NJA 1996 s. 19

Domskäl

TR:n (lagmannen Lidin, referent, rådmannen Lundgren och tingsfiskalen Anette Ohlsson) anförde i dom d 25 okt 1993: Domskäl. I målet är utrett och ostridigt, att L.H. och G.H. enligt skuldebrev d 17 okt 1990 beviljats en kredit om 200 000 kr samt att till säkerhet för denna kredit lagts en generell borgensförbindelse av P-O.H. och G.L. dagtecknad d 14 okt 1990. Ostridigt är också att P-O.H. och G.L. påtecknat borgensförbindelsen på begäran av L.H. och G.H. vilka vid den tidpunkten var grannar till G.L. P-O.H. är broder till L.H.

G.L. och P-O.H. har mot käromålet invänt att sparbanken inte informerat dem om borgensförbindelsens innebörd, att krediten beviljats utan att sparbanken tillräckligt noggrant prövat gäldenärernas kreditvärdighet samt att sparbanken förfogat över en för krediten gällande pantsäkerhet utan att beakta borgensmännens intresse.

Påståendet om att sparbanken skulle ha brustit i fråga om information förtjänar redan av den anledningen icke avseende att borgensteckningen ostridigt skett utan att någon representant för sparbanken varit närvarande - att G.H. såsom svarandena sökt göra gällande, på något sätt skulle ha representerat banken är en rent absurd tanke. Svarandena måste rimligen ha haft klart för sig vilka förpliktelser ett tecknande av borgen för med sig. Vad därefter beträffar invändningen att sparbanken icke gjort en tillräckligt noggrann kreditprövning framgår det av vittnesförhör med banktjänstemannen K.G. som handlagt kreditärendena rörande L.H. och G.H. att man bedömt krediten - avseende renovering och tillbyggnad av en makarna H. tillhörig fastighet - som rimlig men att borgenssäkerhet erfordrades. Innebörden av borgen är just att borgensmännen före huvudborgenären inkläder sig risken för att gäldenärerna inte uppfyller sina förpliktelser, och en felbedömning av gäldenärernas betalningsduglighet måste därför normalt drabba borgensmännen i första hand. Någon rimlig grund för att saken i detta fall skulle bedömas annorlunda har inte visats.

Vad slutligen beträffar pantsäkerheten har visserligen vid huvudförhandlingarna blivit ostridigt, att sparbanken innehaft en generell pantförskrivning av pantbrev i fastigheten Eslöv Gryby 17:3 å sammanlagt 300 000 kr inom 750 000 kr samt att vid fastighetens försäljning utfallit ett belopp av 229 188 kr å pantbreven i fråga. Sparbanken har emellertid redovisat att detta belopp använts dels för inlösen av ett äldre lån med 178 30 kr 22 öre och dels för avbetalning å ett av L. och G.H. d 17 okt 1990 taget lån, där den generella pantförskrivningen uttryckligen åberopats som säkerhet. TR:n godtager denna redovisning. Sparbanken, som enligt sina allmänna bestämmelser själv äger bestämma i vilken ordning förpliktelserna skall betalas ur generellt ställd pant, kan inte anses ha agerat på något otillbörligt sätt mot borgensmännen.

Av nu angivna skäl finner TR:n att sparbankens käromål skall helt bifallas.

Domslut

Domslut. Med bifall till käromålet och med undanröjande av kronofogdemyndighetens utslag d 15 juni 1993, såvitt avser G.L. och P-O.H. förpliktar TR:n svarandena att solidariskt med varandra och - såvitt följer av utslaget - med G.H. och L.H. till sparbanken betala 190 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Domskäl. G.L. och P-O.H. har hörts under sanningsförsäkran i HovR:n, varjämte makarna G. och L.H. samt bankkamrer K.G. har hörts på nytt som vittnen. Viss skriftlig bevisning, huvudsakligen rörande L.H:s ekonomi, har förebragts.

