ARN 1993-2449

Fråga om hur länge ett kreditlöfte är bindande för kreditgivaren. Fråga också om kreditsökandena förfarit svikligt i visst hänseende samt om vilken betydelse det hade att kreditgivarens kännedom om kreditsökandenas ekonomiska förhållanden hade förbättrats efter kreditlöftet.

W och H ansökte i januari 1992 hos banken om kredit med 340.000 kr för att kunna förvärva två fastigheter. Banken beviljade samma månad W och H kredit med detta belopp. I maj 1992 utnyttjade W och H 200.000 kr av den beviljade krediten. Då W och H i februari 1993 tog kontakt med banken för att ta i anspråk resterande del av den beviljade krediten, avböjde banken att lämna ytterligare kredit med motivering att W:s och H:s sammanräknade inkomst taxeringsåret 1992 hade uppgått till 0 kr, att lagsökningsutslag avseende ett belopp om 200.000 kr hade meddelats mot W i maj månad 1992 och att W i december månad 1991 hade saknat utmätningsbara tillgångar.

W och H yrkade att banken skulle lämna kredit i enlighet med kreditansökan. W och H anförde att ett bindande avtal om kredit hade kommit till stånd då banken beviljade dem kredit i januari 1992, att banken endast delvis hade uppfyllt detta avtal och att banken därför var skyldig att uppfylla resterande del av avtalet. Banken, som bestred yrkandet, anförde i huvudsak följande: Något bindande avtal om kredit förelåg aldrig. Kreditbeslutet i januari 1992 var ett anbud från banken till W och H. Anbudet var bindande för banken endast under en viss tid. Denna tid måste anses ha löpt ut före februari månad 1993, då frågan om kredit åter aktualiserades. Om ett avtal ändå skulle föreligga, har detta ingåtts under felaktiga förutsättningar; hade de uppgifter som framkommit vid kreditprövningen i januari 1993 varit kända för banken redan i januari 1992, hade krediten aldrig beviljats. W och H måste ha haft kännedom om dessa förhållanden då de ansökte om kredit. W och H har således undanhållit banken information i syfte att få kredit, trots att de måste ha insett uppgifternas betydelse i sammanhanget. W och H har härigenom svikligen förlett banken till att lämna kredit. På ovan anförda grunder kan banken inte anses skyldig att lämna kredit.

Nämndens bedömning:

Nämnden finner att utredningen inte ger stöd för att den ifrågavarande kreditansökan har gjorts av W och H i egenskap av näringsidkare. Nämnden anser sig därför kunna pröva ärendet i sak.

W och H har i januari 1992 ansökt om kredit hos banken. Samma månad har banken beviljat dem kredit med 340.000 kr. Löftet om kredit måste enligt nämndens mening anses bindande för banken. I enlighet härmed måste ett bindande avtal om kredit anses ha kommit till stånd i och med att banken beviljade krediten. Med hänsyn till den avsevärda tid som handläggningen av byggnadsärenden kan ta i en kommun, kan det inte i sig anses orimligt att ett kreditlöfte i form av en beviljad kredit blir gällande under så lång tid som drygt ett år innan låntagaren utnyttjar sin rätt att ta krediten i anspråk.

Då ett i princip bindande avtal om kredit sålunda får anses ha kommit till stånd, är frågan om avtalet likväl kan anses ogiltigt på någon grund.

Banken har anfört att avtalet är ogiltigt eftersom W och H vid avtalets ingående har underlåtit att lämna ekonomisk information av vikt för bankens kreditprövning. W och H har sålunda inte omtalat för banken att deras sammanlagda taxerade inkomst för det föregående inkomståret (1991) uppgått till 0 kr, att ansökan om lagsökning hade givits in mot W och att ett misslyckat utmätningsförsök hade företagits hos W i december 1991.

Nämnden kan konstatera att såväl W:s som H:s inkomster har angivits i kreditansökan, men att inga underskottsavdrag har redovisats. Av ansökan framgår därmed inte att deras sammanlagda taxerade inkomst varit 0 kr. Nämnden anser att W och H borde ha informerat banken om underskotten samt närmare redogjort för sin ekonomiska situation inför banken. Deras underlåtenhet härvidlag kan emellertid inte anses vara av det slag att de gjort sig skyldiga till ett svikligt förledande av banken.

Banken har därutöver anfört att avtalet är ogiltigt på den grund att det har ingåtts under felaktiga förutsättningar. Nämnden gör i denna del följande bedömning.

Banken måste enligt nämndens uppfattning vid kreditgivningen ha förutsatt att W och H skulle komma att kunna fullgöra de åtaganden som följde av krediten. Detta får anses följa av 2 kap 13 § bankrörelselagen (1987:617), enligt vilken en bank inte får lämna en kredit såvida inte låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Det kan vidare hållas för visst att banken, om den haft fullständig kännedom om W:s och H:s ekonomiska ställning vid tiden för kreditansökan, inte hade beviljat ifrågavarande kredit. W och H måste antas ha insett detta förhållande. Det måste enligt nämndens uppfattning mot denna bakgrund anses strida mot tro och heder att ålägga banken att stå fast vid sitt krediterbjudande. Banken kan därför inte anses skyldig att lämna W och H ytterligare kredit. W:s och H:s yrkande skall sålunda lämnas utan bifall.