1 §  Till allmänfarliga sjukdomar hänföres

grupp III (huvudsakligen sjukdomar i centrala nervsystemet)

1. meningokocksjukdom meningitis meningococcica et meningococcaemia 11. polio polimyelitis acuta 12. primär, icke varig meningitis et meningoencephalitis hjärn- och hjärn- serosa primaria hinneinflammation

grupp IV (huvudsakligen leversjukdomar)

1. Weils sjukdom och andra leptospirosis leptospiroser 14. epidemisk gulsot hepatitis epidemica 15. inokulationsgulsot hepatitis ex inoculatione

grupp V (övriga akuta infektionssjukdomar)

1. difteri diphtheria 17. mjältbrand anthrax 18. papegojsjuka och andra ornithosis ornithoser 19. fläckfeber febris exanthematica 20. återfallsfeber febris recurrens

grupp VI (mycobakteriella sjukdomar)

1. tuberkulos tuberculosis 22. lepra lepra

Förordning (1976:44).

2 §  Läkare som konstaterar eller misstänker allmänfarlig sjukdom hos någon som han undersöker eller behandlar skall meddela föreskrifter för att hindra spridning av smitta. Den läkare som har den sjuke i sin vård skall se till att föreskrifterna följes.

3 §  Om distriktsläkare får veta, att fall av allmänfarlig sjukdom inträffat eller misstänkes ha inträffat inom hans distrikt, skall han antingen själv eller genom distriktssköterska eller miljö- och hälsovårdsnämndens personal meddela nödvändiga föreskrifter för att hindra spridning av smitta, om sådana icke meddelats enligt 2 §. Han skall också se till att meddelade föreskrifter följes.

Distriktsläkaren skall bege sig till platsen för inträffat fall av allmänfarlig sjukdom, om det fordras för att fullgöra vad som sägs i första stycket. Detsamma gäller misstänkt fall av allmänfarlig sjukdom om besök på platsen kan anses påkallat för att utröna om sådan sjukdom föreligger. Förordning (1988:59).

4 §  Länsstyrelse kan förordna, att allmän sammankomst eller offentlig tillställning icke får hållas inom länet eller del därav, när det är påkallat med hänsyn till förekomsten av allmänfarlig sjukdom.

5 §  Om en läkare på sjukvårdsanstalt avser att skriva ut en patient som för smitta av allmänfarlig sjukdom, skall han före utskrivningen samråda med distriktsläkaren, stadsläkaren eller motsvarande läkare i den kommun, där patienten skall vistas. Lider patienten av tuberkulos, skall läkaren samråda även med tuberkulosdispensären på orten.

Skrivs patienten ut skall miljö- och hälsovårdsnämnden i vistelsekommunen och den läkare som utsetts enligt 2 § smittskyddslagen (1968:231) samt i förekommande fall tuberkulosdispensären underrättas. I underrättelsen skall anges de föreskrifter som patienten erhållit för att hindra spridning av smitta.

Den läkare som utsetts enligt 2 § smittskyddslagen (1968:231) betecknas i denna kungörelse smittskyddsläkare.

Socialstyrelsen kan beträffande viss sjukdom medge undantag från föreskrifterna i första och andra styckena. Förordning (1988:59).

6 §  Till veneriska sjukdomar hänföres

6 a §  Bestämmelserna i 16 § andra stycket och 28 §smittskyddslagen (1968:231) tillämpas beträffande infektion av HIV. I fråga om sådan infektion gäller också uppgiftsskyldighet som anges i 18 § nämnda lag för

1. myndigheter som genom sin verksamhet får kännedom om uppgifter av betydelse för smittskyddsverksamheten,
2. personal inom enskild hälso- och sjukvård som i sin yrkesutövning står under tillsyn av socialstyrelsen. Förordning (1987:271).