Av utredningen framgår följande. Makarna H. var kunder i sparbanken sedan 1988. L.H. drev byggnadsrörelse under enskild firma utan några anställda. G.H. var anställd med fast lön. Makarna hade två minderåriga döttrar. De bodde tidigare i Lomma och ägde en fastighet där. Den 23 sept 1988 köpte de fastigheten Eslöv Gryby 17:3 för 385 000 kr och flyttade dit. I samband därmed sålde de fastigheten i Lomma, vilket gav ett överskott på 100 000 kr. Grybyfastigheten var en avstyckad gård med boningshus och ekonomibyggnader, bl a stall. Någon rörelse bedrevs inte på fastigheten. Samtliga byggnader var i stort behov av renovering. Sedan handpenningen om 35 000 kr för Grybyfastigheten betalats upptog makarna H. lån i sparbanken om 350 000 kr mot pantbrev i fastigheten för att betala resterande del av köpeskillingen. Dessutom flyttades byggnadsfirmans checkräkningskredit om 150 000 kr från Lundabygdens sparbank till Sparbanken Finn. G.L. och P-O.H. hade gått i borgen för denna kredit och även borgensförbindelsen överfördes till Sparbanken Finn. 1989 beviljades G.H. en checkräkningskredit om 75 000 kr och d 10 april 1990 erhöll makarna ytterligare lån om 150 000 kr. Sistnämnda dag erhöll sparbanken företagsinteckning i all den näringsverksamhet som L. och G.H. bedrev i hela riket inom 150 000 kr. Slutligen erhöll makarna H d 17 okt 1990 det lån om 200 000 kr, för vilket G.L. och P-O.H. gick i borgen. – L.H:s byggnadsrörelse visade enligt upprättade resultatrapporter 1989 ett underskott om 27 340 kr och 1990 ett underskott om 6 527 kr. Enligt taxeringsuppgift hade L.H. under inkomståret 1990 en sammanräknad nettoinkomst om 3 300 kr. G.H. hade samma år en inkomst om ca 150 000 kr. L.H. ägde en tredjedel i en segelbåt. Därutöver hade makarna H, förutom fastigheten, inga tillgångar av betydelse. Fastigheten renoverades i viss omfattning, varvid utgick handikappbidrag för renovering av kök, badrum och tvättstuga, eftersom G.H. är handikappad. Fastigheten såldes våren 1992 för 750 000 kr. Detta köp gick emellertid åter och fastigheten såldes i juni 1992 för 710 000 kr.

Vid ingående av borgensförbindelse för en skuld uppkommer mellan borgensmannen och borgenären ett kontraktsförhållande, som innefattar ömsesidiga förpliktelser. Borgenären har därvid en viss upplysningsskyldighet gentemot borgensmannen. Vad som närmare bör krävas av borgenären får bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Större anspråk bör ställas på t ex banker än på enskilda borgenärer. (Jfr NJA 1992 s 351.)

Enligt 2 kap 13 § bankrörelselagen (1987:617) får kredit beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Bestämmelsen ingår som ett led i skyddet för insättarnas medel och tar alltså inte primärt sikte på att reglera enskilda kontraktsförhållanden som det aktuella. Har emellertid bestämmelsen åsidosatts, bör likväl - åtminstone i mera kvalificerade situationer - detta kunna uppfattas så att banken därmed åsidosatt grundläggande förutsättningar för ett borgensåtagande (se NJA 1993 s 163).

G.L. och P-O.H. har förklarat att de vid undertecknandet av borgensförbindelsen utgick från att banken gjort en vederbörlig kreditprövning. G.L. har förklarat att makarna H. tycktes ha det bra ställt; de hade var sin bil, de hade överdådiga fester och döttrarna hade var sin häst.

K.G. som var den som beviljade krediten, har uppgett följande. Han hade tillgång till resultatrapporten för 1989 men grundade inte sin bedömning på den och ansåg inte att den stämde överens med verkligheten. Han trodde att byggnadsrörelsen skulle utvecklas positivt. L.H. uppgav att orderingången var god. Det fanns inga aktuella betalningsanmärkningar mot makarna och i stort sett skötte de betalningarna på tidigare beviljade lån. Det förekom dock en del eftersläpningar. Han uppfattade makarna som ärliga människor och bra kunder. Fastigheten renoverades efterhand. Före okt 1990 hade sannolikt endast mindre renoveringsarbeten utförts. Vid beviljandet av lånet på 200000 kr värderade han fastigheten till 750000 kr. Denna bedömning grundade han främst på att priset på fastigheter - i vart fall av ifrågavarande slag - steg vid denna tidpunkt och att makarna H. köpt fastigheten billigt. Han hade kontakt med mäklare som bekräftade hans uppfattning om marknadsvärdet. Han minns inte om han besökte fastigheten i samband med värderingen för att kontrollera hur renoveringsarbetena fortskred. I fastigheten fanns redan lån upp till 75 % av marknadsvärdet, varför fastigheten inte kunde anses utgöra fullgod säkerhet för det nya lånet. Han krävde därför borgen förutom pantbrev inom 750000 kr. Han kände inte till att G.H. erhöll handikappbidrag. Beträffande segelbåten uppgav L.H. att den kunde säljas för 375000 kr, varav han skulle erhålla 125000 kr. Delägarna kom dock inte överens och båten såldes sedermera till ett lägre pris.

