AFS 1997:2
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om arbete i stark värme samt styrelsens allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna
ARBETARSKYDDSSTYRELSENS FÖRFATTNINGSSAMLING
AFS 1997:2
ARBETE I STARK VÄRME
AFS 1997:2 2
ARBETE I STARK VÄRME
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om arbete i stark värme samt styrelsens allmänna
råd om tillämpningen av föreskrifterna
AFS 1997:2 3
Innehållsförteckning
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om arbete i stark värme .................................................... 4
Bilaga .......................................................................................................................................... 6
Beräkning av värmeindex ....................................................................................................... 6
Mätningarnas genomförande .................................................................................................. 7
Högsta tillåtna värden för tidsvägt värmeindex ...................................................................... 7
Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna om arbete i stark
värme .......................................................................................................................................... 9
Bakgrund ................................................................................................................................. 9
Skadliga effekter av värmebelastning ............................................................................... 10
Kommentarer till vissa paragrafer ........................................................................................ 12
Till 1 § ............................................................................................................................... 12
Till 2 § ............................................................................................................................... 13
Till 3 § ............................................................................................................................... 16
Till 4 § ............................................................................................................................... 16
Till 5 § ............................................................................................................................... 16
Till 6 § ............................................................................................................................... 17
Till 7 § ............................................................................................................................... 18
Kommentarer till Bilaga ....................................................................................................... 19
Tekniska aspekter på klimatbedömning ........................................................................... 19
Val av aktivitetsklass för bestämning av högsta tillåtna värde för tidsvägt värmeindex 21
Exempel på bestämningar av värmeindex och tillämpligt högsta tillåtna värde på
tidsvägt värmeindex .......................................................................................................... 22
Beräkning av nödvändig vistelsetid i svalare miljö vid överskridande av högsta tillåtna
värde för tidsvägt värmeindex .......................................................................................... 24
Ordlista ...................................................................................................................................... 25
AFS 1997:2 4
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om arbete i stark värme
Utkom från trycket
Beslutad den 10 april 1997
den 17 juni 1997
Arbetarskyddsstyrelsen meddelar med stöd av 18 § arbetsmiljöförordningen (SFS 1977:1166)
följande föreskrifter.
1 § Dessa föreskrifter gäller arbete inomhus eller utomhus, som kan medföra risk för skadlig
inverkan av värme. Föreskrifterna gäller dock inte arbete där denna risk till helt övervägande
del beror av solstrålning. Föreskrifterna gäller inte heller arbete i räddningstjänst.
2 § Arbetet skall planeras, bedrivas och följas upp så att värmebelastningen blir så låg som
möjligt och så att tillämpligt högsta tillåtna värde för tidsvägt värmeindex i bilagan till dessa
föreskrifter inte överskrids.
3 § Arbete som innebär risk för att högsta tillåtna värde för tidsvägt värmeindex överskrids
får inte utföras som ensamarbete.
4 § Vid behov skall fri tillgång till dryck finnas för att motverka uttorkning.
5 § Personlig skyddsutrustning i form av speciella värmeskyddskläder skall tillhandahållas
och användas, då överskridande av högsta tillåtna värde för tidsvägt värmeindex eller
brännskada inte kan hindras med andra åtgärder.
Skyddsutrustning mot risk för ögonskador på grund av värmestrålning skall vid behov
tillhandahållas och användas, då tillräckligt skydd inte kan åstadkommas med hjälp av annan
avskärmning av värmestrålkällor.
6 § Den som inte är värmetränad och skall utföra arbete, som avses i dessa föreskrifter, skall
genomgå värmeträning innan sådant arbete påbörjas som medför risk för att högsta tillåtna
värde för tidsvägt värmeindex överskrids. Värmeträning skall ske genom stegvis ökning av
den dagliga arbetstiden i värme.
7 § Arbetsgivare som sysselsätter arbetstagare i arbete, som avses i dessa föreskrifter, skall ge
arbetstagaren erforderlig information om problem och risker med exponering för stark värme
samt om lämpliga åtgärder som förebygger värmebelastning.
AFS 1997:2 5
Ikraftträdande
Dessa föreskrifter träder i kraft den 1 maj 1998.
BO BYLUND
Leif Aringer
Göran Lindh
AFS 1997:2 6
Bilaga
Beräkning av värmeindex
Värmeindex skall beräknas enligt beskrivningen i svensk standard SS-EN 27 243, "Varmt
klimat - Skattning av värmebelastningen på människan i arbete med värmeindex WBGT (Wet
Bulb Globe Temperature) (ISO 7243:1989)", fastställd 1994-01-14.
Beräkning av värmeindex (WBGT) för arbete utan direkt solljusbestrålning:
WBGT = 0,7 ·
T
V + 0,3 ·
T
G
formel 1
Beräkning av värmeindex för arbete i direkt solljusbestrålning:
WBGT = 0,7 ·
T
V + 0,2 ·
T
G + 0,1 ·
T
L
formel 2
där
WBGT uttrycks i
C
T
V
är den naturliga våttemperaturen
T
G
är globtemperaturen
T
L
är lufttemperaturen utomhus
De kursiverade termerna förklaras i avsnittet Mätutrustning i Kommentarer till Bilaga.
Om det finns skillnader i fråga om klimatfaktorer på olika höjd över golvet, skall WBGT
bestämmas som ett medelvärde för mätpunkter i fotleds-, midje- och huvudhöjd enligt
standarden.
Värmeindex för det aktuella arbetet skall bestämmas som ett tidsvägt medelvärde (WBGT
vägt
)
för en timmes representativt arbete enligt standarden.
Om de yttre förhållandena på arbetsplatsen inte ändras och arbetet fortgår under minst en
timme räcker det med en mätning av WBGT. Det tidsvägda medelvärdet (WBGT
vägt
) för en
timmes representativt arbete blir då lika med detta värde.
Om förhållandena under arbetspasset ändras, så att WBGT påverkas t.ex. genom att den
arbetande växlar mellan olika arbetsuppgifter, krävs en mätning av WBGT för var och en av
de olika situationerna för att bestämma WBGT
vägt
. WBGT
vägt
beräknas sedan enligt formeln
nedan.
=
formel 3
där
N = antal olika "arbetssituationer"
WBGT
N
är uppmätt WBGT i
C för den N:te "arbetssituationen"
AFS 1997:2 7
t
N
är vistelsetiden i minuter i den N:te "arbetssituationen" och
(t
1
+ t
2
+.....+ t
N
) = 60 min
Mätningarnas genomförande
Värmeindex skall bestämmas på grundval av det mätförfarande, som beskrivs i de svenska
standarderna SS-EN 27 243 och SS-EN 27 726, fastställda 1994-01-14. Värmeindex skall
bestämmas med den berörda arbetstagaren närvarande och sysselsatt i sitt vanliga arbete. Om
inte detta är möjligt av mättekniska skäl, skall bestämningen göras på den plats där arbetet
vanligen utförs och under så likartade förhållanden som möjligt.
Högsta tillåtna värden för tidsvägt värmeindex
För att komma fram till tillämpligt högsta tillåtna värde för tidsvägt värmeindex (WBGT
vägt
)
bestäms först någon av aktivitetsklasserna 0-4 (kolumn 1) i nedanstående Tabell 1 med hjälp
av antingen arbetstyngd eller effektutveckling i det aktuella arbetet (kolumnerna 2 eller 3) och
därefter huruvida personen genomgått värmeträning eller ej (kolumnerna 5 eller 6).
