1 §  Denna förordning är tillämplig på alla bränslen som innehåller svavel.

I denna förordning avses med

1. ASTM D86-metoden: den metod som fastställs av American Society for Testing and Materials i 1976 års upplaga av standarddefinitioner och specifikationer för petroleumprodukter och smörjmedel,
2. tung eldningsolja: sådana petroleumbaserade flytande bränslen som omfattas av nummer 2710 00 71-2710 00 78 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nummer) enligt rådets förordning (EEG) 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan2, eller som på grund av sina destillationsgränser tillhör kategorin tunga oljor avsedda för användning som bränsle och som till mindre än 65 volymprocent destillerar vid 250 C enligt ASTM D86-metoden. Om destillationen inte kan fastställas med ASTM D86-metoden klassas petroleumprodukten likaledes som tung eldningsolja,
3. dieselbrännolja (gasolja): alla petroleumbaserade flytande bränslen som omfattas av nummer 2710 00 67 eller 2710 00 68 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nummer) enligt rådets förordning (EEG) 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, eller som på grund av sina destillationsgränser tillhör kategorin mellandestillat avsedda för användning som bränsle, och som till minst 85 volymprocent destillerar vid 350º C enligt ASTM D86-metoden,
4. marin dieselbrännolja (gasolja): bränslen som är avsedda att användas för marint bruk och som motsvarar definitionen för dieselbrännolja i punkten 3 ovan, eller vars viskositet eller densitet faller inom ramen för de gränsvärden för viskositet eller densitet som fastställs för marina destillat i tabell 1 i ISO 8217 (1996). Förordning (2000:372).

1 a §  Denna förordning är inte tillämplig beträffande sådan dieselbrännolja som omfattas av nr 2710 00 66 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nr) enligt rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, och som är avsedd att användas i sådana motorfordon som avses i rådets direktiv 70/220/EEG av den 20 mars 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot luftförorening genom avgaser från motorfordon, senast ändrat genom direktiv 2001/1/EG, samt rådets direktiv 88/77/EEG av den 3 december 1987 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gasformiga föroreningar från dieselmotorer som används i fordon, senast ändrat genom direktiv 2001/27/EG. Bestämmelser om sådan dieselbrännolja finns i 23 och 24 §§ och bilaga 3 till lagen (2001:1080) om motorfordons avgasrening och motorbränslen samt i förordningen (1985:838) om motorbränslen.

Vid fartygs drift tillämpas bestämmelserna i denna förordning endast på sådana bränslen som avses i 1 § andra stycket 4.Förordning (2001:1086).

1 b §  Tung eldningsolja med högre svavelhalt än 0,8 viktprocent eller annat bränsle som innehåller svavel får inte förbrännas, om förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som motsvarar mer än 0,19 gram svavel per megajoule bränsle.

Utsläpp av svavelföreningar från förbränning av svavelhaltigt bränsle regleras också i 2 och 3 §§. Förordning (2000:372).

2 §  Vid förbränning av svavelhaltigt bränsle i en industrianläggning eller en energiproduktionsanläggning får utsläppen i luften av svavelföreningar motsvara högst 0,10 gram svavel per megajoule bränsle eller, om de totala årliga utsläppen från anläggningen överstiger 400 ton svavel, högst 0,05 gram svavel per megajoule bränsle, allt räknat som årsmedelvärde.

Vid tillämpningen av första stycket skall samtliga produktionsenheter inom ett fjärrvärmenät, ett kraftverk eller en industrianläggning anses tillhöra samma anläggning, om verksamheten bedrivs av en och samma juridiska eller fysiska person. Utsläpp från soda- eller lutpannor skall inte beaktas.

3 §  I koleldade förbränningsanläggningar som första gången tagits i bruk efter utgången av juni 1988 får kol inte förbrännas, om förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som motsvarar mer än 0,05 gram svavel per megajoule bränsle, räknat som årsmedelvärde.

4 §  Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen i det enskilda fallet medge dispens från bestämmelserna i 2 §. Förordning (2000:372).

8 §  Den som säljer bränsle skall när avtalet ingås lämna köparen uppgift om svavelhalten i bränslet, om det inte är uppenbart att svavelhalten är lägre än vad som framgår av 1 b §.

Naturvårdsverket får i fråga om svavelhalten i bränsle meddela ytterligare föreskrifter om uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 9 § miljöbalken.

Den som säljer bränsle eller till Sverige för in bränsle för eget bruk skall inom tre månader från överlåtelsen eller införseln lämna skriftlig uppgift om överlåtelsen eller importen till länsstyrelsen i det län där bränslet skall förbrännas, om svavelhalten i bränslet är så hög att förbränning utan svavelavskiljning inte är tillåten enligt 1 b § denna förordning. Förordning (2000:372).

10 §  Ytterligare föreskrifter för verkställighet av 14 kap. 21 § miljöbalken och denna förordning får meddelas av Naturvårdsverket.

11 §  Tillsyn enligt denna förordning utövas av Sjöfartsverket såvitt avser användningen av sådan marin dieselbrännolja som avses i 6 § första stycket. Tillsynen i övrigt enligt denna förordning utövas av Naturvårdsverket.

Vid tillsynen skall myndigheterna utföra prov och analyser på ett sådant sätt som krävs enligt rådets direktiv 1999/32/EG av den 26 april 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen och om ändring av direktiv 93/12/EEG8. Naturvårdsverket skall svara för sådan rapportering som krävs enligt det direktivet.

I förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken finns bestämmelser om avgifter. Förordning (2000:372).

12 §  I 19 kap. 1 § miljöbalken finns bestämmelser om överklagande.

13 §  I 29 kap.miljöbalken finns bestämmelser om straff och förverkande.