1 §  Denna förordning är tillämplig på alla bränslen som innehåller svavel. Förordning (2006:1198).

2 §  I denna förordning avses med

1. direktiv 1999/32/EG: rådets direktiv 1999/32/EG av den 26 april 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen och om ändring av direktiv 93/12/EEG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 219/2009,
2. förordning (EEG) nr 2658/87: rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan,
3. ASTM D86-metoden: den metod som fastställs av American Society for Testing and Materials i 1976 års upplaga av standarddefinitioner och specifikationer för petroleumprodukter och smörjmedel,
4. tung eldningsolja: varje petroleumbaserat flytande bränsle, med undantag för marina bränslen, som
   1. omfattas av nummer 2710 19 51–2710 19 69 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nummer) enligt förordning (EEG) nr 2658/87, eller
   2. inte är dieselbrännolja men
   • som på grund av sin destillationsgräns tillhör kategorin tunga oljor avsedda för användning som bränsle och till mindre än 65 volymprocent (inklusive förluster) destillerar vid 250°C enligt ASTM D86-metoden, eller
   • vars destillation inte kan fastställas med ASTM D86-metoden,
5. dieselbrännolja (gasolja): varje petroleumbaserat flytande bränsle, med undantag för marina bränslen, som
   1. omfattas av nummer 2710 19 25, 2710 19 29, 2710 19 45 eller 2710 19 49 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nummer) enligt förordning (EEG) nr 2658/87, eller
   2. till mindre än 65 volymprocent (inklusive förluster) destillerar vid 250 grader Celsius och till minst 85 volymprocent (inklusive förluster) destillerar vid 350 grader Celsius, allt enligt ASTM D86-metoden,
6. marint bränsle: varje petroleumbaserat flytande bränsle som används eller som är avsett att användas ombord på ett fartyg,
7. marin dieselolja: varje marint bränsle vars viskositet eller densitet faller inom ramen för de gränsvärden för viskositet eller densitet som i Internationella standardiseringsorganisationens standard ISO 8217, tabell I, gäller för DMB- och DMC-typer,
8. marin dieselbrännolja (gasolja): varje marint bränsle vars viskositet eller densitet faller inom ramen för de gränsvärden för viskositet eller densitet som i Internationella standardiseringsorganisationens standard ISO 8217, tabell I, gäller för DMX- och DMA-typer,
9. bunkerleverantör: den som yrkesmässigt levererar marint bränsle till fartyg,
10. Östersjöområdet: allt vattenområde i den egentliga Östersjön, Bottniska viken och Finska viken samt inloppet till Östersjön upp till latitudparallellen genom Skagen i Skagerrak vid 57 grader 44,8 minuter nordlig bredd,
11. Nordsjöområdet: allt vattenområde i den egentliga Nordsjön begränsat i norr vid 62 grader nordlig bredd, i väster vid 4 grader västlig längd, i öster av latitudparallellen genom Skagen i Skagerrak vid 57 grader 44,8 minuter nordlig bredd samt i söder av Engelska kanalen vid 5 grader västlig längd och 48 grader 30 minuter nordlig bredd, och
12. Nordamerikaområdena: allt vattenområde i
    1. det egentliga Stilla havet utanför Amerikas förenta staters och Kanadas kuster begränsat av de räta (geodetiska) linjerna mellan de punkter vars koordinater anges i bilaga 1,
    2. det egentliga Atlanten utanför Amerikas förenta staters, Kanadas och Frankrikes kuster (Saint-Pierre-et-Miquelon) samt i Mexikanska golfen utanför Amerikas förenta staters kust begränsat av de räta (geodetiska) linjerna mellan de punkter vars koordinater anges i bilaga 2, och
    3. utanför de Hawaiiska öarna Hawaiis, Mauis, Oahus, Molokais, Niihaus, Kauais, Lanais och Kahoolawes kuster begränsat av de räta (geodetiska) linjerna mellan de punkter vars koordinater anges i bilaga 3. Förordning (2011:1588).

3 §  Denna förordning är inte tillämplig på sådant dieselbränsle som omfattas av nummer 2710 19 41 eller 2710 19 25 i kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001 om ändring av bilaga 1 till rådets förordning (EEG) 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, och som är avsett att användas i

1. sådana motorfordon som avses i
   1. rådets direktiv 70/220/EEG av den 20 mars 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot luftförorening genom avgaser från motorfordon, upphävt genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007, eller
   2. Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/55/EG av den 28 september 2005 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gas- och partikelformiga föroreningar från motorer med kompressionständning som används i fordon samt mot utsläpp av gasformiga föroreningar från motorer med gnisttändning drivna med naturgas eller gasol vilka används i fordon, upphävt genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009, eller
2. sådana mobila maskiner som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/68/EG av den 16 december 1997 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gas- och partikelformiga föroreningar från förbränningsmotorer som skall monteras i mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg, senast ändrat genom kommissionens direktiv 2010/26/EG.

Bestämmelser om dieselbränslen finns i 7–10 §§drivmedelslagen (2011:319) och i drivmedelsförordningen (2011:346). Förordning (2011:349).

