nere långtidsarbetslösheten under en viss nivå och se till att dessa personer håller kontakt med arbetsmarknaden.

När en målsättning väl är definierad kan man utveckla ett incitamentprogram för att genomföra det. Exempelvis har Nya Zeelands centralbankchef en lön som är negativt beroende av inflationsprocenten. Man kunde tänka sig ett

liknande arrangemang för AMS.

Oberoendet betyder dock inte att de verktyg som AMS använder sig av kommer att vara tillräckligt effektiva för att uppnå målet. Därför rekommen- derar vi också en kontinuerlig utvärdering av arbetsmarknadsprogrammen av en oberoende expertgrupp. En lämplig institutionell mekanism borde upprättas

för att säkerställa att ineffektiva program tas bort.

di) Centralisering kontra decentralisering

En annan fråga, som rör både passiv och aktiv arbetsmarknadspolitik, är graden av centralisering av finansieringen och beslutsfattandet. Skall bidrag och aktiva åtgärder finansieras på lokal, regional eller nationell nivå? En lik- nande fråga är om företag som säger upp personal oftare än andra skall betala högre avgifter eller om avgifterna skall vara lika för alla företag? Decentra- lisering innebär en högre ansvarsgrad och tvingar människor att räkna med de skatter och ekonomiska bördor som deras beslut åsamkar resten av samhället. Om t.ex. företag som ofta säger upp anställda får betala högre skatter för att finansiera arbetslöshetsersättningen (USA:s "erfarenhetsvärderingssystem"),

kommer de att vara mindre benägna att utnyttja bidragssystemet för att hantera

• Sida 88
•  Original

sin arbetssyrka på ett sätt som är kostsamt för resten av samhället, t.ex. genom att systematiskt lita till tillfälliga uppsägningar - snarare än att justera lönerna och arbetstiden - för att möta fluktuationer i efterfrågan på sina pro- dukter. När arbetslöshetsersättningen finansieras på regional nivå kommer myndigheterna i en region, som drabbats av en negativ chock, att tendera att satsa på infrastruktur och skattelättnader för att locka till sig kapital, snarare än att lita till transfereringar från andra regioner. Arbetsgivare inom en viss sektor kommer på liknande sätt att vara mer benägna att motstå aggressiva lönekrav från fackföreningarna, om den extra arbetslöshet de framkallar ökar

deras sociala avgifter.

Decentralisering stöter emellertid på problemet med att politiken blir mindre effektiv ur försäkrings- och omfördelningssynpunkt. Om arbetslöshetsersätt- ningen t.ex. finansieras på regional nivå måste en region som utsätts för en negativ sysselsättningschock antingen öka skatterna eller minska ersättnings- nivån. Därför bör man inte urskiljningslöst förespråka decentralisering, utan man bör komma ihåg att centralisering är grundläggande för tillhandahållandet

av försäkringar.

Finns det ett sätt att förena incitament med försäkring när man väljer av centraliseringsgraden för ett system? Detta är ett svårt problem, och att

behandla det i detalj ligger utanför ramen för denna rapport. Låt oss emellertid komma med några tentativa förslag.

En lösning kunde vara att använda en "måttstockstävling", som innebär att samtidigt som finansieringen är centraliserad belastar kostnaderna de enheter

som fungerar dåligt i relation till liknande enheter. Denna princip är

• Sida 89
•  Original

förmodligen lättare att införa, när man planerar ett system för sociala avgifter på företagsnivå. Ett företag kunde då få betala högre skatt, om det avvecklade flera arbetstillfällen än andra företag i samma bransch. I ett sådant system skulle arbetstagarna vara väl försäkrade mot låg efterfrågan i sin bransch, men företagen skulle vara mindre motiverade att utnyttja arbetslöshetsförsäkringen

i hanteringen av sin arbetsstyrka.

På regional (eller bransch-) nivå kunde man försöka införa påföljder för de regioner eller branscher som hade för höga löneökningar i förhållande till

andra regioner med liknande arbetslöshetssiffror.

3. Slutsats

De viktigaste slutsatserna av detta kapitel är följande.

För det första kan arbetsmarknadspolitiken fastna i ineffektiva program därför att de sysselsatta, när allt kommer omkring, är nöjda med dem så länge de hindrar långtidsarbetslösa från att bjuda under dem lönemässigt. Ett över- gripande reformpaket, som i synnerhet skulle inkludera regler som minskade anställningstryggheten, kan kanske vända på den effekt som arbetsmarknads- politiken har på de sysselsatta och på så sätt främja önskvärda reformer såsom

bättre inriktning eller lägre ersättningsnivåer.

För det andra borde man göra AMS så pass oberoende att det skyddas mot politiska påtryckningar som syftar till att minska den öppna arbetslösheten före

ett val.

• Sida 90
•  Original

För det tredje måste det demokratiska ansvaret bevaras genom att det anges ett snävt inriktat väl definierat mål för AMS. Det målet bör utgå från vad vi anser att arbetsmarknadspolitiken bäst kan uppnå, och vårt antagande är att det till största delen skulle handla om långtidsarbetslöshet (inklusive ungdoms- arbetslöshet).

För det fjärde bör en kontinuerlig utvärdering av åtgärderna inlemmas i Sveriges institutioner för att säkerställa att AMS uppnår sitt mål så effektivt som möjligt.

• Sida 91
•  Original

91 Noter

]. Denna uppskattning är en undre gräns, därför att i arbetskraftsundersökningen verkar många personer ha gått direkt från anställning till arbetsmarknadsåtgärder, utan att gå genom arbetslöshet. Dessa personer togs inte med när modellen kalibrerades.

