ARN 1992-4204

I två ärenden (I och II) har det slagits fast att det åligger en bank som vill höja en s k rörlig ränta att visa att förutsättningarna för detta enligt villkoren i kreditavtalet är uppfyllda. Då en bank inte ansetts ha gjort detta, har banken följaktligen inte ansetts ha rätt att ändra räntan. och 92-4204

H och O yrkade att en bank där de hade ett lån skulle återgå till de räntesatser som den tillämpade före den 15 juli 1992 på deras lån och att den ränteändring som skedde den 15 juli 1992 skulle lämnas utan avseende. Grunden var att räntehöjningen var oskälig.

Banken bestred yrkandet.

Nämndens bedömning:

H och O har ett lån i banken på 401.000 kr med rörlig ränta. Förfallodagar enligt skuldebrevet är "var 3:e månad den sista från och med 91-03-31". I skuldebrevets allmänna villkor anges bl.a. följande:

1. RÄNTA Ränta skall beräknas efter den räntesats och enligt de grunder, som banken vid varje tid tillämpar för kredit av detta slag. Den räntesats, som gäller då krediten lämnas, är angiven i skuldebrevet. Ändring av räntesatsen får ske med omedelbar verkan i samband med ändring av Riksbankens diskonto eller då det motiveras av annan kreditpolitisk åtgärd eller av ändring i

det allmänna ränteläget. Ändring av räntesatsen av annan anledning får ske endast med verkan från och med dagen efter förfallodagen för ränta. Banken skall underrätta kredittagaren om sådan ändring i skälig tid före ändringen.

För att banken skall ha rätt att höja den i skuldebrevet angivna räntesatsen måste enligt nämndens mening banken visa - inte bara påstå - att förutsättningarna enligt ränteändringsklausulen är uppfyllda. I vart fall åligger det banken, om tvist uppstår, att bevisa att förutsättningar för räntehöjning föreligger. Förmår banken inte göra detta, har den inte rätt att höja räntan.

I ett meddelande den 29 juni 1992 till H och O uppgav banken att räntan på deras kredit understeg marknadsräntan på motsvarande krediter och att räntan på krediten därför skulle höjas från och med den 15 juli 1992. H och O har i anmälan till nämnden ifrågasatt höjningen under påstående att den inte kan anses skälig.

I sitt yttrande till nämnden har banken i princip endast anfört att räntesättningen är fri, att ränteändringen har skett med beaktande av skuldebrevsvillkoren och i den ordning som överenskommits med tillsynsmyndigheterna samt att räntejusteringen enligt banken således är helt korrekt gjord. Banken har inte lagt fram någon utredning som visar vilken ränta som allmänt tillämpades av banken för krediter av motsvarande slag vid den aktuella tidpunkten, dvs. var marknadsräntan

låg vid tillfället. Inte heller har banken angivit vad som åberopas till stöd för att räntan skulle kunna höjas den 15 juli 1992.

Villkoren för en räntehöjning av det slag som banken velat göra anges i första och tredje styckena i ovan citerade ränteändringsklausul.

Det står enligt nämndens mening klart att det inte förelegat förutsättningar för att höja räntan från och med den 15 juli, eftersom dels ändring av räntesatsen endast får ske med verkan från dagen efter förfallodagen, dels låntagarna i detta fall inte kan anses ha aviserats om höjningen i skälig tid. Vidare anser nämnden att banken inte heller förmått visa att förutsättningarna i övrigt för en höjning av räntan varit för handen.

Vid denna bedömning saknar nämnden anledning att pröva om det med stöd av 36 § avtalslagen skulle finnas skäl att jämka ränteändringsklausulen i detta fall eller lämna den utan avseende.

Nämnden finner alltså att banken inte ägde att höja räntan på H:s och O:s lån vid den aktuella tidpunkten. Banken bör följaktligen återgå till de räntesatser som gällde före höjningen och med ränta återbetala vad som uppburits däröver.

Två ledamöter instämde i att ränteändring inte kunnat ske den 15 juli 1992 men var i övrigt av skiljaktig mening.

S yrkade att banken skulle återgå till den räntesats som banken tillämpade före räntehöjningen i maj - juni 1992 på hans byggnadskreditiv och att räntehöjningen skulle lämnas utan avseende. S yrkade också att banken skulle återbetala det belopp som räntehöjningen motsvarade. Grunden var att räntehöjningen var oskälig.

Banken bestred yrkandet.

Nämnden gjorde följande bedömning:

I skuldebrevet anges bl a att "kontraktsränta och dispositions-ränta utgår och beräknas efter de räntesatser och enligt de grunder, som banken för var tid tillämpar för kredit av detta slag." Det anges däremot inte något om när en ränteändring får verkan mot kredittagaren.

För att banken skall ha rätt att höja de i skuldebrevet angivna räntesatserna måste enligt nämndens mening banken visa - inte bara påstå - att förutsättningarna enligt ränteändringsklausulen föreligger. I vart fall åligger det banken, om tvist uppstår, att bevisa att dessa förutsättningar är uppfyllda. Förmår banken inte göra detta, har den inte rätt att höja räntan.

Sedan banken höjt räntesatsen på S:s byggnadskreditiv, med hänvisning till gällande marknadsränta har denne i anmälan till nämnden ifrågasatt om förutsättningarna för räntehöjning förelegat. Som svar härpå har banken i sitt yttrande till nämnden blott anfört att räntesättningen är fri och påstått att ändringen gjorts med beaktande av villkoren och i den ordning som överenskommits med tillsynsmyndigheterna. Det framgår inte om det är kontraktsräntan eller dispositionsräntan som har ändrats. Ej heller har banken lagt fram någon utredning som visar vilka räntesatser som allmänt tillämpades för krediter av detta slag vid tiden för höjningen och hur dessa beräknades.

På grund av det anförda finner nämnden att banken inte förmått visa att förutsättningarna för en höjning av räntan på S:s byggnadskreditiv varit för handen. Banken har alltså inte haft rätt att höja räntan vid den aktuella tidpunkten.

Banken bör följaktligen återgå till de räntesatser som gällde före höjningen och med ränta återbetala vad som uppburits därutöver.

Nämnden vill i sammanhanget anmärka att nämnden vid denna bedömning saknat anledning att pröva huruvida ränteändringsklausulen kunnat angripas med stöd av 36 § avtalslagen.

Två ledamöter var skiljaktiga.