NJA 1991 s. 720
Innehavare av fjärrvärmeanläggning har ansetts böra bära ett strikt skadeståndsansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggningen.
A.L. bedrev i flera år försäljningsverksamhet under firma A.L:s Handels & Villaservice på Granitvägen 3 i Tyresö. Verksamheten bestod i försäljning och uppsättning av kakelplattor. Den 10 nov 1986 översvämmades lokalen av vatten som visade sig härröra från en läcka i en fjärrvärmeledning tillhörande Drefvikens Energi AB.
A.L. väckte talan mot bolaget vid Handens TR och yrkade förpliktande för detta att till honom utge skadestånd med 672 807 kr.
Bolaget bestred A.L:s talan.
På parternas begäran tog TR:n upp frågan om bolagets ansvarighet för skadan till avgörande genom mellandom.
A.L. anförde som slutlig grund för sin talan: På grund av de risker som föreligger med den typ av verksamhet bolaget bedriver genom fjärrvärmeanläggningen måste ställas särskilt höga krav på aktsamhet och bolagets ansvar är därför i det närmaste att anse som strikt. Det görs således inte gällande att bolaget vid tillsyn och skötsel av ledningarna i fråga om aktsamhet avvikit från vad som i allmänhet kan krävas, utan vad som läggs bolaget till last är att betrakta som "fingerad culpa".
Bolaget åberopade som grund för bestridandet att inte någon som helst oaktsamhet kunde läggas bolaget till last.
Till utveckling av sin talan anförde A.L.: Vid uppgrävning utanför hans lokaler framkom att en varmvattenledning tillhörande bolaget sprungit läck. Ledningen visade sig ligga på ett djup av 1,2-1,4 m under en vändplan med mycket tung trafik. Vatten sprutade ur ett hål i röret när detta blottlades. Uppenbarligen måste en mycket stor mängd vatten under någon tid ha sprutat ur röret. A.L. har inhämtat att vattnet i det aktuella röret var +80°C och att det under den byggnad där A.L:s lokal fanns omvandlades till +50°C i en värmeväxlare. När A.L. kom till lokalen d 10 nov 1986 stod vattnet flera cm högt i lokalen som var totalförstörd. För att bedriva försäljningen av kakel hade A.L. bl a flertalet väggar klädda med exklusivt kakel. Mycket arbete hade nedlagts för att sätta allt kakel.
Bolaget anförde till utveckling av sin talan: Bolaget övertog 1983 från Svenska Bostäder en panncentral, belägen på Mellanbergsvägen i Tyresö, med tillhörande primärvattenkulvert. Anläggningen hade vid övertagandet varit i drift sedan 1965-67. Kulverten består av två stålrör med 50 cm diameter omslutna av isolering och utanpå denna ett eternitskyddsrör. Eternitrörens skarvar har tätats på vedertaget sätt, det vill säga med speciella gummiringar. Kulverten ligger i ett väldränerat dike. Till värmeanläggningen anslutna hus har värmeväxlare. Kulvertsystemet är ett slutet system. I panncentralen finns ett expansionskärl för manuell påfyllning av renat vatten i systemet. En viss förlust av vatten är ofrånkomlig beroende på otäta packningar, pumpar etc. Systemet står under visst tryck. För kontroll av detta finns tryckmätare med tillkopplad skrivare. En läcka som den i förevarande mål är alltför liten för att ge utslag på tryckmätarna, trots att dessa är känsliga. Vattenmätare finns inte eftersom sådan, med tanke på att systemet är slutet, inte skulle fylla någon funktion. Skadan har uppkommit sedan läckage uppstått på kulverten på grund av att en gummiring inte tätat helt med följd att vatten trängt in och förorsakat korrosion på ett stålrör. Under hela den tid kulverten använts har endast två primärvattenläckor uppstått, vilket i sammanhanget är ett mycket bra resultat. Läckan lagades omgående genom Svenska Bostäders försorg.
TR:n (lagmannen Nordqvist) anförde i mellandom d 22 febr 1988:
Domskäl. På kärandens begäran har VVS-montören L.T. hörts som vittne. Han har berättat väsentligen följande: Han reparerade den aktuella kulverten efter haveriet och tyckte inte att det var förvånande att röret hade gått sönder. Värmerören i kulvertarna - s k eternitrörskulvert - går i allmänhet inte att underhålla och kulvertdelen byts ut i sin helhet då ett läckage uppstår.
På svarandens begäran har chefen för värmeverksföreningens tekniska avdelning H.S. hörts som vittne. Han har uppgivit följande: Kulvertsystem som det aktuella är vanligen inte utrustade med larmanordningar och är så fallet, är det med s k larmvippor placerade i kammare under kulverten. Skadefrekvensen för aktuell typ av kulvertsystem - 20 år gammalt - är ca 120 skador per 1 000 m2 kulvert. Han anser att två skador under 20 år är ett bra resultat för anläggningen.
