Prop. 1984/85:110

om konsumenttjänstlag

Regeringens proposition 1984/85: 1 10

om konsumenttjänstlag;

beslutad den l3 december 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

INGVAR CARLSSON STEN WlCKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny konsumenttjänstlag. Syftet med lagen, som saknar motsvarighet i dag. är att stärka konsumenternas ställning på ett område av stor praktisk betydelse för dem.

Konsumenttjänstlagen skall vara tillämplig på tjänster som näringsidka- re utför åt konsumenter vid arbete på lösa saker eller fastigheter. Lagen omfattar alltså t.ex. underhålls— och reparationsarbeten på bilar och hus- hållsapparater. liksom entreprenadarbeten på byggnader och tomter (utom nyproduktion av bostadshus). Vidare regleras tjänster som gäller förvaring av föremål. t.ex. magasinering av möbler och omhändertagande av pälsar. Lagreglerna är i huvudsak tvingande till konsumentens förmån.

Näringsidkaren skall enligt lagen utföra tjänsten fackmässigt och med omsorg ta till vara konsumentens intressen. Han skall vidare vid behov samråda med konsumenten och ge denne lämplig vägledning. Näringsid- karen skall även underrätta konsumenten om behov av tilläggsarbete och vara skyldig att utföra särskilt angeläget tilläggsarbete. Slutligen åligger det näringsidkaren att avråda konsumenten från tjänster som inte är till nytta för denne.

I lagen fastslås vilka rättigheter konsumenten har. om tjänsten utförs felaktigt eller om näringsidkaren gör sig skyldig till dröjsmål vid utföran- det. Vid fel är näringsidkaren normalt skyldig — men även berättigad — att avhjälpa felet. Detta skall i princip ske utan kostnad för konsumenten. Om felet inte avhjälps, får konsumenten göra avdrag på priset eller om felet är väsentligt — häva avtalet. Även vid dröjsmål som är väsentliga får ! "Riksdagen 1984/85 . ) saml. Nr 110

konsumenten häva avtalet. Vid fel och dröjsmål har konsumenten dess- utom rätt till skadestånd, om inte näringsidkaren kan visa att det ej har förekommit någon försummelse på hans sida. Som fel räknas även avvi- kelser från reklamuppgifter o.d. (marknadsföringsansvar). Näringsidka- rens ansvar enligt en tidsbestämd garanti förtydligas och skärps. Ett fel skall reklameras inom skälig tid. Som yttersta frist gäller två år från det att uppdraget avslutades. utom vid arbete på byggnader eller fast egendom då tiden är tio år.

Har priset för en tjänst inte avtalats, behöver konsumenten inte betala mer än skäligt pris. Näringsidkaren får bara i viss utsträckning avvika från en ungefärlig prisuppgift. Konsumenten har rätt att få en specificerad räkning. Vidare regleras frågan om konsumentens skyldighet att betala för en förberedande undersökning.

Om konsumenten avbeställer en tjänst. är han skyldig att betala för redan utfört arbete och ersätta näringsidkaren för vissa förluster. Konsu- menten är dock inte skyldig att betala förlustersättning. om han avbeställer tjänsten därför att den har blivit onyttig för honom av skäl som han inte råder över.

Lagen innehåller även vissa regler om näringsidkarens rättigheter för det fall att konsumenten inte betalar i tid eller inte lämnar medverkan som är en väsentlig förutsättning för utförandet. Dessa regler är bl.a. avsedda att hindra avtalsvillkor om påföljder som är strängare mot konsumenten.

I propositionen läggs också fram förslag om ändringar i konsumentkre- ditlagen. Viktiga konsumentskyddsbestämmelser i den lagen skall gälla även beträffande krediter i samband med konsumenttjänster. Vidare före- slås att 4 & marknadsföringslagen ändras så att det blir möjligt att i mark- nadsrättslig ordning förbjuda farliga eller uppenbart odugliga tjänster. Be- träffande konsumentköplagen och den allmänna köplagen föreslås att preskriptionstiden för anspråk på grund av fel förlängs från nuvarande ett år till två år.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari l986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi- tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 17), lagrå- dets yttrande (5. 340) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 368"). För att få skälen till lagförslagen helt klara för sig måste läsaren ta del av alla tre texterna.

Prop. 1984/85: 110 3

Propositionens lagförslag

1. Förslag till

Konsumenttjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

15. Denna lag gäller avtal om tjänster som näringsidkare i sin yrkesmäs- siga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål i fall då tjänsten avser

]. arbete på lösa saker. dock ej behandling av levande djur.

2. arbete på fast egendom. på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker. dock ej arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål eller annat arbete som den som uppför byggnaden har åtagit sig att utföra i samband därmed.

3. förvaring av lösa saker. dock ej förvaring av levande djur.

2 & Lagen gällerintc

]. tillverkning av lösa saker. utom då konsumenten skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.

2. installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra ett avtal om köp av en lös sak.

3. arbete som till fullgörande av ett avtal om köp utförs för att avhjälpa fel i den sålda egendomen.

3 & Avtalsvillkor som ijämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne. om inte annat anges i lagen.

Uppdraget m. m.

Utförande och material 4 & Näringsidkaren skall utföra tjänsten fackmässigt. Han skall vidare med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen och samråda med denne i den utsträckning som det behövs och är möjligt.

Om inte annat får anses avtalat. ingår det i tjänsten att näringsidkaren skall tillhandahålla behövligt material.

Säker/ze!

5 & Näringsidkaren skall särskilt iaktta att tjänsten inte utförs

l. i strid mot sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. eller

2. i strid mot förbud enligt 4 & marknadsföringslagen (l975: 1418).

Näringsidkarcns skyldighet att avråda 6 5 Om en tjänst med hänsyn till priset. värdet av föremålet för tjänsten eller andra särskilda omständigheter inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten. skall näringsidkaren avråda honom från att låta utföra tjäns— ten.

Prop. 1984/85:110 4

Om det först sedan tjänsten har börjat utföras visar sig att den inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten eller att priset för tjänsten kan bli betydligt högre än konsumenten hade kunnat räkna med. skall närings- idkaren underrätta konsumenten om förhållandet och begära hans anvis- ningar.

Kan konsumenten inte anträffas eller får näringsidkaren av annan orsak inte anvisningar av honom inom rimlig tid. skall näringsidkaren avbryta påbörjat arbete. Detta gäller dock ej. om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten ändå önskar få tjänsten utförd.

7 5 Har näringsidkaren åsidosatt vad som åligger honom enligt 6 & och finns det starka skäl att anta att konsumenten i annat fall hade avstått från att beställa tjänsten eller hade avbeställt den. har ni'iringsidkaren inte större rätt till ersättning än han skulle ha haft. om konsumenten hade avstått från att beställa tjänsten eller hade avbeställt den.

För kostnader som inte ersätts enligt första stycket har näringsidkaren dock rätt till ersättning i den mån konsumenten annars skulle gynnas på ett oskäligt sätt.

Tilläggsarbete

8 5 Om det när tjänsten utförs framkommer behov av arbete som på grund av sitt samband med uppdraget lämpligen bör utföras samtidigt med detta (tilläggsarbete). skall näringsidkaren underrätta konsumenten och begära dennes anvisningar.

Kan konsumenten inte anträffas eller får näringsidkaren av annan orsak inte anvisningar av honom inom rimlig tid. får näringsidkaren utföra till- läggsarbetet

]. om priset för detta är obetydligt eller om det är lågt i förhållande till priset för den avtalade tjänsten. eller

2. om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten önskar få tilläggs- arbetet utfört i samband med uppdraget.

Näringsidkaren är skyldig att utföra sådant tilläggsarbete som inte kan uppskjutas utan fara för allvarlig skada för konsumenten. om konsumen- tens anvisningar inte kan inhämtas eller om konsumenten begär det.

I fråga om pristillägg för tilläggsarbete gäller 38 &.

Fel hos tjänsten

Vad som avses med/"e! 9 % Tjänsten skall anses felaktig. om resultatet avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4.8 har rätt att kräva. även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse.

2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssyn- punkt. eller

3. vad som därutöver får anses avtalat. Tjänsten skall också anses felaktig. om den har utförts i strid mot förbud enligt 4 & marknadsföringslagen (1975: 1418) eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 % tredje stycket.

10 & Tjänsten skall vidare anses felaktig. om resultatet avviker från sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet

Prop. 1984/85: 110 5

eller ändamålsenlighet som kan antas ha inverkat på avtalet och som i samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsföring har läm- nats

1. av näringsidkaren.

2. av någon annan näringsidkare eller aven branschförening eller liknan- de organisation för näringsidkarens räkning. eller

3. av en leverantör av material till tjänsten eller av någon annan i tidigare led.

Första stycket gäller ej i fråga om uppgifter som i tid har rättats på ett tydligt sätt.

11 & Tjänsten skall slutligen anses felaktig. om näringsidkaren i annat fall än som avses i 6 & första stycket före avtalets ingående har underlåtit att upplysa konsumenten om ett sådant förhållande rörande tjänstens beskaf- fenhet eller ändamålsenlighet som näringsidkaren kände till eller borde ha känt till och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenten. En förutsättning för att tjänsten skall anses felaktig är dock att underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet.

12 5 Frågan om tjänsten är felaktig skall bedömas med hänsyn till förhål- landena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades. Avser tjänsten en sak som har överlämnats till näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans besittning. anses uppdraget avslutat först när saken har kommit i konsumentens besittning.

Om näringsidkaren har utfört tjänsten men uppdraget inte kan avslutas i rätt tid på grund av något förhållande på konsumentens sida. är den avgörande tidpunkten i stället den då uppdraget skulle ha avslutats.

13 & Försämras resultatet efter den tidpunkt som anges i 12 &. skall tjänsten anses felaktig om försämringen är en följd av att näringsidkaren har åsidosatt vad som ålegat honom enligt avtalet eller denna lag.

14 5 Har näringsidkaren genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid efter den tidpunkt som anges i 12 å svara för resultatet av tjänsten och försämras det utfästa resultatet under den an- givna tiden. skall tjänsten anses felaktig.

Första stycket gäller ej, om näringsidkaren gör sannolikt att försämring- en beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård. onormalt brukande eller något liknande förhållande pä konsu- mentens sida.

15 & Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9. 10 och 12— 14 M att tjänsten skall anses felaktig. om förvaringen anordnas på ett sätt som avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4 5 har rätt att kräva. även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentli- gen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. eller

3. vad som därutöver får anses avtalat. Tjänsten skall också anses felaktig. om förvaringen anordnas i strid mot förbud enligt 4 & marknadsföringslagen (1975: 1418) eller på ett sätt som avviker från sådana uppgifter enligt 10 å som inte i tid har rättats på ett tydligt sätt.

Prop. 1984/85: 110 (,

Påföljder vid fel 16 &" Är tjänsten felaktig utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida. får konsumenten hålla inne betalningen enligt 19 &. Han får vidare kräva att felet avhjälps enligt 20 5 första stycket eller också göra avdrag på priset eller häva avtalet enligt 21 &. Dessutom får konsu- menten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i 31 ä.

I fråga om konsument—ens rätt till skadestånd av någon annan än närings- idkaren finns bestämmelseri 33 &.

Reklamation

17 & Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig. skall han under- rätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bon märka felet (reklamation). Reklamation får dock inte ske senare än två år eller. i fråga om arbete på mark eller på byggnader eller andra anlägg- ningar pä mark eller i vatten eller på andra fasta saker. tio år efter det att uppdraget avslutades. såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

Har näringsidkaren handlat i strid mot tro och heder. får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades.

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt. anses reklamation ha skett när detta gjordes.

18 & Reklamerar konsumenten inte inom den tid som följer av 17 &, förlorar han rätten att åberopa felet.

Knnsmnenrens rätt att hålla inne betalningen 19 & Konsumenten får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av ett fel hos tjänsten.

Avhjälpande

20 & Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet. om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till fclets betydelse för konsumenten.

Även om konsumenten inte kräver det får näringsidkaren avhjälpa felet. om han genast efter det att reklamation har kommit honom tillhanda erbjuder sig att göra detta och konsumenten inte har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet.

Avhjälpande skall ske inom skälig tid efter det att konsumenten har gett näringsidkaren tillfälle till det.

Avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock inte kostnader som skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts felfritt eller. om felet beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse. kostnader för att ersätta material som konsumenten enligt avta- let om tjänsten har tillhandahållit och bekostat.

Prism-drag och hävning 21 & Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 &. får konsumenten göra avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat. får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller. om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 & marknadsföringslagen (1975: 1418).

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den

Prop. 1984/85:110 7

inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten. får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 & marknadsföringslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumen- ten. får denne häva avtalet.

Prisuvdragets storlek 22 & Ett prisavdrag skall motsvara vad det kostar konsumenten att få felet avhjälpt. bortsett från sådana kostnader som avses i 20% fjärde stycket andra meningen. Om ett på detta sätt beräknat prisavdrag är oskäligt stort i förhållande till den betydelse som felet har för konsumen— ten. skall prisavdraget i stället svara mot felets betydelse för konsumenten.

Avser tjänsten förvaring. skall prisavdraget alltid svara mot felets bety- delse för konsumenten.

Verkningur av hitt-Wing7 23 5 Häver konsumenten avtalet, har näringsidkaren inte rätt till betal- ning för tjänsten. Näringsidkaren har rätt att återfå det material som han har tillhandahållit. om det kan ske utan att konsumenten åsamkas olägen- heter eller kostnader av betydelse. I den mån det är skäligt skall konsu- menten ersätta näringsidkarens kostnader för vad som ej kan återlämnas, dock högst med ett belopp som motsvarar dettas värde för konsumenten. Har tjänsten utförts till en del och häver konsumenten avtalet beträffan- de återstående del. har näringsidkaren rätt till betalning med ett belopp som motsvarar priset för tjänsten i dess helhet med avdrag för vad det kostar konsumenten att få den återstående delen utförd.

Näringsidkarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål 24 få Dröjsmål på nän'ngsidkarens sida föreligger om uppdraget. utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida. inte har avslutats inom den tid som har avtalats eller, om någon tid inte har avtalats. inom den tid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en tjänst av samma art och omfattning.

Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger också. om näringsidkaren inte iakttar en överenskommen tid för påbörjande av tjänsten eller för ett arbetes framskridande.

Påföljder vid dröjsmål 25 5 Vid dröjsmål på näringsidkarens sida får konsumenten hälla inne betalningen enligt 27 &. Han får välja mellan att kräva att näringsidkaren utför tjänsten enligt 28 å och att häva avtalet enligt 29 &. Dessutom får konsumenten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i 31 s.

Reklamation

26 & Har uppdraget avslutats. får konsumenten häva avtalet eller fordra skadestånd på grund av ett dröjsmål endast under förutsättning att han

Prop. 1984/85: 110 g

senast inom skälig tid efter uppdragets avslutande har underrättat närings- idkaren om att han vill åberopa dröjsmålet (reklamation).

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt. anses reklamation ha skett när detta gjordes.

Konsumentens rätt att hålla inne heta/ningen 27 & Konsumenten får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmål på näringsid- karens sida.

Om betalning enligt avtalet skall ske vid arbetets påbörjande eller under arbetets fortskridande. får konsumenten. även om det inte följer av första stycket. intill dess att arbetet påbörjas eller fortskrider hålla inne den del av betalningen som har förfallit efter dröjsmålets inträde. I fråga om betalning för sådan del av tjänsten som har utförts får konsumenten dock inte hålla inne mer än som följer av första stycket.

Konsumentens rätt attjå tjänsten utförd 28 & Konsumenten får kräva att näringsidkaren utför tjänsten. om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs.

Hävning 29 5 Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten. får han häva avtalet. Har mer än en obetydlig del av tjänsten utförts. får konsumenten dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår. Även i ett sådant fall får avtalet hävas i sin helhet. om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet.

Om det finns starka skäl att anta att det kommer att inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighet med vad som sägs i första stycket.

Verk/ringar av hävning 30 ä I fråga om verkningarna av hävning tillämpas 23 s.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighct m. m.

Skades!åndsskyldighet på grund av fel eller dröjmzål 31 & Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som den- ne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål. om inte näringsidkaren visar att skadan ej beror på försummelse av honom eller någon som på hans sida har anlitats för att utföra tjänsten.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grtrnd av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll. Näringsidkaren och konsumenten kan dock träffa avtal om att sådan ersättning ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Skades—Iåndsskyldig/wt [ övrigt

32 5 Om föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsu- menten eller någon medlem av hans hushåll skadas medan egendomen är i näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll. är närings- idkaren även i annat fall än som sägs i 31 & skyldig att ersätta skadan, om

Prop. 1984/85: 110 9

inte näringsidkaren visar att skadan ej beror på försummelse av honom eller någon som på hans sida har anlitats för att utföra tjänsten.

Näringsidkaren är i övrigt skyldig att ersätta skada som tillfogas konstr- menten. om skadan har vållats genom försummelse på näringsidkarens sida. Detsamma gäller i fråga om skada på egendom som tillhör någon medlem av konsumentens hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket på grund av skada på egendom ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Skadeståndsskyldighet för tredje man i vissa fall 33 5 Har någon som avses i 10 & första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömning— en av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 5 eller 15 s andra stycket. är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i lf) & första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1975: 1418) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten. är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Jämkning av skadestånd 34 5 Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungan- de med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter på den ska- delidandes sida. den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständigheter.

Undantag för personskada 35 & Bestämmelserna i 31—34 åå gäller inte ersättning för personskada.

Priset m. m.

Priset

36 & 1 den mån priset inte följer av avtalet. skall konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande. gängse pris eller prisberäkningssätt för motsvarande tjänster vid avtalstill- fället samt omständigheterna i övrigt.

Har näringsidkaren lämnat en ungefärlig prisuppgift får det uppgivna priset dock inte överskridas med mer än 15 procent. såvida inte någon annan prisgräns har avtalats eller näringsidkaren har rätt till pristillägg enligt 38 5.

37 & Har konsumenten uppdragit åt näringsidkaren att företa enbart för- beredande undersökning för att utreda omfattningen av eller kostnaden för en tjänst. är konsumenten inte skyldig att betala för undersökningen. om han på grund av sedvana inom branschen elleri övrigt har haft skäl att anta att undersökningen skulle göras utan ersättning.

Prop. 1984/85: 110 10

Pristillägg 38 & Näringsidkaren har rätt till pristillägg

1. om han har utfön tilläggsarbete i enlighet med bestämmelserna i 8 €». eller

2. om tjänsten har fördyrats på grund av omständigheter som är att hänföra till konsumentcn och som näringsidkaren inte bort förutse när avtalet träffades.

I fråga om pristilläggets storlek gäller bestämmelserna i 36 &.

Betalning efter (II)-'ckshändelse m. m. 39 & Konsumenten är inte skyldig att betala för arbete som näringsid- karen har utfört eller material som denne har tillhandahållit i den mån arbetet eller materialet försämras eller går förlorat genom en olyckshändel- se eller därmed jämförlig händelse som inträffar före den tidpunkt som angesi 12 &.

Specificerad räkning

40 & Näringsidkaren är skyldig att på konsumentens begäran ställa ut en specificerad räkning för tjänsten. Räkningen skall göra det möjligt för konsumenten att bedöma det utförda arbetets art och omfattning. I den mån tjänsten inte har utförts mot fast pris skall det även framgå av räkning- en hur priset har beräknats.

Tidför betalning 41 5 Om inte annat följer av avtalet, är konsumenten skyldig. att betala vid anfordran sedan näringsidkaren har utfört tjänsten.

Har konsumenten i tid begärt en specificerad räkning. är han inte skyldig att betala förrän en sådan räkning har kommit honom till handa.

Avbeställning

42 & Avbeställer konsumenten tjänsten innan den har slutförts, har nä— ringsidkaren rätt till ersättning för den del av tjänsten som redan har utförts samt för arbete som måste utföras trots avbeställningen. Ersättningen skall motsvara det pris som skulle ha gällt. om avtalet endast hade avsett vad som har utförts.

Näringsidkaren har vidare rätt till ersättning för förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten samt ersättning för förlus- ter i övrigt pä grund av att han har underlåtit att ta på sig annat arbete eller på grund av att han på annat sätt har inrättat sig efter uppdraget. Närings- idkaren har dock inte rätt till sådan ersättning, om konsumentens syfte med tjänsten har blivit förfelat på grund av att

1. föremålet för tjänsten har skadats eller gått förlorat utan att detta har berott på försummelse på konsumentens sida. eller

2. konsumenten har hindrats att dra nytta av tjänsten till följd av författ- ningsföreskrifter. myndighetsbeslut eller andra liknande omständigheter utanför hans kontroll.

Ersättning till näringsidkaren enligt andra stycket får inte överstiga hans förlust till följd av avbeställningen.

43 & Näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid avbeställning. om den är skälig med hänsyn till vad som vid avbeställ- ning normalt kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt 42 å.

Prop. 1984/85:110 11

44 & Om den avbeställda tjänsten avser arbete på en sak som har över- lämnats till näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans besittning och konsumenten inte i rätt tid betalar vad han enligt 42 eller 43 & är skyldig för tjänsten eller ställer säkerhet för näringsidkarens ford- ran på denna ersättning, får näringsidkaren fullfölja tjänsten och kräva fullt pris för denna.

Första stycket gäller ej. om det är uppenbart att näringsidkaren vid en sådan försäljning av saken som avses i 50 å andra stycket ändå kommer att få betalning för sin fordran. sedan kostnaderna för försäljningen och vad näringsidkaren har att fordra enligt 50 5 första stycket har dragits av från köpeskillingen.

Konsumentens dröjsmål

Näringsidkarens rätt att inställa arbetet 45 & Skall betalning enligt avtalet ske helt eller delvis innan tjänsten har utförts och betalar inte konsumenten i rätt tid. får näringsidkaren inställa arbetet till dess att konsumenten betalar. Om det följer av avtalet att konsumenten skall medverka till tjänstens utförande och han inte i rätt tid lämnar sådan medverkan som utgör en väsentlig förutsättning för utföran- det. får näringsidkaren inställa arbetet till dess att konsumenten lämnar sin medverkan.

Har tjänsten påbörjats. är näringsidkaren dock skyldig att sävitt möjligt utföra arbete som inte kan uppskjutas utan risk för allvarlig skada för konsumenten.

Inställer näringsidkaren arbetet enligt första stycket. har han rätt till ersättning för kostnader och andra förluster som detta åsamkar honom, om konsumenten inte visar att dröjsmålet ej beror på försummelse på hans sida.

Hävning

46 5 Om konsumenten i fall som avses i 45 55 inte betalar eller lämnar sin medverkan i rätt tid och dröjsmålet är av väsentlig betydelse för näringsid- karen. får denne häva avtalet beträffande återstående del av tjänsten. Detsamma gäller om näringsidkaren enligt 6 å tredje stycket har avbrutit påbörjat arbete för att få anvisningar av konsumenten och avbrottet med- för väsentlig olägenhet för honom.

Vill näringsidkaren häva avtalet enligt första stycket skall han först påminna konsumenten om att denne skall betala. medverka eller lämna anvisningar samt ge konsumenten skälig tid att göra detta.

Har en påminnelse lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses påminnelse ha skett när detta gjordes.

47 & Näringsidkaren får också häva avtalet beträffande återstående del av tjänsten, om det redan på förhand finns starka skäl att anta att konsu- menten inte i rätt tid kommer att betala eller lämna medverkan enligt 45 å och att dröjsmålet blir av väsentlig betydelse för näringsidkaren.

48 & Häver näringsidkaren avtalet. är konsumenten skyldig att betala som om han hade avbeställt tjänsten den dag då hävningen skedde.

Näringsidkare/ls rätt att hålla kvarji'iremåletför tjänsten m.m. 49 & Avser tjänsten en sak som har överlämnats till näringsidkaren eller

Prop. 1984/85: 110 l”

..

som av annan orsak befinner sig i hans besittning och betalar inte konsu- menten i rätt tid vad näringsidkaren har att fordra på grund av uppdraget. fär näringsidkaren hålla kvar saken till dess att han har fått betalt eller. vid tvist om betalningen. till dess att konsumenten har ställt godtagbar säker- het för det belopp som näringsidkaren har krävt.

50 & Näringsidkaren skall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas av honom för att värda en sak som han håller kvar enligt 49 5 eller som inte har hämtats i rätt tid. Han har rätt till skälig ersättning för vården.

Ifråga om näringsidkarens rätt att sälja en sak som han har tagit emot för att utföra arbete på finns bestämmelser i lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Prop. 1984/85: 110

2. Förslag till

13

Lag om ändring i lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom

Härigenom föreskrivs att 54 & lagen (l905138 s. l) om köp och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nin-'urunde lydelse F (öres/age" lydelse

545

Har köparen ej inom ('I! är från det godset av honom mottagits givit säljaren meddelande. att han vill tala å fel eller brist. have sin talan förlorat. utan så är att säljaren äta- git sig att jämväl efter nämnda tid svara för godset. eller svikligt förfa- rande Iigger säljaren till last.

Har köparen ej inom två är från det godset av honom mottagits givit säljaren meddelande. att han vill tala ä fel eller brist. havc sin talan förlorat. utan så är att säljaren äta— git sig att jämväl efter nämnda tid svara för godset. eller svikligt förfa— rande ligger säljaren till last.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

Prop. 1984/85: 110 3 Förslag till

14

Lag om ändring i konsumentköplagen (1973: 877)

Härigenom föreskrivs att 11 & konsumentköplagen (197318771 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F örexlagen lydelse

11.5

Vill köparen göra gällande befo- genhet på grund av fel i varan, skall han underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka detta. dock ej senare än ett år från det han mot- tog varan. Har annan än säljaren för dennes räkning åtagit sig att av- hjälpa fel i varan. fär underrättelsen i stället lämnas till den som gjort åtagandet.

Vill köparen göra gällande befo- genhet på grund av fel i varan. skall han underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka detta. dock ej senare än två är från det han mot- tog varan. Har annan än säljaren för dennes räkning åtagit sig att av- hjälpa fel i varan. får underrättelsen i stället lämnas till den som gjort åtagandet.

Försummar köparen att lämna underrättelse såsom anges i första stycket. förlorar han rätten att göra gällande befogenhet på grund av felet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

Prop. 1984/85:110 15

4. Förslag till Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)

Härigenom föreskrivs att 4 & marknadsföringslagen (1975: 1418) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

455

Saluhåller näringsidkare till konsument för enskilt bruk vara. som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om konsumenten er- bjudes att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till vara för enskilt bruk.

Förbud enligt denna paragraf får ej meddelas i den mån det i författning eller beslut av myndighet har med- delats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Vad som sägs i första stycket om salulzållande av varor gäller även då konsumenten erbjuds att mot er- sättning förvärva nyttjanderätt till en vara för enskilt bruk eller att mot ersättning få en tjänst som avses [ konsumenttjänstlagen ( [ 985:()00) utförd.

Förbud enligt denna paragraf får ej meddelas i den mån det i författ- ning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänster: med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Denna lag träder i kraft den [januari 1986.

Prop. 1984/85: 110 16 5 Förslag till Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977: 981)

Härigenom föreskrivs att i konsumentkreditlagen (19771981) skall infö— ras en ny paragraf. 23a &. samt närmast före denna paragraf en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F äreslugen lydelse Tjänster på kredit

23aä

Har konsumenten vid avtal om en tjänst som avses i imnsument- tjänst/ligen (1985.'()()0) fält kredit enligt vad som sägs i.? :S angående köp, tillämpas bestä/ntnelser/nt i IO—H 59 på avtalet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Prop. 1984/85:110 l7

Hänvisningar till S4

Utdrag JUSTlTlEDEP/tRTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde l984-03-29

Närvarande: statsministern Palme. ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Anders- son, Boström, Bodström, Gradin, Dahl. R. Carlsson. Holmberg, Hell- ström, Thunborg. Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss med förslag till konsumenttjänstlag

] Inledning

Den civilrättsliga konsumentlagstiftning som hittills har införts i Sverige tar till största delen sikte på konsumentköp och på krediter i samband med sådana köp. När det däremot gäller tjänster som utförs för konsumenters räkning är förhållandet mellan avtalsparterna endast i begränsad omfatt- ning reglerat i lag.

ljuni l97l tillkallades en särskild sakkunnig,l för att utreda frågan om en civilrättslig lagstiftning till konsumenternas skydd på tjänsteområdet (ser- viceområdet). Den sakkunnige, som antog namnet konsumenttjänstutred- ningen, avlämnade ijuni l979 betänkandet (SOU 1979136) Konsument- tjänstlag. Betänkandet innehåller förslag till en konsumenttjänstlag som med vissa undantag är avsedd att tillämpas på avtal mellan konsumenter och näringsidkare om arbete på lösa saker eller arbete på fast egendom. byggnader e.d. Vidare föreslås i betänkandet ändringari marknadsförings- lagen (l975: 1418) och konsumentkreditlagen (19771981). Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga ], dels lagförslagen i betänkandet som bilaga 2. dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av

' Professorn Ulf Bernitz. Experter: ställföreträdande konsumentombudsmannen Axel Edling. revrstonssekreteraren Lennart Grobgeld, professorn Jan Hellner. civil— ekonomen Lars Htllbom. direktören Ernst Olaf Holm, direktören Hans Johansson. jur.kand. Jan Steneby. hovrättsrådet Brita Sundberg-Weitman och direktören Per Wallin.

Prop. 1984/85: ”0 18

remissyttrandcna som bilaga 3. I fråga om utländska förhållanden samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet. som även innehåller en översikt över svenska förhållanden av betydelse.

Konsumenttjänstutredningen berörde i betänkandet frågan om en fram- tida utvidgning av den föreslagna konsumenttjänstlagen till att omfatta även vissa andra tjänster än dem som faller under utredningens lagförslag. Utredningen pekade härvid bl. a. på avtal om förvaring av gods. Under beredningen inom _iustitiedepartementet har det bedömts lämpligt att be- handla också förvaringsavtalen i detta lagstiftningsärende. Frågan om lag- regler rörande förvaring har diskuterats vid en hearing som justitiedepartc— mentet i november 1982 höll med företrädare för konsttmentverket och berörda organisationer m.m. Frågan har även berörts i en skrivelse till departementet den 18 februari 1983 från Svenska bankföreningen.

Konsumenttjänstutredningen bedrev sitt arbete i samråd med represen- tanter för andra nordiska länder. Ett nära samarbete ägde bl.a. rum med det norska forbrukertjenesteutvalget. som tillsattes är 1973. Samarbetet ledde till att konsumenttjänstutredningens förslag till en konsumenttjänst- lag och det samtidigt framlagda norska utredningsförslaget till en lov om forbrukertjeneste (NOU 1979z42) blev till väsentlig del likalydande. ] Finland tillsattes är 1979 en konsumenttjänstkommission, som hösten 1982 lade fram ett förslag till en lag om konsumenttjänster (kommittébetän- kande 1982150). Det finländska lagförslaget har ett vidsträcktare tillämp- ningsområde än de norska och svenska utredningarnas förslag men över- ensstämmer i huvudsak med dessa när det gäller de materiella regler som föreslås. l Danmark utreds frågan om lagstiftning om konsumenttjänster av udvalget vedrorende forbrugerbeskyttelse ved tjcnesteydclser.

Under justitiedepartementets beredning av lagstiftningsärendet har ett flertal överläggningar ägt rum med företrädare för de danska, finländska och norska justitiedepartementen. 1 överläggningarna har också deltagit företrädare för de danska och norska kommittéerna. Sedan överläggning- arna numera har avslutats. förbereds propositioner — utöver i Sverige — i Finland och Norge på grundval av överläggningarna.

En fråga som har samband med en lagreglering av konsumenttjänstcr är näringsidkarnas möjligheter att göra sig av med egendom som kunder har lämnat in för reparation eller förvaring och som sedan inte hämtas. Jag avser att senare föreslå att den frågan tas upp i en särskild lagrådsremiss på grundval av de förslag som har lagts fram i departementspromemorian (Ds Ju 198112) Rätt att sälja kvarlämnat gods. Avsikten är att en lag i detta ämne skall träda i kraft samtidigt med den lagstiftning som föreslås nu.

Prop. 1984/852110 19

2 Allmän motivering 2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Översikt över olika konsamenttjänster

Konsumenttjänsternas betydelse har ökat väsentligt under de senaste årtiondena. Den större specialiseringen i samhället samt utvecklingen mot dyrbarare och tekniskt mer komplicerade vardagsprodukter gör att vi som konsumenter blir alltmer beroende av olika fackmäns tjänster. Enligt upp- gifter som lämnas i betänkandet uppgick tjänsternas andel av den totala privata konsumtionen vid mitten av 1970-talet till mer än 30 procent.

Bland olika typer av konsumenttjänster intar de tjänster som innebär arbete pä lösa saker eller arbete på fast egendom o.d. en central plats. När det gäller arbete på lösa saker utgör reparationer och underhåll av person— bilar en ekonomiskt synnerligen betydelsefull grupp. Den årliga repara— tions- och underhällskostnaden för en personbil beräknades är 1983 uppgå till i genomsnitt ca 2.100 kr. inklusive mervärdeskatt. För elektriska hus- hällsapparater samt TV- och radioutrustning uppgick konsumenternas sammanlagda reparationsutgiftcr år 1983 till 180 resp. 300 milj. kr. Även tjänster beträffande fritidsbåtar och andra varaktiga fritidsartiklar har stor omfattning.

Situationen är i stort sett likadan när det gäller tjänster som innebär arbete på fast egendom o.d.. Egnahems- och fritidshusägandet har fört med sig ett stort behov av sådana tjänster. Förutom uppförande av nya byggnader är det här fråga om bl. a. om- och tillbyggnadsarbcten. repara- tions- och underhällsarbeten av skiftande slag samt olika anläggningsarbc- tcn.

Det finns även andra viktiga konsumenttjänster än sådana som avser arbete på lösa saker eller fast egendom. Här kan först nämnas yrkesmässig förvaring av saker utan samband med arbete på dessa. Exempel är bätupp- läggning på varv. möbelförvaring. sommarförvaring av pälsar samt kort- tidsförvaring av kläder eller andra föremål i restauranggarderober o.d. Vanliga konsumenttjänster i privat regi är vidare undervisning. t.ex. hos bilskolor och i kursverksamhet. behandling av personer. t.ex. frisörtjäns- ter. hygienisk behandling. privat sjukvård och tandbchandling, samt sko"!- sel och behandling av (tf/"ur. En annan betydelsefull kategori av konsu- menttjänster erbjuds i verksamhet som går ut på sakkunnig rådgivning (konsultverksamhet), i regel på det tekniska, ekonomiska eller juridiska omrädet. Besläktade med konsulttjänsterna är tjänster som innebär prov- ningsverksamhet. t. ex. bilprovning. Viktiga grupper av konsumenttjänster utgör vidare begravningstjiinsterna. dvs. de tjänster som ombesörjs av begravningsentrcprenörerna. samt hotell— och restaarangt/"änstermt. Om begreppet konsumenttjänster fattas i vid mening kan hit räknas också bl. a. bank- och försäkringstiänster.

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85: 110 20

En speciell typ av tjänster är transporterna. som till större delen är underkastade särskild lagreglering inom transporträtten. I anslutning till transporttjänsterna bör också nämnas avtalen om sa'llskapsresor o.d.. vilka dock inte enbart innefattar en transportdel. Även om Sällskapsre- seavtalen står transportavtalen nära har de en så särpräglad karaktär att de i praktiken bildar en särskild kontraktstyp.

Den översikt som nu har lämnats över olika konsumenttjänster är inte uttömmande. Den illustrerar likväl att konsumenttjänstomrädet totalt sett består av ett brett spektrum av tjänster som har stor praktisk och ekono- misk betydelse frän konsumentsynpunkt.

2.1.2 Konsttmentskvddet på köp- och tjänsteområdena

1 slutet av 1960-talet påbörjades i Sverige ett omfattande reformarbete för att på olika sätt förbättra skyddet för konsumenterna. Den lagstiftning som detta arbete hittills har resulterat i är främst av marknadsrättslig och civilrättslig natur. Även reformer inom processrätten har gett stöd åt konsumenterna. Vidare har konsumentverkct och konsumentombudsman- naämbetet (KO) inrättats för att som centrala myndigheter sedan den 1 juli 1976 sammanslagna till en myndighet — ta till vara konsumenternas intressen. Genom inrättandet av allmänna reklamationsnämndcn har tvist- lösningen på konsumentomrädet underlättats och effektiviserats. Den re- gionala och lokala konsumentverksamheten har byggts ut väsentligt. Ett liknande reformarbete på konsumentområdet har ägt rum i andra nordiska länder.

Ett ändamålsenligt konsumentskydd är av stor betydelse för medbor- garna inte minst i det ansträngda ekonomiska läge som råder f.n. De konsumentpolitiska frågorna måste därför ägnas betydande uppmärksam— het. Konsumentpolitiska kommittén (Fi 1983: 03) har till uppgift att pröva konsumentpolitikens fortsatta inriktning och göra avvägningar mellan oli- ka tänkbara insatser för konsumenterna (se Dir. 1983: 15).

Inom den marknadsräIts/[ga konsumenl/agsti/tningen görs i allmänhet inte någon skillnad mellan varu- och tjänsteområdena. Här märks framför allt marknadsföringslagcn (1975: 1418) och lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (1971 års avtalsvillkorslagl. Vidare kan nämnas be- stämmelserna om marknadsföring av kredit i konsumentkreditlagen (1977z981). vilka gäller krediterbjudanden vid både varuköp och förvärv av tjänster. Inte heller görs i instruktionen ( 1976: 429) för konsumentverket någon allmän åtskillnad mellan varu- och tjänsteområdena. 1 sin praktiska verksamhet ägnar verket stor uppmärksamhet åt konsumentproblem inom tjänsteområdet. Allmänna reklamationsnämnden handlägger. i enlighet med vad som närmare anges i nämndens instruktion ( 1980: 872), tvister om både tjänster och varor.

Den nuvarande civilrättsligt": konsmnentlugstiftningen tar däremot till övervägande delen sikte endast på konsumenternas köp av varor. Här

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85: 110 21

gäller sålunda konsumentköplagen (1973: 877"). konsumentkreditlagen (1977: 981) och hemförsäljningslagen (1981: 1361). Tillsammans med främst den allmänna köplagen - lagen (1905:38 s. 1") om köp och byte av lös egendom innefattar de nämnda lagarna en tämligen fullständig reglering av det civilrättsliga konsumentskyddet vid köp av varor.

Betydande delar av den civilrättsliga konsumentlagstiftningen har nyli- gen varit eller är f.n. föremål för en översyn som bl. a. är avsedd att ta till vara vunna erfarenheter. Sålunda har den nuvarande hemförsäljningslagen ersatt en lag från år 1971 i samma ämne. medan konsttmentköplagen ses över av konsumentköpsutredningen (1977: 13). Vidare bedrivs f.n. inom justitiedepartementet ett omfattande arbete på att i nordisk samverkan utforma ett förslag till en ny allmän köplag.

På tjänsternas område har civilrättslig lagstiftning av konsumentskydds- karaktär tillkommit för vissa speciella sektorer. Detta gäller försäkrings- sektorn, där konsumentförsäkringslagen ('l980:38) trädde i kraft den 1 januari 1981. samt delar av transpontjänstsektorn. I övrigt saknas emeller- tid cn på tjänsteområdct inriktad lagstiftning som närmare reglerar förhål- landet mellan parterna.

2.1.3 Behovet (tt-' en reform på kortsumenttiit'nslområdet

Det är mot den nu angivna bakgrunden som konsumenttjänstutred- ningen har lagt fram sitt förslag till en konsumenttjänstlag. Enligt utred- ningens mening fyller förslaget ett angeläget behov.

Utredningen har emellertid inte funnit det ändamålsenligt att på en gång söka åstadkomma lagregler som täcker hela det disparata tjänsteområdet. Den har därför inriktat sitt arbete på de typer av tjänster som den funnit det mest angeläget att reglera i en första omgång, nämligen tjänster som innebär arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. Utredningen har dock strävat efter att bygga upp sitt lagförslag så. att lagen senare kan kompletteras med bestämmelser om andra typer av konsumenttjänster.

Vid remissbehandlingen har praktiskt taget samtliga remissinstanser anslutit sig till utredningens uppfattning att det finns behov av en civilrätts- lig lagstiftning till konsumenternas skydd på tjänsteområdet. Det stora flertalet remissinstanser finner det också lämpligt att lagstiftningsarbetet. i enlighet med utredningens förslag. tills vidare begränsas till tjänster som innebär arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. ] nägra remissytt- randen framhålls dock behovet av lagregler även beträffande andra tjäns- ter. Starkt kritisk mot utredningens avgränsning av utredningsarbetet är marknadsdomstolen. som menar att lagförslagets tillämpningsområde har begränsats på ett beklagligt sätt. Bland sådana betydelsefulla tjänster som inte omfattas av förslaget pekar domstolen särskilt på behandling av perso- ner, undervisning och sällskapsresor.

För egen del vill jag till en början framhålla att det inom tjänsteområdet i stort sett saknas en lagreglering som gäller förhållandet mellan parterna.

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85: 110 22 Dessa kan visserligen själva ordna sitt mellanhavande genom avtal. När det gäller konsumenttjänster är det dock ovanligt att parterna träffar någon detaljerad individuell överenskommelse om de villkor som skall tillämpas mellan dem. Mer omfattande standardavtal. till vilka parterna kan hänvisa. förekommer endast inom vissa sektorer. Ofta träffar parterna bara en ganska ofullständig överenskommelse som lämnar många frågor öppna. Uppkommande rättsfrågor måste då. i avsaknad av särskilda lagregler om tjänster. i stor utsträckning lösas genom att man hämtar ledning från allmänna rättsgrundsatser eller från de regler som gäller för besläktade avtalstyper. främst köp.

Vad som är gällande rätt inom tjänsteområdet är sålunda många gånger oklart och svårt att fastställa. Denna oklarhet i rättsläget är i första hand till nackdel för konsumenten såsom den typiskt sett svagare parten i avtalsför- hållandet. Den torde emellertid vara till olägenhet också för nätingsidkarsi- dan och framstår även från allmänna samhällssynpunkter som olämplig. Den utveckling som har ägt rum när det gäller konsumenttjänstmarkna- dens struktur samt synen på konsumentskyddet har gjort det alltmer ange- läget att få till stånd en samlad reglering på tjänsteområdet. Genom en sådan lagstiftning kan man också effektivare motverka förekomsten av oskäliga avtalsvillkor på detta område. en företeelse som f.n. kan angripas i huvudsak endast med hjälp av de allmänt hållna generalklausulerna i 1971 års avtalsvillkorslag och 36 % avtalslagen. En lagstiftning som lägger fast de krav som bör ställas på näringsidkare vilka utför konsumenttjänster ger vidare ett stöd åt de seriösa och ansvarskännande näringsidkarna. som i dag ofta måste konkurrera på ojämlika villkor med näringsidkare vilka inte uppfyller rimliga krav när det gäller att ta till vara konsumenternas intres- sen. .

Jag anser alltså, liksom utredningen och det stora flertalet remissinstan- ser, att det föreligger ett påtagligt behov av en lagstiftning rörande konsu- menttjänster.

Som framgår av den översikt som jag nyss har lämnat (avsnitt 2.l.l) består konsumenttjänstområdet emellertid av en mängd sinsemellan olik- artade tjänster vilka det knappast är ändamålsenligt att söka reglera i ett enda sammanhang. I likhet med utredningen och den helt övervägande majoriteten bland remissinstanserna anserjag att man i denna omgång bör inrikta arbetet på att åstadkomma en grundläggande civilrättslig reglering beträffande de tjänster som från rättslig och praktisk synpunkt framstår som särskilt centrala. Hit hör de tjänster som gäller arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. Därmed täcks ett omfattande omriide av stor vardaglig betydelse för såväl näringsidkare som konsumenter.

Som nämndes inledningsvis har jag emellertid ansett det lämpligt att i detta sammanhang också behandla sådana tjänster som avser förvaring av gods. Anledningen till detta är bl. a. att det inte sällan finns ett samband mellan avtal som gäller arbete på gods och avtal om förvaring av godset. Jag återkommer i avsnitt 2.11 till de frågor som gäller förvaringsavtalen.

Allmänna utgångs- punkter

Hänvisningar till US109

Prop. 1984/85: 110 23

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har uppnåtts samför- stånd om att lagstiftningsarbetet i Danmark. Norge och Sverige i denna etapp bör avgränsas i enlighet med vad jag nu har angett. Den finländska konsumenttjänstkommissionens förslag är däremot mera vidsträckt.

2.1.4 Huvuddragen [ en Iagslijining nm szsumwi[tjänster

Beträffande avtal om köp mellan näringsidkare och konsumenter fanns det vid konsumentköplagens tillkomst genom den allmänna köplagen en grundläggande och utförlig lagstiftning som kunde tas till utgångspunkt för regleringen. Konsumentköplagen kunde i huvudsak inskränkas till att på olika punkter av större betydelse för konsumenterna innehålla tvingande regler om det minimiskydd som alltid skall tillkomma konsumenten. ] övrigt gäller även för konsumentköpen den allmänna köplagen. vars dispo- sitiva regler utgör normalreglerna inom köprätten.

På konsumenttjänstområdet saknas lagfästa normalregler att knyta an till. Med hänsyn särskilt till detta förhållande har utredningen ansett att en lag om konsumenttjänster inte bör begränsas till en sådan punktvis regle- ring som konsumentköplagen utgör. I stället föreslår utredningen en mer fullständig lagreglering som omfattar alla huvudfrågor av praktisk betydel- se på området.

Utredningens lagförslag (.se bilaga 2) innehåller till en början relativt utförliga bestämmelser om uppdraget och priset. Dessa gäller först och främst de krav som konsumenten bör kunna ställa på näringsidkarens prestation i fråga om fackmässighet och omsorg samt i fråga om tillhanda- hållande av material. tiden för utförande av tjänsten och dennas resultat. I sistnämnda hänseende fastslås i förslaget att näringsidkaren i princip har ett ansvar för att tjänsten leder till åsyftat resultat. Vidare föreslås regler om utvidgning av uppdraget m.m. när det visar sig föreligga behov av tilläggsarbete. regler om skyldighet för näringsidkaren att i vissa fall av- råda konsumenten från att låta utföra en tjänst och regler om rätt för konsumenten att avbeställa tjänsten mot att han ersätter näringsidkaren för redan utfört arbete m.m. ] fråga om priset för tjänsten föreslås bl. a. bestämmelser om vad som skall gälla när priset inte har avtalats. om betydelsen av att näringsidkaren har lämnat en ungefärlig prisuppgift och om näringsidkarens rätt till pristillägg i vissa fall. Näringsidkaren föreslås vara skyldig att på begäran utfärda en specificerad räkning avseende tjänsten.

Förslaget innehåller vidare ingående regler för det fall att det föreligger kontraktsbrott på näringsidkarens sida i form av fel hos tjänsten eller dröjsmål med dess utförande. Som en viktig befogenhet för konsumenten vid fel framhävs rätten att påfördra avhjälpande av felet. Vid särskilt väsentliga fel eller dröjsmål skall konsumenten ha rätt att häva avtalet. En central plats i förslaget intas av bestämmelser om näringsidkarens skade- ståndsskyldighet mot konsumenten på grund av kontraktsbrott m. m. Även

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85: 110 24

näringsidkarens behov av rättsskydd har beaktats i förslaget. bl. a. genom bestämmelser om näringsidkarens befogenheter när konsumenten inte be- talari rätt tid e.d.

Förslaget innehåller därjämte bl. a. bestämmelser om ett vidsträckt marknadsföringsansvar, dvs. ett ansvar för näringsidkaren — och i vissa fall för tredje man — gentemot konsumenten för uppgifter m.m. som har förekommit i samband med marknadsföringen rörande en tjänst.

Det stora flertalet remissinstanser biträder utredningens ståndpunkt att en lagstiftning om konsumenttjänster bör innehålla en samlad reglering av förhållandet mellan parterna. ! allmänhet synes man vidare anse att försla- get i stort sett innefattar ett lämpligt urval av frågor för lagreglering.

När det gäller den närmare utformningen av lagförslaget är remissopi- nionen betydligt mera splittrad. Förslaget tillstyrks av praktiskt taget samt- liga remissinstanser som företräder konsumentintressen. däribland de fackliga organisationerna. I huvudsak positiva är vidare de allmänna dom— stolar som har hörts i ärendet och flertalet hörda myndigheter i övrigt. liksom bl. a. juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Sveriges domareförbund. Sveriges advokatsamfund. Kooperativa förbundet. Lant- brukarnas riksförbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Flera av dessa remissinstanser. bl. a. konsumentverket och konsumentköpsut- redningen. framhåller särskilt att förslaget i stort synes innebära en skälig avvägning mellan konsumenternas och näringsidkarnas intressen. Även de remissinstanser som är positiva kommer emellertid med åtskilliga kritiska synpunkter på delar av förslaget.

En övervägande negativ hållning till utredningens lagförslag redovisas däremot av främst näringslivsorganisationerna och handelskamrarna. Des- sa framhåller bl. a. att det är ett för näringsidkare och konsumenter gemensamt intresse att lagstiftningen inte grundas på vad som kan komma att inträffa för enstaka konsumenter i extrema fall. Detta sägs kunna leda till en skärpning av kraven på näringsidkarna som går långt utöver genom- snittskonsumentens behov och som ytterst drabbar konsumenterna i form av ökade kostnader och andra negativa effekter. Enligt näringslivsorgani— sationerna och handelskamrarna kan betydelsefulla delar av utredningens förslag från dessa synpunkter inte accepteras. Detta gäller bl. a. de före- slagna reglerna om marknadsföringsansvaret, näringsidkarens ansvar för att tjänsten leder till åsyftat resultat. näringsidkarens skadeståndsansvar mot konsumenten samt konsumentens avbeställningsrätt. Näringslivsorga- nisationerna inom byggnadsbranschen framhåller särskilt att utredningen inte tillräckligt har beaktat byggnadsarbetenas komplicerade natur och de särskilda förutsättningar under vilka sådana arbeten bedrivs. De ställer sig därför helt avvisande till förslaget som utgångspunkt för fortsatt lagstift— ningsarbete.

För egen del villjag först framhålla att det enligt min mening är nödvän- digt att en lagstiftning på konsumenttjänstområdet. där det saknas en

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85: 110 25

grundläggande civilrättslig lagreglering och där rättsläget i många avseen- den är oklart. görs relativt fullständig. Den bör sålunda behandla flertalet frågor av praktisk betydelse som kan uppstå i samband med avtal mellan näringsidkare och konsumenter om tjänster av det här aktuella slaget. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har det rått enighet om detta.

En lag om konsumenttjänster bör i princip byggas upp så att den till en början tillhandahåller regler beträffande vanligt förekommande situationer som ofta förbises eller annars lämnas oreglerade i samband med att par— terna träffar sitt avtal. Som utredningen har framhållit måste särskilt beak— tas att tjänstens faktiska omfattning och innehåll ofta inte med säkerhet kan bedömas när avtalet sluts. Risken är därför stor att det när tjänsten utförs uppkommer situationer som parterna inte har förutsett och som i ett oklart rättsläge kan leda till tvister. Lagen bör därför tillhandahålla balan- serade normallösningar i frågor om uppdragets innebörd och omfattning. arbetets utförande och priset för tjänsten m.m. Härigenom vinner man dels att parterna görs uppmärksamma på frågor som det kan vara lämpligt att de uttryckligen reglerar i sitt avtal. dels att de får normer att hålla sig till iden mån en avtalsreglering inte har kommit till stånd.

Vidare bör lagen ge konsumenten ett skydd mot ekonomiska förluster m. m. till följd av försummelser från näringsidkarens sida eller andra ovän- tade händelser. Viktigt är här bl. a. att konsumenten får ett tillräckligt effektivt skydd i form av rätt till skadestånd vid fel hos tjänsten eller dröjsmål med dess utförande. Detta hänger samman bl.a. med att en befogenhet att vid näringsidkarens avtalsbrott häva avtalet i praktiken inte kan få samma betydelse vid tjänster som vid köp. Konsumenten bör vidare ha möjlighet att på rimliga villkor avbeställa en tjänst som han av någon anledning, t. ex. ett oväntat hinder för dess utnyttjande. inte längre önskar få utförd.

Lagen bör också mer allmänt ge en skälig balans åt förhållandet mellan parterna, vilket f.n. i regel präglas av att konsumenten i flera hänseenden har en underlägsen position. Inte minst viktigt är här att lagen ger uttryck åt den grundläggande principen att näringsidkaren som fackman bör ställa sin sakkunskap till konsumentens förfogande och med tillbörlig omsorg beakta dennes intressen.

Även om det är ett centralt önskemål att stärka konsumenternas ställ- ning måste hänsyn givetvis tas också till näringsidkarnas berättigade intressen. Bl. a. bör man tillgodose deras behov av säkerhet för att konsu- menterna på sin sida fullgör sina förpliktelser. Detta är särskilt viktigt med tanke på att konsumenttjänster i stor utsträckning utförs av hantverkare och andra småföretagare med begränsade resurser.

Enligt min mening motsvarar utredningens förslag i stort sett de anspråk som bör ställas på en lagstiftning om sådana konsumenttjänster som det här är fråga om. Den allmänna kritik som främst från näringslivets sida har riktats mot förslaget för att det skulle innebära ett alltför långtgående

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85: ”0 26

konsumentskydd är knappast befogad. Till stor del ger förslaget ttttryck åt vad som med all sannolikhet redan i dag är gällande dispositiv rätt på konsumenttjänstomrädet. I den mån utredningen på olika punkter har gått längre i syfte att stärka konsumenternas ställning är förslagen i allmänhet väl underbyggda. Inte heller kan jag finna att det finns fog för den generella kritik som från byggnadsbranschens sida har riktats mot förslaget när det gäller dess lämplighet med avseende på byggnadsarbeten.

Jag anser alltså att utredningsförslaget i huvudsak bör bilda grunden för en konsumenttjänstlag. Det finns emellertid anledning att i flera hänseen— den ta fasta på den remisskritik som har förts fram mot olika delar av förslaget. Jag återkommer till detta i det följande. Redan nu vill jag dock beröra den del av kritiken som gäller utredningens förslag om näringsidkar- ens marknadsföringsansvar, dvs. hans civilrättsliga ansvar gentemot kon- sumenten för sådana uppgifter rörande tjänsten som har lämnats eller tvärtom förtigits —— i samband med avtalet om en tjänst eller vid marknads- föring genom reklam e.d.

Till skillnad från vad som gäller enligt 7 & konsumentköplagen vid köp av en vara innebär utredningens förslag ett marknadsföringsansvar inte bara för uppgifter om tjänstens beskaffenhet o.d. utan också för alla andra uppgifter av betydelse för beställningen av tjänsten, t. ex. beträffande priset, betalningsvillkoren och tiden för utförandet av tjänsten. I likhet med åtskilliga remissinstanser (se bil. 3 avsnitt 4) anserjag att utrednings- förslaget i denna del har getts en alltför generell räckvidd. Sålunda är det enligt min mening inte lämpligt att i lagen söka reglera näringsidkarens civilrättsliga ansvar för marknadsföringsuppgifter m.m. rörande priset för en tjänst. Denna fråga bör i stället, på samma sätt som skedde vid konsu- mentköplagens tillkomst, överlämnas åt rättstillämpningen (jfr prop. l973: 138 s. 212 f). Detsamma gäller frågan om ansvaret för marknadsfö- ringsuppgifter rörande exempelvis betalningsvillkoren och tiden för utfö- randet av tjänsten.

Däremot bör konsumenttjänstlagen. i överensstämmelse med vad som gäller enligt konsumentköplagen, innehålla regler om näringsidkarens marknadsföringsansvar för uppgifter om tjänstens beskaffenhet och lämp- lighet. Sådana regler har särskilt stor betydelse just på konsumenttjänst- området. Eftersom avtalet här avser en framtida prestation vars beskaffen— het i regel inte kan undersökas närmare vid avtalstillfället. får konsumen- ten i ännu högre grad än vid köp lita på den information i detta hänseende som lämnas när avtalet träffas eller vid marknadsföring i övrigt.. Reglerna om ett marknadsföringsansvar för de uppgifter som det nu är fråga om bör, på motsvarande sätt som i konsumentköplagen, tas in i anslutning till reglerna om fel hos tjänsten. Jag återkommer till den närmare utformning- en av dessa regler i avsnitt 2.4.2.

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85: 110 27

2. 1.5 Tvinga/m'a eller dispositiva reg/cr.”

Enligt utredningen kräver konsumentskyddet att en lag om konsument— tjänster i betydande utsträckning görs tvingande till konsumentens förmän.

I frågan om vilka regler som bör vara tvingande till konsumentens förmån och vilka som bör vara i princip dispositiva. dvs. lämna utrymme för avtalsfrihet. anser utredningen att de regler som preciserar parternas förpliktelser när det gäller tjänstens innehåll. omfattning. utförande och pris m.m. i princip bör vara dispositiva. I övrigt bör lagen emellertid enligt utredningen i huvudsak vara tvingande till konsumentens förmån.

Utredningens bedömningar i denna del godtas i allt väsentligt av flertalet av de remissinstanser som är allmänt positiva till förslaget. Enligt konsu- mentverket är det en uppenbar fördel från konsttmentsynpunkt. om skyddsnivån i den föreslagna konsumenttjänstlagen genomgående läggs högre än i den nuvarande konsumentköplagen.

Sveriges advokatsamfund. handelskamrarna och det stora flertalet av näringslivsorganisationerna anser däremot att lagen bör till största delen göras dispositiv. bl. a. för att ge tillräckligt utrymme för en anpassning av lagreglerna till olika tjänstesektorers särskilda förutsättningar och behov. Ett undantag utgör dock Motorbranschens riksförbund. som för sin del anser att utredningens avvägning mellan tvingande och dispositiva regler är ändamålsenlig och ger utrymme för branschspecifika lösningar i stan- dardavtal.

För egen del vill jag framhålla att den särskilda civilrättsliga lagstiftning till skydd för konsumenterna som gäller f.n. i princip är tvingande till konsumentens förmån. Jag anser inte att man bör gå ifrån denna princip när det gäller de regler i en konsumenttjänstlag som är direkt avsedda att förbättra konsumentens ställning. Även i denna fråga har det i allt väsent- ligt rått enighet vid de nordiska departementsöverläggningarna.

Utredningens avvägning mellan tvingande och dispositiva regler är en- ligt min mening i stort sett lämplig. De bestämmelser som preciserar parternas förpliktelser i fråga om tjänstens innehåll, omfattning. utförande och pris m.m. bör sålunda i princip vara dispositiva och endast ge utfyl- lande bestämmelser som träder in på punkter där någon närmare överens- kommelse inte har träffats mellan parterna.

När det gäller främst de regler som är avsedda att skydda konsumenten vid näringsidkarens kontraktsbrott ställer sig saken annorlunda. En konsu- ment förbiser ofta hithörande frågor vid avtalstillfällct, samtidigt som förekommande standardavtal många gånger är inriktadejust på att begrän- sa konsumentens befogenheter mot näringsidkaren i fråga om hävning och skadestånd m.m. För att ge ett effektivt skydd åt konsumenterna bör därför de bestämmelser i lagen som reglerar påföljderna av näringsidkar- ens kontraktsbrott o.d. — främst bestämmelserna om fel och dröjsmål samt skadeståndsreglerna — göras tvingande till konsumentens förmån. Det- samma bör gälla reglerna om näringsidkarens rättsskydd vid kontrakts-

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85:110 28

brott från konsumentens sida. där denna ordning behövs för att hindra att konsumenterna genom t. ex. standardavtal åläggs ett strängare ansvar. Även i övrigt bör de regler som är av mer utpräglad konsumentskyddska- raktär vara tvingande till konsumentens förmån. Jag återkommer mera i detalj till hithörande frågor i det följande.

Spörsmålct om i vilken utsträckning en konsumenttjänstlag bör vara tvingande till konsumentens förmått leder över till en annan fråga rörande lagens struktur. Sålunda anser ett flertal remissinstanser. bl. a. näringslivs- organisationerna och vissa företrädare för domstolarna. att utredningens lagförslag i alltför stor utsträckning innehåller oprecisa regler som ger ett vidsträckt utrymme för skönsmässiga bedömningar. Åtskilliga remissin- stanser finner också förslaget väl komplicerat och svårtillgängligt. Från näringslivets sida understryker man bl. a. att bristande förutsebarhet när det gäller tillämpningen av tvingande regler medför svåröverskådliga risker för näringsidkarna och tvingar dessa att arbeta med större ekonomiska riskmarginaler.

Enligt min mening är det givetvis önskvärt att lagreglerna lämnar så klara besked som möjligt. Samtidigt är det emellertid angeläget att reglerna görs så nyanserade att man i rättstillämpningen kan ta hänsyn till de särskilda omständigheter som föreligger i varje enskilt fall. En alltför stclbent reglering kan motverka detta intresse och även hindra att rätts- bildningen anpassas till fortgående förändringar. För att reglerna skall bli tillräckligt flexibla är det därför ofrånkomligt att de ibland formuleras i så allmänna ordalag att deras närmare innebörd måste fyllas ut och konkreti- seras genom motivuttalanden och genom vägledande avgöranden i rätts— praxis. Detta är emellertid inte något speciellt för en lagstiftning om konsu- menttjänster utan utmärker all annan liknande lagstiftning från senare tid.

Vad jag nu har sagt hindrar emellertid inte att man på vissa punkter kan göra lagen enklare än det förslag som utredningen har lagt fram. Så t. ex. har utredningen föreslagit en del särskilda bestämmelser som begränsar avtalsfriheten när det gäller avtalsvillkor som inte är skäliga. En generell begränsning av i huvudsak samma innebörd följer emellertid redan av den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 % avtalslagen. vartill kommer möjligheten att ingripa mot oskäliga avtalsvillkor med stöd av 1971 års avtalsvillkorslag. Enligt min mening finns det därför inte tillräcklig anledning att i en konsumenttjänstlag föra in sådana särskilda regler om skydd mot oskäliga avtalsvillkor som utredningen har föreslagit.

Även i andra hänseenden bör förenklingar kunna åstadkommas. Jag tänker inte bara på frågan om näringsidkarens marknadsföringsansvar, som jag redan har behandlat i föregående avsnitt. Det gäller även de under remissbehandlingcn kritiserade reglerna om genombrytning av preskrip— tionstiden för reklamation vid s.k. dolda fel hos tjänsten och om beräk- ningen av skadestånd. Jag återkommer till detta i det följande.

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85: 110 29

2.1.6 Samordningen med de! köprättsliga reformarbetet

Som tidigare har nämnts pågår f.n. på det köprättsliga området ett omfattande reformarbete som avser både den allmänna köplagen och kon- sumentköplagen. Detta aktualiserar frågan om samordningen mellan en lagstiftning om konsumenttjänster och en eventuell reform av köprätten. I vart fall de tjänster som gäller arbete på egendom företer i vissa hänseen- den likheter med köp. Det bör därför tillses att de olika regelsystemen inte kommer att uppvisa omotiverade skillnader. Detta har också, fastän ut- ifrån något annorlunda förutsättningar än dem som nu föreligger. beaktats av utredningen (se betänkandet s. 113—116). Att en samordning bör ske har även betonats av de allra flesta remissinstanserna. Många av dem anser att en lagstiftning om konsumenttjänster bör anstå till dess att re- formarbetet på köprättsområdet är avslutat. Företrädare för näringslivet har i en skrivelse till justitiedepartementet den 27 januari 1983 på nytt gett uttryck åt denna uppfattning.

Enligt min mening bör det omfattande reformarbete som f.n. pågår inom köprättens och konsumenttjänsternas områden bedrivas i etapper. Att på en enda gång införa ny lagstiftning på dessa områden synes vara en i det närmaste övermäktig uppgift och skulle i vart fall medföra en avsevärd tidsutdräkt. Metoden att etappvis lägga fram reformförslag har av liknande anledningar ofta tillämpats i andra stora lagstiftningsprojekt.

Det pågående reformarbetet på det köprättsliga området kan väntas ta ytterligare tid i anspråk. Visserligen är konsumentköpsutredningens arbete så gott som avslutat. och även arbetet på att i nordisk samverkan utforma ett departementsförslag till ny allmän köplag börjar nu närma sig slutet. Realistiskt sett återstår det emellertid åtskillig tid innan förslagen. efter sedvanlig remissbehandling. kan resultera i propositioner till riksdagen.

Vid utarbetandet av föreliggande lagrådsremiss harjag beaktat de resul- tat som finns från arbetet på en ny köplag och en ny konsumentköplag. Jag har därvid kommit till den uppfattningen att detta arbete inte på ett olämp- ligt sätt föregrips om ett förslag till konsumenttjänstlag nu läggs fram. Denna uppfattning delas av den nordiska köplagsgruppen och av konsu- mentköpsutredningen. Jag finner därför inte skäl att vänta längre med en lagstiftning om konsumenttjänster. som enligt vad jag tidigare har sagt är angelägen från flera synpunkter.

2.1.7 Frågor om förhållandet till näringsidkare i bakre led

Konsumenttjänstutredningen har i betänkandet (s. 122— 126) behandlat frågorna om konsumentens och näringsidkarens förhållande till näringsid- kare i bakre led, t. ex. sådana som levererar material till den näringsidkare som utför en tjänst för konsumentens räkning. När det gäller konsumen- tens förhållande till näringsidkare i bakre led har utredningen främst disku- terat lämpligheten av att införa regler som ger konsumenten rätt att vid fel i material o.d. vända sig direkt mot näringsidkaren i det bakre ledet (s.k.

Allmänna utgångs— punkter

Prop. 1984/85: 110 30

direkttalan). Vidare har utredningen diskuterat behovet av särskilda lag- regler avsedda att ge den näringsidkare som är konsumentens avtalspart en starkare ställning i förhållande till näringsidkare i bakre led. Syftet härmed skulle vara bl. a. att motverka att näringsidkare i bakre led genom oskäliga friskrivningsklausuler o.d. hindrar serviceföretagen att återföra reklama- tionskostnader på det bakre ledet.

Av skäl som redovisas närmare i betänkandet har utredningen emellertid — bortsett från en bestämmelse om tredje mans marknadsföringsansvar som ger konsumenten rätt att i vissa fall rikta skadeståndsanspråk mot bl. a. näringsidkare i bakre led (_se avsnitt 2.7) — inte föreslagit några lagregler rörande hithörande förhållanden. Utredningen har härvid bl. a. hänvisat till att frågorna om såväl konsumentens som näringsidkarens förhållande till näringsidkare i bakre led omfattas av konsumentköpsutred- ningens uppdrag.

Sedan betänkandet lades fram har de här diskuterade frågorna delvis behandlats av konsumentköpsutredningen i betänkandet (SOU 1981:31) Avtalsvillkor mellan näringsidkare. På grundval av detta betänkande har regeringen nyligen till riksdagen överlämnat prop. 1983184192 med förslag till en näringsrättslig lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Enligt den föreslagna lagen skall marknadsdomstolen kunna förbjuda en näringsidka- re att vid avtal med en annan näringsidkare använda villkor som är att anse som oskäliga mot den andra parten. Om förslaget antas av riksdagen. kan frågan om förhållandet mellan näringsidkare i olika led anses ha fått en för de små och medelstora företagen tillfredsställande generell lösning.

Konsumentköpsutredningen har i det nämnda betänkandet också berört frågan om direkttalan av konsument mot näringsidkare i bakre led (se delbetänkandet avsnitt 5.4.1). Utredningen har emellertid funnit att regler som ger konsumenten rätt att rikta krav på grund av fel o.d. direkt mot ett bakre led aktualiserar åtskilliga problem av såväl lagteknisk som saklig art. Utredningen har därför ansett det lämpligt att låta sitt slutliga ställningsta- gande i denna fråga anstå.

Enligt min mening saknas det anledning att nu. utan utredningsunderlag och remissbehandling. närmare överväga frågan om att i en konsument- tjänstlag föra in andra regler om direkttalan mot näringsidkare i bakre led än sådana som kan föranledas av konsumenttjänstutredningens förslag rörande tredje mans marknadsföringsansvar. Frågan kan emellertid tas upp på nytt i samband med beredningen av det förslag till ny konsument- köplag som konsumentköpsutredningen inom kort lägger fram.

2.1.8 Åtgärder mot oseriös niiringsverksam/n'! på tjänstemnråde!

Under remissbehandlingen har. främst från näringslivets sida. anförts bl.a. att ett alltför långtgående konsumentskydd kan innebära risk för en ökad förekomst av oseriösa näringsidkare som inte följer spelreglerna och därför kan erbjuda konsumenterna lägre priser än de lojala och seriösa

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85: 110 31

företagen. Från några håll har framhållits att det krävs en betydligt effekti- vare kontroll än f.n. för att en konsumenttjänstlag skall få genomslagskraft även mot oseriösa näringsidkare. En del remissinstanser har i samman- hanget berört frågan om en utvidgad lagstiftning rörande näringsförbud.

För egen del vill jag understryka att jag i likhet med utredningen (se betänkandet s. 205—206) ser förekomsten av oseriöst bedriven närings— verksamhet inom bl.a. konsumenttjänstområdet som ett mycket allvarligt problem. Det är här inte bara konsumenternas intressen som berörs utan. som har framhållits från näringslivets sida. även de lojala och seriösa företagens intresse av att inte utsättas för konkurrens på ohederliga vill- kor.

Enligt min mening torde det emellertid förhålla sig så. som har framhål— lits både av utredningen och av flera remissinstanser. att en civilrättslig lagstiftning om konsumenttjänster snarast är till fördel för de företag som redan i dag tar sitt ansvar mot konsumenterna. De krav som lagstiftningen ställer kommer att i hög grad påverka situationen för sådana icke seriösa företag som i dag kan utnyttja det oklara rättsläget till sin fördel. Härvidlag bör bl. a. framhållas att konsumenten i princip alltid kan åberopa lagens tvingande regler. oavsett vilka villkor som har avtalats i fråga om priset för tjänsten m.m.

Förekomsten av oseriös näringsverksamhet är ett problem som måste ses från fler synpunkter än dem som nu har berörts. Frågan övervägs också f.n. i särskild ordning. Sålunda har näringsförbudskommittén (Ju 1981 : 03) till uppgift att ta ställning till behovet av samt de principiella och praktiska aspekterna på utvidgade regler om näringsförbud (Dir. 1981: 63). Kommittén räknar med att slutföra sitt arbete under våren 1984. Vidare har kommissionen (Ju 1982: 05) mot ekonomisk brottslighet - som just har slutfört sitt uppdrag att lämna förslag om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten — ibetänkandet (SOU 1984:8) Näringstillstånd föreslagit att vissa branscher som är drabbade av ekonomisk brottslighet och annat oseriöst företagande skall kunna omfattas av krav på näringstillstånd. Som exempel på sådana branscher nämns bl. a. bil-, städ- och byggbranschen.

Frågan om vilka åtgärder som kan behövas för att undanröja eller motverka oseriös företagsamhet inom bl.a. konsumenttjänstområdet bör enligt min mening behandlas inom ramen för det arbete som sålunda är aktuellt. Något hinder mot att genomföra en civilrättslig lagstiftning om konsumenttjänster föreligger därför inte från den synpunkt som nu har berörts.

Det kan tilläggas att konsumenternas rättigheter enligt denna lagstiftning visserligen kan bli innehållslösa i de fall då näringsidkaren råkar i obestånd eller av andra liknande anledningar inte kan fullgöra sina lagenliga förplik— telser. Redan i dag torde en näringsidkare emellertid i frivillig ordning kunna teckna försäkring som garanterar att hans förpliktelser mot konsu- menterna fullgörs i sådana fall. Det kan ifrågasättas om man inte för vissa

Allmänna utgångs- punkter

Prop. 1984/85: 110 32

branscher borde uppställa krav på näringsidkarna att hålla en försäkring av detta slag. Enligt min mening bör man emellertid avvakta den fortsatta utvecklingen innan man tar slutlig ställning till denna fråga.

2.1.9 Dispositionen av den följande framställningen

Jag har härmed avslutat min redogörelse för de allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en lagstiftning om konsumenttjänster.l det följande avser jag att närmare behandla frågan om

lagens tillämpningsområde i avsnitt 2.2. kraven på näringsidkarens prestation i avsnitt 2.3, fel hos tjänsten i avsnitt 2.4. dröjsmål på näringsidkarens sida i avsnitt 2.5. näringsidkarens skadeståndsskyldighet i avsnitt 2.6, skadeståndsskyldighet för tredje man i vissa fall (tredje mans marknads- föringsansvar) i avsnitt 2.7.

konsumentens betalningsskyldighet i avsnitt 2.8. avbeställning i avsnitt 2.9. konsumentens dröjsmål i avsnitt 2.10. avtal om förvaring i avsnitt 2.11, följdändringar i annan lagstiftning i avsnitt 2.12,

ikraftträdande m. m. i avsnitt 2.13, och kostnader och resursbehov i avsnitt 2.14.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe- eialmotiveringen (avsnitt 4).

2.2 Lagens tillämpningsområde

2.2.1 Parterna

Mitt förslag: Konsumenttjänstlagen skall gälla tjänster som näringsidka- re i sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 129-133).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se bil. 3 avsnitt 2").

Skälen för mitt förslag: En lag om konsumenttjänster bör omfatta i princip samma partsrelationer som annan näraliggande konsumentskydds- lagstiftning (t. ex. konsumentköplagen, konsumentkreditlagen och konsu- mentförsäkringslagen). Lagen bör alltså gälla avtal mellan å ena sidan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet och å andra sidan enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner.

Lagens tillämpnings- område

Prop. 1984/85: 110 33

Behov av ett skydd liknande det som konsumenttjänstlagen skall ge åt konsumenter kan i och för sig föreligga även hos många mindre näringsid- kare vid avtal med större företag med överlägsna resurser. Frågan om lämpligheten av att låta de konsumentskyddande reglerna i en konsument- lagstiftning gälla även till förmån för exempelvis sådana mindre näringsid- kare övervägdes bl.a. i samband med tillkomsten av konsumentköplagen (se prop. 1973: 138 s. 120— 121; jfr även prop. 1971: 15 s. 68. prop. 1976/77: 110 s. 2829 och 33. prop. 1977/78: 142 s. 30 och 54 samt prop. 1979/80z9 s. 29"). Tanken på en sådan ordning avvisades emellertid då. främst med hänsyn till att det trots allt finns avsevärda skillnader mellan de fall då båda kontrahenterna är näringsidkare och de situationer då enskilda konsumenter ingår avtal med näringsidkare. Det finns inte anledning att inta en annan ståndpunkt när det gäller en konsumentskyddslag på tjän- steområdet. En annan sak är att reglerna i konsumenttjänstlagen kan komma att tillämpas analogt på avtalsförhållanden som ligger utanför lagens egentliga tillämpningsområde.

Enligt särskilda bestämmelser i konsumentköplagen och konsumentkre- ditlagen gäller dessa lagar även i vissa situationer där konsumentens av- talsmotpart (säljaren resp. kreditgivarenl inte är en näringsidkare som handlari sin yrkesmässiga verksamhet. Detta gäller fall i vilka köpet resp. krediten likväl har förmedlats av en näringsidkare som därvid i sin yrkes- mässiga verksamhet har uppträtt som ombud för säljaren resp. kreditgi- varen (.s. k. förmedlingsfall). Som exempel kan nämnas att en privatperson vänder sig till en bilhandlare och får dennes hjälp med att sälja sin bil på avbetalning till en annan privatperson. I ett sådant fall kommer såväl konsumentköplagen som konsumentkreditlagen att reglera förhållandet mellan de båda privatpersoner som är säljare/kreditgivare resp. köpare. Skälen till att tillämpningsområdet för de nämnda lagarna har bestämts på detta sätt är att man har velat dels motverka kringgående av lagstiftningen. dels fånga in situationer som typiskt sett står nära det fallet att den förmedlande näringsidkaren själv är säljare resp. kreditgivare (jfr prop. 1973: 138 s. 120121 och 162163).

Som utredningen har framhållit ("betänkandet s. 132—133) kan det inte anses föreligga något behov av en motsvarande reglering när det gäller tjänster som avser arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. Endast i rena undantagsfall kan det här tänkas förekomma förmedlingsfall motsva- rande dem som avses med de nämnda bestämmelserna i konsumentköpla- gen och konsumentkreditlagen. 1 den nya konsumenttjänstlagen bör därför inte tas in särskilda bestämmelser om förmedlingsfallcn.

3 Riksdagen [984/85. ] sum/. Nr [IO

Lagens tillämpnings- område

Prop. 1984/85: 110 34

2.2.2 Avtalxrvperna

Mitt förslag: Konsumenttjänstlagen skall gälla tjänster som avser dels arbete på lösa saker. dels arbete på fast egendom eller på byggnader e.d.. med undantag för arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål och annat arbete som den som uppför en sådan bygg— nad har åtagit sig att utföra i samband därmed. (Beträffande tjänster som avser förvaring se avsnitt 2.11).

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 133—139).

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser godtar att lagens tillämpningsområdc tills vidare avgränsas i enlighet med utredningens för- slag. En del remissinstanser kritiserar dock undantaget för arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål och annat arbete som har nära samband med sådan nybyggnation (se bil. 3 avsnitt 2).

Skälen för mitt förslag: Exempel på tjänster som avser lösa saker är reparations—. underhålls— och tillverkningsarbeten på olika mer eller mind- re vardagliga föremål såsom möbler, hushållsapparater. kläder. bilar och båtar m.m. Dessa tjänster hör till de allra vanligaste och viktigaste konsu- menttjänsterna. Det är därför givet att konsumenttjänstlagen. som jag också redan tidigare har sagt (se avsnitt 2.1.3). bör omfatta tjänster som avser lösa saker.