Om arbetets intensitet ändras under arbetspasset skall ett tidsvägt medelvärde för
arbetsintensiteten bestämmas enligt standarden och användas som ingångsvärde i tabellen.
Om arbetsintensiteten är lika under hela arbetspasset blir den tidsvägda arbetsintensiteten lika
med detta värde.
Det tidsvägda medelvärdet för arbetsintensiteten bestäms på samma sätt som WBGT
vägt
ovan.
Om arbetsintensiteten bestämts med hjälp av arbetstyngd (aktivitetsklass) skall medelvärdet
av effektutvecklingen för respektive aktivitetsklass (kolumn 4) användas för att beräkna det
tidsvägda medelvärdet. Vid svårigheter med valet mellan två kategorier av arbete skall den
högre aktivitetsklassen väljas eller, om ingen bedömning överhuvudtaget är möjlig, den
högsta aktivitetsklassen.
AFS 1997:2 8
Tabell 1.
Högsta tillåtna värden för tidsvägt värmeindex (WBGT
vägt
) i arbeten med olika
tyngd och effektutveckling för personer med och utan värmeträning
Tidsvägd arbetsintensitet
bestämd med hjälp av
Hösta tillåtna värde
för tidsvägt värme-
index
(WBGT
vägt
) i °C
Aktivi-
tetsklass
Arbets-
tyngd
effektutveck-
ling i watt
per enhet
kroppsyta
(W/m²)
medelvärde
av effektut-
veckling för
aktivitets-
klassen
(W/m
²)
med
värme-
träning
utan
värme-
träning
(1)
(2)
(3)
(4)
(5)
(6)
0
Vila
<65
65
33
32
1
Låg
65-129
97
30
29
2
Måttlig
130-199
165
28
26
3
Hög
200-259
230
26
23
4
Mycket hög ≥260
260
25
20
AFS 1997:2 9
Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av
föreskrifterna om arbete i stark värme
Arbetarskyddsstyrelsen meddelar följande allmänna råd om tillämpningen av
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1997:2) om arbete i stark värme.
Bakgrund
Dessa föreskrifter avser att motverka skadlig värmebelastning genom akuta åtgärder vid risk
för överskridande av högsta tillåtna värden för tidsvägt värmeindex samt genom långsiktig
planering av arbetsmiljö och arbetsprocesser. De förebyggande åtgärderna går ut på att
minska den överskottsvärme som uppkommer i kroppen genom en kombination av tungt
arbete och värme tillförd från en varm omgivning. Långtgående hänsyn till komfort eller till
negativ inverkan på arbetsprestationen har inte ingått i bakgrunden till de här presenterade
reglerna.
Planering av arbetsrutiner liksom bestämning av olika arbetens aktivitetsklass och
protokollföring av mätningar är exempel på sådant som naturligt ingår i företagets arbete i
enlighet med Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om internkontroll (AFS 1996:6).
Regler om termiskt klimat finns i 12 § i Arbetarskyddstyrelsens föreskrifter (AFS 1995:3) om
arbetslokaler och i Socialstyrelsens allmänna råd om termiskt inomhusklimat, 1988:2.
För att olika organ skall kunna fungera normalt bör den djupa kroppstemperaturen
(kärntemperaturen) inte överstiga cirka 38
C, vilket kan förhindras på i princip tre olika sätt.
1. Minskning av värmen bildad vid kroppsarbete. Detta kan ske genom reducering av den
totala arbetstiden per timme, t.ex genom införandet av pauser, eller genom minskning av
arbetets tyngd.
2. Förhindrande av tillförsel av värme från omgivningen genom direkt strålning eller genom
överföring från varm omgivningsluft. Detta kan ske genom avskärmning av
värmestrålkällor och ökning av luftrörelser (vid lufttemperaturer lägre än cirka 35
C).
3. Ökning av värmeavgivningen från kroppen, främst genom svettavdunstning från huden.
Denna underlättas genom användning av lämplig klädsel, intag av dryck, ökning av
värmetåligheten genom värmeträning och minskning av luftfuktigheten.
Om inte värmebalans nås på dessa sätt, sker i stället en upplagring av värme i kroppen (vilket
benämns värmebelastning) och därmed en höjning av kärntemperaturen. Den viktigaste
mekanismen för värmeavgivning är svettavdunstning, som hos friska personer ökar vid
kärntemperaturhöjning. Detta sker genom utvidgning av hudens blodkärl och ökning av
blodflödet till huden samtidigt som svettkörtlar aktiveras.
AFS 1997:2 10
Tabell 2. Tillstånd (i stigande allvarlighetsgrad) som kan framkallas av värmebelastning.
Tillstånd
Symptom
Ospecifika obehag
Irritation. Bristande koncentration,
uppmärksamhet och omdöme. Sänkt
prestationsförmåga. Ökat riskbeteende
Värmeutslag
Hudrodnad och s.k. värmeutslag på grund
av svällda svettkörtlar. (Sekundär
upplevelse av sämre värmetålighet.)
Yrsel och svimning
Yrsel, svaghetskänsla och illamående i
sittande eller stående. Kortvarig
svimningsattack ("blackout"). Dessa
symptom tyder på en ökad påfrestning på
hjärt- och kärlfunktioner orsakad av kraven
på omfördelning av blod till muskler(för
arbete) och hud (för värmeavgivning).
Tendens till uttorkning genom svettning i
kombination med för lågt vätskeintag
Huvudvärk, törst. Stark trötthet.
Svaghetskänsla i muskler.
Osammanhängande beteende.
Saltförlust genom alltför stark svettning
Kramper.
Värmeslag
Ökande pulsfrekvens. Förvirring.
Nedsatt eller upphörd svettning.
Cirkulationskollaps med medvetslöshet och
död.
Skadliga effekter av värmebelastning
Om värmebelastning tillåts fortsätta utan att akuta motåtgärder sätts in, kan det få allvarliga
följder för hjärtverksamheten och blodomloppet, för tillförseln av syre till hjärnan och för
vätskebalansen i kroppen. Till en början är symptomen relativt lindriga, men i allvarliga fall
kan tillståndet leda till yrsel, medvetandegrumling, cirkulationskollaps och död.
Arbetsledare bör vara uppmärksam på tecken till värmebelastning hos arbetstagarna för att vid
behov kunna avbryta arbetet och i övrigt medverka till lämpliga åtgärder.
Negativa effekter av värmebelastning sammanfattas i Tabell 2, uppräknade i den ordning de
vanligen uppträder och alltefter tillståndets allvarlighetsgrad.
AFS 1997:2 11
Den internationella klassificeringen av sjukdomar och övriga medicinska begrepp (ICD 9,
1987) upptar följande huvudsakliga kategorier av värmerelaterade tillstånd: värmeslag och
solsting, svimning till följd av värme; värmekramper, värmeutmattning på grund av bristande
svettning; värmeutmattning på grund av saltförlust; övergående värmetrötthet; värmeödem.
Lägre nivåer av värmebelastning yttrar sig vanligen i endast lättare symptom av typen obehag
eller hudrodnad. Ju kraftigare eller långvarigare värmebelastningen är, desto starkare kommer
reaktionerna i kroppen att bli. Bl.a. koncentreras en stor del av blodcirkulationen till huden,
och den tillgängliga blodvolymen tenderar att samlas i nedre delen av kroppen, speciellt i
benen. Blodflödet går därmed i allt mindre utsträckning till hjärnan. Den därigenom
åstadkomna syrebristen kan framkalla yrsel och svimning liksom illamående.
