ARN 1996-6317

Borgen. Banken har inte ansetts skyldig att göra någon ny kreditprövning av gäldenären när denne begärt att få använda en tidigare beviljad kredit även för handel med optioner och borgensmannen medgivit detta.

R gick i april 1992 i borgen för sin sons kredit på 200 000 kr. I februari 1996 tecknade sonen ett avtal med banken om handel med indexoptioner och meddelade banken i mars 1996 att han önskade utnyttja den tidigare beviljade krediten för optionsaffärer. Banken informerade honom om att man ansåg sig skyldig att inhämta borgensmannens medgivande för att medverka till en sådan affär. R medgav, efter viss betänketid, att så fick ske. Optionsaffärerna ledde till stora förluster, cirka 200 000 kr. Eftersom sonen saknade betalningsförmåga vände sig banken till R och krävde infriande av borgensåtagandet. R yrkade hos nämnden att bli befriad från sitt åtagande. R gjorde gällande att banken brustit i sin kreditprövning avseende sonen och borde ha avrått R från att låta borgensåtagandet omfatta dennes optionsaffärer.

Banken bestred yrkandet. En sedvanlig kreditprövning av kredittagaren och borgensmannen gjordes när krediten beviljades år 1992. R medgav, efter viss betänketid, att krediten fick tas i anspråk för sonens optionsaffärer. R upplyste inte heller, trots att hon kände till det, banken om att sonen var arbetslös och hade missbruksproblem. Att banken skall göra en ny kreditprövning vid varje tillfälle som en kund vill utnyttja en redan beviljad kredit faller på sin egen orimlighet.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Av utredningen framgår att R våren 1992 gick i borgen för sin sons s.k. värdepapperskredit. Det har i ärendet inte gjorts gällande annat än att banken, vid tiden för kreditgivningen, agerade i enlighet med de krav som då ställdes på bankerna.

När sonen våren 1996 begärde att få använda krediten även för handel med optioner begärde och erhöll banken R:s medgivande till detta. R har gjort gällande att banken vid detta tillfälle borde ha gjort en förnyad kreditprövning av sonen samt, som det får förstås, att en sådan kreditprövning borde ha resulterat i en indragning av krediten.

Beträffande bankens agerande våren 1996, då R:s son begärde att få använda sin kredit till handel med optioner, konstaterar nämnden att det varken var fråga om någon utvidgning av den befintliga krediten eller om någon ny kredit, utan endast om en förändrad användning av en redan meddelad kredit. Något särskilt skäl för banken att göra en förnyad kreditprövning beträffande sonen kan därför inte anses ha ålegat banken. När det, som i detta fall, är fråga om så nära släktskap mellan borgensman och kredittagare får man dessutom utgå från att borgensmannen har den insyn i låntagarens ekonomi som behövs. Nämnden konstaterar också att R, som tidigare arbetet som privatrådgivare i bank, måste anses ha haft kännedom såväl om innebörden av sitt borgensåtagande som om att optionshandel typiskt sett är förenad med större risker än sedvanliga aktieaffärer. Nämnden anser inte att banken vid sin handläggning av ärendet har åsidosatt de grundläggande

förutsättningarna för ett borgensåtagande såsom de kommit till uttryck i 2 kap. 13 § bankrörelselagen (jfr NJA 1996 s. 19). R:s talan kan därför inte bifallas.