Till lösa saker räknas i rättslig mening även djur. Enligt utredningens mening är det dock inte lämpligt att i denna omgång reglera tjänster som går ut på behandling av levande djur. t. ex. veterinärmedicinsk verksamhet och annan vård eller skötsel av djur. Utredningen har därför föreslagit ett särskilt undantag för tjänster av detta slag. Detta förslag. som har lämnats utan erinran under remissbehandlingcn. synes välgrundat. Behandling av levande djur företer i flera avseenden större likheter med tjänster som avser behandling av personer än med tjänster som avser arbete på döda föremål. Och somjag har förordat i avsnitt 2.1.3 bör konsumenttjänstlagen inte i denna etapp av lagstiftningsarbetet omfatta tjänster som avser bl. a. behandling av personer.

Även tjänster som innebär arbete på fast egendom hör till de vanligaste och ekonomiskt mest betydelsefulla konsumenttjänsterna. Principiellt sett föreligger det inte från rättslig synpunkt några skillnader mellan tjänster som går ut på arbete på fast egendom och tjänster som avser arbete på lösa saker. Dessa slag av tjänster bör därför lämpligen regleras i ett samman- hang. Principen bör alltså vara att konsumenttjänstlagen skall omfatta även arbete på fast egendom.

Byggnader och andra anläggningar som ägs av någon annan än den som innehar marken där de är uppförda är enligtjordabalken inte att hänföra till fast egendom. De anses i stället utgöra lös egendom (men räknas inte som

Lagens tillämpnings- område

Hänvisningar till US110

Prop. 1984/85:11()

'.!—J (J!

lösa saker). Den omständigheten att en byggnad eller annan anläggning är Lagens tillämpnings- belägen på någon annans mark saknar uppenbarligen betydelse när det (”"råd” gäller frågan huruvida konsumenttjänstlagen skall vara tillämplig på arbete på byggnaden eller anläggningen. Lagen bör alltså omfatta arbete på bygg- nader och andra anläggningar på mark. oavsett om de är att betrakta som fast egendom eller ej. Detsamma gäller anläggningar i vatten samt andra fasta saker.

När det gäller arbete på byggnader har utredningen föreslagit att konsu- menttjänstlagen i vart fall tills vidare inte skall gälla nyproduktion av bostadshus. Utredningens främsta motiv för detta undantag var att man inte ville föregripa resultatet av det arbete som då utfördes av småhusköp- kommittén (Ju 1975:()2) när det gällde konsumentskyddet vid avtal om uppförande av småhus för bostadsändamål. 1 fråga om utredningens när- mare överväganden i denna del får hänvisas till betänkandet (s. 137— 138).

Genom tilläggsdirektiv till småhusköpkommittén i januari 1981 (Dir. 198114) befriades kommittén från de delar av dess uppdrag som avsåg en civilrättslig reglering till konsumenternas skydd vid avtal om köp eller uppförande av småhus. Kommittén fullgjorde därefter återstoden av upp- draget genom att avlämna sitt slutbetänkande (SOU 1981: 102) Fastighets- förmedlingslag. Detta förslag har numera lett till lagstiftning (se prop. 1983/84:16, LU 10, rskr 133. SFS 1984:81).

När tilläggsdirektiven utfärdades var avsikten att frågan om det civil- rättsliga konsumentskyddet vid avtal om köp eller uppförande av småhus fortsättningsvis skulle behandlas inom justitiedepartementet i samband med beredningen av bl. a. konsumenttjänstutredningens förslag. Det visa— de sig emellertid under detta arbete att hithörande frågor lämpligen borde utredas under medverkan av bl.a. företrädare för berörda parter. En särskild kommitté, 1983 års småhusköpsutredning (Ju 1983z03), tillkal- lades därför med uppdrag att på nytt utreda behovet och den lämpligaste uppläggningen av civilrättsliga lagregler till konsumenternas skydd vid avtal om köp eller uppförande av småhus. ] fråga om den närmare innebör- den av utredningens uppdrag fårjag hänvisa till direktiven (Dir. 1983: 1).

1 avvaktan på resultatet av detta arbete bör sådana avtal om tjänster som främst berörs av småhusköpsutredningens uppdrag hållas utanför konsu- menttjänstlagens tillämpningsområde. Detta gäller i första hand avtal om nybyggnad för bostadsändamål. I anslutning till ett sådant avtal träffas ofta överenskommelser om att samma näringsidkare som uppför själva byggna- den skall i samband därmed utföra även andra arbeten för konsumentens räkning. Det kan exempelvis vara fråga om anläggningsarbeten på tomten eller uppförande av ett fristående garage eller uthus m.m. Som konsu- menttjänstutredningen har funnit torde det vara lämpligast att inte skilda regelsystem blir tillämpliga på olika delar av en sådan samlad överenskom- melse mellan parterna. Från tillämpningen av konsumenttjänstlagen bör därför undantas inte bara arbete som avser nybyggnad för bostadsändamål

Prop. 1984/85:110 36

utan även sådant annat arbete på fast egendom. byggnader eller andra anläggningar som den näringsidkare som uppför byggnaden har åtagit sig att utföra i samband därmed.

Det finns inte anledning att ge detta undantag större omfattning än som nti har angetts. Lagen bör alltså vara tillämplig på alla arbeten i samband med nybyggnation för bostadsändamål (t.ex. framdragande av elledningar eller VVS-arbeten) vilka inte utförs av den näringsidkare som uppför själva byggnaden eller någon som denne i sin tur har anlitat. Som har nämnts i direktiven till småhusköpsutredningen bör den dock vara oförhindrad att vid sin samlade bedömning av frågorna om småhusköp överväga andra lösningar.

2.3 Kraven på näringsidkarens prestation

2.3.1 Behovet ut' lagregler

Mitt förslag: Konsumenttjänstlagen skall innehålla allmänna regler om beskaffenheten av näringsidkarens prestation vid konsumenttjänster.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s.114—115.117—118 och 185—224).

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser godtar utredning- ens förslag. Från flera håll framhålls dock att regler om kraven på närings- idkarens prestation i stor utsträckning måste bli så allmänt hållna att de inte blir av större betydelse vid bedömningen av enskilda fall (se bil. 3 avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: Vid tjänster är det, liksom vid köp. i första hand avtalet mellan parterna som bestämmer vad uppdraget till näringsidkaren skall gå ut på. Avtalet kan också närmare precisera beskaffenheten av näringsidkarens prestation. Inte sällan saknas dock sådana preciseringari ett eller flera hänseenden.

lnom köprättens område finns det f.n. för vissa speciella situationer uttryckliga lagregler rörande beskaffenheten hos säljarens prestation. Ett exempel är 9 & konsumentköplagen, som avser det fallet att en vara har sålts i befintligt skick eller med liknande förbehåll. ] övrigt reglerar lagstift- ningen om köp huvudsakligen påföljderna för fel i godset och för säljarens dröjsmål med leverans, utan att det närmare anges när fel eller dröjsmål skall anses föreligga. Förklaringen till detta är främst att en täckande beskrivning av kraven på säljarens prestation vid köp — eller om man så vill en täckande definition av begreppen fel och dröjsmål har ansetts bli så allmänt hållen att den blir av begränsad nytta. Denna uppfattning blev bestämmande också när man vid konsumentköplagens tillkomst avstod från att genom generella lagregler söka slå fast vilka krav som köparen skulle kunna ställa på en vara (se prop. 1973: 138 s. 127).

Kraven på närings- idkarens prestation

Prop. 1984/85: 110 37

Till skillnad från vad som sålunda gäller i dag är avsikten att det förslag till en ny allmän köplag som nu utarbetas i nordisk samverkan skall innehålla vissa allmänna regler om godsets beskaffenhet. Dessa bestäm- melser syftar till att ge vissa normer för bedömningen av godset när parternas avtal inte ger tillräcklig ledning.

Enligt vadjag har inhämtat har konsumentköpsutredningen för avsikt att föreslå att motsvarande allmänna bestämmelser om kraven på varans beskaffenhet tas in i en ny konsumentköplag.

Även beträffande de tjänster som nu bör regleras i konsumenttjänstlagen gäller att förhållandena i de enskilda fallen är så olika att det inte är möjligt att annat än på ett tämligen allmänt sätt ange kraven på näringsidkarens prestation. Sådana allmänt hållna regler kan likväl ha ett värde och kan sägas vara än mer behövliga inom konsumenttjänstområdet än inom köp- området. Medan det för köpens del har utvecklats en omfattande praxis och litteratur beträffande kraven på säljarens prestation är läget nämligen ett annat när det gäller tjänsterna. Rättspraxis och litteratur ger här inte samma vägledning. Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.1.3) får man i stor utsträckning hjälpa sig fram med en tillämpning av allmänna avtalsrättsliga principer och med analogier från näraliggande avtalsområden. Avtal om arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. är emellertid ofta så pass särpräglade att en sådan rättstillämpning är förenad med problem. Det är ingen tvekan om att detta kan medföra betydande svårigheter för konsu- menterna att vid tvister hävda sina intressen. Regler som direkt tar sikte på tjänster ger, även till den del de måste få en generell utformning, betydligt bättre vägledning än allmänna avtalsrättsliga principer och analogier från regler för andra avtalstyper.

Med hänsyn till det nu sagda bör man, som utredningen med instämman- de av det stora flertalet remissinstanser har förordat. i konsumenttjänstla- gen ta in vissa uttryckliga bestämmelser om de grundläggande kraven på näringsidkarens prestation. Som jag nyss har sagt måste dessa bestämmel- ser med hänsyn till de skiftande förhållandena formuleras tämligen all- mänt. I vissa hänseenden bör anspråken på näringsidkaren dock preciseras närmare. Jag återkommer till detta i de närmast följande avsnitten.

2.3.2 Fackmässigher och omsorg

Mitt förslag: Näringsidkaren skall utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfredsställande sätt. Vidare skall näringsidkaren med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen samt vid behov samråda med konsu- menten och ge denne de råd som kan anses påkallade. Ett utflöde av denna omsorgsplikt är bl. a. att näringsidkaren i vissa fall skall avråda konsumenten från att låta utföra tjänsten och att näringsidkaren i andra fall skall rådgöra med konsumenten om behovet av att utföra tilläggsar- bete.

Kraven på närings- idkarens prestation

Prop. 1984/85: 110 38

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 185—193. 209—219).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i allmänhet (se bil. 3 avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: Redan enligt nuvarande oskriven rätt torde gälla att en näringsidkare skall utföra konsumenttjänster på ett jhu/(mässigt tillfredsställande sätt. Detta krav bör nu slås fast som en grundläggande norm för näringsidkarens prestation.

Enligt utredningen bör hänsyn kunna tas till avtal om en lägre standard på utförandet i den mån det är skäligt med beaktande av priset för tjänsten och omständigheterna i övrigt. Näringsidkaren skall alltså enligt utred- ningsförslaget i vissa fall genom en friskrivning kunna frita sig från kravet på ett fackmässigt tillfredsställande utförande. Ett sådant fall är när näringsidkaren med konsumentens vetskap har åtagit sig ett arbete "utan- för sitt egentliga kompetensområde” (betänkandets. 425). Ett annat fall är när tjänsten enligt överenskommelse mellan näringsidkaren och konsti— menten skall utföras av en praktikant eller lärling hos näringsidkaren ("betänkandet s. 193.).

Utredningens förslag om att man sålunda i viss mån skall kunna godta avtal om en lägre standard på tjänstens utförande än "fackmässigt tillfreds- ställande" har i och för sig lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Marknadsdomstolen framhåller dock att förslaget i själva verket synes ägnat att förta hela effekten av det grundläggande kravet på att tjänsten skall utföras på ett fackmässigt tillfredsställande sätt. Vidare befarar konsumentköpsutredningen att den vaga utformningen av den re- gel som utredningen har föreslagit kan komma att medföra besvärliga bedömningsfrågor.

För egen del kan jag inte finna utredningens undantagsregel nödvändig och berättigad. Som nämndes inledningsvis i avsnitt 2.3.1 är det i första hand avtalet mellan parterna som bestämmer vad uppdraget — tjänsten — skall gå ut på. Detta kan vara t. ex. att provisoriskt reparera ett fel hos en bil eller att lägga in en heltäckande matta i ett rum utan att över huvud taget fästa mattan vid golvet. Det kan vidare vara fråga om att måla en byggnad eller en sak på ett enkelt sätt. exempelvis utan sedvanlig underbe- handling. därför att konsumenten i det enskilda fallet inte behöver ett hållbart arbete och inte har några krav på arbetet från estetisk synpunkt. I sådana fall går själva tjänsten ut på en åtgärd som från allmän fackmässig synpunkt kanske inte ter sig tillfredsställande. Detta är emellertid en sak för sig. som kan få betydelse bl. a. när det gäller frågan om näringsidkaren skall anses skyldig att avråda konsumenten från att låta utföra den så beskaffade tjänsten. Jag återkommer strax till den frågan vid behandlingen av näringsidkarens omsorgsplikt. Uppdragets eller tjänstens innebörd bör däremot enligt min mening inte sammanblandas med frågan om det sätt på vilket tjänsten skall utföras. Det finns ingen anledning att efterge kravet på

Kraven på närings— idkarens prestation

Prop. 1984/85: 110 39

att tjänsten. sådan den har bestämts genom avtalet. skall utföras på ett fackmässigt tillfredsställande sätt. För den provisoriska reparationen skall inte användas ett tillvägagångssätt som enligt fackmässig bedömning är otjänligt eller olämpligt. Den löst inlagda mattan skall skäras till så att den passar rummets storlek. Det målningsarbete som har beställts skall utföras på ett sätt som för sådant arbete framstår som fackmässigt tillfredsställan- de.

Vad angår det av utredningen nämnda fallet att näringsidkaren har åtagit sig ett arbete "utanför sitt egentliga kompetensområde" vill jag framhålla att det enligt min mening saknas anledning att ge efter kravet på ett fackmässigt utförande av tjänsten sålänge uppdraget ligger inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Är det fråga om ett särskilt svårt arbete. bör näringsidkarens berättigade intressen vara tillgodosedda genom det mått av flexibilitet som ligger i begreppet "fackmässigt tillfreds- ställande". Detta begrepp medger självfallet hänsynstagande till sådana faktorer som uppdragets svårighetsgrad i allmänhet för näringsidkare i branschen.

Även i fall när tjänsten skall utföras av en praktikant eller lärling hos näringsidkaren bör det enligt min mening vara tillräckligt med att begrep- pet "fackmässigt tillfredsställande" ger ett visst utrymme för hänsynsta— gande till speciella omständigheter i det enskilda fallet. Näringsidkaren måste givetvis ge praktikanten eller lärlingen nödvändiga instruktioner, se till att arbetet organiseras på ett fackmässigt sätt. granska redskapens och materialets ändamålsenlighet samt i tillräcklig grad övervaka och kontrol- lera arbetet.

Jag anser alltså att det inte i något fall finns skäl att tillåta att tjänsten. sådan den har bestämts genom avtalet. utförs på annat än ett fackmässigt tillfredsställande sätt. Bestämmelsen om detta bör med andra ord vara tvingande till konsumentens förmån.

Avvikelser från kravet på ett fackmässigt tillfredsställande utförande bör. i den mån avvikelsen ger utslag på det slutliga resultatet av tjänsten. medföra att tjänsten anses felaktig (se avsnitt 2.4.1).

Det kan anses vara en allmän obligationsrättslig princip att en part i ett avtal är skyldig att visa omsorg vid uppfyllande av en förpliktelse som han har åtagit sig och att därvid i tillbörlig grad ta till vara även motpartens intressen. 1 förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument är näringsidkarens skyldighet i detta hänseende av särskilt stor betydelse. inte minst inom området för konsumenttjänster. Konsumenten saknar i allmänhet den kunskap och erfarenhet som krävs för att bedöma olika förhållanden av betydelse för avtalet och för att utföra det arbete som tjänsten avser. I stället har han befogad anledning att vänta sig nytta av att vända sig till näringsidkaren som fackman.

Näringsidkaren måste därför. i den utsträckning som sakens natur ford- rar. ställa sin sakkunskap och yrkeserfarenhet till konsumentens förfogan-

Kraven på närings- idkarens prestation

Prop. 1984/85: 110 40

de på så sätt att näringsidkaren med tillbörlig omsorg tar till vara konsu- mentens intressen. Detta bör i lagen slås fast som en andra grundläggande norm för näringsidkarens prestation.

Ett moment i denna omsorgsplikt är att näringsidkaren när det behövs bör samråda med konsumenten rörande tjänstens utförande m.m. Genom en sådan kommunikation mellan parterna. som även utredningen har lagt stor vikt vid. kan många tvister förebyggas. Av kravet på att näringsid- karen med tillbörlig omsorg skall ta till vara konsumentens intressen följer givetvis att näringsidkaren vid samråd med konsumenten bör ge denne lämpliga råd och vägledning i valsituationer.

En allmän bestämmelse rörande näringsidkarens omsorgsplikt och skyl- dighet att vid behov samråda med konsumenten bör kompletteras med särskilda regler för vissa praktiskt betydelsefulla situationer.

Detta gäller till en början det fallet att näringsidkaren som fackman finner att en tjänst med hänsyn till priset. värdet av föremålet för tjänsten eller andra särskilda omständigheter inte skttlle "löna sig" för konsumen- ten. För sådana fall bör. som utredningen har föreslagit med instämmande av praktiskt taget samtliga remissinstanser. i konsumenttjänstlagen tas in särskilda bestämmelser som ålägger näringsidkaren en skyldighet att av- råda konsumenten från att låta utföra tjänsten. Härtill bör. likaledes i enlighet med utredningens förslag. knytas särskilda regler som ålägger näringsidkaren att ta kontakt med konsumenten och inhämta dennes anvis— ningar när det under arbetets gång visar sig att tjänsten inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten eller att tjänsten kan bli betydligt dyrare för konsumenten än denne hade kunnat räkna med.

Som utredningen med instämmande av remissinstanserna har föreslagit bör vidare särskilda bestämmelser tas in i lagen om skyldighet för närings- idkaren att ta kontakt med konsumenten och inhämta dennes anvisningar i den praktiskt mycket betydelsefulla situationen att det under arbetets gång visar sig föreligga behov av s.k. tilläggsarbete. dvs. ytterligare arbete som inte kan anses omfattat av uppdraget men som lämpligen bör utföras i samband med detta. Även här är det fråga om ett åliggande för näringsid- karen som ligger inom ramen för den allmänna omsorgsplikten. Det måste nämligen från flera olika synpunkter vara ett intresse för konsumenten att bli underrättad om behovet av ett tilläggsarbete.

När det gäller tilläggsarbete uppkommer ytterligare dels frågan om nä- ringsidkarens skyldighet att utföra tilläggsarbetet. dels frågan om hans rätt att utföra tilläggsarbete i fall då konsumenten inte kan anträffas inom rimlig tid. Jag finner det ligga väl i linje med omsorgsplikten att näringsidkaren genom en särskild regel åläggs skyldighet att — på konsumentens begäran eller då denne inte kan anträffas utföra sådant tilläggsarbete som inte kan uppskjutas utan betydande risk för allvarlig skada för konsumenten. Enligt min mening bör man dock kunna avvara en mera generell bestäm- melse om skyldighet för näringsidkaren att utföra tilläggsarbete. En be-

Kraven på närings- idkarens prestation

Prop. 1984/85:110 41

stämmelse av detta slag. vilken föreslagits av utredningen. måste nämligen förses med sådana begränsningar att den. som även har framhållits under remissbehandlingcn. torde ha föga praktisk betydelse. Däremot bör lagen i enlighet med utredningens förslag innehålla regler som ger näringsidkaren en möjlighet att. när konsumenten inte kan anträffas. utföra tilläggsarbete inom en ram som kan antas överensstämma med konsumentens intressen.

Som ett utflöde av kravet på tillbörlig omsorg om konsumentens intres- sen skall näringsidkaren enligt utredningens förslag i vissa fall vara skyldig att utföra tjänsten på minst koxrmm'xkrävande .riill. Detta skall enligt förslaget gälla. om näringsidkaren har valfrihet när det gäller materialet till tjänsten eller något annat förhållande av betydelse för prisberäkningen. Ett undantag föreslås dock för det fall att annat kan anses avtalat på grund av konsumentens anvisningar. föremålet för tjänsten eller övriga omständig- heter.

Utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingcn kritiserats för att kunna leda till tillämpningssvårigheter och i vissa situationer till resultat som är ofördelaktiga för konsumenten. Här kan hänvisas till ytt- randen från Malmö tingsrätt. konsumentverket. allmänna reklamations- nämnden. Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges bygg- mästareförbund. Denna kritik är enligt min mening befogad. Bestämmelser av detta slag bör därför inte föras in i lagen. Som allmänna reklamations- nämnden har framhållit bör de synpunkter som ligger bakom utredningens förslag tillräckligt kunna beaktas inom ramen för reglerna om bestämman- de av priset för tjänsten.

Även i fall då näringsidkaren åsidosätter sin omsorgsplikt på ett sätt som ger utslag på det fysiska resultatet av tjänsten, bör i princip gälla att tjänsten anses felaktig. Så bör alltså vara fallet bl. a. om näringsidkaren har åsidosatt sin skyldighet att utföra visst tilläggsarbete. De förordade be— stämmelserna om avrådningsplikt bör dock sanktioneras på ett annat sätt. En tillämpning av reglerna om fel hos tjänsten framstår här som föga naturlig. Sanktionen bör i stället, i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit. i princip vara att näringsidkaren inte blir berät- tigad till ersättning för sådant arbete som han borde ha avrått konsumenten från att låta utföra. Jag återkommer närmare till detta i specialmotive- ringen.

2.3.3 Materialet till tjänsten

Mitt förslag: ] tjänsten ingår. om inte annat får anses avtalat. att nå- ringsidkaren skall tillhandahålla det material som behövs. Om annat inte får anses avtalat skall materialet vara av normalt god beskaffenhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (se betänkandets. 193—195).

Kraven på närings- idkarens prestation

Prop. 1984/85: 110 43

Remissinstanserna: ] huvudsak godtas utredningens förslag (se bil. 3 avsnitt 5). _

Skälen för mitt förslag: Beträffande sådana tjänster som skall omfattas av konsumenttjänstlagen torde det numera få anses vara gällande rätt att näringsidkaren skall tillhandahålla det material som behövs för tjänsten, om inte annat följer av parternas avtal. En bestämmelse av den innebörden bör tas tipp i lagen.

I princip bör det stå parterna fritt att träffa avtal om kvaliteten hos det material som näringsidkaren skall tillhandahålla. För det fall att inte annat får anses avtalat härom bör lagen emellertid innehålla en regel som innebär att materialet skall vara av normalt god beskaffenhet.

Inte sällan kan det vara ett uttalat önskemål från konsumentens sida att näringsidkaren. i syfte att priset skall hållas nere. använder material av en lägre kvalitet än vad som kan betraktas som normalt god. Som nyss nämndes bör det i princip stå parterna fritt att träffa avtal om en sådan lägre materialkvalitet. För att inte näringsidkaren skall kunna utnyttja denna avtalsfrihet på ett sätt som framstår som oskäligt mot konsumenten bör enligt utredningen föreskrivas att hänsyn får tas till ett avtalsvillkor om lägre materialkvalitet endast i den mån det med beaktande av priset och omständigheterna i övrigt är skäligt. Denna föreskrift har kritiserats av en del remissinstanser. som anser att den kan medföra oklarheter.

Som jag har framhållit i avsnitt 2.1.5 följer en i huvudsak motsvarande begränsning av avtalsfriheten av den allmänna förmögenhetsrättsliga gene- ralklausulen i 36 & avtalslagen. Enligt denna generalklausul kan ett avtals- villkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll. omständigheterna vid avtalets tillkomst. sena- re inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid prövningen enligt generalklausulen skall särskild hänsyn tas till om någon — t. ex. i egenskap av konsument — intar en underlägsen ställning i avtalsförhållan- det. Med hänsyn härtill är det enligt min mening inte påkallat att i detta sammanhang ta in en sådan bestämmelse som utredningen har föreslagit.

Om det material som näringsidkaren tillhandahåller avviker från vad som har avtalats eller — i den mån avtal om materialkvaliteten inte har träffats — från kravet på normalt god beskaffenhet. bör tjänsten naturligt- vis anses felaktig (se avsnitt 2.4.1). En särskild fråga i sammanhanget är emellertid i vad mån näringsidkaren skall hållas ansvarig även för sådana bristfälligheter m.m. i materialet som han varken märkt eller bort märka. Som utredningen har utvecklat närmare (betänkandet s. l94— l95') bör det inte komma i fråga att näringsidkaren härvidlag får ett lindrigare: ansvar än han Skulle ha haft som säljare av materialet. Näringsidkaren bör sålunda i princip ansvara för bristfälligheter m.m. i materialet oberoende av om han kan anses ha varit försumlig eller inte. Som jag återkommer till i det följande bör detta dock inte gälla fullt ut i fråga om näringsidkarens skyldighet att utge skadestånd till konsumenten på grund av fel hos tjäns- ten (se avsnitt 2.6.l).

Kraven på närings- idkarens prestation

Prop. 1984/85: 110 43

Det nu sagda har tagit sikte på situationen att materialet tillhandahålls eller anskaffas av näringsidkaren. Av de tidigare berörda kraven på att näringsidkaren skall utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfredsställande sätt och med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen följer emellertid att näringsidkaren har ett ansvar även för att sådant material som konsumenten skaffar till tjänsten är av en för ändamålet lämplig typ och godtagbar kvalitet. Det blir här fråga om en upplysningsplikt för näringsidkaren. vars åsidosättande kan komma att medföra att tjänsten skall anses felaktig.

2.3.4 [ak/tagande (n' .w'iker/tclslöreskrijier

Mitt förslag: Tjänsten får inte utföras i strid mot sådana författnings- föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säker- ställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag (.se betän- kandet s. 201—203).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se bil. 3 avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: 1 8 :$ konsumentköplagen finns särskilda. till konsumentens förmån tvingande bestämmelser om varor som inte är till- förlitliga från säkerhetssynpunkt. Paragrafen nämner tre fall då en sådan vara skall anses felaktig: l) Varan säljs i strid mot ett förbud enligt 4 & marknadsföringslagen t. ex. att saluhålla vara som på grttnd av sina egen- skaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. 2) Varan säljs eljest i strid mot förbud att saluhålla vara. vilket har meddelats i författning eller av myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att i övrigt hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhets- synpunkt. 3) Varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

Bestämmelserna i 8 & konsumentköplagen slår fast en tvingande mini- mistandard för varans tillförlitlighet från säkerhetssynpttnkt. De är alltså inte avsedda att tillämpas motsättningsvis. Även om något av de fall som nämns i dessa bestämmelser inte föreligger. torde varor som är otillfreds- ställande från säkerhetssynpunkt ofta vara att anse som felaktiga enligt de allmänna köprättsliga reglerna för felbedömningen.

Skyddet för konsumenterna till liv och hälsa måste naturligtvis ges högsta prioritet även inom konsumenttjänstområdet. l konsumenttjänstla- gen bör därför tas in vissa civilrättsliga bestämmelser som. i likhet med 8 & konsumentköplagen. slår fast krav som konsumenten alltid bör kunna ställa på en tjänst från säkerhetssynpunkt. Det skulle visserligen kunna sägas att de förut uppställda kraven på näringsidkaren att utföra tjänsten

Kraven på närings- idkarens prestation

Prop. 1984/85:110 44

på ett fackmässigt tillfredsställande sätt och att med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen självklart måste innebära att en tjänst aldrig får utföras så att den medför risk från säkerhetssynpunkt. Med hänsyn till de viktiga konsumentskyddssynpunkter som här gör sig gällande anserjag emellertid att det är befogat att mer preciserat ange de minimikrav i fråga om tjänstens beskaffenhet från säkerhetssynpunkt som bör följa av ansprå- ken på fackmässighet och omsorg. Inte minst viktigt är att härigenom slå fast en viss minsta säkerhetsstandard även när det gäller tjänster av provi- sorisk karaktär.

För det första bör det alltid krävas att en tjänst utförs i överensstäm- melse med föreskrifter som har meddelats i författning eller av myndighet väsentligen i syfte att säkerställa att föremålet för tjänsten skall vara tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. dvs. offentligrättsliga säkerhetsföre- skrifter. Sådana föreskrifter kan vara av skilda slag och röra olika områ— den. Jag får här hänvisa till specialmotiveringen och till utredningens betänkande s. 429—430.

En bestämmelse av den nu förordade innebörden motsvarar den regel i as" konsumentköplagen som inledningsvis redovisades under punkt 2. Det framstår som onödigt att därutöver föra in en bestämmelse som motsvarar den regel i 8 & konsumentköplagen som redovisades Linder punkt 3, dvs. en bestämmelse om att tjänsten skall utföras så att den inte medför uppenbar fara för konsumentens eller annans liv eller hälsa. Om detta är fallet. kan det nämligen inte råda någon tvekan om att näringsidkaren har åsidosatt kravet på ett fackmässigt tillfredsställande utförande eller sin omsorgs- plikt. Detta torde för övrigt ofta gälla även om säkerhetsbristen inte är så grav som nyss nämndes.

Jag avser att i ett senare avsnitt föreslå att 4 & marknadsföringslagen ändras så att det blir möjligt att enligt den bestämmelsen meddela förbud mot marknadsföring av tjänster som medför särskild risk för personskador m.m. (se avsnitt 2.112). 1 den bestämmelse i 8 s" konsumentköplagen som inledningsvis redovisades under punkt l föreskrivs att en vara skall anses felaktig. om den har sålts i strid mot ett förbud enligt 4 så marknadsförings- lagen. Enligt min mening bör motsvarande gälla enligt konsumenttjänstla- gen.

Den bestämmelse om iakttagande av säkerhetsföreskrifter som jag nu har förordat bör självfallet vara tvingande till konsumentens förmån. Avvi- kelser från den angivna säkerhetsstandarden bör medföra att tjänsten anses felaktig. Jag återkommer till den frågan i nästa avsnitt.

Kraven på närings- idkarens prestation

Prop. 1984/85: 110 45

2.4 Fel hos tjänsten

2.4.] Näringsidkarens resultamnsx'ar

Mitt förslag: Tjänsten skall anses felaktig. om resultatet av tjänsten avviker från vad som har avtalats eller från vad konsumenten annars har rätt att begära med hänsyn till de tidigare behandlade kraven på näringsidkarens prestation. Näringsidkaren skall dock inte svara för felet. om avvikelsen beror på något förhållande på konsumentens sida.

Utredningens förslag: Tjänsten skall leda till det resultat som har avtalats eller som konsumenten har haft anledning att räkna med (_se betänkandet s. l95—20l). Tjänsten skall anses felaktig. om utfört arbete eller använt material avviker från kraven på fackmässighet. omsorg. materialets bc- skaffenhet och iakttagande av offentligrättsliga säkerhetsföreskriftcr eller från kravet på att tjänsten skall leda till visst resultat. utom då avvikelsen beror på någon omständighet som är att hänföra till konsumenten (.se betänkandet s. 263—269).

Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser kritiserar de av utredning- en föreslagna reglerna om näringsidkarens resultatansvar (se bilaga 3 av— snitt 5'). De av utredningen föreslagna normerna för bedömningen av om tjänsten skall anses felaktig godtas dock i allt väsentligt (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: De avtal om arbete på lös sak eller på fast egendom o.d. som skall omfattas av den föreslagna konsumenttjänstlagen syftar principiellt till att näringsidkaren skall prestera och till konsumenten överlämna ett visst resultat av sitt arbete. Som exempel kan nämnas en tillbyggnad till konsumentens hus. en bil med fungerande bromsar och ett armbandsur med nytt glas.

Näringsidkaren anses enligt gällande rätt ha ett ansvar för att det resultat som åsyftas med tjänsten kommer konsumenten till godo. Innebörden av detta s.k. resultatansvar är främst att näringsidkaren i princip bär risken för att det åsyftade resultatet inte kan överlämnas till konsumenten. vare sig detta beror på brister i arbetet eller material eller på omständigheter utanför näringsidkarens kontroll, t. ex. olyckshändelser som förstör eller försämrar resultatet. I detta senare hänseende torde näringsidkarens resul- tatansvar väsentligen motsvara vad som gäller vid köp på grund av att säljaren "står faran" för godset. enligt huvudregeln fram till avlämnandet av godset.

Vad som nu har i korthet redovisats utgör f.n. dispositiv rätt. vilket skulle innebära att parterna i princip kan komma överens om en annan fördelning av riskerna för att det åsyftade resultatet inte kan uppnås eller för att det av en eller annan anledning förstörs eller försämras. Principen om avtalsfrihet i detta avseende mäste emellertid numera anses kraftigt inskränkt när det gäller konsumentförhållanden genom ett viktigt avgöran-

F el hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 46

de av marknadsdomstolen i slutet av är 1979 (MD 1979: 17. Ko../AB Skånska Cementgjuteriet"). Till bedömande i det ärendet. som gällde tillämpning av 197] års zwtalsvillkorslag. förelåg bl.a. ett avtalsvillkor avseende byggnadsentrcprenader enligt vilket faran för skada på entrepre- naden genom "krig. uppror. upplopp. mordbrand. sabotage. allmänfarlig ödeläggelse. naturkatastrof eller därmed jämförlig omständighet” överväl- tradcs på beställaren/konsumenten. Marknadsdomstolen fann att disposi- tiv entreprenadrätt fick anses innebära att entreprenören "står faran" för skador på entreprenaden på grund av olyckshändelser intill dess att entre- prenaden avlämnas eller annars tas i bruk av beställaren. Med hänsyn till att det ifrågavarande avtalsvillkoret sålunda utsade motsatsen till vad som skulle gälla enligt dispositiv rätt slog marknadsdomstolen fast att villkoret fick anses vara oskäligt mot konsumenterna. Företaget förbjöds därför vid vite att använda ett villkor av detta slag vid erbjudande av byggnads-entre- prenader till konsumenter för enskilt bruk.

Självfallet bör det ansvar för resultatet av tjänsten som alltså kan sägas utgöra ett huvudmoment i näringsidkarens förpliktelser komma till uttryck i konsumenttjänstlagen. Detta är också innebörden av utredningens för- slag. Rcmissutfallct visar emellertid att de av utredningen föreslagna be- stämmelserna om resultatansvaret kan ge upphov till vissa missförstånd. Regleringen bör därför ges en något annan utformning än den som utred- ningen har föreslagit.

Innan jag går närmare in på detta vill jag för att undanröja alla missför- stånd framhålla att frågan om näringsidkarens ansvar för resultatet av tjänsten endast gäller ansvaret för produkten av näringsidkarens arbete och det material som har använts. Den gäller alltså inte ansvaret för den sak eller den egendom i övrigt på vilken det ifrågavarande arbetet skall utföras. dvs. föremålet för tjänsten. Frågan om näringsidkarens ansvar för skador på föremålet för tjänsten — vilka i och för sig kan vara en följd av utförandet av tjänsten — behandlas i ett senare avsnitt om näringsidkarens skadeståndsskyldighet (avsnitt 2.6).

Vilket resultat som näringsidkaren skall prestera är en ren avtalsfråga. som sammanfaller med vad den aktuella tjänsten går ut på. Huset skall målas gult. TV-apparaten skall förses med ett nytt bildrör. En ny glasruta skall sättas in i ett fönster. Bilens bromsar skall sättas i sådant skick att de godkänns vid kontrollbesiktning.

Särskilt vid avtal om reparationsarbeten är avtalet ofta uppbyggt i två "steg”: näringsidkaren skall först undersöka vad som är orsaken till att ett föremål inte fungerar för sitt ändamål för att därefter. om felet kan lokali- seras. avhjälpa detta. Motsvarande kan gälla även vid vissa andra tjänster. Brunnsborraren skall söka efter vatten på konsumentens tomt och. om en godtagbar vattenådcr anträffas. borra en brunn åt konsumenten. Avtal av denna typ är att förstå på det sättet att näringsidkaren har presterat det resultat som han skall åstadkomma även om felet inte kan lokaliseras eller

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 1l0 47

om något vatten inte kan anträffas. förutsatt att han har gjort vad som fordras av honom för att lokalisera felet eller finna en vattenåder. En helt annan situation föreligger naturligtvis. om näringsidkaren har eller kan anses ha förpliktat sig att åstadkomma ett mera kvalificerat resultat. t. ex. att det föremål som skall repareras åter skall fungera för sitt ändamål eller att konsumenten skall få en vattenförande brttnn på sin tomt. Avtalet är då inte längre att uppfatta som uppbyggt i de två nyss nämnda "stegen".

Utredningens förslag om att tjänsten skall leda till ett visst resultat för tanken till att det skall vara fråga om ett för konsumenten positivt resttltat. Detta synes dock mindre träffande för det fallet att näringsidkaren inte har gjort ett sådant kvalificerat åtagande som jag nyss berörde. Enligt min mening är det bl.a. av denna anledning lämpligare att behandla spörsmålet om näringsidkarens ansvar för resultatet av tjänsten som en fråga om vad som utgörfcl st tjänste/t.

För att reglera näringsidkarens ansvar för resultatet behövs då till en början bestämmelser i följande hänseenden. Det måste slås fast vad konsu- menten har rätt att fordra av resultatet, dvs. normen för bedömningen av om tjänsten är felaktig. Vidare mäste av regleringen framgå vilka orsaker till en avvikelse från denna norm som näringsidkaren har att svara för. Därigenom avgörs bl.a. vem av parterna som bör bära risken för att resultatet förstörs eller försämras på grund av olyckshändelser o.d. som inte kan hänföras till någon av parterna. dvs. vem av dem som i detta sammanhang "står faran" för resultatet av tjänsten.

Avbetydelse för vad konsumenten har rätt att fordra av resultatet bör vara bl.a. uppgifter som har lämnats av näringsidkaren i samband med marknadsföring av tjänsten. Den frågan behandlas i följande avsnitt (2.4.3).

Ytterligare krävs bestämmelser om vilken tidpunkt som skall vara avgö- rande vid bedömningen av om resultatet är behäftat med fel. Den frågan behandlas i avsnitt 2.4.3. Frågan om verkan av garantier behandlas i avsnitt 2.4.4.

När det gäller normen för bedömningwt av resultatet bör det slås fast att konsumenten under alla förhållanden. oavsett vad avtalet går ut på. skall kunna fordra ett sådant resultat som bör följa av att tjänsten utförs i enlighet med de förut behandlade kraven på näringsidkarens prestation. Dessa är att tjänsten skall utföras på ett fackmässigt tillfredsställande sätt (.se avsnitt 2.3.2). att material som näringsidkaren tillhandahåller skall vara av den beskaffenhet som har avtalats eller. om något avtal inte har träffats i detta hänseende. av normalt god beskaffenhet (se avsnitt 2.3.3). att tjäns— ten skall utföras i överensstämmelse med vissa offentligrättsliga säkerhets- föreskrifter (se avsnitt 2.3.4) och att näringsidkaren skall med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen i övrigt. varvid han bl. a. skall iaktta sin skyldighet att utföra visst tilläggsarbete (se avsnitt 2.3.2).

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 48

Det nu sagda utgör alltså de minimikrav som konsumenten alltid skall kunna ställa i fråga om resultatet av tjänsten. Därutöver skall konsumenten givetvis ha rätt att kräva att resultatet motsvarar vad som eventuellt har avtalats rörande resultatet i det enskilda fallet. Det kan här vara fråga om uttryckligen avtalade anspråk på resultatet eller anspråk som följer av en tolkning av avtalet. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

! utredningens förslag har tagits upp en särskild bestämmelse av inne- börd att man vid bedömningen av resultatet får ta hänsyn till förbehåll av typen ”provisoriskt utförande" eller så gott det går" endast i den mån det är skäligt. Med hänsyn till vad som tidigare har sagts om de grundläg- gande krav som konsumenten alltid —— vid sidan av vad som kan anses avtalat i det enskilda fallet — skall kunna ställa i fråga om resultatet av tjänsten kan jag inte finna behov av en sådan särskild bestämmelse.

Utredningen har vidare föreslagit en uttrycklig regel om att resultatet av tjänsten skall ha normal hållbarhet. En sådan regel säger emellertid enligt min mening inte mer än vad som måste anses följa redan av de krav som konsumenten i enlighet med det tidigare anförda har rätt att ställa på resultatet av tjänsten. Jag anser därför att man kan undvara även en regel av detta slag.

Jag övergår härefter till frågan om näringsidkarens ansvar för olika orsaker till att resultatet av en tjänst avvikcrjrån vad kOIISlHTWHft-W har rätt att kräva.

Det är då till en början klart att näringsidkaren måste svara för sådana orsaker till en avvikelse som ligger på hans sida i avtalsförhällandct. Detta gäller främst brister i arbete. material och omsorg om konsumentens intressen. vare sig bristen beror på näringsidkaren personligen. på någon av hans anställda eller på någon självständig företagare som han har anlitat såsom materialleverantör eller underentreprenör e.d.

Näringsidkaren bör vidare svara för sådana orsaker till en avvikelse som inte kan hänföras till vare sig näringsidkaren eller konsumenten, utan som från den synpunkten är att betrakta som "rena olyckshändelser” (våda- händelser). Näringsidkaren bör alltså ”stå faran" för resultatet när det gäller bedömningen av om tjänsten är behäftad med fel. Detta torde över- ensstämma med vad som utgör gällande dispositiv rätt på området och kan i själva verket sägas utgöra kärnan i näringsidkarens resultatansvar. Om näringsidkaren inte bar risken för att resultatet förstörs eller försämras på grund av sådana tillfälliga omständigheter som här avses. skulle det nämli- gen i praktiken innebära att hans förpliktelser inte gick längre än att med iakttagande av omsorg och fackmässighet eftersträva det med tjänsten åsyftade resultatet.

De händelser som det här kan vara fråga om är t. ex. att en plötslig regnskur skadar den nymålade ytan på konsumentens hus innan målnings- arbetet avslutats. att en storm förstör eller skadar den brygga som nän'ngs- idkaren håller på att bygga eller att en annan kund vid besök i näringsidka-

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85:110 49

rens verkstad genom någon åtgärd skadar resultatet av det arbete som näringsidkaren har utfört. Det kan också vara fråga om uppsåtlig skadegö- relse o.d. av en utomstående. Näringsidkaren bör svara även för händelser och omständigheter av typen ”force majeure". i den mån en sådan händel- se eller omständighet invcrkar på resultatet så att detta avviker från vad konsumenten i enlighet med det tidigare anförda har rätt att kräva.

Innebörden av att näringsidkaren bär risken för avvikelser hos resultatet som beror på sådana händelser och omständigheter som nu har nämnts är att konsumenten på grund av avvikelsen kan göra olika felpåföljder gällan- de. om näringsidkaren inte före den tidpunkt som är avgörande för felbe- dömningen (se avsnitt 2.4.3) undanröjer avvikelsen och sålunda presterar ett felfritt resultat. Frågan om näringsidkarens skadeståndsskyldighet när tjänsten är felaktig på denna grund behandlas senare (avsnitt 2.6.l). Jag återkommer också till frågan om konsumentens skyldighet att betala för bl.a. material som i ett sådant fall har förstörts eller skadats (avsnitt 2.8.2).

Näringsidkaren bör däremot inte drabbas av något ansvar för fel hos tjänsten. när felet beror på något förhållande på konsumentens sida. Hit hör i första hand sådana omständigheter som vårdslöshet eller försum— melse hos konsumenten. Vad som i övrigt kan vara att hänföra till förhål- landen på konsumentens sida beror delvis på omständigheterna i det ett- skilda fallet. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

2.4.2 Näringsidkare/ts ansvar för uppgifter vid marknadxföringen

Mitt förslag: Tjänsten skall anses felaktig. om resultatet inte överens— stämmer med sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av tjäns- tens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som näringsidkaren har läm- nat vid marknadsföring. Detsamma skall gälla. om uppgifterna har lämnats av någon annan näringsidkare eller av en branschorganisation e.d. för näringsidkarens räkning eller om uppgifterna har lämnats av en materialleverantör eller någon annan i tidigare led. Tjänsten skall vidare anses felaktig. om näringsidkaren har underlåtit att lämna konsumenten viktigare information om tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet.

Utredningens förslag: Beträffande näringsidkarens ansvar för uppgifter om tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som har lämnats av honom själv överensstämmer utredningens förslag i huvudsak med mitt förslag. För uppgifter som har lämnats av någon annan skall näringsid- karen däremot enligt utredningens förslag svara endast om han har hänfört sig till uppgiften. t. ex. genom att hänvisa till den. Även enligt utredningens förslag skall näringsidkaren svara för underlåtenhet att lämna konsumen- ten viktigare information (.se betänkandet s. l47—164).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak (se bil. 3 avsnitt 4).

4 Riksdagen [984/85. 1 saml. Nr 110"

Fel hos tjänster)

Prop. 1984/85: 110 50

Skälen för mitt förslag: Enligt 7 5 första stycket konsumentköplagen skall en vara anses felaktig, om säljaren vid köpet eller på varans förpack- ning eller i annonser eller andra meddelanden som är avsedda att komma till allmänhetens eller köparens kännedom har lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning och denna uppgift kan antas ha inverkat på köpet. Med vilseledande uppgift avses även en direkt oriktig uppgift.

Som jag tidigare har sagt (se avsnitt 2. l .4) bör konsumenttjänstlagen, i likhet med konsumentköplagen. innehålla särskilda regler om näringsid- karens ansvar för uppgifler som han själv har lämnat vid marknads— föringen av en tjänst. Detta ansvar bör, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller enligt konsumentköplagen. avse uppgifter om tjänstens beskaffenhet och ändamålsenlighet. En förutsättning för att näringsidkaren skall bli ansvarig för sådana uppgifter bör. liksom enligt 7 & konsumentköp- lagen, vara att uppgifterna kan antas ha haft någon inverkan på avtalets tillkomst eller innehåll.

Det synes mindre lämpligt att ansvaret för konsumenttjänsternas del anknyts till oriktiga eller vilseledande uppgifter. så som har skett. i fråga om konsumentköp. En skillnad är nämligen att frågan huruvida resultatet av en tjänst överensstämmer med uppgifter som har lämnats vid marknadsfö- ringen intc kan avgöras redan när avtalet ingås utan först när tjänsten har utförts. En lagtekniskt lämpligare lösning är att i stället betrakta uppgif- terna som om de utgjorde en del av innehållet av avtalet mellan parterna.

De uppgifter om tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som när- ingsidkaren har lämnat i samband med avtalets tillkomst eller i övrigt vid marknadsföring av tjänsten kommer därmed att bli bestämmande för vad konsumenten kan kräva i fråga om tjänstens beskaffenhet. Detta innebär att näringsidkarens ansvar för marknadsföringsuppgifter som han själv har lämnat kommer att ha en mycket nära anknytning till de regler om närings- idkarens resultatansvar som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 2.4.1). 1 realiteten är det fråga om att slå fast vad som i det enskilda fallet skall anses avtalat mellan parterna beträffande tjänstens beskaffenhet i kvalita- tivt hänseende. Jag anser det därför naturligt att även marknadsföringsan- svaret kommer till uttryck som ett ansvar för resultatet av tjänsten på så sätt att tjänsten skall anses felaktig. om resultatet av denna inte överens- stämmer med en sådan uppgift rörande tjänstens beskaffenhet eller ända- målsenlighet som näringsidkaren i enlighet med det tidigare sagda har att svara för.

En förutsättning för näringsidkarens ansvar bör givetvis vara att den bristande överensstämmelsen mellan uppgifterna och resultatet av tjänsten inte beror på konsumenten eller något förhållande på dennes sida. Liksom gäller enligt konsumentköplagen bör näringsidkaren även ha möjlighet att undgå ansvar för en viss uppgift genom att i tid tydligt rätta denna.

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 5]

Jag övergår härefter till frågan om näringsidkurwzs ans-varför uppgifter som någon annan har lämnat och som är av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Som exempel på sådana uppgifter kan nämnas att en tillverkare av ett tvättmedel marknadsför detta under påstående att det är särskilt lämpligt för rengöring av skinnplagg eller att en tillverkare av energibesparande utrustning utlovar särskilt stora besparingar. Uppgifter som är av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet eller ändamålsenlighet kan också tänkas vid marknadsföring som sker genom s. k. faekkedjor eller andra organisationer för samverkan mellan näringsidkare.

Enligt 7 & andra stycket konsumentköplagen skall en vara anses felaktig, om en oriktig eller vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning som kan antas ha inverkat på köpet har lämnats av varans tillverkare eller någon annan som i ett tidigare säljled har tagit befattning med varan. Detta gäller dock endast under förutsättning att säljaren har åberopat uppgiften eller. trots att han insett eller uppenbarligen bort inse att uppgiften var oriktig eller vilseledande. har underlåtit att tydligt rätta uppgiften.

Även när det gäller konsumenttjänster bör näringsidkaren enligt min mening åläggas ett ansvar för sådana uppgifter som vid marknadsföring har lämnats av någon annan än näringsidkaren själv och som är av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Ansva- ret bör till en början omfatta uppgifter som har lämnats av en annan näringsidkare. t. ex. en reklambyrå. eller av en branschförening eller liknande organisation under sådana förhållanden att det kan anses ha skett för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren bör också svara för uppgifter som har lämnats av en leverantör av material till tjänsten eller av någon annan i ett tidigare omsättningsled. t. ex. en tillverkare eller importör av sådant material. Naturligtvis avses här endast leverantör. tillverkare. im- portör e.d. av material som tillhandahålls av näringsidkaren eller av någon som han bör anses svara för. Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringen.

På samma sätt som i fråga om näringsidkarens ansvar för egna uppgifter bör hans ansvar för uppgifter som vid marknadsföring har lämnats av någon annan komma till uttryck på så sätt att tjänsten anses felaktig. om resultatet av denna inte överensstämmer med de uppgifter som har lämnats av en materialleverantör e.d. En förutsättning för näringsidkarens ansvar bör dock även i detta fall vara att uppgiften kan antas ha inverkat på avtalet mellan näringsidkaren och konsumenten och att den bristande överens- stämmelsen inte beror på något förhållande på konsumentens sida. Nä- ringsidkaren bör också kunna undgå ansvar, om uppgifterna i tid rättas av honom själv eller av den som har lämnat dem.

Enligt utredningens förslag skall en ytterligare förutsättning för närings- idkarens ansvar för uppgifter som har lämnats av materialleverantörer

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 5 ts)

m. fl. vara att näringsidkaren har hänfört sig till en sådan uppgift. Med detta åsyftas i huvudsak detsamma som då det i 7 få andra stycket konsu- mentköplagen krävs att säljaren har åberopat en uppgift av t. ex. en tillverkare.

lnom tjänsteområdet torde näringsidkaren emellertid. i sin egenskap av fackman på ett i regel begränsat yrkesområde. normalt kunna skaffa sig en relativt god kännedom om den marknadsföring som bedrivs av materialle- verantörer m. fl. och som avser sådant material m.m. som näringsidkaren använder vid utförande av tjänster inom sitt fack. Detsamma gäller i fråga om sådan marknadsföring som bedrivs genom branschorganisationer o.d. Jag anser därför att det inte kan innebära någon större belastning för näringsidkaren att han åläggs ett generellt ansvar för sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsen- lighet som vid marknadsföring har lämnats av materialleverantörer m. 11. Detta bör gälla även i fall då näringsidkaren till äventyrs inte haft känne- dom om den ifrågavarande uppgiften. Som konsumentköpsutredningen har framhållit i sitt remissyttrande (se bil. 3 avsnitt 4.8) får det — i valet mellan näringsidkaren och konsumenten — anses ligga närmare till hands att låta näringsidkaren bära följderna av en oriktig eller vilseledande uppgift som har lämnats i exempelvis en materialleverantörs marknadsföring.

Något krav på att näringsidkaren skall ha hänfört sig till den aktuella uppgiften bör därför inte ställas upp. En tillräcklig begränsning av närings— idkarens ansvar ligger enligt min mening i de kravjag nyss har förordat om att det skall vara fråga om en uppgift som kan antas ha inverkat på avtalet och att uppgiften inte i tid har rättats.

] ett senare avsnitt (2.7) kommer jag att ta upp frågan om vilket ansvar materialleverantörer m. fl. själva bör ha gentemot konsumenten för orik- tiga eller vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet eller ändamålsenlighet.

Om man i enlighet med det sagda ålägger näringsidkaren ett ansvar för uppgifter som har lämnats av någon annan än honom själv. uppkommer frågan om näringsidkaren bör ha lagstadgad rätt att i sin tur vända sig med anspråk mot den som har lämnat en oriktig eller vilseledande uppgift som näringsidkaren har fått ansvara för. Som jag har sagt i avsnitt 2.1.7 finns det emellertid inte anledning att nu överväga regressregler av det nämnda slaget särskilt för konsumenttjänsternas del. Tills vidare får frågan om näringsidkarens rätt att göra gällande anspråk mot sin leverantör e.d. bedömas enligt de regler som gäller f.n.

Det återstår att ta ställning till frågan om n("iringsidkarens ansvarför underlåtenhet att lämna vissa uppgifter vid marknadsföringen av en tjänst. Som jag tidigare har framhållit är konsumenten inför ett avtal om en tjänst i hög grad hänvisad till den information rörande tjänstens beskaffenhet och ändamålsenlighet som han får av främst näringsidkaren. Det är därför angeläget att denne inte enbart åläggs ett ansvar för sådana uppgifter som faktiskt har lämnats i de nämnda hänseendena. Näringsidkaren bör också

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 53

vara skyldig att härvidlag ge konsumenten tillräcklig information redan innan avtalet har kommit till stånd. så att konsumenten har så bra förlit- sättningar som möjligt att på förhand bedöma vilket resultat som han kan få ut av det ifrågasatta avtalet.

Som framgår av vad jag tidigare har sagt bör reglerna om näringsid- karens marknadsföringsansvar avgränsas till att avse uppgifter rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Näringsidkarens skyldighet att före avtalets träffande lämna konsumenten information bör därför omfatta sådana förhållanden rörande tjänstens beskaffenhet eller ända- målsenlighet som enligt vad näringsidkaren har insett eller bort inse var av betydelse för konsumenten.

För att näringsidkarens ansvar för underlåtenhet att lämna information inte skall bli alltför vidsträckt bör även i detta sammanhang krävas att underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet. Upplysningsplikten bör å andra sidan inte begränsas till enbart förhållanden som näringsidkaren för sin del faktiskt har ägt kännedom om. Av en näringsidkare som yrkes- mässigt utför tjänster åt konsumenter bör man kunna kräva att han är aktiv för att skaffa sig kunskaper av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet och lämplighet för olika ändamål. En regel om upplysnings- plikt för näringsidkaren bör därför omfatta även sådana förhållanden som näringsidkaren bort känna till.

Också en bestämmelse om näringsidkarens civilrättsliga ansvar för un- derlåtenhet att lämna konsumenten tillräcklig information rörande tjäns- tens beskaffenhet eller ändamålsenlighet bör enligt min mening utformas som en regel om fel hos tjänsten.

2.4.3 Tidpunkten för bedömningen av om tjänsten ('irfelaktig

Mitt förslag: Frågan om tjänsten är felaktig skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades eller. om det har inträffat en försening på grund av något förhållande på konsumen- tens sida. då uppdraget annars skulle ha avslutats. Näringsidkaren skall dock svara även för fel som uppkommer senare och som beror på avtalsbrott från hans sida.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 251 —262 och 270—272).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i allmänhet (se bil. 3 avsnitt 8 och 9).

Skälen för mitt förslag: Somjag har nämnt i avsnitt 2.4.1 behövs särskil- da bestämmelser om den tidpunkt till vilken bedömningen av frågan huru- vida tjänsten är felaktig skall hänföra sig. Genom bestämmelser av detta innehåll dras framför allt en gräns i tiden för näringsidkarens ansvar för sådana försämringar av tjänstens resultat som inte är att hänföra till någon

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: NO 54

av parterna. dvs. som beror på vad som i föregående avsnitt har kallats rena olyckshändelser. Med ett annat uttryckssätt kan man därför också säga att det är fråga om tidpunkten för övergången av ”faran" för resulta- tet från näringsidkaren till konsumenten.

Huvudregeln bör enligt min mening vara att frågan huruvida tjänsten är felaktig skall avgöras med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades. En sådan regel ter sig naturlig för de flesta fall (jfr 17 och 44 && köplagen).

En central fråga är naturligtvis vad som skall fordras för att uppdraget skall anses avslutat. Någon allmän regel om detta torde dock inte behövas. Även utan en uttrycklig regel är det tydligt att uppdraget i allmänhet skall anses avslutat vid den tidpunkt då konsumenten har fått klart för sig att näringsidkaren har utfört tjänsten. Har parterna avtalat om en formell slutbesiktning. bör uppdraget naturligtvis inte anses avslutat förrän besikt- ningen har ägt rum. 1 andra fall får bedömningen göras med hänsyn till de förhållanden under vilka tjänsten utförs. Jag återkommer närmare till detta i specialmotiveringen.

En särskild situation föreligger dock då tjänsten avser en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av den- ne. Näringsidkaren har då större möjligheter än konsumenten att avvärja olyckstillbud och att minska omfattningen av skador på egendomen. Upp- draget bör därför i detta fall inte anses avslutat förrän saken har kommit (åter) i konsumentens besittning. En regel av detta innehåll bör tas in i lagen.

Denna regel bör givetvis gälla även i fall då näringsidkaren ombesörjer att föremålet för tjänsten. sedan denna har slutförts. transporteras till konsumenten eller till någon plats som denne har anvisat. Bl. a. med hänsyn till att en näringsidkare generellt sett har större anledning än en enskild konsument att teckna en försäkring som täcker skador under transporten bör näringsidkaren i denna situation bära risken för att resulta— tet av tjänsten förstörs eller försämras under transporten (jfr ||, l7 och 44 så köplagen). En lösning som innebär att en näringsidkare som ombe- sörjer transporten står ansvaret för denna risk medför i den praktiska tillämpningen också den fördelen att det inte blir nödvändigt att utreda huruvida ett visst fel har uppstått under transporten eller förelegat redan dessförinnan.

Huvudregeln om att den tidpunkt då uppdraget avslutades skall vara avgörande för felbedömningen bör emellertid inte vara tillämplig. om det sedan näringsidkaren har utfört tjänsten -— inträffar en försening på grund av någon omständighet som är att hänföra till konsumenten. ] ett sådant fall bör tidpunkten för felbedömningen i stället vara den då uppdraget annars skulle ha avslutats. Näringsidkaren bör alltså vid en sådan förse- ning i princip inte svara för ctt fel som uppkommer därefter. Risken för att resultatet förstörs eller försämras genom rena olyckshändelser bör med

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85:110 55

andra ord i detta fall övergå från näringsidkaren till konsumenten när uppdraget skulle ha avslutats om förseningen inte inträffat (jfr 37 och 44 åå köplagen).

En del remissinstanser har ansett att en undantagsrcgel av detta slag inte bör gälla när tjänsten avser en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne. Enligt dessa remissinstanser bör i ett sådant fall den avgörande tidpunkten för felbedömningen även i förseningssituationen vara den då saken har kommit i konsumentens be- sittning.

En sådan ordning skulle emellertid innebära att näringsidkaren i åtskilli- ga fall kunde få bära risken för att resultatet förstörs eller försämras på grund av rena olyckshändelser ända fram till den tidpunkt då han kan sälja saken med stöd av den särskilda lagstiftningen om rätt att sälja saker som inte har hämtats. Detta är enligt min mening inte rimligt. Jag anser därför att tidpunkten för felbedömningen bör, när det har inträffat en försening med uppdragets avslutande på grund av något förhållande på konsumen- tens sida. vara den då uppdraget annars skulle ha avslutats. även om tjänsten avser en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne. En annan sak är att näringsidkaren i detta läge bör vara skyldig att i skälig omfattning ta vård om saken sålänge den befinner sig i hans besittning.

En särskild fråga är vad som skall gälla, om en försämring av resultatet på grund av avtalsbrott på näringsidkarens sida uppkommer efter den tidpunkt då uppdraget har avslutats eller skulle ha avslutats.

Somjag nyss nämnde bör näringsidkaren vara skyldig att i skälig omfatt- ning ta vård om föremålet för tjänsten. Vårdplikten bör bestå även om det efter tjänstens utförande har inträffat en försening på grund av någon omständighet som är att hänföra till konsumenten. Om resultatet då. efter den tidpunkt när uppdraget annars skulle ha avslutats. går om intet eller försämras till följd av att näringsidkaren åsidosätter sin vårdplikt. synes det mig rimligt att näringsidkaren får svara för detta enligt reglerna om fel hos tjänsten. Detsamma bör gälla om resultatet av tjänsten sedan uppdra- get har avslutats går om intet eller försämras på grund av att näringsid- karen försummar att ge konsumenten nödvändiga instruktioner, (. ex. om att en nyreparerad motor skall köras försiktigt eller om att ett nylackerat golv inte får beträdas under en viss tid.

Jag förordar därför att näringsidkaren skall svara för en försämring av tjänstens resultat som uppkommer efter den tidpunkt då uppdraget har avslutats eller skulle ha avslutats. om försämringen beror på avtalsbrott från hans sida (jfr 44 & köplagen). 1 så fall bör tjänsten anses felaktig.

De bestämmelser om tidpunkten för felbedömningen som jag nu har förordat bör vara tvingande till konsumentens förmån.

l-"el hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 56 2.4.4 Näringsidkarens anxi'arför tidxbextiintcla garantier Mitt förslag: Har näringsidkaren lämnat en tidsbestämd garanti beträf-

fande resultatet av tjänsten. skall tjänsten anses felaktig om det utfästa resultatet försämras under garantitiden. Näringsidkaren är dock fri från ansvar enligt garantin. om han kan göra sannolikt att försämringen beror på en ren olyckshändelse eller på vanvård o.d.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 274—276).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i allt väsentligt av re- missinstanserna. Sveriges advokatsamfund. näringslivsorganisationerna och handelskamrarna anser dock att förslaget lägger ett alltför långtgående ansvar på näringsidkaren (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: Vid konsumenttjänster är det — liksom vid konsumentköp — mycket vanligt att näringsidkaren lämnar en garanti för sin prestation.

Någon definition av termen garanti finns inte i gällande lagstiftning. Vid konsumentköplagens tillkomst tog föredragande statsrådet avstånd från tanken på att genom civilrättsliga regler söka bestämma innebörden av detta uttryck. Han påpekade i samband härmed att generalklausulerna i marknadsföringslagen och 1971 års avtalsvillkorslag ger möjlighet att ingri- pa mot en vilseledande användning av termen garanti. Jag ansluter mig till den bedömningen även när det gäller garantier inom konsumenttjänstom- rådet.

l konsumenttjänstlagen bör däremot. såsom också har skett i konsu- mentköplagen, tas in vissa klarläggande bestämmelser om de civilrättsliga Verkningarna av att näringsidkaren lämnar en garanti Linder viss tid beträf- fande resultatet av tjänsten. Sådana tidsbestämda garantier är den i prakti- ken vanligast förekommande typen av garantier och den som i allmänhet avses när man talar om att garanti lämnas för en tjänst. t. ex. ett repara- tionsarbete.

En tidsbestämd garanti har sedan länge ansetts ha en viktig verkan i bevishänseende. Bevisbördan för att en vara eller en tjänst är felaktig anses normalt ligga på den av parterna som har varan resp. resultatet av tjänsten i sin besittning. Har konsumenten mottagit varan eller har uppdra- get avslutats. är det följaktligen konsumenten som måste styrka att varan eller tjänsten är felaktig. Om annat inte har avtalats eller följer av de tidigare berörda reglerna om säljarens resp. näringsidkarens ansvar för senare uppkommet fel. åligger det då konsumenten att visa att felet förelåg redan vid den tidpunkt som normalt är avgörande för felbedömningen. dvs. den då varan avlämnades eller uppdraget avslutades. Har en tidsbestämd garanti lämnats. medför den emellertid att bevisbördan kastas om. Garan- tin anses nämligen ge grund för ett rättsligt antagande - en s. k. presum-

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 57

tion — av att ett fel som framträder under garantitiden förelåg redan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen. För att säljaren eller näringsidkaren skall undgå det ansvar som därmed faller på honom måste han visa att felet har uppkommit senare och beror på konsumenten eller på en olyckshändelse.

Att en tidsbestämd garanti har denna verkan i bevishänseende har för konsumentköpens del fått en uttrycklig reglering i IO & konsumentköpla- gen. Med hänsyn till att det ofta kan vara svårt för säljaren att lägga fram utredning om vad som har inträffat under tid då köparen har haft varan i sin besittning behöver säljaren enligt den nämnda bestämmelsen dock inte prestera full bevisning beträffande felets uppkomst. Det räcker att han gör sannolikt att felet beror på en sådan omständighet som han inte svarar för. Enligt min mening bör de principer som dessa regler ger uttryck för gälla även för konsumenttjänsternas del. Motsvarande regler bör därför tas in i konsumenttjänstlagen.

Av 10 å konsumentköplagen följer ytterligare en viktig rättsverkan av en tidsbestämd garanti. 1 bestämmelsen fastslås nämligen att en avvikelse från garantin medför att varan skall anses felaktig, även om ett fel inte annars föreligger enligt lagen. Härigenom klargörs att konsumenten vid en avvikelse från garantin kan åberopa såväl köplagens allmänna dispositiva felregler som konsumentköplagens tvingande regler om påföljder vid fel.

När det gäller frågan huruvida en motsvarande verkan bör tilläggas tidsbestämda garantier avseende konsumenttjänster ställer sig saken vis- serligen något annorlunda. Som jag inledningsvis har berört (avsnitt 2.1.5) bör nämligen reglerna om påföljder för fel hos tjänsten i sin helhet vara tvingande till konsumentens förmån. En bestämmelse om att en avvikelse från garantin skall anses utgöra fel hos tjänsten får därmed en strängare innebörd än enligt den motsvarande bestämmelsen i 10 så konsumentköpla- gen. Som utredningen har varit inne på skulle emellertid tillämpningen av regelsystemet bli alltför komplicerad. om näringsidkaren tilläts att i sam- band med en garanti friskriva sig från vissa påföljder avseende sådana avvikelser från garantin som inte kunde anses utgöra fel enligt lagens tvingande felregler. I såfall skulle nämligen olika påföljdssystem kunna bli tillämpliga beroende på om näringsidkaren ansvarar enligt garantin eller enligt de allmänna felreglerna. Jag föreslår därför att man också i konsu- menttjänstlagen för in en bestämmelse om att avvikelser från en garanti skall anses utgöra fel.

Som utredningen ingående har redovisat i betänkandet (s. 272—273) räknar man med två huvudtyper av tidsbestämda garantier inom både köpområdet och tjänsteområdet. Den ena typen är sådana garantier där näringsidkaren endast åtar sig ett ansvar för att resultatet är utan fel vid den tidpunkt som i andra fall är avgörande för felbedömningen. dvs. normalt då uppdraget avslutas. Enligt den andra typen av garantier åtar sig näringsidkaren ett ansvar för att resultatet är felfritt inte bara vid den

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 5.8

tidpunkten utan även under hela garantitiden. under förutsättning att före- målet för tjänsten brukas på ett normalt sätt och inte utsätts för vanvård e.d.

Konsumenterna torde vanligen vara omedvetna om denna skillnad mel- lan olika typer av garantier. För en konsument är det naturligt att uppfatta en garanti som ett löfte om att resultatet av tjänsten. eller den del därav som har garanterats, skall bestå under garantitiden. Det kan inte råda någon tvekan om att det är denna konsumenternas vanliga upplättning om en garanti som gör lämnandet av garanti till ett så gångbart och ofta använt argument i marknadsföringen av både varor och tjänster.

Med hänsyn till det sätt på vilket konsumenterna sålunda vanligen uppfattar en tidsbestämd garanti har utredningen föreslagit en lagregel om att en sådan garanti alltid skall anses innebära att näringsidkaren har garanterat att resultatet av tjänsten skall bestå under hela garantitiden. Enligt förslaget skall en lämnad garanti alltså alltid anses tillhöra den senare av de båda nyss berörda typerna av garantier. Härigenom skiljer sig utredningens förslag från den reglering som finns i 10 & konsumentköpla- gen. Denna bestämmelse lämnar nämligen utrymme för båda typerna av garantier.

Under remissbehandlingcn av utredningens förslag har bl. a. närings- livsorganisationerna framhållit att det även i fråga om konsumenttjän- sterna bör finnas utrymme för båda dessa slags garantier.

Som jag tidigare har sagt medför båda garantityperna att bevisbördan kastas om till konsumentens fördel. Om garantin inte innebär mer än att resultatet är felfritt vid den tidpunkt som normalt är avgörande för felbe- dömningen. kan näringsidkaren teoretiskt sett fullgöra sin bevisbörda på ettdera av två sätt. Han kan antingen visa att resultatet vid den nämnda tidpunkten var så bra att det inte kunde vara behäftat med fel. eller visa att det därefter har varit utsatt för en olyckshändelse eller för vanvård e.d. Vid den andra typen av garantier. där resultatet garanteras ha en sådan kvalitet att det vid normal användning och skötsel består under hela garantitiden. räcker det däremot inte för näringsidkaren att föra bevisning om resultatets beskaffenhet vid den nyss nämnda tidpunkten. Bevisningen måste i stället avse vad som har inträffat därefter.

Denna skillnad mellan de båda typerna av garantier torde emellertid inte ha någon större praktisk betydelse. Ett fel som framträder under garantiti- den får nog i regel antas ha förelegat redan vid den tidpunkt som normalt är avgörande för felbedömningen. I varje fall torde det vara svårt för närings- idkaren att göra sannolikt att resultatet då var felfritt. om det inte finns några tecken som tyder på att det därefter har varit utsatt för olyckshändel- se. vanvård eller onormal användning.

Frågan till vilken typ en garanti är att hänföra torde i praktiken ha betydelse främst när det gäller detaljer som kan anses vara av förbruk- ningskaraktär och vilkas normala hållbarhetstid är kortare än garantitiden.

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 59

Om en bristfällighet uppstår under garantitiden på grund av att en sådan del slits ut genom normal användning. blir näringsidkaren ansvarig om han har lämnat en garanti för resultatets bestånd men däremot inte om garantin är begränsad till att avse att resultatet var felfritt vid den tidpunkt som normalt är avgörande för felbedömningen. Denna verkan kan emellertid. som utredningen har framhållit. undvikas genom att näringsidkaren vid en garanti av den förra typen gör undantag för detaljer av förbruknings- eller förslitningskaraktär. Enligt min mening är det från konsumentsynpunkt att föredra att en sådan begränsning av en lämnad garanti framhävs genom uttryckliga undantag från garantin i stället för att garantin utformas som en för konsumenterna svårförståelig begränsning till ursprungliga fel e.d.

] likhet med utredningen anserjag alltså att det av konsumenttjänstlagen bör framgå att en tidsbegränsad garanti skall anses utgöra en garanti för att resultatet består under hela garantitiden.

En bestämmelse av detta innehåll bör därför tas in i lagen. Bestämmel— sen bör givetvis vara tvingande till konsumentens förmån. Detta innebär att en tidsbestämd garanti. oavsett vad som kan ha föreskrivits i denna. skall behandlas som en garanti av den angivna typen. ] den mån näringsid- karen inte är beredd att svara för vissa detaljer eller egenskaper hos resultatet av tjänsten. måste han alltså uttryckligen ge konsumenten be- sked om detta. En annan möjlighet är att garantin förklaras gälla endast vissa delar eller vissa egenskaper hos resultatet av tjänsten. Om garantier- na utformas på nu angivet sätt får konsumenten en klarare bild av sina rättigheter än vad som f.n. ofta är fallet.

2.4.5 Påföljder vidfel

Mitt förslag: Är tjänsten felaktig. kan konsumenten kräva att felet avhjälps om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsid- karen som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsu- menten. Näringsidkaren får. även om konsumenten inte kräver det. avhjälpa felet för att undgå eller begränsa andra påföljder. I stället för att kräva att felet avhjälps kan konsumenten göra avdrag på priset eller. vid väsentliga fel. häva avtalet helt eller för återstående del. Konsu- menten kan hålla inne betalning till säkerhet för sina anspråk på grund av felet. (Beträffande konsumentens rätt till skadestånd vid fel se av- snitt 2.6.1 ).

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 297—3l9).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i allt väsentligt (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: Om en tjänst som har utförts åt en konsument visar sig vara felaktig. ligger det vanligen i båda parternas intresse att

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 60

näringsidkaren (tlf/iiälperfelcr. Det intresse som konsumenten knyter till tjänsten tillgodoses därmed i allmänhet på ett relativt enkelt sätt. Och för näringsidkaren torde det i regel framstå som både smidigast och mest tillfredsställande att han helt enkelt får rätta till ett fel i sin prestation. Även från allmänna synpunkter är det en fördel om saken kan bringas ur världen genom att felet avhjälps. Denna förhållandevis enkla och naturliga utväg bör typiskt sett ge upphov till färre tvister än andra påföljder.

Utredningen har av denna anledning ansett att regler om avhjälpande av fel bör ges en framskjuten plats i konsumenttjänstlagens system av på- följder för fel hos tjänsten. Denna uppfattning. som har godtagits av samtliga remissinstanser. ligger i linje med vad som i dag anses vara gällande rätt på området. Också enligt min mening bör lagen innehålla regler av detta slag.

Till en början bör i lagen tas in en bestämmelse om att näringsidkaren är skyldig att avhjälpa fel hos tjänsten. om konsumenten begär det. Från denna bestämmelse bör dock ett undantag göras för det fall att: ett avhjäl- pande i det enskilda fallet framstår som oproportionerligt betungande för näringsidkaren. Konsumenten bör då i stället få tillgripa andra påföljder. Eftersom utgångspunkten är att konsumenten har rätt till en felfri presta— tion in natura bör det dock fordras starka skäl för att han skall behöva avstå från ett avhjälpande som han önskar.

Enligt utredningens förslag skall näringsidkaren inte vara skyldig att avhjälpa ett fel. om åtgärden skulle medföra kostnader eller olägenheter för honom som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för ' konsumenten. Förslaget har vid remissbehandlingcn kommenterats av marknadsdomstolen och konsumentverket. vilka har ifrågasatt om det inte ger näringsidkaren en alltför stor möjlighet att undgå ett avhjälpande. Enligt min mening är förslaget emellertid väl avvägt. Det kan inte gärna vara ett konsumentintresse att fordra att näringsidkaren drar på sig oskäli- ga kostnader eller olägenheter för att avhjälpa ett fel. En avhjälpandeskyl- dighet som kan uppfattas som orimligt sträng medför en klar risk för att näringsidkarna vägrar att uppfylla den.

Med hänsyn till vad jag nyss sade om avhjälpande som den normalt bästa lösningen när en tjänst visar sig vara felaktig. bör näringsidkaren inte bara ha en skyldighet att på konsumentens begäran avhjälpa fel hos tjäns- ten. Om konsumenten inte begär avhjälpande utan i stället vill göra någon annan påföljd gällande. bör näringsidkaren i sin tur ha en rätt att avhjälpa felet för att undgå eller begränsa sådana andra påföljder. Detta bör dock inte gälla. om konsumenten har något särskilt skäl för att motsätta sig ett erbjudande från näringsidkaren om avhjälpande. Sådana skäl kan vara t.ex. att avhjälpandet skulle vålla konsumenten icke obetydliga olägen- heter eller att näringsidkaren har visat sig vara slarvig eller inkompetent för uppdraget.

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85:110 61

Om ett fel skall avhjälpas. bör det ske så snabbt som möjligt. Näringsid- karen måste emellertid ha en rimlig tid på sig. Han kanske måste skaffa nytt material eller göra andra förberedelser. Med hänsyn bl.a. till att lagen skall omfatta en vid krets av tjänster kan denna tid variera avsevärt från fall till fall. I likhet med utredningen anserjag det därför inte lämpligt att på denna punkt ställa upp någon mer preciserad regel än att ett fel skall avhjälpas inom skälig tid efter det att konsumenten har gett näringsidkaren tillfälle till det.

Bedömningen av vad som i det enskilda fallet skall anses utgöra skälig tid för ett avhjälpande bör kunna göras enligt samma principer som tilläm- pas för bcdömningen av motsvarande fråga enligt 4 & konsumentköplagen. Hänsyn bör sålunda i första hand tas till förhållandena på konsumentens sida. bl. a. hans behov av föremålet för tjänsten i felfritt skick (se prop. l973: 138 s. 189). Enligt min mening finns det inte anledning att. som bl.a. konsumentverket har ifrågasatt. ställa upp en snävare tidsfrist för det fall att det är näringsidkaren som vill utnyttja sin rätt att avhjälpa ett fel. Utöver vad jag nyss sade om förhållandena på konsumentens sida. vilka alltid bör tillmätas tyngd vid bedömningen av vad som är skälig tid för ett avhjälpande. kommer det avgörande för denna bedömning naturligtvis att bli i huvudsak den tid som faktiskt måste beräknas åtgå för näringsidkarens åtgärder för avhjälpande. Denna tid är densamma vare sig avhjälpandet sker på konsumentens eller på näringsidkarens begäran. Kan konsumenten i ett enskilt fall visa att han kan få felet avhjälpt snabbare på annat håll och att detta har betydelse för honom. liksom att den tid som går åt för ett avhjälpande gör att detta blir meningslöst för honom. bör detta utgöra sådana särskilda skäl som enligt det tidigare anförda bör ge konsumenten rätt att avvisa näringsidkarens erbjudande om att avhjälpa ett fel.