2. Den ekonometriska modell som tillämpades är som följer: den andel av den totala arbetskraften (inklusive alla deltagare i åtgärdsprogram, i motsats till hur den vanligtvis definieras i Sverige), som var inregistrerad i aktiva arbetsmarknadsåtgärder för varje region och varje år mellan 1985 och 1992 förklarades med hjälp av den regionala arbetslös- hetsprocenten och andelen väljare, som hade röstat på borgerliga partier vid 1991 års val. Uträkningen skattades över olika urval och gav mycket liknande resultat. Alla variabler var i logaritmform och de borgerliga partierna definierades som Moderata samlingspartiet, Centern, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokratiska samhällspartiet. Sju tidsvariabler ('time dummies”) ingick. Den uppskattade ekvationen, där U är arbetslöshetsprocenten, V är andelen väljare som röstade på borgerliga partier, var:

bog (S) = konstant + .3155514 log (U) [5.201] - 1.76189 log [-l3.295] + tidsvaiabler

Antal observationer = 192 R2 = 0.8738 Justerad R2 = 0.8676 Roten MSE = .16899 (t-värde inom parentes)

• Sida 92
•  Original

• Sida 93
•  Original

KAPITEL 4

Hur det nuvarande systemet fungerar

Den framträdande roll som arbetsmarknadspolitiska åtgärder spelar i Sverige beror i stor utsträckning på den strategiska roll de har i den "svenska modellen". Men själva åtgärdemas karaktär stämmer väl överens med liknande åtgärder i andra länder. Internationella erfarenheter av aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan därför vara relevanta för svenska förhållanden. På mikroekonomisk nivå ligger bedömningen av effekterna av olika åtgärdsprogram i Sverige — utbildning, tillfälligt arbete, arbets- vägledning eller annat — i själva verket väl i linje med resultaten i andra länder. Dessa resultat är generellt sett ganska nedslående: det visar sig ofta vara svårt att visa att deltagarna haft något utbyte av åtgärderna och man kan notera att utbytet, där det kunnat påvisas, generellt sett varit ganska

ringa.

Men ofta är det så att effekterna av ett åtgärdsprogram på ekonomin i sin helhet inte enbart är summan av dess effekter på de individer som är mest direkt berörda. Fördelar för vissa kan ibland vara nackdelar för andra, t.ex. om ett bidrag leder till att ett företag anställer en viss person i stället för en annan. Men det kan finnas fördelar för samhället utöver dem som tillfaller de berörda individerna. Vilka osäkerheter som än rått på mikroekonomisk nivå, råder det inget tvivel om att Sverige under många år haft arbetslöshetssiffror som väckt avund i andra länder. Sveriges

förhållningssätt till ekonomisk politik, där aktiva arbetsmarknadspolitiska

• Sida 94
•  Original

åtgärder spelar en framträdande roll, har därför varit lyckosamt på makroekonomisk nivå, åtminstone under vissa omständigheter, och man måste därför ställa frågan om aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder

bidragit till denna generella framgång och om så är fallet, genom vilka mekanismer.

Ett mycket vardagligt exempel på en sådan mekanism är den av Jackman (1994) nyligen framförda uppfattningen att aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder är en form av "workfare" (dvs. arbete som ett villkor för välfärd). Tillspetsat kan man säga att aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan vara en form av straff snarare än hjälp till arbetslösa, och i likhet med en fängelsvistelse kan den huvudsakliga effekten bli att de avhåller snarare än rehabiliterar lagbrytare. Helt klart betraktar man inte aktiva arbetsmark- nadspolitiska åtgärder ur detta perspektiv i Sverige, och längre fram i detta kapitel diskuterar vi några belägg för detta. På en något högre nivå kan Sveriges "arbetslinje" ses som ett stöd för en från etisk utgångspunkt gjord bedömning att arbetslöshet är fel. Även om vi inte anser att sysselsättning nödvändigtvis är någonting bra i sig kommer en moralisk sanktion som avskräcker från arbetslöshet att förbättra den ekonomiska effektiviteten i ett läge med ett mycket generöst ersättningssystem och därav följande problem

med att övervaka arbetslösheten.

Detta kapitel behandlar först mycket kortfattat utvecklingen vad gäller aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder i Sverige. Därefter följer först en utvärdering av svenska och internationella redovisningar av enskilda programs effektivitet. I sista avsnittet ställs frågan huruvida aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder har spelat en avgörande roll när Sverige relativt framgångsrikt har kunnat bibehålla full sysselsättning eller om det,

• Sida 95
•  Original

som det i vissa sammanhang har hävdats, har varit Sveriges förmåga att bibehålla full sysselsättning med andra medel som gjort att landet kunnat tillåta sig en så hög standard ifråga om tillhandahållandet av aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

[III)-ul

40

20

70 72 74 76 78 80 82 84 86 88 90 92

År —e— Arbetsmarknadsutbildning _o— Beredskapsarbeten '_'— Handikappåtgärder

Figur 4.2. Cykliska svängningar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

7 _a— Åtgärder ——o— Arbetslöshet

Procent av arbetskraften

70 72 74 76 78 80 82 84 86 88 90 92

År

• Sida 126
•  Original

Noter

1. Grubb (1994) har visat att i enkla jämförelser mellan länder tenderar anslagen till aktiva åtgärder att vara högre i länder med högre arbetslöshetssiffror, men mycket mindre än proportionellt. Därför är de totala anslagen till aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder positivt korrelerade till arbetslösheten, men det finns en negativ korrelation mellan anslag till aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder per arbetslös person och arbetslöshetsnivån.

En ansats har grundats på hypotesen att utgifter för aktiva arbetsmarlmadspolitiska åtgärder kan förklaras i termer av en ”exogen' policy-komponent och en cyklisk komponent. Över cykeln kan anslagen till aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder anpassa sig något, men de kan inte anpassa sig helt efter arbetslösheten, eftersom det är svårt och dyrt att ändra programmens storlek på kort sikt. Med en viss given policy- inställning kommer detta cykliska mönster att skapa en positiv korrelation mellan arbetslöshet och de totala utgifterna för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och en negativ korrelation mellan arbetslöshet och utgifter för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder per arbetslös. Samma mönster skulle noteras i jämförelser mellan länder, där de olika länderna befinner sig i olika faser av konjunkturcykeln.