Svettningen åtföljs av saltförlust, vilket nedsätter muskelfunktionen och ger svaghetskänsla
vid muskelarbete. Vätskeförlust genom svettning leder till stegrad intensitet hos kroppens
fysiologiska reaktioner på värmebelastning, avläsbara i t.ex. ökande pulsfrekvens och
kärntemperatur, vilket ger upphov till ännu lägre värmetolerans. Denna skadliga växelverkan
börjar redan vid en vätskeförlust kring en liter, och kan om den tillåts fortsätta leda till
kramper, förvirring, medvetslöshet genom cirkulationskollaps och, i extrema fall, död.
Värmeexponering kan leda till sänkt vakenhetsgrad, som i vissa verksamheter indirekt kan
öka risken för olycksfall.
AFS 1997:2 12
Kommentarer till vissa paragrafer
Till 1 §
Metoden i dessa föreskrifter för bedömning av värmebelastning är främst tillämplig på rörligt
kroppsarbete i industrilokaler med stark värme och hög luftfuktighet utfört i arbetskläder, som
upplevs som temperaturmässigt bekväma.
Värmeindex-metoden kan inte användas för arbetsmiljöövervakning med avseende på
ögonskada av infraröd strålning (s.k. katarakt; se vidare Kommentaren till 2 §), däremot för
övriga eventuellt skadliga värmeeffekter i sådan miljö.
Exempel på arbeten där föreskrifterna är tillämpliga
Kontinuerliga arbeten
Regelbundet, dagligt arbete - särskilt om arbetet är fysiskt tungt - på arbetsplatser med
värmealstrande processer, speciellt inom tung metallindustri samt viss tillverkningsindustri är
typiska exempel på föreskrifternas tillämpningsområde. Detta gäller också arbetsplatser med
ugnar för smältning och gjutning av material som metaller och glas, förvärmnings- och
värmebehandlingsugnar, varmvalsverk och torkningsutrymmen vid papperstillverkning.
Andra berörda arbeten är framställning och bearbetning av kemiska ämnen, arbete i vissa
restaurangkök, bageriarbete, tvätteriarbete, skorstensfejning, arbete i trätorkar samt visst
arbete i växthus.
Speciella och tillfälliga arbeten
Ugnsrengöring i glasbruk, med ugnstemperaturer på 100
C eller mer.
Vissa processer under livsmedelshantering t.ex. jäsningsprocesser.
Yrkesförare
Det finns i arbetslivet yrkesförare av fordon och maskiner, som i vissa klimatförhållanden kan
uppleva stora besvär av värme. Risken för överskridanden av högsta tillåtna värde för tidsvägt
värmeindex på grund av värme från motorer i kombination med solstrålning är liten, om
befintliga ventilationsmöjligheter utnyttjas.
Arbeten för vilka föreskrifterna inte är tillämpliga
Arbeten där solstrålning är den helt övervägande orsaken till värme-
belastning
Exempel på sådana arbeten - där alltså föreskrifterna inte är tillämpliga - är lättare
utomhusarbeten utan värmealstrande teknisk anordning eller farligt ämne såsom lättare former
AFS 1997:2 13
av trädgårdsarbete, skogsarbete och gatuarbete. Inomhusarbeten av detta slag är kontorsarbete
samt många arbeten i förarhytter såsom lyftkran och travers. Anledningen till att utesluta
dessa arbeten är att man av erfarenhet vet att i dessa lätta arbeten kommer man så gott som
aldrig, oberoende av yttre faktorer, att nå upp till en värmebelastning som kan innebära någon
risk. Det finns därför normalt ingen anledning att bestämma värmeindex i dessa fall.
Komfortaspekter dvs effekter av värme och kyla som inte är fysiologiskt skadliga men som
kan påverka vakenhetsgrad, välbefinnande och prestationsförmåga beaktas i
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om Arbetslokaler (AFS 1995:3) och i Socialstyrelsens
allmänna råd om termiskt inomhusklimat, 1988:2.
Räddningstjänst
Räddningstjänst har undantagits från tillämpningen av föreskrifterna, eftersom sådant arbete
måste utföras trots värmebelastning. Dessutom är bestämning av värmeindex vanligen inte
möjlig vid denna typ av arbete. Vidare utförs räddningsarbete ofta i skyddskläder, vilket gör
att värmeindexmetoden inte är tilllämpbar. För rök- och kemdykning finns bestämmelser i
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om rök- och kemdykning (AFS 1995:1).
Till 2 §
Planeringen för värmebelastande arbete bör omfatta en kartläggning av de klimatfaktorer, som
är av betydelse för arbetstagares förmåga att tåla värmebelastande arbete. Ett
handlingsprogram, som skall kunna tillämpas vid behov, bör fastslås. Principen bör vara att
vid tveksamhet göra nya mätningar och bedömningar.
Genom åtgärderna i nedanstående Tabell 3 kan samtliga skadliga effekter av värmebelastning
undvikas.
AFS 1997:2 14
Tabell 3. Organisatoriska, tekniska och medicinska åtgärder som kan vidtagas mot skadlig
inverkan av värme.
1. Organisatoriska åtgärder
Vid samtliga överskridanden
Sänkning av arbetstakten.
Ökning av paustiden per arbetstimme
Begränsning av den totala arbetstiden.
2. Tekniska åtgärder
Vid hög lufttemperatur
(upp till c:a 35
C)
Ökning av luftrörelser.
Vid hög strålningsvärme
Sänkning av strålkällans temperatur.
Isolering och/eller avskärmning av
strålkällan.
Användning av värmeisolerande eller
värmereflekterande skyddsdräkt.
Vid hög lufttemperatur och hög
luftfuktighet
Användning av kylda dräkter.
3. Åtgärder mot besvär
Ospecifika obehag. Värmeutslag
Undvika värmeexponering.
Uttorkning (dehydrering)
Vätskeintag. Vila i sval miljö.
Yrsel och svimning
Ligga ner. Vätskeintag.
Värmekramper och värmeslag
Snabb avkylning. Vätskeintag.
Ambulanstransport till sjukhus.
AFS 1997:2 15
Den enklaste och för hälsotillståndet bästa åtgärden vid tillfällig risk för överskridande av
högsta tillåtna värde för tidsvägt värmeindex är i de flesta fall en minskning av arbetstakten
och/eller en förkortning av vistelsetiden i den varma miljön. En metod för förkortning av
arbetstiden i värme är att införa korta pauser eller perioder med lätt aktivitet i svalare miljö.
Det senare kan åstadkommas genom tillfällig arbetsrotation. Den nödvändiga vistelsetiden i
svalare miljö kan beräknas med hjälp av formel 5 i avsnittet Kommentarer till Bilaga i dessa
föreskrifter. Ett annat sätt är, att då det är möjligt, förskjuta arbetstiden mot svalare delar av
dygnet.
Vid inomhusarbete kan värmebelastningen effektivt minskas eller förebyggas genom
sänkning av värmekällans temperatur, flyttning av arbetsplatsen till större avstånd från
värmekällan, avskärmning av värmekällor med (eventuellt kylda) skärmar, bättre isolering av
värmekällorna samt, vid lufttemperaturer under 35
C, användning av fläktar placerade nära
arbetstagaren. Fläktar ökar lufthastigheten och därmed värmeavgivning genom
svettavdunstning och konvektion. Vid lufttemperaturer över 35
C är en ökning av
lufthastigheten emellertid mindre lämplig, eftersom värmetillförseln genom konvektion då i
stället kan öka.