Eftersom konsumenten har rätt att mot avtalat pris få en felfri presta— tion. bör näringsidkaren naturligtvis inte ha rätt till ersättning för sina kostnader för att avhjälpa ett fel. Ett avhjälpande kan emellertid medföra att även konsumenten ådrar sig kostnader. t. ex. för transport av föremålet för tjänsten tillbaka till näringsidkaren. Det måste nämligen krävas att konsumenten i skälig omfattning medverkar till ett avhjälpande genom den typen av åtgärder. om det gör avhjälpandeförfarandet enklare och billi- gare. Enligt min mening är det självklart att konsumenten aldrig slutligt skall behöva drabbas av några extra kostnader för själva avhjälpandet eller vad som har omedelbart samband därmed. såsom transporter. Som SHIO —— Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund har förordat bör där- för genom en uttrycklig bestämmelse slås fast att avhjälpandet skall ske utan kostnad för konsumenten. Härifrån bör dock gälla vissa undantag. bl. a. för kostnader som skulle ha uppkommit även om tjänsten från början hade utförts felfritt. (. ex. kostnaden för ett sådant byte av delar i en apparat som näringsidkaren inte tidigare utfört och inte heller beräknat sig betalning för. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 62

Om ett avhjälpande av ett fel inte kommer till stånd — antingen därför att ingen av parterna aktualiserar frågan om avhjälpande eller därför att näringsidkaren inte är skyldig eller berättigad att avhjälpa felet — bör konsumenten ha rätt att på grund av felet göra avdrag på priset eller. under vissa förutsättningar. häva avtalet. Detsamma bör gälla om felet. när konsumenten eller näringsidkaren har påkallat ett avhjälpande. inte har avhjälpts inom skälig tid eller om det på grund av omständigheterna finns starka skäl att anta att så inte kommer att bli fallet.

Ett prisavdrag bör i första hand motsvara vad det kostar konsumenten att få felet avhjälpt. För en sådan regel talar redan att detta vid tjänster torde vara den mest praktiska metoden för att beräkna den minskning av tjänstens värde som ett fel medför. Härtill kommer att den angivna beräk- ningsmetoden synes naturlig med hänsyn till att näringsidkaren i regel är skyldig att avhjälpa felet. Om näringsidkaren vägrar att göra detta eller misslyckas med avhjälpandet. kommer prisavdraget i allmänhet att täcka kostnaderna för att låta en annan näringsidkare avhjälpa felet. Metoden att beräkna prisavdragets storlek på grundval av vad det kostar konsumenten att få felet avhjälpt bör dock inte vara tillämplig. om kostnaden för ett avhjälpande är oskäligt stor i förhållande till felets betydelse för konsu— menten. Eftersom näringsidkaren i motsvarande fall inte är skyldig att själv avhjälpa felet, bör han inte heller vara skyldig att bära den oskäligt stora kostnaden genom ett prisavdrag. I sådana fall bör prisavdraget i stället bestämmas till ett belopp som motsvarar felets betydelse för konsu- menten. I fråga om den närmare innebörden härav får jag hänvisa till specialmotiveringen.

I en del fall bör konsumenten på grund av ett fel hos tjänsten ha rätt att komma ifrån avtalet genom att häva detta. Hävning är i regel en betydligt mer ingripande påföljd än prisavdrag och anses i allmänhet kunna kommai fråga endast vid väsentliga avtalsbrott. Vid fel hos en tjänst. då näringsid- karens prestation redan är utförd. är hävningspåföljden ofta särskilt sträng mot näringsidkaren. Hans prestation i form av utfört arbete kan i allmänhet inte återbäras till honom. Detsamma gäller ofta beträffande det material som han har tillhandahållit. För att konsumenten skall få häva måste därför fordras att felet är av särskilt väsentlig betydelse. Som utredningen har föreslagit bör det krävas att felet medför att konsumentens syfte med tjänsten i huvudsak är förfelat.

Vad som nu har sagts gäller det fallet att tjänsten är utförd i sin helhet. Det kan emellertid inträffa att konsumenten innan tjänsten har avslutats får anledning att misstänka att tjänsten inte kommer att bli felfri. Skälet till detta kan vara att den del av arbetet som redan är utförd har påtagliga brister.

Om det på grund av omständigheterna finns starka skäl att anta att tjänsten sålunda kommer att bli felaktig. kan det inte utan vidare begäras av konsumenten att han skall stå fast vid avtalet. Det är uppenbart att det

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 63

för konsumenten kan vara förmånligare att i stället få vända sig till en annan näringsidkare som kan förväntas utföra ett felfritt arbete. Konsu— menten bör därför i den angivna situationen ha rätt att häva på grund av det fel som tjänsten måste antas komma att bli behäftad med. Eftersom det är fråga om hävning bör det dock krävas att det förväntade felet är på visst sätt väsentligt.

[ enlighet med vad utredningen har framhållit bör man härvid skilja mellan olika situationer. Det kan tänkas att konsumenten visserligen vill avbryta avtalsförhållandet för framtiden men att han är beredd att betala för vad som redan har utförts av tjänsten. En sådan hävning beträffande den återstående delen av tjänsten bör konsumenten vara berättigad till. om det förväntade felet är av väsentlig betydelse för honom. För att konsu- menten skall få häva avtalet i dess helhet — således även för redan utförd dcl bör däremot i enlighet med det tidigare anförda krävas att felet medför att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat.

Att ett avtal hävs innebär att parternas förpliktelser enligt avtalet faller bort. I den mån båda eller endera av parterna har uppfyllt sina förpliktel- ser. skall prestationerna återgå. Dessa principer bör gälla även när konsu- menten häver ett avtal om en tjänst i dess helhet.

Som tidigare har framhållits är det vid tjänster emellertid ofta inte möjligt att återbära näringsidkarens prestation av arbete och material. Ett utfört målningsarbete kan nämnas som belysande exempel. I sådana fall bör näringsidkaren. som är den som har gjort sig skyldig till avtalsbrottet, i princip få stå för förlusten. Konsumenten bör vara befriad från betalnings- skyldighet enligt avtalet och berättigad att återfå vad han eventuellt redan har betalt. trots att näringsidkaren helt eller delvis inte återfår sin presta- tion. Detta bör gälla inte bara när det är omöjligt att återbära vad näringsid- karen har presterat utan också -— i princip — i den mån ett återställande skulle medföra kostnader eller olägenheter av betydelse för konsumenten. Lika litet som vid avhjälpande skall konsumenten nämligen behöva under- kasta sig bördor av betydelse för att kunna utnyttja de påföljder som står honom till buds vid fel hos tjänsten. Jag vill erinra om att omöjligheten eller svårigheten att återbära näringsidkarens prestation har beaktats redan när det gällt att bestämma förutsättningarna för att konsumenten skall få häva avtalet i dess helhet.

Vid fel hos tjänsten bör konsumenten även ha rätt att till säkerhet för sina anspråk på grund av felet hålla inne belalningenför tjänsten. Härige- nom får konsumenten bl.a. ett påtryckningsmcdel mot näringsidkaren för att förmå denna att avhjälpa felet. Konsumenten bör dock inte ha rätt att hålla inne en större del av betalningen än som fordras för att ge honom säkerhet för hans anspråk på grund av felet. inbegripet eventuellt skade- ståndsanspråk (se avsnitt 2.6.1).

Som jag har slagit fast redan i avsnitt 2.1.5 bör de nu förordade reglerna rörande påföljder för fel hos tjänsten vara tvingande till konsumentens förmån.

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85:11() 64

2.4.6 Reklamation

Mitt förslag: Om konsumenten vill åberopa att tjänsten är felaktig. skall han reklamera inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet. Gör konsumenten inte det. förlorar han rätten att åberopa felet. Detta gäller dock ej. om näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Utredningen föreslår dock ett undantag även för det fall att näringsidkaren har förfarit grovt vårdslöst (se betänkandet s. 282—289 och 296— 297).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: lnom avtalsrätten gäller i allmänhet att den part som anser att motpartens prestation inte är avtalsenlig och som därför vill göra någon påföljd gällande måste inom skälig tid underrätta motparten om förhållandet (reklamera). En reklamationsskyldighet av denna innebörd har på olika områden kommit till uttryck i särskilda lagregler. Av intresse i detta sammanhang är framför allt bestämmelsen i ll & konsumentköpla- gen. Enligt denna bestämmelse skall köparen. om han vill göra gällande någon befogenhet på grund av fel i en vara, underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka detta.

Enligt min mening bör en motsvarande bestämmelse om reklamations- skyldighet tas in i konsumenttjänstlagen. Om konsumenten vill åberopa att tjänsten är felaktig. skall han alltså reklamera inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet. Frågan huruvida konsumenten "bort märka" ett fel beror bl. a. av vilka krav som ställs på konsumenten när det gäller att undersöka resultatet av tjänsten. Som jag skall återkomma till i specialmotiveringen bör några stränga anspråk inte ställas upp på denna punkt.

I likhet med vad som gäller enligt konsumentköplagen bör det vara tillräckligt att konsumenten avger en s.k. neutral reklamation. Detta inne- bär att konsumenten inte i reklamationsmeddelandet behöver ange vilket eller vilka anspråk han ämnar framställa på grund av felet. Av reklamatio- nen bör dock framgå att konsumenten inte godtar resultatet av tjänsten. liksom i vilket avseende han anser att tjänsten är felaktig (jfr prop. 19731138 5. 252). Lika litet som i konsumentköplagen bör det i konsu- menttjänstlagen ställas tipp något krav på att reklamation skall ske i viss form. Den bör alltså kunna göras såväl muntligen som skriftligen.

Bestämmelsen om reklamation vid fel bör vara tvingande till konsumen- tens förmån. Näringsidkaren skall alltså inte vid ett avtal om en tjänst kunna binda konsumenten vid strängare föreskrifter om reklamation. t. ex. att reklamation måste ske i viss form eller att reklamationsfristen begrän- sas till en oskäligt kort tid.

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 65

Följden av att konsumenten inte iakttar sin skyldighet att reklamera inom skälig tid bör. liksom enligt ll s konsumentköplagen. vara att han förlorar rätten att göra gällande de olika befogenheter som annars skulle tillkomma honotn på grund av det aktuella felet. Detta bör dock inte gälla om näringsidkaren har handlar i strid mot tro ()(/I ht'dt'r. t. ex. genom att förtiga ett för honom känt fel hos tjänsten. I sådana fall skulle det närmast framstå som stötande. om näringsidkaren skulle kunna gå fri från felansvar genom att åberopa att konsumenten har reklamerat för sent (jfr 53 å köplagen).

Något motsvarande undantag bör däremot inte uppställas för det fall att felet beror på att näringsidkarcn ItarfÖrfiu-it gravt vårdslös/. Ett sådant undantag. som föreslagits av utredningen. torde främst vara motiverat om man ställer stränga krav på att konsumenten på sin sida skall undersöka resultatet av näringsidkarens prestation. så att konsumenten kan gå miste om rätten att åberopa ett fel därför att han inte gjort en tillräckligt noggrann undersökning. Som jag tidigare sade bör emellertid några sådana stränga krav inte gälla vid konsumenttjänster.

2.4.7 Preskription

Mitt förslag: Konsumentens rätt att åberopa att tjänsten är felaktig går förlorad (preskriberas). om han inte har reklamerat felet inom två år eller, vid arbete på fasta saker. inom tio år efter det att uppdraget avslutades. Har näringsidkaren handlat i strid mot tro och heder gäller alltid en preskriptionstid av tio år.

Utredningens förslag: ] stället för olika preskriptionstider vid skilda typer av tjänster föreslås en generell preskriptionstid på två år. från vilken dock undantas vissa s.k. dolda fel samt fall då näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder eller grovt vårdslöst (se betänkandet s. 292—297).

Remissinstanserna: Utredningens förslag kritiseras av flertalet remissin- stanser från skilda utgångspunkter. Företrädare för näringslivet anser att preskriptionstiden inte utan starka skäl bör sättas längre än ett år. Såväl dessa som andra remissinstanser kritiserar vidare undantaget för dolda fel. vilket anses vara alltför omfattande och obestämt. En del remissinstanser ifrågasätter om man inte i stället för ett undantag för dolda fel bör ha en längre preskriptionstid för tjänster avseende arbete på fast egendom o.d.. där problemet med dolda fel kan ha störst aktualitet (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: Att en tjänst är felaktig torde konsumenten i flertalet fall märka eller åtminstone böra märka redan när uppdraget avslu- tas eller inom en inte alltför lång tid därefter. Givetvis kan dock ett fel i undantagsfall ha funnits redan vid den tidpunkt sotn normalt är avgörande för felbedömningen utan att det blir märkbart förrän kanske lång tid sena- re.

5 Riksdagen 1984/85. [ sunt/. Nr 110

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 66

Möjligheten av att en tjänst är behäftad med ett sådant s.k. dolt fel innebär ett osäkerhetsmoment för näringsidkaren. Det är naturligt att denne efter hand som tiden går får ett allt starkare behov av att kunna betrakta avtalsförhållandet som definitivt avslutat, så att han inte längre behöver räkna med att drabbas av anspråk på grund av detta. Från allmän synpunkt är det även angeläget att begränsa antalet tvister rörande förhål- landen som ligger alltför långt tillbaka i tiden. Sådana tvister medför ofta betydande bevisproblcm och kan därmed bli oproportionerligt resurskrä- vande för både parterna och samhället.

Dessa i viss mån sammanfallande intressen har i köprättsligt samman- hang beaktats genom att det såväl i köplagen (54 å) som i konsumentköpla- gen (11 så) har införts bestämmelser om en längsta tid en preskriptionstid —— inom vilken köparen måste ha reklamerat på grund av ett fel för att kunna göra felpåföljder gällande. Efter utgången av preskriptionstiden utesluts alltså även möjligheten att göra gällande påföljder för dolda fel. Preskriptionstiden är enligt båda lagarna f.n. ett år. räknat från det att köparen mottog godset (varan). Regeln i 11 & konsumentköplagen skiljer sig från bestämmelsen i 54 % köplagen framför allt genom att den är tvingande till konsumentens förmån. Vid konsumentköp kan preskrip- tionstiden för felanspråk alltså inte förkortas men väl förlängas genom avtal (se prop. 1973: 138 s. 252).

Inom det område som konsumenttjänstlagen är avsedd att omfatta torde f.n.. i avsaknad av särskild lagstiftning, konsumentens rätt att framställa krav på grund av att en tjänst är felaktig inte preskriberas tidigare än som följer av allmänna regler om preskription av fordringar (.se betänkandet s. 286—287). Detta innebär att preskription enligt den numera gällande prc- skriptionslagen (1981: 130) inte inträder förrän efter tio år. Bestämmelser- na i denna lag om en allmän tioårspreskription hindrar emellertid inte att en kortare preskriptionstid bestäms genom avtal. Denna möjlighet har också i viss omfattning utnyttjats inom konsumenttjänstområdet (se betänkandet s. 288— 289).

Bestämmelser om preskription av anspråk på grund av fel innebär en- dast att det sätts en yttersta gräns för den tid inom vilken konsumenten kan göra sådana anspråk gällande. Frågan huruvida näringsidkaren är ansvarig för en bristfällighet som visar sig och reklameras under preskriptionstiden avgörs enligt felreglerna i övrigt. Konsumenten måste alltså i princip styrka att bristfälligheten beror på ett fel som förelåg redan vid den tid- punkt som är avgörande för felbedömningen, dvs. i allmänhet då uppdraget

avslutades. Detta blir naturligtvis allt svårare efter hand som tiden går.

Med hänsyn till det nu sagda är det uppenbart att den allmänna preskrip- tionstiden av tio år är längre än vad som är nödvändigt och rimligt när det gäller anspråk på grund av fel vid'de flesta vanliga konsumenttjänster. Denna tid innebär också att det f.n. finns en omotiverad skillnad mellan konsumenttjänster och konsumentköp.

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 67

Näringsidkarens intresse av att efter förloppet av en kortare tid kunna betrakta avtalsförhållandet som avslutat kan visserligen tillgodoses genom avtal om preskriptionstid. Å andra sidan gäller beträffande konsument- tjänster samma behov som vid konsumentköp av att genom tvingande bestämmelser skydda konsumenten mot avtalsvillkor om en alltför kort preskriptionstid.

Jag anser därför att konsumenttjänstlagen bör innehålla tvingande regler om en minsta preskriptionstid som för normalfallet är kortare än den nuvarande dispositiva tioårstiden. När man skall bestämma denna tid är det enligt min mening naturligt att i första hand anknyta till motsvarande regel för konsumentköp. Det synes inte finnas något bärande skäl för att en konsument skall ha vare sig kortare eller längre tid på sig för att åberopa ett fel om han exempelvis låter reparera en bil eller bygga om en båt än han skulle ha haft om han i stället hade köpt bilen eller båten.

] direktiven för konsumentköpsutredningen (Dir. 1977: 83) har dåvaran- de chefen förjustitiedepartementet närmast utgått från att den nuvarande ettåriga preskriptionstiden för felanspråk vid konsumentköp bör förlängas till i vart fall två år. Detta skall ses mot bakgrund av att köplagsutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1976: 66) Köplag föreslog att preskriptionstiden vid såväl konsumentköp som andra köp skttlle förlängas från ett till två år. Som skäl för detta anförde köplagsutredningen bl. a. att köp numera ofta avser gods av sådant slag att man måste räkna med att fel kan visa sig först ganska lång tid efter det att godset har tagits i bruk (se SOU 1976: 66 s. 327 och 357). Sedan köplagsutredningen avgav sitt slutbetänkande och direkti- ven för konsumentköpsutredningen utfärdades har i 1980 års Wien-kon- vention om internationella köp. vilken har undertecknats av bl. a. Sverige. den dispositiva preskriptionstiden för köparens rätt att åberopa fel i godset satts till två år (Art. 39 mom. 2). Det kan även nämnas att man i Norge redan år 1974 genomförde en förlängning av preskriptionstiden för felan- språk vid konsumentköp och andra köp från ett till två år.

Enligt min mening är de skäl som köplagsutredningen anförde för en förlängning av preskriptionstiden för felanspråk bärande. Detta bör vara avgörande när det gäller att nu bestämma en kortaste preskriptionstid för anspråk på grund av fel hos konsumenttjänster. Sådana anspråk bör alltså preskriberas tidigast efter två år. En motsvarande preskriptionstid bör samtidigt uppställas för konsumentköpens del (se avsnitt 2.121).

En regel om två års preskriptionstid kan emellertid inte gälla utan undantag inom hela det område som konsumenttjänstlagen är avsedd att omfatta. Hänsyn måste tas till att lagen skall täcka ett vidsträckt fält av tjänster, bl. a. arbeten av betydande omfattning på fast egendom, byggna- der och andra anläggningar. Det är givet att problemet med dolda fel, vilka kan framkomma först efter en avsevärd tid. har en helt annan aktualitet och ofta också en helt annan ekonomisk betydelse vid sådana arbeten än när det gäller arbete på lösa saker. Vid sidan av ny-, om- och tillbyggnads-

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 68

arbeten behöver bara nämnas sådana arbeten som revetering eller målning av byggnader. omläggning av hustak och nedläggning av rör eller andra ledningar under mark.

För denna typ av tjänster är en tvåårig preskriptionstid avseende an- språk på grund av fel hos tjänsten uppenbarligen för kort. Det kan räcka exempelvis med två på varandra följande milda eller snöfattiga vintrar för att ett allvarligt fel skall förbli dolt under mer än två år.

Konsumenttjänstutredningen har sökt lösa detta problem genom att från regeln om en tvåårig preskriptionstid göra undantag för vad som skulle kunna kallas "särskilt dolda" fel, nämligen sådana fel som inte visat sig under tvåårstiden och inte heller rimligen kunnat upptäckas under denna tid. Undantagsregeln skall enligt förslaget gälla vid alla tjänster som faller under lagen. Utredningen har dock räknat med att den får praktisk betydel- se främst vid byggnadsarbeten o.d.

Utredningens förslag på denna punkt har vid remissbehandlingcn utsatts för åtskillig kritik. För egen del kan jag hålla med de remissinstanser. bl. a. konsumentköpsutredningen. som anser att innebörden av den föreslagna undantagsrcgeln är svårgripbar och att regeln i själva verket måste bedö- mas leda till så omfattande undantag från tvåårsregeln att denna regel blir praktiskt taget meningslös. Den skulle nämligen få betydelse endast för fel som trots att de inte visat sig och inte heller bort märkas under tvåårsti- den —- ändå rimligen kunnat upptäckas under denna tid. Under alla förhål- landen är det tydligt att en undantagsrcgel av det slag som utredningen har förordat kan ge upphov till betydande tillämpningsproblem och onödiga tvister. Därmed bortfaller den väsentliga fördelen med preskriptionsregler över huvud taget. nämligen just att de skall förhindra tvister efter utgången av en viss tid.

För att regler om preskription av felanspråk skall ha någon verklig funktion att fylla bör de enligt min mening bygga på enkla kriterier, så att man i möjligaste mån undviker tvister rörande den grundläggande frågan huruvida reglerna är tillämpliga i ett visst fall eller inte. Den mest ända- målsenliga lösningen är därför enligt min mening att man från den föreslag- na regeln om en tvåårig preskriptionstid gör undantag för vissa slags tjänster. vid vilka man typiskt sett måste räkna med att ett fel kan komma att visa sig först efter en betydligt längre tid. Detta gäller, i enlighet med vadjag har sagt tidigare, tjänster som innebär arbete på fast egendom o.d. En undantagsrcgel som tar sikte på dessa slags tjänster motsvarar i princip den som det norska forbrukertjenesteutvalget har föreslagit i sitt betänkan- de (NOU 1979: 42) Forbrukertjenester. Enligt detta förslag skall nämligen en längre preskriptionstid än två år gälla vid tjänster som innebär arbete på fast egendom.

En preskriptionstid som för dessa fall anknyter till det rättsliga begrep- pet ”fast egendom" skulle dock leda till vissa mindre tilltalande konse- kvenser. Sålunda hänförs bl. a. tvättmaskiner. diskmaskiner, spisar och

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 69

kylskåp till fast egendom. om de ägs av den som äger fastigheten där de är installerade (2 kap. 2 & jordabalken), medan de är att betrakta som lösa saker om de ägs av någon annan än fastighetsägaren. t. ex. av en hyresgäst (2 kap. 4 åjordabalken). För tjänster som innebär arbete på sådana föremål skulle alltså. om man anknyter till begreppet fast egendom. gälla en tvåårig preskriptionstid i vissa fall och en längre preskriptionstid i andra fall. beroende på vem som äger själva fastigheten (se också 2 kap. 5 äjordabalv ken). En lämpligare lösning är i stället att utforma regeln om en längre preskriptionstid så att den omfattar alla tjänster som innebär arbete på fasta saker.

I fråga om preskriptionstidens längd för hithörande fall kan nämnas att det norska forbrukenjenesteutvalget för arbeten på fast egendom har före- slagit en preskriptionstid av fem år. Konsumenttjänstutredningen har där- emot ansett att den allmänna preskriptionstiden av tio är bör gälla beträf- fande anspråk på grund av sådana "särskilt dolda" fel som avsågs med den av utredningen föreslagna regeln om undantag från tvåårspreskriptionen. Enligt Svenska 'feknologföreningens år 1972 reviderade Allmänna bestäm- melser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader ("AB 72) gäller att entreprenören kan hållas ansvarig för dolda fel under den all- männa preskriptionstiden tio år. Sedan den i regel betydligt kortare garan- titiden har löpt ut gäller detta dock endast i den mån felet visas ha sin grund i grov vårdslöshet av entreprenören.

Enligt min mening kan en preskriptionstid av tio år inte anses vara alltför lång för de fall som det här är fråga om. Fel i byggnadsarbeten m.m. kan i olyckliga situationer mycket väl förbli dolda under högst avsevärd tid samt. när de visar sig, medföra allvarliga ekonomiska följder för den enskilde konsumenten för den händelse kostnaderna för avhjälpande m.m. skulle stanna på denne. Samtidigt bör framhållas att en regel som medger att konsumenten vid dessa slags tjänster kan göra gällande felanspråk under en tid av tio år torde komma att aktualiseras endast i undantagsfall. Vanligen torde nämligen även vid dessa tjänster eventuella fel märkas eller åtminstone böra märkas inom en kortare tid. Det behöver därför inte befaras att en preskriptionstid av tio år kommer att leda till några nämn- värda fördyringar av detta slags tjänster.

Sammanfattningsvis förordar jag att preskriptionstiden vid tjänster som innebär arbete på fasta saker bestäms till tio år.

Det finns enligt min mening inte anledning att komplicera regelsystemet genom bestämmelser som t. ex. efter utgången av en viss kortare tid begränsar näringsidkarens ansvar i hithörande fall till att avse endast fel som beror på grov vårdslöshet från hans sida eller fel som är särskilt väsentliga. Som tidigare framhållits ankommer det på konsumenten att visa att en uppkommen bristfällighet beror på ett fel som förelåg redan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen. dvs. i allmänhet då uppdraget avslutades. Redan de med tiden ökande bevissvårigheterna

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85: 110 70

torde därför medföra att en konsument efter någon längre tid knappast kommeratt göra gällande felanspråk annat än i tämligen klara fall eller i fall som är av större betydelse för honom.

Såväl den tvååriga som den tioåriga preskriptionstiden bör räknas från den tidpunkt då uppdraget avslutades. Denna utgångspunkt för preskrip- tionstidens beräkning bör gälla även beträffande felanspråk som grundas på en garanti.

Bestämmelserna om preskription bör. som tidigare har nämnts, vara tvingande till konsumentens förmån. Näringsidkaren skall alltså inte ge- nom avtal kunna förkorta den preskriptionstid som enligt lagen skall gälla för den aktuella tjänsten. Däremot bör preskriptionstiden kunna förlängas genom avtal. t.ex. genom en garanti eller liknande utfästelse från närings- idkarens sida. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa frågor be- träffande preskn'ption av felanspråk i garantifall.

[ föregående avsnitt har slagits fast att näringsidkaren inte till sitt fre- dande skall kunna åberopa att konsumenten har underlåtit att reklamera inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka ett fel, om närings- idkaren har handlar i strid mot rm ovh heder.

När det gäller sådana tjänster för vilka jag här har förordat en preskrip- tionstid av tio år är det enligt min mening inte påkallat med ett motsvaran- de undantag från nän'ngsidkarens möjlighet att åberopa att preskription har inträtt. Annorlunda förhåller det sig beträffande tjänster vid vilka enligt förslaget skall gälla den kortare preskriptionstiden två år. I dessa fall bör göras ett undantag från regeln om tvåårspreskription för den händelse näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder (jfr 54 % köplagen). Ett sådant undantag torde, om annat inte sägs. leda till att konsumentens anspråk i de berörda fallen skulle preskriberas enligt de allmänna reglerna om tioårspreskription i preskriptionslagen (jfr Almén- Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 733). Enligt min mening är det emellertid i tydlighetens intresse bättre att i konsumenttjänstlagen ta in en bestämmel- se som direkt reglerar preskriptionstidens längd i de nu diskuterade undan- tagsfallen. Preskriptionstiden bör här bestämmas till tio år. räknat från samma utgångspunkt som den som gäller för preskriptionsreglerna i övrigt.

2.5 Dröjsmål på näringsidkarens sida 2.5.1 Vad som avses med dröjsmål Mitt förslag: Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger. om uppdraget inte har avslutats inom den tid som följer av avtalet eller. om någon tid inte har avtalats, inom den tid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en tjänst av samma art och omfattning. Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger också, om han inte iakttar en överens- kommen tid för påbörjande av tjänsten eller för arbetets framskridande.

Dröjsmål på näringsidkarens sida

Prop. 1984/85:110 71

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Beträffande försenat påbörjande av tjänsten o.d. har utredningen dock föreslagit regler som delvis avviker från departementsförslaget (se betän- kandet s. 219—224 och 321 —325).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (5 bil. 3 avsnitt 5 och 10).

Skälen för mitt förslag: Näringsidkaren är inte bara skyldig att utföra tjänsten så att resultatet av denna blir fritt från fel. En andra huvudförplik- telse för honom är att se till att tjänsten blir utförd i rätt tid. Ett dröjsmål med utförandet av tjänsten kan i praktiken medföra betydande nackdelar för konsumenten. som då bör ha rätt att göra gällande olika befogenheter mot näringsidkaren. Bl. a. aktualiseras frågan om konsumentens möjlighe- ter att genom hävning helt eller delvis frigöra sig från avtalet med närings- idkaren för att eventuellt låta en annan näringsidkare utföra eller fullfölja det arbete som tjänsten avser.

F.n. råder en viss osäkerhet om vilka krav som kan ställas på näringsid- karen när det gäller tiden för utförandet av en tjänst. Följaktligen är det också oklart, när konsumenten kan göra gällande olika befogenheter på grund av dröjsmål på näringsidkarens sida. Det är givet att denna oklarhet är till nackdel för konsumenterna. Konsumenttjänstlagen bör därför inne- hålla vissa uttryckliga bestämmelser om när dröjsmål skall anses föreligga på näringsidkarens sida.

Utgångspunkten bör vara att det står parterna fritt att själva genom avtal reglera inom vilken tid uppdraget skall vara avslutat. Det finns en mängd omständigheter som har betydelse för denna fråga och som parterna i samförstånd kan vilja ta hänsyn till. Här behöver bara nämnas sådana faktorer som konsumentens möjligheter att avvara föremålet för tjänsten och arbetsbeläggningen hos näringsidkaren. ] regel torde konsumenten redan när han beställer en tjänst ägna uppmärksamhet åt tidsfaktorn och kunna ta till vara sina intressen i detta avseende. åtminstone när det gäller att primärt bestämma den tidpunkt då tjänsten skall vara klar.

De problem från konsumentsynpunkt som aktualiseras av en grundläg- gande rcgel om avtalsfrihet hänger samman främst med att näringsidkaren kan tänkas utnyttja sitt överläge och sin större erfarenhet till att göra förbehåll om rätt till tidsförlängning i olika situationer som för konsumen- ten kan vara svåra att överblicka. Ett sådant förbehåll kan av olika anled- ningar framstå som oskäligt mot konsumenten. Det kan t. ex. ge näringsid- karen rätt till ett obestämt eller orimligt långt uppskov eller ge rätt till tidsförlängning på grund av omständigheter som inte skäligen bör godtas i sammanhanget. Som har framhållits i avsnitten 2.1.5 och 2.3.3 skyddas konsumenten emellertid genom den allmänna förmögenhetsrättsliga gene- ralklausulen i 36 & avtalslagen mot ett sådant missbruk av den principiella avtalsfriheten. Till detta kommer att ingripanden mot oskäliga avtalsvillkor i bl. a. standardavtal kan ske med stöd av avtalsvillkorslagen. Jag anser

Dröjsmål på näringsidkarens sida

Prop. 1984/85:110 72

därför inte att det finns behov av att genom några särskilda bestämmelseri konsumenttjänstlagen begränsa avtalsfriheten när det gäller att bestämma tiden för uppdragets slutförande.

Har parterna träffat avtal rörande tiden skall detta alltså i allmänhet gälla. Uppdraget skall då vara avslutat inom den tid som följer av avtalet. Åsidosätter näringsidkaren sin skyldighet i detta hänseende föreligger dröjsmål på hans sida.

För det fall att parterna inte har träffat något avtal om den tid inom vilken uppdraget skall vara avslutat bör lagen tillhandahålla en normalre- gel. vilken alltså blir av dispositiv karaktär. En sådan regel måste bli ganska allmänt hållen, bl. a. med hänsyn till att lagen kommer att omfatta en mångfald tjänster av olika slag. Det är inte ändamålsenligt att söka ställa upp några bestämda tidsfrister för olika fall. Man får lämna utrymme för en viss skönsmässig värdering med hänsyn till omständigheterna i det enskil- da fallet.

En dispositiv regel rörande tiden för utförandet av en tjänst bör bygga på att såväl konsumenten som näringsidkaren. när annat inte har sagts, skall kunna utgå från att uppdraget skall vara avslutat inom den tid som är normal för en tjänst av ifrågavarande art och omfattning. Sett från konsu- mentens synpunkt innebär detta att han skall kunna räkna med i stort sett samma tidsåtgång för att få tjänsten utförd vare sig han vänder sig till den ene eller den andre näringsidkaren. Han skall alltså inte behöva finna sig i att arbetet tar särskilt lång tid beroende på den enskilde näringsidkarens individuella förhållanden utan att detta har gjorts klart från början. På motsvarande sätt skall näringsidkaren kunna räkna med att han har normal tid till sitt förfogande för att utföra tjänsten, om annat inte kan anses avtalat.

Man kan emellertid inte begränsa blickfältet enbart till vad som är normalt för en tjänst av det aktuella slaget. Många tjänster är beroende av sådana yttre förhållanden som t. ex. vädret. Tidsåtgången för en tjänst kan vidare påverkas av sådana händelser av force majeure-karaktär som om- fattande arbetskonflikter eller naturkatastrofer m. m. I den mån förhållan- den eller händelser av nu nämnt slag medför att det inte skäligen kan krävas att uppdraget är avslutat inom den tid som annars skulle vara normal. bör detta kunna beaktas när det gäller att avgöra om näringsid- karen har gjort sig skyldig till dröjsmål. Som jag skall återkomma till i specialmotiveringen bör detta dock i princip gälla enbart om konsumenten hade fått räkna med en liknande tidsutdräkt även hos andra näringsidkare under motsvarande förhållanden.

Den omständigheten att hänsyn sålunda i viss mån bör få tas till yttre förhållanden m.m. innebär dock inte att näringsidkaren någonsin bör ha mer än en skälig tid på sig för att fullfölja uppdraget.

De bestämmelser som nu har förordats har omedelbart sikte endast på tiden för uppdragets avslutande. Indirekt får de naturligtvis också viss

Dröjsmål på näringsidkarens sida

Prop. 1984/85: 110 73

betydelse för frågan när utförandet av tjänsten skall påbörjas av näringsid- karen. Om det inte följer av avtalet att tjänsten skall påbörjas vid en angiven tidpunkt eller vid anfordran. är näringsidkaren skyldig att utan särskild uppmaning från konsumentens sida påbörja tjänsten i sådan tid att uppdraget kan avslutas i rätt tid.

Har parterna emellertid kommit överens om när tjänsten skall påbörjas är näringsidkaren självfallet skyldig att iaktta en sådan överenskommelse, som ibland kan vara av stor vikt för konsumenten. Om näringsidkaren inte gör det, bör detta enligt min mening räknas som ett dröjsmål på näringsid- karens sida. Detsamma bör gälla, om näringsidkaren inte iakttar en över- enskommen tid om arbetets framskridande, t.ex. om att en viss del av tjänsten skall påbörjas eller vara färdig vid en viss angiven tidpunkt.

Vad som nu har sagts om dröjsmål på näringsidkarens sida bör givetvis inte gälla. om förseningen beror på något förhållande på konsumentens sida.

2.5.2 Påföljder vid dröjsmål

Mitt förslag: Vid dröjsmål på näringsidkarens sida kan konsumenten välja mellan att kräva att näringsidkaren utför tjänsten och att häva avtalet helt eller för återstående del. För rätten att häva fordras dock att dröjsmålet är väsentligt. Och för rätten att kräva utförande av tjänsten fordras att det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsid- karen som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs. Konsumenten kan vidare hålla inne betalning till säkerhet för sina anspråk på grund av dröjsmålet. (Beträffande konsu- mentens rätt till skadestånd se avsnitt 2.6.1).

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 331—344).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se bil. 3 avsnitt 10).

Skälen för mitt förslag: Vid dröjsmål på näringsidkarens sida kan den faktiska situationen te sig på olika sätt när frågan om konsumentens befogenheter på grund av dröjsmålet aktualiseras.

Läget kan sålunda till en början vara det att tjänsten vid den nämnda tidpunkten inte ens har påbörjats eller att det återstår en större eller mindre del att utföra. Dröjsmålet i och för sig medför givetvis inte att näringsidkar- ens förpliktelse att utföra den avtalade tjänsten bortfaller. I dessa senare fall bör konsumenten därför i princip kunna hålla fast vid avtalet och påfordra att näringsidkaren utför ellerfullföljer tjänsten. Det kan emeller- tid tänkas att fullföljandet av tjänsten för näringsidkaren skulle medföra kostnader eller olägenheter som är så stora att de framstår som oskäliga i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs. I ett sådant

Dröjsmål på näringsidkarens sida

Prop. 1984/85: 1 10 74

fall bör det gälla ett undantag från näringsidkarens skyldighet att prestera in natura som i princip motsvarar det i avsnitt 2.4.5 föreslagna undantaget från hans skyldighet att avhjälpa ett fel hos tjänsten. Jag får därför hänvisa till vad som har anförts i det nämnda avsnittet.

Konsumenten bör vid dröjsmål på näringsidkarens sida vidare ha rätt att, i stället för att påfordra att avtalet fullföljs. under vissa förutsättningar frigöra sig från avtalet genom hävning.

Som har berörts i avsnitt 2.4.5 bör det för konsumentens rätt att över huvud taget häva vara en grundläggande förutsättning att näringsidkarens kontraktsbrott. dvs. i detta fall dröjsmålet, är av väsentlig betydelse för konsumenten. Detta bör också vara en tillräcklig förutsättning. om konsu- menten vill häva avtalet endast beträffande den del av tjänsten som even- tuellt återstår att utföra när frågan om hävning aktualiseras. Har tjänsten då inte ens påbörjats. blir det i ett sådant fall givetvis fråga om hävning av avtalet i dess helhet.

Om konsumenten däremot — för att undgå betalningsskyldighet — vill häva avtalet när tjänsten har slutförts. fastän för sent. eller vill häva avtalet inte bara beträffande återstående del utan även beträffande redan utförd del, gör sig samma synpunkter gällande som i fråga om hävning på grund av fel hos tjänsten. Som har framhållits i avsnitt 2.4.5 kan en hävning som omfattar även vad som redan har utförts av tjänsten drabba näringsidkaren

hån. eftersom hans prestation av arbete och material ofta inte kan åter- bäras till honom. Av praktiska skäl bör man visserligen kunna bortse från detta problem när endast en obetydlig del av tjänsten har utförts. I det fallet bör konsumenten alltså kunna häva avtalet i dess helhet - dvs. även beträffande den del som har utförts så snart dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom. Om mer än en obetydlig del av tjänsten har utförts, bör konsumenten däremot beträffande den del som har utförts få häva endast om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat. Detta strängare krav på dröjsmålets betydelse för konsumenten kommer sålunda alltid att gälla i den inledningsvis berörda situationen att tjänsten. när frågan om hävning aktualiseras. äri sin helhet utförd fastän detta har skett för sent.

Det nu anförda bör i princip gälla såväl dröjsmål med uppdragets avslu- tande som dröjsmål bestående i att näringsidkaren inte iakttar en överens- kommen tid för påbörjande av tjänsten eller för arbetets framskridande (se avsnitt 2.5. i). Jag återkommer närmare till hithörande frågor i specialmoti- veringen.

Till skillnad från vadjag tidigare har föreslagit i fråga om avhjälpande av fel bör näringsidkaren vid dröjsmål inte ha rätt att fullfölja tjänsten för att undgå eller begränsa andra påföljder för dröjsmålet. Situationen är här en annan än vid fel hos tjänsten. Om ett fel avhjälps, föreligger "inte längre något på felet grundat intresse för konsumenten att få göra prisavdrag eller häva. Sedan ett dröjsmål har blivit av väsentlig betydelse för konsumen- ten. så att denne har rätt att häva. kan emellertid den olägenhet som

Dröjsmål på näringsidkarens sida

Prop. 1984/85:110 75

därigenom har uppkommit för konsumenten inte alltid botas genom att näringsidkaren fullföljer tjänsten. En annan sak är att näringsidkaren, sedan han har råkat i dröjsmål. ibland torde hinna påbörja eller utföra tjänsten innan dröjsmålet har blivit av väsentlig betydelse för konsumen- ten.

På motsvarande sätt som när det gäller fel bör konsumenten ha rätt att häva i fall då den tid inom vilken tjänsten eller en särskild del av denna skall vara påbörjad eller utförd visserligen ännu inte har överskridits, men det på grund av omständigheterna finns starka skäl att anta att näringsid- karen kommer att göra sig skyldig till ett dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten (s.k. anteciperat dröjsmål]. Härvid bör givetvis gälla samma begränsning av hävningsrätten som vid ett redan inträffat dröjsmål. Om näringsidkaren har utfört mer än en obetydlig del av tjänsten, bör konsumenten sålunda inte få häva beträffande den redan utförda delen annat än då det dröjsmål som måste antas komma att inträffa medför att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat.

Verkningarna av hävning på grund av dröjsmål bör naturligtvis vara desamma som vid en hävning på grund av fel hos tjänsten. Beträffande konsumentens betalningsskyldighet m.m. vid hävning får därför hänvisas till vad som har sagts i avsnitt 2.4.5.

En för konsumenten väsentlig fråga är i vad mån han vid dröjsmål på näringsidkarens sida har rätt att hålla inne betalning för tjänsten. Ofta är det dock inte aktuellt att se detta som en fråga om en särskild befogenhet för konsumenten vid näringsidkarens dröjsmål. eftersom det vanliga vid konsumenttjänster är att betalning skall erläggas först efter anfordran sedan näringsidkaren har utfört tjänsten. Som jag skall återkomma till i ett följande avsnitt om priset för tjänsten (avsnitt 2.8.4) bör detta också enligt konsumenttjänstlagen gälla som en dispositiv regel. dvs. om annat inte följer av avtalet mellan parterna.

Parterna kan emellertid ha avtalat att betalningen för tjänsten helt eller delvis skall erläggas innan uppdraget har avslutats. Det kan också tänkas att parterna i avtalet har bestämt en viss dag för betalningen av tjänsten. vilken ligger i tiden efter det att uppdraget skulle ha avslutats. ] dessa fall bör konsumenten så länge näringsidkaren befinner sig i dröjsmål i princip vara berättigad att hålla inne betalning som förfaller efter det att näringsid- karen har råkat i dröjsmål.

Så länge näringsidkaren befinner sig i dröjsmål bör konsumenten i prin- cip vara berättigad att hålla inne hela den del av betalningen som har förfallit sedan dröjsmålet inträdde. Och efter det att dröjsmålet har upphört bör konsumenten vara berättigad att hålla inne så mycket av betalningen som ger honom säkerhet för hans anspråk på grund av dröjsmålet. Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringen.

Dröjsmål på näringsidkarens sida

Prop. 1984/85: 110 76

2.5.3 Reklamation vid dröjsmål

Mitt förslag: Om konsumenten vill åberopa ett dröjsmål på näringsid- karens sida för att häva eller fordra skadestånd. måste han reklamera

inom skälig tid efter det att uppdraget har avslutats. Dessförinnan gäller däremot inte någon sådan reklamationsskyldighet.

Utredningens förslag: Konsumenten får häva eller fordra skadestånd på grund av dröjsmål endast om han rcklamerar inom skälig tid efter det att han blivit medveten om dröjsmålet. Denna reklamationsskyldighet skall alltså gälla även innan uppdraget har avslutats. Så länge inte någon eller endast en obetydlig del av tjänsten har utförts. får konsumenten dock häva även om han inte har reklamerat (se betänkandet s. 325—331).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för- slag. Bl.a. konsumentverket kritiserar dock förslaget och anser att det medför risk för rättsförluster för konsumenterna (se bil. 3 avsnitt lO).

Skälen för mitt förslag: Om tjänsten när ett dröjsmål konstateras inte har påbörjats eller har utförts endast till en del. har konsumenten enligt vad som har sagts i föregående avsnitt i princip rätt att kräva att näringsidkaren utför tjänsten. Det är här inte fråga om en dröjsmålspåföljd i egentlig mening utan om ett anspråk från konsumentens sida på att näringsidkaren uppfyller det avtal som har ingåtts. Konsumenten behöver inte åberopa dröjsmålet till stöd för sitt anspråk utan det grundas direkt på avtalet.

Det bör inte komma i fråga att ställa upp ett krav på att konsumenten, om han vill att näringsidkaren fullgör avtalet, skall underrätta näringsid- karen om detta inom någon viss kortare tid efter det att konsumenten blev medveten om dröjsmålet. En annan sak är att konsumenten ändå så små- ningom torde förlora sin rätt att kräva avtalets fullgörande om han förhåller sig passiv. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Frågan om konsumentens reklamationsskyldighet vid näringsidkarens dröjsmål ställer sig annorlunda när det gäller de egentliga dröjsmålspåfölj- derna hävning och skadestånd. [ enlighet med vad som har sagts i avsnitt 2.4.6 rörande reklamation vid fel hos tjänsten kan det synas rimligt att kräva att konsumenten inom skälig tid underrättar näringsidkaren om att han vill göra gällande någon av dessa påföljder.

Enligt utredningen bör man när det gäller konsumentens rätt att häva skilja mellan olika fall. Det ena fallet är att näringsidkaren. då ett dröjsmål konstateras, inte ens har påbörjat tjänsten eller har utfört endast en obe- tydlig del av denna. I denna situation bör det enligt utredningens mening inte krävas att konsumenten reklamerar inom skälig tid för att han skall vara bibehållen vid rätten att häva på grund av dröjsmålet. Det andra fallet är att näringsidkaren har utfört hela tjänsten eller mer än en obetydlig del av denna. Enligt utredningen bör det då, för att konsumenten skall få häva.

Dröjsmål på näringsidkarens sida

Prop. 1984/85: 110 77

krävas att han inom skälig tid efter det att han blivit medveten om dröjsmå- Dröjsmål på let underrättar näringsidkaren om att han vill åberopa detta. Detsamma bör näringsidkarens Sida enligt utredningen alltid. dvs. även om ingen eller endast en obetydlig del av tjänsten har utförts. gälla som en förutsättning för att konsumenten skall ha rätt att fordra skadestånd på grund av ett dröjsmål.

Enligt min mening finns det flera skäl som talar mot att konsumenten, då tjänsten inte har utförts när ett dröjsmål konstateras. skulle förlora sin rätt till skadestånd och i vissa fall även sin rätt att häva om han inte reklamerat inom skälig tid efter det att han har blivit medveten om dröjsmålet. Om konsumenten i ett sådant fall vill påfordra att tjänsten utförs eller bara vill avvakta att det sker utan särskilt krav från hans sida. finns det en risk för att konsumenten förbiser att han särskilt måste underrätta näringsidkaren om att han vill åberopa dröjsmålet för att vara bibehållen vid sin rätt till bl.a. skadestånd. För konsumenten kan det vidare framstå som svårbe- gripligt att hans rätt att häva. om han inte har reklamerat. skulle vara beroende av om endast en obetydlig eller en något större del av tjänsten har utförts. Detta torde i synnerhet vara fallet, om näringsidkaren under en längre tid har avbrutit arbetet och konsumenten endast önskar häva beträf- fande den del av tjänsten som återstår att utföra.

Enligt min mening bör frågan om konsumentens reklamationsskyldighet vid dröjsmål på näringsidkarens sida kunna regleras på ett avsevärt enklare sätt utan att man åsidosätter näringsidkarens intressen. Vad till en början angår dröjsmål med uppdragets avslutande anser jag sålunda att det över huvud taget inte bör ställas upp något krav på att konsumenten, för att vara berättigad till hävning eller skadestånd på grund av dröjsmålet. särskilt reklamerat innan tjänsten i sin helhet har utförts. Enligt vad som tidigare sagts har konsumenten i dessa fall rätt att inom en rimlig tid kräva att näringsidkaren utför tjänsten. Det bör då också stå öppet för konsumenten att, så länge uppdraget ännu inte har avslutats. utan särskild reklamation fordra skadestånd på grund av dröjsmålet eller häva avtalet helt eller delvis i fall då dröjsmålet ger honom hävningsrätt.

Sedan näringsidkaren har avslutat uppdraget bör konsumenten däremot inte ha en obegränsad tid på sig för att åberopa ett dröjsmål med tjänstens utförande. I denna situation gör sig samma synpunkter gällande som i fråga om konsumentens reklamationsskyldighet vid fel hos tjänsten. Om konsu- menten vill häva eller fordra skadestånd på grund av dröjsmålet, bör det krävas att han reklamerar inom skälig tid efter det att uppdraget avsluta- des.

Vad härefter angår dröjsmål med påbörjande av tjänsten eller en viss del av denna (se avsnitt 2.5.1) är det självklart att konsumenten, om han vill häva på grund av dröjsmålet, måste säga ifrån senast när han märker att näringsidkaren efter dröjsmålet tänker påbörja arbetet. Detta måste ju då stoppas. På motsvarande sätt måste konsumenten givetvis stoppa fortsatt arbete, om han vill häva på grund av ett dröjsmål med färdigställande av en

Prop. 1984/85: "0 78

viss del av tjänsten eller på grund av ett s.k. anteciperat dröjsmål (se avsnitt 2.5.2). Några särskilda regler om reklamation som förutsättning för hävning behöver därför inte uppställas för dessa fall.

När det gäller konsumentens rätt att fordra skadestånd på grund av ett dröjsmål med påbörjande av tjänsten eller en viss del av denna synes det tillräckligt att samma regel får gälla som i fråga om dröjsmål med uppdra— gets avslutande. Sedan näringsidkaren har avslutat uppdraget bör det alltså fordras att konsumenten reklamerar inom skälig tid därefter för att konsu- menten skall vara bibehållen vid sin rätt till skadestånd på grund av ett dröjsmål med påbörjande av tjänsten e.d.

2.6 Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

2.6.! Skadeståndsskyldiglzt't på grund avfal eller dröjsmål

Mitt förslag: Näringsidkaren skall ersätta konsumenten skada som den- ne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål. om inte näringsidkaren kan visa att skadan ej beror på försummelse på hans sida (5. k. presumtions- ansvar). Ersättningsskyldigheten skall i princip omfatta all skada på grund av felet eller dröjsmålet. Ersättningen skall dock kunna jämkas. om ersättningsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för närings- idkaren. Personskador omfattas inte av regleringen.

Utredningens förslag: Vid sidan av det presumtionsansvar sotn nyss har nämnts skall näringsidkaren vara ersättningsskyldig oberoende av försum- melse på hans sida (s.k. strikt skadeståndsansvar). om ett fel eller ett dröjsmål innebär en avvikelse från vad han kan anses ha utfäst. Vidare föreslår utredningen vissa särskilda bestämmelser om begränsning av ska- deståndet till s. k. normalförlust och om möjlighet att träffa avtal om normalersättning avseende dröjsmål. [ övrigt överensstämmer utredning- ens förslag med mitt förslag (se betänkandet s. 345—373 och 380—396).

Remissinstanserna: Praktiskt taget alla remissinstanser godtar utredning- ens förslag om ett grundläggande s.k. presumtionsansvar för näringsid- karen. I övrigt får utredningsförslaget ett ganska blandat mottagande. Det stora flertalet remissinstanser som företräder näringslivet anser att i vart fall en tvingande reglering av näringsidkarens skadeståndsansvar bör be- gränsas på huvudsakligen samma sätt som enligt den nuvarande konsu- mentköplagen, dvs. till att avse konsumentens skäliga utgifter på grund av ett fel eller ett dröjsmål (se bil. 3 avsnitt 11).

Skälen för mitt förslag: Konsumenten kan till följd av ett fel hos tjänsten eller ett dröjsmål på näringsidkarens sida drabbas av ekonomiska förluster som inte kompenseras genom de tidigare behandlade påföljderna vid fel och dröjsmål. Vid sidan av övn'ga befogenheter bör konsumenten därför

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 79

även ha en rätt att få ersättning av näringsidkaren för sådana ekonomiska skador.

Vid den nuvarande konsumentköplagens tillkomst intogs en restriktiv hållning till att genom tvingande lagregler tillförsäkra konsumenten rätt till skadestånd av säljaren vid fel och dröjsmål. Lagen ansågs främst böra garantera köparen möjlighet att framtvinga en riktig prestation från sälja- rens sida eller att genom hävning frigöra sig från avtalet så att han kunde skaffa motsvarande vara från annat håll. Det ansågs däremot mindre lämpligt att införa tvingande regler om ett vidsträckt skadeståndsansvar för säljaren. bl. a. på grund av att sådana regler skulle kunna ge upphov till många svårbedömda tvister. Vidare framhölls att skadorna för konsumen- ten i enskilda fall kunde bli betydande och medföra stora kostnader för säljaren, som var svåra att bedöma på förhand men som denne måste se till att ha täckning för. Ytterligare ett skäl för en återhållsam attityd ansågs vara att köplagsutredningen. som hade till uppgift bl.a. att undersöka frågor rörande skadeståndets roll inom köprätten. då ännu inte hade slut— förtsitt uppdrag (se prop. 1973: 138 s. 138139).

Mot den angivna bakgrunden inskränktes den tvingande regleringen av säljarens skadeståndsskyldighet vid konsumentköp till att ge konsumenten en rätt till skälig ersättning för utgifter som han ådrar sig till följd av fel eller dröjsmål. Ersättningsrätt föreligger såvida inte säljaren kan visa att försummelse inte ligger honom till last (6å konsumentköplagen"). Bestäm- melsen medger alltså att säljaren genom förbehåll i köpeavtalet kraftigt be- gränsar sitt skadeståndsansvar i förhållande till vad som följer av den allmänna köplagens dispositiva skadeståndsregler (se 23 och 24 samt 42 och 4355 köplagen). Konsumenten kan visserligen också kräva skälig ersättning för avhjälpande av fel i en vara. Detta gäller emellertid endast under förutsättning att det är fråga om ett fel som säljaren eller någon för hans räkning har åtagit sig att avhjälpa och att sådant avhjälpande eller motsvarande inte sker inom skälig tid (45 konsumentköplagen). I annat fall har konsumenten inte någon tvingande rätt att få ersättning för avhjäl- pande av fel, inte heller med stöd av den nyss nämnda bestämmelsen i bä konsumentköplagen.

Enligt min mening bör konsumenten vid avtal om konsumenttjänster tillförsäkras en betydligt bättre rätt att erhålla ersättning för eventuella ekonomiska skador på grund av fel eller dröjsmål än vad som gäller enligt den nuvarande konsumentköplagen. Konsumenten skulle annars ofta få en alltför svag position när det gäller att tvinga fram avtalsenlig prestation från näringsidkarens sida. Av betydelse härvidlag är att redan de rättsliga möjligheterna för konsumenten att häva avtalet kommer att vara begränsa- de. Denna ordning har i hög grad förestavats av hänsyn till näringsidkaren (se avsnitt 2.4.5 och 2.5.2). Till detta kommer att hävning vid många tjänster. särskilt sådana som är av större omfattning. är en även för konsumenten ofördelaktig och framför allt opraktisk påföljd. Med hänsyn

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 80

bl.a. till dessa förhållanden bör rätten till skadestånd vid fel och dröjsmål ges en mera framskjuten plats i konsumenttjänstlagen än den har i den nuvarande konsumentköplagen. Jag vill i sammanhanget även erinra om att det i direktiven för konsumentköpsutredningen (Dir. 1977: 83) har sagts att en förstärkning av köparens rätt till skadestånd vid konsumentköp synes befogad.

Givetvis finns det en risk för att en mera vidsträckt tvingande rätt för konsumenten att erhålla skadestånd på grund av fel och dröjsmål kan leda till ett större antal tvister. Enligt min mening är risken dock inte så stor. De ekonomiska skador som en konsument kan åsamkas till följd av ett fel hos en tjänst eller ett dröjsmål med dess utförande torde i allmänhet vara begränsade och relativt lätta att fastställa. ] detta avseende skiljer sig förhållandena vid konsumentavtal i regel väsentligt från vad som kan förekomma i avtalsförhållanden mellan näringsidkare.

Som konsumentköpsutredningen har framhållit i sitt remissyttrande (se bil. 3 avsnitt 11.8) torde de problem som är förenade med en rätt till skadestånd vid näringsidkarens kontraktsbrott och som ligger bakom nä— ringsidkarnas påtagliga benägenhet att friskriva sig från skadeståndsansvar främst hänga samman med de s.k. följdförlusterna. Härmed avses i huvud— sak andra ekonomiska skador än sådana som består i en merkostnad för att få tjänsten felfritt utförd på annat håll (s.k. direkt förlust") eller i sådana utgifter som avses i 65 konsumentköplagen.

Att konsumenten enligt konsumenttjänstlagen bör tillförsäkras en tving- ande rätt till ersättning för direkta förluster och utgifter på grund av fel eller dröjsmål är enligt min mening klart. Det bör nämnas att konsument- köpsutredningen enligt uttryckliga uttalanden i direktiven har att överväga om inte konsumenten vid konsumentköp bör ges en motsvarande tvingan- de rätt till skadestånd vid fel och dröjsmål.

Frågan är alltså närmast om de s.k. följdförlusterna bör särbehandlas när det gäller konsumentens rätt till skadestånd på grund av fel eller dröjsmål vid tjänster. Sådana förluster är enligt gällande dispositiv rätt, dvs. om inte annat har avtalats. ersättningsgilla i den mån övriga förutsätt- ningar för skadeståndsansvar är uppfyllda och förlusten har ett tillräckligt nära samband med näringsidkarens kontraktsbrott. Det bör givetvis inte komma i fråga att på denna punkt försämra konsumentens rättsskydd. Vad frågan gäller är därför om näringsidkarna även i fortsättningen bör lämnas möjlighet att i större eller mindre utsträckning friskriva sig från ansvar för följdförluster eller om reglerna om sådana förluster bör göras tvingande till förmån för konsumenten.

Enligt min mening skulle det inte vara lämpligt att generellt tillåta fri- skrivning från skadeståndsansvar för följdförluster. En sådan ordning skul- le med säkerhet leda till att friskrivningsmöjligheterna i stor omfattning utnyttjades av näringsidkare som tillämpar standardavtal. vilket medför en risk för att en del småföretagare som inte tillämpar sådana avtal i praktiken skulle komma att bära ett strängare skadeståndsansvar än andra företag.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 31

Detta är uppenbarligen ingen önskvärd utveckling. Härtill kommer att konsumenten enligt min mening alltid bör ha rätt att få vissa följdförluster ersatta. Jag tänker bl.a. på sådana näraliggande ekonomiska skador som att konsumenten förlorar arbetsförtjänst därför att han på grund av nä- ringsidkarens dröjsmål blir tvungen att. utöver vad som annars skulle vara nödvändigt. ta ledigt från sitt arbete för att vara hemma och ta emot näringsidkaren e.d.

En tänkbar ordning skulle i och för sig vara att tillåta att näringsidkarna begränsar sitt ansvar för följdförluster till ett visst belopp. Det är emeller- tid klart att beloppsgränsen i så fall av hänsyn till konsumenternas intres- sen bör sättas relativt högt. En sådan begränsning skulle därmed få bety- delse endast i enstaka fall. Det syfte som en friskrivningsmöjlighet av detta slag skulle fylla kan därför lika gärna tillgodoses genom att man öppnar möjlighet till jämkning av näringsidkarens skadeståndsskyldighet i fall där denna med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt betungan- de.

Med hänsyn till det anförda anserjag. i likhet med utredningen och bl. a. de remissinstanser som företräder konsumentintressen. att konsumenten bör ha en tvingande rätt till ersättning för i princip all ekonomisk skada som tillfogas honom på grund av ett fel hos tjänsten eller ett dröjsmål på näringsidkarens sida. Detta bör alltså gälla såväl olika s.k. följdförluster som direkta förluster och utgifter på grund av kontraktsbrottet. Jag åter- kommer i det följande till vissa särskilda frågor rörande skadeståndsskyl- dighetens omfattning.

Vid bedömningen av frågan om förutsä”ningarna för näringsidkarens skadas!åndsxs/wldigh('t bör beaktas dels att skadeståndsreglerna i enlighet med det nyss sagda bör vara tvingande till konsumentens förmån, dels att redan de tidigare föreslagna reglerna om påföljder vid fel och dröjsmål normalt bör i betydande grad kunna tillgodose konsumentens intressen. Dessa påföljder kan göras gällande oavsett orsaken till ett fel eller ett dröjsmål. Även om felet eller dröjsmålet inte beror på någon försummelse från näringsidkarens sida utan på en ren olyckshändelse e.d., blir närings- idkaren alltså skyldig att utan kostnad för konsumenten avhjälpa felet. att vidkännas ett prisavdrag som i regel skall motsvara den normala kostnaden för att avhjälpa felet eller att underkasta sig hävning och därmed helt eller delvis mista sin rätt till betalning. Med hänsyn till det nu sagda samt till att det här ofta är fråga om mindre företagare skulle det enligt min mening vara alltför strängt att även ålägga näringsidkaren skadeståndsansvar obe- roende av försummelse.

Principen bör alltså vara att skadeståndsskyldighet för näringsidkaren på grund av fel eller dröjsmål inträder endast om det kan anses föreligga en försummelse på hans sida. Detta innebär en med hänsyn till kontraktsty- pen och nyssnämnda förhållanden skälig avvägning mellan parterna. [ överensstämmelse med vad som gäller som huvudregel inom avtalsrättens 6 Riksdugen [984/85. I saml. Nr 110

Hänvisningar till US112

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 82

område bör näringsidkaren svara inte bara för försummelser som åvilar honom själv eller någon av hans anställda som utför tjänsten. Näringsid— karen bör dessutom svara för försummelser hos en självständig företagare som han har anlitat för utförandet av tjänsten eller någon som en sådan självständig företagare i sin tur har anlitat för detta.

Typiskt sett kan det vara förenat med stora svårigheter för konsumenten att bevisa att ett fel eller ett dröjsmål beror på en försummelse på närings- idkarens sida. Däremot torde den näringsidkare som inte har varit försum- lig i regel inte ha några större svårigheter att bevisa detta. t.ex. att felet eller dröjsmålet beror på en ren olyckshändelse. Näringsidkarens skade- ståndsansvar bör därför utformas som ett s.k. presumtionsansvar. dvs. näringsidkaren bör gå fri från skadeståndsskyldighet enligt lagen endast om han kan visa att det inte har förekommit någon försummelse på hans sida. Detta torde i princip motsvara vad som f.n. anses vara gällande rätt.

En fråga för sig är om näringsidkaren vid fel och dröjsmål skall i enlighet med utredningens förslag vara skadeståndsskyldig gentemot konsumenten oberoende av försummelse på näringsidkarens sida (s.k. strikt skade- ståndsansvar) i fall då felet eller dröjsmålet innebär en avvikelse från vad som kan anses utläst av näringsidkaren. Uttryckliga lagregler av detta innehåll finns på skilda håll i lagstiftningen. bl.a. i 42? andra stycket köplagen, där det sägs att säljaren vid köp av bestämt gods är skadestånds- skyldig vid fel i godset som består i att detta vid köpet saknade egenskap som kan anses tillförsäkrad (se även 4 kap. 19 & jordabalken).

Mitt ställningstagande i det föregående innebär att grunden för närings- idkarens skadeståndsansvar enligt lagens tvingande regler i princip bör vara att näringsidkaren eller någon för vilken han svarar kan anses ha gjort sig skyldig till försummelse. låt vara att ansvaret bör utformas som ett s.k. presumtionsansvar. Den av utredningen föreslagna regeln skulle innebära ett betydande avsteg från denna princip. Detta gäller i synnerhet som utredningen har avsett att ett strikt skadeståndsansvar på grund av vad som ”kan anses utfäst" rörande tjänsten skulle följa inte bara av uttryck- liga garantier av bestämd karaktär utan även av utfästelser som på olika sätt kan intolkas i parternas avtal. t.ex. när det gäller vissa "kärnegen- skaper" hos tjänsten eller på grund av näringsidkarens allmänna uppträ- dande i samband med avtalets tillkomst (se betänkandet s. 361-365 och 494: jfr även Almén-Eklund. Om köp och byte av lös egendom. 1960. s. 594—595). Förslaget innebär därför i praktiken att näringsidkaren skall vara skadeståndsskyldig oberoende av försummelse så snart ett fel eller ett dröjsmål utgör en avvikelse från vad som kan anses avtalat mellan par- terna.

Med hänsyn till vad jag tidigare har anfört rörande en lämplig avvägning av näringsidkarens skadeståndsansvar vid fel och dröjsmål finns det enligt min mening inte skäl att i konsumenttjänstlagen föra in en tvingande bestämmelse om ett strikt skadeståndsansvar av den omfattning som nu har berörts.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 83

Eftersom de tidigare förordade reglerna om näringsidkarens skade- ståndsskyldighet kommer att vara tvingande endast till konsumentens förmån finns det självfallet inget som hindrar att näringsidkaren genom avtalet tar på sig ett längre gående skadeståndsansvar för fel eller dröjsmål. Frågan om när det skall anses föreligga ett sådant frivilligt ansvarsåtagande som går längre än vad som följer av lagen får bedömas med ledning av avtalet och vanliga principer för avtalstolkning.

Vad härefter angår den närmare omfattningen av näringsidkarens ska- deståndsanswzr i-idfc/ eller dröjsmål bör ansvaret. som jag tidigare har slagit fast. täcka i princip all skada som tillfogas konsumenten på grund av ett fel eller ett dröjsmål. Detta bör gälla också sådan sakskada som består i att ett fel hos tjänsten eller ett dröjsmål med dess utförande orsakar en skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsu- menten. Det är här normalt fråga om skador som har ett så nära samband med felet eller dröjsmålet att det är naturligt och rimligt att låta dem omfattas av det skadeståndsansvar som jag förut har förordat. inte minst med hänsyn till att detta bygger på att näringsidkaren inte kan visa att det ej har förekommit någon försummelse på hans sida. För att undanröja varje tvekan om att skadeståndsansvaret enligt lagen vid fel eller dröjsmål omfattar även sådana skador som nu har nämnts bör i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om detta. Enligt min mening är det naturligt att detta ansvar får gälla även skador på egendom som tillhör någon medlem av konsumentens hushåll. Bestämmelsen bör därför utformas så att den blir tillämplig också i ett sådant fall.

I likhet med utredningen anser jag att frågan om konsumentens rätt till ersättning för personskador inte bör regleras i lagen. Till denna och en del andra frågor återkommerjag i specialmotiveringen.

För konsumentens rätt till skadestånd på grund av ett fel eller ett dröjsmål bör gälla vissa allmänna begränsningar som följer av skade- ståndsrättsliga grundsatser. För att en skada skall vara ersättningsgill får den sålunda inte framstå som en alltför avlägsen eller i det närmaste helt opåräknelig följd av kontraktsbrottet. Det måste med andra ord föreligga ett sådant orsakssamband mellan kontraktsbrottet och skadan som i den juridiska litteraturen brukar kallas adekvat kausalitet. ] enlighet med all- männa skadeståndsrättsliga grundsatser bör konsumenten vidare vara skyldig att efter förmåga söka begränsa sin förlust.

Som tidigare har antytts bör det finnas en möjlighet att begränsa närings- idkarens skadeståndsskyldighet på grund av ett fel eller ett dröjsmål. om skadeståndsskyldighcten med hänsyn till förhållandena i ett enskilt fall skulle framstå som oskäligt betungande för näringsidkaren. Detta bör åstadkommas genom att det i lagen tas in en regel som medger att skade- ståndet i ett sådant fall jämkas efter vad som är skäligt. Den närmare utformningen av jämkningsregeln behandlas i specialmotiveringen. Här skall endast framhållas att den bör komma till användning bara i undan-

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 34

tagsfall. Jag kan sålunda inte ansluta mig till utredningens förslag om en allmän bestämmelse rörande skadeståndets beräkning av innebörd att nä- ringsidkaren som regel inte skulle vara skyldig att utge ersättning för "större skada än sådan som vanligen kan uppkomma i liknande fall”. En sådan bestämmelse. som närmast bygger på den i utländsk rätt förekom- mande s.k. normalförlustläran. synes inte vara lämplig för konsumentför- hållanden.

Ett skadestånd för näringsidkaren på grund av fel eller dröjsmål bör vidare kunna jämkas. om konsumenten eller någon på hans sida är medvål- lande till skadan. De bestämmelser om skadelidandes medvållande som finns i 6 kap. ] å andra och tredje styckena skadeståndslagen (1972: 207) är i detta hänseende lämpliga.

Enligt utredningen bör parterna. trots att skadeståndsbestämmelserna i princip bör vara tvingande till konsumentens förmån. ges en möjlighet att med bindande verkan på förhand träffa avtal om ('n normalersättning som skall utgå till konsumenten vid dröjsmål eller annan försening. Utredning- ens förslag innebär därför att en överenskommelse om viss normalersätt- ning skall vara gällande, under förutsättning att ersättningen är skälig. Konsumenten bör emellertid enligt utredningen i stället kunna kräva er- sättning enligt de vanliga skadeståndsreglerna. om näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder eller har försummat att begränsa skadan eller om det i övrigt föreligger särskilda skäl.

Bakgrunden till förslaget är främst ett önskemål att undvika eventuella utredningssvårigheter och tvister om mindre belopp. Enligt min mening kan detta syfte emellertid tillgodoses utan en sådan särskild regel som utredningen har föreslagit. Det finns sålunda inte något hinder mot att man t. ex. i standardavtal tar in bestämmelser om en normalersättning som skall utgå till konsumenten vid dröjsmål eller annan försening, om det samtidigt görs klart att konsumenten enligt lagen har rätt till högre ersättning i den mån han kan visa att han har lidit större skada än som täcks av normaler- sättningen. [ praktiken bör en sådan ordning kunna fungera på samma sätt som den som utredningen har föreslagit. En lösning av detta slag torde dessutom göra det betydligt enklare att vid förhandlingar mellan t.ex. konsumentverket och olika branschorganisationer nå överenskommelser om lämpliga normalersättningsbelopp.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 85

.. .6.2 Skadeståndsskyldiglu't på annan grund änfel eller dröjsmål

Mitt förslag: Skadas konsumentens egendom av annan anledning än fel eller dröjsmål. medan den är i näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll. är näringsidkaren skyldig att ersätta konsumen- ten dennes skada utom då näringsidkaren kan visa att skadan inte beror på försummelse på hans sida. 'fillfogas konsumenten i övrigt skada av annan anledning än fel eller dröjsmål. är näringsidkaren skyldig att ersätta skadan om den har vållats genom försummelse på hans sida.

Skadeståndet skall kunnajämkas. om skadeståndsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för näringsidkaren. Personskador omfattas

inte av regleringen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med departementsförslaget (se betänkandet s. 373—380).

Remissinstanserna: Utredningens förslag avstyr-ks av det stora flertalet remissinstanser som företräder näringslivet. Som tidigare har nämnts (se avsnitt 2.6.1) anser dessa att i van fall en tvingande reglering av näringsid- karens skadeståndsansvar bör begränsas på huvudsakligen samma sätt som enligt den nuvarande konsumentköplagen. Flertalet remissinstanser i övrigt godtar dock utredningens förslag (se bil. 3 avsnitt ll).

Skälen för mitt förslag: 1 föregående avsnitt (2.6.1) har jag slagit fast att näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål bör omfatta även skador på egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll. .

I samband med utförandet av en tjänst som går ut på arbete på lös sak eller på fast egendom o.l. kan konsumenten eller någon medlen av hans hushåll emellertid också tillfogas sakskador som inte beror på att]?! hos tjänsten eller ett dröjsmål med dess utförande. Som exempel kan nämnas att konsumenten. när han hämtar sin bil hos bilverkstaden efter en utförd motorreparation. finner en repa i bilens lackering eller en oljefläck på bilens klädsel.

Redan av skadeståndslagen följer att näringsidkaren är ersättningsskyl- dig på grund av en sådan sakskada, om han uppsåtligen eller av vårdslös- het har vållat skadan (2 kap. l & skadeståndslagen). Detsamma gäller. om skadan har vållats av en arbetstagare hos näringsidkaren genom fel eller försummelse inom ramen för anställningen (3 kap. l & skadeståndslagen).

Som utredningen har funnit bör frågan om näringsidkarens skyldighet att ersätta sådana sakskador som det nu är fråga om emellertid regleras genom särskilda bestämmelser i konsumenttjänstlagen. Anledningen till detta är dels att ansvaret med hänsyn till anknytningen till avtalsförhållandet och näringsidkarens därav följande omsorgsplikt bör ges en något annan ut- formning än enligt skadeståndslagen. dels att bestämmelserna i princip bör vara tvingande till konsumentens förmån.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 86

Vid avtal om arbete på lös sak är det vanligt att egendom. som tillhör konsumenten. med anledning av avtalet överlämnas i näringsidkarens be- sittning. Som exempel kan nämnas att konsumenten lämnar in sin bil till en bilverkstad för reparation. Det är i ett sådant fall inte ovanligt att bilen innehåller även saker som inte direkt ingår i bilens utrustning.

Om konsumentens egendom i ett sådant fall kommer bort eller skadas medan den är i näringsidkarens besittning, bör principen vara att närings- idkaren är skyldig att ersätta konsumenten dennes skada. om den kan anses bero på försummelse på näringsidkarens sida. Eftersom näringsid- karen när han har egendomen i sin besittning är den som typiskt sett har lättast att bevisa orsaken till en eventuell skada bör hans skadeståndsan- svar även i detta sammanhang (jfr avsnitt 2.6.l) utformas som ett s.k. presumtionsansvar. Näringsidkaren bör alltså gå fri från ersättningsskyl- dighet endast om han visar att skadan inte beror på försummelse på hans sida. Med försummelse av näringsidkaren själv eller hans anställda bör också i hithörande falljämställas försummelse av en självständig företaga- re som näringsidkaren har anlitat för utförandet av tjänsten eller någon som en sådan själv ständig företagare i sin tur har anlitat för detta.

I många fall utför en näringsidkare arbete under förhållanden som inne- bär att konsumentens egendom visserligen inte överlämnas till näringsid- karen men likväl för en tid kommer under dennes kontroll. Detta förekom- mer såväl vid arbete på lösa saker t. ex. reparation av konsumentens båt medan den ligger vid dennes båtplats eller av konsumentens TV-apparat i dennes hem som vid arbete på fast egendom o.d. Om konsumentens egendom skadas medan den sålunda med anledning av avtalet står under näringsidkarens kontroll. gör sig samma synpunkter gällande som vid skador på egendom som befinner sig i näringsidkarens besittning. Närings- idkaren bör alltså även i de fall som nu avses ha ett presumtionsansvar för konsumentens skada. dvs. vara skyldig att ersätta skadan om han inte kan visa att skadan ej beror på försummelse av honom själv eller någon för vilken han enligt det nyss sagda har att svara. ] överensstämmelse med vad som har förordats i avsnitt 2.6.1 bör detta ansvar gälla även skador på egendom som tillhör någon medlem av konsumentens hushåll.

I samband med ett avtal om en tjänst kan konsumenten eller någon medlem av hans hushåll tillfogas skador i övrigt. som inte omfattas vare sig av de i avsnitt 2.6.] föreslagna bestämmelserna om näringsidkarens skade- ståndsskyldighet på grund av fel och dröjsmål eller av de nyss förordade reglerna. Det kan här vara fråga om rena förmögenhetsskador på grund av att näringsidkarens omsorgsplikt har äsidosatts i något hänseende som inte grundar ansvar för fel eller dröjsmål. Vidare kan det vara fråga om sådana skador på konsumentens eller någon hushållsmedlems egendom som har samband med näringsidkarens utförande av tjänsten men som inte inträffar under tid då den egendom som skadas är i näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 87

I likhet med utredningen anserjag att näringsidkaren i princip inte bör kunna friskriva sig från ansvar från sådana skador som nu har nämnts. om de beror på försummelse av näringsidkaren själv eller någon för vilken han enligt det tidigare sagda bör svara. Ett undantag bör dock gälla i den mån skadan innefattar förlust i näringsverksamhet. Från konsumentsynpunkt finns det inte något intresse av att förbjuda friskrivning från näringsidkar- ens ansvar för skador av detta slag.

På samma sätt som när det gäller näringsidkarens skadeståndsansvar vid fel eller dröjsmål bör det finnas en möjlighet attjämka ett skadestånd enligt de regler somjag har förordat i detta avsnitt. om skadeståndsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för näringsidkaren.

2.7 Skadeståndsskyldighet för tredje man i vissa fall (tredje mans mark- nadsföringsansvar)

Mitt förslag: En materialleverantör eller en branschorganisation e.d. som vid marknadsföring uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnar vilsele- dande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffen- het eller ändamålsenlighet skall ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas. Detsamma skall gälla, om en materialleverantör eller en branschorganisation e.d. vid marknadsföring underlåter att lämna sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som vederbörande enligt mark- nadsföringslagen har ålagts att lämna.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag be- träffande ansvaret för vilseledande uppgifter. Enligt utredningen bör upp- giftslämnaren dock gå fri från skadeståndsskyldighet endast om han visar att han inte har gjort sig skyldig till försummelse (s. k. presumtionsansvar). ] fråga om materialleverantörers rn. fl. ans'var på grund av underlåtenhet att vid marknadsföring lämna information går utredningens förslag längre än mitt förslag genom att det generellt gäller underlåtenhet att lämna information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt (se betänkan- dets. 164—171).

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser som företräder näringslivet är kritiska mot utredningens förslag och anser att reglerna om tredje mans marknadsföringsansvar bör utformas i nära anslutning till motsvarande regleri den nuvarande konsumentköplagen. Övriga remissin- stanser godtar i huvudsak utredningens förslag i fråga om tredje mans ansvar på grund av vilseledande marknadsföringsuppgifter. Däremot riktar också flera av dessa remissinstanser kritik mot utredningens förslag röran- de tredje mans ansvar på grund av underlåtenhet att vid marknadsföring lämna information (se bil. 3 avsnitt 4).

Hänvisningar till US114

Skadeståndsskyldig- het för tredje man

Prop. 1984/85: 110 88

Skälen för mitt förslag: 1 avsnitt 2.4.2 har behandlats frågan om närings- idkarens ansvar enligt reglerna om fel hos tjänsten för sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet eller ändamålsen- lighet som har lämnats vid marknadsföring. Enligt vad jag där har föresla- git skall tjänsten anses felaktig inte bara när resultatet av tjänsten avviker från uppgifter som har lämnats av näringsidkaren själv. utan också när resultatet avviker från uppgifter som härrör från vissa tredje män. Det gäl- ler sådana uppgifter av en annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknande organisation vilka kan anses lämnade för näringsidkarens räkning. uppgifter av leverantör av material som tillhandahålls av närings- idkaren eller någon som han svarar för samt uppgifter av någon annan i ett tidigare omsättningsled, t. ex. tillverkare eller importör av sådant material.

