SOU 2007:40

Valsystem och representationseffekter

1. Inledning

Den år 2004 tillsatta Grundlagsutredningen gavs ett mycket brett mandat när det gällde att se över det svenska valsystemet. I direktiven (dir. 2004:196) sägs att ”i uppdraget ingår [...] att göra en utvärdering och översyn av hela valsystemet [...]”. Till de aspekter som särskilt framhålls som intressanta när det gäller valet till riksdagen hör valkretsindelningen, personvalsinslaget, utjämningsmandaten, fyraprocentspärren samt riksdagens storlek. Eventuella förändringars effekter på valdeltagande och möjligheterna att bilda regering efter val nämns som centrala att ha i åtanke. Den gemensamma valdagen för de allmänna valen och det låga valdeltagandet vid valen till EU-parlamentet är exempel på andra valsystemsanknutna frågor som utredningen kan belysa.

Denna rapport, som utförts på Grundlagsutredningens uppdrag, syftar till att med hjälp av en bred länderjämförelse ge en provkarta på alternativa utformningar av valsystem. De punkter som framhålls i utredningsdirektiven kommer att behandlas, liksom ytterligare några aspekter av valsystem till nationella parlament. Rapporten tar avstamp i ett likartat arbete, (Ds Ju 1986:1)

Valsystem i 20 länder. En översikt, som sammanställdes för

Folkstyrelsekommitténs räkning av utredningssekreteraren, docent Magnus Isberg. Avsikten är att för den intresserade möjliggöra en jämförelse över tid.

Vid urvalet av länder att studera har utgångspunkten därför varit att underlätta jämförelser med den tidigare rapporten. Således ingår samtliga 20 länder som studerades i Ds Ju 1986:1 även i denna rapport, nämligen:

  • Australien
  • Belgien
  • Danmark
  • Finland
  • Frankrike
  • Irland
  • Island
  • Israel
  • Italien
  • Japan
  • Kanada
  • Nederländerna
  • Norge
  • Nya Zeeland
  • Schweiz
  • Storbritannien
  • Sverige
  • Tyskland
  • USA

Österrike

I den tidigare rapporten sägs att dessa länder valdes för att utgöra goda jämförelseobjekt i förhållande till Sverige i fråga om

1) hög ekonomisk och social utveckling, 2) obruten tradition av fria val och flerpartisystem sedan andra världskriget, 3) befolkning på minst ett par miljoner

(Ds Ju 1986:1, s. 7).

Den våg av demokratisering som svepte över Europa under 1980- och 1990-talen gör det emellertid intressant att komplettera urvalet med ytterligare några länder, även om vissa av de nya demokratierna ännu ligger på en lägre socioekonomisk utvecklingsnivå och definitionsmässigt inte har en lika lång demokratisk tradition som övriga. Således ingår ytterligare fem länder i denna undersökning:

  • Litauen
  • Polen
  • Portugal
  • Spanien
  • Ungern

Portugal och Spanien är naturliga kompletteringar i kraft av att vara etablerade demokratier och EU-medlemmar. När det gäller valet av länder ur det tidigare östblocket har de tre tidigare nämnda kriterierna inte varit avgörande. Utgångspunkten har i stället snarast varit att hitta länder vilka kan fungera som exempel på den

fantasirikedom och förändringsbenägenhet som präglat valet av politiska institutioner i allmänhet och valsystem i synnerhet bland de forna kommunistländerna.

Uppgifterna i rapporten bygger på olika typer av källor. Som huvudkälla till beskrivningen av de nationella valsystemen har ländernas konstitutioner och vallagar samt officiella uppgifter på de nationella parlamentens hemsidor använts. Två databaser har använts som primära komplementkällor: PARLINE som sammanställs av den Interparlamentariska unionen (www.ipu.org/parline-e/parlinesearch.asp) och ACE-projektets databas på www.aceproject.org. PARLINE har också tillsammans databasen Election Guide – som sammanställs av demokratiutvecklingsorganisationen IFES på www.electionguide.org – använts som en av huvudkällorna till valresultat på nationell nivå. Uppgifter om könsrepresentation och könskvotering har hämtats från PARLINE och The Quota Projects databas på www.quotaproject.org. Information om valsystemen till och valdeltagande i valen till Europaparlamentet har hämtats från Europaparlamentets valsida (www.elections2004.eu.int/elections.html) och från ett brittiskt forskningsprojekt om Europaparlamentarikernas representationsroll på www.meps.org.uk.

Rapporten inleds i avsnitt 2 med en beskrivning av de nationella parlamentens kammarsystem och deras mandatmässiga storlek. I avsnitt 3 studeras valperiodernas längd och under vilka förutsättningar regeringen och andra aktörer kan upplösa parlamentet i förväg. Därefter beskrivs i avsnitt 4 de vanligaste familjerna av valsystem och valsystemen i de 25 länderna presenteras. Avsnitt 5 diskuterar effekter av valsystem på valdeltagande, disproportionalitet och partisystem, och könsrepresentation. I avsnitt 6 jämförs valsystemen på nationell nivå med systemen för val till Europaparlamentet. I detta sammanhang diskuteras också förhållandet mellan val på nationell och subnationell nivå och representationen av subnationella enheter i det nationella parlamentet. Reformdiskussioner på valsystemsområdet i de studerade länderna under de senaste decennierna diskuteras i avsnitt 7. I det avslutande avsnitt 8 sätts det svenska valsystemet in i ett internationellt perspektiv.

Tabeller och figurer har placerats i bilaga 1.

2. Parlamentens kammarsystem och storlek

Om huruvida det nationella parlamentet skall delas upp i en eller två kammare är ett grundläggande konstitutionellt val för alla stater. Av de 25 länder som studeras i denna rapport har hela 15 stycken valt ett tvåkammarparlament. Det är en betydligt högre andel än världsgenomsnittet på ca 37 procent (Davidsson 2004, 18). Det innebär att det i själva verket är 40 parlamentskammare som utgör huvudobjektet i studien, eftersom kamrarna i tvåkammarsystem oftast tillsätts enligt skilda principer. I generella diskussioner används beteckningarna underhus respektive överhus om de två kamrarna. Underhusen kännetecknas av att de svarar för den nationella folkrepresentationen och alltid är direktvalda, ungefärligen enligt principen en medborgare – en röst. Överhusen tillsätts inte alltid genom direkta val och har ofta en annan huvudsaklig representationsgrund än nationen (exempelvis delstaterna i federala stater).

I tabell 1 presenteras några grundläggande data om dessa 40 kammare. Ur kolumnen valsätt kan utläsas vilken typ av valsystem som används vid tillsättningen av respektive kammare. I de flesta europeiska länder, inklusive Sverige, tillsätts parlamentskamrarna med ett proportionellt valsystem. Frankrike och Storbritannien är klassiska exempel på länder som i stället tillsätter sina underhus enligt majoritetsvalsystem. Sex av länderna i urvalet använder blandade valsystem.

Men för sju av kamrarna anges att de inte är direktvalda. I ytterligare tre kammare är majoriteten, men inte alla ledamöterna direktvalda. Av naturliga skäl är dessa kammare av mindre intresse för en studie av valsystem, varför de kommer att spela en undanskymd roll i resten av rapporten. Tabell 2 ger emellertid en översiktlig bild hur och av vem ledamöterna i de kammare som inte är direktvalda (helt eller delvis) tillsätts.

Parlamentskamrarna i länderurvalet består i genomsnitt av ca 260 direktvalda ledamöter. Vanligt är att underhusen i tvåkammarparlament är större än överhusen och att enkammarparlament har fler ledamöter än underhus men färre än underhus och överhus tillsammans. Den svenska riksdagens 349 ledamöter placerar den en god bit över genomsnittet.

Parlamentets storlek bör emellertid sättas i relation till hur många medborgare, eller snarare röstberättigade, det är tänkt att representera. Folkrika länder har generellt större parlament än mindre folkrika länder. För att studera detta anges i tabell 1 antalet röstberättigade samt antalet röstberättigade per direktvald ledamot. Variationsbredden är stor i länderurvalet. I det isländska Alltinget representerar varje ledamot bara i genomsnitt 3 300 röstberättigade. I skalans andra ände återfinns den amerikanska Senaten, där varje senator i genomsnitt representerar drygt 2 miljoner röstberättigade. Medianstorleken är 68 400 röstberättigade per ledamot, som det brittiska Underhuset har. Sverige har, med bara ca 19 300 röstberättigade per riksdagsledamot, den fjärde största parlamentskammaren i förhållande till storleken på valmanskåren. Även övriga nordiska länder har kammare som är bland de största i urvalet, relativt antalet röstberättigade.

3. Valperiod och upplösningsrätt

En sista nödvändig bakgrundsinformation innan diskussionen om valsystem tar vid är frågan om hur ofta val hålls till de studerade kamrarna och möjligheten för regeringen eller andra aktörer att korta valperiodens längd genom att upplösa kammaren i förtid och utlysa nyval.

Om man undantar de brittiska och kanadensiska överhusen, där ledamöterna i princip tillsätts på livstid, visar tabell 3 att den ordinarie valperiodens längd varierar mellan två och sex år i länderurvalet. Riksdagens mandatperiod förlängdes från och med 1994 från tre till fyra år och är därmed lika lång som den stora majoriteten av övriga parlament i urvalet. Fyra överhus – det australiensiska, det franska1, det japanska och det amerikanska – har en mandatperiod på 6 år. Dessa kammare är också de enda i urvalet i vilka ledamöterna byts ut med släpning, dvs. alla ledamöter byts inte ut samtidigt, utan i kohorter med jämna mellanrum.2Syftet med släpning är att tillfälliga rörelser i opinionen inte skall få fullt genomslag.

Men i många av länderna i urvalet förekommer att parlamentens valperioder blir kortare än den formella längden, då någon politisk aktör – oftast regeringen – upplöst parlamentet i förtid. Alla länder i urvalet utom USA och Schweiz är parlamentariska demokratier, vilket definieras som att deras regeringar är politiskt ansvariga inför och därmed kan avsättas av deras parlament (i enkammarsystem) respektive underhus (i tvåkammarsystem).3 Regeringens rätt att – ofta formellt via statschefen – upplösa parlamentet är en viktig balanserande maktfaktor i de flesta parlamentariska system.

1 Den franska Senatens mandatperiod kortades från och med 2003 från nio till sex år. 2 I praktiken förekommer också släpning i de tyska och österrikiska överhusen eftersom de tillsätts på basis av valresultaten till ländernas delstatsparlament som inte hålls vid samma tidpunkt i alla delstater. Mandatperiodernas längd varierar från delstat till delstat. 3 Italien är ett undantag i så måtto att den italienska regeringen är politiskt ansvarig inför och således kan avsättas av såväl Deputerandekammaren som Senaten var för sig.

Men, som framgår av tabell 3, kan förtida upplösning i vissa länder även ske av andra skäl. En möjlighet är att parlamentet upplöses per automatik under vissa omständigheter, exempelvis om regeringsbildningsprocessen misslyckats (Sverige) eller vid en grundlagsändring (Belgien, Danmark, Island, Nederländerna, Schweiz och Spanien). En annan möjlighet är att statschefens upplösningsrätt inte endast är formell (Frankrike, Italien, Portugal och Österrike). En tredje möjlighet är att parlamentet har rätt att upplösa sig självt (Israel, Litauen, Polen, Ungern och Österrike). Norges Storting är den enda kammare med parlamentariskt ansvar som inte kan upplösas i förtid av någon aktör. Men även den svenska upplösningsrätten är begränsad i så måtto att den efter upplösningen nyvalda riksdagen inte påbörjar någon ordinarie mandatperiod, utan bara ”avslutar” den upplösta riksdagens.

I den sista kolumnen i tabell 3 anges hur många val som hållits till var och en av de direktvalda och icke-släpande kamrarna mellan 1979 och 2006 samt hur många av dessa som varit resultatet av en förtida upplösning. Det har i genomsnitt hållits 7,88 val under denna 27-årsperiod, vilket motsvarar en genomsnittlig mandatperiod på ca 3,92 år om man antar att det första valet hölls 1979. Av det framgår att (framför allt) regeringarna i många fall utnyttjat sin rätt att förtidsupplösa, eftersom den genomsnittliga ordinarie mandatperioden för dessa länder är 4,04 år och många av länderna inte blev demokratiska förrän i början på 1990-talet. Tabell 3 visar att ca två tredjedelar av de direktvalda kamrarna utan släpning upplösts minst en gång under perioden 1979–2006. Sverige, Norge, Nya Zeeland och Ungern tillhör undantagen. Av de kammare som någon gång upplösts i förväg är ungefär hälften sådana där förtida upplösning också är den klart vanligaste orsaken till att val hållits. Mest extrema är de japanska och irländska Representanthusen till vilka alla val respektive alla val utom ett mellan 1979 och 2006 varit en följd av förtida upplösning av kammaren.

4. Valsystem

I detta avsnitt presenteras de vanligaste typerna av valsystem, som också sammanfattas i en schematisk översikt i figur 1. I samband med detta exemplifieras de olika systemen med länder ur urvalet. En fullständig redovisning av de 25 ländernas valsystem finns i tabellerna 4a–d.

Den grundläggande skiljelinjen mellan valsystem går mellan proportionella system och majoritetsvalsystem. Grundprincipen bakom majoritetsvalsystem är att det parti eller den kandidat som får en majoritet av väljarnas röster ensam vinner det eller de mandat som står på spel i valkretsen. Den vanliga kombinationen med enmandatsvalkretsar medför att majoritetsvalsystem ofta leder till tydliga valresultat där valets vinnare blir starkt representerat på övriga kandidaters bekostnad. Grundprincipen bakom

proportionella valsystem är tvärtom att mandaten – proportionella

valsystem kombineras nästan undantagslöst med flermandatsvalkretsar – fördelas mellan flera kandidater och partier i relation till deras relativa röstandelar. Som ett tredje alternativ har vissa länder valt att låta en del av parlamentets mandat tillsättas enligt majoritära principer medan en annan del tillsätts proportionellt. I dessa blandsystem har alltså väljaren två röster, en i varje system.

4.1. Majoritetsvalsystem

Majoritetsvalsystemen kan indelas i system där det krävs att vinnaren skall få en absolut majoritet av de avgivna rösterna (dvs. 50 % + 1 röst) och sådana system där det räcker med att vinna en relativ majoritet, dvs. fler röster än sina motståndare. Det argument som oftast nämns till fördel för systemen där absolut majoritet krävs är det demokratiska – fler väljare stödjer den vinnande kandidaten än som stödjer alla andra kandidater tillsammans. Det huvudsakliga argumentet till fördel för flertalssystemen är

enkelheten och snabbheten – när rösterna räknats kan även medborgare utan några kunskaper om valsystemet omedelbart se vilken eller vilka kandidater som vunnit.

Det huvudsakliga problemet med de system där det krävs en absolut majoritet av de röstande för att utdela mandat är att hantera situationer där ingen kandidat når upp till den erfordrade majoriteten. Empiriskt sett finns två alternativ att lösa problemet. Det vanligaste systemet är absolut majoritet i två omgångar, dvs. att låta valet gå vidare till en andra valomgång, om ingen kandidat uppnått absolut majoritet i den första valomgången. I den andra omgången sänks kraven till att det räcker med en relativ majoritet, dvs. fler röster än övriga kandidater, för att vinna mandat. Ofta ingår i denna typ av valsystem en begränsning av vilka kandidater som får ställa upp i den andra omgången. Det mest kända exemplet på absolut majoritet i två omgångar är valsystemet till den franska Nationalförsamlingen. Där går – i de valkretsar där ingen kandidat nått absolut majoritet i första omgången – alla kandidater som fått minst 12,5 % av rösterna vidare till en andra valomgång en vecka senare, i vilken det räcker med enkel majoritet.

Svagheten i det franska systemet är att de allra flesta väljare tvingas bege sig till vallokalen två gånger på kort tid. Vid det senaste valet 2002 var det exempelvis endast 58 av de 577 mandaten som blev tillsatta redan i den första valomgången. Ett alternativ som kommer tillrätta med detta problem är det s.k. alternative vote- systemet (AV). I AV-systemet får väljaren möjlighet att rangordna så många kandidater hon önskar. (I vissa varianter är det obligatoriskt för väljaren att rangordna ett visst antal eller till och med samtliga kandidater.) Om ingen kandidat får absolut majoritet av väljarnas förstapreferenser vid rösträkningen elimineras kandidaten med lägst antal förstapreferenser och dessa valsedlar distribueras bland övriga kandidater med ledning av andrapreferenserna. Processen fortsätter med successiva elmineringar tills någon kandidat nått absolut majoritet. AV liknar tvåomgångarssystemet med skillnaden att avgörandet sker vid ett valtillfälle.1 I länderurvalet tillämpas AV-systemet i val till det australiensiska Representanthuset.

Bland majoritetsvalsystemen hör det emellertid till ovanligheterna att absolut majoritet krävs. Den överlägset vanligaste formen av majoritetsvalsystem är i stället det klassiska

1 Systemet kallas också instant runoff när det används i USA.

brittiska systemet, enligt vilket partierna ställer upp med en kandidat vardera i enmandatsvalkretsar och den kandidat som får flest röster vinner mandatet (first past the post, FPTP). Systemet karaktäriseras alltså av att väljaren har en röst, att endast ett mandat fördelas i varje valkrets samt att det räcker med en relativ majoritet av rösterna för att vinna mandatet. Bland de studerade länderna tillämpas det, förutom i Storbritannien, också i Kanada, USA och i de flesta schweiziska kantoner vid val till Statsrådet.

En variant på flertalssystem är att flera valkretsmandat tillsätts trots att väljaren bara har en röst. Detta system kallas oftast Single

Non-Transferrable Vote (SNTV). Det tillämpades fram till 1994 i

Japan och tillämpas fortfarande i den majoritära delen av valet till den japanska Rådskammaren. En ytterligare variant på flertalssystem i flermandatsvalkretsar är det s.k. block votesystemet, där väljaren har lika många röster som det finns mandat i valkretsen. De kandidater som får flest röster vinner mandaten. Block vote tillämpas i valen till den polska Senaten. En modifierad block vote, där väljaren har en röst färre än antalet valkretsmandat tillämpas vid tillsättandet av de 208 direktvalda mandaten i den spanska Senaten.

I jämförelse med FPTP erbjuder block vote-systemet och, i än högre grad, SNTV betydande strategiska problem för större partier när det gäller hur många kandidater de optimalt skall ställa upp med i en viss valkrets. Om de ställer upp med för många kandidater riskerar de att splittra sina väljares röster och vinna färre mandat än partiets sammanlagda röstandel motiverar.

4.2. Proportionella system

Även proportionella valsystem (på engelska proportional

representation, PR) förekommer i ett stort antal olika varianter. De

flesta är olika typer av listsystem, där mandat fördelas mellan partier i proportion till deras röster enligt olika beräkningsmodeller och därefter till partiets kandidater baserat på en kombination av listordning och personval.

