ARN 1998-5574

Fråga om tunnelbaneresenärs rätt till ekonomisk kompensation för förseningar och andra olägenheter i tunnelbanetrafiken. Nämnden har funnit att konsumenttjänstlagen är analogt tillämplig beträffande befordringsavtalet.

Fråga om tunnelbaneresenärs rätt till ekonomisk kompensation för förseningar och andra olägenheter i tunnelbanetrafiken. Nämnden har funnit att konsumenttjänstlagen är analogt tillämplig beträffande befordringsavtalet. Avgörande 1999-06-24; 1998-5574

J yrkade hos nämnden ersättning av SL för förseningar och andra olägenheter som uppstått i tunnelbanetrafiken under tiden september 1997 – december 1998. Problemen accentuerades enligt J hösten 1998. J gjorde bl.a. gällande att han förlorat arbetsinkomst på grund av förseningarna. Det yrkade beloppet, 2 200 kr, uppgavs motsvara halva kostnaden för periodkort under ett år.

SL bestred yrkandet och anförde som grund för bestridandet att någon skadeståndsskyldighet inte förelåg för bolaget vare sig enligt avtalsrättsliga eller skadeståndsrättsliga principer. SL gjorde härvid gällande att det saknas direkt tillämpliga lagbestämmelser beträffande befordringsavtalet.

SL anförde vidare att om nämnden skulle anse att konsumentköplagen är analogt tillämplig, någon rätt till prisavdrag vid dröjsmål beträffande en tjänsts utförande inte föreligger enligt denna lag. Vidare gjordes gällande att SL:s skyldigheter enligt befordringsavtalet får anses vara fullgjorda även om avvikelser i tidtabellen förekommit.

Beträffande de påstådda förseningarna anförde SL följande: Skarpnäcksgrenen av tunnelbanans “Gröna linje“ drabbades till följd av installation av ett nytt signalsäkerhetssystem av vissa störningar under år 1998. Störningarna var dock av begränsad omfattning såtillvida att förseningstiden för de tågturer som varit försenade oftast inte uppgått till 10 minuter. Få turer hade blivit inställda. Dessutom hade SL i förväg informerat resenärerna om riskerna för störningar i trafiken på grund av bytet av signalsäkerhetssystem. Informationen hade lämnats i bl.a. tidtabellshäften, som gavs in till nämnden.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Våren 1998 påbörjade SL ett arbete med att byta signalsystem på tunnelbanans “Gröna linje“. Resenärerna informerades, bl.a. i tidtabellerna, om att arbetet skulle komma att innebära olägenheter för dem i form av exempelvis extra tågbyten, glesare turer och ersättningstrafik med buss.

I ärendet har nämnden att ta ställning till om en resenär som köpt periodkort av SL och som drabbats av de beskrivna olägenheterna har rätt till ekonomisk kompensation av SL. Nämnden har dessutom att ta ställning till om andra förseningar – som inte föranletts av signalsystembytet – berättigar J till ekonomisk kompensation.

Innan nämnden tar ställning i ersättningsfrågan anser nämnden att det bör undersökas vilken typ av biljetter SL saluför. Nämnden har därvid funnit att SL säljer biljetter dels i form av kuponger, dels i form av periodkort. Kontantkuponger för en enskild resa köps direkt av biljettförsäljare eller, på vissa platser, i automater. Rabattkuponger och periodkort köps i förväg. Ett periodkort är opersonligt och gäller för ett obegränsat antal resor på alla ordinarie buss–, pendeltåg– och tunnelbanelinjer i Stockholms län under periodkortets giltighetstid. Nämnden konstaterar att den som väljer att lösa ett periodkort i stället för att köpa enstaka kontant– eller rabattkuponger sannolikt inte i första hand gör detta för att ha möjlighet att fritt

kunna färdas inom hela trafiksystemet. Det vanliga torde i stället vara att den som köper ett periodkort väljer detta för att det utgör det billigaste sättet att exempelvis ta sig till och från arbetet. Nämnden konstaterar slutligen att om en konsument väljer att lösa ett periodkort, är det knappast möjligt för SL att i det enskilda fallet inse syftet med resenärens val, dvs. vilken trafiksträcka som är väsentlig för resenären.

När det gäller frågan om rätt till ekonomisk kompensation regleras genom lag eller på annat sätt gör nämnden följande bedömning.

Av förarbetena tilljärnvägstrafiklagen(1985:192) framgår att med järnvägstrafik avses inte bara fjärrgående trafik, utan även annan spårbunden trafik på t.ex. spårväg eller tunnelbana (prop. 1983/94 117: s. 33). Järnvägstrafiklagen innehåller regler om vilken ersättning som ska utgå vid person– och sakskador, men däremot ingen reglering om ersättning vid s.k. följdskador och dylikt. Även om järnvägstrafiklagen således i och för sig är tillämplig beträffande tunnelbanetrafik, är den inte tillämplig i ett ärende som detta.

