SOU 2003:18

Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Raoul Wallenberg och den svenska utrikesledningen

Till statsrådet och chefen för Utrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade genom beslut den 18 oktober 2001 chefen för Utrikesdepartementet att tillkalla en kommission med uppgift att utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen har agerat i Wallenbergärendet (dir. 2001:71).

Med stöd av nämnda bemyndigande utsågs den 19 oktober 2001 landshövdingen Ingemar Eliasson till ordförande i kommissionen. Den 7 december 2001 förordnades som ledamöter professor Kristian Gerner, professor Christer Jönsson, fil. dr. Birgit Karlsson, och fil. dr. Gudrun Persson.

Som sakkunniga förordnades samma datum professor Hans Fredrik Dahl samt professor Klaus Törnudd.

För att som experter biträda kommissionen förordnades fil. mag. Olof Kronvall, fil. lic. Ulf Larsson, fil. dr. Paul Levine, fil. kand. Magnus Petersson, fil. kand. Lars Ulfving och professor Kent Zetterberg

Som sekreterare förordnades den 19 oktober 2001 fil. dr. Johan Matz.

Kommissionens uppdrag skulle enligt direktiven redovisas senast den 31 december 2002. Den 28 november 2002 framställde kommissionen en begäran om mer tid för utredningsarbetet.

Den 9 januari 2003 biföll regeringen en begäran från kommissionen om förlängd uppdragstid. Därvid bestämdes att uppdraget skulle redovisas senast den 10 mars 2003.

Härmed överlämnas kommissionens rapport ”Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Raoul Wallenberg och den svenska utrikesledningen”.

Stockholm i februari 2003.

Ingemar Eliasson

Johan Matz

Sammanfattning

Raoul Wallenbergs amerikanska uppdrag och UD:s agerande

Raoul Wallenberg var i praktiken svensk diplomat med amerikanskt uppdrag. Han hade i juni 1944 valts ut av den amerikanska myndigheten War Refugee Board för att genomföra ett räddningsprogram som tillkommit på amerikanskt initiativ och som finansierades från USA. Wallenberg mottog därtill under hösten 1944 ett flertal instruktioner för sin verksamhet utfärdade av ledningen för det amerikanska utrikesdepartementet. Inga motsvarande instruktioner för uppdragets utförande utgick från svensk sida.

Denna omständighet kan ha bidragit till den svenska utrikesledningens brist på intresse för Raoul Wallenbergs säkerhet under ärendets kritiska inledningsfas. Den 17 januari 1945 underrättades det svenska sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, av Sovjetunionens vice utrikeskommissarie Vladimir G. Dekanozov att Wallenberg påträffats och tagits i beskydd av sovjetiska militärmyndigheter i Budapest. UD utfärdade inga instruktioner för hur Söderblom skulle handlägga frågan om den svenske diplomaten. Man utfärdade heller inga instruktioner till Raoul Wallenberg. I stället lät man omedelbart underrätta de amerikanska och brittiska beskickningarna i Stockholm om beskedet från Moskva.

Den 22 december 1944 hade det amerikanska utrikesdepartementet överlämnat en instruktion för vidarebefordran via svenska UD till Wallenberg i Budapest. UD hade vid denna tid, till följd av den sovjetiska röda arméns inringning av Budapest, inga möjligheter till kontakt med den svenska legationen. Instruktionen blev följaktligen liggande. I samband med mottagandet av Dekanozovs meddelande bad man emellertid USA framföra instruktionen via amerikanska beskickningen i Moskva för vidarebefordran genom sovjetiska myndigheter till Wallenberg. Varför UD inte bad Söderblom framföra denna instruktion till Wallenberg framstår

som oklart. Det skall möjligtvis ses i ljuset av att man såg Wallenberg som främst en amerikansk angelägenhet.

Desorientering våren 1945

Först den 8 mars 1945 instruerades Söderblom av UD att hos sovjetiska myndigheter försöka ta reda på vad som egentligen hänt Wallenberg. Detta gjorde dock inte Söderblom. I stället vidarebefordrade han denna instruktion till den svenska beskickningen i Bukarest. Den 12 mars underrättade han UD att förfrågan rörande Wallenberg nu låg hos beskickningschefen i Bukarest Patrik Reuterswärd.

Moskvasändebudet hade i början av mars 1945 nåtts av information från den svenska legationen i Bukarest som gjorde gällande att Wallenberg försvunnit i bil mot okänd destination. Han såg härefter ärendet som en angelägenhet främst för Bukarestbeskickningen.

Söderbloms obenägenhet att driva ärendet i Moskva måste ses i ljuset av att han under december 1944 rönt flera bakslag i sina kontakter med företrädare för det sovjetiska utrikeskommissariatet. Bland annat hade man från sovjetisk sida bryskt hänvisat hans förfrågningar om skydd åt svenska intressen i de östeuropeiska stridszonerna till de berörda staternas regeringar. Han fann det härefter meningslöst och direkt riskabelt att i Moskva driva ärenden som rörde svenska intressen i de stater som kontrollerades av sovjetiska trupper. Wallenberg-ärendet var endast ett i en hel serie av ärenden som Söderblom i enlighet härmed försökte avvisa från Moskva-legationens jurisdiktion.

Enligt en utsändning från den sovjetkontrollerade ungerska Kossuth-radion i mitten av mars 1945 skulle Wallenberg ha förts bort och mördats av Gestapo. Från UD:s sida var man nu angelägen om att ta reda på vad som faktiskt hänt honom. Nya instruktioner rörande Wallenberg utgick från UD till Söderblom i slutet av mars 1945. Inte heller denna gång agerade Söderblom i enlighet med UD:s instruktion. I stället lät han brevledes informera det sovjetiska utrikeskommissariatet att Wallenberg försvunnit i bil mot en icke angiven destination.

En liknande förfrågan rörande Wallenbergs öde utgick också från UD till beskickningen i Bukarest. Den 28 mars svarade Reuterswärd att man saknade uppgifter om Wallenberg. Dagen

efter, den 29 mars telegraferade UD till Söderblom att hela den svenska Budapestbeskickningen ankommit till Bukarest ”utom Wallenberg varom närmare underrättelse saknas”.

Från att endast lite mer än två månader tidigare ha haft svart på vitt att Söderblom mottagit en note från Dekanozov om att Wallenberg ställts under sovjetiska truppers beskydd, hade således UD accepterat bilden av Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination. I stället för att referera till Raoul Wallenberg såsom ”satt under sovjetiskt beskydd enligt meddelande från Sovjetunionens vice utrikeskommissarie” konstaterade man att ”närmare underrättelse” saknades om Wallenberg.

Utredningen har i Bukarestlegationens arkiv funnit en för tidigare utredningar okänd dossier. De brev, telegram och promemorior som häri återfunnits skänker i flera avseenden nytt ljus över den tidiga handläggningen av Wallenberg-ärendet. Det framgår att Reuterswärd i praktiken, till UD och Söderblom, endast vidarebefordrade brottstycken av den information som faktiskt fanns tillgänglig hos honom. I dossiern har bl.a. återfunnits flera brev och en promemoria skrivna av medarbetare till Wallenberg i Budapest, som pekar på att Wallenberg förts bort av sovjetiska trupper.

Till följd av den röda arméns invasion av Rumänien, och därmed följande avlyssning och censur, kunde emellertid Reuterswärd inte vidarebefordra någon information som rörde den sovjetiska arméns verksamhet i bl.a. Ungern. Hans förmedling av ofullständig information till UD och Söderblom är mot bakgrund av dessa omständigheter begriplig. Icke desto mindre bidrog denna information till att desorientera UD. I stället för att vidarebefordra ofullständig information borde Reuterswärd helt avstått från att okritiskt och utan kommentarer vidarebefordra vittnesuppgifter från personer vars trovärdighet var oklar. Det är också anmärkningsvärt att den ovan nämnda dossiern inte skickades till Stockholm när tillfälle till kurirförsändelser sedermera gavs under hösten 1945.

Söderbloms beredvillighet att okritiskt anamma diffus information, som kunde möjliggöra ett hänskjutande av frågan till en annan myndighets jurisdiktion, medförde att UD:s arbete för Raoul Wallenbergs sak försvårades. Vi vet inte hur mycket Söderblom egentligen kände till om Wallenbergs specifika status och uppdrag i Ungern. Kanske var han helt ovetande. Detta kan dock inte ursäkta att han på ett tidigt stadium, trots att han hade fått besked från Dekanozov, försökte och delvis lyckades hänvisa ärendet till Bukarest-legationen. Det är klarlagt att instruktioner och informa-

tion i ärendet från UD till Söderblom rymde stora brister. Det går dock inte att komma ifrån att ett sändebud också bör orientera sig hos sin ledning om vari ett specifikt ärende består. Någon sådan förfrågan har av allt att döma aldrig inkommit till UD från Söderblom.

Ett tungt ansvar för att Dekanozovs note på ett tidigt stadium kom att överflyglas av diffus information om att Wallenberg försvunnit i bil faller dock även på utrikesminister Christian Günther. Runt månadsskiftet februari–mars 1945 mottog utrikesministerns hustru Ingrid Günther ett meddelande från Sovjetunionens sändebud i Stockholm Aleksandra Kollontaj att Raoul Wallenberg befann sig i sovjetiskt beskydd. Denna information bekräftade Dekanozovs note.

Av oklara skäl fick dock aldrig UD:s tjänstemannaledning del av detta meddelande, och den enda orsaken till detta synes vara rent slarv från utrikesministerns sida. Det måste dock framhållas att andra världskriget just i dessa veckor gick in i sin kritiska slutfas. Att Kollontajs meddelande, som faktiskt var ett lugnande besked, glömdes bort kan således förklaras, men är icke desto mindre oförsvarligt och blev sannolikt direkt förödande för UD:s fortsatta hantering av ärendet Wallenberg.

Sovjetiska myndigheter hade redan i februari 1945 beslutat evakuera den svenska Budapestbeskickningens personal ur Ungern. I slutet av mars anträdde beskickningsmedlemmarna hemresan till Sverige, som skulle komma att gå via Bukarest och Moskva till Stockholm. Under sin vistelse i Bukarest läste fyra medlemmar ur personalen ett brev från rödakorsrepresentanten i Budapest Valdemar Langlet som var adresserat till Reuterswärd. Häri framfördes en teori om att Raoul Wallenberg någon gång efter den 18 januari förts bort från Budapest och därefter mördats av förklädda ungerska fascister, Pilkorsare.

Huruvida denna teori, liksom den av Kossuthradion förmedlade teorin om att Wallenberg mördats av Gestapo, utgjorde ett led i en medveten sovjetisk desinformationskampanj kan inte sägas. Det förefaller dock möjligt.

Då legationspersonalen anlände till Moskva den 13 april hade beskickningschefen Carl Ivan Danielsson ett längre samtal med Söderblom. Dagen efter, den 14 april, telegraferade Söderblom till UD att Wallenberg ”synes […] ha avrest med bil till Debrecen och befaras ha omkommit under resan. Olika teorier finnas: bilolycka (mycket sannolikt), rånmord, bakhåll av pilkorsare etc. Jag fruktar

att klarhet aldrig vinnes”. Även om vi inte med absolut säkerhet kan belägga att Söderbloms uppgift om Raoul Wallenbergs öde härstammade från Danielsson, synes det sannolikt att så var fallet. I ett brev av den 18 december 1945 noterade Söderblom att han efter samtal med Budapestbeskickningens personal kommit till slutsatsen att Wallenberg var död.

Den 25 april meddelade Söderblom Dekanozov i samband med ett möte att han hade tillgång till vittnesmål som gjorde gällande att Wallenberg ”efter det att han påträffats” hade ”dött i samband med en bilolycka”.

Bilden av Raoul Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination hade härmed ersatts (eller kompletterats) med bilden av Raoul Wallenberg som död. Denna bild skulle i mer eller mindre påtaglig utsträckning komma att prägla UD:s handläggning av ärendet Raoul Wallenberg under de kommande sju åren (till 1952).

Söderblom omprövar bilden av Wallenbergs öde

Den 17 december 1945 rapporterade Söderblom att han, mot bakgrund av att en ny svensk diplomatisk representation öppnats i Ungern, ansåg sig ”i stort sett skild från vidare bekymmer för de svensk-ungerska förbindelserna”. Kort därefter, den 26 december 1945, meddelade han avdelningschefen vid det sovjetiska utrikeskommissariatet Aleksander N. Abramov att ”det skulle vara utmärkt om legationen nu kunde få ett svar […] i den andan, dvs. att Wallenberg har omkommit”. Den 9 mars 1946 sade han till Abramov att han ”ännu en gång övertygats om […] att Wallenberg, tydligtvis, inte längre finns bland de levande”.

Söderbloms bild av ärendet Raoul Wallenberg skulle dock snart komma att omprövas och faktiskt åtminstone för en tid, komma att ersättas av bilden av Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap. Orsakerna till denna omprövning står att finna dels i Söderbloms generella erfarenheter av sovjetisk diplomatisk förhandlingstaktik, dels i mer specifika erfarenheter från ett antal parallellfall till Wallenberg-ärendet.

Söderblom hade under sin vistelse i Moskva åtminstone till en början upprätthållit föreställningen att i förhandlingar med sovjetiska företrädare behandla olika frågor var för sig. Under 1945 tvingades han emellertid till insikten att man från sovjetisk sida i förhandlingar konsekvent tillämpade metoden att göra olika frå-

gors lösning beroende av varandra. Söderblom resignerade inför den sovjetiska förhandlingsmodellen och blev successivt alltmer pragmatisk i sin syn på bedrivandet av förhandlingar med Sovjetunionen.

Under sommaren 1945 internerade Sovjetunionen de tre svenska medborgarna Edward af Sandeberg, Viva Lundberg och Karl Einar Erlandsson, som vistats i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland. Den svenska legationen fick i augusti 1945 av nyligen frigivna danska fångar otvetydiga bevis på att svenskarna vistades i fånglägret Krasnogorsk utanför Moskva. Trots ett stort antal förfrågningar och démarcher rörande de fångna svenskarna under hösten 1945 gav man från sovjetisk sida konsekvent undvikande svar av en typ, som i hög grad påminde om de svar som det sovjetiska utrikeskommissariatet gav ifråga om Raoul Wallenberg. Erlandsson och Lundberg släpptes under senhösten 1945 respektive januari 1946, medan af Sandeberg fick kvarstanna till mars 1946.

Under perioden från februari till mars 1946 tillämpade man från sovjetisk sida den ovan nämnda förhandlingsmodellen att koppla samman fallet af Sandeberg med den minderåriga estniska flyktingen Lidija Makarova som kommit till Sverige i september 1944. Den sovjetiska sidan var mycket angelägen om att få Makarova utlämnad. Söderblom resignerade inför den sovjetiska sammankopplingen av de bägge ärendena och föreslog inför UD att Makarova borde sändas till Sovjetunionen. Emellertid övergav man från sovjetisk sida plötsligt denna linje och sände hem af Sandeberg i mars 1946 utan att Makarova behövde sändas tillbaka.

De bakomliggande orsakerna till det oväntade sovjetiska frisläppandet av af Sandberg känner vi inte till. Av tillgängliga sovjetiska dokument framgår att Moskva vid denna tidpunkt oroades över ett tilltagande anglo-amerikanskt inflytande i Sverige. Man vidtog härvid en rad åtgärder avsedda att förbättra relationerna till Sverige (bland annat upptagande av förhandlingar rörande handels- och kreditavtalet och stöd åt en svensk ansökan om medlemskap i FN).

Det är också värt att erinra om att 146 av de 167 s.k. militärbalterna utlämnades av Sverige till Sovjetunionen i januari 1946. I februari 1946 togs också ett beslut om utlämning av 500 ingermanlänningar till Finland (något som dock sedermera reviderades). Det kan inte uteslutas att dessa beslut, från sovjetisk sida, kan ha satts i samband med kravet om frigivning av de svenska

medborgarna utan att detta varit avsikten från svensk sida eller ens föresvävat den svenska regeringen att det kunde uppfattas så.

Vid ett möte kort därefter, den 30 april 1946, med Abramov kunde Söderblom emellertid konstatera dels att man från sovjetisk sida använde fallet sig av fallet af Sandeberg (som fick ett lyckligt slut) som en analogi för att åskådliggöra fallet Raoul Wallenberg, dels att man från sovjetisk sida börjat koppla samman den, i Söderbloms ögon, döde Raoul Wallenberg med fallet Makarova. Söderbloms slutsats, som han också formulerade i en officiell skrivelse till utrikesminister Östen Undén samma dag, var att Raoul Wallenberg kanske ”trots allt finns i livet och blivit identifierad i något läger eller dylikt”.

Någon skriftlig reaktion från utrikesministern kom dock inte. Senare samma vecka for Söderblom till Stockholm och träffade därvid utrikesminister Undén den 5 maj 1946. Vad som avhandlades under mötet mellan Undén och Söderblom är inte känt, men det synes mycket troligt att frågorna rörande Wallenberg och Makarova var föremål för diskussion. Undén hade endast några dagar tidigare sammanträffat med det sovjetiska sändebudet i Stockholm Ilja Tjernysjev som då bl.a. tagit upp frågan om Makarova. Söderblom förde också sannolikt med sig sin rapport från mötet med Abramov för att personligen kunna överlämna denna till utrikesministern.

Undén hade emellertid vid denna tidpunkt inte längre förtroende för Söderblom. Beslut hade fattats redan i mars 1946 att ersätta Söderblom med Gunnar Hägglöf och det förefaller troligt att Söderbloms observation om Abramovs sammankoppling av ärendena Wallenberg och Makarova inte vann gehör hos utrikesministern. Under alla omständigheter är det ett faktum att Söderblom härefter aldrig återkom till denna tanke samt att han, vid sin avskedsaudiens hos Josef Stalin några veckor senare, den 15 juni 1946, sade sig vara ”personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare”.

Söderbloms handläggning av ärendet har kritiserats i tidigare utredningar, och det finns egentligen ingen anledning att på nytt påpeka det uppenbart olämpliga i att delge Dekanozov, Abramov och Stalin den ”personliga övertygelsen” om Raoul Wallenbergs död. Denna utredning kan egentligen endast bekräfta tidigare utredningars resultat härvid.

Bilden av Raoul Wallenberg som levande i sovjetisk fångenskap skulle emellertid också framgent komma att vinna anhängare hos

vissa tjänstemän inom den svenska utrikesförvaltningen. Den 28 juni 1946 uppgav den från Sovjetunionen nyligen hemkomne Edward af Sandeberg att han under sin fångenskap mött två personer som sagt sig ha träffat Raoul Wallenberg och hans chaufför Vilmos Langfelder. Den svenska legationen i Moskva överlämnade med anledning av detta en démarche hos det sovjetiska utrikesministeriet den 12 juli och den 24 juli 1946 tog chargé d'affaires Ulf Barck-Holst, som förestod beskickningen i väntan på den nye chefens ankomst, upp Wallenberg-ärendet med Abramov.

Av den sovjetiska samtalsuppteckningen, som denna utredning efter begäran har fått tillgång till ur ryska utrikesministeriets arkiv, framgår att Abramov vid detta tillfälle gjorde ett i det närmaste identiskt uttalande som han gjort vid mötet med Söderblom den 30 april 1946. Abramov ”påpekade för Barck-Holst att SSSR:s enorma territorium komplicerade genomförandet av eftersökningar, och påminde om fallet med af Sandeberg, som också hade hittats efter långvarigt sökande och repatrierats till Sverige”. Han frågade också Barck-Holst om ”status i frågan om Lidija Makarovas repatriering”.

Barck-Holst rapporterade i ett telegram till UD vad Abramov sagt under mötet. Någon reaktion kom dock inte från UD:s ledning.

En passiv utrikesledning

I mitten av november 1946 publicerades en bok av den i Sverige bosatte österrikiske journalisten och författaren Rudolph Philipp, vars huvudbudskap var att Raoul Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap. I boken riktades också stark kritik mot UD:s handläggning av ärendet. Detta föranledde riksdagsmannen Elis Håstad att rikta en interpellation till statsministern som besvarades den 27 november 1946.

I samband härmed instruerades legationen i Moskva (den 28 november 1946) att verkställa en démarche i Moskva med begäran om ”ett bestämt besked beträffande resultatet av de undersökningar, som vid upprepade tillfällen utlovats av de ryska myndigheterna”.

Barck-Holst betonade med kraft under sina möten med sovjetiska diplomater under december 1946 att Wallenberg-ärendet hotade medföra en allvarlig försämring av relationerna. I två offi-

ciella skrivelser till utrikesminister Undén (dels rörande ett samtal med avdelningschefen vid utrikesministeriet Ivan G. Sysojev, dels en allmän rapport om sovjetisk förhandlingstaktik i Wallenbergärendet) av den 12 respektive 30 december 1946 noterade Barck-Holst att Sysojev kopplat samman ärendet Wallenberg med bl.a. ärendet Makarova, och att man från sovjetisk sida vid flera tillfällen försökt använda ”Wallenberg-fallet […] såsom ett slags förhandlingsbasis”. Han rekommenderade också att utrikesministern borde ta upp Wallenberg-ärendet med Sovjetunionens utrikesminster Vjatjeslav Molotov och det sovjetiska sändebudet i Stockholm Tjernysjev.

Någon reaktion från utrikesministern på Barck-Holsts skrivelse kom aldrig. Den 4 december 1946 översände chefen för UD:s politiska avdelning Sven Grafström en orientering rörande bl.a. Wallenberg-ärendet till Undén som befann sig på ett FN-möte i New York där också Molotov var närvarande. Undén hade träffat Molotov den 21 november 1946 utan att ta upp Wallenbergärendet. Den 9 december 1946 träffade han på nytt Molotov men tog, trots Grafströms påminnelse och trots att Stalin lovat Söderblom att ”saken skulle bli undersökt och uppklarad”, inte upp frågan om Wallenberg.

Wallenberg-ärendet rann ut i sanden under våren 1947 utan att något svar inkommit från sovjetiska myndigheter. Den 7 juni 1947 framställde Håstad ytterligare en interpellation i riksdagen med anledning av Wallenberg, varefter den nytillträdde legationschefen i Moskva Rolf Sohlman den 14 juni träffade den likaledes nytillträdde sovjetiske vice utrikesministern Jakov Malik (som sade sig inte känna till ärendet). Kort därefter, den 18 augusti 1947, överlämnade vice utrikesminister Vladimir J. Vysjinskij sin note vari fastslogs att ”Wallenberg icke finns i Sovjetunionen och han är okänd för oss”.

Utredningen kan inte ge något entydigt svar på frågan varför den diplomatiska offensiven inte fick önskat resultat. Huruvida den svenska sidans agerande överhuvudtaget hade någon påverkan på den sovjetiska statsledningens avsikter vad gäller Wallenberg kan inte sägas med säkerhet. Det är dock möjligt att urskilja ett antal faktorer som kan ha påverkat den svenska utrikesledningens agerande i ärendet.

En sådan faktor utgörs av sändebudet Hägglöfs uppfattning att Wallenberg-ärendet i praktiken var omöjligt att driva, eftersom Söderblom tagit upp det med Stalin den 15 juni 1946. I ett brev till

UD i oktober 1946 konstaterade Hägglöf att ”såsom saken nu ligger till, tror jag att det inte är mycket vi kunna göra utom att avvakta den högstes besked – om ett sådant över huvud taget kommer att lämnas”. Denna syn på ärendet föranledde honom att överhuvudtaget inte beröra ärendet med sovjetiska diplomater under hela hösten 1946. Kontakterna med sovjetiska diplomater i Wallenberg-ärendet sköttes närmast uteslutande av legationsrådet Barck-Holst (som stod lägre i rang).

Hägglöfs obenägenhet att ta upp fallet Wallenberg med sovjetiska företrädare är anmärkningsvärd. Av tillgängliga sovjetiska dokument att döma förefaller det därtill möjligt att Hägglöf hade fel i sin bedömning av ärendets läge. När Söderblom uttalade sin förmodan om Wallenbergs död, var man på sovjetisk sida väl medveten om att man från den svenska utrikesledningens sida saknade förtroende för honom och att han inom kort tid skulle återvända till Sverige. Det förtjänar också att anmärkas att det andra tillfället då Abramov sammankopplade fallet Wallenberg med fallet Makarova (och använde sig av af Sandeberg-analogin för att åskådliggöra Wallenberg-ärendet) skedde den 24 juli 1946, alltså mer än en månad efter Söderbloms möte med Stalin.

En ytterligare och viktigare faktor utgörs av utrikesminister Östen Undéns, av allt att döma, totala brist på engagemang och intresse för Wallenberg-ärendet under åren före 1952. Ansvaret för att tjänstemännens rapporter om sovjetiska inviter till förhandlingar om Raoul Wallenberg inte anammades av utrikesledningen faller tungt på Undéns axlar. Det är i efterhand, alla motsägande vittnesmål till trots, svårt att tänka sig att den omfattande rapporteringen från legationerna i Moskva, Bern och Bukarest, skulle ha kunnat uppfattas på annat sätt än att Raoul Wallenberg kunde finnas i livet i sovjetisk fångenskap.

Orsaken till att utrikesministern, trots det stora antalet officiella skrivelser och telegram vari tjänstemän inom utrikesförvaltningen manade till handling, konsekvent vägrade att vidta några egentliga åtgärder förrän sex år senare, 1952, kan vi egentligen endast ha hypoteser om. Vi kan aldrig med bestämdhet veta vilka de djupt liggande bevekelsegrunderna för passiviteten egentligen var. Det förefaller dock möjligt att Undéns förhoppningar om ett svensktsovjetiskt närmande, främst manifesterat genom handels- och kreditavtalet 1946, samt ett juridiskt präglat synsätt på hur relationer stater emellan borde gestalta sig, kan ha bidragit till hans ovilja att

engagera sig i ärendet. Oavsett skäl framstår bristen på ett aktivt agerande som ytterst olycklig.

Det sovjetiska agerandet

Utredningen genomför ett försök till analys av den sovjetiska sidans bevekelsegrunder för dess agerande i fallet Raoul Wallenberg. Brist på material gör det dock omöjligt att dra några helt entydiga slutsatser. Det förefaller emellertid troligt att den sammankopplingsstrategi av ärendet Wallenberg med ärendet Makarova, som vid åtminstone tre dokumenterade tillfällen under 1946 tillämpades från sovjetisk sida, tillkommit med den sovjetiska ledningens goda minne. Det sovjetiska agerandet i det här sammanhanget kan möjligen tolkas som en medveten invit till någon typ av förhandlingar med den svenska sidan om Raoul Wallenbergs öde.

1950-talet och åren därefter

Agerandet från svensk sida under 1950-talet var på många sätt motsatsen till agerandet under åren närmast efter Wallenbergs försvinnande. Trots Vysjinskijs deklaration av augusti 1947 att ”Wallenberg icke finns i Sovjetunionen och att han är okänd för oss”, drev man från svensk sida mycket konsekvent linjen att Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap. Mycket tyder dock på att det nu var för sent.

Utredningen kan inte i någon allvarligare utsträckning erinra mot utrikesledningens agerande under åren efter 1952. I några fall finns dock skäl till kritik. Det gäller bl.a. Moskvasändebudet Sohlmans och Undéns vid flera tillfällen inför sovjetiska diplomater uttalade spekulationer om Sovjetunionens motiv med att internera Wallenberg. Dessa spekulationer förefaller i efterhand både onödiga och riskabla. Det kan inte uteslutas att det svar som avgavs från sovjetisk sida 1957 åtminstone delvis var anpassat efter just dessa resonemang. Andemeningen i Gromyko-memorandumet (till vilket Smoltsov-rapporten om Wallenbergs död 1947 var bifogat) var just att Wallenberg arresterats och internerats mer eller mindre bakom ryggen på den sovjetiska ledningen av chefen för kontraspionaget Smersj, Viktor Abakumov.

Utredningsarbetet måste fortgå

Raoul Wallenberg sändes i juli 1944 ut på ett synnerligen riskabelt uppdrag. Utan tidigare erfarenhet av arbete inom utrikesförvaltningen, sändes han till ett land i krig, i uppdrag att ägna sig åt en verksamhet som ligger bortom erkänd diplomatisk praxis. Att rädda de ungerska judarna var tvivelsutan en inblandning i Ungerns inre angelägenheter, och själva verksamheten i sig utsatte Raoul Wallenberg för risken att de ungerska och tyska myndigheterna skulle vägra erkänna hans diplomatiska status och helt enkelt mörda honom. Raoul Wallenberg kunde dock hantera dessa risker med uppdraget.

Uppdragets oortodoxa och riskabla natur borde emellertid ha motiverat en hög grad av ansvarstagande för hans säkerhet från UD:s och War Refugee Boards sida. Detta gäller i synnerhet kabinettssekreterare Erik Boheman och den amerikanske ministern i Stockholm Herschel V. Johnson som bägge varit direkt delaktiga i förhandlingarna kring uppdragets riktlinjer. Bohemans engagemang i arbetet med att fastställa Wallenbergs öde förefaller, av existerande dokumentation att döma, ha varit försumbart. Detta är anmärkningsvärt.

De bägge utrikesministrarna Günther och Undén nåddes av information som, om den tagits på allvar, hade kunnat medföra ett annat agerande från svensk sida. Även om det är omöjligt att veta vilket utfall detta skulle medfört för Wallenberg, är det ytterst beklagligt att man inte omedelbart undersökte vad man från sovjetisk sida egentligen ville få sagt genom budskapet från Kollontaj och de vid flera tillfällen framförda antydningarna om att Wallenberg-ärendet var beroende av t.ex. fallet Makarova.

Dessa exempel på ett olyckligt svenskt agerande kan dock inte fria Sovjetunionen från sitt ansvar för Wallenbergs öde.

Ansvaret att fastställa hela sanningen om Raoul Wallenberg låg fram till 1991 på den sovjetiska statsledningen, och ligger idag hos Rysslands statsledning. Denna utredning finner det mindre troligt att all relevant information rörande Raoul Wallenberg verkligen har frisläppts ur f.d. sovjetiska arkiv. Den svensk-ryska arbetsgruppen lyckades åstadkomma stora framgångar i sökandet efter sanningen. Mycket arbete kvarstår dock.

Summary

Raoul Wallenberg's American Assignment

Raoul Wallenberg was essentially a Swedish diplomat on an American assignment. He had been selected by the American government agency, the War Refugee Board, to carry out a programme to rescue Jews in Hungary from the Holocaust. The programme had come about on U.S. initiative and received funding from the War Refugee Board. In addition, during the summer and autumn of 1944, Wallenberg received a number of instructions from the leadership of the U.S. State Department regarding the implementation of the programme. The Swedish government issued no equivalent instructions to Wallenberg.

This circumstance may have contributed to the Swedish foreign policy leadership's palpable lack of interest in the security of Raoul Wallenberg during the critical months after his disappearance in January 1945. On 17 January 1945, the Swedish Minister in Moscow, Staffan Söderblom, was informed by the Soviet Vice Commissar of Foreign Affairs, Vladimir G. Dekanozov, that Wallenberg had been found by the Soviet military authorities in Budapest and taken under their protection. The Swedish Ministry for Foreign Affairs did not issue any instructions to Söderblom on how to handle the case of the Swedish diplomat. Neither did the Ministry issue any instructions to Raoul Wallenberg himself. However, the Ministry for Foreign Affairs did immediately notify the American and British embassies in Stockholm of the news from Moscow.

On 22 December 1944 the U.S. State Department had presented instructions for delivery to Wallenberg in Budapest via the Swedish Foreign Ministry. At this point, the Ministry was unable to communicate with the Swedish legation in Budapest due to the Soviet Red Army's encirclement of the Hungarian capital. Consequently, the instructions could not reach their destination. On receiving the message from Dekanozov, however, the Ministry advised the U.S.

government to forward the instructions to Wallenberg through the American embassy in Moscow, via the Soviet Commissariat for Foreign Affairs (NKID). This Swedish request is puzzling. It is unclear why Söderblom was not asked to forward the American instructions. It may possibly be an indication that the Swedish government saw Wallenberg as primarily being a concern for the United States.

Spring 1945: Disorientation

It was not until 8 March 1945 that Söderblom was instructed by the Ministry for Foreign Affairs to request information from the NKID regarding Wallenberg. Söderblom, however, did not act in accordance with these instructions; instead he forwarded them to the Swedish legation in Bucharest. On 12 March 1945 he informed the Foreign Ministry that the enquiry regarding Wallenberg was now with the Swedish minister in Bucharest, Patrik Reuterswärd.

At the beginning of March 1945, Söderblom had received information from the Swedish legation in Bucharest to the effect that Wallenberg had disappeared by car for an unknown destination on 17 January. From this point on, Söderblom regarded the Wallenberg case as a concern for the Bucharest legation.

Söderblom's unwillingness to pursue the case in Moscow must be seen in the light of a series of setbacks in his contacts with Soviet diplomats during December 1944. Among other things, the NKID had brusquely dismissed Söderblom's enquiries regarding protection of Swedish economic interests in the East European war zones and in territories controlled by the Red Army. After this Söderblom considered it pointless and even dangerous to continue pursuing such issues from Moscow. The Wallenberg case was only one in a whole series of issues which Söderblom, in accordance with this policy, wanted to remove from the agenda of his legation.

According to a broadcast from the Soviet-controlled Hungarian Kossuth radio station in mid-March 1945, Wallenberg had been taken away and murdered by the Gestapo. By now, the Swedish Foreign Ministry was anxious to establish what had really happened to Wallenberg. New instructions were sent to Söderblom at the end of March. Once again, Söderblom failed to comply with the Ministry's orders. Instead, on 26 March he informed the NKID

by mail that Wallenberg had disappeared by car for an unknown destination.

A similar request for news of Wallenberg was sent by the Foreign Ministry to the legation in Bucharest. On 28 March, Reuterswärd replied that he had no news regarding Wallenberg. On the following day (29 March), the Foreign Ministry informed Söderblom by telegram that the entire staff of the Budapest legation had arrived in Bucharest except for Wallenberg, about whom there was no precise information.

Despite unambiguous proof that Söderblom hade received a message from Dekanozov stating that Wallenberg had been placed under Soviet military protection, the Foreign Ministry had thus, little more than two months later, accepted the image of Wallenberg disappearing by car for an unknown destination. Rather than saying that Wallenberg had been “placed under Soviet protection, according to information received from the Vice Commissar for Foreign Affairs of the USSR”, the Foreign Ministry stated that there was “no precise information” regarding Wallenberg.

This Commission has located a dossier in the archive of the Swedish Bucharest legation, which was not known to previous inquiries. The letters, telegrams and memoranda discovered in this dossier shed new light on the early phases of the Foreign Ministry's handling of the Wallenberg case. It may now be concluded that the telegrams Reuterswärd sent to the Foreign Ministry and to Söderblom contained only a fragment of the information on Wallenberg available to him. In the dossier there are several documents written by colleagues of Wallenberg in Budapest indicating that Wallenberg had been taken prisoner by the Soviets.

After the Red Army's invasion of Romania, the Soviet intelligence services began intercepting telephone and telegram communications. They also exercised censorship. Reuterswärd was therefore unable to forward any information regarding the actions of the Soviet Army in Romania or Hungary. His sending of fragmentary information to the Foreign Ministry and Söderblom is thus understandable. Nevertheless it helped mislead the Foreign Ministry. Rather than sending incomplete information, without comment, Reuterswärd should have abstained from forwarding the testimony of witnesses whose credibility was unclear. It is also remarkable that the dossier mentioned above was not sent to Stockholm once there were renewed opportunities for couriers in the autumn of 1945.

Söderblom's obvious readiness to uncritically accept confused information, which allowed him to refer the Wallenberg case to the jurisdiction of another Swedish mission, severely hampered the efforts of the Foreign Ministry on Wallenberg's behalf. We do not know the extent to which Söderblom was informed of Wallenberg's unorthodox mission to Hungary. Possibly he was not informed at all. This cannot, however, excuse him from his partly successful attempt to refer the case to the Bucharest legation, in spite of Dekanozov's note. It is clear that the instructions and information sent by the Foreign Ministry to Söderblom were inadequate. However, there is no escaping the fact that a Minister should also see to it that he acquires information from his leadership on current problems and issues. This Söderblom never did.

The Swedish Minister for Foreign Affairs, Christian Günther, however, also bears a substantial responsibility for the early superseding of Dekanozov's note by the confused story about Wallenberg disappearing in a car. At about the end of February or beginning of March, his wife Ingrid Günther was told by the Soviet Ambassador in Stockholm, Aleksandra Kollontay, that Wallenberg was under Soviet protection. This information confirmed Dekanozov's note.

Most likely due to sheer negligence on the part of the Foreign Minister, the senior civil servants at the Foreign Ministry were not informed of Kollontay's message. It must, however, be underlined that the Second World War was entering its critical final phase during these weeks. That Kollontay's message, which was an essentially reassuring message, was forgotten is therefore understandable. Nevertheless this was an inexcusable error that most likely had devastating consequences for the Foreign Ministry's subsequent handling of the Wallenberg case.

As early as February 1945, Soviet authorities had decided to evacuate the Swedish diplomatic representation in Budapest. At the end of March the Swedish diplomatic staff began their journey back to Sweden, which proceeded via Bucharest and Moscow. During their stay in Bucharest, four members of the staff read a letter from the Swedish Red Cross Representative in Budapest, Valdemar Langlet. In this letter, Langlet presented a theory according to which Raoul Wallenberg had been taken away from Budapest some time after 18 January and murdered by disguised Hungarian fascists, members of the Arrow Cross.

Whether this information, as well as the theory about Wallenberg being murdered by the Gestapo, presented on Kossuth Radio a few weeks earlier, was part of wider Soviet disinformation campaign, cannot be said. It seems, however, fully possible.

When the Swedish diplomats arrived in Moscow on 13 April 1945, the Minister Carl Ivan Danielsson had a lengthy conversation with Söderblom. On the following day, the 14 April, Söderblom notified the Swedish Foreign Ministry that Wallenberg “appears to have left by car for Debrecen and it is feared he did not survive the journey. There are various theories: a car accident (very likely), murder and robbery, ambush by the Arrow Cross, etc. I am afraid it will never be known for certain”. Although we cannot say with absolute certainty that Söderblom's information on Wallenberg stemmed from Danielsson, it seems likely that this was the case. In a letter of 18 December 1945, Söderblom also confirmed that he, after having spoken to the staff of Budapest legation, had reached the conclusion that Wallenberg was dead.

On 25 April 1945, Söderblom informed Dekanozov in the course of a meeting that he had access to witness testimonies stating that Wallenberg, “after having been found”, had “died in a car accident”.

The scenario of Raoul Wallenberg having disappeared by car towards an unknown destination had thus been replaced (or complemented) by the notion that Raoul Wallenberg was dead. This impression was to set its stamp on the Foreign Ministry's handling of the Wallenberg case for the next seven years (until 1952).

Söderblom reasses the image of Wallenberg's fate

On 17 December 1945, Söderblom reported that, in view of the fact that a new Swedish diplomatic representation had been established in Budapest, he considered himself to be no longer concerned with issues regarding Swedish-Hungarian relations. Shortly thereafter, on 26 December 1945, he told the departmental head of the NKID Aleksandr N. Abramov, that “it would be splendid if the legation were to be given a reply in this spirit, that is to say, that Wallenberg is dead”. On 9 March 1946 he told Abramov that he had “once more reached the conclusion that Wallenberg apparently was no longer alive”.

Söderblom's opinion of the Wallenberg case was, however, soon to undergo a change. At least for a limited period of time, his view that Wallenberg was dead was to be replaced by a new image – Raoul Wallenberg alive in a Soviet prison camp. The underlying reasons for this reassessment are to be found partly in Söderblom's general experience of Soviet diplomatic negotiating tactics, partly in more specific experiences from a number of parallel cases to the Wallenberg case.

At the beginning of his tenure in Moscow, Söderblom, when negotiating with Soviet diplomats, maintained a policy of dealing with different issues separately. During 1945, however, he came more or less unwillingly to the conclusion that the Soviet side consistently made the solving of one issue dependent on other issues on the agenda. Söderblom bowed in the face of this Soviet bargaining method and became successively more pragmatic in his approach to negotiations with the Soviet Union.

During the summer of 1945, the Soviet Union detained three Swedish citizens, Karl Einar Erlandsson, Viva Lundberg and Edward af Sandeberg, in the Soviet occupation zone in Germany. They were brought to the Soviet Union. In August 1945 a number of newly released Danish prisoners notified the Swedish legation in Moscow that the Swedes had been placed in the Krasnogorsk prison camp outside Moscow. In spite of large number of enquiries and démarches, the NKID gave evasive answers akin to those given in the case of Wallenberg. Erlandsson was released in late 1945 and Lundberg in January 1946. af Sandeberg, however, was held in captivity until March 1946.

In the period from February to March 1946, the Soviet side began to link the af Sandeberg case to the case of an underage Estonian refugee in Sweden, Lidiya Makarova, who had come to Sweden in 1944. The Soviet side was very anxious to have Makarova extradited to the Soviet Union. However, all of a sudden, the Soviet side abandoned this policy and decided to release af Sandeberg without getting Makarova in return.

We do not know the reasons underlying the unexpected release of af Sandeberg by the Soviets. It appears from available Soviet documents that Moscow was worried at this time by a growing Anglo-American influence in Sweden. In this context, a number of measures were taken with a view to improving relations with Sweden (including the inauguration of negotiations on the trade

and credit agreement and support for Swedish membership of the United Nations).

It is also worth recalling that 146 of the 167 “military Balts” were extradited by Sweden to the Soviet Union in January 1946. In February 1946, moreover, a decision was taken to extradite 500 Ingrains to Finland (though this decision was subsequently revised). The possibility cannot be ruled out that the Soviet Union way have seen a connection between these decisions and the demand for release of the Swedish citizens, without this having been the intention of the Swedish side or indeed without the Swedish government having the least notion that its actions could be interpreted in such a manner.

At a meeting not long afterwards, on 30 April 1946, Söderblom realised that Abramov was suddenly using the af Sandeberg case (which had a happy ending) as an analogy for illustrating the Wallenberg case. Moreover, Abramov had begun to link Raoul Wallenberg, thought by Söderblom to be dead, with the Makarova case. Söderblom's conclusion, which he also formulated in a letter to the Foreign Minister Östen Undén that same day, was that Raoul Wallenberg “might after all be alive and identified in some camp or so”.

There was, however, no reaction from the Foreign Minister. Later that same week Söderblom went to Stockholm and met the Foreign Minister on 5 May 1946. It is not known what was said during this meeting but it seems highly likely that the issues of Wallenberg and Makarova were discussed. Just a few days earlier, Undén had met with the Soviet Minister in Stockholm, Ilya Chernyshev, who had, among other things, brought up the issue of Makarova.

In all likelihood, Söderblom brought the report of his meeting with Abramov to deliver it personally to the Foreign Minister.

By this point, however, Undén had lost confidence in Söderblom. As early as March 1946, the Swedish government had decided to replace Söderblom with Gunnar Hägglöf. It therefore seems unlikely that Söderblom's observations on the link made by Abramov between the Wallenberg and the Makarova cases were taken up by the Foreign Minister. At any event, it is a fact that Söderblom never mentioned this interpretation again and that at his farewell audience with Joseph Stalin a few weeks later, on 15 June 1946, he expressed the personal conviction that “Wallenberg had fallen victim to an accident or robbers”.

Söderblom's handling of the case has been criticised in earlier inquiries. There is no reason to reiterate the point that it was highly inappropriate to inform Dekanozov, Abramov and Stalin of his personal conviction that Wallenberg was dead. In this respect, this investigation can only confirm earlier findings.

But the idea that Raoul Wallenberg was alive in Soviet prison was to gain adherents among certain officials in the Swedish Foreign Service. On 28 June 1946 af Sandeberg who had recently returned from the Soviet Union, said in an interview that he had shared cells with two people who claimed to have met Wallenberg and his driver Vilmos Langfelder in Soviet captivity. On the basis of af Sandeberg's information, the Swedish legation in Moscow presented a démarche to the Soviet Foreign Ministry on 12 July 1946. On 24 July 1946 the Chargé d'affaires Ulf Barck-Holst, who was in charge of the Swedish legation pending the arrival of Hägglöf, took up the issue with Abramov.

This Commission has requested and received the Soviet report from this meeting. It is clear from this report that Abramov made an almost identical statement as at the meeting with Söderblom on 30 April 1946. Abramov emphasised that the vastness of the USSR's territory made the search complicated, and reminded Barck-Holst of af Sandeberg, who had been found after a long search. Abramov also asked about the status of the Makarova case.

Barck-Holst sent a telegram to the Foreign Ministry giving his report. There was, however, no reaction from Stockholm.

A leadership unwilling to act

In mid-November 1946, the Austrian-born journalist and writer Rudolph Philipp published a book whose main message was that Raoul Wallenberg was alive in Soviet captivity. In the book, Philipp also severely criticised the Swedish Foreign Ministry's handling of the Raoul Wallenberg case. This led MP Elis Håstad to address an interpellation to the Prime Minister, which was answered by Tage Erlander on 27 November 1946.

In connection with this, the legation in Moscow was again instructed to present a démarche in Moscow, requesting “a definite answer regarding the results of the investigations which had been promised by the Russian authorities on several occasions”.

Barck-Holst emphasised during his meeting with Soviet diplomats in December 1946 that the Wallenberg case threatened to lead to a serious deterioration in Soviet-Swedish relations. In two official written communications addressed to Undén – one concerning a conversation with the departmental head of the NKID Ivan G. Sysoyev and the other being a general report on Soviet negotiating tactics in the Wallenberg case, dated 12 and 30 December respectively – Barck-Holst noted that Sysoyev had tried to connect the Wallenberg case with the Makarova case, among others, and that the Soviets had on several occasions attempted to use Wallenberg as a basis for negotiations. He also recommended that the Foreign Minister should raise the Wallenberg case with Soviet Foreign Minister Vyacheslav Molotov and the Soviet ambassador to Stockholm, Chernyshev.

No reaction to Barck-Holst's communications ever came from the Minister for Foreign Affairs. On 4 December 1946, the head of the political department at the Ministry for Foreign Affairs. Sven Grafström, sent a communication to Undén, who was attending a UN meeting in New York at which Molotov was also present, briefing him on the Wallenberg case, among other matters. Undén had met with Molotov on 21 November 1946 without raising the issue of Wallenberg. On 9 December he had a second meeting with Molotov but in spite of Grafström’s reminder and in spite of the fact that Stalin had promised Söderblom that “the matter would be investigated and cleared up”, he failed again to raise the issue of Wallenberg.

The Wallenberg case petered out during the spring of 1947. On June 1947 Håstad presented another interpellation in the Riksdag with reference to Wallenberg, after which, on June 14, the newly installed head of the Moscow legation, Rolf Sohlman, met the new Soviet Deputy Foreign Minister Jakov Malik, who claimed to be unfamiliar with the matter. Soon afterwards a note came from the Soviet Vice Minister for Foreign Affairs Andrey Vyshinskiy, stating that Wallenberg was not in the Soviet Union and that the Soviet leadership knew nothing about him.

This Commission cannot give any clear-cut answer as to why the diplomatic offensive had no real result. It is impossible to say whether the actions of the Swedish government had any impact whatsoever on the intentions of the Soviet government as regards Wallenberg. It is, however, possible to distinguish a number of

factors that may have contributed to the actions of the Swedish foreign policy leadership.

One such factor was Minister Hägglöf's view that the Wallenberg case was impossible to pursue further, since Söderblom had taken up the issue with Stalin on 15 June 1946. In a letter to the Foreign Ministry in October 1946, Hägglöf stated that “as matters stand now, I believe there is little we can do other than wait for a response from on high – if indeed any such response is forthcoming”. This view of the case led to him not raising the issue with Soviet diplomats at all during the entire autumn of 1946. The contacts with Soviet diplomats in the Wallenberg case were almost entirely in the hands of Barck-Holst who was of a lower standing.

The unwillingness of Hägglöf to take up the issue with Soviet diplomats is remarkable. Judging from Soviet documents, moreover, it seems likely that he was wrong in his analysis of the state of the case. When Söderblom told Stalin that he assumed Wallenberg was dead, the Soviet side was well aware that the Swedish government no longer had confidence in Söderblom and that he was bound to return to Sweden. It is also worth emphasising that the second occasion on which Abramov linked the Wallenberg case with the Makarova case (and used the af Sandeberg analogy to illustrate the Wallenberg case) was on 24 July 1946, that is, more than a month after Söderblom's meeting with Stalin.

Another and more important factor is Undén's apparent complete lack of engagement and interest in the Wallenberg case during the years before the 1950s. Undén bears a heavy responsibility for the failure of the foreign policy leadership to take up the reports from the civil service regarding Soviet overtures to negotiate on Raoul Wallenberg.

In retrospect, all the contradictions in the witness statements notwithstanding, it is hard to see that the information from the legations in Moscow, Bern and Bucharest could have been interpreted in any other way than that there was a possibility that Wallenberg was alive and in Soviet captivity.

The reason why the Foreign Minister stubbornly refused to take any action until six years later, despite all the letters and telegrams from foreign service officials urging him to act, can really only be a matter for speculation. We cannot know with any absolute certainty the underlying reasons for his inaction. It seems, however, possible that his hopes of a Soviet-Swedish trade agreement, and a legalistic approach to international politics, may have contributed

to his unwillingness to get involved in the case. Regardless of the reason, the absence of activism is remarkable and extremely unfortunate.

The Soviet Union and the Raoul Wallenberg case

The Commission has made an attempt to analyse the Soviet handling of the Wallenberg case. A lack of material makes it impossible to draw any clear-cut conclusions. It seems, however, likely that the Soviet negotiating strategy of linking the Wallenberg case to the Makarova case, which was applied by the Soviet side on three occasions during 1946, was invented with the approval of the Soviet leadership. The Soviet action in this connection can possibly be interpreted as a type of invitation to the Swedes to enter into negotiations on Wallenberg.

The 1950's and later

In many respects, the actions of the Swedish side during the 1950s were diametrically opposed to the actions taken in the years immediately after Wallenberg's disappearance. In spite of Vyshinskiy's note of August 1947, stating that Wallenberg was not in the Soviet Union and that the Soviets had no knowledge of him, the Swedish side consistently took the line that Wallenberg was alive in a Soviet prison. However, the indications are that by now it was too late.

This Commission cannot find any substantial fault with the action taken by the foreign policy leadership during the 1950s. In some instances, however, there are grounds for criticism. This concerns among other things the speculations about the Soviet Union's motives for interning Wallenberg expressed by Minister Sohlman and Foreign Minister Undén on several occasions at meetings with Soviet diplomats. In retrospect these speculations seem both unnecessary and risky. It cannot be ruled out that the answer finally given by the Soviet Union in 1957 (the Gromyko memorandum) was partly adapted to these speculations. The essence of this memorandum (to which the Smoltsov report on the death of Wallenberg in 1947 was attached) was precisely that Wallenberg had been arrested and interned more or less behind the

back of the Soviet leadership, by the head of the Soviet counterespionage (Smersh), Viktor Abakumov.

The investigation must continue

The mission on which Raoul Wallenberg was sent in July 1944 was extremely dangerous. With no previous experience of work in the Swedish Foreign Service, he was sent to a country at war, on an assignment outside the compass of established diplomatic practice. The programme to save the Hungarian Jews was undoubtedly interference in the internal affairs of Hungary and the mission in itself entailed a risk that Hungarian and German authorities would simply refuse to recognise his diplomatic status and kill him, Raoul Wallenberg, however, was able to cope with these risks.

Nevertheless, the unorthodox and risky nature of the mission should have led the Swedish Foreign Ministry and the War Refugee Board to take a high degree of responsibility for his security. This applies in particular to the State Secretary for Foreign Affairs, Erik Boheman, and the American Minister in Stockholm Herschel V. Johnson, who had both been involved in negotiations concerning the main directives of the mission. Judging by the existing documentation, Boheman's involvement in the efforts to establish what had happened to Wallenberg was negligible. This is remarkable.

The two foreign ministers Günther and Undén received information which, had it been taken seriously, could have led the Swedish side to take a different course of action. Even though it is impossible to know what this would have entailed for Wallenberg, it is extremely regrettable that they did not immediately investigate what the Soviets meant by the Kollontay message and the several, however subtile invitations to negotiations on the Wallenberg case.

These examples of unfortunate action on Sweden's part cannot, however, serve to exonerate the Soviet Union.

The responsibility for establishing the entire truth about Wallenberg rested until 1991 with the Soviet leadership and rests today with the leadership of Russia. This Commission considers it unlikely that all the relevant information regarding Raoul Wallenberg has really been released from the former Soviet archives. The Swedish-Russian Working Group managed to achieve substantial successes in its search for the truth. Nevertheless, much still remains to be done.

1. Inledning

Den 12 januari 2001, efter nio års utredningsarbete, presenterade den svensk-ryska arbetsgruppen sin rapport. Trots en i flera avseenden givande genomgång av f.d. sovjetiska arkiv kunde man inte bortom varje rimligt tvivel fastställa vad som hänt Raoul Wallenberg efter att han omhändertagits av det sovjetiska kontraspionaget Smersj i Budapest i januari 1945.

Den svensk-ryska arbetsgruppen hade inte i uppdrag att utreda den svenska utrikesledningens handläggning av ärendet. Någon djupare analys av bevekelsegrunderna för det svenska agerandet i fallet Wallenberg genomfördes följaktligen inte. Emellertid kunde man, bland annat på basis av material ur f.d. sovjetiska arkiv, slå fast att den svenska utrikesledningen hanterat fallet på ett oengagerat sätt.

Statsminister Göran Persson uttalade i en kommentar till rapporten att ”ett mer energiskt och målmedvetet svenskt agerande under 1940-talet hade kunnat leda till en lyckligare utgång för Raoul Wallenberg och hans familj”. Statsministern framförde i samband härmed sitt djupa beklagande till de anhöriga. Han förklarade också att regeringen avsåg att låta en forskare granska utrikesledningens agerande i Wallenberg-ärendet.

I ett brev av den 16 januari 2001 till statsministern föreslog de fyra borgerliga oppositionsledarna att regeringen skulle tillsätta en oberoende kommission med ”uppgift både att söka svar på de frågor som lämnas obesvarade i rapporten och att värdera de avvägningar som under åren gjorts av den svenska regeringen i Wallenbergfallet”. Man konstaterade också att en sådan kommission borde omfatta såväl svenska som internationella ledamöter.

Efter partiledaröverläggningar under våren och sommaren 2001 enades samtliga riksdagspartier om att uppdraget att granska den svenska utrikesledningens agerande i Wallenbergfallet skulle anförtros åt en forskargrupp under ledning av en ordförande.

Den 18 oktober 2001 beslutade regeringen att tillsätta en kommission med uppdrag att ”utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen (inklusive i förekommande fall regeringen i dess helhet) har agerat i Wallenbergärendet”. Kommissionen skulle ”klarlägga i vilken utsträckning, under olika skeden, alla möjliga ansträngningar gjorts från officiellt svenskt håll för att bringa klarhet i Raoul Wallenbergs öde” (Dir. 2001:71). Utredningsdirektiven finns i sin helhet i bilaga 1.

Kommissionens uppdrag skulle enligt direktiven redovisas senast den 31 december 2002. Den 28 november 2002 anhöll kommissionen om mer tid för utredningsarbetet. Denna begäran bifölls av regeringen den 9 januari 2003. Därvid bestämdes att uppdraget skulle redovisas senast den 10 mars 2003. Utredningens tilläggsdirektiv (Dir. 2003:1) finns i bilaga 2.

Utredningen vill rikta ett varmt tack till alla dem som på olika sätt har bidragit till utredningens arbete: F.d. arkivchefen Daniel Backman (UD), journalisten Susanne Berger, Ambassadör Örjan Berner, professor och f.d. arkivchefen Wilhelm Carlgren (UD), arkivarie Gunnar Carlsson (SÄPO), arkivarie Ann Duker (MUST), professor Sven Erlander, förste ambassadsekreterare Stefan Gullgren (UD), Senior Archivist Milton Gustafsson (NARA, U.S.A.), arkivare Lena Hagard (UD), ambassadör Harald Hamrin, docent Sven G. Holtsmark (Institutt for forsvarsstudier), ambassadör Leif Leifland, ambassadör Arne S. Lundberg, arkivarie Thomas Lundgren (RA), ambassadör Jan Lundvik, ambassadör Hans Magnusson, arkivarie Peter Nilsson (UD), arkivchefen Göran Rydeberg (UD), krigsarkivare Ulf Söderberg (Krigsarkivet), ambassadör Wilhelm Wachtmeister och ambassadör Sverker Åström.

Utredningen bereddes under hösten 2002 möjlighet att besöka Raoul Wallenbergs halvsyskon Nina Lagergren och Guy von Dardel i sina respektive hem. Dessa besök var mycket viktiga för utredningsarbetet. Utredningen vill framföra ett varmt tack för gästfrihet och givande samtal.

2. Arbetets uppläggning och genomförande

Regeringen har givit denna utredning i uppdrag att ”utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen (inklusive i förekommande fall regeringen i dess helhet) har agerat i Wallenbergärendet. Syftet är att klarlägga i vilken utsträckning, under olika skeden, alla möjliga ansträngningar gjorts från officiellt svenskt håll för att bringa klarhet i Raoul Wallenbergs öde” (Dir. 2001:71).

Utredningens uppdrag är att granska de dåtida aktörernas handlande med utgångspunkt i eftervärldens vetskap att Wallenbergs öde förblev okänt. Det är fråga om en historisk rekonstruktion av en rad situationer, i vilka de handlande saknade vetskap om framtiden.

Med utgångspunkt i dessa premisser har utredningens arbete bedrivits utifrån två centrala målsättningar. Den första målsättningen har varit att så långt är möjligt, genom ingående arkivstudier, fastställa i detalj vilken information rörande Raoul Wallenberg och dennes försvinnande som fanns inom den svenska utrikesförvaltningen, och i vilken utsträckning, vid vilken tidpunkt, och i vilken form informationen presenterades för utrikesförvaltningens ledning. En fullständig analys av såväl informationstillgång som förmedling av information har bedömts vara en absolut förutsättning för genomförandet av en värdering av agerandet, liksom en ingående kvalitativ innehållsanalys av samtliga officiella skrivelser, handbrev och telegram rörande dels Raoul Wallenberg-ärendet specifikt, dels ärenden med mer eller mindre påtaglig koppling till Raoul Wallenberg-ärendet.

Den andra målsättningen har varit, att så långt är möjligt, söka klarlägga och förstå de villkor under vilka utrikesförvaltningens och utrikesledningens tjänstemän och ministrar verkade. Med villkor avses här dels företeelser av mer praktisk art, t.ex. möjligheterna för tjänstemännen att kommunicera öppet inom utrikesförvaltningen utan påtaglig risk för obehörig avlyssning eller dekryptering av

chiffertelegram, möjligheter till god och informativ kommunikation med andra länders diplomater, graden av utsatthet för desinformation m.m; dels företeelser av mer övergripande natur såsom det säkerhetspolitiska läget i Europa vid nazi-Tysklands sammanbrott i maj 1945, Sveriges prioriteringar och målsättningar inom handels- och säkerhetspolitiken, läget i relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen vid tiden för Wallenbergs försvinnande, samt vilken världsbild ministrarna och tjänstemännen i utrikesledningen anslöt sig till.

Det kan vara värt att understryka att strävan att klarlägga och förstå i detta sammanhang inte skall uppfattas som liktydigt med en jakt på ursäkter för utrikesledningens agerande. Utredningens strävan att vinna kunskap rörande de villkor som dikterade utrikesförvaltningens och utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg syftar till att skapa en gott och allsidigt underlag för en bedömning och värdering av ärendets handläggning. Utan några som helst hänsyn till de ovan nämnda två kategorierna av villkor för arbetet, blir naturligtvis utrikesledningens agerande svårbegripligt och följaktligen mycket svårbedömt.

Utredningen har, i sin strävan att ådagalägga informationstillgången och villkoren för arbetet inom utrikesförvaltningen, valt att i begreppet utrikesledning också inkludera ett antal nyckeltjänstemän inom utrikesförvaltningens ledning. I det följande skall vi kort diskutera ett antal generella problem kring informationshantering och utarbetande av underlag för regeringsbeslut samt identifiera de tjänstemän som får anses inneha nyckelpositioner härvid.

2.1. Konstruktionen av underlag för regeringens beslut

Problemformuleringar och störningsfaktorer

För att kunna agera utrikespolitiskt är regeringen beroende av de organisationer som ansvarar dels för insamlandet av relevant utrikespolitisk information (beredningsfasen), dels för genomförandet, eller förverkligandet (implementeringsfasen), av den utrikespolitiska linje som har lagts fast av regeringen. Den viktigaste förvaltningsorganisationen härvid är utrikesdepartementet. Även andra departement såsom försvarsdepartementet (vars militärattachéer vid svenska beskickningar utomlands följer den militärpolitiska utvecklingen i värdlandet, och vars underrättelsetjänst

samlar information om utvecklingen i omvärlden), justitiedepartementet (varunder sorterar säkerhetspolisen som följer andra staters underrättelseverksamhet i Sverige) och socialdepartementet (varunder sorterar socialstyrelsen som t.ex. var ansvarig för handläggningen av frågor kring den stora baltiska flyktingströmmen till Sverige under andra världskriget) är naturligtvis viktiga aktörer vid insamlandet av relevant beslutsunderlag.

Utrikespolitisk analys i dagens värld kan inte heller bortse från den viktiga roll som media spelar i samband med konstruktionen av de ”bilder” av problem som upptar den utrikespolitiska dagordningen. Vid tiden för Raoul Wallenbergs arrestering var emellertid medias roll som omedelbar förmedlare av information från t.ex. krigsskådeplatser i Europa mindre markerad än idag. De svenska beskickningarnas roll vad beträffar uppgiften att förse regeringen med information kring den politiska och ekonomiska utvecklingen i omvärlden var i motsvarande grad större.

Det faller utanför föreliggande utrednings uppdrag att på djupet analysera medias bilder av Raoul Wallenberg-ärendet och hur dessa påverkade de svenska utrikesledningens agerande för hans sak. Medias inrikespolitiska roll skall dock inte underskattas under de år som är aktuella för denna analys. En ingående granskning av svenska tidningars bevakning av Raoul Wallenberg-ärendet, samt kritiken som häri framfördes mot utrikesledningen, genomförs av utredningens sakkunnige, professor Hans Fredrik Dahl. (Bilaga 4).

Störningsfaktorer inom utrikesförvaltningen

För kunna fatta beslut krävs att man skapar sig en bild av det problem som man vill åtgärda. De ovan nämnda organisationerna i statsförvaltningen, liksom i varierande utsträckning media, spelar en central roll vad gäller arbetet att förse regeringen med de komponenter som sammantaget utgör bilden av ett problem. Vid tillskapandet av denna bild kan det emellertid förekomma ett helt spektrum av ”störningsfaktorer” som på olika sätt påverkar bildens karaktär och innehåll.

Termen störningsfaktor låter möjligtvis antyda att det skulle finnas en perfekt handläggningsprocess vid fastställandet av en politisk linje. Så är naturligtvis inte fallet. Uppfattningen om vilka alternativa handlingsvägar som står till buds, samt bedömningen av för- och nackdelar med dessa, är alltid i högre eller lägre grad

resultatet av tillfälligheter, såsom vilken information som finns tillgänglig vid beslutstillfället, vilka tidsramar som gäller, vilka aktörer som tolkar informationen och så vidare. Icke desto mindre kan man urskilja faktorer som på olika sätt bidrar till att förvränga och försvåra tolkning och beslutsfattande.

I det följande skall vi teckna en kort karakteristik kring hur de tänkbara störningsfaktorerna kan påverka utrikespolitiskt beslutsfattande.

Standardförfaranden och formativa moment

Organisationers agerande präglas i hög grad av på förhand utarbetade ”standardförfaranden” (Standard Operating Procedures) för hur tjänstemän skall handlägga ärenden. Standardförfaranden präglar i princip all verksamhet inom en förvaltningsorganisation, från t.ex. (vad gäller utrikesförvaltningen) den rent tekniska strukturen på beskickningarnas rapporter till departementsledningen, till de formella kontakterna med värdlandets diplomater. Avvikelser, av såväl formell och informell karaktär, från den på förhand konstruerade ”mallen” för ”ett riktigt agerande” kan skapa problem för både den enskilde tjänstemannen och organisationen som helhet. Såsom visats av bl.a. Graham T. Allison (Essence of

Decision, 1971, 1999) kan organisationers standardförfaranden påverka såväl berednings- som implementeringsfasen.

Alla de ärenden och frågor som handläggs av en statlig förvaltning är i högre eller lägre utsträckning unika. En förutsättning för att de generella organisatoriska standardförfarandena skall kunna tillämpas och fungera är emellertid att specifika ärenden kategoriseras och typologiseras såsom ett fall av viss typ som kräver en viss typ av agerande (i enlighet med en eller annan på förhand utarbetad standardrutin).

Tjänstemännen vid organisationer är generellt sett angelägna om att ärenden och problem inte blir liggande alltför länge utan benämning och förslag till åtgärder. Huruvida en enskild tjänsteman, eller organisationen som helhet, bedöms som effektiv av dess ledning är ofta beroende på i vilken takt man klarar av att handlägga ärenden. Arbetet med att bestämma vari ett enskilt ärende egentligen består och på vilket sätt det skall handläggas kan ibland ta stora tidsmässiga och intellektuella resurser i anspråk. Det sker dock ofta under mer eller mindre påtaglig tidspress. Ett svår-

bedömt ärende som inte låter sig pressas in i en på förhand utarbetad standardmall riskerar antingen att kategoriseras felaktigt (med alla de konsekvenser som följer härav) eller helt enkelt definieras såsom liggande bortom organisationens jurisdiktion.

När ett ärende väl har erhållit en beteckning och klassificerats enligt en viss kategori av ärenden, och denna kategorisering accepterats av ledningen, blir enskilda tjänstemäns agerande i ärendet i hög utsträckning låst. Med en viss kategorisering följer en ”bild”

dels av ärendet, dels av ”vad som bör göras”, som i sin tur anger att en viss standardrutin skall tillämpas. Den antagna standardrutinen reglerar det fortsatta agerandet i ärendet.

För att tjänstemännen skall kunna frångå den bild som skapats av ärendet och den standardrutin som följer därav, krävs att någon typ av ny information rörande ärendet inkommer. Om denna information kan visa att organisationens bild av ärendet på ett eller annat sätt är felaktig kan ärendet komma att omdefinieras och handläggas enligt en alternativ standardrutin. Det finns dock inget absolut samband mellan ny information och ett ändrat agerande i ett specifikt ärende. Såväl enskilda individer som organisationen som helhet håller gärna fast vid den bild eller ”sanning” som antagits.

Det finns en omfattande forskning kring kognitiva faktorer som på olika sätt kan påverka enskilda tjänstemäns mottaglighet för information såväl under klassificerings- som implementeringsfasen av ett ärende. Information som strider mot djupt liggande uppfattningar (”mentala kartor”), och bilder av problem (t.ex. av ideologisk natur) riskerar att filtreras bort, medan information som ger stöd åt de egna uppfattningarna kan komma att framhävas (Jervis, 1976, Larson, 1994). Man talar inom forskningen om ”kognitiva blockeringar” (cognitive closure) mot information och företeelser som står i strid med den ”sanning” som man förväntar sig att se (Lebow, 1981).

Rör det sig därtill om information som står i strid med en uppfattning vari tjänstemannen har investerat en hel del egen prestige, är risken desto större att han eller hon väljer att nedvärdera dess betydelse och värde (Janis och Mann, 1978). Råder en hög grad av konformism och låg toleransgrad mot oliktänkande inom gruppen av beslutsfattande tjänstemän finns risken för att information som strider mot ”vad som får sägas inom gruppen” förbises och negligeras (Janis, 1973, Hollis och Smith, 1990). Information som strider mot den antagna bilden riskerar således att sorteras bort eller bedömas som ovidkommande.

Med en organisations standardförfaranden, som ofta har utvecklats under lång tid mot bakgrund av organisatoriska erfarenheter, följer också en organisatorisk kultur som i hög grad präglar dess rekrytering av personal, vilka kriterier som avgör ”framgång” och status hos medarbetarna inom organisationen, synen på ”vad den egna organisationen bör göra och inte göra”, samt vad som skall definieras som ett intrång i den egna organisationens jurisdiktion. Den organisatoriska kulturen präglar i sin tur medarbetarnas ”mentala kartor” och dessa organisatoriskt betingade bilder kan komma att påverka deras uppfattning och rapportering om ett ärende.

Med detta resonemang följer att handläggningen av ett ärende, åtminstone initialt under kategoriseringsprocessen (men ibland också senare), genomgår en formativ fas då ärendet ligger öppet för ”nya tolkningar” och då ”nya sanningar eller bilder kan skapas”. De formativa momenten är, av ovan angivna skäl, ofta inte längre än någon eller några veckor. De följs emellertid av perioder (som kan omfatta flera månader eller till och med år) varunder de sanningar eller bilder som skapats under det formativa momentet sätter sin prägel på såväl enskilda tjänstemäns tolkningar av inkommande information som hur utrikesledningen väljer att agera.

Det är dock av stor vikt att notera att ett nytt formativt moment ingalunda måste betyda att alla tidigare sanningar (och därav följande standardförfaranden), som har emanerat från tidigare formativa moment, helt förkastas. Gamla sanningar och uppfattningar kan existera parallellt med nya sanningar som konstrueras i samband med nya formativa moment. Vissa tjänstemän kan komma att ansluta sig till ”de nya tolkningarna” av problemet, medan andra tjänstemän av olika skäl kan välja att hålla fast vid den ”etablerade sanningen”.

Det finns skäl att hävda att fyra bilder av Raoul Wallenbergs öde har satt sin prägel på den svenska utrikesförvaltningens och utrikesledningens handläggning av Wallenberg-ärendet. Var och en av dessa bilder tillkom under formativa moment och följdes av perioder (av varierande tidsutdräkt) då de påverkade och styrde såväl enskilda tjänstemäns tolkningar av inkommande information som hur utrikesledningen valde att agera (också i form av ickeagerande).

Hur bilderna tillskapades, deras respektive innehåll och på vilket sätt de påverkade utrikesledningens agerande är föremål för ingående analys i denna utredning.

Fler felkällor

Processen då underlag för utrikespolitiskt beslutsfattande konstrueras och ställs samman är utsatt för förhållandevis fler felkällor än vad som är fallet vid motsvarande beredningsprocess för inrikespolitiska frågor. En viss stats myndigheter har helt enkelt inte samma möjligheter att införskaffa relevant beslutsunderlag bortom det egna landets gränser. Därtill kommer att tolkningen av den insamlade informationen förutsätter inte bara språkkunskaper, utan också kunskap och förståelse för den främmande statens politiska kultur, historia etc.

Detta gällde naturligtvis desto mer för ett så slutet samhälle som det stalintida Sovjetunionen där inte bara utlänningars utan också sovjetmedborgares rörelsefrihet var starkt kringskuren. Informationstillgången var i hög grad begränsad till vad som fanns att läsa i de partikontrollerade tidningarna. Samtalen med sovjetiska diplomater gav sällan något utöver detta. Sveriges sändebud i Moskva 1946–47, Gunnar Hägglöf, skrev i en av sina depescher:

Därtill kommer att tjänstemännen i det ryska utrikesministeriet ängsligt undvika varje slags allmänt resonemang. Icke ens Dekanozov, som dock anses intaga en stark ställning i partiet, tillåter sig några egentliga variationer av de officiella kommunikéerna. De flesta tjänstemän, från avdelningschefer och nedåt, våga för övrigt icke föra något som helst samtal utan att bredvid sig hava en tystlåten men uppmärksam anonym kontrollant (HP 1 Er, 2/9-1946).

I en senare rapport skrev Hägglöf:

därest man genom något mirakel skulle lyckas få tjänstemän i Narkomindjel [utrikeskommissariatet] eller andra ministerier att ”tala utrikespolitik”, så skulle man icke få mycket annat till livs än vad man redan nu kan läsa i en tidskrift av typen [den sovjetiska tidskriften] ”New Times” [Novoje vremja] (HP 1 Er, 1/11-1946).

Raoul Wallenberg-ärendet skilde sig från andra löpande regeringsärenden i så måtto att informationstillgången var strängt begränsad. Vid sidan av det stora antal vittnesmål som sedermera skulle komma fram var man för ärendets drivande i praktiken närmast helt hänvisad till den ytterst begränsade information man kunde få genom kontakt med sovjetiska diplomater. En fullständig analys av ärendets hantering förutsätter således också ett ingående studium av den diplomatiska kommunikationen mellan svenska och sovjetiska diplomater i ärendet. Det är nödvändigt att försöka fast-

ställa om och hur såväl svenska som sovjetiska diplomater uppfattade motpartens signalering i ärendet. Också här finns en rad störningsfaktorer och felkällor värda att kort diskutera

Störningsfaktorer vid tolkning av diplomatisk signalering

Den diplomatiska kommunikationens signalering, i form av både verbal och icke-verbal kommunikation (t.ex. i form av allt från kroppsspråk till militära åtgärder) är inte sällan mångtydig. Medan mångtydighet i signaleringen mellan piloter och flygledning på en storflygplats skulle vara katastrofal, upplevs mångtydighet i den diplomatiska kommunikationen ofta som konstruktiv och kreativ.

Det finns flera skäl till varför mångtydighet är ett önskvärt inslag i den diplomatiska dialogen. Härigenom kan staten bevara sin handlingsfrihet under hänvisning till att man aldrig sagt det motparten uppfattat (deniability), eller att motparten helt enkelt tolkat signaleringen felaktigt. Ett mångtydigt diplomatiskt språk öppnar därtill möjligheten att dölja oenighet och lägga grunden för ömsesidigt godtagbara överenskommelser. Mångtydighet kan även förorsakas av nödvändigheten att ta hänsyn till flera olika mottagare eller auditorier. Entydig signalering, som kan vara önskvärd gentemot en kategori mottagare, kan samtidigt ha katastrofala följder för sändarens relationer med andra kategorier mottagare.

Spänningen mellan kraven på tydlighet och behoven av mångtydighet medför att stora ansträngningar läggs ner på såväl sändandet som tolkningen av verbala och icke-verbala signaler. Allt stater och deras officiella representanter gör eller inte gör, allt de säger eller inte säger sänder signaler till omvärlden. Aktivitet eller inaktivitet, ord eller tystnad – allt förmedlar budskap som tolkas av andra stater, antingen sändaren vill det eller ej. Det bör dock noteras, att signalering inte nödvändigtvis implicerar avsiktlighet. Den tolkande parten kan uppfatta beteende som signaler, trots att detta inte varit avsändarens avsikt, och kan lägga in icke avsedda betydelser i de uppfattade signalerna. Det händer naturligtvis också att avsedda signaler över huvud taget inte uppfattas eller feltolkas av den tilltänkta mottagaren.

Christer Jönsson (1990: 31) karakteriserar diplomater som ”intuitiva semiotiker” – medvetna producenter och uttolkare av ”tecken”. Enligt semiotiken är alla tecken godtyckliga. Deras innebörd bygger på sociala konventioner. Innebörden finns inte in-

byggd i själva meddelandet utan skapas i den kommunikativa interaktionen, alltså under själva ”sändningsprocessen” av” tecknet” .

En förutsättning för att framgångsrik kommunikation skall kunna komma till stånd, är enligt semiotiker förekomsten av en gemensam förförståelse, eller ömsesidigt erkänd kod, en ”tolkningsgemenskap” (Interpretationsgemeinschaft). Själva ordet ”kommunikation” kommer från det latinska verbet communicare, ”att gemensam-göra”. Man kan säga, att den diplomatiska professionen tillhandahåller en gemensam kod eller tolkningsnyckel ämnad att möjliggöra och underlätta en framgångsrik kommunikation. Det ritualiserade diplomatiska språket och protokollära konventioner fyller just funktionen att skapa en gemensam tolkningsram och minimera missförstånden stater emellan.

Icke desto mindre sker missuppfattningar vad gäller tolkningen av andra staters signalering. Dessa missuppfattningar betingas dels av de ovan angivna organisatoriska och kognitiva störningsfaktorerna, men dels också av det faktum att mellanstatlig signalering sker över kulturgränser med ibland starkt olikartade föreställningar och associationsbanor.

Ytterligare källor till misstolkningar, som man bör ta hänsyn till i studiet av diplomatisk signalering, är benägenheten att se motparten som mera planerande och samordnad än den i själva verket är. Stater vill gärna tillskriva motparten en grad av konsekvens, förutseende och sammanhållning, som de egna erfarenheterna vedersäger. Det är lättare att se osäkerheten, inkonsekvenserna och kompromisserna när det gäller det egna landets beslutsprocess. Tolkningen av ömsesidig signalering under längre tid kan också försvåras av de båda sidornas olika ”kommatering”. På samma sätt som kommatering i en text markerar början och slut och ger struktur åt ett ordflöde, kan parterna ha olika uppfattning om vad som markerar början och slut, stimulus och respons, orsak och verkan i en händelsekedja.

Sammanfattning: Den viktiga analysen av ”problemformuleringsfasen”

Den ”ideala beslutssituationen” skulle karakteriseras av klart formulerade målsättningar, låg tidspress, full informationstillgång och en entydig signalering från den eller de främmande stater som berörs av de olika handlingsalternativens utkomst. Verkligheten är

dock en annan. De många små delbeslut som dagligen tas av tjänstemän på låg- eller mellannivå under beredningsfasen, rörande hur inkommande information skall tolkas, hur värdlandets diplomaters verbala och icke-verbala signalering skall förstås, vilken information som skall vidarebefordras uppåt i beslutshierarkin, samt hur denna information skall formuleras, står under påverkan av ett helt spektrum av felkällor eller störningsfaktorer.

Den bild av ett problem som når beslutsfattarna har ofta passerat ett eller flera led inom en eller flera förvaltningsorganisationer, vilka har formulerat informationen i enlighet med den egna organisationens språk, samt (möjligtvis) filtrerat bort information som tolkats som motstridig eller ointressant.

Underlydande tjänstemän följer inte bara etablerade standardrutiner i sin rapportering. De kan också ha personliga målsättningar som gör dem lyhörda för vad ledningen vill höra. Information som man vet att ledningen inte vill ha, kan komma att tonas ned till förmån för information som ger stöd åt ledningens bild av ”problemet” och ”vad som bör göras”.

Utrikesledningen har därefter att bedöma om den egna förvaltningens bild av problemet är riktig, om förvaltningens ”berättelser” om problemets orsaker, natur och eventuella följder bör utgöra grund för en viss typ av agerande, och vilket beslut som i så fall bör fattas med ledning av detta. Utrikesledningens och regeringens beslutsfattare är härvid potentiellt sett lika utsatta för de ovan angivna störningsfaktorerna som tjänstemännen på låg- och mellannivå.

Bör tjänstemän inkluderas i begreppet utrikesledning?

Bör då agerandet av tjänstemän på låg- och mellannivå inom den svenska utrikesförvaltningen överhuvudtaget bli föremål för analys i en utredning om den svenska utrikesledningens agerande? Borde inte utredningen begränsas till en analys av de beslut som regeringen fattade på basis av given information från förvaltningen, utan att frågan hur denna information kom till regeringens bord analyseras?

En sådan avgränsning skulle dock medföra att vi aldrig får veta om regeringens beslutsunderlag var behäftat med brister. Det skulle också medföra att vi riskerar att peka ut enskilda personer i den svenska utrikesledningen som ansvariga för en felaktig hand-

läggning och felaktiga beslut, utan att ta hänsyn till eventuella förmildrande omständigheter.

Man kan aldrig utgå ifrån att det har skett en helt ”störningsfri” förmedling av underlag för beslutsfattande från enskilda tjänstemän till ledning och vice versa. Snarare måste en analys, också av agerandet i ett så specifikt fall som Raoul Wallenberg-ärendet, ha som utgångspunkt att störning kan ha förekommit som på olika sätt kan ha påverkat det sammantagna agerandet.

Det är av central betydelse för denna utredning att inte bara studera regeringens prioriteringar och val av handlingsalternativ, utan också att undersöka hur underlaget för dessa prioriteringar och handlingsalternativ konstruerades och presenterades av förvaltningen. De eventuella störningsfaktorer som påverkade konstruktionen av den svenska utrikesförvaltningens bild av ”frågan” Raoul Wallenberg, och dess uppfattning om ”vilka åtgärder som borde vidtagas” för att komma till en lösning på denna fråga är av stor relevans. Det är nödvändigt att i begreppet utrikesledning inte enbart inkludera medlemmarna i regeringen, utan också innehavarna av åtminstone de högsta chefsbefattningarna inom utrikesdepartementet. I syfte att identifiera dessa krävs dock en kortare genomgång av departementets organisatoriska struktur.

2.2. Utrikesdepartementets organisation

Det krigstida utrikesdepartementet tar form

Tiden efter första världskriget präglades för utrikesdepartementets del av genomgripande organisatoriska förändringar och täta chefsbyten. På grund av det oklara parlamentariska läget under 1920- och 30-talet, med växlande majoriteter och svaga regeringar, kom utrikesdepartementet under åren 1918–39 att ledas av hela tolv utrikesministrar. I december 1939 tillträdde Christian Günther som utrikesminister i Per Albin Hanssons samlingsregering. Günther innehade denna post till 31 juni 1945, varefter han efterträddes av Östen Undén.

De täta chefsbytena till trots genomfördes omfattande förändringar i departementets organisation under mellankrigstiden. År 1918 tillkallades sex sakkunniga med uppgift att utreda utvidgning och förändring av departementets organisatoriska struktur. Som ett resultat av denna utredning indelades departementet i fyra avdel-

ningar, en politisk-handelspolitisk avdelning vars ansvarsområde omfattade politik och handelsförhandlingar, en rättsavdelning som ansvarade för handläggningen av ärenden av juridisk natur, en särskild handelsavdelning som hade ansvar för insamling av information rörande handel och ekonomi, och en personalavdelning. Därutöver fanns en pressbyrå (inrättad 1912), samt ”en särskild sakkunnig i folkrätt – Undén” (Boheman, 1963: 125). Arkivet (som ansvarade för departementets arkivverksamhet samt bland annat säkerhetsfrågor, chifferkansliet och kurirtjänsten) hade inrättats som en egen avdelning redan 1906 (Fredriksson, 2000: 3).

År 1928 genomgick UD på nytt en omorganisation. Denna var dock av mer begränsad omfattning och ledde endast till att handelsavdelningen övertog alla frågor rörande handelsförhandlingar (som hittills legat inom den politisk-handelspolitiska avdelningens jurisdiktion). Den politiska avdelningen blev härefter helt fokuserad på politiska frågor (Boheman, 1963: 127-128).

De fyra huvudavdelningarna hade sina respektive chefer med den formella titeln utrikesråd. I skriftväxlingen omnämns dock som regel t.ex. chefen för politiska avdelningen polchef, chefen för rättsavdelningen rättschef osv. Pressbyrån och arkivet stod direkt under utrikesministerns närmaste man, departementets kabinettssekreterare. De svenska sändebuden i andra länder betitlades minister eller envoyé. I ministerns frånvaro övertogs legationens ledning av närmast underlydande tjänsteman som därvid benämndes chargé d’affaires.

Ett småskaligt departement

Nya principer infördes också under 1920-talet vad gäller departementets rekryteringspolitik, som nu blev mer inriktad på att beakta de sökandes reella meriter. Kabinettssekreteraren Erik Boheman noterar i sina memoarer att ”under denna tid grundlades den samarbetsanda, den frånvaro av byråkrati och den personalbesättning [som] var förutsättningen för att departementet skulle möta andra världskrigets påfrestningar på ett helt annat sätt än det gjort under det första” (Boheman, 1963: 128). Bland dem som rekryterades under denna period, och som sedermera med Bohemans ord ”fick bära bördan och stressen under världskriget”, märks bland andra Stig Sahlin, Staffan Söderblom, Rolf Sohlman och Gunnar Hägglöf (Boheman, 1963: 128). Dessa personer skulle, i större eller mindre

utsträckning, komma att spela viktiga roller vid handläggningen av Raoul Wallenberg-ärendet.

Boheman understryker att utrikesdepartementet under denna period blev allt mindre byråkratiskt. Detta tog sig bland annat uttryck i att skriftväxlingen inom departementet minskade till förmån för användandet av telefonen (Boheman, 1963: 131). Boheman skriver:

Utrikesdepartementet var […] en liten organisation, vilket enligt min mening var en stor fördel. Vi kände varandra så väl att långa resonemang sällan var nödvändiga och utbyte av skriftliga meddelanden oss emellan aldrig var erforderliga, vilket kanske var synd med hänsyn till den historiska forskningen, men i hög grad befordrande för effektiviteten. Vi kunde alla lita på varandra (Boheman, 1964: 27).

Såsom noterats av forskaren Paul Levine är det följaktligen svårt att finna interna UD-dokument som summerar målsättningar exempelvis rörande svenska åtgärder för att rädda förföljda judar i Europa (Levine, 1996: 76). Denna utredning lider under samma brist på interna dokument vari resonemang, målsättningar och prioriteringar i Raoul Wallenberg-ärendet kontra övergripande målsättningar på exempelvis det politiska och ekonomiska området redovisas. Den förvisso omfattande skriftväxlingen mellan utrikesdepartementet och dess utlandsmyndigheter får i stället tjäna som källa till information. Det finns dock skäl, såsom Levine poängterar, att anta att just denna öppenhet och nära kollegialitet som uppges ha präglat relationerna mellan departementets anställda också avspeglar sig i instruktioner till utlandsmyndigheterna, i officiella skrivelser, handbrev och samtalsrapporter (Levine, 1996: 78).

Kommunikationskanaler inom utrikesförvaltningen

Det fanns i praktiken fyra kommunikationskanaler som användes för utbyte av information inom utrikesförvaltningen. Legationscheferna kunde skicka a) officiella skrivelser b) handbrev c) öppna telegram (i klartext, en clair) och d) telegram i chiffer (krypterade meddelanden). Officiella skrivelser kunde endast ställas till utrikesministern och kunde vara av väsentligen två typer. Legationschefen, eller den tjänsteman som i legationschefens frånvaro var ansvarig för legationens ledning, kunde avge en mer allmän lägesrapport rörande allt från religiositet till den politiska eller ekonomiska

utvecklingen i värdlandet, exempelvis på basis av tidningsartiklar eller samtal med diplomater, journalister och enskilda. Han kunde också ge en utförlig redogörelse för hela eller delar av samtal med en eller flera av värdlandets diplomater som företagits i syfte att vinna kunskap om värdlandets position i en viss specifik fråga.

Det var sällsynt att beskickningschefen sände handbrev till utrikesministern. Handbrev på denna nivå avgick endast om innehållet betraktades som av synnerligen stor vikt. Det skall anmärkas att denna utredning inte har påträffat något handbrev rörande ärendet Raoul Wallenberg till utrikesministern.

Däremot var handbrev vanliga på lägre nivå, t.ex. mellan legationscheferna och de verkställande respektive biträdande cheferna vid UD. Ett möte mellan legationschefen och en representant för värdlandet rapporterades ofta i form av en officiell skrivelse till utrikesministern samt ett antal handbrev rörande olika specifika frågor ställda till berörda avdelningschefer.

Standardförfaranden vad gäller struktur och innehåll i officiella skrivelser och handbrev

Det är intressant att notera att formen på den sovjetiska rapporteringen från samtal skiljer sig från den svenska. De sovjetiska diplomaterna gjorde en uppteckning vari samtliga samtalsämnen som anförts under mötet berördes i ett sammanhang.

De svenska diplomaterna tillämpade däremot endast undantagsvis metoden att i ett sammanhang avge redogörelse för hela samtalet. Istället upprättade man separata skrivelser och handbrev bestående av tematiskt orienterade utdrag ur samtalet som insändes till berörda avdelningschefer. Motpartens position i viktiga frågor, som behandlats i samband med ett möte, telegraferades ofta samma dag, i klartext eller i chiffer, till UD. Dessa mycket kortfattade redogörelser följdes därefter av mer utförliga skrivelser och handbrev. I några enstaka fall förekom att somliga frågor endast inrapporterades i telegramform utan att följas varken av en längre samlad samtalsrapport, eller mer ämnesspecifik redogörelse. Sålunda skrev Söderblom i sin officiella skrivelse av den 12 december 1944:

Idag hade jag halvannan timmes samtal med vice utrikeskommissarien Dekanozov, varvid jag med honom upptog ett stort antal frågor, beträffande vilka jag redogör i olika rapporter (HP 1 Er, 12/12-1944).

Eftersom vi inte har tillgång till den sovjetiska sidans uppteckning från samtalet är det nära nog omöjligt att i UD:s arkiv, utan mycket stor tillgång på tid, rekonstruera Söderbloms fullständiga skildring av samtalet.

Ett annat illustrativt exempel utgörs av den svenska skildringen av mötet mellan Söderblom och Dekanozov den 25 april 1945. Här har vi emellertid tillgång till den sovjetiska samtalsuppteckningen, som ger en sammanhållen skildring av hela mötet, och det framgår att inalles åtta frågor behandlades.

Söderblom insände efter mötet (minst) ett telegram (rörande verksamheten för judarna i Budapest [P 40 R, 25/4-1945]), tre officiella skrivelser till utrikesministern (rörande hjälpsändningar till Leningrad [HP 39 D, 25/4-1945], Raoul Wallenbergs försvinnande [P 2 Eu, 26/4-1945] samt baltiska flyktingar i Sverige [P 40 R, 4/5-1945]), och ett handbrev till polchefen von Post (rörande evakueringen av den svenska beskickningen från Budapest [P 2 Eu, 26/4-1945]).

Istället för en sammanhållen skildring av mötet fick UD således en hel rad ”skärvor” av information, med olika adressater, som arkiverades beroende på vilken sakfråga som behandlades. För den händelse att en viss sakfråga kunde beröra angränsande ämnesområden placerades kopior i de aktuella angränsande dossiererna. Vill vi idag rekonstruera hela samtalet måste vi således leta efter spridda fragment av samtalet i olika dossierer. Det är endast i fall då den svenske diplomaten har uppfattat att olika frågor kopplats samman från motpartens sida, som officiella skrivelser, handbrev och telegram rörande fler än en fråga har insänts.

Det synes rimligt att anta att överblicken över samtalet härmed i viss mån, också i den dåtida mottagarens ögon, lätt gick förlorad. Det bör, utan en kompletterande skriftlig eller muntlig redogörelse, ha varit nära nog omöjligt för mottagaren att bedöma i vilken ordning olika frågor berördes, huruvida frågor kopplades samman av motparten, hur lång tid samtalet tog, huruvida en viss fråga föregåtts av ett ärende som väckt ont blod hos motparten etc. Eftersom denna modell faktiskt tillämpades ganska ofta, inte minst för samtal där Raoul Wallenberg-ärendet behandlades, är det av stor vikt att fästa uppmärksamhet vid detta faktum.

Officiella skrivelser, handbrev och telegram kan, vid sidan av själva texten i dokumentet, också förmedla en del annan information av intresse. På dokumenten anges huruvida det är att betrakta som ”förtroligt”, ”strängt förtroligt” och ”mycket strängt för-

troligt”. Dessa grader av sekretess kan vara av visst intresse, även om de uppenbarligen tycks ha använts på ett ganska osystematiskt sätt (Fredriksson, 2000: 31).

På dokumenten kan också återfinnas s.k. paraffer, dvs. ”signaturer” (i form av initialer) nedtecknade av de tjänstemän som tagit del av innehållet. Utrikesministern hade för detta ändamål en särskild stämpel med texten ”Exc. vidit”, som betyder att utrikesministern (som på denna tid ägde rätt att betitlas Excellens), hade sett dokumentet (lat. vidit=sett). Undantagsvis finns också blyertsanteckningar på originalhandlingarna som anger läsarens inställning till innehållet, i form av frågetecken, utropstecken etc. och ibland kortare skriftliga kommentarer och förslag till åtgärder.

Strukturen på officiella skrivelser, handbrev, telegram etc. varierade beroende på vem som var utrikesminister. Ambassadör Wilhelm Wachtmeister har i samtal med utredningen uppgivit att utrikesminister Undén i rapporterna från tjänstemännen endast ville ha korta klara fakta och inte utläggningar om vad som borde göras. Tjänstemännen skulle inte arbeta med utformningen av besluten. Dessa skulle istället, på grundval av fakta, fattas av utrikesministern. Detta kontrasterade starkt mot efterträdaren Torsten Nilsson som aktivt efterfrågade förslag till åtgärder från tjänstemännen.

Distributionen inom UD av korrespondensen

Inkommande korrespondens till UD gick alltid först till arkivet där den sorterades. Därefter vidarebefordrades officiella skrivelser till utrikesministern (och i förekommande fall handbrev från beskickningscheferna till utrikesministern). Samtalsrapporter och handbrev distribuerades till sina respektive adressater bland cheferna och de biträdande cheferna för de olika avdelningarna vid UD, samt till kabinettssekreteraren.

Somliga av de brev och rapporter som var ställda till avdelningscheferna vidarebefordrades till kabinettssekreteraren och utrikesministern. Muntliga föredragningar av innehållet i dessa brev tycks emellertid också ha förekommit parallellt med delgivning av skriftliga dokument.

När inkommande korrespondens hade behandlats skulle den enligt regelverket bindas på dossier och arkiveras. Särskilt känsliga handlingar kunde emellertid förvaras under en längre period hos

den chefstjänsteman som upprätthöll det yttersta ansvaret för ärendet. Chefen för politiska avdelning förvarade under kriget denna typ av handlingar i ett särskilt skåp som gick under namnet

Gula skåpet. I början av 1960-talet fördelades de hemliga handlingarna som förvarats där på de respektive sakdossierer där de ämnesmässigt hörde hemma. I samband härmed upprättades en särskild arkivförteckning för de handlingar som förvarats i Gula skåpet (Fredriksson, 2000: 32). Denna utredning har inte identifierat någon handling i ärendet Raoul Wallenberg som har förvarats i

Gula skåpet.

Utrikesdepartementets ledning vid tiden för rekryteringen av Raoul Wallenberg

Vid tiden för Raoul Wallenbergs uppdrag i Ungern var Christian Günther högste chef för utrikesdepartementet. Posten som kabinettssekreterare innehades sedan årsskiftet 1937–38 av Erik Boheman. Som biträdande kabinettssekreterare återfanns den före detta svenske ministern i Sovjetunionen Vilhelm Assarsson, som i december 1943 förklarats persona non grata av den sovjetiska regeringen och därvid återvänt till Sverige. Tjänsten som biträdande kabinettssekreterare upprättades, enligt Boheman, speciellt för den hemkomne Assarsson eftersom man från svensk sida var angelägen att inför Sovjetunionen markera fortsatt förtroende för den förre Moskva-ministern (Boheman, 1964: 32). Posten som chef för departementets politiska avdelning innehades från 1939 till april 1944 av Staffan Söderblom (som i juni 1944 for som svenskt sändebud till Moskva). I maj 1944 tillträdde Eric von Post tjänsten som chef för politiska avdelningen, biträdd av Sven Grafström. Utrikesdepartementets handelsavdelning förestods av Rolf Sohlman och dess rättsavdelning av Gösta Engzell, biträdd av Svante Hellstedt. Pressavdelningen leddes av Oscar Thorsing.

Under våren, sommaren och hösten 1945, alltså under den kritiska perioden strax efter att Raoul Wallenberg arresterades av sovjetiska myndigheter, skedde tämligen omfattande förändringar i utrikesdepartementets ledning. Boheman tillträdde posten som svenskt sändebud i Paris i november 1944 men uppehöll posten som kabinettssekreterare ända till maj 1945. Assarsson var, i Bohemans periodvisa frånvaro, tillförordnad kabinettssekreterare från november 1944 till april 1945. Boheman efterträddes av Stig

Sahlin, som emellertid endast satt till oktober 1945. Därefter tillträdde Karl Ivan Westman. Eric von Post ersattes i november 1945 som chef för den politiska avdelningen av Sven Grafström. Därtill ersattes den krigstida samlingsregeringen under sommaren 1945 av en rent socialdemokratisk ministär under Per Albin Hansson. Utrikesminister Günther ersattes i samband härmed den 31 juni 1945 av Östen Undén.

Det är rimligt att innefatta de ovan nämnda chefsbefattningarna inom utrikesdepartementet i begreppet ”den svenska utrikesledningen”. Det kan inte råda några tvivel om att innehavarna av dessa positioner hade betydande möjligheter att på olika sätt påverka regeringens agerande i frågor av utrikespolitisk betydelse. Deras ämbetsutövning i fallet Raoul Wallenberg bör således bli föremål för undersökning i denna utredning.

Tillhör då cheferna vid beskickningarna i Budapest, Bukarest och Moskva (alltså de beskickningar som spelade en avgörande roll i Wallenberg-ärendets handläggning) utrikesledningen? Även om vi här naturligtvis befinner oss i gränslandet för vad som kan definieras som en stats utrikesledning, kan dock de aktuella beskickningschefernas roll som ”konstruktörer” av bilder av problem och förslag till lösningar knappast underskattas. I kraft av det faktum att dessa tjänstemän både innehade höga tjänster inom utrikesförvaltningen (som medförde att utrikesledningen knappast kunde helt bortse från deras bedömningar) och befann sig i händelsernas centrum (och därmed hade en obestridlig auktoritet i sakfrågan som tjänstemännen i Stockholm inte hade), skulle det vara omöjligt för denna utredning att ”definiera bort” dessa aktörer. Chefen vid beskickningen i Budapest Carl Ivan Danielsson, chefen vid beskickningen i Bukarest Patrik Reuterswärd samt cheferna vid beskickningen i Moskva Staffan Söderblom (1944–46), Gunnar Hägglöf (1946-47) och Rolf Sohlman (1947–64) är följaktligen föremål för analys i denna utredning.

2.3. Att värdera en utrikesledning och dess agerande

Hur borde utrikesledningen ha agerat?

Denna utredning skall enligt direktiven inte bara utreda utan också värdera den svenska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg. Det är svårt att i en objektiv beskrivning av ett förlopp

helt undvika ord och meningar som inte implicit innehåller omdömen om agerandet under förloppet. Den språkdräkt som står till buds då analysen skall formuleras och presenteras är i viss utsträckning normativ till sin karaktär och kan i sig medföra en värdering av agerandet. Som författare kan man dock sträva efter att göra analysen så objektiv som möjligt.

Här förväntas vi emellertid inte endast objektivt redogöra för ett agerande utan också explicit ta ställning till frågan huruvida agerandet var riktigt eller inte. Detta förutsätter att vi kan peka på ett eller flera alternativa handlingssätt som utrikesledningen borde respektive inte borde ha tillämpat. Det förutsätter i sin tur att vi genom ett kontrafaktiskt resonemang kan komma till slutsatsen att ett eller flera av de alternativa handlingssätten kunde ha medfört ett annat och bättre utfall (i form av Raoul Wallenbergs frigivning och återsändande till Sverige eller åtminstone kunskap om hans verkliga öde).

Tre varianter av kontrafaktiska resonemang kring alternativa handlingsmöjligheter

De kontrafaktiska resonemangen kan i praktiken vara av tre varianter. För det första kan vi utifrån en generell normativ mall, grundad på den svenska statens såväl juridiska som moraliska förpliktelser gentemot Raoul Wallenberg, peka på hur den svenska utrikesledningen borde ha agerat. Eftersom Raoul Wallenberg var svensk medborgare, därtill svensk diplomat, borde den svenska utrikesledningen ha gjort sitt yttersta för att garantera honom skydd från frihetsberövande och (möjligtvis) död i en annan stats fängelser. Det är följaktligen rimligt för denna utredning att erinra mot den svenska utrikesledningen i de fall då dess agerande inte har vägletts av denna princip.

För det andra kan vi genom ingående studium av historiska exempel på den svenska utrikesledningens agerande i fall med andra svenskar som hamnat i sovjetisk fångenskap eller under oklara omständigheter försvunnit i Sovjetunionen, peka på vad den svenska utrikesledningen borde eller inte borde ha gjort i fallet Raoul

Wallenberg. Det finns ett antal sådana fall, t.ex. Edward af Sandeberg, Viva Lundberg och Karl Einar Erlandsson, som fick en lycklig utgång. Dessa kan användas som normativ ”mall” för hur den svenska utrikesledningen borde ha agerat också i fallet Raoul

Wallenberg. Det finns också åtminstone ett fall, Ingrid Witt-Lundvall, som fick ett oklart och olyckligt slut som vi kan använda som mall för hur den svenska utrikesledningen inte borde ha agerat.

Slutsatsen av denna typ av historisk kontrafaktisk analys skulle således bli ungefär följande: Eftersom utfallet av utrikesledningens agerande i t.ex. fallet af Sandeberg blev lyckligt, borde dess agerande i fallet Raoul Wallenberg ha varit likartat. Kanske hade då Wallenberg kunnat återvända till Sverige. Eftersom agerandet i fallet Witt-Lundvall (som uppvisar vissa likheter med fallet Raoul Wallenberg) fick en olycklig utgång borde man inte ha agerat på samma sätt i fallet Raoul Wallenberg.

För det tredje kan vi rekonstruera alternativa handlingslinjer som samtida tjänstemän ansåg var möjliga och som vi idag anser borde ha legat inom möjligheternas gräns. Med detta tänkta alternativa scenario får vi en jämförelsemall mot vilken utrikesledningens agerande kan utvärderas. Vad gäller de historiska fallen finns empiriskt dokumenterade exempel på ett svenskt handlande som fick ett visst utfall. Här finns dock inget empiriskt material som kan visa hur utfallet skulle ha blivit. Vi kan endast åstadkomma ett tänkt agerande och ett tänkt förlopp som kunde ha medfört ett visst utfall.

Slutsatsen av denna typ av analys skulle således peka på tillfällen där det (utifrån vårt och samtida tjänstemäns perspektiv) förefaller troligt att ett alternativt handlingssätt skulle ha genererat ett annat och (möjligtvis) lyckligare utfall.

Den 4 december 1946 översände chefen för UD:s politiska avdelning Sven Grafström en orientering rörande bl.a. Wallenbergärendet till Undén, som befann sig på ett FN-möte i New-York där också Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov var närvarande. Undén träffade Molotov den 21 november och den 9 december 1946 men tog, trots Grafströms påminnelse och trots att Stalin lovat Söderblom att ”saken skulle bli undersökt och upplarad”, inte upp Wallenberg-ärendet. Hade Wallenberg-ärendet fått ett annat utfall om Undén vid något tillfälle under sin vistelse i New York tagit upp Wallenberg-ärendet med Molotov?

Det förefaller möjligt att ett annat agerande från Undéns sida (i kombination med en hel rad andra faktorer) skulle ha kunnat medföra ett lyckligare utfall för Raoul Wallenbergs del. Denna möjlighet i sig kan föranleda oss att hävda att utrikesministern borde ha tagit upp fallet Wallenberg med Molotov.

Den norm mot vilken utrikesledningens agerande skall värderas måste som ovan nämnts vara att utrikesledningen borde ha gjort allt som stod i dess makt att få Wallenberg fri ur sovjetisk fångenskap. Varje avsteg från denna princip måste betraktas som ett skäl till erinran. För att kunna fastställa huruvida och i så fall när sådana avsteg ägde rum måste vi också använda oss av de ovan anförda mallar som konstruerats utifrån en historisk kontext.

Arbetet med att värdera utrikesledningens agerande har präglats av den ovan nämnda målsättningen att i största möjliga utsträckning klarlägga vid vilken tidpunkt, och i vilken form, information rörande Wallenbergs försvinnande kom utrikesledningen till del. Om vi kan fastställa att utrikesledningen, trots att information funnits tillgänglig som borde motiverat agerande för Raoul Wallenbergs sak, underlåtit att vidta åtgärder, finns det möjligtvis skäl till erinran.

Huruvida en anmärkning mot ett visst agerande, eller brist på agerande skall delas ut måste dock alltid vara beroende av en analys av de ovan nämnda villkor under vilka utrikesförvaltningen och utrikesledningen verkade. De eventuella förmildrande omständigheter som förelåg, måste identifieras. Först därefter kan giltig kritik delas ut.

Utvärdering av utrikesförvaltningens organisation

Det är inte möjligt att genomföra en värdering av utrikesförvaltningens och utrikesledningens agerande utan att också utvärdera utrikesförvaltningens organisatoriska effektivitet. Följande kriterier vid bedömningen av utrikesförvaltningens arbete har använts i analysarbetet.

För det första: En diplomatisk organisation skall kunna ge signaler till andra staters diplomatiska organisationer på ett effektivt sätt. Denna verksamhet är, som ovan påvisats behäftad med en mängd felkällor, men icke desto mindre är det rimligt att förvänta sig effektivitet och stringens i utförandet av denna verksamhet.

För det andra: En diplomatisk organisation skall ha förmågan att genom en effektiv informationsinsamling och analys kunna tillägna sig en bild av ett ärende och dess olika delaspekter.

För det tredje: Det måste finnas en fungerande kommunikation inom den diplomatiska organisationen dels mellan enskilda tjänstemän på låg- och mellannivå, dels mellan tjänstemän och den polit-

iska ledningen. Det bör därtill finnas rutiner kring informationshanteringen så att organisationens förmåga till ett enhetligt och koncist agerande förmår upprätthållas.

2.4. Avgränsningar

Vissa avgränsningar har ansetts vara nödvändiga för att denna utredning inte skall ta orimliga proportioner.

För det första har utredningen prioriterat analys av åren 1945–47.

Det kan inte råda någon tvekan om att möjligheterna att få Raoul Wallenberg hemsänd minskade med Vysjinskijs note av augusti 1947 (vari fastslogs att Wallenberg inte befann sig i Sovjetunionen och var okänd där), till att bli mer eller mindre helt omöjlig efter Gromykos memorandum av februari 1957 (vari överlämnades en rapport från fängelseläkaren A. Smoltsov som gjorde gällande att en fånge vid namn ”Walenberg” avlidit i juli 1947 till följd av hjärtinfarkt). Härav följer att en eventuell felaktig handläggning av ärendet från svensk sida, i synnerhet under åren 1945–47, men också under perioden 1947–57, potentiellt sett hade större skadeverkningar på möjligheterna att få Raoul Wallenberg hemsänd, än efter år 1957, då ju den sovjetiska positionen i ärendet i praktiken var låst.

Denna utredning vill dock på intet vis utesluta möjligheten att Raoul Wallenberg kan ha levt långt efter det angivna dödsdatumet i juli 1947, undangömd som nummerfånge i Vladimir eller på annan ort i Sovjetunionen, eller isolerad på mentalsjukhus. Det material som hittills har tillställts UD från Sovjetunionen och Ryssland utgör inte ovedersäglig bevisning för att Raoul Wallenberg dött 1947 i sovjetisk fångenskap.

Det finns ett stort antal, ehuru ytterst svårutredda vittnesmål, som pekar i riktning mot att han har levt också efter 1947. Källvärdet på dessa vittnesmål kan förvisso diskuteras men uppgiften att bevisa att Raoul Wallenberg verkligen är död, och när han i så fall avled kvarstår alltjämt. Rysslands dåvarande utrikesminister Andrej Kozyrev förklarade redan i januari 1992 att Ryssland ansåg sig vara Sovjetunionens fortsättarstat (gosudarstvo-prodolzjatel') (Novoje vremja, 14/1-1992). Med en sådan deklaration följer också ett moraliskt ansvar för att den totalitära föregångarstatens ännu outredda brott mot mänskliga rättigheter, så långt är möjligt, klaras upp.

För det andra har utredningen inte prioriterat forskning kring

Raoul Wallenbergs verksamhet i Budapest. Denna avgränsning skall inte tolkas som att utredningen anser detta vara ett uttömt forskningsfält. Tvärtom finns här en hel rad obesvarade frågor rörande t.ex. den faktiska omfattningen på den svenska beskickningens och svenska Röda korsets räddningsverksamhet, de räddade judarnas bild av Wallenberg och legationen (som delvis finns dokumenterad i Raoul Wallenberg-arkivet i Carolina Rediviva), hur räddningsverksamheten bedrevs, förhållandet mellan legationens och Röda korsets respektive räddningsaktioner, huruvida och i vilken omfattning underrättelseverksamhet bedrevs vid svenska legationen osv.

Av primärt intresse för denna utredning har främst ansetts vara vilken uppfattning utrikesledningen hade om Raoul Wallenbergs verksamhet i Budapest, och i vilken mån denna uppfattning påverkade agerandet för hans sak efter januari 1945. Denna uppfattning antas vara beroende av den bild av Raoul Wallenbergs, och den svenska legationens, verksamhet i Budapest som i allt väsentligt fogades samman under åren efter räddningsprojektets avslutande. Denna bild konstruerades dels av personer som befunnit sig i Budapest under hösten 1944, dels av personer som visserligen inte befunnit sig i på plats, men ändå av olika skäl avgett yttrande om verksamheten. Den centrala uppgiften för denna utredning är alltså inte att utforska huruvida den i efterhand konstruerade ”bilden av verksamheten i Budapest” är objektivt sann eller inte, utan snarare hur denna bild såg ut, och om (och i så fall hur) denna bild påverkade utrikesledningens agerande för Raoul Wallenbergs sak.

Omständigheterna kring Raoul Wallenbergs rekrytering har däremot varit föremål för ingående analys. Skälet till att rekryteringsprocessen har bedömts som viktig för denna utredning är förhoppningen att härigenom rekonstruera Wallenbergs ”status” inom utrikesförvaltningens organisation. Ett grundantagande härvid är att bilden av Wallenbergs status inom organisationen kan ha inverkat på utrikesledningen syn på hans försvinnande.

För det tredje har utredningen varken haft tid eller möjlighet att bedriva ingående studier av den stora mängd vittnesmål rörande

Wallenbergs föregivna vistelse på olika platser i Sovjetunionen som finns i utrikesdepartementets arkiv. Att ge omdömen om dessa vittnesmål på basis av otillräcklig information och otillräckliga analysmetoder medför ett stort ansvar som denna utredning inte

vill ta. Vittnesmålen måste analyseras systematiskt och med god tillgång på tid.

För det fjärde har utredningen inte prioriterat analys av den sovjetiska statsapparatens agerande i fallet Raoul Wallenberg. I syfte att bedöma det svenska agerandet, t.ex. vad beträffar den svenska oviljan eller oförmågan att tolka de påstådda sovjetiska signalerna till utväxling av Wallenberg, har det emellertid ansetts nödvändigt att, med utgångspunkt från material som insamlats genom den svensk-ryska arbetsgruppen samt den norske forskaren

Sven G. Holtsmark, bedriva analys av den sovjetiska statsledningens agerande.

För det femte har utredningen inte haft resurser och tid att på djupet analysera den svenska utrikesledningens agerande i fallen med andra fångna svenskar i Sovjetunionen. Ett antal parallellfall till Wallenberg-ärendet anförs dock i syfte att ge perspektiv åt den svenska utrikesledningens handläggning av fallet Wallenberg. Utredningen vill dock understryka att frågan om hittills okända svenskar i sovjetiska fångläger utgör ett viktigt forskningsfält, både för förståelsen av Sovjetunionens motiv och agerande i fallet

Wallenberg, men också för förståelsen av den svenska utrikesledningens agerande i fallet Wallenberg.

För det sjätte har utredningen inte prioriterat analys av den svenska handläggningen av den stora baltiska och ryska flyktingströmmen till Sverige under kriget. Det är klarlagt att såväl enskilda individer som kategorier av människor ur denna flyktinggrupp förekom flitigt i de svensk-sovjetiska diplomatiska förhandlingarna vid denna tid. I några fall får även anses klarlagt att svenska diplomater, under 1946, uppfattade att man från sovjetisk sida tog upp enskilda flyktingar som en direkt reaktion på svenska hänvändelser i ärendet Raoul Wallenberg. Svenska myndigheters behandling av sovjetryska och baltiska flyktingar är en fråga som finns belyst på annat håll, bl.a. i historikern Anders Berges Flyktingpolitik i stormakts skugga (1992) och Curt Ekhoms Balt- och tyskutlämningen (1995). Denna utredning behandlar endast flyktingfrågan utifrån det begränsade syftet att åskådliggöra läget i de svensk-sovjetiska diplomatiska relationerna vid tiden för Raoul

Wallenbergs fängelsevistelse i Sovjetunionen och innehållet i de diplomatiska förhandlingar som vid denna tid ägde rum mellan svenska och sovjetiska diplomater.

2.5. Material

Arkivstudier

I syfte att klarlägga informationstillgången vid olika tidpunkter i Wallenberg-ärendets historia har utredningen genomfört ingående arkivstudier i utrikesdepartementets arkiv, den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens (MUST) arkiv, samt säkerhetspolisens (SÄPO) arkiv. Dessa arkiv förvaras till del vid nämnda myndigheter. Handlingar ur utrikesdepartementets arkiv som rör perioden före 1952 förvaras i Riksarkivet. Vissa handlingar ur MUST:s arkiv, t.ex. C-byråns och T-kontorets arkiv samt försvarsattachéernas rapporter, förvaras vid Krigsarkivet.

Utöver dessa myndighetsarkiv har enskilda arkiv vid Arbetarrörelsens arkiv, Carolina Rediviva, Kungliga biblioteket, Nordiska muséets arkiv, Riksarkivet och Skandinaviska Enskilda Bankens arkiv genomsökts. Utredningen har också beställt material ur ryska utrikesministeriets arkiv (Archiv Vnesjnej Politiki RF), samt material från det amerikanska utrikesministeriets arkiv som förvaras i National Archives.

UD:s arkiv

Vi har ovan noterat att svenska diplomater, efter samtal med andra staters diplomater, skickade in en rad telegram, skrivelser och handbrev som var ämnesspecifika. Endast undantagsvis skrevs en längre sammanhållen redogörelse vari samtliga frågor presenterades i den ordning de behandlats under samtalet.

Konsekvensen av denna standardrutin inom utrikesförvaltningen är att Raoul Wallenberg-dossiern (P 2 EuI) på UD endast innehåller material som direkt rör efterforskningarna av Raoul Wallenberg. Informationen i denna dossier är givetvis av stort värde. Har man emellertid ambitionen, såsom är fallet för denna utredning, att försöka rekonstruera i vilken kontext Raoul Wallenberg-ärendet handlades, och hur den svenska utrikesledningen och tjänstemännen i förvaltningen uppfattade Raoul Wallenberg-ärendet i denna kontext, är det i princip nödvändigt att fullständigt rekonstruera den svenska sidans uppteckningar från ett stort antal möten med sovjetiska diplomater. Detta förutsätter i sin tur ett förutsättningslöst genomsökande av alla i UD:s arkiv befintliga dossierer för en viss tidsperiod.

Det säger sig självt att denna utredning, givet sina begränsningar i tid och resurser, inte har haft möjlighet att, annat än undantagsvis, genomföra sådana förutsättningslösa genomsökningar. Det skall understrykas att detta inte heller alltid är nödvändigt. Utredningen har begärt, och fått del av, den sovjetiska sidans uppteckningar från ett antal möten mellan svenska och sovjetiska diplomater. Dessa anteckningar har varit till stor hjälp i sökarbetet i UD:s arkiv. Därtill har forskningsarbetet också underlättats genom ingående studium av de in- och utgående diarierna för UD:s respektive de berörda utlandsmyndigheternas arkiv. Häri anges handbrevens eller telegrammens innehåll (dock ofta alltför kortfattat), datum för avsändning (respektive ankomstdatum) samt dossierbeteckning.

Två arkivkategorier och brister i arkiveringen

UD:s arkiv består av två övergripande arkivkategorier. UD:s arkiv i Stockholm och de olika utlandsmyndigheternas arkiv. Det skall råda absolut korrespondens mellan de bägge arkivkategoriernas respektive dossierbeteckningar. Så är emellertid inte alltid fallet. Dossiern rörande Hjälp åt flyktingar, baltiska staterna går i UD:s arkiv under beteckningen P 40 R (vilket är ganska oväntat med tanke på att avdelningsbeteckningen P står för administrativa ärenden). I Moskva-beskickningens arkiv går dessa dokument emellertid under beteckningen HP 21. (För en mer fullständig redogörelse för UD:s dossiersystem hänvisas till bilaga 6).

De respektive arkiven är inte alltid fullständiga. Det original av den officiella skrivelse som Söderblom insände efter mötet med Stalin den 15 juni 1946 saknas i UD:s arkiv. Endast Moskva-beskickningens arkivkopia finns idag tillgänglig. Likaledes saknas i UD:s arkiv originalet av Moskva-sändebudet Gunnar Hägglöfs skrivelse till utrikesministern med uppteckning från mötet med den sovjetiske diplomaten Kirill N. Novikov den 30 januari 1947. En dossier som är synnerligen ofullständig är Moskva-beskickningens dossier för Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter,

Ungern, Rumänien, Jugoslavien, Bulgarien (HP 80 Ea). Det är dock möjligt att skapa sig en god uppfattning av skriftväxlingen genom studium av motsvarande dossier vid UD:s arkiv.

Som ovan nämnts är alla dokument rörande efterforskningarna av Raoul Wallenberg placerade i dossiern P 2 EuI. Vill man emellertid ta del av ytterligare material vari Raoul Wallenbergs

namn förekommer är det i synnerhet två ytterligare dossierer som måste genomsökas. Det gäller dossiern för Nationella minoriteter

Ungern (HP 21 Eu), vari rapporter och redogörelser (bl.a. Raoul

Wallenbergs egenhändigt skrivna rapporter) för juderäddningsaktionen i Ungern återfinns, samt Organisationen av Sveriges diplomati och konsulatväsen Ungern P 2 Eu, vari skriftväxlingen rörande administrativa frågor kring arbetet vid den svenska beskickningen i Budapest förvaras.

Trots det faktum att förutsättningslösa genomsökningar av olika kategorier av dossierer är mycket tidskrävande har denna utredning företagit sådana. De dossierer som härvid har granskats anges i bilaga 6.

Underrättelse- och säkerhetstjänstens arkiv

Utöver material i utrikesdepartementets samling har utredningen haft full tillgång till arkiv den Militära underrättelse- och säkerhetstjänstens samt Säkerhetspolisens arkiv. En ingående genomgång av C-byråns och T-kontorets arkiv som finns deponerat i Krigsarkivet har också företagits.

Vid genomgång av T-kontorets arkiv har utredningen kunnat konstatera att den svenska underrättelsetjänsten under 1950-talet engagerades i sökandet efter Raoul Wallenberg. Detta har tidigare varit okänt. Emellertid har inte gjorts några vidare fynd som visar på hur detta arbete bedrevs, eller vari det resulterade.

Säkerhetspolisens Raoul Wallenberg-dossier (som till övervägande delen består av identiskt material från utrikesdepartementets Raoul Wallenberg-dossier) har genomsökts. Därtill har, med benäget bistånd från Säkerhetspolisens arkivarie, tillhandahållits vissa specialdossierer över enskilda personer av visst eller särskilt intresse för denna utredning.

En mer utförlig redovisning för arkivgranskningarna i den Militära underrättelse- och säkerhetstjänstens respektive Säkerhetspolisens arkiv återfinns i en bilaga till denna utredning (bilaga 6).

Enskilda arkiv och dagböcker

Utöver dessa myndighetsarkiv har också genomsökts olika privata samlingar vid Arbetarrörelsens arkiv, Carolina Rediviva, Kungliga biblioteket, Nordiska muséets arkiv och Riksarkivet. Detta gäller Vilmos Böhms samling, Elis Håstads samling, Nanna Svartz samling, Christian Günthers samling, Per Albin Hanssons samling, Svante Hellstedts samling, Sven Grafströms samling, Hugo Valentins samling, Valdemar Langlets samling och Östen Undéns samling.

Raoul Wallenberg-föreningens arkiv vid Riksarkivet, vari ingår Rudolph Philipps och Kálman Lauers samlingar, har också genomsökts.

Utredningen har haft tillgång till dagböcker av Tage Erlander, Sven Grafström, Ingemar Hägglöf, Östen Undén, och Staffan Söderblom. Noteringar angående Wallenberg-ärendet är genomgående, med undantag för Erlanders dagboksanteckningar från 1950-talet och framåt, få och mycket kortfattade. Söderbloms dagbok omfattar endast år 1951 och däri återfinns inga noteringar angående Raoul Wallenberg eller Wallenberg-ärendet.

Amerikanska arkiv

Den 17 februari 1994 mottog UD runt 500 dokument från amerikanska myndigheter rörande bl.a. rekryteringen av Raoul Wallenberg, uppdraget i Ungern samt hans försvinnande. För de fall utredningen inte har haft tillgång till korrekt källhänvisning till amerikanska arkiv hänvisas till UD:s Raoul Wallenberg-dossier (P 2 EuI) där dessa dokument finns arkiverade på P 2 EuI, 17/2-1994. Därutöver mottog UD den 15 april 1998 ett antal amerikanska dokument som har bidragit till att belysa hur kontakterna mellan Raoul Wallenberg och hans amerikanska uppdragsgivare i praktiken fungerade. För de fall då utredningen hänvisar till dessa dokument används deras arkivbeteckning i UD:s arkiv (P 2 EuI, 15/4-1998).

Utredningen har i några enskilda fall, då det har bedömts vara av särskilt intresse för att klarlägga den svenska utrikesledningens agerande, med ledning av det amerikanska materialet beställt kopior av telegram ur det amerikanska State Departments arkiv vid

National Archives. Det gäller telegram från den amerikanske utrikesministern Cordell Hull till den amerikanske ministern i

Stockholm Herschel V. Johnson av den 25 maj och den 30 juni 1944, Johnsons telegram till Hull av den 9 juni och 27 juni 1944 samt utrikesminister Edward R. Stettinius telegram till Johnson 21 december 1944. Dessa telegram har bidragit till att komplettera bilden av rekryteringsprocessen av Raoul Wallenberg och UD:s agerande vid tidpunkten för den sovjetiska arresteringen av Wallenberg.

Ryska arkiv

Som ett resultat av den svensk-ryska arbetsgruppens arbete erhöll UD under 1990-talet vid flera tillfällen ett tämligen stort antal dokument från Sovjetunionen och Ryssland (ur f.d. KGB:s arkiv, Centralkommitténs arkiv, försvarsministeriets arkiv, utrikesministeriets arkiv samt Presidentarkivet). Dessa dokument finns arkiverade i Raoul Wallenberg-dossiern i UD:s arkiv. För att underlätta tillgången till dessa dokument har UD sammanställt dem i en Dokumentsamling. För de fall då denna utredning inte har haft tillgång till korrekt källhänvisning till de ryska arkiven hänvisas till UD:s Dokumentsamling.

Utredningen har under sitt arbete kunnat konstatera att långtifrån alla samtalsuppteckningar från möten mellan svenska och sovjetiska diplomater under åren 1945–47 finns tillgängliga i Sverige. I ljuset av en ingående genomgång av den svenska sidans uppteckningar från samtal med sovjetiska diplomater för åren 1945–47, har utredningen låtit beställa ett antal sovjetiska samtalsuppteckningar ur ryska utrikesministeriets arkiv. Den 7 juni 2002 anhöll utredningen, med UD:s bistånd, om att få tillgång till inalles 20 datumangivna uppteckningar från samtal mellan svenska och sovjetiska diplomater.1

Den 29 augusti 2002 erhöll utredningen fem sovjetiska samtalsuppteckningar.2 Av det ryska utrikesministeriets bifogade note

1 Uppteckning från samtal mellan Söderblom – Abramov, 1 november 1945, 26 mars 1946, Söderblom – Dekanozov, 18 och 29 maj 1945 samt 13 april 1946, Söderblom – Kollontaj, 28 april 1945, Söderblom – Molotov 6 juni 1946, Söderblom – Vetrov, 29 januari, 8 februari 1945, 24 februari, 5 mars, 15 augusti, 17 augusti 1945, Barck-Holst – Kollontaj, 8 december 1946, Barck-Holst – Novikov, 13 januari 1947, Barck-Holst – Abramov, 24 juli 1946, 12 december 1946, Undén – Tjernysjev, 11 augusti 1945, Westman – Tjernysjev, 24 november 1946. 2 Uppteckning från Vetrovs samtal med Söderblom den 30 januari respektive 13 april 1945, uppteckning från utrikeskommissarie Molotovs samtal med Söderblom den 6 juni, uppteckning från t.f. avdelningschefen Ivan Sysojevs samtal med Barck-Holst den 12 december 1946 samt uppteckning från Novikovs samtal med Hägglöf den 30 januari 1947).

framgick att man inte kunnat finna de efterfrågade uppteckningarna från samtalen med Kollontaj, Dekanozov och Tjernysjev. De övriga samtalsuppteckningarna nämndes överhuvudtaget inte i noten (P 2 EuI, 16/9-2002).

Den 12 september 2002 riktade utredningen på nytt, med UD:s bistånd, en förfrågan till det ryska utrikesministeriet rörande de icke utlämnade samtalsuppteckningarna. Utredningen kompletterade nu också sin förfrågan med ytterligare tre samtalsuppteckningar.3

Den 7 november 2002 överlämnade det ryska utrikesministeriet sju samtalsuppteckningar (P 2 EuI, 8/11-2002).4

Detta material har bidragit till att komplettera bilden av den svensk-sovjetiska diplomatiska kontakterna i Wallenberg-ärendet (och ett antal parallellfall till Wallenberg-fallet). Det skall poängteras att svenska medlemmar ur den svensk-ryska arbetsgruppen har granskat dessa samtalsuppteckningar i samband med arkivgenomgångar i Moskva. Man valde dock att inte ta fotostatkopior av just dessa rapporter eftersom de inte direkt berörde Raoul Wallenberg-ärendet. Emellertid kan denna utredning konstatera att samtalsrapporten av den 24 juli 1946 från samtalet mellan chargé d'affaires Barck-Holst och Abramov faktiskt innehöll direkta referenser till fallet Wallenberg. Denna uppteckning har därtill bedömt vara av stort intresse för denna utrednings analys.

Intervjuer och forskningsuppdrag

Vid sidan av rena arkivstudier och analys av samtida dokument, har utredningen även haft tillfälle att sammanträffa med Raoul Wallenbergs bägge halvsyskon Nina Lagergren och Guy von Dardel, samt flera tjänstemän vid utrikesdepartementet som har haft kontakt med ärendet Raoul Wallenberg: Professor och f.d. chefsarkivarie vid utrikesdepartementet Wilhelm Carlgren, ambassadör Leif Leifland, ambassadör Arne S. Lundberg, ambassadör Jan Lundvik, ambassadör Hans Magnusson, ambassadör Wilhelm Wachtmeister och ambassadör Sverker Åström. Tyvärr fick utred-

3 Uppteckning från samtal mellan Söderblom – Vetrov/Sysojev 18 december 1944, Söderblom – Abramov 14 januari och 9 februari 1946. 4 Uppteckning från Vetrovs samtal med Söderblom den 18 december 1944 och 15 augusti 1945, uppteckning från Abramovs samtal med Söderblom den 14 januari, 9 februari samt 26 mars 1946, uppteckning från Abramovs samtal med Barck-Holst den 24 juli 1946 samt uppteckning från Abramovs samtal med Hägglöf den 1 november 1945.

ningen aldrig tillfälle att sammanträffa med Raoul Wallenbergs kollega vid legationen i Budapest ambassadör Per Anger vilket naturligtvis är ytterst beklagligt. Ett möte med Anger var planerat till den 27 augusti 2002, men Anger avled kort tid dessförinnan.

Förutom analys av ”primärmaterialet”, samt samtal med personer som haft direkt erfarenhet av ärendets handläggning, har en av utredningens ledamöter fil. dr. Birgit Karlsson, gjort en specialundersökning av handels- och kreditavtalet mellan Sverige och Sovjetunionen (som ingicks 1946) samt familjen Wallenbergs agerande och dess möjligheter att påverka utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg (Ekonomiska aspekter på Raoul Wallenbergfallet).

Utredningens sakkunnige, professor Hans Fredrik Dahl har gjort en specialundersökning av den svenska pressens och den svenska opinionens syn på utrikesledningens agerande i Wallenberg-ärendet (Kritiken mot UD: Wallenberg i svensk offentlighet 1945–1982).

Dessa separata forskningsrapporter presenteras som bilagor (3 och 4) till denna utredning

Utöver dessa forskningsinsatser har utredningen ansett det nödvändigt att bredda den vetenskapliga tyngden genom att anlita ett antal ytterligare forskare och experter. Deras rapporter har tjänat som underlag för utredningsarbetet.

Fil. mag. Olof Kronvall har skrivit rapporten Östen Undéns sovjetsyn och sovjetpolitik 1945-1962, fil. lic.Ulf Larsson har skrivit rapporterna Raoul Wallenberg i Tage Erlanders dagböcker 1945-1952 och Raoul Wallenberg i Tage Erlanders opublicerade dagböcker, fil dr. Paul Levine har skrivit rapporten The Recruitment of Raoul

Wallenberg, fil. mag. Magnus Petersson har skrivit rapporten Svensk-sovjetiska säkerhetspolitiska relationer 1945–60, fil. kand.

Lars Ulfving har skrivit rapporten Den svenska underrättelsetjänstens befattning med ärendet Raoul Wallenberg, och Professor Kent Zetterberg har skrivit rapporten Några linjer i Östen Undéns syn på det internationella systemet och den internationella politiken 1919–1965.

3. Tidigare forskning

3.1. Fem obesvarade frågor

UD:s handläggning av Wallenberg-ärendet har alltsedan publiceringen av Rudolph Philipps kritiska bok Raoul Wallenberg – diplomat, kämpe, samarit i november 1946 varit föremål för en periodvis intensiv uppmärksamhet och kritik. För en mer ingående granskning av den svenska pressens och den inhemska opinionens syn på utrikesledningens agerande i Wallenberg-ärendet hänvisas till bilaga 4.

I det följande skall vi identifiera ett antal centrala frågeställningar rörande den svenska utrikesledningens agerande. Dessa frågeställningar har varit föremål för granskning och analys i samband med tidigare utredningar genomförda av såväl UD-tjänstemän som oberoende forskare och journalister. De är i allt väsentligt alltjämt obesvarade och har följaktligen i hög utsträckning varit vägledande för denna utrednings arbete.1

Frågorna har identifierats och presenterats i analyser genomförda av envoyé Erik Sjöborg (1951), ambassadör Rune Nyström (1986), journalisten Susanne Berger2 och Raoul Wallenbergs halvbror, professor Guy von Dardel (1997, 2001),3 den svensk-ryska arbetsgruppen (2001)4 samt ambassadör Krister Wahlbäck (2001, 2002).5

1 Denna redovisning gör inte anspråk på att fullständigt beskriva tidigare utredningar om Raoul Wallenbergs öde. Innehållet t.ex. i UD:s bägge vitböcker (1957 och 1965) beskrivs således inte i denna del av betänkandet utan används endast som källmaterial i analysen. Vitböckerna innehåller sammanställningar av démarcher och noter som utväxlats mellan sovjetiska och svenska utrikesdepartementen, samt vittnesmål som avgivits av f.d. fångar i Ljubjanka- och Lefortovo-fängelserna. 2 Berger har bl.a. skrivit rapporterna Report on Swedish Materials and the Swedish Question in the RW case, (odaterad), Swedish Aspects of the Raoul Wallenberg case (2001) samt artikeln ”Amerikansk forskare presenterar okända dokument: 'UD offrade Raoul Wallenberg'”,

Dagens Nyheter, 17/12-2001. 3 Guy von Dardel har skrivit artikeln ”Adjö herr Wallenberg”, Dagens Nyheter, 7/8-2000. 4 De svenska respektive ryska delarna av den svensk-ryska arbetsgruppen presenterade den 12 januari 2001 två separata rapporter. Den svenska delen av arbetsgruppen presenterade en

Vilken status hade Raoul Wallenberg inom UD?

Den första frågeställningen rör synen på Wallenbergs status inom UD bland såväl personalen inom utrikesförvaltningens organisation som hos tjänstemän och ministrar i utrikesledningen. Guy von Dardel hävdar att Raoul Wallenberg i UD-kollegernas ögon i grunden inte var erkänd som fullvärdig svensk diplomat (Dagens

Nyheter, 7/8-1997). Ett utslag av denna uppfattning skulle enligt von Dardel vara UD:s obenägenhet att utfärda instruktioner åt

Wallenberg efter mottagandet av Dekanozovs note i januari 1945.

Frågan om Raoul Wallenbergs status inom den svenska utrikesförvaltningen leder oss till de alltjämt outredda omständigheterna kring rekryteringen av Wallenberg i juni 1944. Det synes rimligt att de villkor under vilka Raoul Wallenberg anställdes också kan ha påverkat utrikesledningens syn på honom och hans spårlösa försvinnande.

I den svenska arbetsgruppens rapport genomförs en kortare presentation av omständigheterna kring rekryteringsprocessen och utarbetandet av uppdragets riktlinjer. Härav framgår att den amerikanska Krigsflyktingsstyrelsen (War Refugee Board) under våren 1944 kontaktade den svenska regeringen ”med begäran om bistånd för att få fram mer information om flyktingsituationen samt organisera en räddningsapparat” (UD II:52, 2001: 32). Kálman Lauer, som var jude från Ungern och direktör för Mellaneuropeiska handelsaktiebolaget (Meropa) (där Raoul Wallenberg också var direktör), föreslog därefter Raoul Wallenberg som kandidat för uppdraget i Ungern. Den amerikanske ministern i Stockholm Johnson och War Refugee Boards representant i Sverige Iver C. Olsen ”förvissade sig om att Raoul Wallenberg var lämplig och fick sedan det svenska utrikesdepartementets godkännande av arrangemangen för hans tjänstgöring i Budapest”. Man konstaterar också att UD inte skulle förse Wallenberg med detaljerade instruktioner utan dessa skulle utfärdas av War Refugee Board, samt att ”det i UD:s arkiv inte påträffats någon dokumentation om för-

omfattande rapport, Raoul Wallenberg: Redovisning från den svensk-ryska arbetsgruppen (UD

II:52). Den ryska delen av arbetsgruppen presenterade en mindre rapport (som behandlas senare i framställningen). I syfte att undvika sammanblandning av de bägge rapporterna benämns i det följande den svenska rapporten för den svenska arbetsgruppens rapport (UD II: 52). 5 Krister Wahlbäcks analys av utrikesledningens handläggning av Raoul Wallenberg-ärendet utgörs av promemoriorna Wallenberg-ärendet 1945–47 (2001a) och Undén, Granovskij och Wallenberg-ärendet (2001b), två artiklar i Dagens Nyheter (13/1 och 28/1-2001), samt bidraget till festskriften för Stig Ramel Raoul Wallenberg och synen på Sovjet 1944–47 (2002).

historien till utnämningen av Raoul Wallenberg” (UD II:52, 2001:34).

Såsom framgår av den svenska arbetsgruppens rapport var således det amerikanska inslaget i tillskapandet av räddningsuppdraget i Ungern ganska omfattande. Emellertid lämnas åtskilliga frågor obesvarade vad gäller t.ex. den mer exakta graden av det amerikanska inslaget i uppdraget, huruvida Wallenberg mottog ytterligare instruktioner från USA under utförandet av sitt uppdrag, i vilken mån den amerikanska beskickningen hölls underrättad i samband med uppdragets utförande under hösten 1944, huruvida det förelåg tveksamheter kring ansvarsfördelning, finansiering och formerna för uppdragets genomförande etc. mellan de bägge uppdragsgivarna osv. Något vidare resonemang kring de tänkbara implikationerna av det amerikanska inslaget för synen inom UD på Raoul Wallenbergs roll och status förs inte heller. Frågan huruvida det amerikanska inslaget kan ha påverkat arbetet för hans sak kvarstår således i allt väsentligt obesvarad och är föremål för analys i denna utredning.

Varför utfärdades inte instruktioner åt Raoul Wallenberg?

Raoul Wallenberg påträffades av sovjetiska trupper i Budapest den 13 januari 1945. Den 16 januari erhöll det svenska sändebudet i Moskva Söderblom underrättelse (Dekanozovs note) om att Wallenberg påträffats och, i enlighet med en av UD i december 1944 utfärdad begäran, ställts under den röda arméns beskydd. Söderblom vidarebefordrade detta meddelande per telegram till UD den 17 januari. UD svarade inte på Söderbloms telegram, utfärdade inga instruktioner vare sig till Söderblom (i form av riktlinjer för handläggningen av frågan om den påträffade svenske diplomaten) eller till Wallenberg (i form av riktlinjer för hans fortsatta verksamhet i Ungern). Först en månad senare, den 17 februari 1945, instruerades Söderblom av UD att framföra ett meddelande till Raoul Wallenberg (som i allt väsentligt var en hälsning från Wallenbergs anhöriga och inte från UD). I övrigt vidtogs inga åtgärder från utrikesledningens sida i ärendets känsliga inledningsskede.

Frågan varför UD överhuvudtaget inte reagerade på Dekanozovs note har varit föremål för kritik och analys alltsedan 1940-talet. Envoyé Erik Sjöborg, som i januari 1951 gavs i uppdrag att utreda

Wallenberg-ärendet, konstaterade i sin rapport att avsaknaden av reaktion måste ses mot bakgrund av att man saknade varje livstecken från den övriga legationspersonalen som befann sig i stadsdelen Buda ”där strider alltjämt pågingo”. Någon anledning att ”väcka större farhågor” för Wallenbergs vidkommande synes, enligt Sjöborg, inte ha tillkommit förrän den 15 mars 1945 då den sovjetkontrollerade ungerska Kossuth-radion meddelade att Wallenberg mördats av Gestapo-agenter (P 2 EuI, 30/4-1951: 10).

Frånvaron av reaktion kan dock knappast förklaras enbart med hänvisning till till att oron var så mycket större för den övriga beskickningspersonalen ”om vilka intet var känt”. Nyström framhåller i sin analys det anmärkningsvärda i att ”departementet och ambassaden i Moskva såg sig oförmögna att driva två efterforskningsärenden samtidigt” (P 2 EuI, 24/9-1986: 22). En ytterligare aspekt som Sjöborg inte tar upp är det faktum att Söderblom i början av februari 1945 uttryckligen bad att UD, genom Söderbloms och det sovjetiska utrikesministeriets förmedling, skulle instruera Raoul Wallenberg att träda i förbindelse med den provisoriska ungerska Debrecen-regeringen (som upprättats i december 1944 under sovjetiskt överinseende) (UD II:52, 2001: 85).

UD ställde sig dock avvisande till Söderbloms förslag med hänvisning till att Wallenberg skulle invänta legationschefen Danielssons påträffande. von Dardel och Berger hävdar att avsaknaden av respons från UD:s sida på Söderbloms förslag var ”ödesdiger” eftersom UD följaktligen ”överhuvudtaget inte reagerar på Sovjets meddelande att Wallenberg tagits om hand”. Man tolkar också Söderbloms begäran om instruktioner som ett tecken på att han i ärendets inledningsskede var påtagligt engagerad i frågan om Raoul Wallenbergs säkerhet.

I den svenska arbetsgruppens rapport anförs emellertid Söderbloms förslag till Stockholm som exempel på raka motsatsen, dvs. bristande engagemang. Söderbloms begäran beskrivs som formulerad ”i något kryptiska ordalag” och tolkas som ett försök från Söderbloms sida att göra frågan om Wallenberg till en svenskungerska angelägenhet. Man pekar också på ett handbrev från Söderblom till polchefen Eric von Post av den 30 april 1945 vari Söderblom understryker att hans förslag till démarche hos den ungerska regeringen alls inte haft till syfte ”att befria denna beskickning från ett fortsatt drivande av ärendet […]”. Rapporten konstaterar härpå att ”Söderblom synes ha varit medveten om att

hans initiativ kunde tolkas som en önskan att hålla sig från ärendet” (UD II: 52, 2001: 85).

Den svenska arbetsgruppens behandling av denna episod i februari 1945 är dock mycket kort och såväl frågan varför Söderblom begärde instruktioner som varför denna begäran avvisades av UD kräver vidare analys.

Varför togs inte Kollontajs budskap på allvar?

Nyström är kritisk mot att UD inte fäste större vikt vid det meddelande angående Raoul Wallenberg som Aleksandra Kollontaj (Sovjetunionens sändebud i Stockholm mellan åren 1930 och 1945) gav utrikesministerns hustru, Ingrid Günther runt månadsskiftet februari–mars 1945. Detta meddelande blev av oklara skäl inte känt för UD:s tjänstemannaledning förrän 1948. Nyström poängterar att Kollontajs vittnesbörd först 1952, ”knappast med någon större emfas”, kom att åberopas av UD i den svenska bevisföringen gentemot Sovjetunionen, alltså ”sju år efter Wallenbergs fängslande och mer än tre år efter den dag, då fru Kollontajs utsaga blev bekant för utrikesdepartementet” (P 2 EuI, 24/9-1986: 21).

Frågan varför Kollontajs budskap inte blev känt för UD:s tjänstemannaledning redan under våren 1945 är alltjämt oklar och är föremål för analys i denna utredning.

Vilka instruktioner erhöll Söderblom?

Den fjärde frågeställningen är högst central för denna utredning och rör frågan varför det svenska Moskvasändebudet Söderblom, vid fyra tillfällen under 1945–46, till sovjetiska myndighetspersoner (däribland Stalin själv) sade sig tro att Wallenberg var död. Skedde detta i enlighet med instruktioner från Sveriges utrikesledning? Om så inte var fallet, vaför lät i så fall inte UD korrigera det budskap som Söderblom framfört? I det följande skall huvuddragen i tre analyser av denna fråga kortfattat presenteras.

Guy von Dardel och Susanne Berger

En central tes hos både von Dardel och Berger är att man kan urskilja en tydlig förändring i Söderbloms förhållningssätt till Wallen-

bergärendet som äger rum någon gång mellan slutet av mars och den 14 april 1945. Från att ha varit drivande i ärendet förvandlas Söderblom till att bli ”påfallande passiv”. I artikeln ”Adjö herr Wallenberg” (Dagens Nyheter), skriver von Dardel:

Dokumenten tyder på att han [Söderblom] under den första tiden efter det att Raoul Wallenberg tagits om hand av ryssarna lade ner stor energi på att få den svenska regeringen att handla. I mysteriets startpunkt är det knappast Söderbloms åtgärder som framstår som svåra att försvara. Bristen på ansvarstagande hittar man i stället hos hans överordnade i Stockholm (Dagens Nyheter, 7/8-1997).

Som exempel på Söderbloms initiala engagemang för Wallenbergs sak pekar von Dardel på Söderbloms ovan nämnda förslag till Stockholm i februari 1945 att UD skulle utfärda instruktioner till Wallenberg. Söderbloms initiativ rann dock, i brist på respons från UD, ut i sanden och någon gång runt månadsskiftet mars–april 1945 skedde ett totalt rollbyte mellan Moskva-beskickningen och Stockholm. Härefter var det UD som var pådrivande medan Söderbloms passiva handläggning av ärendet, enligt von Dardel ”svårligen kan försvaras” (Dagens Nyheter, 7/8-1997).

von Dardel uppehåller sig endast kortfattat vid frågan om vad som kan tänkas ligga bakom Söderbloms attitydförändring i fråga om ärendet Raoul Wallenberg. Han konstaterar blott att Söderbloms ”från början positiva, senare rent negativa inställning till Raoul Wallenbergs öde” skulle kunna förklaras som ett resultat av ”motsatsförhållandet mellan kraven i hans yrke och hans starkt etiska uppfostran”. Emellertid kan, enligt von Dardel, ”den fortsatta misskötseln inte enbart skyllas på Söderblom”:

Av anteckningarna på dokumenten framgår att beslut i Raoul Wallenberg-ärendet mycket sällan nådde kabinettssekreteraren eller utrikesministern. De har handlagts på tjänstemannanivå. Inga uppgifter tyder på att de skulle ha föredragits i regeringen (Dagens Nyheter, 7/8-1997).

Ärendet blev alltså, enligt von Dardel, en angelägenhet för tjänstemän på mellannivå. Just denna uppgift kan dock redan här vederläggas som ett resultat av denna utredning. Av dokumentens paraffer framgår att utrikesministern och UD:s tjänstemannaledning har tagit del av nära nog alla officiella skrivelser, handbrev och telegram i ärendet.

Susanne Berger presenterar en mer ingående, ehuru kortfattad analys av tänkbara orsaker till Söderbloms förändrade attityd. Hon

urskiljer två tänkbara förklaringar. För det första, hävdar Berger, torde Söderbloms möte den 13 april 1945 med Raoul Wallenbergs kollegor kunna ses som en kritisk faktor. (Budapest-beskickningen hade tvångsevakuerats av sovjetiska myndigheter ur Ungern i mars 1945 och sändes hem till Sverige via Moskva).

Berger anför som stöd för denna linje ett brev från Söderblom till Stockholm av den 18 december 1945 vari han skrev att han, efter mötet med Budapest-personalen, kommit till slutsatsen att Wallenberg var död.

För det andra pekar Berger på att Söderbloms ändrade attityd sammanfaller med en skriftväxling mellan Moskva och Stockholm angående de problem som svenska företag i Ungern konfronterades med efter den sovjetiska ockupationen. Frågor om konfiskering och nationalisering av svenska företag är föremål för tre handbrev (den 6, 12 och 17 april 1945) från Söderblom till polchefen von

Post. Dessa frågor diskuteras också, enligt Berger, bland annat med chefen för den svenska beskickningen i Budapest, Carl Ivan Danielsson, vid dennes genomresa i Moskva i april 1945.

Berger antyder att Söderbloms ändrade attityd i Wallenbergärendet kan förklaras som ett resultat av att det blev en ”key priority” i svensk utrikespolitik att snabbt normalisera relationerna med Ungern. Hon konstaterar dock att det måste utforskas vidare ”vilken typ av instruktioner som Söderblom kan ha fått i ärendet och vem som givit dessa”.

Den svenska arbetsgruppen

Den svenska arbetsgruppen urskiljer, till skillnad från von Dardel och Berger, inga variationer i Söderbloms handläggning av Wallenbergärendet. Hans agerande betecknas som genomgående ”passivt” och ”anmärkningsvärt”. Frågan huruvida Söderblom handlade ärendet i enlighet med instruktioner från utrikesledningen får inte någon ingående explicit behandling. Att döma av arbetsgruppens analys förefaller dock Söderblom på det hela taget ha handlagt ärendet utan direkta instruktioner från UD.

Som exempel på Söderbloms passiva förhållningssätt anförs bl.a. att han inte bara avvisade hjälp från den amerikanske ambassadören i Moskva Averell Harriman utan också teg om detta erbjudande i en rapport hem till Stockholm av den 19 april 1945. Därtill konsta-

terar man att Söderblom skrev ”missvisande om det amerikanska agerandet” (UD II:52, 2001: 86).

Vidare anförs ett antal spekulationer av Söderblom rörande Raoul Wallenbergs öde [att Wallenberg skulle ha omkommit i en bilolycka eller mördats], som Söderblom framförde både till UD och till sovjetiska myndighetspersoner. Rapporten konstaterar att ”man kan inte undgå att konstatera att ryssarna i sitt besked (Vysjinskijs note i augusti 1947) tog fasta på Söderbloms förmodanden” (UD II:52, 2001: 87).

Det mest graverande i Söderbloms handläggning av Wallenbergärendet utgörs emellertid, enligt arbetsgruppen, av Söderbloms samtal med avdelningschefen vid det sovjetiska utrikeskommissariatet Aleksander N. Abramov den 26 december 1945 och samtalet med Stalin den 15 juni 1946. Vid samtalet med Abramov, som enligt arbetsgruppens rapport är ”ett av de mest anmärkningsvärda” (och som inte tidigare varit känt) hade Söderblom, enligt den sovjetiska samtalsuppteckning uttalat att ”det skulle vara utmärkt om legationen nu kunde få ett svar just i den andan, dvs. att Wallenberg har omkommit. Detta är nödvändigt i första hand för Wallenbergs mor vilken ännu hoppas att hennes son är i livet och slösar kraft och hälsa på ett meningslöst sökande”. Vid audiensen hos Stalin sade sig Söderblom vara ”personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare”.

Den svenska arbetsgruppen understryker att Söderblom inte rapporterade till UD rörande det personliga budskapet till Abramov (UD II:52, 2001: 88).

Den korta genomgången av exempel på Söderbloms passiva och anmärkningsvärda handläggning av ärendet Raoul Wallenberg följs av ett resonemang kring de tänkbara orsakerna bakom Söderbloms agerande. Man urskiljer härvid två förklaringar:

1. [Söderbloms agerande] bör ses mot bakgrunden av att han tillträtt sändebudsposten i Moskva sommaren 1944 sedan hans företrädare förklarats persona non grata. Hans uppdrag var att förbättra Sveriges förhållande till Sovjetunionen. Samtidigt var han säkerligen medveten om att han på sovjetisk sida – och bland svenska kritiker av samlingsregeringens politik – betraktades som delansvarig för de eftergifter till Nazi-Tyskland som gjorts 1940–42 under hans tid som polchef. Detta gav ingen god grund för ett bestämt hävdande av Sveriges intressen (UD II:52, 2001: 92).

Man konstaterar dock att Söderbloms svaga ställning inte räcker som förklaring. De uttalanden han gör till Abramov i december 1945 angående Wallenbergs förmodade död ter sig, enligt arbetsgruppens rapport, som ”extremt egendomliga inte minst med tanke på hans erfarenhet som professionell diplomat” (UD II:52, 2001: 92). En kompletterande förklaring presenteras därför:

2. Om han inte skaffat sig någon täckning från ledande politiskt håll vid sina samtal i Stockholm kort före mötet med Abramov – för vilket varje belägg saknas – måste dessa uttalanden resa frågor om hans omdöme. Det gäller kanske också om hans mentala hälsa, som sex år senare försämrats så att han måste lämna aktiv tjänst vid 51 års ålder (UD II:52, 2001: 92).

Hela skulden för UD:s oengagerade hållning i fallet Wallenberg läggs dock inte på Söderblom. Arbetsgruppen betecknar det som ”egendomligt” att Söderbloms ”bristande energi i Wallenbergärendet” inte tycks ha föranlett någon reaktion eller erinran från Stockholm, och att inte ”ens de ledande UD-tjänstemän som annars var kritiska till Sovjetunionen och misstrogna mot Söderbloms omdöme synes ha reagerat” (UD II:52, 2001: 92). Rapporten gör emellertid därefter en viktig reservation:

Det bör dock noteras att det inte kunnat fastställas i vad mån det tydligaste av dessa tecken, hans uttalande vid avskedsaudiensen hos Stalin i juni 1946, blev bekant för någon mer än utrikesministern, eftersom originalet till depeschen med paraffer av dem som fått läsa den inte kunnat återfinnas i UD:s arkiv (UD II:52, 2001: 92).

Det kan således inte uteslutas att åtminstone delar av Söderbloms handläggning av Wallenbergärendet aldrig kom de ledande UDtjänstemännen till del. Den ende i Stockholm med full inblick i ärendet skulle ha varit utrikesminister Östen Undén. Vid sidan av Söderblom får således Undén i någon mån kritik för ärendets handläggning. Rapporten konstaterar också att Undén i december 1946 träffade Molotov i New York men att han ”inte tar upp frågan om Raoul Wallenbergs öde” (UD II:52, 2001: 90).

Rapportens huvudslutsats är således att utrikesledningen hade en ”oengagerad hållning, i första hand åren 1945–47, i Wallenbergärendet” (UD II:52, 2001: 171). I listan över ”utestående, obesvarade frågor” efterlyser man vidare efterforskningar kring orsakerna bakom det svenska oengagerade förhållningssättet.

Krister Wahlbäck

På grundval av de dagboksanteckningar som fördes av Söderbloms närmaste man i Moskva, Ingemar Hägglöf, ger Wahlbäck en mer ingående skildring av Söderbloms tid som beskickningschef. Bland annat ges ett antal exempel på Söderbloms ”egendomliga drag”. Wahlbäck pekar därtill på en rad exempel ur Söderbloms reguljära rapportering hem till Stockholm som väcker ”frågor om hans omdöme” och konstaterar att Söderblom hemkallades från ambassadörsposten i Peking 1951 på grund av akut psykisk ohälsa (Wahlbäck, 2001: 6). Han sammanfattar dock:

Det är naturligt att ställa frågan om de ovan relaterade besynnerligheterna bör betraktas som förebud till sjukdomen. Men om detta kan givetvis inget sägas med säkerhet (Wahlbäck, 2001a: 7).

Wahlbäck undviker en djupare diskussion angående frågan huruvida Söderbloms personliga egenheter kan tänkas ha påverkat hans handläggning av fallet Raoul Wallenberg. I stället flyttar han fokus till Söderbloms överordnade i Stockholm och han är härvid betydligt mer explicit i sin analys än vad som är fallet i den svenska arbetsgruppens rapport.

Wahlbäck pekar bl.a. på att Söderblom under flera veckor i november och december 1945, före besöket hos Abramov, vistades i Stockholm och att omständigheterna därvid var sådana att ”man kan utgå från att han sammanträffade med stats- och utrikesministrarna” (Wahlbäck, 2001a: 10). Undén hade Söderblom hemma på middag den 3 december, och det finns enligt Wahlbäck skäl att anta att Söderblom också sammanträffade med Per Albin Hansson (som var Söderbloms brors svärfar). I synnerhet torde statsministern ha varit intresserad av att höra Moskva-sändebudets skildring av mötet mellan Kung Gustav V och Sovjetunionens sändebud i Stockholm Ilja Tjernysjev den 25 november 1945, (då kungen framförde en personlig vädjan till Stalin att uppskjuta kravet på utlämning av de i Sverige internerade s.k. militärbalterna). Söderblom verkade vid detta tillfälle som tolk.

Det vore egendomligt om Söderblom vid sådana genomgångar av olösta Sovjetproblem inte hade tagit upp Wallenberg-ärendet. Och det är svårt att tro att Söderblom skulle ha vågat uttala sig som han kort efteråt gjorde när han sökte upp avdelningschefen Abramov, om han inte känt sig någorlunda säker på att hans budskap var i utrikesledningens anda. Full bekräftelse på detta fick han emellertid, såvitt fram-

går av skriftligt källmaterial, först ett halvår senare, när han – omedelbart före sin förflyttning från Moskva – beslöt att omnämna sin dödförklaring av Wallenberg inför Stalin i en officiell skrivelse och detta inte föranledde någon erinran (Wahlbäck, 2001a: 10).

Wahlbäck invänder att Undén möjligtvis fann det onödigt att tillrättavisa Söderblom eftersom denne ändå var i begrepp att i juli 1946 lämna posten i Moskva och förflyttas till Bern. Emellertid, konstaterar Wahlbäck, fick legationsrådet Barck-Holst, som förestod Moskva-beskickningen i väntan på en ny chef,

ingen instruktion om att söka lägga till rätta det missvisande intryck som Söderblom givit ryssarna av den svenska regeringens uppfattning. Om det nu var missvisande? Frågan är svår att skjuta ifrån sig. Ty Söderblom måste ha varit tämligen säker på att hans uttalande till Stalin inte skulle föranleda någon kritik från utrikesledningen. Annars skulle han inte ha vågat fälla yttrandet, än mindre rapportera hem det i en officiell skrivelse (Dagens Nyheter, 13/1-2001).

I en senare artikel är Wahlbäck än mer explicit i frågan om stöd från Undén för Söderbloms uttalanden. Det faktum att Undén varken korrigerade Söderblom eller beordrade beskickningen att lägga saken tillrätta leder till blott en slutsats:

Undén hade ingen invändning mot vad Söderblom sagt. Var och en med erfarenhet från UD inser vid någon eftertanke att den slutsatsen är oundviklig (Dagens Nyheter 28/1-2001).

Wahlbäck anmärker också att Undén vid samtalet den 21 november och den med Molotov i New York den 9 december 1946 (som ovan nämnts) inte begagnade tillfället att ta upp Wallenberg eller korrigera vad Söderblom sagt. Wahlbäck konstaterar:

Undéns tystnad kunde på sovjetisk sida inte gärna tolkas på annat sätt än som en bekräftelse – om nu någon sådan behövdes – av att Söderbloms uttalande avspeglade uppfattningen hos hans regering. Att Undén inte alls nämnde Wallenbergärendet måste också uppfattas som att hela saken inte tillmättes nämnvärd betydelse av den svenska regeringen (Dagens Nyheter, 13/1-2001).

De tre analyser som anförts ovan är sammanfattningsvis sinsemellan inte helt ense kring frågan huruvida Söderblom handlade ärendet Wallenberg i enlighet med instruktioner från UD eller ej. Frågan måste således bli föremål för ytterligare studium.

Varför agerade inte UD trots inviter till förhandlingar?

Den femte och sista frågeställningen rör orsakerna till varför utrikesledningen inte tog fasta på de rapporter under 1946 från i synnerhet legationsrådet vid Moskva-beskickningen Barck-Holst, vari rapporterades om att man från sovjetisk sida försökt använda Wallenberg-ärendet ”såsom ett slags förhandlingsbasis”.

Nyström konstaterar i sin utredning att UD antingen inte förstått (eller inte velat förstå), de sovjetiska propåerna om en utväxling av Raoul Wallenberg mot någon för sovjetiska myndigheter intressant person. Han konstaterar också att Barck-Holsts skrivelse 655 av den 30 december 1946 (vari han påpekar för Stockholm att förfrågningar rörande Raoul Wallenberg från sovjetisk sida alltid bemöts med frågor angående ”balt-frågan, Makarova och Granovskij”) ej kommenterats av departementet utan lagts ad acta (P 2 EuI, 24/9-1986: 45).

Den svenska arbetsgruppen skriver att sovjetiskt material inte ger något uttryckligt stöd för den tolkning Barck-Holst gjorde av de sovjetiska signalerna. Man konstaterar dock (angående en ordväxling mellan Barck-Holst och tjänsteförrättande avdelningschefen vid det sovjetiska utrikesministeriet Ivan G. Sysojev) att ”tydligare än så kan nog inte en sovjetisk antydan [om möjlighet till förhandlingar] ha uttryckts” (UD II: 52, 2001: 91).

Varken Nyström eller arbetsgruppen genomför någon analys av grunderna för utrikesledningens brist på engagemang och reaktion på Barck-Holsts rapporter. Nyström pekar dock på att det möjligtvis hade funnits en liten möjlighet att få Wallenberg återförd till Sverige bl.a. om man ”förstått de sovjetiska signalerna om villighet att genomföra en utväxling av Wallenberg mot sovjetmedborgare i Sverige”.

Frågans vikt för denna utredning är således uppenbar och är föremål för analys.

Sammanfattning

I det föregående har vi pekat på fem frågeställningar rörande den svenska utrikesledningens agerande vars betydelse har lyfts fram i tidigare utredningar och analyser. Denna korta genomgång av frågeställningar kan varken göra anspråk på att täcka upp alla icke utredda aspekter av utrikesledningens handläggning av Wallenberg-

ärendet eller det fullständiga innehållet i de analyser som genomförts för att bringa klarhet kring dessa. Det är dock rimligt att hävda att dessa fem frågor utgör de viktigaste.

3.2. Den ryska rapporten

Förutom de ovan presenterade analyserna finns också, som nämnts, den rapport som i januari 2001 presenterades av den ryska delen av den svensk-ryska arbetsgruppen (Rapport om verksamheten i den rysk-svenska arbetsgruppen för fastställande av Raoul Wallenbergs öde [1991–2000]). Det skall framhållas att de enskilda ryska medlemmarna i den svensk-ryska arbetsgruppen av allt att döma har gjort en stor och mycket viktig arbetsinsats i den svensk-ryska arbetsgruppen. Den ryska rapporten håller mot bakgrund av detta förvånansvärt låg kvalitet. Trots att dokumentet påstås utgöra en slutrapport av nio års arbete saknas t.ex. källhänvisningar. Resonemangen vad gäller ärendets handläggning av både sovjetiska och svenska myndigheter förefaller därtill ofta mindre väl underbyggda.

Till exempel hävdas att den svenska sidan ”envist vägrade att utlämna krigsförbrytare: personer inom det finska kontraspionaget vilka flytt från den sovjetiska armén i Finland till Sverige, och lettiska s.k. legionärer, vilka som 'sjuka' funnit skydd hos den svenska sidan” (Rapport, 2001: 21). Hela den stora frågan om utlämning av f.d. sovjetiska krigsfångar, civila och militära baltflyktingar m.fl., som behandlas på flera ställen i denna utredning, har härmed på ett missvisande sätt reducerats till en odokumenterad fråga om krigsförbrytare.

I rapporten hävdas också att Raoul Wallenberg ”nödgades bryta mot instruktionerna” och att svenska skyddspass kom att utdelas till tyska och ungerska fascister, samt till fiender mot Sovjetunionen” (Rapport, 2001: 2). Av allt att döma härrör denna uppgift från förhör den 24 januari samt den 17 mars 1945 med före detta lokalanställde medarbetaren vid svenska legationen i Budapest Henry Grossheim-Krisko. En promemoria som upprättats den 19 februari 1945 av överste Muchortov vid det sovjetiska kontraspionaget Smersj torde också utgöra källmaterial. Att på grundval av uppgifter från Grossheim-Krisko (som sedermera i mars 1947 nära nog tog tillbaka allt vad han sagt om den svenska legationens verksamhet i de tidiga förhören), och en intern promemoria från en

organisation som Smersj (vars själva syfte var att lokalisera och oskadliggöra spioner), är naturligtvis mindre lämpligt.

Vidare hävdas att Wallenberg ”utan att ha underättat [den svenska] legationsledningen” gav sig av för att möta de sovjetiska styrkorna. Detta påstående är omstritt. Söderblom hävdar visserligen i ett telegram av den 14 april 1945 att Wallenberg på ”eget initiativ […] smög sig över” till den sovjetiska sidan. Förste sekreteraren vid Budapest-beskickningen Per Anger och Raoul Wallenbergs affärspartner Kálman Lauer hävdar däremot att Wallenberg fått instruktioner från sin chef, minister Danielsson, att ta kontakt med de sovjetiska trupperna. Att den ryska delen av arbetsgruppen utan källhänvisning och okritiskt återger en omstridd uppgift är anmärkningsvärt.

Påståendet att ärendet Raoul Wallenberg hos sovjetiska myndigheter skulle ha varit ”ett i en lång rad av 'vanliga' ärenden [som] handlades på motsvarande vis” är spekulativt, saknar dokumentation och är långt ifrån självklart (Rapport, 2001: 21). Tvärtom finns, både i det svenska och i det sovjetiska materialet flera belägg som entydigt pekar på att Raoul Wallenberg-ärendet i sovjetiska ögon var allt annat än ett vanligt rutinärende.

Ärendet sysselsatte redan på tidigt stadium den sovjetiska ledningen. Ordern att arrestera Wallenberg var utfärdad av vice försvarsminister Bulganin, på delgivningslistan till Dekanozovs note till Söderblom av den 16 januari 1945 återfinns bland annat utrikesminister Molotov och vice utrikesminister Vysjinskij, på delgivningslistorna från de talrika samtalsuppteckningarna från möten med svenska företrädare under åren 1945–47 återfinns likaledes Molotov, Vysjinskij och vice utrikesminister Dekanozov, av Söderbloms uppteckning från samtalet med Stalin den 15 juni 1945 framgår att sovjetledaren var väl insatt i det sovjetiska åtagandet att ge skydd åt den svenska Budapest-beskickningens personal. Därtill framgår i ett brev från Abakumov till Molotov av den 7 december 1945 att de bägge schweiziska diplomaterna i Budapest Harald Feller och Max Meier arresterades av den sovjetiska säkerhetstjänsten i enlighet med en av Stalin själv utfärdat instruktion av den 4 mars 1945. Det förefaller således rimligt att Bulganins order att arrestera Wallenberg tillkommit med Stalins goda minne.

Den ryska rapporten framställer kritik mot det svenska agerandet av ungefär samma innehåll som framförs hos Nyström och hos den ovan anförda svenska arbetsgruppens rapport, alltså att den svenska sidan var ovillig eller saknade förmåga att tolka de

sovjetiska signalerna till utväxling av Raoul Wallenberg. Emellertid är man betydligt mer kategorisk i sitt omdöme om följderna av det svenska agerandet. Det ”definitiva, för R Wallenberg så fatala, beslutet” fattades, enligt den ryska rapporten, närmast som en direkt följd av Söderbloms besök hos Stalin, och det faktum att ärendet Raoul Wallenberg före 1952 inte togs upp på utrikesministernivå mellan Sverige och Sovjetunionen. Någon dokumentation som egentligen ger något som helst stöd för denna tes presenteras dock inte (Rapport, 2001: 24).

Den ryska rapporten tillför tyvärr inga ytterligare frågeställningar eller resonemang som kan utgöra grund för fortsatt analys i denna utredning. Tvärtom bidrar dess kategoriska och illa underbyggda påståenden till att lägga ut ytterligare dimridåer kring fallet Wallenberg. Rapportens syfte förefaller närmast vara av politisk art, dvs. att skjuta över en så stor del av skulden som möjligt på svenska myndigheter för Wallenbergs påstådda död i sovjetisk fångenskap, snarare än att utgöra ett bidrag till att fastställa sanningen om Raoul Wallenbergs tragiska öde.

3.3. Kritik mot agerandet efter 1957

De ovan anförda analyserna gäller främst frågor kring handläggningen av ärendet Raoul Wallenberg under åren 1945–47. Det finns dock kritik mot den svenska utrikesledningens agerande också efter 1950. I en artikel i Dagens Nyheter (17/12-2000) går Susanne Berger till hårt angrepp mot UD:s hantering av fallet Wallenberg under åren efter 1947. Berger slår fast att ”utrikesdepartementet medger villigt att dess tidiga hantering av Wallenberg-fallet var inadekvat, särskilt åren 1945–47. Men bortsett från ofta diskuterade misstag begångna av enstaka diplomater finns också tecken på en djupare motvilja mot att agera för Raoul Wallenbergs räkning”.

Som exempel anför Berger utrikesminister Undéns promemoria från 1957 vari denne konstaterade att man från svensk sida inte hade ”anledning att hålla igång ett kontinuerligt gräl med Sovjet” rörande Wallenberg (P 2 Eu, 5/3-1957). Berger sammanfattar: ”I och med detta var prioriteringarna bestämda. Regeringen ansåg fallet Raoul Wallenberg i allt väsentligt avslutat, åtminstone när det gällde officiella ansträngningar för att få honom frigiven”.

Berger hävdar också att UD:s ovilja att hantera fallet Wallenberg ej blott rör ”gamla frågor”. Denna attityd gäller också ny informa-

tion. Berger anför UD:s senfärdighet att reagera på ny information om att Wallenberg var i livet långt efter den 17 juli 1947.

Berger formulerar två frågor som hon anser bör utredas ytterligare: ”Varför reagerade inte Undén på Sovjets invit till Barck-Holst 1946 om en utväxling av Wallenberg? Vem och vad ledde den svenska sidan att blankt neka till att ens diskutera Wennerströmerbjudandet av 1966?

Därtill kritiserar Berger den svenska utredningen för att ha försummat ett antal viktiga frågor kring Wallenberg. Nämligen ”Wallenbergs alla aktiviteter och kontakter i Ungern, hans personliga bakgrund, följderna av hans försvinnande etc.” Hon hävdar också att uppfattningen att all information om Wallenberg har gjorts offentlig är felaktig. ”På UD, hos Säkerhetspolisen och på andra myndigheter är arkivmaterial som direkt eller indirekt berör Wallenberg-fallet fortfarande hemligt. Detta innefattar vittnesmål och annat näraliggande material från 1970 till dags dato, korrespondens mellan myndigheter och konsultationer med andra länders regeringar. Vissa antydningar om sådant material återfinns t.ex. i amerikanska statliga arkiv, samtidigt som motsvarande dokumentation hålls oåtkomlig i Sverige. Dessutom tvingas forskarna konstatera att Sverige inte har släppt ett enda dokument från sin utrikes underrättelsetjänst, från C-byrån och dess olika efterföljare, som berör Wallenberg-fallet”.

Det skall dock redan i detta sammanhang påpekas att denna utredning har haft full tillgång till den svenska säkerhets- och underrättelsetjänstens arkiv.

I en artikel i Expressen av den 7 augusti 2000 kritiserar de till arbetsgruppen knutna oberoende experterna Susan-Ellen Mesinai, Susanne Berger, Marvin W. Makinen, Ari Kaplan samt Raoul Wallenbergs halvbror Guy von Dardel regeringen för att på ett otillbörligt sätt föregå den svensk-ryska utredningens resultat (Expressen, 25/7-2000). Man ställer följande frågor: ”Varför har plötsligt den svenska regeringen så bråttom att förutsäga slutsatserna i en utredning som inte skulle avslutas förrän det finns oemotsägliga vittnesmål om Wallenbergs öde? Varför nedvärdera försöken att förstå detta fall genom analys av relevanta dokument och vittnesrapporter? Varför hemligstämplar svenska UD fortfarande alla rapporter om att Wallenberg har setts de senaste 30 åren, ett material som inte ens UD:s utvalda konsulter har tillträde till?” I en ytterligare artikel i Dagens Nyheter av den 5 juli 2002 hävdar Mesinai att ytterligare tre hittills okända svenskar i

tysthet hållits fängslade i sovjetiska fångläger. Svenska myndigheter har dock tystat ned det hela, och denna mörkläggning har, enligt Mesinai, ”försvårat efterforskningarna i fallet Raoul Wallenberg” (Dagens Nyheter, 5/7-2002).

Denna genomgång av de oberoende experternas arbeten syftar enbart till att i korta ordalag fånga de viktigaste aspekterna av deras kritik. Deras påståenden och slutsatser är i vissa stycken långt ifrån obestridda. En del av dessa kommer vederläggas genom denna utrednings analys. Det skall dock också understrykas att de oberoende experternas frågeställningar, som emellertid ofta bygger på otillräcklig information, har tagits på stort allvar av denna utredning.

3.4. Utredningens disposition

I det följande skall vi analysera och, i den mån det är möjligt, besvara de ovan presenterade icke till fullo utredda frågor som har identifierats i samband med tidigare forskningsinsatser. I syfte att besvara frågan huruvida Raoul Wallenbergs status inom UD kan ha påverkat utrikesledningens förhållningssätt till hans försvinnande genomförs i följande kapitel (kapitel 4) en ingående analys av omständigheterna kring rekryteringen av Raoul Wallenberg, hur riktlinjerna för uppdraget i Ungern utarbetades, samt hur och till vilka Raoul Wallenberg rapporterade under hösten 1944.

I kapitel fem genomförs en analys av läget i de svensk-sovjetiska relationerna vid årsskiftet 1944–45, dvs. tiden närmast före den sovjetiska arresteringen av Raoul Wallenberg. Syftet med detta kapitel är att klarlägga villkoren för arbetet vid den svenska legationen i Moskva samt identifiera tänkbara faktorer som kan antas ha påverkat Söderbloms handläggning av Raoul Wallenberg-ärendet.

I kapitel 6 redogörs kortfattat för den svenska Budapestlegationens verksamhet under perioden efter de ungerska fascisternas,

Pilkorsarnas, maktövertagande i mitten av oktober 1944, samt

Söderbloms begäran hos det sovjetiska utrikeskommissariatet om skydd åt den svenska beskickningspersonalen i Budapest. Omständigheterna kring den sovjetiska arresteringen av Raoul Wallenberg är föremål för en kortare redogörelse.

I kapitel 7 behandlas Söderbloms kontakter med sovjetiska diplomater, liksom hans rapportering till UD i ärendet Wallenberg under perioden närmast efter mottagandet av Dekanozovs note

den 16 januari 1945 (vari meddelades att Wallenberg påträffats och åtnjöt sovjetiskt beskydd, bild I). Såväl bevekelsegrunderna för Söderbloms begäran att få fömedla instruktioner till Raoul Wallenberg, som utrikesledningens avsaknad av reaktion på Dekanozovs note är föremål för analys.

Vid månadsskiftet februari–mars 1945 inkommer ny information rörande Raoul Wallenbergs öde via den svenska beskickningen i Bukarest. Bilden av Raoul Wallenberg i sovjetiskt beskydd ersätts härmed av bilden av Raoul Wallenberg försvunnen i bil mot okänd destination (bild II). Innehållet i denna information, hur den förmedlades till UD och Söderblom, samt dess konsekvenser är föremål för analys i kapitel 8. Här redogörs också för ett antal motstridiga uppgifter om Raoul Wallenberg (däribland uppgifter om att han har mördats). Avslutningsvis analyseras Kollontajs budskap rörande Raoul Wallenbergs öde till Maj von Dardel och Ingrid Günther, samt varför denna information inte nådde fram till UD:s tjänstemannaledning förrän tre år senare, 1948.

I kapitel 9 analyseras uppkomsten av bilden av Raoul Wallenberg som död (bild III), hur denna bild kommer Söderblom till del, samt hur och varför Söderblom vidarebefordrar den till såväl UD som Dekanozov. UD:s åtgärder med anledning av att Budapestbeskickningens personal återvänder till Stockholm den 18 april 1945 beskrivs, liksom utrikesledningens åtgärder inför Söderblom. En kortare analys av huruvida UD drog paralleller mellan de schweiziska diplomaterna Harald Fellers och Max Meiers försvinnande i Budapest och fallet Wallenberg genomförs även.

I kapitel 10 behandlas orsakerna till varför bilden av Raoul Wallenberg som död under 1945 blev en oemotsagd och okontroversiell sanning om hans öde. Ett antal exceptionella omständigheter kring Wallenbergs status inom UD, hans verksamhet i Budapest samt hans kollegers öde efter den sovjetiska inmarschen i januari–februari 1945 anförs som möjliga bidragande faktorer till att dödsteorin blev okontroversiell. I det följande kapitlet (kapitel 11) analyseras i vilken utsträckning denna bild av Wallenbergs öde kom att prägla UD:s handläggning av ärendet under 1945–46.

I kapitel 12 analyseras orsakerna till varför Söderblom efter ett möte med avdelningschefen vid det sovjetiska utrikesministeret Abramov i april 1946 plötsligt höll det för möjligt att Wallenberg trots allt kunde vara vid liv i sovjetisk fångenskap (bild IV). Söderbloms syn mer generellt på förhandlingar med sovjetiska diplomater, liksom hans erfarenheter från ett antal parallellfall till

Wallenbergärendet granskas och anförs som tänkbara bidragande faktorer till Söderbloms nya bild av Wallenbergs öde. Söderbloms rapportering till utrikesminister Östen Undén, samt orsakerna till att han vid mötet med Stalin den 15 juni har låtit förkasta den reviderade bilden av Wallenberg, analyseras.

I kapitel 13 redogörs för de diplomatiska kontakterna mellan Sverige och Sovjetunionen under 1946–47 i Wallenbergärendet. I december 1946 genomförs något av en diplomatisk offensiv i ärendet. Denna offensiv rinner dock ut i sanden i början av 1947, utan att några som helst resultat har uppnåtts. Ett antal faktorer som kan antas ha påverkat den svenska sidans agerande (och därmed indirekt offensivens utgång) anförs.

Den sovjetiska statsledningens handläggning av ärendet Wallenberg är föremål för analys i kapitel 14. De sovjetiska diplomaternas förhandlingstaktik i ärendet analyseras, liksom i vilken grad det föreligger någon som helst korrespondens mellan det svenska agerandet, skönjbara variationer i det sovjetiska förhandlingsspråket i Wallenberg-ärendet och behandlingen av Raoul Wallenberg (i Lubjanka och Lefortovofängelserna i Moskva). Den sovjetiska handläggningen av fallen Feller och Meier analyseras och jämförs med handläggningen i fallet Wallenberg.

I kapitel 15 studeras de svenska tjänstemännens rapportering till utrikesledningen i fallet Wallenberg under 1945–46, samt orsakerna till att utrikesledningen, trots att flera UD-tjänstemän föreslog åtgärder, var ovillig att agera i ärendet inför sovjetiska företrädare. En rad tänkbara bidragande faktorer till utrikesledningens brist på engagemang och aktivitet anförs och analyseras.

I kapitel 16 redogörs för UD:s handläggning av ärendet Wallenberg fr.o.m. 1950-talets början. I synnerhet agerandet under perioden 1952–57, då UD:s arbete präglas av bilden av Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap, beskrivs och analyseras. Viktigare episoder under åren därefter, t.ex. Nanna Svartz affären och Svingel-affären, behandlas.

I kapitel 17 presenterar utredningen slutsatserna av sin analys. En sammanfattande värdering av den svenska utrikesledningens agerande avges.

4. Svensk diplomat med amerikanskt uppdrag

4.1. En säregen företeelse

Det synes rimligt att den svenska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg i viss utsträckning kan ha betingats av vilken uppfattning man hade om honom och hans uppdrag i Ungern. Det finns tecken som tyder på att man inom UD såg Raoul Wallenberg som en tämligen säregen företeelse. Detta framgår bl.a. av en del omdömen som har fällts om honom och hans uppdrag såväl före som efter hans försvinnande i januari 1945.

Biträdande polchefen Grafström beskrev t.ex. i en dagboksanteckning av den 29 december 1944 Raoul Wallenberg som “den unge Raul [sic] Wallenberg, som sändes ned för att med amerikanska pengar hjälpa de förföljda judarna” (Grafström, 1989: 625). UD:s rättschef Gösta Engzell slog två år senare, i juni 1946, fast “att Wallenbergs aktion icke företogs på uppdrag av svenska staten” (HP 21 Eu, 14/6-1946). I samband med ett möte den 30 mars 1956 med det sovjetiska ledarskiktet konstaterade statsminister Tage Erlander inledningsvis att “Wallenberg var diplomat i svensk tjänst. [Han] försvann under en verksamhet, som vi trodde gick ut på att rädda människoliv undan den nazistiska terrorn” (P 2 EuI, 30/3-1956).

Såväl finansieringen som själva uppdragets innehåll skulle således ha ombesörjts av en annan uppdragsgivare än det svenska UD. Att döma av Erlanders utsaga förelåg också sedermera inom utrikesledningen viss oklarhet kring vad Wallenberg egentligen ägnat sig åt under tiden i Budapest.

I det följande skall vi, i syfte att utreda grunden för dessa omdömen, genomföra en ingående analys av omständigheterna kring utformningen av uppdraget i Ungern och rekryteringsprocessen av Raoul Wallenberg. Det är dock inledningsvis nödvändigt att kort redogöra för de politiska förhållandena i Ungern under våren 1944.

4.2. Förintelsen når Ungern

Tyskt maktövertagande 19 mars 1944

Ungern hade alltsedan 1940 varit en av nazi-Tysklands satellitstater. Orsaken till att Ungern slöt upp på axelmakternas sida står att finna i det faktum att landet, som ett resultat av fredstraktaten i Trianon 1920, hade berövats två tredjedelar av sitt territorium till Österrike, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Ukraina och Rumänien. Ungerns främsta utrikespolitiska mål hade alltsedan dess varit att återvinna de förlorade områdena. Med Tysklands hjälp lyckades detta åtminstone delvis.

Trots att alliansen med Tyskland hade varit territoriellt inbringande kan man knappast hävda att Ungern helhjärtat slöt upp på nazi-Tysklands sida. Den ungerska insatsen i anfallet mot Sovjetunionen 1941, Operation Barbarossa, var tämligen begränsad, man besköt inte flygplan tillhörande den amerikansk-brittisk-sovjetiska alliansen och man var ovillig till att medverka i den nazistiska utrotningspolitiken mot landets judiska minoritet. Mot bakgrund av den italienska kapitulationen och en rad svåra motgångar i kriget mot Sovjetunionen, skickade Budapest hösten 1943 ut fredstrevare till den västliga alliansen. Detta föranledde Hitler att den 19 mars 1944 ockupera Ungern. Den ungerske statschefen amiralen Miklós Horthy tvingades godkänna tillsättandet av en tyskvänlig regering under det dittillsvarande ungerske sändebudet i Berlin Döme Sztójay.

Förföljelsen av judarna i Ungern intensifieras

Ungern hade, som ovan nämnts, skyddat sin judiska befolkning från utrotning. Redan 1942, efter den beryktade Wannsee-konferensen där riktlinjerna för “den slutgiltiga lösningen” i judefrågan utarbetats, hade Berlin krävt att de antijudiska åtgärderna i Ungern måste skärpas. Visserligen hade Ungern tidigare antagit en rad lagar och regleringar riktade mot den judiska minoritetens ekonomiska och sociala ställning, men den ungerska statsmakten hade ändock visat sig ovillig att efterleva de tyska kraven på storskaliga deportationer och förintelse.

Detta förändrades nu i ett slag. I en rad officiella skrivelser och handbrev till Stockholm under april och maj 1944, kunde den svenske beskickningschefen Danielsson, rapportera om de

ungerska judarnas gradvis försvårade situation. Den 1 april 1944 rapporterades om en mängd detaljregleringar som på olika sätt inskränkte judarnas medborgerliga rättigheter. Bland annat förbjöds judiska tidningsmän, advokater och skådespelare att utöva sin verksamhet, och samtliga judar över sex år var anmodade att från den 5 april 1944 bära en gul sexuddig stjärna i tyg (HP 21 Eu, 1/4-1944). Den 16 april 1944 rapporterade Danielsson att den ungerska regeringen låtit spärra judiska tillgångar (HP 21 Eu, 16/4-1944), den 3 maj 1944 att den judiska befolkningen, genom en hel serie nya förordningar, hade “berövats snart sagt alla medborgerliga rättigheter” (HP 21 Eu, 3/5-1944).

Den 26 maj 1944 skrev Danielsson att “man dag efter dag offentliggjort nya förordningar, avsedda att utesluta den judiska befolkningen från snart sagt allt, som ingår i en samhällsmedlems naturliga rättigheter” (HP 21 Eu, 26/5-1944). Den 24 juni 1944 rapporterades att judarna på den ungerska landsbygden hade förts samman i interneringsläger, varefter “de torde hava inlastats i boskapsvagnar och avförts till Tyskland [och] det polska generalguvernementet”. Härefter stod huvudstadens judar på tur:

Bortförandet av huvudstadens judar, vilket enligt ovanstående avses att vara fullbordat inom tre veckors tid, ställer huvudmassan av dessa olyckliga inför ett fruktansvärt öde. De som ha turen att vara i besittning av nödig arbetskraft, anses komma att transporteras till tyska industrianläggningar, de som ha utsikt att behandlas någorlunda väl; de övriga däremot, barn, svagare kvinnor eller åldringar uppgives komma deporteras till förintelselägren i Auschwitz-Birkenau, nära Kattowitz i Polen (HP 21 Eu, 24/6-1944).

30 juni 1944 rapporterade Danielsson att förföljelsekampanjen mot judarna tagit sådana former “att man kan befara den judiska befolkningens i Ungern så gott som fullständiga undergång” “Redan nu skulle omkring 400.000 personer från olika provinser ha bortförts till Tyskland under de mest vidriga transportförhållanden och envisa rykten förmäla att ett stort antal av dessa transporter dirigerats till Polen, där människolasterna tillintetgöras medelst gas” (HP 21 Eu, 30/6-1944). Den 5 juli 1944 konstaterade Danielsson att våldsåtgärderna mot judar “börjat koncentreras till Budapest”, sedan praktiskt taget samtliga judar i övriga delar av Ungern deporterats till Tyskland eller Polen (HP 21 Eu, 5/7-1944).

Den svenska legationen var väl underrättad om sakernas verkliga läge. Mellan den 15 maj och 8 juli 1944 fördes omkring 435 000 judar från Ungern till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau. Bakom

denna storskaliga förintelseoperation stod Adolf Eichmann och hans Sonderkommando inom SS, understödda av några av Tysklands mest erfarna judemördare Theodor Dannecker, Dieter Wisliceny och Hermann Krumey. Historikern Randolph Braham skriver att

Eichmann's career was brought to its climax in Hungary, where [he] proved to be at his best. Having the benefit of years of experience in the deportation and extermination program as directed centrally from Berlin, in Hungary he finally had the chance to test his efficiency in the field (Braham, 1994: 415).

Till Eichmanns hjälp stod också antisemitiska element inom den ungerska statsapparaten och polisen. Det slutliga dödstalet vad gäller judarna i Ungern stannade dock inte vid de 435 000 som deporterades och dödades under våren 1944. Under perioden fram till den sovjetiska inmarschen i Budapest skulle ytterligare 60– 65 000 judar i Budapest komma att mördas.

Den ungerska landsbygden hade alltså tömts helt och hållet på sitt judiska befolkningselement vid slutet av juni 1944. Härefter stod huvudstadens judar på tur. Både den storskaliga deportationen i sig, liksom vad som väntade de deporterade judarna när de nådde lägren i Polen och Tyskland, hade emellertid kommit till omvärldens kännedom. Eftersom de allierade, till följd av kriget, saknade diplomatisk representation i Ungern, spelade den svenska Budapest-beskickningens utförliga rapporter en viktig roll härvid.

Rudolf Vrba och Alfred Wetzler, som lyckats fly från Auschwitz-Birkenau, hade i maj 1944 även låtit publicera den s.k. Auschwitz-rapporten, vari de redogjorde för sina skrämmande upplevelser från koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Uppgifterna om utvecklingen i Ungern föranledde knappast någon internationell opinion för de ungerska judarnas sak. Emellertid lät bland andra påven, president Franklin D. Roosevelt och Sveriges kung Gustav V avlägga protest hos den ungerske statschefen Miklós Horthy.

Horthy, som var angelägen om att hålla dörren öppen till västmakterna om en separatfred, tog intryck av dessa protester. Den 10 juli 1944 lät han därför stoppa alla vidare deportationer. Även om detta beslut långtifrån medförde att trakasserierna mot judar i Ungern nu till fullo var över, innebar Horthys beslut ändå något av en lättnad för den utsatta befolkningsgruppen.

Den svenska beskickningen i Budapest

Åtgärder till skydd för de ungerska judarna

Arbetsförhållandena vid den svenska legationen i Budapest hade förändrats radikalt efter den tyska inmarschen i mars 1944. Hundratals judar kom till legationsbyggnaden på Gyópar utca, och anhöll om svenska dokument som kunde visa att bäraren åtnjöt det neutrala Sveriges beskydd. Nära nog all ordinarie aktivitet vid legationen upphörde härvid (Raoul Wallenberg projektet 002, 1990: 29). Judarna sökte sig också till de övriga neutrala staternas beskickningar i Budapest (Schweiz, Portugal, Spanien och påvestolen).

Också UD i Stockholm fick under våren 1944 motta ett stort antal förfrågningar om hjälp och skydd till judiska släktingar i Ungern (HP 21 Eu, 28/3-1944). Varför vände sig de ungerska judarna till den svenska beskickningen med anhållan om hjälp, och varför var den svenska utrikesförvaltningen beredd att över huvud taget bistå judarna i Ungern?

I en intervju (som genomfördes av Raoul Wallenberg-projektet i Uppsala 1990) pekade förste sekreteraren vid Budapest-legationen Per Anger på det faktum att Sverige hade tämligen utbredda handelsförbindelser med Ungern. Svenska företag hade dotterbolag i Ungern och många av dessa hade judiska chefer. Det var därför naturligt för dem att kontakta den svenska legationen för hjälp (Raoul Wallenberg projektet 002, 1990: 29). En annan faktor av stor betydelse var att den svenska utrikesförvaltningen redan tidigare i mindre skala bedrivit räddningsoperationer av judar.

Organisatoriskt minne

Såsom visats av forskaren Paul Levine (From Indifference to Activism. Swedish Diplomacy and the Holocaust 1938-1944) (1996), bedrev svenska diplomater i Oslo, Berlin, Vichy och Köpenhamn, alltsedan 1942, en verksamhet som syftade till att under iakttagande av det generella, institutionaliserade regelverket för diplomatiska kontakter mellan Sverige och Tyskland utverka undantag från deportation för enskilda judar, som uppgavs vara av intresse för Sverige. De svenska diplomaterna kunde alltså i enskilda fall, såsom representanter för en suverän stat, med rättmätigt intresse att skydda den egna statens medborgare, medelst “byråkratiskt mot-

stånd” (bureaucratic resistance), obstruera den tyska judeutrotningspolitiken.

Svenska diplomater riktade återkommande förfrågningar rörande enskilda judar som på ett eller annat sätt hade en koppling till Sverige, till tjänstemännen på det tyska utrikesministeriet (Auswärtiges Amt). När tyska myndigheter mottagit en svensk begäran om undantag från deportation, placerades detta fall i en särskild kategori av ärenden vars handläggning följde speciella förvaltningsrutiner. Eftersom Tyskland var angeläget om att upprätthålla stabila relationer med Sverige var det endast i undantagsfall, hävdar Levine, som man blankt avvisade de svenska kraven. Av särskild stor betydelse för denna svenska bureaucratic resistance politik var, enligt Levine UD:s rättschef Gösta Engzell.

En slutsats av Levines forskning är att den svenska utrikesförvaltningen, redan före den tyska ockupationen av Ungern 1944 och den därav följande anstormningen av hjälpsökande judar, hade en institutionaliserad metod, helt i överensstämmelse med erkänd diplomatisk praxis, för att rädda enskilda judar undan nazistisk förföljelse. Man skulle med Allisons (1999) terminologi kunna säga att det mellan svenska och tyska tjänstemän utvecklats åtminstone något av ett standardförfarande för handläggning av “undantagsfall”. Den organisation som Raoul Wallenberg sedermera kom att arbeta för hade alltså ett organisatoriskt minne av liknande operationer, om än i vida mindre skala.

Levine understryker att Sverige varken kunde, eller försökte, förhindra hela det tyska dödsmaskineriets utrotningskampanj. Emellertid visar dokumenten att en tämligen stor skara judar kunde räddas undan en säker död genom den svenska utrikesförvaltningens tillämpande av byråkratiskt motstånd.

Under april och maj var man inom UD sysselsatt med frågan hur man mer specifikt skulle förfara med de hjälpsökande judarna i Budapest. Det inkom “talrika förfrågningar” från anhöriga och vänner i Sverige till ungerska judar om bistånd från UD (HP 21 Eu, 3/4-1944). Det var angeläget att snabbt utarbeta en metod för räddning av judar i Ungern som kunde vara effektiv trots de formella regleringar som utfärdats efter den tyska inmarschen.

Den 28 mars 1944 telegraferade UD till Budapest-beskickningen och begärde yttrande över möjligheterna att ge bistånd åt de ungerska judarna (HP 21 Eu, 28/3-1944). Den 31 mars telegraferade Stockholm att legationen kunde utfärda tremånaders visum för samtliga judar vars släktingar i Sverige anhållit om legationens

bistånd (HP 21 Eu, 31/3-1944). Danielsson svarade att det alltjämt var “svårt att bedöma huruvida tyskarna komma att respektera provisoriska pass”. Om de skärpta judelagarna skulle komma att fullt genomföras, skrev Danielsson, “syns det oss även svårt att med arrangemanget med provisoriska pass lämna bistånd för längre tid” (HP 21 Eu, 31/3-1944).

Den 12 april 1944 meddelade UD att legationen kunde utfärda inresevisum åt personer som “hade någon form av anknytning till Sverige och äro i fara” (HP 21 Eu, 12/4-1944). Den 15 april frågade UD huruvida man vid legationen i Budapest ansåg att “svenskt medborgarskap tilldelat ett mycket begränsat antal ungerska judar skulle respekteras och vara av avgörande betydelse för deras räddning” (HP 21 Eu, 15/4-1944). Den 17 april meddelade Danielsson att instämpling av viseringsintyg i judars pass var ogenomförbart “på grund av avsaknad av pass och omöjlighet för dessa personer att erhålla sådant” (HP 21 Eu, 17/4-1944). Istället hade beskickningen utfärdat intyg “att svensk visering kan utfärdas” åt de judar som sökt bistånd från den svenska beskickningen. De ungerska myndigheterna måste, enligt Danielsson, ta hänsyn till detta intyg “vid eventuella åtgärder” mot dessa judar (HP 21 Eu, 17/4-1944). Den 20 april kunde UD:s rättschef Gösta Engzell konstatera att “än så länge intet värre ont drabbat de personer, för vilka vi härifrån begärt bistånd” (HP 21 Eu, 20/4-1944).

Man var dock också härefter långt ifrån säker på vilken effekt de svenska skyddsdokumenten egentligen hade. Den 7 juni 1944 föreslog den svenske ministern i Bern Zenon Przybyszewski Westrup att svenska legationen i Budapest skulle vidarebefordra pass från vissa syd- och centralamerikanska stater, eftersom detta visat sig vara en effektiv metod för räddande av judar i Holland och Belgien. Engzell ställde sig dock avvisande till denna idé, och i ett handbrev av den 10 juni sade sig Przybyszewski Westrup vara medveten om “de allvarliga betänkligheter man kan hysa mot att ställa vår diplomatiska apparatur till förfogande för medverkan i dylika historier” (HP 21 Eu, 10/6-1944).

Istället ville Engzell tillämpa den metod som redan visat sig framgångsrik på andra håll. I ett brev av den 5 juli konstaterade Engzell att “vi ha sedan det nya läget i Ungern haft en betydande verksamhet för att söka rädda judar därifrån, vilka av olika orsaker ha anknytning till Sverige”:

Metoderna ha varit i huvudsak desamma som tidigare använts (HP 21 Eu, 5/6-1944).

Vid sidan av intyg om visering till Sverige, utdelades också provisoriska svenska pass och skyddsbrev i olika former till judarna. I ett brev av den 5 juli 1944 framhöll dock Engzell “att vi måste vara restriktiva” med de provisoriska passen:

Alla vilja ha sådana och det skulle sluta i débacle, om vi släppte efter för mycket. Nu är det delvis en slump vilka som fått. Vi veta icke riktigt vad nytta de göra. Om utresa kunnat ordnas med hjälp av dem, ha vi ju medgivit sådana, men det är ju inte lyckligt att sådana pass äro i omlopp hos personer, som ej ha utsikt kunna lämna landet. Det är mycket en bedömningsfråga, som är svår att avgöra här. Vi ha sett, att [röda kors-representanten] Langlet klagar på att vi äro byråkratiska och ogina i avseende härpå, men det har ju sina grunder (HP 21 Eu, 5/7-1944).

Engzell var alltså angelägen om det svenska byråkratiska motståndet mot judedeportationerna måste hållas inom den internationella diplomatiska kulturens parametrar. För många skyddspass skulle väcka de ungerska och tyska myndigheternas misstanke och möjligtvis undergräva hela operationen. Som framgår av Engzells brev var man ännu inte heller säker på vilken effekt skyddsdokumenten egentligen hade.

Den 5 juli 1944 kunde dock Per Anger konstatera att “ehuru vi från början varit synnerligen skeptiska angående värdet av de olika skyddsbrev, beskickningen under hand utfärdat för att bistå personer i nöd, har det dock i enstaka fall klart visat sig, att nämnda dokument kunna, därest innehavaren har tur, vara till hjälp, ja, kanske innebära räddning för åtminstone en tid” (HP 21 Eu, 5/7-1944).

4.3. Raoul Wallenbergs rekrytering

Varför rekryterade UD Raoul Wallenberg för uppdraget i Ungern?

Om nu utrikesdepartementet redan hade en institutionaliserad metod, helt i överensstämmelse med erkänd diplomatisk praxis, för att rädda enskilda judar undan nazistisk förföljelse generellt, och därtill med viss framgång börjat tillämpa denna metod i Ungern specifikt, varför gick man då utanför den egna organisationen då man rekryterade Raoul Wallenberg? Varför skickade inte utrikesförvaltningen en av sina egna tjänstemän till Ungern?

Denna fråga är av största vikt för denna utredning. Ett knappast kontroversiellt antagande är att uppfattningen om Raoul Wallenbergs status inom utrikesförvaltningens organisation kan ha påverkat agerandet för hans sak, när han sedermera hamnade i sovjetisk fångenskap. Vi måste således, så långt är möjligt, försöka rekonstruera vilken bild utrikesförvaltningens tjänstemän hade av Raoul Wallenbergs uppdrag, av hans person samt av hans agerande under de skickelsedigra månaderna i Budapest under hösten 1944.

I syfte att förstå bilden av Raoul Wallenberg inom förvaltningskontexten är det nödvändigt att närmare analysera omständigheterna kring hans rekrytering. Denna analys lider dock av brist på material. Det är ett standardförfarande inom utrikesförvaltningen att för varje anställd upprätta en personlig dossier. Utredningen har haft obegränsad tillgång till persondossiererna för samtliga anställda vid Budapest-legationen. Raoul Wallenbergs dossier saknas emellertid.

Den svenska arbetsgruppen konstaterade i sin rapport att det i UD:s arkiv “inte har påträffats någon dokumentation om förhistorien till utnämningen av Raoul Wallenberg” (UD II:52, 2001: 34). Inte heller denna utredning har, trots att detta har varit en prioriterad arbetsuppgift, kunnat finna någon persondossier för Raoul Wallenberg. Denna dossier kan naturligtvis av oklara skäl ha förstörts, men det synes inte helt orimligt att anta att man faktiskt aldrig upprättade någon dossier för honom. Möjligtvis speglar ett sådant undantag från etablerade standardrutiner det faktum att hela rekryteringsprocessen i praktiken utgjorde ett undantag från etablerade rutiner för rekrytering av personal till utrikesförvaltningen.

War Refugee Board och dess räddningsoperationer från Sverige

Det går att rekonstruera omständigheterna kring Raoul Wallenbergs rekrytering tämligen väl med utgångspunkt från material från andra arkiv samt uppgifter ur Raoul Wallenbergs egen almanacka (som överlämnades av sovjetiska myndigheter till Raoul Wallenbergs syskon 1989). I syfte att analysera bakgrunden till Wallenbergs rekrytering är det nödvändigt att gå tillbaka till början av 1944.

Den 22 januari 1944 upprättade den amerikanske president Franklin D. Roosevelt en särskild myndighet, War Refugee Board vars syfte var att “med åsidosättande av all administrations red

tape” rädda i synnerhet judiska flyktingar undan den nazistiska utrotningspolitiken (HP 21 J, 15/2-1944). War Refugee Board företräddes vid den amerikanska beskickningen i Stockholm av finans- och flyktingattachén Iver C. Olsen.

Under 1944 bedrev War Refugee Board ett stort antal räddningsaktioner i Europa av både judar och andra utsatta grupper. Ett flertal av dessa operationer hade Stockholm som bas och stod under direkt ledning av Olsen, som vid sidan av detta uppdrag också var agent inom den amerikanska underrättelsetjänsten OSS (Office of Strategic Services), föregångare till CIA.

I november 1944 lämnade Olsen en utförlig redogörelse för War Refugee Boards verksamhet från Sverige i rapporten Operations of the War Refugee Board from Sweden (1944) (ställd till chefen för War Refugee Board, John W. Pehle). Enligt Olsen hade War Refugee Board genomfört räddningsoperationer i de baltiska staterna som medfört att sammanlagt 1250 personer kunnat evakueras över Östersjön till säkerhet i Sverige. Från Finland, Danmark och Norge hade man evakuerat sammanlagt runt 6 300 personer. Man hade också bedrivit räddningsoperationer i mindre skala i Rumänien och Bulgarien samt bidragit till sändandet av matpaket till koncentrationslägren Theresienstadt, Bergen-Belsen och ett antal koncentrationsläger i Polen.

Olsen erhöll, vid genomförandet av alla dessa räddningsoperationer, bistånd från svenska myndigheter. I Norge hade i synnerhet den svenske generalkonsuln Claes Westring varit till stor hjälp i räddningsarbetet (Operations of the…, 1944: 15, P 2 EuI, 17/2-1994). Vid räddningsoperationerna i Ungern och i staterna på Balkan hade man använt sig av den svenska diplomatiska representationen i dessa länder. Olsen konstaterade att “the Swedish Foreign Office has at all times been extremely cooperative in these matters and of tremendous assistance” (Operations of the…, 1944: 18, P 2 EuI, 17/2-1994). Det är härvid av stort intresse att också den svenska underrättelsetjänsten synes ha varit involverad i verksamheten. Olsen skriver i sin rapport:

Considering the smoothness and efficiency of the Estonian operation, it would seem that more persons should have been brought to safety. Fuel difficulties were, of course, a factor. Another influence may have been in part that probably the Swedish Intelligence Service took advantage of this excellent connection to run a few excursions of their own for the purpose of checking as to what was going on in Estonia. This would be quite natural, since the Swedish General Staff was most cooperative, even to the point of supplying weapons and forged

German identification papers, and it would be quite unlikely that there wasn't some quid pro pro [sic] somewhere (Operations of the…, 1944: 6, P 2 EuI, 17/2-1994).

Som ett led i planerna att genomföra en liknande operation i Ungern som de operationer, som alltså var under utförande i Skandinavien och Baltikum, inleddes kontakter under våren 1944 mellan Olsen, representanten för World Jewish Congress i Sverige, Norbert Masur, och den judiska församlingens i Stockholm, överrabbin Marcus Ehrenpreis. I ett brev från Masur till Ehrenpreis av den 18 april 1944 skrev Masur:

Vi bör försöka finna en personlighet, skicklig, med gott anseende, icke-jude, som är villig att resa till Rumänien/Ungern för att där leda en räddningsaktion för judarna. Personen ifråga måste ha U.D.'s förtroende, utrustas med diplomatpass, och U.D. måste be legationen i Bukarest och Budapest att vara honom behjälpliga efter bästa förmåga (Raoul Wallenberg-föreningens arkiv, 1:5).

Det står också klart att man i samband med dessa förberedelser åtminstone konsulterade UD:s rättssakkunnige Östen Undén. I ett brev av den 5 april 1944 från Masur till Ehrenpreis framgår följande:

Närslutet en kopia till Gunnar Josephson. Innehållet i detta brev gäller några förslag för ingripande till förmån för de ungerska judarna, som jag gjort Valentin och som denne dels diskuterat med Professor Holmbeck dels vidarebefordrat till Undén (Raoul Wallenberföreningens arkiv, 1:5).

Olsen hade under april och maj 1944 också direktkontakt med det svenska utrikesdepartementet i ett planerat projekt att medelst ett svenskt transportfartyg, Bardaland, evakuera judar från Constanza i Rumänien till Istanbul. Detta projekt strandade sedermera på tyskt motstånd (HP 39 D, 6/6-1944, 24/5-1944). Det är emellertid oklart när de första kontakterna togs mellan Olsen och det svenska utrikesdepartementet rörande det uppdrag i Ungern som sedermera skulle ges åt Raoul Wallenberg.

Det finns två versioner rörande omständigheterna kring Wallenbergs rekrytering. Bägge grundas på uppgifter från Wallenbergs affärskompanjon vid företaget Meropa, Kálman Lauer. (Meropa bedrev import och export av ungerska livsmedelsprodukter och upprätthöll täta affärskontakter med Budapest).

Enligt den första versionen, som bygger på en berättelse som

Lauer vid okänd tidpunkt skrivit (som nu finns deponerad i Raoul

Wallenberg-föreningens arkiv i Riksarkivet), skulle Lauer ha kontaktats av Olsen redan i april 1944. Olsen hade då uppgivit att utrikesdepartementet hade för avsikt att skicka en humanitär attaché till legationen i Budapest, och han bad Lauer rekommendera “någon pålitlig, energisk och intelligent person” för uppdraget.

Lauer uppger sig då ha rekommenderat Raoul Wallenberg (Raoul

Wallenberg föreningens arkiv, 1:6).

Enligt den andra versionen, som bygger på uppgifter ur ett brev från Lauer till Jakob Wallenberg av den 20 april 1945, hade Ehrenpreis, i början av juni 1944, frågat Lauer, om han visste någon som kunde sändas till Budapest “för att undersöka förhållandena i judefrågan” (Brev från Kálman Lauer till Marcus Wallenberg jr., 20/4-1945, Skandinaviska Enskilda Bankens arkiv)1. På Ehrenpreis förfrågan hade Lauer föreslagit sin affärskollega Raoul Wallenberg.2

Kontakter inleds mellan amerikanska beskickningen och UD

Oavsett vilken av dessa versioner som faktiskt är sann tycks planerna på att sända någon till Ungern ha tagit mer konkret karaktär runt månadsskiftet maj–juni 1944. Den 25 maj informerade USA:s

Secretary of State Cordell Hull den amerikanske ministern i Stockholm, Johnson, och Olsen att “systematic mass-extermination of

Jews has begun in Hungary“. Johnson erhöll följande instruktion:

On the restraint which may result from the presence in Hungary of the greatest possible number of foreign observers may well depend the lives of 800,000 human beings in that country. Please urge appropriate authorities, in the interest of humanity, to take immediate steps to increase the numbers of Swedish diplomatic and consular personnel in Hungary to the greatest possible extent and to distribute them throughout the country as widely as possible. Naturally, it is hoped

1 Samtliga handlingar som anförs i denna utredning från Skandinaviska Enskilda Bankens arkiv finns även tryckta i boken Raoul Wallenberg in Documents, 1927–47, utgiven av Gert Nylander och Anders Perlinge. Stiftelsen för ekonomisk historisk forskning inom bank och företagande, Stockholm 2000. 2 Version två är ur flera aspekter mer trovärdig. I version ett framgår att det första sammanträffandet mellan Olsen, Lauer och Wallenberg ägde rum någon gång runt månadsskiftet april/maj 1944. I Wallenbergs almanacka finns anteckningar om möten med både Olsen och Johnson i juni 1944. Däremot inga anteckningar om möten i maj. Därtill utgick inte utrikesminister Cordell Hulls instruktion åt amerikanska beskickningen i Stockholm att förmå UD utöka sin diplomatiska närvaro i Ungern förrän den 25 maj 1944. Det kan dock inte uteslutas att kontakter mellan Olsen och Wallenberg inleddes på ett tidigare stadium.

that all means available to such diplomatic and consular representatives to persuade individuals to desist from further barbarism.

Telegrammet avslutades med följande uppmaning:

The extent to which the Swedish Government is cooperating should be reported to the Department immediately (840.48 Refugees/6139A).

I enlighet med denna instruktion sökte Johnson upp kabinettssekreterare Erik Boheman den 9 juni 1944 och kunde samma dag rapportera till Hull att Boheman

reacted favorably to suggestion of increasing Swedish representation at Budapest in hope that it might have some effect in saving the threatened people and certainly in securing more detailed and accurate information in regard to conditions.

Därtill hade Boheman, enligt Johnson, uppgivit följande:

[Boheman] told me that an exhaustive report on conditions in Hungary with particular reference to persecution of Jews has been received from Swedish Minister Danielsson and at my request he promised to make available to me the substance of this report, requesting that in any use that may be made of it by the Department, no indication will be allowed to become public as to its source.

Boheman var alltså beredd att ställa en rapport från Danielsson till Johnsons förfogande på villkor att källan inte fick röjas. Rapporten som Boheman syftade på var sannolikt Danielssons ovan anförda officiella skrivelser till utrikesministern av den 26 maj 1944 rörande “förtrycket mot judarna i Ungern” (HP 21 Eu, 26/5-1944). Johnson noterade avslutningsvis:

When I have received it I will go back again to Mr. Boheman and endeavor to get concrete suggestions from him as to what it may be practicable to do in Hungary as well as further expression of his ideas regarding increased Swedish representation (RG 59 840.48/6139).

Diskussionerna mellan Boheman och Johnson rörande utökad svensk diplomatisk närvaro i Ungern skulle alltså fortsätta så fort Danielssons rapport översänts till Johnson.

Raoul Wallenberg kandidat för uppdraget i Ungern

I början av juni begärde den svenska beskickningen i Ungern, som vid denna tidpunkt hade en mycket hög arbetsbelastning, hjälp från Sverige för att kunna klara av den ökade arbetsbördan. Den 2 juni 1944 telegraferade Danielsson till UD och föreslog att representanter för svenska Röda korset skulle fara ned till Budapest (HP 21 Eu, 2/6-1944). Svenska Röda korsets representant i Budapest, Valdemar Langlet, uppges i samband med denna begäran, enligt Per Anger, ha föreslagit att chefen för svenska Röda korset, greve Folke Bernadotte, skulle sändas till Budapest för att hjälpa till i räddningsarbetet (Raoul Wallenberg projektet 002, 1990: 26).

Enligt Lauers version två skulle härefter ett möte mellan Ehrenpreis och Raoul Wallenberg ha kommit till stånd, varvid Ehrenpreis uppgav “att han skulle vara honom evigt tacksam om han ville åtaga sig missionen”. Därefter ordnades, enligt samma version, ett möte med Olsen, som bedömde att Wallenberg “var rätt man för uppdraget” och förklarade “att den amerikanska legationen skulle lämna det materiella underlaget för hans mission” (Brev från Kálman Lauer till Marcus Wallenberg jr. 20/4-1945, Skandinaviska

Enskilda Bankens arkiv). I Raoul Wallenbergs almanacka framgår att han den 12 juni sammanträffade med “Mr Olsen” klockan 18.00.

Den 12 juni 1944 telegraferade Johnson följande till Hull:

[I] have found Swede who is going to Hungary very near future on business trip and who appears willing to lend every possible assistance on Hungarian problem. [I] am having dinner with him on June 11 with Wahl, for purpose of exploring possibilities and to obtain in some measure his capabilities along those lines. Any instructions which would coordinate approach to Hungarian problem would be helpful (RG 59 480.48/6273).

Det är något märkligt att Johnson i ett telegram av den 12 juni refererade till en lunch som skulle äga rum den 11 juni, alltså dagen före avsändandet av telegrammet. Telegrammet kan naturligtvis ha blivit liggande och blivit avsänt först efter middagen den 11 men det är också möjligt att Johnson gjorde ett misstag vad gäller dateringen. Någon middag (söndagen) den 11 juni med Johnson finns inte noterad i Wallenbergs almanacka och det verkar rimligt att den middag Johnson syftade på ägde rum den 12 juni (då det finns en anteckning om ett möte med “Mr Olsen” klockan 18.00. Det finns också en notering i Raoul Wallenbergs almanacka om en “middag

hemma Olsson, Lauer” den 15 juni klockan 19.00. Det förefaller dock mindre troligt att den amerikanske ministern skulle ha gästat Raoul Wallenbergs hem. Middagen den 15 juni för Olsen och Lauer rörde sig snarare sannolikt om ett planeringsmöte inför igångsättandet av projektet.

Johnson kom under alla förhållanden till samma slutsats som Olsen vad gäller Wallenbergs “capabilities along those lines” och enligt Lauer bad han därefter Boheman kontakta Wallenberg. Boheman frågade om Raoul “ville inträda i UD:s tjänst och såsom legationssekreterare resa till Budapest”. “Efter några dagars betänketid accepterade Raoul UD:s förslag och det träffades överenskommelse, att Raoul skulle erhålla 2000 kronor per månad i lön, å andra sidan skulle han utträda ur Mellaneuropeiska Handels AB, […] samt förplikta sig att ej syssla med affärer” (Brev från Kálman Lauer till Marcus Wallenberg jr. 20/4-1945, Skandinaviska Enskilda

Bankens arkiv).

Enligt Lauers version ett skulle Wallenberg därefter ha sammanträffat med biträdande kabinettssekreterare Vilhelm Assarsson. Wallenberg skall, enligt Lauer, ha upprättat en promemoria inför samtalet med Assarsson. Denna promemoria (som är odaterad) återfinns som bilaga till Lauers berättelse och består av nio frågor rörande uppdragets natur. Wallenberg noterade häri att han inte skulle kunna utsättas för kritik från svensk sida för mutor som han utdelade, att han skulle kunna resa hem för rapport utan kostnad och att en propagandakampanj borde igångsättas i svenska tidningar för att skaffa fram pengar. Punkterna sju, åtta och nio rör “asylrätt” “audiens” och hur ofta han kunde påräkna kurirlägenhet. Han anhöll också att få veta vilken rangställning han skulle få vid legationen. Biträdande chefen för politiska avdelningen Grafström uppges därefter, enligt Lauer, ha instruerat Raoul rörande diplomatiska vanor (Raoul Wallenberg föreningens arkiv, 1:6).

I samma promemoria noterade Wallenberg vidare att han har varit i kontakt med experter vid brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm rörande lämpliga kontakter i Ungern. Wallenberg namngav en av de experter vid brittiska beskickningen som han sammanträffat med, nämligen den ungerske socialdemokraten och före detta krigsministern Vilmos Böhm.

Böhm arbetade mellan september 1942 och december 1945 vid brittiska legationens i Stockholm Press Reading Bureau. Han var en av runt trettio flyktingar av olika nationaliteter i Europa som arbetade under ledning av pressattachén Joe Parrott med att skriva rap-

porter till brittiska Foreign Office på basis av information från tidningsartiklar från Tyskland och övriga Europa (Tennant, 1992: 54). Han omnämns bl.a. i ett telegram från Johnson till State Department av den 12 juni 1944 då han uppges ha sammanställt en ingående rapport över de ungerska judarnas situation (RG 59 480.48/6273).

I ett dokument (av den 26 juli 1944) som ingår i det material som UD mottagit från brittiska arkiv framgår att Böhm försåg Olsen med underlag inför den planerade operationen i Ungern. Det framgår också att Wallenberg kontaktade Böhm i slutet av juni 1944 och bad om att få till stånd ett möte. Wallenberg uppgav härvid att han utnämnts till sekreterare vid svenska legationen i Budapest med syftet att hjälpa judar:

After first hinting at the fact, M. Wallenberg eventually told Mr Boehm quite openly that: (1) the Americans, particularly Mr Olsen, had a finger in this pie, and (2) he as well as Dr. Lauer had read Mr Boehm's “confidential” report on the Jewish question. […] M. Wallenberg asked Mr Boehm for advice and for addresses of Aryans in Hungary who were reliable anti-Nazis and whom he could contact in order to get information on the Jewish question […] (P 2 EuI, 3/1-1997, 3/001).

Vi får anledning att återkomma till Böhms roll i Wallenbergs uppdrag mer utförligt nedan.

Den 19 juni 1944 skrev Wallenberg till Boheman och “tackade för det förtroende som visats [honom]”, samt meddelade att han fått godkännande från sitt “bolags styrelse”, samt från Pacific Trading Company och Jakob Wallenberg, att ställa sina “tjänster till UD:s disposition” (P 2 EuI, 19/6-1944). Den 21 juni underrättade UD legationen i Budapest om planerna på att skicka Wallenberg:

Med hänsyn intresset här önskvärt judefrågan följes största uppmärksamhet att specialrapportering äger rum och förslag uppgöras lämpliga och realiserbara humanitära initiativ ävensom erforderliga hjälpåtgärder efterkrigstiden. Härvarande amerikanska beskickning jämväl ägnat frågan stor uppmärksamhet. Då vi finna självklart ni nuvarande personal icke kan avvara arbetskraft detta specialuppdrag överväges till legationen attachera Raoul Wallenberg som med goda förbindelser kännedom Ungern torde äga förutsättningar härför (HP 21 Eu, 21/6-1944).

Wallenberg skulle således bedriva “specialrapportering” rörande “judefrågan”, samt göra upp förslag för “lämpliga och realiserbara humanitära initiativ”, och hjälpåtgärder under “efterkrigstiden”.

Den 23 juni 1944 svarade Danielsson att man inte hade någon erinran mot att Wallenberg “attacherades” till legationen i Budapest (HP 21 Eu, 23/6-1944).

Riktlinjerna för uppdraget utarbetas

Den 21 juni 1944 avgick på nytt ett telegram från Johnson till Hull. Johnson hade nu på nytt haft tillfälle att sammanträffa med Boheman:

Mr. Boheman has informed me that Mr. Raoul Wallenberg will be appointed an Attache to the Swedish Legation at Budapest for the specific purpose of following and reporting on situation with respect to persecution of Jews and minorities. […] As Wallenberg’s functions will be purely official and he has for time of appointment severed all business connections, Boheman does not anticipate any trouble in his securing the necessary visas.

Boheman hade således meddelat att Raoul Wallenberg skulle skickas som attaché till den svenska legationen i Budapest med det särskilda syftet att följa och rapportera om förföljelsen av judar och andra minoriteter. Denna uppdragsbeskrivning står helt i överensstämmelse med den ovan nämnda instruktion som samma dag skickats till legationen i Budapest. Boheman hade också understrukit följande:

Mr. Boheman made it clear that Foreign Office and his government are disposed to cooperate as fully as possible in all humanitarian endeavors and the appointment of this Attache is undoubtedly an evidence of official Swedish desire to conform to the wishes expressed [earlier].

Den svenska staten var alltså beredd att, så långt var möjligt, medverka “in all humanitarian endeavours”. Huruvida denna anmärkning skall tolkas som att man från svensk sida vid denna tidpunkt var beredd att acceptera en uppdragsbeskrivning för Raoul Wallenberg som gick utöver den tidigare angivna (att han skulle följa och rapportera om utvecklingen av judeförföljelserna) är svårt att med säkerhet fastställa. Johnson avslutade sitt telegram:

Olsen and I are of opinion that War Refugee Board should be considering ways and means of implementing this action of Swedish Government particularly with respect to financial support it may be possible to arrange for any concrete rescue and relief progress which may be developed (NA RG 59 840.48/6348).

Johnson och Olsen var alltså överens om att War Refugee Board borde överväga hur “this action of Swedish Government” skulle implementeras, i synnerhet vad gäller finansiering av projektet. Av detta telegram att döma tycks således Johnson den 21 juni 1944 ha uppfattat projektet som en svensk aktion, som borde erhålla understöd från USA vad beträffar dess förverkligande.

Huruvida det skedde några ytterligare möten mellan personal vid den amerikanska beskickningen och UD under perioden mellan den 21 och 29 juni är något oklart. Den 26 juni 1944 sammanträdde Olsen med Engzell angående ett räddningsprojekt av judar i Lettland (som utarbetats bland annat av den i Sverige bosatte judiske affärsmannen Gilel Storch) (HP 21 J, 10/7-1944). Det förefaller naturligtvis troligt att också räddningsprojektet i Ungern berördes i detta samtal. Emellertid finns i Engzells promemoria av den 10 juli (vari mötet med Olsen finns omnämnt) ingen antydan om Ungern-projektet. Mot bakgrund av standardrutinen inom UD att upprätta separata skrivelser för olika frågor och angelägenheter går det inte att utesluta att Engzell upprättade en separat promemoria också angående projektet i Ungern. Någon sådan har dock inte påträffats i samband med denna utrednings genomgångar av relevanta dossierer.

Johnson ber Hull om instruktioner till Wallenberg

I telegrammet av den 12 juni skrev Johnson att “any instructions which would coordinate approach to Hungarian problem would be helpful”. Johnson efterfrågade således instruktioner som skulle möjliggöra ett koordinerat agerande vad gällde utvecklingen i Ungern. Den 27 juni återkom Johnson på nytt till frågan om instruktioner. I ett telegram till Hull framgår följande:

Local businessman […] is now going in full diplomatic status and will devote his entire time to humanitarian efforts. He has given up all his business connections to undertake this assignment. Would appreciate very much any further instructions that the WRB can supply for the purpose of implementing this mission. His assignment has been approved by Hungarian authorities and he can leave immediately but is anxious to be fully instructed before he leaves (840.48 Refugees/6-2748).

Johnson efterfrågade således vidare instruktioner från War Refugee Board för at kunna igångsätta projektet. Han poängterade också att

Wallenberg var angelägen om att få fullständiga instruktioner innan han skulle avresa till Ungern. Den 29 juni 1944 telegraferade Johnson på nytt till Hull:

We should emphasize that the Swedish Foreign Office in making this assignment feels that it has cooperated fully in lending all possible facilities for the furtherance of an American program. It is not likely however, that it will provide the newly appointed attache with a concrete program; but instead will probably give him rather general instructions which will not be sufficiently specific to enable him to deal promptly and effectively with situations as they develop in Hungary (840.48 Refugees/6-2944).

Det är värt att notera att Johnson nu underströk att UD, genom att skicka Raoul Wallenberg till Budapest, ansåg sig ha samarbetat så långt var möjligt, för att kunna genomföra ett amerikanskt projekt. I telegrammet av den 21 juni refererade Johnson, som ovan påvisats, till projektet såsom en “action of Swedish Government”. USA:s roll skulle då, enligt vad Johnson och Olsen överenskommit, bestå i att War Refugee Board skulle hjälpa den svenska regeringen, framför allt finansiellt, vid implementeringen av denna aktion. Vi kan endast spekulera kring orsakerna bakom denna glidning i Johnsons bild av huruvida projektet var svenskt (med bistånd från USA) eller amerikanskt (med bistånd från Sverige).

Det ligger inom det möjligas gräns att Johnson, Olsen och Boheman, under perioden från den 21 till 29 juni 1944, hade tillfälle till mer ingående diskussioner kring hur projektet skulle genomföras, och då kommit till slutsatsen att det USA borde ta det primära ansvaret för uppdragets innehåll. Möjligtvis kan Boheman medvetet ha velat hålla UD:s del i projektet så liten som möjligt. Helt säkra kan vi inte vara. Klart är emellertid att denna tendens till ett ökat amerikanskt inslag i uppdraget skulle komma att bli mer framträdande under de kommande veckorna.

Johnson konstaterade i telegrammet av den 29 juni 1944 att man inte kunde förvänta sig att UD skulle förse Wallenberg med ett konkret program för verksamheten. Det enda man från UD kunde utfärda var enligt Johnson “general instructions”, som dock knappast kunde tjäna till att egentligen åstadkomma någon effektivt fungerande räddningsinsats. Johnson konstaterade dock:

The newly designated attache, Raoul Wallenberg, feels however that he, in effect, is carrying out a humanitarian mission in behalf of the War Refugee Board. Consequently he would like full instructions as to the line of activities he is authorized to carry out and assurances of

adequate financial support for those activities so that he will be in a position to develop fully all local possibilities (840.48 Refugees/6-2944).