De upplysningar om makarna H:s ekonomi som K.G. sålunda hade tillgängliga vid kreditprövningen utvisade att deras sammanlagda inkomst inte mer än nätt och jämnt förslog till familjens försörjning. K.G. har självfallet inte haft rätt att räkna med att det fanns andra icke redovisade inkomster. Han var medveten om att makarna tidigare hade en ansenlig skuldbörda och att fastigheten inte utgjorde fullgod säkerhet för det nya lånet. Inkomsten från en eventuell båtförsäljning måste bedömas som högst oviss. Att huvudsakligen förlita sig på ökade inkomster i rörelsen och stigande fastighetspriser kan inte anses välbetänkt med hänsyn bl a till att det redan hösten 1990 fanns tecken på en nedgång i bygg- och fastighetsbranschen.

Med hänsyn till det anförda får sparbankens prövning av makarna H:s möjligheter att fullgöra låneförbindelsen anses så bristfällig att de grundläggande förutsättningarna för G.L:s och P-O.H:s borgensåtagande har åsidosatts. Då sparbanken ostridigt inte upplyst borgensmännen om deras höga risktagande bör de helt befrias från betalningsansvar på grund av borgensåtagandet.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut, utom såvitt avser undanröjandet av kronofogdemyndighetens utslag, ogillar HovR:n käromålet. Tf hovrättsassessorerna Ljung och Hammenborn var av skiljaktig mening och anförde: Inledningsvis skall understrykas att det åligger G.L. och P-O.H. att styrka sina påståenden om att banken brustit såvitt avser kreditprövningen och informationsskyldigheten.

Vad först gäller bankens kreditprövning är att beakta att makarna H. vid tidpunkten för denna sedan flera år varit kunder hos banken och att de, såvitt framkommit, i stort sett anmärkningsfritt skött sina åtaganden gentemot banken. De hade visserligen varit föremål för en betalningsanmärkning år 1988. Denna avsåg dock endast ett belopp om ca 1 500 kr. Av förhöret med K.G. har framkommit att han, mot bakgrund av sin fleråriga erfarenhet av makarna H, uppfattade dem som ärliga och bra kunder.

Såvitt avser makarna H:s inkomster kan konstateras att dessa var tämligen begränsade. Förutom G.H:s årsinkomst om 150000 kr brutto uppvisade L.H:s byggnadsrörelse ett knappt underskott. L.H. informerade dock K.G. om att han hade en god orderingång och att rörelsen gick bra. Det synes ej särskilt anmärkningsvärt att K.G. med hänsyn till hans betydande och goda erfarenheter av L.H. litade på vad L.H. sade i detta hänseende. I sammanhanget skall också beaktas att fråga var om en rörelse som bedrivits ett flertal år och att det vid bedömningen av ett företags framtid naturligen alltid finns ett visst moment av osäkerhet.

Den bedömning K.G. gjorde av den intecknade fastighetens marknadsvärde visade sig vara korrekt i så måtto att fastigheten under 1992 såldes till det av K.G. åsatta värdet; låt vara att denna försäljning senare återgick och att det slutliga försäljningspriset visade sig bli något lägre. Inteckningen, som banken erhöll i fastigheten med anledning av det aktuella lånet, medförde inte att fastigheten pantsattes utöver det av K.G. bedömda marknadsvärdet. Dessutom skall framhållas att K.G. av makarna H. blivit informerad om att de avsåg använda lånet till fortsatt renovering av fastigheten. Banken kunde således med fog förvänta sig en förädling av sin säkerhet.

Beträffande kvaliteten av bankens kreditbedömning skall till sist anföras den omständigheten att L.H. till K.G. sagt att han inom en snar framtid räknade med att en segelbåt värd 375000 kr, vilken han var delägare i, skulle försäljas och att L.H. därmed skulle erhålla 125000 kr. Enligt vad K.G. berättat var de överens om att köpeskillingen oavkortat skulle användas till att återbetala det aktuella lånet. Visserligen hade K.G. inte företagit någon ytterligare utredning beträffande båtens värde eller möjligheterna att få den såld. Det har dock inte framkommit annat än att båten hade det värde L.H. uppgav och att möjligheterna till försäljning var goda.