4 §  Vid fartygs drift tillämpas bestämmelserna i denna förordning endast på sådana bränslen som avses i 2 § 6-8. Förordning (2006:1198).

5 §  Dieselbrännolja (gasolja) får saluföras, överlåtas eller användas endast om svavelhalten i oljan inte överstiger 0,10 viktprocent. Förordning (2006:1198).

6 §  Tung eldningsolja med högre svavelhalt än 0,8 viktprocent eller annat bränsle som innehåller svavel får inte förbrännas, om förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som motsvarar mer än 0,19 gram svavel per megajoule bränsle.

Utsläpp av svavelföreningar från förbränning av svavelhaltigt bränsle regleras också i 7 och 8 §§. Förordning (2006:1198).

7 §  Vid förbränning av svavelhaltigt bränsle i en industrianläggning eller en energiproduktionsanläggning får utsläppen i luften av svavelföreningar motsvara högst 0,10 gram svavel per megajoule bränsle eller, om de totala årliga utsläppen från anläggningen överstiger 400 ton svavel, högst 0,05 gram svavel per megajoule bränsle, allt räknat som årsmedelvärde.

Vid tillämpningen av första stycket skall samtliga produktionsenheter inom ett fjärrvärmenät, ett kraftverk eller en industrianläggning anses tillhöra samma anläggning, om verksamheten bedrivs av en och samma juridiska eller fysiska person. Utsläpp från soda- eller lutpannor skall inte beaktas.

8 §  I koleldade förbränningsanläggningar som första gången tagits i bruk efter utgången av juni 1988 får kol inte förbrännas, om förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som motsvarar mer än 0,05 gram svavel per megajoule bränsle, räknat som årsmedelvärde.

9 §  Marin dieselbrännolja (gasolja) får saluföras eller överlåtas endast om svavelhalten i oljan inte överstiger 0,10 viktprocent. Förordning (2010:743).

10 §  Marin dieselolja får saluföras eller överlåtas endast om svavelhalten i oljan inte överstiger 1,5 viktprocent. Förordning (2010:743).

10 a §  Ett marint bränsle får levereras till ett sådant fartyg som avses i 17 § endast om bränslet överensstämmer med det som anges i bunkerspecifikationen enligt 17 §. Förordning (2010:743).

10 b §  Om svavelhalten i ett marint bränsle överstiger 0,1 viktprocent, får bränslet inte användas i fartyg i hamn.

Första stycket gäller inte

1. under tid då fartyget i enlighet med en offentliggjord tidtabell ligger vid kaj i mindre än två timmar, eller
2. under den tid som behövs för att genomföra nödvändig omkoppling mellan bränsletyper så snart som möjligt efter ankomsten till kaj och så sent som möjligt före avresan, om tidpunkterna för omkoppling anges i fartygets loggbok. Förordning (2010:743).

11 §  Om svavelhalten i ett marint bränsle överstiger 1,00 viktprocent, får bränslet inte användas

1. på svenskt sjöterritorium,
2. i Sveriges ekonomiska zon,
3. i svenska fartyg som utanför svenskt sjöterritorium trafikerar inre vattenvägar, eller
4. i svenska fartyg i
   1. de delar av Östersjöområdet och Nordsjöområdet som inte är svenskt sjöterritorium, och
   2. Nordamerikaområdena. Förordning (2011:1588).

12 §  På andra platser än de som anges i 10 b och 11 §§ får

1. svenska passagerarfartyg i reguljär trafik till eller från en hamn inom Europeiska unionen använda ett marint bränsle endast om svavelhalten i bränslet inte överstiger 1,5 viktprocent, och
2. andra svenska fartyg än de som avses i 1 använda ett marint bränsle endast om svavelhalten i bränslet inte överstiger 3,50 viktprocent. Förordning (2010:743).

13 §  Förbuden i 5 och 9–12 §§ gäller inte

1. bränslen avsedda för forskning, testning eller förädling,
2. bränslen som används på fartyg som ägs eller brukas av Försvarsmakten eller av en främmande stats stridskrafter, eller
3. bränsleanvändning som är nödvändig
   1. med hänsyn till ett fartygs säkerhet,
   2. för att rädda människoliv till sjöss, eller
   3. på grund av skada på fartyget eller dess utrustning.

Första stycket 3 får tillämpas endast om rimliga åtgärder vidtas för att förhindra eller minimera utsläpp som härrör från bränslet och åtgärder vidtas snarast möjligt för att reparera den skada som gjort bränsleanvändningen nödvändig. Första stycket 3 får inte tillämpas om fartygets ägare eller befälhavare uppsåtligen eller genom vårdslöshet orsakade den skada som gjort bränsleanvändningen nödvändig.

Transportstyrelsen får i det enskilda fallet besluta om undantag från kraven i 11 §, om det kan visas att fartyget vidtagit åtgärder för att få tag på föreskrivet marint bränsle men inte kunnat göra det utan att avvika från sin planerade rutt eller försenas oskäligt. Förordning (2010:743).