Det huvudsakliga undantaget är det valsystem som används i valen till det irländska Representanthuset och den australiensiska Senaten. Systemet kallas Single Transferrable Vote (STV) och innebär att väljaren ges möjlighet att rangordna alla kandidater som ställer upp i valkretsen. Vid fördelningen av mandat beräknas först

en kvot mellan antalet röster i valkretsen och antalet mandat som skall fördelas. I både Australien och Irland används den s.k. Droop’s kvot, vilken innebär att det totala antalet röster i valkretsen divideras med antalet mandat i valkretsen + 1, varefter man lägger till 1. Därefter undersöks de avgivna förstahandsrösterna och de kandidater som uppnått kvoten tilldelas mandat. Om inte alla mandat fyllts genom förstahandsrösterna, fördelas andrahandsröster från de kandidater som tilldelats mandat motsvarande ”överskottet”, dvs. skillnaden mellan dessa kandidaters röstetal och kvoten, proportionellt bland de kandidater som ännu inte tilldelats mandat. Om någon kandidat därmed når kvoten tilldelas denne mandat och eventuellt överskott fördelas. Om det fortfarande återstår mandat att fördela elimineras den kandidat som fick lägst antal förstahandsröster och andrahandsrösterna fördelas mellan övriga kandidater som ännu inte tilldelats ett mandat. Processen fortgår successivt tills det sista mandatet fördelats genom att en kandidat nått kvoten genom första-, andra-, tredjehandsröster osv. Mellan de varianter av STV som tillämpas på Irland och i Australien finns skillnaden att väljaren i det australiensiska systemet har möjlighet att på valsedeln ställa sig bakom partiernas egna kandidatrangordningar, medan denna möjlighet saknas på Irland.

De överlägset vanligaste proportionella systemen, såväl i rapportens urval som i världen i stort, är listsystemen. Varianterna av listsystem skiljer sig framför allt åt när det gäller den beräkningsformel som används för att uppnå en mandatfördelning som är proportionell mot partiernas röstandelar. Två familjer av beräkningsformler finns: kvotmetoder och divisorsmetoder.

Principen för kvotmetoderna är att en kvot beräknas mellan det totala antalet avgivna röster och antalet mandat som skall fördelas. (Så långt är proceduren densamma som vid fördelningen av röster enligt STV.) Därefter divideras partiernas röstetal med kvoten och de tilldelas lika många mandat som antalet gånger de uppfyller kvoten. Generellt kommer dock inte alla mandat att vara fördelade när detta steg utförts. I de flesta länders valsystem fördelas därför kvarvarande mandat sedan mellan partierna efter hur hög decimalrest de har, så att det parti som var närmast att uppfylla kvoten en gång till tilldelas det första mandatet osv.2

2 Kvotmetoderna kallas därför också ofta greatest remainder-metoder i litteraturen.

Den vanligaste och enklaste kvotmetoden är Hare’s metod eller

Hamilton’s metod, där det totala antalet giltiga röster i valkretsen

eller i nationen divideras med det antal mandat som skall fördelas på den aktuella nivån. Hare’s metod används i valen till det danska Folketinget, Italiens båda kammare och Österrikes Nationalråd.3En variant är Hagenbach-Bischoff’s metod där röstantalet i stället divideras med mandatantalet + 1. Metoden används i modifierad form vid valen till det schweiziska Nationalrådet. Andra varianter är den ovan nämnda Droop’s metod och Imperiali-metoden, då antalet röster divideras med antalet mandat + 2. Skillnaden mellan Hare’s och Hagenbach-Bischoff’s metoder är framför allt att mindre partier gynnas något mer av den senare, då de har större chans att bli tilldelade ett mandat, eftersom kvoten är lägre.

Divisorsmetoderna är vanligare än kvotmetoderna. I divisorsmetoderna är grundprincipen att varje partis röstetal divideras med en stigande talserie, exempelvis 1, 2, 3, 4 osv. Resultaten kallas partiernas jämförelsetal. Mandat tilldelas sedan partierna i ordning efter storleken på respektive jämförelsetal. När ett parti tilldelats ett mandat deltar det i konkurrensen om de kvarvarande mandaten med nästa jämförelsetal i ordningen. Ett annat sätt att beskriva divisorsmetoden är att mandat tilldelas det parti som genom detta mandat uppnår det högsta genomsnittliga antalet röster per erhållet mandat.4

Den vanligaste och enklaste varianten är heltalsmetoden,

d’Hondts metod eller Jefferson’s metod, där partiernas röstetal

divideras med varje heltal, dvs. 1, 2, 3, 4 osv. Bland länderna i urvalet används heltalsmetoden vid den primära mandatfördelningen i valen till parlamenten i Finland, Island, Israel och Portugal, till underhusen i Nederländerna och Spanien, samt till båda kamrarna i det belgiska parlamentet. En annan variant är

uddatalsmetoden eller St. Laguës metod där divisorerna i stället är

varje udda tal, dvs. 1, 3, 5, 7 osv. Denna metod används vid mandatfördelningen i den proportionella delen av det blandade nyzeeländska systemet. I det svenska systemet används uddatalsmetoden för att fördela de utjämningsmandat som ett parti får mellan valkretsarna. I Sverige och Norge används i stället den

jämkade uddatalsmetoden eller den modifierade St. Laguës metod vid

den primära mandatfördelningen på nationell nivå. I den jämkade

3 I samtliga dessa fall kombineras dock Hare’s metod med andra beräkningstekniker. Se tabell 4b. 4 Divisorsmetoderna kallas därför också ofta highest average-metoderi litteraturen.

uddatalsmetoden har den första divisorn bytts ut till 1,4 så att talserien alltså är 1,4, 3, 5, 7 osv. Om de tre divisorsmetoderna jämförs kan man säga att heltalsmetoden gynnar stora partier på små partiers bekostnad eftersom de stora partiernas jämförelsetal inte sjunker särskilt mycket mellan varje mandat. Den jämkade uddatalsmetoden har en likartad effekt – i synnerhet i små valkretsar – men svagare och kan generellt sägas gynna medelstora partier.

Tre andra faktorer är minst lika avgörande för proportionaliteten i listsystemen som valet av beräkningsformel, nämligen valkretsarnas storlek, förekomsten av utjämningsmandat och förekomsten av en spärr mot småpartier.

Av matematiska skäl blir proportionaliteten i ett PR-system högre ju fler mandat som skall fördelas i samma valkrets. Även om sambandet är kontinuerligt går den avgörande skillnaden mellan länder där mandatfördelningen mellan partierna beräknas på subnationell valkretsnivå och de länder där den beräknas på nationell nivå, dvs. med nationen som en enda valkrets. Israel och Nederländerna är de enda länderna i urvalet som inte har några valkretsar på subnationell nivå.

Men även länder som fördelar valkretsmandaten på subnationell närmar sig genom system med utjämningsmandat en situation där mandatfördelningen mellan partier i praktiken sker på nationell nivå. (Däremot beräknas den geografiska mandatfördelningen för ett enskilt parti med hjälp av beräkningar på valkretsnivå.) Så är fallet i valen till parlamenten i Danmark, Island, Norge och Sverige samt till Österrikes Nationalråd.

Intressant i sammanhanget är de nya valsystem som sedan 2006 tillämpas till det italienska parlamentets båda kamrar. De innehåller båda ett världsunikt system med ”bonusmandat” till den vinnande koalitionen som fungerar som ett slags omvända utjämningsmandat. I valen till Deputerandekammaren är den koalition (eller det enskilda parti utanför en koalition) som blivit störst, sett till nationen som helhet, automatiskt garanterade 340 mandat (motsvarande 55 %). Om koalitionen enligt den ursprungliga mandatfördelningen skulle ha fått färre mandat, höjs tilldelningen automatiskt till 340 mandat, vilka sedan fördelas proportionellt bland vinnarkoalitionens partier och övriga 270 mandat fördelas proportionellt bland övriga partier.5 Vid senatsvalen tillämpas ett

5 I praktiken behandlas alltså ”vinnarkoalitionen” respektive ”övriga partier” som var sin valkrets i mandatfördelningen mellan partierna.

liknande system, men på valkretsnivå. Den vinnande koalitionen (eller partiet) i varje valkrets tilldelas automatiskt 55 % av valkretsmandaten, även när deras röstetal skulle motsvara en lägre tilldelning.

Slutligen finns i valsystemen till många nationella parlament en tröskel eller spärr som förhindrar småpartier att delta i fördelningen av utjämningsmandat eller i vissa fall i fördelningen av mandat över huvud taget. En sådan spärr minskar proportionaliteten eftersom småpartiernas röstandel inte motsvaras av en proportionell mandatandel. Spärrar för att delta i fördelningen av mandat över huvud taget finns i Belgien (båda kamrarna), Israel, Italien (båda kamrarna), det holländska Representanthuset, den polska Sejmen, den spanska Deputeradekammaren samt Sverige. Alla de tidigare nämnda parlamenten med utjämningsmandat har också en spärr för att delta i fördelningen av dem. Helt utan småpartispärrar bland länderna med proportionella valsystem är Finland, Portugal, Schweiz samt STV-systemen i Australien och Irland.

Lagliga och effektiva spärrar

Även i länder utan lagligt definierade representationsspärrar finns en effektiv spärr mot småpartier som beror av valkretsarnas och parlamentskammarens storlek. Ju mindre valkretsarna är i ett valsystem desto högre är den effektiva spärren, eftersom valkretsmandaten inte ”räcker” till småpartier i små valkretsar. Av samma skäl är den effektiva spärren högre ju färre mandat det finns att fördela i hela parlamentskammaren. Taagepera (2002) föreslår att den effektiva spärren på nationell nivå (T) kan estimeras enligt

T = 75% /[(M+1)(S/M)0,5] där M = den genomsnittliga

valkretsstorleken och S = antalet mandat i kammaren. För de proportionella systemen i länderurvalet ser de lagliga och effektiva spärrarna ut som följer:

Lagliga och effektiva spärrar

Laglig spärr Effektiv spärr (T)

Australien (Senaten) Belgien (R.huset) Belgien (Senaten) Danmark Finland Irland (R.huset) Island Israel Italien (D.kammaren) Italien (Senaten) Nederländerna (R.huset) Norge Polen (Sejmen) Portugal Schweiz (N.rådet) Spanien (D.kammaren) Sverige Österrike (N.rådet)

-

(Valkretsnivå) 5 % (Valkretsnivå) 5 %

För utj.mandat 2 %

- -

För utj.mandat 5 %

2 % 2 % 3 % 0,67 %

För utj.mandat 4 %

5 %

- -

(Valkretsnivå) 3 %

4 %

För utj.mandat 4 %

2,5 % 1,5 % 2,5 % 1,6 % 1,3 % 2,3 % 2,7 % 0,6 % 0,6 % 1,0 % 0,5 % 1,7 % 1,0 % 1,4 % 1,6 % 1,3 % 1,1 % 2,2 %

Som framgår av tabellen fyller de lagliga spärrarna i samtliga länder sin funktion eftersom de är högre än ländernas respektive effektiva spärrar.

4.3. Blandade system

Blandade valsystem, där en del av parlamentet väljs med ett majoritetsvalsystem och den andra delen med ett proportionellt valsystem, blev mycket populära under 1990-talet (Shugart & Wattenberg 2004). Under decenniet övergick, bland etablerade demokratier, Italien, Nya Zeeland och Japan till blandade system. Mer än hälften av de nya demokratier som tillkom i Öst- och Centraleuropa under 1990-talets början valde också att utforma sin nationella representation på detta sätt (Birch 2003).

Skillnaderna mellan olika blandade system beror framför allt på om proportionaliteten i systemet beräknas så att den är begränsad till den proportionella delen av mandaten eller om den är beräknad till att omfatta kammaren som helhet. I blandade majoritets-

valsystem (Mixed Member Majoritarian, MMM) är de två delarna av parlamentet att betrakta som parallella valsystem. Proportionaliteten mellan partierna beräknas endast för den proportionella delen av mandaten, utan att ta hänsyn till vilken mandatfördelning den majoritära delen av valet resulterat i.6 I blandade proportionella system (Mixed Member Proportional,

MMP) tar man däremot hänsyn till mandatfördelningen i den

majoritära delen och resterande mandat tillsätts för att skapa propotionalitet sett till kammaren som helhet.

Den närmare utformningen av blandade system beror naturligtvis också på vilket majoritetsvalsystem respektive proportionellt valsystem som ingår i mixen och hur stor andel av kammaren som tillsätts enligt respektive system. I länderurvalet finns fyra parlamentskammare som tillsätts enligt blandade majoritetsvalsystem. De mest majoritära av dessa är valsystemen till det japanska parlamentets båda kammare, där endast ca 40 % av mandaten tillsätts proportionellt enligt heltalsmetoden i en nationell valkrets utan spärr. Resterande 60 % av mandaten tillsätts enligt brittisk FPTP-modell i underhusvalen och enligt SNTVsystemet i överhusvalen. I det litauiska parlamentet tillsätts hälften av mandaten med varje system och det franska systemet med absolut majoritet i två omgångar kombineras med proportionell tilldelning av mandat enligt Hare’s metod i en nationell valkrets med en representationsspärr på 5 %. Även i det ungerska parlamentet tillsätts majoritetsvalsmandaten enligt den franska modellen, men svarar bara för ca 45 % av mandaten. I den proportionella delen beräknas fördelningen med Hagenbach-Bischoff’s metod enligt ett komplicerat system som kombinerar fördelning i 20 valkretsar med utjämningsmandat i en nationell valkrets. Representationsspärren är 5 %.

Representanthuset i Nya Zeeland och den tyska Förbundsdagen är de enda två parlamentskammare som tillsätts med blandade proportionella system. I Tyskland är de majoritära och proportionella delarna lika stora, medan den majoritära delen är något större på Nya Zeeland. I båda länderna kan dock de majoritära mandaten ibland utökas ytterligare, eftersom ett parti vars kandidater vinner fler platser i majoritetsvalet än de skulle ha rätt till enligt en strikt proportionell fördelning sett till hela kammaren ändå får behålla dessa ”överhängsmandat”.

6 Blandade majoritära system kallas ibland också parallell voting-system.

Grundprincipen är annars att de proportionella mandaten fördelas så att det skapas en total mandatfördelning i kammaren som är proportionell till valresultatet om partiernas röster i båda valen räknas samman. I den majoritära delen används i båda fallen FPTP. I Nya Zeeland används för fördelningen av de proportionella mandaten uddatalsmetoden i nationen som helhet med en spärr på 5 procent eller ett valkretsmandat, medan Tyskland använder Hare’s metod med spärr på 5 procent eller tre valkretsmandat.

4.4. Inslaget av personval

I de flesta av de studerade länderna är parlamentsvalen framför allt ett val mellan partier. Men det är fortfarande enskilda personer, kandidater, som tar plats i parlamentet. Partierna har stort inflytande över vilka dessa personer är genom sin dominans i nomineringen av kandidater (Lundell 2004). Men i vissa valsystem har väljarna därefter ett personval mellan de kandidater som partierna nominerat.

Vad menas då med personval? Det är i sammanhanget viktigt att skilja på å ena sidan kandidatcentrerade valsystem i allmänhet och å andra sidan valsystem med personval. Personval innebär att väljaren bereds möjlighet att välja en eller flera av ett partis kandidater som hon vill ge sitt stöd åt, utan att därmed behöva stödja ett annat parti än det hon vill rösta på. Även om exempelvis det brittiska majoritetsvalssystemet i enmandatsvalkretsar har en tydlig fokusering på de lokala kandidaterna kan det inte sägas ge väljaren möjlighet till personval, eftersom hon för att stödja en annan kandidat än den av partiet föreslagna också måste byta parti.7

Som framgår av tabell 5 saknas personvalsinslag i 18 av de 33 parlamentskammare som helt eller delvis är direktvalda. Det är framför allt de majoritärt valda parlamenten, men även länder med proportionella listvalsystem, som Island, Israel, Italien, Norge, Spanien och Portugal låter partierna ha full kontroll över vilka personer som skall vara deras företrädare på den nationella nivån. I sju av parlamentskamrarna är personval tvärtom obligatoriskt. I valen till den finländska Riksdagen och den japanska Rådskammaren samt de polska och spanska senaterna är det

7 I princip vore det möjligt för väljaren att få göra ett personval även i det brittiska systemet, om partierna valde att ställa upp med fler än en kandidat per valkrets. Det gör emellertid inte partierna, eftersom de då riskerar att potentiella väljare delar upp sina röster och partiets kandidater förlorar.

obligatoriska personvalet inbyggt i själva valsystemet. I underhusvalen i Nederländerna, Polen och Österrike har man valt att införa ett obligatoriskt personvalsmoment i ett vanligt listsystem. I övriga åtta system, inklusive Sverige, finns ett frivilligt personvalsmoment.

Särskilda fall utgörs av Danmark och Litauen där partierna själva avgör hur stort personvalsinslaget skall vara för just deras parti. I det danska systemet avgör partierna personvalsinslaget genom att välja typ av kandidatuppställning på valsedeln. I det litauiska systemet är partierna skyldiga att i förväg inför väljarna deklarera om valmyndigheterna skall ta hänsyn till personröster vid mandatfördelningen mellan partiets kandidater eller om partirangordningen skall gälla.

I de flesta av länderna med personval liknar systemet det svenska, där väljaren kan ge särskilt stöd till en kandidat. Det litauiska systemet är likartat men väljaren har möjlighet att avge upp till fem personröster. I Polen, Schweiz och Spanien tillämpas block vote, dvs. väljaren har lika många röster som – eller i Spanien en röst färre än – antalet mandat som skall tillsättas i valkretsen. I de irländska och australiensiska STV-systemen består personvalsmomentet av en rangordning av valfritt antal av kandidaterna som ställer upp i valkretsen.

I de allra flesta personvalssystemen finns antingen en partirangordning upprättad på valsedeln eller en möjlighet att markera sitt stöd för en sådan rangordning. Därmed kan väljaren avstå från att fatta ett eget val om hon inte känner sig informerad om kandidaterna. Men i fyra av personvalssystemen – Finlands, Irlands, Polens och Spaniens – saknas sådan information på valsedeln och kandidaterna är i stället ordnade i bokstavs- eller slumpmässig ordning.8

I dessa fyra länder är också väljarnas personval – av naturliga skäl – helt avgörande för vilka kandidater som väljs. I ungefär hälften av personvalssystemen finns däremot begränsningar i genomslagskraften i form av spärrar för att väljarnas val helt eller delvis skall ändra på partiernas nomineringsordning. I de flesta fall, exempelvis Sverige, är spärren utformad som en andel av partiets röster i valkretsen. En sådan utformning innebär att personvalets genomslagskraft kommer att vara beroende av såväl partiets som

8 I princip är det möjligt för partierna att även i dessa system informera väljarna om sin kandidatordning, på annat sätt än på valsedeln. Men det kräver mer av väljaren att ta till sig den informationen, exempelvis genom att ta med sig kandidatordningen till vallokalen.

valkretsens storlek. Ju större parti och ju större valkrets desto större är sannolikheten att personrösterna inte kommer att förändra partiets listordning, eftersom varje kandidat har fler medtävlare inom partiet, samtidigt som det absoluta antalet personröster som krävs för att bli vald ökar (Davidsson 2006).