7 §  Läkare som konstaterar eller misstänker venerisk sjukdom hos någon som han undersöker eller behandlar skall upplysa patienten om sjukdomens art och smittfarlighet samt meddela honom föreskrifter om sjukdomens behandling och om åtgärder för att hindra spridning av smitta.

Är den sjuke på grund av sjukdom eller psykisk utvecklingsstörning ur stånd att taga vård om sig i detta hänseende skall läkaren lämna den som har vård om patienten underrättelse om sjukdomen och de föreskrifter som meddelats. Om läkaren med hänsyn till omständigheterna anser det påkallat får han lämna sådan underrättelse även i annat fall, om den sjuke ej fyllt 18 år.

Läkaren skall också söka få uppgift av den sjuke om vem som smittat honom och till vem han kunnat överföra smitta. Förordning (1977:807).

8 §  Om en läkare konstaterar venerisk sjukdom, skall han senast följande dag skriftligen anmäla detta till smittskyddsläkaren. Anmälan skall ges in i två exemplar. I anmälan skall lämnas uppgift om de två första och de fyra sista siffrorna i den sjukes personnummer och om hans hemortslän. Om den sjuke vid infektion av HIV tillhör en riskutsatt grupp skall denna grupp anges i anmälan. Några andra uppgifter om den sjukes identitet får inte lämnas. En särskild anmälan skall göras med uppgift om namn och adress på den person som den sjuke uppgivit sig ha varit i förbindelse med på sådant sätt att smitta kunnat överföras. Uppgift om denna person behöver dock inte lämnas om läkaren finner att denne utan anmaning kommer att låta undersöka sig utan dröjsmål. Kommer undersökningen inte till stånd skall detta genast anmälas till smittskyddsläkaren.

Har läkaren själv undersökt någon som uppgivits enligt 7 § tredje stycket eller har denne styrkt att han blivit undersökt av annan läkare skall uppgift om de två första och de fyra sista siffrorna i den undersöktes personnummer och om hans hemortslän lämnas till smittskyddsläkaren.

Om en läkare sedan anmälan enligt första stycket gjorts erhåller uppgift som avses i 7 § tredje stycket skall han genast anmäla detta till smittskyddsläkaren. Förordning (1987:271).

9 §  Om en läkare har anledning misstänka att den som lider av venerisk sjukdom underlåter att följa läkarens föreskrifter om behandling skall han anmäla detta skriftligen till smittskyddsläkaren. Detsamma gäller om den sjuke avbryter behandlingen hos en läkare utan att styrka att han får behandling av en annan läkare.

En anmälan som avses i första stycket skall också ske, om den sjuke inte låter sig tas in på sjukhus fastän läkaren finner att han inte kan behandlas i öppen vård utan fara för att smitta sprids. I anmälan skall läkaren ange de omständigheter på vilka han grundar sin uppfattning. Förordning (1986:1409).

10 §  Avser anmaning enligt smittskyddslagen person som fullgör militärtjänstgöring eller är intagen på vårdanstalt eller inrättning, som han icke får lämna på egen begäran skall avskrift av anmaningen tillställas vederbörande militärläkare eller den läkare som har ansvaret för sjukvården på anstalten eller inrättningen. Denne läkare skall i sådant fall se till att anmaningen följes.

11 §  När smittskyddsläkaren mottagit en anmälan som avses i 8 eller 9 § skall han vidta de åtgärder som behövs för att den anmälde skall bli undersökt och vid behov behandlad av en läkare eller intagen på sjukhus. Följs inte en anmaning som avses i smittskyddslagen (1968:231) eller är det fråga om sådant fall att anmaning får underlåtas skall smittskyddsläkaren underrätta länsstyrelsen därom.

Vistas den som anmaningen avser inom annat landstingsområde skall en avskrift av anmaningen tillställas smittskyddsläkaren i det landstingsområdet. Om anmaningen inte följs eller det är fråga om sådant fall att anmaning får underlåtas, skall ärendet överlämnas till smittskyddsläkaren. Det ankommer på denna läkare att vidta ytterligare åtgärder.