En tredje man. vars marknadsföringsuppgifter sålunda kan få betydelse för bedömningen av om en tjänst är felaktig. böri viss utsträckning bära ett självständigt civilrättsligt marknadsföringmnsvar gentemot konsumenten. Detta ansvar bör bestå i en skyldighet att under vissa förutsättningar ersätta konsumenten skada som denne åsamkas till följd av ovederhäftig marknadsföring från tredje mannens sida. Bestämmelser om ett sådant självständigt marknadsföringsansvar för tredje man finns sedan länge på konsumentköpsområdet. ] 145 konsumentköplagen regleras sålunda till— verkares m_. fl. skadeståndsskyldighet mot konsumenten på grund av vilse- ledande marknadsföringsuppgifter eller underlåtenhet att lämna viss infor- mation om en varas beskaffenhet eller användning.

] det följande behandlas först frågan om materialleverantörers m. fl. ansvar på grund av uppgifter som har lämnats vid marknadsföring.

För att en materialleverantör eller annan tredje man skall bli skade- ståndsskyldig gentemot konsumenten på grund av uppgifter som tredje mannen har lämnat vid marknadsföring kan det uppenbarligen inte vara tillräckligt att resultatet av en tjänst avviker från en sådan uppgift. Avvi- kelsen kan nämligen bero på att den näringsidkare som är konsumentens motpart i avtalet om en tjänst har förfarit felaktigt vid utförandet av tjänsten. så att resultatet av denna inte svarar mot en i och för sig korrekt marknadsföringsuppgift som har lämnats av tredje man. För att denne skall bli skadeståndsskyldig mot konsumenten bör krävas att kritik kan riktas mot den lämnade uppgiften som sådan. Detta bör komma till uttryck genom att det för tredje mans skadeståndsskyldighet uppställs som en förutsättning att en av honom lämnad uppgift är vilseledande.

För att en tillverkare eller någon annan i ett tidigare säljled skall bli skadeståndsskyldig mot konsumenten på grund av en vilseledande mark- nadsföringsuppgift krävs enligt l4å konsumentköplagen att den vilsele- dande uppgiften har lämnats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Detsamma bör enligt min mening åtminstone tills vidare gälla i fråga om tredje mans ansvar för vilseledande uppgifter enligt den föreslagna konsumenttjänstla- gen. Annars skulle det uppkomma en omotiverad skillnad med avseende

Hänvisningar till US115

Skadeståndsskyldig- het för tredje man

Prop. 1984/85 : 110 89

på de lagliga förutsättningarna för konsumentens rätt att erhålla skade- stånd av en materialtillverkare. beroende på om materialet tillhandahålls av den näringsidkare som utför tjänsten eller om det inköps och tillhanda- hålls av konsumenten. Jag anser mig alltså inte f.n. böra biträda utredning— ens förslag om att tredje mans ansvar för vilseledande uppgifter enligt konsumenttjänstlagen skall utformas som ett s.k. presumtionsansvar. Frå- gan kan komma i ett annat läge sedan konsumentköpsutredningen har slutfört sin översyn av konsumentköplagen.

Ytterligare en förutsättning för tredje mans skadeståndsskyldighet mot konsumenten på grund av en vilseledande marknadsföringsuppgift bör givetvis. på samma sätt som enligt 14.5 konsumentköplagen. vara att den vilseledande uppgiften kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsten.

En tredje man som har lämnat en vilseledande marknadsföringsuppgift bör enligt utredningen kunna undgå skadeståndsskyldighet. om uppgiften senare rättas på ett tydligt sätt. Jag kan ansluta mig till detta förslag. vilket inte har mött någon principiell invändning från remissinstansernas sida. Det måste anses vara av värde att på detta sätt ge ett incitament till efterföljande rättelser av vilseledande marknadsföringsuppgifter. främst med hänsyn till att en rättelse kan förebygga fortsatta skadeverkningar för konsumenterna. För att en rättelse av en vilseledande uppgift som har lämnats av tredje man skall kunna befria denne från skadeståndsskyldighet måste det dock ställas stränga krav i fråga om rättelsens ändamålsenlighet m.m. Självfallet måste rättelsen vidare ha skett vid en sådan tidpunkt att den i det särSkilda fallet har kunnat påverka konsumentens beslut. Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringen.

Jag övergår härefter till frågan om materialleverantörers m.fl. civilrätts- liga ansvar mot konsumenten på grund av underlåtenhet att vid marknads- föring lämna information som är av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet eller ändamålsenlighet.

] samband med marknadsföringslagens tillkomst infördes i 14.6 konsu- mentköplagen en bestämmelse som utgör ett civilrättsligt komplement till de marknadsrättsliga reglerna om informationsåläggande i 3225 marknadsfö- ringslagen. Enligt den nämnda bestämmelsen i konsumentköplagen är tillverkaren av en vara. liksom andra som i ett tidigare säljled än säljarens har tagit befattning med varan. i princip skyldiga att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas genom att tillverkaren etc. har underlåtit att lämna sådan information om varans beskaffenhet eller användning som vederbörande enligt marknadsföringslagen har ålagts att lämna.

Utredningen har ansett att materialleverantörer m. fl. tredje män på konsumenttjänsternas område bör kunna åläggas ett längre gående civil- rättsligt ansvar för underlåtenhet att vid marknadsföring lämna betydelse- full information. Utredningen har därför på denna punkt föreslagit en bestämmelse som mera direkt anknyter till de nyss nämnda reglerna i 35 marknadsföringslagen. Enligt förslaget skall en materialleverantör e.d. i

Skadeståndsskyldig- het för tredje man

Prop. 1984/85: 110 90

princip vara skyldig att ersätta skada som tillfogas konsumenten genom att han vid marknadsföring har underlåtit att lämna sådan information om material eller annat förhållande av betydelse för beställning av en tjänst som han måste ha känt till och som är av särskild betydelse från konsu- mentsynpunkt.

I likhet med flera remissinstanser. bl. a. marknadsdomstolen och konsu- mentköpsutredningen (se bil. 3 avsnitt 4.4. och 4.8). anser jag att utred- ningens förslag i denna del ger anledning till vägande invändningar. Sär- skilt bör framhållas att anknytningen till det i 3å marknadsföringslagen upptagna rekvisitet att informationen skall vara "av särskild betydelse från konsumentsynpunkt" kan medföra en betydande osäkerhet i fråga om vilka krav som i sammanhanget skulle kunna ställas på materialleveran— törers m. fl. olika marknadsföringsåtgärder. Som framgår av motiven till marknadsföringslagen har bestämmelsen i 3.5 — vilken har karaktären av en generalklausul och endast ger möjlighet att ingripa med ett för framtiden verkande informationsåläggande — avsiktligt getts en allmänt hållen ut- formning. Inte heller motiven till bestämmelsen ger några närmare anvis- ningar om vad som i olika sammanhang skall anses utgöra information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Avgörandet av sådana frågor hari stället ansetts i sista hand böra ankomma på marknadsdomstolen som dömande organ på det marknadsrättsliga området, med dess Speciella sammansättning och kompetens (se prop. l975/76: 34. särskilt. s. 108 och 126— l27).

Med hänsyn till det nu anförda anser jag det inte lämpligt att direkt anknyta till 3å marknadsföringslagen i en civilrättslig bestämmelse om tredje mans marknadsföringsansvar på grund av underlåtenhet att lämna information. Härtill kommer att detta ansvar. särskilt med tanke på det praktiska fallet att det är fråga om marknadsföring från materialtillverkares sida, synes böra utformas i nära anslutning till motsvarande ansvar enligt konsumentköplagen. Därigenom undviks. liksom när det gäller vilsele- dande uppgifter. omotiverade skillnader i fråga om tredje mäns skade- ståndsskyldighet mot konsumenten beroende på om materialet till en tjänst tillhandahålls av den näringsidkare som utför tjänsten eller om det inköps och tillhandahålls av konsumenten.

Enligt min mening bör man därför även för konsumenttjänsternas del i princip välja den lösning som har valts på konsumentköpsområdet när det gäller tredje mans skadeståndsansvar mot konsumenten på grund av un- derlåtenhet att lämna information vid marknadsföring. En mate rialleveran- tör eller annan tredje man bör sålunda vara skadeståndsskyldig. om han vid marknadsföring har underlåtit att lämna sådan information av betydel- se för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen har ålagts att lämna. Givetvis bör detta dock gälla endast om underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsten.

Skadeståndsskyldig- het för tredje man

Prop. 1984/85: 110 91

Om de förutsättningar för tredje mans skadeståndsskyldighet som har angetts i detta avsnitt är uppfyllda. bör denne i princip vara skyldig att ersätta konsumenten all skada som tillfogas honom med anledning av en vilseledande uppgift eller en underlåtenhet att lämna information vid mark- nadsföring. Detta gäller alltså även eventuella sakskador på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten. 1 överensstäm- melse med vad jag har förordat när det gäller näringsidkarens skadestånds- ansvar tse avsnitten 2.6.1 och 2.6.2) bör även tredje mans skadeståndsan- svar omfatta skador på egendom som tillhör någon medlem av konsumen- tens hushåll. Liksom när det gäller näringsidkarens skadeståndsansvar bör däremot frågan om tredje mans ersättningsskyldighct avseende eventuella personskador hållas utanför regleringen i konsumenttjänstlagen.

Även i fråga om tredje mans skadeståndsskyldighet bör det finnas en möjlighet att jämka skadeståndet. om skyldigheten att utge skadestånd i något fall skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till omständigheter-

na.

2.8 Konsumentens betalningsskyldighet

2.8.1 Bestämma/ide av priset

Mitt förslag: 1 den mån priset för tjänsten inte följer av avtalet. är konsumenten skyldig att betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande. gängse pris för motsvarande tjänster vid avtalstillfället samt omständigheterna % övrigt. Har närings- idkaren angett priset för tjänsten på ett ungefär (ungefärlig prisuppgift). far det angivna priset dock inte överskridas med mer än 15 procent. om inte någon annan prisgräns har avtalats. Näringsidkaren har rätt till pristillägg för vissa tilläggsarbeten samt för fördyringar av tjänsten som näringsidkaren inte bon förutse när avtalet träffades och som beror på omständigheter som är att hänföra till konsumenten.

Utredningens förslag: Om inte priset för tjänsten följer av avtalet. skall det bestämmas enligt gängse prisberäkning för motsvarande tjänster vid avtalstillfället (gängse pris). Först om det inte finns något gängse pris. skall priset enligt utredningens förslag bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till olika omständigheter. [ övrigt överensstämmer utredningens förslag i sak väsentligen med mitt förslag (se betänkandet s. 225-237).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar i huvudsak utred- ningens förslag. Många anser dock att den bestämda anknytningen till gängse pris i fall då priset inte följer av avtalet är mindre lämpligt och förordar i stället en lösning motsvarande den som jag har valt i mitt förslag (sc bil. 3 avsnitt 7).

Konsumentens betalningsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 92

Skälen för mitt förslag: 1 överensstämmelse med gällande rätt bör konsu- menttjänstlagen bygga på principen att det står panerna fritt att träffa avtal om priset för en tjänst. Har ett sådant avtal träffats skall det alltså normalt gälla enligt sitt innehåll. Om ett avtalsvillkor rörande priset för en tjänst är oskäligt. kan det dock jämkas med stöd av den allmänna förmögenhets- rättsliga generalklausulen i 36.5 avtalslagen. Jag anser det inte vara lämp- ligt att, som utredningen har föreslagit, dessutom i konsumenttjänstlagen föra in en särskild regel vilken på huvudsakligen samma grunder som gäller enligt 36.5 avtalslagen skulle ge möjlighet att jämka priset för en tjänst nedåt.

En viktig fråga är vad som skall gälla om prisetfo'r en tjänst inteföljer av vad som har avtalats mellan parterna. Denna situation är inte ovanlig inom tjänsteområdet. F.n. tillämpas i sådana fall den princip som har kommit till uttryck i 5 & köplagen. Denna innebär att konsumenten är skyldig att betala vad näringsidkaren fordrar. om det inte kan anses oskäligt. Denna regel. som har kritiserats i den rättsvetenskapliga litteraturen från skilda utgångs- punkter. bör inte föras över till en konsumenttjänstlag.

Utredningens förslag innebär att konsumenten i den nu berörda situa- tionen inte skall vara skyldig att betala mer än vad som följer av gängse prisberäkning för motsvarande tjänster vid avtalstillfället (gängse pris). Med gängse pris åsyftar utredningen det gängse priset i branschen. normalt det som tillämpas lokalt eller regionalt. Först om det inte finns ett sådant gängse pris, skall riktpunkten enligt utredningens förslag i stället vara vad som med hänsyn till omständigheterna är ett skäligt pris för tjänsten.

Även enligt min mening är det. när parterna inte har träffat avtal om priset för en tjänst, naturligt att fästa vikt vid vad som kan konstateras i fråga om gängse prissättning för motsvarande tjänster. Det synes emeller— tid mindre lämpligt att ställa upp en regel enligt vilken gängse pris för motsvarande tjänster i första hand skall vara helt utslagsgivande. En sådan regel skulle vara onödigt komplicerad att tillämpa och förmodligen få en begränsad praktisk betydelse redan med hänsyn till svårigheterna att jäm- föra olika individuella tjänster av samma typ och att fastställa ett mer bestämt gängse pris för sådana tjänster. Oftast torde man inte kunna komma längre än till ett konstaterande att de priser som brukar tas ut för en typ av tjänster ligger inom en viss ram som kan vara mer eller mindre vid.

En konsument är i allmänhet väl medveten om att prissättningen för tjänster. ofta även lokalt. i viss mån varierar mellan olika näringsidkare. Om priset för en viss tjänst inte har avtalats. måste detta därför rimligen uppfattas så att konsumenten har varit beredd att betala det pris som den individuella näringsidkaren tillämpar för sådana tjänster. En förutsättning för detta. som även näringsidkaren utan vidare bör inse. torde dock alltid vara att det av näringsidkaren tillämpade pn'set är skäligt med hänsyn till en eventuell gängse prissättning för motsvarande tjänster och till omstän- digheterna i övrigt.

Konsumentens hetalningsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 93

Med hänsyn till det sagda bör konsumenten. när priset inte följer av parternas avtal. vara skyldig att betala det pris som är skäligt med hänsyn till den ifrågavarande tjänstens beskaffenhet. gängse pris för motsvarande tjänster vid avtalstillfället och omständigheterna i övrigt. En regel som utformas på detta sätt gör att man i rättstillämpningen kan fästa tillräcklig och lämplig vikt vid vad som kan konstateras i fråga om gängse prissätt- ning inom branschen e.d. samtidigt som regeln i detta hänseende inte blir onödigt stel och besvärlig att tillämpa. Från konsumentsynpunkt medför regeln den betydande fördelen att det vid tvist om ett begärt pris blir näringsidkaren som får bevisbördan i fråga om prisets skälighet.

Vid tjänster som avser arbete på saker och byggnader m.m. är det ofta svårt att på förhand avgöra vilket det slutliga priset för en tjänst kommer att bli. Detta gäller även om sättet att beräkna priset har bestämts, t. ex. ett visst timpris för arbete och ett visst pris per materialenhet. [många fall kan det inte säkert bedömas vilka åtgärder som kommer att krävas och hur mycket arbetstid och material som kommer att gå åt för att nå det resultat som åsyftas med tjänsten.

Det är emellertid inte ovanligt att näringsidkaren i sådana fall likväl anser sig kunna ange vad tjänsten på ett ungefär kommer att slutligt kosta konsumenten och att näringsidkaren därför lämnar denne vad som brukar kallas en ngejl'irlig prisuppgift för tjänsten. Oftast torde en ungefärlig prisuppgift lämnas på begäran av konsumenten. men det är inte heller ovanligt att en sådan prisuppgift lämnas självmant av näringsidkaren.

För konsumenten är det givetvis av värde om han sålunda kan få en uppgift åtminstone om det ungefärliga priset för en tjänst. Någon lagenlig skyldighet för en näringsidkare att på begäran eller i övrigt lämna ungefär- liga prisuppgifter för sådana tjänster som här är aktuella bör dock inte införas. Ett visst skydd för konsumenten mot alltför obehagliga överrask- ningar i fråga om priset för en tjänst följer av de i avsnitt 2.3.2 förordade bestämmelserna om skyldighet för näringsidkaren att avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst och att inhämta konsumentens anvisningar. om det under arbetets gång visar sig att en tjänst kan bli betydligt dyrare än konsumenten kunde ha räknat med.

I de fall då näringsidkaren faktiskt lämnar en ungefärlig prisuppgift är detta emellertid ett förhållande av sådan betydelse att det inte bör förbigås i en lag om konsumenttjänster. I likhet med utredningen och det stora flertalet remissinstanser anserjag därför att lagen bör innehålla en bestäm- melse om den rättsliga verkan av att en ungefärlig prisuppgift har lämnats.

En grundläggande fråga. som har beröns av ett par remissinstanser. är vad som bör fordras för att näringsidkaren skall anses ha lämnat en ungefärlig prisuppgift för en tjänst. Enligt min mening är det angeläget att man på denna punkt upprätthåller klara linjer. sä att onödiga tvister om formuleringar o.d. i möjligaste män kan undvikas. I samband med att näringsidkaren och konsumenten gör upp om ett arbete som konsumenten

Konsumentens betalningsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 94

vill ha utfört kommer parterna givetvis i allmänhet in på frågan om vad arbetet slutligt kommer att kosta konsumenten. Näringsidkaren kan därvid göra olika uttalanden om detta. vilka kan vara mycket varierande till form och innehåll. För att en prisuppgift från näringsidkarens sida skall anses föreligga bör näringsidkarens uttalanden vara konkreta och preciserade. Om det angivna priset har försetts med reservationer av typen ”ungefär” föreligger en ungefärlig prisuppgift.

Det kan knappast räda någon tvekan om att näringsidkaren redan enligt allmänna avtalsrättsliga regler blir bunden av en ungefärlig prisuppgift på så sätt att konsumenten inte är skyldig att betala ett högre pris än som motsvarar det uppgivna priset plus den marginal som kan anses ligga i att detta har betecknats som ungefärligt e.d.

] flera praktiskt betydelsefulla standardavtal inom konsumenttjänstom- rådet har frågan om verkan av ungefärliga prisuppgifter uttryckligen regle- rats på ett sätt som i princip överensstämmer med det nu anförda. Det gäller bl.a. det på bilreparationsområdet gällande standardavtalet "Regler för reparationer". vilket har tillkommit efter överläggningar mellan Motor- branschens riksförbund (MRF) oeh konsumentombudsmannen och skall tillämpas av MRF-anslutna fordonsverkstäder. I detta avtal anges sålunda att en ungefärlig prisuppgift — liksom en preciserad prisuppgift är bindande för verkstaden och vidare att ett lämnat ungefärligt pris inte får överskridas med mer än 15 procent. om inte verkstaden kan göra sannolikt att annan överenskommelse har träffats. Motsvarande regler finns i andra standardavtal. även om procentsatsen för tillåtet överskridande varierar (se de i utredningens betänkande intagna bil. 2: l a. 2: 6. 3: 7 och 2: 8). Att en ungefärlig prisuppgift har lämnats innebär alltså att ett högsta pris. ett ”takpris". har bestämts för tjänsten.

En bestämmelse av denna innebörd bör. främst i klarläggande syfte. också tas in i den föreslagna konsumenttjänstlagen. En särskild fråga ät emellertid hur den prisbegränsande verkan av en ungefärlig prisuppgift bör anges i en sådan lagbestämmelse. Utredningen har för sin del inte velat välja lösningen med en sådan bestämt angiven begränsning som. i de nyss berörda standardavtalen utan hari stället föreslagit en mer allmänt hållen regel. enligt vilken det slutliga priset inte får "avsevärt" överstiga det uppgivna. ungefärliga priset. Denna regel skall dock inte gälla. om ett högsta pris har avtalats. Ett sådant högsta pris kan enligt utredningen anges med ett bestämt belopp men också som en högsta procentuell avvikelse uppåt från det uppgivna priset. dvs. på samma sätt som i de nämnda standardavtalen.

Enligt min mening ger den av utredningen föreslagna regeln alltför liten vägledning i det enskilda. konkreta fallet. Den kan sålunda ge upphov till onödiga tvister om vad som utgör ett "avsevärt" överskridande av ett ungefärligt pris. när avtal inte har träffats om t. ex. en tillåten procentuell avvikelse uppåt. Oklarhet om vilken marginal som gäller torde generellt

Konsumentens betalningsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 95

sett vara till nackdel främst för konsumenterna. Jag anser därför att det är bättre att man i lagen slår fast en viss procentuell gräns som anger högsta tillåtna överskridande av ett angivet ungefärligt pris. Denna gräns bör bestämmas så att den normalt tillgodoser såväl näringsidkarens som kon- sumentens intressen i sammanhanget. Den bör dock kunna frångås genom avtal för att kunna anpassas exempelvis till förhållandena i olika bran- scher. En lämplig dispositiv gräns är enligt min mening 15 procent.

Även om priset för en tjänst har bestämts på förhand eller om ett högsta pris har bestämts. t. ex. genom att näringsidkaren har lämnat en ungefärlig prisuppgift, bör näringsidkaren i vissa fall ha rätt till ett högre vederlag genom pristillägg. Bestämmelser om detta bör därför tas in i lagen.

Näringsidkaren bör till en början givetvis ha rätt till pristillägg för sådant tilläggsarbete som han enligt de regler som har förordats i avsnitt 2.3.2 skall ha skyldighet resp. rätt att utföra även om han inte hade kunnat anträffa konsumenten för att inhämta dennes anvisningar. En bestämmelse om detta är visserligen strängt taget inte påkallad. eftersom det i dessa fall är fråga om en enligt lagen tillåten eller t.o.m. föreskriven utvidgning av uppdraget. Med hänsyn till att en sådan utvidgning i en del fall kommer att kunna ske med stöd enbart av lagen — inte på grund av en överenskom- melse med konsumenten eller annars på dennes begäran —- synes det emellertid lämpligt att det i lagen också anges de prismässiga följderna av utvidgningen.

Vidare bör näringsidkaren ha rätt till pristillägg, om tjänsten har fördyr- ats på grund av någon omständighet som är att hänföra till konsumenten. En förutsättning för detta bör dock vara att det är fråga om en fördyring som näringsidkaren inte hade bort räkna med när priset blev bestämt. Som exempel kan nämnas att ett avtal om visst pris för en tjänst eller en ungefärlig prisuppgift har baserats på upplysningar från konsumentens sida om beskaffenheten av föremålet för tjänsten. vilkas riktighet näringsid- karen inte haft anledning att ifrågasätta men som sedermera visar sig ha varit oriktiga.

Bortsett från vad som följer av de nu berörda bestämmelserna om rätt till pristillägg bör näringsidkaren givetvis i princip vara bunden av en överens- kommelse om priset för en tjänst. Näringsidkaren får alltså bära risken för eventuella kostnadsökningar. såvida inte förhållandena undantagsvis är sådana att förutsättningar föreligger attjämka en prisöverenskommelse till näringsidkarens förmån med stöd av 36% avtalslagen.

En särskild fråga i sammanhanget är emellertid i vad mån näringsidkaren genom en pris/t("ijningsklauml i avtalet om en tjänst kan övervältra risken för kostnadsökningar på konsumenten. Det finns enligt min mening anled- ning att vara restriktiv när det gäller att ge dem tillämpning gentemot konsumenter. En alltför allmänt hållen eller långtgående prishöjningsklau- stil torde i vissa fall kunna bedömas som oskälig mot konsttmentcn enligt 365 avtalslagen.

Konsumentens hetalningsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 96

2.8.2 Konsumentenx skyldighet att betala för arbete eller material som

Hänvisningar till US116

förstörs eller gårförlorat genom olycksltändelse

Mitt förslag: Konsumenten är inte skyldig att betala för arbete eller material som förstörs eller går förlorat genom olyckshändelse som inträffar innan uppdraget har avslutats eller. om uppdragets avslutande har försenats på grund av någon omständighet som är att hänföra till konsumenten. innan uppdraget annars skulle ha avslutats.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (se betänkandet s. 25l—262).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak av praktiskt taget samtliga remissinstanser (se bil. 3 avsnitt 8).

Skälen för mitt förslag: I avsnitt 2.4.l har slagits fast att näringsidkaren bör "stå faran" för resultatet av tjänsten när det gäller bedömningen av om tjänsten är felaktig. Om resultatet av tjänsten avviker från vad som har avtalats eller från vad konsumenten i övrigt har rätt att kräva. skall tjäns- ten sålunda anses felaktig även om avvikelsen beror på vad som från parternas synpunkt utgör en ren olyckshändelse. dvs. på någon omständig- het som inte är att hänföra till vare sig näringsidkaren eller konsumenten. Som framgår av vad som har sagts i avsnitt 2.4.3 skall i sådana fall den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen vara den då uppdraget avslutades eller. om en försening har inträffat som beror på konsumenten eller ett förhållande på hans sida. då uppdraget annars skulle ha avslutats. Vid den angivna tidpunkten går alltså "faran" för resultatet av tjänsten över från näringsidkaren till konsumenten. Om resultatet av tjänsten däref- ter försämras. förstörs eller går förlorat till följd av en ren olyckshändelse. kan konsumenten inte enligt lagen göra gällande att tjänsten på denna grund är felaktig.

Den nu berörda fördelningen av risken för att olyckshändelser drabbar näringsidkarens prestation av arbete och material bör återspeglas också i en bestämmelse som reglerar konsumentens skyldighet att betala för arbe- te eller material som har förstörts eller gått förlorat genom olyckshändelse.

] betydande utsträckning följer visserligen en sådan reglering redan av de föreslagna reglerna om påföljderna vid fel hos tjänsten. Enligt dessa blir ju näringsidkaren vanligen skyldig att utan extra kostnad för konsumenten avhjälpa ett fel. Avhjälps inte felet. får konsumenten göra avdrag på priset och i vissa fall häva avtalet. varvid hans betalningsskyldighet i princip bortfaller.

Bestämmelserna om fel hos tjänsten löser emellertid inte frågan om konsumentens skyldighet att betala för arbete eller material som förstörs eller går förlorat genom olyckshändelse utan att detta leder till att tjänsten skall anses felaktig. Som ett exempel på denna situation kan nätnnas att en redan utförd del av tjänsten delvis förstörs genom åverkan av en utomstå-

Konsumentens betalningsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 97

ende person men att näringsidkaren genom en ny insats av arbete och material avhjälper skadan så att resultatet är felfritt när uppdraget avslu- tas. Med hänsyn till att näringsidkaren i enlighet med det tidigare sagda "står faran" för den ifrågavarande händelsen bör konsumenten givetvis inte vara skyldig att betala för vad som har förstörts genom denna. Om uppdragtt i stället hade avslutats med skadan kvarstående. skulle ju nä- ringsidkaren enligt felreglerna ha varit skyldig att utan extra kostnad för konsumenten avhjälpa denna eller att utsättas för prisavdrag eller hävning.

På grund av det nu anförda bör i konsumenttjänstlagen tas in en bestäm- melse som klargör att näringsidkaren även när det gäller rätten till betal- ning ”står faran" för sin prestation intill dess att uppdraget har avslutats eller. vid försening med avslutandet som är att hänföra till konsumenten. intill dess att uppdraget annars skulle ha avslutats. Bestämmelsen bör innehålla att konsumenten inte är skyldig att betala för arbete eller material som förstörs eller går förlorat genom en ren olyckshändelse som inträffar före den nyss nämnda tidpunkten.

2.8.3 Specificerad räkning

Mitt förslag: Näringsidkaren skall ställa ut en specificerad räkning för tjänsten, om konsumenten begär det. Räkningen skall i huvudsak be- skn'va arbetets art samt göra det möjligt för konsumenten att bedöma arbetets omfattning. 1 den mån tjänsten inte har utförts mot fast pris skall det även framgå av räkningen hur priset har beräknats.

Utredningens förslag: Överensstämmeri sak med mitt förslag (se betän- kandet s. 24l »243).

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i princip förslaget om att näringsidkaren skall vara skyldig att på begäran ställa ut specificerad räkning. Det stora flertalet remissinstanser som representerar näringslivet anser dock att undantag bör göras om tjänsten utförs mot fast pris (se bil. 3 avsnitt 7).

Skälen för mitt förslag: För konsumenten är det ofta viktigt att få en specificerad räkning för en tjänst. så att han kan kontrollera vad näringsid— karen har beräknat sig betalning för och hur priset har beräknats. l konsu- menttjänstlagen bör därför tas in en bestämmelse som ger konsumenten rätt att erhålla en specificerad räkning.

] många fall utställer näringsidkaren naturligtvis självmant en tillräckligt specificerad faktura e.d. Av olika skäl tillämpas detta dock inte generellt. Som utredningen har redovisat närmare i betänkandet (_s. 241—242) torde det däremot vara fast praxis i åtskilliga branscher inom konsumenttjänst- området att konsumenten får en specificerad räkning om han begär det.

En lagregel om konsumentens rätt till specificerad räkning bör anknyta till denna praxis. Det finns inte anledning att kräva att näringsidkaren utan

Konsumentens betalningsskyldighet

Prop. 1984/85:110 98

anmaning skall utfärda en specificerad räkning för varje tjänst som han utför. ] åtskilliga fall torde konsumenten helt enkelt inte anse sig ha behov av en närmare specifikation av priset och de förhållanden som utgör underlaget för detta. För att man skall undvika onödigt arbete och onödiga kostnader bör näringsidkaren alltså vara skyldig att ställa ut en specifi- cerad räkning för en tjänst bara om konsumenten begär det.

Framställer konsumenten en sådan begäran. bör näringsidkaren å andra sidan alltid vara skyldig att efterkomma denna. Nägot undantag för det fall att tjänsten har utförts mot ett fast pris. som har förordats från främst näringslivets sida. bör således inte ställas upp. Konsumenten kan i ett sådant fall behöva en specifikation av utfört arbete och använt material m.m. för en kontroll av att tjänsten har utförts i enlighet med vad som har avtalats. Jag kan inte dela näringslivets farhågor för att en skyldighet för näringsidkaren att även i dessa fall på begäran specificera sitt arbete m.m. skulle medföra alltför stora kostnader.

Det kan inte anses lämpligt eller nödvändigt att i konsumenttjänstlagen ta in detaljerade regler om olika kostnadsposter m.m. som särskilt skall redovisas i en specificerad räkning. Vad som härvidlag bör krävas kan uppenbarligen skifta med hänsyn till tjänstens beskaffenhet. och andra omständigheter. Däremot bör i lagen anges grunderna för hur en specifi- cerad räkning skall vara utformad.

En specificerad räkning bör för det första ge konsumenten tillräckliga upplysningar om själva det arbete som har utförts. Den bör sälunda i huvudsak beskriva arbetets art samt i övrigt innehålla sådan information om det utförda arbetet att den gör det möjligt för konsumenten att bedöma arbetets omfattning. I stort sett blir det här fråga om de uppgifter som är nödvändiga för att konsumenten skall få veta vilka åtgärder och vilket material m.m. som näringsidkaren tar betalt för. Vidare måste det givetvis framgå av räkningen hur priset har beräknats. t. ex. genom angivande av materialätgång och priset per materialenhet samt tidsåtgång och priset per timme eller annan tillämpad tidsenhet.

Om tjänsten eller en del av denna har utförts mot ett avtalat. fast pris. finns det emellertid inte anledning att kräva att näringsidkaren i en specifi- cerad räkning anger hur detta pris har beräknats. Ett sådant krav bör inte heller gälla om tjänsten eller en del av denna i övrigt har ett fast pris som tillämpas av näringsidkaren. Oftast är det i dessa fall fråga om s. k. paket- priser för olika åtgärder som anges i en prislista eller i reklamerbjudanden, t.ex. avseende byte av avgassystemet på en bil. varvid priset inkluderar ersättning för såväl arbete som material. Att näringsidkaren i sådana fall inte skall behöva specificera hur det fasta priset har beräknats överens- stämmer med vad som har avsetts vara innebörden av utredningens förslag (se betänkandet s. 457). Enligt min mening bör detta emellertid i klarhetens intresse komma till uttryck i lagtexten.

Konsumentens betalningsskyldighet

Prop. 1984/85: 110 99

Har konsumenten begärt en specificerad räkning bör han, om räkningen Konsumentens har begärts i tid. inte vara skyldig att betala förrän han har fått denna. Jag |)e'aln'"g55kyld'ghe' återkommer till detta i nästa avsnitt.

2.8.4 Tiden för beta/ningen

Mitt förslag: Om inte annat följer av avtalet. är konsumenten skyldig att betala vid anfordran sedan näringsidkaren har utfört tjänsten. Har konsumenten i tid begärt en specificerad räkning. är han inte skyldig att betala förrän räkningen har kommit honom till handa.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 243—244).

Remissinstanserna: I princip godtas utredningens förslag. Från näringsli- vets sida framhålls vikten av att regeln om verkan av en begäran om specificerad räkning inte får möjliggöra obehöriga betalningsuppskov (se bil. 3 avsnitt 7).

Skälen för mitt förslag: I fråga om tiden för erläggande av betalningen för tjänster som avser arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. anses gällande rätt innebära att betalningen skall erläggas i efterskott, dvs. sedan tjänsten har utförts, såvida inte annat har avtalats. Har förfallotiden för efterskottsbetalningen inte bestämts, gäller att betalningen skall erläggas vid anfordran.

Principen om betalning i efterskott bör skrivas in i konsumenttjänstla- gen. Frän snäv konsumentsynpunkt skulle det naturligtvis vara av värde. om en regel härom också kunde göras tvingande till konsumentens förmän, så att konsumenten aldrig behövde betala förrän tjänsten har utförts. Särskilt vid tjänster av större omfattning är det emellertid rimligt att näringsidkaren får förbehålla sig rätten att erhålla en större eller mindre del av betalningen innan uppdraget har avslutats. Ett litet företag kan annars råka i likviditetssvårigheter vid arbeten som sträcker sig över en längre tid. Man kan inte heller bortse från att det ibland kan innebära en för näringsid- karen oacceptabel ekonomisk risk att utföra en tjänst utan att få hela eller en del av betalningen i förskott. En regel om att konsumenten inte är skyldig att betala förrän näringsidkaren har utfört tjänsten bör därför kunna frängäs genom avtal. dvs. vara dispositiv. För den händelse villkor om förskottsbetalning får en omotiverat stor utbredning i avtalspraxis eller om sådana villkor med hänsyn till sitt innehåll m.m. är att anse som oskäliga mot konsumenten, är det tillräckligt att ingripande kan ske enligt 1971 års avtalsvillkorslag och att villkoren i särskilda fall kan jämkas eller äsidosättas med stöd av generalklausulen i 36% avtalslagen.

Har förfallotiden för en efterskottsbetalning inte bestämts. bör gälla att betalningen skall ske vid anfordran. i praktiken torde konsumenten emel-

Prop. 1984/85:110 100

lertid få en skälig tid på sig för att betala sedan anfordran skett (jfr prop. l98l/82: 40 s. 37).

Som nämndes i föregående avsnitt bör konsumenten. om han har begärt en specificerad räkning, inte vara skyldig att betala förrän räkningen har kommit honom till handa. Detta bör gälla säväl dä viss tid har bestämts för betalningen som då denna skall ske vid anfordran.

En sådan ordning bör dock givetvis inte medföra att konsumenten får ett obehörigt uppskov med betalningen. Skall betalning ske vid anfordran bör det. för att en begäran om specificerad räkning skall medföra det nämnda uppskovet med betalningen. krävas att denna begäran framställs i samband med att anfordran sker. Har näringsidkaren i sin anfordran. vilket torde vara det vanliga. angett en sista dag för betalning som ligger ett stycke framåt i tiden, bör det krävas att konsumenten begär en specificerad räkning i rimlig tid före den angivna förfallodagen. Detsamma bör gälla om parterna har träffat avtal om en bestämd förfallodag. Enligt min mening bör det av lagen framgå att konsumenten sålunda. för att en begäran om specificerad räkning skall få den verkan att han inte behöver betala förrän räkningen har kommit honom till handa, inte får dröja alltför länge med att framställa en sådan begäran. Några mera detaljerade regler om detta synes emellertid inte erforderliga. Det bör räcka att det som en förutsättning för den här diskuterade regelns tillämplighet anges att konsumentens begäran om specificerad räkning skall ha framställts i tid.

Det bör understrykas att det nu sagda tar sikte endast på frågan huruvida konsumenten skall ha rätt att vänta med betalningen till dess att han har erhållit en specificerad räkning. Näringsidkarens skyldighet att efter- komma en begäran från konsumenten om specificerad räkning inskränks däremot inte av den föreslagna bestämmelsen. Har en sådan begäran framställts, men för sent. är näringsidkaren alltså ändå skyldig att sända en specificerad räkning till konsumenten. Denne är dock för sin del i detta fall skyldig att betala innan han har fått räkningen.

2.9 Avbeställning

Mitt förslag: Avbeställer konsumenten en tjänst innan den har slutförts. har näringsidkaren rätt till ersättning för utfört arbete och för förluster som han gör på grund av att han har inrättat sig efter uppdraget. Ersättning för förlust skall dock inte utgå. om konsumentens syfte med tjänsten har förfelats på grund av vissa omständigheter som konsumen- ten inte kan lastas för. Betalar konsumenten inte i rätt tid vad näringsid- karen har att fordra på grund av avbeställningen och avser tjänsten en sak som näringsidkaren får hålla kvar till säkerhet för sin fordran. får näringsidkaren trots avbeställningen fullfölja tjänsten, om det behövs för att säkra hans ersättningsanspräk.

Avbeställning

Prop. 1984/85: 110 101

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Utredningen föreslår dock inte någon regel om att konsumenten i vissa fall slipper betala förlustersättning och inte heller någon regel om att näringsid— karen under vissa omständigheter har rätt att fullfölja tjänsten (se betän- kandet s. l73—l84),

Remissinstanserna: Det stora flertalet tillstyrker eller godtar principen om avbeställningsrätt för konsumenten. Åtskilliga remissinstanser där- ibland Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund och flertalet företrädare för näringslivet avstyrker däremot de av utredningen före- slagna ersättningsreglerna. De anser att näringsidkaren i princip skall ha samma ersättning som om avtalet hade fullföljts. med avdrag endast för de besparingar som näringsidkaren gör genom att inte behöva fullfölja arbe- tct. Konsumentverket anser att konsumenten inte bör vara skyldig att utge någon ersättning annat än för utfört arbete. om han på grund av särskilda omständigheter har förlorat sin nytta av tjänsten (se bil. 3 avsnitt 6).

Skälen för mitt förslag: För konsumenten kan det vara av stor betydelse att ha möjlighet att aVbeställa en tjänst innan den har slutförts. Som har beröns bl. a. i avsnitt 2.3.2 kan det under arbetets gång visa sig att tjänsten inte är ändamålsenlig för konsumenten eller att den blir betydligt dyrare än beräknat. t. ex. på grund av att föremålet för tjänsten är i ett sämre skick än som har förutsetts. Näringsidkaren skall i sådana fall enligt den föreslagna lagen vara skyldig att ta kontakt med konsumenten och begära dennes anvisningar. Denna skyldighet skulle naturligtvis varav av föga värde för konsumenten. om denne likväl inte hade möjlighet att återkalla uppdraget genom en avbeställning. En beställd tjänst kan också av andra anledningar än de nyss nämnda bli onyttig eller ofördelaktig för konsumenten. Vidare kan dennes ekonomiska situation ändras så att han inte längre anser sig ha råd med en tjänst som han har beställt.

Inom området för konsumenttjänster saknas det normalt anledning att näringsidkaren skulle kunna kräva att få fullfölja en tjänst som konsumen- ten inte längre önskar att näringsidkaren skall utföra. Detta gäller naturligt- vis framför allt när det är fråga om arbete på egendom som tillhör konsu- menten eller på annat sätt står under hans rådighet. Näringsidkarens intresse av tjänsten är praktiskt taget alltid av uteslutande ekonomisk natur och kan tillgodoses genom regler om en ekonomisk uppgörelse mellan parterna. Konsumenten bör därför ha en i princip ovillkorlig möjlighet att genom avbeställning på rimliga villkor påkalla att näringsidkaren inställer fortsatt utförande av tjänsten. Det bör vara likgiltigt vilken orsaken är till att konsumenten inte längre önskar få det beställda arbetet utfört av näringsidkaren.

Saken kan också uttryckas så, att lagstiftaren i och för sig inte kan hindra en part att frånträda ett avtal utan i stället bör reglera i vad mån denna part skall ersätta motparten för att avtalet inte fullföljs i enlighet med sitt innehåll.

Avbeställning

Prop. 1984/85: 110 102

Den centrala frågan är alltså vad som bör gälla beträffande den ekono- miska uppgörelscn mellan parterna vid en avbeställning. Som nyss nämnts måste konsumenten kunna frigöra sig från avtalet på rimliga ekonomiska villkor. Samtidigt måste givetvis skälig hänsyn tas till näringsidkarens befogade intresse av att inte drabbas av förluster till följd av en avbeställ- ning. Det gäller alltså att söka nå en godtagbar avvägning mellan parternas olika ekonomiska intressen.

Problemet vid utformningen av reglerna om den ersättning som konsu- menten bör vara skyldig att betala till näringsidkaren vid en avbeställning är i vad mån näringsidkaren bör ha rätt att tillgodoräkna sig vinst på den avbeställda tjänsten. Med vinst avses i detta sammanhang den del av priset som överstiger näringsidkarens särskilda kostnader i form av lönekostnad och materialkostnad för att utföra tjänsten och som är avsedd att bidra till täckande av näringsidkarens allmänna omkostnader för rörelsen och för- räntning av eget kapital.

Utredningens förslag innebär i detta hänseende att näringsidkaren får tillgodoräkna sig vinst på den del av tjänsten som eventuellt redan har utföns när tjänsten avbeställs och på sådant avslutningsarbete o.d. som måste utföras trots avbeställningen. Enligt utredningen bör näringsidkaren däremot inte få ersättning för den vinst som skulle ha belöpt på den del av tjänsten som på grund av avbeställningen inte utförs av näringsidkaren. Vid remissbehandlingen har utredningens ställningstagande kritiserats av bl.a. flertalet remissinstanser som företräder näringslivet. Enligt dessa bör näringsidkaren ha rätt till ersättning för hela den vinst som han skulle ha erhållit om avtalet hade fullföljts. dvs. få ersättning för det s.k. positiva kontraktsintresset. De nämnda remissinstanserna har därför förordat att konsumentens ersättningsskyldighet bestäms så att han skall betala priset för den avbeställda tjänsten men därvid få göra avdrag för de kostnader som näringsidkaren besparas genom att han inte behöver fullgöra arbetet.

En skyldighet för konsumenten att ersätta näringsidkaren för det posi- tiva kontraktsintresset skulle i stor utsträckning kunna förta det värde som en möjlighet att avbeställa tjänsten bör ha för konsumenten. Till stöd för en sådan regel har också mycket riktigt främst åberopats principen att avtal skall hållas. Detta argument kan emellertid inte tillmätas någon avgörande betydelse vid en lagreglering av vad som skall anses vara en rimlig ersätt- ning.

En regel om ersättning för det positiva kontraktsintresset skulle säkerli- gen i många fall inte motsvara vad som f.n. tillämpas i praktiken om en konsument önskar återkalla ett uppdrag. Typiskt sett kan en sådan regel inte heller motiveras av hänsynen till näringsidkarens berättigade ekono- miska intressen. Genom avbeställningen frigörs kapacitet hos näringsid- karen. Normalt torde denna kunna utnyttjas till att skaffa näringsidkaren full ersättningsinkomst i stället för vinsten på det arbete som måste instäl- las vid avbeställningen. Även om detta någon gång inte skulle bli fallet.

Avbeställning

Prop. 1984/85: 110 103

finns det inte anledning att för konsumentförhållanden införa regler som innebär att näringsidkaren kan tillgodogöra sig en vinst enbart därför att ett avtal har ingåtts. dvs. utan att han behöver fullfölja den prestation som utgjort förutsättningen för att tjäna in vinsten.

Med hänsyn till det nu sagda anserjag att den ersättning som konsumen- ten bör utge till näringsidkaren vid avbeställning av en tjänst inte bör bestämmas med utgångspunkt i principen om det positiva kontraktsintres- set. l stället bör utredningens förslag i princip följas när det gäller att reglera storleken av den ersättning som konsumenten skall utge till nä- ringsidkaren vid en avbeställning.

Konsumenten bör sålunda först och främst vara skyldig att betala nä- ringsidkaren full ersättning för den del av tjänsten som eventuellt redan har utförts när avbeställningen sker. liksom för sådant arbete som måste utföras trots avbeställningen (t.ex. nödvändiga avslutningsarbeten). Den- na ersättningsskyldighet är motiverad redan med hänsyn till att resultatet av det arbete som har utförts och det material som har använts kommer konsumenten till godo. Ersättningen för en utförd del av tjänsten bör omfatta även ersättning för sådana förberedande åtgärder o.d. som naturli- gen måste anses ingå i det lämnade uppdraget. exempelvis flyttning eller täckning av möbler i ett rum som skall målas eller resande av ställningar för ett byggnadsarbetc. Vidare bör ersättningen inkludera vinst som be- löper på den del av tjänsten som har utförts och på avslutningsarbeten o.d. [ den mån avtalet innehåller villkor om priset eller prisberäkningen, t. ex. fast pris för vissa utförda arbetsmoment eller en avtalad ersättning per timme eller annan enhet. bör dessa betalningsvillkor gälla även vid beräk- ningen av den ersättning som vid en avbeställning skall utgå för utfört arbete.

De principer för beräkningen av ersättningen somjag nu har förordat bör komma till uttryck genom en bestämmelse som anger att ersättningen för utfört arbete skall motsvara det pris som skulle ha gällt. om avtalet hade avsett endast vad som har utförts.

Med hänsyn till att konsumenten, enligt vad som tidigare har sagts. inte bör vara skyldig att ersätta näringsidkaren för utebliven vinst på den del av tjänsten som till följd av avbeställningen inte utförs av näringsidkaren torde konsumentens ersättningsskyldighet vanligen komma att bli begrän- sad till den nu behandlade ersättningen för utfört arbete. ] mera speciella situationer, exempelvis vid avbeställning av ett arbete av mindre vanligt slag eller av ett omfattande arbete. kan det'emellertid tänkas att näringsid- karen skulle göra en förlust om han inte tillerkänns rätt till viss ytterligare ersättning av konsumenten. Ett exempel är att näringsidkaren för den avbeställda tjänsten har inköpt material av en så speciell beskaffenhet att man inte kan räkna med att han kan sälja det eller använda det i samband med andra uppdrag. Ett annat exempel är att näringsidkaren till följd av avtalet om den avbeställda tjänsten har avböjt andra uppdrag, som han inte

Hänvisningar till US117

Avbeställning

Prop. 1984/85: 110 104

skulle ha hunnit med om avtalet hade fullföljts. och på grund därav går miste om inkomst under någon tid efter avbeställningen till dess han får nya uppdrag. Självfallet bör näringsidkaren normalt inte behöva finna sig i att göra förluster av detta slag. vilka beror på att han har inrättat sitt handlande i rimlig förlitan på att ett träffat avtal skall fullföljas.

] enlighet med det nu sagda bör konsumenten vid en avbeställning i princip också vara skyldig att ersätta näringsidkaren för eventuella förlus- ter som uppkommer för denne på grund av att han har inrättat sig efter det avbeställda uppdraget. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

De sålunda förordade bestämmelserna innebär att konsumenten i vissa fall kan bli skyldig att trots en avbeställning betala lika mycket som om tjänsten hade utförts. Detta torde innebära en tillräcklig garanti för att konsumentens möjlighet att avbeställa tjänsten inte kommer att missbru- kas till förfång för näringsidkaren.

För vissa fall framstår det som rimligt att konsumenten vid en avbeställ- ning inte skall behöva utge ersättning till näringsidkaren för dennes eventu- ella förluster. Detta gäller då de förhållanden som har legat till grund för beställningen av en tjänst på grund av oförutsedda omständigheter. som inte kan läggas konsumenten till last. ändras på ett så avgörande sätt att konsumentens syfte med tjänsten kan anses ha blivit förfelat. Jag tänker då i första hand på sådana situationer där föremålet för tjänsten har gått förlorat eller skadats så väsentligt, t. ex. genom brand eller annan olycks- händelse. att det inte längre framstår som meningsfullt att utföra den beställda tjänsten. Andra situationer av detta slag föreligger då konsumen- ten hindras att dra nytta av tjänsten till följd av nya författningsföreskrif— ter, myndighetsbeslut eller andra liknande ingripande omständigheter som ligger utanför konsumentens kontroll.

Som utredningen har berört är det naturligtvis möjligt att konsumenten i sådana fall skulle kunna åberopa generalklausulen i 365 avtalslagen till stöd för att — utan tillämpning av reglerna om avbeställning —- helt eller delvis befrias från sina förpliktelser enligt avtalet om en tjänst. En hänvis- ning till 365 avtalslagen ger emellertid föga vägledning åt parterna i det konkreta fallet. Enligt min mening är det därför till fördel för båda parter med en uttrycklig lagreglering av de här nämnda tämligen klart urskiljbara fallen i vilka det framstår som skäligt att konsumenten, om han på grund av ändrade förhållanden väljer att avbeställa en tjänst. inte blir skyldig att ersätta näringsidkaren dennes eventuella förluster till följd av att han har inrättat sig efter uppdraget. Jag förordar därför en sådan reglering.

Jag övergår härefter till frågan i vad mån de förordade reglerna om konsumentens ersättningsskyldighet vid avbeställning bör vara tvingande till konsumentens förmån.

I åtskilliga fall kan det naturligtvis medföra besvär och kostnader att bestämma storleken av den ersättning som konsumenten enligt de föreslag- na reglerna skall betala till näringsidkaren. Det framstår därför som önsk-

Avbeställning

Prop. 1984/85: 110 105

värt att parterna på förhand kan avtala om en standardiserad ersättning som konsumenten skall betala om han önskar avbeställa en tjänst. För konsumenten kan det vara en fördel att i förväg veta vad en avbeställning kostar honom. Särskilt vid tjänster av större omfattning, där det oftare än eljest kan bli aktuellt med ersättning inte bara för utfört arbete utan också för näringsidkarens förluster. kan det annars bero på tillfälligheter hur stor konsumentens ersättningsskyldighet blir. Och för näringsidkaren kan ett avtal om en på förhand bestämd avbeställningsersättning framför allt spara in administrativt arbete och kostnader. Vidare är det från allmänna. sam- hälleliga synpunkter alltid en fördel om parterna kan reglera sina mellanha- vanden så att tvister undviks.

Med hänsyn till det sagda anserjag. i likhet med utredningen. att det bör öppnas en viss möjlighet för parterna att på förhand träffa avtal om storle- ken av den ersättning som konsumenten skall utge till näringsidkaren vid avbeställning. Det kan emellertid inte komma i fråga att medge total avtalsfrihet. Fördelarna för konsumenten att mot en rimlig ersättning kun- na avbeställa tjänsten skulle då kunna omintetgöras. För att ett avtal om konsumentens ersättningskyldighet vid avbeställning skall kunna göras gällande mot denne bör avtalet i princip framstå som en standardiserad tillämpning av de tidigare förordade reglerna och inte innefatta några principiella eller annars påfallande avvikelser från dessa till konsumentens nackdel. Detta bör i lagen komma till uttryck genom en bestämmelse om att näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning, om den är skälig med hänsyn till vad som vid en avbeställning normalt kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt lagens regler.

Jag lämnar med det nu sagda frågan om konsumentens ersättningsskyl- dighet vid avbeställning för att behandla vad som kan sägas utgöra en inskränkning i konsumentens möjlighet att avbeställa tjänsten.

Den avbeställda tjänsten kan avse en sak som har överlämnats i närings- idkarens besittning. Som jag skall återkomma till i ett följande avsnitt (2.104) bör näringsidkaren då. i överensstämmelse med vad som följer av gällande rätt. vara berättigad att hålla kvar föremålet för tjänsten tills konsumenten betalar vad näringsidkaren har rätt till vid avbeställning eller ställer betryggande säkerhet för fordi-ingen. Samma s.k. retentionsrätt bör gälla om tjänsten avser en sak som skall tillverkas av näringsidkaren.

Om konsumenten i ett sådant fall som nu har nämnts inte betalar eller ställer säkerhet, gäller f.n. vid reparationsavtal o.d. att näringsidkaren enligt lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats kan efter en viss tid försälja den sak som tjänsten avser. Nä- ringsidkaren får då ur försäljningssumman tillgodogöra sig sin fordran mot konsumenten på grund av tjänsten. Avsikten är att motsvarande regler skall tas in i den nya lag om rätt att sälja saker som inte har hämtats vilken är avsedd att träda i kraft samtidigt med konsumenttjänstlagen (.se avsnitt

1).

Avbeställning

Prop. 1984/85: 110 106

Konsumentens möjlighet att avbeställa tjänsten påverkar alltså i och för sig inte näringsidkarens rätt att hålla kvar föremålet för tjänsten och att eventuellt sälja detta enligt de nyss nämnda reglerna. Försäljningsrätten kan emellertid bli av ringa värde för näringsidkaren. om han till följd av en avbeställning alltid skulle vara hindrad att fullfölja det avtalade arbetet. Den sak som tjänsten avser kan i det skick som den befinner sig i när avbeställningen sker vara osäljbar eller i vart fall ha ett mycket lägre försäljningsvärde än den skulle ha om tjänsten fick fullföljas.

Det kan inte anses godtagbart att konsumenten genom att avbeställa tjänsten sålunda skulle kunna beröva näringsidkaren dennes säl-:erhetsrätt i föremålet för tjänsten. Även för konsumenten kan det vara ofördelaktigt att detta säljs i ett mycket sämre skick än det skulle ha om tjänsten fullföljdes. Problemet har berörts av utredningen, som emellertid har utta- lat att frågan om näringsidkarens rätt att i den här diskuterade situationen höja sakens värde borde prövas i samband med arbetet på nya lagregler om rätt att sälja saker som inte har hämtats.

Enligt min mening talar dock övervägande skäl för att den nämnda frågan regleras genom särskilda bestämmelser i konsumenttjänstlagen. Dessa bestämmelser bör innebära att näringsidkaren trots en avbeställning får fullfölja tjänsten och kräva fullt pris för denna — om konsumenten inte i rätt tid betalar eller ställer betryggande säkerhet för näringsidkarens fordran på avbeställningsersättning och fullföljandet behövs för att säker- ställa denna fordran. ] fråga om den närmare utformningen och innebörden av de nu förordade bestämmelserna får jag hänvisa till specialmotive- ringen.

2.10 Konsumentens dröjsmål

2.10.1 Behovet av lagregler

Mitt förslag: Konsumenttjänstlagen skall reglera också verkan av kon- sumentens dröjsmål.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet 5397—408).

Remissinstanserna: Ingen erinran förs fram mot att den berörda frågan regleras i lagen (se bil. 3 avsnitt 12).

Skälen för mitt förslag: Ett avtal om arbete på konsumentens egendom medför vissa förpliktelser för konsumenten. Han skall betala för tjänsten. Vidare skall han lämna den medverkan till tjänstens utförande som kan ha avtalats eller som är nödvändig för att arbetet skall kunna genomföras. Avser tjänsten en sak som har överlämnats till näringsidkaren eller som skall tillverkas av denne. kan konsumenten vara skyldig att hämta saken när arbetet är färdigt. Uppfyller konsumenten inte i rätt tid en eller flera av

Konsumentens dröjsmål

Prop. 1984/85: 110 107

dessa förpliktelser — och beror det inte på någon omständighet som nä- ringsidkaren är ansvarig för —- utgör det ett avtalsbrott på konsumentens sida som har karaktären av dröjsmål.

Vid konsumentens dröjsmål har näringsidkaren enligt gällande dispositiv rätt tillgång till olika befogenheter. beroende på vilken förpliktelse som dröjsmålet avser. på dröjsmålets betydelse för näringsidkaren och på den faktiska situation som föreligger när dröjsmålet aktualiseras. Dessa befo- genheter grundas f.n. på vad som kan finnas föreskrivet i avtalet. på allmänna kontraktsrättsliga regler eller analogier från närliggande rätts områden och i någon mån på särskilda lagregler.

Det finns ett klart behov av att genom regler i den nya konsumenttjänst- lagen klarlägga det rättsläge som i framtiden bör råda i fråga om näringsid- karens befogenheter m.m. vid dröjsmål på konsumentens sida. Som jag skall återkomma till i det följande har bl. a. de föreslagna bestämmelserna om konsumentens avbeställning av tjänsten viss betydelse härvidlag. För många näringsidkare. särskilt då småföretagare. bör det vara av värde att få en mera samlad lagreglering om vad som gäller när konsumenten inte uppfyller sina förpliktelser enligt ett avtal om en tjänst. En lagreglering på denna punkt är också av väsentlig betydelse för konsumenterna. Bestäm- melserna om näringsidkarens befogenheter m.m. vid konsumentens dröjs- mål bör nämligen vara tvingande till konsumentens förmån. vilket innebär att det inte blir möjligt för näringsidkaren att genom standardavtal eller individuella avtal föreskriva andra eller strängare påföljder än som följer av lagen.

2.102 Rätt att inställa arbetet

Mitt förslag: Om konsumenten gör sig skyldig till dröjsmål med betal- . ning som skall erläggas innan tjänsten har utförts. får näringsidkaren i

regel inställa arbetet till dess att betalning sker. Näringsidkaren får på motsvarande sätt inställa arbetet i avvaktan på att konsumenten lämnar sådan medverkan som är nödvändig för att tjänsten skall kunna utföras. Om näringsidkaren utnyttjar sin rätt att inställa arbetet på grund av konsumentens betalningsdröjsmäl eller underlåtenhet att lämna med- verkan. har näringsidkaren rätt till ersättning för de kostnader som detta åsamkar honom.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 400—402 och 406).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i allt väsentligt (se bil. 3 avsnitt 12).

Skälen för mitt förslag: Enligt vad som har sagts i avsnitt 2.8.4 om tiden för betalningen av en tjänst lägger den föreslagna lagen inte hinder i vägen

Konsumentens dröjsmål

Prop. 1984/85: "0 _ 108

för avtal om att betalningen helt eller delvis skall erläggas innan tjänsten har utförts eller t.o.m. innan den har påbörjats. Om konsumenten i ett sådant fall inte betalar i rätt tid. torde näringsidkaren redan i dag enligt allmänna kontraktsrättsliga regler ha rätt att hålla inne sin prestation — dvs. kunna vägra att påbörja tjänsten eller att fortsätta med dess utförande — till dess att betalning sker. Denna befogenhet för näringsidkaren är i allmänhet fullt rimlig med hänsyn till att han annars skulle komma i en sämre situation än den som han enligt avtalet har betingat sig. Konsu- menttjänstlagen bör därför innehålla en bestämmelse om att näringsid- karen i den nu berörda situationen i princip har rätt att inställa arbetet så länge konsumentens betalningsdröjsmål varar.

Rätten att inställa arbetet medför inte att avtalet om tjänsten upphör utan endast att näringsidkarens skyldighet att utföra tjänsten suspenderas. Detta betyder bl.a. att näringsidkaren även i samband med att hans rätt att inställa arbetet aktualiseras bör vara skyldig att med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen. Ett inställande av arbetet bör inte få medfö- ra oacceptabla skaderisker för konsumenten. t. ex. genom att näringsid— karen avbryter ett arbete med omläggning av ett tak på ett sådant sätt att byggnaden kommer att stå oskyddad mot regn eller genom att näringsid— karen vägrar att utföra en del av tjänsten som är nödvändig för att förebyg- ga fara för brand e.d. Näringsidkarens rätt att vid konsumentens betal- ningsdröjsmål inställa arbetet bör därför förses med den generella begräns- ningen att näringsidkaren likväl är skyldig att utföra sådant arbete som inte kan underlåtas utan risk för allvarlig skada för konsumenten. De situa- tioner som här avses är sådana attjag inte kan finna det skäligt att. som har förordats från näringslivets sida. inskränka näringsidkarens skyldighet till att avse endast sådant arbete som kan utföras utan större kostnader eller kräva att konsumenten ställer betryggande säkerhet för den uteblivna betalningen. ] regel torde det inte bli fråga om några mer omfattande arbeten.

För att näringsidkaren skall vara skyldig att trots konsumentens betal- ningsdröjsmål utföra sådant arbete som nu har nämnts bör det emellertid fordras att näringsidkaren har påbörjat utförandet av tjänsten. Det kan nämligen inte gärna krävas att en näringsidkare som har betingat sig förskottsbetalning kanske just därför att han har anledning att tvivla på konsumentens betalningsvilja eller betalningsförmäga skall utföra något arbete över huvud taget åt konsumenten innan den avtalade förskottsbetal- ningen har erlagts.

Ibland kan det vara en uttrycklig eller underförstådd förutsättning att konsumenten skall medverka vid utförandet av en tjänst på ett sätt som har betydelse för planläggningen av arbetet. prisberäkningcn osv. Konsumen- tens medverkan kan bestå i att han skall delta i själva arbetet eller att han skall vidta åtgärder som underlättar arbetet. Om konsumenten då inte lämnar sin medverkan, kan det hindra näringsidkaren från att påbörja eller

Konsumentens dröjsmål

Hänvisningar till US118

Prop. 1984/85: 110 109

fortsätta arbetet i överensstämmelse med avtalet. [ en del fall kan konsu— mentens medverkan vara oundgänglig för att arbetet över huvud taget skall kunna utföras. Parterna kan t.ex. ha kommit överens om att konsumenten vid ett senare tillfälle skall välja material eller färg e.d. Vidare kan det vara nödvändigt att konsumenten genom särskilda åtgärder ställer föremålet för tjänsten till näringsidkarens förfogande. t.ex. genom att han släpper in näringsidkaren i bostaden.

Om konsumenten sålunda underlåter att lämna medverkan som är nöd- vändig för att tjänsten skall kunna utföras i överensstämmelse med avtalet, bör näringsidkaren på i princip samma sätt som vid konsumentens betal- ningsdröjsmål vara berättigad att ställa in arbetet till dess att medverkan lämnas.

Om näringsidkaren i enlighet med de nu förordade bestämmelserna ställer in arbetet i avvaktan på att konsumentens dröjsmål skall upphöra. kan detta åsamka näringsidkaren extra kostnader. Det kan t. ex. vara fråga om kostnader för att — utan att det utgör ett fullföljande av en del av tjänsten åstadkomma skydd för konsumentens egendom Linder den tid som arbetet inställs eller för en extra resa till konsumentens bostad. I princip bör konsumenten vara skyldig att ersätta näringsidkaren för sådana kostnader. En särskild regel om detta bör tas in i lagen. Regeln får karaktä- ren av en bestämmelse om skadeståndsskyldighet för konsumenten på grund av hans dröjsmål. Det synes därför rimligt att — i princip på motsva- rande sätt som när det gäller näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål göra undantag för det fall att konsumenten kan visa att betalningsdröjsmålet eller dröjsmålet med att lämna medverkan inte beror på försummelse på hans sida.

2.103 Rätt att häva avtalet

Mitt förslag: Om konsumenten trots påminnelse inte betalar eller läm- nar nödvändig medverkan och dröjsmålet är eller måste antas bli av väsentlig betydelse för näringsidkaren. får denne häva avtalet beträf- fande återstående del av tjänsten. Näringsidkaren skall också ha sådan rätt att häva. om det redan på förhand finns starka skäl att anta att konsumenten inte kommer att betala eller lämna medverkan i rätt tid och att dröjsmålet kommer att bli av väsentlig betydelse för näringsid- karen. Vid hävning skall konsumenten betala som om han hade av- beställt tjänsten den dag då hävningen skedde.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med mitt för- slag (se betänkandet s. 402—403. och 406).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i princip (se bil. 3 av- snitt 12. jfr även avsnitt 6).

Konsumentens dröjsmål

Prop. 1984/85:110 110

Skälen för mitt förslag: Vid konsumentens dröjsmål med betalning eller med att lämna nödvändig medverkan måste näringsidkaren. utöver rätten att inställa arbetet i avvaktan på att dröjsmålet upphör. ha möjlighet att avveckla uppdraget genom hävning.

En hävning från näringsidkarens sida bör endast kunna avse en åter- stående delav tjänsten och alltså inte vad som eventuellt redan har utförts. Om hävning fick ske för en redan utförd del av tjänsten skulle det behövas regler om en mera komplicerad uppgörelse mellan parterna beträffande vad som har utförts. Som har framhållits i avsnitt 2.4.5 är det i allmänhet inte möjligt att till näringsidkaren återbära hans redan fullgjorda presta- tion. Detta medför att konsumenten — med hänsyn till att hävningen i de nu diskuterade fallen sker på grund av hans kontraktsbrott — ändå vanli- gen skulle få åläggas skyldighet att betala för utfört arbete och använt material. Det är därför en enklare och mer ändamålsenlig lösning att bara tillåta hävning för en återstående del av tjänsten och i stället generellt ålägga konsumenten att betala för den redan utförda delen.

Enligt allmänna kontraktsrättsliga regler får hävning ske endast vid kontraktsbrott som är av väsentlig betydelse. Detta bör givetvis gälla som en förutsättning också för näringsidkarens rätt att häva ett avtal om en tjänst på grund av att konsumenten har kommit i dröjsmål med betalning eller med att lämna nödvändig medverkan. I enlighet med utredningens förslag. som på denna punkt inte har mött någon erinran från remissinstan- serna. bör emellertid därutöver krävas att konsumenten efter det att han har kommit i dröjsmål har fått en påminnelse från näringsidkaren om sin skyldighet att betala eller att lämna medverkan.

Det nu sagda avser den situationen att konsumenten redan har kommit i dröjsmål med betalning eller medverkan, s. k. fullbordat dröjsmål. Enligt gällande rätt anses näringsidkaren kunna häva också om det på grund av omständigheterna finns starka skäl att anta att konsumenten kommer att göra sig skyldig till betalningsdröjsmål av väsentlig betydelse för näringsid- karen. s.k. anteciperat dröjsmål. Ett praktiskt fall är att näringsidkaren får kännedom om att konsumenten har hamnat i en sådan ekonomisk situation att han inte rimligen kan förväntas fullgöra sin betalningsskyldighet, i vart fall inte utan väsentligt dröjsmål. Det finns inte anledning att i ett sådant läge tvinga näringsidkaren att avvakta med en hävning till dess att konsu- menten faktiskt har kommit i dröjsmål med betalningen. Den föreslagna lagen bör därför innehålla en bestämmelse som ger näringsidkaren rätt att häva även vid anteciperat dröjsmål. Till skillnad från utredningen anserjag att en sådan bestämmelse bör uttryckligen avse också anteciperat dröjsmål med att lämna nödvändig medverkan (se betänkandet s. 507).

1 avsnitt 2.9 har förordats att konsumenten enligt den nya lagen skall ha en i princip ovillkorlig möjlighet att mot en rimlig ersättning avbeställa tjänsten. oberoende av de skäl som ligger bakom avbeställningen. Detta innebär att konsumenten kan avbeställa om han inser att han inte kommer

Konsumentens dröjsmål

Prop. 1984/85:110 lll

att kunna betala eller lämna medverkan i rätt tid. Det finns inte heller något som hindrar att konsumenten avbeställer sedan han har råkat i dröjsmål. Tvärtom kan en avbeställning aktualiseras av den påminnelse som närings— idkaren då skall lämna innan han får häva.

Det nu sagda leder till att konsumentens ersättningsskyldighet gentemot näringsidkaren vid en hävning från dennes sida bör regleras på i princip samma sätt som konsumentens ersättningsskyldighet vid avbeställning. Det bör således inte komma i fråga att vid hävning ålägga konsumenten en längre gående skyldighet att utge skadestånd till näringsidkaren. Det avgö- rande för ersättningens omfattning bör naturligtvis inte vara vem av par- terna som hinner först med sin åtgärd. näringsidkaren med hävning eller konsumenten med en avbeställning.

Vid hävning från näringsidkarens sida bör konsumenten alltså vara skyldig att betala som om han hade avbeställt tjänsten den dag då hävv ningen skedde. I fråga om den närmare innebörden av detta får hänvisas till avsnitt 2.9 och till specialmotiveringen.

2.104 Rätt att hålla kvarföremåletjör tjänsten m.m.

Mitt förslag: Om tjänsten avser en sak som har överlämnats i näringsid- karens besittning och konsumenten inte i rätt tid betalar vad näringsid- karen har att fordra på grund av uppdraget, får näringsidkaren hålla kvar saken till dess att han har fått betalt eller konsumenten har ställt betryggande säkerhet för näringsidkarens fordran. Näringsidkaren har dock inte rätt att hålla kvar saken. om det skulle vara uppenbart oskäligt mot konsumenten. Näringsidkaren skall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas av honom för att värda en sak som han håller kvar eller som inte hämtas i rätt tid. Han har rätt till ersättning för vården.

Utredningens förslag: Överensstämmer med depanementsförslaget utom så till vida att utredningens förslag inte innehåller någon särskild regel om uppenbart oskäliga fall av kvarhållande (se betänkandet s. 403— 404).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i sak (se bil. 3 avsnitt 12).

Skälen för mitt förslag: Vid avtal om arbete på lösa saker som överläm— nas i näringsidkarens besittning får denne enligt gällande rätt i allmänhet hålla kvar saken till säkerhet för sin fordran på grund av uppdraget. Denna näringsidkarens befogenhet brukar i denjuridiska litteraturen kallas reten— tionsrätt.

Retentionsrätten innebär vanligen att näringsidkaren har en god garanti för sin rätt till betalning för tjänsten. vilket naturligtvis är av stor betydelse inte minst för hantverkare och andra småföretagare. Från konsumentsyn— punkt medför näringsidkarens retentionsrätt den fördelen att förskottsbe- talning sällan aktualiseras vid vanliga tjänster som bilreparationer o.d. och

Konsumentens dröjsmål

Prop. 1984/85:110 112

att avtal om sådana tjänster i regel kan ingås titan fördyrande åtgärder som inhämtande av kreditupplysningar m.m. Med hänsyn främst till det nu sagda bör. som utredningen med instäm- mande av remissinstanserna har förordat. näringsidkaren även enligt den" nya konsumenttjänstlagen ha tillgång till den säkerhet för betalningen som retentionsrätten utgör. Retentionsrätten bör i detta sammanhang gälla i fall då tjänsten avser en lös sak som på grund av avtalet om tjänsten befinner sig i näringsidkarens besittning. Den bör innebära att näringsidkaren. om konsumenten inte i rätt tid betalar vad näringsidkaren har att fordra på grund av uppdraget. får hålla kvar den sak som utgör föremålet för tjänsten till dess att betalningsdröjsmålet upphör.

När konsumenten betalar vad näringsidkaren rätteligen har att fordra på grund av uppdraget, bör näringsidkarens rätt att hålla kvar föremålet för tjänsten naturligtvis upphöra. Lämnar näringsidkaren därefter inte ut den ifrågavarande saken, blir det då näringsidkaren som befinner sig i dröjsmål med de följder som detta kan få för honom i form av skadeståndsskyldighet och eventuellt hävning från konsumentens sida. Råder det tvist om betal- ningen. kan det likväl uppkomma ett låst läge. Ett exempel är att näringsid- karen fordrar ett större belopp än konsumenten anser sig vara skyldig att betala och att näringsidkaren vägrar att lämna ut föremålet för tjänsten innan hans krav har tillgodosetts.

[ den nu berörda situationen kan man inte ge vare sig näringsidkaren eller konsumenten en ovillkorlig rätt att hävda sin mening till dess att tvisten har lösts, så att näringsidkaren obetingat kan hålla kvar föremålet för tjänsten om han inte får betalt i enlighet med sitt krav eller så att konsumenten tvångsvis kan få ut föremålet för tjänsten efter betalning i enlighet med sin ståndpunkt. En rimlig kompromis'slösning är emellertid att konsumenten vid tvist om betalningen ges rätt att få ut föremålet för tjänsten under förutsättning att han ställer säkerhet för näringsidkarens krav. En regel av denna innebörd bör alltså tas in i lagen.

Att näringsidkaren håller kvar föremålet för tjänsten utgör vanligen ett kraftigt påtryckningsmcdel mot konsumenten och kan därför under vissa förhållanden framstå som en orimligt drastisk åtgärd. l rättsfallet NJA I979 s. 670 fann sålunda högsta domstolen att en person, som hade omhänder- haft en båtmotor för vinterförvaring. med hänsyn till de omständigheter som förelåg i detta fall inte var berättigad att hålla kvar motorn till säkerhet för en tvistig fordran på 22 kr. 50 öre avseende visst arbete med motorn.

Det är givet att det praktiska behovet av en tindantagsregel motsvarande den princip som har kommit till uttryck i det nämnda rättsfallet blir mindre. om konsumenten i enlighet med mitt förslag ges rätt att vid tvist om betalningen få ut föremålet för tjänsten mot att han ställer säkerhet för näringsidkarens krav. Det är likväl inte uteslutet att en oinskränkt reten- tionsrätt någon gång skulle kunna utnyttjas på ett närmast stötande sätt. För att undvika detta bör i lagen tas in en regel om att näringsidkaren över

Konstimentens dröjsmål

Prop. 1984/85:110 113

huvud taget inte. har retentionsrätt i fall då ett kvarhållande av föremålet för tjänsten med hänsyn till omständigheterna skulle vara uppenbart oskä— ligt mot konsumenten.

Om näringsidkaren håller kvar ett föremål till säkerhet för sitt anspråk på betalning. bör han vara skyldig att vidta skäliga åtgärder för att skydda föremålet mot skador. För detta bör näringsidkaren vara berättigad till skälig ersättning. Särskilda bestämmelser om detta bör tas in i lagen.

2.105 Rätt till ränta

Mitt förslag: Vid konsumentens betalningsdröjsmål skall näringsid-

karen. om parterna inte avtalar om annat. ha rätt till dröjsmålsränta enligt bestämmelserna i räntelagen (1975: 635).

Utredningens förslag: Enligt utredningen bör räntelagens bestämmelser om tiden för beräkningen av dröjsmålsränta och om räntefotens storlek vara tvingande till konsumentens förmån vid sådana avtal som faller ttnder den föreslagna lagen (se betänkandet s. 404—405 och 510).

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser som företräder näringslivet avstyrker att man för de aktuella konsumenttjänsternas del inför en särreglering om att räntelagens bestämmelser skall vara tvingande till konsumentens förmån. Allmänna reklamationsnämnden anser att man bör överväga att för konsumentförhållanden åstadkomma enklare regler om dröjsmålsränta än de som finns i räntelagen (se bil. 3 avsnitt 12).

Skälen för mitt förslag: Om konsumenten gör sig skyldig till dröjsmål med betalning, bör han liksom i andra avtalsförhållanden vara skyldig att betala dröjsmålsränta.

Bestämmelser om dröjsmålsränta finns f.n. i räntelagen (1975: 635). Dröjsmålsräntan motsvarar f.n. riksbankens diskonto med tillägg av fyra procentenheter. ] prop. 1983/84: 138 om ändring i räntelagen har dock föreslagits att dröjsmålsräntan fr.o.m. den 1 juli 1984 skall utgöra åtta procentenheter över diskontot.

Regeringen har nyligen tillsatt en utredning (Ju 1982: ()2) med uppdrag att se över räntelagen m.m. Utredningen skall bl.a. överväga om lagens regler bör göras generellt tvingande till förmån för konsumenter samt undersöka om det går att förenkla reglerna om dröjsmålsränta i konsu- mentförhållanden (Dir. 1984: 12).

Det finns inte anledning att nu behandla dessa frågor enbart för avtal om konsumenttjänster. ] fråga om sådana avtal bör därför. åtminstone tills vidare. tillämpas de allmänna regler om dröjsmålsränta som gäller enligt räntelagen. Någon särskild bestämmelse som erinrar om detta är enligt min mening inte nödvändig.

8 Riksdagen 1984185. ) saml. Nr 110

Konsumentens dröjsmål

Prop. 1984/85: 110 114

2.11 Avtal om förvaring

2.1/.] Behovet av reglering

Mitt förslag: Konsumenttjänstlagen skall gälla också avtal mellan nä- ringsidkare och konsumenter om förvaring av egendom. De särskilda

regler som behövs beträffande förvaringsavtalen tas in i de avsnitt av lagen där de sakligt sett hör hemma.

Utredningens förslag: Utredningens lagförslag omfattar inte avtal om förvaring (se betänkandets. 107—113).

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har godtagit att lagens tillämpningsområde tills vidare avgränsas i enlighet med utredning- ens förslag (se avsnitt 2.1.3). len del remissyttranden berörs dock problem som kan ttppkomma med gränsdragningen mellan sådana avtal om arbete på lösa saker som inrymmer även ett moment av förvaring och mera renodlade förvaringsavtal (se bil. 3 avsnitt 1 och 2).