Järnvägstrafiklagen kompletteras av “Normalvillkor för järnvägstrafik“ (SJF 600). De har tillkommit genom en överenskommelse mellan Konsumentverket och Statens Järnvägar. Med hänsyn till SJ:s dominerande ställning på området, torde villkoren kunna uppfattas som sedvänja på området och därför även omfatta den tunnelbanetrafik som SL bedriver. Enligt punkt 9.5 i dessa villkor har en resenär i vissa fall rätt att helt eller delvis få tillbaka kostnaden för ett periodkort, om resenären visar att periodkortet endast kunnat utnyttjas för så få resor att den normala biljettkostnaden för dessa resor skulle ha understigit kostnaden för kortet. Nämnden finner att något sådant inte visats i detta ärende.

Vägledning i frågan om skyldighet föreligger för SL att utge ekonomisk kompensation kan även sökas i annan lagstiftning. I konsumenttjänstlagen (1985:716) regleras konsumentens rätt att få kompensation om en tjänst är felaktig eller om näringsidkaren är i dröjsmål med tjänstens utförande. Lagen är visserligen inte direkt tillämplig på transporttjänster, men bör enligt nämndens bedömning kunna tillämpas analogt.

Vid en analogitillämpning av konsumenttjänstlagen konstaterar nämnden inledningsvis att de beskrivna olägenheterna är av sådan art att de i och för sig skulle kunna omfattas av lagens definition av fel och inte – som SL gör gällande – anses utgöra dröjsmål.

De påföljder som enligt konsumenttjänstlagen kan komma ifråga om en tjänst är felaktig är

hävning eller prisavdrag (21 §). Dessutom kan konsumenten i vissa fall ha rätt till skadestånd

(31 §).

Enligt 21 § konsumenttjänstlagen får konsumenten häva avtalet, om syftet med tjänsten är i huvudsak förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta. Den aktuella tvisten gäller, som tidigare beskrivits, en tjänst som betalats i förskott och som berättigar konsumenten att under en viss tidsperiod resa ett obegränsat antal gånger inom ett bestämt område. När det gäller konsumentens rätt till hävning av en sådan tjänst, måste frågan ställas om vad hävning innebär och när hävning kan ske. Nämnden konstaterar härvid att hävning av tjänsten kan ske även efter det att tjänsten slutförts. I ett fall som detta skulle det innebära att resenären får tillbaka vad han eller hon betalat för periodkortet även efter det att tiden under vilken periodkortet gällt löpt ut.

Då näringsidkarens prestation redan är utförd är hävningspåföljden särskilt sträng mot näringsidkaren. För att en konsument skall ha möjlighet att häva en redan utförd tjänst, krävs därför att resultatet är så avvikande från vad som avtalats att tjänsten i stort sett inte har något värde för konsumenten. Enligt förarbetena till konsumenttjänstlagen kan vid hävning av en redan utförd tjänst inte hänsyn tas till ett mer speciellt syfte med tjänsten, som inte varit synbart för näringsidkaren. Det innebär att en konsument inte kan häva avtalet, om näringsidkaren varken insett eller bort inse det speciella syftet med tjänsten (prop. 1984/85:110 s. 237).

Det är i ärendet ostridigt att det har förekommit driftstörningar i tunnelbanetrafiken sedan arbetet med utbyte av signalsystemet på “Gröna linjen“ inletts. Det är också ostridigt att vissa tåg kommit senare än vad som angivits i tidtabellerna. Av handlingarna i ärendet framgår att J har drabbats av olägenheter, som huvudsakligen bestått i upprepade förseningar. Nämnden konstaterar att de olägenheter han drabbats av är av sådan art att den tillhandahållna tjänsten varit sämre än den brukar vara. Detta behöver emellertid inte innebära att fel i den mening som avses i konsumenttjänstlagen föreligger. Nämnden anser dock att de olägenheter J drabbats av inte utgör något sådant väsentligt fel i den tillhandahållna tjänsten som är hävningsgrundande. Inte heller anser nämnden att syftet med hans köp av periodkort – resa med tunnelbanetåg på den “Gröna linjen“ – varit synbart för SL på sådant sätt att hävning kan komma i fråga. En annan bedömning hade kunnat vara möjlig, om J vid de tillfällen då förseningar uppstått i stället hade köpt kontant– eller rabattkuponger.

Till skillnad från vad som gäller beträffande hävning, krävs inte att felet är väsentligt för att rätt till prisavdrag skall föreligga. Även ett förhållandevis obetydligt fel kan ge rätt till prisavdrag. Enligt konsumenttjänstlagen skall en tjänst anses som felaktig, om resultatet avviker från vad som får anses avtalat eller om den på annat sätt avviker från det resultat en konsument har haft anledning att räkna med.