Slutligen kan man från tabell 5 notera att det i de flesta av personvalssystemen inte är möjligt för väljaren att ägna sig åt panachering, dvs. att rösta på kandidater från mer än ett parti. Panachering är möjligt i block vote-systemen i Polen, Schweiz och Spanien liksom i STV-systemen i Australien och Irland.

5. Effekter av valsystem

Utformningen av valsystemet till det nationella parlamentet är ett av de viktigaste konstitutionella vägval som stater ställs inför. Valsystemen sätter sin prägel på så grundläggande faktorer i det politiska livet som partisystemet, möjligheterna att bilda stabila regeringar, graden av representativitet, valdeltagandet, graden av parlamentarisk partilojalitet osv. Det ligger utanför ramen för denna rapport att undersöka alla dessa aspekter eller ens utföra någon reguljär orsaksanalys. Men rapporten kommer ändå att belysa tre centrala aspekter i den konstitutionella diskussionen om val av valsystem på nationell nivå: disproportionalitet och partisystem, valdeltagande samt könsrepresentativitet.

5.1. Disproportionalitet och partisystem

Redan den grundläggande klassificeringen i majoritetsvalsystem och proportionella valsystem indikerar att valet av utformning har en effekt på graden av proportionalitet mellan röstfördelningen i valet och mandatfördelningen i kammaren. Även om det finns argument för att tillåta disproportionalitet – exempelvis att valutslagen blir tydligare och det blir lättare att skapa majoriteter – har hög grad av proportionalitet ansetts spegla ett viktigt demokratisk värde, nämligen att varje medborgares röst blir lika mycket värd.

Graden av proportionalitet kan mätas på ett stort antal olika sätt. Med ledning av en utvärdering av olika proportionalitetsmått (Taagepera & Grofman 2003) används i denna rapport Gallaghers index (Gallagher 1991).1 Indexet är lika med 0 vid perfekt proportionalitet mellan andelen röster och andelen mandat och högre värden innebär stigande grad av disproportionalitet.

1 Gallaghers index (Gh) beräknas genom formeln Gh = [0,5Σ(y

i

-x

i

) 2 ]

0,5

där y

i

är röstandelen

och x

i

mandatandelen för varje parti i.

Förutom den demokratiska aspekten är graden av proportionalitet också av central betydelse för partisystemets utformning. Den franske forskaren Maurice Duverger konstaterade redan på 1950-talet att majoritetsvalsystem tenderar att leda till fåpartisystem (Duverger 1954). Effekten verkar, enligt Duverger, genom två mekanismer. För det första innebär ett majoritetsvalsystem att det av rent matematiska skäl blir färre partier representerade vad som varit fallet om mandat fördelats enligt någon proportionell modell. Men den matematiska effekten förstärks också av en psykologisk mekanism, eftersom väljarna vet att en röst på ett litet parti riskerar att inte ge utdelning i mandat och därmed vara ”bortkastad”.

Partisystemet beskrivs på två sätt i rapporten. Det i forskningen mest använda sättet är att mäta det effektiva antalet partier. Måttet viktar ned små partier, som kan förväntas vara marginaliserade och utan politisk betydelse. Förutom det effektiva antalet partier beskrivs partisystemet också genom att mandatandelen för de två

största partierna anges. I ett rent tvåpartisystem skulle detta mått bli

100 %.

Av tabell 6a framgår å ena sidan typ av valsystem och å andra sidan graden av disproportionalitet och partisystem vid det senaste valet i de undersökta länderna. Länderna har ordnats i fallande grad av disproportionalitet. För vissa överhus med släpande mandattillsättning har det inte varit möjligt att beräkna graden av disproportionalitet och dessa redovisas längst ned i tabellen.

Tabellerna 6a–b visar att sambandet mellan valsystemstyp och graden av disproportionalitet är tydligt. Majoritetsvalsystemen har en genomsnittlig disproportionalitet på 10,5 och besätter fyra av de fem översta platserna i tabell 6a, med det franska och det brittiska valsystemet som de tydligaste fallen. Undantaget utgörs av valsystemet till USA:s Representanthus, där resultaten är anmärkningsvärt proportionella. Huvudanledningen torde vara den ojämna geografiska fördelningen av stödet för republikaner respektive demokrater. Det finns endast uppgift för två av de blandade majoritetsvalsystemen, som har en genomsnittlig disproportionalitet på 6,8 och därmed placerar sig i en mellankategori.

För när man studerar de proportionella valsystemen är disproportionaliteten endast 3,3 för de rent proportionella och ännu lägre – 1,7 – för de två blandat proportionella systemen. De proportionella systemen varierar från 1,00 i Nederländerna till 6,58 i Portugal.

Variationen inom kategorin proportionella system kan till stor del förklaras av om mandaten fördelas mellan partierna på nationell nivå – antingen genom en enda nationell valkrets eller genom utjämningsmandat på nationell nivå – eller på valkretsnivå. Samliga sex kammare med fördelning på nationell nivå är mer proportionella än de 10 kammare där fördelningen sker på valkretsnivå. Den genomsnittliga disproportionalitetsgraden är 4,6 för de proportionellt valda kamrarna med fördelning på valkretsnivå, men bara 1,5 för kamrarna med fördelning på nationell nivå. Även den låga disproportionaliteten i de blandade proportionella valsystemen beror på att mandatfördelningen mellan partier i praktiken sker i en enda nationell valkrets. Valet av nivå där mandaten skall fördelas är således nästan lika avgörande som valsystemstypen för hur proportionell fördelningen blir.

Heltalsmetodens dominans i länderurvalet gör att det är svårt att dra några klara slutsatser om beräkningsformelns betydelse i rent och blandade proportionella system. Preliminärt kan den antas vara av mer begränsad betydelse vid en jämförelse mellan länder. Men en förändring av beräkningsformeln i ett givet land och med ett givet partisystem kan däremot förväntas få betydande konsekvenser för mandatfördelningen.

Om man i stället vänder blicken till partisystemen framgår det att ett lands nuvarande valsystem – och därigenom grad av disproportionalitet – visserligen är en viktig förklaringsfaktor, men långt ifrån den enda. Ländernas respektive historia och kultur, liksom inte minst kvardröjande effekter av tidigare valsystem, gör att variationen inom valsystemsfamiljerna är betydligt större när det gäller partisystem än när det gäller grad av disproportionalitet.

Med detta sagt kan ändå noteras att rangordningen mellan partisystemen följer valsystemstypens grad av proportionalitet. I majoritetsvalsystemen har de två största partierna i genomsnitt 85,3 procent av mandaten och antalet effektiva partier är bara 2,6 stycken. Den amerikanska Kongressens båda kamrar är mest extrema, med ett i stort sett rent tvåpartisystem. Kanada och Schweiz har däremot något bredare partisystem tack vare närvaron av regionala partier. I de blandade majoritetsvalsystemen finns i genomsnitt 3,5 effektiva partier och de två största partierna har 74,0 procent av mandaten. Men om man undantar Litauen – där partierna fortfarande är mycket svaga och partisystemet splittrat och skiftande – hamnar de blandade majoritetsvalsystemen på 2,6

effektiva partier och 83,5 procent till de två största, dvs. nästan samma partisystem som i de rena majoritetsvalsystemen.

De blandat proportionella systemen har i genomsnitt 3,2 effektiva partier där de två största partierna har 77,4 procent av mandaten. Skillnaden är således inte så stor i jämförelse med majoritetsvalsystemen. Nya Zeeland är emellertid ett tydligt exempel på kvardröjande effekter på partisystemet av tidigare valsystem, i detta fall det brittiska FPTP-system som tillämpades till och med valet 1993. När man tittar på de rent proportionella systemen stiger antalet effektiva partier till i genomsnitt 4,8 stycken. De två största partierna har tillsammans 59,7 procent av mandaten.2 Båda dessa mått indikerar att med ett rent proportionellt valsystem kommer inget parti att ensam få egen majoritet och koalitioner kommer att bli nödvändiga.

De kontrafaktiska riksdagsvalen 2006

För att illustrera de skillnader i mandatfördelning och proportionalitet som olika utformningar av proportionella valsystem skapar kan man använda det svenska riksdagsvalet 2006 som kontrafaktiskt exempel.

I det valsystemet som faktiskt tillämpades vid riksdagsvalet 2006 fördelas mandat endast till partier som uppnått 12 procent av rösterna i en valkrets eller 4 procent av rösterna i hela riket. Först fördelas sammanlagt 310 mandat i de 29 valkretsarna enligt den jämkade uddatalsmetoden. Därefter beräknas – också enligt den jämkade uddatalsmetoden – en fördelning av samtliga 349 mandat med hela nationen som en valkrets. Partier som fått en högre sammanlagd tilldelning av valkretsmandat än vid den nationella fördelningen får behålla valkretsmandaten, men undantas vid fördelningen av utjämningsmandat. Bland övriga partier som fått minst 4 procent av de nationella rösterna fördelas de 39 utjämningsmandaten så att partiet når sin tilldelning enligt den nationella fördelningen.

Men vad skulle hända om en eller flera av dessa parametrar förändrades? I de kontrafaktiska scenarierna nedan varieras först bara beräkningsformeln mellan de fem huvudalternativ som

2 Som framgår av tabell 6b slår den högre disproportionalitet som finns i proportionella system med mandatfördelning på nationell jämfört med länder med fördelning på valkretsnivå inte igenom på partisystemen i de studerade länderna.

används i proportionella listsystem. Därefter tas spärrgränserna för mandatfördelning bort och i det sista steget tas utjämningsmandaten bort, i ett scenario med och ett utan spärrgräns.

I tabellerna nedan anges röst- respektive mandatandelar i procent och antalet mandat inom parentes.

Scenario 1. Riksdagsvalet 2006 med andra mandatfördelningsmetoder

S M C Fp Kd V Mp Disproportionalitet

Röstandel % 34,99 26,23 7,88 7,54 6,59 5,85 5,24 Faktisk mandat- andel %

37,25 (130)

27,79

(97)

8,31 (29)

8,02 (28)

6,88 (24)

6,30 (22)

5,44 (19)

2,04

Heltal % 41,83

(146)

29,22 (102)

6,88 (24)

6,59 (23)

5,73 (20)

5,16 (18)

4,58 (16)

5,44

Uddatal % 37,25

(130)

27,79

(97)

8,31 (29)

8,02 (28)

6,88 (24)

6,30 (22)

5,44 (19)

2,04

Hare % 36,96

(129)

27,79

(97)

8,31 (29)

8,31 (29)

6,88 (24)

6,30 (22)

5,44 (19)

1,93

Haagenbach-Bischoff %

37,25 (130)

27,79

(97)

8,31 (29)

8,31 (29)

6,88 (24)

6,02 (21)

5,44 (19)

2,06

Som framgår av scenario 1 skulle en förändring som begränsade sig till den matematiska mandatfördelningsmetoden i tre av fyra fall inte ha inneburit någon större skillnad. Att använda den ”rena” uddatalsmetoden skulle ge exakt samma fördelning som med den jämkade, eftersom skillnaden bara gäller hur det första mandatet för varje parti fördelas. Även de båda kvotmetoderna ger utfall som är nästan identiska med den jämkade uddatalsmetoden. Skillnaden i grad av proportionalitet mellan metoderna minskar ju fler mandat som fördelas och med 349 mandat konvergerar de mot nästan samma fördelning. Hare’s metod ger i detta scenario den mest proportionella mandatfördelningen. Att använda heltalsmetoden skulle däremot ge ett betydligt mindre proportionellt resultat än för de andra metoderna, då större partier gynnas på mindre partiers bekostnad. Effekten förstärks av regeln att partierna får behålla sina valkretsmandat när de överstiger partiets mandattilldelning i den nationella fördelningen. Så blir fallet för både socialdemokraterna och moderaterna i scenario 1.

Scenario 2. Riksdagsvalet 2006 utan småpartispärrar

S M C Fp Kd V M p Sd

3

Övr.

4

Dispropor-

tionalitet

Röstandel % 34,99 26,23 7,88 7,54 6,59 5,85 5,24 2,93 2,04 Faktisk mandat-

andel %

37,25 (130)

27,79

(97)

8,31 (29)

8,02 (28)

6,88 (24)

6,30 (22)

5,44 (19)

0 (0) 0 (0) 2,04

Heltal % 41,83

(146)

29,22 (102)

6,02 (21)

5,73 (20)

5,16 (18)

4,58 (16)

4,01 (14)

2,29

(8)

1,15 (4)5

5,85

Uddatal % 37,25

(130)

26,64

(93)

7,45 (26)

7,16 (25)

6,02 (21)

5,44 (19)

4,87 (17)

2,87 (10)

2,29 (8)6

1,77

Jämkade uddatal %

37,25 (130)

26,64

(93)

7,45 (26)

7,16 (25)

6,02 (21)

5,44 (19)

4,87 (17)

2,87 (10)

2,29 (8)7

1,77

Hare % 34,67

(121)

26,07

(91)

8,31 (29)

8,31 (29)

6,59 (23)

6,30 (22)

5,16 (18)

2,87 (10)

1,72 (6)8

0,80

Haagenbach-Bischoff %

34,96 (122)

26,36

(92)

8,02 (28)

7,74 (27)

6,59 (23)

5,73 (20)

5,16 (18)

2,87 (10)

2,58 (9)9

0,26

Utan den nationella 4-procentspärren och valkretsspärren på 12 procent hade med Haagenbach-Bischoff’s metod 13 och med övriga metoder 12 partier vunnit minst ett mandat i riksdagsvalet 2006. Den generella effekten av att ta bort småpartispärren blir naturligtvis att göra mandatfördelningen mer proportionell mot röstfördelningen i valet. Tabellen visar också att Gallaghers disproportionalitetsindex skulle ha sjunkit med alla metoder utom heltalsmetoden. Med många mandat att fördela och utan

3 Sd står för partiet Sverigedemokraterna. 4 Övriga innefattar här de partier som skulle tilldelats minst ett (1) mandat vid riksdagsvalet 2006 med någon av de studerade mandatfördelningsmetoderna om inte 4-procentspärren funnits: Feministiskt initiativ (0,68 %), Piratpartiet (0,63 %), Sveriges Pensionärers Intresseparti (0,52 %), Junilistan (0,47 %) samt Sjukvårdspartiet (0,21 %). Röstandelen för resterande partier som fick röster i riksdagsvalet, men inte skulle få något mandat även om spärrarna togs bort, var totalt 0,71 %. 5 De fyra mandaten skulle fördelat sig så att Feministiskt initiativ fått 1 mandat, Piratpartiet 1 mandat, Sveriges Pensionärers Intresseparti 1 mandat samt Junilistan 1 mandat. 6 De åtta mandaten skulle fördelat sig så att Feministiskt initiativ fått 2 mandat, Piratpartiet 2 mandat, Sveriges Pensionärers Intresseparti 2 mandat samt Junilistan 2 mandat. 7 De åtta mandaten skulle fördelat sig så att Feministiskt initiativ fått 2 mandat, Piratpartiet 2 mandat, Sveriges Pensionärers Intresseparti 2 mandat samt Junilistan 2 mandat. 8 De sex mandaten skulle fördelat sig så att Feministiskt initiativ fått 2 mandat, Piratpartiet 2 mandat, Sveriges Pensionärers Intresseparti 1 mandat samt Junilistan 1 mandat. 9 De nio mandaten skulle fördelat sig så att Feministiskt initiativ fått 2 mandat, Piratpartiet 2 mandat, Sveriges Pensionärers Intresseparti 2 mandat, Junilistan 2 mandat, samt Sjukvårdspartiet 1 mandat.

småpartispärrar visar sig också kvotmodellerna generellt ge ett mer proportionellt utfall än divisorsmodellerna. Haagenbach-Bischoff’s metod visar sig under dessa betingelser ge det mest proportionella utfallet.

Scenario 3. Riksdagsvalet 2006 utan utjämningsmandat, men med småpartispärrar

S M C Fp Kd V Mp Dispropor-

tionalitet

Röstandel % 34,99 26,23 7,88 7,54 6,59 5,85 5,24

Faktisk mandatandel %

37,25 (130)

27,79

(97)

8,31 (29)

8,02 (28)

6,88 (24)

6,30 (22)

5,44 (19)

2,04

Heltal % 47,10

(146)

32,90 (102)

7,10 (22)

5,48 (17)

3,87 (12)

1,94

(6)

1,61

(5)

10,76

Uddatal % 36,13

(112)

28,71

(89)

9,03 (28)

8,39 (26)

8,06 (25)

6,13 (19)

3,55 (11)

2,70

Jämkade uddatal %

41,94 (130)

30,32

(92)

8,71 (27)

7,10 (22)

5,16 (16)

3,87 (12)

2,90

(9)

6,22

Hare % 34,52

(107)

28,06

(87)

9,35 (29)

9,35 (29)

7,74 (24)

7,10 (22)

3,87 (12)

2,63

Haagenbach-Bischoff %

38,39 (119)

28,39

(88)

9,03 (28)

8,71 (27)

7,42 (23)

5,16 (16)

2,90

(9)

3,57

Om man, som i scenario 3, skulle ha behållit småpartispärrarna, men i stället tagit bort de 39 utjämningsmandaten svänger resultatet i motsatt riktning jämfört med scenario 2: utfallet skulle blivit mindre proportionellt än med dagens system. Huvudorsaken är att valkretsmandaten sällan ”räcker” till de mindre partierna, även när deras röstandel ligger på samma nivå som i riket. Sammantaget får de därför, utan utjämningsmandaten, en för liten nationell mandatandel i jämförelse med röstandelen. I scenario 3 skulle användande av uddatalsmetoden eller Hare’s metod givit de mest proportionella mandatutfallen. Om den jämkade uddatalsmetoden behållits (men utjämningsmandaten tagits bort) skulle Sverige falla från 7:e till 19:e plats i länderurvalet i fråga om proportionalitet. Om Sverige dessutom samtidigt hade gått över till heltalsmetoden skulle endast de franska och brittiska majoritetsvalsystemen ha givit ett mindre proportionellt utfall.

Scenario 4. Riksdagsvalet 2006 utan utjämningsmandat eller småpartispärrar

S M C Fp Kd V M p Sd

10

Övr.