Såsom framgår här ansåg sig således Wallenberg, enligt Johnson, i praktiken (in effect) utföra en humanitär mission på uppdrag av War Refugee Board. Det går inte att med säkerhet veta huruvida Johnsons slutsats (“it is not likely […] that it will provide the newly appointed attache with a concrete program”), byggde på ett klart budskap från Boheman, eller om han kommit till denna slutsats själv. Det är likaledes svårt att veta huruvida Wallenbergs signal till Johnson – att han ansåg sig i praktiken utföra ett uppdrag å War Refugee Boards vägnar – skedde bakom ryggen på Boheman, eller med dennes goda minne.

Det går inte att utesluta att detta telegram (av den 29 juni) tillkommit mot bakgrund av ett möte mellan Johnson, Boheman och Raoul Wallenberg, varvid dessa frågor diskuterats helt öppet. Det går heller inte att utesluta att Johnson och Boheman träffats vid ett tillfälle och därvid kommit till vissa slutsatser (t.ex. att UD nu ansåg att man hade “cooperated fully in lending all possible facilities for the furtherance of an American program”), och att Johnson och Wallenberg träffats vid ett annat tillfälle, kanske senare, och att Wallenberg då signalerat till det amerikanska sändebudet, med eller utan Bohemans vetskap, att han ansåg sig arbeta främst för War Refugee Board. Bägge varianterna ligger inom möjligheternas gräns.

Det som dock talar för den senare varianten är att det i Raoul Wallenbergs almanacka den 28 juni 1944 finns följande notering: “Am. minister Bellmansro 13.00”. Det står således bortom allt rimligt tvivel att Raoul Wallenberg sammanträffade med Johnson på Bellmansro onsdagen den 28 juni. Boheman kan naturligtvis ha varit närvarande men därom finns intet noterat. Det förtjänar dock att poängteras att Johnson efterfrågade fullständiga instruktioner till Wallenberg redan den 27 juni, alltså dagen före mötet på Bellmansro. Det går således inte att utesluta att Wallenberg redan före den 29 juni, med eller utan Bohemans goda minne, framförde förfrågan om fullständiga instruktioner.

Klart är under alla förhållanden att Wallenberg efterfrågat “full instructions” från Johnson i syfte att kunna genomföra uppdraget. Mot bakgrund av att Wallenberg alltså uppgivit detta, skrev Johnson avslutningsvis följande:

We are very favorably impressed with Wallenberg's ability to act intelligently and with discretion in carrying out any responsibilities that the WRB may delegate to him and urge strongly that appropriate instructions be forwarded as soon as possible (840.48 Refugees/6-2944).

Från amerikanskt håll var man alltså imponerad av Wallenbergs förmåga att agera diskret vid utförande av vilka uppgifter War Refugee Board än kunde tänkas vilja ge honom (“any responsibilities that the WRB may delegate to him”).

Boheman uppmanar USA att ge instruktioner till Raoul Wallenberg

Den 1 juli 1944 följde ett längre telegram, i två sektioner, från Johnson till Hull. I den första sektionen återgav Johnson huvudragen från ett samtal med Boheman. Enligt Johnson hade Boheman bland annat uppgivit följande:

Boheman has advised me that information just received from Budapest concerning treatment of Jews is so terrible that it is hard to believe and that there are no words to qualify its description […]. According to the evidence, these people are now being killed en masse by the Germans and large numbers are being taken to a place across the Hungarian frontier in Poland where there is an establishment at which gas is used for killing people. It is said by Boheman that these people of all ages, children, women and men, are transported to this isolated spot in box cars packed in like sardines and that upon arrival many are already dead. Those who have survived the trip are stripped naked, given a small square object which resembles a piece of soap and told that at the bath house they must bathe themselves. The “bath house” does in fact look like a big bathing establishment being a large building which has been built by the Germans. Into a large room with a total capacity of two thousand packed together closely the victims are pushed. No regard is given to sex or age and all are completely naked. When the atmosphere of the hall has been heated by this mass of bodies a fine powder is let down over the whole area by opening a contraption in the ceiling. When the heated atmosphere comes in contact with this powder a poisonous gas is formed which kills all occupants of the room (Nr. 2412, P 2 EuI, 17/2-1994, P 2 EuI, 15/4-1998).

Såsom framgår av Johnsons telegram hade således Boheman redogjort för innehållet i en rapport rörande den skrämmande verksamheten vid något tyskt koncentrationsläger, möjligtvis Auschwitz-Birkenau.

Vi har ovan pekat på det faktum att Boheman den 9 juni 1944, mot löfte om diskretion rörande källan, lovade ställa Danielssons rapportering från Budapest till den amerikanska legationens förfogande. Den 30 juni 1944 hade Danielsson rapporterat till UD, att “ett stort antal av dessa transporter [av judar] dirigerats till Polen, där människolasterna tillintetgöras medelst gas” (HP 21 Eu, 30/6-1944). Det förefaller sannolikt att Bohemans redogörelse inför Johnson den 1 juli 1944 byggde, åtminstone till del, på denna rapport från Danielsson.

I telegrammets (av den första juli) andra sektion framgick bland annat följande:

Wallenberg who is going to the Swedish Legation in Budapest as an attache to handle refugee matters, was highly praised by Boheman who said that if our War Refugee Board could formulate some form of directive for him which the Foreign Office will be glad to transmit, it would be of great help to Wallenberg (Nr. 2412, P 2 EuI, 17/2-1994, P 2 EuI, 15/4-1998).

Johnson konstaterade också:

There is no doubt in my mind as to the sincerity of Wallenberg's purpose because I have talked to him myself. I was told by Wallenberg that he wanted to be able to help effectively and to save lives and that he was not interested in going to Budapest merely to write reports to be sent to the Foreign Office (Nr, 2412, P 2 EuI, 17/2-1994, P 2 EuI, 15/4-1998).

Boheman var således, av detta telegram att döma, medveten om att instruktioner för uppdraget skulle utfärdas av den amerikanska myndigheten War Refugee Board. Det är emellertid oklart huruvida Boheman var fullt införstådd med Johnsons och Wallenbergs uppfattning om uppdraget.

I det avsända telegrammet av den 29 juni 1944 uppgav Johnson att Wallenberg såg sig främst utföra ett uppdrag å War Refugee Boards vägnar. I telegrammet av den första juli återkom nu väsentligen detta budskap fast i något modifierad form: Wallenberg ville rädda liv och var “not interested in going to Budapest merely to write reports to be sent to the Foreign Office”.

Hulls instruktion

Den 6 juli 1944 översände Wallenberg ett brev till Boheman vari han skrev att det “har sålunda fastställts, att jag har en viss frihet att förhandla i enlighet med det program som tidigare uppgjorts av professor Ehrenpreis, Mr. Olsen, Dr. Lauer och mig själv” (Raoul

Wallenberg-föreningens arkiv, 1:6). Såsom framgår häri hade alltså

Olsen, tillsammans med Ehrenpreis, Lauer och Wallenberg formulerat ett handlingsprogram, som Boheman, av brevet att döma var införstådd med.

Dagen efter, den 7 juli 1944, insände Cordell Hull, i enlighet med Johnsons uppmaning av den 29 juni (att “appropriate instructions be forwarded as soon as possible”), ett telegram vari ytterligare ett tentativt handlingsprogram (eller “general approach”) för Raoul Wallenbergs uppdrag formulerades.

Ett grundantagande i detta program var att pengar och hänsyn till en gynnsam inställning från USA:s sida efter kriget (“favorable post-war consideration”), kunde tjäna som motivation för tjänstemän i den ungerska statsförvaltningen att bromsa och begränsa förföljelserna av judar (Nr. 1353, P 2 EuI, 17/2-1994). Tjänstemän inom den ungerska statsförvaltningen, som kunde tänkas vara mottagliga för denna typ av argument, på både hög och låg nivå skulle identifieras. En hel rad hänvisningar till andra amerikanska telegram vari angavs lämpliga kontaktpersoner (troligtvis på basis av uppgifter från bl.a. Böhm) presenterades. Vidare konstaterades också:

In connection with unofficial channels an informed source suggests that ships and barges going down the Danube are generally empty and may afford a means of escape for a limited number of refugees in the guise of seamen or otherwise. Same source suggests that skippers can be approached on financial basis and crews through so-called communist channels. Board is also advised that railroad lines from Budapest to Mohacs, said to be about ten miles from partisan-controlled Yugoslav territory might afford similar opportunities if contacts made with trainmen through what are termed communist channels (Nr. 1353, P 2 EuI, 17/2-1994).

Denna passus visar att Hulls instruktion till Wallenberg var anpassad för en person som klart signalerat att han inte var intresserad av att fara till Budapest “merely to write reports to be sent to the Foreign Office”. Hulls instruktion anvisar ett arbetssätt som både

är praktiskt orienterat och rimligtvis behäftat med ett betydande risktagande vad gäller Wallenbergs personliga säkerhet.

Det är inte möjligt att i detta sammanhang redogöra för hela innehållet i Hulls instruktion till Wallenberg. Det kan dock vara intressant att kort reflektera något över Hulls avslutande formuleringar:

You should advise Wallenberg of the foregoing to the extent that you deem advisable and inform him that the same constitutes a general outline of a program which the Board believes can be pursued. While he cannot, of course act as the Board's representative, nor purport to act in its name, he can, whenever advisable, indicate that as a Swede he is free to communicate with Stockholm where a representative of the Board is stationed (Nr. 1353, P 2 EuI, 17/2-1994).

Wallenberg hade således inte mandat att agera i War Refugee Boards namn, men icke desto mindre hade instruktioner för uppdraget utfärdats av den amerikanske utrikesministern. Hull uppgav vidare:

Wallenberg should have with him copies of the President's Statement of March 24, Department's 502 of March 24, the Statement of the Senate Foreign Relations Committee, Department's 1311 [etc.]. These he might on proper occasions call to the attention of appropriate persons, expressing the view, having just come from outside Germancontrolled territory, that there is no question of American determination to see to it that those who share the guilt will be punished, but that helpful conduct now may result in more favorable consideration than actions heretofore might warrant (Nr. 1353, P 2 EuI, 17/2-1994).

Det är av stort intresse att notera att Wallenberg, enligt instruktionen, i sitt arbete i Budapest skulle hänvisa till uttalanden i judefrågan som gjorts uteslutande av amerikanska myndigheter. President Roosevelts uttalande av den 24 mars 1944 bestod just i en varning att “ingen som tog del i förföljelsen av judarna skulle gå straffri” (HP 39 D, 28/4-1944).

Wallenberg skulle således inför ungerska myndighetspersoner motivera sin närvaro i Budapest utifrån en konstruktion av uppdraget som till sitt innehåll var helt och hållet amerikansk. Några indikationer som tyder på att Wallenberg i sitt värv skulle hänvisa till uttalanden av den svenske statsministern eller utrikesministern finns inte.

Amerikanska instruktioner till Wallenberg och dess betydelse

Hur skall vi då tolka det faktum att det fanns en överenskommelse mellan det amerikanska sändebudet och den svenska utrikesledningen om att Raoul Wallenberg skulle erhålla instruktioner för uppdraget från USA? Att Wallenberg mottog instruktioner från War Refugee Board för sitt uppdrag är i sig ingen ny uppgift. Detta har varit känt också för tidigare utredningar (UD II: 52, 2001: 33). Det skall också framhållas att Hulls namn i enlighet med gängse standardrutiner återfanns på alla (ibland tusentals per dag) utgående telegram från det amerikanska utrikesdepartementet helt enkelt därför att han var den högste officiellt ansvarige för myndigheten. Hull behöver således inte med nödvändighet ha varit fullt informerad om detaljerna i programmet till Wallenberg.

Att mot bakgrund av detta hävda att Wallenbergs amerikanska koppling var av mindre signifikans skulle emellertid vara felaktigt. Det viktiga är inte huruvida Hull var helt eller endast delvis informerad om telegrammet med instruktioner. Det centrala består snarare i det faktum att en svensk diplomat erhöll instruktioner från den högste ansvarige för en annan stats utrikesförvaltning men inte från den svenska utrikesledningen.

Det förtjänar att understrykas att denna och tidigare utredningar inte har påträffat någon instruktion till Wallenberg från den svenska utrikesledningen, vare sig från Günther eller kabinettssekreterare Boheman. Det faktum att Boheman (och med all säkerhet stats- och utrikesministern) gav sitt gillande till att Wallenberg mottog instruktioner från USA är inte bara originellt i sig. Det kan också ses som en bekräftelse på att instruktioner faktiskt aldrig utfärdades från svensk sida.

Frågan huruvida Hull var helt införstådd med programmet är således av mindre vikt. Det centrala för förståelsen av Wallenbergs status inom utrikesförvaltningen bör rimligtvis vara det faktum att instruktionerna över huvud taget utfärdades. Det är också av mindre vikt att i detalj utreda hur och om Hulls instruktion faktiskt nådde fram till Wallenberg före avresan till Budapest. Mycket talar faktiskt för att instruktionerna, som avsändes från Washington D.C. den 7 juli 1944 knappast kan ha nått fram till Wallenberg före hans avresa. I Wallenbergs almanacka framgår att han for till Berlin klockan 13.50 den 7 juli. Mot bakgrund av tidsskillnaden förefaller det osannolikt att instruktionerna skulle ha hunnit komma fram till honom. Detta bekräftas också i ett brev från

Olsen till Pehle av den 10 augusti 1944. Olsen skriver häri att “Wallenberg left in a hell of a hurry with no instructions and no funds for preliminary expenditures” (P 2 EuI, 17/2-2002).

Grafströms instruktion till chargé d’affaires Per Anger

Den svenska utrikesledningen utfärdade av allt att döma aldrig instruktioner direkt åt Wallenberg. Däremot utfärdade biträdande chefen för UD:s politiska avdelning Grafström en orientering rörande Raoul Wallenbergs uppdrag, inte avsedd för Wallenbergs ögon (även om han sannolikt fick del av detta dokument), utan för chargé d'affaires vid Budapest-beskickningen Per Anger (Danielsson befann sig vid detta tillfälle på semester). Denna instruktion är daterad till den 6 juli 1944:

Beskickningen har redan på annat sätt underrättats om att herr Raoul Wallenberg erhållit departementets uppdrag att under ett par månader såsom medlem av beskickningen i Budapest följa utvecklingen av judefrågan och rapportera till Stockholm. Herr Wallenberg torde anlända till Budapest samtidigt med detta brev. Han skall anmälas i vanlig ordning såsom sekreterare på beskickningen. I sitt arbete blir han naturligtvis i allt underställd beskickningschefen, vilken han skall hålla fortlöpande underrättad om sina åtgöranden. Jag har lagt herr Wallenberg detta på hjärtat och det åligger Eder såsom beskickningschef att övervaka, att så sker. Det synes lämpligt, att han jämväl etablerar nära samarbete med herr Langlet, som numera utsetts till Röda Korsets representant. Herr Wallenberg har emellertid intet uppdrag från Röda Korset och får givetvis icke uppträda i dess namn. Då en verksamhet av den speciella art, varmed herr Wallenberg anförtrotts, givetvis är ytterst delikat, blir beskickningens stöd av chargé d'affaires Anger, Budapest, den största betydelse. Varje intermezzo med myndigheterna bör naturligtvis undvikas, och jag räknar med att Ni härvid lämnar Wallenberg erforderliga direktiv (P 2 Eu, 6/7-1944).

Grafströms brev är behäftat med en kryptisk dubbeltydighet. Å ena sidan skulle Wallenberg “under ett par månader […] följa utvecklingen i judefrågan och rapportera till Stockholm”. Han skulle “anmälas i vanlig ordning som sekreterare på beskickningen” han skulle vara “i allt underställd beskickningschefen” och hålla denne “fortlöpande underrättad om sina åtgöranden”. Det finns i denna uppdragsbeskrivning inga tecken som tyder på att Raoul Wallenberg skulle bedriva sin verksamhet bortom de organisatoriska rutiner som gällde för arbete inom utrikesförvaltningen.

Å andra sidan, såsom framgår längre fram i brevet, skulle Wallenberg bedriva “en verksamhet av […] speciell art” som var “ytterst delikat”. “Varje intermezzo med myndigheterna [borde följaktligen] undvikas”. Att döma av dessa formuleringar förefaller Grafström ha varit fullt införstådd med att Wallenberg hade instruktioner från amerikanskt håll, och att hans uppdrag innehöll mer än att bara skriva rapporter till UD om judarnas situation i Ungern.

En sådan rapporteringsverksamhet, som ju bedrivits av både Danielsson och Anger under lång tid före Wallenbergs ankomst, kan ju knappast anses vara varken av “speciell art” eller “ytterst delikat”.

Troligtvis speglar Grafströms brev det faktum att Wallenbergs uppdrag var säreget, att han försetts med ett handlingsprogram av War Refugee Board som innehöll instruktioner om långt mer vittående handlingsåtgärder än att endast skriva rapporter, och att man från utrikesdepartementets sida var införstådd med detta.

“Wallenberg available for any work the WRB might wish to assign him”

I en rapport som sammanställts i slutet av juli 1944 gav War Refugee Board följande skildring av rekryteringsprocessen och Wallenbergs roll:

The Swedish Foreign Office has cooperated closely with our Stockholm representative, Iver C. Olsen, and has made available to him various detalied official reports received from Swedish diplomatic personnel i Hungary. In its efforts to help the Hungarian Jews, the Swedish government has granted passport visas and letters of protection to Jews in Hungary who have family or business ties with Sweden.

The Swedish Foreign Office has gone so far as to state that Wallenberg, their special attaché in Budapest, was available for any work the War Refugee Board might wish to assign to him. We, of course, cabled that, while Wallenberg could not act as the Board's representative, nor in its name, he was free to communicate with our representative in Stockholm and to lay before him any specific proposal to aid the Jews of Hungary. Olsen has been instructed to lend every assistance to the Wallenberg mission. In order to assist Wallenberg to get relief and rescue operations under way in Hungary, we have sent to Olsen for Wallenberg a detailed program suggesting names of persons in Hungary who might be helpful in arranging rescues and we have indi-

cated various escape routes which might be available. To the best of our ability, we have taken full advantage of Wallenberg's presence in Budapest. (Summary of steps taken by War Refugee Board with respect to the Jews of Hungary, P 2 EuI, 15/4-1998: 4).

UD hade alltså, enligt denna rapport, delgivit Olsen “various detalied official reports received from Swedish diplomatic personnel i Hungary” och indikerat att Wallenberg stod till förfogande “for any work the WRB might wish to assign him”. War Refugee Board ansåg sig således ha fått klartecken att använda Wallenberg helt efter eget tycke. Man hade därefter försett Wallenberg med “a detailed program”. Huruvida UD var helt införstått med War Refugee Boards tolkning av uppdragets natur, eller om War Refugee Board eventuellt hade övertolkat signalerna från UD går inte att säga med absolut säkerhet. I ljuset av den ovan presenterade dokumentationen förefaller det dock osannolikt att UD och Johnson skulle ha talat förbi varandra så totalt. Grafströms brev aviserade ju också tämligen klart att bakom Wallenbergs officiella uppdrag dolde sig en uppgift som var “ytterst delikat” (P 2 Eu, 6/7-1944).

Att döma av de ovan anförda dokumenten är det således sammanfattningsvis mycket som talar för att UD vid Wallenbergs avfärd till Budapest var helt införstått med att uppdraget bestod i mer än att endast rapportera om de tilltagande förföljelserna av judar Det förtjänar också att anmärkas att instruktionen till Budapest-legationen (att man avsåg “attachera Raoul Wallenberg” för “specialrapportering” i judefrågan [HP 21 Eu, 21/6-1944]), och Bohemans uppgift till Johnson samma dag (att “Mr. Raoul Wallenberg will be appointed an Attache to the Swedish Legation at Budapest for the specific purpose of following and reporting on situation with respect to persecution of Jews and minorities”), avgavs den 21 juni 1944.

Därefter inkom, som ovan nämnts, ytterligare information från Budapest rörande förföljelsen av judar som möjligtvis kan ha föranlett UD att medvetet omdefiniera uppdragets innehåll. Det var först efter den skakande skildringen av judeutrotningen i ett koncentrationsläger (av den 1 juli), som Boheman och UD, enligt Johnson, explicit uppmanade War Refugee Board att formulera “some form of directive” åt Wallenberg som UD åtog sig att förmedla, och som man indikerade att “Wallenberg would be available for any work the WRB might wish to assign to him”.

Det kan inte uteslutas att man från UD:s sida till en början var ovillig att låta Wallenberg motta andra instruktioner än att han skulle följa och rapportera om förföljelsen av judar, för att sedermera, mot bakgrund av den nya skrämmande informationen från Budapest, låta uppdraget anta en annan och vidare utformning.

Vilken roll spelade UD vid rekryteringen av Raoul Wallenberg?

Det finns ingen dokumentation i UD:s arkiv som kan ge direkt vägledning vad gäller de interna motiveringarna inom UD i samband med Raoul Wallenbergs rekrytering. Det kan naturligtvis förefalla märkligt att ett sådant potentiellt sett mycket känsligt politiskt uppdrag inte tycks ha genererat någon skriftlig dokumentation. Emellertid framhåller som ovan nämnts Boheman att den förtroliga atmosfären mellan tjänstemännen inom UD möjliggjorde att åtskilliga frågor handlades muntligt. Boheman skriver i sina memoarer att “utbyte av skriftliga meddelanden oss emellan var aldrig erforderliga” (Boheman, 1964: 27, 1963: 131).

Möjligtvis skall vi således inte förvänta oss att finna särdeles mycket information om rekryteringsprocessen i UD:s arkiv. I sin rapport över räddningsoperationer iscensatta från Sverige, skrev Olsen att

the attaché Raoul Wallenberg, was personally known to us and was in fact our choice (Operations of the War Refugee Board from Sweden, 1944: 18 P 2 EuI, 17/2-1994).

UD:s roll i rekryteringsprocessen tycks således egentligen endast ha bestått i att godkänna en person som rekryterats av War Refugee Board för ett uppdrag som formulerats av den amerikanska utrikesledningen, ge Raoul Wallenberg titel av sekreterare vid den svenska Budapestbeskickningen och förse honom med diplomatisk status.

Det går naturligtvis inte heller att bortse från att UD medvetet kan ha velat hålla en så låg profil som möjligt i samband med rekryteringsprocessen. Den successiva glidningen i definitionen av uppdragets upphovsman, från “action of Swedish Government” (21 juni 1944), till “American program” (29 juni 1944) kan tyda på att Boheman i förhandlingarna med Johnson varit angelägen om att inte blanda in UD mer än nödvändigt. Ett motiv för att hålla rekryteringen på så informell basis som möjligt, utan någon dokumenta-

tion, kan ha varit att utrikesdepartementet ville erhålla den i diplomatiska sammanhang eftersträvade inbyggda möjligheten att förneka hela företaget (deniability).

Boheman var, som ovan nämnts, beredd att ställa material i form av Danielssons välunderrättade rapporter till amerikanska myndigheters förfogande såsom underlag för utarbetandet av uppdragets innehåll. I Johnsons telegram av den 1 juli (andra sektionen) framgår t.ex. följande:

I have been advised by Boheman that he is now having copies made of the last reports from Budapest to which reference has been made above that as soon as they are ready he will turn them over to me (Nr 2412, P 2 EuI, 17/2-1994, P 2 EuI, 15/4-1998).

Det är emellertid intressant att notera att Boheman förefaller ha varit mycket angelägen om att källan inte fick röjas. I telegrammet av den första juli 1944 skrev Johnson att “provided that the source is not (repeat not) revealed there is no objection on the part of Boheman to any publicity use we may desire to make of that portion […] which deals with the treatment of Jews in Hungary”. Denna diskretion är naturligtvis fullt begriplig. Sverige var en neutral stat och nazi-Tyskland hade alltjämt inte fallit.

Frågan är dock om inte detta uttalande från Boheman också ger en indikation om orsakerna till varför man i dokumenten och skrivelserna rörande Raoul Wallenberg konsekvent valde att utelämna uppgifterna om att han valts ut för uppdraget av amerikanska myndigheter, att han erhöll instruktioner från USA, och att det i allt väsentligt var fråga om ett “American program”.

Var rekryteringsprocessen av Raoul Wallenberg unik?

Det råder delade meningar huruvida själva förfaringssättet att anställa en person utifrån för ett särskilt uppdrag inom utrikesförvaltningen var helt unik för Wallenbergs uppdrag. I en intervju (som genomfördes på engelska språket) inom ramarna för Raoul Wallenberg-projektet i Uppsala uppgav Per Anger

It must have been a shock for him [Danielsson] how….here comes a businessman, Raoul Wallenberg, with diplomatic status, I mean, at that time it was not heard of, that we just….[that] the Foreign Office just opened doors for people outside, on that level (Raoul Wallenberg projektet 002, 1990: 24).

Lennart Petri ger emellertid i sina memoarer en rakt motsatt bild:

Sedan Sverige under kriget övertagit skyddsmaktsuppdrag för flera krigförande stater hade s.k. B-avdelningar upprättats vid vissa beskickningar och till dem med diplomatisk status knutits personer utanför utrikesförvaltningen. Wallenbergs tillfälliga anställning utgjorde alltså inget unikum (Petri, 1996: 183).

Ett exempel på detta utgörs av Lars G:son Berg, som den 4 september 1944 trädde in i tjänst vid Budapest-beskickningen som attaché vid avdelningen för skyddsmaktsuppdrag, den s.k. B-avdelningen. Berg var tillfälligt anställd för denna uppgift.

Wallenberg inträdde emellertid på en högre befattning (legationssekreterare) än attaché efter en i flera avseenden originell rekryteringsprocess. Därtill, och framför allt, skulle han under en begränsad tidsperiod utföra ett uppdrag som i allt väsentligt formulerats av en annan stat. Dessa omständigheter måste anses vara unika.

Raoul Wallenberg och underrättelsetjänsten

Det är känt att den amerikanska underrättelsetjänsten åtminstone övervägde att använda Raoul Wallenberg för sina syften. I ett OSStelegram av den 1 juli 1944 uppges följande:

Re Garbo's [War Refugee Board] information about the Wallenburg's [sic] mission. From the subject's personal history we suppose he would be of doubtful assistance on our activities. However, we take it for granted that you conferred with 799 [Olsen] about the matter and considered whether there was any chance that the mission could be utilized for our benefit (P 2 EuI, 17/2-1994).

Olsen var vid sidan av sitt uppdrag som representant för War Refugee Board också underrättelseagent inom OSS, och de baltiska räddningsoperationerna tycks ha använts, inte bara av den svenska underrättelsetjänsten, utan också för att få fram information till den amerikanska. I ett brev till John W. Pehle den 10 augusti 1944 beklagade sig Olsen över att han nyligen förlorat en litauisk medhjälpare vid namn Vokeitaitis, som enligt uppgift skulle ha skjutits av tyskarna. Vokeitaitis var enligt Olsen “our best source of Baltic intelligence” (Operations of the War Refugee Board from Sweden, 1944: 18, P 2 EuI, 17/2-1994).

Som ett resultat av den krigstida alliansen mellan USA och Sovjetunionen överlämnades under 1944 en stor mängd underrättelseinformation rörande lettiska motståndsrörelser, som sammanställts av OSS i Stockholm, till Sovjetunionen (Bower, 1989: 43). Det är följaktligen möjligt att Olsens person och verksamhet var känd hos den sovjetiska underrättelsetjänsten.

Raoul Wallenbergs eventuella uppdrag för amerikansk underrättelsetjänst är föremål för en mer ingående analys i den svenska arbetsgruppens rapport. Däri konstateras dock att det inte har påträffats vare sig något dokument som slår fast att Wallenberg verkligen arbetade för OSS räkning, eller som visar att Wallenberg var medveten om Olsens befattning som underrättelseagent (UD

II: 52, 2001: 44).

Den svenska arbetsgruppen konstaterar också att det inte har påträffats någon dokumentation som tyder på att Raoul Wallenberg hade uppdrag från svensk underrättelsetjänst. Denna utredning har bedrivit arkivstudier av underrättelsearkiv i Sverige och inte heller funnit några tecken som tyder på att Wallenberg rapporterade till svensk underrättelsetjänst.

Den amerikanska politiken mot Sverige

Möjligtvis skall det faktum att den svenska utrikesförvaltningen ställde sin Budapest-beskickning till förfogande för en verksamhet som skedde enligt amerikanska instruktioner och med amerikanska medel ses mot bakgrund av att den amerikanske ministern Johnson den 13 mars 1944 överlämnade “en mycket snäv note” till Günther med en uppmaning till Sverige att upphöra med export av bland annat kullager till Tyskland. Notens andemening var enligt Grafström att många amerikanska soldater stupade “genom exporten av svenska kullager” (Grafström, 1989: 565). Den 11 november 1944 skrev Grafström:

Amerikanarna äro inte snälla mot oss. Alla våra successiva åtgärder till de allierades behag hava inte hjälpt oss ett dugg. Enligt chiffrerade meddelanden från Washington för man alltjämt ett mycket hårt språk mot oss i State Department (Grafström, 1989: 618).

Vilka de “successiva åtgärderna till de allierades behag” Grafström hade i åtanke framgår tyvärr inte av dagboksanteckningen, men det ligger inom det möjligas gräns att Raoul Wallenbergs uppdrag fak-

tiskt kan ha utgjort just en sådan åtgärd. Det förtjänar också att åter anmärkas att Hulls instruktion till Johnson av den 25 maj 1944 (vari Sverige skulle uppmanas utöka den diplomatiska representationen i Budapest) avslutades med uppmaningen att “the extent to which the Swedish Government is cooperating should be reported to the Department immediately”.

Johnson skulle alltså framgent rapportera till Department of State i vilken utsträckning den svenska regeringen var beredd att samarbeta med War Refugee Board i fråga om den utökade diplomatiska representationen i Ungern. Av existerande dokumentation att döma förefaller Johnson, i förhandlingarna med Boheman, ha gjort klart att ett svenskt tillmötesgående skulle uppskattas i Washington.

4.4. Raoul Wallenbergs verksamhet i Budapest

Rapporter och utfärdandet av skyddsdokument

Efter sin ankomst till Budapest organiserade Wallenberg en egen avdelning, den humanitära avdelningen, vid den svenska legationen, för genomförandet av sitt uppdrag. Till hans förfogande fanns en stab av judiska medarbetare som successivt under andra hälften av 1944 ökade till runt 350–400 personer.

Under sommaren 1944 skrev Raoul Wallenberg fem rapporter angående behandlingen av Ungerns judar till Stockholm (HP 21 Eu, 18/7, 29/7 [två separata rapporter], 7/8, 16/8-1944). Häri behandlades en rad frågor kring bl.a. opinionsläget i Ungern vad gäller politiken mot judarna, Horthys inställning i frågan och hans inflytande, vittnesmål rörande behandlingen av judarna i uppsamlingsläger, i deportationståg och i förintelselägren i Auschwitz-Birkenau och Waldsee. Rapporterna innehöll också också utförliga redogörelser för praktiska frågor kring hjälpverksamheten. De stora deportationerna hade visserligen upphört efter den 10 juli 1944, men i rapporterna framkommer att också härefter förekom deportationer till bl.a. Tyskland. Under sommaren 1944 förekom “småsändningar” och “smärre deporteringar” av judar till arbetstjänst både i Ungern och till Slovakien.

Utdelandet av olika typer av svenska skyddsdokument i form av provisoriska pass, viseringsintyg och skyddsbrev från såväl den svenska beskickningen som Röda korset fortsatte och komplette-

rades av Raoul Wallenberg under sommaren 1944 med skyddspass (Schutzpass) och skyddsbrev (Schutzbrief), försedda med svenska insignier. Parallellt härmed fördes också förhandlingar med både ungerska och tyska myndigheter rörande möjligheterna att erhålla utrese- och genomresevisum till Sverige för de judar som stod under svenskt beskydd. Den 27 juli meddelade UD att man fått utresevisum för 700 judar från Ungern, men att Tyskland alltjämt inte lämnat besked.

Berlinbeskickningen rapporterade samma dag att man från tysk sida ställde sig skeptisk till somliga av de ungerska judarnas visumansökningar. Dessa hade, enligt det tyska legationsrådet von Thadden, “utrustats med något slags besynnerligt intyg från svenska beskickningen i Budapest, att de 'förmodligen' vore svenska medborgare”. I fråga om denna grupp förelåg “erheblige Schwierigkeiten und Bedenken”, men de kunde emellertid komma att beviljas resetillstånd (HP 21 Eu, 27/7-1944). Den 30 oktober 1944 rapporterade dock Johnson till Hull

Foreign Minister has advised Wallenberg that the 4 500 Jews under Swedish protection can leave Hungary. German Legation informed him that special group of four or five hundred can get transit visas through Germany but no instructions from Berlin as to remainder. This whole question seems very unsettled and Olsen considers it very dangerous to try to move this group through Germany (30/10-1944, Nr. 4416, P 2 EuI, 15/4-1998).

Förhandlingarna med Tyskland skulle pågå hela hösten 1944. Det resulterade dock aldrig i någon evakuering av ungerska judar till Sverige.

Den 12 september 1944 insände Raoul Wallenberg sin sjätte rapport till UD, vari han kunde meddela att läget för judarna förbättrats, och att de judar som erhållit svenska skyddspass inte längre var tvungna att bära den gula Davidsstjärnan (HP 21 Eu, 12/9-1944).

Oklarheter kring rapportering

Bohemans och Johnsons förhandlingar under juni 1944 tycks dock ha lämnat en del övrigt att önska vad gäller praktiska detaljer kring t.ex. rapportering, ledning och finansiering av uppdraget i Ungern. Dessa detaljer kan vittna om att det mellan svenska UD och amerikanska State Department förelåg en djupgående osäkerhet kring

frågan om vem som egentligen hade det övergripande ansvaret för verksamheten.

En kort genomgång av sändlistorna för Wallenbergs rapporter ger vid handen att dessa genomgick återkommande revideringar under andra halvåret 1944. Rapporterna av den 18 och 29 juli, 7 och 16 augusti 1944 har, av sändlistorna att döma, endast vidarebefordrats till mottagare inom den svenska statsförvaltningen såsom statsråden Gustav Möller (socialdepartementet) och Thorvald Bergquist (justitiedepartementet), samt bokhandlare Gunnar Josephsson och Sandbergs bokhandel. (Gunnar Josephson som ägde Sandbergs bokhandel var av judisk härkomst, hade tagit aktiv del i förarbetena för projektet i Ungern redan i april 1944, och hölls uppenbarligen informerad av UD om Wallenbergs verksamhet).

Överrabbin Ehrenpreis namn återfinns på rapporten av den 12 och 27 september, 12 och 22 oktober, samt den 8 december 1944.

Rapporten av den 12 september 1944 har en bilaga bestående av svar från Wallenberg på ett antal frågor rörande verksamheten som ställts av den biträdande amerikanske utrikesministern Edward R. Stettinius. På bilagan anges att den har överlämnats till Olsen den 19 september. Tillgång till amerikanskt material gör det möjligt att slå fast att innehållet i denna bilaga vidarebefordrades av Johnson till Hull den 22 september (P 2 EuI, 15/4-1998). På rapporten av den 27 september finns Olsens namn på sändlistan.

Rapporten av den 12 oktober 1944 anges ha översänts till Olsen den 23 oktober. Olsens namn återfinns också på sändlistan för rapporten av den 22 oktober. Ett bokslut för verksamheten vid den humanitära avdelningen, som översänts av Wallenberg till UD den 22 oktober, anges ha överlämnats till Olsen den 3 november. Av det amerikanska materialet framgår att innehållet i rapporterna av den 12 och 22 oktober vidarebefordrades till Hull den 30 oktober (P 2 EuI, 15/4-1998). Olsen finns ävenledes uppsatt på sändlistan för Wallenbergs rapport av den 8 december som vidarebefordrades till State Department den 22 december 1944.

Emellertid fanns inte bara svenska och amerikanska myndighetspersoner uppsatta på rapporternas sändlistor. Också den brittiska legationen i Stockholm erhöll Wallenbergs rapporter. På såväl rapporterna av den 12 och 27 september, som bilagan med svar på Olsens frågor av den 12 september, finns blyertsanteckningar som anger att de har överlämnats för kännedom till legationsrådet och andremannen vid brittiska legationen i Stockholm William Montagu-Pollock. På rapporterna av den 12 respektive 22 oktober

framgår att Montagu-Pollocks namn anges i den ordinarie sändlistan. På sändlistan för rapporten av den 8 december 1944 återfinns en Herbert Caird North vid brittiska legationen.

Såsom framgår av denna korta genomgång av sändlistor och anteckningar gick tydligtvis inga rapporter från Wallenberg till amerikanska beskickningen under sommaren 1944. I en avskrift av ett brev som återfinns i Lauers samling i Raoul Wallenberg-föreningens arkiv i Riksarkivet (skrivet den 23 augusti 1944) framgår att denna omständighet tycks ha förorsakat viss förvirring och rentav irritation. Namnen på brevets avsändare och mottagare har utelämnats, men det rör sig med största sannolikhet om ett brev skrivet av Lauer till Olsen. Bland annat nämns däri att Wallenberg är i stort behov av pengar för att kunna täcka hyreskostnader för fastigheter som används för att hysa förföljda judar. Det är föga troligt att sådan information skulle gått till någon annan än finansiären av verksamheten, alltså Olsen och War Refugee Board. I brevet anges följande:

You mentioned that you have not received any reports from Mr. Wallenberg, only copies of reports to UD shown you by Mr. Tove Filse, secretary of the Norwegian Legation at Stockholm. I want to draw your attention to the fact that Mr. Wallenberg is working very hard, often 16 and 17 hours, to be able to bring real help. It is a physical impossibility to write reports to several persons under these circumstances, he simply has to concentrate on UD, and it is not his fault that you have not received them from UD. In my letter of 16th inst. I sketched down Mr. Wallenbergs work, and I am sure you agree with me that he being a civil servant at first has to report to UD.

I detta brev framskymtar att det uppenbarligen rådde en viss oklarhet kring frågan till vilka Raoul Wallenberg hade skyldighet att rapportera. Att Lauer över huvud taget behövde poängtera att Wallenberg inte har tid att skriva rapporter direkt till Olsen är märkligt, liksom det faktum att han understryker att Wallenberg “being a civil servant at first has to report to UD”. Hade ansvarsfördelningen för uppdragets ledning varit otvetydigt formulerad vid tiden för Wallenbergs avresa skulle rimligtvis denna typ av förtydliganden aldrig ha behövts. Brevet fortsätter med följande allvarliga ordalag:

If you have no confidence in Mr. Wallenberg, it certainly would be better if you told me this, so that he could finish his work at Budapest and return. Please understand, dear [övermålat] that Mr. Wallenberg not only gives all his time and efforts to bring relief to the sufferers,

but also under certain circumstances risks his life. I myself feel a certain moral obligation with regard to the action, and therefore I am very anxious that Mr. Wallenberg shall not go on with his work at Budapest unless he is in favour of your confidence and help.

Att Lauer över huvud taget behövde ifrågasätta huruvida Olsen hade förtroende för Wallenberg är märkligt.

Möjligtvis skall man tolka det questionnaire med frågor rörande verksamheten vid Humanitära avdelningen som Stettinius sände via Olsen (och via UD) till Wallenberg kring månadsskiftet augusti– september 1944, som ett led i ett försök att återfå amerikanskt förtroende för Wallenbergs uppdrag. Stettinius frågor besvarades av Wallenberg som en bilaga till den ordinarie rapporten av den 12 september (HP 21 Eu, 12/9-1944).

Tydligen blev man, mot bakgrund av denna episod, sedermera mer noggrann från UD:s sida att vidarebefordra Wallenbergs rapporter till den amerikanska legationen. Som ovan nämnts, sattes också tjänstemän vid brittiska legationen upp på sändlistorna från och med september 1944. På rapporterna av den 27 september och 22 oktober anges att de har överlämnats till Olsen och Montagu-Pollock “med leg. råd. Hellstedts visitkort” (HP 21 Eu, 27/9, 22/10-1944). Biträdande chef för rättsavdelningen vid UD Svante Hellstedt förefaller härefter ha varit något av en “sambandsman” vad gäller att förmedla information från Wallenberg till amerikanska och brittiska legationerna. I ett brittiskt dokument av den 2 oktober 1944 nämns att Hellstedt överlämnat en av Wallenbergs rapporter (P 2 EuI, 3/1-1997).

Oklarheter kring kommunikationskanaler och finansiering

Det finns ytterligare indikationer på att den oklara frågan rörande vem som egentligen hade ansvaret för ledning, rapportering och finansiering av Wallenbergs uppdrag kontinuerligt återkom under sommaren och hösten 1944. I rapporten av den 27 juli 1944 skrev Wallenberg att “det är beklagligt att de som varit mest intresserad av min hitresa icke synas förstå att pengar äro nödvändiga” (HP 21 Eu, 27/7-1944). Huruvida Wallenberg härmed åsyftade UD, den amerikanska beskickningen i Stockholm eller möjligtvis judiska församlingen i Stockholm framgår inte. Uppenbart är i alla fall att han vid denna tidpunkt inte var nöjd med projektets finansiering.

Den 10 augusti 1944 meddelade Olsen UD att han hört att Wallenberg “organiserat upp en hel avdelning vid svenska beskickningen i Budapest, där han enligt uppgift mottog dagligen upp till 600 ansökningar”. Olsen ville framhålla att War Refugee Board inte ville bestrida de administrationskostnader som organiserandet av den humanitära avdelningen medförde (HP 21 Eu, 10/8-1944). En instruktion enligt Olsens önskan utgick till legationen i Budapest den 11 augusti 1944 (HP 21 Eu, 11/8-1944).

Den 15 september 1944 noterade Hellstedt att Olsen vid ett samtal sagt sig vara “angelägen, att önskemål om pengar icke framföres av Wallenberg genom Lauer utan genom utrikesdepartementet” (HP 21 Eu, 15/9-1944). Olsen var alltså missnöjd med att Wallenberg använde sig av sin affärskompanjon som en kommunikationskanal.

Den 31 oktober 1944 noterade Engzell följande i ett handbrev till Danielsson:

Då en kurir avgår om en stund ville jag i hast beröra en fråga, som jag dryftade med Anger vid hans besök här och som synes mig vara litet svävande. Då personer vänt sig till oss angående den ekonomiska judehjälpen, alltså finansieringen av Wallenbergs verksamhet, ha de vanligtvis sagt, att de utgå från att det är departementet och legationen, som svara för redovisningen och verksamheten i dess helhet. Vi se ju Wallenbergs kortfattade tablåer över affärerna, men någon möjlighet att bedöma dem ha vi icke. Jag ville nu endast göra Dig uppmärksam på denna uppfattning (hos t.ex. Ehrenpreis, amerikanske flyktingattachén Olsén [sic] m.fl.) och vill gärna vid tillfälle höra Din mening om saken (HP 21 Eu, 31/10-1944).

Enligt Engzell var frågan om “redovisningen och verksamheten i dess helhet” således så sent som i slutet av oktober 1944 “litet svävande”. Olsen och Ehrenpreis utgick uppenbarligen från att departementet och legationen hade det yttersta ansvaret för räddningsprojektets redovisning och verksamhet, medan Engzell av allt att döma var långt ifrån säker på detta.

Rapporteringen till de amerikanska och brittiska legationerna i Stockholm

Det är oklart varför Wallenbergs tidiga rapporter (av den 18 och 29 juli, respektive 7 och 16 augusti 1944) inte vidarebefordrades till den amerikanska legationen. Från UD:s sida tycks man ha sett på

Wallenbergs uppdrag som ett “American program” som skulle utföras i enlighet med amerikanska instruktioner och med amerikansk finansiering. Att detta också skulle medföra att Wallenbergs rapportering skulle vidarebefordras till amerikanska myndigheter var uppenbarligen inte självklart.

Det är likaledes oklart varför rapporterna fr.o.m. den 12 september 1944 vidarebefordrades till brittiska beskickningen i Stockholm. I ett telegram från Hull till den amerikanska beskickningen av den 30 juni 1944 konstaterades att det pågick diskussioner mellan USA och Storbritannien rörande ett projekt för översändande av matpaket till koncentrationsläger (840.48 Refugees/6258). Möjligtvis skall det brittiska intresset för Raoul Wallenbergs uppdrag ses som ett led i arbetet att skapa underlag för humanitära projekt av denna typ. Rimligtvis fanns också ett allmänt intresse att erhålla rapportering från områden stod under nazi-Tysklands kontroll.

Oklart är också varför brittiska beskickningen, uppenbarligen med UD:s goda minne, hölls informerad om Wallenbergs verksamhet också före den 12 september 1944. Denna rapportering tycks ha skett via Wallenbergs affärskompanjon Kálman Lauer.

Vid sidan av de formella rapporterna till UD och Olsen upprätthöll Wallenberg även, såsom framkommit ovan, korrespondens rörande uppdraget med Lauer. Denna korrespondens skedde i kodform med en terminologi delvis hämtad från livsmedelsbranschen inom vilken Meropa bedrev sin verksamhet.

I ett brev till Lauer av den 24 juli 1944 skrev Raoul Wallenberg att

enligt min uppfattning borde hjälpaktionen gå vidare i största skala. Den bästa hjälpen vore om ungrarna fick klart för sig, vilken dum politik de bedriva med hänsyn till Rumäniens milda behandling av judarna. Säg åt Larsson och Gustafsson detta (Raoul Wallenbergföreningens arkiv, 1:6).

“Larsson” var en kodbeteckning (som överenskommits mellan Wallenberg och Lauer) för den amerikanska beskickningen i Stockholm. Beteckningen “Gustafsson” stod för Böhm.

Breven och rapporterna från Wallenberg till Lauer vidarebefordades alltså åtminstone delvis till den ovan nämnde ungraren Vilmos Böhm vid den brittiska legationens Press Reading Bureau.

Böhm vidarebefordrade i sin tur uppgifter från Lauers korrespondens med Wallenberg till en icke namngiven tjänsteman vid den brittiska beskickningens Press Reading Bureau i Stockholm.

Denne tjänsteman sammanställde på basis av uppgifterna från Böhm rapporter som var addresserade till William Montagu-Pollock vid brittiska beskickningen (vilken som nämnts fanns också uppsatt på den ordinarie sändlistan för Wallenbergs rapporter till UD fr.o.m. den 12 september).

I en av rapporterna, som ställts till Montagu-Pollock (skriven den 25 juli 1944), hänvisas bland annat till uppgifter från Wallenberg i ett brev till Lauer av den 18 juli 1944.

I en rapport av den 26 juli redogörs tämligen ingående, på basis av uppgifter från Böhm, för Olsens arbete i juni 1944 i samband med förarbetena med räddningsprojektet samt omständigheterna kring rekryteringen av Raoul Wallenberg. Bohemans förhandlingar med Johnson omnämns dock inte. Denna rapport tyder på ett ökat intresse för Raoul Wallenbergs person och det amerikanska uppdraget vid slutet av juli 1944.

I en rapport av den 27 juli 1944 framgår följande:

Mr. Boehm informs me he has just seen cipher telegram from M. Wallenberg to Dr. Lauer in which it is stated that since Saturday, the 22 July, rumours are circulating in Budapest to the effect that Germany wishes to make a separate peace with Russia. M. Wallenberg asks that the attention of Mr. Olsen of the U.S. Legation should be drawn to this fact and that everything should be done to ensure the safety of the Jews in Hungary at the conclusion of peace. […] As the telegram was shown to Mr. Boehm in strict confidence he asks that the information should be treated likewise in any discussions that may take place with the Americans so as not to compromise the source (P 2 EuI, 3/1-1997)

Av denna rapport framgår att information av mer politiskt innehåll från Wallenberg vidarebefordrades via Böhm till den brittiska legationen.

Vidare diskuteras vissa problem kring evakueringen av 649 ungerska judar och att förhandlingar pågår rörande evakuering av 200 judiska barn. Det sägs också att “[Wallenberg] describes the position of the Jews as desperate and adds that many of them can no longer be found”. Man konstaterar också:

M. Wallenberg's staff has increased to such an extent that he has been obliged to rent 16 rooms […] for his office (P 2 EuI, 3/1-1997).

I rapporten av den 27 juli 1944 anges att “incidentally Wallenberg is returning to Stockholm next week for a few days”. I marginalen finns antecknat att

I asked Boheman. He did not know that W[allenberg] was returning and was surprised to hear it. If it is true, he promises to put us in touch with W[allenberg] (P 2 EuI, 3/1-1997).

UD ställde sig alltså, av denna anteckning att döma, inte främmande för att Wallenberg skulle rapportera direkt till den brittiska legationen. Boheman var till och med beredd att hjälpa till att ordna en sådan kontakt.

I en rapport av den 29 juli 1944 förekommer också uppgiften om Wallenbergs hemresa. Häri framgår att Wallenberg väntades hem till Stockholm och att han var beredd att rapportera direkt till den brittiska legationen rörande sin verksamhet i Budapest. Rapporten har bearbetats och vissa meningar har strukits över. De föreslagna modifikationerna i språket anges inom klamrar:

Wallenberg is, we believe, to return to [may be returning to] Stockholm very [överstruket] shortly for consultations and he would certainly be ready to let us have any information [particulars] required (P 2 EuI, 3/1-1997).

I samma rapport, som ställts bl.a. till Refugees Department vid brittiska Foreign Office, uppges att man har mottagit

additional information on this question [about the situation of Jews in Hungary] from both the My F. A. [UD] and Böhm (a Hungarian member of our Press Reading Bureau) The latter is apparently a recipient of news from a certain Dr. Lauer, a business associate of Raoul Wallenberg (P 2 EuI, 3/1-1997).

Vidare uppges att man mottagit uppgifter från biträdande kabinettssekreteraren Vilhelm Assarsson rörande evakueringen av runt 600 judar från Ungern.

Brittiska myndigheter mottog alltså på tidigt stadium en ganska utförlig rapportering från Wallenberg i synnerhet via Böhm men också från UD. De uppgifter som kom från Böhm tillmättes därtill stort värde av den brittiska utrikesförvaltningen. Enligt chefen för brittiska utrikesministeriets Central Department Frank Roberts var Böhm “the best source of information on Hungary”. Enligt uppgift från den brittiske historikern Christopher Baxter fanns Böhm också uppsatt på personallistan vid brittiska utrikesministeriets

Political Intelligence Department.

På de ovan anförda rapporterna återfinns den handskrivna signaturen “HCn”. Det är förefaller sannolikt att denna signatur tillhör rapportens författare och att hans namn var Herbert Caird

North (vars namn också återfinns på den ordinarie sändlistan för Wallenbergs rapport av den 8 december 1944).

North är av särskilt intresse för denna utredning. Såsom kommer att framgå utförligare var North en av de första som UD lät underrätta den 18 januari då man mottagit meddelande från Dekanozov om att Wallenberg påträffats och tagits i beskydd av sovjetiska trupper i Budapest.

North hade, liksom Böhm, arbetat som assistent vid brittiska legationens i Stockholm Press Reading Bureau sedan 1940 varefter han utnämnts till attaché vid legationen 1944. Han avslutade sin anställning i december 1945. North var troligtvis inte direkt anställd av den brittiska underrättelsetjänsten SOE (Special Operations Executive). Peter Tennant, som var pressattaché vid brittiska beskickningen i Stockholm under kriget (men också arbetade för SOE), uppger dock i sina memoarer Touchlines of War (1992) att North delade kontor med en Roger Hinks vid legationen vars arbetsuppgifter “aldrig avslöjades”. Först senare, skriver Tennant, fick han reda på att Hinks hade som uppgift att övervaka SOE:s verksamhet (Tennant, 1992: 54–55).

Huruvida detta betyder att North också hade uppdrag rörande SOE:s verksamhet går inte att säga. Att döma av en schematisk uppställning över den brittiska underrättelsetjänstens verksamhet och kontaktnät i Sverige, som sammanställts av den svenska militära underrättelsetjänsten, hade North någon form av koppling till brittiskt underrättelsearbete via det brittiska sprinklerföretaget

Mather and Platt där han åtminstone under början av sin Sverigevistelse varit anställd. Vari denna koppling bestod, eller huruvida

North var kopplad till Wallenbergs rekrytering och uppdrag framgår inte av den akt vid MUST:s arkiv som behandlar brittisk underrättelsetjänst och sabotageverksamhet i Sverige (FVIIIe: 16, 8). Det går dock inte att utesluta att dokumentation kring detta har funnits i MUST:s arkiv. För åren 1943–54 saknas nämligen all dokumentation rörande den brittiska underrättelsetjänstens verksamhet i Sverige.

Av uppgifter ur Säkerhetspolisens arkiv framgår dock att North var engagerad i viss underrättelseverksamhet under sin tjänstgöring i Sverige. Här finns lite fylligare dokumentation. North har varit avlyssnad av Statspolisen (P 3385). Den 17 maj 1944 mottog North ett telefonsamtal vari Jane Horney Granberg (som sedermera mördades av danska motståndsmän) pekades ut som “en mycket farlig nazistspion”. I oktober 1944 skall Horney-Granberg ha

sammanträffat med North i syfte att övertyga denne att anklagelserna om spioneri för nazi-Tysklands räkning var falska. Det framgår också att North hade kontakt med kollegan vid Press Reading Bureau Vilmos Böhm.

Det förefaller sammanfattningsvis mycket troligt att de brittiska rapporterna rörande Wallenbergs verksamhet som författats av North upprättats på basis av uppgifter som han erhållit från sin kollega vid Press Reading Bureau Böhm, som i sin tur erhållit uppgifterna från Lauer.

Lauer försåg dock inte endast Böhm med information från Ungern. Också Olsen hölls underrättad om Wallenbergs verksamhet, åtminstone under sommarmånaderna (fram till den 15 september 1944 då Olsen, som nämnts, uppgav sig vara missnöjd med att Wallenberg framförde finansiella förfrågningar till War Refugee Board via Lauer).

Flera av de uppgifter som brittiska beskickningen påstår sig ha erhållit via Böhm från Lauer återfinns i ett amerikanskt telegram från Johnson till Hull av den 25 juli 1944. Häri rapporteras bl.a. att 650 ungerska judar och ytterligare 200 judiska barn eventuellt skulle komma att evakueras till Sverige, att deportationerna av judar för tillfället hade stoppats och att upprättande av flyktingläger under den svenska Budapestlegationens överinseende skulle kunna vara en effektiv metod för att ge skydd åt förföljda. Ett antal av de judar som skulle evakueras till Sverige hade dock försvunnit:

There were between sixty and seventy of foregoing group who have been deported and so far efforts have been unsuccessful in determining their whereabouts. Swedish Foreign Office is being requested by local Mosaic community to press German Government regarding these missing Jews.

I telegrammet framgår vidare att:

Wallenberg reports that he rented a 16 room office which, because of its extraterritorial nature, has given him the opportunity of providing asylum for several prominent Hungarian rabbis and religious leaders. He also reports that he expects to be back in Stockholm for a few days at end of month (P 2 EuI,15/4-1998).

Av War Refugee Boards Summary of steps taken by War Refugee

Board with respect to the Jews of Hungary, (juli 1944) framgår följande:

It has just been reported through Olsen that the first thing Wallenberg did was to engage a 16 room office of whose extraterritoriality he took advantage by granting refuge there to a number of Hungarian rabbis and intellectual leaders (P 2 EuI, 15/4-1998: 5).

Det faktum att de brittiska dokumenten pekar på Böhm och Lauer som källa till de flesta av uppgifterna (som också återfinns i Johnsons telegram och i War Refugee Boards “Summary of…”) gör det troligt att UD inte stod som förmedlare av denna information. Det förtjänar att anmärkas att de uppgifter som förekommer i de brittiska och amerikanska dokumenten inte förekommer i Wallenbergs ordinarie rapporter till UD av den 18 och 29 juli 1944. I det amerikanska telegrammet poängteras därtill att “following information has been received indirectly from Wallenberg in Budapest”. En sådan markering skulle sannolikt inte ha använts om informationen hade gått direkt från Wallenberg, via UD till amerikanska beskickningen.

Lauer skulle således ha varit den primära länken för rapportering från Wallenberg till de amerikanska och brittiska legationerna i Stockholm åtminstone under sommaren 1944. Det faktum att förmedlingen av information, i synnerhet till den amerikanska beskickningen som ju varit initiativtagare till hela projektet, skedde på detta informella sätt är märkligt. Det är inte utredningens uppgift att klarlägga orsakerna till detta förfarande. Det är dock möjligt att de oklara rapporteringsrutinerna, och det missnöje som Olsen gav uttryck för med anledning av detta, utgör en indikation på att Boheman och Johnson under förhandlingarna underlåtit att beröra en rad frågor kring praktiska detaljer.

Det finns egentligen inga skäl att anta att Lauers rapportering till Olsen och Böhm skedde bakom ryggen på UD, eller i strid mot av UD utfärdade förhållningsregler. Boheman var beredd att ordna en direkt kontakt mellan Wallenberg och brittiska beskickningen i Stockholm för rapportering för den händelse att Wallenberg skulle komma till Stockholm.

Huruvida Wallenbergs resa till Stockholm någonsin blev av är av allt att döma inte helt klarlagt. Marcus Wallenberg jr. uppgav vid en

Raoul Wallenberghearing den 15 januari 1981 att han sista gången sett Raoul Wallenberg i sitt hem “när denne tillfälligt var på besök i

Stockholm mitt under sitt uppdrag i Budapest” (Odaterat memorandum av Marcus Wallenberg jr., Skandinaviska Enskilda Bankens arkiv). I sitt brev av den 24 juli 1944 till Lauer skrev därtill Wallen-

berg själv att “det vore alldeles felaktigt att tro att Sveriges roll vore slutspelad i avseende på möjligheterna att bringa hjälp åt judarna, så snart repatrieringsaktionen är genomförd. Närmare hoppas jag kunna förklara vid mitt besök i Stockholm” (Raoul Wallenbergföreningens arkiv, 1:6). Av ett telegram från Johnson till Hull av den 7 augusti 1944 framgår emellertid att “We are informed by Rabbi Ehrenpreis that Germans refused to give Wallenberg visa for temporary return to Stockholm” (P 2 EuI, 15/4-1998).

Resan kan dock ha blivit av vid ett senare tillfälle. I ett brittiskt dokument av den 16 september 1944 rapporterades att “Wallenberg will be back here at the end of next week. I am going to make arrangements to see him” (P 2 EuI, 3/1-1997)

I den svenska arbetsgruppens rapport anges ävenledes att det finns tecken som talar i riktning för att Wallenberg faktiskt gjorde ett besök i Stockholm under hösten 1944. Man hänvisar bland annat till uppgifter från baronessan Kemeny-Fuchs (maka till pilkorsregimens utrikesminister baron Kemeny) samt SS-mannen Kurt Becher. Vidare pekar man på att det finns ett tyskt visum instämplat i Wallenbergs pass daterat den 13 oktober och giltigt för återresa den 29 oktober 1944.

Det har dock inte gått att få fram entydiga dokumenterade belägg för att resan blev av. Den svenska arbetsgruppen konstaterar att den mest sannolika tidpunkten för ett sådant eventuellt besök i Stockholm infaller mellan den 17 och 23 oktober 1944 då det finns en längre sammanhängande lucka i Raoul Wallenbergs kalender, även om man också noterar att det förefaller “nästan helt osannolikt att han skulle varit där utan att ta kontakt med sin mor och sina syskon” (UD II:52, 2001: 38).

Att Raoul Wallenberg upprätthöll kontakt med både den amerikanska och brittiska legationen i Stockholm framgår även av handlingen P.M. angående Edward Engeström av den 30 oktober 1946 som återfinns i Raoul Wallenberg-dossiern vid UD. Häri uppges att Raoul Wallenbergs namn förekommer i telefonsamtal som avlyssnats av Statspolisen. Wallenberg förekommer “P 1575 C/1289 telefonsamtal med major Ness vid amerikanska legationen” samt i “P 262 C 3983 samtal mellan Angelica Bonde och 'Anne' på brittiska legationen, där A. Bonde ber 'Anne' komma till Wallenberg” (P 2 EuI, 30/10-1946).

De ovan angivna akter vari dessa uppgifter förekommer har tyvärr gallrats ut ur Säkerhetspolisens arkiv. Vi kan således inte veta vid vilken tidpunkt Angelica Bonde uppmanade “Anne” att

“komma till Wallenberg”. Telefonsamtalen kan härröra från perioden närmast före Wallenbergs avfärd till Budapest i juli 1944 och alltså vara ett led i själva förberedelsearbetet inför uppdraget. “Anne” kan ha uppmanats besöka Wallenberg vid ett långt tidigare tillfälle och utan någon som helst anknytning till Wallenbergs räddningsuppdrag i Ungern. Det ligger också inom det möjligas gräns att telefonsamtalet ägde rum i samband med Wallenbergs föregivna besök i Stockholm under hösten 1944.

Ytterligare instruktioner från Hull och Stettinius till Wallenberg

Utöver den ovan nämnda stora instruktionen rörande riktlinjerna uppdragets utförande från Hull av den 7 juli 1944 (som Wallenberg troligtvis inte hann ta del av före sin avresa till Budapest) utfärdade Hull och biträdande utrikesminister. Stettinius ytterligare sju specifika instruktioner helt eller delvis ställda till Wallenberg.

I. Den 6 juli rapporterade Hull att War Refugee Board uppmanat den schweiziska regeringen

to remind the [Hungarian] authorities of the grave view that this Government [USA] taken with the respect to the persecution of Jews and other minorities and of the determination of this Government to see to it that all those who share the responsibility for such acts are dealt with in accordance with the President's statement of March 24 (Nr. 1349, P 2 EuI, 15/4-1998).

I slutet av telegrammet anges att “You will be kept advised so that Wallenberg may be in a position at your discretion to note and report any reaction and take advantage thereof if circumstances favorable”. Wallenberg skulle alltså registrera och rapportera om den ungerska regeringens reaktion på den amerikanska regeringens varningsord.

II. Den 10 juli 1944 översände Hull följande instruktion till Olsen:

It may be of the utmost importance to future program of the Board to have available precise information concerning location of Hungarian detention centers for Jews including the place across the Hungarian frontier in Poland referred to in Section 1 of your 2412 of July 1. Using all channels available to you including Wallenberg, please secure such information and transmit it to the Board as promptly as possible (Nr. 1364, P 2 EuI, 15/4-1998).

Bl.a. Wallenberg skulle således användas för att införskaffa information rörande koncentrationsläger i Ungern. Enligt instruktionen skulle han också försöka lokalisera det läger i Polen som omnämndes i det ovan anförda telegrammet av den 1 juli (vari Johnson redogjort för Bohemans skildring av verksamheten [troligtvis] i Auschwitz).

III. Den 28 juli 1944 meddelade Stettinius Olsen “and for transmission to Wallenberg”:

There is now in active operation an organised underground movement for transportation of refugees across the border from Hungary into Rumania. No figures regarding the actual number who have crossed into Rumania by this method are available for obvious reasons, but we are reliably informed that 600 to 700 refugees from Hungary are now in Bucharest (Nr. 1503, P 2 EuI, 15/4-1998).

I telegrammet anges också att den rumänska regeringen hittills inte har ingripit mot de judiska flyktingarna och att “this escape route offers at the moment the best means of evacuation of appreciably numbers of refugees from Hungary”.

IV. Den 5 augusti 1944 översändes instruktioner rörande finansiering av läger i Ungern för judar och vilka kriterier för urval som skall gälla för denna verksamhet. Wallenberg skulle också kontakta en Wilhelm Beilitz som arrangerat en utresa för ett antal personer (Nr. 1551, P 2 EuI, 5/8-1998).

V. Den 12 augusti 1944 översände Stettinius en rad frågor till Johnson och Olsen rörande de ungerska judarnas situation. Bl.a. efterfrågades information huruvida deportationerna av judar avstannat för gott eller om det endast var fråga om ett tillfälligt uppehåll, i vilken grad judarna hade tillgång till livsmedel och andra basvaror o.s.v. Stettinius konstaterade avslutningsvis att “it would be deeply appreciated if Wallenberg could clarify all above points for guidance of Department and Board”. Det synes troligt att bilagan till Wallenbergs rapport av den 12 september utgör svar på dessa frågor. Därefter gav Stettinius en mer exakt instruktion för det fortsatta förfarandet i Ungern:

Leaving it to Wallenberg's discretion to continue activities outlined in Department's 1353 of July 7 [Hulls instruktion], it appears here that main emphasis should be placed now on inducing appropriately Hungarian circles to maintain and strengthen the newly reported relaxation of Jewish regime in Hungary and to apply such relaxation to all Jews in Hungary without exception (Nr. 1606, P 2 EuI, 15/4-1998).

Wallenbergs verksamhet skulle således, enligt Stettinius instruktion, inriktas på att få ungerska myndigheter att bibehålla lättnaderna vad gällde behandlingen av de ungerska judarna.

VI. Den 2 oktober 1944 översände Hull på nytt en instruktion till Wallenberg, för vidarebefordran via Olsen. Wallenberg skulle enligt instruktionen ta kontakt med ett antal namngivna personer i Ungern och Slovakien och efterhöra “whether they have any programs which he can facilitate” samt huruvida de skulle behöva amerikansk finansiering. Vari programmen skulle bestå anges dock inte (Nr. 1976, WRB Nr. 94, P 2 EuI, 15/4-1998).

VII. Den mest anmärkningsvärda instruktionen till Wallenberg utgick från Stettinius till Olsen den 3 augusti 1944 och är i flera avseenden både originell och svårtolkad. Häri framgår att Wallenberg skall kontakta en Felix Szentirmay i Budapest,

and orally tell him that through a friend in Los Angeles, Wallenberg has heard from Eugene Bogdanffy whom Wallenberg does not (repeat not) know. As a means of verifying his statement as to the message, Wallenberg should refer to the following property held by Szentirmay: Bogdanffy's ruby cuff links and pocket watch, Mrs. Bogdanffy's fur coat, gold bracelet, and brosch with green stones. Wallenberg should also express Bogdanffy's concern for Miki's well-being. Wallenberg should tell Szentirmay that Bogdanffy expects that Szentirmay will be asked to go to Switzerland soon and suggests that he apply for a visa immediately. Bogdanffy wants Szentirmay to be sure that when he goes to Switzerland he has at his fingertips the cash position of all the enterprises. Szentirmay must, of course treat this message with the highest confidence. Szentirmay should not (repeat not) be advised by Wallenberg of the reasons why he is being asked to go to Switzerland referred to below, or of the Board's interest in this matter (Nr. 1550, WRB 65, P 2 EuI, 15/4-1998).

Av telegrammet framgår vidare att Bogdanffy, som var ungrare och bosatt i Los Angeles, hade stora affärsintressen i Ungern och att Szentirmay var direktör för flera av Bogdanffys företag. Syftet med att kalla Bogdanffy till ett möte i Schweiz anges vara att man ville föra diskussioner rörande problem med affärerna. Det anges vidare att “the purpose of the project is to secure adequate resources of pengös against blocked francs or dollars and to have Szentirmay undertake to secure cooperation of individual named in paragraph three of Department's 1426 of July 17”.

Det står klart att denna instruktion i flera avseenden är svårtolkad och kryptisk. Det som dock gör den intressant för denna utredning är Johnsons svar till Hull av den 19 augusti 1944:

The message contained in WRB (Department's 1550 of August 3, 7 p.m.) will be delivered personally to Wallenberg by First Secretary of Swedish Legation Budapest who is temporarily here and will return to Budapest in about a week. It was not considered advisable to request Swedish Foreign Office to transmit message of this nature (Nr. 3182, WRB Nr. 74, P 2 EuI, 15/4-1998).

Anger var i Stockholm under en period i augusti 1944 (han hade semester mellan den 8 och 21 augusti) och sammanträffade därvid med Olsen. I ett brev till John Pehle av den 14 augusti 1944 skrev Olsen att

since writing the foregoing letter, I had lunch with the First Secretary of the Swedish Legation in Budapest, who is here for a short while. He is a fine chap and had many interesting comments to make (P 2 EuI, 17/2-1994).

Orsakerna till varför Johnson inte ansåg det vara “advisable to request Swedish Foreign Office to transmit message of this nature” är inte klara. Det kryptiska telegrammet anges röra problem kring Bogdanffys affärer men det står inte klart varför War Refugee Board var intresserad av Szentirmays närvaro i Schweiz, liksom varför man behövde “secure adequate resources of pengös against blocked franc or dollars”.

Varför Johnson var ovillig att låta UD vidarebefordra denna instruktion är oklart. Hade instruktionen med budskapet till Szentirmay gällt finansiering av t.ex. Raoul Wallenbergs räddningsverksamhet i Ungern är det märkligt att budskapet inte kunde gå via UD.

Vad som dock är mer märkligt är att Johnson ansåg det vara “not advisable to request Swedish Foreign Office to transmit message of this nature” samtidigt som den svenske legationssekreteraren Per Anger, som onekligen var anställd av UD, uppenbarligen åtagit sig att personligen förmedla instruktionen till Wallenberg. Det kan å ena sidan tyda på att UD av oklara skäl ansåg det vara olämpligt att vidarebefordra instruktionen via chiffertelegram el. dyl. men givit klartecken till att Anger personligen vidarebefordrade instruktionen. Å andra sidan kan det faktum att Johnson skrev att det var “not advisable to request the Swedish Foreign Office” tyda på att Johnson över huvud taget aldrig framställde en officiell förfrågan till UD, utan att Olsen, inofficiellt bad Anger vidarebefordra instruktionen till Wallenberg. Det kan i sin tur tyda på att instruktionen ansågs ligga utanför de ramar för projektet som överens-

kommits under förhandlingarna i juni 1944 mellan Johnson och Boheman.

Under alla omständigheter är instruktionen till Wallenberg rörande Bogdanffy och Szentirmay märklig och förtjänar vidare analys. Denna utredning har dock inte tid och resurser att genomföra en sådan studie. Det intressanta i detta sammanhang är att Anger anlitades för att framföra en instruktion till Wallenberg som av oklara skäl inte ansågs kunna vidarebefordras via UD.

Hur vidarebefordrades instruktionerna till Wallenberg?

Utredningen har endast delvis kunnat spåra hur de amerikanska instruktionerna förmedlades till Wallenberg. Johnsons anmärkning att det inte var tillrådigt att be UD vidarebefordra Szentirmayinstruktionen låter antyda att meddelanden och instruktioner från USA till Wallenberg normalt kunde vidarebefordras via UD:s kanaler. I telegrammet av den 14 oktober till Hull skrev Johnson att “Wallenberg is being instructed by the Swedish FOROFF to obtain any available information regarding the persons mentioned in last paragraph of WRB cable No. 94” (14/10-1944, Nr. 4186, P 2 EuI, 15/4-1998). Här råder ingen tvekan om att UD vidarebefordrat instruktionen från Hull av den 2 oktober 1944. I ett telegram till Hull av den 30 oktober 1944 uppmanade Johnson att War Refugee Board borde ge “official recognition of Wallenberg's efforts”, “which would be forwarded through the Foreign Office” (30/10-1944, Nr. 4416, P 2 EuI, 15/4-1998).

Emellertid har det endast i ett fall varit möjligt att finna entydiga dokumentära belägg för att en amerikansk instruktion har vidarebefordrats via UD. Det gäller Stettinius frågor rörande verksamheten i Budapest som översändes till Olsen den 12 augusti 1944. Av det utgående UD-diariet för Rättschefens skrivelser framgår att UD den 29 augusti 1944 översände en skrivelse (“ang. ett av flyktingatt. Olsen lämn. papper”) till Anger i Budapest. I övrigt finns inga spår i rättschefens utgående diarier av instruktioner till Wallenberg. Det skall dock framhållas att diariet av allt döma är ofullständigt. Det framgår t.ex. att Wallenbergs rapport av den 18 juli 1944 (helt i enlighet med sändlistan) vidarebefordrades till justitieminister Bergquist, socialminister Möller samt överrabbinen Ehrenpreis. Att rapporten också översändes till bokhandlare Josephson framgår emellertid inte av diariet.

För Wallenbergs övriga rapporter och distributionen av dessa till Olsen, Montagu-Pollock m.fl. under sommaren och hösten 1944 saknas helt och hållet uppgifter i diariet. Det kan således inte uteslutas att de amerikanska instruktionerna vidarebefordrades till Wallenberg i form av skrivelser från rättschefen, men att detta inte har avsatt några spår i diariet.

Det finns inga uppgifter i de utgående diarierna, vare sig i för telegram i chiffer eller telegram i klartext, om vidarebefordran av instruktioner till Wallenberg. Det är dock möjligt att amerikanska instruktioner gömmer sig under mer allmänna rubriker såsom t.ex. “ungerska judefrågan” eller “ang. bistånd åt ungerska judar”. Den 26 juli 1944 har man avsänt ett chiffertelegram med benämningen “Wallenbergtgm” som kan röra sig om en vidarebefordran av en amerikansk instruktion (t.ex. Hulls instruktion av den 7 juli 1944). Det synes, mot bakgrund av rådande krigstillstånd, risken för dekryptering och uppdragets oortodoxa tillkomst emellertid troligare att instruktionerna vidarebefordrades i form av skrivelser från rättschefen via kurir till Budapest. Kurirkontakter upprätthölls under hösten 1944 (t.ex. 1 och 9 och 16 augusti, 2 september samt 10 oktober 1944) (P 91 C).

Att instruktionerna vidarebefordrades via UD får dock anses klarlagt.

4.5. Sammanfattning: Två uppdragsgivare

Utrikesdepartementet hade sammanfattningsvis anställt en tjänsteman som i praktiken stod till en främmande stats förfogande. Av Wallenbergs uppdragsbeskrivning, som ovan puzzlats samman ur olika dokument, framgår att han skulle genomföra ett “American program” men vara “i allt underställd beskickningschefen” vid den svenska Budapest-beskickningen. Han skulle finnas tillgänglig “for any work the WRB might wish to assign him”, men han fick inte uppträda som representant för War Refugee Board. Han hade erhållit instruktioner från USA:s utrikesminister att vid behov utdela mutor till personer i Ungern som kunde tänkas dämpa och bromsa förföljelserna och deportationerna och han ägde rätt att genom hot (med hänvisning till amerikanska myndighetspersoners uttalanden) pressa dessa personer till eftergifter som kunde bidra till att judeförföljelserna trappades ned.

I korthet torde man kunna sammanfatta arrangemanget som att en uppdragsgivare (USA) stod för projektets innehåll, och en uppdragsgivare (Sverige) stod för dess utförande. Raoul Wallenberg var i praktiken svensk diplomat med amerikanskt uppdrag.

I ljuset av den tidigare diskussionen rörande förvaltningsorganisationers standardförfaranden, och hur dessa präglar den organisationskultur som definierar inte bara tjänstemännens skyldigheter gentemot organisationen, utan också organisationens skyldigheter gentemot dess tjänstemän, förefaller naturligtvis Raoul Wallenbergs ställning som synnerligen riskabel. Uppdragets oortodoxa natur bäddade för att missförstånd skulle uppkomma, inte bara mellan UD:s tjänstemän och Raoul Wallenberg, utan också mellan utrikesförvaltningen och War Refugee Board, respektive War Refugee Board och Raoul Wallenberg. Att så blev fallet tämligen kort tid efter Wallenbergs ankomst indikeras i ett brev från Olsen till Pehle av den 10 augusti 1944:

I get the impression indirectly that the Swedish Foreign Office is somewhat uneasy about Wallenberg's activities in Budapest, and perhaps feel that he has jumped in with too big a splash. They would prefer, of course, to approach the Jewish problem in the finest traditions of European diplomacy, which wouldn't help too much. On the other hand, there is much to be said for moving around quietly on this type of work. In any case, I feel that Wallenberg is working like hell and doing some good, which is the measure (P 2 EuI, 17/2-1994).

Såsom framgår av detta brev var alltså utrikesförvaltningens tjänstemän, föga förvånande, mot bakgrund av dess specifika organisationskultur, något bekymrade över Raoul Wallenbergs verksamhet. Det är därtill intressant att notera att också Olsen förefaller vara en aning skeptisk: “There is much to be said för moving around quietly on this type of work”.

Vi kan också konstatera att det uppenbarligen hos samtliga inblandade aktörer, när projektet väl drogs igång, förelåg en tämligen diffus uppfattning om såväl rapporteringsrutiner som ansvarsfördelning för uppdraget. Ur Wallenbergs synpunkt behöver detta inte enbart ha varit av ondo. Just det faktum att hans uppdrag låg utanför etablerade parametrar för verksamheten inom den svenska utrikesförvaltningen, och att han var ansvarig inför flera uppdragsgivare kan ha medfört en förhållandevis större handlingsfrihet för honom, än vad som varit fallet om han enbart haft en uppdragsgivare att svara inför.

Oklarheter kring Raoul Wallenbergs skyldigheter gentemot sina respektive arbetsgivare kan dock ha medfört en i motsvarande grad oklar uppfattning om vilka skyldigheter UD och War Refugee Board hade gentemot Wallenberg. Det kan härvid vara intressant att ställa rättschefen Engzells ovan anförda uttalande “att Wallenbergs aktion icke företogs på uppdrag av svenska staten” mot Under Secretary of State Dean Achesons uttalande i ett brev till senator Arthur H. Vandenberg av 23 april 1947:

in view of the fact that Mr Wallenberg acted as a member of the Swedish diplomatic mission in Budapest, the initiative in inquiries directed toward the Soviet Government rests with the Swedish authorities (P 2 Eu, 23/4-1947).

Att skicka ut en tjänsteman på ett så okonventionellt uppdrag som så uppenbart föll inom två olika staters utrikesdepartements jurisdiktion, till ett land i krig, borde ha motiverat stor oro för Raoul Wallenbergs säkerhet hos de ledande tjänstemän som gav sitt godkännande till projektet. Det kan att döma av Grafströms ovan anförda instruktionsbrev till Anger av den 6 juli 1944 (Wallenbergs “verksamhet [var] ytterst delikat”) knappast råda någon tvekan om att man var fullt medveten om att Wallenberg sändes ut på ett synnerligen riskfyllt uppdrag. Som vi får anledning att återkomma till längre fram står det dock klart utrikesledningen, av den skriftliga dokumentationen att döma, trots denna medvetenhet om riskerna förhöll sig oförsvarligt passiv när Wallenberg sedermera försvann i januari 1945.

5. Sveriges diplomatiska relationer till Sovjetunionen 1943–45

5.1. Försämrade relationer

Sveriges minister i Moskva förklaras ”persona non grata”

Sveriges förhållande till Sovjetunionen hade, vid tiden för arresteringen av Raoul Wallenberg i januari 1945, under en längre tid varit komplicerat. Drygt ett år tidigare, den 17 december 1943, hade Sveriges sändebud i Moskva Vilhelm Assarsson förklarats persona non grata. Som orsak angavs att den svenske militärattachén, kapten Hans Nygren, skulle ha vidarebefordrat sovjetiska militära hemligheter till Tyskland. Från svensk sida hade man till en början svårt att tolka det sovjetiska agerandet. Biträdande polchefen Grafström skriver i sin dagbok den 17 december 1943 att

den enda förklaring, som vi kunde finna till det hela, var att en provokation från tyskt håll låge bakom i avsikt att störa förhållandet mellan Sverige och SSSR. Måhända hade man tagit en tysk officer, som vid förhör enligt instruktion uppgivit, att den tyska härledningen erhållit vissa uppgifter från den svenska legationen i Moskva. Qui sait, det hela är ytterst bisarrt. Säkert är att en mycket obehaglig och till sina konsekvenser oöverblickbar situation inträtt (Grafström, 1989: 530).

Den 22 februari 1944 fällde därtill sovjetiskt stridsflyg ett stort antal bomber över de södra delarna av Stockholm samt Strängnäs och Norrtälje. Man kunde konstatera att det förekom ryska bokstäver på sprängstycken från bomberna. Den svenska beskickningens i Moskva protester hos sovjetiska myndigheter avvisades dock som ogrundade (Redogörelse avgiven till utrikesnämnden 1945: 6).

I en redogörelse inför utrikesutskottet den 29 februari 1944, strax efter återkomsten från Moskva, lämnade Assarsson en ingående beskrivning för de svensk-sovjetiska relationerna under kriget. Fram till sommaren 1942 bestämdes, enligt Assarsson, den

sovjetiska positionen gentemot Sverige av det övergripande intresset att den svenska neutraliteten bibehölls. Det var ur sovjetisk synpunkt av största vikt att Sverige inte drogs in i kriget på Tysklands sida. Detta ledde till en ”relativt vänskaplig attitude” gentemot Sverige, som, enligt Assarsson, bland annat tog sig uttryck i att Sovjetunionen i stort sett såg genom fingrarna med den svenska hjälpen till Finland, att Stalin, mot sina generalers råd, vintern 1939–40 bestämde sig för fred med Finland, att Molotov, i samband med den tyska ockupationen av Danmark och Norge 1940, uppgav att man från sovjetisk sida förväntade sig att Sverige inte skulle ockuperas, samt att man avgav en mycket mild protest i samband med transiteringen av den tyska Engelbrecht-divisionen i juni 1941. På hösten 1941 uppgav den sovjetiske vice utrikeskommissarien Andrej Vysjinskij till och med att ”Sverige enligt hans åsikt fört en klok och förutseende politik” (HP 1 Er, 29/2-1944).

Efter att de tyska trupperna på östfronten börjat röna betydande motgångar under våren 1942, och i synnerhet efter Stalingrad, skedde en markant omsvängning i den sovjetiska inställningen gentemot Sverige. I en rad noter, vari, enligt Assarsson ”lögn och sanning blandats samman på ett skrämmande sätt”, framfördes det sovjetiska missnöjet med den svenska neutralitetspolitikens utformning. Från sovjetisk sida ställde man sig frågande till om de fortsatta svenska eftergifterna mot Tyskland verkligen var motiverade. Samtidigt lät man sina ubåtar, som brutit igenom spärren i Finska viken, sänka svenska fartyg t.o.m. inne på svenskt territorialvatten.

Under hösten 1942 framförde också Sovjetunionen vid återkommande tillfällen protester mot häktningen av den för spioneri misstänkte Intourist-chefen i Stockholm Vasilij Sidorenko. Assarsson noterade att ”det kan förefalla nästan otroligt, att en sådan ur vår synpunkt bagatellartad incident kan spela en politisk roll för ryssarna, men det är tydligen så att ryssarna fått för sig, att Sidorenko-fallet har en symptomatisk betydelse och att de svenska myndigheterna på något sätt har handlat under tyskt inflytande i saken” (HP 1 Er, 29/2-1944).

Efter domen mot Sidorenko i mars 1943 (varvid han dömdes till tolv års straffarbete för spioneri och underrättelseverksamhet), framförde både vice utrikeskommissarien Solomon Lozovskij och utrikeskommissarie Molotov vid upprepade tillfällen sitt missnöje med behandlingen av Sidorenko, som de hävdade utsattes för tortyr i det svenska fängelset (HP 1 Er, 29/2-1944).

Assarsson uppgav att han hösten 1943 hade ”en skrämmande känsla av ett politiskt vacuum, en isolering, som var starkare än den som vanligen omger de utländska sändebuden i Sovjetunionen” (HP 1 Er, 29/2-1944). Samtidigt noterade han att den sovjetiska politiken var dubbelbottnad. När Assarsson förklarades non grata i Moskva uppgav Kollontaj i Stockholm att hon hade instruktioner att försäkra, att ”denna incident ej har något med de svensk-ryska förbindelserna att skaffa” (HP 1 Er, 29/2-1944. Orsaken till denna kluvenhet i den sovjetiska politiken gentemot Sverige kunde, enligt Assarsson, skönjas i den sovjetiska strävan att få till stånd en förändring av den svenska politiken mot Tyskland.

5.2. Ny chef för den svenska beskickningen i Moskva

Staffan Söderblom

Som Assarssons efterträdare utsågs Staffan Söderblom vilken varit chef för UD:s politiska avdelning sedan 1938. Enligt vad Söderblom uppgav i en intervju i tidningen Veckojournalen 1980 dröjde Per Albin Hansson och Günther avsiktligt med utnämningen eftersom den sovjetiska kravet att Assarsson skulle hemkallas ansågs vara ett grovt diplomatiskt övertramp. Man väntade så länge att ryssarna, enligt Söderblom, tvingades ta den första kontakten. Vid en regeringsberedning den 17 mars 1944 förordade utrikesminister Günther Sven Allard till sändebudsposten i Moskva, men hans förslag godtogs ej (Wahlbäck, 2001: 4). De mer exakta skälen till varför Allard inte fick posten är inte kända, men Söderbloms meriter torde ha varit bättre. Kent Zetterberg skriver i sitt porträtt av Söderblom i boken Diplomatprofiler (2001) att Söderblom, under sin tid som chef för UD:s politiska avdelning, var utrikesminister Günthers högra hand (Zetterberg, 2001: 260).

Grafström lämnar följande skildring av Söderbloms avfärd från Stockholm den 11 juni 1944:

Staffan Söderblom avreste till sin nya post i dag. Han reste med tåg till Göteborg, varifrån han imorgon kommer avsegla med lejdfartyg till Lissabon. Därifrån går färden sedan vidare med flyg över Kairo och Teheran till Moskva. Våra försök att få honom expedierad direkt med flyg härifrån strandade på ryskt motstånd. Jag var nere vid stationen och tog avsked. Någon representant från ryska legationen kom inte tillstädes, och det var närmast patetiskt att se den arme Staffans spaningar mot perrongen tills han måste resignera och stiga upp på tåget.

I själva verket visade det sig sedermera, att det hela berodde på ett misstag. Ryske chargé d'affaires Semenov hade visst haft avsikten att komma ned och taga farväl av Sveriges nye sändebud i Kreml men hade som ryssarna ofta ha för sed missuppfattat avresetiden, som verkligen var lite ovanlig, klockan 12.10 på en söndagsförmiddag (Grafström, 1989: 579).

Söderbloms syn på Sovjetunionen

Efter sin ankomst till Moskva sammanträffade Söderblom med Molotov den 22 juli 1944, varvid sändebudet ”framförde stats- och utrikesministrarnas personliga hälsningar och uttryckte de ledandes och hela nationens enhälliga önskan att utveckla och i framtiden intensifiera de goda förbindelserna mellan våra länder och en önskan om ett vänskapligt och fruktbringande samarbete på alla områden” (HP 1 Er, 23/7-1944). Under perioden därefter träffade Söderblom vice utrikeskommissarierna Vysjinskij som mottog honom ”med hjärtlighet” (HP 1 Er, 29/7-1944) och Vladimir G. Dekanozov, med vilken han hade ett samtal som ”präglades av en angenäm stämning och stundtals av hjärtlig munterhet” [HP 1 Er, 29/7-1944]). Inför Dekanozov uppgav Söderblom att den svenska regeringen betraktade ”utvecklandet av det vänskapliga samarbetet med Ryssland som vår viktigaste utrikespolitiska angelägenhet” (HP 1 Er, 29/7-1944).

Söderblom sammanträffade också med chefen för femte europeiska (skandinaviska) avdelningen vid det sovjetiska utrikeskommissariatet (Narodnyi Kommissariat Inostrannych del, NKID) Pavel D. Orlov, samt dennes sekreterare Ivan G. Sysojev, över en middag vid svenska legationen som var ”odelat angenäm” (HP 1 Er, 1/9-1944). De enda av de sovjetiska företrädarna som tycks ha uppvisat en mindre vänlig attityd gentemot Söderblom var dels biträdande utrikeskommissarien Lozovskij som ”drog vårt syndaregister med bister min” (HP 1 Er, 11/8-1944), dels rättschefen vid utrikeskommissariatet Pavlov som framhållit att ”Sidorenko-affären länge utgjort en svår belastning av de svensk-ryska förbindelserna”. Pavlov underströk också att svenskarna varit ”över hövan rädda för tyskarna” i samband med transiteringen av Engelbrechtdivisionen (HP 1 Er, 12/8-1944). Söderblom uppger att han gav Lozovskij ”upplysningar som syntes rensa luften” (HP 1 Er, 11/8-1944), och att han ”efter bästa förmåga bemött Pavlovs anmärkningar” (HP 1 Er, 12/8-1944).

Söderbloms uppteckningar av samtalen ger möjligtvis inte en helt fullständig bild av vad som faktiskt sades under de talrika mötena med företrädare för det sovjetiska värdlandet. Förste legationssekreteraren vid Moskva-legationen Ingemar Hägglöf ger följande skildring av Söderbloms första månader i Moskva:

Nu kom alltså Söderblom ut till Moskva, en het julidag 1944. […] Vi förstod snart att den nye ministern hade lagt upp en konsekvent plan för sin verksamhet. Den utgick, om jag förstått Söderblom rätt, från två erfarenheter. Dels hans egen från den utsatta posten i Stockholm: hellre skjuta undan svårigheter än duka under för dem, de är ofta inte större än du själv gör dem till. Dels Assarssons, hans företrädares, öde. Eftersom ryssarna tydligen var ute efter tillfällen att misstänkliggöra Sverige i andras ögon, så gällde det att inte säga något till någon som de skulle kunna utnyttja emot oss. Söderblom lade följaktligen raskt om beskickningens roder. Om vi dittills hade haft för vana att fotografiskt återge all den kritik, alla de beskyllningar och hotelser som riktades mot Sverige och att fördjupa oss i tolkningar av Sovjets tänkbara motiv och avsikter, så intog Söderblom ståndpunkten att strunt i det, låt oss i stället ta fasta på allt fördelaktigt som vi kan finna (Hägglöf, 1984: 141–142).

Legationspersonalen skulle alltså undvika att ”säga något till någon som [ryssarna] skulle kunna utnyttja emot [dem]”, samt ”ta fasta på allt fördelaktigt” som man kunde finna. Resultatet blev, enligt Hägglöf, att rapporteringen till Stockholm var ”skönmålande” (Hägglöf, 1984: 145).

Vad gäller Söderbloms generellt positiva bild av Sovjetunionen torde handbrevet till polchefen von Post av den 4 oktober 1944 utgöra ett gott exempel. Häri redogjorde Söderblom för de stora förändringar som skett i Moskva under de 16 år som förflutit mellan hans tjänstgöring vid svenska legationen (under åren 1925– 27), och hans återkomst till Moskva sommaren 1944. Söderblom berörde en rad olika frågor och konstaterade bland annat att ”Sovjetunionen motoriserats”, att Moskva genomgått en förvandling till ”en modern världsstad”, att ”rubeln inom tre år kommer att ha återvunnit sin inre köpkraft och även noteras som internationellt betalningsmedel” och att Moskva-borna är ”bättre klädda” än under hans föregående vistelse i landet. Söderblom konstaterade också avslutningsvis:

Den största förändringen har […] ägt rum ifråga om folkets anda och sinnelag. På 1920-talet mötte man ofta bitterhet och hat mot regimen. […] Av sådana stämningar finns numera intet spår. De voro säkert på väg att försvinna redan under 1930-talets lopp, och det andra ”foster-

ländska kriget” har påskyndat och till synes fullbordat utvecklingen till nationell enhet. Sådana som förr bittert klankade på allt, äro nu fyllda av fosterländska känslor och nationell stolthet (HP 1 Er, 4/10-1944).

I Söderbloms skildring av Sovjetunionen finns märkligt nog inte ens en antydan om de stora offer i människoliv som blivit resultatet av Stalins hänsynslösa industrialiseringskampanj under 1930-talet. Hungersnöden i Ukraina som orsakats av den stalinistiska tvångskollektiviseringen av jordbruket under tidigt 1930-tal nämns inte, liksom de omfattande utrensningar och den terror som drabbat hela det sovjetiska samhället under 1930-talet och medfört död eller lägervistelse för miljontals människor. Skådeprocesserna under 1930-talet var väl kända för omvärlden och utrensningarna i det sovjetiska kommunistpartiets topp kommenteras faktiskt av Söderblom om än i följande kryptiska ordalag:

Under min förra Moskva-tid voro judarna i stark majoritet inom ämbetsverk, truster, banker etc. Nu utgöra de en försvinnande minoritet. På teatrar, restauranger, gator och torg kan man konstatera, att det judiska inslaget reducerats på ett förbluffande sätt. Redan 1927 började, sedan Stalin definitivt tagit ledningen och Trotskij, Sinóvjev, Buchárin, Rádek, Kámenev (samtliga judar) och deras anhängare eliminerats, denna tendens att framträda. Sedan har man tydligen konsekvent eftersträvat att i största möjliga utsträckning få fram tvättäkta ryssar på alla poster. Säkerligen har man härigenom velat undvika uppkomsten av sådana antisemitiska rörelser, som kommo så mycket ohägn åstad i det gamla Ryssland (HP 1 Er, 4/10-1944).

Utrensningarna i partitoppen under 1930-talet, skådeprocesserna och Vysjinskijs roll som åklagare förbigås helt i denna analys av förändringarna i den sovjetiska partieliten. I stället konstateras kort att Trotskij med flera har ”eliminerats” samt att den sovjetiska ledningen velat undvika antisemitism och därför eftersträvat att få fram ”tvättäkta ryssar” till alla poster inom statsförvaltningen. Att Söderblom skönmålade livet i Sovjetunionen framgår också av Grafströms skildring i dagboken av Söderbloms vistelse i Stockholm runt månadskiftet november–december 1944. Den 4 december 1944 skrev Grafström:

Söderblom lyckliggör Stockholm med sin närvaro. Han är helt gripen av en messiastanke beträffande Sovjet. För vem som vill höra på predikar han Rysslands lov och utlägger hur utomordentliga våra förbindelser äro med Moskva. Jag tror han kommer bli livsfarlig den dag, då våra relationer med ryssarna verkligen kräver ett fast handlag – och den dagen kommer (Grafström, 1989: 622).

Enligt Hägglöf instruerade Söderblom beskickningspersonalen ”att inte säga något till någon som [ryssarna] skulle kunna utnyttja emot oss” (Hägglöf, 1984: 141–142). Denna strävan att undvika ett agerande som framgent skulle kunna komma att bli belastningar i de svensk sovjetiska relationerna kommer tydligt till uttryck i ett handbrev till von Post av den 29 september 1944 (rörande frågan om de till Sverige flyktade sovjetiska soldaterna). Häri konstaterade Söderblom:

Sedan länge har jag ägnat bekymrade tankar åt frågan om de i Sverige internerade, resp. i Baggåförläggningen sammanförda ryssarnas återvändande till sitt hemland. Därest en del föredrager att stanna i Sverige och detta tillåtes, fruktar jag att vi stå inför en ny Sidorenko-affär med oöverskådliga konsekvenser.

Söderblom fortsatte:

Från tyskt håll har gjorts gällande, att alla ryssar, som givit sig till fånga, skulle skjutas efter hemkomsten. Om något sådant kan det enligt min mening ej bli tal, ej ens ifråga om sådana, som under vistelsen i Sverige visat oppositionella tendenser. Från sovjetlegationens sida ha de enligt vad jag hört fått besked, att intet ont skall vederfaras dem, om de resa hem. Jag har ingen orsak antaga, att detta icke skulle vara med sanningen överensstämmande. Här behövs förvisso alla friska armar för uppbyggnadsarbetet (HP 22 A3, 25/9-1944).

Det är intressant att notera att Söderblom i brevet använde sig av fallet Sidorenko som en analogi för att åskådliggöra riskerna med ”den andra linjen”, dvs. att låta soldaterna förbli i Sverige. Han konstaterade därtill, i syfte att understryka att mycket stod på spel, att Sverige i så fall skulle stå inför ”en Sidorenko-affär med oöverskådliga konsekvenser”. Avslutningsvis noterade Söderblom också att ett svenskt tillmötesgående gentemot de sovjetiska soldater som anförde skäl att få stanna, skulle utsätta ”oss för risken att ådraga oss ryskt missnöje” (HP 22 A3, 25/9-1944).

Ingemar Hägglöfs uppfattning om Sovjetunionen skiljer sig ganska starkt från den bild Söderblom målade upp i de tidiga rapporterna till Stockholm. Under Söderbloms vistelse i Stockholm i november–december var Hägglöf chargé d'affaires och fick således ansvar för den politiska rapporteringen från legationen. I ett handbrev till biträdande kabinettssekreterare Assarsson skrev Hägglöf följande:

jag [tycker] nog att de unga på amerikanska och brittiska ambassaden, som jag träffar, utan undantag blivit mer och mer skeptiska, ja pessi-

mistiska beträffande de praktiska möjligheterna till samarbete med detta landet och beträffande därmed sammanhängande framtidsutsikter. De tycka att ryssarna bli svårare och svårare i det dagliga arbetet. Vad oss själva beträffar så få vi ju ingenting gjort heller. Det blir rätt påkostande i längden när varenda fråga, som tages upp, den må vara aldrig så liten, icke väcker någon reaktion annat än på sin höjd ett litet sarkastiskt svar. Vi få ju inte längre så mycket som ett visum trots allt daltande med NKID. Jag minns en gång sommaren 1943 när Du i ett handbrev hem karakteriserade ryssarnas attityd mot oss som ättiksur. Nu kunde man snarare säga att de behandla oss som luft (HP 1 Er, 5/12-1944).

Vad ansåg Söderblom om Sovjetunionen?

Det är emellertid långt ifrån säkert att innehållet i Söderbloms handbrev skall tolkas som att han faktiskt innerst inne trodde på den optimistiska och positiva bild av Sovjetunionen, eller de lugnande skildringarna rörande repatrierade sovjetsoldater, som han gav uttryck för i ovannämnda brev. Det går heller inte att med säkerhet hävda att Söderblom egentligen hyste några större förhoppningar inför möjligheterna att bedriva konstruktiva förhandlingar med sovjetiska diplomater, och verkligen uppnå resultat i form av snabbt förbättrade relationer mellan Sverige och Sovjetunionen. Söderblom hade under sin tid som polchef under kriget visat prov på ett utpräglat realpolitiskt tänkande och det förefaller något oväntat om han skulle helt ha övergivit denna grundsyn och så totalt bedårats av Sovjetunionen.

Hägglöf kommenterar Söderbloms rapportering enligt följande:

Den första tiden för en minister på en ny post upptas av en lång rad besök. Söderbloms framställning av sina samtal med den ene folkkommissarien efter den andra, från Molotov och ner till den siste vice utrikesministern gick alla ut på att visst drog de vårt syndaregister med bister min, men de missförstånden klarades raskt av, och sen ljusnade deras miner. I sina rapporter hem målade han också skeendet i så ljusa färger som sanningen möjligen tillät. Vi fick intrycket att Söderblom räknade med att allt vad han skrev och telegraferade kunde komma under Kremls vaksamma ögon. Men också allt vad han sa. Förmodligen hade han rätt (Hägglöf, 1984: 141–142).

Den ljusa bild som Söderblom tecknade av läget i Sovjetunionen var alltså möjligtvis inte endast avsedd för tjänstemännen vid utrikesdepartementet i Stockholm, utan kan också ha tjänat som ett instrument i syfte att få till stånd en snabb förbättring i relatio-

nerna till det sovjetiska värdlandet. I Veckojournalen bekräftade Söderblom den bild som Hägglöf tecknade:

Enligt envoyén [Söderblom] registrerades allt man sade eller skrev. Det fanns ingen telefonförbindelse med Sverige, och telegram kunde lätt avläsas och uttolkas, även de som skrevs med kod. Det gick att skicka brev med kurir, men ett sådant tillvägagångssätt kunde ta veckor eller månader (Veckojournalen, nr 8, 19/2-1980).

Även om vi i dag inte kan förete bevis för att de sovjetiska myndigheterna verkligen bedrev avlyssning av den svenska legationen och dechiffrering av svenska telegram, kan vi emellertid konstatera att personalen vid legationen tycks ha arbetat utifrån denna förutsättning. Detta var säkert en alldeles riktig bedömning och denna omständighet är av stor vikt i syfte att förstå villkoren för handläggningen av Raoul Wallenberg-ärendet vid Moskva-legationen.

Söderbloms strategi och målsättningar

Söderblom var mycket angelägen om att lyckas i sitt värv att förbättra de svensk sovjetiska relationerna. I en intervju i Veckojournalen (1980) poängterade han själv att han ”ansåg att det viktigaste ur svensk synpunkt var att upprätta fungerande kanaler med de ryska myndigheterna och få till stånd ett tillfredsställande diplomatiskt samarbete. Det är ur den synvinkeln man skall bedöma mitt fortsatta arbete i Moskva” (Veckojournalen, nr 8, 19/2-1980).

Han förefaller därtill ha identifierat sig mycket starkt med sin målsättning att åstadkomma en radikal förbättring i de svensksovjetiska relationerna. Enligt Hägglöf skulle Söderblom, efter överlämnadet av kreditivbreven i juli 1944, uppgivit att Sjvernik (förste vice president i Sovjetunionens högsta råds presidium), sagt att ”det nu beror på honom [Söderblom] hur förbindelserna komma att gestalta sig”. I sin rapport från mötet noterade Söderblom likaledes att

Beträffande de svensk-ryska förbindelserna sade hr Chvernik två gånger att deras utveckling berodde på min verksamhet (P 9, 27/7-1944).

Det går inte att utesluta att de optimistiska skildringarna av samtalen med sovjetiska diplomater, livet i Sovjetunionen och repatrieringen av soldater i själva verket var formulerade i enlighet med Söderbloms målsättning att snabbt uppnå förbättrade svensk-

sovjetiska relationer. Genom att måla livet i Sovjetunionen i så ljusa färger som möjligt kunde han inför UD visa att förbättrade relationer låg inom nära räckhåll. Han kunde därtill indirekt förmedla ett budskap till de sovjetiska myndigheterna, som ju enligt hans uppfattning ”registrerade allt man sade eller skrev”, vars innebörd var att Sverige verkligen genuint betraktade Sovjetunionen som ”normal stat”, med vilken man önskade nära och förtroliga relationer.

Söderbloms ambitioner låg helt säkert väl i linje med den svenska utrikesledningens målsättningar. Det finns ingen entydig dokumentation som visar vilka instruktioner Söderblom erhållit vid sin avresa från Stockholm. Hans efterträdare på posten som sändebud i Moskva, Gunnar Hägglöf, skriver dock i sin bok Fredens vägar (1973) att statsminister Per Albin Hansson uppmanat honom ”att i Moskva söka skapa ej blott hyggliga utan verkligt förtroendefulla förbindelser mellan Sverige och Sovjet unionen” (Hägglöf, 1973:34). Det synes troligt att också Söderblom erhållit liknande instruktioner från statsministern.

Söderblom tycks dock ha sett sig själv som ytterst ansvarig för åstadkommandet av en positiv kursändring i det svensk-sovjetiska förhållandet (P 9, 27/7-1944). Han hade själv tagit hand om hela den politiska rapporteringen vid legationen (Hägglöf, 1984:145), och strax före sin återfärd till Sverige två år senare, i juni 1946, konstaterade han i ett samtal med Molotov att Sverige önskade upprätta vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen och att

hans uppgift bestått i att övertyga sovjetregeringen om uppriktigheten, följdriktigheten och fastheten i denna inställning (HP 1 Er, 6/6-1946).

Denna tendens att själv ta ansvar för politiken och inte ta råd av andra kan i någon mån sägas ha varit ett karakteristiskt drag hos Söderblom. Grafström skriver i sin dagbok om Söderbloms tid som chef för politiska avdelningen vid UD:

Söderblom är den absoluta diktatorn på sin avdelning. Han skulle helst se sig vara omgiven av idel sekreterare men inte av folk som ha anspråk på att själv fatta beslut eller draga ett ansvar. Han löser alla frågor utan att rådgöra med någon. Om en person i hans omgivning kommer med ett uppslag eller lämnar en synpunkt på ett aktuellt problem blir han antingen inte åhörd eller avspisad med några allmänna fraser (Grafström, 1989: 532).

Samma tendens att ”lösa alla frågor utan att rådgöra med någon” präglar också Söderbloms arbete i Moskva. Hägglöf noterar följande i sin dagbok:

23/7-1944: Staffan sade i dag av ”kollegerna väntar jag mig verkligen mycket lite utbyte. Den jag tänker ha de närmaste relationerna med är nog den etiopiske ministern”. 26/7-1944: S. är full av energi och tar icke råd av någon. 1/8-1944: Jag jobbade på besk:en som privatsekreterare hela dagen. Det påminner om Richert i Berlin litet. 12/9-1944: Söderblom har nu settled down i gammal trogen politiskavdelnings-chef-stil, upptäcker oanade och alltid lika optimistiska händelsesammanhang och min uppgift inskränker sig till att bära ett eller annat av hans koncept nedför trappan till kansliet för utskrift. Alla koncepten handlar om honom själv.

Vad visste Söderblom om Wallenberg?

Medan Söderblom således installerade sig i Moskva, blev situationen i Budapest gradvis alltmer dramatisk. De storskaliga deportationerna av judar hade, som ovan nämnts, upphört den 10 juli 1944. Förföljelserna hade härmed mattats av något. I slutet av augusti lämnade Eichmann och hans SS-kommando Ungern. Strax därefter kunde Horthy ersätta den tyskvänlige premiärminister Sztójay med general Géza Lakatos. Tyskland protesterade men valde att avstå från ett direkt ingripande i Ungerns inre angelägenheter.

På morgonen den 15 oktober aviserade Horthy därtill att Ungern lämnat alliansen med nazi-Tyskland och inlett fredsförhandlingar med de allierade i väster och öster. Redan samma kväll hade emellertid de ungerska fascisterna Pilkorsarna under ledning av Ferenc Szálasi gripit makten. Horthy gav sig fången åt tyskarna och Eichmann kunde återvända för att slutgiltigt gripa sig an uppgiften att deportera de återstående av Ungerns judar.

Vad visste egentligen Söderblom om den svenska legationens verksamhet i Budapest under hösten 1944? Kände han överhuvudtaget till att Raoul Wallenberg var verksam vid legationen? Var han medveten om dennes koppling till War Refugee Board, och var han informerad om utfärdandet av skyddspass och andra skyddsdokument till de ungerska judarna?

Beslutet att skicka Söderblom som svenskt sändebud till Sovjetunionen hade tagits redan i april 1944. Han avreste till Moskva den 11 juni 1944. Som ovan framkommit ägde Bohemans samtal med Raoul Wallenberg rum någon gång under perioden mellan den 11 och 19 juni 1944.

Om vi väljer att sätta tilltro till Lauers första version av rekryteringsprocessen, (att Olsen redan i april 1944 skulle ha bett Lauer rekommendera en lämplig person som kunde skickas som humanitär attaché för ett uppdrag i Ungern), finns det en teoretisk möjlighet att Söderblom kan ha varit inblandad i förarbetena med uppdragets utformning. Om vi däremot sätter tilltro till Lauers andra version (att Ehrenpreis i början av juni 1944 bad Lauer föreslå en lämplig person), förefaller det mindre troligt att Söderblom skulle ha varit direkt involverad i några eventuella diskussioner inom UD angående Wallenbergs uppdrag i Ungern och hans koppling till det amerikanska War Refugee Board. Det förtjänar härvid att anmärkas att Lauers första version, i ljuset av de amerikanska dokumenten, förefaller mindre sannolik. Den formella begäran från Johnson att UD skulle utöka den svenska diplomatiska representationen i Ungern kom inte förrän den 25 maj 1944.

Den 12 juli 1944 skickade chargé d'affaires C. O. Gisle vid den svenska legationen i London ett handbrev till Söderblom rörande svenska räddningsinsatser för de ungerska judarna (HP 21 Eu, 12/7-1944). Söderblom hade, som nämnts, vid denna tidpunkt redan givit sig av till Moskva, och den 20 juli 1944 svarade den nye biträdande polchefen Grafström på Gisles brev (HP 21 Eu, 12/7-1944).

Den 15 november 1944 återvände emellertid Söderblom till Stockholm där han vistades till början av december 1944 (P 9, 15/11-1944). Det är tänkbart att han i samband härmed informerades om Raoul Wallenbergs uppdrag. Det finns dock ingen dokumentation som visar att så skedde och det kan inte tas för givet att Raoul Wallenbergs person och uppdrag ansågs av tillräckligt stor vikt för att föranleda att ministern i Moskva erhöll annat än mer allmänt hållen information kring detta. Det kan heller inte uteslutas att uppdragets originella tillkomst ansågs vara allför känslig för att delges utanför UD:s högsta ledning.

I Moskva-legationens dossier rörande politik i Ungern återfinns två av de rapporter som Ivan Danielsson författade i juni 1944 ”Förtrycket mot judarna i Ungern” (HP 1 Eu, 26/5-1944) och ”Ang. judefrågan” (HP 1 Eu, 24/6-1944). Bifogad till den senare

rapporten återfinns den ovan nämnda Auschwitz-rapporten av Rudolf Vrba och Alfred Wetzler. De rapporter som Raoul Wallenberg författade angående sin verksamhet i den ungerska huvudstaden har inte återfunnits i Moskva-beskickningens arkiv. Det finns inga spår av dessa i legationens inkommande diarium och Söderbloms namn återfinns inte heller på sändlistorna för Wallenbergs rapporter. Däremot återfinns Arvid Richert vid legationen i Berlin, Björn Prytz vid London-beskickningen samt Wollmar Boström vid Washington-beskickningen på sändlistan för Wallenbergs rapport av den 22 oktober 1944. På sändlistan för Wallenbergs rapport av den 8 december 1944 finns legationerna i Bern, Berlin och London uppsatta.

Kopior av officiella skrivelser och handbrev angående det politiska läget i Ungern författade av Danielsson och Anger till utrikesdepartementet av 23 juni, 16 juli, 3 och 25 september 1944 vidarebefordrades till Söderblom (HP 1 Eu). På sändlistan för en av Per Anger författad rapport ”ang. fortsatta judeförföljelser i Ungern” återfinns Moskva-beskickningen. Häri rapporterade Anger bl.a. om det amerikanska hotet (av den 27 juni 1944) om repressalier mot den ungerska regeringen om judeförföljelserna tilläts fortgå (HP 21 Eu, 5/7-1944).

UD vidarebefordrade också telegram från Danielsson rörande Ungerns politiska utveckling den 9, 15 och 20 september (HP 1 Eu). Med anledning av Ungerns kapitulationstrevare till de allierade i oktober och den därav följande pilkorskuppen den 15 oktober 1944 avsändes inalles fyra telegram från UD till Söderblom (HP 1 Eu, 14, 18 oktober samt två telegram den 20 oktober). I ett av telegrammen av den 20 oktober angavs att Szálasi-regimen inte respekterade de skyddspass som utfärdats av svenska legationen åt ungerska judar (HP 1 Eu, 20/10-1945). Söderblom var alltså medveten om att svenska legationen utfärdat skyddspass åt judar, men någon utförligare rapport kring denna verksamhet än detta korta telegram har inte återfunnits i Moskva-arkivet.

Söderblom och skyddet av svenska intressen i Ungern

Det står dock klart att Söderblom ganska tidigt engagerades i frågan om skydd för svenska intressen i de stater där den sovjetiska armén ryckte fram. I oktober 1944 var den sovjetiska ockupationen

av Ungern ytterst nära förestående. I en rapport av den 10 oktober 1944 skrev Danielsson att

det militära läget i Ungern har under de senaste dagarna försämrat sig i oroväckande drag sedan det lyckats de ryska trupperna att på bred front överskrida den ungerska sydgränsen. Den ungerska pustaslätten står nu öppen för de ryska tankstyrkorna och på ett par ställen stå fienden knappast ett åttiotal kilometer från själva huvudstaden (HP 1 Eu, 10/10-1944).

Kort därefter, den 16 oktober, telegraferade Söderblom till Stockholm, att han

efter ryssarnas ockupation Budapest hoppas […] ihågkommas med orientering om legationen [och] kolonin (HP 80 Ea, 16/10-1944).

Den 20 oktober 1944 fick Söderblom instruktion från Stockholm att underrätta de sovjetiska militära myndigheterna om svenska företag och andra svenska intressen i Ungern, Jugoslavien och Transsylvanien. Den 17 september och 27 oktober 1944 överlämnade Söderblom uppgifter om svenska intressen (bland annat av ekonomisk art) i Polen, Ungern, Jugoslavien och Transsylvanien till den nyutnämnde chefen vid femte europeiska (skandinaviska) avdelningen vid det sovjetiska utrikeskommissariatet Michail S. Vetrov (HP 80 Eu, 27/10-1944).1

5.3. Vad visste Sovjetunionen om Raoul Wallenberg?

Vad visste de sovjetiska myndigheterna om verksamheten i Budapest? Vid ett samtal med tjänstemannen vid sovjetiska legationen i Stockholm Tjernysjev den 20 oktober 1944 lämnade chefen för UD:s politiska avdelning Eric von Post en kortare redogörelse för den svenska verksamheten för skyddet av judarna i Budapest. Det har inte påträffats någon svensk samtalsuppteckning från detta möte. Endast den sovjetiska sidans anteckningar finns tillgängliga.

Enligt Tjernysjev uppgav von Post att Sverige upprätthållit relationer med den ungerska Lakatos-regeringen i syfte att kunna ge

1 Listan över svenska ekonomiska intressen i Ungern omfattade bland annat elektricitetsverk tillhörande företaget Elektroinvest i städerna Szabadka och Zenta, fastigheter, fabrik och kontor i Budapest tillhörande företaget AG Alfa Separator (svensk ägare Separator), fastighet i Budapest med maskiner och inventarier tillhörande AGA, kontor, lager, bilar i Budapest etc. tillhörande SKF, odlingar (fröskördar) tillhörande AB W. Weibull osv. Det kanske viktigaste ekonomiska intresset utgjordes av det tändsticksmonopol som STAB innehade för Ungern (HP 80 Ea, 20/11-1944).

fortsatt skydd åt judarna. Det kunde dock inte, enligt von Post, bli tal om ett svenskt erkännande av den nya pilkorsregimen under Szálasi. von Post lämnade också en redogörelse för utfärdandet av svenska skyddspass åt några tusen judar i Budapest, samt att dessa, på order av Szálasi, nu mist sin giltighet. Raoul Wallenberg nämndes inte vid namn. Tjernysjev noterade avslutningsvis:

På von Posts fråga om Moskva överhuvudtaget intresserar sig för vad vi [Sverige] gör till judarnas beskydd i Ungern, undvek jag att ge något svar (AVPRF, f. 0140, op. 30, d. 9, p. 129, l. l. 12–14).

Tjernysjevs rapport har, enligt Sven G. Holtsmark, vidarebefordrats till Vetrovs sekreterare Sysojev. Av sändlistan framgår också att Dekanozov bör ha fått tillgång till samtalsuppteckningen. De sovjetiska myndigheterna var alltså underrättade om den svenska legationens verksamhet i Ungern.

Förutom detta dokumentära bevis föreligger också uppgifter från Raoul Wallenbergs affärspartner Kálman Lauer att ryssarna var införstådda med verksamheten vid den svenska Budapest-beskickningen. I sitt brev till Marcus Wallenberg jr. av den 20 april 1945 skrev Lauer att Raoul Wallenbergs person ”såväl som hans mission åtnjutit deras största sympati. Detta har sagts mig i november förra året av en tjänsteman på ryska handelsdelegationen” (Brev från Kálman Lauer till Marcus Wallenberg jr. 20/4-1945, Skandinaviska

Enskilda Bankens arkiv). Det är också intressant att notera att

Lauer i ett brev till Raoul Wallenberg av den 28 oktober 1944 skrev:

Vi ha fört flera förhandlingar med ryska handelsrepresentationen här i Stockholm. Om Du inte kan komma iväg i tid, så måste Du resa över Ryssland, Moskva, och det vore bra, om Du kunde göra några undersökningar för oss där. Jag bifogar kopior på vår korrespondens med ryska handelsdelegationen (Raoul Wallenberg-föreningens arkiv, 1:6).

Raoul Wallenberg var alltså införstådd med Lauers förhandlingar med den sovjetiska handelsdelegationen, och de sovjetiska tjänstemännen var medvetna om Raoul Wallenbergs verksamhet. Man kan sluta sig till att dessa vidarerapporterade all information från Lauer till sina överordnade i Moskva. Att de pågående handels- och kreditförhandlingarna rapporterades direkt till Moskva finns dokumenterat eftersom det amerikanska Venona-projektet (avlyssning av sovjetisk kryptotrafik) lyckades dechiffrera ett telegram av den 17 oktober 1944, från den sovjetiska ambassaden i Stockholm till Moskva rörande just innehållet i förhandlingarna. Wallenberg

nämns dock inte i detta telegram och varken hans namn eller ens någon referens till Budapest-legationens verksamhet i stort kan återfinns bland telegram som dechiffrerades genom Venona.

5.4 ”Isande kyla” i Moskva

Den 30 december 1944 mottog Söderblom instruktion från Stockholm att, inför den förestående sovjetiska erövringen av Budapest, underrätta det sovjetiska utrikeskommissariatet om den svenska Budapest-legationens belägenhet samt begära hjälp och skydd åt densamma. Innan vi ser närmare på detta kan det vara av intresse att kort teckna en ögonblicksbild av läget i de svensk-sovjetiska relationerna under veckorna närmast före Söderbloms begäran. Hade Söderblom lyckats i sin strävan att förbättra kontakterna länderna emellan?

Mycket tyder på att det svenska sändebudet just i december 1944 och januari 1945 rönte tämligen betydande motgångar vad gäller denna målsättning. Två av Söderbloms samtalsuppteckningar från december 1944 är av särskilt intresse för förståelse av orsakerna till de försämrade relationerna och hur man från sovjetisk sida förhöll sig till honom.

Möten med Dekanozov och Vetrov

Den första rapporten skildrar ett ”långt, stundtals ganska tillspetsat samtal” som Söderblom hade med vice utrikeskommissarien Dekanozov den 12 december 1944 angående de baltiska flyktingarna i Sverige:

[Dekanozov] framhöll sålunda, att frågan om de baltiska flyktingarnas återvändande till Sovjetunionen vore en principiell fråga, som berörde Sovjetunionens prestige. Sverige borde ej ha mottagit dessa flyktingar än mindre i samråd med tyskarna medverkat till deras överförande till Sverige. Överallt i Europa funnes massor av sovjetmedborgare, som tillfångatagits eller bortförts till tvångsarbete av tyskarna. Dessa hade utsatts för allsköns tvång och påverkan, och enligt sovjetregeringens uppfattning måste de principiellt alla återvända till hemlandet. De voro sovjetmedborgare, och det ankom på sovjetregeringen att bestämma över dem. Önskade svenska regeringen verkligen hellre giva efter för sentimentala stämningar än vårda sig om goda förbindelser med sovjetregeringen? (HP 1 Er, 12/12-1944).

Dekanozov hävdade också att balter, som uttryckt önskan att återvända till Sovjetunionen, ”med lock och pock förhindrats att återvända”. Då Söderblom framhöll att Sverige inte hade för avsikt att med tvång lämna ut balterna inkastade Dekanozov ”irriterat att detta icke intresserade honom”. Tonen under samtalet var således ganska hård, även om Söderblom noterade att Dekanozov, ”när han ett slag brusade upp, bad om ursäkt härför” (HP 1 Er, 12/12-1944).

Kort därefter var dags för nästa indikation på det försämrade läget i relationerna. I ett handbrev till von Post av den 23 december 1944 skildrade Söderblom ett möte med Vetrov och dennes medarbetare Sysojev, som ägde rum den 18 december 1944:

När jag i måndags mottogs av Vetrov och Sysoev för att tala om åtskilliga löpande ärenden, mottogs jag med isande kyla. Icke ett leende eller ett enda personligt ord kom över mina interlokutörers läppar, mina andraganden bemöttes med invändningar, medförda noter och promemorior togos med näppe och nöd emot. Uppträdandet var helt enkelt ohövligt (HP 1 Er, 23/12-1944).

Det ovänliga intrycket var desto större eftersom det starkt kontrasterade mot ett möte mellan Söderblom och Vetrov som ägt rum veckan innan och som, enligt Söderblom, präglats ”av en alldeles särskilt hjärtlig och trevlig atmosfär”.

Av den sovjetiska samtalsuppteckningen, som denna utredning har fått tillgång till ur ryska utrikesministeriets arkiv, framgår att samtalet mellan Söderblom och Vetrov varade i nio minuter. Av själva samtalsuppteckningen framgår att mottagandet var kyligt. Söderbloms framställningar bemöttes med korthuggna svar vilka alla gick ut på att hans förfrågningar i olika ärenden hänvisades till andra instanser. Följande ordväxling är illustrativ:

S. läste upp och överlämnade ett telegram till mig personligen som adresserats till honom från det svenska sändebudet i Rumänien Reuterswärd, som bad Söderblom att ta upp frågan om skydd åt av svensk egendom i Rumänien med de sovjetiska myndigheterna. Jag lämnade tillbaka telegrammet till S. och sade att det finns en rumänsk regering i Rumänien, och att det är dit som Reuterswärd måste vända sig (AVPRF, f. 0140, op. 29, p. 8, p. 127, l. 92–93).

Bakgrunden till Söderbloms framställan till Vetrov rörande skyddet av svensk egendom i Rumänien var att den sovjetiska röda armén efter inmarschen i september 1944 tillgripit egendom som tillhörde bland annat Svenska tändsticksaktiebolaget (STAB) och den svenska beskickningen i Bukarest (HP 80 Ea, 29/11-1944, HP 1 Eru, 17/1-

1945, 11/2-1945). Den svenske beskickningschefen Patrik Reuterswärd hade utan framgång protesterat hos de sovjetiska militära myndigheterna och därefter bett sändebudet i Moskva att ta upp frågan. Denna framställan avvisades alltså med hänvisning till den rumänska regeringen vars möjligheter att agera för att skydda svenska intressen under rådande omständigheter var obefintliga.

Det anges dock inga skäl i den sovjetiska samtalsrapporten till varför man skulle ge Söderblom ett kyligt mottagande.

Söderblom avslutade sin rapport från mötet med Vetrov enligt följande:

Emellertid har jag fortsättningsvis icke förmärkt någon ovänlig hållning från andra håll, och det hela är för mig tämligen oförklarligt. Jag kommer icke att i brådrasket återgå till de nämnda herrarna (HP 1 Er, 23/12-1944).

Det står alltså klart att Söderblom hade upplevt mötet med Vetrov som obehagligt. Hans slutsats att ”icke i brådrasket” återgå ”till de nämnda herrarna” är intressant mot bakgrund av de tidigare så ljusa skildringarna av möten med företrädare för den sovjetiska statsapparaten. Söderbloms rapport ger dock inte hela sanningen. I sin opublicerade dagbok ger förste sekreteraren vid Moskva-beskickningen Ingemar Hägglöf följande skildring av hur Söderblom reagerade på det negativa bemötandet från de sovjetiska företrädarna:

18/12 [1944]. Staffan var hos Vetrov kl. 5, som hade varit demonstrativt likgiltig, till den grad att t.o.m. S. märkte det och var mycket nedstämd och pessimistisk. 19/12 Ministern alltjämt lika down. Han tar åter råd och hör på vad vi ha att säga honom, vilket är en högst remarkabel förändring.

Av Söderbloms starka reaktion efter mötena med Dekanozov och Vetrov att döma, förefaller han ha drabbats av en akut inre konflikt mellan (upplevda) krav på snabba förbättringar i relationerna, och den påfrestande politiska miljön i det stalintida Moskva.

Att den annars så energiske och självsäkre Söderblom efter mötet med Vetrov drabbats av en känsla av besvikelse och pessimism inför framtiden indikeras dels genom Hägglöfs observation den 19 december 1944 att Söderblom ”tar råd och hör på vad vi har att säga honom, vilket är en högst remarkabel förändring”, dels genom att han ganska lång tid därefter återkommer till mötet i två brev till Stockholm, i ett handbrev av den 2 februari 1945 till von

Post och i en officiell skrivelse av den 18 augusti 1945, alltså nio månader senare, till utrikesminister Undén:

Det är också värt att anteckna – även om detta från Stockholms horisont kan synas egendomligt – att herr Vetrov och var artig och mild i tonen. Som jag tidigare inberättat, hände det en gång i vintras, att jag plötsligt av herrar Vetrov och Sysojev mottogs med isande kyla, för att icke säga ren ohövlighet. De hade säkert fått en vink om att låta märka, att man ej vore nöjd med Sveriges hållning. Dess bättre försvann denna attityd lika fort som den kommit (P 40 R, 18/8-1945).

Ytterligare motgångar

Den 17 januari 1945 kom nästa allvarliga bakslag för Söderblom i dennes strävanden att åstadkomma en god atmosfär i de svensksovjetiska förbindelserna. UD telegraferade att Kollontaj meddelat finansminister Wigforss, att Sovjetunionen beslutat förkasta det förslag till handels- och kreditavtal som den svenska regeringen presenterat den 6 november 1944. Kollontaj hade därtill konstaterat att hela avtalsfrågan ”borde vila tills vidare” (HP 64 A, 16/1-1945).

För Söderbloms del bör detta ha varit en stor besvikelse. Under sommaren 1944 hade han orienterat sig hos svenska företag såsom

Elektriska svetsningsaktiebolaget (ESAB), Fagersta-koncernen, LM Ericsson och Motala Verkstad, rörande leveranskapacitet och inställning till handel med Sovjetunionen. Under hösten 1944 hade han också rapporterat om positiva signaler från sovjetisk sida rörande utökad handel mellan Sverige och Sovjetunionen (HP 64

A, 4/8, 10/8, 26/8, 4/10-1944).

Också i Stockholm hade man märkt det sovjetiska intresset för utökade handelsförbindelser. Sohlman sammanträdde med Sovjetunionens handelsrepresentant i Stockholm, Nikolaj M. Nikitin, den 21 september 1944 (HP 64 A, 21/9-1944), och den 23 september rapporterade han att legationsrådet vid den sovjetiska beskickningen i Stockholm, Vladimir S. Semjonov, sagt att ”det skulle vara av stor betydelse för de båda ländernas framtida politiska förbindelser, om man utan dröjsmål kunde komma till en uppgörelse på det handelspolitiska området” (HP 64 Er, 23/9-1944).

Sammanbrottet i förhandlingarna sågs med oro i Stockholm. Den 20 februari 1945 ställde utrikesminister Günther frågan till Kollontaj ”om det vore någon politisk anledning till att handels-

avtalsförhandlingarna icke kommit till stånd mellan Sverige och Sovjetunionen”. Kollontaj uppgav att hon hade skrivit till Dekanozov i saken, ”och denne hade svarat henne med en hänvisning till att om han sagt, att det icke vore fråga om politiska skäl, så menade han också detta” (HP 64 Er, 20/2-1945).

Läget i Moskva vid tiden för Wallenbergs arrestering

Motgångarna under december och januari tog sig hos Söderblom uttryck i att han började undvika direktkontakt med tjänstemän vid det sovjetiska utrikeskommissariatet. Denna tendens var synnerligen påtaglig under perioden fram till slutet av januari 1945. Den 11 januari 1945 skrev Hägglöf, angående ett konsulärt ärende (rörande visering åt en legationsanställd), att ”ministern vågar inte ens gå upp och göra en démarche i saken”, och den 15 januari noterade Hägglöf att

S. har inte varit på NKID på en månad, men han säger sig förbereda ett besök hos Dekanozov för att tala om Folke Bernadottes avresa, där svar icke heller avhörts.

I ett handbrev till von Post av den 2 februari 1945 noterade Söderblom att han under sex veckor ”dröjt och tvekat att uppsöka [Dekanozov]”, eftersom han ”ej ville framprovocera något nytt samtal i detta brännbara ämne [frågan om baltiska flyktingar i Sverige]” (P 40 R, 2/2-1945).

Denna obenägenhet till direktkontakt märks till och med mer än ett år senare. Den 15 april 1946 skrev Söderblom att han sedan sin ”återkomst till Moskva före jul [1945]”

varit aktsam, när det gällt att inleda samtal med högtstående representanter för sovjetregeringen. Min varsamhet härvidlag har varit betingad av en önskan att undvika, att det ena ordet skulle giva det andra och att samtalet skulle komma in på frågan om de baltiska flyktingarna i Sverige. Jag har föredragit att upprepa svenska regeringens oryggliga ståndpunkt i denna fråga genom fru Kollontais förmedling (HP 1 Er, 15/4-1946).

Söderblom kom alltså medvetet att undvika kontakt med ”högtstående representanter för sovjetregeringen”. Strävan tycks i stället ha varit att hålla kontakterna på så låg nivå som möjligt inom utrikeskommissariatet. Vid ett av de tre samtal som Söderblom inalles

hade med utrikeskommissarie Molotov under sin tid i Moskva (den 30 maj 1946), sade Söderblom att han

varit synnerligen tillfredsställd med [sitt] samarbete med herrar Orlov och Abramov och har i övrigt förhandlat med Dekanozov och Losovski samt olika avdelningschefer. Jag har icke känt något behov av att taga Eder dyrbara tid i anspråk (HP 1 Er, 6/6-1946).

Han noterade också att Molotov vid detta möte ”ej [gjorde] någon min av avbryta samtalet, men jag tyckte mig ha tagit hans tid länge nog i anspråk och drog mig undan” (HP 1 Er, 6/6-1946).

Kontakterna med vice utrikeskommissarierna Dekanozov och Lozovskij (som alltså utgjorde en ”mellannivå”) hade emellertid också varit tämligen sparsamma alltsedan december 1944 till förmån för den ”lägsta nivån” (de nya cheferna vid den femte européiska [skandinaviska] avdelningen vid NKID Orlov och Abramov). I en officiell skrivelse till utrikesminister Undén av den 15 april 1946 skrev Söderblom att

han ej kände behov av att dagligdags besvära vare sig herr Dekanozov eller herr Novikov, då [han] kände sig synnerligen tillfreds med [sitt] samarbete med herr Abramov (HP 1 Er, 15/4-1946).

Söderblom föredrog således, mer än ett år efter det ”tillspetsade samtalet” med Dekanozov, att upprätthålla kontakterna med värdlandets utrikesförvaltning på så låg nivå som möjligt. Under de första sex veckorna 1945 förefaller emellertid Söderbloms ovilja till kontakt med sovjetiska diplomater överhuvudtaget (både på låg och hög nivå) ha varit akut. Dessa sex veckor sammanfaller på ett synnerligen olyckligt sätt med upptakten till ärendet Raoul Wallenberg.

6. Raoul Wallenberg arresteras

6.1. Pilkorsväldet oktober till december 1944

Svenska beskickningen i Budapest hårt ansatt

December 1944 var en kritisk månad, inte bara för legationen i Moskva, utan desto mer för legationen i Budapest. Den humanitära aktionen för skydd av judarna hade intensifierats efter pilkorsarnas maktövertagande i mitten av oktober och kom under december månad att nå sin största omfattning. 15–20 000 judar innehade vid årsskiftet 1944–45 olika typer av skyddshandlingar utfärdade av den svenska legationen.

Samtidigt försämrades emellertid legationens möjligheter att ge aktivt bistånd åt de judar som innehade svenska skyddspass. Pilkorsregeringen under Szálasi aviserade, kort efter kuppen den 15 oktober 1944, att man framgent inte ämnade respektera de tidigare ungerska regeringarnas utfästelser gällande de svenska skyddsdokumenten (HP 21 Eu, 18/10-1944). Wallenberg lyckades emellertid därefter i förhandlingar med pilkorsarnas utrikesminister baron Kémeny utverka att den nya regimen trots allt skulle respektera innehavarna av svenska skyddsdokument. Från pilkorsarnas sida var man dock angelägen om att få ett svenskt erkännande av den nya regimen (HP 21 Eu, 22/10-1944).

Från UD:s sida hade man dock redan den 19 oktober 1944 aviserat att något erkännande av den nya regimen ”givetvis [inte kunde] ställas i utsikt” (HP 21 Eu, 19/10-1944). Dagen efter, den 20 oktober, informerades Tjernysjev, som nämnts, av von Post att man från svensk sida vägrade erkänna pilkorsregimen. Den ungerska legationspersonalen i Stockholm anmodades kort härefter att utrymma sina beskickningslokaler.

Kamp mot klockan

De följande veckorna under det sista kvartalet 1944 präglades av en nervpåfrestande kamp mot klockan där det gällde att så långt möjligt förhala ett svenskt erkännande utan att respekten för de av beskickningen utfärdade skyddsdokumenten helt undergrävdes.

Den 27 oktober mottogs minister Danielsson av Kémeny, varvid denne deklarerade att de svenska skyddspassen skulle respekteras, samt uttalade sin förhoppning om att de goda förbindelserna mellan Ungern och Sverige skulle bestå (HP 21 Eu, 27/10-1944). Den 31 oktober meddelade svenska beskickningen att den ungerska pilkorsregimen visserligen var beredd att respektera skyddspassen, men kunde endast tillåta utresa av de ”svenska” judarna till Sverige i utbyte mot ett svenskt erkännande av den nya regimen (HP 21 Eu, 31/10-1944). Det är intressant att notera att UD den 2 november, trots de radikalt försämrade betingelserna efter den 15 oktober, meddelade att ”ni bör söka utverka största möjliga utökning av antalet skyddspass” (HP 21 Eu, 2/11-1944).

Den 8 november 1944 telegraferade Danielsson att läget försämrats för judarna och att man från pilkorsregimens sida var angelägen om att komma till en lösning på frågan om erkännande. Danielsson konstaterade härvid:

Ur juderäddningssynpunkt önskvärt att något formellt tillmötesgående kunde visas för att eventuellt möjliggöra uppskjutandet av det den 15 november planerade likställandet av skyddspassjudar med övriga judar. Ifrågasätter underhand till ungerska vederbörande framföres den omständigheten att beskickningen kvarstannat kan tydas såsom ett defactoerkännande av den nya regeringen (HP 21 Eu, 8/11-1944).

Stockholm svarade att Danielsson ägde ”utan användande av uttrycket erkännande påpeka att beskickningen dock kvarstannat efter regeringsändringen” (HP 21 Eu, 9/11-1944). När pilkorsarna kort därefter lämnade förslag på en person som sändebud till Stockholm, svarade UD med att ett ”mottagande här av representant för Szalasy kan ej ifrågakomma. Ni bör dock ej för närvarande framföra detta utan söka förhala saken” (HP 21 Eu, 13/11-1944). Den 15 november meddelade Danielsson att den spanska beskickningen, i syfte att utverka skydd åt ”sina” judiska skyddslingar, beslutat mottaga en representant för pilkorsarna i Madrid. UD svarade den 16 november 1944 att ”meddelandet […] föranleder ingen

ändring vår ståndpunkt icke erkännande Szalasyregimen” (HP 21 Eu, 16/11-1944).

Den 16 november konstaterade Danielsson att ”vårt förhandlingsläge med ungerska myndigheter synnerligen svårt, då man synbarligen vill avvakta besked om erkännande av representant [i Stockholm] för den nya regeringen. Då Budapests intagande av ryssarna fördröjts, äro möjligheterna att uppnå resultat genom förhalning alltmer beskurna” (HP 21 Eu, 16/11-1944). Den 21 november varnade Danielsson för att pilkorsarna avsåg att ”någon av de sista nätterna innan ryssarnas ankomst organisera pöbelupplopp vid de neutrala beskickningarna, söka efter judar samt utplundra de respektive beskickningshusen” (HP 1 Eu, 21/11-1944), och den 23 november 1944 rapporterade han att pilkorsarna avsåg att dränka samtliga judar som stod under svenskt beskydd i Donau såvida inte ett svenskt erkännande kom till stånd (HP 21 Eu, 23/11-1944). Den 26 november konstaterade han att Spanien, Turkiet och påvestolen lyckats bibringa pilkorsarna ”föreställningen att den erkändes av dessa länder”:

Om Sverige verkligen vill rädda sina ungerska judar, kunde svenska regeringen icke låna sig till ett liknande förfaringssätt, vilket icke torde föra med sig några konsekvenser, alldenstund den ungerska nazistregeringens saga sannolikt snart är slut (HP 21 Eu, 26/11-1944).

Den svenska positionen att vägra erkännande stod dock fast. Danielsson uppmanades dock av UD att ”förhindra att frågan sättes på sin spets” (HP 21 Eu, 13/12-1944). Per Anger skriver i sin bok Med Raoul Wallenberg i Budapest (1979) att den svenska regeringen härmed

ryckt undan den juridiska grundvalen både för Raouls räddningsmission som neutral diplomat och för beskickningens verksamhet som skyddsmakt för allierade och ryska medborgare. UD:s åtgärd och den därpå följande passiviteten, utlämnade de svenska diplomaterna som privatmän helt åt ungerska pilkorsregimens godtycke! (Anger, 1985: 98).

I december 1944 försvårades läget ytterligare för beskickningen. Pilkorsförband utövade nu terror i form av plundringar och razzior mot bland annat svenska Röda korset och judar som stod under svenskt beskydd (HP 21 Eu, 5/12, 16/12, 18/12-1944). Försök att medelst tysk diplomatisk intervention få pilkorsarnas terror att upphöra misslyckades (HP 21 Eu, 19/12-1944).

Den 15 december 1944 rapporterade Danielsson att en judisk beskickningsanställd, samt tre familjemedlemmar till lokalanställda judiska beskickningstjänstemän, skjutits av pilkorsarna (HP 21, Eu, 15/12-1944). Raoul Wallenberg utsattes därtill för ett dödshot från Adolf Eichmann. Danielsson telegraferade till Stockholm att Eichmann uttalat att han ”avsåge låta skjuta judehunden Wallenberg” (HP 21 Eu, 16/12-1944).

Terrorn mot judarna i Budapest rent generellt intensifierades likaså. I sin rapport av den 8 december 1944 (som för övrigt skulle bli hans sista), skrev Raoul Wallenberg:

Sedan den sista rapporten har de ungerska judarnas läge ytterligare försämrats. Troligen cirka 40 000 judar, härav 15 000 män ur arbetstjänsten och 25 000 personer av bägge könen som tagits i sina hem eller på gatan har tvingats att till fots marschera till Tyskland. Marschsträckan är 240 km. Vädret har ända sedan man börjat arrangera dessa dödsmarscher varit kallt och regnigt. Människorna har sovit under regnskydd och under bar himmel. De flesta ha fått äta eller dricka blott 3–4 gånger. Många ha dött (P 2 EuI, 8/12-1944).

Genom skyddsbreven och genom sitt breda nät av kontakter hos alla inblandade parter kunde emellertid Wallenberg, tillsammans med sina medarbetare från den svenska legationen, representanter från ett antal andra neutrala länders beskickningar (i synnerhet Karl Lutz vid den schweiziska beskickningen) och Röda korset (bl.a. Valdemar Langlet) rädda minst 15 000 judar. Kanske uppgår siffran till 100 000.

Det ligger utanför denna utrednings uppdrag att gå närmare in på den heroiska gärning som Raoul Wallenberg utförde under det sista kvartalet 1944. Icke desto mindre kan det också i detta sammanhang vara värt att teckna en kort bild av verksamheten vid den svenska legationens humanitära avdelning. Attaché Lars G:son Berg, som bevittnade delar av räddningsaktionen, har skrivit följande om Wallenbergs verksamhet:

De jagade judarnas enda hopp var Wallenberg. Som en räddande ängel dök han ofta upp i sista stund. Just när något deportationståg skulle sätta sig i gång brukade han komma till platsen med ett skrivet – falskt eller äkta – tillstånd att ta ut alla judar med svenska skyddspass. Hade hans skyddslingar redan försvunnit från staden, skyndade Raoul efter dem med lastbilar och förde så många han kunde tillbaka till Budapest. […] Största betydelsen hade dock Wallenbergs oförtrutna arbete på att förekomma deportationerna. Hans rapportörer i ministerierna gav

honom i god tid informationer om alla nya aktioner mot judarna. Genom sina förbindelser lyckades han då ofta få vederbörande att ta tillbaka sina beslut eller åtminstone ge dem en lindrigare form (Berg, 1949, 1983: 49).

Den 23 december 1944 beordrades den svenska beskickningen, med hänvisning till den framryckande sovjetiska armén, att med kort varsel lämna Budapest och medfölja den ungerska pilkorsregimen till staden Szombathely i västra Ungern. Denna order vägrade emellertid den svenska legationen att hörsamma eftersom, med Danielssons ord, ”de under beskickningens beskydd skydd stående judarna säkerligen [skulle varit] prisgivna” (P 2 Eu, 23/12-1944).

Dagen efter, på julafton, trängde pilkorsare in i den svenska legationens lokaler under förevändning att legationspersonalen skulle förflyttas till den ungerska regeringens evakueringsort. Fyra av legationsmedlemmarna, Röda kors-representanterna Yngve Ekmark och Asta Nilsson samt kanslisten Göte Karlsson och skrivbiträdet Margaretha Bauer fördes bort i fångenskap. Dessa kunde senare friges genom Röda korsets försorg. Beskickningen utsattes härvid för plundring. I synnerhet beskickningens skyddsmaktsavdelning B-avdelningen, som var inrymd i finska beskickningens lokaler, utsattes för svår skadegörelse.

Röda armén erövrar Budapest, Söderblom begär skydd åt svenska legationen

Under julhelgen 1944 blev den sovjetiska inringningen av Budapest total. Legationen berövades härefter möjligheter till kontakt med yttervärlden. Det sista telegrammet från legationen till UD i Stockholm avgick den 23 december 1944. Därefter var det tyst.

Legationspersonalen vistades härefter på olika håll i staden, men framför allt i stadsdelen Buda (väster om Donau). Danielsson vistades under slutet av december månad i en källare i den brittiska legationens lokaler. Eftersom Schweiz fullgjorde ett skyddsmaktsuppdrag åt Storbritannien i Ungern stod dessa lokaler under den schweiziska beskickningens kontroll. Wallenberg däremot uppehöll sig framför allt på Pest-sidan (öster om Donau) där han for omkring mellan de olika svenskhusen och försökte, så långt som var möjligt, skydda judarna från pilkorsarnas fortsatta terror.

Striderna om herraväldet i Budapest mellan sovjetiska och tyska förband skulle komma att pågå under mer än en månads tid. Pestsidan föll i den sovjetiska krigsmaktens händer den 15 januari 1945. Samtliga broar över Donau sprängdes härvid av tyskarna varefter kontakterna mellan de bägge stadshalvorna skars av. Buda-sidan, där beskickningens huvudbyggnad var belägen, föll slutligt först den 11 februari 1945.

Instruktioner angående Budapest-beskickningen till Söderblom och Richert

UD i Stockholm saknade alltså närmare information om legationspersonalens vistelseort och i slutet av december började man vidta åtgärder för att försöka få uppgifter om dess belägenhet. Den 28 december 1944 engagerades beskickningen i Berlin i sökandet efter legationspersonalen och två dagar senare, den 30 december, instruerades Söderblom i Moskva att informera Dekanozov om den icke avhörda Budapest-beskickningen samt försöka utverka skydd för dessa. Man översände också en lista med namnen på de anställda vid Budapest-legationen till Berlin och Moskva. På denna lista återfanns legationsmedlemmarnas namn i följande ordning:

Envoyén C. I. Danielsson, Legationssekreterare Per Anger, konsul Yngve Ekmark, lektor Valdemar Langlet med fru, legationssekreterare Raoul Wallenberg, kanslisten D. von Mezey, kanslisten Göte Carlsson, attaché Lars Berg, skrivbiträde Margaretha Bauer, fröken A. M. C. Nilsson (HP 80 Ea, P 2 Eu, 30/12-1944).

Den 31 december vidarebefordrade Söderblom brevledes uppgifterna om Budapest-legationens belägenhet till det sovjetiska utrikesministeriet. Han, liksom legationschefen i Berlin Arvid Richert, bifogade också en lista med namnen på legationspersonalen, samt tillfogade att den svenska beskickningen måst bli kvar i Budapest i syfte att upprätthålla sitt skyddsmaktsuppdrag gentemot Sovjetunionen, samt till skydd för de omkring 15 000 judar som stod under beskickningens beskydd (HP 80 Ea, 31/12-1944).

Det kan härvid vara värt att notera att det förelåg en viss skillnad mellan de listor som Söderblom och Richert insände till de sovjetiska respektiva tyska utrikesministerierna. På Söderbloms lista presenterades namnen i samma ordning som i telegrammet från Stockholm, dvs. C. I. Danielsson (poslannik, [sändebud]), Per

Anger (sekretar), Yngve Ekmark (konsul), Valdemar Langlet (lektor) med hustru, Raoul Wallenberg (sekretar). Wallenberg, som uppbar formell status som legationssekreterare placerades således efter konsul Ekmark och lektor Langlet. I synnerhet den sistnämnde hade ingen formell koppling till legationen vid denna tidpunkt, något som också framgår av hans titel.

På Richerts Verzeichnis über Mitglieder der Königl. Schwedischen

Gesandschaft in Budapest som ställdes till det tyska utrikesministeriet räknades däremot namnen upp i följande ordning: ”Herr

Gesandter Danielsson, Herr Legationssekretär Per Anger, Herr Legationssekretär Raoul Wallenberg, Herr Attaché Lars Berg, Herr Konsul Yngve Ekmark, Herr Lektor Valdemar Langlet und Frau” osv. Richert hade alltså på eget initiativ flyttat Raoul Wallenbergs namn till nummer tre efter beskickningschefen, något som överensstämde med Wallenbergs formella status vid legationen.

Söderblom hade inte modifierat ordningsföljden utan skickade in listan helt i enlighet med UD:s rangordning. Det är en något märklig omständighet att den ursprungliga listan från UD endast delvis följde den formella rangordningen (Danielsson och Anger placerades i rätt ordning). Huruvida denna något oväntade detalj hade någon som helst betydelse för den sovjetiska säkerhetstjänstens bild av Raoul Wallenbergs status vid legationen, eller om det på något sätt kan sägas vittna om UD:s syn på Wallenberg, går dock inte att säga.

Det förefaller dock möjligt att den kan ha bidragit till att påverka Söderbloms uppfattning om Wallenbergs status inom utrikesförvaltningen. Vi får anledning att återkomma till denna aspekt av listan senare i framställningen.

Richert svarar UD angående Danielsson och Wallenberg

Förfrågningar hade alltså sammanfattningsvis utgått från UD via de svenska legationerna i Berlin och Moskva, till de bägge krigförande makterna Tyskland och Sovjetunionen rörande beskickningspersonalen i Budapest.

Redan före Söderbloms begäran hos Dekanozov om skydd åt svenskarna hade emellertid ett svar ingått från legationen i Berlin. Den 29 december 1944 ringde Richert till Stockholm och meddelade att tyska utrikesministeriet uppgivit att

Gesandter Danielsson hat sich an unbekannten Ort in Budapest verborgen und Legationssekretär Wallenberg hat sich unter den Schutz der deutschen Truppen gestellt (P 2 Eu, 29/12-1944).

På avskriften av telefonsamtalet uppges att utrikesministern, Boheman, Fallenius (utrikesråd och chef för UD:s personalavdelning) samt Hellstedt informerats om Richerts meddelande.

Dagen efter kunde Richert ge mer detaljerade upplysningar om Danielssons vistelseort. Denne uppgavs befinna sig på påvestolens representation, nuntiaturen, i Budapest, liksom (troligtvis) också Per Anger, Lars Berg och Margaretha Bauer. Några ytterligare uppgifter om Wallenberg inkom härvid ej (P 2 Eu, 30/12-1944).

I början av januari 1945 hade alltså Stockholm erhållit uppgifter om att Raoul Wallenberg skulle befinna sig under tyskt beskydd. Det skulle inte vara orimligt att förvänta sig någon form av reaktion från Stockholm på dessa uppgifter om Wallenberg, t.ex. i form av instruktioner till Berlin-legationen att hos tyska utrikesministeriet försäkra sig om att Wallenberg behandlades korrekt etc. Emellertid har några sådana handlingar inte påträffats i UD:s arkiv.

6.2. Arresteringen av Raoul Wallenberg

Söderbloms démarche vidarebefordras till röda armén

Omständigheterna kring Raoul Wallenbergs arrestering går att rekonstruera tämligen väl dels med ledning av de tämligen talrika vittnesuppgifter som finns från personer i Raoul Wallenbergs närhet under de kritiska dagarna i mitten av januari (naturligtvs med förbehåll för att en del uppgifter kan bygga på missförstånd eller utgöra ren desinformation), dels utifrån dokument ur f.d. sovjetiska arkiv.

Samma dag som Söderblom skickat démarchen om skydd för den svenska beskickningen i Budapest till Dekanozov, alltså den 31 december 1944, vidarebefordrade Dekanozov Söderbloms begäran till röda arméns ställföreträdande generalstabschef Antonov. Dekanozovs skrivelse innehåller ingen antydan om att Raoul Wallenberg intar en särskild status eller skall särbehandlas på något sätt. Emellertid kan det vara värt att notera att ordningsföljden i den lista över legationspersonalen som Dekanozov översände var densamma som i Söderbloms lista, dvs. ”K. I. Danielsson, poslan-

nik; Per Anger, sekretar; Yngve Ekmark, konsul; Valdemar Langlet lektor, med hustru; Raoul Wallenberg, sekretar;” osv.

Därefter vidarebefordrades denna order den 2 januari 1945 av generallöjtnant Slavin (som var assistent till röda arméns generalstabschef) till befälhavarna för 2:a och 3:e ukrainska fronterna Rodion J. Malinovskij (vars förband opererade på Pest-sidan) och F. I. Tolbuchin (vars trupper stod på Buda-sidan). Mellan den 3–12 januari utgick tre likalydande order om skydd åt den svenska beskickningspersonalen till underlydande förband.

Raoul Wallenberg påträffas av sovjetisk militär

I ett brev från Kálman Lauer av den 20 april 1945 till Marcus Wallenberg jr. framgår att Angers sista kontakt med Raoul Wallenberg ägde rum den 10 januari 1945.

Enligt vittnesuppgifter från två av Wallenbergs medarbetare, Béla Révai och André Véres, anlände Wallenberg den 11 eller 12 januari i bil till Benczur utca (Benczurgatan) 16 där en av Röda korsets transportcentraler var belägen (P 2 EuI, 31/1-1952). Den 13 januari på morgonen observerades de första sovjetiska soldaterna i området och vid middagstid kom sovjetisk militär personal in i huset. Wallenberg skall härvid ha samtalat med den sovjetiske majoren ”Demtschinkov” (möjligtvis identisk med den biträdande politiske chefen vid ett av de sovjetiska regementena, major Dimitrij Demtjenko som enligt ett annat vittne skall ha setts tillsammans med Wallenberg i bil den 17 januari) (UD II: 52, 2001: 50). Dagen efter, den 14 januari, skall Wallenberg ha lämnat Benczurgatan 16 tillsammans med Demtschinkov.

Dokumentation ur sovjetiska arkiv visar att J. Dimitrienko vid den 151:a infanteridivisionen samma dag (den 14 januari 1945) meddelade chefen för den politiska avdelningen vid 7:e gardesarmén, att Raoul Wallenberg med chaffören Vilmos Langfelder påträffats på Benczurgatan 16. Enligt Dimitrienko hade Wallenberg uppgivit att den svenske ministern Danielsson befann sig i Buda och att attaché Berg befann sig vid legationens huvudbyggnad på Gyopár utca. Dimitrienko noterar också att den svenska legationen representerade de judar som befann sig i det centrala ghettot samt att man hade inalles nio kontor i staden, vars adresser angavs. Vidare skrev Dimitrienko att Wallenberg överlämnat ett telegram på tyska språket för vidarebefordran till Stockholm vari han bad att

få underrätta att han, liksom alla de resterande (vse ostalnye) beskickningsmedlemmarna (varvid särskilt omnämns en Nelson som troligtvis är identisk med Röda kors-representanten Asta Nilsson), befann sig på sovjetkontrollerat område.1 De övriga beskickningsmedlemmarnas öden uppgavs vara okända. Dimitrienkos rapport avslutas med uppgiften om att ”Raoul Wallenberg och hans chaufför är inkvarterade [pomesjtjeny] och satta under beskydd/bevakning [ochranjaiotsja] (Dokumentsamling: C07).

På Dimitrienkos rapport finns antecknat ”18= till Afonin: Tills vidare – skicka ej telegrammet någonstans. Telegrammet skall inte sändas någonstans”.

Detta avser med all sannolikhet det telegram som Wallenberg överlämnat till Dimitrienko för vidarebefordran till Stockholm.

Samma dag (14 januari) utfärdade Kuprianov vid 7:e gardesarméns 30:e kår en order om att ”sekreteraren vid den svenska legationen Raoul Wallenberg som befinner sig hos den 151:a infanteridivisionen, omedelbart, under säkra och bekväma former, skall föras till chefen för den 18:e skyttekåren, generalmajor Afonin”. Wallenbergs kontakt med yttervärlden skall förbjudas (Sviaz' Raoul Wallenberga s vnesjnim mirom vospretit'). I en handskriven anteckning som återfinns på detta telegram uppges att

Vi tog honom den 13.1.45 på Benczurgatan (han gick själv över [peresjel sam] [fronten?]). Övriga medlemmar av legationen befinner sig i den västra delen. Han vägrade att lämna fronten efter att ha förklarat att 7 000 svenska medborgare befann sig under hans ansvar och beskydd i stadens östra del (Dokumentsamling, C08).

Denna uppgift bekräftar således de ovan presenterade uppgifterna från vittnena Révai och Véres.

Översättningen av den ovan anförda sovjetiska anteckningen följer med två undantag den svenska arbetsgruppens rapport (UD

II:52, 2001: 47). Det kan för det första diskuteras huruvida arbetsgruppens översättning av ”vziali ego” med ”han greps” är helt självklar. Någon order att gripa Wallenberg hade ännu inte utgått. För det andra återges inte uppgiften om att Wallenberg själv gått över fronten (peresjel sam) i arbetsgruppens rapport.

1 Denna uppgift är kryptisk. Om Wallenberg med de resterande beskickningsmedlemmarna avser t.ex. Carl Ivan Danielsson och Per Anger så var uppgiften felaktig. Dessa befann sig vid denna tidpunkt i stadsdelen Buda som ännu inte fallit i sovjetisk hand. Uppgiften kan bygga på ett missförstånd.

Denna uppgift är viktig eftersom den visar att Wallenberg självmant tog kontakt med de sovjetiska trupperna. Detta bekräftar i sin tur en uppgift från Anger (av den 20 april 1945) att Wallenberg ”någon dag före den 15 januari 1945”, hade låtit ”hälsa till ministern [Danielsson] att striderna tagit en sådan omfattning, att han icke längre kunde göra någon nytta, och att han därför tänkte gå över till de ryska linjerna”. Danielsson hade, enligt Anger, ”låtit hälsa att, om han ansåg sin ställning ohållbar, skulle han gå över till den ryska sidan” (Raoul Wallenberg-föreningens arkiv, 1:5). Den omedelbara orsaken till att Wallenberg skulle uppsöka de sovjetiska linjerna var enligt Lauer, att Danielsson mottagit en varning om att Gestapo och SS hade för avsikt att göra slut på Raoul Wallenbergs verksamhet och att man ”ej skydde radikala medel” (Brev från Kálman Lauer till Marcus Wallenberg jr., Skandinaviska Enskilda

Bankens arkiv).

Att Wallenberg hade för avsikt att fortsätta verka i Budapest också efter den sovjetiska inmarschen framgår av ett brev från Lauer Jakob Wallenberg av den 19 december 1944:

Från Raoul fick jag i dag ett brev, daterat 8 december i Budapest, vari han meddelar förljande. Han ämnar stanna i Budapest några månader efter ryska besättningen av staden och bilda en internationell förening för återställandet av judisk egendom; han antar, att han i alla fall inte kan komma iväg så snart, om resan skall gå över Ryssland (Brev från Kálman Lauer till Jakob Wallenberg, 19/12-1944, Skandinaviska

Enskilda Bankens arkiv).

Mycket talar således för att Wallenberg självmant, i enlighet med instruktion från sin chef Danielsson och i syfte att undgå att falla offer för Gestapo och SS, sökte kontakt med sovjetiska militärmyndigheter, att han var inställd på att avveckla sin verksamhet under ordnade former samt därefter fara till Sverige via Sovjetunionen.

Enligt vittnesuppgifter (som presenteras i den svenska arbetsgruppens rapport [UD II: 52, 2001: 49–51]), från f.d. sovjetiska militärer som vid Budapests erövring tjänstgjorde vid 581:a infanteriregementet, skall Wallenberg den 14 januari ha förts till regementets stab varvid han i samtal med regementschefen Golub skall ha uttryckt önskemål om ett sammanträffande med marskalk Malinovskij. Därefter kan man, med ledning av vittnesuppgifter, följa Wallenbergs väg från staben vid 581:a regementet, till chefen för Smersj vid 151:a divisionen, överste Kislitsa, och därefter vidare

till divisionsbefälhavaren Podsjivajlov. Wallenberg skall rätt ingående ha redogjort för sin verksamhet inför Podsjivalov (UD

II: 52, 2001: 50).

Enligt vittnet Michail Danilasj, som uppger sig ha träffat Wallenberg någon gång under perioden 8–14 januari, skall Wallenberg ha klagat på att hans tjänstebil tagits ifrån honom. Han skall också ha begärt att få till stånd ett möte med Malinovskij (UD

II: 52, 2001: 50).

Den 15 januari 1945 erhöll generalstabschefen Antonov meddelande från stabschefen vid andra ukrainska fronten Zacharov att Wallenberg påträffats i den östra delen av Budapest på Benczurgatan. Han informerade också att ”åtgärder har vidtagits för att beskydda/bevaka (mery ochrana) Wallenberg och hans egendom”.

Det förtjänar att understrykas att den sovjetiska behandlingen av Wallenberg så här långt inte skiljer sig nämnvärt från den behandling som de övriga legationsmedlemmarna sedermera, efter den sovjetiska erövringen av Pest den 11 februari 1945, skulle få erfara. Per Anger uppgav efter sin hemkomst till Stockholm i april 1945 att

de ryska myndigheterna hade varit mycket förekommande men icke medgivit några förbindelser med hemmet eller yttervärlden. Den kommendant, som omhänderhaft Anger, hade visserligen lovat att telegrafera till den svenska legationen i Moskva om att Anger vore välbehållen, men något sådant telegram hade icke kommit till legationen (Raoul Wallenbergföreningens arkiv, 1:5).

Att Wallenbergs kontakt med yttervärlden skulle förbjudas (såsom angavs i telegrammet från Kuprianov av den 14 januari) var således inte unikt för Wallenberg. Också Anger, som sedermera tilläts återvända till Sverige, blev således berövad möjligheter till kommunikation med UD och anhöriga. Detsamma gäller också för beskickningschefen Danielsson.2

2 Danielsson skrev 1947 angående sin vistelse hos den av de sovjetiska militärmyndigheterna anvisade evakueringsorten för den svenska beskickningspersonalen: ”Vår vistelse i Dunavecse kom att räcka i tre veckor. Först efter omkring fjorton dagar och upprepade framställningar lyckades det mig att få företräde för den ryska militärbefälhavaren i Dunavecse med generals grad. Denne, som uppgav att Legationens medlemmar blivit omhändertagna efter särskild framställning av svenska regeringen, avslog utan vidare min begäran att få återvända till Budapest, låta Beskickningen återupptaga sin verksamhet och söka upptaga förbindelse med den i Debrecen fungerande nya regeringen. En anhållan att bliva satt i tillfälle att inhämta instruktioner från min regering rönte samma öde” (R 20 Eu, 29/9-1947). Kanslisten Denez von Mezey noterade i ett brev (1947) att ”ministern [krävde] att generalen via Moskva till Svenska Regeringen måtte vidarebefordra ett telegram med

Sovjetisk arresteringsorder utfärdas

Den 17 januari 1945 antog emellertid den sovjetiska handläggningen av Raoul Wallenberg en radikalt annorlunda form. Följande order utgick från vice försvarsminister Nikolaj T. Bulganin:

Raoul Wallenberg, som påträffats/återfunnits i den östra delen av Budapest på Benczurgatan, skall arresteras och föras till Moskva. Motsvarande instruktioner har utgått till kontraspionaget Smersj (Dokumentsamling C11).

I en handskriven version av ordern anges att Raoul Wallenberg är sekreterare vid den svenska legationen. Detta har emellertid strukits över och återfinns ej på den maskinskrivna versionen av ordern (Dokumentsamling C12). Varför man strukit över hans titel kan inte sägas. En tolkning skulle kunna vara att man från sovjetisk sida efter denna tidpunkt av oklara skäl inte betraktade Wallenberg som fullvärdig diplomat i svensk tjänst.

En kopia av arresteringsordern vidarebefordrades till chefen för

Smersj, Viktor Abakumov. Samma dag beordrade också Bulganin att de i Budapest ackrediterade schweiziska diplomaterna Harald

Feller och Max Meier samt det slovakiska sändebudet Jan Spisak skulle arresteras och ”på samma sätt som Wallenberg” föras till Moskva. Den 25 januari meddelade stabschefen vid andra ukrainska fronten, Zacharov, att Wallenberg samma dag skickats till Moskva i en konvoj under befäl av kapten Nikolaj M. Zenkov.

Révai och Véres uppger att Wallenberg återvände till Benczurgatan efter den 14 januari och att han därefter avreste i bil med sovjetisk militär eskort den 17 januari. Enligt Révai hade Wallenberg sagt att han hade för avsikt att söka upp den sovjetiske marskalken Malinovskij vid det sovjetiska militära högkvarteret i Debrecen. Han skall också ha uppgivit att han tillbringat natten vid ett sovjetiskt militärkommando i Budapest, att han och Langfelder fått bo i var sitt rum och inte fått tala med varandra, samt att han inte visste om han åkte som ryssarnas gäst eller fånge (P 2 EuI, 31/1-1952).

begäran om instruktioner. Generalen svarade emellertid, att han – 'okunnig som han var i diplomatiska seder och bruk' – ej kunde befatta sig med dylikt […]” (R 20 Eu, 4/9-1947).

6.3. Dekanozov meddelar Söderblom att Wallenberg påträffats

Som ovan nämnts utfärdades alltså ordern att arrestera Wallenberg av en person tämligen högt i den sovjetiska makthierarkin, vice försvarsminister Bulganin. Vittnet Danilasj uppger till och med att Molotov gett order om att Wallenberg skulle föras till honom (UD

II: 52, 2001: 50). Ordern utfärdades den 17 januari 1945.

Den 16 januari 1945 översände vice utrikesminister Vladimir Dekanozov följande note till Söderblom:

Ärade herr Söderblom Enligt meddelande från Budapest har i den av sovjettrupperna erövrade delen av staden vid Benczurgatan påträffats svenske undersåten herr Raoul Wallenberg, som uppgav sig vara den sekreterare vid svenska beskickningen i Ungern, varom Ni underrättat mig i Edert brev av den 31 december förra året. Enligt uppgift av herr R. Wallenberg befinna sig övriga medlemmar av svenska beskickningen i stadens västra del. Åtgärder till skydd [mery po ochrane] av herr R. Wallenberg och dennes egendom hava vidtagits av de sovjetiska militärmyndigheterna [...] (AVPRF, f. 0140, op. 30 d. 10 p. 120, l. 1).

På den sovjetiska kopian av detta brev finns en sändlista vari uppges Molotov, Vysjinskij, Dekanozov, Rättsavdelningen (pravovoj otdel) och femte europeiska avdelningen vid utrikeskommissariatet (vars chef var Vetrov) hade underrättats. På telegrammet finns två handskrivna noteringar: Den ena anteckningen, som enligt Holtsmark har tillförts av Vetrov, anger att telegrammet skall delges ”kamrat Sysojev”. Den andra anteckningen, som endast delvis går att tyda, och som enligt Holtsmark har tillförts av Dekanozov, ser ut enligt följande: ”v delo Wallenberga”. Det ryska ordet delo kan betyda både ärende och dossier. Dekanozovs anteckning är alltså en uppmaning om att telegrammet skall läggas i dossiern rörande ärendet Wallenberg. Det är märkligt att Dekanozov redan på detta tidiga stadium skulle ha börjat använda termen ”Wallenbergärendet” eller ”Wallenberg-dossiern”. Det kan tyda på att man på sovjetisk sida hade upprättat en specialdossier för Raoul Wallenberg. Å andra sidan går det naturligtvis inte att utesluta att anteckningen har tillförts senare.

Dekanozovs användande av ordet ochrana när han rapporterade till Söderblom om Wallenberg, låter antyda att han byggde sitt telegram på det tidigare nämnda rapporten av den 14 januari från J.

Dimitrienko, vilken som nämnts, då han den 14 januari rapporterade att Wallenberg och hans chaufför var inkvarterade och satta under beskydd/bevakning använt sig av samma ”terminologi” (ochranjaiutsja) (Dokumentsamling: C07). Detta kan i sin tur tyda på att Dekanozov, då han formulerade brevet till Söderblom, endast hade denna information och ingen vidare kännedom om att den sovjetiska ledningen hyste särskilda planer för Wallenberg. Klart är under alla förhållanden att Dekanozov vid denna tidpunkt ännu inte hade sett Bulganins arresteringsorder som ju utfärdades först dagen efter, den 17 januari 1945. Det är följaktligen mindre troligt att noteringen på kopian av noten skulle placeras i ”Wallenberg-ärendet” har tillförts redan den 16 januari 1945.

Gjorde Dekanozov ett misstag när han den 16 januari underrättade Söderblom om Wallenbergs ankomst till den sovjetiska sidan av fronten? I den svenska arbetsgruppens rapport konstateras att det kanske alltför tidiga beskedet till svenskarna kan ha varit en lapsus från Dekanozovs sida . Denne var känd för att handla snabbt och resolut och kan möjligtvis ha gått händelserna i förväg. De mer exakta orsakerna till varför Dekanozov underrättade Söderblom redan den 16 januari är dock inte kända.

7. Bild I: Raoul Wallenberg i sovjetiskt beskydd

7.1. Dekanozovs note

”Problemet” Raoul Wallenberg

Vi har inledningsvis noterat att förvaltningsorganisationer generellt är avsedda att utifrån etablerade rutiner och standardförfaranden åstadkomma lösningar på problem. Vi har också noterat att handläggningen av ärende genomgår en inledande formativ fas då det kategoriseras som en fråga av en viss typ som kräver en viss handlingslinje i enlighet med en eller annan på förhand utarbetad standardrutin. Under denna kategoriseringsprocess ligger således frågan öppen för olika tolkningsmöjligheter. De formativa momenten är ofta inte längre än någon eller några veckor och följs av längre perioder (som kan omfatta flera månader eller till och med år) varunder de sanningar eller bilder som skapats under det formativa momentet präglar såväl enskilda tjänstemäns tolkningar av inkommande information som hur utrikesledningen väljer att agera.

De bilder som skapas av ett ärende är visserligen tvingande i så måtto att tjänstemännen tenderar att se vad de förväntar sig att se givet den bild man har av problemet. De är dock långt ifrån oföränderliga. Ny information, som fångas upp av förvaltningens tjänstemän, kan komma att medföra att nya formativa moment inträder varvid bilden av problemet omprövas och, möjligtvis, rekonstrueras i en annan form.

Som framkommit ovan konstruerades själva räddningsuppdragets utformning i juni–juli 1944 som ett resultat av förhandlingar mellan i synnerhet Johnson och Boheman. Raoul Wallenberg hade också själv möjlighet att påverka uppdragets utformning. Han tog, som framgår av existerande dokumentation, aktiv del i förhandlingsprocessen. Under själva uppdragets utförande under hösten 1944 skedde, mot bakgrund av vissa olösta administrativa

frågor och den faktiska händelseutvecklingen i Ungern, en del successiva omformuleringar av uppdragets natur och innehåll. Också under denna period kunde Raoul Wallenberg ta aktiv del i processen.

I december 1944 instruerades Söderblom att begära skydd åt Budapest-legationens personal. Den 16 januari 1945 nåddes han av beskedet att en av legationens medlemmar påträffats och stod under sovjetiskt militärt beskydd. Ett första formativt moment i tillskapandet av bilden av vad som hänt Raoul Wallenberg efter den 23 december (då man senast hört av honom via telegram) hade härmed inträtt. Till skillnad från perioden i juni 1944 då uppdragets riktlinjer utarbetades saknade emellertid nu Raoul Wallenberg själv möjligheten att påverka den svenska utrikesförvaltningens bild av honom och hans öde. Det blev istället upp till berörda tjänstemän att klassificera Raoul Wallenberg som ett ärende av en viss typ, i enlighet med denna benämning konstruera en bild av ärendet och föreslå åtgärder inför utrikesledningen.

De centrala frågorna för analysen nedan är dels hur förvaltningen (i synnerhet Söderblom eftersom han var den närmast berörde tjänstemannen) konstruerade sin bild av ärendet Raoul Wallenberg, hur denna bild presenterades för utrikesledningen, vilka åtgärder förvaltningen föreslog att ledningen skulle vidta, samt hur ledningen, mot bakgrund av detta, faktiskt agerade. Dels i vilken utsträckning, och hur, ny information föranledde vittgående omprövningar av de etablerade sanningarna, hur förvaltningen förmedlade den nya informationen till ledningen, vilka nya bilder av problemet som man härvid föreslog, samt hur ledningen, mot bakgrund av den nya informationen, valde att agera.

Söderblom vidarebefordrar Dekanozovs note till UD

Den 16 januari 1945 nåddes Söderblom av underrättelsen om att Raoul Wallenberg, som ende medlem av den svenska legationen i Budapest, påträffats och tagits i beskydd. Dagen efter, den 17 januari, kunde Söderblom rapportera till Stockholm:

Dekanozov meddelar, att i av sovjettrupperna erövrade delen av Budapest vid Benzurgatan påträffats Raoul Wallenberg, som uppgivit, att övriga medlemmar beskickningen befinna sig i stadens västra del. Militärmyndigheterna ha vidtagit åtgärder för att skydda Wallenberg och hans egendom. Jag anser att publicering bör anstå tills staden har helt befriats (P 2 Eu, 17/1-1945 [kopia i HP 80 Ea]).

Söderblom framförde samma dag ett tack för uppgifterna till Dekanozov.

Det är härvid av vikt att erinra att det senaste beskedet som Stockholm fått angående Raoul Wallenbergs vistelseort var av den 29 december 1944 från Richert i Berlin. Då uppgavs att Wallenberg befann sig under tyska truppers beskydd. Richerts besked föranledde ingen reaktion från Stockholm.

UD vidarebefordrar Dekanozovs note de till brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm

På Söderbloms telegram av den 17 januari, som löstes i Stockholm den 18 januari klockan 07.00, finns följande tre blyertsanteckningar:

18.1 [Carl Gustav] Béve för benägen åtgärd Fru v. Dardel underrättad per tel. C.G.B [Carl Gustav Béve] North britt. besk. underrättad om innehållet Hdt [Hellstedt]

Samma dag som telegrammet ankommit till Stockholm hade sekreterare Béve anmodats att vidta någon form av ”benägen åtgärd” som sannolikt bestod i att underrätta Raoul Wallenbergs mor. Därefter, eller samtidigt, hade den tidigare nämnde North vid brittiska beskickningen underrättats ”om innehållet” av Hellstedt (som ju ansvarat för distributionen av Wallenbergs rapporter till brittiska och amerikanska beskickningarna). På telegrammet återfinns paraffer av utrikesministern, Assarsson, Grafström, von Post samt Thorsing.

Varför UD (Hellstedt) underrättade North vid brittiska beskickningen rörande innehållet i Söderbloms telegram om Wallenberg är inte klarlagt, men återspeglar säkerligen det ovan nämnda faktum att Wallenberg under sommaren och hösten 1944 kontinuerligt, med UD:s goda minne, rapporterat till brittiska beskickningen i Stockholm.

Även om det inte framgår av blyertsanteckningarna på Söderbloms telegram informerades också den amerikanska beskickningen om Dekanozovs note. Detta faktum kan dokumenteras genom det telegram från det amerikanska sändebudet i Stockholm Herschel Johnson till den nye amerikanske utrikesministern

Edward R. Stettinius (Hull slutade sin tjänst i november 1944) som avsändes den 20 januari 1945. Johnson skrev följande:

Commissariat for Foreign Affairs, Foreign Office informs legation, has given Swedish Legation in Moscow information which indicates Swedish representative in Hungary Wallenberg is safe and sound in that part of Budapest occupied by the Russians. […]

Telegrammet avslutades enligt följande:

Swedish authorities accordingly suggest information given in Department's 2566, December 21, 8 p.m. be conveyed through American Embassy in Moscow (Nr 246, P 2 EuI, 17/2-1994).

Denna avslutande anmärkning är mycket intressant. UD hade föreslagit att amerikanska myndigheter skulle överlämna information, avsedd för Wallenberg, som givits i telegram 2566 från amerikanska utrikesdepartementet den 21 december 1944, via amerikanska legationen i Moskva, till sovjetiska utrikeskommissariatet, för vidarebefordran till Wallenberg. Vari bestod denna information?

Telegram 2566 av den 21 december 1944 har lokaliserats i US

National Archives och är en instruktion till den amerikanska legationen i Stockholm enligt följande:

Am[erican] embassy Madrid reports that Spanish Charge d'Affaires left Budapest, and that there being now no Spanish diplomatic representation in Hungary, protection of Spanish interests there has been turned over informally to Swedish Legation. In this connection, please endeavour to convey to Swedish representatives in Budapest the following information: Spanish letters of protection have been issued to 2,300 Budapest Jews and 570 Jews, including 500 children, are in possession of visas to Spain and Spanish Morocco.[…]

Authentic information från Budapest dated October 23 indicates that several categories of Jews in Budapest, in possession of protective documents and visas from foreign governments, have been exempted from general treatment reserved for Hungarian Jews, excluded from deportation to labor camps, and held in Budapest under agreement with German authorities who are ready to grant them transit visas enabling them to leave Axis territory. But none of the Jews with Spanish papers or visas are mentioned as being accorded this special treatment […].

Any action of Swedish legation in Budapest to extend protection and special treatment to all Jews with Spanish papers and visas will be greatly appreciated (Department of State Decimal File 840.48

Refugees/12-2144).

Den amerikanska legationen i Stockholm instruerades således att hos UD anhålla att den svenska Budapest-legationen skulle åta sig skyddet av de judar som hade skyddsdokument utfärdade av den spanska legationen i Budapest. Denna instruktion inkom sannolikt till amerikanska legationen i Stockholm den 22 december, och eftersom UD alltsedan den 23 december 1944 saknade alla möjligheter att kommunicera med Budapest-legationens personal, faller det sig rimligt att denna begäran inte hade kunnat uppfyllas från svensk sida under december månad 1944. När man så erhöll meddelande om att åtminstone en medlem av legationspersonalen påträffats av sovjetiska myndigheter (därtill den medlem som mottagit instruktioner för sitt uppdrag direkt från Secretary of State Hull), underrättade man den amerikanska legationen och meddelade att tillfälle nu erbjudit sig att få instruktionen rörande de ”spanska” judarna framförd till Budapest.

Tanken från svensk sida måste ha varit att den amerikanska begäran om skydd åt den spanska beskickningens judiska skyddslingar skulle vidarebefordras till Wallenberg via det sovjetiska utrikeskommissariatet, som hade Wallenberg i sitt beskydd. Återigen framskymtar emellertid den tidigare berörda omständligheten med Wallenbergs dubbla uppdragsgivare. Man kan onekligen fråga sig varför inte UD kunde översända den amerikanska förfrågan till Söderblom för vidarebefordran till det sovjetiska utrikeskommissariatet.

Det går inte att svara på om denna begäran någonsin överlämnades av den amerikanska ambassaden till sovjetiska myndigheter. Om så skedde kan det under alla förhållanden i sovjetiska ögon ha framstått som en ytterst märklig instruktion. Varför skulle den amerikanska diplomatiska representationen i Moskva ge instruktioner till en namngiven svensk diplomat att ta över skyddet av de judar i Budapest som hade skyddsdokument utfärdade av spanska beskickningen?

Ville sovjetiska myndigheter utväxla Raoul Wallenberg?

Motiven bakom det sovjetiska arresterandet av Wallenberg är alltjämt oklara. I den svenska arbetsgruppens rapport presenteras inalles nio mer eller mindre väl underbyggda motivkretsar (UD II: 52, 2001: 57–72). Vi skall dock inte fördjupa oss i de tänkbara sovjetiska motiven i detta skede, utan nöja oss med att konstatera

att ett tänkbart motiv bakom den sovjetiska sidans agerande kan ha varit att använda Raoul Wallenberg som bytesobjekt. Det är känt att repatriering av sovjetiska medborgare var en prioriterad uppgift för sovjetisk utrikespolitik under åren efter kriget. Vi har ovan pekat på att Dekanozov inför Söderblom i december 1944 framhöll att ”frågan om de baltiska flyktingarnas återvändande till Sovjetunionen vore en principiell fråga, som berörde Sovjetunionens prestige” (HP 1 Er, 12/12-1944). Det är också känt att man från sovjetisk sida var beredd att gå mycket långt för att få flyktingar från Sovjetunionen, eller från länder vilka hamnat under sovjetisk kontroll som ett resultat av andra världskriget, repatrierade.

Ett djupare resonemang kring detta motiv är intressant för denna utredning, eftersom det ju innebär att den svenska utrikesledningen, åtminstone teoretiskt, hade möjlighet att påverka Raoul Wallenbergs öde.

Det är därför med visst intresse som vi kan konstatera att samma dag som Söderblom underrättade Stockholm att Wallenberg påträffats, alltså den 17 januari 1945, uppsöktes UD av konsuln vid den sovjetiska legationen i Stockholm F. Tjernov med en förfrågan angående adressen till den 16-åriga estniska flyktingen Lidija Makarova. Makarova hade sedan september 1944 vistats i Sverige. Enligt Tjernov var fadern, som nyss återvänt från kriget, mycket angelägen om att dottern skulle återsändas till Sovjetunionen (P 40 R, 17/1-1945).

Huruvida det faktum att fallet Makarova aktualiserades just den 17 januari 1945 var ett sammanträffande eller en första signal i en medveten sovjetisk strategi för att få till stånd en förhandling om utväxling av Makarova mot Raoul Wallenberg kan inte med säkerhet sägas.

Det förefaller dock mindre troligt att detta skulle ha varit en medveten gest från sovjetisk sida. Ordern att Wallenberg skulle arresterats hade utfärdats från Bulganin samma dag som Tjernov tog upp Makarova i Stockholm. Man hade ännu inte hunnit transportera Wallenberg till Moskva; de förhör som dittills hållits, i den mån man hunnit hålla några överhuvudtaget, bör ha varit av tämligen osystematisk natur.

Att man från sovjetisk sida skulle ha låtit arrestera Wallenberg enkom för att använda honom som utpressningsobjekt i syfte att få Makarova hemsänd förefaller därtill osannolikt. Fallet Makarova hade ännu inte kommit att få den symboliska betydelse det sedermera fick och att låta arrestera en svensk medborgare med diplo-

matisk status för detta ändamål förefaller uteslutet. Däremot finns det tecken som tyder på att man sedermera försökte använda Wallenberg som ett inslag i förhandlingar om en repatriering av Makarova. Dessa indikationer är dock knappast skönjbara före april 1946 och vi får anledning att återkomma till dem nedan.

Det kan dock vara värt att framhålla att fallet Makarova också aktualiserades av den sovjetiska legationen i Stockholm den 20 april 1945, alltså två dagar efter att de övriga medlemmarna vid den svenska Budapest-beskickningen återkommit till Stockholm (P 40 R, 20/4-1945).

Söderblom möter Dekanozov

Den 26 januari 1945 träffades Söderblom och Dekanozov.1 Enligt Dekanozovs anteckningar inleddes mötet med att Söderblom tackade för att man från sovjetisk sida ”tillmötesgått den svenska legationens vädjan angående Budapestlegationens sekreterare Wallenberg” (Dokumentsamling, D02). Söderblom uttryckte också förhoppningen att sovjetiska myndigheter framgent skulle ge skydd åt de övriga beskickningsmedlemmarna för den händelse att dessa skulle påträffas inom de områden som befriats av den röda armén.

Frågan om Raoul Wallenberg var dock helt frånvarande under det fortsatta samtalet. Huvudtemat för Söderbloms besök utgjordes istället av planering inför greve Folke Bernadottes (Röda korset) förestående besök i Leningrad och Moskva. Därefter tog Söderblom upp frågan om transitviseringar för färd genom Sovjetunionen till Japan åt UD-tjänstemännen Olof Ripa och Eriksson. Han framställde också en förfrågan om transitviseringar åt 27 svenska ingenjörer och representanter för svenska företag i Japan som blivit strandsatta till följd av kriget. Dessa ville nu få möjlighet att återvända till Sverige via Sovjetunionen och Finland. Dekanozov hänvisade Söderblom dels till det sovjetiska Röda korset, dels till utrikeskommissariatets passavdelning under Beljajev. I samband med resonemangen kring dessa frågor gjorde Dekanozov följande anmärkning:

1 Enligt den sovjetiska samtalsuppteckningen ägde mötet rum den 26 januari 1945. Söderblom skriver emellertid i ett telegram till UD (P 90 Bb, 27/1-1945) att mötet ägde rum den 27 januari. I ett handbrev till von Post skriver han att mötet skulle ha ägt rum redan den 25 januari 1945.

Samtidigt fäste jag Söderbloms uppmärksamhet på det svenska utrikesdepartementets fördröjda utlämning av fem sovjetiska deserterade sjömän […]. Jag lät Söderblom förstå att denna fråga intresserade oss och att inte skulle vara olämpligt om Söderblom vill anstränga sig om att klarlägga vilka orsaker svenska utrikesdepartementet hade att fördröja utlämnandet av dessa sjömän som dödat sovjetiska officerare och som var förbrytare (Dokumentsamling, D02).

I den svenska arbetsgruppens rapport görs tolkningen att Dekanozov, vid detta samtal, ställde Raoul Wallenberg mot fem i Sverige avhoppade sovjetiska sjömän som Sovjetunionen ville få utlämnade (UD II: 52, 2001: 69, 71, 178).

Av den sovjetiska samtalsuppteckningen att döma förefaller emellertid Dekanozov inte direkt ha ställt de avhoppade sovjetiska sjömännen mot Wallenberg såsom någon form av invit till en förhandling om Raoul Wallenbergs frigivande. Söderblom tog visserligen upp Raoul Wallenberg inledningsvis men endast som en artig bekräftelse på Dekanozovs note av den 16 januari. De huvudsakliga samtalsämnena var därefter helt andra. Dekanozov kopplade snarare samman utlämnandet av de fem sjömännen med viseringar åt de 27 svenska ingenjörerna och de bägge UD-tjänstemännens färd genom Sovjetunionen.

Av samma skäl som angivits ovan ifråga om aktualiseringen av fallet Makarova den 17 januari, förefaller det mindre troligt att den eventuella sovjetiska signaleringen om förhandlingar om utväxling av Wallenberg mot någon för sovjetmyndigheterna intressant person inleddes redan den 26 januari 1945. Wallenberg hade arresterats blott 13 dagar tidigare och endast 24 timmar före detta samtal anträtt resan till Moskva. Man hade sannolikt ännu inte fått tillfälle att anställa verkligt ingående förhör med honom. Det förefaller följaktligen osannolikt att man skulle ha hunnit eller ens haft möjlighet att utarbeta en klar linje för det fortsatta agerandet i fråga om den arresterade diplomaten.

Oavsett oklarheterna kring motiven för såväl arresteringen av Raoul Wallenberg som aktualiseringen av frågan om de avhoppade sovjetiska sjömännen, råder det intet tvivel om att frågan om sjömännen tycks ha upplevts som central under samtalet med Dekanozov den 26 januari. Detta indikeras genom att Söderblom samma dag sände ett telegram till Stockholm vari han begärde orientering rörande detta ärende (P 90 Bb, 27/1-1945).

7.2. Söderbloms rapportering till UD

De svensk-sovjetiska relationerna hade genomgått en allvarlig försämring under hösten 1943, varefter de tillfälligt tycks ha förbättrats något i samband med Söderbloms ankomst till Moskva under sommaren 1944. Vid årsskiftet 1944–45 hade emellertid på nytt, som ovan påvisats, inträtt något av en kris i det svensksovjetiska förhållandet.

Det är emellertid svårt att säga hur man från UD:s horisont uppfattade läget i relationerna vid denna tidpunkt. Söderblom var angelägen om att förmedla en så positiv bild som möjligt av läget i Moskva, och förutom samtalsrapporterna från mötena med Dekanozov och Vetrov i december 1944, vilka inte gav hela sanningen om Söderbloms reaktion, finns inga ytterligare samtalsuppteckningar eller analyserande skrivelser till Stockholm som berör det bekymmersamma läget under perioden december 1944 till slutet av januari 1945.

Söderblom hade till följd av mötena i december drabbats av depressionsliknande symptom som tog sig uttryck dels i nedstämdhet och pessimism, dels undvikande av kontakt med sovjetiska diplomater under sex veckor i december 1944 till januari 1945. Frånvaron av utförliga rapporter till Stockholm kring tänkbara orsaker bakom den förändrade sovjetiska attityden och analyser av möjliga handlingsalternativ för den svenska sidan kan möjligtvis förklaras som ytterligare ett utslag av Söderbloms omvittnade nedstämdhet.

Som tidigare nämnts skrev Hägglöf i sin dagbok den 15 januari 1945 att Söderblom, som ”inte varit på NKID på en månad”, uppgivit sig förbereda ett möte med Dekanozov. Den 19 januari 1945 noterade Hägglöf att ”ministern är ryckigare och konstigare än någonsin”, något som skulle kunna tyda på att Söderblom var satt under stor psykisk press och oro inför det planerade mötet med Dekanozov.

I ett handbrev av den 2 februari 1945 till polchefen von Post gav Söderblom följande korta skildring av mötet med Dekanozov som ägde rum den 26 januari 1945:

När jag den 24 januari begärde och dagen därpå erhöll företräde hos Dekanózov, var jag ganska spänd på om han ånyo skulle beröra frågan om de baltiska flyktingarna liksom under mitt besök hos honom sex veckor tidigare. I själva verket hade jag dröjt och tvekat att uppsöka honom just därför, att jag ej ville framprovocera något nytt samtal i

detta brännbara ämne. Emellertid berörde Dekanózov icke denna fråga med ett enda ord (P 40 R, 2/2-1945).

Söderblom hade alltså ”dröjt och tvekat” att uppsöka Dekanozov, eftersom han var angelägen att inte ”framprovocera något nytt samtal i detta brännbara ämne”. Han hade uppenbarligen varit inställd på ett minst lika ”långt [och] tillspetsat samtal” som den 12 december 1944, men han kunde lättad konstatera att Dekanozov inte berört frågan ”med ett enda ord”.

Nytt möte med Vetrov

I slutet av januari 1945 instruerades Söderblom att kontakta Vetrov och informera denne om den kommande evakueringen av den svenska legationen i Berlin till slottet Alt Döbern i Brandenburg. Söderblom, som alltsedan det förra mötet med Vetrov den 18 december 1944, konsekvent hållit fast vid sin uttalade ambition att inte ”i brådrasket återgå till de nämnda herrarna [Vetrov och Sysojev]”, var nu tvungen att söka upp dem. Mötet ägde rum den 29 januari (enligt Söderbloms rapport), eller den 30 januari 1945 (enligt den sovjetiska rapporten).

I rapporten som Söderblom sände till Stockholm över samtalet med Vetrov nämndes intet om Wallenberg (Hp 80 Ct, 29/1-1945). (I den sovjetiska samtalsuppteckningen framgår dock att Söderblom ”tackade […] för den uppmärksamhet som röda arméns ledning visat medarbetaren vid svenska beskickningen i Budapest” [AVPRF, f. 0140, op. 30, p. 8, p. 129]). Däremot gav Söderblom, i det ovan nämnda brevet till von Post av den 2 februari 1945, följande korta skildring från mötet:

När jag […] den 29 januari begärde och efter någon timme fick företräde hos Vetrov var jag likaledes ganska nyfiken på hur mottagandet skulle gestalta sig. Både Vetrov och Sysojev voro nu idel solsken, icke såsom vid mitt, i handbrev den 23 december beskrivna, sammanträffande tillknäppta och avvisande. Baltfrågan berördes icke (P 40 R, 2/2-1945).

Söderblom kunde alltså konstatera att Vetrov vid detta möte uppvisat en betydligt mer tillmötesgående attityd än vid sammanträdet den 18 december föregående år. Han noterade också att baltfrågan inte berördes. Anledningen till detta, skrev Söderblom, torde vara ”alla skriverier, som förekommit i Sverige rörande flyktinglägren”:

Av det ovan sagda skulle man kunna vara frestad draga den slutsatsen, att sovjetregeringen med sitt realistiska sinne funnit det klokast att släppa frågan eller att åtminstone låta den vila tills vidare. I så fall har man bitit i ett mycket surt äpple och säkerligen kvarstannar ganska länge en sur smak i munnen. Vi hava all orsak att vara mycket försiktiga (P 40 R, 2/2-1945).

Söderbloms avslutande anmärkning att ”vi hava all orsak att vara mycket försiktiga”, är intressant. Söderblom kunde med viss tillfredsställelse notera att baltfrågan inte hade berörts, men han var högst medveten om att ett oförsiktigt svenskt agerande kunde väcka denna känsliga fråga till liv igen. Största försiktighet var således påkallad och detta torde också gälla för hans egna kontakter med sovjetiska företrädare.

Söderblom medger vissa problem under samtalen med Dekanozov och Vetrov

Söderbloms skildringar från mötena med Dekanozov och Vetrov förefaller generellt ha varit något mer optimistiska än de sovjetiska. Av den sovjetiska samtalsrapporten framgår att ärendet rörande Folke Bernadottes planerade besök i Sovjetunionen, som planerats alltsedan hösten 1944 (HP 39 D, 25/9, 13, 19/12-1944), helt kort avvisades av Dekanozov. Söderbloms begäran om transitviseringar åt svenskarna i Fjärran Östern hänvisades till Beljajev, och när Söderblom vid mötet hos Vetrov förhörde sig om Kollontajs hälsa och arbete fick han det korthuggna svaret att

hon är frisk och […] beskickningen är bekymrad över frågan om återsändandet av de sjömän, krigsfångar och flyktingar som fortfarande är internerade i Sverige (AVPRF, f. 0140, op. 30, p. 8, p. 129).

Baltfrågan hade visserligen inte berörts men mötena hade rymt ett annat orosmoment i de svensk-sovjetiska relationerna, nämligen frågan om repatriering av de sovjetryska militärflyktingarna i Sverige. Dekanozov hade vid mötet med Söderblom den 26 januari (i någon mån) gjort en sammankoppling mellan ”fem sovjetiska deserterade sjömän” och frågan om transiteringsvisum åt svenska medborgare. Söderblom hade, som ovan nämnts, samma dag begärt en orientering i detta ärende hos UD (HP 22 A3, 2771-1945).

I ett handbrev till von Post av den 3 februari konstaterade också Söderblom att mötena med Dekanozov och Vetrov inte varit helt friktionsfria:

I anslutning till mitt gårdagsbrev om baltfrågan vill jag erinra om att Dekanozov och Vetrov vid mina sammanträffanden med dem helt nyligen visserligen ej berörde nyssnämnda fråga men däremot togo upp frågan om de i Sverige internerade ryska militärerna. Såsom jag telegrafiskt inberättat, bad mig Dekanozov hjälpa till att klara upp ett gammalt ärende, som enligt från Stockholm ingångna rapporter, förhalades i det oändliga från svensk sida. Det gällde fem ryska desertörer, som mördat sina officerare. Deras utlämnande såsom brottslingar hade begärts för länge sedan. Vetrov riktade ingen framställning till mig men omnämnde, att man nu från rysk sida måste taga itu med frågan om några tiotal internerade ryssar, som kvarstannat i Sverige (R 70 Er, 3/2-1945).

Repatrieringen av ryssar i Sverige

Det är här nödvändigt att om än kort beröra frågan om repatriering av de sovjetryska flyktingarna i Sverige. De sovjetiska kraven på repatriering av flyktingar i Sverige gällde inte endast balter. Också etniskt ryska sovjetiska medborgare vistades som flyktingar i Sverige. Den sovjetiska statsledningen var om möjligt än mer angelägen om att få denna grupp återsänd.2

Sovjetunionen skärpte under sommaren och hösten 1944 sina krav rörande sovjetiska soldater i Sverige. I september krävde man att samtliga skulle skickas hem (HP 22 A, 4/10-1944). Som tidigare nämnts fruktade Söderblom, att en svensk avvisande hållning vad gäller detta sovjetiska krav skulle medföra ”en Sidorenko-affär med oöverskådliga konsekvenser” (HP 22 A3, 25/9-1944). Den 4 oktober 1944 svarade Engzell i ett handbrev till Söderblom att 900 ryska krigsfångar ”skyndsamt [skulle] återföras till Sovjet”. Den svenska regeringen hade, enligt Engzell, frångått sin tidigare

2 Enligt en beräkning som anförs hos historikern Anders Berge uppgick den totala mängden flyktingar i Sverige från Sovjetunionen i juni 1945 till 34 635 individer. I denna totala grupp flyktingar återfanns 6 554 estlandssvenskar, 21 815 estländare, 3 479 lettländare, 429 litauer, 1 310 sovjetryssar och f.d. sovjetryssar samt 1 048 ingermanlänningar. Gruppen "sovjetryssar" bestod av 636 sovjetiska militärer som tagits tillfånga av den tyska krigsmakten i samband med operation Barbarossa 1941, placerats i krigsfångeläger i Norge och Finland och därefter flytt till Sverige. Gruppen "f.d. ryssar" bestod av inalles 674 individer (däribland judar som flytt från Sovjetunionen till Danmark före ockupationen 1940, samt ryssar som tidigare flytt till Finland) (Berge, 1992: 33). Det totala antalet flyktingar från Sovjetunionen var emellertid, enligt Berge, sannolikt betydligt större (Berge, 1992: 34).

linje att ”de som ville stanna här skulle få göra det”. Vid ett besök hos socialminister Möller hade denne inför Engzell uppgivit att ”man borde med tvång föra ut så många som möjligt, i varje fall dem som äro i lägren”. Engzell konstaterade emellertid att åtskilliga av de sovjetiska soldaterna ville stanna i Sverige och ”hoppa av”. Därtill var det oklart huruvida man verkligen kunde använda tvång i samtliga fall. Det vore, enligt Engzell, önskvärt att ”bli av med så många som möjligt, men säkert är ju inte att alla vill resa” (HP 22 A, 4/10-1944).

Under hösten 1944 repatrierades inalles mer än 1000 ryssar. Den största sändningen, som ägde rum den 10 oktober 1944 från Gävle hamn, skedde under stort hemlighetsmakeri. Det var inte endast sovjetisk militär personal som härvid återsändes utan också ryska civila (Berge, 1992: 51).

Ett tiotal sovjetiska soldater hade emellertid lyckats rymma från interneringslägren i Sverige före den 10 oktober. Den 21 september 1944 överlämnade den sovjetiska legationen i Stockholm en note vari man krävde sju namngivna sovjetiska medborgare vilka ”tjänat som den hitleristiska maktens verktyg och begått en rad kriminella förbrytelser mot sovjetmedborgare” utlämnade (HP 22 A3, 21/9-1944).

Möjligtvis var det dessa sovjetiska medborgare som Dekanozov avsåg då han vid mötet den 26 januari 1945 med Söderblom krävde fem ryska desertörer, som mördat sina officerare utlämnade till Sovjetunionen (R 70 Er, 3/2-1945). I ett handbrev från Engzell till Söderblom av den 7 februari framgår att man inom UD inte hade lyckats finna något ärende med fem sjömän som mördat sina officerare (HP 22 A 3, 7/2-1945).

Repatrieringen av ryssar och ingermanlänningar (som av svenska myndigheter betraktades som en underkategori av ryssar [Berge, 1992: 36]) skulle emellertid komma att fortgå under de kommande två åren. Dessa återsändningar skulle dock ske i mindre skala än vid den stora repatrieringen den 10 oktober 1944.

Grafströms bild av Söderblom och läget i de svensk-sovjetiska relationerna

Söderbloms rapporter från mötena med Dekanozov och Vetrov var i vissa avseenden ofullständiga. Att döma av de sovjetiska rapporterna förefaller mottagandet ha varit tämligen kyligt och

korthugget. Åtminstone biträdande chefen för den politiska avdelningen Grafström tycks dock både ha insett att Söderbloms rapporter inte gav hela sanningen och att läget var betydligt mer komplicerat än vad Moskva-sändebudet ville låta påskina. Den 11 november 1944 konstaterade Grafström i sin dagbok att Söderbloms ”rapporter från Sovjet äro skrämmande. Den servilitet och svansviftning han nu synes ådagalägga inför Kremls män hava helt enkelt endast en motsvarighet – hans eget uppträdande, då tyskarne voro 'top dogs'” (Grafström, 1989: 616). Den 24 januari 1945 noterade han följande i sin dagbok:

Man kan vara övertygad om, att ryssarna å det noggrannaste betraktar Sverige för att söka erfara om de själva nu, då de äro ”topdogs” kunna skrämma Sverige till samma undfallenhetspolitik, som vi tillämpade mot tyskarna under de första åren av kriget. Man kan vara tämligen övertygad om, att Kreml tittar på Söderblom genom ett förstoringsglas, som man betraktar en lus genom ett förstoringsglas för att se hur den sprattlar. De kunna inte vara okunniga om, att han, fast han nu har glömt det själv, utgjorde symbolen inom administrationen för eftergiftspolitiken gentemot Tyskland. Och vad få de se? En sprattlande liten insekt men ingen lus, absolut intet djur som kan bitas. En liten hängiven maria nyckelpiga (Grafström, 1989: 629).

Enligt Grafström präglades den aktuella perioden runt årsskiftet 1944–45 av skiljaktiga uppfattningar inom utrikesdepartementet rörande frågan hur Sovjetunionens utrikespolitik skulle förstås, hur dess efterkrigstida roll skulle gestaltas, och vilka konsekvenser detta skulle få för Sveriges politik gentemot Moskva. I Hägglöfs korta skildring från Moskva framgår att detta var frågor som också sysselsatte kollegerna vid de brittiska och amerikanska legationerna i Moskva. Grafström noterade den 11 november 1944:

Vi hade idag ett meningsutbyte på politiska avdelningen med anledning av en framställning, som Madame Kollontay i går gjorde till Boheman, att ryska beskickningen skulle erhålla tillstånd att sända ut tjänstemän till de olika lägren med flyktingar från Balticum ’för att tala lite med dem’. Meningen är naturligtvis att genom skrämsel, löften och propaganda av olika art förmå dessa ’sovjetmedborgare’ att återvända till fadershuset. Assarsson ansåg, att vi borde medgiva detta för att sedan kunna bättre stå emot andra, allvarligare krav från ryskt håll, som kunna väntas. Jag företrädde rakt motsatt mening, delvis med omvänd argumentering. Om ryssarna se, att vi gå med på detta, kommer ingenting att kunna stoppa dem sedan (Grafström, 1989: 617).

Den 24 januari 1945 kommenterade Grafström på nytt att det förelåg olika uppfattningar inom utrikesledningen om hur relationerna till Sovjetunionen borde gestalta sig:

Om vi inte uppträda bestämt mot ryska framställningar nu [rörande de baltiska flyktingarna i Sverige], så få vi det mycket obehagligt i framtiden. Det ryska trycket kommer nog inte att gå över så fort som det tyska. Assarssons och Sohlmans teser äro, att vi måste menagera ryssarna framför allt därför, att vi annars inte kunna få sälja någonting till Sovjet. Följden härav skulle bli arbetslöshet, ökat missnöje och mera kommunism här hemma. Jag tror att detta resonemang är i grunden felaktigt (Grafström, 1989: 629).

Den första april 1945 konstaterade Grafström likaledes att ”Assarsson och Sohlman äro alltjämt på den linjen, att man bör gå mycket försiktigt fram med ryssarna i denna sak, som om den inte löses på ett för Moskva tillfredsställande sätt kommer förorsaka oss mycket bekymmer”:

Jag å min sida kan inte se, att vi hava något att vinna på att giva efter för påtryckningar. Vi hava intet krig att frukta från SSSR och det är allt vad vi enligt min mening har att taga hänsyn till, då det gäller hävdandet av den av vårt land alltid erkända asylrätten (Grafström, 1989: 645).

Söderblom hade efter sin ankomst instruerat sin personal vid legationen i Moskva att undvika att ”säga något till någon som [ryssarna] skulle kunna utnyttja emot [dem]” (Hägglöf, 1984: 141-142). Denna oro för att man från sovjetisk sida ville skaffa sig ”hållhakar” på Sverige delades också av Grafström. Medan Söderblom emellertid (t.ex. i handbrevet till von Post av den 2 februari 1945) underströk att ”vi hava all orsak att vara mycket försiktiga”, var Grafströms rekommendation den rakt motsatta:

Annars tror jag Assarsson har absolut rätt i att ryssarna samla på hög av våra synder för att vid tillfälle utnyttja dessa mot oss, om så skulle visa sig passande. Men just därför skola vi uppträda fast mot dem. En vacklande hållning från oss nu kommer att giva dem föreställningen att de kunna få oss långt med utnyttjande av hot. Söderblom är därför enligt min blygsamma mening en livsfarlig representant för oss i Moskva. Han är gripen av Messiaskänslor, han ser endast i ljusblått och vill göra allt för att stå väl till boks. Han är intelligent, men han är inte klok (Grafström, 1989: 629-630).

Grafströms dagboksanteckningar ger tvivelsutan en unik samtida skildring av de diskussioner och överväganden som präglade det

dagliga arbetet inom UD vid den aktuella tidsperioden. Därtill måste Grafström, enligt den definition som ovan formulerats, såsom biträdande chef för UD:s politiska avdelning, sägas tillhöra den utrikesledning som står i fokus för denna analys. I kraft av detta faktum är hans åsikt och syn intressant för denna utredning. Emellertid kan hans anteckningar naturligtvis inte göra anspråk på att ge hela sanningen om verksamheten inom UD och synen på Söderblom och Sovjetunionen vid denna tid.

Utrikesminister Günther har efterlämnat ytterst få, om ens några, samtida skriftliga kommentarer. Vi kan följaktligen dessvärre inte peka på något entydigt dokument från denna tidsperiod som kan sägas ge en bild av hans syn av Sovjetunionen. Kabinettssekreterare Boheman var vid denna tidpunkt placerad i Paris och befann sig endast undantagsvis i Stockholm.

Varför antog Sovjetunionen en kyligare attityd mot Sverige runt årsskiftet 1944–1945?

Denna utredning har inte haft tillgång till något sovjetiskt dokument som kan ge ett entydigt svar på frågan varför Sovjetunionen antog en kyligare attityd gentemot Sverige just runt årsskiftet 1944-45. Såsom framgick t.ex. vid Söderbloms samtal med Dekanozov den 12 december 1944 var frågan om repatriering av de runt 30 000 baltiska flyktingar som under kriget flytt till Sverige ett ”hinder mot det svensk-ryska närmandet, som måste undanröjas, berörande Sovjetunionens prestige och principiellt med hänsyn till miljoner bortförda ryssar, som finnas i alla Europas länder” (HP 1 Er, 13/12-1944).

Söderblom drog också slutsatsen att Vetrovs kyliga mottagande den 18 december 1944 var ”beroende av den baltiska debatten” (HP 1 Er, 19/12-1944). Dekanozov tog visserligen inte upp baltfrågan vid samtalet med Söderblom den 25 januari, men likväl ett annat repatrieringsärende – de fem sovjetiska militärerna som Sovjetunionen ville få utlämnade. Vetrov tog vid samtalet den 29 (alternativt 30) januari upp frågan om ”återsändandet av sjömän, krigsfångar och flyktingar”.

Sovjetiskt missnöje med den svenska linjen ifråga om de baltiska och ryska flyktingarna var således en viktig bidragande orsak till den förändrade sovjetiska hållningen, som inte bara märktes i Moskva utan också i Stockholm. Den 16 januari 1945 hade

legationsrådet Tjernysjev ett långt samtal med von Post bl.a. rörande de baltiska flyktingarnas bedrivande av anti-sovjetisk propaganda i Sverige (P 40 J, 16/1-1945), och den 17 januari tog konsuln Tjernov, som ovan nämnts, upp fallet Makarova med UD (P 40 R, 17/1-1945).

Förutom flyktingfrågan kan möjligtvis den sovjetiska misstanken om svenskt spioneri för tysk räkning, som medfört Assarssons rappellering ett år tidigare, ha bidragit till ett ovänlig sovjetisk attityd gentemot Sverige. Vid ett samtal mellan den svenske chargé d'affaires Otto Johansson i Reykjavik och den sovjetiske ministern Krasilnikov den 29 juni 1944 hade denne uppgivit att ”man påträffat dokument, som visade, att Assarsson haft förbindelser med tyska legationen”, samt att ”Ryssland varit inringat av en ”koalition” bestående av ”Tyskland, Finland, Sverige, England osv.” (HP 1 Er, 29/6-1944). Vid ett samtal mellan Grafström och Assarsson den 14 december 1944 konstaterades att ”läckage förekommit och sannolikt alltjämt förekommer från vår försvarsstab till tyska legationen här” (Grafström, 1989: 622). Grafström noterade:

Kan det inte helt enkelt hänga ihop på det sättet, att rapporter från Nygren till staben och från Assarsson till UD, som kommunicerats med våra militärer, helt enkelt överlämnats till tyskarna och sedan från Berlin delgivits olika tyska staber på ostfronten? Ryssarna hava sedan, då de kommit över en stabs papper, bland dessa hittat aktstycken med ingressen: ”Svenska beskickningen i Moskva meddelar…” Jag skulle tro, att detta är den enkla förklaringen till ryssarnas märkliga anklagelser mot vår minister att hava stått i förbindelse med fiendens trupper! En enkel och skrämmande förklaring! (Grafström, 1989: 623).

7.3. Utrikesledningen och Raoul Wallenberg-ärendet: februari 1945

Den 3 februari 1945 sände Söderblom en officiell skrivelse till utrikesminister Christian Günther vari han återgav Dekanozovs note in extenso. Denna skrivelse ankom till Stockholm den 8 februari. Utrikesministerns paraff finns, som nämnts, på Söderbloms telegram av den 17 januari 1945. För den händelse att han detta till trots inte läst telegrammet ordentligt eller inte till fullo reflekterat över dess innehåll, fick han nu en utförlig redogörelse för Dekanozovs note. Söderblom rapporterade också att han ”vid

efterföljande personliga sammanträffanden med herrar Dekanozov och Vetrov” hade framhållit sin tacksamhet för de åtgärder som vidtagits, samt att han emotsåg ytterligare underrättelser om personalen vid Budapest-beskickningen. Skrivelsen har lästs av utrikesministern, chefen för politiska avdelningen von Post samt vice chefen Grafström (P 2 Eu, 3/2-1945 [kopia HP 80 Ea, 3/2-1945]). Denna skrivelse insändes alltså mer än två veckor efter mottagandet av Dekanozovs note. Söderblom hade alltjämt inte fått någon instruktion från UD om åtgärder.

Den 20 januari och 31 januari frågade legationerna i Buenos Aires respektive Ankara efter uppgifter rörande Budapest-beskickningens vistelseort. Den 23 januari respektive 2 februari svarade UD att beskickningen fanns kvar i Budapest, men stod ”utan förbindelse med departementet sedan slutet december [1944]” (P 2 Eu, 20, 23, 31/1-1945, 2/2-1945).

Wallenbergs diplomatiska status ifrågasatt?

Den 6 februari ankom Raoul Wallenberg till Lubjanka-fängelset. På Wallenbergs registreringskort anges på raden för yrke: diplomatitj.nadsmotr (diplomatisk övervak./översyn). Såsom konstateras i den svenska arbetsgruppens rapport är detta en term som är svår att tolka. För Raoul Wallenbergs medfånge Willy Roedel, som var adjutant till den tyske ambassadören i Bukarest, angavs titeln diplomat. rabotnik. En möjlig tolkning till Wallenbergs kryptiskt formulerade titel skulle kunna vara att den som skrev detta ville beteckna Raoul Wallenberg som diplomatisk rådgivare på grund av hans tidsbegränsade uppdrag (UD II: 52, 2001: 74). Under alla förhållanden anger Raoul Wallenbergs titel, kombinerat med det ovan påvisade faktum att Wallenbergs titel (sekreterare) strukits över på arresteringsordern av den 17 januari 1945, att tvekan kan ha förelegat från sovjetiskt håll angående Wallenbergs status som diplomat. Detta indikeras också av vittnesuppgifter från Raoul Wallenbergs cellkamrat i Lubjanka (från mars till maj 1945) Jan Loyda. Enligt Loyda skulle sovjetiska förhörsledare ha sagt till honom att ”Raoul Wallenberg inte [var] någon diplomat utan en svensk som hjälpt rika judar i Ungern” (UD II: 52, 2001: 79).

Frågan om Wallenbergs diplomatiska status tycks möjligtvis också ha sysselsatt den svenska sidan. Den 8 februari 1945 inleds den skriftväxling som nämnda von Dardel och Berger tolkar som

belägg för att Söderblom initialt visade stort engagemang för Wallenbergs sak. En central tes hos von Dardel och Berger är att man under våren 1945 kan urskilja en tydlig förändring i Söderbloms förhållningssätt till Wallenberg-ärendet. Från att ha varit drivande i ärendet förvandlas Söderblom, någon gång mellan slutet av mars och den 14 april 1945, till att bli ”påfallande passiv”.

Då Söderbloms officiella skrivelse av den 3 februari avsändes till utrikesministern hade han alltjämt inte fått några instruktioner rörande Raoul Wallenberg. Det avgick visserligen telegram från UD till legationerna i Buenos Aires och Ankara vad gäller den övriga beskickningspersonalen. Vad gäller Wallenberg rådde emellertid, av dokumenten att döma, konsekvent tystnad. Den 8 februari (för övrigt samma dag som Raoul Wallenberg genomgick sitt första förhör i Lubjanka-fängelset), telegraferade Söderblom på nytt till Stockholm (denna gång i chiffer):

[Dnr. 74]. Ifrågasätter huruvida icke Wallenberg i Budapest – vårt 22 – som är anmäld som legationssekreterare, genom min och NKIDs förmedling borde få instruktioner beträffande sin status (P 2 Eu, 8/2-1945).

Två tolkningar till Söderbloms begäran om instruktioner

Det finns två tolkningar till varför Söderblom var angelägen om att få förmedla instruktioner från UD rörande Wallenbergs diplomatiska status. Enligt den första tolkningen (von Dardels och Bergers) är detta ett uttryck för att Söderblom var orolig över Wallenbergs diplomatiska status. Söderblom ville garantera Wallenbergs säkerhet genom att ge sovjetiska myndigheter ett klart besked om att Raoul Wallenbergs innehade diplomatisk immunitet. Om vi antar att detta är en giltig tolkning, uppstår emellertid frågan varför Söderblom överhuvudtaget oroades över risken att Raoul Wallenbergs diplomatiska status skulle betvivlas av ryssarna.

Kan företrädare för sovjetiska myndigheter på något sätt ha ifrågasatt Wallenbergs diplomatiska status inför Söderblom? Detta är en intressant fråga mot bakgrund av att man från sovjetisk sida tycks ha ställt sig skeptisk till Wallenbergs diplomatiska status.

Emellertid finns det, varken i de svenska eller sovjetiska samtalsuppteckningarna från samtalen med Dekanozov den 26 januari eller Vetrov den 29 januari, några som helst tecken som tyder på att

Wallenbergs status sätts i tvivelsmål. Wallenberg nämns överhuvudtaget knappt under samtalen.

Synen på Raoul Wallenberg inom UD

Kan det ha funnits andra skäl för Söderblom att bekymra sig för Wallenbergs diplomatiska immunitet? Vi har ovan pekat på att rekryteringsprocessen av Raoul Wallenberg i flera avseenden var säregen, att hans uppdrag utformats av amerikanska myndigheter, att han mottog instruktioner från den amerikanske utrikesministern, att hans rapporter delgavs både den amerikanska och brittiska legationen i Stockholm och att själva arrangemanget med en svensk legationssekreterare i amerikansk tjänst möjligtvis var en av de ”successiva åtgärder till de allierades behag” som Grafström talade om i sin dagboksanteckning av den 11 november 1944 (Grafström, 1989: 618).

Vi har också pekat på att UD, omedelbart efter mottagandet av Dekanozovs note, underrättade de brittiska och amerikanska beskickningarna om innehållet i noten. Man hänvisade också den amerikanska förfrågan om skydd åt de ”spanska” judarna i Budapest till den amerikanska beskickningen i Moskva för vidarebefordran till Wallenberg.

Hur talade man egentligen om Raoul Wallenberg inom utrikesförvaltningen vid tidpunkten för dennes försvinnande i januari 1945? Det är rimligt att anta att de mycket specifika omständligheter som omgav Raoul Wallenbergs uppdrag också satte sin prägel på den övriga UD-personalens syn på honom. Ett sådant antagande kan emellertid inte tas för givet. Vi måste om än kort, analysera vilken uppfattning om Raoul Wallenberg som var rådande inom utrikesförvaltningen vid tidpunkten för mottagandet av Dekanozovs note.

En första intressant illustration som förtjänar att nämnas härvid är innehållet i ett brev från Jakob Wallenberg till Kálman Lauer av den 4 oktober 1944. Häri konstaterade Jakob Wallenberg att UD:s rättschef Gösta Engzell i samtal uppgivit att

Raoul är anställd vid legationen i Budapest som legationssekreterare och åtnjuter som sådan politisk immunitet (Brev från Kálman Lauer till Jakob Wallenberg, 4/10-1944, Skandinaviska Enskilda Bankens arkiv).

Engzell svävade uppenbarligen inte på målet vad gäller uppfattningen om Raoul Wallenbergs status inom utrikesförvaltningen. Hans kommentar behöver dock på intet sätt utesluta att man inom

UD använde sig av andra statusmarkörer än titeln legationssekreterare när man talade om Raoul Wallenberg. En indikation på att så var fallet ges i Sven Grafströms dagboksanteckning av den 29 december 1944. Grafström, som sannolikt byggde sin kommentar på det besked om Raoul Wallenbergs vistelseort som just inkommit från Richert i Berlin (P 2 Eu, 29/12-1944), skrev följande:

För att återgå till Budapest synes läget för de våra där vara ganska bekymmersamt. Danielsson lär hava gått under jorden och den unge Raul Wallenberg, som sändes ned för att med amerikanska pengar hjälpa de förföljda judarna, har av Pilkorsregimen blivit utsatt för en förföljelse, som tvingat honom att söka skydd hos den tyska krigsmakten. Under tiden pågå striderna mellan ryssar och tyskar i själva staden, som brinner. För närvarande sakna vi varje förbindelse med vår legation, och de uppgifter jag nyss lämnat stamma från tysk källa (Grafström, 1989: 625).

Grafström beskrev inte Wallenberg som legationssekreterare, utan som ”den unge Raul Wallenberg som sändes ned för att med amerikanska pengar hjälpa de förföljda judarna”. Kopplingen mellan Raoul Wallenbergs uppdrag och ”amerikanska pengar” upplevdes som tillräckligt stark för att föranleda Grafström att främst använda denna statusmarkör snarare än titeln legationssekreterare.

Grafström sände en instruktion till Per Anger rörande Wallenbergs uppdrag den 6 juli 1944, som visar att han var väl insatt både i omständigheterna kring Raoul Wallenbergs rekrytering, och det speciella uppdragets ”ytterst delikata” natur (P 2 Eu, 6/7-1944). I egenskap av biträdande polchef, hade han sannolikt tillgång till ytterst initierad information direkt från Boheman och var kanske inte representativ för den övriga UD-personalens syn på Raoul Wallenberg.

Det finns ytterligare ett omdöme om Raoul Wallenberg (som därtill formulerades just runt årsskiftet 1944–45) som är av intresse. Den aktuella anmärkningen gjordes av det svenska sändebudet i Berlin Arvid Richert och rör Raoul Wallenbergs verksamhet. Som ovan nämnts hade Adolf Eichmann i december 1944 sagt att han avsåg ”låta skjuta judehunden Wallenberg” (HP 1 Eu, 15/12-1944). Beskickningen i Berlin instruerades med anledning av detta hot att protestera vid tyska utrikesministeriet. Richert fram-

förde denna protest den 17 december 1944. I ett handbrev till chefen för UD:s politiska avdelning Eric von Post av den 23 december 1944, skrev Richert:

I anslutning till mitt handbrev den 17 ds rörande hotet mot svenska Budapestbeskickningen ber jag härmed få meddela, att envoyén von Erdmannsdorff idag omtalat, att man nu mottagit svar från Budapest i anledning av det telegram, som i söndags expedierades från Auswärtiges Amt. I svaret hade ej bestritts, att yttranden i den riktning som av oss angivits (om att ”judehunden” Wallenberg kommer att skjutas) kunde ha fällts, men framhållits, att dessa i så fall självfallet ej vore att ta på allvar. De borde emellertid ses mot bakgrunden av att anledning till kritik ”öfters” förelegat mot svenska beskickningens ”Judenbüro”, alldeles särskilt mot legationssekreteraren Wallenberg […]. Herr von Erdmannsdorff var angelägen om att detta i objektivitetens intresse skulle framföras till Stockholm, vilket jag lovade, med framhållande av att vad som från ungerskt regeringshåll än vore att säga särskilt om herr Wallenbergs verksamhet vid vår Budapest-beskickning, så kunde detta dock under inga förhållanden ursäkta sådana yttranden som här fällts (P 2 Eu, 23/12-1944).

Det blotta faktum att en officer ur en främmande stats säkerhetstjänst uttalat ett dödshot mot en svensk diplomat var naturligtvis en ovanlig händelse. Det är svårt att helt bortse från att det i Richerts svar till Erdmannsdorf (”vad som […] än vore att säga särskilt om herr Wallenbergs verksamhet”) finns ett ehuru vagt medgivande om att Eichmanns mordhot, givet Wallenbergs diplomatiskt sett oortodoxa verksamhet, i någon mån var begripligt. Därmed är dock inte sagt att man kan göra tolkningen att Richert ursäktade Eichmanns hot.

Vi får anledning att återkomma till den övriga UD-personalens uppfattning om Raoul Wallenberg. Denna bild, liksom bilden av Budapest-legationens verksamhet i stort, konstruerades i hög grad först senare och det finns följaktligen skäl att behandla den mer i detalj senare i framställningen.

Det skall dock framhållas att inte heller Wallenberg själv tycks ha sett sig enbart (eller ens främst) som diplomat i svensk tjänst. Som nämnts ansåg sig Wallenberg främst utföra ett humanitärt uppdrag å War Refugee Boards vägnar och han efterlyste instruktioner för sitt uppdrag från den amerikanska utrikesförvaltningens ledning.

Oro för den försvunna beskickningspersonalen

Söderbloms chiffertelegram av den 8 februari 1945 besvarades inte förrän fem dagar senare, den 13 februari. Under perioden från den 8 till den 13 februari 1945 skedde ett parallellt utbyte av telegram mellan Moskva-beskickningen och Stockholm. Den 9 februari 1945 erhöll Söderblom följande chiffertelegram från Stockholm:

Vi äro mycket oroliga Budapest-beskickningens öde. Sök inhämta upplysningar (P 2 Eu, 9/2-1945).

Detta telegram indikerar klart att föremålet för UD:s oro vid denna tidpunkt inte var främst Wallenberg, utan den resterande personalen vid Budapest-beskickningen, om vilka ännu ingen information fanns. Det fanns goda skäl till oro. Den sovjetiska röda armén hade erövrat stadsdelen Pest den 15 januari. Därefter pågick intensiva strider i stadsdelen Buda fram till den 11 februari 1945, då de sovjetiska trupperna slutgiltigt lyckades bryta det tyska motståndet. I maj 1945 rapporterades från legationen i Bern att man från olika håll fått in vittnesmål ”angående den systematiska ryska militära metoden att utlämna intagna orter under några dagar till soldateskens godtycke” (HP 1 Cs, 31/5-1945). Denna metod tillämpades också i Budapest. De sovjetiska fronttrupperna gavs ”fri härjningsrätt” i stadsdelen Buda efter dess erövring och i samband härmed utsattes den svenska legationens huvudbyggnad (belägen i Buda) för upprepad plundring av sovjetiska soldater mellan den 11 och 13 februari (P 2 EuI, 2/5-1945: 2 [Berg]).

Den 13 februari 1945 svarade Söderblom på UD:s telegram av den 9 februari att han

[Dnr. 78] skriftligt och muntligt vid flera tillfällen erinrat NKID om Budapest-svenskarna. Edert 85. På direkt begäran av Bo Andrén i Stockholm har jag den 8 februari begärt upplysningar genom Wallenberg om Andréns familj, därvid rekapitulerande nyårsaftonens démarche. Senast igår samtalsvis berört saken och tvivlar ej på att vi skyndsamt underrättas, därest de våra anträffas (P 2 Eu, 13/2-1945).

Det förtjänar att uppmärksammas att Wallenberg var i högsta grad levande för Söderblom i detta telegram. Söderblom tog det för helt självklart att han, om så behövdes, genom sovjetiska myndigheters försorg kunde upprätta kontakt med Wallenberg. I enlighet härmed hade han den 8 februari låtit skicka en förfrågan angående Andréns familj (som vistades i Ungern), till det sovjetiska utrikeskommissariatet för vidarebefordran till Wallenberg.

Denna inställning präglade också UD:s uppmaning till den amerikanska beskickningen av den 20 januari 1945 (eller dagarna dessförinnan) att vidarebefordra instruktionen till Wallenberg rörande skydd åt de ”spanska” judarna i Budapest, via sovjetiska myndigheter. Man såg uppenbarligen på upprätthållandet av kontakter med Raoul Wallenberg via sovjetiska myndigheters försorg som okomplicerat.

