ARN 1996-1393

Tillämpning av lagen (1989:567) om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån m.m. Fråga om ändring av räntesats och räntebindningstid samt rätten att ta ut ränteskillnadsersättning vid förtidsåterbetalning av statligt bostadslån (jmf. ref 6 i ARN:s årsbok 1994/95).

B beviljades 1987 ett statligt bostadslån på 145 000 kr genom länsbostadsnämnden/Boverket. Lånet löpte på 30 år. Enligt B:s uppfattning träffades ingen särskild överenskommelse om bindningstid för räntan. Enligt villkoren hade låntagaren rätt att när som helst betala in hela lånet eller del av detta. När B i början av år 1996 kontaktade bolaget, som numera svarar för lånet, fick han veta att bolaget hade bundit räntan fram till år 1999. Detta hade gjorts utan att han informerats om saken. För att få lösa krediten skulle han bli tvungen att betala en ränteskillnadsersättning på över 9 000 kr. Han yrkade att få lösa lånet utan kostnad.

Bolaget bestred yrkandet. Gällande räntevillkor har stöd i avtalet. Vidare har bolaget rätt, och även skyldighet, enligt lag att kräva ränteskillnadsersättning om det allmänna ränteläget kräver detta.

NÄMNDENS BEDÖMNING

De frågor som nämnden har att ta ställning till i detta ärende är huruvida bolaget har rätt att dels ändra räntesats och ränte-bindningstid och dels ta ut ränteskillnadsersättning vid förtidsåterbetalning.

I låneförbindelsen anges amorteringstiden till 30 år. Enligt låneförbindelsens betalningsvillkor bestäms räntesatsen för bostadslån med utgångspunkt från räntesatsen för obligationslån på den allmänna lånemarknaden, med ett tillägg av högst 0,25 %. Räntan är bunden under viss tid. Av betalningsvillkoren framgår vidare att meddelande om den bundna räntesatsen och bindnings- tiden kommer att tillställas låntagaren i anslutning till lånets utbetalning.

Den ovan nämnda bestämmelsen ger bolaget rätt att ändra både räntesats och räntebindningsperiod under lånets löptid. Förut- sättningarna för räntebestämningen framgår av bestämmelsen och den kan inte anses vara oskälig i sig. Av bolagets obestridda uppgifter framgår dessutom att besked om den bundna räntesatsen och räntebindningstiden har sänts till låntagaren dels i an- slutning till lånets utbetalning och dels i samband med den senaste räntejusteringen den 1 januari 1993.

När det sedan gäller frågan om bolagets rätt till ränteskillnads-ersättning vid förtidslösen av lånet kan nämnden konstatera att det av låneförbindelsens betalningsvillkor framgår att låntagaren när som helst får betala in hela lånet eller del av detta samt att det inte finns någon bestämmelse som berättigar långivaren att ta ut ränteskillnadsersättning. Avtalet berättigar alltså inte bolaget till ersättning för ränteskillnad.

Enligt den ändring (SFS 1991:1037) i lagen (1989:567) om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån m.m., som trädde i kraft den 1 januari 1992, har bolaget emellertid enligt 3 § jäm- förd med 1 a § sedan den 1 januari 1992 rätt att ta ut ersättning för ränteskillnad vid förtida

inlösen även för krediter, som bolaget har utbetalat före den 1 juli 1988.

Tillåtligheten av en sådan tillbakaverkande lagstiftning har ifrågasatts (se prop. 1988/89:89 och 1990/91:193). Såsom lagrådet anförde i yttrande över regeringens förslag till den aktuella lagändringen (se prop. 1990/91:193, bilaga 2) brukar enligt kon-stitutionell praxis iakttas som grundprincip att ny lagstiftning inte skall rubba bestånde avtals innehåll, om inte särskilda skäl föranleder avsteg från denna grundprincip. I förevarande fall var det fråga om ett led i en omläggning av systemet för bostadsfinansieringen, som medförde att kopplingen mellan räntesubventionerna och bolagets lån upphörde. Det ekonomiska hinder mot förtidsinlösen eller förtidsamortering av lånet, som den samtidiga förlusten av räntesubventionen dittills inneburit, försvann därigenom. I ett läge med sjunkande låneräntor kunde alltså efter en omläggning en sådan förtidsbetalning bli intressant för låntagare hos bolaget med äldre lån, i motsats till vad som gällde för övriga låntagare hos bolaget och andra hypoteksinstitut, vilka var bundna av lånevillkor om ränteskill-nadsersättning vid förtidsåterbetalning. Situationen medförde en finansiell risk för bolaget och systemet för bostadsfinansiering. Mot denna bakgrund ansåg lagrådet att den då föreslagna regeln inte kunde betraktas som en försämring i de berörda låntagarnas dåvarande läge samt att åtgärden var en nödvändig detalj i omläggningen av bostadsfinansieringen. Lagrådet ansåg att det föreslagna avsteget från huvudregeln därför borde godtas.

Nämnden kan med stöd av det anförda konstatera att bestämmelsen i 3 § lagen (1989:567) om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån m.m. är tillämplig på det aktuella lånet, vilket har betalats ut den 2 juli 1987. Att lånet har betalats ut av Länsbostadsnämnden i Luleå och inte direkt av bolaget föranleder ingen annan bedömning. Skälen härtill är att det är fråga om ett sådant statligt bostadslån som är finansierat av bolaget och endast handlagt av Länsbostadsnämnden i enlighet med regler som gällde vid utbetalningstidpunkten. Enligt nämndens mening tyder vissa uttalanden i förarbetena till ovan nämnda ändring i 3 § (se prop. 1990/91:193) på att de bostadslån som avsågs var sådana som är finansierade av bolaget. Denna uppfattning har därefter bekräf- tats i senare gjorda uttalanden (se prop. 1994/95:219).

I sammanhanget vill nämnden erinra om att ytterligare ändringar har vidtagits i lagen (1989:567) om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån m.m. Genom dessa ändringar (SFS 1995: 905), som trädde i kraft den 1 juli 1995, har långivares rätt till ränteskillnadsersättning utvidgats till att omfatta samt- liga statligt beslutade bostadslån. Ändringarna innebar dessutom principerna för beräkning av ränteskillnadsersättningens storlek enligt 3 § nämnda lag i fråga om konsumentkrediter skall göras i enlighet med 24 § konsumentkreditlagen (1992:830).

Sammanfattningsvis finner nämnden sålunda att bolaget har rätt att ta ut ränteskillnadsersättning för det aktuella lånet i den utsträckning som 24 § konsumentkreditlagen medger. Vid angivna förhållanden kan B:s talan inte bifallas.