Är uppgifterna om den som skall anmanas ofullständiga eller föreligger särskilda skäl, skall smittskyddsläkaren i stället för att själv anmana sända över den inkomna anmälan för vidare handläggning till motsvarande läkare i det landstingsområde, där den anmaningen avser vistas.

Om en smittskyddsläkare i ett ärende har underrättat berörd socialnämnd, polismyndighet och skyddskonsulent enligt 28 § första stycket smittskyddslagen, skall han i det fall han överlämnat ärendet till annan smittskyddsläkare meddela nämnda myndigheter till vilken smittskyddsläkare ärendet har överlämnats. Förordning (1986:1409).

14 §  Läkare som skall meddela sådan kostnadsfri undersökning och behandling som avses i 19 § smittskyddslagen (1968:231) förordnas av hälso- och sjukvårdsnämnden. Förordning (1988:59).

15 §  Ersättning för läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom i andra fall än då behandlingen meddelats enligt 19 § första stycket smittskyddslagen (1968:231) utbetalas av socialstyrelsen. I sådana fall skall läkare förse receptet med anteckning om att kostnaden bestrids av statsmedel. Förordning (1988:59).

16 §  Anmälningsplikt föreligger i fråga om dels allmänfarliga sjukdomar, dels veneriska sjukdomar, dels ock följande sjukdomar:

Bakteriesjukdomar

botulism (botulismus) gastroenterit, elakartad, hos barn i åldern under två (gastro-enteritis neonatorum och gastro-enteritis et colitis non ulcerosa) listerios (listeriosis) scharlakansfeber (scarlatina) tularemi (tularaemia) undulantfeber (febris undulans) stelkramp (tetanus)

Masksjukdomar

filarios (filariosis) schistosomiasis/bilharziosis trikinos (trichinosis)

Protozosjukdomar

malaria toxoplasmos (toxoplasmosis).

Anmälningsplikt föreligger även i fråga om icke smittsamt fall av tuberkulos om sjukdomen ej uppenbarligen är läkt.

Om anmälan av veneriska sjukdomar föreskrives i 8 §. Övriga sjukdomar skall läkare anmäla enligt 17 - 19 §§. Om skyldighet för läkare vid tuberkulosdispensär att anmäla fall av tuberkulos gäller dock vad socialstyrelsen föreskriver.

17 §  Finner läkare att någon som han undersöker eller behandlar i öppen vård lider av annan anmälningspliktig sjukdom än venerisk sjukdom och intages den sjuke icke omedelbart på sjukvårdsanstalt skall läkaren anmäla sjukdomsfallet enligt 19 §. Om läkaren vet att annan läkare anmält sjukdomen är han dock icke skyldig att göra anmälan.

Undersöker eller behandlar läkare i öppen vård samtidigt ett flertal sjuka som han misstänker lida av annan anmälningspliktig sjukdom än venerisk sjukdom, skall han ofördröjligen genom telefonsamtal eller på annat lämpligt sätt underrätta distriktsläkare eller stadsläkare. Om de sjuka omedelbart intages på sjukvårdsanstalt skall underrättelse dock icke ske. Kungörelse (1972:679).

18 §  Finner en läkare på en sjukvårdsanstalt att någon som är intagen på anstalten och för vars vård han ansvarar lider av annan anmälningspliktig sjukdom än venerisk sjukdom skall han anmäla sjukdomsfallet enligt 19 §. Om läkaren vet att en annan läkare anmält sjukdomen är han inte skyldig att göra anmälan.

Intas någon som misstänks lida av karantänssjukdom på sjukvårdsanstalt, skall den läkare som svarar för vården ofördröjligen underrättasmittskyddsläkaren, socialstyrelsen och statens bakteriologiska laboratorium genom telefonsamtal. Smittskyddsläkaren skall underrättas på samma sätt när ett flertal patienter som misstänks lida av annan anmälningspliktig sjukdom än karantänssjukdom eller venerisk sjukdom intas på sjukvårdsanstalt. Förordning (1981:682).