Instruktioner till Raoul Wallenberg och Debrecen-regeringens status

Samma dag som detta telegram avsändes, alltså den 13 februari återupptogs den ovan anförda telegramväxlingen angående instruktioner till Wallenberg om dennes status. Söderblom erhöll ett telegram från Stockholm vari följande budskap förmedlades:

[Dnr. 89] Vad åsyftar Edert 74 som synes oss dunkelt (P 2 Eu, 13/2-1945).

UD hade alltså dröjt fem dagar med att överhuvudtaget svara på Söderbloms telegram med begäran om instruktioner till Wallenberg. Orsakerna till detta dröjsmål är inte kända. Emellertid tycks tjänstemännen vid UD haft svårt att tolka innehållet i Söderbloms telegram av den 8 februari 1945. På telegrammet finns följande blyertsanteckning:

Härmed torde åsyftas, att W[allenberg] underrättas att han skall ansluta sig till Danielsson när denne befriats och inträder i relation till Debrecen-regeringen (P 2 Eu, 8/2-1945).

Hade Moskva-kopian av detta telegram alltjämt funnits, hade vi möjligtvis, genom eventuella randanteckningar kunnat fastställa hur Söderblom reagerade på Stockholms fråga. Telegrammet saknas dock i Moskva-legationens dossier rörande Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter, Ungern, Rumänien, Jugoslavien,

Bulgarien (HP 80 Ea).

Söderblom svarade härpå att

[ Dnr. 85] Min tanke – Edert 89 – var att Wallenberg får anvisning att träda i förbindelse med den nya ungerska regeringen, vilken självfallet av oss betraktas som landets enda lagliga, i egenskap av officiell representant. Samma bör givetvis också gälla övriga beskickningsmedlemmar, som anträffas i Budapest. Något meddelande av denna art har

synts mig desto mer lämpligt, som Wallenberg ej torde fått minsta livstecken hemifrån (P 2 Eu, 14/2-1945).

Någon av de tjänstemän vid UD som har läst Söderbloms telegram har satt ett frågetecken invid Söderbloms påstående att den nya ungerska regeringen ”självfallet av oss betraktas som landets enda lagliga”.

Söderbloms motiv med instruktioner till Raoul Wallenberg

Det är härvid av vikt att komma ihåg att Söderbloms telegram, också de i chiffer, var avsedda inte endast för en läsekrets i Stockholm, utan också för de sovjetiska myndigheterna. Söderblom var övertygad om att inte bara allt som skrevs, utan till och med allt som sades legationstjänstemännen emellan, registrerades av den sovjetiska säkerhetstjänsten.

Kan Söderblom ha velat använda Wallenberg som ett instrument för att förbättra relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen? Söderbloms påstående att den av Sovjetunionen i december 1944 installerade Debrecen-regeringen ”självfallet av oss betraktas som landets enda lagliga” låter antyda att den avsedda mottagaren för detta, för Sovjetunionen gynnsamma budskap, kan ha varit Kreml.

Vi kommer härvid in på den andra tolkningen till varför Söderblom var så angelägen att få vidarebefordra instruktioner till Wallenberg. Denna tolkning har intet att göra med någon oro från Söderbloms sida över Wallenbergs belägenhet. Om Raoul Wallenberg kunde få instruktioner från Stockholm gällande sin status, och därefter kunde anmälas som chargé d'affaires hos den sovjetkontrollerade ungerska Debrecen-regeringen, fanns det inte längre några skäl till att efterforskningarna av den återstående personalen från Budapest-beskickningen skulle skötas från Moskva-legationen.

Därmed skulle Söderblom slippa att på nytt tvingas ta upp ett ärende som gällde svenska angelägenheter i de av röda armén kontrollerade områdena i Östeuropa (och därmed slippa att på nytt bli utsatt för en kylig behandling från Dekanozov och Vetrov), bli av med ett möjligt störningsmoment i de svensk-sovjetiska relationerna, och samtidigt visa inför Sovjetunionen att Sverige utan tvekan erkände den sovjetkontrollerade regeringen som ”landets enda lagliga regering”.

Såsom framgår av den kommande skriftväxlingen under våren 1945 (som redogörs för nedan), tycks Söderblom redan på tidigt stadium ha bestämt sig för att driva linjen att Sverige så fort som möjligt skulle erkänna Debrecen-regeringen. Denna position, som återkommer i nära nog alla Söderbloms telegram, officiella skrivelser och handbrev till UD som rör förhållandena i det sovjetockuperade Ungern (t.ex. i HP 80 Ea, 29/3, 12/4, 19/4, 3/9-1945, HP 1 Eu, 12/4, 6/7, 14/8-1945, P 2 Eu, 25/9-1945), torde utgöra ett stöd för tesen att Söderbloms begäran om instruktioner till Wallenberg syftade till dels att slippa handlägga frågan om den försvunna Budapest-beskickningen, dels samtidigt få till stånd ett snabbt erkännande av Debrecen-regeringen.

(En svensk legation skulle dock inte komma att upprättas på nytt i Ungern förrän i december 1945 [HP 1 Eu, 29/12-1945]).

Söderbloms sista anmärkning i telegrammet av den 13 februari (att Wallenberg ej torde ha fått minsta livstecken hemifrån), är en aning märklig mot bakgrund av att han den 8 februari via sovjetiska utrikeskommissariatet vidarebefordrat en förfrågan från Bo Andrén angående dennes familj. Om Söderblom trodde sig kunna upprätthålla kontakt med Wallenberg via sovjetiska myndigheter, ter sig anmärkningen om att Wallenberg ”ej torde fått minsta livstecken hemifrån” som oväntad.

Denna pessimistiska hållning tyder på att Söderblom, innerst inne, kan ha varit ganska skeptisk inför utsikterna att verkligen få fram ett budskap till Wallenberg genom sovjetmyndigheternas försorg. Detta kan i sin tur dels tyda på oro för hur sovjetiska myndigheter egentligen uppfattade Wallenberg, dels på en djupt liggande, ganska pessimistisk uppfattning hos Söderblom vad gäller den sovjetiska sidans ärliga uppsåt. Möjligtvis ansåg Söderblom att en klar instruktion till Raoul Wallenberg, som överlämnas till sovjetiska myndigheter skulle kunna vara verksamt på flera sätt: a) som en signal till sovjetmyndigheterna om att Wallenberg faktiskt var diplomat, b) som ett sätt att slippa ärendet med den försvunna Budapest-beskickningen, och c) som ett medel för att få till stånd ett snabbt erkännande av Debrecen-regeringen.

Stockholm formulerar ett svar till Söderblom

Stockholm, som nu tvingades koppla ihop frågan om Wallenberg med den ur folkrättslig synpunkt principiellt komplicerade frågan

om Debrecen-regeringens legalitet, tycks ha haft problem med att formulera ett svar på Söderbloms telegram. Den 15 februari 1945 skrev chefen för politiska avdelningen von Post följande utkast till ett telegram:

Meddela Danielsson så snart ske kan att han bör taga kontakt med den nya ungerska regeringen. Edert 85. Wallenberg bör ansluta sig till Danielsson som må avgöra huruvida Wallenberg alltjämt behövs eller kan hemresa (P 2 Eu, 15/2-1945).

Detta telegram hinner skrivas ut, men av okänd anledning tycks det ha stoppats i sista stund. På telegrammet finns tre blyertsanteckningar. Dels finns en kort anteckning som anger att telegrammet aldrig blivit avsänt till Moskva, dels uppges att Boheman och Assarsson har sett telegrammet, dels finns en längre blyertsanteckning som den 16 februari 1945 har skrivits av von Post:

Föredragit för Excellensen, som närmast var benägen för instruktion att W. skall hemresa såvida han ej anser svenska intressen kräva att han kvarstannar och tar kontakt med Debrecen regeringen. Med hänsyn till ovissheten om Danielssons öde torde emellertid ingen instruktion nu utgå. Något erkännande av Debrecenregeringen borde ej nu göras (P 2 Eu, 15/2-1945).

Günther ställde sig följaktligen inte främmande inför att Wallenberg skulle etablera kontakt med Debrecen-regeringen om så krävdes för att skydda svenska intressen i Ungern. Mot bakgrund av ”ovissheten om Danielssons öde” ville han dock ej ge instruktion till Wallenberg att denne skulle anmäla sig som chargé d'affaires, och något erkännande av Debrecen-regeringen borde inte göras.

Två dagar senare, den 17 februari, kom slutligen ett svar från UD med anledning av Söderbloms telegram av den 8 och 14 februari. UD meddelade följande:

Om Ni kan få förbindelse med Wallenberg – Edert dnr 85 – framför vårt tack, hälsningar från familjen och besked att instruktioner lämnas när Danielsson anträffats. Förhållandet till Debrecen-regeringen kan inte för närvarande specificeras (HP 80 Ea, 17/2-1945).

Svaret, som kom på dagen en månad efter det att Söderbloms besked om Dekanozovs note inkommit till UD är kryptiskt men också belysande i sin korthet. Problemen med att specificera förhållandet till Debrecen-regeringen tycks ha varit den bakomliggande orsaken till att man var ovillig att utfärda instruktioner till

Wallenberg. Följden härav, som UD överhuvudtaget inte tycks ha funderat över, blev dock att Wallenberg som svensk diplomat, lämnades utan några som helst instruktioner, trots att han befann sig hos en främmande stats militärförband, och trots att det svenska sändebudet i Moskva uppgav sig kunna ta kontakt med honom via den sovjetiska utrikesförvaltningens försorg. Istället skulle Wallenberg avvakta tills man lyckats lokalisera Danielsson.

Det är möjligt att Söderbloms sammankoppling av frågan om instruktioner till Wallenberg med erkännandet av Debrecenregeringen, i kombination med det faktum att man egentligen aldrig från UD:s sida aktiverat Söderblom för Wallenbergs sak, kan ha bidragit till att Stockholm blev handlingsförlamat. UD hade underrättat de brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm och förhållandet till Debrecen-regeringen var tvivelsutan en ytterst komplicerad fråga, vilket också framgår av de ovan redovisade problemen med att formulera ett svar på Söderbloms telegram.

Icke desto mindre framstår det som besynnerligt att UD inte på något sätt agerade för att garantera Wallenbergs säkerhet. Det enda skälet som egentligen angavs till att Wallenberg inte kunnde ges några instruktioner är att denne inte borde ta direktkontakt med regeringen i Debrecen eftersom förhållandet till denna ”inte för närvarande [kunde] specificeras”.

”Wallenberg in Sicherheit”

UD:s agerande kan emellertid förstås genom att se på en skriftväxling mellan UD och den svenska konsulatet i Wien. Den 14 februari 1945 anhöll konsuln Einar Ytterberg vid Wien-konsulatet om nyheter rörande Budapest-beskickningens personal. Den 17 februari svarade UD:

Wallenberg in Sicherheit seit einem Monat. Betreffend die Uebrigen fehlt noch jede nachricht (P 2 Eu, 17/2-1945).

Dekanozovs note betraktades alltså den 17 februari som ett lugnande besked, liktydigt med att Wallenberg ”var i säkerhet”. Samma dag utgick ytterligare ett telegram från Stockholm till Moskva-legationen rörande personalen vid Budapest-beskickningen:

Då vi stor ängslan Danielssons övriga Budapestbeskickningens medlemmars öden bör Ni hos ryska vederbörande begära efterforskningar (P 2 Eu, 17/2-1945).

Söderblom översände, i enlighet med instruktionen från UD, två dagar senare, den 19 februari en note till Vetrov vari han framförde UD:s oro rörande personalen vid Budapest-beskickningen och anhöll om vidare efterforskningar. Han bifogade också UD:s hälsning för befordran via sovjetiska utrikeskommissariatet till Wallenberg. Det finns inga tecken, vare sig i själva démarchen eller i brevet till Wallenberg, som skulle tyda på att Wallenbergs status som diplomat sattes i tvivelsmål:

Mottag utrikesdepartementets uppriktiga tacksamhet. Er familj sänder Er de mest hjärtliga hälsningar. Alla nödvändiga instruktioner kommer meddelas så snart sändebudet Danielsson har påträffats (P 2 Eu, 24/2-1945).

Detta är alltså det första meddelande som UD översände till Wallenberg sedan denne påträffats och omhändertagits av sovetiska militära myndigheter mer än en månad tidigare. Eftersom de sovjetiska myndigheterna alltsedan den 14 januari 1945 förbjudit Wallenberg att upprätthålla någon som helst kontakt med yttervärlden, och denne alltsedan tisdagen den 6 februari 1945 satt inspärrad i Lubjanka, kom naturligtvis hälsningen från UD och familjen aldrig Raoul Wallenberg själv till del.

Sovjetiska myndigheters syn på familjen Wallenberg

Vilken bild hade egentligen sovjetiska myndigheter av familjen Wallenberg vid tidpunkten för arresteringen av Raoul Wallenberg? Av sovjetiska dokument att döma, var Wallenbergs äldre släktingar Jakob och Marcus Wallenberg jr. föremål för visst intresse från sovjetisk sida under kriget.3 Det är dock svårt att säga något bestämt om graden och omfattningen på den sovjetiska rapporteringen om bröderna Wallenberg. Den tillgängliga informationen utgör troligtvis endast brottstycken av den samlade informationsmängd som funnits i sovjetiska arkiv, (och möjligtvis alltjämt finns). Ett antal dokument har dock funnits tillgängliga för denna utredning och dessa är värda viss analys.

3 För en mer ingående analys av familjen Wallenberg och Raoul Wallenberg-ärendet hänvisas till Birgit Karlssons rapport (bilaga 2).

Den 21 juni 1941 översände Kollontaj en ingående rapport från ett samtal med Marcus Wallenberg jr. rörande bland annat politiken i Sverige och handelsfrågor (AVPRF, f. 017, op. 6, p. 011, d. 88, 171–174, P 2 EuI, 14/6-2000). Kollontajs skildring av Wallenberg är inte negativ eller fientlig.

I Venona-materialet återfinns ett sovjetiskt telegram av den 13 april 1942 vari uppges att den tyske bankiren baron Waldemar von Oppenheim skulle ha besökt Stockholm och bett Jakob Wallenberg ta kontakt med brittiska finansmän ”angående frågan om att få till stånd en tysk-brittisk fred baserad på en återgång till läget 1939 och en gemensam attack mot Sovjetunionen i syfte att krossa det fullständigt”. Jakob Wallenberg skulle dock, enligt telegrammet, ha avböjt att förmedla denna kontakt (Venona, 3/NBF/T2201, 13/4-1942).

Den 29 januari 1945 rapporterade Kollontaj i ett brev till Dekanozov om ett samtal hon haft med Marcus Wallenberg jr. angående påbörjandet av bredare handelsförbindelser med Sovjetunionen (AVPRF, F. 012, op. 6, p. 311, d. 89, l. 1-2). Till rapporten finns bifogat två dokument innehållande en karakteristik av Marcus Wallenberg jr. samt vissa personuppgifter. Dokumenten har ställts samman ett år tidigare, i februari 1944, av tillförordnade chefen för 1:a europeiska avdelningen vid det sovjetiska utrikeskommissariatet M. Sergejev samt handläggaren vid samma avdelning M. Sysojev. Kollontajs rapport från samtalet är, liksom rapporten från 1941, positiv. I Moskva förhåller man sig dock mer skeptisk. Personbeskrivningen av Marcus Wallenberg jr., som är upprättad den 15 februari 1944, avslutas med följande ordalag:

I förhållande till oss är Wallenbergfamiljen inte välvilligt inställd, men de måste börja fästa vikt vid Sovjetunionen delvis eftersom vi har affärer med dem, i egenskap av den mest stabila ekonomiska organisationen /Enskilda banken/, och delvis eftersom Sovjetunionen är ett mäktigt land och en enorm marknad. Medlemmar ur Wallenbergfamiljen har besökt vår mission i Stockholm /Kollontaj/ i affärsfrågor. De upprätthåller även kontakt med Linderoth /Svenska kommunistpartiet/ (AVPRF, f. 012, op 5, p. 7, d. 247, l. 1, P 2 EuI: 13/6-2000).

På dokumentet finns följande handskrivna anteckning:

Till kamrat Sergejev. Hur hänger detta samman? Hur bedömer ni denna underliga kontakt? (Kakuiu otsenku Vy daete etoi strannoi sviazi?) V. Dekanozov 16/2 [möjligtvis 1944 eller 1945].

Huruvida Dekanozov skrivit sin anmärkning i samband med att dokumentet upprättades i februari 1944, eller i samband med att dokumentet bifogades till Kollontajs samtalsrapport till Dekanozov av den 29 januari 1945, går inte att med bestämdhet säga. Det förefaller troligt att anmärkningen hänför sig till den med sovjetiska ögon säkerligen svårförståeliga kontakten mellan Marcus Wallenberg jr. och kommunistledaren Sven Linderoth.

Det går däremot inte att utesluta att Kollontajs samtalsuppteckning till Dekanozov, de bifogade dokumenten från Sergejev och Sysojev, samt den kryptiska anmärkningen av Dekanozov kan vittna om ett sovjetiskt intresse för information om familjen Wallenberg och dess kontakter, som ett led i en större sammanställning av information för upprättandet av en dossier (”delo Wallenberga”) för den nyligen arresterade Raoul Wallenberg.

Det finns under alla omständigheter goda skäl att hålla för troligt att Dekanozov vid det här laget var medveten om att Raoul Wallenberg vederfarits någon form av särskild behandling av de sovjetiska myndigheterna. Dels var det Dekanozov som den 16 januari faktiskt meddelat Söderblom om att Wallenberg påträffats och tagits under beskydd. Dels förefaller det rimligt att han inför sitt samtal med Söderblom den 26 januari orienterat sig om läget i Wallenberg-ärendet, och nästan oavsett vilket svar han faktiskt erhöll, bör han med sin politiska erfarenhet ha kunnat dra vissa slutsatser rörande Wallenbergs öde.

Det var väl känt att Dekanozov, som Söderblom skrev i en rapport, var ”den mäktigaste av de många länkar, som förbinda utrikeskommissariatet med inrikeskommissariatet”(2/8-1945, P 40 R) (Narodnyi kommissariat vnutrennych del, NKVD), under vilket kontraspionaget Smersj sorterade (som verkställt arresteringen av Wallenberg). Sysojevs anmärkning att ”Wallenbergfamiljen inte [är] välvilligt inställd” till Sovjetunionen kan naturligtvis inte sägas båda särskilt gott för den fängslade Raoul Wallenberg. Huruvida man från sovjetisk sida överhuvudtaget, i detta skede, gjorde någon direkt koppling mellan Raoul Wallenberg och den övriga familjen kan dock inte bekräftas.

7.4. Ny information från legationen i Bukarest

Raoul Wallenberg i Pest den 16 januari

Den 19 februari 1945 inkom ett telegram till UD från beskickningschefen för den svenska legationen i Bukarest Patrik Reuterswärd. Häri uppgavs att en representant för svenska Röda korset, som anlänt från Debrecen till Bukarest, meddelat rumänska Röda korset att Danielsson och Langlet befann sig i säkerhet den 3 februari 1945 (P 2 Eu 19/2-1945, P 57, 16/2-1945). Detta telegram, som har paraffer av utrikesministern, Assarsson och Grafström, och som utgjorde det första livstecknet från den svenske beskickningschefen i Budapest sedan december 1944, utlöste en tämligen hög grad av aktivitet från UD:s sida. Ett svarstelegram till legationen i Bukarest avsändes genast vari man uppmanade Reuterswärd att meddela Röda kors-representantens namn. Man översände också en lista med namnen på de övriga anställda vid Budapest-legationen: Per Anger, Yngve Ekmark, Raoul Wallenberg, Denez von Mezey, Göte Karlsson, Lars Berg, Margaretha Bauer samt Asta Nilsson (P 2 Eu, 19/2-1945). Eftersom Bukarestlegationen vid denna tidpunkt saknade möjlighet att mottaga telegram i chiffer, skickades telegrammet i klartext. På Bukarest-legationens kopia finns en stämpel som visar att telegrammet granskats av voiennaja tsenzura SSSR, den sovjetiska militärcensuren (P 57, 21/2-1957).

Stockholm informerade den 19 februari legationerna i Moskva och Rom om innehållet i telegrammet från Reuterswärd (P 2 Eu, 19/2-1945). Dagen efter, den 20 februari klockan 13.15 underrättade Söderblom Vetrov per telefon att Danielsson, enligt uppgift från Röda korset ” funnits och befunne sig väl den 3 februari” (HP 80 Ea, 19/2-1945).

Den 23 februari instruerades Söderblom att hos sovjetiska myndigheter begära efterforskning av Danielsson i nuntiaturen i Budapest (P 2 Eu, 23/2-1945). På Moskva-beskickningens kopia av telegrammet finns en blyertsanteckning, ”Vetrov”, som låter antyda att Söderblom agerat i enlighet med instruktionen. Samma dag avsände UD ett telegram till legationen i Berlin vari man konstaterade att man erhållit uppgifter rörande Danielsson och Langlet från en Röda kors-representant, men att man inte förfogade över några upplysningar om de övriga beskickningsmedlemmarna: ”Kan det

tänkas att någon av dessa av pilkorsare eller tyskar förts västerut?” (P 2 Eu, 23/2-1945).

Den 23 februari 1945 meddelade Reuterswärd, i enlighet med begäran från UD, att Röda kors-delegaten, som givit upplysningar om Danielsson och Langlet, hette Kishazy. Därtill meddelade Reuterswärd att

Paul Hilvert refugie hongrois employe legation suede budapest section b communique avoir vu Wallenberg a Pest seize janvier. Autres membres legation depuis fin decembre se trouvent a buda (P 57, 23/2-1945, P 2 Eu, 24/2-1945).

Den ungerske flyktingen Paul Hilvert, som varit anställd vid den svenska legationens i Budapest B-avdelning, uppgav sig alltså ha sett Wallenberg i Pest den 16 januari. Denna uppgift kan knappast, vid denna tidpunkt, ha uppfattats som på något vis anmärkningsvärd av UD-tjänstemännen i Stockholm. Att Wallenberg hade setts i Pest den 16 januari gick naturligtvis att enkelt infoga i den bild man hade av Wallenberg med ledning av Dekanozovs note, nämligen att han sedan den 16 januari 1945 stod under de sovjetiska truppernas i Budapest beskydd. Uppgiften från Hilvert avsatte heller inga som helst spår i telegramväxlingen under de kommande dagarna.

Den 24 februari 1945 lämnade Söderblom, i en officiell skrivelse riktad till Günther, en utförlig redogörelse för vilka kontakter han haft med ryska myndigheter angående Budapest-beskickningens personal. Skrivelsen inkom till UD den 16 mars 1945. Häri angavs att Söderblom efterlyst upplysningar om Bo Andréns familj genom Raoul Wallenberg den 8 februari, att han den 19 februari överlämnade en note angående efterforskningar av Budapest-beskickningens medlemmar samt framfört hälsningar till Raoul Wallenberg personligen från dennes familj. Han hade även (den 24 februari) underrättat Vetrov om de senaste upplysningarna rörande Danielssons vistelse på nuntiaturen i Budapest runt den 3 februari (P 2 Eu, 24/2-1945). För andra gången inom loppet av februari månad hade således Söderblom lämnat en utförlig rapportering av vidtagna åtgärder i ärendet med Budapest-beskickningen till utrikesministern. Skrivelsen har paraffer av utrikesministern och Grafström.

7.5. Ytterligare besked från Sovjetunionen

Budskapet från Kollontaj

Ungefär vid denna tid erhöll den svenska sidan ytterligare två signaler på att Wallenberg fanns i sovjetiskt förvar. Dessa utgörs av Kollontajs budskap 1) till Raoul Wallenbergs mor, Maj von Dardel, att sonen befann sig i säkerhet under Sovjetunionens beskydd, och 2) till Christian Günthers hustru Ingrid Günther att

Raoul Wallenberg finns i Ryssland i livet och det var bättre för honom om svenska regeringen inte bråkade om detta. […] Jag försäkrar att han finns och behandlas väl (Ur brev från Ingrid Günther till Nina Lagergren 29/10-1949).

Ingrid Günthers korta redogörelse för Kollontajs budskap härrör ur ett brev till Raoul Wallenbergs syster Nina Lagergren av oktober 1949. Det finns ingen skriftlig samtida dokumentation som visar när von Dardel och fru Günther mottog Kollontajs budskap, vari meddelandet ordagrant bestod (huruvida Kollontaj uppgivit att Raoul Wallenberg stod under sovjetiskt beskydd och/eller befann sig i Sovjetunionen), huruvida Kollantaj i anslutning till budskapet om Raoul Wallenberg berörde andra frågor etc. Den enda dokumentation som finns är dels Ingrid Günthers ovan anförda brev samt en uppgift i en intern sovjetisk promemoria över ärendet Raoul Wallenberg som upprättades under våren 1952. Häri uppges att

Några veckor senare underrättade det sovjetiska sändebudet i Moskva, kamrat Kollontaj R. Wallenbergs moder fru von Dardel att Raoul Wallenberg befann sig i säkerhet under sovjetiskt beskydd (Dokumensamling, D34).

I promemorian uppges emellertid att denna uppgift bygger på ett brev som Maj von Dardel den 29 maj 1945 sänt till Sovjetunionens kommunistiska parti. Kollontajs besked till Ingrid Günther nämns överhuvudtaget inte.

Mer exakta uppgifter om besked saknas alltså. Ingrid Günther själv skriver att ”mötet ägde rum några månader” efter Raoul Wallenbergs försvinnande. I den svenska arbetsgruppens rapport uppges att Kollontajs budskap till fru von Dardel framfördes under februari månad och budskapet till fru Günther under mars månad. Arkadij Vaksberg hävdar i sin biografi över Aleksandra Kollontaj (som uppges bygga på Kollontajs dagböcker), att mötet mellan

Kollontaj och Ingrid Günther ägde rum i mitten av februari och mötet mellan Kollontaj och von Dardel därefter. Vaksberg uppger dock att mötet mellan fru Günther och Kollontaj kom till stånd på fru Günthers initiativ, något som inte stämmer med uppgifter från fru Günther (Vaksberg, 1996: 303).

En omständighet som torde tala för att Kollontaj gav sitt meddelande om Raoul Wallenberg till fru Günther redan i februari är dock att hon i februari insjuknade i ”högfebril lunginflammation” (Svartz, 1968: 125). Hennes svenska läkare Nanna Svartz, skriver i sina memoarer att Kollontaj först tre veckor efter insjuknandet hade börjat ”sitta uppe och […] återta de viktigare göromålen” (Svartz, 1968: 125). Eftersom Svartz hävdar att Kollontajs återhämtande sammanfaller med Kremls order till henne av den 11 mars att inställa sig i Moskva, kan vi anta att insjuknandet torde ha skett runt den 18–19 februari.

Under den akuta sjukdomsperioden mellan den 18 februari och den 11 mars är det osannolikt att Kollontaj skulle ha haft fru Günther inbjuden på thé. Det är också mindre troligt att thé-bjudningen ägde rum mellan den 11 mars och Kollontajs återfärd till Sovjetunionen den 19 mars, eftersom hon, enligt Svartz, under denna period alltjämt var konvalescent. På grund av Kollontajs allvarliga sjukdomstillstånd följde Svartz också med henne till Moskva.

Det är således troligt att fru Günther fick meddelandet från Kollontaj före hennes insjuknande i lunginflammation, alltså redan omkring den 18 februari.

7.6. Sammanfattning av bild I (januari–mars 1945)

Tidiga brister i handläggningen

Om vi kort sammanfattar den ovan genomförda analysen kan vi konstatera följande: Söderbloms förhållande till de tjänstemän vid NKID, som handlade frågor rörande Raoul Wallenberg och den försvunna Budapest-beskickningen, var komplicerat vid tiden för démarchen (med begäran om skydd åt Budapest-beskickningens personal) av den 31 december 1944.

Med anledning av Dekanozovs note den 16 januari hade UD låtit kontakta brittiska och amerikanska legationerna. Man bad amerikanska legationen i Moskva överlämna instruktioner via

sovjetiska myndigheter för vidarebefordran till Wallenberg rörande övertagandet av skydd åt den spanska beskickningens i Budapest judiska skyddslingar. Det finns ingen dokumentation som tyder på att man orienterade Söderblom om de vidtagna åtgärderna.

Efter den 17 januari hade Söderblom samtalat med Dekanozov och Vetrov, samt överlämnat tre noter till sovjetiska myndigheter rörande Wallenberg och Budapest-beskickningen.

Vi har ovan presenterat två tänkbara tolkningar av orsakerna till att Söderblom den 8 februari begärde instruktioner till Wallenberg:

a) som en signal till sovjetmyndigheterna om att Wallenberg faktiskt var diplomat, b) som ett sätt att avlägsna Wallenbergärendet från Moskva-legationens agenda (och därigenom indirekt få till stånd förbättrade svensk-sovjetiska relationer genom ett snabbt svenskt erkännande av Debrecen-regeringen).

Om man, såsom von Dardel och Berger, väljer att framför allt tolka telegrammet som ett uttryck för oro från Söderbloms sida över Wallenbergs diplomatiska status, framstår det givetvis som ett intressant sammanträffande att Wallenberg just vid denna tidpunkt, från sovjetiska förhörsledares sida, inte tycks ha uppfattats som diplomat utan en ”rik svensk som hjälpt judar i Ungern”.

Det finns dock inga dokumentära belägg för att någon sovjetisk diplomat skulle ha gjort antydningar inför Söderblom i denna riktning. En sådan öppenhjärtighet från sovjetisk sida förefaller också, mot bakgrund av de samtalsuppteckningar som denna utredning har tagit del av från den aktuella perioden, som ytterst osannolik. Att Söderblom skulle ha undvikit att rapportera den typen av antydningar om Wallenberg till UD förefaller likaledes ytterst osannolikt. Det är således mindre troligt att telegrammet skulle ha haft något annat syfte än att befria Moskva-beskickningen från Wallenberg-ärendet och samtidigt erhålla sovjetisk goodwill för den svenska positiva inställningen till Debrecen-regeringen.

Under perioden mellan den 29 december 1944 och 8 februari 1945 hade UD:s ledning, från sin egen förvaltning, mottagit inalles fem meddelanden rörande Wallenberg. Av paraffer och anteckningar att döma tycks man ha satt stor tilltro till Dekanozovs note. Det är anmärkningsvärt att UD:s ledning, trots att man rimligtvis måste ha varit väl medveten om riskerna med Wallenbergs uppdrag inte omedelbart vidtog några åtgärder för att försäkra sig om att Wallenberg fick en korrekt behandling. Det första meddelandet till Wallenberg från UD avsändes inte från Stockholm förrän den 17 februari 1945, alltså på dagen en månad efter mottagandet av

Dekanozovs note. Denna påtagliga brist på intresse och engagemang för Raoul Wallenbergs vistelseort och säkerhet förefaller svår att förstå.

Varför fick inte Söderblom instruktioner?

Det kan inte med säkerhet fastställas huruvida Söderblom verkligen var fullt införstådd med det faktum att Wallenberg innehade en särskild status inom utrikesförvaltningen. Söderblom antyder inte i något telegram, officiell skrivelse eller handbrev till Stockholm, under hela sin tid som sändebud i Moskva, att Raoul Wallenbergärendet skulle ha varit känsligt mot bakgrund av Wallenbergs amerikanska uppdragsgivare.

Det är inte en orimlig tanke att UD borde orienterat Söderblom om den potentiellt politiskt känsliga situation som uppkommit genom det faktum att en svensk diplomat med amerikanskt uppdrag satts under sovjetiskt militärt beskydd. Någon sådan orientering har dock ej återfunnits vid arkivgenomgångarna; tystnaden från Stockholm är fullständig.

De mer exakta orsakerna till denna tystnad har inte gått att fastställa. Vi kan endast utifrån annan tillgänglig information presentera ett antal möjliga förklaringar. För det första kan Söderblom ha orienterats om Raoul Wallenbergs uppdrag under vistelsen i Stockholm i november 1944. UD-ledningen kan ha ansett att ytterligare instruktioner följaktligen var överflödiga. Av flera skäl är dock detta långt ifrån självklart. Wallenberg var tillfälligt anställd som legationssekreterare vid Budapest-legationen. I november 1944 kunde man naturligtvis inte förutse att Raoul Wallenberg skulle bli föremål för sovjetiskt intresse. Man kunde heller inte veta att Raoul Wallenbergs gärning skulle komma att få så stor uppmärksamhet som sedermera blev fallet. Det är fullt möjligt att Söderblom orienterades om legationens verksamhet i stort. Att just Raoul Wallenberg skulle ha stått i fokus vid en sådan orientering förefaller dock mindre troligt.

För det andra går det aldrig att utesluta att man helt enkelt glömde bort att ge Söderblom instruktioner för det fortsatta förfarandet i ärendet. Mot detta talar emellertid att UD-tjänstemännen omedelbart efter mottagandet av Dekanozovs note informerade inte bara Raoul Wallenbergs anhöriga utan också de brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm. Om man

tänker sig att UD skulle stått helt likgiltig inför Raoul Wallenbergs person är det svårt att förklara denna omedelbara kontakt med dessa legationer.

En tredje förklaring skulle kunna vara att omständigheterna kring

Raoul Wallenbergs rekrytering och utformningen av uppdraget (där ju UD mot löfte om diskretion ställt material till amerikanska myndigheters förfogande) var så känsliga att utrikesledningen medvetet ville hålla Söderblom så ovetande som möjligt. Grafströms ovan anförda omdömen om Söderblom låter visa att åtminstone biträdande chefen för politiska avdelningen hade lågt förtroende för Söderbloms omdöme.

Ett sådant scenario skulle dock ha haft en större grad av trovärdighet om vi kunnat finna några indikationer på att utrikesledningen därefter också agerade i enlighet med en sådan linje (t.ex. i form av direktkontakt med sovjetiska representanter i Stockholm för att handlägga ärendet Raoul Wallenberg utan inblandning av Moskva-sändebudet). Några sådana tecken finns dock inte. Att utrikesledningen skulle ha bestämt sig för att inte blanda in Söderblom på grund av ärendets känsliga karaktär, för att därefter förhålla sig helt passiv förefaller mindre troligt. Det förtjänar därtill att anmärkas att det inte finns några entydiga belägg för att Grafströms bild av Söderblom, åtminstone vid denna tidpunkt, var representativ för övriga högre tjänstemän inom utrikesförvaltningen. Grafström var endast biträdande polchef och kan knappast ha utövat ett avgörande inflytande över utrikesledningen.

En fjärde förklaring är att man från UD:s sida helt enkelt inte såg något större problem med att en svensk legationssekreterare med diplomatisk immunitet, med uppdrag från det amerikanska War

Refugee Board, togs i beskydd av Sovjetunionen som ju faktiskt befann sig i allians med USA mot Hitler. Dekanozovs meddelande var, ur detta perspektiv, ett lugnande besked. För denna förklaring talar att man vid mottagandet av noten omedelbart kontaktade de allierades (brittiska och amerikanska) legationer i Stockholm, att man bad USA vidarebefordra informationen rörande skyddet åt de ”spanska” judarna via sovjetiska myndigheter till Wallenberg, att man den 17 februari 1945 meddelade Wien-konsulatet ”Wallenberg in Sicherheit seit einem Monat” samt att man samma dag översände hälsningar till Wallenberg från familjen.

Wallenberg hade utfört ett uppdrag som tillkommit på initiativ av en av de allierade staterna och när han nu tagits i beskydd av allierade militärmyndigheter var problemet ur världen. Under-

rättelser om den övriga legationspersonalen saknades emellertid alltjämt och UD hade således större anledning att hysa oro för dem.

Det är ett obestridligt faktum att det under denna utrednings arbete inte påträffats någon dokumentation som indikerar att utrikesledningen på eget initiativ aktiverade utrikesförvaltningens inre ”nervbanor” (t.ex. i form av instruktioner till Söderblom) i Wallenberg-ärendet under den första kritiska fasen från 17 januari 1945 till slutet av februari 1945. Det finns emellertid klara dokumentära belägg för att de externa kommunikationskanalerna till de amerikanska och brittiska legationerna aktiverades med anledning av Dekanozovs note.

Om vi antar att man faktiskt såg på Wallenberg som främst en angelägenhet för de allierade, kan vi knappast heller förvänta oss att finna något dokument där denna position entydigt formuleras. Som Boheman noterade i sina memoarer var ”utbyte av skriftliga meddelanden oss [UD-tjänstemän] emellan aldrig [...] erforderliga” (Boheman, 1964: 27). Om vi därtill antar att denna uppfattning ansågs som självklar finns det naturligtvis än färre skäl att förvänta sig att tjänstemännen skulle ha formulerat detta på papper.

Även om utrikesledningen ansåg att Wallenberg främst var att betrakta som en allierad angelägenhet, framstår det alltjämt som märkligt att man inte ens svarade på Söderbloms telegram av den 17 januari 1945.

Det finns dock invändningar också mot denna, som det kan tyckas, mest rimliga förklaring till UD:s inaktivitet. Man kan onekligen fråga sig varför tystnaden och inaktiviteten var lika total från UD:s sida i samband med meddelandet från Richert av den 29 december 1944 att ”Wallenberg hat sich unter den Schutz der deutschen Truppen gestellt” (P 2 Eu, 29/12-1944). Om man såg på Dekanozovs note som ett lugnande besked borde meddelandet i december 1944 om att Wallenberg omhändertagits av den tyska armén ha föranlett åtminstone någon aktivitet från UD:s sida, i synnerhet som Eichmann blott några veckor tidigare uttalat dödshot mot Wallenberg. Emellertid går det naturligtvis inte att heller utesluta att man ansåg Richerts besked vara alltför vagt för att föranleda åtgärd.

En annan invändning består i det faktum att tendenser till motsättningar mellan USA och Storbritannien å ena sidan och Sovjetunionen å den andra började bli tydliga redan vid årsskiftet 1944–45. Tjänstemän inom UD var inte ovetande om detta. Bi-

trädande kabinettssekreteraren Assarsson mottog, som ovan påvisats, den 5 december 1944 ett handbrev från förste sekreteraren vid Moskva-beskickningen Ingemar Hägglöf vari denne uppgav att ”de unga” amerikanska och brittiska diplomaterna i Moskva ”utan undantag blivit mer och mer skeptiska, ja pessimistiska beträffande de praktiska möjligheterna till samarbete med detta landet och beträffande därmed sammanhängande framtidsutsikter” (HP 1 Er, 5/12-1944). Att slitningar börjat uppkomma i det amerikanskbrittisk-sovjetiska alliansen var således känt och följaktligen behöver inte UD ha sett det sovjetiska omhändertagandet av Raoul Wallenberg som helt okomplicerat.

Biträdande chefen för UD:s politiska avdelning Grafström visade i sin dagbok också prov på stor insikt vad beträffade Kremls syn på Sverige vid denna tid. Grafström var medveten om de sovjetiska misstankarna om svenskt spioneri för tysk räkning, och han skrev i dagboken den 24 januari 1945 (alltså blott en vecka efter Dekanozovs note), att han och Assarsson ansåg, att ”ryssarna samla på hög av våra synder för att vid tillfälle utnyttja dessa mot oss” (Grafström, 1989, 629–630). Det synes i efterhand rimligt, i ljuset av dessa skildringar, att åtminstone utfärda någon form av bekräftelse från UD:s ledning på mottagandet av Dekanozovs note, kombinerat med instruktioner åt Wallenberg och Söderblom.

Något helt entydigt svar på frågan varför utrikesledningen inte utfärdade instruktioner åt Moskva-sändebudet kan inte ges. Avsaknaden av instruktioner ursäktar dock inte Söderbloms inaktivitet i ärendet.

Det är anmärkningsvärt att Söderblom, vare sig vid samtalen med Dekanozov och Vetrov eller i skrivelsen till utrikesminister Günther, inte med ett ord berörde praktiska frågor kring hur Wallenberg skulle behandlas av de sovjetiska militärmyndigheterna, var Wallenberg egentligen vistades, hur länge Wallenberg väntades stå under sovjetiskt beskydd, huruvida han skulle evakueras ur Ungern etc.

Söderbloms obenägenhet att i sina samtal med de sovjetiska företrädarna beröra de praktiska frågorna kring Wallenberg kan möjligtvis förstås mot bakgrund av hans negativa erfarenheter från mötena med Vetrov och Dekanozov i december 1944. Hans oro inför nya nedgörande samtal, med efterföljande depressionssymptom, kan möjligtvis ha fått honom att vilja hålla mötena så korta som möjligt just för att undvika att samtalet tog en obehaglig vändning.

8. Bild II: Wallenberg försvunnen i bil mot okänd destination

8.1. Bilden av Raoul Wallenberg-ärendet revideras

Legationen i Bukarest meddelar att Wallenberg är försvunnen

Det finns skäl att hävda att vi under perioden från slutet av februari till mitten av mars 1945 träder in i ett nytt formativt moment, både vad gäller bilden av Raoul Wallenberg och uppfattningen var Raoul Wallenberg-ärendet borde handläggas. Under denna fas inkom ny information som ledde till att bilden av Raoul Wallenberg, i Söderbloms och andra UD-tjänstemäns världsbild, ytterst successivt, reviderades från ”ställd under sovjetiska militära myndigheters beskydd” till ”försvunnen under en bilfärd mot okänd destination”. Därtill skapades uppfattningen att ärendet främst var en angelägenhet för beskickningen i Bukarest.

Upptakten till den förändrade synen på Raoul Wallenberg utgörs av två telegram från Reuterswärd av den 28 februari samt den 2 mars 1945. Som nämnts hade Reuterswärd i telegrammet av den 23 februari uppgivit att Paul Hilvert, som varit anställd vid svenska legationens i Budapest B-avdelning, sett Wallenberg i Pest den 16 januari (P 2 Eu, 23/2-1945).

I telegrammet av den 28 februari 1945 (som ankom till UD den 2 mars) meddelade Reuterswärd att Paul Szeben, som hade anlänt till Bukarest från Budapest via Debrecen, uppgivit att den svenska Budapest-legationen, med undantag för Raoul Wallenberg, befann sig på nuntiaturen i Budapest. (I ett separat telegram av den 2 mars till Stockholm meddelade Reuterswärd att ovan nämnde Szeben var ”representant dela croix rouge Suedoise” [P 57, 2/3-1945]). Szeben skulle också ha uppgivit att

Wallenberg 17 janvier a pest avait intention partir en automobile destination non mentionne (P 2 Eu, 2/3-1945).

Wallenberg skulle alltså, enligt Szeben, den 17 januari ha befunnit sig i Pest och haft för avsikt att avresa med bil till en icke angiven destinationsort. (P 2 Eu, 28/2-1945).

I telegram till legationen i Berlin meddelade UD kort därefter att ”Reuterswärd erfarit alla medlemmarna Budapest-legationen utom Wallenberg som tidigare anträffats befinna sig nuntiaturen välbehållna” (P 2 Eu, 2/3-1945). Ett likalydande telegram (med undantag för att Wallenberg inte nämns) avsändes också till legationen i Rom (P 2 Eu, 2/3-1945). Ett pressmeddelande utfärdades härvid vari uppgavs att UD mottagit besked från legationen i Bukarest att ”samtliga medlemmar av legationen i Budapest [befinna sig] väl” (P 2 Eu, 2/3-1945). Det är intressant att notera att Wallenbergs vistelse hos sovjetiska militära myndigheter inte nämndes.

UD vidarebefordrar inte uppgiften om Wallenberg till Söderblom

Nyheten om Budapest-personalens återfinnande utsändes i radio på kvällen fredagen den 2 mars 1945. Söderblom, som uppenbarligen lyssnat på radio på fredagskvällen, telegraferade den 3 mars:

bekräfta fredagskvällens radionyhet Budapest-beskickningen återfunnen (HP 80 Ea, 3/3-1945).

UD bekräftade uppgifterna samma dag, samt översände ett telegram varigenom uppgifterna från Szeben, som inrapporterats av Reuterswärd till UD, nu vidarebefordrades till legationen i Moskva:

Reuterswärd erfarit alla medlemmarna Budapest-legationen utom Wallenberg som tidigare anträffats befinna sig i nuntiaturen välbehållna […]. Ungerska regeringen låtit framföra uppriktig tacksamhet svenska hjälpverksamheten och stora beundran Danielssons hjältemodiga uppträdande (P 2 Eu, 3/3-1945).

UD valde att inte vidarebefordra uppgiften från Szeben att Wallenberg skulle ha avrest den 17 januari med bil mot okänd destinationsort. Man konstaterade i stället att Wallenberg ”tidigare anträffats”. Orsaken till att Stockholm inte vidarebefordrade uppgiften från Szeben till Moskva är oklar. Å ena sidan kan tjänstemännen vid UD ha funnit det märkligt att Szeben uppgivit att Wallenberg den 17, alltså dagen efter det sovjetiska omhändertagandet (enligt Dekanozovs note), hade för avsikt att fara i bil

mot okänd destination. De som handlagt ärendet kan ha velat erhålla bekräftelse på denna uppgift innan den vidarebefordrades till Söderblom. Å andra sidan kan tjänstemännen ha ansett att Szebens uppgift om Wallenbergs avresa ett visst datum var mindre viktig, att det inte behövde föreligga någon motsägelse mellan Szebens och Dekanozovs uppgifter, och att man därför valde att bortse från detta i telegrammet till Söderblom.

Att den första tolkningen kan vara riktig antyds emellertid av att UD, i ett telegram till beskickningen i Bukarest av den 3 mars konstaterade att ”Paul Szeben inconnu Croix Rouge” (P 57, 12/3-1945). Man tycks alltså ha velat få bekräftelse från Röda Korset om vem Szeben egentligen var.

Stockholm instruerade också Söderblom att ”genom ryska vederbörande [framföra] till Danielsson”

vår glädje över att han och hans medarbetare räddats samt vårt tack för värdefull insats. Meddela honom vidare att vi utgå från att han kvarstannar för tillvaratagande av svenska intressen samt hemställa om uppgift huruvida en del av beskickningens personal kan hemresa. Fråga om han har några önskemål (HP 80 Ea, 3/3-1945).

Från svensk sida tog man alltså vid denna tidpunkt mer eller mindre för givet att Danielsson och sannolikt Anger skulle förbli i Ungern. Att hela legationspersonalen, såsom sedermera skulle bli fallet, måste evakueras via Moskva till Sverige tycks inte ha föresvävat någon vid UD. Söderblom verkställde denna instruktion måndagen den 5 mars 1945.

Uppgifter från Valdemar Langlet

Den 3 mars inkom ytterligare ett telegram till UD från Reuterswärd. Häri redogjorde Reuterswärd för innehållet i ett brev från Valdemar Langlet som skrivits den 11 februari 1945.1 Enligt

1 Reuterswärd, liksom Söderblom (i noten till Vetrov), uppgav att Langlets brev var skrivet den 5 februari 1945. En genomgång av Bukarest-legationens arkiv ger dock vid handen att något brev från Langlet till Reuterswärd av den 5 februari icke finns. Däremot finns inalles två brev skrivna under februari månad från Langlet till Reuterswärd, det ena är daterat den 11 februari (och har en bifogad rapport om läget i Budapest under perioden 24 december till 6 februari 1945), och det andra är daterat den 14 februari. Den bifogade rapporten av den 11 februari handlade om pilkorsöverfallet på Budapestlegationen, hur ett antal ur beskickningspersonalen arresterades, hur två anställda, Margareta Bauer och Asta Nilsson, fördes till det judiska ghettot, varifrån de kunde befrias genom det internationella Röda korsets försorg samt att Langlet jämte hustru tagits i beskydd av det ryska gendarmeriet NKVD (P 57, 11/2-1945). Det är alltså med all sannolikhet detta brev som låg till grund för

uppgifter i brevet från Langlet skulle den svenska legationen i Budapest, den 25 december 1944 hade utsatts för plundring av pilkorsarna som tagit ”alla värdesaker, alla kläder, all bensin och samtliga bilar”.

Beskickningschefen Danielsson skulle enligt Langlet ha räddat sig genom ett fönster och därefter sökt skydd i en kyrka. Två personer ur beskickningspersonalen, Asta Nilsson och Margareta Bauer, hade tagits till fånga av pilkorsarna och förts till ghettot, varefter de befriades av Röda korset. Langlet hade senast haft kontakt med beskickningspersonalen den 21 december 1944. Han meddelade också att ”det ryska gendarmeriet NKVD” hade givit gott skydd åt honom och hans familj (P 57, 2/3-1945). Telegrammet har paraffer av von Post, Assarsson och Günther.

Reuterswärds telegram med återgivandet av Langlets brev vidarebefordrades till Söderblom via Stockholm in extenso. Det anlände till Moskva den 4 mars och har följande ordalydelse:

39 Reuterswärd telegraferar Langlet brev 5 februari vari meddelat Pilkorsare 25 december inträngde svenska finska beskickningarna Budapest stulit allt av värde. Några tjänstemän häktades men flydde sedermera Danielsson lyckades undkomma genom fönstret. Två kvinnliga tjänstemän fördes ghettot där de dock befriades förmedling IRKdelegat. Beskickningsmedlemmarna starkt behov kläder. Langlet rapporterar NKVDs gendarmeri lämnat gott skydd honom själv hans familj och som under svenska beskickningens skydd (HP 80 Ea, 4/3-1945).

Söderblom verkställde UD:s instruktion av den 3 mars (rörande meddelande till Danielsson) två dagar senare, den 5 mars. Huruvida Vetrov och Söderblom vid detta tillfälle hade något samtal är okänt. Utredningen har begärt att få ta del av den samtalsuppteckning som eventuellt upprättades vid detta möte. Det ryska utrikesministeriet har emellertid meddelat att någon sådan inte existerar.

det telegram som Reuterswärd skickade till Stockholm den 2 mars, och som av UD vidarebefordrades till Söderblom den 4 mars. Förklaringen till varför Reuterswärd uppgav att brevet skulle ha varit skrivet den 5 februari torde vara enkel. Brevet med rapporten har en oklart skriven datering. En snabb blick på datumet kan medföra att läsaren tolkar brevets datum till den 5 februari snarare än den 11 februari. Enligt diariet för Bukarest-legationen har det inkommit två brev den 28 februari (dnr 11 och 12) som har givits datum 5 februari 1945 trots att dessa är skrivna den 11 respektive den 14 februari. Man har alltså helt enkelt sett fel. Det finns inget brev från Langlet av den 5 februari 1945. Man kan också konstatera att Langlet i brevet av den 14 februari uttryckte förhoppning om att ”mitt tidigare brev till beskickningen ordentligt framkommit”. Langlet refererar således den 14 endast till ett brev, sannolikt alltså det brev som skrevs den 11 februari. Bägge breven har enligt stämplar inkommit till beskickningen i Bukarest den 28 februari 1945.

Under alla förhållanden överlämnade Söderblom härvid tre dokument till Vetrov. I det första dokumentet framförde Söderblom underrättelsen att Budapest-beskickningen, enligt uppgifter från Bukarest befann sig i trygghet på nuntiaturen ”med undantag för Wallenberg, om vilken vi redan för länge sedan erhållit information genom Utrikeskommissariatets försorg”. Söderblom sände alltså en tydlig signal till de sovjetiska myndigheterna, helt i enlighet med den ännu rådande svenska uppfattningen, att Dekanozovs budskap av den 16 januari alltjämt var giltigt.

I det andra dokumentet framfördes en hälsning från Stockholm till Danielsson för vidarebefordran genom sovjetiska myndigheter.

Det tredje dokumentet var ett brev vari Söderblom ”underhand” informerade Vetrov om den korta redogörelse angående ”Budapest-beskickningens öden” av Langlet som Söderblom fått sig tillsänd UD och som alltså emanerade från Bukarest-beskickningen.

Detta brev återgav delar av Langlets berättelse om pilkorsarna plundring av beskickningshuset i Budapest den 25 december 1944, hur dessa tog beskickningspersonalen till fånga, hur två av kanslisterna fördes till ghettot och därefter befriades av Röda korset, samt att ”sovjetiska militära myndigheter […] hade givit skydd åt [Langlet] och hans familj”). Langlets redogörelse är (enligt Söderblom) skriven den 5 februari 1945 (P 2 Eu, 5/3-1945).

I en skrivelse till Stockholm samma dag orienterade Söderblom UD om sitt besök hos Vetrov, varvid han rapporterade att han överlämnat de tre ovan angivna dokumenten. Utrikesministern, Grafström och von Post har sett denna skrivelse (P 2 Eu, 5/3-1945).

Söderblom söker direktkontakt med legationen i Bukarest

Både UD i Stockholm och legationen i Moskva höll alltså alltjämt fast vid bilden av Raoul Wallenberg som satt under sovjetiska truppers beskydd. Den märkliga uppgiften från Szeben, att Wallenberg den 17 januari skulle ha befunnit sig i Pest och haft för avsikt att åka mot en icke angiven destinationsort, fanns visserligen inom utrikesförvaltningen (hos Reuterswärd och UD), men hade ännu inte börjat påverkat den etablerade bilden av Raoul Wallenberg. Detta skulle dock snart ske. Efter mötet med Vetrov den 5 mars, sände Söderblom klockan 17.40 samma dag följande telegram till Reuterswärd i Bukarest:

Veuillez telegraphier si vous pouvez communiquer avec Danielsson par telegraphe ou autrement. Sont tous membres legation toujours reunis a la nonciature y inclus Wallenberg = Söderblom (P 57, 5/3-1945)

Söderblom frågade således om alla beskickningsmedlemmar nu, inklusive Wallenberg, hade återförenats på nuntiaturen. Det är något oklart varför Söderblom, i noten till Vetrov explicit höll fast vid den version som angivits i Dekanozovs note (att Wallenberg stod under den sovjetiska arméns beskydd), för att senare samma dag fråga Reuterswärd huruvida Wallenberg nu befann sig på nuntiaturen tillsammans med den övriga beskickningspersonalen. Hur skulle Wallenberg, om han stod under sovjetmaktens beskydd och kontroll, överhuvudtaget ha kunnat ansluta sig till Danielsson utan att sovjetiska myndigheter hade vetat om detta? Varför hade i så fall inte t.ex. Vetrov underrättat Söderblom? Återigen ges intrycket att Söderblom upplevde att de sovjetiska myndigheterna inte höll honom helt underrättad om Wallenberg, alternativt att de underhand sände motsägelsefulla signaler.

Det telegram som Söderblom sände till Reuterswärd med förfrågan huruvida Wallenberg anslutit sig till legationspersonalen är försett med en stämpel från Voiennaia tsenzura SSSR. Det har granskats av den sovjetiska militärcensuren. Moskva kände härefter till att Söderblom, trots Dekanozovs entydiga note, börjat söka efter alternativa informationskanaler rörande Wallenberg.

Den 7 mars 1945 sände Reuterswärd följande svar till Söderblom:

[…] tous membres legation ala nonciature le 17 fevrier excepte Wallenberg qui disparut depuis 17 janvier quand il declara intention partir par automobile […] (P 57, 7/3-1945).

Reuterswärd vidarebefordrade härmed uppgiften om ”Wallenberg som försvunnen i bil den 17 januari mot icke angiven destination” till Söderblom. Detta är alltså den uppgift som Stockholm, i telegrammet av den 4 mars, valde att utelämna (möjligtvis p.g.a. att Szebens identitet ej kunde bekräftas).

Inget tyder på att Söderblom skulle ha fått denna uppgift från någon tjänsteman inom den svenska utrikesförvaltningen vid något tidigare tillfälle. Det kan tyckas märkligt att Reuterswärd utan vidare valde att vidarebefordra uppgiften om Wallenbergs försvinnande. En möjlig förklaring till detta kan vara att Paul Szeben inte längre var den ende som förmedlat denna uppgift.

Valdemar Langlets brev av den 11 februari 1945

Reuterswärds uppgift i telegrammet till Söderblom tycks snarare främst bygga på uppgifter från Röda kors-representanten Valdemar Langlets brev av den 11 februari, vars innehåll till vissa delar skickades av Reuterswärd till UD den 2 mars, och som därefter av UD vidarebefordrades till Söderblom (4 mars), som i sin tur åberopade detta i sin note till Vetrov (5 mars). Brevet innehåller emellertid vissa uppgifter som inte fanns med i Reuterswärds telegram till UD av den 2 mars. Dessa uppgifter rörde Wallenbergs försvinnande.

Langlets brev omfattade två maskinskrivna sidor. Emellertid har det följande kryptiska handskrivna avslutning:

Just nu slocknade det elektriska ljuset och jag kan ej fortsätta […] Vill endast tillfoga att i början av januari torde legationssekreteraren R. Wallenberg ha befunnit sig, liksom jag, på Pestsidan men utan all kontakt med mig. Enligt uppgift av hans byråpersonal sågs han senast den 17 januari då han förklarade sig skola avresa med bil, dock utan att ange resmålet (P 57, 28/2-1945).

Szebens uppgift av den 2 mars 1945 om Wallenberg hade härmed bekräftats och kan ha varit avgörande för att Reuterswärd skulle vidarebefordra uppgiften om Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination till Söderblom den 7 mars.

8.2. Ärendet Raoul Wallenberg hänvisas till Bukarestlegationen

UD frågar efter Wallenberg

I Sverige hade under tiden media börjat ägna Budapest-beskickningens och i synnerhet Wallenbergs verksamhet i Ungern stort intresse. Den 4 mars hade Dagens Nyheter en kortare artikel angående pilkorsarnas plundring av legationen den 25 december 1944 och två dagar senare, den 6 mars, hade tidningen en stort uppslagen artikel, ”Svensk bragd i Ungern”, vari utförligt redogjordes för Wallenbergs och Langlets ansträngningar att rädda judar. I synnerhet Wallenbergs gärningar belystes:

Ingenting var omöjligt för Wallenberg. […] Han lyckades uppnå att det ungerska utrikesdepartementet erkände de ungerska judar vilka hade svenska skyddspass som utländska medborgare med samma rättigheter som dessa. Wallenberg lyckades vidare ordna så att dessa

judar – närmare 5 000 – fick logeras in i s.k. svenska hus. Dessa hus fick exterritorialrätt och åtnjöt alltså allt tänkbart skydd. Ingen av dessa judar behövde heller bära den annars obligatoriska Davidsstjärnan. […] Mitt i natten hämtade Raoul Wallenberg ur fängelserna folk som arresterats, fastän de hade skyddspass, mitt i nattmörkret reste han i bil till svenskhusen med medikamenter, ombesörjde att sjuklingarna fick vård (Dagens Nyheter, 6/3-1945).

Det är svårt att säga hur den uppmärksamhet som nu ägnades Wallenberg och hans gärning påverkade den svenska utrikesförvaltningens syn på honom. Endast två dagars senare, den 8 mars, sände UD det första telegrammet till Moskva som enbart handlade om Raoul Wallenberg. Innehållet är kort och lyder:

Sök framföra meddelande Wallenberg efterlängtad här stop Salén önskar veta när han beräknas kunna återvända (P 2 Eu, 8/3-1945).

Stockholm, som varken hade vidarebefordrat den ovan nämnda uppgiften från Paul Szeben angående Wallenbergs avfärd med bil mot okänd destination, eller (troligtvis ej) kände till att uppgifterna om Wallenberg i Langlets brev vidarebefordrats till Söderblom av Reuterswärd den 7 mars 1945, levde sannolikt fortfarande med uppfattningen att Söderblom dels ansåg att Dekanozovs note av den 16 januari alltjämt var giltig, dels hade möjlighet att kontakta Wallenberg via sovjetiska myndigheter. Detta framgår inte minst av att telegrammet enbart sändes till legationen i Moskva och inte till legationen i Bukarest. Att Bukarest-legationen skulle ha kunnat agera i saken tycks inte ha föresvävat UD:s tjänstemän i Stockholm vid denna tid.

Sanningen är dock att Söderblom omkring den 5 mars 1945 tycks ha blivit tveksam vad gäller utsikterna att framföra meddelanden till Wallenberg via sovjetiska myndigheter. Det finns heller ingen dokumentation som tyder på att Söderblom överhuvudtaget kontaktade sovjetiska myndigheter angående Stockholms önskan av den 8 mars 1945 att få veta när Wallenberg skulle kunna tänkas återvända.

Söderblom vidarebefordrar UD:s förfrågan till Bukarest

I stället skickade Söderblom, helt i enlighet med sin nya bild av Wallenberg-ärendet, UD:s begäran om upplysningar om Raoul Wallenberg av den 8 mars vidare till Reuterswärd i Bukarest:

votre telegramme sept mars recue stop veuillez transmettre de la part du cabinet a Wallenberg si occasion soffre quon espere le voir plus tot possible stockholm et que [Salén] desire savoir quand il croit pouvoir rentrer stop (HP 80 Ea, 9/3-1945).

Kontakterna med ”den i bil försvunne Raoul Wallenberg” hade alltså i Söderbloms föreställningsvärld övergått från att ha varit en angelägenhet för Moskva-beskickningen (en uppfattning grundad på uppgiften från Dekanozov om att Wallenberg var under sovjetiska truppers beskydd), till att bli en angelägenhet för Bukarest-beskickningen (grundad på uppgifter från Valdemar Langlet och Paul Szeben, genom Reuterswärds försorg, om att Raoul Wallenberg försvunnit i bil mot okänd destination).

Söderblom meddelar Stockholm angående ärendet Wallenberg

Den 10 mars 1945 nåddes UD av följande telegram från Bukarest:

Recu information Danielsson detenu environ 20 février (HP 80 Ea, 10/3-1945).

Stockholm instruerade härvid Söderblom att hos sovjetiska myndigheter ta reda på om Danielsson verkligen arresterats (HP 80 Ea, 11/3-1945). Därtill hade UD erfarit att legationspersonalen i Budapest hade förlorat kläder och personliga tillhörigheter. Man hemställde att Söderblom skulle undersöka möjligheterna att via sovjetiska myndigheter skicka kläder till de nödställda beskickningsanställda i Budapest (HP 80 Ea, 12/3-1945).

Vid besöket den 11 mars hos utrikeskommissariatet, som också omnämns av Ingemar Hägglöf i hans dagbok, tog Söderblom upp de frågor som Stockholm telegraferat den 10 mars (dvs. frågan om Danielssons påstådda arrestering och möjligheterna till sändning av kläder till Budapest). Den 12 mars telegraferade Söderblom hem till Stockholm:

Primo: I anledning av Edert 164 har jag bett Dekanozov påskynda efterforskning, då inga omedelbara autentiska underrättelser från

Danielsson erhållits och särskilt hemställt meddelande huruvida instruktionen Edert 134 [som syftade på meddelandet från UD till Danielsson av den 5 mars som överlämnats av Söderblom till Vetrov] överbringats och vad Danielsson å sin sida önskar meddela. [Punkten secundo rör en démarche till den ungerska regeringen som vi återkommer till nedan].

Tertio: Hemställt om undersökning av möjligheten att sända kläder.

Preliminära muntliga reaktionen var att Budapest nära frontlinjen och svårigheterna stora.

Quarto: Reuterswärd har i telegram 7 mars meddelat, att Wallenberg försvunnen sedan 17 januari, då han sade sig ämna avresa i bil. Har bett

Reuterswärd om möjligt framföra Edert enclair 41 [vars innehåll var att Wallenberg var ”efterlängtad”] (P 2 Eu, 12/3-1945).

Detta telegram är intressant av fyra orsaker. För det första, helt i enlighet med instruktion från Stockholm, begärde Söderblom undersökning av Danielssons vistelseort genom sovjetiska myndigheter. Åtminstone officiellt upprätthölls alltså bilden att den svenska regeringen ansåg sig kunna kontakta en eller flera av legationstjänstemännen genom det sovjetiska utrikeskommissariatets försorg.

För det andra hemställde Söderblom att sovjetmyndigheterna skulle översända kläder, och här fick Söderblom ett svar som onekligen sade en del om möjligheterna att via sovjetiska myndigheter upprätthålla kontakter med Budapest-beskickningen. Det muntliga svaret var att det förelåg svårigheter att sända kläder eftersom

Budapest låg nära frontlinjen.

För det tredje fick UD, sannolikt för första gången, reda på att

Söderblom kände till den av Reuterswärd förmedlade bilden av Wallenberg såsom ”försvunnen sedan 17 januari, då han sade sig ämna avresa i bil”. Söderblom skrev att han hade bett Reuterswärd framföra telegrammet (enclair 41), (vari UD skrev att ”Wallenberg [var] efterlängtad” i Stockholm). UD informerades härmed om Söderbloms ändrade inställning vad gällde kontakter med Wallenberg, dvs. att dessa borde skötas av legationen i Bukarest.

För det fjärde behandlades Wallenberg separat från den övriga

Budapestbeskickningen i telegrammet under punkten Quarto. Hans ärende separerades härmed från den övriga beskickningspersonalen och konstruerades såsom ett enskilt fall, bortkopplat från ärendet med den övriga personalen. Därtill är punkten quarto den

sista i telegrammet, något som torde kunna tolkas som en markering till Stockholm om att Wallenberg-fallet, ur Söderbloms perspektiv, hade nedprioriterats och blivit en angelägenhet främst för Bukarest.

Söderbloms telegram är försedd med stämpeln ”Exc. vidit”. Günther fick sålunda del av Söderbloms påstående att Wallenberg hade försvunnit med bil till okänd ort och att Reuterswärd skulle undersöka saken. Detta är intressant mot bakgrund av det faktum att vi nu befinner oss i den period då fru Günther bortom all tvekan måste ha mottagit meddelande om Wallenberg av Kollontaj. Detta meddelande bör också ha kommit utrikesministern till del under dessa dagar (senast) eftersom Kollontaj blott en vecka senare, den 18 mars 1945, återvände för gott till Sovjetunionen. Om Günther sett detta telegram, med vetskap om Kollontajs budskap, ter det sig märkligt att han utan invändning lät Söderblom hänvisa Wallenberg-ärendet till Bukarest-legationen.

Kollontajs budskap

Kollontajs meddelande till fru Günther skulle inte komma att bli känt för utrikesdepartementets tjänstemannaledning förrän i november 1948 då Raoul Wallenberg-aktionen (bl.a. journalisten och författaren Rudolph Philipp och Raoul Wallenbergs halvbror Guy von Dardel) brevledes ställde en fråga rörande denna uppgift till utrikesminister Undén (P 2 EuI, 25/11-1948). Det finns ingen dokumentation som talar för att beskedet till fru Günther blev känt för UD före 1948. Vad gäller beskedet till fru von Dardel förefaller det troligt att utrikesdepartementet fick reda på detta på ett tidigare stadium, men det har dock inte heller här återfunnits dokumentation som ger något entydigt belägg för ett sådant antagande.

I ett brev av den 3 december 1948 skrev dåvarande chefen för politiska avdelningen Sven Dahlman följande till Christian Günther som då var ambassadör i Rom:

Då vi ej ha funnit någonting om detta samtal med fru Kollontay på dossier vore vi tacksamma om Du godhetsfullt ville meddela, vad du erinrar Dig om saken. Det är ju klart att fru von Dardel griper efter varje halmstrå för att få någon klarhet i sonens öde. Frågan är emellertid om fru Kollontay talat med Din maka i enlighet med instruktioner från Moskva eller om hon vid samtalet endast upprepat sin vid ett tidigare tillfälle till fru von Dardel avgivna försäkran att W. befunne sig

under ryskt beskydd och behandlades väl, en försäkran som hon torde ha grundat på det meddelande att W. påträffats, som vi den 17 januari erhöllo från ryska vederbörande via beskickningen i Moskva (P 2 EuI, 3/12-1948).

Dahlman ställde sig uppenbarligen tveksam till att Kollontaj verkligen handlat på Moskvas order då hon underrättade fru von Dardel och fru Günther. Snarare skulle Kollontaj på eget initiativ endast ha upprepat budskapet i Dekanozovs note av den 16 januari 1945. Att som Dahlman gjorde i detta brev öppna för möjligheten att Kollontajs besked inte skedde på instruktion från Moskva förefaller i efterhand diskutabelt men ger möjligtvis en förklaring till varför varken Kollontajs besked till fru von Dardel eller fru Günther tycks ha tagits på allvar av utrikesministern och utrikesdepartementets ledning under våren 1945.

Mot Dahlmans resonemang kan naturligtvis åtskilligt invändas. Att utgå ifrån att ett sändebud inte talar för sin stats räkning utan av oklara skäl på eget initiativ endast upprepar ett besked som hon med all sannolikhet visste att UD redan hade, är egendomligt.

Utgångspunkten inom diplomatin måste rimligtvis vara att främmande staters sändebud talar och agerar som representanter för sina uppdragsgivare. Kollontaj måste således antas ha handlat i enlighet med en från Moskva inkommen instruktion. Det är det omvända – att Kollontaj på eget initiativ tar kontakt med fru Günther och fru von Dardel – som skall bevisas.

Därtill är det ett faktum att Kollontajs besked (åtminstone enligt Ingrid Günthers redogörelse) skilde sig från Dekanozovs note i så måtto att hon faktiskt meddelade att Wallenberg inte bara befann sig i sovjetiskt beskydd, utan i Sovjetunionen, en uppgift som därtill var helt riktig. Då Kollontaj sade detta till fru Günther och fru von Dardel hade Wallenberg suttit minst två veckor i Lubjanka i Moskva.

Det är därtill nödvändigt att ställa frågan varför Sovjetunionens sändebud gav detta meddelande till dessa två ytterst viktiga personer, nämligen Raoul Wallenbergs mor och utrikesministerns hustru, på informell basis (över en kopp thé). Kollontaj måste ha förstått att Raoul Wallenbergs mor (såsom också var fallet) redan hade underrättats av UD om innehållet i Dekanozovs note. Kollontajs val av just dessa informella kontaktvägar för att (i praktiken) på nytt framföra budskapet om att Raoul Wallenberg

påträffats och stod under beskydd, kan rimligtvis inte förutsättas ha skett av en slump.

Tyvärr kan frågan om instruktioner till Kollontaj eller icke varken bekräftas eller dementeras, eftersom ryska myndigheter ännu idag inte tillåter oss att granska telegramtrafiken i chiffer mellan utrikeskommissariatet och sovjetiska legationen i Stockholm.

8.3. Söderblom och hävdandet av svenska intressen

Läget i Moskva

Varför var Söderblom så benägen att överlämna ärendet till legationen i Bukarest? Det är ett rimligt antagande att Söderbloms begäran av 8 och 14 februari 1945 om att få Wallenberg anmäld som chargé d'affaires hos den sovjetkontrollerade ungerska Debrecenregeringen syftade till att slippa ärendet med den försvunna Budapest-beskickningen och få till stånd ett snabbt erkännande av Debrecen-regeringen.

Söderbloms initiativ strandade dock på att UD hade svårt att tolka huruvida Debrecen-regeringen verkligen vid denna tidpunkt kunde erkännas som ”landets enda lagliga regering”.

När så uppgifter rörande den försvunna beskickningspersonalen började inkomma från den svenska legationen i Bukarest i början av mars 1945, omprövade Söderblom bilden av Raoul Wallenberg. I Söderbloms föreställningsvärld förvandlades härvid ärendet Wallenberg till att bli ett efterforskningsärende, som borde handläggas av Bukarest-legationen. Att Söderblom, trots att han hade ett klart besked från Dekanozov, gjorde denna omprövning, tydligtvis endast på basis av de ytterst diffusa uppgifter han erhållit från Reuterswärd, är både märkligt och anmärkningsvärt.

Detta kan dock förstås mot bakgrund av den generella tendensen hos honom att, efter de negativa erfarenheterna av möten med sovjetiska diplomater i december 1944 och januari 1945, konsekvent antingen helt undvika komplicerade (och potentiellt känsliga) frågor rörande svenska intressen i Östeuropa, eller hänskjuta dem till UD eller till andra legationers jurisdiktion.

Såsom framgår av Vetrovs samtalsuppteckning från mötet den 29 (alt. 30 januari) 1945, tycks Söderblom ha överdrivit när han skrev till Stockholm att ”både Vetrov och Sysojev [nu] voro idel solsken” (P 40 R, 2/2-1945). Situationen för Söderblom i Moskva

var fortsatt komplicerad också härefter. Att han uppfattade relationerna till värdlandet som bekymmersamma framgår med all önskvärd tydlighet i en officiell skrivelse till utrikesministern av den 24 februari 1945 vari han redogjorde för en bjudning hos utrikesminister Molotov.

Denna gång återupptog Molotov sin vana att gå runt och skåla med beskickningscheferna. Utrikeskommissarien kom även fram till mig för att skåla ”med representanten för vår granne i norr”. Herr Molotov berättade härvid nyheten om Poznans intagande och sade, att detta säkerligen skulle glädja många, naturligtvis mest av allt polackerna, men att tyskarna säkerligen vore mycket missbelåtna däröver. ”Det är nu en gång så här i världen”, yttrade herr Molotov skämtsamt, ”att man inte kan vara alla till lags, och vargarna och fåren kunna ej trivas tillsammans.” Molotov visade inga tecken på en ovänlig eller ironisk inställning (HP 1 Er, 24/2-1945).

Efter att ha beskrivit denna originella och inte helt lättolkade episod avslutade Söderblom sin rapport:

Det angenäma intryck, som gårdagens mottagning kvarlämnat hos mig, saknar måhända varje egentlig betydelse. Emellertid kan jag personligen ej underlåta att giva nog akt på huru man förhåller sig till mig. Min ställning har ju numera, sedan Turkiet inträtt i kriget, blivit unik. Jag är den ende härvarande representanten – om man bortser från den på lång semester hemreste afghanske ambassadören – för de ej speciellt välsedda neutrala länderna. Min ställning är allt annat än lättsam (HP 1 Er, 24/2-1945).

Såsom Söderblom framhåller i denna rapport, uppfattade han alltså sin ställning i Moskva som fortsatt besvärlig. Det är mot bakgrund av detta knappast förvånande att han ville undvika att driva ärenden som kunde göra hans ställning än mer komplicerad.

Svenska ekonomiska intressen i röda arméns uppmarschområden

Benägenheten att hänvisa ärenden som på något sätt hade att göra med angelägenheter i de av Sovjetunionen kontrollerade delarna av Öst- och Centraleuropa löper som en röd tråd genom Söderblom tid som legationschef i Moskva efter årsskiftet 1944–45. Denna tendens gäller inte bara frågan om Raoul Wallenberg.

Söderblom hade den 17 september och 27 oktober 1944 anmodats att till sovjetiska myndigheter överlämna uppgifter om svenska intressen (bland annat av ekonomisk art) i Polen, Ungern, Jugoslavien och Transsylvanien. Syftet härmed var att göra den annalkande sovjetiska röda armén uppmärksam på svensk egendom och att skydda denna. I november svarade Sovjetmyndigheterna genom att hänvisa frågan till regeringarna i Jugoslavien och Rumänien samt till den Polska kommittén för nationens befrielse. Man undvek dock att i svaret nämna Ungern (HP 80 Ea, 22/11-1944). Utelämnandet av Ungern berodde sannolikt på det faktum att det i Ungern, till skillnad från t.ex. Polen, ännu inte bildats någon sovjetkontrollerad instans (Debrecen-regeringen bildades först i december 1944), som man kunde hänvisa till.

Den 22 januari 1945 övervägde UD att göra en liknande framställning rörande svenska intressen i Bulgarien, där röda arméns inmarsch stod för dörren (HP 80 Ea, 22/1-1945). Vetrov hade vid mötet den 18 december 1944, som enligt Söderblom präglades av en ”isande kyla”, helt kort avvisat en liknande framställan rörande svenska ekonomiska intressen i Rumänien (AVPRF, f. 0140, op. 29, p. 8, p. 127, l. 92–93). Söderblom, som tagit illa vid sig av Vetrovs avvisande och kyliga attityd, tycks ha hållit det för lönlöst att göra en liknande framställan rörande intressena i Bulgarien. Den 23 januari 1945 telegraferade han följaktligen till UD att ”sovjetregeringen mottager ej framställning [rörande Bulgarien]”, och att ”framställning självfallet [borde] ske genom den svenska beskickningen i Sofia” (HP 80 Ea, 23/1-1945).

Den 7 mars 1945 blev frågan om svenska intressen i Ungern åter aktuell. I ett telegram skrev Stockholm:

[Dnr. 217] Tändsticksbolagets intressen i Ungern – Edert 220 – anmäldes av Eder med uppteckning den 27 oktober tillsammans med de svenska intressena i Jugoslavien och Transsylvanien. I det ryska svaret den 22 november […] blev framställningen i vad den avsåg Ungern varken avvisad eller direkt tillmötesgången. Verkställ démarchen enligt vårt 207 och bemöt eventuell hänvisning till ungerska Debrecenregeringen med att den regim under vilken fabrikerna nu arbeta inrättas och upprätthålles av ryska militära instanser (HP 80 Ea, 7/3-1945).

Stockholm gav här inte bara instruktion att Söderblom skulle verkställa démarchen angående de svenska intressena utan också hur han skulle förfara om denna avvisades. UD:s position i frågan om Debrecen-regeringen var också tydlig. Debrecen-regeringen

betraktades i sammanhanget som en oviktig instans eftersom ”den regim under vilken fabrikerna nu arbeta inrättas och upprätthålles av ryska militära instanser” (HP 80 Ea, 7/3-1945). I det ovan nämnda telegrammet av den 12 mars svarade Söderblom under punkt secundo:

Jag tillråder démarche direkt till ungerska regeringen (HP 80 Ea, 12/3-1945).

Söderblom avvisade alltså egentligen utan motivering Stockholms instruktion.

UD återkom inte till Söderblom med ytterligare instruktioner vad gäller skydd av svensk egendom i Ungern förrän den 29 mars 1945, något vi får anledning att behandla nedan.

8.4. Sovjetunionen och ärendet Raoul Wallenberg

Medveten desinformation?

Söderblom drev linjen att Wallenberg-ärendet skulle bli en angelägenhet för beskickningen i Bukarest. Det är härvid intressant att notera att Arkadij Vaksberg, i sin biografi över Aleksandra Kollontaj, kommer till en liknande slutsats vad gäller de sovjetiska myndigheternas syn på Raoul Wallenberg-ärendet. Vaksberg hävdar att Kollontaj, efter att ha framfört budskapet om Raoul Wallenbergs vistelse i Sovjetunionen till fru Günther och Maj von Dardel, skulle ha underrättat Molotov, som med ”oförställd irritation” skulle ha ”beordrat henne att inte diskutera sådana saker med någon, vem det vara månde”. Vaksberg skriver härefter:

Impulsivt (för att inte säga: hysteriskt) ändrade Moskva inte bara taktik utan också position och sökte kanaler för att till svenskarna framföra informationer diametralt motsatta de man tidigare lämnat. Den kanalen blev Bukarest, dit den svenska Budapestambassaden evakuerats på grund av striderna. På en mottagning underrättade sovjetiska diplomater sina svenska kolleger om att ingenting var känt i Moskva beträffande Raoul Wallenberg och att han hade ”förvunnit någonstans”. Den sensationella nyheten flög genast iväg till Stockholm. Detta hände den 12 mars 1945 (Vaksberg, 1996: 304).

Vaksbergs uppgift, ehuru hittills omöjlig att bekräfta, pekar på att Söderblom eller möjligtvis Reuterswärd mottagit någon form av

underhandsmeddelande från sovjetiska företrädare att Dekanozovs note inte längre ägde giltighet. Men när och var skulle den mottagning som Vaksberg anför ha ägt rum? Det finns ingen rapport vare sig från Söderblom eller Reuterswärd som omnämner någon mottagning just den 12 mars 1945.

Det finns heller ingen notering i Hägglöfs dagbok om detta. Kanske överlämnades denna underrättelse i samband med Söderbloms möte med Vetrov den 5 mars, kanske i samband med att Söderblom kallades till utrikeskommissariatet den 11 mars. Att ”den sensationella nyheten” skulle ha flugit iväg till Stockholm den 12 mars finns det dock heller inget belägg för i UD:s arkiv. Den omnämns, som framgår av ovan anförda telegram, ej heller i rapporteringen från Söderbloms möte med företrädare för utrikeskommissariatet den 11 mars 1945. Även om Vaksbergs uppgifter ej kan bekräftas, är det ändå av intresse att han hävdar att sovjetiska myndigheter medvetet försökte desorientera de svenska UDtjänstemännen genom att överföra ärendet till Bukarest.

Dekanozovs och Vetrovs syn på Söderbloms förfrågningar om Wallenberg

Söderblom rapporterade i telegrammet av den 12 mars 1945 att han frågat Dekanozov huruvida meddelandet av den 5 mars (som han lämnat till Vetrov för vidarebefordran till Danielsson) ännu hade nått sin destination. Han frågade också om Danielsson hade lämnat något svar på Stockholms förfrågan rörande eventuella önskemål från Danielssons sida. Den 13 mars överlämnade Söderblom en skriftlig démarche till Vetrov angående möjligheterna att sända en 150 kilo tung försändelse med kläder åt beskickningspersonalen och den övriga svenska kolonin i Budapest (HP 80 Ea, 13/3-1945).

Det kan vara värt att härvid fråga sig hur de sovjetiska myndigheterna egentligen uppfattade Söderbloms upprepade framställningar om att få vidarebefordra meddelanden, hälsningar och försändelser till Raoul Wallenberg och den övriga legationspersonalen i Budapest. Inalles hade sådana framställningar gjorts vid minst fem tillfällen (8 februari, 19 februari, 5 mars, 11 mars och 13 mars 1945), utan att någon egentlig respons från sovjetisk sida hade givits. Varför kunde inte de sovjetiska myndigheterna ge Söderblom ett klart besked?

Den bakomliggande orsaken tycks vara att man från sovjetisk sida helt enkelt inte riktigt hade bestämt sig för hur man skulle formulera ett trovärdigt svar. Efter Söderbloms skriftliga framställan av den 13 mars började man dock fundera kring hur man skulle bemöta Söderbloms återkommande förfrågningar. I ett brev av den 17 mars 1945 skrev Vetrov följande till Dekanozov:

Den svenska legationen har i noter av den 19 februari, 5 och 13 mars detta år bett att få överlämna information från det svenska utrikesdepartementet till det f.d. svenska sändebudet i Budapest Danielsson och sekreteraren vid legationen Wallenberg. Man vill också översända en försändelse med kläder till Danielsson. Eftersom beslut om deportation/avhysning av alla utländska diplomater, däribland också de svenska, från Ungern redan har tagits, och de inom kort måste åka därifrån, följer enligt min mening: 1) att noterna lämnas utan svar och att informationen och paketen till den svenska legationen i Budapest inte översänds. 2) att, när den svenska legationen befinner sig på sovjetiskt territorium, Söderblom muntligen underrättas om att det sovjetiska militärkommandot av säkerhetsskäl beslutade evakuera samtliga utländska missioner i Budapest, däribland också den svenska, eftersom Ungerns territorium utgör en krigszon. Jag har konsulterat Rättsavdelningen på denna fråga. Jag ber om Ert samtycke. (Vetrov) (AVPRF, f. 0140, op. 30, d. 6, p. 129, l. 16).

Beslut om avhysning av främmande staters sändebud i Ungern hade alltså redan tagits, men av någon anledning ville man från sovjetisk sida inte meddela detta öppet till Sverige förrän medlemmarna av den svenska legationen befann sig på sovjetiskt territorium. Oviljan att öppet meddela den svenska legationen detta låter antyda att den egentliga anledningen till deportationen av utländska diplomater kan ha varit en annan än blott den omständigheten att Ungern utgjorde en krigsskådeplats, något som därtill knappast var fallet vid mitten av mars 1945. Den sovjetiska armén hade krossat det sista tyska motståndet i Pest mer än en månad tidigare. Vägen mellan Budapest och Debrecen, där Wallenberg sedermera påstods ha omkommit, säkrades av sovjetiska trupper redan runt den 15 december 1944.

Bevekelsegrunderna för det sovjetiska agerandet

En tänkbar förklaring till det sovjetiska agerandet får man i ett brev från Vetrov och Semjonov till Dekanozov skrivet en månad tidigare, den 17 februari 1945. I brevet konstaterades att Sverige, som efter Tysklands sammanbrott behövde säkra tillförseln av kol till sin industri, stod i begrepp att erkänna den polska regeringen samt upprätta handelsförbindelser, varvid Sverige skulle beredas tillgång till kol från polska gruvor:

Följaktligen utgör frågan om de polska kolleveranserna till Sverige ett mycket starkt, om inte det starkaste ekonomiska påtryckningsmedlet mot Sverige, i våra händer. Det är nödvändigt, att polackerna inte vidtar några åtgärder, utan vårt samtycke, i förhållande till Sverige för upprättandet av handel. En sådan önskan skulle från vår sida kunna motiveras med att vi inte kan släppa in neutrala svenska diplomater i områden som ligger i den mot Tyskland framryckande röda arméns omedelbara uppmarschområde. För övrigt skulle en sådan uppfattning kunna vinna acceptans, om detta aviserades som ändamålsenligt för Polens relationer med alla neutrala stater (t.ex. Spanien, Schweiz, Portugal) (AVPRF, f. 0140, op. 30, d. 6, p. 129, l. 12).

Vetrov bedömde alltså att de polska kolleveranserna till Sverige möjligtvis utgjorde ”det starkaste ekonomiska påtryckningsmedlet mot Sverige”.

Eftersom det var ”nödvändigt” att skaffa sig kontroll över dessa leveranser skulle man från sovjetisk sida deklarera att svenska diplomater inte fick befinna sig i röda arméns omedelbara uppmarschområden i kriget mot Tyskland. Dessa områden omfattade naturligtvis inte bara Polen utan också t.ex. Ungern. Kan samma principer ha tillämpats också där? Kan den sovjetiska strävan att vinna kontroll över de polska koltillgångarna rentav ha varit direkt en bidragande orsak till att den svenska legationen inte tilläts förbli i Budapest och tillvarata de svenska intressena? Klart är under alla förhållanden att beslutet att evakuera hela den svenska beskickningen från Budapest sannolikt togs någon gång under andra hälften av februari 1945.

8.5. Motstridiga uppgifter om Raoul Wallenberg

Wallenberg mördad

Den 14 mars 1945 skrev Reuterswärd ett svarsbrev till Langlet och uppgav däri bland annat följande:

Särskilt vore intressant få veta, om man nu vet något om hr. Wallenbergs öde. Herr Földes, korrespondent till Stockholmstidningen, som kommit hit, uttalar som sin förmodan att han blivit mördad. Finnes några belägg för en sådan förmodan? (R 18/Ungern, 14/3-1945).

Korrespondenten vid Stockholmstidningen Béla Földes skulle alltså någon gång före den 14 mars 1945 ha meddelat Reuterswärd ”sin förmodan” att Wallenberg mördats. Av dokumenten att döma är detta första gången utrikesförvaltningen får information som talade för att Raoul Wallenberg skulle vara död.

Wallenberg troligtvis i livet

Den 15 mars 1945 inkom ytterligare två brev till beskickningen i Bukarest från medlemmar ur Budapest-beskickningen, ett brev från Langlet och ett från attaché Berg. Bägge breven är adresserade till den svenske ministern i Bukarest Patrik Reuterswärd och är dagtecknade den 21 februari 1945. De har emellertid inte nått Bukarest-beskickningen förrän den 15 mars. Langlet skrev följande:

Vill Envoyén söka avsända telegram till KUD [kungliga utrikesdepartementet], så går det an att säga, att så vitt känt är, befinna sig alla härvarande svenskar vid liv och skaplig hälsa. I varje fall vet vi icke om något dödsfall eller svår sjukdom; de fyra hittills icke tillrättakomna av beskickningens personal nämligen dels Anger, Ekmark och Carlsson /i en grupp/ dels Wallenberg /ensam för sig/, våga vi tro småningom ska komma tillrätta. Vi göra vad göras kan för att få reda på dem (P 57, 21/2-1945).

Langlet förhöll sig alltså tämligen optimistisk inför tanken att Wallenberg skulle komma tillrätta.

I brevet från Berg redogjordes kort för pilkorsplundringen på beskickningen den 25 december (som var ett centralt tema också i Langlets brev av den 11 februari). Därefter gick Berg in på händelserna efter den sovjetiska ockupationen:

Under den vecka som nu förflutit, sedan Budapests fullständiga erövring, har jag endast lyckats komma i kontakt med envoyén Danielsson, professor Langlet och hans maka samt fröknarna Nilsson och Bauer. Från herrar Per Anger, Roul [sic] Wallenberg, Yngve Ekmark samt Göte Karlsson saknas tyvärr sedan fjorton dagar varje livstecken (P 57, 21/2-1945).

Han gjorde därefter en mycket intressant anmärkning:

Det är dock knappast anledning att antaga, att de omkommit till följd av någon krigshandling, utan de torde ännu vara vid liv antingen häktade eller bortförda i arbetstjänst (P 57, 21/2-1945).

Berg, som varit vittne till de våldsamma striderna mellan sovjetiska och tyska trupper, och som på nära håll erfarit den sovjetiska krigsmaktens agerande i Budapest, kunde alltså skriva att det ”knappast [fanns] anledning att antaga, att [legationstjänstemännen] omkommit”. Däremot torde de vara ”häktade eller bortförda i arbetstjänst”. Redan den 15 mars fick således en svensk legation tillgång till uppgifter från en svensk UD-man som gav en fullständigt korrekt bild till hur de sovjetiska myndigheterna förfarit med Wallenberg. Berg gav också en kort skildring av de sovjetiska fronttruppernas agerande som borde givit UD goda skäl att snabbt agera för Wallenbergs sak:

De ryska fronttrupperna respektera nämligen icke någon som helst exterritorialitet eller legitimationshandlingar eller dylikt utan tillåta sig alla våldshandlingar. Så har t.ex. besk:en blivit totalt utplundrad, varvid även kassaskåpen brötos upp och all såväl statlig som privat egendom bortfördes. All livsmedel, bilar, hundar, kläder osv. ha likaledes stulits. Värdefull egendom tillhörande bl.a. Nife, Tändsticksbolaget samt Albyl- och Boraxfabrikerna förstördes (P 57, 21/2-1945).

Den 13 mars skrev Berg ytterligare ett brev (som dock inte inkom till Bukarest-legationen förrän den 5 maj), vari han uppgav:

Beträffande herr Raoul Wallenberg har jag fortfarande inga nyheter, men jag har anledning att förmoda, att han på något sätt har anträtt hemresan till Sverige (P 57, 5/5-1945).

Skälen till Bergs förmodan anges dock ej.

László Sulners vittnesmål

I Bukarest-legationens dossier över angelägenheter rörande svenska beskickningen i Budapest, finns också en ytterligare uppgift från denna period (20 mars 1945), som kombinerat med uppgifter från Dekanozov, Kollontaj, Berg och Langlet, borde ha bidragit till att stärka misstankarna om att Wallenberg befann sig i sovjetiskt förvar.

Denna uppgift rörande Wallenberg presenterades i en promemoria avfattad på tyska, skriven av László Sulner, som var en av Raoul Wallenbergs medarbetare i Budapest. Sulner hade, liksom t.ex. Paul Szeben och Paul Hilvert, flytt till Bukarest efter Budapests fall. Promemorian är dagtecknad den 20 mars och uppges vara skriven i Bukarest. Märkligt nog saknas emellertid dossierbeteckning, diarienummer och ankomstdatum. Någon uppgift om promemorian återfinns heller inte i Bukarest-legationens diarium. Av promemorian framgår att Sulner mycket god insikt om förhållandena i Budapest vid tiden för den sovjetiska inmarschen. Det anges att Wallenberg den 17 januari uppgivit att han skulle fara med sovjetisk militär till Malinovskijs högkvarter i Gödöllö 30 kilometer nordväst om Budapest:

Sedan dess saknas uppgifter om hans öde. Undertecknad förhandlade den 20 januari med NKVD om en anhållen legationsanställd och fick då information om att sekreteraren Wallenberg aldrig ankommit till Malinovskij och sannolikt arresterats någonstans. Det ryska fältgendarmeriet i Pest har på grundval av en diplomatlista som man erhållit från Moskva sedan flera veckor förgäves sökt efter Wallenberg (P 57, 20/3-1945).

Wallenberg skulle alltså enligt Sulner ha ”arresterats någonstans”. Denna uppgift, som måste sägas ha varit av synnerligen stor vikt för att förstå vad som hänt Wallenberg, förefaller ha blivit liggande i Bukarest-legationens arkiv ända fram till våra dagar.

Kossuth-radion: Wallenberg mördad av Gestapo

Av Bukarest-legationens diarium att döma tycks emellertid varken de viktiga uppgifterna rörande den sovjetiska krigsmaktens behandling av de svenska legationstjänstemännen (i Bergs brev av den 21 februari), eller uppgiften i brevet av den 13 mars (om Wallenbergs förmodade hemresa till Sverige) ha vidarebefordrats till

Stockholm. I stället erhöll Stockholm den 15 mars, av Böhm vid brittiska legationens Press Reading Bureau, ett skriftligt utdrag ur en intervju med Valdemar Langlet som den 8 mars 1945 skulle ha sänts i den ungerska, sovjetkontrollerade Kossuth-radion. Enligt Böhms anteckningar skulle Valdemar Langlet ha uppgivit att

One of the chiefs of the Red Cross work in Budapest during the German occupation was Raoul Wallenberg who disappeared without any trace on 17th January. All signs indicate that Gestapo agents murdered him (P 2 Eu I, 15/3-1945).

Wallenberg skulle således ha mördats av Gestapo. Huruvida Langlet verkligen uppgav ovanstående eller om orden lagts i hans mun av den sovjetkontrollerade Kossuth-radion, eller av Böhm (som enligt historikern Bernt Schiller utnyttjades av sovjetmyndigheterna i syfte att lägga villospår [Schiller, 1991: 153]) är svårt att säga med bestämdhet.

Det finns dock flera tecken som tyder på att intervjun med Langlet verkligen har ägt rum. Av publikationen Det fria Ungern, som utgavs av ungerska socialdemokrater i exil i Sverige, framgår att Langlet någon gång före den 23 mars 1945 i en intervju i Kossuth-radion yttrat sig rörande judedeportationerna från Ungern. Langlet uppges bland annat ha sagt följande:

Röda-korsrepresentanten betonade att kommendanten i Budapest Cherbysev [sic] och alla andra officerare i Röda armén i motsats till tyskarna gjort allt för att underlätta den svenska legationens och det svenska Röda Korsets verksamhet – Intervjun återgavs i Moskvaradion (Det fria Ungern, N:r 4, 23/3-1946, Vilmos Böhms samling).

Att döma av denna rapportering av intervjun tycks alltså Langlet inte ha berört Wallenbergs försvinnande. Vad som emellertid framstår som märkligt är Langlets bild av de sovjetiska myndigheternas agerande i Budapest som står i skarp kontrast till den bild Berg gav,

dels i sitt brev av den 21 februari 1945, dels i de rapporter Berg författade vid hemkomsten till Stockholm i april 1945. Vi får anledning att återkomma till de sovjetiska truppernas agerande i Budapest.

Enligt en promemoria av den 11 november 1947 uppgav sig Peter Telcs, som i mars 1945 tjänstgjorde vid UD:s radiobyrå, ha avlyssnat en ”rysk utsändning på ungerska, vari meddelades att en Tasskorrespondent hade haft en intervju med Langlet i Budapest och att det i samband därmed sagts att Wallenberg dödats”. Enligt Telcs

hade avlyssningen skett på kvällen och han hade genast ringt upp pressbyråns vakthavande, ”som då svarat att meddelandet inte kunde vara riktigt, då man trodde sig veta att Wallenberg var i livet”. Telcs skrev en rapport över denna avlyssning (P 2 EuI, 11/11-1947). (Rapporten har dock inte gått att lokalisera i UD:s arkiv).

Vi vet inte om Söderblom, vid denna tidpunkt, lyssnade till radioutsändningen, fick den refererad från UD, eller på annat sätt fick reda på dess innehåll. Det finns ingen anteckning i Moskvabeskickningens inkommande diarium om ett telegram eller skrivelse från Stockholm med uppgifter om Kossuth-radions sändning baserade på Telcs radiorapport. Stockholm kan alltså ha valt att inte vidarebefordra denna uppgift till Söderblom. Vissa tecken tyder dock på att Söderblom sedermera fick del av sändningens innehåll. I ett handbrev till kabinettssekreterare Stig Sahlin av den 14 augusti 1945 refererade Söderblom, helt i enlighet med uppgiften från Kossuth-radion, till Wallenberg såsom ”representant för Röda Korset” (P 2 Eu, 14/8-1945).

Günthers inaktivitet

Sannolikt mot bakgrund av Böhms uppgifter skickade UD två dagar senare (den 17 mars) följande telegram till beskickningen i Moskva:

Då motsägande rykten angående Budapestlegationens medlemmar gå här anmodas Ni energiskt begära besked var Danielsson, Anger, Wallenberg befinna sig (HP 80 Ea, 17/3-1945).

Den 19 mars 1945 utgick ett liknande telegram från Stockholm (som också har granskats av den sovjetiska militärcensuren) till beskickningen i Bukarest:

Priere obtenir durgence par gouvernement Hongrois et par autres chemins information actuelles sur Danielsson, Anger, Wallenberg et autres membres delegation Suede a Budapest (P 57, 19/3-1945).

Om Günther endast möjligtvis hade kunskap om Kollontajs budskap till Ingrid Günther angående Wallenbergs vistelse i Sovjetunionen, när Söderblom den 12 mars meddelade att han bett Reuterswärd framföra hälsningar till den ”med bil försvunne Raoul

Wallenberg”, måste han nu definitivt ha haft detta eftersom Kollontaj den 18 mars återvände till Sovjetunionen för gott.

Att Günther överhuvudtaget lät de två ovan nämnda telegrammen sändas till beskickningar i Moskva och Bukarest är, mot bakgrund av detta, svårförståeligt. Följden blev att personalen såväl vid Moskva-, (som numera ställde sig tvivlande till Dekanozovs note) som vid Bukarest-beskickningen, (som sannolikt var ovetande om Dekanozovs note) förblev ovetande om Kollontajs budskap och indirekt fick bekräftat från Stockholm att det fanns fog för tvivel. De bägge beskickningarna engagerades därtill i ett sökande efter en person varom uppgifter egentligen redan fanns från två sovjetiska myndighetspersoner. Sovjetunionen fick härigenom också tydligt bekräftat att svenskarna mer eller mindre hade glömt Dekanozovs note. Om det, såsom Vaksberg hävdar, fanns en klar målsättning från de sovjetiska myndigheternas sida att desorientera Sverige i syfte att leda bort den svenska uppmärksamheten från Moskva till Bukarest, fick alltså Sovjetunionen nu klar bekräftelse på att man lyckats.

Möjligtvis var Günther inte ens medveten om att telegrammen skickades. Denna omständighet kan dock knappast fria honom från ansvar. Hur stor skada utrikesministern genom sin inaktivitet tillfogade arbetet för att fastställa Wallenbergs vistelseort är naturligtvis mycket svårt att bedöma i efterhand. Ett större ansvarstagande för sökandet efter Wallenberg från Günthers sida hade likväl varit högst motiverat.

Visserligen skriver Ingrid Günther i brevet till Nina Lagergren, att utrikesministern, så långt som möjligt, försökte rätta sig efter Kollontajs råd att inte bråka om Wallenberg-ärendet. Günther tycks verkligen ha tagit Kollontaj ad notam. Av de ovan anförda telegrammen att döma tycks han inte ens ha informerat de högsta tjänstemännen vid UD om Kollontajs budskap. Denna underlåtenhet torde svårligen kunna försvaras som en strävan att undvika bråk med Sovjetunionen om Raoul Wallenberg.

Günthers inaktivitet skall möjligtvis ses mot bakgrund av att andra världskriget just i dessa dagar gick in i sin dramatiska slutfas. Sovjetiska trupper stod i begrepp att inleda slaget om Berlin och frågan om Wallenbergs vistelseort kan kanske ha framstått som en mindre fråga i sammanhanget. De världspolitiska händelserna räcker dock knappast som förklaring. Sverige hade under hela andra världskriget inte förlorat en enda diplomat ute i Europa, och det faktum att Raoul Wallenberg, som skickats ut på ett mycket riska-

belt uppdrag, inte hörts av på nästan tre månader, borde ha föranlett större oro och större engagemang från utrikesförvaltningens chefs sida. Man borde rimligtvis ha frågat sig om Raoul Wallenberg skulle bli den förste inom utrikesförvaltningen som föll på sin post.

Erik Boheman tecknar, i sin memoarbok På vakt: Kabinettssekreterare under andra världskriget (1964) följande porträtt av Günther som ger en kompletterande bild till utrikesministerns inaktivitet:

Han var inte någon särskilt flitig man. Han kom alltid ganska sent på dagen till departementet och gick hem ganska tidigt. Ofta fick man störta hem till honom på Blasieholmstorg 8. Bridge var hans privata passion. Hur många gånger fick jag inte kalla honom till telefonen på Solvalla travbana! Men jag tror att detta sparande av krafter var en riktig metod. Det gjorde att han helt kunde ägna sig åt de stora frågorna, gav honom tillfälle till eftertanke och gjorde, att hans nerver höll vid de verkliga kristillfällena. Departementets löpande frågor lämnade han så gott som helt till sina medarbetare (Boheman, 1964: 39).

Den politiske journalisten Gunnar Unger noterar likaledes i ett porträtt från 1953 att Günther, i syfte att ”uthärda krigsårens ofta ytterst hårda press”, endast tog ”befattning med de verkligt betydelsefulla frågorna [och] delegerade alla övriga arbetsuppgifter på sina medhjälpare”. Unger konstaterar dock att utrikesministerns ”totala likgiltighet för personalfrågor ibland kunde bli ganska betänkliga” (Unger, 1953: 47).

Utrikesministern var alltså ointresserad av personalfrågor och lämnade löpande ärenden till medarbetarna på UD, och givet att dessa inte hade tillgång till den information som Günther hade, fortsatte de anmoda Söderblom och Reuterswärd att försöka inhämta information angående Wallenberg.

I ett brev till Östen Undén av 1949 motiverade Günther sin inaktivitet enligt följande:

När fru Kollontaj talade med min fru sade hon uttryckligen att hon framfört samma meddelande direkt till Fru von Dardel. Det är ju för övrigt självklart att om samtalet hade givit anvisning på någon ny utväg att komma till klarhet i saken, så skulle jag dels som utrikesminister ha gjort allt möjligt för att utnyttja den, dels satt släktingarna på spåret. Vad det senare beträffar har jag ett – jag medger ganska svagt – minne av att jag på sin tid berättade för fru von Dardel om fru Kollontajs och min hustrus samtal (Östen Undéns arkiv).

Detta brev är synnerligen anmärkningsvärt. Günther skriver att han, ”om samtalet hade givit anvisning på någon ny utväg att komma till klarhet” i egenskap av utrikesminister, dels skulle ha gjort allt som var möjligt, för att komma till klarhet, dels skulle ha ”satt släktingarna på spåren”. Det faktum att Kollontajs budskap, enligt Günther, inte innehöll någon ”ny utväg” föranledde honom således att inte vidta några som helst åtgärder.

Huruvida budskapet innehöll någon ny utväg kan diskuteras. Man skulle, med ledning av Ingrid Günthers redogörelse för samtalet, kunna hävda att Kollontaj faktiskt gick ett steg längre än Dekanozov när hon försäkrade att Wallenberg ”befann sig i Sovjetunionen”. Detta är en skillnad av stor betydelse inte minst mot bakgrund av att Raoul Wallenberg vid denna tidpunkt faktiskt befann sig i Lubjanka i Moskva. Emellertid kan det också hävdas att fru Günther kan ha missuppfattat Kollontaj och att vad Kollontaj egentligen sade var att Raoul Wallenberg befann sig i sovjetiskt beskydd.

Också med detta innehåll är emellertid Kollontajs besked av stor betydelse i det att hon härmed bekräftade Dekanozovs note. En sådan bekräftelse i sig borde ha föranlett den dåvarande utrikesministern att ”ha gjort allt [som var] möjligt”.

Den senare anmärkningen i brevet är därtill mycket kryptisk. Varför skulle Günther överhuvudtaget sätta ”släktingarna på spåret”. Varför överlåta åt anhöriga till en saknad tjänsteman att bedriva efterforskningar? Det måste rimligtvis ha varit UD:s uppgift att helt ansvara för efterforskningsarbetet. Att ens tänka i banor att överlåta ansvaret för detta på enskilda personer förefaller orimligt.

Mot bakgrund av att utrikesminister Günther, kabinettssekreterare Boheman och biträdande polchefen Grafström i juni 1944 faktiskt givit sitt godkännande till att skicka ut Raoul Wallenberg på ett uppdrag, som alla måste ha insett var av synnerligen riskabel natur, förefaller inställningen att efterforskningsarbetet (ens delvis) skulle skötas av dennes anhöriga som oförsvarlig.

8.6. Wallenberg-ärendet försvinner från Moskvalegationens agenda

UD accepterar bilden av Raoul Wallenberg som försvunnen

Söderblom träffade den till Moskva nyligen återkomna Kollontaj den 20 mars 1945 (HP 1 Er, 28/3-1945). Den 21 mars telegraferade han en redogörelse för mötet med Kollontaj till Stockholm. Telegrammet har fem punkter.2 Först som femte punkt tog Söderblom upp Stockholms begäran av den 17 mars att han ”energiskt [skulle] begära besked om Danielsson, Anger och Wallenberg”:

Quinto: Kollontaj har lovat påskynda efterforskningarna av Budapestsvenskarna (HP 1 Er, 21/3-1945).

Såsom framgår av detta telegram berördes alltså Wallenberg-ärendet överhuvudtaget ej. Det går inte att utesluta att Söderblom ansåg att Wallenberg ingick i gruppen ”Budapestsvenskarna”. Å andra sidan förefaller detta inte alldeles självklart mot bakgrund av att Wallenberg nästan genomgående i skriftväxlingen mellan UD och Moskva-legationen, behandlats separat från den övriga beskickningspersonalen.

Att Wallenberg-ärendet överhuvudtaget inte berördes i Söderbloms telegram är besynnerligt givet den skildring som Kollontajs svenska läkare Nanna Svartz (som befann sig i Moskva för att vårda den i lunginflammation insjuknade Kollontaj), har gett av mötet:

Nästa dag kom minister Söderblom, som redan första dagen gjort en kort artighetsvisit, på nytt besök. Det varade ungefär en timme. Ibland höjdes rösterna starkt, och jag hörde då att samtalet gällde Raoul Wallenberg, som enligt vad som stått i svenska tidningar var tagen under beskydd av Sovjetunionen (Svartz, 1968: 128–129).

Om Svartz uppgifter stämmer (vilket naturligtvis inte kan tas för givet eftersom hon dels inte deltog i samtalet, dels presenterade

2 I syfte att i någon mån illustrera uppfattningen om Wallenbergärendet vid denna tidpunkt kan det vara intressant att kort redogöra för vilka frågor som behandlades i telegrammets fyra första punkter: Den första punkten behandlade Sveriges inställning till konferensen i San Francisco (angående etablerandet av Förenta nationerna), punkten secundo behandlade balterna i Sverige: Söderblom skrev att ”Kollontaj beklagade den tröghet och det dröjsmål, som starkt irriterat Moskva, särskilt ifråga om besök hos ingermanlänningarna” (HP 1 Er, 21/3-1945). Punkten tertio behandlade teknisk hjälp vid ”hemforsling av resvilliga” (baltiska flyktingar i Sverige), och en presskampanj i Sverige som Moskva hade ”förtörnats” över. Punkten quarto behandlade frågorna om Bernadottes visum till Sovjetunionen och genomresevisum för svenskar i Fjärran Östern (som också varit föremål för samtal mellan Dekanozov och Söderblom den 26 januari 1945).

denna uppgift i en bok som publicerades mer än tjugo år senare), är det oväntat att Wallenberg inte berördes i telegrammet till Stockholm. Wallenberg-ärendet tycks inte bara ha diskuterats, enligt Svartz, utan därtill gett upphov till att Kollontajs och/eller Söderbloms röster ”höjdes starkt”.

Söderbloms telegram kan tolkas som att frågan om Raoul Wallenberg betraktades såsom mer eller mindre avslutad för Söderbloms del. Ytterligare indikationer på detta skulle snart komma. Den 22 mars meddelade Reuterswärd att legationspersonalen från Budapest, i enlighet med instruktionen från den sovjetiska ledningen att verkställa evakuering, hade ankommit till Timisoara och den 25 mars anlände de till Bukarest. Den 26 mars översände Söderblom följande skrivelse till utrikesministern:

Sedan jag genom ovan citerade telegram underrättats om att envoyén Danielsson, legationssekreteraren Anger, konsul Ekmark, kanslisterna von Mazey [sic] och Karlsson, skrivbiträdena Nilsson och Bauer, samt några andra personer i deras sällskap anlänt till Timisoara, på resa till Bukarest, har jag uti skrivelse innevarande dag meddelat detta till chefen för femte (skandinaviska) avdelningen i Narkomindel, herr Vetrov. I skrivelsen har jag vidare, vad angår de återstående medlemmarna av beskickningen, framhållit, att lektor Langlet med fru torde befinna sig i Budapest, medan sekreterare Wallenberg, enligt vad beskickningen i Bukarest meddelat, varit försvunnen sedan den 17 januari, då han sade sig ämna avresa i bil (P 2 Eu, 26/3-1945).

Återigen signalerade Söderblom att frågan om Raoul Wallenberg knappast längre var en angelägenhet vare sig för honom eller för de sovjetiska myndigheterna utan att den närmast torde höra till beskickningens i Bukarest jurisdiktion. Han meddelade också Stockholm för första gången att han öppet har låtit sovjetiska myndigheter förstå att uppfattningen av Wallenberg som ”satt under sovjetiskt beskydd den 16 januari” nu från svensk sida hade ersatts av uppfattningen av Wallenberg ”som försvunnen i bil sedan den 17 januari”. Brevet till Vetrov har inte återfunnits i Moskvalegationens arkiv, men finns omnämnt i en intern sovjetisk promemoria från den 22 februari 1952:

Den 26 mars [1945] skickade S. Söderblom ett brev till kamrat S. M. Vetrov (5:e), vari han underrättade var den svenska legationens personal befann sig. Vad gäller R. Wallenberg, meddelade S. Söderblom att han inte hade några exakta upplysningar. ”Han tycks den 17 januari ha

lämnat Budapest med bil”, sades det i slutet på brevet (Dokumentsamling, D30).

Dagen efter skickade UD ett telegram till legationen i Bukarest (som också granskats av den sovjetiska militärcensuren):

Quelles nouvelles peuvent etre donnees sur Wallenberg par Danielsson (P 57, 27/3-1945).

Samma dag telegraferade också UD till Söderblom att det i anslutning till Danielssons ankomst till Bukarest ”är särskilt angeläget erhålla upplysningar om Wallenberg” (P 2 Eu, 27/3-1945). Reuterswärd svarade den 28 mars att ”Danielsson has no news about Wallenberg”. Som en ödesdiger bekräftelse att Stockholm helt enkelt accepterat den nya bilden av Raoul Wallenberg, inkom den 29 mars 1945 till legationen i Moskva följande telegram:

För Eder information Hela svenska Budapest beskickningen utom Wallenberg varom närmare underrättelse saknas numera i Bucarest (P 2 Eu, 29/3-1945).

Från att endast lite mer än två månader tidigare ha haft svart på vitt att Söderblom mottagit en note från Dekanozov om att Wallenberg ställts under sovjetiska truppers beskydd, hade alltså UD successivt anpassat sig till den omkonstruktion av bilden av Wallenberg, och uppfattningen om var Wallenberg-ärendet borde handläggas, som vid återkommande tillfällen under mars månad framförts från flera håll. I stället för att referera till Raoul Wallenberg såsom ”satt under sovjetiskt beskydd enligt meddelande från Sovjetunionens vice utrikeskommissarie” talade man om att närmare underrättelse saknas om Wallenberg. Vaksberg skriver, som ovan nämnts, om att sovjetiska myndigheter, ”sökte kanaler för att till svenskarna framföra informationer diametralt motsatta dem man tidigare hade lämnat”. Langlet, som stod under NKVD:s kontroll kan ha utnyttjats som en sådan kanal, kanske också Paul Szeben, Béla Földes och Vilmos Böhm.

Bukarest-legationen isolerad

Det är anmärkningsvärt att Reuterswärd på Stockholms förfrågan av den 27 mars 1945 rörande nyheter från Danielsson angående Wallenberg, endast meddelade att Danielsson ”has no news about

Wallenberg”. Detta var naturligtvis ett helt korrekt svar på UD:s fråga som rörde uppgifter från Danielsson. Det förefaller dock onekligen märkligt att han inte vidarebefordrade de för Wallenbergs vidkommande viktiga uppgifterna ur Bergs och Langlets brev som inkom till legationen den 28 februari 1945 eller Sulners promemoria som med största sannolikhet funnits på legationen sedan den 20 mars.

En förklaring till detta är emellertid att den svenska legationen i Bukarest vid denna tidpunkt var mer eller mindre helt avskuren från yttervärlden på grund av den sovjetiska inmarschen i Rumänien. De sovjetiska militärmyndigheterna tillät inte den svenska legationen att sända chiffertelegram. Den 23 september 1944 konstaterade Danielsson i ett telegram till UD att ”samma öde som drabbat beskickningarna i Bukarest och Helsingfors, nämligen berövande av chiffrerings- och kurirrätt, hotar oss sannolikt i händelse av rysk ockupation” (P 2 Eu, 23/9-1944).

I ett telegram från den svenska legationen i Ankara av den 19 januari 1945 konstaterades därtill att det var problem att skicka vanliga telegram en clair från legationen i Bukarest:

[Bukarest]beskickningens telegram rörande ryska åtgärder kvarhållas av censuren, varför de måste formuleras ofullständigt och frågor från Stockholm ofta ej kunna besvaras (HP 1 Eru, 17/1-1945).

Reuterswärd skrev i ett brev av den 11 februari 1945 (som emellertid inte anlände till Stockholm förrän den 1 juli 1945):

Engelsmän och amerikanare kunna sända chiffertelegram, medan vi blott få telegrafera en clair och våra telegram stoppas av ryska censuren om det står något i dem som rör ryssarnas verksamhet här. I UD tycks man ej ännu ha fattat hur läget är här. Man förstår ej att vi ej kunna svara öppet och fullständigt på en hel del frågor, utan måste använda förtäckta ordalag (HP 1 Eru, 11/2-1945).

Den 3 mars 1945 rapporterade Uddgren vid den svenska legationen i Sofia att Reuterswärd översänt en redogörelse rörande förhållandena i det sovjetockuperade Rumänien, för chiffrering och avsändande till Stockholm. Uddgren konstaterade dock att det förelåg en ”forceringsrisk”, och att man från sovjetisk sida ”troligen icke komma att lämna vidarebefordran av meddelandena opåtalad, därest upptäckt” (HP 1 Eru, 3/3-1945). Stockholm instämde i Uddgrens rekommendation och skrev att Reuterswärds rapport ”torde insändas därest kurirlägenhet framdeles yppar sig” (HP

1 Eru, 6/3-1945). Svenska myndigheter vågade alltså inte sända Reuterswärds brev ens i chiffrerad form till Stockholm, med hänsyn till att dessa kunde komma att dekrypteras av sovjetiska myndigheter och därmed ”avslöja” den svenska Bukarest-legationens syn på de sovjetiska fronttruppernas agerande i Rumänien. Informationen blev följaktligen liggande i Sofia till juli 1945 då man kunde sända breven med kurir till Stockholm. Dokumenten från Reuterswärd bestod dels av ovan nämnda rapport av den 11 februari, och dels av en rapport dagtecknad den 26 februari 1945. Några uppgifter om Budapest-beskickningen eller Wallenberg återfinns inte här (HP 1 Eru, 11/2-1945, 26/2-1945). I en officiell skrivelse från Reuterswärd till Undén av den 29 augusti 1945, som medtogs av Reuterswärds son till Stockholm, konstaterade Reuterswärd att han inte kunnat skicka någon rapport över läget i Rumänien ”under ett års tid […] vare sig med kurir eller i chiffer” (HP 1 Eru, 29/8-1945). Mot bakgrund av detta ter det sig naturligtvis begripligt att endast brottstycken av den viktiga informationen rörande Wallenberg vidarebefordrades till Stockholm och den svenska legationen i Moskva. Det är viktigt att notera att i de telegram som Reuterswärd sände till UD och Söderblom vid denna tid rörande Budapestbeskickningen återfinns inga uppgifter rörande den sovjetiska plundringen av legationen, de sovjetiska truppernas i Budapest agerande rent generellt, eller dess agerande gentemot utländsk diplomatisk personal, uppgifter som förekom i dokumenten från Berg, Langlet och Sulner. Reuterswärd avstod således från att sända några som helst uppgifter som kunde tänkas fastna i den sovjetiska militärcensuren. Icke desto mindre förefaller det märkligt att informationen rörande Wallenberg inte vidarebefordrades till Stockholm när tillfälle till detta sedermera yppades, exempelvis tillsammans med skrivelsen till Undén av den 29 september 1945. Informationen blev i stället liggande i Bukarest-beskickningens arkiv.

8.7. Sammanfattning av bild II (februari–mars 1945)

Det är anmärkningsvärt att Dekanozovs note av den 16 januari 1945 mer eller mindre tycks försvinna ur medvetandet hos UD:s tjänstemän under andra hälften av mars 1945. Detta illustreras väl av en intern UD-promemoria som upprättades den 17 mars 1945 ”ang. efterforskning av beskickningsmedlemmarna” (P 2 Eu, 17/3-

1945). Denna promemoria inleds besynnerligt nog inte med mottagandet av Dekanozovs note den 16 januari 1945, utan med UD:s chiffertelegram till Söderblom av den 9 februari 1945 vari man anmodade Söderblom att ”inhämta upplysningar [angående] Budapest-beskickningens öde” (P 2 Eu, 9/2-1945). Någon har vid en senare tidpunkt kompletterat promemorian med en bläcknotering rörande Dekanozovs note (P 2 Eu, 17/3-1945).

Söderblom tycks ha varit mycket mottaglig för alla uppgifter som kunde bidra till att Wallenberg-ärendet blev en angelägenhet för någon annan beskickning. Denna inställning speglade säkert hans negativa erfarenheter av diplomatisk kontakt med Sovjetunionen och det faktum att man från sovjetisk sida närmast konsekvent hänvisat hans förfrågningar (t.ex. rörande viseringar åt svensk diplomatisk personal, skydd åt svenska ekonomiska intressen i Östeuropa etc.) till andra instanser. Det skulle dock vara felaktigt att hävda att Söderblom ensam var upphovsmannen bakom bilden av Wallenberg som ”försvunnen i bil mot okänd destination”. Snarare torde Söderblom, genom sin beredvillighet att negligera Dekanozovs note av den 16 januari, ses som en av flera aktörer som genom små och återkommande anmärkningar bidrog till en ny uppfattning om Wallenberg.

Oavsett hur denna omkonstruktion i detalj gick till, hade Wallenberg i UD:s ögon, vid månadsskiftet mars–april 1945, transformerats till en skuggfigur ”varom närmare underrättelse saknas”, medan han i själva verket vid denna tidpunkt satt inspärrad i cell 121 i Lubjanka i Moskva.

9. Bild III: Raoul Wallenberg död

Vi har ovan påvisat att en nytt formativt moment i konstruktionen av UD:s bild av Wallenberg-ärendet inleddes kring månadsskiftet februari–mars 1945. Det finns skäl att hävda att ytterligare ett formativt moment tog sin början under senare hälften av mars 1945. Härvid ersattes den i hög utsträckning diffusa bilden av Raoul Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination (bild II) med den mer entydiga bilden av Raoul Wallenberg som död (bild III).

Om vi kort rekapitulerar vilken information om Raoul Wallenberg som fanns tillgänglig inom utrikesförvaltningens organisation vid slutet av mars 1945 kan vi konstatera att man i allt väsentligt förfogade över fem versioner av Raoul Wallenbergs öde.

Enligt den första versionen skulle Wallenberg befinna sig under sovjetiskt militärt beskydd sedan den 16 januari (Dekanozovs note), enligt den andra versionen skulle Wallenberg befinna sig under sovjetiskt militärt beskydd och (möjligtvis) i Sovjetunionen (Kollontaj), enligt den tredje versionen skulle han sannolikt vara i livet, häktad eller i arbetstjänst hos sovjetiska militära myndigheter (Berg, Sulner), enligt den fjärde versionen skulle Wallenberg den 17 januari ha försvunnit i bil mot okänd destination (Szeben, Langlet), och enligt den femte versionen skulle han ha mördats av en icke-angiven gärningsman (Földes), alternativt av Gestapo (Kossuth-radion, Böhm).

De tre första versionerna gav stöd åt bilden av Raoul Wallenberg i livet hos sovjetiska militära myndigheter (bild I), den fjärde versionen gav stöd åt bilden av Raoul Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination (bild II) och den femte versionen gav stöd åt den alltjämt framväxande och svaga bilden av Raoul Wallenberg som död (bild III).

UD i Stockholm hade med säkerhet endast tillgång till version ett, fyra och fem. Vi vet inte om Kollontajs budskap till fru von

Dardel och fru Günther kommit UD:s tjänstemannaledning till del. Det mesta tyder på att så inte var fallet. Den tredje versionen (Bergs), som låg verkligheten mycket nära, och som kom från en tjänsteman inom UD:s egen organisation, som därtill befunnit sig i Budapest under den aktuella perioden, var man sannolikt också omedveten om. Som ett resultat av brist i kommunikationen mellan

dels utrikesministern och UD:s förvaltning, dels legationen i

Bukarest och UD, hade UD (och Söderblom) endast tillgång till en av de tre versioner som talade för att Wallenberg fanns i livet i sovjetiskt förvar. UD hade däremot tillgång till två versioner som gav stöd åt bild II och bild III, och Söderblom (som sannolikt ännu var omedveten om Kossuth-radions utsändning) en version som gav stöd åt bild II. Informationstillgången torde kunna schematiseras enligt följande:

Bild I Bild II och bild III

Günther Dekanozovs note

Kollontajs budskap

Försvunnen i bil

Radio Kossuth

UD Dekanozovs note Försvunnen i bil

Radio Kossuth

Reuterswärd Dekanozovs note (?) Lars Bergs brev

Försvunnen i bil Földes budskap

Radio Kossuth (?)

Söderblom Dekanozovs note Försvunnen i bil Radio Kossuth (?)

Såsom framgår av denna matris var det således sannolikt endast utrikesminister Günther som hade tillgång till fler än en version som gav stöd åt bild I. Att utrikesministern inte förmådde förmedla Kollontajs version till UD:s tjänstemannaledning framstår här som mycket olyckligt.

Bild III (Raoul Wallenberg död) hade vid slutet av mars 1945 ännu inte nått någon påtaglig spridning inom utrikesförvaltningens organisation. Kossuth-radions meddelande hade visserligen nått fram till UD i samband med Peter Telcs radioavlyssning den 8 mars, och genom Böhms försorg. Mycket talar dock för att man i detta tidiga skede inte satte någon större tilltro till dessa uppgifter.

Telcs skrev, som nämnts, i sin promemoria att pressbyråns vakthavande, ”svarat att meddelandet inte kunde vara riktigt, då man trodde sig veta att Wallenberg var i livet” (P 2 EuI, 11/11-1947). Földes budskap tycks aldrig ha nått längre än till Bukarest-legationen. Det finns inga uppgifter som tyder på att Reuterswärd förmedlade denna uppgift till Stockholm.

Bild III skulle dock inom kort komma att bli den dominerande bilden av Raoul Wallenbergs öde. Orsaken till detta står inte främst att finna i Böhms eller Földes uppgifter utan i det faktum att medlemmar ur Budapest-beskickningens personal skulle komma att bli förmedlare av denna bild.

9.1. Uppgifter om Raoul Wallenberg från Valdemar Langlet

Breven till Reuterswärd

I syfte att förstå hur denna process gick till är det nödvändigt att kort återvända till Budapest. I februari 1945 hade de sovjetiska trupperna fullföljt erövringen av Pest. Hela den ungerska huvudstaden stod nu under sovjetisk kontroll. I samband härmed hade man låtit evakuera medlemmarna ur den svenska beskickningen till byn Dunavecse. Den 12 mars 1945 meddelades, i enlighet med det beslut som fattats i februari 1945, att hela legationspersonalen skulle evakueras till Sverige via Bukarest och Moskva. Runt den 20 mars skedde avresan från Dunavecse. Enligt uppgift från Margaretha Bauer skulle en sovjetisk officer i samband med avfärden ha uppgivit att man fört Wallenberg till Debrecen ”och att han skulle vara i Stockholm innan vi kommer dit” (UD II: 52, 2001: 52).1 Detta finns också omnämnt av Bauer i en intervju som företogs av Raoul Wallenberg-projektet, [Intervjuakt 008]). Den 25 mars ankom legationspersonalen till Bukarest.

Röda kors-representanten Valdemar Langlet, vilken som nämnts den 11, 14 och 21 februari skrivit brev till Reuterswärd, ansågs vid den övriga beskickningspersonalens avresa till Rumänien dock vara alltför sjuk för att kunna anträda hemresan. Han fick i stället förbli i Budapest ända till juni 1945. Under denna period skrev Langlet ett stort antal brev till Reuterswärd, varav fem brev är av särskilt

1 Denna uppgift är dock omstridd. I en föredragning som Per Anger gav den 20 april 1945 framgår att man vid detta tillfälle inte fick några upplysningar om Wallenberg (Raoul

Wallenbergföreningens arkiv, 1:5).

intresse för denna utredning (P 57, 18/3, 24/3, 25/3, 28/3 och 1/4-1945).

Som tidigare nämnts var Langlet, i brevet till Reuterswärd av den 11 februari, sannolikt den förste som skriftligen nedtecknade uppgifterna om ”Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination den 17 februari”. Det är dock viktigt att notera att Langlet vid denna tidpunkt ännu inte börjat spekulera kring vad som kunde ha hänt Wallenberg därefter.

I brevet av den 28 mars 1945 (ankommet till Bukarest den 2 april) tycks Langlet emellertid ha fått en del ytterligare information om Wallenbergs försvinnande, bland annat från sovjetiskt håll:

Angående herr Wallenberg är mig fortfarande ingenting vidare bekant än vad jag tidigare meddelat, nämligen att han senast varit här sedd den 17 eller 18.1 av en bland sina underordnade, åt vilken han meddelat att han stode i begrepp att bortföras med rysk auto, om som gäst eller fånge vore honom obekant. Något belägg för att han skulle ha blivit mördad på den resan föreligger icke, men å andra sidan synes ingen av de ryska myndigheter med vilka jag haft beröring, ha kännedom om en sådan resa, varför det kan vara möjligt att han i verkligheten råkat i händerna på förklädda pilkorsare, i vilket fall man kan frukta det värsta om hans öde (P 57, 28/3-1945).

Återigen framfördes således temat med Wallenberg försvunnen i bil. Det finns dock ett antal modifikationer av intresse. I Langlets första brev (av den 11 februari) framstod det som att Wallenberg på eget initiativ försvunnit med bil den 17 mot okänd destination. Här skrev dock Langlet att Wallenberg ”stode i begrepp att bortföras med rysk auto”. Langlet är också oklar över det exakta datumet (”17 eller 18.1”). I brevet av den 21 februari trodde Langlet att Wallenberg skulle komma till rätta. I brevet av den 28 mars återfanns i stället uppgiften att Wallenberg inte visste om han fördes bort som ryssarnas ”gäst eller fånge”, samt att Wallenberg möjligen skulle ha råkat i händerna på ”förklädda pilkorsare”.

Langlets uppgifter är mycket intressanta. Det framgår tydligt att han tycks ha diskuterat Wallenbergs försvinnande med sovjetiska myndigheter. Berättelsen om Wallenberg som bortförd och mördad av förklädda pilkorsmän kan därvid planterats av sovjetiska NKVD-företrädare. Den kan naturligtvis också ha emanerat från hans helt privata spekulationer, eller kanske från helt trovärdiga vittnen. I vilket fall som helst kan vi konstatera att Langlet i ett

tidigare brev, av den 12 mars (men ankommet till Bukarestbeskickningen först den 18 april) skrev följande:

herr Wallenberg är den enda, om vilken vi fortfarande ingenting veta, sedan han försvann från Pest den 17.1, utan att för sin sekreterare kunna angiva annat än vad jag redan tidigare nämnt nämligen att han skulle föras österut: ”jag vet inte om såsom fånge eller gäst” (P 57, 12/3-1945).

Hypotesen om Wallenberg som mördad av pilkorsarna tycks alltså ha kommit Langlet till del mellan den 12 och 28 mars 1945. Det är intressant att notera att Langlet, i ett brev till Reuterswärd av den 18 mars, konstaterade att han och hans hustru enligt planerna skulle ha avrest från Budapest för vidare befordran mot Moskva och Sverige den 17 mars (den övriga legationspersonalen hade, som nämnts, avrest den 15 mars):

Emellertid vill ödet att frånsett min bronchitis, vilken föranlett min läkare att förbjuda mitt deltagande i utresan, vår skyddsvakt /”De gröna” [NKVD]/ helt enkelt inte tillåter varken oss eller 4 kolonimedlemmar, resp. innehavare av pass, vilka samlats här i vår ”fästning” att i morgon lämna huset. Man kommer icke att släppa in någon som vill hämta oss, och vi komma sålunda icke att kunna resa även om vi skulle vilja (P 57, 18/3-1945).

Langlet var alltså i praktiken satt i något som liknar om husarrest av NKVD vid denna tid. Det är sannolikt att dessa också utövade kontroll över vilken information Langlet fick sig till tillhanda. Något som är märkligt är att han inte nämner den teori om Wallenberg som mördad av Gestapo (som han enligt Vilmos Böhm skulle ha framfört i Kossuth-radions intervju den 8 mars) i dessa brev. Han nämner överhuvudtaget intet om någon intervju i radio.

Att döma av de ovan anförda uppgifterna från publikationen Det fria Ungern samt uppgiften från Peter Telcs vet vi dock att han åtminstone citerats i den ungerska Kossuth-radion. Huruvida detta skett med Langlets vetskap är dock okänt. Det går inte att utesluta att Kossuth-radion, som ett led i en medveten sovjetisk desinformationskampanj, sände ett referat av vad Langlet i ett helt annat sammanhang kan ha berättat (t.ex. i samband med det besök som han i brevet av den 11 februari 1945 uppger sig ha avlagt hos den sovjetkontrollerade regeringen i Debrecen [P 57, 11/2-1945]).

Versionen om Wallenberg som mördad av pilkorsarna kom nu alltså Reuterswärd till del, och det finns inga belägg för att ”pil-

korsteorin” skulle ha tillhandahållits åt den svenska utrikesförvaltningen av någon annan vid något tidigare tillfälle. Langlet tycks vara den förste som presenterade denna teori.

Det är dock av vikt att understryka att det i de ovan anförda breven av Langlet inte förekommer några egentliga omdömen, vare sig negativa eller positiva, om Raoul Wallenberg och dennes verksamhet. Det är påfallande tyst om Wallenberg. Langlets enda egentliga uppgift om Wallenbergs verksamhet i Ungern under hösten 1944 inskränkte sig till anmärkningen i brevet av den 28 mars att han på sin tid hade ”intet samarbete med W. och erhöll intet förtroende om hans åtgärder eller planer” (P 57, 28/3-1945).

I breven blottlades emellertid en viss avoghet hos Langlet gentemot den övriga personalen vid svenska beskickningen. Langlet skrev bland annat att legationspersonalen visat prov på ”tanklöshet och försummelse” vad gällde hanteringen av depositioner av värdeföremål vid legationen från enskilda personer i Budapest, och han sade sig vara ”oändligt glad åt att ej ha någon trasa med i det byket” (P 57, 24/3-1945). Om ett besök vid legationsbyggnaden den 25 mars (dvs. efter det att byggnaden plundrats sex gånger av sovjetisk militär) skrev Langlet att ”intrycket var fruktansvärt:” ”Icke så mycket av bombskador och röverier som av den absoluta vanskötsel och missvård som där ägt rum”. (P 57, 25/3-1945). Han var också noga med att distansera sig från legationens verksamhet: ”Då man numera blivit övertygad att jag ingenting haft att göra med vår beskicknings verksamhet från Sztójai-tiden och framåt […]” (P 57, 1/4-1945).

Budapest-beskickningens personal tar del av Langlets uppgifter om Wallenberg

Langlet riktade tämligen allvarlig kritik mot den svenska Budapestlegationens verksamhet i sina brev till Reuterswärd. Vi vet att medlemmarna av den svenska Budapest-beskickningen tog del av Langlets brev när dessa anlände till Bukarest den 29 mars, eftersom dessa lät författa ett svarsbrev (undertecknat av Per Anger, Asta Nilsson, Margareta Bauer och Lars Berg den 2 april), till Langlet:

Vi kunna icke underlåta att i detta sammanhang uttrycka vår förvåning över Din insinuanta ton mot Dina forna kolleger samt Din till en annan beskickning [Bukarest-beskickningen] framförda kritik över beskickningens verksamhet, vilken bedrivits i enlighet med från

Stockholm erhållna instruktioner. Du vet ju väl, vilka svårigheter vi alla haft att kämpa med, vilka icke minst äro att hänföra till Din verksamhet (P 57, 2/4-1945).

Vad vi därmed också vet är att legationsmedlemmarna tog del av Langlets två ytterst viktiga uppgifter om Raoul Wallenberg, nämligen att han den 17 januari ”stode i begrepp att bortföras med rysk auto, om som gäst eller fånge vore honom obekant”, samt ”det kan vara möjligt att han i verkligheten råkat i händerna på förklädda pilkorsare, i vilket fall man kan frukta det värsta om hans öde” (P 57, 28/3-1945).

9.2. Söderblom anmodas att agera för de svenska intressena i Ungern

Stella Andrássy, Tändsticksfabrikerna i Ungern

Samtidigt som den svenska Budapest-beskickningen sålunda anträdde resan till Bukarest, och Langlet skrev sin serie av brev till Reuterswärd vari han rekonstruerade händelseförloppet i Budapest efter den sovjetiska inmarschen, var Söderblom i Moskva fullt sysselsatt med att formulera skäl inför UD till att inte avlägga démarcher rörande svenska intressen i stridszonerna i Östeuropa hos sovjetiska utrikeskommissariatet.

Den 27 mars anmodades Söderblom att hos sovjetiska myndigheter inhämta upplysningar angående ”nuvarande vistelseort och befinnande Winthers svägerska Stella Andrássy” vars senaste uppehållsort var Budapest (HP 80 Ea, 27/3-1945). Den 29 mars 1945 svarade Söderblom:

[Dnr 215]. Framställning Edert 205 skulle avvisas och i varje fall ej föranleda åtgärd. Hänvändelse bör […] riktas ungerska regeringen, som kan förmodas vilja göra allt för att hjälpa (HP 80 Ea, 29/3-1945).

Andrássy-ärendet hänvisades alltså till den ungerska regeringen, helt i enlighet med Söderbloms linje att Debrecen-regeringen borde erkännas av Sverige.

Samma dag återupptog UD sina försök att få Söderblom att agera hos sovjetiska myndigheter angående tändsticksfabrikerna i Ungern. Som tidigare nämnts tillrådde Söderblom den 12 mars, utan att ange egentliga motiv, démarche direkt till den ungerska regeringen. Den 29 mars inkom följande telegram från Stockholm:

[Dnr. 207]. Tändsticksbolagets representant i Ungern telegraferar till Jönköping att bolagets fabriker i Szeged, Keksmet och Budafok sedan flera månader nödgas arbeta uteslutande för Röda Armén under direkt militär rysk kontroll. Representanten framhåller omöjligheten att fortsätta driften utan egen oberoende företagsledning. […] Ni bör intervenera i ärendet hos ryska vederbörande varvid särskilt erinras att fabrikerna böra respekteras som svensk egendom och överlåtas till bolagets oberoende ledning […] (HP 80 Ea, 29/3-1945).

Fem dagar senare svarade Söderblom:

[Dnr. 220]. Sondering i ärende liknande Edert 207 rörande tändsticksfabriken i Rumänien avvisades prima vista med hänvisning till de rumänska myndigheterna. Mig synes det också tveksamt huruvida disponerande av produktion och kontrollen av fabriker kan sägas strida mot 1907 års konventioner, stilleståndsavtalet eller allmänna rättsgrundsatser. Hemställer att démarche får anstå. Skrivelse följer (HP 80 Eu, 3/4-1945).

Söderblom ville alltså inte avge någon démarche. Tre dagar senare, den 6 april, följde den skrivelse som Söderblom utlovade i sitt telegram. Här kommer vi nu till det första av de tre handbrev (den 6, 12 och 17 april) som av Berger anses sammanfalla med Söderbloms ”ändrade attityd” i förhållningssättet till Raoul Wallenberg. Berger antyder också att dessa telegram skulle utgöra en indikation på att det blev ”en key priority” att snabbt normalisera relationerna med Ungern, och att Wallenberg härvid skulle ha kommit i skymundan.

Vi kan redan nu, mot bakgrund av den ovan genomförda analysen, direkt konstatera att denna skriftväxling inte sammanfaller med någon attitydförändring ifråga om Wallenberg-ärendet hos Söderblom. Såsom framgått ovan skedde en attitydförändring hos Söderblom, från en uppfattning om Wallenberg såsom ”satt under sovjetiskt beskydd” till ”försvunnen i bil mot okänd destination” under perioden från månadsskiftet februari/mars till mitten av mars 1945.

Vid tidpunkten för det första av de tre handbrevens avsändande till Stockholm (alltså den 6 april), tycks Söderblom ha haft en tämligen klar uppfattning om Raoul Wallenberg-ärendet: Raoul Wallenberg hade försvunnit i bil mot okänd destination och ärendet borde bedrivas av en ny svensk beskickning i Budapest och/eller av den svenska beskickningen i Bukarest. Detta hade han också meddelat Vetrov i brev av den 26 mars. Någon förändring i denna uppfattning kan inte skönjas, åtminstone ej i det skriftliga

material som i dag kan återfinnas i arkiven, förrän runt den 12 april (och då handlar det mer om en vidareutveckling av versionen om ”Wallenberg försvunnen med bil mot okänd destination”, snarare än en fullskalig attitydförändring). Vi återkommer till detta nedan.

Är då handbreven, såsom hävdas av Berger, ett led i en svensk politik att snabbt normalisera relationerna med Ungern? Ingenting tyder på det. Snarare präglas dessa av Söderbloms, alltsedan mötet med Vetrov i december 1944, konsekventa linje att avvisa alla frågor rörande svenska intressen i Östeuropa, samt att få till stånd ett snabbt svenskt erkännande av Debrecen-regeringen.

I skrivelsen av den 6 april utvecklade Söderblom sin syn på en eventuell démarche till den sovjetiska regeringen angående tändsticksfabrikerna i Ungern. Söderblom ställde sig skeptisk till påståendet att röda armén skulle ha begått en ”rättskränkning” mot svenska intressen och ifrågasatte om det inte i själva verket var helt i enlighet med internationell rätt att ”en armé tillgodogör sig nyttigheter för arméns behov”. Han poängterade också att ”den föreliggande utredningen utgöres av ett telegram från Tändsticksbolagets representant i Ungern”. För ett skadeståndsanspråk skulle, enligt Söderblom, ”fordras en långt grundligare utredning än ett lapidariskt telegrafiskt påstående”. Han resonerade också kring tidigare erfarenheter av démarcher till sovjetregeringen rörande svenska intressen i Rumänien och framhöll härvid att man från sovjetiskt håll ”konsekvent hänvisar” till de östeuropeiska ländernas regeringar. Söderblom avslutade sitt brev med att begära en kompletterande utredning och att ”frågan underställes våra kronjurister, Undén och Gihl. Må regeringen därefter fatta sitt beslut” (HP 80 Ea, 6/4-1945).

Stockholm lät sig dock inte nöjas med Söderbloms avvisande svar av den 3 april. Innan skrivelsen hade hunnit inkomma till UD erhöll Söderblom den 7 april, på dagen en månad efter det förra telegrammet i samma ärende (den 7 mars), ett telegram med identisk ordalydelse:

[Dnr. 217.] Tändsticksbolagets intressen i Ungern – Edert 220 – anmäldes av Eder med uppteckning den 27 oktober tillsammans med de svenska intressena i Jugoslavien och Transsylvanien. I det ryska svaret den 22 november […] blev framställningen i vad den avsåg Ungern varken avvisad eller direkt tillmötesgången. Verkställ démarchen enligt vårt 207 och bemöt eventuell hänvisning till ungerska Debrecenregeringen med att den regim under vilken fabrikerna nu arbeta inrättas och upprätthålles av ryska militära instanser (HP 80 Ea, 7/4-1945).

UD upprepade således ordagrant instruktionen till Söderblom att avlägga en démarche hos det sovjetiska utrikeskommissariatet med krav på att svenska intressen i Ungern måste respekteras av den sovjetiska militärmakten. Detta telegram kan tolkas som tecken på en viss irritation från Stockholm sida över Söderbloms inaktivitet i frågan. Svaret från Söderblom kom två dagar senare, den 9 april:

[Dnr. 229] Då Danielsson och övriga Budapestsvenskar hitväntas snarast anser jag mig böra i första hand konferera med dem om ärendet. Edert 217. Återkommer därefter (HP 80 Ea, 9/4-1945).

Söderblom återkom dock till von Post tidigare än så. Dagen före Danielssons ankomst till Moskva skrev Söderblom till von Post om sin vånda över att formulera en démarche enligt den instruktion han fått från Stockholm:

Jag har mycket rådbråkat min hjärna med formuleringen av en note till sovjetregeringen rörande de ungerska fabrikerna. Hur jag än sökt vrida och vända på saken, har jag med ledning av mig lämnade upplysningar och instruktioner ej kunnat komma till annat än att jag i noten å svenska regeringens vägnar måste dels göra gällande, att den ryska sydarméns myndigheter gjort sig skyldiga till rättsstridigt förfarande, dels kräva att sovjetregeringen ger befallning om att rättskränkningen upphör. Detta sker på grundval av telegrafiska upplysningar från ett svenskt bolags representant i Ungern, om vilken jag ej ens vet, huruvida han är svensk medborgare (HP 80 Ea, 12/4-1945).

Söderblom framhöll på nytt, liksom i brevet av den 6 april, att han inte ansåg det föreligga grund för en anklagelse mot sovjetiska myndigheter om ett rättsövergrepp:

I varje fall kan jag ej taga på mitt ansvar att formulera noten på grundval av för mig nu tillgängliga upplysningar utan måste utbedja mig, att jag erhåller fullständig text till vad som enligt svenska regeringens uppfattning i denna sak bör å svenska regeringens vägnar framföras till sovjetregeringen (HP 80 Ea, 12/4-1945).

Söderblom skrev också att

det enligt min uppfattning vore långt ifrån ändamålsenligt att göra gällande, att ungerska regeringen ej handhaver adminstrationen inom landet utan att de ryska militärmyndigheterna handla efter eget gottfinnande. Det är min bestämda mening, att den ifrågasatta démarchen i bästa fall blir helt resultatlös, men den kan likaväl göra oss skada, och

skall jag argumentera på nyss antytt sätt, kan den få allvarliga konsekvenser (HP 80 Ea, 12/4-1945).

Söderblom utvecklade emellertid inte vilka allvarliga konsekvenser som skulle bli följden av den svenska démarchen. Han avslutade brevet med en kort betraktelse vari han framhöll att det egentligen inte fanns någon anledning att anta att svensk egendom i de östeuropeiska staterna skulle nationaliseras eller konfiskeras:

De påtalade missförhållandena vid de tre fabrikerna i Ungern hava ju enligt uppgift förefunnits i flera månader utan att någon katastrof inträffat. Det går nog att muddle through och avvakta rätta ögonblicket för att med landets regeringsmyndigheter ordna upp saken (HP 80 Ea, 12/4-1945).

Söderblom ville alltså avvakta och återigen framförde han önskan att denna angelägenhet ej borde skötas från Moskva, utan direkt med ungerska myndigheter via en svensk legation i Budapest. Med ett sådant resonemang följde rent logiskt att Sverige borde erkänna Debrecen-regeringen. I ett telegram till Stockholm som avsändes samma dag, alltså 12 april, berörde Söderblom Stockholms eventuella tveksamheter inför upprättandet av relationer med Debrecen-regeringen:

Av telegram från Stockholm har jag förstått, att det anses oklart, huruvida den nuvarande ungerska regeringen är att betrakta som rättsligen erkänd från vår sida eller icke. För min personliga del tycker jag att man mycket väl borde kunna utgå från regeringens laglighet såsom ett slags legal presumtion (HP 1 Eu, 12/4-1945).

Söderbloms argument var att den nya ungerska regeringen i praktiken nu fullföljde de förhandlingar med de allierade som inletts under Horthys regim, men som avbrutits av pilkorsarnas maktövertagande den 15 oktober 1944. Söderblom konstaterade följaktligen:

Vore det inte bäst ur vår synpunkt att presumera, att den nya regeringen är att betrakta som Ungerns lagliga regering och […] från denna utgångspunkt inleda förbindelser med densamma (HP 1 Eu, 12/4-1945).

Sverige borde således ha Debrecen-regeringens laglighet som utgångspunkt för sin utrikespolitik ifråga om Ungern och inleda förhandlingar om frågor rörande svensk egendom direkt med den

ungerska regeringen. Från UD:s sida tycks man härefter ha gett upp vad gäller möjligheten att framföra démarcher ifråga om tändsticksfabrikerna via Söderblom i Moskva. Några ytterligare instruktioner om démarcher utfärdades i alla fall inte.

9.3. USA och Wallenberg-ärendet

Innan vi redogör för Budapestbeskickningens ankomst till Moskva den 13 april 1945 är det nödvändigt att kort se på USA:s syn på Wallenberg-ärendet. Just vid månadsskiftet mars–april kan man nämligen förmärka ett ökat intresse och engagemang från amerikansk sida för Wallenbergs öde.

Det amerikanska agerandet efter den 17 januari 1945 är till stora delar höljt i dunkel. Det ligger utanför denna utrednings uppdrag att genomföra en systematisk analys av detta. Icke desto mindre skulle det vara olyckligt att inte, när en del material faktiskt finns tillgängligt, åtminstone i korthet kommentera amerikanska åtgärder i fallet.

I det material som UD erhöll den 14 april 1998 framgår att frågan om vad som hänt Wallenberg efter den 17 januari 1945 tycks ha aktualiserats på den amerikanska sidan i början av mars 1945. Den 7 mars rapporterade Johnson att Wallenbergs gärning i Budapest uppmärksammats i Dagens Nyheter (den ovan nämnda artikeln ”Svensk bragd i Ungern” av den 6 mars 1945). Han vidarebefordade härvid delar av innehållet ur artikeln till State Department (Nr. 891, P 2 EuI, 15/4-1998).

Uppgiften om att Wallenberg mördats av Gestapo (som UD erhållit från Böhm den 15 mars 1945) förefaller inte ha förmedlats till den amerikanska legationen i Stockholm förrän runt månadsskiftet mars–april. Den 7 april 1945 meddelade Johnson att ”the Swedish Foreign Office is particularly concerned over the disappearance of Raoul Wallenberg, its attache to the Legation in Budapest”:

It is stated in unconfirmed radio reports that he has been murdered. In order to determine Wallenberg's fate, the Swedish Legation in Moscow has been instructed to request the assistance of the Russian government (Nr. 1251, P 2 EuI, 15/4-1998).

Som ovan konstaterats gjorde dock inte Söderblom detta. I stället sände han den 26 mars ett brev till Vetrov vari han meddelade att

det saknades exakta upplysningar om Wallenberg men att han tycktes ”den 17 januari ha lämnat Budapest med bil”. Johnson avslutade telegrammet:

any support of our Embassy at Moscow can give the Swedish Legation in Moscow with respect to this matter would be greatly appreciated by us, as we had a special interest in Wallenberg's mission to Hungary (Nr. 1251, P 2 EuI, 15/4-1998).

På telegrammet återfinns följande anteckning som påskrivits för hand av den amerikanske finansministern Henry Morgenthau:

Let Stettinius know I am personally interest in this man.

I enlighet med Johnsons begäran (och Morgenthaus intresse i frågan) sände Stettinius ett telegram till den amerikanske ambassadören i Moskva, Averell Harriman den 9 april:

Department and board would greatly appreciate your giving all possible support to the Swedish legation in Moscow in its request to the Russian government for assistance in determining the fate of Raoul Wallenberg, attaché to the Swedish legation in Budapest. The War Refugee Board had special interest in Wallenberg's mission because of his outstanding work in protecting Jews and other victims of enemy oppression during the enemy occupation of Hungary (Nr. 824, P 2 EuI, 15/4-1998).

Den 12 april 1945 erbjöd Harriman, i enlighet härmed, Söderblom hjälp. Söderblom avböjde detta erbjudande och hade enligt Harriman meddelat:

Swedish Legation in Moscow was informed in late December by the Soviet Foreign Office that Wallenberg was safe in Budapest. Legation later received report from the Swedish Mission in Bucharest that Wallenberg had left Budapest alone by automobile for an unknown destination and had disappeared (Department of State Decimal File 701.5864/4-1245).

Söderbloms meddelande till Harriman stod helt i överensstämmelse med den bild som var gällande vid månadsskiftet mars–april 1945. Harriman konstaterade avslutningsvis:

The Swedes say they have no reason to think the Russians are not doing what they can and they do not feel that an approach to the Soviet Foreign Office on our part would be desirable (Department of State Decimal File 701.5864/4-1245).

När Söderblom en vecka senare, den 19 april, rapporterade om det amerikanska erbjudandet till UD, skrev han följande:

Härvarande amerikanska ambassad har fått ett långt telegram om saken från Herschel Johnson, vilken väl vidtalats av Dodde [Marcus Wallenberg jr.] eller någon annan familjemedlem. Vid det här laget torde ambassaden ha svarat, att den utgår från att man genom State Department vänt sig till Amerikas representation i Ungern. Ambassaden torde i övrigt svårligen anse något vara att göra från amerikansk sida (HP 80 Ea, 19/4-1945).

I den svenska arbetsgruppens rapport konstateras att Söderblom inte bara avvisade hjälp från Harriman utan också teg om detta erbjudande i en rapport hem till Stockholm av den 19 april. Därtill konstaterar man att Söderblom skrev ”missvisande om det amerikanska agerandet” (UD II: 52, 2001: 86).

Att Söderblom av oklar anledning teg om det amerikanska erbjudandet i brevet av den 19 april står klart. Påståendet att den amerikanska ambassaden ”svårligen anse något vara att göra från amerikansk sida”, samt att ambassaden ”utgår” från att man ”vänt sig till Amerikas representation i Ungern” är missvisande och förefaller närmast vara ett led i Söderbloms konsekventa strävan att hänvisa alla ärenden som rörde Ungern till en ny svensk representation i Budapest. Det förefaller närmast som Söderblom åter tog tillfället i akt att inför Stockholm propagera för att Sverige snarast möjligt borde erkänna den sovjetkontrollerade ungerska regeringen, öppna en svensk beskickning där och bedriva ärenden såsom Raoul Wallenberg eller de svenska tändsticksfabrikerna från Budapest.

Söderblom, som vid början av april 1945 sannolikt alltjämt var helt okunnig, eller endast bristfälligt informerad från UD, om Wallenbergs speciella uppdrag i Ungern, avvisade det amerikanska förslaget, kanske delvis på grund av att han helt enkelt inte insåg att Wallenberg befann sig i akut fara, delvis för att han kan ha upplevt det amerikanska förslaget som ett intrång i den svenska legationens revir, men sannolikt främst därför att det helt enkelt inte låg i Söderbloms intresse att, vare sig med eller utan amerikansk hjälp, driva ärendet i Moskva. Att Harriman accepterade detta avvisande är egentligen inte heller förvånansvärt. Wallenberg var trots allt svensk diplomat, och om den svenska utrikesförvaltningens representant i Moskva uttryckligen sade att det inte ”skulle vara önsk-

värt” med amerikansk hjälp, fanns det inte mycket Harriman kunde göra.

Förvaltningsorganisationer är inte bara noga med att definiera vad som ligger inom den egna kompetensen och reviret, man är också noga med att definiera vad som ligger bortom den egna jurisdiktionen, i synnerhet om sådana ärenden kan tänkas skada den egna organisationens långsiktiga intressen. Wallenberg-ärendet upplevdes, liksom tändsticksfabrikerna, av Söderblom som frågor som knappast kunde främja missionen att åstadkomma en radikal förbättring i de svensk-sovjetiska relationerna. Snarare fanns ju i bägge frågorna implicita anklagelser mot sovjetiska myndigheter,

dels att de antingen skulle ha slarvat så grovt i sitt beskydd till

Wallenberg att denne kunnat bortföras och mördas av ungerska eller tyska nazister, alternativt att de sovjetiska myndigheterna själva skulle ha bortfört och eventuellt mördat den svenske diplomaten, dels att sovjetiska militära enheter skulle ha stulit svensk egendom i Ungern. Moskva-legationens chef hade således mycket att vinna på att hänvisa frågorna till en annan instans.

Till Söderbloms försvar måste dock nämnas att han förefaller vara helt oinformerad om det faktum att svenska UD hade haft kontakter med amerikanska utrikesförvaltningen rörande de sovjetiska myndigheternas omhändertagande av Wallenberg. Hans antagande att amerikanska ambassaden vidtalats av Marcus Wallenberg jr. låter antyda detta. Att den svenska utrikesledningen inte höll sin egen legationschef i Moskva helt informerad om vilka åtgärder man vidtagit med anledning av Dekanozovs note förefaller olyckligt.

Möjligtvis kan man förklara Söderbloms underlåtenhet att rapportera till Stockholm om Harrimans erbjudande om hjälp samt hans uppenbart missvisande redogörelse för den amerikanska inställningen i Wallenberg-ärendet som ett resultat av hans fruktan att brev och kryptomeddelanden till Stockholm skulle kunna dekrypteras av sovjetiska myndigheter, och ge skäl till misstankar om att Wallenberg var i amerikansk tjänst (och att Söderblom därmed gått bakom ryggen på de sovjetiska diplomaterna). I en intervju i Veckojournalen 1980, uppgav Söderblom följande:

Harriman drog upp saken för mig, men jag förde inte ämnet vidare. Jag var tveksam till om det var särskilt lämpligt. Det kalla kriget var under uppseglande och att anta det amerikanska erbjudandet skulle av regeringen i Moskva lätt kunnat uppfattas som ett svenskt ställningstagande till förmån för amerikanerna. Jag bedömde också läget så att ett accepterande skulle väcka misstankar om att Wallenberg var ameri-

kansk agent. Det hade varit att försämra vår förhandlingsposition ytterligare (Veckojournalen, nr 8, 19/2-1980).

Söderblom avböjde följaktligen Harrimans erbjudande och hänvisade ärendet tillbaka till UD, med en (ehuru något förtäckt) uppmaning till att Sverige borde upprätta en legation i Budapest. Eftersom Sverige saknade representation i Ungern vid denna tidpunkt blev följden att UD i juni 1945 på nytt engagerade den amerikanska utrikesförvaltningen i ärendet Wallenberg. Den 7 juni 1945 telegraferade Johnson till Stettinius att man från svensk sida var ”interested welfare Raoul Wallenberg”:

Any assistance by our Budapest Mission in locating Wallenberg would be appreciated by Swedish Foreign Office (P 2 EuI, 17/2-1994).

Söderbloms inställning att Wallenbergärendet borde bedrivas från Budapest hade därmed vidarebefordrats till Johnson, som i sin tur vidarebefordrat en förfrågan till den amerikanska legationen i Budapest.

9.4. Budapest-beskickningens personal anländer till Moskva

Danielsson möter Söderblom

Den 6 april fick legationen i Moskva information om att Budapestsvenskarna var på väg från Bukarest mot Moskva. De anlände dock inte förrän den 13 april. Enligt Ingemar Hägglöfs dagbok ankom de till Kievskij vokzal klockan 11.30 och for vidare från Leningradskij vokzal mot Helsingfors klockan 19.45. Under tiden däremellan åt Hägglöf (enligt dagboksanteckningarna) lunch klockan 13.30 med bland annat Anger ”som berättade fantastiska saker från Budapests erövring”. Enligt ambassadör Jan Lundvik (som bygger på uppgifter från Anger och Bauer) var Danielsson (som för övrigt hade varit Söderbloms chef under dennes tjänstgöring som attaché vid legationen i Wien 1924) den ende i sällskapet som hade något längre samtal med Söderblom. Något annat hade för övrigt, som Lundvik understrukit i samtal med utredningen, varit anmärkningsvärt mot bakgrund av de sociala skrankor som vid denna tid präglade tillvaron på legationerna. Det finns dock dokumentation

som visar att Söderblom också samtalade med konsul Yngve Ekmark som var STAB:s representant i Ungern.

Vad som avhandlades under samtalet mellan de bägge legationscheferna Söderblom och Danielsson är inte känt, men det troligt att Danielsson uttryckte sitt missnöje med den behandling han fått från de sovjetiska trupperna i Budapest. Söderblom antydde också i ett brev av 12 juli 1946 att Danielsson uttalat sig negativt om behandlingen från sovjetisk sida (HP 1 Cs, 12/7-1946).

Vilken effekt ett sådant samtal kan ha haft på Söderblom, som enligt Hägglöf utgick från att allt som sades avlyssnades av värdlandets underrättelsetjänst, vet vi inte. Möjligtvis diskuterade man överhuvudtaget inte särskilt ingående händelserna i Budapest mot bakgrund av detta. Söderblom noterade i ett brev av den 19 april att hans samtal med Budapest-svenskarna endast var ”helt flyktiga”.

Klockan 15 besökte Söderblom, i sällskap med Danielsson, Vetrov vid utrikeskommissariatet. Vetrov anger i sin samtalsuppteckning att han meddelat Söderblom att det sovjetiska militära kommandot beslutat evakuera den svenska legationspersonalen av säkerhetsskäl eftersom Ungerns territorium utgjorde en krigszon (alltså helt i enlighet med punkt två i Vetrovs brev till Dekanozov av den 17 mars 1945). Den saknade Wallenberg nämndes inte under samtalet, som enligt Vetrovs anteckning varade i fem minuter.

Ingemar Hägglöf skildrar mötet med Budapest-beskickningens personal i sin bok Berätta för Joen: Mina år med ryssarna (1984):

Klockan 11.30 rullade deras tåg in. Svenskar och finländare, som då varit på väg i flera dygn och bar vittnesbörd om de skakande upplevelser som de gått igenom, steg ut på perrongen. Vi i Moskva hade inte fått något besked om vilka som var med transporten. Vi väntade att få se Raoul Wallenberg, därför att vi ett par månader tidigare helt oväntat fått ett besked från vice utrikesminister Dekanosov att han omhändertagits i Budapest av arméns personal […]. De anländande undrade om vi i Moskva hört något från eller om honom. Hans frånvaro och öde bekymrade dem mer än något annat. De berättade för oss mycket som då var oss obekant om Wallenbergs verksamhet i Ungern, om förhållandena där under den ryska regimen och hur det gått till när de ryska trupperna erövrat Budapest (Hägglöf, 1984: 160–161).

Det är intressant att notera att Hägglöf tycks ha varit mer eller mindre helt avskärmad från de uppgifter som Söderblom bevisligen hade angående Raoul Wallenberg. Ärendet tycks uteslutande ha handlagts av Söderblom själv, utan insyn från någon medarbetare

vid legationen. Detta är inte förvånande mot bakgrund av de ovan anförda skildringarna som Grafström och Hägglöf ger i sin dagböcker av Söderblom som en chef som ogärna tog råd av någon.

Den korta vistelsen i Moskva har också skildrats av en medlem ur personalen vid Budapest-beskickningen, Per Anger. I boken

Med Raoul Wallenberg i Budapest skriver Anger följande angående besöket i Moskva:

I Moskva möttes vi av medlemmarna från den svenska beskickningen, med minister Söderblom i spetsen. Han visade påtaglig nervositet vid vår ankomst […]. Söderblom tog mig avsides på perrongen och deklarerade: ”Kom ihåg när ni kommer hem till Sverige – inte ett ont ord om ryssarna!” (Anger, 1985: 132).

9.5. Söderblom vidarebefordrar bilden av Raoul Wallenberg som död till UD

”Jag fruktar att klarhet aldrig vinnes”

Dagen efter, den 14 april, översände Söderblom två telegram till Stockholm som behandlade frågor som avhandlats under Budapestsvenskarnas genomresa i Moskva. I det första telegrammet presenterades, under sex punkter, uppgifter som rörde Budapest-legationen och dess evakuering ur Ungern. Söderblom skrev att sovjetiska företrädare (Vetrov) till honom framfört att alla utländska beskickningar i Ungern av säkerhetsskäl evakuerats ur Ungern, att ”allt tal om arrestering och fångenskap [för personalen] var obefogat”, att ”kvarblivna utländska missioner misstänktes av [den sovjetiska] fältpolisen vara camouflerade tyska spioncentraler” och att beskickningshuset ”tydligen [var] plundrat först av pilkorsmän och sedan av ryssar”(P 2 Eu, 14/4-1945). Söderblom uppmanade också Anger att vid hemkomsten författa ”en minutiös rapport och föredraga händelseförloppet för utrikesministern”. Under punkt sex kom Söderblom in på Raoul Wallenberg:

Wallenberg, som var dödsdömd av pilkorsarna och tyskarna, smög på eget initiativ över till ryssarna. Så snart han anträffades fick jag officiell underrättelse. Därefter synes Wallenberg ha avrest med bil till Debreczen och befaras ha omkommit under resan. Olika teorier finnas: bilolycka (mycket sannolikt), rånmord, bakhåll av pilkorsare etc. Jag fruktar att klarhet aldrig vinnes (P 2 Eu, 14/4-1945, HP 1 Eu, 14/4-1945).

Söderblom fick här de två berättelserna om Wallenberg, dvs. ”Wallenberg som satt under sovjetiskt beskydd den 16 januari” och ”Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination den 17 januari”, som hittills tycks ha varit något av konkurrerande versioner av hur det egentligen gick till, att stå i harmoni med varandra. Wallenberg hade påträffats av sovjetiska myndigheter, vilka meddelat Söderblom. Därefter hade han försvunnit med bil mot okänd destination. Eftersom dessa uppgifter sändes till Stockholm som en del av en rapport över Budapest-beskickningens besök i Moskva, är det rimligt att anta att Söderblom fått de två versionerna att harmoniera som ett resultat av information som han erhållit under den 13 april. Under denna dag hade Söderblom, förutom kontakten med legationspersonalen från Budapest-personalen, troligtvis endast varit i kontakt med endast en ytterligare person, nämligen Vetrov vid utrikeskommissariatet. Att Vetrov skulle ha lämnat uppgifter om Wallenberg är ytterst osannolikt. Som också framgår av Vetrovs samtalsuppteckning nämndes inte Wallenberg under det fem minuter långa samtalet.

Det är härvid av intresse att dra sig till minnes det brev av den 28 mars författat av Langlet som bevisligen lästs av åtminstone Anger, Berg, Nilsson och Bauer (och med största sannolikhet också Danielsson). Däri presenterade som bekant Langlet nära nog exakt samma version av händelseförloppet den 17 januari, som nu rapporterades av Söderblom till Stockholm. Det är inte orimligt att Budapest-personalen, då Wallenberg kom på tal, drog sig till minnes uppgifterna ur Langlets brev, och redogjorde för dessa inför Söderblom. Naturligtvis kan också Reuterswärd ha redogjort för Földes uppgift från mars 1945 att Wallenberg mördats (R 18/Ungern, 14/3-1945).

Vad vi vet med säkerhet är att Söderblom efter mötet med Budapestbeskickningens personal presenterade en version av Wallenbergs försvinnande som stod mer eller mindre helt i överensstämmelse med en version författad av Langlet i ett brev (av den 28 mars). Detta brev har lästs av minst fyra personer ur personalen.

Givet det ovan nämnda faktum att den ende medlemmen ur Budapest-beskickningen (vid sidan av uppmaningen till Per Anger att tala väl om ryssarna och samtalet med Yngve Ekmark) som Söderblom hade något längre samtal med var Carl Ivan Danielsson, är det rimligt att Langlets ”pilkorsteori” förmedlades till Söderblom via Danielsson. I det andra telegrammet som Söderblom skickade

till Stockholm den 14 april framgår att Langlets verksamhet varit föremål för diskussion mellan Danielsson och Söderblom:

Danielsson meddelar ryska militärmyndigheter påyrkade bestämt att i samband med beskickningens hemresa svenska röda korsets verksamhet Ungern helt nedlades. Langlets avresa från Budapest skulle ägt rum samtidigt med beskickningen i övrigt i enlighet med direktiv från ryssarna men uppsköts på grund av dennes sjukdom. Langlet lär efter beskickningens avresa dock gjort försök fortsätta sin verksamhet. Med hänsyn till de erfarenheter beskickningen redan gjort ifråga om Langlets tidigare insats samt de ryska myndigheternas inställning i frågan anses icke kunna ifrågakomma fortsatt röda-kors-samarbete utan kontroll från en därvarande svensk beskicknings sida (HP 1 Eu, 14/4-1945).

Danielsson hade således talat med Söderblom rörande problemen kring Langlets verksamhet och det synes inte orimligt att han i samband härmed också talat om Wallenberg och de resonemang som Langlet framfört rörande Wallenbergs död i brevet av den 28 mars 1945.

I ett handbrev till Grafström från Söderblom av den 18 december 1945 bekräftar också också Söderblom att han fått uppgifterna rörande Wallenbergs död från Budapest-beskickningens personal:

Vidare vill jag understryka att [journalisten Emil] Langlet, anser sannolikt, att Wallenberg under färd från Budapest till Debretsen omkommit på ett eller annat sätt. Det är av intresse, att jag efter mina samtal med de hemvändande Budapest-svenskarna den 14 april kom till exakt samma slutsats utan att jag vare sig förr eller senare haft någon minsta kommunikation med Langlet (P 2 Eu, 18/12-1945).

Söderblom hade alltså kommit till slutsatsen att Wallenberg avlidit under färd till Debrecen efter samtal med den hemvändande Budapest-legationens personal, och mot bakgrund av att det mest ingående samtalet ägde rum mellan Söderblom och Danielsson är det rimligt att uppgiften kom från Danielsson.

Det första telegrammet av den 14 april är av stor betydelse eftersom detta var första gången som Söderblom öppnade för möjligheten att Wallenberg skulle ha omkommit genom en ”bilolycka (mycket sannolikt), rånmord, bakhåll av pilkorsare etc.” Tidigare hade Söderblom nöjt sig med att konstatera att Wallenberg sedan den 17 januari ”försvunnit i bil mot okänd destination”. Det är oklart varifrån Söderblom får uppgiften om att Wallenberg skulle

ha omkommit i en bilolycka. Pilkorsteorin kan vi härleda till brevet från Langlet av den 28 mars. Bilolycksteorin och den kryptiska anmärkningen ”mycket sannolikt” är dock av oklart ursprung.

Söderblom skulle komma att hålla fast vid denna version under nära nog hela sin återstående tid som legationschef vid beskickningen i Moskva. Hans kryptiska avslutning ”Jag fruktar att klarhet aldrig vinnes”, vars logiska konsekvens blir att Wallenberg-ärendet är att betrakta som ett hopplöst fall och därmed inte framgent borde tas upp med de sovjetiska myndigheterna, skulle också återkomma i ett antal handbrev och rapporter till Stockholm (HP 80 Ea, 19/4-1945, P 2 Eu, 30/4-1945).

Telegrammet innehåller också den märkliga uppgiften att Wallenberg ”på eget initiativ smög över till ryssarna”. Såsom framgår av uppgifter från Anger, är detta ett omstritt påstående. Vi återkommer till detta nedan.

Söderblom beordras agera för Stella Andrássy

UD hade den 27 mars bett Söderblom inhämta upplysningar hos sovjetiska myndigheter angående Andrássys vistelseort och befinnande. Söderblom hänvisade ärendet till den ungerska regeringen under förevändning att det i alla fall skulle avvisas av Moskva. Den 14 april kom ett bläcktelegram med en tämligen ilsken ordalydelse:

227. Ni beordras göra framställning vårt 205. Edert chiffer 215. Günther (HP 80 Ea, 14/4-1945).

Användandet av ordet ”beordras” är intressant, liksom att telegrammet är signerat av utrikesministern själv. Det tycks som UD var irriterat över att Söderblom konsekvent hänvisade ärenden som rörde det sovjetockuperade Ungern till den sovjetkontrollerade Debrecen-regeringen. Söderbloms svar på detta telegram kom till Stockholm den 18 april:

[Dnr 237]. För utrikesministern. Före verkställighet order Edert 227 anser jag mig skyldig vördsamt meddela, att enligt vad syntes framgå av flyktigt samtal med Budapest-svenskarna familjen A. sannolikt längesedan rest till Tyskland. Ifrågasätter i första hand alla upplysningar som kunna erhållas av de i dagarna hemvändande resenärerna samlas och sovras (HP 80 Ea, 16/4-1945).

Ärendet Andrássy rann härefter ut i sanden och var i alla fall inte längre en angelägenhet för Söderblom. Det är intressant att Söderblom här för andra gången uppmanade UD i Stockholm att noga samla och utreda alla uppgifter från de hemvändande Budapestsvenskarna.

Den 17 april avsände Söderblom det tredje av de handbrev angående tändsticksfabriker i Ungern som Berger anför som viktiga för förståelsen för Wallenberg-ärendet. Detta är ett handbrev till von Post som rör Söderbloms samtal med Yngve Ekmark under dennes genomresa i Moskva (HP 80 Ea, 17/4-1945). Det innehåller i praktiken intet annat än upplysningen om att STABs fabriker i Ungern torde kunna finansieras på plats.

9.6. Söderblom förbereder UD på Budapestbeskickningens ankomst

Försöket att ”dämpa upphetsade överdrifter”

Perioden strax före Budapestlegationens ankomst till Stockholm den 18 april 1945 var tämligen intensiv vad gäller telegramväxling mellan Stockholm och Moskva. Den 18 april sände Söderblom två brev till Stockholm, en officiell skrivelse till utrikesministern och ett handbrev till polchefen Eric von Post. I skrivelsen till utrikesministern redogjorde Söderblom för ett samtal med den ryskfödde amerikanske journalisten Henry Shapiro. Söderblom inledde skrivelsen med att redogöra för uppgifter om de sovjetiska ”besättningstruppernas korrekta uppträdande” i Iran, Norge och Rumänien. ”Under den senaste tiden har jag emellertid”, skrev Söderblom (och det är väl inte helt orimligt att anta att han härvid syftar bland annat på uppgifter från Budapestbeskickningens personal) ”hört berättas från Rumänien, Ungern och även Polen, att övergrepp, stölder, våldtäkt etc. förekomma”. Söderblom diskuterade om denna fråga med Shapiro varefter Shapiros svar presenterades:

Emellertid ville inte Shapiro bestrida, att ryska soldater i många fall kunna ha farit fram hårt i Rumänien, Ungern och även i Polen. Härvid bör man enligt Shapiro först betänka, att ett fyraårigt fasansfullt krig måste på soldaterna medföra återverkningar av förhärdande och förråande natur. Det är inte möjligt annat än att disciplinen stundom måste svikta. Vidare framhöll Shapiro, att rumäner och ungrare, de senare i egenskap av besättningstrupper bakom fronten, i Ryssland

härjat och skändat om möjligt ännu värre än tyskarna (HP 1 Er, 18/4-1945).

Vid två tillfällen i skrivelsen använde Söderblom, med hänvisning till Shapiro, termerna ”otrolig naivitet” och ”omdömeslös naivitet” för att karakterisera utsagor om sovjetiska övergrepp, givna av utlänningar, i synnerhet amerikanska medborgare, som besökt de östeuropeiska staterna efter den sovjetiska ockupationen. Söderbloms skrivelse avslutades med en direkt hänvisning till de hemvändande Budapest-svenskarna:

Våra hemvändande Budapest-svenskar äro måhända de enda neutrala, som genom omständigheternas makt kommit att sitta mitt i stridslinjen under månader av ett av detta fruktansvärda krigs mest fasanfulla slaktningar. Ehuru jag icke hade tillfälle att tala ingående med alla resenärerna, fick jag i allmänhet det intrycket, att de trots de hemska upplevelserna på ett beundransvärt sätt bibehållit balansen i omdömet (HP 1 Er, 18/4-1945).

I handbrevet till von Post samma dag skrev Söderblom att ”de reflexioner av Shapiro, som jag nedtecknat i min skrivelse nr. 166, synas mig värda allt beaktande” (HP 1 Er, 18/4-1945). En kanske inte helt orimlig tolkning av detta är att Söderblom var mycket angelägen om att utrikesledningen i Stockholm, innan de skulle få tillfälle att själva bilda sig en uppfattning utifrån de vittnesmål som snart skulle ges av legationspersonalen, skulle prepareras med hans syn på den sovjetiska närvaron i Östeuropa. Han tvingades dock senare i ett handbrev till von Post av den 18 juni 1945 konstatera att han misslyckats med att ”dämpa upphetsade överdrifter” (HP 80 Ea, 18/6-1945).

Dagen därpå skrev Söderblom på nytt några rader angående Budapest-svenskarna:

De samtal, som jag hade med Danielsson och de andra Budapestsvenskarna på genomresan, blevo tyvärr helt flyktiga. Tiden medgav ej att grundligt plöja igenom olika frågor. Emellertid föreföll det mig som om svensk egendom bortförts både av pilkorsare och av ryssar och att sålunda här kan föreligga anledning till klagomål och skadeståndskrav. Oförsiktigt nog tycks också en mängd värdeföremål tagits emot som depositioner av enskilda ungrare. Vad jag med dessa rader velat säga är, att jag hoppas, att man utreder ärendet med minutiös noggrannhet. Jag har svårt att se, huru detta skall kunna ske, förrän en svensk beskickning återvänt till Budapest (HP 80 Ea, 19/4-1945).

Återigen (för tredje gången) uppmanade Söderblom till en ingående undersökning av vad som förevarit i Budapest. Han flaggade också på nytt för att Sverige borde erkänna Debrecen-regeringen.

Raoul Wallenberg-ärendet bör bedrivas i Ungern

Den 19 april tog Söderblom också, kanske något oväntat givet hans inställning till ärendet, upp Raoul Wallenberg. I ett telegram till Stockholm uppmanade han att ”med Åkerrén sändes brev från Dodde [Marcus] eller Jakob [Wallenberg] till fru K[ollontaj] angående försvunna släktingen” (HP 80 Ea, 19/4-1945). I ett handbrev samma dag till von Post ägnades Raoul Wallenberg all uppmärksamhet:

Ett av de bekymmer, som mest tynger på sinnet, är helt naturligt Wallenbergs tragiska försvinnande. Jag har telegrafiskt föreslagit, att Dodde [Marcus] Wallenberg skriver ett personligt brev till fru Kollontaj om saken […]. För min del har jag i min vidlyftiga korrespondens med utrikeskommissariatet rörande Budapest-svenskarna som senaste åtgärd understrukit, att alla upplysningar saknas om Wallenberg. Jag har emellertid ej ansett lämpligt att återkomma till saken i avvaktan på att Ni i Stockholm hinna samla och begrunda alla de upplysningar, som de hemvändande Budapest-svenskarna sitter inne med (HP 80 Ea, 19/4-1945).

Söderbloms hänvisning till ”Wallenbergs tragiska försvinnande” låter onekligen antyda att han ansåg att Wallenberg hade omkommit. Återigen, för fjärde gången inom loppet av tre dagar återkom han till att Stockholm måste ”samla och begrunda alla de upplysningar” som den hemvändande Budapest-beskickningen nu förde med sig. Innan så hade skett hade inte Söderblom velat agera för Wallenbergs sak. Brevet avslutades enligt följande:

Vad jag fruktar är, att ryssarna med bästa vilja i världen icke kunna skapa klarhet om vad som inträffat. För det första hava de truppförband, som stodo i Budapest i januari, nu säkerligen flyttat fram sina staber och kvarter till Wien. Vidare måste man tyvärr tänka sig möjligheten av att marskalk Tolbuchins högkvarter och underlydande staber i nuvarande stund svårligen kunna förmås ägna större uppmärksamhet åt ett ärende av detta slag. Slutligen är det tänkbart, att för den händelse Wallenberg råkat ut för en dödlig bilolycka eller mördats under färden från Budapest österut, hans försvinnande i den rådande oredan,

i den väldiga Budapest-drabbningens närmaste etappområde, faktiskt skett spårlöst (HP 80 Ea, 19/4-1945).

Det sammantagna budskapet var således, som för att förekomma Budapest-svenskarnas skildringar, att det i praktiken var omöjligt att skapa klarhet i ärendet och att det följaktligen var meningslöst att framgent ta upp det, åtminstone i Moskva.

9.7. Budapest-beskickningens personal anländer till Stockholm

Vad gör utrikesledningen?

Den 18 april 1945 anlände Budapest-personalen till Stockholm. Det är inte helt klart vilka åtgärder UD vidtog för att utreda legationspersonalens upplevelser i Budapest och frågan om Raoul Wallenbergs försvinnande. I den svenska arbetsgruppens rapport konstateras att medlemmar ur legationspersonalen har lämnat ”rätt fylliga skildringar av skeendet i Budapest” till UD, att det inte tycks ha förekommit några muntliga utfrågningar om just Raoul Wallenberg, att det för legationspersonalens sammanträffande med utrikesministern saknas dokumentation eftersom Günther aldrig förde anteckningar vid möten och ingen tjänsteman var närvarande, samt att Danielsson aldrig tycks ha hörts av UD (UD II: 52, 2001: 52).

Helt i enlighet med Söderbloms rekommendation (som i brev givits vid fyra tillfällen) författade Per Anger omedelbart vid hemkomsten en rapport (PM angående Pilkorsöverfallet på beskickningen m.m.) som är daterad redan till den 20 april. Huruvida han också, som Söderblom rekommenderade i telegrammet av den 14 mars, ”föredrager händelseförloppet för utrikesministern” är inte helt klart. I den svenska arbetsgruppens rapport hävdas att hela legationspersonalen vid hemkomsten skall ha sammanträffat med utrikesministern. Varken i Bergs, Angers eller Bauers egna böcker och skrifter nämns emellertid något möte med utrikesministern. Per Anger, som egentligen är den ende som ger någon utförligare skildring av hemkomsten till Stockholm i sin bok, skriver att en presskonferens inleddes på UD redan en timme efter ankomsten till stadsgårdskajen.

Att ett möte med utrikesministern ägde rum finns emellertid dokumenterat i ett brev från Berg till Danielsson av den 17 augusti

1949, vari Berg skrev att han tillsammans med de övriga beskickningsmedlemmarna blev

uppkallad till excellensen Günther, som därvid icke blott framförde regeringens tack för vårt arbete utan även lovade att göra sitt bästa, om det var något han kunde hjälpa oss med (P 1, Berg, Lars, 17/8-1949).

Per Angers föredragning 20 april 1945

Det finns ingen säker dokumentation på att en föredragning direkt av Anger inför utrikesministern själv skulle ha ägt rum vid detta tillfälle. Det synes också, givet Bergs visserligen korta ögonblicksskildring, osannolikt. Emellertid framhåller Anger i sin bok att ”hemma blev jag naturligtvis utfrågad om Raoul Wallenberg och vad som kunde ha hänt honom” (Anger, 1979: 134).

Utredningen har även, från Susanne Berger, fått tillgång till ett odaterat och osignerat dokument som förefaller vara ett protokoll från en föredragning av Per Anger rörande bl.a. Wallenbergs försvinnande. Föredragningen uppges ha ägt rum den 20 april 1945. Originalet (eller möjligtvis en avskrift) av detta dokument har lokaliserats i författaren Rudolph Philipps samling som finns deponerat i Riksarkivet i Raoul Wallenberg-föreningens arkiv. Det finns dock ingen information om hur dokumentet hamnat där. Av dokumentet framgår bl.a. följande uppgifter:

Legationssekreteraren Per Anger har vid besök den 20 april 1945 berättat följande: Dagen före julafton 1944 hade Anger och Wallenberg besökt biträdande utrikesministern Vöskundi för att utverka skydd åt Langlet och Röda korsets verksamhet, som hotades av pilkorsmännen. Utrikesministern hade ställt sig mycket avvisande och förklarat, att svenska legationen omedelbart måste evakuera från staden. Anger och Wallenberg begåvo sig då till legationen för att varna ministern. På julaftonen ockuperades legationen av pilkorsmän. Legationstjänstemännen sökte därefter sin tillflykt till olika ställen i allmänhet i Buda. Wallenberg hade dock uppehållit sig i Pest, där han reste omkring och sökte skydda judarna i de olika svenskhusen, men besökte emellanåt legationsmedlemmarna i Buda. Vid ett tillfälle hade Wallenberg och Anger med hjälp av ungerska gendarmer återtagit besittningen av legationen för någon tid. Anger hade rått Wallenberg att under de strider som då pågingo i staden, inställa sin verksamhet, då densamma vore förenad med alltför stora risker

Någon dag under förra hälften av januari 1945 hade ministern låtit hälsa Wallenberg, att han fått en anonym varning om att Wallenberg löpte mycket stor fara om han ej inställde verksamheten. Wallenberg hade låtit hälsa, att han dagligen erhölle dylika varningar och att han ej kunde taga hänsyn till desamma. Någon dag före den 15 januari 1945, vilken dag Pest helt ockuperades av ryssarna, hade Wallenberg emellertid låtit hälsa till ministern, att striderna tagit en sådan omfattning, att han icke längre kunde göra någon nytta, och att han därför tänkte gå över till de ryska linjerna. Ministern hade låtit hälsa att, om han ansåg sin ställning ohållbar, skulle han gå över till den ryska sidan. Sedan Pest fallit, hade Anger ej haft någon direkt förbindelse med Wallenberg (Raoul Wallenberg-föreningens arkiv, 1:5).

Vad som är intressant att fästa uppmärksamhet på i detta dokument är diskrepansen mellan Söderbloms påstående att Wallenberg ”på eget initiativ smög sig över till ryssarna” och Angers utsaga att Wallenberg hade erhållit klart mandat av sin chef Danielsson att ”gå över till den ryska sidan”. Varifrån Söderblom fått uppgiften att Wallenberg på eget initiativ smugit sig över till ryssarna kan inte med bestämdhet sägas. Klart är dock att Söderblom, under Budapest-svenskarnas vistelse i Moskva, nästan uteslutande umgicks med den i rang likställde minister Danielsson. Kontakten med den övriga personalen var (med möjligt undantag för STAB:s representant i Ungern Yngve Ekmark), precis som Söderblom själv skriver, endast kort. Söderbloms version av Wallenberg som agerar utan instruktion från sin chef är uppenbart negativ mot Raoul Wallenberg och torde emanera från Söderblom själv, Danielsson eller någon annan ur legationspersonalen. Detta är dock en fråga som måste lämnas obesvarad i brist på dokumentation.

Någon form av utfrågning eller föredragning rörande Wallenbergs försvinnande tycks således ha ägt rum efter hemkomsten. Tyvärr går inte Anger i sin bok in på frågan vem som anställde denna utfrågning. Han har också, på en direkt fråga av ambassadör Lundvik, svarat att han inte kunde minnas hur dokumentet med föredragningen tillkommit (P 2 EuI, 6/7-1999).

I UD:s arkiv finns ingen dokumentation, vare sig i form av regelrätta protokoll eller uppgifter i den reguljära skriftväxling mellan UD och legationerna, som ger belägg för att UD utfrågat Anger rörande omständigheterna kring Wallenbergs försvinnande.

Dokumentet av den 20 april 1945 saknar därtill alla de för reguljära UD-dokument obligatoriska beståndsdelarna i form av dokumenthuvud, ärendebeteckning, dossierbeteckning och instruktion

huruvida dokumentet är ”förtroligt”, ”strängt förtroligt” eller ”mycket strängt förtroligt”. Dess korta inledning (”Legationssekreteraren Per Anger har vid besök den 20 april berättat följande:”) kan inte anses vara typisk för UD-dokument rent generellt. Handbrev, skrivelser och promemorior inom departementet hade som regel tämligen utförliga inledningar som angav ärendets innehåll. Det finns heller ingen uppgift, såsom var obligatoriskt för UDdokument, om namnet på den UD-tjänsteman som skrivit protokollet. Anmärkningen att Per Anger ”vid besök” har lämnat en redogörelse förefaller också lite oväntad för ett UD-dokument. Anger var ju anställd inom utrikesförvaltningen och hans vistelse i Stockholm den 20 april 1945 bör knappast bland hans kolleger ha uppfattats som ett tillfälligt besök.

Å andra sidan är redogörelsen skriven på en mycket korrekt förvaltningsprosa. Språkdräkten låter antyda att någon form av statstjänsteman har hållit i pennan. På dokumentet återfinns också två handskrivna bläcksiffror: ”Nr. 48” och ”86”. Vad dessa siffror står för går dock inte att säga. Det kan röra sig om någon form av diariesiffror (som dock strider mot UD:s rutiner). Två små hål i övre vänstra hörnet visar att ett eller flera papper har varit sammannitade med dokumentet.

I övrigt finns inga kännetecken som kan ge oss ledtrådar till dokumentets tillblivelse och upphovsman.

Det kan inte uteslutas, för den händelse att dokumentet är en avskrift, att UD:s dokumenthuvud etc. har funnits på ett originaldokument som därefter har förstörts. Varför man i strid mot gängse rutiner skulle ha gjort en kopia utan obligatoriska beståndsdelar förefaller dock märkligt.

Man skulle också kunna tänka sig att den ansvarige handläggaren medvetet har avstått från dokumenthuvud. Dokumentet kan av olika skäl ha uppfattats som känsligt. Det skall dock påpekas att denna utredning inte har påträffat något dokument av liknande slag vid genomgång av utrikesdepartementets arkiv. För den händelse att man inom UD vid denna tid, vid behandling av särskilt känsliga frågor, använde sig av modellen att skriva dokument där upphovsmannens identitet inte skulle kunna röjas, borde denna utredning ha återfunnit åtminstone något liknande dokument. Så har emellertid inte skett.

Här skall emellertid understrykas att den amerikanska beståndsdelen i Wallenbergs uppdrag också av samtida chefstjänstemän bör ha uppfattats som känslig. Det finns visserligen ingen dokumenta-

tion inom UD som ger otvetydigt belägg för att så var fallet. Den totala frånvaron av dokumentation i UD:s arkiv av Bohemans samtal med Johnson under juni 1944 låter dock antyda att så var fallet.

I ett brev från Kálman Lauer till Marcus Wallenberg jr. av den 20 april 1945 skriver Lauer att ”det kan konstateras att amerikanska regeringen visade synnerligen stort intresse för Raouls mission samt att de nödvändiga penningmedlen ställdes till förfogande av härvarande amerikanska legationen”:

jag ber Eder behandla mina uppgifter om amerikanska legationen strängt konfidentiellt, då jag ej är befogad att meddela något härom (Brev från Kálman Lauer till Marcus Wallenberg jr. 20/4-1945, Skandinaviska Enskilda Bankens arkiv).

Mot detta kan emellertid anföras att det inte förekommer några som helst uppgifter vare sig om Wallenbergs amerikanska uppdragsgivare eller t.ex. om den brittiska legationens intresse för verksamheten i Budapest i dokumentet.

I Bergs promemoria över händelserna i Budapest efter den sovjetiska inmarschen (som upprättades den 2 maj 1945) förekommer flera mycket känsliga uppgifter bl.a. rörande den sovjetiska plundringen av den svenska legationsbyggnaden samt uppgifter från sovjetiska förhörsledare som gjort gällande att Wallenberg och Berg varit ”tyska spionchefer” (P 2 EuI, 2/5-1945: 6 [Berg]). I Angers föredragning nämns däremot att ”de ryska myndigheterna varit mycket förekommande”. Om man antar att Angers föredragning ansetts känslig och ”gömts undan” t.ex. med hänsyn till förhållandet till Sovjetunionen är det rimligt att också Bergs redogörelse borde ha behandlats på samma sätt. Så har dock inte skett. Bergs promemoria har helt i enlighet med gällande rutiner arkiverats på dossier Organisationen av Sveriges diplomati och konsulatväsen Ungern, (P 2 Eu).

Anger uppehåller sig således endast ytterst kort i sin bok kring vad som hände dagarna efter hemkomsten till Stockholm. I Moskvalegationens arkiv finns dock ett brev från Per Anger till Ingemar Hägglöf skrivet den 17 maj 1945 vari Anger ger en kort kommentar kring hemkomsten:

Budapesthändelserna börja nu sjunka tillbaka i glömskans värld. Dvs. vissa av resenärerna synas fortfarande vara gripna av vad vi upplevat och ha lagt ut texten så gott de kunnat trots överenskommelse att den s.k. käften skulle hållas i största möjliga utsträckning. Vid presskonfe-

rens vid vår hemkomst lyckades vi emellertid undvika de brännbara ämnena. Riksdagen fick därefter vid hemligt sammanträde utförlig redogörelse för vad som förevarit i Budapest och dagen därpå erhöll pressen under tysthetslöfte samma orientering av Excellensen. Dagsposten och Västmanlands läns tidning har i samband härmed haft vissa artiklar vilka tilldragit sig stor uppmärksamhet och knappast äro ägnade att förbättra förhållandet till en viss stat. Jag skrev en p.m. om händelserna i Ungern innan jag for på semester. Den omhändertogs då av env. Danielsson och lär nu ha överlämnats till pol. avd. tillsammans med av andra resenärer författade uppsatser (HP 80 Ea, 17/5-1945).

Såsom framgår av detta brev finns inte ett ord om att Anger skulle ha föredragit händelserna i Budapest och omständigheterna kring Raoul Wallenbergs försvinnande direkt inför utrikesministern (eller inför någon annan på UD). Däremot framgår att riksdagen vid ett hemligt sammanträde fick en utförlig redogörelse för vad som förevarit i Budapest. Denna redogörelse gavs av utrikesminister Günther den 27 april och finns tryckt i boken Riksdagens hemliga protokoll, (1976).

Kan då Angers föredragning möjligtvis trots allt ha skett inom UD inför som ett led i utarbetandet av det anförande Günther höll vid riksdagens hemliga sammanträde den 27 april 1945? Det som talar emot denna tolkning är dock diskrepansen mellan uppgifterna i Angers föredragning och Günthers:

Den 1 februari 1945 togs den första kontakten med de ryska trupperna av två beskickningstjänstemän, som begivit sig ut till främsta stridslinjen. Vederbörande ryske befälhavare erhöll en redogörelse för beskickningens läge, samtidigt som framställning gjordes om att de ryska trupperna måtte respektera beskickningen samt kvarvarande svenskar och svensk egendom. I detta syfte överlämnnades en förteckning över samtliga i Budapest befintliga svenska objekt. Den 11 februari framträngde ryska förband mot den del av staden, där svenska beskickningen var belägen. Tyskarna bjödo starkt motstånd, och en mindre avdelning förskansade sig, trots protester från den svenska beskickningspersonalens sida i en sidobyggnad till beskickningen. I syfte att nedslå detta motstånd tilltvingade sig ett ryskt förband tillträde till huvudbyggnaden, varifrån de tyska soldaterna angrepos. Beskickningsbyggnaden var vid detta tillfälle försedd med svenska flaggor samt skyltar på ryska språket. När det tyska motståndet brutits, påbörjade ryssarna trots protester en utplundring av beskickningen, i första hand på livsmedel och spritdrycker. Påföljande dagar anlände nya förband, vilka fortsatte plundringen. Beskickningens

hembiträden våldfördes, och beskickningens personal tvingades vid olika tillfällen ut till gatuarbete. Beskickningen genomsöktes från golv till tak, kassaskåpen sprängdes och allt av värde bortförde, inklusive samtliga beskickningsbilar. Alla protester och hänvändelser till vederbörande befälhavare voro gagnlösa (Riksdagens hemliga protokoll, 1976: 330).

Günther uppger i sitt anförande att ”den första kontakten med de ryska trupperna [togs av] två beskickningstjänstemän, som begivit sig ut till främsta stridslinjen […] den 1 februari 1945”. Som framgick av Angers redogörelse hade dock Danielsson givit klartecken åt Wallenberg att ta kontakt med de sovjetiska förbanden redan kring den 15 januari 1945.

UD hade därtill fått bekräftat att Wallenberg faktiskt upprättat kontakt med sovjetisk militär personal redan före den 16 januari 1945 genom Dekanozovs note. Visserligen fanns de ovan presenterade uppgifterna som tydde på att Wallenberg den 17 januari 1945 försvunnit i bil mot okänd destination, men det framstår alltjämt som ytterst märkligt att utrikesministern inte med ett ord berörde vare sig Wallenbergs försvinnande, eller det faktum att kontakt upprättades med sovjetiska militärer redan två veckor före den 1 februari. Detta kan å ena sidan utgöra ett ytterligare belägg för att dokumentet inte har upprättats inom UD. Å andra sidan, kan Günther, av oklara skäl, medvetet ha valt att utelämna Wallenbergs kontakt med sovjetiska militärförband.

Kálman Lauers brev till Marcus Wallenberg jr.

Det går således inte att med bestämdhet utesluta att UD har upprättat protokollet över Angers föredragning. Det finns flera övertygande tecken på att upphovsmannen fanns utanför utrikesförvaltningen. Å andra sidan finns det tecken som gör att vi inte helt kan utesluta att det rör sig om ett UD-dokument.

Vilka aktörer förutom UD kan då ha varit intresserade av uppgifter rörande Wallenbergs försvinnande? Det skall här understrykas att utredningen har företagit omfattande genomgångar av dossierer hos den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten samt hos säkerhetspolisen. Några tecken som gör det troligt att Anger föredragit ärendet inför svensk underrättelsetjänst finns inte. Dokumentet har inte påträffats i säkerhetspolisens Raoul Wallenbergdossier eller i C-byråns arkiv. Om vi antar att svensk under-

rättelsetjänst skulle ha haft intresse av den svenska Budapestbeskickningens öden efter den sovjetiska inmarschen skulle det åter ha varit rimligare att hemlighålla och arkivera Bergs känsliga rapport.

Wallenbergs amerikanska uppdragsgivare måste dock rimligtvis ha haft ett intresse av uppgifter kring Wallenbergs försvinnande. I oktober 1944 skrev Johnson i ett av sina telegram till Hull att ”Wallenberg is throwing his full energy into his task and doing remarkably well considering enormous difficulties. Olsen thinks official recognition by WRB of Wallenberg's efforts, which would be forwarded through the Foreign office well justified” (30/10-1944, Nr. 4416, P 2 EuI, 15/4-1998). Den 6 december 1944 skrev Pehle ett brev till Wallenberg vari han uttryckte ”our deep appreciation for your splendid cooperation and for the vigor and ingenuity which you brought to our common humanitarian undertaking” (6/12-1944, P 2 EuI, 15/4-1998).

Det finns också dokumentation (som vi får anledning att behandla mer ingående nedan) som visar att Danielsson hördes av Johnson och Olsen efter hemkomsten till Stockholm. Ett liknande förfarande med Anger från amerikansk sida förefaller fullt möjligt. I ett brev till John W Pehle av den 14 augusti 1944 skrev Olsen, som nämnts, att han hade ätit lunch med Anger som var då befann sig i Stockholm för en kortare period (P 2 EuI, 17/2-1994). Såsom framgått ovan hade Anger vid detta tillfälle åtagit sig att vidarebefordra den amerikanska instruktionen till Wallenberg rörande Szentirmay och Bogdanffy som Johnson inte ville vidarebefordra via det svenska UD:s kanaler.

Det förefaller dock mindre troligt att en eventuell föredragning av Anger inför t.ex. Olsen skulle ha protokollförts på svenska.

En ytterligare aktör som kan förutsättas ha varit mycket engagerad i Wallenbergs försvinnande är Kálman Lauer vars roll i Wallenbergs uppdrag var påtaglig, både under förarbetena i juni 1944 och under själva uppdragets utförande under sommar- och höstmånaderna 1944. I ett brev till Jakob Wallenberg av den 29 september 1944 skrev Lauer att han varit i kontakt med Raoul Wallenberg och att denne bett Lauer fråga Jakob Wallenberg huruvida han behövdes i Stockholm för att deltaga i Enskilda Bankens byggnadsplaner:

Frånsett detta vore det med hänsyn till Raouls egen existens mycket önskvärt att han komme hit så snart som möjligt och återupptoge sin verksamhet i firman. Enligt meddelande från Londons radio ha ryska

trupper på tre – fyra olika ställen trängt in i Ungern och hela slätten ligger öppen utan naturliga hinder för dem ända fram till huvudstaden. Så snart ryssarna kommit till Budapest, kan Raoul endast genom Ryssland komma till Sverige, och denna resa är mödosam och alla formaliteter komma att taga mycket lång tid. Om ni anser det vara riktigt, vore jag mycket tacksam om Ni ville intervenera hos UD, så att Raoul snart får resa hem. Jag bär ett visst moraliskt ansvar för hans resa, då jag förmått honom att taga på sig denna mission (Brev från Kálman Lauer till Jakob Wallenberg, 29/9-1944. Skandinaviska Enskilda Bankens arkiv).

Såsom framgår av detta brev var Lauer mycket angelägen om Wallenbergs säkerhet och han bör, efter Budapestsvenskarnas hemkomst, ha varit angelägen om att få information rörande Wallenbergs försvinnande. Det finns också flera tecken som talar för att Angers föredragning kan ha givits inför Kálman Lauer (alt. att Lauer var närvarande vid föredragningen).

I det tidigare anförda brevet av den 20 april 1945 till Marcus Wallenberg jr., vari Lauer bland annat redogjorde ingående för omständigheterna kring rekryteringen av Raoul Wallenberg till uppdraget i Ungern (version två), återkommer nämligen uppgifterna från Angers föredragning (att Danielsson skulle ha fått ett förtroligt meddelande att Wallenberg stod under omedelbar fara från Gestapo och SS, att detta meddelande vidarebefordrades till Raoul Wallenberg, samt att ”det beslöts att [Raoul] skulle försöka komma över på ryska sidan med en del av sina skyddslingar”. Lauer skriver också följande:

Enligt sekreterare Angers utsago finns dock hopp om att [Wallenberg] befinner sig hos någon rysk kommendatur utan möjlighet till att få kontakt med sina anhöriga eller UD: Detta hopp baserar jag på följande meddelanden från sekreterare Anger och Berg. Herr Anger var själv borta i 5 veckor, och den ryska kommendanten telegraferade till Moskva att han stod under ryskt skydd. Emellertid visade det sig senare att telegrammet icke kommit fram (Brev från Kálman Lauer till Marcus Wallenberg jr., Skandinaviska Enskilda Bankens arkiv).

Anger uppger i sin föredragning, som nämnts, att ”den kommendant, som omhänderhaft Anger, visserligen [hade] lovat att telegrafera till den svenska legationen i Moskva om att Anger vore välbehållen, men något sådant telegram hade icke kommit till legatio-

nen” (Raoul Wallenbergföreningens arkiv, 1:5). Lauer noterar också i brevet till Jakob Wallenberg att ”Raoul [skötte sitt krävande arbete] ända in i det sista, ja då redan Budapest dragits in i kampzonen och striden stor på gatorna arbetade han för att rädda människor – han sade till sina medarbetare, att han inte kunde lämna sina skyddslingar i sticket”. I Angers föredragning framgår att Wallenberg sagt ”att han icke ville att man efteråt skulle säga, att han ej gjort allt vad han kunnat” (Raoul Wallenbergföreningens arkiv, 1:5).

Flera av de centrala uppgifter som Anger lämnat vid en föredragning den 20 april 1945, förekommer således i ett brev från Lauer till Marcus Wallenberg jr. samma dag. Det finns naturligtvis flera tänkbara förklaringar till detta: a) Lauer kan ha varit närvarande vid en föredragning inför utrikesministern (vilket dock förefaller ytterst osannolikt) eller någon annan tjänsteman vid UD, och senare samma dag skrivit sitt brev till Marcus Wallenberg jr., b) Angers föredragning kan ha ägt rum inför Lauer och t.ex. Iver C. Olsen utan någon som helst koppling till utrikesförvaltningen. c) Anger kan dels ha hållit en föredragning vid UD, dels senare samma dag sammanträffat med Lauer och därvid gjort en föredragning med väsentligen samma innehåll.

Mot påståendet att föredragningen har skett inför Lauer kan dock anföras att den biträdande pilkorsutrikesministern Laszlo Vöczköndys namn är felstavat: I dokumentet skriver man ”Vöskundi”. Detsamma gäller för den i föredragningen omnämnde ”kemiske fabrikören Sölössi” (som uppgavs ha sett Wallenberg i en källare i Pest tillsammans med ryska officerare) (rätt ungersk stavning är Szöllösi). Å andra sidan kan Lauer ha haft en protokollskrivare.

Slutsatsen av detta resonemang är följaktligen att vi inte med säkerhet kan bestämma inför vilket forum Per Angers föredragning har skett.

Det som sammanfattningsvis talar för tolkningen att den skedde inför UD-tjänstemän (eller rentav inför utrikesministern) är att vi med säkerhet vet att Söderblom uppmanade UD (och kanske Per Anger själv) att just Anger skulle göra en föredragning inför utrikesministern (valet av Anger motiverades sannolikt med att han var förste sekreterare vid Budapestlegationen). Protokollet är därtill skrivet på ett mycket korrekt förvaltningsspråk.

Det som talar mot en sådan tolkning är att någon kopia av dokumentet (eller originalhandlingen), trots omfattande genom-

gångar inte har gått att återfinna i UD:s arkiv. Det har heller inte återfunnits några dokumentära spår (t.ex. i form av hänvisningar i andra UD-dokument, diarieuppgifter etc.) till detta dokument. Utredningen har heller inte funnit något liknande exempel på ett UD-dokument utan de obligatoriska komponenterna dokumenthuvud, ärendebeteckning m.m.

Uppgifterna från Anger förekommer överhuvudtaget inte i något annat UD-material kopplat till efterforskningarna av Raoul Wallenberg. Däremot återfinns fyra uppgifter som framförts av Anger i föredragningen i ett brev från Lauer som avsänts samma dag.

Om det trots allt rör sig om ett UD-dokument är det märkligt att det har kommit på avvägar. Man kan i så fall fråga sig om den övriga beskickningspersonalen kan ha hörts på liknande sätt. Vad har i så fall sagts under dessa föredragningar och var förvaras dessa dokument? Det som dock talar mot detta är dels det faktum att Berg i sitt brev av 1949 visserligen nämner ett möte med Günther, men intet om någon föredragning inför utrikesministern, dels att Söderblom, som nämnts, uppmanade just Anger att föredra ärendet inför utrikesministern, dels att denna utredning, trots omfattande arkivgenomgångar, inte heller här återfunnit ens antydan till dokumentära spår (i form av hänvisningar i andra dokument) på att den övriga personalen skulle ha hörts av UD och att dessa utfrågningar protokollförts på liknande sätt.

Angers uppgifter om Wallenberg

Dokumentet av den 20 april 1945 är intressant också ur en annan aspekt. Anger delgav nämligen vid sin föredragning vittnesuppgifter som talar för att Wallenberg befann sig i sovjetisk fångenskap:

Det hade […] emellertid lämnats uppgifter genom judar, som tidigare haft samarbete med Wallenberg, om att denne efter nämnda tidpunkt varit sedd i Pest. En hade sett honom utanför ghetton i samtal med ryska officerare. En kemisk fabrikör vid namn Sölössi, som Anger träffat i Bukarest, hade därvid berättat, att han sett Wallenberg i en källare i Pest tillsammans med ryska officerare. En tredje hade sett honom lämna staden i en bil, som varit åtföljd av ryska officerare på motorcykel (Raoul Wallenberg-föreningens arkiv, 1:5).

Det kan inte föreligga någon tvekan om att dessa uppgifter talade i riktning mot att sovjetiska myndigheter haft med Wallenberg att göra under tiden före dennes försvinnande. Emellertid torde dessa uppgifter inte, i utrikesdepartementets ögon, ha stått i något uppenbart motsatsförhållande till uppgifterna från Szeben, Langlet och Kossuth-radion att Wallenberg den 17 januari försvunnit bil mot icke angiven destination, för att därefter falla offer för pilkorsare eller Gestapo.

Därtill förtjänar att anmärkas att också Lauer, i sitt brev till Marcus Wallenberg jr. av den 20 april, konstaterade följande:

Å andra sidan medförde Raoul en hel del anteckningar och fotografier över de illdåd, som de tyska och ungerska nazisterna förövat, och det kan ju tänkas att det hänt honom en olycka på vägen till Debrecen (Raoul Wallenberg-föreningens arkiv, 1:5).

Om Lauer fått uppgifterna om att Danielsson instruerat Wallenberg att ta sig över till de sovjetiska linjerna från Anger, eller indirekt via Olsen eller UD efter en föredragning av Anger, förefaller det också möjligt att även uppgift om olyckan på väg till Debrecen förmedlats av Anger eller någon annan ur Budapest-beskickningens personal. Det synes inte orimligt att exempelvis Anger uppgivit detta, eftersom han tagit del av Langlets ”pilkorsteori” under sin vistelse i Bukarest.

Danielsson hörs av Johnson och Olsen

Såsom konstaterades i den svenska arbetsgruppens rapport tycks UD aldrig ha verkställt någon typ av förhör eller utfrågning vare sig med legationschefen Danielsson rörande händelserna i Budapest och Wallenbergs försvinnande eller den övriga personalen (med möjligt undantag för Anger) (UD II: 52, 2001: 52). Inte heller denna utredning har påträffat något protokoll eller annan handling som härrör från en föredragning av Danielsson inför UD:s ledning. Här skall åter poängteras att det inte har påträffats någon som helst hänvisning i några andra dokument till att en sådan föredragning skulle ha skett. Däremot lämnade beskickningsmedlemmarna utförliga skriftliga redogörelser för legationens verksamhet under hösten 1944 samt pilkorsarnas och de sovjetiska truppernas plundring av beskickningen. Dessa redogörelser nedtecknades i slutet av

april och början av maj 1945. Wallenbergs försvinnande behandlas härvid inte.2

Det är ett faktum att UD, såsom Boheman framhåller, vid denna tid var ett litet och informellt departement. Det går således inte att utesluta att Danielsson muntligen redogjorde för händelserna i Budapest och Wallenbergs försvinnande inför utrikesministern. Emellertid borde detta i så fall finnas omnämnt eller antytt i något av de dokument eller brev som rör händelserna i Budapest vid den sovjetiska inmarschen.

Det får anses anmärkningsvärt att chefen till en försvunnen beskickningsanställd, vars legation nyligen plundrats av en annan stats militärmakt, tydligtvis inte hördes av UD:s ledning, och om så mot förmodan har skett, att dessa förhör inte har protokollförts. Det är också anmärkningsvärt att Danielsson inte tycks ha tagit några egna initiativ efter hemkomsten för att få till stånd en noggrann sammanställning av all tillgänglig information kring Wallenbergs försvinnande. Det förtjänar att upprepas att Grafström, i sin instruktion till Anger den 6 juli 1944, skrev att Wallenberg i sitt arbete blir ”i allt underställd beskickningschefen, vilken han skall hålla fortlöpande underrättad om sina åtgöranden” (P 2 Eu, 6/7-1944). Danielsson var Wallenbergs chef och med detta följer ett ansvar för att alla åtgärder vidtas för dennes säkerhet.

Ivan Danielssons namn förekommer på den promemoria av den 2 maj som författades av Per Anger, men det är svårt att bedöma i vilken utsträckning Danielsson egentligen tillförde något utöver det som Anger redan skrivit då Danielsson, som Anger nämnde i brevet till Hägglöf av den 17 maj 1945, ”omhändertog” promemorian (HP 80 Ea, 17/5-1945). Danielssons ”edliga förpliktelse” av den 27 april var ytterst kortfattad. Den saknade Wallenberg nämns överhuvudtaget inte i dessa dokument.

2 Utöver Angers redogörelse för händelserna i Budapest av den 20 april, samt hans muntliga föredragning, författade han också P.M. angående svenska beskickningens i Budapest verksamhet vid tiden närmast före och under den ryska ockupationen (2/5-1945). Denna promemoria har författats av Anger, sannolikt i samråd med Danielsson, vars underskrift återfinns i slutet av promemorian. Danielsson författade därtill själv en ”edlig förplikelse” vari han mycket kort redogör för tiden mellan december 1944 och mars 1945 (dagtecknad den 27 april), samt V.P.M. angående av beskickningen i Budapest under tyska ockupationen utfärdade legitimationshandlingar. Lars Berg författade en ”edlig förpliktelse” (2/5-1945), samt två rapporter Specialberättelse angående händelserna på svenska beskickningen i Budapest den 11–13 februari 1945 och Specialberättelse: Tiden 13/2 – 15/3 (2/5-1945). Utöver dessa rapporter skrev också Berg PM angående beskickningens i Budapest B-avdelning under tiden 1/12-1944 till 15/3-1945 (denna promemoria saknar datum). Denez von Mezey skrev

Specialberättelse angående händelserna på svenska beskickningen i Budapest under tiden 11–20 februari 1945 (27/4-1945). Margaretha Bauer författade den 27 april 1945 Specialberättelse angående förhållanden å beskickningen i Budapest under tiden 17 februari – 12 mars 1945.

Det är, mot bakgrund av den tidigare analysen av omständigheterna kring Raoul Wallenbergs rekrytering, en intressant omständighet att det finns dokumentation som visar att Danielsson har beretts tillfälle att redogöra för sina upplevelser inför Herschel Johnson och Iver C. Olsen i juni 1945. I ett telegram till Stettinius av den 14 juni 1945 skrev Johnson följande:

Have been informed by Danielsson, former Swedish Minister in Hungary, that Raoul Wallenberg accumulated extensive and well documented records regarding the Jewish situation and related relief activities in Hungary. According to him these records were left intact in chancery in large wooden box near entry to airraid shelter. These records should prove very valuable and he suggests that every effort to obtain them be made by our Mission Budapest (P 2 EuI, 17/2-1994).

Danielsson hade således informerat Johnson om att Wallenbergs material skulle finnas kvar i Budapest intakt. I ett brev av den 15 juni 1945 till John W. Pehles efterträdare, den nye Executive Director för War Refugee Board brigadgeneralen William O'Dwyer (som tillträtt tjänsten i januari 1945) (brevet utgör en Final Report of Activities of War Refugee Board from Sweden) skrev Olsen följande:

Sufficient facts now appear at hand to support the conclusion that Hungarian rescue and relief actions initiated by the War Refugee Board from Sweden were the keystones of the most productive steps taken in that area, and paved the way for saving the lives of perhaps 100 000 Jews. The work of Raoul Wallenberg, actively supported by Minister Daniellson [sic] and his staff of the Swedish Legation in Budapest, was nothing short of brilliant – to say nothing of being highly courageous. This group pioneered the program of constant and relentlessly increasing pressure on the Hungarian Government in behalf of the Jews, at the cost of seriously jeopardizing their own personal safety. Minister Daniellson informed minister Johnson and myself that during their last weeks as officials in Budapest, Raoul Wallenberg had to hide in a different house every night, he was so hotly hunted by the Hungarian Fascists and the Germans. […] Not until Wallenberg's records become available will the complete story of this program become known. We are informed that he kept extremely complete and documented records of a highly interesting nature, and that these records were still in the Swedish Legation when the staff was forced to leave Budapest (P 2 EuI, 17/2-1994).

Såsom framgår av Olsens rapport tycks alltså Danielsson ha fått tillfälle att inför Olsen och Johnson lämna en tämligen utförlig rapport från händelserna i Budapest. (Det förefaller sannolikt att Johnsons ovan anförda telegram av den 14 juni 1945, byggde på samma föredragning). Att någon liknande skriftlig uppteckning, vari Danielsson eller Anger redogjorde för Wallenbergs verksamhet, inte har påträffats i UD:s arkiv, förstärker intrycket av att man inom UD uppfattade Raoul Wallenbergs uppdrag som främst en amerikansk angelägenhet. Wallenberg hade erhållit instruktioner från USA, och när uppdraget nu var slutfört, rapporterade (i hans frånvaro) hans chef om uppdragets genomförande och resultat till den amerikanska legationschefen och representanten för War Refugee Board.

Även om det av Johnsons och Olsens redogörelser inte framgår huruvida Danielsson framförde några konkreta resonemang kring Wallenbergs öde efter den 17 januari 1945 (t.ex. i form av Langlets ”pilkorsteori”), framstår ändå några formuleringar i Olsens rapport som indikationer på att Danielsson kan ha presenterat resonemang om Wallenbergs död. Anmärkningen att Wallenberg ”was so hotly hunted by the Hungarian Fascists and the Germans” låter antyda att Olsen inte skulle ha hållit det för omöjligt att dessa faktiskt också lyckats ta livet av Wallenberg. Det avslutande resonemanget om att ”the complete story of the program [will not become known] until Wallenberg's records become available” tyder också på att man överhuvudtaget inte tycks ha tänkt i banor av att erhålla en muntlig redogörelse av Wallenberg själv för räddningsprogrammet. Detta kan i sin tur tyda på att man av Danielsson fått del av Langlets uppgifter om att ”Wallenberg råkat i händerna på förklädda pilkorsare, i vilket fall man kan frukta det värsta om hans öde” (P 57, 28/3-1945).

9.8. Söderblom erhåller definitiv instruktion att söka upp Dekanozov

”Möjligtvis har det hänt honom någon olycka”

Redan tre dagar efter Budapest-beskickningens hemkomst översände UD följande telegram till Söderblom:

[Dnr 239.] Ni erhåller härmed definitiv instruktion uppsöka Dekanozov och under åberopande dennes meddelande Edert chiffer –

22 [Söderbloms meddelande av den 17 januari angående Dekanozovs note] hemställa att vederbörande ryska militärmyndigheter under vars skydd Wallenberg ställts måtte anmodas verkställa noggrann undersökning dennes vidare öden (HP 80 Ea, 21/4-1945).

Formen på detta telegram (som i mycket påminner om Günthers telegram till Söderblom av den 14 april med beordran om démarche i fallet med den saknade Stella Andrássy), låter antyda att det tillkommit direkt på order av utrikesministern (något som också bekräftas i en intern promemoria över ärendets handläggning som UD upprättade den 1 november 1945). Vad som egentligen föranledde detta telegram är oklart. Kanske var det Angers uppgift om att Wallenberg ”tänkte gå över till de ryska linjerna” och att Danielsson ”hade låtit hälsa att, om han ansåg sin ställning ohållbar skulle han gå över till den ryska sidan”, kanske var det Margareta Bauers uppgift (som enligt den svenska arbetsgruppens rapport delgivits utrikesministern [UD II: 52, 2001: 52]), att en rysk officer vid avfärden från Budapest påstått att sovjetiska militärmyndigheter tagit Wallenberg i beskydd och att denne troligtvis skulle vara i Stockholm före den övriga legationspersonalen.

Kanske var det dessa uppgifter i kombination med en växande insikt i Stockholm att Söderblom (i ljuset av erfarenheterna från december 1944) intog en konsekvent avvisande hållning till alla ärenden rörande svenska intressen i Östeuropa, som fick utrikesministern att nu avge en ”definitiv instruktion” till Söderblom att uppsöka Dekanozov.

Söderblom hade senast träffat Dekanozov den 11 mars 1945. Av telegrammet till UD av den 12 mars framgick att Wallenberg-ärendet inte hade berörts under detta sammanträffande (P 2 Eu, 12/3-1945). Söderblom hade bjudit in Dekanozov på thé den 10 mars, men denne hade ej kunnat komma på grund av en resa (HP 1 Er, 11/4-1945). Raoul Wallenbergs namn hade inte förekommit i samtal mellan Dekanozov och Söderblom sedan den 26 januari 1945 och då endast i samband med att Söderblom inledningsvis tackat de sovjetiska myndigheterna för att de ”tillmötesgått den svenska legationens vädjan angående Budapestlegationens sekreterare Wallenberg” (Dokumentsamling, D02).

För Söderbloms del var följaktligen fallet Wallenberg tillbaka på ruta ett. Trots att han vid två tillfällen efter Budapest-svenskarnas besök i Moskva presenterat en, uppenbarligen enligt hans tycke, fullödig verion av ”Wallenbergs tragiska försvinnande”, där de

bägge versionerna om ”Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination” och ”Wallenberg satt under sovjetiskt beskydd” faktiskt stod i harmoni med varandra – ”Wallenberg försvann efter det sovjetiska omhändertagandet i bil mot okänd destination och har omkommit som följd av bilolycka, rånmord alternativt bakhåll av pilkorsare” – och trots att han flera gånger signalerat att ärendet borde bedrivas av ny svensk beskickning i Budapest och/eller av den svenska beskickningen i Bukarest, ville nu alltså Stockholm att Söderblom skulle uppsöka Dekanozov med anledning av Raoul Wallenberg.

Det är uppenbart att Söderblom, som under våren konsekvent velat hänvisa känsliga ärenden såsom tändsticksfabrikerna i Ungern, ärendet Andrássy och ärendet Wallenberg till andra legationers jurisdiktion, kände sig träffad av utrikesministerns ”definitiva instruktion”. I ett brev av den 30 april 1945 skrev Söderblom följande:

med tanke på den något ovanliga formuleringen av den sista telegrafiska instruktion, som jag erhållit i detta ärende, anser jag det på sin plats understryka, att jag förordat démarcher hos ungerska regeringen och en personlig hänvändelse till fru Kollontay, alls icke för att befria denna beskickning från ett fortsatt bedrivande av ärendet, utan fastmera för att medelst parallella ansträngningar genom andra kanaler söka ernå bästa möjliga resultat. Som jag förut framhållit, är det tyvärr möjligt, att saken kan komma att förbliva en olöst gåta (P 2 Eu, 30/4-1945).

Återigen framhölls alltså att ärendet mycket väl kunde komma att förbli en ”olöst gåta”.

Söderbloms möte med Dekanozov den 25 april 1945

Mötet med Dekanozov ägde rum den 25 april 1945. Enligt den sovjetiska sidans samtalsuppteckning avhandlades härvid åtta punkter. Angelägenheter rörande Sveriges förhållande till Tjeckoslovakien och Polen avhandlades under de två första punkterna. Wallenberg-ärendet behandlades under punkt tre och enligt Dekanozov sade Söderblom följande:

Söderblom överräckte ett brev angående den f.d. sekreteraren vid legationen i Budapest, Wallenberg, som återfunnits av sovjetiska trupper i Budapest. Sändebudet uppgav att det finns uppgifter om att Wallen-

berg, trots de åtgärder som vidtagits för hans skydd, försvunnit någonstans spårlöst. Sändebudet ber om att det måtte vidtas åtgärder för att söka efter honom. Denne person är känd för den svenska allmänheten som en person som räddat 15 000 judar som befann sig i Budapest på den tiden då där fanns tyskar. Den svenska allmänheten oroar sig för Wallenberg, enligt Söderblom. Möjligtvis har det hänt honom någon olycka. Svenskarna hade fått uppgifter om en sådan händelse från judar som kommit från Budapest till Bukarest. Jag frågade vad för slags händelse med Wallenberg som Söderblom avsåg. Söderblom förtydligade att enligt vittnesmål som han hade, skulle Wallenberg, efter det att han påträffats, ha dött i samband med en bilolycka (Dokumentsamling, D03).

Detta är första gången som Söderblom framförde antaganden om Wallenbergs förmodade död till en sovjetisk företrädare. Det är intressant att jämföra Dekanozovs anteckningar från samtalet med den uppteckning Söderblom gjorde:

Vid besöket hos Dekanozov begagnade jag tillfället ånyo redogöra för den svenska aktionen till förmån för judarna i Budapest […]. Jag betonade, att vi ha den uppfattningen, att herr Wallenberg är en av dem, som har den huvudsakliga förtjänsten av att tusentals Budapest-judars liv kunnat räddas. Wallenberg hade dödsdömd och förföljd av pilkorsmännen tagit sig över till den ryska sidan av fronten. Obestämda rykten har försports om att någon olycka drabbat honom, men några säkra uppgifter förelåge ej efter herr Dekanosovs meddelande av den 16 januari om hans anträffande. Helt naturligt väntade den Wallenbergska familjen och den svenska allmänheten med otålighet på att få underrättelser om Wallenbergs öde (P 2 Eu, 26/4-1945).

I den officiella skrivelsen till utrikesministern upprepade Söderblom (för tredje gången inom loppet av tre veckor, tidigare tillfällen: 14/4, 19/4-1945), således bilden av Wallenberg som ”dödsdömd och förföljd av pilkorsmännen” som tar ”sig över till den ryska sidan av fronten” och att ”någon olycka drabbat honom”.

Några förtydliganden till varför Söderblom skulle avlägga en démarche i fallet Wallenberg gav man dock, såsom framgår av Günthers telegram, inte. För Söderbloms del torde följaktligen inga nya uppgifter ha tillkommit som talade mot de uppgifter som han, förmodligen via Danielsson, fått sig till livs från Langlet och flyktingar från Budapest som kommit till Bukarest (såsom Wallenbergs och Langlets medarbetare Paul Hilvert och Paul Szeben samt korrespondenten Béla Földes). Söderblom fortsatte följaktligen att

inför Stockholm ge uttryck för uppfattningen att Wallenberg var dödsdömd av pilkorsarna och att han ”på eget initiativ smög över till ryssarna”.

