ARN 1997-2728

Fråga om hur skyndsamt förlust av ett kontokort måste anmälas för att kortinnehavaren skall undgå betalningsansvar för obehörigt gjorda uttag (34 § konsumentkreditlagen)

Fråga om hur skyndsamt förlust av ett kontokort måste anmälas för att kortinnehavaren skall undgå betalningsansvar för obehörigt gjorda uttag ( 34 § konsumentkreditlagen ) Avgörande 1997-10-31; 1997-2728

K blev en förmiddag i november 1996 bestulen på sitt kontokort i sin bostad. Dörren till bostaden var olåst, men ytterporten låst med kodlås. Kontokortet låg i K:s plånbok, som i sin tur låg i hennes handväska. När hon vid 18-tiden behövde sin plånbok kunde hon inte finna den. Hon ägnade kvällen åt att försöka hitta den. Någon tanke på att den blivit stulen hade hon inte. Hon spärrade kortet först nästa dag. Det visade sig därefter att någon obehörig person lyckats ta ut 8 000 kr via bankomat.

Banken krävde att K skulle stå för uttagen eftersom kortet inte spärrats omedelbart efter det att hon upptäckt förlusten.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Nämnden kan konstatera att det i ärendet är ostridigt att K inte har förlorat kortet vare sig genom att lämna ifrån sig detta till någon annan eller genom grov oaktsamhet utan att förlusten har skett på annat sätt. Förutsättningarna för att en kontohavare vid sådant förhållande skall vara betalningsskyldig för de uttag någon obehörig person gjort med kortet anges i 34 § första stycket punkten 3 konsumentkreditlagen (1992:830). Enligt nämnda stadgande krävs att kontohavaren inte anmält förlusten av kortet snarast efter upptäckten. I förarbetena till konsumentkreditlagen (se prop. 1991/92: 83 s. 144 samt 1976/77:123 s.190 f.) berörs inte närmare frågan om vad som avses med snarast efter upptäckten.

Av utredningen i ärendet framgår att förlusten av kontokortet sannolikt ägde rum under förmiddagen den 11 november 1996. Av de uppgifter K själv lämnat, och som inte bestritts av banken, framgår att hon inte saknade plånboken förrän kl.18.20 samma dag. Vidare framgår att K funnit det osannolikt att någon gått in i hennes lägenhet och stulit plånboken, att hon letat igenom lägenheten ett flertal gånger i tron att hon förlagt plånboken samt att hon därefter lagt sig för “att sova på saken”. Det är ostridigt att spärranmälan av kortet gjordes på morgonen den 12 november 1996.

Med hänsyn till att K - i enlighet med vad som framgår av utredningen - under den för förlusten aktuella tidpunkten befunnit sig i bostaden måste det enligt nämndens mening anses naturligt att hon svårligen kunde tro att en stöld hade ägt rum. Det framstår därför som acceptabelt att hon, innan anmälan görs, grundligt söker igenom bostaden och noga tänker över var hon kan ha förlagt plånboken. Enligt nämndens mening får det under dessa omständigheter godtas att anmälan sker först nästa morgon när hon inser att hon måste ha förlorat sin plånbok med det aktuella kortet. Nämnden finner sålunda att förlusten av kortet får anses ha anmälts tillräckligt skyndsamt. Vid sådant förhållande är K inte betalningsansvarig för de obehöriga uttag som företagits med kortet.