Värmestrålning kan också avskärmas med kläder, speciellt sådana med reflekterande
beläggning. Eftersom svettavdunstning vanligen hindras av kläder, kan dock vinsten med
detta vara begränsad. Klädedräkten bör väljas så att arbetstagaren får bästa komfort, med
hänsynstagande till den individuella värmetåligheten och andra faktorer i arbetet, t.ex. risken
för brännskada.
Det är önskvärt att minska luftfuktigheten som ett led i reduktionen av värmebelastning och
för att underlätta värmeavgivningen genom svettning. Detta kan ske genom att man vidtar
åtgärder för att generellt minska förekomsten av vatten och vattenånga i arbetslokalen. Detta
innebär också att vattenbegjutning för kylning av strålningsskärmar bör vara inkapslad.
Utomhusarbete med värmeexponering från teknisk anordning sker ibland under
klimatförhållanden, som gör det svårt att hindra överskridande av högsta tillåtna värde för
tidsvägt värmeindex med enbart tekniska åtgärder. En lösning på problemet kan vara en
förkortning av arbetstiden per timme (främst genom tillägg av pauser), minskning av längden
på arbetspass, minskning av arbetstakt eller förläggning av det huvudsakliga arbetet till
mindre varma delar av dygnet.
Långsiktiga åtgärder mot skadlig värmebelastning bör baseras på bestämning och analys av
"analytiskt värmestressindex", som är ett mått på det s.k. nödvändiga svettningsbehovet (SR).
Denna metod (vars engelska term är "required sweat rate", SW
req
) rekommenderas, därför att
den till skillnad från värmeindex-metoden ger information om olika klimatfaktorers
individuella bidrag till värmebelastningen. Härigenom kan värdefulla upplysningar erhållas
om vilka miljöförändringar som kan förväntas få största effekt. Svettningsanalysen tar hänsyn
till en full värmebalansekvation, där också bl.a. luftfuktighet, lufthastighet och, i viss mån,
klädsel ingår.
SR-metoden beskrivs i den internationella standarden ISO 7933 (1989), "Hot environments. -
Analytical determination and interpretation of thermal stress using calculation of required
sweat rate." Denna standard syftar också till att (a) ange åtgärder för att förhindra att
AFS 1997:2 16
kärntemperaturen hos en frisk person i god fysisk kondition (utan värmeisolerande
skyddskläder) stiger till skadlig nivå eller att vätskeförlusten blir för stor; (b) att
rekommendera maximal exponeringstid för att undvika negativa effekter av stark
värmeexponering.
Till 3 §
Exempel på arbeten som avses i denna paragraf är isolering av hetvattenledningar i
byggnader, arbete i torkutrymmen under pappersmaskiner samt murnings- och
reparationsarbete i ugnar.
Till 4 §
Det är viktigt för förmågan att uthärda värme att kroppens vätskebalans upprätthålls.
Vätskebrist försvårar väsentliga kroppsfunktioner och behöver kompenseras för att inte ge en
alltför stor påfrestning på organismen. Eftersom stora vätskeförluster sker vid svettning, är det
viktigt att kroppens vätskemängd hålls på tillräckligt hög nivå i värmebelastande miljöer.
Törst ger inte tillräcklig information om hur stor mängd vätska som måste ersättas och släcks
dessutom med en relativt liten mängd vatten. I starkt värmebelastande arbete behöver därför
vätskebehovet regleras på ett mer aktivt sätt än det som är möjligt enbart genom reaktionen på
törstkänsla. Det är viktigt att arbetstagarna känner till behovet av att dricka även om
törstkänsla saknas.
Arbetsförmågan sedd som enbart muskelprestation kan i stor utsträckning bibehållas
opåverkad under förutsättning att vätsketillgången möjliggör en bevarad värmebalans.
Uthålligheten i ett arbete reduceras däremot under fortsatt värmebelastning, främst på grund
av otillräcklig blodcirkulationskapacitet.
I svensk arbetsmiljö behöver drycken endast i undantagsfall innehålla en extra mängd salter
(elektrolyter) för att motverka förluster genom svettning. Eftersom vätska med salter kan öka
värmetåligheten något mer än enbart vatten, kan det emellertid under långa, sammanhängande
arbetspass under extremt varma klimatförhållanden vara lämpligt att tillsätta litet koksalt.
Läskedrycker eller sportdrycker är effektiva för samma ändamål. För arbetstagare som av
medicinska skäl har rekommenderats saltrestriktion i dieten kan det vara lämpligt med en
läkarundersökning avsedd att bedöma lämpligheten för värmebelastande arbete. Läkaren bör
informera om de speciella svårigheter i samband med värmebelastande arbete, som kan vara
förknippade med en sådan saltrestriktion.
Till 5 §
Helt värmeisolerande eller värmereflekterande dräkter liksom speciella skyddskläder använda
vid t.ex. kemikaliebekämpning och inom kemikalisk tillverkningsindustri förhindrar eller
försvårar att överskottsvärme avges genom svettavdunstning. Detta gör att värmeindex-
metoden inte kan användas vid sådant arbete.
AFS 1997:2 17
Risk för ögonskada
Grumling av ögats lins, så kallad katarakt eller grå starr, är ett vanligt tillstånd bland äldre.
Värmestrålning och annan optisk strålning med kraftig intensitet i våglängdsområdet upp till
1200 nm kan öka riskerna för detta. Svensk forskning har visat att arbetare vid järnverk,
stålverk och glasbruk, som arbetat lång tid vid ugnar och vid smältor från ugnarna drabbas av
katarakt i en betydligt större omfattning än vad som är normalt i befolkningen. Riskerna ökar
när den infraröda komponenten dominerar över det synliga ljuset pga att de naturliga
skyddsreflexerna mot för starkt ljus då fungerar sämre. Katarakten utvecklas gradvis och
brukar ge mer betydande synnedsättning först i de högsta åldrarna efter ålderspensionering.
Glasögon av alla slag (som utgör ett hinder för IR-strålningen att nå ögat) förhindrar
linsförändringarna, och detta gäller naturligvis också strålningsavskärmningar avsedda att
skydda mot värmeskador. Föreskrifter om lämplig, typprovad och märkt skyddsutrustning
mot bl a ögonskador finns i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om Utförande av personlig
skyddsutrustning (AFS 1996:7). När det gäller användningen av personlig skyddsutrustning
finns det föreskrifter i AFS 1993:40.
Till 6 §
Värmetålighet
Förmågan att utan svårigheter och störningar i olika organfunktioner utstå värmeexponering
benämns värmetålighet. Avvikelser från normal värmetålighet gör att besvär hos vissa
individer kan börja uppträda redan vid en höjning av kärntemperaturen över cirka 38
C, men
det är omöjligt att ange ett allmänt samband mellan kärntemperaturen och den individuella
värmetåligheten.
Reducerad värmetålighet - som ökar risken för värmeskador - beror främst på nedsatt
svettningsförmåga, eftersom värmeavgivningen från huden genom svettavdunstning därmed
är minskad. Svettningsförmågan bestäms till stor del av hjärtats kapacitet att föra blod till
huden. Genom svettningen uppkommer en vätskeförlust, som måste kompenseras genom
tillförsel av dryck.