Om detta vore det enda problemet kunde det bemästras genom att studera den genom- snittliga arbetslösheten och de genomsnittliga utgifterna för aktiva arbetsmarknads— politiska åtgärder över konjunkturcykeln. Layard et al. (1991) presenterade en sådan analys, som visade en negativ korrelation mellan utgifterna för aktiva arbetsmarknads- politiska åtgärder per arbetslös och arbetslösheten. Problemet är att det kvarstår stora skillnader i den genomsnittliga arbetslösheten över cykeln mellan olika länder, och utgifterna för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan påverkas av dessa mera långsiktiga skillnader liksom av cykliska variationer. När OECD (1993) upprepade den studie som genomförts av Layard et al. (1991) fann man ingen signifikant effekt av de totala anslagen till aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder på den genomsnittliga arbetslösheten över cykeln.

Olyckligtvis finns flera möjliga tolkningar av dessa resultat. Den mest uppenbara år att länder beslutar att anslå en viss bestämd andel av BNP till aktiva arbetsmarknads- politiska åtgärder, men dessa har ingen effekt på arbetslösheten. Länder som då av någon orsak råkar ha låg arbetslöshet kommer just därför att ha högre utgifter för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder per arbetslös, men det skulle vara fel att av detta sluta sig till att utgifter för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder leder till lägre arbetslös- het. Men det är åtminstone rimligt att tänka sig att länder sätter upp policy-mål för hur mycket de skall anslå till varje person. Då skulle länder med låg arbetslöshet tendera att lägga ut mindre på aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder än andra, helt enkelt därför att de har lägre arbetslöshet. Detta liknar i mycket det empiriska equivalens- problemet i makroekonomi: vi kan inte fastställa effekterna av ett åtgärdsprogram om vi inte på ett oberoende sätt kan fastställa den politiska reaktionsfunktionen (för en vidare diskussion hänvisas till Jackman, 1994)

• Sida 127
•  Original

Ett senare upprepande av Layard et al.:s ekvation på 1993 års data av Forslund och Krueger (1994) kan kritiseras på samma grunder som Grubbs resultat, som diskuterats ovan, nämligen att korrelah'onema i första hand kan härledas från det faktum att jämförelser görs mellan länder i olika faser av konjunkturcykeln, och inte avspeglar annat än dessa skillnader.

• Sida 128
•  Original

• Sida 129
•  Original

KAPITEL 5

Rekommendationer

Sverige har på ett avundsvärt sätt kunnat upprätthålla en hög levnads- standard, full sysselsättning, ekonomisk jämlikhet och social harmoni under hela efterkrigstiden. Men denna bedrift har köpts till priset av alltmer ökande ekonomiska snedvridningar, som lett till relativt låg tillväxt, bristande anpassning till internationell konkurrens och ett skattesystem som fungerade endast vid överfull sysselsättning.

Den utmaning som svensk ekonomisk politik nu står inför är tvåfaldig: för det första måste samlade åtgärder nu sättas in för att få den statsfinansiella krisen under kontroll. Annars kan denna ohållbara situation leda till statsbankrutt, massiv kapitalflykt och galopperande inflation. För det andra måste utformningen av arbetsmarknadspolitiken liksom av välfärdssystemet i stort omprövas för att undvika att man begår samma fel som i det förflutna, och för att få den mera i linje med de makroekonomiska begränsningar som Sverige förmodligen måste räkna med i framtiden. Paradoxalt nog är den akuta situation som krisen skapat en tillgång, därför att den tvingar det svenska samhället att omstrukturera både sitt välfärds-

system och sin arbetsmarknadspolitik.

Den grundläggande filosofin bakom vår rapport är att varken ett generöst bidragssystem eller aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan ersätta en välfungerande arbetsmarknad som ger reguljär sysselsättning åt alla som vill arbeta. Medan det svenska välfärdssystemet tidigare med framgång kan

• Sida 130
•  Original

ha undvikit att undergräva arbetsmarknadens fria funktionssätt, är den ekonomiska bördan som avsättningama till de arbetslösa utgör ohållbar i det rådande klimatet med lågkonjunktur och statsfinansiell kris. Denna börda hämmar tillkomsten av nya arbetstillfällen, både genom företagarnas tunga skattebörda och de höga ersättningsnivåemas effekter på de arbets-

lösas reservationslöner.

Våra rekommendationer har grupperats under fyra rubriker. För det första är chockterapi nödvändig på kort sikt för att hjälpa till att lösa den statsfinansiella krisen. Både social- och arbetsmarknadspolitiken måste bära en del av bördan för den statsfinansiella anpassning som krävs. För det andra är det vår uppfattning att systemet för arbetslöshetsersättning på medellång och lång sikt borde omformas för att undvika skadliga effekter på arbetsviljan. För det tredje bör även den aktiva arbetsmarknadspolitiken omstruktureras så att den följer klart definierade mål och riktlinjer och blir effektivare. Slutligen bör de ungas arbetsmarknad göras mera konkurrens-

kraftig så att nya arbetstillfällen kan skapas.

1. Bemästring av den ekonomiska krisen

Den pågående lågkonjunkturen har blottat den kroniska och strukturella svagheten i Sveriges offentliga finanser. Budgetens progressivitet både på skatte- och utgiftssidan innebär att en nedgång i den ekonomiska aktiviteten har lett till ett enormt budgetunderskott. Den makroekonomiska politiken och särskilt den växelkurspolitik som bedrevs 1991 och 1992 bär en del av ansvaret för att den nuvarande lågkonjunkturen är så djup. Utsiktema till att Sverige kan återgå till en arbetslöshetsnivå på 1 eller 2 procent utan en

accelererande inflation verkar emellertid små. De offentliga finanserna

• Sida 131
•  Original

måste omstruktureras för att uppnå balans i budgeten. Arbetslösheten kommer förmodligen att ligga på 5—10 % under resten av nittiotalet, vilket är det bästa som verkar kunna uppnås i det övriga OECD (utanför Japan).

En sådan statsfinansiell anpassning kommer med nödvändighet att kräva nedskärningar i de offentliga utgifterna. För oss förefaller det tveksamt om tvånget att harmonisera den totala skattebördan, som följer av större inter- nationell integration, kan undvikas på medellång sikt. Det är vår uppfatt- ning att det är olämpligt att söka bota budgetunderskottet med högre skatter.