Vid en sammantagen bedömning av ovan redovisade omständigheter kan det, enligt vårt förmenande, inte anses utrett att bankens kreditbedömning varit bristfällig i sådan mån att detta bör påverka G.L:s och P-O.H:s borgensansvar.

I målet är inte heller visat att makarna H:s ekonomiska förhållanden vid tidpunkten för borgensåtagandet varit sådana, att det ålegat banken att särskilt upplysa borgensmännen om dessa. Härtill kommer att P-O.H. är bror till L.H. att G.L. sedan en längre tid är god vän med makarna H. samt att P-O.H. och G.L. tidigare tecknat borgen för makarna H:s förpliktelser gentemot banken. Denna har därmed haft anledning utgå från att borgensmännen skulle få erforderlig information utan någon åtgärd från bankens sida. Banken kan på grund av det sagda inte anses ha brustit i sin informationsskyldighet.

Förutsättningar att med stöd av 36 § avtalslagen jämka eller lämna borgensåtagandet utan avseende föreligger inte.

Med hänvisning till det anförda fastställer vi TR:ns domslut.

Sparbanken (ombud bankjuristen E-A.H.) överklagade med yrkande att HD skulle med ändring av HovR:ns dom fastställa TR:ns dom.

G.L. och P-O.H. (ombud för båda advokaten S.B.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ålander, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. G.H. och P-O.H. har gjort gällande att deras borgensåtaganden fallit bort på grund av dels att lånet beviljats utan att banken tillräckligt noggrant prövat L. och G.H:s kreditvärdighet, dels att banken inte upplyst dem om makarna H:s låga inkomster och om vilket högt risktagande borgensförbindelserna innebar.

Enligt 2 kap 13 § bankrörelselagen (1987:617) får en bank bevilja kredit endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävs enligt bestämmelsen i allmänhet betryggande säkerhet, exempelvis i form av borgen. Bestämmelsen, som innebär att banken har att göra en tillfredsställande kreditprövning innan ett lån beviljas, har tillkommit som ett led i skyddet för insättarnas medel. Den tar således inte i första hand sikte på att reglera enskilda kontraktsförhållanden såsom till exempel avtalsförhållandet mellan en bank och en borgensman. För det fall det aktuella lagrummet har åsidosatts kan detta emellertid - åtminstone i mera kvalificerade situationer - uppfattas så att banken därmed åsidosatt grundläggande förutsättningar för ett borgensåtagande (jfr NJA 1993 s 163).

Vid tiden för beviljandet av lånet framstod L.H:s framtida inkomstförhållanden som oklara mot bakgrund av det resultat hans byggnadsrörelse visat året dessförinnan. Den omständigheten i förening med att makarna H. redan hade en relativt hög skuldbörda innebär att det fanns anledning för banken att göra en noggrann prövning av deras betalningsförmåga. Det förhållandet att makarnas fastighet sannolikt hade ett visst övervärde och att L.H. ägde en andel i en segelbåt leder inte till någon annan slutsats.

Makarna H:s ekonomiska situation vid lånetillfället var alltså sådan att det till följd av bestämmelsen i 2 kap 13 § bankrörelselagen får anses ha ålegat banken att göra en mer självständig och grundläggande bedömning av deras kreditvärdighet än vad som skedde. Genom att underlåta detta beviljade banken lånet i strid med denna bestämmelse.

Vid bedömningen av om bankens åsidosättande av bestämmelsen är av sådant kvalificerat slag att borgensåtagandena bör falla bort är följande att beakta. L. och G.H. var välkända för banken och de framstod som skötsamma. De hade tidigare beviljats flera krediter av banken och, med något undantag, fullgjort sina åligganden väl. Den aktuella krediten måste med hänsyn till lånebeloppets storlek och lånevillkoren sägas ha varit av sedvanligt slag. Mot den bakgrunden har de anmärkningar som kan riktas mot bankens handläggning av låneärendet inte den tyngden att borgensåtagandena inte kan göras gällande.

G.L. och P-O.H. upplystes skriftligen av banken om innebörden av ett borgensåtagande och dess konsekvenser i anslutning till att de ingick borgensförbindelserna. Det förhållandet att banken därutöver inte informerade om frågor som rörde makarna H:s inkomstförhållanden leder inte till att borgensmännens betalningsskyldighet påverkas.

På grund av det anförda skall bankens talan bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 5 febr 1996 (nr DT 15).