ARN 1992-4270

K innehade vid den aktuella tiden ett betalkort hos kontokortföretaget E. För kontot gällde kontobestämmelser av innebörd bl a att den för kortet gällande personliga koden inte fick avslöjas för någon och att koden skulle förvaras och hanteras på visst sätt.

K innehade vid den aktuella tiden ett betalkort hos kontokortföretaget E. För kontot gällde kontobestämmelser av innebörd bl a att den för kortet gällande personliga koden inte fick avslöjas för någon och att koden skulle förvaras och hanteras på visst sätt.

Enligt en av företaget utfärdad faktura påfördes K:s konto 10 000 kr för uttag med kortet jämte uttagsavgifter 240 kr. Uttagen var enligt fakturan fördelade på sex tillfällen den 10 augusti 1992. Vid varje uttag påfördes uttagsavgift om 40 kr.

K yrkade att företaget skulle avstå från kravet på 10 240 kr. Företaget bestred yrkandet.

Till stöd för sitt yrkande anförde K i huvudsak: Den 5 augusti blev han bestulen på sin plånbok som bl a innehöll kortet. Han polisanmälde omedelbart händelsen. När han var igång med att telefonledes spärra sina kort blev han uppringd av en dam, som berättade att hon hade hittat plånboken i en papperskorg. Han åkte hem till damen och fick sin plånbok som dock inte innehöll det aktuella kortet. Han ringde då omedelbart och spärrade kortet. Då hade tre timmar gått sedan stölden.

Företaget bestred yrkandet och gjorde i huvudsak gällande att K inte genast efter upptäckten av förlusten hade anmält det inträffade till företaget och att han hade förvarat koden tillsammans med kortet.

Nämndens bedömning:

Frågan om kontohavares ansvar för belopp, som påförts honom genom att ett kontokort har använts av obehörig, reglerades vid den i ärendet aktuella tiden i 24 § konsumentkreditlagen (1977:981). I stadgandet, som överensstämmer med motsvarande regler i den nu gällande konsumentkreditlagen (1992:830), sägs att avtalsvillkor, som i sådana fall ålägger kontohavaren betalningsskyldighet för obehöriga förfoganden över kontot, endast får göras gällande under vissa angivna förutsättningar. Betalningsskyldighet kan således ifrågakomma om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet till annan, om han förlorat kortet genom grov oaktsamhet eller om han på annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren. Frågan om vilka skyldigheter, som åvilar kontohavaren beträffande hanteringen av den personliga kod som i allmänhet hör till kortet, är inte berörd av lagstiftaren. Konsumentkreditlagen är tvingande till kontohavarens förmån. Mot bakgrund härav och då lagen uttömmande reglerat de förutsättningar, under vilka betalningsansvar kan utkrävas, finner nämnden att frågan om hur K har hanterat koden saknar betydelse för prövningen. Annat är inte visat än att K hanterat kortet på ett normalt aktsamt sätt och det kan inte heller anses att han varit försumlig med avseende på anmälan om förlusten till bolaget. Han bör följaktligen inte anses betalningsskyldig för de obehöriga uttagen.

Två ledamöter reserverade sig mot beslutet och fann inte skäl att bifalla K:s yrkande, eftersom han inte snarast efter upptäckten hade anmält förlusten till företaget.