1990 anslog Sverige, med bara 1,5 % arbetslöshet, 33 % av sin BNP till social välfärd jämfört med i genomsnitt ca 25 % i Europa och endast 15 % i USA. (OECD Employment Outlook, 1994, tabell 4.7). Som vi redan noterat har de offentliga anslagen till den sociala välfärden sedan dess stigit snabbt.

Ur ett ekonomiskt perspektiv avspeglar de statsfinansiella problemen en bristande effektivitet i utformningen av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Enligt vår uppfattning har man varken tagit itu med effektivitets- eller jämlikhetsproblemen på arbetsmarknaden på ett adekvat sätt. Snarare har man introducerat brett grundade och snedvridande åtgärdsprogram som har krävt kostsamma ingrepp för att uppväga den ineffektivitet som en olämplig utformning av dessa program medfört. Systemet med den abnormt generösa arbetslöshetsersättningen är t.ex. inte bara kostsamt i sig självt utan tar dessutom i anspråk ytterligare ekonomiska resurser för att förebygga missbruk.

• Sida 132
•  Original

132 2. Ökade drivkrafter för de arbetslösa

Sverige har traditionellt kompenserat de hämmande effekterna av de generösa ersättningsnivåerna med en hög grad av "övervakning" av de arbetslösa. Vi anser att detta är ett önskvärt inslag i varje arbetslöshets- försäkringssystem, därför att det är det enda sättet att dämpa de incita- mentsproblem som är inbyggda i all arbetslöshetsförsäkring. Det måste därför förbli ett krav för utbetalning av ersättning i framtiden att personen

ifråga är beredd att arbeta.

Beroende på att den höga arbetslösheten förmodligen kommer att vara bestående, åtminstone under de närmast kommande åren, blir det emellertid alltmer kostsamt och svårt att övervaka de arbetslösa. Därför är en revide— ring av ersättningssystemet i sin ordning för att öka drivkrafterna att söka

arbete.

Till att börja med är ersättningsnivåerna i Sverige exceptionellt höga jämfört med andra länders, följaktligen föreslår vi en omedelbar och

permanent sänkning av ersättningsnivån till 60 %.

Vidare föreslår vi att man inför en gräns som skulle sätta ett tak på den

maximala arbetslöshetsersättning som kan utgå till varje hushåll med

hänsyn tagen till hushållets totala tillgängliga resurser. Taket för ett hushåll som består av två vuxna med en hemmavarande make/maka skall inte vara mer än två gånger den högsta ersättningen för en ensamstående person. Om det är fråga om ett hushåll bestående av två vuxna där bägge arbetar bör ersättningen minskas, såvida inte den ena maken tjänar mycket under

genomsnittet. Vår avsikt här är att skära ner de offentliga utgifterna för

• Sida 133
•  Original

arbetslöshetsersättning, medan man samtidigt försöker säkerställa att den ersättning som betalas ut mera grundas på behov än på den aktuariska rätten till försäkringsersättning. När den statsfinansiella krisen skall bemäst- ras är det vår uppfattning att de sämst ställda i samhället skall anmodas

göra de minsta uppoffringama.

En mera genomgripande reform skulle vara att införa obligatoriskt sparande på det sätt som Cortazar (1994) skisserar. Förslaget ålägger både arbets- givaren och den anställde ett obligatoriskt sparande. Bägge parter skulle åläggas bidra med en viss andel av den anställdes lön under anställningens tre första år. Dessa medel skulle sättas in på den anställdes personliga sparkonto och skulle användas för att finansiera arbetslöshetsersättningen. Om saldot på kontot inte räcker för att täcka arbetslöshetsersättningen får den anställde ett implicit lån och därmed ett minussaldo. Kontot fylls på igen när personen fått ett nytt arbete. När den anställde går i pension får han det innestående beloppet (inklusive ränta) på kontot som en skattefri förskottsutbetalning. På detta sätt påverkas inte drivkrafterna att söka arbete negativt: ju snabbare man hittar ett nytt arbete, ju mera ökar den intjänade bonusen på pensionsdagen. Planen är helt klart inte perfekt, eftersom den inte ger en heltäckande försäkring. Den är emellertid ett sätt att uppväga kapitalmarknademas brister, som hindrar människor att låna för att finan- siera konsumtionen under dåliga tider. Människor som använder arbetslös- hetssparsystemet minst har mest att vinna och vice versa, och det är en lämplig drivkraft. Mera allmänt kan vi tänka oss att man kopplar ett 'normalt' system för arbetslöshetsersättning — som förslagsvis skulle garan— tera en ersättning på minst 40 % av lönen — till den nya obligatoriska spar- planen som skulle göra det möjligt för en anställd att ta ut ett valfritt

belopp motsvarande mellan t.ex. 0% och 30 % av den tidigare lönen för

• Sida 134
•  Original

att komplettera basersättningen på 40 %. Vi föreslår att man noga under- söker förutsättningama för en obligatorisk sparplan för arbetslöshetsför-

säkring i syfte att om möjligt införa en sådan.

3. Reformering av den aktiva arbetsmarknadspolitiken

(i) Klargöra omfattningen och inriktningen

Vi anser att omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör minskas avsevärt och målen för dem klargöras. Vår undersökning tyder om något på att den mest oroande effekten av arbetslöshet är uppkomsten av en växande kärna av långtidsarbetslösa, som gett upp och inte längre aktivt söker arbete och därigenom inte heller bidrar till att bringa ekonomin till- baka till en acceptabel jämviktssituation. Vi anser att den aktiva arbets— marknadspolitiken bör inriktas på att hjälpa dessa människor att hitta nya reguljära arbeten. Minskad långtidsarbetslöshet bör klart anges som det

viktigaste målet för sådana åtgärder.