19 §  En anmälan som avses i 17 § första stycket och 18 § första stycket skall göras skriftligen senast dagen efter det sjukdomen konstaterats. Anmälan inges

av distriktsläkare i landstingskommun i ett exemplar till vardera miljö- och hälsovårdsnämnden och smittskyddsläkaren,

av stadsläkare i kommun som tillhör landstingskommun i ett exemplar till smittskyddsläkaren,

av läkare på sjukvårdsanstalt i ett exemplar till smittskyddsläkaren samt i ett exemplar till vardera miljö- och hälsovårdsnämnden och distriktsläkaren i den sjukes hemort, dock att anmälan till distriktsläkare inte behövs i kommun, där stadsläkare finns, samt

av annan läkare i tre exemplar till smittskyddsläkaren.

Utöver vad i första stycket sägs skall ett exemplar av anmälan alltid sändas till statens bakteriologiska laboratorium. Förordning (1988:59).

20 §  Om sjukdomsfall som skall anmälas enligt 19 § fordrar så snabba åtgärder för att hindra att smitta sprides att dessa icke kan anstå till dess anmälningshandlingen inkommit skall läkare, som ej är distriktsläkare eller stadsläkare, omgående i telefon eller på annat motsvarande sätt underrätta sådan läkare om fallet. Kungörelse (1972:679).

21 §  Statens bakteriologiska laboratorium skall fortlöpande sammanställa anmälningar enligt 19 § och med lämpliga mellanrum sända ut redogörelse för dessa till myndigheter, läkare och veterinärer som beröres därav.

22 §  Socialstyrelsen kan för begränsad tid föreskriva anmälningsplikt för annan smittsam sjukdom än sådan som anges i 16 § och medge undantag från eller föreskriva ändring i anmälningsplikt enligt 16 - 19 §§.

Socialstyrelsen får meddela särskilda bestämmelser om skyldighet för distriktsläkare och stadsläkare att anmäla eller vidarebefordra mottagna anmälningar om fall av smittsamma sjukdomar. Kungörelse (1972:679).

23 §  Om en läkare finner att någon som han undersöker eller behandlar för smitta av annan allmänfarlig sjukdom än tuberkulos utan att vara sjuk, skall han, om smittbäraren inte isoleras på sjukvårdsanstalt, skriftligen anmäla förhållandet till smittskyddsläkaren, där smittbäraren stadigvarande vistas.

När en smittbärare skrivs ut från sjukvårdsanstalt skall meddelande lämnas enligt 5 § andra stycket.

Socialstyrelsen kan beträffande viss sjukdom medge undantag från anmälningsplikten enligt första stycket. Styrelsen kan vidare meddela föreskrifter om skyldighet för smittskyddsläkaren att föra register över smittbärare och om skyldighet för distriktsläkare och stadsläkare att göra anmälningar till registret. Förordning (1981:682).

24 §  Om den som är skyldig att kvarstanna på sjukvårdsanstalt avviker från denna, skall den för vården ansvarige läkaren ofördröjligen anmäla detta till smittskyddsläkaren om den som avvikit bär smitta av venerisk sjukdom och i annat fall till miljö- och hälsovårdsnämnden. Förordning (1988:59).

25 a §  Finns i en kommun flera distriktsläkare bestämmer hälso- och sjukvårdsnämnden vem av dem som skall fullgöra de uppgifter som enligt smittskyddslagen (1968:231) och denna kungörelse ankommer på distriktsläkaren. Förordning (1988:59).

26 §  Läkare som icke har tjänstebrevsrätt får avlämna anmälan enligt smittskyddslagen eller denna kungörelse ofrankerad till postbefordran.

27 §  Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av smittskyddslagen meddelas av socialstyrelsen som även fastställer och kostnadsfritt tillhandahåller blanketter och formulär.