11

Dispropor-

tionalitet

Röstandel % 34,99 26,23 7,88 7,54 6,59 5,85 5,24 2,93 2,04 Faktisk mandat- andel %

37,25 (130)

27,79

(97)

8,31 (29)

8,02 (28)

6,88 (24)

6,30 (22)

5,44 (19)

0 (0) 0 (0)

2,04

Heltal % 47,10

(146)

32,90 (102)

7,10 (22)

5,48 (17)

3,87 (12)

1,94

(6)

1,61

(5)

0 (0) 0 (0)

10,96

Uddatal % 35,80

(111)

28,39

(88)

9,03 (28)

8,39 (26)

7,42 (23)

6,13 (19)

3,55 (11)

1,29

(4)

0 (0)

2,62

Jämkade uddatal %

41,94 (130)

30,00

(93)

8,71 (27)

7,10 (22)

4,84 (15)

3,87 (12)

2,90

(9)

0,65

(2)

0 (0)

6,36

Hare % 34,19

(106)

28,06

(87)

9,35 (29)

9,35 (29)

7,42 (23)

7,10 (22)

3,55 (11)

0,97

(3)

0 (0)

3,04

Haagenbach-Bischoff %

38,39 (119)

28,39

(88)

9,03 (28)

8,71 (27)

6,77 (21)

5,16 (16)

2,90

(9)

0,65

(2)

0 (0)

3,88

Om man, som i scenario 4, tänker bort både utjämningsmandaten och småpartispärrarna skulle utfallet generellt bli lite mer proportionellt än i scenario 3. Men om man jämför med det faktiska valresultatet kan konstateras att ett borttagande av småpartispärren inte – ur proportionalitetsperspektiv – skulle kompensera för borttagandet av utjämningsmandaten, oavsett vilken fördelningsmetod som används. Gallaghers index skulle för alla fördelningsmetoder i scenario 4 vara högre än de 2,04 som nuvarande system resulterar i. I jämförelse med scenario 2 kan noteras att sverigedemokraterna är det enda av småpartierna som skulle ha blivit representerade i riksdagen om vare sig småpartispärrarna eller utjämningsmandaten funnits.12 Om heltalsmetoden hade använts skulle dock dessa ”sverigedemokratiska

10 Sd står för partiet Sverigedemokraterna. 11 Övriga innefattar här de partier som skulle tilldelats minst ett (1) mandat vid riksdagsvalet 2006 med någon av de studerade mandatfördelningsmetoderna i scenario 3: Feministiskt initiativ (0,68 %), Piratpartiet (0,63 %), Sveriges Pensionärers Intresseparti (0,52 %), Junilistan (0,47 %) samt Sjukvårdspartiet (0,21 %). Röstandelen för resterande partier som fick röster i riksdagsvalet var totalt 0,71 %. 12 Om nuvarande mandatfördelningsmetod behållits (eller Haagenbach-Bischoff’s metod använts) skulle sverigedemokraterna vunnit valkretsmandat i Stockholms och i Skåne läns södra valkrets. Med Hare’s metod hade partiet vunnit ett valkretsmandat även i Skåne läns norra och östra valkrets och med uddatalsmetoden dessutom ytterligare ett valkretsmandat i Skåne läns västra valkrets. Med heltalsmetoden hade (sd) inte kommit in i riksdagen, trots frånvaron av småpartispärrar.

mandat” i stället tillfalla de två stora partierna och i synnerhet socialdemokraterna, som inte skulle vara långt från egen riksdagsmajoritet, trots knappt 35 % av rösterna. Detta bidrar till att scenario 4 är den situation där valet av mandatfördelningsmetod skulle ha spelat störst roll för mandatutfallet. Om man jämför fördelningarna vid användning av heltalsmetoden respektive Hare’s metod skiljer det 40 mandat för socialdemokraterna och 110 mandat summerat över alla partier.

Sammanfattningsvis tyder de kontrafaktiska riksdagsvalen 2006 på att ett enkelt byte av mandatfördelningsmetod skulle ha spelat ganska liten roll för mandatutfallet. Om man däremot skulle ha tagit bort småpartispärren och/eller utjämningsmandaten hade även valet av mandatfördelningsmetod blivit viktigare. Vid nationella mandatfördelningar, när många mandat skall fördelas, visar sig kvotmetoderna ge något mer proportionella utfall än divisorsmetoderna. När mandatfördelningen sker på valkretsnivå, utan utjämningsmandat, ger i stället uddatalsmetoden det mest proportionella utfallet. Den jämkade uddatalsmetoden ger generellt något mindre proportionella resultat än de tre nämnda metoderna, medan heltalsmetoden avviker kraftigt i disproportionell riktning jämfört med resten.

Mönstret sammanfaller med forskningsresultat som presenteras i en artikel av Schuster m.fl. Där undersöks snedfördelning av mandat (seat bias) mellan partier av olika storlek vid en jämförelse av Hare’s metod, heltalsmetoden och uddatalsmetoden (Schuster et al. 2003). Undersökningen görs på data från parlamentsval i den tyska delstaten Bayern och den schweiziska kantonen Solothurn samt till det amerikanska Representanthuset. Forskarna finner att vare sig Hare’s metod eller uddatalsmetoden ger någon systematisk fördel till partier baserade på deras storlek. Heltalsmetoden gynnar dock generellt stora partier på små partiers bekostnad.

5.2. Valdeltagande

Ett vanligt skäl till att länder byter valsystem är en förhoppning om att valdeltagandet skall öka. Forskning visar att valdeltagandet generellt sett är högre i länder med proportionella eller blandade proportionella valsystem än i länder med rena eller blandade majoritetsvalsystem (Norris 2002). Anledningen antas dels vara att proportionella system ökar det politiska systemets legitimitet då

fler grupper i samhället känner sig representerade, dels att färre röstberättigade kommer att känna att deras röst är bortkastad.

I tabellerna 7a–b undersöks sambandet mellan de undersökta ländernas valsystemstyp och valdeltagande. Parlamenten står i tabell 7a ordnade i fallande skala efter valdeltagandet i det senaste valet. Valsystemstypen är naturligtvis långtifrån den enda faktorn i ett lands valprocedur som är av betydelse för valdeltagandet. Därför redovisas i tabellerna 7a–b också ett antal andra faktorer som kan förväntas påverka valdeltagandet.

En faktor som självklart torde vara av betydelse är exempelvis om det är frivilligt att gå och rösta eller om röstandet gjorts obligatoriskt med sanktion för dem som avstår. Om man inte vill tvinga medborgarna att rösta kan man i stället underlätta deras möjligheter att göra så. En sådan åtgärd är att potentiella väljare ges möjlighet att förtidsrösta. I tabellerna 7a–b redovisas om länderna tillåter generell förtidsröstning, dvs. om det inte krävs en särskild ansökan i förväg och om möjligheten gäller alla röstberättigade, inte bara vissa grupper (interner, militärer, svårt sjuka o.d.). Ett annat sätt att underlätta röstandet är att förlägga valet till en arbetsfri dag, för att minska medborgarnas kostnad för att rösta. I tabell 7a–b inkluderas därför även uppgift om de nationella parlamentsvalen i de undersökta länderna inträffar på arbetsfria dagar (helgdagar eller dagar som gjorts arbetsfria just på grund av valet) eller inte.

Av de fyra faktorer som jämförs i tabellerna 7a–b förefaller det som om obligatorisk röstning är den enskilt viktigaste faktorn för ett högt valdeltagande. De fyra system som har obligatorisk röstning var också de som hade de fyra högsta nivåerna på valdeltagandet vid sitt senaste val. Genomsnittsvaldeltagandet vid senaste val i systemen med obligatorisk röstning ligger också 25 procentenheter över nivån i systemen med frivillig röstning. En marginell positiv effekt kan noteras av att valdagen hålls arbetsfri. Möjlighet till generell förtida röstning verkar däremot inte ha någon positiv effekt på valdeltagandet. Negativa incitament – piska – förefaller således effektivare än positiva incitament – morötter – för att höja valdeltagandet.

Men av tabellerna 7a–b framgår att också valsystemet spelar roll för valdeltagandet i de undersökta länderna på det sätt som forskning tidigare visat. Det genomsnittliga valdeltagandet i det senaste valet var ca 65 respektive 60 procent i de rena och blandade majoritetsvalsystemen, medan det låg på ca 80 respektive 75

procent i rena och blandade proportionella system. Det kan konstateras att alla de nordiska länderna utom Finland ligger över genomsnittet i hela länderurvalet på ca 71 procent.

Något oroväckande är att de tre nyaste demokratierna i urvalet Ungern, Litauen och Polen uppvisar lågt eller mycket lågt valdeltagande i det senaste valet. Valdeltagandet i dessa länder har också sjunkit sedan demokratiseringen, i synnerhet vid jämförelse med de första valen efter kommunistregimernas fall. En tolkning kan vara att demokratin ännu inte har slagit några fasta rötter i länderna i det forna östblocket.

Men en annan tolkning är att dessa länder bara är en del av den allmänna trend av sjunkande valdeltagande som kan utläsas ur tabell 7a. Valdeltagandet har sjunkit i valen till samtliga parlamentskammare i urvalet utom den spanska Deputeradekammaren och det japanska Representanthuset, vid en jämförelse mellan det senaste valet och genomsnittet för perioden 1979–2006.

5.3. Könsrepresentation

Kvinnlig rösträtt är numera ett självklart kriterium för att en stat skall kunna kallas demokratisk. Könsfördelningen bland ledamöterna i världens parlament indikerar emellertid att kvinnliga kandidater fortfarande är färre och har svårare att bli valda än sina manliga medtävlare. Som framgår av tabell 8a ligger också genomsnittsandelen kvinnor i länderurvalet på bara 24,1 procent. Variationen är emellertid stor mellan de olika länderna. I urvalet har Sverige efter 2006 års val en så gott som helt jämn könsfördelning, 47,0 procent. Lägst andel finns i det japanska Representanthuset där endast 9,0 procent av ledamöterna är kvinnor.

Orsakerna till dessa och andra skillnader i representationen av kvinnor och män i nationell parlament är mångfacetterade, men i statsvetenskaplig forskning pekas ofta valsystemet ut som en viktig faktor (exempelvis Norris 2002). Proportionella valsystem antas generellt leda till jämnare könsfördelning än majoritetsvalsystem. Den förmodade orsaksmekanismen är att partiernas nomineringsorganisationer undviker att nominera en kvinna, om endast ett mandat per valkrets står på spel, medan man i proportionella system med flermandatsvalkretsar i högre utsträckning också placerar kvinnor på valbar plats.

På senare tid har också lagstadgad könskvotering införts i vissa länder, som ett sätt att utjämna representationsskillnader baserade på kön.13 Lagstiftningen är generellt utformad så att en viss andel av personerna på varje partis lista måste tillhöra varje kön. I vissa fall specificeras också att alla toppkandidater inte får vara av samma kön. Lagstadgad könskvotering introducerades i framför allt vissa sydamerikanska länder under 1990-talet (Dahlerup & Freidenvall 2005). Men även i länderurvalet finns exempel på lagstadgad könskvotering, varför även sambandet mellan kvotering och könsrepresentation undersöks.

Om man studerar tabellerna 8a–b kan man först konstatera att det faktum att en kammare över huvud taget är direkt folkvald leder till att andelen kvinnor är något högre än om den exempelvis väljs av andra politiker eller utses av regeringen.

Men av tabellerna framgår också att hypotesen om valsystemets betydelse för könsrepresentationen får starkt stöd sett till de studerade länderna. Andelen kvinnor i parlamentskammare valda enligt rent majoritära principer är bara ca 19 procent. I kammare valda med blandade majoritetsvalsystem är kvinnorna ytterligare något färre. Kammaren med högst andel kvinnor bland majoritetsvalsystemen – den spanska Senaten – har ca en fjärdedel kvinnliga ledamöter och den placerar sig därmed först på 16:e plats bland de 40 kammare som ingår i urvalet.

Nio av de tio kammare som har högst kvinnorepresentation har valts enligt rent proportionella principer. Den genomsnittliga andelen kvinnor är ca 29 procent, dvs. ca 10 procentenheter högre än i den majoritärt valda parlamenten. För de två blandat proportionella systemen är genomsnittet ytterligare något högre. Den svenska Riksdagen står i viss särklass med sina 47 procent kvinnor, vilket är 9 procentenheter högre än det andraplacerade norska Stortinget. De fyra nordiska länderna utom Island innehar också de fyra toppositionerna.

Det är vanskligt att säga något definitivt om sambandet mellan lagstadgad könskvotering av partiernas nomineringar och könsrepresentationen i parlamentet, eftersom kvotering bara tillämpas till fyra av de 40 studerade kamrarna. Tabell 8b indikerar att andelen kvinnor i genomsnitt är något högre i de länder som tillämpar kvotering, men variationen är stor.

13 Sedan tidigare är det i relativt många västeuropeiska länder redan ganska vanligt med könskvotering som partierna själva ålagt sig. Det handlar i förkommande fall vanligtvis om socialdemokratiska, kommunistiska och gröna partier.

6. Representation på överstatlig och subnationell nivå

Demokratisk representation är inte endast en nationell angelägenhet. Demokratiska val företas bland länderna i urvalet till beslutande församlingar på delstatsnivå, regional nivå och lokal nivå. Från 1979 och framåt har också medborgarna i de länder som varit medlemmar i EU (och dess föregångare) kunnat delta i direkta val till Europaparlamentet. I detta avsnitt presenteras de valsystem som de i länderurvalet ingående medlemsländerna använder vid valen till Europaparlamentet. Skillnader i representationsegenskaper mellan de nationella delegationer som väljs till Europaparlamentet och de nationella parlamenten undersöks också. Slutligen berörs frågan om skilda eller gemensamma valdagar för nationella respektive regionala/lokala val.

6.1. Valsystem till Europaparlamentet

Sedan 1979 har Europaparlamentets ledamöter valts i direkta val i samtliga medlemsländer. De flesta av den tidens medlemsländer använde proportionella listsystem vid sina nationella val och det var därför naturligt att använda sådana system även för valen till Europaparlamentet. Undantagen utgjordes av Storbritannien och Frankrike, men endast Storbritannien valde att använde samma majoritetsvalsystem som vid de nationella underhusvalen. Även Storbritannien bytte till ett proportionellt system till valen 1999. Genom Rådsbeslut 8964/02 gjordes år 2002 proportionella valsystem obligatoriska i valen till Europaparlamentet i alla medlemsländer. Listsystem eller STV får användas. Beslutet fastställer också att om en småpartispärr används får den inte vara högre än 5 procent.

Samtliga 17 EU-medlemmar i rapportens länderurval använder följaktligen ett proportionellt valsystem. På Irland (och i den nordirländska valkretsen i Storbritannien) används STV, medan

övriga 16 använder listsystem. Av tabell 9a framgår att Europaparlamentarikerna i majoriteten av länderna i urvalet, däribland Sverige, väljs i en enda nationell valkrets. Ett par av de större medlemsländerna – Frankrike och Storbritannien – men också Belgien och Irland använder däremot subnationella valkretsar även vid EU-valen.1

Tio av de 17 länderna använder heltalsmetoden vid fördelning av mandaten, medan fyra använder Hare’s metod.2 Sverige är i EUsammanhang ensamt om att använda den jämkade uddatalsmetoden. Knappt hälften av länderna tillämpar en småpartispärr, vilket innebär att användningen ungefärligen följer det nationella mönstret. Belgien, Nederländerna, Italien och Spanien tillämpar dock inte spärr på EU-nivå, trots att de gör det på nationell nivå, medan situationen för Frankrike är den omvända. Spärrarna ligger på den av unionen fastställda maxnivån, 5 procent, utom i Sverige och Österrike, där spärren ligger på 4 procent. När det slutligen gäller tillämpningen av personval finns endast en avvikelse från det nationella mönstret: de italienska väljarna har möjlighet till personval på EU-nivå, men inte på nationell nivå.

6.2. Representationsskillnader mellan Europaval och nationella val

Som framgått är medlemsländernas valsystem till Europavalen förhållandevis likartade och i de flesta fall också relativt lika respektive lands nationella system. Men ger de också samma effekt med avseende på de olika representationsegenskaper som tidigare diskuterats för nationella parlament? I tabell 9b jämförs valdeltagandet, disproportionaliteten, det effektiva antalet partier samt andelen kvinnor i de nationella delegationerna till Europaparlamentet respektive de nationella parlamenten/-underhusen.

Med ledning av de första två kolumnerna i tabell 9b kan man konstatera att trots att alla länder tillämpar proportionella valsystem till Europaparlamentet ligger valdeltagandet lägre eller mycket lägre än vid valen till de nationella parlamenten.

1 Även Italien och Polen har subnationella valkretsar som används vid fördelningen av mandat inom partierna, men som inte har någon betydelse för fördelningen av mandat

mellan partierna.

2 I Nederländerna används dock Hare’s kvot för den huvudsakliga fördelningen av mandaten, medan heltalsmetoden, snarare än jämförelse av decimalrester, avgör vilka partier som tilldelas resterande mandat.

Kolumnerna visar det genomsnittliga valdeltagandet i EU-val respektive nationella val från och med 1979 (eller landets inträde i EU) till och med 2004 års EU-val. Endast ungefär hälften av de röstberättigade röstar vid EU-valen, vilket i genomsnitt är ca 22 procentenheter lägre än vid de nationella valen. Den huvudsakliga förklaringen ligger i att de europeiska väljarna fortfarande betraktar valen till EU-parlamentet som sekundära. Det exceptionellt låga deltagandet i länder med hög andel EU-skeptiska medborgare – exempelvis Sverige, Storbritannien och Polen – tyder på att också attityden till unionen är en viktig faktor.

När det gäller disproportionaliteten i de valsystem som används till EU- respektive nationell nivå, utgörs den viktigaste skillnaden av den högre disproportionalitet i EU-valet (exempelvis i Sverige) som beror på att de nationella delegationerna är mindre än de nationella parlamenten. Men man kan också notera att disporportionaliteten som förväntat är mycket lägre vid EU-valen än de nationella valen i Frankrike och Storbritannien, som tillämpar olika typer av valsystem på de båda nivåerna.

Av tabell 9b framgår också att partisystemen är något bredare på den europeiska nivån än på den nationella. Medlemsländerna har i genomsnitt ca 0,5 fler effektiva partier i sina delegationer till Europaparlamentet än i de nationella parlamenten. Detta beror till en del på skillnader i valsystemsanknutna faktorer vid Europavalen, som de proportionella valsystemen, de nationella valkretsarna och det faktum att småpartispärrar är något ovanligare. Men en annan viktig faktor är säkerligen också att partier med inställningen till EU som ideologisk grund har varit mer framgångsrika att ta plats i Europaparlamentet än i de nationella parlamenten.