14 §  Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen i det enskilda fallet ge dispens från bestämmelserna i 7 §. Förordning (2006:1198).

15 §  I fråga om försök med nya reningsmetoder på fartyg får Transportstyrelsen i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 9–12 §§, om en sådan dispens är förenlig med direktiv 1999/32/EG.

Om en behörig myndighet i ett annat land i Europeiska unionen har gett ett motsvarande godkännande för försök med nya reningsmetoder på fartyg, får ett marint bränsle trots förbuden i 9–12 §§ användas i enlighet med godkännandet. Förordning (2010:743).

16 §  Den som säljer ett svavelhaltigt bränsle skall när avtalet ingås lämna köparen uppgift om svavelhalten i bränslet, om det inte är uppenbart att svavelhalten är lägre än den som anges i 6 §.

Den som säljer ett svavelhaltigt bränsle eller till Sverige för in ett sådant bränsle för eget bruk skall inom tre månader från överlåtelsen eller införseln lämna skriftlig uppgift om överlåtelsen eller införseln till länsstyrelsen i det län där bränslet skall förbrännas, om svavelhalten i bränslet är så hög att förbränning utan svavelavskiljning inte är tillåten enligt 6 §. Förordning (2006:1198).

17 §  En bunkerleverantör som levererar ett marint bränsle till ett fartyg med en bruttodräktighet över 400 och som måste omfattas av ett internationellt certifikat till förhindrande av luftförorening (IAPP-certifikat) ska se till att en bunkerspecifikation och ett representativt förseglat prov på bränslet lämnas till fartygets befälhavare eller befälhavarens representant när bränslet levereras till fartyget.

Bunkerspecifikationen ska vara avfattad på engelska och innehålla uppgift om

1. det mottagande fartygets namn och det unika identitetsnummer som tilldelats fartyget av Förenta nationernas internationella sjöfartsorganisation (IMO-nummer),
2. namnet på den hamn där leveransen sker,
3. det datum då leveransen påbörjades,
4. det levererade bränslets beteckning,
5. den levererade kvantiteten angiven i kubikmeter,
6. det levererade bränslets densitet vid 15°C uttryckt i kilogram per kubikmeter, och
7. det levererade bränslets svavelhalt.

Till bunkerspecifikationen ska det finnas ett intyg om att det levererade bränslet överensstämmer med de krav som följer av föreskrifter meddelade med stöd av 1 kap. 2 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg. Intyget ska vara gjort av bunkerleverantören, av en bränsleleverantör som bränslet härrör från eller av den som någon av dessa har utsett att för sin räkning göra ett sådant intyg.

Bunkerleverantören ska behålla en kopia av bunkerspecifikationen i minst tre år. Förordning (2010:743).

18 §  Befälhavaren på ett fartyg som tar emot en sådan leverans som avses i 17 § skall se till att den bunkerspecifikation och det prov som enligt 17 § lämnas vid leveransen tas emot och att provet bekräftas genom att dess försegling eller emballage förses med en signatur av befälhavaren eller av den som befälhavaren har utsett att för sin räkning bekräfta ett sådant prov.

Befälhavaren skall se till att provet finns i behåll på fartyget eller annars lätt tillgängligt för tillsyn tills det bränsle som provet avser huvudsakligen har förbrukats, dock i minst tolv månader från den dag bränslet levererades. Förordning (2006:1198).

19 §  En bunkerleverantör som i sin verksamhet levererar bränsle till ett sådant fartyg som avses i 18 § ska anmäla till Kemikalieinspektionen att bunkerleverantören bedriver sådan bunkringsverksamhet. Förordning (2011:28).

20 §  Kemikalieinspektionen ska föra ett register över de bunkerleverantörer som avses i 19 §. Förordning (2011:28).

21 §  Naturvårdsverket får i fråga om svavelhalten i bränsle meddela ytterligare föreskrifter om uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 19 § 2 miljöbalken. Förordning (2008:256).

22 §  Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap.miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det operativa tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap.21, 27 och 29–32 §§miljötillsynsförordningen. Förordning (2011:28).

23 §  Vid tillsyn över att denna förordning följs ska myndigheterna utföra prov och analyser på ett sådant sätt som krävs enligt artikel 7 i direktiv 1999/32/EG. Förordning (2011:28).

24 §  Om Transportstyrelsen får kännedom om att en bunkerleverantör av marint bränsle eller någon annan som säljer marint bränsle inte har följt denna förordning eller en föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen, ska Transportstyrelsen rapportera detta till Kemikalieinspektionen. Förordning (2011:28).

25 §  Kemikalieinspektionen ska svara för sådan rapportering till Europeiska kommissionen som krävs enligt artikel 7.1 i direktiv 1999/32/EG. Förordning (2011:28).

26 §  Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Förordning (2011:28).

27 §  I 19 kap. 1 § miljöbalken finns bestämmelser om överklagande. Förordning (2011:28).

28 §  I 29 kap.miljöbalken finns bestämmelser om straff och förverkande. Förordning (2011:28).