ARN 1997-3081
SL har, genom att inte vidta tillräckliga åtgärder för att förebygga olycksfall, ansetts vållande till den skada en äldre dam åsamkats på grund av fel i en rulltrappas funktion.
SL har, genom att inte vidta tillräckliga åtgärder för att förebygga olycksfall, ansetts vållande till den skada en äldre dam åsamkats på grund av fel i en rulltrappas funktion. Avgörande 1998-07-30; 1997-3081
När K, 84 år, den 23 mars 1997 klev på rulltrappan vid T-Centralen i Stockholms tunnelbana tog hon ett stadigt tag i handledaren. Rulltrappan fungerade men handledaren stod still. Detta fick till följd att K ramlade och skadade sina hälar. K yrkande hos nämnden att SL:s försäkringsbolag skulle ersätta henne för läkemedelskostnader med 348 kr, för resekostnader med 1 875 kr, för skadade kläder med 25 kr samt för sveda och värk enligt praxis inom sedvanlig skadereglering.
Försäkringsbolaget bestred yrkandet och åberopade som grund för bestridandet att det inte hade förelegat någon vårdslöshet från SL:s sida. Försäkringsbolaget anförde bl.a. att SL utfört s.k. veckoservice på rulltrappan den 21 mars 1997 samt att den förklaring som står närmast till hands för urspårningen av handledaren är åverkan.
Nämnden gjorde följande bedömning:
Rulltrapporna vid T-Centralen i Stockholms tunnelbana är igång under större delen av dygnet och används därvid ständigt av ett stort antal människor. Det ligger i sakens natur att anläggningarna fortlöpande utsätts för slitage och olika påfrestningar, inte minst åverkan, som föranleder driftstopp eller andra störningar i trappornas funktion. Även om personbefordran genom rulltrappor inte bör betraktas som en direkt farlig verksamhet får man alltid räkna med att, i vart fall vid störningar i trappornas funktion, olycksfall liknande det som inträffat i förevarande fall aldrig helt kan undvikas.
Eftersom även äldre människor och andra med nedsatt rörlighet trafikerar trapporna kan därvid allvarliga personskador uppkomma. Det synes därför följdriktigt att inom detta område tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. I denna riktning talar även det förhållandet att trafikanterna närmast står i ett kontraktsförhållande till SL, det företag som driver anläggningarna och som i Stockholm i praktiken har en monopolställning inom kollektivtrafiken. Goda skäl kan här, liksom skett i andra fall som har många beröringspunkter (jfr NJA 1991 s. 720), anföras för att kostnaderna för uppkomna skador bör drabba den som driver verksamheten och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningarna. Med hänsyn till det stora antalet resenärer torde kostnadernas eller försäkringspremiernas genomslag på färdtaxan bli ytterst måttlig. Ett strängt ansvar för skador av den typ det här gäller bör också stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet. Att risken för skador minskar är särskilt angeläget, eftersom det företrädesvis är personskador som kommer ifråga.
Rulltrappor utgör på grund av sin konstruktion och sitt sätt att fungera en potentiell risk för även allvarliga personskador, vilket SL, med hänsyn till trafikens omfattning och antalet stationer erfarenhetsmässigt torde vara väl förtroget med. SL borde då också ha förstått att mer omfattande åtgärder, är en allmän service och en i och för sig god reparationsberedskap, var påkallade för att förebygga olycksfall. Det torde bl.a. ha funnits möjlighet att mera formaliserat utnyttja den personal som fanns på platsen, till tätare återkommande kontroller av rulltrappornas funktion.
Genom sin underlåtenhet att vidta tillräckliga åtgärder för att förebygga olycksfall är SL att anse som vållande till den skada som har åsamkats K. Försäkringsaktiebolaget S är därför,
i egenskap av ansvarighetsförsäkringsgivare för SL, skyldigt att, inom ramen för vad som är praxis inom sedvanlig skadereglering, utge ersättning till henne.
----------
Två ledamöter var skiljaktiga och anförde:
”Vi delar majoritetens bedömning i ärendet till och med meningen ”--- tillämpa ett strängt skadeståndsansvar”.
Det av majoriteten åberopade rättsfallet NJA 1991 s 720 behandlar en helt annan situation, nämligen ett vattenutsläpp från en fjärrvärmeanläggning. Inte heller de argument med anknytning till den ekonomiska preventionen som i rättsfallet anfördes av HD är enligt vår mening tillämpliga. Rulltrappor kan vara såväl privatägda som offentliga och finns i en mängd olika miljöer. Skador av det här slaget kan därmed inte sägas vara en typisk följd vare sig av kontraktsförhållandet eller SLs monopolställning.
I det åberopade rättsfallet avvisades tanken på att tillämpa ”culpafiktion”, dvs en fingerad vårdslöshet. Att ålägga SL skadeståndsskyldighet på föreliggande underlag ger enligt vårt förmenande närmast uttryck för ett sådant synsätt. Enligt utredningen från SL kunde inga defekter konstateras på utrustningen utan åverkan har angetts vara den förklaring som ligger närmast till hands. Någon omständighet som talar för annan orsak har inte framkommit. Om man genom kontrollåtgärder effektivt ska kunna förhindra olycksfall på grund av skadegörelse, torde det krävas näst intill ständig övervakning av varje rulltrappa. Även om ett strängt skadeståndsansvar bör tillämpas, kan det inte vara rimligt att kräva så omfattande åtgärder i förhållande till den begränsade skaderisk som ändå torde föreligga.
Däremot är det måhända möjligt att genom den tekniska utformningen förhindra att rulltrappans steg rör sig om handledaren stannat eller alternativt försvåra att handledaren spårar av. Någon möjlighet att bedöma om SL varit försumligt i detta hänseende ger emellertid inte det föreliggande underlaget.
Enligt vår bedömning ger utredningen i ärendet inte tillräckligt stöd för att vårdslöshet ligger SL till last, varför vi lämnar anmälan utan bifall.”