(ii) Skydda arbetsmarlmadspolitiken från politiska påtryckningar och förbättra den demokratiska kontrollen

Vi anser också att en viss grad av självständighet bör ges åt den som ansvarar för arbetsmarknadspolitiken för att skydda den mot kortsiktiga politiska överväganden. Denna myndighet, Arbetsmarknadsstyrelsen, måste kunna formulera långsiktiga mål. Därför rekommenderar vi att dess chef bör tillsättas, helst av riksdagen, på bestämd tid och kunna avskedas endast om det klart fastställs för riksdagen att myndigheten har misslyckats med

att uppfylla sina mål. Chefen får detta organ bör ha ansvaret för den

• Sida 135
•  Original

dagliga verksamheten. Formuleringen av de långsiktiga målen måste vara riksdagens ansvar.

(iii) Uppföljningen av arbetsmarknadspolitikens effektivitet

För oss förefaller det som om relativt lite är känt om avkastningen av de olika arbetsmarknadsprogram som används i Sverige. För att investe- ringarna i mänskligt kapital skall bli kostnadseffektiva föreslår vi ett fort- löpande program för kvantitativa utvärderingar av de arbetsmarknads— politiska åtgärderna för att se om de varit lyckade eller inte. Avsikten här är att informera allmänheten om de olika programmens effektivitet. Sådan information kunde vara särskilt värdefull för de individer som skall välja det program som är bäst för dem. Vi anser att sådana utvärderingar också är lämpliga verksamhetsindikatorer för myndigheten själv. Vidare anser vi att åtgärder bör vidtas så att ett program lyfts ut om det visar sig ineffektivt vid en sådan utvärdering.

4. Praktiska förslag till en reformering av de aktiva arbetsmarknads- politiska åtgärderna

Vi övergår nu till mera specifika och praktiska förslag till en reformering av de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. (a) Arbetsvägledning verkar fungera och därför bör den få fortsätta som en del av de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna under förut— sättning att den mera direkt inriktas på att minska långtidsarbets- lösheten.

(b) Det finns få eller inga belägg för att utbildningsprogram, inklusive dem som speciellt riktar sig till ungdomar, har någon positiv effekt. Därför föreslår vi att dessa program läggs ner.

• Sida 136
•  Original

(o)

(d)

(0

Vad gäller specialprogrammen för de handikappade finns anledning att tro att dessa personer bättre tas om hand genom socialtjänsten än genom de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Den offentliga sektorn kan efter behov ställa ett tillräckligt antal arbeten till förfo- gande för de handikappade.

Vi anser att det är lämpligt att det finns ett visst antal beredskaps- arbeten för att hjälpa till att angripa problemet med långtidsarbets- löshet. Vi förutser inte att sådana arbeten skulle innebära utbildning — de är mera avsedda att upprätthålla de långtidsarbetslösas kontakter med arbetslivet.

Vi instämmer med Forslund och Kruegers (1995) påpekande att det finns en potential i att uppmuntra arbetslösa att starta eget. Det finns belägg för att en minoritet av de arbetslösa är intresserade av egenföretagande och att statligt stöd kan hjälpa till att öka antalet arbetslösa som startar eget. Detta kunde ta formen av ett bidrag för att starta eget mot att man avstår från rätten till arbetslöshetsersättning i framtiden. En annan möjlighet är att bevilja lån till förmånlig ränta för att överbrygga likviditetsproblem som beror på bristande ekonomiska tillgångar (se Blanchflower och Oswald, 1994). Iprincip gäller detta argument också andra potentiella entreprenörer i den mån de har kapitalproblem.

Mera allmänt instämmer vi i att det ligger ett betydande värde i att experimentera, i liten skala, med ett stort antal olika program. Så länge som deras effektivitet följs upp noggrant erbjuder detta en möjlighet att identifiera program som fungerar. De kan sedan använ- das för att ersätta program som inte fungerar.

5. Att förbättra arbetsmarknaden för ungdom

Vi anser att det är viktigt att ungdomar får "reguljära" arbeten när de

lämnar skolan. Ett framgångsrikt inträde på arbetsmarknaden är av vital

betydelse för deras integration i samhället. Att delta i utbildnings- och

arbetslivserfarenhetsprogram är en mycket dålig ersättning för ett normalt

arbete. Som vi har sett det kan den vitt spridda användningen av dessa

• Sida 137
•  Original

program också dölja behovet av nödvändiga anpassningar på arbetsmark- naden för ungdomar. Dessa program kan också ha den följdverkningen att de tränger undan normal utbildning, som antagligen är mera önskvärd för personer under 19 år. Eftersom det är av så avgörande betydelse att olika vägar för inträde på arbetsmarknaden görs tillgängliga för ungdomarna, är det viktigt att öka flexibiliteten på deras arbetsmarknad. Ungdomsarbets- marknaden verkar ha drabbats särskilt hårt av institutionella stelheter. Vi föreslår att en reformering sker enligt följande linjer:

Rekommendation A

Fackföreningama och arbetsgivarorganisationema bör uppmuntras att undanta ungdomslöner från kollektivavtalen, som bör baseras på kon- kurrensprinciper och decentraliserade förhandlingar.

Rekommendation B

Beroende på att det föreligger betydande osäkerhet om nyanställa ungdomars produktivitet och attityder till arbete bör reglerna för anställ- ningsskydd vara mindre stränga för de unga för att uppmuntra till anställning. På liknande sätt bör användningen av tidsbegränsade kontrakt och andra typer av flexibla arrangemang göras liberalare för ungdomar.

• Sida 138
•  Original

• Sida 139
•  Original

Referenser

Ackum Agell, S., Bjorklund, A. and Harkman, A. (1994) "Unemployment Insurance, Labour Market Programs and Repeated Unemployment in Sweden", mimeo, Uppsala University.

Bjorklund, A. (1989), 'Evaluation of Training Programs - Experiences and Suggestions for Future Research' Discussion Paper 89-13, Wissenschaftzentrum, Berlin.

Bjorklund A. (1990), 'Evaluation of Training Programs', Finni Eoonomio Papors, vol. 3

Bjorklund, A. (1993), 'The Swedish Experience' in Jensen, K. and Madsden, P. (eds.) 92.511.

