ARN 1999-3902

Egenskaperna hos en kikare motsvarade inte de uppgifter som lämnats vid marknadsföringen av den; grupptalanärende.

Egenskaperna hos en kikare motsvarade inte de uppgifter som lämnats vid marknadsföringen av den; grupptalanärende. Avgörande 1999-11-24; 1999-3902

Under maj och juni 1999 marknadsförde N genom annonser i ett stort antal tidningar i landet en långdistanskikare. I marknadsföringen framhölls att kikaren nu kunde säljas till privatpersoner och att den hade en mycket kraftig förstoring. Kikaren kostade 229 kr exklusive porto- och expeditionsavgifter. I marknadsföringen angavs N som säljare. Betalningen gick dock till M:s postgirokonto. M hade samma adress som N. Ett stort antal personer köpte kikaren.

Konsumentombudsmannen (KO) yrkade genom en grupptalan att nämnden skulle rekommendera N och M att solidariskt till de konsumenter som hade köpt långdistanskikare, som utannonserats under maj–juni 1999, utge belopp som motsvarade priset för kikaren, övriga kostnader som konsumenten fått vidkännas i anledning av köpet och ränta från den dag betalning togs emot för kikaren. Som grund för yrkandet anförde KO följande. De kikare som levererats motsvarar inte uppgifterna i N:s marknadsföring. Ett fel föreligger därför. Felet är av sådan art att endast hävning och skadestånd kan komma i fråga. Eftersom betalning för köpta kikare har satts in på M:s postgirokonto, skall M solidariskt med N ersätta de konsumenter som har köpt kikaren.

N och M inkom inte med svaromål. Skrivelsen till N kom dock i retur med uppgift om att ny adress för N var okänd.

Nämnden gjorde följande bedömning:

KO har åberopat att en prövning skall anses motiverad från allmän synpunkt. Det har framhållits att många konsumenter över hela landet har köpt en i stort sett värdelös kikare och att försäljningen har inbringat stora belopp. Nämnden delar denna uppfattning och finner därför att en prövning av ärendet är påkallad ur allmän synpunkt.

När det gäller prövningen i sakfrågan kan nämnden konstatera att – med hänsyn till att svaromål inte inkommit från någondera av motparterna – de enda tillgängliga uppgifterna i ärendet är de som lämnats av KO. Nämnden lägger därför dessa till grund för sin bedömning. Av uppgifterna framgår att kikaren definitivt inte kan anses motsvara vad konsumenterna med hänsyn till marknadsföringen har haft skäl att räkna med. Kikaren är därför felaktig enligt 19 § första stycket konsumentköplagen (1990:932). Någon annan påföljd än hävning kan inte komma ifråga. Med stöd av 30 och 32 §§ nämnda lag har konsumenterna i sådant fall även rätt till ersättning för de kostnader som de ådragit sig genom köpet. Dessa kostnader torde utgöras av porto- och expeditionskostnader. På grund av det anförda finner nämnden att KO:s yrkande i sak skall bifallas.

KO har yrkat att N och M solidariskt skall åläggas att ersätta konsumenterna. Skälet härför är att det är det förstnämnda företaget som har marknadsfört och sålt kikarna, medan betalningen för de köpta kikarna har satts in på ett postgirokonto tillhörigt det sistnämnda bolaget.

Med anledning av KO:s yrkande i denna del kan nämnden – som ovan redovisats – konstatera att nämndens skrivelse till N kommit i retur och företaget har således inte beretts tillfälle att yttra sig i ärendet. Någon rekommendation från nämndens sida kan följaktligen inte riktas mot detta företag. När det sedan gäller yrkandet mot M kan nämnden konstatera att bolaget

inte har inkommit med svaromål. Med hänsyn härtill lägger nämnden även i denna del enbart KO:s uppgifter till grund för sin bedömning. På grundval av dessa uppgifter finner nämnden att bolaget får anses ansvarigt enligt konsumentköplagen gentemot berörda konsumenter.

När det slutligen gäller KO:s yrkande om dröjsmålsränta konstaterar nämnden att sådan ränta enligt 2 § andra stycket räntelagen (1975:635) utgår för tiden från den dag betalning erlades till och med den dag återbetalning sker. Storleken av räntan framgår av 5 § räntelagen. Nämnden bifaller yrkandet även i denna del.