När det slutligen gäller könsfördelningen bland parlamentsledamöterna kan konstateras att de nationella delegationerna till Europaparlamentet i genomsnitt består av en tredjedel kvinnor, vilket är sju procentenheter högre än andelen kvinnor i de nationella parlamenten. Skillnaden är särskilt anmärkningsvärd vad gäller Frankrike, Irland och Ungern. I det franska fallet, där skillnaden är större än 30 procentenheter, skulle den kunna förklaras av den lagstadgade könskvotering som sedan år 2000 skall tillämpas vid alla proportionella val, dit Europavalen, men inte valen till Nationalförsamlingen räknas.

6.3. Sambandet mellan val på nationell och subnationell nivå

Den svenska debatten om gemensamma eller skilda valdagar till riksdag respektive till landsting och kommuner har pågått sedan grundlagsreformerna på 1970-talet. Den senaste utredningen som utförligt behandlade frågan var 1999 års författningsutredning. Utredningsmajoriteten förordade då att den gemensamma valdagen skulle bibehållas. Man motsatte sig också en övergång till val på våren. I båda fallen var det befarat minskade valdeltagandet i de kommunala valen en viktig faktor i ställningstagandet.

I rapportens urval är Sverige det enda land där ordinarie val till det nationella parlamentet och valda församlingar på subnationell nivå måste företas på samma dag. De flesta schweiziska val på kantonal nivå sker dock också samtidigt med valen till Statsrådet. I ytterligare 11 av länderna i urvalet – Belgien, Danmark, Irland, Italien, Kanada, Litauen, Polen, Portugal, Spanien, Storbritannien och USA – är gemensamma val till det nationella parlamentet och val på regional eller kommunal nivå i princip möjliga att hålla på samma dag. I praktiken sker detta dock väldigt sällan i de nämnda länderna, förutom USA. I resterande 12 länder – Australien, Finland, Frankrike, Island, Japan, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Polen, Tyskland, Ungern och Österrike – är det inte möjligt att hålla val till det nationella parlamentet samma dag som val till regionala eller lokala församlingar.

Valsäsong?

I den svenska debatten om gemensam valdag har ett argument mot att flytta riksdagsvalen till våren varit att valdeltagandet då skulle riskera att sjunka. En möjlighet om man vill undersöka om denna farhåga stämmer är att göra en jämförelse mellan länder med val vid olika tidpunkter. Problemet med ett sådant upplägg är att det är svårt att vara säker på att effekterna inte har med andra skillnader mellan länderna och deras politiska klimat att göra. Helst skulle man därför vilja undersöka valdeltagandet vid olika tidpunkter i ett och samma land.

En sådan undersökning görs av Rallings m.fl. som studerat mer än 4 000 fyllnadsval i Storbritannien, vilka fördelat sig över i princip hela kalenderåret (Rallings et al. 2003). Och det visar sig mycket

riktigt att väljarnas demokratiska engagemang är väderberoende eller snarare beroende på när det hinner bli mörkt på valdagen. Forskarna finner att valdeltagandet är som högst när det är som ljusast under vår- och försommarmånaderna mars till juni. Lägst är valdeltagandet när det är som mörkast mellan november och januari. I den brittiska kontexten skulle en förflyttning av ett val från exempelvis september till maj öka valdeltagandet med 5,2 procentenheter.

7. Reformer och reformdiskussioner

De senaste decennierna har varit en tid av utbredd förändring av valsystemen till det nationella parlamentet. I inte mindre än 19 av de 25 studerade länderna har minst en signifikant förändring genomförts. Reformer och reformförslag ges en kort beskrivning i bilaga 2.

Den tydligaste förändringstrenden har varit den ökade övergången till blandade valsystem. Först kan konstateras att i synnerhet blandade majoritetsvalsystem var mycket populära när de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa och Kaukasus skulle välja valsystem. Ungern, Bulgarien, Ryssland, Albanien, Ukraina, Litauen m.fl har valt olika typer av blandade system. I de nya demokratierna förklarades valet av blandade system av en önskan om att inte lägga alla ägg i samma korg i den osäkra situation som rådde. Med mycket begränsad erfarenhet av demokratiska val föreföll det rimligt att kombinera olika system för demokratisk representation i valsystemet (Birch et al. 2002).

Men det är inte endast i de forna kommuniststaternas konstitutionella experimentverkstäder som de blandade valsystemen vunnit terräng. Tre OECD-demokratier – Japan, Italien och Nya Zeeland – gick också över till blandade valsystem under 1990-talet, även om Italien därefter hunnit byta ytterligare en gång.1 Bevekelsegrunderna för att gå över till blandade system skilde sig emellertid både inbördes mellan de tre länderna och från östblocksländerna.

I Nya Zeeland berodde övergången från ett majoritetsvalsystem av brittiskt snitt till ett blandat proportionellt valsystem på väljarnas missnöje med att inte kunna utkräva ansvar av båda de dominerande partierna (Denemark 2005). I Italien handlade övergången från ett proportionellt system med starkt

1 Som en del av samma trend mot blandade system skulle även Israels återtagna reform (1996–2001) med direktvald premiärminister kunna ses, även om den inte direkt gällde själva valsystemet (Isaksson 2001).

personvalsinslag till ett blandat proportionellt system utan personvalsinslag på väljarnas missnöje med korruptionen i politiken (som delvis kopplades till personvalsinslaget) och med oförmågan att skapa starka regeringar (Katz 2005). I Japan slutligen var det missnöjet med det gamla majoritära SNTV-systemets inslag av fraktionsbildning och röstköp inom partierna som ledde till en övergång till ett blandat majoritetsvalsystem (Reed & Thies 2005). I både Nya Zeeland och Italien föregicks reformerna av folkomröstningar.

Den enda förändring av valsystemet i sin helhet bland de studerade länderna i övrigt är Italiens återkomst till ett proportionellt system 2005. Det nya systemet är konstitutionellt innovativt i så måtto att det på ett unikt sätt introducerar ett majoritärt element i ett i grunden proportionellt system genom den ”vinnarbonus” som den vinnande koalitionen tilldelas om den inte har lyckats vinna en bred majoritet på egen hand. Syftet är naturligtvis att skapa majoritetsregeringar som är starka nog att överleva begränsade avhopp eller avvikelser.

Även i Storbritannien har emellertid frågan om en totalrevision av det nationella valsystemet varit levande under de senaste decennierna och i synnerhet sedan labours återkomst till makten 1997. Såväl i valen till de regionala parlament som skapats i Skottland, Wales och Nordirland, som i valen till Europaparlamentet används numera andra valsystem än FPTP. En statlig utredning föreslog också 1998 en ändring av valsystemet till Underhuset till ett majoritärt AV-system men med utjämningsmandat. Förslaget vann dock inte tillräckligt politiskt stöd.

När det gäller förändringar i graden av proportionalitet finns ingen genomgående trend. I Danmark (2007) och på Island (2000) har man gått i riktning mot ökad proportionalitet genom att minska antalet valkretsar utan att minska kammarstorleken. Norge har gått i samma riktning genom införandet av utjämningsmandat 1988 och ökningen av såväl det totala mandatantalet som utjämningsmandaten som kammarstorleken 2003. I dessa fall kan redan proportionella system sägas ha blivit än mer proportionella.

Polens vid demokratiseringen extremt proportionella system har i stället gjorts mindre proportionellt genom att landet delats in i fler valkretsar (1993) och att den nationella valkretsen tagits bort (2001). Diskussion om att frångå den nationella valkretsen har också förts i Nederländerna under 1990-talet. I alla de tre forna öststaterna – Litauen, Polen och Ungern – där partisystemen var

extremt svaga och splittrade, liksom i Israel, har småpartispärrarna höjts och proportionaliteten minskats.

En trend är att vissa länder velat knyta närmare band mellan väljare och valda genom att förstärka personvalsinslagen i sina valsystem. Sverige införde personval 1998 och Litauen gjorde det 2000. Även i Norge föreslog en statlig utredning 2002 införande av personval på nationell nivå, men förslaget har inte blivit verklighet. I Österrike minskades kraven för att det redan existerande personvalet skulle få genomslag. Liknande förslag, som dock inte genomförts har diskuterades i Nederländerna i 1990-talets början. Gemensamt för alla dessa genomförda och föreslagna förändringar är emellertid att personvalsinslaget förblir relativt marginellt i respektive system. Italien och Japan – som hade betydligt starkare personvalsinslag – har gått i motsatt riktning genom att byta till valsystem utan personvalsinslag.

En tydlig, men hittills inte särskilt stark, trend gäller införandet av lagstadgad könskvotering på partilistorna i valen till det nationella parlamentet. Italien var först ut 1993, men reformen förklarades grundlagsstridig av landets författningsdomstol och upphörde att gälla 1995. Belgien (1994), Frankrike (1999) och Portugal (2006) har däremot infört lagstadgad kvotering på partilistorna. En liknande reform har också diskuterats i Schweiz.

Även om det inte utgör en del av själva valsystemet kan slutligen nämnas att diskussioner om att införa möjligheter till elektronisk röstning har förts i en handfull länder. En del av diskussionen har gällt möjligheten att rösta och lagra röster elektroniskt i traditionella vallokaler, vilket redan är möjligt i bl.a. Belgien och Nederländerna. Men på längre sikt diskuteras också möjlighet för väljaren att rösta elektroniskt hemifrån. I exempelvis Finland behandlas under 2006 ett regeringsförslag om en grundlagsändring som öppnar för att båda dessa alternativ skall vara möjliga att införa när så önskas.

8. Sverige i ett internationellt perspektiv

Det svenska valsystemet har, med undantag för förlängningen av den ordinarie valperioden och införandet av ett personvalsmoment, förblivit sig likt sedan grundlagsreformerna på 1970-talet. I detta avslutande avsnitt skall det svenska valsystemet sättas in i ett internationellt perspektiv och slutsatser gällande eventuella reformbehov diskuteras mot bakgrund av länderjämförelsen.

Sverige hade vid valet 2006 en disproportionalitet på 2,04, klart lägre än genomsnittet räknat på alla länder i rapporten, men bara knappt under genomsnittet bland de proportionella systemen (se tabellerna 6a–b). Antalet effektiva partier, 4,15, ligger något under genomsnittet för proportionella system. Riksdagen är däremot betydligt större i förhållande till valmanskåren, bara 19 300 röstberättigade per ledamot, än genomsnittet i urvalet.

Som framgått av rapporten avgörs graden av proportionalitet inte bara av vilken typ av valsystem en stat har, utan också på den kombinerade effekten av faktorer som valkretsindelning, förekomsten av utjämningsmandat, småpartispärr, beräkningsmetod och kammarens storlek. Justeringar i något av dessa avseenden bör därför analyseras i ett sammanhang.

Nivån på proportionaliteten kan justeras så att man antingen närmar sig det demokratiska idealet att varje röst skall vara lika mycket värd (lägre disproportionalitet) eller det demokratiska idealet att väljarnas röster skall ha en tydligt ansvarsutkrävande effekt i förhållande till regeringsmakten (högre disproportionalitet). Disproportionaliteten kan sänkas genom att exempelvis göra valkretsarna färre och större, övergå till en annan beräkningsmetod – uddatalsmetoden, Hare’s metod och Haagenbach-Bischoff’s metod ger i genomsnitt mer proportionella resultat – eller genom att ta bort småpartispärren. Disproportionaliteten kan höjas genom att exempelvis ta bort utjämningsmandaten eller övergå till heltalsmetoden vid mandatfördelningen.

Det är emellertid värt att notera att det inte bara är nivån på disproportionaliteten som är av intresse i sammanhanget, utan även hur den påverkar olika typer av partier. Samma totalnivå på disproportionaliteten kan gynna eller missgynna partier av olika storlek, beroende på vilken mix av konstitutionella instrument som använts för att uppnå den gällande graden av proportionalitet.

I det svenska systemet skapar beräkningsmetoden – den jämkade uddatalsmetoden – viss disproportionalitet till fördel för stora och medelstora partier på mindre partiers bekostnad. Utjämningsmandaten reducerar disproportionaliteten på ett sätt som framför allt gynnar små partier. Småpartispärren skapar i sin tur ytterligare disproportionalitet, med de riktigt små partierna som förlorare. Sammantaget kan sägas att den relativt begränsade disproportionalitet som finns i det svenska valsystemet består av att stora partier gynnas med ett par procentenheter och att riktigt små partier missgynnas med ett par procentenheter, medan systemet är förhållandevis neutralt (dvs. proportionellt) med avseende på små och medelstora partier.

En reform där ett borttagande av utjämningsmandaten kombineras med ett borttagande av småpartispärren och en övergång till den ”rena” uddatalsmetoden skulle leda till en marginellt högre disproportionalitet (2,67 för 2006 års val) och något fler effektiva partier (4,26 för 2006 års val). Trots att nivån på proportionaliteten skulle bli i stort sett oförändrad kan en sådan reform sägas medföra ett antal fördelar jämfört med nuvarande system. I kombination skulle justeringarna leda till att disproportionaliteten fördelade sig jämnare över stora och små partier, och väljarnas röster därmed bli mer likvärdiga. Borttagandet av

småpartispärren skulle ge väljare som inte känner sig hemma i de

etablerade partierna chans till representation på nationell nivå. Det strategiska röstandet kan också förväntas minska om spärren togs bort. Borttagandet av utjämningsmandaten skulle samtidigt se till att inflytandet för de minsta partierna inte blir oproportioneligt stort. Att ta bort utjämningsmandaten vore också det naturligaste sättet att minska riksdagens storlek i riktning mot den europeiska nivån. Det lokala sambandet blir slutligen något tydligare genom reformen utan att proportionaliteten blir sämre, eftersom den

”rena” uddatalsmetoden skulle ge mindre partier en rättvisare chans

att vinna valkretsmandat.

När det gäller könsrepresentation har Sverige efter det senaste valet en så gott som helt jämn fördelning mellan kvinnor, 47

procent, och män, 53 procent. Det är också den överlägset jämnaste fördelningen av länderna i urvalet. Det är därför svårt att se att någon förändring av valsystemet i detta avseende – i form av exempelvis lagstadgad kvotering – skulle vara nödvändig i Sverige.

Det svenska valdeltagandet i riksdagsvalet, 82 procent vid 2006 års val, räcker till en tionde plats i länderurvalet, vilket är klart över genomsnittet. Sverige har dock, fram till det senaste valet, varit en del av en internationell trend av sjunkande valdeltagande i de nationella parlamentsvalen. I valen till Europaparlamentet är det svenska valdeltagandet, 39,4 procent vid valen 2004, bland de lägsta i urvalet. Oron för valdeltagandet är tydlig i såväl de senaste decenniernas demokratiutredningar som i Grundlagsutredningens direktiv, både avseende den sjunkande trenden i riksdagsvalen och den extremt låga nivån i Europaparlamentsvalen. Det torde emellertid vara svårt att peka på någon tydlig koppling mellan det – relativt sett – låga valdeltagandet och utformningen av nuvarande valsystem. Det mest effektiva sättet att öka valdeltagandet tycks vara att göra röstningshandlingen obligatorisk. Bortsett från en sådan åtgärd förefaller den viktigaste faktorn för att öka valdeltagandet vara att använda ett proportionellt valsystem, vilket Sverige redan gör. Vare sig orsakerna till det låga valdeltagandet eller lösningen på problemet ligger antagligen i modifikationer av valsystemet.

Den institutionella reform som ändå genomförts på valsystemsområdet är införandet av personval. Huvudavsikten var att synliggöra partiernas kandidater och stärka banden mellan väljare och valda (SOU 1993:21 s. 50f.). Reformen kan, åtminstone för valen till riksdagen, knappast anses ha uppfyllt sitt syfte i detta avseende. Andelen väljare som utnyttjade möjligheten att personrösta var ca 30 procent vid det första tillfället 1998 och har sjunkit sedan dess. Andelen väljare som korrekt kunde nämna minst en (1) kandidat i sin valkrets vid 2002 års val var heller inte högre än 30 procent och har snarast sjunkit efter införandet av personval (Holmberg & Oscarsson 2004, s. 185ff.). Någon indirekt, positiv effekt på valdeltagandet kan inte skönjas, då de tre val där personval tillämpats har haft det lägsta valdeltagandet sedan 1950-talet. Väljarnas inflytande över vilka som blivit invalda i riksdagen har inte heller ökat nämnvärt med personval. Antalet direkt personvalda ledamöter har bara varit 12, 10 respektive 6 av 349 stycken, vilket motsvarar en nedgång från 3,4 procent 1998 till 1,7 procent 2006.

En viktig orsak till personvalsreformens dåliga genomslagskraft är begränsningen att riksdagskandidater måste uppnå minst 8 procent av partiets röster i valkretsen för att partiernas nomineringsordning skall rubbas.1 I debatten har därför höjts röster för att sänka eller helt avveckla denna spärr. Det finns emellertid inget vare sig i denna rapport eller i annan forskning som tyder på att valdeltagandet skulle vara högre i system med starka personvalsinslag. Däremot leder personvalsinslag både generellt och i det svenska fallet till en oönskad effekt, nämligen lägre partisammanhållning (jfr exempelvis Depauw & Martin 2005 och Davidsson 2006). Försämrad partisammanhållning innebär sämre möjlighet för väljarna att utkräva ansvar i parlamentariska demokratier som den svenska, där partierna även fortsättningsvis förväntas vara de dominerande aktörerna. Om det hittills relativt svaga personvalsinslaget skall justeras talar därför mycket för att det snarast borde vara i riktning mot att helt ta bort personvalet snarare än att förstärka det.

Sammanfattningsvis framstår det svenska valsystemet, med proportionella listval under begränsade möjligheter till personval, som ett relativt genomsnittligt europeiskt system. Rapporten har heller inte uppdagat några anomalier i det svenska systemet som skulle tyda på ett påtagligt reformbehov. De i detta avsnitt diskuterade justeringarna skulle emellertid – på marginalen – göra riksdagen mer normaldimensionerad, göra väljarnas röster mer likvärdiga utan att försvåra regeringsbildningen, samt stärka möjligheterna till demokratiskt ansvarsutkrävande.

1 Av den utvärdering som riksdagen gjorde av personvalet 2002 framgår att en hypotetisk ökning från ca 30 till 50 procent personröstare i 2002 års hade resulterat i att de direkt personvalda med bibehållen spärrnivå varit 25 stycken i stället för 10 stycken. En ungefär lika stor effekt skulle ha erhållits om spärrnivån sänkts till samma nivå som tillämpas i Europavalen och de kommunala valen, dvs. 5 procent. Nielsen (2003), s. 30 och 58ff.

Referenser

Litteratur

Birch, S. (2003) Electoral Systems and Poltical Transformation in

Post-Communist Europe, New York:Palgrave Macmillan.

Birch, S., Millard, F., Popescu, M. & Williams, K. (2002) Embodying Democracy: Electoral System Design in Post-Communist Europe, New York:Palgrave Macmillan.

