Inaktuell version

Förordning (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Departement
Justitiedepartementet DOM
Utfärdad
1992-05-07
Ändring införd
SFS 1992 i lydelse enligt SFS 2005:1011
Upphäver
Förordning (1964:567) om personundersökning i brottmål
Källa
Regeringskansliets rättsdatabaser
Senast hämtad
2018-08-19

Beslut om yttrande

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

1 §  Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. skall inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.

[S2]I beslutet om att inhämta yttrande skall ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet skall det anges inom vilken tid yttrandet skall lämnas. Om yttrandet skall lämnas inom kortare tid än en månad skall samråd ske med Kriminalvården.

[S3]Den misstänkte skall underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten skall även åklagaren underrättas. Förordning (2005:1011).

Yttrande och utredning

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

2 §  Kriminalvårdens yttrande och den utredning som behövs för yttrandet skall anpassas efter rättens behov av beslutsunderlag i varje enskilt fall.

[S2]Finns det någon annan personutredning om den misstänkte skall Kriminalvården underrätta rätten om detta, om myndigheten bedömer den utredningen som tillräcklig. I sådana fall beslutar rätten om utredningen skall fullföljas eller begränsas. Det som nu sagts gäller i stället åklagaren om yttrandet har begärts av åklagaren. Förordning (2005:1011).

3 §  Utredningen skall utföras så att den misstänkte eller hans anhöriga inte i onödan tillfogas lidande eller annat men.

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

4 §  Om Kriminalvården under personutredningen finner anledning att anta att den misstänkte lider av psykisk störning, skall myndigheten genast underrätta rätten om detta, om inte rätten redan har beslutat om läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. eller om rättspsykiatrisk undersökning. Om yttrandet har begärts av åklagaren skall i stället åklagaren underrättas. Förordning (2005:1011).

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

5 §  Om skyddstillsyn kan komma i fråga, skall utredningen även avse behovet av övervakning och innehållet i övervakningen i det enskilda fallet.

[S2]Om Kriminalvården finner att den misstänkte har behov av övervakning, skall myndigheten i sitt yttrande föreslå en övervakare. Den misstänkte skall få tillfälle att yttra sig över valet av övervakare och om möjligt även sammanträffa med den som föreslås som övervakare. Förordning (2005:1011).

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

6 §  Om det finns behov av särskilda föreskrifter enligt 26 kap. 15 §, 27 kap. 2 a §, 28 kap.2 a eller 6 a §brottsbalken, skall dessa förberedas i samverkan med den misstänkte och andra som berörs.

[S2]Förslag till en sådan behandlingsplan som avses i 28 kap. 6 a § brottsbalken skall utredas och upprättas av Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig. Förslaget skall alltid utformas i samverkan med socialtjänsten och den som skall svara för behandlingen. Det skall innehålla en utredning om den misstänktes missbruk och andra förhållanden av betydelse för behovet av vård eller annan behandling. Förslaget skall fogas till yttrandet som bilaga. Det skall framgå om den misstänkte har godkänt planen.

[S3]Om Kriminalvården i yttrandet föreslår skyddstillsyn eller villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd för den misstänkte, skall det framgå om den misstänkte är villig att följa en sådan föreskrift. Förordning (2005:1011).

  • RH 2018:4:Fråga om rättens skyldighet att utreda förutsättningarna för att döma en unionsmedborgare till villkorlig dom i förening med samhällstjänst.

7 §  Yttrandet skall lämnas i tre exemplar till rätten, eller om åklagaren har begärt yttrandet, till denne.

[S2]Har rätten begärt yttrandet skall rätten genast sända en kopia av yttrandet till åklagaren och den misstänkte. Har åklagaren begärt yttrandet skall åklagaren genast sända en kopia av detta till den misstänkte och, i samband med att talan väcks, ge in yttrandet till rätten. Förordning (1994:1770).

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

8 §  Om rätten begär det, skall Kriminalvården komplettera yttrandet. Har yttrandet begärts av åklagaren, skall den lokala Kriminalvården komplettera yttrandet även när åklagaren begär det. Förordning (2005:1011).

Förtroendeman

9 §  Om den lokala frivårdsmyndigheten avser att föreslå skyddstillsyn som påföljd, bör företrädesvis den som föreslås som övervakare förordnas till sådan förtroendeman som avses i 4 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Förordning (1998:638).

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

10 §  Har Kriminalvården förordnat en förtroendeman, skall myndigheten genast underrätta rätten, åklagaren och den misstänkte om detta. Om talan inte har väckts behöver endast åklagaren och den misstänkte underrättas. Förordning (2005:1011).

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

11 §  Om ett förordnande som förtroendeman upphör på grund av bestämmelserna i 4 § andra stycket lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., skall rätten eller, i de fall som avses i 4 § andra stycket 1 den lagen förundersökningsledaren, genast underrätta Kriminalvården, förtroendemannen och den misstänkte. Förordning (2005:1011).

Inställelse vid rätten

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

12 §  Kriminalvården och den som av myndigheten förordnats som särskild personutredare eller förtroendeman är skyldig att på kallelse inställa sig vid rätten för att lämna upplysningar om vad som har kommit fram under utredningen. Förordning (2005:1011).