Bruno, M. and Sachs, J. (1985), lho &;onomios of Worldwide S_tagQatioo, Macmillan, London

Blanchard, 0. and Diamond, P. (1990), 'The Beveridge Curve', in P r 11 E mi A ii

Blanchflower, D.G. (1985), 'The Labor Market Status of Youth in Eighteen Countries: Are the Young Different?', paper presented to an OECD Meeting of Experts on School to Work Transitions, 2-3 February, OECD, Paris, France

Blanchflower, D.G. and A. J. Oswald (1990), 'The wage curve” www , 92, pp- 215-235- Reprinted in 1 m n ini in Er edited by B. Holmlund and K.G. Lofgren, Basil Blackwell.

Blanchflower, D.G. and A. J. Oswald (1993), ”What makes an entrepreneur', mimeo, Dartmouth College.

Blanchflower, D.G. and A. J. Oswald (1994), Mm, MIT Press, Cambridge, Mass.

• Sida 140
•  Original

Bourdet, Y. and Persson, (1992), 'An analysis of the Swedish matching process', IIES working paper.

Bulow, J . and Summers, L. (1986), 'A Theory of Dual Labor Markets with Application to Industrial Policy, Discrimination and Keynesian Unemployment', Journal of Labor Economics.

Calmfors, L. (1993), Lessons from the Macroeconomic Experience of Sweden, European Joomal of Politieal &ooomy, vol. 9

Calmfors, L. (1994), 'Active Labour Market Policy and Unemployment - An Analysis of Crucial Design Features' OECD Economic Studies.

Calmfors, L. and Driffill, J . (1988), 'Bargaining structure, corporatism and macroeconomic performance”, Eeonomie Poliey, vol. 6, pp.13-61.

Calmfors, L., and H. Horn (1985), 'Classical unemployment, accomodation policies and the adjustment of real wages', mm Journal of Economics, 87.

Calmfors, L. and H. Lang (1994), 'Macroeconomic effects of active labor market policy -— basic theory', IIES working paper.

Carling, K., P.A. Edin, A. Harkman and B. Holmlund (1994), 'Unemployment Duration, Unemployment Benefits, and Labor Market Programs in Sweden', Working Paper 1994:12, Department of Economics, Uppsala University.

Doeringer, P. and Piore, M. ( 1971), Internal Labor Markets aad Manpower Analysis,Sharpe.

Edin, P—A. and Holmlund, B. (1991) 'Unemployment, Vacancies and Labour Market Programmes: Swedish Evidence' in F. Padoa-Schioppa (ed.) Mismatoh and Labour Mobility, Cambridge University Press, Cambridge.

Edin, P-A. and J. Zetterberg (1993), 'lnter-industry wage differentials: evidence from Sweden and a comparison with the United States', Ameriean Eeonomie Review,

Elmeskov, J . (1993) 'High and Persistent Unemployment: Assessment of the Problem and its Causes' OECD Economics Department Working Paper No. 132.

• Sida 141
•  Original

Elmeskov, J. (1994) 'Nordic Unemployment in a European Perspective” Magma, vol. 1, nos 1—2.

Forslund, A. and Krueger, A. (1994) 'An Evaluation of the Swedish Active Labour Market Policy: New and Received Wisdom' Industrial Relations Section, Princeton University, Working Paper no. 332.

Forslund, A. (1994) , 'New evidence on the effects of active labour market policy on wage formation', mimeo.

Freeman, R.B. and D. Wise (1981), The Youth Labor Market Problem; WWW

r n , University of Chicago Press and NBER.

Freeman. R.H. and H. Holzer (1986). %% C_Lisja, University of Chicago Press and NBER.

Grubb, D. (1994) 'Direct and Indirect Effects of Active Labour Market Policies in OECD Countries' in R. Barrell (ed.) lfhe UK Labour Market; ' ' i v n Cambridge University Press for the NIESR, London

Heckman, J. and Smith, J. (1993) 'Assessing the Case for Randomized Evaluation of Social Programs' in Jensen, K. and Madsen, P. (eds.) op, sit.

Jackman, R. (1994) 'What Can Active Labour Market Policies Do?' Mmmm vol. 1. nos. 1-2.

Jensen K. and Madsen, P.K. (eds.) (1993), r'n r rk Measures, Ministry of Labour, Copenhagen, Denmark.

Johannesson, J . and Persson—Tanimura I. (1978), 'Labour Market Policy in Transition - Studies about the Effects of Labour Market Policy' EFA: Ministry of Labour, Stockholm.

Layard, R. and Nickell, S. (1987), 'Unemployment in Britain”, in Bean, C.R., Layard, R. and Nickell, S. Mummy/mem, Basil Blackwell, Oxford.

• Sida 142
•  Original

Layard, R., Nickel], S. and Jackman, R. (1991), Enemployment; Maeroeeonomie Performanee an nd the Labout Matket, Oxford University Press, Oxford.

Layard, R. and Philpott, J. (1991), in nml mn, Employment Institute, London

Lindbeck, A. and Snower, D. (1989), IhemsjdLoutsjoeLmeouf employment and unemployment, MIT Press, Cambridge, MA.

OECD (1993), Employment Qutlook, OECD, Paris. OECD (1994), The OEQD Jobs Study, Parts 1 and 2, OECD, Paris

Payne, J. (1990), Ad ] ff- - kill Tr inin An Ev ] Policy Studies Institute, Sheffield.

Regner, H. (1993), 'Choosing among Alternative Non-experimental Methods for estimating the Impact of Training: New Swedish Evidence' Discussion Paper 8/1993, Swedish Institute for Social Research, Stockholm University.

Robinson, P. (1994), 'The Decline of the Swedish Model and the Limits to Active Labour Market Policy', Centre for Economic Performance Working Paper no. 667 (amended), LSE.

Saint-Paul, G. (1995), 'A framework for analysis of political support for labor market policy', mimeo, DELTA.

Saint-Paul, G. (1993) 'On the Political Economy of Labour Market Flexibility', NBER Macroeconomics Annual 1993.

