ARN 1997-3382

Fråga om tågföretags ansvar för otydligheter i en tidtabell. Eftersom något avtal aldrig kommit till stånd mellan konsumenten och tågföretaget har konsumenten inte ansetts med civilrättslig verkan kunna åberopa eventuella otydligheter mot tågföretaget.

A avsåg att resa med tåg den 24 december 1996 från Hässleholm till Helsingborg. Det visade sig att tåget var inställt. Han tog taxi till Helsingborg. A yrkade ersättning för taxikostnaden med 885 kr.

Tågföretaget bestred yrkandet och invände att det av tidtabellen framgick att tåget var inställt på julafton.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Parterna har i ärendet anfört bl.a. följande:

A: Han avsåg att julafton den 24 december 1996 resa med tåg från Hässleholm till Helsingborg. Enligt alla tillgängliga tidtabeller gick detta tåg dagligen. Han gjorde försök att ringa stationen men ingen svarade. Han begav sig då till stationen i Hässleholm. Det kom dock inget tåg. Han tog i stället taxi till Helsingborg till en kostnad av 885 kr.

Tågföretaget: Tåg 375 mellan Hässleholm och Helsingborg var inställt på julafton 1996. I höstutgåvan av tidtabellen 1996 upplystes uttryckligen att detta tåg inte gick denna dag. Tågföretaget har inte genom felaktiga uppgifter givit A föreställning att han skulle kunna ha genomfört sin resa som han avsett.

Nämnden gör följande bedömning. A avsåg visserligen att vid tillfället företa en tågresa, men kom aldrig att påbörja någon sådan resa. Något avtalsförhållande mellan A och tågföretaget har därför inte uppkommit. Även om det skulle ha förekommit otydligheter i tågföretagets marknadsföring och tidtabeller, kan A därför inte med civilrättslig verkan åberopa dessa otydligheter gentemot tågföretaget. Detta sammanhänger med den allmänt erkända rättsgrundsatsen att erbjudanden som en näringsidkare riktar till allmänheten i annonser, broschyrer etc. inte är bindande för honom. Ett sådant erbjudande - ett s.k. utbud - är inte att betrakta mer än som en anmaning till någon annan att lämna ett anbud. I den juridiska litteraturen har visserligen diskuterats möjligheten att i vissa fall betrakta ett felaktigt reklamerbjudande som ett bindande anbud, med detta kan enligt nämndens mening i förevarande fall inte komma i fråga. (Se Adlercreutz, Avtalsrätt I, 1989, s. 52 och 65 f, Grönfors, Avtalsrätt, 3 uppl. 1995 s. 92 samt Ramberg, Allmän avtalsrätt, 4 uppl. 1995 s. 102 f.)

Av det sagda framgår att någon på avtalsrättslig grund vilande förpliktelse för tågföretaget att utge skadestånd till A inte föreligger. Inte heller finns rättslig möjlighet för A att erhålla skadestånd utanför kontraktsförhållande. Den skada han lidit är en s.k. ren förmögenhetsskada och en sådan skada ersätts, förutom i vissa speciella fall, endast om skadan har vållats genom en brottslig handling (1 kap. 2 § och 2 kap. 4 §skadeståndslagen, 1972:207).

Med hänsyn till det sagda finner nämnden att tågföretaget inte är skyldigt att ersätta A för den ifrågavarande taxiresan.