ARN 1994-3300

Förhållandet mellan lagen (1992:1672) om paketresor och sjölagen (1891:35 s.1) vid inställd kryssningsresa.

Förhållandet mellan lagen ( 1992:1672 ) om paketresor och sjölagen (1891:35 s.1) vid inställd kryssningsresa. Avgörande 1995-02-28; 94-3300

M och hennes väninna skulle i februari 1994 delta i en tredagars kryssning Karlskrona - Gdynia. Priset var 275 kr per person. M fick på omvägar höra att båten på premiärdagen den 11 februari hade blivit stoppad av Sjöfartsverket. Hon kontaktade rederiet och fick besked om att båten skulle gå.

M och hennes väninna åkte bil till Karlskrona. Vid ankomsten till terminalen meddelades att incheckningen var flyttad från kl 16.00 till kl 18.00. Senare meddelades att resan var inställd. De blev tillsagda att ställa sig i en kö för att få pengar tillbaka för kryssningen. När de kom fram visade det sig att de skulle skicka biljetterna till rederiet. Innan bilresan hem åt de på restaurang. M yrkade skadestånd med 282 kr för matutlägg, 410 kr i milersättning och 500 kr per person för inställd kryssning. Sammanlagt yrkades 1 692 kr.

Rederiet bestred yrkandet och anförde att bolagets ansvar var begränsat till det belopp resenärerna hade erlagt för själva biljetten. Båten hade under leveransresan från Spanien drabbats av en storm i Biscayabukten, vilket gav upphov till skador och inre läckage av såväl vatten som olja. Stormskadorna åtgärdades i erforderlig utsträckning och enligt rederiet var fartyget sjövärdigt. Trots detta belade Sjöfartsinspektionen fartyget med nyttjandeförbud. Rederiet ansåg att force majeure förelåg som befriade rederiet från skadeståndsskyldighet.

Nämnden begärde in yttrande från Sjöfartsinspektionen. Av yttrandet framgick bl.a. att en inspektör följt med fartyget från Helsingborg till Karlskrona och därvid konstaterat tjugoen brister i fartygets säkerhet. Av dessa var sex brister av så allvarlig art att de lades till grund för ett förbud att använda fartyget i passagerartrafik. Verket ansåg att de omständigheter som låg till grund för att fartyget inte kunde påbörja passagerartrafiken såsom planerat var bristande underhåll av fartyget och alternativt att de åtgärder som vidtogs för att sätta fartyget i stånd för trafik efter uppläggningen inte var tillräckliga.

Nämndens bedömning:

Den kryssningsresa som rederiet har tillhandahållit är att betrakta som en paketresa i lagens mening. Ärendet skall därför bedömas enligt lagen om paketresor (1992:1672). Därvid skall dock även innehållet i den lagens 18 § beaktas.

Sedan arrangören meddelat att arrangemanget inte kunde genomföras (jfr 12 § i lagen) har resenären avbokat resan (jfr 13 § i lagen). I sådana fall är resenären enligt 14 § i lagen berättigad till skadestånd, om det är skäligt. Rätt till skadestånd på grund av att arrangören ställt in resan föreligger dock inte, om arrangören visar - såvitt nu är i fråga - att resan inte kunde genomföras på grund av ett hinder utanför arrangörens kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder denne inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror det på någon som arrangören har anlitat att resan har ställts in, är arrangören fri från skade-ståndsansvar endast om också den som han har anlitat skulle vara fri.

Av utredningen i ärendet framgår att resan har ställts in på grund av att fartyget inte kunde påbörja passagerartrafiken vilket berodde på bristande underhåll av fartyget. Rederiet har över huvudtaget inte anfört någon omständighet som visar att bolaget skulle vara fritt från skadeståndsansvar. Därvid är att beakta att rederiet för att undgå skadeståndsansvar enligt paketreselagen måste visa att hindret för att genomföra resan legat utanför bolagets kontroll.

Nämnden finner således att rederiet inte har lyckats visa att bolaget är fritt från skadeståndsskyldighet enligt paketrese-lagen.

En fråga som emellertid förtjänar särskild uppmärksamhet i detta sammanhang är bestämmelsen i 18 § paketreselagen. Enligt denna bestämmelse skall skador som omfattas av bestämmelserna i sjölagen (1891:35 s. 1) ersättas enligt den lagen i stället för enligt paketreselagen. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt sjölagen.

Förhållandet mellan paketreselagen och sjölagen är komplicerat. Det förenklas inte av att innebörden av bestämmelserna i såväl paketreselagen (särskilt innebörden av ordet "omfattas") som sjölagen är oklar.

I förevarande fall rör det sig om en sjöresa med tillhörande arrangemang som av arrangören ställts in. Det kan därmed tyckas att bestämmelserna i 188 och 189 §§sjölagen (som endast - såvitt nu är i fråga - talar om skador på grund av att passagerare "försenas") inte skulle vara tillämpliga. Av sjölagens förarbeten framgår inget som skulle kunna antyda att med försening jämväl skulle avses helt inställd resa. I doktrinen finns emellertid uttalanden i den riktningen (se t.ex. Kurt Grönfors, Sjölagens bestämmelser om passagerarbefordran, 1987, s. 83 f). Det får således inte anses uteslutet att i sjölagens förseningsbegrepp även intolka helt utebliven transportprestation. Detta skulle även stämma överens med det synsätt som tillämpas inom andra kommersiella avtalssammanhang.

Därmed återstår att pröva om skadan som drabbat M är sådan som "omfattas" (jfr lagtexten i 18 § paketreselagen) av sjölagen, i detta fall 188 § sjölagen. Enligt lagtexten i sjölagen reglerar 188 § "skada på grund av att passagerare försenas". Lagtexten och förarbetena till denna ger inte vid handen att man vid den lagens tillkomst tänkt på annan situation än den rena transportsituationen. Vid paketreselagens tillkomst har man däremot övervägt förhållandet mellan de båda lagarna. Som framgår av förarbetena till paketreselagen (jfr prop. 1992/93:95 s. 94) reglerar sjölagen inte alla skador som kan tänkas uppkomma vid paketresor som innefattar sjötransport. Ett av de exempel som förarbetena innehåller - att en representant för arrangören av försummelse orsakat att resenärens bagage destineras till fel ort - visar att lagstiftaren i själva verket tänkt sig en mycket snäv tillämpning av sjölagen och att det finns ett betydande utrymme att tillämpa paketreselagen i stället för sjölagen i fall där researrangemanget innefattar sjötransport.

I förevarande fall har skadan bestått i att M har förorsakats extra kostnader för bilresa och för mat till följd av att arrangören ställt in researrangemanget av skäl som redan redovisats. Nämnden finner att detta skadefall mot bakgrund av vad som ovan redovisats om förarbetena till paketreselagen bör bedömas som ett sådant skadefall som inte omfattas av sjölagens bestämmelser. Till följd härav skall paketreselagen tillämpas på skadefallet.

Sammanfattningsvis finner nämnden därför att M är berättigad till ersättning för de extra kostnader som hon haft för bilresan samt för mat. Vad gäller matkostnaden skall hon dock bara erhålla ersättning för den merkostnad som uppkommit. Nämnden bedömer denna merkostnad utgöra 200 kr.

Vad slutligen gäller Ms yrkande om ersättning för sveda och värk finner nämnden att detta är en icke ekonomisk skada. Sådan skada ersätts enligt svensk rätt endast i samband med personskada. Ms yrkande i den delen kan därför inte bifallas.