Åkommor i hjärt-kärl-systemet, som ger nedsättning av blodflödet till huden, försämrar
värmetåligheten. På grund av den reducerade cirkulationskapaciteten är värmetåligheten
sämre också hos personer med dålig kondition. Värmetåligheten nedsätts också vid
njuråkommor, kraftig övervikt, användning av vissa mediciner (t.ex. mot diabetes och förhöjt
blodtryck) och hög alkoholförbrukning. Den ökning av kärntemperaturen (feber), som sker
vid t.ex. infektion, kan göra att skadliga effekter av värmebelastande arbete lättare
uppkommer. Om arbetstagaren anser sig tillfälligt eller varaktigt oförmögen att utföra ett
arbete, som kan innebära värmebelastning, bör detta anmälas till arbetsgivaren.
Värmebetingad hudirritation innebär förändrad blodcirkulation i huden, vilket kan befrämja
uppkomsten av vissa hudåkommor.
Värmetåligheten är i viss mån åldersberoende och kan förväntas vara något nedsatt hos en del
personer över 45 år. Det finns undersökningar som antyder, att kvinnor allmänt skulle ha
AFS 1997:2 18
något mindre värmetålighet vid extrema belastningar än män, vilket kan bero på att kvinnorna
i de undersökta grupperna har haft lägre fysisk arbetsförmåga. Vid samma arbetsförmåga och
i övrigt lika arbetsvillkor förefaller det emellertid inte finnas någon väsentlig skillnad i
värmetålighetsnivå mellan könen.
Föreskrifterna avser att skydda även mindre värmetåliga individer mot skador av exponering
för stark värme. Vid graviditet är värmetåligheten naturligt minskad, eftersom fostrets
försörjning med syre kräver ett ökat utnyttjande och därmed större risk för överskridande av
kvinnans cirkulationskapacitet. Detta gäller speciellt senare delen av graviditeten och i
stående arbetsställningar.
Risker för fostret vid en höjning av den djupa kroppstemperaturen över en viss nivå under de
första 2-3 graviditetsmånaderna har diskuterats, men det saknas säker information om i vilken
utsträckning en sådan höjning kan ske vid värmebelastande arbete.
Värmeträning
De funktioner i kroppen, som syftar till att anpassa hudcirkulationen och svettningen till
omgivningstemperatur och till värme bildad vid energiomsättningen, visar betydande
anpassbarhet. Denna anpassning, s.k. "värmeträning", resulterar i ökad värmetålighet.
I ett värmebelastande arbete, där det föreligger risk för överskridande av högsta tillåtna värde
för tidsvägt värmeindex kan arbetstagaren behöva några dagars värmeträning. Detta gäller
efter en frånvaro från värmebelastande arbete under längre tid, som vid en treveckors
semester, liksom då en person för första gången påbörjar sådant arbete. Även om full effekt
uppnås först efter 8-10 dagar, kan en avsevärd värmeträning åstadkommas genom att tiden i
värmebelastande arbete under dagarna 1-3 begränsas till 30 %, 50 % resp. 80 % av den
tilltänkta arbetstiden.
Till 7 §
Informationen till arbetstagare med värmebelastande arbete bör minst omfatta:
(a) de hälsorisker som kan föreligga i värmebelastande arbete,
(b) möjliga och nödvändiga åtgärder vid värmebelastning,
(c) nödvändigheten att genom tillräckligt vätskeintag förhindra uttorkning samt
(d) betydelsen av värmetålighet och vikten av värmeträning.
Det är angeläget att informationen till arbetstagarna utformas med tanke på eventuella
språksvårigheter och socio-kulturella faktorer i övrigt.
AFS 1997:2 19
Kommentarer till Bilaga
Tekniska aspekter på klimatbedömning
En korrekt bedömning av förutsättningarna för att hålla arbetstagarens värmebalans inom
normala gränser kräver hänsynstagande till omgivningstemperatur, värmestrålning,
lufthastighet och luftfuktighet. Enbart lufttemperatur är inte tillräcklig, eftersom den inte tar
hänsyn till förekomsten av värmestrålkällor och inverkan av fuktighet i förening med
luftrörelser. Högre luftfuktighet minskar kroppens förmåga att avge värme genom
svettavdunstning. Direkt strålning från värmekällor uppvärmer alla föremål, inklusive
människans kropp, i förhållande till ytstorlek. Temperatur avläst på en vanlig
(torr)termometer representerar därför inte den värmemängd, som tas upp av en person
arbetande i en sådan miljö.
Den här använda principen för användning av värmeindex vid bedömning av värmebelastning
bygger på en statistisk utvärdering av data från fysiologiska undersökningar av personer, som
arbetar i olika miljöer och har bl.a. fördelen att vara lättanvänd. Våt- och globtemperaturerna
mäts under en representativ tidsperiod på den plats där arbetet sker, och metoden tar hänsyn
till det aktuella arbetets tyngd. Härigenom avspeglas den kombinerade effekten av metabolisk
värme och värmetillförsel utifrån samtidigt som exponeringstiden beaktas.
Värmeexponerande arbete är ibland så kortvarigt eller så varierande med avseende på
exponering att det inte går att rättvisande bedöma värmebelastningen med värmeindex, t.ex.
inom försvars-, polis-, brand- eller räddningstjänst.
Det kan vara lämpligt att det lokala sambandet mellan värmeindex och olika meteorologiska
förhållanden studeras genom serier av mätningar vid olika tillfällen under året.
Om de yttre förhållandena på arbetsplatsen inte ändras och arbetet fortgår under minst en
timme räcker det med en mätning av WBGT och det tidsvägda medelvärdet (WBGT
vägt
) för
en timmes representativt arbete blir lika med detta värde.
Ett vanligt fall är att man har 2 st olika arbetssituationer. För detta fall förenklas formel 3 i
bilagan till
=
formel 4
där index 1 och 2 representerar de två olika arbetssituationerna.
Även om flera arbetssituationer med olika värmeindex förekommer under arbetspasset kan
man, för att göra en första bedömning av risken för värmebelastning, gå in i tabell 1 i bilagan
för aktuell arbetsintensitet med det högsta värdet på värmeindex som förekommer under
arbetspasset. Om det högsta tillåtna värde på värmeindex som då erhålles är högre än det
högsta värdet på värmeindex som förekommer under arbetspasset så föreligger ingen risk för
värmebelastning och ingen tidsvägning av värmeindex behöver göras.
AFS 1997:2 20
När arbetsintensiteten ändras under ett arbetspass kan man som första åtgärd gå in i Tabell 1
för den högsta aktivitetsklass som förekommer under arbetspasset och läsa av högsta tillåtet
tidsvägt värmeindex för detta fall. Om det högsta värmeindex som förekommer under
arbetspasset är lägre än detta värde så är säkerhetsmarginalerna gentemot värmebelastning
tillräckligt stora. Arbetet kan fortsätta utan risk för värmebelastning och ingen tidsvägning av
vare sig värmeindex eller arbetsintensitet behöver göras.
Mätutrustning
Värmeindex registreras i enlighet med de tekniska specifikationerna i den svenska standarden
SS-EN 27 726 genom registrering med hjälp av följande temperaturgivare:
1. En termometer, vars cylindriska, långa sensordel omges av en ständigt vattenfuktad väv
för registrering av den "naturliga våttemperaturen". (Denna term är i den engelska texten
till den svenska standarden SS-EN 27 243 benämnd "natural wet bulb temperature".)