En märklig diskrepans mellan Dekanozovs och Söderbloms respektive samtalsuppteckningar utgörs av det faktum att Söderblom hos Dekanozov inte presenterade ”pilkorsteorin” som möjlig dödsorsak, utan en hypotes om att Raoul Wallenberg omkommit i en bilolycka. Det finns ingen antydan i skrivelsen till Stockholm om en bilolycka.

Varför anförde inte Söderblom samma teori inför Dekanozov som han anförde inför UD? Fanns något taktiskt övervägande bakom detta? Och varför framförde Söderblom sina funderingar om att Wallenberg omkommit överhuvudtaget? I Günthers instruktion av den 21 april fanns intet som tydde på att han var beordrad att göra detta. Å andra sidan kan man konstatera att Söderblom inte gjorde någon hemlighet inför Stockholm av att han framfört till Dekanozov att ”obestämda rykten har försports om att någon olycka drabbat honom”.

Givet Söderbloms tidigare rapportering i olika frågor är det inte orimligt att anta att Söderblom var angelägen om att bli av med Wallenberg-ärendet från agendan. Han var dock tvungen att lyda instruktionen från Stockholm att uppsöka Dekanozov, men för att undvika på något sätt skapa en fientlig atmosfär under samtalet, t.ex. genom att antyda att de sovjetiska militära myndigheterna skulle ha slarvat i sitt beskydd av Wallenberg, eller rentav ge Dekanozov uppfattningen att Sverige anklagade Sovjetunionen för Wallenbergs försvinnande och död, lindade han in démarchen i förmildrande resonemang och hypoteser om att Wallenberg förmodligen omkommit i en bilolycka. Detta är en möjlig förklaring till att han valde att framföra ”bilolycksteorin” inför Dekanozov.

Vi vet att Söderblom, alltsedan de obehagliga sammanträdena med Dekanozov och Vetrov i december 1944, upplevde sin ställning i Moskva som ”allt annat än lättsam” (HP 1 Er, 24/2-1945), och att han i kontakten med sovjetiska myndighetspersoner ”i det längsta” försökte ”undvika diskussioner om balt- och flyktingfrågor” (P 40 R, 19/4-1945), som han upplevde som ett ”brännbart ämne” (P 40 R, 2/2-1945). I en senare rapport från mötet med Dekanozov den 25 april 1945 skrev Söderblom att

Herr Dekanozov talade därefter om att flyktingfrågan vore en besvärlig, obehaglig angelägenhet. […] Jag ville ej fördjupa mig i ämnet och

avslutade samtalet, så snart detta kunde ske, utan att det verkade, som om jag rymde fältet (P 40 R, 4/5-1945).

Söderblom försökte alltså undvika ett tufft samtal med efterföljande nedstämdhet och känsla av misslyckande. Under samtalet kom också en indikation på att Dekanozov hade kunskap om den svenska legationens verksamhet i Budapest. I ett telegram rörande samtalet av den 25 april 1945 skrev Söderblom:

Jag hade orsak att i onsdags med Dekanozov ånyo rådgöra för verksamheten för judarna i Budapest och räddningen av danskar och norrmän från Tyskland genom svenska Röda Korset. Dekanozov sade, att svenskarna verkligen äro gästfria, tyvärr ibland alltför gästfria (P 40 R, 25/4-1945).3

Det är inte en orimlig tolkning att Dekanozov här syftade på de tusentals svenska skyddspass som var i omlopp i Budapest vid den sovjetiska inmarschen i staden.

9.9. Synen inom UD på de schweiziska diplomaterna Harald Fellers och Max Meiers försvinnande

Drar utrikesledningen paralleller till fallet Wallenberg?

Samma dag som Bulganin utfärdade arresteringsordern för Wallenberg lät han också meddela att de i Budapest ackrediterade schweiziska diplomaterna Harald Feller och Max Meier skulle arresteras och ”på samma sätt som Wallenberg” föras till Moskva.

I april 1945 inkom uppgifter till UD att Feller och Meier hade försvunnit. Redan den 20 april stod det klart för UD att sovjetiska myndigheter torde ha haft något att göra med försvinnandet. I ett telegram från legationen i Bern skrev legationsrådet Zenon Przybyszewski Westrup att Feller och Meier ”erbjudits att med rysk eskort besiktiga en viss beskickningslokal i Pest […], varefter de aldrig återkommit” (HP 1 Cs, 20/4-1945). Démarcher via England hade, enligt Przybyszewski Westrup, lämnats obesvarade från sovjetisk sida. Som avslutning bad han ”om orientering med inkomna motsvarande uppgifter från vår beskickning” (HP 1 Cs, 20/4-1945). Det är intressant att notera att åtminstone beskickningschefen i Bern, redan på detta stadium, var beredd att dra vissa

3 En utförligare rapport från samtalet med Dekanozov inkom den 4 maj (P 40 R, 4/5-1945).

paralleller till den svenska beskickningens upplevelser av händelserna i Budapest.

Under den kommande veckan bedrevs från sovjetisk sida en tämligen hätsk presskampanj mot Schweiz. Man anklagade Schweiz för nära samröre med nazi-Tyskland och för bristande neutralitet. I ett telegram av den 27 april 1945 från Przybyszewski Westrup konstaterade denne:

Allmän benägenhet att tyda kampanjen som en manöver att blanda bort korten beträffande Fellers försvinnande och sannolikt symptom på att denne mer eller mindre av misshugg avlivats (HP 1 Cs, 27/4-1945).

Det intressanta här är den förvånande snabbhet varmed Przybyszewski Westrup, utan att ha några som helst belägg, förmodade att Feller var död. Frågan är varifrån Przybyszewski Westrup har kommit på idén att sovjettrupperna skulle mörda neutrala staters diplomater. Från Danielsson? Det finns ingen dokumentation på detta. Emellertid kan man konstatera att Danielsson, den 24 april, genom UD låtit meddela följande till legationen i Bern:

Confidentiellement. Danielsson a déclaré que Feller pour garantir le ravitaillement des personnes refugiées à Légation Suisse et empêcher perquisition des nazistes hongrois avait promis et donné certaine assistence à quelques leaders nazistes, circonstance qui pourrait peutêtre expliquer l'action russe contre lui (HP 1 Cs, 24/4-1945).

Danielsson hade alltså varit underrättad på mycket tidigt stadium (hans paraff återfinns på telegrammet där Przybyszewski Westrup förmodade att Feller avlivats), angående de schweiziska diplomaternas öde. Resonemanget om att Fellers skydd åt vissa nazistledare skulle kunna förklara den sovjetiska aktionen mot honom är mycket intressant, inte minst mot bakgrund av att Raoul Wallenberg som ett led i sitt räddningsarbete var tvungen att upprätthålla kontakter både med tyska nazister och ungerska pilkorsare. (Vi får anledning att återkomma till denna aspekt av verksamheten i Budapest mer ingående). Kan Danielsson ha dragit liknande slutsatser om Wallenbergs öde?

9.10. Sammanfattning av bild III

Utrikesdepartementet hade i juni 1944 anställt en tjänsteman som i praktiken stod till en främmande stats förfogande. Wallenbergs var satt att genomföra ett ”American program” i enlighet med instruktioner från USA:s utrikesminister samtidigt som han skulle vara ”i allt underställd beskickningschefen” vid den svenska Budapestbeskickningen. Han skulle finnas tillgänglig ”for any work the WRB might wish to assign him”, men han fick inte uppträda som representant för War Refugee Board. I korthet torde man kunna sammanfatta arrangemanget som att en uppdragsgivare (USA) stod för projektets innehåll, och en uppdragsgivare (Sverige) stod för dess utförande. Uppdragets i många avseenden diffusa karaktär fick också konsekvenser för uppfattningen om Raoul Wallenberg inom utrikesförvaltningens organisation. I biträdande polchefen Grafströms ögon var han ”den unge Raul Wallenberg, som sändes ned för att med amerikanska pengar hjälpa de förföljda judarna”.

Huruvida det faktum att UD efter mottagandet av Dekanozovs note omedelbart underrättade de amerikanska och brittiska beskickningarna i Stockholm skall ses som en direkt följd av att man såg Raoul Wallenberg som främst en amerikansk angelägenhet kan inte sägas med säkerhet. Det är under alla omständigheter ett faktum att man i januari 1945 aktiverade de externa kontakterna men aldrig de interna nervbanorna till legationen i Moskva.

I januari 1945 försvinner Raoul Wallenberg från scenen och transformeras till ett ärende. För Söderblom var det av väsentligen tre skäl angeläget att så fort som möjligt ge ärendet Wallenberg en klassificering som möjliggjorde att det kunde avlägsnas från Moskva-legationens agenda. För det första var det ur en rent administrativ synvinkel önskvärt att snabbt komma till en lösning rörande frågan om Raoul Wallenberg. Det var viktigt att snabbt klassificera ärendet som av en viss typ som skulle möjliggöra tillämpandet av en viss på förhand utarbetad standardrutin. För det andra var Söderblom medveten om att det sovjetiska utrikeskommissariatet vägrade befatta sig med frågor rörande svenska intressen i Östeuropa och för det tredje var han (följaktligen) angelägen om att slippa tvingas avlägga démarcher i denna typ av frågor eftersom dessa kunde försvåra hans möjligheter att åstadkomma en snabb förbättring av de svensk-sovjetiska relationerna.

Därefter följde veckor och månader där det inkom diffus information rörande Wallenbergs öde som Söderblom alltför okritiskt

anammade. Hans syfte med detta var uppenbarligen att finna skäl för att ärendet inte borde bedrivas från Moskva. Att utrikesledningen, med undantag för Günthers senkomna ”definitiva instruktion” av den 21 april 1945, inte klart motsade Söderbloms linje i ärendet och inte på tidigt stadium gav honom klara instruktioner hur han skulle agera är den viktigaste förklaringen till varför rykten med oklart ursprung kunde tillåtas bli vägledande för utrikesförvaltningens bild av ärendet. Tendensen att finna skäl att slippa driva vissa ärenden från Moskva karakteriserade inte bara Söderbloms handläggning av Wallenberg-ärendet. En hel rad andra frågor avvisades från legationens agenda.

De bilder som skapas av ett ärende är i viss mån tvingande i så måtto att tjänstemännen tenderar att se vad de förväntar sig att se givet den bild man har av problemet. De är dock långt ifrån oföränderliga. Ny information, som fångas upp av förvaltningens tjänstemän, kan komma att medföra att nya formativa moment inträder varvid bilden av problemet omprövas och, möjligtvis, rekonstrueras i en annan form.

Det är dock intressant att notera att Söderblom gjorde bilden av Raoul Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd mot destination mer än nödvändigt tvingande genom att den 26 mars 1945 meddela Sovjetunionen (Vetrov) att ”Wallenberg ”tycks den 17 januari ha lämnat Budapest med bil” och (strax före) den 12 april 1945 meddela USA (Harriman) att ”Wallenberg had left Budapest alone by automobile for an unknown destination and had disappeared”. Det faktum att Söderblom såväl inför sovjetiska som amerikanska företrädare förmedlade denna bild av ärendet Raoul Wallenberg försvårade naturligtvis en svensk revidering av densamma.

10. Varför dödsteorin?

De formativa moment som följde under våren 1945 mynnade ut i bilden av Raoul Wallenberg som död. Låt oss kort rekapitulera de versioner av Raoul Wallenbergs öde som förelåg under våren 1945 och därefter analysera varför de som gjorde gällande att Raoul Wallenberg försvunnit i bil mot okänd destination och därefter omkommit ansågs vara mer trovärdiga.

De versioner som gav stöd åt bilden av Raoul Wallenberg i sovjetiskt förvar (bild I) utgjordes av:

a) Dekanozovs note av den 16 januari vari angavs att Wallenberg

påträffats och åtnjöt de sovjetiska truppernas beskydd.

b) Kollontajs budskap i februari/mars till fru von Dardel och fru

Günther, att Raoul Wallenberg befann sig i livet i Sovjetunionen.

c) Sulners uppgift av den 20 mars att Wallenberg, enligt sovjetiska

militärer aldrig nådde Malinovskijs högkvarter, utan ”hade arresterats någonstans”.

d) Bergs uppgift av den 21 februari att legationstjänstemännen

(inklusive Wallenberg) sannolikt var livet, häktade eller i arbetstjänst hos sovjetiska militära myndigheter.

e) Bergs uppgift av den 13 mars att han hade anledning att för-

moda, att Wallenberg hade anträtt hemresan till Sverige.

f) Langlets uppgift av den 28 mars att Wallenberg den 17 januari

”stode i begrepp att bortföras med rysk auto, om som gäst eller fånge vore honom obekant”.

g) Angers uppgift av den 20 april att Wallenberg setts på flera håll

i Pest tillsammans med sovjetiska officerare.

Därtill kom uppgiften av den 20 april att två andra diplomater från ett neutralt land, Harald Feller och Max Meier, erbjudits att ”med rysk eskort besiktiga en viss beskickningslokal i Pest […], varefter de aldrig återkommit” (HP 1 Cs, 20/4-1945).

De versioner som gav stöd åt bilderna Raoul Wallenberg försvunnen i bil mot okänd destination (bild II) samt Raoul Wallenberg död (bild III) utgjordes av:

a) det skriftligt återgivna brottstycket ur en intervju med

Valdemar Langlet som uppgavs ha sänts i Kossuth-radion den 8 mars, (som sannolikt avlyssnades av UD [enligt Peter Telcs], men avfärdades, för att därefter i skriftlig form på nytt överlämnas till UD den 15 mars av Vilmos Böhm), vari uppgavs att Wallenberg skulle mördats av Gestapo-agenter,

b) uppgiften från Béla Földes av de första dagarna i mars 1945

att Wallenberg förmodligen mördats, samt

c) uppgiften ur Langlets brev till Reuterswärd av den 28 mars, att det var möjligt att Wallenberg ”råkat i händerna på förklädda pilkorsare, i vilket fall man kan frukta det värsta om hans öde” – en uppgift som därefter genom Danielssons försorg troligtvis förmedlades till Söderblom, som på oklara grunder, i telegrammet av den 14 april, byggde på ”dödsteorin” med uppgifterna att Wallenberg skulle ha omkommit genom en bilolycka eller rånmord.

Givet att bilden av Raoul Wallenberg i sovjetiskt förvar byggde på uppgifter från den sovjetiske vice utrikeskommissarien Dekanozov, det sovjetiska sändebudet i Sverige Kollontaj, Raoul Wallenbergs medarbetare László Sulner, förste sekreteraren Per Anger samt attachén Lars Berg vid svenska legationen i Budapest, ter det sig märkligt att UD lät sig desorienteras av den diffusa informationen från Bukarest. Den påtagliga avsaknaden av reaktion och reflektion från utrikesledningens sida rörande Wallenbergs öde under våren och sommaren 1945 antyder att man tycks ha accepterat att bilden av Wallenberg som död var den mest sannolika.

En av dramats nyckelpersoner, Wallenbergs chef Danielsson, skrev t.ex. i ett brev den 1 juni 1945 till ungraren Joseph Bartha, (vars hus i Budapest Wallenberg vid något tillfälle under hösten 1944 skall ha lånat):

Über Herrn Wallenberg wissen wir leider gar nichts. Es ist sehr leicht möglich, dass er am Ende doch von deutschen SS-leuten oder Pfeilkreuzlern erwischt und getötet worden ist (1/6-1945. Ur f.d. beskickningens i Budapest arkiv).

Anger noterar i sin bok Med Raoul Wallenberg i Budapest (1985):

Jag stack aldrig under stol med att jag var övertygad om att ryssarna, efter att ha tagit hand om Wallenberg, satt honom i läger eller fängelse. […] Vidare fick jag veta att min schweiziske kollega, legationssekreteraren Feller, jämte ett par andra schweiziska diplomater bortförts och internerats av ryssarna. Det var alltså logiskt att anta att samma öde vederfarits Wallenberg. Jag mötte föga förståelse i UD för min teori och hade överhuvudtaget en känsla att ingen på hemmaplan, som inte varit ute i kriget, begrep vad jag talade om (Anger, 1985: 134-135).

Varför vann inte bilden av Raoul Wallenberg som levande större tilltro hos utrikesförvaltningen och dess ledning? Orsaken till detta kan ha varit fyra olyckliga omständigheter:

För det första hade UD:s ledning inte en lika komplett bild av skeendet som presenterats ovan. Informationen fanns visserligen inom den egna förvaltningen, men som visats förblev en hel del information som hade varit av största vikt för utredningen i ett tidigt skede (t.ex. breven från Berg och Langlet, Sulners promemoria) liggande hos legationen i Bukarest. Materialet vidarebefordrades inte i sin helhet till Stockholm, utan endast i form av brottstycken.

Därtill tycks Sveriges utrikesminister, trots att han innehade synnerligen viktig information från Kollontaj, ha underlåtit att omedelbart delge vad han visste till UD:s tjänstemannaledning.

Denna brist på relevant information i ett tidigt skede hade åtminstone delvis kunnat avhjälpas om UD anställt förhör med samtliga medlemmar ur den hemvändande beskickningspersonalen när dessa ankom till Stockholm. Skadan var dock vid det här laget redan skedd. Legationspersonalen hade läst Langlets brev under vistelsen i Bukarest, vari ”pilkorsteorin” presenterades. Man kan också ha sammanträffat med exempelvis Béla Földes som förmodade att Wallenberg mördats. Detta, samt den omständighet att åtminstone Danielsson tycks ha förmedlat ”pilkorsteorin” till Söderblom, tyder på att beskickningsmedlemmarna redan var satta under påverkan av ryktesspridning av oklart ursprung som tidigt fanns i omlopp rörande Wallenbergs öde efter den 17 januari. Hade materialet som fanns i Bukarest-beskickningens arkiv kunnat levereras till Stockholm redan i maj 1945 hade utrikesledningen fått tillgång till vittnesuppgifter som var opåverkade av alla de rykten och obekräftade uppgifter rörande Wallenberg som sedermera kom i omlopp.

För det andra fick Söderblom med största sannolikhet uppgiften om att Wallenberg var död från Danielsson. Danielsson var

Wallenbergs närmaste chef och hade direkta erfarenheter av händelserna i Budapest. Uppgiften kom således Söderblom till del från en person med tämligen obestridlig auktoritet i frågan. Det går inte att utesluta att Söderblom skulle givit mindre tilltro till uppgiften om han känt till dess egentliga ursprung.

För det tredje hade Sverige ett sändebud i Moskva som så långt möjligt ville undvika att driva frågor rörande svenska intressen i de östeuropeiska stridszonerna. Démarcher i dessa ärenden upplevdes som utsiktslösa och kunde försämra de redan tämligen hårt ansträngda relationerna till värdlandet. Raoul Wallenberg hade först uppgivits stå under sovjetiskt militärt beskydd. Därefter hade han mördats av Gestapo eller pilkorsare. Det var naturligtvis svårt att ta upp Raoul Wallenberg-ärendet utan att indirekt anklaga sovjetiska myndigheter för slarv i sin ämbetsskötsel.

För det fjärde: Givet att Danielsson och Söderblom, som tvivelsutan upprätthöll två av de viktigaste chefspositionerna av direkt relevans för bedrivandet av Raoul Wallenberg-ärendet, höll det för ”mycket troligt” (Söderblom) och ”sehr leicht möglich” (Danielsson) att Wallenberg omkommit, förefaller det naturligtvis inte heller som särskilt oväntat att bilden av Raoul Wallenberg som död vann acceptans hemma i Stockholm.

För det femte: Som ytterligare orsak måste också framhållas att inte ens Berg, som onekligen utgjorde det kanske viktigaste vittnet i ärendet, i juni 1945, kanske under påverkan av den information han fått i Bukarest, inte längre var helt övertygad om att Raoul

Wallenberg verkligen var i livet. Enligt envoyén Gunnar Reuterskiöld (icke att förväxla med det ovan nämnda sändebudet i Bukarest Patrik Reuterswärd), som var Bergs chef vid dennes nya utlandsplacering i Lima, skall Berg vid ankomsten dit i juli 1945 spontant ha förklarat att

Wallenberg är död. Han hade givit sig ut på en väg som bombarderades så intensivt, att ingen kunde komma levande fram (P 2 EuI, 13/9-1951).

De fem olyckliga omständigheter som ovan anförts som bidragande orsaker till varför teorin om Raoul Wallenbergs död vann tilltro inom utrikesförvaltningen räcker dock inte som förklaring. Också med hänsyn till alla dessa försvårande omständigheter förefaller det märkligt att man så förhållandevis lättvindigt frångick Dekanozovs note. Det synes rimligt att utrikesförvaltningens svårförståeliga mottaglighet för diffus information rörande

Wallenbergs öde var betingad av någon eller några ytterligare omständigheter. Vilka skulle i så fall dessa omständigheter vara?

Vi har i det föregående analyserat den i flera avseenden originella rekryteringsprocessen av Raoul Wallenberg i juni 1944. Wallenberg hade inte bara valts ut för sitt uppdrag av den amerikanska myndigheten War Refugee Board. Han mottog också instruktioner för sitt uppdrag från den amerikanska utrikesministern. Posten som legationssekreterare vid Budapest-beskickningen var i allt väsentligt en täckmantel för att kunna utföra en verksamhet vars innehåll konstruerats av en annan stats utrikesförvaltning.

Förutom denna exceptionella omständighet finns också ytterligare ett antal omständigheter kring Raoul Wallenbergs person och verksamhet som kan ha bidragit till att göra bilden av honom som död till den minst osannolika.

10.1. Arresteringen av Raoul Wallenberg

Först och främst skall framhållas att själva arresteringen av Raoul Wallenberg i januari 1945 är, givet all diplomatisk sedvänja stater emellan, en osannolik händelse. En person med diplomatisk immunitet skall inte kunna bortföras och fängslas. Ett sådant förfarande står helt i strid med alla konventioner och regler stater emellan. Det kan inte uteslutas att det sovjetiska agerandet av dåtida svenska UD-tjänstemän kan ha uppfattats som så osannolikt att man undvek att överhuvudtaget se det som ett tänkbart scenario.

Att Raoul Wallenberg skulle ha omkommit i striderna kring Budapest föreföll möjligtvis helt enkelt rimligare. I synnerhet som Sovjetunionen, som var i allians med västmakterna, och följaktligen tillhörde den goda sidan, under de senaste åren hade offrat miljontals människor i en heroisk kamp mot den onda sidan, det nazistiska Tyskland.

10.2. Raoul Wallenbergs verksamhet i Budapest

Raoul Wallenbergs (och Valdemar Langlets) verksamhet, i synnerhet efter pilkorsarnas maktövertagande den 15 oktober 1944, var i samtidens ögon både exceptionell och kontroversiell. Det är känt att medlemmar ur beskickningens personal hyste farhågor ”för sura

efterräkningar å en del av Wallenbergs och Langlets mera vidlyftiga åtgärder” (Berg, 1949, 1983: 18).

Den 10 november 1944 telegraferade Danielsson till Stockholm att det var synnerligen komplicerat att få pilkorsarna att respektera Röda korsets lokaler och flyktingshem, ”genom svårigheten att kontrollera Langlets verksamhet”, som ”tagit stor omfattning med ständigt växande antal lokaler och anställda för utfärdande av skyddspapper m.m. i Röda korsets namn, varom beskickningen i allmänhet ej i förväg orienterats” (HP 1 Eu, 10/11-1944). En av de första åtgärder som Danielsson vidtog efter att ha ankommit till Bukarest var att telegrafera till Stockholm att Langlets verksamhet snarast borde ställas in (P 57, 5/4-1945, HP 1 Eu, 7/4-1945). Samma budskap framfördes också via Söderbloms försorg den 14 april 1945 (HP 1 Eu, 14/4-1945). Angående Raoul Wallenbergs verksamhet skrev Berg i sin bok Vad hände i Budapest, 1949 (Boken som försvann, 1983):

Raoul Wallenbergs gärning i Budapest var i sanning stor, och jag beundrar Raoul mer än någon annan människa. Därmed inte sagt, att jag i Budapest alltid gillade alla hans, för rent svenska intressen ibland kanske farliga, åtgärder. Ehuru personliga vänner, representerade vi vitt skilda åsikter, och inom beskickningen utkämpade vi flera hårda duster, ur vilka – jag måste tillstå – Raoul som den kraftigare och intelligentare alltid utgick med segern. Wallenberg ansåg, att han för att lösa sin humanitära uppgift, kunde gå till vilka ytterligheter som helst. Han hävdade, att då det gällde att rädda människors liv, kunde han utfärda hur många skyddspass som helst. När minister Danielsson, som hade att underteckna desamma, försökte utöva en försiktigt hämmande inverkan, kringgick Wallenberg beskickningschefen genom att utfärda allehanda intyg om att skyddspass skulle komma att utfärdas för vederbörande osv. Otvivelaktigt uträttade Raoul därigenom oändligt mycket mer än vad en av allehanda hänsyn och fördomar bunden karriärdiplomat hade kunnat göra, men ledningen på en legation måste ligga hos beskickningschefen (Berg, 1949, 1983: 14).

Per Anger antyder i sin bok Med Raoul Wallenberg i Budapest (1979) att Wallenbergs verksamhet ibland kunde vara problematisk för den ordinarie legationens säkerhet och arbete:

Jag tror att vi i första hand var oroliga för att Wallenbergaktionen skulle ta en sådan omfattning att den växte oss över huvudet och föranledde nazisterna till motåtgärder, som kunde riskera beskickningens fortsatta verksamhet. Jag kommer ihåg att jag kom tillbaka från mitt Sverigebesök i augusti 1944 och fann att Wallenberg slagit upp sitt huvudkontor i själva beskickningshuset. Tusentals judar trängdes på gatan utanför, i trädgården och i lokalerna för anhållan om skyddspass.

Den ordinarie beskickningspersonalen var förståeligt nog skakad av situationen (Anger, 1985: 150).

Skrivbiträdet Bauer återger i sina memoarer Minnesanteckningar från krigsåren i Budapest 1943-1945 (1996) ett utdrag ur ett brev till Lennart Petri som uppges vara skrivet ”på 40-talet”. Bauer skriver följande:

På hans (Wallenbergs) avdelning hade redan anställts 99 ungerska judar. Här köpes och säljes skyddspass och drives överhuvud ytterst skumma affärer … Vi på legationen är förtvivlade och det är oss en stor gåta att inte ministern gör någonting för att förbättra det hela (Bauer, 1996: 28).

I Bauers memoarer återfinns också ett brev skrivet av skrivbiträdet Birgit Brulin till Lennart Larsson den 9 september 1944:

Margaretha och jag äro hemskt ledsna många gånger att Du inte är här och hetsar upp Dig tillsammans med oss över vad som försiggår här just nu. När Du for hem var det rena rama barnleken mot vad det är numera. Köerna utanför grinden äro inte mindre och köpandet och säljandet pågår i mycket högre grad än förut. Där äro idag 120 judar anställda att sköta arbetet där och den korruption och protektion och svarthandel som där försiggår, det är inte att med ord beskriva…”Och Din gode vän Berg som verkar vara en bra man, har redan reagerat mycket för det hela och förstår inte hur sådana saker kan hända på en svensk legation. Om det nu hjälper på något sätt att sätta sig upp mot det hela. I varje fall har vår lilla trevliga koloni ökats till ett antal av 3 000 personer…” (Bauer, 1996: 29).

I ett brev av den 9 juni 1945 skrev Bauer till Petri:

Mycket av pilkorsarnas hämnd mot oss berodde på vår judeaktion med all säkerhet. Det är en sak att ordna med en aktion för att rädda människoliv, judar eller andra, det är en annan sak hur det sker…Det förfalskades papper till höger och vänster och såldes för flera tusen pengö […] (Bauer, 1996: 28).

I sina memoarer, Sverige i stora världen (1996), återger Petri innehållet ur Bauers brev, samt skriver att ”när jag pressade Berg med frågor avslöjade han att handel med skyddspass hade ägt rum inne i humanitära avdelningens många lokaler, att skyddspass utfärdats för pilkorsare i utbyte mot att visst antal judar tillåtits åtnjuta beskickningens beskydd etc.” (Petri, 1996: 182).

Danielsson talade också i ett brev av den 9 oktober 1946 om ”de kritiska månaderna i Budapest hösten 1944 då beskickningens

hjälpaktion till förmån för de ungerska judarna svällde ut till oanade proportioner” (HP 80 E, 9/10-1946) Berg konstaterar i sin promemoria över verksamheten vid Budapestlegationens B-avdelning att läget under december månad 1944 snabbt försämrades delvis ”på grund av beskickningens aggressiva judepolitik” (F.d. beskickningens i Budapest arkiv, odaterat).

I ett brev till Rudolph Philipp från 1956 konstaterade Berg även att

allt tal om spioneri och gulaschaffärer vid beskickningen i Budapest är rena nonsens, i varje fall vad svenskarna beträffar. Vad Raouls hundratals anställda hade för sig, vet jag naturligtvis inte. Vi svenskar hade varken privatliv eller sidoaffärer. Hela vår arbetskraft var dag och natt inställd på kamp för Sveriges sak och för Raouls – ehuru hans sak snarare skadade svenska intressen än tvärtom på grund av Raouls mot Danielssons order ständigt mer vidlyftiga anställningar och skyddspappersproduktion (Raoul Wallenbergföreningens arkiv, 1:5).

Grafström underströk i sitt instruktionsbrev till Anger (av den 6 juli 1944 inför Wallenbergs ankomst) att ”varje intermezzo med myndigheterna bör […] undvikas, och jag räknar med att Ni härvid lämnar Wallenberg erforderliga direktiv”. Att man från UD:s sida uppenbarligen var lite tveksam inför Wallenbergs verksamhet framgår av Olsens ovan nämnda brev till chefen för War Refugee Board John Pehle av den 10 augusti 1944. Olsen skrev att han hade intrycket att UD ”is somewhat uneasy about Wallenberg's activities in Budapest, and perhaps feel that he has jumped in with too big a splash”. UD skulle enligt Olsen ha föredragit att hantera frågan om skydd åt de ungerska judarna ”in the finest traditions of European diplomacy, which wouldn't help too much”. Han konstaterade emellertid att ”there is much to be said for moving around quietly on this type of work”. Som framgår av denna korta lägeskildring från Budapest var alltså inte heller Olsen helt oförstående inför den svenska utrikesförvaltningens skepsis gentemot Wallenbergs verksamhet, även om han konstaterade att ett traditionellt diplomatiskt förfarande knappast skulle ha varit till någon större nytta.

Det är dock av vikt att notera att inte heller Wallenberg själv stod helt oförstående inför de problem som en inflation av svenska skyddshandlingar skulle kunna medföra. I sin rapport av den 16 augusti 1944 resonerade Wallenberg kring vilka förhållningsregler som skulle gälla för utställande av provisoriska pass. Dessa borde endast ges till personer som stod ”i allra närmaste släktskapsförhållande till i Sverige bosatta personer”, samt till dessas maka,

make, eller minderårigt barn, samt till personer som ”stå i ett verkligt viktigt, långvarigt affärsförhållande till Sverige”:

De fall då provisoriska pass tidigare utfärdats för hela släkter eller tillställts personer, vilkas verksamhet icke varit av verklig betydelse för Sverige ha i fortsättningen visat sig vara ytterligt obehagliga prejudikat. Hundratals personer ha bestormat beskickningen med begäran om att komma i åtnjutande av samma förmån (HP 21 Eu, 16/8-1944).

Det skulle således vara fel att hävda att Raoul Wallenberg förhöll sig helt oförstående inför de invändningar man kunde ha mot ett alltför omfattande utdelande av skyddspass.

Det skall också understrykas att beskickningspersonalens ibland skeptiska hållning till Wallenbergs verksamhet måste ses i ljuset av att dessa (med undantag för Danielsson och Anger) sannolikt hölls ovetande om de mer kontroversiella aspekterna i Wallenbergs uppdrag (t.ex. att han valts ut av War Refugee Board, att han var ”available for any work the War Refugee Board might wish to assign to him” och att han fortlöpande under hösten 1944, via UD, erhöll instruktioner för sin verksamhet från USA:s utrikesminister).

Den övriga UD-personalens bild av verksamheten

Hur såg den övriga UD-personalen på Wallenbergs och Langlets utdelning av skyddsbrev etc. till judarna i Budapest? Ett handbrev från Berlinlegationens chef Arvid Richert till polchefen von Post är härvid av intresse. I januari 1945 ställde World Jewish Committee frågan till UD om inte systemet med skyddspass, som visat sig så effektivt i Ungern, också kunde utsträckas till Tyskland. von Post vidarebefordrade denna fråga till legationschefen i Berlin, Arvid Richert, som svarade:

Vad frågan om ”skyddspass” beträffar vill jag framhålla den stora skillnaden mellan förhållandet i Ungern den tid Danielsson började med dessa pass och förhållandena i Tyskland idag. I Budapest – liksom i Ungern för övrigt – löpte ju en massa judar fritt omkring, och ”skyddspassen” syftade att förhindra dessas ”likviderande”. Här finnas numera praktiskt taget inga judar mer som äro fria; de som ännu är i livet torde så gott som alla vara i läger o. dyl. (HP 21 J, 29/1-1945).

Såsom framgår av Richerts svar var alltså skälet till att man från Berlin-beskickningens sida avrådde från utfärdande av skyddspass

till tyska judar inte att Budapest-legationen skulle ha åstadkommit en diplomatisk skandal genom sitt utfärdande av ett stort antal skyddspass, utan att det i Tyskland helt enkelt inte fanns fria judar som kunde skyddas från förföljelse. Det fanns heller ingen antydan i brevet att Raoul Wallenberg skulle ha agerat i strid med utrikesförvaltningens intressen genom sin verksamhet i Budapest.

Söderblom förefaller dock ha intagit en mer skeptisk attityd till utfärdandet av skyddsbrev. Den 12 juni 1945 översände Söderblom ett telegram till Stockholm vari han skrev:

[Dnr 372]. Nittonårig ungersk greve företer skyddsbrev utfärdat för honom av beskickningen Budapest å konsulatet Prag. Tyske medborgaren greve Károlyi i Prag begärt skyddsbrev under motivering sådana utfärdades i mängd i Budapest. Enligt uppgift har också depositioner mottagits av ungrare etc. Hemställer utredning (HP 80 Ea, 12/6-1945).

Den 6 juli 1945 återkom Söderblom till nödvändigheten att utreda det svenska agerandet i Budapest. I ett handbrev till Sven Grafström skrev Söderblom:

Vad jag anfört i brev den 18 juni till von Post angående Budapestbeskickningen, hann jag tyvärr icke diskutera så ingående, som jag önskat under mitt besök i Stockholm. För att icke ärendet skall bliva en tröstlös härva, vill jag emellertid hemställa, att man söker, så gott sig göra låter, utreda, i vad utsträckning depositioner mottagits av personer, som ej tillhöra våra skyddsmaktsländer, samt vidare hur många sådana personer fått mottaga svenska skyddsdokument av ett eller annat slag. Vidare vore det av värde att få utrett det exakta innehållet av de instruktioner, som gälla för beskickningar och konsulat rörande mottagandet av depositioner av utlänningar. Slutligen vore jag tacksam att få en fingervisning om regeringens uppfattning rörande lämpligheten av det tillvägagångssätt, som tillämpats i Budapest i detta hänseende (HP 80 Ea, 6/7-1945).

Söderblom ville således inte blott få till stånd en utredning av legationens i Budapest utfärdande av skyddspapper och mottagande av depositioner, utan också få ”en fingervisning om regeringens uppfattning rörande lämpligheten” i detta agerande. Dessvärre har inte denna utredning kunnat finna om regeringen någonsin gav någon ”fingervisning” rörande arbetet vid legationen i Budapest. En promemoria författad den 20 oktober 1945 rörande mottagna depositioner kan möjligtvis utgöra del av en utredning.

Det är svårt att veta om Söderbloms inställning var representativ för tjänstemännen vid UD. Det har i samband med arkivgenom-

gångar inte återfunnits dokument som ger en entydig vägledning till hur utrikesledningen såg på Söderbloms brev, eller på Budapestlegationens verksamhet. Däremot har, som ovan påvisats, påträffats strödda anmärkningar om Wallenberg och hans uppdrag.

I början av 1946 utkom Valdemar Langlet med sin bok Verk och dagar i Budapest vari han redogjorde för Röda korsets och den svenska legationens verksamhet i Budapest under i synnerhet hösten 1944. I boken återkom Langlet till de problem som han upplevde sig ha haft i relationerna till svenska legationen (som han också utvecklat i de ovan nämnda breven till Reuterswärd under våren 1945). I synnerhet Röda kors-representanten (och legationsmedlemmen) Asta Nilsson utsattes för kritik, liksom även minister Danielsson. Raoul Wallenberg var dock inte utsatt för direkt kritik i boken.

Verk och dagar i Budapest följdes av en viss medial uppmärksamhet med ordväxling mellan Langlet och Nilsson/Danielsson i Aftontidningen (20/2-1946) Stockholmstidningen (20/2, 21/2-1946) Svenska morgonbladet (20/2-1946) och Expressen (19/2-1946) rörande samarbetssvårigheterna i Budapest. I dess kölvatten hade

Langlet även kontakt med den förre svenska ministern i Budapest, Danielssons föregångare Torsten Undén. Langlet hade skickat sin bok till honom och den 12 mars 1946 översände Undén en kortare ”recension” av boken.

Undén konstaterade inledningsvis att han hyste uppskattning för Langlets insatser för ”att lindra nöd och rädda människor från undergång […], fastän jag, som Du redan vet, har en annan inställning till hela judeproblemet”:

Jag utgår från ståndpunkten, att ett neutralt land, hvilket dessutom som vårt saknar maktresurser, inte bör blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter. Följer en beskickning inte denna regel, blir den förr eller senare en lekboll för parti-, ras-, eller personliga intressen i det främmande landet och tar risker, som till sin räckvidd aldrig på förhand kunna överskådas. Man skapar exempelvis precedensfall, hvilka senare kunna tjäna som stöd för ovälkommet inskridande utifrån i det egna landets angelägenheter.

Undén fortsätter:

Röda Korsets hjälpverksamhet har jag naturligtvis intet att invända emot, i den mån den till sin omfattning riktigt begränsas, men jag tror att om Du haft med mig och inte med D[anielsson] att göra, Du skulle funnit mig hålla betydligt strängare på vissa principer. Detta hade inte berott på bristande medkänsla för lidande människor utan på vetskap

om hur lätt åtgärder, som icke stå i full överensstämmelse med folkrättsliga regler, men synas relativt oskyldiga få konsekvenser af mycket allvarlig, kanske farlig beskaffenhet. Börjar jag exempelvis att utfärda svenska pass till utlänningar, som intet ha med Sverige att göra, är det svårt att sätta stopp. Bäst det är, utsättas dylika pass för inflation, och, hvad värre är, jag och därmed mitt land kunna anklagas för brott mot folkrätten och kanske rent af för bedrägligt förfarande – ty det rör sig faktiskt om ett sådant (Langlets samling: 12).

Langlet konstaterade i sitt svarsbrev av den 22 mars 1946 att UD faktiskt översänt provisoriska passböcker (”till det yttre mycket lika de ordinarie svarta passen”) till legationerna både i Budapest och Bukarest. Emellertid hade lådan med dessa passböcker, enligt Langlet, ”blivit liggande i attachéns rum”, varför man istället lät utfärda ”hemgjorda s.k. Wallenbergpass”. UD hade således, poängterade Langlet, inte ”haft något att invända mot tilldelning i stort av dylika pass, både i Budapest och Bukarest och under trycket av omständigheterna är det förklarligt att beskickningarna begagnade sig av därmed öppnade möjligheter:”

Men i varje fall är det ytterst beklagligt att man därvid ej åtminstone inskred mot medlemmar av staben i beskickningens s.k. humanitära avdelning (Wallenbergsbyrån), vilka lät sig bestickas att för dyra pengar åstadkomma utlämnandet av en hel rad dylika pass åt personer, som saknade varje förbindelse med vårt land, men ägde tillräckliga medel. Sådana fall kommo positivt till min kännedom och jag besvor mina överordnade att inskrida, men därav blev ingenting. Av naturliga skäl har jag härom ingenting nämnt i min bok, lika litet som om talrika missgrepp, som ställde vår beskickning i dålig dager hos den presumtiva och sedermera faktiska segraren. Därom skulle i verkligheten en hel bok ha kunnat skrivas (Langlets samling: 12).

Återigen återkom således uppgiften att personer vid Wallenbergs avdelning vid legationen skulle ha sålt svenska pass.

Torsten Undéns syn på Budapest-beskickningens verksamhet framkom också i ett brev av den 8 juli 1947 till brodern och utrikesministern Östen Undén:

Det [...] vore [nog] nyttigt, om beskickningens i Budapest hela ämbetsförsel under stadens belägring blefve föremål för undersökningar. […] Jag vill framhålla, att det sagts så mycket obehagligt om beskickningen i B., att det, om också sent, nog vore skäl att såvida möjligt undersöka, hur den skött sina plikter (R 20 Eu/53, 8/7-1947).

Av detta brev att döma hade det alltså inte skett någon genomgripande utredning som ett resultat av Söderbloms brev 1945.

Dock tycks det alltså, vi det här laget, ha varit en ganska spridd uppfattning att beskickningen i Budapest hade agerat på ett olämpligt sätt (”det har sagts så mycket obehagligt”).

Verksamheten vid Raoul Wallenbergs arbetsplats hade under hösten 1944 sammanfattningsvis bedrivits på ett i flera avseenden exceptionellt sätt. Det kan inte uteslutas att verksamhetens speciella art och utformning i sig bidrog till att göra nyheten om Raoul Wallenbergs försvinnande och död mindre osannolik.

10.3. Plundringen av den svenska legationen

Langlet talar i sitt brev till Torsten Undén om ”missgrepp, som ställde vår beskickning i dålig dager hos den […] faktiska segraren”. Med den ”faktiske segraren” avsåg Langlet Sovjetunionens röda armé och vi kommer härvid in på nästa exceptionella omständighet som möjligtvis kan ha bringat ytterligare trovärdighet till bilden av Raoul Wallenberg som död, nämligen de upprepade sovjetiska plundringarna av den svenska legationen i Budapest i februari 1945.

De sovjetiska trupperna erövrade Pest-sidan den 15 januari. Buda-sidan föll slutligt den 11 februari. Då de sovjetiska trupperna ryckte in i staden möttes de av tusentals människor som uppgav sig vara innehavare av olika typer av svenska skyddsdokument och ”minst ett tiotal svenska legationer”. Det rådde, enligt Berg, ”inflation” på svenska skyddsdokument och skyddspass i staden. Orsakerna till detta var, enligt Berg, att humanitära avdelningen vid svenska legationen (under Wallenberg) och svenska Röda korset utfärdat ett så stort antal skyddshandlingar att somliga oundvikligen hamnade hos ”icke lämpliga personer” (P 2 EuI, 2/5-1945: 6 [Berg]). En stor mängd förfalskade svenska dokument fanns i omlopp och åtskilliga pilkorsare hade försett sig med svenska skyddshandlingar från arresterade och avrättade judar:

Härtill kom dels att icke judiska ungerska medborgare erhållit skyddspapper dels ock att så gott som samtliga judar med svenska provisoriska pass eller skyddspass etablerade sig som svenska medborgare, prydde sina hus med svenska flaggor, själva buro blågula armbindlar samt öppet kallade sig för svenskar. Allt detta gjorde att det svenska namnet kom i vanrykte, att svenska dokument i allmänhet förklarades vara falska eller ogiltiga, och att all intervention för verkligt svenska intressen totalt omöjliggjordes (P 2 EuI, 2/5-1945:6-7 [Berg]).

Margaretha Bauer skrev i ett brev av den 9 september 1945 till Lennart Petri:

när ryssarna kom in i Budapest var det knappast att undra över att de inte visste vad som var en svensk beskickning eller ej, då på vartannat hus i Pest vajade en svensk fana av gult bomullstyg, blå satinfleur, ja vad som helst (Bauer, 1996: 28).

Den 11 februari trängde sovjetiska soldater in i den svenska beskickningens huvudbyggnad som under de följande två dagarna, enligt Berg, utplundrades ”från vind till källare” (P 2 EuI, 2/5-1945). Detta skedde trots att byggnaden var försedd med svenska flaggor och skyltar som på ryska angav att det var den svenska beskickningsbyggnaden och att Sverige fullgjorde skyddsmaktsuppdrag åt Sovjetunionen.

Den sovjetiska bristen på respekt för den svenska diplomatiska immuniteten drabbade emellertid inte enbart byggnader och lösöre. Också de svenska diplomaterna vederfors en behandling som knappast stod i överensstämmelse med gängse internationellt iakttagna diplomatiska normer. Legationschefen Danielsson skriver om sina försök att utverka skydd åt legationsbyggnaden samt utverka sovjetiska identitetsdokument:

Vi lyckades komma i förbindelse med flera dylika kommandos, underkastades timslånga förhör men allt förgäves: Något ryskt skyddsdokument bekommo vi ej. När jag genom tolken lät framhålla att ryssarna hade den största anledning att åtminstone villfara den svenske representantens härutinnan alldenstund Sverige förestode de ryska intressena i Ungern, svarades att representanten för ett land som genom sina järnmalmsleveranser till Tyskland bidragit till krigets förlängning hade snarare anledning att förhålla sig tyst (R 20 Eu, 29/9-1947).

Också Berg mottogs med ”största misstänksamhet och likgiltighet” vid det sovjetiska militära kommandot. Bergs anhållan om skydd åt svenska legationen

avslogs under motiveringen, att man inte kunde veta vem jag var, då man redan i stadens utkanter påträffat tusentals "svenskar" med svenska legitimationshandlingar av allehanda slag (P 2 EuI, 2/5-1945: 1 [Berg]).

Berg hänvisades istället till den sovjetiske stadskommendanten och befälhavaren för alla sovjetiska trupper i Budapest, general Tjernisov. Denne var dock ovillig att ge skydd åt svenska legatio-

nen med motiveringen att de sovjetiska fronttrupperna hade ”fri härjningsrätt” i Buda (P 2 EuI, 2/5-1945: 2 [Berg]). Därtill förklarade Tjernisov att han inte längre tillät den svenska legationen att i Budapest företräda några främmande stater.

Berg skriver i sin rapport att han gång på gång försökte utverka sovjetiskt skydd för medlemmarna av den svenska legationen, för legationsbyggnaden och för svenska företag såsom STAB och SKF:

I samtliga fall hade dessa försök ett rent negativt resultat eller i bästa fall ett löfte, som sedan aldrig infriades. Istället riktades från rysk sida grava anklagelser mot beskickningen, att beskickningen bedrivit spionageverksamhet, att beskickningen utställt skyddspapper för ungerska icke judiska medborgare, att beskickningen icke hade kontroll över den humanitära verksamheten vid beskickningen och Svenska Röda Korset, samt att beskickningen icke tillräckligt aktivt tillvaratagit Sovjetunionens intressen i Ungern. Ett flertal av beskickningens icke svenska anställda arresterades och förhördes ingående angående beskickningens och de svenska herrarnas arbete, våra privatförhållanden m.m. Särskilt utpekades Wallenberg och jag såsom tyska spionchefer, då ryssarna hade svårt att förstå arten av arbetet vid den humanitära avdelningen och B-avdelningen (P 2 EuI, 2/5-1945: 6 [Berg]).

De svenska diplomaterna hade svårt att tolka det sovjetiska agerandet. I sin rapport från händelserna i Budapest konstaterade Danielsson och Anger följande:

Huruvida de öden, som drabbat den svenska beskickningen och dess medlemmar efter erövringen av Budapest stå i samband med det de ryska trupperna lämnade generella tillståndet till plundring av staden under 46 timmar eller om de borde tillskrivas av den högsta ryska militärledningen givna direktiv, torde ej med bestämdhet kunna sägas (P 2 Eu, 2/5-1945).

Man noterade också att ”ryska militärer av alla grader” riktade beskyllningar ”mot svenska beskickningen och mot den svenska nationen för visad bristande neutralitet” (P 2 Eu, 2/5-1945).

Vilka var motiven för det sovjetiska agerandet?

Hur skall vi förklara det sovjetiska agerandet mot den svenska legationen? Langlet satte uppenbarligen plundringen i samband med ”missgrepp”, som ställt den svenska beskickningen ”i dålig dager hos den […] faktiska segraren”. Vilka missgrepp Langlet egentligen avsåg framgår dock inte helt klart av brevet till Torsten

Undén. Det förefaller rimligt att han härvid främst syftade på de ”medlemmar av staben i beskickningens s.k. humanitära avdelning (Wallenbergsbyrån), vilka lät sig bestickas att för dyra pengar åstadkomma utlämnandet av en hel rad dylika pass åt personer, som saknade varje förbindelse med vårt land, men ägde tillräckliga medel”. Vilken grund Langlet hade för att se ett samband med den påstådda försäljningen av skyddsdokument och det sovjetiska agerandet mot den svenska beskickningen vet vi dock inte.

Det förtjänar att anmärkas att man från sovjetisk sida kanske aldrig hade något uttalat motiv med att plundra legationsbyggnaden. Det behöver inte ha funnits någon klar order från militärledningen att just den svenska beskickningen skulle plundras. I ett brittiskt underrättelsedokument av den första april 1945 gav en holländsk officer följande skildring av den sovjetiska inmarschen i Budapest:

Russians did not behave normally at Budapest. They looted and drank everything and made no discrimination between allied and Germans. No discipline seemed to exist and soldiers were openly insubordinate to their officers. From one tenth to one half of young women of Budapest were raped by Russians including Dutch and French girls. One officer I saw shot in leg by Russians for trying to intervene while Russian soldier was raping a woman. (Public Records Office HS4/103, 58340).

Den sovjetiska militärens agerande i Budapest präglades således av brist på disciplin och fullständig hänsynslöshet mot civilbefolkningen. Det kan följaktligen inte uteslutas att plundringen av den svenska legationen skedde i hastigheten på initiativ av de soldater som under striderna råkat hamna i denna del av Buda. Det sovjetiska militärkommandot hade givit trupperna ”fri härjningsrätt” i denna del av den ungerska huvudstaden och möjligtvis gjorde soldaterna ingen åtskillnad mellan den svenska legationsbyggnaden och andra hus i området. Därtill fanns det uppenbarligen, som ovan nämnts, ett flertal byggnader i staden som försetts med Sveriges insignier.

En uppfattning om den sovjetiska synen på den svenska legationen och dess verksamhet får man dock i det särskilda meddelande (spetssoobsjtjenie) av den 19 februari 1945 från biträdande chefen för Smersj vid andra ukrainska fronten överste Muchortov till chefen vid samma enhet generallöjtnant Korolev.

Häri uppgavs att den svenska legationen och svenska Röda korset i Budapest komprometterat sig genom att ta personer i sitt

beskydd som inte hade någon som helst anknytning till Sverige. Däribland återfanns, enligt Muchortov, medlemmar ur fascistiska rörelsen i Ungern, ett antal medarbetare och agenter som tillhörde den tyska underrättelsetjänsten och andra ”kontrarevolutionära element”. Här nämndes också att man gripit och den 24 januari, förhört Henry Thomsen (vars egentliga namn var Henry Grossheim-Krisko) som arbetat vid den svenska legationens B-avdelning.

Dessvärre saknas följande sida i Muchortovs särskilda meddelande, där man möjligtvis, efter förhörsuppgifter från Thomsen, hade kunnat hitta uppgifter också om, och från Raoul Wallenberg.

I det särskilda meddelandet återgavs därefter en rad uppgifter från olika källor och agenter (deras namn har målats över), som givit uppgifter till den sovjetiska underrättelsetjänsten. Vidare uppgavs att den svenska legationen och Röda korset sålt svenska medborgarskap för mellan 2 000 och 20 000 pengö. Under perioden juni-oktober 1944 hade man utfärdat minst 20 000 skyddsdokument av olika modeller.

Ett antal namngivna personer (bland annat Wallenbergs medarbetare dr. Fleischmann) vid svenska legationens passavdelning skulle ha sysselsatt sig med försäljning av svenska pass. Också kanslisten Denez von Mezey och Danielsson skulle ha ägnat sig åt detta. En agent hade uppgivit att svenska Röda korset, efter den 15 oktober, då pilkorsarna grep makten, hade utfärdat runt 10 000 pass, som utdelades också till andra än judar. En rad personer som arbetat för Langlet namngavs. Dessa uppgavs vara fascister.

Den svenska legationsledningens fientliga hållning gentemot Sovjetunionen framkom tydligt, enligt Muchortov, i februari 1944, då en icke namngiven källa hade vänt sig till Danielsson för att överlämna medicin, kläder och mat till sovjetiska krigsfångar i Ungern. Danielsson skulle, enligt källan, konsekvent ha motarbetat detta ”fastän han vid denna tid företrädde Sovjetunionens intressen i Ungern”. Han skulle också ha uppgivit ”allt detta syftar till intet. Sovjetmakten avrättar de soldater som återvänder från fångenskap och därför är alla ansträngningar i den här riktningen förgäves” (Dokumentsamling, A10).

Militärattachén Harry Wester skulle efter ett besök hos de sovjetiska krigsfångarna ha uppgivit ”jag har varit i lägret hos de där svinen…”. Yngve Ekmark (representant för STAB) och Göte Carlsson (attaché vid beskickningens B-avdelning) uppgavs vara de mest sovjetfientligt inställda vid legationen. Danielsson och Berg

uppgavs ha beklagat sig över att den sovjetiska krigsmakten behandlat dem nedlåtande och respektlöst. På grundval av dessa uppgifter, skrev Muchortov,

kommer vi att vidta åtgärder för att hemligt föra bort de personer som är intressanta för oss, som innehar skyddsdokument utfärdade av svenska legationen (Dokumentsamling, A10).

Vid bedömningen och analysen av Muchortovs särskilda meddelande är det av största vikt att hålla i minnet att detta dokument inte kan ses som någon objektiv källa rörande förhållandena vid den svenska legationen i Budapest och dess verksamhet. Själva syftet med verksamheten vid Smersj var, såsom namnet anger (Smert' sjpionam, död åt spionerna), att internera och döda spioner. Framgång inom denna verksamhet mättes i termer av hur många spioner man fångat. Dess personal var tränade att se spioner överallt. Ett dokument av denna typ skall främst tjäna som en illustration till hur de sovjetiska myndigheterna såg på den svenska Budapest-legationens verksamhet.

Muchortovs slutsats var att den svenska legationen och det svenska Röda korset, istället för att skydda Sovjetunionens intressen, tagit fiender till Sovjetunionen och det ungerska folket under sitt beskydd. Som ovan nämnts hade sovjetiska företrädare inför Berg anklagat den svenska beskickningen för att den ”icke tillräckligt aktivt [hade] tillvaratagit Sovjetunionens intressen i Ungern”(P 2 EuI, 2/5-1945: 6 [Berg]). Det är intressant att notera att nära nog exakt samma anklagelse också riktades mot den svenska beskickningen i Bukarest vid den sovjetiska inmarschen i september 1944. Då en sovjetisk general beordrat sina underlydande soldater att beslagta två av den svenska Bukarest-legationens bilar, försökte Reuterswärd hindra detta med hänvisning till att Sverige under kriget verkat som skyddsmakt åt Sovjetunionen:

Härpå svarade han hånfullt: det är just ett snyggt sätt varpå Ni tillvaratagit de ryska intressena; våra diplomater bekymrade Ni er inte om utan lät dem svälta och lida allehanda umbäranden. Jag [Reuterswärd] protesterade mot detta uttalande (P 19 Eru 27/8-1945).

Reuterswärd uppger vidare att han i februari 1945 av en sovjetisk major fick höra

nästan ordagrant samma uttalande om beskickningens sätt att handhava skyddet av de ryska intressena som generalen gjort. Detta gjorde

mig betänksam, då därav syntes framgå, att en bestämd paroll hade utsänts bland militären från högre rysk ort (P 19 Eru 27/8-1945).

Den typ av anklagelser som framfördes i Muchortovs särskilda meddelande kan alltså mycket väl ha utgjort ett närmast rutinartat svar, helt i enlighet med gängse standardförfaranden inom organisationen Smersj, på en instruktion som utfärdats från den sovjetiska ledningen att identifiera och oskadliggöra fientliga spioner.

Michail Tolstoj-Kutuzov, Henry Thomsen

Icke desto mindre är det märkligt att de ganska detaljerade anklagelserna i Muchortovs promemoria uppvisar påtagliga likheter med de påståenden om försäljning av skyddspass som framfördes i Bauers brev och i Langlets brev till Torsten Undén. Langlet själv förhördes av sovjetiska säkerhetstjänsten och det är fullt möjligt att han i samband härmed kan ha givit uppgifter om beskickningens verksamhet. Det finns dock skäl att hålla för troligt att uppgifterna främst stammade från andra källor. En sådan kan ha varit ryssen Michail Tolstoj-Kutuzov. I sitt brev till Langlet av den 14 mars 1945 skrev Reuterswärd:

Så ville jag också nämna en annan sak. Av personer, som kommit hit höra vi talas om en greve Leo Tolstoy, som skulle intaga en ställning som förmedlare mellan ryska kommendanturen och de utländska diplomaterna i Budapest. Vem är han? Är han svensk? Han nämnes ej i förteckningen över personer hörande till svenska beskickningen, vilken UD. telegraferat hit (R 18/Ungern, 14/3-1945).

I brevet av den 28 mars 1945 förklarade Langlet följande:

Vad slutligen greve Tolstoj angår, så är han ryskfödd belgisk undersåte och vi ha numera, dessbättre ingenting med honom att göra då han antagit tjänst hos den ryska kommendanturen. Han var tidigt anställd hos mig, därefter hos vår beskickning men vi ha haft föga glädje av honom, ja för den betydande hjälp jag givit honom ha vi haft motsatsen till tack (P 57, 28/3-1945).

Sverige hade den 25 juni 1941 bifallit en begäran från Moskva att överta skyddet av sovjetiska intressen i Ungern (B 1 Ab/A-Sovjetunionen). Fram till oktober 1944 sköttes handläggningen av de sovjetiska intressena av den reguljära personalen vid beskickningen. Som ovan nämnts i Muchortovs särskilda meddelande hade legationens militärattaché Harry Wester företagit besök i läger för sovje-

tiska krigsfångar (denna uppgift bekräftas också av telegram från Budapest-beskickningen till UD [HP 39 D, 4/9-1944]). Mot bakgrund av att antalet krigsfångar från Sovjetunionen under senare hälften av 1944 konsekvent ökade upprättades en särskild rysk avdelning vid legationen där ett antal tjänstemän med kunskaper i ryska språket anställdes. Deras namn var Tolstoj-Kutuzov, Henry Thomsen och Gleb Joukovskij-Volinskij (HP 39 D, 24, 28/11, 1/12-1944, P 2 EuI, 17/3-1954).

Kort efter Pests erövring den 15 januari hade Tolstoj-Kutuzov uppsökt den sovjetiske generalen Tjernisov, försedd med en av minister Danielsson utfärdad fullmakt att verka som representant för svenska legationen, och försökt utverka skydd för legationsbyggnaden.1 Tolstoj-Kutuzov hade emellertid häktats av de sovjetiska militära myndigheterna och, enligt Berg, blivit förhörd

om beskickningens och alla dess anställdas arbete, privatförhållanden osv. Man riktade anklagelser mot beskickningen för tysk spionageverksamhet, och särskilt nämndes Wallenberg och [Berg] såsom misstänkta (P 2 EuI. 2/5-1945: 2 [Berg]).

Vad som egentligen sades under förhöret (eller förhören) med Tolstoj-Kutuzov vet vi inte. Ryska myndigheter vägrar ännu idag att lämna ut den akt som har upprättats över Tolstoj-Kutuzov, under förevändning att det häri inte finns några uppgifter som har någon anknytning till Raoul Wallenberg (UD II: 52, 2001: 54). Klart är under alla förhållanden att dåvarande kabinettssekreterare Arne S. Lundberg i ett brev av den 2 april 1955 konstaterade att Tolstoj-Kutuzov sannolikt var rysk agent (P 2 EuI, 2/4-1955). I en promemoria av den 17 maj 1955 framhöll Lundberg vidare att det är uteslutet att sovjetiska myndigheter skulle ha låtit Tolstoj-Kutuzov lämna Ungern (han bosatte sig sedermera på Irland) ”av annat skäl än att han lovat arbeta som östagent” (P 2 EuI, 27/5-1955). Det är också en märklig omständighet att Tolstoj-Kutuzov kort efter förhören blev chef för den sovjetiska stadskommendan-

1 Det kan anses anmärkningsvärt att Danielsson överlämnade fullmakten att representera legationen till ryssen Tolstoj-Kutuzov och inte till t.ex. förste sekreterare Anger eller Wallenberg. Emellertid kan rent geografiska hänsyn ha bidragit till Danielssons beslut. Berg skriver i ett brev till Rudokph Philipp den 18 juni 1956 att Tolstoj-Kutuzov förestod ett ungerskt sjukhus där sårade sovjetiska krigsfångar vårdades. ”Sjukhuset var beläget i Pests utkanter och enär T. möjligen skulle bli den som först kom i kontakt med ryssarna, erhöll han fullmakt av Danielsson (i samråd med Anger) att å beskickningens vägnar uppta förhandlingar med ryssarna, särskilt då beträffande legationen och dess medlemmars trygghet” (Raoul Wallenbergföreningens arkiv, 1:5).

turens utlänningsbyrå vars uppgift var att tillvarata främmande staters intressen.

Det finns i Bukarest-legationens arkiv två korta promemorior som behandlar greve Tolstoj-Kutuzov. Den ena (PM ang. medlemmarna å Svenska beskickningen i Budapest) är upprättat av legationssekreteraren Knut Anjou den 11 mars 1945, och det andra är en handskriven promemoria av Reuterswärd upprättad den 12 mars 1945. Anjou ger följande version av ett samtal med Stockholmstidningens korrespondent i Budapest, Béla Földes:

Beträffande greve Tolstoj var denne anställd å Svenska Beskickningen, sedan när, kan herr F. icke ange. Greve T., som icke var upptagen i diplomatlistan, kommer sannolikt från Sverige. I varje fall är han icke ungrare, vilket herr F. kunnat konstatera vid samtal med honom. Minister D. lär ha givit greve T. fullmakt att företräda beskickningen i Pest, under den tid ministern och övriga beskickningsmedlemmar befunno sig i Buda. Herr F. bekräftade att framställningar till ryska kommendanturen från utländska legationer, som funnos kvar i Budapest gingo genom greve T. (P 57, 11/3-1945).

Anjous promemoria behandlar också uppgifter från en Lolle Smit som var direktör för Philips Radio i Budapest:

[Smit] bekräftar att enligt vad han hört greve T. varit anställd å Svenska Beskickningen. Han påstår att greve T. fungerat som sovjetrysk spion (P 57, 11/3-1945).

I Reuterswärds promemoria konstaterades att Danielsson, när Buda avskars från Pest, gav Tolstoj fullmakt att representera svenska ministern i Pest. När ryssarna intog Pest blev han först arresterad för att därefter friges och tjänstgöra som mellanhand mellan den ryska kommendanturen och de utländska diplomaterna i Budapest (P 57, 11/3-1945). Detta visar sammanfattningsvis att Tolstoj-Kutuzov ådrog sig den svenska utrikesförvaltningens uppmärksamhet redan på detta stadium.

Huruvida dessa uppgifter delgavs Stockholm är inte bekant. Det mesta talar dock för att de, liksom uppgifterna från Berg och Langlet, har förblivit liggande i Bukarest-legationens dossier ända fram till våra dagar. Att Reuterswärd skulle ha vidarebefordrat uppgifter om att Tolstoj-Kutuzov var sovjetisk agent via telegram en clair som granskades av den sovjetiska militärcensuren var otänkbart av ovan redovisade skäl.

Vad beträffar Henry Thomsen hade denne inför Budapest-beskickningens personal uppgivit sig vara från Norge. Detta var

emellertid inte sant. Thomsens egentliga namn var Henry Grossheim-Krisko, och han var bördig från Sovjetunionen. Grossheim-Krisko greps vid den sovjetiska inmarschen i Budapest av

Smersj och underställdes flera förhör. I Muchortovs särskilda meddelande framgår att han förhördes den 24 januari 1945. Eftersom en sida saknas i Muchortovs skrift vet vi inte vad Grossheim-Krisko sade härvid. Den svensk-ryska arbetsgruppen har emellertid fått ut sovjetiska protokoll från förhör som hållits med Grossheim-Krisko den 17 mars 1945, respektive 20 april 1945. Av dessa förhör framgår klart att de uppgifter som återfinns i Muchortovs särskilda meddelande rörande den svenska legationens verksamhet (skydd åt fascister och fiender mot Sovjetunionen, samt försäljning av pass i stor skala) åtminstone delvis tycks härstamma från Grossheim-

Krisko. Identiska anklagelser förekommer nämligen i dessa förhör (Dokumentsamling A11, A14).

Grossheim-Krisko spärrades dock, i motsats till Tolstoj-Kutuzov, in i Lubjanka, dömdes till 25 års fängelse, och internerades sedermera i Vladimir. Han släpptes 1952.

Vad som hände med den tredje ryskspråkige tjänstemannen vid Budapest-beskickningen, Gleb Joukovskij-Volinskij, är inte känt.

Det kan i detta sammanhang vara värt att nämna att ytterligare en av de lokalanställda vid den svenska beskickningen i Budapest sedermera kom att utpekas som spion. I en promemoria ”viktig berättelse” (som upprättades som bilaga till Valdemar Langlets redogörelse inför UD för händelserna i Budapest Berättelse: Budapest – Istanbul av den 15 juni 1945) skriven av Langlets hustru Nina Langlet den 20 juni 1945 uppges att Danielssons chaufför slovaken Josef Devényi ”av samtliga tjänstemän [vid beskickningen] ansågs vara en mycket skum figur, vilken länge tjänat som spion” (P 2 Eu, 20/6-1945, Langlets samling: 8). Devényi skulle också ha organiserat en plundring av svenska beskickningsbyggnaden på Gyopár utca varvid inlämnade depositioner skulle ha fraktats bort (Langlets samling: 8). Det framgår dock inte för vems räkning Devenyi skulle ha spionerat. I en promemoria av den 20 oktober 1945 angående mottagna depositioner vid beskickningen i Budapest konstaterade Danielsson att

full anarki torde i övrigt ha varit rådande på beskickningen dessa dagar, vilket enligt uppgift bl.a. hade tagit sig uttryck i att tjänstepersonalen – ministerns chaufför, vaktmästaren och portvakten med familjer – livligt deltagit i den slutliga utplundringen av beskickningshuset (P 2 Eu, 20/10-1945).

Uppgifter från Tolstoj-Kutuzov och Grossheim-Krisko låg således troligtvis till grund för flera av de anklagelser som framfördes i Muchortovs promemoria. Huruvida det finns ett samband mellan dessa uppgifter och de sovjetiska militärmyndigheternas agerande mot legationspersonalen (inklusive Wallenberg) går dock inte att med bestämdhet säga.

Debatten om den svenska legationens verksamhet

Debatten om verksamheten vid svenska legationen i Budapest och dess konsekvenser har fortsatt ända in i våra dagar. I slutet av 1991 förekom ett antal artiklar i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter där anklagelser av väsentligen samma innehåll som tidigare på nytt framfördes. I en debattartikel av den 27 september 1991 framförde historikern Helene Carlbäck-Isotalo en hypotes om Wallenbergs arrestering grundad på uppgifter från den lokalanställde legationsmedlemmen Henry Grossheim-Krisko (”Wallenberg offer för svensk pronazism”, Dagens Nyheter, 27/9-1991). Wallenberg skulle, enligt Carlbäck-Isotalo, ha framstått som misstänkt i de sovjetiska myndigheternas ögon mot bakgrund av de övriga legationsmedlemmarnas pro-nazistiska hållning och deras utfärdande av ”skyddspass och andra skyddspapper i mycket stora mängder och ibland mot avsevärda penningsummor”.

I en artikel i Svenska Dagbladet den 18 januari 1992, pekade Peter Carlberg i artikeln ”Svenskar gömde fascister”, att den svenska beskickningen i Budapest skulle ha tagit ungerska pilkorsare i sitt beskydd. Carlbergs artikel bygger på uppgifter från Muchortovs ovan presenterade Smersj-rapport. Också i den ryska arbetsgruppens rapport återkommer dessa anklagelser.

Berg skrev i sin rapport till UD av den 2 maj 1945 att den humanitära avdelningen under Wallenberg utfärdat ett så stort antal skyddshandlingar att somliga oundvikligen kommit att hamna hos ”icke lämpliga personer”. Därtill fanns en stor mängd förfalskade svenska dokument i omlopp och åtskilliga pilkorsare hade, enligt Berg, försett sig med svenska skyddshandlingar från arresterade och avrättade judar. I sin rapport nämnde dock Berg intet om försäljning av svenska skyddsdokument. Den ovan nämnda uppgiften från Petri att han ”pressat” Berg med frågor, och att denne då bland annat ”avslöjat att handel med skyddspass hade ägt rum inne i humanitära avdelningens många lokaler”, har såvitt känt aldrig be-

kräftats av Berg (Petri, 1996: 182). Emellertid finns ett ehuru vagt medgivande hos Berg en svarsartikel till Carlbäck-Isotalo av den 9 februari 1992.2 Berg skrev rörande skyddspassen att

  • Wallenberg själv kan ha sett sig tvungen att i undantagsfall och som Lundgren citerar från min bok ”Vad hände i Budapest” som ”allra sista påtryckningsmedel” utfärda skyddspass åt tyska eller ungerska nazister. Om och när detta skett, var det för att i ett nödläge rädda livet på stora grupper av annars dödsdömda judar.
  • Wallenberg hade mer än 400 anställda – judar och icke judar. Många av dessa hade tillgång till skyddspassformulären, och det kan inte uteslutas att någon eller några av dessa anställda kan ha förfalskat Danielssons eller Wallenbergs namnteckningar. Kanske till en början till vänner och släktingar i trångmål och sedan även mot ”avsevärda penningsummor” (P 2 EuI, 16/2-1992).

Det är därtill ett numera väl omvittnat faktum att den underjordiska sionistiska motståndsrörelsen bedrev dokumentförfalskning i stor skala. I boken Tépd le a sárga csillagot (”Riv bort den gula stjärnan” av István Gábor Benedek och Vámos György), återfinns intervjuer med medlemmar av den judiska organisationen Hasomer Hashajir. Häri hävdas bland annat följande:

Kände de svenska och schweiziska legationerna till Hasomers förfalskningstryckeri? Naturligtvis. Ty om Wallenberg gav ut 150 skyddsbrev gjorde vi tusen. Om schweizarnas Lutz gav ut 8.000 dokument gjorde vi 20.000. Detta visste de precis. Men de samarbetade med oss, så långt som det var till hjälp för oss (Benedek, 1990).

Det ligger utanför föreliggande utrednings uppdrag att bedriva ytterligare forskning kring vad som faktiskt hände i Budapest under den kritiska perioden efter pilkorskuppen i november 1944. Denna utredning kan dock konstatera att det föreligger delvis motstridiga versioner av legationens agerande. Detta kan knappast vara ägnat att förvåna. Perioden mellan pilkorskuppen och den sovjetiska inmarschen präglades av urskiljningslös terror från de ungerska och tyska fascisternas och nazisternas sida och en traumatisk kamp mot klockan där det gällde att, utan att helt avvisa de ungerska kraven på ett svenskt erkännande, ändå kunna förbli i Budapest och fullfölja hjälparbetet för judarna.

Det går heller inte att komma ifrån att flera av legationsmedlemmarna, både de svenska och de lokalanställda, gick igenom

2 Huruvida Bergs artikel blev publicerad eller inte är något oklart. Den finns dock arkiverad i UD:s Raoul Wallenberg-dossier (P 2 EuI).

ytterst skrämmande och traumatiska upplevelser dels under perioden då pilkorsväldet fick härja fritt på Budapests gator, dels efter den sovjetiska inmarschen. Att det föreligger olika utsagor om vad som egentligen tilldrog sig är mot bakgrund av detta föga märkligt.

UD:s syn på plundringen av Budapestbeskickningen

Hur såg då samtida betraktare inom UD på den sovjetiska plundringen av legationsbyggnaden och behandlingen av dess personal?

Plundringen av den svenska legationen i Budapest var, som ovan nämnts, föremål för ett hemligt sammanträde i riksdagen den 27 april 1945, varunder utrikesminister Günther gav en ingående redogörelse för härjningarna. Därefter hade utrikesministern, mot tysthetslöfte orienterat den svenska pressen. Den 17 maj aviserade

Aftontidningen på löpsedeln att ”Svensk legation plundrades av ryssar”. I Västmanlands läns tidning återgavs följande skildring av de sovjetiska truppernas agerande i Budapest:

Medgivande gavs där om 48 timmars fri plundring och fritt mördande. Alla kvinnor som påträffades våldtogs. De som i vansinnig skräck försökte fly ut på gatorna våldtogs där öppet. Männen sammanfördes och fördes österut. För att förstöra varje spår av ungersk kultur, vräktes värdesaker som ej kunde medföras, såsom möbler och större konstskatter ut genom fönstren och slogs sönder […] Att svenska legationen stormades av reguljära ryska soldater, legationspersonalen hotades till livet, en kvinna våldtogs, kassaskåpen sprängdes och legationens medel liksom de ungerska judarnas där deponerade värdesaker rövades, är en offentlig hemlighet.

Till följd av uppmärksamheten i pressen aviserade utrikesministern ”att tills vidare ingen démarche skall företagas i Moskva med anledning av de övergrepp, som från rysk sida företagits mot svenska beskickningen i Budapest”.

Anledningen till detta beslut är dels, att fullständigt protokoll över de enskilda beskickningsmedlemmarnas erfarenheter bör upprättas, dels att bl.a. av envoyén Danielsson betänkligheter anförts mot att en démarche verkställes, innan full klarhet föreligger om att det 20-tal svenskar från Ungern, som ännu vistas i Budapest och Bukarest, befinna sig i säkerhet (P 2 Eu, 17/5-1945).

Såsom framgår anförde Danielsson inte Raoul Wallenbergs säkerhet som skäl för ett uppskjutande av démarchen, och detta kan

möjligtvis tolkas som ytterligare ett tecken på att man inom den svenska utrikesförvaltningen utgick ifrån att Wallenberg var död.

Uppgifterna i de svenska tidningarna gav eko också i Moskva. Den 23 maj skrev Dekanozov ett brev till röda arméns generalstabschefs assistent generallöjtnant Slavin vari han konstaterade att ”det förekommer uppgifter i svenska tidningar om att sovjetiska soldater skulle ha utsatt den svenska legationen för plundring och våldtagit en tjänsteflicka”. De svenska tidningarna kräver nu, skrev Dekanozov, att den svenska regeringen avlägger protest hos den sovjetiska regeringen. Han konstaterade också:

Att döma av pressen deltar medarbetarna vid den svenska legationen i Budapest, som nu återvänt till Stockholm, i denna oförskämda antisovjetiska kampanj.

I syfte ”att kunna vidta omgående åtgärder på diplomatisk väg”, men också för att kunna ge underlag för artiklar i sovjetisk press ”mot den svenska pressens fientliga utfall mot den röda armén”, anhöll Dekanozov om att omedelbart få ”all tillgänglig information” rörande den svenska legationen i Budapest. Dagen efter, den 24 maj, svarade Vetrov i ett brev till Dekanozov att han talat med det sovjetiske sändebudet i Budapest, ”kamrat G. M. Pusjkin”, vilken uppgivit att uppgifterna i den svenska pressen var riktiga.

Officiellt från sovjetisk sida upprätthölls dock linjen att de svenska anklagelserna var osanna. Den 24 maj insände Söderblom en officiell skrivelse till utrikesministern vari han redogjorde för ryska pressreaktioner mot artiklarna i bland annat i Aftontidningen. Armétidningen Krasnaja zvezda skrev:

Hela Goebbels arsenal av smutsigt förtal mot Röda Armén kom fullständigt till användning i denna avskyvärda artikel. […] Aftontidningen […] skriver, att 'en svensk démarche väntas i Moskva'. Varje människa med sunt förnuft förstår, att en dylik démarche skulle genljuda som en röst från den störtade hitlerismens grav (HP 80 Ea, 25/5-1945).

Den 24 maj erhöll också Söderblom instruktion om att avlägga en démarche med anledning av händelserna i Budapest:

Vid stadsdelen Budas intagande utplundrades under dagarna 11-13 februari svenska legationen grundligt av ryska trupper. Sedermera företogo dessa vid skilda tillfällen perquisitioner i beskickningshuset varvid ytterligare föremål avlägsnades. Förutom beskickningens samtliga bilar bortfördes ur kassaskåp, som sprängdes av ryssarna samtliga penningmedel, värdepapper och depositioner tillhörande svenskar, och perso-

ner från länder, stående under svenskt skydd och ministerns samtliga personliga ägodelar. Ni bör påyrka grundlig undersökning anställes om anledning till detta tillvägagångssätt från underordnade militära myndigheter sida mot ett neutralt lands legation […] (HP 80 Ea, 24/5-1945).

Något svar på démarchen, som verkställdes den 29 maj 1945 (P 2 Eu, 29/5-1945), skulle dock aldrig komma från sovjetisk sida. Söderblom anmodades den 13 september 1945 att påminna Abramov om svar på den svenska démarchen, men därefter tycks det hela ha runnit ut i sanden. Den 9 oktober 1946 noterade Danielsson i ett brev att ”såvitt bekant har hittills intet svar lämnats å svenska framställningen”(HP 80 E, 9/10-1946, Bern).

Den 4, 5 och 8 september 1945 publicerade Langlet i tre artiklar i

Dagens Nyheter,3 vari han skildrade verksamheten i Budapest under hösten 1944 och våren 1945. Langlet skildrade också de sovjetiska truppernas intåg i Budapest, dock utan att nämna plundringen av den svenska legationen. Vad gällde de sovjetiska truppernas ankomst till Röda korsets lokaler i Buda, skrev Langlet att ”de [sovjetiska soldaterna] hälsades som befriare, gjorde en hastig men grundlig undersökning, bjöds på te, fick nattläger och omplåstrades en smula av vår chefsläkare samt föll uttröttade i sömn. Tidigt nästa morgon var de borta utan att ha rört det minsta av våra ägodelar…”

Trots att denna skildring alltså gällde Röda korsets lokaler tycks man från sovjetisk sida ha tagit fasta på Langlets uppgifter. Den 14 september skickade Söderblom en rapport angående artiklar i sovjetisk press om ”de svenska fascisternas och profascisternas lögner om Balkan”:

Det var i våras som fascisterna i Sverige levererade ett lögnmeddelande att ryssarna skulle ha plundrat den svenska legationen i Budapest. Nästan alla svenska tidningar grät över denna lögnhistoria. Det blev en del förvirring då det nyligen, genom en artikel av Valdemar Langlet i Dagens Nyheter klarlades att hela Budapest-historien var fantasi från början till slut (P 2 Eu, 14/9-1945).

Söderblom var långt ifrån angelägen om att driva frågan om plundringen av den svenska legationen inför de sovjetiska diplomaterna i Moskva. I en officiell skrivelse till den nytillträdde utrikesminister Undén betecknade Söderblom ”skriverierna rörande den svenska

3 Ungerns vän Valdemar Langlet skildrar fasornas år” (4/9-1945), ”Valdemar Langlet: Tyskarna förde bort Wallenberg, fru Langlet plundrades” (5/9-1945), ”UD stoppade Langlet” (8/9-1945).

Budapest-beskickningen” som ”ramaskrin och sensationsreportage”, som var ”sårande” för det sovjetiska värdlandet (HP 1 Er, 28/9-1945).

Intressant är också att Söderblom, liksom i det ovan anförda brevet av den 18 april 1945, i maj och juni 1945 skickade två brev till Stockholm, vari han försökte tona ned den sovjetiska arméns övergrepp i Berlin och Budapest.

Det första brevet rörde den svenska Berlinbeskickningen, som i maj 1945, liksom Budapest-beskickningen på sin tid, hade evakuerats från Tyskland via Moskva. Söderblom hade instruerats redan i mars 1945 att hos sovjetiska militära myndigheter hemställa att hjälp och stöd till beskickningspersonalen när de påträffades efter Berlins erövring (HP 80 Ct, 27/3-1945). Den 25 maj 1945 meddelade Söderblom att Berlinbeskickningen nått Moskva och därefter fortsatt sin resa mot Leningrad och Stockholm. Söderblom sände en officiell skrivelse till utrikesminister Günther med förste legationssekreterare Ärnfast. Denna skrivelse är av visst intresse för förståelsen av synen på Budapestbeskickningen och dess hemfärd lite mer än en månad tidigare. Brevet inleddes med beröm åt legationspersonalen:

Jag har en bestämd känsla av att [Berlinsvenskarna] har tagit ryssarna på rätta sättet. Till ovärderlig hjälp har varit Ärnfasts och friherrinnan von Ungern-Sternbergs kunskaper i ryska språket. Alla förefalla mig balanserade och förnuftiga i sin bedömning av vad de sett och erfarit (HP 1 Er, 26/5-1945).

Därefter kom Söderblom in på de negativa saker om Sovjetunionen som legationspersonalen eventuellt kan komma att berätta för utrikesledningen i Stockholm. Det finns här en uppenbar parallell till Söderbloms två brev till Stockholm av den 18 april, dagen före Budapest-svenskarnas hemkomst, vari Söderblom varnade för den ”omdömeslösa naivitet” (HP 1 Er, 18/4-1945) som ofta präglade utlänningars berättelser om den sovjetiska ockupationsmaktens verksamhet i Östeuropa. Återigen får man intrycket att Söderblom ville preparera åhörarna i Stockholm:

Helt naturligt är pastor Myrgren och hans hjälpreda sekreterare Wesslén upprörda över att, enligt vad man anser utrett genom vittnens utsagor, svenska kyrkan nedbränts efter Berlins erövring. Jag har ej kunnat finna, att bindande utredning föreligger för att så är fallet, ej heller för att icke tyska krypskyttar e. dyl. givit anledning till en sådan aktion. Jag skulle önska, att man tänker sig för många gånger om, innan en beskyllning utslungas på denna punkt (HP 1 Er, 26/5-1945).

Söderblom kom också in på vittnesmål angående våldtäkter utförda av sovjetiska soldater:

Med rättmätig harm talas om att ryska soldater tydligen i många fall, oftast i berusat tillstånd, våldfört sig på kvinnor. Jag har dock trott mig förmärka, att när indignationens vågor gå höga, överdrifter gärna inställa sig. Försök till en analys av fakta har givit mig den uppfattningen, att det icke är sant, när man utropar, att var, varannan var tredje eller var fjärde kvinna skändats. Vidare tycks också övergrepp och plundring tillhöra en första övergående period. De bestraffas obönhörligt, när befälet kommer på förövare av dessa illdåd (HP 1 Er, 26/5-1945).

Söderblom avslutade sitt brev:

Först och sist måste fasthållas, att intet hår krökts på svenskarnas huvuden och att ingenting frånhänts dem. […] Jag tycker mig nu förnimma att det ljusnar för oss. Viseringar ha beviljats och kontakten med Polen synes ej förhindras i påtryckningssyfte. Andra tecken skulle också kunna anföras, även om jag är fullt beredd på bakslag (HP 1 Er, 26/5-1945).

Det andra brevet utgjordes av ett handbrev till von Post (av den 18 juni 1945) vari Söderblom mer utförligt redogjorde för sin syn på Budapest-svenskarnas berättelser:

Herr Berg konstaterar i sitt utlåtande, att en av beskickningens tjänsteflickor våldtogs natten mellan den 12 och 13 februari. Han anser tydligen saken så klar, att ett kategoriskt påstående ansetts tillräckligt. Herr von Mezey nämner inom parentes, att flickan påföljande dag berättat, att hon blivit våldtagen av två soldater. Han hänvisar sålunda till tjänsteflickornas egen utsaga. Någon ytterligare utredning har jag på denna punkt ej funnit i papperen. Stats- och utrikesministrarna förklarade den 27 april för riksdagens båda kamrar, att beskickningens hembiträden våldfördes. Detta uttalande avser ett obestämt antal tjänsteflickor. Av kolherrarna och professorerna har jag hört, att initierade ämbetsmän i Östermalms förmak berätta, att nio svenska damer våldfördes och därvid ådragit sig syfilis. Någon av dessa versioner måste vara felaktig. Mig förefaller von Mezeys relaterande av den enda flickans berättelse hava den största prägeln av sannolikhet (HP 80 Ea, 18/6-1945).

Söderblom fortsatte:

En omständighet värd att beakta är, att beskickningshuset under striden bevakades endast av en ung, tillfälligt anställd svensk, herr Berg, samt av den ungerske kanslisten von Mezey. Vidare bör ihågkommas, att tre dagar efter det striden stått om beskickningshuset, en ung kvinna, fröken Bauer, beordrades att ensam stanna som vakt i huset.

Denna omständighet synes mig tala för att beskickningschefen ej ansett någon risk föreligga för att något ont skulle vederfaras vår landsmaninna. Skräcken och fasan kan sålunda icke hava varit så fruktansvärd, som den initierade höge ämbetsmannen antytt i sina berättelser i Östermalms salonger (HP 80 Ea, 18/6-1945).

Söderblom kom därefter in på sina, ovan påvisade, ansträngningar att verka som en motvikt mot de överdrifter som han ansåg karakteriserade vittnesmålen från Budapest-beskickningens personal:

Berättelserna bekräfta i övrigt till fullo det intryck, som jag erhöll vid konfrontationen med beskickningsmedlemmarna under genomresan i Moskva, och som jag sammanfattade i ett telegram, vilket jag samma dag skickade i avsikt att dämpa upphetsade överdrifter. Detta har dessvärre ej lyckats (HP 80 Ea, 18/6-1945).

Söderblom återkom härefter till sovjetiska soldaters övergrepp och resonerade på ett sätt som påminner mycket om Shapiros inställning i frågan:

Händelseförloppet synes mig i själva verket mycket enkelt och ej så onaturligt med hänsyn till föreliggande exceptionella omständigheter. Efter hårda strider intränga soldater i ett välförsett luxuöst beskickningshotell. De äro först snälla och beskedliga, men sedan de funnit massor av sprit och mat släppa de Barrabam lös och bära sig mycket illa åt under tre dagar. Därefter får fältpolisen för sig, att svenskarna tagit massor av ungerska aristokrater under sitt beskydd och lagt in deras dyrbarheter i förvar i beskickningshuset. De misstänka, att här ligger någon hund begraven. De noggrannaste undersökningar verkställas i fastigheten, och allt av värde bortföres (HP 80 Ea, 18/6-1945).

Såsom framgår av dessa brev ställde sig alltså Söderblom skeptisk till de utsagor som givits av medlemmarna vid Budapest-legationen. Även om Söderbloms inställning sannolikt inte var representativ för utrikesförvaltningens tjänstemän, måste man fråga sig vilka konsekvenser hans ifrågasättande av t.ex. Bergs trovärdighet kan ha haft för förtroendet för en annan uppgift som Berg givit, nämligen att den sovjetiska militären hade riktat ”anklagelser mot beskickningen [i Budapest] för tysk spionageverksamhet”, och att särskilt ”Wallenberg och [Berg] [nämndes] såsom misstänkta” (P 2 EuI. 2/5-1945: 2 [Berg]).

Söderblom försökte också ge en positiv bild av den svenska legationens evakuering genom Sovjetunionen. Den 27 juli 1945 meddelade Söderblom i en officiell skrivelse ställd till utrikesministern att den svenske konsuln i Pommern, Nils Ahncrantz, anlänt till

Moskva för vidare befordran till Sverige. Söderblom anmärkte i brevet att ”det förtjänar att understrykas, att de ryska myndigheterna i samband med Budapest-svenskarnas, Berlin-svenskarnas, Wien-svenskarnas och nu senast herr Ahncrantz' hemresa bemödat sig om att, i allt jag kunnat iakttaga, visa artighet och tillmötesgående” (HP 80 Ct, 27/7-1945). I ett brev av den 12 juli 1946 från legationen i Bern skrev Söderblom:

Av intresse är att Budapest-schweizarna hållits fängslade i Moskva ända tills dess nyligen repatrieringsöverenskommelsen träffats mellan de båda länderna. Här framträder en skarp kontrast – Danielsson må säga vad han vill – till Budapest-svenskarna, som så snart förhållandena medgåvo det, samt och synnerligen fingo resa hem (HP 1 Er, 12/7-1946).

Söderbloms motiv bakom dessa brev kan ha varit att inför Stockholm presentera skäl till varför han inte borde driva frågan om plundringen av legationen i Budapest inför Dekanozov och Vetrov. (Denna kampanj påminner för övrigt om Söderbloms tre handbrev till von Post [av den 6, 12 och 17 april 1945], vari han presenterade argument till varför han inte borde avlägga någon démarche rörande de svenska tändsticksfabrikerna i Ungern).

Ett bestämt agerande från Söderblom, med krav på en ursäkt och ersättning från Sovjetunionen, hade troligtvis fullständigt förgiftat förhållandet till värdlandet, och därmed slutgiltigt grusat alla förhoppningar om förbättrade relationer. Kanske kan också det faktum att plundring av en (därtill neutral) stats legation tillhörde den typ av händelser som enligt diplomatisk praxis och sedvänja helt enkelt egentligen inte kunde ha inträffat ha bidragit till att Söderblom fann det bättre att förneka och tona ned. I januari 1946 konstaterade Söderblom i en officiell skrivelse till Undén:

Vad beträffar ersättning för förstörd och bortförd egendom tillhörande den svenska Budapest-legationen […] tror jag för min del ej, att det blir möjligt att få satisfaktion, särskilt med tanke på de starkt överdrivna skildringar, som ganska ymnigt förekommo i den svenska pressen efter legationsmedlemmarnas hemkomst (HP 80 Ea, 26/1-1946).

De ”starkt överdrivna skildringarna” som förekommit i den svenska pressen skulle alltså vara skäl till varför démarchen inte borde följas upp. Det skall dock understrykas att den politiska viljan att framgent driva ärendet också förefaller ha varit svag i Stockholm.

Den sovjetiska plundringen av den svenska legationen i Budapest var naturligtvis en exceptionell händelse. Det kan inte uteslutas att denna händelse, i samtida betraktares ögon, också kan ha bidragit till att göra teorin om Raoul Wallenbergs död som mer trovärdig. Det går dock inte att finna entydiga belägg för att så var fallet.

10.4. Raoul Wallenbergs status inom utrikesförvaltningen

Hur såg man egentligen inom UD på Raoul Wallenberg efter dennes försvinnande i januari 1945? Kan bilden av Raoul Wallenbergs person möjligtvis ha påverkat UD-tjänstemännens bild av hans öde?

Under åren närmast efter Wallenbergs försvinnande förekommer få omdömen om dennes verksamhet, såväl i UD:s mer generella dokument rörande efterforskningarna, som i beskickningspersonalens rapporter, och i de brev som återfunnits från Langlet Danielsson, von Mezey och Anger.

Det finns dock ett antal undantag vad gäller frågan om UD:s syn på Raoul Wallenberg och dennes verksamhet. Vi har redan tidigare berört Grafströms notering i dagboken att Raoul ”sändes ned för att med amerikanska pengar hjälpa de förföljda judarna” (Grafström, 1989: 625), samt det tidigare nämnda brev från Richert av den 23 december 1944 vari man möjligtvis utläsa ett vagt medgivande att Wallenbergs verksamhet legat utanför den diplomatiska kulturens accepterade parametrar (”vad som […] än vore att säga särskilt om herr Wallenbergs verksamhet” [P 2 EuI, 23/12-1944]).

Utöver dessa två omdömen finns också ett tredje omdöme som utgörs av en kommentar som Hellstedt (som ansvarade för distributionen av Raoul Wallenbergs rapporter), enligt ett brittiskt underrättelsedokument, skulle ha fällt rörande Wallenberg i samband med överlämnandet av en av Wallenbergs rapporter till den brittiska beskickningen den 2 oktober 1944. Hellstedt skulle härvid ha sagt följande:

Hellstedt pointed out to me that Wallenberg was an unbusinesslike sort of fellow and that his reports contained a number of inconsistencies (P 2 EuI, 3/1-1997).

Det fjärde omdömet utgörs av utrikesminister Günthers något kryptiska anmärkning vid riksdagens hemliga sammanträde den

27 april 1945. Günther hävdade härvid att ”den första kontakten” med de sovjetiska trupperna togs ”den 1 februari 1945 […] av två beskickningstjänstemän, som begivit sig ut till främsta stridslinjen”. De beskickningstjänstemän som härmed avsågs var Per Anger och Yngve Ekmark som den 1 februari fick kontakt med sovjetiska trupper i Rózsadomb i Buda.

Det är oklart varför Günther inte nämnde det faktum att en annan beskickningstjänsteman, nämligen Raoul Wallenberg, enligt uppgift från Dekanozov, tagit kontakt med sovjetiska militärmyndigheter redan före den 16 januari 1945. Detta kan ses som en antydan att Wallenberg, i utrikesledningens ögon, inte betraktades en beskickningstjänsteman på samma sätt som t.ex. Anger.

Det femte omdömet utgörs av ett memorandum av den 2 juli 1945 rörande Wallenbergs försvinnande från Grafström till den nye amerikanske ministern i Stockholm Chris Ravndal. Grafström konstaterar häri följande:

Mr Raoul Gustaf Wallenberg […] acted from July 1944 as chief of the Swedish humanitarian action in favour of the Jewish population in Hungary. In this capacity he was assigned to the Swedish Legation in Budapest as Second Secretary (P 2 EuI, 2/7-1945).

Det är intressant att notera att Grafström definierade uppdraget i Ungern som en Swedish humanitarian action. Denna beskrivning konstrasterar starkt mot den beskrivning Johnson, efter samtal med Boheman, gav av projektet i telegrammet av den 29 juni 1944. Johnson skrev då att ”the Swedish Foreign Office in making this assignment feels that it has cooperated fully in lending all possible facilities for the furtherance of an American program.” Den konstrasterar också i någon mån mot Grafströms bild av uppdraget (av den 6 juli 1944) som av ”speciell art” och ”ytterst delikat”, samt uppgiften i hans dagbok att Raoul Wallenberg ”sändes ned […] med amerikanska pengar”.

Det sjätte omdömet rör de telegram, officiella skrivelser och handbrev som Söderblom sände till Stockholm under 1945 rörande efterforskningsarbetet. Häri förekom anmärkningar som låter antyda att Söderblom hade svårt för Wallenbergs icke-diplomatiska förhållningssätt. I telegrammet av den 14 april skrev t.ex. Söderblom (på oklara grunder) att Wallenberg, ”smög på eget initiativ över till ryssarna” (P 2 Eu, 14/4-1945). Detta telegram, som uppenbarligen strider mot Angers redovisning av den 20 april 1945 (vari framgick att Danielsson hälsat Wallenberg att han kunde gå

över till den sovjetiska sidan), framställde Wallenberg som en ganska egensinnig person, som utan instruktioner från sin chef, smyger över till den sovjetiska krigsmakten. Antydningar av arten att Wallenberg skulle ha varit en person som agerade främst efter eget huvud, förekom också i en skriftväxling mellan Söderblom och kabinettssekreteraren Stig Sahlin under sommaren 1945. Upptakten till denna skriftväxling var följande telegram av den 2 juli från legationen i Bern:

En absolut tillförlitlig sagesman träffade i början av april i Budapest en person, som påstod sig ha sett Wallenberg. Denne sades då frisk och fri dölja sig under säker förklädnad i Pest (P 2 Eu, 2/7-1945).

Söderblom, som sedan den 22 juni 1945 vistats i Stockholm, och där (den 27 juni) bland annat träffat Raoul Wallenbergs moder Maj von Dardel, hade samma dag återkommit till Moskva. Söderbloms irritation över denna nya uppgift skiner igenom i ett handbrev till Sahlin av den 6 juli:

När jag häromdagen återvände till min post, medförde jag på fru von Dardels begäran förstorade fotografier tagna av legationssekreteraren Wallenberg i Budapest. Meningen var, att jag genom att ställa dessa fotografier till sovjetmyndigheternas förfogande skulle underlätta och påskynda efterforskningarna. Just som jag stod i begrepp att verkställa en démarche i utrikeskommissariatet, fick jag i förgår [sic] hemifrån telegrafiska underrättelser, som synas tyda på att Wallenberg rymt från de ryska officerare, som avdelats till hans skydd, för att dölja sig i Budapest under förklädnad. Visar sig detta vara riktigt, kommer jag i en mycket obehaglig situation. Jag har i sådant fall med all energi och med anlitande av alla tänkbara kanaler sökt påskynda efterforskningar av den försvunne svensken från de myndigheters sida, inför vilka han samtidigt i själva verket hållit sig dold. Kanske dyker han ett tu tre upp i Istanbul eller Bern och berättar sensationella historier för pressen. Med dessa rader ber jag Dig tänka Dig in i situationen och särskilt förbereda någon instruktion till mig om vad jag i en dylik eventualitet bör framföra till sovjetregeringen. Det säger sig självt, att jag tills vidare ej överlämnar fotografierna eller eljest företager mig något i saken (P 2 Eu, 6/7-1945).

Återigen framställs Wallenberg som en tämligen omdömeslös person som rymt från sina beskyddare och som kan dyka upp var som helst och berätta ”sensationella historier för pressen”. Det värsta för Söderblom tycks dock ha varit att Wallenbergs brist på diplomatiskt omdöme riskerade att försätta Söderblom ”i en mycket

obehaglig situation”. Följaktligen tänkte han inte ”företaga [sig] något i saken”.

Den 12 juli svarade Sahlin att de uppgifter UD fått via Bern förvisso var ”ytterligt osäkra”:

Skulle de dessbättre bekräftas, tror jag icke, att Du därigenom skulle kunna råka i en obehaglig situation. Det torde vara lätt för Dig att få ryssarna att begripa, att de svenska myndigheterna icke på något sätt stå bakom Wallenbergs eventuella försök under denna tid hålla sig dold. Att vi med alla medel söka efter en försvunnen svensk är väl inte annat än fullständigt naturligt (P 2 Eu, 12/7-1945).

Först en månad senare, den 14 augusti 1945 kom Söderbloms svar till Sahlin:

Även jag hoppas, att det skulle visa sig möjligt att för ryssarna förklara sammanhanget, därest uppgifter om att Wallenberg hållit sig dold skulle besannas. Emellertid finner jag icke detta lika självklart, som Du tycks göra. Härvid är att erinra sig, att ryssarna ställa sig mycket skeptiska till humanitär verksamhet, som bedrivits inom områden, behärskade av Hitler. De hava mycket litet till övers för anglosaxarnas ansträngningar att bispringa sina krigsfångar och ännu mindre för de insatser, som gjorts av schweizare och svenskar. Av de hemvändande danskarna har jag hört, att man från ryskt håll sagt sig veta, att ”Röda Korset” (härvid har ej preciserats, om det gällde internationella Röda Korset eller något speciellt Röda Kors) tagit tusentals ”fascister” under sitt beskydd. Man är alltid på rysk sida beredd misstänka att i hithörande fall någon form av samröre förekommit. Om det skulle visa sig, att en representant för Röda Korset flytt från det ryska kvarteret och hållit sig dold, fruktar jag, att man får vatten på sin kvarn (P 2 Eu, 14/8-1945).

Orsaken till att det skulle vara ”obehagligt” för Söderblom att ”förklara sammanhanget” för de sovjetiska myndigheterna, skulle alltså vara att man från sovjetisk sida anklagat Röda korset ”för att ha tagit tusentals 'fascister' under sitt beskydd”. Söderblom var vid det här laget införstådd med det faktum att Wallenberg och Langlet utfärdat skyddsbrev åt judar i Budapest, och han förefaller av annan skriftväxling att döma, ha varit om inte direkt kritisk, så åtminstone tämligen skeptisk till legationens förfarande. Det intressanta är dock att han fruktade att de sovjetiska myndigheterna skulle ”få vatten på sin kvarn” om de fick reda på ”att en representant för Röda Korset flytt från det ryska kvarteret och hållit sig dold”.

Av dokumentet att döma var det Raoul Wallenberg som Söderblom har i åtanke när han när han talade om en representant för Röda korset. Wallenberg var alltså, i Söderbloms ögon, inte främst svensk legationssekreterare med diplomatisk immunitet, utan ”representant för Röda Korset”. Det enda tidigare tillfälle där man talat om Raoul Wallenberg som "chief of the Red Cross work in Budapest" var, som nämnts, i Kossuth-radions kryptiska intervju med Langlet den 15 mars 1945.

Varifrån Söderblom fått uppfattningen att Wallenberg skulle vara representant för Röda korset är oklart. Såsom framgått ovan underströk biträdande polchefen Sven Grafström i sitt instruktionsbrev till Per Anger av den 6 juli 1944 att ”herr Wallenberg har […] intet uppdrag från Röda Korset och får givetvis icke uppträda i dess namn” (P 2 Eu, 6/7-1944).

En tänkbar förklaring skulle kunna bestå i den tidigare nämnda lista över diplomatisk personal vid Budapest-beskickningen som UD översände till Söderblom den 30 december 1944. Såsom ovan påvisats placerades legationssekreteraren Raoul Wallenbergs namn efter rödakorsdelegaten Valdemar Langlets. Möjligtvis kan denna oväntade placering av Wallenbergs namn i en lista som i övrigt följde gängse rangordning ha bidragit till Söderbloms missuppfattning.

Det sjunde omdömet utgörs av Arfwedssons brev till Gösta Engzell av den 28 januari 1946 vari han konstaterade att ”de tidigare påtalade missbruken [av skyddspass] synas hänföra sig till Röda Korsets [Langlets] s.k. skyddspass”:

Däremot synes Wallenbergs avdelning ha varit mycket kompetent skött och kontrollen där god. Detta vill jag gärna ha sagt redan nu för att ingen skugga måtte falla på en person, som ej kan tala till sitt eget försvar (P 2 EuI, 28/2-1946).

Det åttonde omdömet, och tydligtvis det mest intressanta, utgörs av en skriftväxling inom UD under 1946 med anledning av en fordran från ungraren Béla Szabó på 50 000 schweizerfranc för ”två större partier charkuterivaror” till Wallenbergs humanitära aktion i

Budapest under hösten 1944 (HP 21 Eu, 4/3-1946). Pengarna skulle enligt överenskommelsen mellan Wallenberg och Szabó utbetalas från ett konto i Schweiz där Wallenberg deponerat medel från War Refugee Board. Den 17 maj konstaterade UD i en promemoria att Szabós fordran var riktig. Därefter följde ett intressant resonemang:

Att betalning omedelbart sker, är så mycket mera angeläget som Szabó, ehuru hjälpverksamheten i Ungern hållits avskiljd från beskickningens verksamhet i övrigt, kan ha och uppenbarligen har bibringats den uppfattningen, att beskickningen och svenska staten i sista hand vore ansvariga för Wallenbergs affärer (HP 21 Eu, 17/5-1946).

Det var alltså viktigt att betalning för varorna utgick från kontot i Schweiz så fort som möjligt, eftersom Szabó, som hade ”bibringats uppfattningen” att den svenska staten var ansvarig för Wallenbergs affärer, annars skulle kunna kräva betalning från Sverige.

Den 14 juni 1946 återkom UD till problemet med utbetalning av pengar till Szabó. Engzell konstaterade i ett handbrev till Arfwedsson att utbetalning inte kunde ske utan ”medgivande från Wallenbergs amerikanska uppdragsgivare” (HP 21 Eu, 14/6-1946). Engzell poängterade också följande:

Du bör särskilt framhålla för denne [Szabó], att Wallenbergs aktion icke företogs på uppdrag av svenska staten, varför denna icke kan hållas ansvarig för fullgörandet av de av honom i Ungern träffade avtalen (HP 21 Eu, 14/6-1946).

Att Engzell fastslog att ”Raoul Wallenbergs aktion icke företogs på uppdrag av svenska staten” kan tyckas vara oväntat och anmärkningsvärt men låg onekligen i linje med UD:s redan på tidigt stadium manifesterade inställning till uppdraget och dess agerande efter Wallenbergs försvinnande. I juni 1944 hade Johnson, som nämnts, rapporterat att UD såg på projektet som ett ”American program”, Boheman uppgav sig vara beredd att förmedla instruktioner från den amerikanska utrikesförvaltningen till Raoul Wallenberg (man var med andra ord ovillig att själv bidra till att konstruera uppdragets konkreta innehåll), när Raoul Wallenberg påträffades av sovjetiska militära myndigheter underrättade man omedelbart den amerikanska och brittiska beskickningen och återsände därvid instruktionen rörande den spanska beskickningens judar i Budapest. Engzells konstaterande kan knappast således sägas strida mot den svenska inställningen till uppdraget.

Samtidigt måste det poängteras att Engzells bild åtminstone står i konflikt med Grafströms memorandum till Ravndal av den 2 juli 1945, vari ju klart sägs att projektet var ”a Swedish humanitarian action” och att Wallenberg anställdes som ”Second Secretary”.

Det nionde omdömet utgörs av Bergs bild av Wallenbergs status vid legationen i Budapest:

Med Wallenbergs ankomst till ministerns arbetsrum var fyra av beskickningens fem ”diplomatiska” tjänstemän församlade. De två karriärdiplomaterna, envoyén Ivan Danielsson, med mer än tjugo års välmeriterad tjänst bekom sig, och attachén Per Anger, t.f. andre legationssekreterare vid beskickningen och av betydligt yngre årgång. Affärsmannen Raoul Wallenberg, särskilt utvald för sitt uppdrag och tillfälligt tillagd titeln andre legationssekreterare. Jag själv, ung juris kandidat, ingalunda karriärdiplomat men med ett par års tjänst hemma på UD och bland Berlinbeskickningens ruiner bakom mig (Berg, 1949, 1983: 16).

Bergs notering, som visserligen inte härrör från någon samtida källa utan återfinns i hans bok Vad hände i Budapest (Boken som försvann) (1949, 1983), är dock intressant. Raoul Wallenberg definierades som ”affärsman” som var ”särskilt utvald för sitt uppdrag och tillfälligt tillagd titeln andre legationssekreterare”.

Att Raoul Wallenbergs ställning uppfattades som en säregen företeelse inom den svenska utrikesförvaltningen står ganska klart mot bakgrund av dessa korta omdömen om honom och hans status. Det förefaller fullt möjligt att detta kan ha bidragit till att göra teorin om hans död trovärdig. Det finns dock ingen dokumentation som entydigt visar att bilden av Raoul Wallenberg påverkade utrikesledningen vid dess bedömning av hans öde.

10.5. Sammanfattning

Historien om Wallenberg, hans status inom utrikesförvaltningen, hans verksamhet i Budapest, hans öde och den övriga beskickningspersonalens erfarenheter präglas av en rad för utrikesförvaltningen exceptionella omständigheter. Det är omöjligt att med säkerhet avgöra huruvida dessa faktorer kan bidragit till att göra bilden av Raoul Wallenberg som död mer eller mindre trovärdig i utrikesledningens ögon. Man skulle kunna hävda att t.ex. den sovjetiska plundringen av legationsbyggnaden och den respektlösa behandlingen av Danielsson, Berg och Anger borde ha gjort Günther och hans stab mer benägen att se möjligheten att Wallenberg faktiskt internerats av den sovjetiska säkerhetstjänsten.

Bilden av Raoul Wallenberg som död kom under våren och sommaren 1945 i hög grad att prägla UD:s arbete i efterforskningsarbetet. Det förefaller möjligt att förklaringen till detta skall sökas i de ovan anförda exceptionella omständigheterna.

11. En okontroversiell sanning

11.1. Motstridig information tonas ned

Före den 13 april 1945 förelåg två konkurrerande versioner om vad som egentligen hänt Wallenberg. Enligt den första versionen skulle Wallenberg ha satts under sovjetiskt beskydd den 16 januari, och enligt den andra versionen skulle Wallenberg ha försvunnit i bil mot okänd destination den 17 januari. Som ett resultat av ny information som Söderblom erhöll från legationschefen i Bukarest (Reuterswärd) och av den genomresande Budapest-legationens personal (troligtvis Danielsson) den 13 april 1945, fick han de bägge versionerna att stå i harmoni med varandra: Wallenberg hade påträffats av sovjetiska myndigheter, men därefter försvunnit i bil mot okänd destination. Han hade sedermera sannolikt mördats av förklädda pilkorsare, råkat ut för en bilolycka eller dylikt.

Det kan härvid vara givande att helt kort återknyta till det inledande resonemanget om störningsfaktorer och deras påverkan på tjänstemäns rapportering. Ett centralt argument inom den kognitiva forskningen är att människan, i syfte att begripliggöra sin omvärld, kategoriserar inkommande information i enlighet med etablerade uppfattningar (beliefs, images, schemas), om hur verkligheten fungerar. Forskning visar också att information som strider mot de egna uppfattningarna, och som kan medföra konflikt dem emellan, tenderar att bli omedvetet (eller medvetet) marginaliserad eller helt negligerad. Information som däremot bekräftar de egna uppfattningarna, anammas enklare och ses som mer sanningsenlig och relevant.

För Söderblom var Wallenberg, som framgått ovan, en högst okonventionell legationssekreterare som i hög grad agerade efter eget huvud, utan att vänta på instruktioner från sin chef. Att Wallenberg skulle ha givit sig av från Budapest, med eller utan ”sina ryska beskyddare”, bör således inte ha förefallit alltför otroligt för Söderblom.

Att Sovjetunionen skulle ha begått ett så flagrant brott mot all diplomatisk sedvänja, som att internera en person med diplomatisk immunitet föreföll därtill för Söderblom, liksom för de flesta andra UD-tjänstemän som mindre troligt. Han behöver dock inte ha hållit det för helt uteslutet.

Vi har i det föregående påvisat att Söderblom redan på tidigt stadium hade vissa inslag av realism och pessimism i sin syn på Sovjetunionen, och dessa drag skulle komma att förstärkas under tiden som legationschef i Moskva. Däremot är det rimligt att anta att en sovjetisk internering av Wallenberg stod i så djup strid med vad Söderblom ville se, givet hans målsättning att förbättra de svensksovjetiska relationerna, att han blev medvetet eller omedvetet blockerad mot information som pekade i denna riktning.

Söderblom hade därtill, sannolikt från Wallenbergs chef (alltså från auktoritativt håll), erhållit en version av händelseförloppet som föreföll trovärdig och därtill eliminerade risken att behöva utpeka Dekanozov och Vetrov som representanter för en stat som genom uppenbart slarv förorsakat att en svensk diplomat mördats av Gestapo eller pilkorsare, eller än värre, behöva utpeka dem som delaktiga i en kidnappning eller rentav mord.

Därtill hade han i ganska hög utsträckning låst sin egen position i ärendet. Den 26 mars hade han underrättat Vetrov per brev att Wallenberg försvunnit i bil mot okänd destination, den 12 april 1945 hade han meddelat Harriman samma bild av Wallenbergs öde och den 25 april hade han sagt till Dekanozov att Wallenberg, ”efter det att han påträffats, [skulle] ha dött i samband med en bilolycka”.

I syfte att undvika (ett möjligtvis plågsamt) omprövande av den egna bilden av Wallenbergs öde (med allt vad det skulle innebära av personlig prestigeförlust) skulle man, enligt kognitiv teori, förvänta sig att Söderblom marginaliserade information som stred mot de egna uppfattningarna, och framhävde information som gav stöd åt dessa.

Det finns, under perioden från maj 1945 till juni 1946, flera exempel på hur information, som i ljuset av de ovan anförda uppgifterna från Anger, Berg, Langlet, Kollontaj m.fl., borde ha kunnat tolkas som ytterligare indikationer på att Wallenberg befann sig i sovjetisk fångenskap, filtrerades bort ur Söderbloms föreställningsvärld. Ett (ehuru något tveksamt) exempel på detta utgörs av Söderbloms samtalsuppteckning från ett möte med Dekanozov den 18 maj 1945.

Dekanozov, som under mötet var ”synbart irriterad” och, enligt Söderblom, var tvungen att ”lägga band på sig” för att inte brusa upp, hade lett in samtalet på frågan om de baltiska flyktingarna i Sverige. Dekanozov var missnöjd med att man från svensk sida uppgavs ha hindrat representanter för sovjetiska legationen i Stockholm att ta kontakt med flyktingarna som befann sig i olika läger:

Herr Dekanozov ville ej godtaga att överlämna åt någon annan än hemlandets representanter att konstatera, huruvida flyktingarna vilja återvända eller ej. ”Om man alldeles bortser från det aktuella flyktingspörsmålet”, yttrade herr Dekanozov, ”kan väl ingen förneka, att om medborgare i landet A. befinna sig i landet B., officiella representanter för landet A. böra av landet B:s myndigheter tillåtas att träda i personlig kontakt med sina landsmän. Vad skulle Ni säga, om här funnes svenskar, med vilka man förvägrade Er att taga personlig kontakt”, frågade herr Dekanozov. Jag förklarade, att man i den mån här finnas svenskar, som önska leva i Sovjetunionen, jag säkerligen ej skulle vilja förmå dem att återvända hem. Herr Dekanozov genmälde, att det nog kunde förekomma fall, då jag skulle önska en personlig kontakt (P 40 R, 18/5-1945).

Dekanozov antydde alltså att det ”nog kunde förekomma fall” då Söderblom skulle önska en personlig kontakt med svenskar i Sovjetunionen. Det är omöjligt att svara på frågan huruvida Dekanozov härmed avsåg Raoul Wallenberg. Det förefaller sannolikt att Dekanozov, som tidigare tjänstgjort inom den sovjetiska säkerhetstjänsten och alltjämt upprätthöll starka band till denna, kände till att Wallenberg befann sig i Lubjanka-fängelset i Moskva. Det finns dock ingen säker dokumentation på att så var fallet.

Hade Söderblom haft full tillgång till den ovan anförda information som fanns rörande Raoul Wallenbergs försvinnande (som dock till stor del blivit liggande i Bukarest), och inte varit fullt så övertygad om att Raoul Wallenberg omkommit, hade man kanske kunnat förvänta sig någon form av reflektion kring denna fråga. Av rapporten att döma finns dock inga tecken som tyder på att vare sig han själv, eller Günther, vars paraffer återfinns på dokumentet, skulle ha gjort någon koppling mellan Dekanozovs antydan och den försvunne Wallenberg.

Det faktum att man från svensk sida inte ens spekulerade kring vilka fall som skulle kunna tänkas avses, kan tolkas som ett resultat av den omedvetna strävan hos Söderblom (och övriga inom den

svenska utrikesförvaltningen), att upprätthålla den version man bestämt sig för, och negligera information som kunnat leda till att man måste ompröva sin uppfattning.

Ett annat exempel på hur information, som skulle kunna tala för att Raoul Wallenberg fanns i livet, filtrerades bort utgörs av Söderbloms officiella skrivelse till utrikesministern av den 24 maj 1945. Häri återgavs ett möte med den ungerske professorn och nobelpristagaren Albert Szent-györgy. Enligt Söderblom hade denne uppgivit att han i januari 1945 hört nyheten om Wallenbergs påträffande av sovjetiska trupper, samt att

man inom Malinovsky's [sic] högkvarter glatt sig åt att den förste svensken hittats (P2 Eu, 24/5-1945).

Ingenting tyder dock på att Söderblom, eller någon annan inom utrikesförvaltningen, tolkade detta vittnesmål som ytterligare stöd för att Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap. I stället lämnades uppgiften okommenterad, och torde, åtminstone av Söderblom, ha uppfattats som tämligen enkel att integrera i den etablerade bilden om Raoul Wallenbergs öde, alltså att han påträffats av sovjetiska trupper men därefter försvunnit.

Wallenberg-ärendet bör bedrivas i Ungern

Det finns också exempel på hur information, som gav stöd åt bilden av Raoul Wallenberg som död någonstans i Ungern, av Söderblom framhölls som ”särskilt viktig”.

Vi har ovan pekat på den generella tendensen hos Söderblom att alltsedan mötet med Vetrov den 18 december 1944 hänvisa alla ärenden som rörde förhållandena i de av Sovjetunionen ockuperade delarna av Öst- och Centraleuropa. I flera telegram, handbrev och officiella skrivelser under våren 1945 förfäktade han positionen att Sverige borde bedriva ärenden rörande Ungern genom en ny svensk beskickning i Budapest (HP 80 Ea, 29/3, 12/4, 19/4, 3/9-1945, HP 1 Eu, 12/4, 6/7, 14/8-1945, P 2 Eu, 25/9-1945). Skulle Sverige avlägga en démarche vari gjordes gällande att sovjetiska militära myndigheter egenmäktigt tillägnat sig kontrollen över svenska industrier i Ungern kunde det, enligt Söderblom, medföra ”allvarliga konsekvenser” (HP 80 Ea, 12/4-1945).

I enlighet med denna linje skrev Söderblom följande i ett brev till Sahlin den 6 juli 1945:

vad särskilt Ungern beträffar, torde det snart vara på tiden att tänka sig in i lämpligaste sättet att gå tillväga för att komma i kontakt med den nya regeringen. Jag skulle kunna tänka mig möjligheten av att använda sovjetregeringen som en kanal. Kanske kunde jag få instruktion att meddela sovjetregeringen svenska regeringens önskan att träda i diplomatisk förbindelse eller eljest taga kontakt med den nya regeringen i Ungern för att bevaka våra viktiga ekonomiska intressen i detta land […]. Tillika kunde jag kanske få i uppdrag att bedja sovjetregeringen vidarebefordra detta önskemål till den ungerska regeringen med förfrågan, huru den ställer sig till saken. Naturligtvis är det lättare för Dig att från Din centrala utsiktspunkt bedöma, när rätta tidpunkten är inne och välja den lämpligaste kanalen för en kontakt. Emellertid böra vi enligt min uppfattning härvidlag öva den största diligentia (HP 1 Eu, 6/7-1945).

Den 25 augusti 1945 instruerades Söderblom på nytt av UD att hos sovjetiska myndigheter försöka säkerställa att svensk egendom i Ungern respekterades av de därvarande sovjetiska militära myndigheterna. Denna gång var det inte STAB:s egendom utan Svenska ackumulator aktiebolaget Jungners dotterbolag i Budapest som var i farozonen. Den 3 september 1945 svarade Söderblom:

Jag skulle kunna tänka mig att överlämna det hit översända intyget av notarius publicus till utrikeskommissariatet i och för vidarebefordran till vederbörande lokala myndigheter, under åberopande att vi ej hava någon representation i Budapest. Emellertid tror jag knappast något förnuftigt syfte skulle uppnås härmed. Jag vidhåller den av mig vid många tillfällen envetet förfäktade meningen, att enda effektiva sättet att försvara de svenska ekonomiska intressena i de östeuropeiska länderna är att komma i officiella förbindelser med de nya regeringarna. När detta kan ske, är en politisk fråga, som bäst kan bedömas från Stockholms horisont. Ur min speciella synpunkt förefaller det naturligtvis önskvärt att man är ute i god tid (HP 80 Ea, 3/9-1945).

Tendensen att vilja hänskjuta Raoul Wallenberg-ärendets vidare handläggning till en svensk beskickning i Ungern framkom i brevet av den 14 augusti 1945, (vari Söderblom betecknade Raoul Wallenberg som ”en representant för Röda Korset”). Detta brev avlutades enligt följande:

Tills vidare förblir emellertid Wallenbergs försvinnande ett mysterium. Jag utgår ifrån, att, så länge vi ej få höra ytterligare från den schweiziska källan, det knappast kan vara lämpligt att ytterligare bedriva saken härifrån. Hoppet står nu till vad professor Szent Györgyi kan

uträtta och till den utredning, som vår blivande beskickning i Budapest kan åstadkomma (P 2 Eu, 14/8-1945).

Hoppet stod alltså till vad den blivande beskickningen i Budapest skulle kunna åstadkomma i utredningen om Raoul Wallenbergs öde.

Den 28 augusti 1945 meddelade beskickningen i Bern att direktören för ungerska nationalbanken Takácsy underrättat Kálman Lauer att Wallenberg var vid liv, ”tagen med samtliga anteckningar och Unterlagen av ryssarna”, som avsåg utnyttja Wallenberg vid processer mot ”komprometterade ungrare”. Takácsy ansåg det ”lönlöst att för ögonblicket företaga några officiella démarcher, eventuellt ingripande torde endast vara möjligt på privat väg” (P 2 EuI, 28/8-1945, 4/9-1945). Denna uppgift vidarebefordrades av von Post till Söderblom den 4 september 1945 (P 2 EuI, 4/9-1945). Den 25 september 1945 svarade Söderblom att

amerikanska ambassaden här har icke heller tidigare gjort någon hänvändelse till ryssarna angående Wallenberg. De ha i april i år i anledning av en då mottagen förfrågan från Washington tillrått State Department att instruera den amerikanske representanten i Budapest att söka efterforska vederbörande. Även denna gång har amerikanska ambassaden svarat Washington, att det synes dem lönlöst att här göra någon démarche, och de ha nu i stället föreslagit, att State Department instruerar Förenta Staternas ”political representative” i Budapest, Mr. Erhardt, att på platsen söka inhämta alla upplysningar, som står att vinna angående vad som exakt hänt Wallenberg samt härom inrapportera till Washington. På så sätt skulle åtminstone det kunna vinnas att man fick såpass säkra underrättelser att de kunde delgivas familjen (P 2 Eu, 25/9-1945).

Söderblom framhöll genom detta brev information som gav stöd åt bilden att Raoul Wallenberg omkommit i trakterna kring Budapest, och att arbetet för att fastställa omständigheterna kring dennes död borde bedrivas i Ungern. Mr Erhardt hade, som Söderblom skriver, instruerats att ”på platsen söka inhämta alla upplysningar […] angående vad som exakt hänt Wallenberg”. Det synes rimligt att tolka detta som en underförstådd uppmaning till att Sverige borde komma till samma slutsats. Söderblom använde således det amerikanska agerandet i Wallenberg-ärendet som något av en förebild för hur också den svenska linjen borde gestalta sig. Sverige borde bedriva ärendet i Budapest.

I december upprättades slutligen en ny svensk beskickning i Budapest under chargé d'affaires Rolf Arfwedsson. Den 17 december 1945 skrev Söderblom till kabinettssekreterare Karl Ivan Westman:

Då detta läses torde Arfwedsson, enligt vad man får hoppas, i egenskap av Sveriges chargé d'affaires ha etablerat sig i den ungerska huvudstaden, och jag anser mig i stort sett skild från vidare bekymmer för de svensk-ungerska förbindelserna (HP 1 Eu, 17/12-1945).

Söderbloms inställning i Raoul Wallenberg-ärendet hade konsekvent varit att frågan borde bedrivas från en svensk legation i Budapest. Det är svårt att med säkerhet svara på frågan huruvida Söderblom nu avsåg att helt frånhända sig det fortsatta drivandet av ärendet Wallenberg från Moskva.

Att så var fallet framkommer dock i Söderbloms handbrev till Grafström av den 18 december 1945. Häri gav Söderblom ett antal förslag till ändringar i en promemoria som UD (den 1 november 1945) hade upprättat över Wallenberg-ärendets handläggning. Söderblom noterade, på basis av uppgifter som presenterats i en artikel av journalisten Emil Langlet i Stockholmstidningen, att denne

utesluter möjligheten av att Wallenberg skulle hållas fängslad någonstans i Ungern eller Ryssland utan någon möjlighet till kontakt med yttervärlden samt framhåller, att ryssarna själva i våras flera gånger hos svenskarna förfrågade sig, vart Wallenberg tagit vägen. Vidare vill jag understryka, att Langlet anser sannolikt, att Wallenberg under färd från Budapest från Debretsen omkommit på ett eller annat sätt.

Söderblom anförde vidare

Ett annat dokument av intresse är meddelandet om att man i Budapest ämnar uppkalla en gata efter Wallenberg och uppföra ett monument till hans minne. […] Initiativtagarna till dessa hedersbetygelser åt Wallenbergs minne måste mänskligt att döma utgå ifrån att han ej längre finnes bland de levande (P 2 Eu, 18/12-1945).

Andemeningen i Söderbloms handbrev var således att Raoul Wallenberg omkommit i Ungern och att ärendet följaktligen också borde bedrivas av den nyöppnade svenska legationen där. Denna inställning kommer till än mer tydligt uttryck under Söderbloms samtal med den nye chefen för den femte europeiska (skandinaviska) avdelningen vid utrikeskommissariatet Aleksander N.

Abramov den 26 december 1945. Enligt den sovjetiska samtalsuppteckningen sade Söderblom härvid följande:

Jag vill säga Er öppet min personliga mening i denna fråga. Jag vet naturligtvis att min mening inte kan ha någon personlig karaktär, men i detta fall vill jag be er hålla den för personlig. Jag förmodar att Wallenberg inte längre är i livet. Möjligtvis har han dött som ett resultat av bomber från tyskt flygvapen eller på grund av ett överfall av ungerska eller tyska militärer som har uppenbarat sig i sovjetisk förklädnad. Strax efter avsändandet av Wallenberg till Debrecen ägde en stor sovjetisk offensiv rum, varvid staber och arkiv förflyttades och det visade sig omöjligt att få fram några uppgifter om Wallenbergs öde vid detta tillfälle. Det skulle vara utmärkt om legationen nu kunde få ett svar just i den andan, dvs. att Wallenberg har omkommit. Detta är nödvändigt i första hand för Wallenbergs mor vilken ännu hoppas att hennes son är i livet och slösar kraft och hälsa på ett meningslöst sökande. Jag har talat om detta i dagarna med Mme Kollontaj. Hon höll med om min uppfattning och rekommenderade mig öppet att berätta detta för Er vad jag nu har gjort. Jag vill än en gång understryka att min önskan om ett svar från Sovjetiska regeringen och innehållet i detta svar naturligtvis utgör en personlig vädjan och min personliga uppfattning (AVPRF, f. 06, op. 7, p. 52, d. 858, l. 89-194).

Söderblom skickade ingen samtalsuppteckning för mötet med Abramov till Stockholm. I stället omnämndes det i ett kort handbrev till Grafström av den 3 januari 1946, vari Söderblom rapporterade att han haft samtal med Kollontaj och Abramov, och att den senare meddelat att de sovjetiska militära myndigheter ”av allt att döma ej veta vad som hänt Wallenberg” (P 2 Eu, 3/1-1946). Att den sovjetiska samtalsrapporten skulle vara tillrättalagd av Abramov för att passa överordnades preferenser och målsättningar bedöms av den svenska arbetsgruppen som osannolikt. Man noterar härvid att ”de mest graverande av Söderbloms uttalanden återgavs inom citationstecken” (UD II: 52, 2001: 88).

Söderblom och bilden av Wallenbergs öde

Söderblom ansåg sig således vid mitten av december 1945 ”i stort sett skild från vidare bekymmer för de svensk-ungerska förbindelserna” och han hade aktivt börjat verka för att få dokumentation från sovjetiska företrädare som gav stöd åt bilden av Raoul Wallenberg som död i Ungern.

Söderbloms roll som konstruktör av bilden av ärendet Raoul Wallenberg måste tillmätas stor betydelse. Hans telegram av den 14 april 1945 vari fastslogs att ”Wallenberg […] avrest med bil till Debreczen och befaras ha omkommit under resan [till följd av] bilolycka (mycket sannolikt), rånmord, bakhåll av pilkorsare etc” (P 2 Eu, 14/4-1945, HP 1 Eu, 14/4-1945), var viktigt härvid.

Det finns en rad indikationer på att Söderbloms bild av ärendet Wallenberg tillmättes betydelse av den övriga UD-personalen. Det faktum att att ingen av chefstjänstemännen, åtminstone av den skriftliga dokumentationen att döma, erinrade mot Söderbloms telegram och handbrev i ärendet måste sägas tala i denna riktning.

Det står också klart att hans linje att ärendet Wallenberg måste bedrivas i Budapest fick genomslag. Detta framgår dels av Herschel Johnsons förfrågan den 7 juni 1945 om efterforskningar i Budapest, dels i ett brev från polchefen von Post till den nye amerikanske ministern i Stockholm Ravndal av den 2 november 1945:

We shall soon have a representative of our own in Budapest, so we hope not to trouble you overmuch more with this matter. We are anxious, however, to look for continued support and cooperation from the American Minister in Budapest (P 2 EuI, 2/11-1945).

von Post underströk således att man från svensk sida framgent ville ha hjälp från det amerikanska sändebudet i Budapest. Det finns överhuvudtaget ingen antydan om att ärendet skulle bedrivas i Moskva.

En ytterligare indikation på Söderbloms betydelsefulla roll utgörs av chargé d'affaires Rolf Arfwedssons första rapport från Budapest i ärendet Wallenberg. Arfwedssons rapport, i form av en officiella skrivelse till Undén, avslutades enligt följande:

Vad som verkligen hänt torde väl aldrig bli utrönt eftersom åsyna vittnen tydligen antingen icke finnas eller icke vilja eller icke våga framträda. De ryska trupper, som funnos här i januari äro utbytta mot andra. Ungerska polisens handlingar från ifrågavarande tid äro bortförda eller förstörda. Under dylika förhållanden bör man nog ej fästa några större förhoppningar vid att de fortsatta utredningarna skola bringa positiva resultat. Vad som kan göras kommer emellertid att göras (P 2 EuI, 26/1-1946).

Arfwedssons skrivelse innehåller tre huvudargument: a) vad som verkligen hänt torde aldrig bli utrönt, b) de ryska trupper, som funnos här i januari [1945] äro utbytta mot andra och c) man bör ej

fästa några större förhoppningar vid att de fortsatta utredningarna skola bringa positivt resultat.

Dessa argument återfinns nära nog ordagrant i Söderbloms telegram och skrivelser till UD under våren 1945: a) I Söderbloms telegram av den 14 april 1945 hette det att ”jag fruktar att klarhet aldrig vinnes” (P 2 Eu, 14/4-1945, HP 1 Eu, 14/4-1945), b) I handbrevet till von Post av den 19 april 1945 konstaterade Söderblom att ”de truppförband, som stodo i Budapest i januari, nu säkerligen flyttat fram sina staber och kvarter” (HP 80 Ea, 19/4-1945) och c) (i samma brev): ”Vad jag fruktar är, att ryssarna med bästa vilja i världen icke kunna skapa klarhet om vad som inträffat” (HP 80 Ea, 19/4-1945).

Det är också intressant att en liknande formulering av Söderblom återges i den sovjetiska samtalsuppteckningen från mötet mellan Söderblom och Abramov den 26 december 1945: ”Strax efter avsändandet av Wallenberg till Debrecen ägde en stor sovjetisk offensiv rum, varvid staber och arkiv förflyttades och det visade sig omöjligt att få fram några uppgifter om Wallenbergs öde vid detta tillfälle” (AVPRF, f. 06, op. 7, p. 52, d. 858, l. 89–194).

Det synes osannolikt att Arfwedsson, lite mer än en månad efter ankomsten till Budapest, på egen hand skulle ha kommit till slutsatser som visade en så uppenbar likhet med Söderbloms. Det är härvid av intresse att notera att Arfwedsson, mot bakgrund av att Ungern stod under sovjetisk militär kontroll, var tvungen att fara via Moskva till Budapest. Arfwedsson anlände till Moskva den 15 december och for vidare mot Budapest den 24 december.

Vad som avhandlades mellan Söderblom och Arfwedsson under de nio dagar Arfwedsson befann sig i Moskva finns inte dokumenterat. Emellertid synes det rimligt att en hel rad ärenden, inklusive Wallenberg-ärendet, varit föremål för diskussioner. Arfwedsson orienterade sig säkerligen om Söderbloms inställning i dessa frågor. Söderblom hade i sin tur den 24 september 1945 kallats hem till UD ”för rapportering” (P 9, 24/9-1945), (han anträdde emellertid resan först den 2 oktober [P 9, 2/10-1945]). Han kom därefter att vistas i Stockholm ända fram till den 14 december 1945 (P 9, 14/12-1945). Den 3 december 1945 hade han, såsom framgår av Undéns dagbok, varit inbjuden på middag hos Undén.

Att Söderblom diskuterat frågor rörande Sveriges förhållande till Sovjetunionen under sin vistelse i Stockholm med utrikesministern står bortom allt tvivel. Att angelägenheter rörande Ungern var föremål för diskussion synes ävenledes troligt mot bakgrund av att

medgivandet till upprättandet av en svensk beskickning i Budapest gavs av Abramov den 6 oktober (och meddelades i en officiell skrivelse från chargé d'affaires Ingemar Hägglöf till Undén den 9 oktober 1945). Söderblom bör ha haft tämligen omfattande kontakter med UD:s ledning rörande de angelägenheter som kunde förväntas sysselsätta den nye beskickningschefen i Budapest.

11.2. En inte helt allenarådande bild

Det skulle dock vara felaktigt att hävda att bilden av Raoul Wallenberg som död utgjorde den allenarådande bilden om Raoul Wallenbergs öde inom UD vid denna tid. Söderblom propagerade visserligen i flera telegram och handbrev för denna teori, men man kan inte säga att den var helt obestridd.

Uppgiften från Bern i juli 1945 att en ”tillförlitlig sagesman” uppgivit att Wallenberg i april 1945 skulle ”frisk och fri” ha hållit sig gömd ”i säker förklädnad i Pest” vidarebefordrades som nämnts, till Söderblom (P 2 EuI, 2/7-1945). När Söderblom varnade för den sovjetiska reaktionen på dessa nya uppgifter, svarade Sahlin att ”det är väl inte annat än fullständigt naturligt […] att vi med alla medel söka efter en försvunnen svensk (P 2 Eu, 12/7-1945). Wallenberg definierades alltså i juli 1945, av kabinettssekreteraren, som ”försvunnen” snarare än död.

Av ett telegram av den 20 september 1945 från den vice amerikanske utrikesministern Dean Acheson till den amerikanska legationen i Moskva framgår att amerikanska myndigheter underrättats av UD rörande Takácsys uppgifter. I telegrammet återgavs Takácsys uppgifter varefter följande angavs:

Swedish FONOFF hopes foregoing may assist you in making further inquiries about Wallenberg, but it feels that even if the info is true the Soviets will never produce Wallenberg alive (U.S. State Department Records, Decimal File, RG 59, National Archives).

Den understrukna delen av detta meddelande har på originaltelegrammet strukits över och denna ändring i telegrammet har, enligt en randanteckning, godkänts av en Mr Albert Clattenberg. (Clattenberg var vid denna tidpunkt chef för the Special War Problems Office vid amerikanska Department of State och hade ett särskilt ansvar för frågor rörande saknade personer i utlandet).

Vem inom UD som inför amerikanska företrädare har givit uttryck för ståndpunkten att man från sovjetisk sida aldrig skulle lämna ut en levande Wallenberg, varför denne tjänsteman sagt detta, och om han verkligen har gjort det är okänt. Likaledes oklart är på vilka grunder Mr Clattenberg har gått med på att denna del av telegrammet inte vidarebefordras till Moskva. Klart är i alla fall att denna utsaga, om den är riktig, visar att bilden av Raoul Wallenberg som död inte var helt allenarådande.

Den 3 november 1945 instruerades även legationen i Moskva att i en skriftlig démarche påminna om den undersökning som utlovats av Dekanozov vid mötet med Söderblom den 25 april 1945. Démarchen verkställdes av chargé d'affaires Barck-Holst (Söderblom vistades i Stockholm), och hade sin utgångspunkt i Dekanozovs note av den 16 januari 1945. Det angavs även att frågan hade ”särskild vikt med hänsyn till att Wallenberg var legationsmedlem” (P 2 EuI, 3/11-1945). Som underlag för denna démarche upprättades inom UD i slutet av oktober 1945, en utförlig promemoria över skriftväxlingen (P 2 EuI, 1/11-1945).

Den 1 december 1945 gjorde Barck-Holst en förnyad démarche med anledning av Wallenberg-ärendet, och fick då till svar att de sovjetiska militära myndigheterna beordrats göra undersökningar (P 2 EuI, 29/4-1946).

Det förefaller osannolikt att man från svensk sida skulle ha företagit dessa åtgärder om bilden av Raoul Wallenberg som död varit obestridd inom hela utrikesförvaltningen. Problemet ligger emellertid i det faktum att det vid denna tidpunkt var okontroversiellt att öppet hävda att Raoul Wallenberg var död. Langlet, Söderblom, och Danielsson kunde utan att motsägas öppet hävda att Raoul Wallenberg var död. I mars 1947 noterade Petri i en promemoria att fru von Dardel var ”upprörd över att UD hela tiden utgick från att Raoul Wallenberg var död'”:

Bl.a. hade såväl envoyén Assarsson som envoyén Söderblom uttryckligt sagt henne, att hon ej borde räkna med att sonen var vid liv (P 2 EuI, 4/3-1947).

I juni 1945 tog den svenske militärattachén i Moskva Carol Bennedich upp Wallenberg-ärendet i samband med ett besök hos det sovjetiska försvarskommissariatet. I samband härmed konstaterade han att ”det kunde ju exempelvis ha inträffat en olycka och ovissheten är ju ofta värre än vissheten även om den senare är av tragiskt slag” (P 2 Eu, 7/6-1945). Bennedich spekulation om att

Wallenberg varit med om en olycka förefaller onödig och riskabel. Han har dock inte tvekat om att rapportera om sitt resonemang till UD och detta kan ses som en indikation på att det innehållet inte var särskilt anmärkningsvärt i dåtida tjänstemäns ögon.

I september 1945 uppgav Valdemar Langlet i en artikel i Dagens Nyheter följande rörande ett samtal han haft med soldater från NKVD i Budapest:

Vid samtal med dem fick vi bl.a. en sträng varning att aldrig släppa in till oss någon främmande officer under vilken förevändning som helst: det kunde lätt vara någon förklädd pilkorsare eller tysk som talade god ryska och ville locka oss i en fälla för att låta oss spårlöst försvinna. Och då skulle våra soldater med livet få plikta för bristande vaksamhet […] Kanske föll Wallenberg offer för ett dylikt försök (Dagens Nyheter, 5/9-1945).

Återigen presenterades alltså, utan några andra belägg än uppgifter (som inte rörde Wallenberg specifikt) från den sovjetiska säkerhetstjänsten, en spekulativ teori kring omständigheterna kring Wallenbergs död. Langlet skrev också följande i sin bok Verk och dagar i Budapest:

[det] bör nämnas att en ungersk tidning längre fram på våren i en ytterst erkännsam artikel om hans arbete och verksamhet trodde sig veta, att han under pilkorsregimens dödsryckningar genom bovstreck skulle ha blivit lockad i en fälla och bortförd till Tyskland […] Möjligen finns han ännu vid liv och kommer tillrätta, men då på nio månader ingenting hörts från honom, när detta skrives, är det fara värt att den orubbligt tappra mannen som en hjälte stupat på sin post. Så mycket mera påkallat är det att till avslutning på detta kapitel i min skildring rista ett enkelt minnesord: in gloriam Raoul Wallenberg […] (Langlet, 1946: 148–149).

Dessa ord var skrivna i november 1945 av en person, som förutom att han (åtminstone periodvis) varit anställd vid svenska Budapestbeskickningen, var den ende svensk som tillåtits bli kvar i Budapest efter den övriga beskickningspersonalens evakuering i mars 1945. Att Langlet på detta sätt dödförklarade Raoul Wallenberg kan knappast ha undgått dem inom UD som var ansvariga för ärendet, och givet hans obestridliga auktoritet vad gäller kunskapsläget om händelserna i Budapest under våren 1945, kan dessa ord ha bidragit till att man betraktade Raoul Wallenberg som sannolikt död.

Ett brev från dåvarande chefen för politiska avdelningen (han tillträdde den 8 november 1945) Sven Grafström av den 14 januari 1946 är också belysande. I brevet (som var ställt till Przybyszewski Westrup vid svenska legationen i Bern) noterade Grafström ”att en överenskommelse skulle ha träffats mellan schweiziska och ryska vederbörande om utväxling av ett antal schweiziska och ryska medborgare”. Grafström skrev att ”det vore av intresse att vid tillfälle erfara något om händelseförloppet i denna sak”:

För information vill jag tillägga, att någon eller möjligen flera svenskar, vilka av ryssarna anhållits i Tyskland, fortfarande befinna sig i fängsligt förvar i Sovjetunionen utan att vår beskickning fått taga kontakt med dem eller ens känner deras uppehållsort (HP 1 Cs, 14/1-1946).

Det är intressant att Grafström ville ha mer information om utväxlingen av Feller och Meier, inte för att förstå Wallenbergs försvinnande, utan för att eventuellt kunna underlätta arbetet för att få loss de svenskar som evakuerats av sovjetiska myndigheter från Tyskland och därefter internerats i Sovjetunionen (däribland Edward af Sandeberg som vi återkommer till mer i detalj nedan). Att dra paralleller mellan den sovjetiska interneringen av de schweiziska diplomaterna och Wallenbergs försvinnande (som ägde rum i Ungern) var alltså inte aktuellt, och kan onekligen ses som en indikation på att man inom UD vid denna tid fäste jämförelsevis större tilltro till bilden av Raoul Wallenberg som död.

Det skall dock anmärkas att just Grafström i annan skriftväxling var öppen för möjligheten att sovjetiska myndigheter kunde ha uppgifter om Wallenberg. Raoul Wallenbergs mor hade vid samtal i juni 1945 bett Söderblom överlämna ett antal fotografier av sonen till det sovjetiska utrikeskommissariatet för att underlätta efterforskningarna. Den 6 juli 1945 skrev emellertid Söderblom till Sahlin att han, mot bakgrund av uppgifterna om att Raoul Wallenberg skulle ha ”rymt från de ryska officerare, som avdelats till hans beskydd, för att dölja sig i Budapest under förklädnad”, ”tills vidare ej överlämnar fotografierna eller eljest företager mig något i saken” (P 2 Eu, 6/7-1945).

Fotografierna blev följaktligen liggande under hela hösten 1945 i Moskva-beskickningen och först den 18 december frågade Söderblom dåvarande chefen för politiska avdelningen Grafström huruvida ”[fotografierna] i nuvarande läge vid tillfälle böra överlämnas till utrikeskommissariatet” (P 2 Eu, 18/12-1945). Den 8 januari svarade Grafström att han ansåg att fotografierna borde överlämnas

(P 2 Eu, 8/1-1946). Dessa översändes till Abramov den 29 januari 1946 (P 2 Eu, 29/1-1946).

Denna episod kan dock knappast tolkas som att Grafström skulle ha hållit för troligt att Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap. Emellertid vidarebefordrade Grafström vid två tillfällen under våren 1946 information till Söderblom vars innehåll tydde på att Raoul Wallenberg omhändertagits av sovjetiska militära myndigeter.

Hur påverkades utrikesledningen?

Den okontroversiella bilden av Raoul Wallenbergs död satte tvivelsutan sin prägel på arbetet med att utreda hans öde. Det finns flera exempel på detta.

I sin rapport från sin avskedsaudiens hos Josef Stalin den 15 juni 1946 skrev Söderblom att han till sovjetledaren sagt sig vara ”personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare”.

Utrikesministerns obenägenhet att inför sovjetiska företrädare tillbakavisa detta budskap till Stalin talar sitt tydliga språk. Att inte heller Grafström, som sannolikt tagit del av rapporten från samtalet med Stalin, överhuvudtaget kommenterade Söderbloms förmodanden om Wallenbergs död, kan också tolkas som en indikation på att bilden av Raoul Wallenberg som död var en okontroversiell sanning. Hade Grafström ansett att Söderblom agerat felaktigt vid audiensen hos Stalin finns det goda skäl att anta att han skulle ha kommenterat detta i dagboken.

Att den svenska utrikesledningen under denna period var beredd att sätta tilltro till bilden av Raoul Wallenberg som död antyds även i statsminister Tage Erlanders interpellationssvar av den 27 november 1946. Erlander poängterade då att den svenska regeringens och den svenska utrikesförvaltningens ”iver och intensitet” i arbetet att ”utröna Raoul Wallenbergs öde” betingades av två skäl. Dels att ”man måste göra allt för att bringa klarhet i [Wallenbergs] öde eftersom han […] gjort vårt land och mänskligheten så stora förtjänster”, dels

att vårt intresse och vår iver givetvis eggats av förhoppningen att Wallenberg trots allt befinner sig i livet. […] Ansträngningarna ha fördubblats inför varje nytt rykte av tanken att det ändå finns en viss san-

nolikhet för att Wallenberg fortfarande är vid liv (Riksdagens protokoll, No 38, 1946: 19).

Såsom framgår tydligt i detta uttalande arbetade alltså den svenska utrikesledningen vid denna tidpunkt inte utifrån linjen att Raoul Wallenberg var i livet, utan enligt linjen att man ”hoppades att Raoul Wallenberg trots allt befann sig i livet”, och att ansträngningarna fördubblades inför varje nytt rykte att ”det ändå fanns en viss sannolikhet” för att Wallenberg fanns i livet. Att en sådan nyansskillnad vad gäller bilden av Raoul Wallenberg är ytterst viktig tarvar knappast någon utförligare förklaring.

Enligt den sovjetiska samtalsuppteckningen från ett möte mellan Söderbloms efterträdare Gunnar Hägglöf och Kirill V. Novikov (som ägde rum den 30 januari 1947) skall Hägglöf, då Novikov förde på tal att Wallenberg kunde ha dödats vid ett fientligt flyganfall, ha uppgivit att ”inte heller detta kan uteslutas” (Dokumentsamling, D15). Detta medgivande från Hägglöf (som inte finns återgivet i Hägglöfs egen rapport till UD) förefaller i efterhand onödigt, men speglar möjligtvis också det faktum att bilden av Raoul Wallenberg som död var okontroversiell.

Som sista punkt förtjänar det också att framhållas den synnerligen begränsade uppmärksamhet Wallenberg-ärendet får i de dagböcker av Erlander, Undén, Grafström och Ingemar Hägglöf som utredningen har haft tillgång till.

Under åren 1945 till 1951 behandlas Wallenberg-ärendet i Erlanders dagbok vid ett tillfälle, den 26 november 1946, i samband med en beredning inför svar på Håstads interpellation (som gavs den 27 november). Den 16 januari och 7 mars 1951 finns två korta noteringar rörande ärendet Wallenberg. Några resonemang kring Wallenbergs öde, ärendets handläggning av svenska myndigheter eller resonemang kring det sovjetiska agerandet finns inte. Fr.o.m. 1952 finns dock fler anteckningar i dagboken rörande Wallenbergärendet.

I Undéns dagbok nämns överhuvudtaget inte Raoul Wallenberg förrän den 9 april 1947 (då Undén för första gången tar upp fallet med den sovjetiske ministern i Stockholm). Mellan 1947 och 1951 återkommer han till Wallenberg-ärendet tre gånger (14 juni och 3 november 1947 samt 12 februari 1951). I samtliga fall rör det sig om korta noteringar rörande ärendet Wallenberg. Det finns inga resonemang om den sovjetiska sidans bevekelsegrunder eller spe-

kulationer kring vad som kan ha hänt Wallenberg. Inte heller UD:s agerande får någon som helst belysning.

Grafström nämner visserligen Raoul Wallenberg i december 1944. Han återkommer dock inte till frågan om Wallenberg förrän den 15 november 1946. Anteckningen gäller då Rudolph Philipps bok om Wallenberg (som vi får anledningen att behandla utförligare nedan). Den 18 november finns en notering rörande utarbetandet av interpellationssvaret till Håstad. Den 22 augusti 1947 nämner han att ”ryssarna [har] lämnat oss svar i Wallenbergsaffären” (Vysjinskijs note) och den 7 november finns en anteckning om ”ett fantastiskt spår i Wallenbergaffären”. Några övriga anteckningar hos Grafström, som var biträdande polchef när Wallenberg försvann och verkställande polchef under de för Wallenberg-ärendet kritiska åren 1945–48, finns inte.

I de excerpter ur Ingemar Hägglöfs dagböcker som denna utredning har tagit del av återfinns inte heller några anteckningar om Wallenberg-ärendet. Däremot nämns af Sandeberg-fallet, vars handläggning Hägglöf var delaktig i.

Att Wallenberg knappast nämns i dessa dagböcker måste anses vittna om en påtaglig brist på intresse och engagemang för hela frågan. Detta kan i efterhand sägas vara anmärkningsvärt, men måste ses i ljuset av att man helt enkelt höll det för sannolikt att Raoul Wallenberg verkligen hade omkommit i Ungern. Hade bilden av Raoul Wallenberg som död varit kontroversiell och omstridd är det rimligt att ärendet borde ha fått större uppmärksamhet i dessa privata anteckningar.

UD:s agerande för Raoul Wallenbergs sak under andra halvåret 1945 står i skarp kontrast till agerandet i parallellfallet Edward af Sandeberg. Under perioden från augusti till december 1945 framfördes noter och skriftliga respektive muntliga förfrågningar och påminnelser om af Sandeberg till sovjetiska utrikeskommissariatet vid minst femton tillfällen. I ärendet Wallenberg framfördes under samma period två démarcher och en muntlig förfrågan (varvid man från svensk sida [Söderblom] sade sig vara övertygad att Wallenberg var död).

Den stora skillnaden i aktivitet från UD:s sida kan förklaras av att man i fallet af Sandeberg förfogade över ett flertal vittnesmål som entydigt pekade på att af Sandeberg befann sig i livet i sovjetisk fångenskap. Vad gällde Wallenberg existerade, vid sidan av Dekanozovs note av den 16 januari 1945, däremot en mängd spekulativa teorier som rörde inte om utan hur Wallenberg omkommit.

12. En ifrågasatt sanning

12.1. Söderblom omprövar sin uppfattning om Raoul Wallenbergs öde

Mötet med Abramov den 30 april 1946

Söderblom hade vid besöket hos Abramov den 26 december 1945 bett om att ”få ett svar […] i den andan […] att Wallenberg har omkommit” (AVPRF, f. 06, op. 7, p. 52, d. 858, l. 89–194). Då Moskva-sändebudet den 9 mars 1946 på nytt träffade Abramov, yttrade han enligt den sovjetiska uppteckningen följande:

Efter detta gav Söderblom en ny note angående Wallenberg. ”Jag har ännu en gång övertygats om, sade S. – att Wallenberg, tydligtvis, inte längre finns bland de levande. Men eftersom hans släktingar, i synnerhet modern, i alla fall hoppas att återfinna honom, har jag bestämt mig för att informera Er om några kompletterande vittnesmål om honom, som har erhållits från vittnen. Möjligtvis skulle dessa vittnesmål kunna bidra till att fastställa, under vilka omständigheter han omkommit” (Dokumentsamling, D11).

I rapporten över samtalet (som sändes till Stockholm den 10 mars 1945) konstaterade Söderblom endast att han, enligt instruktion överlämnat en note till Abramov rörande ett vittnesmål om Wallenberg, samt att denne uppgivit att man ”icke [kunde] meddela något nytt rörande detta ärende” (P 2 Eu, 10/3-1946). Söderblom arbetade således alltjämt i det tysta med att förverkliga den linje som han aviserat dels den 14 april 1945 (dvs. att Raoul Wallenberg omkommit i Ungern), dels 17 december (dvs. att han ansåg sig skild från vidare bekymmer rörande de svensk-ungerska förbindelserna).

Det är följaktligen med viss förvåning som man noterar att Söderblom, efter ett möte med Abramov den 30 april 1946, skrev följande i samtalsrapporten till Stockholm:

I enlighet med mottagna instruktioner uppsökte jag i dag herr Abramov för att före min avresa till hemlandet ånyo påminna om detta ärende [Wallenberg]. Herr Abramov meddelade, att han ofördröjligen vidarebefordrat de senast av mig lämnade uppgifterna men ännu ej fått något besked. Jag hemställde då om att åtminstone få ett preliminärt svar, varav framginge att alla åtgärder vidtoges för sakens utredning och att, så snart denna givit något resultat, beskickningen skall därom underrättas. Herr Abramov lovade att göra allt vad på honom ankomme för sakens uppklarande och konstaterade själv, att Wallenberg ju vore en i Sverige känd person. I detta sammanhang lät herr Abramov sig undfalla den anmärkningen, att herr af Sandeberg ju påträffats och vid det här laget förmodligen återbördats till hemlandet (P 2 Eu, 30/4-1946).

Söderbloms tolkning av Abramovs anmärkning om af Sandeberg är överraskande:

Detta skulle kunna fattas som en antydan om att Wallenberg trots allt är i livet och blivit identifierad i något läger eller dylikt. Emellertid får jag vördsamt hemställa, att ingen antydan i denna riktning göres utåt eller ens till familjens medlemmar, då jag är långt ifrån säker om att Abramovs ord verkligen böra tolkas i nyssnämnda riktning. (P 2 Eu, 30/4-1946).

Söderblom gjorde ingen koppling mellan Dekanozovs antydan den 18 maj 1945 om att det ”nog kunde förekomma fall, då Söderblom skulle önska en personlig kontakt med svenskar i Sovjetunionen” (P 40 R, 18/5-1945), och den försvunne Raoul Wallenberg. Ett år senare, den 30 april 1946, gjorde Söderblom just en sådan koppling då man från sovjetisk sida nämnde att svensken Edward af Sandeberg (som suttit internerad i lägret i Krasnogorsk och Butyrka-fängelset under nio månader), ”ju påträffats” och ”återbördats till hemlandet”. Varför fick Abramovs anmärkning om af Sandeberg Söderblom att, om än med stor tvekan, ifrågasätta den ”sanning” om Raoul Wallenbergs öde som han bekänt sig till alltsedan Danielssons besök i Moskva den 13 april 1945?

Det är i efterhand av stort intresse att notera att Abramov, enligt Söderbloms uppteckning, använde sig av fallet af Sandeberg som en analogi för att åskådliggöra fallet Wallenberg. Användandet av af Sandeberg-analogin, ett ärende som fick ett lyckligt slut, kan tolkas som en antydan att också ärendet Raoul Wallenberg skulle kunna få ett lyckligt slut. Söderblom gjorde av uppteckningen att döma just denna tolkning. Givet hans alltsedan april 1945 manifesterade

inställning i ärendet Wallenberg är detta överraskande. Det skall dock understrykas att en annan sannolikt viktigare bidragande faktor till att Söderblom plötsligt var beredd att ompröva sin syn på Wallenberg-ärendet rörde den ovan nämnda estnisk-ryska flyktingen Lidija Makarova. Söderblom konstaterade följande i sin rapport:

Avslutningsvis bad mig herr Abramov med utförlig motivering ånyo söka utverka, att flickan Makarova blir hemsänd till fadern. Jag lovade för min del att språka om saken med vederbörande i Stockholm (P 2 Eu, 30/4-1946).

I den sovjetiska sidans uppteckning framkommer att Abramov tycks ha gjort en ganska tydlig sammankoppling mellan Wallenberg-ärendet och ärendet Makarova:

Därefter överlämnade S. […] en kopia av en note rörande efterforskningarna kring sekreteraren vid den svenska legationen i Budapest, Wallenberg. Samtidigt som han överlämnade den sista noten frågade S. om det inte finns någon ny information om Wallenbergs öde. Jag svarade att jag ännu inte förfogar över någon ny information. Som svar på detta började S. berätta om hur stor vikt man fäster vid fallet Wallenberg i Sverige. ”De pressar mig oavbrutet i den här frågan, med brev och telegram. I pressen dyker artiklar och notiser ganska ofta upp i det här ärendet. Wallenberg är medlem i en inom bankirhuset världsberömd familj och ibland blir jag förtvivlad när jag inte kan svara på de talrika frågorna”. På detta svarade jag att sökandet efter Wallenberg fortsätter. I samband med det här ärendet påminde jag honom om Lidija Makarovas öde, som trots hennes faders böner och trots upprepade hänvändelser till svenska utrikesdepartementet från vårt sändebud ännu inte är återlämnad till Sovjetunionen. När jag nämnde namnet blev S. lite generad eftersom han två gånger har lovat mig att påskynda lösningen av det här ärendet (AVPRF, f. 0140, op. 31 d., 7 P. 133, l. l. 12–13).

Lidija Makarova

Lidija Marcella Makarova kom till Sverige i september 1944, endast femton år gammal. Den 10 oktober 1944 hade hon fått svenskt främlingspass. Hennes föräldrar var sovjetiska medborgare, men modern lämnade Sovjetunionen tillsammans med dottern 1941, varefter hon bodde i Tallinn. Vid moderns bortgång 1944 övertog

mostern, fru Jõesaar, som var ovetande om att fadern alltjämt fanns i livet, vårdnaden om Lidija. 1944 flydde paret Jõesaar till Sverige, varefter Makarova placerades som fosterbarn i en svensk familj.

Den hade sovjetiska legationen i Stockholm redan den 17 januari 1945 (alltså samma dag som Bulganin utfärdade arresteringsordern för Wallenberg), anhållit hos UD om att få adressen till Makarovas vistelseort i Sverige. Syftet var att man ville överlämna ett brev från fadern (något som dock var osanning eftersom det brev som sedermera överlämnades till Makarova var daterat den 27 september 1945 [se hbr Engzell-Söderblom, P 40 R, 13/4-1946]). Adressen hade emellertid inte lämnats ut under motivering att Makarova var baltisk flykting. Makarova själv hade också meddelat att hon inte vill ha något att göra med Sovjetunionens legation.

Från sovjetisk sida gav man emellertid inte upp. Det stod snart klart att man inte nöjde sig med att få adressen till Makarova. Man ville få Makarova hemsänd till fadern i Sovjetunionen. Vid ett flertal tillfällen under 1945 gjorde sovjetlegationen framställningar hos UD angående Makarova: Den 20 april 1945 (två dagar efter Budapest-beskickningens ankomst till Stockholm) uppgav legationssekreterare Vinogradov att ”man önskade nu antingen att flickan hemsändes eller att man finge komma i förbindelse med henne” (P 40 R, 20/4-1945). Den 29 maj sade Vinogradov att ”beskickningen redan i december 1944 tagit upp saken, men hittills icke fått något svar” (P 40 R, 29/5-1945). Den 13 juli begärde chargé d'affaires Tjernysjev i samtal med Engzell att Makarova skulle sändas hem (P 40 R, 5/11-1945). Den 13 juli tog Tjernysjev upp Makarova med kabinettssekreterare Stig Sahlin (P 40 R, 5/11-1945).

I augusti 1945 uppsöktes Makarova, vars adress nu lämnats ut av UD, av den sovjetiske konsuln Tjernov, ”som i hotfulla ordalag förklarade att hon skulle resa hem” (P 40 R, 6/9-1948). Den 1 augusti framhöll Tjernysjev att det ”för honom skulle vara synnerligen pinsamt att efter ett halvt års förhandlingar behöva till utrikeskommissariatet inrapportera en negativ utgång” (P 40 R, 1/8-1945). Den 20 augusti hemställde Vinogradov ”att flickan såsom omyndig måtte återsändas till fadern” (P 40 R, 20/8-1945). Den 17 oktober uppgav Tjernysjev att legationen ”icke skulle insistera på Makarovas omedelbara återsändande, därest hon överfördes till [flyktinglägret] Lisma och finge stanna där, till dess brev anlänt från fadern” (P 40 R, 17/10-1945). Den 5 november ”uttalade [Vinogradov] sin förvåning över att de svenska myndig-

heterna härvidlag gjorde svårigheter […]. Med insinuant min förklarade herr Vinogradov, att Makarova bodde hos en svensk polisman” (P 40 R, 5/11-1945). Den 22 november 1945 tog Tjernysjev upp fallet Makarova med utrikesminister Undén (P 40 R, 22/11-1945), och den 17 december 1945 tog han upp frågan med Ingemar Hägglöf (som då befann sig i Stockholm) (HP 1 Er, 17/12-1945). Fallet Makarova anfördes även av Tjernysjev inför Undén den 22 mars (P 40 R, 22/3-1946) och 29 april 1946 (R 70 Er, 29/4-1946).

Vilka var egentligen skälen till att de sovjetiska diplomaterna lade ned så förhållandevis stora ansträngningar på att få Lidija Makarova sänd till Sovjetunionen?

Sovjetunionen och kravet på repatriering av de baltiska flyktingarna

Det sovjetiska agerandet i fallet Makarova måste ses mot bakgrund av den större frågan om baltflyktingarna i Sverige. Under hösten 1944 kom de sovjetiska kraven på repatriering att omfatta inte bara ryssar i Sverige utan också balter som tagit sig över Östersjön (bl.a. med hjälp av War Refugee Board). Den sovjetiska legationen i Stockholm framställde i samband härmed krav på att få genomföra besök i förläggningarna i syfte att söka påverka flyktingarna att återvända till Sovjetunionen.

Under våren 1945 återkom man från sovjetisk sida vid flera tillfällen till frågan om de baltiska flyktingarna. Något konkret krav på utlämning kom dock inte förrän den 2 juni 1945 då Söderblom fick mottaga en démarche från vice utrikeskommissarien Solomon Lozovskij vari Sovjetunionen krävde att Sverige skulle säkerställa ”en skyndsam repatriering” av de över 30 000 sovjetmedborgare som av ”tyska myndigheter” hade förts bort till Sverige. Vidare ställdes kravet att den sovjetiska legationens tjänstemän skulle beredas möjligheter att obehindrat besöka alla sovjetmedborgare i Sverige och att Sverige vidtog åtgärder för att stoppa den sovjetfientliga propagandan i flyktinglägren (P 40 R, 5/6-1945).

Samma dag överlämnade också den sovjetiska legationen i Stockholm en démarche vari man krävde att de närmare 2 771 militärer från den tyska delen av den tysk-sovjetiska fronten, som flytt till Sverige i samband med den tyska kapitulationen den 8 maj 1945, skulle utlämnas. Av dessa var 167 soldater av baltisk härkomst.

Den 12 juni 1945 var frågan om militärbalternas återsändande föremål för diskussion i Utrikesnämnden, varefter regeringen den 15 juni fattade sitt beslut. Den 16 juni meddelade UD att Sverige var beredd att utlämna ”de tyska, eller under tysk kontroll stående militärpersoner, som […] flytt till Sverige” (HP 22 Ab, 16/6-1945).

Den 21 juni 1945 överlämnade Söderblom ett memorandum i baltfrågan till Lozovskij vari klargjordes den svenska positionen att utlämna inalles 4 000 flyktingar. Från Moskvas sida var man dock inte nöjd. Lozovskij underströk på nytt att Sovjetunionen gjorde anspråk på 30 000 sovjetmedborgare samt att det i Sverige

funnes alltför många professionella förtalare av Sovjetunionen, som fortsatte att förgifta förhållandet mellan Sverige och Ryssland (P 40 R, 21/6-1945).

Baltfrågan var på nytt föremål för diskussion mellan Söderblom och Tjernysjev den 6 juli 1945. Söderblom bad härvid ”Tjernysjev besinna hur, huru lojal och klar vår hållning städse varit i den baltiska frågan”. Sverige hade ”till skillnad från de anglosaxiska stormakterna […] alltsedan 1940 oföränderligt erkänt de baltiska staternas nya statsrättsliga ställning”, och regeringen hade omedelbart beslutat ”ställa [de baltiska ländernas gulddepositioner] till ryssarnas disposition”.

Så mycket större orsak funnes för sovjetregeringen att hysa förståelse för svenska regeringens lika klara och entydiga attityd beträffande flyktingproblemet (P 40 R, 6/7-1945).

Den 2 augusti 1945 framhöll Kollontaj i samtal med Söderblom att frågan om de baltiska flyktingarna blivit en ”prestigefråga” för Sovjetunionen (P 40 R, 2/8-1945).

Också i sovjetiska dokument som på senare år har blivit offentliggjorda framgår att repatriering av de baltiska flyktingarna stod högt på den sovjetiska utrikespolitiska dagordningen vad gäller relationerna till Sverige. I en promemoria skriven den 18 oktober 1945 presenterade Vetrov en rad åtgärder som man från svensk sida måste åta sig att utföra för att få till stånd en normalisering i förhållandet till Sovjetunionen. Promemorian är ställd till Dekanozov (AVPRF, f. 0140, op. 30, d. 6, p. 129, l.l. 73–76).

I promemorian framgår att Gunnar Hägglöf överlämnat ett referat av ett tal som Undén hållit i Örebro den 12 oktober 1945 till sovjetiska legationen i Stockholm. Vetrov refererade innehållet i

Undéns tal och sammanfattade att Sverige nu ville uppnå förbättrade relationer till Moskva genom en ökning av handels- och kulturutbytet länderna emellan, samt genom att bevilja ”betydande svenska krediter till Sovjetunionen”.

Vetrov konstaterade dock att den svenska regeringens nya politiska linje präglades av ”obeslutsamhet, halvmesyr och vacklan”. Sverige måste för det första enligt Vetrov ”ta det fulla ansvaret för den politik som den svenska regeringen hade fört under kriget och på något sätt ersätta den skada som denna politik hade medfört för idén om nationernas förbund, och i synnerhet för Sovjetunionen”, för det andra måste Sverige ”förbjuda fascistiska organisationers verksamhet i Sverige, och rensa bort fascistiska element ur armén, polisen och statsapparaten”, för det tredje måste Sverige genast ”stoppa den anti-sovjetiska propagandan i press och radio (rörande de sovjetiska truppernas uppförande i Ungern, Tjeckoslovakien, Tyskland, på Bornholm o.s.v.”), för det fjärde måste Sverige ”på snabbast möjliga sätt reglera frågan om återsändande till fäderneslandet av de sovjetiska medborgare från estniska, lettiska och litauiska sovjetrepublikerna, som under loppet av kriget har hamnat i Sverige, och på alla sätt samarbeta med den sovjetiska repatrieringskommissionen” (AVPRF, f. 0140, op. 30, d. 6, p. 129, l.l. 73– 76).

Såsom framgår av detta dokument var alltså återsändandet av flyktingar från de baltiska staterna en prioriterad fråga ur sovjetiskt perspektiv. (Det är också intressant att notera att Sverige måste stoppa ”den anti-sovjetiska propagandan” om den sovjetiska arméns agerande bland annat i Ungern. Uppgifterna, som förekommit i svensk press, rörande den sovjetiska plundringen av legationen i Budapest kan möjligtvis ha bidragit till att detta blev en prioriterad fråga).

Synkronisering i det sovjetiska agerandet januari 1946

De sovjetiska framställningarna i fallet Makarova var betydligt fler i Stockholm än i Moskva. Först den 11 februari 1946 rapporterade Söderblom till Stockholm att Abramov tagit upp frågan om ”den 16 åriga flickan Lydia Komarova [Makarova]”, vilken var ”en angelägenhet, varom jag [Söderblom] saknade närmare kännedom” (P 40 J, 11/2-1946). Ett mycket viktigt dokument som utredningen har erhållit från den norske experten på sovjetiska arkiv Sven G.

Holtsmark, ger en förklaring till varför Abramov tog upp frågan om Makarova med Söderblom just i februari 1946. Dokumentet ger inte bara en inblick i hur den stalintida sovjetiska utrikesförvaltningen fungerade, det kastar också möjligtvis ljus över frågan huruvida det egentligen förelåg någon möjlighet att från svensk sida få Wallenberg utväxlad ur sovjetisk fångenskap. Vi får anledning att återkomma till denna senare aspekt av dokumentet nedan.

Brevet är skrivet av det sovjetiska sändebudet i Stockholm Tjernysjev och är ställt till dåvarande chefen för den femte europeiska avdelningen, vid utrikesministeriet Abramov. Det är daterat den 8 januari 1946:

Vid en genomgång av den senaste tidens korrespondens från Er, noterar vi överflödet av förfrågningar från den svenska legationen i Moskva, angående svenska medborgare och andra angelägenheter. I varje fråga överöses Ni av noter, promemorior, brev o.s.v. från svenskarna. Jag anser, att medarbetarna vid avdelningen, vid varje tillfälle då svenskarna med anledning av en eller annan fråga besöker Er, systematiskt måste ta upp våra olösta frågor inför dem. Ni känner till det stora antal frågor som ännu fått sin lösning. Jag talar då inte om en så betydande fråga, som de baltiska flyktingarna, svenskarna har ännu inte beslutat i följande frågor: angående avsändandet av Makarova, angående avsändandet av de baltiska och tyska fartygen, frågan om utlämnandet av fem internerade sjömän som har mördat sina officerare på sovjetiska fartyg m.m. Såsom är Eder bekant, vänder vi oss systematiskt till UD i alla dessa frågor och tar upp dem, med början från avdelningschefen till ministern. Samtidigt har, såvitt jag vet, medarbetarna vid den femte europeiska avdelningen, inte en enda gång, vid svenskarnas i Moskva besök på NKID, tagit upp de frågor som drivs av den sovjetiska legationen i Stockholm, och vars lösning fördröjs av de svenska myndigheterna. Vi måste söka uppnå beslut i våra frågor både här inför UD, liksom i Moskva inför den svenska legationen. Jag ber Er ge den ansvarige i uppdrag att mer noggrant följa vår brevväxling och vid lägliga tillfällen framställa våra frågor inför svenska legationen i Moskva (AVPRF, f. 0140, op. 31 d. 4 p. 133).

Tjernysjev ville uppnå ett mer enhetligt förhållningssätt i det sovjetiska agerandet gentemot Sverige. De frågor som drevs av sovjetiska legationen i Stockholm, måste också tas upp när de svenska diplomaterna i Moskva gjorde sina besök hos det sovjetiska utrikeskommissariatet. Det är möjligtvis i enlighet med denna begäran från Tjernysjev (att mer noggrant följa brevväxlingen mellan sovjetbeskickningen i Stockholm och NKID, och alltid ta

upp olösta frågor med svenskarna, när dessa anförde sina frågor), som Abramov tog upp fallet Makarova med Söderblom den 9 februari 1946, efter att Söderblom berört vissa problem med repatrieringen från Sovjetunionen av den svenska medborgaren Viva Lundberg som internerats i lägret Krasnogorsk utanför Moskva. Ärendet Makarova berördes därefter av Abramov vid möten med Söderblom den 9 mars, den 28 mars, och, som framgått ovan, den 30 april 1946.

När Abramov tog upp ärendet Makarova den 30 april, efter att Söderblom tagit upp fallet Wallenberg, var det fjärde gången som Söderblom konfronterades med ärendet Makarova. Vi återkommer här till frågan varför Abramovs aktualisering av fallet Makarova, av Söderblom tolkades (om än med stor tvekan) som att Abramov därmed antydde att ”Wallenberg trots allt är i livet” och kunde ha ”blivit identifierad i något läger eller dylikt”. Vad var det som fick Söderblom att inte bara börja vackla i sin uppfattning om Raoul Wallenbergs öde, utan också rapportera om detta till UD?

12.2. Söderbloms förändrade syn på förhandlingar med Sovjetunionen

Från optimism till realpolitik

I syfte att förstå Söderbloms ändrade uppfattning, är det nödvändigt att, om än kort, analysera hans syn på det diplomatiska umgänget med Sovjetunionen, och hur denna syn successivt under hans tid som legationschef genomgick en påtaglig förändring. Såsom framgått ovan präglades Söderbloms rapporter om Sovjetunionen och möjligheterna till att åstadkomma förbättrade relationer mellan Stockholm och Moskva till en början av optimism. Dessa optimistiska rapporter behöver dock inte spegla vad Söderblom innerst inne ansåg.

Söderbloms innersta uppfattningar kan vi å andra sidan aldrig få grepp om, eftersom vi inte har personliga dagboksanteckningar från den aktuella perioden eller annan dokumentation vari dessa återges. Det enda material som finns tillgängligt är de officiella skrivelser och handbrev som Söderblom sände till UD. Som Ingemar Hägglöf noterade i sina memoarer, ville Söderblom att man skulle ta fasta på allt fördelaktigt som stod att finna, rappor-

terna till Stockholm skulle skrivas i så ljusa färger som sanningen tillät osv.

Samtidigt fanns också redan på tidigt stadium ett påtagligt inslag av realpolitiskt tänkande i Söderbloms föreställningsvärld vad beträffar kontakterna med Sovjetunionen. Legationspersonalen fick inte säga något som ryssarna skulle kunna utnyttja mot dem, allt vad som sades och skrevs kunde komma till Kremls kännedom, fallet Sidorenko användes som en analogi för att åskådliggöra riskerna med ett oförsiktigt svenskt agerande o.s.v.

Denna realpolitiska inställning till Sovjetunionen tycks ha förstärkts under Söderbloms tid i Moskva. En vattendelare härvid tycks ha varit de negativa upplevelserna från mötena med Dekanozov och Vetrov (och Sysojev) i december 1944, då frågan om de baltiska flyktingarna hade varit uppe. Söderblom drabbades av nedstämdhet som ett direkt resultat av (i synnerhet) mötet med Vetrov, och han undvek under de kommande sex veckorna all kontakt med sovjetiska företrädare. Han ”dröjde och tvekade” att uppsöka Dekanozov ” just därför, att [han] ej ville framprovocera något nytt samtal i detta brännbara ämne” (P 40 R, 2/2-1945).

Det var emellertid med lättnad som han kunde konstatera att baltfrågan inte berördes när han väl träffade Dekanozov och Vetrov i slutet av januari 1945. Under lång tid härefter skulle emellertid Söderblom frukta frågan om de baltiska flyktingarna. Den 4 januari 1946 konstaterade Söderblom att ”baltfrågan icke berörts från ryskt håll” (P 40 R, 4/1-1946), och den 19 februari 1946 rapporterade han att ”den stora baltfrågan dessbättre alltjämt [är] vilande” (P 40 R, 19/2-1946).

Söderbloms tilltro till möjligheterna att genom samtal med sovjetiska diplomater komma till ömsesidigt godtagbara lösningar på problem förefaller emellertid ha skadats. Hans konsekventa strävan att avvisa alla ärenden rörande svenska intressen i stridszonerna i Östeuropa (inklusive Wallenberg-ärendet) kan ses som utslag av detta.

Han uppfattade sin egen ställning i Moskva som ”allt annat än lättsam” (HP 1 Er, 24/2-1945) och han hade låga tankar inför möjligheterna att bedriva Wallenberg-ärendet hos det sovjetiska utrikeskommissariatet. Vid flera tillfällen signalerade han, som nämnts, att ärendet borde bedrivas från en ny svensk beskickning i Budapest (HP 80 Ea, 29/3, 12/4, 19/4, 3/9-1945, HP 1 Eu, 12/4, 6/7, 14/8-1945, P 2 Eu, 25/9-1945).

Söderblom drog sig konsekvent för att ta upp frågan om skydd åt svenska intressen i de östeuropeiska staterna efter Vetrovs korthuggna avvisande av en liknande förfrågan i december 1944 och skrev flera brev till Stockholm vari han angav skäl till varför denna typ av ärenden inte borde drivas av legationen i Moskva (HP 80 Ea, 23/1-1945, 12/3-1945, 6/4-1945, 12/4-1945, 17/4-1945).

När Dekanozov i april 1945 på nytt tog upp frågan om de baltiska flyktingarna ”avslutade [Söderblom] samtalet, så snart detta kunde ske, utan att det verkade, som om [han] rymde fältet” (P 40 R, 4/5-1945). Han överlämnade démarche rörande de sovjetiska truppernas plundring av den svenska legationen i Budapest, men lade sedan ned möda på att undergräva förtroendet för de utsagor som legationsmedlemmarna har avgivit (för att slippa driva ärendet i Moskva) (Hp 1 Er, 26/5-1945, 12/7-1946, HP 80 Ea, 18/6-1945, 26/1-1946).

Han beskrev med emfas den ”mycket obehagliga situation” som han skulle hamna i om det visat sig att ”Wallenberg rymt från de ryska officerare, som avdelats till hans skydd, för att dölja sig i Budapest under förklädnad”, och konstaterade att ”Wallenbergs försvinnande [var] ett mysterium” och att ”det knappast kan vara lämpligt att ytterligare bedriva saken härifrån” (P 2 Eu, 14/8-1945).

Möjligtvis kan man också förklara Söderbloms underlåtenhet att rapportera till Stockholm om Harrimans erbjudande om hjälp (av den 12 april 1945), samt hans uppenbart missvisande redogörelse för den amerikanska inställningen i Wallenberg-ärendet (av den 19 april 1945 [HP 80 Ea, 19/4-1945]), som ett resultat av hans fruktan att brev och kryptomeddelanden till Stockholm skulle kunna dekrypteras av sovjetiska myndigheter.

Skiftet från en optimistisk hållning till en mer realpolitiskt pessimistisk märks också i Söderbloms syn på hur förhandlingar mellan de bägge staterna borde bedrivas. Den 21 mars rapporterade Söderblom från ett möte med Kollontaj:

Kollontaj anser vissa svårigheter föreligga för Bernadotte, Jarring, Shanghaisvenskarna etc. beroende av att man anser att svenskarna obstruera resvilliga ryssars hemresa från Sverige (HP 1 Er, 21/3-1945).

Liksom var fallet i Söderbloms samtal med Dekanozov den 26 januari 1945 ställdes alltså här Sveriges obstruktion av ”resvilliga ryssars hemresa från Sverige” mot möjligheterna att få genomresevisum för färd genom Sovjetunionen för svenskar i Fjärran Östern. Den sovjetiska tendensen att koppla samman olika frågor var före-

mål för ett handbrev från Söderblom till von Post av den 26 mars 1945:

I tidigare sammanhang har jag uttalat den meningen, att ett samband finnes mellan frågor om repatriering av sovjetmedborgare från Sverige och våra viseringsangelägenheter, särskilt i vad avser repatriering av svenskar genom ryskt område. Efter vad jag på sistone erfarit, finns det knappast något tvivel om att så är fallet. Detta förhållande öppnar dystra framtidsperspektiv. Det innebär nämligen, att så länge repatrieringsfrågorna ej äro definitivt lösta till inrikeskommissariatets belåtenhet, detta kommissariat, som är praktiskt taget ensamt beslutande i viseringsfrågor, kommer att följa en – milt uttryckt – utpräglat restriktiv linje i förhållande till oss (P 40 R, 26/3-1945).

Såsom framgår av detta brev uppfattade Söderblom redan i mars 1945 den återkommande sovjetiska signaleringen om sammankoppling av olika frågor som rörde relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen. Söderblom ansåg att denna form av politik öppnade upp för ”dystra framtidsperspektiv”.

Samma dag sände Söderblom ett handbrev till Engzell som skänker ytterligare ljus över hans syn på den sovjetiska tendensen att sammankoppla olika frågor som berörde de svensk-sovjetiska förbindelserna.

Vid besök hos passpolisen igår bragte jag även frågan om Fjärran Östern-svenskarna på tal, både sjömännen i Shanghai och Tokio-kolonin. Herr Beljajev svarade, att han trots de utomordentliga transportsvårigheterna gjorde sitt allra bästa för att tillmötesgå min framställning. Emellertid skulle en gynnsam lösning underlättas, därest de svårigheter undanröjdes, som mötte från svensk sida vid behandlingen av repatrieringsfrågor beträffande sovjetmedborgare i Sverige (P 40 R, 19/4-1945).

Återigen markerade alltså sovjetiska myndighetsföreträdare att man ville få till stånd ett byte mellan å ena sidan genomresevisum för svenskar i Fjärran Östern, mot repatriering av sovjetiska medborgare i Sverige. Söderblom var uppenbart besvärad av det sovjetiska erbjudandet:

Jag tror […] för min del, att det är bäst att i det längsta undvika diskussioner om balt- och flyktingfrågor här. I synnerhet anser jag mig böra motarbeta en sammankoppling av olika frågor. Jag utlovade emellertid att inberätta vad herr Beljajev sagt (P 40 R, 19/4-1945).

Den sovjetiska ”sammankopplandet av frågor” var föremål också för ett handbrev till von Post (P 40 R, 4/5-1945), vari Söderblom redogjorde för ytterligare tre samtal med sovjetiska myndighetsföreträdare där denna förhandlingstaktik tillämpats; chefen för VOKS, Kemenev den 23 april (Kemenev gjorde en klar koppling mellan utresevisum för en sovjetisk företrädare för det ryska kulturlivet till Sverige i anledning av Svensk-Ryska Sällskapets 10-års jubileum, och repatriering av sovjetiska medborgare som ”tvångsvis förts till Sverige och kvarhölles där”), vice utrikeskommissarie Dekanozov den 25 april (Dekanozov frågade, ”när sovjetregeringen äntligen kunde motse de från Balticum av flyktingarna bortförda båtar, vilket längesedan utlovats och varav man vore i stort behov”), och Kollontaj ”några dagar senare”, (”vi skulle få tio Vera Inber, och att en rad andra angelägenheter skulle ordnas på en halvtimme, bara man finge satisfaktion i baltfrågan” (P 40 R, 19/4-1945).

Den 12 maj 1945 rapporterade Söderblom att Beljajev antytt, att ”man gärna ville göra något för dessa svenskar [i Fjärran Östern] bara det bleve fart på sovjetmedborgarnas rapatriering från Sverige” (P 40 R, 12/5-1945). Under mötet med Dekanozov den 18 maj 1945 konstaterade Dekanozov ”att sovjetmyndigheternas önskemål beträffande 30 000 sovjetmedborgare i Sverige ej uppfylldes”, varvid Söderblom underströk

att det vore olyckligt, att i det internationella umgänget koppla samman en fråga med en annan, särskilt när det gäller komplicerade spörsmål, vars lyckliga lösning kräver noggrant studium och ömsesidigt hänsynstagande. Herr Dekanozov konstaterade då, att det förvisso ej vore fråga om att göra den ena frågan beroende av den andra (P 40 R, 18/5-1945).

I praktiken hade emellertid Söderbloms optimistiska hållning vad gällde förhandlingar med Sovjetunionen dock redan börjat förbytas i pessimism. Den 4 maj 1945 konstaterade han att ”situationen [nog] skulle lätta, om de baltiska fartygen snart lämnades tillbaka och några hundratal ingermanlänningar kom iväg. Vidare skulle det säkerligen vara en fördel, om de tiotusentals ryssar, som sägas befinna sig i Norge, bleve raskt hemtransporterade genom Sverige och väl omhändertagna under genomresan” (P 40 R, 4/5-1945).

12.3. Söderblom tar lärdom av sovjetisk förhandlingstaktik

Fallen af Sandeberg, Lundberg, Erlandsson m. fl.

Det skulle dock till ett antal ytterligare händelser innan Söderbloms realpolitiska hållning vad gäller synen på Sovjetunionen och dess företrädare föranledde honom att inte längre hålla för uteslutet att Wallenberg faktiskt fanns i livet i sovjetisk fångenskap. Dessa händelser var kopplade till den sovjetiska interneringen av flera svenska medborgare som befann sig i Tyskland vid den sovjetiska arméns inmarsch i maj 1945.

Den 27 april 1945 överlämnade Söderblom en lista med namnen på medlemmarna av den svenska beskickningen i Berlin till Dekanozov (alltså på samma sätt som han gjort i december 1944 då den sovjetiska erövringen av Budapest var nära förestående). Efter Berlins fall evakuerades legationspersonalen, tillsammans med ett antal övriga svenska medborgare via Moskva till Stockholm (på samma sätt som skett med Budapest-beskickningens personal några månader tidigare). Dessa anlände, som ovan nämnts till Moskva den 25 maj för vidare befordran till Sverige via Leningrad.

De var emellertid inte de enda svenskar som sovjetiska myndigheter fört från Berlin till Moskva. Ett antal danska medborgare som släpptes ur sovjetisk fångenskap den 3 augusti 1945 underrättade vid sin frigivning Söderblom att den svenske journalisten Edward af Sandeberg befann sig i lägret Krasnogorsk utanför Moskva (HP 80 Ct, 3/8-1945). Samma dag översände Söderblom en note till utrikeskommissariatet vari han bad att få uppgiften från danskarna bekräftad, samt att af Sandeberg, om han fanns i Krasnogorsk, skulle beredas möjlighet att få resa hem. Då Söderblom besökte Vetrov den 15 augusti påminde han om fallet af Sandeberg, varvid ”det lät på Vetrov, som om jag kunde motse snart besked” (HP 80 B, 15/8-1945). Enligt den sovjetiska uppteckningen hade Vetrov till en början hänvisat ärendet till den konsulära avdelningen vid utrikeskommissariatet, men därefter gått med på att vidta åtgärder i frågan (AVPRF, f. 0140, op. 30,p. 8, p. 129, l. 54–56). Något svar skulle emellertid inte komma ännu på länge.

Den 19 september 1945 överlämnade Söderblom en skriftlig påminnelse till Abramov om af Sandeberg och sjömannen Karl Einar Erlandsson, om vilken man saknade underrättelser.

Erlandsson hade i maj 1945 uppgivits vara internerad i ett tyskt fängelse inom sovjetockuperat tyskt territorium.

Den 4 oktober 1945 överlämnade Hägglöf en note till Abramov vari efterlystes uppgifter rörande af Sandeberg. Vid efterföljande besök ”yttrade herr Abramov, att han mindes ärendet af Sandeberg, där han sett handlingarna, och antydde, att ett snart svar syntes honom möjligt” (HP 80 Ct, 15/10-1945). Den 10 oktober påminde Hägglöf Abramov om af Sandeberg, varvid Abramov uppgav att utrikeskommissariatet inte fått något besked ”från vederbörande kompetenta sovjetiska myndigheter” (HP 80 Ct, 15/10-1945).

En frigiven dansk medborgare underrättade svenska myndigheter i oktober 1945 om att ytterligare nio svenskar satt internerade i lägret i Krasnogorsk, bland annat Viva Lundberg, Lina Martens, Britta Hofer, fru Späth-Dos, fru Meyer och herr och fru Schmidt (HP 80 Ct, 13/10-1945). Den 15 oktober begärdes att Lundberg skulle frigivas och sändas hem. Man påminde härvid åter om af Sandeberg och Erlandsson.

Den 24 oktober 1945 underrättades svenska legationen om att fyra svenskar (Martens [med barn], Hofer och Erlandsson släppts (HP 80 Ct, 26/10-1945). Hägglöf telegraferade härvid till Stockholm att de frigivna uppgivit att

lägerledningen […] sagt dem, att svenska Moskva-beskickningen saknade intresse för dem och icke kunde ordna hemresa (HP 80 B, 26/10-1945).1

Erlandsson berättade att han förts till Butyrka-fängelset den 4 juli 1945 och underkastats förhör varje natt i tre veckor, bland annat angående den svenska Berlin-beskickningens utfärdande av pass.

1 Viva Lundberg uppgav i en intervju i Dagens Nyheter vid sin hemkomst till Sverige i januari 1946 följande: ”Att komma i förbindelse med vår legation i Moskva lyckades inte. Jag tror inte legationen visste var vi fanns. Men ryssarna försäkrar att det berodde på legationen att vi fick vänta på hemresa. Inte ens när vi äntligen fördes från lägret för att börja hemresan lät man oss komma i förbindelse med beskickningen, utan på natten fördes vi i buss till en järnvägsstation i Moskva” (Dagens Nyheter, 4/1-1946). Det kan i detta sammanhang vara intressant att notera att Raoul Wallenberg, enligt vittnet Bernard Rensinghoff hade begärt av kommissarien som ledde förhöret att få komma i direkt kontakt med svenska beskickningen i Moskva eller med Röda korset eller att i varje fall skriftligen få taga kontakt med dem. Denna begäran hade kommissarien avvisat med hänvisning till ”att ingen människa tar notis om er”. ”Om svenska regeringen eller dess beskickning hade haft något som helst intresse för er, så hade de redan för länge sedan satt sig i förbindelse med er” (Vitboken 1957: 26). I den svensk-ryska arbetsgruppens rapport konstateras att ”detta kan ses som en ödesdiger kommentar till den svenska beskickningens bristande engagemang, särskilt då från Söderbloms sida” (UD II: 52, 2001: 78). Som framgått av ”Krasnogorsk-svenskarnas” erfarenheter torde detta snarare tolkas som en sovjetisk standardmodell för att bryta ned fångarna psykiskt.

Ryssarna hade, enligt Erlandsson, gjort gällande att pass utfärdats ”även till icke svenskar mot vederlag i juveler o. dyl.” (HP 80 B, HP 80 Ct, 26/10-1945).2 Viva Lundberg uppgavs befinna sig i lägret i Krasnogorsk, medan af Sandeberg den 16 augusti förts till Butyrka. De frigivna uppgav också att af Sandeberg utsatts för angiveri av en holländsk medborgare, fru Schott, som varit anställd vid Berlin-legationens skyddsmaktsavdelning. Hon hade uppgivit för de sovjetiska fängelsemyndigheterna att af Sandeberg deltagit i finsk-ryska kriget (HP 80 Ct, 1/11-1945).

Den 1 november besökte Hägglöf åter Abramov och redogjorde då för de uppgifter som Erlandsson lämnat, nämligen att Lundberg befann sig i Krasnogorsk och att af Sandeberg den 16 augusti förflyttats till Butyrka (AVPRF, f. 0140, op. 30, p. 8, p. 129, l. 75–76). Abramov svarade (enligt Hägglöfs uppteckning) att ”herr af Sandebergs verksamhet i Skandinavisk Telegrambyrås tjänst i Berlin liksom hans deltagande som frivillig i kriget mot Sovjetunionen […] i nuvarande läge innebure en svår belastning för honom” (HP 80 Ct, 1/11-1945). Härmed hade Abramov i praktiken svarat på den svenska noten av den 3 augusti. af Sandeberg fanns i sovjetiskt förvar. Hägglöf framställde också en note rörande fallen Meier-Gertner och Späth-Dos som satt internerade i Krasnogorsk. Den 30 november överlämnade Barck-Holst en ny note angående Meier-Gertner, Späth-Dos, Lundberg och af Sandeberg. Abramov framhöll härvid att ”undersökningar pågå för att fastställa i vilket läger vederbörande finnas” (HP 80 Ct, 1/12-1945).

Ingemar Hägglöf uppfattar sovjetisk signal om sammankoppling

Den 17 december 1945 föredrog Hägglöf, vid ett möte med Tjernysjev i Stockholm, bland annat ärendena af Sandeberg och Lundberg, varvid Tjernysjev ”framhöll ett fall, som berörde en sextonårs flicka vid namn Makarova, sovjetmedborgare, som här 'kvarhölles av svenska polisen'” (HP 1 Er, 17/12-1945). Tjernysjev anmärkte, enligt Hägglöfs rapport, också följande:

2 Edward af Sandeberg uppger i sin bok Nu kan det sägas: Sanningen om min fångenskap i

Sovjet och Berlins fall att en av de första frågor som den sovjetiske förhörsledaren ställt till honom under fångenskapen var ”hur mycket kostade det för en utlänning att få ett svenskt pass vid legationen i Berlin?” (af Sandeberg, 1946: 78).

Han hade skrivit till Moskva och ingående relaterat, hur ärendet handlagts men, sade han skämtsamt, när han nu sett, hur beskickningen i Moskva riktade framställning på framställning beträffande sina svenskar, så frågade han sig, om han icke också skulle skriva noter och uppteckningar till utrikesdepartementet om alla sina sovjetiska medborgare i Sverige. Utrikesdepartementet skulle då knappast få något annat att göra än att besvara hans framställningar (HP 1 Er, 17/12-1945).

Som ovan nämnts skulle Tjernysjev i januari 1946 uppmana Abramov att bättre följa verksamheten vid sovjetiska legationen i Stockholm för att uppnå en högre grad av enhetlighet och systematik i de sovjetiska framställningarna.

I rapporten av den 17 december 1945 skrev Hägglöf avslutningsvis:

Det förefaller icke otroligt, att Tchernychev i sitt svar på Narkomindjels tydligen i dagarna gjorda förfrågan angående Makarova fört fram tanken på en sammankoppling av detta och liknande ärenden med frågan om de internerade Krasnogorsk-svenskarnas frigivande (HP 1 Er, 17/12-1945).

Detta var första gången som man från svensk sida funderade över möjligheten att man från sovjetisk sida börjat sammankoppla, inte bara frågor rörande genomresevisum, baltflyktingar, kulturfrågor etc., utan också ärenden rörande enskilda personer.

Söderblom uppfattar den sovjetiska signaleringen

Den 20 december överlämnade Söderblom (som vistats i Stockholm under större delen av hösten 1945) en ny note rörande af Sandeberg, Lundberg, Späth-Dos och Meier-Gertner. I samband med sitt möte med Abramov den 26 december överlämnade Söderblom ytterligare en note rörande af Sandeberg och Lundberg, varvid Abramov (enligt den sovjetiska sidans uppteckning) svarade att

jag har försökt ta reda på hur långt detta ärende har kommit, och anmärkte härvid, att sökandet efter utländska medborgare som är internerade i SSSR, ibland försvåras på grund av att efternamnen i rysk transkribering inte stämmer med transkriberingen på andra språk (AVPRF, f. 06, op. 7, p. 52, d. 858, l. 89–194).

Enligt Söderbloms rapport från samtalet hade emellertid Abramov ”ställt i utsikt snart svar rörande af Sandeberg och Lundberg”. Däremot kunde Späth-Dos och Meier-Gertner inte utlämnas eftersom dessa inte var svenska medborgare (HP 80 Ct, 27/12-1945).

Den 14 januari 1946 tog Söderblom upp fallet af Sandeberg med Abramov, varvid denne meddelade att af Sandeberg ”åtnjöt full officersranson”. Söderblom drog härav slutsatsen att af Sandeberg ”ej sitter fängslad utan återbördats till ett läger”. Abramov kunde dock ej upplysa ”hur snart ”[Söderblom] kunde påräkna definitivt besked” (HP 80 Ct, 15/1-1946). Enligt den sovjetiska uppteckningen hade Abramov svarat att han ”i dagsläget inte hade några nya uppgifter om [af Sandeberg] (AVPRF, f. 0140, op. 31, p. 7, p, 132, l. 1–2). Den 18 och 24 januari 1946 riktade Söderblom nya noter rörande af Sandeberg (HP 80 Ct, 18, 24/1-1946). Den 25 januari 1946 konstaterade UD att Viva Lundberg frigivits och redan befann sig i Sverige. Man undrade också varför det sovjetiska utrikeskommissariatet inte underrättat Söderblom om Lundbergs frigivning (HP 80 Ct, 25/1-1945). Den 29 december 1945 översände Söderblom en note till Abramov vari han på nytt påminde om af Sandeberg.

Den 26 januari 1946 instruerades Söderblom av Engzell att åter ta upp fallen Späth-Dos och Meier-Gertner. Den 9 februari 1946 underrättade Söderblom Abramov om att Viva Lundberg återkommit till Sverige. Söderblom tackade för att man från sovjetisk sida velat medverka i repatrieringen av Lundberg. Abramov svarade:

I samband med detta påpekade jag att de sovjetiska myndigheter som ansvarar för repatrieringsfrågor omedelbart sänder svenska medborgare till Sverige så snart man får kännedom om var de befinner sig, något som de svenska myndigheterna för övrigt inte alltid gör. Som exempel framhöll jag fallet Lidija Makarova, som de svenska myndigheterna fortfarande inte har överlämnat till vår beskickning och som fortsätter att bo hos den svenske polisen, trots att representanter för vår beskickning i Stockholm vid ett flertal tillfällen har anhållit hos det svenska UD om hennes repatriering. S. lovade att meddela detta till UD (AVPRF, f. 0140, op. 31,p. 7, p. 133, l. 3–5).

Söderblom noterade i sin samtalsrapport till Engzell:

I detta sammanhang berörde hr Abramov frågan om den 16-åriga Leningrad-flickan Lydia Komarovas [Makarova] hemresa från Sverige. Hennes mor hade dött under Leningrads belägring, och då hennes far

befann sig som officer vid fronten, hade Lydia Komarova stått ensam i livet. Hon hade jämte flyktingar från de baltiska länderna hamnat i Sverige. Sedan fadern återvänt till Leningrad efter krigets slut, hade han uttalat en livlig önskan, att hans dotter måtte återvända (HP 80 B 11/2-1946).

Helt i enlighet med Tjernysjevs uppmaning av den 8 januari 1946 ”att mer noggrant följa vår brevväxling och vid lägliga tillfällen framställa våra frågor inför svenska legationen i Moskva”, tog alltså Abramov upp den för Sovjetunionen angelägna frågan om repatrieringen av Makarova efter att Söderblom tagit upp fallet Lundberg. Söderblom uppgav i samtalsrapporten att han saknade närmare kännedom om ärendet Makarova, något som är en aning oväntat mot bakgrund av att han vistats i Stockholm under hösten (där Sovjetlegationen gjort åtskilliga framställningar i ärendet). Han tycks följaktligen inte heller ha tagit del av Hägglöfs rapport från samtalet med Tjernysjev den 17 december (då Hägglöf nämnde att man från sovjetisk sida tycktes koppla samman frågorna om Makarova och svenskarna som var internerade i Krasnogorsk) (HP 1 Er, 17/12-1945).

Under alla förhållanden drog Söderblom väsentligen samma slutsats som Hägglöf. I ett handbrev till Grafström av den 18 februari 1946 redogjorde Söderblom för ett samtal med Hollands ambassadör i Moskva:

I anslutning till min officiella skrivelse angående Nederländernas ryska repatrieringsfrågor vill jag nämna, att nederländske ambassadören har olika teorier rörande orsaken till att ett antal holländare alltjämt hålles kvar på liknande sätt som vår landsman af Sandeberg. Det är möjligt, att man alltjämt önskar förhöra och få upplysningar av dessa personer […]. Det kan också tänkas, att de ha kvarstannat som följd av byråkratisk slentrian […]. En tredje möjlighet är enligt ambassadören, att man icke anser det ur vägen att tills vidare behålla några holländare här i avvaktan på att få se, hur det går med repatrieringen från Holland. Dessa min kollegas reflexioner kunna möjligen vara av intresse för bedömande av läget i fallet af Sandeberg. För egen del har jag ingen bestämd teori. Säkert är, att det skulle vara bra, om unga fröken Komarova [Makarova] kunde förmås resa hem till sin far, fastän hon måhända tycker sig ha det mycket bättre i Sverige än hemma (HP 1 Er, 19/2-1945).

Söderblom, som i maj 1945 inför Dekanozov understrukit att ”det vore olyckligt, att i det internationella umgänget koppla samman en

fråga med en annan, särskilt när det gäller komplicerade spörsmål” (P 40 R, 18/5-1945), tycks alltså ha resignerat fullständigt inför utsikterna att hålla fast vid sina principer i kontakterna med Moskva. Han höll sin holländske kollegas analys av de sovjetiska bevekelsegrunderna för tillämpbar också på fallet af Sandeberg och flaggade för att Makarova borde sändas hem.

Den 9 mars 1946 rapporterade Söderblom på nytt från ett samtal med Abramov (till Engzell). Av den svenska och den sovjetiska samtalsrapporten hade Söderblom tagit upp fallen af Sandeberg, Späth-Dos och Meier-Gertner:

Herr Abramov begagnade för sin del tillfället att i omedelbar anslutning till min fråga efterhöra, huruvida jag fått några underrättelser från Stockholm rörande flickan Komarova [Makarova]. Han erinrade ånyo om faderns besök, […]. Hr Abramov sammankopplade icke direkt affären af Sandeberg med Komarova [Makarova] (jfr mitt brev till Grafström den 19 februari). Emellertid har jag för närvarande det intrycket, att vi i realiteten icke kunna hoppas på af Sandebergs hemsändande med mindre fröken Komarova [Makarova] återbördas till sin fader (P 40 R, 10/3-1945).

Av den sovjetiska rapporten framgår följande:

I samband med att han utförligt redogjorde för de svenska släktingarnas intensiva vädjanden om repatriering av dessa tyska medborgare påminde jag honom om den 16-åriga sovjetiska medborgaren Lidija Makarovas öde (AVPRF, f. 0140, op 31 d., 7 p. 133, l. l. 6–7).

Återigen signalerade Söderblom att man nog borde sända hem Makarova om af Sandeberg skall kunna återvända till Sverige. I Stockholm var man väl införstådd med Söderbloms bedömning. I ett svarsbrev till Söderblom skrev Engzell att han redan på ett tidigt stadium ”förutsagt sammankopplingen mellan af Sandeberg och Makarova”:

Det är otrevligt. Men det är ju dock en väsentlig skillnad. Han önskar intet högre än få resa hem, hon intet högre än stanna här (P 40 R, 13/3-1946).

12.4. Sovjetunionen agerar inkonsekvent

af Sandeberg friges

Den 22 mars 1946 meddelade det sovjetiska utrikeskommissariatet att af Sandeberg frigivits. Den 26 mars 1946 sammanträdde Söderblom och Abramov, varvid följande ordväxling (enligt den sovjetiska uppteckningen) ägde rum:

Avslutningsvis tackade S. för det positiva beslutet i frågan om Sandebergs repatriering. Som svar på detta påpekade jag för honom att den sovjetiska regeringen i den här frågan, liksom i en rad andra, gått den svenska regeringen till mötes. Härvid uttryckte jag förhoppningar om att Sandeberg vid ankomsten till Sverige inte används av den profascistiska pressen för allehanda tendentiösa framträdanden. På detta reagerade S. mycket snabbt och sade att han naturligtvis förstod att detta inte var önskvärt och att han skulle vidtaga alla åtgärder som stod i hans makt.

Abramov fortsatte:

Vidare påminde jag S. om Lidija Makarova, som fortfarande inte har repatrierats till fosterlandet, trots att vår beskickning vid ett flertal tillfällen har vänt sig till den svenska regeringen i frågan. S. svarade att han hade fått information i ärendet av den svenska regeringen, av vilken det framgick att Makarova själv inte önskar resa till SSSR. På detta svarade jag att Makarova är minderårig och ännu inte svarar för sina handlingar. Till dess att hon fyller 18 år är det hennes föräldrar som bestämmer över hennes öde. Hennes far vill att hon omedelbart återvänder till SSSR och jag ser inga skäl att förhindra detta. S. lovade att informera sin regering om detta (AVPRF, f. 0140, op. 31, p. 7, p. 133, l. 10–11).

I den svenska sidans samtalsrapport (ställd till Engzell) skrev Söderblom att Abramov uttalat förhoppningen att af Sandeberg inte skulle ”utnyttjas för sovjetfientlig propaganda” (HP 80 B, 26/3-1946), och att Makarova-ärendet på nytt anförts. Söderblom skrev:

Abramov bragte som vanligt saken på tal, efter det att vi talat om af Sandeberg. Han ansåg, att man från rysk sida gått oss till mötes så långt, att man även från svensk sida borde kunna räkna med tillmötesgående (P 40 R, 28/3-1946).

Söderblom var nöjd men samtidigt något konfunderad över det inkonsekventa sovjetiska agerandet. I en officiell skrivelse till utrikesministern av den 4 april 1946 konstaterade Söderblom att ”ansträngningarna att få de svenskar, som i samband med Tysklands sammanbrott förts till Sovjetunionen, frigivna och hemsända, har härmed krönts med slutgiltig framgång” (HP 80 Ct, 4/4-1946). Söderblom fortsatte:

Resultatet ter sig så mycket mer glädjande med tanke på den sammankoppling, som en tid från rysk sida upprätthölls mellan fallen af Sandeberg och Makarova. Med tanke på de 27 000 balterna och de enstaka ryssar i Sverige, som sovjetregeringen önskar få hemsända, och ej minst med tanke på af Sandebergs deltagande i Finlands andra krig, anställningen i den tyska pressbyrån STB och svårförklarliga kvarstannande i Berlin (HP 80 Ct, 4/4-1946).

Söderblom reflekterade alltså över att Sovjetunionen tycktes ha frångått sin egen förhandlingsstrategi i fallen af Sandeberg och Lundberg. Ingen Makarova eller någon annan sovjetisk medborgare i Sverige hade måst lämnas ut för att få hem ”Krasnogorsksvenskarna”. Söderblom avslutade skrivelsen:

Det bör i detta sammanhang erinras om att Sverige är det enda land, som mig veterligen i förevarande hänseende befinner sig i en så pass gynnsam belägenhet. Norrmän kvarhållas ännu här. Den framstående danske Röda Kors-delegaten Christensen är alltjämt internerad, och danska beskickningen har ej erhållit något meddelande om honom (HP 80 Ct, 4/4-1945).

Söderbloms realpolitiska bild av Sovjetunionen var egentligen oförändrad. Han kunde dock med tillfredsställelse konstatera att Sverige befann sig i en ”gynnsam belägenhet” och fick en bättre behandling än exempelvis Danmark. Den 11 april kommenterade Söderblom på nytt den (i hans ögon) inkonsekventa sovjetiska förhandlingsstaktiken:

Av intresse är också att notera, att såväl af Sandebergs som Viva Lundbergs hemsändande troligen redan i slutet av december var en avgjord sak för repatrieringsmyndigheternas vidkommande. Emellertid ansåg sig tydligen regeringen böra temporisera med af Sandebergs repatriering, så länge fallet Makarova ej uppklarats till belåtenhet. Slutligen beslöts, efter allt att döma omkring den 20 mars, att trots allt sända hem den siste svensken (HP 80 B, 11/4-1945).

Åter framgår att Söderblom egentligen var ganska förvånad över att den i hans ögon ”olyckliga” sovjetiska förhandlingstaktiken att koppla samman olika frågor hade frångåtts. Han föreföll dock vara nöjd och såg detta som en indikation på att hans ansträngningar att åstadkomma en förbättring i förhållandet mellan Sverige och Sovjetunionen äntligen började visa tecken på resultat.

Att Wallenberg skulle sitta internerad i Sovjetunionen tycks vid denna tidpunkt inte ha föresvävat Söderblom. af Sandeberg beskrivs som ”den siste svensken” som sänts hem från Sovjetunionen.

Kan af Sandeberg ha frigivits i utbyte mot de ingermanländska flyktingarna?

Det sovjetiska inkonsekventa agerandet förefaller förvisso märkligt. I slutet av mars 1946, skriver af Sandeberg i sin bok Nu kan det sägas: Sanningen om min fångenskap i Sovjet och Berlins fall (1946), hade en av medfångarna, en dansk vid namn Christiansen, frågat de sovjetiska förhörsledarna varför fångarna, trots löften, inte fick åka hem.

I vanliga fall brukade ryssarna aldrig svara öppet på dylika frågor, men för en gångs skull hade kommissarien givit klart besked. Sverige, Danmark och Holland hade vägrat utlämna personer, som ryssarna hade intresse av, hade han förklarat, och först när den saken reglerats på ett för Sovjetunionen tillfredsställande sätt, kunde det bli tal om någon hemresa för oss (af Sandeberg, 1946: 261).

Beskedet till Christiansen var således otvetydigt från sovjetisk sida. Finns det då verkligen skäl att anta att man från sovjetisk sida gav upp vad gäller af Sandeberg och skickade hem honom utan någon kompensation från Sverige. Det är härvid av visst intresse att notera att Sverige dels i januari 1946 återsänt 146 av de 167 militärbalterna (21 balter fick stanna p.g.a. sjukdom) (något som möjligtvis kan sättas i samband med Viva Lundbergs frigivning samma månad),

dels i februari 1946 beslutat återsända runt 500 sovjetiska medborgare från Ingermanland, till Finland (P 40 J, 1/2, 3/2, 8/2-1945).

Som framkommit ovan hade sovjetiska företrädare vid flera tillfällen krävt att ingermanlänningarna, som flytt från Sovjetunionen till Finland under kriget, och därefter sökt sig till Sverige, skulle åter-

sändas till Sovjetunionen (bland annat den 13/1, 16/1, 21/4, 23/4-1946).

I november 1945 hade det totala antalet ingermanlänningar i Sverige beräknats till 1293 individer (P 40 J, 2/11-1945). Flyktingströmmen tycks dock ha fortsatt. I februari 1946 uppgavs gruppen ingermanlänningar omfatta runt 1500 personer. Av dessa gavs 1 000 personer politisk asyl i Sverige. I början av februari beslutades att resterande 500 ingermanlänningar skulle avvisas till Finland (ett beslut som emellertid sedermera reviderades).

Den 7 februari 1946 noterade Undén i sin dagbok att han ”redogjorde för reg:s ställning till de ”ingermanlänska” flyktingarna – med anledning av felaktiga rykten i nazisttidningarna”. Undén uppmanade också att ”tidn. ej skulle skriva om saken, i flyktingarnas intresse”. Han ”underströk för övrigt olikheten [mellan] ingermanlänningarna o balterna, i det de förra sedan 200 år varit ryssar”. Den 8 februari 1946 noterade han att Svensk Morgontidning begått en ”indiskretion […] ang. ingermanlänningarna”.

Beslutet att avvisa de 500 ingermanlänningarna till Finland (som vid denna tid hade betydligt svårare än Sverige att stå emot sovjetiska krav på utlämning) omgärdades av hög sekretess och tycks av allt att döma överhuvudtaget inte ha dokumenterats i UD:s arkiv. I dossiern över flyktingar från Sovjetunionen finns egentligen inga uppgifter om själva beslutet att utlämna ingermanlänningarna. I stället återfinns där endast två brev från Uppsala nya tidning till UD rörande utlämningsbeslutet, samt en fotostatkopia av en artikel ur Svenska Morgonbladet.

Mot bakgrund av den sovjetiska förhandlingstaktiken att alltid koppla samman olika frågor finns det skäl att åtminstone ställa frågan om inte det svenska utlämnandet av ingermanlänningarna, från sovjetiskt håll faktiskt tolkades som en ”politisk signal” (snarare än ett juridiskt motiverat beslut) för att få till stånd ett frigivande av af Sandeberg. Sverige kan således möjligtvis i praktiken ha deltagit i sammankopplings-politiken eller ”människohandel” utan att ha förstått vilken betydelse och mening man från sovjetisk sida gav åt det svenska agerandet. Vi får anledning att återkomma till bevekelsegrunderna för det sovjetiska beslutet att frige af Sandeberg utförligare nedan. Det finns nämligen skäl att hålla för möjligt att den ingermanländska aspekten inte var avgörande.

12.5. Söderblom ifrågasätter bilden av Raoul Wallenberg som död

Den oväntade sammankopplingen av Wallenberg med Makarova

Vi har nu kommit fram till det ovan nämnda mötet mellan Abramov och Söderblom (den 30 april 1946), då Abramov efter att Söderblom tagit upp Wallenbergs försvinnande påminde Söderblom ”om Lidija Makarovas öde”. Söderblom, som veckan innan förnöjsamt konstaterat att den sovjetiska sidan frångått sin tidigare princip att koppla samman olika frågor, konfronterades nu plötsligt åter med denna förhandlingstaktik i fallet Wallenberg. Söderblom gjorde tolkningen att Abramovs ord kunde ”fattas som en antydan om att Wallenberg trots allt är i livet och blivit identifierad i något läger eller dylikt” (P 2 Eu, 30/4-1946).

Det förefaller rimligt, som framgått av den ovan genomförda analysen, att Söderbloms tilltagande realpolitiska bild av Sovjetunionen, i kombination med en successiv läroprocess 1945–46, under vilken han lärt sig att tolka den sovjetiska förhandlingstaktiken, var bidragande faktorer till att han plötsligt höll för möjligt att Wallenberg kunde vara vid liv. Det faktum att denna taktik tillämpades på fallet Wallenberg torde emellertid endast vara en bland flera bidragande faktorer.

För det första hade det sovjetiska utrikeskommissariatet, trots att den svenska legationen vid minst femton tillfällen framfört noter och skriftliga respektive muntliga förfrågningar och påminnelser om af Sandeberg, mer eller mindre konsekvent hänvisat till att man ”inte erhållit svar från vederbörande kompetenta sovjetiska myndigheter”. Detta var det standardsvar som Söderblom och Hägglöf erhöll från det sovjetiska utrikeskommissariatet också i fallet

Wallenberg. Det bör ha legat nära till hands att omvärdera de undvikande sovjetiska svaren i fallet Wallenberg med erfarenheterna från det sovjetiska förfarandet i fallet af Sandeberg.

För det andra hade de svenskar som släpptes den 24 oktober 1945 (Erlandsson m.fl.) uppgivit att den sovjetiska lägerledningen ”sagt dem, att svenska Moskva-beskickningen saknade intresse för dem och icke kunde ordna hemresa” (HP 80 B, 26/10-1945). För

Söderblom och Hägglöf, som vid denna tidpunkt vid nio tillfällen gjort framställningar om af Sandeberg, bör denna uppgift ha framstått som indikation på att de sovjetiska myndigheterna inte var främmande för att inför de svenska diplomaterna förefalla helt

ovetande om fångarnas belägenhet, samtidigt som man inför fångarna spelade helt okunniga om de svenska diplomaternas ansträngningar att framföra meddelanden till fångarna, och försöka få dem fria. (Det är dock oklart om denna uppgift kom Söderblom till del. Han befann sig i Stockholm, men hans paraff återfinns inte på telegrammet. Däremot finns Undéns paraff). Det förefaller dock troligt att Hägglöf eller Barck-Holst orienterade sin chef om omständigheterna kring Erlandssons frigivning. Det bör härvid ha legat nära till hands att resonera i liknande termer i fallet Wallenberg.

För det tredje uppgav Erlandsson vid sin frigivning från

Krasnogorsk att han under sina tre veckor i Butyrka-fängelset varje natt förhörts bland annat angående den svenska Berlin-beskickningens utfärdande av pass. De ryska förhörsledarna hade, enligt Erlandsson, gjort gällande att pass utfärdats till icke-svenskar ”i vederlag mot juveler o. dyl” (HP 80 Ct, 26/10-1945). Söderblom var insatt i Budapest-beskickningens utfärdande av svenska skyddsdokument. Den 6 juli 1945 hade han efterlyst en utredning rörande ”hur många [som] fått mottaga svenska skyddsdokument av ett eller annat slag” från legationen i Budapest, och bett om ”regeringens uppfattning rörande lämpligheten av det tillvägagångssätt, som tillämpats i Budapest” (HP 80 a, 6/7-1945). I augusti 1945 underströk Söderblom den obehagliga situation han skulle hamna i, om det visade sig att Wallenberg ”flytt från det ryska kvarteret”, eftersom ryssarna misstänkte ”'Röda Korset' [för att ha] tagit tusentals 'fascister' under sitt beskydd” (P 2 Eu, 14/8-1945). Det borde ha legat nära till hands att dra vissa slutsatser rörande den sovjetiska synen på Wallenbergs verksamhet, utifrån det faktum att Erlandsson genomgick upprepade förhör angående Berlin-legationens påstådda utfärdande av pass till icke-svenskar.

För det fjärde rapporterade det nytillträdda svenska sändebudet i

Budapest Rolf Arfwedsson till polchefen Grafström den 26 januari 1946 att han ”under hemlighetsfulla former uppsökts av en anonym person” som uppgav sig ha sett Wallenberg på Benczurgatan i Pest sittande i en bil tillsammans den sovjetiske majoren Dimitrij Demtschinko och soldaterna Rauscha och Abolubraman Juldaschoff (P 2 Eu 26/1-1946).

Denna uppgift vidarebefordrades av Grafström till Söderblom den 12 februari 1946. Grafström konstaterade härvid i brevet till Söderblom att

de i Din officiella skrivelse nr 55 den 3.2.45 [till Günther vari Söderblom redogjorde för Dekanozovs note] lämnade uppgifterna, att Wallenberg påträffats den 17 januari förra året [1945] vid Benzurgatan ha därigenom bekräftats och dessutom kompletterade genom att vederbörandes namn uppgivits. Kanske det med hjälp av dessa vore möjligt att erhålla några upplysningar om vad som hänt Wallenberg efter den 17 januari? (P 2 Eu, 12/2-1946).

Grafström såg denna uppgift som en bekräftelse på att Dekanozovs note av den 16 januari 1945 var riktig. Han drog dock inte slutsatsen (åtminstone inte explicit) att den kunde utgöra en bekräftelse på att Wallenberg hade omhändertagits av sovjetiska myndigheter och alltjämt befann sig i livet i sovjetisk fångenskap. I stället pekade han på att man härigenom möjligtvis kunde ”erhålla några upplysningar om vad som hänt Wallenberg efter den 17 januari”, en slutsats som onekligen tycks vara präglad av den då rådande okontroversiella uppfattningen att Raoul Wallenberg omkommit efter den 17 januari 1945.

Denna uppgift tycks inte heller, just vid denna tidpunkt, ha förändrat Söderbloms uppfattning att Wallenberg var död. Vid överlämnadet av en note med anledning av Arfwedssons vittnesuppgift till Abramov den 9 mars 1946, sade sig Söderblom ”åter ha blivit övertygad om att Wallenberg inte fanns bland de levandes antal” (AVPRF, f. 0140, op 31 d., 7 p. 133, l. l. 6–7).

Den 10 april 1946 insände emellertid Raoul Wallenbergs svåger, Gunnar Lagergren, nya vittnesuppgifter till UD, bland annat från kanslisekreteraren György Gergely (som arbetat för Wallenberg i Budapest). Enligt Gergely skulle Wallenberg ha ställts under sovjetisk uppsikt från och med den 12 januari 1945. Wallenberg hade sökt komma i kontakt med den sovjetiska kommendanten Malinovskij, och den 17 januari hade Wallenberg beviljats tillstånd att avlägga besök hos honom. Enligt Gergely var Wallenberg den 17 januari beledsagad av ”en sovjetrysk kapten eller major samt två sovjetryska soldater”, som samtliga färdades i en motorcykel efter Wallenberg som färdades i egen bil tillsammans med sin chaufför. Enligt Gergely hade Wallenberg med sig en större summa pengar. Efter den 17 januari hade Gergely inte återsett Wallenberg (P 2 Eu, 10/4-1946). Detta brev, som onekligen gav tämligen entydigt stöd åt uppgifterna från Arfwedssons anonyma källa om Wallenbergs sovjetiska bilsällskap, har paraffer av Grafström och Barck-Holst. Det uppges också ha sänts för kännedom till Söderblom.

Att kombinationen med den anonyma källans och Gergelys respektive vittnesmål tillmättes viss betydelse från UD-ledningens sida framgår av den instruktion UD sände till Söderblom den 24 april 1946 (alltså inför Söderbloms besök hos Abramov den 30 april 1946):

Uppgiften Wallenbergs ryska bilsällskap viktigaste ledtråden hittills. Om några personer med dessa namn vid tidpunkten ifråga tillhörde ryska besättningstrupperna Budapest bör väl inte vara omöjligt kontakta dem eller erhålla uppgift deras vidare öden. Påminn Abramov (P 2 Eu, 26/4-1946).

Kombinationen av det onekligen mycket detaljerade vittnesmålet från Budapest, det faktum att UD ansåg detta vara den ”viktigaste ledtråden hittills” och erfarenheterna från det sovjetiska agerandet i fallen af Sandeberg och Erlandsson kan ha varit bidragande faktorer till att Söderblom tolkade Abramovs ord den 30 april 1945 som en antydan om att Wallenberg trots allt levde.

För det femte frigavs de bägge schweiziska diplomaterna Feller och Meier den 27 januari 1946. Den 1 februari 1946 underrättades

Söderblom om att Feller och Meier anlänt till Berlin (Hp 1 Cs, 1/2-1946). Den 15 mars 1946 rapporterade därtill attachén vid legationen i Bern, Lars von Celsing, till Stockholm, att Feller ansåg det finnas ”gott hopp […] att Wallenberg fortfarande är i livet”. Vidare uppgav Celsing att Feller

endast behandlats väl av ryssarna, som dock i månader vid förfrågan vidhöllo att de alls intet hade sig bekant om hans – Fellers – öde (P 2 EuI, 15/3-1946).

Det sovjetiska agerandet i fallet med de schweiziska diplomaterna – att vid förfrågan konsekvent hålla sig till linjen att man inte förfogade över några uppgifter – uppvisade stor likhet med agerandet i fallen af Sandeberg, Lundberg och Erlandsson, men också med fallet Wallenberg. I samma telegram angavs emellertid också att Feller med bestämdhet sade sig veta att pilkorsarna ”avsågo att undanröja Wallenberg”. Det finns dock ingen dokumentation som styrker att detta telegram vidarebefordrades till Söderblom.

Det var sannolikt en rad samverkande faktorer som bidrog till att Söderblom den 30 april, om än med tvekan, höll för möjligt att Wallenberg trots allt fanns i livet.

Dessa bidragande faktorer till trots, är det alltjämt märkligt att en antydan från Abramov inte bara fick Söderblom att börja tveka

rörande Wallenbergs öde – han rapporterade till och med denna kryptiska episod till UD. Kan Abramov ha givit ytterligare antydningar under våren 1946? Det finns ingen dokumentation som tyder på detta. Detta kan tolkas som att Söderblom, innerst inne, aldrig verkligen var djupt övertygad om att Wallenberg var död.

Möjligtvis skall Söderbloms begäran inför Abramov den 26 december 1945 om ett sovjetiskt svar ”i den andan […] att Wallenberg har omkommit” (AVPRF, f. 06, op. 7, p. 52, d. 858, l. 89–194) snarare ses utifrån ett organisatoriskt perspektiv. Förvaltningsorganisationer är generellt angelägna att snabbt komma till lösningar på problem. Frågor som av olika skäl inte låter sig klassificeras i enlighet med de rutiner och standardförfaranden som gäller inom organisationen riskerar att bli bortdefinierade.

Söderblom hade i praktiken, efter Vetrovs avvisande hållning i december 1944, beslutat sig för att definiera frågor rörande svenska angelägenheter i Östeuropa såsom liggande bortom Moskva-legationens jurisdiktion. Wallenbergs försvinnande hade skett i Ungern och följaktligen borde det handläggas av en därvarande nyöppnad svensk beskickning. Det faktum att Dekanozov överlämnat en note i ärendet till Söderblom var uppenbarligen, utifrån Söderbloms perspektiv, inte skäl nog att framgent bedriva ärendet i Moskva.