På svarandens begäran har vidare anläggningsingenjör C.E. hörts som vittne. C.E. har berättat: Systemet - som betjänar hela Bollmora - har visat sig vara bättre än motsvarande anläggningar på andra platser. Kontroll av systemet sker varje gång vattenmätarna läses av i fastigheterna. Detta sker en gång i månaden. För anläggningar av denna typ är det svårt att uttala sig om livslängd då denna till stor del är beroende av yttre faktorer.
TR:n gör följande bedömning.
I skadeståndsmål har vid vissa typer av verksamhet i svensk rättspraxis ställts krav på aktsamhet som går utöver den standard som kan anses motsvara den allmänt gängse. Det har exempelvis gällt skador i arbetslivet eller i andra fall där starka sociala skäl talat för att den skadelidande skall ha möjlighet till ekonomisk gottgörelse.
Den verksamhet som nu är i fråga kan inte anses vara av nyssnämnd beskaffenhet och inte heller medföra sådan risk för omgivningen att speciella krav på tillsyn och skötsel varit påkallade. Utredningen har tvärtom visat att risken för skador varit liten. Vid sådant förhållande och då det inte påståtts att bolaget avvikit från normal aktsamhet kan någon skadeståndsskyldighet ej åläggas bolaget. Käromålet skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.
Svea HovR
A.L. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle fastställa att skadeståndsskyldighet åvilade bolaget för den skada han lidit på grund av översvämningen i nov 1986.
Bolaget bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Andersson och Korfitsen, referent, samt hovrättsassessorn Sjöström) anförde i dom d 19 okt 1989: Utredningen i HovR:n. I HovR:n har parterna anfört grunder och invändningar samt utvecklat talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. A.L. har dock lagt till - utan att därigenom göra gällande att bolaget vid tillsynen och skötseln av ledningarna avvikit från vad som i allmänhet görs beträffande Fjärrvärmeanläggningar - att bolaget inte bytt ut äldre rör och inte heller installerat larmanordningar trots att det insett att det på aktuella rör årligen uppstår ett visst antal skador per löpmeter rör och att antalet sådana skador blir fler ju äldre rören är. Ej heller har bolaget utfört erforderliga kontroller av rörsystemet genom tex värmefotografering vilket kunnat och bort ske. Bolaget är sålunda enligt 2 kap 1 § skadeståndslagen ansvarigt för skadan.
C.E. och H.S. har hörts på nytt i HovR:n. De har därvid lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n enligt vad som framgår av dess dom. C.E. har tillagt att det aktuella ledningssystemet i Bollmora är gammalmodigt men ofarligare än många andra liknande system, bl a därför att såväl vattentryck som temperatur är lägre än i andra Fjärrvärmeanläggningar. Det har visat sig att 20 år gamla ledningar i denna anläggning varit i skick som nya. Det är orealistiskt att förse gamla system med larmanordningar. H.S. har sagt att skadefrekvensen för ett system av ifrågavarande typ och ålder statistiskt är 0,22 skador per km rör och år. Värmefotografering för att upptäcka läckor är en ny metod som inte är färdigutvecklad. - L.T:s utsaga har upplästs så som den antecknats i TR:ns dom.
Det är upplyst att anläggningen inte förklarats som allmänt värmesystem enligt lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem samt att A.L. hyrde den lokal som översvämmades.
Domskäl
Domskäl. HovR:n anser lika med TR:n att den aktuella Fjärrvärmeanläggningen inte är av sådan beskaffenhet att speciellt höga krav måste ställas på tillsyn och skötsel av den. Inte heller kan, såvitt framkommit, risken för skador till följd av den aktuella verksamheten anses ha varit så stor att sådana krav varit motiverade.
På grund härav och då, såsom TR:n konstaterat, A.L. inte har påstått att bolaget brustit i normal aktsamhet, kan skadeståndsskyldighet inte åläggas bolaget. TR:ns domslut skall därför stå fast.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
A.L. (ombud advokaten R.N.) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.
Bolaget (ombud försäkringsjuristen K.O:) bestred ändring.