Schmid, G., Reissert, B. and Bruche, G. (1991), Enemploymeut Inanranoe ano Aetiye Labour Market Poliey, Wayne State University Press, Detroit.

Shapiro, C. and J. Stiglitz, (1984), 'Equilibrium Unemployment as a Worker Discipline Device', Mmmm vol 74, pp.

White, M. and Lakey, J. (1992), M, Policy Studies Institute, London.

• Sida 143
•  Original

BILAGA Al OCH A2

1. Appendix A1: How important are matching inefficiencies in the Swedish labor market ?

Economic theory (see e.g. Hosios (1991)) has derived a simple rule to assess whether the matching process between employers and employms is efficient or not. This mic is the following one: the "Late/Ling process is efficient 'if and only if the ”Late/Ling function has constant returns to scale and its (:lrisficity uni/l. respect 1.0 mun!/ploynient (resp. tmcamzies) is equal to the share of labor (777.571. capital,) in flm smp/us generated by a match,.

()IM' should note, first of all, that there is no market. mechanism which ensures that this rule bc satisfied. Therefore. there is no reason to behova that the fl'PP market. nllocation of" resources is oflicicnt from the matching point of Vit'W. How— over. lo make a (rase for intervention, one has to idoruifv a clear doviation from (:ilirivnvr in a given dirention. We have already soon thuf constant returns in ihr inem'hinu function is not rejected hv the data. Hero. wo rel/iriz a urudv method .o ('()1Jl])':!it' Ihr! split ol' 1.110 surplus of ;1 lillud varann—y l)('lW('l'll ilu- WOl'lx'l'i' und lllt' 111111 ironi 1mu'rooiconorniu data. Using this Ill('lll()(l gives a silurt' ol' ("ålpitzll not. signilimntlr dillt-rvnl. from its clustirity in estimated limit-lung l'unrtit'ins,

Tho method is as followszwo assumc ;; (,'oheroug'lus produrtion function Y ? .—1lx'"]."". Tln' sin—plus generated l)_v n jol) is lln' dillt'rvnu' l)(=il'x't't'll izs

iiläl!

' ? l))"lellt'l. ;unl thu () ) )ortilliitv vos! of this "oli, ,Xssiuuilw il honloonnmis 1 11 . _l .. .. , .nhor ratio zuzross jobs, this surplus is therefore given liv:

('ii, 11;

S = A (!(/L)" — T' (K/L) _ 'm' _ .s (K/L) (1.1)

, win-rv 7" denotes the opportunity cost. ofuapital and u." the alternative wage, while Ö is the rate of dcprcciation of capital. We assiunu a share 6 of this surplus g(N'S in the firm. Tho aggregate income of" vapital is then-for(: (equal to:

R,, = eSL + (T* + 5) K (1 _2) 0 [Y — (T* +ö)11' — NFL] + (i" + Ö) K

.,impllving' that. the share of capital in value added is:

.*1' lx” -

., 1' 'L '

r (1.3)

"F ..

• Sida 144
•  Original

, implying that 0 can be recovered from the following formula:

sK—(r'+6)%

=————,——_— 1.4 1—(r*+ö)%—'”TL ( )

In the leftAliand side of equation 1.4, all variables arc observable from national accounts data except 'r' and w'. We assume that r' is equal to the krig—run real interest rate, while, given the low unemployment rates and the higi ieplaeement ratios which for long have prevail in the Swedish economy. w” was asmnied to be equal to 90 % of the aggregate real wage. Applying this formula (using the OECD E(YHIOHllf' Ouf/no!: database) then gives consistent. results from 1050 uj- to 1990: the estimated value of () tinctuatos around 0.65. In 1991 and 1992 *.ho formula stops giving meaningiul results beeause real interest rates become ve'y high and above the estimated marginal product of capital.

'Tl-e value of 005 is not. far from the estimated elasticity of va.-antes in the mah-lung fuurt ion of around 00 in st udies such as Blanchard and Diinord (1002). 'lilierel'ore. while there is no reason to believe that the equilibrium i; dii-ient. the data do not tell us elearly whether it is unemployment or vaeanxtes that is too high relative to the other variable, and seems to indicate that the (vmomy is not. too far from (*ilieient matching".

2. Appendix A2: description of a model on the impact of labor market policy on the welfare of the employed and the unemployed.

2.1. Characteristics of the mo'del

The model has the following characteristics:

. There are five "groups” in the labor force: the skilled (who areal employed), the unskilled employed, the short—run unskilled unemployed. the long—run uuskilled uneruployed7 and participants in labor market programs. The last. four groups are all unskilled; there is no mobility between skilled and unskilled,

- The short—run unemployed, long—run unemployed, and programne partie- ipauts all have different. job search intensities. The long-nin .memployed searrh less eller—.tively than the short—run unemployed. As br programme

• Sida 145
•  Original

participants, we will either consider "productive programmes" , where partic- ipants search more intensively than the short—run unemployed, and "waste- ful programmes”, where search effectiveness is smaller than for the long—run unemployed. There is an intermediate range of programmes which yield a search intensity larger than for the long—run unemployed, but smaller than for the short—run unemployed.

The unskilled employed manage to bargain for wages above the competitive level. They exploit a downward sloping demand curve for unskilled labor which is due to the existence of a fixed supply of skilled labor. While raising their wages, the unskilled employed at the same time reduce the skilled wage. We have assumed a simple model of wage formation where the welfare of the employed is equal to that of the short—run rmemployed plus a constant additive markup. The model implies that events which make the life of the short—run unemployed more comfortable such as increases in the duration and level of benefits have adverse effects on wage formation.

There is a certain proportion of unemployed who are put: into labor market programmes each period. The proportion is not the same for the short-term and long—term unomployed. Each period a given proportion ol' participants exit the progrannnes and return to unemployment. Some of these become ”long—term unemployed”, others 7'short-term". Thus, even if the program reduces the likelihood of finding a job while in the program, it can increase it after having participated. This will happen if ex-programme participants fall less often into long-term unemployment than the other unemployal.