Skälen för mitt förslag: En från praktisk och ekonomisk synpunkt bety- delsefull typ av avtal mellan konsumenter och näringsidkare är avtal om förvaring av egendom. Härmed avses avtal som innebär att konsumenten överlämnar ett föremål till näringsidkaren för att denne under någon tid skall förvara och i övrigt ta vård om föremålet för konsumentens räkning. Liksom avtalen om arbete på lös eller fast egendom går förvaringsavtalen ut på en arbetsprestation — åtminstone i vidsträckt mening — från närings- idkarens sida. Arbetsprestationen består i omhändertagande. tillsyn och vård i övrigt av det föremål som förvaringen gäller. Syftet med arbetspres- tationen är emellertid vid förvaring inte att på något sätt ändra föremålets beskaffenhet utan tvärtom att detta skall kunna återlämnas till konsumen- ten i oförändrat skiek. Vanligt förekommande avtal om förvaring är sådana som gäller magasinering av möbler. vinterförvaring av båtar. sommarför- varing av pälsar och klädförvaring i restauranggarderober. Den i praktiken viktigaste rättsföljden av ett avtal om förvaring är enligt gällande. disposi- tiv rätt att näringsidkaren blir skadeståndsskyldig mot konsumenten om det inlämnade föremålet i samband med förvaringen skadas eller kommer bort. Näringsidkaren anses härvidlag bära ett s.k. presumtionsansvar. dvs. han går fri från skadeståndsskyldighet endast om han kan visa att skadan inte har berott på försummelse från hans sida.

Beträffande avtal om förvaring finns f.n. vissa bestämmelser i 12 kap. handelsbalken som har rubriken ”Om inlagsfä. eller nedsatt och förtrott gods". Dessa bestämmelser hör till de regler i 1734 års lag som alltjämt är gällande. De har inte anpassats för att reglera sådan yrkesmässig förvaring som näringsidkare numera i stor utsträckning utför åt konsumenter.

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85:110 115

Bortsett från den ledning som likväl kan hämtas från de nämnda bestäm- melserna är man. när det gäller att fastställa vad som utgör gällande rätt beträffande yrkesmässig förvaring. hänvisad till rättspraxis samt till analo- gier från närliggande avtalsområden. allmänna rättsprinciper och en del framställningar i den juridiska litteraturen ("se numera särskilt Bengtsson. Särskilda avtalstyper 1. 1976. s. 80—102). I praktiken regleras de yrkes- mässiga förvaringstjänsterna oftast genom standardavtal med ett större eller mindre tillämpningsområde. Villkoren i standardavtalen avviker ofta från vad som annars skulle gälla. Det är t. ex. inte ovanligt att näringsidka- rens ansvar mot konsumenten för skador på ett förvarat föremål begränsas på olika sätt (se Bengtsson s. 94—98).

Det finns ett nära samband mellan avtal om förvaring och sådana avtal om arbete på lösa saker som för arbetets utförande överlämnas till närings- idkaren. De sistnämnda avtalen inrymmer som en biförpliktelse för nä- ringsidkaren ett moment av förvaring. En näringsidkare som tar emot en sak för reparation e.d. är sålunda skyldig inte bara att utföra reparationsar- betet på ett fackmässigt tillfredsställande sätt utan även att förvara och i övrigt ta vård om saken till dess att den återlämnas till konsumenten. Denna vårdplikt kommer enligt den nya konsumenttjänstlagen att vara sanktionerad främst genom de skadeståndsregler som jag har förordat i avsnitt 2.6.2. Enligt dessa skall näringsidkaren. om konsumentens egen- dom skadas medan den är i näringsidkarens besittning, ha i princip samma skadeståndsansvar mot konsumenten som det som f.n. anses gälla vid avtal om förvaring. Näringsidkaren skall sålunda vara skyldig att ersätta konsumenten dennes skada, såvida inte näringsidkaren kan visa att denna ej beror på försummelse från hans sida. Likheten mellan de båda nu berörda avtalssituationerna visar sig ytterligare i att de mera renodlade förvaringsavtalen ofta kombineras med överenskommelser om att närings- idkaren i samband med förvaringen skall utföra visst arbete på den förvara- de egendomen, t. ex. underhålls- och reparationsarbete eller rengöring.

De beröringspunkter som alltså finns mellan förvaringsavtalen och fler- talet avtal om arbete på lösa saker gör att rättsreglerna beträffande de båda avtalstyperna så långt som möjligt bör samordnas. Av betydelse är inte minst att de bestämmelser som jag har förordat i avsnitt 2.6.2 om närings- idkarens ersättningsskyldighet mot konsumenten för sådana skador på konsumentens egendom som inträffar medan egendomen med anledning av ett avtal om reparation e.d. är i näringsidkarens besittning avses vara tvingande till konsumentens förmån. Vid avtal om arbete på en lös sak skall näringsidkaren alltså inte kunna friskriva sig från eller begränsa detta skadeståndsansvar. Det är givet att man mot den bakgrunden måste om- pröva de möjligheter till ansvarsbegränsning som näringsidkaren enligt gällande rätt har vid avtal om förvaring.

Det mest ändamålsenliga sättet att åstadkomma den önskvärda samord- ningen är enligt min mening att reglera även förvaringsavtal mellan nä-

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85:110 ' 116

ringsidkare och konsumenter i den nya konsumenttjänstlagen. Som jag strax skall återkomma till passar merparten av de regler som jag i de föregående avsnitten har föreslagit beträffande avtal om arbete på lösa saker m.m. även för förvaringsavtalens del. Behovet av särskilda regler rörande dessa avtal är inte stort. Det är därför inte nödvändigt att. som utredningen närmast har varit inne på vid sina överväganden om en framti- da utvidgning av lagens tillämpningsområde. tillföra konsumenttjänstlagen ett speciellt avsnitt om förvaringsavtal. De särskilda regler som behövs för dessa avtal kan tas in i de avsnitt av lagen eller i de enskilda bestämmelser där de sakligt sett hör hemma.

De frågor som nu berörts har diskuterats vid den hearing om förvarings- avtal som hölls i november 1982 (se avsnitt 1).

Hänvisningar till US119

2. I I .2 Til/iinrpningmmrådet

Mitt förslag: Lagen skall omfatta avtal mellan näringsidkare och konsu- menter om yrkesmässig förvaring av lösa saker (utom levande djur").

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet till mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: På motsvarande sätt som då det gäller avtal om arbete på lösa saker rn. m. bör lagen i fråga om förvaringsavtalen omfatta avtal där behovet av rättsskydd för konsumenter typiskt sett är särskilt framträdande. Detta gäller avtal enligt vilka en näringsidkare. i sin yrkes- mässiga verksamhet åtar sig ett förvaringsuppdrag för en privatpersons huvudsakligen enskilda ändamål. Förvaringsavtal i andra partsrelationer bör lämnas utanför den reglering som diskuteras nu. I avsnitt 2.2.1 harjag konstaterat att det beträffande avtal om arbete på lösa saker m.m. inte behövs några särskilda bestämmelser i konsumenttjänstlagen rörande s.k. förmedlingsfall. Vad som sagts där har giltighet även i fråga om förvarings- tjänsterna.

Lagen bör i princip omfatta förvaring av lösa saker. I likhet med vad som har föreslagits beträffande avtal om arbete på lösa saker bör undantag dock göras för avtal om förvaring av levande djur. Något behov av tvingande lagregler rörande sådana tjänster t. ex. omhändertagande av hundar på hundpensionat — synes inte föreligga. En annan sak är att konsument- tjänstlagens regler om förvaring, så långt de passar. bör kunna tjäna till ledning när det gäller att fastställa parternas plikter och rättigheter i sådana avseenden som inte särskilt har reglerats i ett förvaringsavtal beträffande ett levande djur.

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85:110 ' 117

2.Il.3 Kraven på näringsidkarens prestulinn m.m.

Mitt förslag: De krav på fackmässigt tillfredsställande utförande av tjänsten m.m. som har föreslagits beträffande avtal om arbete på egen- dom skall gälla också vid avtal om förvaring. ! lagen tas in en särskild regel om vad som vid avtal om förvaring skall anses utgöra fel hos tjänsten. 1 övrigt skall vid avtal om förvaring gälla väsentligen samma regler rörande fel och dröjsmål på näringsidkarens sida som vid avtal om arbete på egendom.

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet till mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Vid avtal om förvaring av lösa saker bör som grundläggande krav gälla att förvaringen anordnas på ett fackmässigt tillfredsställande sätt. Näringsidkaren bör vidare. på samma sätt som vid tjänster avseende arbete på egendom. vara skyldig att med tillbörlig om- sorg ta till vara konsumentens intressen samt vid behov om möjligt sam- råda med denne beträffande tjänsten. I enlighet härmed bör näringsidkaren även vara skyldig att avråda konsumenten från att låta utföra en förva- ringstjänst som på grund av olika omständigheter inte kan anses vara till n'mlig nytta för konsumenten. Också de regler om tilläggsarbete som jag tidigare har förordat bör i princip gälla vid förvaringsavtalen.

Vidare bör även för förvaringsavtalens del gälla att det material som eventuellt fordras för tjänstens genomförande skall tillhandahållas av nä- ringsidkaren och att materialet skall vara av normalt god beskaffenhet. allt såvida inte annat följer av avtalet. Lika litet som tjänster avseende arbete på egendom bör förvaringstjänster få utföras i strid mot offentligrättsliga säkerhetsföreskrifter.

1 avsnitt 2.4 har jag, såvitt gäller tjänster avseende arbete på egendom. behandlat olika frågor rörande fel har en tjänst. Frågan om fel hos tjänsten torde visserligen generellt sett spela en mindre framträdande roll vid för- varingstjänster än vid tjänster som gäller arbete på egendom. Det som i praktiken är viktigast vid förvaring är näringsidkarens skadeståndsansvar mot konsumenten för skador på den förvarade saken (se avsnitt 2.11.4).

Enligt gällande rätt har konsumenten dock även rätt att exempelvis häva ett avtal om förvaring, om det visar sig att förvaringen är ordnad på ett sämre sätt än som har avtalats och detta fel är av väsentlig betydelse för konsumenten. För min del kan jag inte finna annat än att konsumenten vid tjänster avseende förvaring bör. om tjänsten utförs felaktigt. ha tillgång till i princip de befogenheter som tillkommer honom vid fel hos tjänster som avser arbete på egendom.

När det gäller frågan om vad som skall anses utgöra fel kan dock de regler som jag i avsnitten 2.4.1 och 2.4.2 har föreslagit beträffande tjänster avseende arbete på egendom inte tillämpas fullt ut vid avtal om förvaring.

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85:110 118

Vid dessa avtal bör det avgörande för om konsumenten skall kunna göra gällande olika påföljder vara hur förvaringen anordnas. Normerna för bedömningen av om förvaringen sker på ett sätt som medför att tjänsten skall anses felaktig bör däremot i princip vara desamma som vid tjänster avseende arbete på egendom. Vad jag nu har sagt innebär att en tjänst avseende förvaring skall anses felaktig. om förvaringen sker på. ett sätt som avviker från vad som har avtalats eller från vad konsumenten har rätt att kräva enligt lagens regler om de grundläggande anspråken på näringsid- karens prestation. Detsamma bör gälla om förvaringen inte sker i överens- stämmelse med marknadsföringsuppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet eller om näringsidkaren har underlåtit att före avtalets ingående lämna konsumenten viktigare information om tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet.

1 avsnitt 2.4.3 har föreslagits regler om vilken tidpunkt som skall vara avgörande för bedömningen av om en tjänst avseende arbete på egendom skall anses felaktig. Dessa regler. som i princip innebär att en tjänst inte kan anses felaktig förrän uppdraget har avslutats. saknar aktualitet vid förvaring. Här är det nämligen fråga om en fortlöpande prestation från näringsidkarens sida som skall vara felfri under hela avtalstiden. De nämnda reglerna bör alltså inte ha tillämpning på förvaringstjänster. Mot- svarande gäller beträffande de i avsnitt 2.4.4 behandlade reglerna om näringsidkarens ansvar enligt en tidsbestämd garanti.

Vad härefter angår konsumentens befogenheter vid fel hos tjänsten (jfr avsnitt 2.4.5") bör konsumenten även vid förvaring ha rätt att kräva att näringsidkaren utan extra kostnad för konsumenten avhjälper ett fel. dvs. i fortsättningen anordnar förvaringen på ett felfritt sätt.

Konsumenten bör vidare ha rätt att göra avdrag på priset på grund av att förvaringen har skett på ett felaktigt sätt. Prisavdraget bör bestämmas till ett belopp som motsvarar felets betydelse för konsumenten. så att man i princip återställer den relation mellan värdet av parternas prestationer som har rubbats genom den felaktiga förvaringen. En särskild bestämmelse om detta bör tas in i lagen.

Om det är av väsentlig betydelse för konsumenten att förvaringen anord- nas i enlighet med avtalet eller annars på ett felfritt sätt och denna förut- sättning brister, bör konsumenten ha rätt att häva avtalet för framtiden. Om syftet med tjänsten på grund av den felaktiga förvaringen i huvudsak är förfelat. bör han kunna häva avtalet även beträffande den del av förva- ringen som redan har utförts. dvs. helt befria sig från skyldigheten att betala för tjänsten.

Om konsumenten åsamkas ekonomisk skada på grund av att förvaringen har skett på ett felaktigt sätt. bör han naturligtvis i princip ha rätt till skadestånd av näringsidkaren. Jag återkommer till detta i avsnitt 2.11.4.

Liksom vid tjänster avseende arbete på egendom bör konsumenten vid förvaringstjänster kunna hålla inne en så stor del av betalningen som

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85: 110 119

fordras för att ge honom betryggande säkerhet för hans olika anspråk på grund av ett fel hos tjänsten (se avsnitt 2.4.5).

] fråga om konsumentens skyldighet att reklamera om han vill åberopa ett fel hos en tjänst avseende förvaring samt i fråga om preskription av rätten att åberopa ett fel bör gälla samma regler som de somjag tidigare har förordat i dessa frågor när det gäller tjänster som avser arbete på lösa saker. Jag får i denna del hänvisa till vad som har sagts i avsnitten 2.4.6 och 2.4.7.

Jag övergår härefter till frågor rörande dröjsmål på näringsidkarens sida vid förvaringstjänster.

Till näringsidkarens förpliktelser vid avtal om förvaring av lösa saker hör att påbörja tjänsten dvs. ta emot saken för förvaring — i rätt tid. Självfallet är detta dock aktuellt endast när det kan anses vara avtalat på förhand att saken skall tas emot för förvaring vid en viss angiven tidpunkt eller vid anfordran e.d. Om näringsidkaren i ett sådant fall inte iakttar den överenskomna tiden bör det anses föreligga ett dröjsmål på hans sida. Detta motsvarar vad som i avsnitt 2.5.1 har föreslagits beträffande underlå- tenhet från näringsidkarens sida att iaktta en överenskommen tid för att påbörja en tjänst som avser arbete på egendom.

Det bör vidare anses utgöra ett dröjsmål på näringsidkarens sida. om uppdraget inte avslutas dvs. den förvarade saken inte återlämnas till konsumenten i rätt tid. Vad som utgör rätt tid för sakens återlämnande till konsumenten torde vid förvaring i regel framgå direkt av avtalet. Det finns enligt min mening inte anledning att reglera denna fråga närmare genom tvingande lagbestämmelser. Jag får hänvisa till vad som har sagts i avsnitt 2.5.1 om motsvarande fråga vid andra tjänster.

Om något särskilt inte har avtalats beträffande tiden för sakens återläm- nande till konsumenten är ett avtal om förvaring att uppfatta som gällande tills vidare. med rätt för båda parter att säga upp avtalet utan att behöva åberopa något skäl. 1 ett sådant fall har konsumenten rätt att återfå saken vid anfordran, eventuellt efter tillsägelse (uppsägning) en viss skälig tid i förväg. Huruvida någon sådan uppsägningstid — när särskilt avtal inte har träffats om det — skall behöva iakttas från konsumentens sida och hur lång uppsägningstiden i så fall skall vara får bedömas med hänsyn till vad det är för en sak som avtalet avser. hur förvaringen enligt avtalet har anordnats och andra omständigheter av beskaffenhet att inverka på dessa frågor. Det kan inte anses lämpligt att ställa upp någon mera preciserad dispositiv lagregel om detta.

Det sagda leder till att man för bedömningen av om det vid förvaring skall anses föreligga ett dröjsmål med uppdragets avslutande bör kunna tillämpa samma regler som de som i detta avseende har förordats beträf- fande tjänster avseende arbete på egendom (se avsnitt 2.5.1). Det skall alltså anses utgöra ett dröjsmål på näringsidkarens sida. om den förvarade saken inte har återlämnats inom den tid som har avtalats eller. om någon

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85: 110 120

tid inte har avtalats. inom den tid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en sådan förvaringstjänst som avtalet gäller. Tiden får här räknas från det att avtalet sägs upp till upphörande eller konsumenten på annat sätt gör anspråk på att återfå den förvarade saken. Som nyss framhölls är det vid många förvaringstjänster klart att "skälig tid" innebär genast vid anfordran.

Liksom när det gäller tjänster avseende arbete på egendom blir det givetvis inte fråga om ett dröjsmål på näringsidkarens sida, om återlämnan- det av saken försenas på grund av någon omständighet på konsumentens sida. I sammanhanget bör framhållas att konsumenten. som jag skall återkomma till i nästa avsnitt. i princip bör bära risken för att en förvarad sak under förvaringen skadas eller går förlorad på grund av en ren olycks- händelse. Detta får till följd att det inte kan anses utgöra ett dröjsmål på näringsidkarens sida. om återlämnandet försenas eller saken inte alls kan återlämnas på grund av att den har skadats eller förstörts eller förkommit genom en sådan olyckshändelse som konsumenten bär risken för.

I fråga om konsumentens befogenheter mot näringsidkaren vid dröjsmål på dennes sida bör i princip gälla samma regler som de som tidigare har förordats beträffande tjänster avseende arbete på egendom (se avsnitt 2.5.2). Konsumenten bör sålunda för det första kunna påfordra att närings- idkaren utför tjänsten. vilket vid förvaring aktualiseras endast vid dröjsmål med mottagandet av den sak som skall förvaras. Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, bör han vidare kunna häva avtalet. varvid något olika förutsättningar bör gälla beroende på om det är fråga om ett dröjsmål med mottagandet eller återlämnandet av saken. ] det förra fallet bör det räcka med att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för konsumen- ten. 1 det senare fallet har saken däremot redan varit föremål för förvaring under någon tid. I detta fall bör det därför. för att konsumenten skall kunna häva avtalet helt och därmed befria sig från skyldigheten att betala för den prestation som redan har utförts av näringsidkaren. krävas att. syftet med tjänsten på grund av dröjsmålet i huvudsak har förfelats.

Konsumenten bör vid dröjsmål på näringsidkarens sida också ha rätt till skadestånd av näringsidkaren för sådan ekonomisk skada som eventuellt åsamkas honom genom dröjsmålet. Den frågan behandlas i nästa avsnitt (2.1 1.4).

Vidare bör konsumenten vid dröjsmål ha rätt att hålla inne betalning för tjänsten enligt samma principer som har förordats när det gäller tjänster som avser arbete på egendom (se avsnitt 2.5.2).

I fråga om konsumentens skyldighet att reklamera om han på grund av ett dröjsmål vill göra gällande olika påföljder bör vid förvaringstjänster gälla samma regler som beträffande andra tjänster vilka omfattas av konsu- menttjänstlagen ("se avsnitt 2.5.3).

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85: 110 121

2.1 1.4 Näringsidkarens skadeståndsskyldigher

Mitt förslag: Beträffande näringsidkarens skadeståndsansvar mot kon- sumenten på grund av fel och dröjsmål m.m. skall vid avtal om förva- ring gälla samma regler som vid avtal om arbete på egendom. Det innebär bl.a. att näringsidkaren skall vara skyldig att ersätta konsu- menten skador på den sak som förvaringen avser. om näringsidkaren inte kan visa att skadan ej beror på försummelse på hans sida.

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet till mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Som jag nämnde i avsnitt 2.ll.3 är den kanske mest centrala frågan vid avtal om förvaring av lösa saker den som gäller näringsidkarens skadeståndsansvar mot konsumenten om den förvarade saken skadas i samband med förvaringen.

Enligt gällande dispositiv rätt anses näringsidkaren i ett sådant fall vara skyldig att ersätta konsumenten dennes skada. om näringsidkaren inte kan visa att skadan ej beror på försummelse på hans sida. Det är alltså fråga om ett s.k. presumtionsansvar. Konsumenten bär däremot i princip risken för att saken i samband med förvaringen skadas eller kommer bon på grund av rena olyckshändelser.

Även enligt den nya konsumenttjänstlagen bör näringsidkarens skade- ståndsansvar mot konsumenten för skador på den förvarade saken utfor- mas som ett presumtionsansvar. Enligt avtalet ankommer det på näringsid- karen att förvara och vårda saken så att den inte drabbas av skador. och eftersom näringsidkaren har saken i sin besittning är det han som typiskt sett har lättast att bevisa orsaken till en eventuell skada (jfr avsnitt 2.6.2). Det är därför fullt skäligt att näringsidkaren. för att undgå skadestånds- skyldighet. måste visa att skadan beror på något annat än en försummelse på hans sida. Samtidigt kan det inte anses oskäligt mot konsumenten att denne får bära risken för att saken i samband med förvaringen skadas på grund av rena olyckshändelser. lika väl som han bär denna risk under tid då saken inte är föremål för förvaring.

En särskild fråga i sammanhanget är om näringsidkaren genom den föreslagna lagen bör åläggas skyldighet att hålla en försäkring som täcker även skador genom rena olyckshändelser. närmast då skador orsakade av brand. vatten. stöld o.d. En sådan försäkringsplikt skulle kunna sanktio- neras genom att näringsidkaren. för det fall att han inte hade fullgjort försäkringsplikten. fick bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som skulle ha ersatts av den föreskrivna försäkringen.

I flertalet fall torde saker som konsumenter lämnar in för förvaring redan vara föremål för en av konsumenten själv tecknad försäkring mot sådana skador som det här gäller t. ex. hem-. motorfordons- eller båtförsäkring. ] den vanliga hemförsäkringen och motsvarande finns sålunda ett s.k. bortaskydd för försäkringstagarens egendom när den förvaras utanför bo-

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85: 110 1 'N) ts)

staden. vilket gäller upp till 10.000 kr. Härtill kommer att näringsidkare som tar emot kunders egendom i sin besittning vanligen torde ha en s.k. företagsförsäkring som bl.a. i vart fall intill ett visst belopp täcker skador på sådan egendom genom brand. vatten. inbrott och rån samt maskinskador.

Med hänsyn till det sagda och med beaktande även av de upplysningar och synpunkter som inhämtades vid den hearing rörande förvaringstjän- sterna somjustitiedepartementet anordnade i november l982 (se avsnitt ]) finner jag det inte motiverat att nu lägga fram förslag om en lagreglerad försäkringsplikt för näringsidkaren vid förvaringstjänster.

Detta utesluter inte att näringsidkaren på grund av underlåtenhet att teckna försäkring eller på grund av underlåtenhet att ge konsumenten erforderliga råd och upplysningar i försäkringsfrågan i vissa fall kan bli skyldig att ersätta konsumenten skador avseende förvarad egendom ge- nom rena olyckshändelser. Jag återkommer till dessa frågor i specialmoti- veringen.

] fråga om skadeståndets omfattning i fall då näringsidkaren är skyldig att betala ersättning till konsumenten på grund av skada på den förvarade saken innebär gällande dispositiv rätt att näringsidkaren i princip skall betala full ersättning för konsumentens förlust. Närmare regler om hur skadeståndet skall bestämmas vid s. k. sakskador finns i 5 kap. 75 skade- ståndslagen. Enligt denna bestämmelse omfattar skadestånd med anled- ning av sakskada ersättning för följande poster: l) sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. 2) annan kostnad till följd av skadan. 3) inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet.

F.n. är det inte ovanligt att näringsidkaren vid förvaringstjänster genom avtalet på olika sätt begränsar omfattningen av det skadestånd som han kan bli skyldig att utge vid skador avseende den förvarade saken. Det kan vara fråga om en begränsning av skadeståndet till ett visst belopp eller till att avse t.ex. endast sakens värde eller reparationskostnad och värde- minskning.

Mina förslag i avsnitten 2.6.l och 2.6.2 innebär att näringsidkaren vid avtal om arbete på lösa saker m.m. skall vara skyldig att utge full ersätt- ning till konsumenten för sådana skador på dennes egendom som uppkom- mer på grund av fel eller dröjsmål eller av annan anledning medan egendo- men är i näringsidkarens besittning. Skadeståndet skall dock i vissa fall kunna jämkas. De nämnda reglerna skall. i överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit. i princip vara tvingande till konsumentens förmån.

Vid avtal om förvaring är det näringsidkarens huvudförpliktelse att förvara och i övrigt vårda den egendom som avtalet avser. Redan med hänsyn till detta är det enligt min mening klart att näringsidkaren vid avtal om förvaring inte bör ha större möjligheter att begränsa sitt skadeståndsan- svar för skador på den förvarade saken än som tillkommer en näringsidka-

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85: 110 i tu '.:J

re som tar emot egendom för att utföra arbete på den och som i samband därmed — som en biförpliktelse förvarar egendomen. Näringsidkaren bör alltså även vid avtal om förvaring —" om de förut berörda förutsättning- arna för skadeståndsskyldighet är uppfyllda — vara skyldig att i princip utge full ersättning till konsumenten för dennes förluster till följd av en skada på den förvarade saken. Vidare bör reglerna om detta ersättningsan- svari princip vara tvingande till konsumentens förmån. Liksom vid tjäns- ter avseende arbete på egendom bör det finnas möjligheter att jämka skadeståndet. om skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle vara oskä- ligt betungande för näringsidkaren. Som jag skall återkomma till i special- motiveringen bör man genom bl.a. de möjligheter tilljämkning på grund av medvållande som följer av 6 kap. lå andra och tredje styckena skade- ståndslagen kunna tillgodose näringsidkarens intressen i fall då konsumen- ten inte har lämnat tillbörliga upplysningar om förvaringsobjektet.

Utöver förluster till följd av att den förvarade saken skadas kan konsu- menten givetvis drabbas av andra ekonomiska skador på grund av att en förvaring anordnas på ett felaktigt sätt eller på grund av att näringsidkaren gör sig skyldig till dröjsmål. Liksom vid tjänster avseende arbete på egen- dom bör näringsidkaren enligt regler som är tvingande till konsumentens förmån vara skyldig att ersätta konsumenten även sådan annan ekonomisk skada, om näringsidkaren inte kan visa att skadan ej beror på försummelse på hans sida. Jag får härvidlag hänvisa till vad som har sagts i avsnitt 2.6. l. Vidare bör den i avsnitt 2.6.2 föreslagna regeln om ett mer allmänt. tvingande vållandeansvar för näringsidkaren gälla även vid förvaringstjän- ster.

Sammanfattningsvis innebär det nu anförda att beträffande näringsid- karens skadeståndsansvar mot konsumenten samma regler bör gälla vid avtal om förvaring som de som jag tidigare (avsnitt 2.6.] och 2.6.2) har förordat när det gäller tjänster som avser arbete på egendom. Även tredje mans marknadsföringsansvar mot konsumenten bör vid förvaringstjän- sterna vara i princip detsamma som vid andra tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen (se avsnitt 2.6.3). I fråga om de närmare detaljerna fårjag hänvisa till specialmotiveringen.

2.1/.5 Kontunrentens betalningss/q'[dig/ze!. avbeställning och påföljder m. nr. vid kmrstmrenlenx drr'ijxmål.

Mitt förslag: I fråga om konsumentens betalningsskyldighet. avbeställ- ning från konsumentens sida. påföljder rn. m. vid dröjsmål på konsu- mentens sida med att betala eller lämna nödvändig medverkan skall vid avtal om förvaring gälla i allt väsentligt samma regler som vid tjänster avseende arbete på egendom, med de avvikelser som betingas av för- varingstjänsternas särskilda karaktär.

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85: 110 124

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet till mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: I avsnitt 2.8 har behandlats olika frågor rörande konsumentens betalningsskyldighet vid avtal om tjänster som avser arbete på egendom.

Av de bestämmelser som där har föreslagits är det till en början klart att de som avser bestämmande av priset för en tjänst bör gälla även vid avtal om förvaring. ] den mån priset för en förvaringstjänst inte följer av avtalet. bör konsumenten sålunda vara skyldig att betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art. omfattning och utförande. gängse pris för motsva- rande tjänster vid avtalstillfället samt omständigheterna i övrigt. Om nä- ringsidkaren har angett priset för tjänsten på ett ungefär. dvs. lämnat en ungefärlig prisuppgift. bör denna prisangivelse i princip vara bindande för honom. Beträffande dessa frågor fårjag hänvisa till vad som har anförts i avsnitt 2.8.1. Vidare bör näringsidkaren även vid förvaringstjänster bli berättigad till pristillägg i principiell överensstämmelse med vad som har förordats i avsnitt 2.8.1. dvs. dels om han i samband med förvaringen har utfört visst tilläggsarbete. dels om tjänsten har fördyrats på grund av någon omständighet som är att hänföra till konsumenten och näringsidkaren inte hade bort räkna med denna fördyring när priset för tjänsten bestämdes.

I avsnitt 2.8.2 har föreslagits bestämmelser som innebär att konsumen- ten inte är skyldig att betala för arbete eller material som förstörs eller går förlorat genom en olyckshändelse som inträffar innan uppdraget har avslu- tats eller. vid försening på grund av något förhållande på konsumentens sida. innan uppdraget rätteligen skulle ha avslutats. Dessa bestämmelser ger beträffande tjänster som avser arbete på egendom uttryck åt ett mo- ment i näringsidkarens s.k. resultatansvar: intill den tidpunkt som är avgörande för bedömningen av om en sådan tjänst är behäftad med fel "står näringsidkaren faran" för sin prestation även närdet gäller rätten till betalning (se avsnitt 2.8.2. jfr avsnitt 2.4.1). Bestämmelserna saknar ak- tualitet vid förvaringstjänster. Avtalet tar här inte sikte på ett slutligt resultat utan på en fortlöpande prestation från näringsidkarens sida som till den del den redan har utförts inte kan förstöras eller gå förlorad i den mening som ligger till grund för de nyss nämnda bestämmelserna i försla- get. Konsumenten bör sålunda inte rimligen kunna undgå att. betala för förvaring som redan har ägt rum i andra fall än då konsumenten har rätt att häva avtalet om förvaring i dess helhet därför att förvaringen har anordnats på ett felaktigt sätt eller därför att det föreligger ett dröjsmål på näringsid- karens sida (se avsnitt 2.113).

I sammanhanget bör nämnas att det vid förvaring visserligen kan upp- komma situationer liknande dem som avses med de i avsnitt 2.8.2 föreslag- na bestämmelserna om att konsumenten inte är skyldig att betala för arbete eller material som förstörts e.d. av våda. Det kan sålunda tänkas att näringsidkaren för att förvaringen skall ske avtalsenligt måste vidta vissa åtgärder. såsom att bygga en stöttande ställning för landförvaring av en

Avtal om förvaring

IQ 'JI

Prop. 1984/85: 110 1

båt. Om i det nämnda fallet ställningen förstörs under förvaringstiden genom en olyckshändelse. får näringsidkaren naturligtvis inte debitera konsumenten kostnaderna för att ställningen måste byggas på nytt. Detta följer emellertid av de tidigare berörda bestämmelserna om näringsid- karens skyldighet att utan extra kostnad för konsumenten avhjälpa fel hos tjänsten (_se avsnitt 2.1 1.3).

Liksom vid tjänster som avser arbete på egendom bör konsumenten vid avtal om förvaring ha rätt att på begäran få en specificerad räkning för tjänsten. Härvidlag bör gälla samma regler som de jag tidigare har förordat beträffande andra tjänster (se avsnitt 2.8.3). Även i fråga om tiden för betalningen bör gälla samma regler vid förvaring som vid andra tjänster (se avsnitt 2.8.4).

1 avsnitt 2.9 harjag behandlat frågan om konsumentens ersättningsskyl- dighet mot näringsidkaren i fall då konsumenten avbeställer en tjänst som avser arbete på egendom. Denna fråga torde ha en tämligen begränsad betydelse vid avtal om förvaring. eftersom dessa ofta är avsedda att gälla tills vidare med rätt för båda parter att säga upp avtalet utan att behöva åberopa något skäl (se avsnitt 2.1 1.3). Det förekommer emellertid att avtal om förvaring sluts för viss bestämd tid. Om konsumenten önskar frånträda ett sådant avtal i förtid. anses han enligt gällande rätt i princip vara skyldig att likväl betala avtalat vederlag för hela den bestämda förvaringstiden med avdrag för de kostnader som näringsidkaren eventuellt besparas ge— nom att han inte behöver fullfölja tjänsten (jfr Bengtsson. Särskilda avtals- typer I. 1976. s. 85). I denna del bör i fortsättningen i fråga om konsumen- tens ersättningsskyldighet gälla samma regler om ersättning vid avbeställ- ning som de somjag i avsnitt 2.9 har förordat beträffande andra tjänster.

För den händelse konsumenten vid avtal om förvaring gör sig skyldig till dröjsmål med betalningen eller med att lämna nödvändig medverkan bör i fråga om näringsidkarens befogenheter m.m. gälla i huvudsak samma regler som vid tjänster avseende arbete på egendom (se avsnitt 2.10).

För näringsidkarens rätt till hävning bör sålunda gälla samma förutsätt- ningar som de som tidigare har föreslagits beträffande tjänster avseende arbete på egendom. Vidare bör i princip gälla samma regler i fråga om konsumentens betalningsskyldighet vid hävning från näringsidkarens sida (se avsnitt 2.10.3). näringsidkarens rätt att hålla kvar föremålet för tjänsten till säkerhet för sin fordran på grund av uppdraget (retentionsrätt. se avsnitt 2.10.4) samt näringsidkarens rätt till dröjsmålsränta (se avsnitt 2.10.5).

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85: 110 126 2.1/.6 Andra frågor rörande _lt'irruring Mitt förslag: Andra frågor rörande förvaring lämnas oreglerade. Det gäller bl.a. frågor om uppsägningstid vid uppsägning av förvaringsavtal från näringsidkarens sida. konsumentens skadeståndsansvar mot nä- ringsidkaren m.m. på grund av att förvaringsobjektet visar sig ha ska- debringande egenskaper och betydelsen av sådana mottagningsbevis som lämnas ut i samband med förvaringsavtal.

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet till mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Med de regler som jag har förespråkat i avsnitten 2.ll.3—2.ll.5 torde konsumenttjänstlagen täcka flertalet rättsfrågor av betydelse vid sådana förvaringsavtal som omfattas av lagen. Självfallet är den förordade regleringen dock inte uttömmande.

Ett spörsmål som inte har behandlats i det föregående är sålunda om man i lagen bör närmare reglera situationer där ett (Il-'N]! omförvuring sägs uppfrån näringsidkarens sida. Som tidigare har nämnts (se avsnitt 2.1 1.3) är ett avtal om förvaring om annat inte kan anses överenskommet rörande förvaringstiden — att uppfatta som gällande tills vidare med rätt för båda parter att säga upp avtalet till upphörande utan att behöva ange något skäl. Den nu berörda frågan gäller närmast huruvida lagen bör innehålla tvingande eller dispositiva regler om att näringsidkaren i ett sådant fall är skyldig att iaktta viss uppsägningstid.

Av allmänna rättsprinciper. i förening med kravet på näringsidkaren att med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen. måste anses följa att näringsidkaren vid uppsägning av ett tillsvidareavtal om förvaring är skyldig att iaktta en med hänsyn till omständigheterna skälig uppsägnings- tid. Denna bör ge konsumenten ett godtagbart rådrum för att hämta ut förvaringsobjektet. eventuellt också för att dessförinnan ordna med fort— satt förvaring på annat sätt (jfr Bengtsson. Särskilda avtalstyper I. 1976. s. 84). Det sagda avser den situationen att parterna inte har avtalat om en uppsägningstid som näringsidkaren skall iaktta vid uppsägning från hans sida. I den mån sådana avtal träffas får konsumenterna anses ånjuta ett tillräckligt skydd mot oskälig behandlingi sammanhanget genom de möjlig- heter att angripa oskäliga avtalsvillkor som står till buds enligt 1971 års avtalsvillkorslag och den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36å av- talslagen.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt synes det överflödigt att i konsu- menttjänstlagen ta in bestämmelser om uppsägning från näringsidkarens sida av ett avtal om förvaring. Det bör för övrigt nämnas att denna fråga torde få en begränsad praktisk betydelse med hänsyn till att näringsid- karen, vilket jag skall återkomma till i specialmotiveringen. bör vara skyl- dig att även efter avtalstidens utgång vidta skäliga åtgärder för att ta vård om en förvarad sak som konsumenten inte hämtar i rätt tid. Näringsid-

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85: 110 127

karen blir också skadeståndsskyldig mot konsumenten för skador på för— varingsobjektet som inträffar medan detta fortfarande äri näringsidkarens besittning. om denne inte kan visa att skadan ej beror på försummelse på hans sida (se avsnitt 2.1 l .4. jfr avsnitt 2.6.2).

En fråga som någon gång kan aktualiseras vid förvaringsavtal i konsu- mentförhållanden gäller konsumentens skadeståndsansvar mot näringsid- karen. omförvaringsobjektet !" samband medförvaringen på grund av sina egenskaper orsakar skada på person eller egendomSom exempel kan nämnas att konsumenten för förvaring lämnar in en dunk med frätande vätska och vätskan till följd av läckage skadar andra föremål hos näringsid- karen. Enligt gällande regler om skadeståndsskyldighet i kontraktsförhål- landen torde konsumenten i ett sådant fall i princip vara skyldig att ersätta näringsidkaren för dennes skada, om konsumenten kan anses vållande till skadan. Detta torde normalt innebära att konsumenten blir skadestånds- skyldig. om han har insett eller bort inse risken för skada och det kan läggas honom till last som försummelse att han inte lämnat näringsidkaren sådana upplysningar om förvaringsobjektets beskaffenhet att denne kun- nat vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder (jfr Bengtsson s. 86).

Det finns enligt min mening inte behov av att genom tvingande bestäm- melser i konsumenttjänstlagen ändra eller klarlägga det rättsläge som så- lunda råder i fråga om konsumentens skadeståndsansvar mot näringsid- karen för skador som orsakas av förvaringsobjektet. Skulle konsumenten genom avtal åläggas ett längre gående ersättningsansvar för sådana skador än som följer av gällande rätt måste ett sådant avtalsvillkor, om det inte motiveras av alldeles särskilda omständigheter, framstå som så tyngande för konsumenten att det kan förbjudas enligt l97l års avtalsvillkorslag resp. jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av 365 avtalslagen.

Om förvaringsobjektet visar sig ha farliga egenskaper som näringsid- karen inte bort märka eller förutse när avtalet ingicks anses näringsidkaren enligt gällande rätt kunna häva avtalet. En förutsättning för detta torde vara att den farliga egenskapen medför en skaderisk som är av väsentlig betydelse och som inte kan elimineras genom enkla åtgärder.

Jag anser det inte finnas skäl till erinran mot gällande rätts ståndpunkt i det nu berörda hänseendet. I konsumentförhållanden torde frågan inte vara av sådan praktisk betydelse att det är motiverat att reglera den i den föreslagna lagen. Jag vill dock framhålla att spörsmålet huruvida näringsid- karen på den här nämnda grunden skall ha rätt att med omedelbar verkan häva förvaringsavtalet givetvis får bedömas med hänsyn till de möjligheter som näringsidkaren kan ha att säga upp avtalet och de olägenheter som det skulle medföra för näringsidkaren att i det enskilda fallet iaktta avtalad cller eljest skälig uppsägningstid. Om näringsidkaren befinns ha rätt att häva avtalet. bör grunderna för de tidigare förordade reglerna om konsu- mentens betalningsskyldighet vid hävning på grund av konsumentens ' dröjsmål (se avsnitt 2.1 l .5. jfr avsnitt 2.103) kunna tillämpas i detta fall.

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85: 110 128

Ett viktigt inslag i näringsidkarens ansvar vid förvaring är givetvis att förvaringsobjektet lämnar a! till räl! person när förvaringen upphör. Nå- gon särskild lagregel om näringsidkarens ansvar i detta hänseende behövs dock inte vid sidan av de bestämmelser som jag har förordat i avsnitt 2. 1 1.4 om näringsidkarens skadeståndsskyldighet mot konsumenten vid bl.a. förlust av den förvarade saken.

Enligt min mening finns det inte heller anledning att i lagen reglera betydelsen av sådana mottagningsbevis av olika slag som näringsidkare i samband med förvaringsavtal brukar lämna till konsumenten som bevis om att den förvarade saken har mottagits. Normalt kan dessa bevis inte anses som bärare av rätten att få ut den förvarade saken. dvs. de utgör som regel inte vad som i rättsligt sammanhang brukar betecknas som värdepapper (jfr prop. 1977/78z53 s. 13). Härmed sammanhänger att näringsidkaren anses vara skyldig att lämna ut förvaringsobjektet till konsumenten utan hinder av att denne inte kan förete mottagningsbeviset. om konsumenten är känd eller om han kan styrka sin rätt till förvaringsobjektet på annat sätt. Mottagningsbeviset är alltså normalt inte heller vad som brukar benämnas ett presentationspapper. dvs. ett bevis som måste företes för att förvaringsobjektet skall lämnas ut. Å andra sidan anses ett mottagningsbe— vis normalt vara ett s.k. legitimationspapper. Detta innebär att näringsid— karen kan lämna ut saken till den som företer mottagningsbeviset. såvida inte näringsidkaren inser eller bör inse att denne i själva verket saknar materiell rätt att få ut saken. (Se beträffande de nu berörda frågorna Bengtsson s. 100—101).

Från konsumentsynpunkt finns det inte skäl till invändningar mot de principer som jag nu har redovisat. En lagreglering framstår som överflö- dig. När det gäller sådana i konsumentförhållanden sällan uppkommande frågor som sammanhänger med överlåtelser eller pantsättning av saker som är föremål för förvaring kan hänvisas bl. a. till prop. 1977/78: 53 s. 13.

Mina förslag i det föregående rörande regleringen av förvaringsavtalen innebär att det beträffande sådana förvaringsavtal som regleras av konsu- menttjänstlagen inte kommer att finnas vare sig anledning eller utrymme att tillämpa de bestämmelser i [2 kap. hundelsbalken som har nämnts i avsnitt 2.ll.1. Det finns å andra sidan inte skäl att i detta sammanhang upphäva dessa bestämmelser,vilka kan tjäna till ledning för rättstillämp- ningen bl.a. när det gäller att bedöma rättsfrågor som kan uppkomma vid avtal mellan privatpersoner om vederlagsfri förvaring (jfr Bengtsson s. 81—82).

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85: 110 139

2.12 Följdändringar i annan lagstiftning Följdändringar i annan lagstiftning 2. 12.1 Köplagen och konstarten!/töp/agen

Mitt förslag: Den preskriptionstid som föreskrivs i köplagen och konsu- mentköplagen för en köpares anspråk på grund av fel eller brist i köpt gods förlängs från ett år till två år.

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet till mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: 1 avsnitt 2.4.7 (jfr avsnitt 2.1 1.3) harjag föreslagit att konsumentens rätt att åberopa att en tjänst är felaktig skall gå förlorad (preskriberas). om konsumenten inte har reklamerat senast inom två år från den tidpunkt då uppdraget avslutades. Vid arbete på fasta saker skall dock enligt förslaget gälla en preskriptionstid av tio år.

Som har framhållits i det nämnda avsnittet bör preskriptionstiden för anspråk på grund av fel hos en tjänst och fel i en vara ha i princip samma längd. Den enligt 11 & konsumentköplagen f.n gällande preskriptionstiden — ett år — bör därför förlängas med verkan från den tidpunkt då den föreslagna konsumenttjänstlagen träder i kraft. För konsumentköpens del blir det inte aktuellt att ha skilda preskriptionstider för olika slags varor. Enligt konsumentköplagen bör som en enhetlig preskriptionstid för an- språk på grund av fel i en vara gälla en tid av två år från det att köparen mottog varan.

En särskild fråga är om en motsvarande ändring samtidigt bör göras i den dispositiva regeln i 545 köplagen. som f.n. föreskriver en preskrip- tionstid av ett år för en köpares anspråk på grund av fel eller brist i godset. Som har nämnts i avsnitt 2.4.7 föreslog redan köplagsutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1976166) Ny köplag att denna preskriptionstid skulle förlängas till två år. vilket vid remissbehandlingcn av betänkandet godtogs eller tillstyrktes av flertalet remissinstanser. Den kritik som främst från näringslivets sida riktades mot förslaget och som framför allt gick ut på att detta inte framstod som tillräckligt motiverat och kunde befaras leda till kostnadsökningar kan enligt min mening inte betecknas som särskilt vä- gande. Jag vill erinra om att man i Norge sedan mitten av 1970-talet har en lagstadgad preskriptionstid för felanspråk vid konsumentköp och andra köp av två år. vilket såvitt känt inte har medfört några negativa följder som bör beaktas i detta sammanhang. Vidare innehåller även 1980 års Wien- konvention om internationella köp en bestämmelse om två års preskrip- tionstid.

Till det nu sagda kommer att det synes omotiverat och olämpligt att ha olika regler om preskriptionstidens längd i konsumentköplagen resp. den allmänna köplagen. En sådan ordning skulle innebära att detaljhandlare m.fl.. som köper varor från andra näringsidkare för vidareförsäljning till konsumenter. på ett markant sätt kunde komma i kläm. De skulle sålunda 9 Riksdagen 1984/85. ! saml. Nr 110

Prop. 1984/85: 110 130

enligt konsumentköplagen kunna utsättas för felanspråk från konsumen- ternas sida under en avsevärt längre tid än den som enligt köplagen stod dem själva till buds för att i sin tur rikta felanspråk mot sina leverantörer.

Det finns anledning att räkna med att det förslag till en ny köplag som f.n. utarbetas i nordisk samverkan i vilket fall som helst kommer att innehålla en bestämmelse om två års preskriptionstid för anspråk på grund av fel i godset. Med hänsyn till vad jag här tidigare har anfört anserjag att man inte bör avvakta detta förslag och den fortsatta beredningen av det. I stället bör den preskriptionstid som gäller enligt 54å köplagen för anspråk på grund av fel eller brist i godset redan nu förlängas till två år. Denna ändring i 54? köplagen bör träda i kraft samtidigt med den nyss förordade ändringen i 11 & konsumentköplagen.

2.122 Marknadsföringslagen

Mitt förslag: Bestämmelserna om produktsäkerhet i 4.5 marknadsfö- ringslagen ändras så att det blir möjligt att förbjuda fortsatt tillhandahål— lande åt konsumenter av farliga eller uppenbart otjänliga tjänster som skall omfattas av konsumenttjänstlagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 203—209).

Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas titan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Konsumentverket an- ser dock att bestämmelserna i 45% marknadsföringslagen bör göras tillämp- liga på alla slags tjänster. inte bara sådana som skall omfattas av konsu- menttjänstlagen (se bil. 3 avsnitt 13 och även avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: Marknadsföringslagen innehåller i 4 å en general- klausul om produktsäkerhet m.m. Enligt denna generalklausul kan mark- nadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att till konsumenter för enskilt bruk saluhålla varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skador på person eller egendom. Detsamma gäller beträffande varor som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Med saluhål- lande av varor likställs uthyrning av varor till konsumenter för enskilt bruk. Ett förbud enligt 45 marknadsföringslagen skall normalt förenas med vite. som kan dömas ut om förbudet överträds. 1 fall som inte är av större vikt kan KO. i stället för att ansöka om ett förbud hos marknadsdomstolen. själv pröva frågan om förbud enligt 4s genom ett s.k. förbudsföreläg- gande. Om ett sådant föreläggande inom utsatt tid godkänns av näringsid- karen, får det samma verkan som ett av marknadsdomstolen meddelat förbud.

Sedan konsumenttjänstutredningen avslutat sitt arbete har riktlinjekom- mitten (H 1979104) lämnat sitt betänkande (SOU 1983: 40) Konsumentpoli-

Hänvisningar till US120

Följdändringar i annan lagstiftning

Prop. 1984/85:110 131

tiska styrmedel utvärdering och förslag. Riktlinjekommitte'n föreslår åtskilliga ändringar i marknadsföringslagen. bl. a. i 4 ä. I likhet med konsu- menttjänstutredningen anser riktlinjekommitte'n att paragrafen bör ändras så. att det blir möjligt att förbjuda farliga och otjänliga tjänster. Kommittén föreslår dock att paragrafen görs tillämplig på hela tjänsteområdet och alltså inte begränsas till tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehand- lingen. Kommittén har vidare föreslagit att ett förbud införs i paragrafen mot tillht-tndahållande av farliga eller otjänliga varor eller tjänster inte bara till konsumenter utan även till näringsidkare som befinner sig i bakre led i förhållande till konsumenterna. Detta förslag innebär att t. ex. en tillverka— re eller en grossist kan förbjudas att sälja vidare en farlig konsumentpro- (lukt. Också detta förslag har under remissbehandlingcn tillstyrkts eller lämnats utan erinran i sak.

Riktlinjekommitténs förslag bereds f.n. inom finansdepartementet. Av- sikten är att en proposition på grundval av kommitténs betänkande skall läggas fram för riksdagen under innevarande år.

Frågan om en utvidgning av 4 & marknadsföringslagen till att helt eller delvis omfatta tjänsteområdet har således aktualiserats i två skilda sam- manhang. Riktlinjekommitte'ns förslag går ut på mer omfattande ändringar i marknadsföringslagen än konsumenttjänstutredningen föreslagit och om- fattar även ändringar i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m.m. samt i konsumentköplagen (1973: 877).

För egen del finner jag det angeläget att det redan i detta sammanhang tillskapas en marknadsrättslig regel som gör det möjligt att förbjuda tillhan- dahållandet av farliga eller otjänliga tjänster såvitt gäller konsumenttjänst- lagens tillämpningsområde. Jag förordar därför en sådan regel. Därmed kan konsumenttjänstlagen ges en i förhållande till konsumentköplagen likvärdig utformning när det gäller frågan huruvida en sådan tjänst som avses med konsumenttjänstlagen skall anses felaktig (se avsnitt 2.3.4). Det är enligt min mening av betydande värde att konsumenttjänstlagen på så sätt kan få en definitiv utformning redan från början.

Mitt förslag till ändring i 4 li marknadsföringslagen utgör således inte något ställningstagande i frågan huruvida förhudsmöjligheten senare bör utvidgas till att omfatta tjänsteområdet i dess helhet. Den frågan får prövas i samband med beredningen av riktlinjekommitte'ns övriga förslag. Den utvidgning av paragrafen som jag nu har förordat får då inarbetas i det lagförslag som därvid kan bli aktuellt.

Jag har beträffande de frågor som behandlats i detta avsnitt samrätt med chefen för finansdepartcmentct.

Följdändringar i annan lagstiftning

Prop. 1984/85:110 132

2.l2.3 KUIISIHIM'IIIkl't'dll[aj./('N

Mitt förslag: Om näringsidkaren vid en tjänst som avses i konsument- tjänstlagen lämnar konsumenten anstånd med någon del av betalningen eller om någon del av betalningen erläggs med belopp som konsumen- ten fär låna av näringsidkaren eller av en annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och näringsidkaren. skall vissa be— stämmelser om kreditköp i konsumentkreditlagen tillämpas. Dessa be- stämmelser gäller en särskild kreditgivarcs civilrättsliga ansvar mot konsumenten i s.k. trepartsförhållanden. förbud mot vissa fordringsbe- vis. konsumentens rätt och skyldighet att betala i förtid samt förbud mot s. k. avräkningsförbchåll.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 244—249").

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser som företräder kreditgivare eller näringslivet i övrigt avstyrker förslaget om att utvidga konsumentkreditlagens bestämmelser om en särskild kreditgivares civil- rättsliga ansvar mot konsumenten i s. k. trepartsförhällanden till att gälla även beträffande tjänster. 1 övrigt lämnas utredningens förslag utan erinran (se bil. 3 avsnitt 14).

Skälen för mitt förslag: Konsumentkreditlagen innehåller i 8— 14 åå vissa bestämmelser som f.n. är tillämpliga endast vid kreditköp av varor. Med kreditköp avses enligt lagens Bä för det första köp av en vara. vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Till denna typ av kreditköp hör det traditionella avbetalningsköpet och andra delbe- talningsköp. där priset betalas i olika poster. men också de fall där fttll betalning erläggs på en gång vid någon tidpunkt efter det att varan har lämnats ut till köparen. Med kreditköp avses enligt 3.5 konsumentkreditla- gen vidare köp av en vara. vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan säljaren och kreditgivaren. Hit hör köp av den typ som representeras av de s.k. låneköpen och av kontoköpen (köp med användande av kontokort e.d.). Köparen får i dessa fall låna pengar till köpet av en särskild kreditgivare t.ex. en bank eller ett kontokortsföretag eller annat finansieringsföretag — och mellan kreditgi- varen och säljaren föreligger en överenskommelse av innebörd att kreditgi- varen lämnar kredit för inköp hos säljaren (se till det nu sagda prop. 1976/77: 123 s. 157— 158 och 111).

Som utredningen har framhållit torde krediter visserligen spela en mind- re ekonomisk roll vid sådana tjänster som skall omfattas av konsument- tjänstlagen än vid konsumenters köp av varor. Kreditgivning förekommer emellertid även i samband med de nämnda tjänsterna och kan då ha i

Följdändringar i annan lagstiftning

Prop. 1984/85:110 133

princip samma konstruktioner som vid kreditköp enligt konsumentkredit- lagen.

De nyss nämnda bestämmelserna i 8—l4äå konsumentkreditlagen är avsedda att motverka vissa icke önskvärda ft'irhållandcn i samband med kreditköp och att ge konsumenten ett rättsligt skydd mot bl.a. en del tyngande eller riskabla avtalsvillkor som har med kreditsituationen att göra. De skäl som ligger bakom flera av dessa bestämmelser gör sig gällande även vid kreditgivning till konsumenter i samband med tjänster. när kreditgivningen har motsvarande konstruktion som kreditgivningen vid kreditköp.

Det sagda gäller dock inte beträffande bestämmelserna i 8 och 9.5.5 konsumentkreditlagen om krav på kontantinsats vid kreditköp. Dessa bestämmelser är främst motiverade av den situation som är den vanliga vid just varuköp på kredit. nämligen att varan kan överlämnas till konsumen— ten i omedelbar anslutning till att avtalet träffas. Ett viktigt skäl till att kravet på kontantinsats har införts är sålunda att det ofta kan leda till förhastade och ofördelaktiga köp. om konsumenten utan någon samtidig motprestation genast kan skaffa sig en begärlig vara (se prop. 1976/77: 123 s. 100101"). När det gäller tjänster som omfattas av den föreslagna konsu- menttjänstlagen torde det nu berörda problemet knappast ha någon bety- delse. Härtill kommer att ett krav på kontantinsats vid avtal om tjänster på kredit, för att helt uppfylla ett sådant syfte som här har berörts. borde innebära att viss betalning skulle erläggas i förskott i samband med att avtalet om en tjänst träffades. Ett krav på att konsumenten sålunda betalar en viss del av priset för tjänsten redan innan denna utförts skulle typiskt sett vara ofördelaktigt från konsumentsynpunkt Ufr avsnitt 2.8.4 samt betänkandet s. 246).

På grund av det anförda anser jag. i likhet med utredningen. att det inte bör ställas upp något krav på kontantinsats vid kreditgivning i samband med sådana tjänster som skall omfattas av konsumenttjänstlagen.

1 10.4 konsumentkreditlagen finns bestämmelser om en kreditgivares civilrättsliga ansvar mot konsumenten is. k. trapat't.t]ifir'lzå11(ittdt'lt vid kre— ditköp. Dessa bestämmelser är av stor betydelse för konsumentens rätts- skydd i kreditköpssituationen. De tillförsäkrar till en början konsumenten rätten att mot en särskild kreditgivares krav på betalning framställa samma ini-'ändningar på grund av köpet som han kan göra gällande mot säljaren (105 första stycket). Denna befogenhet för konsumenten tar sikte dels på fall där säljaren genom diskontering e.d. överlåter eller pantsätter sin fordran mot konsumenten till en särskild finansiär. dels på fall där kreditgi- varen såsom vid låneköp och kontoköp redan från början är någon annan än säljaren men lämnar krediten pågrund av en överenskommelse med säljaren. ldc förstnämnda fallen var det tidigare vanligt att köparen genom särskilda s. k. "cut off"-klausuler i kreditköpsavtalet skars av från möjlig— heten att mot finansiärens krav på betalning göra invändningar på grund av

Följdändringar i annan lagstiftning

Hänvisningar till US121

Prop. 1984/85: 110 134"

köpet. t. ex. om att varan var behäftad med fel och att köparen därför hade rätt till prisavdrag eller hävning m.m. (se prop. 1976/77: 123 s. 111). Enligt 105 första stycket konsumentkreditlagen kan en sådan klausul inte längre åberopas av kreditgivaren. 1 de senare fallen. där kreditgivaren redan från början är någon annan än säljaren. medför 105 första stycket konsument- kreditlagen att kreditgivaren inte såsom tidigare kan freda sig mot konstt- mentens invändningar på grund av köpet under åberopande av att kredit- avtalet och köpeavtalet är två separata avtal (se a. prop. s. 111—113).

Om konsumenten på grtrnd av köpet har ett anspråk mot säl/"aren på återbetalning av köpeskilling. på skadestånd eller på någon annan presta- tion i pengar är det inte säkert att konsumenten. om säljaren inte kan eller vill fullgöra anspråket. kan tillgodose detta enbart genom att utnyttja sin rätt att mot den särskilda kreditgivarens krav på betalning framställa invändningar med stöd av 10.5 första stycket konsumentkreditlagen. Kon- sumenten kanske redan har erlagt full betalning enligt kreditköpsavtalet eller i vart fall en så stor del av betalningen att det som utestär obetalt inte täcker hans anspråk mot säljaren. Det har ansetts rimligt att en kreditgi- vare som möjliggör eller underlättar för säljaren att utnyttja den försälj- ningsmässigt sett gynnsamma kreditköpsformen. varav de båda har fördel. iden nu berörda situationen har ett civilrättsligt ansvar mot konsumenten som innebär att kreditgivaren även kan bli skyldig att erlägga betalning till konsumenten för att tillgodose dennes anspråk. 1 105 andra stycket konsu- mentkreditlagen har därför slagits fast att kreditgivaren i hithörande fall svarar lika med säljaren för att konsumentens betalningsanspråk mot säl- jaren fullgörs. Kreditgivarens ansvar enligt bestämmelsen är dock begrän— sat till högst det belopp som kreditgivaren har uppburit av konsumenten med anledning av krediten. Det är alltså fråga om en äterbetalningsskyl- digth för kreditgivaren. som kan vara av stort värde för konsumenten om säljaren t. ex. är insolvent (se prop. 1976/77: 123 s. 113116 och 169— 172).

De skäl som ligger bakom bestämmelserna i 105 konsumentkreditlagen talar med styrka för att dessa bör gälla även vid sådana kreditförvärv av tjänster enligt konsumenttjänstlagen som till sin konstruktion motsvarar kreditköpet. Det är sålunda givet att konsumenten. när krediten avser en tjänst, kan ha ett lika stort behov som vid kreditköp att mot en särskild kreditgivare framställa invändningar och betalningsanspråk som grundas på avtalet om tjänsten. Det gäller både fall då tjänsten visar sig vara behäftad med fel och fall då näringsidkaren gör sig skyldig till dröjsmål. dvs. kontraktsbrott från näringsidkarens sida som aktualiserar bl.a. kon— sumentens rätt att hålla inne betalning och rätten till prisavdrag eller eventuellt hävning. Jag kan inte inse att ett ansvar för kreditgivaren i enlighet med vad som föreskrivs i 10.5 konsumentkreditlagen — såsom har hävdats av flertalet remissinstanser som företräder kreditgivare eller nä- ringslivet i övrigt — skulle medföra större problem på tjänsteområdet än på varuköpsområdet. Härtill kommer att en reglering i enlighet med 105

Följdändringar i annan lagstiftning

Prop. 1984/85:110 135

konsumentkreditlagen på konsumenttjänstområdet även synes angelägen med hänsyn till de tidigare föreslagna reglerna om verkan av en avbeställ- ning från konsumentens sida (se avsnitt 2.9).

På grund av det anförda anslutcrjag mig till utredningens uppfattning att bestämmelserna i 105 konsumentkreditlagen i fortsättningen bör gälla även vid kreditförvärv av sådana tjänster som skall omfattas av konsu- menttjänstlagen. under förutsättning att kreditsituationen motsvarar den som föreligger vid kreditköp enligt konsumentkreditlagen.

Detta medför att också bestämmelsen i 11 5 konsumentkreditlagen om förbud mot viss-ufordringsbevis bör gälla vid dessa kreditförvärv av tjäns- ter. Bestämmelsen i 115 ansluter till 105 och innehåller ett straffsank— tionerat förbud för kreditgivaren mot att ta emot växlar och andra ford— r—ingshandlingar av konsumenten. vilka kan medföra inskränkningar i dennes rätt att framställa invändningar som grundas på det bakomliggande avtalet.

1 12 och 13.55 konsumentkreditlagen finns bestämmelser beträffande Rirtidsbetalning vid kreditköp. dvs. betalning med frångåendc av en avta- lad amorteringSplan e.d. Genom 125 första stycket har konsumenten getts en ovillkorlig rätt att när som helst avsluta sitt mellanhavande med kredit- givaren genom att betala sin skuld till denne i förtid. Det viktiga är här att den utestående delen av kreditfordringen därvid enligt 135 i princip skall reduceras så att konsumenten inte behöver betala kreditkostnaden för den del av kredittiden som till följd av förtidsbetalningen inte utnyttjas av konsumenten (beträffande innebörden av begreppen kreditfordran och kreditkostnad se 25 konsumentkreditlagen). Konsumenten har sålunda genom de nämnda bestämmelserna beretts en möjlighet att t.ex. frigöra sig från ett alltför oförmånligt kreditavtal.

Genom 12 5 andra stycket konsumentkreditlagen har konsumenten getts ett skydd mot alltför stränga s.k. förfalloklausuler vid kreditköp. dvs. avtalsvillkor som innebär att kreditgivaren förbehåller sig rätt att kräva förtidsbetalning av konsumenten exempelvis för den händelse denne åsi- dosätter sina förpliktelser enligt kreditavtalet. Av 125 andra stycket följer att kreditgivaren får göra gällande en förfalloklausul endast vid konsumen- tens dröjsmål med betalning av kreditfordringen. Därjämte måste betal- ningsdröjsmålet vara på visst sätt kvalificerat. I detta hänseende krävs att konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga en förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller. om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tid- punkter förfallna poster. till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen. Om kreditgivaren sålunda har rätt att kräva ut förtidsbetalning av konsu— menten. skall även i detta fall den obetalda delen av kreditfordringen enligt 135 reduceras på sätt som tidigare har nämnts.

De förmåner och det skydd mot alltför stränga förfalloklausuler som följer av de nu berörda bestämmelserna i 12 och 13 55 konsumentkreditla-

Följdändringar i annan lagstiftning

Prop. 1984/85:110 136

gen kan ha betydelse för konsumenten även vid kreditförvärv av sådana tjänster som skall omfattas av konsumenttjänstlagen. Även dessa bestäm- melser bör därför i fortsättningen gälla vid kreditförvärv av sådana tjäns- ter, om kreditsituationen motsvarar den som föreligger vid kreditköp.

Detsamma gäller bestämmelsen i 145 konsumentkreditlagen, vilken in- nebär att kreditgivaren vid kreditköp inte kan med verkan mot konsumen- ten ställa upp ett s.k. avräkningsförhchåll. dvs. avtalsvillkor som ger kreditgivaren rätt att bestämma på vilken av flera fordringar som ett av konsumenten betalt belopp skall avräknas. Om konsumenten erlägger ett belopp för avräkning på en viss kreditfordran med anledning av ett kredit- förvärv av en tjänst som är att likställa med ett kreditköp enligt konsu- mentkreditlagen. bör kreditgivaren alltså vara bunden av att konsumenten har angett att betalningen avserjust denna fordran. Detta har betydelse för konsumenten särskilt om det till förvärvet av en viss tjänst knutna kredit- avtalet innehåller en förfalloklausul. som skulle kunna utlösas om kreditgi- varen f'ick avräkna betalningen på en annan fordran som han eventuellt har mot konsumenten.

Som framgår av det tidigare sagda avser mina förslag om en utvidgning av bestämmelserna i 10— 14 55 konsumentkreditlagen endast sådana tjäns- ter som skall omfattas av den nya konsumenttjänstlagen. Otvivclaktigt finns det skäl som talar för att de nämnda bestämmelserna kunde göras tillämpliga även på kreditförvärv av en del andra konsumenttjänster. Ett exempel är avtal om sällskapsresor. ett område där krediter av typen kontokredit har fått en viss utbredning. Jag anser det emellertid inte lämpligt att utan underlag i form av utredning och remissbehandling lägga fram förslag om en sådan ytterligare utvidgning av de här aktuella tvingan- de bestämmelserna i konsumentkreditlagen. ] den mån det vid kreditgiv- ning i samband med andra konsumenttjänster än dem som skall omfattas av konsumenttjänstlagen skulle förekomma oskäliga kreditvillkor, bör deti vart fall tills vidare vara tillräckligt med de möjligheter att angripa sådana villkor som föreligger enligt 1 5 i 1971 års avtalsvillkorslag och 365 avtals- lagen. Givetvis måste de värderingar som ligger bakom konsumentkredit- lagens reglering beträffande bl.a. "cut-offlklausuler. förfalloklausuler och avräkningsförbehåll härvid få en avsevärd betydelse för oskälighetsbe- dömningen. Även utanför området för de nämnda lagrummen torde det ofta vara befogat med en analog tillämpning av konsumentkreditlagens regler på kreditavtal rörande olika tjänster. t. ex. sällskapsresor.

2.13 Ikraftträdande m. m.

Det är angeläget att den nya konsumenttjänstlagen kan träda i kraft så snart som möjligt. Det måste dock beaktas att lagen saknar direkt motsva- righet i dag och innebär en rätt omfattande reglering av ett vidsträckt område inom konsumentmarknaden. Konsumentverket behöver därför tid

Ikraftträdande

Prop. 1984/85: 110 137

för att utarbeta information om den nya lagens innehåll. Även branschor- ganisationer o.d. kan behöva sprida information om de nya reglerna och deras praktiska följder för näringsidkarsidan m.m. Vissa utbildningsinsat- ser kommer förmodligen också att aktualiseras. En del regleri lagen torde medföra behov av ändringar och tillägg i standardavtal o.d. som kan böra föregås av överläggningar mellan konsumentverket och berörda bransch- organisationer. Näringsidkarsidan måste också ges viss tid för att anpassa sina rutiner och sin verksamhet i övrigt till den nya lagens bestämmelser.

Med hänsyn till bl.a. dessa förhållanden och till den tid som kan antas komma att förllyta innan riksdagen har tagit ställning till den föreslagna lagen bör den träda i kraft först den 1 januari 1986. Detsamma bör gälla beträffande den lagstiftning i övrigt som jag har förordat i det föregående.

1 enlighet med allmänna grundsatser bör reglerna i den nya konsument- tjänstlagen i princip tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter lagens ikraftträdande.

2.14 Kostnader och resursbehov

Den nya konsumenttjänstlagen och de ändringar som föreslås i köpla- gen. konsumentköplagen. marknadsföringslagen och konsumentkreditla- gen kan knappast medföra några nämnvärda kostnadsökningar inom berör- da service- och handelsområden. En del initialkostnader uppkommer gi- vetvis i samband med behövliga ändringar av standardavtal och önskvärda förbättringar av orderrutiner o.d. på särskilt konsumenttjänstområdet. Dessa kostnader måste dock bli ganska marginella. Konsumenttjänstla- gens materiella regler bygger i stor utsträckning på vad som redan kan anses vara gällande rätt och bör därför totalt sett inte medföra större kostnadsökningar. En sak för sig är att lagens regler i huvudsak är tvingan- de till konsumentens förmån och därmed innebär ett strängare ansvar för näringsidkarna på det sättet att de inte. såsom f.n. är i princip möjligt. kan genom avtal begränsa t.ex. sitt skadeståndsansvar vid fel eller dröjsmål o.d. I denna del blir det emellertid i allt väsentligt fråga om att ekonomiska risker flyttas över från konsumenterna till näringsidkarsidan. Att detta i sin tur skulle leda till särskilda prisökningar är ingalunda givet (se SOU 1972: 28 s. 54). och från konsumenternas synpunkt blir det i vart fall fråga om en effekt som så att säga pulvriseras. Såväl konsumenterna som nä- ringsidkarsidan bör kunna få en avsevärd nytta av att rättsläget på det relativt komplicerade konsumenttjänstområdet genom den nya konsu- menttjänstlagen klarläggs genom en samlad och uttrycklig reglering.

Genomförandet av den nya konsumenttjänstlagen medför. som har be- rörts i avsnitt 2.13. betydelsefulla uppgifter för konsumentverket när det gäller information och säkerligen också när det gäller förhandlingar om avtalsvillkor m.m. Det är här emellertid inte fråga om några principiellt nya uppgifter för verket. När det gäller den information som är påkallad i samband med ikraftträdandet bör resursbehovet prövas i särskild ordning.

Kostnader och resurs- behov

Prop. 1984/85:110 138

Behovet av resurser för de uppgifter i övrigt som den nya lagstiftningen från tid till annan kan föranleda för konsumentverket bör kunna behandlas inom ramen för den årliga prövningen av verkets resurser. Det finns inte anledning räkna med att den nya lagstiftningen kommer att medföra andra kostnader och resursbehov för det allmänna som bör beaktas i förevarande sammanhang.

Hänvisningar till US122

3. Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. konsumenttjänstlag,

2. lag om ändring i lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom. 3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973: 877),

4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418).

5. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977: 981). Beträffande lagförslaget under 4 harjag samrått med chefen för finans- departementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering 4.1 Förslaget till konsumenttjänstlag

Lagen har efter mönster av annan konsumentlagstiftning fått rubriken "konsumenttjänstlag". Den reglerar emellertid inte alla slag av tjänster som näringsidkare utför åt konsumenter utan är —— i enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitten 2.1.3. 2.2.2 och 2.11.1) — begränsad till tjänster som avser arbete på lösa och fasta saker (reparations- och servicearbeten e.d.) samt förvaring av lösa saker.

Lagen består av åtta olika avsnitt, vilka i sin tur i regel är indelade i flera underavsnitt. 1 ett första avsnitt med inledande bestämmelser anges bl.a. lagens tillämpningsområde (1 —3 55). Näringsidkarens grundläggande skyl- digheter mot konsumenten preciseras i ett andra avsnitt med rubriken uppdraget m.m. (4—8 55). Därefter följer ett tredje avsnitt om fel hos tjänsten (9—23 55) och ett fjärde avsnitt om näringsidkarens dröjsmål (24— 30 55). Dessa avsnitt innehåller bl. a. regler om vilka påföljder som konsu- menten kan göra gällande i fall då tjänsten är felaktig eller då näringsid- karen är i dröjsmål. Ytterligare en påföljd som kan komma i fråga i dessa fall regleras i ett femte avsnitt. som har rubriken näringsidkarens skade- ståndxskyldiglzet m.m. (31 —35 55). 1 ett sjätte avsnitt finns bestämmelser om priset m.m. (36—41 55), medan ett sjunde avsnitt handlar om avbe- ställning av tjänsten från konsumentens sida (42—44 55). 1 det avslutande åttonde avsnittet regleras verkan av konsmnentens dröjsmål (45—50 55).

Upprättade lagförslag

Prop. 1984/85: 110 139

4 . l . I Inledande bestämrnt'lser

Detta avsnitt av lagen omfattar 1—3 55. Avsnittet inleds med en bestäm- melse som anger ramen för lagens tillämpning (l 5). Härefter följer en bestämmelse om lagens avgränsning mot avtal om köp (2 5"). Avsnittet avslutas med en bestämmelse som anger att lagen i princip är tvingande till konsumentens förmån (3 5).

[5 Denna lag gäller avtal om tjänster som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål i fall då tjänsten avser

1. arbete på lösa saker. dock ej behandling av levande djur,

2. arbete på fast egendom. på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker. dock ej arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål eller annat arbete som den som uppför byggnaden har åtagit sig att utföra i samband därmed.

3. förvaring av lösa saker. dock ej förvaring av levande djur.

(Jfr 1 kap. 1 och 2 55 i utredningens förslag)

Paragrafen anger tillsammans med 25 vilken innehåller vissa avgräns- ningar mot köprättens regler — lagens tilllämpningsområde. Frågan härom har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.2 samt när det gäller förvaringsavtalen i avsnitt 2.1 1.1 och 2.11.2.

Syftet med konsumenttjänstlagen är främst att genom en samlad lagreg— len'ng rörande tjänster av stor praktisk och ekonomisk betydelse stärka konsumenternas ställning på service- och entreprenadmarknaden i förhål- lande till typiskt sett överlägsna motparter. Lagen omfattar därför tjänster av vissa närmare angivna slag som näringsidkare utför åt konsumenter i sin yrkesmässiga verksamhet. Denna avgränsning av tillämpningsområdet till att omfatta rättsförhållanden mellan konsumenter som uppdragsgivare och näringsidkare som uppdragstagare motsvarar i princip vad som gäller enligt annan civilrättslig konsumentlagstiftning, t. ex. konsumentköplagen, konsumentkreditlagen. konsumentförsäkringslagen och hemförsäljningsla— gen.

Med konsument avses en enskild fysisk person som uppträder huvud- sakligen i sin egenskap av privatperson. Denna precisering av konsument- begreppet framgår av tillägget att en tjänst för att omfattas av lagen skall utföras åt konsumenten huvudsakligen/ör enskilt ändamål. Samtidigt klar- görs därmed att lagen gäller även om tjänsten är avsedd att till viss. men jämförelsevis mindre väsentlig del komma beställaren till godo för annat ändamål. framför allt i näringsverksamhet. Om gränsdragningsfrågor upp— kommer i detta hänseende. torde de regelmässigt böra lösas genom att avgörande vikt fästs vid frågan om det föremål som tjänsten gäller är avsett huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk eller inte. Detta torde vanligen framgå av föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt.

1 äKtjl.

Prop. 1984/85: 110 140

Lagen är sålunda inte tillämplig om t.ex. en droskägare beställer ett reparationsarbete e.d. på en droskbil som han använder i sin rörelse men som i mindre omfattning också används som privatbil. När det gäller att bedöma huruvida ett föremål är avsett huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk bör medlemmar av konsumentens familj eller liknande när- stående identilicras med konsumenten själv. Det innebär att lagen inte heller tillämpas om arbetet i det nämnda exemplet i stället beställs av en familjemedlem. även om denne för sin del enbart använder bilen för privatbruk. Lagen bör däremot anses tillämplig, om en näringsidkare till- fälligtvis lånar en familjemedlems privatbil för att använda den i rörelsen och i samband därmed beställer en reparation e.d. på bilen.

Eventuella tvister om frågan huruvida det föremål som tjänsten gäller är avsett huvudsakligen för enskilt ändamål får i sista hand avgöras med hänsyn till de omständigheter som har varit uppfattbara för näringsidkaren (jfr prop. 1976/77: 123 s. 154). Beställs tjänsten t.ex. under ett firmanamn. bör näringsidkaren sålunda som regel kunna utgå ifrån att det inte är fråga om en konsumenttjänst som omfattas av lagen.

Det nu sagda har tillämpning även beträffande arbete på byggnader o.d. Det är inte ovanligt att en byggnad inrymmer inte bara en persons bostad utan också lokaler där han driver en butik eller en verkstad. När det då gäller arbeten som avser byggnaden som sådan, t.ex. till- eller ombygg- nadsarbeten, takbeklädnadsarbeten. fasadputsning. målning eller andra arbeten som går ut på reparation eller underhåll av byggnaden, bör det avgörande vara huruvida denna kan anses huvudsakligen tjäna bostadsän- damälct. Detta torde ofta vara fallet om den inrymmer innehavarens sta- digvarande bostad (under förutsättning att bostaden inte är av helt obetyd- lig omfattning i förhållande till de utrymmen som är avsedda för närings- verksamheten). Konsumenttjänstlagen är då tillämplig på sådana arbeten som nyss nämndes även om de också berör delar av byggnaden där butiken eller verkstaden är inrymd. Arbeten som inte avser byggnaden som sådan utan uteslutande är till nytta för näringsverksamheten. t. ex. uppsättande och underhåll av butiks- eller vcrkstadsinredning, faller däremot utanför lagens tillämpningsområde.

Även om en tjänst avser ett föremål som för ägaren är helt eller huvud— sakligen avsett att användas för näringsverksamhct e.d.. kan tjänsten komma att omfattas av lagen därför att just tjänsten utförs huvudsakligen för en konsttments enskilda ändamål. Så är t. ex. fallet om det föremål som avses med tjänsten hyrs av beställaren för huvudsakligen enskilt ändamål och denne därvid beställer tjänsten för egen — och inte för ägarens — räkning. Här bortses då från det tidigare berörda fallet att beställaren är en medlem av ägarens familj som bör identifieras med ägaren. Det är sålunda fråga om en konsumenttjänst som faller under lagen. om en person som för privat bruk hyr en bil eller en TV-apparat beställer en reparation av hyresföremålet för egen räkning. Detsamma gäller om en hyresgäst för egen räkning beställer en reparation e.d. av en förhyrd lägenhet.

| skur.

Prop. 1984/85:11() 141

För att lagen skall vara tillämplig förutsätts vidare att det är fråga om en tjänst som utförs av en näringsidkare. Termen näringsidkare skall. i över- ensstämmelse med vad som är fallet enligt annan konsumentlagstiftning. fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Detta innebär inte några större krav på verksamhetens omfattning. En person som på sin fritid mot ersättning kontant eller in natura — utför tjänster åt andra bör sålunda betraktas som näringsidkare i lagens mening så snart det inte bara är fråga om något enstaka uppdrag. Om han på ett eller annat sätt marknadsför sina tjänster — t. ex. genom annonser. reklamblad eller anslag i bostadsområden — hör han regelmässigt betraktas som näringsidkare. Det saknar betydelse huru- vida en tjänst. som en sådan person utför inom ramen fören verksamhet av detta slag. har någon anknytning till hans utbildning eller anställning eller huvudsakliga sysselsättning eller ej.