Efter föredragning av målet beslöt HD (JustR:n Vängby, Rydin, Lind, Lars Å Beckman och Munck) att detta skulle sättas ut till huvudförhandling och att parterna skulle vara beredda att vid huvudförhandlingen dels yttra sig om huruvida HD hade att pröva frågan, om bolaget kunde åläggas skadeståndsskyldighet oberoende av vållande, dels för sådant fall ange sina ståndpunkter i rättsligt hänseende beträffande sistnämnda fråga.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Sterzel, Lars Å Beckman, referent, och Törnell) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Parterna har i HD åberopat i huvudsak samma omständigheter som de anfört i HovR:n. A.L. har till förtydligande av sin ståndpunkt tillagt att han i avsaknad av lagstöd inte velat som grund för sin talan uttryckligen åberopa ett strikt ansvar utan i stället valt begreppet fingerad culpa. Därmed har han inte avsett att göra gällande att någon oaktsamhet kan läggas bolaget till last. I stället har han åsyftat en objektivering av ansvaret, dvs i realiteten ett strikt ansvar. Bolaget har invänt att frågan om strikt ansvar inte kan prövas eftersom den grunden åberopats först i HD.
Som A.L. utfört sin talan finner HD att det inte föreligger något hinder att pröva om bolaget kan åläggas ersättningsskyldighet på grund av en tillämpning av principen om ett strikt skadeståndsansvar.
I svensk rätt har den principen vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning på vissa avgränsade områden där det visat sig föreligga en särskilt påtaglig skaderisk. En viss utveckling har skett också i rättspraxis även om domstolarna varit försiktiga med att gå utanför det traditionella culpaansvaret. Någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet har inte erkänts i svensk rätt. Det strikta ansvaret har av domstolarna kommit att tillämpas framför allt i grannelagsrättsliga förhållanden och vid verksamhet av särskilt farlig art. I förhållandet mellan grannar åläggs sedan länge ett strikt ansvar förutom för mer ingripande grävnings- och sprängningsarbeten även för vissa störningar, s k immissioner. Det har dock krävts att störningen är varaktig. Begreppet granne har i rättstillämpningen kommit att ges en ganska vid tolkning. Ytterligare steg mot ett ökat immissions- och miljöansvar togs genom tillkomsten år 1969 av miljöskyddslagen och år 1986 av miljöskadelagen. I den sistnämnda lagen, som ålägger fastighetsägare och i vissa fall annan brukare av fastighet strikt ansvar för bl a immissionsskador, har kravet på varaktighet i störningen slopats. Även enstaka händelser och skador kan nu leda till ersättning. Kretsen av skadelidande har vidare vidgats till "omgivningen".
I sammanhanget kan det vara av intresse att notera att i såväl norsk som dansk rättspraxis strikt ansvar ålagts vid översvämning till följd av brott på vattenledning och Fjärrvärmeledning (se Kristen Andersen, Skadeforvoldelse og erstatning, 1970 s 312 ff och Jørgen Trolle, Risiko & Skyld, 2 uppl 1969 s 46).
Frågan är nu om det finns anledning att för svensk rätts vidkommande tillämpa ett rent strikt ansvar för skador orsakade genom utsläpp från en fjärrvärmeanläggning.
Även om drift av en Fjärrvärmeanläggning inte kan betraktas som en farlig verksamhet ligger det i sakens natur att brott i rörsystemet och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas. Utsläppen kan orsaka allvarliga skador, bl a såsom i detta fall genom ånga från det heta vattnet. De företer viss likhet med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen. Med hänsyn till den utveckling som har skett på det grannelags- och miljöskaderättsliga området synes det följdriktigt att här tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. I samma riktning talar det förhållandet att skadan vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. Anläggningsinnehavaren har i praktiken en monopolställning. Goda skäl kan anföras för att kostnaderna för skadorna bör drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen. Om anläggningens innehavare väljer att täcka sitt skadeståndsansvar genom en ansvarsförsäkring, torde med hänsyn till vad som har upplysts om den ganska ringa skadefrekvensen kostnaden för ett sådant försäkringsskydd bli måttlig. Ett strängt ansvar för skador av den typ det här gäller bör också stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet och därmed minska risken för skador.
Ett skärpt skadeståndsansvar skulle i och för sig kunna åstadkommas genom att särskilt stränga krav ställs på anläggningens säkerhet och tillsynen över denna. Att ställa upp ett aktsamhetskrav som leder till skadeståndsskyldighet i ett fall som det nu aktuella är emellertid i praktiken närmast liktydigt med en culpafiktion. Inte minst från rättsteknisk synpunkt är då ett strikt ansvar att föredra.
Med hänsyn till det anförda finner HD att övervägande skäl talar för att innehavare av fjärrvärmeanläggning bör bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen. Bolaget bör följaktligen åläggas ersättningsskyldighet för den skada som A.L. drabbats av.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD att Drefvikens Energi AB är ersättningsskyldigt för den skada som A.L. åsamkats d 10 nov 1986 genom översvämning av hans försäljningslokal.