Wallenberg-ärendet ville dock inte låta sig avlägsnas så lätt. UD återkom med begäran om démarcher i ärendet (visserligen inte särskilt ofta, den 21 april och 1 november 1945). Så länge ett klart besked rörande Wallenbergs öde inte inkommit från sovjetiska myndigheter räckte det inte med att Söderblom ”efter att minutiöst ha studerat varje känd detalj i ärendet” kommit till slutsatsen att Wallenberg var död. Osäkerheten kring hans öde gjorde att ärendet helt enkelt inte kunde avskrivas från legationens agenda.

Det är intressant att Söderblom i handbrevet till kabinettssekreterare Karl Ivan Westman den 17 december 1945 konstaterade att han, efter chargé d'affaires Arfwedssons ankomst till Budapest, ansåg sig ”i stort sett skild från vidare bekymmer för de svenskungerska förbindelserna” (HP 1 Eu, 17/12-1945). Det är först härefter som han uttryckligen bad de sovjetiska myndigheterna om bekräftelse på att hans teori om Wallenbergs död var riktig. Hans förfrågan om ett ”dödsbesked” var följaktligen möjligtvis mer betingad av ambitionen att en gång för alla få till stånd en lösning på Wallenberg-ärendet, snarare än en djup personlig övertygelse.

Därtill kom säkert de rent mänskliga hänsyn till Raoul Wallenbergs moder, som han anförde, dels inför Abramov, dels i ett brev av 1951:

Jag har särskilt kritiserats, för att jag ”dödförklarat” Wallenberg. Härmed förhåller det sig så, att hans mor under ett av våra långvariga samtal i Stockholm berättade för mig, att hon i sin djupa sorg konsulterat en fjärrskådare, som sagt sig ha sett sonen föras långt bort, från en plats till en annan. Då ansåg jag det vara min mänskliga plikt att bedja henne ej hänge sig åt grubblerier och att säga henne, att jag efter att minutiöst ha studerat varje känd detalj i ärendet kommit till den personliga övertygelsen, att sonen förolyckats (P 2 EuI, 22/1-1951).

Det skall understrykas att Söderbloms agerande visserligen kan förklaras i termer av den generellt förekommande strävan inom förvaltningar att åstadkomma snara lösningar av problem på agendan. Det kan dock svårligen försvaras. Att uttryckligen be en annan stats myndigheter, som agerat på ett synnerligen cyniskt och godtyckligt sätt, inte bara i fallen med de tillfångatagna svenskarna af Sandeberg, Lundberg m.fl. utan också i en rad andra frågor (t.ex. utlämningen av balter, fallet Makarova etc.), om ett svar som läggs i munnen på dem är naturligtvis ytterst anmärkningsvärt.

Fallet Ingrid Witt-Lundvall

Denna utredning kan emellertid konstatera att fallet Wallenberg faktiskt inte var det enda fallet där Söderblom bad sovjetiska myndigheter om en att få bekräftelse på en svensk medborgares död. I samband med det ovan nämnda mötet med Vetrov den 18 december 1944 tog Söderblom upp fallet med den svenska medborgaren Ingrid Witt-Lundvall. Enligt Vetrov uppgav Söderblom följande:

S. överlämnade beskickningens note och sade att beskickningen den 3 augusti [1944] hade vänt sig till NKID för att få information om orsakerna till den svenska medborgaren Ingrid Witts död. Witt hade levt i staden Urzjum, Kirov-regionen. S. anhöll om att utfärdandet av intyg och dödsattest för Witt påskyndades (AVPRF, f. 0140, op. 29, p. 8, p. 127, l. 92-93).

Ingrid Witt-Lundvalls öde har endast delvis gått att rekonstruera. Av Witt-Lundvalls pass framgår att hon hade rest in i Lettland i juli 1940, alltså strax före den sovjetiska invasionen den 5 augusti

samma år, och att hennes uppehållstillstånd i Lettland förlängts till november 1944. Därefter saknas vidare uppgifter i passet, vars giltighet löpte ut den 3 augusti 1944, alltså strax efter hennes föregivna död. Av uppgifter ur dossiern Ersättning på grund av understöd (diverse personer) (R 20 A) framgår att hon i maj 1941 ingick äktenskap med en lettisk medborgare och att hon vid den tyska inmarschen i Lettland skulle ha flytt österut.

Hur hon kom att hamna just i Urzjum i det inre av Ryssland är dock höljt i dunkel. Klart är att Witt-Lundvall den 12 augusti 1943 kontaktade svenska legationen i Moskva och bad om penningunderstöd samt hjälp med att få återvända till Sverige där hon hade en dotter. I brevet från Witt-Lundvall framgår att hon tydligtvis berövats sitt pass men nyligen återfått detta, och att hon flera gånger försökt få kontakt med legationen (R 20 A, 12/8-1944). Dåvarande sändebudet i Moskva Assarsson meddelade i en officiell skrivelse till utrikesministern av den 15 september 1943 att ”hemresa [för Witt-Lundvall] under nuvarande förhållanden svårligen kan ordnas” (R 20 A, 15/9-1944). Först den 18 april 1944 avsände legationen ett svar på Witt-Lundvalls brev av den 12 augusti vari man meddelade att det ännu inte fanns någon praktisk möjlighet att ordna hemresa till Sverige (R 20 A, 18/4-1944). De närmare orsakerna till varför hemresa inte kunde ordnas framgår inte av dokumenten. De pågående krigshandlingarna mellan sovjetiska och tyska förband i västra Sovjetunionen och Baltikum kan ha varit en förklaring. När Söderblom for till Moskva i juni 1944 var han t.ex. tvungen att fara med lejdbåt till Lissabon, därefter vidare med flyg till Rabat, Alger och Kairo och därifrån med tåg till Moskva.

Den 4 augusti 1944 telegraferade Söderblom till UD att det penningunderstöd som Witt-Lundvall åtnjöt från Sverige returnerats till beskickningen och att Witt-Lundvall, enligt uppgift, i maj 1944 intagits på sjukhus och därefter avlidit. Söderblom meddelade också att legationen den 3 augusti 1944 riktat en förfrågan rörande Witt-Lundvall till NKID. Därefter påminde UD Söderblom rörande fallet Witt-Lundvall den 9 september 1944, varvid Söderblom, den 3 oktober svarade att NKID lovat delge upplysning ”från vederbörande inre myndigheter […] så snart de ingå” (R 20 F/155, 9/5, 3/10-1944).

Något svar inkom dock ej och den 4 december 1944 påminde UD på nytt om ärendet hos Söderblom, som tog upp frågan med Vetrov (som ovan redovisats) den 18 december 1944. Samma dag telegraferade Söderblom till Stockholm att Witt-Lundberg avlidit i

maj 1944, samt att dödsattest ännu inte ingått (R 20 F/155, 19/12-1944).

Den 30 december 1944 rapporterade emellertid Söderblom i en officiell skrivelse till utrikesministern att han nu mottagit dödsattest för Witt-Lundvall, att hon den 29 maj 1944 avlidit vid 37 års ålder i tuberkulos, att hon i maj 1944 riktat en skrivelse till beskickningen i Moskva och däri berättat att hon låg på sjukhus, och att hennes efterlämnade personliga tillhörigheter (av sovjetiska myndigheter) sålts för att täcka begravningskostnaderna (R 3 W/196). Först två år senare, den 6 juni 1946, efter återkommande förfrågningar från Witt-Lundvall släktingar, meddelade det sovjetiska utrikesministeriet att Witt-Lundvall begravts på staden Urzjums begravningsplats, men att graven ”icke [var] försedd med något igenkänningstecken” (R 3 W/196).

Det är riskabelt att dra några som helst paralleller mellan Söderbloms och den övriga utrikesförvaltningens handläggning av fallet Witt-Lundvall och handläggningen av fallet Wallenberg. I efterhand slås man emellertid av den anmärkningsvärda avsaknaden av resonemang kring trovärdigheten i de sovjetiska uppgifterna om Witt-Lundvalls död. Det är fullt möjligt att hon avled till följd av tbc, men det går inte heller att utesluta att Witt-Lundvall gick ett annat öde till mötes.

Av intresse för denna utredning är just att Söderbloms försök att utverka svar från sovjetiska myndigheter i den andan att Wallenberg omkommit, inte var helt unik för fallet Wallenberg. Också i fallet Witt-Lundvall bad Söderblom att de sovjetiska myndigheterna ”skulle påskynda” utfärdandet av en dödsattest.

12.6. Överger Söderblom sin reviderade bild av Wallenbergs öde?

Vad hände mellan den 30 april och 15 juni 1946?

Det kom emellertid aldrig någon reaktion från Stockholm på Söderbloms officiella skrivelse till Undén av den 30 april, och det finns inga dokument eller brev från legationen i Moskva som tyder på att man ställde samman erfarenheterna från fallet af Sandeberg och jämförde dem med fallet Wallenberg. Den 6 juni träffade Söderblom Molotov och bad om att få avlägga audiens hos Stalin.

Detta beviljades och den 15 juni mottogs Söderblom av Stalin. Av Söderbloms samtalsuppteckning framgår bland annat följande:

J.S. Har ni några önskemål? S.S. Som jag nyss sade, har jag ingen särskild sak att taga upp med Eder. Men eftersom Ni ställt frågan, vill jag nämna en sak. När Salaszi tog makten i Ungern, började man döda judarna. Konungen telegraferade då till Horthy och förklarade, att detta vore alltför oanständigt. Det överenskoms, att Budapests judar skulle ställas under svenskt beskydd. Bland dem, som sålunda räddade 20–30 000 judars liv, var den svenske diplomaten Wallenberg. J.S. Var det Wallenberg han hette? S.S. Ja, Wallenberg. (J.S. antecknar namnet på ett pappersblock). S.S. Jag underrättade Dekanozov om att svenskarna voro kvar i det omringade Budapest. Wallenberg gick genom fronten över till den röda armén. Dekanozov meddelade mig, att Wallenberg som den förste svensken påträffats. Senare var Wallenberg synlig i en bil tillsammans med ryska militärer, tydligen färdig till avfärd till Debreczen, som då var temporär huvudstad. Sedan dess är Wallenberg försvunnen. J.S. Ni vet väl, att vi gåvo befallning om att svenskarna skulle skyddas. S.S. Ja, och jag är personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare. J.S. Ha ni ej fått något meddelande om saken från oss? S.S. Nej. Jag anser det sannolikt, att de sovjetiska militärmyndigheterna ej ha några uppgifter om Wallenbergs vidare öden att tillgå. Jag vet exempelvis, att Edra representanter i Budapest hört sig för hos kvarvarande svenskar och hos judar, om de visste något om vad som kunnat hända Wallenberg. Jag skulle emellertid gärna se, att jag finge ett officiellt meddelande om att alla möjliga åtgärder vidtagits för hans efterforskning, även om de tyvärr hittills förblivit resultatlösa, och en försäkran om att vi skola få ytterligare underrättelser, därest något erfares om Wallenbergs öde. Detta ligger i Edert eget intresse, eftersom det finns folk, som i frånvaro av upplysningar kunna draga oriktiga slutsatser. J.S. Jag lovar Eder, att saken skall bli undersökt och uppklarad. S.S. I övrigt har vi inga svårigheter av detta slag. Budapest-svenskarna kommo hem över Moskva. Berlin-svenskarna likaledes. Såvitt veterligt kvarhållas inga svenskar, som bott i Edra forna fiendeländer, här i lan-

det för undersökning liksom torde vara fallet med en del medborgare från andra länder. J.S. Jag lovar, att jag skall ta mig an Wallenberg-saken. (HP 1 Er, 18/6-1946).3

Varför yttrade Söderblom att han var personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller rövare, när han blott sex veckor tidigare kommit till den helt riktiga slutsatsen att Wallenberg kunde vara vid liv i ett sovjetiskt fångläger?

Det finns ingen dokumentation som tyder på att Söderblom skulle ha instruerats specifikt från Stockholm att vare sig ta upp Wallenberg-ärendet eller framföra till Stalin att svenska regeringen ansåg att Wallenberg var död. I en intervju i Veckojournalen (1980) uppger därtill Söderblom själv att hans samtal med Stalin ”inte föregicks av någon diskussion mellan mig och utrikesminister [Undén]” (Veckojournalen, nr 8, 19/2-1980). Det förtjänar härvid att anmärkas att Söderblom inte visste att han skulle få träffa Stalin förrän fredagen den 14 juni klockan 6 på kvällen, alltså lite mer än ett dygn före själva mötet.

Borde Söderblom ha erhållit instruktioner? Grafström tecknar en ganska motsägelsefull av rutinerna kring sändebuds möten med höga representanter för främmande stater. Den 24 juni 1947 hade sändebudet i Moskva Rolf Sohlman, inför ett (möjligt) förestående möte med Molotov, frågat UD ”huruvida vi ansåge det önskvärt att någon speciell fråga därvid upptoges”. Grafström sade härvid till Undén, att ”det verkligen vore ett problem, som Kungl. Majt:s minister borde avgöra själv”. Grafström noterar därefter att Undén, ”till min förvåning [delade] denna uppfattning. Ett telegram i dylik anda avgick till Moskva” (Grafström, 1989: 812).

Grafström förvånades alltså av det faktum att Undén delade hans inställning rörande Sohlmans möte med Molotov. Detta låter antyda att Undén normalt var angelägen om att ge instruktioner inför viktiga möten. Söderbloms möte med Stalin måste i Undéns ögon ha varit av största vikt och dignitet.

Under alla förhållanden har det emellertid inte återfunnits några skriftliga instruktioner från Undén, och heller inte någon dokumentation på att man från utrikesministerns eller UD:s sida var missnöjd med att konsultationer på förhand inte skett.

3 Någon sovjetisk samtalsuppteckning från mötet mellan Söderblom och Stalin har inte påträffats (UD II: 52, 2001: 89).

I intervjun i Veckojournalen (1980) ger också Söderblom följande förklaring till varför han överhuvudtaget framförde sina antaganden om Wallenbergs död till Stalin:

När man lyckas få företräde hos den högste är det ju synnerligen oklokt att bemöta en sådan ynnest med att anklaga de ryska myndigheterna för att ha avlivat Raoul Wallenberg eller något liknande. Jag var mån om att hålla dörren öppen för fortsatta förhandlingar, och ville inte säga något som kunde förvärra situationen. Därför var jag också återhållsam i min förfrågan om Wallenbergs öde (Veckojournalen, nr 8, 19/2-1980).

Icke desto mindre framstår det som ytterst märkligt att Söderblom, som på basis av egna erfarenheter från parallellfallen med af Sandeberg och Lundberg tolkat en antydan från Abramov som att Wallenberg trots allt är i livet, sex veckor senare har övergivit denna riktiga insikt. Kan det ha hänt något under perioden mellan den 30 april och 15 juni 1946?

Söderblom träffar Undén den 5 maj 1946

Det är härvid av intresse att notera att Söderblom, som alltså tisdagen den 30 april suttit i sammanträde med Abramov (och börjat tveka om Wallenberg verkligen var död), blott tre dagar senare, fredagen den 3 maj anträdde en resa till Stockholm och på söndagen den 5 maj sammanträffade med utrikesminister Undén. I Undéns dagbok för söndagen den 5 maj anges följande:

5/5 [1946] Sysslade med Gunnes uppsats. Diskuterade inledn.kap. – Besök av Söderblom fr. Moskva.

Undén hade själv träffat Sovjetunionens sändebud i Stockholm Tjernysjev måndagen den 29 april varvid denne bland annat hade tagit upp de fem internerade sovjetiska sjömännen som Sovjetunionen begärde utlämnade, fallet Makarova och förhandlingarna om handelskrediten (R 70 Er, 29/4-1946). Mötet finns också omnämnt i Undéns dagbok:

29/4 [1946] Besök av Tjernychev efter hans återkomst från Moskva. Smärre frågor. Han berörde också handelsavtalsförhandl. o underströk betydelsen av ett positivt resultat. Jag hoppades livligt på ett sådant.

Det är högst troligt att Undén delgav Söderblom sina erfarenheter från mötet med Tjernysjev. På samtalsuppteckningen från mötet med Tjernysjev finns antecknat att dokumentet den 3 maj överlämnats för strängt förtrolig kännedom till Söderblom. Den officiella skrivelse som Söderblom ställt till utrikesministern med anledning av mötet hos Abramov hade han säkerligen med sig när han for till Stockholm. Den överlämnades således till utrikesministern i handen och Söderblom redogjorde sannolikt för innehållet i rapporten.

Tog Söderblom härvid upp sina funderingar kring hur man skulle tolka Abramovs sammankoppling av fallen Makarova och Wallenberg? Kan Undén då ha sagt något som fått Söderblom att trots allt överge tolkningen att Raoul Wallenberg kunde finnas i livet i sovjetisk fångenskap?

Mötet med Undén, som alltså ägde rum samma vecka som Söderbloms möte med Abramov, kan ha varit kritiskt för Söderbloms inställning i ärendet. Det är märkligt att Undén (eller någon annan i UD:s ledning) aldrig tycks ha reagerat på Söderbloms viktiga skrivelse. Likaledes märkligt är att Söderblom härefter aldrig återkom till sina funderingar kring Abramovs antydan. Detta kan tyda på att erfarenheterna från mötet med Abramov var föremål för diskussion söndagen den 5 maj mellan det svenska sändebudet och utrikesministern, och därefter avfärdades som irrelevanta.

Det som dock måste anses vara mindre troligt är att Undén vid detta möte skulle ha givit Söderblom instruktion att slutgiltigt utverka svar från sovjetisk sida i den andan att Wallenberg var död. Hade Söderblom i samband med detta mötet erhållit en klar instruktion från Undén att framföra något budskap rörande Wallenberg, hade han säkerligen gjort det vid mötet med Molotov den 6 juni 1946. Wallenberg-ärendet var emellertid, enligt Söderbloms samtalsuppteckning, inte förmål för diskussion mellan Söderblom och Molotov (HP 1 Er, 6/6-1946). Utredningen har begärt och fått del av den sovjetiska samtalsrapporten från mötet mellan Molotov och Söderblom. Den sovjetiska sidans uppteckning stämmer med Söderbloms.

Det är av vikt att notera att Undén vid denna tidpunkt redan hade beslutat om att förflytta Söderblom från Moskva (beslutet togs den 21 mars 1946). I sin dagbok noterade Undén, rörande diskussionen inför detta beslut att

Wigge [Wigforss] anförde till stöd för mitt [förslag] att Hägglöf bedömde [förhållandena] mer objektivt och klart än [Söderblom].

Därtill noterade Undén i sin dagbok den 20 mars att han ”instämde” med det svenska kommunistpartiets ledare Linderoth, om att det nu vore en lämplig tidpunkt för ”ett svenskt initiativ till bättre förbindelser” till Sovjetunionen. Den 2 april 1945 noterade Undén att det inkommit ett telegram från Moskva rörande sovjetiskt intresse för återupptagande av handelsförhandlingar:

Jag har alltså haft rätt i min uppfattning att ett gott [förhållande] till Sovjet kunnat byggas upp.

I ljuset av att Undén således vid denna tid dels ansåg att Söderblom inte kunde bedöma förhållandena i Sovjetunionen på ett objektivt och klart sätt, dels hoppades ”livligt” på ett positivt resultat av de nyligen inledda handelsförhandlingarna med Sovjetunionen, förefaller Söderbloms möjligheter som ytterst små att hos Undén vinna gehör för tanken att Sovjetunionen skulle ha begått ett så flagrant brott mot all diplomatisk sedvänja som att internera en neutral stats diplomat. Därtill kommer att Söderblom själv under mer än ett år hållit det för ”mycket sannolikt” att Wallenberg omkommit under en resa från Budapest till Debrecen i slutet av januari 1945.

Varför tog Söderblom upp Wallenberg-ärendet med Stalin?

Om då Söderblom efter mötet med Undén kommit till slutsatsen att Abramovs antydan var irrelevant, varför tog han i så fall överhuvudtaget upp Wallenberg med Stalin? Och varför var Wallenberg-ärendet den enda fråga som Söderblom tog upp med Stalin? De nyligen inledda handels- och kreditförhandlingarna, som utrikesminister Undén satte så stor vikt vid, nämndes överhuvudtaget inte under mötet.

Söderblom själv poängterade i brevet av 1951 att han ”är den ende svensk, som någonsin fått företräde hos Stalin och att [han] begagnade tillfället för att utverka en försäkran av Stalin, att allt skulle göras för att gå till botten med fallet Wallenberg” (P 2 EuI, 22/1-1951). Söderblom sade också i en radiointervju 1980:

Jag var ju mycket belåten med att få framföra det till den mäktigaste mannen i landet, därför att då kan det ju varje fall inte sägas att man inte har drivit ärendet så långt och så högt upp som det är möjligt och

det var ju för mig mycket värdefullt att det låg till på det viset. Och sedan hyste jag kanske också förhoppningen att om Stalin sade ett ord det kanske ändå äntligen skulle ge ett resultat (Direkt studio 13, 31/1-1980).

Dessa anmärkningar tyder på att Söderblom sannolikt inte helt övergav sin tvekan rörande Wallenbergs öde efter sin vistelse i Sverige. Det finns också ett ytterligare tecken på att Söderblom var tvekande inför vad som verkligen hänt Wallenberg.

Då Söderblom återvände till Moskva den 23 maj 1946 medförde han ett brev till Aleksandra Kollontaj som Marcus Wallenberg jr. författat på anmodan av Söderblom (P 2 EuI, 11/6-1946). Att Söderblom nu blev drivande i ärendet och bad Marcus Wallenberg jr. skriva ett brev rörande den sedan mer än ett år försvunne Raoul Wallenberg till Kollontaj kan tolkas som ett resultat av erfarenheterna från mötet med Abramov.

Det var ”värdefullt” för Söderblom att ärendet drivits ”så långt och så högt upp som det [var] möjligt”. Söderblom förefaller ha haft stor respekt för Stalin. Vid ett samtal med Vetrov den 15 augusti 1945 uppgav Söderblom att ”Generalissimus Stalins visa politik […] ledde till ett snabbt slut på världskriget” (AVPRF, f. 0140, op. 30, p. 8, p.. 129, l. 54–56). I en officiell skrivelse till utrikesministern av den 5 februari 1946 skrev Söderblom angående 1930-talets terror:

[…] särskilt efter den fruktansvärda räfst, som i mitten av 1930-talet, under Jagodas efterträdare Jesjov, anställdes mot oppositionella element inom partiet, militärledningen och administrationen. Denna utrensning drabbade även Jagoda själv. Jesjovs framfart blev till slut sådan, att Stalin såg sig nödsakad stoppa den (HP 1 Er, 5/2-1946).

Söderblom hade en realpolitisk syn på den sovjetiska staten och kan ha hållit för möjligt att den sovjetiska statsapparaten hade gömt undan Wallenberg utan att Stalin var medveten om detta. Lyckades man göra Stalin uppmärksam på fallet, kunde han säkert se till (som han också lovade) att ”saken skall bli undersökt och uppklarad” (HP 1 Er, 18/6-1946). Söderblom framhöll också i radiointervjun 1980 att ”om Stalin sade ett ord”, skulle det kanske ”äntligen ge ett resultat”.

En ytterligare faktor, som kan ha bidragit till att Söderblom bestämde sig för att ta upp Wallenberg-ärendet med den högsta

instansen i Sovjetunionen, var att han kan ha upplevt sig generellt sett åsidosatt och ifrågasatt under vistelsen i Stockholm i maj 1946.

För det första måste det i sig ha känts som ett misslyckande i sig för Söderblom att efter så kort tid som två år kallas hem från

Moskva. Söderblom sade själv i mötet med Stalin att detta var mot hans önskan.

För det andra bör Söderblom under sin vistelse i Sverige ha märkt att Undén hyste tämligen låga tankar om honom. Då utrikesministern presenterade det nya svenska sändebudet i Moskva för den sovjetiske ministern i Stockholm poängterade Undén att

Hägglöf ”vore i högre grad än Söderblom intresserad av ekonomiska frågor”. Den 29 juni 1946, strax efter Söderbloms slutliga återkomst från Moskva, noterade Undén följande i sin dagbok:

29/6 [1946] Var uppe i dep. ett slag. – Träffade Söderblom som just kommit från Moskva. Han skildrade sitt besök hos Stalin som om han skådat Guds anlete.

Såsom framgår av denna korta notis var Undén vid denna tidpunkt skeptisk till Söderbloms omdöme.

Också Tage Erlander förhöll sig skeptisk till Söderblom. Den 24 september 1945 noterade den dåvarande ecklesiastikministern i sin dagbok datt ”jag […] beklagade, att vi skulle ha en så svag representant i Moskva som [Staffan] Söderblom” (Erlander, 2001: 12).

I november 1946 riktade riksdagsmannen Elis Håstad en interpellation i Wallenberg-ärendet till statsminister Erlander. I samband härmed riktade Håstad viss kritik mot Söderblom och efterträdaren Hägglöf:

Jag förstår att hans excellens inte gärna velat beröra en fråga av denna interna natur, men jag tror mig på säker grund för påståendet, att utan utrikesledningens bestämda inskridande och instruktioner skulle minister Söderbloms démarcher hos vederbörande ryska myndigheter inte ha blivit så många och så energiska, som [Erlanders] redogörelse låter antyda (Riksdagens protokoll, 27/11-1946)

I sitt svar till Håstad försvarade Erlander endast Hägglöf. Detta kan ses som en indikation på att Erlander i allt väsentligt instämde i Håstads kritik. I sin dagbok ger Grafström den 27 november 1946 följande skildring av ordväxlingen mellan Erlander och Håstad:

Herr Håstad riktade i sitt anförande ingen anmärkning mot UD:s sätt att bedriva ärendet – vår åtgärdskatalog var också lång och uttömmande – men ansåg sig böra angripa våra Moskvaministrar Söderblom och Hägglöf, den förre för motvillighet ifråga om utförande av ålagda démarcher, den senare för nonchalans mot familjen. Hägglöf skulle bland annat hava underlåtit att besvara brev från fru Dardel. Jag är ledsen för att av svaret måhända kunde utläsas en viss tröghet från Söderbloms sida. Statsministern borde naturligtvis givit herr Håstad en reprimand för kritiken mot tjänstemän inför detta forum. Det gjorde han nu inte, däremot försvarade han Hägglöf (Grafström, 1989: 785).

Uppfattningen att Söderblom var olämplig som svenskt sändebud i Moskva delades också av chefen för UD:s politiska avdelning Grafström. Den 13 juni 1946 skrev Grafström att ”Söderblom äntligen [skall] lämna Moskva – det är inte en dag för tidigt” (Grafström, 1989: 760).

För det tredje noterade Undén i sin dagbok för den 21 maj 1946 att han varit på middag hos Westman, där också den ryske ministern, Wigforss, Hägglöf, Hammarskjöld, Sohlman, och Böök var närvarande. Det är onekligen förvånande att Sveriges sändebud i

Moskva, Söderblom (såvida inte Undén helt enkelt glömt att skriva hans namn), som vid denna tidpunkt befann sig i Stockholm, inte var närvarande vid detta tillfälle. Den sovjetiske ministern var närvarande, liksom Sohlman, som var engagerad i handelsförhandlingarna med Sovjetunionen, samt det tillträdande sändebudet i Moskva, Gunnar Hägglöf. Denna kombination av personer antyder att handelsförhandlingarna kan ha varit föremål för diskussion. Att Söderblom inte deltog är märkligt, men begripligt givet att han inte ansågs kunna bedöma förhållandena i Sovjetunionen på ett objektivt och klart sätt.

Att Söderblom, då han återvände till Moskva den 23 maj 1946, därtill kan ha haft en förnimmelse av att man inom UD var missnöjd med hans arbete, indikeras av innehållet i de rapporter han skrev hem till Stockholm under de sista veckorna i Moskva i juni. Som för att övertyga läsarna i Stockholm, var han nära nog övertydlig vad gäller att framhålla sina framgångar i Moskva.

Molotov hade, enligt Söderbloms samtalsuppteckning, vid mötet den 6 juni sagt att det handelsavtal som nåtts mellan Sverige och Sovjetunionen ”vore vältaligare än ord” som tecken på att Söderbloms mission varit framgångsrik (HP 1 Er, 6/6-1946), Dekanozov hade vid ”ett särdeles gemytligt samtal” lovat ”vallfärda till 2 Rue Malville, helt nära Parc Monceaux, där [Söderbloms] vagga stått”

(HP 1 Er, 7/6-1946), och Kollontaj hade uppgivit att Söderblom ”under kort tid här vetat att uppnå det eftersträvade målet och vunnit många vänner och stort anseende i Moskva” (HP 1 Er, 11/6-1946). Kollontaj uttalade också enligt Söderblom

sina lyckönskningar med anledning av de resultat, som här uppnåtts i fråga om de svensk-ryska förbindelsernas befrämjande på alla områden. Särskilt sade hon, att hon beundrat den takt och försiktighet i förening med orubblig fasthet, som jag enligt hennes mening ådagalagt i den svåra baltiska frågan (P 40 R, 13/6-1946).

Söderbloms beslut att överhuvudtaget begära en audiens hos Stalin skall sannolikt ses i detta perspektiv. Enligt Gunnar Hägglöf, som på väg till sin post i Moskva hade träffat Söderblom i Helsingfors, hade Söderblom uppgivit att han begärt audiensen i syfte att visa att de svensk-sovjetiska relationerna var utmärkta (P 2 EuI, 25/9-1978). Någon hänvisning till att audiensen syftat till att nå en lösning på Wallenberg-ärendet hade Söderblom enligt Hägglöf inte gjort.

Huruvida Söderblom redan före mötet bestämt sig för att ta upp Wallenberg-ärendet, eller om det snarare var en stundens ingivelse är givetvis omöjligt att säga. Det förefaller dock möjligt att också detta skall tolkas som ett försök att återvinna respekt och aktning på hemmaplan.

Söderbloms samtalsrapporter till Stockholm

Söderblom hade konsekvent avstått från att rapportera till Stockholm rörande sina spekulationer om Wallenbergs död vid mötena med Abramov (P 2 Eu, 3/1-1946, P 2 Eu, 10/3-1946). I samtalsrapporten från mötet med Stalin tycks dock inte Söderblom ha tvekat inför att ordagrant återge vad han sagt. Detta måste rimligtvis betyda att han var övertygad om att bilden av Raoul Wallenberg som död var okontroversiell hos UD:s högsta ledning.

Söderblom måste ha förstått att samtalsrapporten från mötet med Stalin skulle komma att läsas av fler än utrikesministern. Vi vet dock inte vilka som läst rapporten, eftersom originalet av det insända brevet (med eventuella paraffer) inte kan återfinnas i UD:s arkiv. Det förefaller emellertid som ytterst sannolikt att åtminstone Grafström, förutom Undén, har tagit del av rapporten. Grafström skrev i sin dagbok (den 15 juli 1945), att Söderblom skickat in ”en

liten komplettering till sin från Moskva tidigare insända officiella rapport om besöket hos Stalin” (Grafström, 766–767). Ett brev från Söderblom (som möjligtvis ger en ledtråd till varför originalrapporten inte står att finna), som sändes till Grafström, låter också antyda att Grafström tagit del av depeschen:

I anslutning till min depesch rörande audiensen hos generalissimus Stalin vill jag endast framhålla önskvärdheten av att dess innehåll behandlas med diskretion. Jag tänker härvid närmast på en eller annan detalj, som skulle kunna tänkas väcka ett nyfiket intresse och giva upphov till anekdotiska berättelser. För min del anser jag, att det vore mindre grannlaga, om något sådant inträffade (HP 1 Ab, 20/6-1946).

Denna begäran från Söderblom att man skulle behandla hans samtalsrapport med diskretion är märklig. Att uppmaningen om diskretion rör budskapet till Stalin om Wallenberg står bortom allt tvivel eftersom Wallenberg-ärendet var den enda fråga som behandlades under mötet.

Utredningen har inte funnit något liknande exempel på ett följebrev med begäran om diskretion i anslutning till en samtalsrapport i ärendet Wallenberg. Brevet är inte skrivet i omedelbar anslutning till rapporten (som skrevs den 18 juni). Två dagar hade förflutit mellan rapporten och följebrevet. Varför en sådan uppmaning inte skrevs in direkt i samtalsrapporten, alternativt i ett följebrev som författades i direkt anslutning samma dag, går inte att säga.

12.7. Vidarebefordrade Söderblom uppgifterna om Feller och Meier till UD?

Söderblom blev minister vid den svenska legationen i Bern i juli 1946, och hade härefter endast sporadisk kontakt med ärendet Wallenberg. Till skillnad från Hägglöf förefaller dock Söderblom ha varit optimistisk inför Stalins utlovade undersökning. I ett handbrev av den 31 oktober 1946 återgav Söderblom följande ur en artikel om Stalin från tidningen ”Der Bund”:

För övrigt måste även en svuren motståndare till ryssarna medgiva, att Kreml alltid brukar hålla de fåtaliga konkreta löften, varvid det binder sig (HP 1 Er, 31/10-1946).

Det är dock en ödets ironi att Söderblom skulle komma att förflyttas till just det land som hade ovärderlig erfarenhet rörande

möjligheterna att få internerade diplomater hemsända från sovjetisk fångenskap. Såsom kommer att framgå utförligare nedan hade man under våren 1946 från svensk sida visat ett tämligen svagt intresse för det schweiziska agerandet i fallen med Feller och Meier. Visade schweiziska myndigheter något intresse av att hjälpa Sverige med nödvändig information härefter? Det har inte gått att återfinna dokumentation i UD:s arkiv på att de schweiziska och svenska utrikesförvaltningarna utbytte information rörande befriandet av Feller och Meier med det specifika syftet att söka skapa underlag för en aktion för Raoul Wallenbergs sak.

Däremot har denna utredning återfunnit ett brev i Elis Håstads samling skrivet av en Böschenstein vid det schweiziska Palais

Fédéral den 17 maj 1947, vari uppges att chefen för det schweiziska utrikesdepartementets politiska avdelning Zehnder överlämnat information till Söderblom från de förhör som anställdes med

Feller och Meier efter deras återkomst till Schweiz:

Vad gäller befriandet av Feller och Meier har politiska avdelningen likaledes muntligen förklarat allt det nödvändiga för Söderblom. Ärendets delikata karaktär har inte tillåtit översändandet av en promemoria eller note. Sverige är till fullo införstått med de väsentliga punkterna i befriandet [av Feller och Meier], som inte utgör något särskilt ärofyllt kapitel i vår historia: Schweiz har tvingats utlämna ryska flyktingar.

Brevet fortsätter:

Sverige har informerat politiska avdelningen att herr Wallenberg sannolikt befinner sig i läger 20 b nära Moskva. […] Frågan huruvida Sovjetunionen är redo att förhandla fram ett liknande utbyte, eller om Sverige å sin sida kan ”erbjuda” något, kan inte avgöras av Schweiz. Herr Söderblom har under alla förhållanden orienterats om det diplomatiska förfarandet.

Vidarebefordrade Söderblom uppgifterna från Zehnder rörande Feller och Meier till Stockholm? I Bern-legationens utgående diarium finns inga spår av brev till UD rörande Wallenberg under året 1946. Det finns en särskild Raoul Wallenberg-dossier i Schweizlegationens arkiv vari förvaras ett stort antal dokument rörande bland annat vittnesuppgifter. Emellertid härrör alla dokument från perioden 1945–46, samt perioden 1951 till i dag. Det är en besynnerlig omständighet att däri inte återfinns ett enda dokument från perioden 1947 till 1951. I Bern-beskickningens diarium finns

antecknat att Söderbloms ovan nämnda brev till Jödahl av januari 1951 (vari han gav en bakgrund till sitt agerande inför de sovjetiska företrädarna i fallet Wallenberg [P 2 Eu I, 22/1-1951]), legat i en dossier som hette HP 39 D/Söderblom privat.

Denna dossierbeteckning har emellertid strukits över i diariet och ersatts med beteckningen R 18 W, något som pekar på att papper rörande Wallenberg-ärendet vid något tillfälle efter januari 1951 flyttats från Söderbloms privata dossier till R 18 W-dossiern. Huruvida papper försvunnit i samband med en sådan förflyttning av materialet går inte att dokumentera, men det faller naturligtvis inom det möjligas gräns. Å andra sidan kan vi konstatera att Zehnder ansett frågan vara alltför känslig för att kunna tecknas ned i en promemoria eller dylikt. Att papper rörande Fellers och Meiers frigivning ur sovjetisk fångenskap skulle ha funnits i Söderbloms privata dossier förefaller således som långt ifrån självklart.

Huruvida Söderblom underlät att vidarebefordra uppgifterna från Zehnder till Stockholm (kanske mot bakgrund av att han efter besöket hos Stalin ansåg att han gjort allt han kunnat), eller om Undén erhöll informationen från Söderblom, men valde att aldrig vidtaga några åtgärder, går således inte att dokumentera.

Klart är emellertid att Söderblom den 12 juli 1946 i ett handbrev till Grafström konstaterade att ”Budapest-schweizarna hållits fängslade i Moskva ända tills dess nyligen repatrieringsöverenskommelsen träffats mellan de båda länderna”:

Här framträder en skarp kontrast – Danielsson må säga vad han vill – till Budapest-svenskarna, som så snart förhållandena medgåvo det, samt och synnerligen fingo resa hem (HP 1 Er, 12/7-1946).

Det Söderblom ville få sagt här var uppenbarligen, som avhandlats ovan, att Budapest-svenskarna hade rönt en betydligt bättre behandling från sovjetisk sida, än vad som var fallet för de schweiziska diplomaterna Feller och Meier som hade internerats. Söderbloms avslutande passus att svenskarna ”samt och synnerligen fingo resa hem” låter onekligen antyda att han vid det här laget helt tycks ha övergett sin tolkning från 30 april 1946 att Wallenberg trots allt kunde befinna sig i livet i sovjetisk fångenskap. Mot bakgrund av det faktum att Söderblom alltså sannolikt på nytt övertygats om Wallenbergs död förefaller det inte orimligt att han funnit det meningslöst att vidarebefordra uppgifterna från Zehnder.

13. En resultatlös diplomatisk offensiv

13.1. Från Barck-Holst till Vysjinskijs note

af Sandebergs vittnesmål, ny démarche i Moskva

Den 28 juni 1946 deklarerade Stockholmstidningens förstasiderubrik att ”Raoul Wallenberg lever – vistas i Sovjet”. Den nyligen hemkomne Edward af Sandeberg redogjorde i en intervju i tidningen för möten med två icke namngivna personer som uppgav sig ha träffat Raoul Wallenberg i sovjetisk fångenskap.

Det ena vittnet, rumänen Stefan Carl, uppgav sig ha mött Raoul Wallenberg i ett repatrieringskontor i Moskva. Denna uppgift skulle senare visa sig vara mindre sannolik. Uppgifterna från det andra vittnet, tysken Erhard Hille, skulle däremot sedermera visa sig vara av stor betydelse. Hille hade delat cell med Wallenbergs chaufför Vilmos Langfelder från den 22 mars till 6 april 1945. Under hösten 1945 delade Hille cell med Raoul Wallenbergs tidigare cellkamrat Jan Loyda, som hade berättat om Wallenberg. Då Hille sedermera placerades i samma cell som af Sandeberg hade Hille frågat om Raoul Wallenberg var bekant för af Sandeberg.

Varför togs inte af Sandebergs vittnesmål på allvar?

af Sandeberg som vid denna tidpunkt ännu inte hört talas Raoul Wallenberg hade inte fäst sig vid Hilles fråga. När af Sandeberg sedermera återvände till Sverige fick han tillfälle att träffa dåvarande chefen för politiska avdelningen vid UD Grafström. Detta möte finns inte omnämnt, vare sig i något officiellt UD-dokument eller i Grafströms dagbok. Enligt Lennart Petri hade Grafström frågat af Sandeberg om han hört talas om Raoul Wallenberg eller andra fångna svenskar i Sovjetunionen (P 2 EuI, 7/5-1957). af Sandeberg, som på grund av vitaminbrist led av tillfällig minnesförlust, hade

svarat att han inte hört talas om Wallenberg. Denna omständighet ledde till att af Sandebergs vittnesmål uppenbarligen inte riktigt togs på det allvar det förtjänade. af Sandeberg uppgav i en radiointervju 1980 att man från UD:s sida helt enkelt inte trodde på honom:

Tydligen betecknade man det som journalistfantasier och kanske tyckte att man skulle göra sig märkvärdig i det där sammanhanget, jag vet inte vad det kan komma sig. Av någon underlig anledning så hade UD någon negativ inställning till mig och jag kan tala om för dig det, att flera år senare, så talade Östen Undén med Wallenbergsaktionen om mig och betecknade mig som nazist och journalist med ovanligt livlig fantasi och det var ju saker som var helt gripna ur luften, jag förstår inte varför (Direkt studio 13, 31/1-1980).

Förre kabinettssekreteraren Arne S. Lundberg har vid samtal med utredningen (den 27 augusti 2002) uppgivit att Sven Grafström inför Lundberg på sin tid betonat den rent juridiska aspekten vad gäller bristen på trovärdighet i af Sandebergs vittnesmål. Att han till en början sagt sig inte känna till Wallenberg, för att två månader senare publicera artiklar om Wallenberg i sovjetisk fångenskap, medförde att vittnesmålet blev mindre trovärdigt. af Sandeberg kunde under sin tid i frihet ha hört talas om Raoul Wallenbergs försvinnande och bekräftade själv i artikeln av den 28 juni 1946 att det var först när han hört talas om Raoul Wallenberg, som han kunde dra sig till minnes uppgifterna från Carl och Hille.

Vid sidan av detta skäl till misstro från UD:s sida nämnde Petri i brevet av 1957 två ytterligare skäl till varför af Sandeberg inte riktigt togs på allvar. Dels riktade af Sandeberg ganska grova anklagelser mot den svenska beskickningen i Berlin. Han uppgav i sin bok Nu kan det sägas: Sanningen om min fångenskap i Sovjet och

Berlins fall (1946), att han hört den svenska legationen betecknas som ”en av Berlins största svarthandelscentraler”: ”Smycken, antikviteter, dyrbara mattor och målningar för många tiotusentals kronor köptes 'svart' av legationspersonalen och skickades hem till

Sverige som kurirpaket” (af Sandeberg, 1946: 73). Legationspersonalen uppgavs också låta ”vanliga enkla besökande sitta timtals ute i väntrummet, medan vederbörande legationssekreterare eller attaché drack grogg med sina tyska 'leverantörer' på sitt ämbetsrum” (af Sandeberg, 1946: 72). Petri kommenterade i sitt brev av maj 1957 att

för ingen av oss i utrikesdepartementet kunde det t.ex. te sig särskilt trovärdigt att en person, som tydligtvis avsågs vara Ärnfast, skildrades som en klädsprätt den där satt och groggade vid skrivbordet i ämbetsrummet (P 2 EuI, 7/5-1957).

Dels konstaterade Petri att af Sandeberg ”med rätt eller orätt […] betraktades som en nazistsympatisör”:

För svenska medborgare med dylik politisk inställning hyste man ju 1946 gemenligen ringa aktning. Särskilt i Grafströms ögon torde af Sandebergs politiska förflutna – med vilket Grafström var välbekant från sin tjänstgöring på pressbyrån under kriget – ha varit ägnat att starkt nedsätta hans allmänna tillförlitlighet (P 2 EuI, 7/5-1957).

Icke desto mindre vidarebefordrades uppgifterna om vittnena till legationen i Moskva (chargé d'affaires Barck-Holst) (P 2 Eu, 26, 27, 28, 29/7-1946), som överlämnade vittnesmålet till sovjetiska utrikesministeriet den 12 juli 1946. Att Barck-Holst överlämnade uppgifterna till NKID har inte gått att bekräfta utifrån dokument i UD:s arkiv utan från en sovjetisk promemoria över ärendet som upprättades 1952 (Dokumentsamling, D30, D34). UD telegraferade också till Reuterswärd i Bukarest och instruerade honom ”uppspåra denne rumän [Stefan Carl] och inhämta upplysningar rörande Wallenberg” (R 18 Ungern, 2/7-1946). Stockholmstidningen noterade den 29 juni 1946 i artikeln ”Krafttag av UD för Wallenberg”, att man telegraferat en anmodan till Moskva-beskickningen att ”ofördröjligen sätta igång en undersökning”. Den 24 juli 1946 sammanträffade Barck-Holst med Abramov. Vi får anledning att behandla detta möte längre fram.

Ytterligare démarche den 28 november 1946

I mitten av november 1946 publicerades en bok av österrikaren Rudolph Philipp vars huvudbudskap var att Raoul Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap. Detta föranledde riksdagsmannen Elis Håstad att rikta en interpellation till statsministern som besvarades den 27 november 1946. I samband härmed instruerades legationen i Moskva (den 28 november) att verkställa en démarche i Moskva med begäran om ”ett bestämt besked beträffande resultatet av de undersökningar, som vid upprepade tillfällen utlovats av de ryska myndigheterna” (P 2 EuI, 28/11-1946). Därefter sammanträffade Barck-Holst med Kollontaj (den 8 december), tjäns-

teförrättande chefen vid femte europeiska avdelningen Ivan G. Sysojev (den 12 december), vice utrikesminister Lozovskij (den 13 december) och den nye chefen för utrikesministeriets nordeuropeiska avdelning, Kirill N. Novikov (den 13 januari 1947). Han hade också ett kortare samtal med ”NKVD:s man i utrikesministeriet”, protokollchefen Kotjetkov den 22 december 1946. Legationschefen Hägglöf, som under hösten 1946 mestadels vistades i Stockholm, sammanträffade med Novikov den 30 januari 1947.

Denna diplomatiska offensiv till trots rann Wallenberg-ärendet på nytt ut i sanden under våren 1947, utan att något svar ingått från sovjetiska myndigheter. Den 7 juni 1947 framställde Håstad på nytt en interpellation i riksdagen med anledning av Wallenberg, varefter den nytillträdde legationschefen Rolf Sohlman den 14 juni träffade den likaledes nytillträdde vice utrikesministern Jakov Malik (som sade sig inte känna till ärendet). Den 26 juli 1947 sammanträffade Sohlman med Vetrov, och kort därefter, den 18 augusti 1947, lämnade vice utrikesminister Vysjinskij sin note vari fastslogs att ”Wallenberg icke finns i Sovjetunionen och att han är okänd för oss”. Intressant nog tycks man på UD ha varit ganska nöjd med Vysjinskijs svar. Grafström noterade i sin dagbok följande:

Om regeringen kunde lära sig att ryssarna äro rädda för oss, så kanske deras politik skulle bli lite förnuftigare i denna tid, då varje vårt steg betyder så mycket. Ryssarna frukta oss naturligtvis inte militärt men psykologiskt. Sverige intager en nyckelposition inte bara vis à vis Finland och Norden i övrigt utan också för länder som Polen och Tjeckoslovakien. Ryssarna äro rädda att vi skola taga något steg, som för omvärlden skulle framstå som en inklination västerut. Låt oss då för Guds skull utan att taga detta steg utnyttja dess möjligheter i vår politik. Sedan vi intagit en fast hållning ifråga om deltagandet i Paris och beträffande de ryska spionerna ha ryssarna lämnat oss svar i Wallenbergsaffären, lämnat utresetillstånd åt en svensk, som hållits två år i koncentrationsläger och om vars existens vi saknade kännedom samt inviterat vår militärattaché att göra en resa till annars för utlänningar förbjudna områden (Grafström, 1989: 826).

13.2. Varför misslyckades den diplomatiska offensiven?

Förmedlade Söderblom sina erfarenheter av fallen af Sandeberg, Makarova m.fl. till Barck-Holst?

Varför kunde inte den svenska diplomatiska offensiven som igångsatts på senhösten 1946 krönas med framgång? Varför lämnade inte de sovjetiska myndigheterna ut Raoul Wallenberg? Vi vet att Raoul Wallenberg den 29 maj 1945 hade förflyttats från Lubjanka till Lefortovo-fängelset, där han kom att hållas fängslad under hela 1946. Wallenberg hade förhörts den 17 juli samt den 30 augusti 1946. Det finns således idag ingen tvekan om att han vid denna tidpunkt befann sig levande endast några kilometer från den svenska legationsbyggnaden.

Något entydigt svar på frågan varför Wallenberg inte kunde tillåtas återvända till Sverige som ett resultat av den svenska kampanjen hösten 1946 kan inte ges. Vi vet alltjämt inte, bortom varje rimligt tvivel, varför de sovjetiska myndigheterna överhuvudtaget lät arrestera Wallenberg och föra honom till Moskva, vi vet inte varför han kvarhölls i Lubjanka och Lefortovo-fängelserna månad efter månad, och vi vet inte om möjligheter till förhandlingar om utväxling, såsom skett i fallet med de schweiziska diplomaterna den 27 januari 1946, överhuvudtaget förelåg i fallet Wallenberg.

Vad vi vet är att Abramov den 30 april 1946 dels hade använt sig av det lyckliga fallet af Sandeberg som en analogi för att åskådliggöra fallet Wallenberg, dels hade tillämpat samma förhandlingstaktik i fallet Wallenberg, som han tidigare hade tillämpat i fallet af Sandeberg, då man från sovjetisk sida tycktes vilja ha Makarova i utbyte mot af Sandeberg. Huruvida detta utspel från Abramovs sida verkligen kan tolkas som ett förslag om utväxling kan dock inte med säkerhet sägas. Klart är dock att Söderblom, som alltsedan den 13 april 1945, alltså under mer än ett års tid, hävdat att Wallenberg omkommit på vägen mot Debrecen genom överfall, rånmord eller bilolycka, tolkade Abramovs ord som en indikation på att Raoul Wallenberg ”trots allt är i livet” (P 2 Eu, 30/4-1946).

I fallet af Sandeberg tillämpades den sovjetiska taktiken att alltid föra Makarova på tal vid fyra tillfällen (samtal Abramov – Hägglöf 17 december 1945, och Abramov – Söderblom den 9 februari, 9 mars, och 26 mars 1946). För Söderblom förelåg intet tvivel om att fallen kopplades samman från sovjetisk sida. Den 10 mars 1946 uppgav han sig ”för närvarande [ha] intrycket, att vi i realiteten

icke kunna hoppas på af Sandebergs hemsändande med mindre fröken Komarova [Makarova] återbördas till sin fader” (P 40 R, 10/3-1945), och den 28 mars 1946 noterade han i ett handbrev till Engzell att ”Abramov bragte som vanligt saken [Makarova] på tal, efter det att vi talat om af Sandeberg” (P 40 R, 28/3-1946). UD:s rättschef Engzell var också väl införstådd med den sovjetiska sammankopplingen av de bägge fallen. I ett brev av den 13 mars 1946 sade han sig ”redan tidigt förutsagt sammankopplingen mellan af Sandeberg och Makarova” (P 40 R, 13/3-1946).

Barck-Holsts möte med Abramov den 24 juli 1946

Var Abramovs sammankoppling av Raoul Wallenberg-ärendet och fallet Makarova inför Söderblom den 30 april 1946 en engångsföreteelse? Ett närmare studium av de samtalsuppteckningar som gjorts av Barck-Holst från samtal med sovjetiska representanter under sommaren och hösten 1946 ger vid handen att liknande utspel gjordes vid två tillfällen, dels den 24 juli (vid samtal med Abramov), dels den 12 december (vid samtal med Sysojev). Barck-Holst hade den 12 juli 1946 vidarebefordrat af Sandebergs uppgifter rörande Wallenberg i sovjetisk fångenskap till det sovjetiska utrikesministeriet. Den 24 juli sökte Barck-Holst upp Abramov med anledning av flera frågor, däribland Wallenberg-ärendet. Enligt den sovjetiska samtalsuppteckningen utspann sig följande ordväxling:

Barck-Holst tackade mig och frågade om det inte fanns något nytt om Wallenberg. Jag svarade att de eftersökningar som gjorts ännu inte givit något resultat. Jag påpekade för Barck-Holst att SSSR:s enorma territorium komplicerade genomförandet av eftersökningar, och påminde om fallet med af Sandeberg, som också hade hittats efter långvarigt sökande och repatrierats till Sverige.

Det är av stort intresse att Abramov alltså på nytt använde sig av af Sandeberg-analogin för att åskådliggöra Wallenberg-ärendet. Antydan att SSSR:s enorma territorium komplicerade genomförandet av eftersökningar måste också tolkas som en väsentligen positiv anmärkning i samma anda, dvs. att Wallenberg-ärendet kunde få ett lika lyckligt slut som af Sandeberg-fallet. Därefter, precis som vid mötet med Söderblom den 30 april, återkom kopplingen till fallet Makarova:

Därefter frågade jag Barck-Holst om status i frågan om Lidija Makarovas repatriering. Barck-Holst tvekade något och svarade därefter att han inte kände till något nytt i ärendet efter det att kamrat Tjernysjev hade vänt sig till Sveriges UD. Jag hänvisade till mitt samtal med Söderblom inför dennes avresa till Sverige (detta var efter det att Tjernysjev vänt sig till Sveriges UD) och påpekade att Söderblom den gången lovade mig att påminna om detta ärende i Stockholm. Barck-Holst svarade att han hade hört talas om detta och lovade å sin sida att fråga Stockholm igen (AVPRF, f. 0140, op. 31, p. 7, p. 133, l. 26-27).

Abramovs struktur på själva bemötandet av Barck-Holsts fråga om Wallenberg är i det närmaste identisk med den som tillämpats vid mötet med Söderblom den 30 april 1946. Detta kan tolkas som att Abramov följde en på förhand noga konstruerad mall för hur han skulle bemöta frågor om Wallenberg. Givet förhållandena i det stalintida Sovjetunionen förefaller det troligt att en sådan svarsmall utarbetats på högre nivå än Abramovs.

Den 27 juli telegraferade Barck-Holst följande redogörelse för mötet:

Sedan innehållet i Edra 149 och 152 utan omnämnande av af Sandeberg delgivits utrikesministern [d.v.s. démarchen den 12 juli 1946] i början av juli tillfrågade jag igår onsdag Abramov, huruvida något nytt erfarits om Wallenberg. Han upplyste, att ännu intet nytt framkommit samt frågade samtidigt om hur fallet Makarova utvecklats. Abramov nämnde också att af Sandeberg numera hemkommit och publicerade tidningsartiklar varav han tagit del (P 2 EuI, 25/7-1945).

Som framgår av denna korta skildring hade alltså Abramov, efter Barck-Holsts fråga om Wallenberg, tagit upp fallet Makarova. Abramov hade uppenbarligen också nämnt att han tagit del av af Sandebergs tidningsartiklar, vars huvudbudskap var att Wallenberg fanns i livet i Sovjetunionen. Vad som däremot inte framgår är huruvida Barck-Holst, i likhet med Söderblom, uppfattade Abramovs utspel som en antydan om att Wallenberg befann sig i sovjetisk fångenskap.

Denna fråga går tyvärr heller inte att ge något entydigt svar på eftersom det enda svenska samtalsreferat som finns tillgängligt utgörs av ovanstående korta telegramtext, vari inte kan återfinnas några av Barck-Holsts egna reflektioner kring samtalet. Det var brukligt att korta referat av möten med sovjetiska företrädare följdes av längre samtalsrapporter i officiella skrivelser ställda till utrikesministern eller någon av UD:s enhetschefer. Oväntat nog tycks så inte ha skett i detta fall. I dossiern över Hjälp åt flyktingar från de

baltiska staterna (P 40 R) finns ingen sådan rapport. Möjligtvis kan den ha förkommit, men det finns heller ingen notering i Moskvalegationens utgående diarium om någon officiell skrivelse eller handbrev vare sig i ärendet Makarova eller Wallenberg under perioden närmast efter mötet.

Vi kan alltså inte med bestämdhet säga vilka slutsatser Barck-Holst drog av mötet med Abramov. Klart är i alla fall att mötet inte tycks ha satt några spår i UD:s bild av Raoul Wallenberg. Detta kan å ena sidan tyda på att Barck-Holst inte drog samma slutsats som Söderblom, dvs. att Wallenberg trots allt skulle kunna finnas i livet i Sovjetunionen. Å andra sidan avgav inte Stockholm någon som helst reaktion heller på Söderbloms omprövning av sin tidigare inställning i frågan den 30 april. Kan Barck-Holst på liknande sätt ha gjort Stockholm uppmärksam på parallellen mellan den sovjetiska positionen i af Sandeberg-fallet och i Wallenberg-fallet? Detta förutsätter emellertid att han var införstådd med det sovjetiska förhandlingsspelet med byteshandel, och att Söderblom verkligen fann Abramovs utspel den 30 april som en så tydlig indikation på att Wallenberg fanns i livet, att han delgav denna erfarenhet till sina medarbetare vid svenska legationen i Moskva.

Söderblom tog själv hand om hela den politiska rapporteringen vid Moskva-legationen. Han var, som Hägglöf noterade, ovillig att ta råd från den övriga legationspersonalen. Detta gällde också Raoul Wallenberg-ärendet, som uteslutande tycks ha handlagts av Söderblom. Den övriga legationspersonalens närmast totala brist på insyn i just detta ärende framgår, som också påvisats ovan, av Hägglöfs skildring från sammanträffandet med den genomresande Budapest-legationens personal den 13 april 1945 (Hägglöf, 1984: 160-161).

Emellertid tycks den övriga legationspersonalen under hösten 1945, då Söderblom under perioden från den 2 oktober till 14 december befann sig i Stockholm (P 9, 24/9, 14/12-1945), ha fått möjlighet till ökad insyn och direkt deltagande i förhandlingar med sovjetiska företrädare. Chargé d'affaires Hägglöf noterade redan i december 1945 att man från sovjetisk sida tycktes koppla samman fallet Makarova med fallen af Sandeberg och Lundberg. Vid fyra möten i november 1945 (1/11, 3/11, 9/11 och 14/11-1945) mellan Abramov och Hägglöf tillämpades samma sovjetiska taktik. Abramov ställde härvid bland annat de svenska förslagen om upprättande av postpaketavtal och flygförbindelser mellan Moskva och

Stockholm mot frågan om repatriering av baltiska flyktingar i Sverige. Vid dessa tillfällen var Barck-Holst närvarande.

Den 11 mars 1946 avsände Söderblom ett telegram till UD vari han uppmanade till genomgång av ärendena af Sandeberg och Makarova med Barck-Holst. Det framgår också av ett handbrev från Söderblom till Engzell av den 28 mars, att Söderblom diskuterat fallet Makarova med Barck-Holst. Vi kan således med bestämdhet säga att Barck-Holst var införstådd med den sovjetiska förhandlingsstrategin mer generellt att göra olika frågors lösning beroende av varandra, och att han hade kännedom om ärendet Makarova. Huruvida han var införstådd med Söderbloms specifika erfarenhet av mötet med Abramov den 30 april 1946 kan dock inte tas lika för givet. Såsom framgår av Abramovs samtalsrapport från mötet den 24 juli 1946 sade sig Barck-Holst ha hört talas om Abramovs förfrågan rörande Makarova. Detta betyder dock inte att han också hört talas om Söderbloms funderingar kring Wallenberg.

Barck-Holsts paraff återfinns inte på Söderbloms samtalsrapport av den 30 april 1946. Söderblom anhöll i rapporten att hans funderingar inte fick antydas utåt ”eller ens till familjens medlemmar” (P 2 Eu, 30/4-1946), och givet att Söderblom tycks ha övergett denna tanke lika fort som den dök upp (möjligtvis som ett resultat av mötet med Undén den 5 maj), är det möjligt att Barck-Holst, åtminstone vid mötet den 24 juli inte hade orienterats om Söderbloms erfarenhet.

Därtill kommer att det sovjetiska förhandlingsspelet, i Söderbloms ögon, bör ha tett sig tämligen inkonsekvent och godtyckligt. Både af Sandeberg och Lundberg återsändes till Sverige utan att Makarova sändes tillbaka. I en skrivelse till utrikesministern av den 4 april 1946 kunde Söderblom med uppenbar tillfredsställelse konstatera att ”ansträngningarna att få de svenskar, som i samband med Tysklands sammanbrott förts till Sovjetunionen, frigivna och hemsända, har härmed krönts med slutgiltig framgång”. Detta har därtill skett trots ”den sammankoppling, som en tid från rysk sida upprätthölls mellan fallen af Sandeberg och Makarova” (HP 80 B, 4/4-1946, HP 80 B, 11/4-1945).

I ett liknande brev från 1951 konstaterade Söderblom att ett stort antal svenskar föll i sovjetiska händer i samband med röda arméns erövring av Berlin, Prag, Bukarest, Wien och Budapest:

Den ende som en tid kvarhölls var af Sandeberg. Men så hade denne också kämpat som frivillig mot ryssarna och under kriget i Berlin arbetat för en tysk pressagentur. Men jag fick även honom fri. Paral-

lellt härmed avvisade jag alla krav på hemsändandet av folkgrupper och enskilda personer, som i tiotusental flytt till Sverige. I det längsta upprätthöllo ryssarna sitt krav på att en ung rysk flicka från Leningrad, som av ödets nyck kommit att medfölja den baltiska flyktingströmmen och upptagits i hemmet hos en svensk polisman, skulle återsändas. Ärendet fördes ständigt på tal i samband med fallet af Sandeberg. Till slut gåvo dock ryssarna upp och släppte af Sandeberg utan den minsta motprestation (P 2 EuI, 17/1-1951).

I ljuset av dessa erfarenheter (och de slutsatser som Söderblom drog härav), ter det sig ganska osannolikt att Söderblom, åtminstone med någon större övertygelse, skulle ha delgivit Barck-Holst sin uppfattning om Abramovs antydan av den 30 april 1946. Det förefaller rimligt att Barck-Holst antingen var helt ovetande om vad som sagts under mötet mellan Söderblom och Abramov, eller att han av Söderblom övertygats om att Abramovs antydan inte borde tolkas som ett tecken på att Wallenberg fanns i livet. Det förtjänar därtill att anmärkas att Barck-Holst, enligt Söderbloms samtalsrapport och enligt Barck-Holsts officiella skrivelse av den 14 januari 1947, var närvarande vid mötet med Stalin den 15 juni 1946 då Söderblom sade sig ha övertygats om att Raoul Wallenberg var död (HP 1 Er, 18/6-1946, P 2 EuI, 14/1-1947).1

Barck-Holsts kamp i Moskva

Det tredje tillfället då samma förhandlingstaktik tillämpades från sovjetisk sida var den 12 december 1946. Barck-Holst sammanträffade då med Sysojev varvid han under en timmes samtal ”inhamrade vikten av att besked nu lämnas”.

Därefter frågade Sysojev om jag icke hade några mer angenäma ting att framföra, vartill jag genmälde att jag endast hade detta tragiska ärende att andraga. På Sysojevs fråga om jag inte hade några gynnsamma meddelanden att komma med beträffande fallen Makarova, Granovski

1 Det har uttryckts tvivel kring huruvida Barck-Holst faktiskt var närvarande under samtalet med Stalin, eller om han fick vänta i ett förrum. Det mesta tyder dock på att Barck-Holst faktiskt verkligen var närvarande under audiensen hos Stalin. I Söderbloms rapport från mötet heter det att "Stalin bad oss sätta oss ned, varvid jag tog plats mitt emot Stalin och Barck-Holst mitt emot herr Losovski" (HP 1 Er, 18/6-1946). Den 25 november 1946 noterade Barck-Holst att han under Söderbloms avskedsaudiens den 15 juni "själv [hade] tillfälle att på nära håll se Stalin, som då föreföll att vara vid utmärkt vigör" (HP 1 Er, 25/11-1946). I Barck-Holsts rapport av den 14 januari 1947 (från mötet med Novikov) skrev han att "vid detta tillfälle [audiensen hos Stalin] hade även vice utrikesminister Losovski och jag närvarit" (P 2 Eu, 14/1-1947).

och de i Sverige kvarvarande internerna ställde jag omedelbart en motfråga, huruvida jag finge fatta hans i detta sammanhang framställda spörsmål, som en bekräftelse på att Raoul Wallenberg vore i livet och att det numera ifrågasattes en utväxling. Sysojev, som synbarligen icke väntat denna vändning av samtalet, bestred kategoriskt att något samband förefunnes mellan fallet Wallenberg och de tre ovannämnda fallen, utan hade han förfrågat sig därom av mera allmänt intresse (P 2 EuI, 12/12-1946).

Såsom framgår av denna samtalsuppteckning följde alltså Sysojev det vedertagna sovjetiska förhandlingsspråket att konsekvent ställa motfrågor av intresse för Moskva, när den svenska representanten tog upp frågor av intresse för Stockholm. Barck-Holst var nu, till skillnad från vid mötet den 24 juli, öppen för tolkningen att detta förfarande kunde utgöra en sovjetisk invit om förhandlingar rörande Wallenberg. Hur Barck-Holst mer i detalj kommit till denna insikt är svårt att med säkerhet veta. Det går inte att utesluta att man från sovjetisk sida vid fler tillfällen under sommaren och hösten 1946 tillämpade sammankopplingsförfarandet. UD:s rutiner kring rapportering, med separata skrivelser för olika ärenden, medförde att sammankopplingar endast rapporterades vid de tillfällen då den ansvarige tjänstemannen uppfattade den sovjetiska signalen. För eventuella tillfällen då ärenden sammankopplats utan att den svenske diplomaten tolkat signalerna ”rätt”, finns följaktligen inga rapporter om detta.

Mycket talar dock för att Barck-Holsts insikt inte var en stundens ingivelse i samband med Sysojevs sammankoppling av Wallenberg och Makarova den 12 december. Han tycks ha insett detta tidigare. I ett telegram av den 8 december 1946 skrev t.ex. Barck-Holst följande:

I anslutning till vår 335, tredje stycket, angående Söderbloms samtal med Abramov ifrågasätts vördsamt, huruvida Hans Beck-Friis möjligen under hand kunde tillfråga Abramov om hans uppfattning om Wallenbergs öde (P 2 EuI, 8/12-1946).

Med ”vår 335, tredje stycket” avser Barck-Holst följande passus ur Söderbloms officiella skrivelse till utrikesministern av den 30 april 1946 (från samtalet med Abramov):

I detta sammanhang lät herr Abramov sig undfalla den anmärkningen, att herr af Sandeberg ju påträffats och vid det här laget förmodligen återbördats till hemlandet. Detta skulle kunna fattas som en antydan om att Wallenberg trots allt är i livet och blivit identifierad i något läger eller dylikt (P 2 EuI, 30/4-1946)

Detta visar att Barck-Holst i december 1946 uppmärksammat och verkligen tagit fasta på Söderbloms viktiga omprövning av Raoul Wallenbergs öde. Det var på basis av just dessa ord som Barck-Holst uppmanade UD att utfärda en instruktion till Beck-Friis, som då var svenskt sändebud i Helsingfors, att under hand fråga Abramov om Wallenbergs öde.2

Åtta månader efter att samma förhandlingsmetod tillämpats mellan Abramov och Söderblom i fallet Wallenberg hade alltså Barck-Holst dragit slutsatsen att det sovjetiska förhandlingsmönstret kunde tolkas som att Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap.

Barck-Holst tycktes med sin motfråga ”synbarligen” ha överraskat den sovjetiske representanten. Denne ”bestred kategoriskt” att det förelåg något samband mellan fallen. I en officiell skrivelse till utrikesministern av den 30 december skrev Barck-Holst angående sin syn på eventuella utväxlingsmöjligheter för Wallenberg.

Såsom minister Hägglöf redan tidigare under hand framhållit i Stockholm, äro utsikterna att uppnå resultat i detta egendomliga fall ringa, försåvitt man icke har något att sätta bakom sina demarcher […]. Olika uppfattningar kunna alltid förekomma om sättet, på vilket fall av förevarande art lämpligen böra bedrivas. I härvarande utrikesministerium har som regel, då Wallenberg-fallet förts på tal, omedelbart framställts förfrågan om gynnsamma underrättelser i balt-frågan, i fallet Makarov och nu senast beträffande Granovski. Wallenberg-fallet har alltså här sökt begagnas såsom ett slags förhandlingsbasis. Huruvida ett motsvarande tillvägagångssätt förekommit i Utrikesdepartementet, när minister Tjernysjev eller hans medarbetare gjort framställning i de tre nyssnämnda fallen, är mig icke bekant (P 2 EuI, 30/12-1946).

Barck-Holsts bägge officiella skrivelser av den 12 och 30 december 1946, vari han så öppet hade redovisat sin syn på den sovjetiska förhandlingsstrategin och på möjligheterna till utväxling av Raoul Wallenberg, var ställda till utrikesminister Undén. Någon reaktion från Stockholm fick han emellertid inte, vare sig från utrikesministern eller någon annan i UD:s ledning. Sven Grafström lämnade visserligen en kommentar till Barck-Holsts skrivelse av den 12 december, men denna rörde inte Wallenberg-ärendet utan frågan om Makarovas faders eventuella resa till Sverige (P 40 R, 17/12-1946).

2 Det har inte påträffats någon dokumentation som tyder på att Barck-Holst uppmaning vidarebefordrades till Beck-Friis.

Denna brist på reaktion från Stockholms sida är desto mer anmärkningsvärd eftersom Barck-Holsts observation ägde en omedelbar giltighet. Den 17 december hade den sovjetiska legationen i Stockholm överlämnat en démarche med krav på utlämning av 147 sovjetiska f.d. krigsfångar från Finland som flytt till Sverige och 113 ingermanlänningar (P 40 J, 17/12-1946). Den 25 januari 1947 inkom ytterligare en démarche i fallet Makarova (P 40 RI, 25/1-1947).

13.3. En förändrad sovjetisk inställning till fallet Wallenberg

Dekanozovs inställning. Nytt förhandlingsspråk i fallet Wallenberg

Under och efter december 1946 skedde en markant förändring i de sovjetiska myndigheternas förhållningssätt till fallet Wallenberg i två avseenden. För det första vägrade plötsligt Dekanozov att träffa svenska diplomater med anledning av Raoul Wallenberg-ärendet. Den 10 december hade Barck-Holst begärt företräde hos Dekanozov. Då han på förfrågan meddelat att det gällde Wallenberg-ärendet, hade emellertid Dekanozov låtit meddela att han var strängt upptagen och hänvisat Barck-Holst till Sysojev. Då Barck-Holst på nytt begärde företräde hos Dekanozov den 9 januari 1947 hänvisades han på nytt till en något lägre tjänsteman, medlemmen av utrikesministeriets kollegium Kirill V. Novikov. Också Hägglöfs begäran om företräde hos Dekanozov i slutet av januari 1947 avslogs. Hägglöf skrev i ett brev till Wilhelm Carlgren (1979) att

när jag omnämnde fallet Wallenberg slog han [Dekanozov] från sig med båda händerna. Nej, han var inte kompetent att tala om dylika ärenden. Då får ni tala med Novikov (P 2 EuI, 7/3-1947).

Hägglöf blev alltså hänvisad till Novikov, som han träffade den 30 januari 1947.

För det andra upphörde man från sovjetisk sida att tillämpa förhandlingsspråket med en sammankoppling av ärendet Wallenberg med frågan om repatriering av Makarova (och/eller någon annan sovjetmedborgare, eller de baltiska flyktingarna). Efter mötet mellan Barck-Holst och Sysojev den 12 december (där den förre ställt en direkt fråga om möjligheter till utväxling av Wallenberg förelåg),

förekom inga ytterligare sammankopplingar av detta slag i ärendet Wallenberg. Efter december 1946 började istället sovjetiska företrädare under samtalen, liksom Söderblom gjort på sin tid, lägga ut resonemang och spekulationer om vad som kunde ha hänt Wallenberg.

Detta utgör en markant förändring i de sovjetiska diplomaternas förhållningssätt till ärendet. Vid samtliga möten under 1945-46 mellan Söderblom och de sovjetiska företrädarna Dekanozov och Abramov, liksom mellan Barck-Holst och Abramov, Sysojev och Novikov, då Wallenberg-frågan väckts, hade man konsekvent antingen undvikit att ge något svar eller meddelat att ”man ännu ej fått något besked” eller ”inte förfogade över några ytterligare uppgifter” (t.ex. P 2 Eu, 26/4-1945, 1/12-1945, AVPRF, f. 06, op. 7, p. 52, d. 858, l. 89-194, P 2 Eu, 10/3-1946, 30/4-1946). Man hade också konsekvent undvikit att spekulera kring vad som kunde ha hänt Wallenberg.

Vid Hägglöfs samtal den 30 januari 1947 framgår (dock endast av den sovjetiska samtalsuppteckningen), att Novikov sade:

Jag [tillkännagav] i undvikande ordalag att det naturligtvis var omöjligt att utesluta möjligheten av att Wallenberg av en händelse försvunnit någonstans, men att det också är omöjligt att bortse från att Wallenberg hamnade i Röda Arméns händer under en period präglad av hårda strider i Ungern, då varje typ av händelse kunde ha inträffat – Wallenberg kunde ha flytt, fientligt flyg kunde ha attackerat osv.

Den 16 juli 1947 konstaterade Sohlman att Vetrov under ett samtal ”för första gången” tillagt

att striderna kring Budapest just under senare delen av januari 1945 varit särskilt förbittrade. Helt allmänt vore det följaktligen mycket som talade för att Wallenberg omkommit under de intensiva bombardementen eller eldstriderna – något bevis därför hade man likväl så vitt Vetrov ägde sig bekant hittills ej kunnat finna (P 2 EuI, 26/7-1947).

Återigen framfördes alltså hypotetiska resonemang om Wallenbergs död som onekligen uppvisade likheter med de uppgifter som Söderblom delgivit sovjetiska företrädare under sin tid som legationschef, och som, vilket föregående kapitel har visat, kan härledas till uppgifter som troligtvis Danielsson vidarebefordrat från Langlet. Samma resonemang återkom också i Vysjinskijs note av augusti 1947:

Det återstår endast att förmoda, att Wallenberg under striderna i staden Budapest omkommit eller blivit tillfångatagen av Szálasis anhängare (P 2 EuI, 18/8-1947)

Det fanns också i Vysjinskijs note en direkt hänvisning till vad Novikov uppgavs ha sagt under mötet med Hägglöf i januari 1947, dvs. att Wallenberg skulle ha omkommit genom fientligt bombflyg. Som för att ge ytterligare understöd åt Vysjinskijs note och verkligen manifestera den sovjetiska ”sanningen” om Raoul Wallenbergs öde publicerades därtill den 24 januari 1948 en artikel i den sovjetiska tidskriften Novoje vremja som med vissa modifikationer återgav Vysjinskijs note. Häri uppgavs bland annat att

Det vore emellertid lätt att förstå att var och en – även om han vore svensk medborgare – kunde råka i dödsfara under gatustriderna (P 2 EuI, 24/2-1948).

Att vi kan urskilja en klar attitydförändring vid början av 1947, samt att det nya diplomatiska språket i ärendet som började tillämpas i januari 1947 också återfinns i det officiella svar som Sovjetunionen avgav den 18 augusti 1946, låter onekligen antyda att någon form av avgörande rörande Wallenbergs öde kan ha fattats vid årsskiftet 1946–47. Vi får anledning att återkomma till den sovjetiska sidans agerande nedan.

Svensk optimism i december 1946 och januari 1947

Så sent som i december 1946 och januari 1947 kunde man alltjämt skönja en viss optimism i de officiella skrivelserna från Barck-Holst och Hägglöf om Wallenberg-ärendet. Man höll för fullt möjligt att ärendet skulle kunna få sin lösning tämligen snart. I en officiell skrivelse till utrikesministern av den 14 december 1946 rapporterade Barck-Holst från samtalet med Lozovskij (som närvarit vid Söderbloms audiens hos Stalin):

Härefter uttalade minister Losovski, att han mycket väl erinrade sig Stalins samtal med Söderblom samt vad därvid förekommit i fallet Wallenberg. Han utlovade att nu underrätta i första hand Stalin men även Dekanozov om vad som förekommit under vårt samtal. Jag önskar framhålla, att mitt samtal med herr Losovski försiggick i desiderat förtroendefull atmosfär samt att min förnimmelse var att jag sannolikt kommit in i den rätta kanalen (P 2 EuI, 14/12-1946).

Den 22 december 1946 skrev Barck-Holst att han under en soirée samtalat med protokollchefen vid utrikesministeriet Kottjetkov:

Under samtalet med Kotchetkov uttalade denne i vänlig ton med hänsyftning på Wallenberg-fallet: ”I understand you are in a very difficult position now”. Då jag inte ansåg lämpligt närmare gå in på saken, som herr Kotchetkov säkerligen känner i alla dess detaljer, sade jag endast: ”Yes, I am, and you are the only ones who can help me out of it” (P 2 EuI, 22/12-1946).

Barck-Holst fortsatte:

Ovan återgivna, korta samtal kan måhända förefalla alltför obetydligt för att giva anledning till inberättande. Redan den omständigheten, att Kotchetkov själv för saken på tal utanför tjänsterummet, förefaller dock vara ett belägg för att Wallenberg-fallet nu väckt ett visst intresse i Utrikesministeriet. Jag har […] fört saken på tal allenast med Madame Kollontay, tjf. byråchefen Sysojev och f. vice utrikesminister Lozovskij[…] När sålunda herr Kotchetkov nu förde saken på tal, visar det att ärendet är föremål för någon slags behandling hos sovjetmyndigheterna (P 2 EuI, 22/12-1946).

Barck-Holst skrev också om varför ett svar nu kunde vara att vänta:

Därest något resultat omsider skulle uppnås i Wallenberg-fallet torde emellertid detta bero mindre på mina rätt bestämda demarcher eller på särskilda hänsyn till mig personligen än på interpellationen, den svenska presskampanjen och därav uppkomna farhågor för strömkantring i opinionen ävensom envoyén Hägglöfs upprepade långa bortavaro, som på grund av svenska tidningsskriverier sannolikt numera här förmodas äga direkt samband med Wallenbergfallet (P 2 EuI, 22/12-1946).

Den 13 januari 1947 skrev Barck-Holst från ett möte med Novikov att

Novikov sade sig vara obekant med ärendet, men framhöll, att utredning givetvis skulle lämnas beskickningen snarast. Novikov var avgjort vänlig och positiv. Då ärendet måhända nu omsider börjar röra på sig, hemställes vördsamt, att eventuella tidningsskriverier om möjligt uppskjutas några veckor (P 2 EuI, 13/1-1947).

Dagen efter insändes en uförligare samtalsrapport i form av en officiell skrivelse till utrikesministern Undén:

Minister Novikov, som gjort anteckningar under mitt anförande, uttalade härefter i bestämd, positiv ton, att det ju vore uppenbart, att Wallenberg på sin tid omhändertagits av sovjettrupper, att Novikov nu skulle närmare undersöka saken samt redogörelse för efterforskning-

arna skulle lämnas beskickningen. Det kan måhända visa sig alltför optimistiskt från min sida men jag fick det intrycket, att Wallenbergfallet kanske nu omsider börjar röra på sig, så att någon slags redogörelse för de ryska efterforskningarna inom överskådlig tid kan vara att vänta. Försåvitt intet avhöres i saken inom de närmaste två veckorna är min avsikt att den 27 dennes begära tid för förnyat besök hos minister Novikov (P 2 EuI, 14/1-1947).

I Hägglöfs samtalsuppteckning från mötet med Novikov den 30 januari 1947 noterades:

Jag sade att jag förutsätter att efterforskningarna alltjämt bedrevos med oförminskad energi. ”Ja, givetvis” svarade herr Novikov och tillade med ett småleende, ”i synnerhet efter Edra ytterst energiska framställningar”. Han yttrade därefter att det ju icke vore utrikesministeriet, som självt hade hand om efterforskningarna, men att han vore övertygad om att de interna myndigheterna bedrivit undersökningarna med all energi. Generalissimus Stalin hade ju själv tagit kännedom om saken, tillade han. […] Jag sade att jag med tillfredsställelse konstaterade att herr Novikov ansåge hopp föreligga för ett återfinnande av Wallenberg. Härtill svarade min interlokutör att det på sakens nuvarande stadium vore omöjligt att med någon grad av säkerhet uttala sig om frågan huruvida Wallenberg lever eller icke, ty ”det finnes säkerligen läger inom Sovjetunionen, som ännu icke kunnat slutföra ordern om efterforskning”. Här tystnade herr Novikov plötsligt, och såg en aning besvärad ut. ”Det sista ber jag Eder betrakta som ett uttalande rent personligt för Eder själv” (P 2 EuI, 30/1-1947).

Dessa positiva indikationer till trots stannade alltså den svenska offensiven av under första hälften av 1947, och Sovjetunionen avgav den uppenbart osanna Vysjinskij-noten i augusti 1947. Vilka var egentligen anledningarna till detta diplomatiska misslyckande?

13.4. Fyra blockeringar som kan ha bidragit till den diplomatiska offensivens misslyckande

Hade en medveten svensk strategi kunnat rädda Wallenberg?

Vi har i det föregående konstaterat att Söderblom efter mötet med Abramov den 30 april 1946 (om än med tvekan) öppnat för möjligheten att Wallenberg fanns i livet i Sovjetunionen. Emellertid förefaller han inte ha förmedlat denna erfarenhet till Barck-Holst, som, av tillgängliga dokument att döma, inte förmådde dra samma slutsats förrän åtta månader senare.

Hade en mer systematisk genomgång av tillgängligt material inom UD vid skiftet av legationschef i Moskva, och en noggrannare genomgång av ärendet, kopplad med generella erfarenheter av det sovjetiska förhandlingsspelet, med den nya personalen kunnat rädda Wallenberg ur sovjetisk fångenskap? Denna fråga är nära nog omöjlig att besvara.

Det är möjligt att en utrikesledning som verkligen tagit fasta på Söderbloms rapport om Abramovs antydan om Wallenberg den 30 april 1946, som därefter snabbt gått igenom tillgängligt material och utfärdat klara instruktioner till Söderblom att ”gå vidare” med Abramovs sammankoppling av de bägge fallen, hade kunnat åstadkomma en frigivning och hemsändande av Raoul Wallenberg. Å andra sidan kan vi konstatera att utrikesledningen (Undén), av okända skäl inte gjorde det, och det är svårt att bortse från att en antydan rörande Raoul Wallenberg (vars tolkning Söderblom därtill var osäker på) kan ha uppfattats som alltför vag för att föranleda någon åtgärd.

Denna utredning måste dock erinra om att denna antydan från Abramov, åtminstone av existerande dokumentation att döma, aldrig på ett systematiskt sätt under en koordinerad ledning från UD:s sida sattes i samband med vittnesuppgifter från tiden för arresteringen av Raoul Wallenberg och det sovjetiska agerandet i fallen af Sandeberg, Lundberg och Erlandsson. Detta är anmärkningsvärt eftersom Söderblom och Ingemar Hägglöf insänt ett flertal samtalsrapporter och telegram rörande dessa fall till UD. Såsom kommer att framgå utförligare nedan har Undén tagit del av de flesta, troligtvis alla, av dessa rapporter. Sett i ljuset av dessa dokument är det rimligt att hävda att Abramovs antydan om Wallenberg borde ha tagits på större allvar från Undéns och den övriga utrikesledningens sida.

Under alla förhållanden framstår i efterhand perioden från Söderbloms möte med Abramov den 30 april 1946 fram till hans möte med Stalin i mitten av juni 1946 som den period då möjligheterna till ett svenskt agerande för Raoul Wallenbergs sak hade störst förutsättningar att vara framgångsrikt.

En mer medveten svensk linje inför och vid Barck-Holsts möten med Abramov den 12 och den 24 juli 1946 hade också varit motiverad. I synnerhet inför mötet den 24 juli då Abramov på nytt antydde en sammankoppling av Makarova och Wallenberg-ärendena. Det finns dock ett antal faktorer som talar för att förutsättningarna för att driva ärendet framgångsrikt radikalt förändrades

till det sämre redan efter de sista veckorna i juni 1946. I det följande skall fyra låsningar eller blockeringar i ärendet Raoul Wallenberg, som uppkom under andra hälften av 1946, behandlas. Såsom kommer att framgå finns det skäl att anta att dessa blockeringar kan ha verkat hämmande på den svenska sidans agerande och därmed indirekt bidragit till att offensiven misslyckades.

I. ”De våga ej 'påminna' Stalins sekretariat om saken”

Resultatet av den undersökning av fallet Wallenberg som Stalin utlovade vid mötet med Söderblom den 15 juni skulle låta vänta på sig. Tre månader senare, i oktober 1946, uttryckte Söderbloms efterträdare på posten som legationschef i Moskva, Gunnar Hägglöf, tvivel kring lämpligheten att överhuvudtaget ta upp Raoul Wallenbergs försvinnande med Stalin:

Då och då får jag från olika håll i Sverige påminnelser om att något måste göras för att få klarhet rörande Wallenberg. Tidigare har beskickningen vid olika tillfällen gjort framställningar till utrikesministeriet och detta ända till dess Söderblom bragte saken på tal vid samtal med Stalin. Nu är saken den, att när en sak bragts inför Stalin, är det svårt, för att icke säga omöjligt, att förmå vederbörande ämbetsmän att röra på sig. De våga ej ”påminna” Stalins sekretariat om saken, och de våga inte heller vidtaga egna åtgärder, ty dessa skulle ju eventuellt kunna komma att kollidera med åtgärder, som redan beordrats av den högste herren. Såsom saken nu ligger till, tror jag att det inte är mycket vi kunna göra utom att avvakta den högstes besked – om ett sådant över huvud taget kommer att lämnas (P 2 EuI, 7/10-1946).

Hägglöfs bild av ärendet Raoul Wallenberg var således att det till följd av Söderbloms besök hos Stalin i praktiken hade blockerats. Hägglöf tycks också ha fört samma resonemang med den nytillträdde statsminister Erlander. I sin dagbok skriver Erlander den 26 november 1946:

Ett utomordentligt intressant samtal med Hägglöf i Moskva igår. Tyvärr hade jag icke då läst hans utmärkta analys av den ryska utrikespolitiken. Hans beskrivning på den ryska statsledningens kvalitet var ur många synpunkter nedslående. ”Polisunderhuggare, som aldrig vågade driva ett ärende om detta kunde irritera de mäktiga.” Stalin och Molotov utan alla hämningar fullkomligt bestämmande.

Hägglöf avsåg sannolikt Wallenberg-ärendet när han talade om ärenden som ”kunde irritera de mäktiga”. Denna bild, att det i

praktiken var omöjligt att driva ärendet vidare efter besöket hos Stalin, bedömdes uppenbarligen som riktig. I en radiointervju 1980 utvecklade Erlander sin syn på Söderbloms samtal:

Hela det samtalet var en olycklig sak, därför att genom att det fördes upp till Stalin så blev ju affären blockerad. Stalin skulle handlägga det här själv och då fanns det ju inga möjligheter för underordnade att börja syssla med det här och det förskräckliga är ju att medan Söderblom säger det här till Stalin om att kanske man får anta att Wallenberg gått under på något sätt, så vet vi numera att han satt i fängelse i Moskva, han fanns där, och det är väl sannolikt att Stalin tog reda på det, och det är väl också sannolikt att Stalin blev väldigt konfunderad och väldigt misstänksam just med anledning av att den svenska ambassadören, eller envoyén själv antyder att det fanns en sannolikhet för att han hade kommit bort. Han [Söderblom] hade ju samma uppfattning som vi andra att Wallenberg finns väl inte då eftersom ryssarna inte kommer fram med honom så han kunde inte heller finna något skäl varför i all världen ryssarna skulle hålla kvar en svensk diplomat. Det är ju även nu efteråt obegripligt.

Hägglöfs analys kan ha varit riktig. En indikation på att så var fallet gavs av Sysojev under samtalet med Barck-Holst den 12 december 1946. Enligt Barck-Holst skulle Sysojev ha sagt att

Ärendets egentliga behandling låge i ett annat ministerium vilket beredde svårigheter. På min fråga om han därmed avsåge Stalins Kansli eller Inrikesministeriet svarade han icke utan slog endast ut med armarna (P 2 EuI, 12/12-1946).

Emellertid kan man också konstatera att det blotta faktum att det svenska sändebudet i Moskva, Hägglöf, hade denna uppfattning, och därtill rapporterade om detta till Stockholm, knappast heller kan ha bidragit till att göra varken honom eller utrikesledningen särskilt benägen att framgent trots besöket hos Stalin ta upp ärendet med den sovjetiska sidan. Själva uppfattningen i sig kan ha haft något av en självförstärkande effekt.

Nu gjorde Abramov den 24 juli 1946 (enligt Barck-Holsts uppteckning) en koppling mellan Makarova och Wallenberg trots att detta möte ägde rum efter Söderbloms möte med Stalin. Om mötet med Söderblom hade föranlett Stalin att fatta någon typ av avgörande beslut rörande Wallenberg (att låta avrätta eller isolera honom för överskådlig framtid), är det rimligt att anta att Abramov efter mötet mellan Stalin och Söderblom i så fall borde ha erhållit instruktion från högsta ort att inte framdeles sammankoppla Makarova med Wallenberg.

Så skedde uppenbarligen inte. Samma förhandlingstaktik tillämpades inte bara vid Barck-Holsts möte med Abramov den 24 juli, utan också vid mötet med Sysojev den 12 december 1946 (P 2 EuI, 12/12-1946). Att åtminstone legationschefen Hägglöf var av uppfattningen att ärendet inte kunde drivas eftersom Stalin utlovat en undersökning kan ha bidragit till att Abramovs antydan av den 24 juli inte togs på det allvar den förtjänade. Varken Hägglöf eller Barck-Holst (av nu existerande dokumentation att döma) tog upp ärendet Wallenberg med sovjetiska företrädare under perioden från den 24 juli 1946 fram till instruktionen från UD att avlägga en démarche den 28 november 1946 (en instruktion som tillkom som en direkt reaktion på ett inrikespolitiskt tryck i Sverige att agera för Raoul Wallenbergs sak).

Det är onekligen intressant att ställa sig frågan hur sovjetiska diplomater skulle ha reagerat om exempelvis Hägglöf hade tagit upp fallet Wallenberg under hösten 1946. I ett handbrev till kabinettssekreterare Westman av den 27 september 1946 skrev Hägglöf om sina ”på senaste tiden allt talrikare samtal” med Dekanozov (HP 1 Er, 27/9-1946). Av allt att döma tycks han dock inte vid något av dessa samtal med Dekanozov ha tagit upp fallet Wallenberg. Hans inställning att fallet ändå var blockerat kan ha bidragit till detta. Det förtjänar också att åtminstone anmärkas att Hägglöf, vid ett samtal med UD:s chefsarkivare Wilhelm Carlgren 1978 (enligt Carlgrens samtalsreferat), poängterade att ingen i UD:s ledning tagit upp fallet Wallenberg med honom under de veckor han vistades i Stockholm före avresan till Moskva i juni 1946 (P 2 EuI, 25/9-1978).

Utrikesledningen hade således inte inskärpt Wallenberg-ärendets betydelse. Detta utgör i sig ytterligare belägg för att bilden av Raoul Wallenberg som död var okontroversiell bland hos såväl UD:s tjänstemannaledning som hos regeringen.

Icke desto mindre förtjänar dock att anmärkas att Söderblom, enligt Hägglöfs egen uppgift, nämnt för Hägglöf vid ett möte i Helsingfors i juni 1946, att han dagarna innan tagit upp Wallenberg-ärendet med Stalin. Att Söderblom som enda fråga anfört Wallenberg-ärendet med Stalin borde ha varit skäl nog för Hägglöf att mycket uppmärksamt följa ärendet under hösten 1946 och påminna om den av Stalin utlovade undersökningen. Det gjorde han uppenbarligen inte och ärendet kom under 1946 att uteslutande handläggas av Barck-Holst, vilken som legationsråd stod lägre i rang än Hägglöf. Att ärendet i ett av sina mer kritiska skeden

således drevs av en tjänsteman på mellannivå kan ha bidragit till att göra de analyser som Barck-Holst skrev mindre övertygande i utrikesminister Undéns ögon, än om de författats av sändebudet själv. Även om det inte kan beläggas kan detta också ha bidragit till att man från sovjetisk sida fäste mindre vikt vid ärendet.

II. Dekanozov vägrar ta emot svenska diplomater

Den andra blockeringen eller låsningen har redan delvis kort berörts ovan, nämligen att Dekanozov från december 1946 vägrade träffa svenska representanter om deras ärende rörde fallet Raoul Wallenberg. Det är emellertid av vikt att härvid notera att inte heller Söderblom hade haft något längre (dokumenterat) samtal med Dekanozov rörande Raoul Wallenberg sedan den 25 april 1945. Istället hade han konsekvent i detta ärende kontaktat den från september 1945 nye chefen för skandinaviska avdelningen Abramov, som alltså utgjorde en lägre instans. Det sista längre samtalet mellan Dekanozov och Söderblom, som finns dokumenterat i en samtalsrapport, ägde rum den 18 maj 1945 och gällde frågan om de baltiska flyktingarna i Sverige. Wallenberg kan dock ha nämnts i detta samtal. Söderblom telegraferade samma dag att han bett Dekanozov om ”snart besked” rörande Wallenberg (HP 80 Ct, 18/5-1945).

Söderbloms kontakt med Dekanozov var härefter av ganska sporadisk karaktär; den 27 september 1945 träffades man på danska legationen i samband med firandet av Kung Christians födelsedag (Söderblom noterade då att han ”icke sett [Dekanozov] på länge” (HP 1 Er, 27/9-1945), den 21 december 1945 träffades de kort på en ”eftermiddagsmottagning” hos paret Molotov (HP 1 Ab, 21/12-1945), den 4 januari 1946 ”språkades” de bägge ”en stund på en mottagning” (P 40 R, 4/1-1946), den 15 april 1946 träffades de på ”en mottagning till en gästande ungersk regeringsdelegations ära” (HP 1 Er, 15/4-1946) och den 7 juni 1946 hade de ”ett långt och särdeles gemytligt samtal” på en mottagning som gavs av marskalk Tito (HP 1 Er, 7/6-1946). Efter mars 1946 hade Dekanozov inte längre hand om ärenden som rörde Sverige. Novikov, som visserligen var medlem av utrikesministeriets kollegium men ändå befann sig på något lägre nivå än Dekanozov, hade tagit över denna uppgift (HP 1 Er, 15/4-1946).

Det finns, som framgår av Ingemar Hägglöfs dagbok, också skäl att hävda att Söderblom medvetet undvek längre samtal med Dekanozov efter de negativa upplevelser han haft i december 1944 (då Dekanozov ”irriterat” sagt att den svenska positionen i fråga om baltflyktingarna ”icke intresserade honom”), och maj 1945 (då Dekanozov varit ”synbart irriterad”). I en officiell skrivelse av 15 april 1946 uppgav Söderblom, som nämnts, att ”han ej kände behov av att dagligdags besvära vare sig herr Dekanozov eller herr Novikov, då [han] kände sig synnerligen tillfreds med [sitt] samarbete med herr Abramov” (HP 1 Er, 15/4-1946). Detta kontrasterar mot Gunnar Hägglöfs tid som minister i Moskva vilken ju, som nämnts, hade ”talrika samtal” med Dekanozov (trots att denne alltså inte längre formellt var ansvarig för frågor rörande Sverige) (HP 1 Er, 27/9-1946).

Rudolph Philipps bok

Det faktum att Dekanozov konsekvent hänvisade de svenska representanterna, också minister Hägglöf, till lägre instanser ifråga om fallet Wallenberg, efter december 1946 kan tyda på att Dekanozov i något avseende var missnöjd med Sveriges agerande i Raoul Wallenberg-ärendet. Detta är också den tolkning som gjordes av legationschefen Hägglöf. I sin samtalsrapport från mötet med Novikov den 30 januari 1947 konstaterade Hägglöf:

Jag anser mig böra rapportera att reaktionen inom härvarande utrikesministerium, erkannerligen herr Dekanozovs uppenbara iver att icke vidare befatta sig med frågan, enligt mitt förmenande är betingat av en rädsla att bliva personligen omnämnd i svensk offentlig diskussion. I synnerhet i ett land som Sovjetunionen, där sekretess är regel och offentlighet ett endast på officiell order tänkbart undantag, ligger det någonting ytterst avskräckande i tanken att samtal och demarcher kunna komma att refereras på ett sådant sätt som skett i Sverige beträffande Wallenberg-affären. Den i Sverige offentliggjorda boken om Wallenberg redogör ju nästan ordagrant för de flesta viktigare telegram och skrivelser från denna beskickning. Detta är något för vederbörande ryska ämbetsmän oförståeligt och skrämmande (P 2 EuI, 30/1-1947)

Den ”i Sverige offentliggjorda boken om Wallenberg” som Hägglöf refererade till var Rudolph Philipps bok Raoul Wallenberg: diplomat, kämpe, samarit, som utkom i mitten av november 1946. Boken föranledde stor uppmärksamhet i svensk press och en interpellation

av Håstad. Såsom Hägglöf noterade innehöll boken detaljerade uppgifter ur skriftväxlingen i Wallenberg-ärendet mellan Stockholm och Moskva under Söderbloms tid som legationschef. Hur fick Philipp tillgång till uppgifter ur i flera fall strängt förtroliga UD-dokument som var blott lite mer än ett år gamla?

Förklaringen består i en promemoria över ärendets handläggning som upprättats inom UD den 2 november 1945 (och som Söderblom, som ovan nämnts, yttrat sig över i ett handbrev till Grafström den 18 december 1945), samt en s.k. komplementspromemoria som upprättats den 29 april 1946. Häri återgavs ordagranna utdrag från i stort sett alla viktigare officiella skrivelser, handbrev, telegram och chiffertelegram som avfattats i ärendet under perioden från januari 1945 till mars 1946. Dessa dokument, som delgivits för strängt personlig kännedom till Ingemar Hägglöf, chargé d'affaires Arfwedsson i Budapest, envoyén Ivan Danielsson samt Sven Grafström, hade alltså kommit Philipp till del och deras innehåll utgjorde mer eller mindre ryggraden i hans bok.

Hur dessa promemorior hamnade hos Philipp finns olika uppgifter om. Enligt Philipp själv skulle UD våren 1946 ha distribuerat dem till utländska journalister (Philipp, 1981: 248). Enligt Lennart Petri (som ansvarade för handläggningen av Wallenberg-ärendet till senvåren 1948) hade Grafström på begäran

någon gång på våren 1946, [lämnat] en avskrift av denna P.M., för personlig kännedom givetvis, till överdirektör eller fru von Dardel. Den utnyttjades sedan i hög grad av Philipp i dennes bok (P 2 EuI, 7/5-1957).

Oavsett hur Philipp fick tillgång till de strängt förtroliga dokumenten, hade nu ärendet radikalt ändrat karaktär. Wallenbergs försvinnande hade visserligen varit känt för allmänheten alltsedan mars 1945. Med Philipps bok blev emellertid Wallenberg-ärendet en skandalartad affär med fokus på UD:s föregivna misskötsel av ärendet. Den 22 november 1946 fick Philipp redogöra för sitt material vid en statsrådsberedning i statsminister Erlanders närvaro. Enligt Philipp hade Erlander sett på materialet och därefter instruerat justitieminister (t.f. utrikesminister i Undéns frånvaro) Herman Zetterberg att formulera en note till Sovjetunionen vari Sverige krävde att Wallenberg omedelbart skulle sändas åter till Sverige. Philipp noterade dock i sin bok att någon note aldrig avsändes (Philipp, 1981: 249). Philipps uppgifter vederläggs i viss utsträckning av Erlanders dagboksanteckning från den 26 november 1946:

Affären Wallenberg blev föremål först för en beredning där Thunborg berättade sina intryck av Philipps material. Särskilt övertygad om värdet blev nu inte jag men Thunborg var det desto mera (Erlander, 2001: 150).

Även om Erlander alltså inte föreföll vara särskilt imponerad av Philipps material, hade ärendet oåterkalleligen radikalt ändrat karaktär. Inom UD var man kritisk till Philipps bok. Grafström noterade i sin dagbok den 15 november 1946:

UD anklagas i ett nyss utkommet arbete av en österrikare vid namn Philipp för bristande energi och effektivitet i efterforskningarna av den försvunne Raul [sic] Wallenberg. Som jag varit den som här hållit i trådarna är jag överlupen av förfrågningar från pressen. Herr Håstad har också riktat en interpellation till statsministern i ämnet som vi väl få besvara i början av nästa vecka. Philipp tycks vara en fullständig hysteriker, som funnit lättduperade offer i Raul Wallenbergs förtvivlade moder och hans halvbror, Guy von Dardel (Grafström, 1989: 782-783).

Barck-Holst noterade i ett chiffertelegram av den 10 december 1946, alltså strax före mötet med Sysojev den 12 december:

Har begärt företräde hos Dekanozov. I natt genomläst Philipps Wallenberg-bok, som ju kan slå bort benen under mig i min beramade aktion. Då boken tillmätts tillräckligt värde att föranleda interpellation kan man här finna det motiverat att säga: ”Ni ha ju i Sverige Philipps, som tycks känna Wallenbergs vistelseort. Varför inte anställa polisförhör och få honom att stå till tjänst med upplysningar” (P 2 EuI, 10/12-1945).

I sin samtalsuppteckning från samtalet med Novikov i januari 1947 konstaterade Hägglöf att det är ”nyttigt att saken [Wallenbergärendet] debatteras offentligt och särskilt i riksdagen”:

men en förutsättning är att man därvidlag icke refererar mer eller mindre förtroliga samtal eller omnämner enskilda ryska ämbetsmän (P 2 EuI, 30/1-1947).

Liknande tankegångar anfördes också av Sohlman i en promemoria från ett samtal med Raoul Wallenbergs mor Maj von Dardel av den 2 april 1947:

Med tanke på de säregna förhållanden som rådde i Sovjetryssland, vore offentliggörandet av förtroliga meddelanden från ryska till svenska tjänstemän, på sätt som skett i Philipps bok, ingalunda ägnat att göra ryssarna mer meddelsamma utan tvärtom. af Sandebergs bok måste också ha verkat avskräckande på ryssarna (P2 EuI, 2/4-1947).

I en odaterad och osignerad promemoria rörande ”sambandet mellan de svenska framställningarna i Wallenbergsärendet och samtidiga sovjetryska åtgärder” som finns i Östen Undéns samling i Kungliga biblioteket konstaterades att Philipps bok kan direkt ha förvärrat läget för den internerade Wallenberg:

Härtill kommer säkerligen emellertid ytterligare ett faktum, som säkerligen har bidragit till Wallenbergs isolering och till att han blev en ur sovjetrysk synpunkt ”viktig fånge”. Rudolph Philipps bok om Wallenberg utkom i november 1946. Bortsett från att Wallenberg i denna prisas för sina humanitära insatser i Budapest – för vilka de ryska myndigheterna har haft ringa eller ingen förståelse – har Philipp gjort uttalanden om Wallenberg, vilka med stor säkerhet varit ägnade att stärka sovjetmyndigheternas misstankar om spionage etc. mot Wallenberg. Sålunda använder Philipp uttryck om Wallenberg såsom: ”amatördiplomat” (sid. 8); ”Han (Wallenberg) tog alla den illegala kampens risker, tvekade aldrig inför en så kallad förfalskning eller ett så kallat bedrägeri…” (sid. 9); Han (Wallenberg) måste försvara de otroligaste ”uråldriga” släkt- och handelsförbindelser mellan sitt fria hemland i Norden och judar, som visste mindre om Sverige än Raoul om Mandsjuriet” (sid. 9); ”Nu hade han (Wallenberg) som en aktör vuxit in i en helt ny roll, nu var han utåt diplomat och samtidigt beredd att som en människokärlekens partisan ta upp en hänsynslös kamp med gangsterväldet i Budapest och sätta in alla sina resurser i den kampen.” (sid. 82/83); "I denna situation känner sig Raoul inte som kunglig svensk legationssekreterare utan som en hemlig agent för människokärlek, för honom samtidigt representerad av det fria Norden och av U.S.A:s president.” (sid. 83). Det förhållandet att en bok publiceras om en i sovjetryskt förvar befintlig person torde hava bidragit till att denna ur rysk synpunkt blir ansedd vara en synnerligen viktig person, och då denna person tidigare är misstänkt för spionage, drages slutsatsen att han är en ur svensk eller amerikansk synpunkt synnerligen framstående spion (Ur Östen Undéns samling).

Även om vi inte vet med säkerhet vare sig om de sovjetiska myndigheterna ägnade någon större uppmärksamhet åt Philipps bok, eller om denna på något sätt ändrade den sovjetiska positionen i ärendet, finns Philipp faktiskt omnämnd i en intern sovjetisk promemoria som upprättades av Vysjinskij över ärendet Wallenberg den 14 maj 1947. Vysjinskij konstaterade häri att den svenska kampanjen ”inleddes med en stor recension i ’Stockholms tidningen’ om en bok som heter ’Raoul Wallenberg’, skriven av en Rudolph Philipp” (Dokumentsamling, D18).

Det kan också vara av intresse att i detta sammanhang erinra om Kollontajs budskap till Ingrid Günther i februari/mars 1945 att ”Raoul Wallenberg finns i Ryssland i livet och det var bättre för

honom om svenska regeringen inte bråkade om detta. […] Jag försäkrar att han finns och behandlas väl” (Ur brev från Ingrid Günther till Nina Lagergren 29/10-1949). Sven Grafström skriver i sina memoarer:

Hennes egenskap av kvinna och hennes även under senare år oomtvistliga charm har emellertid spelat hennes motpartner vid diplomatiska förhandlingar fula spratt. Hon har med Günther, med Boheman och på sin tid med Gripenberg visat en tendens att bagatellisera alla svårigheter och på så sätt fått vederbörande längre ut i eftergifter än vad de tänkt sig. Det har nämligen alltid visat sig, att vad gumman bagatelliserat ofta varit Kremls absoluta villkor, från vilka inga som helst avsteg sedermera gjorts (Grafström, 1989: 691).

Det går inte att utesluta att Kollontajs anmärkning att den svenska regeringen inte borde ställa till något bråk om Wallenberg, i själva verket var ett ”absolut villkor” från Kremls sida. Huruvida Rudolph Philipps bok sålunda omöjliggjorde ett hemsändande av Wallenberg kan dock inte sägas med någon säkerhet i dagsläget.

Vad som emellertid står klart är att den svenska utrikesförvaltningen ansåg att Philipps bok hade försvårat ärendets fortsatta bedrivande. Denna inställning i sig kan ha verkat blockerande på de svenska diplomaternas benägenhet att ta upp ärendet i samtal med sovjetiska diplomater.

af Sandebergs bok

Hösten 1946 utkom emellertid ytterligare en bok som med sovjetiska ögon strängt taget bör ha upplevts som än mer besvärande Philipps bok, nämligen Edward af Sandebergs ovan nämnda skildring av tiden som fånge i Sovjetunionen Nu kan det sägas: Sanningen om min fångenskap i Sovjet och Berlins fall (1946). Boken föregicks av en artikelserie i Stockholmstidningen under sommaren 1946, vari af Sandeberg redogjorde för sina upplevelser och intryck i bland annat Krasnogorsk-lägret och i Butyrka-fängelset. Han meddelade även i en intervju av den 28 juni 1946, som ovan nämnts, att han mött två personer som uppgav sig ha träffat Raoul Wallenberg i sovjetisk fångenskap.

af Sandebergs skildring av de sovjetiska fånglägren var föga smickrande för Moskva. De eländiga villkoren i det sovjetiska fånglägret i Krasnogorsk skildrades ingående, liksom de sovjetiska förhörsledarnas bryska metoder. Vad som möjligtvis kan ha uppfattats

som än värre i sovjetiska ögon var af Sandebergs mycket rättframma skildring av röda arméns övergrepp mot den tyska civilbefolkningen i det slagna Berlin (af Sandeberg, 1956: 51–69).

Abramov hade vid ett möte med Söderblom den 26 mars 1946 uttalat förhoppningen att af Sandeberg inte skulle ”utnyttjas för sovjetfientlig propaganda” (HP 80 B, 26/3-1946). Att man från sovjetisk sida tog del av af Sandebergs artiklar indikeras klart av Abramovs anmärkning vid mötet den 24 juli 1946 med Barck-Holst, att af Sandeberg ”publicerade tidningsartiklar varav [Abramov] tagit del” (P 2 EuI, 25/7-1945). I april 1947 konstaterade Rolf Sohlman att ”af Sandebergs bok måste […] ha verkat avskräckande på ryssarna” (P2 EuI, 2/4-1947).

Huruvida af Sandebergs bok kan ha försvårat möjligheterna för Raoul Wallenberg att bli fri är mycket svårt att säga. Det kan dock inte uteslutas att kombinationen av Philipps och af Sandebergs böcker kan ha bidragit till att skapa intrycket hos sovjetledningen att ett hemsändande av Raoul Wallenberg var behäftat med risken att denne skulle publicera vad han upplevt under den sovjetiska fångenskapen. En motsvarande skildring av Raoul Wallenberg, som vid denna tid var välkänd både i åtminstone Sverige och Ungern, skulle troligtvis ge upphov till ytterligare negativ publicitet.

af Sandebergs trovärdighet hade satts i tvivelsmål av nazist-anklagelser. Söderblom noterade i en skrivelse av den 15 augusti 1945 att af Sandeberg varit anställd hos STB (Skandinavisk telegrambyrå) ”vilken här betraktas som en nationalsocialistisk propagandacentral” (HP 80 B, 15/8-1945. Den 1 november 1945 rapporterade Hägglöf att Abramov vid ett samtal uppgivit att ”herr af Sandebergs verksamhet i Skandinavisk Telegrambyrås tjänst i Berlin liksom hans deltagande som frivillig i kriget mot Sovjetunionen givetvis i nuvarande läge innebure en svår belastning för honom” (HP 80 Ct, 1/11-1945). Trots att ett stort antal svenska redaktörer och journalister intygade i brev till UD att anklagelserna mot af Sandeberg var oriktiga, föreföll de sovjetiska anklagelserna mot af Sandeberg, åtminstone för Söderblom, uppenbarligen inte såsom helt orimliga. I en officiell skrivelse av den 4 april 1946 skrev Söderblom att af Sandebergs hemsändande ”ter sig så mycket mer glädjande […] ej minst med tanke på af Sandebergs deltagande i Finlands andra krig, anställning i den tyska pressbyrån STB och svårförklarliga kvarstannande i Berlin” (HP 80 B, 4/4-1946).

Dessa anklagelser till trots hade han kunnat publicerat artiklar i

Stockholmstidningen, som fick tämligen stort genomslag. Intervjun

med af Sandeberg rörande Raoul Wallenberg i sovjetisk fångenskap var Stockholmstidningens förstasidesnyhet den 28 juni 1946. Att från sovjetisk sida rikta liknande anklagelser mot Wallenberg som man gjort mot af Sandeberg var naturligtvis en omöjlighet. Wallenberg var redan välkänd för sin stora juderäddningsaktion i Ungern. Att anklaga Wallenberg för spioneri åt de allierade västmakterna skulle också ha framstått som ett orimligt skäl till att hålla honom kvar i fångenskap under så lång tid.

Vi kan i nuläget inte veta om man från sovjetisk sida uppfattade af Sandebergs artiklar och hans bok som ett varnande exempel på vad som kunde hända om Raoul Wallenberg släpptes fri. Det enda vi kan vara absolut säkra på är att den svenska utrikesförvaltningen ansåg att af Sandebergs bok försvårade Wallenberg-ärendet och att denna inställning, liksom inställningen rörande Philipps bok, i sig naturligtvis kan ha gjort de svenska diplomaterna obenägna att ta upp ärendet.

Stockholmstidningen skrev i anslutning till intervjun med af

Sandeberg, att den publicitet som af Sandebergs försvinnande fick i både svensk och utländsk press ”anses ha varit en bidragande orsak till att den svenske journalistens frigivande påskyndades och genomfördes” (Stockholmstidningen, 28/6-1946). Som kommer att framgå av nedanstående analys av sovjetiska dokument, förefaller dock bevekelsegrunderna för det sovjetiska beslutet att frige af Sandeberg ha varit andra än den rent mediala uppmärksamheten.

I Sverige kunde man naturligtvis, vid denna tidpunkt, inte känna till orsakerna bakom det sovjetiska frigivandet av af Sandeberg. Att man tyckte sig se ett samband mellan den mediala uppmärksamheten och af Sandebergs frigivande kan ha bidragit till att Philipps och af Sandebergs publikationer kom till stånd.

Eftersom Abramov, som nämnts, inför Söderblom hade uttalat förhoppningen ”att af Sandeberg efter hemkomsten ej måtte utnyttjas för anti-sovjetisk propaganda”, bad Söderblom att få ”ta hand om honom före hemresan”(Hp 80 Ct, 4/4-1946). De sovjetiska myndigheterna skickade dock af Sandeberg direkt till Sverige, något som Söderblom beklagade. Det hade, noterade Söderblom i en officiell skrivelse till Undén av den 4 april 1946,

ur flera synpunkter […] varit önskvärt, att han fått gästa beskickningen några dagar, för att möjliggöra en förmedlad övergång från fångenskapen till friheten i hemlandet (Hp 80 Ct, 4/4-1946).

Det är inte orimligt att anta att Söderblom hade uppmärksamheten från föregående år kring den hemvändande Budapest-legationens personal i åtanke. Som ovan nämnts ansåg sig Söderblom ha misslyckats med att ”dämpa upphetsade överdrifter” vad gäller Budapest-svenskarnas skildringar av upplevelserna i samband med röda arméns erövring av Budapest (HP 80 Ea, 18/6-1945). Av olika skäl hade han endast fått tillfälle att helt kort uppmana Per Anger att vid hemkomsten till Sverige inte säga ”ett ont ord om ryssarna” (Anger, 1985: 132). Huruvida det verkligen gick till så vet vi inte med säkerhet. Anger talar, som nämnts, själv i brevet till Hägglöf av den 17 maj 1945 om en ”överenskommelse att den s.k. käften skulle hållas i största möjliga utsträckning” (HP 80 Ea, 17/5-1945).

Under alla förhållanden torde emellertid Söderbloms handlingsprogram för en ”förmedlad övergång från fångenskap till frihet” för af Sandeberg, sannolikt ha bestått i samma uppmaning som till Anger: ”inte ett ont ord om ryssarna”. Huruvida af Sandeberg skulle tagit intryck av Söderblom är dock omöjligt att säga. af Sandeberg själv noterar i sin bok att man från sovjetiska myndigheters sida ”aldrig gjorde något som helst försök att avtvinga mig något löfte att inte yppa vad jag sett och upplevt” (af Sandeberg, 1946: 288).

III. Tjernysjevs telegram till Moskva

Den tredje låsningen i fallet Wallenberg utgörs av ett kryptiskt meddelande från den sovjetiske ministern i Stockholm Ilja Tjernysjev till det sovjetiska utrikesministeriet i december 1946. Den 30 december skrev Barck-Holst i en officiell skrivelse till Undén:

Vid besök den 27 dennes hos Madame Kollontay förstod jag av henne, att minister Tchernychev underrättat Utrikesministeriet om att Wallenberg-fallet icke påverkat de svensk-ryska relationerna, som nu vore bättre än någonsin och alltjämt förbättrades. På vilka upplysningar i Stockholm Tchernychev baserar sin nämnda uppfattning, som otvivelaktigt är synnerligen glädjande, undandrar sig mitt bedömande, men jag har av senast hitkomna svenska tidningar (av den 18 dennes) kunnat konstatera, att fallet Wallenberg icke för närvarande är föremål för behandling i svensk press (P 2 EuI, 30/12-1946)

Hur kunde Tjernysjev, trots den omfattande debatten i svenska tidningar, trots interpellation i riksdagen och trots Barck-Holsts

förhållandevis tuffa offensiv i Moskva, plötsligt rapportera, inte bara att de svensk-sovjetiska relationerna var opåverkade av Wallenberg-fallet, utan att ”de var bättre än någonsin och alltjämt förbättrades”? Hur hade Tjernysjev kunnat få denna uppfattning, som i praktiken innebar att trovärdigheten i den svenska diplomatiska offensiven gick förlorad?

Barck-Holst hade vid samtalet med Kollontaj den 8 december ”framhållit faran av att de svensk-sovjetiska förbindelserna grumlas genom denna ouppklarade fråga” (P2 EuI, 8/12-1946), inför Sysojev (den 12 december 1946) hade han framhållit att ”det vore beklämmande om de utmärkta förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen nu skulle behöva grumlas av den omständigheten att man efter snart två års förhalningar icke skulle kunna från rysk sida framkomma med en redogörelse för efterforskningarna efter Raoul Wallenberg och resultatet därav” (P 2 EuI, 12/12-1946), och i samtal med Lozovskij (den 13 december 1946) hade han understrukit att ”det vore stor skada om de svensk-ryska förbindelserna, vilka just under Lozovskijs ministertid utvecklats så tillfredsställande, nu skulle grumlas av Wallenberg-fallet” (P 2 EuI, 13/12-1946). Det råder således ingen tvekan om att Barck-Holst signalerade att de svensk-sovjetiska relationerna kunde komma att lida skada av det ouppklarade Wallenberg-fallet.

Skälen för Tjernysjevs tolkning av förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen var föremål för en intern promemoria inom UD (av Stig Engfeldt) redan 1951. Häri konstaterade Engfeldt att det ”förekommer intet spår” under hösten 1946 av något samtal mellan UD och Tjernysjev, vare sig i UD:s dossier om Raoul Wallenberg (P 2 EuI) eller på departementets dossier om ”Politik, allmänt, Ryssland” (HP 1 Er), rörande Raoul Wallenberg-ärendet som kunde ha givit Tjernysjev skäl för denna uppfattning. Emellertid, konstaterade Engfeldt, låg det inom möjligheternas gräns att ”en vantolkning” av vissa svenska uttalanden i ärendena Makarova och Granovskij, kan ha givit Tjernysjev skäl att tro att ärenden, som i sovjetiska ögon hade samma ”status”, exempelvis Wallenberg-ärendet, inte skulle tillåtas påverka relationerna mellan länderna. Kanske kan också handels- och kreditavtalets undertecknande den 7 oktober 1946 ha bidragit till Tjernysjevs rapport.

Vi har i det föregående behandlat ärendet Makarova. I syfte att begripliggöra vari Tjernysjev vantolkning av de svenska uttalandena kan ha bestått, är det nödvändigt att kort teckna en bild av den svenska utrikesledningens handläggning av ärendet Granovskij.

Fallet Granovskij

De svenska uttalandena som alltså möjligtvis kan ha vantolkats av Tjernysjev fälldes, enligt Engfeldt, i slutet av november 1946 av statsminister Erlander och kabinettssekreteren Karl Ivan Westman och rörde i den till Sverige avhoppade sovjetiske NKVD-agenten Anatolij Granovskij.

Granovskij, som hade avvikit från ett sovjetiskt fartyg i Värtahamnen den 21 september 1946, hade satt sig i förbindelse med amerikanska legationen i Stockholm i hopp om att med dess hjälp komma till USA. Eftersom desertörer, i enlighet med ett mellan USA och Sovjetunionen ingånget avtal, skulle utlämnas, hade emellertid amerikanska legationen vidarebefordrat Granovskij till den svenska polisen.

Den 7 oktober 1946 noterade Grafström i sin dagbok rörande fallet Granovskij:

Undén vill nu att han skall utlämnas till sovjetbeskickningen. Westman och jag hava vid beredningar fört asylrättens talan. Undén anser inte att det är ett asylrättsfall. Karlen har ju alldeles in i det sista tjänstgjort i GPU och har enligt vad hans själv uppgiver kommit på kant med vissa tjänstemän där och därför givit sig av. Om vi alltså nu sänder honom tillbaka, så kommer, menar U. intet ont att hända honom – han är inte att betrakta som politisk flykting. Undéns svaghet för SSSR:s makt är nästan större än Günthers för Tysklands – enda skillnaden är att Günther stred under neutralitetens täckmantel medan Undén i sin eftergivenhet sveper sig i rättens klädnad (Grafström, 1989: 780).

Enligt Grafström ville alltså Undén lämna ut Granovskij till Sovjetunionen. Av Undéns dagboksanteckning för den 14 oktober 1946 framgick följande:

[14/10-1945] Engzell anmält en fråga om en flyktad ryss. Redan för ett par dar sedan anmäldes frågan av Grafström o jag omnämn. den vid en lunch. Då enighet om att flyktingen, som var en förrymd sjöman, borde återsändas liksom andra av samma kategori. Nu tycks ärendet visa sig vara mer komplicerat. – Uppsköts.

Av Undéns anteckning förefaller det inte ha varit någon oenighet kring slutsatsen att Granovskij ”borde återsändas”. Det är också intressant att notera att Undén referar till Granovskij som ”en förrymd sjöman” snarare än NKVD-agent. Detta är märkligt eftersom Grafström den 7 oktober tycks ha varit på det klara över att Granovskij verkligen var agent.

Den 17 oktober tog Tjernysjev upp fallet Granovskij med Westman, varvid Tjernysjev också frågade angående de fem sovjetiska sjömännen ”som slagit ihjäl sin befälhavare” och fallet Makarova (P 40 I, 17/10-1946).

Den 19 oktober 1946 skrev Grafström att fängelsemyndigheterna av misstag låtit två representanter för den sovjetiska beskickningen i Stockholm ta kontakt med Granovskij och frågat ”om han inte hade en hälsning att framföra till sin mor”:

Undén, som var mycket förbittrad på att denna konfrontation kommit till stånd, vill likväl inte erkänna, att om det politiska flyktingskapet tidigare kunnat diskuteras, det väl i vart fall efter detta inte längre råda någon tvekan på den punkten. Utlänningskommissionen, som har fallet om hand, kommer utan varje tvekan att överlämna ärendet till regeringens avgörande. Helst hade naturligtvis Undén och hans kolleger sett, att kommissionen fattat ett avvisningsbeslut på egen hand, men nu tycks det i alla fall bliva så, att ansvaret kommer läggas där det hör hemma (Grafström, 1989: 780).

De sovjetiska myndigheterna var ytterst angelägna om att Granovskij skulle återsändas till Sovjetunionen. Den 30 oktober 1946 hade Dekanozov, i samtal med Gunnar Hägglöf, begärt Granovskij utlämnad till Sovjetunionen, och därvid anklagat Granovskij för att ha gjort sig skyldig till bland annat stöld och våldtäkt. Grafström noterade att ”avsikten med denna démarche är uppenbarligen att G. skall erhålla karaktären av en utlämningsbar civilförbrytare” (Grafström, 1989: 782).

Den första november 1946 tog Undén upp Granovskij-ärendet med Erlander och man överenskom om en allmän beredning i frågan den 7 november. Undén skrev följande om det beslut som blev resultatet av denna beredning:

[7/11-1946] Allm. beredn. ang. ryssen Granovski. Just.min. ville betrakta honom ss polit. flykt. Jag ansåg honom ej ss polit flykting utan fann att det var mer en polit. fråga o som sdn tveksam. Olägenheter hur man än gjorde. Wigge tyckte liksom jag frågan var tveksam men lutade över åt att han inte skulle skickas tillbaka till Sovjet. Med honom instämde Sköld, Gjöres m.fl. Statsministern ansåg ganska säkert att han var i hemliga polisens tjänst. Resultat att G. skulle förpassas men inte mot sin vilja till Sovjet.

Erlander och Westman motiverar det svenska beslutet i fallet Granovskij

Efter det svenska beslutet den 7 november att Granovskij skulle förpassas ur Sverige men inte till Sovjetunionen, besökte Tjernysjev

Westman på nytt och sade att den sovjetiska regeringen ”inte kunde förstå och 'ej acceptera' detta den svenska regeringens beslut”. Tjernysjev sade också att affären Granovskij ”icke [var] den enda, då enligt rysk uppfattning de svenska myndigheterna burit sig egendomligt åt”:

Så vore fallet med de förut omnämnda fem sjömännen, likaså även med Makarova, som vore omyndig och därför bort även mot sin vilja återsändas till sin bedrövade fader (P 40 R, 19/11-1946).

Tjernysjev sade avslutningsvis att Sverige ”riskerade en gynnsam utveckling” av de svensk-sovjetiska relationerna, ”genom sin hållning i en serie frågor av underordnad betydelse” (P 40 R, 19/11-1946). Den 22 november gjorde Tjernysjev ett besök hos statsminister Erlander och Westman, varvid affären Granovskij på nytt blev föremål för diskussion. Vad som sades under detta möte är omtvistat och till stora delar oklart. Från svensk sida fördes inga anteckningar. Erlander har emellertid antecknat sina intryck från samtalet i sin dagbok:

Fredagen däremot dominerades av ett verkligt trist samtal mellan mej och den ryske ministern. Han var här för att presentera den nye Pavlovo, som skall bli den som från rysk sida skall föra handelsavtalet ut i verkligheten. Men efter några vänliga ord om förbindelsernas ökade intensitet tog ministern om det arma sjömansfallet och var till ytterlighet påstridig, även om man tar hänsyn till hans bristande språkkunskaper, som kommer hans formuleringar att stå så nakna och oförmedlade att man blir alldeles paff. Jag var ytterligt tvär och avvisande (Erlander, 2001: 149).

Ett telegram av den 4 december som avsändes till Undén, som då befann sig i New York, ger ytterligare en bild av huvudbudskapet från svensk sida:

Fallet Granovski har föranlett ett uttalande av Tchernychev att detta liksom andra dylika ärenden, Makarova, de sjuka avresta balterna vore ägnat motverka den gynnsamma utvecklingen på handelsavtalets grund. Såväl statsministern som kabinettssekreteraren ha framhållit att dylika frågor icke vore av den betydelse, att de borde tillåtas inverka på den önskvärda utvecklingen av förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen (P 2 EuI, 4/12-46).

Från svensk sida hade således framhållits att ”dylika frågor” som Granovskij, Makarova etc. ”inte borde tillåtas inverka på den önskvärda utvecklingen av förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen”. Dagen efter mötet, den 23 november, besökte Tjernysjev

”i en tämligen upprörd sinnesstämning” Westman på nytt och hävdade bland annat att Erlander erkänt att Sverige gjort fel (”dass wir einen Fehler gemacht haben”) när man beslutat låta Granovskij lämna landet, samt att det svenska agerandet ”icke stod i överensstämmelse” med de svenska önskemålet om förbättrade relationer till Sovjetunionen. Westman sade härvid att

det verkligen icke funnes någon anledning att överdriva betydelsen av sådana fall som Granovski (P 40 J, 23/11-1946).

Enligt en sovjetisk promemoria över ärendet Wallenberg, som upprättats den 5 juni 1952, skulle Westman i samband med detta samtal ha tillämpat den sovjetiska förhandlingstaktiken att koppla samman ärenden. Det finns i praktiken två versioner av vad Westman skall ha uppgivit som svar på Tjernysjevs missnöjde med det svenska agerandet i fallet Granovskij. Enligt den sovjetiska promemorian av juni 1952 skall Westman ha sagt att ”svenska myndigheter väntar på svar i fallet Wallenberg” (Dokumentsamling, D34). I den ryska arbetsgruppens rapport av 2001 hävdas att Westman uppgivit att ”något svar om var Wallenberg vistas inte heller erhållits från Moskva ännu” (Rapport, 2001: 23). Vilken av de bägge versionerna som är riktig har inte kunnat avgöras, eftersom man från rysk sida idag inte vill lämna ut de chiffertelegram som under de aktuella åren utväxlades mellan legationen i Stockholm och utrikesministeriet i Moskva (UD II: 52).

Den 25 november 1946 skickade Westman därefter ett brev vari han uppgav sig vara ”bemyndigad att förklara, att en missuppfattning måste föreligga” vad gällde Erlanders yttrande:

Vad statsministern yttrade var att även om ett misstag i behandlingen av fallet Granovski skulle ha begåtts, affären dock icke vore av den betydelse, att den borde tillåtas inverka på den önskvärda utvecklingen av förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen (P 40 J, 25/11-1946)

Inom loppet av några dagar hade alltså statsministern och kabinettssekreteraren tre gånger förklarat att relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen inte borde påverkas av ärenden såsom Granovskij, Makarova etc. Engfeldt noterade i sin promemoria 1951 att

det synes mig inte alldeles osannolikt, att minister Tjernysjev verkligen uppfattat de yttranden om dylika frågors mindre betydelse för de svensk-ryska relationerna som fällts från svensk sida i de nyssnämnda

fallen såsom tillämpliga även på ett annat ”dylikt ärende”, nämligen fallet Wallenberg (P 2 EuI, 27/4-1951).

Erlanders uttalande till Tjernysjev väckte viss uppmärksamhet inom UD. Grafström kommenterade i sin dagbok:

Den stackars Erlander skulle, enligt vad ryske ministern sade Westman den 23 november, till Tchernychev hava yttrat, att svenska regeringen begått ett fel i affären Granovski. Sedan Westman talat med statsministern sände han ett brev till T., vari meddelades, att han missuppfattat statsministerns yttrande. Denne skulle hava sagt, att även om regering skulle hava begått ett misstag, så vore saken inte av den storleksordning, att den kunde få inverka på det goda förhållandet mellan Sverige och SSSR. Även ett dylikt yttrande var naturligtvis mycket enfaldigt – det är verkligen det slag av hypotetiska uttalanden, som man helt enkelt inte får göra. Det hela är naturligtvis att tillskriva bristande vana i umgänge med utlänningar och särskilt diplomatisk kontakt med ryssar (Grafström, 1989: 786).

Huruvida det är en rimlig tolkning att Tjernysjev skulle grunda sitt påstående att fallet Wallenberg inte påverkat de svensk-sovjetiska relationerna, på dessa tre uttalanden av Erlander och Westman, är svårt att bedöma med säkerhet. Den svenska positionen ifråga om t.ex. fallet Makarova var på intet sätt okänd på sovjetisk sida under tiden före slutet av november 1946. I januari 1946 hade Makarova av utlänningsnämnden givits förlängt uppehållstillstånd, och den 3 mars 1946 markerade Engzell mycket klart den svenska positionen ifråga om Makarova:

Då Vinogradov påpekade, att det vore egendomligt, att minister Söderblom upprepade gånger begärt hemsändande från Sovjetunionen av svenska medborgare, t.ex. af Sandeberg, sade jag mig tacksam för att denna fråga berörts. Jag ville nämligen framhålla, att af Sandeberg intet högre önskade än att få resa till Sverige, medan Macharova tvärtom enständigt vägrade att lämna Sverige. Dessa båda fallen voro därför icke alls jämförbara och man voro å svensk sida förvånad över att icke af Sandeberg kunde tillåtas hemresa (P 40 R, 19/3-1946).

Den 29 april 1946 sade Undén till Tjernysjev med hänsyftning till ärendet Makarova att ”det vore en bra obetydlig fråga, som så sysselsatte de bägge regeringarna” (R 70 Er, 29/4-1946).

Också sovjetiska företrädare hade, trots att repatrieringsfrågor, såsom ovan nämnts, stod högt på den sovjetiska agendan, gjort liknande uttalanden. I ett samtal med Söderblom den 26 mars 1946

hade Abramov t.ex. sagt ”att vi ej skola gräla för en flickas skull” (HP 80 B, 26/3-1946).

Det ter sig följaktligen lite märkligt att Tjernysjev just vid detta tillfälle drog slutsatsen att Erlanders uttalande kunde tolkas som att frågor såsom Raoul Wallenberg-ärendet inte hade påverkat de svensk-sovjetiska relationerna. Kan då Tjernysjev ha fått denna uppfattning från något annat håll? Förutom Erlanders samtal med Tjernysjev finns endast ett ytterligare dokumenterat möte mellan en svensk minister och det sovjetiske sändebudet. Den 19 december 1946 skriver Undén i sin dagbok att han talat ”med Sohlman om Moskva" samt varit på ”ry. min:s reception”. Huruvida Undén, efter att ha samtalat med Sohlman ”om Moskva”, sagt något rörande läget i de svensk-sovjetiska relationerna till den sovjetiske ministern Tjernysjev i samband med dennes mottagning är omöjligt att bekräfta, men det ligger inom det möjligas gräns. Av existerande dokumentation att döma är detta det enda tillfälle, efter mötet med Erlander den 22 november 1946, som Tjernysjev träffade någon ur den svenska regeringen.

Ryska myndigheters vägran att låta Sverige ta del av kryptotrafiken mellan Sovjetunionens ambassad i Stockholm och utrikesministeriet i Moskva omöjliggör tyvärr några entydiga slutsatser vad gäller denna fråga.

Den svenska offensiven för Wallenbergs sak ebbade som nämnts ut efter Hägglöfs samtal med Novikov den 30 januari 1947, och den förefaller inte ha satt några djupa spår i den sovjetiska bilden av relationerna med Sverige. Tjernysjev hade rapporterat till Moskva redan i december 1946, när Barck-Holst var som mest aktiv i ärendet, att ”Wallenbergsfallet icke har påverkat svensk-ryska relationerna som nu bättre än någonsin och alltjämt förbättras (P 2 EuI, 30/12-1946).

I en omfattande analys av den svenska utrikespolitiken och de svensk-sovjetiska relationerna som Tjernysjev presenterade i juni 1947 nämndes överhuvudtaget inte Wallenberg-ärendet. Under rubriken ”ogynnsamma faktorer i de svensk-sovjetiska relationerna”, nämns emellertid flera av de ärenden som man från sovjetisk sida sammankopplat med Raoul Wallenberg, t.ex. de fem sovjetiska matroser som anklagades för att ha mördat sina officerare (men friats i svensk domstol i mars/april 1946), fallet Makarova, fallet med de 40 tyska och baltiska soldater som undantagits från baltutlämningen i januari 1946 på grund av sjukdom, fallet

Granovskij, samt de 30 000 civila baltflyktingarna i Sverige (AVPRF, f. 0140, op. 38 d. 44 p. 145, l.l. 48-54).

IV. Motstridiga vittnesuppgifter

I det föregående har tre låsningar eller blockeringar behandlats som alla på olika sätt kan antas ha bidragit till att den svenska sidans agerande för Wallenbergs sak under hösten 1946 förblev resultatlöst. Dessa är alltså a) bilden av Raoul Wallenberg-ärendet som ”blockerat”, b) Dekanozovs vägran att träffa svenska diplomater med anledning av Wallenberg-ärendet, samt c) Tjernysjevs telegram av december 1946. Den finns emellertid också en fjärde faktor som tvivelsutan bidrog till att blockera ett effektivt svenskt drivande av Wallenberg-ärendet. Denna faktor rör den stora mängd motsägelsefull information rörande Wallenbergs vistelseort och öde efter den 17 januari 1945 som redan kort tid efter arresteringen av Raoul Wallenberg började spridas i form av t.ex. Bela Földes förmodande att Wallenberg mördats (R 18/Ungern, 14/3-1945), Kossuthradions meddelande att Wallenberg mördats av Gestapo (P 2 EuI, 15/3-1945) och Langlets brev till Reuterswärd med teorin om Wallenberg som mördad av pilkorsarna (P 57, 28/3-1945).

De tidiga vittnesuppgifterna rörande Wallenbergs öde var dock relativt få i jämförelse med vad som komma skulle. Från hösten 1946 skedde en markant ökning av mängden motsägelsefull information. Denna utredning kan inte göra anspråk på att genomföra en fullständig genomgång och analys av de uppgifter som kom in till UD rörande Wallenberg under åren 1946 till 1947. En kortare genomgång är dock nödvändig i syfte att förstå under vilka villkor utrikesledningen och utrikesförvaltningens tjänstemän hade att verka i utredningsarbetet rörande fallet Wallenberg.

Wallenbergs namn i Christiansens dagbok, Wallenberg i ett ”litet fängelse på landet”

Som ovan nämnts uppgav af Sandeberg i en intervju i Stockholmstidningen den 28 juni att han träffat två personer som uppgav sig ha träffat Raoul Wallenberg i sovjetisk fångenskap. Dagen efter, den 29 juni 1946, uppgav också en dansk journalist att dansken Christian Christiansen (som suttit internerad tillsammans med af

Sandeberg i Krasnogorsk-lägret) någon gång mellan september 1945 och februari 1946 träffat Wallenberg i ett sovjetiskt läger cirka 25 kilometer utanför Moskva. Wallenberg skulle ha skrivit sitt namn och hälsning i Christiansens dagbok (P 2 EuI, 29/6-1946). Dessa uppgifter tillbakavisades emellertid strax därefter av Christiansen som sade sig aldrig ha träffat Wallenberg.

I juli 1946 inkom uppgifter om att en ungersk kvinna ”fru Lichtner” skulle uppgivit för en svensk affärsman i Ungern att Wallenberg skulle befinna sig i ”ett litet fängelse på landet” (P 2 EuI, 1/7-1946). Fru Lichtner kunde aldrig lokaliseras, men däremot hennes make Zoltán Lichtner-Laczko, som i oktober 1946 uppgav sig inte ha några upplysningar om Wallenberg (P 2 EuI, 26/10-1946).

Wallenberg internerad i Winterstoll, Tjeckoslovakien

I juli 1946 uppgavs en ungersk ”grenzoberleutnant” vid namn Hódosi Kovács Géza ha suttit fängslad hos den ”43:e ryska divisionen” tillsammans med Wallenberg och den svenske medborgaren Edward M. Engeström i orten Winterstoll i Tjeckoslovakien. Engeström skulle ha frigivits, medan Wallenberg tvingats medfölja den sovjetiska divisionen till Focsani i Bessarabien (P2 EuI, 1/7, 8/7, 16/7-1946). Den 17 juli meddelade den då frie Engeström att han visserligen suttit fängslad tillsammans med Hódosi, men inte sett eller träffat Wallenberg (P2 EuI, 17/7-1946).

I september 1946 inkom mer detaljerade uppgifter från Hódosi. Denne sade sig ha suttit internerad hos det 46:e NKVD-kommandot tillsammans med Wallenberg under perioden från 25 mars till 27 maj 1945. I en officiell skrivelse till utrikesministern vidarebefordrades mycket detaljerade uppgifter från Hódosi rörande fångenskapen. Det 46:e kommandot, som följde de sovjetiska fronttruppernas framryckning hade enligt Hódosi ofta bytt kvarter. Mellan den 30 mars och 7 maj 1945 hade förbandet rört sig mellan orterna Nagy-Igmánd, Györ, Magyarovár, Bruck, Bratislava, Strasshof och slutligen Deutsch-Winterstall i Tjeckoslovakien. Från den 25 mars skulle Wallenberg ha vistats i samma lokal som Hódosi och ”delat cell” med honom. I cellen skulle också Georg Eisenhardt von Rothe ha befunnit sig. Hódosi lämnade också detaljerade upplysningar om bl.a. Wallenbergs kläder och att Wallenberg uppgivit sig vara frimurare.

Från UD:s sida konstaterades emellertid att Hódosi inte gav ”intryck av att vara ett vare sig omdömesgillt eller vederhäftigt vittne” (P 2 EuI, 16/9-1946). Georg von Eisenhart-Rothe bestred sedermera (mars 1947) uppgiften från Hódosi att han skulle ha delat cell med Wallenberg (P 2 EuI, 29/3-1947).

Vilmos Böhm: Wallenberg mördad i Budapest 1945

I november 1946, strax efter publiceringen av Philipps bok, hade kabinettssekreterare Westman ett samtal med den nye ungerske ministern i Sverige, förutvarande tjänstemannen vid brittiska beskickningens i Stockholm Press Reading Bureau, Vilmos Böhm. Det ungerska sändebudet uppgav under samtalet att han personligen var ”övertygad om att Wallenberg icke längre funnes bland de levandes antal”. Böhm höll för sannolikt att Wallenberg, som ”den 17 januari 1945 lämnat Budapest tillsammans med två ryska officerare”, fallit offer för ett angrepp, ”i en förstad till Budapest, där sprängda delar av pilkorsstyrkor funnits” (P 2 EuI, 29/11-1946).

Wallenberg i Ivanka

I december 1946 inkom uppgifter från en Wladimir Semitjov, att den ungerske baronen Nikolaus von Maasburg, under sin internering i det sovjetiska koncentrationslägret i Ivanka nära Bratislava, i juni 1945 skulle ha träffat Raoul Wallenberg (P 2 EuI, 4/12-1946). von Maasburg lokaliserades en tid därefter och ett ingående förhörsprotokoll (som Undén hänvisade till vid interpellationen den 1 juli 1947) upprättades den 17 december 1946. Däri framgår att von Maasburg, i samband med förflyttningar till och från badstugan i lägret Ivanka, sett ”en lång mager man, som skulle varit 'den svenske konsuln'”. Då von Maasburg konfronterades med ett fotografi av Raoul Wallenberg ”trodde [han] sig kunna känna igen den svensk han sett i Ivanka” (P 2 EuI, 17/12-1946).

Wallenberg i Gödöllö, dödad på väg till Debrecen, i läger 1156

Samma månad berättade ungraren Alexander (Sándor) Kasser (som uppgav sig känna Wallenberg mycket väl och hösten 1944 skulle ha varit ”generalsekreterare” vid Röda korset i Budapest) i samtal med

Petri att han i februari 1945 hört ett rykte om att det i ryska fånglägret i Gödöllö i Ungern skulle finnas ”sogar ein Diplomat” (en uppgift som för övrigt stämmer med Sulners viktiga vittnesmål av den 20 mars 1945). Att detta skulle ha varit Wallenberg bedömde dock Kasser som otroligt.

Kasser trodde inte att Wallenberg dödats vare sig av rövarband eller av pilkorsare. De senare hade, uppgav Kasser, så snart ryssarna kommit till Ungern blivit ”'demokrater', dvs. kommunister”. Den ”större penningsumma” som Wallenberg uppgavs ha medfört på sin resa från Budapest till Debrecen den 17 januari hade sannolikt inte utövat någon lockelse, eftersom pengö-sedlar fanns i överflöd: ”ryssarna tryckte själva”. Däremot var Kasser övertygad om att Wallenberg, (om han verkligen anträtt resan från Budapest till Debrecen), dödats på vägen av en bomb. ”Han hade sig bekant hundratals personer, som just vid denna tid hade omkommit på detta sätt” (P 2 EuI, 6/12-1946).

Den 12 december 1946 telegraferade Arfwedsson från Budapest att Wallenberg enligt obekräftade uppgifter skulle befinna sig i ett sovjetiskt fångläger med nummerbeteckningen 1156. Enligt uppgifter, som inkom till UD långt senare (1951), skulle detta meddelande ha härstammat från en sovjetisk ambassadtjänsteman i Budapest, som en kväll i berusat tillstånd skulle ha uppgivit detta till en ungersk kvinna, som därefter underrättat den svenska legationen (P 2 EuI, 13/11-1951).

13.5. Läget i utredningen om Raoul Wallenberg vid årsskiftet 1946-47

Vid årsskiftet 1946-47 hade följaktligen den svenska utrikesförvaltningen erhållit en ganska stor mängd obekräftade uppgifter om Wallenberg. I vissa fall (t.ex. Hódosi) anade man uppenbarligen att uppgifterna sannolikt var falska, men i flera fall var det naturligtvis omöjligt att bestämma uppgifternas sanningsvärde.

Graden av desorientering inom UD illustreras bl.a. av det faktum att Hódosis uppgift att Wallenberg skulle ha internerats i Focsani i Bessarabien föranledde Reuterswärd, enligt instruktion från UD, att den 17 juli 1946 begära en undersökning hos den sovjetiska kontrollkommissionen i Rumänien (R 18 Ungern, 17/7-1946). Den 25 juli meddelade Molochovskij vid kontrollkommissionens stab

att det inte varit möjligt att fastställa huruvida Wallenberg befunnit sig i Focsani (R 18 Ungern, 25/7-1946).

Det är härvid av intresse att kort reflektera vilka följder den svenska förfrågan hos den sovjetiska kontrollkommissionen i Rumänien kan ha fått för trovärdigheten och tyngden i Barck-Holsts démarche hos sovjetiska myndigheter den 12 juli 1946 (med anledning av af Sandebergs vittnesuppgifter). Att Hódosis uppgifter uppenbarligen tycks ha tillmätts större betydelse än t.ex. Abramovs antydan till Söderblom den 30 april 1946 (där UD:s ledning överhuvudtaget inte vidtog någon åtgärd) bör, i den mån detta uppfattades av sovjetledningen, ha framstått som tämligen besynnerligt.

Det faktum att Erlander i interpellationssvaret till Håstad av den 27 november återgav uppgifterna från Hódosi är naturligtvis också en god illustration till graden av desorientering orsakad av de motsägelsefulla vittnesmålen.

En ytterligare indikation på svårigheten att skilja irrelevant från relevant information utgörs av den promemoria som Lennart Petri upprättade över Wallenberg-ärendet den 14 januari 1947. Häri omnämns kort att legationen i Moskva avgett démarcher hos Sysojev och Lozovskij i december 1946, samt att Tjernysjev till Moskva inrapporterat att Wallenberg-fallet inte påverkat relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen. Huvuddelen av promemorian upptas emellertid av en redogörelse vari återges uppgifter från Kasser och von Maasburg, uppgifterna om att Wallenberg skulle finnas i fångläger 1156, samt information om efterforskningar av österrikaren Eisenhart von Rothe (P 2 EuI, 14/1-1947). Det är intressant att notera att Barck-Holsts resonemang om den sovjetiska förhandlingstaktiken och eventuella möjligheter till utväxling av Wallenberg som framställdes i skrivelserna av den 12 och 30 december 1946 vilka utgjorde de kanske viktigaste nya uppgifterna i ärendet sedan Dekanozovs note 1945) överhuvudtaget inte nämns i Petris promemoria. Undéns paraff återfinns på detta dokument.

Wallenberg i Ceklis, Wallenberg i Keremi, Lettland

I januari 1947 rapporterade den svenska legationen i Prag att spåret von Maasburg inte lett till något resultat (P 2 EuI, 10/1-1947). En månad senare, den 7 februari, meddelades emellertid att undersökningen trots allt lett till nya uppgifter från en viss Frantisek

Cvergel. Enligt Cvergel hade Wallenberg från maj till juli 1945 suttit internerad i en ort vid namn Ceklis, varifrån han sedermera bortförts till Wien (P2 EuI, 7/2-1947).

I februari mottog UD uppgifter från Ossian Ericsson, som uppgav sig ha en bekant, kaptenen i den finska armén Antti Turunen, vilken sommaren 1946 suttit i sovjetiskt fångläger vid Keremi i Lettland. Turunen hade uppgivit att också Wallenberg skulle ha befunnit sig som fånge i lägret och arbetat tillsammans med honom ”i en snickerifabrik”. Enligt Ericsson hade Turunen sedermera lyckats fly tillsammans med norrmannen Alf Tyngvik (P 2 EuI, 8/2-1947). Spåret ”Turunen” skulle komma att generera en mängd skrivelser, brev och telegram inom UD innan det stod klart att uppgifterna från Ericsson saknade grund. (P 2 EuI, 19/2-1947, 1/3-1947, 12/3-1947, 16/3-1947, 18/3-1947, 1/4-1947, 2/4-1947, 15/4-1947, 18/4-1947, 29/4-1947, 25/4-1947, 5/5-1947, 10/5-1947, 29/9-1947, 5/12-1947, 21/2-1948, 22/3-1948).

Den 14 mars 1947 skrev Arfwedsson i en officiell skrivelse till Undén att man inte erhållit svar på de försändelser till Wallenberg, som genom Röda korsets försorg avsänts till fångläger 1156 (där Wallenberg uppgavs ha vistats i december 1946). Arfwedsson meddelade också att en ”ungersk dam” sade sig ha uppgifter om en person som hon trodde kunde vara Wallenberg (P 2 EuI, 14/3-1946).

Feller anser att Wallenberg dödats av pilkorsarna i Budapest 1945

I maj 1947 meddelade den svenska legationen i Paris att man samtalat med en holländska, miss Boom, som under 1946 tjänstgjorde vid Röda korset i Budapest. Där hade hon dels samtalat med en rysk journalist vid namn Rivonoff, som uppgav sig ha ”passerat en plats i Ryssland”, troligen i närheten av Moskva, där han hävdade att Wallenberg hölls internerad, dels träffat en medlem av den sovjetiska kontrollkommissionen, Karpucin, som uppgivit att Wallenberg förts bort från Budapest tillsammans med den schweiziske diplomaten Harald Feller (P 2 EuI, 27/5-1947).

Med anledning av uppgifterna från miss Boom hade Paris-legationen satt sig i förbindelse med en legationssekreterare vid schweiziska legationen i Paris, Roger Dürr, som uppgav att Feller sagt, att han ”på bangården i Budapest i en annan fångtransport, som även var avsedd att gå till Ryssland, på något avstånd med bestämdhet igenkänt Wallenberg”. Feller hade också, enligt Dürr,

uppgivit att ryssarna tagit honom ”endast i avsikt att senare eventuellt kunna använda honom som bytesobjekt” (P 2 EuI, 27/5-1947).

Uppgifterna från Dürr stred uppenbart mot vad Feller själv berättat ett år tidigare, i mars 1946, nämligen att han fått reda på Wallenbergs försvinnande först vid återkomsten till Bern (P 2 EuI, 15/3-1946). Den svenska beskickningen i Ankara (där Feller numera tjänstgjorde) anmodades således den 3 juni att kontakta Feller. Den 12 juni 1947 meddelade legationen i Ankara att man samtalat med Feller och att denne därvid uppgivit att han ”aldrig märkt något intresse från rysk sida för Wallenbergs person eller verksamhet”. Därefter hade Feller, enligt uppteckningen yttrat följande:

Feller hade länge hållit det för möjligt att ryssarna hade tagit Wallenberg i förvar för att senare eventuellt kunna använda honom som bytesobjekt. Han förklarar sig emellertid nu hava övergivit denna åsikt och tror att Wallenberg dödats av pilkorsarna eller omkommit på annat sätt vid sina försök att taga sig över till de ryska linjerna (P 2 EuI, 12/6-1947).

Feller, som onekligen var något av ett nyckelvittne i fallet Wallenberg, hade alltså övergivit åsikten att ryssarna tagit Wallenberg, och istället börjat tro att pilkorsarna tagit livet av honom.

Undéns interpellationssvar 1 juli 1947

Den 7 juni riktade Håstad en ny interpellation rörande Wallenbergärendet till regeringen vari han efterlyste en redogörelse för vilka ytterligare åtgärder regeringen övervägde att vidta för att vinna ”klarhet över legationssekreterare Raoul Wallenbergs öde – och därest han alltjämt är i livet – åstadkomma hans återsändande till hemlandet” (P 2 EuI, 7/6-1947).

Det är härvid av intresse att konstatera att Undén i sitt svar till Håstad av den 1 juli 1947 endast kort redogjorde för Moskva-legationens kontakter med sovjetiska tjänstemän under december 1946 och januari 1947, för att därefter ägna resten av sitt anförande åt resonemang rörande de felaktiga vittnesmålen från Georg Eisenhart

von Rothe, Nikolaus von Maasburg och ”personer som erhållit uppgifter om Wallenberg i olika koncentrationsläger” i Mellaneuropa (P 2 EuI, 1/7-1947). Avslutningsvis konstaterade Undén han inte hade någon anledning att ”betvivla, att man på rysk sida verkställt omfattande efterforskningar och i enlighet med avgivna försäkringar fullföljer dessa” (P 2 EuI, 1/7-1947).

14. Avsåg Sovjetunionen att utväxla Raoul Wallenberg?

14.1. Handläggningen av Raoul Wallenberg-ärendet

Vad visste tjänstemännen vid det sovjetiska utrikesministeriet?

Innan vi går in på frågan vilka åtgärder utrikesledningen vidtog, mot bakgrund av den samlade mängd information som utrikesförvaltningen hade till sitt förfogande, skall vi kort behandla frågan om det idag finns något belägg för att de svenska diplomaternas bedömningar överhuvudtaget var riktiga? Förelåg det egentligen någon möjlighet till att få Wallenberg fri genom utväxling?

Vi har i det föregående, på basis av svenska och sovjetiska samtalsuppteckningar, kunnat konstatera att en viss typ av agerande i ett antal parallellfall till Wallenberg-fallet (af Sandeberg, Makarova, Feller, Meier m.fl.), av samtida tjänstemän tolkades som att Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap, samt att möjligheter till utväxling förelåg. En förutsättning för att en sådan strategi skulle ha kunnat bli framgångsrik är naturligtvis att ryssarna verkligen avsåg att utväxla Wallenberg. Vad vet vi egentligen om detta?

Det har inte varit en huvuduppgift för utredningen att analysera det sovjetiska agerandet. Emellertid är det för tolkningen av det svenska agerandet nödvändigt att kort rekapitulera vad vi, med ledning av frisläppta sovjetiska dokument, idag vet om hur agerandet i Wallenberg-ärendet såg ut på den sovjetiska sidan.

Såsom framgår i den svenska arbetsgruppens rapport kan det inte tas helt för givet att de tjänstemän vid det sovjetiska utrikesministeriet, som under 1945 och 1946 samtalat med Söderblom, Hägglöf och Barck-Holst, verkligen kände till att Raoul Wallenberg befann sig i Moskva. I rapporten konstateras att det blev uppenbart för vederbörande tjänstemän först omkring årsskiftet 1946–47, att den sovjetiska säkerhetstjänsten hade Wallenberg i sitt förvar, även om ”de säkert listat ut detta tidigare” (UD II: 52, 2001: 164).

I den tidigare nämnda interna sovjetiska promemorian av 22 februari 1952 (och i omarbetad form den 5 juni 1952 [Dokumentsamling, D30, D35]) uppges att det sovjetiska utrikeskommissariatet riktade en förfrågan till det sovjetiska säkerhetsommissariatet (Narodnyj Kommissariat Gosudarstvennoj Bezopasnosti,

NKGB) rörande uppgifter om Wallenberg den 27 juli 1945. Den 8 augusti 1945 svarade NKGB genom Merkulov att man inte förfogade över några uppgifter om Wallenberg. Såsom framgår av den sovjetiska promemorian av juni 1952 vände sig därefter

Dekanozov den 28 november 1945 till Abakumov vid Smersj med förfrågan om Wallenberg inför en kommande föredragning inför Molotov. Dekanozov mottog emellertid inget svar på denna förfrågan. Den 3 februari 1946 ombads Abakumov av medlemmen i MID:s (Ministerstvo Inostrannych Del [utrikesministeriet]) kollegium Novikov att ”påskynda ett svar på vår förfrågan av den 28/11-1945 […] rörande material som Ni har om Wallenberg inför en föredragning [av ärendet] för ledningen” (Dokumentsamling, D10). Novikov bifogade också de tre fotografier som utrikesministeriet (Abramov) mottagit från Söderblom den 27 januari 1946 (P 2 Eu, 29/1-1946). Den 20 mars 1946 återkom Novikov på nytt till Smersj med en anhållan om påskyndande av svar på förfrågan av den 28 november 1945 (Dokumentsamling, D12). Som komplettering översände Novikov också vittnesuppgifterna om att Wallenberg skulle ha setts i en bil i Pest den 17 januari 1945 tillsammans med tre namngivna sovjetiska militärer (som Söderblom överlämnat till Abramov den 9 mars 1946).

Den 17 juli 1946 översände Lozovskij (som suttit med vid mötet mellan Stalin och Söderblom) en förfrågan om Wallenberg till biträdande inrikesministern Tjernysjev. Den omedelbara anledningen till Lozovskijs brev angavs vara att den svenska legationen den 12 juli 1946 överlämnat de vittnesuppgifter (från rumänen Stefan Carl [att Wallenberg setts på ett repatrieringskontor i Moskva] och tysken Erhard Hille [som uppgav sig ha träffat Wallenberg i sovjetisk fångenskap]) som af Sandeberg delgivit UD vid sin återkomst till Sverige (Dokumentsamling, D13). Den 9 augusti 1946 svarade inrikesministeriet, genom Krivenko, att Wallenberg inte hade befunnit sig i något av dess läger och att man saknade uppgifter om honom (Dokumentsamling, D14).

Säkerhetstjänsten svarar utrikesministeriet

I en odaterad promemoria (troligtvis från december 1946 eller januari 1947) gav Sysojev en sammanhållen resumé över Wallenberg-ärendets historia. Han konstaterade därefter att utrikesministeriet ännu inte givit något svar i ärendet till den svenska legationen, eftersom MGB (Ministerstvo Gosudarstvennoi

Bezopasnosti [ministeriet för statssäkerhet]) och MVD (Ministerstvo Vnutrennych Del [inrikesministeriet]) vid förfrågan uppgivit att man saknade uppgifter om Wallenberg, samt kontraspionaget Smersj överhuvudtaget inte svarat på utrikesministeriets förfrågningar om Wallenberg. Promemorian avslutades med följande anmärkning:

För en tid sedan sade chefen för andra avdelningen vid Smersj kamrat Burasjnikov i ett telefonsamtal med referenten kamrat Tjebotarjov, att det i denna fråga vore önskvärt att kamrat A. J. Vysjinskij ringde kamrat Abakumov.

I den svenska arbetsgruppens rapport anges att denna promemoria var bifogad till samtalsuppteckningen från mötet mellan Sysojev och Barck-Holst den 12 december (UD II: 52, 2001: 93). Huruvida detta skall tolkas som att promemorian också upprättats direkt i anslutning till mötet är dock inte klart. Holtsmark daterar promemorian till januari-februari 1947. Ett inte helt otänkbart scenario är möjligtvis att Tjebotarjov, som var närvarande under mötet med Barck-Holst den 12 december 1946, med anledning av Barck-Holsts förfrågan rörande Wallenberg sedermera, i december 1946 eller januari 1947, ringde upp Burasjnikov vid Smersj som meddelade att Vysjinskij borde ringa upp Abakumov. (Det är härvid intressant att notera att samme Tjebotarjov var närvarande vid mötet mellan Barck-Holst och Abramov den 24 juli 1946 då samma förhandlingstaktik tillämpats (AVPRF, f. 0140, op. 31, p. 7, p. 133, l. 26-27).

Huruvida Vysjinskij ringde Abakumov eller inte är okänt. Dock visar detta dokument att Vysjinskij kan ha fått kunskap om Wallenbergs vistelse i sovjetisk fångenskap redan vid årsskiftet 1946–47, även om han av senare dokument att döma förefaller ha varit ovetande om Wallenbergs öde åtminstone fram till 2 april 1947.

Wallenberg-ärendets handläggning under perioden december 1946 till mars 1947

Holtsmark har gjort en viktig insats genom att ha lyckats tyda de långtifrån lättlästa anteckningar som finns på de sovjetiska samtalsuppteckningarna från december 1946 och januari 1947. På uppteckningen från samtalet mellan Barck-Holst och Sysojev den 12 december 1946 anges att en kopia av dokumentet har skickats till Abakumov. På samtalsuppteckningen från mötet mellan Barck-Holst och Lozovskij den 13 december finns flera anteckningar. Dessa presenteras i datumordning.

t. Dekanozovu [till kamrat Dekanozov]. No. 7718-M. 21.XII.46g. t. Dekanozovu [till kamrat Dekanozov]. Prosju razobratsia i dat' predlozjenie [Jag ber om en återblick och förslag].

2.1 V. Molotov. t. Abakumovu [till kamrat Abakumov]. (litjno) [personligt].

Prosju soobsjtjat' tjto izvestno po etomu voprosu dlia doklada t. Molotovu V.M. [Jag ber er informera om vad som är känt rörande denna fråga inför en föredragning för kamrat Molotov].

V. Dekanozov 11/1. Kopiia s rezoliutsiiami napr, t. Abakumovu 12.1.47g. [En kopia med instruktioner har skickats till kamrat Abakumov 12.1.47].

På samtalsuppteckningen från Novikovs samtal med Barck-Holst den 13 januari 1947 anges följande:

t. Vetrovu [till kamrat Vetrov].

Zaprosit' offitsialno (a ne po telefonu) nasji organy otnositelno Wallenberga [Gör en officiell förfrågan angående Wallenberg hos våra organ (men inte på telefon)].

K. N. (?) [Novikov]. 16.1.47.

På Novikovs rapport från samtalet med Hägglöf den 30 januari 1947 finns följande handskrivna anteckning som tillförts den 2 februari 1947:

V tjem delo po s[usjtjtest]vu? Nuzjno [?] naiti udovletv[oritelnye] ob'iasn[eniia]. [Vad handlar detta egentligen om? Det är nödvändigt att finna godtagbara förklaringar].

A[ndrei] V[ysjinskij].

Det är mycket svårt att veta hur man skall tolka dessa randanteckningar. De kan tyda på att de diplomater, som träffade de svenska företrädarna i december 1946 och januari 1947, faktiskt var ovetande om att Wallenberg vistades i sovjetisk fångenskap. Vysjinskij kan ha ringt Abakumov någon gång i januari 1947 och fått veta hela sanningen. Hans kryptiska uppmaning att man måste finna ”godtagbara förklaringar”, synes peka på att han vid månadsskiftet januari–februari 1947 var införstådd med Wallenbergs vistelse i Lefortovo.

Gunnar Hägglöf hade i samtal med den nye chefen för protokollavdelningen vid utrikesministeriet F. F. Molotjkov vid utrikesministeriet den 24 januari 1947 låtit förstå att han önskade avlägga besök hos den sovjetiske utrikesministern Molotov (AVPRF, f. 0140, op. 38 d. 7 p. 144, l. 2). Den 8 februari 1947 sammanställde Vetrov ett utkast till en promemoria åt Molotov rörande fyra frågor som det svenska sändebudet kunde tänkas ta upp under samtalet. I Vetrovs promemoria tas Wallenberg-ärendet upp som första punkt.

Rörande Wallenberg refererade Vetrov vad Novikov meddelat Hägglöf vid samtalet den 30 januari 1947, nämligen att Wallenberg kunde ha flytt eller omkommit under ett fientligt flyganfall. Därefter tycks detta utkast ha delgivits Novikov som strukit över de egna spekulationerna om Wallenbergs öde och istället för hand skrivit följande:

Enligt ett muntligt meddelande i februari från Fedotov (MGB SSSR) till kamrat Novikov, står Wallenberg till MGB:s förfogande. Kamrat Fedotov har lovat att underrätta Er om orsakerna till Wallenbergs arrestering och även ge förslag till vidare åtgärder i denna fråga (Dokumentsamling, D16).

Den 2 april 1947 återkom Fedotovs uppgifter i en föredragningspromemoria för Vysjinskij angående Wallenberg-ärendet som upprättats av Vetrov. Det angavs emellertid att Fedotov hade förberett frågan men ännu inte fördragit den. Därefter (den 14 maj 1947) tillställde Vysjinskij en föredragningspromemoria till Molotov, vari angavs att den svenska legationen sedan den 24 april 1945 framställt åtta skriftliga och fem muntliga förfrågningar efter

Wallenberg. Vysjinskij redogjorde därefter för Söderbloms besök hos Stalin, interpellationen i riksdagen den 27 november, samt att presskampanjen ”inleddes med en stor recension i ’Stockholms tidningen’ om en bok som heter ’Raoul Wallenberg’, skriven av en Rudolph Philipp” (Dokumentsamling, D18). Vysjinskij bad avslutningsvis Molotov ålägga Abakumov att ”avlägga rapport om ärendets substans och förslag om dess avveckling”. På denna promemoria har Molotov den 18 maj 1947 skrivit: ” Till Abakumov. Jag ber er rapportera till mig” (Dokumentsamling, D18).

Vysjinskij förbereder ett svar till Sverige

Huruvida Abakumov rapporterade till Molotov i detta skede är inte känt. Den 7 juli 1947 skickade Vysjinskij ett brev direkt till Abakumov vari han kort redogjorde för ärendet samt omtalade att den före detta amerikanske handelsministern Henry Wallace hos den sovjetiske ambassadören i USA Nikolaj Novikov framställt en begäran om information rörande Wallenbergs öde. Vysjinskij skrev därefter att det för upprättandet av ett svar till Sverige skulle vara önskvärt

att ha uppgift om den plats där Wallenberg togs under den sovjetiska militärens beskydd, var Wallenberg denna tid befann sig, vart han flyttades och huruvida det på dessa platser förekom strider eller bombardemang, om Wallenberg hade möjlighet att förflytta sig fritt, eller om han befann sig under oavbruten bevakning samt huruvida han vid den tidpunkten hade kontakter eller sammanträffanden med medlemmar av den svenska beskickningen i Wien [sic] eller med andra utlänningar (Dokumentsamling, D19).

Vysjinskij hade nu alltså på allvar börjat arbeta på den ”godtagbara förklaring” som han efterlyst redan i februari 1947. Detta svar står uppenbarligen i överensstämmelse med vad Novikov antytt till Hägglöf i januari 1947, och omöjliggjorde i praktiken ett återsändande av Wallenberg.

Något svar från Abakumov på Vysjinskijs brev av den 7 juli tycks emellertid inte ha kommit. I ett kort brev av den 22 juli 1947 bad Vysjinskij att Abakumov skulle påskynda ett svar. På brevet finns en anteckning av chefen för MID:s Skandinavienavdelning:

Svar har givits av Ab. [Abakumov] den 17/7-1947 i ett personligt brev till Molotov under diarienummer 3044/a” (Dokumentsamling, D22).

Abakumovs brev till Molotov har ej återfunnits. Samma dag skall emellertid fängelseläkaren vid Lubjanka A. Smoltsov ha skrivit följande till Abakumov:

Jag rapporterar att den Eder bekante fången Walenberg i natt plötsligt avled i cellen förmodligen till följd av en uppkommen myokardinfarkt. I samband med av Eder givna instruktioner att personligen ha tillsynen över Wallenberg, utber jag mig anvisning om åt vem skall uppdragas att verkställa obduktion i syfte att fastställa dödsorsaken. 17 juli 1947. Chef för sanitetsavdelningen i fängelset, överste i medicinska tjänsten – Smoltsov (Dokumentsamling, A35).

På denna rapport finns följande anteckning av Smoltsovs hand: ”Har personligen underrättat ministern. Det har befallts att kremera liket utan obduktion. 17.7. Smoltsov”(Dokumentsamling, A35).

Huruvida Smoltsovs rapport är ett autentiskt dokument, eller om det har fabricerats exempelvis i samband med utarbetandet av Gromykos memorandum 1957, har varit föremål för ingående analys, bland annat av den svensk-ryska arbetsgruppen. Det ligger utanför föreliggande utrednings uppdrag att fördjupa sig i omständigheterna kring den sovjetiska handläggningen av Wallenbergärendet, och någon ny information rörande Smoltsov-rapporten har inte framkommit.

Dagen före översändandet av Abakumovs brev till Molotov hade Sohlman träffat Vetrov varvid denne hade uppgivit att det vore ”mycket som talade för att Wallenberg omkommit under de intensiva bombardementen eller eldstriderna” i Budapest (P 2 EuI, 26/7-1947).

Den 9 augusti 1947 översände Vysjinskij en föredragningspromemoria till Molotov med ett utkast till svar rörande Wallenberg, och den 18 augusti överlämnades Vysjinskijs note till Sohlman, vari uppgavs att ”Wallenberg icke finns i Sovjetunionen och att han är okänd för oss”, samt att ”det återstår bara att förmoda att Wallenberg omkom vid tiden för striderna i staden Budapest, eller också att han greps av pilkorsarna” (P 2 EuI, 18/8-1947). Vysjinskij konstaterade också att utrikesministeriet visserligen nåddes den 14 januari 1945 (torde avse det numera dokumenterade meddelandet från J. Dimitrienko vid den 151:a infanteridivisionen till chefen för den politiska avdelningen vid 7:e gardesarmén) av information baserad på indirekta uppgifter från en av militärbefälhavarna i Budapest" om att Raoul Wallenberg påträffats. Det hade emellertid

visat sig omöjligt att verifiera denna information, eftersom de förbittrade striderna om staden hade pågått ytterligare omkring en månad efter detta datum.

Brottstycken av information

Som framgår ger de utlämnade sovjetiska dokumenten endast brottstycken av information om hur Wallenberg-ärendet egentligen hanterades av den sovjetiska utrikesledningen. Av dokumenten att döma tycks varken Molotov eller Vysjinskij ha känt till att Wallenberg fanns i Sovjetunionen förrän i januari–februari respektive april 1947 (förutsatt att inte Vysjinskij verkligen ringde Abakumov redan i december 1946 och då fick reda på hela sanningen om Wallenberg).

Emellertid är det, som konstateras i den svenska arbetsgruppens rapport, mycket osannolikt att Molotov skulle ha varit ovetande om Wallenbergs öde (UD II: 52, 2001: 72, 164). Det är också rimligt att Dekanozov, som hade nära band till säkerhetstjänsten, kände till att Wallenberg befann sig i sovjetisk fångenskap. Vetrovs brev till Dekanozov av den 17 mars 1945 rörande skäl till evakuering av diplomatisk personal från röda arméns uppmarschområde (AVPRF, f. 0140, op. 30 d. 6 p. 129, l. 16), Dekanozovs anmärkning inför Söderblom den 25 april 1945, med hänvisning till Budapest-legationens verksamhet att svenskarna ”ibland är alltför gästfria” (P 40 R, 25/4-1945), och hans skriftväxling den 23–24 maj 1945 med Slavin och Vetrov rörande plundringen av Budapestlegationen (AVPRF, f. 0140, op. 31 d. 2 p. 133, l. 1, AVPRF, f. 0140, op. 30 d. 10 p. 129, l. 3), visar att han var insatt i frågorna kring den svenska legationen i Budapest.

Bristen på korrespondens mellan sovjetledningens och diplomaternas agerande

Vysjinskij förefaller ha fått kännedom om hur det verkligen förhöll sig med Wallenberg i januari-februari 1947. Ett halvår senare deltog han emellertid i utformandet av ett svar vars innebörd var att Wallenberg måste ha omkommit i Ungern. Någon form av beslut rörande Wallenbergs öde förefaller alltså ha fattats mellan februari och juli 1947. Detta sammanfaller dock märkligt nog inte med den

dokumenterade förändringen i de lägre tjänstemännens agerande inför svenska diplomater vilken skedde i januari 1947. Varför ersatte plötsligt de lägre tjänstemännen tillämpandet av samma förfarande i fallet Wallenberg, som man tillämpat i fallet af Sandeberg/Makarova, med spekulationer om Wallenbergs förmodade död i Ungern, när personer i ledningen, av dokumenten att döma, varken tycktes ha varit informerade om Wallenbergs öde, eller hade fattat något beslut om hur man skall förfara med honom?

Det kan inte uteslutas att de sovjetiska diplomaterna tog tillfället i akt att ta upp olösta frågor (såsom Makarova och Granovskij), närhelst svenska företrädare tog upp Wallenbergssaken, utan att de hade någon vetskap om att Wallenberg fanns i Moskva, och utan att de hade någon direkt avsikt att föreslå ett utbyte av människor. Möjligtvis har man helt enkelt velat uppnå en jämvikt i diskussionen med de svenska företrädarna.

Att detta är en rimlig tolkning framgår av det ovan presenterade brevet från Tjernysjev till Abramov av den 8 januari 1946, vari han, som nämnts, uppmanade femte europeiska avdelningen vid utrikeskommissariatet ”att mer noggrant följa vår brevväxling och vid lägliga tillfällen framställa våra frågor inför svenska legationen i Moskva”. Det förefaller som Abramov, som en direkt följd av detta brev, började ta upp ärendet Makarova när Söderblom anförde ärendena af Sandeberg, Späth-Dos osv. Möjligtvis kan alltså det, som tycktes ha varit förtäckta propåer om utväxling från Abramov och Sysojev, i själva verket ha varit något av ett sovjetiskt diplomatiskt standardförfarande: Närhelst den svenska sidan tog upp ett problem skulle ärendet Makarova, ärendet Granovskij m.fl. anföras från sovjetisk sida.

Denna tolkning finner också stöd i Sysojevs uppteckning av samtalet med Barck-Holst den 12 december (då Barck-Holst frågade om det från sovjetisk sida ifrågasattes en utväxling av Wallenberg):

Jag anmärkte, att jag inte kopplade samman dessa frågor [Makarova, Granovskij etc.], med Wallenbergssaken, men eftersom Barck-Holst meddelat att Wallenbergssaken låg som en svart fläck på de svensksovjetiska relationerna, var jag tvungen att göra denna anmärkning mot bakgrund av de verkliga fläckarna på dessa relationer (AVPRF, f. 06, op. 9, p 1280, p. 81).

Barck-Holst skrev i sin samtalsrapport att Sysojev ”synbarligen icke väntat denna vändning av samtalet” (P 2 EuI, 12/12-1946).

Detta låter antyda att Barck-Holsts fråga huruvida det från sovjetisk sida ”numera ifrågasattes en utväxling” av Wallenberg, orsakat viss förvirring och rentav förskräckelse hos Sysojev.

Den omständigheten att den ovan nämnda promemorian av Sysojev (i vilken Vysjinskij uppmanades ringa till Abakumov) var bifogad till denna samtalsrapport, och möjligtvis kan ha upprättats direkt i anslutning till samtalet, kan tyda på att Tjebotarjov omedelbart efter mötet ringde upp Burasjnikov, varefter Abakumov berättade sanningen för Vysjinskij, som därefter avrådde sin lägre tjänstemän från att använda Wallenberg-ärendet som en beståndsdel i ett diplomatiskt standardförfarande för att uppnå jämvikt i förhandlingarna.

Samtidigt förefaller det högst osannolikt att lägre tjänstemän, såsom Vetrov, Abramov, Sysojev och Novikov, som verkade i det sovjetiska utrikesministeriet åren efter 1930-talets terror och utrensningar vilka i hög grad också drabbat diplomatkåren (Conquest, 1990: 423–425), skulle ha vågat ta egna initiativ i sina samtal om en försvunnen utländsk diplomat med främmande sändebud, eller ta upp Wallenberg enbart på grundval av en uppmaning från Sovjetunionens minister i Stockholm. Frågans redan från början känsliga karaktär, och det faktum att Stalin själv, att döma av Söderbloms samtalsuppteckning från mötet den 15 juni 1946, var medveten om att man från sovjetisk sida utfärdat instruktioner om skydd åt den svenska legationspersonalen vid beskickningen i Budapest, förstärker ytterligare utredningens skepsis till antagandet att de sovjetiska utväxlingspropåerna vid samtalen med Söderblom och Barck-Holst (den 30 april 1946, den 24 juli 1946 och den 12 december 1946), skulle ha tillkommit på initiativ av tjänstemän på Abramovs och Tjernysjevs nivå.

På de tre sovjetiska samtalsrapporter från de tillfällen då Wallenberg-ärendet kopplats samman med sovjetiska repatrieringsärenden (från samtalet med Söderblom den 30 april och med Barck-Holst den 24 juli och 12 december 1946) angavs att Vysjinskij, Dekanozov, Novikov och Tjernysjev tagit del av samtalet Abramov/Söderblom, och att Molotov, Vysjinskij, Dekanozov, Zarubin, Novikov och Tjernysjev tagit del av samtalen mellan Abramov/Barck-Holst och Sysojev/Barck-Holst. Den sovjetiska utrikesledningen var således förtrogen med vad som sagts under dessa samtal (AVPRF, f. 0140, op. 31 d. 7 p. 133, l.l. 12-13, AVPRF, f. 0140 op. 31 p. 7 p. 133 l. 26-27, AVPRF, f. 06, op. 9 p. 1280 p. 81).

Det är också av intresse att notera att Tjernysjevs uppmaning till femte europeiska avdelningen vid utrikeskommissariatet att bättre följa korrespondensen från sovjetbeskickningen i Stockholm sändes den 8 januari 1946. Därefter träffades Söderblom och Abramov vid tre (dokumenterade) tillfällen, den 14 januari, 9 februari och 9 mars 1946. Vi det första mötet, den 14 januari, hade säkerligen Tjernysjevs förslag antingen inte kommit fram till Moskva, eller ännu inte implementerats. Makarova-ärendet berördes inte. Vid mötet den 9 februari 1946 tog Abramov för första gången upp Makarova med Söderblom, efter att denne talat om Viva Lundbergs återfärd till Sverige. Vid denna tidpunkt hade alltså Abramov tagit del av brevet från Tjernysjev och börjat tillämpa dennes råd. Wallenberg-ärendet nämndes inte av Söderblom vid detta tillfälle. Vid mötet den 9 mars tog Söderblom upp fallen Meier-Gertner och Späth-Dos, varefter Abramov, åter i enlighet med Tjernysjevs uppmaning, bemötte dessa ärenden med ärendet Makarova.

Först därefter tog Söderblom upp Wallenberg. Abramovs svar på detta blev endast: ”Jag lovade att vidarebefordra dessa uppgifter till de vederbörande sovjetiska organen” (Dokumentsamling, D11).

Abramov tog alltså inte upp något av de olösta problemen i de svensk-sovjetiska relationerna som Tjernysjev anfört i sitt brev, när Wallenberg fördes på tal. Visserligen var naturligtvis frågan om Makarova redan använd, men Abramov kunde ha nämnt t.ex. frågan om de fem internerade sovjetiska sjömännen (som också nämndes i Tjernysjevs uppmaning till Abramov).

Om vi antar att Abramovs sammankoppling av Wallenberg med Makarova skedde som ett direkt resultat av Tjernysjevs brev, är det rimligt att fråga sig varför Abramov inte tillämpade denna taktik på fallet Wallenberg vid mötet den 9 mars, när han faktiskt gjorde just det, åtta veckor senare, vid mötet den 30 april 1946. Detta kan tolkas som att Abramov under perioden mellan den 9 mars och 30 april 1946 kan ha bett om instruktion från sina överordnade om hur han skulle förfara i fallet Wallenberg och därvid fått klartecken att börja tillämpa Tjernysjevs uppmaning om sammankoppling också på fallet Wallenberg. Att Wallenberg kopplades samman med Makarova vid mötet den 30 april skulle följaktligen ha skett i enlighet med instruktion från ledningen.

En ytterligare faktor som talar för att Abramovs sammankoppling av fallet Wallenberg med Makarova verkligen kan ha varit avsedd som ett medveten invit till förhandlingar om Wallenberg (och

följaktligen skedde med ledningens goda minne) utgörs av det faktum att Abramov tillämpade samma modell två år senare, i juni 1948. Sohlman skrev följande i ett handbrev till Engzell den 1 juli 1948:

När Pripp igår i annat ärende besökte chefen för Nordeuropeiska avdelningen i härvarande utrikesministerium, minister Abramov, tog den senare upp ärendet Lydia Makarova. Herr Abramov sade, att en svensk, Henning Frösth […] begått ett brott men att man vore villig att låta honom hemresa mot det att Makarova utlämnades (HP 21 B, 1/7-1948).

Det rådde av Sohlmans rapport att döma ingen tvekan från Pripps sida att Abramov här framställde ett förslag om utväxling av Frösth mot Makarova. Det finns dock, anmärkningsvärt nog, inga tecken som tyder på att denna viktiga samtalsrapport någonsin satts i samband med det sovjetiska agerandet fallet Wallenberg.

En ändrad sovjetisk utrikespolitik gentemot Sverige i mars 1946

Abramovs sammankoppling av Wallenberg och Makarova sammanfaller i tid med en dokumenterad generell omsvängning i den sovjetiska utrikespolitiken gentemot Sverige. I ett brev till Molotov av den 16 februari 1946 konstaterade Tjernysjev att England och USA hade stärkt sitt inflytande över Sverige. De anglosaxiska länderna hade, enligt Tjernysjev, ökat sin handel med Sverige, de försåg Sverige med råvaror och bränsle, de hade skickat ett stort antal militära delegationer till Sverige, sålt vapen, samt intensifierat den politiska och kulturella propagandan i landet. Mot bakgrund av denna utveckling föreslog Tjernysjev att den sovjetiska politiken gentemot Sverige borde ändra karaktär. Det sovjetiska inflytandet i Sverige borde, enligt Tjernysjev stärkas (AVPRF, f. 012, op. 7, p. 119, d. 473, ll 8-10).

Som förslag till åtgärder för att öka det sovjetiska inflytandet i Sverige anförde Tjernysjev att Moskva inte borde uppfatta den svenska vägran att repatriera de civila baltflyktingarna som ett hinder mot en förbättring av de svensk-sovjetiska relationerna, att Sovjetunionen borde stödja Sveriges ansökan till Förenta nationerna, att man borde få till stånd en ökning av handelsförbindelserna med Sverige, samt acceptera den av Sverige föreslagna miljardkrediten till Sovjetunionen.

Tjernysjevs initiativ till förbättring av de svensk-sovjetiska relationerna tycks av Molotov ha delegerats för vidare handläggning till chefen för den femte europeiska avdelningen vid utrikesministeriet Abramov. Den 1 mars 1946 skrev Abramov ett brev till Novikov vari han orienterade denne om Tjernysjevs initiativ till översyn av den sovjetiska politiken gentemot Sverige och förslag till åtgärder, som enligt Abramov med vissa modifieringar ”låg rätt i tiden” och var ”riktiga” (AVPRF, f. 0140, op 31 d., r. 133, l.l. 13-13 ob).

Abramov föreslog att man borde underrätta svenskarna om att Sovjetunionen kunde tänka sig en förbättring av relationerna, men endast på villkor att man från svensk sida erbjöd ett för den sovjetiska sidan tillfredsställande handelsavtal, att man erbjöd en kredit på goda villkor, att man tillät Sovjetunionen att öppna 5–6 konsulat i Sverige, att de svenska tidningarna slutade publicera artiklar vari Sovjetunionen utsattes för förtal. Abramov föreslog också att man möjligtvis kunde begära att de svenska kraven från 1941 på ersättning för förlorad egendom i de sovjetockuperade baltiska staterna drogs tillbaka.

Att ställa villkor inför svenskarna var enligt Abramov nödvändigt, eftersom svenskarna annars kunde bibringas uppfattningen att den förändrade sovjetiska politiken var resultatet av en ”hård och oföränderlig” svensk utrikespolitisk linje gentemot Sovjetunionen.

Den 30 mars 1946 sände Tjernysjev ett brev till Molotov vari han utvecklade sina resonemang av den 16 februari 1946 (AVPRF, f. 0140, op. 31 d. 5 p. 133, l.l. 14-20). Tjernysjev presenterade sju åtgärder som var nödvändiga för att åstadkomma en förbättring i de svensk-sovjetiska relationerna. Under punkt sex skrev Tjernysjev följande:

Många svenskar, i synnerhet företagare och några socialdemokrater, som har ett gott förhållningssätt till oss, har ofta sagt mig, att Söderblom är pro-nazist, att han har tagit aktiv del i eftergiftspolitiken gentemot Tyskland, och att han därför inte kan vara svenskt sändebud i Moskva. Man har frågat mig om vår mening rörande Söderblom och uttalat sin önskan att få honom utbytt. I syfte att åstadkomma en förbättring av de ömsesidiga relationerna med Sverige borde vi få till stånd ett återkallande av Söderblom och få honom utbytt mot någon mer objektiv och auktoritativ person. Den svenska regeringen, som också är intresserad av en förbättring av förhållandet till oss, kommer att byta ut Söderblom om vi blott gör en minsta antydan om detta (AVPRF, f. 0140, op. 31 d. 5 p. 133, l.l. 14-20).

Det framgår av sändlistan att också Abramov fick del av Tjernysjevs brev. Novikov och Abramov hade därtill sannolikt under mars månad 1946 utväxlat en eller flera skrivelser (som denna utredning inte har haft tillgång till), varigenom konkreta förslag till åtgärder utarbetats. Dessa förslag sammanfattades därefter i en promemoria av Abramov som den 31 mars 1946 tillställdes Molotov (AVPRF, f. 0140, 31 d., 5 p. 133, l.l. 21-23). Häri återkom, med vissa modifieringar, de ovan anförda förslagen, varefter man diskuterade hur den nya sovjetiska utrikespolitiken gentemot Sverige skulle igångsättas. Omsvängningen borde, enligt Abramov, inledas med krav på eftergifter från Sverige.

Som ett första steg borde man kräva ett antal eftergifter från svensk sida. Sverige måste erbjuda ett lån på goda villkor, annullera sina krav på ersättning för nationaliserade egendomar i Balticum, byta ut det svenska sändebudet i Moskva osv. (AVPRF, f. 0140, 31 d., 5 p. 133, l.l. 21-23).

Den nya sovjetiska politiken gentemot Sverige tycks ha börjat tillämpas medan utarbetandet av densamma ännu pågick. Den 12 mars 1946 meddelade Nikitin till Sohlman att man från sovjetisk sida ansåg det vara dags att återuppta förhandlingarna om utökade handelsrelationer. Den 15 mars 1946 meddelade Söderblom att det från sovjetisk sida fanns ”ett livligt intresse för handelsförbindelser med Sverige” (HP 64 A, 15/3-1946), och den 26 mars telegraferade Söderblom till Stockholm att också Abramov påtalat det sovjetiska intresset för upptagande av handels- och kreditförhandlingar (HP 64 A, 26/3-1946). I ett längre handbrev till Sohlman noterade Söderblom:

Vad frågans politiska betydelse beträffar, vill jag tillägga, att det härifrån sett förefaller såsom om nu möjligheter förelåge för att reda upp svensk-ryska mellanhavanden av olika slag i samband med en handelsuppgörelse. Betydelsen härav ligger i öppen dag (HP 64 Er, 29/3-1946).

Den 1 april telegraferade Söderblom att han kallats till Mikojan för förhandlingar (HP 64 Er, 1/4-1946), och den 2 april 1946 noterade Undén i sin dagbok att Söderbloms telegram ”ang. ryskt intresse för återupptagande av handelsförhandlingar” inkommit till Stockholm. ”'De politiska förutsättningarna finnas.' Jag har alltså haft rätt i min uppfattning att ett gott fhde till Sovjet kunnat byggas upp”.

Den 20 mars frigavs också af Sandeberg (även om detta också kan tolkas som en betalning för beslutet av februari 1946 att utlämna ingermanlänningarna till Finland).

Att den ändrade sovjetiska politiken gentemot Sverige verkligen var påtaglig framgår inte minst av Ingemar Hägglöfs notering i dagboken den första april 1946:

På UD fann jag att svar avgivits till Nikitin om en svensk miljardkredit plus handelsutbye därutöver ca 100 miljoner per år. I samband härmed ha ryssarna plötsligt ändrat inställning och äro ”all smiling”. Skickar hem af Sandeberg och inviterar Staffan att besöka Mikojan.

Såsom framgått ovan av breven den 4 och 11 april 1946 rörande det sovjetiska beslutet att sända hem af Sandeberg, var Söderblom både glatt överraskad men också förvånad över den plötsliga omsvängningen i det sovjetiska förhållningssättet till Sverige. Han konstaterade att man dröjt med att utlämna af Sandeberg eftersom fallet Makarova inte fått sin lösning, men att man ”av allt att döma om kring den 20 mars, […] trots allt [beslutat] sända hem den siste svensken” (HP 80 B, 11/4-1946).

Huruvida beslutet att sända hem af Sandeberg, eller Abramovs sammankoppling av ärendena Makarova/Wallenberg hade någon koppling till den nya politiken är inte känt. Varken Edward af Sandeberg eller Raoul Wallenberg förekommer i de ovan anförda brev och promemorior som upprättades rörande tänkbara åtgärder för att åstadkomma en förbättring i de svensk-sovjetiska relationerna.

Det framstår dock som ett intressant sammanträffande att Abramov inte kopplar samman fallet Wallenberg med Makarova vid mötena med Söderblom den 9 februari och 9 mars 1946, då alltså den nya sovjetiska politiken ännu inte utarbetats och trätt i kraft, och att Abramov faktiskt gör denna sammankoppling efter att den nya linjen utarbetats och trätt i kraft. Det synes rimligt att anta att sammankopplingsförfarandet skedde på instruktion från högsta ort. Följaktligen är det rimligt att också upphörandet med denna modell skedde på order från den sovjetiska statsledningen. Om vi antar att Abramov i början av april fick instruktion att börja tillämpa denna förhandlingsmodell och att Novikov i januari 1947 instruerades att upphöra med detta, kan vi då utläsa några som helst motsvarande variationer i den sovjetiska behandlingen av Raoul Wallenberg? I det följande skall vi kort, utifrån de vittnesmål som finns tillgängliga, försöka utröna huruvida behandlingen av Raoul

Wallenberg i Lubjanka och Lefortovo-fängelserna på något sätt korresponderar med det mönster som vi kan urskilja i de svensksovjetiska förhandlingarna.

14.2. Återspeglas den ändrade sovjetiska hållningen i behandlingen av Raoul Wallenberg?

Vad hände Raoul Wallenberg efter den 17 januari 1945?

Innan vi går in på frågan om överensstämmelsen mellan de svensksovjetiska kontakterna och behandlingen av Raoul Wallenberg, skall vi kort nämna något kring vad som faktiskt hände Raoul Wallenberg sedan han arresterats av de sovjetiska myndigheterna i januari 1945. Det går att teckna en tämligen god bild av skeendet mot bakgrund av de vittnesmål som inkom under första hälften av 1950-talet. Enligt vittnet Ernst Huber hade Wallenberg och hans chaufför Vilmos Langfelder, vid de sovjetiska truppernas ankomst till Budapest i januari 1945, sökt komma i kontakt med det sovjetiska kommandot i syfte att utverka skydd åt judarna. På vägen dit hade emellertid Wallenbergs bil stoppats av sovjetiska soldater, vilka tvingade dem att stiga ur bilen och därefter skar sönder däcken. Wallenberg blev överlämnad till NKVD och satt en tid i ett provisoriskt NKVD-häkte i Budapest (Vitboken, 1957: 93). Enligt vittnet Gustav Richter hade Wallenberg anmält sig hos de sovjetiska militärkommandot, men därefter blivit skickad från den ena instansen till den andra, och slutligen hade de blivit häktade (Vitboken, 1957: 71). Enligt vittnena Erhard Hille och Jan Loyda hade Wallenberg uppsökt det sovjetiska kommandot i syfte att försöka utverka att den svenska beskickningen inte skulle beskjutas. Wallenberg hade dock, enligt Hille, blivit uppmanad att vända sig direkt till marskalk Malinovskij. Emellertid blev Wallenberg och Langfelder häktade av en NKVD-officer med majors grad (Vitboken, 1957: 88).

Det är viktigt att hålla i minnet att den sovjetiska behandlingen av Wallenberg under januari inte i någon nämnvärd grad skilde sig från den behandling som hundratals, ja rentav tusentals människor fick erfara efter den sovjetiska erövringen. Vi har ovan pekat på att bl.a. Anger och Danielsson fick ett liknande bemötande. I ett brittiskt dokument uppges en holländsk officer ha sagt följande:

When Russians entered Budapest they asked me many things but I did not tell them all. They asked me if I was working for the intelligence service and told me they thought I was. They kept me in prison for six weeks in a room with two Hungarians outside which were guards and I was treated as an enemy. (Public Records Office HS4/103, 58340).

Både Huber och Richter uppger att Wallenberg och Langfelder därefter färdades med järnväg via Rumänien till Moskva. Enligt Huber hade man vid ett uppehåll i den rumänska staden Jasi tillåtit Wallenberg och Langfelder att stiga av tåget och besöka restaurang Luther. De sovjetiska myndigheterna hade förklarat för Wallenberg att de inte skulle betrakta sig som fångar, utan blott som tagna i skyddshäkte. I Moskva hade man bland annat visat dem tunnelbanan och de hade gått till fots till Lubjanka, varefter man skilt Wallenberg och Langfelder åt. De bägge hade därefter inte setts (Vitboken, 1957: 72, 93).

Enligt Richter hade Wallenberg den 31 januari 1945 förts in i samma cell (nummer 121) i Lubjanka-fängelset som Richter och den österrikiske löjtnanten Otto Scheuer (Vitboken, 1957: 71). (Tidsuppgiften torde dock vara felaktig eftersom det av Wallenbergs registreringskort framgår att han ankom till Lubjanka den 6 februari 1945. Även Hille uppger att Wallenberg och Langfelder ankom till Lubjanka den 6 februari 1945). Richter uppgav att Wallenberg, någon gång under februari 1945 upprättade en skrivelse på tyska till fängelsedirektören vari han protesterade mot sin häktning och begärde, i egenskap av svensk medborgare och diplomat, få träda i förbindelse med den svenska beskickningen i Moskva (Vitboken, 1957: 72).

Den 8 februari genomgick Wallenberg sitt första förhör. Det hölls från 01.05 till 04.35 (UD II: 52, 2001: 74), och enligt Richter uppgav Wallenberg att förhörsledaren sagt till honom: ”Ni är oss ju bekant. Ni tillhör en storkapitalistisk familj i Sverige” (Vitboken, 1957: 72). Wallenberg anklagades enligt Richter för att ha bedrivit spioneri. Richter uppgav sedermera, i samtal med den svensk-ryska arbetsgruppen, att Wallenberg vid ett tillfälle förts till förhör runt midnatt. Han återvände till cellen först vid ca kl. 06.00 och uppgav då att förhörsledaren hade varit ”en blond officer”, som enligt Wallenberg var ”en förfärlig man” (UD II: 52, 2001: 78).

Raoul Wallenbergs komplicerade belägenhet

Det kan härvid vara värt att understryka att Raoul Wallenberg nu befann sig i en ytterst komplicerad situation. Det är svårt att tänka sig vad Raoul Wallenberg skulle ha sagt rörande sig själv och sitt uppdrag för att inte väcka de sovjetiska förhörsledarnas intresse och misstänksamhet. Hans namn var väl känt i Budapest för en i sovjetiska ögon sannolikt svårbegriplig verksamhet som gick ut på att rädda judar, han tillhörde en av världens mest inflytelserika bankirfamiljer (som vid tiden för hans arrestering var inbegripen med förhandlingar om handelskrediter till Sovjetunionen), han hade en officiell titel som legationssekreterare med diplomatisk immunitet, men var i praktiken endast tillfälligt anställd inom den svenska utrikesförvaltningen; hans uppdrag var utformat av en amerikansk organisation vars sambandsman i Skandinavien också var agent inom den amerikanska underrättelsetjänsten, han hade mottagit instruktioner för sitt uppdrag från USA:s utrikesminister Hull, och personal vid den svenska beskickningen i Budapest, såsom Grossheim-Krisko (och sannolikt även Tolstoj-Kutuzov) hade i förhör bland annat uppgivit att Wallenberg givit skydd åt fiender till Sovjetunionen.

Att OSS verkade från Stockholm i Baltikum var med största sannolikhet därtill känt för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Följande ordväxling, som utspann sig mellan en intet ont anande Söderblom och Vetrov den 29 januari 1945, alltså lite mer än en vecka före Wallenbergs första förhör i Lubjanka, kan knappast ha förbättrat situationen för Wallenberg:

I syfte att informera mig [Vetrov] om beskickningens alla arbetsuppgifter sade S[öderblom] att han har för avsikt att utöka Svenska beskickningens personal i Moskva med hänvisning till att den sovjetiska beskickningens personal i Stockholm är ganska stor.

Jag påpekade att den största beskickningen i Stockholm är den tyska.

S[öderblom] skyndade sig att försäkra att den nu reducerats betydligt och att den största beskickningen nu är den amerikanska beskickningen med sina 300–400 medarbetare (AVPRF, f. 0140, op. 30, p. 8, p. 129).

Därtill förtjänar det att också i detta sammanhang anmärkas att Raoul Wallenbergs almanacka innehöll noteringar om ”Mr Olsen 18.00” den 12 juni, samt ”Am. minister Bellmansro 13.00” den

28 juni 1944. Under bokstaven ”E” i almanackans telefonbok återfinns bl.a. namnet Eichmann. Denna almanacka hamnade i samband med arresteringen hos de sovjetiska myndigheterna, och dessa genomförde med all sannolikhet en minutiös genomgång av dess innehåll.

Förflyttning till Lefortovo

Wallenberg vistades i cell 121 (troligtvis) fram till den 6 mars då han, enligt vittnet Jan Loyda, överfördes till samma cell som Loyda och tysken Willy Roedel (Rapport, 2001: 20). Där kom han att förbli i sex till åtta veckor. Wallenberg hade härvid uppgivit för Loyda att han betraktade gripandet som ett oförklarligt misstag, och att detta nog skulle redas ut. Vid ett förhör hade förhörsledaren inför Loyda uppgivit att Wallenberg ”inte är någon diplomat utan en svensk som hjälpt rika judar i Ungern” (UD II: 52, 2001: 79). Enligt Hille hade Loyda uppgivit att Wallenberg sagt till ryssarna att man inte hade någon anledning att hålla honom fången eftersom han arbetat för ryssarna i Budapest. Detta ville man från sovjetisk sida inte tro. Istället hade förhörsledaren sagt att Wallenberg ”vore en rik svensk kapitalist, och vad skulle en sådan väl göra för ryssarna?” (Vitboken, 1957: 89).

Den 28 april 1945 genomgick Wallenberg sitt andra förhör (UD

II: 52, 2001: 75).

Den 29 maj 1945 flyttades Wallenberg, tillsammans med Roedel från Lubjanka till Lefortovo-fängelset. Där hade Wallenberg fortlöpande ”knackningskontakt” med krigsfångarna Karl Supprian, Anton Mohrmann, Horst Kitschmann, Claudio de Mohr, Willy Bergemann, Ernst Ludwig Wallenstein, Bernhard Rensinghoff och Heinz Helmut von Hinckeldey. Wallenberg hade, enligt von Hinckeldey upprepade gånger protesterat mycket skarpt mot sin häktning, samt fordrat att, i egenskap av diplomat från en neutral stat, få bli satt i förbindelse med en representant för svenska beskickningen i Moskva. Han hade också vägrat uttala sig vid förhör med hänvisning till sin diplomatiska status (Vitboken, 1957: 78).

Vid årsskiftet 1945/46 hade Wallenberg för avsikt att rikta en protestskrivelse. Han visste dock inte till vem skrivelsen borde riktas. Wallenberg och Wallenstein hade diskuterat frågan genom knackningskontakt och överenskommit att skrivelsen borde riktas till Stalin och avfattas på franska språket. Rensinghoff uppger,

liksom Wallenstein, att Wallenberg var sysselsatt med att avfatta en skrivelse på franska. I skrivelsen begärde Wallenberg åter att få komma i kontakt med den svenska beskickningen i Moskva (Vitboken, 1957: 80). Enligt Rensinghoff hade den riktats till Stalin under sommaren 1946, och Wallenberg skall ha erhållit en bekräftelse på att hans ansökan avsänts (Vitboken, 1957: 86-87).

Den 17 juli 1946 genomgick Wallenberg sitt tredje förhör (UD

II: 52, 2001: 75).

Bergemann uppger att Wallenberg under sin vistelse i Lefortovo vid återkommande tillfällen begärt att få besked om sitt öde. Man hade därvid ”tröstat Wallenberg med hänvisning till den konferens som skulle äga rum i Moskva i mars 1947 och vid vilken fångarnas öden skulle avgöras” (Vitboken, 1957: 82). Den konferens som avsågs var, enligt den svensk-ryska arbetsgruppen sannolikt den konferens som hölls i Moskva i mars 1947 mellan Sovjetunionen å ena sidan och Finland, Rumänien, Ungern och Bulgarien å den andra. Fredsavtal med dessa stater hade uppnåtts 1946, och konferensen syftade till att lösa praktiska frågor, bland annat rörande repatriering av krigsfångar. Vissa krigsfångar tilläts, som ett resultat av denna konferens, att återvända till sina hemländer (UD II: 52, 2001: 77).

Åter till Lubjanka

Enligt Bergemann förflyttades Wallenberg och Roedel från sin cell i Lefortovo till Lubjanka någon gång under perioden mars till maj 1947 (Vitboken, 1957: 82). Enligt den svensk-ryska arbetsgruppen, som bygger sin uppgift på en registreringsjournal från Lefortovo förflyttades Wallenberg från Lefortovo den 1 mars 1947 (UD II: 52, 2001: 76).

Enligt Rensinghoff hade Wallenberg kallats till förhör kort före Wallenbergs och Roedels förflyttning. Förhöret och den efterföljande förflyttningen skulle ha ägt rum i december 1946 (Vitboken, 1957: 87). Den svensk-ryska arbetsgruppen konstaterar att Wallenberg hämtades till förhör strax före förflyttningen, men att det inte finns något förhör registrerat i förhörsjournalen. Man tycks härvid utgå från att den omnämnda förflyttningen avser den som skedde den 1 mars 1947 (UD II: 52, 2001: 76).

Enligt Rensinghoff hade Wallenberg efter förhöret knackat ned att förhörsledaren meddelat honom ”att hans fall vore helt klart,

och att han vore ’ett politiskt fall’”. Om han ansåg sig oskyldig var det hans sak att bevisa detta. Det bästa beviset för att Wallenberg vore skyldig låg, enligt förhörsledaren, i det faktum, att svenska beskickningen i Moskva och svenska regeringen icke hade gjort någonting åt hans sak”. Wallenbergs begäran att få komma i direkt kontakt med svenska beskickningen i Moskva eller Röda korset, eller att få rikta en skrivelse till dem, hade avfärdats under hänvisning till ”att ingen människa tar notis om er”. ”Om svenska regeringen eller dess beskickning hade haft något som helst intresse för er, så hade de redan för länge sedan satt sig i förbindelse med er”. Vid ett annat tillfälle hade förhörsledaren, enligt Wallenberg, uppgivit att ”ni kommer av politiska skäl aldrig att dömas”. Rensinghoffs kontakt med Wallenberg avslutades troligtvis, såvitt Rensinghoff kunde erinra sig, på hösten 1946, med ett kort meddelande från Wallenberg: ”Vi förs bort” följt av några knytnävsslag mot väggen (Vitboken, 1957: 87). Även vittnet Mohrmann säger sig ha haft sin sista kontakt med Wallenberg i december 1946 (Vitboken, 1957: 85).

Den 11 mars 1947 genomgick Wallenberg sitt femte förhör, denna gång i Lubjanka, dit Wallenberg nu förflyttats. Den svenskryska arbetsgruppen konstaterar att det skett en förändring i behandlingen av Wallenberg ”som delvis fortfarande är höljt i dunkel” runt månadsskiftet februari/mars 1947. Enligt en muntlig utsaga given till den svensk-ryska arbetsgruppen från tolken Kondrasjov, var förhöret den 11 mars ett ”slags kontrollförhör, med genomgång av tidigare lämnade uppgifter rörande dokument med listor som påträffats vid arresteringen”. Förhörsledaren hade också, enligt Kondrasjov, intresserat sig för Wallenbergs kontakter med tyskar och amerikaner (UD II: 52, 2001: 82).

Juli 1947

Flera vittnen uppger att något hänt i slutet av juli 1947. Richter uppger att han hämtades till förhör vid 10-tiden på kvällen den 27 juli 1947. Förhörsledaren frågade vilka han delat cell med, varvid Richter uppgav Wallenbergs namn. Man undrade då för vilka fångar Richter berättat något om Wallenberg. Richter uppgav ett antal namn, varefter han placerades i ensamcell fram till den 23 februari 1948 (Vitboken, 1957: 72-73).

Huber uppger att han en kväll i slutet av juli 1947 hämtades till förhör varvid han dock inte fördes till den vanliga förhörslokalen, utan till ett annat rum. Förhörsledaren var en ”ung, blond jätte, som var civilklädd”. Denne ställde frågor rörande vilka personer som Huber delat cell med i Lubjanka- och Lefortovo-fängelserna. Huber nämnde att han delat cell med Langfelder och förhörsledaren intresserade sig för vad Langfelder berättat om Wallenberg. Därefter placerades Huber i ensamcell i Lubjanka till den 27 april 1948 (Vitboken, 1957: 92-93).

I slutet av mars 1951 fördes Huber in i en cell tillsammans med Hille och en finne vid namn Pelkonen. Bägge hade suttit tillsammans med Langfelder och i augusti 1947 hade Hille förflyttats från lägret Krasnogorsk till Lubjanka där han sammanfördes med Pelkonen (Vitboken, 1957: 94-95).

Pelkonen uppgav, enligt Hille, att han den 27 juli 1947 kallats till förhör rörande vilka uppgifter Langfelder lämnat om den svenske legationssekreteraren. Pelkonen hade emellertid svarat att han inte kände svenskens namn varefter han, liksom Huber blivit placerad i ensamcell i Lefortovo (Vitboken, 1957: 90).

Horst Kitschmann uppger också att han, i likhet med Huber och Pelkonen, fram emot klockan 11 på kvällen den 27 eller 28 juli 1947 hämtats till förhör, och att man frågat honom vilka fångar han delat cell med. Kitschmann hade då uppgivit att han delat cell med Langfelder, och han hade blivit uppmanad att återge vad Langfelder berättat om Wallenberg. Därefter hade man avkrävt namnen på de personer för vilka Kitschmann berättat om Langfelder och Wallenberg. Han hade därefter placerats i en separat cell, och kom att tillbringa tiden fram till den 23 februari 1948 i olika ensamceller i Lefortovo (Vitboken, 1957: 83).

I den svenska arbetsgruppens rapport konstateras att förhören, enligt journalerna, inte ägde rum den 27 juli, utan den 22 juli 1947. Även bland annat Willy Roedel och Vilmos Langfelder genomgick förhör den 22 juli 1947. Langfelder genomgick därtill ett 14 timmar långt förhör den 23 juli. Man konstaterar också att de sovjetiska myndigheterna härefter såg till att isolera den lilla krets som utgjordes av de f.d. cellkamraterna till Wallenberg och Langfelder. En del av dessa överfördes sedermera till Vladimir där de också hölls strängt isolerade (UD II: 52, 2001: 145-147).

Det ingår inte i direktiven för denna utredning av bedriva en djupare analys av vittnesutsagorna. Tvivelsutan finns här en del oklarheter. Både Rensinghoff och Mohrmann uppger sig ha

förlorat kontakten med Wallenberg redan i december 1946. Enligt vittnet Bergemann och den svensk-ryska arbetsgruppen, skedde dock inte förflyttningen från Lefortovo förrän i mars 1947.

Tiden runt månadsskiftet februari-mars 1947 är också, som påpekats av arbetsgruppen, delvis höljd i dunkel.

Vittnet Claudio de Mohr skiljer sig kraftigt från de övriga. Han uppger att kontakten med Wallenberg pågick ända fram till april 1948.

Det svenska agerandet och behandlingen av Wallenberg

Av intresse för denna utredning är huruvida det svenska agerandet kan visas ha haft något som helst inflytande på Wallenbergs behandling i fångenskapen. Den svenska arbetsgruppen skriver att uppgiften från Rensinghoff (att förhörsledaren skulle ha sagt till Wallenberg ”att ingen människa tar notis om er”. ”Om svenska regeringen eller dess beskickning hade haft något som helst intresse för er, så hade de redan för länge sedan satt sig i förbindelse med er”), kan ses som en ödesdiger kommentar till den svenska beskickningens bristande engagemang, särskilt då från Söderbloms sida” (UD II: 52, 2001: 78). Denna slutsats förefaller dock ytterst osäker. Såsom ovan påvisats uppgav Erlandsson (m.fl.) vid frigivningen från Krasnogorsk den 24 oktober 1945, att de sovjetiska förhörsledarna sagt, ”att svenska Moskva-beskickningen saknade intresse för dem och icke kunde ordna hemresa” (HP 80 B, 26/10-1945). Också Viva Lundberg gav en liknande version vid sin frigivning i januari 1946. Af Sandeberg skriver

Jag protesterade naturligtvis och talade mig varm om neutralitet, utlandsjournalisternas oantastbarhet osv. och krävde att åtminstone få komma i kontakt med svenska legationen i Moskva. Överste Lüttich tycktes inte höra på vad jag sade, och rätt som det var avbröt han mig med en uttråkad gest (af Sandeberg, 1946: 184).

Att Lundberg, Erlandsson och af Sandeberg samtliga varit utsatta för denna typ av kommentarer tyder på att detta var en standardmodell för att bryta ned fångarna psykiskt. Söderbloms och den övriga utrikesledningens brist på engagemang för Wallenbergs öde behöver således inte vara den bakomliggande orsaken till förhörsledarens påstående.

Den 12 juli överlämnade Barck-Holst uppgiften att af Sandeberg under fångenskapen träffat två personer som sade sig ha träffat Raoul Wallenberg och hans chaufför i sovjetisk fångenskap. Denna démarche gav upphov till viss aktivitet från sovjetisk sida. Vice utrikesminister Lozovskij, som suttit med under Söderbloms möte med Stalin, riktade med anledning av démarchen fem dagar senare, den 17 juli 1946, en förfrågan om Wallenberg till biträdande inrikesministern Tjernysjev.

Huruvida det faktum att Wallenberg samma dag genomgick sitt tredje förhör i Lefortovo skall sättas i samband med Lozovskijs förfrågan (och Barck-Holsts démarche) går inte att säga med säkerhet. Likaledes oklart är huruvida det finns något samband mellan Lozovskijs brev, förhöret och det faktum att Abramov, blott en vecka senare, den 24 juli, i samtal med Barck-Holst framhöll att ”SSSR:s enorma territorium komplicerade genomförandet av eftersökningar [av Wallenberg]”, använde det lyckliga fallet af Sandeberg som en analogi för att åskådliggöra Wallenbergfallet samt pekade på den ännu ouppklarade frågan rörande Makarova.

Det förefaller dock möjligt att det finns ett samband. Denna utredning kan, i brist på dokumentation, inte ge något otvetydigt svar på frågan varför de sovjetiska interlokutörerna tillämpade sammankopplingsförfarandet i Wallenberg-ärendet från just april 1946, och varför man plötsligt, fr.o.m. januari 1947, ändrade sitt agerande under förhandlingarna. Det är inte heller möjligt att ge ett entydigt svar på varför denna observerbara förändring nästan korresponderar med behandlingen av Raoul Wallenberg i fängelset, (förflyttning från Lefortovo till Lubjanka den 1 mars 1947) men uppenbarligen inte med den sovjetiska statsledningens behandling av Wallenberg-ärendet. Det avgörande beslutet rörande Wallenbergs öde förefaller inte ha fattats förrän under senvåren 1947, även om det också finns tecken som tyder på att man kan ha bestämt sig på ett tidigare stadium (t.ex. Vysjinskijs anteckning från februari 1947 att ”det är nödvändigt att finna godtagbara förklaringar”).

Det utredningen med säkerhet kan konstatera är att sändebudet i Stockholm Tjernysjev den 8 januari 1946 uppmanade femte europeiska avdelningen vid utrikeskommissariatet att alltid ställa motfrågor till de svenska diplomaterna, och att denna modell tillämpades i ärendena med repatriering av af Sandeberg, Meier-Gertner och Späth-Dos (ställs mot Makarova) i februari/mars

1946, för att därefter, från april 1946, vid tre tillfällen tillämpas i fallet Wallenberg.

Vi kan konstatera att Abramov tillämpade denna förhandlingsmodell på fallet Wallenberg den 30 april 1946, en månad efter att en ny sovjetisk utrikespolitisk linje gentemot Sverige, syftande till att åstadkomma en förbättring i relationerna, hade trätt i kraft. Det är också klarlagt att den tillämpades vid mötet mellan Abramov och Barck-Holst den 24 juli 1946.

Vi kan därtill konstatera att det sovjetiska upphörandet med denna förhandlingsmodell för det första sammanfaller med publikationen av två i sovjetiska ögon ytterst besvärande böcker (Rudolph Philipps bok, Raoul Wallenberg: Diplomat, kämpe, samarit (november 1946), och Edward af Sandebergs bok Nu kan det sägas:

Sanningen om min fångenskap i Sovjet och Berlins fall (november 1946), För det andra (och möjligtvis som en följd av dessa böcker),

Dekanozovs vägran att träffa svenska diplomater med anledning av Wallenberg-ärendet, för det tredje Barck-Holsts fråga till Sysojev den 12 december huruvida tillämpandet av en viss sovjetisk förhandlingstaktik innebar att Raoul Wallenberg fanns i livet och kunde utväxlas, och för det fjärde (och möjligtvis som en följd av denna fråga) ett telefonsamtal från Vysjinskij till Abakumov, där någon form av viktig information rörande Wallenberg möjligtvis utbyttes. Huruvida dessa faktorer på något sätt är orsaken till det förändrade sovjetiska agerandet kan dock inte sägas med säkerhet.

14.3. Den sovjetiska handläggningen av Feller och Meier

I syfte att ytterligare belysa på de tänkbara bevekelsegrunderna bakom det sovjetiska agerandet i fallet Wallenberg, skall vi kort analysera det sovjetiska agerandet i parallellfallen med de schweiziska diplomaterna Feller och Meier. Som ovan nämnts telegraferade Przybyszewski Westrup till Stockholm redan den 20 april 1945 att schweiziska myndigheter meddelat att Feller och Meier erbjudits att besiktiga en viss beskickningslokal under eskort av sovjetiska militära myndigheter, ”varefter de aldrig återkommit”(HP 1 Cs, 20/4-1945).

Medan man från svensk sida redan på tidigt stadium började spekulera kring Wallenbergs försvinnande, för att efter en tid börja hålla bilden av Wallenberg som död för sannolik (såsom ovan nämnts spekulerade man på liknande sätt om Feller [HP 1 Cs,

27/4-1945]), höll man sig på schweiziskt håll konsekvent till linjen att Feller och Meier befann sig i livet i sovjetisk fångenskap. Som nämnts, skrev Przybyszewski Westrup den 24 september 1945 att man på schweiziskt håll ansåg sig ”bestämt veta” att Feller och Meier internerats i Sovjetunionen (HP 1 Cs, 24/9-1945).

Orsakerna till varför man från schweizisk sida, till skillnad från den svenska, överhuvudtaget kunde vara så fast övertygad om att de bägge diplomaterna befann sig i fångenskap är inte till fullo utredda. Denna utredning har inte haft till uppgift att analysera det schweiziska agerandet och ny dokumentation kan följaktligen inte presenteras. Emellertid framgår av ett schweiziskt dokument av den 7 november 1945, som ställts till den svensk-ryska arbetsgruppens förfogande, att Schweiz i augusti 1945 erhöll information från Frankrike att Feller och Meier befann sig i sovjetisk fångenskap (Dokumentsamling, D04).

Schweiz, som vid denna tidpunkt saknade diplomatiska kontakter med Sovjetunionen, förde under hösten 1945 förhandlingar angående de internerade diplomaterna med en sovjetisk militär repatrieringsdelegation som kommit till Bern. Delegationen stod under ledning av den sovjetiske generalmajoren Vichorev.

Från sovjetisk sida var man mycket intresserad av att få de två sovjetiska militära piloterna, Vladimir M. Novikov och Gennadij N. Kottjetov, som sökt politisk asyl i Schweiz, återsända. Den schweiziska regeringen var av asylrättsliga orsaker angelägen att inte behöva utlämna de bägge sovjetiska militärerna, som bägge deserterat från den röda armén.

Den 6 november 1945 hade det schweiziska legationsrådet Zehnder och Vichorev nått en preliminär överenskommelse att i utbyte mot sex internerade sovjetiska medborgare i Schweiz, som straffats för smärre förseelser, erhålla Feller och Meier. En rapport vidarebefordrades av Vichorev till sovjetiska utrikeskommissariatet den 24 november 1945. Den 4 december 1945 skrev Dekanozov ett brev till säkerhetsminister Merkulov vari han återgav det schweiziska erbjudandet att frige ryssarna i utbyte mot Feller och Meier. Dekanozov bad Merkulov rapportera vilka uppgifter han förfogade över rörande nämnda personer, och hans åsikt rörande det schweiziska förslaget till utväxling (Dokumentsamling, D05).

Merkulov delegerade uppenbarligen denna uppgift till chefen för

Smersj Abakumov, som i en utförlig rapport till Molotov av den 7 december 1945 gav en utförlig redogörelse för omständigheterna kring Fellers och Meiers arrestering. Han noterade också att det

brittiska sändebudet i den allierade kontrollkommissionen gjort en hänvändelse rörande Feller och Meier till Sovjetunionens representant i Ungern Kliment Vorosjilov. (Dokumentsamling, D06).

Trycket från sovjetisk sida att också få Kottjetov och Novikov utlämnade var emellertid så påtagligt att den schweiziska regeringen den 6 december 1945 beslutade att låta utlämna Kottjetov.

Den 28 december 1945 läste Vichorev, vid ett möte med Zehnder, upp ett telegram från Dekanozov vari meddelades att man från sovjetisk sida visserligen var beredd att godta den föreslagna uppgörelsen, men endast på villkor att också Novikov sändes tillbaka till Sovjetunionen. För den händelse Schweiz ställde sig avvisande till det sovjetiska kravet hade Vichorev ”för personligt bruk” erhållit ytterligare ett telegram från Moskva vari det hette att Feller och Meier inte kunde skickas hem. Schweiz befann sig således i en utpressningssituation och tvingades samma dag fatta beslut att utlämna de bägge deserterade soldaterna.

Den 14 januari 1946 översände Dekanozov ett meddelande till Abakumov vari framgick att sovjetiska och schweiziska myndigheter överenskommit om utväxling av de sex i Schweiz internerade sovjetiska medborgare och de sovjetiska medborgarna Novikov och Kotjetkov, i utbyte mot de schweiziska diplomaterna Feller och Meier samt ett antal schweiziska konsulära tjänstemän som internerats av sovjetiska myndigheter. Dekanozov instruerade Abakumov att verkställa denna överenskommelse (Dokumentsamling, D08). Feller och Meier överlämnades till schweiziska myndigheter den 27 januari 1946.

Inte heller själva utväxlingen gick smärtfritt. I den officiella skrivelsen till Undén av den 15 januari 1946 rapporterade Przybyszewski Westrup från ett samtal med kabinettssekreteraren i det schweiziska utrikesdepartementet Stucki:

Då jag lyckönskade Stucki till att de två tjänstemännen från Budapest sålunda blivit räddade, avbröt han mig och sade, att man ingalunda kommit därhän ännu. Förbundsrådet hade mot hans, Stuckis, ivriga avstyrkande förfogat om omedelbart utlämnande av de två ryssar som mest intresserade Soviet – och vilka hämtats i flyg – i stället för att ordna saken som ett regelrätt utbyte. Man hade à tout prix velat markera förtroende med en flott gest, och nu hade tio dagar förflutit sedan den dag, då Feller och Meier enligt avtal skulle hava avlämnats i Paris, utan att så skett och utan att ett ord givits till förklaring av orsaken till dröjsmålet (HP I Cs, 15/1-1946).

Skillnader i handläggningen mellan fallen Wallenberg och Feller/Meier

Vilka är då de främsta skillnaderna vad gäller handläggningen av fallen Feller och Meier i jämförelse med handläggningen av fallet Wallenberg?

För det första förfogade Schweiz över någon form av information som entydigt pekade i riktning mot att Feller och Meier vistades i sovjetisk fångenskap. I fallet Wallenberg fanns visserligen information som pekade på att Wallenberg förts bort av sovjetiska myndigheter, men det fanns egentligen ingen entydig information som pekade på att han vistades i Sovjetunionen. Kollontajs besked till von Dardel och fru Günther att Raoul Wallenberg befann sig i

Sovjetunionen tycks aldrig riktigt ha nått fram till utrikesdepartementets tjänstemannaledning, och även om så skett tycks man inte ha satt någon riktig tilltro till det. Däremot fanns information som på olika kanaler hade nått fram till utrikesdepartementet, som gjorde gällande att Wallenberg var död.

För det andra träffades överenskommelsen om utväxling av

Feller och Meier av schweiziska myndigheter med en sovjetisk delegation i Schweiz. Fallet Wallenberg drevs däremot, i den mån det överhuvudtaget drevs under perioden maj 1945 till juni 1946, konsekvent av svenska legationen i Moskva inför, till en början (under perioden januari till maj 1945), en jämförelsevis hög sovjetisk ämbetsman (vice utrikesminister Dekanozov), till att (under perioden december 1945 till april 1946) framföras inför den lägre tjänstemannen Abramov, till att föras upp på den högsta möjliga nivån (Söderbloms samtal med Stalin i juni 1946), till därefter att på nytt drivas inför tjänstemän på låg- och mellannivå (Sysojev, Lozovskij, Novikov) under perioden juli 1946 till januari 1947. I Stockholm togs Wallenberg-ärendet överhuvudtaget inte upp med möjligt undantag av Westmans replik inför Tjernysjev den 23 november 1946.

För det tredje tycks den schweiziske förhandlaren, att döma av den visserligen begränsade dokumentation som stått till denna utrednings förfogande, ha presenterat ett förslag till hur fallen Feller och Meier skulle få sin lösning. Man föreslog helt enkelt en utväxling av vissa sovjetmedborgare mot de schweiziska diplomaterna. Söderblom och Hägglöf framställde däremot konsekvent förfrågningar om upplysningar rörande ”Raoul Wallenbergs öde”, eller begäran om svar på av sovjetmyndigheterna utlovade under-

sökningar rörande Raoul Wallenberg. Med möjligt undantag för Barck-Holst framförs från svensk sida inga förslag till hur man skall få till stånd en lösning på fallet Wallenberg, och det är naturligtvis begripligt mot bakgrund av att man inte med säkerhet visste var Wallenberg befann sig.

15. Utrikesledningens brist på handling

15.1. Hur signalerade utrikesförvaltningen sin syn på ärendet till utrikesledningen?

Utrikesförvaltningens problemformuleringar och förslag till lösningar 1945-1947

Om vi kort återknyter till det inledande resonemanget kring utrikesförvaltningen, kan vi konstatera att tjänstemännen våren 1945 aktivt sökte klassificera och definiera Wallenberg-ärendet som en viss typ av ärende, som krävde en visst typ av agerande från organisationen. Danielsson, och i synnerhet Söderblom hade härvid nyckelroller. Söderblom hade i samband med mottagandet av Dekanozovs note presenterat en första klassificering: Raoul Wallenberg befann sig i sovjetiskt beskydd (bild I). Eftersom han var angelägen om att inte behöva handlägga ärendet i Moskva försökte han först få Wallenberg anmäld som chargé d'affaires vid den ungerska regeringen för att därefter (när detta förslag avvisats av UD) aktivt söka efter information som skulle möjliggöra en hänskjutande av ärendet till annan myndighet.