Dahlerup, D. & Freidenvall, L. (2005) ”Quotas as a ’Fast Track’ to Equal Political Representation for Women”, International Feminist

Journal of Politics 7:1.

Davidsson, L. (2004) Kammare, kommuner och kabinett, Stockholm:SNS.

Davidsson, L. (2006) I linje med partiet? Maktspel och lojalitet i den

svenska riksdagen, Stockholm:SNS.

Denemark, D. (2004) ”Choosing MMP in New Zealand: Explaining the 1993 Electoral Reform” i Shugart, M. & Wattenberg, M. (2004) (eds) Mixed-Member Electoral Systems: Best

of Both Worlds?, Oxford:Oxford University Press.

Depauw, S. & Martin, S. (2005) ”Legislative Party Discipline and Cohesion in Comparative Perspective” Paper prepared for ECPR Granada 2005 Conference Workshop #25.

Ds Ju 1986:1 Valsystem i 20 länder. En översikt.

Duverger, M. (1954) Political Parties: Their Organization and

Activity in the Modern State, London:Methuen.

Gallagher, M. (1991) ”Proportionality, Disproportionality and Electoral Systems” i Electoral Studies 10:33-51.

Holmberg, S. & Oscarsson, H. (2004) Väljare. Svenskt

väljarbeteende under 50 år., Stockholm: Norstedts Juridik.

Katz, R. (2004) ”Reforming the Italian Electoral Law, 1993” i Shugart, M. & Wattenberg, M. (2004) (eds) Mixed-Member

Electoral Systems: Best of Both Worlds?, Oxford:Oxford University

Press.

Lundell, K. (2004) ”Determinants of Candidate Selection: The Degree of Centralization in a Comparative Perspective”, Party

Politics 10:1.

Nielsen, P. (2003) Personvalet 2002, Riksdagens utredningar Konstitutionsutskottet (2003/04:URD6).

Norris, P. (2002) Democratic Phoenix : Reinventing Political

Activism, Cambridge:Cambridge University Press.

Rallings, C., Thrasher, M. & Borisyuk, G. (2003) ”Seasonal Factors, Voter Fatigue and the Costs of Voting” i Electoral Studies 22:65-79.

Reed, S. & Thies, M. (2004) ”The Causes of Electoral Reform in Japan” i Shugart, M. & Wattenberg, M. (2004) (eds) Mixed-

Member Electoral Systems: Best of Both Worlds?, Oxford:Oxford

University Press.

Schuster, K., Pukelsheim, F., Drton, M. & Draper, N. (2003) ”Seat Biases of Apportionment Methods for Proportional Representation” i Electoral Studies 22:651-676.

Shugart, M. & Wattenberg, M. (2004) (eds) Mixed-Member

Electoral Systems: Best of Both Worlds?, Oxford:Oxford University

Press.

SOU 1993:21Ökat personval. Betänkande av Personvalskommittén.

Taagepera, R. (2002) ”Nationwide Threshold of Representation” i

Electoral Studies 21:383-401.

Taagepera, R. & Grofman, B. (2003) ”Mapping the Indices of Seats-Votes Disproportionality and Inter-election Volatility” i

Party Politics 9:6.

Internetkällor

ACE Project, databas sammanställd av ACE, tillgänglig på

www.aceproject.org. Uppgifterna inhämtade under augusti 2006.

Election Guide, databas sammanställd av IFES, tillgänglig på

www.electionguide.org. Uppgifterna inhämtade under augusti 2006.

Electoral Reform, Parliamentary Representation and the British MEP, forskningsprojekt om brittiska Europaparlamentarikers

representationsroller, tillgänglig på www.meps.org.uk. Uppgifterna inhämtade under augusti 2006.

Europavalet 10-13 juni 2004, Europaparlamentets valsida, till-

gänglig på www.elections2004.eu.int/elections.html. Uppgifterna inhämtade under augusti 2006.

PARLINE, databas sammanställd av Interparliamentary Union

(IPU), tillgänglig på www.ipu.org/parline-e/parlinesearch.asp. Uppgifter inhämtade under augusti 2006.

Quota Database, databas sammanställd av International IDEA och

Stockholms universitet, tillgänglig på www.quotaproject.org. Uppgifter inhämtade under augusti 2006.

Tabeller och figurer

Tabell 1 Direktvalda ledamöter i nationella parlament

Land Kammare Valsätt Ledamöter 1 Röstberättigade

(milj) 2

Röstberättigade/ ledamot

Australien Representanthuset

Majoritetsval (AV) 150 13,06 87 100

Senaten Proportionellt (STV) 76 13,06 171 800 Belgien Representant-

huset

Proportionellt 150 7,57 50 50 0

Senaten Proportionellt 40 av 74 7,57 106 600 Danmark Folketinget Proportionellt 179 4,00 22 300 Finland Riksdagen Proportionellt 200 4,17 20 900 Frankrike National-

församlingen

Majoritetsval (2 omgångar)

577 40,97 71 000

Senaten

Ej direktval

331 3 - -

Irland Representant-

huset

Proportionellt (STV) 166

2,95 17 800

Senaten

Ej direktval

60

-

-

Island Alltinget Proportionellt 63 0,21 3 300 Israel Knesset Proportionellt 120 5,01 41 800 Italien Deputerande-

kammaren

Proportionellt 630 47,16 74 900

Senaten Proportionellt 315 av 322

? ?

Japan Representant-

huset

Blandat – majoritetsval

480 103,36 215 300

Rådskammaren Blandat –

majoritetsval

242 103,36 427 100

Kanada Underhuset Majoritetsval 308 22,81 74 100 Senaten

Ej direktval

105

-

-

Litauen Sejmen Blandat –

majoritetsval

141 2,67 18 900

Nederländerna Representant-

huset

Proportionellt 150 16,11 107 400

Senaten

Ej direktval

75

-

-

Nya Zeeland Representanthuset

Blandat – proportionellt

120 2,82 23 500

Norge Stortinget Proportionellt 169 3,42 20 200 Polen Sejmen Proportionellt 460 30,23 65 700 Senaten Majoritetsval 100 30,23 302 300 Portugal Republik-

församlingen

Proportionellt 230 8,79 38 20 0

Schweiz Nationalrådet Proportionellt 200 4,76 23 800 Statsrådet Majoritetsval4 46 ? ? Spanien Deputerande-

kammaren

Proportionellt 350 33,47 95 600

Senaten Majoritetsval 208 av 259

33,47 160 9005

Storbritannien Underhuset Majoritetsval 646 44,18 68 400 Överhuset

Ej direktval

721

-

-

Sverige Riksdagen Proportionellt 349 6,72 19 300 Tyskland Förbundsdagen Blandat –

proportionellt

598 61,87 103 500

Förbundsrådet

Ej direktval

69

-

-

Ungern National-

församlingen

Blandat – majoritetsval

386 8,05 20 900

USA Representant-

huset

Majoritetsval 435 210,42 483 700

Senaten Majoritetsval

100 210,42 2 104 200

Österrike Nationalrådet Proportionellt 183 5,91 32 300 Förbundsrådet

Ej direktval

62

-

-

1 I tabellen anges det formella mandatantalet. I blandade proportionella valsystem, som det tyska och det

nyzeeländska, kan valutgången medföra att mandattalet tillåts öka över den formella nivån med s.k. överhängsmandat.

2

Tabellen anger antalet röstberättigade vid senaste val.

3

Mandatantalet i den franska senaten kommer successivt att höjas till 346 år 2011 för att bättre

"représenter la réalité démographique et les collectivités territoriales".

4

Majoritära valsystem i alla 26 kantoner och halvkantoner utom en, där valsystemet är proportionellt.

5

Beräknat på de 208 direktvalda mandaten.

Tabell 2 Ej direktvalda ledamöter i nationella parlament

Land Kammare Ledamöter Tillsättningsorgan System

Belgien Senaten 34 av 74 Språkgruppernas parlament/Övriga senatorer/Kungafamiljen

Språkgruppernas parlament tillsätter 21 ledamöter, 10 ledamöter koopteras av de direktvalda senatorerna. Medlemmar av kungafamiljen kan också ta plats i senaten (f.n. 3 stycken).

Frankrike Senaten 331

1

Ledamöter av lokala och regionala församlingar

Ledamöter från mindre departement väljs med ett majoritetsvalsystem och de från större departement väljs med ett proportionellt system.

2

Irland Senaten 60 PM/Medborgare med

examen från två universitet/ Representanthuset, avgående senaten och länsparlament

De tre tillsättningsorganen utser 11, 6 respektive 43 ledamöter. De 6 måste ha examen från något av två universitet. De 43 väljs ur 5 paneler representerande olika samhällsintressen.

Italien Senaten 7 av 322 Presidenten Utnämningar av tidigare presidenter och framstående medborgare. Kanada Senaten 105 Generalguvernören på

PM:s begäran

Utnämningar av framstående medborgare från respektive delstat.

Nederländerna

Senaten 75 Provinsråden Proportionellt val i 12 provinsråd.

Spanien Senaten 51 av 259 Parlamenten i de autonoma territorierna

Proportionellt val i 17 valkretsar motsvarande de autonoma territorierna.

Storbritannien

Överhuset 721 Monarken på PM:s

begäran/ Anglikanska kyrkan/Adelsätter

603 ledamöter har utnämnts som framstående medborgare. 26 ledamöter har plats i kraft av kyrkoämbeten. 92 är ledamöter genom arv.

Tyskland Förbunds-

rådet

69 Delstatsregeringarna Ledamöterna utses av de 16 delstatsregeringarna.

Österrike Förbunds-

rådet

62 Delstatsparlamenten Ledamöterna utses proportionellt så att de avspeglar sammansättningen i de 9 delstatsparlamenten.

1 Mandatantalet i den franska senaten kommer successivt att höjas till 346 stycken år 2011 för att bättre "représenter la réalité démographique et les collectivités territoriales". 2 När utvidgningsreformen till 346 senatorer är klar år 2011 kommer 180 senatorer att vara proportionellt valda och 166 senatorer vara majoritärt valda.

Tabell 3 Valperiod och uppplösningsrätt

Land Kammare Valperiod

Släpning Upplösningsrätt Val till parlament eller underhus 1979-2006 (varav upplösningsval)

Australien Representanthuset

3 Nej

Generalguvernören

1. vid konflikt mellan kamrarna1

2. på PM:s begäran.

10 (7)

Senaten 6/32 Ja, hälften vart

3:e år /Nej3

Generalguvernören vid

konflikt mellan kamrarna4.

-

Belgien Representant-

huset

4 Nej

Monarken efter

godkännande av representanthusets majoritet5

1. om regeringen avgått

2. om regeringen förlorat en förtroendeomröstning

Automatiskt vid

grundlagsändring.

7 (5)

Senaten 4 Nej

Automatiskt vid

upplösning av representanthuset.

-

Danmark Folketinget 4 Nej Monarken på PM:s

begäran.

Automatiskt vid

grundlagsändring.

9 (7)

Finland Riksdagen 4 Nej Presidenten på PM:s

begäran.

7 (0)

Frankrike National-

församlingen

5 Nej

Presidenten efter att ha

rådfrågat PM och parlamentets talmän6.

6 (3)

Senaten 67 Ja, 1/3 vartannat år8

Nej -

Irland Representant-

huset

5 Nej

Presidenten på PM:s

begäran.9

8 (7)

Senaten 5 Nej

Automatiskt vid

upplösning av representanthuset.

-

Island Alltinget 4 Nej Presidenten på PM:s

begäran.

Automatiskt

1. om en av parlamentet initierad folkomröstning om presidenten inte går igenom

2. vid grundlagsändring.

6 (0)

Israel Knesset 4 Nej Knesset genom särskild

lag.

9 (7)

Italien Deputerande-

kammaren

5 Nej

Presidenten efter att ha

rådfrågat talmannen10.

8 (5)

Senaten 5 Nej

Presidenten efter att ha

rådfrågat talmannen11.

-

Japan Representant-

huset

4 Nej

Monarken på PM:s

begäran.

10 (10)

Rådskammaren 6 Ja, hälften vart

3:e år

Nej -

1 Upplösning får dock inte ske om minde än 6 månader återstår av representanthusets mandatperiod. 2 6 år för de 72 delstatssenatorerna och 3 år för de 4 territoriesenatorerna. 3 För territoriesenatorerna tillämpas inte släpande mandatperioder: alla 4 byts ut vart 3:e år. 4 Upplösning får dock inte ske om minde än 6 månader återstår av representanthusets mandatperiod. En delstatsguvernör kan i förtid avsluta mandatet för ”sina” senatorer och besluta om nyval. 5 I båda fallen krävs också att representanthuset inte förmått presentera en ny PM-kandidat. 6 Nationalförsamlingen får inte upplösas igen inom 1 år från det val som följer på en upplösning. 7 Kortad från 9 år från och med år 2003. 8 Från och med år 2010 kommer i stället hälften att bytas ut vart 3:e år. 9 Presidenten kan dock vägra upplösning om PM inte åtnjuter representanthusets förtroende. 10 Upplösning får inte ske under de 6 sista månaderna av presidentens ämbetsperiod, om den inte helt eller delvis sammanfaller med de 6 sista månaderna av representanthusets mandatperiod. 11 Upplösning får inte ske under de 6 sista månaderna av presidentens ämbetsperiod, om den inte helt eller delvis sammanfaller med de 6 sista månaderna av senatens mandatperiod.

Japan Rådskammaren 6 Ja, hälften vart

3:e år

Nej -

Kanada Underhuset 5 Nej Generalguvernören på

PM:s begäran.

9 (7)

Senaten T o m 75

år

Ja, när vakanser uppstår

Nej -

Litauen Sejmen 4 Nej Sejmen med 3/5-majoritet

Presidenten

1. om regeringen inte kan presentera ett program1

2. om regeringens program förkastats av parlamentet två gånger2

3. på PM:s begäran om regeringen förlorat en förtroendeomröstning.

4 (1)

Nederländerna Representant-

huset

4 Nej

Monarken på PM:s

begäran.

Automatiskt

1. vid grundlagsändring

2. vid monarkens död.

7 (2)

Senaten 4 Nej Monarken på PM:s

begäran. Den nyvalda senaten fullföljer bara den upplösta senatens mandatperiod.

Automatiskt vid

monarkens död.

-

Nya Zeeland Representanthuset

3 Nej

Generalguvernören på

PM:s begäran.

9 (0)

Norge Stortinget 4 Nej Nej

7 (0)

Polen Sejmen 4 Nej Sejmen med 2/3-majoritet

Presidenten efter att ha

rådfrågat parlamentets talmän3

1. om regeringsbildningen misslyckas4

2. om ingen statsbudget antagits5.

5 (2)

Senaten 4 Nej

Automatiskt vid

upplösning av sejmen.

-

Portugal Republik-

församlingen

4 Nej

Presidenten efter att ha

rådfrågat regeringen och partier som är representerade i republikförsamlingen6.

10 (6)

Schweiz Nationalrådet 4 Nej Automatiskt vid

fullständig grundlagsändring.

7 (0)

Statsrådet 4 Nej

Automatiskt vid

fullständig grundlagsändring.

-

Spanien Deputerande-

kammaren

4 Nej

PM efter att ha rådfrågat

regeringen7.

Monarken med

talmannens godkännande vid misslyckad regeringsbildning8.

Automatiskt vid

grundlagsändring.

8 (6)

1 Tidsfristen är 30 dagar efter att regeringen presenterats för parlamentet. 2 Tidsfristen är 60 dagar efter att regeringen presenterats för parlamentet. 3 Beslut om upplösning är däremot explicit undantagna från listan av beslut för vilka presidenten måste inhämta PM:s godkännande. 4 Aktörerna har tre chanser att under en period om maximalt 56 dagar presentera en regering som har sejmens förtroende. 5 Tidsfristen är 4 månader. 6 Upplösning får inte ske under de 6 första månaderna av mandatperioden eller under de 6 sista månaderna av presidentens mandatperiod. 7 Upplösning får inte ske förrän tidigast 1 år efter tidigare upplösning eller under ett misstroendeomröstningsförfarande. 8 Tidsfristen är två månader.

Spanien Senaten 4 Nej PM efter att ha rådfrågat

regeringen1.

Automatiskt vid

upplösning av deputerandekammaren.

-

Storbritannien Underhuset 5 Nej

Monarken på PM:s

begäran.

7 (6)

Överhuset Livstid Nej Nej - Sverige Riksdagen 4 Nej Regeringen2

Automatiskt vid

misslyckad regeringsbildning.3 Den nyvalda riksdagen fullföljer bara den upplösta riksdagens mandatperiod.

9 (0)

Tyskland Förbundsdagen 4 Nej Presidenten

1. vid misslyckad regeringsbildning4

2. på PM:s begäran om regeringen förlorat en förtroendeomröstning5.

8 (4)

Förbundsrådet Varierar Ja, genom olika

valdagar i delstaterna

Nej -

Ungern National-

församlingen

4 Nej

Nationalförsamlingen Presidenten efter att ha

rådfrågat PM, talmannen och partier som är representerade i nationalförsamlingen

1. om regeringen för 4:e gången på ett år förlorar en förtroendeomröstning

2. om presidentens PMförslag inte godkänts6.

4 (0)

USA Representant-

huset

2 Nej Nej

14 (0)

Senaten 6 Ja, 1/3 vartannat år

Nej -

Österrike Nationalrådet 4 Nej Nationalrådet genom

särskild lag.

Presidenten7Automatiskt om en av

parlamentet initierad folkomröstning om presidenten inte går igenom.

9 (5)

Förbundsrådet Varierar Ja, genom olika

valdagar i delstaterna

Nej -

1 Upplösning får inte ske förrän tidigast 1 år efter tidigare upplösning eller under ett er under ett misstroendeomröstningsförfarande. 2 Expeditionsministär kan inte besluta om upplösning. Upplösning får ske tidigast 3 månader efter nyvald riksdags första sammanträde. 3 Fyra försök görs att bilda en regering som har riksdagens förtroende. Extraval hålls inte om det är mindre än 3 månader kvar till ordinarie val. 4 Beslut om upplösning är explicit undantaget från listan av beslut för vilka presidenten måste inhämta PM:s godkännande. Aktörerna har tre chanser att under en period om maximalt 14 dagar presentera en regering som har förtroende hos en absolut majoritet av Förbundsdagens medlemmar. 5 Tidsfristen är 21 dagar från den förlorade förtroendeomröstningen. 6 Tidsfristen är 40 dagar. 7 Men bara en gång ”av samma skäl”.

