ARN 1997-4440

Posten har gjort gällande att den som löst ut två postförskottsförsändelser inte betalat för dessa, vilken uppgift mottagaren av försändelserna bestridit. Fråga om bevisbördans placering.

Posten har gjort gällande att den som löst ut två postförskottsförsändelser inte betalat för dessa, vilken uppgift mottagaren av försändelserna bestridit. Fråga om bevisbördans placering. Avgörande 1998-01-23; 1997-4440

Sedan M löst ut två postförskottsförsändelser återkom Posten efter en tid och hävdade att M inte betalat postförskottsbeloppen. Posten krävde betalning med 6 120 kr. M yrkade hos nämnden befrielse från kravet att betala beloppet.

Posten bestred yrkandet.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Omständigheterna i ärendet är sammanfattningsvis följande. M hämtade den 30 mars 1997 ut två postförskottspaket på ett postkontor. Enligt Posten har paketen lämnats ut till M utan att denne betalade postförskottsbeloppet om 6 120 kr. Posten har sedermera krävt M på beloppet. M har hävdat att han betalade då han hämtade ut paketen; han har dock inte längre kvar något kvitto. - Posten har sedermera betalat avsändaren av paketen och uppger sig därefter ligga ute med en förlust om 6 120 kr.

Nämnden konstaterar inledningsvis följande. Utgångspunkten enligt gällande rätt måste vara att den som påstår sig ha en fordran på någon annan har att bevisa detta; detta eftersom bevisbördan bör tillkomma den som kan och bör åläggas ett ansvar för en bevissäkrande åtgärd. Å andra sidan skulle det kunna sägas, att den gäldenär som påstår att han har betalat, har att styrka detta genom att förete kvitto. En sådan regel skulle dock kunna leda till att den som har låtit bli att begära kvitto eller tappat detta, tvingas att betala två gånger. - I det nu aktuella fallet talar också med styrka synpunkten att posten bör ha en sådan organisation att det i och för sig framstår som mycket osannolikt att en mottagare av postförskottspaket kan lämna ett postkontor utan att ha betalat för försändelsen. Om så ändå skulle vara fallet, bör det åligga Posten att klart visa att detta osannolika förhållande verkligen har inträffat. Nämnden stannar därför vid ståndpunkten att det är Posten som har att styrka sin rätt till den fordran Posten uppger sig ha mot M. (Jfr till det sagda Ekelöf-Boman, Rättegång, fjärde häftet, 6 uppl. 1992, s. 89 ff och 102 f samt Fitger, Rättegångsbalken s. 35:12 ff.)

Posten har i ärendet gett in kassajournaler som redovisar transaktioner i det aktuella postkontorets kassor den dag utlämningen av de två paketen skulle ha skett. Någon transaktion som svarar mot det belopp paketen skulle lösas ut för, återfinns inte i det material som Posten har gett in. Häremot står M:s påstående att han är säker på att han har betalat i vederbörlig ordning. M har också hävdat att, enligt Postens egna rutiner, man aldrig får ut en postförskottsförsändelse utan att ha betalat postförskottsbeloppet.

Vid en samlad bedömning finner nämnden att posten inte i tillräcklig mån har styrkt sin rätt till det omtvistade beloppet. Posten bör således rekommenderas att avstå från sitt krav i ärendet.