2.2. Parameter-S of the Swedish economy Name Parameter Value r inter'est rate 0.05 5 job separation rate 0.08 rp search intensity of the long-term unemployed 0.5 11: search intensity of programme participants 0.72 u How from programmes to unemployment 1.2 7r probability of being "long—term unemployed" 0.064 /r_.,//i, probability for a long—term unemployed of being enrolled 2

I)" I)”

into a programme, relative to a short—run uncmployed benefit replacement ratio for the unemployed 0.85 benefit replacemnt ratio for programme participants 0.9

• Sida 146
•  Original

Table 1 shows the parameters of the model that have been chosen to reproduce the Swedish economy. The search intensities should be understood relative to the short—term unemployed. The parameters were calibrated using data on labor market How from the Labor force suwey for the second and third quarters of 1993

2.3. Numerical results for the Swedish economy

The results are summarized in table 2.

Targeting N Y N N Y N N Y N Beneiits > > : > > : > > : Blast. 0.9 0.9 0.9 0.67 0.67 0.67 1.5 1.5 1.5 Pol. support + : — + + — — — — — + + S.t.u (no prog.) 6.9 6.9 6.9 6.8 6.8 6.8 6.7 6.7 6.7 stu (prog) 5.9 7.1 5.9 5.9 7.0 5.5 5.8 6.9 5.5 l.t.u (no prog.) 1.0 1.0 1.0 0.9 0.9 0.9 0.9 0.9 0.9 l.t.u (prog) 0.4 0.3 0.4 0.4 0.3 0.4 0.4 0 3 0.4 participants (pr) 1.7 0.2 1.7 1.7 0.2 1.6 1.7 0 2 0.16 " total 11 (no prog) 7.9 7.0 7.9 7.7 7.7 7.7 7.6 7 6 7.6 total u (prog) 8.0 7.6 8.0 8.0 7.5 7.5 7.9 7.4 5.8 tax rate (no prog) 3.5 3.5 3.5 3.4 3.4 3.4 3.4 3.4 3.4 tax rate (prog) 3.6 3.4 3.6 3.6 3.3 3.3 3.6 3 '3 3.3

• Sida 147
•  Original

tatens offentliga utredningar 1995 | &

Kronologisk förteckning

. En renodlat näringsförbud. N. . Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. A. . Grön diesel — miljö- och hälsorisker. Fi. . Längtidsutredningen 1995. Fi. Vårdens svåra val.

Slutbetänkande av Prioriteringsuiredningen. S.

. Muskövarvets framtid. Fö. . Obligatoriska arbetsplalskontakter för arbetslösa. A. . Pensionsrätiigheter och bodelning. Ju. . Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. Fi.

.Översyn av skanebrottslagen. Fi. l1. Nya konsumentregler. Ju. 12. Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för redovisning och betalning. Fi. 13. Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. 14. Ny Elmarknad + Bilagedel. N. 15.Könshande1n. S. l6. Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. S. 17. Homosexuell prostitution. S. l8. Konst i offentlig miljö. Ku. l9. En säkrare samhälle. Fo. !0. Utan el stannar Sverige. Fö.

!l . Staden på vatten utan vatten. Fö. !2. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. Fö.

!3. Brist på elektronikkomponenter. Fö. 14. Gasmoln lamslår Uppsala. Fö. 15. Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. K. 16. Underhållsbidrag och bidragsförskott,

Del A och De] B. S. .Regional framtid + bilagor. C. . Lagen om vissa internationella sanktioner

— en översyn. UD.

9. Civilt bruk av försvarets resurser — regelverken, erfarenheter, helikoptrar. Fö.

0. Alkylat och Miljöklassning av bensin. M.

1. En vidareutvecklat miljöklassystem i EU. M.

2. IT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. Ju.

3. Ersättning för ideell skada vid personskada. Ju.

4. Kompetens för strukturomvandling. A. 15. Avgifter inom handikappområdet. S.

»6. Förmåner och sanktioner — en samlad redovisning. Fi.

7. Vårt dagliga blad - stöd till svensk dagspress. KU

8. Yrkeshögskolan — Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. U. .

9. Some reflections on Swedish Labour Market Policy. A. Några utländska forskares syn på svensk

arbetsmarknadspolitik. A.

__—

LIIJÄWN—

Scooba—x

ook)

• Sida 148
•  Original

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Pensionsrättigheter och bodelning. [8] Nya konsumentregler. [1 1]

[T och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. [32] Ersättning för ideell skada vid personskada. [33]

Utrikesdepartementet

Lagen om vissa internationella sanktioner — en översyn. [28]

Försvarsdepartementet

Muskövarvets framtid. [6] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Ett säkrare samhälle. [19] Utan el stannar Sverige. [20] Staden på vatten utan vatten. [21] Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. [22] Brist på elektronikkomponenter. [23] Gasmoln lamslår Uppsala. [24]

Civilt bruk av försvarets resurser —

regelverken, erfarenheter , helikoptrar. [29]

Socialdepartementet

Vårdens svåra val. Slutbetänkande av Prioritetingsutredningen. [5] Könshandeln. [15] Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. [16] Homosexuell prostitution. [17] Underhållsbidrag och bidragsförskott, Del A och Del B. [26]

Avgifter inom handikappområdet. [35]

Kommunikationsdepartemntet

Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. [25]

Finansdepartementet

Grön diesel — miljö- och hälsorisker. [3] långtidsutredningen 1995. [4]

Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. [9] Översyn av skattebrottslagen. [10] Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för redovisning och betalning. [12]

Förmåner och sanktioner - en samlad redovisning. [36]

Utbildningsdepartementet

Yrkeshögskolan — Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. [38]

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. [2] Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. [7] Kompetens för strukturomvandling. [34] Some reflections on Swedish Labour Market

Policy. [39] Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. [39]

Kulturdepartementet

Konst i offentlig miljö. [18] Värt dagliga blad - Pstöd till svensk dagspress.[37]

Näringsdepartementet

Ett renodlat näringsförbud. [1] Ny Elmarknad + Bilagedel. [14]

Civildepartementet Regional framtid + bilagor. [27]

Miljödepartementet

Alkylat och Miljöklassning av bensin. [30] Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. [31]

___—___—