Den 12 mars 1945 kunde han presentera en andra klassificering av Wallenberg-ärendet inför ledningen i Stockholm. Wallenberg var ”försvunnen sedan 17 januari, då han sade sig ämna avresa i bil” (bild II) (P 2 Eu, 12/3-1945). Ärendet hade alltså blivit ett fall av typen ”försvunnen svensk”. Med denna typ av klassificering av ärendet följde, helt logiskt, att förslag till åtgärd bestod i att man skulle bedriva efterforskningar. Söderblom, som därtill av kända skäl, var angelägen om att slippa handlägga ärendet Wallenberg levererade som förslag till åtgärd att efterforskningarna borde bedrivas av legationen i Bukarest (P 2 Eu, 12/3-1945) och/eller en ny svensk legation i Budapest (P 2 EuI, 19/4, 14/8, 25/9-1945).

Den 14 april 1945 kunde Söderblom emellertid på basis av ny information presentera en ny klassificering av Raoul Wallenberg-

ärendet. ”Wallenberg befaras ha omkommit” [genom en bilolycka (mycket sannolikt), rånmord, bakhåll av pilkorsare etc.] under resa till Debrecen (bild III). Av detta följde rent logiskt att det blev utrikesförvaltningens sak (i praktiken Söderbloms uppgift) att få ett klart besked från sovjetiska myndigheter att det verkligen förhöll sig på detta vis, samt att försöka övertyga Raoul Wallenbergs anhöriga att han hade omkommit. Söderblom lade härefter, i synnerhet efter den 17 december 1945 då han ansåg sig inte längre behöva behandla ärenden rörande Ungern, ned stor möda på att få de sovjetiska myndigheterna att lämna besked ”i den andan” att Wallenberg omkommit, samt att försöka få modern att ”inte hänge sig åt grubblerier”. Även kabinettssekreterare Vilhelm Assarsson engagerades för den senare uppgiften (P 2 EuI, 4/3-1947).

Den 30 april 1946 presenterade emellertid Söderblom, på basis av ett års erfarenheter från förhandlingar med den sovjetiska sidan, en revidering av den etablerade bilden av Raoul Wallenberg-ärendet. Wallenberg kanske trots allt fanns i livet i något fångläger i Sovjetunionen (bild IV). Något förslag till lösning levererade han dock inte såvitt vi vet. Han kan ha föreslagit åtgärder inför Undén vid mötet den 5 maj 1946, men dessa har inte dokumenterats. Klart är dock att mötet den 5 maj med utrikesministern kan ha varit kritiskt för Söderbloms inställning till ärendet. När han lite mer än en månad senare, den 15 juni 1946, tog upp det med Stalin sade han sig vara personligen övertygad om att Wallenberg var död.

I december 1946 presenterade charge d'affaires Barck-Holst på nytt samma reviderade klassificering av Wallenberg-ärendet. Barck-Holst tycks ha kommit fram till samma slutsats som Söderblom, också genom ett års egna erfarenheter av sovjetisk förhandlingstaktik. Han hade troligtvis inte fått denna insikt efter kontakt med Söderblom. Han föreslog, om än i indirekta ordalag, att man i Stockholm borde tillämpa samma metod som ryssarna (sammankoppling av ärenden), och ta upp Wallenberg-ärendet inför Sovjetunionens minister. Möjligtvis kunde Raoul Wallenberg friges genom utväxling.

I januari 1947 ställde sig Hägglöf, om än i indirekta ordalag, bakom den nya klassificeringen av Raoul Wallenberg (i livet i sovjetisk fångenskap), och föreslog som åtgärd dels att den sovjetiske ministern i Stockholm utsätts för en ”verkligt kylig behandling”,

dels att man skulle överväga åtgärder på de ekonomiska och kulturella förbindelsernas område.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att den svenska utrikesförvaltningen successivt, på basis av direkta erfarenheter från kontakter med sovjetiska företrädare, under 1946 svängde i sin uppfattning hur Raoul Wallenberg-ärendet borde förstås, och vilka åtgärder som borde vidtas.

UD:s förvaltning

Fråga Förslag till lösning Utrikesledning

Söderblom 16 januari 1945: Raoul Wallenberg under sovjetiskt beskydd.

8 februari 1945: Raoul Wallenberg bör anmälas som chargé d'affaires vid Debrecenregeringen.

17 februari 1945: Wallenberg skall få instruktioner då Danielsson påträffas. I övrigt ingen åtgärd.

Söderblom 7/3-1945: Raoul

Wallenberg har den 17 januari försvunnit med bil mot okänd destination.

9/3 och 12/3-1945: Ärendet bör bedrivas av legationen i Bukarest

29/3-1945: Hela svenska Budapest beskickningen utom Wallenberg varom närmare underrättelse saknas numera i Bukarest.

Söderblom 14/4-1945: Wallen-

berg har omkommit under resa till Debrecen till följd av bilolycka (mycket sannolikt, rånmord, bakhåll av pilkorsare.

14/4, 19/4, 14/8, 25/9-1945: ”Klarhet kommer aldrig vinnas". Ärendet bör bedrivas av en ny svensk legation i Budapest. Maj von Dardel bör underättas om sonens öde. Söderblom försöker få besked från Dekanozov 25/4, Abramov 26/12-1945, 9/3-1946 samt Stalin 15/6-1946 att Raoul Wallenberg är död.

21/4-1945: Söderblom erhåller definitiv instruktion att söka upp Dekanozov. 3/11-1945: instruktion om démarche. I övrigt inga kända reaktioner varken inför den sovjetiske ministern i Stockholm eller inför Söderblom.

Söderblom 30/4-1946: Wallen-

berg kanske trots allt i livet.

5/5-1946: Söderblom träffar Undén. Oklart huruvida Söderblom föreslår någon åtgärd.

Ingen känd reaktion eller åtgärd.

Barck-Holst 25/7, 12/12, 1946:

Wallenberg-ärendet sammankopplas med ärendet Makarova.

30/12-1946: Wallenberg ärendet används från sovjetisk sida som förhandlingsbasis. Har UD tillämpat samma modell i Stockholm?

Ingen känd reaktion eller åtgärd.

Hägglöf 30/1-1947: Rapport

från samtal med Novikov som uppger att "det finnes säkerligen läger inom Sovjetunionen, som ännu icke kunnat slutföra ordern om efterforskning"

30/1-1947: Man bör överväga en "verkligt kylig behandling av ryske ministern i Stockholm" samt åtgärder inom ekonomi, kultur etc.

Ingen känd reaktion eller åtgärd.

Denna matris syftar enbart till att åskådliggöra UD:s förvaltnings rapportering till utrikesledningen och dess förslag till åtgärder. Såsom framkommit ovan förekom också att utrikesledningen tog initiativ till handling som t.ex. Söderblom underlät att utföra. Det gäller bl.a. instruktionen av den 8 mars 1945 från UD som Söderblom vidarebefordrade till Bukarest-beskickningen. Det matrisen dock visar är att flera tjänstemän efter den 30 april 1946 var öppna för möjligheten att Wallenberg kunde finnas i livet i sovjetisk fångenskap, att man från sovjetisk sida agerade på ett sätt som kunde tolkas som att Wallenbergs öde var förhandlingsbart men att ledningen inte vidtog någon som helst åtgärd med anledning av dessa rapporter.

Fem särskilt viktiga dokument

Hur signalerade då utrikesförvaltningen sin ändrade uppfattning i ärendet till den svenska utrikesledningen? Om vi förenklar något kan vi postulera att det i de ovan presenterade officiella skrivelserna finns i synnerhet fem dokument som är av särskild vikt. Dessa utgörs av Söderbloms skrivelse av den 30 april 1946, Söderbloms rapport från Stalin av den 18 juni 1946, Barck-Holsts rapport av den 12 december 1946, Barck-Holsts skrivelse av den 30 december 1946, samt Hägglöfs skrivelse av den 30 januari 1947. Vi vet dock inte hur utrikesministern såg på innehållet i dessa rapporter. Det har inte återfunnits några svarsbrev från Undén, eller från någon underordnad, som ger en bild av hur man reagerade i Stockholm.

I fallet med Söderbloms officiella skrivelse av den 30 april vet vi att Söderblom träffade Undén senare samma vecka. Vi vet dock inte huruvida Wallenberg-ärendet diskuterades i samband härmed. Vi kan dock konstatera att Söderblom efter detta möte, från att ha ifrågasatt om inte Wallenberg trots allt var i livet, återgick till sin tidigare inställning i ärendet, nämligen att Wallenberg hade omkommit i Ungern.

I Stig Engfeldts promemoria (1952) konstaterades att Barck-Holsts officiella skrivelse av den 30 december 1946 lades ad acta. Ibland förekommer att mottagaren av officiella skrivelser och handbrev har skrivit ned tankar och funderingar kring eventuella åtgärder. Eventuella randanmärkningar med förslag till åtgärder av utrikesministern hade således kunnat vara en källa till klarhet kring varför han valde att inte agera. Några sådana anteckningar har

emellertid inte återfunnits på de dokument som finns på dossier i arkivet. Emellertid har originalet av Söderbloms rapport till Stalin samt Hägglöfs rapport försvunnit. Detta skulle möjligtvis kunna tyda på att Undén eller någon annan på UD har gjort anteckningar som vid närmare eftertanke har ansetts vara olämpliga för vidare spridning.

15.2. Vad visste utrikesministern om ärendets handläggning?

Söderbloms rapportering till Undén

Vi kommer härvid in på Undéns roll i Wallenberg-ärendet. Det kan inte råda någon tvekan om att Undén var väl förtrogen med Söderbloms inställning i fallet Wallenberg. Söderblom sände, under perioden från Undéns tillträde som utrikesminister under sommaren 1945 fram till Söderbloms avfärd från Moskva i juni 1946, inalles fyra officiella skrivelser rörande Wallenberg-ärendet till utrikesministern. Det gäller skrivelsen från Söderblom av den 3 januari 1946 (vari kort redogjordes för samtalet med Abramov den 26 december 1945), den 10 mars 1946 (vari Söderblom rapporterade att han överlämnat en note till Abramov med uppgifter om att Wallenberg setts i ett sovjetiskt militärfordon tillsammans med tre namngivna sovjetiska soldater), den 30 april (vari Söderblom rapporterade att Abramov gjort en antydan som kunde tolkas som att Wallenberg alltjämt var vid liv i sovjetisk fångenskap), samt den officiella skrivelsen av den 18 juni 1946, vari Söderblom rapporterade från mötet med Stalin och uppgav att han var ”personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller rövare” (HP 1 Er, 18/6-1946).

Utöver dessa officiella skrivelser skickade Söderblom fyra handbrev. På tre av de fyra handbreven (två till kabinettssekreterare Stig Sahlin; 6 /7-1945 och 14/8-1945, ett till Eric von Post; 25/9-1945, samt ett till Sven Grafström; 18/12-1945), återfinns utrikesministerns paraff.

Sju officiella skrivelser och handbrev i ärendet kan möjligtvis tyckas vara ett ganska litet antal. Då skall man ha i åtanke att Söderblom, som ovan nämnts, den 24 september 1945 kallades hem ”för rapportering” (sannolikt inför utarbetandet av Undéns tal i Örebro den 12 oktober rörande Sveriges förhållande till Sovjet-

unionen) (P 9, 24/9-1945) och därefter befann sig Stockholm fram till den 14 december 1945 (P 9, 14/12-1945).

Wallenberg-ärendet var föremål för viss aktivitet under Söderbloms vistelse i Stockholm. Den 2 november 1945 upprättades en utförlig kronologisk promemoria över ärendets handläggning, och den 3 november 1945 överlämnade chargé d'affaires vid Moskva-beskickningen Ingemar Hägglöf, enligt instruktion från Stockholm, en démarche i Wallenberg-ärendet hos Abramov (P 2 Eu, 3/11-1945). Det förefaller rimligt att Undén frågat Söderblom rörande dessa angelägenheter som onekligen föll inom Söderbloms jurisdiktion. Den 3 december 1945 hade Undén därtill Söderblom hemma på middag. Den 3 till 23 maj 1946 befann sig Söderblom ånyo i Stockholm (P 9, 27/5-1946).

Det kan inte tas för givet att Undén var helt införstådd med Söderbloms och den övriga Moskva-legationens personals erfarenheter av den sovjetiska förhandlingstaktiken ifråga om parallellfallen af Sandeberg/Makarova. En genomgång av dokumenten ger dock vid handen att utrikesministern mottog ett tämligen stort antal skriftliga underrättelser i dessa frågor och ärenden. Av de inalles tolv officiella skrivelser, handbrev, telegram och promemorior, som Moskva-legationen sände till Stockholm i ärendet under 1945–46, var åtta ställda till utrikesministern personligen (eller är försedda med utrikesministerns paraff). Fem av de sju dokumenten innehöll uppgifter som dels pekade på vissa intressanta likheter med fallet Wallenberg, dels indikerade att man från sovjetisk sida gjorde en sammankoppling mellan af Sandeberg och Makarova. Det är rimligt att hävda att dessa uppgifter borde ha fått utrikesministern att dra paralleller mellan fallen af Sandeberg/Makarova och fallet Wallenberg.

Det gäller den officiella skrivelsen av den 15 augusti 1945 vari Söderblom rapporterade att ett antal frigivna danskar uppgivit att af Sandeberg befann sig i lägret Krasnogorsk utanför Moskva (HP 80 B, 15/8-1945), skrivelsen av den 15 oktober 1945, då Hägglöf rapporterade att Abramov uppgivit sig inte ha fått något besked (rörande af Sandeberg) ”från vederbörande kompetenta sovjetmyndigheter” (HP 80 Ct, 15/10-1945) (ett svar som var standard i fallet Wallenberg), telegrammet av den 26 oktober, vari Erlandsson vittnade om sovjetisk misstänksamhet mot utfärdandet av pass i Berlin (HP 80 Ct, 26/10-1945), skrivelsen av 1 november 1945 då Hägglöf rapporterade att fyra frigivna svenskar vittnat om att af Sandeberg och Viva Lundberg fanns i sovjetisk fångenskap (HP 80

Ct, 1/11-1945) (trots att man från sovjetisk sida ännu inte svarat på den svenska démarchen om af Sandeberg), promemorian av den 17 december över samtal med Tjernysjev, vari Hägglöf höll för troligt att Tjernysjev ”fört fram tanken på en sammankoppling av [ärendet Makarova] och liknande ärenden med frågan om de internerade Krasnogorsk-svenskarnas frigivande” (af Sandeberg m.fl.) (HP 1 Er, 17/12-1945), samt skrivelsen av den 30 april 1946, vari Söderblom, som ovan nämnts, rapporterade att Abramovs anmärkning rörande af Sandebergs hemkomst kunde ”fattas som en antydan om att Wallenberg trots allt är i livet” (P 2 EuI, 30/4-1946).

Två av breven innehöll emellertid information som pekade i rakt motsatt riktning, dvs. att man från sovjetisk sida övergivit strategin att kräva Makarova i kompensation för af Sandebergs hemsändande (och i konsekvensens namn att samma förfarande inte längre skulle kunna vara tillämpbart på fallet Wallenberg). Det gäller den officiella skrivelsen av den 4 april 1946, vari Söderblom konstaterade att man från sovjetisk sida ”en tid” upprätthållit en sammankoppling mellan fallen af Sandeberg och Makarova, men att ansträngningarna att få hem svenskarna nu ”krönts med slutgiltig framgång” (HP 80 Ct, 4/4-1946), samt handbrevet till Engzell av den 11 april 1946, vari Söderblom fastslog att den sovjetiska regeringen ansett sig ”böra temporisera” med hemsändandet av af Sandeberg, så länge fallet Makarova inte fått sin lösning, men att man sedermera ”trots allt” beslutat skicka hem ”den siste svensken” (HP 80 B, 11/4-1946).

Fyra av de inalles elva breven i fallet af Sandeberg (av den 11 februari, 19 februari, 10 mars och 28 mars 1946) var ställda till rättschefen Engzell och polchefen Grafström. I dessa handbrev redogjorde Söderblom utförligt för sina erfarenheter av den sovjetiska förhandlingstaktiken och konstaterade härvid bland annat att ”vi i realiteten inte kunna hoppas på af Sandebergs hemsändande med mindre fröken [Makarova] återbördas till sin fader” (HP 80 B, 10/3-1946). Dessa brev är inte försedda med paraffer av utrikesministern. Även om det är rimligt att anta att Engzell och Grafström höll Undén informerad om ärendenas läge, kan det inte tas för givet att Undén hade kännedom om det mer exakta innehållet i dessa fyra brev.

Den 26 januari 1946 hade, Arfwedsson i Budapest rapporterat till Grafström att han ”under hemlighetsfulla former uppsökts av en anonym person” som uppgav sig ha sett Wallenberg på Benczur-

gatan i Pest sittande i en bil tillsammans med tre sovjetiska militärer, vars namn Arfwedsson översände. Denna uppgift vidarebefordrades av Grafström till Söderblom den 12 februari, som i sin tur överlämnade uppgiften till Abramov den 9 mars 1946. I ett chiffertelegram till Söderblom från UD (troligtvis polchefen Grafström) den 26 april 1946 konstaterades att ”uppgiften om Wallenbergs ryska bilsällskap viktigaste ledtråden hittills” (P 2 Eu, 26/4-1946).

Arfwedssons telegram om att Wallenberg setts den 17 januari 1945 tillsammans med sovjetiska militärer i en bil, ställdes till Grafström och på telegrammet återfinns endast dennes paraff. Samma dag skickade Arfwedsson en officiell skrivelse till Undén vari han rapporterade om läget i efterforskningarna efter Wallenberg. Enligt Arfwedsson hade Wallenberg senast varit sedd den 17 januari 1945 i Pest. Därefter hade ingen sett honom och det ”enda man kan prestera är rena gissningar utan praktiskt värde”. Dessa gissningar fördelar sig enligt tre huvudteorier 1) ”att Wallenberg bortförts av ryssarna respektive eventuellt skjutits vid flyktförsök, 2) att Wallenberg skjutits av pilkorsare, 3) att Wallenberg omkommit under bilresan antingen genom överfall i plundringssyfte, genom en flygbomb eller genom en bilolycka”. Arfwedsson avslutade sin skrivelse med att ”man nog ej [bör] fästa några större förhoppningar vid att de fortsatta utredningarna skola bringa positiva resultat. Vad som kan göras kommer emellertid att göras” (P 2 EuI, 26/1-1946).

Som framgår nämnde Arfwedsson intet i skrivelsen till Undén om att Wallenberg den 17 januari skulle ha setts i en bil tillsammans med sovjetiska militärer. Betyder detta att Undén inte blev informerad om den ”viktigaste ledtråden hittills”? Detta är möjligt, men det förefaller märkligt att polchefen Grafström skulle ha underlåtit att rapportera inte endast om Arfwedssons skrivelse av den 26 januari utan också om det faktum att han vid två tillfällen (den 12 februari och den 24 april 1946) instruerade Söderblom att vidarebefordra denna vittnesuppgift till sovjetiska företrädare.

Vad visste utrikesministern om de schweiziska diplomaterna Feller och Meier?

Vad gäller parallellfallen med de två schweiziska diplomaterna Harald Feller och Max Meier, tillställdes utrikesministern inalles två handbrev under perioden från 1945 till 1946 från envoyén Przybyszewski Westrup i Bern. I den officiella skrivelsen av den 24 september 1945 rapporterade Przybyszewski Westrup att det schweiziska ”politiska departementet” ansåg sig ”med bestämdhet veta”, att Feller och Meier ”alltjämt äro i livet men befinna sig i rysk fångenskap” (HP 1 Cs, 24/9-1945), och i skrivelsen av den 15 januari 1946 kunde Przybyszewski Westrup meddela att Schweiz och Sovjetunionen överenskommit en utväxling av åtta sovjetiska medborgare i utbyte mot fem schweiziska diplomatiska och konsulära tjänstemän, däribland Feller och Meier. Przybyszewski Westrups skrivelser är av stor vikt eftersom han gav en utförlig skildring av omständigheterna kring utväxlingen. Han konstaterade också att man från schweizisk sida var medveten om att utlämnandet av den sovjetiske medborgaren Novikov innebar ett brott mot det egna landets asylrättsprinciper. Novikov skulle, konstaterade Przybyszewski Westrup

ej hava utlämnats, därest det icke gällt att köpa ”liv för liv” (HP 1 Cs, 15/1-1946).

De schweiziska myndigheterna hade även hemlighållit uppgörelsen så länge som möjligt eftersom man ville förebygga en schweizisk presskampanj, ”som ej hade kunnat undgå att skada förhållandet till Ryssland”(HP 1 Cs, 15/1-1946).

Undéns paraff återfinns på detta dokument som kanske utgör den viktigaste dokumentationen på att utrikesministern var väl underkunnig om det schweiziska agerandet i dessa parallellfall till Wallenberg-ärendet.

Utöver skrivelserna skickade Bern (minst) två telegram till UD i ärendet. I enlighet med Grafströms ovan nämnda instruktion av den 14 januari 1946 (rörande information kring den sovjetiskschweiziska utväxlingen av sovjetmedborgare i utbyte mot Feller och Meier), översände Bern-legationen ett telegram den 1 februari 1946, vari rapporterades att Feller och Meier anlänt till Berlin. Den 15 mars 1946 rapporterade attachén i Bern, Lars von Celsing, att Feller ansåg det finnas ”gott hopp […] att Wallenberg fortfarande är i livet”. Vidare uppgavs i telegrammet att ”ryssarna […] i

månader vid förfrågan vidhöllo att de alls intet hade sig bekant om hans – Fellers – öde” (P 2 EuI, 15/3-1946). Denna anmärkning borde onekligen ha fått utrikesministern att dra vissa paralleller till Raoul Wallenberg ärendet. I fallen med de schweiziska diplomaterna, liksom i fallet af Sandeberg, hade de sovjetiska myndigheterna svarat undvikande med hänvisning till att undersökningar alltjämt pågick. De sovjetiska svaren i bägge dessa fall var således i det närmaste identiska med de svar de svenska diplomaterna fick på sina démarcher rörande Raoul Wallenberg.

I samma telegram angavs emellertid också att Feller med bestämdhet sade sig veta att pilkorsarna ”avsågo att undanröja Wallenberg” (P 2 EuI, 15/3-1946). Huruvida Undén var bekant med Grafströms brev och de två telegrammen är inte känt. Det förefaller dock rimligt att utrikesministern hölls underrättad åtminstone om telegrammet av den 1 februari. På telegrammet anges att det delgivits statsråden Gustav Möller, Herman Zetterberg och Eije Mossberg.

Reuterswärds rapportering till Undén

Reuterswärds rapport om läget i Rumänien efter den sovjetiska ockupationen av den 29 augusti 1945 förtjänar härvid att nämnas. Rapporten är ställd till utrikesministern och är försedd med bland annat Undéns och Grafströms paraffer. Häri redogör Reuterswärd bland mycket annat för den sovjetiska deportationen av tusentals människor ur den tyska befolkningsgruppen i Rumänien till ”slavarbete i Ryssland” (HP 1 Eru, 29/8-1945: 4). Reuterswärd infogade häri följande skildring:

Om det i sista stund fattades några i en anbefalld kontingent, gingo de ryska soldaterna ut på gatorna och togo första bästa personer de anträffade oberoende av deras nationalitet. […] Bland de bortförda befann sig en av beskickningens chaufförer. Jag sökte genast hjälp hos ministerpresidenten och denne utverkade, att han – och vissa andra personer – skulle släppas. Men samtidigt gåvo ryssarna order, att deras tåg skulle avgå, och skyllde sedan på att man ej kunde få tag i dem (HP 1 Eru, 29/8-1945).

I ljuset av bl.a. uppgifterna i rapporten av Lars Berg av den 2 maj 1945 att Budapest-beskickningens personal, trots sin diplomatiska immunitet, tvingats till arbetstjänst av den sovjetiska militären (P 2 EuI. 2/5-1945 [Berg]), förefaller det inre orimligt att Reuterswärds

uppgifter borde ha satts i samband med Wallenbergs försvinnande. Det finns dock inga anteckningar på dokumentet som tyder på att man drog några som helst paralleller mellan Reuterswärds rapport och fallet Raoul Wallenberg.

I anslutning till denna rapport översändes en promemoria från Reuterswärd, vari denne konstaterade att sovjetiska militära myndigheter även försökt få till stånd en deportation av tyska diplomater som internerats i Rumänien. Reuterswärd konstaterade att ”ryssarna ha på senaste tiden visat speciellt intresse för diplomaterna” (HP 1 Eru, 11/10-1945).

Barck-Holsts och Hägglöfs rapportering till Undén

Efter Gunnar Hägglöfs tillträde som sändebud i Moskva i juli 1946 sändes sex officiella skrivelser i Wallenberg-ärendet till utrikesministern och ett handbrev till polchefen Grafström. I brevet av den 7 oktober 1946 (till Grafström) skrev Hägglöf att det för närvarande, efter att Söderblom bragt Wallenberg-ärendet inför Stalin, inte fanns mycket att göra ”utom att avvakta den högstes besked”, eftersom de lägre tjänstemännen inte vågade ”'påminna' Stalins sekretariat om saken” (P 2 EuI, 7/10-1946). Barck-Holst skickade under december 1946 ett telegram, den 25 juli (rapport från samtal med Abramov), samt fyra officiella skrivelser i Wallenberg-ärendet till utrikesministern; den 12 december (rapport från samtal med Sysojev), den 14 december (rapport från samtal med Lozovskij), den 22 december (rapport från samtal med Kotjetkov) och 30 december, (resonemang om den sovjetiska förhandlingstaktiken i fallet Wallenberg m.m.).

I telegrammet av den 25 juli 1946 skrev Barck-Holst att han tillfrågat Abramov ”huruvida något nytt erfarits om Wallenberg. Han upplyste, att ännu intet nytt framkommit samt frågade samtidigt om hur fallet Makarova utvecklats” (P 2 EuI, 25/7-1945).

I skrivelsen av den 12 december uppgav Barck-Holst att han frågat Sysojev ”huruvida [han] finge fatta hans i detta sammanhang framställda spörsmål [angående Makarova och Granovskij], som en bekräftelse på att Raoul Wallenberg vore i livet och att det numera ifrågasattes en utväxling”, och att Sysojev ”kategoriskt” bestridit att ”något samband förefunnes mellan fallet Wallenberg och de […] ovannämnda fallen” (P 2 EuI, 12/12-1946).

I skrivelsen av den 30 december rapporterade Barck-Holst att man från sovjetisk sida ”sökt begagna [Wallenberg-fallet] såsom ett slags förhandlingsbasis”, samt att det var obekant för honom ”huruvida ett motsvarande tillvägagångssätt förekommit i Utrikesdepartementet när minister Tchernychev eller hans medarbetare gjort framställning i de tre nyssnämnda fallen” (P 2 EuI, 30/12-1946).

Under januari 1947 avgick två officiella skrivelser från legationen i Moskva. Den 14 januari rapporterade Barck-Holst från samtal med Novikov, varvid denne skulle ha uppgivit ”att det ju vore uppenbart, att Wallenberg på sin tid omhändertagits av sovjettrupper” och att ”redogörelse för efterforskningarna skulle lämnas beskickningen” (P 2 EuI, 14/1-1947). Den 30 januari rapporterade Hägglöf (från samtal med samme Novikov), att denne uppgivit att det ”säkerligen [fanns] läger inom Sovjetunionen som ännu icke kunnat slutföra ordern om efterforskning” (P 2 Eu I, 30/1-1947). Hägglöf föreslog avslutningsvis i sin rapport att den svenska regeringen, vid en eventuell ny interpellation i riksdagen, borde deklarera att fortsatt dröjsmål med besked i Wallenberg-fallet från sovjetisk sida, kunde ”vara av natur att kunna störa det eljest goda grannskapsförhållandet”. Detta skulle man emellertid endast göra, enligt Hägglöf, om man

verkligen [var] beredd att för Wallenbergssakens vidare bedrivande […] skrida till sådana åtgärder som en verkligt kylig behandling av ryske ministern i Stockholm, för att nu icke tala om andra eventualiteter på de ekonomiska och kulturella förbindelsernas område (P2 EuI, 30/1-1947).

Grafströms telegram till Undén

Under sin vistelse i New York (15 november till 11 december 1946) mottog Undén den 4 december ett telegram från UD (som författats av Grafström). Häri uppgavs att ”följande upplysningar rörande aktuella svensk-ryska frågor kunna måhända erbjuda intresse därest Excellensen före sin avresa skulle sammanträffa med Molotov”. Grafström redogjorde i korta ordalag för fallet Granovskij samt en svensk démarche rörande öppnandet av en svensk legation i Berlin. Som tredje punkt anfördes Wallenbergärendet:

Tertio Wallenbergaffären har på sistone som bekant aktualiserats riksdagsdebatt, varvid Moskvabeskickningens fåfänga upprepade démarcher erhålla besked rysk sida Wallenbergs öde anmälts av regeringen och föranlett kritiska uttalanden såväl Håstad som pressen. Ny démarche nyligen verkställd Moskva, vari med utgångspunkt Dekanozovs förklaring 17 januari 1945 att Wallenberg ryskt beskydd bestämt besked begärts angående Wallenberg (P 2 EuI, 4/12-1946).

Undén hade träffat Molotov den 21 november 1946 men inte tagit upp Wallenberg-ärendet. Detta är i sig anmärkningsvärt eftersom stalin faktiskt lovat det svenska sändebudet ”att saken [skulle] bli undersökt och uppklarad” (något som Söderblom också rapporterat i sin officiella skrivelse till Undén). Inte heller när Undén således fick en påminnelse om ärendet från Grafström tog han upp frågan med Molotov vid sitt andra möte med honom den 9 december 1946.

Tre centrala budskap rörande Wallenberg

Det är i synnerhet tre centrala budskap i de ovan presenterade officiella skrivelserna handbreven och telegrammen, som borde ha kunnat tolkas som tämligen klara indikationer på att Wallenberg befann sig i sovjetisk fångenskap:

För det första: Sovjetmyndigheternas undvikande svar i fallet

Wallenberg uppvisar tydliga likheter med den sovjetiska oviljan att under hösten 1946 ge klart besked rörande af Sandebergs vistelseort. Inte förrän den svenska legationen kunde konfrontera de sovjetiska företrädarna med obestridliga vittnesuppgifter om att af Sandeberg faktiskt befann sig i sovjetisk fångenskap, bekräftade man (om än indirekt) att så var fallet.

För det andra: Den sovjetiska taktiken att ställa af Sandeberg mot Makarova tolkades av Söderblom som ett sovjetiskt förslag om förhandling om en utväxling. När samma förfarande tillämpades i fallet Wallenberg vid tre tillfällen under 1946, uppfattades detta både av Söderblom och Barck-Holst som att Wallenberg kunde vara vid liv i sovjetisk fångenskap. Barck-Holst uppfattade därtill detta förfarande som en antydan om att möjligheter till utväxling av Wallenberg kunde tänkas föreligga.

För det tredje: Två schweiziska diplomater, som försvunnit spårlöst i Budapest kort efter Wallenbergs försvinnande, dök plötsligt upp i sovjetisk fångenskap, utväxlades mot ett antal

sovjetiska medborgare och återkom oskadda till sitt hemland i februari 1946. Från Moskvas sida hade man i månader sagt sig inte ha någon som helst kännedom om Fellers öde. Den sovjetiska linjen, som Undén fick kännedom om genom Celsings telegram av den 15 mars 1946, uppvisade stora likheter med agerandet i fallet Wallenberg.

Det råder knappast något tvivel om att Undén verkligen läst de officiella skrivelser som var ställda till honom. Undéns paraffer återfinns på dessa dokument och han var, som ambassadör Sverker Åström uttryckte det i samtal med utredningen (den 20 mars 2002), ”en av de få som verkligen läste ambassadörernas rapporter”. Det är rimligt att anta att han också, vid muntliga föredragningar, blev orienterad om innehållet i de handbrev och telegram rörande t.ex. sovjetisk förhandlingstaktik i fallen af Sandeberg och Makarova, och fallet Wallenberg, som inte var direkt ställda till honom, utan till övriga chefstjänstemän vid UD.

15.3. Bristen på jämvikt i de svensk-sovjetiska förhandlingarna

Hägglöfs råd till Undén

I samband med offentliggörandet av en stor mängd Wallenbergrelaterat material ur UD:s arkiv 1980, skrev Gunnar Hägglöf en artikel i Svenska Dagbladet rörande sin syn på Wallenberg-ärendets handläggning.

Hägglöf uppgav i denna artikel att han på senhösten 1946 kallades till överläggningar hos utrikesministern, med anledning av att man ännu inte fått något svar på den undersökning som Stalin lovat Söderblom. Vid mötet med Undén hade han pekat på att de svenska démarcherna i Moskva hittills varit resultatlösa och att man kanske borde överväga andra metoder. Han föreslog väsentligen tre möjliga handlingsalternativ. För det första pekade han på att Schweiz lyckats få hem sina diplomater Feller och Meier genom utväxling av ett antal sovjetiska medborgare. För det andra föreslog han att Undén borde kalla upp det sovjetiska sändebudet i Stockholm och meddela att Wallenberg-ärendet hotade försämra de svensk-sovjetiska relationerna. För det tredje (om man trots detta ändå inte skulle få något besked), föreslog han att man, som första steg, skulle utsätta den sovjetiske ministern för en ”kylig behand-

ling”, och som andra steg, uppskjuta och eventuellt ta tillbaka olika svenska medgivanden som gjorts under de pågående förhandlingarna med Sovjetunionen om krediter och handel.

Enligt Hägglöf ställde sig emellertid utrikesministern avvisande till samtliga förslag. Utväxlingsförslaget avvisades med hänsyn till att Sverige, enligt Undén, ”icke ville bedriva människohandel”, förslaget om att kalla upp den sovjetiske ministern och hota med försämrade relationer, samt (om nödvändigt) utsätta honom för en kylig behandling, avvisades med hänvisning dels till att ”statsministern i riksdagen understrukit regeringens starka intresse” i frågan, dels till att det skulle vara oklokt att hota med försämrade relationer, eftersom ryssarna kanske faktiskt inte hade Wallenberg. Undén höll, enligt Hägglöf, inte för uteslutet att Wallenberg faktiskt omkommit under striderna kring Budapest.

Det är mycket svårt att veta vilket värde man kan ge åt Hägglöfs uppgifter. Artikeln skrevs över trettio år efter Hägglöfs tid som legationschef i Moskva, och det går inte att bortse från det faktum att Hägglöf själv var en av de ansvariga för ärendets handläggning. Rent principiellt kan vi aldrig utesluta att Hägglöf kan ha haft vissa motiv med att framhålla Undéns ovilja att agera i ärendet. Att mötet ägde rum är dock troligt. Undén noterade i sin dagbok att han träffat Hägglöf den 16 och 30 december 1946, samt den 10 och 14 januari 1947. Erlander noterade i sin dagbok, att han den 26 november 1946 haft ”ett utomordentligt intressant samtal med Hägglöf i Moskva”. Undén var visserligen i New York i slutet av november 1946, men det förefaller under alla förhållanden troligt att mötet har ägt rum. Det förtjänar också att understrykas att Hägglöf i sin officiella skrivelse till Undén av den 30 januari 1947 framförde ungefär samma råd för att komma till en lösning på Wallenberg-ärendet.

Undéns inaktivitet

Icke desto mindre, alldeles oavsett om Undén verkligen yttrade sig såsom Hägglöf påstår eller inte, kan vi utifrån samtida dokument konstatera, att Undéns inaktivitet i Wallenberg-ärendet, under åren 1945 till 1952, är påfallande.

Det är egentligen lättare att peka på vad Undén inte gjorde i ärendet under dessa år. Såsom framgått ovan kan vi slå fast att Undén inte agerade efter Söderbloms skrivelse av den 30 april, inte

korrigerade Söderbloms uttalade personliga uppfattning om Wallenbergs död vid sammanträdet med Stalin i juni 1946, inte tog fasta på Barck-Holsts råd av december 1946 att börja tillämpa den sovjetiska taktiken med sammankoppling av frågor, och inte vidtog de av Hägglöf i skrivelsen av januari 1947 föreslagna åtgärderna om en kylig behandling av den ryske ministern i Stockholm etc.

Det är också viktigt att notera att Undén överhuvudtaget inte tog upp ärendet Wallenberg med den sovjetiske ministern i Stockholm förrän i den 10 april 1947, och endast vid detta tillfälle. Undén träffade den sovjetiske ministern vid 19 (protokollförda) tillfällen under åren 1945-47 (11/8, 21/11, 22/11, 27/11, 28/11, 4/12, 10/12-1945, 26/1, 7/2, 5/3, 22/3, 29/4, 17/5, 4/6, 11/6, 5/8, 18/9-1946, 10/4, 16/5, 25/6-1947). Den sovjetiske ministern tog vid ett flertal av dessa möten upp repatrierings- och utlämningsfrågor med Undén. Tjernysjev tog också, som bekant, upp fallet Granovskij med Erlander i november 1946.

Den 11 augusti 1945 tog Tjernysjev upp frågorna om de baltiska flyktingarna och utlämning av inalles 36 sovjetiska marinsoldater som var internerade i Sverige (och som anklagades för att ha bragt sin befälhavare om livet) (P 40 R, 11/8-1945). Den 22 november 1945 berörde Tjernysjev på nytt frågan om de internerade marinsoldaterna och fallet Makarova (P 40 R, 23/11-1945), Den 22 mars 1946 tog Tjernysjev upp frågan om de baltiska (civila) flyktingarna i Sverige och fallet Makarova (P 40 R, 22/3-1946), och den 29 april 1946 togs åter de internerade militärerna och fallet Makarova upp (R 70 Er, 29/4-1946).

Undén undvek konsekvent att inlåta sig i diskussion med Tjernysjev, angående Makarova. Vid mötet den 22 november 1945 hänvisade han Tjernysjev till Engzell, den 22 mars 1946 sade han att ”jag försökte förklara att detta egentligen inte vore en regeringsfråga och att den rätteligen från början bort upptagas på privaträttslig väg av fadern, genom en advokat” (P 40 R, 22/3-1946), och den 29 april 1946 sade han att ”det vore en bra obetydlig fråga, som så sysselsatte de bägge regeringarna” (R 70 Er, 29/4-1946).

Det kan vara intressant att kort jämföra Undéns svar till Tjernysjev, med de svar Söderblom och Barck-Holst fick vid sina förfrågningar efter Wallenberg under 1945-46. Den 25 april 1945 lovade Dekanozov framföra Söderbloms förfrågan efter Wallenberg till den sovjetiska militära myndigheterna i Budapest (Dokumentsamling, D03), den 5 juni 1945 tog Bennedich upp frågan med representanter för det sovjetiska försvarskommissariatet, varvid

frågan hänvisades åter till utrikeskommissariatet (P 2 Eu, 7/6-1945), den 3 november 1945 överlämnade Barck-Holst en note, varvid Abramov ”som ej syntes erinra sig ärendet, förklarade sig skola föra vår framställning vidare” (P 2 Eu, 3/11-1945), den 26 december 1945 svarade Abramov, vid ett besök av Söderblom, att ”de uppgifter som nu givits av [Söderblom], skulle vidarebefordras till vederbörande sovjetiska organisationer” (Dokumentsamling, D07). Vid mötet den 9 mars 1946, sade Abramov att ”han lovade vidarebefordra uppgifterna från Söderblom till de kompetenta sovjetiska organen” (Dokumentsamling, D11). Vid mötet den 30 april skedde så det tidigare nämnda skiftet från denna ”svarsmodell”, till att börja föra Makarova-fallet på tal närhelst Wallenberg-ärendet togs upp (P 2 Eu, 30/4-1945, AVPRF, f. 0140, op. 31, d. 4, p. 133, l.l. 12-13).

När Undén slutligen tog upp Wallenberg-ärendet skedde det vid en middag hos den sovjetiske ministern den 9 april 1947 (avskedsfest för Sohlman som snart skulle skickas till Moskva). Undén noterade i sin dagbok att han ”begagnade tillfället att be [Tjernysjev] stöta på i Moskva ang. besked på vår démarche om Raoul Wallenberg”. Han uppgav i en promemoria över samtalet med Tjernysjev att han påpekat att man från sovjetisk sida vid Hägglöfs sista démarche ”för ganska lång tid sedan […] utlovat fortsatta undersökningar”. Något resultat hade dock inte kommit och Undén framhöll (i sin egen samtalsuppteckning) att ”tidningarna börjat fråga på nytt, vilket besked vi fått från Moskva”:

Ministern [Tjernysjev] sade, att han inte närmare kände till Wallenbergs-saken eftersom denna aldrig handlagts av legationen utan alltid i Moskva. Han ville emellertid enligt min önskan skriva till Moskva och efterhöra frågans läge och därvid meddela vad jag sagt honom (P 2 EuI, 10/4-1947).

Undéns hänvisning till de svenska tidningarna är anmärkningsvärd. Tjernysjev kan knappast, mot bakgrund av en sådan anmärkning, ha fått intrycket att Sveriges utrikesminister själv var särskilt angelägen att vare sig få hem en levande Raoul Wallenberg, eller ens få ett klart besked från sovjetiska myndigheter om Raoul Wallenbergs öde efter den 17 januari 1945.

Tjernysjevs svar är intressant ur två aspekter. För det första uppvisar det tydliga likheter med Undéns svar till Tjernysjev rörande Makarova den 22 november 1945, dvs. då Makarova ärendet för första gången tog upp mellan det sovjetiska sändebudet och

utrikesministern. Undén hänvisade då, som nämnts, till Engzell.

För det andra bekräftades att man från svensk sida, mer än två år efter Wallenbergs försvinnande (med möjligt undantag för kabinettssekreterare Westmans obekräftade begäran om svar rörande

Wallenberg den 24 november 1946), fortfarande inte nämnt saken inför Sovjetunionens minister i Sverige. Såsom framkommit ovan hade man från sovjetisk sida i januari 1946 synkroniserat den sovjetiska legationens och utrikeskommissariatets agerande i fallen Makarova och de internerade sovjetiska sjömännen. Någon motsvarande synkronisering ägde uppenbarligen aldrig rum på svensk sida.

Det är också av intresse att notera att man från sovjetisk sida faktiskt gjorde en koppling mellan de pågående förhandlingarna rörande handels- och kreditavtalet och fallet Makarova. Gunnar Myrdal rapporterade den 3 juli 1946 från ett möte med den sovjetiske ministern i Stockholm:

Tjernitjev som varit synnerligen älskvärd förklarade att när handelsavtalet klarats komme det politiska förhållandet mellan de båda länderna på ett helt nytt plan. Han ställde i så fall i utsikt omfattande samarbete på kulturella, idrottsliga m.fl. områden. Intet sades om baltfrågan men Tjernitjev framhöll att tvenne politiska frågor alltjämt utestode, nämligen 1. rörande fallet Macharova, 2. friande domstolsutslaget rörande de internerade sovjetiska besättningarna (HP 64 Er, 9/7-1946).

Från sovjetisk sida tog man upp fallet Makarova i samband med handelsförhandlingarna. Hägglöf hade som nämnts föreslagit för Undén att man från svensk sida borde kunna överväga att begära omförhandling av vissa aspekter av handels- och kreditavtalet. Undén var dock avvisande till detta med hänvisning till att han inte ville riskera relationerna till Sovjetunionen.

15.4. Avsaknaden av en ömsesidigt erkänd ”förhandlingskultur”

”Nivåproblemet” i den svensk-sovjetiska diplomatin

Varför ville inte Undén ta upp Raoul Wallenberg-ärendet med den sovjetiske ministern tidigare än april 1947? Att ta upp själva ärendet borde ju inte per automatik ha medfört att relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen måste bli lidande. Eftersom det

inte finns någon bevarad dokumentation från Undén vari han redogör för skälen varför han inte ville ta upp Wallenberg-ärendet, kanske vi snarare skall ställa frågan varför han inte ville inlåta sig i diskussion kring ärendet Makarova. I sin dagboksanteckning rörande mötet med Tjernysjev skrev Undén att denne, vid sidan av handelsavtalet, tagit upp ”smärre frågor”, dvs. Makarova-ärendet, och frågan om de internerade sjömännen.

Denna notering anger i någon mån bristen på förståelse mellan den sovjetiska och svenska sidan. Ur sovjetiskt perspektiv var varken ärendet Makarova eller ärendet med de sovjetiska sjömännen ”smärre frågor”. Mot bakgrund av den höga aktivitet med vilken dessa ärenden bedrivits från sovjetisk sida under åren 1945 och 1946, borde det knappast heller ha rått någon tvekan vare sig hos utrikesministern eller hos UD:s tjänstemannaledning, att detta uppfattades som viktiga frågor av den sovjetiska sidan.

Avsaknaden av en ömsesidigt erkänd kod, en tolkningsgemenskap för framgångsrik kommunikation är, som inledningsvis nämnts, en störningsfaktor med stor potentiell skadeverkan på förståelsen för motpartens signalering. I fallet Makarova förelåg, liksom i fallet med de fem sovjetiska sjömännen, naturligtvis den rent juridiska aspekten att utrikesministern helt enkelt inte kunde avgöra hur ärendet Makarova skulle bedrivas. Frågan om Makarovas uppehållstillstånd var en angelägenhet för Utlänningsnämnden och denna hade i januari 1946 fattat beslut att förlänga det uppehållstillstånd Makarova fått i oktober 1944 (P 40 RI, 6/9-1948). Utrikesministern hade ingen formell möjlighet att påverka detta beslut. Vad som däremot är märkligt är Undéns brist på reflektion kring de politiska aspekterna av vad som i hans ögon förefaller ha varit ett rent juridiskt ärende. Det verkar som Tjernysjev helt enkelt hos Undén inte lyckades inskärpa vilken betydelse den sovjetiska sidan tillmätte ärendet Makarova. Denna brist på reflektion kring vilka effekter en sådan linje från svensk sida skulle kunna få på andra frågor rörande de svensk-sovjetiska relationerna är möjligtvis ett tecken på frånvaron av en ömsesidigt erkänd tolkningsram för samtalen.

Detta framträder inte endast vad gäller synen på innehållet i själva sakfrågorna, utan också vad gäller synen på formen på förhandlingarna. Undén signalerade tämligen klart till det sovjetiska sändebudet, liksom sedermera Erlander och Westman, att man från svensk sida inte ville erkänna det sovjetiska diplomatiska för-

farandet att föra upp frågor som Makarova-fallet, Granovskij-fallet och de internerade sjömännen på utrikesministernivå.

Om vi då antar dels att man från sovjetisk sida jämställde fallen Makarova och Wallenberg och såg dem som fall av samma typ (vilket dock inte kan beläggas), dels att man från sovjetisk sida var noga med att upprätthålla jämvikt i förhandlingarna med Sverige, synes det möjligt att Undéns syn på dessa frågor som ”smärre ärenden” från sovjetisk sida kan ha tolkats som en politisk markering, som följaktligen måste medföra ett motsvarande politiskt agerande i de diplomatiska förhandlingarna med Sverige. Eftersom Undén vägrade befatta sig med Makarova-ärendet (m.fl.), agerade de sovjetiska diplomaterna på samma sätt: man vägrade befatta sig med Wallenberg-ärendet.

Denna tolkning haltar dock på den punkten, att medan Tjernysjev tog upp Makarova med Sveriges utrikesminister, tog den svenska legationen konsekvent upp Wallenberg med avdelningschefen för den skandinaviska avdelningen vid utrikeskommissariatet Abramov (alltså på lägre nivå). (Söderblom tog visserligen upp Wallenberg med vice utrikesminister Dekanozov den 25 april 1945, men endast vid detta enda tillfälle [förutom en påminnelse den 18 maj 1945]). När Söderblom fick företräde inför Molotov den 6 juni 1946 tog han inte upp Wallenberg, trots att Tjernysjev alltså tagit upp Makarova (minst) tre gånger med Undén under vinter-halvåret 1945–46 (senast den 29 april 1946).

Det föreligger en generell diskrepans mellan stormakter och småstater vad gäller de diplomatiska kontakterna. En stormakts sändebud kan normalt alltid räkna med att få företräde hos utrikesministern i en liten stat, medan det omvända inte alltid är självklart. Att Söderblom inte kunde ta upp Wallenberg-ärendet med Molotov med samma frekvens som Tjernysjev tog upp ärendet Makarova med Undén, ter sig följaktligen både begripligt och försvarligt. Det som dock förvånar är att Söderblom, då han fick audiens hos Molotov den 6 juni 1946, inte passade på att beröra ärendet Wallenberg med ett enda ord. Detta är anmärkningsvärt.

Det förefaller troligt att Söderbloms begäran om audiens hos Stalin främst var avsedd som en markering att de svensk-sovjetiska relationerna nu var bättre än på länge. Vi kan inte med säkerhet veta huruvida Söderblom på förhand avsåg att ta upp ärendet Wallenberg, som en sista åtgärd, eller om det var en stundens ingivelse.

Det fick emellertid till följd att Wallenberg-ärendet flyttades upp på en nivå som var högre i jämförelse med den nivå på vilken Tjernysjev drivit Makarova-ärendet i Sverige. Det är i efterhand omöjligt att bedöma huruvida detta förde med sig negativa implikationer. Det är likaledes omöjligt att avgöra huruvida det olämpliga sätt på vilket Söderblom berörde ärendet var avgörande för utfallet. Det går heller inte att säga huruvida Tjernysjevs upptagande av ärendet Granovskij inför statsminister Erlander i november 1946 skall ses som en direkt följd av Söderbloms audiens hos Stalin. Att Tjernysjev tog upp Granovskij med Sveriges statsminister kan lika gärna tolkas som dikterat av att Undén vid tillfället befann sig i New York.

Det går emellertid inte att utesluta tolkningen att Tjernysjev faktiskt tog upp Granovskij med Erlander, eftersom Söderblom tagit upp ett ärende med Stalin, som i sovjetiska ögon kan ha jämställts med Granovskij. Om så var fallet är det likaledes möjligt att Erlanders och Westmans budskap till Tjernysjev av den 22, 23 och 25 november 1946, att fallet Granovskij ”icke vore av den betydelse, att den borde tillåtas inverka på den önskvärda utvecklingen av förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen” (P 40 J, 25/11-1946), i sovjetiska ögon sågs som en markering av den svenska positionen också i fallet Raoul Wallenberg.

I kombination med Söderbloms besked till Stalin att han var ”personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare” (HP 1 Er, 18/6-1946), ter sig därmed Tjernysjevs telegram till Moskva om att Wallenberg-ärendet ”icke påverkat de svensk-ryska relationerna, som nu vore bättre än någonsin och alltjämt förbättrades” (P 2 EuI, 30/12-1946), som inte helt orimligt.

Obenägenheten hos det svenska sändebudet i Moskva att föra upp Wallenberg-fallet på samma nivå, som Tjernysjev drev fallet Makarova, märks också hos Söderbloms efterträdare Gunnar Hägglöf. Denne hade, av personliga skäl, endast vistats under kortare perioder i Moskva. Efter sex månader på sin post, hade han överhuvudtaget ännu inte träffat vare sig Molotov eller Vysjinskij. Kontakterna i Wallenberg-ärendet hade måst handhas av legationsrådet Barck-Holst i legationschefens frånvaro, och denne hade, som framgått ovan, tagit upp ärendet med Abramov, Kollontaj, Sysojev och Novikov.

Hägglöf tog, när han återvände till Moskva i januari 1947, upp Wallenberg-ärendet med Novikov, vilken såsom medlem i utrikes-

ministeriets kollegium visserligen stod högre än Abramov och Sysojev, men lägre än vice utrikesminister Dekanozov. Emellertid framgår det av en sovjetisk samtalsrapport av den 24 januari 1947 från ett möte mellan Molotjkov och Hägglöf, att det svenska sändebudet inte ville ta upp Wallenbergssaken med Molotov vid sitt första möte med honom. Hägglöf uppges ha sagt:

Hägglöf sade att han ännu inte avlagt sin första visit hos kamraterna V. M. Molotov och A. J. Vysjinskij. /Likväl uttryckte han inte någon uttalad önskan om besök/. Hägglöf tillade att han, vid den första visiten hos kamrat V. M. Molotov, inte ville tala om Wallenbergssaken. Han berättade att denne Wallenberg, efter stridernas upphörande befann sig i Budapest, där han gav hjälp åt den judiska befolkningen. Därefter försvann Wallenberg och hans öde är okänt. I Sverige, fortsatte Hägglöf, hade allmänheten uppmärksammat Wallenbergssaken. Pressen beskyllde t.o.m. honom för att han inte i Moskva gjort något för att klara upp Wallenbergs öde. Eftersom Hägglöf under samtalet inte framställde någon önskan, reagerade jag på intet sätt på hans berättelse (AVPRF, f. 0140, op. 38, d. 7, p. 141, l. 2).

Att Hägglöf inte ville ta upp Wallenberg-ärendet med Molotov i januari 1947 är begripligt. Han hade inte träffat vare sig Molotov eller Vysjinskij överhuvudtaget, och att inleda kontakten med att ta upp en så känslig fråga som Wallenberg torde ha varit diplomatiskt sett komplicerat. Å andra sidan hade mycken värdefull tid förspillts just genom att sändebudet vistats i Stockholm en stor del av hösten. Wallenberg-ärendet hade härvid inte kunnat föras upp på högre nivå än de tjänstemän på mellannivå som Barck-Holst träffade. Detta är ytterst olyckligt eftersom det är möjligt att ett mer resolut svenskt agerande under just sommaren/hösten 1946, efter att den nya sovjetiska utrikespolitiken gentemot Sverige trätt i kraft och före publikationen av af Sandebergs och Philipps böcker och Dekanozovs vägran att befatta sig med ärendet, möjligtvis hade kunnat leda till att förhandlingar om Wallenberg kunnat inledas.

Något möte mellan Hägglöf och Molotov blev det aldrig. Att döma av interna sovjetiska dokument väntade man från sovjetisk sida på att mötet skulle komma till stånd, Vetrov hade i februari 1947 sammanställt en promemoria över frågor som Hägglöf troligtvis skulle ta upp, och där intar Wallenberg-ärendet den första punkten.

Hägglöf lämnade Moskva i april 1947, och hans efterträdare Rolf Sohlman följde samma linje. Wallenberg-ärendet togs inte upp på hög nivå. Ytterst märkligt härvid är ett brev från Sohlman skrivet i

maj 1947 till UD. Sohlman beklagade däri att Guy von Dardel, enligt tidningsuppgifter, skulle ha försökt ”föranleda något slags amerikansk démarche”. Om man från amerikansk sida hade agerat för Wallenbergs sak, ansåg Sohlman det påkallat ”att upptaga hela frågan om vårt fortsatta bedrivande av saken till förnyad prövning – att köra in tandem med amerikanarna här just nu torde ej vara ägnat gagna varken Wallenberg eller Sverige” (P 2 EuI, 16/5-1947). Innan Sohlman kunde ta upp ärendet måste dock ”skriverierna kring halvbroderns amerikanska göranden och låtanden [sjunka] något i glömska”. Följaktligen kunde han inte ta upp frågan omedelbart vid sin ankomst till Moskva:

jag beklagar detta, då jag efter mitt senaste samtal med

Excellensen

hade planerat att så snart hövlighetsvisiterna undanstökats taga upp Wallenbergaffären på nytt. Det behöver säkert ej tilläggas att mitt resonemant här ovan är byggt på den förutsättningen att vi genom en påminnelse verkligen vill söka nu nå eller i allt fall påskynda ett positivt resultat – om nu ett sådant överhuvudtaget ligger inom det möjligas gränser. Skulle syftet å andra sidan endast vara att som en gest mot Wallenbergs moder läsa en mässa inför herrarna i MININDEL [utrikesministeriet] kan jag naturligtvis aktualisera frågan när som helst (P 2 Eu I, 16/5-1947).

Detta kryptiska brev är ytterst märkligt, men möjligtvis också belysande, på flera punkter. Skall det faktum att Sohlman skriver att hans resonemang bygger på förutsättningen att vi vill uppnå ett ”positivt resultat”, tolkas som att man från den svenska utrikesledningens sida, också skulle kunnat se ett negativt resultat av en påminnelse i Wallenberg-ärendet, som ett önskvärt alternativ? Vad betyder egentligen ett positivt resultat? Betyder det att man får ut en levande Raoul Wallenberg ur sovjetisk fångenskap? Eller betyder det att man får ett otvetydigt svar från sovjetisk sida att Raoul Wallenberg omkommit under striderna i Ungern?

Sohlmans anmärkning att ett ”positivt” resultat kanske inte ”ligger inom det möjligas gränser”, indikerar att man från svensk sida, alla subtila indikationer från Moskva om att Wallenberg fanns i sovjetisk fångenskap till trots, alltjämt höll för möjligt att sovjetiska myndigheter inte kunde ge något svar.

Sohlmans sista anmärkning att han kunde tänka sig att ”när som helst”, ”läsa en mässa inför herrarna i MININDEL [som en] gest mot Wallenbergs moder”, är kryptisk. Var uppfattningen, att man tog upp Wallenberg-ärendet inför sovjetiska företrädare, inte främst i syfte att få besked om Wallenberg, utan främst som ”en

gest” mot Wallenbergs anhöriga, unik för Sohlman eller spridd bland de UD-tjänstemän som var ansvariga för ärendets handläggning?

Den svenska utrikesledningen var sammanfattningsvis ovillig att ta upp Wallenberg-ärendet på samma nivå, som man från sovjetisk sida gjorde i fallet Makarova. Det förtjänar härvid att anmärkas att åtminstone en tjänsteman inom utrikesförvaltningen, (Barck-Holst) den 8 december signalerade till Stockholm att Kollontaj sagt att hon

ansåg det mindre sannolikt, att Dekanozov skulle våga på egen hand avgiva svar i Wallenberg-frågan, utan han komme nog att avvakta Molotovs återkomst (P 2 EuI, 8/12-1946).

Detta budskap betyder i praktiken att Barck-Holst ansåg att Dekanozov inte var bemyndigad att lämna besked i Wallenbergärendet. Härav följer att tjänstemän på lägre nivå, som t.ex. Abramov och Sysojev, knappast heller kunde förväntas ge ett klart besked. I förtäckta ordalag rekommenderade därefter Barck-Holst Undén att ta upp frågan på sin nivå:

Min egen reflektion är, att måhända excellensen Undén finge något tillfälle att beröra saken med Molotov i New York (P 2 Eu I, 8/12-1946).

Det är inte säkert att Undén hann ta del av Barck-Holsts rekommendation före sitt möte med Molotov den 9 december. Emellertid hade, som nämnts Grafström lämna en orientering av Wallenbergärendet den 4 december ”därest Excellensen före sin avresa skulle sammanträffa med Molotov”. Denna påminnelse föranledde dock inte utrikesministern att ta upp ärendet.

15.5. Varför tog inte Undén fasta på tjänstemännens rapporter?

Det skall inledningsvis understrykas att denna utredning under sitt arbete inte har påträffat någon ny dokumentation som kan klarlägga de djupt bakomliggande motiven till Undéns ovilja under åren 1945 till 1952 att befatta sig med Raoul Wallenberg-ärendet. Undéns dagbok ger egentligen ingen information om hur han såg på själva ärendet Wallenberg. Detta är märkligt eftersom man i dagboken faktiskt kan återfinna omdömen om fallen Makarova och

Granovskij. Det skall dock också understrykas att avsaknaden av otvetydig dokumentation rörande bevekelsgrunderna på intet sätt är avgörande för slutsatserna för denna utredning. Undéns inaktivitet är påfallande och skäl till erinran i sig.

Det förefaller i efterhand högst besynnerligt att all den diffusa information rörande Raoul Wallenbergs vistelseort på olika håll i Öst- och Centraleuropa som under åren 1946–51 inkom från personer som Eisenhardt von Rothe, von Maasburg, m.fl. kunde komma att tillmätas så förhållandevis stor betydelse som blev fallet. I synnerhet mot bakgrund av att tjänstemän inom den svenska utrikesförvaltningen, därtill två sändebud och ett legationsråd, samtliga med lång erfarenhet från diplomatin, vid flera tillfällen rapporterade om att Wallenberg-ärendet från sovjetisk sida kopplades samman med baltiska flyktingar i Sverige, att man från sovjetisk sida försökte använda Raoul Wallenberg som en slags förhandlingsbasis och att Sverige, med anledning av Wallenbergärendet, borde överväga en kylig behandling av den sovjetiske ministern i Stockholm. Detta är en så märklig och svårförklarlig omständighet att det måste hållas för möjligt att utrikesministern faktiskt kan ha insett att Raoul Wallenberg kunde vistas i sovjetisk fångenskap.

Det finns inga uppgifter som tyder på att Undén explicit uteslöt möjligheten av att Raoul Wallenberg satt inspärrad i Sovjetunionen. Däremot uppger Gunnar Hägglöf att Undén inte höll det för uteslutet att Raoul Wallenberg faktiskt omkommit under striderna kring Budapest. Statsrådet Ulla Lindström uppger i sin bok I regeringen 1954–1959 (1969) att Undén i april 1956, i samband med Erlanders besök i Moskva, uppgivit att han själv trodde ”att ryssarna verkligen inte vet vart W. tagit vägen, att W. sannolikt är död under de kaotiska förhållanden som rådde efter kriget”. Enligt Lindström hade han dock tillagt att ryssarna, ”om han [Wallenberg] återfanns […] skulle ha större skäl att lämna honom tillbaka till Sverige med den goodwill det skulle ge än att gömma honom och förneka hans existens” (Lindström, 1969: 100).

Såsom framgår av Hägglöfs och Lindströms uppgifter var Undén således främst benägen att tro att Wallenberg omkommit i Budapest (såsom Söderblom meddelat redan den 14 april 1945). Detta är dock inte liktydigt med att utrikesministern kommit till slutsatsen att det var uteslutet att Wallenberg faktiskt var internerad i Sovjetunionen.

Om vi rent hypotetiskt antar att Undén faktiskt höll det för möjligt, om än mindre troligt, att Wallenberg befann sig i sovjetisk fångenskap, vilka var då skälen till att han inte var på något sätt beredd att agera i enlighet med denna möjlighet?

Att Undén skulle ha underlåtit att agera i enlighet med en medveten strategi förefaller ytterst osannolikt. Om så vore fallet borde det gå att finna anteckningar om detta i hans dagbok, det borde finnas någon form av dokumentation om en sådan strategi i UD:s arkiv, det borde finnas nämnt i telegram och handbrev till beskickningen i Moskva etc. Några sådana tecken har inte återfunnits under denna utrednings arbete. Orsakerna till Undéns inaktivitet måste sökas på annat håll.

Internationell moral och rätt

Som ovan påvisats uppfattade de svenska diplomaterna den sovjetiska sammankopplingen av allt från genomresevisum mot repatriering av balter, till Makarova mot af Sandeberg, som sovjetiska inviter till byteshandel och köpslagan. När samma modell tillämpades på fallet Wallenberg uppfattades det likaledes föreligga eventuella möjligheter till förhandling rörande en utväxling. Undén förhöll sig emellertid kallsinnig till detta. Hägglöf skriver t.ex. i sin artikel att hans förslag att dra lärdomar från den schweiziska utväxlingen av Feller och Meier inte mottogs väl av Undén:

Undén reagerade omedelbart och avbröt mig genom att säga att Sverige icke ville bedriva någon ”människohandel” (Hägglöf, 1979).

I en radiointervju 1980 kommenterade Erlander Undéns syn på Wallenberg-ärendet och utväxlingsalternativet:

Jag tror inte att den vägen hade varit särskilt intelligent. Jag tror inte att det hade lyckats ett dugg bättre än den här andra metoden och dessutom så skall du komma ihåg att Undén var en otroligt moralisk person. Han vägrade absolut att byta liv mot liv och att blanda in […] ett utbyte av en människa mot krediter och spannmålsleveranser eller vad det nu skulle kunna vara, det ansåg han att då fick Sverige skaffa sig en annan utrikesminister för det kunde han inte gå med på (Direkt studio 13, 31/1-1980).

Av Erlanders utsaga får man intrycket att Undéns ovilja mot utväxlingstanken inte främst betingades av övertygelsen att Raoul Wallenberg fallit offer för striderna i Budapest, utan av det faktum

att han ”var en otroligt moralisk person” som absolut vägrade ”byta liv mot liv”.

Att Undéns moralism generellt påverkade hans uppfattning om hur den internationella politiken borde gestalta sig framgår t.ex. av följande anteckning ur hans dagbok av den 5 augusti 1945:

[5/8-1945] Amerik. ministern ringde o bjöd mig på middag samma kväll för att träffa amerik. min. i Moskva, mr Harriman, som kom direkt från Potsdam-mötet. Jag reste in på aftonen.

Vid middagen blott värden, Harriman, Assarsson o jag. H. är en man med allvarligt, nästan melankoliskt utseende, förefaller vara omkring 50 år, något nervösa ögon. Samtalet rörde sig mest om Sovjet, dess ställning i världen o dess politik. En synnerligen intressant bekantskap. Har varit närvarande vid alla sm. träffanden mellan ”de stora” under kriget. Inte vidare optimistisk om framtiden. Underströk särskilt att man i internationell politik måste söka hävda vissa moraliska principer, stå för vissa värden som man inte borde offra genom eftergifter för vinnande av en tillfällig kompromiss. En klok och sympatisk människa, skarpsynt iakttagare.

Det råder knappast någon tvekan om att Undén var sympatiskt inställd till Harrimans inställning om ”att man i internationell politik måste söka hävda vissa moraliska principer, stå för vissa värden som man inte borde offra genom eftergifter för vinnande av en tillfällig kompromiss”.

Detta är inte rätt plats för en ingående redogörelse för hur den undénska bilden av internationell politik och internationell rätt formades under 1920 och 30-talen. I korthet kan dock sägas att Undén var starkt präglad av de tankegångar som efter första världskriget lanserades av den amerikanske presidenten Woodrow Wilson (1913-21). Undén satte stora förhoppningar till att Nationernas förbund (NF) genom den kollektiva säkerheten och upprättandet av en internationellt ömsesidigt erkänd rättsordning, skulle kunna hindra väpnade konflikter mellan stater. Under 1920 och 30-talen skaffade sig Undén en bred erfarenhet inom folkrätten. 1920 blev han folkrättssakkunnig vid UD och han kom därefter att ingå i den svenska delegationen vid NF under perioden 1921 till 1939.

För Undén var emellertid den internationella utvecklingen under 1930-talet en svår besvikelse. München-överenskommelsen 1938, liksom Molotov-Ribbentroppakten ett år senare (med det hemliga tilläggsprotokollet om uppdelning av Östra Europa mellan nazi-Tyskland och Sovjetunionen), utgjorde dödsstötarna mot den

framväxande internationella rättsordning, som Undén varit en så stark anhängare av.

Undéns närmast reflexartade motstånd mot utväxling av människor stater emellan skall möjligtvis ses mot bakgrund dels av hans starka patos för den internationella rätten, dels den svåra besvikelse som andra världskrigets utbrott härvid innebar. Hans konsekventa hänvisande till svenska rättsliga instanser då fallen med de fem internerade sovjetiska sjömännen och Makarova anfördes av den sovjetiske ministern i Stockholm, låter antyda att han var starkt präglad av sin uppfattning att relationer stater emellan måste ha en folkrättslig grund. Att utan vidare, på basis av politiska överenskommelser, utväxla människor förefaller, som också framhölls av Erlander, ha stridit mot Undéns djupt liggande uppfattningar om hur stater sinsemellan borde agera.

Denna inställning kan förklara varför Undén inte tog fasta på tjänstemännens rapporter om förhandlingsmöjligheter. Det är dock möjligtvis inte det enda skälet.

Sveriges utsatta läge

Den internationella utvecklingen i Europa efter andra världskriget var oroande. Relationerna mellan segrarmakterna försämrades successivt redan kort efter Jalta-överenskommelsen i februari 1945. Den amerikanske ambassadören i Moskva Averell Harriman sände under våren 1945 flera telegram till Washington vari han varnade för att Sovjetunionens målsättningar i Östeuropa stod i allvarlig strid med de visioner som målats upp vid Jalta-mötet. Den nye amerikanske presidenten Truman tog intryck av Harrimans skildringar och avbröt tämligen abrupt all hjälp till Sovjetunionen inom ramarna för Lend-lease den 5 maj 1945.

Under åren därefter följde en rad händelser som steg för steg försämrade relationerna mellan Sovjetunionen och västmakterna. Det skulle föra alltför långt att i detta sammanhang i detalj redogöra för vari dessa bestod, hur de skall tolkas, och vilka följder de fick. Några centrala händelser förtjänar dock att kort nämnas.

En av de kanske viktigaste faktorerna bakom de försämrade relationerna utgörs av det sovjetiska agerandet i de östeuropeiska staterna. De utlovade polska fria valen, som därtill fanns omnämnda i Jalta-överenskommelsen, sköts ständigt på framtiden, och när de slutligen blev av 1947, var de långt ifrån fria. Samma

mönster gick att skönja också i Rumänien, Bulgarien och Ungern. Moskva-trogna kommunistpartier tog successivt makten i de politiskt instabila staterna.

I februari 1946 höll Stalin sitt s.k. valtal som uppfattades som mycket fientligt gentemot västvärlden. Därefter följde Churchills tal i Fulton, Missouri den 5 mars 1946, vari han konstaterade att en järnridå sänkts ned över Europa från Trieste vid Adriatiska havet till Stettin vid Östersjön, samt den amerikanske diplomatens George Kennans mycket ingående och tämligen pessimistiska analys (The Long Telegram) av Sovjetunionens avsikter samma månad.

Kennans analys hade också sina motsvarigheter på den sovjetiska sidan. Som framkommit ovan översände Tjernysjev i Stockholm flera telegram till Moskva i februari-mars 1946, vari han varnade för ökat anglo-amerikanskt inflytande i Sverige. Ett liknande telegram sändes också i september 1946 från Sovjetunionens ambassadör i Washington, Nikolaj Novikov, vari han redogjorde för USA:s ambitioner till ekonomisk dominans i världen och ekonomisk infiltration av suveräna stater.

Alltmedan relationerna således försämrades fördjupades den ekonomiska krisen i det krigshärjade Europa. Vintern 1946–47 var därtill en av de hårdaste på länge. Det förelåg en direkt risk för hungersnöd i Tyskland och det politiska klimatet präglades av instabilitet. Kommunistpartierna gick fram stort bland annat i Italien och Frankrike. Storbritannien tvingades därtill mot bakgrund av det trängda ekonomiska läget dra tillbaka sina åtaganden om militärt skydd åt Grekland och Turkiet.

USA hade deklarerat vid Jalta att de amerikanska trupperna skulle lämna Europa inom två år. Man hade också gjort upp planer för att, i enlighet med den s.k. Morgenthau-planen, helt avindustrialisera Tyskland. Bägge dessa målsättningar övergavs helt under 1947. I samband med aviserandet av Truman-doktrinen i mars 1947 (vars huvudsyfte var att bekämpa spridandet av kommunismen varhelst det förelåg risk för detta) övertog USA de brittiska militära åtagandena i Turkiet och Grekland. I juni 1947 beslutade USA att erbjuda ekonomiskt bistånd för återuppbyggnadsarbetet i Europa, den s.k. Marshall-hjälpen. Man beslutade också att överge

Morgenthau-planens målsättningar och istället låta återuppbygga den tyska industriella infrastrukturen.

Den sovjetiska reaktionen lät inte vänta på sig. I september 1947 höll Andrej Zjdanov, ordförande för den nyupprättade Kominform

(ersättare för kommunistinternationalen Komintern som upplösts 1943) det s.k. tvålägers-talet vari han deklarerade att världen delats upp i två block eller läger, ett kommunistiskt och ett kapitalistiskt, och att krig dem emellan var oundvikligt.

De starkt försämrade relationerna mellan öst och väst tog sig under åren 1948–53 en rad konkreta uttryck, bland annat genom det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien (Pragkuppen) i februari 1948, valutareformen i de västliga ockupationszonerna i Tyskland i juni 1948, den sovjetiska blockaden av de västliga zonerna i Berlin mellan augusti 1948 och maj 1949, bildandet av Nato 1949, samt den första lyckade sovjetiska provsprängningen av en atombomb 1949.

Sverige måste ”bidraga till en avspänning mellan öst och väst”

Kan den internationella utvecklingen efter 1945 förklara varför Undén var ovillig att föra upp Raoul Wallenberg-ärendet på den svensk-sovjetiska dagordningen? Trycket mot Sverige vad gäller t.ex. de baltiska flyktingarna hårdnade i takt med att nazi-Tyskland försvagades 1943–44. Det är också ett faktum att den sovjetiska militära närvaron i Östersjöområdet ökade påtagligt som ett direkt resultat av kriget.

Kan utrikesministern och den övriga utrikesledningen, när relationerna mellan segrarmakterna sedermera successivt försämrades under andra hälften av 1940-talet, ha ansett det vara alltför riskabelt att inta en hård linje gentemot Sovjetunionen i fallet Wallenberg? Kan Undén ha förstått att Raoul Wallenberg fanns i livet i Sovjetunionen men inte velat utpeka Sovjetunionen för ett så flagrant brott mot all diplomatisk sedvänja som att tillfångata en neutral stats diplomat, därför att en sådan anklagelse i sig skulle ha medfört starkt försämrade relationer till Moskva under lång tid framöver?

Den svenska utrikesledningen antog efter kriget, för att dämpa den tilltagande internationella spänningen, en utrikespolitisk linje som syftade till en fullständigt likvärdig behandling av Sovjetunionen och västmakterna. Sovjetunionen skulle inte ges anledning att känna sig förfördelat och inte ges anledning att misstänka att Sverige egentligen hyste sympatier förde västliga demokratiska staterna. Som logisk följd härav blev det centralt för Sverige att dels uppnå en förbättring i relationerna till Moskva, dels avstå från

deltagande i västliga organisationer eller initiativ som på något sätt kunde uppfattas som anti-sovjetiska av Moskva.

Man kan hävda att beslutet att utlämna de 167 militärbalterna var en direkt följd av denna linje. Vid en allmän beredning i baltfrågan inom regeringen den 4 december 1945 sade t.ex. statsrådet Per Edvin Sköld:

Ryssarna måste till varje pris bemötas så, att de icke bleve annorlunda behandlade än andra stormakter. Det vore svårt för dem att slå till reträtt i en fråga om en utfästelse, som svenska regeringen lämnat. Konsekvensen skulle säkerligen icke bliva, att vi komme i krig med ryssarna, men den komme otvivelaktigt att till det allvarligaste lända till ett försämrande av de svensk-ryska förbindelserna. Sverige komme att sättas i en klass för sig, och ryssarna komme att avsäga sig varje umgänge med oss.

Enligt Ernst Wigforss skulle det vara illa om intrycket skapades att en opinionsrörelse kunde driva regeringen ”vart som helst”. Detta vore dock inte det värsta, enligt Wigforss:

Det värsta vore vårt förhållande till Ryssland. En svensk regering, som böjde sig för en opinion i en fråga, som mer eller mindre hade sin spets mot Ryssland, måste för Kreml framstå som en potentiell motståndare.

146 av 167 balterna utlämnades avtalsenligt i januari 1946. (21 balter undantogs från transporten på grund av sjukdom).

Undéns uttalande vid en riksdagsdebatt i oktober 1945 rörande den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna kan också tolkas som ett utslag av denna strävan att konstruera en bild av Sovjetunionen som en fullständigt normal stat:

Redan under mellankrigsperioden rådde på många håll i världen ett starkt tvivel om dessa små nyupprättade republikers framtid. […] Den politiska mogenheten hos dessa folk var inte heller särskilt markerad […] Vore det inte anledning att pröva den andra politiska linjen, nämligen att acceptera det nya Ryssland och den politiska utformning som de baltiska republikerna fått såsom anslutna till Sovjetunionens republiker?

Huruvida miljardkrediten var ett direkt utslag av denna strävan efter likabehandling av Sovjetunionen kan diskuteras. Ledamoten i denna utredning fil. dr. Birgit Karlsson genomför i en bilaga till denna utredning en ingående analys av handels- och kreditavtalet och visar där att rent ekonomiska motiv också var tungt vägande

skäl för den svenska regeringens strävan att få till stånd ett handels- och kreditavtal med Sovjetunionen (bilaga 3).

Dock står det klart att den tillträdande ministern i Moskva, Gunnar Hägglöf, efter sina samtal med regeringsmedlemmar i maj 1946, fick ”klart för sig att hela avtalsfrågan hade en politisk bakgrund” (Hägglöf, 1973: 33).

Per Albin Hansson, Östen Undén och Ernst Wigforss hade enligt Hägglöf varit inställda på att de tre segrarmakterna också efter kriget skulle kunna upprätthålla ett tillräckligt hyggligt samarbete, för att, medelst ömesidig hjälp, kunna inleda återuppbyggnadsarbetet i Europa. När Winston Churchill emellertid den 5 mars 1946 deklarerade att ”en järnridå sänkts tvärs över Europa”, ”från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet” blev den svenska regeringen, enligt Hägglöf, ”närmast upprörd” (Hägglöf, 1973: 34-35).

Bakom kreditavtalet låg också, enligt Moskva-sändebudet, ett dåligt samvete för det svenska agerandet under kriget:

En av de ivrigaste förespråkarna för en svensk miljardkredit till Sovjetunionen sade mig att denna kredit skulle kunna bidraga till att väga upp de förluster som ryssarna lidit till följd av det svenska medgivandet sommaren 1941 att låta den tyska Engelbrechtdivisionen transiteras från Norge till Finland! (Hägglöf, 1973: 31).

Både Per Albin Hansson och Östen Undén satte stora förhoppningar vid vad Hägglöf skulle kunna åstadkomma i Moskva. Hansson hade uppmanat honom ”att i Moskva söka skapa 'ej blott hyggliga utan verkligt förtroendefulla förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen … Ryssarna måste känna att de i Sverige hade en verklig vän'” (Hägglöf, 1973: 34). Undén underströk regeringens behov av att få en inträngande rapportering från Moskva: ”Vi måste söka få en inblick i Sovjetunionens verkliga ekonomiskpolitiska läge och framför allt i den sovjetryska ledningens utrikespolitiska avsikter” (Hägglöf, 1979).

När Hägglöf emellertid under oktober och november 1946 sänt hem ett antal officiella skrivelser och en längre rapport rörande den politiska utvecklingen i Sovjetunionen (HP 1 Er, 1/11-1946) till Stockholm kallades han till Undén för samtal. Enligt Hägglöf ansåg Undén att rapporten målade den politiska utvecklingen i Sovjetunionen i alltför mörka färger:

Han framhöll att man ju inte fick glömma att landet genomlidit ett fruktansvärt krig och att man i själva verket måste beundra den energi som sovjetledningen nu utvecklade inom ramen för sina femårsplaner.

Jag kunde endast instämma i dessa uttalanden, som jag för övrigt icke tyckte strida mot min rapportering (Hägglöf, 1973: 82).

Undén ansåg också att Hägglöf inte tillräckligt beaktat att den sovjetiska regeringen varit utsatt ”för åtskillig provokation”. Churchills tal i Fulton, Missouri ”hade varit en utmaning”. Samtalet hölls till en början enligt Hägglöf i ”en sträng. förhörsliknande ton”, varefter utrikesministern mjuknade upp något. Avslutningsvis underströk dock Undén:

att han ville lägga mig på hjärtat att det icke var nog att vi eventuellt hade ett hyggligt förhållande till Sovjet. Vi måste försöka att ha ett så förtroendefullt förhållande att vi i vår ringa mån kunde bidraga till en avspänning mellan öst och väst (Hägglöf, 1973: 84).

Sammanfattning

Är det då rimligt att anta att Undéns inaktivitet i ärendet Raoul Wallenberg betingades av ambitionen att ge Sverige möjligheten att spela en, i Undéns och den svenska statsledningens ögon, viktig internationell roll som medlare mellan öst och väst? En sådan roll hade naturligtvis mist något av sin neutrala upphöjdhet om man utpekat den ena sidan för att ha fört bort och möjligtvis tagit livet av en svensk diplomat. Något entydigt svar på denna frågan kan inte ges.

Undéns inställning i fallet Raoul Wallenberg är i praktiken en gåta och denna utredning kommer inte längre än denna typ av högst hypotetiska resonemang. Varför Undén valde att inte agera trots att den egna förvaltningens tjänstemän manade till handling förblir oklart.

I ljuset av den sammantagna bilden av de olika legationernas rapportering i fallen af Sandeberg, de schweiziska diplomaterna etc. förefaller det under alla förhållanden orimligt att utrikesministern skulle ha kunnat utesluta möjligheten att Raoul Wallenberg vistades i sovjetisk fångenskap. Wallenberg var föremål för ett förhållandevis stort antal officiella skrivelser och handbrev, hans gärning i Budapest var uppmärksammad i tidningarna, och hans försvinnande var föremål för interpellationer i riksdagen. Det svenska sändebudet i Moskva hade därtill som enda fråga tagit upp Wallenberg vid ett möte med Stalin och utförligt rapporterat om detta till utrikesministern. Att Undén aldrig skulle ha reflekterat

över vad som hänt Wallenberg förefaller mot bakgrund av detta som fullständigt osannolikt. Under dessa stunder av reflektion är det knappast möjligt att han, mot bakgrund av vad vi idag kan belägga att han har läst, kunde helt utesluta att Wallenberg fanns i sovjetisk fångenskap.

Undéns inaktivitet i fallet Wallenberg är således, alldeles oavsett bevekelsegrunderna, skäl till erinran i sig. Det förefaller mycket osannolikt att en mera kraftfull undénsk linje i fallet Wallenberg gentemot Sovjetunionen skulle ha satt några verkligt väsentliga svenska intressen på spel (annat än de rena prestigehänsyn och den stolthet som följde med självbilden av Sverige som en viktig internationell aktör). Sverige intog en hård linje i frågan om de runt 30 000 civila baltiska flyktingarna utan att detta fick några allvarligare konsekvenser för landets säkerhet. Att åtminstone ta upp ärendet på utrikesministernivå, t.ex. vid samtalet med Molotov i New York i december 1946, förefaller mot bakgrund av detta som ganska självklart.

Det förefaller också överdrivit stelbent och fantasilöst från utrikesministerns sida att inte uppmana Hägglöf eller Barck-Holst att gå vidare i det förvisso mycket cyniska förhandlingsspel om utväxling som de sovjetiska diplomaterna öppnade för. En sådan strategi hade möjligtvis kunnat medföra att mer påtagliga indikationer på att Raoul Wallenberg fanns i livet hade kunnat erhållas från den sovjetiska sidan.

15.6. En blockerad utrikesförvaltning och utrikesledning 1947-51

Informationsproblemet

Eftersom tjänstemännen vid UD dels höll det för möjligt att Wallenberg var i livet, dels föreslog att de skulle agera för att en utväxling skulle prövas, går det inte att utesluta att en annan person på posten som Sveriges utrikesminister hade kunnat medföra en lyckligare utgång för Wallenbergs del. Det finns dock ytterligare en faktor, vid sidan av Undéns världsbild, som måste tas i beaktande härvid. Detta gäller den stora mängd motstridig information som kom in till UD under åren från 1945 och framåt.

Ett av de skäl som Undén skall ha anfört i samtalet med Hägglöf i november 1946, till varför han inte ville riskera att försämra för-

hållandet till Sovjetunionen, var att Wallenberg kanske faktiskt hade försvunnit under striderna kring Budapest. I samband med Erlanders och Undéns möte med ”Wallenbergsaktionen” den 3 november 1947, skall Undén ha yttrat att Wallenberg mycket väl kunde ha omkommit under striderna vid Pest efter ”där var ju sådant kaos och sådant bombardemang”.

Mot bakgrund av den tidigare redovisade genomgången av information rörande Wallenbergs omhändertagande av sovjetiska trupper i januari 1945, (uppgifter från Dekanozov, Kollontaj, Berg, Langlet m.m.) kan det i efterhand tyckas förvånansvärt att Undén kunde tro något annat än att Wallenberg fanns i sovjetisk fångenskap. Det är då viktigt att hålla i minnet dels att en hel del information tycks ha blivit liggande hos legationen i Bukarest, dels att det alltsedan den 15 mars 1945 (då Kossuth-radion meddelade att Wallenberg mördats av Gestapo) inkommit ytterst motstridig information om Wallenberg från många olika håll.

Vi har i det föregående kortfattat summerat ett antal av de vittnesuppgifter som inkom under åren 1945 till 1947. För att förstå betingelserna för efterforskningsarbetet under de därpå följande åren fram till Undéns démarche 1952 är det nödvändigt att kortfattat nämna något också om de vittnesuppgifter som inkom också under dessa år.

Wallenberg i Gödöllö, Wallenberg i Lwow

I juni 1947 rapporterade Sohlman följande till UD: Under en utflykt till staden Pusjkino utanför Leningrad hade Sohlmans dotter träffat en ungrare som uppgivit att han sett Raoul Wallenbergs lik. Ungraren, som var sekreterare hos den ungerske finansministern och vars namn var Litpe, hade dock, visade det sig vid närmare samtal med Sohlman, visserligen inte själv sett Wallenbergs lik, utan träffat en icke namngiven ungrare som sade sig ha suttit i ett sovjetiskt fångläger i Gödöllö i Ungern tillsammans med Wallenberg, och där blivit vittne till Wallenbergs död.

Wallenberg skulle, på grund av svält, ha drabbats av en sjukdom som ”yttrat sig i ett sådant förtunnande av tarmväggarna att dessa slutligen brustit” (P 2 EuI, 3/5-1947). Direktören i den ungerska centralbanken Jankovitj (enligt Sohlman ”en gammal bekant från våra handelsförhandlingar med Ungern”), som var närvarande vid samtalet mellan Sohlman och Litpe, uppgav för Sohlman att han

”nu för första gången hade känslan av att ha fått upp ett spår som ledde direkt till någon som verkligen sett Wallenberg efter den 17 januari 1945” (P 2 EuI, 3/6, 5/6, 11/6-1947).

Sohlman rapporterade också att Litpe och Jankovitj hade uppgivit att dödligheten i Gödöllö varit 25 procent, och att Jankovitj delade Litpes uppfattning ”att ryssarna faktiskt nu sakna möjlighet att – utom i rena undantagsfall – fastställa vilka som avledo i ifrågavarande genomgångsläger” (P 2 EuI, 5/6-1947).

Månaden därefter aktualiserades två nya spår. Dels översände den finske medborgaren Uno B. Lillträsk, som också gick under namnet Olov Tjernic, ett brev till Raoul Wallenbergs halvsyster Nina Lagergren vari han uppgav att han suttit i sovjetiskt fångläger tillsammans med Wallenberg. Detta spår visade sig sedermera vara falskt (P 2 EuI, 14/5-1948).

Dels inkom det ovan nämnda helt nya vittnesmålet från det föregivna polska legationsrådet Adolphe Coen. Denne sade sig ha internerats av sovjetiska myndigheter i klostret Brygitki nära

Lwow, där också Wallenberg uppgavs ha vistats (i cell 149). Coen uppgav sig ha haft kontakt med Wallenberg fram till den 18 mars 1947. Wallenberg hade berättat att han hade tjänstgjort vid den svenska legationen i Budapest, och att han gripits av ryssarna eftersom de hittat smycken och pengar i hans väska som de trodde tillhörde ”antidemokratiska personer”. Coen uppmanade svenskarna att utan föregående varning uppsöka lägret i Lwow och överbringa ett matpaket till fången i cell 149.

UD hade emellertid svårt att avgöra om Coen hade ett ärligt uppsåt. I en rad skrivelser och brev (t.ex. 12/7-1947, 18/7-1947), försökte man utröna huruvida Coen verkligen hade varit polskt legationsråd och om hans uppgifter var trovärdiga. I ett brev av 22 juli 1947 skrev Westman från legationen i Paris till Grafström:

Jag upprepar vad jag tidigare sagt. Coen har lämnat så många uppgifter om R. Wallenberg av sådan art att jag tror, att det spår han angivit förtjänar att tagas på allvar (P 2 EuI, 22/7-1947).

Därefter konstaterade UD att Coens uppgifter om sin egen ställning vid polska utrikesministeriet inte kunde bekräftas, varför man den 1 augusti 1947 meddelade att man ”under dylika omständigheter […] icke kunnat fullfölja av honom angivet spår” (P 2 EuI, 1/8-1947).

Coen dök emellertid upp i senare skriftväxling (under 1951). Den 21 december 1951 anmodades Reuterskiöld i Bryssel att

kontakta Coen (något som ej lyckades). I anslutning till denna instruktion konstaterade Dahlman att Coen ”enligt en hemlig källa” uppgivit sig ha varit agent i underrättelsetjänsten (polska London-regeringen)”. Han skall också ha varit inblandad i internationella bedrägerier i stor skala. ”Genom dessa upplysningar om Coen […] försvagas givetvis tilltron till honom” (P 2 EuI, 21/12-1951). Coens uppgifter kunde dock inte avfärdas. I en promemoria av den 30 januari 1952 konstaterade man ”att det icke kan anses helt uteslutet, att Wallenberg verkligen suttit i Lwow under angiven tid”:

Det är nämligen känt, att ryssarna ofta flytta sina fångar från ett fängelse till ett annat, ibland avlägset beläget, för att efter en tid åter flytta vederbörande tillbaka till det första fängelset. […] Vid den tidpunkt, varom här är fråga, (slutet av 1946 och början av 1947) hade mycket energiska démarcher i Wallenberg-frågan gjorts i Moskva. Det är måhända icke för djärvt att antaga, att vissa ryska instanser med hänsyn härtill kan ha funnit det lugnast att under en tid flytta Wallenberg bort från Moskva (P 2 EuI, 30/1-1952).

Så sent som den 11 februari 1957 skrev kriminalkommissarie Otto Danielsson i en promemoria att man inte kunde avfärda Coens uppgifter:

Onekligen talar mycket för, att Coen kan ha talat sanning, då han uppgav, att han träffat Wallenberg i Lwow. Det är ju numera ganska klart, att NKVD just under 1947 gjort några undanmanövrar för att effektivt dölja Wallenberg. Vad vore mer naturligt än att skicka honom till ett litet kloster i östra Polen? (P 2 EuI, 11/2-1957).

Reader's Digest

I juli 1947 publicerade Reader's Digest en artikel av Ralph Wallace om Raoul Wallenberg (”Raoul Wallenberg: Hero of Budapest”). Däri angavs bland annat följande:

Ostensibly a secretary of the Swedish legation – actually supplied with U.S. funds and bearing a secret commission from Sweden's king – this 32 year-old crusader became a figure as legendary as Lawrence of Arabia” (P 2 EuI, 8/7-1947: 96).

Wallenberg uppgavs alltså vara till skenet eller nominellt sekreterare vid den svenska legationen. För den händelse Wallenbergs öde inte redan var avgjort av sovjetiska myndigheter (mycket talar dock

för, som ovan nämnts, att så var fallet) i juli 1947, kan denna uppgift knappast ha bidragit till att skänka ökad trovärdighet till Wallenbergs diplomatiska immunitet i de sovjetiska beslutsfattarnas ögon. Förutom att således möjligtvis förvärra Wallenbergs situation i sovjetisk fångenskap, inspirerade denna artikel också fler personer att ge uppgifter rörande Wallenberg som sedermera skulle visa sig vara falska.

En sådan var rumänen Gheorgi Vas, som den 15 februari 1951 brevledes meddelade det svenska inrikesministeriet att ”konsul Raoul Wallenberg lever än i dag”. Vas uppgav att han mellan 26 januari 1945 till 17 oktober 1948, i fånglägret Sibiu i Rumänien, träffat en Wissinovski som sedermera uppgivit sig vara svensk och heta Wallenberg (P 2 EuI, 12/3, 22/3-1951). Den 3 september 1951, kunde emellertid UD konstatera att Vas, under en fängelsevistelse i december 1950 i Koblenz läst Selection du Readers Digest av april 1948, vari den ovan nämnda artikeln om Wallenberg fanns publicerad (P 2 EuI, 3/9-1951). Vi får anledning att återkomma till Vas nedan.

Wallenberg döende i södra Polen

I oktober 1947 fick den svenska legationen i Warzsawa ett nytt spår som pekade på att Wallenberg skulle ha lyckats fly i samband med en tågkollision ”någonstans i ryska Ukraina” och sedermera anslutit sig till ett ”ukrainskt förbrytarband” som uppgavs befinna sig nära den polska gränsen vid staden Przemysl (P 2 EuI, 21/11-1947). Uppgifterna kom från en polack vid namn Szmichystow Stachowiak, som emellertid uppgav sig egentligen heta Irieczenko och vara ukrainare, ansluten till den ”underjordiska upprorsarmén i sydpolen”. Wallenberg skulle, enligt Iriseczenko, ha fått två revben sönderskjutna i samband med en strid, och låg nu svårt sjuk med hög feber (P2 EuI, 19/11-1947). Om man skulle kunna rädda Wallenbergs liv var det nödvändigt att omedelbart hämta hem honom, något som Irieczenko erbjöd sig hjälpa till med.

Uppgifterna från Irieczenko togs på allvar inom UD. Grafström skrev den 7 november 1947:

Legationssekreterare Kronvall från Warszawa, som är hemma på förhandlingar sökte mig idag med ett fantastiskt spår i Wallenbergaffären. Wallenberg skulle f.n. vistas hos den polska underjordiska armén i skogarna i södra Polen. Han hade kommit dit för omkring tre månader

sedan efter att ha flytt från en rysk fångtransport. Indikationerna äro mycket positiva. Det skall bli spännande att se, om man här verkligen kommit på något eller om det skall visa sig vara falskt som alla de andra (Grafström, 1989: 838)

Uppgifterna från Irieczenko genererade en hel rad skrivelser (P 2 EuI, 19/11, 2/12, 3/12, 16/12-1947), och en resultatlös resa till södra Polen, innan man i december kunde konstatera att Irieczenko var ”en skojare” (P 2 EuI, 16/12-1947).

Wallenberg internerad i Tjeckoslovakien

Iriezcenko dök emellertid upp på nytt i april 1948, då han för svenska legationen i Prag uppgav sig vara kapten i NKVD, och på nytt presenterade ett vittnesmål om Raoul Wallenberg. Wallenberg skulle ha flytt ”från det inre av Ryssland till Ukraina”, anslutit sig till ukrainska partisaner som överskridit gränsen till Tjeckoslovakien. Där hade Wallenberg gripits av den ”tjeckiska säkerhetspolisen” och internerats. Irieczenko var nu villig att hjälpa svenskarna att få loss Wallenberg i utbyte mot att ”fritt och oantastat fick komma in i Sverige” (P 2 EuI, 19/4-1948). Kontakten avbröts emellertid sedan det konstaterats att mannen var identisk med Iriezcenko (P 2 EuI, 14/5-1948).

Uppgifter om Wallenberg 1948-50

Under de kommande två åren inkom ett antal ytterligare uppgifter rörande Wallenberg. En ungersk folkdomstol slog i oktober 1948 fast, på grundval av vittnesmål från en Károly Müller, att Wallenberg mördats av nazister den 13 januari 1945 (P 2 EuI, 22/10-1948) (i en promemoria av Per Anger av den 26 oktober 1949 konstaterades dock att tillräckliga bevis saknades) den 21 mars 1949 noterade UD att den danske medborgaren Haakon Dahl, som i sex år hållits i sovjetisk fångenskap, utväxlats mot en lettisk kommunist.

I maj 1949 lämnade af Sandeberg en längre skriftlig redogörelse för sina kontakter med Erhard Hille (som delat cell med Langfelder) och Stefan Carl (som uppgav sig ha träffat Wallenberg i ett fångläger).

I maj 1950 uppgav en ”ungersk dam i Rom” att en ungrare (som hennes syster talat med) sett Wallenberg i Kiev mellan augusti och oktober 1947 i samband med en fångtransport.

I augusti 1950 uppgav ungraren Sándor Újváry att han befunnit i sovjetisk fångenskap tillsammans med Wallenberg ”i sex veckor fram till den 26 april 1945” i en liten by utanför Budapest. Újváry uppgav att de sovjetiska soldaterna haft för avsikt att arkebusera Wallenberg, tvingat honom att gräva sin egen grav, men därefter bestämt sig för att skona honom. När Újváry frigavs hade Wallenberg haft en skottskada i ena benet (P 2 EuI, 19/8-1950).

I augusti 1950 uppgav tysken Otto Prade, som befunnit sig vid svenska legationen i Budapest i januari 1945, att man från sovjetisk sida anklagat Wallenberg för att ha samarbetat med Gestapo. Man hade också uppgivit att man ”diesen Vogel [Wallenberg] damit so gut versorgt hatte, dass er keinen Pass mehr ausstellen wird und dass er nie mehr Ungarn oder Schweden sehen wird” (P 2 EuI, 16/10-1950).

Desorientering i UD

I en promemoria av den 15 december 1950 konstaterades att uppgifterna från den ungerska damen i Rom (om att Wallenberg setts i Kiev), samt uppgiften från Újváry (om Wallenbergs skottskada) stämde överens med uppgifterna från Irieczenko. Som en illustration till den skada som Irieczenko tillfogade UD:s arbete i efterforskandet av Wallenberg skrev man:

Det sammanfattande intrycket förblir, att det ingalunda synes mig osannolikt, att Wallenberg i april 1948 verkligen befann sig i ett fängelse i Tjeckoslovakien, utan att vara känd av de tjeckoslovakiska myndigheterna under rätt namn och nationalitet (P 2 EuI, 15/12-1950).

Den 12 oktober 1950 gjordes UD uppmärksam på att nio italienska diplomater återvänt från sovjetisk fångenskap. En av dessa, Claudio de Mohr skulle sedermera komma att bli ett mycket viktigt vittne. Eftersom man emellertid från italienska utrikesministeriet, på de svenska förfrågningarna om uppgifter rörande Wallenberg, svarade att diplomaterna ingenting visste, dröjde det nästan ett år innan de Mohrs vittnesmål nådde UD.

Wallenberg i rumänskt fängelse i Sibiu

Under tiden fram till dess aktualiserades det tidigare nämnda spåret Gheorgiu Vas, vilken i februari 1951 uppgav sig veta att Raoul Wallenberg fanns i livet i ett rumänskt fångläger i staden Sibiu, där han, enligt Vas var ”politisk fånge”. UD lade ned ett tämligen stort och tidsödande arbete på Vas, som i långa förhör (t.ex. 6/3-51, 12/3-1951) både gav detaljerade uppgifter om tiden som fånge tillsammans med en Wissinovski, (som alltså egentligen hette Wallenberg), och sin egen bakgrund. (Han skulle bl.a. ha tjänstgjort som pilot hos den rumänske ex-kungen Mikael som givit honom smeknamnet ”Neantúl”, en uppgift som ex-kungen vid kontroll bestämt förnekade).

Uppgifterna togs på stort allvar från UD:s sida. Den 20 mars 1951 upprättades en utförlig promemoria vari diskuterades hur man skulle få hem Wallenberg från fängelset i Sibiu. Som alternativa handlingsvägar angavs bl.a. utväxling av Wallenberg mot någon person ”som befinner sig i de svenska myndigheternas händer”, användande av handelspolitiska påtryckningsmedel, samt befrielse på ”illegal väg”. Enligt det sista alternativet skulle Wallenberg, med hjälp av fängelseläkaren i Sibiu befrias från sin cell för att därefter, antingen i bil (försedd med ett falskt diplomatpass eller inpackad i en ”specialgjord kurirsäck”) passera gränsen till Ungern, eller till fots längs Karpaterna nå gränsen till Jugoslavien. Väl i Sverige skulle Wallenberg få lära sig en uppdiktad detaljerad historia om sin flykt (som skulle dölja de svenska myndigheternas inblandning), varefter Wallenberg skulle föras till en plats på den svenska ostkusten där han på egen hand skulle ”ta sig fram till närmaste landsfiskal och berätta sin historia” (P 2 EuI, 20/3-1951).

Det är dock svårt att i efterhand bedöma huruvida denna promemoria skall ses som ett otvetydigt tecken på att utrikesledningen var beredd att agera på detta okonventionella sätt. Den är skriven av en tjänsteman på förhållandevis låg nivå, Stig Engfeldt, som var ansvarig handläggare för Wallenberg-ärendet, och det är inte klart huruvida den har lästs av utrikesministern. Undén paraffer återfinns inte på dokumentet. Klart är dock att denna typ av analyserande promemorior vari olika alternativ ställs mot varandra, saknades också på låg nivå under de kritiska åren 1945–47, (med möjligt undantag av Barck-Holsts skrivelse av den 30 december 1946 samt Hägglöfs skrivelse av den 30 januari 1947 till Undén vari olika handlingsalternativ presenterades).

Promemorian var sammanställd mot bakgrund av de uppgifter som lämnats av rumänen Gheorgi Vas. Som tidigare nämnts var emellertid detta vittnesmål uppdiktat på basis av information från artikeln i Reader's Digest av 1947.

Újvárys uppgifter

I april 1951 uppgav ungraren Alexander Újváry att han träffat Wallenberg den 7 februari 1945, varefter Wallenberg, i sällskap med sovjetiska soldater gav sig iväg västerut. Újváry arresterades därefter av den sovjetiska militären och spärrades in i en källare under tre dygn. I samband med ett toalettbesök mötte han Wallenberg ”på ett avstånd av högst en meter, varför misstag på person är uteslutet”. Mötet med Wallenberg skedde den 18–19 februari 1945. Enligt Újváry hade Wallenberg av ryssarna anklagats för att vara ”spekulant och spion”. På grundval av Újvárys uppgifter skrev man i en promemoria av januari 1952 att Wallenberg

synes ha undandragit sig rysk kontroll efter avresan från Benczurgatan den 17 januari för att vid en senare tidpunkt, sannolikt den 7 februari åter komma i rysk hand. Måhända kan detta förhållande vara en bidragande förklaring till att han sedermera råkat i svårigheter (P 2 EuI, 30/1-1952).

Újvárys uppgifter gav alltså stöd åt den felaktiga uppgiften att Wallenberg självmant skulle ha avvikit från den sovjetiska militären, för att därefter gripas. Denna uppgift hade, som ovan nämnts, redan Söderblom framfört i ett handbrev till kabinettssekreterare Sahlin i juli 1945.

Spåren koncentreras till Moskva

I april 1951 uppgav den ungerske flyktingen Johann von Korody-Katona att han i ett fängelse i Budapest sammanträffat med den ungerske politikern Béla Lukács, som berättat att ett flertal ungerska politiker vistats i ett fångläger omkring 100 kilometer från Moskva vars namn började på K. Lukács hade uppgivit att ”den svenske legationssekreteraren Wallenberg var också där” (P 2 Eu I, 30/1-1952).

I promemorian av den 30 januari 1952 konstaterades också att ”de viktigaste spåren i Wallenberg-ärendet komma från Moskva med omnejd”.

I synnerhet de Mohrs vittnesmål om att Wallenberg skulle ha vistats i Lefortovo-fängelset i Moskva innebar en vändpunkt vad gäller den svenska hållningen i ärendet. Den 11 februari 1952 överlämnade Undén en note till den sovjetiske ambassadören i Stockholm, Rodionov, vari man från svensk sida för första gången begärde Wallenberg utlämnad från Sovjetunionen.

UD:s handläggning av vittnesmålen 1947–51

Den ovanstående korta presentationen av den stora mängd uppgifter som inkom till UD mellan 1947 och 1952 kan naturligtvis inte göra anspråk på att vara fullständigt uttömmande. Syftet har varit att kort presentera de vittnesmål som har genererat flest brev, telegram och skrivelser inom utrikesförvaltningen. Icke desto mindre har denna, ehuru ofullständiga genomgång, bedömts som nödvändig för att i någon mån åskådliggöra mängden motsägelsefull information som inkom till UD under åren närmast efter Vysjinskijs note. Den svenska diplomatiska aktiviteten i Moskva under den aktuella perioden i ärendet Wallenberg var mycket låg. Inga démarcher avgavs mellan 1947 och 1952.

Orsaken till att man överhuvudtaget inte agerade i Moskva sammanfattas nog bäst av UD:s Vaktrapport av den 21 augusti 1947:

På förfrågan om vad det ryska meddelandet om Wallenberg innebär ligger det i sakens natur, att det icke kan bli någon förnyad framställning i Moskva. Det ryska utrikesministeriets utförliga svar på de svenska framställningarna anger att ytterligare upplysningar om Wallenbergs öde icke stå att erhålla genom de ryska myndigheterna (Vaktrapport, 21 augusti 1947).1

Lennart Petri underströk i samma anda vid en föredragning i Wallenberg-ärendet inför Konstitutionsutskottet 1948:

Det sovjetryska beskedet i noten den 18 augusti 1947 var av den art att man inte gärna kunde återkomma till frågan utan att förebringa nya fakta (P 2 EuI, 8/4-1948).

1 P 2 EuI), Mapp "Pressbyråns samling vaktrapporter samt RD-tryck, artiklar, tidningsklipp m.m.", box 245.

UD tycks, genom sitt omfattande arbete med att undersöka sanningshalten i de olika vittnesuppgifterna, ha blivit mer eller mindre blockerat. Tjänstemännen vid de svenska legationerna i Europa saknade kompetensen att genomföra förhör med de många uppgiftslämnarna på ett professionellt sätt. Följden blev att man hade mycket svårt att skilja relevant och sanningsenlig information från falsk.

En del av uppgifterna var helt eller delvis sanningsenliga (t.ex. af Sandebergs uppgifter om Hille, möjligtvis Kasser), en del av uppgifterna var uppenbart felaktiga (såsom Hódosi, von Maasburg, Coen, Újváry) men möjligtvis givna i ärligt uppsåt (beroende på misstag på person etc.), somliga uppgifter var tvivelsutan givna med falskt uppsåt. Motiven bakom att ge direkt vilseledande information till UD kan ha varierat. I en promemoria av januari 1952 skrev man följande (rörande uppgifterna från Ossian Ericsson, Uno Lillträsk, Szmichystow Stachowiak [Irieczenko] och Gheorghiu Vas):

I några av dessa fall har […] ett synnerligen omfattande, tidsödande och kostsamt arbete nedlagts. Man har inte kunnat komma till någon bestämd uppfattning om motiven till deras närmanden till utrikesdepartementet. I några om icke alla fall torde det dock säkerligen röra sig om bedragare, som sökt personlig vinning. Stachowiak var utan tvivel engagerad i hemlig rysk tjänst, ehuru tveksamhet kan råda om han handlat på ryskt uppdrag. Beträffande Vas tala vissa omständigheter starkt för att han är anställd i den rumänska hemliga polisen, ehuru hans motiv kunna ha varit personliga (P 2 EuI, 30/1-1952).

I efterhand slås man dock av utrikesledningens oförmåga att vara motståndskraftig mot diffus information. I april 1945 hade man, trots Dekanozovs note, valt att sätta tilltro till diffusa uppgifter från Bukarest. Nu satte man tilltro till uppgifter från en hel rad ytterst diffusa källor, trots att utrikesförvaltningens egen personal sände in skrivelser till utrikesministern där de sade sig uppfatta att förhandlingar rörande Raoul Wallenberg var möjliga.

16. Bild IV: Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap

16.1. Högre grad av systematik i UD:s handläggning

Det svenska agerandet efter 1950 präglas av en större aktivitet och målmedvetenhet. I december 1951 fick UD tillgång till ett vittnesmål av central betydelse. Den italienske diplomaten Claudio de Mohr, som återvänt från sovjetisk fångenskap i december 1950 tillsammans med nio italienska diplomater, vittnade om att han i Lefortovo upprätthållit ”ständig kontakt” med Raoul Wallenberg från den 20 april 1945 till början av 1948 (P 2 EuI, 3/12-1951). Diplomaterna Ronchi och Romeo Moschetti, som också suttit internerade i Lefortovo, lämnade uppgifter som gav stöd åt de Mohrs uppgifter (P 2 EuI, 31/1-1952).

Det skulle dock vara felaktigt att hänföra den ökade diplomatiska aktiviteten enbart till de Mohrs vittnesmål. Inom UD ställde man sig faktiskt till en början tämligen skeptisk till de Mohr. Kriminalkommissarie Otto Danielsson vid Säkerhetspolisen (dåvarande Statspolisen) konstaterade i en promemoria av januari 1952 att ”man inte kan sätta alltför stor tillit till de Mohrs vittnesmål”. Detta borde snarare ses som ”en indikation” på att Wallenberg ”kan ha varit i Lefortovskajafängelset” (P 2 EuI, 3/1-1952). I ett samtal med förste sekreteraren vid sovjetiska ambassaden i Stockholm Tarabrin den 14 april 1953 uppgav kabinettssekreterare Arne S. Lundberg att man från svensk sida inte tillmätte ”stor betydelse” åt de Mohrs vittnesmål ”ehuru det kan finnas en kärna av sanning” (P 2 EuI, 14/4-1953). Denna misstro mot de Mohr från UD:s sida berodde, enligt Lundberg, på att han under förhör lämnat motstridiga uppgifter och verkat ”överhuvudtaget relativt otillförlitlig”. Först i juli 1954 kunde Lundberg konstatera att vittnesmålet ”måste, sedan det på en del väsentliga punkter bekräftats, tillmätas större betydelse än tidigare skett” (P 2 EuI, 13/7-1954).

En synnerligen viktig bidragande faktor bakom det mer resoluta svenska agerandet var att UD från 1951 hade en ny kabinettssekreterare som visade prov på stort engagemang för Wallenbergs öde. Strax efter sin tillsättning inledde Arne S. Lundberg kontakter med Wallenbergs anhöriga som ofta företräddes av journalisten och författaren Rudolph Philipp. Även om samarbetet med Philipp skulle komma att vara långt ifrån oproblematiskt under de kommande åren, lyckades ändå Lundberg få till stånd ett fungerande samarbete med familjen i efterforskningsarbetet.

Statsrådet Ulla Lindström tecknade följande porträtt av Lundberg i sin dagbok 1955:

Kabinettssekreterare Arne Lundberg har lagt ner speciellt intresse på de vittnesmål och berättelser som berör fallet. Han har något av indianbokslynne och deckarspänning i sin natur: försvunna hjältar och misstänkta spioner väcker hans särskilda intresse, attraherar honom oemotståndligt tycks det (Lindström, 1969: 100).

Kommissarie Otto Danielsson lade också ned ett stort arbete på att förhöra vittnen och analysera hållbarheten i den stora mängd vittnesmål som avgivits under 1940-talets senare år. Efterforskningsarbetet, som under senare hälften av 1940-talet ofta hade bedrivits på ett osystematiskt sätt, fick härmed en systematik och professionalism, som var avgörande för det mer målmedvetna svenska agerandet under 1950-talet. I en promemoria av maj 1955 konstaterade Lundberg:

Under de första åren efter Wallenbergs försvinnande begicks vissa fel under spaningsarbetet. Diplomatisk personal är utan noggranna instruktioner i regel oförmögen att hålla förhör av polisiär typ. Huvudfelet är, att ledfrågor ställes och att man försummar att utfråga rörande alla detaljer. […] Det viktigaste felet i handläggningen var, att spår inte fullföljdes till slutet. Det viktigaste misstaget var, att journalisten af Sandebergs vittnesmål icke togs på allvar. De spår han gav kunde ha lett till kontakt med rumänen Stefan Carl vid en tidpunkt då denne fritt kunde ha berättat (P 2 EuI, 27/5-1955).

Stefan Carl hade, som nämnts, vittnat om att han träffat Raoul Wallenberg på ett repatrieringskontor i Moskva sommaren 1946. Wallenberg hade varit i sällskap med två vakter och uppgivit för Carl att han vistades vid ett arbetsläger utanför Moskva. Mot bakgrund av de uppgifter som i dag finns tillgängliga förefaller emeller-

tid just Carls vittnesmål som mindre sannolikt. Lundberg konstaterade dock:

Om detta vittnesmål ingått, är det kanske mest sannolikt, att resultatet vid démarcherna i Moskva blivit detsamma. Schismen med familjen hade troligen kunnat undvikas. Därmed hade möjligen den stora offentliga kampanjen kunnat undvikas. Detta i sin tur skulle medfört, att den ryska prestigen icke engagerats så hårt i ärendet (P 2 EuI, 27/5-1955).

Bättre analys: Per Angers och Stig Engfeldts promemorior

Den arbetsinsats som utfördes av UD:s diplomater skall dock inte heller underskattas. Per Anger, som handlagt ärendet mellan 1948 och 1952, drev med stor envishet linjen att Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap. I åtskilliga promemorior (t.ex. P 2 EuI, 16/10-1950, 22/12-1950, 16/2-1951) genomförde Anger analyser av vittnesmål och förde resonemang kring tänkbara motiv bakom det sovjetiska agerandet. Anger skriver dock i sin bok Med Raoul

Wallenberg i Budapest (1979) att han inte fick minsta gehör på högsta ort för sin uppfattning att Wallenberg befann sig i sovjetisk fångenskap eller för vad han ansåg borde göras för att få

Wallenberg fri. Han fick tillfälle att personligen framföra sin inställning till utrikesminister Undén under en tågresa till Oslo i slutet av 1950:

Han bad mig komma in och sitta ner i hans sovkupé under resan. ”Herr Anger har ju varit i Budapest och lär ha synpunkter på vad som hänt Wallenberg”, började han. Jag gav en resumé av Wallenbergs och beskickningens verksamhet för den judiska befolkningen i Budapest under kriget. Jag talade om varför jag fullt och fast trodde att Wallenberg, efter att ha omhändertagits av ryssarna, fortfarande befann sig i ryskt förvar. Jag avslutade med att säga som min mening, att det enda språk ryssarna förstår i en situation som denna är att man sätter hårt mot hårt eller att man har något att erbjuda i gengäld. Schweizarna och italienarna hade återfått sina diplomater genom att utväxla dem mot sovjetiska medborgare. En dansk vid namn Hakon Dahl, som vistats sex år i fångenskap i Sovjet, hade utväxlats mot en rysk kommunist, fängslad i Danmark. Vi hade ju, tillfogade jag, givit ryssarna en miljard i kredit i handelsavtalet 1946 utan att begära något i stället. Vi hade haft flera spionfall i Sverige där Sovjet-medborgare varit inblandade. Vore det inte tänkbart att i stället för att utvisa en spion hålla en sådan kvar här i avvaktan på ett utbyte med Wallenberg?

”Sånt gör inte svenska regeringen”, svarade Undén kort och avmätt efter att ha lyssnat till min redogörelse. Audiensen var slut (Anger, 1985: 140–141).

I en promemoria av den 22 december 1950 utvecklade Anger just det resonemang som han anförde inför utrikesministern:

Måhända vore det även av intresse att rekapitulera vad som hände den schweiziske chargé d'affaires i Budapest Feller samt dansken Dahl. Feller bortfördes av ryssarna omedelbart efter Budapests erövring och hölls i rysk fångenskap ungefär ett år. Han utväxlades därefter mot en rysk förhandlingsdelegation, som befunnit sig på genomresa i Schweiz, men av schweizarna kvarhölls, tills Feller återlämnades. Dahl befann sig i rysk fångenskap i sex år. Detta förnekades till en början av ryssarna, men sedan danska vederbörande erfarit i vilket fängelse Dahl befann sig, lyckades man få honom utväxlad mot en sovjetrysk kommunist, som suttit i fängelse i Danmark (22/12-1950 [reviderad 16/2-1950]).1

På den omarbetade versionen av denna promemoria, av den 16 februari 1951, (vari återges samma ordalydelse som ovan) återfinns utrikesministerns paraff.

Angers frustration över utrikesledningens ”negativa” synsätt på Wallenberg-ärendet ledde emellertid till att han avsade sig sitt uppdrag som handläggare av Wallenberg-ärendet den 18 januari 1951 (P 2 EuI, 18/2-1951).

Även Angers efterträdare Stig Engfeldt gjorde en stor insats genom en hel rad grundliga promemorior rörande vittnesmål och ärendets handläggning (P 2 EuI, 19/4-1948, 29/4-1949, 15/12-1950). Engfeldt är sannolikt den förste inom UD som skriftligen på ett systematiskt och grundligt sätt analyserade Wallenbergärendet i en vidare politisk kontext. År 1951 hade därtill en stor mängd ytterligare information kommit UD till del som gjorde det möjligt att få ett större underlag för analys av det sovjetiska agerandet än vad som varit möjligt på Söderbloms, Barck-Holsts och Hägglöfs tid. I en omfattande promemoria rörande det visserligen falska spåret Gheorghiu Vas, utvecklade Engfeldt klarsynta resonemang kring de svenska handlingsmöjligheterna i fallet Wallenberg. Engfeldt noterade bland annat:

1 Angers redogörelse för det schweiziska agerandet var, som framkommit ovan, felaktig. Schweiz utlämnade ett antal sovjetiska medborgare som vistades som flyktingar i landet i utbyte mot Feller och Meier.

Beträffande den demokratiska världsopinionens reaktion i den händelse W. skulle återkomma behöver ej sägas mycket. Det kan icke råda något tvivel om att den redan mångbeskrivne och av en viss hjälte- och martyrgloria omskimrade Wallenbergs återkomst vore en världssensation, som skulle sätta sinnena i den västliga världen, kanske i synnerhet i Förenta Staterna, i svallning. Man skulle med tacksamhet anamma fallet W. som ett förstklassigt propagandavapen i kampen mot världskommunismen. Man kan också lätt föreställa sig, vilken betydelse uttalanden av W. om hans fängelsevistelse skulle få även i den inrikespolitiska debatten med kommunisterna i Sverige och i andra demokratiska länder. En enorm prestigeförlust för Sovjetunionen bleve följden. […] Det skulle föga hjälpa med undanflykter, såsom att skylla på att W. suttit i ett rumänskt fängelse. Den nakna sanningen i fallet W. skulle utan tvivel slå sönder alla framkonstruerade ryska motargument, som kunna tänkas. Häri ligger svårigheten att finna den rätta vägen till W:s befrielse (P 2 EuI, 20/3-1951).

Engfeldt konstaterade följaktligen att Sovjetunionens prestige och de politiska konsekvenser, som skulle bli följden av Wallenbergs återsändande, helt enkelt gjorde det omöjligt för ledarskiktet i Moskva att utan villkor lämna ut honom:

Om Wallenberg-affären icke fått så mycket publicitet från början, skulle läget måhända varit gynnsammare och ett utlämnande kunnat komma till stånd långt tidigare (P 2 EuI, 20/3-1951).

En central uppgift för Sveriges del måste således bli, enligt Engfeldt, att under en lång tidsrymd hålla Wallenbergs utlämnande hemligt och därtill ”övertyga ryssarna om att det kan hemlighållas”. Endast härigenom, skriver Engfeldt, skulle ”Sovjetunionens prestige kunna räddas” (P 2 EuI, 20/3-1951).

Strategin att försöka övertyga den sovjetiska sidan om att de kan återlämna Wallenberg utan att förlora ansiktet inför den internationella opinionen löper som en röd tråd genom det svenska agerandet under 1950-talet. Det finns en mängd exempel på detta och vi återkommer till dessa nedan.

Den 27 april 1951 skrev Engfeldt ytterligare en promemoria vari han gjorde en grundlig analys av Barck-Holsts officiella skrivelse till utrikesministern av december 1946. Vi har redan tidigare nämnt vissa resonemang ur denna promemoria. Huvudslutsatsen var att man från sovjetisk sida tillämpat en systematisk taktik att sammankoppla ärendet Wallenberg med ärendena Makarova och Granovskij och att Barck-Holsts skrivelser lämnats obesvarade av UD (P 2

EuI, 27/4-1951). Denna slutsats, som alltså i allt väsentligt upprepade Barck-Holsts linje, gav ytterligare stöd för hypotesen att Wallenberg befann sig i sovjetisk fångenskap.

Längre promemorior avsedda för internt bruk inom UD, vari redogjordes kronologiskt för vidtagna åtgärder samt för inkomna vittnesmål sammanställdes härefter vid ett flertal tillfällen under 1950-talet (t.ex. den 23 juli 1953, 7 augusti 1953 och 7 oktober 1953, 13 juli 1954 och 27 maj 1955).

Förutom dessa interna utredningar inom UD gav Undén den 12 februari 1951 i uppdrag åt envoyé Erik Sjöborg att gå igenom Wallenberg-dossiern för att dels göra en promemoria om vidtagna åtgärder vid olika tillfällen, dels avge sin bedömning rörande möjligheterna att grunda en ny démarche i Moskva på nytillkomna vittnesmål. Sjöborgs utredning presenterades den 30 april 1951. Förutom en fullständig kronologisk genomgång av skriftväxlingen mellan Stockholm och den svenska legationen i Moskva, samt en omfattande presentation av dittills avgivna vittnesmål, var Sjöborg försiktig i sina slutsatser. Han konstaterade dock att ett flertal personer ansett sig kunna intyga att Wallenberg befann sig i sovjetisk fångenskap, samt att man genom vidare förhör borde kunna komplettera dessa uppgifter. En brist hos Sjöborg är att han inte tog upp Kollontajs besked till fru Günther, (som varit känt sedan 1948).

I december 1951 fick UD som nämnts tillgång till nyckelvittnet de Mohrs utsaga, och den sista januari presenterade Engfeldt en ingående analys av de runt fyrtio mer eller mindre trovärdiga vittnesmål rörande Wallenberg som fanns tillgängliga, varvid han konstaterade att ”de viktigaste spåren i Wallenberg-affären komma från Moskva med omnejd” (P 2 EuI, 30/1-1952).

16.2. Undéns note februari 1952

Under hösten 1951 hade man inom UD diskuterat vilken strategi som skulle tillämpas i Wallenberg-ärendet. I ett handbrev till Sohlman av den 8 september presenterade Lundberg tre tänkbara alternativa handlingsvägar för den svenska sidan: ”1/ bytesaffär, 2/ underhandstrevare i syfte att locka fram en rysk reaktion, 3/demarche i avsikt att erhålla ett ryskt svar, som kan publiceras” (P 2 EuI, 8/9-1951).

Lundberg konstaterade att ”det första alternativet [endast kunde] realiseras under förutsättning att vi få i våra händer en person, som ryssarna ha starkt intresse för och som vi utan att bryta mot humanitära principer kunna utlämna”. Han noterade också att alternativ tre (démarche) för närvarande inte var aktuell eftersom en sådan sannolikt ”skulle ge omedelbart negativt resultat och endast minska utsikterna att vid uppdykande av nya omständigheter uträtta något”(P 2 EuI, 8/9-1951).

I sitt svarsbrev av den första oktober 1951 instämde Sohlman i Lundbergs resonemang om olämpligheten med en démarche. En sådan borde endast komma till stånd efter ett eventuellt negativt resultat av en underhandstrevare, som alltså enligt Sohlman var det mest intressanta av de tre alternativen. Sohlman skrev vidare att ”alternativ ett [bytesaffär] förefaller mig principiellt osympatiskt och dessutom knappast att tillråda med hänsyn till den karaktär vi trots allt önska ge våra förbindelser, även med Sovjet” (P 2 EuI, 1/10-1951). Han noterade vidare:

Vid vårt ställningstagande till alternativ ett [bytesaffär] bör hänsyn också tagas till möjligheten, att ryssarna faktiskt icke ha vederbörande i sin hand (P 2 EuI, 1/10-1951).

Huruvida det företogs någon underhandstrevare under månaderna härefter är inte säkert.

Det är sammanfattningsvis mot bakgrund av en kombination av nya vittnesmål, systematisk analys av tidigare avlagda vittnesmål och systematisk politisk analys av Raoul Wallenberg-ärendet, som utrikesminister Undén den 11 februari 1952 överlämnade en note till den sovjetiske ambassadören i Stockholm, Konstantin Rodionov, vari man från svensk sida, med utgångspunkt dels från Dekanozovs note av den 16 januari 1945, dels från de nya vittnesmålen, för första gången begärde att

Sovjetunionens regering vidtager de för Wallenbergs snara återförande till Sverige erforderliga åtgärderna (P 2 EuI, 11/2-1952).

Under samtalet med Rodionov framhöll Undén att ”han personligen tagit del av det viktigaste materialet och inte kunde tvivla på dess bevisvärde” (P 2 EuI, 11/2-1952).

Den sovjetiska sidans agerande efter den svenska noten finns utförligt återgivet i den svensk-ryska arbetsgruppens rapport. Det kan emellertid också i detta sammanhang vara värt att kort referera

vad som skedde i Moskva som reaktion på den svenska framställningen.

Den sovjetiska reaktionen

Den 22 februari 1952 upprättades en promemoria över Raoul Wallenberg-ärendet baserad på arkivmaterial vid utrikesministeriets femte europeiska avdelning. Häri återgavs ärendets historia från Söderbloms begäran om sovjetiskt skydd åt Budapest-legationens personal i december 1994 till Claudio de Mohrs vittnesmål i december 1951. Skriftväxlingen mellan den svenska legationen och det sovjetiska utrikesministeriet återgavs utförligt, liksom skriftväxlingen mellan det sovjetiska utrikesministeriet och den sovjetiska säkerhetstjänsten.

Den 3 mars meddelade ministern för statssäkerhet S. Ignatiev vice utrikesminister Gromyko att det knappast var ändamålsenligt att på något sätt ändra karaktären i det svar som avgetts av Vysjinskij den 18 augusti 1947. Vysjinskij, som i en promemoria till Stalin av den 18 mars i korta ordalag återgav den fiktiva sanningen om Raoul Wallenbergs öde (dvs. att han var okänd i Sovjetunionen), rekommenderade också att det sovjetiska svaret till Sverige av 1947 inte borde ändras. Den 16 april 1952 överlämnades en sovjetisk svarsnote i denna anda.

Från svensk sida svarade man med en ny note som överlämnades den 23 maj 1952 av utrikesministern till Rodionov. I noten återgavs bland annat Lars Bergs vittnesuppgifter från maj 1945 om att de sovjetiska förhörsledarna hade anklagat Wallenberg dels för att ha utfärdat falska pass åt personer som stödde den fascistiska regimen i Ungern, dels för att ha bedrivit illegal underrättelseverksamhet. Man framhöll i noten ”att dylika misstankar mot Wallenberg måste anses helt obefogade”. Att olika skyddsdokument kommit i händerna på ungerska fascister måste ”tillskrivas illegala tillgrepp eller förfalskningar”. Då noten överlämnades framförde Undén till Rodionov att läget i de svensk-sovjetiska relationerna skulle skärpas om inte Wallenberg-ärendet fick ”en tillfredsställande lösning” (P 2 EuI, 11/2-1952).

Den 26 maj överlämnade Sohlman i Moskva noten till vice utrikesminister Zorin, varefter ”utspann sig ett trekvarts timmes delvis mycket animerat samtal”. Zorin ”gick i enlighet med den bolshevistiska taktiken omedelbart till motattack” och gjorde bland

annat gällande att svenska myndigheter stod bakom en presskampanj riktad mot Sovjetunionen: ”Huru vore det f.ö. i annat fall möjligt för tidningarna att lämna upplysningar, varöver endast svenska myndigheter förfogade?” (Möjligtvis syftade Zorin härvid på Rudolph Philipps artikel i Allt 1951, vari återgavs ordagrant den promemoria av november 1945, samt den komplementspromemoria av april 1946, vari återfanns i stort sett alla telegram i Raoul Wallenberg-ärendet under Söderbloms tid som legationschef i Moskva.) Zorin framhöll också att man hade bevis för svenskt spioneri riktat mot Sovjetunionen (P 2 EuI, 26/5-1952).

I ett brev till Stalin rekommenderade Vysjinskij att den nya svenska noten borde lämnas utan svar. Om Sverige skulle återkomma med en ny förfrågan kunde man muntligen hänvisa till det svar som gavs i april 1952 (som i sin tur hänvisade till Vysjinskijs note av 18 augusti 1947). Den utförliga promemoria som upprättats vid den femte europeiska avdelningen i det sovjetiska utrikeskommissariatet i februari 1952 presenterades på nytt i bearbetad form den 5 juni 1952. Vysjinskijs bägge brev till Stalin, liksom det faktum att ärendets hantering faktiskt noggrant återgavs i två promemorior tyder på att de svenska hänvändelserna togs på allvar från sovjetisk sida.

16.3. Perioden 1952–55

Ytterligare svenska hänvändelser

Under perioden från juni till december 1952 framförde svenska regeringen påminnelser rörande ärendet Wallenberg till Rodionov och Vysjinskij vid fyra tillfällen (den 28 juni, 30 augusti, 1 oktober och 17 november 1952). Vid mötet den 30 augusti 1952 mellan Undén och Rodionov framhöll den svenske utrikesministern att

Wallenberg var svensk diplomat åtnjutande diplomatisk immunitet. Det är fruktansvärt att han inte kunnat återfinnas och sändas tillbaka till Sverige. Dessutom har han gjort en modig och ärofull gärning genom sina ansträngningar att rädda ungerska judar från fascisternas förföljelser (P 2 EuI, 30/8-1952).

Den 17 november 1952 hade Undén ett samtal med Vysjinskij i New York varunder tre problem i de svensk-sovjetiska relationerna berördes. Det gällde Catalina-affären, spioneri-affärerna

(Anderssonska spionaget och Enbom-affären) samt Wallenbergärendet. Undén konstaterade att Wallenberg ”räddats av sovjetrysk militär under slutstriderna om Budapest” men sedan ”kvarhållits och befunne sig i ryskt fängelse”. Det var ”ett mysterium, varför de sovjetryska myndigheterna kvarhållit honom”. Undén framhöll också att han inte kunde tro på det sovjetiska påståendet att man inte kunnat återfinna Wallenberg (P 2 EuI, 19/11-1952).

Den 12 februari 1953 samtalade Sohlman med Vysjinskij, varefter han i telegram till Stockholm konstaterade att ”Vysjinskijs attitude föreföll angående Wallenbergsaffären vara hårdare än Zorins. Den synes ligga i linje med Sovjets reaktion, överhuvudtaget på sistone exempelvis Korea, Östtyskland, Tjeckoslovakiet, Afghanistan och Israel”:

För övrigt frapperades vi av hans kategoriska påstående att Wallenberg icke funnes här i landet liksom hans kännedom om sakens detaljer – exempelvis uttalande om 1947 års note om förhållandena i Budapest under belägringen etc. – redan innan han konsulterat en mindre i uppslagsform uppställd anteckningsbok (P 2 EuI, 12/2-1953).

Därefter följde ytterligare ett antal svenska hänvändelser under 1953: den 31 mars (Sohlman – Rodionov), den 13 april (Lundberg – Tarabrin), den 4 maj (Sohlman – Semjonov), den 21 maj (Sohlman – Semjonov) och den 3 juni (Undén – Rodionov). Den 16 juli 1953 meddelade Rodionov att man från sovjetisk sida ”hade gjort de mest omsorgsfulla efterforskningar efter Wallenberg”, varefter man kunnat konstatera att Wallenberg ”icke befunnit sig och icke befinner sig i Sovjetunionen” (P 2 EuI, 7/8-1953).

Från svensk sida gjordes härefter inga ytterligare framställningar förrän i samband med Undéns besök i Sovjetunionen under sommaren 1954. Den 17 juni 1954 sade Undén till vice utrikesminister Zorin att man från svensk sida inte ”kunde resignera” inför det svar som Rodionov givit i juli 1953, samt att det vore möjligt att ”denna sak å sovjetisk sida behandlats som ett uteslutande polisiärt ärende och att Wallenberg – helt utan grund – exempelvis kunde ha dömts till något straff för t.ex. spionage”. Undén uttalade också sin förhoppning att ”sovjetregeringen måtte göra en verklig kraftansträngning för att Wallenberg måtte befrias och återsändas till Sverige” (P 2 EuI, 17/6-1954).

Zorin framhöll emellertid att man från sovjetisk sida redan vidtagit ”mycket noggranna undersökningar”, och att man inte kunde utesluta att de uppgifter på vilka den svenska regeringen baserade

sin uppfattning, ”kunde vara helt subjektiva och närmast uttryck för önsketänkande” (P 2 EuI, 17/6-1954).

Samma dag tog Undén upp Wallenberg-ärendet även med vice premiärminister Mikojan, som emellertid sade ”icke [kunna] tänka sig” att de sovjetiska myndigheterna inte skulle ”känna till om Wallenberg funnes här i landet”, och att de, om de hade upplysningar om honom ”icke skulle ha vidarebefordrat dessa till svenska regeringen” (P 2 EuI, 18/6-1954).

Den 13 juli 1954 sammanställde Lundberg en promemoria över ”läget i Wallenberg-ärendet juli 1954”. Häri presenterades på sedvanlig ordning resonemang kring vittnesmålen och deras trovärdighet, men också ingående resonemang kring hur den svenska strategin i ärendet borde läggas upp. Lundberg konstaterade att det alltjämt var oklart vilka motiv som låg bakom det sovjetiska agerandet.

Å ena sidan fanns tecken som tydde på att den sovjetiska säkerhetstjänsten systematiskt fört den sovjetiska utrikesförvaltningen bakom ljuset vad gäller Wallenbergs vistelse i Sovjetunionen. I så fall gällde det för den svenska sidan att presentera tillräckligt detaljerade uppgifter rörande Wallenbergs fångenskap, så att det sovjetiska utrikesministeriet blev övertygat om att man fick oriktiga uppgifter från säkerhetstjänsten. Lundberg konstaterade att ”kanske ligger det en chans till Wallenbergs frigivning däri, att polisen numera har mindre att säga till om än förr och därför kan få böja sig för UM [utrikesministeriet]” (P 2 EuI, 13/7-1954). Man skulle alltså från svensk sida kunna utnyttja en tänkbar ”schism” mellan de olika sovjetiska myndigheterna för att uppnå målet att få

Wallenberg fri.

Å andra sidan gick det naturligtvis inte att utesluta att det sovjetiska utrikesministeriet självständigt hade motsatt sig ett utlämnande av Wallenberg:

Fången har genom allt oväsen kring fallet blivit ”viktig”, och de misstänksamma ryssarna släpper inte ”viktiga” fångar. De kvarhåller massor av fångar utan för västeuropéer begripliga skäl eller av skäl, som förefaller obetydligare än i fallet Wallenberg (P 2 EuI, 13/7-1954).

Om så var fallet kunde alltför detaljerade upplysningar rörande vittnesmålen, t.ex. tidpunkt för det senaste vittnesmålet, leda till att den sovjetiska sidan kom att utfärda en dödsattest:

Av rapporten från parallellfallet till Wallenberg-affären framgår, att då vederbörande regering framlade bevis om ifrågavarande diplomats

ryska fångenskap, svarade ryssarna med att överlämna en dödsattest, daterad 1947. Efter denna tid hade hans regering inga bevis (P 2 EuI, 13/7-1954).

Fallet Ferdinand Marek

Det parallellfall till Wallenberg-ärendet som Lundberg refererade till rörde den försvunne österrikiske ministern i Prag Ferdinand Marek. Marek hade omhändertagits av sovjetisk militär den 23 maj 1945 och hade därefter inte avhörts, med undantag för ett kort telefonsamtal till dottern den 24 maj vari han uppmanade henne att sätta sig i kontakt med presidenten Benes för ”dennes bistånd för hans [Mareks] räddning”. Under de kommande nio åren hade man från sovjetisk sida kategoriskt förnekat inför österrikiska diplomater att man hade någon som helst kännedom om den försvunne Marek och hans vistelseort. Emellertid inkom under åren en rad vittnesmål som gjorde gällande att Marek sannolikt så sent som 1950 varit inspärrad bland annat i Lefortovo. Dessa uppgifter föranledde den österrikiska regeringen att under åberopande av vittnesutsagorna avlägga en démarche i Moskva i början av 1954. De sovjetiska myndigheterna erkände då att man omhändertagit Marek men att denne avlidit den 4 maj 1947 till följd av hjärtfel och kronisk njurinflammation (P 2 EuI, 30/6-1954).

Det Lundberg alltså fruktade var att alltför detaljerade upplysningar om vittnesmålen skulle föranleda ett liknande agerande i fallet Wallenberg från sovjetisk sida, som i fallet Marek, alltså att man skulle erhålla en dödsattest.

Svensk note 1 oktober 1954

Möjligtvis som en reaktion på att Zorin alltså uttryckt tvivel rörande de vittnesmål om Wallenberg som UD förfogade över, överlämnade Sohlman den 1 oktober 1954 en utförlig promemoria till Zorin, vari man behandlade Wallenberg-ärendet ur flera aspekter. Det konstaterades att en hel del oriktiga vittnesmål rörande Wallenbergs vistelseort inkommit till UD åren efter 1945, men att alla otillförlitliga vittnesmål nu hade ”bortgallrats”. Därefter redogjordes kort för vilka kriterier som användes inom UD för att bedöma ett vittnes trovärdighet, varefter man konstaterade att sex vittnesmål efter hård prövning ansågs vara tillförlitliga. Man kom-

menterade också tre möjliga anklagelsepunkter mot Wallenberg från sovjetisk sida – spioneri, utfärdande av skyddspass till ungerska fascister, samt allmän misstro mot Wallenbergs humanitära aktion – varefter man konstaterade (muntligen) att ett vittne uppgivit att ”en hög polistjänsteman” vid namn Merkulov troligtvis haft ansvar för behandlingen av Wallenberg:

Han [vittnet] vill förklara den eljest obegripliga behandlingen av en svensk diplomat såsom ett utslag av egendomliga polismetoder, som Beria inför och som han ansåge vara ägnade att skapa konfliktanledningar med främmande makter (P 2 EuI, 29/9-1954).

Den 18 december 1954 påminde Sohlman om Wallenberg-ärendet inför Semjonov, varvid denne svarade att ”om ni tro, att vi ha R. W. misstaga ni er nämligen. Han har icke befunnit sig på vårt territorium. Hade vi haft honom skulle vi utlämnat honom” (P 2 EuI, 18/12-1954). Den 26 februari 1955 riktade Sohlman på nytt en påminnelse till Semjonov, varvid han underströk att Wallenbergärendet utgjorde ”en allvarlig belastning av våra förbindelser”. Semjonov svarade att han hade klart för sig den betydelse Wallenberg-ärendet hade i Sverige ”även om han för sin del ansåge, att våra förbindelser icke kunde få baseras på så att säga en kriminal sak” (P 2 EuI, 26/2-1955).

I sin rapport från detta möte spekulerade Sohlman kring frågan huruvida Semjonovs ”slip of the tongue om en kriminalaffär – en uppenbar blunder, som jag tror bäst icke göra ett nummer av”, möjligen kunde antyda ”att Wallenberg numera är död” (P 2 EuI, 26/2-1955).

Den 5 mars 1955 tog Sohlman upp Wallenberg-ärendet med Bulganin, varvid denne lade fast att ”som statsminister kan jag säga Er att han icke finns här och att vi intet kunna göra i saken. […] Fanns han här skulle han få resa hem […]. Krig är krig och där omkommo många människor, antagligen även svenskar” (P 2 EuI, 5/3-1954). Sohlman konstaterade i ett följebrev att Bulganins besked rörande Wallenberg föreföll ”obegripligt om han alltjämt vore i livet” (P 2 EuI, 8/3-1955).

Lundbergs samtal med Tarabrin

Den 26 mars 1955 påminde Undén Gromyko om Wallenberg-frågan. Denne hade emellertid inte något att tillägga (P 2 EuI, 26/3-1955), och den 17 maj sammanträffade kabinettssekreterare Lundberg med den förre förste sekreteraren vid sovjetiska ambassaden i Stockholm Tarabrin. Denne uppgav att han gått igenom hela Wallenberg-ärendet och att man från sovjetisk sida omöjligen kunde göra något. Därefter utspelade sig följande ordväxling:

[Lundberg] Vad skall jag tro. Jag vet ju, att Wallenberg funnits i Sovjetunionen i flera år. […] Nu säger jag Er, att det inte finns minsta skymt av tvivel om att R. W. verkligen i många år varit i rysk fångenskap – om han lever ännu i denna dag kan jag inte säga. [Tarabrin] Jag kan bara säga, att det inte finns ett spår av honom. [Lundberg] Jag kan ge Er spår. Han fördes i början av 1945 från Budapest till Moskva, där han i flera år satt först i Ljubljanka, sedan i Lefortovskaja och så vidare. [Tarabrin] Ja, jag vet, att vi hade kontakt med honom i Budapest. Men sedan är han borta. I utrikesministeriet vet man ingenting om hans vidare öden trots grundliga forskningar. ”Wenn da wirklich etwas passiert ist, so gibt es keine Spur”. Ingenting kan göras (P 2 EuI, 17/5-1955).

Lundberg konstaterade i sin samtalsrapport att Tarabrin gjorde en märklig glidning från den av Semjonov intagna ståndpunkten (att Wallenberg aldrig funnits i Sovjetunionen), till den ståndpunkt man intog från Moskvas sida före Vysjinskijs note 1947 (att utrikesministeriet inte lyckats finna något spår efter Wallenberg). Lundberg konstaterade att Tarabrin därmed lämnade

möjligheterna öppna, att W. antingen ”kommit bort” eller att säkerhetspolisen sopat igen alla spår och felinformerat [utrikesministeriet]. Han gör t.o.m. ett slags medgivande, att våra bevis kan vara trovärdiga. Med uttrycket ”wenn da etwas passiert ist” avsåg han i sammanhanget fullt tydligt att säga ”om det verkligen skulle vara så, att Era bevis är riktiga och W. verkligen varit i Sovjet” (P 2 EuI, 17/5-1955).

Den 13 juni 1955 träffade Vorosjilov och Gromyko en svensk riksdagsmannadelegation, varvid riksdagsmannen Gustav Nilsson framförde en vädjan rörade Raoul Wallenberg. Från sovjetisk sida meddelades att Wallenberg skulle tillåtits resa hem om han funnits i Sovjetunionen (P 2 EuI, 14/6-1955).

I ett uttalande inför riksdagen den 2 november 1955 underströk Undén att man från sovjetisk sida på sista tiden uttryckligen tillfogat till svaren på de svenska framställningarna, att Wallenberg, om han anträffades, skulle återsändas till Sverige (P 2 EuI, 2/11-1955).

Den 8 november 1955 överlämnade Undén en note till Rodionov med anledning av Vorsojilovs uttalande att Wallenberg skulle sändas till Sverige ”om han kunde återfinnas” (P 2 EuI, 9/11-1955), och den 15 november träffade Sohlman Bulganin som frågade: ”Säg mig ärligt vad ska vi göra när vi ej har honom här? Vad intresse skulle vi kunna tänkas äga att hålla honom kvar?” Sohlman konstaterade att

det kunde finnas många tänkbara förklaringar till att man här misstagit sig, namnförväxling etc och alluderade på möjligheten Beria et consortes varit skulden (P 2 EuI, 17/11-1955).

Tanken på namnförväxling som en förklaring till varför Wallenberg hade kommit bort tycks ha väckt genklang på den sovjetiska sidan. I brev från KGB till femte europeiska avdelningen vid utrikesministeriet av den 19 december 1955 ges ett förslag till ändring i en rapport till centralkommittén rörande Wallenberg. KGB rekommenderade att man skriver att Wallenberg ”vistats i Sovjetunionen från de första dagarna efter kriget fram till sin död under ett annat efternamn” (Dokumentsamling, D39). Detta visar att det under denna period alltså pågick ett visst arbete med ett utkast till någon form av svar till Sverige.

16.4. Underrättelsetjänsten och Wallenberg-ärendet

Tolstoj-Kutuzovs desinformation

En ytterligare indikation på att man från sovjetisk sida under 1955 var sysselsatt med att formulera ett trovärdigt svar till svenska sidan utgörs av greve Michail Tolstoj-Kutuzovs brev av mars 1955 till den förre legationschefen vid beskickningen i Budapest Carl Ivan Danielsson. I detta brev framförde Tolstoj-Kutuzov hypotesen att Wallenberg skulle ha mördats i Budapest av pilkorsare. Danielsson översände Tolstoj-Kutuzovs brev till UD den 22 mars 1955.

Motiven bakom detta besynnerliga försök från Tolstoj-Kutuzovs sida att gjuta nytt liv i teorin om att Wallenberg mördats av pilkor-

sare blev föremål för ingående analys inom UD. Pilkorsteorin hade, som ovan nämnts, först formulerats av Langlet, (möjligtvis) i en intervju med den sovjetkontrollerade Kossuth-radion den 8 mars 1945, därefter nedtecknats av Langlet i ett brev till Reuterswärd den 28 mars 1945, och sedan vidarebefordrats till Söderblom som i sin tur telegraferat teorin till Stockholm den 14 april 1945. Därefter kom den, som visats, att sätta sin prägel på UD:s agerande i fallet Wallenberg under flera år.

Rudolph Philipp förkastade Tolstoj-Kutuzovs resonemang i en promemoria av den 25 mars 1955 (P 2 EuI, 25/3-1955), och den 2 april 1955 konstaterade Lundberg i ett brev till det svenska sändebudet i Irland (där Tolstoj-Kutuzov numera bodde) att

Tolstojs uppfattning är felaktig, men vad värre är, den ger starkt intryck av att i vissa delar vara skriven mot bättre vetande. Den strider sålunda flagrant mot en del uppgifter, som Tolstoj själv 1945 lämnade och som var graverande för ryssarna. Även av andra skäl förefaller det sannolikt, att Tolstoj är en rysk agent, som framskickats för att göra oss tveksamma i vår aktion och för att finna ut, om vi tror på våra egna bevis (P 2 EuI, 2/4-1955).

Den 27 juni 1955 konstaterade Lundberg att det blotta faktum att Tolstoj således troligtvis skickats fram för att pröva hållbarheten i den svenska bevisningen pekade på att man från sovjetisk sida var väl medveten om att Raoul Wallenberg funnits i sovjetisk fångenskap: ”Man kan t.o.m. fråga sig, om inte förutsättningen för att man skall företaga en sådan aktion rent av är, att W. alltjämt lever” (P 2 EuI, 27/5-1955).

I en större promemoria av den 27 juli 1955 konstaterade Lundberg att ”vad vi vet gör det sålunda mest sannolikt att Wallenberg lever och att MID känner till detta” (P 2 EuI, 27/7-1955).

Utrikesdepartementets högste tjänsteman var alltså anhängare av bilden av Raoul Wallenberg som levande i sovjetiskt fängelse. Det står också klart att utrikesledningen betraktade Tolstoj-Kutuzovs brev som ett medvetet sovjetiskt försök att dels desorientera Sverige i sökandet efter belägg rörande Raoul Wallenbergs öde, dels vinna kunskap om hur mycket den svenska utrikesförvaltningen egentligen visste om Raoul Wallenbergs öde. Sovjetunionen ansågs således av Lundberg medvetet ha utnyttjat underrättelsekanaler i fallet Wallenberg. Frågan uppkommer då om Sverige å sin sida använde sig av sin underrättelsetjänst för att vinna information om Wallenberg.

Användes den svenska underrättelsetjänsten i Wallenbergärendet?

Detta är inte platsen för en omfattande redogörelse för den svenska underättelsetjänstens verksamhet under åren efter kriget. I korthet kan sägas att det så kallade T-kontoret under sent 1940-tal och en bit in på 1950-talet bedrev underrättelseverksamhet i bland annat Finland och Baltikum, delvis i samarbete med brittiska MI-6. Verksamheten, som bestod i att man landsatte agenter som därefter bedrev infiltration, underrättelse- och sabotageverksamhet, var dock känd av sovjetiska säkerhetstjänsten. Det brittiska spionnätet i Baltikum var djupt infiltrerat av sovjetiska agenter, och de agenter som landsattes för svensk räkning internerades eller avlivades av sovjetiska gränstrupper nära nog omedelbart efter att de satts i land.

Underrättelseverksamheten slutade således i katastrof och i mars 1957 överlämnade sovjetregeringen en note till Sohlman där Sverige anklagades för att bedriva subversiv verksamhet i Sovjetunionen. På den svenska sidan förnekades med bestämdhet att man bedrivit underrättelseverksamhet i Baltikum.

Vid sidan av underrättelsearbetet i Baltikum, som knappast kan ha genererat någon information rörande Raoul Wallenberg, finns emellertid tecken som tyder på att Sverige hade ett fungerande underrättelsenätverk i de sovjetiska satellitstaterna i Centraleuropa under 1950-talet. Som den svensk-ryska arbetsgruppen konstaterat är det klarlagt att Kapten Helmut Thernberg, som verkade inom Tkontorets föregångare C-byrån, besökte Ungern 1944 och troligen deponerade en radiosändare på den svenska legationen avsedd som reservförbindelse till Stockholm (UD II:52, 2001: 43).

Det framgår också av Bukarest-legationens diarium att Bukarestlegationen den 24 och 25 maj 1944 skickade telegram till de svenska legationerna i Wien och Budapest angående ”Ternbergs ankomst”. I ett telegram från den amerikanska underrättelsetjänsten av den 7 november 1944 (alltså efter pilkorskuppen den 15 oktober) uppges att den ungerske motståndsmannen Géza Soós kan kontaktas endast genom Per Anger vid den svenska legationen och att ”Raoul Wallenberg vet om han inte finns i Budapest”. Vidare uppges att Soós har en svensk signalplan (uppgifter som erfordras för upprättandet av radioförbindelse mellan två stationer i form av frekvens, anropssignaler m.m.), samt att en före detta sekreterare vid

ungerska legationen (troligtvis i Stockholm) skall kontakta Kapten Thernberg rörande den svenska signalplanen.

I Raoul Wallenberg-dossiern finns två dokument som av allt att döma hänför sig till det svenska underrättelsenätverket i Centraleuropa. I ett dokument som tillställts kommissarie Otto Danielsson uppges att affärsmannen Ernst Natander informerats av direktör Hardeberg vid Industri-Diesel om att ”en major Tärnström” vid försvarsstaben åkte runt i Europa och sökte kontakt med firmor med ryska förbindelser. Tärnström skulle enligt Hardeberg försökt få upplysningar angående Raoul Wallenberg genom dessa förbindelser.

Huruvida Tärnström är identisk med Thernberg är inte möjligt att fastslå med bestämdhet. Likheten mellan de bägge namnen är slående och det förefaller troligt att Tärnström och Thernberg var en och samma person. Enligt Försvarsväsendets Rulla över anställd personal vid denna tid fanns ingen Tärnström som tjänstgjorde vid försvarsstaben. Därtill hade Thernberg befordrats till majors grad i samband med C-byråns avveckling 1946–47.

Hardeberg, som enligt Natander ”troligen var bekant med Jakob Wallenberg”, hade frågat om också Natander ”ville medverka” i denna verksamhet. Då Natander vid ett tillfälle sommaren 1954 frågat en sovjetisk representant i Tjeckoslovakien vid namn ”Tjernitjeff” angående Raoul Wallenberg, hade denne efter en tid svarat att ”såvitt vi vet har vi ingen sådan svensk hos oss […] men hur skulle man nu kunna förklara hans uppdykande hos oss, om han fanns, utan att någons ära blev kränkt?” (P 2 EuI, 15/9-1954).

Natander kontaktade den svenska statspolisen, som alltså vidarebefordrade meddelandet till Otto Danielsson (den 15 september 1954), som (av en blyertsanteckning på dokumentet att döma) i sin tur underrättade utrikesrådet Gunnar Jarring.

Den 9 oktober 1954 skriver Otto Danielsson att chefen för Statens Kriminaltekniska Anstalt, docent Harry Söderman, vid ett samtal uppgivit att han träffat och samtalat med ”major T.” efter en av dennes resor i Europa. ”Major T”, hänsyftar sannolikt på Thernberg, som ibland undertecknade sin korrespondens med ”T”.2

I ett odaterat och osignerat dokument avfattat på tyska språket (på dokumentet finns en handskriven datumangivelse till den 6 december 1954) uppges att det svenska utrikesdepartementet i

2 SÄPO:s arkiv, personakt P 4856, mapp 15, uppslag 1444, 1443. Transumt PM daterat Stockholm den 9 oktober 1954 /Otto Danielsson/ Rubrik: Undertecknad hade innevarande dag av major T...

augusti 1953 beslutat delta i planen att utvidga det underrättelsenätverk som den svenska underrättelsetjänsten upprättat på andra sidan järnridån. På annat håll i dokumentet anges att utvidgningsprojektet gick under namnet Rolf Sohlman-planen, och att 45 personer utbildats i Linköping och därefter sänts ut till tjänstgöring i Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Östtyskland (P 2 EuI, 6/12-1954).

Vid genomgång av T-kontorets arkiv har denna utredning återfunnit ett brev av den 15 oktober 1955 ger ett direkt dokumentärt belägg för att T-kontoret var engagerat i sökandet efter information om Wallenberg. Brevet är skrivet av T-kontorets chef Thede Palm och ställt till kabinettssekreterare Lundberg. I brevet uppges följande:

Herr Kabinettssekreterare Då väl Gunnar Jarring före sin avresa är upptagen med annat, ber jag om att få översända bilagda papper direkt till Er. Svaren om Wallenberg hänför sig till de frågor jag ställde den 19 september på begäran av Danielsson. [undertecknat] Thede Palm (T-kontoret, film 23, ruta 40/43).

Såsom framgår av detta brev hade således Palm den 19 september 1955 ställt frågor rörande Wallenberg, och därefter rapporterat detta till Lundberg i ett brev, vars bilagor tyvärr inte har återfunnits. Vi vet alltså inte vem Palm frågade, vilka frågor han ställde och vilka svar han fick. Vi vet heller inte omfattningen på utbytet av information mellan T-kontoret och utrikesdepartementet i ärendet Raoul Wallenberg.

Såsom framgår av brevet var informationen egentligen avsedd för Jarring, och det skulle kunna tyda på att Jarring och Palm tidigare utbytt information rörande Wallenberg. Eftersom Jarring hade ett förflutet inom den svenska underrättelsetjänsten (han värvades till

G-byrån (C-byråns föregångare) 1939), och därtill var personligen bekant med Palm från studieåren i Lund, förefaller det troligt att kontakterna mellan utrikesdepartementet och T-kontoret främst skett på förtrolig basis mellan Jarring och Palm. Några belägg för att kontakterna formaliserades har inte återfunnits.

16.5. Förberedelserna inför Erlanders besök i Moskva

Erlanders syn på Wallenberg-ärendet

I början av 1956 började man från på svensk sida planera Erlanders och Hedlunds besök i Moskva som avsågs äga rum i månadsskiftet mars/april 1957. Att Wallenberg skulle tas upp under besöket var åtminstone Erlanders önskan redan på tidigt stadium. Den 22 december 1955 noterade Erlander i sin dagbok att ”Ju mer jag tänker på Rysslandsresan desto mer förstår jag, att jag måste ta upp Wallenbergsaffären. Inte bara formellt och pliktskyldigast utan i högsta grad seriöst”. Den 23 december 1955 noterade Erlander:

Sohlman var helt införstådd med att jag måste ta upp Wallenbergsaffären med största möjliga kraft. Förutsättningen härför vore, att jag ändrade min resa till något mera officiellt, än jag tidigare tänkt mig. Vidare skulle jag gå med på ryssarnas anhållan om en kommuniké på villkor att i kommunikén redovisades, att Wallenberg diskuterades. Blir det ingen kommuniké, måste jag i min avskedsintervju säga något om Wallenberg. Undén verkade inte helt övertygad om riktigheten i denna uppläggning men gjorde heller inga direkta invändningar.

Den 6 mars samtalade Sohlman med Bulganin, Chrusjtjov, Semjonov och Tarabrin rörande Wallenberg-ärendet. Tarabrin meddelade i samband härmed att man från sovjetisk sida helst såg att Wallenberg-ärendet inte togs upp ”som punkt ett” vid Erlanders besök utan endast ”som senare fråga”.

Den 9 mars 1956 överlämnade Undén en note till Rodionov vari framgick att Sverige förfogade över ett stort bevismaterial, och att Wallenberg, om han påträffades i Sovjetunionen, måste sändas hem. Under samtalet med Rodionov sade också Undén att Erlander hade för avsikt att ta upp Wallenberg-ärendet vid sitt Moskva-besök. Undén pekade åter på det starka svenska bevismaterialet i form av vittnesmål och överlämnade ett uttalande rörande vittnesmålens bevisvärde utfärdat av de två justitieråden Rudolf Eklund och Erik Lind. Av Undéns samtalsuppteckning framgår dock inte att han skulle ha sagt att Erlander också avsåg att överlämna det svenska vittnesmaterialet till de sovjetiska värdarna i samband med besöket (P 2 EuI, 10/3-1956). Denna lapsus skulle komma att förorsaka en viss uppståndelse som vi återkommer till. Under samtalet med Rodionov presenterade också Undén en hypotes till varför man från sovjetisk sida skulle ha omhändertagit Wallenberg:

En sådan grundar sig på det faktum, att under Berias regim inom säkerhetspolisen tydligen grova missbruk förekommit. Detta hade sovjetregeringen själv understrukit i ett visst sammanhang. Ehuru jag inte kände till hur den ryska byråkratin arbetade, frågade jag mig om inte läget kunde vara det att säkerhetspolisen avgivit en osann rapport, vari förklarades av W. inte fanns i Sovjetunionen. Därefter kanske senare efterforskningar stannat vid denna tidigare rapport såsom definitivt besked, grundat på fakta (P 2 EuI, 10/3-1956).

Enligt den sovjetiska samtalsuppteckningen bad Rodionov Undén att öppet säga sin personliga mening huruvida han verkligen ”erkände möjligheten att att den sovjetiska regeringen av någon anledning arresterat Wallenberg och inte återlämnade honom till svenskarna”:

Undén svarade att han personligen inte var beredd att erkänna en sådan möjlighet, men inte desto mindre ansåg han det nödvändigt att på något sätt reglera denna fråga. Han ansåg dock själv att det var svårt att finna någon konkret metod för detta. Därefter tillkännagav Undén följande: ”Ni har ju själva offentligt fördömt Berias regim. Beria, såsom deklarerats offentligt hos er, förföljde oskyldiga sovjetiska medborgare. Man skulle kunna erkänna, att han kunde göra samma sak också mot utlänningar” (UD II: 52, 2001: 283).3

Den 19 mars 1956 kom det sovjetiska svaret, som innehöll intet utöver den linje som man från sovjetisk sida intagit alltsedan Undéns första note den 11 februari 1952. Man meddelade att ”Wallenberg icke befunne sig på sovjetiskt territorium och detta meddelande vore definitivt” (P 2 EuI, 19/3-1956). I noten berördes inte frågan om överlämnande av bevismaterial.

Erlander noterade i sin dagbok att Undén ringde upp honom strax före klockan 21 på kvällen den 20 mars och meddelade att ”ryssarna svarat på vår note om Wallenberg. Ett svar som var så definitivt, att det uteslöt medgivande”.

Erlander skrev att hans första reaktion på den sovjetiska noten var att inställa resan:

Jag betraktade ryssarnas svar som en ren förolämpning. Undén påpekade vilka långvariga konsekvenser detta skulle föra med sig. Efter en stunds funderande ringde jag Undén och föreslog, att Sohlman i Moskva skulle fråga, huruvida ryssarna var villiga att genomgå vårt

3 Den sovjetiska samtalsuppteckningen återfinns som bilaga 34 i den svenska arbetsgruppens rapport. Utredningen har inte haft tillgång till korrekt arkivhänvisning för detta dokument. Dokumentet finns inte i UD:s Dokumentsamling.

material. Ett nekande svar skulle innebära att jag inställde resan. Emellertid var min första reaktion grundad på två missuppfattningar om den svenska Wallenbergsnoten. Genom samtal först med Jarring och därefter med Undén fick jag klart för mig, att vår note icke sagt något om att jag hade för avsikt att ta upp Wallenberg-affären i Moskva och heller ingenting om att vi erbjöd ryssarna att ta del av vårt nya material. Idiotiskt schabbel från UD:s sida. Läget blir ju ganska annorlunda. Vår note hade samma karaktär som våra tidigare framställningar och utlöser automatiskt samma reaktion. Undén hade givit Rodionov de två viktiga fakta, som jag nyss nämnt, som en muntlig information. Hur mycket hade R. förstått och hur mycket hade han rapporterat till Moskva?

Den 30 mars 1956 ägde mötet mellan de svenska och sovjetiska regeringsföreträdarna rum i Moskva. Erlander tog härvid upp Wallenberg-ärendet. Det sovjetiska ledarna Bulganin, Chrusjtjov och Molotov var till en början helt avvisande till Wallenberg-frågan. Bulganin uppgav att ”vi kan inte begripa, varför Ni ansett det nödvändigt här ta upp denna fråga igen” och att ”vi har ingenting att tillägga utöver de skriftliga och muntliga förklaringar som tidigare avgivits”. Erlander konstaterade att ett avvisande svar från sovjetisk sida på tillsättandet av en tjänstemannakommission för granskande av bevismaterialet ”skulle riva sönder mycket av det som vi båda eftersträvar, en förbättring av våra förbindelser” (P 2 EuI, 30/3-1956). Erlander underströk också att ”meningen är att undanröja en fråga som stör våra förbindelser, att ta bort ett irritationsmoment”.

Av protokollet framgår att det härvid uppstod interna diskussioner inom sovjetdelegationen:

De togs upp av Hrusjtjov, som vände sig till Bulganin. Dessa rådfrågade gemensamt Molotov. Bulganin begärde ordet men hade förekommits av statsrådet Hedlund. Under Hedlunds inlägg (innan det tolkades) pågick interna diskussioner mellan sovjetledarna (P 2 EuI, 30/3-1956).

I sitt anförande upprepade Hedlund härefter den svenska ståndpunkten (som framförts vid en rad tillfällen sedan november 1955), att det ”ibland ej är möjligt att hålla reda på allt vad som har hänt i detta land för några år sedan”(P2 EuI, 30/3-1956).

Resultatet av de sovjetiska interna överläggningarna blev att man gick med på att låta den svenska sidan överlämna materialet för att granskas av Molotov tillsammans med Hedlund.

Samma dag klockan 15.00 träffades Molotov och Hedlund i Kreml, varvid Hedlund redogjorde för materialet. Molotov ställde härvid tre frågor: Den första frågan rörde huruvida materialet tidigare överlämnats till sovjetiska myndigheter. Hedlund förklarade att så inte hade skett. Det andra frågan gällde vid vilken tidpunkt den svenska sidan fått tillgång till vittnesutsagorna. Hedlund svarade att man fått de flesta utsagorna under sommaren och hösten 1955. Den tredje frågan gällde hur länge man från svensk sida ansåg att Wallenberg kunde ha suttit i fängelse i Moskva.

Härpå svarades, att det var under flera år framåt i tiden. Då en närmare precisering begärdes, svarades att av de överlämnade dokumenten framginge att han måste ha befunnit sig där till 1947 eller 1948 (P 2 EuI, 30/3-1957).

Strax före Erlanders avresa från Moskva meddelade den sovjetiska sidan att man för närvarande inte hade något att tillägga utöver de svar som givits i Wallenberg-ärendet. Emellertid hade man låtit ge instruktioner till berörda myndigheter att genomföra undersökningar på grundval av de vittnesmål som den svenska sidan överlämnat (P 2 EuI, 3/4-1956). En formulering om Raoul Wallenberg togs också med i den slutliga kommunikén från de svensksovjetiska förhandlingarna.

Den ryska sidans agerande

Såsom har framgått av de undersökningar som företagits av den svensk-ryska arbetsgruppen, var man på den sovjetiska sidan under hela 1956 sysselsatt med att ”fabricera en version som [kunde] gälla som besked till svenskarna” (UD II: 52, 2001: 106). Huruvida några undersökningar egentligen behövde vidtas är inte helt klarlagt utifrån de sovjetiska dokumenten. Klart är i alla fall klart att i en bilaga till en promemoria som upprättats redan den 28 april 1956 (utifrån en föredragning av KGB-chefen Serov inför Molotov), presenteras ett utkast till ett slutligt svar på Erlanders hänvändelse som alltså gjort endast en månad tidigare. Att detta svar, som i omarbetad form inte presenterades för Sohlman förrän den 6 februari 1957 (det s.k. Gromyko-memorandumet), inte överlämnades tidigare, motiverades internt inom sovjetledningen med att det var riksdagsval i Sverige i september 1956. Man ville. av taktiska hänsyn, dröja med beskedet två till tre månader efter valet

(UD II: 52, 2001: 104). Därtill gick olika utkast till svar på remiss i flera omgångar under 1956, och man tycks på sovjetisk sida ha lagt ned stor möda på att formulera ett svar som skulle kunna verka trovärdigt på den svenska sidan.4

Såsom framgår av den svenska arbetsgruppens rapport, bör också de informella kontakterna mellan den finske diplomaten Åke Frey och de sovjetiska diplomaterna Pavel Erzine och Viktor Vladimirov som pågick från den 8 mars 1956 till januari 1957 ses i detta perspektiv (UD II: 52, 2001: 121–122). Från sovjetisk sida var man angelägen om att ta reda på hur mycket kunskap den svenska utrikesförvaltningen egentligen hade i fallet Wallenberg. Den svenska sidan ställde man sig emellertid konsekvent avvisande till den sovjetiska underhandstrevaren. Den 18 januari 1957 meddelade dåvarande polchefen Sverker Åström till Frey att man från svensk sida ”knappast hade möjlighet att gå in på några underhandsdiskussioner med ryssarna om uppläggningen av deras svar. Vi hoppades på ett sanningsenligt och uttömmande svar snarast möjligt” (P 2 EuI, 18/1-1957, P 2 EuI, 13/2-1957).

Om det däremot fanns någon medveten sovjetisk strategi bakom frisläppandet av estlandssvensken Arthur Tamvelius i augusti 1956 är mer oklart. Tamvelius hade brevledes i april 1956 anhållit om hjälp från den svenska beskickningen i Moskva att repatrieras till Sverige. Det förefaller naturligtvis osannolikt att Tamvelius skulle ha tillåtits etablera kontakt med den svenska beskickningen på detta sätt utan sovjetledningens kännedom.

Tamvelius hade anhållits i mars 1944 misstänkt för spioneri. Nio månader senare hade han förflyttats till ett läger i staden Inta i Komi ASSR, där han i december 1947 under ”3 à 4 minuter” sade sig ha samtalat med Raoul Wallenberg i lägrets sjukstuga. Denne hade varit sjuk och legat nedbäddad men ”presenterat sig som Raoul Wallenberg, tillfångatagen i Budapest”. Då Tamvelius vid ett senare tillfälle hade möjlighet att återvända till sjukstugan hade Wallenberg enligt uppgift förflyttats ”kanske till Moskva” (P 2 EuI, 13/9-1956). Tamvelius hade förblivit i lägret i Inta fram till 1955. Tiden närmast före frigivningen hade han vistats i ett läger vid

4 Under 1956 gjorde man från svensk sida ett antal påminnelser om Wallenberg-ärendet: Undén – Rodionov 14 maj, Rodionov – kabinettssekreteraren 14 juli, Rodionov – Sohlman 20 juli (”ytterligare två till tre månader skulle erfordras för undersökningarna”), Åström – Kuznetsov 3 september, Petri – Zacharov 27 september (”undersökningarna Wallenberg skulle slutföras inom kort tid”), Sohlman – Zacharov 18 november; (”undersökningarna ännu ej avslutade”) och Sohlman – Zacharov 20 december.

Potjma i Mordovskaja ASSR (P 2 EuI, 12/5-1956, 24/5-1956, 15/6-1956, 13/9-1956, 2/10-1956, 5/10-1956).

Gromyko-memorandumet 1957

Den 6 februari 1957 överlämnades slutligen det sovjetiska svaret i form av det ovan nämnda Gromyko-memorandumet. Häri konstaterades att ”vederbörande sovjetiska organ” granskat det svenska materialet, att man företagit noggranna undersökningar av arkiv och att man genomfört förhör med fångar. Inga dokument hade emellertid påträffats vid arkivgenomgångarna, och de förhörda fångarna uppgav sig inte ha känt till någon person med namnet Wallenberg. Emellertid hade man vid genomgång av arkivdokument ”från sjukvårdstjänsten i Lubjanka-fängelset […] påträffat ett dokument, som det finns grund betrakta såsom hänförande sig till Raoul Wallenberg”:

Detta dokument har formen av en handskriven rapport riktad till förutvarande ministern för statssäkerheten i Sovjetunionen Abakumov och skriven av chefen för sjukvårdstjänsten vid detta fängelse A. L. Smoltsov av följande innehåll: ”Jag rapporterar att den Eder bekante fången Walenberg i natt plötsligt avled i cellen förmodligen till följd av en uppkommen myokardinfarkt. I samband med av Eder givna instruktioner att personligen ha tillsynen över Wallenberg, utber jag mig anvisning om åt vem skall uppdragas att verkställa obduktion i syfte att fastställa dödsorsaken. 17 juli 1947. Chef för sanitetsavdelningen i fängelset, överste i medicinska tjänsten – Smoltsov” På denna rapport finns följande anteckning av Smoltsovs hand: ”Har personligen underrättat ministern. Det har befallts att kremera liket utan obduktion. 17.7. Smoltsov” (P 2 EuI, 6/2-1957).

I Gromyko-memorandumet meddelades också att Wallenbergs arrestering och internering i Sovjetunionen var resultatet av Viktor Abakumovs ”brottsliga verksamhet”, samt att Abakumov, som ”bedrivit verksamhet som inneburit brott mot Sovjetunionens lagar och vilken strävat efter att vålla Sovjetunionen all slags skada”, arkebuserats 1954. Sovjetregeringen framförde också sitt uppriktiga beklagande över vad som förekommit och uttalade ”sin djupa medkänsla till svenska regeringen och likaså till Raoul Wallenbergs släktingar” (P 2 EuI, 6/2-1957).

Dagen efter, den 7 februari 1957, beslutade den svenska regeringen att ge ut en vitbok över fallet Wallenberg, vari återgavs de noter och memorandum som överlämnats från svensk sida under åren, samt de vittnesmål som överlämnats till den sovjetiska sidan vid Erlanders besök i Moskva i mars 1956.

I en analys av det sovjetiska svaret konstaterade Lundberg, som nu lämnat UD för en tjänst vid LKAB att det fanns ett antal märkligheter i den sovjetiska noten. Till dessa hörde det faktum att man uppgav sig inte ha påträffat ett enda vittne som kunde lämna uppgifter om Wallenbergs fångenskap. Smoltsov-rapporten föreföll enligt Lundberg vara fabricerad:

Det påträffade dokumentets innehåll är onekligen märkligt i det hänseendet, att papperet innehåller allt vad ryssarna kan ha önskat. Det enda tillgängliga bevismedlet ger inte bara besked hur, när och var Wallenberg dött utan lägger till på köpet entydigt hela skulden på Abakumov – ett resultat som onekligen måste betecknas som idealiskt ur rysk synpunkt. Dokumentet är kort, ”pedagogiskt” och lämpat för publicering. Det är ett häpnadsväckande sammanträffande, att det enda beviset skulle vara så fullständigt (P 2 EuI, 8/2-1957).

I en odaterad promemoria konstaterade man också att Molotov under mötet med Hedlund vid besöket i Moskva frågat hur länge vi ansåg att Wallenberg kunde ha suttit i sovjetisk fångenskap: ”Det framginge av dokumenten att han måste ha befunnit sig där till 1947 eller 1948. Hade man å rysk sida redan diskuterat datering av 'dödsattesten'”? (P 2 EuI, februari ? 1957).

Smoltsov-rapporten aktualiserade också de tidigare resonemangen kring parallellfallet Marek där också, efter enträgna démarcher från den österrikiska utrikesförvaltningen, utfärdats en dödsattest från sovjetisk sida. I ett antal brev och promemorior diskuterades fallet Marek (P 2 EuI, 14/2-1957, 23/2-1957). I ett brev av den 7 mars 1957 från den svenska ambassaden i Holland redogjordes också för fallet Hendrik van der Waals. Denne, som var löjtnant i den holländska armén hade vintern 1943–44 tillsammans med en grupp holländare lyckats rymma från ett tyskt fångläger i Polen, varefter de tog sig till Budapest. Vid den sovjetiska arméns ankomst hade van der Waals tagit sig över till de ryska linjerna för att bistå dessa med information, varvid han blivit misstänkt för spioneri, arresterad av den 4 gardesarméns Smersjavdelning och skickad till Moskva. Där hade han från den 14

februari 1945 vistats inspärrad i Lubjanka och Lefortovo-fängelserna.

Det holländska utrikesministeriet hade alltsedan 1945, precis som det österrikiska i fallen Marek och det svenska i fallet Wallenberg, gjort en rad framställningar till sovjetiska myndigheter rörande van der Waals, dock med det enda resultatet att man från sovjetisk sida konsekvent upprepade att van der Waals var okänd i Sovjetunionen. Vid en förnyad förfrågan i juli 1956 hade emellertid Moskva medgivit att van der Waals internerats i Sovjetunionen, men att denne avlidit den 11 augusti 1948:

En anhållan från ambassaden att få reda på den holländske officerens grav bemöttes med konstaterande att kroppen kremerats – vilket synbarligen ansågs angiva att det inte fanns någon grav. På föräldrarnas önskan har den holländska regeringen sedermera utverkat sovjetregeringens tillstånd att på den begravningsplats där van der Waals kvarlevor kan ha jordats uppresa en liten gravsten. Ännu har detta inte kunnat förverkligas (P 2 EuI, 7/3-1957).

Enligt ett sovjetiskt förhörsprotokoll med van der Waals hade denne vid ett tillfälle talat med Wallenberg rörande utfärdande av skyddspass åt en jude (Dokumentsamling, A20).

Den 19 februari 1957 avgav den svenska regeringen en svarsnote vari framgick att man uttryckte stark förvåning och klentrogenhet över att Smoltsov-rapporten skulle utgöra det enda dokumentära bevis som återfunnits som resultat av efterforskningsarbetet (P 2 EuI, 19/2-1957).

Undén vill avskriva ärendet Wallenberg

Även om man från svensk sida alltså officiellt intog ståndpunkten att man var långt ifrån nöjd med Gromyko-memorandumet deklarerade Undén följande inför Utrikesnämnden den 26 februari 1957:

Den svarsnote som äntligen avlämnats av sovjetregeringen rörande Raoul Wallenbergs öde innebär att man på rysk sida gått mycket långt i frågan om erkännande av sitt ansvar. Sovjetregeringen har tagit det utan tvivel mycket påkostande steget att desavouera en rad tidigare regeringsmeddelanden och att uttala sitt beklagande. Visserligen lägges det direkta ansvaret på säkerhetspolisen och speciellt på en viss redan avrättad hög ämbetsman, men här gäller det ju en inre ansvarsfördelning som knappast gör medgivandet mindre besvärande.

Huruvida Wallenberg är död eller inte kan ju inte fastställas med ledning av sovjetnoten, men det förefaller sannolikt att Wallenberg är död och att detta konstaterats av sovjetregeringen vare sig för länge sedan eller i samband med den nu företagna undersökningen. Hade Wallenberg befunnit sig i livet och detta varit känt för sovjetregeringen, borde det ha framstått som mindre påkostande, mindre förödmjukande att återsända honom. Det kan ju spekuleras över andra möjligheter, t.ex. att Wallenberg är försvunnen eller att han är i sådant skick – t.ex. på grund av misshandel – att han inte kan visas upp. Det är teoretiska möjligheter, men föga troliga. Utländska fångar, särskilt sådana i mera framskjuten ställning, har enligt talrika utsagor inte utsatts för tortyr. Skulle […] ytterligare material bli känt, som bedömes såsom viktigt, får vi ta upp saken med sovjetregeringen i vänskapliga former. Men vi har enligt min mening inte anledning att hålla igång ett kontinuerligt gräl med Sovjet, sedan vi nu sagt vår mening om var ansvaret ligger. Vi har själva ett ansvar för utvecklingen av vårt förhållande till Sovjetunionen. Det hör till våra viktigaste utrikespolitiska uppgifter att vidmakthålla eller bygga upp ett vänskapligt förhållande till Sovjet i den mån detta kan ske utan offrande av viktigare ärenden. Vi bör inte skapa det intrycket, att den svenska nationen är inställd på att betrakta Sovjetunionen som en fientlig makt (Östen Undéns samling).

Den 5 mars 1957 översände chefen för UD:s politiska avdelning Sverker Åström denna text för kännedom till Sohlman. I följebrevet uppmanade Åström Sohlman att omedelbart efter läsning ”bränna aktstycket” (P 2 EuI, 5/3-1957). Som ovan nämnts har den oberoende experten Susanne Berger tagit denna passus i följebrevet, som har varit offentligt sedan 1982, till intäkt för att hävda att Undéns linje i fallet Raoul Wallenberg var mycket känslig (Dagens

Nyheter, 17/12-2000).

Att Åström uppmanade Sohlman att bränna brevet skall dock inte tolkas som särskilt anmärkningsvärt. Det skall understrykas att det överhuvudtaget aldrig var tal om att bränna originalet som förvarades i Stockholm. Att den kopia som sänts till Moskva inte borde bli liggande i beskickningens arkiv är ganska självklart mot bakgrund av det faktum att den svenska linjen borde förbli okänd för den sovjetiska sidan. Det var inte helt utan risker att förvara känsliga dokument i Moskva-legationens arkiv. I sin bok Utan glasnost och perestrojka skrev det tillträdande svenska sändebudet i Moskva, Gunnar Jarring, att Sohlman påstått ”att KGB hade varit inne på beskickningskansliet och snokat i kassaskåpen” (Jarring, 1989: 26).

I praktiken kom denna linje förbli vägledande för svensk politik i Wallenberg-frågan härefter. I februari 1959 överlämnades visserligen en ny note till Sovjetunionen, vari man presenterade fyra nya vittnesmål som hänförde sig till tiden efter 1947 (P 2 EuI, 30/1-1959). Vittnena uppgav sig ha träffat Wallenberg/alternativt upprätthållit ”knackningskontakt” med honom i fängelset i Vladimir. Från svensk sida begärde man nya efterforskningar med anledning av de nya vittnesuppgifterna. Detta föranledde emellertid ingen ändring av det sovjetiska svaret från 1957 (P 2 EuI, 6/3-1959).

Från svensk sida var man inte heller helt övertygad om dessa vittnesmåls beviskraft. I en promemoria av den 1 juli 1959 till Åström fastslog Lundberg att ”vi bör uppträda, som om vi hade hundraprocentig bevisning – vilket möjligen en svensk domstol skulle säga att vi har” (P 2 EuI, 1/7-1959). I ett brev av den 15 juli 1959 konstaterade han att det nya materialet inte ”till sin omfattning kan jämföras med den överväldigande bevisningen i vitboken”:

Min mening är emellertid att det här endast rör sig om en grad- och icke en artskillnad i bevismaterialets värde. Om man i vitboken har mer än 100-procentig bevisning kan man väl denna gång tala om 100procentig (P 2 EuI, 15/7-1959).

Erlander konstaterade i sin dagbok den 6 juni 1959 att ”lika övertygad [som Lundberg] om hållfastheten i det nya materialet var jag visserligen inte, men Arne Lundberg ansåg, att sannolikheten talade för att materialet var riktigt”.

Under våren 1959 diskuterades inom regeringen att Erlander skulle överlämna ett brev rörande Wallenberg-ärendet i samband med Chrusjtjovs planerade svarsbesök i Sverige under sommaren 1959. Regeringen satte stort värde vid ett genomförande av ett besök av den sovjetiska ledningen. I utrikesdeklarationen i mars 1959 meddelade man att ”[b]esöket i Sverige bör kunna bidra till att befästa det goda grannskapsförhållande, som består mellan oss och Sovjetunionen och som vi har all anledning att vårda oss om”. En opinion restes emellertid mot besöket, och den 19 juli 1959 meddelade man på sovjetisk sida officiellt att besökte ställdes in på grund av att den svenska regeringen inte stävjat den antisovjetiska kampanjen i landet inför besöket. Något brev kunde följaktligen inte överlämnas.

Nanna Svartz vittnesmål

I januari 1961 aktualiserades helt nya vittnesuppgifter rörande Wallenberg, denna gång från den svenska medicinprofessorn och läkaren Nanna Svartz. Enligt Svartz hade de sovjetiske professorerna Alexander Mjasnikov och Grigorij M. Danisjevskij, på förfrågan av Svartz, uppgivit att Wallenberg befann sig i ett mentalsjukhus i Moskva-regionen och att han var i ”mycket dåligt tillstånd” (Vitboken, 1965: 37). I en nedtecknad redogörelse för samtalet av den 1 februari 1961 skriver Svartz att Mjasnikov också frågat om Svartz ville träffa Wallenberg (”Wollen Sie ihn sehen?”). Svartz hade då svarat att detta var mindre viktigt eftersom huvudsaken var att Wallenberg, oavsett sitt hälsotillstånd, kunde föras hem (P 2 EuI, 1/2-1959.

Efter sin återkomst till Stockholm underrättade Svartz omedelbart Erlander, som tog uppgifterna på största allvar. I sin dagbok skrev Erlander den 30 januari 1961:

Den största överraskningen som jag upplevt under hela min politisk bana inträffade i dag klockan 14, då Nanna Svartz berättade för Undén och mig, att hon av tre framstående läkare i Moskva under sitt besök där fått meddelande om att de alla tre kände till att Wallenberg levde för en kort tid sedan och att hans tillstånd var mycket kritiskt”.

Dagen efter noterade Erlander: ”Vilken dag i går A) Wallenberg lever […]. Givetvis är det a) som är det stora sensationen. Glädjande om Wallenbergs tillstånd är sådant, att modern kan nå kontakt med honom men skrämmande som belägg för vad ryssarna kan tillåta sig”.

Erlander lät mot bakgrund av de nya uppgifterna från Svartz avfatta ett personligt brev till Chrusjtjov som överlämnades av Sohlman den 25 februari 1961. Det framgår tydligt av Erlanders dagboksanteckningar att han var ytterst tveksam till hur man borde agera från svensk sida. Det förelåg, enligt Erlander, en uppenbar fara i dröjsmål med en svensk reaktion. Om Wallenberg befann sig i dåligt hälsotillstånd var det viktigt att handla snabbt: ”Varje dags uppskov kan betyda döden”. Hade därtill Svartz sovjetiske uppgiftslämnare handlat på den sovjetiska regeringens uppdrag kunde en försiktig handläggning, ansåg Erlander, missuppfattas på sovjetisk sida: ”Ryssarna vet under detta antagande att vi numera vet, att Wallenberg lever”:

Här är verkligen svårt att veta, hur man skall förena kravet på snabbhet med det lika viktiga kravet på aktsamhet, så att Wallenbergs möjligheter att komma hem inte skadas.

Erlanders brev till Chrusjtjov blev dock inte väl mottaget. I ett telegram av den 25 februari 1961 till Stockholm rapporterade Sohlman att Chrusjtjov vägrat läsa brevet och sagt att ”om ni igen tar upp detta spörsmål skulle jag lika gärna kunna fråga varför Carl XII angrep Peter I. Vad vore förklaringen till svenska regeringens handlingssätt? Vilka motiv vore härvid vägledande för densamma? Goda kunde de ej vara” (P 2 EuI, 25/2-1961).

Erlander noterade i sin dagbok den 27 februari 1961 att Chrusjtjov ”var till ytterlighet ohövlig mot Sohlman, beskyllde den svenska regeringen för att vilja dra sitt strå till stacken för att skärpa det kalla kriget. Vårt problem blir nu, hur vi skall handlägga affären för att inte skadeverkningarna på vårt förhållande till Sovjetunionen skall bli helt omöjliga att reparera”

Då Nanna Svartz på nytt träffade Mjasnikov i mars 1961 och frågade om hon fick träffa Wallenberg fick hon svaret att frågan måste avgöras på högre ort, varvid Mjasnikov tillfogade: ”om han icke är död”. Mjasnikov var också, enligt Svartz, missnöjd över att hon delgivit hans uppgifter om Wallenberg till den svenska regeringen. Hans dåliga tyska hade lett till missförstånd, och egentligen kände han inte till fallet Wallenberg. Han uppgav sig också ha kallats till Chrusjtjov som varit ”uppbragt” över hans samtal med Svartz (Vitboken, 1965: 38-39).

Svartz-affären ledde till ett antal svenska noter under åren 1961 till 1965. Den sovjetiska sidans syn på de nya vittnesuppgifterna finns utförligt återgivna i den svenska arbetsgruppens rapport, och det finns ingen anledning att här ingående referera de relevanta dokumenten. I korthet kan sägas att man från sovjetisk sida höll konsekvent fast vid det besked som givits i Gromykomemorandumet av 1957.

I juni 1964 tog Erlander upp Svartz vittnesmål med Chrusjtjov, varvid denne, enligt Erlanders uppgift till dåvarande Moskvaambassadören Gunnar Jarring, hade ”blivit helt vansinnig” (Jarring, 1989: 166).

I juli 1965 ordnades ett möte mellan Svartz och Mjasnikov i närvaro av svenska och sovjetiska diplomater, som emellertid inte ledde till någon ytterligare klarhet. Bägge höll fast vid sina respektive versioner och denna utredning kan inte presentera några upp-

gifter som kan ge vidare belägg för vare sig Svartz eller Mjasnikovs berättelser.

16.6. Sammanfattning

Mer än tjugo år hade nu alltså gått sedan vice utrikesminister Vladimir Dekanozov den 16 januari 1945 meddelade Sveriges sändebud i Moskva Staffan Söderblom att sovjetiska trupper påträffat Raoul Wallenberg vid Benczurgatan i Budapest. Tjugo år av (mer eller mindre aktivt) efterforskningsarbete, analyserande av vittnesuppgifter och démarcher hade genererat dels den helt osanna Vysjinskij-noten av den 18 augusti 1947, dels Gromykos memorandum av den 6 februari 1957, där den sovjetiska sidan lyckades prestera ett enda dokument, Smoltsov-rapporten, enligt vilket framgick att en fånge i Lubjanka vid namn Walenberg skulle ha dött av myokardinfarkt den 17 juli 1947.

I ett odaterat utkast (sannolikt från 1965) till en föredragning inför Utrikesnämnden av Östen Undén konstaterade denne:

Aldrig har så mycken möda och så mycket pengar nedlagts på efterforskning av en svensk medborgare i främmande land. Det bör inte beklagas. Men vi får till slut inte glömma att ett lands möjligheter att efterforska sina medborgare i främmande land är begränsade. Vi kan inte tilltvinga oss undersökningsmaterial. Vi kan inte inkalla vittnen från Sovjet. Och vi har inte råd att i längden låta ett ouppklarat rättsfall störa våra framtida grannskapsförbindelser med Sovjet. Fallet Wallenberg är moget att avskrivas (Östen Undéns samling).

I en intervju 1980 gav Erlander följande bild av den svenska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg:

[Fråga] Tage Erlander, kunde Ni ha agerat annorlunda och därmed fått loss [Wallenberg] tror du? [Erlander] Det är nästan omöjligt att svara på en sådan fråga. Den situation som vi hade efter kriget, den var ju att vi trodde att Sovjetunionen och Sverige hade identiska intressen när det gällde en sådan sak som att rädda judarna, vi hade förståelse för att det var kaos i Sovjetunionen efter kriget och att miljoner människor kom bort, men vi trodde faktiskt att om bara ryssarna fick tillgång till det material som fanns så skulle det här kunna ordnas upp. Det var naturligtvis ett misstag och det var vi väl skyldiga till alla, praktiskt taget alla tjänstemän i UD hade nog ungefärligen samma uppfattning, gjorde samma

bedömning. Undén hade det, och jag hade det, och det hade väl också den svenska allmänheten då. Det var först senare när man började ana att Sovjetunionen trodde att Wallenberg var någon slags amerikansk spion, som ryssarna var oroliga för, det var först då, som vi förstod att vår uppfattning om att vi såg på Wallenberg ungefär likartat var fel. [Fråga] Det här var alltså orsaken till att den svenska regeringen var så relativt passiv och inte begärde honom utlämnad förrän [19]52? [Erlander] Passiv kan du inte säga att den svenska regeringen var. Om du läser igenom till exempel interpellationssvaren som både Undén och jag lämnade i riksdagen så är det ju en serie framställningar, men hela tiden naturligtvis grundade på den uppfattningen att här har vi ett material som är betydelsefulllt och det gäller att få ryssarna intresserade av detta material. Däremot är det riktigt att vi inte hotade med någonting. Det gjorde vi inte. Vi hade väl inte mycket att hota med för övrigt. [Fråga] Nu trettiofem år efteråt, kan du säga då att du själv tycker att du gjorde tillräckligt. Ditt namn nämns ju väldigt litet i de här papperen som nu är frisläppta. Var du själv tillräckligt aktiv på den tiden? [Erlander] Nej, det var jag visst inte, därför att jag ansåg att Wallenbergsaffären låg i säkra händer i UD under Undéns ledning (Direkt studio 13, 31/1-1980).

17. Perioden efter 1965

17.1. Wallenberg-ärendet borta från dagordningen 1965–78

I denna utrednings direktiv anges inget slutdatum efter vilket analys av utrikesledningens agerande inte får bedrivas. Utredningen har alltså haft fria händer att se på agerandet ända fram till 2002. Såsom framkommit ovan har dock denna utredning prioriterat analys av den svenska utrikesledningens agerande för åren 1945–57. Särskild tonvikt har härvid lagts vid åren 1945–47. Det finns flera skäl till detta. Som nämnts finns det goda skäl att anta att en felaktig svensk handläggning av ärendet under i synnerhet åren 1945– 47, men också under perioden 1947–57, hade större möjliga skadeverkningar på utsikterna att få Raoul Wallenberg fri, än under åren därefter, då den sovjetiska positionen var låst genom Smoltsov-rapporten.

Det skall dock åter understrykas att den omständigheten att utredning valt att göra denna prioritering ingalunda skall tolkas som att utredningen utesluter möjligheten att Raoul Wallenberg kan ha levt långt efter det angivna dödsdatumet i juli 1947, undangömd som nummerfånge i Vladimir eller på annan ort i Sovjetunionen, eller isolerad på mentalsjukhus. Det finns, som nämnts, ett stort antal, ehuru ytterst svårutredda vittnesmål, som pekar i denna riktning.

Denna utredning vill dock notera det kan finnas anledning att erinra mot vissa aspekter av utrikesförvaltningens och utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg även efter 1957. Detta gäller t.ex den svenska utrikesledningens agerande i den s.k. ”Svingel-affären” 1966.

17.2. Svingel-affären

En av de mer kryptiska episoderna i Wallenberg-ärendet utgörs av den s.k. Svingel-affären som inföll under andra hälften av 1960talet. Representanten för Luther-hjälpen i Berlin, Carl-Gustav Svingel, hade under längre tid varit verksam ”för att – i fullt legala former – förmedla utresetillstånd för personer i Öststyskland mot kompensation av olika slag” (PM ang. herr Svingels berättelse [HP 1 Ct, 19/3-1966]). Under hösten 1965 hade Svingel (enligt en promemoria som han skrivit 1989 [P2 EuI, 18/5-1992]) vid ett samtal med en ”östrepresentant” rörande ”ett utväxlingsfall”, fått frågan huruvida den svenska regeringen ”skulle vara intresserad av en utväxling av Wennerström?” Svingel hade då svarat ”ge oss Wallenberg och var finns han?” Vid ett nytt möte i början av 1966 uppgav sig östrepresentanten ha fått ”fullmakt att förhandla med [Svingel]” rörande fallet Wennerström. Svingel hade då svarat: ”Var finns Wallenberg?” varpå östrepresentanten bett honom fråga den svenska regeringen ”om det finns något intresse från svensk sida, för en frigivning av Wennerström”.

Svingel tog nu kontakt med den svenske generalkonsuln i Berlin, Sven Backlund, och bad att få till stånd ett möte med stats- eller utrikesministern. Ett sådant möte ägde rum den 22 februari 1966. Enligt den promemoria som kabinettssekreterare Leif Belfrage härvid upprättade uppgav Svingel att kontaktmannen (som Svingel inte ville namnge) vid det första mötet under hösten 1965 på fråga om Wallenberg uppgivit ”But he does not exist”. Vid ett möte i december 1965 skulle kontaktmannen på nytt ha återkommit till frågan om Wennerström och ”om något intresse fanns för en utlämning av [Wennerström] mot någon kompensation”.

Efter besöket hos utrikesministern hade Svingel, i telefonsamtal med Belfrage, uppgivit att han var säker på att östrepresentanten ”agerat enligt fullmakt emanerande från Moskva, möjligen via någon i Tjeckoslovakien samt en Generalstatsanwalt i Östberlin”.

Den 15 mars 1966 skedde en föredragning av ärendet hos Erlander varvid utrikesminister Torsten Nilsson, Sven Backlund, Leif Belfrage samt rikspolischefen Carl Persson och Otto Danielsson var närvarande. Persson och Danielsson ansåg härvid att ”det rörde sig om en 'genuin' fundering” eftersom man på östhåll säkerligen hade ”stort intresse att få ut [Wennerström] eller att i vart fall göra stora ansträngningar i den riktningen”. Det kunde heller inte,

enligt Persson och Danielsson, uteslutas att ”[Wallenberg] till sist skulle kunna återfås om [Wennerström] erbjöds i utbyte”.

Utrikesministern intog dock en mer restriktiv hållning och pekade på att ”de på andra sidan skaffade sig ett lämpligt bytesobjekt om minsta intresse visades från svensk sida”. Belfrage konstaterade i sin promemoria:

Varken statsministern eller någon av de andra ansåg minsta chans finnas att [Wallenberg] skulle kunna återfås. ”Det skulle vara den största sensationen i mitt liv” sa Erlander och det är fullständigt otroligt efter allt som förekommit. Backlund och jag hävdade att ett bestämt nej var den enda möjliga reaktionen. Jag tyckte att man skulle låta vederbörande förstå tydligt att vi inte inlåter oss på dylikt i vårt land (PM ang. herr Svingels berättelse).

Enligt Belfrage diskuterade man härefter att eventuellt kalla Svingel till ett förhör i Sverige med polisen. Emellertid kom man fram till att ”det var bäst att bara lämna beskedet enligt ovan så att inte intryck skapades att vi verkligen var intresserade”.

Enligt Svingel fortsatte kontakterna med östrepresentanten fram till 1971. Vid ett möte någon gång under våren 1966 skall östrepresentanten ha uppgivit att ”jag återkommer till Wennerström, Wallenberg existerar inte”, varvid Svingel svarade att ”detta säger inte att han är död”. I juli 1966 uppges östrepresentanten, angående Wallenberg, ha sagt att ”jag tror inte att han lever” och att ”ni måste göra ett erbjudande”. I september 1966 skulle östrepresentanten ha bett Svingel om fullständiga personuppgifter för Wallenberg och även uppgivit ”om han nu lever jag tror inte det”. Svingel hade vidarebefordrat denna begäran till UD som emellertid, enligt Svingel, inte översände de efterfrågade uppgifterna.

Svingel hade därefter på nytt sammanträffat med östkontakten i december 1966 varvid denne uppgivit att han inte erhållit några personuppgifter för Wallenberg och att detta ”tyder ju på att man inte har större intresse i det hela”. Någon gång i slutet av 1968 eller början av 1969 hade östrepresentanten på nytt approcherat Svingel och då uppgivit: ”Låt fråga er regering om de ändå inte är beredda att förhandla om en benådning av Wennerström mot en utväxling av er man, den som ni har intresse av att få fri”: Svingel uppger sig då ha svarat: ”han lever alltså? (er lebt also?) varvid östkontakten yttrade: ”Ja, vi förhandlar inte om döda” (Ja, wir verhandeln nicht über Tote). Svingel uppger sig ha delgivit denna ordväxling med UD men någon reaktion kom aldrig.

Den 24 maj hade Svingel sin sista kontakt med östrepresentanten.

Ett antal av de uppgifter som Svingel presenterade i sin promemoria av 1989 bekräftas i en promemoria av den 27 oktober 1967 som upprättats av Otto Danielsson (som fortsatte ha viss kontakt med Svingel till 1974 [P4856, Raoul Wallenberg]). I Danielssons promemoria konstaterades att man ”på högsta nivå” beslutat att inte lämna ut de efterfrågade personuppgifterna om Raoul Wallenberg, eftersom man ansåg, ”att kontaktmannens uppdragsgivare fuller väl visste alla data om RW” (PM av Otto

Danielsson, 27/10-1967). Det uppges vidare att Svingel uppgivit att ”saken kommit ut” genom ”en indiskretion från [utrikes]departementet”. (Någon liknande uppgift förekommer inte i den av

Svingel själv upprättade promemorian över kontakterna med östrepresentanten). Danielsson skrev att Svingel hävdat att östrepresentanten, med anledning av denna indiskretion, blivit uppkallad till ministeriet ”och fått en våldsam utskällning för att han misskött saken. Även från sovjetiskt håll hade han fått uppbära förebråelser”.

Utväxlingsförslaget och regeringens handläggning av detsamma återges i förre Rikspolischefen Carl Persons memoarer Utan omsvep. Carl Person ställer sig här tämligen kritisk mot att Svingels uppgifter avfärdades alltför lättvindigt av Erlander (Persson, 1990: 135–136). Sedermera har emellertid Persson, som verkade som konsult åt den svensk-ryska arbetsgruppen, kommit till slutsatsen att Svingels uppgifter inte förtjänade att tas på allvar.

I den svenska arbetsgruppens rapport uppges också att Svingel i samtal med arbetsgruppen på 1990-talet alltjämt var ovillig att ge ytterligare upplysningar om vem eller vilka som varit hans kontaktmän. Detta är märkligt mot bakgrund av att varken DDR eller Sovjetunionen längre existerade. Han anförde därtill ”uppenbart oriktiga uppgifter om att han av ryssarna ombetts agera i fråga om utväxling av Bergling” (UD II: 52, 2001: 115).

Denna utredning kan inte presentera något nytt material ifråga om Svingel-affären. Det är i dag omöjligt att med säkerhet bedöma halten av sanning i Svingels uppgifter.

På basis av existerande material framstår det emellertid som anmärkningsvärt att inte ens låta Svingel genomgå det polisförhör som utrikesledningen, enligt Belfrages promemoria, faktiskt övervägde att genomföra. Ett stort antal vittnen och andra uppgiftslämnare i ärendet Raoul Wallenberg hade hörts av personer med poli-

siär kompetens alltsedan 1950-talets början. Det borde ha varit självklart att också pröva Svingels utsaga enligt samma modell.

17.3. Utrikesledningens agerande under åren 1965–78

Det finns åtminstone två tämligen klara indikationer på att utrikesförvaltningen efter 1965, när Nanna Svartz-affären ebbat ut, betraktade ärendet som avslutat. Det första exemplet utgörs av Undéns ovan nämnda anförande inför utrikesnämnden 1965 och det andra exemplet utgörs av dåvarande utrikesminister Krister Wickmans uttalande vid en presskonferens i samband med ett officiellt besök i Wien i januari 1972. Utrikesministern hade fått frågan om Sverige ansåg Raoul Wallenberg-affären som avslutad, varvid denne svarade att så var fallet. Svenska regeringen hade enligt Wickman gjort allt som stod i dess makt men utan resultat (HP 1 G/Österrike, 14/1-1972).

Wallenberg-ärendet berördes överhuvudtaget inte vid officiella samtal mellan svenska och sovjetiska företrädare under åren 1965 till 1979. Vid statsminister Olof Palmes besök i Moskva 1976 togs Wallenberg-frågan t.ex. inte upp.

Att man från svensk sida, trots att man i praktiken betraktade Smoltsov-rapporten som ett falsarium, kunde slå sig till ro och betrakta ärendet som avslutat under en så lång period som 14 år är naturligtvis anmärkningsvärt. Å andra sidan är det svårt också i efterhand att säga vad man egentligen skulle ha gjort. Den svenska utrikesledningens obenägenhet att agera under åren 1945–47, också när den egna förvaltningen uppmanade till handling var vid det här laget ett oåterkalleligt historiskt faktum, och den sovjetiska positionen, alldeles oavsett om Wallenberg fanns i livet eller inte, var låst.

Vittnesmål fortsatte emellertid att komma in. Inom UD betraktades emellertid dessa som mindre trovärdiga (P 2 EuI, 25/9-1986). Nyström framhåller i sin utredning att bristen på trovärdiga vittnesmål var orsaken till att man under perioden 1965–1979 inte gjorde någon démarche i ärendet.

Denna utredning har inte några invändningar mot den svenska utrikesförvaltningens handläggning av vittnesmålen under denna tid. För det första hade nu utrikesförvaltningen, alltsedan Otto Danielssons befattning med ärendet runt 1950, en institutionaliserad metod för förhör av vittnen och uppföljning spår. För det

andra: Att påvisa brister i den svenska hanteringen av dessa uppgifter skulle närmast förutsätta en ingående analys av själva vittnesmålens sanningshalt. Detta är i sin tur en uppgift som dels är långt mycket mer tidskrävande än de 16 månader som utredningen har haft till sitt förfogade, dels är mycket svår att genomföra rent praktiskt. Därtill måste det anses ligga utanför direktiven för denna utredning. Vidare kan tilläggas att denna utredning svårligen kan ta det ansvar som det innebär att på ofullständig information fälla omdömen om enskilda vittnesmål såsom mer eller mindre trovärdiga.

Nya vittnesmål

Under senare hälften av 1970-talet fick Raoul Wallenberg-ärendet emellertid ny aktualitet bland annat genom nya vittnesmål från Abraham Kalinski och Jan Kaplan. Denna utredning kan inte tillföra något nytt vad gäller vare sig dessa vittnens trovärdighet eller handläggningen av vittnesmålen från utrikesdepartementets sida. Det finns följaktligen ingen anledning att i detta sammanhang lämna någon utförligare redogörelse. I korthet gjorde dessa vittnen gällande att Wallenberg hade befunnit sig i sovjetisk fångenskap ända fram till 1975. Dessa vittnesmål föranledde UD att den 3 januari 1979 överlämna ett memorandum till sovjetiska utrikesministeriet. Den 17 januari 1979 svarade Sovjetunionen med hänvisning till Gromykos memorandum av 1957, att Wallenberg avlidit 1947. Den 22 augusti 1979 tog statsminister Ola Ullsten upp Wallenberg-ärendet i en skrivelse till Kosygin. Från sovjetisk sida svarades ånyo att intet mer fanns att tillägga och att Wallenberg avlidit 1947. Nyström noterar i sin analys att den svenska hänvändelsen mottogs med stor irritation på den sovjetiska sidan (Nyström, 1986: 40).

I september 1979 gjorde den svenska regeringen, på initiativ av den livstidsdömde spionen Stig Bergling, sonderingar i Moskva rörande möjligheterna att få till stånd en utväxling av Wallenberg mot Bergling. Också detta förslag avvisades av sovjetiska myndigheter med direkt hänvisning till det svar som givits 1957.

Denna utredning kan inte tillföra några nya fakta kring Berglingepisoden i Wallenberg-ärendets historia. Det har inte varit en prioriterad uppgift att undersöka omständigheterna kring utväxlingsförslaget, och hela projektet torde kunna tolkas som ett väl-

menande agerande av tveksamt värde från den svenska utrikesledningens sida.

I december 1979 uppgav Sovjetunionens vice utrikesminister Zemskov i samtal med kabinettssekreterare Leif Leifland att ”det väl inte var så märkligt att de sovjetiska myndigheterna tagit hand om RW i Budapest”. Det hade, enligt Zemskov, förelegat ”starka indicier på – och hade ju för övrigt vidgåtts från amerikansk sida – att 'Raoul Wallenberg var amerikansk spion'”. Den som från amerikansk sida hade uppgivit detta var, enligt Zemskov, Deputy Assistant Secretary of State George Schultz. Leifland konstaterade i sin promemoria från mötet att detta var första gången en ansvarig sovjetisk tjänsteman sagt att Wallenberg var misstänkt för spioneri för amerikansk räkning (P 2 EuI, 12/10-1979).

Raoul Wallenberg-ärendet fick ny aktualitet mot slutet av 1970talet och början av 1980-talet, inte endast mot bakgrund av de ovan anförda vittnesmålen från Kalinski och Kaplan. Till den ökade uppmärksamheten bidrog bland annat det faktum att Simon Wiesenthal tog sig an Wallenbergs sak, att den amerikanske presidenten Jimmy Carter uppmärksammade hans öde och att Raoul Wallenberg 1980 förärades amerikanskt hedersmedborgarskap (en titel som dittills endast givits till Winston Churchill).

1980-talet

Icke desto mindre var man inom den svenska utrikesförvaltningen under 1980-talet i grunden besvärad av ärendet Wallenberg. I en intern promemoria som upprättats över ett sammanträde hos Pierre Schori den 31 januari 1985, konstaterades att

tidpunkten måste någon gång komma då vi måste säga oss att sannolikheten för att R.W. lever är så liten att det kostar för mycket i form av belastning på våra relationer till Sovjet att fortsatt driva frågan – om vi inte gör det på grundval av nytt hållfast material.

I promemorian fastslogs vidare att ”allteftersom åren går utan att vi får nya säkra uppgifter, sannolikheten för att han lever måste förefalla så liten,”

att vi inte längre kan tillåta att frågan skall belasta – ibland förgifta – våra relationer med Sovjet. Dessa relationer är komplicerade nog ändå till följd av de sovjetiska kränkningarna av vårt territorium, spionaffärer etc.

Utredningsarbetet borde dock, enligt promemorian fortsätta, ”det måste vara vår målsättning att skapa definitiv klarhet om vad som hänt R.W.” men

Jag har svårt att se att det skulle ligga i våra långsiktiga intressen att ta upp frågan på nytt med den sovjetiska regeringen om vi inte får nya absolut hållfasta informationer (P 2 EuI, 31/1-1985).

Det är intressant att notera de stora likheterna mellan denna promemoria och Undéns promemoria av 1957 vari han fastslog att det inte fanns någon anledning ”att hålla igång ett kontinuerligt gräl med Sovjetunionen”.

En ny framställan gjordes dock av Ingvar Carlsson i samband med ett besök i Moskva våren 1986. Den föranledde emellertid från sovjetisk sida ett svar som åter hänvisade till Gromyko-memorandumet av 1957.

I en intern promemoria av september 1986 konstaterades att bristen på konkreta spår i Wallenbergfrågan har lett till en ”ritualisering” av ärendet:

Vid varje officiell överläggning på senare år på politisk eller hög ämbetsmannanivå har från svensk sida framhållits att Wallenbergfrågan för vår del inte funnit en tillfredsställande lösning, och att vi förväntar oss ett besked om Wallenbergs öde. Lika mekaniskt får vi till svar, att 1957 års besked fortfarande äger giltighet (P 2 EuI, 25/9-1986).

Nyströms utredning 1986

Samma månad färdigställdes den tidigare nämnda utredningen av ambassadör Rune Nyström över Wallenberg-ärendets historia. Nyström var i vissa delar mycket kritisk över den svenska sidans handläggning av ärendet under de första åren. Han konstaterade i sina slutsatser att det möjligtvis ”hade funnit en liten möjlighet att få Wallenberg återförd till Sverige”, om man på den svenska sidan hade handlat snabbt efter hans tillfångatagande, hade uppmärksammat fru Kollontajs vittnesmål snabbare och använt sig av detta med större kraft, och ”om man förstått de sovjetiska signalerna om villighet att genomföra en utväxling av Wallenberg mot sovjetmedborgare i Sverige”. Nyström konstaterade också att accepterandet av amerikanskt stöd 1945 möjligen hade kunnat varit ett verksamt medel för att få Wallenberg fri (Nyström, 1986: 53).

Att Nyströms utredning inte kunde offentliggöras 1986 är begripligt mot bakgrund av att den innehöll information av underrättelsekaraktär samt uppgifter rörande förhållandet till Sovjetunionen av sent datum. Det är dock med viss förvåning som man i en UD-promemoria kan notera följande skäl för att Nyströms rapport ”inte ens efter drastisk tvättning och strykning” borde offentliggöras:

för det första – även om det är något vi bör kunna leva med – innehåller den kritik av regeringsförfarandet 1945 (P 2 EuI, 8/1-1987).

Det inga utförligare skäl till varför Nyströms kritik mot det svenska regeringsförfarandet 1945 skulle vara så känsligt att det inte skulle kunna offentliggöras. Det är anmärkningsvärt att en sådan inställning var gällande så sent som 1987. En utredning om den svenska utrikesledningens agerande som tillsatts under sent 1980-tal eller början av 1990-talet hade haft betydligt större möjligheter än vad som är fallet i dag att höra personer som under 1940-talet hade direkt erfarenhet av Raoul Wallenbergs verksamhet i Budapest (såsom Lars G:son Berg och Per Anger), och personer som varit verksamma i handläggningen av Raoul Wallenberg-ärendet (såsom Lennart Petri). Man hade också stått bättre förberedd när möjligheter till ett nära samarbete med Moskva faktiskt medgavs i samband med Sovjetunionens sammanbrott 1991.

17.4. Den svensk-ryska arbetsgruppen och de oberoende experterna

Michail Gorbatjovs ”öppenhetspolitik” (glasnost) under sent 1980tal öppnade nya och bättre möjligheter till ett framgångsrikt drivande av ärendet Wallenberg i Moskva. Det sovjetiska sammanbrottet 1991 och den efterföljande perioden av inrikespolitisk turbulens i Boris Jeltsins Ryssland medförde ytterligare förändringar till det bättre, i synnerhet vad gällde tillgång till f.d. sovjetiska arkiv. Huruvida Wallenberg-ärendet har bedrivits på ett givet omständigheterna tillräckligt bra sätt från utrikesledningens och utrikesförvaltningens sida är dock mer eller mindre omöjligt att bedöma i dagsläget.

1991 tillsattes en arbetsgrupp bestående av tjänstemän från de svenska och ryska utrikesdepartementen samt tjänstemän från den sovjetiska respektive (efter 1991) ryska säkerhetstjänsten, inrikes-

ministeriet samt försvarsministeriets arkiv med uppgift att utforska Raoul Wallenbergs öde. Utredningen gjorde flera viktiga fynd i f.d. sovjetiska arkiv.

Emellertid blev perioden som präglats av mer eller mindre total öppenhet och tillgång till de före detta sovjetiska arkiven tämligen kort. Utvecklingen i Ryssland efter sammanbrottet i december 1991 gick från en fas av utpräglad liberalism och öppenhet (under perioden från januari till ungefär juni 1992), till en övergångsfas präglad av en inre maktstrid mellan anhängare av liberala idéströmningar och anhängare av återupprättandet av en stark rysk stat (under perioden från mitten av 1992 till ungefär februari 1993), till en period präglad av avståndstagande från den initiala liberala perioden och tilltagande nationalism (kanske främst manifesterad genom Jeltsins beskjutning av det ryska parlamentet i oktober 1993, samt kriget i Tjetjenien i december 1994).

Det går, att döma av uppgifter från den svenska delen av arbetsgruppen, tydligtvis att skönja ett visst samband mellan den inrepolitiska utvecklingen i det post-sovjetiska Ryssland och arbetsgruppens tillgång till de före detta sovjetiska arkiven. Arbetet gick någon gång runt 1994 in ”i ett nytt och mer komplicerat skede”.

Att den svensk-ryska arbetsgruppen, trots den politiska turbulensen, lyckades få ut förhållandevis många sovjetiska dokument rörande Wallenberg, måste naturligtvis ses som en stor framgång. Icke desto mindre framstår den ryska vägran att låta svenska representanter få tillgång till kryptotrafiken mellan Moskva och Stockholm under åren efter 1945, eller Michail Tolstoj-Kutuzovs dossier, som både olycklig och synnerligen okänslig inför den svenska och internationella opinion som önskar klarhet i Wallenbergs öde. Att denna information skulle kunna skada Rysslands nationella intressen framstår onekligen som långsökt.

Den svenska arbetsgruppens rapport som presenterades i januari 2001 kunde följaktligen inte ge helt entydiga svar på någon av de centrala frågorna varför Wallenberg arresterades av sovjetiska myndigheter, varför han hölls kvar i sovjetisk fångenskap, om man från sovjetisk sida var beredd att utväxla honom, och vad som egentligen har hänt honom efter 1947. Arbetsgruppen presenterade i sin rapport 17 utestående, icke-besvarade frågor (varav en rör ”orsakerna till den svenska utrikesledningens oengagerade hållning, i första hand 1945–47, i Wallenbergärendet”) som i brist på tillräckligt underlag inte kunnat besvaras. (Det skall dock poängteras att

arbetsgruppen på intet sätt ansåg detta vara en helt uttömmande lista.)

Till arbetsgruppen knöts också fyra oberoende experter, Raoul Wallenbergs halvbror Guy von Dardel, Susanne Berger, Susan Ellen Mesinai samt Marvin Makinen. Samarbetet mellan arbetsgruppen och de oberoende experterna har av allt att döma periodvis varit komplicerat. 1997 presenterade två av de oberoende experterna tillsammans med kanadensiska juristerna Irwin Cotler och David Matas, en Dissenting Report on the Fate of Raoul Wallenberg. I denna rapport, vars udd var riktad mot ett första utkast till slutrapport från arbetsgruppen (av 1997), presenterades tämligen stark kritik mot den svensk-ryska arbetsgruppens, som man hävdade, alltför okritiska arbetssätt. En central kritik rör den, enligt författarna, alltför stora beredvilligheten inom arbetsgruppen att acceptera det dödsdatum för Wallenberg som anges i Smoltsovrapporten (alltså att Wallenberg avled den 17 juli 1947). Bevisen för att Raoul Wallenberg levde efter juli 1947 uppges vara ”övertygande” (Dissenting report, 1997: 5).

Det är inte möjligt att i detta sammanhang ingående redogöra för alla de argument som anförs i The Dissenting Report. Denna utredning måste också konstatera att den svenska arbetsgruppen förvisso lägger ned stor möda på att resonera kring tänkbara händelser i juli 1947, men ingalunda avfärdar möjligheten att Wallenberg kan ha varit i livet också därefter.

Argumentationen i The Dissenting Report förefaller inte heller alltför övertygande när det kommer till att anföra tänkbara motiv till varför Sovjetunionen skulle ha behållit Wallenberg i livet men isolerad. Argumentet att ”också den mest blodtörstiga mördare måste ha tvekat” inför att ta livet av Wallenberg förefaller mot bakgrund av förhållandena i det stalintida Sovjetunionen som långt ifrån självklart; argumentet att en levande Wallenberg (alltså efter 1947) utgjorde en värdefull tillgång för Sovjetunionen i samband med en framtida eventuell utväxling, eller som vittne i samband med rättegångar rörande nazi-Tyskland och andra världskriget, förefaller likaledes osäkert. Det bör ha tett sig som politiskt tämligen omöjligt för det sovjetiska ledarskiktet (som också poängteras av Stig Engfeldts promemoria av mars 1951 [P 2 EuI, 20/3-1951]), att på femtiotalet visa upp en Raoul Wallenberg som avtjänat åratal i sovjetiskt fängelse, sannolikt märkt av åren i fångenskap, kanske med synliga spår av fysisk och psykisk misshandel.

Att lämna ut honom i utbyte mot någon för Sovjetunionen intressant person, med allt vad detta skulle ha inneburit i form av negativ publicitet för Sovjetunionen, förefaller således osannolikt. Att man skulle ha hänvisat till en levande men internerad Wallenberg i samband med rättegångar förefaller av samma skäl ogörligt.

Att Wallenberg skulle ha hållits internerad i Sovjetunionen som en garanti för att USA och Storbritannien inte skulle avslöja detaljerna kring Molotov-Ribbentroppakten och/eller Katyn-massakern, antaganden som bygger på uppgifter från den tidigare KGB-officeren Igor Prelin, förefaller uteslutet.

Möjligtvis är det fjärde argumentet som presenteras i rapporten till varför Wallenberg skulle ha hållits vid liv det minst osannolika, nämligen att Wallenberg skulle ha förblivit i Gulag-systemet som ett resultat av själva lägersystemets rent organisatoriska intressen att motivera sin egen existens. Detta ligger förvisso inom det möjligas gräns, men i avsaknad av dokumentation blir detta argument, liksom de andra, blott ännu en i raden av obekräftade hypoteser om Raoul Wallenbergs öde efter 1947.

De oberoende experterna presenterade sedermera sina egna respektive rapporter. Susanne Berger skrev en rapport som heter

Swedish Aspects of the Raoul Wallenberg Case, Susan Ellen Mesinai presenterade en rapport vid namn Liquidatsia – The Question of Raoul Wallenberg's Death or Disappearance in 1947, och Marvin W.

Makinen och Ari D. Kaplan presenterade sin rapport Cell

Occupancy Analysis of Korpus 2 of the Vladimir Prison (som utgör en analys av vittnesmål och fångkort från Vladimir-fängelset).

18. Slutsatser

18.1. Utredningens uppdrag

Regeringen har givit denna utredning i uppdrag att “utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen (inklusive i förekommande fall regeringen i dess helhet) har agerat i Wallenbergärendet. Syftet är att klarlägga i vilken utsträckning, under olika skeden, alla möjliga ansträngningar gjorts från officiellt svenskt håll för att bringa klarhet i Raoul Wallenbergs öde” (Dir. 2001:71). Låt oss kort rekapitulera de inledningsvis förda resonemangen kring vägledande frågeställningar, utredningens arbetsmetoder, målsättningar och resultat, samt arkivfynd, innan vi sammanfattar den genomförda analysen och avger omdömen.

Kärnfrågan för utredningen har varit huruvida den svenska utrikesledningen vidtagit alla möjliga åtgärder för att bringa klarhet i Raoul Wallenbergs öde. Ett svar på denna fråga förutsätter dels en ingående beskrivning av vilka åtgärder man faktiskt vidtog dels ett resonemang kring vilka åtgärder man borde ha vidtagit. Detta leder oss i sin tur till den kontrafaktiska frågeställningen huruvida ett annat agerande från den svenska utrikesledningens sida hade kunnat leda till ett lyckligare utfall för Raoul Wallenbergs del.

Det skall understrykas att en sådan typ av kontrafaktisk fråga är mycket svår att svara på. Huruvida ett annat agerande hade medfört ett mer gynnsamt utfall kan aldrig fastslås med säkerhet. Icke desto mindre är det möjligt att den svenska sidans agerande, vid vissa tillfällen, kan ha varit av avgörande betydelse för att ärendet tog den olyckliga vändning som faktiskt blev fallet. Raoul Wallenberg har alltjämt inte, efter 58 år, kunnat återvända till Sverige. Detta faktum i sig vittnar inte endast om en fruktansvärd personlig tragedi, för vilken Sovjetunionen måste hållas ensamt ansvarigt. Det vittnar också om ett diplomatiskt misslyckande där den svenska utrikesledningens agerande kan ha varit av viss betydelse.

Två ledstjärnor för utredningens arbete

För att kunna bedöma om ett annat agerande från svensk sida hade kunnat medföra Raoul Wallenbergs frigivning ur sovjetisk fångenskap måste det svenska agerandet beskrivas ingående. När detta har granskats är det möjligt att värdera om andra handlingsalternativ som stod till buds kunnat vara mer ändamålsenliga.

Utredningsarbetet har vägletts av två centrala ledstjärnor. För det första har strävan varit att i detalj fastställa i vilken form och vid vilken tidpunkt information rörande Raoul Wallenbergs försvinnande inkom till den svenska utrikesförvaltningen, samt i vilken form och vid vilken tidpunkt informationen presenterades för utrikesförvaltningens ledning. En fullständig analys av såväl informationstillgång som förmedling av information har bedömts vara en absolut förutsättning för genomförandet av en värdering av agerandet.

För det andra har utredningen strävat efter att i så hög utsträckning som möjligt klarlägga och förstå de villkor under vilka utrikesförvaltningens och utrikesledningens tjänstemän och ministrar verkade då man handlade ärendet Raoul Wallenberg. Med villkor avses dels företeelser av mer praktisk art, t.ex. möjligheterna för tjänstemännen att kommunicera öppet inom utrikesförvaltningen utan påtaglig risk för obehörig avlyssning eller dekryptering av chiffertelegram, möjligheter till god och informativ kommunikation med andra länders diplomater, graden av utsatthet för desinformation m.m., dels företeelser av mer övergripande natur såsom det säkerhetspolitiska läget i Europa vid nazi-Tysklands sammanbrott i maj 1945, Sveriges prioriteringar och målsättningar inom handels- och säkerhetspolitiken, läget i relationerna mellan

Sverige och Sovjetunionen vid tiden för Wallenbergs försvinnande, samt vilken världsbild ministrarna och tjänstemännen i utrikesledningen anslöt sig till.

Det skall understrykas att utredningens strävan att klarlägga och förstå inte skall uppfattas som liktydigt med ett sökande efter förmildrande omständigheter som kan möjliggöra ett ursäktande av agerandet. Utgångspunkten har tvärtom varit den, att inga omständigheter bör ha kunnat tvinga den svenska utrikesledningen att överge sina förpliktelser mot en av sina medborgare. Däremot krävs en grundlig utredning av de två ovannämnda kategorierna av villkor som dikterade arbetet vid utrikesförvaltningen, för att en värdering av agerandet skall bli möjlig.

Utredningen har, vid sidan av strävan att klarlägga de villkor som dikterade arbetet med Raoul Wallenberg-ärendet, också sökt rekonstruera vilken bild utrikesförvaltningens tjänstemän och utrikesledningen hade av Raoul Wallenberg och hans uppdrag i Ungern. Ett grundantagande har varit att denna bild kan ha påverkat agerandet för hans sak efter de sovjetiska myndigheternas arrestering av honom i januari 1945.

