ARN 1992-4379

I villkoren för ett lån angavs att räntan skulle "beräknas efter den räntesats och enligt de grunder som långivaren vid varje tid tillämpar för kredit av detta slag". Villkoret har ansetts oskäligt i ett konsumentförhållande och lämnas utan avseende (36 § AvtL). Frågan om den uttagna räntan kunde godtas har därefter prövats med stöd av allmänna rättsprinciper.

I villkoren för ett lån angavs att räntan skulle "beräknas efter den räntesats och enligt de grunder som långivaren vid varje tid tillämpar för kredit av detta slag". Villkoret har ansetts oskäligt i ett konsumentförhållande och lämnas utan avseende ( 36 § AvtL ). Frågan om den uttagna räntan kunde godtas har därefter prövats med stöd av allmänna rättsprinciper. Avgörande 1993-11-19; 92-4379

A yrkade sänkning av räntan på ett lån, som utbetalats i november 1988. Då var räntan 14,75 % för denna kredit. A anförde att det var oskäligt med den höjning av räntan som skett från 16,25 % till 21,25 % under åberopande av kraftigt höjda marknadsräntor fr.o.m. den 19 oktober 1990. Räntan hade inte under någon period sänkts vid de tillfällen då marknadsräntan varit väsentligt lägre.

Kreditgivaren bestred yrkandet med hänvisning till de allmänna villkoren för krediten och till utvecklingen av marknadsräntorna under den ifrågavarande tidsperioden.

Nämndens bedömning:

I det aktuella skuldebrevet anges i de allmänna villkoren i punkt 7 att "ränta skall beräknas efter den räntesats och enligt de grunder som långivaren vid varje tid tillämpar för kredit av detta slag". Att ena parten förbehåller sig att ensidigt - utan närmare angivande av förutsättningarna för räntebestämningen - bestämma räntan är inte skäligt i ett konsumentförhållande. Med stöd av 36 § avtalslagen bortser nämnden därför från att kreditgivaren genom avtalsvillkor förbehållit sig denna rätt (jfr nämndens årsbok 1991/92 ref.12 samt Eriksson-Lambertz, Konsumentkrediter, s.27 ff och 138 ff).

Nämnden har alltså - i brist på ledning i kreditavtalet - att ta ställning till vad allmänna rättsprinciper kan innebära för frågan om huruvida ränteändring får ske och hur stor den i så fall får vara.

Av kreditavtalet framgår på flera sätt att ränteändring kan ske. Man får därför utgå från att parterna vid avtalets ingående gemensamt förutsatt att räntan skulle kunna ändras. Nämnden finner därför att det får anses följa av avtalet att ränteändring kan ske.

Med hänsyn till vad som upplysts i ärendet om utvecklingen av marknadsräntorna under den ifrågavarande tidsperioden kan

nämnden inte finna att den av kreditgivaren i detta fall uttagna räntan inte skulle ligga inom ramen för vad som är en skälig ränta. Inte heller kan nämnden finna att den uttagna räntan skulle strida mot vad som kan anses följa av avtalet. Nämnden finner därför att A:s yrkande inte kan bifallas.