ARN 2000-0809

Gruppförsäkring. Fråga om försäkringsgivarens ansvar i förhållande till gruppmedlemmarna för gruppföreståndarens försummelse.

Gruppförsäkring. Fråga om försäkringsgivarens ansvar i förhållande till gruppmedlemmarna för gruppföreståndarens försummelse. Avgörande 2000-06-29; 2000-0809

J har ett kontokort hos R C med en giltighetstid till den 30 juni 2000 med tillhörande reseförsäkring. Försäkringsgivare uppgavs vara A. Kort före en resa insjuknade J:s son och enligt läkarintyg rekommenderades han av medicinska skäl att avstå från resan. J yrkade ersättning för kostnaderna för avbeställning av resan.

Försäkringsbolaget bestred yrkandet eftersom skadan hade inträffat efter det att försäkringsavtalet mellan A och R C upphört att gälla.

R C bestred yrkandet eftersom det inte förelåg något avtalsförhållande avseende mellan R C och J. Bolaget har endast förmedlat försäkringsavtalet.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Ärendet rör en gruppförsäkring avseende en reseförsäkring för innehavare av kontokort R C. I en gruppförsäkring ingås normalt ett s.k. gruppavtal mellan försäkringsbolaget, dvs. A, och den försäkringsberättigade gruppen, vilken företräds av en gruppföreståndare. I detta fall företräds gruppen av R C. De som genom avtalet är – eller efter ansökan – blir försäkrade, i detta fall innehavarna av R C, benämns i det följande gruppmedlemmar. Det gruppavtal som ärendet rör – och som av parterna benämnts försäkringsavtal – förutsatte inte någon aktivitet från gruppmedlemmarnas sida utan dessa blev automatiskt anslutna och det rör sig således om en s.k. obligatorisk gruppförsäkring (jfr Bladini, Gruppskadeförsäkring, Norstedts, 1990, s. 154 f.).

Av försäkringsavtalet och den information som gruppmedlemmarna fick framgick att all skadereglering skulle skötas av A. Vilka som faktiskt var gruppmedlemmar hade A inte kännedom om. Denna information hade dock gruppföreståndaren eftersom gruppmedlemmarna ju var innehavarna av bolagets kontokort R C.

Av den utredning som finns i ärendet framgår att A har sagt upp avtalet den 30 augusti 1999. Av uppgifterna i ärendet framgår också att avtalet upphörde den 9 december 1999 och att försäkringsbolaget Z numera är försäkringsgivare. Vidare framgår det att anmälaren, som hade ett giltigt R C, inte kände till att avtalet med A som försäkringsgivare hade upphört när han drabbades av en skada.

När en försäkringsgivare vill säga upp en obligatorisk gruppförsäkring har följande krav utbildats i branschpraxis. Gruppavtalet sägs upp i förhållande till gruppen, men de försäkrade måste dessutom underrättas om uppsägningen. Eftersom försäkringsgivaren inte känner till vilka som är försäkrade krävs det att uppsägningen vidarebefordras på något sätt till de försäkrade. Ett lämpligt sätt är att försäkringsgivaren lämnar en handling till gruppföreståndaren med information till de försäkrade om att försäkringsavtalet har sagts upp. Gruppföreståndaren, som är den som har tillgång till vilka som är försäkrade, har därefter att vidarebefordra informationshandlingen till de försäkrade på lämpligt sätt. (Se Bladini, a.a., s. 417 f., jfr även förslaget till ny försäkringsavtalslag, Ds 1993:39, s. 355 och 360 med hänvisning till förslaget i Försäkringsrättskommitténs delbetänkande Personförsäkringslag, SOU 1986:56, bl.a. s. 432 f.)

Av utredningen i ärendet framgår att A har vidtagit dessa åtgärder. I samband med att försäkringsavtalet sades upp bifogades en handling med information till de försäkrade till R C för

distribution till kortinnehavarna. Bolaget har dock, såvitt framgår av utredningen i ärendet, inte vidarebefordrat informationen till anmälaren. R C menar dock att bolaget inte är part i försäkringsavtalet och att uppsägningen därför saknar verkan mot kortinnehavarna på grund av att någon överenskommelse mellan bolaget och A om hur den skall göras inte har träffats.

När det gäller R C invändning att bolaget inte är part i försäkringsavtalet konstaterar nämnden att gruppföreståndaren enligt försäkringsrörelselagstiftningen inte kan ha något försäkringsansvar. Av den föreliggande utredningen framgår dock att R C i detta fall har försummat att fullgöra en av gruppföreståndarens förpliktelser, nämligen att vidarebefordra information om uppsägningen till gruppmedlemmen.

Nämnden har nu att ta ställning till vem som har att bära risken för gruppföreståndarens försummelse; gruppmedlemmarna, gruppföreståndaren själv eller försäkringsgivaren. Enligt den försäkringsrättsliga litteraturen (främst Roos, Grupplivskyddet, IFRF, 1974, s. 127) bör det inte vara de försäkrade som bär konsekvenserna av sådana s.k. informationsfel från gruppföreståndarens sida som består i att gruppmedlemmarna inte nås av upplysning om att försäkringsskyddet upphört. Nämnden delar denna bedömning. Frågan blir då vem som i förhållande till gruppmedlemmarna skall svara för försummelsen, gruppföreståndaren eller försäkringsgivaren. Såvitt känt har denna fråga varken diskuterats i rättspraxis, litteratur eller lagstiftningsarbete.

Vid denna avvägning bör man ta hänsyn till att gruppföreståndaren i många hänseenden är en mellanhand mellan försäkringsgivaren och de försäkrade. Gruppföreståndaren tar i denna egenskap över många av de administrativa uppgifter som normalt åligger försäkringsgivaren. Konstruktionen med en gruppförsäkring innebär i de flesta fall administrativa fördelar för försäkringsgivarna. Den innebär dessutom ökade möjligheter för försäkringsgivare att nå ut med produkten till en större grupp. Den möjliggör också en billigare administration och därmed lägre försäkringspremier för de försäkrade. Ur ett konsumentperspektiv kan det dock te sig tveksamt att lägga ansvaret på gruppföreståndaren som i många fall kanske inte har ekonomiska resurser att infria gruppmedlemmarnas anspråk. Anspråken kan i många fall, särskilt när det är fråga om försäkringar som även omfattar ersättning för personskador, röra betydande belopp.

Mot bakgrund av det anförda finner nämnden att A, i egenskap av försäkringsgivare, i förhållande till anmälaren bör svara för gruppföreståndarens, dvs. R C, försummelse. A kan därför i förhållande till anmälaren inte göra gällande att försäkringen inte gällde vid skadetillfället. A bör således med tillämpning av försäkringsvillkoren reglera anmälarens skada.

Nämndens prövning innefattar inte något ställningstagande i frågan om vilken av parterna A eller R C som slutligt skall svara för utgiven ersättning.