Läkarintyg

13 §  Läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m. m. får avges av läkare vid rättspsykiatriska avdelningar inom Rättsmedicinalverket eller sådana enheter hos sjukvårdshuvudmän som i enlighet med avtal med staten har åtagit sig att svara för att rättspsykiatriska undersökningar utförs (undersökningsenheter) samt av läkare som enligt avtal med Rättsmedicinalverket har åtagit sig att utfärda sådana intyg.

[S2]För varje undersökningsenhet finns ett upptagningsområde som fastställs av Rättsmedicinalverket.

14 §  När rätten meddelar beslut om att förordna en läkare att avge läkarintyg som avses i 13 § skall den undersökningsenhet inom vars upptagningsområde domstolen är belägen genast per telefon eller på något liknande sätt underrättas om beslutet. Samma dag skall rätten sända beslutet och övriga handlingar i målet, som behövs för undersökningen, till den läkare som undersökningsenheten anvisar. Rätten skall också underrätta åklagaren, den misstänkte och Rättsmedicinalverket om beslutet.

15 §  Läkarintyg skall lämnas till rätten i tre exemplar och i ett exemplar till undersökningsenheten och till Rättsmedicinalverket.

[S2]Om det framgår av läkarintyget att den misstänkte behöver psykiatrisk vård, skall undersökningsenheten skicka en kopia av läkarintyget till chefsöverläkaren för den psykiatriska vården där den misstänkte är bosatt eller, om den misstänkte saknar stadigvarande bostad i landet, chefsöverläkaren inom det område där den misstänkte vistas.

[S3]Om den misstänkte är häktad och det framgår av läkarintyget att han är sjuk, skall rätten sända en kopia av intyget till häktet.

Ersättningar

16 §  En förtroendeman har rätt till ersättning enligt vad som gäller för övervakare.

17 §  Rättsmedicinalverket beslutar om ersättning för arbete och utlägg till den läkare som har förordnats att avge läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

18 §  Den som har kallats att inställa sig hos Kriminalvården eller läkare enligt denna förordning har rätt till ersättning och förskott för kostnader för resan, om det är uppenbart att den som har kallats inte själv kan svara för kostnaderna. Förskott får lämnas i form av färdbiljett.

[S2]Kriminalvården bestämmer om ersättning och förskott till den som har kallats att inställa sig hos myndigheten. Ersättning och förskott till den som har kallats att inställa sig hos en läkare bestäms av rätten eller, om läkarintyget avser ett ärende om nåd, av Regeringskansliet. Förordning (2005:1011).

19 §  I fråga om ersättning till särskild personutredare och förtroendeman för sådan inställelse som anges i 12 § gäller vad som är föreskrivet om vittnen i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. Ersättningen bestäms av rätten.

Bemyndiganden

20 §  /Upphör att gälla U:2006-01-01 genom förordning (2005:1011)./ Chefen för den lokala kriminalvårdsmyndigheten får föreskriva att uppgifter som en myndighet har enligt denna förordning får utföras av en tjänsteman vid myndigheten. Förordning (1998:638).

/Träder i kraft I: 2006-01-01/

21 §  Kriminalvården och Rättsmedicinalverket får inom sina verksamhetsområden meddela ytterligare föreskrifter om tillämpningen av lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Förordning (2005:1011).

  • KVFS 2011:4: Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om personutredning och yttrande i brottmål beslutade den 16 mars 2011. Kriminalvården föreskriver följande med stöd av 21 § förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. och beslutar följande allmänna råd.
  • SOSFS 2009:12: Rättsmedicinalverkets föreskrifter om läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
  • SOSFS 2009:20: Rättsmedicinalverkets föreskrifter om ändring i föreskrifterna (SOSFS 1999:19) om fördelning på undersökningsenheter av läkarundersökningar vid särskild personutredning i brottmål och av rättspsykiatriska undersökningar
  • SOSFS 2013:21: Rättsmedicinalverkets föreskrifter om ändring i föreskrifterna (SOSFS 1999:19) om fördelning på undersökningsenheter av läkarundersökningar vid särskild personutredning i brottmål och av rättspsykiatriska undersökningar
  • HSLF-FS 2019:2: Rättsmedicinalverkets föreskrifter om ändring i föreskrifterna (SOSFS 2009:12) om läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Ändringar och övergångsbestämmelser

Förordning (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

    Övergångsbestämmelse

    Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1992, då förordningen (1964:567) om personundersökning i brottmål skall upphöra att gälla. I fråga om förordnande om personundersökning och läkarundersökning som har meddelats före ikraftträdandet skall bestämmelserna i den upphävda förordningen fortfarande tillämpas.
    Ikraftträder
    1992-07-01

Förordning (1994:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

    Omfattning
    ändr. 1, 2, 4, 7, 8, 10, 12 §§
    Ikraftträder
    1995-03-01

Förordning (1996:1519) om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

    Omfattning
    ändr. 18 §
    Ikraftträder
    1997-01-01

Förordning (1998:638) om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Omfattning
ändr. 1, 2, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 12, 18, 20 §§
Ikraftträder
1999-01-01

Förordning (2005:1011) om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Omfattning
upph. 20 §; ändr. 1, 2, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 12, 18, 21 §§
Ikraftträder
2006-01-01

Förordning (2006:165) om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Omfattning
ny 15 a §
Ikraftträder
2006-04-15

Förordning (2015:653) om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Omfattning
ny 6 a §
Ikraftträder
2016-01-01