Avgränsningar

Utredningen har i sitt arbete valt att fästa särskild vikt vid åren 1945–47. Det förefaller uppenbart att möjligheterna att få Raoul Wallenberg hemsänd minskade med Vysjinskijs note av augusti 1947 (vari fastslogs att Wallenberg inte befann sig i Sovjetunionen och var okänd där). Möjligheterna till ett frigivande minskade än mer efter Gromykos memorandum av februari 1957 (vari överlämnades en rapport från fängelseläkaren vid Lubjanka, Smoltsov, som gjorde gällande att “Walenberg” [sic] avlidit i juli 1947 till följd av hjärtinfarkt).

Härav följer att en eventuell felaktig handläggning av ärendet från svensk sida, i synnerhet under åren 1945–47, men också under perioden 1947–57, potentiellt sett hade större skadeverkningar på möjligheterna att få Raoul Wallenberg hemsänd, än efter år 1957, då den sovjetiska positionen i ärendet i praktiken var låst.

Denna utredning vill dock på intet vis utesluta möjligheten att Raoul Wallenberg kan ha levt långt efter det angivna dödsdatumet i juli 1947, undangömd som nummerfånge i Vladimir eller på annan ort i Sovjetunionen, eller isolerad på mentalsjukhus. Det finns ett stort antal, ehuru ytterst svårutredda vittnesmål, som pekar i denna riktning. Bördan att bevisa att Raoul Wallenberg verkligen är död, och när han i så fall avled, låg fram till Sovjetunionens upplösning 1991 på sovjetiska myndigheter, och ligger i dag på de ryska myndigheter som kan tänkas ha information som kan kasta ytterligare ljus över denna fråga.

Nya tolkningar och nytt material

Under utredningsarbetets gång har dels för tidigare utredningar okänt material framkommit som möjliggjort vissa nya slutsatser rörande Raoul Wallenberg-ärendets handläggning, dels gjorts nya tolkningar av redan tidigare känt material. Det nya materialet, och de därav följande omtolkningarna, hänför sig främst till tre perioder: a) perioden juni till juli 1944, då uppdraget formulerades och Raoul Wallenberg rekryterades, b) perioden närmast efter arresteringen av Raoul Wallenberg (januari till april 1945), samt c) perioden april till december 1946 (då man från sovjetisk sida förefaller ha gjort vissa sonderingar kring förhandlingar om en utväxling av Raoul Wallenberg).

Utredningen har inte, trots att detta har varit en prioriterad uppgift, hittat någon persondossier i UD:s arkiv för Raoul Wallenberg, eller någon annan dossier, vari utformningen av det uppdrag han sändes att utföra finns beskrivet. Inte heller rekryteringen av Raoul Wallenberg finns dokumenterad. Däremot har utredningen haft tillgång till det material rörande Raoul Wallenberg som tidigare inkommit från amerikanska arkiv till UD. Mot bakgrund av dessa dokument har utredningen begärt och fått tillgång till ett antal ytterligare dokument ur amerikanska utrikesdepartementets arkiv.

Av stort intresse härvid är bland annat den amerikanske ministern i Stockholm Herschel V. Johnsons uppteckning från samtalet med kabinettssekreterare Erik Boheman den 9 juni 1944. Häri framgår bland annat att UD ställde visst underlag till den amerikanska beskickningens förfogande i samband med utarbetandet av Raoul Wallenbergs uppdrag.

Denna utredning har också valt att i högre grad än tidigare utredningar framhäva betydelsen av det faktum att instruktionen rörande Wallenbergs uppdrag, som i juli 1944 utgick från War Refugee Board, var signerad av USA:s utrikesminister Cordell Hull. Att Hulls namn återfinns på denna instruktion, i kombination med att någon liknande instruktion inte utgick, vare sig från Per Albin Hansson eller Christian Günther, föranleder denna utredning att accentuera betydelsen av det amerikanska inslaget i Raoul Wallenbergs uppdrag.

Vad gäller perioden närmast efter arresteringen av Raoul Wallenberg kan utredningen, dels mot bakgrund av nytt material ur amerikanska arkiv dels mot bakgrund av material i UD:s arkiv, visa att UD efter mottagandet av den sovjetiske vice utrikeskommissarien

Vladimir G. Dekanozovs note den 18 januari 1945 (vari meddelades att Raoul Wallenberg påträffats av sovjetiska trupper i Budapest) omedelbart underrättade de brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm.

Det mest intressanta fyndet rörande perioden från januari 1945 till april 1946 utgörs emellertid av en dossier som under våren 1945 upprättades vid den svenska beskickningen i Bukarest. Vid Budapests erövring av sovjetiska trupper i januari–februari 1945 förbjöds den svenska beskickningen av de sovjetiska besättningstrupperna att framgent verka. Budapest-beskickningens funktioner övertogs i allt väsentligt av den svenska beskickningen i Bukarest. I samband med arkivering av det material, i form av brev, telegram promemorior etc., som följde i samband med detta uppdrag, upprättades en särskild dossier rörande Svenska beskickningen i Budapest m.m.

Budapestsvenskarnas räkenskaper (P 57).

Huruvida denna dossier över huvud taget öppnats sedan 1945 är omöjligt att svara på. Dock har det material, som däri återfunnits och som i vissa avseenden skänker helt nytt ljus åt den tidiga handläggningen av ärendet Raoul Wallenberg, inte åberopats i någon av de tidigare utredningar som har gjorts sedan 1950-talets början. Det mesta talar således för att dossiern ifråga har varit oöppnad sedan 1945.

Förutom detta mer “spektakulära” fynd har utredningen, som ett led i sin allmänna strävan att ådagalägga de villkor som präglade arbetet inom den svenska utrikesförvaltningen, analyserat en stor mängd dokument ur UD:s arkiv. Dessa puzzelbitar har sammantaget bidragit till att ge en mer heltäckande bild av handläggningen av ärendet Raoul Wallenberg.

Utredningen har inte haft till uppgift att analysera den sovjetiska statsledningens agerande. För att bedöma den svenska sidans agerande har det emellertid varit viktigt att ta del av så mycket relevant sovjetiskt material som möjligt. Vid sidan av det sovjetiska material som tidigare inkommit till UD genom den svensk-ryska arbetsgruppens försorg, har utredningen erhållit ett antal ytterligare samtalsuppteckningar från möten mellan svenska och sovjetiska diplomater under åren 1945–47. Även om de uppgifter som framkommit ur dessa anteckningar knappast bjuder på direkt revolutionerande nyheter är de av stort intresse. Intrycket att det från sovjetisk sida under 1946 förelåg möjligheter till någon typ av förhandling rörande Raoul Wallenberg har i viss utsträckning stärkts som ett resultat av det nya ryska materialet. I synnerhet

samtalsuppteckningen från mötet mellan chargé d'affaires Ulf Barck-Holst och tjänstemannen vid det sovjetiska utrikesministeriet Aleksander N. Abramov den 24 juli 1946 är av stort intresse härvid. Det kan emellertid inte heller på grundval av dessa arkivfynd fastställas bortom allt rimligt tvivel att möjlighet till utväxling av Raoul Wallenberg faktiskt förelåg.

18.2. Förloppet

Mot bakgrund av de angivna frågeställningarna, arkivfynden och den ovan genomförda analysen kan utredningen teckna en utförligare bild av Raoul Wallenberg-ärendets handläggning än vad som hittills varit möjligt. I det följande skall huvuddragen av förloppet kort sammanfattas, varefter utredningen avger sin värdering av agerandet.

Förenklat kan den svenska utrikesledningens agerande under från år 1945 och framåt beskrivas och struktureras i termer av fyra bilder. Var och en av dessa bilder skapas under perioder, formativa moment, då verkligheten ligger öppen för “nya tolkningar” och då “nya 'sanningar' och bilder kan skapas”. De formativa momenten, som ofta inte är längre än någon eller några veckor, medger ett viss grad av tolkningsutrymme för enskilda tjänstemän. De följs emellertid av längre perioder (som ofta omfattar flera månader eller till och med år) varunder de bilder som skapats under det formativa momentet sätter sin prägel på såväl enskilda tjänstemäns tolkningar av inkommande information som hur utrikesledningen väljer att agera (också i form av icke-agerande).

Den första bilden uppkom som ett resultat av Dekanozovs note (den 16 januari 1945) och gjorde gällande att Raoul Wallenberg påträffats av sovjetiska trupper i Budapest och åtnjöt deras beskydd. Den andra bilden tillskapades vid månadsskiftet februari– mars 1945 med ledning av information från den svenska beskickningen i Bukarest som pekade på att Raoul Wallenberg försvunnit i bil mot okänd destination. Den tredje bilden grundades på en rad uppgiftslämnare som under mars månad 1945 hävdade att Raoul

Wallenberg var död. Den fjärde bilden uppkom som ett resultat av flera omständigheter, bl.a. kontakter med sovjetiska diplomater under 1945–46, vilka kunde tolkas så att Raoul Wallenberg skulle finnas i livet i sovjetisk fångenskap.

Svensk diplomat med amerikanskt uppdrag

Konstruktionen av uppdraget och rekryteringen av Raoul Wallenberg

Konstruktionen av det uppdrag som sedermera skulle komma att ges åt Raoul Wallenberg inleddes i praktiken den 25 maj 1944. Den amerikanske ministern i Stockholm Johnson instruerades denna dag av USA:s utrikesminister Hull att söka förmå UD att utöka sin diplomatiska representation i Ungern. Syftet härmed var att genom ökad närvaro av utländsk diplomatisk personal så långt möjligt försöka förhindra och motverka den systematiska utrotningskampanj av judar som igångsatts efter den tyska inmarschen den 19 mars 1944. Johnson ombads också härvid framgent rapportera i vilken utsträckning UD var villigt att gå den amerikanska begäran till mötes.

Under veckorna därefter utformades riktlinjerna för det uppdrag som sedermera skulle komma att ges åt Raoul Wallenberg. Den ungerske flyktingen Vilmos Böhm, som under kriget arbetade vid brittiska beskickningens i Stockholm Press Reading Bureau, skrev en utförlig rapport om de ungerska judarnas situation. Johnson sammanträdde med kabinettssekreterare Boheman som lovade ställa den svenska Budapest-beskickningens rapporter till det amerikanska sändebudets förfogande. Representanten för War Refugee Board vid den amerikanska beskickningen i Stockholm Iver C. Olsen vidtog samtidigt vissa sonderingar i jakt på “rätt man för uppdraget”.

Runt mitten av juni 1944 hade War Refugee Board i praktiken bestämt sig för Raoul Wallenberg. Johnson och Olsen presenterade uppdragets innehåll samt Raoul Wallenberg för utrikesminister Günther och kabinettssekreterare Boheman. Dessa gav sitt godkännande till att Raoul Wallenberg anställdes som legationssekreterare vid den svenska beskickningen i Budapest.

Utrikesdepartementet hade härmed anställt en tjänsteman som i praktiken stod till en främmande stats förfogande. Av Wallenbergs uppdragsbeskrivning, som denna utredning har puzzlat samman ur olika dokument, framgår att han skulle genomföra ett “American program” och att han skulle finnas tillgänglig “for any work the WRB might wish to assign him”. Han var därtill utvald för uppdraget av War Refugee Board. Olsen konstaterade i en rapport av juli 1944 “the attaché Raoul Wallenberg, was personally known to us

and was in fact our choice “(Operations of the War Refugee Board from Sweden, 1944: 18, P 2 EuI, 17/2-1994).

Instruktioner för uppdraget utfärdades av USA:s utrikesminister.

Att det i allt väsentligt rörde sig om ett amerikanskt uppdrag tycks både de svenska och amerikanska diplomaterna ha varit införstådda med. I ett telegram av den 29 juni 1944 skrev t.ex. Johnson att “the Swedish Foreign Office in making this assignment feels that it has cooperated fully in lending all possible facilities for the furtherance of an American program”.

Samtidigt skulle Raoul Wallenberg utföra sitt väsentligen amerikanska uppdrag inom ramarna för den svenska utrikesförvaltningens organisation och vara “i allt underställd beskickningschefen” och hålla denne “fortlöpande underrättad om sina åtgöranden” (P 2 Eu, 6/7-1944). Han fick heller inte uppträda som representant för War Refugee Board under sin verksamhet i Budapest.

I korthet torde man kunna sammanfatta arrangemanget som att en uppdragsgivare (USA) stod för projektets innehåll, och en uppdragsgivare (Sverige) stod för dess utförande. Raoul Wallenberg var i praktiken svensk diplomat med amerikanskt uppdrag.

Under hösten 1944 utfärdade Hull och biträdande utrikesminister Edward R. Stettinius ytterligare sju instruktioner till Wallenberg. Från svensk sida utgick inga instruktioner till Wallenberg.

I polchefen Sven Grafströms instruktionsbrev av den 6 juli 1944 till chargé d'affaires Per Anger vid Budapest-beskickningen framgår att Raoul Wallenbergs uppdrag var av “speciell art” och av “ytterst delikat”. Vid beskickningen i Budapest var man således införstådd med att Raoul Wallenbergs uppdrag var säreget, att han erhöll sin finansiering från War Refugee Board och att hans anställning inom UD endast var tillfällig. Det kan emellertid inte tas för givet att den övriga personalen var fullt införstådda med uppdragets mer kontroversiella aspekter – att Raoul Wallenberg valts ut för uppdraget av War Refugee Board och att han mottagit instruktioner för uppdraget från den amerikanske utrikesministern. Det kan heller inte tas för givet att övriga tjänstemän inom utrikesförvaltningen, t.ex. personalen vid den svenska beskickningen i Moskva, hade kunskap om Raoul Wallenbergs uppdrag.

Utredningen har kunnat konstatera att endast utrikesministern, kabinettssekreteraren och (rimligtvis) statsministern tycks ha haft full kännedom om uppdragets alla aspekter.

Emellertid är det möjligtvis av mindre intresse att reda ut exakt vem som visste vad vid denna tidpunkt om Raoul Wallenberg och hans uppdrag. Det väsentliga är att man inom utrikesförvaltningen, på både hög och låg nivå, såg Raoul Wallenbergs uppdrag såsom något tillfälligt och speciellt.

Flera aspekter kring uppdragets utförande förefaller ha varit tämligen diffust formulerade vid Wallenbergs avfärd till Budapest i juli 1944. Det gäller bland annat frågorna kring finansiering av de rent administrativa kostnaderna för uppdraget, vilka kommunikationskanaler Raoul Wallenberg skulle använda för sin rapportering, samt till vem han var skyldig att rapportera. Också själva uppdragets utförande var uppenbarligen föremål för en del oklarheter. I augusti 1944 noterade Olsen att man från svensk sida ansåg att Wallenberg “has jumped in with too big a splash”.

Ur Wallenbergs synpunkt behöver emellertid inte uppdragets ospecificerade natur enbart ha varit av ondo. Att hans uppdrag låg utanför etablerade parametrar för verksamheten inom den svenska utrikesförvaltningen och att han var ansvarig inför flera uppdragsgivare, kan ha medfört en förhållandevis större handlingsfrihet för honom än vad som varit fallet om han enbart haft en uppdragsgivare att svara inför. Kanske var det just detta som möjliggjorde räddandet av tiotusentals judar från en säker död i Auschwitz-Birkenau.

Å andra sidan kan man hävda att en sådan förhållandevis hög grad av oklarhet kring vem som var den faktiske uppdragsgivaren medförde risk för oklarheter också kring frågan om vem som ansvarade för Wallenbergs säkerhet.

Bild I: Raoul Wallenberg i sovjetiskt beskydd

I december 1944 blev den sovjetiska röda arméns inringning av Budapest total. Legationspersonalen berövades härvid alla möjligheter till kontakt med UD. Samma månad anhöll UD hos såväl tyska som sovjetiska myndigheter om skydd för legationsmedlemmarna. Några veckor senare, runt den 14 januari, påträffades Raoul Wallenberg av sovjetiska militärmyndigheter. Kort därefter, den 16 januari, underrättades det svenska sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, av den sovjetiske vice utrikeskommissarien Dekanozov att Wallenberg tagits i beskydd.

Söderblom vidarebefordade Dekanozovs note till UD den 17 januari. Den anlände till UD på morgonen den 18 januari. UD underrättade samma dag de brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm om innehållet i noten.

Den 22 december 1944 hade den amerikanska beskickningen i Stockholm bett svenska UD överta skyddet av de judar som erhållit skyddsdokument från den spanska beskickningen i Budapest. Eftersom UD till följd av den sovjetiska inringningen av Budapest vid denna tidpunkt saknade möjligheter till kontakt med svenska beskickningens medlemmar, blev denna hemställan liggande. I samband med mottagandet av Dekanozovs note lät emellertid UD hänvisa den till USA:s beskickning i Moskva för vidarebefordran via sovjetiska myndigheter till den påträffade Raoul Wallenberg.

Det svenska sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, erhöll däremot inga instruktioner från UD. Det finns heller ingen dokumentation som tyder på att Söderblom var informerad om Raoul Wallenbergs uppdrag i Ungern. Söderblom befann sig visserligen i Stockholm under en kortare period kring månadsskiftet november– december 1944. Det är möjligt att han då informerades om Raoul Wallenbergs verksamhet vid beskickningen i Budapest.

Huruvida det faktum, att man i januari 1945 inte aktiverade UD:s inre nervbanor utan endast de externa kommunikationskanalerna till de brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm, skall ses som en direkt följd av Raoul Wallenbergs amerikanska uppdrag går inte att med bestämdhet säga. Det förefaller dock som en rimlig slutsats. Oavsett hur detta skall tolkas uppstod, som ett resultat av UD:s avsaknad av information och instruktioner till Söderblom, ett informations- eller instruktionsvakuum som det svenska sändebudet i Moskva blev angelägen att fylla så snabbt som möjligt.

Söderblom, som inte erhållit och inte heller efterfrågat, instruktioner från UD rörande Raoul Wallenberg, träffade den 26 samt 29 (alternativt 30) januari 1945 vice utrikeskommissarien Dekanozov respektive chefen för femte europeiska (skandinaviska) avdelningen vid utrikeskommissariatet Michail S. Vetrov. Raoul Wallenberg berördes över huvud taget endast i förbigående under dessa möten.

I februari 1945 föreslog Söderblom för UD att Raoul Wallenberg borde anmälas som chargé d'affaires vid den sovjet-kontrollerade ungerska Debrecen-regeringen. UD gick dock inte med på denna lösning, eftersom Debrecen-regeringens statsrättsliga status var

oklar. Man informerade emellertid inte heller nu Söderblom om Raoul Wallenbergs speciella uppdrag i Ungern och gav honom inga instruktioner för hur han borde förfara inför sovjetiska myndigheter i denna fråga.

Söderbloms fortsatta handläggning av Raoul Wallenberg-ärendet präglas av en närmast konsekvent strävan att avlägsna ärendet från Moskva-legationens agenda. Denna strävan måste ses mot bakgrund av att han i december 1944 utsatts för en kylig och avvisande behandling från det sovjetiska utrikeskommissariatets sida. De sovjetiska diplomaterna hade i samband härmed vägrat befatta sig med hans förfrågningar om skydd åt svensk egendom i den sovjetiska röda arméns uppmarschområden i Central- och Östeuropa. Söderblom fann det härefter meningslöst och direkt riskabelt att i Moskva driva ärenden som rörde svenska intressen i de stater som kontrollerades av sovjetiska trupper. Wallenberg-ärendet var endast ett i en hel serie av ärenden som han i enlighet härmed försökte få avvisade från Moskva-legationens jurisdiktion.

Bild II: Raoul Wallenberg försvunnen i bil mot okänd destination

Den 7 mars 1945 inkom ett telegram till beskickningen i Moskva från det svenska sändebudet i Bukarest, Patrik Reuterswärd, vari meddelades att Raoul Wallenberg den 17 januari “försvunnit i bil mot okänd destination”. Reuterswärd mottog under mars månad en hel del övrig information rörande förhållandena i det sovjetockuperade Budapest, samt information som rörde Raoul Wallenbergs försvinnande. Eftersom den svenska legationen i Bukarest emellertid av sovjetiska militära myndigheter förbjudits att sända telegram i chiffer, och eftersom telegram rörande sovjetiska truppers agerande i Rumänien och Ungern stoppades av den sovjetiska militärcensuren, kunde endast brottstycken av informationen sändas till UD och Söderblom.

För Söderblom var emellertid meddelandet från Reuterswärd av den 7 mars 1945 skäl att framgent se ärendet Raoul Wallenberg som en angelägenhet främst för den svenska beskickningen i Bukarest. Den 9 mars 1945 vidarebefordrade han en förfrågan från UD rörande Raoul Wallenbergs vistelseort till Reuterswärd. Han meddelade också sovjetiska myndigheter (Vetrov) och den amerikanska beskickningen i Moskva (Averell Harriman) att Raoul Wallenberg försvunnit i bil mot okänd destination. Han avvisade därtill hjälp

från den amerikanska beskickningen i början av april 1945. Bild I (Raoul Wallenberg i sovjetiskt beskydd) hade härmed ersatts av bild II (Raoul Wallenberg försvunnen i bil mot okänd destination).

Den 15 mars 1945 inkom ytterligare information rörande Wallenberg till UD. Vilmos Böhm överlämnade en utskrift av en intervju med den svenske Röda-kors delegaten i Budapest Valdemar Langlet, som uppgavs ha ägt rum den 8 mars 1945 i den sovjetkontrollerade ungerska Kossuth-radion. Langlet hade enligt referatet sagt att Raoul Wallenberg mördats av Gestapo. Med anledning av denna information sände UD den 17 och 19 mars 1945 ut förfrågningar hos beskickningarna i Moskva och Bukarest rörande uppgifter om Wallenberg. Den 29 mars konstaterade UD, med ledning av information som inkommit från beskickningen i Bukarest, att “hela svenska Budapest-beskickningen utom Wallenberg varom närmare underrättelse saknas numera i Bucarest” (P 2 Eu, 29/3-1945).

Från att endast lite mer än två månader tidigare ha haft svart på vitt att Söderblom mottagit en note från Dekanozov om att Wallenberg ställts under sovjetiska truppers beskydd, hade alltså UD successivt anpassat sig till den “omkonstruktion” av dels “bilden av Wallenberg” dels “uppfattningen om var Wallenberg-ärendet bör handläggas”. Detta skedde trots att utrikesdepartementets chef Günther i februari 1945 mottagit ytterligare besked rörande Wallenberg från Sovjetunionens sändebud i Stockholm, Aleksandra Kollontaj, som gav stöd åt Dekanozovs note.

Bild III: Raoul Wallenberg död

Den 28 mars 1945 mottog Reuterswärd i Bukarest ett brev från Langlet, vari denne uppgav att Raoul Wallenberg den 17 eller 18 januari 1945 förts bort “i rysk auto” samt att det “kan vara möjligt att han i verkligheten råkat i händerna på förklädda pilkorsare, i vilket fall man kan frukta det värsta om hans öde”. (P 57, 28/3-1945). Detta brev lästes av Budapest-beskickningens personal under deras vistelse i Bukarest i samband med evakueringen till Sverige (en resa som gick via Bukarest-Moskva-Stockholm). Då legationspersonalen passerade genom Moskva den 13 april 1945 hade legationschefen Carl Ivan Danielsson ett längre samtal med Söderblom, varvid innehållet i Langlets brev troligtvis delgavs Söderblom.

Söderblom telegraferade dagen efter Budapest-beskickningens genomresa till Stockholm att han visserligen underrättats av sovjetiska myndigheter att Wallenberg påträffats (Dekanozovs note av den 16 januari), men att Wallenberg därefter “synes […] ha avrest med bil till Debrecen och befaras ha omkommit under resan. Olika teorier finnas: bilolycka (mycket sannolikt), rånmord, bakhåll av pilkorsare etc. Jag fruktar att klarhet aldrig vinnes” (P 2 Eu, 14/4-1945).

Söderblom fick härigenom de två bilderna av Wallenbergs öde, alltså versionen om “Wallenberg som satt under sovjetiskt beskydd den 16 januari” och “Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination den 17 januari”, och som hittills varit något av “konkurrerande bilder av hur det egentligen gick till”, att stå i harmoni med varandra. Wallenberg hade påträffats av sovjetiska myndigheter, vilka underrättat Söderblom. Därefter hade Wallenberg försvunnit med bil mot okänd destination. Eftersom dessa uppgifter sändes till Stockholm som en del av en rapport över Budapestbeskickningens besök i Moskva, är det rimligt att anta att Söderblom fått de två versionerna att harmoniera som ett resultat av information som han erhållit under den 13 april 1945 (alltså i samband med Budapest-beskickningens genomresa i Moskva).

Den 25 april meddelade Söderblom Dekanozov i samband med ett möte att han hade tillgång till vittnesmål som gjorde gällande att Wallenberg “efter det att han påträffats”, hade “dött i samband med en bilolycka”.

Bilden av Raoul Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination (bild II) hade härmed ersatts (eller kompletterats) med bilden av Raoul Wallenberg som död (bild III). Denna bild skulle i mer eller mindre påtaglig utsträckning komma att prägla UD:s handläggning av ärendet Raoul Wallenberg under de kommande sju åren (till 1952).

Det skulle dock vara felaktigt att hävda att bilden av Raoul Wallenberg som död var allenarådande inom utrikesförvaltningen och dess ledning under dessa år. T.ex. instruerades Moskva-beskickningen att avlägga démarcher hos sovjetiska utrikeskommissariatet i ärendet den 21 april samt 1 november 1945. Problemet ligger snarare i att man öppet och oemotsagd kunde hävda att Raoul Wallenberg var död. Teorin om Raoul Wallenbergs död var okontroversiell.

Att utrikesledningen inte utfärdade klara instruktioner för hur Söderblom skulle agera efter mottagandet av Dekanozovs note, att

man från UD:s sida inte konsekvent höll fast vid noten, all diffus information som inkom från Bukarest till trots, och att man inte kompletterade den med informationen från Kollontaj, utgör de sannolikt viktigaste bidragande orsakerna till varför bilden av Raoul Wallenberg som död över huvud taget vann spridning inom utrikesförvaltningen.

Ytterligare bidragande orsaker till varför UD:s ledning så förhållandevis lättvindigt var beredd att sätta tilltro till uppgiften att Raoul Wallenberg var död utgörs av ett antal exceptionella omständigheter kring Raoul Wallenbergs räddningsverksamhet i Budapest, den sovjetiska plundringen av den svenska beskickningsbyggnaden i Budapest samt Raoul Wallenbergs status inom utrikesförvaltningen. Något bestämt svar på frågan varför bilden av Raoul Wallenberg som död vann spridning kan inte ges.

Det är dock svårt att frigöra sig från intrycket att man från UD:s sida avstod från att ge utförliga instruktioner till Söderblom, eftersom man ansåg att Wallenberg främst var en amerikansk (och möjligtvis brittisk) angelägenhet. Precis som Johnson rapporterade den 29 juni 1944 såg man inom UD på uppdraget som ett väsentligen “American program”.

UD underlät vid Budapest-beskickningens hemkomst, att anställa utförliga förhör av legationsmedlemmarna rörande bland annat Raoul Wallenbergs öde. Detta är anmärkningsvärt. Emellertid torde mer noggranna noteringar av deras vittnesuppgifter inte ha förändrat särskilt mycket, eftersom dessa nyckelvittnen redan hade varit utsatt för ryktesspridning rörande Raoul Wallenbergs öde under vistelsen i Bukarest. Den viktiga information, som uppenbarligen fanns i Bukarest-legationens arkiv, och som borde ha föranlett en annan bild av vad som hänt Raoul Wallenberg, synes ha blivit liggande där ända fram till våra dagar.

Den 17 december 1945 meddelade Söderblom UD att han, mot bakgrund av att en ny svensk diplomatisk representation öppnats i Ungern, ansåg sig “i stort sett skild från vidare bekymmer för de svensk-ungerska förbindelserna”. Kort därefter, den 26 december 1945, meddelade han avdelningschefen vid det sovjetiska utrikeskommissariatet. Abramov att “det skulle vara utmärkt om legationen nu kunde få ett svar […] i den andan, dvs. att Wallenberg har omkommit”. Den 9 mars 1946 sade han till Abramov att han “ännu en gång övertygats om […] att Wallenberg, tydligtvis, inte längre finns bland de levande”.

En medveten sovjetisk desinformationskampanj?

Det finns inga ovedersägliga bevis som ger belägg för att den organisation som arresterade Wallenberg, Smersj, också aktivt sopade igen spåren efter sin verksamhet genom att lägga ut villospår. Det är långt ifrån säkert att detta ens behövdes. Raoul Wallenberg var vid tidpunkten för arresteringen ett känt namn i Budapest. Att det snabbt efter dennes försvinnande skulle uppkomma spekulationer kring hans öde är följaktligen föga förvånande.

Emellertid finns indicier som tyder på att vissa nyckelpersoner kan ha varit utsatta för en desinformationskampanj som organiserats av sovjetiska myndigheter – desinformation som sedermera nådde fram till UD. Det är ännu oklart om, och varför, Langlet, i intervjun i Kossuth-radion den 8 mars 1945, hävdade att Raoul Wallenberg mördats av Gestapo. Det är också oklart varför den blivande ungerske ministern i Stockholm, Böhm, överlämnade en utskrift av just denna passus ur intervjun till UD.

Valdemar Langlet befann sig i praktiken i husarrest, då han i brevet av den 28 mars 1945 till legationschefen i Bukarest, Reuterswärd, hävdade att Wallenberg kunde ha fallit offer för “förklädda pilkorsare”. Den sovjetiska säkerhetstjänstens soldater höll Langlets hus i Budapest under ständig uppsikt och tillät honom inte att lämna byggnaden.

Att fastställa huruvida den motstridiga informationen var ett led i en medveten sovjetisk kampanj att desorientera svenska myndigheter, är varken möjligt eller av central betydelse för denna utrednings slutsatser. Det viktiga och anmärkningsvärda är att svenska myndigheter uppvisade en oförsvarligt låg motståndskraft mot information vars ursprung var oklart.

Bild IV: Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap

Söderbloms bild av ärendet Raoul Wallenberg skulle dock snart komma att omprövas, och faktiskt åtminstone för en tid komma att ersättas av bilden av Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap (bild IV). Orsakerna till denna omprövning står att finna dels i Söderbloms generella erfarenheter av sovjetisk diplomatisk förhandlingstaktik, dels i mer specifika erfarenheter från ett antal parallellfall till Wallenberg-ärendet.

Söderblom hade under sin vistelse i Moskva åtminstone till en början upprätthållit föreställningen att i förhandlingar med sovjetiska företrädare behandla olika frågor var för sig. Under 1945 tvingades han dock till insikten att man från sovjetisk sida i förhandlingar konsekvent tillämpade metoden att göra olika frågors lösning beroende av varandra. Söderblom resignerade inför den sovjetiska förhandlingsmodellen och blev successivt alltmer pragmatisk i sin syn på bedrivandet av förhandlingar med Sovjetunionen.

Under sommaren 1945 internerade Sovjetunionen de tre svenska medborgarna Edward af Sandeberg, Viva Lundberg och Karl Einar Erlandsson. Den svenska legationen fick i augusti 1945 av nyligen frigivna fångar, otvetydiga bevis på att svenskarna vistades i ett fångläger utanför Moskva. Trots ett stort antal förfrågningar och démarcher rörande de fångna svenskarna under hösten 1945 gav man från sovjetisk sida konsekvent undvikande svar av en typ, som i mycket påminde om de svar som det sovjetiska utrikeskommissariatet gav i fråga om Raoul Wallenberg. Erlandsson och Lundberg släpptes under senhösten 1945 respektive januari 1946, medan af Sandeberg fick kvarstanna till mars 1946.

Under perioden från februari till mars 1946 tillämpade man från sovjetisk sida förhandlingsmodellen att koppla samman fallet af Sandeberg med den minderåriga estniska flyktingen Lidija Makarova som kommit till Sverige i september 1944. Den sovjetiska sidan var mycket angelägen om att få Makarova utlämnad. Söderblom resignerade inför den sovjetiska sammankopplingen av de bägge ärendena och föreslog inför Stockholm att Makarova borde sändas till Sovjetunionen. Emellertid övergav man från sovjetisk sida plötsligt denna linje och sände hem af Sandeberg i mars 1946 utan att Makarova behövde sändas tillbaka.

De bakomliggande orsakerna till det oväntade sovjetiska frisläppandet av af Sandeberg känner vi inte till. Av tillgängliga sovjetiska dokument framgår att Moskva vid denna tidpunkt oroades över ett tilltagande anglo-amerikanskt inflytande i Sverige. Man vidtog härvid en rad åtgärder avsedda att förbättra relationerna till Sverige (bland annat upptagande av förhandlingar rörande handels- och kreditavtalet och stöd åt en svensk ansökan om medlemskap i FN).

Det är också värt att erinra om att 146 av de 167 s.k. militärbalterna utlämnades av Sverige till Sovjetunionen i januari 1946. I februari 1946 togs också ett beslut om utlämning av 500 ingermanlänningar till Finland (något som emellertid sedermera reviderades).

Det kan inte uteslutas att dessa beslut, från sovjetisk sida, kan ha satts i samband med kravet om frigivning av de svenska medborgarna utan att detta varit avsikten från svensk sida eller ens föresvävat den svenska regeringen att det kunde uppfattas så.

Under alla förhållanden kopplade man från sovjetisk sida, i förhandlingarna med Söderblom, konsekvent samman af Sandeberg med Makarova. Någon sammankoppling av af Sandeberg med de utlämnade balterna och/eller ingermanlänningarna förekom aldrig. I Söderbloms ögon bör det sovjetiska agerandet följaktligen ha framstått som inkonsekvent och godtyckligt.

Vid ett möte den 30 april 1946 kunde Söderblom emellertid konstatera dels att man från sovjetisk sida använde fallet af Sandeberg (som fick ett lyckligt slut) som en analogi för att åskådliggöra fallet Raoul Wallenberg, dels att man från sovjetisk sida börjat koppla samman den, i Söderbloms föreställningsvärld döde Raoul Wallenberg med fallet Makarova.

Söderblom hade under det föregående året successivt anpassat sig till den sovjetiska förhandlingstaktiken. Han hade också erhållit direkta erfarenheter av den sovjetiska handläggningen av fallet af Sandeberg, nya vittnesmål under våren 1946 (som gjorde gällande att Wallenberg setts i ett sovjetisk militärt fordon i januari 1945) samt information rörande det faktum att Sovjetunionen i januari 1946 frigivit de två schweiziska diplomaterna Harald Feller och Max Meier (som arresterats av den sovjetiska säkerhetstjänsten i Budapest). Det finns således sannolikt flera bidragande faktorer till varför Söderblom i sin rapport till utrikesminister Östen Undén den 30 april 1946 från samtalet med Abramov noterade att Raoul Wallenberg kanske “trots allt fanns i livet och blivit identifierad i något läger eller dylikt”.

Möjlig förhandling om Wallenberg blev inte prövad

Bild IV (Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap) hade härmed vunnit en visserligen tveksam anhängare i Söderblom. Någon skriftlig reaktion från UD på Söderbloms rapport kom dock inte. Senare samma vecka for Söderblom till Stockholm och träffade därvid utrikesminister Undén den 5 maj 1946. Vad som avhandlades under mötet mellan Undén och Söderblom är inte känt men det synes troligt att frågorna rörande Wallenberg och Makarova var föremål för diskussion. Undén hade endast några

dagar tidigare sammanträffat med det sovjetiska sändebudet i Stockholm Ilja Tjernysjev som då bl.a. tagit upp frågan om Makarova.

Undén hade emellertid vid denna tidpunkt inte längre förtroende för Söderblom. Beslut hade fattats redan i mars 1946 att byta ut Söderblom mot Gunnar Hägglöf. Det förefaller troligt att Söderbloms observation om Abramovs sammankoppling av de bägge ärendena inte vann gehör hos utrikesministern.

När Söderblom sedermera i juni 1946 återvände till Moskva för att avsluta sin verksamhet, tog han med sig ett brev från Marcus Wallenberg jr. till Aleksandra Kollontaj. Det är troligt att detta initiativ (som kom från Söderblom) var en följd av mötet med Abramov den 30 april.

Han träffade därefter Molotov den 6 juni 1946. Wallenbergärendet berördes inte vid detta tillfälle. Däremot bad Söderblom att få till stånd en audiens hos Stalin, något som beviljades. Den 15 juni 1946 ägde audiensen rum och Söderblom meddelade då, för fjärde gången inför sovjetiska företrädare, att han kommit till den personliga övertygelsen att Raoul Wallenberg hade omkommit. Samtalet återgavs i en utförlig officiell skrivelse från Söderblom till utrikesminister Undén av den 18 juli 1946.

Förutsättningarna för att få till stånd framgångsrika förhandlingar rörande Raoul Wallenbergs frigivning var sannolikt som bäst under perioden från Söderbloms möte med Abramov den 30 april fram till slutet av juni 1946. Det är rimligt att se den oväntade frigivningen av af Sandeberg, liksom Abramovs sammankoppling av fallen Makarova och Wallenberg, som ett led i en medveten sovjetisk linje att åstadkomma en förbättring i de svensk-sovjetiska relationerna. Sammankopplingen av ärendena Makarova och Wallenberg ägde rum mindre än en månad efter att den nya linjen i sovjetisk utrikespolitik gentemot Sverige börjat tillämpas.

I maj 1946 fanns ett tämligen omfattande material inom UD i form av vittnesuppgifter från tidpunkten för arresteringen av Raoul Wallenberg, det sovjetiska förhandlingsspelet i fallen af Sandeberg, Lundberg, Erlandsson m.fl. samt agerandet i samband med utväxlingen av de schweiziska diplomaterna som arresterats i Budapest kort efter arresteringen av Raoul Wallenberg. Hade man ställt samman detta material och systematiskt analyserat det i ljuset av Söderbloms rapport av den 30 april 1946 borde det ha varit möjligt att utarbeta en mer medveten svensk strategi för det fortsatta agerandet i fallet Raoul Wallenberg. En sådan strategi hade sannolikt

gjort det möjligt att bättre tolka de sovjetiska signalerna i fallet Wallenberg. Vi kan inte med säkerhet veta huruvida konkreta förhandlingar om ett frigivande av Raoul Wallenberg därmed blivit möjliga. Med en mer medveten strategi hade emellertid de svenska diplomaterna mer systematiskt kunnat arbeta för att erhålla konkreta signaler om att Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap.

Fyra störningsfaktorer

Från och med slutet av juni 1946 uppstod en rad störningsmoment som successivt, under perioden fram till december 1946, kan ha bidragit till att man från svensk sida underlät att utarbeta en konsekvent strategi för det fortsatta drivandet av ärendet Raoul Wallenberg.

Det är efterhand svårt att bedöma i vilken grad dessa störningsmoment egentligen påverkade det sovjetiska agerandet i ärendet. Denna fråga måste också anses ligga utanför föreliggande utrednings uppdrag. Det finns under alla omständigheter dokumentation som visar att man från svensk sida ansåg att dessa störningsmoment påverkade den sovjetiska sidan att anta ett negativt förhållningssätt till ärendets fortsatta drivande. Denna uppfattning i sig kan ha verkat hämmande på den svenska sidans agerande.

Den första störningen utgjordes av uppfattningen inom UD att ärendet var omöjligt att driva eftersom Söderblom tagit upp det med Stalin den 15 juni 1946. Denna inställning synes ha föranlett det nya sändebudet i Moskva Gunnar Hägglöf att över huvud taget inte ta upp frågan med sovjetiska företrädare under hösten 1946.

Hägglöf vistades under hösten 1946 till stor del även i Stockholm. I hans frånvaro handlades ärendet av chargé d'affaires legationsrådet Ulf Barck-Holst. Denne fick vid ett möte med Abramov den 24 juli 1946 direkt erfarenhet av den sovjetiska förhandlingstaktiken att dels använda (den lyckliga) af Sandeberg-analogin för att åskådliggöra ärendet Raoul Wallenberg, dels koppla samman fallet Raoul Wallenberg med ärendet Makarova.

Barck-Holst synes härvid ha övertygats om att bild IV (Wallenberg trots allt i sovjetiskt fångläger) var riktig. I december 1946 gjorde han en serie framställningar inför sovjetiska diplomater varunder han kraftfullt betonade att Raoul Wallenberg-ärendet hotade medföra en allvarlig försämring av relationerna. I två officiella skri-

velser till utrikesminister Undén (dels rörande ett samtal med byråchefen vid utrikeskommissariatet Ivan G. Sysojev och dels en allmän rapport om sovjetisk förhandlingstaktik i Wallenberg-ärendet) av den 12 respektive 30 december 1946 noterade Barck-Holst att Sysojev vid ett möte den 12 december 1946 kopplat samman ärendet Wallenberg med bland annat ärendet Makarova, och att man från sovjetisk sida vid flera tillfällen försökt använda “Wallenberg-fallet […] såsom ett slags förhandlingsbasis” (P 2 Eu I, 30/12-1946).

Han rekommenderade också att utrikesministern borde ta upp ärendet med Molotov och det sovjetiska sändebudet i Stockholm Tjernysjev. Bilden av Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap hade dock inte någon anhängare hos Undén. Barck-Holsts rapporter och råd lämnades helt okommenterade från utrikesledningens sida. Att ärendet drevs av den i rang lägre stående Barck-Holst bidrog möjligen till att utrikesledningen (Undén) inte tycks ha tagit rapporteringen i ärendet riktigt på allvar.

Den andra störningen utgörs av att ärendet Raoul Wallenberg från och med sommaren 1946 ändrade karaktär mot bakgrund av

Edward af Sandebergs och Rudolph Philipps böcker och artiklar. af Sandeberg gav i sina artiklar i Stockholmstidningen (30/6, 4/7, 6/7, 7/7, 8/7, 9/7, 11/7-1946) och i sin bok Nu kan det sägas (1946) en mycket rättfram skildring, inte bara av tiden som fånge i Sovjetunionen, utan också av de sovjetiska ockupationstruppernas agerande under sommaren 1945 i det slagna Berlin. Rudolph Philipps bok gav en delvis ny bild av Raoul Wallenbergs uppdrag i Ungern. I mer eller mindre explicita ordalag hävdades att Raoul Wallenberg hade ett hemligt uppdrag från USA:s president i Ungern.

Det finns dokumentation som visar att de sovjetiska myndigheterna tog del av både af Sandebergs och Philipps böcker och artiklar. Det är emellertid omöjligt att säga i vilken mån de påverkade den sovjetiska sidans syn på Raoul Wallenberg. Klart är emellertid att den svenska utrikesförvaltningen uppfattade att man från sovjetisk sida, efter publiceringen av dessa arbeten, antog en hårdare attityd i ärendet Wallenberg. I synnerhet Philipps bok, vari förtroliga telegram, handbrev och officiella skrivelser ur korrespondensen mellan UD och legationen i Moskva citerades, ansågs av samtida UD-tjänstemän ha medfört att Dekanozov efter december 1946 vägrade att framgent befatta sig med ärendet Wallenberg.

Den tredje störningen bestod i att Tjernysjev i december 1946 rapporterade, trots Barck-Holsts varningsord inför sovjetiska

diplomater i Moskva samma månad om försämrade svensksovjetiska relationer, att förhållandet mellan Sverige och Sovjetunionen var bättre än på länge och inte hade påverkats av Raoul Wallenberg-ärendet. Orsakerna till varför Tjernysjev kunde avge denna rapport, som tog bort trovärdigheten i den svenska diplomatiska offensiven i Moskva, är inte helt enkla att urskilja. Bidragande faktorer torde dock kunna utgöras av statsminister Tage Erlanders och kabinettssekretare Karl Ivan Westmans linje i frågan om den till Sverige i september 1944 avhoppade sovjetiske agenten Anatolij Granovskij och ärendet Makarova (ärenden av denna typ skulle inte tillåtas påverka relationerna), Undéns obenägenhet att ta upp Wallenberg-ärendet med Molotov vid sina två möten i New York med honom i november/december 1946, samt möjligtvis Undéns möte med Tjernysjev i Stockholm den 19 december 1946, (när den svenska offensiven var som mest intensiv i Moskva). Kanske kan också handels- och kreditavtalet som undertecknades den 7 oktober 1946 ha bidragit till Tjernysjevs rapport.

Den fjärde störningen, som torde ha bidragit till utrikesledningens oförmåga att ta fasta på bilden av Raoul Wallenberg i livet i sovjetisk fångenskap, utgörs av den stora mängd motstridig information som inkom i synnerhet från och med hösten 1946 rörande

Raoul Wallenbergs öde. I både Erlanders och Undéns respektive interpellationssvar (av den 27 november 1946 och 1 juli 1947) uppehöll man sig i jämförelsevis stor utsträckning vid de vilseledande vittnesuppgifterna från olika håll i Central- och Östeuropa. Också i interna promemorior officiella skrivelser och brev inom UD framkommer den relativt stora vikt man fäste vid de felaktiga vittnesuppgifterna.

En ändrad sovjetisk hållning i fallet Wallenberg

Så sent som i december 1946 och januari 1947 kunde man alltjämt skönja en viss optimism i de officiella skrivelserna och telegrammen från Barck-Holst och Hägglöf om Wallenberg-ärendet. Man höll för fullt möjligt att ärendet skulle kunna få sin lösning tämligen snart.

Vid årsskiftet 1946-47 skedde emellertid en markant omsvängning i den sovjetiska förhandlingslinjen i fallet Wallenberg. Man upphörde tvärt med tillämpandet av modellen att koppla samman ärendet Wallenberg med t.ex. ärendet Makarova. Istället började

man vid samtal med svenska diplomater spekulera kring hur Wallenberg kunde ha omkommit i samband med stridigheterna i Ungern i januari 1945.

Av de i dag tillgängliga sovjetiska dokumenten (som dock endast ger brottstycken av information rörande handläggningsprocessen) framgår att den sovjetiska ledningen under första halvåret 1947 aktivt började utarbeta en linje i fallet Wallenberg. Någon gång under försommaren 1947 (troligtvis under perioden från den 14 maj till den 7 juli 1947) tycks man ha fattat beslutet att Wallenberg aldrig skulle tillåtas återvända till Sverige. Av vittnesuppgifter framgår att någon form av avgörande händelse rörande Raoul Wallenbergs öde (dödsfall, avrättning, isolering) inträffade i juli 1947. Före detta cellkamrater till Raoul Wallenberg och hans chaufför Vilmos Langfelder utsattes för ingående förhör, varvid de ingående fick redogöra för sina kontakter med den svenske diplomaten och hans chaufför. Därefter isolerades de. I augusti 1947 överlämnade den sovjetiske vice utrikesministern Vladimir Vysjinskij en note vari det fastslogs att Wallenberg inte fanns i Sovjetunionen och att han var okänd där.

1950-talet och åren därefter

Den bild av Raoul Wallenbergs öde, som framfördes i Söderblom och Barck-Holsts telegram och officiella skrivelser under 1946 fick inte stöd från utrikesledningen under den period då bedrivandet av förhandlingar med den sovjetiska sidan om en frigivning av Raoul Wallenberg faktiskt synes ha legat inom det möjligas gräns. Först i februari 1952 lät Undén avlägga en démarche vari Sverige krävde “att Sovjetunionens regering vidtager de för Wallenbergs snara återförande till Sverige erforderliga åtgärderna” (P 2 EuI, 11/2-1952).

Agerandet från svensk sida under 1950-talet var på många sätt motsatsen till agerandet under åren närmast efter Wallenbergs försvinnande. Trots budskapet i Vysjinskijs note, drev man från svensk sida mycket konsekvent linjen att Wallenberg fanns i livet i sovjetisk fångenskap.

Förutsättningarna för att bedriva en konsekvent svensk strategi i ärendet var också bättre. Det fanns nu en engagerad tjänsteman inom UD, kabinettssekreterare Arne S. Lundberg, som på chefsnivå själv tog ett sammanhållet ansvar för ärendets handläggning,

det fanns en polisiär kompetens i form av kriminalkommissarie Otto Danielsson vid Statspolisen (Säpo), som förmådde bringa analys och struktur till hanteringen av vittnesmålen, och det fanns tjänstemän inom UD som fick möjlighet att bedriva ingående analys, inte bara av Raoul Wallenberg-ärendet som sådant, utan också dess vidare kopplingar till andra frågor. En viktig faktor för ärendets drivande var också att det nu framträdde en rad nyligen frigivna fångar som kunde ge trovärdiga vittnesmål rörande Wallenbergs vistelse i Lubjanka och Lefortovo-fängelserna i Moskva.

Därtill skall understrykas att det svenska agerandet var influerat av en ny faktor som tidigare inte hade påverkat i samma grad: Den oerhört starka opinionsrörelsen till fördel för Raoul Wallenberg som hade tillkommit sedan slutet av 1940-talet. Denna aspekt analyseras utförligt i Hans Fredrik Dahls rapport till utredningen (Kritiken mot UD: Wallenberg i svensk offentlighet 1945–1982) (bilaga 4).

Det finns enskildheter i handläggningen, också under denna tid, som föranleder skäl till erinran. Det måste anses anmärkningsvärt att det svenska sändebudet i Moskva Rolf Sohlman liksom Undén vid några tillfällen i samtal med sovjetiska diplomater gav sig in i resonemang kring varför Sovjetunionen skulle ha arresterat Wallenberg. Vid samtalet med Nikolaj Bulganin i november 1955 “alluderade” Sohlman “på möjligheten [att] Beria et consortes varit skulden” (P 2 EuI, 17/11-1955). Under ett samtal i mars 1956 med Sovjetunionens ambassadör i Stockholm Konstantin Rodionov framförde Undén ett liknande resonemang som gick ut på att Beria, utan den övriga sovjetledningens kännedom, hade “avgivit en osann rapport, vari förklarades av W. inte fanns i Sovjetunionen” (P 2 EuI, 10/3-1956).

Sohlmans och Undéns agerande förefaller både onödigt, riskabelt och anmärkningsvärt. Det svar som Sovjetunionen sedermera 1957 avgav i Wallenberg-frågan, nämligen Gromyko-memorandumet med Smoltsov-rapporten (vari konstaterades att fången Walenberg avlidit till följd av en hjärtinfarkt) presenterade just en teori som med ett undantag i hög grad påminde om Sohlmans och Undéns spekulationer. Undantaget gällde personen som utpekades som skyldig till arresteringen av Wallenberg. I stället för Beria pekade man ut en annan man ur den sovjetiska säkerhetstjänsten,

Smersj-chefen Viktor Abakumov (som avrättats 1954).

Det kan i efterhand också sägas ha varit olämpligt att ange vid vilken tidpunkt vittnena senast haft kontakt med Wallenberg.

Detta möjliggjorde vad som kan vara en fabricering av ett dödsdatum för Wallenberg. Å andra sidan var det ju, givet det juridiskt inspirerade synsätt som vid denna tid präglade arbetet med Wallenberg-ärendet vid UD (man ansåg sig vara tvungen att presentera bindande bevisning för att övertyga Sovjetunionen om dess skuld) nödvändigt att överlämna vittnesmålen till den sovjetiska sidan.

Undén var uppenbarligen, av dokumenten att döma, efter mottagandet av Gromyko-memorandumet 1957, beredd att i praktiken avskriva ärendet Raoul Wallenberg. Kabinettssekretare Lundberg (som vid denna tidpunkt lämnat sin tjänst vid UD) kom däremot till en helt annan slutsats. Lundberg var synnerligen skeptisk till värdet av Smoltsov-rapporten. Även om Undén således gjorde en bedömning, och även om denna bedömning i efterhand måste anses ha varit felaktig, är det ett faktum att UD faktiskt tog upp ärendet med Sovjetunionen på nytt 1959 och överlämnade vittnesmål som gjorde gällande att Raoul Wallenberg vistats i Vladimir-fängelset efter 1947.

Nanna Svartz vittnesmål från mötet med den sovjetiske forskaren Alexander Mjasnikov 1961 (som enligt Svartz uppgivit att Raoul Wallenberg befann sig på ett mentalsjukhus i Sovjetunionen) rymmer en del oklarheter men går inte att helt avfärda. Det kan inte uteslutas att Svartz uppgifter om Mjasnikovs utsaga var riktiga. Det kan emellertid inte heller uteslutas att Mjasnikovs kategoriska förnekande att han skulle uttryckt sig såsom Svartz påstod, också var sanningsenligt. Ord står mot ord, och denna utredning kan inte kasta ytterligare ljus över sanningshalten i någondera versionen. Utredningen kan emellertid konstatera att statsminister Erlander tog Svartz uppgifter på största allvar. Av Erlanders dagboksanteckningar framgår att han var påtagligt engagerad i frågan hur man från svensk sida rent strategiskt borde gå till väga för att få till stånd ett återsändande till Sverige av Raoul Wallenberg.

Mellan åren 1965 till 1989 hände nästan ingenting i Raoul Wallenberg-ärendet. Det försvinner i stort sett från den svenska utrikesförvaltningens agenda. Detta kan i efterhand tyckas beklagligt, men det är närmast omöjligt för denna utredning att peka på vad man borde ha gjort under dessa år. Den sovjetiska positionen var i praktiken låst efter 1957, och de vittnesmål som inkom präglades av en tämligen hög grad av osäkerhet. Icke desto mindre överlämnades démarcher 1979 just med anledning av Abraham Kalinskis och Jan Kaplans vittnesmål.

Den främsta invändningen mot agerandet under denna period får därför sägas vara att en utredning om den svenska utrikesledningens agerande i ärendet Wallenberg borde ha kunnat tillsättas. En oberoende genomgång av UD:s material i frågan, kombinerad med ingående intervjuer med de ännu levande tjänstemännen som handlagt ärendet, hade sannolikt kunnat vara till stor hjälp när tillfälle sedermera yppades till ett närmare samarbete i ärendet Raoul Wallenberg mellan Sverige och det post-sovjetiska Ryssland under 1990-talet.

Sammanfattning

Efter att ha mottagit Dekanozovs note i januari 1945 kontaktade UD omedelbart de brittiska och amerikanska legationerna i Stockholm. Man bad också den amerikanska legationen vidarebefordra den begäran om skydd åt den spanska beskickningens judiska skyddslingar i Budapest till Raoul Wallenberg via den amerikanska beskickningen i Moskva och det sovjetiska utrikeskommissariatet. Att man inte gav denna instruktion till Söderblom för vidarebefordran till Raoul Wallenberg, ja det faktum att Söderblom över huvud taget inte erhöll någon egentlig instruktion från UD rörande Raoul Wallenberg förrän i början av mars 1945, kan tolkas som indikationer på att man från den svenska utrikesledningens sida såg Raoul Wallenbergs uppdrag främst som en amerikansk angelägenhet.

Det skall redan här understrykas att detta agerande från UDledningens sida är anmärkningsvärt. Raoul Wallenberg var faktiskt anställd som legationssekreterare och åtnjöt som sådan diplomatisk immunitet. Detta borde ha föranlett utrikesledningen att omedelbart efter Dekanozovs note utfärda någon typ av instruktioner åt Söderblom. Att man av olika skäl kan ha velat hålla Söderblom ovetande om de specifika omständigheterna kring Raoul Wallenbergs rekrytering (att han valdes ut för uppdraget av War Refugee Board, att han erhöll instruktioner från Hull etc.) kan vara begripligt och rentav försvarligt. Att använda en tjänstebefattning inom den svenska utrikesförvaltningen som en “täckmantel” för en i allt väsentligt amerikansk verksamhet kan ha ansetts vara alltför känsligt för att spridas utanför en mycket trång krets.

Icke desto mindre borde man ha kunnat utfärda åtminstone någon typ av instruktion inför Söderbloms möten med Dekanozov

och Vetrov i januari 1945, alternativt klart signalerat till Söderblom att utrikesledningen avsåg att handlägga ärendet på egen hand, utan inblandning från sändebudet i Moskva. Att man underlät att över huvud taget agera är skäl till erinran.

De vilseledande bilderna (bild II och III) av Raoul Wallenbergs öde under våren 1945 tillkom i det närmaste som ett direkt resultat av frånvaron av ett sammanhållet och koordinerat ledarskap från UD:s sida. Hade man utfärdat en klar instruktion åt sändebudet i Moskva rörande ärendet Raoul Wallenberg, samt konsekvent från Stockholms sida hållit fast vid det besked man fått från Dekanozov, hade versionerna om “Raoul Wallenberg som försvunnen i bil mot okänd destination” och “Raoul Wallenberg mördad av Gestapo eller pilkorsare” över huvud taget aldrig behövt vinna någon spridning. Resultatet av detta blev att Raoul Wallenberg blev förklarad “sannolikt död”, att både den sovjetiska och amerikanska sidan underrättades om den svenska uppfattningen (varefter den svenska positionen, att inte längre fästa absolut tilltro till Dekanozovs note, i praktiken låstes) och att åtgärderna för hans sak i allt väsentligt ställdes in under mer än ett års tid.

Det förefaller i efterhand möjligt att den svenska utrikesledningen under 1946 faktiskt fick en chans att rätta till detta spektrum av olyckliga misstag. Utrikesdepartementets förvaltning var öppen för den nya bild av Raoul Wallenbergs öde som härvid framkom, men ledningen (Undén) var konsekvent ovillig att lämna den tidigare bilden av Raoul Wallenberg som sannolikt död.

18.3. Förelåg möjligheter till utväxling av Raoul Wallenberg?

Den ovan givna kondenserade framställningen av utredningens analys ger underlag för slutsatsen att den svenska sidan under 1946 mottog vissa antydningar från sovjetisk sida om möjligheter till förhandling om ett frigivande av Raoul Wallenberg.

Det kan tyckas som de sovjetiska antydningarna var alltför diffusa för att vi i dag skall kunna rikta en erinran mot den svenska utrikesledningen för att inte ha agerat. Då bör man emellertid hålla i minnet att de stalintida sovjetiska diplomaterna på mellannivå, efter 1930-talets terror, skenrättegångar och utrensningar (som inte minst hade drabbat diplomatkåren), knappast vågade ta några egna initiativ (i form av sammankopplingar av olika ärenden) i sina

förhandlingar med främmande staters diplomater. Antydningar av den typ som fälldes av Abramov under mötena med Söderblom och Barck-Holst hade således med största sannolikhet tillkommit i enlighet med instruktioner från dennes överordnade. Det förtjänar också att anmärkas att de sovjetiska diplomaterna inte fick träffa de svenska representanterna i enrum. Det skulle alltid finnas en annan tjänsteman närvarande som övervakade samtalet och kontrollerade att protokollet stämde med vad som faktiskt blivit sagt.

Det är egentligen inte heller absolut nödvändigt för denna utredning att bortom varje rimligt tvivel fastställa att möjligheter till utväxling av Raoul Wallenberg faktiskt förelåg. Det är dokumenterat att svenska diplomater uppfattade de sovjetiska antydningarna som indikationer på att Raoul Wallenberg kunde vara i livet i sovjetisk fångenskap och att man från sovjetisk sida var beredd att använda Wallenberg som ett inslag i förhandlingar. Detta borde ha föranlett utrikesministern att öppna för möjligheten att hans personal kunde ha rätt. Hade Undén instruerat Söderblom, Barck-Holst eller Hägglöf att, åminstone för en tid, delta i det givetvis djupt cyniska sovjetiska förhandlingsspelet med byteshandel av människoliv, hade man åtminstone möjligtvis kunnat erhålla mer konkreta indikationer på att Raoul Wallenberg fanns i livet.

Kunde Sverige utväxla Makarova och Granovskij mot Wallenberg?

Sverige skulle av humanitära skäl aldrig ha kunnat genomföra en utväxling av Raoul Wallenberg mot Lidija Makarova. Utlänningsnämnden hade i januari 1946 givit förlängt uppehållstillstånd åt Makarova, och regeringen hade inte kunnat agera i strid mot detta beslut. Däremot är det möjligt att man från svensk sida hade kunnat kräva Raoul Wallenberg i utbyte mot ett utlämnande av den till Sverige flyktade NKVD-agenten Anatolij Granovskij. Ett sådant handlingsalternativ tycks dock aldrig på allvar ha föresvävat svenska utrikesledningen.

Undén var, av dagboksanteckningarna att döma, villig att utan kompensation utlämna Granovskij till Sovjetunionen under förevändning att han inte var politisk flykting. Erlander, liksom chefen för UD:s politiska avdelning Sven Grafström, var dock av uppfattningen att Granovskij verkligen var en flyktad NKVDagent och följaktligen borde omfattas av asylrättens principer. Den 7 november fattade regeringen det formella beslutet att inte

utlämna Granovskij. Han tilläts dock inte stanna i Sverige utan fick resa vidare till USA.

Kabinettssekreterare Westman skall emellertid vid ett möte med den sovjetiske ministern i Stockholm Tjernysjev i november 1946 rörande fallet Granovskij ha uppgivit att “svenska myndigheter väntar på svar i fallet Wallenberg”. Denna uppgift, som stammar från den ryska delen av den svensk-ryska arbetsgruppen samt en sovjetisk promemoria över ärendet från 1952, grundar sig emellertid på källor som i dagsläget inte kan kontrolleras, nämligen chiffertelegram som utväxlats mellan den sovjetiska legationen i Stockholm och det sovjetiska utrikesministeriet i Moskva. Man är från rysk sida ovillig att häva sekretessen på dessa chiffertelegram. Om uppgiften stämmer visar det att åtminstone Westman gjorde en koppling mellan de bägge fallen.

Grafström förefaller däremot inte ha gjort någon liknande koppling mellan fallen Granovskij och Wallenberg. I Grafströms dagbok behandlas ärendet Granovskij den 7, 19 och 31 oktober samt den 7 och 3 november 1946. Wallenberg-ärendet (Rudolph Philipps bok och Erlanders interpellationssvar den 27 november) behandlas den 15, 18 och 27 november. Han för dock inget som helst resonemang om en sammankoppling av ärendena, trots det faktum att de behandlas på samma sidor i dagboken.

Det är mycket svårt att i efterhand bedöma huruvida utrikesledningens underlåtenhet eller oförmåga att göra en koppling mellan dessa bägge ärenden är klandervärd. Det kan rimligtvis inte råda någon tvekan om att Granovskij skulle ha avrättats eller internerats för lång tid om han skickats åter till Sovjet. Å andra sidan måste detta vägas mot möjligheterna att eventuellt ha fått Raoul Wallenberg hemsänd. Det finns i i ljuset av erfarenheterna i samband med den schweizisk-sovjetiska utväxlingen i januari 1946 av diplomaterna Feller och Meier mot de flyktade sovjetiska militära piloterna, Vladimir M. Novikov och Gennadij N. Kottjetov, skäl att hålla för möjligt att en svensk sammankoppling mellan Granovskij och Wallenberg-ärendena hade kunnat medföra någon typ av förhandlingar om Wallenberg.

Både att avvisa och ingå i sådana förhandlingar är alltså förknippat med moraliska dilemman. Det kan i efterhand sägas vara anmärkningsvärt att den svenska utrikesledningen över huvud taget inte tycks ha reflekterat över frågan.

Som framgår av Gunnar Hägglöfs skrivelse till Undén av den 30 januari 1947, framfördes däremot tanken att Sverige, i syfte att nå

framgång i Wallenberg-ärendet, borde överväga åtgärder t.ex. på handelspolitikens eller det diplomatiska umgängets område.

Som också framkommit ovan har utväxlingstanken återkommit under Wallenberg-ärendets senare historia. Denna utredning kan inte presentera något nytt material i fråga om det högst diffusa förslag som framfördes av den i Berlin verksamme Lutherhjälpsrepresentanten Carl Gustav Svingel. Det är i dag omöjligt att med säkerhet bedöma huruvida Svingels uppgifter var riktiga.

På basis av existerande material framstår det emellertid som anmärkningsvärt att man inte lät Svingel genomgå det polisförhör som utrikesledningen, enligt kabinettssekreterare Leif Belfrages promemoria, faktiskt övervägde att genomföra. Ett stort antal vittnen och andra uppgiftslämnare i ärendet Raoul Wallenberg hade hörts av personer med polisiär kompetens alltsedan 1950-talets början. Det borde ha varit självklart att också pröva Svingels utsaga enligt samma modell.

18.4. Utredningens omdöme om utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg

Raoul Wallenberg sändes i juli 1944 ut på ett synnerligen riskabelt uppdrag. Utan tidigare erfarenhet av arbete inom utrikesförvaltningen, sändes han till ett land i krig, i uppdrag att ägna sig åt en verksamhet som ligger bortom erkänd diplomatisk praxis. Att rädda de ungerska judarna var tvivelsutan en inblandning i Ungerns inre angelägenheter, och själva verksamheten i sig utsatte Raoul Wallenberg för risken att de ungerska och tyska myndigheterna skulle vägra erkänna hans diplomatiska status och helt enkelt mörda honom. Raoul Wallenberg kunde dock hantera dessa risker med uppdraget.

Uppdragets oortodoxa och riskabla natur borde emellertid ha motiverat en hög grad av ansvarstagande för hans säkerhet från utrikesdepartementets och War Refugee Boards sida. Den verkliga faran för Raoul Wallenberg låg möjligtvis aldrig i pilkorsterrorns Budapest utan snarare i det faktum att uppdragets innehåll och mening formulerats av en amerikansk myndighet, utfärdats av USA:s utrikesminister, men skulle utföras i enlighet med de administrativa ramar som gällde vid den svenska beskickningen i Ungern.

Att det således i praktiken fanns en uppdragsgivare som stod för projektets innehåll samt en uppdragsgivare som stod för dess utförande samt att dessa vid Raoul Wallenbergs avfärd i juli 1944 uppenbarligen inte hunnit förhandlat färdigt om ansvarsfördelningen för frågor rörande bland annat finansieringen av uppdraget och till vem rapportering skulle ske etc., kan ha utgjort bidragande faktorer till att den svenska utrikesförvaltningen, då Raoul Wallenberg omhändertogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten, tycks ha sett honom främst som en angelägenhet för USA.

Att Raoul Wallenberg hade dubbla uppdragsgivare var därtill sannolikt känt av Sovjet vilket kunde utgöra skäl att närmare granska vem han var.

Enskilda ministrars och tjänstemäns agerande

Flera värderande omdömen har redan förekommit löpande i analysen och i den ovan presenterade sammanställningen av de fyra bilderna av Wallenbergs öde. Icke desto mindre är det viktigt att kort sammanfatta utredningens syn på de enskilda tjänstemännens och ministrarnas agerande i fallet. Det skall här åter understrykas att det yttersta ansvaret för Raoul Wallenbergs öde måste anses falla på den sovjetiska statsledningen.

Denna utredning har visserligen identifierat ett antal tillfällen då det får anses möjligt att ett annat agerande från svensk sida hade kunnat medföra ett annat och lyckligare utfall. Det finns dock inga avgörande bevis för att så skulle blivit fallet.

I den mån utredningen erinrar mot den svenska sidans agerande är det viktigt att understryka att det avgörande ansvaret för en felaktig handläggning ligger hos den svenska regeringen i sin helhet. Enskilda tjänstemäns agerande kan vara klandervärt men det yttersta ansvaret för deras handlingar ligger alltid hos ledningen.

Uppdragets arkitekter

Skulden för att varken UD eller amerikanska myndigheter tog ansvar för handläggningen av ärendet Wallenberg under den kritiska fasen närmast efter Dekanozovs note faller på de fem personer som var mer eller mindre direkt inbegripna i förhandlingarna kring formen och innehållet i Raoul Wallenbergs uppdrag, nämli-

gen Sveriges utrikesminister Christian Günther, USA:s utrikesminister Cordell Hull, kabinettssekretereraren Erik Boheman, den amerikanske ministern i Stockholm Herschel V. Johnson och War Refugee Boards representant Iver C. Olsen. Dessa fem personer, som alla representerade svenska och amerikanska statliga myndigheter, var både direkt delaktiga och ytterst ansvariga för den praktiska utformningen av Raoul Wallenbergs uppdrag. De höll sig också under hösten 1944 underrättade om uppdragets utförande. Med detta följer ett ansvar för dennes säkerhet. Huruvida statsminister Per Albin Hansson var delaktig i utformandet av uppdraget har inte gått att fastställa. Det synes dock vara bortom allt rimligt tvivel att han gav sitt godkännande till detta arrangemang och därmed följer naturligtvis också ett ansvar.

Det amerikanska engagemanget för Raoul Wallenberg efter dennes försvinnande är till stora delar outrett. Det faktum att Wallenberg erhöll instruktioner från Hull, finansiering från War Refugee Board och rapporterade till amerikanska legationen i Stockholm borde göra det angeläget att utreda den amerikanska statsledningens agerande.

Utredningen vill här understryka att den på intet sätt erinrar mot själva idén i sig att sända Raoul Wallenberg med svensk diplomatisk status för att utföra ett amerikanskt räddningsuppdrag i Ungern. Initiativet var lovvärt och tusentals människoliv kunde härigenom räddas.

Christian Günther

Ett tungt ansvar för att Dekanozovs note på ett tidigt stadium kom att överflyglas av diffus information om “Wallenberg som försvunnen i bil” och “Wallenberg mördad av Gestapo” faller på utrikesminister Günther. Han mottog uppenbarligen information från Sovjetunionens sändebud i Stockholm Kollontaj sannolikt redan i februari 1945 som bekräftade Dekanozovs note. Av någon anledning fick aldrig UD:s tjänstemannaledning del av detta meddelande, och den enda orsaken till detta synes vara rent slarv från utrikesministerns sida. Det måste dock framhållas att andra världskriget just i dessa veckor gick in i sin kritiska slutfas. Att Kollontajs meddelande, som faktiskt var ett lugnande besked, glömdes bort är således begripligt, men icke desto mindre oförsvarligt och direkt förödande för UD:s bedrivande av ärendet Wallenberg.

Därtill måste utrikesministern, som tvivelsutan måste ha känt till de mer kontroversiella aspekterna i Wallenbergs uppdrag, lastas för att han inte tog ett mer utpräglat och klart ansvar för ledningen av ärendet under våren 1945. Att han över huvud taget lät Söderblom driva linjen att ärendet inte borde bedrivas från Moskva är anmärkningsvärt.

Östen Undén

Utrikesledningen skulle under år 1946 få vad som möjligtvis var en chans att rätta till hela det spektrum av misstag som blev resultatet av bristen på ledarskap i ärendets tidiga skede. Att till och med Söderblom, som vid fyra tillfällen inför sovjetiska diplomater sagt sig tro att Wallenberg var död, i april 1946 öppnade för möjligheten att Wallenberg kanske trots allt fanns i livet, måste ses som resultatet av tämligen tydliga signaler från sovjetisk sida att bilden av Raoul Wallenberg som död borde ifrågasättas.

Att förvaltningens nya bild av Raoul Wallenbergs öde inte anammades av utrikesledningen faller tungt på utrikesminister Östen Undéns axlar. Det är i efterhand, alla motsägande vittnesmål till trots, svårt att tänka sig att den omfattande rapporteringen från legationerna i Moskva, Bern och Bukarest, skulle ha kunnat uppfattas på annat sätt än att Raoul Wallenberg kunde finnas i livet i sovjetisk fångenskap.

Det är rimligt att hävda att följande officiella skrivelser från tjänstemän inom utrikesförvaltningen till utrikesministern borde ha föranlett någon form av åtgärd från Undéns sida: Det svenska sändebudet i Bern Zenon Przybyszewski Westrups skrivelse rörande utväxlingen av Feller och Meier av den 15 januari 1946, Söderbloms skrivelse den 30 april 1946 vari angavs att Raoul Wallenberg kanske trots allt fanns i livet, Söderbloms skrivelse av den 18 juni 1946 vari han rapporterade att han vid mötet med Stalin den 15 juni meddelat sin personliga övertygelse om Raoul Wallenbergs död, Barck-Holsts rapport från samtalet med Abramov den 24 juli 1946 vari angavs att Abramov kopplat samman frågan om Makarova med Wallenberg-ärendet, Grafströms telegram (till New York där Undén befann sig vid detta tillfälle) vari han orienterade utrikesministern om Wallenberg-ärendet “därest Excellensen före sin avresa skulle sammanträffa med Molotov”, Barck-Holsts telegram av den 8 december 1946 vari han uppmanade Undén att ta

upp Wallenberg-ärendet med Molotov, Barck-Holsts rapport från samtalet med Sysojev den 12 december 1946 vari angavs att Sysojev kopplat samman Wallenberg med bl.a. ärendena Makarova och Granovskij, Barck-Holsts skrivelse av den 30 december 1946 vari han uppmanade Undén att tillämpa samma förhandlingstaktik som ryssarna, dvs. att möta sovjetiska krav med svenska motkrav, Hägglöfs skrivelse av den 30 januari 1947 vari han uppmanade Undén att vidta åtgärder på bland annat handelspolitikens och det diplomatiska umgängets område för Wallenbergs sak.

Därtill kommer ett tämligen stort antal officiella skrivelser, telegram och handbrev rörande de svenskar som internerats i Sovjetunionen under liknande omständigheter som Wallenberg. Erfarenheter från dessa fall borde ha fått utrikesministern att engagera sig i fallet Wallenberg. Detta gäller också rapporteringen rörande de i Sovjetunionen internerade men sedermera utväxlade schweiziska diplomaterna Harald Feller och Max Meier.

Att inte sörja för en analytisk sammanställning av fakta och därpå vilande beslut om handlingslinjer samt uteblivna reaktioner på de egna tjänstemännens rapporter framstår som en anmärkningsvärd brist för vilken ytterst departementschefen Undén bär ansvaret.

I den svenska arbetsgruppens rapport kritiserades Undén för att han inte korrigerade Söderbloms budskap till Stalin den 15 juni 1946 och att han inte tog upp ärendet vid sina möten med Molotov i New York i november–december samma år. Denna utredning visar att Undén därutöver måste lastas för att han, trots att tämligen fyllig information inkom redan 1945–46 rörande Wallenbergärendet specifikt och en rad parallellärenden generellt, inte vidtog någon annan åtgärd än att först i april 1947 fråga det sovjetiska sändebudet i Stockholm angående den utlovade undersökningen av Wallenbergs öde.

Orsaken till att utrikesministern, trots det förhållandevis stora antalet officiella skrivelser och telegram vari tjänstemän inom utrikesförvaltningen manade till handling, konsekvent vägrade att vidta några mer kraftfulla åtgärder förrän sex år senare, 1952 (då han krävde att Wallenberg skulle återsändas till Sverige), kan vi egentligen endast ha hypoteser om. Vi kan aldrig med bestämdhet veta vilka de djupt liggande bevekelsegrunderna för passiviteten egentligen var. Det förefaller dock möjligt att Undéns förhoppningar om ett svenskt-sovjetiskt närmande, främst manifesterat genom handels- och kreditavtalet 1946, samt ett juridiskt präglat

synsätt på hur relationer stater emellan borde gestalta sig, kan ha bidragit till hans ovilja att engagera sig i ärendet. Oavsett skäl framstår bristen på ett aktivt agerande som ytterst olyckligt. Ansvaret för detta faller på regeringen i sin helhet men främst på det ansvariga statsrådet Undén.

Erik Boheman

Högste chefen inom UD vid Raoul Wallenbergs rekrytering och försvinnande var som nämnts Christian Günther. Dennes inblandning i Wallenbergs uppdrag, liksom statsminister Per Albin Hanssons, bestod dock sannolikt endast i ett formellt godkännande. Boheman, som varit direkt inbegripen i förhandlingarna med Johnson kring uppdragets utformning och rekryteringsprocessen, borde ha känt ett särskilt ansvar för Raoul Wallenbergs säkerhet.

Boheman utnämndes till svenskt sändebud i Paris i november 1944, men han uppehöll posten som kabinettssekreterare till april 1945. I hans periodvisa frånvaro var Vilhelm Assarsson tillförordnad kabinettssekretere. Boheman förefaller emellertid, av nu existerande dokumentation att döma, ha varit i det närmaste totalt bortkopplad från handläggningen av Raoul Wallenberg-ärendet efter mottagandet av Dekanozovs note i januari 1945. Detta är begripligt mot bakgrund av att han i praktiken upprätthöll ett nytt uppdrag, men förefaller ändå svårförsvarligt. Han måste ha varit informerad om ärendet Wallenberg under våren 1945, och givet att han varit direkt engagerad i rekryteringen av Raoul Wallenberg, är det märkligt att det inte gått att återfinna någon dokumentation inom utrikesdepartementet som kan klarlägga hans syn på Raoul Wallenbergs öde, vare sig under våren 1945 eller därefter. I Bohemans memoarer På vakt: Kabinettssekreterare under andra världskriget (1964) nämns inte Raoul Wallenberg.

Att vi över huvud taget känner till Bohemans direkta engagemang i rekryteringen av Raoul Wallenberg hänför sig inte till uppgifter ur UD:s arkiv (det finns som nämnts ingen bevarad skriftlig dokumentation i UD:s arkiv angående rekryteringen av Raoul Wallenberg) utan till amerikanska dokument som frisläppts på 1990-talet. Hade dessa dokument inte funnits tillgängliga, hade vi ännu i dag inte känt till den centrala roll Boheman spelade i samband med rekryteringen av Raoul Wallenberg.

Carl Ivan Danielsson

Raoul Wallenbergs chef Carl Ivan Danielsson synes, av dokumenten att döma, vid hemkomsten till Stockholm inte ha tagit det ansvar som faller på en chef. Trots att hans arbetsplats plundrats av en främmande stats militärmakt och trots att en av hans anställda, Raoul Wallenberg, hade försvunnit, vidtog Danielsson tydligtvis inga åtgärder för att rapportera till UD angående Wallenbergs försvinnande. I den rapport som författats av legationssekreteraren Per Anger (som signerats av Danielsson) förs inga resonemang om Wallenbergs öde. Ansvaret för detta faller naturligtvis också på UD:s ledning. Att man inte anställde utfrågningar och protokollförda förhör med den saknade Raoul Wallenbergs kolleger är anmärkningsvärt. Danielsson borde dock själv ha tagit ansvar för att arbetet med att fastställa Raoul Wallenbergs vistelseort inte lämnades därhän med hänvisning till att han sannolikt var död.

Staffan Söderblom

Frånvaron av ett snabbt och resolut svenskt agerande omedelbart efter mottagandet av Dekanozovs note fick, som ovan nämnts, till följd att det uppstod ett informationsvakuum, som utrikesförvaltningens representant i Moskva, Söderblom, var angelägen om att snabbt fylla. Att Söderblom rent generellt inte klarade av att hantera den nervpåfrestande miljön i det stalintida Moskva kan man knappast lasta honom för. Det är uppenbart att han upplevde sin ställning som problematisk. Ansvaret för att man rekryterade Söderblom för det komplicerade uppdraget att vara svensk beskickningschef i Stalins Moskva i krigets slutskede måste naturligtvis falla på den ledning som skickar ut personen ifråga, ytterst på statsminister Per Albin Hansson. Christian Günther uppges vid en beredning i frågan under våren 1944 ha förordat Sven Allard till posten som legationschef i Moskva.

Icke desto mindre medförde Söderbloms beredvillighet att okritiskt anamma diffus information, som kunde möjliggöra ett hänskjutande av frågan till en annan myndighets jurisdiktion att UD:s arbete för Raoul Wallenbergs sak försvårades. Vi vet inte hur mycket Söderblom egentligen kände till om Wallenbergs specifika status och uppdrag i Ungern. Kanske var han helt ovetande. Detta kan dock inte ursäkta att han på ett tidigt stadium, trots att han

hade besked från Dekanozov, försökte hänvisa ärendet till Bukarest-legationen. Det är klarlagt att instruktioner och information i ärendet från UD till Söderblom rymde stora brister. Det går dock inte att komma ifrån att ett sändebud också bör orientera sig hos sin ledning om vari ett specifikt ärende består. Någon sådan förfrågan har av allt att döma aldrig inkommit till UD från Söderblom.

Söderbloms fortsatta handläggning av ärendet har kritiserats i tidigare utredningar, och det finns egentligen ingen anledning att på nytt påpeka det uppenbart olämpliga i att delge Dekanozov, Abramov och Stalin den “personliga övertygelsen” om Raoul Wallenbergs död. Denna utredning kan egentligen endast bekräfta tidigare utredningars resultat härvid.

Patrik Reuterswärd

Det svenska sändebudet i Bukarest Patrik Reuterswärd saknade, som ovan nämnts, möjligheter att i sin helhet vidarebefordra den ytterst viktiga information som inkom till legationen under februari och mars 1945. Endast brottstycken av den tillgängliga informationen vidarebefordrades till UD och Söderblom. Reuterswärds läge må ha varit aldrig så komplicerat, men i stället för att vidarebefordra ofullständig information skulle det rimligtvis ha varit bättre att helt avstå från att okritiskt och utan kommentarer vidarebefordra vittnesuppgifter från personer vars trovärdighet var oklar. Det är också anmärkningsvärt att den dossier rörande Budapest-beskickningen, som under våren 1945 upprättats vid Bukarestlegationen, och som innehåller en hel del information som skulle ha varit av stort värde för utredningsarbetet, inte skickades till Stockholm när tillfälle till kurirförsändelser sedermera gavs under hösten 1945. Ansvaret för att de brev och promemorior, som däri återfunnits i samband med denna utrednings arbete, inte ställdes till utrikesledningens förfogande redan 1945 faller på Reuterswärd.

Gunnar Hägglöf

Slutligen måste också Söderbloms efterträdare i Moskva Gunnar Hägglöf lastas för att han under hösten 1946, snarare än agera för Wallenbergs sak, tycks ha accepterat att det ärendet var blockerat och i praktiken omöjligt att bedriva. Hägglöf kan ha haft rätt i sin

analys. Han borde emellertid ha reflekterat över möjligheten att hans bedömning kunde vara fel och därför i sina möten med sovjetiska företrädare tagit upp Raoul Wallenberg-ärendet under under hösten 1946.

Faktum är att man av de sovjetiska dokumenten att döma till och med kan hålla det för fullt möjligt att Hägglöf faktiskt hade fel. När Söderblom uttalade sin förmodan om Wallenbergs död, var man på sovjetisk sida väl medveten om att man från den svenska utrikesledningens sida saknade förtroende för Söderblom och att han inom kort tid skulle återvända till Sverige. Det förtjänar också att anmärkas, att det andra tillfället då Abramov använde sig av af Sandeberg-analogin för att åskådliggöra Wallenberg-ärendet och i samband med detta sammankopplade fallet Wallenberg med fallet Makarova faktiskt skedde den 24 juli 1946, alltså mer än en månad efter Söderbloms möte med Stalin.

Hög personalrotation

Vad gäller enskilda tjänstemäns och ministrars agerande i fallet Raoul Wallenberg förtjänar det att avslutningsvis anmärkas att personalrotationen på centrala poster inom den svenska utrikesförvaltningen mellan sommaren 1944 (då Wallenberg rekryterades) och sommaren/hösten 1945 (då han försvunnit) var mycket omfattande. Utrikesminister Günther ersattes av Undén vid månadsskiftet juni/juli 1945, kabinettssekreterare Boheman ersattes av Stig Sahlin på våren 1945, som i sin tur ersattes av Karl Ivan Westman i oktober 1945, polchefen Eric von Post ersattes av biträdande polchefen Sven Grafström i november 1945 och Söderblom sändes till Moskva ungefär samtidigt med att Wallenberg rekryterades och var således inte närvarande vid uppdragets igångsättande.

Det är intressant att notera att motsvarande omfattande personalrotation också kan skönjas inom den amerikanska utrikesförvaltningen. Utrikesminister Cordell Hull ersattes av Edward Stettinius i december 1944, Stettinius ersattes i sin tur redan i juni 1945 av James F. Byrnes, chefen för War Refugee Board John W. Pehle ersattes av William O'Dwyer i januari 1945, Olsen upphörde att verka som representant för War Refugee Board i samband med att myndigheten lades ned under 1945, och det amerikanska sändebudet i Stockholm Herschel Johnson ersattes i juni 1945 av Chris Ravndal.

Endast ett år efter rekryteringen av Raoul Wallenberg hade således, med undantag statsminister Per Albin Hansson och biträdande kabinettssekreterare Vilhelm Assarsson (vars roller i Wallenbergs uppdrag tycks ha varit ganska begränsade), samtliga centrala gestalter bytts ut mot nya tjänstemän som saknade direkta erfarenheter både av Wallenberg och hans uppdrag. Detta kan vara en av många bidragande orsaker till den olyckliga hanteringen av ärendet under åren därefter.

Därtill skall anmärkas att Per Albin Hansson avled i oktober 1946, alltså kort före Håstads interpellation och Barck-Holsts diplomatiska offensiv i Moskva.

Strukturellt betingade brister i handläggningen

Tre kriterier för bedömning av utrikesförvaltningen

Den ovan avgivna värderingen är i allt väsentligt koncentrerad till enskilda personers agerande i ärendet Raoul Wallenberg. Utredningen finner att det därutöver fanns brister av mer strukturell natur som föranleder erinran. Som ovan nämnts presenterades inledningvis tre kriterier mot vilka utrikesförvaltningens arbete i Raoul Wallenberg-ärendet torde kunna utvärderas. För det första skall en diplomatisk organisation kunna ge signaler till andra staters diplomatiska organisationer på ett effektivt sätt, för det andra skall en diplomatisk organisation ha förmågan att genom en effektiv informationsinsamling och analys kunna tillägna sig en bild av ett ärende och dess olika delaspekter, och för det tredje måste det finnas en fungerande kommunikation inom den diplomatiska organisationen dels mellan enskilda tjänstemän på låg- och mellannivå,

dels mellan tjänstemän och ledning.

Såsom framkommit i den ovan anförda analysen råder det ingen tvekan om att UD:s verksamhet i fallet Raoul Wallenberg lämnar mycket övrigt att önska vad gäller dessa tre “kriterier”. Vi har pekat på det olämpliga i att Söderblom, uppenbarligen utan instruktion från utrikesledningen, i praktiken signalerade till sovjetiska företrädare att Sverige ville ha besked att Raoul Wallenberg var död, vi har noterat att källkritik och informationshantering i vissa avseenden befann sig på en orimligt låg nivå, vi har konstaterat att kommunikationen dels mellan enskilda tjänstemän (t.ex. Söderblom – Reuterswärd) dels mellan tjänstemännen och ledningen (t.ex. de många

skrivelserna från i synnerhet Barck-Holst och Hägglöf till Undén som inte föranledde någon reaktion), inte tycks ha fungerat på ett tillfredsställande sätt.

Standardförfaranden rörande informationshanteringen

Vi har också pekat på det viktiga faktum att de svenska diplomaterna endast undantagsvis tillämpade metoden att i ett sammanhang avge redogörelse för ett helt samtal med andra staters diplomater. Istället upprättade man som regel separata skrivelser och handbrev bestående av tematiskt orienterade utdrag ur samtalet som insändes till berörda avdelningschefer.

Motpartens position i viktiga frågor, som behandlats i samband med ett möte, telegraferades ofta samma dag, i klartext eller i chiffer, till UD. Dessa mycket kortfattade redogörelser följdes därefter av mer utförliga skrivelser och handbrev. I några enstaka fall förekom att somliga frågor endast inrapporterades i telegramform utan att följas vare sig av en längre samlad samtalsrapport eller mer ämnesspecifik redogörelse.

Vill man rekonstruera den svenska sidans redogörelse för hela samtalet måste man följaktligen söka efter telegram och separata skrivelser som arkiverats i olika dossierer beroende på innehållet i skrivelsen. Det synes rimligt att anta att överblicken över samtalet, också för de samtida betraktarna, som en följd av detta standardförfarande rörande informationshanteringen, lätt gick förlorad. Det måste, utan en kompletterande skriftlig eller muntlig redogörelse, ha varit nära nog omöjligt för adressaterna av de olika skrivelserna att bedöma i vilken ordning olika frågor berördes, huruvida frågor kopplades samman av motparten, hur lång tid samtalet tog, huruvida en viss fråga föregåtts av ett ärende som väckt ont blod hos motparten etc.

Det är värt att notera att det är endast vid de tillfällen då den svenske diplomaten har uppfattat att det från motpartens sida gjordes en sammankoppling av två eller flera frågor, som man skrev särskilda rapporter om sammankopplingen. I fallet Raoul Wallenberg finns, som framgått ovan, ett antal sådana exempel på rapporter (från Söderblom och Barck-Holst) där den svenske representanten har upplevt att man från sovjetisk sida kopplat samman t.ex. fallet Wallenberg med fallen Makarova, Granovskij etc. Det förelåg (och föreligger) således inte någon möjlighet för ledningen i UD eller

nutida forskare att på egen hand, utifrån en fotografiskt återgiven skildring av ett samtal, bilda sig en uppfattning huruvida olika frågor kopplades samman. (Här har dock de sovjetiska samtalsuppteckningarna varit till hjälp eftersom dessa just återger samtalen i sin helhet).

I Barck-Holsts rapport av den 30 december 1946 heter det att tjänstemännen vid utrikesministeriet i Moskva har “som regel, då Wallenberg-fallet förts på tal, omedelbart framställt förfrågan om gynnsamma underrättelser i balt-frågan, i fallet Makarov och nu senast beträffande Granovski” (P 2 Eu I, 30/12-1946). Av nu existerande svenska dokument framgår att sådana förfrågningar från sovjetisk sida framfördes vid tre tillfällen under 1946 (30 april, 24 juli samt 12 december 1946). Barck-Holsts formulering låter emellertid antyda att ett liknande agerande kan ha tillämpats vid fler tillfällen under sommaren och hösten 1946, än de som rapporterats till Stockholm.

Det är fullt möjligt att själva standardförfarandet att rapportera om olika frågor separat i olika skrivelser, handbrev och telegram till UD kan ha verkat hämmande på Söderbloms, Barck-Holsts och Hägglöfs generella benägenhet att rapportera om de fall då de har upplevt att den sovjetiska sidan har kopplat samman frågor. Kanske ansåg man det kontroversiellt att upprätta skrivelser vari man frångick den gängse modellen att rapportera om frågor separat, i synnerhet när sammankopplingen rörde människor. Undén var uttalad motståndare till utväxling av människor, och en sådan inställning hos ledningen kan ha bidragit till att tjänstemännen var obenägna att skriva rapporter om sammankopplingar som i förlängningen syftade just till utväxling. Om detta kan vi dock inte veta något säkert. Klart är emellertid att t.ex. Söderbloms till en början uttalade strävan att behandla olika frågor separat i förhandlingarna med de sovjetiska diplomaterna i hög grad överensstämde med (och rentav befrämjades av) de gängse rutinerna för rapportering till UD:s ledning.

Ett departement präglat av informella kontakter

Det krigstida utrikesdepartementet var, som ovan påvisats, en tämligen liten organisation med relativt få anställda. Kontakterna mellan tjänstemännen sköttes i hög grad på muntlig basis. Detta möjliggjorde en snabb och informell handläggningsprocess av ärenden.

Det finns emellertid skäl att hävda att just denna avsaknad av formaliserade rutiner förklarar varför man från UD-ledningens sida, under den viktiga fasen närmast efter mottagandet av Dekanozovs note, tycks ha funnit sig i Söderbloms konsekventa linje att hänvisa ett flertal ärenden, inklusive Wallenberg-ärendet, till andra instanser och myndigheter. Att man exempelvis inte höll utförliga protokollförda förhör med Wallenbergs chef Danielsson och hans kolleger vid Budapest-beskickningen vid deras återkomst till Stockholm i april 1945, kan också ses ur detta perspektiv.

Det är självfallet svårt för denna utredning att mer än femtio år senare erinra mot det krigstida utrikesdepartementets organisationskultur. Det är allt annat än enkelt att avgöra huruvida dessa exempel på en felaktig handläggning faktiskt var ett direkt resultat av strukturella brister, snarare än brister betingade av enskilda personers mentala kartor och tillämpning av statsförvaltningens regler och rutiner.

Strukturer inom en organisation, såsom på förhand utarbetade standardförfaranden, och dess påverkan på hur ett ärende handläggs, är alltid i mer eller mindre grad beroende av hur de enskilda tjänstemännen väljer att tillämpa dem. Det är alltid tjänstemännen som definierar ett problem som “ett ärende av en viss typ” som föranleder “en viss typ av agerande”. Strukturerna kan visserligen påverka tjänstemännen att betrakta frågor ur vissa perspektiv, men det föreligger alltid en möjlighet för en enskild tjänsteman att frigöra sig från denna tolkning. Exempel på tillfällen då enskilda tjänstemän har frigjort sig ur t.ex. de gängse standardstrukturerna för rapportering utgörs bl.a. av Söderbloms rapport av den 30 april 1946 och Barck-Holsts officiella skrivelse rörande den sovjetiska förhandlingstaktiken av den 30 december 1946.

Det kan hävdas ha varit en strukturellt betingad brist att utrikesledningen inte på ett systematiskt sätt ställde samman all tillgänglig information rörande vittnesmål från legationspersonalen i Budapest och Bukarest, erfarenheterna från den sovjetiska handläggningen av af Sandeberg, Lundberg, Erlandsson m.fl., fallet med de tillfångatagna schweiziska diplomaterna Feller och Meier osv. Å andra sidan är det svårt att tänka sig att inte utrikesministrarna Günther eller Undén, om dessa verkligen hade haft viljan och engagemanget, hade kunnat tillsätta en särskild “ledningsgrupp” för ärendet Raoul Wallenberg, vari just sådan information på ett systematiskt sätt ställts samman. Att så inte skedde kan således lika gärna sägas vara resultatet av Günthers eller Undéns respektive

personliga mentala kartor (såsom bilden av Raoul Wallenberg som död, alternativt att förbättrade relationer till Sovjetunionen gick före Raoul Wallenberg öde) som av strukturella brister inom organisationen kring informationshanteringen.

Det skall heller inte förglömmas att det var just samma avsaknad av en strikt byråkrati som gav utrymme åt den flexibilitet, som ledde fram till konstruktionen av Raoul Wallenbergs oortodoxa uppdrag. I ett mer byråkratiskt tungrott departement hade säkerligen hela idén med en tidsbegränsad anställning av en icke-diplomat för utförandet av ett amerikanskt räddningsprojekt, vilket i sin tur ledde till att tiotusentals judar räddades till livet, varit en omöjlighet.

Strukturella brister är naturligtvis intressanta som förklaringsvariabler men enskilda individer kan knappast frias från ansvar med hänvisning till dessa.

Två uppdragsgivare – två staters utrikesdepartement

Raoul Wallenbergs uppdrag var inte bara resultatet av ett samarbete mellan två förvaltningsorganisationer – det var resultatet av samarbete mellan två olika staters utrikesdepartement. Även om vi ser tendenser till oklarheter just kring frågor rörande kompetensområden (Vem skall stå för finansieringen av verksamheten? Till vem skall Wallenberg rapportera? Hur skall Wallenbergs rapporter distribueras? osv.) redan under uppdragets utförande sommaren och hösten 1944, är det först när Raoul Wallenberg under oklara omständigheter försvinner i januari 1945, som samarbetet mellan UD och State Department verkligen sätts på prov. Att man aldrig gemensamt upprättade en strategi för att verkligen gå till botten med vad som hänt Raoul Wallenberg efter den 17 januari 1945, ger skäl till erinran från denna utredning, men det är knappast förvånande.

Förvaltningsorganisationer är lika noga med att definiera vad som ligger inom deras jurisdiktion, som att klart signalera vad som faller utanför. I fallet med Raoul Wallenbergs projekt fanns, som nämnts, en uppdragsgivare (USA) som svarade för uppdragets innehåll och en uppdragsgivare (Sverige) som svarade för uppdragets utförande. Arbetsfördelningen mellan de bägge staternas utrikesförvaltningar var om inte till fullo klart definierad, så åtminstone tillräckligt formulerad, för att Raoul Wallenberg och den

övriga beskickningspersonalen skulle klara av att genomföra den stora räddningsinsats som faktiskt utfördes.

Den fråga som dock inte tycks ha berörts i samtalen mellan Boheman och Johnson i juni 1944 var vem som skulle ta ansvar för Raoul Wallenbergs säkerhet för den händelse att han råkade illa ut. Att enskilda tjänstemän på låg- och mellannivå inom den svenska utrikesförvaltningen, i avsaknad av en klar ledning från någondera uppdragsgivare för räddningsprojektet, agerade på ett inkonsekvent, och i vissa stycken på ett mycket olämpligt sätt, kan inte anses vara alltför förvånande.

Följande två uttalanden från svenska respektive amerikanska företrädare för de bägge staternas utrikesförvaltningar är i någon mån belysande:

1946 konstaterade UD:s rättschef Gösta Engzell, med anledning av ett köpeavtal som träffats mellan Raoul Wallenberg och den ungerske leverantören av livsmedel, Bela Szabó, “att Wallenbergs aktion icke företogs på uppdrag av svenska staten”. Den 23 april 1947 fastslog Under Secretary of State Dean Acheson i ett brev till senator Arthur H. Vandenberg att “in view of the fact that Mr Wallenberg acted as a member of the Swedish diplomatic mission in Budapest, the initiative in inquiries directed toward the Soviet Government rests with the Swedish authorities” (P 2 Eu, 23/4-1947).

Det som i efterhand framstår som oförsvarligt är varför de bägge organisationernas ledningar underlät att ta ett bättre ansvar för ärendets drivande.

18.5. Vidare forskning

Som ovan nämnts har denna utredning tvingats till vissa avgränsningar. Utredningen har bl.a. inte till fullo haft tid och möjlighet att på djupet analysera räddningsverksamheten vid den svenska beskickningen och svenska Röda korset i Budapest under hösten 1944. Utredningen har heller inte kunnat genomföra en ingående analys av den stora mängd vittnesmål rörande Raoul Wallenberg som inkommit till UD alltsedan 1945. Vittnesmålen har endast anförts i syfte att illustrera villkoren för arbetet med Wallenbergärendet inom utrikesförvaltningen. Av detta följer att här finns stora fält där vidare forskning är både möjlig och önskvärd.

Hur intressanta dessa forskningsfält än må vara, vill dock denna utredning framför allt understryka två områden där vidare forskning är särskild önskvärd. Det första (och viktigaste) forskningsfältet rör den sovjetiska statsledningens agerande i fallet Wallenberg. Som ovan nämnts har denna utredning i praktiken endast haft tillgång till lösryckta brottstycken av information från den sovjetiska sidan. Det är mycket svårt att dra några entydiga slutsatser ens vad gäller grundläggande frågor såsom varför Raoul Wallenberg arresterades, varför man antydde en sammankoppling mellan Wallenbergärendet och andra frågor på den svensk-sovjetiska agendan, hur man uppfattade Söderbloms audiens hos Stalin osv. Här måste utrednings- och forskningsarbete konsekvent fortsätta tills hela sanningen om Raoul Wallenbergs öde och den sovjetiska sidans bevekelsegrunder i ärendet kan åskådliggöras på ett trovärdigt sätt. Den ryska arbetsgruppens rapport är, som ovan nämnts, inte tillfredsställande i detta avseende.

Det andra forskningsfältet rör den amerikanska sidans agerande.

Denna utredning har visat att det amerikanska inslaget i Raoul Wallenbergs uppdrag var påtagligt. Emellertid måste konstateras att den information som finns tillgänglig från amerikansk sida, i form av det material som överlämnats till UD, och som stått till denna utrednings förfogande, förefaller vara långt ifrån fullständigt. Denna utredning har inte haft till uppgift att analysera den amerikanska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg och följaktligen har inte systematiska genomgångar av amerikanska arkiv företagits. I vissa fall har dock utredningen beställt fram material som har bidragit till ökad kunskap. Det finns dock skäl att anta att en mer systematisk genomgång kan bjuda på åtskilligt intressant material.

18.6. Det yttersta ansvaret ligger hos Sovjetunionen

Alla exempel på en felaktig handläggning inom den svenska utrikesledningen och förvaltningen till trots kan denna utredning inte bortom allt rimligt tvivel fastställa att ett annat agerande från svensk sida hade medfört Raoul Wallenbergs frigivande. Det förefaller förvisso möjligt att ett snabbt agerande från utrikesledningens sida efter Söderbloms rapport av den 30 april 1946 hade kunnat medföra ett lyckligare slut, men därom kan intet säkert sägas. Sovjetunionen är ansvarigt för arresteringen av Raoul Wallenberg och

hans påstådda död i fångenskap. Intet kan fria Sovjetunionen från detta ansvar.

Ansvaret att fastställa hela sanningen om Raoul Wallenbergs öde låg fram till 1991 på den sovjetiska statsledningen, och ligger i dag hos Rysslands statsledning. Denna utredning finner det mindre troligt att all relevant information rörande Raoul Wallenberg verkligen har frisläppts ur f.d. sovjetiska arkiv. Den svensk-ryska arbetsgruppen lyckades åstadkomma stora framgångar i sökandet efter sanningen. Mycket arbete kvarstår dock.

19. Källförteckning

19.1. Litteratur

Assarsson, Wilhelm, I skuggan av Stalin, Bonniers, Stockholm 1963.

Allison, Graham T. Essence of Decision, Harper Collins Publishers, USA 1971, 1999 (med Philip Zelikow).

Anger, Per, Med Raoul Wallenberg i Budapest, Norstedts, Stockholm 1979.

Artéus, Gunnar och Leif Leifland, Svenska diplomatprofiler under 1900-talet, Probus förlag, Stockholm 2001.

Bauer, Margaretha, Minnesanteckningar från krigsåren i Budapest 1943–45, (opublicerad uppsats 1996).

Benedek, István Gábor och Vámos György, Tépd le a sárga csillagot, Pallas, 1990.

Berg, Lars G:son, Vad hände i Budapest/Boken som försvann, Textab förlag, Köping 1983.

Berge, Anders, Flyktingpolitik i stormakts skugga, Reprocentralen HMC, Uppsala 1992.

Berger, Susanne,

Dissenting Report on the Fate of Raoul Wallenberg (med Irwin

Cotler, David Matas och Susan Ellen Mesinai), (opublicerad rapport, 1997).

”Vill vi veta sanningen?”, (med Guy von Dardel, Ari Kaplan, Marvin W. Makinen, Susan-Ellen Mesinai), Expressen, 7/8-2000.

Swedish Aspects of the Raoul Wallenberg Case, (opublicerad rapport, 2001).

”Amerikansk forskare presenterar okända dokument: 'UD offrade Raoul Wallenberg'”, Dagens Nyheter, 17/12-2001.

Report on Swedish Materials and the Swedish Question in the RW Case, (odaterad, opublicerad rapport).

Bierman, John, Righteous Gentile, The Story of Raoul Wallenberg,

Missing hero of the Holocaust, Penguin Books, Harmondsworth 1981 och 1995.

Boheman, Erik,

På vakt: Från attaché till sändebud, Norstedts och söners förlag,

Stockholm 1963.

På vakt: Kabinettssekreterare under andra världskriget, Norstedts och söners förlag, Stockholm 1964.

Bower, Tom, The Red Web, Aurum Press, London 1989.

Braham, Randolph L., The Politics of Genocide: The Holocaust in

Hungary, vol 1, The Rosenthal Institute for Holocaust Studies

Graduate Center, Columbia University Press, New York 1994.

Carlberg, Peter, ”Svenskar gömde fascister”, Svenska Dagbladet, 18/1-1992.

Carlbäck-Isotalo, Helene, ”Wallenberg offer för svensk pronazism”, Dagens Nyheter, 27/9-1991

Depositioner vid svenska utlandsmyndigheter vid tiden för den nazistiska förföljelsen och andra världskriget, Utrikesdepartementet,

Grafisk service, Stockholm 2002.

von Dardel, Fredrik, Raoul Wallenberg. Fakta kring ett öde, Proprius, Stockholm 1970. von Dardel, Guy, ”Adjö, herr Wallenberg, Dagens Nyheter, 7/8-1997.

Ekholm, Curt, Balt- och tyskutlämningen. Acta universitatis upsalienisis, Uppsala 1995.

Erlander, Tage,

Dagböcker. 1945–1949, (utgivna av Sven Erlander), Gidlund,

Hedemora, 2001.

Dagböcker. 1950–1951, (utgivna av Sven Erlander), Gidlund,

Hedemora, 2001.

Dagböcker. 1952, (utgivna av Sven Erlander), Gidlund,

Hedemora, 2002.

Fredriksson, Berndt,

Att forska i utrikesförvaltningens arkiv: En handledning, (opublicerad uppsats, Utrikesdepartementet, Stockholm 2000).

Vägvisare till UD:s arkiv, (opublicerad uppsats, Utrikesdepartementet 2000.

Grafström, Sven,

Anteckningar 1938–44, Utgivna genom Stig Ekman, Kungliga samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, Handlingar del 14, Gotab, Stockholm 1989.

Anteckningar 1945–54. Utgivna genom Stig Ekman, Kungliga samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, Handlingar del 14, Gotab, Stockholm 1989.

Handler, Andrew, A Man for All Connections, Praeger, Westport, Connecticut 1996.

Hollis, Martin och Steve Smith, Explaining and Understanding

International Relations, Oxford University Press, Oxford, 1990.

Hägglöf, Gunnar,

Samtida vittne, Norstedts och söners förlag, Stockholm 1972. Fredens vägar, Norstedts och söners förlag, Stockholm 1973. ”När Raoul Wallenbergarkivet öppnas…, Svenska Dagbladet, 7/12-1979

Hägglöf, Ingemar, Berätta för Joen: Mina år med ryssarna, P. A. Norstedts och söners förlag, Stockholm, 1984.

Janis, Irving,

Victims of Groupthink: A Psychological Study of Foreign-Policy Decisions and Fiascoes, Houghton Mifflin, Boston 1972.

Decision Making, (med Leon Mann) The Free Press, New York 1977.

Jarring, Gunnar, Utan glasnost och perestrojka, Bonniers, Stockholm 1989.

Jervis, Robert, Perception and Misperception in International

Politics, Princeton, N.J. Princeton 1976.

Jönsson, Christer, Communication in InternationalBargaining, Pinter Publishers: St. Martin's Press, London och New York, 1990.

Karlbom, Rolf, Raoul Wallenbergs fångenskap i Sovjet, Författaren, Göteborg 1987.

Korey, William, Last Word on Wallenberg? New Investigations.

New Questions. American Jewish Committee, 2002.

Langlet, Emil, ”Ny teori om Raoul Wallenberg: Kidnappad av förklädda tyskar”, Stockholmstidningen, 28/11-1945.

Langlet, Valdemar, ”Ungerns vän Valdemar Langlet skildrar fasornas år”, Dagens

Nyheter, 4/9-1945).

”Valdemar Langlet: Tyskarna förde bort Wallenberg, fru Langlet plundrades”, Dagens Nyheter, 5/9-1945.

”UD stoppade Langlet”, Dagens Nyheter, 8/9-1945.

Verk och dagar i Budapest, Wahlström och Widstrand Stockholm 1946.

Larson, Deborah Welch, Origins of Containment, Princeton University Press, Princeton 1985.

Lebow, Richard Ned, Between Peace and War, Johns Hopkins University Press, Baltimore and London 1981.

Levine, Paul A. From Indifference to Activism, Acta universitatis upsaliensis, Gotab, Stockholm 1996.

Lindström, Ulla, I regeringen: Ur min politiska dagbok 1954– 1959, Bonniers, Stockholm 1969.

Lundberg, Arne S., Synpunkter på ärendet Wallenberg, (odaterad, opublicerad promemoria).

Makinen, Marvin W. och Ari D. Kaplan, Cell Occupancy Analysis of Korpus 2 of the Vladimir Prison, (opublicerad rapport, 2000).

Mesinai, Susan Ellen, Liquidatsia: The Question of Raoul

Wallenberg's Death or Disappearance in 1947, (opublicerad rapport, 2000).

Nylander, Gert och Anders Perlinge, Raoul Wallenberg in

Documents, 1927–47, Stiftelsen för ekonomisk historisk forskning inom bank och företagande, Stockholm 2000.

Petri, Lennart, Sverige i stora världen, Atlantis, Stockholm 1996.

Philipp, Rudolph, Raoul Wallenberg: Diplomat, kämpe, samarit – och martyr, Förlags AB Wiken, Århus 1981.

Rapport om verksamheten i den rysk-svenska arbetsgruppen för fastställande av Raoul Wallenbergs öde (1991–2000), 2001.

Raoul Wallenberg: Dokumentsamling rörande efterforskningarna efter år 1957, Kungl. Utrikesdepartementet, Stockholm 1965.

Raoul Wallenberg: Dokumentsamling jämte kommentarer rörande hans fångenskap i Sovjetunionen, Kungl. Utrikesdepartementet

Stockholm, 1957.

Raoul Wallenberg: Redovisning från den svensk-ryska arbetsgruppen, Aktstycken utgivna av Utrikesdepartementet, Ny serie II:52,

Elanders Gotab AB, Stockholm 2000.

Rydeberg Göran, Raoul Wallenberg: Historik och nya forskningsfält, UD, Stockholm 2002.

af Sandeberg, Edward,

Nu kan det sägas: Sanningen om min fångenskap i Sovjet och Berlins fall, Saxon och Lindströms förlag, Stockholm 1946.

”Ett år bakom järnridån” (artikelsvit), Stockholmstidningen, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 11/7-1946.

Schiller, Bernt, Varför ryssarna tog Raoul Wallenberg, Natur och Kultur, Stockholm 1991.

Svartz, Nanna, Steg för steg, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1968.

Tennant, Peter, Touchlines of War, The University of Hull Press, 1992.

Undén, Östen,

Anteckningar. 1918–1952. (utgivna genom Karl Molin), Swedish

Science Press, Stockholm, 2002.

Anteckningar. 1952–1966. (utgivna genom Karl Molin), Swedish

Science Press, Stockholm, 2002.

Unger, Gunnar, Porträtt och pamflett, Lars Hökerbergs bokförlag, Stockholm 1953.

Wahlbäck, Krister,

Wallenberg-ärendet 1945–47, (opublicerad promemoria, Utrikesdepartementet, Stockholm 2001a.

Undén, Granovskij och Wallenberg-ärendet 1946 (opublicerad promemoria, Utrikesdepartementet, Stockholm 2001b.

”UD-expert i Wallenberg-granskningen: 'Undéns tystnad offrade Wallenberg'", Dagens Nyheter, 13/1-2001.

”Rätt av Persson be om ursäkt för Wallenberg”, Dagens Nyheter 28/1-2001.

”Raoul Wallenberg och synen på Sovjet 1944–47”, i Till en konstnärssjäl: En vänbok till Stig Ramel, Atlantis, Stockholm 2002.

Vaksberg, Arkadij, Aleksandra Kollontaj, Norstedts förlag AB, Smedjebacken 1996.

Villius, Elsa och Hans, Fallet Raoul Wallenberg, Almqvist och Wiksell/Gebers förlag, Stockholm 1966.

19.2. Tryckta källor

Aftonbladet, ”Han såg Stalin skriva ned namnet Raoul

Wallenberg”, 21/1-1966.

Aftontidningen, ”Svensk legation plundades av ryssar”, 17/5-1945. ”Langlet hade jätteplaner som var praktiskt omöjliga”, 20/2-1946.

Dagens Nyheter, ”Svensk bragd i Ungern”, 6/3-1945.

Expressen, ”Gott samarbete anser ministern, dåligt säger Röda kors-delegat”, 19/2-1946.

Novoje Vremja, ”Andrei Kozyrev: 'Rossiia obrechena byt velikoi derzjavoi…'”, No. 2, 14/1-1992.

Stockholmstidningen, ”Ampla lovord för Asta. Skarpa svar till Langlet. Händelserna i ny dager”, 20/2-1946.

”Skandalen kring hr Langlets bok”, 21/2-1946.

Svenska Dagbladet, ”Hungerstrejk hade god effekt i ryskt läger”, 4/1-1946

Svenska Morgonbladet, ”Politik bakom lektorns bok hindrar envoyén sjunga ut”, 20/2-1946.

Veckojournalen, ”Skulle jag ha kallat Stalin mördare?” Nr. 8, 19/2-1980.

19.3. Radioprogram

”Direkt studio 13” (med anledning av att Raoul Wallenbergdokument från 1940-talet offentliggjorts), Ekoredaktionen (P 1), 31/1-1980.

Kommittédirektiv

Utredning om den svenska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg

Dir. 2001:71

Beslut vid regeringssammanträde den 18 oktober 2001.

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté tillkallas med uppdrag att utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen har agerat i Wallenbergärendet.

Utredningsuppdraget

En grupp oberoende forskare under ledning av en ordförande får av regeringen i uppdrag att följa upp vissa delar av den svensk-ryska arbetsgruppens rapport om Raoul Wallenberg som presenterades i januari 2001. Till gruppen kommer internationella forskare att knytas.

Forskargruppens uppgift är att utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen (inklusive i förekommande fall regeringen i dess helhet) har agerat i Wallenbergärendet. Syftet är att klarlägga i vilken utsträckning, under olika skeden, alla möjliga ansträngningar gjorts från officiellt svenskt håll för att bringa klarhet i Raoul Wallenbergs öde.

Beträffande fortsatta efterforskningar kring vad som hänt Raoul Wallenberg har Utrikesdepartementet redan tillsatt en särskild referensgrupp som skall granska och värdera förslag till framtida forskningsprojekt i frågan. Den nu tillsatta forskargruppen har också i denna del möjlighet att lämna förslag till åtgärder från Utrikesdepartementets sida.

Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 31 december 2002.

(Utrikesdepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Utredningen om den svenska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg

Dir. 2003:1

Beslut vid regeringssammanträde den 9 januari 2003.

Sammanfattning av uppdraget

Utredningen om den svenska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg skall ha slutfört sitt uppdrag senast den 10 mars 2003.

Utredningsuppdraget

Med stöd av regeringens bemyndigande den 18 oktober 2001 (dir. 2001:71) tillkallade chefen för Utrikesdepartementet en kommitté med uppdrag att utreda och värdera hur den svenska utrikesledningen har agerat i Wallenbergärendet. Utredningen skall enligt direktiven vara slutförd den 31 december 2002. I arbetets slutskede har visst nytt material från bl.a. ryska arkiv kommit kommittén tillhanda. Detta material kan ha betydelse för kommitténs slutsatser. Från utredningen har därför inkommit en anhållan om uppskov med tidpunkten för utredningens redovisning av sitt arbete. Med ändring av tidigare gällande tidpunkt skall utredningen redovisa resultatet av sitt arbete senast den 10 mars 2003.

(Utrikesdepartementet

Ekonomiska aspekter på Raoul Wallenberg-fallet

Birgit Karlsson

Inledning

Den svenska regeringen har anklagats för passivitet i fallet Raoul Wallenberg. Många har sökt förklaringar till denna i den svenska regeringens önskemål om ett gott förhållande till Sovjetunionen. En del av denna strävan var att få till stånd ett stort handelsavtal med Sovjetunionen. Ett sådant avtal förbereddes under krigets sista år och blev verklighet i november 1946. En av avsikterna med denna utredning är att undersöka om den svenska regeringen lät handläggningen av Raoul Wallenberg-fallet påverkas av ekonomiska överväganden, i synnerhet i samband med ”rysskrediten”. Denna fråga diskuteras i del I med ledning av ett antal delfrågor.

  • Vilken var bakgrunden till avtalet?
  • Hur viktigt var avtalet för Sovjetunionen/Sverige?
  • Var avtalet lika viktigt för båda parter hela tiden? När hade det kunnat användas som påtryckningsmedel i fallet Raoul Wallenberg?

I del II undersöks om handläggningen av Raoul Wallenberg-ärendet påverkades av det faktum att Raoul Wallenberg tillhörde den kända och mäktiga släkten Wallenberg. Frågeställningarna är:

  • Vilken roll spelade Wallenbergssfärens centralfigurer - Jacob och Marcus Wallenberg för Raoul Wallenberg?
  • Vilket politiskt nätverk hade Wallenbergs tillgång till?
  • Vilken betydelse hade släkttillhörigheten för den svenska regeringens agerande.

Del I: Kreditavtalet

Bakgrund till rysskrediten

Rysskrediten gick i allmänhetens ögon till historien som en del av handelsminister Gunnar Myrdals planhushållningssträvanden. Denna bild kan sägas vara en följd av en stort upplagd presskampanj i Dagens Nyheter med Herbert Tingsten som upphovsman. Tingsten såg den storslagna krediten som en symbolfråga i den kraftmätning som pågick mellan förespråkare för planhushållning/diktatur och marknadshushållning/demokrati.1 Utan att närmare gå in på denna diskussion kan konstateras att bilden av rysskrediten som uttryck för svensk förkärlek för planhushållning och undfallenhet mot diktaturen är grovt missvisande.

Före den ryska revolutionen hade Ryssland varit en viktig marknad för Sverige. Under mellankrigstiden gjordes försök att åter få till stånd ett mer omfattande handelsutbyte, som emellertid inte lyckades. 1943 kom trevare från Sovjetunionen om en mer omfattande handel. Det svenska handelspolitiska läget under kriget innebar ett praktiskt taget totalt beroende av Tyskland, sedan Skagerrackspärren lagts ut i april 1940. Krigslyckan hade emellertid vänt 1943 och såväl den svenska regeringen som näringslivet började planera för handeln efter krigsslutet. Den allmänna åsikten inom Sveriges Allmänna Exportförening, där de stora svenska exportföretagen var företrädda, var att det skulle bli mycket svårt att återta marknaderna i väster och söder som gått förlorade genom avspärrningarna. De välkomnade därför en utökad handel med Sovjetunionen. För att en sådan skulle komma till stånd var näringslivet emellertid beroende av regeringens medverkan - ett handelsavtal måste slutas och krediter var nödvändiga för att handel skulle komma till stånd.2

I september 1944 fanns ett avtalsförslag som i sin grundstruktur var likt det slutliga kreditavtalet. Det innebar en statlig kredit från Sverige till Sovjetunionen på 200 miljoner kr per år i fem år. Det hade diskuterats inom regeringen i positiv anda. Inom Sveriges Allmänna Exportförening var grundinställningen också positiv men det fanns också viss kritik. Den bestod främst i att krediten skulle

1 Hägglöf, I., Berätta för Joen: mina år med ryssarna (Stockholm 1984) s 224. 2 Otryckt manuskript av Klas Böök rörande förhandlingar om rysskrediten s 7 UDA.

vara statlig. Marcus Wallenberg lade fram ett förslag till kortfristig kredit från svenska banker som dock avvisades från sovjetisk sida.3

Under 1944 råder det dock inget som helst tvivel om att det fanns ett stort intresse hos det svenska näringslivet för ett kreditavtal. Det stora problemet ansågs vara Sovjetunionens svala intresse för handel med Sverige. Detta trodde man sig kunna förklara med att Sovjetunionen fick så fördelaktiga krediter från USA och att landet nu var överlupet av krediterbjudanden. De svenska priserna var också i allmänhet alltför höga för att kunna vara attraktiva för sovjetiska köpare. Exportföreningen utövade påtryckningar på myndigheterna för att få dem att ”handla snabbt och tillräckligt storstilat”.4

Diskussionerna drog ut på tiden men i juni 1945 föreslog Sovjetunionen en helt statlig kredit på 1 miljard kr med tio års löptid. Den svenska regeringen, som då fortfarande var en samlingsregering, accepterade förslaget som grund för förhandlingar. Konkret var det handelsminister Bertil Ohlin, som tillsammans med Ernst Wigforss, tog detta beslut.5

Det sovjetiska intresset var fortfarande inte översvallande. Inte förrän i mars 1946 meddelade Sovjetunionen att man ville börja förhandla. I maj samma år beslöts i konselj formellt att förhandlingar med Sovjetunionen skulle upptas. Handelsminister Gunnar Myrdal höll ett tal i riksdagen och samtliga riksdagspartier förklarade sig nöjda med att förhandlingarna skulle komma igång.6

Ekonomi och stormaktspolitik

Fram till sommaren 1946 finns inga tecken på att kreditavtalet uppfattas som motiverat av andra skäl än ekonomiska. Det rådde politisk enighet om vikten av att handeln kom igång igen. Det svenska näringslivet var fortfarande intresserat av att bygga upp en avsättningsmarknad i Sovjetunionen. Dock var situationen en annan 1946 än 1944. De förväntade svårigheterna med att få sälja till gamla marknader i väster kom helt på skam. Företagen mötte en efterfrågan från gamla kunder som de inte hade möjlighet att svara upp mot. Brist på råvaror, brist på arbetskraft och långa leverans-

3 Böök s 33 UDA. 4 Protokoll 5 oktober 1944, Sveriges Allmänna Exportförenings arkiv, Rysslandssektionen vol. 2 RA. 5 Böök s 51. 6 Riksdagsprotokoll, Andra kammarens protokoll nr 21:22 onsdag 22 maj 1946.

tider kom att bli de största bekymren för de svenska företagen, där den uppdämda efterfrågan på hemmamarknaden bidrog till problemen.

I grunden var det förstås positivt att den förväntade efterkrigsdepressionen såg ut att dröja. Situationen påverkade emellertid de svenska företagsledarnas intresse för kreditavtalet med Sovjetunionen. Att komma in på nya marknader innebar extra ansträngningar - det var betydligt lättare att ta upp gamla affärskontakter. Om man inte kunde tillfredsställa dessa gamla kunder, var det mindre intressant att bygga upp en ny kundkrets i Sovjetunionen. Då den svenska regeringen under våren 1946 försökte förbereda avtalsförhandlingarna genom att undersöka näringslivets leveransvillighet, visade det sig att många företagsledare ändrat inställning till avtalet. Från att ihärdigt ha uppvaktat regeringen om hjälp att få till stånd ett avtal, uppfattade många företagsrepresentanter nu regeringens frågor som påtryckningar att avstå leveranskapacitet. Regeringens agerande kunde tolkas i termer av planhushållning och tvångsåtgärder och ge ytterligare näring till Tingstens kampanj i Dagens Nyheter. Ett tydligt exempel är ASEA-chefen Torsten Ericsson som lämnade uppgifter till Tingsten som kom till direkt användning i presskampanjen.7

Förhandlingarna mellan Sovjetunionen och Sverige under våren 1946, inleddes med att de sovjetiska förhandlarna krävde 2 % ränta och presenterade krav på inköp av varor från den överbelastade svenska verkstadsindustrin. De svenska förhandlarna reste hem för att rådgöra med regeringen över sommaren 1946. Under denna tid intensifierades den politiska presskampanjen mot avtalet. Det var emellertid inte förrän i augusti 1946 som frågan definitivt fördes upp på stormaktspolitisk nivå. Det skedde då den amerikanske ambassadören i Stockholm överlämnade en note till Sveriges regering där man uttryckte farhågor för att Sveriges handel skulle för lång tid bindas till Sovjetunionen genom ett bilateralt avtal. En sådan bindning var oförenlig med den fria, multilaterala handel som USA eftersträvade.8

Handelsminister Myrdal hade ett möte med den amerikanske ambassadören där farhågorna tydligare klargjordes. Den amerikanske ambassadören ville veta om Sverige hotats av Sovjet, om Sovjet ville hindra Sveriges handel med andra öststater och om

7 Tingsten, H., Mitt liv 3 Tidningen 1946-1952 (Stockholm 1963) s 134-137. 8 Hägglöf s 241.

baltutlämningen spelat någon roll. Myrdals svar var avfärdande.9Det officiella svaret på noten bestod främst i den svenska regeringens hävdande att ett bilateralt avtal på inget sätt innebar att Sverige slutat eftersträva fri och multilateral handel.10

Det är rimligt att anta att den intensiva presskampanjen i viss mån bidragit till den amerikanska noten. Det viktigaste i sammanhanget är dock att det förefaller som om denna note var orsaken till att man från sovjetisk sida slutligen beslöt sig för att få till stånd ett avtal med Sverige. Det är åtminstone den bedömning den svenske ambassadören i Moskva, Gunnar Hägglöf, gjorde.11 Från att ha varit en ekonomiskt motiverad handelsöverenskommelse, för vilken Sovjetunionen, endast periodvis visat något särskilt intresse, kom avtalet att få stormaktspolitiska dimensioner och bli en del av kalla krigets upptrappning.

För den svenska regeringen innebar den stormaktspolitiska inblandningen att det blev ytterst svårt att dra sig ur avtalet. Tidigare anklagelser för att man lät utrikespolitiken styra handeln hade relativt lätt kunnat avvisas med hänvisning till att det fanns såväl privatekonomiska som samhällsekonomiska intressen av avtalet. Om man nu istället gav efter för amerikanska påtryckningar och drog sig ur avtalet med Sovjetunionen skulle det vara ett betydligt klarare sätt att låta handeln styras av utrikespolitiska hänsyn. Den svenska regeringens handlingsfrihet blev härigenom kraftigt begränsad. Hur man än gjorde kunde man anklagas för att ta utrikespolitiska hänsyn och den bekännelse regeringen hade då det gällde handel var klassiskt liberal – handeln skulle inte styras av politiken.

Avtalets utnyttjande

När avtalet väl var slutet visade det sig ändå inte vara någon lätt sak att få till stånd ett omfattande handelsutbyte. Den viktigaste orsaken till det dåliga kreditutnyttjandet var att det var svårt för de sovjetiska representanterna att godta marknadsekonomiska villkor för handelsutbytet. De stora svenska verkstadsföretagen valde att prioritera sina gamla kunder i väst. Utrikesminister Östen Undéns föreställning om att företagen tog hand om order med utgångspunkt från den tidpunkt de kom in avfärdades som naiv av de

9 Böök s 125. 10 Utrikesdepartementet meddelar - den amerikanska noten återges tillsammans med det svenska svaret i utrikesdepartementets arkiv Bihang 1 Ad HP 64 Er, vol. 54, RA. 11 Hägglöf s 42.

svenska företagsledarna - man måste alltid reservera leveranskapacitet för gamla kunder.12 De sovjetiska inköparna ansåg priserna för höga och leveranstiderna för långa. De hävdade också att det var den svenska regeringens sak att se till att leveranser kom till stånd. Regeringen hade i avtalet utfäst sig för att ”inom ramen för sin kompetens” underlätta avtalets genomförande. Chefen för UD:s handelsavdelning Klas Böök, tvingades tydligt markera att det inte låg inom ramen för regeringens kompetens att påverka priser, förskott, leveransvillkor eller leveranstider.13 Från UD:s sida klargjordes att inga särskilda åtgärder (det vill säga ingen prioritering) skulle vidtas för handeln med Sovjetunionen. Det kom i praktiken att betyda att avtalet kom att tolkas på ett restriktivt sätt.14

Av den miljard kr som beviljats för kreditleveranser kom endast 506 miljoner kr i löpande priser att användas. Räknat i fasta priser var summan 275 miljoner kr. Inte heller kom handeln med Sovjetunionen att utgöra 10 % av exporten från Sverige, vilket hade varit förhoppningen/farhågan. 1952 uppnådde exporten ett maximum och utgjorde då 2,8 % av den totala svenska exporten.15

Mönstret kom att bestå även under kommande år. Såväl export som import ökade kraftigt i absoluta tal från 1950-talet till 1980talets mitt men andelarna förblev små, eftersom Sveriges utrikeshandel som helhet också kraftigt ökade. Den andel av den svenska exporten som gått till Sovjetunionen har pendlat mellan 1 och 2 % sedan 1950-talet medan andelen av svensk import som kommit från Sovjetunionen ökat från 0,5 till ca 3 % vid 1980-talets mitt.16Orsaken till att importen ökat mer än exporten har varit den omfattande svenska importen av sovjetisk olja. Det kan dock inte hävdas att Sverige varit beroende av de sovjetiska oljeleveranserna - det har funnits möjligheter att vända sig till andra leverantörer.17

Den kritik som riktades mot rysskrediten gick bland annat ut på att svenska skattebetalare tvingades avstå resurser för att betala leveranserna till Sovjetunionen. Vid en utvärdering i efterhand av vinnare och förlorare framstår kritiken som befogad. Sovjetunionen drog nytta av avtalet genom att få åtråvärda svenska varor. Att priserna var höga gjorde ju mindre för Sovjetunionens del, då leve-

12 Samtalsprotokoll 10 september 1946, vol. 1136, ASEA:s arkiv. 13 POmbudsmöte i Moskva, Sammanträde nr 9 tisdag den 26 augusti 1947, vol. 56, Ad HP 64, UD:s arkiv, RA. 14 Skrivelse Hägglöf till Ordföranden i Statens Industrikommission 26 januari 1948, vol. 59, Ad HP 64, UD:s arkiv, RA. 15 Karlsson, B., Handelspolitik eller politisk handling (Göteborg 1992) s 75. 16 SOS Handel 1947-1961 och SOS Utrikeshandel 1962-1983. 17 Alvstam, C.G., Utrikeshandel och rumslig dynamik (Göteborg 1979) s 125.

ranserna skedde på kredit och de svenska leverantörerna fick betalt från svenska staten. Visserligen skulle Sovjetunionen betala i efterhand men avbetalningstiden var lång och en del av krediten kom att skrivas av. En kort sammanfattning på temat vinnare och förlorare skulle vara att Sovjetunionen vann, svenska staten förlorade och svenska företag vann på krediten. De svenska företagen använde sig ofta av ett särskilt risktillägg för öststatshandel och de kunde räkna med säker betalning via svenska staten. Flera företag gjorde stora vinster på handeln.18

Regeringens ”sovjetvänlighet”

Som tidigare framgått är en stor del av historieskrivningen kring ”rysskrediten” koncentrerad till dess politiska betydelse. Symptomatisk är diskussionen av Rolf Sohlman i ”Svenska diplomatprofiler under 1900-talet” där det endast i en note nämns (s 310), att det också fanns ekonomiska motiv till avtalet. Avtalet diskuteras sedan enbart som en del av utrikespolitiken.

Att diplomater och politiker diskuterade rysskrediten med utgångspunkt från utrikespolitik och ideologi betyder dock inte att motiven för ett kreditavtal med nödvändighet var politiska. För att förstå samspelet mellan ekonomiska och politiska motiv kan de ekonomiska motiven diskuteras i termer av företagsekonomiska respektive samhällsekonomiska avtalsskäl. Vidare är det rimligt att dela upp de politiska motiven i utrikespolitiska respektive ideologiska skäl. Det framgår då att företagen under 1943–1945 hade starka företagsekonomiska skäl för att få till stånd handel med Sovjetunionen eftersom man ansåg sig ha stort behov av denna marknad för att få avsättning för sina produkter. Regeringen hade samhällsekonomiska skäl för sitt agerande. Dels var det angeläget att få igång utrikeshandeln efter kriget, dels förväntades en efterkrigsdepression då en stabil produktion för den sovjetiska marknaden kunde bidra till att hålla efterfrågan uppe. Detta var ingen stor politisk stridsfråga – såväl socialdemokrater som delar av borgerligheten ansåg det angeläget att utjämna konjunkturcyklerna. Folkpartiledaren Bertil Ohlin var en av de nationalekonomer som utvecklat dessa tankar.

De utrikespolitiska motiven för rysskrediten brukar diskuteras som tecken på eftergivenhet för sovjetmakten och relateras till

18 Karlsson, s 95.

socialdemokratins och främst utrikesminister Undén. Det finns en koppling mellan utrikespolitik och ekonomi. Den består i att ju mer ekonomiskt beroende länder blir av varandra desto mindre blir krigsrisken – samma argument som under 1950-talet användes för skapandet av EEC. I efterhand kan det möjligen uppfattas som naivt av den svenska regeringen att vilja bidra till en sådan utveckling genom ökad handel med Sovjetunionen. Det var dock en föreställning som flera andra västregeringar hade under en kort tid efter krigsslutet. Den ideologiska kritiken gick ut på att regeringen i grunden var positiv till den sovjetiska planhushållningen och ville gynna denna.

Historieskrivningen kring rysskrediten har främst kommit att handla om utrikespolitik och ideologi. Det är ett resultat, dels av att den mediala uppmärksamheten inriktades på dessa frågor, dels av att det var mer naturligt för diplomater och politiker att argumentera för avtalet i politiska snarare än i ekonomiska termer. Ett studium av kreditens förhistoria visar emellertid att det är helt orimligt att beskriva det svensk-sovjetiska kreditavtalet som dikterat av politiska önskemål om att gynna Sovjetunionen eller av ideologisk förkärlek för planhushållning. Som framgått var grunden för avtalet företagsekonomiska intressen hos svenska företag, respektive sovjetiska inköpsorganisationer som sammanföll med regeringens samhällsekonomiska intressen. Då marknadssituationen förändrades kom de svenska företagens intresse att svalna och de sovjetiska organisationerna var inte heller särskilt påträngande.

Den företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt motiverade rysskrediten kunde alltså även legitimeras utrikespolitiskt. Det var emellertid inte förrän sommaren 1946 som tidningsdebatt och amerikanskt agerande lyfte upp avtalsfrågan till en stormaktspolitisk nivå, Sovjetunionens intresse ökade dramatiskt och svenska regeringens möjlighet att dra sig ur begränsades kraftigt. Om det finns någon period under vilken kreditavtalet kunnat användas som påtryckningsmedel i fallet Raoul Wallenberg så var det under hösten 1946, eftersom det var då som Sovjetunionens regering bestämde sig för att förhandlingarna skulle genomföras.

Betydelse för Raoul Wallenberg-fallet

Ovanstående redogörelse för kreditavtalet med Sovjetunionen 1946–1952 har syftat till att diskutera dess eventuella betydelse för den svenska regeringens agerande i fallet Raoul Wallenberg. Det är i sammanhanget viktigt att nämna att inga dokument i UD:s arkiv påträffats som tyder på att svenska regeringen drog in Raoul Wallenberg-fallet i handelsdiskussionerna. Om detta var rätt eller fel av den svenska regeringen kan man ha olika uppfattning om, men det är uppenbart att den svenska regeringen och dess representanter inte ansåg att diskussioner om försvunna diplomater hörde hemma i sammanhanget.

Det är dock möjligt att diskussionerna om handelsavtalet spelat en indirekt roll för handläggningen av Raoul Wallenberg-fallet. Om man från svensk sida var oerhört angelägen att få till stånd ett avtal, så kan regeringsrepresentanterna ha försökt undvika frågor som kunde störa den allmänna stämningen mellan Sverige och Sovjetunionen och därmed leda till att avtalet inte förverkligades. Om man å andra sidan var oerhört angelägen om ett avtal från sovjetiskt håll, så hade det kanske varit möjligt att utnyttja detta intresse genom att kräva utlämning av Raoul Wallenberg i utbyte mot fördelaktiga krediter.

Som framgått av redogörelsen ovan var emellertid intresset för ett avtal från sovjetiskt håll inte särskilt överväldigande förrän i augusti 1946, då det lyfts till en stormaktspolitisk nivå. Orsakerna härtill var förmodligen sovjetiska förhoppningar om bättre avtal med andra länder med billigare priser. Inte heller från svensk sida var intresset alltid på toppunkten. Mest intressant förefaller avtalet ha varit under första halvåret 1945, då det fortfarande var osäkert om det skulle vara möjligt att återuppta handeln med västländerna. Avtalet uppfattades dock aldrig ha avgörande betydelse för svensk ekonomi, särskilt som det på kort sikt innebar en ekonomisk påfrestning för den svenska staten. Det var tänkt som en långsiktig satsning som kunde bidra till att hålla uppe efterfrågan vid en lågkonjunktur. Om avtalet inte kom till stånd hade emellertid regeringen en rad andra alternativ för att hålla uppe efterfrågan – det var detta som den stora mängden utredningar om planering för efterkrigstiden som genomförts syftade till. Det är inte heller rimligt att tänka sig att avtalet skulle ha haft någon avgörande betydelse för det politiska förhållandet mellan Sverige och Sovjetunionen. Visserligen fanns en tanke om att ökat ekonomiskt

utbyte skulle kunna leda till ökad politisk avspänning men den svenska regeringen var medveten om sin roll som mycket liten spelare inom världspolitiken.

Avtalet var sålunda inte av den stora vikt som ibland hävdats. Möjligen kan det ha uppfattats som så viktigt under våren 1945 att det indirekt påverkade den svenska regeringens agerande. Regeringens önskan att upprätthålla ett gott förhållande till Sovjetunionen kan ha förstärkts av önskemålet om att sluta ett handelsavtal. Under denna tid hade det varit svårt att använda handelsavtalet för att påverka Sovjetregeringen till eftergifter i fallet Wallenberg, eftersom den sovjetiska regeringens intresse inte var särskilt intensivt. Då det sovjetiska intresset blev större – från augusti 1946 hade det kanske varit möjligt.

Del II: Släkten Wallenberg

Wallenberg-släktens ekonomiska och politiska betydelse

Det finns andra frågor med ekonomiska implikationer som rests i Raoul Wallenberg-fallet. Dessa har sin utgångspunkt i att Raoul Wallenberg tillhörde den ekonomiskt mycket inflytelserika släkten Wallenberg. Jacob och Marcus Wallenberg hade under kriget haft viktiga uppdrag för regeringens räkning och hade ett stort kontaktnät. Användes detta kontaktnät för att befria Raoul Wallenberg? Eller var det en nackdel för Raoul Wallenberg att han tillhörde denna släkt? För att kunna besvara dessa frågor måste kontakterna mellan Raoul, Marcus och Jacob Wallenberg, liksom Wallenbergs internationella kontaktnät och dess relationer till den svenska regeringen.

Under slutet av 1930-talet gick makten över Wallenbergföretagen (Stockholms Enskilda Bank och därtill knutna företag) över till Jacob och Marcus Wallenberg. Dessa var kusiner till Raoul Wallenbergs far. Båda bröderna kom under andra världskriget att glida in i den politiska sfären. Kriget nödvändiggjorde ett närmare samarbete mellan stat och näringsliv. Den svenska regeringen blev i stor utsträckning beroende av de kunskaper som fanns inom näringslivet, då allt mer av det ekonomiska utbytet måste regleras.

Jacob Wallenberg hade redan 1934 deltagit i förhandlingarna om ett clearingavtal med Tyskland. Under kriget blev han medlem av

den delegation som förhandlade med Tyskland om krigshandeln. Marcus Wallenberg fick en liknande ställning i förhållande till England. Under hösten 1939 fick han till och med överta ansvaret som delegationschef för handelsförhandlingarna med England. Även under resten av kriget var Marcus Wallenberg en central person i de handelsförhandlingar som fördes med såväl England som USA. Han spelade också en roll som förmedlare av kontakt mellan Finland och Sovjetunionen 1942 till 1944. Han hade nära kontakt med Alexandra Kollontaj, som var Sovjetunionens sändebud i Stockholm 1930–1945. Inga svenska privatpersoner utnyttjades i den svenska utrikespolitikens tjänst så flitigt som Jacob och Marcus Wallenberg.19 Deras insatser uppskattades högt av svenska regeringen. Teoretiskt borde det alltså varit möjligt för bröderna Wallenberg att utnyttja sitt inflytande över politiska nyckelpersoner för att befria Raoul Wallenberg. Visserligen kan man allmänt hävda att det är olämpligt att blanda personliga, ekonomiska och politiska intressen, men Marcus Wallenberg hade under kriget inte dragit sig för att blanda sina roller. Då han var officiell handelförhandlare och alltså företrädde svenska staten, drog han sig inte för att gynna företag, i vilka Wallenbergs hade intressen.20

Bröderna Wallenbergs förhållande till Raoul belyses i källpublikationen Raoul Wallenberg in documents 1927–1947 (Stockholm 2000) utgiven av Gert Nylander och Anders Perlinge. Dokumenten ger en bild av relationen mellan släktingarna som vänskaplig men inte särskilt intim. Marcus Wallenberg utfärdade introduktionsbrev åt Raoul så att han skulle kunna träffa intressanta personer under sin New York resa.21 Han fick också en del affärsuppdrag - att införskaffa patent på blixtlås i Tyskland, att biträda vid realisering av svenska tillgångar i Turkiet, men dessa resulterade inte i något fast arbete.22 1939 var Raoul frustrerad över situationen. Jacob Wallenberg hade ställt arbete i utsikt någon gång i framtiden men Raoul började bli otålig.23

Under kriget kom Raoul Wallenberg istället att arbeta som utrikeshandelsrepresentant för Mellaneuropeiska handelsbolaget, där Kálmán Lauer, en ungersk jude, var direktör. I maj 1944 skrev Lauer, uppenbarligen på Raouls inrådan, till Jacob Wallenberg och

19 Olsson, U., Att förvalta sitt pund,. Marcus Wallenberg 1899-1982 (Stockholm 2001) kapitel IV. 20 Olsson (2001) s 219. 21 Nylander, G., Perlinge, A., Raoul Wallenberg in documents (Stockholm 2000) s 40 och 42. 22 Ibid s 54 och 60. 23 Ibid s 86.

vädjade om stöd för sin ansökan om svenskt medborgarskap. Bakgrunden var att Lauer försökte rädda sina svärföräldrar och sin systerdotter från Ungern, men att det var omöjligt för dem att få svenskt provisoriskt pass om Lauer själv inte var svensk medborgare. Jacob Wallenberg utfärdade omedelbart en rekommendation för Lauer att få svenskt medborgarskap.24

Kálmán Lauer redogjorde i april 1945 för omständigheterna kring Raoul Wallenbergs rekrytering. Lauer hade fått en förfrågan av överrabbinen i Stockholm, Marcus Ehrenpreis, om han visste någon som kunde sändas till Budapest för att undersöka förhållanden i judefrågan. Lauer föreslog Raoul Wallenberg, vilket accepterades av Ehrenpreis. Samtidigt anhöll amerikanska legationen om hjälp i den ungerska judefrågan hos UD. Raoul tillfrågades av kabinettssekreterare Erik Boheman om han ville träda i UD:s tjänst som legationssekreterare i Budapest, vilket Raoul accepterade. Den amerikanska ambassaden satte sedan in pengar på ett konto i Enskilda Banken som sedan sände in avierna till UD som vidarebefordrade dem till Raoul.25

UD ställde som villkor för Raouls anställning att han skulle utträda ur Mellaneuropeiska handels AB och inte syssla med några affärer. I publikationen Raoul Wallenberg: redovisning från den svensk-ryska arbetsgruppen (Stockholm 2000), uppges att Raoul också hade något uppdrag även från Wallenbergföretagen, vars karaktär inte kunnat klarläggas. Av Nylanders - Perlinges dokumentsamling framgår att det rörde sig om ett byggnadsprojekt i Huvudsta i vilket Raoul tidigare varit engagerad.26

I september 1944 var Lauer allvarligt bekymrad för Raoul. I brev till Jacob Wallenberg uppger Lauer att Raoul undrat om han inte behövdes i Stockholm för Enskilda Bankens byggplaner. Lauer bad Wallenberg intervenera hos UD så att Raoul kunde få resa hem - det var ”med hänsyn till Raouls egen existens” mycket önskvärt.27Jacob Wallenberg hade inget behov av Raouls hjälp i Stockholm men vände sig ändå till UD och fick utrikesrådet Engzell att lova att skriva till Raoul för att få veta hur han såg på sitt arbete och en eventuell återresa.28 Den 8 december meddelade Raoul Lauer att han tänker stanna några månader till i Budapest för att bilda en internationell förening för återställandet av judisk egendom. Han

24 Ibid s 92-96. 25 Ibid s 106-110. 26 Ibid s 100 och 104. 27 Ibid s 100. 28 Ibid s 102.

önskade dock veta hur det i så fall skulle gå med hans arbete inom Huvudsta-projektet. Jacob Wallenbergs besked var att platsen skulle komma att stå öppen tills vidare.29

Den 20 april 1945 beskrev Kálmán Lauer också händelserna kring Raoul Wallenbergs försvinnande. Enligt Lauer hade beslut fattats om att Raoul skulle försöka komma över på den ryska sidan eftersom Gestapo och SS ville stoppa Raouls arbete. Wallenberg hade sedan setts den 17 januari tillsammans med sin chaufför och två ryska officerare och UD hade informerats om att Raoul stod under ryskt beskydd. Lauer var övertygad om att ryssarna inte skulle låta något ont hända honom eftersom Raoul, såväl som hans mission, enligt uppgifter från ryska handelsdelegationen, åtnjutit den största sympati. Å andra sidan, konstaterar Lauer, medförde Raoul anteckningar och fotografier från illdåd som nazisterna förövat och ”det kan ju tänkas att det hänt honom en olycka på vägen till Debreczen”.30

Samma dag som Lauer skrev sitt brev till Marcus Wallenberg, avsände Marcus själv ett brev till Alexandra Kollontaj i ”une affaire strictement privée”. Han bad Kollontaj att använda sitt inflytande för att göra efterforskningar, eftersom familjen nu väntat tre månader på att få veta något nytt om Raouls öde.31 Detta brev visar att Marcus Wallenberg inte var främmande för att använda sig av sina relationer till politiker för att uppnå privata mål. I detta fall var emellertid ansträngningarna förgäves.

Bosch-affären

Det finns mycket som talar för att bröderna Wallenberg kunde ha fortsatt att utöva inflytande på Raoul Wallenberg-frågan även efter krigets slut. Möjligheterna härtill minskade dock på grund av den uppmärksammade Boschaffären, vars kritiska fas inträdde 1945– 1946.

Bakgrunden var att den multinationella Boschkoncernen med säte i Tyskland under 1930-talet fruktade för att historien från första världskriget skulle upprepas. Då förlorade nämligen företaget sina utländska dotterbolag i de länder som var Tysklands fiender. Boschledningen försökte därför sälja sina utländska bolag

29 Ibid s 104. 30 Ibid s 108. 31 Ibid s 112.

till utländska ägare med rätt till återköp efter kriget. Man ville alltså ha icke-tyska bulvanägare till dotterbolagen. Carl Goerdeler, som var knuten till Boschkoncernen, kontaktade Jacob Wallenberg i frågan och SEB-gruppen köpte åtta Bosch-företag i neutrala länder.32 En mycket större affär var dock att köpa 70 % av aktiekapitalet i American Bosch Corporation (ABC). I båda fallen utformades promemorior om att SEB-gruppen inte kunde sälja aktiemajoriteten till andra utan att Boschkoncernen skulle ha återköpsrätt. Dessa promemorior var emellertid inte formellt bindande eftersom de inte var underskrivna och signerade.33

Den europeiska Bosch-affären avvecklades 1941–1943. I USA blev problemen stora, eftersom de amerikanska myndigheterna betraktade alla tyskägda företag som redskap för nazismen. De amerikanska myndigheterna misstänkte, med all rätt, att ägandeförhållandena i ABC inte var helsvenska. Amerikanska staten hade stort behov av de motorelektriska komponenter som ABC tillverkade men ville att aktierna skulle försäljas till amerikanska medborgare. Wallenbergs hade förbundit sig till Bosch att inte låta detta ske. Istället skapades en ”voting trust” för ABC. Det innebar, att rösträtten för ABC-aktierna, för begränsad tid, överfördes till styrelseordföranden i ABC. Då USA drogs in i kriget i december 1941 blev det än viktigare att styrka att ABC verkligen var svenskägt, eftersom det annars kunde tas i beslag som fientlig egendom. Bosch tvingades acceptera en omformulering av den tidigare uppgörelsen som innebar att man förklarade att äganderättent till ABC var bona fide svensk utan specialavtal.

Wallenbergs fick hjälp av svenska regeringen i detta arbete. I brev från Riksbanken till Finansdepartementet i Washington förklarades att ABC-aktierna var svenska och att det inte existerade några hemliga avtal som inkräktade på detta förhållande. Utrikesminister Günther förklarade för sin amerikanske kollega att han var övertygad om att Wallenbergs inte dolde något för regeringen i denna affär.34

I samband med ockupationen av Tyskland fick emellertid den amerikanska administrationen tillgång till Boschkoncernens arkiv i Stuttgart. De dokument som där återfanns fick Boschaffären att framstå i ett helt annat ljus. Där fanns promemorior som visade att

32 Carl Goerdeler var rådgivare till Bosch-koncernen. Han var också anti-nazist och deltog i sammansvärjningen mot Hitler vilket ledde till hans avrättning i februari 1945. 33 Olsson, U., Bank, familj och företagande (Stockholm 1986) s 21-26. 34 Olsson (2001) s 242.

det svenska ägandet av Bosch-bolagen endast var avsett som tillfälligt. De svenska motsvarigheterna till dessa papper hade förstörts av SEB. Det var tydligt att Wallenbergs bedrivit ett dubbelspel. Gentemot USA, hade hävdats att ABC var svenskägt och att avsikten på sikt var att sälja företaget till amerikanska medborgare. I förhållande till Bosch-företaget i Tyskland försökte man få det att framstå som att avsikten var att behålla tillräckligt med ABC-aktier så att moderbolaget skulle kunna återköpa dem efter kriget.35Wallenbergs hade inte heller informerat svenska regeringen om alla turer i Boschaffären. Genom agerandet hade man lyckats få stöd från svenska regeringen för att behålla ägandet i ABC.

Det amerikanska finansdepartementet förklarade Wallenbergs som ”special blocked nationals” och vill svartlista dem och deras företag i alla allierade länder. Marcus Wallenberg tillbringade hösten 1945 i USA i förhör på det amerikanska finansdepartementet. Wallenbergs sökte även nu stöd hos den svenska regeringen. I oktober 1945 hade de utarbetat ett förslag till uttalande som de presenterade för den svenske ministern i Washington, Herman Eriksson. I förslaget stod att banken och Wallenbergs hade det bästa rykte och att deras ord gällde också för den svenska regeringen. Eriksson hade varit brödernas viktigaste kontakt i regeringen under kriget men han vägrade att skriva under ett sådant uttalande. Hans hållning bekräftades sedan från UD, som fann Erikssons svar ”ägnade att tillrättalägga förhållandet mellan svenska myndigheter och dem”.36

Boschaffären blev under våren 1946 en del av en större uppgörelse om tyska tillgångar i Sverige. I mars 1947 gjorde de amerikanska och svenska regeringarna upp om deblockering av svenska tillgångar i USA. Den rättsliga processen om ABC i USA slutade i förlikning 1950 men innebar en stor ekonomisk förlust för Wallenbergs. Den största förlusten låg dock i att Wallenbergs namn kom att kopplas till det nazistiska Tyskland.37 Dessutom hade det goda förhållandet till den svenska regeringen fått ett grundskott.

35 Olsson (2001) s 240. 36 Olsson (2001) s 247-248. 37 Olsson (2001) s 253. Ryktet om att Wallenbergs stödde nazismens sak har visat sig svårt att tvätta bort. En av de mer bisarra teorierna om Raoul Wallenbergs död har lanserats av två holländska forskare i boken Aalders, G., Wiebes, C., Affärer till varje pris, Wallenbergs hemliga stöd till nazisterna (Stockholm 1989). Där påstås att bröderna Wallenberg intog en mycket välvillig hållning till nazisterna. Vidare hävdas att familjen Wallenberg var starkt antisovjetisk och saboterade det svensk-sovjetiska kreditavtalet. Ren hämndlystnad från sovjetisk sida skulle så ha lett till fängslande av Raoul Wallenberg (Aalders-Wiebes s 260-264).

Den nye utrikesministern Östen Undén betraktade bröderna Wallenberg med viss kyla.38

Boschaffären kan betraktas som exempel på de problem som uppstår då man blandar ekonomiska, politiska och privata roller. I ekonomiskt avseende är det ingen tvekan om att motivet till bulvanägandet var möjligheten att göra god vinst. I politiskt avseende kan konstateras att Wallenbergs inte instämde i den analys som innebar att tyskägda företag med automatik bidrog till nazismens sak. Att de vågade hålla fast vid denna inställning under kriget måste betecknas som våghalsigt, då det stod mycket klart att de allierade, särskilt USA, betraktade tyska företag som identiska med nazistiska företag. Enligt amerikansk logik bidrog alla tyskägda företag till den tyska krigföringen, till nazismens spridning och till att amerikanska liv gick förlorade. Wallenbergs inställning karaktäriseras snarare av uppfattningen att ekonomiskt utbyte bör kunna ske oavsett nationell tillhörighet. Om man kunde stödja gamla tyska affärsbekanta som dessutom var anti-nazister så ansågs detta privatmoraliskt legitimt. Inställningen kan diskuteras, men det avgörande i denna fråga var att den definitivt inte delades av den amerikanska regeringen.

Marcus, Jacob och Raoul Wallenberg - en diskussion

Raoul Wallenberg var inte nära släkt till Marcus och Jakob Wallenberg. Dock kunde han räkna med visst stöd i sin karriär från bankens sida. Han fick också en del uppdrag och en anställning ställdes i utsikt men man kan inte påstå att Jacob Wallenberg såg Raouls tjänster som oundgängliga. Då Raouls arbetsgivare började känna oro för Raouls öde under hösten 1944, tog dock Jacob kontakt med UD för att försäkra sig om att det skulle bli möjligt för Raoul att resa hem. I april 1945 agerade Marcus Wallenberg genom att utnyttja sin privata bekantskap med ambassadör Kollontaj. Under denna period - våren 1945 – är det möjligt att svenska regeringen på ett mer effektivt sätt kunde dragit nytta av Wallenbergs kontakter.

38 Östen Undén Anteckningar 1918-1952, utgivna av Molin, K. (Stockholm2002) s 109. Undén betecknar i en dagboksanteckning 2/11-1945 redogörelsen för Boschaffären som häpnadsväckande. Han antecknar att regeringen på något sätt måste framföra till de amerikanska myndigheterna att den inte haft kännedom om de fakta som nu kommit i dagen då den avgivit tidigareförklaringar att affärerna vore bona fide.

Från augusti 1945, då Bosch-affären avslöjades förändrades situationen. Ett förtroendefullt samarbete mellan Wallenbergs och den svenska regeringen var svårt att åstadkomma. Det innebar också att möjligheterna för bröderna Wallenberg att påverka den svenska regeringen till mer aktivt handlande minskade. Det var också betydligt svårare att utnyttja det internationella kontaktnät man hade, då man förknippades med hjälp åt nazismen.

Slutsatsen, då det gäller släktskapens betydelse för Raoul Wallenberg-fallet, är att det var en gynnsam faktor fram till sommaren 1945. I samband med Bosch-affären försvann denna gynnsamhetsfaktor. Därifrån till att hävda att släktskapet påverkade regeringen till passivitet i Raoul Wallenberg-fallet är steget emellertid långt.

Slutdiskussion och utvärdering

Utredningen om den svenska regeringens handläggning av Raoul Wallenberg-fallet har till uppgift att undersöka om regeringen kan klandras i sin handläggning och om ett mer aktivt agerande kunnat leda till en annan utgång. I anslutning till kreditavtalet kan diskuteras om regeringen var så angelägen om avtalet av politiska skäl, att det ledde till undfallenhet och passivitet. Detta är emellertid inte troligt, eftersom det uppenbarligen var Sverige som var den givande parten. Möjligen kan regeringen under våren 1945, då marknadssituationen fortfarande var mycket osäker, ha indirekt påverkats av önskemålet om kreditavtal. En följdfråga är då, om regeringen drog nytta av att krediterbjudandet var så pass generöst och använde krediten som påtryckningsmedel för att få Wallenberg fri. Gunnar Hägglöf nämner i en tidningsartikel (Svenska Dagbladet, 7 december 1979) att han faktiskt föreslog ett sådant handlande men att Undén vägrade överväga saken. Det kan alltså fastslås att hot om försämringar eller indragning av kreditavtalet inte användes som påtryckningsmedel i Raoul Wallenberg-fallet. Om detta varit önskvärt kan diskuteras – det finns förstås goda skäl att hålla ekonomiska diskussioner skilda från förhandlingar om enskilda personers öde. Frågan kan emellertid också ställas så: Vilket är mest moraliskt acceptabelt; att använda ekonomiska påtryckningsmedel eller att ägna sig åt ”människohandel”. Det är dock ytterst tveksamt om ekonomiska påtryckningar skulle lett till ett annat resultat i fallet Raoul Wallenberg.

I anslutning till frågan om Raoul Wallenbergs familjetillhörighet kan konstateras att bröderna Jacob och Marcus Wallenberg hade en god ställning hos den svenska regeringen och att de också hade ett väl utbyggt internationellt nätverk. Detta gjorde det möjligt för Marcus Wallenberg att intervenera i Raoul Wallenberg-frågan via direktkontakt med ambassadör Kollontaj. I samband med Boschaffären sommaren 1945 försämrades bröderna Wallenbergs möjligheter att utöva inflytande såväl hos regeringen som via sitt internationella nätverk, eftersom Wallenberg-familjen kom att betraktas som förknippade med nazismen. Det innebar att det skulle varit svårt för den svenska regeringen att använda sig av Wallenbergs nätverk. Det finns heller inga tecken på att regeringen hade några önskemål i den vägen efter sommaren 1945.

Kritiken mot UD: Fallet Wallenberg i svensk offentlighet 1945–1982

Hans Fredrik Dahl

Ju mer man begrundar Raoul Wallenbergs tragiska öde – om vars gestaltning vi ännu är okunniga – desto starkare upplever man den ohjälpliga dissonansen mellan all djupare moralitet och de maktrealiteter, som konstituerar vår tids historiska situation. Ändå griper Wallenbergs öde med en kraft som gränsar till det mysteriösa. Många faktorer spelar här in. Man kan nämna den synliga ställning han intog såsom en av de få neutrala statliga representanterna i ett krigförande lands huvudstad under det mest kritiska skedet. Man kan peka på den osedvanliga, ja otroliga omfattning och betydelse hans individuella insats fick. Den konkreta kännedomen om de enskilda faserna i hans kamp har säkert spelat en stor roll. Och så självfallet – den stora publiciteten.

Atos Wirtanen, Dagstidningen, 29 augusti 1956.

Inledning

Fallet Wallenberg har genom åren föranlett medierna och den politiska offentligheten att rikta kraftfull och varaktig kritik mot Utrikesdepartementet. Anklaganden om att UD och den svenska regeringen inte har gjort tillräckligt i ärendet löper som en röd tråd genom den svenska inrikespolitiken från 1940-talet och fram till i dag. Ett illustrerande exempel är den utställning som sommaren 2002 visades i Riksarkivet i Stockholm, ”Raoul. En utställning i anledning av att Raoul Wallenbergföreningen överlämnat sitt arkiv till Riksarkivet”. Bredvid ett porträtt av den ledande UD-tjänstemannen i ärendets tidiga fas sammanfattas Wallenbergfallets långa historia på följande sätt:

Den svenska regeringen har fått utstå stark kritik för sin behandling av fallet Raoul Wallenberg. Kritiken har särskilt drabbat den svenska

ministern i Moskva vid denne tid, Staffan Söderblom. Hans inställning anses av många ha bidragit till att Wallenberg kvarhölls i sovjetisk fångenskap.

Att statens eget arkivverk beskriver myndighetens hantering som inte bara värd kritik utan också som direkt instrumentell i den tragedi som utspelas, är antagligen talande för den allmänna inställningen i svensk opinion. Att UD och regeringen begick allvarliga fel i Wallenbergärendet, dels genom att underlåta att vidta åtgärder, dels genom de åtgärder som faktiskt vidtogs, förefaller vara en allmänt spridd uppfattning.

Därför kan det vara av intresse att se närmare på hur kritiken mot UD ursprungligen uppkom och hur den formulerades i det som brukar kallas Wallenbergärendets första skede, fram till och med Vysjinskijbrevet 1947. Likaledes kan det vara värt att studera hur bedömningen av UD har utvecklats därifrån och framåt i tiden. Vad fanns det för substans i den ursprungliga kritiken mot UD, och vilka nya moment tillkom vartefter? Vilken roll hade UD i detta: Hur bidrog utrikesledningen själv till att kritiken med tiden blev så omfattande och så allmänt accepterad?

För att finna svaren på dessa frågor har följande material gåtts igenom.

UD:s pressmaterial, det vill säga de cirka 700 pressklippen från Raoul Wallenberg-dossiern (P 2 EuI) som i dag finns i UD:s arkiv i Stockholm, har systematiserats och gåtts igenom för åren 1945–80 (material från utländska tidningar har inte tagits med). Dessa klipp har kompletterats med de cirka 1 300 pressklippen i Wallenbergsföreningens arkiv i Riksarkivet. Detta opinionsmaterial har jämförts med de mest centrala av UD:s egna dokument beträffande den information som förmedlades respektive inte förmedlades offentligt, däribland pressavdelningens egna vaktrapporter, som finns samlade för åren 1945–52. Utöver politikers och tjänstemäns publicerade memoarer har dessutom alla diskussioner som förts i riksdagen om Wallenbergfallet gåtts igenom för åren 1945–95.1

En fullständig studie av fallet Wallenberg i svensk offentlighet skulle kräva ett större material än det som här har gåtts igenom. Fallet är utomordentligt rikt representerat, och kom med tiden att

1 En grupp källor som har gett förvånande lite utbyte är memoarerna från de pressmän som var centrala i utformningen av opinionen kring fallet Wallenberg. Varken Herbert Tingsten, Adam Nycop, Bo Strömsted, Gustav von Platen, Per Wrigstad, Sven Sörmark, Sigge Ågren, Sigurd Glans eller Gunnar Fredriksson behandlar fallet Wallenberg i sina relativt detaljerade tidningsminnen.

behandlas i alla tänkbara medier – inte bara tidningar, utan också böcker, folkmöten, radioprogram, TV-reportage och utställningar. Här har urvalet begränsats till pressmaterialet, ett opinionsmaterial som med utgångspunkt från UD:s egna arkiv förefaller ha haft störst betydelse för utrikestjänsten i dess kontakter med opinionen, och därmed för hur inställningen till UD har utvecklats i samma opinion.2 Att dagspressen, i motsats till t.ex. Sveriges Radio eller veckopressen, hade denna betydelse, beror naturligtvis på dess koppling till partisystemet och the body politic, som var så förhärskande under partipressens epok, dvs. fram till 1960-talet. På grund av dess polyfona karaktär är dagspressen särskilt lämplig om man vill kartlägga opinionen. I ett pressmaterial kommer alla möjliga synpunkter fram. Det går knappast att fastställa vad ”folk” ansåg om en sak, men ett omfattande pressmaterial kan ge en antydan om vilka synpunkter som vann stöd och vilka som trängdes tillbaka.3

Granskningen av pressen avslutas vid offentliggörandet av UD:s samlade material i den tredje vitboken från 1982, som började publiceras 1980. Anledningen till att granskningen avslutades där är att det sker en tydlig förändring i opinionsmaterialet från och med 1980-talet. Därefter får andra medier en mer framträdande roll i bevakningen av Wallenbergfallet. Från och med slutet av 1970-talet slår den växande internationella uppmärksamheten kring Wallenberg igenom via TV, radio och utländska medier, och ser ut att påverka den svenska opinionen mer än hemmapressen. Riksdagsmaterialet blir således mycket innehållsrikt efter 1975, i takt med den växande internationella uppmärksamheten kring fallet. 1982 var ett toppår internationellt sett. Under det året utgavs inte mindre än sju internationella boktitlar – en fransk, två tyska och fem amerikanska monografier – om Wallenberg. Under den när-

2 Ett mått på utvecklingen i sin helhet kan vara takten i utgivningen av böcker om Raoul Wallenberg. I enlighet med litteraturförteckningen i UD II:52, Raoul Wallenberg. Redovisning från den svensk-ryska arbetsgruppen 2000 (nedan Arbetsgruppen), har allt som allt ett 60-tal monografier (översättningar och nyutgåvor ej medräknade) utgivits om Wallenberg och hans öde. Dessa fördelar sig över decennierna på följande sätt: 1940-talet 4 böcker om RW 1950-talet 2 1960-talet 3 1970-talet 4 1980-talet 32 1990-talet 16 En närmare översikt över Wallenberglitteraturen lämnas i Torsten Hèrnod, Raoul Wallenberg – hans liv, gärning och fångenskap. En bibliografi. Högskolan i Borås 1997. 3 Utöver pressmaterialet i UD och i Wallenbergsamlingen, RA, finns en del pressklipp om Wallenberg samlade i Pressarkivet vid Uppsala Universitetsbibliotek. Detta håller nu på att digitaliseras vid Högskolan i Karlstad. Meddelat av Torsten Hèrnod.

mast efterföljande perioden, 1983–85, togs fallet upp flera gånger om året i riksdagen, oftast med hänvisning till just den internationella uppmärksamheten. Totalt diskuterades fallet ett trettiotal gånger i riksdagen, fördelade på följande sätt:

1945–55 6 diskussioner om Wallenberg i riksdagen41955–65 1 1965–75 2 1975–85 10 1985–95 12

Det är med utgångspunkt från detta rimligt att särskilt granska riksdagsmaterialet från slutet av 1970-talet och fram till den sista gången fallet togs upp, i januari 1995, för att komplettera bilden av hur den svenska opinionen utvecklades i fallet Wallenberg.

Fallets utveckling

Fallet Wallenberg är enastående, betraktat ur såväl internationellt som svenskt perspektiv. Vid de flesta större fall av försvinnanden eller mord brukar ju mediernas intresse mattas med tiden. I början har fallet hög prioritet, men uppmärksamheten minskar vartefter och ebbar slutligen ut. Efter några få år är fallet ofta ”glömt”, och när det enstaka gånger dras fram måste allmänheten påminnas om detaljerna. Såväl Bernadottemordet 1948 som Hammarskjölds försvinnande 1961, och kanske även Palmemordet, kan med avseende på medias bevakning karakteriseras med en sådan sjunkande intensitet, som ju också är den normala kurvan i nyhetsmediernas fokusering.

Wallenbergfallet utvecklades helt annorlunda. Här har vi att göra med ett försvinnande där uppmärksamheten kring den saknade personen inte har avtagit, utan ökat, och ökat mycket starkt, sedan händelsen 1945. Den varaktiga, nästan självförstärkande kraften i publiciteten fick äldre iakttagare att tänka på fallet Dreyfuss i Frankrike femtio år tidigare. ”Kampen för hans [Wallenbergs] rätt och hans frihet börjar arta sig till något av en ny dreyfusiad”, sades

4 Som diskussion i riksdagen räknas alla tillfällen då fallet har behandlats enligt protokollens registerband – som interpellation, fråga, motion osv. samt tillfällen då Wallenbergärendet har berörts i den årliga remissdebatten.

det 1956. Detta kunde med ännu större rätt ha sagts både tio och femton år senare.5

Men även detta fall har en början och den kan tidsbestämmas exakt till den 18 april 1945. Mitt i den dramatiska rapporteringen om världskrigets slut och Tredje rikets sammanbrott kunde stockholmspressen berätta om de 14 ”Budapestsvenskarnas hemkomst” med Finlandsbåten onsdagen den 18 april 1945. ”Men glädjen över hemkomsten [var] icke ogrumlad: I de hemkomnas led saknades legationssekreterare Raoul Wallenberg”, försvunnen sedan den 17 januari, berättade Svenska Dagbladet. Detta var så mycket mer beklagligt, sade Dagens Nyheter två dagar senare, som Wallenbergs insats bestod i att han ”genom mod, energi, oförtrötthet, list och bluff” hade räddat hela 20 000 ungerska judar från deportation och död, inte 5 000 som tidigare sagts. Dagarna därefter återgavs historien om den försvunna legationssekreteraren och hans meriter i alla större svenska tidningar.6 I maj 1945 bildades ”Raoul Wallenbergs hjälpkommitté för de ungerska deporterade”, som påtog sig det fortsatta hjälparbetet under ledning av Sven Salén, Marcus Wallenberg och Raouls mor, Maj von Dardel.7 I september samma år inledde Röda Korsets representant Valdemar Langlet en större artikelserie i Dagens Nyheter om Budapestlegationen och Wallenbergs insats 1944–45 och denna serie gavs året därpå ut som bok under titeln Verk och dagar i Budapest. Langlet kunde i detalj förklara hur Wallenberg hade använt de s.k skyddspassen, identitetshandlingar som ursprungligen utfärdats av den svenska Röda Korsdelegationen med första världskrigets Nansenpass som förebild. Efter årsskiftet 1944–45 vidareutvecklade Wallenberg dessa pass till ett medel med vilket tiotusentals ungerska judar drogs in under den svenska legationens beskydd.8Knappt hade Langlets artikelserie avslutats förrän pressen i september 1945 kunde berätta nyheten att ”Raoul Wallenberg får en staty i Budapest”. Sex veckor senare rapporterades att en gata skulle uppkallas efter honom. ”Staty och gata hugfäster minnet om svenska legationshjälten”, skrev Expressen med en formulering som kunde tolkas som att man kanske måste räkna Wallenberg som

5 Atos Wirtanen, ”Tragedin Raoul Wallenberg”, Dagstidningen 29.8.1956. 6 Svenska Dagbladet 19.04.1945, Dagens Nyheter 21.04.1945, m.fl. klipp i Rudolph Philipps klippsamling, Wallenbergföreningens arkiv, Riksarkivet. 7 Dagens Nyheter 24.05.1945, meddelande återgivet i en rad tidningar. 8 Valdemar Langlet, Verk och dagar i Budapest. Stockholm 1946. Ny utg. som Nina Langlet, Kaos i Budapest: berättelsen om hur svensken Valdemar Langlet räddade tiotusentals människor undan nazisterna i Ungern. Vällingby 1982.

försvunnen för gott. I början av december 1945 preciserade emellertid Dagens Nyheter att hans öde fortfarande var okänt.9

Från denna försiktiga början 1945, då uppgifter om den försvunna diplomaten i huvudsak trycktes som en- eller tvåspalters artiklar inne i tidningarna, trappades fallet under de följande åren upp till en allt överskuggande förstasidesnyhet i en följetong som inte tycktes ha något slut. Jämför man Expressens försiktiga notiser 1945 med raden av förstasidesartiklar och löpsedlar 30 år senare, står det klart att uppmärksamheten kring den försvunna diplomaten under denna tid tilltog i helt enastående grad.

Visserligen ser man svängningar i opinionsmaterialet. Under vissa år är uppmärksamheten liten, mindre än tidigare eller senare. Intresset går i vågor, beroende på olika händelser, dels i, dels utanför själva fallet. Stalins död 1953 ledde t.ex. till att flera tidningar efter två års tystnad omedelbart ställde frågan: Vad händer nu med Wallenberg? Vittnen som dök upp strax därefter gav näring åt intresset, och Wallenberg blev på nytt ett hett namn i pressen. Under Erlanders besök i Moskva 1956 formligen exploderade intresset, så att detta enda ämne blev helt överskuggande i den omfattande mediebevakningen av besöket. Något liknande inträffade vid Chrusjtjovs besök 1964. I alla nordiska länder som detta år fick besök av den sovjetiske stats- och partichefen bevakades händelsen intensivt av pressen. I Sverige dominerades intresset helt av Wallenberg. Uppmärksamheten förnyades också i samband med de ständigt uppdykande men med tiden allt mindre trovärdiga vittnena, t.ex. 1960, 1967 och 1979. TV-produktioner med eller utan nya vittnesmål ledde regelbundet till ökad uppmärksamhet och pressbevakning, t.ex. 1965 (Hans Villius/Staffan Lamm) och 1974 (Gunnar Möllerstedt/Bernt Schiller). Publiceringen av UD:s egna vitböcker 1957, 1965 och 1980 stimulerade också intresset kring Wallenbergfallet och framkallade nya toppar i medietäckningen.

Men även om antalet artiklar steg och sjönk beroende på omständigheterna, måste vi betrakta den samlade effekten på opinionen som kumulativ snarare än som variabel. Trots variationer från det ena året till det andra, växer uppmärksamheten under hela efterkrigstiden. Detta har betytt mycket för inställningen till myndigheternas och särskilt UD:s hantering av ärendet. Opinionen i Sverige har ju lätt kunnat få intrycket att detta fall genom åren har utvecklats till en ”större och större skandal”, som det ofta har hetat

9 Göteborgsposten 29.09.1945, Svenska Dagbladet 4.11.1945, Expressen 6.11.1945, Dagens Nyheter 2.12.1945.

i pressen, därför att den ökande uppmärksamheten och därav följande kritiken mot UD och regeringen kan tyckas bero på att ständigt fler försummelser avslöjas. I flera faser av Wallenbergfallet finns det otvivelaktigt en sådan effekt av kumulativa avslöjanden. Innan vi går in på den interna dynamiken i detta avseende, kan det emellertid vara på sin plats att ta upp enskilda, mer allmänna faktorer som kan förklara att uppmärksamheten kring Wallenberg kom att följa ett eskalerande i stället för ett avtagande mönster.

Den mest uppenbara av dessa faktorer är fallets storpolitiska sammanhang – den ökade spänningen mellan stormakterna efter 1947, med det kalla krigets utbrott, och den generella skepsis mot Sovjetunionen som efter den första efterkrigstiden växte i styrka under 1940- och 50-talet. Wallenbergs öde blev en del av det kalla krigets klimat, och fick enbart av det skälet ökad uppmärksamhet. Hur orsak och verkan här vävs samman kan illustreras av ledarartikeln i Eskilstuna-Kuriren i februari 1951, mitt under Koreakrigets upptrappning:

Knappast något [har] så starkt bidragit till att i Sverige sprida misstro mot Sovjetunionen och avsky för dess metoder som fallet Wallenberg [...] För en bred opinion har [...] den framstått som ett skakande bevis för att Ryssland alltjämt är landet, där folk ”försvinner” utan att lämna ett spår efter sig, för de ljumma har den blivit en väckarklocka, och många av våra ”blekröda”, som tanklöst och känslomässigt sätta likhetstecken mellan revolution och befriande radikalism, en tankeställare och en erinran om, att det stora landet i öster alltjämt i sin orientaliskt färgade likgiltighet för enskilda människors liv och öden står långt från det ideal, som Västerlandet hyllar sig till.10

Ett sådant resonemang visar tydligt att uppmärksamheten närdes av rent storpolitiska faktorer och att den växte när spänningen mellan stormakterna slog särskilt starkt mot svensk neutralitetspolitik.

Ett annat förhållande som har förändrats under åren 1945 – 80 hänger samman med erkännandet av den räddningsaktion som Raoul Wallenberg rent faktiskt utförde i Budapest 1944 – 45. Att han utförde hjältedåd och att många tusen – sannolikt 15 – 20 000, kanske ännu fler – räddades har nog stått klart hela tiden. Men den förändrade synen på judarnas öde under andra världskriget och den plats som det vi i dag kallar Förintelsen intar i den historiska medvetenheten har lett till att denna gärning har omvärderats. 1945 – 46 framstod de olyckliga judarna i allmänhet som en grupp bland många av nazisternas offer. Under Nürnbergprocesserna betonades

10 Eskilstuna-Kuriren 15.2.1951.

inte judeförföljelsen särskilt. Man kunde till och med använda ord som ”en detalj” om deras öde.11 I svenska UD:s kommunikation med offentligheten kunde Wallenbergs insats för Ungerns judar tonas ned så att aktionen karakteriseras som mer allmänt humanitär.12 Som bekant har emellertid Förintelsen med tiden kommit att uppfattas som den överskuggande aspekten av nazismens historia och Tysklands europeiska dominans 1939 – 45. Denna förändring är en del av en internationell tendens, som särskilt för USAs vidkommande har analyserats ingående.13 Wallenbergs verk har enbart av detta skäl kommit mer till sin rätt och vunnit större beundran som hjältedåd vartefter åren har gått, något som naturligt nog också har lett till ökad uppmärksamhet.

Ännu en yttre faktor som kan ha haft betydelse är förändringen av det sätt på vilket en demokrati som Sverige hanterar sin uppgift att förmedla utrikespolitisk information. Efter 1945 har den traditionella diplomatiska sekretessen och förtroligheten kritiserats i ökande grad. Till att börja med höll UD sina Wallenbergkort tätt mot bröstet med utgångspunkt från den traditionella föreställningen att ju mindre som sägs i ett ärende som detta, desto bättre. Medierna, å sin sida, har efter 1945 blivit alltmer högljudda, även gentemot utrikesledningen, inte minst efter det att den moderna tabloidjournalistiken fick fäste genom etableringen av Expressen 1944. UD:s sätt att hantera sin utåtriktade kommunikation, som byggde på förtrolig information till redaktören, förkastades med tiden av pressen, som krävde en öppenhet i denna sak som i andra som tjänstemännen inte var vana att ge. På detta sätt skapades ett informationsklimat kring Wallenbergfallet som med nödvändighet ledde till att UD utsattes för kritik, delvis besk sådan, för sekretess och hemlighållande men också för senfärdighet och självgodhet. När resultatet – Wallenberggåtans lösning – lät vänta på sig, kom denna kritik oundvikligen att utvidgas till att gälla även maktfullkomlighet och inkompetens.

Några exempel från UD:s egna vaktrapporter kan belysa detta. I november 1946 utkom den första av många Wallenbergböcker som reste kritik mot UD, Rudolph Philipps Raoul Wallenberg: diplomat, kämpe, samarit. UD ansåg det rätt att försöka förhindra att olämplig information framkom i samband med publiceringen av

11 Så t.ex. i det officiella krigsminnesverket Norge i krig, utgivet i Norge 1950. 12 T.ex. i UD:s memorandum till Sovjet i september 1954, cit. i Rudolph Philipp, Raoul Wallenberg, utg. 1981 s. 209 f. 13 Peter Novick, The Holocaust in American Life. New York 1999.

denna bok. Dagens Nyheters redaktör Gunnarsson sammanfördes med kabinettssekreterare Westman och chefen för den politiska avdelningen, Sven Grafström, för att få ”vissa upplysningar” som motvikt till det som kunde förväntas av boken. Dessutom gjordes en rundringning till inflytelserika tidningsmän för att generellt påverka opinionen. Vakthavande på pressavdelningen berättar om sitt tillvägagångssätt: ”Utan att nämna Philipp eller att en bok om Wallenberg just skulle utkomma meddelade jag att man inom kort kunde vänta sig publicitet om Wallenberg, bland annat uppgifter om att han fortfarande var i livet. Jag hemställde att sådana uppgifter inte skulle tas som utgångspunkt för en mot ryssarna riktad kritik”. Syftet var att hindra att en sådan kritik skulle försvåra arbetet med att få hem Wallenberg, ”om han nu verkligen skulle vara i livet”. Man kan dock inte bortse från att det i sig inte var önskvärt med någon kritik mot Sovjet.14

Uppmaningar om att skriva så lite som möjligt ser ut att ha präglat UD:s kommunikation med svenska medier under ganska lång tid. Så sent som 1952, i samband med att Wallenberg in absentia tilldelades Illis Quorum, fick en av Dagens Nyheters journalister följande svar på sin närmast rutinmässiga fråga: ”Vad gör UD i Wallenbergaffären? När gjordes den sista démarchen?”:

Jag kan endast svara som vi alltid gjort under den senaste tiden, nämligen att UD inte kan meddela någonting i fallet Wallenberg och att ärendet bäst gagnas av att det inte blir publicitet.15

Det säger sig självt att utrikesdepartementet med denna attityd blottade sig för kritik från mediernas sida.

Att knapphändig information till allmänheten inte bara var en fråga om stil och vanor framgår av vaktrapporterna. Diplomatins eget modus operandi står i vissa avseende i direkt motsättning till informationssamhällets naturliga krav på att få veta mer och framför allt att få veta vad nästa steg kommer att bli när en situation uppstår. Diplomaterna kunde ibland ha svårt att svara när dessa krav ställdes. Ett talande exempel på detta inträffade när UD skulle besvara pressens fråga om Vysjinskijs note av den 18 augusti 1947, som helt sensationellt meddelade att ”Wallenberg inte finns i Sovjetunionen och att han är okänd hos oss”. Noten distribuerades i översättning till samtliga nyhetsbyråer den 21 augusti. Den natur-

14 Vaktrapport, 12 november 1946. 2 EuI, Mapp ”Pressbyråns samling vaktrapporter samt RD-tryck, artiklar, tidningsklipp m.m.”, box 245, UD:s Wallenbergarkiv. 15 Vaktrapport, 11 november 1952, ibid.

liga frågan från pressens sida var naturligtvis: Vad händer nu? Vad gör Sverige efter detta? UD lät meddela följande svar:

På förfrågan om vad det ryska meddelandet om Wallenberg innebär ligger det i sakens natur, att det icke kan bli någon förnyad framställning i Moskva. Det ryska utrikesministeriets utförliga svar på de svenska framställningarna anger att ytterligare upplysningar om Wallenbergs öde icke stå att erhålla genom de ryska myndigheterna.16

Två månader senare preciserade pressavdelningen i ett annat sammanhang att UD ansåg sig ha fått tillräckligt svar i Vysjinskijs note: ”UD har fått svar från Moskva på sina démarcher”. Det blir alltså ”ingen ny démarche till Moskva”.17 Det säger sig självt att denna i och för sig korrekta diplomatiska tolkning av motpartens meddelande knappast kunde tillfredsställa otåliga journalister eller kritiker. Som vi snart ska se väckte likväl UD:s hållning 1947 mindre kritik i pressen än den senare skulle komma att göra. I augusti 1947 tog nämligen även pressen Vysjinskijs meddelande ad notam. Men strax därpå förändrades bilden, och kravet på att Sverige måste göra något växte. UD:s avvisande av att det kunde finnas mer att hämta i Moskva utsattes för stark och med tiden omfattande kritik i pressen. Detta var en hållning från myndigheternas sida som inte kunde accepteras, ja som faktiskt avslöjade att man hela tiden hade gjort för lite.

Vissa allmänna faktorer kan alltså bidra till att förklara varför Wallenbergfallet i motsats till andra försvinnanden drog till sig en så kraftigt ökande uppmärksamhet vartefter åren gick. Det kalla kriget, en gradvis förändring av hur judarnas öde uppfattades, samt den inneboende motsättningen mellan diplomaters och journalisters uttryckssätt, kan förklara både varför fallet blev alltmer uppmärksammat och varför uppmärksamheten ledde till växande kritik. För att kunna bedöma kritiken närmare måste vi emellertid gå till själva pressmaterialet och se vad som faktiskt skrevs och vad UD svarade under ärendets olika skeden. Det framkommer då att opinionen kring UD:s hantering av fallet Raoul Wallenberg under den första perioden 1946 – 51 genomgår en utveckling i markant kritisk riktning. Kritiken växer emellertid fram i oregelbundna skov och har ett varierande innehåll beroende på om det är hänsynen till familjen, initiativ från den bredare aktionskommittén eller händelser i det partipolitiska spänningsfältet – däribland synen på relatio-

16 Vaktrapport, 21 augusti 1947, ibid. 17 Vaktrapport, 21 oktober 1947, ibid.

nerna mellan öst och väst – som motiverar missnöjet med att svenska myndigheter inte har större framgång i detta ärende.

Kritiken väcks – och tillbakavisas (1946 – 47)

Under hela året 1946 kunde UD:s tjänstemän arbeta med ärendet med mer eller mindre full uppbackning från pressen. Rapporterna om UD:s undersökning av Edward af Sandebergs uppgifter om att Wallenberg lever är uteslutande positiva. ”UD forskar ivrigt efter Wallenberg”, UD tar ”krafttag för Wallenberg”, lyder pressens rapporter sommaren 1945.18 Varje initiativ omtalas som positivt och utgår på ett allmänt sätt från att initiativen förs vidare. Handelstidningens ledare beträffande af Sandeberg är talande: de nya upplysningarna från detta vittne ”bör vara tillräckliga för att sätta fart på de undersökningar om den svenska diplomatens öde som redan tidigare bedrivits av vårt UD. Det gäller dock här en man, som gjort en mycket stor humanitär insats [...] en nästan legendarisk figur [vars] namn flög på ryktets vingar runt i Europa. Det bör under sådana förhållanden vara en hederssak för Sverige att göra sitt yttersta för att bringa klarhet över hans öde [...]. Man vill livligt hoppas, att UD sätter till alla klutar för att bringa klarhet i saken”.19Uttrycket ”hederssak för Sverige” upprepas i flera kommentarer i samband med kungens ingripanden genom den audiens han gav Maj von Dardel och Edward af Sandeberg. Pressen uppfattar det som att svenska myndigheter lämnar ”[i]ntet oförsökt för att få klarhet om Wallenberg”.20

Hösten 1946 kan man skönja ett första missnöje i opinionen. Det är familjen Wallenberg/von Dardels reaktioner på vad de uppfattar som feghet och senfärdighet från UD:s sida som nu för första gången kommer till uttryck offentligt. Än så länge framförs emellertid detta missnöje ganska lågmält i medierna. Även den omständigheten att American Joint Distribution Committee ger en gåva på 2 500 dollar till familjens privata efterforskningsarbete refereras helt neutralt och utan udd mot UD under rubriken ”USA stöder forskningar efter Wallenberg”.21 Det som framkommer av kritik beror i första hand på journalisten Rudolph Philipp, som sedan våren 1946 har samlat informationer i samarbete med

18 Stockholms-Tidningen 28.06.1946, Aftontidningen s.d., Handelstidningen 29.06.1946. 19 Handelstidningen 30.06.1946. 20 Dagens Nyheter 1.07.1946, Stockholms-Tidningen s.d., Aftonbladet 7.07.1946. 21 Stockholms-Tidningen 16.11.1946.

Wallenbergs mor Maj och hans styvfar Fredrik von Dardel samt halvbrodern Guy.22 I boken Raoul Wallenberg. Diplomat, kämpe, samarit från november 1946 hävdar han att Wallenberg är i livet och att han (författaren) till och med vet var han finns. Förhandsrapporterna om denna bok väcker stor uppmärksamhet och etablerar det förhållandet att de anhöriga påstår sig besitta dokumentation om Wallenberg som UD inte känner till respektive inte lägger tillräcklig vikt vid. Det finns alltså hädanefter en påstådd alternativ informationsbank till UD:s dokument och granskningar, och därmed väcks frågan om huruvida myndigheterna egentligen befinner sig på en adekvat informationsnivå. Riksdagsledamoten Elis W. Håstads (h) interpellation i andra kammaren, som i utrikesminister Undéns frånvaro besvaras den 27 november 1946 av statsminister Erlander, är talande i sin formulering enligt följande:

1. Vilka fakta äro för regeringen kända rörande Raoul Wallenbergs öde?

2. Vill regeringen lämna kammaren en redogörelse för vad som åtgjorts och alltjämt måste åtgöras ... för att rädda Wallenbergs liv eller klarlägga hans öde...?23

I denna första parlamentariska exponering av konfliktämnena i fallet Wallenberg är replikväxlingen mellan interpellanten och statsministern behärskad. Statsminister Erlander försäkrar att UD har ”prövat och följt alla de uppslag och spår, som på en eller annan väg kommit till dess kännedom”, och lämnar sedan en omsorgsfull och detaljerad redogörelse för alla de spår som har följts och alla de kontakter som har tagits med sovjetiska myndigheter. Denna redogörelse, som utarbetades av UD:s politiska avdelning, är den första i en rad detaljerade sammanställningar som dag för dag återger händelserna i fallet Wallenberg, från och med Söderbloms telegram från Moskva den 17 januari 1945 där han berättar att sovjetiska militära myndigheter har tagit hand om Wallenberg och hans egendom.24 Den kronologiska uppställningen, som delades ut i stencil

22 Rudolph Philipp kom till Sverige som flykting från Österrike under 1930-talet. 1946, då han samlade material till sin bok, träffade han för första gången Maj von Dardel och hennes familj. Uppl. i intervju med Gustav von Platen 1957, odaterat klipp i mapp I, 2 EuI, ” Efterforskningen av Raoul Wallenberg. Tidningsklipp”, box 247, UD:s Wallenbergarkiv. 23 Interpellationen framställdes den 13 november och behandlades den 27 november 1946. RD 1946 Nr. 38 s. 12-20. 24 UD utarbetade flera sådana kronologiska sammanställningar. Den äldsta, som måste betraktas som ett förarbete till den som Erlander lade fram i riksdagen den 27 november 1946, finns i UD:s arkivbox 245, ”PM angående efterforskningen av Raoul Wallenberg”. Den går från den 17 januari 1945 till den 10 mars 1946. En alternativ version har framlagts av

till riksdagens ledamöter, ger intryck av livlig aktivitet från UD:s sida. ”Jag hoppas”, avslutar statsministern, ”att interpellanten ger mig rätt i att de mest enträgna och allvarliga försök gjorts att erhålla visshet om Wallenbergs öde [...] och att regeringen icke med vad som gjorts betraktar fallet Raoul Wallenberg som ett avslutat ärende”. Håstad tackar för detta med att ge regeringens ansträngningar sitt oförbehållsamma gillande och fäster sig särskilt vid att man inte betraktar Wallenbergfallet som avslutat utan vill göra ”alla ansträngningar” i det fortsatta arbetet med att skapa klarhet. Särskilt vad angår departementets ”många erkännansvärda aktioner i Moskva, Budapest, Bukarest, Bern och vid Heliga Stolen”, anmärker Håstad att UD nog ”i hög grad [varit] pådrivande”, och det gäller särskilt gentemot ”legationen i Moskva”. Moskvasändebudet Staffan Söderbloms démarcher till ryssarna skulle, menar Håstad, inte kommit till utan utrikesledningens påtryckningar hemifrån. Detta innebär en kritik av sändebudet Söderblom, som med namns nämnande anklagas för passivitet. Interpellanten menar ändå att ”[...] jag tror mig ha säker grund för påståendet, att utan utrikesledningens bestämda inskridanden och instruktioner skulle minister Söderbloms démarcher [...] inte ha blivit så många och så energiska”. Å andra sidan implicerar kritiken ett ytterligare och mycket klart erkännande av det arbete som har gjorts och som görs från Stockholm.

Det som har fått interpellanten att ta upp saken, och som utgör den underliggande anklagelsen i interpellationen, är de förhållanden som avslöjas i Philipps bok vad avser UD:s hållning till de berörda, de anhöriga – ”den legitimaste parten i detta fall”. Det gäller det ”likgiltiga uppträdande” som särskilt det dåvarande sändebudet minister Gunnar Hägglöf har visat gentemot Wallenbergs mor genom att inte besvara hennes två ”inträngande vädjande brev” och genom att inte göra något försök att kontakta henne eller någon annan anhörig under sommarvistelsen hemma i Sverige 1946. Det borde vara sändebudets självklara plikt att aktivt uppsöka de anhöriga och tala med dem, påpekar Håstad. Till UD:s försummelser hör också att man in i det sista har ansträngt sig för att ”visa upp att Wallenberg [...] inte de jure intog ställningen som chargé d'affaires” i Budapest, något som är olämpligt just när det gäller ryssarna eftersom de i handelsavtalet med Sverige 1928 erkänner vittgående

Rudolph Philipp i Allt 1951/3, omfattande tidsperioden från den 8 mars 1945 till den 10 mars 1946.

rättigheter med hänsyn till diplomatisk immunitet. I övrigt hoppas även Håstad att det nya handelsavtalet med Sovjet och ”den atmosfär av livligare och förtroendefullt umgänge mellan Sverige och Sovjetunionen” som det måste bidra till, bland annat genom ”de stora favörer, som detta avtal erbjuder Sovjetryssland”, kommer att göra sitt till för att fallet Wallenberg snart uppklaras.

Interpellationens ethos har således sitt ursprung i hänsynen till de anhöriga, medan det omedelbara skälet har samband med publiceringen av Philipps bok, den första boken om Wallenbergfallet bortsett från Langlets minnen, som utkom ungefär ett år tidigare, hösten 1945. Håstad gör en explicit hänvisning till detta skäl när han å ena sidan försäkrar att han ”inte på något sätt har haft någon kollaboration med doktor Rudolph Philipp” medan han å andra sidan oförbehållsamt hyllar Philipp för att han ”av rent idealistiska skäl, satt in sin ovanliga, om än ibland väl sprudlande intelligens, sina enastående kunskaper om Centraleuropa och sin outsläckliga mänsklighetslidelse för att medverka till detta mysteriums uppklarande”. Vid denna tid betraktades följaktligen den österrikisktjeckiske immigranten som kontroversiell. Håstad ansåg sig tvungen att två sig från misstanken om att gå i hans ledband. Exempelvis gick Håstad överhuvudtaget inte in på Philipps antydningar om att Wallenberg kan ha varit amerikansk agent. UD, däremot, fäste sig vid detta påstående i boken. Dåvarande chargé d'affaires i Moskva, Ulf Barck-Holst, skrev i en rapport hem att Philipps bok formligen hotade att ”slå undan benen” för legationen i dess försök att nå fram till ryssarna.25 Regeringen tog bestämt avstånd från uppgiften att Wallenberg eventuellt skulle ha haft uppdrag för USA. Då Erlander inledde sin detaljerade redogörelse för riksdagen, slog han fast att utnämnandet av Raoul Wallenberg till posten i Budapest i juli 1944 var en rent svensk angelägenhet, motiverad av samma ansträngningar som låg bakom kungens personliga hänvändelse till amiral Horthy i juni samma år. Ingenting nämndes om den roll World Refugee Board eller Jewish Joint Distribution Committee faktiskt hade spelat i utnämningen. Philipps spår var således i detta avseende ytterst ovälkommet. I sitt svar till Håstad nämner statsministern inte heller Philipps namn, trots att han faktiskt har haft förhållandevis ingående kontakt med honom i samband med interpellationssvaret (nedan s. 21).

25 Rapport 10.12.1946, i Raoul Wallenberg. Redovisning från den svensk-ryska arbetsgruppen, Aktstycken utgivna av Utrikesdepartementet II:52. Stockholm 2000 (nedan Arbetsgruppen) s. 186.

Interpellationen i riksdagen i november 1946 fick omedelbar effekt. Dagen efter statsministerns svar till Håstad sände man, utan att allmänheten fick kännedom därom, ett besked till legationen i Moskva om att en ny skriftlig démarche om Wallenbergfallet skulle göras till Sovjet, nu med uttrycklig hänvisning till att ”fallet Wallenberg väckt uppseende inom svensk allmän opinion [och] förfrågan i svenska riksdagen”. Démarchen formulerades dessutom ovanligt skarpt i det att Sveriges regering nu för första gången ”ansåg sig ha rätt att förvänta ett bestämt besked”. Den framfördes till ryssarna vid ett par tillfällen i mitten av december 1946, och Barck-Holst rapporterade hem att MID (det sovjetiska UD) på grund av den tilltagande presskampanjen i Sverige nu började intressera sig för Wallenbergfallet. Likafullt fick Hägglöf ett negativt svar den 30 januari 1947. Ryssarna hade inte funnit något spår av Wallenberg, men skulle fortsätta sökandet. Hägglöf å sin sida upprepade, om än i mer försiktiga ordalag, vad föregångaren Söderblom flera gånger hade framhållit för ryssarna, nämligen att det inte kunde uteslutas att Wallenberg hade omkommit vid en olycka i Budapest.26

Dessa rörelser bakom kulisserna förefaller inte ha nått ut till den svenska pressen. Det finns inget pressklipp på UD eller Riksarkivet som tyder på att medierna kände till det som hände som efterspel till interpellationen. Under våren 1947 fortsatte i stället media att rapportera händelser och åtgärder som i princip pekade fram mot ett lyckligt slut, det vill säga mot att Wallenberg var i livet och kanske snart kunde komma tillbaka. Guy von Dardels kontakt med den amerikanska presidenten, Truman, i mars väckte ett sådant hopp, och togs upp av pressen. Likaså Maj von Dardels hänvändelse till det sovjetiska Röda Korset i april, som följdes upp av självaste Folke Bernadotte vid den internationella Röda Korskonferensen i Paris i maj.27 Samtidigt fortsatte raden av utlänningar att träda fram med lovande besked och spår. De tendenser som hade varit så karakteristiska i pressens rapportering 1946, fortsatte alltså under våren 1947. Allt som kunde tolkas positivt, att han var i livet och skulle kunna hittas, drogs fram. Det som hände därefter, dvs. att UD efter noggrann granskning i varje enskilt fall tvingades att lägga historierna åt sidan (det gäller såväl det estniska spåret i februari som det slovakiska i juni 1947), rapporterades inte. De ursprungligen optimistiska rapporterna slogs upp förhållandevis

26 Arbetsgruppen s. 187. 27 Aftonbladet 27.03, Svenska Dagbladet 22.04, 24.04, Aftonbladet 13.05 1947.

stort, medan de nedslående resultaten av granskningarna väckte mindre, om överhuvudtaget någon, uppmärksamhet.28 På så sätt bildades ett mönster – det är frestande att kalla det en medielogik – för det som därefter etablerades som berättelsen om Wallenberg: att han ideligen blev sedd därute och att spår dök upp medan myndigheterna hemma, trots alla sina granskningar, aldrig ”lyckats helt att få en uppslagsände”, som Håstad formulerade det. UD levererade helt enkelt inte det man hoppades på – och förväntade sig – i saken.

Särskilt påtaglig blir denna nyhets- eller medielogik om man jämför den med de centrala aktörernas egna åsikter. Söderblom ansåg, enligt vad han själv meddelade sovjetmyndigheterna, att Wallenberg var död. Hans efterträdare som sändebud i Moskva, Gunnar Hägglöf, höll inte för uteslutet att han omkommit under striderna i Budapest. Madame Kollontaj måste, enligt Söderbloms rapport hem till Stockholm, ha stött dem i denna syn sedan hon återvänt till Moskva i mars 1945. Söderblom rapporterar att han flera gånger har talat med Kollontaj, som är enig med honom om att det är bäst för Wallenbergs mor att hon får slutgiltigt besked om att sonen är avliden.29 Söderblom uttrycker detta i ett brev till UD 1951 och betonar att det uteslutande är den mänskliga hänsynen till fru von Dardel som motiverar honom att be om sovjetmyndigheternas bekräftelse av att Wallenberg inte längre är i livet.30

Utåt nämns ingenting om detta. Statsminister Erlander försäkrar 1946 i riksdagen att ”regeringen icke [...] betraktar fallet Raoul Wallenberg som ett avslutat ärende” utan att den i sina ansträngningar har ”eggats av förhoppningen att Wallenberg trots allt befinner sig i livet”.31 Regeringen har således en annan åsikt än sitt sändebud. Grunden för denna mycket påtagliga skiljaktighet kan vi i efterhand bara gissa oss till, eftersom frågan om huruvida Wallenberg var i livet eller inte aldrig förefaller ha varit föremål för något explicit övervägande.

Under alla omständigheter står det klart att åtminstone Söderblom ansåg sig ha goda skäl för sin uppfattning. Söderbloms syn hade formats, troligtvis som ett direkt resultat av samtal med

28 Spår efter Wallenberg i Estland: Aftonbladet 11.02. 1947, ungraren von Maasburgs vittnesmål om Bratislava: Dagens Nyheter 7.06.1947. 29 Arbetsgruppen s. 183. Det var offentlig känt att Söderblom hade flera samtal med fru Kollontaj om Wallenbergfallet i Moskva, jfr. statsmin. Erlander i RD den 27 november 1946. RD 1946 Nr. 38 s.13. 30 Söderblom till UD 17.1.1951. P 2 EuI, mapp ”Pressbyråns samling vaktrapporter samt RD-tryck, artiklar, tidningsklipp m.m.”, box 245, UD:s Wallenbergarkiv. 31 RD 1946 Nr 38 s.16, s. 19.

Budapest-legationens chef Carl Ivan Danielsson omedelbart efter händelserna i januari 1945. Att medlemmar ur legationspersonalen generellt sett ställde sig tvivlande till att Raoul Wallenberg skulle vara i livet råder det ingen tvekan om. Valdemar Langlet, den äldste och mest erfarne hjälparbetaren i gruppen var av den åsikten att Wallenberg hade omkommit.32 Även attachén Lars G:son Berg tvivlade. Varje läsare av de memoarer han utgav 1949 måste inse att bokens patetiska slutord om att ”en dag skall Raoul Wallenberg komma tillbaka” var en besvärjelse mer än en på erfarenhet grundad övertygelse.33 Det verkar ju dessutom som att madame Kollontaj inte längre gick i god för Sovjets officiella version, nämligen att Wallenberg var i livet och i gott förvar. Det lugnande besked hon 1945 instruerats att vidarebefordra i Sverige måste hon sedan antingen ha frångått eller fjärmat sig från när hon talade med Söderblom och Hägglöf i Moskva 1946. På annat sätt kan Söderbloms rapport om samtalen med henne inte förstås.34 Det finns därför inget skäl att tvivla på att Söderbloms/Hägglöfs uppfattning i och för sig var grundad på att man ”minutiöst hade studerat varje känd detalj i ärendet”.

Men regeringen godtog inte denna uppfattning. Och när statsminister Erlander försäkrade Håstad att regeringen ”eggats av förhoppningen att Wallenberg trots allt befinner sig i livet” kan detta vara en hänsyftning på det möte han hade haft med Philipp och Guy von Dardel i kanslihuset den 22 november 1946, en vecka innan riksdagsinterpellationen skulle besvaras. Det var Philipp som hade ivrat för ett sådant möte och som hade använt sina kontakter i det socialdemokratiska partiet för att få det till stånd. Han nådde fram, inte bara till statsministern, utan till regeringen, som satt samlad i konferens och som var beredd att ta emot honom och von Dardel. Efter att regeringen hade lyssnat till Philipps 45 minuter långa utredning och studerat hans medhavda dokument, ska Erlander, enligt Philipp, ha sagt ”att problemet var tilläckligt klarlagt”, det vill säga att Wallenberg fortsatt kunde anses vara i livet

32 ”Jag är ganska övertygad om att han inte längre är i livet. Om han omkom under ett bombanfall eller kanske rent av genom rånmord vet jag inte”. Langlet i intervju med Folket 17.12.1947. 33 Lars G:son Berg, Vad hände i Budapest. Stockholm 1949 s. 182. 34 Kollontajs vän i Stockholm, Ada Nilsson, lämnade 1964 den upplysningen att Kollontaj våren 1945 hade varit orolig efter sitt besök hos Maj von Dardel, för att ”hon kanske hade ingivit fru von Dardel ett falskt hopp”. Nilsson minns också att Kollontaj ”själv icke var underrättad om situationen och att hon ansåg att saken strängt tagit icke angick hennes befattning”. Ada Nilsson, uttalande till Vi nr 38 1964. Om hon minns detta rätt, styrker det att Söderblom måste ha förstått Kollontaj på det sätt som här hävdas.

och att regeringens kommunikation med Moskva måste formuleras på motsvarande sätt. I alla fall innebar statsministerns svar till riksdagen att han ansåg att Wallenberg kunde vara i livet.35

En intressant fråga i detta sammanhang är om Undén, som inte var med vid mötet den 22 november, skulle ha uttryckt sig på samma sätt. Utrikesministern uppfattades inom UD som mer skeptisk till teorin om att Wallenberg var i livet, än vad statsministern var. Visserligen avvisar Erlander bestämt i sina memoarer att hans utrikesminister skulle ha haft en annan uppfattning i Wallenbergaffären än han själv.36 Men flera av Undéns medarbetare har i efterhand sagt att utrikesministern från första stund behandlade saken med ovilja, att han blev ”avig och snäv” när den kom upp.37 I allmänhet anförs politiska skäl till att Undén ”ogillade att genom detta ärende komma i motsatsställning till Sovjet”.38 Men man kan fundera över om inte motviljan berodde på att Undén delade sändebuden Söderbloms och Hägglöfs åsikt att Wallenberg högst sannolikt var död. Visserligen preciserar Undén 1951 att ”Utrikesdepartementet [...] hela tiden arbetat med hypotesen, att Wallenberg kan vara i livet”. Men själv trodde han inte på hypotesen och det gjorde ärendet ännu tyngre att hantera.39

Det förefaller som att Undéns motvilja inte är känd utåt. I den politiska miljön i Stockholm var det Söderblom som fick skulden för den passivitet man ansåg råda i saken. Håstads formulering att ”jag tror mig ha säker grund för påståendet” att Söderblom är passiv, UD däremot agerar aktivt gentemot ryssarna, kan bero på att han kände till sändebudets syn på saken, men knappast Undéns. Söderblom sa också senare att ”jag har särskilt kritiserats, för att jag ”dödförklarade” Wallenberg”. Sådan kritik kan han ha fått muntligen och off the record i Stockholm. Det är inte känt att han i tjänstesammanhang ådrog sig kritik för sin hantering av saken. Han kan ha delat sin utrikesministers syn på frågan om huruvida Wallenberg var i livet eller ej.40

I mitten av juni 1947 framställde Håstad ännu en interpellation till regeringen: ”Vilka ytterligare åtgärder överväger regeringen för

35 ”Sanningen om fallet Wallenberg”, Allt 1951/1 s. 9 f. Detta möte bekräftas egendomligt nog inte i Tage Erlanders memoarer, se Tage Erlander, 1955-1960. Stockholm 1976 s. 291 ff. 36 Tage Erlander, 1955-1960. Stockholm 1976 s. 291ff. 37 Per Anger, Sven Dahlman och Arne Lundberg, ref. i Yngve Möller, Östen Undén. En biografi. Stockholm 1986 s. 278 f. 38 Ibid. s.279. 39 Undén i RD 1951 Nr. 20 s. 118, uth. HFD. 40 Söderblom till UD 17.1.1951. op.cit.

att äntligen bringa klarhet [...] över Wallenbergs öde?”41 Anledningen var uppgiften i Dagens Nyheter om att den österrikiske baronen Nikolaus von Maasburg påstod att han hade suttit i Wallenbergs granncell i slottet Ceklis utanför Bratislava i maj 1945. Utrikesminister Undén, som besvarade interpellationen i riksdagen den 1 juli 1947, kunde förklara att Maasburgspåret länge hade varit känt för UD och att det utan resultat hade granskats noga. Undén utlovade emellertid ”ett nytt hörande av Maasburg på grundval av hans uttalande i Dagens Nyheter”. Även det blev resultatlöst. Håstad kunde då inte göra något annat än att upprepa sina argument från förra interpellationsdebatten – att Utrikesdepartementet måste göra allt för att komma till klarhet, att man måste använda handelsavtalet så långt det var möjligt, och att de anhöriga hela tiden måste hållas underrättade och ”bibringas medvetande om att regeringen oavbrutet, utan uppehåll och med all den makt regeringen kan ha till sitt förfogande, fullföljer efterforskningarna och förhandlingarna”. De anhöriga, som fortfarande låg Håstad närmast om hjärtat, fanns för övrigt definitivt i departementets tankar vid denna tid. När DN publicerade artikeln om Maasburg kontaktades Maj von Dardel efter några dagar och informerades om att UD tidigare hade förhört honom men att hans uttalande inte stämde med vad han hade sagt tidigare. Även Fredrik von Dardel förefaller ha kontaktats i samma ärende.42

Ordväxlingen efter Håstads andra interpellation avslutades i en om möjligt ännu mer positiv ton än den första, i det att Håstad riktade sitt ”vördsamma tack till hans excellens utrikesministern [...] för de utfästelser som excellensens svar utmynnade i”. Inför regeringens väl dokumenterade ansträngningar måste interpellanten kapitulera, så mycket mer som Undén i sitt svar lade in en passage som mycket tydligt visade att UD nödvändigtvis måste bedriva sina efterforskningar med en grad av diskretion som innebar att pressen och allmänheten inte kunde underrättas om allt. Många av de spår som följdes upp pekade nämligen mot personer som hade fått kännedom om Wallenberg under den tid de själva satt i fängelse eller koncentrationsläger i Sovjet eller Centraleuropa, och som man därför inte kunde få att tala utan garantier om absolut diskretion:

Jag är naturligtvis fullt medveten om, att det svar å herr Håstads interpellation som jag här lämnat, måste te sig som otillfredsställande för hr Wallenbergs anhöriga liksom för alla dem, som ivrigt intressera sig för

41 RD 1947 Nr 31 s. 137-41. 42 Enl. handskrivna tjänsteanteckningar på det ark där pressklippet är uppklistrat.

hans öde. Jag kan endast upprepa statsministerns försäkring i november, att utrikesförvaltningen med all kraft fullföljer strävandena att bringa klarhet i fallet.

Med denna förklaring sökte utrikesministern ta död på den populistiska anklagelsen om att regeringen ”inte gjorde något” i Wallenbergfallet. Regeringen gjorde något. Men den kunde av principiella skäl inte alltid säga vad.

Vysjinskijs svar, Wallenbergaktionens start (1947)

Sommaren 1947 kom äntligen ett svar från Sovjet. Den 18 augusti meddelade vice utrikesminister Vysjinskij legationen i Moskva att alla ryska ansträngningar hade varit förgäves. Wallenberg var ”okänd för oss”. ”Det återstår då endast att förmoda, att Wallenberg under striderna i Budapest omkommit eller blivit tillfångatagen av Szalasis anhängare.” Nyheten nådde stockholmspressen den 22 augusti och fick tre spalter i Svenska Dagbladet, knappast något stort uppslag. Den väckte inte heller de andra tidningarnas uppmärksamhet i långt när samma grad som man senare skulle erfara. Detta hängde delvis samman med att man på sätt och vis fann sig i svaret. Stockholmstidningen godtog Vysjinskijs försäkran i det närmaste utan invändningar och uttryckte på ledarplats att det ryska svaret ”tillmötesgår helt de svenska önskemålen om ett klart besked från Sovjetregeringens sida och möts därför med uppskattning på svenskt håll”.43 Det dröjde emellertid inte länge förrän det sovjetiska svaret på ett uttömmande sätt vederlades av en ny konstellation i opinionsbilden: en aktion bestående av Wallenbergs familj assisterad av Rudolph Philipp, nu understödd av de organisationer som under namnet Wallenbergaktionen ställde sig bakom saken. Genom denna aktions tillkomst förändrades opinionsbilden dramatiskt. Samtidigt med denna förändring inträffade dock bakom kulisserna den tragiska händelse som av allt att döma låg till grund för det sovjetiska svaret, dvs. att den ryska säkerhetstjänsten undanröjde problemet Raoul Wallenberg en gång för alla – trodde den.

De synnerligen invecklade händelserna sommaren 1947 – Håstads interpellation, bildandet av Wallenbergaktionen, Vysjinskijs note, och så den skarpa debatten om hur den skulle

43 Stockholms-Tidningen, cit. Arbetaren 29.08.1947.

uppfattas – kan i dag sorteras efter enskilda händelseförlopp på följande sätt:

Håstads interpellation hade sin utgångspunkt i von Maasburgs information, som offentliggjordes i pressen den 7 juni 1947. Från MIDs sida betraktades redan Håstads första interpellation och pressdebatten kring Philipps bok som en obehaglig ”kampanj” mot Sovjet som borde bemötas i form av en note som gav Sverige ett svar. Hemställan om säkerhetstjänstens medverkan i detta skickades från MID i mitten av maj.44 Håstads andra interpellation kan även den ha uppmärksammats på samma sätt, men ännu mer gäller detta en händelse som utlöstes helt fristående från interpellationen, nämligen en appell från de svenska kvinnoorganisationerna direkt till Stalin. Bakgrunden till denna appell var att Raoul Wallenbergs mor i mitten av juni offentliggjorde ett öppet brev till de svenska kvinnoförbund som nyligen hade protesterat mot ett fall av rasdiskriminering på en amerikansk båt i Malmös hamn. Det måste vara ”lika mycket värt att få Eder medkänsla och Eder hjälp” att protestera mot Sovjetmyndighetens behandling av min son, skrev Maj von Dardel till organisationerna. ”Jag [ber] Eder som kvinna att komma till min hjälp samt i Edert och Eders organisations namn fordra, att vår mäktiga granne i öster friger den man, som tusentals ungerska mödrar hava att tacka för sina barns liv”.45 Hon fick svar. Svenska sektionen av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet tog initiativ till en kontakt med andra kvinnoorganisationer. Initiativtagarna skred till verket trots utrikesminister Undéns direkta varning om att en hänvändelse till Stalin skulle kunna störa den diplomatiska kontakt som upprättats.46 Under loppet av några veckor hade 17 kvinnoorganisationer med 60 000 medlemmar undertecknat en skrivelse till Stalin med en appell om Wallenbergs frigivning. Mobiliseringen inför skrivelsen väckte åtskillig uppmärksamhet under försommaren, och den slutliga versionen överlämnades under full pressbevakning till det sovjetiska sändebudet i Stockholm den 15 juli 1947.

Kvinnoorganisationernas initiativ noterades i hög grad av utrikesdepartementet i Moskva. ”Under senare tid har svenskarna satt denna fråga i omlopp med ökad intensitet”, rapporterade MID till säkerhetstjänsten den 7 juli, efter att Kvinnoförbundet för Fred

44 Arbetsgruppen, dok. 24: Vysjinskij till Abakumov 14.05.1947. 45 Morgon-Tidningen 16.06.1947, ”Raoul Wallenbergs moder vädjar till kvinnoföreningarna”. 46 Mia Leche, ”Raoul Wallenberg än en gång”. Göteborg Handelstidning 26.01.1951, upplyser att kontakten med Undén togs via Kerstin Hesselgren. UD:s vaktrapporter noterar ingen direkt kontakt med kvinnoföreningarna.

och Frihet hade börjat agera. Saken har ”har ånyo aktualiserats i Sverige”, hette det i en ny skrivelse 14 dagar senare, efter det att petitionen till Stalin hade lämnats. Det svenska opinionstrycket användes nu uttryckligen som ett argument gentemot säkerhetstjänsten för att Sverige måste ”erhålla något svar”.47

Vi vet i dag att svaret sannolikt var att Wallenberg avrättades, kanske till och med under dessa julidagar. Därför kunde noten till Sverige den 18 augusti 1947 få den infama formulering den fick: ”att Wallenberg inte finns i Sovjetunionen och att vi inte känner till något om honom”.48 Det kan självklart tänkas att han redan var död eller att han omkom först senare – säkra bevis finns som bekant inte, och den svensk-ryska arbetsgruppen pekar på flera möjligheter. Det kan också vara så att beslutet att avrätta honom hade fattats tidigare. Men de dokument som arbetsgruppen själv har offentliggjort, tyder på att tidpunkten för dödsfallet, och dess karaktär av avrättning, med största sannolikhet inträffade såsom ryssarna uppgav flera år senare – den 17 juli 1947. I så fall är det också sannolikt att det påverkades av den serie händelser som behandlas i den interna korrespondensen mellan MID och säkerhetstjänsten, och där opinionen i Sverige faktiskt ingår som faktor. Därmed fick Undén mer rätt än han trodde då han varnade kvinnoorganisationerna för att sätta igång någon form av aktion.

Men samtiden visste givetvis ingenting om detta. Vad som hände internt i Sovjetsamväldets säkerhets- och utrikestjänster var för samtiden absolut ogenomträngligt. I Sverige gick Wallenbergärendet sin gilla gång helt opåverkat av detta. I mitten av juli 1947 var UD:s pressavdelning i Stockholm mest upptagen med att ta avstånd från en pågående polemik mellan Rudolph Philipp och ungraren Lévai, där de helt offentligt diskuterade ett Wallenbergspår som Philipp ansåg vara ett falsarium. Den 14 augusti frågade en av Aftonbladets journalister UD om man hade hört om kvinnoorganisationernas skrivelse till Stalin hade lett till något resultat. Som så ofta tidigare måste svaret bli: ”Vi har inte fått reda på några nya uppgifter i Wallenbergforskningen. Undersökningarna fortgår”.49

47 Arbetsgruppen, dok.nr. 25 och 26, Vysjinskij till Abakumov 7.07.1947, 22.07.1947. Av påskrift på det sista dok. framgår att säkerhetstjänstens chef Abakumov den 17 juli lämnade det svaret direkt till utrikesminister Molotov, enligt Vysjinskijs önskemål. 48 Här återges Arbetsgruppens översättning s. 399 f. UD:s egen översättning, som skickades ut till pressbyråerna i Stockholm, har som framgår ovan en något annorlunda valör. 49 UD vaktrapport 14 augusti 1947, jfr, vaktrapporter 17-21 juli s.å.

På opinionsplanet skedde emellertid något. När kvinnoorganisationerna hade överlämnat skrivelsen till Stalin hade de fått ett bestående intresse för saken. Under juli–augusti bildade kvinnoorganisationerna tillsammans med familjen Wallenberg/von Dardel och Rudolph Philipp det som därefter gick under namnet Wallenbergaktionen (senare Wallenbergföreningen). Denna aktion har senare beskrivits som ”ett konglomerat av föreningar av olika slag med avsikt att sätta press på UD och regeringen”.50 Då aktionen satte igång i augusti 1947 var den nog mer av en improvisation, även om det snart påstods att organisationer i Sverige med tillsammans över en miljon medlemmar hade anslutit sig (denna siffra upprepades om och om igen i 1940- och 50-talets debatt utan att redovisas närmare).51

Den nedslående Vysjinskijnoten gav den nya aktionen en flygande start. Om pressen till att börja med tog Sovjets svar för givet, så gjorde aktionen det inte. Att tillbakavisa den sovjetiska versionen blev således dess första uppgift. Därefter var det dags att svara på de kommentarer som UD kände sig tvunget att göra med anledning av aktionens skarpa tillbakavisande av ryssarna. ”Erinringar” kallade byråchef Dahlman på UD:s pressbyrå dessa kommentarer, som i pressen trycktes under rubriken ”UD korrigerar” och som strax mötte mothugg från aktionen under rubriken ”UD söker diskreditera våra vittnen”.52

Mellan UD och aktionen uppstod således snabbt spänningar. Men relationerna var inte sämre än att aktionens egen undersökningskommission, bestående av generaldirektör Anders Örne, professor Lise Meitner, författarinnan Mia Löfgren-Leche och advokat Yngve Schartau, efter förfrågan fick tillgång till UD:s hemligstämplade akter.53 Villkoret var emellertid att detta skulle

50 Guy von Dardel, ”Inofficiella initiativ”, Bilaga 1 i Arbetsgruppen s. 210. 51 Vilka organisationer som egentligen stod bakom Wallenbergaktionen meddelades sällan offentligheten. I materialet för denna undersökning finns ett pressklipp från 1964 som ger detaljer i det avseendet. Organisationerna var vid denna tidpunkt: Fredrika Bremer-förbundet, förbundet Kristet Samhällsliv, föreningen Kämpande demokrati, föreningen Göteborgs Idun, Göteborgs eukumeniska kvinnoråd, Göteborgs kvinnliga diskussionsklubb, KFUK:s riksförbund, KFUM:s riksförbund, Kooperativa förbundets kvinnliga personalklubb, Kooperativa kvinnogillesförbundet, Mora folkhögskola, Mosaiska församlingen i Göteborg, Mosaiska församlingen i Stockholm, Svenska sjuksköterskeföreningen, Svenska frälsningsarmén, Svenska kvinnors medborgarförbund, Sveriges arbetares centralorganisation, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Ungdomens fredsförbund. – Utklipp daterat 28.05.1964, UD:s arkiv. Det torde vara tveksamt att medlemsantalet i dessa organisationer faktiskt var så stort som 1 miljon. 52 Sveriges Morgontidning 23.08, Arbetaren 29.8, Stockholms-Tidningen 24.08 1947. 53 Det är lite oklart när och hur denna undersökningskommission tillsattes. Divergerande upplysningar hos Philipp i Allt 1951/1 s. 13, och Mia Leche, ”Raoul Wallenberg än en gång”.

ske i förtroende och att kommissionen inte fick åberopa UD:s material, vilket visade sig vara svårt att efterleva. Kommissionen hade förutom UD:s akter även familjen Wallenbergs dokumentation och i synnerhet Philipps med tiden omfattande samlingar att ösa ur. Den 19 oktober 1947 avslutade kommissionen sina granskningar och sammanfattade att man fann det ”övertygande utrett” att Raoul Wallenberg efter det att han togs i ryskt förvar i januari 1945 ”och i varje fall intill tämligen nära tid – befunnit sig i livet i ryskt förvar på skilda platser såväl inom som utom sovjetryskt område”.54

Genom detta sensationella påstående bara två månader efter det att ryssarna hade lämnat sitt svar, nämligen att Wallenberg förmodligen var död i januari 1945, hade opinionsrörelsen kring Wallenberg nu fått en från UD fristående expertinstans som hade lämnat ett svar på gåtan Wallenberg – ett svar som gick stick i stäv mot den ryska versionen.

Detta svar ledde omedelbart till en konfrontation mellan aktionen och UD eftersom UD var tvunget att ta avstånd från alla uppgifter som läckt ut till pressen om att kommissionen hade använt departementets material. Man hävdade att det i så fall rörde sig om UD-material som redan ställts till familjen Wallenbergs förfogande.55 Dessutom måste man hantera aktionsledningens tämligen drastiska påstående att UD hade behandlat de vittnen som den i gengäld hade ställt till departementets förfogande på ett sätt som utsatte dessa vittnen för fara. Under denna höst blev spänningarna tydliga för allmänheten – ”helt onödiga motsättningar”, som statsministern kallade dem.56 Men huvudpunkten var dock att de två kontrahenterna hade motsatt uppfattning i saken. Medan kommissionen fann det ”övertygande utrett” att Wallenberg hade varit i livet tills helt nyligen och därför sannolikt fortfarande fanns i livet, höll UD på sin nyktrare version. Som det uttrycktes i vaktrapporten den 21 oktober 1947:

Göteborg Handelstidning 26.01.1951. I alla fall tycks kommissionen ha tillsatts långt innan svaret från Vysjinskij kom, och påverkades således inte av detta. 54 ”När kommer Raoul Wallenberg”. Intervju med Philipp i Se nr 17, 23-29.04 1953. 55 UD Vaktrapporter 21-22 oktober 1947. Att kommissionen faktisk hade kabinettssekreterare Beck-Friis tillstånd att gå igenom UD:s material, förefaller vara okänt för pressavdelningen. Men kommissionen uppgav själv i sitt uttalande av den 19 oktober att den fått tillgång till ”konfidentiellt aktmaterial från Kungl. Utrikesdepartementet”, cit. i stockholmspressen 18.10.1947. 56 Erlander 1955-60 s. 294.