2. En termometer placerad i centrum av en sfär med tunna väggar, starkt värmeabsorberande
yta och 150 mm diameter för registrering av "globtemperaturen" (engelska: "globe
temperature"). Genom sina värmeabsoberande och värmeledande egenskaper ger denna
termometer en god uppskattning av den genomsnittliga temperatur, som åstadkoms
genom strålning från olika källor.
3. Under utomhusarbete i direkt solbelysning görs en kompletterande mätning av
omgivningens "lufttemperatur" (engelska: "dry bulb air temperature") med en
konventionell termometer, som skyddas från direkt solbelysning eller annan
värmestrålning. Termometern skall vara placerad så att luftrörelser runt termometern inte
hindras.
Annan mätutrustning kan användas, om den kalibreras enligt specifikationerna i
SS-EN 27 243.
Med vissa typer av instrument kan ett rättvisande värde på WBGT inte erhållas på kortare tid
än 20 min. Vid tillgång till utrustning, som medger kontinuerlig mätning av värmeindex,
erhålles ett vägt medelvärde genom integrering av registreringen över en mätperiod av 1
timme.
Mätprotokoll från klimatbedömning
Vid all klimatbedömning på arbetsplatser bör protokoll föras över mätningar och inblandade
personer. Protokollen bör innehålla: namn på de personer som utfört och är ansvariga för
mätningarna; mätställe (fabrik, avdelning, arbetsställe); antal personer som sysselsätts i
lokalen vid mätningarna samt deras ålder, kön, fysiska aktivitet i arbetet och klädedräkt;
datum och klockslag; torrtemperaturen utomhus; använda instrument (märke, typ, modell,
speciella egenskaper, eventuella fel); skiss över arbetsplatsen med angivande av mätpunkter;
uppgift om maskiner, placering av maskiner och utrymmen för olika aktiviteter; beskrivning
av uppvärmningssystem och anordningar för ventilation och belysning samt deras
funktionella skick; produktionens omfattning; mätresultat med uppgift om mätnoggrannhet;
tolkning av mätresultaten.
AFS 1997:2 21
Val av aktivitetsklass för bestämning av högsta tillåtna värde för tidsvägt värmeindex
Valet av aktivitetsklass kan baseras på nedanstående beskrivningar av typarbeten.
Beskrivningarna kan ibland vara svåra att identifiera med de aktuella arbetena. Detta
förhållande gör det då angeläget med fortlöpande bedömningar av värmebelastningen i det
aktuella arbetet. En säkrare klassindelning kan åstadkommas genom en bestämning av den
metaboliska värmeproduktionen i olika aktiviteter enligt metoder angivna i den svenska
standarden SS-EN 28 996, "Ergonomi - Bestämning av metabolisk värmeproduktion (ISO
8996:1990)".
Kategoriseringen baseras på genomsnittliga förhållanden över längre tid i olika
typsysselsättningar och beaktar därför inte eventuella aktivitetstoppar. Den omfattar inte
heller strålning från värmekällor eller andra miljöfaktorer. Klädselns egenskaper kan vara
avgörande för inverkan på kroppstemperaturen av värmebelastande arbete. Utgångspunkten
för tillämpningen av dessa föreskrifter med avseende på aktivitetsklasser är att klädsel valts så
att största möjliga komfort uppnåtts.
Aktivitetsklass 1
Kontorsarbete, maskinskrivning, sömnad, arbete med lätta handverktyg i sittande eller
stående. Lätt monterings- och plockningsarbete. Normal personbils- och truckkörning. Arbete
med fotkontakt eller pedal. Lätt promenad.
Aktivitetsklass 2
Kontinuerligt arbete med händer och armar, lätt verkstads-, byggnads- eller skogsarbete med
kontinuerligt upprepade förändringar av kroppsläge (böjning, vridning m.m.),
materialbearbetning med medeltunga verktyg. Detta omfattar, t.ex. spikning och filning,
arbete med tryckluftshammare, montering och slipning av tungt material, krattning, frukt- och
grönsaksplockning, att skjuta eller dra lättare kärror, körning av lastbil, traktor eller
vägmaskin. Hastig promenad.
Aktivitetsklass 3
Tungt manuellt arbete med eller utan verktyg. Arbete med förflyttning av tunga föremål.
Detta omfattar grävarbete och liknande, sågning, huggning och hyvling av virke, att skjuta
eller dra tunga kärror, arbete med slägga, sten- och plattläggning, att bryta gjutformar. Mycket
hastig promenad, lätt joggning.
Aktivitetsklass 4
Som i aktivitetsklass 3 men i högt till maximalt tempo. Gång uppför trappor, klättring i stegar
eller ställningar med bördor. Orienteringslöpning.
AFS 1997:2 22
Aktivitetsklasserna 3 och 4 tar, till skillnad från standarden SS-EN 27 243, inte upp speciella
(lägre) högsta tillåtna värden för värmeindex för lokaler utan luftrörelser. Anledningen till
denna avvikelse är att sådana situationer är mycket sällsynta, eftersom personer som utför
arbete hänförligt till dessa klasser vid sin aktivitet skapar luftrörelser kring sig själva.
De angivna värdena på effektutveckling har beräknats med utgångspunkt från studier av
syreförbrukning under arbete. I den mån sådana data finns, kan de med fördel användas för
val av kategori i stället för de mera schematiska uppgifterna om typarbete. Den normerade
kroppsyta, som effektvärdena i Bilagans Tabell 1 hänförts till, gäller män och är 1,8 m2.
Exempel på bestämningar av värmeindex och tillämpligt högsta tillåtna värde på
tidsvägt värmeindex
Exempel 1: Kontinuerligt arbete med konstant arbetsintensitet på en varm plats
En pappersarbetare arbetar under hela sitt arbetspass med en arbetsintensitet som motsvarar
en måttlig arbetstyngd (aktivitetsklass 2). Arbetspassets längd överstiger en timme. Personen
är värmetränad. WBGT mäts upp på den plats som arbetaren befinner sig på under
arbetspasset och visar sig vara 25
C.
Eftersom arbetet fortgår längre än en timme blir WBGT
vägt
lika med detta uppmätta värde på
WBGT dvs 25
C.
För att få reda på högsta tillåtna värde för värmeindex går man in i tabell 1. Man väljer raden
med aktivitetsklass 2 och kolumnen för "person med värmeträning" under "högsta tillåtna
värde för tidsvägt WBGT". Man får då fram högsta tillåtna värde på tidsvägt värmeindex till
28
C.
Eftersom uppmätt WBGT
vägt
(=25
C) är lägre än högsta tillåtna värde för WBGT
vägt
(=28
C)
kan arbetet fortgå utan risk för skadlig värmebelastning.
Exempel 2: Arbete med samma arbetsintensitet på dels en varm plats och dels en sval plats
En värmetränad glasbruksarbetare arbetar 20 min per timme vid en glasugn där WBGT
uppmäts till 30
C och 40 min per timme med annat arbete i en svalare miljö där WBGT mäts
upp till 22
C. Arbetsintensiteten är måttlig (aktivitetsklass 2) och ungefär lika hög under hela
arbetspasset.
AFS 1997:2 23
Eftersom det gäller 2 st arbetssituationer så blir N=2 och formel 4 i kommentarer till bilagan
kan användas för att beräkna WBGT
vägt
.
WBGT
1
= 30
C, t
1
= 20 min
WBGT
2
= 22
C, t
2
= 40 min
t
1
+ t
2
= 20 min + 40 min = 60 min
WBGT
vägt = (30·20 + 22·
40)/(20+40) = 24,7
C
Använd tabell 1. Gå in i raden med aktivitetsklass 2 och i kolumnen för värmetränad person.