Figur 1 Valsystem

Val i 2 omgångar

Majoritetsvalsystem

Blandade valsystem

Absolut majoritet

Alternativ vote (AV)

Blandade majoritära system

(MMM)

Blandade proportionella system

(MMP)

First past the post (FPTP)

Single Non-Transferrable

Vote (SNTV)

Listsystem

Single Transferrable Vote (STV)

Hare’s metod

Hagenbach-Bischoff´s metod

Heltalsmetoden

(d’Hondt)

Uddatalsmetoden

(St. Laguë)

Jämkade uddatals-

metoden

(modified St. Laguë)

Block vote

Relativ majoritet

Kvotmetoder

Proportionella valsystem Divisorsmetoder

Val i 2 omgångar

Majoritetsvalsystem

Blandade valsystem

Absolut majoritet

Alternativ vote (AV)

Blandade majoritära system

(MMM)

Blandade proportionella system

(MMP)

First past the post (FPTP)

Single Non-Transferrable

Vote (SNTV)

Listsystem

Single Transferrable Vote (STV)

Hare’s metod

Hagenbach-Bischoff´s metod

Heltalsmetoden

(d’Hondt)

Uddatalsmetoden

(St. Laguë)

Jämkade uddatals-

metoden

(modified St. Laguë)

Block vote

Relativ majoritet

Kvotmetoder

Proportionella valsystem Divisorsmetoder

Tabell 4a Parlamentskammare som väljs med majoritetsvalsystem

Land Kammare Mandat Valkretsar Mandat/valkr. (min-medianmax)

Röster Fördelningsprincip

Australien R.huset 150 150 1-1-1 Antal kandidater

Absolut majoritet – AV

Väljaren rangordnar valfritt antal kandidater. Därefter elimineras successivt kandidater med lägst antal försahandsröster och dessas andrahandsröster fördelas mellan övriga kandidater tills en kandidat når absolut majoritet.

Frankrike Nat.

församlingen

577 577 1-1-1 1 per omgång

Omg. 1: Absolut majoritet

1

Omg. 2: Flertal – FPTP

Om ingen kandidat får absolut majoritet går alla kandidater som fått minst 12,5 % vidare till en andra omgång, då flertal räcker. 2

Kanada Under-

huset

308 308 1-1-1 1 Flertal – FPTP

Polen Senaten 100 40 2-2-4 2-4 Flertal – Block vote

Väljaren får rösta på lika många kandidater som antalet valkretsmandat.

Schweitz Statsrådet 44 av 46

25

3

1-2-2 1 Varierar mellan

delstater

I vissa fall krävs absolut majoritet i två omgångar, i andra fall används enkel majoritet.

Spanien Senaten 208 av 259

4

52 1-4-4 1-3 Flertal – modif. Block vote

Väljaren får i de flesta valkretsar rösta på en kandidat färre än antalet valkretsmandat.

Storbritannien

Underhuset

646 646 1-1-1 1 Flertal – FPTP

USA R.huset 435 435 1-1-1 1 Flertal – FPTP

Senaten 100 100 1-1-1 1 Flertal – FPTP

1 Det krävs också 25 % valdeltagande för avgörande i den första omgången. 2 Om bara en kandidat skulle uppfylla villkoret om 12,5 % av rösterna i den första omgången får dock även kandidaten med näst flest röster ställa upp i en andra omgång. 3 I en ytterligare valkrets används ett proportionellt valsystem vid tillsättning av de 2 mandaten. 4 Ytterligare 51 mandat tillsätts indirekt.

Tabell 4b Parlamentskammare som väljs enligt proportionella valsystem

Land Kammare Mandat (UTJmandat)

Valkretsar Mandat/

valkrets (minmedianmax)

Röster Fördelningsprincip Spärr

Australien Senaten 76 8 2-12-12 Antal kandidater

STV (K) på valkretsnivå. Nej

Väljaren rangordnar valfritt antal kandidater. Kandidater som uppnår Droop’s kvot är valda. Eventuellt överskott för valda kandidater fördelas proportionellt mot andrahandsrösterna. Vid behov elimineras successivt kandidater med lägst antal förstahandsröster och dessas andrahandsröster fördelas mellan övriga kandidater tills rätt antal kandidater nått kvoten.

Belgien R.huset 150 11 4-15-24 1 Heltalsmetoden (D) på valkretsnivå.

Vk: 5 %

Senaten 40 av 74

1

2

2

15-20-25 1 Heltalsmetoden (D) på valkretsnivå.

Vk: 5 %

Valkretsarna utgörs av de två språkgrupperna. Väljarna indelas i valkretsar baserat på sitt partival (franska respektive flamländska partier).

Danmark Folketinget 175 av

179 (40)

1 (17)

3

2-8-22 1

Partifördelning:

Hare’s metod (K) på nationell nivå.

Valkretsmandat:

Heltalsmetoden (D) på valkretsnivå.

Utjämningsmandat:

Uddatalsmetoden (D) på regional nivå, Danska metoden (D) på valkretsnivå.

För UTJmandat:

N 2 % eller I 2 av 3 regioner röster motsvarande ett genomsnittligt VKmandat

eller

Ett VKmandat.

Den totala mandatfördelningen mellan partierna avgörs i praktiken i en nationell valkrets med Hare’s metod (K) mellan partier som klarar något av de tre spärrvillkoren, medan fördelningen av partiernas mandat på valkretsar sker med olika divisorsmetoder. Utjämningsmandatens fördelning på valkretsar sker i två steg: först till de tre regionerna, därefter till valkretsarna i respektive region.

Finland Riksdagen 199 av 200

14

4

6-13-33 1 Heltalsmetoden (D) på valkretsnivå.

Nej

Kandidaterna rangordnas efter personröster och tilldelas därefter jämförelsetal enligt Heltalsmetoden (D) baserade på sina partiers röstetal.

Irland R.huset 166 42 3-4-5 Antal kandidater

STV (K) på valkretsnivå. Nej

Väljaren rangordnar valfritt antal kandidater. Kandidater som uppnår Droop’s kvot är valda. Eventuellt överskott för valda kandidater fördelas proportionellt mot andrahandsrösterna. Vid behov elimineras successivt kandidater med lägst antal förstahandsröster och dessas andrahandsröster fördelas mellan övriga kandidater tills rätt antal kandidater nått kvoten.

Island Alltinget 63 (9)

6 10-10,5-11 1

Valkretsmandat:

Heltalsmetoden (D) på valkretsnivå.

Utjämningsmandat: Heltals-

metoden (D) på nationell nivå.

För UTJmandat:

N 5 %

Valkretsmandaten kompletteras med valkretsknutna utjämningsmandat, vars fördelning avgörs genom en beräkning av den totala mandatfördelningen med heltalsmetoden (D) på nationell nivå bland partier som klarat spärren.

Israel Knesset 120 1 - 1 Heltalsmetoden (D) på nationell nivå.

N 2 %

Italien D.kam-

maren

617 av

630

1 el 2 (26)

5

2-22-45 1 Partifördelning:

Hare’s metod (K) på nationell nivå.

Valkretsmandat:

Hare’s metod (K) på valkretsnivå.

Koalitioner:

N 10 %

Parti i koalition

N 2 %

6

Parti utanför koalition

N 4 %

7

1

Ytterligare 34 mandat tillsätts indirekt.

2

Formellt utgör också det tvåspråkiga Bryssel en egen valkrets, men vid röstfördelningen sorteras

Brysselbornas röster in i respektive språkgrupp.

3

Två ytterligare valkretsar utgörs av Färöarna respektive Grönland som vardera tillsätter ytterligare 2

mandat.

4

En ytterligare valkrets utgörs av Åland som tillsätter 1 mandat genom majoritetsval.

5

I en ytterligare valkrets tillsätts 1 mandat genom majoritetsval.

De 12 mandat som väljs av utomlands boende italienare bildar också en valkrets där mandatfördelningen beräknas separat från fördelningen av fastlandsmandaten. Valsystemet för denna valkrets är detsamma som för fastlandet, med undantag för att systemet med ”vinnarbonus” inte tillämpas.

6

Även det största parti inom varje koalition som inte når 2 %-gränsen får delta i mandatfördelningen.

7

Även partier för språkliga minoriteter som uppnår minst 20 % av rösterna i en valkrets får delta i

mandatfördelningen.

Ett system med nationell ”vinnarbonus” tillämpas som garanterar koalitionen med flest röster en representation om minst 340 mandat (55 %). Först beräknas en mandatfördelning i en nationell valkrets med Hare’s metod (K) bland partier som uppfyller något av spärrvillkoren. Om koalitionen med flest röster får minst 340 mandat gäller denna fördelning. Om så inte är fallet delas partier som klarar spärrvillkoren in i en ”valkrets” för vinnarkoalitionen och en för övriga partier. I den förstnämnda fördelas 340 mandat enligt Hare’s metod (K), medan övriga delar på 277 mandat enligt Hare’s metod (K). Slutligen fördelas mandaten i de 26 valkretsarna enligt Hare’s metod (K) på valkretsnivå men med bibehållen nationell proportionalitet.

Italien Senaten 301 av 322

1

18

2

2-10-47 1 Hare’s metod (K) på valkretsnivå

Koalitioner:

Vk 20 %

Parti i koalition

Vk 3 %

Parti utanför koalition

Vk 8 %

Ett system med ”vinnarbonus” tillämpas i varje valkrets som garanterar koalitionen med flest röster en representation om minst 55 % av valkretsens mandat.. Först beräknas en mandatfördelning med Hare’s metod (K) på valkretsnivå bland partier som uppfyller något av spärrvillkoren. I valkretsar där koalitionen med flest röster får minst 55 % av valkretsmandaten gäller denna fördelning. Om så inte är fallet fördelas 55 % av valkretsmandaten enligt Hare’s metod (K) mellan de av vinnarkoalitionens partier som klarat 3 %-spärren. Övriga 45 % fördelas på motsvarande sätt bland övriga partier som klarat något av spärrvillkoren.

Nederländerna R.huset 150 1 - 1 Heltalsmetoden (D) på nationell nivå

N 0,67%

Norge Stortinget 169 (19) 19 4-8-17 1

Valkretsmandat:

Jämkade uddatalsmodellen (D) på valkretsnivå

Utjämningsmandat:

Jämkade uddatalsmodellen (D) på nationell nivå

För UTJmandat:

N 4 %

Valkretsmandaten kompletteras med valkretsknutna utjämningsmandat, vars fördelning avgörs genom en beräkning av den totala mandatfördelningen med jämkade uddatalsmodellen (D) på nationell nivå bland partier som klarat spärren..

Polen Sejmen 460 41 7-11-19 1 Heltalsmetoden (D) på valkretsnivå

Koalitioner:

N 8 %

Partier:

N 5 %

3

Portugal R.försam-

lingen

230 22 2-6-48 1 Heltalsmetoden (D) på valkretsnivå

Nej

Schweiz N.rådet 195 av 200

21

4

2-7-34 2-34 Hagenbach-Bischoff’s metod

(K) på valkretsnivå med block vote

Nej

Väljaren har lika många röster som antalet valkretsmandat i valkretsen (block vote).

Spanien D.kam-

maren

348 av 350 50

5

3-5-35 1 Heltalsmetoden (D) på valkretsnivå

Vk 3 %

Sverige Riksdagen 349 (39) 29 2-9-34 1

Valkretsmandat:

Jämkade uddatalsmodellen (D) på valkretsnivå

Utjämningsmandat:

Jämkade uddatalsmodellen (D) på nationell nivå

N 4 %

eller

Vk 12%

För UTJmandat:

N 4 %

Vid fördelningen av ett partis utjämningsmandat på valkretsar används uddatalsmodellen (D) på nationell nivå.

Österrike N.rådet 183 9 reg &

43 vk

3-4-8 1

Valkretsmandat:

Hare’s metod (K) på valkretsnivå

Regionmandat:

Hare’s metod (K) på regional nivå

Utjämningsmandat:

Heltalsmetoden (D) på nationell nivå

För REG- & UTJ-mandat:

N 4 %

eller

1 VK-mandat

De partier som uppfyller villkoren deltar först i en fördelning av regionala mandat enligt Hare’s metod (K) på regional nivå. Slutligen fördelas utjämningsmandat i en nationell valkrets enligt heltalsmetoden (D).

1 7 ytterligare mandat tillsätts genom utnämningar. 2 Två valkretsar använder andra system. I en av dem tillsätts 6 mandat med majoritetsval och 1 med proportionellt val enligt heltalsmetoden (D). I den andra tillsätts 1 mandat genom majoritetsval. De 6 mandat som väljs av utomlands boende italienare bildar också en valkrets där mandatfördelningen beräknas separat från fördelningen av fastlandsmandaten. Valsystemet för denna valkrets är detsamma som för fastlandet, med undantag för att systemet med ”vinnarbonus” inte tillämpas. 3 Den nationella spärren gäller ej partier för språkliga minoriteter. 4 I 5 valkretsar som tillsätter 1 mandat vardera används majoritetsval. 5 Ytterligare två valkretsar utgörs av de autonoma städerna Ceuta och Mellilla, vilka tillsätter 1 mandat var genom majoritetsval.

Tabell 4c Parlamentskammare som väljs enligt blandade majoritetsvalsystem

Land Kammare Mandat Valkretsar

Mandat/valkrets (minmedianmax)

Röster Fördelningsprincip Spärr

Japan R.huset 300 300 1-1-1 1 Flertal – FPTP 1/6 av giltiga röster.

R.huset 180 1 (11) 6-16-30 1 Heltalsmetoden (D) på nationell nivå.

Nej

I den proportionella delen används i praktiken en nationell valkrets vid beräkningen av mandatfördelningen mellan partier, medan mandatens fördelning över landet styrs av indelningen i 11 valkretsar.

Japan R.kam-

maren

146 47 2-2-8 1 Flertal – SNTV 1/6 av giltiga röster.

R.kam-

maren

96 1 - 1 Heltalsmetoden (D)

på nationell nivå.

Nej

I den majoritära delen lägger väljaren en röst på en kandidat och de kandidater som får flest röster är valda.

Litauen Sejmen 71 71 1-1-1 1 per omg.

Omg. 1: Absolut majoritet

1

.

Omg. 2: Flertal – FPTP.

Nej

Sejmen 70 1 - 1 Hare’s metod (K)

på nationell nivå

2

.

N 5 %

I den majoritära delen går de två kandidater vidare till den andra omgången som fått flest röster i första. I den proportionella delen kan väljaren bara rösta på ett parti, men har 5 personröster.

Ungern N.försam-

lingen

176 176 1-1-1 1 Omg. 1: Absolut

majoritet

3

.

Omg. 2: Flertal – FPTP

4

.

Nej

N.försam-

lingen

210 20+1 u.s. 1 Hagenbach-

Bischoff’s metod (K) på valkretsnivå.

N 5 %

I den majoritära delen får alla kandidater ställa upp i andra omgången om valdeltagandet i den första var lägre än 50 %. Annars bara de som fick över 15 % i första omgången. 5 I den proportionella delen fördelas mandat först på valkretsnivå och därefter på nationell nivå.

1 Det krävs också 40 % valdeltagande för avgörande i den första omgången om inte vinnaren förutom absolut majoritet av de röstande också fått stöd av minst 20 % av de röstberättigade. 2 Valdeltagande på 25 % krävs, annars omval. 3 Det krävs också 50 % valdeltagande för avgörande i den första omgången. 4 För att valet skall vara giltigt krävs 25 % valdeltagande. 5 Om färre än fyra kandidater skulle uppfylla villkoret om 15 % av rösterna i den första omgången får de tre kandidaterna med flest röster ställa upp i en andra omgång.

Tabell 4d Parlamentskammare som väljs enligt blandade proportionella valsystem

Land Kammare Mandat Valkretsar

Mandat/ valkrets (minmedian-max)

Röster Fördelningsprincip

Spärr

Nya Zeeland N.försam-

lingen

69 69

1

1-1-1 1 Flertal – FPTP Nej

N.försam-

lingen

51 1 - 1 Uddatalsmetoden (D) på nationell nivå.

N 5 %

eller

1 VKmandat .

Den nationella fördelningen bland de proportionella rösterna avgör mandatfördelingen mellan partierna i hela valet. Om ett parti vunnit fler enmansvalkretsar än proportionellt får dessa behållas och läggs på kammarens sammanlagda mandattal. Vid tillsättningen av mandat kommer först de som vunnit enmansvalkretsar och därefter listvalda.

Tyskland F.dagen 299 299 1-1-1 1 Flertal – FPTP Nej F.dagen 299 1 (11) 2-10-70

2

1

Partifördelning:

Hare’s metod (K) på nationell nivå.

Valkretsmandat:

Hare’s metod (K) på valkretsnivå.

N 5 %

eller

3 VKmandat .

Den nationella fördelningen bland de proportionella rösterna avgör mandatfördelingen mellan partierna i hela valet. Om ett parti vunnit fler enmansvalkretsar än proportionellt får dessa behållas och läggs på kammarens sammanlagda mandattal. Vid tillsättningen av mandat kommer först de som vunnit enmansvalkretsar och därefter listvalda.

1 Sju av dessa är reserverade för maorikandidater. 2 Proceduren för fördelningen av mandat gör att antalet mandat i flermandatsvalkretsarna kan variera mellan olika val. Uppgifterna gäller valet 2005.

Tabell 5 Personval mellan ett partis kandidater

Land Kammare Valsystem Personval Antal Partiordning

Spärr Panachering

Australien R.huset Major. (AV) Nej1 - - - -

Senaten Prop. (STV) Frivilligt Rangordning av valfritt antal kandidater.

Ja Nej Ja

Väljaren anger en preferensordning av så många kandidater han/hon önskar.

Belgien R.huset Prop. Frivilligt 1 Ja H-B-kvot

av pröster.

Nej

Liströster ”fyller på” kandidaternas personröster i listordningen tills mandatkvoten nås. Om det skulle finnas mandat kvar att fylla när liströsterna ”tagit slut” tillsätts dessa enligt personröster.

Belgien Senaten Prop. Frivilligt 1 Ja H-B-kvot

av pröster.

Nej

Liströster ”fyller på” kandidaternas personröster i listordningen tills mandatkvoten nås. Om det skulle finnas mandat kvar att fylla när liströsterna ”tagit slut” tillsätts dessa enligt personröster.

Danmark Folketinget Prop. Frivilligt 1 Nej/Nej/ Ja

Nej/Nej/ H-B-kvot av pröster.

Nej

Varje parti avgör själv personvalsinslaget genom att välja någon av tre uppställningstyper på valsedeln. Vare sig vid sidoordnad eller kretsvis uppställning finns partiordning eller spärr. Vid kretsvis uppställning sammanräknas dock personröster i valkretsen med partirösterna i kandidatens uppställningskrets. 2 Vid kretsvis uppställning med partilista finns både partiordning och spärr.

Finland Riksdagen Prop. Obligatoriskt 1 Nej Nej Nej

Frankrike N.för-

samlingen

Major. (2 omg)

Nej - - - -

Irland R.huset Prop. (STV) Frivilligt Rangordning av valfritt antal kandidater.