På frågan, om UD kommit till ett annat resultat än kommittén, svarades: Många rykten ha gått om att Wallenberg varit i livet efter den 17 januari 1945. Men, som Excellensen nämnt i interpellationssvaret i juni i år, har UD sökt komma i förbindelse med de personer på vilkas utsago dessa rykten grunda sig, och det har genomgående visat sig omöjligt att på denna väg komma till någon som helst klarhet.57

”En rad nya spår har under året framkommit”, skrev Undén i sin redogörelse till riksdagens utrikesnämnd vid årsslutet 1947, ”men vid noggranna undersökningar [...] ha samtliga visat sig falska”.58Detta uttalande hänvisade i huvudsak till spår som framkommit genom Wallenbergaktionen. Att aktionens material inte uppfyllde UD:s mått kunde knappast sägas så mycket klarare.

Bakom kulisserna skedde likväl ett närmande. Den 3 november 1947 inbjöds aktionsledningen och dess undersökningskommission till ett möte i kanslihuset med såväl stats- som utrikesministern samt två av UD:s tjänstemän. Erlanders och Undéns syfte med mötet var att få Wallenbergaktionen att samarbeta med UD genom att ställa sitt material till förfogande. Detta avslogs med hänvisning till att en av UD:s tjänstemän hade nämnt aktionen i nedlåtande ordalag och att man ställde sig tvivlande till UD:s förmåga att hantera ett så känsligt material som det som aktionen hade samlat in. Vad som i övrigt hände på mötet fick allmänheten veta först tio år senare, då Veckojournalen i februari 1957 publicerade det privata referat som lämnades till en av aktionsledarna, Birgitta de Vylder-Bellander. Detta referat avspeglade en stark antipati mot UD och Undén från aktionens sida, och förefaller inte särskilt professionellt formulerat. Undén korrigerade det strax som ”tendentiöst”, och rättade det ofta upprepade påståendet att han skulle ha ropat: ”Oerhört! Det är oerhört!” då aktionsledningen sa att den ansåg att Vysjinskij ljög. Flera inlägg, både i själva referatet och i debatten i samband med att Veckojournalen publicerade det, visade att spänningarna från 1947 fortfarande höll i sig tio år senare.59

Likväl skedde en försoning mellan departementet och aktionen. Det förefaller som att särskilt Erlanders tillmötesgående hållning bidrog till att familjen Wallenberg nu ville sluta fred med myndig-

57 Vaktrapport, 21 oktober 1747 [sic] , UD 245. 58 Hemlig redogörelse avgiven till utrikesnämnden. Stockholm 1948 s. 43. 59 ”Oerhört, sade Undén”. Vecko-Journalen febr. 1957, odaterat klipp. ”Referat av Wallenbergsamtal tendentiöst, säger hr Undén”. Dagens Nyheter 23.02.1957. Expressens reporter Eric Sjöquists bok Affären Raoul Wallenberg. Stockhom 1974, ger ett livfullt referat av mötet baserat på intervjuer i efterhand med flera mötesdeltagare. En mer sansad och källkritisk genomgång är Elsa och Hans Villius, Fallet Raoul Wallenberg Stockholm 1966 s.59 ff.

heterna. Till och med den temperamentsfulle Rudolph Philipp övertalades att hålla sig tyst. ”De män, som numera handhar Raouls sak i UD, har en gynnsam inställning till vår aktion [...] vi önskar ett samarbete mellan regeringen, riksdagen och Raouls familj och vänner” – så löd hans sammanfattning efter mötet den 3 november 1947. Han lade därför ned sitt utåtriktade arbete, åtminstone för en tid.60

I Moskva noterade man det nya inslag som Wallenbergaktionen representerade i svensk opinion. I januari 1948 publicerade Novoje Vremja en lång artikel om ”Legenden om Wallenberg” som översattes och publicerades i Ny Dag den 3 februari 1948. ”I Sverige har en ny förtalskampanj mot Sovjetunionen skjutit fart. Den svenska och utländska reaktionens hejdukar har grävt i antisovjetsumpen samt dragit fram den så kallade ”affären Wallenberg” och satt den i omlopp [...] I pressen började man [1947] ihärdigt sprida fabler om ”Sovjets hemliga polis” som påstods hålla Wallenberg i sina fruktansvärda klor.” Kulmen av antisovjetisk hets nåddes, enligt Novoje Vremja, i januari 1948 då de tre riksdagsmännen von Frisen, Ture Nerman och W. Lundstedt vände sig till det norska Stortingets Nobelkommitté med förslaget att Wallenberg skulle tilldelas Nobels fredspris 1948. ”Så söker den svenska reaktionen dra in grannlandet Norge i sina sovjetfientliga spekulationer.” Hela saken, skrev den sovjetiska tidningen, utnyttjas enbart som en provokation av dem som inte vill försona sig med det faktum ”att de sovjetsvenska relationerna utvecklas vänskapligt”.

Paus – och ny framstöt (1948 – 51)

Under åren 1948, 1949 och 1950 tillkom det knappt några nya pressklipp i Presstjänstens Wallenbergmapp. Generellt är de flesta framställningar eniga om att UD under dessa år gjorde mycket lite, utöver den noggranna sammanställning och analys av allt tillgängligt material som det pensionerade sändebudet Erik Sjöborg, ”en diplomat av den gamla skolan”, påbörjade som enmansutredning.61I detta arbete höll han kontakt med Philipp och fick därigenom insyn i Wallenbergaktionens material, utan att detta frambringade några nya, konkreta informationer. Ett spår, som kostat mycket att undersöka, framkom i oktober 1948 då en folkdomstol i Ungern, i

60 Rudolph Philipp i Allt 1951/1 s. 14. 61 Svenska Dagbladet 1.03.1951.

processen mot en grupp ungerska nazister, ansåg sig kunna fastslå att en namngiven pilkorsledare i januari 1945 hade mördat Wallenberg på Budasidan av Budapest. Undersökningar genom Sveriges representation i Budapest och andra kanaler avslöjade emellertid att det inte fanns några bevis för denna slutsats.62

Wallenbergaktionen låg som avtalat lågt men Philipp följde vaksamt med på opinionssidan. 1948 utgav hans rival i Wallenbergfallet, den regimlojale ungerske författaren Jenö Lévai, en väldokumenterad bok om Wallenbergs insatser för judarna i Ungern. Philipp ansåg att den var ett beställningsarbete av den ungerska regeringen och menade att utgivningen fick stöd av Ungerns sändebud i Stockholm, Vilmos Böhm. Något som kunde tolkas i denna riktning var att Lévai gick i god för versionen att Wallenberg omkom i Ungern. Tillsammans med Guy von Dardel vände sig Philipp till Lévais svenska förlag, Saxon & Lindström, och bad dem dra tillbaka detta kommunistiska beställningsarbete därför att det ”varken [var] förlagets eller den svenska opinionens åsikt” att Wallenberg var död. Saxon & Lindström drog faktiskt tillbaka boken från försäljning och makulerade restupplagan.63

Tillbakadragandet av Lévais alster var inte det enda försöket att undanröja oönskade böcker under dessa år. Året därefter inträffade ett ännu egendomligare fall. Budapestattachén Lars G:son Berg utgav sin berättelse Vad hände i Budapest, som handlar om legationens arbete under Wallenbergs ledning och som avslutas med en öppenhjärtig skildring av den röda arméns plundring och våldtäkter efter intåget i Budapest. Detta sista inslag måste ha varit svårt att svälja för någon. Knappt hade boken kommit ut till försäljning i bokhandlarna från Forsners Förlag, förrän den på ett mystiskt sätt försvann från hyllor och lager, uppköpt eller avlägsnad av okända aktörer. Mycket få exemplar – kanske 300 – kom allt som allt ut i cirkulation. Märkligt nog gick händelsen pressen förbi, och den har sedan aldrig blivit uppklarad. I efterhand har det spekulerats över vem som låg bakom detta: sovjetiska agenter eller kanske svenska UD-tjänstemän. Båda kunde ha intresse av att i tysthet avlägsna dessa antisovjetiska förolämpningar. Men det kan också ha varit familjen Wallenberg, eller aktionen själv, som kan ha ansett att en sådan bok försämrade utsikterna till Raouls återkomst.64

62 Hemlig redogörelse avgiven till utrikesnämnden. Stockholm 1949 s.85. 63 Torsten Hérnod, Raoul Wallenberg – hans liv, gärning och fångenskap. En bibliografi. Borås 1996-97 s. 8, s. 18. 64 I det granskade materialet nämns fallet en gång, i reportaget ”Var det släkten som köpte upp hela upplagan?”, Stockholms-Tidningen 22.05.1983. Lars Berg säger där att av de möjliga

Efter tre års tystnad orkade Philipp inte tiga längre. Provocerad av beskyllningar och intriger i den mellaneuropeiska kretsen i Stockholm publicerade han ”Sanningen om fallet Raoul Wallenberg”, en 25 spalters flammande anklagelseskrift mot UD, regeringen och ”vissa personer [med] ekonomiska intressen av att legenden om Raouls ”försvinnande” fick växa sig stark”. Den trycktes i Allt i januari 1951. Skriften var osammanhängande disponerad, självrättfärdig i argumentationen och insinuant på gränsen till hatfylld mot UD. Under normala förhållanden skulle den väl knappt ha åstadkommit någon reaktion i ansvariga kretsar, men Wallenbergärendet var inte normalt, och Philipp hade redan vunnit rykte som en oförtröttlig riddare i sanningens tjänst. Genom sitt glödande engagemang i att ”rädda Raoul” innan det var för sent, utstrålade han ett moraliskt patos som i mångt och mycket uppvägde argumentationen. Skriften togs emot och väckte stor uppmärksamhet i särskilt den borgerliga pressen, som gav stort utrymme åt i synnerhet angreppen på UD, även om dessa i sak måste förefallit närmast ogenomträngliga i sin detaljrika inkonsekvens. Det var som om både skriften själv och mottagandet av den öppnade slussarna för de frustrationer som det olösta, olösliga och ur mänsklig synvinkel angelägna fallet väckte hos allmänheten.

Skriften innehöll dessutom en enskild uppgift som oväntat kom att användas i den partipolitiska debatten, och som därefter fick betydelse för ärendets fortsatta utveckling. Denna enda uppgift nämndes i Philipps helt kort och närmast en passent: att aktionsledningen 1948 hade fått veta att madame Kollontaj under sin tid som Sovjets sändebud i Stockholm 1945 hade underrättat inte bara Maj von Dardel, utan också dåvarande utrikesminister Günther, om att Wallenberg befann sig i ryssarnas händer, ”och ju mindre väsen man gjorde av saken, desto förr skulle han få friheten”. Denna uppgift föranledde en interpellation i riksdagen. Den stora debatten i andra kammaren den 22 maj 1951 visade att den partipolitiska polariseringen nu definitivt hade nått fallet Wallenberg, med den följd att också kritiken mot UD från och med nu uppvisar ett klart politiskt mönster.

Förhistorien till denna oväntade vändning var denna: Makarna Nina, dvs. Raoul Wallenbergs halvsyster, och Gunnar Lagergren var båda med i Wallenbergaktionen. 1948 var de en tid bosatta i

förklaringarna håller han nu (1983) på Wallenbergfamiljen som de troligaste aktörerna. Berg har enligt uppgift från Torsten Hèrnod även kommenterat saken i Svenska Dagbladet 12.12.1991.

Rom, och sammanträffade då med Sveriges sändebud, tidigare utrikesminister, Christian Günther och dennes hustru Ingrid. Samtalet kom naturligt nog in på Wallenberg. Fru Günther berättade då om ett samtal som hon hade haft med madame Kollontaj våren 1945. Nina Lagergren bad senare att få hennes version skriftligen. Det fick hon i form av ett personligt brev där Ingrid Günther berättade att hon en dag våren 1945 hade blivit bjuden på thé hos Kollontaj, som hade bett henne hälsa sin man, utrikesministern, att Wallenberg befann sig i Sovjet och behandlades väl men att det var bäst för alla att den svenska regeringen inte bråkade om denna sak. Paret Lagergren lämnade brevet vidare till Philipp, som alltså återgav innehållet lite vagt i sin artikel i Allt.65

Det var sedan länge offentligt känt att madame Kollontaj i slutet av sin tid i Stockholm hade lämnat ett någorlunda likartat budskap till Maj von Dardel. Detta hade stått i pressen redan 1946.66Kommunikationen med paret Günther var däremot en hänvändelse av betydligt mer officiös karaktär och den slog nu ned som en bomb.67 Den måste ju tolkas som ett officiellt meddelande från en regering till en annan, ett meddelande som till och med innehöll ett dolt hot – ett hot som Sveriges regering till och med hade givit vika för, enligt UD:s kritiker. Från och med Philipps artikel i Allt i januari 1951 fick saken stor spridning. UD:s kabinettssekreterare Dag Hammarskiöld tvingades meddela att han inte kände till Günthers brev trots att själva saken – Kollontajs besked – hela tiden hade varit känd inom UD.68 Veckojournalens redaktör Stig Ahlgren fick tag i originalet av brevet och tryckte det i faksimil den 15 februari 1951, ledsagad av en flammande ledarartikel om regeringens senfärdighet och likgiltighet. Kopior av Veckojournalens

65 Historien om hur han fick tag i fru Günthers brev berättas så av Rudolph Philipp i ”När kommer Raoul Wallenberg”. Intervju med Philipp i Se nr.17, 23-29.04 1953. En annan version, baserad på direkt kommunikation mellan Chr. Günther och familjen von Dardel, återfinns i Aftonbladet 9.02.1951. 66 Historien trycktes även i Stockholms-Tidningen 28.06.1946 och togs även upp av Handelstidningen 25.07.1947. 67 Det är oklart om ordalydelsen i Ingrid Günthers brev till Nina Lagergren av 29/10 1949 överensstämmer med Kollontajs kommunikation så som den återges i det samtidiga upptecknandet av Günther från våren 1945. Särskilt intressant skulle det vara att konstatera om formuleringen ”det var bättre för honom (RW) om svenska regeringen inte bråkade om denna sak”, stämmer med utrikesministerns noteringar. Kollontajs uttalande återges ibland med tillägget att ”Han (dvs. RW) har gjort vissa dumheter, så att det var bättre för honom om/.../” osv. Philipp i intervju, odaterat klipp. Det har rests tvivel om dateringen av Kollontajs besök hos fru Günther. Arbetsgruppen s. 179 tidsbestämmer det till mars 1945. Fredrik von Dardel anser sig emellertid ha belägg för att besöket hos fru Günther gjordes omedelbart efter Kollontajs visit hos Maj von Dardel, alltså i februari 1945. Se hans bok Raoul Wallenberg. Fakta kring ett öde. Stockholm 1970 s. 109. 68 Enligt Rudolph Philipp i Se nr. 17 1953.

ledarsida med faksimilen av Ingrid Günthers brev distribuerades till pressen flera dagar före utgivningsdagen och togs upp som nyhet i flera tidningar. Betydelsen av brevets innehåll överdrevs starkt i detta sammanhang. Arbetaren skrev – i likhet med Veckojournalen – att detta för första gången bevisade att Wallenberg, stick i stäv mot Vysjinskijs försäkran våren 1945, ”levande befunnit sig i ryska händer”. Eskilstuna-Kuriren menade till och med att brevet tydde på att Wallenberg ”så sent som 1947 eller 1948 ännu befann sig i livet och i rysk fångenskap”.69 Inte något av detta stämde. UD hade ju alltid hållit sig till den version som sovjetmyndigheterna hade lämnat redan i januari 1945, nämligen att de hade tagit hand om Wallenberg, vilket också bekräftades av Kollontajs meddelande till familjen månaden därpå, även om Vysjinskijs note 1947 försökte bortförklara detta som ett ”missförstånd”. Men i pressen tolkades nu innehållet i Günthers brev som en stor nyhet. I Aftonbladets kvällsupplaga den 9 februari 1951 sattes för första gången i svensk press en Wallenbergrubrik tvärs över hela förstasidan: “Wallenberg rysk fånge! Sensationell uppgift av madame Kollontaj till exc. Günthers maka”.

”Kan blamagen [i UD] nu framkalla den opinionsstorm som förmår UD att äntligen göra sin plikt i fallet Wallenberg?”, frågade Arbetaren retoriskt. Stormen kom faktiskt. Allt fler tidningar ansåg i samband med denna sensationella nyhet att UD:s plikt var att ställa ett klart och direkt krav på Sovjet om att Wallenberg skulle utlämnas till Sverige. I en hänvändelse till regeringen, som slogs upp i pressen i både februari och mars 1951, hävdade Wallenbergaktionen detsamma, nämligen att krav måste resas. På ett möte som anordnades av Liberala studentklubben i Uppsala stödde samtliga politiska studentföreningar, utom den socialdemokratiska, kravet på att regeringen ”ofördröjligen i klara och otvetydiga ordalag av Sovjet kräver Wallenbergs omedelbara återsändande till Sverige”. På grundval av en enkät med sju kända svenskar, de flesta riksdagsledamöter, formulerar Veckojournalen domen: ”Folkets röst om Wallenbergaffären: Till Undén: HANDLA ELLER AVGÅ!”70

Mitt i denna opinionsstorm, den 27 februari 1951, framställde riksdagsledamoten Ingrid Gärde Widemar (fp) i Stockholm

69 Aftontidningen 9.02, Arbetaren 10.02., Eskilstuna-Kuriren 15.02.1951. 70 Författarinnan Anna Lenah Elgström, redaktören och riksdagsledamoten Manne Ståhl, högerledaren Jarl Hjalmarsson, generaldirektören Anders Örne, professorn och riksdagsledamoten Åke Holmbäck, advokaten och rikdagsledamoten Ingrid Gärde Widemar, riksdagsledamoten Sven Wedén.

följande interpellation till utrikesministern: ”Är utrikesministern i tillfälle att lämna en fullständig redogörelse för hur efterforskningen efter Raoul Wallenberg bedrivits och för vilka åtgärder, som vidtagits för att så effektivt och snabbt som möjligt söka rädda honom?” Interpellationen kom upp till debatt den 22 maj. För tredje gången på sex år avkrävdes nu regeringen en offentlig redogörelse för sin hantering av Wallenbergs försvinnande.

Riksdagsdebatten den 22 maj 1951

Gärde Widemar började sin interpellation med den ”oklarhet” som föreföll råda när UD å ena sidan anklagas för att visa otillräcklig energi, och å andra sidan för att inte ha tillräcklig insikt i saken för att kunna visa energi. ”Tydligast framträder denna motstridighet i de underrättelser rörande Raoul Wallenberg, som enligt uppgift lämnats av madame Kollontaj, med vilkas förekomst Utrikesdepartementet synes ha varit i oklarhet om.” Dessa oklarheter gör att allmänhetens förtroende för de ansvariga myndigheterna ”lätt kan avtrubbas eller undergrävas”, framhöll interpellanten.71

Undén svarade med att lägga fram en stencilerad översikt över efterforskningarna, särskilt över ”den långa raden hänvändelser till de ryska myndigheterna” som hade gjorts, och stödde sig därvid på Sjöborgs utredning.72 Telegram för telegram, brev för brev, note för note återger förbindelserna från den 9 februari 1945 till den 18 augusti 1947. Den enda punkt Undén sprang märkligt snabbt förbi var påståenden om att UD inte hade varit underkunnigt om Kollontajs kontakter med Ingrid Günther. Hans tystnad kan i sammanhanget uppfattas som ett medgivande, inte minst därför att han snabbt svarade att förhållandet var betydelselöst, eftersom UD ju från andra källor hade fått information om att Wallenberg var i ryssarnas förvar. UD har, preciserade Undén, ”hela tiden arbetat med hypotesen, att Wallenberg kan vara i livet”. Den omständigheten att sändebudet Sjöborgs utredning nu var avslutad ”innebär ingen avslutande fas utan endast ett avsnitt i departementets arbete med frågan”.

71 RD 1951 Nr.8 s. 25f. 72 RD 1951 Nr 20 s. 115–120. Denna stencilerade redogörelse var inte den första uppställningen som lämnats till riksdagen med anledning av ärendet. Konstitutionsutskottet hade 1949 (?) fått sig förelagt en ”ingående redogörelse för allt, som från regeringens sida vidtagits”. Hallén i RD 1951 Nr 20 s. 134.

Gärde Widemar och representanterna Manne Ståhl (fp) och Klas Jonas Häckner (fp), som med en rad inlägg stödde henne i debatten, var emellertid av den meningen att UD inte hade gjort tillräckligt. Interpellanten själv uppträdde mycket offensivt. Hon godtog inte Undéns anmärkning om att hennes interpellation inordnade sig i Wallenbergaktionens lite speciella och ”ampra kritik”. Tvärtom var den resultatet av en bred opinionsrörelse, av det faktum att ”hela svenska folket [...] vägrar att acceptera tanken att Raoul Wallenberg försvunnit”. Det finns ”en utbredd uppfattning och tro att han ännu befinner sig i livet”, framhöll Gärde Widemar, och det var detta folkliga engagemang som motiverade henne att ta upp saken.73 Substansen i hennes kritik byggde följaktligen mer på de expressiva sidorna av saken, att regeringen verbalt inte tillfredsställde folkets önskemål utan bara undersökte förhållandena och ställde frågor till sovjetmyndigheterna. I stället borde regeringen ända sedan det första meddelandet i januari 1945 ha begärt att Wallenberg skulle skickas hem omedelbart och därefter ständigt ha framställt allt kraftfullare krav på detta, eventuellt i samband med förhandlingarna om handelsavtalet. ”Jag kan inte förstå [...] varför inte Wallenbergs utlämnande begärdes”. I stället för att efter Vysjinskijs meddelande 1947 falla i tystnad och paralyseras, borde man ha ställt sig upp och tillkännagivit samma sak som Wallenbergaktionens undersökningskommission den gången gjorde – att man helt enkelt inte trodde på det. Men ”I stället för att démarcherna skulle bli, såsom man kunde vänta, kraftigare och kraftigare i tonen, så blevo de allt svagare för att så småningom upphöra”.74 Gärde Widemar begärde en granskning, genom inrättandet av en parlamentarisk eller eventuellt en utomparlamentarisk kommission.

Undén svarade ingående på anklagelsen om att man inte hade begärt Wallenberg utlämnad utan bara bett om upplysningar om var han befann sig. Var och en som känner till de diplomatiska villkoren vet att man måste ha sådana upplysningar innan man kan be att få honom tillbaka, framhöll han. Kritiken på denna punkt, sa Undén, ”är en spetsfundighet, som har uppfunnits på senare tid och lagts till grund för åstadkommande av en omfattande folkopinion i Sverige”. Men för att komma vidare, särskilt efter Vysjinskijs meddelanden, måste man ha nya fakta ”som ger den ryska regeringen nya ledtrådar genom iakttagelser vi gjort”. Sådant

73 Ibid. s. 120. 74 Ibid. s. 122.

var spelet: Sverige måste kunna peka på bestämda fakta som tyder på att Wallenberg finns i livet där och då, och konfrontera sovjetmyndigheterna med dem. Att som interpellanten påstå att den sovjetiska regeringen far med lögn och att Vysjinskijs note var baserad på ren och skär osanning, är både oansvarigt och kontraproduktivt. ”Man får ha lite ansvar för vad man säger här i riksdagen”.75 För övrigt fortsätter UD:s arbete. ”Det är fullständigt grundlöst [...] att all aktivitet från Utrikesdepartementets sida har upphört efter det ryska svaret 1947”.76 I den fortsatta debatten anklagade redaktör Ståhl UD för ”uppgivelse och defaitism”. Han påpekade att andra länder i en lång rad fall hade lyckats få hem egna medborgare genom utväxling, och gav många exempel på sådana fall från Rumänien, Italien, Danmark, USA och Schweiz. Det gällde bara ”att formulera sina noter lika skickligt och effektivt som andra länder hade gjort”.77

Debatten varade i drygt två timmar. Undén måste ta ordet fyra gånger för att försvara regeringen. Oppositionens sju väl förberedda och offensivt framförda inlägg möttes endast av ett kort och försiktigt stödjande inlägg från prosten Harald Hallén (s), med påpekande om att regeringen egentligen hade gjort vad som kunde förväntas, samt en bredsida från kommunisten Karl Gustav Johansson om att Wallenbergaktionen bara var en antisovjetisk propagandaaktion – ”av alla de sovjetfientliga kampanjer som igångsätts har jag sällan sett någon, som varit så fullständigt renons på fakta som detta fall”.78

Med denna debatt fick kritiken av UD:s handlingssätt ny intensitet jämfört med interpellationerna 1946 och 1947. Borta var de erkännande orden och det underliggande antagandet att ämbetsverket säkert gjorde vad det kunde. Nu ljöd angreppen krasst polemiskt, laddade av partipolitik, men också underbyggda av både regeringens och oppositionens visshet om att ärendet Wallenberg på detta stadium hade nått ut i offentligheten och engagerat en bred, folklig opinion. Hänsynen till Wallenbergs familj var inte längre kritikens tyngsta argument; den nämndes faktiskt inte i riksdagen denna gång. I stället var det hänsynen till ”allmänhetens förtroende för de ansvariga myndigheterna”, som gav saken dess underliggande ethos.

75 Ibid. s. 130. 76 Ibid. s. 126-27. 77 Ibid. s 127-29. 78 Ibid 134.

Kritiken mot UD var till innehållet densamma som tidigare: att UD gjorde för få och för svaga framstötar mot sovjetmyndigheterna, och att särskilt sändebudet Söderblom på sin tid hade varit för passiv. Dessutom framfördes enskilda, mer preciserade punkter.

De svenska noterna hade ett felaktigt innehåll, genom att de efterfrågade information och uppklarande snarare än krävde utlämning.

Man borde ha gjort större ansträngningar för att få till stånd en utlämning genom utväxling, såsom andra länder hade gjort med framgång.

Slutligen borde Wallenbergfallet ha kopplats till förhandlingarna om handelsavtal med Sovjetunionen.

Det kan synas märkligt att utrikesministern ensam försvarade regeringen. Detta kan bero på sakens diplomatisk-tekniska art – och dess med tiden nästan ogenomträngliga detaljmängd. Men också den större politiska bilden kan ha spelat in. Vissa moment, såsom Sovjetunionens trovärdighet, kunde ju inte bli föremål för en öppen och polariserad debatt. Fallets utrikes- och säkerhetspolitiska implikationer kunde bara mötas med en försiktig appell om att visa ansvar. Ja, inte ens den uppenbara självmotsägelsen i oppositionens argument, att den krävde både en mer expressiv metod och smidigare förhandlingsdiplomati med sikte på utlämning, kunde besvaras med full polemisk klarhet. Undén var på ett vis bunden – bunden av att ärendet även fortsatt skulle hanteras efter utrikesförvaltningens skick och regler, men från och med nu under bevakning av en alltmer politiserad opinion.

Framgång i samförstånd (1951 – 56)

Interpellationsdebatten i riksdagen 1951 förfaller ha varslat om en starkare partipolitisk polarisering av opinionen i Wallenbergfallet. Man kunde kanske förvänta sig att partierna och partipressen nu skulle ställa sig på varsin sida och driva saken utifrån motsatta intressen. Men i realiteten var det inte detta som kom att ske under åren som följde. I stället för en opinionsbildning konfigurerad kring regering–opposition, fick man en bred och samlande uppmärksamhet, där opinionen syntes mindre präglad av partikonstellationen i press och riksdag, och mer av ett gemensamt intresse för saken och dess lösning. Pressen talade i nästan häpnadsväckande grad med en tunga i den ökande bevakningen av Wallenbergfallet,

särskilt efter 1953–54; en bevakning som med Erlanders besök i Moskva våren 1956 och det efterföljande offentliggörandet av UD:s andra vitbok nådde ett temporärt klimax. Ett talande uttryck för denna tendens är att till och med vänsterradikala och kommunistiska organ lade sin motvilja åt sidan. Ny Dag slutade således att publicera sovjetiska uttalanden och följde i stället en självständig kurs – som förespråkade ett uppklarande av Wallenbergfallet.79

Ändå sken partimönstret tydligt igenom i vissa hänseenden. Särskilt när det gällde kritiken av UD visade pressen en tydlig tendens att splittras mellan regeringstrogna och oppositionella organ. Moderata och liberala tidningar utnyttjade åtskilliga anledningar att framställa kritik mot Utrikesdepartementet, särskilt för att tjänstemännen där förhöll sig tysta och vägrade att lämna kommentarer när nya spår och vittnen dök upp. Socialdemokratiska tidningar (med undantag av Arbetet) fäste däremot tilltro till utrikestjänstens arbete och kände sig försäkrade om att man på UD gjorde vad som kunde göras för att klara upp fallet. Socialdemokraterna kunde ibland skicka en pil mot motståndarna, som exempelvis: ”Ett sakligt resonemang utan propagandistiska bitoner kan kanske rädda Wallenberg. En hetsig propaganda, inmängd av beskyllningar och invektiv, låser däremot alla förhandlingsmöjligheter. Tidningspressen har på den punkten ett väsentligt ansvar”.80 En viss polemik medierna emellan hindrade likväl inte att intresset verkade generellt samlande.

Kännetecknande för perioden är också att Wallenbergaktionen under åren efter 1951 samarbetade med Utrikesdepartementet på ett sätt som båda parter fann fruktbart. ”I dag är Raoul Wallenbergs sak hela svenska folkets. I dag förs kampen för Wallenberg icke bara av en liten skara, utan hela folket med regeringen i spetsen står vid Wallenbergfamiljens sida”, sa den man som tidigare varit regeringens bittraste angripare, Rudolph Philipp.81 Aktionen menade själv att denna utveckling berodde på statsminister Erlanders personliga ingripande. Det antogs att statsministern hade en annan inställning till saken än sin utrikesminister.82 Det är generellt kännetecknande för tiden att Erlander i långt högre grad än Undén talar i egenskap av Sveriges myndighet. Detta beror huvudsakligen på det uppsving i Wallenbergintresset som följde med

79 Ny Dag 23.11.1956, ledare ”Fallet Wallenberg”. 80 Smålands Folkblad 14.10.1955, ledare ”Raoul Wallenberg”. 81 Uttalande av RP för HT, cit. Norra Västerbotten 20.10.1955. 82 Rudolph Philipp, Raoul Wallenberg 1981, kap. ”35 års efterforskningar”, passim.

statsministerns besök i Sovjetunionen i mars–april 1956, och som naturligt ställde Erlander i centrum snarare än Undén, som ju inte följde med på resan. Erlander stod för en samarbetslinje gentemot Wallenbergaktionen, som senhösten 1951 realiserades genom tillsättandet av Arne S. Lundberg som kabinettssekreterare. Lundberg var ursprungligen journalist och valde från första stund att samarbeta med Wallenbergaktionen. Under hans tid i UD – fram till våren 1957 – blev förbindelsen med Philipp så intim att denne ibland uppfattades som ledaren för Wallenbergutredningen, medan Lundberg uppfattades som sekreterare. Lundberg och Philipp samarbetade också tätt med kriminalöverkonstapel Otto Danielsson, ”en av säkerhetstjänstens skickligaste män”, som nu fick ansvaret för de polisiära undersökningarna, företrädesvis på det sättet att Philipp och Danielsson tillsammans genomförde förhör med de många vittnen som dök upp under denna period.83 Danielssons roll var dock helt okänt för allmänheten.

Men det som först och främst samlade opinionens intresse under åren efter 1951, var den förändrade tillgången på information i ärendet. Nu var man inte längre tvungen att basera Wallenbergstoffet på gissningar om vad Sovjet gjorde eller sa bakom stängda dörrar, eller på tjatig kritik av att intet skedde i Arvfurstens palats. Nu kom ett rikt flöde av informationer från medierna. Hela tiden dök det upp nya vittnen och nya spår. Journalister skickades ut till många länder och kom hem med rikt detaljerade historier. De nästan svindlande implikationerna av dessa berättelser stimulerade den intensiva uppmärksamhet som det nu fanns grogrund för hemma i Sverige.

Det anses ofta att det var förbundskansler Adenauers besök i Moskva 1955 och det avtal han fick till stånd om utväxling av krigsfångar mellan Sovjet och Tyskland som satte i gång den process som ledde till att avgörande upplysningar om Wallenberg kom till Sveriges kännedom. För allmänheten i Sverige framstod det inte så. För den intresserade publiken var det tydligt att ett nytt informationsklimat var under utveckling långt tidigare. Förändringarna i Sovjet efter Stalins död i mars 1953, den nya ledningens amnestier och inte minst dess erkännande av att anklagelserna i den nyligen avslutade läkarprocessen var fabricerade, skapade hopp om att även Wallenbergfallet skulle få sin lösning. ”Efter ryssarnas erkännande av det misstag de gjorde, då läkarna anklagades, bör det inte fresta

83 Erlander, 1955–60 1976 s. 295; von Dardel, Raoul Wallenberg 1970 s. 56 o. passim; Philipp 1981 kap.”35 års efterforskningar”.

på allt för mycket om de erkänner också det misstag som skedde då Raoul Wallenberg för snart åtta år sedan omhändertogs”, hette det i en rätt typisk formulering i landsortspressen i april 1953.84 Pressen tryckte också utdrag ur Rudoph Philipps senaste artikel i Se, som menade att Stalins död öppnat en ”ny chans för Raoul Wallenberg” och hans hemkomst.85 Under remissdebatten i riksdagen hösten 1953 såg högermannen Jean Braconier anledning att fastställa att ”de förändringar, som man tyckt sig spåra i Sovjetunionen, skulle öka chansen att få reda på hans öde”, och han uttryckte förhoppningen att UD ”inte underlåter något” i eftersökandet av Wallenberg.86 ”Nu om någonsin torde de tekniska och formella betingelserna för klarhet över den förlorade svenskens öde kunna fås”, hette det i en ledare distribuerad till en rad moderattidningar i januari 1954.87

Vid denna tidpunkt var det känt att minst ett vittne hade lämnat nya upplysningar, efter att ha frisläppts och skickats hem från Moskva. Det var den italienska diplomaten Claudio de Mohr, som i december 1951 förklarade sig villig att under ed berätta allt han visste från den tid han hade suttit i Wallenbergs granncell i Moskva. De Mohrs historia offentliggjordes (anonymt) i Sverige strax före julen 1951,88 och ledde under efterföljande år till en av de mest resultatrika efterforskningarna som Philipp/Danielsson genomförde för UD:s räkning. Under den första februariveckan 1953 publicerades de Mohrs egen historia som artikelserie i Dagens Nyheter, stort uppslagen under fullständigt namn.89

Vid sidan av denna efterforskning, som pågick parallellt i UD och i medierna, odlade UD sina kontakter med Sovjet. Vid FNs generalförsamling i New York i november 1952 tog Undén upp Wallenbergaffären med Vysjinskij. I juni 1954, reste han under föregivande av en semestervistelse till Moskva enkom för att prata med vice utrikesminister Zorin och vice statsminister Mikojan.90Ryssarna förklarade sig vid detta tillfälle vara villiga att ta upp

84 Hälsingborgs Dagblad 9.04.1953, jfr. även Borås Tidning, Nya Wärmlands Tidning, Barometern s.d. 85 Aftonbladet 24.04.1953. 86 RD 1953 Nr.27 s. 139, med uppföljning i Sydvenska Dagbladet 9.11.1953. 87 ”De ryska frigivningarna ger hopp om Wallenberg”, ledart. i Haparandabladet m.fl. 7.01.1954. 88 ”Medfånge till Wallenberg: Vi var cellgrannar i 3 år”. Stockholms-Tidningen 15.12.1951 o.fl. art. i stockholmspressen s.d. Den anonyma italienarens vittnesmål fick starkt stöd av Edward af Sandeberg. 89 Dagens Nyheters Mohr-serie, av Arne Hamrin, inleddes 1.02.1953 och avslutades med ledaren ”Raoul Wallenbergs öde” 8.02.1953. 90 Yngve Möller, Östen Undén. En biografi. Stockholm 1986 s. 283f.

Wallenbergärendet om Sverige kunde lägga nytt material på bordet. Men allmänheten fick inte kännedom om dessa händelser. Pressen fick inget veta vare sig om mötet med Vysjinskij 1952 eller resan 1954. Inte heller offentliggjordes innehållet i de hänvändelser som UD därefter gjorde. Först i november 1955 berättade utrikesministern under en debatt i riksdagen om resan till Moskva och om att han hade fått sovjetledarnas ord på att Wallenberg skulle få komma hem igen, om han hittades. ”Vi betraktar detta som ett löfte och kommer även i fortsättningen att påminna om det och kräva att mysteriet Wallenberg äntligen klaras upp på det sätt som hela vårt folk hoppas och väntar”, sa utrikesministern. ”Mer anser jag det inte lämpligt att för närvarande säga”. Den ett och ett halvt år gamla nyheten om Sovjets löfte slogs omedelbart upp stort i pressen. Rubriken ”Sovjetlöfte om att frige Raoul ’om han finns’” ledde till en optimistisk förväntan i medierna.91

Under hela andra halvåret 1955 fortsatte det sedan att strömma in vittnesmål i samband med den tysk-sovjetiska utväxlingen av fångar: ”I praktisk taget varje kontingent av de nu till dagligen från de ryska fånglägren hemvända tyskarna finns det någon som uppger sig ha träffat eller hört talas om den svenske diplomaten Raoul Wallenberg”.92 Deras berättelser kom denna säsong att helt dominera nyhetsbilden i svensk press. ”Namnet Wallenberg knackades på fångarnas hemliga språk från cell till cell”, berättade Roland Gottlieb från Lefortovofängelset i juni 1955. Wallenberg var i livet 1953, starkt medtagen av TBC, i ett arbetsläger i Centralasien, berättade Heinz Bornschein i oktober. Med anledning av detta sändes en hjärtlig ”hälsning till bankhuset Wallenberg” från den svensk-baltiske arkitekten Arthur Tamvelius, Bornscheins källa. Fältmarskalken Ferdinand Schoerer – en av Hitlers överbefälhavare från östfronten – bekräftade vid samma tidpunkt att han hade hört talas om Wallenberg i Lubjanka. Hermann Pörzgen, diplomat från Tysklands bulgariska representation, menade däremot att han hade varit cellgranne med honom i Lefortovo, och det i två år. Samma sak sa senare på hösten diplomatkollegan Ernst Ludwig Wallenstein, som i motsats till Pörzgen som ansåg att Wallenberg helt säkert var död menade att han var i livet. ”Jag är ganska övertygad om att Wallenberg fortfarande lever. När vi talades vid,

91 RD 1955 Nr 25 s. 85, svar till Ohlin ibid. s. 27. "Sovjet-löfte": Göteborgs Handelstidning 3.11.1955. 92 Värmlands-Posten 21.10.1955. De följande citaten efter div. Argus-klipp i Wallenbergaktionens arkiv, Riksakivet.

befann han sig i god kondition, och han är också av den psykiska typ som kan stå ut utan att brytas ned”.93 Även f.d. majoren i Wehrmacht, Heinz-Helmuth von Hinckeldey, fastställde Wallenbergs fångenskap till Lefortovo. Andra vittnen som bekräftade detta, i alla fall under perioden fram till 1948, var Franz Langer och Joachim Vorwerk, medan italienaren Armando Odiogeno menade att Wallenberg satt i detta fängelse så sent som 1949. Finnen Hanno Mäntynen, som ursprungligen dömts för spionage men frigivits av sovjetmyndigheterna 1955, berättade däremot för pressen i mars 1956 att han kunde intyga att Wallenberg 1953 satt i Vladimir-fängelset, cirka 20 mil utanför Moskva, och att han därifrån skickades vidare till ”det illa beryktade slavarbetslägret Vorkuta”.94

Ställd inför så många olika och delvis motstridiga vittnesmål skulle man kanske vänta sig en viss försiktighet från pressens sida vad gäller sanningshalten i varje enskilt uttalande, men journalistiken känner inga förbehåll i ett fall som detta. Historierna, som för de största tidningarnas vidkommande hade inhämtats av utskickade medarbetare i Tyskland, återgavs undantagslöst direkt, utan några kritiska frågor. Alla vittnen fick tala ut och det betvivlades aldrig att de talade sanning. De redaktionella kommentarerna i samband med reportagen slog ofta fast att ”det är Wallenberg”, ”Wallenberg lever” eller att nu råder det ”inget tvivel om Wallenberg”. Dessutom citerade man ofta statsminister Erlanders uttalande att de nya vittnesmålen ”måste tagas seriöst”.95 Om en historia vid en senare prövning visade sig vara mindre sanningsenlig, återgavs de aktuella invändningarna på en mindre framträdande plats. Ett reportage i Arbetet som slog upp nyheten om ett temporärt stopp för fångtågen från öst under rubriken: ”Publicitet om Wallenberg oroar Sovjet. Avbrott i fångutväxlingen två veckor” – en rubrik som det inte fanns täckning för – som ett sista avsnitt, innehöll följande tillägg: ”Det kan tillfogas att arkitekt Arthur Tamvelius skulle ha sagt, att Wallenberg 1953 vistades i ett läger i Centralasien. Denna uppgift strider mot den uppfattning man på diplomatiskt håll har om hur ryssarna behandlar personer som är att betrakta som värdefulla”. En dementi i förbigående som knappast modifierade de

93 Dagens Nyheter 17.10.1955. 94 Ny Tid 1.04.1956, jfr. Göteborgs-Posten 24.07. s.å. 95 cit. Sydsvenska Dagbladet 16.10.1955, ledare ”Affären Wallenberg”.

stora uppslag som tidigare publicerats om Bornscheien-Tamveliusspåret.96

Det fanns en röst som varnade allmänheten för att fästa tilltro till detta informationsflöde, nämligen Rudolph Philipps. ”Mycket nonsens blandat med mycket litet sanning”, var hans karakteristik av alla vittnesmål i pressen.97 Orsaken till hans varning var ett förhållande som journalisterna ute på fältet knappast kunde berätta om samtidigt som de lät vittnena berätta sina historier öppet: att det kunde vara sovjetiska agenter som planterats ut för att sprida desinformation till den svenska allmänheten och därigenom sprida ett generellt misstroende mot vittnesmålen om Wallenberg. De professionella utredarna Lundberg, Danielsson och Philipp genomskådade självklart sådana agents provocateurs. Philipp gjorde det till sin egen uppgift att samla in data om sovjetisk desinformation. Pressen gjorde – eller ville – inte det. Tvärtom upplevde Philipp, vars uttalanden annars citerades så generöst och positivt, att hans kritiska kommentarer nu förtegs eller blev direkt motsagda. Ganska få tidningar var villiga att ge honom utrymme att berätta om desinformationen. ”De anmärkningar mot vittnesmålen, som sekreteraren i Wallenbergsstiftelsen [sic], författaren Rudolph Philipp, framställde, är knappast av [...] vägande art”, skrev Sydsvenska Dagbladet vid ett tillfälle när Philipp hade ställt sig kritisk till ett avslöjande i just den tidningen. Sydsvenskan slog fast att för dem som vill skapa klarhet i fallet Wallenberg ”går det inte att se bort från de tyska krigsfångarnas berättelser”.98

Under denna intensiva publicitetsfas vann inte heller UD:s roll erkännande. Pressen fick avslag då den bad om kommentarer från Arvfurstens palats. UD lät helt enkelt bli att uttala sig om vart och ett av de många vittnen som tidningarna vaskade fram. Rubrikerna ”UD vill ej yttra sig”, ”UD tyst”, kom därför tidigt att prägla nyhetsbilden. De fick snart en negativ laddning. ”Har verkligen utrikesdepartementet ingenting att säga?” frågade liberala Värmlandsposten retoriskt. ”Med allvar” efterlyste redaktören ett vägledande ord från detta håll, i det flöde av motstridiga informationer som nu hade brutit loss. Men UD avböjde att kommentera. På så

96 Arbetet 1.11.1955. 97 ref. i Norra Västerbotten 20.10.1955. 98 Sydsvenska Dagbladet 16.10.1955, ledare ”Affären Wallenberg”". Philipp förklarade sin varning om sovjetiska agenter bland vittnena och hotade med att utge en egen ”rödbok” om dem i Stockholms-Tidningen 16.07.1956, samt i en icke identifierad veckotidning u.d. från 1957, Undéns klipp, UD arkiv.

vis fick ett väl inarbetat tema – kritik av UD:s Wallenberghantering – förnyad aktualitet under de nya förhållandena.99

I presskommentarerna till de nya informationerna framkom också snart den synpunkten att vittnenas avslöjanden måste påverka statminister Erlanders förestående besök i Sovjet. ”Borde det ej med kraft understrykas att Wallenbergs öde skall vara klarlagt, innan denna resa kommer till stånd”, frågade Sundsvallsposten (h). Om fallet inte var löst skulle det i alla fall tas upp, bekräftade Erlander själv vid studentmötet i Lund tre veckor före avresan. I takt med att besöket, som skulle vara från den 29 mars till den 7 april 1956, närmade sig, skärptes pressens fokus på Wallenberg. Det blev nu den enda konkreta sak som kunde förväntas bli behandlad på ett meningsfullt sätt under detta halvt om halvt artighetsmotiverade besök, sades det. Att statminister Gerhardsen vid ett motsvarande besök i Moskva hade fått till stånd en frigivning av norrmannen Osvald Harjo, lovade gott i det avseendet, preciserade Dagens Nyheter.100 Andra höjde förväntningarna med kommentarer om att Erlander vid sitt besök hade en enastående, den bästa, ja till och med ”den sista chansen”, att få fram sanningen om Wallenberg. ”Blir ryssarnas svar nu, att man inte kan finna honom, torde han sannolikt för alltid vara förlorad ”, fastslog liberala Nya Lidköpings Tidning.101

Förväntningarna var alltså stora då Erlander med hustru gav sig av i sällskap med inrikesminister Gunnar Hedlund och UD:s polchef Gunnar Jarring – samt ett talrikt pressuppbåd som bevakade besöket från alla sidor. De omfattande uppslagen hemma om samtalen i Moskva – huvudnyheten i svenska medier i dessa dagar – handlade nästan samtliga om Wallenbergfallet: att det skulle tas upp, att det behandlades, att ryssarna sa sig villiga att ta emot det ”överväldigande” bevismaterial som Erlander hade med sig, att de tog emot det, och slutligen att de lovade att det skulle prövas. I den ordrika slutkommuniké som avslutade den officiella delen av besöket, fäste sig pressen nästan uteslutande vid avsnittet om Wallenberg, och i kommentarerna dagarna därefter diskuterades det livligt vad man egentligen hade uppnått. Var resultatet ingenting nytt? En besvikelse? Eller ett resultat så gott man kunde vänta sig? Tolkningarna var många. En gemensam synpunkt tycktes vara

99 Värmands-Posten 21.10.1955, ledare ”Ryktena om Wallenberg”. 100 Dagens Nyheter 6.12.1955, jfr. ibid. 4.04.1956, ”Skådespel i Moskva”. 101 Nye Lidköpings Tiden 4.04.1956, ledare ”Får hr. Erlander veta vad som hänt Raoul Wallenberg?”.

att det som man hade vunnit, Sovjets löfte om granskning, var ”ett steg framåt”, som flera tidningar skrev. Men många ansåg lika fullt att det var en ”djup besvikelse” för Erlander att han inte kunde vända hem med det efterlängtade, slutgiltiga beskedet om Wallenberg.102 Sistnämnda tolkning var nog främst partipolitisk. Statsministern själv hade naturligtvis inte uttalat något hopp om att få ett sådant besked. Han hade nog varit inne på tanken att ställa större krav i Moskva, t.ex. om inrättande av en svensk-rysk undersökningskommission, men gav upp detta på förhand.103 Som utfallet blev, var det för honom och hans rådgivare en triumf att Wallenbergfallet överhuvudtaget togs upp i slutkommunikén av den 3 april. Hemma ansågs det naturligt, ja helt självklart. I verkligheten hade det kostat mycket att få detta till stånd.104 Löftet från ryssarna om att de skulle ”granska och pröva” det medförda materialet representerade dessutom ett genombrott i ärendet, som var betydelsefullt nog i sig självt. Det öppnade under loppet av en kort tid – tio månader – för just den omprövning från rysk sida som opinionen i Sverige så starkt hade förväntat sig sedan 1953.105

Mot slutligt besked (1956 – 57)

Tisdagen den 11 april 1956 återvände det svenska följet från Sovjet. I ankomsthallen på Bromma väntade, förutom flocken av journalister och fotografer, även TV- och journalfilmsfolk med kameror och strålkastare. Och vem, om inte Rudolph Philipp, stod beredd att gripa ordet vid den improviserade presskonferensen. Han var inte nöjd med det som hade uppnåtts, och uttryckte detta i ”irriterade och föga väl övervägda ordalag”, som en tidningsman återgav det. Statsministern avbröt honom.

102 ”ett steg framåt”: Stockholms-Tidningen, Norrlandsposten m.fl.,; ”besvikelse”: Aftonposten, Engelhoms Tidning m.fl., alla 4.04.1956. 103 Erlanders överväganden, samt diskussionerna i regeringen före resan, återges i Ulla Lindström, I regeringen. Ur min politiska dagbok 1954–59, Stockholm 1969. s.99 ff. Moskvabesöket skildras även livligt i Gunnar Jarring, Rikets förhållande till främmade makt. Memoarer 1952–1964, Sth. 1983 s.44 ff., vid sidan av Erlanders egen framställning i 1955–60 Sth 1976 s. 298 ff. 104 Kampen bakom kulisserna för att få med Wallenberg i kommunikén blev känd först med Erlanders memoarer, 1976: Se 1955–60 s. 298 ff. Jfr också Ulla Lindström, memoarer 1969, om Erlanders tankar inför resan. 105 ”Gemensam svensk-sovjetisk kommuniké den 3 april”, tryckt i Utrikesfrågor. Offentliga dokument m.m. rörande viktigare svenska utrikespolitiska frågor 1956, Stockholm 1957.

Jag måste säga, hr Philipp, att jag gjorde mitt allra bästa för att övertyga de ryska statsmännen om hur vi ser på frågan om Raoul Wallenberg.

Philipp backade snabbt: ”Då tackar jag på Raoul Wallenbergkommitténs vägnar, herr excellens!”106

Att Philipp inte heller vid detta tillfälle nådde fram med sin kritik berodde nog på att den handlade mer om formen än om innehållet. Wallenbergaktionen var vid denna tid mycket upptagen av ord. Den påtalade strängt att Moskvakommunikén använde uttrycket ”den i Budapest vid krigets slut försvunne svenske diplomaten”, eftersom Wallenberg var ju inte försvunnen 1945, utan omhändertagen av ryssarna. Den motsatte sig också att representanter för den svenska regeringen använde uttrycket ”mysteriet Wallenberg”, eftersom fallet var inte något mysterium längre. Man menade att nu hade man fakta – Wallenberg var i livet. Att Undén likväl hade använt detta uttryck i riksdagen 1955, ansågs som mycket olämpligt. Aktionen hade heller ingen tolerans för att Erlander i Moskva muntligen hade svarat en amerikansk journalist att Wallenberg på sätt och vis hade befriats, ”liberated”, av ryssarna i Budapest 1945. Detta var att vända upp och ner på fallet. Men att fokusera på sådana saker nu när ärendet äntligen hade börjat röra på sig, föreföll snarast som rena hårklyverierna. Aktionsledarnas uttalande om att de var ”djupt bedrövade” över kommunikén återgavs i storstadspressen men fick inget genomslag i den bredare pressdebatten och knappast heller i opinionen.107 Philipps uppträdande på Bromma vann inte heller gehör. Ärendet var i rörelse, vilket öppnade för en allmän förväntan.

Ryssarna menade nämligen allvar med att de ville pröva det svenska materialet. Det blev tydligt då de i maj bad att få kompletterande material, och ännu mer i juli då ambassadör Rodinov förklarade för kabinettssekreterare Leif Belfrage att man ”snarast möjligt” skulle ge Sverige ett svar. Detta, förklarade Stockholmstidningen, var den ”Första positiva Wallenbergnoten på 11 år.”108

Notens innehåll var i och för sig positivt. Men av större betydelse var kanske att detta var den allra första gången som pressen i Sverige omedelbart fick information om en noteväxling direkt från utrikesdepartementet. Inte någon gång tidigare hade medierna

106 Afton-Tidningen 11.04.1956. ”Intermezzo nära då Erlander kom”. 107 Uttalandet är tryckt i Dagens Nyheter, Göteborgs Handelstidning, Stockholms-Tidningen m.fl. 4.04.1956. 108 Stockholms-Tidningen 15.07.1956.

fått information om några kontakter med Moskva – och det var många vid den här tiden, cirka 50 – på det sätt som nu skedde. Inte ens den betydelsefulla noten av den 10 mars 1956, där svenska UD summerade de många vittnesmål som tillsammans visade att Wallenberg hade varit i livet åtminstone fram till våren 1947, och som av svenska rättsliga myndigheter bedömdes som juridiskt giltiga bevis, kom vid den tiden till allmänhetens kännedom. Medierna kände därför inte till att regeringen till slut hade hittat ett kronvittne, den tyska polisofficeren Gustav Richter. I och med att pressen inte fick ta del av noteväxlingen hemlighölls hans namn, identitet och vittnesmål. Egendomligt nog hade denna återhållsamhet från UD:s sida inte kritiserats tidigare, bortsett från att Svenska Dagbladet undslapp sig en sarkastisk anmärkning om att Undén hade funnit det riktigt att vänta i över ett år innan han informerade om sitt besök i Moskva 1954.109 Men i och med offentliggörandet av Rodinovs svar i juli 1956 föreföll UD att övergå till en ny praxis.

Den nya öppenheten upprepades i september samma år då den svenska regeringen sände ett påskyndande PM till Moskva, och även i november då ambassadör Sohlman i Moskva överlämnade en ”allvarlig påminnelse” om att Sverige nu väntade på svar. Båda kommunikationerna meddelades omedelbart. Att pressen på detta sätt fick ta del av den diplomatiska korrespondensen bidrog otvivelaktigt till att skärpa intrycket att regeringen nu verkligen kände sig offensiv.110 Philipp kunde gärna kalla sovjetnoten ”en upprepning av tomma ord”, och fortsätta sin skoningslösa kritik av UD:s hantering av Wallenberg under ärendets allra tidigaste faser.111

Och mer öppenhet följde. Internt på UD beslutade man under loppet av hösten 1956 att i form av en vitbok publicera det omfattande material som samlats in till noten av den 10 mars 1956, och som granskades före Erlanders Moskvaresa i april. I mellandagarna under julen läckte planen på vitboken ut och flera tidningar inledde det nya året med att välkomna det material som förhoppningsvis skulle frisläppas. Den 17 januari 1957 framställde prosten Harald M. Hallen (s) från Arvika en interpellation till riksdagen om fallet: Ämnar herr utrikesministern låta publicera en så kallad vitbok om

109 En antydan till kritik mot Undén för att han väntat i över ett år med att informera om att han hade väckt frågan om Wallenberg i Moskva 1954, står dock att läsa i Svenska Dagbladet 3.11.1955. 110 Svenska Dagbladet 22.11.1956, Dagens Nyheter s.d. 111 Stockholms-Tidningen 15.07.1956. Vecko-Journalen augusti 1956, ref. Stockholms-Tidningen 3.08.1956: ”Slarv inom UD Wallenbergs öde”.

affären Raoul Wallenberg, och om så är fallet, vid vilken ungefärlig tidpunkt kan den vara att förvänta? ”För den svenska opinionen känns det beklämmande”, sa interpellanten, ”att det skall ruva ett mörkt vakuum över en svensk mans liv, då han gjorde sin insats i humanitetens tjänst”.112

Men innan svaret på interpellationen skulle lämnas i riksdagen hade den distanserats av de händelser som denna vår 1957 följde tätt och dramatiskt på varandra. För det första lämnade Sovjet slutligen sitt svar. För det andra släppte departementet sin vitbok, och för det tredje lämnade Wallenbergaktionen ut tio år gamla aktstycken som ledde till en bitter personpolemik kring Undéns roll i Wallenbergfallet.

Sovjets svar blev känt via pressen den 8 februari 1957. Förstasidorna var täckta av svarta helsidesrubriker: ”Ryskt besked: Wallenberg död. Avled i Lubjanka-fängelset 1947. Utrikesministern delgav föräldrarna det tragiska budet” (Morgontidningen). ”Sovjet framför sitt uppriktiga beklagande: Raoul Wallenberg dog 1947. Beriaminister får skulden. UD ej tillfreds med dödsbesked” (Dagens Nyheter). Kabinettssekreterare Lundberg talade i radions Dagens Eko: ”Ingen annan svensk i vår historia har väl haft tillfället att på ett så direkt och personligt sätt rädda människoliv i tusental”. Inför en sådan realitet, lät han antyda, var det ryska svaret knappast att lita på. Den enda dokumentation som Moskva visade upp var ett brev bestående av två rader från en läkare som skrev att Wallenberg hade dött i hjärtinfarkt och därefter kremerats utan föregående obduktion. Det var så minimalt att det knappt var trovärdigt. För UD ”blir det därför nödvändigt att även i fortsättningen pröva alla existerande eller nya spår”.113 Samtidigt frisläppte UD hela det svenska materialet, först i form av en stencil och några veckor därefter i tryckt format,114 och satte igång med att utforma texten till svarsnoten.

Beskedet från Moskva bestod alltså i en enkel dödförklaring från 1947 som inte ens uppfyllde kraven på en medicinsk dödsattest. Om dokumentet var äkta, väckte det flera frågor. Är innehållet sant? Gick dödsfallet och kremeringen till så som beskrevs, eller hade den sovjetiska säkerhetstjänsten manipulerat med faktum redan 1947? I så fall: I vilken riktning?

112 RD 1857 Nr.1 s. 35. 113 Arne Lundberg, cit. i Philipp, Raoul Wallenberg 1981 s.213f. 114 Raoul Wallenberg: Dokumentsamling jämte kommentarer rörande hans fångenskap i Sovjetunionen, Stockholm 1957. 104 s.

Om man utgick från att ryssarnas svar var uppriktigt och deras dokumentation äkta, kunde det på grund av möjliga manipulationer 1947 inte uteslutas att Wallenberg levde vidare och att han kanske fortfarande levde. Det är inte överraskande att det var den tolkning som familjen och Wallenbergaktionens ledning omedelbart tog fasta på. De meddelade allmänheten att de inte fäste tilltro till det sovjetiska svaret och att efterspaningarna fortsatte därför att Raoul var i livet. Det sista förmedlades på ett gripande sätt till allmänheten genom stort uppslagna bilder av den sörjande men ännu hoppfulla Maj von Dardel, vars moderliga öde nu hela folket fick ta del av. Till och med ryssarna uttryckte sin djupa medkänsla med familjen i sin svarsnote.

Men man kunde också ta dokumentet till intäkt för att han med ännu större säkerhet var död. Undén själv utgick från detta i det resonemang han framförde i utrikesnämnden den 26 februari 1956. Sovjets regering, sa han, har ”tagit det utan tvivel mycket påkostande steget att desaouvera en rad tidigare regeringsmeddelanden och att uttala sitt beklagande”:

[D]et förefaller sannolikt att Wallenberg är död och att detta konstaterats av sovjetregeringen vare sig för länge sedan eller i samband med den du företagna undersökningen. Hade Wallenberg befunnit sig i livet och detta varit känt för sovjetregeringen, borde det ha framstått som mindre påkostande, mindre förödmjukande att återsända honom.115

Var dokumentet falskt, däremot, reste det en moralisk anklagelse mot Sverige självt. För vad kunde man vänta sig när man hade överlämnat allt sitt bevismaterial till ryssarna och på detta sätt bevisat att Wallenberg levde i alla fall fram till våren 1947? Var det då inte logiskt att Sovjet löste sitt Wallenbergproblem retrospektivt genom att fastställa hans död till ett datum alldeles efter detta årtal – och sedan isolera honom för resten av livet? ”Påståendet att Wallenberg dött några månader efter den tidpunkt då han enligt det svenska bevismaterialet ännu var vid liv [...] är precis vad man skulle vänta sig om den givna redogörelsen vore fritt uppfunnen av det nu fungerande ryska utrikesdepartementet”, skrev Herbert Tingsten i en ledare i Dagens Nyheter. Att sovjetledarna ”ljuger lika gärna som de talar sanningen”, var ju ett faktum.116 Noten från Molotov väckte på samma sätt tvivel om den grundläggande taktik

115 cit. i .Möller, Östen Unden s. 288. 116 Dagens Nyheter 8.02.1957, ledare ”Wallenberg, Sovjet och Sverige”.

som Sverige hade använt sedan 1947 – som ju var att lägga fram det man visste för att därigenom provocera fram ett svar. Att en dödsattest skulle kunna bli utgången, hade både Lundberg och Philipp fruktat på förhand.117 Nu slog Moskvas svar tillbaka som en fruktansvärd anklagelse mot hela Undéns linje, så som han hade definierat den i interpellationsdebatten 1951 – att sättet att få framgång i Moskva inte var att kräva utlämning, utan att samla bevis för att på så vis ”ge den ryska regeringen nya ledtrådar genom iakttagelser vi gjort”.118

Men ansatserna till en principdebatt om detta förstummades snart. I stället för att ställas till svars för sin ledtrådslinje, utsattes Undén för ett personangrepp som helt kom att överskugga diskussionen om vad som var sant och osant i Sovjets note. Som om det skulle vara uttänkt som ett drag för att försvaga effekten av ryssarnas dödsbudskap, offentliggjorde nämligen Wallenbergaktionens Mia Leche-Löfgren den 9 februari 1957, dvs. dagen efter det att Sovjets note blev känd, ett referat av novembermötet mellan utrikesministern och Wallenbergaktionen i kanslihuset tio år tidigare, som var minst sagt chikanerande för Undén. Utrikesministern hade den gången uppträtt både arrogant och sovjetvänligt. Han hade antytt att man kunde lita på Vysjinskijs ord och anklagat Wallenbergaktionen för okunnighet och för att vilja piska upp opinionen. Referatet slogs upp stort i Dagens Nyheter två dagar därefter och bekräftades senare av ett minst lika blamerande minnesprotokoll från samma möte, författat av Birgitta de Vylder-Bellander och publicerat i Veckojournalen med förord av Rudolph Philipp. Advokat Ynge Schartau bekräftade referatens sanningshalt, om än i något försiktiga ordalag.119

De tio år gamla referaten gick runt i pressen ”och kom att spela en fatal roll i debatten”.120 Undén försvarade sig med att hans uttalanden den gången hade missförståtts, förvrängts och återgivits tendentiöst.121 Det hjälpte föga. Det var svårt att undgå intrycket av en utrikesminister som på politiska grunder den gången hade ställt sig helt avvisande till den aktion som sedan hade gjort så mycket för att få fram fakta, även till hans eget departement. Kallsinnig-

117 Afton-Tidningen 11.04.1956. 118 RD 1951 Nr 20 s. 130. 119 ”Oerhört sade Undén.” Vecko-Journalen u.d., februari 1957. Div. art. i Dagens Nyheter 11.02-23.02.1957. I Fallet Wallenberg. Stockholm 1965 s. 58–67, försöker Elsa och Hans Villius utifrån en källkritisk granskning att utreda vad som egentligen sades på mötet 3.11.1947. 120 Ynge Möller, Östen Undén s. 281. 121 Morgon-Tidningen 22.02.157, även återgivet i Dagens Nyheter 23.02.1957.

heten gentemot de efterlevande strömmade också ut från referaten på ett sätt som det inte gick att bortse från.

Allra hårdast gick Herbert Tingsten ut. Hans ledarartikel ”Mannen utan nåd” riktade ett dräpande angrepp mot utrikesministerns hjärtlöshet, inkompetens och ohederlighet. Ett fruktansvärt personangrepp, som slog lika hårt oavsett om Undéns uppträdande hade berott på hans prosovjetiska tredje ståndpunktslogik eller en mänskligt sett ”abnorm brist på generositet”. Vid en tillbakablick kan man fundera över temperaturen i detta angrepp. Kanske bottnade det i neutralitetspolitikens underliggande, känslomässiga kostnader. Kraften i Tingstens slag stammar nämligen så uppenbart från hans motvilja mot Undéns tendens att jämställa Sovjets och USAs trovärdighet. Tingsten gick i sin polemik nu tillbaka till protokollen från riksdagen år 1951 för att visa hur Undén hade tillrättavisat interpellanten Gärde Widemar då hon antydde att Vysjinskijs note var lögnaktig. Det var oansvarigt, hade Undén då menat. Nu erkände ju ryssarna själva att noten var påhittad.122

Debatten om utrikesministerns agerande 1947 hade klar partipolitisk prägel. Socialdemokratiska tidningar ställde upp för Undén, om än något defensivt, medan liberala och moderata anslöt sig till Tingstens angrepp.123 Avslöjandena försvagade utan tvivel utrikesministern politiskt. Men vad detta fick för betydelse för den större Wallenbergopinionen, kan i efterhand vara svårt att värdera. Pressen utanför Stockholm visade i alla fall mindre intresse för den politiska striden om Undén och mer för kärnfrågan: Vad skulle man tycka om ryssarnas note?

Mycket tyder på att den hållning som Undéns eget departement gav uttryck för i Sveriges svarsnote till Sovjet den 19 februari 1957, faktiskt överensstämde med den allmänna meningen. Och UD:s svar var skarpt. ”Svensk opinion är med rätta upprörd över vad som förekommit i denna sak”, slog svarsnoten fast, och hänvisade i det sammanhanget till den långvariga tystnaden från Sovjetunionens sida, de många bortförklaringarna och den närmast otroliga graden av arrogans från säkerhetstjänstens sida som nu hävdades. Och så huvudsaken: ”Den svenska regeringen har svårt att tro att all annan

122 Dagens Nyheter 12.02.1957, ledare ”Mannen utan nåd”. Ibid. 14.02.1957, ledare ”Hr. Undéns livvakt”. I sina memoarer förklarar Tingsten att de personangrepp han genom åren riktat mot Undén var motiverade av en personlig besvikelse över att utrikesministern svek sina tidigare ideal genom att han, särskilt vid baltutlämningen, visade ”en starkare benägenhet för ”realpolitik”. Tingsten, Mitt liv. III Sth 1971 s. 172–74. 123 Aftonbladet 11.02.1957, Stockholms-Tideningen 12.02.1957, Morgon-Tidningen 15.02 o 22.02.1957; Jänköpings-Posten o. Östergötlands Dagblad, cit. i spalten ”Pressgrannar”, Svenska Dagbladet 15.02.1957.

dokumentation rörande Wallenbergs vistelse i sovjetiska fängelser än den rapport som omnämnes [...] skulle vara helt utplånad. Den förväntar därför att om ytterligare material framkommer i Sovjetunionen [...] delges [detta] det svenska utrikesdepartementet”, liksom eventuellt nytt material från svensk sida kommer att ställas till förfogande ”för fortsatta undersökningar i Sovjetunionen”.

Med andra ord: Sverige trodde inte på noten. Ärendet var fortfarande ouppklarat.

Pressmaterialet visar att medierna slöt upp bakom regeringens syn. Likväl hade säkert Sovjets kategoriska påstående om att han var död, i kombination med den dokumentation som trots allt lämnats för detta, ett visst inflytande på opinionen. Flera än tidigare måste nu ha börjat tvivla på om Wallenberg kunde vara i livet. Flera kan också ha resonerat som utrikesministern gjorde i utrikesnämnden, nämligen att Sovjet säkert skulle ha skickat hem honom hellre än att förödmjuka sig genom ett sådant erkännande, om han hade varit i livet. Av den underliggande stämningen i opinionsmaterialet efter Sovjets note framgår att familjens och Wallenbergaktionens halsstarriga påstående om att Raoul lever i högre grad än tidigare betraktas som ett särfall.

Händelserna våren 1957 ledde till att de goda förbindelserna mellan UD och Wallenbergaktionen sprack. Aktionen ville från och med nu ”ha fria händer”, förklarade Philipp.124 I verkligheten hade samarbetet blivit omöjligt efter alla hans frenetiska angrepp på departementet, på regeringen, på svarsnoten och till och med på vitboken.125 Ett sakligt innehåll i konflikten gällde Philipps upprepade krav på att Sverige måste ställa Sovjet till svars för den desinformationskampanj som hans material hade avslöjat. UD gick emot detta.126 Allmänheten fick aldrig veta varför UD inte ville inkludera bevis för sådana agentes provocateurs i sina hänvändelser till Sovjet. Men om man anlade en förnuftig syn på detta var det lätt att se att huvudfrågan skulle trasslas till om man utöver de komplicerade Wallenbergbevisen också skulle dra in påståenden om hemliga agenter och annan ljusskygg verksamhet från rysk sida. Men sådana förnuftiga skäl tilltalade inte Philipp. Han insisterade på att kon-

124 Rudolph Philipp, Raoul Wallenberg 1981 s. 215. Ibid.. refereras ett avskedssamtal mellan Birgitta de Vylder-Bellander och statsminister Erlander där den sistnämnde ska ha uttalat kritik mot UD:s hantering av Wallenbergärendet vad avser ”UD:s tidigare inställning”. 125 ”Mellan raderna i vitboken”, Vecko-Journalen, mars 1956, klipp i Undéns arkiv, UD. 126 Svenska Dagbladet 20.07.1956, Svensk Morgontidning, Stockholms-Tidningen, Arbetet s.d., referat av Philipps art. i Vecko-Journalen.

frontera Sovjet även med detta, och reagerade häftigt då han inte fick gehör. Då även Arne Lundberg lämnade befattningen som kabinettssekreterare rasade samarbetet ihop av sig självt. Många på UD drog en lättnadens suck. Flera av de inblandade tjänstemännen betraktade Philipp som en hysteriker, en pest och en plåga, en ond ande som med vilja hade komplicerat en fråga som redan var tillräckligt svår.127 Det står ganska klart att Wallenbergaktionen aldrig kom att återvinna det inflytande som den hade haft under perioden 1951 – 57, varken över ärendet eller opinionen.

Nya vittnen (1958 – 61)

”Det finns uppgifter om att Wallenberg levat vid en senare tidpunkt än den ryska regeringen angivit, men dessa uppgifter har inte kunnat bestyrkas”. Så bedömde Arne Lundberg situationen i en intervju när han lämnade befattningen som kabinettssekreterare för att bli direktör på LKAB våren 1957.128 Att finna ett sådant bestyrkande måste således bli en uppgift för hans efterföljare på UD, om man skulle driva fallet Wallenberg vidare enligt Undénlinjens princip. Och tvärtom: ”Så länge det inte finns något nytt material frågan, är det svårt att återkomma till ryssarna”.129

Jakten på vittnen fortsatte alltså i Utrikesdepartementet. Men även pressen hjälpte ivrigt till under de följande åren. Av dessa två var det sannolikt pressens offentligt presenterade vittnen som formade opinionens uppfattning om utvecklingen i fallet Wallenberg.

I augusti 1957 framträdde ett vittne och berättade att han hade sett Wallenberg i Sibirien 1945, och året därpå berättade ett annat vittne att han hade träffat honom 1950 i Vladimir-fängelset, 20 mil öster om Moskva. Två år därefter vittnade en person om att han var i livet så sent som 1960, och ännu något senare påstod en annan att han var säker på att Wallenberg dog i Sibirien 1955. I juni 1964 bedyrade det österrikiska vittnet Franz Laufer att han hade sett Wallenberg i livet i Tjeliabinsk i Asien 1953, en historia som återgavs i flera, detaljerade beskrivningar. Många av pressens nya vittnen var ungrare, och i augusti 1967 framträdde inte mindre än två

127 Polchef Sven Grafström, cit. Yngve Möller, Östen Undén s, 277 f; div. uttalanden inför utredningen. 128 ”Frihet frågar Arne S. Lundberg om Raouls öde”: Frihet 1.05.1957. 129 Utt. av UD till Göteborgs Handelstidning 26.04.1957.

stycken, nämligen en som hade sett honom 1955 och en annan som hade sett honom 1947.130

Liksom tidigare presenterades vittnesmålen utan vare sig journalistiska eller redaktionella invändningar, och den tidning som publicerade dem försvarade dem mot skeptiska kommentarer från till exempel Rudolph Philipp. Det var i ett sådant sammanhang, då han bemötte det nya vittne som Sydsvenskan presenterade i februari 1960, som Philipp för första gången fick se sig själv omnämnd i mycket kritiska ordalag i en svensk tidning. Han hade ”tagit Wallenbergsaken på entreprenad och anser sig själv vara den ende som sitter inne med de enda korrekta uppgifterna”, hette det nu. Pressen trodde på sina vittnen, det var den genomgående tonen.

Historien om Wallenberg, som den fortsatte att leva i medierna efter ryssarnas dödförklaring 1957, närmaste förutsatte att sådana vittnen dök upp med jämna mellanrum. Att berättelserna ibland kunde vara ganska fantastiska föreföll bara att förstärka det drag av gåtfullhet som hela tiden hade präglat fallet.

Historien förutsatte självklart också att han kunde vara i livet. Längst gick Expressen, som så sent som 1964 påstod att man hade ”ovedersägliga bevis” för att Wallenberg fortfarande var i livet, och som under många år fortsatte att trycka vittnesberättelser som gav belägg för denna syn.131 Men det fanns också avvikelser. Uppsala Nya Tidning menade att han var död redan våren 1957, medan Morgontidningen vid samma tidpunkt ansåg att något definitivt besked kanske aldrig skulle komma. Tre år senare medgav också Sydsvenska Dagbladet att han ”med största sannolikhet [torde] vara död”.132

Men även om pressen fortsatte att föra fram vittnen var det naturligtvis UD som gjorde de mest grundliga efterforskningarna. Detaljerna från dessa kom emellertid inte till allmänhetens kännedom förrän långt senare, i vissa fall i samband med den andra vit-

130 Vittnena trädde fram i tur och ordning i: Aftonbladet 8.08.1957, Dagens Nyheter 23.11.1958, Sydsvenska Dagbladet 21.02.1960, Expressen 4.06.1964, Svenska Dagbladet 27.09.1965, Dagens Nyheter 14,10.1966, Aftonbladet 10.08.1967, Sydsvenska Dagbladet 15.08.1967. 131 Expressen 22.03.1964, ledare ”Sverige har bevis: Ryssarna ljuger om Raoul Wallenberg”. 132 Uppsala Nya Tidning 14.03.1957, ledare ”Tragedin Raoul Wallenberg”. Morgontidningen 11.03.1957, ”Vitboken om Wallenberg” av Nils Horney. Sydsvenska Dagbladet 1.06.1959, ” Raoul Wallenberg och Nikita Chrusjtjov”. Jfr. statsråd Lindströms dagboksanteckning 27.06.1964: ”I vår djupa medkänsla med familjen kan vi överdriva reaktionen hos en allmänhet som /.../ säkert utgår – de flesta – från att W. är död. Det är jag själv benägen att tro.” Ulla Lindström, Och regeringen satt kvar! Ur min politiska dagbok 1960–67. Stockholm 1970 s. 231.

boken 1965 och resten först i och med vitboken 1980.133 Det viktigaste spåret av alla var emellertid allmänt känt hela tiden. Det var vittnesmålet från den amerikanske spionen Emil Brugger, som arresterades i Berlin 1948, och som menade att han hade kommunicerat med Wallenberg via dunkningar på sanitetsavdelningen i Vladimirfängelset så sent som i augusti 1954. Den Schweizfödde Brugger offentliggjorde sin historia i Berner Tageblatt i november 1958, omedelbart efter det att han hade blivit frigiven. Historien rapporterades av TT och publicerades i svenska tidningar den 22 november 1958. Dagen därpå innehöll Dagens Nyheter en utförlig förstahandsintervju med Brugger, som skildrades som en sympatisk man som ”gör ett förtroendegivande intryck”. Läsaren fann ingen anledning att tvivla på uppgifterna, varken i DN eller i andra tidningar, tvärtom, trots att varje kritisk reporter under normala omständigheter nog skulle ha funnit egendomliga drag i den.134 Tre veckor före offentliggörandet hade UD informerats och satt igång med sina undersökningar, som nu fullföljdes i högt tempo. På basis av Bruggers och tre andra vittnens uttalanden (sistnämnda tre vittnen var okända för pressen) förbereddes nu en ny hänvändelse till Moskva.

Men denna gång invigdes medierna inte i noteväxlingen. Först i slutet av maj 1959 lät UD offentliggöra att en diplomatisk kommunikation med följande innehåll hade ägt rum under våren:

Den 6 februari 1959 hade Sverige överlämnat en note till sovjetiska UD om att Wallenberg enligt flera fristående vittnens uttalanden fanns i Vladimir-fängelset efter 1947. Sovjetunionen ombads att undersöka ”om Wallenberg vistas i Vladimir-fängslet”.

Den 6 mars 1959 svarade Sovjet att undersökningar hade gjorts, men att inga nya uppgifter hade framkommit och att den svenska regeringens informationer inte hade bekräftats.

”Helt överraskande” kallade oppositionstidningen Svenska Dagbladet UD:s oväntade kommuniké. ”På åtskilliga håll torde det

133 Raoul Wallenberg: Dokumentsamling rörande efterforskningarna efter år 1957. Stockholm 1965, 44 s. Vitboken av 1980/1982 är en faksimilutgåva i 49 band (”de blå banden”). 134 Brugger var det enda vittnet som kände till Wallenbergs namn innan han arresterades och han kan därför ha haft en mental beredskap. Han påstod vidare att han hade delat cell med general von Kleist i Vladimir, något som skulle ha varit mycket märkligt. Von Kleist dog i oktober 1954, dvs. under perioden mellan den påstådda bankkontakten och Bruggers frisläppning. Brugger påstod sig sedan ha varit CIA-agent, något som en reporter borde ha kontrollerat.

komma att väcka förvåning och kritik att svenska regeringen väntat i nästan fyra månader med att meddela att den gjort en ny framstöt”. Men det förefaller inte som om fler pressorgan anslöt sig till denna kritik. Även ledarskribenten på Svenska Dagbladet erkände att mycket kunde tala för diskretion vid ett tillfälle som detta. Reaktionen är likväl intressant som uttryck, om än ett enstaka, för en förväntan från mediernas sida om att löpande hållas orienterade och då helst utan dröjsmål.

En synpunkt var gemensam för samtliga kommentarer till kommunikén: Att detta var en sak som regeringen måste ta upp med den sovjetiske stats- och partiledaren Nikita Chrusjtjov, som väntades på besök samma sommar, dvs. sommaren 1959. Det rådde ganska delade meningar om själva besöket. Högerpressen, följd av Expressen, var emot själva inbjudan. ”Svenska folkets undran [blir] större och större över att främsta representanten för den regering, som i alla dessa år gjort sitt bästa för att föra svenskarna bakom ljuset i Wallenbergaffären, ska bjudas hit som en ärad gäst”, skrev Expressen. ”Vad som kommit i dagen i Wallenbergaffären gör ju Chrusjtjovs besök än mer motbjudande”, kommenterade högerledaren Jarl Hjalmarson.135 Ett flertal tidningar gick dock med på besöket, förutsatt att just Wallenbergfrågan togs upp. Han är inte välkommen ”men han får komma. Välkommen är han endast, om han för hem Raoul Wallenberg död eller levande till det gamla fosterlandet”.136

Direkt därefter inställdes Chrusjtjovs besök till de nordiska länderna på grund av det starka motståndet i samtliga tre länder. Det bestämdes att besöket skulle göras vid en senare tidpunkt. Men tanken på att ta upp Wallenbergfallet direkt med honom aktualiserades på nytt för statsminister Tage Erlander i januari 1961, då vittnet med ”det märkligaste vittnesmålet av dem alla” presenterade sig direkt för statsministern.137

135 Expressen 29.05.1959, ledare ”Raoul Wallenberg”, ibid. ”Chrusjtjov bör ha Wallenberg med sig”. 136 Ölandsbladet 2.06.1959, ledare ”Chrusjtjovs present”. 137 Erlander, 1955-60 s. 314. Den följande framställningen efter detta verk samt Ulla Lindström, Och regeringen sitter kvar s. 62-65 och s.228-231.

Svartz, Chrusjtjov, Villius (1961 – 1966)

Det var i januari 1961 som den 70-åriga professorn vid Karolinska Institutet, Nanna Svartz, en av landets mest välrenommerade medicinare, uppsökte Erlander och Undén och berättade att en rysk kollega, som hon nyligen hade träffat i Sovjet, hade anförtrott henne att Wallenberg var inlagd på ett mentalsjukhus i Sovjet.

Professor Svartz var i utgångsläget en ytterst trovärdig människa. Som den första kvinnliga professorn i Sverige innehade hon en rad offentliga uppdrag och hedersbevisningar. Hon och hennes make, professor Nils Malmberg, var ett känt par i det svenska etablissemanget. Men nu var hennes historia oklar och förvirrande. Det framgick också att hon hade uppträtt inadekvat då hon fick det sensationella beskedet om Wallenberg från sin kollega. Normalt skulle man ha väntat sig att även en person med hennes status underkastades en omfattande kriminalteknisk och vittnespsykologisk analys i en situation som denna, där storpolitiken stod på spel. Det tycks inte ha varit fallet. Statsministern satte genast tilltro till hennes berättelse och – ännu märkligare – underlät att konsultera utanförstående expertis om saken. I stället blev det regeringens medlemmar som fick sitta och avväga om man skulle tro på detta eller avskriva berättelsen som ett missförstånd. Statsministern trodde under alla omständigheter på Svartz och hänvände sig omedelbart därefter till Chrusjtjov – först genom ambassadör Sohlman och sedan i ett direkt, personligt brev till sovjetledaren. Brevet besvarades inte och de direkt framförda påståendena om mentalsjukhuset avvisades bestämt. Detsamma skedde 1963 och 1964 då ärendet togs upp med utrikesminister Gromyko. Professor Svartz kollega hade under tiden dementerat historien som ett rent missförstånd. Men Erlander fortsatte att sätta tilltro till den. Och han tog ånyo upp den med Chrusjtjov då sovjetledarens besök i Sverige äntligen blev av sommaren 1964. Hela tiden lyckades man hemlighålla Nanna Svartz historia för allmänheten.

Det kan synas märkligt att statsministern trodde att man skulle nå fram till ett resultat genom att en femte gång lägga fram exakt samma ärende. Det visade sig ju omöjligt att få Svartz version bekräftad genom andra uttalanden. Men omständigheterna i samband med Chrusjtjovs besök var extraordinära. Medierna hade i flera månader tryckt på för att gästen skulle avtvingas ett slutligt besked i fallet Wallenberg, den allt överskuggande enskilda frågan i samband med besöket. Förväntningarna var högt ställda.

Chrusjtjov har ”med all säkerhet” med sig nya fakta om Wallenberg när han kommer, sade man.138

För att stärka statsministern inför Chrusjtjovs besök togs en särskild interpellation upp i riksdagen. Folkpartiledaren Bertil G. Ohlin ville veta vad regeringen tänkte göra ”för att övertyga sovjetregeringen om nödvändigheten av en mera effektiv efterforskning av Raoul Wallenberg”.139 Interpellanten ställde vittgående krav på detta i debatten den 3 april 1964: ”Har regeringen förvissat sig om att sovjetregeringen sätter in helt friska, obundna krafter, som inte har något annat interesse än att redovisa allt om Wallenberg som de kan finna?”.140 På åtminstone oppositionens vägnar gav Ohlin uttryck för ett oförminskat engagemang i Wallenbergfallet som utrikesminister (sedan 1962) Torsten Nilsson besvarade med den traditionella formuleringen ”att regeringen inte betraktar Raoul Wallenbergs sak som utagerad utan kommer att fortsätta ansträngningarna att skapa full klarhet om hans öde”.141

När besöket närmade sig blev tonen i pressen om möjligt ännu mer påträngande än vid det planerade besöket 1959. Expressen gick i spetsen med en veritabel kampanj. ”Ryssarna ljuger” löd rubriken, som upprepades många gånger.142 Då Gromyko kom till Stockholm på ett förberedande besök den 17 mars 1964 möttes han av frågan ”Var är Wallenberg?” som stod tryckt på ryska över tidningens hela förstasida. Tidningens reporter Eric Sjöquist skrev under loppet av juni en stort uppslagen reportageserie under vinjetten ”Var är Wallenberg” på ryska och svenska. I sex omfattande reportage följde Sjöquist och hans team spåren från Budapest till Debrecen och rekapitulerade alla dittills kända dokument i ärendet.143 Dagen innan Chrusjtjov anlände avslutades serien med Maj von Dardels bedrövade ansikte på ett helsidesfoto: ”Raoul skall komma hem”.

Mot bakgrund av dessa omständigheter gjorde regeringen den bedömningen att man måste försöka med allt då Chrusjtjov slutligen kom. Det visade sig vara ett klokt beslut. Den kolossala medietäckningen av familjen Chrusjtjovs besök i Sverige under

138 Dagens Nyheter 2.02.1964, Expressen 3.06.1964. 139 RD 1964 Nr. 10 s. 20–22 (interpellationen), Nr. 14 s.3–15 (debatten). 140 ibid. s. 6. 141 ibid. s. 4. 142 Expressen 22.03.1964, ibid..27.06.o. 28.06.1964. 143 Expressen 14.06-21.06.1964. – Reportaget den 15.06 berättar den dittills okända historien om den ungerske skulptören Pál Pátzays allegoriska Wallenbergskulptur. Medel insamlades under åren efter 1945 och skulpturen skulle resas i april 1948. Före avtäckningen bortfördes den emellertid av ryssarna, och restes sedan i början av 50-talet utanför en läkemedelsfabrik i Debrecen.

”Krussedagarna” den 22 till 26 juni 1994 framhävde Wallenbergfallet som besökets absoluta huvudsak. På Harpsund föredrog Erlander ärendet ännu en gång för sin gäst, fortfarande med utgångspunkt från Svartz version. Sveriges regering hoppades nu på ett besked ”om var Raoul Wallenberg befann sig [och] att den alltjämt ansåg indicierna för att W. var i livet så starka att den inte kunde avskriva affären”, trots det besked Sovjet sedan länge hade lämnat. Han fick emellertid ett ännu mer bestämt avslag än tidigare. Chrusjtjov skulle inte ha kommit till Sverige, sa han, om han hade vetat att Wallenbergfallet skulle tas upp. Sovjetledarens svar ledde till en explosiv situation som var nära att utvecklas till en episod som var föga diplomatisk till sin art.

Detta ställde regeringen inför ett verkligt dilemma. Under tre år hade regeringen nu tagit upp ärendet med Sovjet med utgångspunkt från information som inte var offentlig. När ryssarna fortsatt avböjde att ta emot, än mindre pröva, denna information, skulle rekylen från avslaget bli en kraftig stöt mot regeringen, om informationen förblev hemlig. Om man däremot gick ut med Svartz information samtidigt som man beklagade Sovjets avvisande, skulle opinionen förstå att regeringen hade gjort vad den kunde. ”Genom att lägga korten på bordet nu skulle vi kunna göra 'ett vansinnigt försök' att styra opinionen”, sa Erlander till sina regeringskollegor då frågan om slutkommunikén skulle avgöras.144 Detta skulle därtill innebära att man desavouerade gästen fullständigt, ja, att man bröt mot all diplomatisk etikett, vilket självklart skulle ödelägga senare möjligheter till dialog med Sovjetunionen, både om detta ärende och andra. Enligt Ulla Lindströms dagbok talade ett flertal i regeringen mot en sådan lösning. Slutet blev också en gemensam slutkommuniké som inte nämnde ett ord om ärendet Wallenberg, följd av ett tillägg i form av ett personligt uttalande från statsministern där han djupt beklagade att ryssarna avvisade varje granskning av den svenska regeringens spår och försäkrade att ”vi kommer icke att ge upp våra strävanden i denna sak”. Men fortsatt nämndes Svartzspåret inte offentligt.

Regeringens lösning blev väl mottagen. En så gott som enstämmig press reagerade på kommunikén ”med djup besvikelse”, skrev UD i sin pressöversikt. Kvällspressen skrev att Chrusjtjov hade lämnat ett ”chockbud” till Maj von Dardel.145 Å andra sidan slöt

144 Ulla Lindström, Och regeringen sitter kvar! s. 229 ff. 145 UD, Pressbyrån: Svensk Pressöversikt för utrikesförvaltningen Nr 44 1964. UD arkiv. Expressen 27.06.2964.

man upp bakom Erlanders uttalande. Statsministern hade sagt ”praktiskt taget rent ut” att han inte trodde på den sovjetiske regeringschefens ord.146 Han ville fortsätta med sina strävanden.

Man kan med rätta fråga sig hur hemligt detta spår var vid den här tiden. Det lock som från första stund lades över Nanna Svartz vittnesmål förblev tätt under de första åren. Inte ens Wallenbergs familj anade något om saken, trots att professor Svartz var Maj von Dardels läkare. Till en början hölls också Wallenbergaktionen utanför. Regeringen hanterade saken med effektiv sekretess och ingenting läckte ut till medierna, trots att historien mystifierade statsråden så mycket att de otvivelaktigt diskuterade den sinsemellan.147 I juni 1963 ansåg regeringen likväl att familjen måste få besked. Ambassadör Sohlmann uppsökte makarna von Dardel och berättade – med Rudolph Philipp på plats – att han hade fått upplysningar om att Wallenberg vid årsskiftet 1960–61 hade befunnit sig ”i ryskt förvar” och att han antagligen fick god vård. Sitter han i fängelse? undrade modern. Ambassadören svarade: ”Man behöver inte säga fängelse”. Detta var bakgrunden till Maj von Dardels ständiga insisterande på att sonen var i livet och att hon skulle få hem honom ”frisk eller sjuk”.

Tio månader senare blev det offentligt känt att familjen hade fått viss information. Expressen uppgav i mars 1964 att ”ett anonymt ryskt vittne” hade kontaktat Sohlmann i Moskva, och Philipp framträdde med upplysningar om vad Sohlmann hade meddelat familjen.148 På så vis blev det känt att regeringen följde ett närmare bestämt spår och att detta spår tydde på att Wallenberg faktiskt var i livet. Under interpellationsdebatten i april 1964 gav Ohlin intryck av att vara informerad. Men de antydningar han vid samma tillfälle luftade, visade att han inte kände till hela historien. Han frågade om utrikesministern kunde röja ”av hvilken art herr Erlanders framställning till ministerpresident Chrusjtjov var”. Nilsson svarade att varken det material som lagts fram för sovjetmyndigheterna eller innehållet i de framställningar som Sverige gjorde ”är av den karaktären att de här kan offentliggöras”. Interpellanten böjde sig för detta. ”Jag kan för min del respektera den ståndpunkten”, sa han, en formulering som tyder på att inte alla gjorde det.149

146 Dagens Nyheter 2.07.1964, ledare ”Ingen charmoffensiv”. 147 Lundström ibid. 148 Expressen 25.03 o. 30.03.1964. 149 RD 1964 Nr. 14 s.4, s. 6.

I den politiska miljön kände man alltså från och med 1964 till att regeringen hade hållpunkter för att Wallenberg kunde vara i livet, även om detaljerna förblev hemliga. Inom regeringen hade man ganska delade meningar om Svartzspårets värde. Flera ansåg att det måste bero på någon form av missförstånd. ”All logik och självbevarelsedrift hos ryssarna” talade för att Wallenberg var död, det ansåg i alla fall Ulla Lindström, och av hennes dagbok att döma var flera kollegor av samma mening.150

Men Erlander höll fast vid sin tro på Nanna Svartz. Och ännu en gång tog han upp ärendet med ryssarna. Det var i juni 1966 då han på nytt besökte Moskva. Chrusjtjov hade då avgått och hans efterföljare, ministerpresidenten Kosygin, tog emot. Men inte heller detta försök gav något resultat. Kosygin hade inget att tillägga till det som hade meddelats 1957 och upprepats alla gånger sedan dess: Wallenberg var död 1947. Hans svar framfördes förmodligen i ”kyligare och strävare ordalag” än Chrusjtjovs vredesutbrott.151 Likafullt innebar det ett avvisande som man hemma i Sverige betraktade som definitivt. ”Hoppet ute” rapporterade kvällstidningarna över hela första sidan, och vinklade reportagen mot Erlanders samtal med Maj von Dardel omedelbart efter hemkomsten. Statsministern uppsökte Wallenbergs mor redan innan regeringen fick besked om resultatet, och pressen visste vad han skulle säga: ”Er son kommer ej hem!”152

Också den övriga pressen tolkade Kosygins svar som ett slutgiltigt avvisande från rysk sida. ”Fallet Wallenberg läggs ned”, sades det.153 Även om statsministern genast korrigerade detta, tillskrevs det resultatlösa Moskvabesöket en definitiv betydelse. Visserligen var ryssarnas avvisande inte fullt lika kategoriskt som tidigare. Wallenberg hade ”med rätt eller orätt [blivit] fängslad”, och det i en tid som var ”en mörk tid i Sovjetunionen med många misstag”, hade Kosygin sagt. Sådana erkännanden kunde tyda på att ryssarna så smått började förstå vilken betydelse Wallenbergfallet hade i Sverige.154

Regeringens och UD:s hemlighållande 1961–65 väckte inte mycket offentlig kritik så länge Svartzspårets detaljer förblev okända. Detta öppnar för en diskussion om regeringens linje i det

150 Lundström ibid. 151 Erlander, 1955-60 s. 316. 152 Aftonbladet o Expressen 18.06.1965. 153 Stockholms-Tidningen 19.06.1965. 154 ”Svenska bevisen tillförlitliga. Ingen rysk irritation i affären”. Svenska Dagbladet 18.06.1965.

avseendet. En offentlig bevakning skulle kanske ha hindrat att ärendet blev liggande i bakvattnet så länge. Statsministerns rent personliga tilltro till en aktad akademiker visade sig ju vara ogrundad. Svartz vittnesmål var inget värt. Det kunde inte göras sannolikt, inte stödjas av omkringliggande omständigheter, inte bekräftas av andra bevis. En öppen diskussion om detta hade kunnat bidra till att saken klarlades innan relationerna med Sovjetunionen gick i baklås. Då historikerna Elsa och Hans Villius 1966 tog upp Svartz vittnesmål till källkritisk diskussion i boken Fallet Raoul

Wallenberg, behövde de inte använda många sidor för att visa att professorns berättelse var så osammanhängande att det högst sannolikt berodde på ett missförstånd. Nanna Svartz själv hade inte mycket att säga mot detta.155 Hade man dessutom vetat hur okritiskt ärendet behandlats i regeringen skulle en offentlig luftning av saken kanske kunnat hindra något av eländet.

Men detta är inte säkert. När Erlander valde att lägga detta enda bevis till grund för sina ansträngningar under fyra år, måste han ha haft politiska skäl till det. Han kan ha menat att om Nanna Svartz historia blev offentlig skulle medierna och offentligheten instinktivt ha satt tilltro till den. Och tilltron till den högt aktade, pensionerade professorn, som också var en engagerad medlem i Wallenbergaktionen, skulle lätt ha blivit ett argument mot regeringen. Presumtionen att hon talade sanning skulle ha vunnit brett stöd, oavsett vad regeringen och eventuella experter menade. Då var det bättre att föregripa opinionen och hantera ärendet bakom stängda dörrar.

Om detta var Erlanders tankegång, saknade han inte insikter i medierna och hur de fungerar.

När Svartzspåret och dess dokument – noteväxlingen med Chrusjtjov, Gromyko och Kosygin – offentliggjordes i UD:s nya vitbok i september 1965, refererades ärendet utförligt i medierna. Regeringen fick stark kritik för att den hade undanhållit allmänheten det sensationella spåret, som nu blev känt i detalj. ” 4 års hemligstämpel kan inte försvaras”, skrev Expressen, som menade att i varje fall partiledarna i riksdagen borde ha blivit informerade.156Folkpartiet krävde att när så mycket hade släppts fritt borde också resten av UD:s dokumentation bli tillgänglig, antingen för en par-

155 Elsa o Hans Villius, Fallet Raoul Wallenberg. Stockholm 1966 s. 129-137. Nanna Svartz, ” Wallenberg-ärendet alltjämt öppen fråga”. Svenska Dagbladet 9.03.1966. 156 Expressen, ledare 17.09.1965.

lamentarisk kommission eller för utrikesnämndens medlemmar.157Kommentarerna till vitboken, som noggrant samlades in och återgavs i UD:s pressöversikter,158 visade att den socialdemokratiska pressen till övervägande del betraktade fallet som i praktiken avslutat. ”Som läget nu är, tycks alla möjligheter ha blivit uttömda”, ”inte finnas [det] utsikter för ett fortsatt agerande”.159 Oppositionspressen däremot höll dörrarna öppna – eller krävde att regeringen skulle göra det. ”Uteslutet […] att sätta punkt”; ”Är detta slutet så är det ett vanhedrande slut”; ”svenska folket [kan] aldrig i sitt hjärta betrakta affären Wallenberg som utagerad förrän visshet vunnits”.160 Då vitboken debatterades i utrikesnämnden den 1 oktober 1965 enades dock regeringen och oppositionen om att det för stunden inte var ändamålsenligt att ta upp fallet Wallenberg igen. ”Ett skede är slut”, kommenterade Svenska Dagbladet. Ohlin, som upprepade förslaget om en parlamentarisk kommission, vann inte gehör. Men Erlander försäkrade att fallet inte var slutgiltigt skrinlagt. ”Regeringen kommer som hittills att följa denna fråga med stor uppmärksamhet”, löd den officiella förklaringen.161

I debatten efter offentliggörandet av vitboken väckte Svartzspåret mindre uppmärksamhet i pressen än dokumenten kring Bruggerspåret och de angränsande vittnesmålen, som ju pressen själv hade varit med om att både få fram och rapportera om. Och långsamt upphörde Svartz att fungera som allmänt sanningsvittne för att Wallenberg var i livet. Inom Wallenbergaktionen behöll hennes vittnesmål full trovärdighet. Även de ivrigaste tidningarna – främst Expressen – vidhöll att det hon berättade måste vara rätt. Men Villius undersökning 1966 ledde till att vittnesmålet förlorade avsevärt i trovärdighet. I självbiografin Steg för steg, som publicerades 1968, försvarade Svartz sin version. Men självbiografin öppnade samtidigt för en möjlig förklaring av den märkliga historien. Boken visade att Svartz hade varit djupt engagerad i Wallenbergs öde åtminstone sedan 1945 då hon träffade Staffan Söderblom och madame Kollontaj i Moskva. Hon hade till och med råkat höra ett av deras samtal om den försvunna diplomaten. Kollontaj hade hon känt sedan 1937. Hon kan därför ha haft en viss mental beredskap

157 Dagens Nyheter 19.09.1965. 158 PM rörande presskommentarer kring vitboken i fallet Raoul Wallenberg; Svensk Pressöversikt Nr. 58, Nr. 59. UD arkiv. 159 Stockholms-Tidningen 17.09.1965, Aftonbladet s.d. 160 Expressen 17.09.1965, GHST s.d., Svenska Dagbladet s.d. 161 Svenska Dagbladet 2.10.1965. Pressmeddelande den 1 oktober, tryckt i Utrikesfrågor. Offentliga dokument m.m. rörande viktigare svenska utrikespolitiska frågor 1965. Stockholm 1966 s. 154.

då hon mötte sin ryska kollega och på en direkt fråga fick de framviskade och oklara upplysningarna i december 1960. Arbetsgruppens rapport från 2000 kunde bara konstatera att ingenting i det som hon berättade har gått att bekräfta.162

Under de dramatiska händelserna 1964–66, fallet Wallenbergs offentliga klimax så långt, framstod statsminister Erlander i medierna som den samlande, nationella gestalten som framförde Sveriges krav på Sovjet. Det var under denna tid som regeringen fick ord om sig att energiskt driva ärendet framåt. Det är rent ut tillfredsställande att konstatera, skrev Svenska Dagbladet i samband med vitboken, ”att den svenska regeringen under en följd av år gjort vad som rimligtvis kunnat begäras av den”. Samtidigt upprätthålls kritiken av UD retrospektivt, men då som en kritik av gårdagens fel och försummelser. Regeringens aktivitet nu ”står i bjärt kontrast till valhäntheten och försummelserna under tiden närmast efter Wallenbergs bortförande från Budapest”, fortsatte Svenska Dagbladet, och Bertil Ohlin använde sig av likartade formuleringar. Det var vid den här tiden som föreställningen om de graverande felen under ”den första tiden” vann fäste i mediernas beskrivning. Dock var det oklart vad som menades med ”den första tiden” eller ”inledningsskedet”. Några syftade uppenbart på ett antal månader efter april 1945, andra på en längre, men ej preciserad period som omfattade både samlingsregeringen och den socialdemokratiska regeringen, medan vissa syftade på ”en följd av år”. Denna oklarhet skulle komma att öka vid offentliggörandet av nästa vitbok 1980/82.

Ett TV-program i februari 1965 kom på ett speciellt sätt att bidra till den retrospektiva UD-kritiken. Hans Villius 38 minuter långa dokumentär ” Lubjanka-Lefortovskaja-Vladimir: vad vi vet och inte vet om Raoul Wallenberg”, som sändes den 2 februari 1965, byggde på journalfilm, vittnesmål och intervjuer men också på dokumentforskning i National Archives i Washington.163 Här hade Villius hittat en kort noteväxling mellan svenska och amerikanska myndigheter i april 1945, där amerikanarna erbjöd sig att hjälpa legationen i Budapest att leta efter Wallenberg, men detta erbjudande hade runnit ut i sanden av en eller annan anledning, som enligt dokumentationen var oviss. Vissa uttalanden kunde dock tolkas som att Söderblom den gången hade motsatt sig att ta emot amerikansk

162 Nanna Svartz, Steg för steg. En självbiografi. Stockholm 1968 s. 119-131, 211-215. Arbetsgruppen 2000 s. 159f. 163 Dokumentären beskrivs närmare i Hèrnod, Raoul Wallenberg. En bibliografi s.42.

hjälp. I TV-programmets kölvatten framfördes detta nu som en allvarlig, ja graverande kritik. ”USA fick ej efterspana Wallenberg”, skrev Dagens Nyheter med tydlig skärpa, efter att ”den sensationella, hittills okända uppgiften om det amerikanska erbjudandet och Sveriges avvisande hållning” hade kommit fram. Expressen talade om ”den svenska regeringens fumliga insats” i detta ärende, och Erik Sjöquist summerade i samma tidning ”att svenska regeringen intog en kraftlös och alltför försiktig attityd”, medan Uppsala Nya Tidning menade att programmet avslöjade ”med vilken tafatthet denna fråga handlades från svenskt regeringshåll”.164Efter några dagar med starkt kritiska inslag smög sig emellertid eftertanken in i presskommentarerna. UD offentliggjorde det amerikanska materialet in extenso. Det stod klart att Söderblom den gången kunde ha haft sina skäl att hålla amerikanarna lite på avstånd, om det var det han hade gjort. På det hela taget avdramatiserades informationen avsevärt. Svenska Dagbladet erkände till och med att under de förhållanden som rådde 1945 var det ”sannolikt att ett öppet amerikanskt engagemang för en svensk diplomat skulle ha ökat misstänksamheten mot denne”. Eftertankar som denna fick dock blygsamma uppslag jämfört med det ursprungliga avslöjandet.165

Historikern och TV-producenten Hans Villius kom för övrigt att lämna även andra och mer sansade bidrag till den offentliga debatten om fallet. I juli 1965, direkt efter det att utrikesnämnden hade börjat behandlingen av vitboken, offentliggjorde han och hustrun Elsa en artikel i Dagens Nyheter som med kylig, källkritisk metod slog fast att den sovjetiska dödförklaringen från 1947 sannolikt var äkta. Argumentet, som framfördes logiskt-deduktivt i deckarstil, gick ut på att förklaringen från den sovjetiske fängelseläkaren Smoltsov hade varit undangömd i läkarens eget arkiv och att NKVD just av den anledningen inte hade kunnat makulera den när de hade tagit Wallenberg av daga. Författarna varnade i en slutappell för att fästa tilltro till de många vittnesmålen om att Wallenberg hade setts i livet. ”Dessa berättelser kan inte utan vidare accepteras därför att de verkar trovärdiga. De måste innehålla uppgifter som tveklöst klargör att de är sanningsenliga.”166

164 Dagens Nyheter 3.02.1965, Exptessen s.d., Uppsala Nya Tiden enligt UD:s Presstjänst februari 1965, UD arkiv. 165 Svenska Dagbladet 9.02.1965. 166 ”Misstro och trovärdighet i fallet Wallenberg” Dagens Nyheter 30.07.1965. DN:s ledare dagen efter ger ett betingat stöd till författarens slutledning.

Argumentet upprepades och fördjupades i paret Villius bok

Fallet Raoul Wallenberg, som utkom i januari 1966. Där gick de kritiskt igenom flera av vittnesmålen, bland annat Nanna Svartz.

Boken väckte stor, men i sin grundstämning en något avvaktande, uppmärksamhet i pressen. Ingen seriös recension kunde undvika att erkänna att det låg mycket i författarnas resonemang – att Wallenberg sannolikt dog 1947, att alla senare bevis, inklusive professor Svartz, hade bedömts för milt, samt att de svenska rättsliga myndigheterna, som hade förklarat regeringens bevismaterial som juridiskt hållbart, hade överskridit sin kompetens. Men samtidigt påpekade recensenterna att mycket fortfarande var för oklart för att en ensidig källkritisk bedömning skulle kunna ligga till grund för så drastiskt omvärderade slutsatser som dem som författarna lanserade. Socialdemokraten och historikern Stig Hadenius menade för sin del att författarna driver ”en tes som för en politiker varit omöjlig i 1950- och 60-talets Sverige”. De borde samtidigt ha tagit hänsyn till att kunskapen om ärendet den gången var mer begränsad, samtidigt som det politiska trycket för att Wallenberg skulle vara i livet, var en realitet som ingen kunde bortse från.167 UD:s pressavdelning samlade en diger mapp med reaktioner på boken, bland annat Nanna Svartz energiska ripostering ”Jag tog inte fel!”, statsminister Erlanders kritik av ett enda dateringsfel i boken, som Expressen tillmätte den vikten att ”det smular sönder bevisningen”, samt Rudolph Philipps upprörda avvisande av hela boken som prosovjetisk.168 Nästan varenda större tidning hade ledarartiklar om boken, de flesta med den slutsatsen att även om författarna kunde ha något rätt, så var absolut inte allt sagt med detta.169

I denna kör fanns en avvikande röst. Ivar Harrie, Expressens f.d. chefredaktör, gick i sitt gamla organ fullt och helt in för Elsa och Hans Villius källkritiska resonemang (”paret Villius har gett lösningen”), kombinerat med en besk betraktelse över svenska mediers mångåriga upphaussing av ”helgonlegenden Raoul Wallenberg”. Harrie gav till och med uttryck för den insinuationen att eftersom boken var så märkvärdigt svår att få tag i hos bokhandlarna i Sverige, måste det ha att göra med ”det otillåtligaste i en

167 Stig Hadenius, ”Gåtan är ännu olöst”, Aftonbladet 29.01.1966. 168 Expressen 28.01, 31.01.,1.02,1966, Sydsvenska Dagbladet 29.01. o 31.01.1966. 169 UD, Svensk Presstjänst, Nr.7 1966 ”Affären Wallenberg”, Nr. 8 1966 ”Fallet Wallenberg under ny analys”. UD:s arkiv. Utöver den öppna kritiken av Villius bok, utsattes Fallet

Raoul Wallenberg för en mer förtäckt kampanj som förfäktade att författarna var ryska medlöpare eller rent av betalades av Moskva. Se Bernt Schiller, Varför ryssarna tog Raoul

Wallenberg. Stockholm 1991 s. 202 n.1.

välstyrd välfärdsstat är att peta på helgonlegender” – ett angrepp på Expressens egen linje i fallet, som chefredaktör Per Wrigstad bestämt tillbakavisade i samma tidning. Expressen, sa Wrigstad, hade under alla år ”drivit Wallenbergaffären med engagemang och lidelse ”. Det skulle tidningen fortsätta med.170

Nya röster, nya aktörer (1967–74)

”I dag är affären Wallenberg i det närmaste avskriven”, anmärkte Stig Hadenius i sin recension av Villius bok 1966. Den omfattande debatten kunde kanske tyda på att detta inte gällde mediernas och allmänhetens latenta engagemang i saken. Men för myndigheterna var ärendet i praktiken bordlagt. Vitboken och debatten i utrikesnämnden hösten 1965 blev därmed, som Uppsala Nya Tidning skrev inför tjugofemårsminnet av Wallenbergs försvinnande, ”en slutpunkt i regeringen Erlanders strävanden att skapa full klarhet”.171

Också när det gäller händelser och nyheter som kunde driva saken framåt, uppstod det en lång paus, närmast en utmattning, efter debatten om Fallet Raoul Wallenberg. Visserligen fortsatte nya vittnen att träda fram i offentligheten. Dansken Mogens Camre anmälde sig i september 1965 med budskapet att Wallenberg var i livet 1950. En anonym Parisbaserad man sa ungefär detsamma i oktober samma år. I oktober året därefter berättade Boris Björklund att Wallenberg hade omkommit i Sibirien 1955, medan två ungerska vittnen i augusti 1967 rapporterade att de hade sett honom 1947 respektive 1955.172 Och flera vittnesberättelser följde under 1970-talet. Erik Sjöquist letade fram Haim (eller Jefim) Moshinski i Israel 1974, en f.d. KGB-man som hade sett Wallenberg på Wrangelön så sent som 1961 eller 1962. Jaroslav Trusjnovskij vittnade om samma sak 1977.173 Genom alla dessa år dök således rubriker som ”Wallenberg lever”, ”Wallenberg är i livet!”, ”Jag såg honom”, upp i svensk press. Men bekräftelser var det ont om. ”Sedan 1965 [har det] inte framkommit något som kunnat föranleda den svenska regeringen att göra en framställning

170 Expressen 9.02.1966. 171 Uppsala Nya Tidning 17.01.1970. 172 Svenska Dagbladet 27.09.1965. ibid. 14.10.1966. Aftonbladet 10.08.1967, Sydsvenska Dagbladet 15.08.1967. 173 Vår Kyrka 1974/14. Kvällsposten 23.09 o 6.11.1977.

till den ryska regeringen”, sa utrikesminister Sten Andersson hösten 1974.174

Men exakt 1974 sväller UD:s klippmaterial på nytt. Förutom de sporadiskt uppdykande vittnena fick Sverige en ny, offentlig debatt om Wallenbergfallet. Karakteristiskt nog berodde den på televisionen. I februari 1974 sände TV1 serien ”Vad hände Raoul Wallenberg?” i tre delar. Journalfilm och intervjuer hade här klippts samman med dramatiserade avsnitt med skådespelaren Måns Westfelt i rollen som huvudpersonen. Hela ärendet skulle gås igenom en gång till.

Pressen väntade sig på förhand ”frän kritik” av UD, inspirerad av producenten Gunnar Möllerstedt, som förklarade att ”svenska myndigheter agerat trögt och smusslat med fakta”.175 Det visade sig att det i synnerhet var behandlingen av Nanna Svartz som han syftade på. Hennes vittnesmål presenterades i den tredje delen av filmen som sanning ”utom alla tvivel” och regeringen fick motsvarande kritik för att ha negligerat det. Över huvud taget fylldes förhandskommentarerna och recensionerna av den nya TV-serien i samma grad av välkända poänger från pressens mångåriga UD-kritik och nya missförstånd som nu vaknade till liv under en ny journalistgeneration – som att det skulle ha funnits 1 miljon underskrifter på petitionen till Stalin 1947, eller att Wallenberg blev ”cyniskt offrad” av sina överordnade i Budapest 1945.176 Men först och främst visar uttalandena om TV-serien att kritiken mot UD nu hade nått en grad av självklarhet som gjorde att den framstod som en sanning som alla kände till. ”Ingen bestrider väl längre att den dåvarande svenska statsledningen var oursäktligt passiv under det första, avgörande skedet”, skrev redaktör Harald Wigforss. ”Alla vet redan att de makthavande i Sverige under flera år gjorde ytterst lite för att få klarhet i vad som hänt Raoul Wallenberg”, instämde Per Ahlmark lite senare.177 I debattörernas retorik hade statsledningens försummelser blivit en locus communis som inte längre krävde motivering eller belägg.

Men också mer kvalificerad kritik nådde fram. Möllerstedts historiska expert, docent Bernt Schiller vid Göteborgs universitet, hade som bakgrund till serien gjort grundliga efterforskningar i internationella arkiv, och kunde i del tre av serien lägga fram en

174 Expressen 23.10.1974. 175 Svenska Dagbladet 4.02.1974. 176 Svenska Dagbladet 11.03.1974, Kvällsposten 11.03.1974. 177 Dagens Nyheter, odaterat utklipp febr. 1974 UD arkiv. Expressen 29.01.1975.

teori om varför ryssarna arresterade och sedan hemlighöll att de hade Wallenberg i sitt förvar. Det berodde på att de misstänkte att han förhandlade med tyskarna i Budapest och var involverad i planer på att få till stånd ett avtal mellan de allierade och tyskarna, kanske en separatfred, riktad mot Sovjetunionen. Utifrån detta perspektiv gick det att förklara varför Sovjet betraktade Wallenberg som en mycket farlig man, som det fanns all anledning att ta i förvar. I recensionerna av serien påpekades det att detta innebar ett visst ursäktande av Sovjets agerande, som stred mot programmets grundläggande vinkling: indignation över Sovjetunionens omänskliga metoder. Historikerna komplicerade alltså bilden, i stället för att förklara och förenkla den.178 Schiller fick lättare genomslag i pressen då han gick ut och kritiserade UD direkt för att de inte förstod det ryska handlingssättet. ”UD borde redan 1945 haft möjlighet att inse att ryssarna såg Wallenberg som en bricka i det storpolitiska spelet”, sa han. I så fall skulle man ha kunnat agera mer adekvat. Svenska Dagbladet tolkade hans expertkommentar som ”frän kritik” av UD för att samtidshistorisk expertis inte hade använts i hanteringen av fallet.179

All kritik i samband med TV-serien 1974 ledde till en samlad slutsats: kravet på att alla akter i Wallenbergfallet skulle offentliggöras. Detta krav bottnade i antagandet att UD hade ”ett jättestort, hemligt arkiv” som man av en eller annan anledning inte ville öppna. ”Man får lätt intrycket att UD har något att dölja”, konstaterade Fredrik van Dardel i seriens andra del som bar titeln ”Hemlighetsmakeri och ovisshet”.180 ”Vad är det UD vill dölja”, undrade GT.181 Kravet på att sekretessen skulle hävas och arkiven öppnas för full och fri granskning löpte nu som en röd tråd genom debatten. Detta krav framfördes också i riksdagen. Mellan 1974 och 1980 framställdes inte mindre än sex interpellationer och motioner i frågan om UD-arkivets öppnande – fyra av Anders Björck (m) och två av Olle Wästberg (fp). Aldrig tidigare hade ärendet Wallenberg behandlats i riksdagen med så täta mellanrum (se nedan). Jämfört med tidigare perioders förståelse för vad som trots allt kunde betraktas som rimlig diplomatisk sekretess, var 1970-talets krav på öppenhet absolut och orubbligt.

178 Heng Österberg i Svenska Dagbladet 11.03.1974. 179 Göteborgs Tidning 11.03.1974, Svenska Dagbladet 4.02.1974. Schiller fortsatte sina granskningar under åren efter TV-produktionen och utgav senare boken Varför ryssarna tog Raoul Wallenberg, Stockholm 1991. 180 Kvällsposten 24.02.1974. Svenska Dagbladet 11.03.1974. 181 GT 11.03.1974.

Med undantag av arkivfrågan var debatten efter 1974-års TVserie på många sätt en upprepning av det som tidigare sagts och hänt i ärendet. Det är svårt att tänka sig att opinionen i Sverige påverkades i nämnvärd grad av denna parad av återupprepningar. Men fr.o.m. 1974 hände det någonting som pekade mot att fallet Wallenbergs ställning i offentligheten skulle förändras. Det var vissheten om att ärendet i allt högre grad höll på att bli en internationell angelägenhet. Wallenbergfallet vann nu på allvar fäste i internationella medier och internationell politik och detta medförde betydliga förändringar i opinionsbildningen. Basen för åsiktsbildningen flyttades åtminstone delvis ut ur Sverige. Under loppet av 1979 stiftades Raoul Wallenbergföreningar i USA, Israel, Storbritannien och Frankrike.182 Också den svenska aktionen övergick till föreningsform under ledning av Ingrid Gärde Widemar, som nu var pensionerat justitieråd. Den svenska kommittén inordnades därmed i ett större, internationellt nätverk. Internationaliseringen kändes så stark att Expressen 1981 publicerade ett särskilt, stort upplagt reportage om den: ”När världen upptäckte Raoul Wallenberg”.183 En av Wallenbergs anhöriga konstaterade 1982: ”Jag sätter större tro till den amerikanska opinionen [än den svenska]. Utan den skulle säkert saker och ting inte kommit så långt som de gjort i dag”.184

Fallet Wallenbergs internationalisering (1975–79)

Man anser ofta att det var den människorättspolitik som Jimmy Carter, USAs president under perioden 1977–81, bedrev som på allvar lyfte fram Wallenberg internationellt. Carter engagerade sig starkt i Wallenberg och tog bland annat på eget initiativ upp den försvunna diplomatens öde under ett toppmöte med president Bresjnev. Det var också under Carters presidentperiod som kongressledamoten Tom Lantos – som själv var en av dem som Wallenberg hade räddat – började verka för att han skulle tilldelas den sällsynta utmärkelsen att bli hedersmedborgare i USA, vilket också skedde i september 1981. För den svenska offentligheten var internationaliseringen av ärendet emellertid en sak som låg längre

182 Aftonbladet 17.01.1980. 183 Expressen 16.01.1981, rep. av Erik Sjöquist. 184 Nina Lagergren till Sydsvenska Dagbladet 26.05.1982.

tillbaka i tiden och som i första hand kopplades till den österrikiske människorättsaktivisten Simon Wiesenthals namn.

Svenska medier hade sporadiskt rapporterat om utlandets intresse ända sedan 1950-talet. I juni 1956 meddelade Dagens Nyheter i en enspaltare att Newsweek i sitt sista nummer hade rapporterat att Wallenberg högst sannolikt var död. I november samma år fick tidningsläsarna veta att ett amerikanskt TV-bolag hade producerat ett program om deras landsman.185 Ännu en svängning i internationell riktning följde i samband med Eichmann-processen i Jerusalem våren 1961. Under processförberedelserna nämndes Wallenbergs namn. Ett par svenska tidningar snappade upp det och Lars Berg kunde återigen berätta sin fantastiska historia om förbindelsen mellan Eichmann och Wallenberg i Budapest 1944, en uppgift som offentliggjordes i hans bok från 1949.186 Därmed hade grunden för förståelsen av ärendets internationella sida lagts.

Men det var först då direktören för det judiska dokumentationscentret i Wien, Simon Wiesenthal, kom in i svensk debatt som denna förståelse började vinna insteg på allvar. Av UD:s klippmaterial att döma skedde detta samtidigt med att Möllerstedt/Schillers serie visades i svensk TV i februari 1974. Journalister från Göteborgspressen (serien var en Göteborgsproduktion) sökte i detta sammanhang efter relevant stoff. Plötsligt framträdde ”den världsberömda nazistjägaren ” Wiesenthal i svenska medier och berättade att han i fyra år hade arbetat med fallet Wallenberg på uppdrag av Maj von Dardel. Och han var full av idéer om hur ärendet skulle drivas vidare. Wiesenthal ville föreslå Wallenberg som kandidat till Nobels fredspris. Han ville också ta kontakt med Aleksandr Solzenitsyn, författaren till Gulag-arkipelagen, som nu levde i exil i Norge, för att höra efter om han under sin tid i Lubjanka-fängelset hade sett till svensken.187 Ett par år senare tog Wiesenthal upp saken vid den så kallade Sacharovhearingen i Rom.188 Den amerikanska tidningen New York, och även västtyska Der Spiegel, rapporterade före julen 1977 att Wiesenthal var på väg till Israel för att träffa ett vittne som hade sett Wallenberg så sent som 1975 – en otrolig upplysning, som Wiesenthal lika fullt fann nödvändig att undersöka personligen. Detta var så uppseende-

185 Dagens Nyheter 6.06.1956. Oidentifierat utklipp från 25.11.1956 i UD arkiv. 186 Expressen 19.03.1961, Svenska Dagbladet 20.04.1961. 187 Göteborgsposten 25.02.1974. Kvällsposten 26.02.1974. 188 VG, Oslo, 28.11.1977.

väckande att det också togs upp i Sveriges Riksdag.189 Våren 1978 berättade Wiesenthal för Veckojournalen att han samarbetade med svenska UD och inom kort hoppades kunna presentera två pålitliga vittnen som kunde bevisa att Wallenberg var i livet efter 1947, en sak som utrikesminister Karin Söder bekräftade i riksdagen.190 Ett av vittnena var den österrikiske läkaren Menachem Melzer, som gjorde ”ett mycket seröst intryck”, sa Wiesenthal. Inte heller UD:s departementsråd Jan Lundvik ville helt tillbakavisa denne Melzer. Problemet var bara att han hänvisade till ett fängelse i Vorkuta som inga andra vittnen hade uppgivit som aktuell vistelseort.191

Kort sagt, med Wiesenthal och hans rastlösa energi blåstes nytt liv i ärendet – åtminstone för pressen. Wiesenthal hade ständigt överraskande idéer. Under en vistelse i Köpenhamn i augusti 1978 uppmanade han Sverige att dra sig ur de olympiska spelen i Moskva, om inte ryssarna avslöjade hela sanningen om Wallenberg. Förslaget rapporterades utförligt, om än med viss skepsis, i svensk press.192 Wiesenthal kunde också förklara varför så många opålitliga vittnen framträdde i denna sak: Det berodde på familjen Wallenbergs rikedom, som gjorde att äventyrare från många länder försökte med en lögn för att slå mynt av sin historia – en poäng som aldrig tidigare hade framförts offentligen i Sverige.193

I januari 1979 blev ärendet emellertid återigen föremål för hemlighållna åtgärder. Den 27 januari 1979 detonerade nyheten att den svenska regeringen i största hemlighet hade förberett och den 3 januari avsänt en note i Wallenbergfallet, och att det tre veckor därefter hade kommit ett svar från Sovjet. Noten, som var den första på 14 år, var utformad som ett brev från statsminister Ola Ullsten till Sovjetunionens statsminister, och uppfattades omedelbart som en markering från den nya folkpartistiska regeringens sida.

De upplysningar som låg till grund för den nya hänvändelsen gällde vittnesmål som dittills hade varit helt okända för medierna. Medan uppmärksamheten de sista åren hade fokuserat på Moshinski och Melzer, samt på Wiesenthals mer eller minde trovärdiga vittnen, hade UD arbetat även i andra riktningar. I kungörelsen om noteväxlingen av den 26 januari hänvisade man till två

189 Dagen 31.12.1977. RD 1977/78 nr. 83 s. 11 ff, fråga ställd av Olle Wästberg och besvarad av utrikesminister Karin Söder 27 februari 1978. – Wiesenthal förlorade snart tilltron till detta vittne, berättade han för Arbetet 7.03.1978. 190 RD 1977/1978 Nr. 83 s. 12. 191 Vecko-Journalen 11.04 och 18.04 1978. 192 Berlingske Tidende 28.08.1978, jfr. Eskilstuna-Kuriren 29.08.1978. 193 Intervju i Arbetet 7.03.1978.

nya vittnen, som pressen nu fick bråttom att förfölja. Dessa två vittnen presenterades under februari och mars som polacken Abraham Kalinski och ryssen Jan Kaplan i utförliga intervjuer. Den förstnämnde lät sig intervjuas direkt medan den sistnämnde lämnade sin historia genom dottern Anna Bilder i Tel Aviv. Båda hade träffat på Wallenberg – Kalinski i Vladimir och ett par andra fängelser ett antal gånger mellan 1952 och 1959, Kaplan i Butyrka-fängelset i Moskva 1975. Kalinski var för sin del säker på att Wallenberg fortfarande var i livet. Men sovjetmyndigheterna hade inte kunnat verifiera deras vittnesmål. Efter bara tre veckor (”tro det den som vill”, Uppsala Nya Tidning) kom det nedslående svaret till den svenska regeringen ” att det inte finns och inte kan finnas något nytt i frågan om R. Wallenbergs öde”. I sin kungörelse försäkrade regeringen att den fortsatte att arbeta utifrån hypotesen att han ”kan vara i livet” och att man ville ”fortsätta ansträngningarna att skapa full klarhet om hans öde”. Men det hela lät ganska resignerat. I verkligheten betraktade man avslaget som definitivt – för den här gången.194

Likväl kunde man spåra en viss ljusning i Sovjets svar. Ingmar Lindmarker i Svenska Dagbladet kunde rapportera ingående om hur utrikesledningen bedömde formuleringen av svaret. Noten var inte avvisande. Jämfört med tidigare sovjetiska svar, som ofta bar prägeln av irritation eller oförskämdhet, var detta svar ”skyndsamt, artigt och opolemiskt”. Det var tydligt att ryssarna reagerade med en hittills aldrig visad empati för den svenska regeringens problem i fallet Wallenberg. Svaret ledde på det hela taget till en öppning för fortsatt dialog med Moskva.195

Svensk press spekulerade inte över om Sovjets nya ton var ett resultat av att man också i Kreml hade blivit klar över sakens internationella utveckling. Men det måste ligga nära till hands att tänka sig ett samband mellan Carter-administrationens engagemang och tonen i det svar som inkom till Rosenbad i januari 1979. Ärendet var inte längre en enbart svensk angelägenhet – kanske inte ens i första hand svensk.

194 Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet 29.1.1979. 195 ”Ny öppenhet om Wallenberg”, Svenska Dagbladet 28.01.1979.

”På något sätt avslutat” (Vitboken 1980 – 1982)

Året efter noteväxlingen utgav UD de första sju delarna av det samlade Wallenbergmaterialet medan resterande fyrtio delar gavs ut 1982. Därmed hade ”det jättestora, hemliga arkivet” öppnats för var och en. ”Jag har en känsla av att Wallenbergfallet […] på något sätt är avslutat”, skrev veteranen bland pressens Wallenbergreportrar, Erik Sjöquist, i en kommentar till offentliggörandet.196 Det är tragiskt, skrev han också, att man troligen aldrig får veta sanningen – vilket Expressen faktiskt under alla år hade sagt var fullt möjligt. Den antydan till självkritik som låg i denna anmärkning går igen i många av pressens reaktioner på det väldiga materialet. Kommentarerna 1982 var dock långt mer positiva till myndigheterna, och särskilt UD, än vid lanseringarna av de tidigare vitböckerna. Det gällde i synnerhet i förhållande till 1980, då materialet från de första efterkrigsåren 1945 – 49 frisläpptes och alla Staffan Söderbloms anteckningar och brev ådagalades. Vid detta tillfälle blev domen i pressen hård med anklagelser om att ”UD svek Wallenberg”: ”Trots ett enormt opinionstryck har den svenska regeringen och utrikesförvaltningen i inledningsskedet – då utsikten att lyckas rimligen var störst – handlat inkonsekvent och kraftlöst.”197 ”Det fanns ingen politisk vilja att verkligen ställa frågan om den saknade UD-tjänstemannen på sin spets. UD:s eget folk anpassade sig efter regeringens brist på kraftfulla initiativ.”198 I kommentarerna från 1982, då hela materialet lagts fram, är tonen en annan. Man stöter ständigt på formuleringar som att ”Utrikesdepartementet har ansträngt sig mer än någon trodde för att få klarhet”, eller att det har funnits ”ett brinnande svenskt intresse […] att söka lösa gåtan.”199

Men även denna gång upprepades och framfördes kritik. Ett flertal, i synnerhet borgerliga, tidningar menade att myndigheterna uppträtt ”valhänt” – det var det uttryck som helst användes – i alla fall i början av fallet. Uttrycket ”de förlorade åren” gick också igen som en beteckning på den första perioden efter 1945. Tid, viktig tid, hade gått förlorad under den första perioden efter 1945. Men hur långt sträckte sig beteckningen ”de förlorade åren” egentligen? Och hur hade UD under denna period rent konkret misskött sig

196 Expressen 25.05.1982. 197 Expressen, ledare 31.01.1980. 198 Dagens Nyheter, ledare 1.02.1980. 199 Sydsvenska Dagbladet 26.05.1982, Expressen ibid.

genom att förlora tid och initiativ? Om detta var kritikerna nu ännu mindre eniga än tidigare.

Svenska Dagbladet ansåg att de förlorade åren sträckte sig från 1945 till 1957, då Östen Undén hade försinkat en aktiv handlingslinje gentemot Moskva. Även Dagens Nyheter satte en skiljelinje vid 1957, då Undéns ”långt drivna försiktighet” gav plats åt Arne Lundbergs energiska agerande.200 Stockholms-Tidningen fastställde däremot den förlorade tiden och ”det valhänta uppträdandet” till Stalinepoken, alltså 1945–53. Erik Sjöquist hävdade för sin del att 1951 var skiljeåret; ”åtminstone” från 1951 (och kanske tidigare) hade ärendet hanterats med oklanderlig energi. Tidigare hade en ivrig UD-kritiker som Per Ahlmark begränsat perioden av ”otrolig nonchalans” från myndigheternas sida till 1940–talet, dvs. fram till 1949.201

Men det fanns också dem som tog i kraftigare. Tidningen Barometern menade att UD:s ”misstag och felbedömningar” absolut inte hade upphört efter de första åren, utan att de fortsatte också på 1950- och 1960-talet. För Göteborgs-Postens del varade regeringens valhänthet genom hela Erlanders och Palmes tid. På detta sätt fick begreppet ”de förlorade åren” en ganska diffus innebörd.

Exakt vilka möjligheter som hade gått förlorade var heller inte helt klart. Det kunde knappast röra sig om insamlingen och värderingen av vittnesmål, som departementet hade genomfört i konkurrens med pressen. Det framgår av det offentliggjorda materialet, skrev TT, att ”den ende som nu lever som med absolut säkerhet träffat den svenska diplomaten i fångenskap i Sovjetunionen”, var Gustav Richter och hans vittnesmål gällde uteslutande perioden 31 januari–1 mars 1945.202 Det var nog så viktigt, eftersom det bevisade att Wallenberg inte hade omkommit i Budapest, som man hade meddelat 1947. Men det hade ju också ryssarna själva erkänt var felaktigt – efter intensiva och ihärdiga svenska påtryckningar. Alla andra vittnen som hade framträtt i svensk press, med förklaringar som tolkades som tillförlitliga och trovärdiga, hade alltså visat sig vara vilseledande blindspår. Man kunde kanske ha väntat sig att detta skulle ge upphov till reflektioner om pressens roll i opinionsbildningen. Så tycks inte ha varit fallet.

Men en sak var helt klar: fallet Östen Undén. Undén stod i en klass för sig som skyldig till den valhänta tiden och dess försum-

200 Detta var ett missförstånd. Lundbergs tid i UD 1951–57 sammanföll med Undéns. 201 Alla tidningar citerade 25.02.1982. Per Ahlmark: RD 1975 Nr. 35 s. 169. 202 ”Gustav Richter – enda säkra vittnet”. Norrländska Socialdemokraten 25.05.1982.

melser, oavsett hur långt den perioden sträckte sig eller vad den innebar. Dokumenten avslöjade nu att Undén två gånger hade dödförklarat Wallenberg i utrikesnämnden, först 1952 och sedan 1957. Detta var den enskilda fråga som väckte störst uppmärksamhet, och den var föga hedrande för Erlanders utrikesminister.

Nu var kritik av Undén långt ifrån något nytt inslag i Wallenbergdebatten. Personen Undén hade varit skottavla åtminstone sedan 1957. Kritiken mot honom fick överraskande ny näring 1979, fem år efter hans död, då hans f.d. UD-medarbetare Per Anger i sina memoarer riktade starka anklagelser mot sin chef och hans inställning till ärendet: ”Man fick nästan känslan att Undén gärna godtog Vysjinskijs ord att Wallenberg ej fanns på ryskt område”. Resultatet blev att ”Wallenberg offrades på neutralitetens altare ”, att ”Raoul Wallenberg kunde ha räddats av Undén” men att ”regeringen då svek”, som det hette i recensionerna av Angers bok i november 1979.203 Anger var inte ensam om sin kritik. I december samma år gick en annan av UD:s f.d. ämbetsmän, Gunnar Hägglöf – Söderbloms efterträdare som sändebud i Moskva – till pressen med minnesanteckningar om sin chefs hantering av Wallenbergfallet. Även dessa svärtade ner honom kraftigt.204 De uppseendeväckande uttalandena från UD:s egna ämbetsmän år 1979 måste givit opinionen bilden av en utrikesminister som inte bara hade uppträtt motvilligt, utan som aktivt hade motsatt sig den lösning som kanhända var den enda som kunde ha givit resultat – utväxling, efter schweiziskt mönster. Med 1980 års vitbok fick sedan allmänheten tillgång till vissa dokument som föreföll att underbygga detta, och med 1982 års fullständiga offentliggörande kom definitiva fakta på bordet. Undén hade dödförklarat Wallenberg därför att han hela tiden hade ansett fallet vara kontraproduktivt för sin utrikespolitik.

Det var en hård dom. Å andra sidan fick kritiken genom fokuseringen på Undén en tydlig politisk och konstitutionell adress. Det var ju den ansvarige utrikesministern som fick klä skott. På detta sätt mynnar opinionsmaterialet från den svenska pressen 1945–82

203 Per Anger, Med Raoul Wallenberg i Budapest. Sth. 1979, s. 139. Recensioner i Svenska Dagbladet 12.11.1979, Norrköpings Tidningar 15.11.1979 204 Gunnar Hägglöf, ”När Wallenbergarkivet öppnas”. Svenska Dagbladet 7.12.1979. Det berättas här om en konferens med Undén i månadsskiftet november/december 1946, där Undén ska ha motsatt sig ett förslag från Hägglöf om en kraftfull hänvändelse till Sovjet. Egendomligt nog har Hägglöf glömt att en demarche med kraftfullt innehåll faktisk gjordes just i månadsskiftet november/december, se ovan s. 18.

ut i en kritik som också åtföljdes av klara föreställningar om ansvar – även om den ansvarige inte längre var i stånd att försvara sig.

Epilog: Wallenberg i riksdagen (1975–95)

Under de första trettio åren efter 1945 behandlades fallet Raoul Wallenberg endast undantagsvis i riksdagen, allt som allt 7–8 gånger. Viktiga debatter förekom förhållandevis sällan – som den efter Håstads första interpellation 1946, eller den efter Gärde Widemars 1951. Också Ohlins interpellation från 1964, före Chrusjtjovs besök, bör uppmärksammas för vad den ger av referenser till opinionsbildningen. Utöver detta ger riksdagsprotokollen föga stoff.

Detta förändras helt från mitten av 1970-talet. Mellan 1974 och 1989 tas frågan upp sammanlagt 23 gånger i form av motioner och frågor. Det betyder att Wallenbergfallet behandlades vid varje riksdag, ofta flera gånger, och med allt tätare mellanrum. Men efter 1989 blir det tyst. På 1990-talet togs ärendet upp endast en gång (1995).

1970- och 80-talets starka parlamentariska fokusering har otvivelaktigt sin bakgrund i inrikespolitiska förhållanden. Ett regimskifte, som det som ägde rum i Sverige 1976, med övergång till koalitionsregeringar, leder naturligt till ökad parlamentarisk aktivitet i ett ärende. Det kommer också att ställas flera frågor till statsråd än tidigare – dels som kritik, dels som avtalat samspel. Också ändringar i riksdagens regler och arbetssätt har under åren gjort det lättare för enskilda representanter att utmärka sig, t.ex. genom motionsinstitutet. Backbenchers har på senare tid fått friare spelrum än tidigare.

Ändå är det tydligt att den nya parlamentariska aktiviteten i detta fall drivs fram av ett nytt sätt att se, eller ett nytt perspektiv, på hela Wallenbergfallet. Detta perspektiv är internationaliseringen. De allra flesta av de motioner och frågor som tagits upp efter 1974, tar sin utgångspunkt i den omständigheten att hela fallet har blivit, eller håller på att bli, internationellt. Det är således den uppmärksamhet det väcker ute i världen, som motiverar att det tas upp så ofta i riksdagen hemma.

Hänvisningarna till utlandet blir särskilt tydliga under 1980-talet. Men de präglar även den första omgången av frågor och motioner, som består av de sex tillfällen då Wallenbergfallet tas upp 1974–80

med krav på att regeringen ska öppna eller offentliggöra UD:s Wallenbergarkiv.

Anders Björcks interpellation den 16 januari 1974 – den första av dessa – ställde den i och för sig vanliga frågan till utrikesminister Sten Andersson: Vad kommer regeringen att göra för att komma närmare ett uppklarande av ärendet och för att få UD:s handlingar öppnade? Men motiveringen kunde nu backas upp med internationella omständigheter – med hänvisning till de senare årens amerikanska senatsförhör där flera nya vittnen hade trätt fram. Att den amerikanska kongressen hade blivit en part i ärendet måste uppfattas som en tungt vägande motivering.205 Då Olle Wästberg i februari 1978 frågade utrikesminister Karin Söder om inte nytt arkivmaterial nu kunde offentliggöras – något som hon i sitt svar lovade skulle göras – var det med hänvisning till Simon Wiesenthals internationellt kända efterforskningar.206 Sådana referenser till Wallenbergintressen ute i världen gjordes med tiden allt oftare. Arkivfrågan väckte för övrigt också mer näraliggande frågor om bl.a. huruvida regeringen skulle ge ut en ny vitbok (Björck), om det inte kunde inrättas en brett sammansatt medborgarkommission med uppgift att granska arkiven (Ahlmark) osv.207 Dessa frågor hade mindre prägel av internationell kontext, och mer av inhemsk irritation över sekretess och onödigt hemlighållande. Informationsbehovet stod i centrum. ”Vi vet så förfärligt litet därför att så mycket är hemligstämplat”, som det uttrycktes.208

Internationella hänvisningar blev vanligare under 1980-talet, när arkivfrågan var avklarad i och med öppnandet 1980 och 1982. Den enskilda sak som nu oftast togs upp gällde frågan om hur Sverige skulle hedra Raoul Wallenberg på vederbörligt sätt, när så många andra länder ägnade honom olika former av hedersbevis. Man undrade om han inte borde få ett eget frimärke, om det var dags att instifta ett Wallenbergpris, om han borde utnämnas till hedersmedborgare, om man borde resa ett Wallenbergmonument eller på annat sätt hedra honom i konstnärlig form.209 De flesta av dessa förslag lades fram före 1986, under socialdemokraternas regering,

205 RD 1974 Nr. 5 s. 87 f, Nr.85 s. 10–15. 206 RD 1975 Nr. 35 s. 174. 207 RD 1975, UU 1975:2 o. Nr 35 s. 168-77. RD 1975/76 Nr. 54 s.33–35. RD 1980/81 Nr. 79 s.105–107. 208 RD 1977/78 Nr 83 s. 11–13. 209 RD TU 1982/83: 10 (frimärke). RD UU 1983/84:9 (Wallenbergpris). RD 1983/84 Nr.149 s. 112–118 (monument, frimärke). RD TU 1983/84: 15 (frimärke). RD UU 1985/86:27 (monument, hedersmedborgare). Motion i RD 1986/87: K 822 (konstverk). Motion i RD 1989/90: K 324 (konstverk).

och kom alla från den borgerliga sidan. Samtliga motiverades med den internationella Wallenberguppmärksamheten – att Sverige inte fick vara sämre än andra länder.210 Alla förslagen avslogs av regeringen eller av majoriteten i det aktuella utskott som behandlade frågan. Två sådana förslag, som ställdes 1984 av Sven Munke (m) respektive Elisabeth Fleetwood (m), fick ett mycket tydligt och inte utan politisk udd formulerat avslag från kulturminister Bengt Göransson:

Vi har i vårt land principen att inte hedra levande personer genom resande av statyer eller utgivande av frimärken. För en fortsatt diskussion och för att möjliggöra fortsatta framställningar vid samtal med sovjetiska myndigheter är det faktiskt principiellt viktigt att vi står fast vid denna principiella syn: Raoul Wallenberg lever […] menar ni [interpellanterna] att regeringen skall lägga ned ärendet Raoul Wallenberg genom att föreslå ett hedrande i form av ett frimärke eller ett monument och därmed medge att Raoul Wallenberg inte lever längre.211

En annan grupp motioner, som var lika tydligt internationellt inriktade, var de som uppmanade regeringen att inte göra sina hemställningar till Sovjet direkt och bilateralt – flera sådana väcktes naturligtvis också – utan i stället gå via internationella organ eller tredje stater. Motivet till detta var att eftersom ärendet Wallenberg hade blivit internationellt, borde det också kunna lösas internationellt. Regeringen hade själv slagit in på den vägen, bland annat genom att ta upp frågan på den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESK) i Madrid år 1980. Det svenska inlägget i detta sammanhang fick stöd från USA, Storbritannien och Schweiz.212 Dessutom hade regeringen på den stora internationella Wallenberghearingen i Stockholm i januari 1981 framfört budskapet att den ”välkomnar alla ansträngningar” av internationell art som kan bringa klarhet i saken.213 I riksdagen kom det upp flera förslag i det hänseendet. Tanken på att inrätta en internationell granskningskommission lanserades. Regeringen uppmanades också att ta upp Wallenbergfallet på Stockholmskonferensen i januari 1984, och att be president Reagan att ta upp ärendet på mötet i

210 En lista över de internationella hedersbevisen som visades Wallenberg under år 1983, framlades av Karin Ahrland (fp) i Motion 1983/84:764. 211 RD 1983/84 Nr. 149 s. 115. 212 RD 1980/81 Nr. 79 s. 105 (Ola Ullsten), 1985/85 Nr. 25 s. 95 (Per Stenmarck). 213 RD 1980/81 Nr. 79 loc.cit.

Genève i december 1985.214 Förslagen avslogs, huvudsakligen på tekniska grunder, men ibland också med politisk udd. Att be president Reagan ta upp ärendet skulle vara opassande, var det svar som utrikesminister Andersson gav Hadar Cars (fp). Eftersom Raoul Wallenberg var amerikansk hedersmedborgare var det självklart upp till amerikanarna att själva bestämma om de ville ta upp hans sak.

Hanteringen av Wallenbergfallet i 1970- och 80-talets riksdag skiljer sig också på flera andra sätt från tidigare år. Medan interpellationsdebatterna på 1950- och 60-talet delvis hade varit mycket långvariga, togs frågan nu upp så ofta att debatterna vanligtvis blev korta, ibland mycket korta. Medan statsråden tidigare svarade med utförliga beskrivningar, kunde de nu ibland svara rent demonstrativt knapphändigt med bara en mening eller två.215 Innehållet i hänvändelserna var då också ofta inriktade på rena detaljfrågor i samband med bestämda vittnesmål. 1982 frågade t.ex. Margaretha af Ugglas (h) utrikesminister Lennart Bodström vad regeringen tänkte göra med anledning av ett sådant vittnesbörd som lämnats i TV av en f.d. sovjetisk medborgare i Israel. Bodström var tvungen att svara att saken hade undersökts men det hade inte lett till något. En sådan framställning, där enskilda vittnesmål som avlagts i medierna fördes rakt upp till statsråden, hade varit otänkbar tidigare. Riksdagen blev på så sätt en förlängning av pressens funktion.

Efter murens fall och sovjetkommunismens upplösning blev förutsättningarna för att driva ärendet mycket annorlunda. Riksdagen förelades inte längre ärendet Wallenberg. 1991 inrättades en svensk-rysk arbetsgrupp. På femtioårsdagen efter Wallenbergs försvinnande, dvs. den 17 januari 1995, lade Elisabeth Fleetwood (m) fram ett sista förslag i riksdagen om att i konstnärlig form hedra hans gärning. Denna gång gick förslaget igenom och några år senare anlades Raoul Wallenbergs torg i Stockholms centrum.

Om pressmaterialet

UD:s eget pressmaterial består av tidningsklipp, i huvudsak insamlade av tjänstemännen själva, men under några perioder sammanställda av Argus. Klippsamlingen är långt ifrån fullständig. Först på

214 RD UU 1982/83:10 (granskningskommission). 1983/84 Nr 76 s. 39 f (Stockholmskonferensen). 1985/85. Nr. 17 s. 16 f. (USAs president). 215 Palme i svaret till Stenmarck RD 1985/86 Nr. 67 s. 52, Carlsson i svaret till Stenmarck RD 1987/88 Nr 67 s. 71 f.

1960-talet förefaller UD:s presstjänst att ha etablerat en systematisk inrikes insamling av mediernas, särskilt tidningarnas, hantering av Wallenbergärendet.216 Rapporter om medietäckningen ingick dessförinnan i de allmänna pressöversikterna. Någon systematisk sortering eller arkivering av Wallenbergmaterialet med sikte på att bevaka den rikstäckande opinionen utfördes inte.

En egen arkivserie med klipp benämnd ”Efterforskningen av Raoul Wallenberg. Tidningsklipp”, lades upp på dossier P 2 EuI i juni 1946. Den föreligger i dag i tre pärmar, täckande åren 1946 – 55, 1956 – 76 respektive 1977 – 82. Serien omfattar cirka 250 klipp från svenska tidningar samt ett mindre antal klipp från utländsk press. Samma avdelning har ytterligare tre arkivboxar med pressklipp som inte är sorterade. Tillsammans med klippen från utrikesminister Undéns papper, uppgår antalet klipp till cirka 700. Dessa 700 klipp är i viss utsträckning dubbletter, särskilt för åren 1957 och 1965 – 66, då de är hämtade från olika serier. Till detta kommer klippen från utländska tidningar. Dessa är spridda och tillfälliga för de flesta år, men mer systematiskt insamlade för åren 1957 – 59, då Sveriges ambassader i Bonn, Paris, Washington och de nordiska länderna ålagts att inrapportera presskommentarerna om Wallenbergfallet i respektive land. Cirka 65 klipp från utländsk press har bilagts dessa rapporter.

I Wallenbergaktionens arkiv i Riksarkivet finns cirka 50 pressklipp från året 1945, samlade i den s.k. Rudolph Philipp-samlingen. Under andra halvåret 1945 utfördes insamlingen genom Argus och materialet kan anses uttömmande. Därutöver finns det ca 1 000 klipp för åren 1955 – 56, insamlade genom AB Press-urklipp.

Detta ger följande kvantitativa fördelning av materialet:

1945–55 132 pressklipp 1955–65 1 200 1965–75 121 1975–85 550217

Det som gör åren 1955 – 65 särskilt innehållsrika är dels att de under längre perioder än andra täcks av professionella klipptjänster,

216 Den första analytiskt präglade sammanfattningen av pressens bevakning av fallet Wallenberg i Presstjänstens arkiv är sammanställd med anledning av vitboken från 1965. Se ”PM rörande presskommentarer kring vitboken i fallet Raoul Wallenberg”. Stencil 11 s. Pressbyråns arkiv, box 246, UD:s Wallenbergarkiv. 217 I denna siffra inkluderas ett beräknat antal om 500 klipp från 1981–82 i Wallenbergföreningens arkiv (2 kartonger).

dels att de omfattar sådana intensivt pressbevakade händelser som Erlanders besök i Moskva och Chrusjtjovs besök i Sverige. Perioder som täcks av professionella tjänster ger i allmänhet upp till 510 gånger så många klipp som andra perioder, eftersom samtliga versioner av artiklar som förmedlats genom partipressen då är representerade i samlingen.

Kronologi över viktigare händelser i Raoul Wallenberg-ärendet 1944–1991

1944

25 maj Den amerikanske ministern i Stockholm Johnson instrueras att be UD utöka sin diplomatiska representation i Ungern.

2 juni Det svenska sändebudet i Budapest Carl Ivan Danielsson begär förstärkning

9 juni Johnson samtalar med kabinettssekreterare Erik Boheman som ställer sig positiv till utökad svensk diplomatisk närvaro i Ungern.

11 juni Det svenska sändebudet Staffan Söderblom anträder resan till Moskva.

12 juni Representanten för War Refugee Board (WRB), Iver C. Olsen träffar Wallenberg, Johnson underrättar USA:s utrikesminister Cordell Hull om att Wallenberg är en lämplig kandidat för uppdraget i Ungern.

15 juni Wallenberg på ”middag hemma Olsson, Lauer”.

19 juni Wallenberg tackar Boheman för det förtroende som UD visat honom.

21 juni UD underrättar Danielsson om att Wallenberg skall attacheras till beskickningen. Johnson telegraferar till Hull och ber om instruktioner till Wallenberg.

27 juni Johnson ber på nytt om instruktioner till Wallenberg.

28 juni Wallenberg sammanträffar klockan 13.00 med Johnson på Bellmansro.

29 juni Johnson definierar (i ett telegram till Hull) projektet som ”an American program” och ber om instruktioner till Wallenberg.

1 juli Boheman träffar Johnson, delger honom en rapport avrättning av judar i ett koncentrationsläger (möjligtvis Auschwitz-Birkenau) samt erbjuder sig att förmedla amerikanska instruktioner från USA till Wallenberg.

6 juli Hull instruerar Wallenberg att följa den ungerska regeringens reaktion på Roosevelts varning rörande straff för de som är skyldiga till förintelsen av judar.

Biträdande polchefen Sven Grafström underrättar Anger om Wallenbergs uppdrag som är ”speciellt” och ”ytterst delikat”.

7 juli Hull översänder instruktioner till Wallenberg. Raoul Wallenberg lämnar Stockholm för färd mot Berlin klockan 13.50.

10 juli Wallenberg anländer till Budapest.

Hull ber Olsen införskaffa information om var ungerska och polska förintelseläger är lokaliserade. Bl.a. Wallenberg skall användas för denna uppgift.

juli WRB-rapport slår fast att ”Wallenberg would be available for any work the WRB might wish to assign to him”.

18 juli Wallenberg sänder sin första rapport till UD.

24 juli Wallenberg skriver till Lauer att ”den bästa hjälpen vore om ungrarna fick klart för sig, vilken dum politik de bedriva med hänsyn till Rumäniens

milda behandling av judarna. Säg åt Larsson [Olsen] och Gustafsson [Böhm] detta”.

27 juli Wallenberg väntas till Stockholm. Boheman lovar att ordna en direktkontakt mellan Wallenberg och brittiska legationen.

28 juli Stettinius översänder information rörande flyktvägar för judar till Rumänien för vidarebefordran till Wallenberg.

29 juli Wallenberg sänder sin andra och tredje rapport till UD

5 augusti Instruktioner rörande finansiering av flyktingläger i Ungern utfärdas från USA för vidarebefordran via Olsen och UD till Wallenberg.

7 augusti Wallenberg sänder sin fjärde rapport till UD.

Johnson telegraferar till State Department att tyska myndigheter vägrat utfärda visum åt Wallenberg för genomresa till Sverige.

10 augusti Olsen noterar i brev till WRB-chefen John W. Pehle att ”the Swedish foreign office is somewhat uneasy about Wallenberg's activities in Budapest, and perhaps feel that he has jumped in with too big a splash”.

Olsen skriver till UD att han inte vill bestrida Wallenbergs administrationskostnader.

12 augusti Vice utrikesminister Edward R. Stettinius översänder ett antal frågor rörande verksamheten i Ungern för vidarebefordran via Olsen och UD till Wallenberg. Wallenberg instrueras också arbeta för att de lättnader vad gäller deportationer som antagits i Ungern efter den 10 juli skall fortgå.

8–14 augusti Anger äter lunch med Olsen i Stockholm.

16 augusti Wallenberg sänder sin femte rapport till UD.

19 augusti Johnson telegraferar till State Department att det anses ”not advisable” att be UD vidarebefordra instruktionen till Wallenberg rörande Szentirmay (som utfärdats den 5 augusti). Instruktionen skall istället förmedlas till Wallenberg via legationssekreteraren Per Anger som befinner sig i Stockholm.

23 augusti Lauer skriver till Olsen och frågar om Olsen har förtroende för Wallenberg.

12 september Wallenberg sänder sin sjätte rapport som vidare-

befordras till brittiska legationen. I en bilaga till rapporten svarar Wallenberg på Stettinius av den frågor 12 augusti rörande verksamheten. Bilagan vidarebefordras av UD till Olsen.

27 september Wallenberg sänder sin sjunde rapport som

vidarebefordras av UD till brittiska legationen och Olsen.

2 oktober Wallenberg instrueras av Hull att ta kontakt med ett antal namngivna personer och efterhöra huruvida dessa har projekt som behöver finansieras med amerikanska medel.

2 oktober Wallenberg instrueras av Hull att ta kontakt med ett antal namngivna personer och efterhöra huruvida dessa har projekt som behöver finansieras med amerikanska medel.

10 oktober 900 ryssar utlämnas till Sovjetunionen.

12 oktober Wallenberg sänder sin åttonde rapport som vidarebefordras av UD till brittiska legationen och Olsen.

15 oktober De ungerska fascisterna, pilkorsarna, griper makten.

20 oktober Söderblom instrueras att avlägga en démarche till skydd för svenska ekonomiska intressen i bl.a.

Ungern. UD:s polchef Eric von Post underrättar tjänstemannen vid sovjetiska legationen i Stockholm Ilja Tjernysjev rörande verksamheten i Budapest till skydd för judarna.

13 november UD instruerar Danielsson att söka ”förhala” frågan

om svenskt erkännande åt pilkorsregimen.

8 december Wallenberg sänder sin sista rapport till UD. Denna rapport vidarebefordras till Olsen och Herbert Caird North vid brittiska beskickningen.

Wallenberg skriver i ett brev till Lauer att han tänker ”stanna i Budapest några månader efter ryska besättningen av staden och bilda en internationell förening för återställandet av judisk egendom; han antar, att han i alla fall inte kan komma iväg så snart, om resan skall gå över Ryssland”

12 december Söderblom möter Dekanozov som klagar över den svenska politiken rörande de 30 000 baltiska flyktingarna i Sverige.

18 december Söderblom sammanträffar med Vetrov som be-

handlar honom kyligt och avvisar hans begäran om skydd åt svenska intressen i Rumänien. Söderblom ber också om att utfärdandet av ett dödsattest åt den svenska medborgaren Ingrid Witt-Lundvall påskyndas.

19 december Ingemar Hägglöf noterar i sin dagbok att Söder-

blom är nedstämd på grund av Vetrovs kyliga mottagande.

21 december Beskickningen i Berlin meddelar att Eichmann sagt sig ha för avsikt att ”skjuta judehunden Wallenberg”.

Amerikanska beskickningen i Stockholm erhåller instruktion från State Department att be UD överta skyddet av den spanska beskickningens i Budapest judar.

23 december Beskickningen i Budapest skickar sitt sista tele-

gram till Stockholm.

24 december Det svenska beskickningshuset i Budapest

plundras av pilkorsare. Beskickningens avdelning för skyddsmaktsärenden (B-avdelningen) utsätts för svår skadegörelse.

28 december UD instruerar svenska beskickningen i Berlin att

efterforska Budapest-legationens öde.

29 december Berlin-beskickningen meddelar att Wallenberg har ställt sig under tyska truppers skydd.

30 december Söderblom instrueras avlägga démarche hos

Dekanozov till skydd för personalen vid svenska Budapest-beskickningen.

31 december Söderblom skickar démarchen till Dekanozov som vidarebefordrar meddelandet till samma dag till röda arméns ställföreträdande generalstabschef.

1945

11–12 januari Wallenberg anländer till Benczurgatan 16

13 januari Sovjetiska soldater tar kontrollen över Benczurgatan. Wallenberg tar kontakt med de sovjetiska soldaterna.

14 januari Wallenberg lämnar Benczurgatan i sällskap med sovjetisk militär. Order utfärdas om att Wallenerg skall föras till generalmajor Afonin och att hans kontakt med yttervärlden skall förbjudas.

15 januari Ingemar Hägglöf noterar att Söderblom inte har besökt det sovjetiska utrikeskommissariatet (NKID) på en månad.

Pest erövras av den sovjetiska armén.

16 januari Dekanozov meddelar Söderblom att Wallenberg

påträffats och tagits i beskydd av sovjetiska trupper.

17 januari Söderblom telegraferar till Stockholm att Wallenberg har påträffats.

Vice försvarsminister Nikolaj T. Bulganin utfärdar en arresteringsorder för Wallenberg.

UD kontaktas av sovjetiska legationen i Stockholm rörande adressen till den estniska flyktingen Lidija Makarova.

18 januari UD underrättar North vid brittiska beskickningen angående Dekanozovs note.

18–20 januari UD underrättar amerikanska beskickningen an-

gående Dekanozovs note samt ber USA framföra begäran om skydd åt de ”spanska” judarna i Budapest till den svenska legationen i Budapest via amerikanska beskickningen i Moskva.

20 januari Amerikanska beskickningen i Stockholm vidarefordrar UD:s uppmaning till State Department.

22 januari Söderblom instrueras att avlägga démarche till skydd för svenska ekonomiska intressen i Bulgarien.

23 januari Söderblom svarar UD rörande Bulgarien att ”sovjetregeringen mottager ej framställning”.

25 januari Wallenberg sänds till Moskva.

25–26 januari Söderblom träffar Dekanozov och tackar för det

tillmötesgående man visat rörande beskickningens begäran om skydd åt Wallenberg. Söderblom ber om transitviseringar åt svenskar i Fjärran östern och Dekanozov begär att Sverige skall återsända fem sovjetiska marinsoldater som uppehåller sig i Sverige.

29–30 januari Söderblom träffar Vetrov.

6 februari Wallenberg anländer till Lubjanka och sätts i cell 121 där också Gustav Richter och Otto Scheuer vistas.

februari Wallenberg upprättar en skrivelse till fängelsedirektören vari han protesterar mot sin häktning och begär i egenskap av diplomat få träda i förbindelse med den svenska beskickningen.

8 februari Söderblom anhåller om instruktioner till Wallenberg rörande hans status.

Wallenberg genomgår sitt första förhör i Lubjanka.

9 februari UD instruerar Söderblom att inhämta upplysningar rörande Budapest-beskickningens öde.

11 februari Svenska beskickningen i Budapest plundras av sovetiska trupper. Danielsson och Berg försöker utverka skydd åt legationen.

13 februari UD svarar på Söderbloms begäran om instruktioner: ”Vad åsyftar Edert 74 som synes oss dunkelt”.

14 februari Söderblom utvecklar sin tanke: Wallenberg skall träda i förbindelse med den nya ungerska regeringen ”vilken självfallet av oss betraktas som landets enda lagliga”.

17 februari UD meddelar Söderblom att Debrecen-

regeringens status inte kan specificeras. Instruktioner skall lämnas till Wallenberg när Danielsson påträffas. UD meddelar legationen i Wien: ”Wallenberg in Sicherheit seit einem Monat”.

UD instruerar Söderblom att begära efterforskningar angående Budapest-svenskarna hos sovjetiska myndigheter.

Vetrov skriver till Dekanozov att polskt kol utgör det starkaste ekonomiska påtryckningsmedlet mot Sverige och föreslår att svenska diplo-

mater skall förbjudas att vistas i röda arméns uppmarschområden i Östeuropa.

19 februari Smersj-översten Muchortov framför anlagelser mot svenska beskickningen för bl.a. bristande neutralitet i en intern promemoria.

Reuterswärd meddelar att Danielsson i säkerhet den 3 februari.

20 februari Sovjetisk militär evakuerar Danielsson m.fl. till byn Dunavecse.

23 februari UD instruerar Söderblom att begära efterforskningar rörande Danielsson hos sovjetiska utrikeskommissariatet.

Reuterswärd meddelar UD att Wallenberg befunnit sig i Pest den 17 januari.

24 februari Söderblom beskriver sin ställning som ”allt annat än lättsam”.

28 februari Reuterswärd telegraferar till UD att den svenska Budapest-legationen med undantag för Wallenberg befinner sig på den påvliga nuntiaturen i Budapest.

Langlets brev av den 11 februari ankommer till Reuterswärd. Häri anges bl.a. att Raoul Wallenberg senast varit sedd i Pest den 17 januari ”då han förklarade sig skola avresa med bil, dock utan att ange resmålet”.

febr./mars Kollontaj meddelar fru von Dardel och fru Günther att Raoul Wallenberg befinner sig i säkerhet.

6 (?) mars Wallenberg förflyttas till samma cell i Lubjanka som Jan Loyda och Willy Roedel.

2 mars Reuterswärd meddelar UD att Wallenberg den 17 januari befunnit sig i Pest men haft för avsikt att resa iväg med bil mot en icke angiven destination.

3 mars UD telegraferar till Söderblom att ”alla medlemarna Budapest-legationen utom Wallenberg som tidigare anträffats befinna sig i nuntiaturen”.

Reuterswärd telegraferar innehållet ur ett brev av den 11 februari från Langlet till Stockholm vari han redogör för pilkorsplundringen av legationen i Budapest.

4 mars UD vidarebefordrar Langlets redogörelse till Söderblom.

5 mars Söderblom träffar Vetrov och överlämnar tre skriftliga dokument vari han bl.a. vidarebefordrar Langlets skildring av pilkorsplundringen, samt meddelar att hela Budapest-beskickningen påträffats med undantag för Wallenberg ”om vilken vi redan för länge sedan har erhållit information”.

Senare samma dag telegraferar Söderblom till Reuterswärd och frågar om Wallenberg har förenat sig med den övriga legationspersonalen på nuntiaturen.

7 mars Reuterswärd svarar Söderblom att Wallenberg har försvunnit sedan den 17 januari då han uppgav sig ha för avsikt att fara med bil mot en icke angiven destination.

UD instruerar Söderblom att avlägga démarche till skydd för svenska ekonomiska intressen i Ungern (STAB).

8 mars Kossuth-radion meddelar att Wallenberg mördats av Gestapo. Utsändningen avlyssnas av UD.

UD telegraferar till Söderblom att försöka framföra till Wallenberg att han är ”efterlängtad”.

9 mars Söderblom vidarebefordrar denna förfrågan till Reuterswärd och vidtar ingen åtgärd hos sovjetiska myndigheter.

10 mars UD telegraferar till Söderblom och instruerar honom att undersöka huruvida uppgifter om att

Danielsson har arresterats är riktiga.

11 mars Legationssekreteraren Knut Anjou vid Bukarestbeskickningen konstaterar i en promemoria att ryssen Michail Tolstoj-Kutuzov vid Budapest-beskickningens B-avdelning ”fungerat som sovjetrysk spion”.

12 mars Söderblom framför förfrågan rörande Danielssons öde till Dekanozov. Han meddelar också att han vidarebefordrat UD:s fråga rörande Wallenbergs hemkomst till Reuterswärd.

Söderblom avvisar UD:s instruktion om démarche rörande STAB och ”tillråder démarche direkt till den ungerska regeringen”.

14 mars Reuterswärd uppger i brev till Langlet att ungraren Bela Földes påstått att Wallenberg har blivit mördad.

15 mars Brev från Langlet och Berg ankommer till Reuterswärd. Bägge tror att Wallenberg skall komma tillrätta.

Vilmos Böhm meddelar UD skriftligen att Langlet uppgivit i Kossuth-radion att Wallenberg mördats av Gestapo.

17 mars UD begär att Söderblom ”energiskt” skall begära besked var Danielsson, Anger och Wallenberg befinner sig. 19 mars Reuterswärd uppmanas att hos den ungerska regeringen begära besked om Danielsson, Anger och Wallenberg.

20 mars Lazlo Sulner överlämnar en utförlig promemoria till den svenska legationen i Bukarest angående den sovjetiska erövringen av Budapest och noterar att Wallenberg enligt uppgift ”arresterats någonstans”.

21 mars Söderblom telegraferar till Stockholm att Kollon-

taj ”har lovat påskynda efterforskningarna av Budapestsvenskarna”.

22 mars Reuterswärd meddelar att Budapest-legationens personal har ankommit till Timisoara.

25 mars Budapest-legationens personal ankommer till Bukarest.

26 mars Söderblom rapporterar till UD att han meddelat Vetrov att Budapest-legationens personal ankommit till Timisoara med undantag för Wallenberg som ”varit försvunnen sedan den 17 januari då han sade sig ämna avresa i bil”.

Söderblom noterar att man från sovjetisk sida kopplar samman frågorna om baltflyktingar och genomresevisum för svenskar i Fjärran östern. ”Detta förhållande öppnar dystra framtidsperspektiv”.

27 mars UD frågar Reuterswärd om Danielsson har några uppgifter om Wallenberg.

Söderblom instrueras avlägga démarche rörande den saknade Stella Andrássy.

28 mars Reuterswärd svarar att ”Danielsson has no news about Wallenberg”.

29 mars UD meddelar Söderblom att ”hela svenska Budapest-beskickningen utom Wallenberg varom närmare underrättelse saknas numera i Bucarest”.

Söderblom avvisar UD:s instruktion om démarche för Stella Andrássy.

Söderblom instrueras att avlägga démarche till skydd för svenska ekonomiska intressen i Ungern.

2 april Langlet skriver till Reuterswärd (den 28 mars) att Wallenberg kan ha hamnat i händerna på förklädda pilkorsare ”i vilket fall man kan frukta det värsta om hans öde”.

Anger, Nilsson, Bauer och Berg formulerar ett svarsbrev på Langlets brev av den 28 mars.

3 april Söderblom vill att instruktionen om démarche av den 29 mars får anstå.

6 april Söderblom skriver i handbrev till von Post att det saknas grund för en svensk démarche rörande ekonomiska intressen i Ungern.

7 april UD instruerar Söderblom att avlägga démarche rörande svenska ekonomiska intressen i Ungern.

9 april Söderblom meddelar att han först vill konferera med Danielsson i ärendet.

12 april Söderblom skriver till von Post att han ogärna vill avlägga démarche till skydd för svenska ekonomiska intressen i Ungern. En sådan kan, enligt Söderblom, få ”allvarliga konsekvenser”.

Harriman erbjuder Söderblom hjälp i efterforskningsarbetet av Wallenberg. Söderblom avböjer emellertid med hänvisning till att Wallenberg hade lämnat Budapest i bil mot okänd destination och att man inte hade någon anledning att anta att ryssarna inte gjorde vad man kunde.

13 april Budapest-legationens personal anländer till Moskva. Söderblom har längre samtal i synnerhet med Danielsson men också med STAB:s representant i Ungern Yngve Ekmark. Danielsson och Söderblom avlägger visit hos Vetrov. På kvällen fortsätter legationspersonalen resan till Sverige med tåg via Leningrad och Helsingfors.

14 april Söderblom meddelar UD att Wallenberg befaras ha omkommit under resa till Debrecen genom bilolycka, rånmord, bakhåll av pilkorsare etc. ”Jag fruktar att klarhet aldrig vinnes”

Günther beordrar Söderblom att avlägga démarche för Stella Andrássy.

17 april Söderblom redogör i handbrev till von Post an-

gående ett samtal med STAB:s representant Yngve Ekmark.

18 april Söderblom skriver att de sovjetiska truppernas agerande i Östeuropa måste förstås mot bakgrund av de övergrepp som nazityskland gjort sig skyldigt till i Sovjetunionen.

Budapest-beskickningens personal anländer till Stockholm.

19 april Söderblom uppmanar Sverige upprätta en ny beskickning i Budapest.

Söderblom skriver till UD att han fruktar att ryssarna ”med bästa vilja i världen icke kunna skapa klarhet” om vad som hänt Wallenberg.

Söderblom skriver i brev till Engzell att han anser sig ”böra motarbeta en sammankoppling av olika frågor”.

20 april Anger gör en föredragning som protokollförs. Emellertid har det inte gått att med visshet bestämma huruvida denna skedde inför utrikesministern eller någon annan. Klart är att samma uppgifter förekommer i ett brev från Lauer till Jakob Wallenberg samma dag.

Sovjetiska beskickningen i Stockholm begär Makarova utlämnad.

Legationen i Bern meddelar att de schweizska diplomaterna Feller och Meier aldrig återommit efter att ha besiktigat en beskickningsokal med sovjetisk eskort.

21 april Utrikesministern ger Söderblom en ”definitiv instruktion” att söka upp Dekanozov och beära besked rörande Wallenberg.

24 april Danielsson meddelar legationen i Bern att Fellers försvinnande kan ha ett samband med dennes kontakt med nazister.

25 april Söderblom träffar Dekanozov och meddelar att han har fått uppgifter som tyder på att det kan ha

hänt Wallenberg ”någon olycka”. Dekaozov, som lovade att vidtaga en undersökning av Wallenergs öde, tog å sin sida upp flyktingrågan som ”vore en besvärlig, obehaglig angeägenet”.

27 april Utrikesministern redogör för de sovjetiska truppernas plundring av den svenska legationen i Budapest. Han konstaterar att den första kontakten mellan legationsanställda och den sovjetiska armén skedde den 1 februari trots att Dekanozovs note fastställt att Wallenberg kommit i kontakt med sovjetiska militära myndigheter redan den 17 januari.

28 april Wallenberg genomgår sitt andra förhör.

17 maj Aftontidningen och Västmanlands läns tidning redogör för den sovjetiska plundringen av den svenska legationen i Budapest.

18 maj Söderblom träffar Dekanozov och ber om besked rörande Wallenberg. Dekanozov för in samtalet på frågan om de baltiska flyktingarna och konstaterar att det ”kunde förekomma fall då Söderblom skulle önska en personlig kontakt” med svenskar i Sovjetunionen. Söderblom framhåller att det ”vore olyckligt, att i det internationella umgänget koppla samman en fråga med en annan”.

23 maj Dekanozov frågar Slavin om uppgifter rörande plundringen är riktiga. Vetrov svarar den 24 maj att uppgifterna var sanna.

Det österrikiske sändebudet i Prag Ferdinand Marek omhändertas av sovjetiska trupper.

24 maj Söderblom instrueras avlägga démarche med protest mot plundringen av svenska legationen i Budapest.

25 maj Svenska Berlin-beskickningen når Moskva och fortsätter samma dag resan mot Stockholm.

26 maj Söderblom understryker i en skrivelse till Günther att det ofta förekommer överdrifter vad gäller den sovjetiska arméns agerande i Östeuropa.

29 maj Söderblom instrueras låta militärattachén Carol Bennedich ta upp fallet Wallenberg med sovjetiska försvarskommissariatet.

Sovjetiska beskickningen i Stockholm tar upp fallet Makarova.

Wallenberg förflyttas från Lubjanka till Lefortovo.

1 juni Danielsson konstaterar i brev till Joseph Bartha att det är mycket möjligt att Wallenberg förts bort och dödats av tyska SS-trupper eller pilkorsare.

5 juni Den svenske militärattachén i Moskva tar upp fallet Wallenberg med det sovjetiska försvarskommissariatet och noterar att ”det kunde ju exempelvis ha inträffat en olycka”.

14 juni Danielsson redogör för verksamheten vid Budapest-legationen inför Johnson och Olsen

18 juni Söderblom konstaterar i brev till von Post att han misslyckats med att ”dämpa upphetsade överdrifter” kring den sovjetiska plundringen av legationen i Budapest.

22 juni Söderblom far till Stockholm.

27 juni Söderblom träffar Maj von Dardel som överlämnar ett antal fotografier av sonen för vidarebefordran till NKID.

31 juni Undén tillträder som utrikesminister.

2 juli Legationen i Bern meddelar att ”en absolut tillförlitlig sagesman” uppgivit att Wallenberg vistades ”frisk och fri” under säker förklädnad i Pest.

4 juli Den svenske sjömannen Karl Einar Erlandsson

förs till Butyrka-fängelset i Moskva.

4 juli Söderblom återvänder till Moskva.

6 juli Söderblom skriver i handbrev till kabinettssekreteraren att de nya uppgifterna om Wallenberg riskerar att försätta honom i ”en mycket obehaglig situation” och att han mot bakgrund av detta inte kommer företaga sig något i saken.

Söderblom uppmanar i brev till Grafström att man låter utreda Budapest-beskickningens mottagande av depositioner samt utfärdandet av skyddsbrev.

Söderblom uppmanar UD att upprätta en beskickning i Ungern.

12 juli Kabinettssekreterare Stig Sahlin svarar att han inte förstår Söderbloms betänkligheter rörande de nya uppgifterna om Wallenberg.

13 juli Fallet Makarova tas upp av sovjetiska beskickningen i Stockholm.

27 juli NKID riktar en förfrågan till det sovjetiska säkerhetskommissariatet rörande Wallenberg. 1 augusti Sovjetisk démarche i fallet Makarova.

3 augusti Ett antal frisläppta danskar meddelar Söderblom att af Sandeberg är internerad i lägret Krasnogorsk utanför Moskva. Söderblom översänder samma dag en démarche i fallet af Sandeberg till Vetrov.

8 augusti Säkerhetskommissariatet svarar NKID att man inte förfogar över några uppgifter om Wallenberg.

11 augusti Den sovjetiske ministern i Stockholm Tjernysjev tar upp frågan om de baltiska flyktingarna i Sverige med Undén.

14 augusti Söderblom skriver till Sahlin att man från sovjetisk sida ställer sig skeptisk till humanitär verksamhet

av den typ som bedrivits bl.a. vid den svenska Budapest-legationen. Han beskriver också Wallenberg som ”en representant för Röda korset” som flytt från ”det ryska kvarteret”.

15 augusti Söderblom träffar Vetrov och begär besked rörande af Sandeberg.

20 augusti Sovjetbeskickningen begär Makarova hemsänd.

19 september Söderblom överlämnar en démarche i fallen af

Sandeberg och Erlandsson.

24 september Przybyszewski Westrup meddelar att man från

schweizisk sida ansåg sig ”bestämt veta” att Feller och Meier internerats i Sovjetunionen.

Söderblom instrueras att återvända till Stockholm ”för rapportering”.

25 september Söderblom meddelar att amerikanska myndigheter

försöker inhämta upplysningar om vad som hänt Wallenberg genom dess representation i Ungern.

2 oktober Söderblom i Stockholm.

4 oktober Hägglöf överlämnar en note rörande af Sandeberg.

10 oktober Hägglöf påminner avdelningschefen vid NKID Aleksander N. Abramov om af Sandeberg.

15 oktober Svenska beskickningen i Moskva överlämnar en note med anledning av Viva Lundberg och ett antal andra svenskfödda tyska medborgare i lägret Krasnogorsk.

17 oktober Sovjetisk démarche i fallet Makarova (överlämnas i Stockholm).

24 oktober NKID meddelar att Erlandsson släppts.

1 november Hägglöf träffar Abramov och begär svar angående af Sandeberg och Lundberg.

UD upprättar en utförlig kronologisk promemoria över skriftväxlingen i ärendet Wallenberg.

3 november Chargé d'affaires Barck-Holst instrueras av UD att avlägga en démarche rörande Wallenberg.

5 november Sovjetisk démarche i fallet Makarova (överlämnas i Stockholm).

6 november Schweiz och Sovjetunionen når en preliminär överenskommelse om utväxling av Feller och Meier mot sex internerade sovjetiska medborgare i Schweiz som gjort sig skyldiga till smärre brott.

22 november Tjernysjev tar upp fallet Makarova med Undén.

28 november Dekanozov vänder sig till Abakumov för in-

ormaion rörande Wallenberg inför en komande föredragning inför Molotov.

30 november Hägglöf överlämnar note till Abramov i fallet af

Sandeberg.

1 december Barck-Holst avlägger på nytt démarche rörande Wallenberg.

3 december Söderblom på middag hos Undén.

6 december Schweiz beslutar låta utlämna Kottjetkov i utbyte mot Feller och Meier.

14 december Söderblom återvänder till Moskva.

15 december Det nya svenska sändebudet till Ungern Rolf

Arfwedsson anländer till Moskva.

17 december Hägglöf tar upp fallet fallet af Sandeberg med

Tjernysjev som tar upp fallet Makarova. Hägglöf uppfattar att Makarova-ärendet opplas samman med fallen af Sandeberg och Lundberg.

Söderblom meddelar Westman att han anser sig skild från ”vidare bekymmer för de svenskungerska förbindelserna”.

18 december Söderblom skriver till Grafström att Langlets

uppgifter samt det faktum att man i Budapest uppkallat en gata efter Wallenberg, talar för att Wallenberg är död. Söderblom frågar också om Grafström tycker att fotografierna bör överlämnas.

24 december Arfwedsson lämnar Moskva för vidare färd mot

Budapest.

26 december Söderblom träffar Abramov och ber att få ett svar i den andan att Wallenberg har omkommit.

28 december Sovjetiska myndigheter ställer ultimatum att

endast utlämna Feller och Meier i utbyte mot de sex internerade sovjetiska medborgarna, Kottjetkov och Novikov. Schweiz går med på detta krav.

29 december Söderblom påminner på nytt Abramov om af

Sandeberg.

december Wallenberg utarbetar genom knackningskontakt med Ernst Ludwig Wallenstein en skrivelse på franska till Stalin vari han kräver att få komma i kontakt med svenska beskickningen. (Detta sker möjligtvis först till sommaren 1946).

1946

8 januari Grafström svarar att fotografierna bör överlämnas till NKID.

Tjernysjev uppmanar i brev Abramov att bättre följa skriftväxlingen med den sovjetiska beskickningen i Stockholm och att alltid möta svenska krav med sovjetiska motkrav (bl.a. fallet Makarova).

14 januari Söderblom träffar Abramov och tar upp fallet af Sandeberg.

15 januari Przybyszewski Westrup rapporterar angående utväxlingen av Feller och Meier till utrikesminister Undén. 19 januari Söderblom översänder en promemoria rörande af Sandeberg till Abramov.

25 januari Sverige utlämnar 146 balter till Sovjetunionen.

26 januari Arfwedsson erhåller uppgifter om att Wallenberg den 17 januari 1945 setts i bil tillsammans med tre namngivna sovjetiska soldater.

27 januari Söderblom överlämnar fotografierna av Wallenberg till NKID.

Feller och Meier friges.

3 februari Kirill N. Novikov (NKID) ber Viktor Abakumov (Smersj) påskynda svar på Dekanoovs förfrågan av den 28 november rörande Wallenberg. Novikov vidarebefordrar också de fotografier Söderblom lämnat till Abramov.

9 februari Söderblom träffar Abramov och tackar för att man sänt tillbaka Lundberg. Abramov svarar att han är missnöjd med den svenska handläggningen av fallet Makarova.

12 februari Grafström vidarebefordrar uppgifterna från Arfwedsson till Söderblom och pekar på att Dekanozovs note nu har bekräftats.

16 februari Tjernysjev rapporterar att de anglo-saxiska länderna har stärkt sitt inflytande över Sverige. Tjernysjev föreslår att den sovjetiska politiken mot Sverige bör ändra karaktär.

19 februari Söderblom skriver i brev till Grafström att fallet af Sandeberg nog är beroende av fallet Makarova.

”Säkert är, att det skulle vara bra, om unga fröken Makarova kunde förmås resa hem till sin far”.

1 mars Abramov vidarebefordrar Tjernysjevs rapport från Sverige och föreslår förändringar i Sovjetunionens politik mot Sverige.

9 mars Söderblom träffar Abramov och tar upp fallet af Sandeberg samt ett antal fall av svenskfödda tyska medborgare i sovjetisk fångenskap. Abramov tar upp fallet Makarova. Söderblom skriver till Engzell att ”vi i realiteten icke kunna hoppas på af Sandebergs hemsändande med mindre fröken Makarova återbördas till sin fader”. Söderblom tar också upp den vittnesuppgift rörande Wallenberg som Grafström vidarebefordrat från Arfwedsson. Söderblom säger dock att han ännu en gång hade övertygats om att Wallenberg inte finns bland de levande.

15 mars Legationsrådet i Bern Lars von Celsing rapporterar att Feller ansåg det finnas gott hopp om att Wallenberg finns i livet och att ”ryssarna […]i månader vid förfrågan vidhöllo att de alls intet hade bekant om hans – Fellers – öde”. Feller uppgav sig dock också veta att pilkorsarna haft för avsikt att undanröja Wallenberg.

20 mars Novikov återkommer till Smersj rörande Dekanozovs förfrågan rörande Wallenberg av den 28 november 1945. Novikov översänder också vittnesuppgiften från Arfwedsson att Wallenberg setts i en bil tillsammans med tre namngivna sovjetiska soldater.

af Sandeberg friges.

21 mars Beslut fattas om att hemkalla Söderblom.

22 mars Tjernysjev tar upp fallet Makarova med Undén.

26 mars Söderblom träffar Abramov och tackar för att af Sandeberg frigivits. Abramov uttrycker för-

hoppningen att af Sandeberg inte skall nyttjas för anti-sovjetisk propaganda i Sverige. Han tar också upp fallet Makarova.

30 mars Tjernysjev skriver till Molotov att Söderblom bör bytas ut.

31 mars Abramov sammanfattar i en promemoria till Molotov vilka krav Sovjetunionen bör ställa på Sverige för att en förändring i politiken skall kunna komma till stånd. Bl.a. måste Sverige erbjuda ett lån på goda villkor samt byta ut Söderblom.

10 april Gunnar Lagergren överlämnar vittnesuppgifter från György Gergely som ger ytterligare stöd åt uppgifterna från Arfwedsson.

11 april Söderblom konstaterar i en skrivelse till utrikesministern att Sovjetunionen den 20 mars beslutade att trots allt ”sända hem den siste svensken”.

24 april Grafström vidarebefordrar uppgifterna från Gergely till Söderblom och konstaterar att detta utgör ”den viktigaste ledtråden hittills”. Söderblom uppmanas påminna Abramov.

29 april Undén träffar Tjernysjev som tar upp fallet Makarova. Undén svarar att ”det vore en bra obetydlig fråga, som så sysselsatte de bägge regeringarna”. Undén understryker att han livligt hoppas på att få till stånd ett handelsavtal.

30 april Söderblom träffar Abramov och rapporterar till Stockholm att Abramov anmärkt att ”herr af Sandeberg ju påträffats”. Detta skulle, enligt Söderblom, ”kunna fattas som en antydan om att Wallenberg trots allt är i livet och blivit identifierad i något läger eller dylikt”. Abramov tog också upp fallet Makarova.

3 maj Söderblom far till Stockholm.

5 maj Söderblom träffar Undén.

23 maj Söderblom återvänder till Moskva. Han tar med sig ett brev från Marcus Wallenberg till Kollontaj.

6 juni Söderblom träffar Molotov och ber om att få en audiens hos Stalin.

15 juni Söderblom träffar Stalin och säger sig vara ”personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare”.

18 juni Söderblom rapporterar till Undén angående mötet med Stalin.

20 juni Söderblom skriver till Grafström och understryker att hans rapport från mötet med Stalin bör behandlas med diskretion.

28 juni af Sandeberg uppger i en intervju i Stockholmstidningen att han träffat två personer i sovjetisk fångenskap som säger sig ha träffat Wallenberg och hans chaufför.

29 juni Söderblom besöker Undén och berättar om audiensen hos Stalin.

1 juli Ungraren Hódosi Kovács Géza uppger sig ha suttit fängslad tillsammans med Wallenberg i Tjeckoslovakien.

12 juli Chargé d'affaires Barck-Holst överlämnar en démarche i ärendet Wallenberg till NKID baserad på uppgifterna från af Sandeberg.

17 juli Lozovskij översänder en förfrågan rörande Wallenberg till biträdande inrikesminister Tjeryjev. Den omedelbara anledningen till förfrågan uppges vara Barck-Holst démarche den 12 juli.

Wallenberg genomgår sitt tredje förhör.

24 juli Barck-Holst träffar Abramov som på fråga om Wallenberg påminde om att af Sandeberg hittats efter långvarigt sökande och repatrierats till Sverige. Abramov tog också upp fallet Makarova.

27 juli Barck-Holst telegraferar till UD att Abramov, i samband med fråga om Wallenberg, tagit upp fallet Makarova.

9 augusti Biträdande inrikesministern meddelar NKID att Wallenberg inte befunnit sig i några av dess läger och att man saknar uppgifter om honom.

21 september Granovskij avviker från ett sovjetiskt fartyg i

Värtahamnen och tar kontakt med den amerikanska legationen.

5 oktober Statsminister Per Albin Hansson avlider.

7 oktober Hägglöf skriver till Grafström att ”när en sak bragts inför Stalin, är det svårt, för att icke säga omöjligt, att förmå vederbörande ämbetsmän att röra på sig”. ”Såsom saken nu ligger till, tror jag att det inte är mycket vi kunna göra utom att avvakta den högstes besked – om nu ett sådant överhuvudtaget kommer att lämnas”.

10 oktober Tage Erlander tillträder som statsminister.

30 oktober Dekanozov begär i samtal med Hägglöf i Moskva att Granovskij skall utlämnas.

november Rudolph Philipp publicerar sin bok om Raoul Wallenberg vari bl.a. anges att han hade ett hemligt uppdrag från Amerikas president. af Sandeberg publicerar sin bok vari han skildrar Berlins erövring och tiden som fånge i Sovjetunionen.

Hägglöf samtalar med Undén och föreslår ett antal åtgärder (bl.a. utväxling och en kylig behandling av den sovjetiske ministern i Stockholm) för att få till stånd resultat i Wallenberg-ärendet.

Undén förhåller sig dock avvisande till Hägglöfs råd.

13 november Elis Håstad (h) riktar en interpellation till Er-

lander med anledning av ärendet Raoul Wallenberg.

17 november Allmän beredning i fallet Granovskij. Beslut fattas

att inte utlämna honom till Sovjetunionen.

21 november Undén sammanträffar med Molotov i New York.

Wallenberg-ärendet berörs inte.

22 november Tjernysjev besöker Erlander och Westman och

begär att Granovskij skall utlämnas.

23 november Tjernysjev besöker Westman och kräver Granov-

skij utlämnad. Enligt obekräftade uppgifter skall Westman härvid ha svarat att Sverige ”ännu inte har fått något besked om Wallenberg”

25 november Westman riktar ett brev till Tjernysjev och under-

stryker att affären Granovskij ”icke vore av den betydelse, att den borde tillåtas inverka på den önskvärda utvecklingen av förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen”.

27 november Erlander svarar på Håstads interpellation i

Riksdagen.

28 november Grafström instruerar Barck-Holst att göra en

framställan rörande Wallenberg så högt som möjligt inom NKID.

29 november Vilmos Böhm uppger i samtal med Westman att

han personligen är ”övertygad om att Wallenberg icke längre funnes bland de levandes antal”.

december Tjebotarjov skriver i promemoria att det vore önskvärt att Vysjinskij ringde Abakumov med anledning av Wallenberg-ärendet.

4 december Grafström översänder ett telegram till Undén i New York: ”Följande upplysningar rörande

aktuella svensk-ryska frågor kunna måhända erbjuda intresse därest Excellensen före sin avresa skulle sammanträffa med Molotov”. Han ger därefter en kort redogörelse för bl.a. läget i Wallenberg-ärendet.

6 december Ungraren Alexander Kasser uppger i samtal med Petri att han i februari 1945 skulle ha hört ett rykte om att det i ett sovjetiskt läger i Gödöllö i Ungern funnits ”sogar ein Diplomat”.

8 december Barck-Holst uppmanar UD att be Hans Beck-Friis vid legationen i Helsingfors att under hand ta upp Wallenbergs öde med Abramov.

Barck-Holst tar upp fallet Wallenberg med Kollontaj som uppgivit att det mindre sannolikt att Dekanozov på egen hand skulle våga avgiva svar i Wallenbergfrågan. Barck-Holst frågar om inte Undén hade fått något tillfälle att i New York ta upp Wallenberg-ärendet med Molotov.

9 december Undén sammanträffar med Molotov i New York. Wallenberg-ärendet berörs inte.

12 december Barck-Holst tar upp fallet Wallenberg med Ivan G. Sysojev vid NKID som svarar med att fråga efter gynnsamma meddelanden i fallet Granovskij och Makarova. Barck-Holst frågar om man från sovjetisk sida vill få till stånd en utväxling av Wallenberg, vilket Sysojev förnekar.

12december Arfwedsson telegraferar att Wallenberg skall befinna sig i läger 1156 i Sovjetunionen.

13 december Barck-Holst träffar Solomon Lozovskij som

lovade underrätta Dekanozov och Stalin.

17 december Sovjetiska legationen i Stockholm avger démarche rörande 147 till Sverige flyktade sovjetiska sol-

dater.

Nikolaus von Maasburg uppger att han sett Wallenberg i det sovjetiska koncentrationslägret Ivanka i Tjeckoslovakien.

22 december Barck-Holst talar med NKID:s protokollchef

Kottjetkov rörande fallet Wallenberg.

30 december Barck-Holst riktar en officiell skrivelse till Undén vari han konstaterar att man från sovjetisk sida försökt använda sig av Wallenberg som ”ett slags förhandlingsbasis”. Indirekt uppmanar han också UD att tillämpa samma förhandlingsmodell då Tjernysjev för fallet Makarova på tal.

1947

2 januari Molotov ber ”om en återblick och förslag” i ärendet Wallenberg.

11 januari Dekanozov ber Abakumov ”informera vad som är känt rörande denna fråga [Wallenberg-ärendet] inför en föredragning för kamrat Molotov”.

13 januari Barck-Holst samtalar med Novikov vilken uppgivit ”att det ju vore uppenbart, att Wallenberg på sin tid omhändertagits av sovjettrupper”.

16 januari Novikov uppmanar Vetrov göra en ”officiell förfrågan angående Wallenberg hos våra organ (men inte på telefon).

24 januari Hägglöf besöker NKID:s protokollchef F. F. Molotjkov och konstaterar att han inte vill ta upp fallet Wallenberg vid sitt planerade möte med Molotov och Vysjinskij.

30 januari Hägglöf sammanträffar med Novikov som konstaterar att ”Wallenberg hamnade i röda arméns händer under period präglad av hårda strider i Ungern, då varje typ av händelse kunde ha inträffat

– Wallenberg kunde ha flytt, fientligt flyg kunde ha attackerat osv. Hägglöf sade att inte heller han kunde utesluta detta. Enligt den svenska samtalsuppteckningen konstaterar han också att det säkerligen finns läger i Sovjetunionen som inte har hunnit slutföra efterforskningarna. Hägglöf avslutar sin skrivelse med att regeringen borde deklarera att fortsatt dröjsmål med besked i Wallenberg-ärendet kunde ”vara av natur att kunna störa det eljest goda grannskapsförhållandet”.

2 februari Vysjinskij skriver på Novikovs rapport från samtalet med Hägglöf: ”Vad handlar detta egentligen om? Det är nödvändigt att finna godtagbara förklaringar”.

1 mars Wallenberg förflyttas från Lefortovo till Lubjanka. Strax före förflyttningen genomgår han sitt fjärde förhör.

11 mars Wallenberg genomgår sitt femte förhör.

9 april Undén tar för första gången upp ärendet Wallenberg med den sovjetiske ministern i Stockholm och ber att få svar på den utlovade undersökningen.

4 maj Ferdinand Marek avlider i sovjetisk fångenskap till följd av ”hjärtfel och kronisk njurinflammation” (enligt sovjetiska uppgifter som presenteras 1954).

14 maj Vysjinskij tillställer Molotov en promemoria i ärendet Wallenberg. Promemorian avslutas med uppmaningen att ålägga Abakumov ”avlägga rapport om ärendets substans och förslag om dess avveckling”.

18 maj Molotov ber Abakumov rapportera angående Wallenberg.

7 juni Håstad riktar en interpellation till Undén i

Wallenberg-ärendet.

3, 5, 11 juni Det nya sändebudet i Moskva, Rolf Sohlman, rapporterar att Wallenberg, enligt uppgifter från två ungrare skulle ha omkommit i lägret i Gödöllö i Ungern.

12 juni Feller uppger sig tro att ”Wallenberg dödats av pilkorsarna eller omkommit på annat sätt vid sina försök att taga sig över till de ryska linjerna.”

juli Polacken Adolphe Coen uppger sig ha suttit internerad tillsammans med Wallenberg i klostret Brygitki nära Lwow från december 1946 till mars 1947.

1 juli Undén avger svar på Håstads interpellation.

7 juli Vysjinskij ber Abakumov tillställa honom uppgifter rörande bl.a. omständigheterna kring arresteringen av Wallenberg inför utarbetandet av ett svar till Sverige.

8 juli UD erhåller ett nummer av Reader's Digest vari återfinns en artikel om Raoul Wallenberg (”Raoul Wallenberg: Hero of Budapest”). Häri anges bl.a. följande: ”Ostensibly a secretary of the Swedish legation – actually supplied with U.S. funds and bearing a secret commission from Sweden's king – this 32 year-old crusader became a figure as legendary as Lawrence of Arabia” (P 2 EuI, 8/7-1947: 96).

16 juli Sohlman sammanträffar med Vetrov som noterar att det var mycket som talade för att Wallenberg dött i samband med striderna i Budapest.

17 juli Abakumov avger svar på Vysjinskijs fråga av den 7 juli i ett personligt brev till Molotov.

Smoltsov rapporterar att fången Wallenberg har avlidit till följd av hjärtinfarkt.

22 juli Vysjinskij ber Abakumov påskynda svar om Wallenberg.

Flera av Wallenbergs och Langfelders f.d. cellkamrater genomgår förhör varefter de isoleras under flera månader.

23 juli Langfelder genomgår ett 14 timmar långt förhör.

18 augusti Vysjinskij avger sin note vari fastslås att Wallenberg inte finns i Sovjetunionen och att han är okänd för oss.

21 augusti UD:s Vaktrapport sammanfattar ärendet Wallenberg: ”På förfrågan om vad det ryska meddelandet om Wallenberg innebär ligger det i sakens natur, att det icke kan bli någon förnyad framställning i Moskva. Det ryska utrikesministeriets utförliga svar på de svenska framställningarna anger att ytterligare upplysningar om Wallenbergs öde icke stå att erhålla genom de ryska myndigheterna.” oktober Polacken Irieczenko uppger att Wallenberg befinner sig döende i södra Polen.

1948

1 juli Sohlman skriver i ett handbrev till Engzell: ”När Pripp igår i annat ärende besökte chefen för Nordeuropeiska avdelningen i härvarande utrikesministerium, minister Abramov, tog den senare upp ärendet Lydia Makarova. Herr Abramov sade, att en svensk, Henning Frösth […] begått ett brott men att man vore villig att låta honom hemresa mot det att Makarova utlämnades.”

oktober Ungersk folkdomstol slår fast att Wallenberg mördats av nazister.

1949

21 mars UD rapporterar att den danske medborgaren Haakon Dahl, som under sex år vistats som fånge i Sovjetunionen, utväxlats mot en lettisk kommunist.

1950

augusti Ungraren Sandor Újváry uppger att han befunnit sig i sovjetisk fångenskap tillsammans med Wallenberg i en liten by utanför Budapest.

1951

februari Gheorgiu Vas underrättar UD att Wallenberg finns i ett rumänskt fångläger i staden Sibiu.

april Ungraren Sandor Újváry uppger sig ha mött Wallenberg i sovjetisk fångenskap i februari 1945.

december Italienaren Claudio de Mohr uppger att han upprätthållit ”ständig kontakt” med Raoul Wallenberg från den 20 april 1945 till början av 1948.

1952

11 februari Undén överlämnar en note till Sovjetunionens sändebud i Stockholm Konstantin Rodionov vari han anhöll att ”Sovjetunionens regering vidtager de för Wallenbergs snara återförande till Sverige erforderliga åtgärderna”.

16 april Sovjetunionen meddelar att svaret som givits i Vysjinskijs note av den 18 augusti 1947 står fast.

23 maj Undén överlämnar en ny note till Rodionov vari bl.a. åberopas uppgifter från Lars G:son Berg.

26 maj Sohlman överlämnar samma note i Moskva varvid vice utrikesminister Zorin går till motattack och säger att Sovjetunionen har bevis för svenskt spioneri riktat mot Sovjetunionen.

28 juni Svenska regeringen påminner Sovjetunionen om Wallenberg-ärendet.

30 augusti Svenska regeringen påminner Sovjetunionen om Wallenberg-ärendet. Under samtalet med Rodionov säger Undén följande: ”Wallenberg var svensk diplomat åtnjutande diplomatisk immunitet. Det är fruktansvärt att han inte kunnat återfinnas och sändas tillbaka till Sverige. Dessutom har han gjort en modig och ärofull gärning genom sina ansträngningar att rädda ungerska judar från fascisternas förföljelser”.

1 oktober Svenska regeringen påminner Sovjetunionen om Wallenberg-ärendet.

17 november Svenska regeringen påminner Sovjetunionen om

Wallenberg-ärendet.

1953

31 mars Sohman tar upp Wallenberg ärendet med Rodionov.

13 april Lundberg tar upp Wallenbergärendet med Tarabrin.

4 maj Sohlman tar upp Wallenbergärendet med Semjonov.

21 maj Sohlman tar på nytt upp Wallenbergärendet med Semjonov.

3 juni Undén tar upp Wallenbergärendet med Rodionov.

16 juli Rodionov meddelar att man från sovjetisk sida har ”gjort de mest omsorgsfulla efterforskningar efter Wallenberg”, varefter man kunnat konstatera att Wallenberg ”icke befunnit sig och icke befinner sig i Sovjetunionen” (P 2 EuI, 7/8-1953).

1954

17 juni Undén besöker Sovjetunionen och säger till vice utrikesminister Zorin att man från svensk sida inte ”kunde resignera” inför det svar som Rodionov givit i juli 1953, samt att det vore möjligt att ”denna sak å sovjetisk sida behandlats som ett uteslutande polisiärt ärende och att Wallenberg – helt utan grund – exempelvis kunde ha dömts till något straff för t.ex. spionage”. Undén uttalade också sin förhoppning att ”sovjetregeringen måtte göra en verklig kraftansträngning för att Wallenberg måtte befrias och återsändas till Sverige.

1 oktober Sohlman överlämnar en utförlig promemoria i ärendet Wallenberg till Zorin. Häri redogörs bl.a. för vilka kriterier UD använder sig av i bedömningen av vittnesmålen. Man anför också ett vittnesmål som gör gällande att ”den eljest obegripliga behandlingen av en svensk diplomat [är] ett utslag av egendomliga polismetoder, som Beria inför […].”

18 december Sohlman påminner om Wallenberg-ärendet inför

Semjonov, varvid denne svarar att ”om ni tro, att vi ha R. W. misstaga ni er nämligen. Han har icke befunnit sig på vårt territorium. Hade vi haft honom skulle vi utlämnat honom”.

1955

5 mars Sohlman tar upp Wallenberg-ärendet med Bulganin, varvid denne konstaterar att ”som statsminister kan jag säga Er att han icke finns här och att vi intet kunna göra i saken. […] Fanns han här skulle han få resa hem.”

22 mars Carl Ivan Danielsson översänder ett brev till UD från Michail Tolstoj-Kutuzov vari denne hävdar att Wallenberg omkommit under striderna i Budapest i januari 1945.

26 mars Lundberg samtalar med Tarabrin angående fallet Wallenberg.

14 juni En svensk riksdagsmannadelegation träffar Vorosjilov och Gromyko.

27 juli Lundberg konstaterar i en promemoria att Tolstoj-Kutuzov har skickats fram med det bestämda syftet att pröva hållbarheten i det svenska materialet.

8 november Undén överlämnar en note i Wallenbergärendet till Rodionov.

15 november Sohlman träffar Bulganin och konstaterar att det

kunde finnas ”många tänkbara förklaringar till att man här misstagit sig, namnförväxling etc. och alluderade på möjligheten Beria et consortes varit skulden”.

1956

9 mars Undén överlämnar en note till Rodionov. Han utvecklar också en hypotes om varför man från sovjetisk sida skulle ha omhändertagit Wallenberg. Enligt Undén skulle det under Berias regim ha förekommit ett grovt maktmissbruk.

19 mars Sovjetunionen svarar att ”Wallenberg icke befunne sig på sovjetiskt territorium och detta meddelande vore definitivt”.

30 mars Erlander besöker Moskva och träffar det sovjetiska ledarskiktet. Sverige överlämnar bevismaterial i form av vittnesmål bl.a. från Claudio de Mohr m.fl. Sovjetunionen lovar genomföra en undersökning av fallet Wallenberg.

14 maj Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallenberg till Sovjetunionen.

14 juli Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallenberg till Sovjetunionen. 20 juli Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallenberg till Sovjetunionen.

3 september Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallenberg till Sovjetunionen.

27 september Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallen-

berg till Sovjetunionen.

18 november Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallen-

berg till Sovjetunionen.

20 december Sverige överlämnar en påminnelse i fallet Wallen-

berg till Sovjetunionen.

1957

6 februari Sovjetunionen överlämnar Gromykomemorandumet med Smoltsov-rapporten.

26 februari Undén skriver i en promemoria (som bl.a. tillställs Sohlman) att ”vi har enligt min mening inte anledning att hålla igång ett kontinuerligt gräl med Sovjet, sedan vi nu sagt vår mening om var ansvaret ligger. Vi har själva ett ansvar för utvecklingen av vårt förhållande till Sovjetunionen.

Det hör till våra viktigaste utrikespolitiska uppgifter att vidmakthålla eller bygga upp ett vänskapligt förhållande till Sovjet i den mån detta kan ske utan offrande av viktigare ärenden”.

1958

1959

februari Sverige överlämnar fyra nya vittnesmål som gör gällande att Wallenberg vistats i Vladimirfängelset.

1960

1961

januari Nanna Svartz meddelar sitt vittnesmål.

25 februari Sohlman överlämnar ett brev till Chrusjtjov med anledning av de nya uppgifterna från Svartz.

1962

1963

1964

juni Erlander tar upp Svartz vittnesmål med Chrusjtjov.

1965

juli Svartz sammanträffar med Mjasnikov i närvaro av svenska och sovjetiska diplomater. Bägge håller fast vid sina respektive versioner.

1966

22 februari Svingel träffar den svenske utrikesministern och redogör för sina kontakter med ”östrepresentanten”.

15 mars Regeringen beslutar att inte följa upp Svingelspåret.

1966–78

1979

3 januari Sverige avger en démarche med anledning av nya vittnesmål från Kalinski och Kaplan.

1980–85

1986

Statsminister Ingvar Karlsson besöker Moskva och gör en framställan med anledning av Wallenbergärendet.

september Ambassadör Rune Nyström konstaterar i sin utredning att det möjligtvis hade funnits en lite möjlighet att få Wallenberg återförd till Sverige ”om man på svensk sida hade handlat tillräckligt snabbt efter hans tillfångatagande, hade utnyttjat

fru Kollontays vittnesmål snabbare och med större kraft, och om man förstått de sovjetiska signalerna om villighet att genomföra en utväxling av Wallenberg mot sovjetmedborgare i Sverige. Vidare hade möjligen accepterandet av amerikanskt stöd 1945 kunnat varit ett verksamt medel för att få Wallenberg fri. Detta var innan det kalla kriget hade börjat och medan Förenta Staterna ännu var avsevärt starkare än Sovjetunionen”.

1989

Sovjetunionen överlämnar ett antal av Raoul Wallenbergs personliga tillhörigheter bl.a. hans pass, fickkalender m.m. Dessa har enligt uppgift påträffats en kort tid dessförinnan i samband med renoveringsarbeten i en källarlokal i KGB:s arkiv.

1991

Den svensk-ryska arbetsgruppen inleder sitt arbete.

Arkivstudier

Utrikesdepartementets arkiv

UD:s arkiv är strukturerat enligt en hierarkisk uppdelning i tre nivåer: avdelning, grupp och mål (Fredriksson, 2000b: 4). Med avdelning avses större ämnesområden såsom politiska ärenden (beteckning: HP), handelsärenden (H), rättsärenden (R), administrativa ärenden (P), skyddsmaktsärenden (B) arkivärenden (A).

Inom respektive avdelning återfinns ett varierande antal grupper. Varje grupp är försedd med ett nummer. Ju högre nummer desto mer specialiserad och avgränsad är den fråga som gruppen avser. Frågor rörande nationella minoriteter faller inom avdelningen ”politik” (HP). Eftersom det är ett avgränsat specifikt ämnesområde inom gruppen politik får det ett jämförelsevis högt nummer: 21.

Grupperna är därefter indelade i mål beroende på vilken sakfråga som avses. Målen kategoriseras i enlighet med en bokstavskombination som speglar målets innehåll. Dessa bokstavskombinationer avser a) ett ämnesområde (t.ex. rättsärenden betecknas R och judefrågan betecknas J) (om dossiern rör mer generella aspekter av en viss sakfråga benämns den A = allmänt), b) angelägenheter rörande ett visst specifikt land.

Målbeteckning för enskilda länder består av två led. Ett som anger världsdel eller region, t.ex. Norden (A), Centraleuropa (C), Västeuropa (D), Östeuropa (E), och ett som anger landets namn (ofta, men inte alltid, landsnamnets begynnelsebokstav), t.ex. Ungern (U), Ryssland (R) och Tyskland (T). I vissa fall används ett antal ytterligare bokstäver för att undvika missförstånd. Rumänien benämns sålunda (Ru).

I enlighet med detta arkivsystem klassificeras dossierer rörande ”nationella minoriteter” generellt enligt följande: HP 21 A, dvs. avdelning: politik (HP), grupp: (21), mål: A. Om dossiern avser

nationella minoriteter i Ungern blir beteckningen: HP 21 Eu (E=Östeuropa och U=Ungern).

I målindelningen finns ytterligare en underavdelning: Uppslagsdossierer. Med uppslagsdossierer avses sådana dossierer vari material rörande något mycket specifikt (såsom en enskild person eller konferens) har samlats. Dossiern för administrativa ärenden rörande Ungern betecknas P 2 Eu. Alla dokument rörande efterforskningarna av Raoul Wallenberg har emellertid samlats i en uppslagsdossier som har beteckningen P 2 EuI.

Dossierer i UD:s arkiv

Innehållet i nedanstående dossierer har granskats ingående. Därutöver har översiktliga genomgångar genomförts av dossierer, diarier och arkiv bl.a. vid de svenska beskickningarna i Helsingfors, Berlin och Wien.

Blåboken (49 volymer) innehållande material ur Nationella minoriteters ställning/Judefrågan, Ungern, (HP 21 J), Organisationen av Sveriges diplomati och konsulatväsen Ungern (P 2 Eu), Raoul Wallenberg (P 2 EuI).

Persondossier (P 1) (för Ingemar Hägglöf, Gunnar Hägglöf, Ulf

Barck-Holst, Staffan Söderblom, Göte Karlsson, Margaretha Bauer, Asta Nilsson, Lars G:son Berg, Carl Ivan Danielsson och Per Anger).

Ingrid Witt, (R 20, F/155), 1944. Ingrid Witt, (R 3, W/196), 1944. Organisationen av Sveriges diplomati och konsulatväsen Ungern, (P 2 Eu), vol. 1-4, 1921-51.

Vid Riksarkivet deponerade dossierer ur UD:s arkiv

Beslagtagna varor och skadegörelse på egendom Ungern, (HP 80 E), 1943-45, del. 1, (RA vol. 3568).

Bortkomna effekter, (P 96 A), 1920-47, del 1-4, (RA vol. 1513). DC 3:an/Catalinan, (HP 1 ErI), 1952, del 1-6, (RA vol. 546). Desertörer, (P 90 Bb), 1944-64, del 7-10, (RA vol. 1314). Diverse biträde åt svenskar (enskilda), (P 96 S) 1943-45 (del 21-26) 1944-45 (del 27-32), 1945-46 (del 33-37), 1946-47 (del 38-40), (RA vol. 1541, 1542, 1543, 1544).

Diverse biträde åt enskilda, (P 96 R), del 16-20, del. 21-26, (RA vol. 1531, 1532).

Frågor rörande nationella minoriteters ställning/Judefrågan allmänt, hjälp åt flyktingar, (HP 21 A), 1943-45, del 13-16, (RA vol. 1050).

Frågor rörande minoriteters allmänna ställning, ”Judefrågan allmänna fall Ungern”, (HP 21), 1944-49 del 1-3, (RA vol. 1092, 1093, 1094).

Hemförskaffande av krigsfångar samt hjälp åt flyktingar, (P 40 G), 1945-46, del. 27-29, (RA vol. 52).

Hjälp åt flyktingar från Polen och Ryssland, (P 40 J), 1939-45: del. 1-2, 1946-47: del. 3-4, 1948-49: del. 5, (RA vol. 67, 68, 69).

Hjälp åt flyktingar från de baltiska staterna, (P 40 R), 1945-50: del. 3-5, 6-8, 9-10, 11-12, (RA vol. 77, 78, 79, 80).

Humanitär hjälpverksamhet, allmänt, (HP 39 D), 1943-44, del. 13-15, 1944-45, del. 16-18 (RA vol. 1590, 1591).

Humanitär hjälpverksamhet, Sovjetunionen, (HP 39/Ryssland), 1945-46 (RA vol. 1622).

Ingående diarium, inkommande privata skrivelser för 1945, (C 3

B), (RA vol. 392, 393),

Inkommande skrivelser från beskickningscheferna, juli t. december 1945, (C 3 B), (RA vol. 379),

Inkommande från riksdagen till UD, (C 3 B), (RA vol. 386, 387). Inkommande skrivelser från beskickningar juli-dec. 1945, (C 3 B), (RA vol. 379).

Judefrågan Ungern, särskilda fall, (HP 21 Eu), 1944-45, del. 16-18, 19-22 (RA vol. 1099, 1100).

Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter/Beslagtagna varor och skadegörelse å egendom allmänt, (HP 80), del. 4-8, (RA vol. 3468, 3469).

Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter/Skador på egendom Ungern, STAB, (HP 80 Eu), (RA vol. 3568, 3569).

Kränkning av person, särskilda fall, (HP 80 B), 1946-52, del 160-168, (RA vol. 3508).

Politik allmänt, Bulgarien, (HP 1 Eb), 1944-47 del. 7-9 (RA vol. 435).

Politik allmänt, Litauen, (HP 1 Eli), 1932-52, del. 6-7, (RA vol. 474).

Politik allmänt, Rumänien, (HP 1 Eru) 1944-47, del. 20-22, (RA

HP vol. 555).

Politik allmänt, Polen, (HP 1 Ep), 1944-50, del. 36-38, 39-41, 42-44 (RA vol. 486, 487, 488).

Politik allmänt, Schweiz, (HP 1 Cs), 1944-45, del. 99-104, (RA, vol. 329, 330).

Politik allmänt, Sovjetunionen, (HP 1 Er), 1944, del 78-80, (RA vol. 520), del 105-107, 108-110, 111-113, (1948-49) (RA vol. 529, 530, 531), (1944-46) del. 81-83, 84-86, 87-89, 90-92 (RA vol. 521, 522, 523, 524), 1946-47: del. 96-98, 99-100, 101-104, (RA vol. 525, 526, 527, 528). Därutöver har den till utredningen knutne experten fil. mag. Magnus Petersson granskat HP 1 Er-dossierer för åren 1947-1959.

Politik allmänt, Sverige, (HP 1 Ab), 1945-47, del 57-59, 60-62, (RA vol. 41, 42).

Politik allmänt, Tjeckoslovakien, (HP 1 Ec), 1944-46, del. 33-35, (RA vol. 449).

Politik allmänt, Turkiet, (HP 1 Et), 1944-48, del 22-23, (RA vol. 583).

Politik allmänt, Österrike, (HP 1 Cö), 1938-46, (RA vol. 358) Politik, Östeuropa i allmänhet, (HP 1 Ea), 1924-52, del 1-3, (RA vol. 431).

Repatriering av utländska medborgare, (HP 39), 1944-45, del. 1-5, 1945-47, del. 6-8 (RA vol. 1689, 1690, 1691).

Repatriering av utländska medborgare Sovjetunionen, (HP 39

N/Ryssland), 1945-53, del 1-2 (RA vol 1693).

Riksdagens hemliga sammanträden, (HP 1 R), 1921-51, (RA vol. 13).

Svenska kurirer (P 91 C), 1944-45), (RA vol. 1386, 1387). Svenskar som krigsfångar, allmänt, (HP 39 I), 1943-71, (RA vol. 1673).

STAB 4:A-B, (HP 80 A), 1940-63, del 5-6.

Särskilda fall av understöd åt svenska medborgare, (R 20 B), 1944-45, del 3047-3063, (RA vol. 193).

Tyskland allmänt, ”Baltutlämningen”, (HP 22 I), del. 1-3, 1939-45, (RA vol. 1114).

Understöd åt nödställda svenska medborgare/Evakuering av svenskar i Ungern, (R 20 Eu), 1939-56, del. 1-57, (Ra R 568).

Understöd åt nödställda svenska medborgare/Kirunasvenskar, (R 20 Er I), 1941-47, del 1-19, (RA vol. 567).

Utgående diarium, Avgående privata skrivelser, juli-dec. 1945, (C3

A) (RA vol. 414).

Utgående diarium, Kabinettet/UD, juli-dec. 1944 (C 3 A), (RA vol. 381, 382, 383, 395)

Utrikesnämnden och utrikesutskottet, (HP 1 A), del 16-18, (RA vol. 7, 8, 9).

Utväxling och hemsändande av krigsfångar, (HP 39), 1944-60 del. 1-3 (RA vol. 1646).

Utrikesministerns samtal med utländska beskickningschefer, (HP 1

S), 1932-1951, del. 3-5, (RA vol. 13, 14), (saknas uppteckningar för åren 1941-49).

Utrikesnämndens memorialprotokoll, (A 2), (RA, vol. 5-6). Utväxling och hemsändande av krigsfångar m.fl. (HP 39), 1944-60, del. 1-3, (RA vol. 1646).

Svenska beskickningens i Bern arkiv

In- och utgående diarier för åren 1944-48.

Efterforskningar, specialdossier f. Raoul Wallenberg, (R 18 W) vol. 1-3, 1946 och framåt.

Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter, (HP 80

A-E) 1919-61.

Krigsfångar och hjälp åt desamma, (HP 39 G), 1940-46. Stormaktskriget hjälpverksamhet, (HP 39 F), 1942-57.

Svenska beskickningens i Budapest arkiv

Efter den sovjetiska erövringen av Budapest i februari 1945 brändes, enligt kanslisten Margaretha Bauer, ”kvarvarande chifferhandlingar, politiska och handelspolitiska dossier, listor och andra handlingar angående judar, stämplar etc. ”(P2 Eu, 27/4-1945). Huruvida hela beskickningsarkivet härvid förstördes eller om delar av arkivet sedemera hamnade i den sovjetiska säkerhetstjänsten händer är inte känt. Utredningen har dock haft del av ett antal dossier som innehåller spridda handlingar rörande beskickningen 1944-45:

F. d. besk. Budapest p. t. Stockholm 1944-45. Krigshändelserna i Ungern. Besk:en i Budapest personal och verksamhet.

B-ärenden samt Beskickningens i Budapest humanitära verksamhet.

Besk. Budapest, p.t. Sthlm, Kassa.

Besk. Budapest, p.t. Sthlm, Diverse. Besk. Budapest, provokationsförsök, 1952-53.

Svenska beskickningens i Bukarest arkiv

In- och utgående diarier för åren 1944-46.

Hela arkivet, som finns i UD:s arkiv, har granskats. Följande två dossierer har varit av särskilt intresse:

Efterforskningar, (R 18/Ungern), 1944-1948. Svenska beskickningen i Budapest m.m. Budapestsvenskarnas räkenskaper (P 57).

Svenska beskickningens i Moskva arkiv

In- och utgående diarier (inkl. chifferdiarier) för åren 1944-48.

Av utländska myndigheter begärda extraditioner, efterspaningar och åtal Ryssland (R 20 Er)

Allmänt angående estlandssvenskar, (HP 21 B), 1945-59. Ang. krigsförbrytare, (HP 39 A), 1944-61. Ang. repatrieringskommissionen i Moskva verksamhet samt krigsfångar, (HP 39 C), 1945-55.

Beskickningspersonalen, resor m.m. (P 9) Chiffret och andra säkerhetsinstruktioner, (A 6 A/Moskva), 1942-48.

Ersättning på grund av understöd (Diverse personer), (R 20 A). Flyktingfrågan: Ryska flyktingar i Sverige, Danmark etc. Baltfrågan, (HP 21), 1948-55.

Frågor rörande nationella minoriteters ställning, flyktingfrågan allmänhet, (HP 21 A), 1944-64.

Frågor rörande nationella minoriteters ställning, Ungern, 1944-48 (HP 21 Eu).

Handel och sjöfart underhandlingar och avtal Sovjetunionen, 1944-48, (HP 64 Er) (HP 64 A).

Interneringsläger i Sverige, 1943-58 (HP 22 A, HP 22 A3, HP 22

C).

Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter: Rumänien,

Jugoslavien, Bulgarien, vol. I-II., 1943-49 (HP 80 Ea).

Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter, Tyskland, (HP 80 Ct).

Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter, Österrike, (HP 80 Cö).

Politik allmänt, Rumänien, 1944-47 (HP 1 Eru). Politik allmänt, Sovjetunionen (HP 1 Er) 1943-55. Politik allmänt, Ungern, 1944-48, (HP 1 Eu). Stormaktskriget, (HP 39 D). Sveriges övertagande av främmande makters intressen, (P 19 A), 1927-51.

Säkerhetsåtgärder vid beskickningen, (A 14 V), 1946-52. Övertagande av skyddet av Tysklands intressen i Sovjetunionen, (P 19 Ct), 1941-47.

Övertagande av Sovjetunionens intressen i Rumänien, (P 19

Er/Rumänien), 1941-45.

Övertagande av Sovjetunionens intressen i Ungern, (P 17), 1941-55 (finns dock endast dokument till 1943).

Svenska beskickningens i Washington D.C. arkiv

Judefrågan, (HP 21 A).

Klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter, (HP 80), 1943-48.

Organisationen av Sveriges diplomati och konsulatväsen Ungern, (P 2 Eu), 1946-64.

Politik allmänt, Ungern, (HP 1 Eu), 1938-49. Skyddsmaktsuppdrag, Ungern, (P 19 Eu) 1940-51.

Enskilda arkiv

Sven Grafströms arkiv vol 3, 4, Riksarkivet.

Christian Günthers samling, Riksarkivet. Per Albin Hanssons arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och

Riksarkivet.

Svante Hellstedts samling, Nordiska muséets arkiv. Nils Herlitz samling, dagböcker, vol. 62, 1942-47, Riksarkivet. Elis Håstads samling, Carolina Rediviva. Valdemar Langlets samling kartong 3, 4, 8, 12, Kungliga biblioteket.

Nanna Svartz arkiv vol. 113-114, Riksarkivet. Raoul Wallenberg-arkivet, Signum 1, vol 1-6 (1:5 Rudolph Philipps arkiv, 1:6 Kálman Lauers arkiv), Riksarkivet. Signum 2, vol. 1-11

Östen Undéns samling Kungliga biblioket, UD. Hugo Valentins samling acc. 1989/12, Kungliga biblioteket. Raoul Wallenberg-arkivet, Carolina Rediviva.

Säkerhetspolisens arkiv

Utredningen har begärt att få ta del av personakter för bl.a. Iver C. Olsen, Carl Ivan Danielsson och Valdemar Langlet. Inga akter för dessa personer har dock påträffats i Säkerhetspolisens arkiv.

Utredningen har också begärt att få ta del av uppgifter rörande säkerheten vid de svenska beskickningarna i Budapest och Moskva under 1940-talet. Några sådana uppgifter förekommer dock ej i Säkerhetspolisens arkiv.

Utredningen har begärt och fått tillgång till följande personakter vid Säkerhetspolisens arkiv:

P 1854, Vilmos Böhm. P 3385, Herbert Caird North. 250:121/P 107, Edvard M. Engström P 3032, Morgan Skogen. P 4856, Raoul Wallenberg

Militära underrättelse- och säkerhetstjänstens arkiv

Serie C I volym 5-6 Diarium över utgående skrivelser.

Serie C II volym 8,9 och 10. Diarium över inkommande skrivelser.

Serie F VIII e, volym 13, 14 och 15 Underrättelsetjänst och sabotage. Svensk underrättelsetjänst i Baltikum.

Serie F VIII e, volym 16 och 17 Underrättelsetjänst och sabotage.

Brittisk underrättelsetjänst.

Serie E VIII e, volym 30 (1938-1943), 31 (1944), 32 (1945), 33 (1946), 34 (1947), 35 (1948), 36 (1949), 37 (1950-1951) och 38 (1952-1955). Underrättelsetjänst och sabotage. Sovjetisk underrättelsetjänst.

Serie E VIII e, volym 51 Underrättelsetjänst och sabotage. USA:s underrättelsetjänst.

Serie F VIII f, volym 26-35 Censur och kontroll. Avlyssnade telefonsamtal, enskilda, firmor m.m.

Serie F V volym 19 Handlingar rörande sjöfartsdetaljen. Rapporter mm rörande diverse länder 1943-1950.

Försvarsstaben, säkerhetsavdelningen.

Serie F VIII i, volym 3 Uppgifter rörande Sovjetunionen och baltiska staterna. Sovjet PM, rapporter, m.m.

Serie F VIII o, volym 4 Organisation Serie F X a, volym 17 ÖB utredning ang. opålitliga. Serie F X b, volym 9 Flyktingar, internering, övriga länder Serie F X c, volym 6 Handlingar enl. källor. Vissa personer och sakakter rörande spioneri och sabotage ”Anette” 1944-45

Serie F X f, volym 155 Enskilda personer Vall - Van. Serie Ö I volym 21 Personalkontroll Serie Ö IX volym 1 Beskickningsresor

Krigsarkivet:

C-byråns-arkiv: Serie F I, volym 2, Inkommande skrivelser 1944-1946 samt serie B II, volym 4 och 5, Utgående skrivelser, tidsperiod 1944-1945 (fört H 202:1).

T-kontorets arkiv, film nr 1-12 (rapporter 1946-1960) samt film 20-25 (korrespondens 1947-1959).

Försvarsstaben, utrikesavdelningen och försvarsattachéernas arkiv 1947-1959 (fört. H 202:3 resp H 202:4)