Ur tabellen fås då att under de givna förhållandena blir högsta tillåtna värde för WBGT
vägt
=
28
C Eftersom det beräknade WBGT
vägt
är lägre än det högsta tillåtna så kan arbetet fortsätta
utan risk för skadlig värmebelastning för arbetaren.
Exempel 3: Arbetsintensiteten varierar i en varm miljö
Vid en plötslig värmebölja och under en mycket varm och fuktig dag med starkt solsken blir
man tvungen att under stark tidspress utföra vissa arbeten i ett växthus. Arbetet gäller
grävning i samband med vissa ombyggnader och kan anses motsvara aktivitetsklass 3. Arbetet
organiseras så att två personer turas om med att gräva under 30 min och sedan arbeta i samma
miljö med lättare växthusarbeten (aktivitetsklass=1) under 30 min. WBGT mäts upp till 27
C.
De inblandade arbetarna är värmetränade.
WBGT
vägt
blir lika med 27
C. För att få reda på tillämpligt högsta tillåtna värde på tidsvägt
värmeindex bestämmer man nu ett tidsvägt medelvärde för arbetsintensiteten. Eftersom vi inte
har några exakta värden på effektutvecklingen använder vi medelvärdet av effektutvecklingen
(kolumn 4 i Tabell 1) för respektive arbetstyngd (aktivitetsklass) för att beräkna
tidsmedelvärdet av arbetsintensiteten. Vi gör på samma sätt som när vi beräknade WBGT
vägt
ovan.
Använd förkortningen AI för arbetsintensitet.
=
AI
1
=97 W/m2, t
1
=30 min
AI
2
=230 W/m2, t
2
=30 min
t
1
+ t
2
= 30 min + 30 min = 60 min
AI
vägt=(97·30+230·
30)/(30 + 30)=163,5 W/m
2
Den tidsvägda arbetsintensiteten motsvarar alltså aktivitetsklass 2. Vi använder detta värde för
att välja rad i tabell 1 och väljer sedan kolumnen för person med värmeträning. Högsta tillåtna
WBGT
vägt
i detta fall blir 28
C medan uppmätt WBGT
vägt
var 27
C. Dvs ingen risk för
skadlig värmebelastning föreligger. Om en person med värmeträning ensam skulle utföra
samma hårda arbete (aktivitetsklass=3, 230 W/m2) i denna miljö så skulle högsta tillåtet värde
på värmeindex bli 26
C. Eftersom WBGT
vägt
är större än detta värde skulle risk för skadlig
AFS 1997:2 24
värmebelastning föreligga i detta fall och arbetet skulle enligt denna föreskrift inte vara tillåtet
att utföra på detta senare sätt.
Beräkning av nödvändig vistelsetid i svalare miljö vid överskridande av högsta tillåtna
värde för tidsvägt värmeindex
Om värmeindex på arbetsplatsen överskrider högsta tillåtna värde för tidsvägt värmeindex,
och man vill lösa problemet genom att införa vistelse i svalare omgivning med samma
arbetsintensitet, kan vistelsetiden i den svalare miljön beräknas med hjälp av följande formel:
vistelsetidens längd = 60 ·
(
WBGT varm
- WBGTmax
)
formel 5
WBGT varm
- WBGT
sval
där WBGT
max
är tillämpligt högsta tillåtna värde för tidsvägt värmeindex för den aktuella
arbetsintensiteten, WBGT
sval
uppmätt värmeindex i den svalare miljön, och WBGT
varm
uppmätt värmeindex i den varma zonen. Exempel: Högsta tillåtna värde för tidsvägt
värmeindex för aktuell aktivitetsnivå = 28
C; uppmätt värmeindex i den varma zonen = 33
C;
värmeindex i den svalare miljön = 18
C. Med formel 5 beräknas vistelseperiodens längd till
20 min per timme. Om arbetsaktiviteten i den svalare miljön är lägre (t.ex. vila) än i den
varma zonen kan formeln användas för att få en ungefärlig uppskattning på den nödvändiga
vistelsetiden i den svalare miljön, men formeln kommer då att ge en större säkerhetsmarginal
genom att ge en något längre vistelsetid i den svalare miljön än vad som egentligen är
nödvändigt för att uppfylla föreskriftens villkor.
AFS 1997:2 25
Ordlista
aktivitetsklass
Används i dessa föreskrifter för att kategorisera arbetsintensitet. Klasserna beskrivs med hjälp
av två olika variabler: energiomsättning i W/m2 och "arbetstyngd". Den sistnämnda bedöms
med ledning av en beskrivning av typiska arbetsuppgifter och statistiska data från
undersökningar av sambandet mellan arbete och energiomsättning.
dehydrering
Ett tillstånd av uttorkning, som orsakas av att celler och organ i kroppen förlorar vätska t.ex.
genom svettning samtidigt som förlusten inte kompenseras genom tillräcklig mängd dryck.
Dehydrering leder till en minskning av den fysiska arbetskapaciteten: en person på 75 kg som
svettas 1,5 l får en vätskeförlust på cirka 25 % och kan förväntas förlora 20 % av sin
prestationsförmåga.
energiomsättning
Omvandlingen i kroppen av kemisk energi (vanligen hämtad från födan) till värme och
mekaniskt arbete. Den totala effekten av all energiproduktion i kroppen
(energiomsättningshastigheten) anges i watt per kvadratmeter kroppsyta (W/m2). En del av
energin omvandlas utanför kroppen till mekanisk energi (mekanisk eller "yttre" effekt) i form
av kroppsrörelser.
fysiologi
Läran om kroppsfunktioner. Sammanfattar de biologiska, kemiska och fysikaliska
mekanismer, som ingår i olika organfunktioner, t.ex. andningsfysiologi (upptag av syrgas i
lungorna, passage av syrgas genom lungvävnadens väggar till och från blodet, och avgivande
av koldioxid genom utandning), hjärt- och kärlfysiologi (pumpning och cirkulation av blod
genom blodomloppets olika delar, passage av blod till och från olika organ, mekanismerna för
avgivning av syrgas till kroppens organ och vävnader, syrgasens användning i dessa,
blodkärlens funktioner som ett led i närings- och syrgasförsörjningen till vävnaderna, etc).
globtemperatur
Mäts med en temperaturgivare placerad i centrum av en sfär med tunna väggar, starkt
värmeabsorberande yta och vissa dimensioner (se Kommentarer till Bilaga). Ingår i
bestämningen av WBGT.
heat stress index
En term som förekommer i den engelska texten till den svenska standarden SS-EN 27 243 och
som motsvarar den i dessa föreskrifter använda termen "värmeindex". Värmebelastning (se
detta ord) kan leda till skadlig effekt av en värmeexponering, som medför upplagring av
värme i kroppen. Terminologins uppbyggnad kan alltså sammanfattas i satsen: "Vid
AFS 1997:2 26
exponering för stark värme kan det i kroppen ske en nettoupplagring av värme
(värmebelastning), som bedöms med hjälp av värmeindex."
infraröd strålning
Elektromagnetisk strålning inom våglängdsområdet 780 nm - 1 mm.
1 nm = 1 miljondels millimeter.