Nej Nej Ja

Väljaren anger en preferensordning av så många kandidater han/hon önskar.

Island Alltinget Prop. Nej - - - -

Israel Knesset Prop. Nej - - - - Italien D.kammaren Prop. Nej - - - -

Senaten Prop. Nej - - - -

Japan R.huset Blandat –

major.

Nej

R.kammaren Blandat –

major.

Obligatoriskt i major.delen.

1 u.s. 1/6 av Harekvoten.

Nej

Kanada U.huset Major. Nej - - - -

Litauen Sejmen Blandat –

major.

Frivilligt i prop.delen.

5 Ja Varierar Nej

Partierna kan själva bestämma och måste i förväg deklarera om personrösterna eller listordningen skall vara avgörande.

Nederländerna

R.huset Prop. Obligatoriskt 1 Ja 25 % av

Harekvoten.

Nej

Nya Zeeland R.huset Blandat – prop.

Nej - - - -

Norge Stortinget Prop. Nej - - - - Polen Sejmen Prop. Obligatoriskt 1 Ja Nej Nej

Senaten Major. Obligatoriskt Antal vk-

mandat.

Nej Nej Ja

Portugal R.för-

samlingen

Prop. Nej - - - -

Schweiz N.rådet Prop. Frivilligt Antal vk-

mandat.

Ja3 Nej Ja

Systemet är också kumulativt, så att väljaren kan bestämma om han/hon vill använda 1 eller 2 av sina röster på en viss kandidat.

1 I princip vore personval möjligt om partierna valde att ställa upp med mer än en kandidat per valkrets, vilket de av taktiska skäl avstår från. 2 Detta medför att kandidater från stora uppställningskretsar gynnas. 3 Väljaren kan använda en förtryckt valsedel om han/hon vill följa partiets ”listordning”.

Schweiz Statsrådet Major. Nej - - - - Spanien D.kammaren Prop. Nej - - - -

Senaten Major. Obligatoriskt Ett färre än antalet vkmandat.

Nej Nej Ja

Storbritannien U.huset Major. Nej - - - - Sverige Riksdagen Prop. Frivilligt 1 Ja 8 % av pröster.

Nej

Tyskland F.dagen Blandat –

prop.

Nej - - - -

Ungern N.för-

samlingen

Blandat – major.

Nej - - - -

USA R.huset Major. Nej - - - - Senaten Major. Nej - - - - Österrike N.rådet Prop. Obligatoriskt 1 Ja 50 % av

Harekvoten på vk-nivå

eller

1/6 av pröster.

Nej

Tabell 6a Disproportionalitet och partisystem – länderurval

Kommentar: u.s. = uppgift saknas.

Land Kammare Valsätt Dispro-

portionalitet (senaste val)

Andel för de två största partierna (senaste val)

Effektivt antal partier (senaste val)

Frankrike National-

församlingen

Majoritetsval (2 omgångar)

17,70 86,3 % 2,24

Storbritannien

Underhuset Majoritetsval 16,57 85,6 % 2,47

Japan Representant-

huset

Blandat – majoritetsval

10,67 85,2 % 2,27

Kanada Underhuset Majoritetsval 8,01 73,7 % 3,22 Australien Representanthuset

Majoritetsval (AV)

7,51 89,3 % 2,34

Portugal Republik-

församlingen

Proportionellt 6,58 85,2 % 2,56

Irland Representant-

huset

Proportionellt (STV)

6,53 67,5 % 3,40

Polen Sejmen Proportionellt 5,98 62,6 % 4,26 Spanien Deputerande-

kammaren

Proportionellt 5,11 86,3 % 2,50

Belgien Representant-

huset

Proportionellt 4,73 33,3 % 7,03

Finland Riksdagen Proportionellt 3,71 53,3 % 4,93 Italien Deputerande-

kammaren

Proportionellt 3,46 57,1 % 5,08

Belgien Senaten Proportionellt 3,23 35,0 % 7,08 Schweiz Nationalrådet Proportionellt 3,18 53,5 % 6,60 Italien Senaten Proportionellt 3,02 44,8 % 6,70 USA Representant-

huset

Majoritetsval 2,92 99,8 % 2,00

Ungern National-

församlingen

Blandat – majoritetsval

2,89 85,5 % 2,61

Norge Stortinget Proportionellt 2,45 58,6 % 4,56 Tyskland Förbundsdagen Blandat –

proportionellt

2,39 73,0 % 3,44

Sverige Riksdagen Proportionellt 2,04 65,0 % 4,15 Israel Knesset Proportionellt 1,88 40,0 % 7,84 Island Alltinget Proportionellt 1,69 64,7 % 3,71 Österrike Nationalrådet Proportionellt 1,06 80,9 % 2,88 Danmark Folketinget Proportionellt 1,04 56,6 % 4,89 Nya Zeeland Representanthuset

Blandat – proportionellt

1,04 81,7 % 2,98

Nederländerna

Representanthuset

Proportionellt 1,00 57,3 % 4,74

Australien Senaten Proportionellt (STV)

u.s. 81,6 % 2,90

Japan Rådskammaren Blandat –

majoritetsval

u.s. 79,8 % 2,93

Litauen Sejmen Blandat –

majoritetsval

u.s. 45,4 % 6,21

Polen Senaten Majoritetsval u.s. 83,0 % 2,76 Schweiz Statsrådet Majoritetsval u.s. 63,0 % 3,74 Spanien Senaten Majoritetsval u.s. 88,0 % 2,52 USA Senaten Majoritetsval u.s. 99,0 % 2,02 Genomsnitt 4,86 69,7 % 3,93

Tabell 6b Disproportionalitet och partisystem – genomsnitt

Typ av valsystem Disproportionalitet (senaste val)

Andel för de två största partierna (senaste val)

Effektivt antal partier (senaste val)

Majroritetsval 10,5 85,3 % 2,6 Blandade majroritetsval 6,8 74,0 % 3,5 Blandade proportionella 1,7 77,4 % 3,2 Proportionella 3,3 59,7 % 4,

mandatfördelning på nationell nivå

1,5 59,3 % 4,7

mandatfördelning på valkretsnivå

4,6 60,3 % 5,0

8

Tabell 7a Valdeltagande – länderdata

Land Kammare Valsystem Obligatorisk röstning

Generell förtidsröstning

Valdag alltid ledig?

Valdeltagande (senaste val)

± valdeltagande (1979-2006)

Australien Senaten Prop.

(STV)

Ja Nej Ja 94,8 % - 0,3

Belgien Senaten Prop. Ja Nej Ja 94,4 % u.s. Australien R.huset Major. (AV)

Ja Nej Ja 94,3 % - 0,5

Belgien R.huset Prop. Ja Nej Ja 91,6 % - 0,8 Island Alltinget Prop. Nej Ja Ja 87,7 % - 0,1 Danmark Folketinget Prop. Nej Nej Nej 84,5 % - 1,6 Österrike N.rådet Prop. Nej

1

Nej Ja 84,3 % - 2,5

Italien D.kam-

maren

Prop. Nej Nej Ja (2 dgr) 83,6 % - 2,6

Italien Senaten Prop. Nej Nej Ja (2 dgr) 83,5 % u.s. Sverige Riksdagen Prop. Nej Ja Ja 82,0 % - 4,3 Nya Zeeland R.huset Blandat – prop.

Nej

2

Nej Ja 80,9 % - 5,3

Nederländerna R.huset Prop. Nej

3

Nej Nej

4

80,0 % - 0,6

Tyskland F.dagen Blandat –

prop.

Nej Nej Ja 77,7 % - 4,5

Norge Stortinget Prop. Nej Ja Nej 77,4 % - 1,9 Spanien Senaten Major. Nej Nej Ja 77,2 % u.s. Spanien D.kam-

maren

Prop. Nej Nej Ja 75,7 % + 2,2

Japan R.huset Blandat –

major.

Nej Nej Ja 67,5 % + 3,1

Finland Riksdagen Prop. Nej Ja Ja 66,7 % - 3,6 Kanada U.huset Major. Nej Ja Nej 64,9 % - 3,9 Ungern N.försam-

lingen

Blandat – major.

Nej Nej Ja 64,4 % - 1,4

5

Portugal R.försam-

lingen

Prop. Nej Nej Ja 64,3 % - 7,9

Israel Knesset Prop. Nej Nej Ja 63,5 % - 10,5 Irland R.huset Prop. (STV)

Nej Nej Nej 62,6 % - 7,1

Storbritannien U.huset Major. Nej Nej Nej 61,4 % - 9,2 USA R.huset Major. Nej Varierar Nej 60,9 % - 2,7 Frankrike N.försam-

lingen

Major. (2 omg)

Nej Nej Ja 60,3 % - 8,5

USA Senaten Major. Nej Varierar Nej ca 60 % u.s. Japan Råds-

kammaren

Blandat – major.

Nej Nej Ja 56,4 % u.s.

Litauen Sejmen Blandat –

major.

Nej Ja Ja 46,1 % - 12,0

6

Schweiz N.rådet Prop. Nej

7

Nej Ja 45,4 % - 0,5

Polen Sejmen Prop. Nej Nej Ja 40,6 % - 5,4

8

Polen Senaten Major. Nej Nej Ja 40,6 % u.s. Schweiz S.rådet Major. Nej

9

Nej Ja u.s. u.s.

Genomsnitt 71,1 % - 3,6

1 Fram till 1992 var emellertid detta en fråga för delstaterna och 3 delstater tillämpade obligatorisk röstning. 2 Att registrera sig för att rösta är emellertid obligatoriskt. 3 Röstpliken avskaffades 1970. 4 Arbetsgivare har dock en skyldighet att ge sina anställda möjlighet att rösta. 5 Jämförelsen avser endast de fyra val som hållits sedan kommunistregimens fall. 6 Jämförelsen avser endast de fyra val som hållits sedan kommunistregimens fall. 7 Undantag utgörs av kanonten Schaffhouse. 8 Jämförelsen avser endast de fem val som hållits sedan kommunistregimens fall. 9 Undantag utgörs av kanonten Schaffhouse.

e i

Tabell 7b Valdeltagande – genomsnitt

Valdeltagand

senaste val

Majoritetsvalsystem (N=8)

65,0 %

Blandade majoritetsvalsystem (N=4)

58,6 %

Blandade proportionella valsystem (N=2)

79,3 %

Proportionella valsystem (N=18)

75,7 %

Obligatorisk röstning (N=4)

93,8 %

Frivillig röstning (N=28)

67,9 %

Generell förtidsröstning (N=6)

70,8 %

Ej generell förtidsröstning (N=24)

72,1 %

Valdag ledig (N=24)

71,8 %

Valdag arbetsdag (N=8)

69,0 %

Tabell 8a Könsrepresentation – länderdata

Land Kammare Valsätt Lagstadgad könskvotering Andel kvinnor

Sverige Riksdagen Proportionellt -

47,0 %

Norge Stortinget Proportionellt -

37,9 %

Finland Riksdagen Proportionellt -

37,5 %

Danmark Folketinget Proportionellt -

36,9 %

Nederländerna Representanthuset Proportionellt -

36,7 %

Spanien Deputerande-

kammaren

Proportionellt -

36,0 %

Australien Senaten Proportionellt (STV) -

35,5 %

Belgien Representanthuset Proportionellt 50 % av varje kön på listor. De två toppkandidaterna får ej vara av samma kön.

35,3 %

Österrike Nationalrådet Proportionellt -

33,9 %

Kanada Senaten

Ej direktvalt

- 33,3 %

Tyskland Förbundsdagen Blandat –

proportionellt

- 32,6 %

Nya Zeeland Representanthuset Blandat – proportionellt

- 32,5 %

Nederländerna Senaten

Ej direktvalt -

32,0 %

Belgien Senaten Proportionellt 50 % av varje kön på listor. De två toppkandidaterna får ej vara av samma kön.

31,0 %

Island Alltinget Proportionellt -

30,2 %

Spanien Senaten Majoritetsval -

25,5 %

Schweiz Nationalrådet Proportionellt -

25,0 %

Australien Representanthuset Majoritetsval (AV) -

24,7 %

Schweiz Statsrådet Majoritetsval -

23,9 %

Litauen Sejmen Blandat –

majoritetsval

- 22,0 %

Portugal Republik-

församlingen

Proportionellt 33 % av varje kön på listor. Ej tre kandidater av samma kön i rad på listan.

21,3 %

Kanada Underhuset Majoritetsval -

20,8 %

Polen Sejmen Proportionellt -

20,4 %

Österrike Förbundsrådet Ej direktvalt -

20,3 %

Storbritannien Underhuset Majoritetsval -

19,8 %

Tyskland Förbundsrådet Ej direktvalt -

18,8 %

Italien Deputerande-

kammaren

Proportionellt -

17,3 %

Frankrike Senaten

Ej direktvalt

50 % av varje kön av ett partis samtliga kandidater.

16,9 %

Irland Senaten

Ej direktvalt -

16,7 %

Storbritannien Överhuset

Ej direktvalt -

15,4 %

USA Representanthuset Majoritetsval -

14,9 %

Israel Knesset Proportionellt -

14,2 %

Italien Senaten Proportionellt -

14,0 %

USA Senaten Majoritetsval -

14,0 %

Japan Rådskammaren Blandat –

majoritetsval

- 13,6 %

Irland Representanthuset Proportionellt (STV) -

13,3 %

Polen Senaten Majoritetsval -

13,0 %

Frankrike National-

församlingen

Majoritetsval -

12,1 %

Ungern Nationalförsamlingen Blandat –

majoritetsval

- 10,4 %

Japan Representanthuset Blandat –

majoritetsval

- 9,0 %

Genomsnitt

24,1 %

Tabell 8b Könsrepresentation – genomsnitt

Andel kvinnor år 2006

Direktvalda kammare (N=33)

24,6 %

Ej direktvalda kammare (N=7)

21,9 %

Majoritetsvalsystem (N=9)

18,7 %

Blandade majoritetsvalsystem (N=4)

13,8 %

Blandade proportionella valsystem (N=2)

32,6 %

Proportionella valsystem (N=18)

29,1 %

Lagstadgad könskvotering (N=4)

26,1 %

Ej lagstadgad könskvotering (N=36)

23,9 %

Tabell 9a Valsystem till Europaparlamentet

Land Mandat Rösträtt

Valbarhet Vk Fördelning Spärr Personval

Belgien 24 18 21 3 List-HT, vk-nivå

1

. - Frivilligt, valfria p-röster, partiets H-B-kvot.

Frankrike 78 18 23 8 List-HT, vk-nivå. V 5 % Nej Italien 78 18 25 1 (5)

List-Hare n-nivå

2

. - Frivilligt, tre p-röster, ingen spärr.

Nederländerna

27 18 18 1 List-Hare n-nivå,

varefter List-HT för kvarvarande mandat.

- Obligatoriskt,

en p-röst, 10 % valkvot.

Tyskland 99 18 18 1 List-Hare n-nivå. N 5 % Nej Danmark 14 18 18 1 List-HT n-nivå. N 5 % Frivilligt, en p-röst, ingen spärr/ partiets H-B-kvot

3

.

Irland 13 18 21 4 List-STV vk-nivå.

- Obligatoriskt, valfria p-röster, ingen spärr.

Storbritannien

78 18 21 12 List-HT, vk-nivå

(i 11 vk). STV vk-nivå (i Nordirland).

- Nej

Portugal 24 18 18 1 List-HT n-nivå. - Nej Spanien 54 18 18 1 List-HT n-nivå. - Nej Finland 14 18 18 1 List-HT n-nivå. - Obligatoriskt, en pröst, ingen spärr. Sverige 19 18 18 1 List-jUT n-nivå. N 4 % Frivilligt, en p-röst, 5 % partiröster. Österrike 18 18 19 1 List-HT n-nivå. N 4 % Frivilligt, en p-röst, 7 % partiröster. Litauen 13 18 21 1 List-Hare n-nivå. N 5 % Frivilligt, fem p-röster, ingen spärr. Polen 54 18 21 1 (1 3)

List-HT n-nivå

4

. N 5 % ?

Ungern 24 18 18 1 List-HT n-nivå. N 5 % Nej

Kommentar: De heldragna strecken delar in länderna efter när de blev medlemmar i

EG/EU.

1 Valkretsarna motsvarar språkgrupper. 2 Därefter PR-Hare för att fördela mandat mellan 5 valkretsar. 3 Partierna avgör själva hur stor roll personrösterna skall spela genom valet av typ av kandidatuppställning på valsedeln. 4 Därefter PR-Hare för att fördela mandat mellan 13 valkretsar.

Tabell 9b Representationsskillnader mellan Europaval och nationella val

(underhus)

Land Valdel.

(inträd-2004)

± nat. parlament

Dispr. (2004)

± nat. parlament

Eff. # partier (2004)

± nat. parlament

Kvin. repre. (2004)

± nat. parlament

Belgien 91,1 % - 1,3 4,52 - 0,21 8,00 + 0,97 33,3 % - 2,0 Frankrike 51,4 - 17,4 9,64 - 8,114,14 + 1,90 43,6 % + 31,5 Italien 78,1 - 8,1 0,95 - 2,51 5,78 + 0,70 20,5 % + 3,2 Nederländerna

43,4 - 37,2 2,55 + 1,55 5,56 + 0,82 44,4 % + 7,7

Tyskland 55,5 - 26,7 3,38 + 0,99 3,96 + 0,52 31,3 % - 1,3 Danmark 49,6 - 36,5 4,48 + 3,44 4,90 + 0,01 35,7 % - 1,2 Irland 55,6 - 14,1 8,29 + 1,76 3,60 + 0,20 38,5 % + 25,2 Storbritannien

33,4 - 37,2 7,70 - 8,87 4,38 + 1,91 24,4 % + 4,6

Portugal 47,5 - 18,4 4,95 - 1,63 2,50 - 0,06 25,0 % + 3,7 Spanien 58,1 - 15,8 3,02 - 2,09 2,41 - 0,09 33,3 % - 2,7 Finland 44,3 - 22,6 5,84 + 2,13 4,45 - 0,48 35,7 % - 1,7 Sverige 39,4 - 41,4 3,15 + 2,02 5,92 + 1,69 57,9 % + 12,6 Österrike 53,2 - 30,4 8,51 + 7,45 3,45 + 0,57 33,3 % + 0,6 Litauen 48,4 + 2,3 6,91 u.s. 4,33 - 1,88 38,5 % + 16,5 Polen 20,9 - 19,7 3,61 - 2,37 6,13 + 1,87 13,0 % - 7,4 Ungern 38,5 - 25,9 3,06 + 0,17 2,50 - 0,11 33,3 % + 22,9 Genomsnitt 50,5 - 21,9 5,04 - 0,42 4,50 + 0,53 33,9 % + 7,0

1 Jämförelse görs med näst senaste valet till Nationalförsamlingen (1997).