ARN 1996-5736

Fråga om beräkning av ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av lån; tillämpning av 24 § konsumentkreditlagen i dess lydelse under tiden 1 januari 1993 - 30 juni 1994.

Fråga om beräkning av ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av lån; tillämpning av 24 § konsumentkreditlagen i dess lydelse under tiden 1 januari 1993 - 30 juni 1994. Avgörande 1997-02-12; 1996-5736

D fick i december 1992 ett bostadslån genom ett bolåneinstitut. Lånet löpte med rörlig ränta. I september 1993 begärde D att räntan skulle ändras till fast ränta. Begäran beviljades och bekräftades genom att han fick en ny villkorsbilaga daterad den 6 september 1993. Han yrkade att han vid inlösen av lånet skulle ha rätt att beräkna ränteskillnadsersättningen i enlighet med den för honom förmånliga lydelse 24 § konsumentkreditlagen hade under perioden 1 januari 1993 - 30 juni 1994 eftersom avtalet villkorsändrats under denna tid.

Långivaren bestred yrkandet. Ändringen från rörlig till fast ränta innebar inte att något nytt avtal träffats.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Den 1 januari 1993 trädde en ny konsumentkreditlag (1992:830) i kraft. I denna (20 §) ges konsumenten en generell rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid. I den äldre lagen (1977:981) hade en sådan rätt enbart funnits vid kreditköp. I den nya lagens 24 § stadgades att om en kredit var bunden för hela eller en del av avtalstiden hade kreditgivaren, om han gjort förbehåll om det, rätt att för återstående del av den tiden av konsumenten ta ut ersättning för skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya krediter av motsvarande slag. Den senare regeln gav upphov till en del problem och ansågs inte i tillräcklig mån ta hänsyn till kreditgivarnas förlustrisker när krediter förtidsinlöstes. Regeln ändrades därför på det sättet att jämförräntan vid förtidsinlösen av krediter avsedda för bostadsändamål och där den tid för vilken ränteskillnadsersättning skall betalas är längre än ett år skulle vara räntan på statsobligationer ökad med en procentenhet (se nuvarande lydelse av 24 § samt prop. 1993/94:201). Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1994. Det senare beräkningssättet innebär att konsumenten kan få betala en något högre ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen än om det beräkningssätt som gällde under tiden den 1 januari 1993 till den 1 juli 1994 tillämpas.

I övergångsbestämmelserna till den nya lagen anges att äldre föreskrifter gäller i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande. En övergångsbestämmelse infördes även med avseende på den ändring av 24 § konsumentkreditlagen som trädde i kraft den 1 juli 1994. Där sägs att äldre föreskrifter gäller i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

I sammanhanget bör också nämnas att Finansinspektionen den 21 juni 1994 gett ut allmänna råd om ränteskillnadsersättning m.m. vid förtida lösen av konsumentkredit med bunden ränta för bostadsändamål. I dessa definieras begreppet villkorsändringsdag (3 §) och ges anvisningar för hur beräkning av ränteskillnadsersättning skall göras beroende på när krediten lämnats och de lagregler som gällt vid de olika tidpunkter då inlösen sker.

Finansinspektionen har den 22 januari 1997 inkommit med en skrivelse till nämnden där uttrycket "villkorsändring" i de nämnda allmänna råden förtydligas. I skrivelsen sägs bl.a. följande: I de allmänna rådens 9 - 14 §§ har uttrycket villkorsändring använts utan närmare precisering. Detta har lett till en viss oklarhet om vad som avses. Finansinspektionen får

därför klargöra att i dessa paragrafer syftar man enbart på sådana villkorsändringar som enligt gängse rättsuppfattning innebär att det blir fråga om ett nytt avtal/tecknandet av en ny kredit, dvs. novation. Något nytt avtal uppkommer således inte vid sådana ändringar som kan eller skall ske enligt villkoren i kreditavtalet. Av detta följer att det inte blir fråga om något nytt avtal enbart därför att räntan på ränteändringsdagen/villkorsändringsdagen ändras på sätt som anges i kreditavtalet.

I detta ärende har D hävdat att de regler som gällde under perioden den 1 januari 1993 till den 1 juli 1994 skall tillämpas vid beräkning av den ränteskillnadsersättning han skall erlägga vid förtidsinlösen av den kredit han har hos långivaren.

Av skuldebrevet framgår att krediten togs i december 1992. Vidare sägs att låntagaren godkänner att långivaren i en villkorsbilaga kompletterar/ändrar skuldebrevet såvitt gäller bestämmelserna om förfallodagar, amorterings- och räntevillkor samt ränteändringsdag. Sådana kompletteringar/ändringar skall överensstämma med de villkor som långivaren vid tidpunkten i fråga tillämpar för lån av detta slag och får endast ske då a) lånet betalas ut, eller b) långivaren efter ansökan av låntagaren beslutar om ändring från rörlig till fast ränta, eller c) ny villkorsperiod inleds på villkorsändringsdag.

Efter ansökan av D ändrades räntan i september 1993 från rörlig till fast. En ny villkorsbilaga tillställdes honom, daterad den 6 september 1993. Frågan är om detta innebär att ett nytt kreditavtal har träffats. Enligt den tidigare redovisade övergångsregeln är detta nämligen en förutsättning för att reglerna i den nya konsumentkreditlagen skall bli tillämpliga.

Det kan konstateras att möjligheten att ansöka om ändring från rörlig till fast ränta anges redan i det ursprungliga avtalet. Ändringen har, såvitt framgår, inte inneburit någon egentlig prövning från långivarens sida. Någon omförhandling eller ändring av parternas avsikter i förhållande till vad som bestämts i skuldebrevet kan inte anses ha skett. Något nytt avtal (s.k. novation) kan därmed inte anses ha kommit till stånd. Detta innebär att D inte har rätt att kräva att ränteskillnadsersättningen skall beräknas enligt den lydelse 24 § konsumentkreditlagen hade under perioden den 1 januari 1993 till den 1 juli 1994. Långivaren har emellertid förklarat sig villig att medge förtidsinlösen eller förtidsomsättning av lånet varvid ränteskillnadsersättningen skulle beräknas enligt nuvarande lydelse av den aktuella paragrafen.

Någon erinran mot en sådan beräkning kan inte göras. D:s yrkande kan således inte bifallas.