ARN 1996-4451
Skadeståndsskyldighet har ansetts föreligga för flygbolag som medvetet överbokat en flygning varigenom några resenärer blivit försenade i cirka 18 timmar. Tillämpning av 9 kap. 20 och 22 §§ luftfartslagen (1957:297).
Skadeståndsskyldighet har ansetts föreligga för flygbolag som medvetet överbokat en flygning varigenom några resenärer blivit försenade i cirka 18 timmar. Tillämpning av 9 kap. 20 och 22 §§ luftfartslagen (1957:297) . Avgörande 1997-05-21; 1996-4451
L och hennes make bokade en resa till Rom där de skulle fira sin 10-åriga bröllopsdag. De beställde reguljärflyg för att åka tryggt och säkert. Återresan skulle ske den 19 maj 1996 från flygplatsen Fiumicino. Vid incheckningen visade det sig planet var överbokat. Resenärerna kom inte med planet. Hemma väntade tre små barn på att föräldrarna skulle komma hem. Efter en timmes väntan fick resenärerna besked om att de kunde få resa hem först nästa dag kl. 07.20 via Milano och Köpenhamn. Istället för att som beräknat komma hem den 19 maj kl. 20.40 anlände de den 20 maj kl 14.00. Flygbolaget svarade för hotellövernattning och middag. Resenärerna fick även en kontant ersättning på 700 kr som emellertid inte räckte till taxiresor och kostnaderna för de många telefonsamtalen till Sverige som uppgick till flera hundra kronor eftersom det krävdes långa telefonsamtal till tre ledsna barn, barnsköterskor, arbetsgivare, konsultkollegor m.fl. Resenärerna yrkade skadestånd med 14 000 kr, varav 10 000 kr för inställt konsultarbete, 2 000 kr för förlorad arbetsförtjänst och 2 000 kr för barnvakt.
Flygbolaget beklagade den försenade hemflygningen. Bolaget bestred yrkandet men erbjöd resenärerna ”denied boarding compensation” enligt IATA:s regler med 150 ECU per person. För att undvika tomma flygsäten tillåts alltid en viss överbokning.
Nämnden gjorde följande bedömning:
Flygbolaget har såvitt gäller bolagets skyldighet att utge ersättning till resenärer som vägras att medfölja på en flygning på grund av överbokning hänvisat till de av bolagets tillämpade och av IATA fastställda villkoren. I dessa har ersättningen maximerats till 300 ECU.
I 9 kap. 20 § luftfartslagen (1957:297) föreskrivs emellertid att ett flygbolag är ansvarigt för skador till följd av dröjsmål vid lufttransport bl.a. av passagerare, om det inte visar att bolaget, dess anställda och de som bolaget har anlitat har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att undvika skadorna eller att det har varit omöjligt för dem att vidta åtgärderna. Bestämmelsen följer Warszawa-konventionen med ändringsprotokoll, som har tillträtts bl.a. av Italien.
Vad gäller sådana förseningar som beror på överbokningar framgår av förarbetena till bestämmelsen att även sådana förseningar räknas som dröjsmål i bestämmelsens mening (prop. 1985/86:119 s. 40). Vidare har anförts att "när överbokning görs medvetet torde fraktföraren i allmänhet inte kunna undgå ansvar för de skador som uppkommer till följd av att passagerare nekas befordran med den avtalade flyglägenheten. Oftast kan dock fraktföraren begränsa skadeverkningarna eller rent av helt förebygga dem genom olika åtgärder. Passageraren kan exempelvis erbjudas en alternativ flyglägenhet utan någon längre väntetid. Om passageraren kan använda sig av ett sådant alternativ och därigenom komma fram till sitt resmål med endast obetydlig tidsförlust, torde sällan någon skada kunna påvisas."
Vad gäller storleken på det skadestånd som kan komma i fråga enligt bestämmelsen har detta enligt 9 kap. 22 § andra stycket luftfartslagen begränsats till vad som motsvarar 4 150 s.k. särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare.
Luftfartslagens bestämmelser i dessa avseenden är tvingade vilket bl.a. innebär att passagerarnas rättigheter enligt lagen inte kan inskränkas genom av flygbolagen tillämpade avtalsvillkor.
Av utredningen i ärendet framgår att överbokningen gjorts medvetet och att resenärerna blivit försenade med närmare 18 timmar. Flygbolaget kan inte genom vad bolaget har anfört i ärendet anses ha visat att bolaget har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att undvika de skador som resenärerna drabbats av eller att det varit omöjligt att vidta sådana åtgärder. Mot denna bakgrund och då det således inte är möjligt att frångå luftfartslagens regler i detta avseende, är bolaget skyldigt att ersätta resenärerna för deras skador till följd av den aktuella förseningen.
Resenärerna har angett att de skador de drabbats av består av förlorad arbetsförtjänst och extra kostnader för barntillsyn. Resenärerna har gett in intyg till styrkande av sina anspråk. Flygbolaget har inte framfört några invändningar mot det yrkade beloppet i och för sig. Inte heller nämnden finner anledning att ifrågasätta skäligheten i det yrkade beloppet. Beloppet överstiger inte vad som till följd av begränsningsregeln i 9 kap. 22 § andra stycket luftfartslagen maximalt kan utgå. Resenärernas yrkande skall därför bifallas i sin helhet.