Ett ytterligare villkor för lagens tillämplighet är att tjänsten utförs inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Detta villkor torde i praktiken knappast få någon självständig betydelse. Det tjänar huvudsakli- gen till att från lagens tillämpningsområdc undanta fall då en person. som i och för sig är att betrakta som näringsidkare. utför en tjänst åt någon bekant eller annan under sådana förhållanden att han därvid måste anses handla i sin egenskap av privatperson. Det bör särskilt framhållas att villkoret inte är avsett att generellt undanta sådana fall då en näringsidkare i sin rörelse tillfälligtvis tar på sig ett arbete som ligger utanför det yrkes- område (den bransch) inom vilket rörelsen bedrivs.

Näringsidkare i lagens mening är även statliga och kommunala organ som driver sådan verksamhet av ekonomisk natur som tidigare har berörts. t. ex. de affärsdrivande verken. 1 den mån sådana organ utför konsument- tjänster av de slag som omfattas av lagen är den alltså tillämplig. Praktiska exempel är arbeten sotn utförs av kommunala energiverk och av televerket samt sådan förvaring av resgods m.m. som statens järnvägar utför (och som inte ingår i eller enbart utgör en biförpliktelse till själva transporten av godset). Lagen är däremot inte tillämplig på arbeten m.m. som utförs som ett led i offentlig förvaltning ttnder sådana förhållanden att det framstår som främmande att tala om att det föreligger ett privaträttsligt avtalsförhål- lande mellan näringsidkaren och konsumenten. Den sotning som före- skrivs i offentligrättslig ordning bör på grund härav anses falla utanför lagens tillämpningsområde (jfr marknadsdomstolens dom 1976: 15).

Avgränsningen av lagens tillämpningsområde till rättsförhållanden mel- lan konsumenter (privatpersoner) som uppdragsgivare och näringsidkare som uppdragstagare innebär att åtskilliga partsrelationer faller utanför lagen som sådan. Så är bl.a. fallet med avtal mellan två näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet. dvs. avtal där även uppdragsgivaren är en näringsidkare som beställer tjänsten för sin yrkesmässiga verksamhet.

1 5 Kth

Prop. 1984/85: 110 142

Detsamma gäller avtal där uppdragsgivaren är en juridisk person. vare sig denna driver näringsverksamhet eller ej. Lagen är sålunda inte tillämplig på tjänster där uppdragsgivaren är ett bolag eller en ideell förening e.d.. såsom en villaägareförening. Inte heller gäller lagen för tjänster som utförs åt dödsbon.

Lagen bygger till stor del på vad som kan antas utgöra generellt gällande oskriven rätt inom tjänsteområdet. Den torde därför ofta kunna tillämpas analogt i partsförhållanden som faller utanför det i lagen angivna tillämp— ningsområdet. 1 första hand blir det naturligtvis aktuellt att i sådana parts— förhållanden helt eller delvis använda reglerna i lagen som dispositiv rätt. dvs. som utfyllande regler i frågor som inte har reglerats genom avtalet mellan parterna. Lagen bör emellertid också kunna ge ledning när det gäller att bedöma huruvida ett villkor i ett avtal. som på grund av partsför- hållandet faller utanför lagens tillämpningsområde. är att betrakta som oskäligt enligt generalklausulen i 365 avtalslagen. enligt 1971 års avtalsvill- korslag eller enligt den i prop. 1983/84: 92 föreslagna lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Det är givet att konsumenttjänstlagen i båda de nu berörda hänseendena bör kunna tillmätas allt större betydelse ju mer den aktuella avtalssituationen liknar de avtalssituationer som omfattas av lagen som sådan. Särskilt när det gäller tjänster som utförs åt icke näringsdri- vande dödsbon kan det ligga nära till hands att på detta sätt i praktiken låta lagen slå igenom som tvingande rätt.

Lagen är inte tillämplig på avtal som är att hänföra till anställningsavtal. dvs. fall där den arbetspresterande parten intar ställning av arbetstagare hos den åt vilken tjänsten utförs. Frågan huruvida den som utför en tjänst åt någon annan är att anse som arbetstagare hos denne får avgöras enligt de principer för bedömningen av denna fråga som har utbildats i rättstillämp- ningen (se SOU 1975: 1 s. 722—725;jfr SOU 1981:31 s. 6366).

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (.se avsnitt 2.1.3) har lagstiftningen inriktats på konsumenttjänster som från rättslig och praktisk synpunkt framstår som särskilt centrala. Detta gäller främst tjänster av typen byggnads- och anläggningsarbeten samt reparatio- ner. underhåll och tillverkning m.m. avseende olika föremål. Av skäl som närmare har redovisats i avsnitt 2.11.1 har det ansetts lämpligt att i sam- manhanget reglera också konsumenttjänster som avser förvaring av egen- dom. De olika slag av tjänster som sålunda omfattas av lagen anges under punkt 1—3 i förevarande paragraf.

Enligt punkt 1 och 2 gäller lagen med vissa särskilt angivna undantag beträffande konsumenttjänster som avser arbete på lösa saker eller på fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker. Genom uttrycket ”arbete på" klargörs att det skall vara fråga om materiellt (fysiskt) arbete som skall avsätta ett materi- ellt (fysiskt) resultat på föremålet för tjänsten eller frambringa en sak. Huruvida arbetet görs manuellt eller maskinellt saknar betydelse. Lagen är

1 &Kth

Prop. 1984/85: 110 l43

alltså tillämplig såväl på avancerade hantverkstjänster som på enkla och i huvudsak maskinellt utförda arbeten.

De avtalstyper som avses i punkt ] och 2 är sådana som traditionellt brukar hänft'jras till det s. k. materiella arbetsbetinget. Hit hör allehanda ändrings-. reparations-. underhålls-. installations- och tillverkningsarbeten ("jfr dock Zs'). Till arbete på lösa saker eller fast egendom o.d. hör vidare olika rengöringsarbeten såsom tvättning av kläder och andra saker samt städning. Även arbete som går ut på destruktion av saker. exempelvis rivning av byggnader. omfattas av beskrivningen i punkt ] och 2.

Bortsett från vad som följer av de särskilda undantagen från lagens tillämpningsområde saknar det betydelse vad det är för en sak. lös eller fast. som arbetet avser. lnte heller har arbetets omfattning någon betydelse för frågan om lagens tillämplighet. Den gäller alltså både för borttagning av en fläck på ett klädesplagg och för byggnads— eller anläggningsarbeten av betydande omfattning. Arbetets omfattning och karaktär kan dock självfal— let få viss betydelse när det gäller tillämpningen av enskilda bestämmelser i lagen.

Lagen är tillämplig inte bara på avtal om engångsprestationer utan även på fortlöpande tjänster avseende arbete på lösa saker eller fast egendom o.d. Ofta förekommande avtal av det slaget är sådana som gäller t. ex. ärlig service på värmepannor.

Avtal som huvudsakligen går ut på transport av ett föremål omfattas inte av lagen. och inte heller avtal som huvudsakligen går ut på att ett föremål skall testas i ett eller annat avseende. Självfallet är lagen dock tillämplig på transporter och testningar som ingår som ett led i näringsidkarens förplik- telser enligt ett avtal som huvudsakligen går ut på arbete på ett föremål. När det gäller en förberedande undersökning som en näringsidkare utför för att utreda omfattningen av eller kostnaden för ett arbete som han förutsätts utföra kan hänvisas till specialmotiveringen till 37 &.

Ett avtal som avser materiellt arbete på en lös sak eller på fast egendom o.d. faller under lagen även om det inrymmer intellektuella eller andra immateriella moment. 1. ex. konstnärliga. som ingår som en del i utföran- det av arbetet. De flesta avtal som sluts mellan näringsidkare och konsu- menter om arbete på lösa saker eller fast egendom o.d. innebär Sålunda ett moment av rådgivning. som i lagen fastslås genom bestämmelsen om näringsidkarens skyldighet att med tillbörlig omsorg ta till vara konsumen- tens intressen (4s'). Kravet på ett fackmässigt tillfredsställande tttförande av tjänsten t4å) innefattar givetvis sådana moment som att näringsidkaren tillämpar en faekmans omdöme i olika hänseenden. att han planerar arbe- tet på ett fackmässigt sätt och att han tillgodoser vissa estetiska krav på resultatet av tjänsten. Vissa arbeten kräver att näringsidkaren upprättar ritningar eller gör nödvändiga beräkningar av olika slag. Andra arbeten kräver ett större eller mindre mått av konstnärlighet. t.ex. vissa måleri- och andra dekorationsarbeten samt sådana arbeten som renovering av

| 9" Kth

Prop. 1984/85: 110 144

antika möbler. inskriptionsarbeten. gravyrarbeten och stämning av musik— instrument.

Den omständigheten att ett arbete på en lös sak eller på fast egendom o.d. förutsätter konstnärliga eller andra immateriella prestationer frän näringsidkarens sida har alltsä i princip inte någon betydelse förfrågan om lagens tillämplighet. En annan sak är att ett rent konstnärligt moment i ett sådant arbete kan kräva särskilda bedömningar när det gäller att avgöra exempelvis om tjänsten kan anses behäftad med fel.

I vissa fall kan det immateriella momentet i ett arbete dock vara så helt dominerande att det framstår som främmande att karaktärisera avtal ". som ett avtal om arbete på lös sak e.d. Lagen torde t.ex. inte kunna anses tilllämplig på ett avtal som innebär att en näringsidkare tar på sig att för en konsttments räkning utarbeta ett dataprogram för konsumentens hemdator och mata in detta pä ett magnetband som tillhandahålls av konsumenten. Gränsdragningsfrågor av detta slag. vilka knappast torde bli av nägon större praktisk betydelse. får överlåtas ät rättstillämpningen.

Lagen är inte tillämplig på fristående konsultuppdrag av immateriell natur mellan en näringsidkare och en konsument. även om uppdraget har viss anknytning till ett arbete på en lös sak eller på fast egendom o.d. Den gäller alltså inte i förhållandet mellan konsumenten och en av denne anlitad arkitekt som upprättar ritningar och arbetsbeskrivningar för exempelvis en byggnad. Om den näringsidkare som skall uppföra t.ex. ett garage ät konsumenten har åtagit sig att även upprätta ritningar m.m. för byggna- den. är lagen däremot — i enlighet med det tidigare sagda —— tillämplig även på detta moment i näringsidkarens prestation. Detta gäller vare sig han upprättar ritningarna själv eller anlitar någon annan för detta led i utföran- det av det avtalade arbetet.

Enligt punkt ] omfattar lagen i princip arbete på lösa Stl/(El". Vad som avses med lösa saker ibland även betecknade som lösöre -— torde inte kräva någon närmare förklaring i detta sammanhang. l enlighet med vad som har sagts i avsnitt 2.2.2 undantas emellertid från lagens tillämpnings- omräde avtal som avser behandling av levande djur. Veterinärmedieinska tjänster och tjänster som trimning av levande djur faller alltsa utanför lagen. Arbete på döda djur t.ex. uppstoppning. styckning eller skinnhe- redning — omfattas däremot av lagen.

Med anledning av vad som har anförts av en remissinstans bör framhål- las att lagen inte omfattar behandling av personer. levande eller döda. Detta innebär att lagen inte är tillämplig på medicinsk behandling av människor eller t.ex. frisörtjänster. liksom inte heller pä tjänster som utförs av begravningsbyråer för begravning av döda.

Enligt punkt 2 omfattar lagen vidare i princip tjänster som avser urbulu påj'us'l egendom. på lt_v_t_f_wzmler eller (Illlll'll (utlr'igyningar på mark eller !" t'llllwz eller/ul" undra/"(ism saker . Redaktionellt avviker denna beskrivning av kretsen av föremål något från den beskrivning som upptogs i utredning-

l s'Ktjl.

Prop. 1984/85: 110 145

ens lagförslag. Någon saklig skillnad i förhållande till vad utredningen har åsyftat föreligger dock inte.

Uttrycket fast egendom anknyter till begreppsbildningen i I och 2 kap. jordabalken. Det innebär att redan detta uttryck beroende på ägarförhål- landena — kan innesluta de saker som därefter räknas upp i beskrivningen i punkt 2. Byggnader och andra anläggningar på mark eller i vatten nämns emellertid här särskilt. eftersom de inte utgör fast egendom enligtjordabal- ken om de ägs av någon annan än den som äger marken eller vattenområ— det. De betraktas då i stället som lös egendom, varvid de dock som regel inte är att hänföra till lösa saker utan brukar betecknas som fasta saker. Motsvarande gäller beträffande fasta saker i övrigt. t.ex. föremål som genom murning har fästats vid en byggnad.

Praktiska exempel på arbeten som enligt punkt 2 faller inom lagens ram är till en början markbearbetningsarbeten av olika slag som jordplanering, anläggande av gräsmattor o.d.. brunnsborrning samt grävnings- och sprängningsarbetcn. Lagen omfattar vidare byggande av anläggningar som murar, brunnar. stängsel och bryggor m.m. Andra vanliga och betydelse— fulla arbctcn som omfattas av lagen är reparations- och underhållsarbeten på byggnader och anläggningar, t.ex. målning. fasadputsning. takbekläd- nadsarbeten. städning och andra rengöringsarbeten. Under lagen faller vidare om- och tillbyggnadsarbeten samt även sådana nybyggnadsarbeten som inte utgör uppförande av bostadshus utan avser byggande av t.ex. friliggande garage- eller förrådsbyggnader. Slutligen kan nämnas arbeten som trädgårdsskötsel. trädfällning. brytning av stubbar och snöröjning. Exemplifieringen är självfallet inte uttömmande.

Av skäl som har redovisats i avsnitt 2.2.2 gäller — ivan fall tills vidare vissa undantag från lagens Iillänzpningsnmråde under punkt 2. Dessa undantag gäller framför allt arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål, såväl fritidshus som byggnader för permanent boende. Vidare undantas annat arbete på fast egendom. byggnader o.d. som i samband med uppförandet av ett bostadshus skall utföras av den närings- idkare som gentemot konsumenten har åtagit sig att uppföra själva bo— stadsbyggnaden.

'l'ypexemplet på den situation som avses med dessa undantagsregler är ett entreprenadavtal mellan en konsument och en byggmästare som går ut på att byggmästaren — själv eller helt eller delvis med anlitandc av under- entreprenörer — skall uppföra ett helt funktionsfärdigt bostadshus åt kon- sumenten och i samband därmed också bygga ett garage på tomten, utföra anläggningsarbeten för trädgården och sätta upp staket m.m. l ett sådant fall kommer alltså inte bara uppförandet av själva bostadsbyggnadcn utan också arbetena med dess fasta inredning och utrustning. liksom övriga arbeten som omfattas av avtalet mellan byggmästaren och konsumenten. att falla utanför lagen och i princip följa de rättsregler som gäller för sådana arbeten. Skälet till att undantagsreglerna har utformats på detta sätt är. |0 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr IIO

] 514th

Prop. 1984/85: 110 146

som har framhållits i avsnitt 2.2.2. att det har ansetts olämpligt att låta skilda regelsystem bli tillämpliga på olika delar av en samlad överenskom- melse mellan konsumenten och den näringsidkare som har åtagit sig att uppföra själva bostadsbyggnaden.

När det gäller tillämpningen av den grundläggande undantagsrcgeln av- seende uppförande av byggnader för bostadsändamål kan i enstaka fall uppkomma frågan huruvida ett arbete är att betrakta som uppförande av en ny sådan byggnad eller som tillbyggnad av ett befintligt bostadshus. Det avgörande bör här i princip vara det rent fysiska sambandet. Om arbetet fordrar ingrepp i en befintlig bostadsbyggnad och åstadkommer att denna utökas med nya rum som hänger samman med de redan befintliga bostatis- utrymmena. bör arbetet räknas som ett tillbyggnadsarbetc och inte som uppförande av en byggnad för bostadsändamål. Byggandet av en frilig- gande flygel till ett befintligt bostadshus bör däremot betraktas som uppfö- rande av en byggnad för bostadsändamål och omfattas alltså av undantags- regeln. Detta gäller även om den nya byggnaden förses med värme e.d. från den tidigare befintliga. Om de arbeten som fordras för det ändamålet skall i samband med nybyggnadsarbetet utföras av samma näringsidkare som har åtagit sig detta. kommer även dessa arbeten att vara undantagna från tillämpningen av den nya lagen.

Som uppförande av byggnader för bostadsändamål bör givetvis räknas det fallet att en näringsidkare uppför t.ex. ett fritidshus med materialet från en nedmonterad byggnad. även om byggnaden blir likadan som den som har monterats ned. Är det en och samma näringsidkare som har åtagit sig att i ett sammanhang montera ned den gamla byggnaden och uppföra den nya. kommer också nedmonteringsarbetet att falla utanför lagen. Det är däremot inte fråga om ett sådant nybyggnadsarbete som avses med undantagsregeln. om "innanmätet” i en befintlig byggnad ersätts med nytt sedan det gamla har rivits ut.

Med uppförande av byggnader avses endast uppförandet av själva bygg— nadskroppen med avgränsningar utåt i form av grund. väggar och tak samt invändiga avgränsningar i form av väggar m.m. mellan olika utrymmen. Om konsumenten har beställt dessa arbeten av olika näringsidkare. bör undantagsreglerna i allmänhet anses tillämpliga för var och en av dem. Har konsumenten sålunda avtalat med en näringsidkare om att denne skall utföra gjutning och murning av grunden för ett bostadshus och med en annan om att denne skall uppföra återstoden av byggnadskroppen, bör alltså som regel båda avtalen anses falla utanför lagens tilllämpningsom- råde. Motsvarande bör gälla om konsumenten själv utför den ena eller andra delen av arbetena.

Undantagsregeln avseende uppförande av byggnader är däremot inte tillämplig på arbeten som går ut på att förse byggnadskroppen med fast inredning och övrig utrustning. t.ex. inläggning av parkettgolv. el- och VVS-installation rn. rn. I det stora flertalet fall torde sådana arbeten ändå

] skul.

Prop. 1984/85: 110 147

komma att falla utanför lagens tillämpningsområde därför att de skall utföras av samma näringsidkare som har åtagit sig att uppföra byggnaden. Har konsumenten däremot själv träffat avtal med en eller flera andra näringsidkare om sådana utrustningsarbeten m. m.. är lagen tillämplig be— träffande de arbeten som denne eller dessa utför. Detsamma gäller om konsumenten har avtalat med andra näringsidkare än den som uppför byggnaden om att de skall utföra anläggningsarbeten för en trädgård eller liknande arbeten.

För att undantagsregeln avseende andra arbeten än uppförandet av själva den nya bostadsbyggnaden skall bli tillämplig förutsätts att den näringsidkare som uppför byggnaden har åtagit sig att utföra de andra arbetena "i samband därmed". Häri ligger inte bara ett krav på ett visst tidsmässigt samband mellan de olika arbetena. Dessutom krävs ett sådant funktionellt och avtalsmässigt samband mellan dessa att det framstår som naturligt och ändamålsenligt att betrakta dem som ingående i ett enhetligt uppdrag — syftande till att konsumenten skall erhålla ett bostadshus med vad därtill hör — för vars olika delar inte bör tillämpas skilda rättsliga regelsystem. Ett sådant samband kan inte anses föreligga. om en näringsid- kare som har uppfön ett bostadshus åt konsumenten någon tid därefter kontrakteras även för att utföra anläggningsarbeten på tomten e.d. [ ett sådant fall gäller alltså konsumenttjänstlagen beträffande de senare arbe- tena, vilket inte torde medföra några sådana olägenheter som har föranlett de. här aktuella undantagsreglerna.

Undantaget avseende andra arbeten än uppförandet av en bostadsbygg- nad bör med hänsyn till det nyss sagda inte heller anses tillämpligt beträf- fande arbeten som typiskt sett inte har med den ifrågavarande nybyggna- tionen att göra. även om de av praktiska skäl e.d. utförs samtidigt med denna. Det kan t. ex. vara fråga om vanliga underhålls- eller reparationsar- beten på redan befintliga byggnader eller anläggningar.

Enligt punkt 3 gäller lagen även beträffande konsumenttjänster som avserförvaring av lösa saker. Frågan härom har behandlats i avsnitt 2. ll i den allmänna motiveringen. Som där har redovisats finns sedan länge vissa bestämmelser om förvaring av gods i 12 kap. handelsbalken. Konsument- tjänstlagen tar i sin egenskap av speciallag rörande förvaring av lösa saker i konsumentförhållanden över dessa bestämmelser.

Med förvaring avses ett avtal som innebär att näringsidkaren tar på sig att för konsumentens räkning förvara och värda en sak så att denna sedermera kan återlämnas i samma skick som när den togs emot av näringsidkaren. Exempel på vanligt förekommande förvaringsavtal som omfattas av lagen är sådana som gäller magasinering av möbler, sommar- förvaring av pälsar, vinterförvaring av båtar. förvaring av kläder och andra persedlar i restauranggarderober o.d. samt bagageförvaring som inte en- bart utgör ett underordnat moment i ett transportavtal.

] åKth

Prop. ]984/85: 110 l48

En gränsdragningsfråga som kan uppkomma vid tillämpningen av lagen gäller skiljelinjen mellan å ena sidan avtal om förvaring och å andra sidan avtal som endast går ut på att näringsidkaren ställer ett förvaringsutrymme eller en uppställningsplats e.d. till konsumentens förfogande och som därför är att betrakta som ett avtal om hyra e.d. På avtal av denna senare typ är konsumenttjänstlagen inte tillämplig.

l princip bör gränsen härvid dras med utgångspunkt i att det utmärkande för förvaringsavtalet är näringsidkarens förvarings- och vårdplikt, vilken medför att förvaringsavtalet brukar hänföras till kategorin avtal om arbets- prestationer. För att ett förvaringsavtal skall anses föreligga torde det alltså krävas att näringsidkaren har åtagit sig att ta hand om ett föremål och att ägna detta viss vård i form av bevakning eller annan tillsyn som i princip är inriktad just på det ifrågavarande föremålet.

Om en konsument på en järnvägs- eller busstation använder sig av ett sådant förvaringsfack som där ofta ställs till allmänhetens förfogande eller om en konsument hyr ett bankfack hos en bank eller får tillgång till ett läsbart förvaringsfack i en hotellreception e.d., är det sålunda som regel inte fråga om ett avtal om förvaring. Om ett föremål tas om hand av personalen påjärnvägs- eller busstationen. av personalen i banken eller av personalen på hotellet. föreligger däremot i allmänhet ett avtal om förva- ring även om föremåletbara tas om hand för inläsning i ett bankvalv. ett kassaskåp eller något annat förvaringsutrymme som konsumenten inte har direkt tillgång till. Uppställning av en bil på en automatbetjänad parke- ringsplats eller i ett automatbctjänat garage innebär som regel inte att ett avtal om förvaring har slutits. På samma sätt bör bedömas fall där avgiften för uppställningen tas upp av områdes- eller garagcinnehavarens personal men denna inte fyller någon annan funktion i förhållande till konsumenten. Om parkeringsområdets eller garagets innehavare uttryckligen eller under- förstått tar på sig att kontrollera att bilen inte hämtas ut av någon annan än den som på ett eller annat sätt kan legitimera sig. t. ex. genom att förete ett bevis angående uppställningen, torde det däremot i princip få anses vara fråga om ett förvaringsavtal. låt vara att vårdplikten i ett sådant fall kan vara uttunnad till att avse i huvudsak endast utlämningskontrollen. Om en båtägare hos ett varv e.d. får disponera en plats för vinteruppläggning av båten innebär enban denna omständighet inte att det kan anses föreligga ett avtal om förvaring av båten. Har varvsägaren åtagit sig att ägna båten tillsyn under uppläggningstiden föreligger däremot ett förvaringsavtal.

Även om gränsen mellan avtal om förvaring och avtal om nyttjanderätt till ett förvaringsutrymme e.d. principiellt sett är klar. kan det naturligtvis inte uteslutas att gränsdragningsfrågor stundom kan uppkomma i prakti- ken. I sista hand får sådana frågor lösas i rättstillämpningen, varvid hänsyn naturligtvis måste tas inte bara till det formella innehållet i parternas avtal utan också till hur förhållandet mellan parterna faktiskt gestaltar sig samt till omständigheterna i övrigt. Det bör tilläggas att frågan huruvida ett avtal

] åKth

Prop. 1984/85:110 149

mellan en näringsidkare och en konsument är att hänföra till den ena eller den andra avtalstypen självfallet inte är ensamt avgörande när det gäller t.ex. konsumentens möjligheter att av näringsidkaren få ersättning för skador på egendom som förvaras på visst sätt. Även ett avtal om hyra av ett förvaringsutrymme e.d. kan innebära förpliktelser för näringsidkaren vars åsidosättande kan ådra honom bl. a. ett sådant skadeståndsansvar.

Som har berörts i den allmänna motiveringen ("avsnitt 2.ll.l) kan ett moment av förvaring utgöra en biförpliktelse för näringsidkaren enligt ett avtal som i huvudsak går ut på en annan prestation från näringsidkarens sida. t. ex. transport av gods. I sådana fall bör i allmänhet de regler som gäller för huvudförpliktelsen tillämpas även för förvaringsmomentet. Avta- let bör alltså inte till någon del betraktas som ett sådant avtal om förvaring som faller under konsumenttjänstlagen. Detta får betydelse bl.a. om de regler som gäller beträffande huvudförpliktelsen —— såsom exempelvis lag- stiftningen rörande vissa transportavtal innebär eller tillåter begräns- ningar av näringsidkarens ansvar för skador på omhändertaget gods.

På samma sätt bör i princip bedömas den situationen att ett moment av förvaring ingår som en biförpliktelse till ett sådant avtal om arbete på egendom som omfattas av konsumenttjänstlagen. såsom när en bil eller en annan lös sak överlämnas i näringsidkarens besittning för ett reparations- arbete e.d. Detta betyder att lagens särskilda regler rörande avtal om förvaring inte är direkt tillämpliga på förvaringsmomentet i ett sådant avtal. Förhållandet har dock ringa praktisk betydelse med hänsyn till att näringsidkarens ansvar vid skador på konsumentens egendom medan den befinner sig i näringsidkarens besittning är i huvudsak detsamma vare sig förvaringsåtagandet är hans huvudförpliktelse eller förvaringsmomentet utgör en biförpliktelse till ett åtagande att utföra arbete på ett föremål.

I många fall kan å andra sidan arbete på en lös sak ingå som ett moment i näringsidkarens vårdplikt enligt ett avtal om förvaring av saken. Ett sådant arbete bör då i princip bedömas enbart som ett led i fullgörandet av förvaringsavtalet. Det kan t.ex. vara fråga om rengöring av ett föremål inför förvaringen, arbete som fordras för att föremålets skick skall bibehål- las under förvaringen eller demontering av viss utrustning från ett föremål inför förvaring av föremålet och senare påmontering av utrustningen inför utlämnande av föremålet till konsumenten. Motsvarande gäller om förva- ringsavtalet innefattar ett i förhållande till förvaringsåtagandet underord- nat transportmoment e.d., exempelvis bogsering av en bil till en uppställ- ningsplats för förvaring av bilen.

Förhållandena kan emellertid också vara sådana att exempelvis ett avtal om förvaring av en lös sak och ett avtal om arbete på saken bör bedömas som två separata avtal mellan näringsidkaren och konsumenten. Så kan vara fallet om ett varv som har åtagit sig vinterförvaring av en båt också skall utföra utrustnings- eller reparationsarbeten på båten, vilka inte kan anses utgöra endast moment i vårdplikten enligt förvaringsavtalet, eller om

1 skth

Prop. 1984/85:110 150

en näringsidkare som har åtagit sig sommarförvaring av en päls också skall utföra ändringsarbeten på denna. På motsvarande sätt kan t. ex. ett avtal om transport av en sak ha kombinerats med ett avtal om förvaring av saken som måste anses ligga vid sidan av transportavtalet. l sådana fall skall beträffande vart och ett av avtalen tillämpas de regler som gäller för det avtalet. Detta hindrar inte att ett väsentligt kontraktsbrott från näringsid- karens sida med avseende på ett av avtalen i vissa fall kan ge upphov till en rätt för konsumenten att häva båda avtalen.

Som nyss nämndes bör förvaring som endast utgör ett led i fullgörandet av ett transportavtal eller annars en biförpliktelse enligt ett sådant avtal i princip bedömas enligt de regler som gäller för det aktuella transponavta- let. ] allmänhet torde det här vara fråga om förvaring som sker medan egendom befinner sig under befordran enligt ett transportavtal eller som sker i omedelbar anslutning till transportens påbörjande eller avslutande. Det gäller bl.a. sådan förvaring av resgods som regleras i den i prop. 1983/84: 117 föreslagna järnvägstraftklagen. En speciell situation föreligger dock då en passagerare på ett fartyg överlämnar värdeföremål till befälha- varen eller någon annan representant för bortfraktaren för säker förvaring under en sjöresa. Bortfraktarens ansvarighet för skador avseende den förvarade egendomen regleras i 6 kap. sjölagen (1891:35 s. 1. ändringar i 6 kap. gjorda senast 1983z699). Dessa bestämmelser bör i förhållande till konsumenttjänstlagen uppfattas som sådan spcciallagstiftning som uteslu- ter tillämpningen av konsumenttjänstlagens regler om förvaring.

Objektet för förvaringsavtal som enligt punkt 3 omfattas av konsument- tjänstlagen är lösa saker. dvs. samma kategori av föremål som avses under punkt ] i förevarande paragraf. I enlighet med vad som har anförts i avsnitt 2.11.2 undantas från lagens tillämpningsområde förvaring av levande djur.

'l'ill lösa saker bör vid tillämpningen av lagen räknas även handlingar av värdepappers natur. Värdepapper brukar visserligen i många sammanhang inte hänföras till egendomskategorin "lösa saker" utan i stället betraktas som en särskild kategori under det vidare rättsliga begreppet "lös egen- dom". Detta sker emellertid i sammanhang där det väsentliga inte är värdepapperet som ett fysiskt föremål. utan i stället de rättigheter som representeras av papperet. Värdepapper framträder dock även som fysiska föremål och bör som sådana omfattas av konsumenttjänstlagens regler om förvaring av lösa saker.

Det bör dock understrykas att lagen. när det gäller förvaring av värde- papper. inte är avsedd att reglera annat eller mera än den förvarings- och vårdplikt som är förknippad med förvaringen av värdepapperjust i deras egenskap av fysiska föremål. Lagen tar däremot inte sikte på den rättsliga vården (förvaltningen) av värdepapper och reglerar alltså inte t. ex. frågan om vilka åtgärder som en förvarare kan vara skyldig att vidta i syfte att bevara de rättigheter som representeras av ett värdepapper. "Frågor av det slaget får lösas genom särskilt avtal mellan parterna, vars rättsverkningar

1 & !(th l

Prop. 1984/85:110 151

m. rn. i princip inte regleras av konsumenttjänstlagen. Ett avtal som inne— bär att värdepapper har överlämnats till någon huvudsakligen för sådan förvaltning som nu har nämnts. medan förvaringen av värdepapperen som fysiska föremål framstår enbart som en biförpliktelse till den rättsliga vården. bör i enlighet med det tidigare sagda anses i sin helhet falla utanför konsumenttjänstlagen.

I fråga om förvaring och vård av omyndigas värdehandlingar finns särskilda bestämmelser av i huvudsak tvingande natur i lagen (1924: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar (ändrad senast 1981: 1335). Lagen gäller enligt l 5 i fall då värdehandlingar för en omyndigs räkning har satts ned i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank enligt bestämmelserna i föräldrabalken. liksom då i annat fall en bank har i öppet förvar sådana värdehandlingar tillhörande en omyndig på vilka föräldrabalkens bestäm- melser om nedsatta värdehandlingar skall tillämpas. Enligt 15? tillämpas lagen också på vård av värdehandlingar som tillhör någon för vilken god man har förordnats enligt 18 kap. 3 eller 4.5 föräldrabalken. När det gäller inhemska värdehandlingar reglerar lagen om vård av omyndigs värdehand- lingar, säväl den rent fysiska som den rättsliga vården av handlingarna. medan den beträffande utländska värdehandlingar ålägger banken ansvar endast för den fysiska förvaringen av handlingarna. I fråga om sådan förvaring som omfattas av lagen om vård av omyndigs värdehandlingar bör denna betraktas som en speeialreglering i förhållande till konsumenttjänst- lagen, vilket medför att den lagen inte är tillämplig.

25. Lagen gäller inte

1. tillverkning av lösa saker. utom då konsumenten skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet,

2. installation. montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra ett avtal om köp av en lös sak.

3. arbete som en näringsidkare utför för att avhjälpa fel i egendom som han har sålt.

(Jfr 1 kap. 25 i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller bestämmelser rörande avgränsningen av lagens tillämpningsområde gentemot de regler som gäller för köp. i första hand de till konsumentens förmån tvingande reglerna i konsumentköplagen.

Punkt 1

Genom punkt 1 klargörs att konsumenttjänstlagen inte gäller för sådana tillverkningsavtal som enligt 2 & köplagen skall anses som köpts. k. beställ- ningsköp). [ förhållande till den paragrafen har förevarande bestämmelse getts en modernare språklig utformning och anpassats till vad som prelimi- närt har överenskommits under det arbete på en ny köplag som f.n. bedrivs i nordisk samverkan.

2 skat.

Prop. 1984/85: 110 152

1 sak är bestämmelsen i punkt 1 avsedd att ansluta till bestämmelsen i 25 köplagen på så sätt att sådana avtal om tillverkning av lösa saker som inte faller under köplagen i stället skall anses som avtal om tjänster.

Det avgörande blir härvid i princip vad avtalet mellan parterna innebär i fråga om tillhandahållande av det material som behövs för att tillverka eller framställa den sak som avtalet avser. 1 lä köplagen sägs i detta hänseende att ett avtal om tillverkning av ett föremål är att anse som köp. om tillverkaren skall ”ämnet därtill bestå”. Det anses emellertid tillräckligt att tillverkaren skall hålla meddet huvudsakliga materialet (se Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom. 1960. s. 55—56). Detta förhållande återspeglas i den nu aktuella bestämmelsen genom att det av denna fram- går att konsumenttjänstlagen skall tillämpas på ett tillverkningsavtal en- dast om konsumenten skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet (ämnet) till den sak som skall tillverkas.

Punkt 1 är avsedd att omfatta även avtal som är att jämställa med tillverkningsavtal men beträffande vilka det kan framstå som mindre träf- fande att använda termen tillverkning. t. ex. avtal om odling av växter e.d. (jfr SOU 1976: 66 5.205).

Som exempel på vanligt förekommande avtal som enligt punkt 1 inte omfattas av konsumenttjänstlagen utan är att anse som beställningsköp kan nämnas tillverkning av nycklar, framställning av fotografier eller foto- kopior genom kopiering av inlämnade negativ eller förlagor och mått- beställning av kläder hos en affär som tillhandahåller tyget. Det är fråga om tillverkning av en lös sak enligt punkt 1 även om föremålet efter tillverk- ningen skall förenas med marken eller med en byggnad e.d. på ett sådant sätt att föremålet därigenom blir att anse som fast egendom enligt bestäm- melserna i 2 kap. jordabalken eller kommer att utgöra en fast sak. t.ex. byggnad eller anläggning på annans mark. Om en konsument hos en näringsidkare beställer tillverkning av ett monteringsfärdigt hus. är det alltså fråga om ett tillverkningsavtal som enligt 25 köplagen skall anses som köp och som faller utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområ- de. Detsamma gäller, om en konsument beställer tillverkning av fönsterbå- gar till en byggnad eller av ett staket som skall levereras i sektioner för att sättas upp runt konsumentens tomt. förutsatt att näringsidkaren skall hålla med det huvudsakliga materialet. Det är däremot inte fråga om ett s.k. beställningsköp utan i stället om en tjänst som omfattas av konsument- tjänstlagen. om näringsidkaren förfärdigar en sak som i och med tillverk- ningen antar karaktären av fast egendom eller fast sak.

Som framgår av det tidigare sagda är bestämmelsen i punkt 1 inte avsedd att ändra den gränsdragning mellan å ena sidan avtal om köp och å andra sidan avtal av typen arbetsbeting som följer av 2.5 köplagen. När det gäller ytterligare detaljfrågor rörande denna gränsdragning kan därför hänvisas till den köprättsliga litteraturen tse bl.a. Almén—Eklund s. 53—57).

2 åKth

Prop. 1984/85:110 153

Punkt 2

Genom denna bestämmelse klargörs att konsumenttjänstlagen inte gäller beträffande sådana installations-. monterings- eller liknande arbeten som är att betrakta endast som en biförpliktelse för näringsidkaren enligt ett avtal om köp av en lös sak. Detta senare kommer till uttryck genom att det i bestämmelsen sägs att det skall vara fråga om arbete som en näringsidka- re utför för att fullgöra ett sådant köpeavtal. Härav framgår också att det skall vara fråga om arbete som utförs av den näringsidkare som är part i köpeavtalet eller av någon annan för hans räkning. Bestämmelsen träffar alltså inte det fallet att konsumenten anlitar en näringsidkare för att instal— lera en hushållsmaskin e.d. som konsumenten har köpt av en annan nä- ringsidkare. Vidare framgår av bestämmelsen att arbetet skall utgöra ett led i fullgörandet av köpeavtalet. Bestämmelsen avser alltså inte heller den situationen att en konsument som har köpt en hushållsmaskin e.d. senare på nytt anlitar säljaren för att installera maskinen.

Bestämmelsen i punkt 2 anger i och för sig inte när ett installationsarbete e.d. bör ses som enbart en biförpliktelse för näringsidkaren enligt ett avtal om köp av en lös sak. Den klargör endast att. när så är fallet. det ifrågava- rande arbetet inte faller under konsumenttjänstlagen.

Bestämmelsen lämnar sålunda öppet huruvida ett avtal. som innebär både att näringsidkaren skall tillhandahålla gods och att han i samband därmed skall utföra arbete på lös sak eller på fast egendom e.d.. bör i sin helhet bedömas som ett köp eller som en sådan tjänst som avses i 1 & eller om det i stället bör bedömas som två särskilda avtal. Dessa frågor torde knappast välla några större problem i praktiken.

Som en allmän utgångspunkt bör dock framhållas att de avtal om arbete på egendom som omfattas av konsumenttjänstlagen (det s.k. materiella arbetsbetinget) typiskt sett går ut på att näringsidkaren skall tillhandahålla såväl gods som arbete. medan köpeavtalet typiskt sett går ut endast på tillhandahållande av gods. Det torde därför som även utredningen har framhållit (betänkandet s. 135) ofta ligga närmare till hands att hänföra ett sådant blandat avtal som avses här under konsumenttjänstlagen än att bedöma det som ett köp. Så snart arbetsåtagandet framstår som ett väsent- ligt moment i avtalet torde detta sålunda normalt böra betraktas som ett avtal om en tjänst och inte som ett köp. Uppenbarligen kan man härvid inte enbart eller ens i första hand se till värderelationen mellan arbete och gods. Minst lika viktigt torde vara. om arbetet framstår som kvalificerat därför att det kräver en fackmans sakkunskap. skicklighet eller särskilda utrust- ning.

I enlighet med det nu sagda bör för att nämna ett exempel som utredningen har bedömt annorlunda (se betänkandet s. 413) byte av motor eller växellåda i en bil regelmässigt betraktas som en tjänst som faller under konsumenttjänstlagen och inte som ett köp (jfr NOU 1979:42 s. 22 och 67). 1 ett sådant fall tillkommer som en ytterligare bedömnings-

Z äKth

Prop. 1984/85: 110 154

faktor att det ofta framstår som naturligt för folk i allmänhet att betrakta ett avtal som ett avtal om en tjänst och inte som ett köp då det är fråga om att varaktigt förena föremål av typ reservdelar med ett huvudföremål.

Det torde däremot normalt böra anses vara fråga om ett köp som enligt punkt 2 i sin helhet faller utanför konsumenttjänstlagen. om en bilreparatör tillhandahåller och monterar nya tändstift i en bilmotor. nya glödlampor i en bils strålkastare eller nya hjul på en bil. Typiskt sett är det här fråga om enkla arbeten och om föremål som gärna uppfattas som självständiga varor bl. a. därför att de i stor utsträckning tillhandahålls inte bara hos service- verkstäder o.d. utan säljs och köps i många olika sammanhang. På samma sätt torde vanligen böra bedömas köp av tvätt- eller diskmaskiner. spisar. kylskåp o.d., TV-apparater och andra hushållsmaskiner eller hushållsap- paratcr i fall då säljaren åtar sig att ombesörja installationen.

Givetvis kan en helhetsbedömning av ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare dock utfalla på annat sätt beroende på omständigheterna i det konkreta fallet. Om en bilreparatör har åtagit sig att utföra en 1000-milsservicc på konsumentens bil. innefattande en rad olika moment av vilka ett eller flera i enlighet med det nyss sagda skulle kunna bedömas som köp om de ses isolerat. torde det sålunda normalt vara mest naturligt och ändamålsenligt att uppfatta hela avtalet om servicen som ett avtal om en konsumenttjänst. [ andra situationer kan det däremot vara befogat att betrakta ett liknande avtal såsom bestående av ett avtal om en tjänst kombinerat med ett eller flera köp. (. ex. då en näringsidkare åtar sig att helrenovera konsumentens kök och att i samband därmed leverera och installera sådana apparater som spis. diskmaskin och kylskåp.

Bestämmelsen i punkt 2 gäller även beträffande sådana s.k. beställ- ningsköp som avses i lä köplagen och som enligt punkt 1 i förevarande paragraf inte omfattas av konsumenttjänstlagen. Om en näringsidkare som på konsumentens beställning tillverkar fönsterbågar till en byggnad eller. staketsektioner för en tomt också har åtagit sig inmontering resp. uppsätt— ning torde avtalet sålunda vanligen i sin helhet böra bedömas som ett köp. På samma sätt torde normalt också böra bedömas uppsättande genom säljarens försorg av en monteringsfärdig byggnad. vare sig den har särskilt tillverkats på konsumentens beställning eller köpts "från lager". I detta fall framstår nämligen inslaget av köp oftast som så dominerande att det är naturligt att se uppsättningsarbetet som en biförpliktelse enligt köpeavta- let. trots att arbetet i och för sig kan vara både omfattande och kompli- ccrat.

Det bör framhållas att frågan om konsumenttjänstlagens tillämpligth på arbete på egendom. vilket utgör en del av näringsidkarens förpliktelser enligt ett "blandat" avtal. givetvis kan uppkomma även när arbetet kom- binerats med andra prestationer än sådana som kan hänföras till köp av lösa saker (t.ex. transport). Bedömningen av dessa fall får överlåtas åt rättstillämpningen.

2 åKth

Prop. 1984/85:110 155

Punkt 3

Genom punkt 3 klargörs att konsumenttjänstlagen inte heller reglerar arbete som en näringsidkare utför för att avhjälpa vad som rättsligt sett utgör fel hos egendom lös eller fast som har sålts av näringsidkaren. Det är alltså även i detta fall fråga om arbete som utförs till fullgörande av ett avtal om köp. Bestämmelsen avser endast sådant avhjälpningsarbete som näringsidkaren är berättigad eller skyldig att utföra enligt de för köpet gällande rättsreglerna och som också utförs på grund därav. Härunder faller även avhjälpande av en bristfällighet som omfattas av ett garantiäta- gande. Bestämmelsen torde också kunna anses tillämplig om en säljare avstår från att åberopa t.ex. att konsumenten på grund av alltför scn reklamation har förlorat sin rätt att göra ett fel gällande och därför utför ett avhjälpningsarbete som om han vore skyldig att göra detta. Detsamma gäller om konsumenten godtar att näringsidkaren avhjälper ett fel trots att konsumenten i stället skulle ha kunnat häva köpet eller göra prisavdrag. Bestämmelsen är däremot inte tillämplig i fall da en konsument av någon anledning väljer att inte utnyttja sina befogenheter enligt köpeavtalet utan i stället beställer arbetet hos säljaren som ett vanligt reparationsarbete e.d.

Bestämmelsen i punkt 3 gäller endast arbete som utförs av säljaren eller av någon annan för hans räkning. Om konsumenten låter någon annan näringsidkare rätta till en bristfällighet är konsumenttjänstlagen tillämplig på detta arbete.

Som utredningen har framhållit (betänkandet s. 414) förekommer det. särskilt i samband med garantier för en längre tid. att säljaren som ett villkor för garantins giltighet föreskriver att köparen under garantitiden skall låta utföra vissa underhållsarbeten o.d. med jämna mellanrum. Även om sådana arbeten utförs av säljaren torde detta inte kunna sägas ske till fullgörande av köpeavtalet. och de hör därför inte till de arbeten som avses i punkt 2 eller 3 i förevarande paragraf. såvida det inte i något enskilt fall blir fråga om ett avhjälpande av fel i den mening som tidigare har berörts.

Detsamma gäller naturligtvis i allmänhet beträffande annan service som en näringsidkare utför på egendom som en gång har sålts av honom. Det torde emellertid vara befogat att anse bestämmelsen i punkt 2 tillämplig på sådan. för konsumenten ofta kostnadsfri. leveransservice som en säljare tar på sig att utföra en kortare tid efter leveransen av exempelvis en bil och som i regel går ut på kontroll och efterjustering av olika detaljer hos den köpta varan.

35 Avtalsvillkor som ijämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne. om inte annat anges i lagen. (Jfr [ kap. 55 i utredningens förslag)

3 skat.

Prop. 1984/85: 110 156

Paragrafen fastslår att bestämmelserna i konsumenttjänstlagen i princip är tvingande till konsumentens förmån på det sättet att denne inte är bunden av avtalsvillkor som ijämförelse med lagens bestämmelser är till nackdel för honom. Den jämförelse som nämns i paragrafen skall i princip göras mellan det enskilda avtalsvillkor och den enskilda lagbestämmelse som reglerar en viss fråga. Det är alltså inte fråga om att göra en helhetsbe- dömning av ett avtal som i vissa avseenden ger konsumenten en sämre men i andra avseenden en förmånligare ställning än som följer av lagen.

Bestämmelsen innebär att de olika förmåner och befogenheter som lagen tillerkänner konsumenten inte kan inskränkas genom villkor i avtal. Inte heller är konsumenten bunden av avtalsvillkor som t.ex. ålägger honom ett strängare ansvar för kontraktsbrott än som följer av lagens regler. Konsumenten får däremot alltid åberopa ett avtalsvillkor som för honom är förmånligare än motsvarande lagbestämmelse. Lagen ger således konsu- menten ett minimiskydd i förhållande till näringsidkaren. såvida det inte av den enskilda bestämmelsen framgår att den gäller endast om inte annat har avtalats mellan parterna. Detta motsvarar i princip vad som gäller enligt annan lagstiftning på konsumentområdet. t. ex. konsumentköplagen. kon- sumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen.

Det bör påpekas att paragrafen avser avtalsvillkor varigenom konsu- menten på förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter eller utvidg- ningar av sina skyldigheter enligt lagen. Däremot hindrar paragrafen inte att konsumenten, när en befogenhet eller förmån eller skyldighet enligt lagen väl har aktualiserats. i det konkreta fallet avstår från befogenheten eller förmånen med giltig verkan eller binder sig vid en längre gående skyldighet (jfr prop. 1973: 129 s. 193 och 232. 1976/77: 123 s. 159. 348 och 369—370, 1979/80:9 s. 102. 1980/81: 10 s. 162—163 och 1981/82z40 s. 27). Frågan huruvida ett sådant avstående eller åtagande från konsumentens sida kan anses ha skett och i vad mån det är bindande för konsumenten får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler. varvid konsumenten skyd- das bl.a. av den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36% avtalslagen.

Även om lagen i princip är tvingande till förmån för konsumenten ger den. som redan nämnts. utrymme för avtalsfrihet i vissa hänseenden. Detta kommenteras närmare i anslutning till de paragrafer som på detta sätt är dispositiva.

4.1.2 Uppdraget m.m.

Detta avsnitt av lagen omfattar 4—8 åå och innehåller regler om närings- idkarens grundläggande skyldigheter mot konsumenten.

Avsnittet inleds med bestämmelser om näringsidkarens skyldigheter i fråga om utförande och material (4 lå). Därefter följer bestämmelser om näringsidkarens skyldighet att iaktta sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som gäller tjänstens säkerhet (5 ä). Bestämmelser om

3 ska].

Prop. 1984/85: 110 157

näringsidkarens skyldighet att avråda konsumenten från tjänsten finns i 6 och 7 5.5. Avsnittet avslutas med bestämmelser om näringsidkarens skyl- digheter att utföra tilläggsarbete (8 Ö).

Utförande och material

415 Näringsidkaren skall utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfredsställande sätt. Han skall vidare med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen och samråda med denne i den utsträckning som det behövs och är möjligt. Om inte annat får anses avtalat. ingår det i tjänsten att näringsidkaren skall tillhandahålla behövligt material av normalt god beskaffenhet.

(Jfr 2 kap. 1—3 åå i utredningens förslag)

Första stycket

Bestämmelserna i första stycket anger de grundläggande krav som kon- sumenten har rätt att ställa på näringsidkaren när det gäller utförandet av en tjänst och näringsidkarens handlande i övrigt i förhållande till konsu- menten. Bestämmelserna har karaktären av en övergripande generalklau- sul. De utgör grundvalen för lagens mer konkreta regler om näringsidka- rens skyldigheter i olika hänseenden. De inträder emellertid också som en viktig utfyllande norm när det gäller kraven på näringsidkarens handlande m.m. i situationer som inte närmare har reglerats i lagen eller i avtalet mellan parterna. De bildar utgångspunkten vid tolkning och tillämpning av olika bestämmelser i lagen och parternas avtal.

Bestämmelsernas innebörd kan allmänt beskrivas så. att de som rikt- märke för näringsidkarens handlande och för rättstillämpningen uppställer det handlande i olika hänseenden som kan krävas av en normalt skicklig och kunnig samt seriöst arbetande fackman inom det område som den ifrågavarande tjänsten gäller.

Detta kommer för det första till uttryck genom kravet på att tjänsten. sådan denna har bestämts genom avtalet mellan parterna, skall "[för!” på ettfackmässigt tillfredsställande sätt. Det är givetvis fråga om en objektiv måttstock. Erfarenheten från främst allmänna reklamationsnämndens verksamhet visar att det i praktiken normalt inte innebär några större svårigheter att avgöra vad fackmässigheten fordrar i olika situationer på olika områden. I många branscher kan vägledning hämtas i allmänna eller särskilda beskrivningar eller anvisningar avseende material och metoder m.m. Därtill kommer som en grundläggande norm för bedömningen vad som i olika fall utgör god yrkes- eller branschpraxis.

Kravet på ett fackmässigt tillfredsställande utförande är naturligtvis av central betydelse när det gäller bedömningen av om en tjänst skall anses behäftad med fel. Vid tjänster som avser arbete på egendom sker den bedömningen i princip med utgångspunkt i resultatet av tjänsten. Som

4 & Ktjl.

Prop. 1984/85: 110 158

framgår av bestämmelsen i första meningen tar den emellertid inte enbart sikte på att själva det fysiska resultatet av tjänsten skall framstå som fackmässigt tillfredsställande. Kravet på fackmässighet gäller alla moment i näringsidkarens prestation som katt anses höra till utförandet av tjänsten. Det innebär sålunda bl.a. ett krav på att näringsidkaren planerar och genomför arbete och materialanskaffning på det sätt som kan fordras av en fackman. vilket kan få betydelse bl.a. för frågan om skäligheten av det pris som nän'ngsidkaren vill ta ut för en tjänst eller för frågan om det skall anses föreligga ett dröjsmål på näringsidkarens sida. Kravet på ett fackmässigt tillfredsställande utförande av tjänsten innebär vidare att näringsidkaren i samband med arbetet skall iaktta fackmannens varsamhet och hänsyn vid hanteringen av föremålet för tjänsten och annan konsumentens egendom som kan beröras av tjänstens utförande. vilket får betydelse bl.a. för tillämpningen av vissa av lagens bestämmelser om skadeståndsskyldighet för näringsidkaren.

Till ett fackmässigt tillfredsställande utförande av en tjänst hör i princip också att näringsidkaren iakttar olika säkerhetsföreskrifter o.d. som avser själva utförandet av arbetet. Om ett åsidosättande av en sådan säkerhets- föreskrift leder till skada för konsumenten kan det enligt lagen leda till skadeståndsskyldighet för näringsidkaren även om resultatet av tjänsten i och för sig är felfritt. När det gäller sådana säkerhetsföreskrifter som i princip tar sikte på resultatet av en tjänst och som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten efter dennas utförande är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt kan hänvisas till specialmotiveringen till 5 &.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) är bestämmelsen om att tjänsten skall utföras på ett fackmässigt tillfredsställande sätt tvingande till konsumentens förmån. Som framgår av vad som där har sagts måste man emellertid skilja mellan frågan om det sätt på vilket en bestämd tjänst skall utföras och frågan om uppdragets eller tjänstens innebörd. Den settare frågan bestäms i princip genom avta- let mellan parterna. ] enlighet härmed kan själva tjänsten. sådan den har bestämts genom avtalet, gå ut på en åtgärd som från allmän fackmässig synpunkt inte ter sig tillfredsställande. Det kan t.ex. vara fråga om en provisorisk reparation av ett föremål. Den sålunda bestämda tjänsten skall emellertid utföras på ett sätt som för sådant arbete framstår som fackmäs- sigt tillfredsställande. Här får hänvisas till vad som har sagts i avsnitt 2.3.2. I fall som nu har berörts måste det givetvis fordras att det av parternas avtal klart följer att uppdraget eller tjänsten verkligen går ut på en åtgärd som från allmän fackmässig synpunkt inte ter sig tillfredsställande. För detta böt" i princip krävas att konsumenten insett eller måste ha insett att den beställda tjänsten var av detta slag. Om konsumenten beställer mål- ning av en byggnad på grundval av en arbetsbeskrivning som inte upptar ett moment vilket normalt är nödvändigt för att målningsarbetet skall kunna anses fackmässigt utfört måste det sålunda. för att uppdraget skall

4 skat.

Prop. 1984/85: 110 l59

anses bestämt i enlighet med arbetsbeskrivningen. som regel fordras att näringsidkaren har klargjort förhållandet för konsumenten (jfr nedan be- träffande näringsidkarens omsorgsplikt).

I sammanhanget bör nämnas att parterna inte kan med bindande verkan för konsumenten avtala om åtgärder som medför åsidosättande av sådana säkerhetsföreskrifter o.d. som avses i 5 %.

Som har framhållits i avsnitt 2.3.2 i den allmänna motiveringen bör den omständigheten att konsumenten har medgett att ett arbete helt eller delvis utförs av en praktikant eller lärling hos näringsidkaren i tillräcklig grad kunna beaktas inom den bedömningsmarginal som ligger i begreppet "fackmässigt tillfredsställande".

Kravet på ett fackmässigt tillfredsställande utförande av tjänsten utgör ett minimikrav som konsumenten alltid har rätt att ställa. Om näringsid- karen har åtagit sig ett särskilt gott utförande av en tjänst är han naturligt- vis bunden av detta åtagande. Detta är emellertid i huvudsak en fråga om vad konsumenten har rätt att fordra av resultatet av tjänsten. och den berörs därför närmare i anslutning till bestämmelserna om fel hos tjänsten.

1 första styckets andra mening uppställs som ett andra grundläggande krav på näringsidkaren att han med tillbörlig omsorg ska/l !(I till vara konsumentens intressen. Det går naturligtvis inte någon skarp gräns mellan detta krav och kravet på ett fackmässigt tillfredsställande utförande av en tjänst. Den omsorgsplikt som fastslås genom bestämmelsen i andra me- ningen avser emellertid inte i första hand den omsorg närmast i betydel- sen noggrannhet o.d. — som näringsidkaren självfallet måste visa vid utförandet av ett arbete och som utan vidare täcks av kravet på ett fackmässigt tillfredsställande utförande. Det är här i stället främst fråga om den mer allmänna omsorg om motpartens intressen som bör krävas av en näringsidkare, särskilt när motparten är en konsument, och som går ut på att näringsidkaren i den utsträckning som sakens natur fordrar måste ställa sin sakkunskap och yrkeserfarenhet till konsumentens förfogande samt uppträda aktivt lojalt gentemot konsumenten.

Såväl näringsidkarens skyldighet att i vissa fall avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst (6 %) som hans skyldighet att underrätta konsumen- ten om behov av tillläggsarbete (8 &) utgör i lagen särskilt reglerade utslag av näringsidkarens allmänna skyldighet att med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen. Denna omsorgsplikt innebär vidare t. ex. att näringsidkaren. om han för utförandet av en tjänst kan välja mellan olika i och för sig fackmässigt tillfredsställande tillvägagångssätt, inte får välja ett alternativ som med hänsyn till omständigheterna är onödigt dyrt. Andra utslag av omsorgsplikten är att näringsidkaren självfallet bör underrätta konsumenten om att det är särskilt lämpligt eller kan innebära en avsevärd besparing för konsumenten att denne själv vidtar vissa förberedande åtgär— der inför utförandet av en tjänst, liksom att näringsidkaren måste ge konsumenten de anvisningar och i övrigt vidta de försiktighetsmätt som krävs t. ex. för att skydda redan utfört arbete mot olika skador.

4 5 Kth

Prop. 1984/85: 110 160

Om konsumenten tillhandahåller material till en tjänst, får det som regel anses ingå i näringsidkarens omsorgsplikt att granska materialet och säga ifrån. om han finner detta bristfälligt eller olämpligt. På motsvarande sätt kan näringsidkaren som regel inte utan vidare följa konsumentens anvis- ningar för utförandet av en tjänst. Dessa frågor berörs närmare i anslutning till bestämmelserna om fel hos tjänsten (se specialmotiveringen till 165).

Självfallet finns det gränser för vad som kan åläggas en näringsidkare när det gäller att ta till vara konsumentens intressen. Vad som krävs är att näringsidkaren visar tillbörlig omsorg. Det kan t.ex. inte fordras att nä- ringsidkaren skall upplysa konsumenten om förhållanden som är allmänt kända även för konsumenter, såvida inte näringsidkaren i det enskilda fallet har klan för sig att konsumenten svävar i okunnighet på en sådan punkt. Omvänt kan det inte heller krävas av näringsidkaren att han-skall upplysa en konsument som är fackman på ett område om sådana förhållan- den som konsumenten därmed rimligen måste antas känna till. Bortsett från vad som följer av bestämmelserna om avrådningsplikt (65) kan det naturligtvis inte heller fordras av näringsidkaren att han handlar i strid mot sina egna berättigade intressen. Och även om näringsidkaren bör tillse att en tjänst inte blir onödigt dyr för konsumenten, kan det normalt inte krävas av näringsidkaren att han för en viss tjänst anlitar andra inköpskällor eller underentreprenörer än dem som han vanligen anlitar.

Det bör framhållas att näringsidkarens allmänna omsorgsplikt enligt förevarande bestämmelse ibland torde kunna få betydelse som den enda direkt tillämpliga bedömningsnormen när det gäller näringsidkarens upp— fyllande av olika s. k. biförpliktelser till en viss tjänst. Detta gäller bl. a. när ett moment av förvaring ingår som en biförpliktelse till ett avtal om arbete på en lös sak. Det kan i ett sådant fall som regel inte krävas att saken förvaras och vårdas på samma sätt som om förvaringen vore huvudsyftet med avtalet. Frågan om näringsidkaren har uppfyllt sina skyldigheter härvidlag får då bedömas enligt bestämmelsen om näringsidkarens all— männa omsorgsplikt. Otvivelaktigt kan i ett sådant fall ett väsentligt åsido- sättande av vad omsorgsplikten kräver leda till att konsumenten — om förhållandet upptäcks innan tjänsten har slutförts — får häva avtalet beträf- fande återstående del av tjänsten samt eventuellt fordra skadestånd enligt bestämmelsen i 32.5 andra stycket även om det ifrågavarande föremålet inte har skadats.

Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2 ) kan många tvister förebyggas genom att parterna på förhand samråder med varandra om tjänstens utförande m.m. Särskilda bestämmelser om en skyldighet för näringsidkaren att söka samråd med konsumenten finns i 6 och 8 åå. Det har emellertid ansetts vara av värde att i förevarande bestämmelse som ett särskilt moment i näringsidkarens allmänna omsorgsplikt framhålla att denne skall samråda med kwisumenlen i den utsträckning som de! behövs och är möjligt. Härigenom klargörs att skyldigheten att söka undanröja

4 åKth

Prop. 1984/85:110 16l

missförstånd och andra oklarheter i princip åvilar näringsidkaren. Detta får 4 sKth självfallet betydelse när det gäller att avgöra vem av parterna som bör bära följderna av sådana oklarheter i avtalsförhållandet som skulle ha kunnat undanröjas genom en kontakt mellan parterna. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) följer av näringsidkarens omsorgs— plikt att han vid samråd med konsumenten bör ge denne lämpliga råd och

vägledning i valsituationer.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en dispositiv bestämmelse om att det. när inte annat får anses avtalat. ingår i tjänsten att näringsidkaren skall tillhanda- hålla det material som behövs för utförandet av tjänsten och att materialet, likaledes när inte annat får anses avtalat. skall vara av normalt god beskaf- fenhet. Frågan härom har behandlats i avsnitt 2.3.3 i den allmänna motive— ringen.

För att ange bestämmelsens dispositivitet. som gäller både frågan om vem som skall tillhandahålla materialet och frågan om dess beskaffenhet, har valts uttrycket ”om inte annat får anses avtalat". Med detta markeras att det inte nödvändigtvis behöver vara fråga om uttryckliga muntliga eller skriftliga avtalsbestämmelser utan att det också kan vara fråga om villkor som följer av omständigheterna.

Utgångspunkten är alltså att det utgör en del av näringsidkarens förplik- telser vid utförandet av en tjänst ("ingår i tjänsten”) att tillhandahålla det erforderliga materialet. Detta medför bl.a. att. i den män inte annat får anses avtalat. en överenskommelse om priset för tjänsten eller en ungefär- lig prisuppgift för denna skall anses innefatta även det material som behövs för tjänsten och arbete m.m. för att anskaffa och leverera materialet. Det medför vidare att valet av material i princip omfattas av kravet på ett fackmässigt tillfredsställande utförande av tjänsten.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen står deti princip parterna fritt att träffa avtal om beskaffenheten (kvalitet m.m.) hos det material som skall användas för en tjänst. Avtal kan alltså med giltig verkan träffas även om en klan lägre materialkvalitet än normalgod. vilket strängt taget kan ses som en uttryckligen angiven möjlighet att i detta avseende genom avtal avvika från kravet på ett fackmässigt tillfredsstäl- lande utförande av en tjänst. Det är givet att ett ifrågasatt avtal om en låg materialkvalitet kan aktualisera den upplysnings- och vägledningsskyl- dighet för näringsidkaren som följer av hans allmänna omsorgsplikt. En absolut gräns för vad parterna med bindande verkan för konsumenten kan träffa avtal om när det gäller materialets beskaffenhet sätts av bestämmel- serna om säkerhetsföreskrifter i 5 5.

Har något särskilt avtal om materialets kvalitet o.d. inte träffats, skall enligt förevarande bestämmelse det material som näringsidkaren tillhanda- håller vara av normalt god beskaffenhet. I detta ligger att materialet skall ll Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 ' 162

vara normalgott i fråga om utseende. användbarhet för ändamålet och hållbarhet. Som regel blir här det köprättsliga felbegreppet avgörande för frågan om materialet är kontraktsenligt eller ej. Detta innebär bl.a. att hänsyn får tas till det ändamål för vilket materialet är avsett. Normalt torde detta betyda att det för reparationer av i vart fall äldre föremål inte möter något hinder mot att använda renoverade utbytesdelar eller icke-original- delar. om detta är från fackmässig synpunkt försvarligt.

Om det material som näringsidkaren tillhandahåller avviker från vad som har avtalats eller — i den mån avtal om materialkvaliteten inte har träffats från kravet på normalt god beskaffenhet. är tjänsten i princip att anse som felaktig. För denna bedömning. liksom för frågan om konsumen- tens rätt att påfordra avhjälpande. prisavdrag eller hävning. saknar det betydelse huruvida näringsidkaren kan anses ha varit försuntlig eller ej. Konsumenten kan alltså göra gällande de nämnda felpåföljderna även om näringsidkaren inte ens bort märka felet hos materialet. Som berörs närma- re i specialmotiveringen till 31 & tilllämpas däremot en annan princip när det gäller frågan huruvida näringsidkaren dessutom är skyldig att utge skadestånd till konsumenten på grund av ett materialfel. Sådan skyldighet föreligger i princip inte. om näringsidkaren kan visa att varken han eller någon för vilken han svarar bort märka den ifrågavarande avvikelsen.

Som har nämnts i anslutning till första stycket följer av näringsidkarens skyldighet att med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen att näringsidkaren har ett ansvar även för lämplighet m.m. hos material som konsumenten tillhandahåller för en tjänst (se specialmotiveringen till 16%).

Förvaring. Bestämmelserna i förevarande paragraf är i sin helhet tillämp- liga även på tjänster avseende förvaring av lösa saker. Detta torde inte behöva ge upphov till några särskilda tillämpningsproblem. Det bör dock nämnas att frågan om vad som är ett fackmässigt tillfredsställande utföran- de av tjänsten när det gäller förvaring i praktiken naturligtvis kommer att variera avsevärt med hänsyn till vad förvaringstjänsten går ut på. Sin största betydelse som en särskild bedömningsgrund avseende näringsid- karens prestation torde kravet på fackmässighet få i fall då det krävs särskilda åtgärder under förvaringstiden för att den sak som förvaringen gäller skall behålla sitt skick och sin användbarhet.

I enlighet med vad som har sagts i specialmotiveringen till lå är lagen tillämplig även på förvaring av värdepapper. dock endast i deras egenskap av fysiska föremål (lösa saker). Detta betyder att varken kravet på ett fackmässigt tillfredsställande utförande av tjänsten eller kravet på att näringsidkaren skall med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intres- sen kan åberopas till stöd för att ålägga näringsidkaren någon skyldighet att förvalta förvarade värdepapper. När det gäller denna fråga får i övrigt hänvisas till specialmotiveringen till 1 s.

4 sku-L

Prop. 1984/85: 110 163

Säker/tet 5 så Tjänsten får inte utföras i strid mot sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt.

Tjänsten får inte heller utföras i strid mot förbud enligt 4ä marknadsfö- ringslagen (1975: 1418).

(Jfr 2 kap. 4.5 i utredningens förslag)

Paragrafen. som är tvingande till konsumentens förmån. anger vissa minimikrav som från främst säkerhetssynpunkt ställs på utförandet av en tjänst. Frågan härom har behandlats i avsnitt 2.3.4 i den allmänna motive- ringen. Paragrafen har viss motsvarighet i 8.6 konsumentköplagen.

Första stycket

Enligt första stycket får en tjänst inte utföras i strid mot vissa säker/tets— fi-"jreskrifter. nämligen sådana författningsföreskriftcr eller myndighetsbe— slut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. Avvikelser härifrån medför att tjäns— ten enligt 9å skall anses felaktig.

De säkerhetsföreskrifter som avses är föreskrifter som har meddelats i offentligrättslig ordning och som tar sikte på att föremålet för tjänsten efter dennas utförande inte skall medföra fara för säkerheten till person eller egendom. I fråga om näringsidkarens ansvar gentemot konsumenten vid underlåtenhet att iaktta sådana säkerhetsföreskrifter som tar sikte på själva utförandet av ett arbete kan hänvisas till specialmotiveringen till 4ä första stycket.

De offentligrättsliga säkerhetsföreskrifter som sålunda åsyftas i bestäm— melsen återfinns på olika områden. En viktig grupp utgör de föreskrifter för byggnadsväsendet som statens planverk har utfärdat med stöd av 765 byggnadsstadgan (l959z612). Dessa återfinns i den av planverket utgivna publikationen Svensk Byggnorm (ISBN 1980, utgåva nr 2). Föreskrifterna har skilda syften, och de som avses med förevarande paragrafi konsu— menttjänstlagen är endast de som väsentligen är motiverade av säkerhets— skäl. Hit hör främst föreskrifter om skyddsanordningar mot olycksfall. liksom brandskyddsföreskrifter.

En annan viktig grupp av föreskrifter är sådana som går ut på att elektriska installationer och anläggningar skall vara tillförlitliga från säker- hetssynpunkt. Föreskrifter av detta slag förekommer i SBN. Till huvud- saklig del återfinns de dock i de av kommerskollegium och statens industri- vcrk utfärdade s.k. starkströmsföreskrifterna. Den standard som före- skrivs i Svenska Elektrotekniska Normer (SEN). utfärdade av Standardi- seringskommissionen i Sverige, är också av betydelse. I den mån dessa föreskrifter går ut på att visst material skall vara godkänt av Svenska

5 åKth

Prop. 1984/85: 110 164

Elektriska Materielkontrollanstalten (SEMKO) eller annan s. k. riksprov- plats, ansvarar näringsidkaren enligt förevarande bestämmelse och enligt reglerna om fel hos tjänsten för att endast godkänt (S-märkt) material används.

Ytterligare en viktig grupp av föreskrifter av det slag som avses med paragrafen är de som finns i fordonskungörelsen (1972: 595). Enligt grund- regeln i 7.3 fordonskungörelsen får ett fordon brukas i trafik endast om det är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för trafik. Här- till anknyter en rad särskilda bestämmelser av vilka åtskilliga är av det slag som avses här. Utöver reglerna i själva fordonskungörelsen finns särskilda föreskrifter i "Bestämmelser om fordon”. vilka har utfärdats av statens traliksäkerhetsverk med stöd av lOZä fordonskungörelsen.

Av paragrafens tvingande natur följer att det i princip saknar betydelse om konsumenten har känt till att utförandet av en tjänst skulle komma att stå i strid mot offentligrättsliga säkerhetsföreskrifter (jfr. prop. l973: l38 s. 228). Konsumenten kan alltså åberopa att tjänsten är felaktig. även om han hade det nämnda förhållandet fullt klart för sig när avtalet om tjänsten träffades. Denna omständighet bör inte heller inverka på konsumentens rätt att påfordra avhjälpande av felet eller prisavdrag eller att häva arbetet. Däremot torde det i ett sådant fall kunna komma i fråga att enligt 34å jämka ett eventuellt skadestånd till konsumenten eller låta skadestånds— skyldigheten falla bort helt.

Det nu anförda betyder att förevarande bestämmelse sätter en gräns för vad parterna med bindande verkan för konsumenten kan avtala i fråga om innebörden av ett uppdrag till näringsidkaren. Uppdraget kan sålunda inte tttan att näringsidkaren ådrar sig ansvar för fel hos tjänsten gå ut på åtgärder som står i strid mot sådana offentligrättsliga säkerhetsföreskrifter som avses här. Inte heller kan parterna med bindande verkan för konsu- menten avtala om att för en tjänst skall användas material som inte upp- fyller kraven enligt sådana föreskrifter. Paragrafen är tillämplig även om det är konsumenten som håller med materialet eller en del därav. Den är också tillämplig på tjänster av typen provisoriska reparationer o.d.

Bestämmelsen om iakttagande av offentligrättsliga säkerhetsföreskrifter gäller endast inom ramen för det uppdrag som har lämnats till näringsid- karen. En annan sak är att det framstår som naturligt att näringsidkaren varskor konsumenten, om näringsidkaren upptäcker att föremålet för en tjänst har säkerhetsbrister i andra hänseenden än de som berörs av uppdra— get. För en ansvarskännande näringsidkare kan det vidare i vissa fall vara naturligt att vägra att befatta sig med exempelvis reparation av ett föremål som i andra hänseenden än de som berörs av den aktuella reparationen framstår som klart undermåligt från säkerhetssynpunkt. Ont näringsid- karen i ett sådant fall underlåter att varsko konsumenten eller likväl utför reparationen, drabbas han dock i princip inte av något ansvar på grund av att han skulle ha åsidosatt förevarande bestämmelse. Däremot kan det i en

5 äkth

Prop. 1984/85:110 ' 165

del fall bli fråga om ansvar för näringsidkaren på grund av underlåtenhet att avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst (6 s') eller att underrät- ta konsumenten om behov av tilläggsarbete (8 Ö).

Som utredningen har framhållit är förevarande bestämmelse att se som en viktig precisering av kraven på att näringsidkaren skall utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfredsställande sätt och med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen. I dessa krav ligger att näringsidkaren nor- malt är skyldig att följa även t. ex. säkerhetsanvisningar som har lämnats av en materialleverantör e.d.. liksom sådana allmänna råd — exempelvis riktlinjer utfärdade av konsumentverket eller rekommendationer som har lämnats av myndigheter och som är av betydelse i säkerhetshän- seende. samt att tillse att resultatet av tjänsten också i övrigt är tillfreds- ställande bl.a. från säkerhetssynpunkt.

Det har inte ansetts nödVåndigt att i förevarande paragraf särskilt nämna att tjänsten inte får utföras så att resultatet medför uppenbar fara för konsumentens eller annans liv eller hälsa (jfr && konsumentköplagen). lett sådant fall måste näringsidkaren under alla omständigheter anses ha åsido- satt kraven på ett fackmässigt tillfredsställande utförande och på tillbörlig omsorg om konsumentens intressen (jfr betänkandet s. 430).

Andra stycket

Den ändring av 41% marknadsföringslagen som har föreslagits i avsnitt 2. l2.3 innebär att det blir möjligt att förbjuda fortsatt tillhandahållande åt konsumenter av sådana tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen, om tjänsten på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Genom andra stycket i förevarande paragraf fastslås att en tjänst intt'får utföras t' strid mot ett sådantförbud. Om så ändå sker. skall tjänsten enligt 95 anses felaktig.

Med förbud enligt 45 marknadsföringslagen avses såväl ett förbud som har meddelats av marknadsdomstolen som ett förbud. tillkommet genom godkännande av ett förbudsföreläggande som har utfärdats av konsument- ombudsmannen (jfr ]4ä tredje stycket marknadsföringslagen).

Ett förbud enligt 45 marknadsföringslagen har omedelbar rättslig verkan endast mot den näringsidkare som förbudet har riktats mot. Det är därför endast denne näringsidkare som. i den mening som avses i förevarande paragraf, kan utföra en tjänst "i strid mot" ett sådant förbud. När det gäller tjänster torde förbudet emellertid komma att grundas på att en metod eller ett material som används för tjänstens utförande medför att tjänsten får sådana farliga egen5kaper som avses i 4.5 marknadsföringslagen. Detta innebär att det. sedan ett sådant förbud har meddelats. i praktiken kan göras gällande mot varje näringsidkare att en motsvarande tjänst. som har utförts med ifrågavarande metod eller material. inte uppfyller de krav på fackmässigt tillfredsställande utförande och normalgod materialbeskaffen- het som gäller enligt 45 konsumenttjänstlagen. Har ett förbud grundats på

5 åKth

Prop. 1984/85:110 166

ett visst materials farliga egenskaper torde vidare ett avtalsvillkor mellan en konsument och en annan näringsidkare än den som förbudet har riktats mot om användande av detta material i regel kunna betraktas som oskäligt mot konsumenten enligt 36.4 avtalslagen. Det nu sagda torde för övrigt också ha tillämpning om det någon gång skulle förekomma att såsom material för en tjänst används en vara, vars saluhållande till konsumenter har förbjudits enligt 4 .ö marknadsföringslagen.

På samma sätt som har beröns i anslutning till första stycket saknar deti princip betydelse om könsumenten känt till att utförandet av en tjänst skulle komma att strida mot ett förbud enligt 45 marknadsföringslagen Ufr prop. 1973: 138 s. 228 och prop 1975/76: 34 s. 134—136). 1 den delen kan hänvisas till vad som har sagts tidigare.

Enligt 45 marknadsföringslagen i dess föreslagna lydelse skall förbud mot fortsatt tillhandahållande åt konsumenter av sådana tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen kunna meddelas även i fall då tjänsten är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förevarande bestäm- melse gäller också då en tjänst utförs i strid mot ett sådant förbud, och vad som här tidigare har sagts har tillämpning när förbudet är av detta slag.

Förvaring. Paragrafen är tillämplig också på tjänster som avser förvaring av lösa saker. I praktiken torde den endast sällan få betydelse vid sådana tjänster. Det kan dock tänkas att det beträffande någon typ av föremål har meddelats föreskrifter med krav på föremålet från säkerhetssynpunkt som innebär eller medför att detta ej får förvaras under vissa förhållanden. eftersom det då kan utveckla farliga egenskaper.

SAT/dighet att avråda

6.5 Om en tjänst med hänsyn till priset, värdet av föremålet för tjänsten eller andra särskilda omständigheter inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten, skall näringsidkaren avråda honom från att låta utföra tjäns- ten. Om det först sedan tjänsten har börjat utföras visar sig att den inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten eller att priset för tjänsten kan bli betydligt högre än konsumenten hade kunnat räkna med. skall närings- idkaren underrätta konsumenten om förhållandet och begära hans anvis- ningar. Kan konsumenten inte anträffas inom rimlig tid. skall näringsidkaren avbryta påbörjat arbete. Detta gäller dock ej. om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten ändå önskar få tjänsten utförd.

