ARN 1992-2571

Fråga om jämkning av borgensåtagande.

Fråga om jämkning av borgensåtagande. Avgörande 1993-05-03; 92-2571

N yrkade i nämnden att ett borgensåtagande skulle avse 10.000 kr och inte hela lånebeloppet, som uppgick till ca 100.000 kr. Grunden var dels bristande information och kontroll från bankens sida och dels att N själv varit i den tron att åtagandet endast avsåg 10.000 kr.

Banken, som bestred yrkandet, hänvisade till skuldebrevet och gjorde gällande att det klart och tydligt visade att borgensansvaret gällde hela kreditbeloppet.

Nämndens bedömning:

Av utredningen framgår följande: N:s far, I, hade en s.k. blancokredit, dvs. en kredit utan säkerhet, hos banken på 91.195 kr. År 1990 begärde I att få låna ytterligare 10.000 kr. Trots att I enligt uppgift skött sitt lån utan anmärkning ville banken då ha säkerhet i form av borgen. I ringde sin son N, som var bosatt på annan ort, och berättade att han skulle få låna 10.000 kr om N gick i borgen för lånet. N gick med på detta. Han hade inte någon kontakt med banken, någon reell kreditprövning av honom gjordes ej, men han fick ett skuldebrev med post. Av detta framgick att kreditbeloppet var 101.195 kr, att nyupplånat belopp var 10.000 kr och att s.k. proprieborgen krävdes för hela skulden. N skrev under åtagandet - enligt egen uppgift i tron att han gick i borgen för 10.000 kr - och skickade tillbaka handlingen till banken. Endast 5.000 kr av det nyupplånade beloppet betalades, såvitt framkommit, ut till I. Ett drygt år senare avled I i cancer. Banken riktade därefter krav mot N till följd av borgensåtagandet på omkring 86.000 kr.

Det åligger självfallet den som går i borgen för någon annans skuld att sätta sig in i vad åtagandet innebär och omfattar. N har i viss mån brustit därvidlag, eftersom han uppenbarligen inte tillräckligt noga tog del av innehållet i skuldebrevet och inte heller på något sätt kontrollerade faderns uppgifter (jfr nämndens beslut den 13 december 1990 i ärende 90/R3115). Det bör dock noteras i sammanhanget dels att skuldebrevet saknade sådana upplysningar om borgensåtaganden som Bankinspektionen gjort uttalanden om redan 1989, dels att N inte bodde på samma ort som fadern.

Det vilar emellertid också ett stort ansvar på kreditinstituten när det gäller att informera om borgensåtaganden. Dessutom skall instituten enligt lag göra en prövning inte bara av låntagarens kreditvärdighet utan även av den säkerhet som borgensåtagandet skall utgöra. (Jfr nämndens beslut den 4 september 1991 i ärende 91/R134 och Högsta domstolens dom den 22 april 1993, DT 231).

Banken har i sitt svaromål till nämnden knappast anfört något som är av beskaffenhet att tillmätas betydelse i ärendet utöver att N har skrivit på åtagandet i lånehandlingen. Det står likväl klart att banken inte har haft någon direkt kontakt med N i låneärendet. Banken har inte gjort någon egentlig prövning av N:s betalningsförmåga, trots att åtagandet enligt banken avsåg ett belopp överstigande 100.000 kr. Inte heller har banken förklarat varför hela lånet vid nyupplåningen måste förändras från blancokredit till borgenslån. Bankens underlåtenhet i dessa hänseenden är enligt nämndens mening av så allvarligt slag att det vore oskäligt att tillämpa borgensåtagandet ojämkat.

Vid en bedömning av samtliga omständigheter som framkommit finner nämnden med tillämpning av 36 § första och andra stycket avtalslagen (1915:218) att borgensåtagandet bör jämkas på det sättet att bankens krav på N sätts ned med tre fjärdedelar.

Två ledamöter var skiljaktiga och menade att skäl för jämkning inte förelåg.