ISO
Ursprungligen en förkortning av International Standards Organization. Det officiella namnet
på detta organ är numera International Organization for Standardization, men förkortningen
ISO har behållits oförändrad.
komfort
De klimatförhållanden, som gör att miljön upplevs som varken för kall eller för varm,
sammanfattas i termen "komfortzon". Denna utgör vanligen ett brett område av temperaturer
och andra klimatfaktorer (som luftfuktighet och lufthastighet), till vilka man kan anpassa sig
med hjälp av lämplig klädedräkt eller på annat sätt. Upplevelsen av klimatkomfort är
beroende också av psykologiska och medicinska faktorer och varierar därför kraftigt mellan
olika personer.
Bedömning av komfort i olika klimatförhållanden kan göras med den metod, som anges i den
internationella standarden SS EN ISO 7730. Studier av stillasittande försökspersoner i
kontorsarbete med normal inomhusklädsel visade, att färre än 10 % var otillfredsställda med
lufttemperaturer från omkring 22 till cirka 26
C. Dessa värden gäller sommartid och små
lufthastigheter (<0,25 m/s).
Att betingelserna för komfort är uppfyllda betyder dock inte att miljön är "termoneutral", som
har en särskild definition (se detta ord).
De här presenterade föreskrifterna baseras främst på människans förmåga att utan skadliga
effekter uthärda värmeexponering och inte på komfort eller negativ inverkan på
arbetsprestationen.
konvektion
Överföring av värmeenergi från strömmande omgivande luft till luftskiktet vid hudytan kallas
för konvektion och kan ske om omgivningens lufttemperatur är högre än hudtemperaturen.
Om hudtemperaturen istället är högre än temperaturen i omgivande strömmande luft, kan en
värmetransport ske i motsatt riktning, från huden till omgivande luft. Luftrörelser vid
lufttemperaturer lägre än 35
C kan underlätta värmeavgivning från kroppen genom
konvektion och underlättar även svettningen. Synonym: strömning.
kärntemperatur
Temperaturen i de djupare liggande delarna av bålen och huvudet, t.ex. i det blod, som
AFS 1997:2 27
strömmar genom stora kroppspulsådern. Mäts vanligen som rektaltemperatur (temperaturen i
ändtarmen) men kan vid laboratorie-experiment också med tillfredsställande precision
uppskattas med hjälp av en temperaturgivare nedförd i matstrupen. Synonym: djup
kroppstemperatur.
luftfuktighet
Mäts som mängden vattenånga i luften i g/kg torr luft eller som vattenångans partialtryck i Pa.
Den relativa luftfuktigheten definieras som det procentuella förhållandet mellan den uppmätta
vattenångan i omgivningsluften och den största mängd vattenånga, som kan finnas där vid den
rådande lufttemperaturen.
lufthastighet
Luftens strömningshastighet i förhållande till en mätpunkt på kroppsytan. Vid bedömning av
exponering för klimatfaktorer anges den som medelhastigheten i m/s under 3 minuters
mätning.
mekanisk effekt
Se energiomsättning och metabolisk värme.
metabolisk värme
Värme bildad i kroppen vid energiomsättningen. En mindre del av den metaboliska värmen
omvandlas till mekanisk effekt i form av kroppsrörelser. Metabolisk värme kan bestämmas
genom metoder angivna i den internationella standarden SS-EN 28 996, "Ergonomi -
Bestämning av metabolisk värmeproduktion (ISO 8996:1990)".
AFS 1997:2 28
medelstrålningstemperatur
Medelvärdet av temperatur mätt i flera olika riktningar, en parameter som kan användas vid
termisk värdering av en arbetsplats. Den utgörs av ett viktat medelvärde av temperaturen hos
omgivande ytor och beror på individens position i förhållande till dessa.
svettningsintensitet
Vid all svettning, den märkbara och den "osynliga" (som ständigt pågår utan att vi lägger
märke till den), avdunstar vatten från huden, vilket medför värmeavgivning.
Vid fysiologisk bedömning av värmetålighet utförs bl.a. en analys av en persons förmåga till
avdunstning av värme genom svettning ställd i relation till vad klimatförhållandena kräver för
att värmebalansen skall kunna upprätthållas. Detta beskrivs i den internationella standarden
ISO 7933 (1989), "Hot environments. - Analytical determination and interpretation of thermal
stress using calculation of required sweat rate".
termoneutral miljö
En miljö med lufttemperatur kring 20-25
C och relativ fuktighet 30-50 %.
lufttemperatur
Mäts med en konventionell termometer, som är skyddad från direkt solbelysning eller annan
värmestrålning, och som är placerad så att luftrörelser runt termometern inte hindras.
våttemperatur
Mäts med en 30 mm lång, cylindrisk temperaturgivare med diametern 6 mm, som omsluts av
en ständigt fuktig bomullsstrumpa. Givaren kommer att avkylas i proportion till
avdunstningen från strumpan. Naturlig våttemperatur (som används vid bestämning av
WBGT enligt dessa föreskrifter) innebär att det saknas strålningsskydd och att luften
strömmar naturligt kring givaren. Psykrometrisk våttemperatur registreras då sensorn är
strålningsskyddad och ventilerad. (Se även Kommentarer till Bilaga.)
värmebalans
Ett tillstånd då den metaboliska värmen, minskad med mekanisk effekt, samt värme tillförd
utifrån uppvägs av avgiven värme.
värmebelastning
Upplagring av värme i kroppen genom bristande avgivning av överskottsvärme som kan leda
till skadlig påfrestning på kroppen.
AFS 1997:2 29
värmeexponering
Det förhållandet att en person utsätts för värme. Med "stark värme" avses i dessa föreskrifter
vanligen sådan värme, som kan resultera i värmebelastning.
värmeindex
Används i dessa föreskrifter synonymt med WBGT och med det engelska "heat stress index"
(se detta ord). Det utgör ett mått (uttryckt i
C) på den belastning, som kroppens fysiologiska
funktioner utsätts för genom inverkan av olika klimatfaktorer. WBGT-metoden tar hänsyn till
värme producerad genom ämnesomsättningen, värme överförd på olika sätt till kroppen från
omgivningen (främst genom värmestrålning och konvektion), samt luftfuktighet och
lufthastighet. "Analytiska" metoder baseras på direkta mätningar av fysiologiska
funktionsvariabler, som avspeglar kroppens produktion och innehåll av värmeenergi.
Värmeindex-metoden, däremot, är enbart "empirisk" och baseras på klimatfaktorer, som
genom praktiska undersökningar och experiment visat sig vara statistiskt relaterade till
kroppens värmebalans. (Se också "heat stress index" och "värmebelastning".)
värmeslag
Ett livshotande tillstånd, framkallat av värmebelastning. Det kännetecknas av förvirring,
nedsatt eller upphörd svettning och cirkulationskollaps. Om det tillåts fortsätta resulterar det i
medvetslöshet och död.
värmestrålning
Innebär i samband med denna föreskrift vanligen ett flöde av värme till kroppen från en
värmekälla i omgivningen genom strålning i de synliga och infraröda frekvensområdena (400
nm-1 mm). Storleken av den strålningsenergi som upptas av kroppen är omvänt proportionell
mot den upptagande ytans reflektionsförmåga. Människans hud tar upp praktiskt taget all
infallande strålningsvärme. Motsatsen gäller för värmeskyddskläder med blank, ljus yta och
hög reflektion.
värmeträning
En ökning av värmetåligheten genom en acklimatisering till värmeexponering. Den
åstadkoms på grundval av både fysiologiska och psykologiska mekanismer.