("Jfr 2 kap. 6ä i utredningens förslag)

Paragrafen fastslår näringsidkarens skyldighet att avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst som inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten. Den innebär vidare att näringsidkaren är skyldig att under-

6 äKth

Prop. 1984/85: 110 167

rätta konsumenten och begära dennes anvisningar. om det först under utförandet av en tjänst framkommer omständigheter som ger anledning att ifrågasätta konsumentens intresse av att få tjänsten utförd i enlighet med vad som har avtalats. Bestämmelserna utgör en precisering av näringsid- karens omsorgsplikt i de nämnda hänseendena (jfr 4å första stycket"). Syftet är att förhindra att konsumenten omedvetet drar på sig onyttiga kostnader för en tjänst eller drabbas av oväntat höga kostnader. Frågan har beröns i avsnitt 2.3.2 i den allmänna motiveringen.

De situationer som avses med paragrafen är sådana att reglerna om fel hos tjänsten —— eller reglerna om dröjsmål — i princip inte är tillämpliga om näringsidkaren åsidosätter sina skyldigheter enligt paragrafen. Denna har i stället främst betydelse i samspel med reglerna om konsumentens avbe- ställningsrätt (42—44 5.5"). Detta återspeglas i den rättsföljd som har knutits till ett åsidosättande av bestämmelserna i paragrafen och som framgår av 7 s.

Första stycket

När en konsument vänder sig till en näringsidkare för att få ett arbete utfört. exempelvis en reparation av ett föremål. kan det vara svårt för konsumenten att bedöma vilka åtgärder som behöver vidtas. vad de kan komma att kosta och om en reparation åter kan göra föremålet fullt användbart för sitt ändamål under en rimlig tid. Den för konsumenten intressanta frågan i dessa fall är om tjänsten kan anses "löna sig". dvs. om konsumenten av tjänsten får en nytta som står i rimlig proportion till kostnaderna.

I sin egenskap av fackman har näringsidkaren normalt betydligt bättre förutsättningar än konsumenten att bedöma denna fråga. När en konstt- ment önskar beställa en viss tjänst torde det för den ansvarskännande näringsidkaren vara en naturlig sak att söka göra en objektiv, fackmässig bedömning av det ekonomiskt förnuftiga i att tjänsten utförs och att på grund härav ge konsumenten lämpliga råd. Ofta leder detta till att parterna diskuterar sig fram till en lämplig utformning av uppdraget till näringsid— karen och att konsumentens beställning sålunda kommer att avse en tjänst som både ”lönar sig" och i övrigt är ändamålsenlig för konsumenten.

Ibland kan det emellertid redan från början eller efter en förberedande undersökning och diskussion — för näringsidkaren som fackman framstå som klart att en viss tjänst som konsumenten har tänkt sig att få utförd inte kan anses vara till rimlig nytta för denne. Erfarenhetsmässigt brukar den ansvarskännande näringsidkaren då avråda konsumenten från att låta utfö- ra tjänsten.

Det nu sagda utgör bakgrunden till bestämmelsen i första stycket. vilken anger under vilka förhållanden en näringsidkare enligt lagen är skyldig att direkt avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst. Bestämmelsen utgör i realiteten en regel om en särskilt långtgående upplysningsplikt för

6 äktjt.

Prop. 1984/85: 110 168

näringsidkaren, innefattande en skyldighet för denne att upplysa konsu- menten om att tjänsten enligt fackmannens bedömning inte bör utföras. En upplysning om detta är naturligtvis av stort värde för konsumenten när det gäller att avgöra om han skall beställa en viss tjänst eller ej.

Enligt bestämmelsen i första stycket skall näringsidkaren avråda konsu- menten från att låta utföra en tjänst. om denna med hänsyn till någon särskild för näringsidkare iakttagbar omständighet inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten. Med nytta avses här ekonomisk nytta. vilket innebär att bestämmelsen som regel över huvud taget inte aktualise- ras när det gäller tjänster som är av ett sådant slag att det är uppenbart att konsumenten inte har ekonomiska motiv bakom beställningen. Om konsu- menten t. ex. önskar beställa dekorationsmålning på sin bil. skall närings- idkaren självfallet inte behöva avråda från detta med hänvisning till este— tiska synpunkter. Även i ett sådant fall är näringsidkaren dock skyldig att avråda. om tjänsten från objektiv synpunkt inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten. Som exempel kan nämnas att näringsidkaren fin- ner att bilen är så rostangripcn att målningen inom kortare tid troligen förstörs av fortsatta rostangrepp.

Med hänsyn till att det här är fråga om en objektiv, fackmässig bedöm- ning av en tilltänkt tjänst från ekonomisk synpunkt har som omständighe- ter av särskild betydelse i lagtexten framhållits dels priseljör tiänslen och dels värdet avföremåletför tjänsten. Ofta är det enjämförelse mellanjust dessa båda faktorer som utlöser näringsidkarens skyldighet att avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst. Ett typiskt fall då näringsid- karen kan vara skyldig att avråda är sålunda. när priset för en reparation eller ett annat underhålls- eller förbättringsarbete på ett föremål inte står i rimlig proportion till föremålets marknadsvärde. En bestämmelse av denna innebörd finns i det på bilreparationsområdet gällande standardavtalet "Regler för reparationer", vilket har tillkommit efter överläggningar mel- lan Motorbranschens riksförbund (MRF) och konsumentombudsmannen och tillämpas av MRF-anslutna motorfordonsverkstäder.

I likhet med vad som gäller enligt dessa "Regler för reparationer” bör det avgörande normalt vara föremålets marknadsvärde fört! reparationen etc. I enlighet med praxis hos allmänna reklamationsnämnden (se betän- kandet s. 216) torde vidare som en allmän riktlinje för bedömningen kunna uppställas att en reparation e.d. objektivt sett inte kan anses vara till rimlig ekonomisk nytta för konsumenten. om priset för tjänsten kan beräknas uppgå till eller överstiga hälften av föremålets antagna marknadsvärde.

I de fall då föremålet för tjänsten inte har något egentligt marknadsvärde på grund av att det saknas en reell andrahandsmarknad. bör en motsvaran- de jämförelse i stället göras med priset för ett nytt likvärdigt föremål. Enbart en sådan jämförelse kan dock självfallet inte bli avgörande för frågan om näringsidkaren skall anses skyldig att avråda från utförandet av en reparation e.d. Det kan nämligen också tänkas att den återstående

Hänvisningar till US124

65. Kth

Prop. 1984/85: 110 169

livslängden hos ett föremål enligt en fackmässig bedömning är så kort att kostnaden för en reparation av föremålet — även om den motsvarar endast en liten del av nypriset för ett likvärdigt föremål — för fackmannen fram- står som bortkastade pengar. 1 ett sådant fall är näringsidkaren enligt förevarande bestämmelse naturligtvis skyldig att avråda konsumenten från att låta utföra tjänsten.

Skyldigheten att avråda med hänsyn till priset för en tjänst gäller endast när det av näringsidkaren tillämpade priset är så högt att tjänsten framstår som ekonomiskt onyttig. En näringsidkare är däremot självfallet inte skyl- dig att avråda konsumenten från att låta näringsidkaren utföra en tjänst enbart därför att näringsidkaren vet att samma tjänst kan fås billigare på annat håll. Den rättsfråga som här kan uppkomma gäller i stället skälighe- ten av det pris som den ifrågavarande näringsidkaren fordrar (se special- motiveringen till 36 .5).

Enligt vad utredningen har framhållit (se betänkandet s. 216) har det på många områden utvecklats en fackmässig standard som kan tjäna till vägledning vid tillämpningen av bestämmelsen om näringsidkarens avråd- ningsskyldighet (t.ex. den nyss nämnda regeln i MRFzs standardavtal "Regler för reparationer"). Om en sådan fackmässig standard tillgodoser kravet på att en konsument skall avrådas från att låta utföra tjänster som objektivt sett inte är till rimlig nytta för honom. bör näringsidkaren normalt kunna hålla sig till värdekriterier e.d. som framgår av en sådan standard.

Avrådningsskyldigheten enligt förevarande paragraf kan ibland aktuali- seras även av andra (mtsrändigheter än sådana som avser priset för tjäns- ten eller värdet av föremålet för tjänsten. Som exempel kan nämnas att näringsidkaren genom konsumentens uttalanden e.d. får klart för sig att konsumenten tror att ett visst arbete behöver utföras på ett föremål för att detta skall kunna användas för ett särskilt ändamål, medan näringsidkaren vet att detta inte är nödvändigt och att arbetet därför är onödigt. Ett annat exempel är att näringsidkaren vet att en tilltänkt åtgärd med avseende på ett föremål medför att detta kommer att förslitas mycket snabbare än som annars skulle vara fallet.

Om en tjänst utifrån en objektiv. fackmässig bedömning inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten skall näringsidkaren avråda. även om han har anledning att anta att konsumenten ändå kommer att vilja ha tjänsten utförd t. ex. därför att det är fråga om en reparation av ett föremål som har affektionsvärde för konsumenten. Här bör erinras om vad som förut har sagts om att avrådningsskyldigheten reellt sett innebär en särskilt långtgående upplysningsplikt för näringsidkaren. Självfallet innebär den däremot inte något förbud för näringsidkaren att efter ett avrådande ta på sig att utföra en tjänst som konsumenten likväl vill ha utförd.

Som regel torde man dock få räkna med att en konsument avstår från att beställa en tjänst som han har avråtts från att utföra eller att näringsidkaren efter att ha avrått inte vill ta på sig uppdraget. Bl.a. med hänsyn till detta

() äKth

Prop. 1984/85: 110 170

finns det inte anledning att ställa upp något krav på skriftlig form e.d. för ett avrådande. En annan sak är att det från bevissynpunkt kan vara tillrådligt att en näringsidkare. som på konsumentens begäran åtar sig att utföra en tjänst som han har avrått ifrån. t.ex. skaffar sig konsumentens skriftliga bekräftelse på att avrådande har skett.

Ett eventuellt avrådande skall ske så snart näringsidkaren haft möjlighet att skaffa sig ett tillräckligt underlag för att bedöma om en ifrågasatt tjänst kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten. Detta innebär att närings- idkaren i vissa fall bör anses skyldig att avråda från en tjänst redan i samband med t.ex. ett telefonsamtal vid vilket konsumenten önskar be- ställa tjänsten. Detta kan få betydelse för näringsidkarens rätt att kräva konsumenten på betalning för exempelvis en resa till konsumentens bo- stad. Frågan berörs ytterligare i specialmotiveringen till 7 5.

Andra stycket

I flertalet fall torde näringsidkaren redan i samband med att konsumen- ten vänder sig till näringsidkaren för att få en tjänst utförd kunna konstate- ra, om det föreligger skäl för att avråda konsumenten från att låta utföra tjänsten. Det kan dock inträffa att det först senare när tjänsten har beställts och näringsidkaren har börjat utföra den —- visar sig att förhållan- dena är sådana att tjänsten inte kan anses vara till rimlig nytta för konsu- menten.

Enligt andra stycket är näringsidkaren i ett sådant fall skyldig att snarast underrätta konsumenten om det nämnda förhållande! och begära konsu- mentens ant-visningar. Bestämmelsen har samma funktion som den avråd- ningsskyldighet som gäller enligt första stycket när arbetet ännu inte har påbörjats. De faktiska förhållandena kan emellertid vara helt andra och tala för att tjänsten trots allt bör fullföljas. Som exempel kan nämnas att näringsidkaren redan har utfört kostnadskrävande moment av tjänsten vilka är till nytta endast om tjänsten fullföljs. Om konsumenten inte önskar få tjänsten utförd i enlighet med vad som ursprungligen har avtalats, kan han utnyttja sin rätt att helt eller delvis avbeställa tjänsten (se 42—44 55).

En situation som ligger nära den hittills berörda — och som ibland kan sammanfalla med denna — är att det när tjänsten utförs visar sig att priset för denna kan bli betydligt högre än konsumenten kunde ha räknat med. Ofta torde detta bero på att det visar sig att beskaffenheten av föremålet för tjänsten är en annan än näringsidkaren kunnat förutse och att det därför krävs en betydligt mer omfattande insats för att nå det resultat som åsyftas med tjänsten. Även i den nu nämnda situationen skall näringsidkaren enligt andra stycket underrätta konsumenten om förhållandet och begära dennes anvisningar. Detta gäller även om tjänsten enligt näringsidkarens bedöm- ning trots prishöjningen blir till rimlig nytta för konsumenten. En tillämp- ning av denna regel kan aktualiseras inte bara vid arbeten på löpande räkning. Också när näringsidkaren har lämnat en ungefärlig prisuppgift (se

6 äKth

Prop. 1984/85: 110 171

3645 andra stycket) kan priset bli högre än vad som följer därav. Detsamma gäller om ett totalpris för tjänsten har avtalats men näringsidkaren enligt 38% har rätt till pristillägg därför att tjänsten fördyras pågrund av oförutse- bara omständigheter på konsumentens sida.

Motivet bakom den nu berörda regeln är naturligtvis att priset normalt har stor betydelse för konsumenten. Priset är därför en väsentlig faktor för konsumentens bedömning av om han skall låta fullfölja en tjänst — eventu- ellt med en omdisponering av sina ekonomiska resurser eller avbeställa tjänsten.

Om konsumenten trots den befarade prisökningen önskar få tjänsten fullföljd. är näringsidkaren i allmänhet skyldig att efterkomma detta. Upp— dragets avslutande kan då bli försenat i förhållandet till vad som ursprung— ligen förutsatts. Bestämmelserna om dröjsmål på näringsidkarens sida blir dock knappast tillämpliga, eftersom förseningen i hithörande fall vanligen beror på en omständighet på konsumentens sida (se 24 öl.

Det pris som konsumenten "kunde ha räknat med" är — när det inte föreligger ett avtalat totalpris eller en ungefärlig prisuppgift det pris som man normalt får räkna med för tjänster av ifrågavarande slag. Har uppdra- get bestämts på det sättet att näringsidkaren skall åstadkomma ett visst resultat. t.ex. att en apparat åter skall fungera för sitt ändamål. skall näringsidkaren underrätta konsumenten och begära dennes anvisningar om det visar sig att detta i det enskilda fallet kan komma att kräva betydligt dyrare åtgärder än vad som är vanligt.

Det har inte ansetts lämpligt att i lagtexten ange någon bestämd gräns för inträdet av näringsidkarens underrättelseplikt i det nu berörda fallet. Det fordras emellertid att det sannolika slutliga priset är "betydligt" högre än det pris som konsumenten kunde ha räknat med. Som en riktpunkt bör kunna tjäna den 15-proeentsgräns som enligt 36é andra stycket gäller vid ungefärliga prisuppgifter. Om det pris som konsumenten kunde ha räknat med är tämligen högt. bör näringsidkaren emellertid anses skyldig att underrätta konsumenten även vid en befarad höjning som är procentuellt lägre. Har näringsidkaren i ett sådant fall lämnat en ungefärlig prisuppgift. bör alltså inte den gräns som anges i %& andra stycket anses avgörande för frågan om näringsidkarens skyldighet att enligt förevarande bestämmelse underrätta konsumenten om en trolig höjning av det pris som har angetts såsom det ungefärliga. På motsvarande sätt har det inte heller avgörande betydelse att parterna eventuellt har direkt fastslagit ett högsta pris för en tjänst. om näringsidkaren insett eller bort inse att konsumenten likväl räknat med ett lägre pris som det mest sannolika.

Det torde vara lämpligt att konsumentverket genom överläggningar med olika branschorganisationer söker åstadkomma mer preciserade regler i standardavtal e.d. för näringsidkarens underrättelseplikt enligt den nu berörda bestämmelsen.

6 åKtjl.

Prop. 1984/85: 110 172

Det bör påpekas att bestämmelserna om tilläggsarbete (se 851) innebär att näringsidkaren är skyldig att ta kontakt med konsumenten och begära dennes anvisningar även i fall som inte aktualiserar näringsidkarens under- rättelseplikt enligt förevarande bestämmelse.

Bestämmelserna i andra stycket är — liksom bestämmelserna i första stycket - tvingande till konsumentens förmän på det sätt som anges i 3 &. Konsumenten är alltså inte bunden av ett avtalsvillkor som innebär att han på förhand har förklarat sig avstå från den förmån som det innebär för honom att få en sådan underrättelse med begäran om anvisningar som avses här. Däremot kan givetvis själva uppdraget bestämmas på sådant sätt att en underri'tttelseskyldighet enligt andra stycket inte aktualiseras.

Tredje stycket

1 de situationer som avses i andra stycket skall näringsidkaren söka kontakt med konsumenten så snart det visar sig föreligga sådana förhållan- den som avses i den bestämmelsen. Normalt torde det inte vålla några problem för näringsidkaren att tämligen omgående anträffa konsumenten eller någon som företräder honom. Någon gång kan det emellertid inträffa att det inte går att få tag på konsumenten inom rimlig tid. Näringsidkaren får då besluta om arbetet skall fullföljas eller ej.

De fall som avses med andra stycket är av den arten att de typiskt sett ger anledning att betvivla konsumentens intresse av att tjänsten fullföljs. I enlighet med utredningens av remissinstanserna godtagna förslag har där— för i tredje stycket som huvudregel ställts upp att näringsidkaren i den angivna situationen skall avbryta det påbörjade arbetet i avvaktan på att han kan få kontakt med konsumenten.

Näringsidkaren skall dock inte avbryta arbetet, om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten ändå önskar få tjänsten utförd. Ett sådant särskilt skäl kan vara t.ex. att en näringsidkare som fått in en bil för reparation känner till att konsumenten har omedelbart behov av bilen för en förestående semesterresa. Ett särskilt skäl för att anta att konsumenten trots allt önskar få tjänsten utförd kan vidare vara att näringsidkaren, när ett sådant förhållande som avses i andra stycket uppdagas. redan har utfört kostnadskrävande moment av tjänsten som är till nytta endast om denna fullföljs. Vid bedömningen måste givetvis tyngden av de omständigheter som enligt andra stycket har föranlett att näringsidkaren är underrättelse- skyldig vägas mot tyngden av de särskilda skäl som talar för att konsumen- ten trots allt kan antas vilja få tjänsten utförd. Det är inte någon tvekan om att man här måste ge näringsidkaren ett utrymme för ursäktliga misstag när det gäller att i konsumentens ställe besluta om arbetet bör avbrytas eller fullföljas.

Om näringsidkaren enligt förevarande bestämmelse är skyldig att avbry- ta ett påbörjat arbete, kan detta medföra extra kostnader för näringsid- karen. Dessa är konsumenten som regel skyldig att ersätta enligt 385. En

6 åKtjl.

Prop. 1984/85:110 173

försening med uppdragets avslutande som beror på att näringsidkaren varit skyldig att avbryta arbetet kan i allmänhet inte heller medföra att närings- idkaren skall anses ha gjort sig skyldig till dröjsmål (se 24.5).

Med den utformning som har getts åt tredje stycket är det klart att näringsidkaren och konsumenten på förhand kan träffa bindande avtal om hur näringsidkaren skall förfara för den händelse det framkommer sådana oförutsedda förhållanden som avses i andra stycket och konsumenten inte kan anträffas inom rimlig tid. Det torde visserligen höra till ovanligheterna att parterna i sitt avtal tar in villkor som uttryckligen tar sikte på detta. Av det sagda får emellertid anses följa att iden situation som avses i tredje stycket — den omständigheten att parterna har kommit överens om ett högsta pris eller att konsumenten endast har fått en ungefärlig prisuppgift ofta bör kunna anses utgöra ett särskilt skäl för antagande att konsumenten önskar få tjänsten utförd sålänge priset håller sig inom den angivna ramen (jfr 36.5 andra stycket). En förutsättning för detta är dock självfallet att det inte är fråga om en situation där det har visat sig att tjänsten inte är till rimlig nytta för konsumenten ens om priset skulle stanna på den nivå som konsumenten kttnde ha räknat med.

Förvaring. Bestämmelserna i 6.5 är i princip tillämpliga även på tjänster som går ut på förvaring av lösa saker. Vid förvaring torde förhållandena i praktiken endast mera undantagsvis vara sådana att näringsidkaren kan anses skyldig att avråda konsumenten från att låta förvara ett föremål på grund av att förvaringen inte skulle vara till rimlig nytta för konsumenten. Det kan dock tänkas att konsumenten vill till förvaring för en längre tid lämna in ett föremål som enligt fackmässig bedömning är i ett så dåligt skick att avgiften för förvaringen framstår som bortkastade pengar.

Även vid förvaring kan det inträffa att det först sedan förvaringen har påbörjats visar sig att priset för denna kan bli betydligt högre än konsu- menten kunde ha räknat med. Det kan t. ex. framkomma att föremålet för förvaringen på grund av någon oförutsebar omständighet kräver en betyd- ligt mera kostsam värd än vad som är normalt. lctt sådant fall är näringsid- karen enligt 6.5 andra stycket skyldig att underrätta konsumenten om förhållandet och begära hans anvisningar. Det ligger däremot i sakens natur att bestämmelserna i 6 .5 tredje stycket knappast har aktualitet vid förvaring. Vid förvaring måste det praktiskt taget alltid anses föreligga särskilda skäl för antagande att konsumenten önskar att förvaringen skall fortsätta intill dess att näringsidkaren har kunnat få kontakt med konsu- menten och fått dennes anvisningar. Bestämmelserna bör dock leda till att

näringsidkaren. om det är möjligt utan att skada konsumentens intressen. måste anses skyldig att tills vidare avvakta med att vidta särskilt kost- nadskrävande åtgärder.

6 &Kth

Prop. 1984/85:110 174

7.5 Har näringsidkaren åsidosatt vad som åligger honom enligt 6.5 och finns det starka skäl att anta att konsumenten annars hade avstått från att beställa tjänsten eller hade avbeställt denna, har näringsidkaren inte större rätt till ersättning än han då skulle ha haft. För kostnader som inte ersätts enligt första stycket har näringsidkaren dock rätt till ersättning i den mån konsumenten annars skulle gynnas på ett öskäligt sätt.

tJfr 2 kap. 12.5 andra och tredje styckena i utredningens förslag)

[ denna paragraf regleras rättsföljderna av att en näringsidkare har åsidosatt sina skyldigheter enligt 6 .5 att avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst eller att underrätta konsumenten om att en påbörjad tjänst inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten eller kan bli betydligt dyrare för konsumenten än denne kunde ha räknat med. Principen är att konsumenten i ett sådant fall normalt inte skall behöva utge större ersätt- ning till näringsidkaren än som måste antas ha blivit fallet. om näringsid- karen hade uppfyllt sin skyldighet att avråda eller underrätta konsttmen- ten.

De särskilda rättsföljder som anges i paragrafen aktualiserar naturligtvis frågan om gränsdragningen mellan fall som bör bedömas som ett åsidosät- tande av näringsidkarens avrådningsskyldighet och fall som bör bedömas enligt reglerna om fel hos tjänsten. [ pn'ncip bör förevarande paragraf tillämpas i sådana fall där en åtgärd avseende ett föremål enligt en fack- mässig och objektiv bedömning inte kan anses vara till n'mlig nytta för konsumenten hur väl åtgärden än utförs och vilket material som än an- vänds. Däremot bör reglerna om fel hos tjänsten tillämpas i sådana fall där en åtgärd avseende ett föremål typiskt sett är till rimlig nytta för konsu- menten men där resultatet i det enskilda fallet är behäftat med brister till följd av det sätt på vilket åtgärden har utförts eller det material som har kommit till användning. ] de fall som skall bedömas enligt felreglerna är det sålunda i princip fråga om brister som kan avhjälpas genom en ny insats av näringsidkaren inom ramen för vad uppdraget har gått ut på. eftersom de är hänförliga till sättet för tjänstens utförande eller till materialet. Härtill kommer vissa kategorier där gränsfall skulle kunna uppkomma men som enligt uttryckliga bestämmelser skall bedömas enligt reglerna om fel. näm— ligen fall där tjänsten har utförts i strid mot offentligrättsliga säkerhetsföre- skn'fter e.d. eller där tjänsten till sin typ är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål (se 5 5").

Det bör vidare nämnas att 6 och 755 inte är tillämpliga i sådana fall där en näringsidkare tar på sig att utföra en tjänst trots att han inser att konsumenten av något skäl måste ha tjänsten utförd till en viss dag och att detta inte kommer att kunna tillgodoses av näringsidkaren. ] ett sådant fall är det i stället reglerna om dröjsmål på näringsidkarens sida som skall tillämpas.

7 & Ktjl.

Prop. 1984/85:110 175

Första stycket

Åsidosätter näringsidkaren sin skyldighet att avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst eller att i fall som avses i 6.5 andra stycket begära konsumentens anvisningar. bör konsumenten i princip försättas i samma situation som om näringsidkaren hade uppfyllt sina åligganden. Ett anta- gande får alltså göras mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet om hur konsumenten i så fall skulle ha handlat. Finns det vid en sådan bedömning starka skäl att anta att konsumenten skulle ha avstått från att beställa tjänsten eller. i fall som avses i öä andra stycket. skulle ha avbeställt tjänsten, är näringsidkaren enligt förevarande bestämmelse inte berättigad till ersättning i vidare mån än som då skulle ha gällt.

Om näringsidkaren borde ha avrått från tjänsten redan innan avtalet kom till stånd är konsumenten över huvud taget inte skyldig att betala för tjänsten. såvida ej annat följer av paragrafens andra stycke. Däremot kan konsumenten även i ett sådant fall vara skyldig att betala näringsidkaren för bl.a. en förberedande undersökning av det aktuella föremålet (se 37 å). Om näringsidkaren redan genom ett telefonsamtal med konsumenten hade fått eller bort skaffa sig sådana upplysningar om det aktuella föremålet som varit tillräckliga för att konstatera att en tilltänkt reparation e.d. inte kunde anses vara till rimlig nytta för konsumenten. är denne emellertid inte heller skyldig att betala näringsidkaren för exempelvis ett besök i konsumentens bostad. Det kan t.ex. vara fråga om en reparation av en hushållsmaskin e.d.. beträffande vilken näringsidkaren redan på grundval av upplysningar om maskinens ålder m.m. bort kunna konstatera att en reparation inte skulle "löna sig”.

1 fall som avses i 6ä andra stycket är konsumenten. om näringsidkaren har åsidosatt sin skyldighet att underrätta konsumenten och begära dennes anvisningar samt det finns starka skäl att anta att konsumenten annars skulle ha avbeställt tjänsten. enligt första stycket i förevarande paragraf inte skyldig att betala mer för tjänsten än som skulle ha gällt vid en sådan avbeställning. Utgångspunkten är här att näringsidkarens skyldighet att begära konsumentens anvisningar inträder så snart näringsidkaren bör inse att tjänsten inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten eller att priset för tjänsten kan bli betydligt högre än konsumenten kunde ha räknat med. Frågan om hur mycket konsumenten i nu angivet fall skall betala enligt bestämmelsen i första stycket får alltså avgöras utifrån antagandet att konsumenten vid den tidpunkten hade avbeställt tjänsten. varvid betal- ningsskyldigheten skall beräknas med tillämpning av reglerna om ersätt- ning vid avbeställning (se 42 och 43 ss).

Enligt bestämmelsen i första stycket krävs. för att konsumenten med åberopande av denna skall undgå bctalningsskyldighet eller få denna be— stämd i cnlighet med det nyss sagda. att det finns starka skäl att anta att konsumenten skulle ha avstått från att beställa tjänsten eller skulle ha avbeställt denna. om näringsidkaren hade fullgjort sin avrådnings— eller

7 äKth

Prop. 1984/85: ] 10 176

samrådsskyldighet. Ett sådant antagande torde i allmänhet kunna göras i situationer där tjänsten objektivt sett inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten. såvida inte näringsidkaren kan visa på särskilda omstän- digheter som talar för att konsumenten likväl skulle ha låtit utföra eller fullfölja tjänsten. Är situationen sådan att näringsidkaren. om en tillämp- ning av 65 tredje stycket hade aktualiserats. skulle kunna anses ha haft särskilda skäl för antagande att konsumenten trots allt velat få en påbörjad tjänst fullföljd, är förevarande paragraf naturligtvis inte tillämplig.

] sammanhanget bör nämnas att bl. a. näringslivsorganisationerna under remissbehandlingcn har ansett att en avrådningsskyldighet för näringsid- karen bör begränsas till "uppenbara" fall. Som skäl för detta har främst anförts att en bestämmelse om avrådningsskyldighet inte bör få leda till att näringsidkare frestas eller ser sig nödsakade att avråda i överdriven om- fattning. något som ytterst kan vara till nackdel för konsumenterna. För att de i förevarande paragraf angivna konsekvenserna av en underlåtenhet att avråda skall inträda torde det emellertid i praktiken krävas att det har förelegat sådana skäl för avrådande att näringsidkarens underlåtenhet att avråda knappast kan te sig som ursäktlig. Med hänsyn härtill finns det inte anledning att i lagtexten ta in någon begränsning av näringsidkarens avråd- ningsskyldighet till uppenbara fall.

Andra stycket

En tillämpning av bestämmelsen i första stycket kan någon gång leda till att konsumenten på ett oskäligt sätt gynnas på näringsidkarens bekostnad. Genom andra stycket har därför öppnats en möjlighet för näringsidkaren att i begränsad utsträckning erhålla ytterligare ersättning för sina kostna- der för tjänsten.

Kravet på att det skall vara fråga om ett oskäligt gynnandc av konsu- menten innebär för det första att det fordras att konsumenten genom tjänstens utförande eller fullföljande har tillförts ett värde. Detta kan bestå i att föremålets marknadsvärde eller dess bruksvärde för konsumenten klart har ökats, vilket naturligtvis ingalunda alltid är fallet. Ett äldre föremål. som i och för sig har en andrahandsmarknad. får ofta inte ett nämnvärt ökat marknadsvärde genom reparationer e.d. Det är inte heller säkert att dess bruksvärde för konsumenten ökas. eftersom föremålet kan vara i så dåligt skick i övrigt att man måste räkna med att det ändå snart blir oanvändbart.

Om konsumenten kan anses ha blivit tillförd ett verkligt värde ger andra stycket näringsidkaren en möjlighet att erhålla ersättning. utöver vad som följer av första stycket. i sådan utsträckning att konsumenten inte kan anses bli gynnad på ett oskäligt sätt. Vid reparationsarbeten o.d. torde detta i praktiken ofta betyda att konsumenten är skyldig att betala en ersättning som — tillsammans med vad han eventuellt skall betala enligt första stycket motsvarar den kostnad för reparationen etc. som objektivt

7 ska,-L

Prop. 1984/85: 110 177

sett skulle kunna anses ha varit till rimlig nytta för konsumenten. En förutsättning för detta är dock givetvis att konsumenten har tillförts minst ett motsvarande värde.

Det nu sagda har tagit sikte på fall där näringsidkaren redan från början har varit skyldig att avråda konsumenten från att låta utföra tjänsten eller att söka kontakt med denne och eventuellt att avbryta arbetet på grund av att tjänsten inte kunde anses vara till rimlig nytta för konsumenten. Situa- tionen är delvis en annan, om näringsidkaren enbart har åsidosatt sin skyldighet att begära konsumentens anvisningar och eventuellt att avbryta arbetet därför att det visat sig att priset för tjänsten skulle kunna bli betydligt högre än konsumenten kunde ha räknat med. Även om det måste antas att en underrättelse om prishöjningen skulle ha lett till att konsumen- ten hade avbeställt tjänsten. har konsumenten i detta fall likväl varit beredd att betala det pris för tjänsten som ursprungligen överenskommits eller som han annars kunde ha räknat med (.se specialmotiveringen till 65 andra stycket). Det måste därför ofta anses innebära ett oskäligt gynnandc av konsumenten, om han i fall av detta slag inte vore skyldig att utge ersättning till näringsidkaren åtminstone intill den prisnivån. Detta skulle han ju ha varit skyldig att göra. om näringsidkaren redan från början hade bestämt sig för att avstå från att utkräva prishöjningen.

Näringsidkaren har enligt bestämmelsen i andra stycket endast rätt till ersättning för vad som utgör hans kostnader. Härmed avses såväl hans kostnader för arbete som hans kostnader för material o.d. Näringsidkaren får däremot inte tillgodoräkna sig någon vinstmarginal på arbete eller material m.m.

Förvaring. Förevarande paragraf är tillämplig även på tjänster som avser förvaring av lösa saker (jfr. specialmotiveringen till 6å). Detta torde inte fordra några särskilda kommentarer.

Tilläggsurbete

85 Om det när tjänsten utförs framkommer behov av tilläggsarbete som på grund av sitt samband med uppdraget lämpligen bör utföras samtidigt med detta. skall näringsidkaren underrätta konsumenten och begära dennes anvrsnrngar. Kan konsumenten inte anträffas inom rimlig tid, får näringsidkaren utföra tilläggsarbetet ]. om priset för detta är obetydligt eller om det är lågt i förhållande till priset för den avtalade tjänsten. eller

2. om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten önskar få tilläggs- arbetet utfört i samband med uppdraget.

Näringsidkaren är skyldig att utföra sådant tilläggsarbete som inte kan uppskjutas utan fara för allvarlig skada för konsumenten, om konsumen- tens anvisningar inte kan inhämtas eller om konsumenten begär det.

I fråga om pristillägg för tilläggsarbete gäller 38 &.

(Jfr 2 kap. Så i utredningens förslag) 12 Riksdagen [984/85. ] saml. Nr 110

8 € Kth

Prop. 1984/85: 110 178

Vid avtal om arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. är det inte ovanligt att det under arbetets gång framkommer behov av ytterligare arbete, dvs. arbete som inte omfattas av det ursprungliga uppdraget. I denna situation aktualiseras flera praktiskt betydelsefulla frågor rörande bl.a. näringsidkarens plikt att underrätta konsumenten om behovet av sådant tilläggsarbete samt näringsidkarens rätt och skyldighet att utföra det ytterligare arbetet.

I avsaknad av lagregler och vägledande domstolspraxis har rättsläget beträffande hithörande frågor varit ganska oklart (se betänkandet s. 209— 2ll. jfr även 5. l44—l45). I viss utsträckning har de dock reglerats i standardavtal med ett omfattande tillämpningsområde. Sålunda finns i Motorbranschens riksförbunds standardavtal "Regler för reparationer" — vilket har tillkommit efter överläggningar med konsumentombudsmannen — relativt utförliga bestämmelser om tilläggsarbete vid avtal om fordonsre- parationer.

På grund av de nu berörda frågornas vikt för såväl näringsidkare som konsumenter har det ansetts angeläget att konsumenttjänstlagensåsom utredningen med instämmande av remissinstanserna har förordat — inne- håller vissa generellt giltiga bestämmelser rörande tilläggsarbete. Dessa återfinns i förevarande paragraf. Den kompletteras av en bestämmelse i 38.5 om näringsidkarens rätt till pristillägg för utfört tilläggsarbete.

Som kommer att beröras ytterligare i det följande ligger det i sakens natur att tillämpligheten av bestämmelserna i förevarande paragrafi prin- cip blir beroende av vad parterna har avtalat i fråga om omfattningen och innebörden av det uppdrag som har lämnats åt näringsidkaren.

Första stycket

För att bestämmelserna i paragrafen över huvud taget skall bli aktuella krävs att det när en tjänst utförs framkommer behov av ett arbete som i förhållande till det uppdrag som har lämnats åt näringsidkaren utgör ett tilläggsarbete, dvs. ett arbete som inte kan anses vara omfattat av uppdra- get.

Vad som omfattas av uppdraget bestäms av avtalet mellan parterna. Uppdraget kan gå ut på att näringsidkaren skall vidta endast vissa specifi- cerade åtgärder. I så fall är i princip varje arbete vid sidan av dessa att betrakta som ett tilläggsarbete.

Uppdraget kan emellertid också gå ut på att näringsidkaren — utan att alla enskilda åtgärder har specificerats — skall åstadkomma ett visst resul- tat. Detta kan vara att få en apparat e.d. att åter fungera för sitt ändamål, att sätta en bil i sådant skick att den kan beräknas bli godkänd vid kontrollbesiktning. att konsumenten skall få en heltäckande matta eller ett parkettgolv i ett rum eller få sitt hus belagt med fasadputs etc. Har uppdraget bestämts på detta sätt, får man utgå från att i princip alla åtgärder som krävs för att näringsidkaren skall kunna åstadkomma ett

s skijL

Prop. l984/85:110 179

felfritt resultat omfattas av uppdraget och alltså inte aktualiserar en tillämpning av förevarande paragraf. En annan sak är att näringsidkaren i ett sådant fall kan bli skyldig att enligt os" andra stycket begära konsumen- tens anvisningar, om det visar sig att det krävs mer omfattande åtgärder än som kunnat förutses för att nå det ifrågavarande resultatet och att priset därför kan bli betydligt högre än konsumenten kunde ha räknat med.

Mellan de båda nu berörda ytterlighetsfallen ligger naturligtvis en rad olika sätt att bestämma uppdragets omfattning som får betydelse för frågan om ett visst arbete över huvud taget är att betrakta som ett tilläggsarbete eller ej. En icke opraktisk situation är att konsumenten beställer vissa angivna åtgärder med ett föremål men samtidigt förklarar att han också önskar att näringsidkaren utför andra arbeten på föremålet vilka näringsid- karen finner nödvändiga eller lämpliga. eventuellt inom en viss prisram. Dessa arbeten omfattas då av uppdraget och utgör alltså inte sådant till- läggsarbete som avses med förevarande paragraf. Även i detta fall kan emellertid samrådsskyldigheten enligt 6ä andra stycket aktualiseras. ] sammanhanget bör nämnas att också ett uppdrag som avser endast vissa specificerade åtgärder i regel torde vara att uppfatta såsom förenat med såväl en skyldighet som en rättighet för näringsidkaren att vid behov utföra även andra, rent bagatellartade åtgärder med naturlig anknytning till de beställda (jfr betänkandet s. 209—210).

I uttrycket "tilläggsarbete" ligger att det skall vara fråga om ett arbete som skulle ha kunnat omfattas av uppdraget till näringsidkaren. Paragrafen tar alltså inte sikte på arbeten som ligger utanför näringsidkarens yrkesom- råde. Frågan i vad mån näringsidkaren kan anses skyldig att underrätta konsumenten om att det har framkommit behov av ett sådant arbete får bedömas enligt den allmänna regeln om näringsidkarens omsorgsplikt ("se 4 5).

Utgångspunkten för en lagreglering rörande tilläggsarbete måste vara att det i första hand skall ankomma på konsumenten att själv avgöra. om han vill utvidga ett uppdrag som han har gett åt näringsidkaren. Tidigare har fastslagits att det i näringsidkarens allmänna omsorgsplikt ingår att vid behov om möjligt samråda med konsumenten om olika frågor som har anknytning till uppdraget. Att det har visat sig föreligga behov av tilläggs- arbete är en viktig anledning till sådant samråd. vare sig näringsidkaren är beredd att utföra tilläggsarbetet eller ej. I det senare fallet kan konsumen- ten. särskilt om behovet av tilläggsarbete framkommer på ett tidigt stadi- um. vilja avbeställa tjänsten för att lämna ett mer omfattande uppdrag till en annan näringsidkare. Som en grundläggande regel gäller därför enligt första stycket att näringsidkaren. om det när en tjänst utförs framkommer behov av tilläggsarbete, är skyldig att underrätta konsumenten och begära dennes anvisningar. I det stora flertalet fall torde frågor om tilläggsarbeten därmed bli fullständigt lösta.

8 sKth

Prop. 1984/85: 110 180

Det är givet att en skyldighet för näringsidkaren att under utförandet av en tjänst ta kontakt med konsumenten om ett tilläggsarbete — även i fall då näringsidkaren inte är beredd att utföra detta inte bör gälla beträffande varje sådant arbete ens om det hör till näringsidkarens yrkesområde. Detta skulle leda till att reglerna blev opraktiska och betungande för både nä— ringsidkare och konsument. Näringsidkarens kontaktskyldighet bör vara begränsad till fall där en underrättelse till konsumenten om behov av ytterligare arbete med fog kan sägas ligga inom ramen för den skyldighet att med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen som följer av just det uppdrag vilket har lämnats till näringsidkaren.

En första. för det praktiska livet tämligen naturlig begränsning ligger här i att det enligt första stycket skall vara fråga om ett sådant behov av åtgärder som framkommer när tjänsten utförs. Därmed avses givetvis inte att det skall vara fråga om ett åtgärdsbehov som kan upptäckas först om tjänsten utförs. Däremot ger beskrivningen en anvisning om att näringsid- karen inte skall behöva underrätta konsumenten om ett åtgärdsbehov som även för konsumenten måste ha stått klart när tjänsten beställdes och beträffande vilket konsumenten därför. genom att utesluta detta från upp- draget. måste anses ha intagit ståndpunkten att åtgärderna inte skall ut- föras i sammanhanget. Här får dock självfallet göras en reservation för det fall att det när den beställda tjänsten utförs visar sig att just utförandet av denna. till skillnad från vad man kunnat räkna med, verkligen aktualiserar ett behov av att utföra även de ifrågavarande åtgärderna.

Som förutsättning för att näringsidkaren skall vara skyldig att aktualise- ra spörsmålet om ett tilläggsarbete med konsumenten gäller vidare enligt förevarande bestämmelse att det skall vara fråga om ett arbete som på grund av sitt samband med uppdraget lämpligen bör utföras samtidigt med detta.

Kravet på att det skall vara fråga om ett arbete som har samband med uppdraget tjänar huvudsakligen till att från bestämmelsens tillämpnings- område föra bort olika tänkbara behov av åtgärder med ett föremål, vilka helt klart inte har med det avtalade uppdraget att göra och som det därför inte rimligen kan anses ingå i näringsidkarens omsorgsplikt att underrätta konsumenten om när uppdraget utförs. En bilreparatör som har fått i uppdrag att reparera bromsarna på en bil bör normalt inte vara skyldig att underrätta konsumenten om att bilens motor behöver en genomgång. En målare som har fått i uppdrag att tapetsera ett rum bör inte vara skyldig att underrätta konsumenten om att lägenhetens fönsterbågar behöver målas.

För att näringsidkaren skall vara skyldig att underrätta konsumenten om behovet av ytterligare arbete krävs vidare att detta arbete är sådant att det på grund av sitt samband med uppdraget lämpligen bör utföras samtidigt med uppdraget.

Utredningens lagförslag innehöll endast att det ytterligare arbetet skulle vara "lämpligt att utföra i samband med uppdraget". Denna formulering

8 åKth.

Prop. 1984/85:110 181

har vid remissbehandlingcn kritiserats för att vara alltför litet upplysande och kunna leda till att bestämmelserna om tilläggsarbete i praxis fick en alltför vidsträckt tillämpning. Grunden för detta skulle då närmast vara att det kan finnas åtskilliga åtgärder avseende ett föremål. t. ex. en bil, beträf- fande vilka man skulle kunna säga att det är "lämpligt" att de utförs i samband med att föremålet ändå har lämnats in på en verkstad e.d. för annat arbete. Med anledning av bl.a. dessa synpunkter innehåller föreva- rande bestämmelse alltsä den ytterligare preciseringen att det skall vara just på grund av sitt samband med det lämnade uppdraget som det ytterli- gare arbetet lämpligen bör utföras samtidigt med detta. Denna beskrivning synes på ett tydligare sätt ge uttryck för vad utredningen torde ha åsyftat (se betänkandet s. 211).

Frågan huruvida ett ytterligare arbete på grund av sitt samband med det redan lämnade uppdraget lämpligen bör utföras samtidigt med detta får naturligtvis bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. De i praktiken vanligaste situationerna då näringsidkaren enligt första stycket är skyldig att underrätta konsumenten om behovet av ett tilläggsarbete torde vara dels när väsentliga moment i näringsidkarens prestation — t. ex. demonteringen av ett föremål är gemensamma för de båda arbetena så att konsumenten gör en kostnadsbesparing om de utförs samtidigt. dels när resultatet av det ursprungliga uppdraget — även om detta resultat i och för sig är felfritt — måste anses bli till betydligt mindre nytta för konsumenten om inte också det ytterligare arbetet utförs. Det bör påpekas att näringsidkaren i den senare situationen. om tilläggsarbetet av någon anledning inte kommer till utförande. någon gång kan bli skyldig enligt 65 att avråda konsumenten från att under sådana förhållanden låta utföra den tjänst som det ursprungliga uppdraget avser.

Som tidigare har understrukits reglerar bestämmelsen i första stycket endast frågan om i vilka fall en näringsidkare är skyldig att redan i samband med utförandet av en tjänst underrätta konsumenten om behovet av ett arbete som inte omfattas av uppdraget. Självfallet står det näringsidkaren fritt att under utförandet av en tjänst underrätta konsumenten om att det finns behov av åtgärder som exempelvis inte har samband med uppdraget och att tillfråga konsumenten om denne vill ha dessa åtgärder utförda samtidigt. ] enlighet med det nyss sagda tas genom första stycket inte heller ställning till frågan huruvida en näringsidkare på grund av sin all- männa omsorgsplikt kan anses vara skyldig så att han kan drabbas av skadeståndsansvar vid underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet —— att under utförandet av uppdraget eller i samband med avslutandet av detta göra konsumenten uppmärksam på ett åtgärdsbehov som näringsidkaren lagt märke till men som inte haft med uppdraget att göra.

De rättsliga konsekvenserna av att näringsidkaren åsidosätter sin skyl- dighet enligt första stycket att begära konsumentens anvisningar rörande ett tilläggsarbete blir i princip följande Lifr betänkandet s. 432).

8 &Kth

Prop. 1984/85:110 182

Om näringsidkaren har utfört tilläggsarbetet utan att ha sökt kontakta konsumenten. har han inte rätt till ersättning för tilläggsarbetet tifr 38.5). Som berörs närmare i specialmotiveringen till tredje stycket i förevarande paragraf är näringsidkaren dock i vissa situationer av nödkaraktår skyldig att utföra ett tilläggsarbete även om han inte kan få kontakt med konsu- menten.

Om näringsidkaren inte begär konsumentens anvisningar och inte heller utför tilläggsarbetet. blir näringsidkaren i de fall som avses i tredje stycket i regel ansvarig enligt reglerna om fel hos tjänsten (jfr 9å andra stycket). 1 andra fall än när det föreligger en sådan nödsituation som avses i tredje stycket drabbas han däremot i princip av ansvar för en sådan underlåten- het endast om konsumenten kan visa att han har lidit ekonomisk skada på grund av denna underlåtenhet (jfr 32? andra stycket).

Andra stycket

Om det när tjänsten utförs framkommer behov av sådant tilläggsarbete som avses i första stycket. torde näringsidkaren normalt kunna få kontakt med konsumenten tttan att det föranleder en oacceptabel tidsutdräkt. Hur näringsidkaren skall handla under tiden till dess att han har nått kontakt med konsumenten eller själv måste fatta ett beslut i frågan om han skall utföra ett tilläggsarbete eller ej. får bero på omständigheterna i det enskilda fallet.

Får näringsidkaren kontakt med konsumenten, kan situationen utveck- las olika beroende på vilken ståndpunkt konsumenten intar i frågan om utförandet av tilläggsarbetet. Beslutar konsumenten efter sitt samråd med näringsidkaren att tilläggsarbetet inte skall utföras är saken klar. Närings- idkaren har då ingen rätt att gå utöver uppdraget. Som tidigare har nämnts kan dock näringsidkarens avrädningsskyldighet i detta fall någon gång aktualiseras, nämligen om näringsidkaren finner att den beställda tjänsten inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten utan att tilläggsarbetet utförs.

Om konsumenten i stället begär att näringsidkaren skall utföra tilläggsar- betet. torde parterna i regel också bli överens om detta. Det finns inte anledning räkna med att en näringsidkare skulle vägrat att utföra ett till- läggsarbete utan att han anser sig ha ett giltigt skäl att vägra. Det har därför inte ansetts nödvändigt att i lagen ta upp en sådan mera generell bestäm- melse som utredningen föreslog om att näringsidkaren på konsumentens begäran skulle vara skyldig att utföra ett tilläggsarbete som inte hindrade näringsidkaren i hans normala verksamhet eller var till olägenhet för andra kunder.

De egentliga problemen med tilläggsarbete uppkommer i fall då närings- idkaren trots rimliga försök inte kan anträffa konsumenten utan oaccepta- bel tidsutdräkt. Eftersom det här är fråga om ett sådant tilläggsarbete som avses i första stycket. dvs. ett tilläggsarbete som pågrund av sitt samband

8 s !(th

Prop. 1984/85:110 183

med uppdraget lämpligen bör utföras samtidigt med detta, måste det ofta antas överensstämma med den genomsnittlige konsumentens önskemål att tilläggsarbetet utförs i samband med uppdraget. I regel kan han härigenom. åtminstone på längre sikt. spara pengar. Eller också kan han få ett större utbyte av den beställda tjänsten. För näringsidkaren torde det i den nu berörda situationen framstå som otillfredsställande — och som riskabelt från affärssynpunkt — att inte handla i enlighet med vad han som fackman anser vara till konsumentens bästa. Ett dåligt resursutnyttjande kan även från mer allmänna synpunkter framstå som olämpligt.

Det finns alltså flera argument som talar för att näringsidkaren, när konsumenten inte kan anträffas inom rimlig tid. bör vara berättigad att utföra sådant tilläggsarbete som avses i första stycket och få betalt för detta. Mot dessa argument måste emellertid vägas främst konsumentens intresse av att inte utan eget beslut åsamkas oförutsedda utgifter.

Det nu sagda utgör bakgrunden till bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf. Genom dessa klargörs att näringsidkaren — om han i enlighet med första stycket har sökt underrätta konsumenten om behovet av ett tilläggsarbete men inte kunnat anträffa denne inom rimlig tid eller om det redan från början står klan att konsumenten inte kan anträffas inom sådan tid — under vissa förutsättningar har rätt att utföra tilläggsarbete som avses i första stycket. Bestämmelserna kompletteras av regeln om pristillägg för tilläggsarbete i 38 5.

Enligt punkt l får näringsidkaren utföra tilläggsarbetet — dvs. sådant tilläggsarbete som avses i första stycket om priselji'ir til/('iggsarbcter är obetydligt eller om de! är lågt iförlzållande till priset för den avtalade tjänsten. Vid bedömningen av vad som i förhållande till priset för den avtalade tjänsten är ett lågt pris bör som regel den lS-procentsgräns som enligt 36% andra stycket gäller vid ungefärliga prisuppgifter kunna tjäna som en riktpunkt. Har konsumenten angett ett ""högsta pris". måste hän- syn givetvis tas till detta. Huvudregeln bör vara att det angivna "högsta priset" inte får överskridas genom en debitering för tilläggsarbete som konsumenten inte har fått ta ställning till. Detta gäller dock inte. om angivelsen av ett "högsta pris" är att uppfatta så att den avser endast de beställda arbetena och att konsumenten inte därmed har åsyftat att sätta en prisgräns som gäller även för eventuellt tilläggsarbete.

Regeln om att tilläggsarbetet får utföras när priset för detta är obetydligt tar sikte på fall där redan priset för den avtalade tjänsten är lågt. 1 ett sådant fall måste det genomsnittligt sett antas överensstämma med en konsuments intressen att näringsidkaren tttför ett sådant tilläggsarbete som avses i första stycket även om priset för detta inte är lågt i förhållande till priset för den avtalade tjänsten. Priset för ett tilläggsarbete torde i allmän- het kunna anses obetydligt. om det inte överstiger ca lOO kr.

Prisgränserna i punkt 1 tar givetvis sikte på den sammanlagda kostnaden för tilläggsarbete. Om det har framkommit behov av flera separata åtgärder

8 skm.

Prop. 1984/85: 110 184

utöver uppdraget. får bestämmelserna alltså inte tillämpas på var och en av dessa åtgärder för sig.

Enligt punkt 2 får näringsidkaren också. i den situation som avses i andra stycket, utföra tilläggsarbetet om (Ietjinnx särskilda skäl att anta att konsumenten önskarfå tilläggsarbetet utfört i samband med uppdraget. Här avses i princip inte en bedömning av den genomsnittlige konsumen- tens önskemål. utan det skall vara fråga om att näringsidkaren har särskil- da skäl att anta att just den aktuelle konsumenten i det enskilda fallet önskar få tilläggsarbetet utfört samtidigt med de beställda arbetena. Nå— ringsidkaren får då utföra tilläggsarbetet även om prisgränserna i punkt 1 överskrids. Detta innebär dock självfallet inte att det står näringsidkaren fritt att utföra hur kostnadskrävande arbeten som helst. För frågan om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten önskar få tilläggsarbetet utfört samtidigt är naturligtvis även priset för tilläggsarbetet av betydelse.

Som utredningen har framhållit (betänkandet s. 213) bör näringsidkaren enligt punkt 2 till stöd för ett krav på betalning för tilläggsarbete kunna åberopa (. ex. att det funnits fog för att uppfatta situationen så att konsu- menten med beställningen avsett att få ett föremål satt i skick för ett bestämt ändamål. såsom inför en kontrollbesiktning av en bil eller inför en nära förestående semesterresa e.d.. och att tilläggsarbetet varit nödvändigt för att tillgodose detta ändamål. Vidare bör näringsidkaren kunna åberopa att han på grund av konsumentens handlande vid tidigare kontakter dem emellan haft fog för slutsatsen att konsumenten skulle ha velat få tilläggsar- betet utfört. om han kunnat tillfrågas. Även andra situationer kan tänkas. Generellt gäller att det fall som avses med punkt 2 ligger nära det fallet att uppdraget är att uppfatta såsom omfattande även det ifrågavarande till- läggsarbetet. Enbart den omständigheten att ett tilläggsarbete avseende ett fordon kan karakteriseras som nödvändigt från trafiksäkerhetssyn- punkt bör dock inte leda till att näringsidkaren kan åberopa bestämmelsen i punkt 2 till stöd för ett krav på betalning för tilläggsarbetet.

Bestämmelserna i andra stycket är naturligtvis på det sättet dispositiva att konsumenten redan vid beställningen av en tjänst kan ange att närings- idkaren. om konsumenten inte kan anträffas utan uppskov när det har visat sig finnas behov av tilläggsarbete. får utföra tilläggsarbeten inom en vidare prisram än som följer av punkt 1. En annan sak är att det på detta område torde finnas anledning att vara försiktig när det gäller att anse konsumen- ten bunden av bestämmelser av denna innebörd i standardavtal e.d.

Tredje stycket

I enlighet med vad som tidigare har anförts har det inte ansetts nödvän- digt att i lagen föra in några mera generella bestämmelser om skyldighet för näringsidkaren att. när behov därav framkommer. utföra arbeten som inte omfattas av det ursprungliga uppdraget. För ett särskilt fall har det emel— lertid. i huvudsak i överensstämmelse med vad utredningen har förordat.

8 äKtjl,

Prop. 1984/85: 110 185

ansetts befogat att ålägga näringsidkaren en skyldighet att ställa sig till 8 åleL konsumentens förfogande för sådant arbete. Detta gäller. om det när tjänsten utförs framkommer behov av tilläggsarbete som inte kan uppskju- tas utan fara för allvarlig skada för konsumenten. En bestämmelse om detta har tagits upp i tredje stycket av förevarande paragraf.

Bestämmelsen tari första hand sikte på nödliknande situationer såsom när ett uppskov med arbetet kan medföra livsfara eller fara för brand. ras. översvämning e.d. Näringsidkaren är i en sådan situation. om konsumen- tens anvisningar inte kan inhämtas eller om han begär det, enligt bestäm- melsen skyldig att utföra det arbete som krävs för att avvärja faran. Bestämmelsen är emellertid också tillämplig i fall då det skulle leda till allvarlig ekonomisk skada för konsumenten. om tilläggsarbetet inte utförs samtidigt med uppdraget. En sådan situation föreligger exempelvis om mycket kostnadskrävande och redan utförda arbetsmoment är gemensam- ma för tilläggsarbetet och det arbete som uppdraget gäller samt dessa arbetsmoment måste utföras på nytt för det fall att tilläggsarbetet skjuts upp.

Med uttrycket att "konsumentens anvisningar inte kan inhämtas" avses givetvis inte bara det fallet att konsumenten inte kan anträffas inom rimlig tid. Det kan också vara nödvändigt att ett ingripande sker så snabbt att det över huvud taget inte finns tid att först söka kontakt med konsumenten. 1 sådana situationer gäller alltså ett undantag från skyldigheten att söka inhämta konsumentens anvisningar innan ett tilläggsarbete utförs.

Skyldigheten för näringsidkaren att utföra sådant tilläggsarbete som avses i tredje stycket inträder redan i och med att konsumenten begär det eller då hans anvisningar inte kan inhämtas. Av detta följer att näringsid- karen inte kan uppställa exempelvis förskottsbetalning som ett villkor för att utföra tilläggsarbetet.

Med anledning av vad som har anförts från något håll under remissbe- handlingen bör framhållas att bestämmelsen i tredje stycket inte avser situationer då risken för allvarlig skada rimligen kan undvikas genom att konsumenten låter bli att använda ett föremål. Näringsidkaren är sålunda i regel inte enligt bestämmelsen skyldig att utföra t. ex. sådana arbeten med en bil som av traliksäkerhetsskäl är nödvändiga. Självfallet är han däremot i ett sådant fall skyldig att upplysa konsumenten om att bilen inte bör användas innan de nödvändiga åtgärderna har vidtagits.

Det bör påpekas att även bestämmelsen i tredje stycket är begränsad till att avse arbete som har samband med det uppdrag som har lämnats till näringsidkaren (jfr första stycket). Frågan i vad mån näringsidkaren i andra fall kan vara skyldig att ingripa i t.ex. nödliknande situationer. då en fara hotar konsumentens egendom e.d.. får avgöras enligt allmänna regler. Det är dock givet att näringsidkarens på avtalet grundade plikt att med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen i en del fall måste återverka på bedömningen av hans skyldigheter i det nu berörda hänseendet.

Prop. 1984/85: 110 186

Liksom när en näringsidkare har underlåtit att utföra en del av ett arbete som det enligt avtalet med konsumenten har ålegat honom att utföra bör det. som utredningen har föreslagit. anses föreligga ett fel hos tjänsten om näringsidkaren har underlåtit att utföra ett arbete som han enligt förevaran- de bestämmelse är skyldig att utföra (se 9 s andra stycket).

Fjärde stycket

Bestämmelsen innehåller en hänvisning till 3815. vilken reglerar närings- idkarens rätt till pristillägg för tilläggsarbete som näringsidkaren har utfört i enlighet med bestämmelserna i förevarande paragraf. I fråga om den närmare innebörden och omfattningen av näringsidkarens rätt till pris- tillägg för tilläggsarbetc får hänvisas till specialmotiveringen till 38 &.

Förvaring. Paragrafen är i princip tillämplig även vid tjänster som avser förvaring av lösa saker. I praktiken torde dock såväl utrymmet för som behovet av en tillämpning av denna vara mycket begränsat vid sådana tjänster. Det torde sålunda endast sällan inträffa att det under en förvaring framkommer behov av åtgärder som just på grund av sitt samband med själva förvaringen lämpligen bör utföras medan denna pågår, utan att åtgärderna också måste anses vara omfattande av uppdraget och således över huvud taget inte utgör tilläggsarbete.

4.1.3 Fel hos tjänsten

Detta avsnitt av lagen omfattar 9—23 55 och innehåller regler om fel hos tjänsten. Dessa kompletteras av bestämmelserna i 31 och 33 åå om nä- ringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel resp. om tredje mans skadeståndsskyldighet på grund av vilseledande uppgifter o.d. vid mark- nadsföring.

Avsnittet inleds med bestämmelser om vad som avses medfel (9— 15 åå). Därefter följer en paragraf om påföljder vidfel (16.6). 1 de därpå följande paragraferna regleras frågor rörande reklamation (17 och 1855). konsu- mentens rätt att hålla inne betalningen (195). (n'ltiälpunde (205) samt prisavdrag och hävning (21 s). Avsnittet avslutas med regler om prisat-'dra- gets storlek (22 å) och om verkningar av hävning (23 å).

Vad som avses med fel

1 9ä anges att tjänsten är felaktig. om resultatet avviker från vad som följer av de grundläggande kraven på fackmässighet och omsorg m.m.. från vissa säkerhetsföreskrifter eller från vad som därutöver har avtalats om resultatet. Vidare innehåller paragrafen regler om att tjänsten är felak- tig. om den har utförts i strid mot ett förbud enligt 45 marknadsföringsla- gen eller om näringsidkaren inte har utfört ett sådant tilläggsarbete som han enligt konsumenttjänstlagen är skyldig att utföra.

1 105 regleras en sida av näringsidkarens marknadsföringsansvar genom att det slås fast att tjänsten är felaktig. om resultatet avviker från olika

8 äKth

Prop. 1984/85: 110 187

uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som har lämnats vid marknadsföring. 1 11 & regleras den sida av näringsidkarens marknadsföringsansvar som gäller underlåtenhet att lämna viktigare upplysningar rörande tjänstens beskaffenhet eller ända— målsenlighet.

125 innehåller bestämmelser om vilken tidpunkt som normalt skall vara avgörande vid bedömningen av om en tjänst är felaktig. Därmed sätts också en gräns i tiden för näringsidkarens ansvar enligt felreglerna för olyckshändelser o.d. som drabbar resultatet av tjänsten. Den avgörande tidpunkten är enligt paragrafen den då uppdraget avslutades eller. om avslutandet av uppdraget har försenats beroende på något förhållande på konsumentens sida. den tidpunkt då uppdraget annars skulle ha avslutats. Enligt 13% skall dock även en senare uppkommen försämring av resultatet anses utgöra ett fel. om försämringen beror på ett avtalsbrott på näringsid— karens sida. I 14 & regleras verkningarna av att näringsidkaren har garante- rat resultatet av en tjänst även för viss tid efter den tidpunkt som anges i 12 :$.

Med undantag för 115 passar de nu redovisade bestämmelserna inte för tjänster avseende förvaring. De tar sikte på det slutliga resultatet av en tjänst. medan bestämmelser om vad som avses med fel vid förvaring bör ta sikte på förhållandena under hela tiden då förvaringstjänsten utförs. Be- träffande förvaring har därför i 15 & tagits upp särskilda bestämmelser som, vid sidan av 11 å. anger när en tjänst avseende förvaring är felaktig. Normerna för felbedömningen är dock i princip desamma som vid tjänster avseende arbete på egendom.

95

Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4.5 har rätt att kräva. även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmedjämförlig händelse.

2. vad som sägs i 55 första stycket, eller

3. vad som därutöver får anses avtalat. Tjänsten skall också anses felaktig. om den har utförts i strid mot ett förbud som avses i 5 & andra stycket eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt Så tredje stycket.

(Jfr 3 kap. 1 s i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller de centrala reglerna om när en tjänst är felaktig. Hithörande frågor hari huvudsak behandlats i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Paragrafen ärinte tillämplig på tjänster som avser förvaring (se 15 5).

Första stycket

1 första stycket slås fast att tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från vad konsumenten kan fordra med hänsyn till de i 45 och Så

9 äKth

Prop. 1984/85: 110 188

första stycket angivna. grundläggande anspråken på näringsidkarens pres- tation eller från vad som därutöver får anses avtalat om resultatet. Med "resultatet" avses den fysiska produkten av arbete och material. Uttryc- ket syftar inte bara på resultatet av den ursprungligen avtalade tjänsten utan också på resultatet av eventuellt tilläggsarbete.

Enligt punkt 1 skall tjänsten alltid anses felaktig, om resultatet avviker från vad konsmnenten med hänsyn til/4 så har rätt att kräva. Enligt 4.5 skall näringsidkaren utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfredsställande sätt och med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen. Som har berörts i specialmotiveringen till 4ä är dessa regler i princip tvingande till konsu- mentens förmån. Enligt 45 skall näringsidkaren vidare, om inte annat får anses avtalat. tillhandahålla det material som behövs. Materialet skall vara av den beskaffenhet som har avtalats eller. om något avtal inte har träffats i detta hänseende, a.v normalt god beskaffenhet.

I enlighet med vad som har sagts i avsnitt 2.4.1 iden allmänna motive- ringen (jfr även avsnitt 2.4.3) skall näringsidkaren enligt reglerna om fel hos tjänsten bära risken för att resultatet av hans arbete försämras genom "rena olyckshändelser" som inträffar före den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen (se 12 å). Detta kommer i lagen till uttryck genom att de bestämmelser som anger när tjänsten är felaktig och som är av intresse i detta sammanhang (9, 10 och 15%) gäller oavsett orsaken till en sådan avvikelse som medför att tjänsten skall anses felaktig. samtidigt som det av bestämmelserna om påföljder av fel emellertid framgår att näringsidkaren inte drabbas av några påföljder av ett fel som beror på något förhållande på konsumentens sida (se 16 å).

Uttrycket "olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse" är avsett att beteckna i princip samma orsaker till en försämring som det i 175 köplagen begagnade uttrycket att en försämring av sålt gods har uppkom- mit av ”våda". Därmed åsyftas händelser som inträffat utan att vare sig näringsidkaren eller konsumenten eller någon annan person, för vilken en av parterna får anses ansvarig, är vållande till detta. Uttrycket täcker alltså inte bara naturhändelser och andra olyckshändelser av detta slag utan även sådana händelser som t.ex. att en utomstående uppsåtligen skadar eller förstör resultatet av näringsidkarens arbete.

Vad konsumenten i enlighet med bestämmelsen i punkt [ rent konkret kan fordra av resultatet blir naturligtvis beroende av den avtalade tjänstens innehåll och de allmänna betingelser under vilka den enligt avtalet mellan parterna skall utföras. För fall som inte inrymmer några särskilda kompli- kationer gäller att konsumenten har anledning att räkna med att en tjänst, som utförs med iakttagande av de krav som anges i 4 &, leder till ett resultat som tillgodoser ändamålet med det beställda arbetet, uppfyller fackmäs- siga krav på utseende m. m., har normal hållbarhet och inte medför särskil- da risker för pcrson- eller egendomsskador.

9 s !(th

Prop. 1984/85: 110 189

Det är emellertid självklart att anspråken på resultatet måste anpassas till sådana omständigheter som t. ex. att tjänsten går ut på en provisorisk reparation av ett föremål, vilken kanske dessutom enligt avtalet måste utföras mycket snabbt, att tjänsten avser ett äldre föremål eller ett föremål i ett allmänt dåligt skick eller att tjänsten enligt avtalet mellan parterna skall utföras under mycket ogynnsamma förhållanden såsom under en för det aktuella arbetet klart olämplig årstid eller väderlek.

Det bör framhållas att det nu sagda avser sådana för resultatet betydelse- fulla förhållanden som enligt avtalet mellan parterna bildar förutsättningar- na för tjänsten och som därför inverkar på vad konsumenten har anledning att räkna med i fråga om resultatet. Ett allmänt villkor för detta är att inte bara näringsidkaren utan också konsumenten har insett eller bort inse att förhållandet skulle kunna påverka resultatet. Härvid kan inte ställas några stränga krav på konsumenten. särskilt inte när det gäller betydelsen av sådana omständigheter som de yttre förhållanden under vilka tjänsten skall utföras eller mera speciella förhållanden med anknytning till beskaffenhe- ten av föremålet för tjänsten. Om näringsidkaren, men däremot inte konsu- menten, har insett eller bon inse den aktuella omständighetens betydelse för resultatet och näringsidkaren inte har klargjort denna för konsumenten, torde det leda till att det mellan parterna får anses avtalat att resultatet skall motsvara vad som — med bonseende från den aktuella omständighe- ten — är normalt för en tjänst av det slag som avtalet gäller. En avvikelse från ett sådant resultat innebär då att tjänsten skall anses felaktig enligt punkt 3.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) är en tjänst givetvis inte att anse som felaktig enligt punkt 1 enbart därför att tjänsten inte har lett till ett för konsumenten "positivt"” resultat. Denna situation torde visserligen inte vara särskilt vanlig men kan uppstå t. ex. i fall då konsumenten beställer en reparation av ett föremål för att få detta att åter fungera för sitt ändamål utan att det är på förhand känt vad som är orsaken till att föremålet inte fungerar. Om det sedan visar sig att orsaken till funktionsbristen inte kan lokaliseras eller avhjälpas trots ett fackmässigt tillfredsställande arbete med avtalsenligt material. är tjänsten likväl inte att anse som felaktig enligt punkt (. Däremot föreligger i ett sådant fall ett fel enligt punkt 3. om näringsidkaren får anses ha åtagit sig att åstadkomma ett mera kvalificerat resultat. Han kan t.ex. ha lovat att sätta föremålet i funktionsdugligt skick.

En särskild fråga i detta sammanhang är vad som kan fordras av närings- idkaren i fråga om felsökning och andra åtgärder, när exempelvis ett reparationsuppdrag på grund av föremålets tekniskt komplicerade beskaf- fenhet e.d. kan bestämmas enbart med utgångspunkt i vissa felsymptom hos föremålet. t.ex. en motor. Det är då inte ovanligt att näringsidkaren finner vissa brister hos föremålet som har kunnat ge upphov till felsympto- men samt avhjälper dessa brister. Om felsymptomen emellertid återkom-

9 äKtjl.

Prop. 1984/85:110 l90

mer efter en tid och det då visar sig att dessa i själva verket beror på andra eller ytterligare brister hos föremålet än den eller dem som har avhjälpts. uppkommer ofta tvist huruvida tjänsten är felaktig på grund av att närings- idkaren inte upptäckt och avhjälpt den egentliga bristen eller samtliga brister.

Den nu berörda frågan får självfallet bedömas med utgångspunkt i kra- ven på att näringsidkaren skall utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfreds- ställande sätt och med iakttagande av tillbörlig omsorg om konsumentens intressen. Detta torde i princip innebära att tjänsten inte kan anses felaktig enligt punkt |. om näringsidkaren vid en fackmässigt tillfredsställande felsökning har påträffat och avhjälpt brister som enligt fackmässig bedöm- ning utgjort en godtagbar förklaring till felsymptomen samt det inte funnits särskilda skäl att fortsätta felsökningen. Detta kräver givetvis bl.a. att näringsidkaren genom en fackmässigt tillfredsställande provning e.d. kon— staterat att felsymptomen har försvunnit. Beträffande det nu sagda kan hänvisas till rättsfallet NJA [973 s. 493.

På motsvarande sätt bör bedömas fall där alternativa åtgärder av olika omfattning kan antas leda till samma åsyftade resultat. t. ex. att en funk- tionsbrist hos ett föremål blir avhjälpt. Om det enligt en fackmässig be- dömning framstår som sannolikt att en mindre omfattande och för konsu- menten billigare åtgärd är tillräcklig för att nå det önskade resultatet och denna bedömning efter en tillfredsställande provning e.d. också synes ha varit riktig - kan tjänsten sålunda i allmänhet inte anses felaktig enligt punkt ] därför att det senare visar sig att denna åtgärd faktiskt inte var tillfyllest. Det avgörande måste här vara. om näringsidkaren vid en samlad bedömning får anses ha handlat på ett fackmässigt tillfredsställande sätt och med tillbörlig omsorg om konsumentens intressen. Det är alltså inte meningen att bestämmelsen skall ges en sådan tillämpning att en näringsid- kare ser sig nödsakad att för säkerhets skull utföra mer omfattande och kostnadskrävande åtgärder än som är påkallade enligt en fackmässig be- dömning.

För att en tjänst skall anses felaktig enligt punkt [ krävs att det föreligger sådana brister i fråga om fackmässigt utförande och omsorg om konsumen- tens intressen som ger utslag på det slutliga fysiska resultatet av tjänsten. Om näringsidkarens arbete leder till ett resultat som är fackmässigt till- fredsställande. är tjänsten alltså inte felaktig även om näringsidkaren på grund av bristande skicklighet e.d. har använt en enligt fackmässig bedöm- ning alltför lång tid för att åstadkomma resultatet. En sådan brist i utföran- det av tjänsten kan i stället inverka på bedömningen av vilket pris som konsumenten är skyldig att betala för tjänsten. Vidare kan bestämmelserna om dröjsmål på näringsidkarens sida bli tillämpliga.

Enligt punkt 2 skall tjänsten vidare anses felaktig. om resultatet avviker från vad som sägs i5åförsta stycket. dvs. om tjänsten har utförts så att resultatet står i strid mot sådana författningsföreskrifter eller myndighets-

9 & KUL

Prop. 1984/85:110 191

beslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är 9 äKth tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. I fråga om den närmare innebörden härav får hänvisas till specialmotiveringen till 5.6 första stycket. Som framgår där är den nämnda bestämmelsen tvingande till konsumentens förmån.

Reglerna i punkt I och 2 anger de minimikrav på resultatet som alltid måste vara uppfyllda för att tjänsten inte skall anses vara behäftad med fel. Enligt punkt 3 gäller att tjänsten också skall anses felaktig. om resultatet (tvi'ikerfrån vad som (Iärutt'iverft'ir anses avtalat.

Det är i punkt 3 fråga om anspråk på resultatet som uttryckligen har angetts i parternas avtal eller som följer av vad som har underförståtts mellan parterna eller i övrigt av en tolkning av avtalet. Ett sådant anspråk kan vara angivet som ett sammanfattande krav på resultatet, t.ex. att ett föremål åter skall fungera för sitt ändamål eller att ett läckage skall avhjäl- pas etc. Anspråket kan också — enbart eller i förening med ett sådant sammanfattande krav ha formen av specificerade krav på resultatets beskaffenhet i fråga om olika detaljer.

Om näringsidkaren sålunda får anses ha åtagit sig att åstadkomma ett visst resultat, är tjänsten alltså felaktig enligt punkt 3 om det avtalade resultatet inte uppnås. Det bör dock redan här påpekas att det inte är givet att konsumenten därmed kan göra gällande någon felpåföljd. Orsaken till den ifrågavarande avvikelsen från avtalet kan nämligen vara ett förhållan- de på konsumentens sida. Som ett sådant förhållande torde få räknas en brist e.d. hos föremålet för tjänsten som gör det omöjligt, eller praktiskt taget omöjligt, att nå det avtalade resultatet och som näringsidkaren inte rimligen borde ha räknat med när han gjorde sitt åtagande. Hithörande frågor berörs närmare i specialmotiveringen till löä.

Bestämmelsen i punkt 3 innebär att tjänsten är felaktig inte bara om resultatet kvalitativt sett är sämre än vad som får anses avtalat utan också om resultatet på annat sätt avviker från avtalet. Tjänsten är sålunda felak- tig, om fönsterkarmarna på konsumentens hus enligt avtalet skall målas i en viss färgnyans men näringsidkaren i stället målar dem i en annan nyans, även om någon anmärkning i övrigt inte kan riktas mot arbetets eller materialets kvalitet.

Tjänsten skall också anses felaktig enligt punkt 3. om näringsidkaren inte har utfört allt det arbete som följer av uppdraget till honom. dvs. om resultatet företer en kvantitativ brist. I sådana fall kan frågan om gräns- dragningen mellan reglerna om fel hos tjänsten och reglerna om dröjsmål på näringsidkarens sida aktualiseras. ] överensstämmelse med vad utred- ningen har förordat bör denna gräns i princip dras så. att reglerna om fel anses tillämpliga om konsumenten har fått klart för sig att näringsidkaren i god tro anser sig ha utfört allt det arbete som han är skyldig att utföra (se betänkandet s. 264—265. jfr 50.5 köplagen). ] andra fall bör det däremot anses föreligga ett dröjsmål på näringsidkarens sida.

Prop. 1984/85:110 192

Gränsdragningen har främst betydelse för frågan om konsumentens skyldighet att reklamera. om han önskar få den kvantitativa bristen av- hjälpt. Enligt 17 och ltiås' är konsumenten sålunda i princip skyldig att reklamera inom viss tid om han önskar få ett fel avhjälpt. medan någon motsvarande reklamationsskyldighet inte föreligger om konsumenten vid ett dröjsmål på näringsidkarens sida väljer att enligt 285$ kräva att närings- idkaren fullföljer tjänsten.

Andra stycket

Enligt andra stycket skall tjänsten anses felaktig, om den har utförts i strid mot förbud som avses i 55 andra stycket. dvs. ett förbud enligt 4å marknadsföringslagen i dess nu föreslagna lydelse. Beträffande den närma- re innebörden härav fär hänvisas till specialmotiveringen till 55 andra stycket.

En tjänst är felaktig enligt förevarande bestämmelse endast om den har utförts av den näringsidkare mot vilken förbudet enligt 4ä marknadsfö- ringslagen riktar sig. Det ärju bara denne som kan anses utföra tjänsten "i strid mot" förbudet. Som har framhållits i specialmotiveringen till 5.5 andra stycket torde förekomsten av ett sådant förbud emellertid i regel medföra att en motsvarande tjänst. utförd av en annan näringsidkare. måste anses felaktig enligt bestämmelserna i första stycket.

Enligt andra stycket skall en tjänst också anses felaktig, om näringsid- karen inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 85 tredje stycket. I fråga om näringsidkarens skyldighet att utföra visst tilläggsarbete får hänvisas till specialmotiveringen till den nämnda bestämmelsen.

10.5 Tjänsten skall vidare anses felaktig. om resultatet avviker från sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som kan antas ha inverkat på avtalet och som i samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsföring har lämnats

]. av näringsidkaren.

2. av någon annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknan- de organisation för näringsidkarens räkning. eller

3. av en leverantör av material till tjänsten eller av någon annan i tidigare led.

Första stycket gäller ej i fråga om uppgifter som i tid har rättats på ett tydligt sätt.

(Jfr l kap. 3 få i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar fall där en tjänst är felaktig på grund av att resultatet avviker från uppgifter som har lämnats vid marknadsföring. Frågan har behandlats i avsnitt "2.4.2 i den allmänna motiveringen (se även avsnitt 2.1.4"). Paragrafen är inte tillämplig på tjänster som avser förvaring (se 15 ä).