När det gäller att bedöma vad som får anses avtalat skall först undersökas vilken betydelse en tidtabell har. Om en tidtabell anses utgöra en av trafikföretaget gjord utfästelse, får detta till följd att varje avvikelse kan vara ansvarsgrundande, dvs. utgöra kontraktsbrott i förhållande till den som köpt biljett. Enligt nämndens mening finns det varken anledning att anta att S tillmätt tidtabellerna en sådan rättslig betydelse eller att resenärerna har haft befogad anledning att uppfatta att så skulle vara fallet. SL:s tidtabeller kan enligt nämndens uppfattning därför inte anses ha en sådan betydelse som den nu beskrivna.

Nämnden ser i stället SL:s tillhandahållande av tidtabeller som en serviceåtgärd. Detta innebär inte nödvändigtvis att uppgifterna i en tidtabell helt saknar rättslig relevans. Om felaktiga uppgifter lämnats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, skulle möjligen något juridiskt ansvar på avtalsmässig grund kunna komma ifråga. Nämnden anser inte att så är fallet i detta ärende. Till detta kommer att SL, som inledningsvis nämnts, har informerat om riskerna för driftstörningar både i tidtabellerna och på anslag på stationerna. J är därför enligt nämndens bedömning inte berättigad till något prisavdrag med anledning av driftstörningarna.

När det slutligen gäller frågan om rätt till skadestånd enligt bestämmelserna i konsumenttjänstlagen, konstaterar nämnden att J gjort gällande att förseningarna i princip medfört skada i form av förlorad arbetsförtjänst. Han har till styrkande av detta givit in en skrivelse från sin arbetsgivare. Av skrivelsen framgår emellertid inte att något löneavdrag

gjorts. Eftersom J inte har visat att han lidit någon ekonomisk skada, kan något skadestånd inte komma i fråga.

Sammanfattningsvis finner nämnden att den av SL tillhandahållna tjänsten inte är att anse som felaktig i den mening som avses i konsumenttjänstlagen och att J därför inte har rätt till någon ekonomisk kompensation av SL. Hans yrkande skall alltså avslås.

Nämnden vill avslutningsvis tillägga att nämnden ser det som mycket angeläget att ett åtagande från SL som garanterar resenärerna “en viss tillförlitlighetsnivå“ kommer till stånd, vilket SL aviserat i sitt svar till nämnden.

----------

Mot beslutet reserverade sig två ledamöter enligt följande:

Vi delar majoritetens uppfattning att de av SL utförda tjänsterna (resorna) varit sämre än de brukar vara och att konsumenttjänstlagen (1987:716) analogivis bör vara utgångspunkt för bedömningen.

Resenären har rätt att räkna med att tjänsten håller en viss grundläggande kvalité. De brister som förekommit i tunnelbanetrafiken på “Gröna linjen“ har varat under lång tid. Bristerna har bestått i både uteblivna turer och i långa förseningar. Andra transportmedel är ofta inte ett reellt alternativ.

SL har i tidtabellen utlovat en viss turtäthet som inte på långa vägar upprätthållits. Enligt anmälaren har det varit problem i tunnelbanetrafiken sedan hösten 1997. Problemen har dock accentuerats under hösten 1998 med följd att han ständigt kommit för sent till arbetet. Dessutom har S i takt med att problemen ökat kommit med nya tidtabeller och anvisningar om färdsätt och restider som varit svåra att överblicka för den enskilde resenären som är van vid att tidtabellen ändras två gånger per år.

Den information som lämnats i förväg om att störningar i trafiken kan förekomma, kan inte fria från ansvar för de betydande brister som förekommit. Det kan heller inte anses visat att SL gjort vad som är rimligt för att avvärja störningarna i tunnelbanetrafiken.

En tidtabell måste uppfattas som ett besked från en transportör som en resenär i princip måste kunna lita på i vart fall i fråga om turtäthet och restidens längd. Enstaka avvikelser från tidtabellen måste en resenär acceptera men när avvikelserna får den omfattning som varit fallet från mitten av 1998 är bristen i fullgörande enligt vår uppfattning så allvarlig att den bör anses som ett fel i utförandet.

Den påföljd som bör komma i fråga är prisavdrag. Detta bör enligt vår mening skäligen bestämmas till 25 % av priset för månadskortet under den tid som anmälaren gjort gällande att störningarna varit särskilt besvärande. Anmälaren har angett att problemen tilltagit under hösten 1998. Han bör därför för denna period – september till december 1998 – erhålla prisavdrag med 25 % på de kostnader han haft för periodkort.