[0 äKtjl,

Prop. 1984/85:110 193

Första stycket

1 75 första och andra styckena konsumentköplagen regleras f.n. en säljares ansvar för sådana uppgifter om en varas beskaffenhet eller an- vändning som har lämnats vid köpet eller annars vid marknadsföring av varan. I de nämnda bestämmelserna anknyts ett ansvar för fel i varan till att en sådan uppgift har varit "vilseledande". varunder självfallet inbe- grips att uppgiften har varit oriktig. l förevarande bestämmelse fastslås i stället att tjänsten skall anses felaktig. om resultatet avvikvrfrån en It'itn- nad marknads/öringsuppgif't. I praktiken är det fråga om två olika sätt att uttrycka samma sak. När det gäller skälen för den lösning som har valts här får hänvisas till den allmänna motiveringen. Det bör framhållas att bestämmelsen på samma sätt som de motsvarande reglerna i konsument- köplagen träffar inte bara fall där resultatet faktiskt avviker från uppgifter som har lämnats i en annons e.d. (oriktiga uppgifter). Den kan också tilllämpas i fall där resultatet strängt taget inte avviker från sådana upp- gifter. om dessa studeras noggrant. men däremot från det intryck som uppgifterna på grund av framställningens layout eller på grund av underlå- tenhet att lämna viktiga upplysningar förmedlar till en mindre uppmärksam läsare (vilseledande uppgifter,jfr prop. 1973: 138 s. 214216).

För att bestämmelsen skall bli tillämplig fordras att det är fråga om en avvikelse från uppgifter av betvdt'lseft'ir bedömningen av tjänstens beskaf- fenhet eller ändamålsenlighet. Med uppgifter avses såväl muntliga som skriftliga uppgifter, i princip oavsett hur uppgifterna har lämnats. l stället för det i 75 konsumentköplagen använda uttryckssättet uppgifter ”om" en vara talas i förevarande bestämmelse om uppgifter ”av betydelse för bedömningen av" tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Anled- ningen till detta är att det inte behöver vara fråga om uppgifter som direkt avser tjänsten som sådan, dvs. uppgifter "om" tjänsten. Det kan också röra sig om uppgifter som har lämnats t.ex. vid marknadsföring av ett material som har använts för en tjänst. Med uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet åsyftas emellertid i övrigt principiellt samma typ av uppgifter som avses med konsumentköplagens uttryck uppgifter om en varas beskaffenhet eller användning. Det skall alltså vara fråga om uppgifter som gäller arbetets eller materialets egenskaper och kvalitet eller deras lämplighet för olika ändamål.

Uppgifterna kan röra det sätt på vilket en tjänst utförs. t.ex. att arbetet görs för hand. med användande av preeisionsverktyg. enligt en viss väl- känd metod eller av utbildade specialister. När det gäller material kan uppgifterna gå ut på att ett visst material kommer till användning för en tjänst eller ta sikte på materialets egenskaper. kvalitet och lämplighet för olika ändamål. Uppgifterna kan naturligtvis också mera direkt gälla själva slutresultatets beskaffenhet eller ändamålsenlighet. t. ex. att en rost- skyddsbehandling eller annan ytbehandling ger en varaktig konserverande 13 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr ”0

10 skat

Prop. 1984/85: 110 194

effekt. att ett mäleriarbetc ger en glänsande yta. att en trimning av en motor eller en värmeanläggning eller ett byggnadsisoleringsarbete ger en väsentligt lägre bränsleförbrukning. att ett arbete utfört enligt en viss metod ger ett resultat som är särskilt lämpligt för våtutrymmen eller för utomhusbruk osv.

För att det skall kunna anses vara fråga om en uppgift av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet eller ändamålsenlighet fordras naturligtvis att uppgiften är någorlunda konkret och inte innebär enban allmänt lovprisandc (jfr prop. 1973: 138 s. 217). Ett allmänt framhävande av exempelvis det egna företagets förträfflighet av typen "Vi är bäst i Göteborg på båtmotorer" (se betänkandet s. 154.) inger en konsument knappast några så bestämda förväntningar på resultatet av en motorrepara- tion att uppgiften kan läggas till grund för ett civilrättsligt felansvar som går längre än vad som följer redan av bestämmelserna i 95. Detsamma gäller beträffande andra s.k. "kringuppgifter", dvs. uppgifter som visserligen indirekt rör beskaffenheten eller ändamålsenligheten hos en tjänst men som i likhet med uppgifter av den nyss berörda typen mera allmänt har till syfte att främja avsättningen och knappast ger upphov till några mer konkreta förväntningar på resultatet av en tjänst (jfr prop. 1973: 138 s. 201 och 213"). lngripanden mot felaktiga eller överdrivna uppgifter av de slag som nu har nämnts får normalt ske med stöd av marknadsföringslagen.

Det nu sagda hindrar givetvis inte att uppgifter med en mera seriös framtoning om att en näringsidkare är expert eller specialist på ett visst slags arbete kan få betydelse enligt förevarande bestämmelse. i vart fall om det är fråga om tjänster där särskild skicklighet eller särskilda kunskaper normalt måste tillmätas vikt. På motsvarande sätt kan andra kringuppgifter ibland faktiskt vara likvärdiga med mer bestämda uppgifter om en tjänsts beskaffenhet eller ändamålsenlighet (jfr prop. 1973: 138 s. 201 och 213).

För att en uppgift som har lämnats vid marknadsföring skall tillmätas någon betydelse enligt bestämmelsen fordras vidare att uppgiften kan (uttas hu inverkat på avtalet om tjänsten. I fråga om den närmare innebör- den av detta uttryck kan hänvisas till prop. 1973: 138 s. 216 (jfr även 5. 218). Med anledning av vad som från något håll har anförts under remiss- behandlingcn bör framhållas att det nu berörda kravet bl.a. innebär att konsumenten knappast torde med framgång kunna åberopa marknadsfö- ringsuppgifter som lämnats långt innan avtalet ingicks. Med hänsyn till att förevarande bestämmelse endast tar sikte på uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet torde tids- aspekten dock inte ha samma vikt som när det är fråga om prisuppgifter o.d. (jfr betänkandet s. 155— 157 samt specialmotiveringen till 36 .5).

För att bestämmelsen skall bli tillämplig krävs vidare att uppgiften har lämnats t' samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsfö- ring. Begreppet marknadsföring används här i samma vidsträckta betydel- se som det har enligt marknadsföringslagen (se prop. 1975/76: 34 s. 124).

10 skur.

Prop. 1984/85: 110 195

Det behöver inte vara fråga om marknadsföring av den aktuella tjänsten som sådan. Bestämmelsen omfattar även uppgifter som har lämnats t.ex. vid marknadsföring av ett material som har använts för tjänsten. under förutsättning att uppgifterna kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsten. Bestämmelsen är däremot inte omedelbart tillämplig på uppgifter som lämnas av myndigheter eller konsumentorganisationer och liknande, t. ex. i samband med offentliggörande av marknadsöversikter eller testningsrap— porter. och inte heller på uppgifter som förekommer i vanliga tidningsartik- lar eller motsvarande framställningar. Det kan emellertid tänkas att nä- ringsidkaren eller någon annan som avses i första stycket hänvisar till sådana uppgifter i sin marknadsföring. 1 så fall får uppgifterna enligt första stycket betraktas som lämnade vid marknadsföringen.

] princip blir naturligtvis endast sådana uppgifter av betydelse som ingår i marknadsföringsåtgärder vilka kan anses ha varit riktade till konsumenter i allmänhet eller till den ifrågavarande enskilde konsumenten. Med anled- ning av vad en remissinstans har anfört bör sålunda framhållas att en konsument inte enligt bestämmelsen bör kunna åberopa uppgifter som han har inhämtat från en broschyr e.d. av vilken det tydligt framgår att den endast riktar sig till fackfolk. såvida inte någon som avses i första stycket har vidarebefordrat uppgiften till konsumenten på ett sådant sätt att upp- giften får anses ha blivit lämnad till denne.

Enligt bestämmelsen skall tjänsten anses felaktig, om resultatet avviker från marknadsföringsuppgifter som har lämnats av näringsidkaren. Hit räknas även uppgifter som har lämnats av någon som har fullmakt att i detta avseende handla på näringsidkarens vägnar. Vanligen torde det då 'ara fråga om personer som har s.k. ställningsfttllmakt enligt 10% andra stycket avtalslagen, t. ex. biträdcn i näringsidkarens butik eller en anställd som tar emot kunderi näringsidkarens verkstad. vare sig det rör sig om en särskild kundmottagare eller om en annan anställd som vid sidan av sina övriga sysslor även tar emot kunder. Sådan ställningsfullmakt tillkommer i regel också verkmästare och liknande befattningshavare hos näringsid- karen. Detsamma torde ofta kunna anses gälla andra anställda som en näringsidkare skickar hem till konsumenten redan innan ett avtal har ingåtts. t.ex. för att besiktiga föremålet för en tilltänkt tjänst. såvida det inte framgår av omständigheterna att deras ställning inte är sådan som avses i 105 andra stycket avtalslagen.

Tjänsten skall enligt förevarande bestämmelse vidare anses felaktig, om resultatet avviker från uppgifter som har lämnats av någon annan närings- idkare eller av en branscltfört'ning eller liknande organisatimt under sä- dana förhållanden att det får anses ha skett för näringsidkarens räkning. Det behöver här inte vara fråga om ett handlande på grund av fullmakt. även om någon form av fullmakt oftast torde kunna anses föreligga i hithörande fall. Det är tillräckligt att vederbörande får anses ha handlat för näringsidkarens räkning. Det avgörande bör då i tveksamma fall vara. hur

10 & Kth

Prop. 1984/85: no l96

konsumenten har haft anledning att uppfatta situationen. Det kan här vara fråga om uppgifter som härrör från ett annat företag — t. ex. en reklambyrå — som hjälper näringsidkaren med dennes marknadsföring. Uppgifterna kan också ha lämnats av en branschorganisation eller en företagskedja som bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning. För att näringsid- karen skall bli ansvarig för en marknadsföringsuppgift som har lämnats för hans räkning krävs inte att han har känt till att uppgiften lämnats.

Till uppgifter som har lämnats för näringsidkarens räkning kan ibland vara att hänföra uppgifter som i samband med avtalets ingående har lämnats av en underentreprenör. En förutsättning för att dennes uppgifter skall anses ha lämnats för näringsidkarens räkning är dock. i enlighet med det nyss sagda. att konsumenten haft fog för att uppfatta underentreprenö- ren som representant för näringsidkaren. Denne är däremot normalt inte bunden av uppgifter som en underentreprenör har lämnat i sin egen mark- nadsföring. såvida inte näringsidkaren har vidarebefordrat underentre- prenörens uppgifter på sådant sätt att de kan anses lämnade även av näringsidkaren.

I enlighet med vad som har förordats i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen kan näringsidkaren enligt bestämmelsen i första stycket emellertid få ansvara även för uppgifter som inte kan anses ha blivit lämnade för hans räkning. Detta gäller i fråga om uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som har lämnats av en leverantör av material till tjänsten eller av någon annan i tidigare led. Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen uppställs inte heller beträffande sådana uppgifter något krav på att närings- idkaren har känt till eller bort känna till att uppgifterna lämnats.

När det i bestämmelsen talas om leverantör av material till tjänsten åsyftas naturligtvis endast leverantören av sådant material som tillhanda- hålls av näringsidkaren eller av någon för vilken han svarar. Frågan om konsumentens eventuella befogenheter på grund av vilseledande uppgifter som har lämnats av en leverantör eller tillverkare av sådant material som tillhandahålls av konsumenten själv får däremot i princip bedömas enligt konsumentköplagen såsom gällande förhållandet mellan konsumenten och materialleverantören etc.

Med "annan i tidigare led" avses tillverkaren av ett material som har använts för tjänsten och andra som i ett omsättningsled mellan tillverkaren och matcrialleverantören har tagit befattning med materialet på ett sätt motsvarande det som avses i 75 andra stycket konsumentköplagen. t. ex. importörer och grossister. Med "material" till tjänsten åsyftas även så- dana förbrukningsvaror som rengöringsmedel o.d.

En underentreprenör till näringsidkaren är i princip inte att betrakta som "annan i tidigare led". Det kan dock tänkas att en underentreprenör någon gång får anses inta ställningen av leverantör av material till tjänsten. t. ex. om näringsidkaren har anlitat ett företag för att sätta ihop och leverera byggnadsdelar till en byggarbetsplats.

l0 s'Ktjl.

Prop. 1984/85: 110 197

Det bör erinras om att det. för att uppgifter som har lämnats av t. ex. en leverantör eller tillverkare av material till tjänsten skall få betydelse enligt förevarande bestämmelse, är en förutsättning att uppgifterna kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsten mellan näringsidkaren och konsumenten. Detta innebär bl. a. att konsumenten när avtalet slöts måste ha utgått från att ett bestämt material skulle komma till användning. Uppgifter som har lämnats av en materialleverantör etc. torde därför i praktiken bli aktuella huvudsakligen när parterna har avtalat om användning av ett visst bestämt material eller när näringsidkaren i sin marknadsföring har angett att han för tjänster av det slag som avtalet gäller använder ett visst material.

Vidare bör framhållas att näringsidkaren givetvis inte kan bli ansvarig enligt förevarande bestämmelse för uppgifter rörande ett visst material, vilka har lämnats av en säljare av materialet som inte har anlitats som leverantör och som inte heller har utgjort ett led i distributionskedjan fram till näringsidkaren.

Andra stycket

Även om resultatet av tjänsten avviker från en uppgift som avses i första stycket skall tjänsten enligt bestämmelsen i andra stycket likväl inte anses felaktig. om den ifrågavarande uppgiften i tid har rättats på en tydligt Sätt.

Med att en uppgift har rättats avses inte bara fall då uppgiften har getts ett nytt innehåll utan också fall då uppgiften har återtagits utan att ersättas med en ny. Har en ny uppgift lämnats, kan denna i sin tur få betydelse för felbedömningen enligt bestämmelsen i första stycket.

] bestämmelsen har uttryckligen angetts att rättelsen skall ha skett "i tid”. Med detta avses att rättelsen skall ha gjorts vid en sådan tidpunkt att den har kunnat påverka konsumenten innan han fattade sitt beslut att ingå avtalet (jfr prop. 1973: 138 s. 217). Det är alltså inte tillräckligt att en lämnad uppgift ändras sedan avtalet har ingåtts men innan tjänsten har slutförts.

Bestämmelsen gäller både i fråga om uppgifter som har lämnats i sam- band med avtalets ingående och i fråga om uppgifter som har lämnats vid marknadsföring i övrigt, t. ex. i broschyrer eller vid annonsering. Det är självklart att näringsidkaren skall kunna ändra en uppgift som har lämnats till konsumenten i ett tidigare skede av diskussionerna eller förhandlingar- na om ett avtal om en tjänst. Ändringen måste i ett sådant fall ha kommit till den enskilde konsumentens kännedom i tid. Kravet på att rättelsen skall ha skett "tydligt" innebär att det i regel inte torde kunna anses tillräckligt att en ändring av en tidigare lämnad uppgift kan utläsas av ett upprättat avtalsförslag e.d. Normalt måste det krävas att konsumenten har fått sin uppmärksamhet särskilt riktad på att det är fråga om en ändring av den tidigare lämnade uppgiften och att denna alltså inte längre är aktuell (jfr prop. 19731138 5.204 och 217).

10 & !(th

Prop. 1984/85:110 198

När det gäller uppgifter som inte har lämnats till konsumenten i samband med avtalets ingående utan som har förekommit i broschyrer. annonser e.d. är det klart att konsumenten inte enligt första stycket kan åberopa en sådan uppgift. om en tydlig rättelse av denna faktiskt har kommit till hans kännedom i tid. 1 enlighet med vad utredningen har förordat (betänkandet s. 158") bör näringsidkaren emellertid till undgående av felansvar enligt förevarande paragraf också kunna åberopa att en uppgift har rättats genom ett generellt meddelande. lämnat t. ex. i tidningsannonser. även om rättel- sen faktiskt har råkat förbigå den enskilde konsumenten. Det avgörande bör här vara. om rättelsen har meddelats på ett sådant sätt att meddelandet typiskt sett har varit ägnat att nå de konsumenter som fått del av den ursprungliga uppgiften. Det får överlämnas åt rättstillämpningen att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet avgöra vilka krav som härvid bör ställas på meddelandets spridning m. m.

Om rättelsernedtlelandet. trots att det fyllt kraven enligt förevarande bestämmelse. har förbigått den enskilde konsumenten men näringsidkaren vid avtalstillfället har insett eller på grund av omständigheterna hade bort inse att konsumenten utgick från den ursprungliga uppgiften och att denna hade betydelse för konsumentens handlande. torde det följa av allmänna avtalsrättsliga regler att näringsidkaren blir hunden i enlighet med vad som följer av uppgiften, såvida han inte ändrar denna i det enskilda fallet. 1 den nu berörda situationen är förevarande paragraf emellertid inte tillämplig. Om resultatet av tjänsten sedermera visar sig avvika från den ifrågavaran- de uppgiften. är det i stället fråga om ett sådant fel som avses i 9å första stycket 3.

Det bör framhållas att rättelsen av en uppgift i och för sig inte behöver ha gjorts av den som har lämnat uppgiften. om det bara tydligt framgår att det är fråga om en rättelse av en viss tidigare lämnad uppgift. Näringsidkaren kan sålunda alltid på sätt som tidigare har berörts ändra en uppgift som har lämnats av någon annan. t.ex. en branschorganisation eller en materialle- verantör e.d. Likvärdigt med ett återtagande av en viss uppgift är i ett sådant fall att näringsidkaren klargör att han inte kan stå för riktigheten av uppgiften. För att en sådan förklaring från näringsidkarens sida skall kunna godtas som en tydlig rättelse av en uppgift måste dock fordras att förkla— ringen tar sikte på en viss angiven uppgift. Det bör alltså inte vara möjligt för näringsidkaren att med stöd av bestämmelsen i andra stycket generellt befria sig från ansvar för uppgifter som har lämnats av andra.

11.5 Tjänsten skall slutligen anses felaktig, om näringsidkaren före avtalets ingående har underlåtit att upplysa konsumenten om ett sådant förhållande rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som näringsidkaren kände till eller borde ha känt till och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenten. En förutsättning för att tjänsten skall anses felaktig i ett sådant fall är dock att underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet.

11 äKth

Prop. 1984/85: 110 199

Paragrafen reglerar i vilka fall tjänsten skall anses felaktig till följd av att näringsidkaren har underlåtit att lämna vissa upplysningar rörande tjäns— tens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Frågan har behandlats i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen är tillämplig såväl vid tjänster avseende arbete på egendom som vid tjänster avseende förvaring av lösa saker (se 15 5)-

Till skillnad från vad som f.n. gäller på konsumentköpsområdet — enligt den bestämmelse med likartat syfte som finns i 75 tredje stycket första meningen konsumentköplagen —- är näringsidkarens upplysningsskyl- dighet enligt förevarande paragraf inte beroende av att näringsidkaren enligt marknadsföringslagen har ålagts att lämna viss information. Detta sammanhänger bl.a. med att näringsidkaren redan på grund av sin all- männa omsorgsplikt (jfr 4 &) har en mera vidsträckt informationsskyldighet mot konsumenten än vad som skulle följa av en bestämmelse motsvarande den nämnda regeln i konsumentköplagen. Förevarande bestämmelse kan ses som en konkretisering i ett visst hänseende av den informationsskyl- dighet som följer av näringsidkarens omsorgsplikt.

I likhet med vad som gäller enligt 10.5 första stycket skall det enligt förevarande bestämmelse vara fråga om en upplysning rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlig/tet. Beträffande innebörden härav får hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till 10%. Där har också berörts vad som ligger i kravet på att näringsidkarens underlåtenhet att lämna en Viss upplysning skall kunna antas ha inverkat på avtalet.

Vilka förhållanden rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsen- lighet som näringsidkaren insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenten får avgöras efter omständigheterna. Härvid får stor betydel- se tillmätas redan det förhållandet att det är fråga om en konsumenttjänst. En beStällare som är konsument får typiskt sett anses ha större behov av upplysningar rörande en tjänst än en beställare som själv är näringsidkare. Vid bedömningen av vilka förhållanden som konsumenten kan anses haft anspråk på att bli upplyst om måste hänsyn också tas till tjänstens art, t. ex. om tjänsten är av en enkel och vardaglig natur eller om det i stället gäller en komplicerad eller ovanlig tjänst vars egenskaper m. m. får antas vara okända för konsumenter i allmänhet.

Upplysningsskyldigheten enligt förevarande bestämmelse är i princip beroende av vad som är av betydelse för den enskilde konsumenten i det individuella fallet. Denna skyldighet skiljer sig därmed i princip från den upplysningsskyldighet som utgör grunden för bestämmelsen om informa- tionsåläggande i 3t marknadsföringslagen. vilken anknyter till vad som är av betydelse för konsumenter i allmänhet. ] praktiken torde dock skillna- den inte bli så stor. Vad som är av betydelse för konsumenter i allmänhet är i regel av betydelse även för den enskilde konsumenten i ett individuellt fall. Därutöver har konsumenten emellertid rätt att bli upplyst om sådana förhållanden som. enligt vad näringsidkaren inser eller bör inse. är av

11 äKth

Prop. 1984/85: 110 200

betydelse för konsumenten i det enskilda fallet. Konsumentens rent sub- jektiva och för näringsidkaren ej synbara förväntningar är däremot inte avgörande. Normalt bör säljaren kunna utgå från att konsumenten har samma insikter rörande förhållanden av betydelse i sammanhanget som konsumenter i allmänhet har. om inte annat framgår av omständigheterna. Näringsidkaren bör vidare kunna utgå från att föremålet för tjänsten skall användas på det sätt som är det vanliga för föremål av ifrågavarande slag. sålänge inte annat framgår.

Av särskild betydelse för konsumenten är att bli upplyst om eventuella begränsningar av en tjänsts lämplighet med hänsyn till det ändamål för vilket föremålet för tjänsten normalt används eller för vilket föremålet i det enskilda fallet — enligt vad som framgår av konsumentens uppgifter eller omständigheterna i övrigt kommer att användas. Hit hör naturligtvis upplysningar om t. ex. sådana förhållanden som att en viss typ av termo- statventilcr för värmeelement e.d. är olämpliga att installera i ett visst område därför att den höga kalkhalten hos vattnet i området medför särskild risk för igensättning av ventilerna. att en viss färgkvalitet är olämplig för våtutrymmen eller för bruk utomhus, att en mattkvalitct är olämplig för en entréhall på grund av sin känslighet för smuts och väta osv. ] detta sammanhang kan erinras om vad som har sagts i specialmotivering- en till 7å beträffande gränsdragningen mellan reglerna om näringsidkarens avrådningsskyldighet och reglerna om fel hos tjänsten.

En liknande typ av information som typiskt sett är av stor betydelse för konsumenten rör sådana eventuella hinder för utnyttjandet av resultatet av tjänsten som beror på föreskrifter av olika slag. t. ex. att vissa anläggningar på en tomt inte får uppföras utan byggnadslov eller att ett fordon inte får förses med vilket slags utrustning som helst (utan att föreskriften härom utgör en sådan säkerhetsföreskrift som avses i Så första stycket och 9å första stycket). Viktigt är också att konsumenten får upplysning om sär- skilda risker eller olägenhetcr som kan vara förenade med att en viss tjänst utförs på ett föremål. t. ex. att detta därigenom blir bestående brandfarligt eller giftigt för husdjur eller att det får en bestående obehaglig lukt e.d.

De allmänna normer som utvecklas för informationslämnande till konsu- menter får givetvis stor betydelse för bedömningen av vad konsumenten rimligen kunde räkna med att bli upplyst om. Sådana normer kan ha utbildats inom näringslivet eller följa av beslut av marknadsdomstolen eller riktlinjer av konsumentverket. Även avgöranden av allmänna reklama- tionsnämnden eller av domstol i tvister om fel hos tjänster kan givetvis vara av betydelse.

Av bestämmelsen följer att tjänsten i princip skall anses felaktig. om näringsidkaren har underlåtit att efterkomma ett med stöd av 35 mark- nadsföringslagen meddelat informationsåläggande avseende förhållanden som rör tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Detta gäller vare sig åläggandet har meddelats av marknadsdomstolen eller i fortn av ett av

11 sktjt.

Prop. 1984/85: 110 20]

konsumentombudsmannen utfärdat och av näringsidkaren godkänt infor- mationsföreläggande (se 155 marknadsföringslagen). Detta har inte ansetts behöva komma till särskilt uttryck i lagtexten.

I övrigt är det emellertid inte avgörande. om näringsidkaren faktiskt kände till det förhållande som han underlåtit att upplysa konsumenten om. Som har framhållits i den allmänna motiveringen bör man av en näringsid- kare som yrkesmässigt utför tjänster åt konsumenter kunna kräva att han är aktiv för att skaffa sig kunskaper av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet och lämplighet för olika ändamål. ] enlighet härmed är det enligt bestämmelsen tillräckligt att näringsidkaren borde ha insett att ett förhållande var av betydelse för konsumenten.

Frågan om vad näringsidkaren borde ha insett får bedömas enligt den måttstock som har angetts i specialmotiveringen till 45, dvs. med hänsyn till vad som kan fordras av en normalt skicklig och kunnig samt seriöst arbetande fackman inom det område som den ifrågavarande tjänsten gäl- ler. Högre krav än eljest bör dock kunna ställas på en näringsidkare som utger sig för att vara specialist på området.

Det är givet att en tjänst inte är att anse som felaktig enligt förevarande bestämmelse, om det visas att konsumenten själv haft kännedom om ett visst förhållande och dess betydelse i sammanhanget. 1 ett sådant fall kan näringsidkarens underlåtenhet inte antas ha inverkat på avtalet om tjäns- ten. I övrigt bör näringsidkaren däremot normalt inte kunna gå fri från felansvar enligt bestämmelsen under hänvisning till att han trodde attjust denne konsument, till skillnad från konsumenter i allmänhet. inte hade behov av en upplysning om förhållandet. Här bör dock göras en reserva- tion för det fallet att konsumenten, enligt vad näringsidkaren känner till. har anlitat en arkitekt eller en tekniskt konsult e.d. för att exempelvis upprätta ritningar och arbetsbesknvningar för ett arbete. I ett sådant fall bör tjänsten inte anses felaktig enligt förevarande bestämmelse, om det förhållande som konsumenten gör gällande att näringsidkaren bort upplysa honom om helt klart ligger inom ramen för vad näringsidkaren haft befogad anledning räknad med att konsumentens "egen" sakkunnige skulle infor- mera konsumenten om (jfr specialmotiveringen till 165).

125 Frågan om tjänsten är felaktig skall bedömas med hänsyn till förhållan- dena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades. Avser tjänsten en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne, anses uppdraget avslutat först när saken har kommit i konsumen- tens besittning. Om näringsidkaren har utfört tjänsten men uppdraget inte kan avslutas i rätt tid på grund av något förhållande på konsumentens sida. är den avgörande tidpunkten i stället den då uppdraget skulle ha avslutats.

(Jfr 3 kap. l 5 andra stycket i utredningens förslag)

12 äKth

Prop. 1984/85: 110 202

Paragrafen. som inte är tillämplig på tjänster avseende förvaring (se 15 å). anger den tidpunkt till vilken bedömningen av frågan om tjänsten är felaktig i princip skall hänföra sig. Det avgörande är resultatets beskaffen- het vid denna tidpunkt. Tjänsten är alltså felaktig om ett fel förelåg då, även om felet visar först senare, s.k. dolt fel. Härifrån måste skiljas det fallet att resultatet vid den i paragrafen angivna tidpunkten är fritt från fel — även dolda men det därefter uppkommer en försämring av reslutatet. Tjänsten är då inte felaktig enligt bestämmelserna i 9— 12 åå. En annan sak är att näringsidkaren ändå kan bli ansvarig för försämringen enligt bestäm- melsernai 13 och 14%.

För frågan huruvida tjänsten är felaktig enligt 9 och 10 ååå är det, som tidigare har framhållits. i och för sig utan betydelse vad som är orsaken till att resultatet avviker från de normer som anges där. Enligt 165 kan konsumenten emellertid inte göra gällande några påföljder på grund av ett fel som beror på ett förhållande på konsumentens sida. Dit räknas inte fel som beror på olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse (se special- motiveringen till 16.5). Detta innebär att näringsidkaren enligt felreglerna bär risken (står faran) för att resultatet försämras genom sådana händelser. Förevarande paragraf sätter emellertid en gräns i tiden för näringsidkarens ansvar härvidlag. Av paragrafen framgår sålunda att tjänsten aldrig kan vara felaktig enligt 9 eller 10.5 på grund av att resultatet har försämrats genom en olyckshändelse e.d. som har inträffat efter den tidpunkt som anges i paragrafen (jfr även 13 och 14 åå).

[ anslutning till det nu sagda bör för tydlighetens skull understrykas att näringsidkaren såvida inte annat får anses avtalat — inte någon gång under tjänstens utförande eller därefter bär risken för att själva föremålet för tjänsten. om denna avsett ett redan befintligt föremål. skadas på grund av en olyckshändelse eller därmedjämförlig händelse. Den risken ligger på föremålets ägare, dvs. normalt på konsumenten (se specialmotiveringen. till 32 å). Beträffande den ekonomiska risken för att sådant material till tjänsten som konsumenten tillhandahåller förstörs eller försämras genom en olyckshändelse e.d. som leder till att tjänsten blir behäftad med fel får hänvisas till 20 och 39 åå.

Första stycket

Enligt första stycket, som innehåller huvudregeln. skall frågan om tjäns- ten är felaktig bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades.

Uttrycket ”förhållandena” syftar självfallet i första hand på resultatet av det ursprungligen avtalade arbetet och av eventuellt tilläggsarbete. Av uttrycket framgår emellertid också att man vid bedömningen av om en tjänst är felaktig på grund av att resultatet avviker från sådana föreskrifter som avses i 5 5 första stycket skall ta hänsyn även till en föreskrift som har trätt i kraft efter det att avtalet om tjänsten slöts men innan uppdraget

12 åKth

N) o '.'.)

Hänvisningar till US131

Prop. 1984/85:110

avslutades. Denna situation kan någon gång tänkas uppkomma när det gäller arbeten som pågår under en längre tid. Motsvarande gäller i fråga om förbud enligt 4 % marknadsföringslagen (se 95 andra stycket).

Med att uppdraget avslutas avses detsamma som med den av utredning- en använda termen att "tjänsten avlämnas". Den tidpunkt då uppdraget har avslutats är. som tidigare har nämnts, avgörande för när risken för att resultatet försämras genom en olyckshändelse e.d. går över från näringsid- karen till konsumenten. Framför allt med hänsyn till detta kan det natur- ligtvis ibland bli av stor betydelse att mer precist fastställa när uppdraget kan anses ha blivit avslutat.

När det gäller tjänster avseende föremål som inte har överlämnats i näringsidkarens besittning och som inte heller skall tillverkas av denne innehåller första stycket inte några särskilda regler om när uppdraget skall anses avslutat. Det kan här vara fråga om arbete på mark, byggnader, anläggningar o.d. eller om arbete på lösa saker som under arbetet finns i konsumentens hem eller på någon annan av denne disponerad plats.

] dessa fall får uppdraget i princip anses avslutat när konsumenten har fått klan för sig att näringsidkaren anser Sig ha slutfört tjänsten, dvs. utfört det avtalade arbetetjämte eventuellt tilläggsarbete och uppfyllt de förplik- telser i övrigt som kan sammanhänga med arbetet. exempelvis städat efter sig och avlägsnat sin utrustning. Förhållandet kan också uttryckas så att konsumenten skall ha fått klart för sig att föremålet för tjänsten, såvitt på näringsidkaren ankommer. är färdigt för att avsynas och för att tas i bruk av konsumenten eller på annat sätt disponeras av denne, t.ex. för fortsatt arbete av annat slag.

Kravet på att konsumenten skall ha fått klart för sig att näringsidkaren sålunda anser sig vara färdig med sitt arbete m.m. innebär i allmänhet att näringsidkaren måste på ett eller annat sätt tydligt tillkännage detta för konsumenten. Ett särskilt meddelande härom bör dock — såvida inte annat har överenskommits knappast krävas för att uppdraget skall anses avslutat när det är fråga om ett mindre arbete som utförs i konsumentens hem under dennes frånvaro och beträffande vilket det uppenbarligen har förutsatts mellan parterna att arbetet kommer att vara färdigt innan konsu- menten kommer hem. 1 andra fall, såsom då arbete i konsumentens frånva- ro utförs på dennes sommarstuga under tid då den inte bebos eller på en båt som konsumenten har liggande någon annanstans än där han dagligen vistas. bör det däremot för att uppdraget skall anses avslutat normalt krävas att näringsidkaren har meddelat konsumenten att han anser sig vara färdig med sitt arbete. Kan konsumenten då inte anträffas. t.ex. på grund av att han har rest bort. går risken för olyckshändelser o.d. som drabbar resultatet av tjänsten likväl över på konsumenten enligt bestämmelsen i andra stycket.

Särskilt vid arbeten på byggnader förekommer det att konsumenten tar en del av föremålet för tjänsten i bruk, sedan näringsidkarens arbete

12 äKth

Prop. ]984/85: 110 204

avseende den delen har slutförts men innan näringsidkaren har färdigställt arbetet avseende andra delar. Konsumenten flyttar t. ex. in i ett nymålat och nytapetserat rum medan näringsidkaren fortsätter sitt arbete i andra rum. I ett sådant fall torde parterna ibland kunna anses ha brutit ut den ifrågavarande delen av det ursprungliga uppdraget till ett särskilt uppdrag. som blivit avslutat i enlighet med vad som tidigare har sagts. Detta får emellertid avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Av 16 & följer att konsumenten under alla förhållanden får själv svara för en försämring av den ianspråktagna delen. om försämringen samman- hänger med hans brukande av denna och annat inte följer av parternas avtal (jfr betänkandet s. 256 och s. 262).

Parterna kan också i andra fall i princip avtala om att arbeten som skall utföras i ett sammanhang är att betrakta som skilda uppdrag, beträffande vilka risken för olyckshändelser som försämrar resultatet går över på konsumenten efter hand som de olika deluppdragen på tidigare angivet sätt har avslutats. Bestämmelserna i förevarande paragraf och 16 ö är emeller- tid tvingande till konsumentens förmån. För att ett avtal av det nu nämnda slaget skall vara bindande för konsumenten, måste det framstå som natur- ligt att behandla de olika delarna som separata uppdrag när det gäller bl. a. frågan om övergången av risken för olyckshändelser från näringsidkaren till konsumenten.

Det bör i sammanhanget framhållas att enban den omständigheten att priset enligt avtalet skall betalas i delposter efter hand som arbetet fortskri- der inte medför att parterna kan anses ha kommit överens om en sådan uppdelning av ett uppdrag som här har berörts. Ofta är det andra skäl som ligger bakom en sådan betalningsklausul. Med hänsyn till att en uppdelning av ett uppdrag bl. a. medför att risken för olyckshändelser som försämrar resultatet stegvis överförs på konsumenten innan hela arbetet har avslu- tats, bör det ställas stränga krav på bevisningen för att en överenskom- melse därom har träffats.

Vad som tidigare har sagts gäller även i fråga om arbete på löpande räkning (jfr betänkandet s. 260—261). Också vid sådant arbete är alltså den för felbedömningen avgörande tidpunkten den då uppdraget. avslutades. Detta innebär att risken för försämringar av resultatet genom olyckshän- delser e.d. inte heller vid arbete på löpande räkning går över på konsumen- ten vid en tidigare tidpunkt, såvida inte parterna någon gång kan anses ha träffat ett avtal om uppdelning av arbetet i deluppdrag och detta avtal i enlighet med det förut anförda kan godtas som bindande för konsumenten.

Panema kan ha avtalat om att en formell besiktning av resultatet av tjänsten skall äga rum sedan tjänsten har slutförts. I så fall kan uppdraget inte anses avslutat förrän besiktningen har genomföns. Det bör påpekas att detta innebär att näringsidkaren bär risken för olyckshändelser o.d. som drabbar resultatet under själva besiktningen.

12 skur.

Prop. 1984/85: 110 205

Beträffande tjänster som avser en sak som har överlämnats i näringsid- karens besittning eller som skall tillverkas av denne har i andra meningen i första stycket tagits upp en särskild regel om när uppdraget skall anses avslutat. Detta är i dessa situationer fallet först när saken efter slutförandet av tjänsten har kommit i konsumentens besittning. Först då går alltså risken för försämringar av resultatet genom olyckshändelser över på kon- sumenten. Skälen för denna regel har redovisats i avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen.

Det kan tänkas att det redan i samband med att föremålet för tjänsten skall överlämnas till konsumenten visar sig att tjänsten är behäftad med ett fel och att näringsidkaren därför skall behålla föremålet för att avhjälpa felet. I så fall bör uppdraget enligt den nu aktuella bestämmelsen inte anses avslutat förrän föremålet efter avhjälpandet kommer i konsumentens be- sittning.

Om konsumenten ska/I hämtajöremåletför tjänsten hos näringsidkaren — vilket torde vara vad som gäller om inte annat får anses avtalat — är uppdraget enligt den nu berörda bestämmelsen avslutat när föremålet har tagits om hand av konsumenten eller av någon för hans räkning, t. ex. av en chaufför hos ett åkeriföretag som enligt överenskommelse med konsu- menten skall transportera föremålet till denne. Har näringsidkaren i ett sådant fall åtagit sig att hos åkeriföretaget överlämna föremålet till detta. är uppdraget avslutat när föremålet har tagits om hand av åkeriföretaget.

Frågan om när föremålet kan anses ha blivit omhändertaget av konsu- menten eller av någon för hans räkning får avgöras med hänsyn till omstän- digheterna i det enskilda fallet. Om det t. ex. är fråga om ett större föremål som näringsidkaren hjälper konsumenten att lasta in i dennes bil e.d.. kan föremålet inte anses ha blivit omhändertaget av konsumenten förrän det har lastats in i bilen.

Har näringsidkaren åtagit sig att ombesörja transport av föremålet för tjänsten till konsumenten. antingen i egen regi eller med anlitande av en självständig fraktförare, är uppdraget att anse som avslutat när föremålet efter transporten har tagits om hand av konsumenten eller av någon för hans räkning eller på annat sätt har överlämnats till konsumenten. Trans- porten går i ett sådant fall alltså på näringsidkarens risk. Som framgår av det sagda är det inte alltid nödvändigt för att uppdraget i hithörande fall skall anses avslutat att föremålet faktiskt har tagits om hand av konsumen- ten eller av någon som företräder denne. Sålunda får en sak som har lagts ned i konsumentens brevlåda normalt anses ha kommit i konsumentens besittning även om han inte är hemma vid tillfället. Ett föremål som enligt överenskommelse med konsumenten har ställts av på dennes villatomt får i regel också anses ha kommit i hans besittning (jfr Almén-Eklund. Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. Stockholm 1960. s. 118). Däremot kan ett föremål som har placerats utanför dörren till en lägenhet i ett hyreshus knappast anses ha kommit i lägenhetsinnehavarens besittning förrän det faktiskt har tagits om hand av honom eller någon som företräder honom.

12 &Kth

Prop. 1984/85: 110 206

Det förhållandet att kravet på att saken skall ha kommit i konsumentens besittning kan anses uppfyllt exempelvis om den har lagts ned i hans brevlåda eller placerats på hans tomt innebär självfallet inte att näringsid- karen alltid är berättigad att avsluta uppdraget på detta sätt. Näringsid- karen är skyldig att med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intres- sen. Detta medför att han inte i onödan får utsätta konsumenten för fara att resultatet av tjänsten försämras eller att föremålet för tjänsten skadas eller försvinner. Enligt 13 å är näringsidkaren ansvarig enligt reglerna om fel hos tjänsten för en försämring av tjänstens resultat som uppkommer efter den tidpunkt som anges i förevarande paragraf, om försämringen är en följd av näringsidkarens avtalsbrott. Även i övrigt kan näringsidkaren bli skadeståndsskyldig mot konsumenten, om denne lider skada till följd av att föremålet för tjänsten har levererats på här berört eller liknande sätt och detta med hänsyn till omständigheterna kan anses innefatta en försum- melse på näringsidkarens sida (se 32 å andra stycket).

Ett åtagande av näringsidkaren att ombesörja transport av föremålet för tjänsten behöver inte innebära att föremålet skall sändas ända hem till konsumenten e.d. Det kan ankomma på konsumenten att hämta föremålet på exempelvis ett postkontor eller ett godsmagasin. 1 så fall är uppdraget avslutat när konsumenten eller någon som företräder honom har tagit hand om föremålet där.

Frågan om vem av parterna som skall stå för kostnaderna för en trans- port av föremålet för tjänsten som näringsidkaren har åtagit sig att ombe- sörja berörs i anslutning till bestämmelserna om priset för tjänsten (se specialmotiveringen till 36 å).

Hänvisningar till US132

Andra stycket

Enligt andra stycket är den tidpunkt som skall vara avgörande vid bedömningen av om tjänsten är felaktig en annan än den då uppdraget faktiskt avslutades. Detta gäller om näringsidkaren har utfört tjänsten men uppdraget inte kan avslutas i rätt tid på grund av något förhållande på konsumentens sida. I så fall är den avgörande tidpunkten i ställer den då uppdraget annars skulle ha avslutats. Risken för att resultatet försämras genom en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse ligger alltså därefter på konsumenten.

Vid tjänster avseende föremål som inte har Över/ämnats i näringsidka- rens besittning oeh som inte heller skall tillverkas av denne är uppdraget enligt första stycket i regel att anse som avslutat i och med att näringsid- karen har meddelat konsumenten att tjänsten är utförd. Det kan emellenid hända att konsumenten av någon anledning som är att hänföra till hans förhållanden inte utan dröjsmål kan anträffas med ett sådant meddelande. Enligt förevarande bestämmelse blir i så fall avgörande vilken beskaffen- het resultatet har vid den tidpunkt då meddelandet annars skulle ha kunnat lämnas till konsumenten. En förutsättning är självfallet att en eventuellt avtalad tidpunkt för uppdragets avslutande då också är inne.

12 &Kth

Prop. 1984/85:110 207

Parterna kan ha avtalat om att uppdraget skall avslutas genom en formell besiktning av resultatet av tjänsten vid en viss tidpunkt. Om näringsid- karen då har utfört tjänsten men besiktningen inte kan äga rum vid den överenskomna tidpunkten på grund av något förhållande på konsumentens sida, blir enligt bestämmelsen den tidpunkt avgörande då besiktningen annars skulle ha varit avslutad.

Om tjänsten avser ett föremål som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne kan avtalet, som förut har nämnts, innebära att konsumenten efter det att näringsidkaren har utfört tjänsten skall hämta föremålet hos denne. ] sådana fall får vid tillämpning- en av förevarande bestämmelse skiljas mellan olika situationer.

Det vanliga är att avtalet i hithörande fall anger en tidpunkt för avhämt- ning av föremålet utan att konsumenten är skyldig att hämta föremålet vid den angivna tidpunkten. Avtalet innebär alltså endast att tjänsten då beräk- nas vara utförd och att föremålet då kan avhämtas. Konsumenten bör i dessa fall ha en rimlig tid på sig efter den utsatta tidpunkten. Så länge denna tidsrymd inte överskrids. kan avslutandet av uppdraget över huvud taget inte anses ha blivit försenat på sätt som avses i förevarande bestäm- melse. Hur lång tid som konsumenten sålunda har på sig för att hämta föremålet dvs. vad som enligt bestämmelsen utgör "rätt tid" för att avsluta uppdraget — torde främst bero på praxis i branschen. ] många situationer. såsom när det gäller föremål som varken är skrymmande eller särskilt värdefulla. rör det sig säkerligen om en ganska avsevärd tid.

Parterna kan emellertid ha kommit överens om att föremålet för tjänsten efter avslutat arbete skall avhämtas senast vid en viss angiven tidpunkt. En sådan överenskommelse kah ha kombinerats med en tidsangivelse av det nyss berörda slaget. Det kan sålunda t.ex. anges att föremålet är färdigt för avhämtning efter en viss kortare tid och dessutom att konsu- menten är skyldig att hämta föremålet senast inom en viss angiven tid. exempelvis en eller ett par månader efter inlämningsdagen. Överenskom- melsen kan också gå ut på att konsumenten är skyldig att hämta föremålet inom en helt kort tid. I många fall kan detta vara av väsentlig betydelse för näringsidkaren, t.ex. om tjänsten avser ett skrymmande eller värdefullt föremål eller om näringsidkaren av någon anledning har särskilda problem med att ta hand om föremålet efter avslutat arbete. Han kanske driver en fordonsverkstad, där inlämnade fordon efter avslutat arbete måste ställas på gatan. eller avser att stänga för semester e.d.

Konsumenten är naturligtvis i princip skyldig att iaktta en överenskom- melse av det slag som nu har berörts. Denna blir alltså normalt bestäm- mande för vad som enligt förevarande bestämmelse utgör "rätt tid" för uppdragets avslutande. Som tidigare har beröns får detta framför allt den följden att en försening som beror på något förhållande på konsumentens sida medför att risken för försämringar av resultatet genom olyckshän— delser e.d. går över på konsumenten när föremålet enligt överenskommel-

12 &Kth

Prop. 1984/85: 110 208

sen skulle ha hämtats. En förutsättning för detta är dock att överenskom- melsen inte med hänsyn till omständigheterna framstår som oskälig mot konsumenten och därför kan angripas med stöd av 36 & avtalslagen.

Om näringsidkaren skall ombesörja transport av föremålet för tjänsten till konsumenten, kan uppdragets avslutande bli försenat t. ex. genom att konsumenten inte iakttar en överenskommen tid för att ta emot föremålet. I så fall blir den för felbedömningen avgörande tidpunkten enligt föreva- rande bestämmelse den då föremålet rätteligen skulle ha mottagits. En eventuellt nödvändig återtransport går alltså på konsumentens risk. Skall konsumenten hämta föremålet på ett postkontor e.d. har han den normala liggetiden för försändelser av ifrågavarande slag på sig, såvida inte par- terna har kommit överens om att konsumenten skall hämta föremålet inom en viss kortare tid.

Bestämmelsen i andra stycket kan bli tillämplig inte bara i fall då konsu- menten underlåter att i rätt tid avhämta eller ta emot föremålet förtjänsten, utan också i t. ex. fall då näringsidkaren med stöd av 49 & kvarhåller föremålet för tjänsten efter den tidpunkt då uppdraget rätteligen skulle ha avslutats.

135

Försämras resultatet efter den tidpunkt som anges i 12 &, skall tjänsten anses felaktig om försämringen är en följd av ett avtalsbrott på näringsid- karens sida.

Bestämmelsen i förevarande paragrafinnebär ett undantag från reglerna i 12 &. Paragrafen är inte tillämplig på tjänster som avser förvaring (se 15 å).

Paragrafen gäller försämringar av resultatet som uppkommer efter den tidpunkt som enligt 12 & är avgörande för bedömningen av om tjänsten är behäftad med fel. Härmed avses inte en defekt hos resultatet som låg latent eller dold vid denna tidpunkt men som framkommer eller visar sig först senare (dolt fel). En sådan defekt faller under reglerna i 9— 12 åå.

Enligt paragrafen är tjänsten felaktig, om en försämring av resultatet som uppkommer först efter den tidpunkt som anges i 12 & är en följd av ett avtalsbrott på näringsidkarens sida. Med avtalsbrott avses inte endast att näringsidkaren åsidosätter särskilda bestämmelser i ett avtal mellan par- terna utan också att han åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. t. ex. sin allmänna omsorgsplikt enligt 4 5 eller sin plikt enligt 50 % att ta vård om ett föremål som han håller kvar under åberopande av retentionsrätt eller som inte i rätt tid har kunnat överlämnas i konsumentens besittning.

] enlighet med det nu anförda blir paragrafen tillämplig t.ex. om närings- idkaren i strid mot sin omsorgsplikt har underlåtit att ge konsumenten nödvändiga anvisningar till förebyggande av att denne på grund av okun- nighet skadar resultatet av tjänsten. Det kan gälla en anvisning om att en motor efter renovering måste köras försiktigt under en tid, att ett golv efter

13 s'Kth

Prop. 1984/85: 110 209

lackering inte får beträdas med skor förrän efter viss tid, att en tapet eller en färgyta inte tål vatten, att en heltäckningsmatta måste rengöras på ett visst sätt för att inte skadas osv.

Paragrafen blir vidare tillämplig om näringsidkaren inför en transport av föremålet för tjänsten som ombesörjs av konsumenten och som därför i och för sig går på dennes risk har åtagit sig att förpacka föremålet men gör detta så dåligt att resultatet av tjänsten till följd därav skadas under transporten. Det måste då givetvis vara fråga om en försämring av resulta- tet som inte skulle ha uppkommit även om näringsidkaren hade förpackat föremålet på ett godtagbart sätt.

Även andra fall kan tänkas då förevarande paragraf aktualiseras (se bl.a. specialmotiveringen till 12 5 första stycket stycket). Det bör emellertid framhållas att paragrafen inte avser försämringar som endast framstår som en indirekt konsekvens av ett avtalsbrott från näringsidkarens sida. Be- stämmelsen är sålunda t.ex. inte avsedd att innebära att näringsidkaren blir ansvarig för att resultatet försämras ytterligare genom en olyckshän- delse eller därmed jämförlig händelse som inträffar sedan näringsidkaren — efter det att uppdraget har avslutats — åter har fått hand om föremålet för att avhjälpa ett fel hos tjänsten. Självfallet blir bestämmelsen däremot tillämplig. om näringsidkaren genom att brista i fackmässighet eller omsorg i samband med avhjälpandet av ett fel försämrar resultatet ytterligare.

145

Har näringsidkaren genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid efter den tidpunkt som anges i 12 5 svara för resultatet av tjänsten och försämras det utfästa resultatet under den angivna tiden, skall tjänsten anses felaktig.

Första stycket gäller ej. om näringsidkaren gör sannolikt att försämring- en beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsu- mentens sida.

(Jfr 3 kap. 2 5 i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar verkningarna av att näringsidkaren har lämnat en s.k. tidsbestämd garanti avseende tjänstens resultat. Frågan har behand- lats i avsnitt 2.4.4 i den allmänna motiveringen. Bestämmelsen är inte tillämplig på tjänster som avser förvaring (se 15 5).

Första stycket

Paragrafen avser endast garantier som tar sikte på resultatet av tjänsten eller en del därav och som täcker en kortare eller längre tidsrymd framåt i tiden. Garantitiden behöveri och för sig inte vara begränsad. Den behöver inte heller vara angiven i ett tidsmått utan den kan anges genom att garantin förklaras gälla för en viss körsträcka med ett fordon e.d. Genom tillägget liknande utfästelse markeras att utfästelsen inte behöver innehålla 14 Riksdagen 1984/85. ] saml. Nr 110

14 åkth

Prop. 1984/85: 110 210

uttrycket "garanti". Det är tillräckligt att utfästelsen i praktiken har sam- ma innebörd som en vanlig tidsbestämd garanti avseende resultatet eller en del därav. Givetvis är det inte heller nödvändigt att utfästelsen innehåller ett sådant uttryck som att näringsidkaren "svarar för" resultatet eller synonyma uttryck.

] enlighet med vad som har utvecklats i den allmänna motiveringen har paragrafen utformats så att en tidsbestämd garanti eller liknande utfästelse får verkan som en garanti för resultatets beständ under hela garantitiden. förutsatt att det inte drabbas av olyckshändelser eller utsätts för vanvård eller onormalt brukande e.d. från konsumentens sida. Enligt bestämmel- sen i första stycket är det sålunda tillräckligt att resultatet eller den del därav som omfattas av utfästelsen försämras någon gång under garantiti- den. Det saknar då i princip betydelse att resultatet var aldrig så perfekt vid den tidpunkt som enligt 12 & är avgörande för felbedömningen. För att näringsidkaren skall undgå ansvar måste det göras sannolikt att försäm- ringen beror på någon sådan händelse eller. något sådant förhållande som avses i andra stycket. Detta ligger helt i linje med hur en konsument vanligen uppfattar en tidsbestämd garanti.

Som har berörts i den allmänna motiveringen torde det egentliga proble- met för näringsidkarsidan med denna rättsliga konstruktion av garantian- svaret hänföra sig till sådana delar av resultatet som även vid ett normalt brukande och en normal vård kan slitas ut före garantitidens utgång. t. ex. materialdetaljer av förbrukningskaraktär. Detta problem kan emellertid lösas genom att garantiutfästelsen begränsas till att avse endast en viss del av resultatet. En sådan begränsning kan anges positivt. så att garantin förklaras omfatta endast en viss del. eller negativt. så att det förklaras att garantin inte omfattar en viss eller vissa delar av resultatet. Om garantin begränsas på det senare sättet. så att den inte omfattar exempelvis detaljer av förbrukningskaraktär, bör det inte vara nödvändigt med någon helt uttömmande uppräkning av sådana detaljer. Det bör räcka med en exemp- lifiering som tillräckligt tydligt ger besked om vad som åsyftas. Garantin kan även anges gälla endast en viss eller vissa egenskaper hos resultatet, t. ex. färgbeständighet, eller begränsas genom att någon eller några egen- skaper undantas från garantin.

För att paragrafen skall bli tillämplig fordras. att resultatet till den del det omfattas av en garantiförsämras under garantitiden. Varje normal använd- ning e.d. av ett föremål medför självfallet en viss förändring av föremålets skick som strängt taget skulle kunna betecknas som en försämring i förhål- lande till dess skick som nytt eller nyreparerat osv. Ingen skulle komma på tanken att på grund av en sådan förändring åberopa en garanti, och det är inte heller sådana förändringar som i bestämmelsen åsyftas med uttrycket ”försämras". Detta tar sikte på sådana förändringar hos resultatet av tjänsten som i utredningens förslag har beskrivits så att det uppkommer en "bristfällighct" hos resultatet. Försämringen torde vanligen ta sig uttryck i

14 s Ktjl,

Prop. 1984/85:110 211

en funktionssvikt under garantitiden. t. ex. att de renoverade bromsarna upphör att ge tillfredsställande effekt. eller i en defekt i resultatets utseen- de. t. ex. att färgen vars beständighet har garanterats bleknar under garan- titiden.

Inträffar en sådan försämring som nu har nämnts skall tjänsten anses felaktig. för så vitt inte näringsidkaren kan göra sannolikt att försämringen har orsakats av något sådant förhållande som avses i andra stycket. Att tjänsten skall anses felaktig innebär att konsumenten kan göra gällande samtliga de påföljder som enligt lagen följer härav. Det är alltså inte möjligt att i en garanti begränsa konsumentens befogenheter till att omfatta endast en del sådana påföljder eller att ålägga konsumenten självrisker eller andra inskränkningar av hans förmåner eller rättigheter enligt lagens regler om påföljder av fel. Näringsidkaren kan sålunda t.ex. inte heller i en garanti förbehålla sig en mera vidsträckt rätt att avhjälpa ett fel än som följer av 21) s.

Andra stycket

Genom andra stycket fastslås att det blir näringsidkaren som får bevis- bördan rörande orsaken till försämringen. Skall han gå fri från ansvar för denna måste han nämligen enligt andra stycket visa antingen att försäm- ringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse som inträffat efter den tidpunkt då risken för försämringar av resultatet genom sådana händelser gick över på konsumenten (se 12 .5) eller att försämringen beror på vanvård, onormalt brukande eller liknande förhållande på konsu— mentens sida. Det är emellenid. i likhet med vad som gäller enligt 10% konsumentköplagen. inte nödvändigt att näringsidkaren förebringar full bevisning om att orsaken till försämringen är någon sådan som nu har berörts. Det räcker med att detta görs sannolikt (jfr prop. 1973: 138 s. 306 och 318).

Med uttrycket "liknande förhållande" på konsumentens sida avses bl. a. sådant som att konsumenten har underlåtit att följa väsentliga skötsel- eller serviceföreskrifter, även om detta inte kan betecknas som vanvård. I sammanhanget skall nämnas att det bör vara möjligt för näringsidkaren att som ett direkt villkor för en garantis giltighet föreskriva att resultatet av tjänsten skall underkastas viss regelbunden översyn eller att det inte får utsättas för en viss typ av brukande. En förutsättning är dockgivetvis att villkoret inte framstår som oskäligt. t. ex. därför att det innebär en sådan inskränkning av konsumentens möjligheter att disponera föremålet för tjänsten att garantin närmast blir vilseledande.

[55

Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9. 10 och 12— 14 55 att tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen anordnas på ett sätt som avviker från

rs skur.

Prop. 1984/85: 110

IJ IJ

1. vad konsumenten med hänsyn till 45 har rätt att kräva. även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse.

2. vad som sägs i 5 % första stycket. eller

3. vad som därutöver får anses avtalat. Tjänsten skall också anses felaktig, om förvaringen anordnas i strid mot ett förbud som avses i Så andra stycket eller på ett sätt som avviker från sådana uppgifter enligt 10 å som inte i tid har rättats på ett tydligt sätt.

Paragrafen innehåller särskilda regler om när en tjänst som avser förva- ring av en lös sak skall anses felaktig. Den är alltså inte tillämplig på tjänster som avser arbete på egendom. Frågan har behandlats i avsnitt 2.113 1 den allmänna motiveringen.

Bestämmelserna i 9 och 10 55 tar sikte på resultatet av en tjänst. dvs. det rent fysiska resultat som det avtalade arbetet jämte eventuellt tilläggsar- bete avsätter. på föremålet för tjänsten. De passar därför inte för tjänster som avser förvaring. eftersom syftet med dessa tjänster inte är att fram- bringa något resultat i den nyss angivna meningen. Syftet med en förva- ringstjänst är tvärtom i princip att förvaringen skall anordnas så att föremå- let för tjänstcn — den sak som förvaras — kan återlämnas till konsumenten i oförändrat skick. Vad som bör ligga till grund för bedömningen av om en tjänst som avser förvaring skall anses felaktig är det sätt på vilket förva- ringen anordnas. Det är främst detta som kommer till uttryck i förevaran- de paragraf. Själva normerna för bedömningen av om tjänsten är felaktig med hänsyn till det sätt på vilket förvaringen anordnas är däremot i princip desamma som anges i 9 och 10%.

Bestämmelserna i llå gäller även för tjänster som avser förvaring. Också en sådan tjänst är alltså felaktig bl. a. om näringsidkaren före avta- lets ingående har underlåtit att lämna konsumenten betydelsefulla upplys- ningar rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i 12—1455 saknar aktualitet vid förvaring. Det rör sig här om en fortlöpande prestation från näringsidkarens sida som skall vara felfri under hela förvaringstiden. Reglerna i 12? om att förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades normalt skall vara avgörande vid bedömningen av om en tjänsten är felaktig kan alltså inte tillämpas vid förvaringstjänster. Detsamma gäller då reglerna i 13 och 14 åå.

Första stycket

De normer för bedömningen av om en tjänst avseende förvaring är felaktig som anges i första stycket motsvarar dem som gäller enligt 9ft första stycket. Här kan därför hänvisas till vad som har sagts i specialmoti- veringen till den bestämmelsen samt i specialmotiveringen till 415 och 5.5 första stycket.

15 äKth

Prop. ]984/85: 110

lx) .— '.)J

Andra stycket

Bestämmelsen utgör för förvaringstjänsternas del en motsvarighet till 10.6 och till en del av 9ä andra stycket, nämligen såvitt avser det fallet att tjänsten utförs i strid mot ett förbud enligt 45 marknadsföringslagen. Det har inte ansetts föreligga skäl att beträffande förvaringstjänsterna ta upp någon motsvarighet till den bestämmelse i 95 andra stycket som föreskri- ver att en tjänst skall anses felaktig om näringsidkaren inte har utfört ett sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 85 tredje stycket. Frågan har knappast någon aktualitet vid tjänster som avser förvaring (se specialmotiveringen till 85 tredje stycket).

Uttrycket "sådana uppgifter enligt 10.5" innefattar självfallet en hänvis- ning ocksä till det i 10.5 uppställda kravet på att uppgiften kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsten.

I övrigt får beträffande innebörden av bestämmelsen i andra stycket hänvisas till specialmotiveringen till ()ä andra stycket och 10 &.

Hänvisningar till US135

Påföljder vidfel

165 Är tjänsten felaktig utan att det beror på något förhållande på konsumen- tens sida, får konsumenten hålla inne betalningen enligt 19 5. Han får vidare kräva att felet avhjälps enligt 20ä första stycket eller också göra avdrag på priset eller häva avtalet enligt 21 &. Dessutom får konsumenten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i 31 å.

[ fråga om konsumentens rätt till skadestånd av någon annan än närings- idkaren finns bestämmelser i 33 5.

Första stycket

Bestämmelsen innehåller en allmän beskrivning av konsumentens befo- genheter mot näringsidkaren vid fel hos tjänsten. De närmare förutsätt- ningarna för utövandet av dessa befogenheter framgår av de olika paragra- fer som bestämmelsen hänvisar till.

I det nu berörda hänseendet torde bestämmelsen i första stycket inte fordra några särskilda kommentarer. Det bör dock framhållas att det av andra meningen framgår att konsumenten i princip har frihet att välja mellan de påföljder som anges där. Han är alltså i och för sig inte hänvisad till att alltid först begära att felet avhjälps. Enligt 20% andra stycket har emellertid näringsidkaren. under vissa förutsättningar. rätt att för att und- vika eller begränsa andra påföljder avhjälpa ett fel även om konsumenten inte begär avhjälpande. Påföljden avhjälpande har alltså getts en viss prioritet framför prisavdrag och hävning (jfr avsnitt 2.4.5 i den allmänna motiveringen).

Av bestämmelsen i första stycket framgår emellenid vidare att konsu- menten enligt lagen över huvud taget inte kan göra gällande några påföljder mot näringsidkaren på grund av ett fel hos tjänsten, om felet beror på något förhållande på konsumentens sida. Detta uttryck motsvarar i sak

16 äKth

Prop. 1984/85: 110 214

den av utredningen använda termen "omständighet som är att hänföra till konsumenten” (se t. ex. 3 kap. l ä i utredningens förslag”).

Normalt får ett fel anses bero på ett förhållande på konsumentens sida. om felet har uppkommit genom vårdslöshet ellerförsummelse hos konsu- menten eller hos någon för vilken han med hänsyn till omständigheterna måste anses svara i förhållandet till näringsidkaren. t.ex. medlemmar av hans familj. gäster i hans hem eller en annan näringsidkare som konsumen- ten har anlitat för annat arbete. Vad som här i första hand är av intresse är sådana fel som uppkommer genom att konsumenten eller någon som han måste anses svara för av försummelse skadar resultatet av näringsidkarens arbete. Ett exempel är att konsumenten går in på det golv som näringsid- karen just har lackerat. Ett annat exempel är att en elinstallatör som konsumenten har anlitat i samband med renoveringen av ett rum smutsar ned den tapet som näringsidkaren nyss har satt upp.

Om kutzsmttenth själv tillhandahåller material till tjänsten och ett fel beror på bristfälligheter hos detta material. är det inte utan vidare givet att felet därmed skall anses bero på ett förhållande på konsumentens sida. Näringsidkarens skyldighet att utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfreds- ställande sätt och att med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen innebär bl. a. att näringsidkaren. i den utsträckning som sakens natur fordrar, måste ställa sin sakkunskap till konsumentens förfogande (jfr specialmotiveringen till 4 €). Det avgörande bör därför i princip vara. om näringsidkaren har insett eller bort inse att det material som konsumen- ten tillhandahöll var olämpligt eller annars hade brister som kunde påverka resultatet av tjänsten. Har näringsidkaren insett eller bort inse detta men inte reagerat och upplyst konsumenten därom. kan felet inte anses bero på ett förhållande på konsumentens sida. Näringsidkaren har då brustit i fråga om iakttagande av fackmässighet och omsorg. Detta gäller även om konsu- menten också för sin del kan anses ha visat försummelse vid valet av material. En annan sak är att detta kan inverka t. ex. på frågan om närings- idkarens skadeståndsskyldighet (se 34 .5).

Har konsumenten. trots att näringsidkaren uppfyllt sin upplysningsplikt. påfordrat att det ifrågavarande materialet skall användas. kan materialets brister över huvud taget inte medföra att tjänsten skall anses felaktig. Situationen är då i princip densamma som om parterna hade träffat avtal om att näringsidkaren skulle tillhandahålla just det ifrågavarande materi- alet. med dess brister (se 4 5 andra stycket). Det bör dock påpekas att deti hithörande fall inte är tillräckligt att näringsidkaren lämnar konsumenten en sådan upplysning som här har berörts. om det material som konsumen- ten tillhandahåller står i strid mot sådana säkerhetsföreskrifter som avses i 5 s" första stycket och näringsidkaren har insett eller bort inse detta. I denna situation måste näringsidkaren. om han skall kunna undgå felansvar enligt 9 & första stycket 2. avböja att utföra tjänsten med det ifrågavarande materialet (jfr specialmotiveringen till 5 5 första stycket).

16 _SKth

Prop. 1984/85: 110 215

På motsvarande sätt som nu har berörts när det gäller material som konsumenten tillhandahåller får i princip bedömas fall då konsumenten själv lämnar närmare anvisningar om hur en tjänst skall utföras och dessa anvisningar visar sig vara olämpliga eller felaktiga.

Detta gäller i och för sig även i fall då olämpliga eller felaktiga anvisning- ar e.d. som har lämnats från konsumentens sida härrör från en annan fackman som konsumenten har anlitat, t.ex. en arkitekt eller en teknisk konsult. Det bör emellertid understrykas att näringsidkaren normalt inte kan anses skyldig att från den nu berörda synpunkten närmare granska och bedöma sådana ritningar och arbetsbeskrivningar m.m. som enligt vad han vet eller har befogad anledning att tro är upprättade av en fackman på området. Det kan t.ex. vara fråga om omfattande anbudshandlingar e.d. inför ett byggnadsarbete eller ett liknande arbete. För att näringsidkaren i ett sådant fall i enlighet med det tidigare anförda skall kunna bli ansvarig på grund av ett fel som har sin grund i att anvisningarna har varit olämpliga eller felaktiga. torde det i allmänhet böra krävas att han faktiskt har insett detta förhållande eller att detta har varit mer eller mindre uppenbart för en fackman i hans ställning. På liknande sätt får bedömas fall då en annan av konsumenten anlitad fackman på annat sätt har lagt en bristfällig grund för näringsidkarens arbete och detta därför blir behäftat med fel.

I enlighet med vad som har anförts i anslutning till bestämmelsen i 9 ti första stycket 1 utgör beskaffenheten av föremålet för tjänsten ofta en faktor som direkt inverkar redan på vad konsumenten har anledning att räkna med i fråga om resultatet och därmed på frågan om tjänsten över huvud taget kan anses felaktig. Det kan emellertid tänkas att näringsid- karen genom avtalet har åtagit sig att åstadkomma ett visst bestämt resul- tat. Om det avtalade resultatet i ett sådant fall inte kan uppnås pågrund av en bristfällighet eller någon annan egenskap hos föremålet för tjänsten. bör felet anses bero på ett förhållande på konsumentens sida. under förutsätt- ning att det är fråga om en brist eller en egenskap hos föremålet som näringsidkaren inte räknat med eller bort räkna med när han gjorde sitt åtagande.

Annorlunda förhåller det sig om näringsidkaren då borde ha räknat med den ifrågavarande bristen etc. hos föremålet för tjänsten. Det bör dock påpekas att det i denna situation kan vara från konsumentens synpunkt oförnuftigt att näringsidkaren trots den framkomna svårigheten söker åstadkomma det avtalade resultatet. om ett fast pris inte har avtalats för tjänsten. Denna kan då bli betydligt dyrare för konsumenten än han kunde ha räknat med. lett sådant fall är näringsidkaren emellertid enligt oå andra stycket skyldig att underrätta konsumenten och begära dennes anvisning- ar. vilket kan leda till att konsumenten avbeställer tjänsten helt eller delvis (se 42—44 åå). Har det visat sig vara omöjligt att åstadkomma det utlovade resultatet. torde konsumenten i den nu nämnda situationen i stället kunna häva avtalet enligt reglerna om hävning på grund av s. k. anteciperat fel (se 21 å andra stycket).

16 äKth

Prop. 1984/85: 110 216

Till förhållanden på konsumentens sida är inte att hänföra olyckshän- delser eller därmed jämförliga händelser. dvs. händelser som inträffar utan att vare sig näringsidkaren eller konsumenten eller någon annan person för vilken en av parterna får anses ansvarig är vållande till detta och som inte helier har sin grund i material eller anvisningar som konsumenten har tillhandahållit eller i beskaffenheten hos föremålet för tjänsten (jfr ovan samt betänkandet s. 262). Hit hör inte bara naturhändelser och andra händelser som i dagligt tal brukar kallas olyckshändelser utan även sådana händelser som t.ex. att en utomstående uppsåtligen skadar eller förstör resultatet av näringsidkarens arbete. Beträffande denna fråga får i övrigt hänvisas till avsnitt 2.4.1 iden allmänna motiveringen (jfr även specialmo- tiveringen till 12 9").

Andra stycket

Andra stycket innehåller endast en erinran om att konsumenten. när tjänsten är felaktig. i vissa fall har rätt till skadestånd av tredje man enligt bestämmelserna i 33 9.

Förvaring. Förevarande paragraf gäller även beträffande tjänster som avser förvaring av lösa saker.

Reklamation

179" Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig. skall han underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet.

Reklamation skall dock ske senast inom två år eller. vid arbete på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker. inom tio år efter det att uppdraget avslutades.

Har reklamationsmeddelande lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt. anses reklamation ha skett när detta gjordes.

("Jfr 3 kap. 3 & första och andra styckena samt 3 kap. 4 och 17 % i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller regler om konsumentens skyldighet att reklamera. om han vill åberopa att tjänsten är felaktig. Hithörande frågor har behand- lats i avsnitten 2.4.6 och 2.4.7 i den allmänna motiveringen. I första stycket regleras bl. a. den tid inom vilken konsumenten måste reklamera sedan han märkt ett fel. Andra stycket innehåller bestämmelser om absoluta reklama- tionsfrister (preskriptionstider). olika för skilda slag av tjänster. Tredje stycket anger när reklamation i vissa fall skall anses ha skett.

Rättsföljden av att konsumenten inte reklamerar inom den tid som följer av första eller andra stycket i förevarande paragraf framgår av 18 &. Nor- malt förlorar konsumenten då sina befogenheter mot näringsidkaren på grund av felet.

17 sKijL

Prop. 1984/85:110 217

Bestämmelsernai 17 och 18 55 gäller endast i förhållandet mellan konsu- menten och näringsidkaren. De innebär alltså inte att konsumenten är skyldig att reklamera. om han enligt 33 få vill kräva skadestånd av en tredje man (se specialmotiveringen till 33 5). De kan däremot indirekt få betydel- se för konsumentens möjligheter att enligt 10 åkonsumentkreditlagen göra gällande ett felanspråk mot en särskild kreditgivare. Denna fråga berörs i specialmotiveringen till ändringen i konsumentkreditlagen.

Första stycket

Enligt första stycket skall konsumenten. om han vill åberopa att tjänsten är felaktig. reklamera inom skälig tid efter det att han har märkt eller bort märka felet.

Lagen innehåller inte några särskilda bestämmelser om skyldighet för konsumenten att undersöka resultatet av tjänsten. Eftersom det för rekla- mationsfristen är av betydelse även vad konsumenten bon märka. kan han dock inte helt underlåta att vidta någon åtgärd för att konstatera huruvida resultatet är felfritt eller ej. Det bör sålunda i allmänhet kunna fordras att konsumenten ganska omgående gör åtminstone en ytlig granskning av resultatet i de fall där detta är möjligt och meningsfullt med hänsyn till tjänstens an. Bortsett hän'från bör konsumenten ha rätt att räkna med att eventuella fel visar sig då han på vanligt sätt använder föremålet för tjänsten eller då detta annars utsätts för vanlig miljöpåverkan o.d. Normalt bör det alltså inte kunna göras gällande att han på annat sätt. t.ex. genom att företa en mer ingående eller systematisk undersökning. bon märka ett fel som inte kunnat upptäckas vid en ytlig granskning.

Vidare bör gälla att konsumenten kan åberopa även tillfälliga omständig- heter av personlig natur t.ex. sjukdom eller vistelse på annan ort — som giltig ursäkt för att han inte märkt ett fel hos tjänsten och för att han inte tidigare än som skett har påtalat ett fel. Som en giltig ursäkt härvidlag bör också _kunna räknas bl. a. att konsumenten saknat de kunskaper som krävts för att förstå att ett visst felsymptom varit ett tecken på att tjänsten varit felaktig. För en konsument kan det vidare framstå som tveksamt. om ett fel är sådant att det kan åberopas. Det kan därför vara nödvändigt för konsumenten att få rådgöra med någon som är insatt i reklamationsfrågor innan han avgör om han skall påtala felet hos näringsidkaren. Omständig- heter av dessa och liknande slag måste tillmätas relativt stor betydelse när det gäller att bedöma. om en konsument har bort märka ett fel och om reklamation har skett inom skälig tid.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att det i praktiken får godtas att det kan förflyta en i vissa fall ganska lång tid innan konsumenten reklame- rar mot ett fel som inte märks vid en mer ytlig granskning av tjänstens resultat och som inte heller omedelbart kommer i dagen vid en normal användning av föremålet för tjänsten.

17 sktjt

Prop. 1984/85:110 218

Bestämmelsen i första stycket är tvingande till konsumentens förmån. Näringsidkaren kan alltså inte genom ett avtalsvillkor förkorta den tid som enligt bestämmelsen står konsumenten till buds för att reklamera. vare sig genom att ange en viss kortare reklamationsfrist eller genom att föreskriva att konsumenten inte får åberopa ett visst hinder e.d. mot att reklamera vilket skäligen bör godtas som en giltig ursäkt.

Lagen innebär däremot inte något hinder mot att parterna t. ex. i form av bestämmelser om besiktning eller motsvarande träffar avtal om en- skälig ttndersökningsplikt för konsumenten. En sådan avtalad undersöknings- plikt kan naturligtvis få en viss betydelse för frågan när konsumenten bort märka ett fel. Av det tidigare sagda följer emellertid att reklamationsfristen inte kan börja löpa redan vid den tidpunkt då en besiktning e.d. enligt avtalet rätteligen skulle ha ägt rum. i fall då konsumenten haft en giltig ursäkt för att skjuta upp undersökningen.

En avtalad besiktning e.d. får endast betydelse med avseende på fel som konsumenten vid besiktningen märkt eller med hänsyn till sina förutsätt- ningar bort märka. Beträffande sådana fel gäller emellertid vidare. på grund av bestämmelsens tvingande natur. att konsumenten därefter alltid har en skälig tid på sig för att reklamera. Det är alltså inte möjligt att såsom tidigare har skett i vissa sammanhang — genom avtal tillägga en besiktning den verkan att konsumenten redan i och med besiktningens avslutande. besiktningsprotokollets upprättande eller omedelbart därefter avskärs från möjligheten att åberopa ett fel som han märkt eller han märka vid besiktningen.

Näringsidkaren kan ha lämnat en tidsbestämd garanti för resultatet eller en del av detta. I så fall följer av bestämmelsen i första stycket att konsumenten enligt 14 & kan åberopa garantin med avseende på ett fel som har uppkommit under garantitiden och som täcks av garantin. under förut- sättning att han reklamerar inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet. Det saknar härvid betydelse att garantitiden eventuellt har löpt ut när reklamationen sker (_se dock specialmotiveringen till andra stycket).

I likhet med ll & konsumentköplagen innehåller förevarande bestäm- melse endast ett krav på s.k. neutral reklamation. Detta betyder att det är tillräckligt att konsumenten underrättar näringsidkaren om att han vill åberopa ett fel genom att konsumenten talar om att han inte är beredd att nöja sig med näringsidkarens prestation och åtminstone i huvudsak anger vari felet enligt hans mening består eller hur det yttrar sig. För att vara bibehållen vid sin rätt behöver konsumenten däremot inte i reklamationen ange vilken eller vilka påföljder som han vill göra gällande på grund av felet (jfr prop. 19731138 5. 252).

Från bevissynpunkt kan det naturligtvis vara tillrådligt att konsumenten åtminstone i viktigare fall reklamerar skriftligen. genom ett brev e.d. (jfr tredje stycket"). Även en muntlig reklamation är emellertid fullt giltig.

17 skth

Prop. 1984/85: 110 219

Av bestämmelsens tvingande natur följer att konsumenten inte kan berövas sina rättigheter genom ett avtalsvillkor om att han i reklamationen skall ange vilka påföljder han vill göra gällande eller om att reklamationen skall ske i skriftlig form. på särskild blankett eller i övrigt med iakttagande av några särskilda formaliteter. Detta hindrar inte att näringsidkaren kan rekommendera konsumenten att reklamera på visst sätt. vilket ibland kan vara till fördel för båda parter genom att det underlättar reklamationshan- teringen. En klausul, som till en rekommendation av detta slag knyter den rättsföljden att konsumenten vid underlåtenhet att iaktta rekommendatio- nen går miste om någon rättighet som följer av lagen. blir emellertid ogiltig (jfr prop. 1973: 138 s. 252253).

På liknande sätt får bedömas det fallet att näringsidkaren har angett att reklamationer skall riktas till en viss person. t. ex. en annan företagare som enligt överenskommelse med näringsidkaren har åtagit sig att avhjälpa eventuella fel hos tjänsten. 1 ett sådant fall kan konsumenten naturligtvis. med verkan mot näringsidkaren. reklamera hos den som har angetts som reklamationsmottagare. Konsumenten kan emellertid också alltid i stället reklamera hos näringsidkaren själv.

Vid tjänster som avser arbete på egendom kan reklamationsskyldighet enligt förevarande bestämmelse inte inträda före den tidpunkt som enligt 12 åt är avgörande för bedömningen av om tjänsten är felaktig. Som utred- ningen har nämnt (betänkandet s. 466) kan det någon gång